Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Hörnan (#31): Bra lag har tur, Liverpool måste vara väldigt bra!

Peter Hyllman 2019-03-31 19:35

OMGÅNGENS UPS

Southampton. Sydkustderby liksom något av en sexpoängsmatch i nedflyttningsmatch mellan Brighton och Southampton. Således en otroligt viktig match att vinna, och för Southampton som dessutom spelade på bortaplan är det en vinst som tog dem en bra bit mot nytt kontrakt i Premier League, redan innan Cardiff förlorade söndagens match mot Chelsea. Huruvida det hjälpte Southampton att Ralph Hasenhüttl tydligen har tagit ifrån spelarna wifi-access på spelarhotellet, på grund av vad han anser är överdrivet och beroendeframkallande spelande, förtäljer inte historien.

Burnley. Repris på Football League Trophy-finalen från 1988, bara för att göra någon referens till dagens cupfinal som Portsmouth efter stor dramatik vann på straffar mot Sunderland. Wolves har imponerat den här säsongen men såg tamare ut än på länge borta mot Burnley som däremot tog tre för dem väldigt viktiga poäng i bottenstriden, tre poäng som ökar deras chanser att hålla sig kvar i Premier League. Därmed har Wolves förlorat fler matcher mot botten sex-lagen i ligan än vad de har gjort mot topp sex-lagen.

ANNONS

Liverpool. Det brukar sägas att bra lag har tur, vilket måste betyda att Liverpool är ett jävligt bra lag. Det sena vinstmålet mot Tottenham kom efter en halvlek där Tottenham varit det klart bättre laget, efter en tre-fyra brända jättelägen för Tottenham, och när det väl kom var det genom ett minst sagt dråpligt självmål. Och det är liksom inte första gången den här säsongen gudarna verkar vilja le mot Liverpool. Nu ska inte detta ses som någon kritik mot Liverpool för all del. Positivt, utöver de massiva tre poängen, är kanske att Mohamed Salah fick ”göra” målet i slutänden, och möjligen kan det bidra till att spelet lossnar för honom.

OMGÅNGENS DOWNS

Huddersfield. Det har väl varit klart en längre tid i praktiken, men med förlusten mot Crystal Palace blir Huddersfield blott den andra klubben i Premier League som blir nedflyttade även matematiskt redan i mars. Huddersfield gör därmed den sämsta säsongen i Premier League sedan Derby County för elva år sedan. Möjligen en typ av säsong som hade varit mer förståelig förra säsongen, men att det skulle ske den här säsongen känns onödigt och gör att David Wagners insats känns mer tveksam.

ANNONS

Chelsea. Nu vände och vann Chelsea matchen mot Cardiff, så det kan ju tyckas hårt att sätta dem på den negativa listan den här gången. Men det var inte en vändning som var spelmässigt motiverad, den som vill vara elak skulle säga att det inte ens var en vändning av egna händer. Laguttagningen väckte undran och kritik bara den, och Maurizio Sarris kommentarer inför matchen om spelare som var ”mentalt sårbara” kändes märkliga och onödiga utav Mourinhoianska proportioner. Chelsea är ett lag med stora problem, det drabbade dem till sist inte mot Cardiff, men det kommer drabba dem framgent.

Brighton. Surt för Brighton som förlorar hemmamatchen mot Southampton, en match de rimligtvis borde ha kunnat hoppats på att vinna. Tungt för Brighton som med två raka segrar, mot Huddersfield och Crystal Palace, förmodligen hade hoppats kunna göra sig fria från nedflyttningsstriden med en tredje seger. Nu innebär förvisso Cardiffs förlust att Brighton behåller avståndet i poäng ned till strecket, men övriga konkurrenter i den där nedflyttningsstrecket har nu ätit upp det försprång Brighton alltså hade. Härifrån handlar det alltså om att hålla Cardiff bakom sig för Brighton, alternativet börjar bli färre och färre för Chris Hughtons manskap.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Fulham. Det blev klart den här omgången att Huddersfield åkte ur Premier League, men det står också klart att Fulham har gett upp sedan länge. I själva verket är det kanske så att Fulham får vara lite småglada att de har Huddersfield som råkar vara ännu sämre än dem, för annars hade betydligt mycket mer uppmärksamhet lagts på deras odugligt genomförda säsong i Premier League. Nu får de en free ride. Inte för att det egentligen spelar någon roll, de spelar i Football League nästa säsong ändå.

OMGÅNGENS J.R.

Brendan Rodgers. Utöver den snöpliga förlusten mot Watford i debutmatchen har nu Leicester vunnit tre raka matcher med Brendan Rodgers som ny manager. Matchen mot Bournemouth hade kunnat vara en lurig historia, en typ av match som Leicester alldeles för sällan vann under Claude Puel, och det får väl sägas vara ett tecken på det nya positiva Leicester under Rodgers, som i och med denna segerrad nu har vittring på den där europeiska cupplatsen.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Bernardo Silva, Man City. Har gjort en strålande säsong och borde kanske få mer uppmärksamhet än vad han faktiskt får. Det vore fel att säga att Man City var särskilt bra mot Fulham, vilket förmodligen var för att de heller inte behövde vara särskilt bra, en anledning till det är att Bernardo Silva gav dem en mycket tidig ledning som det aldrig kändes aktuellt att Fulham skulle kunna göra något åt. En spelare som bidrar med både kontroll och energi på planen.

OMGÅNGENS MÅL

Roberto Firmino, 1-0 Liverpool. Vissa sätt att göra mål på är väldigt värdefulla. Det finns något samtidigt så simpelt som så snyggt i Liverpools ledningsmål mot Tottenham, där Andy Robertson skickar iväg ett inlägg i djupled från långt ned i banan, som Roberto Firmino kan styra in med sitt huvud. Det kräver god teknik och spelförståelse, men det är den här typen av mål som gör att laget inte nödvändigtvis måste spela fantastisk fotboll för att göra mål, det är mål som kan komma ur ingenting, och det kan vara mer värdefullt än man ofta tror.

ANNONS

BTW…

Från twitter: ”Ron Atkinson on MUTV, discussing United’s form: “It’s the K word, isn’t it – confidence.”

Om någon känner sig kränkt för att de har lyckats läsa några svordomar på läpparna när de tittar på en fotbollsmatch så skulle jag föreslå att de slutar titta på fotbollsmatcher.

Många vinnare på domarinsatsen i Chelseas match mot Cardiff. Chelsea så klart. Men även Brighton, Southampton och Burnley blev nog rätt nöjda.

Hur många av Luka Milivojevics mål har gjorts på straff?

Må vara hur orättfärdigt mot Cardiff som helst naturligtvis, ändå svårt att känna någon större sympati för dem, de bidrar inte med mycket.

SVENSKKOLLEN

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd (-). Utanför laget, ej på bänken.

Ken Sema, Watford (-). Utanför laget, ej på bänken.

Viktor Gyökeres, Brighton (-). Utanför laget, ej på bänken.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Liverpool vinna den tuffaste matchen de har kvar att vinna?

Peter Hyllman 2019-03-31 06:00

Slut på tjafset! Det är nu det ska avgöras. De kommande sex veckorna, innehållandes sju ligaomgångar, kommer att avgöra vilka som får avsluta säsongen med kronan och halva kungariket. Slutet på säsongen är inte längre någon abstrakt företeelse i framtiden utan något vi kan ta på. Härifrån kommer inga fler avbrott eller uppehåll störa det orubbliga tempo som den engelska ligasäsongen dundrar fram i. Nästa station Titelstriden, slutstation, avstigning för samtliga!

Man City gjorde vad de gör bäst, det vill säga vinner fotbollsmatcher, mot ett i allt väsentligt redan nedflyttat och för dagen mer odugligt än vanligt Fulham. Därmed har Man City gjort sitt jobb denna omgång, och den heta potatisen har därmed kastats över i Liverpools famn. Liverpool vars uppgift måste betraktas som betydligt tuffare, Tottenham hemma på Anfield, en omgång där Man City måste titta på förhand och tänka att där borde Liverpool kunna tappa poäng.

Desto viktigare vore det naturligtvis för Liverpool att vinna dagens match. På pappret är denna match mot Tottenham den tuffaste match som Liverpool har kvar att spela den här säsongen. Även om vi naturligtvis vet att fotboll inte spelas på papper, och i synnerhet inte de avslutande matcherna i Premier League. Men kan Liverpool gå segrande ur vad som ändå på förhand anses som deras tuffaste match, så vore det självfallet en rejäl boost för deras titelförhoppningar.

ANNONS

Fotboll spelas på gräs, inte på papper. Anfallsspel vinner fotbollsmatcher, försvarsspel vinner titlar. Fotbollen är full av sådana här klyschor och plattityder. Den här dagen, med anledning av matchen mellan Liverpool och Tottenham, hade jag tänkt hitta på en ny och helt egen sådan klyscha. Nämligen att stjärnor vinner fotbollsmatcher, men kollektivet vinner ligatitlar. Men även här är det så klart en fråga om hönan eller ägget, liksom det självfallet handlar om två samverkande företeelser.

Bakgrunden är Mohamed Salah, spelaren som i mångt och mycket personifierade förra säsongens succé för Liverpool, liksom spelaren som var tänkt att vara Liverpools nyckel till framgång den här säsongen. Men det har inte riktigt blivit så. The Times har satt ihop statistik som visar att Salah den här säsongen har gjort 17 mål, att jämföra med 28 mål efter 31 omgångar förra säsongen. Med andra ord, en betydlig sämre målproduktion för Salah den här säsongen således.

ANNONS

Dessutom har en relativt hög andel av dessa 17 mål kommit under säsongens första halva, Mohamed Salahs målproduktion är således avtagande under en tidsperiod då det vore desto viktigare för Liverpool att Salahs målproduktion tvärtom accelererar. Det är vid den här tidpunkten av säsongen som stjärnorna måste kliva fram. Vad Salahs minskande målproduktion beror på kan diskuteras, men The Times hittar helt säkert en stor förklaring i statistiken över antal tacklingar och antal vunna frisparkar.

Här visar det sig att Mohamed Salah blir tacklad betydligt mer den här säsongen än vad han någonsin tacklades förra säsongen. Då tog Salah emot 142 tacklingar eller i snitt 4,38 tacklingar per match. Den här säsongen har Salah redan tagit emot 154 tacklingar, ett snitt om 5,24 tacklingar per match. Mohamed Salah blir med andra ord tacklad 20% mer den här säsongen än förra säsongen, men däremot får han över huvud taget inte fler frisparkar den här säsongen än förra säsongen.

ANNONS

Slutsatsen är relativt enkel. Motståndarna har naturligtvis insett att Mohamed Salah är eller möjligen var Liverpools stora hot och har riktat in betydligt mycket mer energi på att sätta stopp för honom med nästan alla till buds stående medel. Detta har visat sig mycket effektivt, då det har minskat antalet farliga chanser som Salah kommer fram till, och sänkt dennes målproduktion väsentligt. Som ofta är fallet i engelsk fotboll tenderar domarna dessutom acceptera en hårdare bevakning av stjärnspelarna.

Nu står inte Liverpool och faller med Mohamed Salah, det är som sagt kollektivet som vinner ligatitlar, och det faktum att Liverpool har blivit en kraft att räkna med i titelstriden beror på att deras kollektiv är så pass starkt. När Salah har fått mindre utrymme så har i sin tur andra spelare tagit större utrymme, såsom inte minst Sadio Mané naturligtvis, som å sin sida har varit brutalt produktiv och effektiv för Liverpool under vinter och vår. Man kan så klart hävda att Salah ger övriga spelare utrymme.

ANNONS

Inte minst det senare har ju blivit ett populärt försvar mot kritiken av Mohamed Salah som ett one-season wonder, eftersom enligt dagens fotbollssamtal måste man av nöd och lag uttrycka sig i ytterligheter och helt och hållet utan nyanser. Antingen är man get eller fraud, antingen är man världsklass eller one-season wonder. Salah har inte haft samma konkreta output som förra säsongen. Det betyder inte att han har haft en dålig säsong, eller att han inte fortfarande jobbar hårt, bra och nyttigt för laget.

Om Liverpool ska vinna mot Tottenham ikväll bygger det på att kollektivet, laget gör en bra insats som helhet. Ändå kommer man inte ifrån känslan av att om Liverpool ska vinna inte bara dagens match mot Tottenham, utan match efter match under de kommande sex veckorna så förutsätter det också att stjärnan eller stjärnorna kliver fram. De största, bästa och viktigaste spelarna gör inte alltid de flesta målen, men de gör nästan undantagslöst de viktigaste målen.

ANNONS

Hur många mål i den där skytteligatabellen vore egentligen ett vinstmål av Mohamed Salah värt ikväll? Förmodligen rätt många. Vem är egentligen lagets viktigaste målskytt, den som öste in tre mål mot Fulham eller den som gjorde vinstmålet mot Tottenham eller Chelsea? Att följa upp förra säsongens succéparad var naturligtvis alltid väldigt mycket att begära av Mohamed Salah, men under säsongens sex sista veckor kan han ändå se till att göra ett minst lika stort avtryck på den här säsongen.

De stora matcherna innehåller de stora ögonblicken som formas av de stora spelarna. Det blir inte så mycket större som fotbollsmatch än Liverpools match mot Tottenham på Anfield ikväll. Mellan de två lag som utmanat Man City om ligatiteln den här säsongen. Ett av dem har till sist fallit ifrån. Det är upp till Liverpool att se till att de inte faller ifrån även de. En vinst mot Tottenham skulle säkerställa det. En förlust mot Tottenham och plötsligt börjar det se riktigt tungt ut.

ANNONS

Kan Liverpool vinna sin tuffaste match på pappret? Då behöver både kollektivet och stjärnorna kliva fram ikväll.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#39): Leedsimperiet slår tillbaka!

Peter Hyllman 2019-03-30 20:52

KANON

Norwich. Fortsätter imponera, den här gången med en vinst borta mot ett erkänt tufft motstånd i Middlesbrough. Vad som kanske imponerar mest är att ett Norwich som i början av säsongen ansågs ha svårt med positionsspel och försvarsspel är det lag som i matchen mot Middlesbrough håller nollan på bortaplan. Rent praktiskt är detta en vinst som, tillsammans med att Sheffield United förlorar mot Sheffield United, med största sannolikhet betyder att Norwich kommer spela Premier League nästa säsong. Oväntat och naturligtvis en magnifik insats både av Norwich och Daniel Farke.

Leeds. Om det var gamnackar efter förlusten mot Sheffield United så var det desto mer positiva vibbar efter kvällens dramatiska vändning och vinst mot Millwall, samtidigt som Sheffield United förlorade på hemmaplan mot Bristol City. Det tog alltså bara en enda omgång för Leeds att vända tillbaka steken. Förmågan att studsa tillbaka efter motgång måste kännas trygg för Leeds. Och att lyckas vända inte bara ett underläge, utan två underlägen mot ett erkänt tufft och krångligt motstånd som Millwall mitt i brinnande uppflyttningsstrid måste ge styrka inför fortsättningen.

ANNONS

Derby County. Det pratas mycket om spöken i Derby County, för det är ju runt den här tiden av säsongen som de normalt sett brukar falla samman och få se sin säsong gå förlorad. Det såg ut att vara på väg åt det hållet även den här gången under Frank Lampard som manager, men kanske lyckas en övertygande 6-1-seger skrämma bort dessa spöken för Derby County. Visst, det var på hemmaplan mot ett nedflyttningshotat Rotherham, men det ger alltid en positiv känsla att vinna stort och inte minst att göra många mål. Med vinsten håller Derby County även kontakt med playoff-platserna.

KALKON

Birmingham. Tungt för Birmingham som utöver att precis ha blivit norpade på nio poäng av EFL alltså torskade derbyt mot West Brom på bortaplan, trots att de tog ledningen två gånger under matchen, och trots att West Brom i själva verket gjorde en rätt så dålig match med deras mått mätt. West Brom behövde inte överanstränga sig för att lyckas vända och vinna matchen. Samtidigt vann ett av lagen under Birmingham i tabellen. Från chans på playoff-spel till ett hotande nedflyttningsstreck, det går att förstå om laget har svårt att hantera den smällen, även om de borde ha varit beredda på det.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

West Brom 3-2 Birmingham. Tur, flyt eller medvind kan sägas vara underskattade egenskaper, och det verkar som om James Shan besitter dessa egenskaper, åtminstone för närvarande. Två gånger hamnade West Brom i underläge, och såg inte ut att spela särskilt bra för den delen, men lik förbaskat lyckades West Brom vända och vinna den här matchen i andra halvlek. Tre raka vinster för West Brom under Shan vilket borde betyda att West Brom förmodligen väljer att ta en Shans på resten av säsongen.

OMGÅNGENS SPELARE:

Andreas Weimann, Bristol City. Om Sheffield United missar automatisk uppflyttning så är det förmodligen om Andreas Weimann de kommer ha kallsvettiga mardrömmar om. Den flyfotade yttermittfältaren gjorde alla tre mål när Bristol City hämtade upp underläge två gånger om på Bramall Lane innan det tredje målet avgjorde matchen. Hade Weimann haft den här nivån oftare hade han varit en betydligt större spelare i engelsk fotboll.

