Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

David Beckham till PSG

BBC rapporterar att David Beckham med all sannolikhet blir klar för Paris Saint-Germain under dagen.

Därmed fortsätter Beckhams karriär på en ny bana, och med möjligheten att vinna en fjärde ligatitel i en fjärde liga. Det innebär i så fall också en återkomst till den europeiska toppfotbollen, med Ligue 1 som en av Europas fem toppligor och med PSG fortfarande kvar i Champions League.

37 år gammal håller David Beckham fortfarande god form. Spelsinne och sitt precisa passningsspel på långt håll har han fortfarande i besittning, och man kan nog rätt lugnt utgå från att Zlatan Ibrahimovic knappast kommer att göra färre mål under våren för PSG med Beckham i laget.

Dock så innebär det också att en profilstark spelare inte återvänder till Premier League.

:::

Det hade på något sätt känts naturligt med David Beckham i Premier League. Återkomsten till den liga som gjorde honom världsberömd, och till den liga som han var en rejäl dragkraft i att göra alltmer populär. Med kopplingar till klubbar som både Tottenham och Man Utd, och med Harry Redknapp lurkandes i en annan Premier League-klubb, och sedan årsskiftet tränandes med Arsenal, så borde där ha funnits flera alternativ.

Ändå blev det inte så och man kan fråga sig varför.

Dels är det nog en fråga om sökandet efter en ny utmaning och, som han själv lyfter fram, “footballing reasons”. En ny liga, i en högt investerande europeisk storklubb i en av Europas kulturella huvudstäder, god chans på ligatitel, möjlighet att få spela i Champions League mot och tillsammans med världens bästa spelare, väger naturligtvis tungt.

Dels är det kanske också en fråga om varumärke, i det här fallet hans personliga såsom fotbollsspelare och affärsidé. Få klubbar kan ge mer profilstyrka just nu än PSG. Möjligheten att få plats i någon av de andra europeiska toppklubbarna är begränsad, och att spela för en engelsk klubb som exempelvis QPR skulle snarare vittna om en karriärsmässig nedgång snarare än ett nytt spännande projekt.

Det är bara att jämföra med hur Freddie Ljungberg tappade i varumärke när han gick till West Ham, Japan och Celtic.

Arsenal hade så klart varit en möjlighet för David Beckham. Ett klubbval som hade tickat i alla boxar som en flytt till PSG kan bidra med. Men dels är det tveksamt om han passar in i Arsenals spelstil, om han passar in i Arsenals lönestruktur, samt skulle han riskera sin ikoniska status bland Man Utds fans.

:::

Personligen sörjer jag kanske mest att alternativet för David Beckham att återvända till Man Utd verkar vara dött och begravet.

Återkomsten till klubben som fostrade honom, och en återförening med övriga veteraner som Ryan Giggs och Paul Scholes, när klubben står och nosar på möjligheten att vinna en 20:e ligatitel och en 13:e under den manager som formade honom, doftar tungt av nostalgi.

Ett bidrag till laget skulle Beckham tveklöst kunna göra. Och det skulle vara bröd och skådespel för folket. En doft av romantik mitt i en cynisk titelstrid. Men kanske gör Alex Ferguson bedömningen att laget spelar på ett annat sätt nu än under eran med David Beckham, kanske menar han att det vore orättvist mot befintliga spelare i truppen att placera dem i skuggan av en läktarlegend på det sättet, kanske anser han att klubben och spelaren en gång gick skilda vägar och det är bättre att se framåt än bakåt.

Kanske är han helt enkelt bara ovillig att låta det strålkastarljus som oundvikligen följer med David Beckham distrahera från vårens långa titelstrid.

Inte i något av dessa fall går det i så fall att belägga honom med fel. Men det känns ändå tråkigt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Finns det något svårare än att leda med 2-0 i Premier League?


:::

Comeback #1: Wigan fortsätter störa Stoke

En av de mer märkliga omständigheterna i Premier League är att Stoke aldrig har besegrat Wigan. Man kunde ändå tänka sig att just Wigan vore ett lag som borde ha svårt för just Stoke.

Eller så är det så att Stoke har lite extra svårt för ett lag som Wigan, som så envetet tillämpar ett passningsbaserat spel. Det är inte många lag som lyckas hämta upp ett tvåmålsunderläge på Britannia, och att Wigan klarade av det kan så klart vara starten på ännu en framgångsrik säsongsavslutning.

Ett stort skäl till Wigans upphämtning var nyförvärvet Roger Espinoza, som hade det väldigt besvärligt i början av matchen men som därefter var delaktig i båda av Wigans mål.

:::

Comeback #2: Remi på Emirates

Rättvist är ett ord som jag inte alls gillar att använda i samband med fotboll, men man kan i alla fall kalla det oavgjorda resultatet mellan Arsenal och Liverpool för logiskt sett till den allmänna matchbilden.

Teorin att Arsenals huvudsakliga problemområde är offensiven, snarare än defensiven, fick sig en rejäl törn i den här matchen. Det är därtill en teori som redan innan var tämligen stött i kanten.

Det är inte många försvar i världen som skulle lyckas med att få Jordan Henderson att framstå som Diego Maradona på speed.

Men Arsenals offensiv gjorde sitt allra bästa för att rädda sin backlinjes sidfläsk med en mycket imponerande andra halvlek. Målet som Olivier Giroud nickade in borde ha varit kvitteringen, och om så hade varit fallet så hade kanske matchens utgång blivit en annan.

Theo Walcott var instrumentell i Arsenals hela spel ikväll.

Brendan Rodgers valde en pragmatisk linje den här matchen, och han hade alldeles tydligt lärt sig läxan från Old Trafford. Luis Suarez och Daniel Sturridge spelade båda två och utgjorde ett ständigt orosmoment för alla som höll på Arsenal.

Men kanske tog försiktigheten överhanden för Liverpool efter deras 2-0-mål. Kanske trodde de att saken var klar. Arsenal visade dock kampmoral och kvalitet.

Ett oavgjort resultat mellan två jämnstarka lag.

:::

Comeback #3: Reading chockar Chelsea

Adam Le Fondre kan vara mannen som räddar Reading kvar i Premier League. Han målade sent i vändningen mot West Brom, han avgjorde borta och återigen sent mot Newcastle, och nu mot Chelsea gjorde han båda målen när Reading på matchens fem sista minuter vände 0-2 till 2-2.

Det är fem poäng han till stor del på egen hand har spelat hem till Reading på kort tid.

För Chelsea är det andra gången på ungefär lika kort tid som de tappar en tvåmålsledning mot ett av ligans bottenlag. Vilket endast förstärker ett allmänt intryck att Chelsea helt enkelt inte är ett lag i mental och moralisk balans.

:::

Transferbetyg:

Nick Blackman, Reading (+++), £1,2m. Ung och lovande anfallare värvad från Sheffield United, som kan spela på flera positioner. Det är värdefullt för Reading som har haft lite svårt att skapa chanser, men som också har spelare som Adam Le Fondre och Pavel Progrebnyak på topp.

Yun Suk-Young, QPR (+++), okänt. En spännande värvning av en ung och talangfull vänsterback. Det är ett rätt spännande ytterbackspar som Redknapp därmed kan kombinera ihop med Suk-Young och Fabio Da Silva på varsin kant, möjliggörandes ett spel som Redknapp förvisso brukar gilla.

Philippe Coutinho, Liverpool (++++), £8,5m. Mycket potential i Coutinho och en spelare som definitivt ökar Liverpools anfallsalternativ. Passar in utmärkt i Brendan Rodgers spelsystem, men det är kanske lite oklart om kroppen och huvudet håller för spel i Premier League.

Emanuel Pogatetz, West Ham (++), lån. Pogatetz har drabbat Premier League förut utan att egentligen göra någon särskilt lycklig. Vad West Ham uppnår här är möjligen bredd på backpositionerna, vilket inte är helt fel sett till lagets skadeläge.

:::

Omgångens vinnare: Everton, Newcastle och Man Utd

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Liverpools säsong kan ta slut ikväll

Är det egentligen viktigt vilka som slutar överst i tabellen utav Arsenal och Liverpool? Alltmer börjar kampen mellan dessa båda klubbar att framstå som en rivalitet om en ständigt tilltagande meningslöshet.

Meningslöshet må låta grovt och kanske oavsiktligt cyniskt. Men åtminstone om vi ser till de båda klubbarnas givna målsättning att nå Champions League så börjar läget framstå som alltmer hopplöst.

Det finns fyra platser att slåss om. De båda Manchesterklubbarna är likt små prickar på en avlägsen horisont. Chelsea är måhända inte formidabla för stunden, men ändå för starka. Därtill börjar Tottenham alltmer framstå som i alla fall jämnstarka med just Chelsea.

Kvällens match mellan Arsenal och Liverpool på The Emirates har formulerats som en match i Champions League-striden.

Frågan är om det inte egentligen och i praktiken är en match om vilka som till sist kommer att sluta femma. Och huruvida detta alls är en strid värd att utkämpa.

Faktum är ändå att Liverpool vid vinst ikväll kan gå upp på samma poäng som Arsenal. Lika mycket faktum är dock att Arsenal vid vinst kan anses ha hängt av Liverpool från all fortsatt diskussion.

I det avseendet är matchen naturligtvis betydelsefull. Det här är i praktiken kvällen när Liverpools säsong riskerar att avslutas, med undantag för en möjlig satsning på Europa League.

Men vinst, eller åtminstone oavgjort, och hoppet lever.

:::

Det finns en underliggande spänning mellan dessa båda klubbar.

Båda klubbarna befinner sig i ungefär samma resursmässiga läge och båda klubbarna har likvärdiga ambitioner. I det avseendet blir Arsenal och Liverpool rent naturligt tabellmässiga rivaler.

På sätt och vis är de dessutom varandras spegelbilder. Liverpool vill ha vad Arsenal för tillfället besitter. Och Arsenal fruktar att bli vad Liverpool sedan ett antal säsonger är.

Kanske förklarar det den, i alla fall som jag upplever den, stundtals bittra diskussionen mellan de båda klubbarnas respektive supportergrupper.

Där finns också likheter i ägarsituationen, där klubbarna sitter med varsin amerikansk riskkapitalist som ägare. Något som sätter sin prägel på klubbarnas ageranden på spelarmarknaden.

Men där finns också viktiga skillnader.

Liverpool har ökenvandrat i snart fyra långa säsonger. De har stått utanför Champions League i tre. Under denna tid har Liverpool kommit till en form utav sjukdomsinsikt. De vet med sig att de ligger efter, och att de måste satsa för att nå sina långsiktiga mål.

Arsenal har dock under nästan dubbelt så lång tid präglats utav en depressiv form av målglidning. Klubbens ambition har gått från att vinna ligan, till att ”kunna konkurrera” om att vinna ligan, till att klara av att kvalificera sig till Champions League.

En ständigt avtagande ambition ackompanjerad av ledningens uttalanden att detta är bra nog och något med vilket man ska låta sig nöja. Arsenals förmåga att ändå fortsätta uppnå allt svagare mål har dock lett till en bedräglig känsla av att allt ändå är som det ska vara. Någon egentlig sjukdomsinsikt finns där inte, i alla fall inte på klubbnivå.

Det är en form av insider- och outsider-symbios. Arsenal är för närvarande en insider som kämpar för att hålla sig kvar. Liverpool är outsidern som kämpar för att ta sig in igen. Kraften i det senare är nästan alltid större.

:::

Av detta drar jag ungefär följande slutsats: Liverpool är på väg uppåt, Arsenal är på väg nedåt.

Ett fenomen som kan skådas i det lilla, som den här säsongens ligatabell, såväl som det stora, det vill säga var jag tror att klubbarna kommer att befinna sig om ungefär tre-fem år.

På kort sikt har Arsenal ett knappt försprång. På medellång sikt, de tre-fem år jag nyss pratat om, är Liverpool troligtvis starkare. På längre sikt än så är styrkeförhållandet mellan de båda klubbarna oklart.

Därför att inte heller Arsenal kan under en längre tid acceptera att stå utanför Champions League.

:::

Sajten Goal med en av den här typen av lättmjölksbetonade men ändå kusligt debattgenererande lagjämförelserna mellan Arsenal och Liverpool, nämligen vilka spelare som skulle tas med i en kombinerad startelva.

http://www.goal.com/en/news/1717/editorial/2013/01/29/3709010/suarez-walcott-make-the-cut-but-no-room-for-sturridge-the?ICID=HP_TS_2

Det tenderar så klart alltid bli lite av äpplen och päron med sådant här. För mig är det nog ytterbackspositionerna som är mest oklara. Glen Johnson är inte någon av mina favoriter, men Arsenal har å andra sidan inga starkare kort på den positionen heller.

På vänsterkanten är jag dock benägen att välja José Enrique före Kieran Gibbs, som jag ändå tycker har gjort en bra säsong så här långt.

:::

Svängig form för både Arsenal och Liverpool inför den här matchen.

Arsenals båda förluster mot Man City och därefter Chelsea tärde på lagets självförtroende. Storsegern mot West Ham, med ett stundtals högkvalitativt anfallsspel, gav dock mycket tillbaka. Och helgens bortavinst mot Brighton var en produkt av stundtals imponerande spel.

Liverpool tillämpar å andra sidan någon form av varannan match-princip, där vinster varvas med förluster. Storsegern i senaste ligaomgången mot Norwich var viktig för Liverpool, särskilt som det gav en signal om vad Daniel Sturridge kan bidra med till laget.

Mot Oldham såg vi emellertid också att Brendan Rodgers inte riktigt har lyckats räkna ut hur han ska kombinera egen taktisk dogm med en mer praktiskt orienterad önskan att kombinera Luis Suarez och Sturridge.

:::

Kvällens matcher: Arsenal vs Liverpool, Everton vs West Brom, Norwich vs Tottenham, Fulham vs West Ham, Man Utd vs Southampton, samt Reading vs Chelsea.

Man Utd har möjlighet att återta sitt sjupoängsförsprång i tabellen genom vinst mot Southampton. Tottenham har en slamkrypare borta mot ett förvisso formsvagt Norwich. Everton har möjlighet att genom tre poäng sätta lite tryck på Arsenal och Liverpool, deras närmaste rivaler i tabellen. Vad kan ett vårystert Reading hitta på hemma mot Chelsea?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En kväll av politiska markeringar i Premier League

Det brukar ofta pratas om markeringsspel inom fotboll. Oftast pratar man då i termer av zonförsvar eller man mot man-markering.

Men den här tisdagskvällen, i vad som ändå måste sägas vara en förhållandevis viktig omgång av Premier League, så ägnade sig ett par av ligans managers åt vad som närmast måste beskrivas som politiskt markeringsspel.

Ett beslut att ta ut vissa spelare men utelämna andra spelare brukar vanligtvis diskuteras och analyseras utifrån dessa spelares individuella kompetens och färdigheter.

Lika ofta kan det kanske vara andra faktorer, såsom politiska kalkyler, som spelar in i sådana beslut.

:::

Darren Bent har varit en utfrusen figur på Villa Park under den större delen av den här säsongen. Rapporterna att han och Paul Lambert inte var överens var många och detaljerade.

Till stor del har Lamberts beslut rättfärdigats i och med att Christian Benteke har lyckats så bra som han gjort under sin första säsong i klubben. Ändå, givet Aston Villas anfallsproblem och riskabla tabellposition, så har frågorna om Bent kvarstått.

I ett sådant läge är det inte alldeles självklart att ställa över en av Premier Leagues bevisat mest effektiva målskyttar. Ändå har Paul Lambert stoiskt hållt fast vid sin linje.

Ända tills ikväll när Aston Villa ska spela en ödesmatch hemma på Villa Park mot ett lika självförtroendedränerat Newcastle. Då helt plötsligt väljer han ett för laget helt nytt taktiskt upplägg: Bent och Benteke på en och samma gång.

Man kan så klart tänka sig att det var ett modigt schackdrag utav Lambert, att i utsatt läge satsa allt och pröva nya grepp. Desperate times call for desperate measures.

Eller, som det skulle visa sig, Custer’s last stand.

En alternativ tolkning är nämligen att Paul Lambert har varit utsatt för rejäla påtryckningar internt inom klubben att använda sig utav Bent, en av klubbens mest dyrbara värvningar. Och att han till sist tvingades falla till föga.

Det direkta bytet av Bent i halvtid ikväll talar lite för det. Det var som ett tydligt budskap: Nu har jag prövat er lösning i en halvlek, det gick åt helvete! Nu kör jag på min.

Givet Aston Villas uppryckning i andra halvlek, så kunde man då tänka sig att Lambert fått någon form av personlig upprättelse.

Men om den alternativa tolkningen håller vatten, så signalerar det snarare att Paul Lambert inte alls sitter säkert i Aston Villas organisation.

Och givet kvällens resultat, epilogen utav en helt och fullt fruktansvärd vecka i Aston Villas långa och illustra historia, så ser jag det inte som särskilt säkert att han sitter där alls så mycket längre till.

:::

Harry Redknapp är en annan manager som älskar sina politiska markeringar.

Den här gången valde han att placera två målvakter på QPR:s bänk när laget tog emot regerande mästarna Man City hemma på Loftus Road. Ett så pass irrationellt beslut att man helt enkelt måste misstänka andra motiv.

Signalen till QPR:s ägare Tony Fernandes, som var på plats, är rätt uppenbar: Vi har inte tillräckligt många och tillräckligt bra spelare att ens fylla vår bänk. Dags att få tummen ur värvarrumpan!

En enkel laguttagning kan med andra ord fylla flera olika funktioner för en manager i Premier League.

Den alternativa tolkningen den här gången kanske dock är att Harry Redknapps beslut att sätta två målvakter på bänken signalerade hans defensiva intentioner i den här matchen.

För ruggigt defensivt var det. Men det gav en poäng, som knappast kan ha varit kalkylerad på förhand.

Och sådana poäng brukar kunna vara guld värda i en nedflyttningsstrid.

Det var dessutom en poäng som kostade Man City dubbelt.

:::

Huruvida det ligger något politiskt bakom Mario Balotellis flytt till Italien, Serie A och Milan är ytterst oklart. Men åtminstone kommer det väl att göra Man City till en mer politiskt korrekt klubb.

Och tråkigare klubb. Precis som Premier League blir en lite tråkigare liga för övrigt.

:::

Tisdagens resultat: Aston Villa 1-2 Newcastle, QPR 0-0 Man City, Stoke 2-2 Wigan, samt Sunderland 0-0 Swansea.

I skuggan av andra resultat så stod Wigan för en riktigt tung upphämtning borta mot Stoke. Att ligga under med 0-2 på Britannia och ändå komma därifrån med en poäng är imponerande.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två fel kan bli ett rätt på Villa Park

Alla matcher i Premier League är lika mycket värda. Men vissa matcher är mer likvärdiga än andra. En sådan match utav närmast Orwellsk natur spelas ikväll på Villa Park mellan Aston Villa och Newcastle, två av den här Premier League-säsongens mest uppenbart krisande klubbar.

För Aston Villa är det slutpunkten på vad som varit en för klubben viktig men i slutänden katastrofal vecka. Ligasäsongen har hittills hackat betänkligt, men det fanns ändå optimism i klubben tack vare en semifinal i Ligacupen och hoppet om ett Wembleyframträdande. Det hoppet dog mot Bradford i tisdags. I fredags åkte man ur FA-cupen mot Millwall. Och matchen ikväll betyder mycket för lagets möjligheter att hålla sig kvar i Premier League.

Newcastle å andra sidan har inte spelat på snart tio dagar. Skälet är så klart att några inhemska cuper är de över huvud taget inte ens med i längre. Ligaspelet har gått lika trögt det. Den säsong som inleddes med förhoppningar om fortsatt spel i de europeiska cuperna har förbytts till en alltmer förlamande ångest om att det som hände 2009 absolut inte får hända igen 2013.

Två katastrofala klubbsäsonger så här långt med andra ord. Möjligheten ikväll för båda klubbarna är att genom en vinst mot den andra klubben öka chansen att till sist göra något rätt med den här säsongen.

:::

Independents Sam Wallace drev nyligen en intressant linje. Nämligen att Aston Villas medvetna satsning på unga talanger och egna produkter i sig är ett gott initiativ, även om nu resultatet faktiskt blivit som det är, nämligen att Aston Villa faktiskt rent reellt hotas av nedflyttning. Han jämför då med andra klubbar som mer systematiskt köper in spelare för att klara av sina målsättningar under en säsong.

Alan Hansen yttrade 1995 det berömda påståendet att ”you can’t win anything with kids” angående vad som då betraktades som ett alltför ungt Man Utd-lag, ironiskt nog efter en match mot just Aston Villa. Det var ett felaktigt påstående, både sett till vad som därefter hände, men också sett till inte minst då Man Utds egen historia med Busby Babes, som på sin tid möttes av samma skepsis som Aston Villa idag. En skepsis som förbyttes i förundran.

Att göra narr av Alan Hansen för sitt uttalande är dock att göra det alltför lätt för sig. För hur fel hade han egentligen? Att Man Utd till sist ändå vann med ett så ungt lag beror på att det i laget ändå fanns en kärna av äldre och rutinerade spelare som kunde lotsa in dessa talanger, och tillhandahålla en form utav konstruktiv trygghet. Spelare som Peter Schmeichel, Steve Bruce, Denis Irwin och Eric Cantona var ovärderliga i den processen.

På samma sätt har analysen hittills den här säsongen, också från min sida för övrigt, varit att Aston Villas problem beror på att de spelar med alltför många unga spelare. Men kanske är det alltså fel tänkt. Är inte problemet snarare att de äldre spelarna i klubben, som är tänkt att stödja de yngre och lotsa in dem i laget och spelet, kort och gott inte har skött sin uppgift på ett tillfredsställande sätt?

:::

Charles N’Zogbia och Stephen Ireland är två spelare med stor potential som dock inte har kommit till sin rätt över huvud taget. Gabriel Agbonlahors målproduktion är för närvarande oroväckande låg. Darren Bent, Alan Hutton och Stephen Warnock har av olika skäl befunnit sig i onåd. Aston Villa har därtill haft otur med skador och sjukdomar, inte minst då vad gäller Richard Dunne och Stiliyan Petrov.

En fråga som naturligtvis måste ställas är vilken roll som Paul Lambert själv har i den här uppkomna situationen. Naturligtvis måste en manager ha en idé om hur han vill forma laget och starkt driva denna idé, men lite vid sidan av det normala framstår det ändå att på så relativt kort tid lyckas alienera så många av klubbens mer tongivande spelare.

Det som gör Aston Villas satsning på unga spelare särskilt intressant är att det inte är en framtvingad satsning. Det är en populär uppfattning att Aston Villas ägare Randy Lerner helt enkelt har slutat investera i klubben. Detta bortser dock från att bara den senaste sommaren så spenderade Aston Villa drygt £20m på att värva tio spelare.

Aston Villas beslut att satsa på unga spelare från deras akademi såsom Barry Bannan, Ciaran Clark, Nathan Baker, Chris Herd och Andreas Weimann är alltså ett medvetet val, snarare än en brist på alternativ som det kan ha framställts som. En sak är möjlig att säga om detta, att även om Aston Villa åker ur Premier League i år så är det här ändå en satsning som på sitt sätt har berikat den här säsongen.

Ikväll hemma på Villa Park mot Newcastle är det dock nödvändigt också för Aston Villas äldre spelare att verkligen ta sitt ansvar.

:::

Parlez vous francais?

Moussa Sissoko, Newcastle (++++), £2,5m. En mycket stark värvning av Newcastle utav en av de mer välrenommerade mittfältarna i den franska ligan, som flera andra engelska klubbar varit och sniffat på tidigare. Lite fundersam blir man möjligen till behovet, med såväl Cheick Tioté som Vurnon Anita på den positionen i spelartruppen.

Yoan Gouffran, Newcastle (++), £1,5m. Visst kanske Newcastle behöver se om sitt anfallshus efter att ha sålt bort Demba Ba, men jag kommer ändå inte ifrån känslan att med Gouffran så får Newcastle inte någon specialistspelare, utan bara lite av same old av den typ av spelare som redan finns i visst överflöd i spelartruppen.

Massaido Haidara, Newcastle (++), £3m. Newcastles andra ytterbacksköp under januari. Värvningen av högerbacken Mathieu Debucy förstod jag, då Newcastle behövde förstärka den kanten. Men på vänsterbacken finns redan Davide Santon som rimligtvis kommer fortsätta vara förstaval.

Mapou Yanga-Mbiwa, Newcastle (++++), £6,7m. En tunn och skadedrabbad uppsättning av mittbackar i klubben skapade ett behov av förstärkningar där, allra helst som Fabricio Coloccini hellre verkar vilja sitta hemma i Argentina och lukta på blommorna. Yanga-Mbiwa har visat i en fysiskt tuff fransk liga att han har vad som krävs.

Vegard Forren, Southampton (+++), £4,2m. Framgångsrik mittback i Norge som ryktades vara på gång till Liverpool innan Southampton till sist nöp honom. En lagdel som Southampton onekligen behöver förstärka. Frågan är vilken roll Forren får under Southamptons nye manager, som troligtvis hade föga att göra med köpet av honom.

Lewis Holtby, Tottenham (+++++), £1,5m. En kanonvärvning av Tottenham. En kreativ spelartyp på en position där spelartruppen inte är som vare sig bredast eller spetsigast. Kan möjligen också vara en god värvning i det avseendet att det avhåller Villas-Boas från att försöka flytta in Gareth Bale alltför centralt. I viss mån också något utav en prestigevärvning för Tottenham, som visar att klubbens attraktionskraft numer är hög.

:::

Kvällens matcher: Aston Villa vs Newcastle, QPR vs Man City, Stoke vs Wigan, samt Sunderland vs Swansea.

QPR var så dåliga i helgen att de möjligen kunde ha misstagits för ett postmodernt konstprojekt. Frågan är om de mentalt och medvetet har beslutat sig för att satsa allt krut på återstoden av ligaspelet. Den frågan lär ställas på sin spets ikväll hemma mot ligans kanske bästa och mest formstarka lag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League is all FA Cuped Up

Tre matcher i FA-cupen har spelats under dagen. I samtliga fall rörde det sig om The Football League mot Premier League. I två av fallen skilde det dessutom två divisioner mellan klubbarna.