ANNONS

BTW

Bolton. Några dagar kvar av Boltons tidsfrist, och det verkar som om den gamle Watfordlurendrejaren Laurence Bassini är på väg att köpa klubben.

Vändningar. Det var vändningarnas omgång i Football League. West Brom vänder mot Birmingham, Leeds vänder mot Millwall, Nottingham Forest vänder mot Swansea, Bristol City vänder mot Sheffield United.

Jack Clarke. Skönt att Jack Clarke är tillbaka på planen igen för Leeds, efter dennes osäkra hälsotillstånd. Och viktigt för Leeds att Clarke är tillbaka.

RESULTAT:

West Brom 3-2 Birmingham; Aston Villa 2-1 Blackburn Rovers; Derby County 6-1 Rotherham; Ipswich Town 0-2 Hull City; Leeds 3-2 Millwall; Nottingham Forest 2-1 Swansea; QPR 1-2 Bolton Wanderers; Reading 2-1 Preston North End; Sheffield United 2-3 Bristol City; Stoke 0-0 Sheffield Wednesday; Wigan 0-0 Brentford; samt Middlesbrough vs Norwich.

ANNONS

EFL

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Leeds (++). Ingen kanonmatch av Jansson, som har haft känningar av en skada, men ändå viktigt att han kunde starta. Utbytt mot Jack Clarke när Leeds behövde vända underläge i andra halvlek.

Niclas Eliasson, Bristol City (-). På bänken, ej inbytt.

Alexander Milosevic, Nottingham Forest (-). Utanför laget, ej på bänken.

Jonas Olsson, Wigan (-). Utanför laget, ej på bänken.

Kerim Mrabti, Birmingham (-). På bänken, ej inbytt.

Peter Hyllman

Risk, romans och realitet bakom Man Utds anställning av Solskjaer

Peter Hyllman 2019-03-30 06:00

Då var det klart! Ole-Gunnar Solskjaer är inte längre enbart en ställföreträdande manager säsongen ut i Man Utd, utan sedan i torsdags officiellt Man Utds faktiske manager under åtminstone de kommande tre åren, eller tills han får sparken. Det vore helt fel att säga att det kommer oväntat, tvärtom är det ett beslut som i månader har känts som endast en fråga om när det kommer, inte om.

På många sätt var det ogörligt för Man Utd att fatta något annat beslut. En situation de naturligtvis hela tiden riskerade att sätta sig själva i när de tog in ett så populärt namn som tillfällig manager. Resultaten talar sitt eget tydliga språk, det markanta uppsvinget i tabellen, det dramatiska avancemanget i Champions League, bortavinsterna i FA-cupen, att utifrån detta inte anställa Solskjaer hade varit politiskt omöjligt.

Vad man möjligen kan säga om hur beslutet fattas är att det fortfarande inte på något sätt visar att Man Utd fattar sina långsiktiga strategiska beslut på sina egna villkor eller med någon större eftertanke. Man Utd är en storklubb som ska forma händelserna runt sig själva, istället blir detta ännu ett exempel i en lång rad av exempel där Man Utd låter sig formas, påverkas och styras av kortsiktiga händelser runt klubben.

ANNONS

Ingen kan påstå att det redan från början var Man Utds avsikt att anställa Ole-Gunnar Solskjaer som nästa manager. Han var tänkt som en tillfällig lösning, en ställföreträdare att ta dem genom säsongen, att rädda vad som räddas kunde, samt så långt som möjligt reparera relationen till viktiga och värdefulla spelare. Absolut ingen väntade sig att han skulle nå de resultat han gjort, Man Utds beslut är alltså helt oplanerat.

Vilket inte betyder att det därför måste vara ett oönskat beslut. Ole-Gunnar Solskjaers resultat har varit formidabla över en period om drygt tre månader, han har visat prov på bra man-management, goda taktiska färdigheter, förmåga att utveckla spelare, och ett allmänt intryck att han vet precis vad det innebär att vara Man Utds manager. Lyckas han med detta över tre månader måste man anta att han även kan lyckas över tre år.

ANNONS

Men det bekräftar ett oroväckande intryck av ett Man Utd som inte arbetar så mycket utifrån en plan, utan mest blundar och hoppas på det bästa. Just denna brist på planering och kontroll har varit Man Utds stora svaghet ända sedan Alex Fergusons avgång. Det har skickat Man Utd än hit, än dit, och oftast ända ned i diket. Farhågan är självfallet att detta beslut att anställa Ole-Gunnar Solskjaer endast tillfälligt lyckas maskera denna svaghet.

Många goda frågor återstår kring Ole-Gunnar Solskjaer som manager för Man Utd. Hur hanterar han att bygga ett lag över längre tid jämfört med att leda ett befintligt lag under en kortare period? Hur hanterar han motgångar och formsvackor, den press som kommer med det och de mer ansträngda spelarrelationer detta brukar leda till? Kan han fatta även de tuffa och svåra besluten som krävs för att lyfta en underpresterande storklubb?

ANNONS

Att anta att Solskjaer inte skulle kunna ge positiva svar på dessa frågor vore orättvist mot honom, och förmodligen grundat mest på önsketänkande och stereotyper. Men det är ändå frågor som behöver ställas och som vi ännu inte vet svaret på. Solskjaer är på så vis ett mer oprövat namn än vad exempelvis Mauricio Pochettino hade varit, där vi tvärtom hade haft en mycket god uppfattning om vad han har att komma med.

Man får förmoda att Man Utds plan och avsikt, i den utsträckning de faktiskt hade en plan, var att anställa Pochettino från och med nästa säsong, försöka i alla fall. Men nu har den planen (?) gjorts om intet, inte för att Pochettino eller Tottenham skulle ha vägrat, det vet vi just ingenting om, utan för att Man Utds egen övergångslösning gjorde sig själv politiskt omöjlig att byta ut.

ANNONS

Den plan som förhindrar en klubb från att ta tillvara oväntade positiva möjligheter som uppdagas längs vägen är förvisso inte någon särskilt bra plan alls. Är det rätt eller fel beslut för Man Utd att fortsätta med Ole-Gunnar Solskjaer hellre än att bygga något nytt med Pochettino? Omöjligt att säga med säkerhet i nuläget. Vad man kan säga är att det är ett beslut behäftat med betydligt högre risk.

Det är självfallet även ett beslut präglat av en mycket större romans. Även om det fanns något romantiskt även med Mauricio Pochettino. Men den gamle spelaren som axlar klubbens arv, skriet från historiens vildmark, Fergusons valda arvtagare. Mycket med det är mycket vackert, skulle han lyckas är det en av Premier League-erans finaste berättelser. Samma romans som med David Moyes, med skillnaden att Solskjaer kan Man Utd.

ANNONS

Detta har gett upphov till det simpla påståendet att Man Utd anställer Solskjaer enbart på grund av nostalgi. Eftersom fler tankar på en och samma gång är svårt. Nostalgi spelar självfallet en roll, men för det första ska inte en förståelse för klubbens kultur och historia underskattas, och för det andra ska man inte bortse från praktiska och politiska skäl såsom Solskjaers faktiska tillgänglighet, samt positiva relationer med alienerade spelare.

En annan tes som nu drivs, inte minst av Noa Bachner och Martin Åslund, är att Man Utd gör ett misstag som fattar beslutet redan nu istället för att vänta till sommaren, då de antas kunna utgå från ett bättre ”beslutsunderlag”. Detta avslöjar ett bristfälligt grepp om rationellt beslutsfattande i organisationer. Ingenting kommer förändra beslutsunderlaget härifrån till juni, och om det inte förändras finns inga skäl att vänta med beslutet.

ANNONS

Flyttar vi oss i tanken fram till juni så skulle det fortfarande vara politiskt omöjligt för Man Utd att göra något annat än att anställa Ole-Gunnar Solskjaer. Ingenting kan hända i april eller maj som förändrar detta. Champions League är redan hemräknad som succé för Solskjaer, oavsett om det blir förlust mot Barcelona. Missar Man Utd Champions League i ligaspelet kommer det möjligen säga ”attans!”, men Solskjaer tog dem i alla fall in i fajten.

Med andra ord, Man Utd kommer härifrån inte anställa någon annan manager än Ole-Gunnar Solskjaer. Bachner och Åslund inbillar sig att beroende på vad som händer under återstående cirka tio matcher av säsongen så kommer något hända som skulle övertyga Man Utd om att istället anställa någon annan. Detta visar möjligen på deras personliga preferenser, men visar framför allt att de har missförstått Man Utds beslutssituation.

ANNONS

Det betyder inte nödvändigtvis att Ole-Gunnar Solskjaer är rätt val av Man Utd, eller ett bra val av Man Utd i slutänden, bara att ingenting kommer förändras i bedömningen av den frågan mellan april och juni. Att fatta beslutet redan nu är därför det mest rationella Man Utd faktiskt kan göra i detta läge, särskilt som det rimligtvis måste underlätta för dem i planeringen inför nästa säsong.

Ett i sig oroväckande perspektiv är naturligtvis att managerfrågan är så kopplad till klubbens mer långsiktiga planering. Så hade inte behövt vara fallet om Man Utd faktiskt fått rumpan ur och anställt en sportchef, eller en director of football. Att de fortfarande inte gjort det visar på klubbens fortsatta planlöshet och farhågan är att anställningen av Solskjaer resulterar i att frågan om sportchef läggs på is.

ANNONS

Vilket vore en mycket olycklig utveckling. Har de senaste fem åren visat något med Man Utd så är det att vem som än är manager behöver en kompetent fotbollsorganisation att jobba med, vilket Solskjaers föregångare saknat. Ed Woodward är en bilförsäljare, en väldigt bra sådan, men inte en fotbollschef. Felet är inte att han inte vill eller inte bryr sig, felet är att han helt enkelt saknar kompetensen och tänket.

Det snurrar för närvarande runt en rätt befängd uppfattning att Man Utd har valt kommersiell framgång på bekostnad av sportsliga framgångar. Den rent sakliga grunden för detta är Man Utds strålande kommersiella intäkter parallellt med lagets blygsamma sportsliga resultat. Här pratar vi korrelation snarare än kausalitet. Enligt denna ska vi säga alternativa ekonomiska teori blir Man Utd alltså sämre på grund av högre intäkter.

ANNONS

Få klubbar har spenderat mer än Man Utd under dessa år på transferkostnader. Ingen engelsk klubb spenderar mer än Man Utd på lönekostnader, åtminstone inte on the books. Man Utd har sannerligen investerat i sin spelartrupp och för klubbens sportsliga resultat, man har bara inte investerat särskilt bra. Man Utd har inte underpresterat för att de råkar vara förbannat bra på att tjäna pengar.

Man Utd har en kommersiell organisation i världsklass, vilket de har haft under väldigt många år. Men Man Utd har inte, och har inte på länge haft, en fotbollsorganisation i världsklass. Detta har resulterat i ständiga missöden på transfermarknaden, spretiga manageranställningar, bristfällig spelarutveckling, tveksam scouting etc. Fel personer har fattat felaktiga beslut i fotbollsfrågor under fem år.

Möjligen är Ole-Gunnar Solskjaer bättre rustad, även med hjälp av sin egen stab, än någon av sina föregångare att kunna kompensera för denna brist och ändå i någon utsträckning kunna lyckas med sitt uppdrag. Men den ofrånkomliga känslan är att om inte denna brist åtgärdas så kommer aldrig Solskjaer kunna lyckas i tillräcklig utsträckning, varmed han på sikt är dömd att misslyckas.

ANNONS

Detta är den bistra realiteten bakom Man Utds anställning av Ole-Gunnar Solskjaer, sida vid sida med dess vackra romans.

Peter Hyllman

West Brom balanserar på fin linje mellan mod och dumhet

Peter Hyllman 2019-03-29 18:00

Hur matt man än blir på Man Utds återkommande brist på en tydlig plan så kan man ändå alltid trösta sig med att det alltid finns klubbar som är ännu värre. Det är nu några veckor sedan som West Brom sparkade Darren Moore, med laget fortfarande på fjärde plats i tabellen, för att de inte trodde att han skulle kunna ta dem till Premier League, och fortfarande har de inte lyckats hitta den de tror skulle kunna göra det istället.

Där kom de väntade rapporterna om Slavisa Jokanovic, naturligtvis. Men dessa blev aldrig mer än löst prat, svårt att säga om det fanns någon substans bakom rapporterna eller mest var ett sådant här namn som alltid kommer nämnas så fort det blir ett jobb ledigt i engelsk fotboll. I själva verket har det varit märkligt tyst runt West Brom, och det är svårt att säga vad som egentligen händer.

Vad som definitivt händer är att West Brom sedan beslutet att sparka Darren Moore har vunnit sina två fotbollsmatcher. Först 3-0 hemma mot Swansea och därefter 1-0 borta mot Brentford. James Shan, tidigare ungdomstränare i klubben som blev upplyft till Moores tränarstab i slutet av förra säsongen, tog över som ställföreträdare när Moore fick sparken, och det verkar till synes ha fått i alla fall någon effekt.

ANNONS

Nu är det minst sagt svårt att säga om West Broms effekt har varit en fråga om relativt sett bekvämt motstånd, om en helt normal effekt som uppstår bara för att Moore eller egentligen vilken som helst manager får sparken, eller om en specifik effekt som har med James Shan att göra. Kort sagt, det är svårt att säga om det är situationen eller personen som har resulterat i ett uppsving, tillfälligt eller ej, i resultaten.

Resultaten verkar samtidigt ha gjort West Brom desto mer förvirrade över vad det egentligen är de vill göra. Dels kan det så klart bero på att de börjar få svårt att hitta tillgängliga och trovärdiga alternativ att faktiskt anställa. Dels kan det även bero på att James Shans positiva resultat gör dem ovilliga att fibbla med något som till synes ändå fungerar, att hellre sitta stilla i båten än gunga den och riskera sjunka.

ANNONS

James Shan själv säger att han gärna fortsätter som West Broms manager säsongen ut, under förutsättning att det är vad klubben vill. Vilket betyder att åtminstone han själv måste ha någon slags uppfattning om att han kan ta laget upp till Premier League, om så via playoff eller ej. Vad man kan säga om beslutet att sparka Moore är att oavsett vad man än anser om det så befann sig laget på en nedåtgående kurva.

Möjligen kan man, om det är svårt att hitta något egentligt argument för James Shan, säga att han bidrar med någon slags institutionell stabilitet som West Brom har saknat, efter att ha bytt managers tretton gånger de senaste tio åren. Shan anställdes redan för tretton år sedan som ungdomstränare, och har därefter steg för steg arbetat sig uppåt i klubbens tränarstab och hierarki. Kanske är det vad West Brom nu behöver.

ANNONS

Å andra sidan var väl just detta också ett av de säljande argumenten för Darren Moore, att han så att säga var one of their own. Det är alldeles för tidigt att säga om Shan kan få en effekt som Moore misslyckades med att bibehålla. Men situationen som West Brom till synes nu verkar ha satt sig i är att kvällens derby mot Birmingham på The Hawthorns inte bara gäller tre poäng, utan även James Shan som manager eller ej.

Vilket naturligtvis är en absurd situation för West Brom att befinna sig i. Att en enskild match ska kunna avgöra ett så pass stort och avgörande beslut som vem som ska vara eller inte vara deras manager för resten av säsongen. Men det är där vi verkar befinna oss märkligt. En övertygande seger för West Brom mot Birmingham övertygar förmodligen West Brom om att jobba vidare med Shan resten av säsongen.

ANNONS

En förlust mot Birmingham för West Brom, och då är det å andra sidan svårt att se att West Brom skulle känna det förtroende som krävs för att James Shan ska kunna vända lagets trend och ta dem till Premier League, det förtroende de uttalat saknade för Darren Moore. Då är det tillbaka till ritbordet för West Brom som i så fall har ödslat tre veckor av säsongen och ett landslagsuppehåll utan att komma närmare att hitta en ersättare.

Det var ett modigt beslut av West Brom att sparka Darren Moore, menar John Wile som liksom av en händelse även sitter i West Broms styrelse. Oklart exakt hur inblandad han själv faktiskt har varit i beslutet, även om det ger ett intryck av någon som därmed väljer att klia sig själv på ryggen. Man erinrar sig däremot även det kända uttrycket att det är en väldigt fin linje mellan mod och dumhet, oftast är det utfallet som avgör skillnaden.

ANNONS

Om West Brom lyckas ta sig till Premier League kommer beslutet att sparka Darren Moore beskrivas som modigt, klarsynt och visionärt. Om West Brom ändå misslyckas med att ta sig till Premier League kan det förmodligen bara beskrivas som mycket dumt att besluta sig för att sparka Darren Moore utan någon som helst tydlig plan för vem som faktiskt ska ta över laget istället.

Förmodligen var det rätt dumt oavsett utfall. Men historien skrivs av vinnarna, och om West Brom vinner mot Birmingham på The Hawthorns ikväll så är det förmodligen klart att det blir James Shan som håller i pennan under resten av säsongen.

Peter Hyllman

Portsmouth och Sunderland gör sig redo för cupfinal på fullsatt Wembley

Peter Hyllman 2019-03-29 06:00

Det mesta talar för ett utsålt Wembley och för ett nytt publikrekord för finalen i Football League Trophy ända sedan turneringen inleddes i början av 1980-talet. Över 40,000 av Sunderlands supportrar kommer göra resan ned till London och Wembley, och hittills har över 30,000 av Portsmouths supportrar bestämt sig för att göra resan upp till London och Wembley. Det gamla publikrekordet sattes för över 30 år sedan mellan Wolves och Burnley då lite drygt 80,000 åskådare packade in sig på Wembley.

Portsmouth mot Sunderland alltså, i finalen av Football League Trophy som spelas på söndag eftermiddag. Det är inte precis någon liten historia. Finalen spelas mellan de båda lagen som ligger trea respektive fyra i League One, vilket alltså gör att söndagens final skulle motsvara en Ligacupfinal mellan Tottenham och Arsenal. En cupfinal mellan Portsmouth och Sunderland skulle i själva verket lika gärna kunna vara en Ligacupfinal, eller för all del även en FA-cupfinal. Möjligen borde det vara det.

Football League Trophy, eller EFL Trophy som den kanske ska kallas nu för tiden, har de senaste åren varit en tämligen utskälld turnering. Skälet är naturligtvis att för några år sedan så fattades det minst sagt kontroversiella beslutet att låta akademilagen från Premier League och från EFL Championship delta i turneringen, något som väl knappast har varit den succé eller fått den effekt man möjligen hoppades på. Samtidigt är det väl också svårt att säga att det faktiskt skulle ha förstört något.

ANNONS

Vi ser i själva verket ungefär samma mönster med Football League Trophy som vi även ser med Ligacupen och med FA-cupen. Det vill säga att i de tidigaste omgångarna är det cuper som väcker ett tämligen milt intresse och behandlas därefter av de inblandade klubbarna. Men att ju längre en klubb går i dessa cuper desto mer allvarligt blir det, och när det börjar pratas om kvartsfinaler, semifinaler och finaler, då är det matcher och cuper som tas på allra största allvar för inblandade klubbar.

Naturligtvis är inte Football League Trophy en av de stora titlarna, sannerligen inte den typ av titel man föreställer sig att klubbar som Portsmouth och Sunderland helst av allt vill spela om. Rivaliserande supportrar från Southampton och Newcastle gör sitt bästa för att håna dem för detta, samtidigt som det väl är tveksamt om deras no-shows i sina egna cuper direkt ger dem licens att kraxa. Men är man med i en cup, såsom Portsmouth och Sunderland är med i Football League Trophy, så går man för att vinna.

ANNONS

För Portsmouths och för Sunderlands supportrar är detta en stor händelse. Det regnar inte precis cupfinaler över dem. Båda klubbarna har några väldigt svåra år bakom sig och detta är en dag av solsken under en längre tid med tunga regnmoln hängandes över sig. För dem spelar det ingen roll att det är Football League Trophy, att komma hem med den cuptiteln, bara upplevelsen att vara på Wembley, vore väldigt mycket värt. En energikick, en markering att klubbarna är på rätt väg igen.

Något befinner sig kanske Portsmouth och Sunderland på olika trendkurvor, eller i alla fall på olika positioner på sina respektive kurvor. Portsmouth är på väg uppåt i serien igen efter att ha varit nere och vänt i League Two, tagits över av sina supportrar och därefter köpts igen av Michael Eisner och Tornante. Sunderland å sin sida har befunnit sig i fritt fall de två senaste säsongerna och först den här säsongen har Sunderland under Jack Ross börjat stabilisera sig igen.

ANNONS

Både Portsmouth och Sunderland krigar naturligtvis om uppflyttning upp till EFL Championship. Det såg länge ut som om det också skulle bli Portsmouth och Sunderland som tog de två automatiska uppflyttningsplatserna, men sedan dess har Luton Town och Barnsley imponerat stort och gått förbi dem. Både Portsmouth och Sunderland har goda chanser att ta sig förbi Barnsley i tabellen däremot, men kanske vill ödet att dessa båda möts igen på Wembley innan säsongen är över – i League Ones playoff-final.

Kenny Jackett i Portsmouth och Jack Ross i Sunderland resonerar förmodligen båda två som de nog har gjort hela säsongen, det vill säga att det överlägset mest betydelsefulla och viktiga är ligan och uppflyttning till EFL Championship. Det har möjligen varit relevant tidigare i Football League Trophy men spelar förmodligen mindre roll nu. Dels eftersom Portsmouth och Sunderland sitter i samma båt. Dels eftersom Football League Trophy-finalen därför kan förväntas få betydelse även för frågan om uppflyttning.

ANNONS

Exakt en månad återstår av den ordinarie ligasäsongen, sju matcher för de flesta klubbar, åtta matcher för några klubbar och nio matcher för Sunderland. Det är många matcher, många avgörande matcher, som ska spelas inom en mycket begränsad tidsperiod. Hur betydelsefullt skulle det inte kunna vara för exempelvis Sunderland att gå in i denna tidsperiod och till alla dessa avgörande matcher efter att precis ha vunnit en cupfinal på Wembley, med allt vad det innebär i form av glädje och självförtroende?!

Om Sunderland eller Portsmouth, eller Sunderland och Portsmouth, till sist tvingas till ett som alltid lika ovisst playoff-spel, vad kommer det då betyda för dem att bara någon dryg månad tidigare faktiskt ha vunnit en cuptitel, faktiskt ha spelat en cupfinal och faktiskt ha spelat och vunnit på Wembley? Inte minst om det dessutom skulle råka bli just Portsmouth och Sunderland som möts igen i League Ones playoff-final. Sådana matcher kan avgöras på väldigt små marginaler, detta är definitivt en av dessa marginaler.

ANNONS

Med andra ord, det är inte vilken match som helst som spelas på Wembley på söndag. En Football League Trophy-final mellan Portsmouth och Sunderland som gäller både att vinna en cuptitel framför ett fullsatt Wembley, och att ge sig själva bästa möjliga utgångsläge inför slutsträckan på en dramatisk säsong i League One.

Peter Hyllman

WSL:s sponsoravtal visar damfotbollens värde, inte välgörenhet

Peter Hyllman 2019-03-28 06:00

Vanligtvis när man diskuterar damfotboll och dess ekonomiska förutsättningar landar man mycket snabbt i någon slags kategorisk och retorisk återvändsgränd från vilken det inte verkar finnas någon utväg. Nämligen att damfotbollen inte drar lika många åskådare som herrfotbollen, därför inte genererar ens i närheten av lika stora intäkter, varför varje idé om att damspelare borde ha bättre betalt än vad de har bemöts med förakt.

Så långt har den där retoriska tankefiguren fått vandra att den till och med har krypit in som argument i landslagsfotbollen, angående damlandslagsspelarnas ersättning kontra herrlandslagsspelarnas, fastän förmåga att generera intäkter där har absolut ingenting med frågan om ersättning att göra. En ersättning som alltså utgår för nedlagd tid i landslagets tjänst, inte spelarnas skicklighet som fotbollsspelare.

Som alltid är det naturligtvis mer eller mindre exklusivt män som blir så väldigt arga över idén att kvinnliga fotbollsspelare skulle få bättre betalt. Det är svårt att förstå vad det är att bli så arga över, det är knappast så att det betyder mindre pengar för herrarna. Det handlar självfallet om något i grund och botten emotionellt som maskeras bakom det till synes rationella argumentet om att damfotbollen inte genererar lika stora intäkter.

ANNONS

Vilket möjligen förklarar det till synes oförklarliga raseri nyheten att FA:s Women’s Super League, den engelska proffsligan, drar in Barclays som titelsponsor från och med nästa säsong väckte. Vad man rimligtvis måste förmoda är i huvudsak samma människor, samma män, som förgrymmar sig för att damfotboll inte drar in lika mycket intäkter som herrfotboll blir sedan förgrymmade när damfotbollen sedan drar in sina egna intäkter.

Go figure!

För den engelska och europeiska damfotbollen är det naturligtvis en nyhet utav episk karaktär. Barclays går in som titelsponsor under en treårsperiod med ett avtal som är värt £10m för engelsk, professionell damfotboll. Det är en milstolpe i engelsk damfotboll. Det är den största enskilda investeringen av ett företag i någon kvinnlig sport i England. Bäst av allt är kanske att det inte på något sätt handlar om välgörenhet.

ANNONS

Många, även välvilliga tyckare, har varit av åsikten att damfotbollens ekonomiska läge skulle subventioneras av herrfotbollen, av de engelska klubbarna, av Premier League och dess TV-intäkter. En stor kaka som många vill ha sina bitar av. Problemet med en sådan lösning är att den riskerar göra damfotbollen livegen, till en eftertanke, att den i längden blir mindre hållbar liksom mindre finansiellt och strukturellt självständig.

Med detta avtal får den engelska damfotbollen, dess klubbar och dess spelare, egna ben att stå på. Den behöver inte be om handouts. Det utesluter inte att engelska klubbar ändå ser detta som en del av sin verksamhet, men en del av sin verksamhet som börjar bygga upp sin egen marknad och uppnå ett institutionellt egenvärde, snarare än att som man i flera fall har haft skäl att misstänka, mest setts som ett PR-värde.

ANNONS

Den engelska damfotbollen skiljer sig egentligen principiellt inte så värst mycket från den engelska herrfotbollen i de lägre divisionerna. Divisioner där klubbarna ofta arbetar under svåra ekonomiska förutsättningar, och där de mest hela tiden förväntar sig att dessa ska underlättas av handouts och trickle-down economics från Premier League. Istället för att kommersiellt försöka bygga upp en egen, mer självständig grund att stå på.

Egentligen finns ingen anledning att bli alltför förvånad över att WSL lyckas generera en så stor marknadsinvestering. Att marknadsvärdet för kvinnlig idrott, kvinnliga idrottare och artister konsekvent har ökat är något vi sett under flera år i mängder av idrotter och flera andra sektorer. Att superhjältefilmer, Star Wars, stora TV-serier och så vidare numer utan problem har kvinnliga leads visar detta mycket tydligt.

ANNONS

Delvis handlar det säkert om att man har kommit till insikt om vilken marknadspotential som finns i det kvinnliga marknadssegmentet, liksom hur mycket större dess genuina köpkraft har blivit. Vilket möjligen visar att kategoriska, tvärsäkra påståenden om vad något har för marknadsvärde inte alltid åldras särskilt väl, att de ofta grundar sig mer på vad som har varit än på vad som skulle kunna vara.

Parallellt med WSL:s stora sponsoravtal har samtidigt ett antal dammatcher spelats i Spanien som genererat storpublik. UEFA:s Women’s Champions League marknadsförs alltmer som en mainstreamprodukt och får alltmer uppmärksamhet. Det är inte särskilt avlägset i tid att vi kommer börja följa även denna turnering åtminstone i dess slutskede, precis som vi i de flesta fall redan gör med de internationella mästerskapen.

ANNONS

Är det egentligen något som är märkligt med den saken? Om vi nu exempelvis råkar hålla på Chelsea, varför skulle det inte vara möjligt att börja känna en viss form av stolthet och bekräftad klubbkänsla av att Chelsea slår ut PSG i Champions Leagues kvartsfinal och tar sig till kvartsfinal? Varför skulle vi bemöda oss med att aktivt undvika att bry oss om den saken bara för att det är kvinnor och inte män som spelar fotboll?

Finns det något bra svar på den frågan som inte till sist landar i manlig osäkerhet?

Den osäkerheten är omfattande. Det är samma osäkerhet som gjorde att jag fick ägna lördagskvällen åt att övertyga en av mina lagkamrater att det var fullt möjligt för Hanna Marklund att kommentera ett herrlandslag fastän hon inte själv har spelat herrfotboll, som vore det en helt annan sport, omöjlig för kvinnor att begripa. Samma osäkerhet som får folk att fradga över att WSL lyckas dra in ett helt eget sponsoravtal.

ANNONS

Detta när det inte bara är den kanske bästa nyheten som hänt engelsk damfotboll någonsin, utan en av de bästa nyheter som hänt engelsk fotboll över huvud taget under de senaste tio åren. Rent rationellt är det en no-brainer.

Peter Hyllman

Vilka engelska klubbar vore egentligen aktuella för Gareth Bale?

Peter Hyllman 2019-03-27 06:00

Ända sedan Gareth Bale gick till Real Madrid har det egentligen spekulerats i att han av ett eller annat skäl skulle vara på väg tillbaka till England. Det har inte enbart haft att göra med någon slags missriktad engelsk självgodhet, Bale har trots att Real Madrid har haft makalösa framgångar under dessa år ändå, och trots ett antal avgörande insatser, aldrig riktigt känts som en helt självklar och naturlig del utav detta Real Madrid.

När Cristiano Ronaldo lämnade Real Madrid för Juventus i somras var det många som vädrade uppfattningen att detta var möjligheten för Gareth Bale att kliva fram, steppa upp och bli Real Madrids stora fixstjärna. Men så har det onekligen inte blivit, snarare tvärtom, där Bales problem i Madrid inte längre döljs av lagets framgångar, och där Bale har fått bära mycket av ansvaret för Real Madrids platta fall den här säsongen.

Nu rapporteras det i spanska media, eller Real Madrids klubbtidning som det kanske i praktiken handlar om, att Real Madrid ska ha bestämt sig för att sälja Gareth Bale till sommaren. Det är knappast ett oväntat rykte, och om ens hälften av alla köprykten som omger Real Madrid äger en smula sanningshalt så behöver Real Madrid av både praktiska och finansiella skäl sälja av spelare som exempelvis Gareth Bale.

ANNONS

Men vart säljer man en spelare för en sådan transfersumma, med sådana löneanspråk, som kanske inte tagit världen med storm de senaste fem åren, som haft både problem att acklimatisera sig och skadebesvär under dessa år, och som dessutom till sommaren fyller 30 år? Att se någon av PSG, Juventus eller Bayern München göra den affären känns inte särskilt troligt i nuläget, och så många fler är inte de realistiska alternativen.

Om vi dessutom för stunden tänker bort de engelska klubbarna som alternativ så återstår i så fall endast USA, Kina eller Mellanöstern för Gareth Bale, vilket som vi förstår vore att i praktiken avrunda karriären och ägna de sista åren åt att casha in vad som går att casha in snarare än att faktiskt uppnå saker på fotbollsplanen. Det är inte ett omöjligt alternativ för Bale så klart, men han känns för ung för att redan vilja börja tänka på det sättet.

ANNONS

Då återstår i så fall endast de engelska klubbarna. Men vilka engelska klubbar vore i så fall aktuella för Gareth Bale och därtill intresserade av honom? Var inte Man City villiga att gå djupt på Alexis Sanchez lär de inte vara så värst mycket mer intresserade av Bale. Att Liverpool skulle ta den löneposten för en relativt sett överflödig position känns inte alls troligt. För Arsenal finns både finansiella och moraliska förhinder. Då återstår tre klubbar.

Tottenham

Vad många skulle mena vara det naturliga valet för Gareth Bale. Åtminstone det vackra och romantiska valet, det vill säga klubben han faktiskt kommer ifrån, klubben där han slog genom som världsspelare. Det vore naturligtvis väldigt vackert om Bale kom tillbaka till klubben nu när den står starkare än den gjorde när han själv spelade, när Tottenham flyttar in på sin nya arena, spelar i Champions League och konkurrerar om titlar.

ANNONS

Men det känns också som ett ganska orealistiskt alternativ, tyvärr. Inte för att jag tror att Gareth Bale skulle ha något emot att spela för Tottenham, eller att Tottenham skulle ha något emot att ta tillbaka Bale, men för att Bale helt enkelt befinner sig i en helt annan lönekategori än vad Tottenham betalar i nuläget. Visst skulle Bale kunna gå ned ordentligt i lön så klart, men hur många gånger har vi faktiskt sett detta hända?

Dessutom går det att fundera på hur Gareth Bale egentligen passar in i detta Tottenham, om lagets styrka kanske egentligen bygger i första hand på kollektivet, och att Bale riskerar att ofrånkomligen om än inte nödvändigtvis avsiktligt rubba den balansen och skifta fokus mer till individen och stjärnan. Fotbollsspelare har egon, detta gäller både Bale själv men även exempelvis Harry Kane.

ANNONS

Chelsea

Börjar alltmer framstå som om inte det enda alternativet så definitivt det mest sannolika alternativet. Dels är Chelsea en av de engelska klubbarna som faktiskt kan komma nära att matcha Gareth Bales faktiska löneanspråk. Dels kan Chelsea mycket väl ha en edge för att få till en affär givet att Real Madrid samtidigt verkar väldigt intresserade av att värva Eden Hazard från dem. Det ger dem en pjäs i förhandlingen.

Att Eden Hazard ser ut att lämna Chelsea gör förmodligen att Chelsea i sin tur kommer vara benägna att försöka hitta ersättaren, den förmodade eller verklige. Det betyder inte att det nödvändigtvis vore bra policy att därför värva Gareth Bale från Real Madrid, men det vore definitivt bra politik. Och det vet vi ju sedan tidigare hur viktigt bra politik kan vara för sådana här beslut. Även fotbollsklubbar har egon.