The Football League gick ur dagen obesegrade. Tre spelade matcher, två vunna och en oavgjord. Alla skäl i världen, utom möjligen ett, för Kamrat Linhem att närmast vrida händerna av förtjusning med andra ord.

Lägg till det lördagens resultat där bland annat MK Dons mosade QPR på Loftus Road, och där Luton Town kanske stod för omgångens skräll genom att besegra Norwich på bortaplan.

Efter sådana här helger är det så klart svårt att påstå att FA-cupen på något sätt skulle vara död.

:::

Enorm seger för Oldham så klart, hemma mot Liverpool. Långt nere i League Ones nedflyttningsträsk till vardags, men med FA-cupspelet kom något utav en helgdag.

Matt Smith stor hjälte för Oldham så klart. Han vållade Liverpool stora problem matchen igenom. Mot slutet offrade Oldhams försvar också allt de hade för att blockera Liverpools skott.

Brentford var nära att ställa till det för Chelsea på Griffin Park. Nu fick de med sig ett oavgjort resultat vilket inte är helt hemskt det. Att gå vidare blir så klart svårt, men ekonomiskt för klubben är det så klart jackpot.

Fernando Torres räddande ängel för Chelsea.

:::

Tottenham var aldrig riktigt inne i matchen på Elland Road mot Leeds. Det såg slött ut och den riktiga hungern såg inte ut att finnas. Lite märkligt då Andre Villas-Boas ändå har gett cuperna viss prioritet den här säsongen.

Å andra sidan har Leeds inget att be om ursäkt för efter den här matchen. Det var hungriga spelare som ville visa vad laget gick för mot mer meriterat motstånd. Inte minst offensivt var nog flera spelare också sugna på att markera revir efter det att Luciano Becchio begärt en transfer.

:::

5:e omgången

Leicester/Huddersfield vs Wigan

MK Dons vs Barnsley

Oldham vs Everton

Luton vs Millwall

Arsenal vs Blackburn

Man City vs Leeds

Man Utd vs Reading

Middlesbrough vs Chelsea/Brentford

Inget mote som direkt sticker ut i den här omgången. Oldham vs Everton är naturligtvis ett intressant möte. Man City vs Leeds är ett potentiellt intressant möte, men förmodligen för ensidigt för att någonsin riktigt hinna bli mer än just potentiellt intressant.

Blandade känslor för MK Dons och Luton. Att gå så här långt i FA-cupen utan att lyckas lottas mot någon riktigt namnkunnig motståndare. Å andra sidan gör det att möjligheterna till avancemang är fullt godkända.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Leeds var den tidens Stoke

Dagens häftigaste FA-cupmatch är utan tvekan den mellan Leeds United och Tottenham Hotspur på Elland Road. Ett tufft test för högtflygande Tottenham mot en gammal klassisk engelsk klubb framför många och fanatiska supportrar på Elland Road.

Leeds och Tottenham är två klubbar som kan framstå som olika men som i egentligen har flera saker gemensamt. Båda klubbarna växte fram som engelska storheter under 1960-talet under varsin stor autokrat, i Tottenham Bill Nicholson och i Leeds den legendariske Don Revie. Båda klubbarna valde också under den här perioden helvitt som klubbfärger, ett val baserat på den tidens stora skönhetsideal, Real Madrid.

Ändå har de båda klubbarna sedan den tiden uppfattats helt och hållet olika i det engelska fotbollskynnet. Tottenham har allmänt sett varit förknippade med just vacker fotboll. Bohemlaget som charmar alla, allas andra lag och kanske kulturetablissemangets club of choice. Leeds å andra sidan förknippas med fult spel och brutalitet, svartmålade som den värsta formen fotbollsskurkar och råskinn.

Leeds är en klubb med många olika ansikten. Leeds uppfattas allmänt sett som ett smutsigt och fult spelande lag. Leeds uppfattas av många som en av de klassiska klubbar som egentligen ”borde” spela i Premier League. Leeds har också blivit till en symbol för habegäret och bristande ekonomiskt förnuft under en av Premier Leagues mest expansiva faser, ett bevis för att högmod går före fall.

:::

Men allt det här är en bild av Leeds som är hemskt snedvriden. Därför att det mästarlag som Leeds under första halvan av 1970-talet ställde på benen kunde verkligen spela boll mer än att bara sparka på den. Det saknades verkligen inte kvalitet i spelare som Johnny Giles, Billy Bremner och Jack Charlton med flera.

Likt den moderna tidens Barcelona tillämpade Leeds en metod av pass and move där mycket av försvarsspelet gick ut på att alltid hålla bollen inom laget, och på så vis var Leeds också en engelsk förelöpare till Liverpools storhetstid. Men naturligtvis var också Leeds en produkt av sin tid. Motståndet var ofta brutalt, och Leeds var naturligtvis tvingade att kunna ta upp också den kampen i en tid när spelare alls inte var lika skyddade av regler och domare.

Men varifrån kommer då den här bilden av Leeds?

Dels kommer den naturligtvis från det materiella förhållande att Leeds vid den här tiden var Englands bästa fotbollslag. De befann sig högst upp i pyramiden och blev därmed en måltavla för alla deras konkurrenter som sökte peta ner dem därifrån. I den typen av propagandabetonad smutsbekastning brukar småsaker som sanning och nyans sällan ges alltför stort utrymme.

Dels levererades bilden färdig och paketerad utav en av den tidens absoluta förgrundsgestalter i Brian Clough. Clough var under den här tiden manager för Derby, en av Leeds främsta konkurrenter. Han kritiserade ständigt och i fräna ordalag Leeds brist på sportslighet och lyckades effektivt måla upp en berättelse utav gott mot ont, där han själv representerade allt det goda och Leeds per definition blev till allt ont. En kamp inte så mycket på fotbollsplanen som om allmänhetens hearts and minds.

Men man ska nog inte lura sig att tro att det var några stora principer som låg bakom Brian Cloughs agerande. Det handlade kort och gott om konkurrens, och om att ta till alla medel för att bringa en fruktad motståndare ur balans.

:::

En jämförelse mellan den tidens Leeds och dagens Stoke blir av det skälet klart intressant. För precis som Stoke under de senaste av åren av framför allt Arsene Wenger har tryckts in i en karikatyr som ett rent våldslag så drabbades Leeds genom Brian CLough utav samma form av manipulativa historieskrivning.

I det avseendet går det alltså att se en tydlig historisk parallell mellan Arsene Wenger och Brian Clough, som jag dessutom tror att de båda skulle vara rätt förtjusta i. Det är två managers med så kallat tolkningsföreträde, auktoriteter med makt att formulera en debatts agenda, och välja genom vilka glasögon omvärlden ska betrakta både dem själva och andra klubbar.

Arsene Wengers och Brian Cloughs ord, även om de absolut inte är ensamma om det hela, formar alltså vår förståelse av och föreställningar om klubbar som Leeds och Stoke.

Och genom vår mänskliga benägenhet att söka information som bekräftar våra föreställningar så leder detta till att dessa båda klubbar uppfattats som brutala, samtidigt som samma typ av tacklingar och beteende kan genomföras av spelare i klubbar som Arsenal (Jack Wilshere), Man City (Vincent Kompany), Man Utd (Jonny Evans), Chelsea (John Terry), Liverpool (Jonjo Shelvey) med flera utan att dessa för den sakens skull uppfattas som brutala.

:::

Det finns naturligtvis en rätt tydlig maktdimension i allt detta. Där flertalet stora klubbar hoppar på en mindre klubb som på något sätt och av någon anledning utmanar dem.

Det är inte minst detta som gör Leeds särskilt intressanta. För på den tiden, under 1960- och 1970-talen, kunde klubbar som Leeds och Stoke faktiskt vara bäst och vinna. Idag är detta förmodligen omöjligt. I det avseendet kunde Leeds ta den här kampen mer på lika villkor.

Detsamma gäller inte för Stoke idag. De är tvärtom underordnade Premier Leagues mäktigaste och mest resursstarka klubbar och de kommer att så förbli under all överskådlig framtid. De tvingas ändå utstå storklubbarnas spe för hur de utifrån sina egna förutsättningar försöker etablera sig i Premier League. Det finns med andra ord en klar  obalans i den här konflikten till Stokes nackdel.

Och det är kanske det snarare än någonting annat som gör att i alla fall jag sympatiserar med dem. På samma sätt som jag skulle sympatisera med den ensamme tioåringen på skolgården som blir påhoppad av tre-fyra trettonåringar.

:::

Dagens matcher: Brentford vs Chelsea (13:00), Leeds vs Tottenham (15:00), samt Oldham vs Liverpool (17:00).

Tre matcher på raken med andra ord. Därtill tre matcher med en rätt rejäl dos av cupromantik. Ett tungviktsmöte på Elland Road och därtill två möjligheter till rejäla cupskrällar på först Griffin Road och därefter Boundary Park. Men Chelsea brukar sällan vara särskilt romantiskt lagda i sådana här sammanhang, och något säger mig att Liverpool inte tänker viska sweet nothings i Oldhams öron heller.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tolv rätt är respekt

FA-cupens fjärde omgång tjuvstartade igår kväll med matchen mellan Millwall och Aston Villa. Men det är idag som den drar igång på riktigt med en fullspäckad lördag där hela tolv matcher står på programmet.

Cuphelger är alltid lite speciella. Varje gång jag har chansen brukar jag försöka göra lite extra under helgen. Allt från frukostuppladdningen, på hyfsat klassiskt brittiskt manér. Det goda på bordet från ungefär lunchtid fram till och med att den sista matchen är avklarad är också det av lite mer hög kvalitet än normalt. Mat blir till en viktig del av upplevelsen.

I motsvarande blogg inför förra omgången, den klassiska tredje omgången, fick jag en del frågetecken i kommentarsfältet om varför jag inte tippade matcherna. Jag hade faktiskt ingen aning att det förväntades av mig, normalt sett brukar jag betrakta sådant här som tippande som minst sagt spekulativt och därför ointressant.

Men det kan så klart finnas något ritualt värde i det hela, så därför försöker jag kompensera för det under den här omgången. Inte lika bombastiskt som under den tredje omgången, men heller inte illa bara för den sakens skull. Bättre sent än aldrig. Dessutom tjänar det ju syftet att gå igenom matcherna var och en.

Plus att det alltid är möjligt att skratta gott eller rått i efterhand när det visat sig hur fel jag hade.

:::

Stoke vs Man City (13:45)   –   X

Skönheten mot odjuret. Vem som är vem får väl ses som en smaksak. En match som gör mig lite kluven. Å ena sidan har Man City god form och Stoke har rätt svag form. Å andra sidan har Stoke hemmaplan och Man Citys intresse av FA-cupen är ännu höljt i dunkel. Det kommer hur som helst att prövas idag. Å tredje sidan har Man City haft det svårt för Stoke på Britannia. Jag tror för närvarande att såväl Stokes förmåga som Man Citys vilja brister. Därför kryss och omspel.

Norwich vs Luton Town (16:00)   –   1

Lutons vinst i förra omgången mot Wolves imponerade och beseglade därtill Ståle Solbakkens öde som Wolves manager. Lutons belöning blev dock inte den mest givmilda, Norwich borta. Jag är alltid för en cupskräll så klart, men om nonleague-laget Luton knäcker Norwich borta så är det en större skräll än allt vad Bradford har hittat på hittills undersäsongen.

Macclesfield Town vs Wigan (16:00)   –   X

Macclesfield lyckades i förra omgången med knapp marginal besegra ett högst reservbetonat Cardiff. Ännu ett hemmamöte, den här gången mot Wigan, borde inte heller det direkt skrämma Macclesfield. Wigan är sårbart, och på hemmaplan inför en uppeldad och påeldande hemmapublik så går de inte säkra ens mot lag från The Conference. Ändå räknar jag med att Wigan krånglar till sig allra minst ett omspel.

Derby County vs Blackburn Rovers (16:00)   –   1

Två mittenlag i The Championship drabbar samman. Rent tabellmässigt svårt att skilja dem åt med andra ord, men Blackburn känns inte som en klubb i balans och mycket av det har så klart att göra med ägarna. Michael Appleton är nytillträdd manager i Blackburn samtidigt som Derby är långsiktigt mer stabila och därtill har hemmaplan. De är tryggare än Blackburn och det ger dem segern idag.

Hull City vs Barnsley (16:00)   –   1

Toppen mot botten i The Championship. Hull under Steve Bruces ledning är inte särskilt spektakulära men de har haft en benägenhet att trots det få resultaten och poängen med sig. Barnsley å andra sidan har rejäla problem med sitt målskytte, även om försvaret håller duglig klass. I slutänden är Hull för starka.

Middlesbrough vs Aldershot (16:00)   –   1

Drömlottningar så här långt för Middlesbrough som i förra omgången ställdes mot Hastings och nu möter Aldershot hemma på Riverside. Middlesbrough är en av klubbarna som hoppas på spel i Premier League nästa säsong, Tony Mowbray har fått ordning på skutan, och de både ser och tar chansen att gå vidare till femte omgången.

Brighton & Hove Albion vs Arsenal (16:00)   –   2

Brighton imponerade i förra omgången när de slog Newcastle med 2-0 hemma på Falmer Stadium. Samtidigt var Newcastle blekare än döden i just det mötet, och jag tror att Arsenal har fått nog av cupelimineringar mot lag från lägre divisioner den här säsongen. Brighton är förvisso inget Bradford, vare sig på gott eller ont, men den här matchen tror jag Arsenal tar hem.

Reading vs Sheffield United (16:00)   –   2

Omgångens skrällvarning för mig. Reading ligger pyrt till i Premier League men har fått med sig några viktiga resultat i matcher med hög anspänning på senaste tiden. De kan slappna av något mot The Blades och just det tror jag kommer stå dem dyrt. Sheffield United krigar i toppen av League One och kommer vara allt annat än avslappnade. Hungern avgör.

Huddersfield Town vs Leicester City (16:00)   –   X

Det har pratats mycket om Leicester under ett drygt års tid, till stor del på grund av de thailändska ägarnas investeringar i klubben. Först den här säsongen verkar satsningen bära frukt och de är en av ett antal klubbar som krigar om de automatiska uppflyttningsplatserna till Premier League. Att möta Huddersfield borta är ingen lätt uppgift, men ett starkt försvarsspel tror jag grejar ett kryss och omspel.

Queens Park Rangers vs MK Dons (16:00)   –   X

Harry Redknapp och hans glada män i QPR bärgade en dramatisk 1-0-vinst borta mot West Brom i omspelet för tio dagar sedan. Robert Green i QPR-målet storspelade då. Den här omgångens lottning är generös, med League One-laget MK Dons på hemmaplan. Men jag vet inte, på gott och på ont så tror jag QPR under Harry Redknapp trivs bäst med att slå ur underläge. Det gör de inte idag.

Bolton vs Everton (16:00)   –   X

Det är märkligt hur långt Bolton har fallit. Ytterst få tippade dem för nedflyttning från Premier League förra säsongen. Den här säsongen ligger de så här långt på 16:e plats i The Championship, med hela tolv poäng upp till playoff-strecket. Men kanske är cupspelet melodin och säsongens räddning, mot Sunderland imponerade de stort. Vinst på bortaplan med 2-0 i omspelet pratar man inte bort, och även i den första matchen drog de ifrån till en tvåmålsledning. Everton kommer få det rejält svettigt men jag tror de räddar ett omspel.

Man Utd vs Fulham (18:30)   –   1

Jag brukar normalt vara försiktig men jag har svårt att se förbi Man Utd i den här matchen. Mycket talar för dem. Hemmaplan naturligtvis. Att Fulham verkar vara lite i oordning dessutom. Men fyra dagar i qatarsk sol borde ha gjort dem gott, dessutom vill de nog komma tillbaka till den vinnande känslan efter det något snöpliga poängtappet senast mot Tottenham. Det kommer inte att spraka på Old Trafford, men åtminstone puttra.

:::

Folk brukar mena att FA och domarna älskar Man Utd. Det vet jag inget om. Däremot är det tydligt att TV-bolagen älskar Man Utd. Kvällens match mot Fulham är den 38:e raka FA-cupmatchen med Man Utd som sänds live i TV. Man Utds senaste FA-cupmatch som inte TV-sändes var en match i tredje omgången 2005 mot Exeter.

Marknaden styr så klart. Jag klagar inte.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa anfallare

Dags för den sista delen av mitt rankningsprojekt. Efter att ha tagit mig förbi det definitionsmässigt svårnavigerade mittfältet så är det nu till sist dags för en i relativa termer hyfsat enkel och tydlig kategori. Anfallarna. Vilka anser jag vara Premier Leagues tio bästa?

Men helt okomplicerat är det så klart inte. Också mellan anfallare och offensiva mittfältare har gränserna suddats ut. Tydligast manifesteras kanske detta av Spaniens och innan dem Man Utds taktik med vad som enligt någon form av definitionsbok är noll anfallare. Vilket naturligtvis inte alls är detsamma som att där inte finns några spelare som anfaller.

Men här väljer jag att hålla mig hyfsat enkel. Anfallare är en sådan spelare vars primära och huvudsakliga uppgift går ut på att göra mål. Grovt uttryckt, och något förenklat, spelarna som tar emot passningarna snarare än är de som slår dem.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Michu, Swansea

Har gjort stormande succé i Swansea under höstsäsongen med 13 mål på 22 matcher. Värvades för en ringa summa under sommaren av Michael Laudrup och det är inte konstigt att flera större klubbar kanske känner sig lurade på konfekten. Fungerar också som offensiv mittfältare, men i Swanseas lagbygge är det först och främst Michu som står för målmedvetenheten.

(9) Javier Hernandez, Man Utd

En lysande debutsäsong följdes av en svagare andrasäsong för Hernandez, som värvades från ingenstans för rätt precis tre år sedan. Många tvivlade då, men färre tvivlar nu. Det var lite upp till bevis den här säsongen, samtidigt som konkurrensen i Man Utds anfall för tillfället är mördande. Hernandez har dock svarat för flera mycket imponerande insatser, och har likt få andra anfallare i Premier League en riktig näsa för mål.

(8) Demba Ba, Chelsea

Nästa spelare i en lång rad av anfallare som förväntas vara lösningen på Chelseas gordiska knut. Ba är möjligen rätt lösning, men troligtvis på fel problem. Hans målproduktion i först West Ham och därefter Newcastle imponerar emellertid, och han är en spelartyp som passar väldigt bra in i Premier League, såväl som i Chelseas spelstil.

(7) Edin Dzeko, Man City

I nästan alla andra lag i Premier League, och världen, så hade Dzeko varit dess främsta anfallare. Men det är inte lätt att rubba Man Citys argentinska axel och Dzeko har till stor del varit dömd till en utfyllnadsroll och inhopp. Den uppgiften sköter han dock väldigt väl och visar kontinuerligt både att han gör många mål men också att han gör viktiga mål.

(6) Dimitar Berbatov, Fulham

Som anfallare betraktat kan jag tänka mig att det för tillfället finns få mindre avundsvärda uppgifter än att försöka leda Fulhams linje. Berbatov får här alls inte samma understöd som han fick i Tottenham och Man Utd, men hans arbetsinsatser, bollkontroll och spelförståelse gör honom till en ideal target i Fulham och till en av lagets ledargestalter. Ovärderlig för klubben.

(5) Carlos Tevez, Man City

En på många sätt komplett anfallare. Snabb, teknisk, bra blick för spelet, kan avsluta och kan passa, har ett bra skott, modig och extremt arbetsvillig. Inte bara en anfallare utan en spelare som skapar utrymme för övriga spelare på planen. Inte längre lika extremt produktiv som när han var Man Citys primära anfallare och visst känns det som att laget nog skulle kunna klara sig utan hans ständiga persondraman.

(4) Wayne Rooney, Man Utd

Fortfarande ung men ändå under ett decennium en av ligans främsta och mest talangfulla anfallare. Trots detta något underskattad. Enormt arbetsvillig och offervillig för laget, spelar med intensitet och kombinerar detta med kraft och teknik, och en bra spelförståelse. På gott och ont en spelare som producerar i perioder, stundtals mängder av mål för att andra stunder drabbas av en kallfront. Kunde förbättra sina fysiska värden.

(3) Luis Suarez, Liverpool

Har tagit stora steg framåt bara under det senaste halvåret och fattar numer betydligt bättre beslut på fotbollsplanen än han gjorde förra säsongen. Ett kreativt spelgeni. Han har förbättrat sitt målskytte väsentligt men det stora med Suarez är inte nödvändigtvis enbart hans målproduktion, utan hur han genom sitt mod och sina utmaningar skapar mängder av chanser för lagets övriga spelare. Har varit en offensiv enmansarmé i Liverpool.

(2) Sergio Agüero, Man City

Det finns mycket med Agüero som påminner om Luis Suarez, men där Agüero ändå känns som mer utav en färdig produkt. Likt Suarez skapar Agüero yta och möjligheter genom att på egen hand utmana och göra snabba offensiva räder i djupled och sidled. Men Agüero är också mer distinkt i planens sista tredjedel och han framstår som bättre taktiskt skolad. Om Suarez spelar för laget så spelar Agüero i högre utsträckning med laget.

(1) Robin van Persie, Man Utd

Jag såg van Persie redan under hans tid i Arsenal som Premier Leagues troligtvis allra bäste avslutare. Hans målproduktion under det senaste året talar minst sagt inte emot det omdömet. Han var enastående i Arsenal och jag skulle säga att han om möjligt blivit till och med ännu lite bättre i Man Utd. Gör mål på alla de sätt och vis, och klarar dessutom till hans stora fördel av att leka bra med flera andra anfallare.

:::

Bubblare:

»  Romelu Lukaku, West Brom
»  Steven Fletcher, Sunderland
»  Christian Benteke, Aston Villa
»  Rickie Lambert, Southampton
»  Nikica Jelavic, Everton
»  Jermain Defoe, Tottenham
»  Daniel Sturridge, Liverpool

:::

Återigen storklubbsdominans på den här listan. Vilket ännu en gång illustrerar det faktum att den riktiga värdestegringen på spelarmarknaden följer på offensiv spetskvalitet. Många kommer att vilja pusha Michu, med viss rätta, men jag förhåller mig lite avvaktande. Att han är det ständiga offensiva navet i ett lag under den absoluta toppen tror jag boostar honom en hel del sett till en jämförelse med övriga spelare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betydelsen av olika spelstilar och en mångsidig spelartrupp i Premier League

Det var kanske någon månad sedan som jag fick en önskan från Pelle, en av bloggens mer hemtama Arsenalsupportrar, att skriva en blogg om spelstilar, mer precis huruvida det är en fördel för en klubb att ha spelare som möjliggör att använda sig av flera olika spelstilar. Ingen sådan blogg kom, så Pelle tjatade på. Och tjatade. Och tjatade. Ihärdig är han som få.

Möjligen tyckte jag först att frågeställningen var lite platt. Naturligtvis är det en fördel att ha spelare som behärskar olika typer av fotboll. Ju fler verktyg man har i lådan desto bättre. Men det är också så att jag förvisso alltid är tacksam för bloggidéer, men för att jag ska kunna skriva om något så måste jag också ha en idé om vad jag ska skriva om det. En vinkel med ett annat ord. Har jag det inte så blir skrivandet svårt.

Men så valde Southampton att sparka Nigel Adkins och tillsätta Mauricio Pochettino, vilket föranledde en annan spansktalande manager med La Liga-erfarenhet i Premier League att göra observationen att Premier League, till skillnad från andra ligor, ställde mycket högre krav på en manager och hans lag att anpassa sitt spel till helt olika typer av motstånd. Det fanns alltså en helt fundamental skillnad i att på söndagen möta Swansea för att en knapp vecka därpå ställas mot Stoke.

Taktisk och fotbollsmässig anpassningsbarhet som en särskild Premier League-egenskap med andra ord.

:::

Om vi antar att det Rafa Benitez säger stämmer, och det är förenligt både med vad andra har sagt och mina egna intryck genom åren, så är det kanske möjligt att se det hela som en fråga om centralisering vs decentralisering vad avser den fotbollstekniska och taktiska utvecklingen i ett land och en liga.

I länder som Frankrike, Spanien, Tyskland med flera har fotbollens kompetensutveckling generellt sett centraliserats. Antingen till så kallade nationella centra eller akademier, eller till ett oligopol av storklubbar. Ofta som respons till ett upplevt problem i utvecklingen. Fördelar med centralisering av det här slaget är en ökad samordning och ett mer effektivt utnyttjande av befintliga resurser.

I England emellertid har kompetensutvecklingen inom fotbollen förblivit rent generellt decentraliserad. Det har varit och är klubbarna som i första hand ansvarar för utvecklingen. Först nyligen har några sådana initiativ börjat tas, dock ej inte alls i samma utsträckning som i övriga redan nämnda länder. Ett vanligt argument för decentralisering brukar vara att det uppmuntrar mångfald och nytänkande.

:::

Rent institutionellt brukar beslutet om centralisering eller decentralisering vara en funktion utav ett pågående maktspel. Inom fotbollen handlar detta maktspel om den klassiska konflikten mellan klubbar och förbund, där man från båda håll strider om kontroll både över sin egen autonomi, fördelningen av resurser och fotbollens framtida riktning.

Utifrån ett landslagsperspektiv kan man generellt säga att den centraliserade modellen är att föredra. Det ser vi om inte annat på resultaten i de senaste decenniernas mästerskap. De länder som gått långt i dessa är länder som satsat systematiskt på en centraliserad lösning, där gemensamma principer antingen har formulerats självständigt eller direkt extrapolerats från någon enskild storklubb.

Utifrån ett liga- och klubblagsperspektiv finns det ett värde med den decentraliserade modellen. Variation förnöjer brukar det heta, och det är säkert en kliché som vilken marknadsförare som helst kan slå mynt av. Därtill uppstår fler sätt för många klubbar att konkurrera i ligasammanhang, vilket i grunden bidrar till en jämnare och mer konkurrenskraftig liga. Det är den här modellen som ligger till grund för Premier League.

En direkt konsekvens av detta är att engelska klubbar i ligaspelet och det inhemska cupspelet ställs inför en större variation av taktiskt motstånd. Det ställer i sin tur krav på mer mångsidiga spelartrupper. Ett förhållande som bland andra José Mourinho kommenterat genom att särskilt prata om vikten av multikompetenta spelare.

:::

Så den öppna frågan kanske då blir: Vilka engelska klubbar har lyckats bäst i att skapa en mångsidig spelartrupp?

:::

Kanske är det också möjligt att se frågan om centralisering vs decentralisering som ett val mellan specialisering och generalisering. Uttryckt annorlunda, att arbeta för att bli väldigt bra på en sak eller arbeta för att bli bra på många olika saker.

I internationella mästerskap och begränsade cupturneringar är det min teori att det först och främst är specialisering som belönas. Emedan det i ett mer segdraget ligasammanhang tenderar vara generalisering som är nyckeln till framgång.

Vilket i så fall ger en något ny belysning utav den för engelska lag så besvärliga balansgången mellan ligafotboll och europeisk cupfotboll.

:::

Det är något med Newcastles franska böjelser när det kommer till värvningar av spelare som får mig att tänka på Joey i Friends. Var och en för sig låter det hela rätt okej. Men risken när man kokar ihop det hela till en helhet är att det inte blir så mycket mer än ”a fleu fleu fleu”. Å andra sidan ger det en så klart möjligheten att föreställa sig Alan Pardew som Phoebe.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Walesiska kontraster i Premier League

Det har ju pratats rätt länge om en walesisk klubb i Premier League. I alla fall under större delen av 2000-talet. För snart två år sedan blev det också till verklighet i och med att Swansea vann playoff-finalen mot Reading. Men det var liksom aldrig Swansea det pratades om tidigare. Det var tvärtom deras bittra rivaler Cardiff City.

Cardiff har befunnit sig på målsnöret till Premier League vid ett flertal tillfällen under det senaste decenniet. Ofta har de däremot fallit på just målsnöret i form utav playoff-spel. Värst av allt var kanske när de förlorade playoff-finalen på Wembley 2010 mot grovt nederlagstippade Blackpool. Man kan alltså tänka sig att det fanns mer än ett styng av bitterhet hos Cardiff när Swansea i första försöket gick och knep Premier League-platsen först.

Sedan dess har knappast Swansea tittat i backspegeln en enda gång utan de har tvärtom gasat på och gjort stor succé i Premier League. Etablerade i Premier Leagues mittenregioner redan första säsongen, nosandes på de övre regionerna den här säsongen. Spelmässigt imponerande och därtill med ett framgångsrikt avklarat managerbyte längs vägen. Ikväll har Swansea chans att spela sig till Wembley ännu en gång, och en Ligacupfinal mot Bradford.

Vad de måste göra är att på hemmaplan hålla en tvåmålsledning mot Chelsea, som jag betvivlar har den rätta motivationen i laget för att verkligen kriga om en final i Ligacupen.

Swansea står alltså på tröskeln att vinna en större titel för första gången i klubbens historia. Och med den i så fall ta en plats i det europeiska cupspelet, för första gången ”på riktigt”. För Swansea har minsann spelat i Europa förut. Närmare bestämt i Cupvinnarcupen där man deltagit vid sju olika tillfällen. Men då var de kvalificerade via vinst i walesiska cupen.

:::

Nu vore det så klart lätt att göra en vinnare och förlorare-story av det här. Om framgångssagan Swansea och eviga förlorarna Cardiff.

Men det vore också att grovt förenkla verkligheten. Därför att en titt på den aktuella tabellen strax söder om Premier League, det vill säga The Championship, ger oss nämligen en viktig upplysning.

Högst upp i tabellen, och med en serieledning om tio poäng, befinne sig alltså Cardiff City. Och med något mer än halva säsongen spelad så börjar det alltså mer och mer framstå som om Premier League från och med nästa säsong kommer inkvartera två walesiska klubbar. It never rains but it pours som det brukar heta.

Det betyder så klart att vi kommer få ännu ett stekhett derby och rivalmöte i Premier League. Bra för ligan naturligtvis. Men det betyder också att vi i så fall får se två rätt tydliga klubbkontraster i Premier League.

:::

Swansea och Cardiff kan ju sägas representera två olika klubbstrategier inom brittisk fotboll.

Swansea den långsiktiga klubben. Byggandes från grunden efter tidigare stora finansiella problem. En klubb som till en femtedel är ägd av sina egna supportrar, i det avseendet en föregångare inom brittisk fotboll. Baserandes  sina framgångar på egna talanger, smart scouting, och en genomtänkt och konsekvent spelfilosofi.

Cardiff den mer yviga och till synes mer impulsiva klubben. Klubbens historia är präglad av olika ägarkonflikter och ägs numer utav en malaysisk affärsman i samma stil som flera andra klubbar i The Championship. Inför den här säsongen ändrade Cardiff såväl sina klubbfärger som klubbmärke i utbyte mot löfte om investering från ägarna i träningsmöjligheter, arenan och transferpengar.

Det är lätt att bli dogmatisk här och mena att den första modellen är bättre än den andra. Men som visar sig i det här fallet, och kanske inte minst i andra fall på högre nivå, så är egentligen inte skillnaden sett till resultat särskilt märkvärdig.

Swansea som delvis supporterägd klubb med en tydlig spelidé. Cardiff som en av för tillfället få framgångsrika konsortieägda klubbar. Två olika klubbar men båda tillför ändå något nytt till engelsk fotboll.

:::

Leicester, QPR, Blackburn, Birmingham med flera. Erfarenheterna inom engelsk fotboll av det här med konsortieägande går från de dåliga till de rent ut katastrofala. De förknippas antingen med enorm konflikt, misslyckande att ta sig upp i Premier League, eller misslyckande med att hålla sig kvar i Premier League.

En modell som vanligtvis har lett till mycket bråk och krångel för förhållandevis lite pengar. Ändå är det en modell som har blivit allt vanligare, inte minst då i The Championship. Nya klubbar har börjat följa samma modell, bland dem Leeds och Nottingham Forest.

Cardiff är dock den klubb som faktiskt haft någon form av framgång med den här modellen. Dessutom ser det ut som om Leicester, en annan klubb med ett liknande upplägg, om än med thailändska ägare, till sist har börjat finna vägen till framgång.

Det finns viss logik i att denna ägarmodell har blivit förhållandevis vanlig i just The Championship. Där finns ett klart vinstintresse i att ta upp en klubb till Premier League. Det är samtidigt ett riskfyllt äventyr, något som kan hanteras genom att sprida risken över fler ägare.

Kanske är det så att just den ägarmodellen har börjat sätta sig inom engelsk fotboll.

:::

Lagom inför kvällens semifinal har också Rafa Benitez gamla synder kommit tillbaka och hemsökt honom. På en rejäl passning från Marco Materazzi, hans gamla spelare i Inter, drog Benitez iväg på en närmast fact-liknande rant som syftade till att Materazzi ljuger.

Jag vet inte vad det hela bidrar med, mer än att förstärka känslan av att Chelsea rent allmänt verkar ha annat att tänka på och bekymra sig för än att vända ett underläge mot Swansea ikväll.

:::

Ikväll matchar också Arsenal och West Ham i Premier League. Varefter det inte längre finns kvar några hängmatcher.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Aston Villas viktiga vecka fick en katastrofal start

Bradford har precis skrivit ett stycke engelsk och brittisk fotbollshistoria genom att vinna semifinalen i Ligacupen mot Aston Villa. Wembley hägrar för The Bantams.

Och vilken väg det har varit dit. Vinsten mot Notts County imponerade. Segrarna mot först Wigan och därefter Arsenal var mer eller mindre bragdbetonade. Ändå känns det som om semifinalen mot Aston Villa är den bedrift som är den som verkligen sticker ut. Att vinna en enskild match är en sak, inte minst då genom straffläggning. Att vinna ett dubbelmöte är så väldigt mycket svårare.

En av Bradfords stora hjältar under det här äventyret är målvakten Matt Duke. För några år sedan tvingades han besegra cancern. Nu spelar han Ligacupfinal på Wembley.

Det skrivs dock mer om Bradfords bravader i Kamrat Linhems Football League-blogg. Därför går mina tankar istället i Aston Villas riktning.

:::

Det såg så väldigt bra ut i första halvlek för Aston Villa. De dominerade spelet fullständigt och fick helt programenligt också det första målet. Läget såg då tungt ut för Bradford.

Men där Bradford synbarligen tog sig samman och höjde sig i andra halvlek så kom Aston Villa ut till andra halvlek som blott bleka skuggor av sig själva. Idéfattigt och håglöst. Det räckte alltså för Bradford att våga hålla lite mer i bollen och utmana Aston Villa-spelarna lite mer våghalsigt för att få Premier League-lagets fasad att rämna och visa upp sprickorna i muren.

Aston Villa är ett lag fullständigt berövat på självförtroende.

Vi såg det också senast mot West Brom. Trots en tvåmålsledning så kändes det aldrig säkert, inte ens tryggt, för Aston Villa. Samma mönster upprepades ikväll.

Publiken på Villa Park var inte glada på sitt lag efter slutsignalen. Det busvisslades, inte minst då i riktning mot Paul Lambert.

:::

Aston Villas ägare, Randy Lerner, har inte för vana att fatta förhastade beslut gällande sina managers. Paul Lambert är därtill hyfsat nyanställd.

Men supportrarnas stöd är en viktig tillgång för Lambert. Det har han inte råd att tappa. Och i det avseendet kan den här förlusten i Ligacupens semifinal stå honom dyrt, just också med tanke på sättet den förlorades. Och motståndet. I bakgrunden finns också en nedflyttningsstrid som börjar se alltmer svårnavigerad ut.

Problemen hopar sig också för Aston Villa och Paul Lambert. Direkt efter den här matchen ska Aston Villa på fredag bege sig till The Den för att spela bortamatch mot Millwall i FA-cupens 4:e omgång. Ingen lätt match och jag har svårt att se att lagets entusiasm för ännu en cupmatch kommer vara särskilt hög.

Fyra dagar senare, på tisdag, står man inför en riktig sexpoängare i nedflyttningsstriden, hemma mot Newcastle.

På väldigt kort tid kan stora delar av Aston Villas säsong vara helt slagen i spillror, med den sargade återstoden av säsongen hängandes på en mycket slak lina. Det här var absolut ingen bra början på en mycket viktig vecka av Aston Villas säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bär Bradfords dröm ända ut i Europa?

Det pratas ibland om bredden inom engelsk fotboll. Det finns i England ingen föreningskultur på samma sätt som det gör i Tyskland, men där finns å andra sidan ett stort myller och en mångfald av lokala klubbar. Hård konkurrens mellan dem gör att standard och kvalitet är hög. Det går kanske inte att hitta en tydligare indikation på det än att konstatera att Bradford City, ett mittenlag i League Two, Englands fjärdedivision, för tillfället befinner sig två matcher ifrån europeiskt cupspel.

Om Bradford tar sig till Wembley, vilket de med 3-1 i ryggen har en rimlig chans att göra, så blir de den första League Two-klubben att lyckas med det sedan 1962, då det var Rochdale som chockade England. Men semifinalen mot Aston Villa är ännu långt ifrån avgjord.

Att balansera cupspel med ligaspel är en klurig ekvation. Under den här tiden i samband med Bradfords semifinaler mot Aston Villa så har klubben tagit en poäng på sina fyra senaste ligamatcher. Mycket tanke och fokus ligger med andra ord på Ligacupen och på Wembley. Helgens match mot Port Vale blev dock inställd och till skillnad från Aston Villa, som avtvingades en urladdning mot West Brom, så har alltså Bradford fått vila.

Samtidigt parkerar Bradford, trots denna svaga period, endast några få poäng under League Twos playoff-streck.

:::

Det ser med andra ord ändå hyfsat ljust ut för Bradford den här säsongen. Sportsligt ska väl sägas. En godkänd ligaposition med lite drygt halva säsongen spelad. Och allra minst en cupsemifinal på det. Dessutom har laget gått långt i The Football League Trophy.

Men rent administrativt hopar sig ändå orosmolnen för klubben. Det råder nämligen ett ytterst osäkert kontraktsläge vad gäller såväl klubbens ledare som dess spelare.

Phil Parkinson, Bradfords manager, sitter nämligen på ett kontrakt som går ut till sommaren. Likaså gör ett antal personer i hans stab, bland dem den assisterande managern Steve Parkin, fysion Matt Barass och en av coacherna, Nick Allamby. Av spelarna i motsvarande läge befinner sig 35-årige lagkaptenen Gary Jones, den viktiga mittfältskuggen Nathan Doyle, samt mittbacken Andrew Davies.

Lägg till det att en spelare som Nahki Wells, klubbens 22-årige och talangfulle anfallare, bland annat genom Bradfords framfart i Ligacupen, har fått andra klubbar högre upp i seriesystemet att börja kasta lystna blickar bort mot Valley Parade

:::

Bradfords framfart den här säsongen riskerar alltså bli ett klassiskt fall utav ”hon dansade en sommar”. Om inte Bradford knyter upp sina lösa personaltrådar så har klubben ett mycket problematiskt utgångsläge inför nästa säsong.

Phil Parkinson har uppmanat klubbledningen att värna klubbens stabilitet: ”Hopefully that will happen sooner rather than later, not just for me but for the staff as well. We want to tie up our players on long-term deals and we want to sign some new players as well. So the sooner the management’s future is sorted out the better.”

Man kan emellertid tänka sig att Bradfords klubbledning, under Mark Lawns och Julian Rhodes ordförandeskap, helst av allt avvaktar och ser om det blir spel i League One eller League Two nästa säong. Två olika scenarios med tydlig konsekvens för klubbens budget och intäktspotential. Kort och gott, framtiden beror på vad som sker den här säsongen.

Bradfords egen historia utgör förmodligen en god lärdom i det avseendet. För drygt tolv år sedan spelade klubben i Premier League, men drog därigenom också på sig en kostnadskostym som inte var hållbar i längden. När så The Football Leagues stora TV-avtal gick i graven så ströps också Bradfords intäktsströmmar.

Följden för Bradford blev ödesdiger. Klubben genomgick på grund av sin svaga finansiella situation två separata tvångsförvaltningar, och motsvarande antal nedflyttningar. På föga mer än åtta säsonger så gick alltså Bradford från Premier League till League Two. När vi alltså pratar om klubbar som Leeds och Portsmouth så måste rimligtvis Bradford nämnas i samma andetag.

Men då var då och nu är nu. Vad som är nu är att Bradford står på tröskeln till en av klubbhistoriens största framgångar. 1911 vann klubben FA-cupen. Men frågan är ändå om inte en Ligacupfinal 2013, sett till lagets position i seriesystemet och sett till den moderna fotbollens förutsättningar, smäller högre än det.

Det vore så klart drömmen. Och det enda som krävs för att göra drömmen sann är att försvara en tvåmålsledning mot Aston Villa under 90 minuter, plus eventuell förlängning, på Villa Park.

:::

Debut för Southamptons nye manager igår kväll mot Everton på hemmaplan. 0-0 får sägas vara ett okej resultat. Roligast under matchen var väl annars att Jason Puncheon tvingades avvika mitt under matchen för att gå på toa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Betydelsen av att tro


:::

Tottenham är the real deal

Andre Villas-Boas pratade innan matchen om att matchen mot Man Utd var ett tillfälle att visa vad som egentligen var lagets ambition. Det måste man säga att Tottenham gjorde.

Det finns ju lite olika sätt att visa det där. Ett sätt är naturligtvis att krossa motståndet och ta hem en storseger. Ett annat sätt är att när man hamnar i underläge fortsätta trumma på och till slut ändå lyckas bärga något från matchen.

Att fortsätta tro på sig själva.

Det pratas ofta om Man Utds envishet och motståndskraft, inte minst den här säsongen, och många ser det som en av de bestående egenskaper som gjort klubben så framgångsrik under Premier League-eran. Det är en egenskap alla vinnande lag måste ha.

Tottenham visade ikväll att de har den.

Arsenal har tappat tron

Detsamma går inte riktigt att säga om Arsenal.

De två senaste ligaomgångarna har varit något utav upp till bevis för Arsenal. Det var nu de verkligen skulle bevisa för sig själva och för andra att de kan konkurrera med topplagen. Vad de har visat är det motsatta.

Matchen mot Man City var över innan den knappt ens hann börja. Kvällens match mot Chelsea följde länge precis samma mönster. Det duger inte för ett lag som Arsenal att ständigt försätta sig i situationer som gör uppförsbacken obestiglig.

Det kan talas länge om de defensiva bristerna och bristen på offensiv spetskvalitet. Det som är mest frapperande är att se vad som händer när Arsenal spelar som om de inte längre har något att förlora, för då kan de faktiskt spela fotboll.

Stundtals under andra halvlek var Chelsea satta under press, delvis av Arsenal men säkert också delvis utav mentala spöken från matchen mot Southampton.

Man kan fråga sig varför inte Arsenal spelar på det viset konsekvent. Arsene Wenger brukar prata om handbromsar. Jag har haft ett intryck under hela säsongen att den obändliga tro som någonstans alltid funnits i Arsenal, och som tagit dem till Champions League alla dessa gånger, inte längre riktigt finns där på samma sätt.

Det finns en scen i slutet av filmatiseringen av Jan Guillous Arnböcker där Arn kör en Braveheart. Men istället för att som Mel Gibson prata om frihet så pratar han om betydelsen av att tro. ”Tro! Ni måste tro! Endast genom tron kan ondskan besegras.” Ungefär så låter hans stora tal till trupperna.

Pampigt och lite pretentiöst i filmens värld. Men det finns en sanning i det som är svår att förbise. Arsenal har tappat tron och ser stundtals ut att snarare förtvivla.

Det mer än något annat gör att jag tror det blir mycket svårt för Arsenal att ta sig till Champions League den här säsongen.

Wigan åker ur i år

Wigan är ett annat lag som har haft en långlivad tendens att så att säga prestera utöver vad förväntningarna på dem antyder. För deras del handlar det dock inte om Champions League-spel, utan om att undvika nedflyttning.

Otaliga är de nedflyttningsstrider de överlevt från till synes hopplösa lägen. Men precis som med Arsenal så är det något med den här säsongen som gör att jag tror det är stopp här.

Spelet är stundtals håglöst. Även matcher som de borde vinna eller ta poäng i förloras. Tidigare tendenser till vägvinnande spel är som försvunna.

Det kommer alltid en tid när verkligheten kommer ifatt.

Newcastle riskerar följa med

Det bär emot att överväga tanken att Newcastle ska riskera att åka ur Premier League, förra säsongens stora överraskning. De känns för bra för det, kanske till och med visar sig vara det i slutänden, men det är också en väldigt farlig idé som kan slå rot i en klubb.

Vad resultaten däremot rent konkret visar är att Newcastle för tillfället dansar lina på nedflyttningsstrecket, och är inne i en till synes ändlös svacka där också matcher som framstår som givna poäng förloras.

Alan Pardew hyllades med rätta förra säsongen för sina prestationer med laget. Men kanske är han också den här säsongen en del utav problemet.

För jag är nämligen inte säker på vad han anser att laget har att vinna på att om och om igen få höra antingen via media eller genom honom direkt att laget så som det nu är helt enkelt inte skulle vara bra nog för att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Det känns inte som stor psykologi direkt.

:::

Måndagens match: Southampton vs Everton

Första matchen utan Nigel Adkins för Southampton och första matchen med nye managern Mauricio Pochettino. Det har pratats om olika former av protester från Southamptons fans mot klubbledningen. På planen får Pochettino onekligen något utav ett elddop. Som han säger sig vara passionerad Premier League-entusiast så lär ju Everton ge honom en hälsosam dos av den varan på en gång.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ännu en super söndag

Ännu en helg och ännu en så kallad supersöndag. De stora dagarna i Premier League avlöser varandra så här efter årsskiftet. Precis som förra söndagen har vi två blytunga fotbollsmatcher, där två aktörer har blivit kvar på scenen och två stycken nya har tillkommit för att ersätta Liverpool och Man City.

Dagen inleds alltså med ett Londonderby. Chelsea mot Arsenal. Det är inte det hetaste derbyt i London, men det är ett rivalmöte, ett toppmöte om man så vill, och om inte annat så av den anledningen så finns där en särskild laddning i matchen. Vi förflyttar oss till norra London för dagens andra match, där både Tottenham och Man Utd jagar för dem viktiga poäng, i Champions League-striden respektive titelstriden.

Den här typen av supersöndagar är naturligtvis speciella. Det märker vi så klart bland annat på att de kallas supersöndagar till att börja med. Men framför allt för att de ställer topplag mot topplag, vilket skapar en känsla av att så mycket står på spel och att allt ställs på sin spets just under denna enda dag.

Ofta är det där kanske överdrivet. Naturligtvis vill Premier League självt och TV-bolagen få oss att känna på det viset. Men är de här dagarna egentligen så särskilt betydelsefulla? Det finns förmodligen goda skäl att mena att det kanske är majoriteten av övriga matcher som ett topplag spelar, och dess resultat i dem, som är av en särskild vikt.

Man kan exempelvis fundera på vad dagens matcher egentligen rent konkret betyder för de inblandade klubbarna. Vad är det egentligen som står på spel?

:::

Chelsea

Fem tappade poäng på hemmaplan de senaste veckorna har varit som att hälla bensin på en redan inflammerad situation. Beslutet att anställa Rafa Benitez som manager har tärt på det förtroende som supportrarna ändå länge har haft för Roman Abramovich.

Att vinna mot Arsenal hemma på Stamford Bridge är alltså nödvändigt för att åtminstone hjälpligt hålla ihop den bräckliga form av sammanhållning som ändå finns mellan klubben och dess supportrar.

Efter de fem tappade poängen går det inte längre att prata om någon titelstrid för Chelsea. De är för tillfället borta från den. Endast om läget förändras vad säsongen lider går det att återigen ta med dem i diskussionen. Men ska ett sådant läge uppstå så är det här en match som måste vinnas.

För tillfället viktigare och kanske mer påtagligt för Chelsea är att med en vinst distansera sig från den så kallade Champions League-striden. En vinst för Arsenal och de skulle helt plötsligt befinna sig obehagligt nära Chelsea, utöver att också Tottenham och Everton lurar i faggorna.

Men det handlar också om att återerövra sin egen hemmaplan. Stamford Bridge har inte varit något fort den här säsongen för Chelsea som det brukar vara. Att vara starka på hemmaplan är helt nödvändigt för ett engelskt topplag.

Arsenal

Någon titel är det förvisso inte, men betydelsen av att kvalificera sig för Champions League är inte mindre för den sakens skull. Den striden är särskilt tät just den här säsongen, och alla inspelade poäng är betydelsefulla. Kanske då särskilt så kallade bonuspoäng, som dem man spelar hem borta mot ett lag som Chelsea.

Det är i det avseendet också viktigt för Arsenal att med en vinst sätta press på Tottenham inför deras senare match mot Man Utd. Tottenham är troligtvis den primära klubb som Arsenal måste passera innan säsongen är slut för att lyckas kvalificera sig för Champions League.

Men för Arsenal handlar matchen kanske också till viss del om att bevisa något för sig själva och för sina supportrar. Möjligen är det en fråga om självbild.

Arsenal har bedömts vara om inte borträknade så i alla fall hårt ansatta vad gäller Champions League i flera säsonger nu. Hittills har de motstått alla sådana utmaningar och trotsat mångas förväntningar. Gemensamt för varje säsong är att det någon gång runt den här tiden har kommit en ”stor vinst”, som gett laget tro, hopp och energi inför den kommande vårsäsongen.

En vinst borta mot Chelsea vore kanske just en sådan typ av match.

Tottenham

Precis som för Arsenal så står kvällens match om Champions League för Tottenham. Viktiga poäng står på spel, och vill en klubb etablera sig i toppen av Premier League så måste utgångspunkten alltid vara att plocka poäng på hemmaplan, också mot motståndare som Man Utd.

Andre Villas-Boas yttrade sig på fredagens presskonferens att det här var en match där Tottenham skulle behöva göra sig själva till känna. Det vill säga, om de ska fortsätta slåss om smulorna från de större klubbarnas bord, eller om de vill säga till sig själva och hela Premier League att Tottenham har kommit till festen för att stanna.

Kanske formulerade han sig inte exakt på det viset. Men det var den allmänna andemeningen.

Tottenham bröt en 23-årig svit tidigare under säsongen när de besegrade Man Utd på Old Trafford. De är starka på hemmaplan, och de har definitivt de rätta spelarna för att ställa till stora problem för Man Utd.

Man Utd

Titelstriden rullar vidare för Man Utd. Och programenligt satte Man City all press de kunde på sina grannar genom att på lördagen besegra Fulham på hemmaplan, och skära ned avståndet klubbarna emellan till fyra poäng.

Varje poäng är så klart värdefull i det här läget, och för Man Utd att ta sig igenom en bortamatch mot Tottenham och komma ut på den andra sidan med ett bibehållet sjupoängsförsprång vore så klart som manna från himlen för dem.

Utöver den demoraliserande effekt det skulle kunna ha på Man City, som rimligtvis måste se det här som en helg där de ska kunna hämta in en del utav försprånget.

Men det hela innebär också en rätt speciell situation för Man Utd, som står inför det ovanliga läget att i grund och botten kunna spela en match mer eller mindre utan press.

Ingen kan naturligtvis begära att de ska besegra Tottenham på bortaplan, det ingår inte rimligtvis i någon form av budget för något lag i världen. Det kan hända, och det är väldigt trevligt för det laget om det händer, men det är inget som man kan förvänta sig ska hända. Tottenham är för bra för det.

Vad mer, att i det här läget av säsongen, och med bortamatcher mot Chelsea, Liverpool, Man City, Everton och Tottenham med flera avklarade, leda ligan med fyra poäng, är naturligtvis ett utmärkt läge i sig. Vem ansluten till klubben skulle inte på förhand ha gillat det läget? Allt utöver det är naturligtvis utmärkt, men också något av en bonus.

Man Utd har med andra ord inte så mycket att förlora den här helgen, men desto mer att vinna.

:::

Dagens matcher: Chelsea vs Arsenal (14:30), samt Tottenham vs Man Utd (17:00).