ANNONS

Man Utd

Ärligt talat, backa bandet ett år eller ett halvår och vi vet allihopa det helt självklara svaret på vilken engelsk klubb som vore dum (?) nog att värva Gareth Bale, spränga lönekontot först och ställa frågor sedan. Bale vore exakt den typ av galactico-värvning som Man Utd och Ed Woodward ansåg att de borde göra för att visa att Man Utd fortfarande är en riktigt riktigt stor storklubb. Bra politik även där, om än sammanvävt med policy.

Det jobbiga är kanske att det inte hade varit helt fel i sak. På pappret skulle det faktiskt mycket väl kunna vara en strålande värvning, på en position där Man Utd helt klart också behöver förstärka. Men risken är att det precis som för många andra Man Utd-värvningar de senaste åren vore en bra värvning genomförd av helt fel orsaker. Vilket som vi också har sett inte precis har varit Man Utd till fördel de senaste åren.

ANNONS

Nu tar de flesta för givet att med Ole-Gunnar Solskjaer som manager, vilket det väl ändå borde bli till sist, även om de som hävdade detta med säkerhet också hävdade att det skulle meddelas under landslagsuppehållet, så är inte Man Utd längre inriktade på sådana här galactico-värvningar. Jag förstår tankegången, men är inte alls säker på att Solskjaer som manager skulle utesluta sådana värvningar.

Det finns däremot tecken på att Man Utds transferstrategi har ändrat karaktär, i alla fall om vi ser till de spelare som framför allt rapporteras vara på gång till Man Utd. Helt klart är att supporteropinionen har skiftat. På en twitterpoll om Man Utd borde värva Gareth Bale eller Jadon Sancho svarar närmare 90% att Man Utd borde värva Sancho. Man vill hellre satsa ungt och talangfullt, mot framtiden, än på begagnade galacticos.

ANNONS

För Man Utd kan man hävda att det markerar något av ett vägval. Det gamla Man Utd, det vill säga det som visat såväl impotens som inkompetens under de fem åren sedan Alex Ferguson avgick, hade helt säkert värvat Gareth Bale. Det nya Man Utd, det vill säga det som Ole-Gunnar Solskjaer anses representera, ironiskt nog en callback till det ännu äldre Man Utd, antas istället värva en spelare som Jadon Sancho.

I vilket fall som helst känns Gareth Bales närmaste framtid osäker och rätt svår att förutsäga. Om inte Real Madrid vill ha honom kvar finns förmodligen inte jättemånga klubbar för honom att välja mellan. Vilket i sin tur kan bli problematiskt för Real Madrid.

Peter Hyllman

Hur bra är egentligen England?

Peter Hyllman 2019-03-26 06:00

Egentligen hade jag tänkt skriva om Port Vale, men det får bli ett ämne för en annan dag, eftersom den mest aktuella frågeställningen just i dessa dagar faktiskt, hur mycket jag än försöker undvika saken, har att göra med landslagsfotbollen. För efter ett succébetonat VM, efter att ha vunnit sin A-grupp i Nations League, och efter att ha vunnit sina första två första EM-kvalmatcher med 5-0 respektive 5-1, verkar en fråga självklar: Hur bra är egentligen England?

Englands högtryck håller i sig. Det fanns naturligtvis fullgoda skäl att undra om VM-framgången var en fluke, det vill säga en produkt mest av tillfälligheter och en något tursam lottning, så som cupspel och mästerskap faktiskt brukar kunna vara. Men segern i Nations League, framför allt vinsten på bortaplan mot Spanien, visade att det nog var mer än bara så. Och dessa båda storsegrar, mot EM-kvalgruppens två tuffaste motståndare, ger ännu mer vind i seglen.

Man kan tycka att frågan är en smula njugg, för det är ju inte så att England saknar spelare av högsta klass. Inte minst offensivt är både Raheem Sterling och Harry Kane för närvarande i världsklass och bakom dem finns spelare som inte är särskilt mycket sämre de. England borde kunna vara ungefär så bra som vi nu ser dem. Men vi vet sedan förut att det inte betyder att det är så. England har aldrig saknat väldigt bra spelare, men de har sällan eller aldrig varit ett väldigt bra lag.

ANNONS

Vilket betyder att det vore dumt att vifta bort det vi nu ser England göra som något inte värt att uppskattas eller uppmärksammas. Att lyckas motsvara förväntningarna på sig själva är en bedrift i sig, särskilt när de är så höga, och i synnerhet när det har varit så ovanligt att dessa förväntningar infrias. Det är inte ”bara” att gå ut och besegra två lag som Tjeckien och Montenegro med de siffror England nu har vunnit. Det måste betyda att England är ett bra och väl fungerande landslag.

Frågan är alltså bara hur bra England är som landslag. Och som vanligt när det gäller just England är väl detta en rätt känslig fråga, eller en fråga som mycket snabbt får raggen att resa sig inte minst på svenska forum. För minsta antydan om att England skulle kunna vara ett dugligt landslag häller så klart vatten på varenda ljushuvuds kvarn som menar att England alltid tror de är bäst i världen så fort de vinner en fotbollsmatch, och många gånger även utan att vinna en fotbollsmatch.

ANNONS

Dessa ljushuvuden kommer naturligtvis börja hyperventilera när de blir varse olika delar av diskussionen från de senaste dagarna. ”Finns det just nu något bättre landslag än England?” frågar sig någon halvretoriskt. ”England är för närvarande ett av världens tre bästa lag” menar en annan lite mer realistiskt. På sitt sätt förståeligt om sådana frågor eller påståenden skulle provocera, oavsett om de vore sakligt korrekta eller ej. England pratas om som vore de t ex Barcelona, Juventus eller Bayern München i klubbtermer.

Är det verkligen korrekt att prata om England på det sättet? Skulle jag försöka översätta dessa klubbar till landslagsfotbollen tänker jag förmodligen mer i första hand på landslag som Tyskland, Brasilien och Spanien. Landslag som vi vet att när de får ihop sin grej så är de formidabla på riktigt. Dessa länder, om vi håller oss till en rent engelsk jämförelse, är landslagsfotbollens Man Utd, Man City och Liverpool. England, en jämförelse jag har gjort förut, är snarare Leicester.

ANNONS

Jämförelsen är i mina ögon rätt träffsäker då den prickar både Englands relativa styrka sett till spelartruppen, och flera taktiska aspekter av Englands fotboll och spelidé. Vi vet att Leicester både kan vara formidabla i sin fotboll och även nå oanade framgångar, men även att detta helt bygger på en väldigt tydligt genomförd spelidé, hårt arbete, en snabb och systematisk fotboll. England vinner inte på att vara individuellt och tekniskt bättre, utan på att vara bra nog och smartare som lag.

Om nu England så att säga är Leicester, om det är svaret på frågan om hur bra England egentligen är, så ger det ett perspektiv på hur England faktiskt står sig i konkurrensen med världsfotbollens övriga världsmakter. England är precis som Leicester tillräckligt bra att i enskilda matcher och över kortare perioder vara bättre än Spanien, Brasilien, Belgien, Tyskland med flera. Gapet i konkurrenskraft är däremot mindre i landslagsfotboll än för Leicester, och inte heller behöver England klara av en hel ligasäsong.

ANNONS

Nu är det kanske inte det mest populära svaret eller inlägget i sådana här diskussioner om hur bra England egentligen är att jämföra dem med Leicester. Det är inte riktigt vad lyckliga engelsmän som för första gången på väldigt länge har anledning att känna viss stolthet över sitt landslag vill höra. Faktum kvarstår emellertid att utöver en enda match mot Spanien i Nations League, så har England VM-semifinal till trots ännu inte besegrat ett av de riktigt stora fotbollsländerna på landslagsnivå.

England vann mot Tunisien och Panama i gruppspelet, och tog sig sedan till semifinal efter att ha vunnit mot Colombia (på straffar) och Sverige. Belgien, ett landslag kanske att jämföra med Tottenham, avfärdade England utan några större problem i två matcher. Att vinna A-gruppen i Nations League är bra, men utan en trots allt oväntad vinst borta mot Spanien, ett landslag med sina egna problem just nu, hade kanske nedflyttning till B-divisionen stått på dagordningen istället.

ANNONS

Vad som är positivt för England är att de till synes blir bättre och bättre, att de befinner sig i början på en utvecklingskurva snarare än slutet. Där finns Raheem Sterling, Harry Kane, Marcus Rashford, Dele Alli, John Stones, Kyle Walker och Harry Maguire redan med flera. Bakom dem kommer ytterligare unga talanger upp som Jadon Sancho, Callum Hudson-Odoi, Ben Chilwell, Trent Alexander-Arnold, Joe Gomez, Declan Rice, Jack Clarke med flera.

Det finns en anledning att stora fotbollsländer som exempelvis Tyskland nu tittar mot England för att studera deras stora reboot och system för ungdomsutveckling. Det finns en anledning till att engelska talanger har blivit den globala fotbollens kanske hetaste handelsvara för närvarande. Återigen, det är inte så att England inte har producerat dessa talanger förut, men nu verkar där finnas en organisation, infrastruktur och kultur som gör att England lyckas ta dessa tillvara.

ANNONS

Personkulten kring Gareth Southgate håller i sig som synes. Det är naturligtvis den ofrånkomliga följden av landslagets framgångar. Hans mod att satsa på unga spelare på riktigt ger honom självfallet pluspoäng. Mot Tjeckien startade Jadon Sancho, och mot Montenegro startade Callum Hudson-Odoi, som därmed blev Englands yngste spelare att starta en riktig landskamp någonsin, ett rekord som stått i över 60 år. Hudson-Odoi har därmed startat en landskamp för England innan han startat en ligamatch för Chelsea.

Kanske tillräckligt för att få Chelsea att höra sig för om hur committad Gareth Southgate egentligen är till det engelska landslaget, eller om de möjligen kan locka över honom till den blåa sidan. Det går att tänka sig sämre val för Chelsea, även om frågan ifall det vore ett lyckat val får bli en fråga för en annan dag även det.

ANNONS
Peter Hyllman

Fem spelare som framför allt saknas i Englands EM-trupp

Peter Hyllman 2019-03-25 06:00

Man får säga att Englands landslag befinner sig i en märklig situation. För det första ett landslagsuppehåll som när det dyker upp i mars känns som ett mer oönskat avbrott i den pågående ligasäsongen än någonsin tidigare. För det andra, den något avslagna och sömniga inställningen till trots, alls inte fråga om träningsmatcher utan om rätt viktiga EM-kvalmatcher, för England till och med två för deras grupp rätt avgörande matcher.

Gareth Southgate tog ut sin EM-trupp till denna landslagssamling och naturligtvis, som man kunde vänta när klubbsäsongen är på väg in på sitt avslutande varv, så ser vi en hel massa avhopp från landslaget. I vissa fall av goda skäl, i andra fall av mindre goda skäl, och i några fall är det kanske att betrakta som oklart om skälen faktiskt var goda eller i själva verket rätt dåliga. Allt är som det brukar med andra ord.

Liksom alla landslagsuttagningar så väcker naturligtvis denna diskussion. Där finns spelare i Englands EM-trupp som vissa inte tycker ska vara där. Liksom där finns spelare som inte är med i Englands EM-trupp som vissa tycker borde vara med. Det senare är så klart rätt lätt att tycka, det kommer alltid finnas fler spelare än det finns platser, särskilt om man inte samtidigt behöver välja bort någon redan närvarande spelare.

ANNONS

Den lyxen har emellertid inte Gareth Southgate, och därför är det inte någon lyx jag tänker unna mig heller. Det finns spelare jag skulle vilja se i Englands EM-trupp, antingen redan i denna eller i kommande trupper, och fem av dem kommer jag alltså att lista i stigande ordning här, men även med tillägget vilka spelare jag i så fall tycker de ska vara där för istället.

Naturligtvis saknas det, som sagt, flera spelare i denna EM-trupp som borde ha varit där om inte för skador, verkliga eller påhittade. John Stones och Jesse Lingard är två sådana exempel. Sådana spelare kommer jag inte ha med på denna lista, eftersom vi redan vet att de kommer dyka upp i kommande trupper, och de ingår alltså inte i syftet med en sådan här lista. Detta är en lista för spelare som vi inte vet om de kommer vara med.

ANNONS

Dessa är de fem engelska spelare jag framför allt saknar i Englands nuvarande EM-trupp, och som jag hoppas se i Englands kommande EM-trupper:

(5) Ryan Sessegnon, Fulham (istället för Callum Wilson)

Fulhams extremt talangfulla vänsterspringare spås en lysande framtid, och börjar få speltid igen sedan Claudio Ranieri av någon anledning valde att inte riktigt vilja lita på honom. Givet att England saknar spelare av hög kaliber eller potential på de offensiva ytterpositionerna är det inte fel att matcha fram dem som trots allt finns eller kommer upp underifrån. Och även om jag tycker det är kul att en spelare som Callum Wilson får chansen är det ändå långsökt att se att han kommer få någon meningsfull speltid i landslaget ändå. Och då kan den platsen användas på ett bättre sätt.

(4) Jamaal Lascelles, Newcastle (istället för James Tarkowski)

ANNONS

Mittbackspositionerna i det engelska landslaget är en något udda sida av saken. Där finns, kanske med något undantag, inte någon riktig superstar på den positionen men däremot ganska många spelare som är fullt dugliga. Stor bredd men alltså kanske inte den värsta bredden. James Tarkowski är sannerligen en duglig nog spelare, men också en rätt begränsad spelare som jag har väldigt svårt se få någon speltid i ett mästerskap, utan som mest kommer vara en bänkspelare. Då tycker jag när det är möjligt att man ska försöka hitta andra spelare. Jamaal Lascelles är en mittback som imponerat under några säsonger med Newcastle, som väckt intresse hos de största klubbarna, och som definitivt kan ses spela från start också i ett mästerskap.

(3) Luke Shaw, Man Utd (istället för Danny Rose)

Gränsfall om Luke Shaw är en spelare som bör vara aktuell för en sådan här lista då han nog likaväl kan ses som en av dessa spelare som vi vet kommer vara med i kommande landslagstrupper. Men vet vi faktiskt det? Osäkerheten i den saken gör att jag ändå tar med honom här. Shaw är en spelare som har kritiserats under många år, inte minst av sin egen manager, men också en spelare som den här säsongen har visat vad han faktiskt kan, och har växt som spelare under Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd. Det är inte Ben Chilwell han bör ersätta utan snarare Danny Rose, som under en längre tid ser ut att ha passerat sitt bäst före-datum.

ANNONS

(2) Conor Coady, Wolves (istället för Kieran Trippier)

Att Conor Coady borde ha varit med i Gareth Southgates EM-trupp redan verkar vara en tämligen utbredd uppfattning. Den väldigt spelskickliga mittbacken är kanske något i skymundan en av Wolves viktigaste och bästa spelare inte bara den här säsongen, utan de senaste säsongerna. Southgate menar att det är svårare att passa in Coady i Englands backlinje än i Wolves, men det låter som snömos. Coady borde vara given på meriter, och den han bör ersätta är förmodligen Kieran Trippier, genom att flytta ut Kyle Walker till den högerbacksposition som är hans naturliga, inte den mittbacksposition som Southgate placerat honom på, och som han inte känts helt naturlig för.

(1) James Maddison, Leicester (istället för Ross Barkley)

En spelare som har skapat lika många målchanser den här säsongen som fotbollens allra största storheter, och detta i en klubb som Leicester. En spelartyp med egenskaper som uppenbart saknas i Englands landslag, uppenbart var vad som saknades i Englands VM-trupp förra sommaren, och alltså skulle tillföra ett mycket klart och tydligt värde till ett engelskt landslag. Men av någon anledning väljer alltså Gareth Southgate att inte ta med den här spelaren i sin EM-trupp, istället tar han ut Ross Barkley. Jag gillar Barkley, som har visat framsteg i Chelsea under Maurizio Sarri, men inte tillräckligt stora framsteg, inte tillräckligt med speltid, och att Barkley skulle bli central för Southgates planer är väldigt svårt att se. Maddison har däremot potentialen att vara just central.

ANNONS
Peter Hyllman

Fria till sist, fria till sist, tack gode gud, Blackpool är fria till sist!

Peter Hyllman 2019-03-24 06:00

Ett vanligt narrativ inom engelsk fotboll har under en längre tid varit hur utländska ägare kommer in och förstör både klubbar och stora delar av engelsk fotboll med sitt rovgiriga och ansvarslösa agerande. Och visst, det går absolut att hitta några mycket tydliga exempel på just detta. Men sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen är däremot att vi kan hitta minst lika många exempel på engelska klubbägare som är precis lika illa eller ännu värre.

Blackpool är inte bara ett väldigt tydligt exempel på just detta, utan också ett exempel på en klubb som räddats från korrumperade engelska ägare till stor del tack vare en annan, utländsk ägare. Valeri Belokon är den ryska ägare vars pengar skickade Blackpool hela vägen upp till Premier League för snart tio år sedan, och vars beslut att dra Blackpools övriga ägare, familjen Oyston med pappa Owen och sonen Karl, för att få sina pengar tillbaka nu till sist har lett till att Oystons har slängts ut ur klubben.