Två Londonderbyn på kort tid för Arsenal, som efter dagens möte med Chelsea under veckan möter West Ham hemma på Emirates, den hängmatch som egentligen skulle ha spelats under annandagen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nottingham Forests långa resa från Brian Clough till Alex McLeish

Varje land och varje liga har sin egen version av den så kallade Åshöjdensagan, om den lilla klubben som under en tid når oanade framgångar. I England motsvaras denna saga först och främst av Nottingham Forest, som i mitten av 1970-talet var en liten provinsiell klubb men som på bara några år skulle bli en av Englands och Europas främsta.

Brian Clough tog tillsammans med Peter Taylor över Nottingham Forest strax efter nyår 1975. Det tog dem båda två år att göra Forest till ett Division One-lag, det vill säga ta laget till den högsta divisionen. Men det var som skedde sedan som skulle placera Forest i engelsk fotbolls historieböcker, och som skulle få Brian Clough att allmänt betraktas som en av engelsk fotbolls främsta managers någonsin.

Redan under klubbens säsong, 1977/78, i vad som nu kallas för Premier League så gick Nottingham Forest hela vägen och blev engelska mästare. Det är talande att ingen klubb har mäktat med en sådan bedrift därefter. På inhemsk framgång följde europeisk, och ligatiteln omsattes i två raka segrar i Europacupen, mot Malmö FF i finalen 1978 och mot Hamburg i 1980 års final. I samband med denna makalösa framgångsperiod vann Forest också Ligacupen två gånger i rad.

Det var en tid under vilken engelsk fotboll var främst i Europa. Sex år i rad vann engelska klubbar Europacupen. Det som imponerade med Nottingham Forests lagbygge vid den här tiden var inte bara resultaten, utan den kreativa, flödande och fantasifulla spelidé med vilken Brian Clough format laget, tillsammans med den för honom så särpräglade andan av sportslighet.

Verkligheten skulle emellertid till sist komma ifatt Nottingham Forest. Vid Brian Clough höll man dock fast genom hela 1980-talet och en god bit in på 1990-talet. Eller om det kanske egentligen var så att det var Brian Clough som höll fast i Nottingham Forest. Om det går att tvista länge. Att relationen blev så långvarig var förmodligen både till nackdel för Forest, som trots två cuptitlar mot slutet av 1980-talet ändå befann sig i gradvist förfall, och för Clough själv som fick allt större problem med alkoholen och livet.

Symboliskt nog såg Brian Cloughs era i Nottingham Forest sitt slut i samband med födelsen av Premier League. Dess första säsong såg Man Utd vinna sin första ligatitel på 26 år men såg också samtidigt Nottingham Forest åka ur Premier League efter 16 framgångsrika säsonger i Englands högsta division. Ett öde som Forest ännu inte återhämtat sig ifrån.

:::

Under 18 långa år var Brian Clough manager i Nottingham Forest. Men under de 18 därpå följande åren har Forest å andra sidan anställt och därefter avskedat 18 managers. Dave Bassett, Ron Atkinson, Joe Kinnear, Gary Megson, Billy Davies och Steve McClaren är samtliga bland dem som försökt och i någon mån misslyckats.

Det är en tämligen enastående personalomsättning motsvarande alltså en manager per år. Annorlunda uttryckt, Nottingham Forest har under hela Premier League-eran haft en personalomsättning på managerposten om exakt 100 procent.

Lagets prestationer har varit därefter. Under 1990-talet dansade Forest lina mellan å ena sidan Premier League och å andra sidan The Championship, eller The Football League First Division som det hette på den tiden. Det fanns fortfarande rester av den gamla magin kvar i klubben. Men alltsedan millennieskiftet har Nottingham Forest stadigt befunnit sig nedanför Premier League, dess stjärnglans och dess miljoner.

Ambitionerna har ofta varit höga men nästan lika många gånger också kommit på skam. Förhoppningar om uppflyttning till Premier League har istället lett till kamp för att hålla sig undan nedflyttning från The Championship. En kamp som inte alltid varit framgångsrik. Tre raka säsonger mellan 2005 och 2008 befann sig Nottingham Forest i League One.

:::

Hur kommer det sig då att Nottingham Forest har bedrivit en sådan vansinnig personalpolitik under alla dessa år? Kanske kan svaret på mer än ett enda sätt spåras tillbaka till just Brian Clough, och dennes tid med såväl enorm framgång som förslitande problem.

Den mest uppenbara tolkningen är så klart att Brian Cloughs skugga vilar tung över klubben och alla hans efterträdare. Måtten på framgång har definierats utav honom och under de förutsättningar som Nottingham Forest under Premier League-eran är tvingade att arbeta med så är i praktiken alla dömda att misslyckas.

Ett annat mer psykologiskt skäl kan vara att klubben genomlevde ett decennium under en managers fullständiga dominans, utan att denne egentligen hade kontroll ens över sig själv. Det var först efter att Forest åkte ur Premier League som klubben lyckades bryta sig fri. För även om Clough var genial, en jätte och en legend i klubben, så hade han också en förmåga att skapa konflikt.

Möjligen har med detta ett misstroende institutionaliserats mellan klubb och manager. ”Aldrig mer”, kan man tänka sig att Forests klubbledning om inte tänkte så i alla fall kände. Bättre då att avsluta en relation preventivt än att ännu en gång utsätta sig för ens en liknande situation. Och kanske är det i ljuset av detta vi ska se beslutet att för något drygt år sedan sparka Billy Davies.

:::

Inom organisationsteori talar man ofta om en så kallad ”förändringsfälla”. Det vill säga, när en organisation genomför en förändring som inte blir helt lyckad, vilket förändringar väldigt sällan blir, och därför beslutar sig för att genomföra ytterligare en förändring och därmed uppnå ännu en icke perfekt lösning, och så vidare. Organisationen har då fastnat i en fälla utav ständiga förändringar, och där det inte längre finns någon karta eller kompass för personerna i organisationen att orientera sig efter. Frustration och förvirring tilltar.

Det är inte svårt att översätta till en fotbollsklubb där ständiga managerbyten leder till en tilltagande förvirring om vilka regler som gäller, vilken taktik som ska tillämpas, hur träningen genomförs och så vidare. Med förvirring följer otrygghet och med detta som bakgrund är det inte alls märkligt att Nottingham Forest i avgörande matcher under det senaste årtiondet har haft en viss benägenhet att vika ned sig, att inte uppnå sin egna potential vid just rätt tillfälle.

Det är också i spåret av dessa ständiga förändringar som det sker en form utav inkrementell justering av lagets fotbollsideologi. Så går det alltså till när ett spel baserat på Brian Cloughs idéer om bollen på marken helt plötsligt, likt en fotbollens variant utav viskleken, har plötsligt har placerats i händerna på en Alex McLeish fostrad i stereotypiskt brittiska tankar om avvaktande defensiv och spel i luften.

Förhoppningar om Nottingham Forests framtid är intimt kopplade till de nya ägarna, den kuwaitiska familjen Al Hasawi, som köpte klubben i somras. Det är förhoppningar som inte bara borde ha att göra med det klassiska när det kommer till utländska ägare av engelska klubbar, det vill säga mer eller mindre begränsat kapitalinflöde.

Snarare borde förhoppningen vara att med nya ägare, och avslutningen på Nigel Doughtys 13-åriga period som styrelseordförande, så kan Nottingham Forest äntligen skaka loss det ok som Brian Cloughs historia och arv placerat på klubbens axlar, och börja se framtiden an med tillförsikt.

:::

Den tidiga matchen i The Championship idag är East Midlands-derbyt mellan Nottingham Forest och Derby County, på Derbys hemmaplan. En match väl värd att se för samtliga då Premier League-fotbollen ändå sparkar igång först klockan 16 idag. Det är dessutom ett också med engelska mått mätt hetsigt derby, med många klassiska möten mellan lagen där humöret inte alltid har varit på topp.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2013/jan/18/joy-of-six-nottingham-forest-derby

Just Brian Clough är så klart en gemensam nämnare mellan dessa båda klassiska klubbar från en tid i engelsk fotboll innan Sky och Premier League. Att Nigel Clough därtill är manager för Derby gör läget desto mer speciellt. Arvet från Clough lever alltså vidare, och då inte bara i den just för det här derbyt instiftade Brian Clough Trophy, om vilken det kämpas varenda gång dessa båda klubbar möts.

Det är också en match som rent tabellmässigt är betydelsefull för både Forest och Derby. Båda klubbarna nosar på playoff-platserna i The Championship, vardera tre respektive sex poäng nedanför strecket. Konkurrensen om dessa platser är hård den här säsongen, och att någon av dessa båda klubbar ska lyckas nå playoff är kanske osannolikt, men en vinst idag vore helt klart en bra början.

:::

Dagens matcher: Liverpool vs Norwich, Man City vs Fulham, Newcastle vs Reading, Swansea vs Stoke, West Ham vs QPR, Wigan vs Sunderland, samt West Brom vs Aston Villa (18:30).

Många blickar kommer att riktas på Liverpools och Man Citys matcher inför morgondagens stora drabbningar. Mest intressant för dagen tycker jag dock den sena kvällsmatchen är mellan de båda Midlandsrivalerna West Brom och Aston Villa. Ett lag i något utav fritt fall mot ett annat lag som är piskade att börja klättra uppåt i tabellen.

:::

Viktigt för Arsenal att ha lyckats förlänga kontraktet med Theo Walcott. Det var inte ett frågetecken som den klubben behövde ha hängande över sitt huvud inför och under vårsäsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varför får Nigel Adkins sparken från Southampton?

Man vet att det inte finns någon anställningstrygghet som manager inom fotbollen när en manager som Nigel Adkins får sparken efter att på två år ha tagit Southampton från 22:a plats i League One till 15:e plats i Premier League. Det i sig är däremot ingen nyhet, snarare en del av spelet, det man främst reagerar på nu är det helt oförutsägbara i beslutet.

Det hade kanske känts mer naturligt, även om dess rättfärdighet också då hade kunnat ifrågasättas, om det här beslutet hade fattats tidigare under säsongen. Southampton fick en mäktigt dålig start på säsongen, till stor del på grund av ett jävulskt tufft spelschema. Det var också i början av säsongen som lagets allra värsta försvarsproblem förekom. Det fanns sakliga skäl att fundera på om Nigel Adkins räckte till som manager för Southampton.

Men under hela hösten så hade Nigel Adkins ett starkt stöd från klubbens alla supportrar, och till synes också från klubbledningen, som i ett svårt läge valde att ändå hålla sig kalla och avvakta med förhastade beslut. Facit gav dem rätt, Southampton har klättrat i tabellen, förlorat endast två av sina senaste tolv ligamatcher och tagit imponerande poäng både mot Arsenal och Chelsea. Så sent som för två dagar sedan svarade Southampton för en mindre bragd genom att hämta upp 0-2 mot Chelsea på Stamford Bridge.

I detta läge väljer man alltså att ge Nigel Adkins sparken.

:::

Följderna för Southampton riskerar bli dyrbara. Laget har förvisso tagit sig upp ovanför nedflyttningsstrecket, men arbetar endast med en marginal om tre futtiga poäng. Det lämnar inget som helst utrymme för misstag. Med en ny manager, oro i spelartruppen och turbulens runt laget så måste varenda pusselbit omedelbart komma på plats.

Det är inget som i sig underlättas av att Nigel Adkins ersättare är Mauricio Pochettino, en argentinsk manager som tidigare varit verksam i Espanyol i La Liga, utan tidigare erfarenhet av Premier League och engelsk fotboll. Pochettino. Att han kan lyckas i Premier League betvivlar jag inte, men att börja prestera utan någon form av introduktionsperiod blir svårt.

Nicola Cortese, Southamptons styrelseordförande, menar att beslutet att ersätta Adkins med Pochettino har fattats ”with the long-term ambitions of Southampton Football Club in mind.” Vad ska han annars säga? Det mer påträngande problemet är dock beslutets konsekvenser på kort sikt, och hur det i sin tur formar klubbens långsiktiga ambitioner.

Om Southampton åker ur Premier League, så kommer Nicola Cortese förmodligen få föra andra strategidiskussioner i Southamptons styrelse än vad han hoppas på i det där uttalandet.

:::

Vad motiverar då Southampton och Nicola Cortese att fatta det här beslutet, riskfyllt för klubben som det trots allt är?

Cortese själv pratar om Mauricio Pochettino som en klok taktiker, en person med god förmåga att kommunicera med spelare, och en manager som tror på att systematiskt använda sig av klubbens akademi och unga talanger. Kanske är det så enkelt att Cortese inte ansåg att Nigel Adkins fick ut mesta möjliga av klubbens sydamerikanska storvärvning den här sommaren, Gaston Ramirez från Bologna.

Nicola Cortese vore ju i så fall inte den förste klubbledaren den här säsongen som på goda grunder kan misstänkas ha anställt en ny manager för att få fart på en enskild spelare.

Mauricio Pochettino fick sparken från Espanyol i november. Eller, som Guillem Balague förtydligar, kom överens med klubbledningen att det nog var bäst att han lämnade. Espanyol låg då sist i La Liga, varifrån de sedan dess har klättrat till 16:e plats i tabellen. Nigel Adkins å andra sidan är den manager i Southamptons historia med högst vinstprocent.

Meritmässigt är det således svårt att se några konkreta motiv till beslutet. Även rent taktiskt väcks frågor. Southampton är ett lag som spelat en företrädesvis offensiv fotboll, dess svagheter har varit företrädesvis defensiva. Pochettinos filosofi i Espanyol var huvudsakligen defensiv till sin karaktär. Frågan är om han i Southampton har tillgång till de spelartyper som han behöver.

I slutänden är det förmodligen en fråga om kontroll. Nicola Cortese valde två och ett halvt år sedan att sparka Alan Pardew under likaledes mystiska omständigheter. Det pratades då mycket om konflikter mellan Pardew och Cortese om vem som skulle ha vilka befogenheter i klubben. Troligtvis har samma dynamik uppstått mellan Cortese och Nigel Adkins.

Det kan så klart också vara fråga om att följa rådande mode. Utländska managers i allmänhet, managers med erfarenhet från Spanien och La Liga i synnerhet, står just nu väldigt högt i kurs. Brittiska managers kanske å andra sidan uppfattas som tråkigt och konservativt. Bakåtsträvande kort och gott. Om en klubb däremot vill framstå som modern och framåtsträvande så anställer man en person som Pochettino.

:::

Några större svårigheter att hitta ett nytt jobb lär dock inte Nigel Adkins ha. Hans renommé efter sitt arbete med Southampton borde vara skyhögt. Kanske är det här jackpot för Blackpool som just nu letar efter en ny manager, och som är präglat av en spelstil som påminner mycket om den som Adkins utformat med Southampton.

:::

Finn fem fel:

“The Argentine [Pochettino] was widely linked with a future role at one of Spain’s top clubs, but having left Espanyol in November now joins Southampton to continue his top-flight managerial career.”

:::

Kvällens match: Leicester vs Middlesbrough (20:45)

Toppmöte i The Championship mellan två klubbar som båda har en realistisk chans på uppflyttning till Premier League. Båda lagen ligger på 47 poäng, två poäng under Hull på andra plats och automatisk uppflyttningsplats. Det är också två lag som haft svårt att få ordning på sin shit under ett antal säsonger, och som nu till sist verkar ha fått det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa offensiva mittfältare

Nästa steg i det här rankningsprojektet blir att ta en närmare titt på de så kallade offensiva mittfältarna. Nu är förvisso det också ett inte alldeles perfekt begrepp i och med att jag i förra listan rankade yttermittfältarna, och de är ju minsann också offensiva.

Kort och gott håller jag mig alltså här till centrala mittfältare, men borträknat de spelare som jag alltså anser ha mer defensiva uppgifter. Jag gör också en avgränsning åt det andra hållet så att säga. På den kommande listan över anfallare kommer jag endast ha med spelare som jag bedömer vara renodlade strikers. Ett antal spelare som en del alltså hellre skulle se som anfallare kommer därför med på den här listan.

Naturligtvis är inga sådana här definitioner och avgränsningar perfekta. Man kan fundera över vad som då är det mest konstruktiva sättet att förhålla sig till dessa. Är det att ödsla tid och energi på att klaga på att den och den spelaren inte tas med? Eller är det att bara gilla läget och köra på den uppdelning som nu faktiskt gjorts?

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Yohan Cabaye, Newcastle

En viktig kugge på Newcastles mittfält förra säsongen och tillika en kugge som saknats den här säsongen. Skicklig offensiv spelfördelare och defensivt utgör han också en viktig avlastning för lagets defensiva mittfält. Det var först och främst genom Cabaye som Newcastle förra säsongen höll uppe spelet och satte motståndet under press.

(9) Eden Hazard, Chelsea

Att Hazard kommer att avancera på sådana här listor med tiden betvivlar jag inte, så bra är spelaren även om alltför många rankar namnet. Hittills har dock Hazard bara haft en halv säsong i Premier League, och även om det har varit en bra höst så har den knappast varit så formidabel som många trott och fler hoppats. Har mattats av vad säsongen lidit och stundtals glidit ur matchbilden.

(8) Tom Cleverley, Man Utd

Likt Hazard är Cleverley något svag i det defensiva spelet, men också accentuerat då Alex Ferguson valt att spela honom i en mer tillbakadragen position. Men det finns mycket i Cleverley som under en tid saknats på Man Utds centrala mittfält, ett rappt och kreativt passningsspel, ett bra skott och ett mod till offensiva genombrott. Har hittat ett bra kombinationsspel tillsammans med Michael Carrick.

(7) Steven Pienaar, Everton

Har under säsongen så här långt stundtals visat världsklass i Everton och dominerat ett av ligans allra mest täta och sammanhållna mittfält. Snabb och teknisk, passningssäker och innovativ, formerar tillsammans med Leighton Baines ligans kanske farligaste vänsterkant. David Moyes är tveklöst lycklig att Pienaar tackat nej till fortsatt landslagsspel med Sydafrika.

(6) Steven Gerrard, Liverpool

Inför säsongen hade jag sett det som osannolikt att Gerrard skulle hamna så särskilt högt upp på en lista av det här slaget. Men i ett Liverpool som haft svårt att få spelet att stämma så har Gerrard varit en ständigt tickande maskin, och har återfunnit en anmärkningsvärd träffsäkerhet med sina långa passningar, vilket gör Gerrard till navet i Liverpools spel.

(5) Santi Cazorla, Arsenal

En stundtals lysande spelare under säsongen, svävandes fritt mellan motståndarnas mittfält och försvar. Ur den positionen åstadkommer han frekvent mycket av värde för Arsenals spel. Ett intelligent passnings- och fördelningsspel kombinerar han med ett bra skott och disciplinerat arbete. Jag inleder med att säga stundtals eftersom han vid några tillfällen också försvunnit ur matchbilden när laget behövt honom som mest.

(4) Marouane Fellaini, Everton

Inledde säsongen hårresande bra när Everton för en gångs skull faktiskt lyckades arbeta till sig en bra höstsäsong. Fellaini tillfogar den nödvändiga kraften på Evertons mittfält och kompletterar därmed den fart och teknik som övriga spelare bidrar med, utan att för den sakens skull själv sakna vare sig fart eller teknik. Troligtvis inte den mest populäre belgaren i Premier League, men enligt mig den bäste.

(3) Frank Lampard, Chelsea

Det är ett mysterium hur Chelsea kan överväga att göra sig av med Lampard, som utöver att vara en spelare av stort mått också är en av lagets främsta symboler och ledargestalter. Lampard har ett väldigt stort register på planen, vilket demonstreras i såväl passningsspel som i hans genomgående höga målproduktion. Under tiden som kontraktkontroversen har rasat under hösten så har Lampard varit formidabel.

(2) David Silva, Man City

Ett diminutivt spelgeni som genomgående varit det offensiva navet i Roberto Mancinis spelidé, länken mellan Man Citys defensiv och deras fritt rörliga anfallslinje. Silvas förmåga att hitta målchanser och öppnande passningar är ett bra bevis på hans spelförståelse, vilken han kombinerar med en synnerligen väl utvecklad beslutsförmåga. Det är sällan Silva väljer fel på planen. En av flera nyckelspelare i Man City.

(1) Juan Mata, Chelsea

Det finns en påtaglig skillnad i att se Chelsea spela utan Mata och att se Chelsea spela med Mata. Vid ett tillfälle när han byttes in så kunde man nästan påtagligt se hur det gick som en elektrisk stöt genom hela Chelsea som omedelbart fick en helt annan energi, en annan grad av direkt målmedvetenhet och en helt annan precision i sitt spel. Det är den effekt som bara en världsspelare kan ha på ett topplag, och i mina ögon är Mata just nu en av ligans absolut bästa spelare.

:::

Bubblare:

»  Hatem Ben Arfa, Newcastle
»  Clint Dempsey, Tottenham
»  Shinji Kagawa, Man Utd
»  Leon Osman, Everton
»  Jonathan de Guzman, Swansea
»  Oscar, Chelsea
»  Wes Hoolahan, Norwich

:::

Betydligt större dominans av storklubbarna på den här listan än på tidigare listor. En teori är att detta beror på att det är den här positionen som ofta är avgörande på planen, och att det därför alls inte är någon tillfällighet att storklubbarna köper på sig och tar fram högsta kvalitet just här. Spelartypens värde inflaterar också deras köpesummor, vilket gör de bästa spelarna svårtillgängliga för de mindre klubbarna.

Tre spanjorer bland de fem främsta.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Michael Johnson en tragisk produkt av press utan understöd

Bilden av en överviktig Michael Johnson på en snabbmatsrestaurang kablades med blixtens hastighet ut över världen. Samtidigt kom nyheten att Man City till sist efter många om och men beslutat sig för att lösa kontraktet med spelaren som i unga år spåddes bli en av Englands kommande storspelare, och som klubbar som Arsenal och Liverpool sades vara intresserade av att köpa.

Man Citys beslut var inte lätt och alls inte någon produkt utav en isolerad händelse. De senaste åren har problemen för Michael Johnson duggat allt tätare samtidigt som speltiden på planen blivit desto glesare. Det har handlat om viktproblem, om allt för många nätter på nattklubbar och kasinon, om rattfylleri, om diverse skador som varit antingen fysiskt verkliga eller möjligen psykologiskt betingade.

Det är naturligtvis ett tragiskt människoöde. Men det är samtidigt heller inom engelsk fotboll något särskilt ovanligt öde.

Det pratas mycket om exempelvis de spanska och tyska ungdomssystemen inom fotboll. Och de är förvisso imponerande, men det som först och främst imponerat på mig med dem har inte nödvändigtvis varit det sportsliga, utan det sätt på vilket de tar ansvar för att inte bara producera en fotbollsspelare, utan också utbilda och utveckla en människa. I slutänden gör det också spelarna bättre förberedda på ett liv som professionella fotbollsspelare.

Det här har varit en generell svaghet i England där klubbarna med rätta kan anklagas för ett företagsekonomiskt snarare än humanistiskt perspektiv på sina unga talanger. En mängd spelare har hamnat på det systemets sociala skräphög, de som faller mellan ramarna, av vilka Michael Johnson bara är en av de senare i en lång rad av spelare som går så långt tillbaka i tiden som Paul Gascoigne och George Best.

:::

Men varför klamrar sig vissa spelare kvar i systemet samtidigt som andra spelare ramlar ur? Talang kan knappast ses som någon direkt skiljelinje i sammanhanget. Av redan nämnda spelare är George Best talangmässigt förmodligen en av tidernas bästa. Paul Gascoigne var en engelsk generations lysande stjärna och stora framtidshopp. Michael Johnson visade under sina stunder på fotbollsplaner tecken på en storhet som fotbollsspelare.

I grund och botten är det så klart en fråga om press, och en oförmåga att hantera den. Och det är en press som tar sig många olika former och uttryck, och härstammar från flera riktningar.

Vi kan tala om press från klubben. En klubb tar förvisso väl hand om sina spelare men förväntar sig i gengäld alltid något i gengäld. Den dynamiken ligger självfallet alltid i bakgrunden till en spelares relation till sin klubb. Det må vara underförstått, det må vara hyfsat välvilligt och åtföljas av en mängd stödåtgärder, men en spelare är alltid medveten om att ingen klubb har något intresse av att bjuda på någon gratislunch.

Vi kan också tala om press från supportrarna. Kanske är det här särskilt betryckande för de unga talanger som kommer från området. Michael Johnson är från nordvästra England, han är engelsman. Det lär vara svårt att undfly de förväntningar som kanske ett helt samhälle fäster vid den egna personen och ens utveckling som spelare. En spelare tvingas därmed alltid spela en roll, oförmögen att egentligen vara sig själv.

Vi kan på samma sätt tala om press från media. Föreställ er att leva sitt liv under ett ständigt vakande förstoringsglas. Där varenda händelse omedelbart vidarebefordras till och kommenteras för allmänheten. Återigen är detta något som unga engelska talanger lär känna av desto närmare sina skinn, till viss del därför att till dem kopplas fler av brittiska medias förhoppningar om den engelska fotbollen. En ung engelsk spelare upphör vid något tillfälle att bli bara en spelare utan blir också till en symbol.

Vi kan byta spår och istället tala om press från familj och vänner. Det kan uppfattas som ett på många sätt priviligierat liv att vara ung och professionell fotbollsspelare. Pengarna är bra och berömmelse följer på köpet. Men med det följer också baksidor. När kakan växer samlas alltfler vid matbordet. Där kan också finnas en önskan från spelaren själv att framstå som precis som vanligt, att vara rädd för bilden att pengarna och berömmelsen stigit honom åt huvudet. Att då säga nej när vännerna vill gå ut och dricka öl kan vara svårt och socialt svårnavigerat.

Vi ska heller inte glömma att tala om pressen från sig själv. Det är ofta så i livet att ingen ställer högre krav på en person än han eller hon själv. Det är en bedräglig balansgång därför att ingen framgång nås på någon högre nivå utan höga krav. Men alltför höga krav kan också vara paralyserande, en källa till ångest snarare än inspiration. Ofta är det en psykologisk fälla i vilken man överdriver omvärldens förväntningar på sig själv, och projicerar den egna självbilden.

Så länge allting flyter på och går bra så är det mesta av den här pressen möjlig att hantera för alla. Men det är när motgångarna knackar på dörren, kanske inte minst i form utav skador, som problemen kan uppstå. Frågan är då hur denna press hanteras.