Mycket har naturligtvis skrivits om Oystons ägande av Blackpool. Hur de över huvud taget inte investerat något i klubben, vare sig i spelartruppen eller ens i grundläggande underhåll av arena eller träningsanläggning, hur de tvärtom har använt klubben som sin egen personliga bankomat, fakturerandes klubben mångmiljonbelopp från olika företag de själva äger. Premier League har sedan dess infört nya regler specifikt för att undvika att något liknande ska kunna inträffa igen.

ANNONS

Effekten på Blackpool har varit förödande. Blackpool charmade oss alla den där säsongen i Premier League 2010-11, i sådan utsträckning att vi kanske förblev blinda till några rätt uppenbara tecken på att allting inte stod rätt till bakom kulisserna. Blackpools tillvaro i Premier League blev bara ettårig, men förfallet skulle inte ta slut där. Mellan åren 2015 och 2016 drabbades Blackpool av ytterligare två nedflyttningar, och befann sig inför säsongen 2016-17 alltså i League Two.

Den senare utvecklingen visade möjligen också på supportrarnas kraft i räddningen av Blackpool. Det var i april 2015, när nedflyttningen till League One i allt väsentligt redan var klar, som supportrarna beslutade sig för att genomföra en så kallad ”etisk bojkott” av Blackpools alla hemmamatcher. De bestämde sig för att se till att inte ett enda pund av deras pengar längre skulle fylla Oystons kassakistor. Vad de uppnådde är engelsk fotbolls förmodligen längsta och i slutänden även framgångsrika supporterbojkott.

ANNONS

Den 25 februari 2019, det vill säga för bara någon månad sedan, beslutade en brittisk domstol att placera Blackpool under förvaltning och således kasta ut Oystons ur klubben som ägare. Samma typ av beslut som för ett antal år sedan räddade Liverpool från sina egna klantarslen till ägare i Tom Hicks och George Gillett och banade vägen för Fenway Sports Group och dagens framgångar. Den långa kampen, formellt med Valeri Belokon som härförare, och med supportrarna som soldater vid frontlinjen, var över.

Blackpools supportrar har allt sedan den dagen gått som på moln. Luften har varit lättare att andas runt hela staden. Staden och supportrarna har äntligen fått sin klubb tillbaka, även om det fortfarande är en oviss framtid, inte minst givet vem som blir Blackpools ägare istället. Men en stabil League One-klubb med ett känt varumärke, det borde inte saknas möjliga intressenter. Ett problem i taget kan tänkas, och det gäller att ta tillvara alla möjligheter till glädje som ges.

ANNONS

Dagen när Blackpool spelade sin första hemmamatch efter beslutet var en festdag i hela Blackpool. Många beskrev dagen i känslor som normalt sett hör högtider till. Samma känsla som när mitt barn föddes, min bortgångna mor ser oss förhoppningsvis från himlen, sådana ord som visar Blackpools koppling till det familjära. Bloomfield Road badade i orange, en orange rök svepte in hela arenan och när Blackpool kvitterade till 2-2 i slutminuterna firades det som om Blackpool vunnit en Champions League-final.

Kanske har inte resultaten för Blackpool varit de allra bästa sedan frihetens dag var kommen. Tunga bortaförluster mot Bristol Rovers och Burton Albion har varvats med två oavgjorda matcher hemma på Bloomfield Road. Blackpool har fortfarande chans att nå en playoff-plats i League One, men den senaste månadens resultat har förmodligen inte hjälpt dem i det avseendet. Kanske har känslorna och koncentrationen blivit en aning för svåra att kontrollera för laget.

ANNONS

Blackpools supportrar vet däremot, bättre än förmodligen de allra flesta, att vissa saker helt enkelt är större och viktigare än kortsiktiga resultat. Det här är supportrar som helt medvetet valde att upprätthålla sin bojkott även när Blackpool vann League Twos playoff för två år sedan. En playoff-final på Wembley drar normalt sett 35,000 supportrar från Blackpool. Inte ens en tiondel av den siffran kom till Wembley. Blackpool har fått sin klubb tillbaka, och kan gå på lagets matcher igen, den segern är stor nog!

https://measuredprogress.co.uk/2019/03/11/four-thoughts-on-blackpool-2-2-southend-united/

Det är fortfarande en säsong som kan sluta med Blackpools återkomst till EFL Championship, och det vore på något sätt passande också det. Blackpools seger är däremot av mer existentiell karaktär och är i grund och botten även en seger för engelsk fotboll i stort. Deras seger visar supportrar för andra klubbar som brottas med dåliga ägare, såsom Charlton, Coventry, Notts County, Bolton Wanderers med flera, att det är en kamp som går att vinna – även om det kan bli en lång strid.

ANNONS

Om det sedan finns några vinnare i en sådan här långdragen strid kan diskuteras, liksom man med goda skäl kan tycka att det är en strid som aldrig borde ha behövt utkämpas, om FA och EFL hade tagit sitt ansvar. Istället var det Blackpools supportrar tillsammans med en rysk ägare som räddade Blackpool från korrupta engelska ägare. Det är inte precis det vanligaste narrativet gällande ägare i engelsk fotboll, och det lär väl inte precis vara mer vanligt i dessa Brexittider.

Blackpool visar mycket tydligt att det inte är en fråga om engelska ägare eller utländska ägare, utan endast om bra ägare eller dåliga ägare. Vilket känns som en lärdom som är rätt viktig att ha med sig, och som är möjlig att applicera på det allra mesta.

Peter Hyllman

Luton Town har framgångar både på och utanför fotbollsplanen

Peter Hyllman 2019-03-23 06:00

Vi hittar få städer i England där fotbollen och samhället är så tätt sammanvävda i sin utveckling som Luton, en medelstor stad strax norr om London. En stad likaväl som en fotbollsklubb som såg sina bästa dagar försvinna i backspegeln redan i början av 1990-talet och som under långa stunder sedan dess har stagnerat under årtionden av förfall, utflyttning, brist på investering, nedläggningar, besparingsprogram och lågkonjunktur.

Normalt sett brukar en klubbs framgångar eller förfall förklaras med utvecklingen i den stad eller det område i vilken klubben hör hemma. Att klubbar i norra England har haft svårt de senaste tio åren förklaras med att dessa områden har varit särskilt hårt drabbade industriellt och ekonomiskt. Men för Luton ser vi det omvända, hur fotbollsklubben Luton Town är på väg att lyfta hela Luton som stad och samhälle.

Om inte himlen ramlar ned ovanför Luton Towns huvuden så spelar de nästa säsong i EFL Championship. De leder League One fyra-fem poäng före klubbarna strax under dem i tabellen med åtta omgångar kvar att spela, deras form är strålande och visar inga tecken på att vara någon som helst tillfällighet. Det är en remarkabel utveckling för en klubb som förra säsongen spelade i League Two, och för fem år sedan i National League.

ANNONS

Alltså är det inte så konstigt att mycket av optimismen och framtidsandan i Luton kretsar just kring Luton Town och fotbollen. Det är en stad och en klubb som har befunnit sig i den högsta divisionen av engelsk fotboll tidigare, framför allt under 1960-talet och 1980-talet, men som åkte ur just när Premier League lanserades. Luton Town befann sig i EFL Championship för tolv år sedan, sedan rasade världsekonomin och Luton med den.

Vi har sett andra städer och klubbar ta sig upp genom det engelska seriesystemet hela vägen till Premier League. Och det har alltid varit en synpunkt i Luton att om klubbar som Burnley, Bournemouth, Swansea, Huddersfield, Reading och Leicester kan ta sig upp i Premier League, i ett fall till och med vinna Premier League, varför skulle i så fall inte Luton Town kunna göra samma sak? En inte helt omotiverad frågeställning.

ANNONS

Ett självklart svar har alltid varit Kenilworth Road, Luton Towns hemmaarena. Det är inte Football Leagues minsta arena, även om det är bra nära, men det kan mycket väl vara den sämsta. Luton Town är ingen liten klubb med en liten supporterbas, över 40,000 kom till Wembley när Luton Town spelade final Football League Trophy för tio år sedan, men på grund av Kenilworth Road kan de inte bygga vidare på denna supporterbas.

Luton Town har försökt lämna Kenilworth Road i närmare 70 år, utan att pusselbitarna någon gång har fallit på plats. Men detta är nu på väg att ändras. Klubben har fått planer godkända att bygga en ny arena på området Power Courts, ett nedlagt fabriksområde i centrala Luton. Kruxet har varit finansieringen, tänkt att ordnas genom att bygga ett större köpcentrum utanför Luton, planer som däremot har blockerats.

ANNONS

Skälet var inte särskilt komplicerat. Att bygga ett köpcentrum utanför Luton skulle kunna inverka negativt på livet och affärsverksamheten i stadskärnan, menade framför allt ägaren till The Mall, en rätt nedgången galleria inne i Luton. De kan naturligtvis anses tala i eget intresse, och Luton Town har även påpekat hur en arena i centrala Luton, med uteliv, caféer och restauranger som följer med den, i själva verket livar upp stadskärnan.

Lägg därtill investeringarna i ett köpcentrum med hotellkomplex strax utanför Luton, och det handlar alltså om investeringar och arbetstillfällen i Luton som fyller en väldigt viktig funktion för Luton. Bakom projektet ligger 2020 Developments, ett utvecklingsbolag som ägs och drivs av Luton Town. Det är inga outsiders, det är tvärtom folk från Luton som med Luton Town som lokomotiv försöker blåsa liv i Luton som stad.

ANNONS

Hur som helst har bråket om det där köpcentrumet utanför Luton Town hängt som en blöt filt över hela situationen. För Luton Town har situationen varit besvärlig men ändå relativt okomplicerad: Om inte planerna på ett köpcentrum utanför Luton godkänns så kan inte en ny, dubbelt så stor arena på Power Courts finansieras, och utan en ny arena finns få chanser för Luton Town att utvecklas som fotbollsklubb.

Alltså var det av lätt insedda skäl en stor seger för Luton Town för en dryg vecka sedan fick beskedet att motsvarigheten till kommunfullmäktige godkände planerna på ett köpcentrum i Newlands Park utanför Luton. Det var knappast ett politiskt kontroversiellt beslut, en överväldigande majoritet av Lutons befolkning var uttalat för projektet. Varför inte, stadskärnan vibrerade knappast som det var, och Luton Town är viktigt för alla?!

ANNONS

Med andra ord är det inte bara på fotbollsplanen som Luton Town har en väldigt bra säsong för närvarande. Deras prestationer på fotbollsplanen gör att vi med allra största sannolikhet kommer få se Luton Town i EFL Championship redan nästa säsong. Deras prestationer utanför fotbollsplanen gör att vi inte bara kan fortsätta få se dem där, utan att vi inte behöver bli förvånade om vi inom cirka fem år ser dem i Premier League.

För trots allt, en fråga som med den nya arenan inte längre har sitt självklara svar, om nu Burnley, Bournemouth, Swansea, Huddersfield, Reading och Leicester kan ta sig upp till och etablera sig i Premier League, varför skulle då inte Luton Town kunna göra detsamma?

Mycket lite talar för att Luton Town kommer snubbla under säsongens sista matcher. Att de inte snubblade ens när Nathan Jones lämnade klubben mitt under säsongen för Stoke, utan istället bara fortsatte tuffa på, säger det mesta om den saken. En förändring som naturligtvis underlättades enormt av att klubblegenden Mick Harford, som spelade i Luton Town senast de befann sig i högsta serien, gick in och tog över som manager.

ANNONS

Dagens match mot Doncaster hemma på Kenilworth Road förväntas bli ännu en seger som för Luton Town tre poäng och ytterligare en vecka närmare EFL Championship.

Peter Hyllman

Birminghams soppa har kokats av flera olika kockar

Peter Hyllman 2019-03-22 16:00

Inga böter, inget ytterligare transferembargo, däremot meddelade EFL:s oberoende panel under dagen sitt beslut att Birmingham straffas med nio poängs avdrag för att ha brutit mot först EFL:s financial fair play-regler och därefter för att ha struntat i det embargo som klubben sattes under för att ha brutit mot dessa regler. Nio poäng är ett saftigt avdrag som omedelbart eliminerar Birmingham från varenda playoff-diskussion.

Förvisso en playoff-diskussion som Birmingham redan försatt sig själva i en mycket svår situation i sedan de förlorat fyra raka ligamatcher. Poängavdraget kommer inte oväntat för Birmingham som har haft detta hängandes över sina huvuden mest hela säsongen, och det har gjort Birminghams och Garry Monks redan från början oväntat starka säsong desto mer imponerande, att ha kunnat prestera även vetandes detta.

Möjligen har det kanske hjälpt till att motivera Birmingham i och med att de förmodligen har förstått att de har behövt plocka betydligt mer poäng på planen för att kompensera för de poäng de kommer bli av med utanför planen, för att på så vis ändå lyckas hålla sig kvar i EFL Championship. Nu blev det bara nio poängs avdrag, det pratades länge om tolv eller till och med femton poängs avdrag.

ANNONS

Birminghams poängavdrag gör att de går från dagens 50 poäng och en trettonde plats till 41 poäng på artonde plats. Det placerar dem fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket vilket alltså tar dem från playoff-strid till relegations-fajt. Men fem poängs försprång med åtta omgångar kvar gör att Birmingham rimligtvis bör ha rätt goda chanser att hålla sig kvar i EFL Championship trots detta poängavdrag.

Beslutet drog ut så länge på tiden att många undrade om EFL skulle dra sig för att ens fatta beslut den här säsongen av rädsla för att avgöra säsongen vid skrivbordet. Vill man dessutom vara en smula konspiratorisk kan man så klart tänka att avdraget om nio poäng är en rätt praktisk kompromiss från tolv poängs avdrag som liksom av ren händelse ger Birmingham alla chanser att hänga kvar ändå.

Att beslutet har dragit ut på tiden är något som EFL har fått kritik för. I själva verket är det i många sådana här fall snarast en medveten taktik av klubben att fördröja beslutet just för att sätta EFL i situationen att behöva fatta beslutet mot slutet av säsongen, när det är desto mer politiskt känsligt att ta till de tuffaste straffen som riskerar få de hårdaste och svåraste konsekvensen för klubben, för supportrarna och för ligan som helhet.

ANNONS

Många supportrar väljer naturligtvis att se det hela med konspiratoriska ögon och undrar retoriskt varför Birmingham får ett så hårt straff för brott mot financial fair play-regler när andra klubbar, såsom QPR, Bournemouth, Leicester med flera, har kommit undan relativt lindrigt med olika former av ekonomisk bestraffning. Det är det vanliga what aboutery-försvaret kryddat med den vanliga myten att vår klubb alltid straffas hårdare än andra.

Jämförelsen haltar däremot betänkligt. Birmingham inte bara bröt mot EFL:s financial fair play-regler genom att spendera £243 på spelares löner och transferkostnader för varje £100 de tog in som intäkt, ett rasande oansvarigt sätt att driva en klubb på, utan de valde därefter medvetet att bryta mot EFL:s transferembargo i somras genom att ändå värva Kristian Pedersen för £2m, därmed sättandes hela EFL:s auktoritet på spel.

ANNONS

Men varför i hela friden låter EFL Birmingham registrera denna spelare?! – undrar då de som ändå vill kritisera EFL, som om detta egentligen vore relevant i sak. Det kan verka märkligt men beror på att Birmingham redan ingått ett anställningsavtal med Pedersen och EFL var däremot juridiskt tvingade att acceptera Pedersens registrering. Det var en helt kalkylerad åtgärd av Birmingham.

Om vi försöker spåra orsaken till att Birmingham nu har hamnat i detta bryderi så kan det knappast förvåna någon att vi till sist landar vid en viss Harry Redknapp, med en historia av att försätta klubbar i ekonomiska svårigheter. Redknapp var Birminghams manager mellan april och september 2017, och det var sommaren 2017 som Birmingham värvade en mängd spelare, nio transfers och fem lån, som innebar en tung ekonomisk belastning.

ANNONS

Craig Gardner, Jason Lowe, Jota, David Stockdale, Cheikh Ndoye, Harlee Dean, Marc Roberts, Isaac Vassell och Maxime Colin. Nästan en startelva under en sommar då Redknapp wheelade och dealade som kanske aldrig förr. Redknapp räddade Birmingham kvar i EFL Championship säsongen innan, sedan Birmingham först sparkat Gary Rowett och ersatt honom med Gianfranco Zola, och gavs fria händer och fullt förtroende.

Detta förtroende var i så fall förbrukat redan efter åtta omgångar av förra säsongen, och fem raka förluster, då Birmingham sparkade Harry Redknapp redan i september. Så tidigt på säsongen att det inte rimligtvis enbart kan bero på tabellplacering och resultat, utan förmodligen även är en direkt konsekvens av att klubbens styrelse såg vart ekonomin var på väg på grund av Redknapps spenderande, och agerade därefter.

ANNONS

Vilket naturligtvis inte ger styrelse något frikort från ansvar. Det är naturligtvis deras uppgift att kontrollera klubbens spendering, hålla koll på ekonomin, sätta ekonomiska ramar och se till att besluten håller sig inom dessa ramar. De kan inte ge kreditkortet till sin köpglada tonåring utan några som helst direktiv eller restriktioner och sedan spela förvånade när det visar sig att kontot övertrasserats.