:::

Det brukar talas om två vanliga strategier som människor använder sig av för att hantera problem i livet – kamp och flykt. Vi kan ta itu med ett problem genom att bekämpa det. Det är den konstruktiva metoden, och min teori skulle vara att alla spelare som blir framgångsrika på längre sikt i någon mening har lyckats anamma denna livsfilosofi.

Men sedan finns också möjligheten att fly från problemen. Gömma huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte existerar. Helt enkelt hoppas att det löser sig av sig självt. Det kan vara en frestande tillflykt, lätt och bekväm, men riskerar naturligtvis komma väldigt surt i efterhand. Problemen multipliceras och läggs på hög. Vad som från början kanske egentligen var rätt enkelt växer sig till en härva utav komplexitet.

Inte sällan är flykten den deprimerade människans vägval. Och visst ges man intrycket av Michael Johnson som en i grunden deprimerad människa, oförmögen att hantera den press som följer med livet som professionell fotbollsspelare. Där finns det självdestruktiva beteendet i form av överdrivet och icke rationellt festande och ätande. Där finns protestaktionerna , kanske ropen på hjälp, i form av rattfylleri. Där finns det psykologiska försvaret utav permanenta fantomskador som ett sätt att fly från ett alltmer oundvikligt möte med en krass verklighet.

Vi har sett det hända med Michael Johnson. Vi har sett det hända så många gånger förr. Tyvärr har vi inte sett det för sista gången.

:::

Transferbetyg:

Roland Lamah, Swansea (++), lån. Michael Laudrup är ännu en gång på rövarstråt i Spanien och har hämtat hem en för sin ålder rutinerad ytter med erfarenheter också från Belgien, Holland och Frankrike. Känns mest som ett långskott och en breddvärvning sett till att Swansea på sina ytterpositioner redan har Wayne Routledge, Pablo Hernandez och Nathan Dyer.

Loic Remy, QPR (+++), £8m. Fransmannen kan spela både som anfallare och ytter. QPR är i behov av fler offensiva spelare och om Remy lever upp till sitt tidigare rykte så har de gjort en klok värvning. Eller ska man kanske snarare säga kapning med tanke på hur de snodde honom framför ögonen på Newcastle. Pengar prata som det brukar heta, men om QPR förut hade problem med för mycket köp och för lite klubbkänsla så lovar ju knappast Remy bättre.

:::

Chelsea tappar ytterligare två livsviktiga poäng hemma på Stamford Bridge. De har nu tappat fem poäng i matcher mot QPR och Southampton, igår kväll till och med efter att ha tagit ledningen med 2-0.

Då spelar det liksom mindre roll att laget i andra matcher krossar Stoke med 4-0 och Aston Villa med 8-0. Consistency is key. Och är det något som varit Chelsea återkommande problem under flertalet säsonger nu så är det just lagets stabilitet.

Rafa Benitez lär inte heller av gamla misstag. När det egna laget desperat jagar ett vinstmål med minuter kvar av matcher, då byter man inte ut sin allra mest talismaniske spelare. För några år sedan var det Fernando Torres, igår kväll var det Frank Lampard.

Ironiskt nog mot just Fernando Torres.

:::

Det finns de som menar att Pep Guardiola bara tar jobbet i Bayern München i väntan på att ett jobb ska bli ledigt i Manchester. Det finns de som menar att detta är nedvärderande mot Bayern München och Bundesliga, vilket det också är.

Men jag menar ju att det framför allt är nedvärderande mot Alex Ferguson. Att det alls finns Man Utd-fans som över huvud taget ens reflekterar över andra managers övergår mitt magra förstånd.

En del förvånas över att Guardiola väljer just Bayern München och Bundesliga. Det gör inte jag. Med Bayern tar han över ännu en resursöverlägsen klubb med institutionaliserade fördelar gentemot konkurrensen. I England och Italien hade han varit betydligt mer konkurrensutsatt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Management i form av anställningstrygghet och anställningsbarhet

Under kvällen spelar både Arsenal och Man Utd sina respektive omspel i FA-cupen. Arsenal mot Swansea och Man Utd mot West Ham. Arsene Wenger och Alex Ferguson är de två managers i Premier League med den mest tydliga anställningstryggheten av dem alla. De sitter säkert på sina respektive poster, i grund och botten oavsett lagets resultat.

Men detta är långt ifrån regel inom engelsk fotboll. Snarare blir klubbägarna alltmer benägna att byta manager så fort resultaten går det minsta emot. Det är inte alltid lika extremt som i fallet med Chelsea och Roman Abramovich, men de flesta managers vet att de måste prestera resultat snabbt om de vill behålla sina jobb.

Det är med andra ord en tuff arbetsmarknad för en manager, en marknad karaktäriserad av en hög personalomsättning. Det leder också till hög konkurrens mellan olika managers. En konsekvens av det är att det har skett en form utav uteslutning av ett antal managers, som trots tämligen imponerande meritlistor helt enkelt inte lyckas få tag på något jobb. De är med ett annat ord inte längre anställningsbara.

De befinner sig helt enkelt i en arbetsmarknadens gråzon för managers, kanske inte direkt arbetslösa men heller inte anställda som managers, och med tydliga svårigheter att hitta nya jobb. Sven-Göran Eriksson är ju ett rätt typiskt exempel som just är kanske lite för typiskt. Men det råder ingen brist på bättre exempel.

:::

Alan Curbishley. Under 15 fantastiska år med Charlton gjorde Curbishley dem till ett etablerat Premier League-lag. Han beslutade därefter att lämna över klubben i nya händer och tog istället över West Ham. Där varade han emellertid bara i två år efter oenigheter med West Hams klubbledning, och i fem år har han länkats samman med mängder av jobb i Premier League och i The Championship, utan att ha hittat vägen tillbaka till nytt jobb.

David O’Leary. Gjorde stor succé med Leeds runt millennieskiftet innan han blev sparkad på grund av ett mindre diskret bokprojekt. Han tog över Aston Villa men hade svårt att lyckas där då han inte längre hade tillgång till samma resurser för värvningar och spelarlöner. Detta tillsammans med Leeds förfall runt samma tid har möjligen gjort honom omöjlig inom engelsk fotboll, där han inte arbetat sedan dess.

Billy Davies. Fick sparken av Nottingham Forest för något år sedan efter ännu ett i raden utav politiska gräl med klubbens ledning. Detta är ett mönster som varit ständigt återkommande i Davies managerkarriär, han ställer till gräl. Så trots ett genomgående lysande facit på The Championship-nivå så verkar nu klubbledningar i England ha börjat anse att Davies politiska nackdelar väger tyngre än hans sportsliga fördelar.

George Graham. Har egentligen försvunnit tämligen mystiskt från den engelska fotbollen. När Graham kom till Arsenal hade klubben inte vunnit en titel på sju år, om det nu känns igen, men han lyckades snabbt vända på trenden. Först genom en Ligacupvinst och därefter två ligatitlar. Efter en spelskandal blev hand dock avstängd av FA och lämnade klubben. Leeds och Tottenham var sedemera klubbadresser, men 1999 sparkades han från Tottenham på grund av ett påstått kontraktsbrott. Något mer managerjobb har det inte blivit, istället har Graham fått bida sin tid som expert i TV-rutan.

Terry Venables. En av dem som kommit närmast att vinna ett mästerskap med England sedan 1966. Älskad av de brittiska tabloidjournalisterna så har hans namn alltid förekommit i samband med stora jobb. Korta perioder i Crystal Palace och Middlesbrough följdes upp av en katastrofal tid i Leeds. Trots ett stort namn, eller kanske till och med på grund av ett stort namn, och möjligen därmed ett lika stort ego, så har Venables aldrig hittat tillbaka in på den engelska managermarknaden.

Glenn Hoddle. En i raden av alltför unga managers som slängs in på den dödens position som under årtionden varit den engelska förbundskaptensposten. Han hade viss framgång i arbetet men fick sparken efter ett antal minst sagt obegåvade kommentarer i media. En kort stund i Southampton följdes av två ineffektiva tvåårsperioder i Tottenham respektive Wolves. Han omnämndes som aktuell för Nottingham Forest i somras, men Hoddle är och förblir utan managerjobb.

Steve McClaren. Succé med Middlesbrough och fiasko med England. Han lyckade med att bli nationell symbol på helt fel sätt och den nationella känslan av skam fördrev McClaren till exil och ett försök till upprättelse i först och främst Holland, där han lyckadse både fotbollsligt och dialektalt. Ett försök till återtåg till engelsk fotboll gjordes med Nottingham Forest förra säsongen, men misslyckades spektakulärt. Något som tvingat McClaren att ännu en gång fly landet.

Iain Dowie. Dowie nämns ofta som en kandidat till lediga jobb i The Championship utan att det blir något konkret därav. Kanske har klubbledningar dragit öronen åt sig av hans alltför många och alltför kortvariga perioder i ett antal klubbar de senaste tio åren. På hans resumé hittar vi fååriga jobb i Oldham, Crystal Palace, Charlton, Coventry, QPR och Hull. Oförmågan till långvarighet kanske tvingar Dowie att söka sig längre ned i seriesystemet om han vill hitta något nytt jobb.

Rafa Benitez. En formellt sett synnerligen meriterad manager, framgångsrik först med Valencia och därefter periodvis med Liverpool. Tiden i Liverpool fick dock ett bistert slut och i Inter därefter var han till stor del misslyckad. Har fram till alldeles nyligen gått arbetslös i två år innan Chelsea och Roman Abramovich gav honom ett erbjudande till vilket han inte kunde säga nej. Befinner sig nu på någon form utav uttalad provanställning, vilket kanske ska ses som en ny form utav arbetsmarknadsåtgärd inom den engelska fotbollen.

Gareth Southgate. Fick på ett märkligt sätt sparken från Middlesbrough. När han utsågs till manager trots att han formellt saknade kvalifikationer för det så var intrycket att Middlesbrough satsade på honom. En bra första säsong följdes upp av en tumultartad andrasäsong där Middlesbrough åkte ur Premier League. När klubbens ägare Steve Gibson ändå valde att hålla fast vid Southgate så fick man intryck av långsiktigt förtroende. Desto märkligare då när han ändå fick sparken mitt under påföljande säsong, med Middlesbrough då i toppen av The Championship. Fler managerjobb har det inte blivit därefter för Southgate som istället gjort TV och arbetat för FA.

Steve Coppell. En av engelsk fotbolls mer långlivade managers vars perioder i Crystal Palace och Reading väcker beundran. Han ledde Reading till lagets första tid i Premier League men åkte ur två år senare. Efter att ha misslyckats med att föra Reading tillbaka till Premier League så avgick han. Därefter följde en märklig historia med Bristol City som han först tog över för att därefter sluta av oklara skäl innan säsongen ens hunnit börja. Befinner sig nu i administrativ tjänst i Crawley Town i League One.

:::

Vad vill då sägas med detta? Jo, för det första kanske att det faktiskt finns en rätt stor pool av managerkompetens i eller vid sidan av den engelska fotbollen som helt enkelt inte kommer till användning. En form utav icke utnyttjande av befintliga resurser kan man säga.

Det går naturligtvis också att reflektera över olika generella skäl som tenderar att göra en manager ”icke anställningsbar”. När en manager kommer med för mycket politiskt bagage så kan det göra klubbägare tveksamma. Vi ser det i Billy Davies, David O’Leary och anar det med Rafa Benitez. En manager som förknippas med någon form utav skandal riskerar också göra sitt eget namn och varumärke skada. Här framstår George Graham och Glenn Hoddle som exempel på just det.

Där finns också en subtil harmoni mellan kort och lång sikt sett till en managers prestation. Att resultat på kort sikt riskerar leda till sparken vet vi. Men på längre sikt riskerar en manager som haft svårt att nå framgång att kort och gott framstå som en förlorare. I en bransch där alla vill vara vinnare riskerar detta vara destruktivt. Glenn Hoddle, Kevin Keegan, Steve McClaren, Gareth Southgate, listan kan här göras relativt lång.

I det senare anar vi också ett redan nämnt mönster. Att man inom engelsk fotboll har haft en alldeles för stor benägenhet att överbefordra unga och orutinerade managers, som dock haft stora namn ofta från en tid som hyllade spelare. Det har kanske kunnat framstå som modigt just i stunden, men på längre sikt kan man med visst fog hävda att det varit till skada för dem som personer, både i privata och i professionella termer.

Särskilt uppenbart blir detta när det gäller förbundskaptensposten. Vad Glenn Hoddle och Kevin Keegan hade för meriter när de utsågs är egentligen oklart, annat än att de var unga och spännande namn. Steve McClaren hade i så fall mer erfarenhet men borde kanske först ha fått bevisa sig på en högre nivå.  Att deras karriärer därefter har dött den långsamma döden stor bortom allt rimligt tvivel.

Problemet för engelsk fotboll är naturligtvis att den näppeligen har råd att fortsätta förslösa managerkompetens på det här viset. Det är en bristvara redan som det är.

:::

Ett annat fundamentalt problem är detta. Att när klubbar blir alltmer kortsiktiga i hur de väljer att anställa och sparka managers så förändrar detta också respektive managers målfunktioner. De blir av det skälet mer intresserade av att skydda sin egen position och ta tillvara sina egna intressen. Det är helt naturligt, då de liksom de allra flesta har egna liv och familjer att försörja.

Men det uppstår då också en situation där en manager inte längre nödvändigtvis agerar i vad som är klubbens långsiktigt bästa. Den stora fördelen med Alex Fergusons, Arsene Wengers och David Moyes närmast fullständiga anställningstrygghet är just att alla, och det innefattar spelare, klubbledning, media och supportrar, kan vara helt övertygade om att de i alla lägen arbetar för klubbens bästa på kort och på lång sikt.

Ta bort detta, eller minska det, och en manager kommer istället att i motsvarande utsträckning arbeta för att maximera sin egen anställningsbarhet. Detta kan innefatta en mängd för organisationen suboptimala beslut. Som att veva upp lönekostnaden till på sikt ohållbar nivå, att prioritera etablerade spelare före ung talang, att i dialogen med omvärlden framhäva sig själv på bekostnad av klubben, och så vidare.

Alex Ferguson. Arsene Wenger. Nigel Adkins. Michael Laudrup. Sam Allardyce. Rafa Benitez. Alla dessa sex managers befinner sig i hetluften ikväll. Alla dessa sex managers befinner sig också på olika punkter längs detta spektrum utav anställningstrygghet vs anställningsbarhet. Och kanske kan vi förstå något om respektive klubb utifrån det.

:::

Kvällens matcher: Arsenal vs Swansea (20:30), Chelsea vs Southampton (20:45), samt Man Utd vs West Ham (21:05).

Två FA-cupomspel och så en av två återstående hängmatcher i Premier League. Vinnaren på Emirates möter Brighton borta i nästa omgång, samtidigt som vinnaren på Old Trafford möter Fulham hemma. Chelsea har samtidigt chansen att skapa dagsljus mellan sig själva och Tottenham på fjärdeplatsen, samt haka på titeltåget och de båda Manchesterlagen ovanför dem.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kom in i matchen, SVT!

Under veckan spelas hela elva omspelsmatcher i FA-cupen. Bara ikväll går nio matcher av stapeln. Det är en stor mängd möjlig cupdramatik på mycket kort tid, och flera matcher med stort intresse här i Sverige. Problemet är att det är omöjligt att följa matcherna via svensk TV.

SVT gjorde en gång i tiden en kulturgärning i och med att de genom Tipsextra förde engelsk fotboll till det svenska folkhemmet. I den tidens DDR-Sverige bänkade vi oss framför TV-rutan varje lördag för att se en enda direktsänd engelsk fotbollsmatch i veckan. Livslånga klubbkänslor formades. Den tiden är sedan länge borta.

Ett skäl till att vare sig FA-cupen eller Ligacupen sänds i svensk TV, trots att intresset ändå är förhållandevis stort, är att dessa båda turneringar har lagts i samma paket tillsammans med övriga rättigheter från The Football League. Och i racet om att köpa rättigheterna till Champions League, Premier League och andra stora ligor så har de kommersiella TV-kanalerna helt enkelt spenderat alla sina pengar.

Det är i just det vacuum som uppstår i den kommersiella televisionens ingenmansland som SVT skulle kunna fylla en meningsfull roll. Men det är en roll som de helt enkelt inte vill fylla, tror sig inte kunna fylla, eller helt enkelt inte har tänkt på att de skulle kunna fylla.

:::

SVT är public service och har i det avseendet inget direkt kommersiellt vinstintresse. Syftet med public service är att bilda, kanske socialisera, och främja en kulturell upplevelse. Ett syfte i denna mer moderna tid är kanske att vara något utav en motvikt till den lavinartade kommersialism som präglar övriga TV-kanaler.

Fotboll är en form utav kultur. Den roll SVT en gång i tiden fyllde med Tipsextra skulle de kunna fylla igen inte genom att ge sig in i racet om de stora ligornas rättigheter, utan genom att köpa rättigheterna till The Football League och de båda engelska cuperna. De skulle därmed vårda ett intresse för ett kulturarv med såväl svensk som engelsk koppling, och de skulle återigen göra sig själva till en relevant aktör vad avser svenska fotbollssändningar.

Som public service-bolag är inte SVT tvingade att räkna hem en sådan satsning i form utav en viss vinstmarginal. Det ger dem ett större handlingsutrymme än vad som är möjligt för kommersiella TV-kanaler. Att göra dylika inköp av engelsk kulturproduktion kan inte gärna ses som nytt för SVT, som har för vana att köpa in mängder av dramaproduktioner från BBC.

Tipsextra skulle kunna återuppstå och Lars-Gunnar Björklunds arv leva vidare. Inte längre som en form utav pionjärverksamhet, men väl som väktare av det breda men inte alltid kommersiellt gångbara fotbollsintresset. SVT skulle verkligen, i handling och inte bara i ord, kunna vidga tvärsnittet mellan kultur och folkligt intresse.

Och vi skulle alla ha möjlighet att enkelt och problemfritt kunna följa engelsk fotboll i de båda cuperna, och i de lägre divisionerna. Bara det vore ju onekligen värt TV-licensavgiften.

:::

Transferbetyg:

Alfred N’Diaye, Sunderland (++), £3m. Värvas in som förstärkning till Sunderlands defensiva mittfält och möjligen mittförsvar. I det avseendet kan det vara en klok värvning som ger Martin O’Neill lite mer utrymme att leka med, men det är ingen värvning som på ett tydligt sätt gör Sunderland bättre.

Marouane Chamakh, West Ham (++), lån. Chamakh har haft en fullständigt misslyckad tillvaro i Arsenal. Av det skälet kanske han ser en tid i West Ham som en möjlighet att bevisa sig själv. Tveksamt dock om han tillför något till West Ham som redan har Andy Carroll och Carlton Cole på topp.

:::

Kvällens matcher: Stoke vs Crystal Palace, Bournemouth vs Wigan, Sunderland vs Bolton, Leyton Orient vs Hull, Birmingham vs Leeds, Brentford vs Southend, MK Dons vs Sheffield Wednesday, Blackpool vs Fulham, samt West Brom vs QPR.

Jag ser naturligtvis med visst intresse på Blackpool vs Fulham. Men roligast att följa är kanske Bournemouth, som har en i mina ögon mycket god chans att slå ut Wigan. Det var naturligtvis med Bournemouth, och i FA-cupen, som Harry Redknapp gjorde sig ett namn inom engelsk fotboll. 1984 var året, när de slog ut storebror och regerande cupmästarna Man Utd redan i tredje omgången.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Topptrion dominerar

:::

Domarens uppgift är missförstådd

Vi har många små sorglustiga och tämligen destruktiva egenheter när det kommer till domarna och fotboll. Exempelvis att börja klaga på en viss domare till och med innan matchen har börjat. Ett annat exempel, som vi kunnat observera under kvällen, är att kritisera dem till och med när de fattat ett helt korrekt beslut i en väldigt svår situation.

Men kanske är det största problemet att så många tenderar att missförstå domarens uppgift. Många menar att genom att visa ett rött kort på Koscielny så förstörde Mike Dean matchen. Indirekt, vissa till och med mer direkt än så, menas alltså att Dean skulle ha avstått från att ha utvisat Koscielny i syfte att öka förutsättningarna för en underhållande stormatch den här helgen.

Men det är inte domarens uppgift att ”göra en match rolig”. Och om domare skulle börja fatta beslut utifrån en sådan målbild så tror jag att vi väldigt snabbt skulle börja få se väldigt märkliga konsekvenser på fotbollsplanen. Domarens uppgift är att tillämpa fotbollens regler, det vill säga att se till att reglerna efterlevs. Inget annat.

Det betyder att om Koscielny begår en regelvidrig handling efter tio minuter mot Man City, och regelboken tydliggör att detta ska bestraffas med straff samt rött kort, då har Mike Dean bara att peka på straffpunkten och hala fram det röda kortet. För detta kan vi inte rimligen kritisera Dean, vi kan däremot välja att vara kritiska till regelboken.

Det ironiska i sammanhanget är så klart att den här regeln om så kallad dubbelbestraffning en gång i tiden kom till just för att göra fotbollen som sådan roligare. Att beivra destruktivt spel och på så vis ge mer utrymme till kreativa anfallare.

Det blir inte alltid som man tänker sig.

Chelsea imponerar men hushåller inte med krutet

Att åka till Britannia Stadium för ett möte med Stoke är aldrig lätt, även om just Chelsea genom åren har haft förhållandevis lätt för den uppgiften. Att komma därifrån med en 4-0-vinst är däremot mycket imponerande, och Chelsea sände ut en stark signal den här helgen att någon strid om Champions League-platsen ska det i alla fall inte bli för dem.

Inte minst är målproduktionen imponerande. Sedan Chelsea kom tillbaka från VM för klubblag så har Chelsea gjort 26 mål i liga- och cupmatcher, med ett snitt om 3,25 mål per match. I hälften av dessa matcher har dessutom Chelsea gjort fyra mål eller fler. Trots detta är ändå känslan att Chelsea är i alla fall delvis worse off än vad de var innan denna matchsekvens inleddes.

Anledningen till det skulle då vara hushållningen av denna målproduktion. Det har gjorts väldigt många mål i just vissa matcher, men i andra matcher har det inte blivit några mål alls. Kostnaden för det har varit tre mycket dyrbara poäng hemma mot QPR, samt en till synes förlorad cuptitel efter 0-2 hemma i första mötet med Swansea.

Börjar vi se ett vårystert Reading?

Grunden till att Reading spelar i Premier League den här säsongen var att Reading förra säsongen gjorde en väldigt stark vår i The Championship. Det bar hela vägen till seriesegern. Grunden till att Reading möjligen håller sig kvar i Premier League kan vara densamma. Reading måste reproducera fjolårets vårform för att hålla sig kvar.

Ihärdighet har laget i alla fall. Åtta minuter kvar av matchen och Reading ligger undere med 0-2 mot West Brom. Fram till full tid vänder Reading och vinner med 3-2. Det är den här typen av vändning som om den görs utav ett storlag så skrivs det spaltmil om den. För Reading råder dock relativ mediavinter, men icke desto mindre så är detta ett säkert vårtecken för dem.

:::

Visst märktes det att det var två bra lag som möttes på Old Trafford. Man Utd var totaldominanta under den första halvleken, möjligen timmen. Men därefter så syntes det också, i samband med att de kom tillbaka in i matchen, både att Liverpool är ett bra fotbollslag och att de innan den här matchen faktiskt vunnit sju av sina senaste nio.

Ingen av dem är med i veckans lag, men visst är det fantastiskt skönt att ha spelare som Robin van Persie och Luis Suarez på planen. Från ingenstans kan ett ögonblick av högsta världsklass skapas. Just idag får man väl säga att van Persie vann den kampen.

:::

Man City vinner borta mot Arsenal för första gången på 37 år. Det pratas naturligtvis om domslut efter matchen, men den här gången var det väl knappast något snack om saken. Arsene Wenger kritiserade också efter matchen sina spelare för bristande attityd inför uppgiften. På något sätt känns det som att man har hört just det förr.

:::

Positiva vibbar med Luis Suarez och Daniel Sturridge på planen samtidigt. Men mäktar Brendan Rodgers med att integrera detta i startelvan inom eller kanske till och med utanför sin 4-3-3-dogm?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den gamla tidens och den nya tidens rivaliteter på en och samma dag

“Traditionally the United and Liverpool derby has taken its place as one of England’s fiercest, though the demise of the latter club has contributed to a softer situation these days.”

Glöm det. Man Utd mot Liverpool är och förblir engelsk fotbolls förmodligen mest bittra och intensiva rivalmöte. Dess direkta betydelse för toppstriden i Premier League är måhända inte överväldigande, och har så varit endast vid några få sporadiska tillfällen. De båda klubbarnas respektive storhetstider har aldrig riktigt sammanfallit på det viset. Men rivaliteten mellan dessa båda klubbar går bortom titelstrider och dylika materiella motivbilder, den är historisk och kulturell.

Dagens andra stormöte i Premier League, mellan Arsenal och Man City, har inget alls av detta historiska narrativ. Inte heller har det här mötet någon som helst betydelse annat än möjligen indirekt för titelstriden. Ändå upplever i alla fall jag en form utav bitterhet i detta möte som jag upplever vara mer en produkt av det moderna fotbollslandskapet. De båda klubbarna befinner sig på varsin tämligen skenhelig sida i den ideologikonflikt som uppstått i den moderna fotbollskapitalismen mellan klubbar med gamla pengar och klubbar med nya pengar.

På så vis kan man lite storvulet säga att dagens matcher representerar såväl en konflikt om historien som den representerar en konflikt om framtiden inom engelsk fotboll. Sedan är det naturligtvis så att de också kan tänkas ha stor betydelse rent tabellmässigt.

:::

Man Utd vs Liverpool

De båda klubbarna är på samma gång varandras spegelbilder som motpoler. Engelsk fotbolls två mest framgångsrika klubbar, härdade i dess nordvästra maskinrum baserade på likvärdiga grundläggande värderingar. Men där den ena klubben har lyckats upprätthålla en dominerande position trots hög spelaromsättning, så har Liverpool konsekvent över de senaste decennierna misslyckats med att uppnå en sådan stabilitet.

Med ligans två absolut hetaste anfallare på planen samtidigt i Robin van Persie och Luis Suarez så finns det mycket som talar för en öppen, chansrik och därmed målrik match. Allra helst som Man Utds försvar den här säsongen helt klart och tydligt har trivts bäst i öppna landskap, där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Men när man tänker sig det så brukar det kunna bli precis tvärtom. Man Utd har för första gången den här säsongen hållit nollan två ligamatcher i rad, hemma mot West Brom och borta mot Wigan. Att Alex Ferguson manar på extra defensiv skärpning mot en motståndare är heller inte helt osannolikt ett mönster den här säsongen. Där finns också ett mönster över de senaste två-tre säsongerna där Man Utd varit defensivt släpphänta under hösten för att täta till rejält under våren.

Hur som helst, en shoot-out mellan Robin van Persie och Luis Suarez får det ju onekligen att vattnas lite i munnen.

:::

Arsenal vs Man City

Om vi möjligen har anledning att förvänta oss en målrik match på Old Trafford så gäller raka motsatsen på Emirates. Båda lagen har offensiv kvalitet i mängder men de tenderar att rent taktiskt låsa varandra. Under de senaste sex mötena mellan de båda klubbarna har det endast producerats fem mål, och inte i någon match mer än två mål.

Rent offensivt har Man City också en del problem att brottas med. Sergio Agüero är inte tillgänglig på grund av skada, och Carlos Tevez framstår som helt ur form, även om sådant kan vara tämligen illusoriskt. Mycket ansvar faller därmed på Edin Dzekos axlar, som fått en större roll i Man City de senaste veckorna och skött den väldigt väl. Om nu inte Mario Balotelli hittar på något för att revanschera sig för sitt senaste framträdande på Emirates.

Mot en målsnål match talar också Arsenals offensiva produktion. Sex gånger hittills under den här säsongen har Arsenal gjort fem mål eller mer i en och samma match. Roberto Mancini har också haft det genomgående svårt att hantera Arsenal rent taktiskt, stundtals begränsandes lagets taktik till ren och skär skademinimering.  Om Arsenal klarar av att störa Man City längs kanterna så är mycket vunnet, men det kommer ställa krav på Kieran Gibbs och Bacary Sagna.

Det finns en särskild dramaturgi i att dessa båda lag möts på just Emirates. Det bygge som mer än något annat tvingat Arsenal att kohandla bort sina bästa spelare. Samtidigt som Man City är en av de klubbar som utnyttjat detta allra mest till sin fördel.

Den enes död är den andres bröd. I stort såväl som i smått.

:::

Dagens matcher: Man Utd vs Liverpool (14:30), samt Arsenal vs Man City (17:00).

En bakgrund till dessa matcher är naturligtvis resultaten från i lördags, mellan QPR och Tottenham respektive Stoke och Chelsea. Rent tabellstrategiskt är det en viktig fotbollshelg.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur påverkas Premier League av de afrikanska mästerskapen?

Det är ett vanligt samtalsämne sisådär varannat år. I och med att de afrikanska mästerskapen spelas mitt under vad som för oss är brinnande klubbsäsong så uppstår alltid ett vacuum strax efter nyår där ett antal afrikanska spelare försvinner bort på landslagsuppdrag under allt från två till tre veckor.

Diskussionen handlar naturligtvis om hur detta påverkar klubbarna och deras respektive säsonger. Det menas ofta att det är en nackdel att köpa afrikanska spelare just av detta skäl.

Själv har mitt intryck alltid varit att diskussionen är överdriven. Det har ofta pratats om hur till exempel Chelsea varit på väg att bli av med till exempel Didier Drogba under en längre tid, och så har det till sist visat sig att i praktiken har Chelsea fått klara sig utan honom i två matcher, varav den ena råkar vara en cupmatch mot Alltheshit Town.

Men okej. Varför inte försöka göra en lite mer systematisk genomgång av vad den här upplagan av La 29eme Coupe d’Afrique des Nations Orange kan tänkas betyda för Premier League och klubbarna däri? Vad för effekter kan vi tänka oss att det har på säsongen som helhet?

Jag ser då två relevanta dimensioner. Dels handlar det om spelarens aktuella status och värde för klubben. Dels är det en fråga om svårighetsgraden på klubbens spelschema under spelarens frånvaro. Längs båda dimensionerna delar jag in spelare och spelscheman i tre kategorier (A-C). A innebär nyckelspelare/svårt spelschema. B innebär truppspelare/normalt spelschema. C innebär marginalspelare/lätt spelschema.

Kategori A spelare: John Obi Mikel (Chelsea), Yaya Touré (Man City), Cheick Tioté (Newcastle), Emmanuel Adebayor (Tottenham), Youssuf Mulumbu (West Brom), Arouna Koné (Wigan). Kategori B spelare: Gervinho (Arsenal), Victor Moses (Chelsea), Kolo Touré (Man City), Samba Diakite (QPR), Modibo Maiga (West Ham). Kategori C spelare: Karim El Ahmadi (Aston Villa), Oussama Assaidi (Liverpool), Abdul Razak (Man City), Emmanuel Mayuka (Southampton).

Kategori A spelschema: Arsenal (Gervinho), Aston Villa (El Ahmadi), Liverpool (Assaidi), Southampton (Mayuka). Kategori B spelschema: Chelsea (Mikel, Moses), Newcastle (Tioté), QPR (Diakite), Tottenham (Adebayor), West Brom (Mulumbu), West Ham (Maiga). Kategori C spelschema: Man City (Yaya, Touré, Razak), Wigan (Koné).

:::

1) Chelsea: -5p. 2) Arsenal: -4p. 3) Man City: -3p. 4) West Brom: -3p. 5) Newcastle: -3p. 6) Tottenham: -3p. 7) Wigan: -2p. 8) QPR: -2p. 9) West Ham: -2p. 10)  Southampton: -2p. 11) Liverpool: -2p. 12) Aston Villa: -2p.

Varje klubb får poäng för den mängd skada som jag värderar att en spelares frånvaro i afrikanska mästerskapen har. Höga minuspoäng betyder alltså att spelarnas frånvaro kan få stor betydelse. I det avseende klubbar har hamnat på liknande poängtal så har jag värderat att förlusten av en bättre spelare är tyngre än att behöva utstå ett något tuffare spelschema.

:::

Min bedömning är alltså att Chelsea är den klubb som drabbas värst utav de afrikanska mästerskapen. De tappar framför allt Mikel som är en av lagets främsta balansspelare, och de tappar också Moses som har gett laget variation i offensiven hittills under säsongen. De har också ett inte okomplicerat spelschema med matcher mot Stoke borta, Arsenal hemma och kluriga bortamatcher mot Swansea och Newcastle.

Arsenal ligger därefter sämst till i det här avseendet. Gervinhos roll i Arsenals lagbygge är förvisso inte enorm, men Arsenal har en mycket tuff månad framför sig med matcher mot Man City, Chelsea och Liverpool utöver svåra matcher mot Swansea och Stoke. Utan Gervinho förlorar också Wenger en offensiv joker i sin kortlek.

Man City har flest spelare till antalet med i de afrikanska mästerskapen. Å andra sidan har de ett tämligen lätt spelschema, med möjligt undantag för helgens match mot Arsenal. Men Fulham, QPR och Southampton skrämmer inte, och en hemmamatch mot Liverpool bör Man City kunna navigera utan den formidable Yaya Tourés hjälp, om nu det ens blir aktuellt.

West Brom, Tottenham och Newcastle tappar viktiga spelare i Youssuf Mulumbu, Emmanuel Adebayor och Cheik Tioté. De har emellertid spelare i sina respektive trupper som bör kunna agera ställföreträdare. Wigan kommer däremot få det rejält svårt att ersätta den betydelsefulla Arouna Koné, som därtill spelar i ett Elfenbenskusten med god potential att gå långt i mästerskapen.

De afrikanska mästerskapens vinnare är tveklöst Everton, vars viktiga spelare Steven Pienaar har valt att avstå från vidare landslagsspel. Det tackar nog David Moyes gott ja till.

:::

Hur stor betydelse tror jag då det här kommer ha i slutänden på vad som händer i cup- och ligaspel, det vill säga översatt till någon form av resultatmått såsom tappade poäng? Mycket ringa ärligt talat. Spelartrupperna är för breda nu för tiden för att det här ska bli en avgörande faktor.

:::

Dagens matcher: QPR vs Tottenham (13:45), Aston Villa vs Southampton, Everton vs Swansea, Fulham vs Wigan, Norwich vs Newcastle, Reading vs West Brom, Stoke vs Chelsea, samt Sunderland vs West Ham.

Tidigt Londonderby och Harry Redknapp får för första gången återse sin gamla klubb som han menar borde utmana om ligatiteln den här säsongen för att motsvara hans bidrag till klubben. Tottenham ligger de facto trea för tillfället, en placering bättre än den Redknapp lämnade klubben med, och med ett spel som känns mer habilt. Men släkten brukar kunna vara värst.

Det talas nog tyst om det i Chelseakretsar, åtminstone efter den senaste tidens resultat, men det här är trots allt en helg som kan vara rätt viktig för dem, en livlina i titelstriden. Klarar Chelsea av att vinna mot Stoke idag så sätter de press på Man Utd och Man City inför deras tuffa söndagsmatcher mot Liverpool och Arsenal.

:::

De engelska klubbarna gnuggar säkert händerna av förtjusning av beskedet att BT Sport planerar att avsätta tiotals miljarder för att utmana Sky om rättigheterna till Premier League. Ett budkrig kan naturligtvis bara leda till att ytterligare trissa upp de astronomiska belopp som ligan drar in på att sälja sina rättigheter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa yttermittfältare

Vi tragglar vidare med mittfältet. Balansmittfältare visade sig något tuffa att definiera möjligen, eller snarare avgränsa från andra typer av mittfältare. Det är sådant som händer och som man får leva med. Yttermittfältare tycker man borde vara lättare, men för den sakens skull inte helt enkelt.

Det finns en tendens att betrakta alla mittfältare som i ett lag är den som spelar närmast sidlinjen för yttermittfältare. Det vill säga, är man inte den mest centrale mittfältaren så ses man som ytter. Det ser jag som felaktigt. För mig handlar det om position på planen. En yttermittfältare ska utgå från en position längs sidlinjen. Det kan naturligtvis vara möjligt, kanske till och med önskvärt, att spelaren ifråga därifrån rör sig centralt, men utgångspunkten ska vara på kanten.

Det här är så klart en åtskillnad som blivit alltmer vanlig i och med att 4-4-2 börjat luckras upp som spelsystem. Man kan alltså tänka sig att om det finns en spelare som man själv väldigt gärna vill se på den här listan, men som jag inte tagit med, så är det kanske då inte en omöjlighet att jag istället väljer att se honom som en central offensiv mittfältare.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Marc Albrighton, Aston Villa

Albrighton har haft en tuff säsong så här långt med Aston Villa, både sett till lagets resultat men också sin egen skadesituation. Hans frånvaro är ett skäl till att Aston Villa haft det kämpigt den här säsongen. I honom har de en snabb och spelbegåvad yttermittfältare som också har näsan för målet.

(9) Ashley Young, Man Utd

Young är inte en personlighet som faller alla på läppen, även om han själv säkert skulle falla över allas läppar. I bra slag är han däremot en dynamisk yttermittfältare som utmanar motståndarförsvaret och både skapar och gör mål, inte minst genom sitt goda distansskott. Ur slag blir han däremot ofta till en lättläst skuggfigur i matchen.

(8) Alex Kacaniklic, Fulham

Svensken har fått något utav ett genombrott den här säsongen, inte minst genom sitt framgångsrika samarbete med Dimitar Berbatov. Ett antal avgörande mål har han också lyckats producera. I Fulham har man i flera år trott mycket på Kacaniklic som innan sin succéinledning i a-laget var en av klubbens dominerande reservlagsspelare.

(7) Luis Nani, Man Utd

Humöret och möjligen ojämnheten är Luis Nanis stora fiender. Han är i alla avseenden en humörspelare och detta är både på gott och på ont. Ej på humör så kombinerar han tjurighet och dåligt beslutsfattande med brist på krigarinstinkt. På humör är han en spelare i världsklass som helt på egen hand kan både avgöra matcher och förändra matchbilder.

(6) Stewart Downing, Liverpool

En spelare som blivit måltavla för hån och symbol för ett misslyckat lagbygge under Kenny Dalglish, fast på delvis felaktiga grunder. Kritiker pekar på hans magra målskörd men förbiser att Downing också under Liverpools svaga fjolårssäsong med sitt passningsspel producerade flest antal målchanser för laget. Det går att hävda att det är just en yttermittfältares främsta uppgift, och att denne inte ska lastas för anfallarnas misslyckanden.

(5) Pablo Hernandez, Swansea

Ännu en i raden av lyckade spanska värvningar till Swansea. Hernandez har bidragit med bredd till Swanseas anfallsspel och utgör en möjlighet för laget att flytta upp sina positioner i enlighet med Michael Laudrups spelidé. Hernandez har knackat på dörren till det spanska landslaget, och kombinerar hög fart med god teknik.

(4) Michael Kightly, Stoke

Kightly lyckades en gång i tiden få den tveksamma benämningen ”The Ryan Giggs of Non-League Football”. Han var länge en av Wolves absolut mest framträdande spelare, och han har tagit med sig sitt energifyllda och chansskapande spel till Stoke, som baserar mycket av sitt spel just runt bland annat Kightlys kantspel.

(3) Aaron Lennon, Tottenham

Länge kändes Lennon som en lite för typisk engelsk yttermittfältare. Blixtsnabb förvisso men tekniskt undernärd och för lättläst enkelspårig därute på sin högerkant, lätt att plocka ur matchbilden. Under det senaste året har däremot ett visst genombrott kommit och Lennon är för närvarande en av ligans mest blixtrande högermittfältare.

(2) Antonio Valencia, Man Utd

Har ständigt värderats utifrån förväntningen om att vara Cristiano Ronaldos ersättare, vilket naturligtvis är tämligen grymt. Värderad helt och hållet som sig själv och hans bidrag till laget så är Valencia däremot svår att bräcka. Offensivt är han en av ligans främsta passningsspelare genom sitt inläggsspel och defensivt utgör han ett effektivt understöd till Man Utds offensiva ytterbackar. Ospektakulär men effektiv.

(1) Gareth Bale, Tottenham

En av ligans superstars. Likt en gång Cristiano Ronaldo så förmedlar Bale numer känslan av att varje gång han har bollen så kan han mer eller mindre välja fritt vad han vill åstadkomma med den. En spelare som genom sin blotta närvaro sätter skräck i motståndarförsvaren och är en viktig mental kugge till lagets alla segrar.

:::

Bubblare:

»  Wayne Routledge, Swansea
»  Sebastian Larsson, Sunderland
»  Jason Puncheon, Southampton
»  Adam Johnson, Sunderland
»  Gervinho, Arsenal
»  Jamie Mackie, QPR
»  Matthew Etherington, Stoke

:::

Föga förvånande följer listan rätt väl också de lag som normalt sett använder kanterna som ett primärt taktiskt anfallsområde.

På listan saknas en yttermittfältare av David Beckhams stil, den som slår de millimeterprecisa långa passningarna. Kanske beror detta på att den uppgiften numer främst tas om hand av ytterbackarna.

:::

Roligt initiativ av Johan Lindahl igår, vilken spelare skulle ni plocka från vart och ett av de andra lagen i Premier League. Mitt svar:

Arsenal: Wilshere
Aston Villa: Bannan
Chelsea: Lampard
Everton: Fellaini
Fulham: Kacaniklic
Liverpool: Sterling
Man City: Yaya
Newcastle: Ben Arfa
Norwich: Hoolahan
QPR: Barton (eller kanske bara Fabio – jaja)
Reading: Morrison
Southampton: Lallana
Stoke: Shawcross
Sunderland: Colback
Swansea: Hernandez
Tottenham: Bale
West Bromwich: Odemwingie
West Ham: Noble
Wigan: Figueroa

:::

Det här är ju sjukt gulligt. Själv tvingar jag alla grabbar som tränar pingis för mig att dra på sig Man Utd-tröjor. De som missköter sig placerar jag i skamvrån med en Liverpooltröja på sig.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Pris och politik i fokus för engelsk fotbolls skyttegravskrig

Debatten i England rasar i och med biljettprisläget som aktualiserats för matchen mellan Arsenal och Man City på Emirates. Man City har returnerat 900 biljetter till Arsenal då de ansåg att biljetterna var alldeles för dyra, det vill säga £62 stycket.

Det är naturligtvis inte den enda matchen och Arsenal är naturligtvis inte den enda klubben som försöker maximera sina matchdagsintäkter genom att ta ut så höga biljettpriser som efterfrågan gör möjligt. Men just Arsenal och Emirates har blivit till det kanske tydligaste exemplet på en utveckling som många menar är olycklig för fotbollen.

Debatten leder naturligtvis till det gamla klassiska fingerpekandet. Andra klubbar menar att framför allt Arsenal är giriga och försöker profitera på fansen. Arsenalfans skyller höga biljettpriser på andra klubbars finansiella dopning och inflaterade lönekostnader som tvingar bland andra dem att driva upp biljettpriserna för att kunna konkurrera.

Som vanligt så går det naturligtvis inte att fullständigt felbelägga någon av de två extrempositionerna. Men självklart är det också så att de båda grovt förenklar situationen som sådan.

:::

Två principer ställs mot varandra när det kommer till biljettpriset.

Den första principen kan sägas vara supporterbaserad. Det finns ett värde i att hålla nere biljettpriserna så att alla samhällsgrupper kan se på fotboll. Enligt detta synsätt så finns det ett övre pris som är rimligt att begära för att gå och se en match och följa ett fotbollslag.

Den andra principen kan ses som marknadsekonomisk. Om efterfrågan på biljetter till en given match är tillräckligt hög, varför ska då en klubb inte ta ut det pris för biljetten som marknaden faktiskt anser den vara värd? Erbjuder man en bra produkt så ska man också kunna ta betalt för den.

Att supportrar först och främst företräder den första principen kan inte gärna förvåna någon. Den är därtill politiskt korrekt naturligtvis. Fotboll är som kultur i det här avseendet, det anses inom dess etablissemang som väldigt fult att göra vinst på den.

Jag ser definitivt en poäng med den supporterbaserade principen. Om fotbollen prisar ut hela samhällsgrupper från matcherna så riskerar den i slutänden att förlora en viktig del av sin sociala förankring, utöver att det inverkar negativt på matchatmosfären.

Samtidigt går det heller inte att bortse från att där finns en poäng med den marknadsekonomiska principen. Om inte annat så för att ett marknadsmässigt pris garanterar ett incitament från alla klubbar att ständigt öka kvaliteten på arenorna och själva matchupplevelsen, vilket också är något som är bra för fotbollen på längre sikt.

Men den marknadsekonomiska principen bygger också på ett för fotbollen fullständigt felaktigt antagande.

Ett marknadsekonomiskt synsätt utgår från konsumentens fulla och fria möjlighet att välja mellan många olika och identiska produkter, det vill säga om den här varan inte är bra eller är för dyr så köper jag en annan. Någon sådan valfrihet finns inte inom fotbollen. Supporter är man i de allra flesta fallen för livet.

Och därmed förskjuts också maktbalansen på marknaden. Det blir en sellers’ market.

:::

Jag tycker inte situationen är fullt lika problematisk när det kommer till prissättningen av biljetterna för hemmafansen. I det fallet har klubben trots allt ett starkt incitament att hålla sig väl med denna kategori, man vill inte helt och hållet alienera sina egna anhängare.

Men det blir ett större problem när det kommer till prissättningen för bortafansen.

Dels för att bortafansen inom engelsk fotboll är en mycket viktig faktor i att skapa en atmosfär på arenorna. Dels för att det inte finns några incitament för klubben att ta tillvara dessa kunders intressen. De behöver inte hålla sig väl med dem och skälet att dessa vill gå på matchen har ingenting att göra med att de vill njuta av Emirates eller Old Traffords bekvämligheter vid sidan av planen.

Där finns med andra ord ingen direkt kvalitetssäkring. Bortafansen erbjuds knappast de bästa platserna, på vissa arenor placeras de ju snarast på de mest usla av platser, och rutinerna runtomkring är knappast de allra mest kundvänliga.

Missförstå mig inte, naturligtvis ska bortafans behandlas som just det patrask det är! Det ska kännas att man befinner sig på bortaplan. Det är säkert också en sådan känsla som bland annat väcker bortafansens trots och vilja att överrösta hemmafansen på läktarna. Men då blir det heller inte moraliskt riktigt att skinna dem för det.

En vettig kompromiss vore alltså att införa ett klart och tydligt pristak för åtminstone bortafansen inom engelsk fotboll. Ett pristak som möjliggör för fans från alla samhällsgrupper att följa sitt lag.

Vad tycker ni?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att styra och ställa eller stödja och vara snälla

Dags för ännu en semifinal i Ligacupen. Gårdagen bjöd ju på ännu en liten knall i och med att Bradford besegrade Aston Villa med 3-1 på hemmaplan. Förvisso bara efter första mötet, och en match återstår ju på Villa Park, men i och med att bortamål räknas först från och med förlängningen så är det ju åtminstone inte någon promenad i villaparken för Aston Villa.

Ikväll är det Premier League-lag mot Premier League-lag. Chelsea mot Swansea, en match och ett cupmöte som på förhand känns som om det till stor del beror på vilket Chelsea som kommer till spel. Är det det blixtrande flärdfulla Chelsea, som de senaste veckorna radat upp flertalet storsegrar, som ställer upp. Eller är det det håglösa och tämligen intetsägande Chelsea som stundtals visat upp sitt ansikte under Rafa Benitez tid som manager?

När det gäller Swansea så känns det som om vi i större utsträckning vet vad vi får, eller vad vi kan förvänta oss. Swansea har en liknande uppgift som den Aston Villa hade igår kväll, nämligen att hålla cupmötet vid liv fram till returmötet. Får de med sig ett resultat ikväll, så borde de hemma på Liberty Stadium ha goda skäl att hoppas på ännu ett besök på Wembley.

Chelsea kommer ha nog med cupfinaler den här våren. De vill inte ha ännu en, alltså bör de försöka avgöra den här semifinalen redan ikväll, hemma på Stamford Bridge.

:::

En sak som är lite speciell med det här cupmötet mellan Chelsea och Swansea är att det rent ägarmässigt är två så fundamentalt olika stilar som möts. Den extrema kortsiktigheten mot den långsamt långsiktiga. Flash och bang mot pull och push. Det råder ingen tvekan om vilken stil som är mest politiskt korrekt, men det råder kanske större tvekan om vad som är den mest effektiva.

Kanske kan skillnaden lite hårdraget låta sig beskrivas av formuleringen i bloggrubriken.

En rolig detalj var att när Sporting Intelligence gjorde en stor undersökning om vilka ägare som var mest respektive minst omtyckta inom engelsk fotboll, så visade det sig att Swansea var den klubb som klart och tydligt ansågs ha de bästa ägarna av alla inom engelsk fotboll. Samtidigt ansågs Chelsea ha en av de allra sämsta.

Aktuell artikel i sin helhet.

:::

Klubbarna med bäst ägare inom engelsk fotboll

Klubbarna med sämst ägare inom engelsk fotboll

:::

Vad man kan säga om Swansea är att inte bara är det flest av de tillfrågade fansen som anser att de har de bästa ägarna, de anser det också själva i helt och hållet uteslutande utsträckningen. Ingen förhåller sig över huvud taget ens neutrala till ägarna. Händelsevis råkar också supportrarna själva äga 20% av Swansea, så de får väl anses ha särskilda skäl.

Givet synen på supportrarnas ägande inom engelsk fotboll så är det så klart heller ingen överraskning att många ser Swanseas ägarskap som positivt, om inte annat så av ideologiska skäl. Talande nog så är Blackburn den klubb som Swanseafansen själva anser har den sämsta ägaren av alla.

Chelsea å andra sidan kommer först på 17:e plats i frågan om att anses ha den bästa ägaren. Intressant här är att emedan 70% av Chelseas egna fans är positivt inställda till Roman Abramovich, givet hans kapitalinsatser i klubben, vilket så klart betyder att fans till andra klubbar överlag ser mycket negativt på Abramovich. Skälet till det, ser vi i den andra bilden, är deras uppfattning att det är ett ägande som skadar fotbollen i stort.

I den här undersökningen är det alltså bara Blackburn, vars ägare så klart mest har framstått som ett aprilskämt de senaste åren, som anses ha sämre ägare än Chelsea.

Själv är jag delad i frågan om det positiva och negativa med ägare som Abramovich, jag ser fördelar och jag ser nackdelar. Men vad anser ni själva om detta? Håller ni med respondenterna i undersökningen, är Abramovich till skada eller till nytta för fotbollen?

Är sådana som han verkligen till större skada för fotbollen än vad profitjagande riskkapitalister som Glazers, Kroenke och Henry är? Själv är jag verkligen inte säker på det, men frågan är öppen.

:::

Småkul i undersökningen också med Arsenal och Man Utd.

Arsenalfansen är ytterst missnöjda med sina egna ägare, även om de fan i våld aldrig skulle mena att det är den sämsta ägaren, samtidigt som fansen till andra klubbar inte riktigt ser lika mörkt på läget som Arsenalfansen själva. Allting är som sagt relativt.

Några sådana tvetydigheter finns inte vad gäller Man Utd. Här är de egna fansen överlag rörande överens med fansen till alla andra klubbar, nämligen att Glazers är ett jäkla skit som har baxats ända hit. Förvisso finns en icke ringa andel Man Utd-fans med en annan syn på klubbens ägare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan Aston Villa vinna något med småbarn?

Det finns ett gammalt ordspråk som jag tror är kinesiskt till sitt ursprung. Var försiktig med vad du önskar, för du kan faktiskt få det. Jag skulle tro att mer än ett fåtal Aston Villa-supportrar fistpumpade både en och två gångar när lottningen av Ligacupens semifinaler gav dem League Two-laget Bradford som motståndare.

För helt lätt blir det förmodligen inte.

Det har pratats mycket om den ringa åldern på Aston Villas spelartrupp och i takt med att problemen har samlats på hög i ligaspelet så har Alan Hansens klassiska ord om omöjligheten att lyckas med något med småbarn brusat ondskefullt i bakgrunden. Den brist på erfarenhet som ung ålder ofta är en signal för kan mycket väl ge sig till känna igen ikväll.