Ändå är det så klart hjärtevärmande att i efterhand höra Harry Redknapp försöka sälja storyn att han inte hade någon kontroll över Birminghams transfers som manager. Det var ju minsann inte så det lät när det väl begav sig, utöver att det är en orimlig story till att börja med. Att han inte varnats för problem med financial fair play kan vara sant, men Redknapp säger emot sig själv så mycket att han skulle kunna vara Gollums dialogcoach.

ANNONS

Men det är publikfrieri som Redknapp ägnar sig åt, och naturligtvis hittar vi där också de obligatoriska utfästelserna om hur fantastiska Birminghams supportrar är, och som i förbigående lyckas han också få in det där att han lyckades hålla Birmingham kvar i EFL Championship. Och hade Birminghams värvningar visat sig bli succé utan att sätta klubben i trubbel hade det så klart varit enbart styrelsens förtjänst, alls inte Redknapps…

I en soppa där ingen är helt skuldfri kommer respektive part naturligtvis göra sitt bästa att peka på och betona den andra partens skuld för att undfly eget ansvar. Spelandes på den kognitiva fällan att om det är ens fel kan det inte vara någon annans fel. Dessutom finns där alltid EFL att skylla på när allt annat misslyckas. Men ansvaret för denna soppa vilar helt och hållet på Birmingham, och det är en soppa med många flera kockar.

ANNONS

Den soppan har nu skickat ned Birmingham på artonde plats, fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Till synes en relativt trygg position inför de sista åtta omgångarna, men endast till synes. Kommande omgångar möter Birmingham West Brom, Leeds och Sheffield United; fyra, trea och tvåa i Football League. Därefter Ipswich Town, Rotherham, Wigan och Reading, samtliga fyra klubbar med i nedflyttningsstriden.

Det blir en svettig säsongsavslutning för Birmingham även om EFL gav dem fem poängs marginal att jobba med. Om inte för Garry Monks strålande arbete under säsongen hade dagens beslut istället förmodligen skickat ned Birmingham i League One.

Peter Hyllman

Englands EM-kval rivstartar mot Tjeckien och Montenegro

Peter Hyllman 2019-03-22 06:00

Plötsligt börjar så EM-kvalet. Det känns inte riktigt som att den saken har framgått med all önskvärd tydlighet. Möjligen är det svårt att känna att något allvarligt faktiskt ska ta sin början när säsongen i övrigt befinner sig i sin upplösning. Vi befinner oss i slutet av en så här långt väldigt spännande säsong, vi är förmodligen inte riktigt inställda på att ett helt nytt projekt ska startas upp.

Ännu ett exempel på hur landslagsfotbollen har blivit alltmer frikopplad från fotbollen i övrigt kan tyckas. Normalt sett har ju både EM-kvalen och VM-kvalen inletts i början av säsongen. En ny säsong, ett nytt kvalspel, enkelt och intuitivt. Men visst, från och med den här säsongen har denna ordning rubbats av Nations League, UEFA:s nya koncept som förmodligen är att betrakta som ett bättre EM än det EM som nu ska kvalas till.

England har naturligtvis stora förhoppningar på detta EM. Framgångarna i senaste VM gör att man den här gången vågar tillåta sig att drömma. Rimligtvis är det ett landslag som sedan dess har blivit bättre hellre än sämre. Lägg därtill att EM i dess nya format avslutas med både semifinalerna och finalen på Wembley. England har teoretiskt alltså chansen att vinna EM-guld på hemmaplan.

ANNONS

Först måste England trots allt ta sig till EM. Här har kvalificeringssystemet komplicerats på så vis att England har två vägar till EM. Antingen genom att vinna det A-slutspel i Nations League som England tagit sig till genom att vinna sin grupp, ett slutspel som spelas i juni i Portugal och i semifinalen möter Holland, där vinnaren möter antingen Portugal eller Schweiz i finalen. Eller genom att sluta etta eller tvåa i sin EM-kvalgrupp.

Om England alltså skulle råka vinna UEFA Nations League i juni, vilket väl inte är en total omöjlighet, så kommer alltså deras fortsatta EM-kval bli i praktiken meningslöst. Vilket väl känns rätt typiskt, som om inte landslagsuppehållen var träliga nog. Men innan dess ska alltså ändå två matcher spelas i detta EM-kval, och det är heller inte vilka matcher som helst utan två på pappret avgörande matcher för gruppens utfall.

ANNONS

Grupp A:
England
Tjeckien
Bulgarien
Montenegro
Kosovo

För England gäller alltså att sluta etta eller tvåa i denna grupp för att ta sig till EM, en uppgift de rimligtvis borde klara av. De farligaste motståndarna känns som Tjeckien och, förmodligen, Montenegro. Två lag med viss kvalitet i sina respektive trupper. Så vilka är det England möter under detta landslagsuppehåll? Jo, Tjeckien på hemmaplan ikväll samt på måndag kväll Montenegro på bortaplan.

Vinn dessa båda matcher och England har satt sig själva i en mycket stark position i detta EM-kval, mer eller mindre innan det ens har hunnit komma igång. Vinn kvällens match hemma mot Tjeckien, och blott undvik att förlora bortamatchen mot Montenegro, och Englands position är mycket stark även då. Förlora någon eller båda av dessa matcher och plötsligt har England gjort hårt jobb av en i grunden relativt lätt EM-kvalgrupp.

ANNONS

Men vore inte det på något sätt lite typiskt England? Sommarens VM-framgångar var kanske möjliga framför allt eftersom de kom så pass oväntat, absolut ingen förväntade sig väl egentligen någonting av England. För en gångs skull var det ett lag som kunde spela utan press, inte hade något att förlora. Nu måste detta nya, moderna England visa att de kan prestera även med pressen och förväntningarna på sig.

Inte för att kvalen direkt brukar vara något problem för England i detta avseende. De har tvärtom varit ett väldigt starkt kvallag, som däremot har tenderat att drabbas av rejäla problem så fort det blivit dags för mästerskap. Vill man vara cynisk kan man så klart undra om detta nu har välts över ända. Det vill säga om England efter att nu ha lyckats i ett mästerskap istället börjar klanta sig i kvalspelet istället.

ANNONS

Men nej, det borde inte kunna hända. Inte med ett EM-kvalspel där både ettan och tvåan i en seedad kvalgrupp bestående av fem nationer går till EM. Skulle England misslyckas att ta sig till EM vore det att betrakta som ett historiskt fiasko. Vilket, när det gäller just England, naturligtvis säger en hel del. Det finns som vi vet rätt mycket att välja mellan i den digra katalogen av historiska fiaskon.

Precis när klubblagssäsongen alltså är på väg att nå sitt avgörande crescendo så ska England och landslagsfotbollen alltså börja spela avgörande EM-kvalmatcher. Det säger sig självt att det inte riktigt går ihop. Klubbar kommer vara extremt ovilliga att släppa sina bästa spelare i just detta läge, och mycket riktigt ser vi också ett rätt stort antal spelare som lämnat återbud till landslaget dessa båda matcher, av mer eller mindre goda skäl.

ANNONS

Riktigt lika känsligt som i Sverige har det inte blivit, där det svenska folkhemmet skakade i sina grundvalar av nyheten att Vigge och Ponne (sorry, kan inte låta bli att lätt sarkastiskt kalla dem så, eftersom det är tydligen så svenska journalister tycker att vi ska kalla spelare nu för tiden) lämnade återbud, men ändå så är John Stones, Jesse Lingard, Luke Shaw med flera kännbara återbud för England.

Möjligen signalerar det också att i England har det kanske ännu inte sjunkit in riktigt lika djupt i det folkliga medvetandet att nu är det faktiskt EM-kval på riktigt igen. Alternativt är England bara lite mer övertygade än vad Sverige är om att de faktiskt kommer ta sig till EM ändå. Vilket kanske är en aning tudelat. Å ena sidan är självförtroende bra. Å andra sidan brukar engelskt självförtroende kunna slå helt fel.

ANNONS

England brukar ständigt behöva påminnas om att de minsann är dödliga. Kommer Tjeckien påminna England om det ikväll?

Peter Hyllman

Kan Middlesbrough stoppa den sjunkande känslan?

Peter Hyllman 2019-03-21 06:00

Fråga Tony Pulis och han kommer förmodligen säga något i stil med att det spelar ingen roll vad för fotboll som spelas, det enda som spelar någon roll är resultaten. Och även om det nu för all del stämmer till stor del så innebär en extremt funktionell fotboll också att om resultaten inte kommer så finns där ingenting alls att falla tillbaka på, ingen goodwill som något slags socialt skyddsnät för den som är manager.

Vad ska man då säga om Middlesbroughs resultat under Tony Pulis? Å ena sidan måste man ändå säga att laget ligger på playoff-plats och har gjort så under i stort sett hela säsongen. Å andra sidan var kanske förväntningarna högre än så, att de skulle slippa playoff och istället ta automatisk uppflyttning. Dessutom, om tendensen håller i sig från de senaste omgångarna, så är plötsligt playoff-platsen i fara även den.

Inget lag har släppt in så få mål som Middlesbrough har gjort den här säsongen. Deras reaktiva försvarsspel är i en helt egen klass i Football League. Något annat är kanske inte att förvänta sig med Tony Pulis som manager. Däremot är det bara tre klubbar som har gjort färre mål än Middlesbrough, och två av dem befinner sig föga förvånande allra längst ned i tabellen. Vilket är oväntat svagt till och med för Tony Pulis.

ANNONS

Tony Pulis tog klivet ned till Football League med Middlesbrough eftersom hans metoder börjat tappa i substans och värde i Premier League. Vad säsongen hittills har visat är att dessa metoder inte verkar ha ett så värst mycket större värde i Football League heller, kanske till och med ett lägre värde för ett lag som är tänkt att vinna eller åtminstone befinna sig i toppen av sin serie, jämfört med att bara försöka hålla sig kvar.

Middlesbroughs stora dilemma under säsongen har varit deras ojämnhet. De har vunnit endast en tredjedel av sina hemmamatcher den här säsongen, vilket självfallet inte är bra nog för ett tänkt topplag, ett facit som dessutom blivit betydligt sämre under säsongens andra halva. Ojämnheten visar sig även i att Middlesbrough inte sedan augusti har lyckats vinna fler än två matcher i rad en enda gång, och två matcher i rad endast två gånger.

ANNONS

Men återigen, det är ett facit som dessutom visar en vikande tendens. Middlesbrough har nu gått fyra raka matcher utan vinst, och de har nu förlorat tre raka ligamatcher, varav två på hemmaplan. Senast blev de utspelade av Aston Villa, en match de förlorade med 0-3, en tiondel av lagets totala antal insläppta mål under säsongen, i en enda match. Goda nyheter, ojämnheten verkar borta! Dåliga nyheter, det är fel slags jämnhet!

Om det fanns någon tydlig yttre förklaring vore kanske det bra. Men när Tony Pulis själv säger att han inte vet vad lagets dåliga form beror på så signalerar det mycket tydligt att antingen har Pulis helt enkelt inte någon riktig insikt eller kontroll över situationen, eller så bryr han sig helt enkelt inte om saken så värst mycket. I vilket fall som helst är det knappast något som ingjuter förtroende för honom hos spelare eller supportrar.

ANNONS

Att Tony Pulis skulle kunna vara ointresserad, åtminstone sakna den riktiga hungern som krävs, styrks av två saker. För det första att hans kontrakt med Middlesbrough går ut till sommaren och Pulis redan har mer än antytt att han kan lämna klubben när kontraktet går ut. För det andra att Pulis uttryckte ett missnöje med spelartruppen tidigare under säsongen, och förväntade sig januarivärvningar som aldrig kom.

Hittills har dynamiken i den förhandlingen varit att Tony Pulis har sagt sig vara osäker på om han vill vara kvar i Middlesbrough. Middlesbroughs resultat under våren, deras fall i tabellen, och missnöjet från supportrarna med lagets spel, gör att Middlesbrough helt säkert måste börja fråga sig själva om de är intresserade av att ha Tony Pulis kvar som manager. Detta oavsett om de går upp i Premier League eller ej.

ANNONS

Det underförstådda hotet som har funnits i Tony Pulis kommentarer om saken börjar alltmer och för varje match som spelas framstå som ett tomt hot. Missar Middlesbrough Premier League kommer avtagande fallskärmsbetalningar dessutom betyda att klubbens lönebudget måste skäras ytterligare, vilket ytterligare minskar utrymmet för investeringar i spelartruppen. Vilket knappast låter som Tony Pulis grej precis.

Frågan Middlesbrough rimligtvis ställer sig redan nu är om det finns någon poäng för dem att försöka agera tidigare. Att de ser lagets vikande tendens, bristen på förtroende och engagemang för Tony Pulis fotboll, vad det betyder både för lagets chanser i ett eventuellt playoff och för den ökande risken att laget inte ens tar sig till playoff, och tänker att det vore bättre att göra en i alla fall temporär förändring redan nu.

ANNONS

Men det känns ändå osannolikt. Har Middlesbrough hållit kvar i Tony Pulis så här länge så lär de inte vara så benägna att ta det steget just nu. Det faktum att Middlesbrough ändå fortfarande befinner sig på playoff-plats, med en hängmatch tillgodo, talar kanske för att Middlesbroughs styrelse kommer blunda, hålla för näsan och hoppas på det bästa. Det har heller aldrig varit den mest aktivistiska styrelsen eller ägaren på så vis.

Här kan man förvisso tänka sig att Middlesbroughs styrelse, och Steve Gibson kanske i synnerhet, skulle ha lärt sig av sin närtidshistoria. Middlesbrough befann sig i en liknande situation senast de befann sig i Premier League, där allt svagare resultat gjorde att Middlesbrough gled ned under nedflyttningsstrecket, men där Middlesbrough agerade alldeles för sent med att byta manager och således misslyckades göra något åt saken.

ANNONS

Nu är det inte nedflyttningsstrecket Middlesbrough håller på att glida under, utan snarare playoff-strecket, men principen är naturligtvis densamma. Varningslamporna blinkar helt klart gällande Middlesbroughs spel, resultat och tabellplacering, men det betyder så klart inte att klubbens reaktionstid på dessa lampor har blivit kortare. Men just nu är det svårt att se Middlesbrough lyckas vinna ett playoff, även om skulle lyckas ta sig dit.

Med flertalet klubbar jagandes bakifrån, såsom Aston Villa, Derby County, Nottingham Forest, Sheffield Wednesday, Bristol City och Preston North End, måste Middlesbrough hitta vinnarformen förr och inte senare. Frågan är om det fortfarande är möjligt med Tony Pulis som manager.

Peter Hyllman

Altrincham FC marscherar för Pride (In the Name of Love)

Peter Hyllman 2019-03-20 06:00

Vi lever tveklöst i en tid av ökande intolerans över hela brädet. Oavsett om vi pratar om ras, kön, sex, religion, politik, nationalitet eller kort och gott egentligen bara åsikter som på ett eller annat sätt råkar vara avvikande, så finns där en oroande och växande tendens att vägra acceptera dessa skillnader. Vad det beror på är en svår fråga. Att samhällsfrågor som ökad fattigdom och större samhällsklyftor, bristande utbildningsnivåer tillsammans med internets möjligheter till mobbmentalitet förklarar saken är givet, liksom politikers vilja att spela på dessa våra lägsta gemensamma nämnare för egen vinning.

Vad fotbollen egentligen fyller för funktion i denna samhällsutveckling har aldrig varit en helt okomplicerad fråga. Där finns den politiska synen på fotbollen som menar att fotboll är en del av samhället och därför i grunden fyller en politisk funktion, egentligen oavsett om den vill det eller ej. Där finns den nihilistiska synen på fotbollen som istället menar att fotboll har ingenting alls att göra med politik. Den senare synen brukar förvisso användas mest av fotbollens företrädare som vill undvika eller sopa under mattan en politisk kritik av deras egen verksamhet.

Att fotbollen fyller en politisk funktion vet vi däremot med säkerhet. Om inte annat så för att samma fotbollens företrädare minsann inte har något emot att lyfta fram den saken när det istället passar dem, när de ser det som ett bra sätt att lyfta fram hur viktig fotbollen är och hur duktiga de själva är. Men även för det stora antal exempel vi ser på exempelvis politisk sportswashing, där i vissa fall nationalstater köper fotbollsklubbar för att skrubba rent deras politiska rykte i världen. Detta är naturligtvis den olyckliga sidan av detta politiska mynt.

ANNONS

Den positiva sidan av samma politiska mynt är att om fotbollen kan användas till rätt tveksamma politiska syften så kan den även användas som ett verktyg för positiv, politisk förändring. Något som inte minst Altrincham FC har tagit fasta på, när de för någon dryg månad sedan blev den enligt utsago första klubben i världen att spela i tröjor helt och hållet i prideflaggans alla färger. Prideflaggan, som vi vet, är LGBT-rörelsens symbol i regnbågens alla färger för inklusivitet och tolerans. Här användes det som ett sätt att bekämpa homofobi inom fotbollen.

Alla klubbar, möjligen med något fåtal undantag, anmäler sig naturligtvis till alla möjliga sådana här kampanjer oavsett om det handlar om respekt, mångfald eller vilket som helst av dylika värden. Vackert så, men att prata är inte att göra. Oftast sträcker det sig inte så värst mycket längre än att en klubb gör pliktskyldiga uttalanden fördömandes när något negativt har hänt, samtidigt som de marginaliserar problemet genom att placera det på några ”enstaka idioter” som inte är ”riktiga supportrar”. Det är ett reaktivt förhållningssätt till dessa frågor, osannolikt att åstadkomma något meningsfullt.

ANNONS

Altrincham FC, som använde sina pridetröjor i ligamatchen i National League North mot Bradford Park Avenue den 16 februari, har valt ett mer proaktivt förhållningssätt. De tar inte en negativ sida i denna kampanj, det vill säga där i första hand som så många andra klubbar utgår från vad de är emot istället för vad de är för, utan laddar pride med positiva associationer. Fotbollsspelare i sådana här lag är förebilder, kanske till och med hjältar, i sina respektive samhällen, som visar att de har dessa tröjor på sig med stolthet. Laget står plötsligt för något positivt.

Självfallet väcker det uppmärksamhet och skapar diskussion, men en mer positiv diskussion än när något felaktigt beteende ska fördömas. Det blir en diskussion präglad mer av nyfikenhet än något annat. Oavsett om det handlar om att upplysa ungdomar som kanske inte har haft några större möjligheter att konfronteras med dessa frågor på ett positivt sätt förut, eller om det handlar om att förklara för 80-åriga gubbar vad prideflaggan egentligen är för något. Återigen, dessa frågor tas upp i ett sammanhang som är positivt snarare än negativt.

ANNONS

Förmodligen är det smart att ha börjat i liten skala. Att använda pridetröjan i en separat match gör att dessa frågor kan göras till en del utav klubbens identitet och värderingar utan att därför bli till en fråga om klubbens identitet, exempelvis dess klubbmärke eller dess klubbfärger. Många gånger känsliga frågor i alla fotbollsklubbar. Att en liten klubb som Altrincham går i bräschen är positivt då det inte blir samma chock för systemet, samtidigt som de ändå blir en förebild och inte minst ett prejudikat för andra och större klubbar att göra samma sak.

Att homofobi och intolerans är ett problem inom fotbollen måste rimligtvis vara välkänt, inte minst inom engelsk fotboll. Det är ingen tillfällighet att i stort sett inte en enda aktiv fotbollsspelare i England är öppet gay, vilket naturligtvis är att betrakta som en statistisk omöjlighet. Oavsett vilka fina ord som än sägs om öppenhet, inklusivitet och tolerans så är inte miljön sådan att detta är accepterat. Delvis ett problem i omklädningsrummet, men kanske framför allt ett problem på läktarna. Precis som det en gång i tiden, och inte jättelänge sedan, var för svarta fotbollsspelare.

ANNONS

Altrincham FC:s pridetröjor har visat sig fylla inte enbart en politisk, symbolisk funktion utan har fört med sig även konkreta, rationella fördelar. Visst har Altrincham sålt fler tröjor än förut, inte minst just dessa pridetröjor, vilket åtminstone har finansierat kampanjen. Och visst har Altrincham fått mycket positiv uppmärksamhet över hela världen för denna kampanj. Men det har också skett en ökning av publiksiffrorna på läktarna, fler kommer på Altrinchams matcher, och inte minst tänker man sig att det beror på att fler känner sig välkomna på Altrinchams matcher.

Altrinchams pridekampanj blir alltså mer än enbart en fråga om do-goodery, den ger även konkret vinst. Inte för att do-goodery ska föraktas, kampanjen är värd att göra enbart med det syftet, om fler klubbar och människor här i världen skulle lägga lite mer energi på att ”do good” så vore världen en bättre värld. Normalt sett är det ju en viss typ av människor som rackar ned på do-goodery, precis som de av någon anledning gör på vad de beskriver som politisk korrekthet, som om en normal förmåga att visa empati och hänsyn med andra människor vore en dålig egenskap.

ANNONS

Det är i själva verket en mycket positiv egenskap. Liksom Altrincham FC visar att engelska fotbollsklubbar faktiskt kan aktivt välja att även spela en positiv, politisk roll. Både en och annan betydligt större klubb i Manchesterområdet, där Altrincham hör hemma, skulle kunna dra lärdom och ta efter.

Peter Hyllman

Vad Arsenal anses förlora i prestige med Monchi vinner de i substans

Peter Hyllman 2019-03-19 06:00

Omständigheternas spel syntes spela Arsenal rätt i händerna. Sven Mislintat har precis lämnat klubben under mystiska förhållanden, samtidigt som Ramón Rodriguez Verdejo, bättre känd som Monchi, såg ut att vara på väg att lämna Roma. Perfekt läge för Arsenal att anställa Monchi, arguably en uppgradering. Istället återvänder Monchi till Sevilla, vilket av Arsenals supportrar beskrivs som en missad möjlighet och en prestigeförlust.

Men har Arsenals supportrar verkligen anledning att känna sig särskilt besvikna över att Monchi istället väljer att gå till Sevilla? Jag är en ganska varm förespråkare för idén att en klubb i sitt val av sportchef (liksom i sitt val av manager) även uttrycker sin ambition och sin identitet som klubb, att den sportchef en klubb som Arsenal väljer att anställa faktiskt säger något meningsfullt om vad Arsenal vill vara för typ av klubb.

Monchi har gjort sitt namn med Sevilla. En klubb han under 2000-talet har varit med om att lyfta upp från den spanska andradivisionen till La Ligas övre halva och ett känt namn i europeisk fotboll. Strategin har varit tydlig och effektiv med att utveckla Sevillas egen talangproduktion men framför allt utveckla ett omfattande scoutnätverk som identifierat talanger världen över, utvecklat dem och därefter sålt dem vidare med stor vinst.

ANNONS

Sergio Ramos, Dani Alves, Adriano, Diego Capel, Julio Baptista, Antonio Puerta, José Antonio Reyes, Ivan Rakitic, Jesus Navas, Seydou Keita är några namn som passerat genom ett Sevilla som utvecklats till en av Europas främsta talangfabriker, och ett Sevilla som under dessa år etablerat sig som en av Europas mest spännande klubbar. Allt detta är så klart väldigt fint, men är det verkligen vad Arsenal vill vara?

Om vi ska försöka vara lite ärliga om Sevilla så är det rätt sannolikt att om de inte under alla dessa år gjort sådan fantastisk succé i Europa League så hade förmodligen få känt till dem och ännu färre brytt sig om dem. Sevilla har aldrig som klubb lyckats ens utmana det etablerade maktduopolet i Spanien och till synes heller aldrig varit särskilt intresserade av att göra det. De är nöjda med sin tillvaro, med Europa League som ett skyltfönster.

ANNONS

Arsenal är en klubb med andra ambitioner och helt andra resurser att genuint konkurrera i sin liga. Att simma runt på tabellens övre halva, prestera bra i Europa League utan att på allvar utmana om de riktigt stora titlarna är ganska exakt det som Arsenals supportrar har revolterat mot de senaste fem-tio åren. Arsenal producerar talanger men vill inte vara en talangfabrik för andra klubbar. Arsenal är spännande, men vill inte vara bara for show.

Arsenal vill inte vara Premier Leagues Sevilla. Arsenal vill spela i Champions League, Arsenal vill kunna vinna Premier League, Arsenal vill åtminstone kunna konkurrera om att vinna även Champions League. För att göra detta måste Arsenal förvisso producera och rekrytera talanger precis som Sevilla, men även värva spelare av en högre kaliber samt inte minst ha perspektivet och förmågan att behålla sina bästa och viktigaste spelare.

ANNONS

Dessa sportsliga och finansiella förutsättningar har Arsenal, det är inte en klubb som behöver gå med mössan i handen och be de stora klubbarna om allmosor. Men vore Monchi i så fall rätt person att leda Arsenals sportsliga utveckling? En klok synpunkt är att alla kan utvecklas med uppgiften, men Monchis hela framgångsrecept vilar på en strategi och en ambition som passar perfekt för Sevilla, men är otillräcklig för Arsenal.

Med andra ord, istället för att sucka av besvikelse kanske Arsenals supportrar istället borde dra en lättnadens suck över att Monchi  nu istället meddelar att han återvänder till Sevilla. Inte för att det behöver betyda att Arsenals transferstrategi därför blir så väldigt mycket bättre med en Raul Sanllehi som menar att han helst använder ”sina kontakter”, utan för att Monchi som sportchef hade pekat på ett vägval de inte vore bekväma med.

ANNONS

Här ser vi så klart en annan anledning varför Monchi till Arsenal inte nödvändigtvis hade visat sig vara någon särskilt lysande idé. Raul Sanllehi har helt uppenbarligen sina egna idéer om hur han vill bedriva Arsenals transferpolitik, och det är lite svårt att se hur de passar ihop med Monchis idéer och metoder. Arsenal har redan blivit av med Sven Mislintat efter mindre än ett år, det hade riskerat upprepas med Monchi.

Den påstådda och upplevda prestigeförlusten för Arsenal består i att Monchi är ett stort och förmodligen det bäst kända namnet bland den europeiska fotbollens sportchefer, vilket möjligen beror på att sportchefer inte normalt sett är de som syns och märks i media. Monchi kan mycket väl vara den bäst kända sportchefen, men det betyder inte att han därför är rätt sportchef för Arsenal.

ANNONS

Det är inte på något sätt en kritik av Monchi. Hela idén här är så klart att det är möjligt att vara världens bästa sportchef, om något sådant över huvud taget hade varit möjligt att mäta, utan att därför vara rätt sportchef för varenda specifik klubb i världen. Varje sportchefs meriter och kompetens måste matchas ihop med klubbens behov, situation och förutsättningar. Det är inte en popularitetstävling.

Prestige tenderar lite för ofta att gå före substans inom engelsk fotboll. Det är något som i själva verket utgör grunden för bristfälligt beslutsfattande och obefintlig eller närsynt strategisk planering. Det hade förmodligen varit en prestigeseger för Arsenal att anställa Monchi, inte tu tal om den saken. Men rent substantiellt hade Arsenals anställning av Monchi varit en förlust för klubbens ambition och identitet.

ANNONS

Arsenal vill inte vara, och är inte, Premier Leagues Sevilla. Det finns inget som säger att Monchi nödvändigtvis hade gjort Arsenal till Premier Leagues Sevilla, men när folk hyllar Monchis meriter som sportchef så är det enbart för vad han gjorde med Sevilla som de faktiskt gör det. Så anledningen att Monchi sågs som en attraktiv sportchef för Sevilla baseras helt och hållet på vad Monchi gjorde i Sevilla.

Motsättningen i detta är uppenbar. Möjligen uppfattas det som en prestigeförlust att Arsenal går miste om Monchi. Men i själva verket måste Arsenal se det som en vinst att de nu undviker denna motsättning.

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls fem mest spännande lower league-lag för framtiden

Peter Hyllman 2019-03-18 06:00

Vad menar jag med mest spännande? Jo, då menar jag de klubbar vi helt enkelt med rätt god sannolikhet kommer behöva hålla ögonen på med störst potential att stiga uppåt i det engelska seriesystemet. Vad menar jag med lower league-lag? Jo, då menar jag mer eller mindre från och med League One och nedåt. Vad menar jag med framtiden? Jo, då pratar jag om låt oss säga den närmaste tre-femårsperioden.

Möjligen försöker jag undvika att vara alldeles för uppenbar. Det räcker så klart med att titta på League One-tabellen, upptäcka Sunderland på tredje plats några poäng från automatisk uppflyttning och nämna dem. Men vad säger man egentligen för intressant med den saken?! Alla förstår naturligtvis att Sunderland är en klubb vars storlek, historia och tradition likaväl skulle kunna placera dem i Premier League.

Liknande resonemang skulle kunna göras om Portsmouth, AFC Wimbledon och möjligen Charlton. Klubbar vars namn vi är väldigt väl bekanta med och möjligen ser dem som spännande just därför. Igenkänningsfaktorn är naturligtvis hög, en fast punkt i tillvaron att orientera oss efter i de lägre serierna. Men även om i synnerhet Portsmouth visar stor potential så letar vi kanske efter spännande klubbar i objektiv hellre än subjektiv mening.

ANNONS

På tal om subjektiv mening hade kanske Oldham kunnat vara en klubb jag hade varit lite sugen att placera på en sådan här lista, sedan Paul Scholes tagit över som manager. Men det höll väl ganska exakt en månad innan Scholes valde att lämna Oldham, enligt uppgift eftersom ägaren lade fingrarna i blöt alldeles för mycket, lade sig i värvningar, taktik och laguttagningar. Scholes does not suffer fools lightly.

Grimsby Town har jag ett lite speciellt förhållande till eftersom jag råkar vara bekant med några galningar som tydligen följer dem slaviskt, av skäl som endast de själva skulle kunna redogöra för med någon som helst klarhet. Burton Albion verkar ha ett härligt gäng med svenska supportrar. Blackpool vore frestande att ta med här givet det positiva som hänt dem sedan Oystons tvingats ut ur klubben, och supporterbojkotten hävts.

ANNONS

Men dessa fem lower league-klubbar är till sist de jag anser som mest spännande för framtiden i engelsk fotboll:

(5) Salford City

Här kanske jag får skäll för att vara förutsägbar. Men det finns något spännande med klubben som rest som en raket genom seriesystemet sedan klubben tagits över av Peter Lim och Class of 92. En klubb som uttalat siktar mot åtminstone EFL Championship under den kommande tioårsperioden och definitivt har resurserna och förutsättningarna att lyckas med saken. Klubben är mer än enbart glättig kändisfaktor, och även om de inte riktigt verkar hålla för serieseger i National League, och automatisk uppflyttning, så kommer de definitivt vara med i playoff under maj och kan alltså spela i Football League redan nästa säsong. En ruskigt stark spelartrupp för den här nivån.

(4) MK Dons

ANNONS

Här får jag kanske skäll av helt andra skäl. Det har, kanske av förståeliga skäl, gått lite sport i att hata på MK Dons. Det är naturligtvis en kontroversiell klubb och skadeglädjen var inte precis lite när de förra säsongen åkte ur League One, och fyra säsonger sedan de spelade i EFL Championship spelar de nu i League Two. Men anställningen av Paul Tisdale under sommaren har stabiliserat klubben och placerat laget på en uppåtgående kurva igen, och ligger för närvarande på uppflyttningsplats i League Two. Målet är att ta sig tillbaka till EFL Championship, och även om MK Dons alltid kommer få skäll för att ha sabbat för ett samhälle ska man heller inte blunda för det värde klubben tillför till deras nya samhälle i Milton Keynes.

(3) Lincoln City

Danny och Nicky Cowley blev kända figurer för några år sedan när de med sitt Lincoln City tog sig långt i FA-cupen och till slut mötte Arsenal på Emirates. De har visat sig vara allt annat än en dagslända. Samma säsong tog de Lincoln City upp i Football League och den här säsongen, deras andra säsong i League Two, leder de serien klart och om inte himlen ramlar ned ovanför deras huvuden kommer Lincoln City nästa säsong spela i League One. Laget har präglats av stabilitet under dessa år, vilket utgör grunden för deras utveckling, och det mesta talar för att Lincoln City kommer kunna arbeta vidare utifrån samma principer och med samma managementteam. Det finns ingen anledning att tro att Lincoln Citys resa måste sluta i League One.

ANNONS

(2) Leyton Orient

För fem år sedan var Leyton Orient en straffläggning ifrån EFL Championship. Därefter tog sig allt en sväng mot det katastrofala. Klubben köptes av Francesco Becchetti och Leyton Orient drabbades av två nedflyttningar på tre år, åkte ur Football League för första gången i sin historia, hamnade på djupt finansiellt obestånd och stirrade raka vägen ned i sin egen avgrund. Men degraderingen från Football League hade det positiva med sig att Becchetti lämnade klubben och med Justin Edinburgh som ny manager har Leyton Orient fått luft under vingarna igen, och skapat ett lag byggt på flera unga talanger som leder National League och framstår som favoriter att vinna serien och ta sig tillbaka till Football League. Om de lyckas med den saken har de en stark grund att stå på i League Two.

ANNONS

(1) Luton Town

Avslutningsvis får jag kanske skäll igen för att vara förutsägbar. Luton Town leder League One, så att utse dem som det mest spännande laget i lower leagues känns kanske med viss rätt som lite ”well, duh!” Men Luton Town är fascinerande. För fem år sedan spelade klubben i National League. Men Luton Town tog sig upp i Football League och har flera år krigat i toppen av tabellen. Förra säsongen blev det till sist uppflyttning, och redan som nykomlingar i League One har de visat en hög kvalitet, en rasande formkurva och byggt upp en serieledning som tillsammans gör det extremt märkligt om de inte skulle spela i EFL Championship nästa säsong. Detta trots att de halvvägs in på säsongen tappade sin manager Nathan Jones till Stoke. Men inte bara laget är starkt, klubben som helhet gör väsen av sig, ägarna är till sist på väg att få en ny arena till stånd, och det finns faktiskt ingen anledning att bli förvånade om Luton Town spelar i Premier League inom fem år eller så.