För även om Bradford befinner sig tre divisioner under Aston Villa, så kan det ändå vara en tuff utmaning. Aston Villa måste i korthet lyckas med tre saker över det här cupmötet:

1) De måste hantera en ny motståndare utan något att förlora,
2) De måste hantera sitt eget favoritskap, samt
3) De måste hantera pressen en cupsemifinal innebär.

Klarar Aston Villa av det?

:::

För Bradford kommer nämligen väldigt väl förberedda inför den här semifinalen. I de två föregående omgångarna mötte och nötte de till sist ned först Wigan och därefter, än mer imponerande, Arsenal.

Likt Wigan och Arsenal, så är en stor del av Aston Villas spel format kring ett bra passningsspel och snabba offensiva omställningar. Det här har Bradford redan visat att de kan behärska, samtidigt som de nu möter ett Aston Villa vars mittfält är betydligt mer beskedligt än både Wigans och Arsenals.

Dessutom, om det hela nu skulle gå så långt, så har ju Bradford numer en svårslagen positiv erfarenhet av straffsparksläggningar.

:::

Ska vi se till yttre faktorer så talar två sådana klart och tydligt till Aston Villas fördel. Att Ligacupens semifinaler spelas över två matcher, vilket reducerar möjligheten till skrällar, samt att Aston Villa avslutar detta dubbelmöte på hemmplan.

Det passar kanske Aston Villa särskilt bra, inte minst då de haft en viss benägenhet den här säsongen av att kämpa sig tillbaka från underläge under den här säsongens cupspel. Helgens vinst mot Ipswich kom efter 0-1 i halvtid, och laget kom också från underläge i den meriterande bortavinsten mot Man City i ett tidigare skede av Ligacupen.

Men semifinalens format gör att de båda lagen går in till den här första matchen med olika utgångsläge. För Bradford handlar det om att skaffa sig ett svårintagligt försprång inför returen. För Aston Villa räcker det med att hålla semifinalen vid liv när det andra mötet sparkar av på Villa Park om två veckor.

Det försvårar läget för Bradford. Och om Aston Villa hade varit ett rutinerat lag så hade de förmodligen helt utan problem kunnat enbart på det läget spela hem minst ett oavgjort resultat ikväll.

Men nu är inte Aston Villa ett rutinerat lag.

:::

Det är en vansklig balansgång som Aston Villas ägare Randy Lerner vandrar när han kniper åt svångremmen i syfte att dra ned klubbens höga och tyvärr icke avdragsgilla lönekostnader.

Det är en lönepolitik som till viss del tvingat Aston Villa att gå väldigt långt i sitt arbete med att slussa in egenproducerade talanger.

För detta är klubben förvisso väldigt väl lämpad, då de sett till den egna akademins produktivitet rankas som den tredje bästa klubben i England, med endast Man Utd och Arsenal före sig i det avseendet.

Men det har som sagt skapat problem i ligaspelet, där Randy Lerners snålhet onekligen kommer att bedra hans vishet om Aston Villa trots allt, även om jag inte nödvändigtvis tror att att så blir fallet, åker ur Premier League, och därmed får se sina intäkter falla dramatiskt.

Att framgångsrikt integrera ung talang i a-laget ställer krav på att där finns rutinerade spelare som omger dem och visar dem till rätta. Det är inte en stödstruktur som nödvändigtvis finns i Aston Villa.

Cupspel har emellertid en annan karaktär än ligaspel, där handlar det mer om dagsform och kanske stundens ingivelse. Möjligen passar det Aston Villas unga lagbygges kynne bättre. Deras väg till semifinalen har varit imponerande, och därför måste man förmoda att vägen från semifinalen mycket väl kan bli precis lika imponerande.

Och som de allra flesta unga lag ofta är mer humörstyrda än andra lag, de spelar ofta väldigt bra i medgång men får det ofta svårt i motgång, så skulle en cupseger mycket snabbt kunna översättas i framgång i ligaspelet.

För få lag kan spela så bra som ett ungt lag med självförtroende och livet framför sig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Joe Cole återkom, återsåg och återsegrade (nästan)

Helgens FA-cupande gick i återkomstens tecken. För Joe Cole hann inte mer än skriva på för sin moderklubb West Ham innan han omedelbart slängdes in i hetluften mot Man Utd på Upton Park.

Och det var en återkomst som lovade så väldigt mycket. Utan att överdriva alltför grovt skulle man kunna säga att han bara i den här matchen fick mer uträttat än vad han fått under sina två och ett halvt år i Liverpool.

Det är vad spelglädje och en känsla av förtroende kan göra också för en professionell fotbollsspelare, som vi kanske alltför sällan har en tendens att betrakta som något annat än vanliga människor.

Joe Cole är en av de mest spelbegåvade engelska spelarna av sin generation, och det är lätt att, med hans misslyckade tid i Liverpool som färskast i minnet, glömma bort både hur speciell och lovande han var under sin tid i West Ham och allt det han uppnådde under sin tid i Chelsea.

Liverpools misslyckande att hitta någon användning för Joe Cole måste betraktas som först och främst just det, Liverpools misslyckande.

:::

Liverpool misslyckades dock inte med att besegra Mansfield ikväll.

Även om det skedde med viss kontrovers, i och med att det mål som i efterhand skulle visa sig vara det avgörande var ren och skär handboll av Luis Suarez.

Jag vet inte vad jag ska tycka om reaktionerna på det. Visst, i den bästa av världar så är spelaren i det läget ärlig och säger att bollen tog på armen. Men hur många spelare skulle i stridens hetta faktiskt göra detta? Verkligheten är en annan.

Jag kan sedan reflektera över att inom bordtennisen, där ju jag är aktiv, så hade spelarna i åtminstone 99% av fallen faktiskt varit helt ärliga i en liknande situation. Kulturen inom den idrotten är sådan, och visst kan jag störa mig på att kulturen inte är sådan inom fotbollen.

Men då är det just ett kulturproblem, inte ett individuellt problem som vi särskilt ska lasta Luis Suarez för.

:::

Newcastle åkte på en pinlig cupförlust borta mot Brighton, efter ett ytterst blekt framträdande. Samtidigt befinner sig laget på 15:e plats i ligan och ytterst reellt indragen i en hotande nedflyttningsstrid.

Då visar Alan Pardew upp vad han lärt sig i termer av att förflytta ansvaret för lagets prestationer på någon annan än sig själv. Newcastle har inte tillräckligt många bra spelare menar han, och om det inte värvas spelare i januari så kan Newcastle faktiskt åka ur Premier League.

Din boll, Mike Ashley!

:::

Det är i och för sig möjligt att förstå ett dylikt strategiskt beteende från en manager givet hur de själva faktiskt behandlas av klubbägarna.

Ståle Solbakken, Wolves manager, som förvisso inte gjort någon succé med laget på 18:e plats i The Championship och lördagens cupfall mot Luton, får beskedet att han fått sparken via SMS. Detta samtidigt som han befinner sig i en intervju med norsk TV.

Dean Saunders, tidigare i Doncaster Rovers, är den som tar över klubben.

:::

Premier Leagues två senaste anfallsvärvningar hade lyckade debuter under helgen. Demba Ba nätar två gånger för Chelsea borta mot Southampton, och Daniel Sturridge gör sitt första mål för Liverpool efter blott sju minuter.

Vilket kanske borde få Fernando Torres att snurra lite på sig av obehag.

:::

Snurrade på mig av obehag gjorde emellertid jag när jag läste om Sepp Blatters, pamp di tutti pamp i FIFA, syn på Milans beslut av gå av planen i samband med rasistiska tillmälen från läktarna mot Kevin Prince Boateng.

Man kan inte fly från problemet, menade Blatter snusförnuftigt.

Var det i själva verket inte raka motsatsen de gjorde, undrar jag minst lika snusförnuftigt. Och vad har Blatter själv gjort i åratal om att inte blunda för eller fly från problemet?

:::

Lottningen av FA-cupens fjärde omgång genomfördes också under söndagskvällen. Utan några direkt spektakulära dragningar.

Arsenal, som jag egentligen inte vet om de ska vara glada eller missnöjda med 2-2 mot Swansea sett till hur målen föll, har chansen att spela sig till ett knivigt bortamöte mot Brighton, laget som bemästrade Newcastle.

Man Utd, som definitivt ska vara glada med 2-2 mot West Ham, fick för första gången sedan Hedenhös en potentiellt hyfsat bekväm lottning i FA-cupen, med antingen Fulham eller Blackpool på hemmaplan.

Conference-laget Luton får en tuff lottning som belöning, och möter Norwich på bortaplan.

Man City ställs mot antingen Stoke eller Crystal Palace på bortaplan, vilket inte var den lättaste lottningen. Chelsea å sin sida har fortsatt flyt med bollarna och ställs mot antingen Southend eller Brentford.

Tottenham drog förmodligen nitlotten genom att tvingas till ett bortamöte mot antingen Leeds eller Birmingham.

Amatörlag i den här omgången och ett League One-lag i form utav Oldham i nästa omgång. Liverpool kan inte klaga på sin lottning. Men Middlesbrough är ett steg värre som följer upp Hastings med Aldershot.

:::

Lite roligt var det för övrigt i förra bloggens kommentarsfält, Tobias ojade sig nervöst inför kvällens lottning över Man Utds otur med lottningar.

På vilket jag inte kunde låta bli att svara att ”Det är lugnt, Man Utd får alltid lätta lottningar”. Ett svar som lyckades få två Arsenalfans att klicka gilla.

Vilket får mig att lättsamt undra, var det möjligen något med ironin som inte riktigt framgick? Ha!

:::

Transferbetyg:

Daniel Sturridge, Liverpool (++++), £12m. Att Liverpool behövde värva en anfallare var ju ställt bortom allt rimligt tvivel. Sturridge är en mycket intressant spelare, en råtalang som underutnyttjats närmast kriminellt i det slakthus av ung talang som går under benämningen Chelsea.

Demba Ba, Chelsea (+++), £7,5m. Det är inte spelarens kvalitet jag betvivlar. Jag betvivlar hur effektivt Chelsea kommer att kunna tillgodose både Bas och Torres intressen om speltid och status.

Mathieu Debuchy, Newcastle (++++), £5,5m. Klassvärvning av Newcastle som förstärker på en lagdel som behöver förstärkas. Med Santon på vänsterbacken och Debuchy på högerbacken har Newcastle onekligen en spännande uppsättning ytterbackar.

Tal Ben Haim, QPR (+), fri. Känns som ännu ett i en lång rad av exempel där Harry Redknapp värvar kvantitet snarare än kvalitet. Jag ser inte att Ben Haim kommer att betyda något mer för QPR än en kostnad på lönekontot.

Ezekiel Fryers, Tottenham (++), £3m. I love the smell of controversy in the morning. Ung vänsterback uppfostrad i Man Utd värvad till Tottenham via en belgisk omväg. Lovande spelare, kan bli värdefull för Spurs.

Joe Cole, West Ham (++++), fri. Visst finns det någon osäkerhet i värvningen, kommer han att hålla? Men där finns också en svårmotståndlig romantik i den, och det är en chans värd att ta. För blir det bra så blir det riktigt rejält bra för West Ham, som då får en playmaker av högt snitt.

:::

Måndagens match: Cheltenham vs Everton (20:45)

Kom inte här och tro att FA-cupen på något sätt skulle vara färdigspelad efter helgens eskapader. Everton beger sig till Whaddon Road i vad som mycket väl kan bli en sent påkommen cupknall mot League Two-laget Cheltenham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Michael Laudrup är dagens Arsene Wenger

Man skulle kunna säga att det för varje given tidpunkt i Premier Leagues historia finns två tämligen speciella karaktärer. Naturligtvis är det något utav en efterkonstruktion i vilken man så klart till viss del ser vad som passar och ignorerar det som talar emot. Men dessa båda karaktärer kan sägas vara å ena sidan ikonen och å andra sidan innovatören.

Ända sedan tidigt i Premier Leagues historia så har rollfördelningen varit tämligen uppenbar. Alex Ferguson var på något sätt, i kraft av sin egen personlighet, ligans ikon, samtidigt som Arsene Wenger i mitten av 1990-talet kom in och etablerade sig som ligans store innovatör.

Dessa båda karaktärer och roller är naturligtvis utbytbara över tid. Samma personer innehar inte rollerna. I Premier League är det nu ändå lite speciellt i det avseendet att både Alex Ferguson och Arsene Wenger fortfarande är kvar och är verksamma som managers.

Men även om Ferguson fortfarande kan anses vara den store ikonen i Premier eague, så är det inte längre självklart att Wenger är dess innovatör. Hans idéer, inte minst om fysiologi, var radikala på sin tid, men har över tid blivit så allmänt accepterade att de numer är att betrakta som standard.

Kanske har rollen som innovatören i Premier League istället tagits över av Michael Laudrup, som i somras tog över som manager för Swansea. Det är i alla fall i mycket som han påminner om Arsene Wenger och den roll han en gång i tiden hade för Premier League.

:::

Likt Arsene Wenger så kommer också Michael Laudrup in ny till Premier League utifrån. När Wenger kom till England så var det första gången han var där i fotbollssammanhang, tillsättningen var en överraskning. Hans tidigare erfarenheter kom först och främst från Frankrike och Japan. Laudrups historia innefattar framför allt Danmark och Spanien, de två länder han troligtvis vistats mest i.

Båda två kommer dessutom in först och främst med erfarenhet från mindre klubbar än de allra största. Att vara manager för en mindre klubb innebär vissa begränsningar i förutsättningar men också, i vissa fall, en högre grad av frihet, det finns ett större utrymme för att experimentera med nya saker. Det gav dem tid både att utveckla men också pröva sina idéer om fotboll.

Omgivningen ser ofta med skepsis på utomstående. Men att komma utifrån innebär att man ser det alla andra ser, men kanske på ett annat sätt. Och genom att se det ur ett annat perspektiv så ökar möjligheterna att hitta nya och alternativa lösningar på gamla problem.

:::

Båda två anlände därtill till Premier League med varsin spelfilosofi i resväskan som de sedermera försökt eller försöker tillämpa i dagligt bruk. Arsene Wengers fotbollsidé gick ut på ett snabbt och kvickt passningsspel och ett flödande fotbollstempo. Michael Laudrups fotbollsidé å andra sidan har mer sin grund i presspel för att återvinna boll, bollinnehav och att fylla på med många spelare offensivt.

Wenger härstammar ur den franska idétraditionen av fotboll som var så nytänkande och skördade sådana framgångar under 1990-talet, på klubbnivå såväl som landslagsnivå. Laudrup å sin sida kan sägas vara en produkt av den spanska idétradition som under de senaste åren har vältrat sig över jorden likt en våtvarm filt.

Med sitt franska nätverk bidrog Arsene Wenger till ett inflöde av franska spelare i Arsenal och Premier League. Han bidrog därmed till fransk fotbolls influenser på engelsk fotboll. Michael Laudrup har hittills följt i denna tämligen naturliga tradition och har använt sig av sina spanska kontakter och kunskaper och gett spanska spelare en framträdande roll i Swansea.

:::

Arsene Wenger hade utan tvekan en stor och bestående effekt på det engelska fotbollslandskapet. Han är en av de få managers om vilka man kan säga att om inte de funnits så vet vi inte var engelsk fotboll hade befunnit sig. Det återstår så klart att se om Michael Laudrup kan få en liknande effekt för engelsk fotboll, om han lika framgångsrikt som en gång Wenger kan integrera sina spanska idéer i engelsk fotboll.

Det finns tecken som tyder på att han kan få en sådan effekt. Han företräder en taktik som har visat sig gångbar också för mindre klubbar att kunna konkurrera i Premier League, vilket borde kunna uppmärksammas av fler klubbar. Jag har trots det svårt att se att han kommer bli lika långlivad inom den engelska fotbollen som Wenger till sist blev.

Swansea och Arsenal möts idag i FA-cupens tredje omgång. De båda lagen har mötts en gång tidigare den här säsongen. Då gick Swansea och Laudrup segrande ur den striden. Idag gäller det däremot FA-cupen. En turnering som båda lagen mycket väl kan vinna, och som därtill borde betraktas som de båda lagens mest rimliga chans på en titel den här säsongen.

Swansea är i och för sig kvar i Ligacupen. Swansea har också under säsongen visat att de tar cupspelet på allvar. Det blir med andra ord ingen lätt resa för Arsenal på Liberty Stadium.

:::

Dagens matcher: Swansea vs Arsenal (14:30), samt Mansfield vs Liverpool (17:00).

Liverpool drog alltså på samma gång guldlotten som kanske Svarte Petter. För samtidigt som The Conference-laget Mansfield naturligtvis borde vara vara en munsbit för Liverpool, så är det också utan tvekan den här omgångens allra största och mest spektakulära chans till en cupskräll. Och det kan ju vara nog så pressande som favoriten i sammanhanget, vilket Liverpool är.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Personliga minnen från FA-cupen

Att säga att FA-cupen börjar idag vore att ta den modernt Premier League-centristiska världsbilden lite för långt. 694 matcher, omspelen ej inräknade, har redan spelats i den här säsongens upplaga av FA-cupen, utspridda över åtta omgångar som förekommer den här tredje ordinarie omgången, i en turnering som inleddes redan i augusti.

Men det är ändå något speciellt med just den här FA-cuphelgen, den första helgen efter festligheterna, när Premier League-lagen ger sig in i handlingen. Dels är det så klart för att det egna laget, vanligtvis, nu blir aktivt. Dels är det så klart också så att det nu verkligen på fullt allvar kan bli fråga om fallna jättar och cupsensationer.

För mig är det här en klassisk festhelg. I det avseendet har den samma värde för mig som ligapremiären har och, i mindre utsträckning, premiären av The Football League helgen innan det. Minnena är många från den här helgen, från förra säsongens Manchesterderby och Arsenals drabbning med Port Vale, som slutade i omspel och straffar, samma säsong de till sist vann klubbens första Double.

Att svensk TV inte längre sänder FA-cupen är en stor olycka och något som gör det krångligare att följa cupen. Som vi sett av den här säsongens upplaga av Ligacupen så kan det framstå som ett märkligt beslut. Skälet som jag förstått det är att rättigheterna säljs i ett paket innehållandes de båda cuperna samt The Championship. Det går alltså inte att köpa en utan att samtidigt köpa allt det andra.

Men så länge man inte lever kvar i DDR-Sverige så är det naturligtvis inga problem att ändå se FA-cupen.

:::

Delvis går det att förstå TV-bolagen. När klubbarna själva, och det handlar verkligen inte bara om de så kallade storklubbarna, behandlar cupspelet som underordnat så blir det svårt att se något värde med det. FA gör sig själva heller ingen större tjänst genom att slänga in rättigheterna i ett slaskpaket, snarare än att försöka marknadsföra varje turnering som en unik produkt.

Men den här typen av problem spelar egentligen mindre roll. FA-cupen är en minnenas turnering och cupromantiken är dess särprägel. Det är cupens värde och det är det värdet man måste återkomma till om man vill återupprätta FA-cupens prestige, kopplingen mellan gamla minnen och förhoppningen om nya cupminnen i framtiden.

Genom åren har FA-cupen naturligtvis gett mig många personliga minnen. Långt många fler så klart än vad som är rimligt att redogöra för här, men några kan ändå vara lite kul att återuppleva.

:::

Ett av mina första men starkaste minnen är, som jag bland annat skriver i informationsrutan längre upp, FA-cupfinalen från 1985 mellan Everton och Man Utd.

Vid den här tiden var ju nämligen en FA-cupfinal bland det största som kunde hända som Man Utd-supporter. Dagarna spenderades ju i övrigt i skuggan av kompisarna som höll på Liverpool, som då var laget som alltid vann. Det här var möjligheten att i alla fall tillfälligtvis få ta sig ur skuggan och sola sig i FA-cupens strålglans.

Everton var ju samtidigt ett riktigt bra fotbollslag vid den här tiden. Liverpool som stad då hade rätt precis samma position inom den engelska fotbollen som Manchester har idag. De vann ligan den här säsongen och hade alltså chans att göra en Double. De var storfavoriter i finalen, som blev en av de mest dramatiska i någorlunda modern tid.

Det stod förvisso 0-0 ända in i matchens förlängning, men inte utan att det ständigt hände saker. Everton dominerade matchbilden och än mer eftertryckligt efter att Kevin Moran som förste spelare någonsin blivit utvisad i en FA-cupfinal. En Evertonseger såg helt oundviklig ut, innan Norman Whiteside långt in i förlängningen avgjorde med ett konstmål från högerkanten förbi Neville Southall.

Nio år var jag när det här ägde rum och jag kan inte påminna mig att jag av fotbollsskäl varit lyckligare någon gång tidigare än det.

:::

En annat minne är FA-cupens semifinaler 1992/93, samma säsong som Premier League drog igång. Engelsk fotboll var fortfarande av tradition en vanlig företeelse i den svenska televisionen.

Det som var speciellt med de här båda semifinalerna var att de i båda fallen var derbyn, och därtill infekterade sådana. I den första semifinalen möttes de båda lagen från Sheffield, Wednesday och United, i det så kallade Steel City Derby, och i den andra semifinalen möttes de båda rivalerna från norra London, Arsenal och Tottenham.

Det blev två väldigt tuffa matcher, som båda avgjordes med uddamålet, och till sist gick Sheffield Wednesday och Arsenal segrande. De båda möttes därefter i finalen som gick till omspel, vilket Arsenal vann och gjorde dem till första laget i England att under samma säsong vinna både Ligacupen och FA-cupen.

Det var två semifinaler mellan lag som inte hade något med titelstriden i det nystartade Premier League att göra, och på så vis illustrerade de en vid den här tiden fortfarande förekommande bredd inom den engelska fotbollen. Klyftorna i kapital och kvalitet hade ännu inte börjat ge sig till fullt till känna.

FA-cupen befann sig på gränsen mellan det som en gång varit och det som skulle komma att bli. Det är ingen tillfällighet att när David Barber, FA:s egen historiker, skall rangordna de tio främsta skrällarna i FA-cupens tredje omgång, så finns ingen match efter 1992/93 med.

:::

En på sitt sätt stor upplevelse var det också när Portsmouth vann FA-cupen 2008. Vilket de gjorde i rent minimalistisk stil i form utav sex raka uddamålsvinster, varav fem matcher och av dem också de fyra sista, slutade 1-0.

Dels var det en stor upplevelse för klubben på Englands sydkust som sannerligen inte vinner titlar på löpande band och supportrarna festade som aldrig förr. Dels var det en påminnelse om att FA-cupen faktiskt är en chans till titel för de klubbar som inte rimligtvis kan förvänta sig att ha något med ligatiteln att göra. I det avseendet skedde en form utav prestigehöjning av FA-cupen.

Det var också lite speciellt eftersom Portsmouth var det enda Premier League-laget i semifinalerna. Det var med andra ord en upplaga fylld av favoritfall och nya lag som kämpade om slutsegern.

Det är en triumf för klubben som på något sätt känns symbolisk. De finansiella problem som sedan skulle hemsöka klubben, och som bara under det senaste året har hotat klubbens hela existens, uppstod delvis som en följd utav ett spenderande som möjliggjorde den här cupsegern, och delvis som en följd av de fortsatta satsningar baserade på den grundlösa optimism som frodades i den här cupsegerns kölvatten.

I det avseendet är Portsmouth kanske att betrakta som en mer sentida variant av Leeds. Historien upprepar sig nämligen aldrig, men fotbollsklubbar gör det emellertid hela tiden.

Icke desto mindre så förblir Portsmouth den enda klubb utanför de traditionella engelska storklubbarna som vunnit FA-cupen sedan som senast 1995 när Everton bärgade segern. I övrigt tvingas vi tillbaka till 1980-talet och Coventrys och Wimbledons överraskande segrar, för att hitta några mer direkta motsvarigheter.

:::

Lördagens matcher: Brighton vs Newcastle (13:30), Crystal Palace vs Stoke, Tottenham vs Coventry, Wigan vs Bournemouth, Fulham vs Blackpool, Aston Villa vs Ipswich, Charlton vs Huddersfield, Macclesfield vs Cardiff, Barnsley vs Burnley, Man City vs Watford, Leicester vs Burton, Millwall vs Preston, Derby vs Tranmere, Crawley vs Reading, Aldershot vs Rotherham, Middlesbrough vs Hastings, Oxford vs Sheffield United, Southampton vs Chelsea, QPR vs West Brom, Peterborough vs Norwich, Bolton vs Sunderland, Nottingham Forest vs Oldham, Hull vs Leyton, Blackburn vs Bristol City, Leeds vs Birmingham, Southend vs Brentford, Luton vs Wolves, Sheffield Wednesday vs MK Dons, samt West Ham vs Man Utd (18:15).

Några matcher får det så klart att vattnas lite extra i munnen. I tre matcher ställs Premier League-lag mot varandra, inte minst då kvällsmatchen mellan West Ham och Man Utd. Tottenham möter Coventry i en repris på FA-cupfinalen från 1987. Luton mot Wolves känns som en match med en rejäl dos utav cupromantik, och Sheffield Wednesday vs MK Dons ska också bli en intressant match att följa.

:::

En sak som är lite speciell med FA-cupen är möjligheten till omspel. En form som fått mycket kritik utav en del klubbar och deras managers, men också en traditionstyngd företeelse som ger FA-cupen en särprägel och därtill en viktig ekonomisk fördel för många av Englands mindre och medelstora klubbar. Det är en möjlighet som måste finnas kvar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa balansmittfältare

Mitt rankningsprojekt vandrar vidare. Efter att ha klarat av målvakterna och backlinjen så har turen nu kommit till mittfältet. Det är rent positionsmässigt inte en alldeles lätt nöt att knäcka om man helst av allt vill försöka undvika att jämföra äpplen med päron.

Jag har valt att beskriva tre olika typer av mittfältare: Balansmittfältare, offensiva mittfältare och yttermittfältare. I den här bloggen tar jag upp balansmittfältarna. De tillsammans med de offensiva mittfältarna har det centrala mittfältet som sitt revir, men balansmittfältarnas huvudsakliga uppgift är inte offensiv, även om det inte nödvändigtvis betyder att de alltid måste ses som defensiva mittfältare för den sakens skull.