ANNONS
Peter Hyllman

Det blåser på toppen för Liverpool och för Jürgen Klopp

Peter Hyllman 2019-03-17 06:00

Tillbaka till vardagen för Liverpool, efter den meriterande och triumfartade segern borta mot Bayern München under veckan. Jürgen Klopp sparade inte på orden utan menade att segern var ett bevis för hur Liverpool nu var tillbaka som ett lag på den allra största och främsta internationella scenen. Vilket man möjligen kan tycka att de redan var innan dess, men i vilket fall som helst har den internationella scenen just den här dagen tagit sig till Fulham och Craven Cottage.

Inte riktigt lika glamouröst som München och Allianz Arena naturligtvis, men inte mindre viktigt för Liverpool. Det handlar självfallet om ligan för Liverpool, där de idag kan öka trycket på Man City genom att vinna mot Fulham och skapa sig själva ett försprång med en match mer spelad. Även om jag misstänker att vissa av Man Citys fans inte kommer vara riktigt lika sugna på att påpeka att Liverpool minsann därför skulle leda ligan, i alla fall inte utan relevanta asterisker.

Om Liverpool vinner resten av sina ligamatcher, då vinner de förmodligen även ligan, så enkelt är det med största sannolikhet, även om det så klart inte finns något enkelt med att lyckas med den saken. Man City kommer förmodligen inte gå fullt den här säsongen, det har vi sett tecken till tidigare under säsongen, vi såg vidare tecken på det igår mot Swansea, det finns en och annan förlust kvar i dem, och det var kanske bra för Liverpool att den inte kom i FA-cupen.

ANNONS

Men då gäller det självfallet att Liverpool också vinner sina ligamatcher, och det är inte alltid lika lätt gjort som sagt, särskilt inte under våren då insatserna blir så mycket högre och matcherna så mycket mer direkt avgörande än tidigare, för alla lag, och pressen blir allt högre, att normala matchförutsättningar ofta kan sättas ur spel. Naturligtvis borde Liverpool vinna borta mot Fulham, ett lag som har haft en förskräcklig säsong och som är mer eller mindre garanterade att flyttas ned, men ”borde” är ett farligt ord.

Liverpool har anklagats för att ha fallit under trycket, på gränsen till att bottla. De har tappat ett gäng poäng under de senaste månaderna som har sett Man City lyckas passera dem i tabellen. Oavgjort mot Leicester, oavgjort mot West Ham, oavgjort mot Man Utd, oavgjort mot Everton. Frustrerande för Liverpool naturligtvis, åtta poäng som försvunnit, och ska man vinna en ligatitel måste man faktiskt också vinna matcher. Det räcker inte att inte förlora dem.

ANNONS

Jürgen Klopp är en känslosam och extrovert manager. Det har sina styrkor i det att han verkligen lyckas få med sig såväl spelare som supportrar helhjärtat och utan omsvep på det projekt han håller på att utforma. Det har även sina svagheter i det att när det blåser motvind så reageras det kanske lite för spontant, lite för känslosamt, det pratas kanske lite mer än vad det ibland borde pratas. Det är en svaghet eftersom det riskerar signalera just svaghet, häller bensin på den där elden av prat om press och stress.

En gång är ingen gång kan man kanske tycka. Det är ju definitivt något varje manager kan få för sig att göra, så det är ju inget som är direkt unikt för Jürgen Klopp, liksom det näppeligen finns något ondsint med det. Det är ett rätt naturligt sätt att hantera förlust och motgång, men det är kanske inte alltid ett särskilt bra sätt, inte utifrån någon högre moralisk princip, utan rent praktiskt för det egna laget. Detta alldeles oavsett om aktuella klagomål råkar vara sanna eller ej. Perception trumfar oftast realitet.

ANNONS

Men det är långt ifrån en enda gång för Jürgen Klopp. Det började redan i FA-cupmatchen mot Wolves, några dagar efter att Liverpool dragit på sig sin första förlust i ligan för säsongen borta mot Man City, då Liverpool förlorade med 1-2 och Klopp för första gången drog fram ursäkten att det minsann berodde på blåsten. Då var det något man kanske skrockade en aning åt, det var svårt att förutse att det skulle bli en återkommande refräng.

Nästa gång blev matchen mot Leicester på Anfield, en match där Liverpool vid vinst kunde öka försprånget till Man City till sju poäng. De tog programenligt ledningen men strax innan halvtid släppte de onödigt in en kvittering. Här var det snön på Anfield som var problemet, lätt ironiskt eftersom Liverpool tränat i solsken under uppehållet innan matchen, men desto mer lustigt eftersom planskötarna i halvtid ansträngt sig att plocka bort snön, fast då enbart på Liverpools offensiva planhalva.

ANNONS

Hoppa vidare några dagar och Liverpool spelar borta mot West Ham, en match där ytterligare två poäng gick upp i rök. Liverpool tar förvisso ledningen mot West Ham genom ett uppenbart offsidemål av Sadio Mané, vilket Jürgen Klopp förvisso på ett rätt beundransvärt sätt lyckas vända till Liverpools nackdel (!), eftersom domaren därefter enligt honom valde att hela tiden blåsa till West Hams fördel. Man undrar lite stilla vad West Ham hade föredragit.

Nästa match där Liverpool tappade poäng var borta mot Man Utd, där Man Utds många skador i första halvlek enligt Jürgen Klopp sabbade Liverpools rytm. Vissa hade kanske menat att Man Utds många skador rimligtvis borde ha gynnat Liverpool och gett dem en betydligt större vinstchans än annars, men få saker verkar runt den här tiden vara riktigt så känsliga som Liverpools ”rytm”. Frågan är om det verkligen är bra att medge ens för sig själva att man är riktigt så lätta att få ur rytmen.

ANNONS

Sedan kom derbyt mot Everton, ännu en 0-0-match, och här var det dags att dra fram de gamla hitsen igen. Återigen var det alltså blåsten som på något sätt förstörde just för Liverpool, men naturligtvis inte för motståndaren. Att Liverpool mest ägnade sig åt lätt chansbetonade långbollar kan så klart ha påverkat även det, vilket väl knappast blåsten tvingade dem till. Därtill kom tjafs med bollkalle samt ett lättare utbrott på Playstation-journalister, vilket inte precis utstrålar lugn det heller.

Det har under vintern och våren varit som om Jürgen Klopp precis har kommit underfund med att det faktiskt blåser på toppen i Premier League. Och förmågan att behålla balansen i blåsten är vad som många gånger kan visa sig avgörande i en tät titelstrid. En balans som Liverpool och Jürgen Klopp till och från har tappat, men börjar visa tecken på att återfinna.

ANNONS
Peter Hyllman

EFL-hörnan (#38): Sheffield United visade klassen på Elland Road

Peter Hyllman 2019-03-16 22:02

KANON

Sheffield United. Det sågs på förhand som inte bara omgångens största match, utan den engelska fotbollens största match den här helgen, och det var Sheffield United som stod som vinnare på Elland Road. En seger som tog Sheffield United förbi Leeds i tabellen, upp på andra plats, och som definitivt såg till att de inte hamnade fem poäng efter lagen ovanför dem i tabellen inför de sista åtta omgångarna. Sheffield United såg väldigt starka ut, välorganiserade och gav inte Leeds mycket utrymme alls, och när chanserna väl kom var de alltid redo att utnyttja dem.

Aston Villa. Fotbollen är inte alltid så svår, och att Aston Villa verkar ha prickat storformen exakt samtidigt som Jack Grealish har kommit tillbaka från skada är knappast att betrakta som en tillfällighet. Vinsten mot Middlesbrough på Villa Park var stor, övertygande och självfallet otroligt viktig för deras playoff-förhoppningar. Nu har de inte bara en utan två playoff-platser att kriga om under de sista omgångarna. Givet att det började se hopplöst ut för Aston Villa så har de onekligen prickat formen vid exakt rätt tillfälle av säsongen, även om inget ska tas ut i förskott.

ANNONS

Preston North End. Medvind nu för Preston North End som möter Birmingham, ännu ett playoff-jagande lag, hemma på Deepdale och vinner med matchens enda mål djupt in på tilläggstiden. Vilket placerar Preston poängmässigt jämsides med playoff-strecket och definitivt som en av klubbarna som kan ta en av playoff-platserna. Alex Neil gör ett stort jobb med Preston den här säsongen, oavsett om det faktiskt räcker hela vägen till playoff eller ej, eller vad som sedan händer i detta playoff. Men Preston är ett av seriens mest formstarka lag, och riktigt svårspelade på sin dag, så räkna inte bort dem!

KALKON

Middlesbrough. Det visar sig vara Middlesbroughs sämsta period under Tony Pulis tid som manager i klubben, och det måste sägas vara ett jäkla dåligt valt tillfälle att tappa formen. Om inte Middlesbrough tämligen omgående tar sig ur den formsvackan kan de troligtvis glömma även playoff-platsen, sedan de tvingats ge upp förhoppningen om automatisk uppflyttning. Samtidigt pratar Tony Pulis om att lämna klubben efter säsongen, och det känns väl kanske som fel tillfälle att ha den typen av samtal. 0-3 mot Aston Villa visar att allt inte står rätt till.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Sheffield Wednesday 4-2 Blackburn Rovers. Nog för att det var Sheffield United som spelade omgångens största match på förhand, men det blev Sheffield Wednesday som spelade omgångens kanske bästa match med facit på hand. 4-2 alltså till Sheffield Wednesday som även det är en klubb som såg ut att ha gett upp playoff-platserna men som med ett oväntat formuppsving plötsligt befinner sig in contention för en av dessa playoff-platser.

OMGÅNGENS SPELARE:

Oliver Norwood, Sheffield United. Ovärderlig på Sheffield Uniteds mittfält som den här dagen stängde ner det mesta av Leeds försök till konstruktivt spel, en spelare som varit bra hela säsongen men ändå tämligen ouppskattad i det allmänna pratet. Blandar en disciplinerad med en konstruktiv fotboll på ett väldigt värdefullt sätt som gör honom till en av Football Leagues bästa spelare.

ANNONS

BTW

Bielsa. Marcelo Bielsa får anses ha varit en smula salty på Sky Sports reporter direkt efter matchen, som rätt kvickt avslutade intervjun.

Domare. Nottingham Forest har haft minst sagt otur med stora domslut den senaste månaden. Svårt att säga att jämnar ut sig.

Bolltjuvar. Att spelare gömmer sig bakom målvakten för att stjäla den när målvakten bereder sig på att sparka iväg den verkar på modet, hände igen mellan Wigan och Bolton.

RESULTAT:

Leeds 0-1 Sheffield United; Aston Villa 3-0 Middlesbrough; Brentford 0-1 West Brom; Hull City 2-2 QPR; Ipswich Town 1-1 Nottingham Forest; Preston North End 1-0 Birmingham; Rotherham 1-2 Norwich; Sheffield Wednesday 4-2 Blackburn Rovers; Stoke 0-0 Reading; Wigan 5-2 Bolton Wanderers.

EFL

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Leeds (+++). Gör en stabil match i Leeds mittförsvar, målet faller inte på hans ansvar. Drog på sig en knäskada mot slutet av matchen som han dessutom själv avslutade som målvakt.

ANNONS

Alexander Milosevic, Nottingham Forest (-). På bänken, ej inbytt.

Jonas Olsson, Wigan (-). På bänken, ej inbytt.

Peter Hyllman

Wolves är en klubb helt och hållet befriad från cynism

Peter Hyllman 2019-03-16 15:30

Det gjordes för ett tag sedan en rätt intressant observation om Wolves. Nämligen att det till skillnad från så många andra klubbar i Premier League åtminstone för stunden är en klubb helt befriad från cynism. Att det är en klubb där, för närvarande, supportrar, spelare och ledare tillsammans firar varje ny framgång, där varje poäng, varje tabellplacering, varje vinst upplevs och behandlas som något obehindrat positivt.

Wolves befinner sig i Premier League men har åtminstone inte ännu hunnit med att bli den slags ligatabellens gisslan som så många andra klubbar blivit. Det har inte börjat muttras på läktarna för att Wolves bara klarar oavgjort mot Newcastle exempelvis, utan tvärtom så firas reservationslöst den sena kvitteringen fastän förväntningarna inför matchen kanske var en vinst. Glaset är halvfullt, inte halvtomt som i andra klubbar.

Wolves är en klubb med en enorm historia, precis som en hel del andra klubbar i Premier League. Men för Wolves är det en historia som finns där i bakgrunden som en inspiration, inte som en belastning. Dagens Wolves står på egna ben i relation till denna historia. Inte som i Man Utd, Arsenal, Chelsea, Liverpool, Everton med flera där historien många gånger tillåts inkräkta på nuet med jämförelser lika onyttiga som orättvisa.

ANNONS

Allt detta ger Wolves en fantastisk frihet. Vi vet inte hur länge denna frihet kommer att hålla i sig, kanske börjar den försvinna redan nästa säsong när förväntningarna på Wolves ofrånkomligen kommer vara större. Atmosfären runt klubben är positiv, och atmosfären på matcherna allt som oftast helt fantastisk. En gång i tiden var Wolves ”bäst i världen”, vid denna punkt i tiden är det något alla tror är möjligt igen.

Wolves blev ”bäst i världen” under 1950-talet, en period under vilken de vann ligan tre gånger och FA-cupen två gånger, men framför allt vann de ett antal prestigefulla och klassiska vänskapsmatcher under flodljusen på Molineux. Detta var innan Europacupen drog igång 1955, och Wolves vinster och de växlar som drogs på dem var vad som till sist skulle få UEFA att komma till skott.

ANNONS

https://www.theguardian.com/football/2014/dec/13/wolves-world-champions-honved-molineux-hungary-wembley

Wolves skulle aldrig riktigt nå dessa höjder igen. Drygt 65 år senare är Wolves däremot steg för steg på väg att ta sig tillbaka upp till dessa höjder. Drygt 65 år senare och än en gång laddar Molineux för en kvällsmatch under flodljusen. Det handlar den här gången inte om att bli ”bäst i världen”, men det är heller inte någon vänskapsmatch. Istället är det en match i FA-cupens sjätte omgång mot Man Utd.

Man Utd lottades i den fjärde omgången borta mot Arsenal, vilket fick de flesta att dra en suck av existentiell ängslan, naturligtvis en väldigt tuff lottning. Man Utd lottades i den femte omgången borta mot Chelsea, vilket de flesta att dra en djup suck av uppgivenhet, om möjligt en ännu tuffare lottning än den förra. Frågan är däremot om inte lottningen i den sjätte omgången, borta mot Wolves, är att se som den tuffaste av dem alla.

ANNONS

Arsenal och Chelsea är arguably bättre fotbollslag än Wolves, och där finns en naturlig rivalitet med Man Utd. Men en FA-cupmatch i den fjärde och femte omgången är trots allt vardag för dem. En FA-cupmatch för Wolves, i den sjätte omgången, hemma på Molineux mot Man Utd, en match från Wembley, tre vinster från en fullt vinnbar FA-cuptitel, det finns för närvarande inget större för dem än så.

Molineux kommer koka, Molineux kommer bubbla. Atmosfären och stämningen på Molineux kommer vara betydligt mycket mer frenetisk än något som Man Utd kunde ha upplevt på vare sig Emirates eller Stamford Bridge. Man Utd kommer ställas mot ett lag, mot en arena, mot en hel stad som betraktar detta som säsongens höjdpunkt, åtminstone så här långt, och som ett bevis på klubbens fantastiska framsteg.

Wolves är en klubb åtminstone för stunden helt befriad från cynism. De har inte hunnit lägga sig till med några dumma idéer om att inte ”prioritera” FA-cupen för att istället satsa på ligan, som det brukar heta, fastän effekten minst lika många gånger blir den rakt motsatta. Delvis för att de inte behöver. De betraktar istället kvällens FA-cupmatch just så som den ska betraktas, som ett steg till Wembley, som ett steg mot en FA-cuptitel.

ANNONS

De måste rimligtvis också anse sig själva ha en mycket god chans att faktiskt vinna, inte minst kvällens match. Wolves har redan slagit ut Liverpool på Molineux, de eliminerade Shrewsbury i ett tufft lokalt derby i den fjärde omgången. Wolves är inte bara laget som ligger närmast under de sex toppklubbarna i tabellen, de är dessutom det lag utöver dessa med bäst facit i ligan mot just dessa sex toppklubbar.

Wolves är en klubb som drömmer, en klubb som vågar drömma. Drömmar är energi i fotbollen, även på den här nivån. Utan en dröm blir varje klubb mycket snart en klubb helt utan både mål och mening i sin tillvaro. Det finns inte en klubb, inte en spelare, inte en ledare, inte en supporter som någonsin har haft ”drömmen” om att bara lyckas hålla sig kvar i Premier League, exempelvis. Drömmar måste vara större än så.

ANNONS

Wolves drömmer mycket större än så, och inte minst därför är de också på väg att uppnå så mycket mer än så. De har sin egen historia i ryggen, det är dem inte en främmande tanke att vara ”bäst i världen”, de låter sig inte skrämmas av att möta ens Man Utd i en FA-cupmatch på Molineux. Har man vunnit mot