Det finns naturligtvis ett visst mått av godtycke i gränsdragningen, och jag kan inte göra annat än låta bloggen som sådan illustrera hur jag själv har dragit gränsen.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Claudio Yacob, West Brom

Det argentinska energiknippet kom till West Brom i somras och är i min mening den kanske främsta anledningen till lagets strålande första halva av säsongen, som gjort att en europeisk cupplats inte är någon omöjlighet. Yacob har fått till ett bra samarbete med Youssuf Mulumbu. West Broms svacka under december sammanfaller föga förvånande med en skada på Yacob.

(9) Cheick Tioté, Newcastle

Opta presenterade nyligen en statistik som sade att ingen annan mittfältare i Premier League bryter så många passningar samtidigt som han själv svarar för så många försök till egna passningar. Tioté har visat riktig karaktär på Newcastles mittfält, och är en viktig pjäs i deras lagbygge. Har blivit lidande av skadorna på Yohan Cabaye och Hatem Ben Arfa.

(8) Gareth Barry, Man City

En till viss del underskattad spelare beroende på en allt annat än lyckad insats i det senaste världsmästerskapet. I Man City har dock Barry en liten annan roll och är inte minst en del utav ett mer sammanhängande spelsystem. Som städgumma framför backlinjen är Barry ett stort skäl till att Man City av topplagen är det som släpper till lägst antal mål och målchanser.

(7) Moussa Dembele, Tottenham

Det är vanligtvis en typ av statistik man får vara lite försiktig med, men den blotta skillnaden i Tottenhams vinstprocent den här säsongen när Dembele spelar jämfört med när han inte spelar är närmast löjlig. Dembele spelar med ett stort självförtroende och inte minst hans konstruktiva passningsspel har gjort saknaden av Luka Modric i alla fall hanterbar.

(6) Joe Allen, Liverpool

Har, likt flera andra spelare, lite felaktigt sorterats in i något stereotypt fack utav överprisade och på förhand dömda till misslyckande brittiska värvningar till Liverpool. Allen är en underskattad spelare, hans korta passningsspel ser inte alltid så spektakulärt ut men är en viktig beståndsdel i Liverpools snabba omställning från försvar till anfall, på vilka bland andra Luis Suarez frodas.

(5) Ramires, Chelsea

Ramires har en viktig uppgift i Chelsea att hålla rent framför den egna backlinjen. I det avseendet har han tämligen bokstavligt talat Makeleles gamla roll i klubben. Inte någon avundsvärd uppgift men Ramires gör den bra, samtidigt som hans offensiva raider är ett viktigt offensivt vapen för Chelsea, som bryter av mönstret i lagets anfallsspel och ger dem ett extra verktyg.

(4) Jack Wilshere, Arsenal

Tvivelsutan en av Englands allra mest lovande spelare, om än något oslipad, som dessutom har alla tillhörande egenskaper för att kunna bli en utav Arsenals talismaner för många år framöver. Om allt vill sig väl. Det är området mellan de två straffområdena som är Wilsheres främsta domän, ett område han patrullerar med sedvanlig frenesi såväl defensivt som offensivt.

(3) Sandro, Tottenham

Den obesjungne arbetarhästen i Tottenhams lagbygge. En otroligt nyttig spelare vars betydelse möjligen underskattas då det hela tiden funnits mer glamourösa eller medialt gångbara spelare bredvid honom eller till och med på samma position. Men likt hästen i Orwells fabel så bryr sig inte Sandro så mycket om det, utan fortsätter jobba hårt för kollektivets väl.

(2) Michael Carrick, Man Utd

När Carrick värvades till Man Utd hade laget inte vunnit ligan på tre säsonger. Sedan Carrick värvats har Man Utd vunnit ligan fyra av sex säsonger och aldrig varit längre från ligatiteln än en enda poäng. Englands mest kompetente spelare på sin position, oerhört positionssäker och med ett effektivt passningsspel över såväl kortare som längre avstånd.

(1) Yaya Touré, Man City

Ett monster till spelare. Den perfekta länken mellan Man Citys defensiv och lagets offensiv. Stark och teknisk och med en järnvilja, hamnar Man City i problem så är det oftast Touré som drar, sliter och släpar dem tillbaka in i matchen. Användes i högre grad offensivt förra säsongen, men har getts en mer tillbakadragen roll den här säsongen.

:::

Bubblare:

»  Mikel Arteta, Arsenal
»  Youssuf Mulumbu, West Brom
»  Mohamed Diame, West Ham
»  Lucas, Liverpool
»  Alexander Tettey, Norwich
»  Mark Noble, West Ham
»  Vurnon Anita, Newcastle

:::

Michael Cox skriver i The Guardian om hur Rafa Benitez kommer att få pussla för att spela både Fernando Torres och Demba Ba. Och jag tror som han att det är en situation som båda spelarna måste vänja sig vid utan att det går att veta om de båda gör det, ingen av dem slår mig som särskilt bra på att arbeta från bänken.

Att Fernando Torres inte nödvändigtvis blir en bättre spelare av att vara utsatt för konkurrens såg vi under den tid som Didier Drogba fanns kvar i Chelsea. Och det finns inget i Demba Bas allmänna beteende som får mig att tro att han kommer att uppskatta en roll som truppspelare och att spela andrafiolen bakom Torres.

Läget är inte okomplicerat för Rafa Benitez.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Knallen på Stamford Bridge

:::

Gammal anfallare spökar för Chelsea

Det finns en viss ironi att det var just Shaun Wright-Phillips som gjorde målet på Stamford Bridge och stod för kanske den här säsongens största skräll i Premier League. Ännu en av Chelseas gamla anfallsvärvningar som misshandlats utav klubbens ständiga managerbyten och därpå följande labila truppolitik. Detta på samma dag som Chelsea säljer iväg en annan och köper ännu en anfallare.

Jag betvivlar i och för sig inte att Demba Ba kan göra stor nytta för Chelsea, det är en kompetent anfallare och han passar teoretiskt väl in i Chelseas spelstil. Jag är i och för sig fundersam kring i vilken utsträckning Rafa Benitez är benägen att låta honom spela på Fernando Torres bekostnad.

Om nu Rafa Benitez har kvar sitt jobb så väldigt länge till. Ett något våghalsigt skämt förmodligen, för inte ens Roman Abramovich skulle väl kunna få för sig att ånyo fatta ett sådant beslut. Å andra sidan har man ju skämtat om dylika saker förut när det gäller just Abramovich och det har visat sig att verkligheten i viss mening överträffat dikten. Att det fortfarande finns tydliga sprickor i Chelseas nya fasad under Benitez var dock tydligt igår kväll.

Samtidigt som det är lätt att prata om det negativa för Chelsea så ska man så klart heller inte glömma bort vilken seger det var för QPR. De tre poängen var viktiga, hur man tog dem var kanske ännu viktigare. En enorm kämpainsats, inte minst defensivt, och alla spelare arbetade verkligen för varandra. Adel Taarabt sätter verkligen vissa förväntningar på skam. Att dessutom vinna mot Chelsea, en av klubbens främsta hatrivaler, på bortaplan är så klart stort för både spelare och supportrar.

Det kan vara en seger som enar klubben.

Liverpool har krattat manegen

Med två imponerande segrar på rad, inte minst spelet har varit stundtals strålande, så har Liverpool onekligen krattat manegen för vad som är en för dem oerhört viktig månad. De har tagit sig upp på åttonde plats i tabellen och har kanske skäl att börja titta uppåt igen.

Insprängt i spelschemat är förvisso en FA-cupmatch mot Mansfield och en hemmamatch mot Norwich, men utöver det står tre tuffa bortamatcher i ligan på spelschemat: i tur och ordning Man Utd, Arsenal och Man City. Det ska bli mycket intressant att se om Liverpool lyckas ta med sig både självförtroendet och spelet från de två senaste matcherna också mot tuffare motstånd.

I så fall kan nämligen Liverpool bli en synnerligen obehaglig överraskning för samtliga tre av dessa lag.

Är Newcastle ”för bra” för att klara en nedflyttningsstrid?

Det har varit en miserabel säsong så här långt för Newcastle, och förlusten igår hemma mot Everton förstärkte bara den tendensen. Det som borde störa mest är att om målet inför säsongen var att konkurrera om en av de europeiska cupplatserna så ser de snarare ut att tvingas slåss för sina liv i vad som artar sig till en intensiv nedflyttningsstrid.

Newcastle borde bättre än de flesta klubbar känna till faran med att se sig själva som för bra för att åka ur Premier League. De har nutida erfarenhet av just denna problematik. Den värsta fienden i en nedflyttningsstrid och det krisläge en sådan utgör kan vara den egna självbilden, oförmågan att leva upp till sina egna ambitioner och förväntningar.

Just nu ligger Newcastle två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, med Aston Villa, Southampton och Wigan nedanför sig. Samtliga tre lag med potential att lyfta sig och börja samla poäng. Det sätter viss press på Newcastle som måste börja producera resultat. Europa League, som hade kunnat vara en av klubbens prioriteringar den här säsongen, lär nog få stryka på foten.

Klubben har också sålt sin bäste målskytt så här långt, Demba Ba. Det kan så klart vara oroväckande, men jag tror inte det behöver vara negativt på sikt. Det kan snarare frigöra vad jag bedömer som en potentiellt bättre och mer stabil anfallare i Papiss Demba Cissé. Det är två anfallare som hittills har kannibaliserat snarare än kompletterat varandra.

:::

Ligaspelet tar nu ett litet uppehåll i och med att den engelska fotbollen istället ger sig in i cupspelet. För mig är det alltid lite av en högtidsstund när den tredje omgången av FA-cupen drar igång. Jag ser med andra ord mycket fram emot helgen.

Och under veckan därefter är det naturligtvis också semifinaler i Ligacupen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad måste Queens Park Rangers göra?

Varvmätaren har svängt över till 2013 och om inte något konkret händer med QPR:s spel på fotbollsplanen så är det också ett år då de med dunder och brak kommer att åka ur Premier League tillbaka ned till The Championship. Det var minsann inte vad Tony Fernandes, QPR:s ägare, hade räknat med inför säsongen.

Läget är väldigt prekärt för QPR. Med en enda seger på de första 20 matcherna parkerar laget sist i tabellen, med nio poäng upp till nedflyttningsstrecket och säker mark. Managerbytet har gett ytterst tveksam effekt, efter att nyhetens behag klingat av efter några matcher, och spelarna på planen ser stundtals slagna ut på förhand.

Vad måste då QPR göra för att vända skeppet? Ytterst få klubbar som legat sist i tabellen vid nyår har lyckats hålla sig kvar. Inom engelsk fotboll brukar ju talas om ”great escapes”, och det börjar alltmer likna något som QPR måste klara av för att stanna i Premier League. Nu beskrivs den typen av omsvängningar ofta i termer utav ögonblickets dramatik, när det egentligen är en produkt utav en kedja av beslut fattade ungefär vid den här tiden på året.

Att förvänta sig att någon vändning av säsongen ska ske ikväll borta mot Chelsea vore så klart naivt och onödigt. Men det är ändå läge att ta kvällens match som utgångspunkt för ett snabbt och kraftfullt agerande så snart som möjligt under januari.

:::

Värva en karaktärsspelare! Det spelar egentligen inte någon större roll vem den här spelaren är. Helst ska det kanske vara någon spelare med offensiva uppgifter, då QPR saknar en sådan spelare. Men genomgående i QPR:s nu pågående dystopi är att spelarna helt och hållet har tappat tilltron både på lagets spel och kanske också på sig själva.

Laget behöver blott av den anledningen ett energitillskott, en spelare som kommer in med en tro både på sina egna och på lagets möjligheter. Och som genom sin karaktär kan få också övriga spelare att börja tro igen. Det viktigaste för att kunna lyckas med en uppgift är att först och främst tro att man kan lyckas med den.

Ge Harry Redknapp fullständigt och villkorslöst mandat! Det håller inte och finns heller ingen tid att vela. Redknapp måste få det fulla förtroendet att helt på egen hand avgöra vilka spelare som håller måttet och som ”gillar läget”, som under våren är beredda att lägga ned själ och hjärta för QPR.

De spelare han bedömer inte uppfyller dessa krav måste ställas vid sidan, oavsett när de värvades och vad de då kostade eller tjänar i lön. I detta får det inte råda några som helst dubbla signaler från QPR:s styrelserum, som har haft en benägenhet genom åren att inte alltid kunna hålla isär sin egen roll från den roll som med nödvändighet är en managers.

Organisera försvarsspelet! När ett lag spelar dåligt, krisar, så är det väldigt lätt att falla tillbaka på slentrianmässig kritik av spelarna, särskilt om många av dem har värvats nyligen. Legoknektar fnyser då en del, inte minst efter förra omgångens kapitulation mot Liverpool. Men Harry Redknapp hade helt rätt i sin kommentar efter matchen att det var inte spelarnas ansträngning som brast i den matchen.

Ändå så sprang QPR:s spelare omkring som en skock yra höns på planen den kvällen, elva spelare men inget lag. Det syntes inte minst defensivt. Frågan är om Redknapp ser sin egen roll i detta. För en managers uppgift är att organisera sitt lag och sina spelare, och att organisera är blott en fråga om samordning. Här finns vare sig tid eller heller något större behov utav stora knep, snarare är det fråga om back to basics för Redknapp.

Go dirty! Snälla pojkar får sällan kyssa vackra flickor sägs det, och snälla lag får sällan spela kvar i Premier League. Det vore förmodligen fel att mena att ändamålen helgar medlen, men i de tillfällen när själva grundspelet inte fungerar för QPR, och sådana tillfällen kommer att komma under våren, så måste laget vara berett att kompensera för detta med hårt spel och fula knep inom regelverkets gråzoner. Det kommer inte se snyggt ut, men det kommer tjäna dem några viktiga poäng under slutspurten.

:::

Dagens matcher: Chelsea vs QPR, Liverpool vs Sunderland, samt Newcastle vs Everton.

Min match ikväll blir den på St James’ Park mellan två lag som rent teoretiskt borde vara hyfsat jämna sett till spelartrupp och ambition. Ändå är det två lag som hittills har haft två helt olika säsonger. I Alan Pardew och David Moyes finns dessutom två hetlevrade gestalter vid sidlinjen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

På Premier League-klubbarnas önskelistor inför januarifönstret

Julen vara den till påska brukar det sägas. Så var det måhända förr i tiden men riktigt så är det alltså inte längre inom den engelska fotbollen. Transferfönstret öppnar idag och varar endast månaden ut. Det är med andra ord sista chansen för Premier Leagues klubbar att lätta på skattkistorna och förstärka sina respektive spelartrupper inför avslutningen på säsongen.

Januarifönstret gör naturligtvis att det snurrar av olika rykten om olika spelare till dylika klubbar. Den här bloggen tänkte dock ta ett mer normativt grepp på frågan, och försöka bena ut vilken spelare varje klubb borde värva under januarifönstret.

I frågeställningen ingår en tydlig avgränsning. Det måste alltså kokas ned till en enda spelare, en hypotetisk restriktion som medför ett krav på val, på prioritering och därmed på rationell eftertanke. Men i och med att det ska väljas så måste man också utgå från en idé om dels vilka spelare som är tillgängliga och dels vad spelartruppen faktiskt behöver.

Jag har av det skälet valt att arbeta med två kriterier: Realism och Relevans. Tänkt spelare ska vara realistisk för klubben att värva, sett både till spelarens tillgänglighet och klubbens status. Men han ska också vara relevant, det vill säga fylla det mest påtagliga behovet för spelartruppen. Leo Messi till Stoke faller alltså på realismkriteriet. Radamel Falcao till Man Utd faller på relevanskriteriet.

En utgångspunkt i mitt tänkande om lags styrkor och svagheter, och därmed behov, är också den statistiska julanalys av samtliga Premier League-lag som jag publicerade strax innan jul.

:::

Norwich. Har presterat bra och över förväntan den här säsongen precis som förra. Skillnaden jämfört med förra säsongen är att framgången i år snarast är byggd på ett stabilt försvarsspel. Norwich har haft svårt att göra mål, Grant Holt har inte alls varit lika produktiv som förra säsongen. Skulle behöva större konkurrens på i anfallet, och borde söka efter en kraftfull och målfarlig anfallare. Gary Hooper (ST), Celtic, 24 år.

Everton. Det är svårt att hitta några större fel eller problem i David Moyes imponerande lagbygge. Vad som kan sägas är att Evertons defensiv inte är lika vattentätt den här säsongen som tidigare. Det är också Evertons vänsterkant som är deras uppenbara styrka samtidigt som högerkanten är betydligt mer statisk. En ung truppspelare som kan adressera båda dessa behov skulle alltså kunna vara aktuell. Sam Byram (RB/RW), Leeds, 19 år.

West Ham. Mark Noble har varit i utmärkt form för West Ham den här säsongen men det är också uppenbart har svårt att hitta en bra kombination på det centrala mittfältet som kombinerar en kreativ offensiv med ett tillräckligt tätt positionsspel. Det släpps till för många chanser och skapas för få chanser. Ytterligare en tvåvägsspelare skulle därför kunna stå på West Hams önskelista. James McCarthy (CM), Wigan, 22 år.

Arsenal. Säsongen hittills har varit lite upp och ner för Arsenal. Den svacka Arsenal befann sig i under en stor del av hösten sammanföll med att laget defensivt släppte till för många öppna chanser. Backlinjen är kompetent, och i Theo Walcott har laget anfallsalternativ. En defensiv mittfältare borde vara prioriterad. Marouane Fellaini säger en del men är kanske för brutalt hårdför för Wengers smak och fotbollsidé. Moussa Sissoko (DM), Toulouse, 23 år.

:::

Southampton. Analysen av Southampton är rätt enkel givet att deras backlinje under stora delar av hösten varit närmast ett stående skämt. Southampton har täppt till väsentligt på mittfältet men ändå så tillåts motståndarna få avslut från alltför öppna lägen. Southamptons devis så här långt har varit anfall är bästa försvar, vilket har varit rätt tänkt. Det får däremot inte utesluta förstärkningar i försvaret. Davide Astori (CB), Cagliari, 25 år.

Man City. Utifrån lagets prestationer är det svårt att säga att Man City egentligen är direkt svaga i något område. Vad man möjligen får intryck av ibland är att det känns något trögt och håglöst, att den rätta energin inte riktigt finns där. Trötthet och slitage kan vara ett skäl till det, och vad Man City bör inrikta sig på i första hand är att bredda spelartruppen och öka möjligheterna till vila. Lewis Holtby (CM), Schalke, 22 år.

Wigan. Ger som vanligt lite känningar av mellanmjölk, egentligen inte nöjsamt bra vare sig defensivt eller offensivt, men ändå som helhet i slutänden tillräckligt bra. Har redan agerat i samband med januarifönstret och förstärkt med Roger Espinoza defensivt och Angelo Henriquez offensivt. Ändå känns det som det är försvaret som ligans allra mest defensivt porösa lag behöver bredda och förstärka. Stoppila Sunzu (CB), TP Mazembe, 23 år.

Fulham. Inledde säsongen starkt för att därefter dala. Det är mittfältet som är Fulhams stora problemområde, där laget både låter motståndarna skapa alltför många chanser samtidigt som de själva har svårt att fylla på offensivt, något som inte minst isolerar anfallet med Dimitar Berbatov i spetsen. Detta är inte märkligt då klubben precis i början av säsongen tappade både Clint Dempsey och Moussa Dembele. Will Hughes (CM), Derby County, 17 år.

:::

West Brom. Det har varit en succéinledning på säsongen för West Brom och för Steve Clarke. Sjua i tabellen vid nyår. Om där finns ett orosmoln så är det att försvaret i varje match utsätts för en hög belastning då West Broms mittfält lägger sig för lågt och ger motståndarna möjlighet att skapa alldeles för många chanser. Vad som därför bör prioriteras är en positionssäker central mittfältare med förmåga att hålla i och fördela bollen vidare. Luke Murphy (CM), Crewe, 23 år.

Swansea. Det mesta är frid och fröjd för Swansea och Michael Laudrup som fått en stabil grund att stå på inför vårsäsongen. Oroväckande är emellertid att det egna mittfältets prestationer sakta men säkert har sjunkit under säsongen, ett tecken på trötthet och kanske slitage. En förhållandevis tunn spelartrupp i just det avseendet skulle alltså behöva förstärkas under januarifönstret. Mark Davies (CM), Bolton, 24 år.

QPR. Harry Redknapp menade för ett tag sedan att han inte skulle säga åt ägarna att slösa bort sina pengar under januarifönstret, men att döma av hans uppgivna uppsyn vid sidan av planen därefter så tror jag vad jag vill om det. Laget läcker förvisso stundtals som ett såll, men handlar mer om bristande organisation, och mer akut är att åtgärda att QPR är ligans mest ineffektiva lag sett till sitt målskytte. Charlie Austin (ST), Burnley, 23 år.

Liverpool. Besitter i mina ögon en av Premier Leagues fem bästa och starkaste spelartrupper, men är hopplöst ojämna i sin prestation. Omväxlingsvis bland ligans bästa och sämsta lag spelmässigt. Defensiven är stabil nog och det skapas chanser i massor. Men dessa omsätts i alldeles för låg utsträckning, och Luis Suarez blir alldeles för ensam och isolerad i anfallet. Liverpool måste komplettera med en anfallare. Darren Bent (ST), Aston Villa, 28 år.

:::

Tottenham. Tottenham har så sakteliga växt in i den här säsongen efter en stapplande start. Tabelläget får anses vara godkänt men hade kunnat vara mer stabilt. Tittar man på Tottenham så får man intrycket av ett lag som kan ha svårt att få hål på motståndarna, samtidigt skapar Tottenham många chanser och är förhållandevis bra på att utnyttja dem. Defensivt är det emellertid bara Southampton i ligan som släpper in fler mål per chans. Vare sig Gallas eller Dawson verkar falla Villas-Boas i smaken. Ricardo Carvalho (CB), Real Madrid, 34 år.

Newcastle. Har haft problem den här säsongen. Offensivt har de definitivt spelarmaterialet som krävs, även om Demba Ba skulle besluta sig för att lämna klubben så finns ett starkt sparkapital i Papiss Demba Cissé. En stor skillnad jämfört med förra säsongen är att Newcastle både släpper till fler chanser och enkla mål. Skador på Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa och Steven Taylor, och nu även Vurnon Anita, har drabbat en tunn spelartrupp. Victor Wanyama (CM), Celtic, 21 år.

Reading. Analysen av Readings första halvsäsong är enkel, laget har blivit fullständigt överkört på mittfältet. Det finns inget lag i Premier League som ger motståndarna så många chanser mot det egna målet som just Reading, det är faktiskt bara Aston Villa som kommer i närheten. Offensivt är laget tvärtom hyfsat effektiva, så det är alls ingen tillfällighet att jag ser en defensiv mittfältare som Readings allra största behov. Carlos Sanchez Moreno (CM), CSD Rangers, 26 år.

Chelsea. Likt sin vana trogen ryktas det återigen om att Chelsea ska värva ännu en dyr anfallare under januarifönstret, snarare än att använda dem de redan har i truppen. Möjligheten att återkalla Romelu Lukaku finns också. Allt detta trots att Chelseas anfallseffektivitet har varit bland ligans allra högsta. De skulle tjäna mer på att bredda laget i defensiva termer, från defensivt mittfält och nedåt, inte minst på vänsterkanten. Nacho Monreal (LB), Malaga, 26 år.

:::

Stoke. Efter en något haltande inledning på säsongen så har Stoke ändå fått kontroll på sin shit. Deras defensiv är formidabel och på senare tid har också deras anfall börjat spraka, inte minst genom Kenwyne Jones som hittat toppformen. Fortfarande skapar Stoke dock väldigt få chanser, lägst i Premier League om man ska vara konkret. Nu är det ett till viss del medvetet val, men ändå något som kan vara värt att adressera, kanske genom att se till hålet framför motståndarnas backlinje. Ricardo Centurion (AM), Racing Club, 20 år.

Aston Villa. Ett av ligans främsta krislag i reell fara för att åka ur. Paul Lambert har en svår uppgift i och med att Randy Lerner dragit åt svångremmen och under senare år kontinuerligt sålt av lagets bästa spelare. Inför hotet att åka ur Premier League kan dock Lerner nog öppna plånboken igen. Laget behöver förstärka både defensivt och offensivt, men det mest akuta problemet är en oförmåga att skapa chanser och göra mål. Yoan Gouffran (FW), Bordeaux, 26 år.

Man Utd. Försvarsspelet har varit under all kritik för Man Utd och det är frestande att föreslå drömvärvningen Ryan Shawcross. Men med Nemanja Vidic på väg tillbaka in i laget igen är det en värvning som förmodligen kan skjutas på till sommaren. Man Utds strategiska spelarbehov är en effektiv tvåvägsspelare på mittfältet, som både är solid bakåt och produktiv framåt. De fick en uppvisning av en sådan spelare i säsongens första match. Marouane Fellaini (CM), Everton, 25 år.

Sunderland. Laget har under hösten visat upp både ett motståndskraftigt försvar och ett tämligen målfarligt anfall, när väl chanserna kommer. Men Sunderlands stora svaghet hittills under säsongen har varit en oförmåga att skapa chanser. Endast Stoke och Reading har skapat färre chanser än Sunderland, som sätter stor tilltro till sitt kantspel. Kanske för stor, finns det möjlighet att förstärka centralt? Tim Cahill (AM), NY Red Bulls, 33 år.

:::

Dagens matcher: West Brom vs Fulham (13:45), Man City vs Stoke, Swansea vs Aston Villa, Tottenham vs Reading, West Ham vs Norwich, Wigan vs Man Utd, samt Southampton vs Arsenal (18:30).

Fullspäckad nyårsdag som ni ser. Fotboll mest hela dagen lång. West Brom har tre poäng i sikte hemma mot formsvaga Fulham. Man City måste spela med bestämdhet om de ska ta sig igenom Stoke. Tottenham får klara sig utan Gareth Bale hemma mot Reading, och kvällsmatchen mellan Southampton och Arsenal känns som att det kan bli en rejält öppen historia.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv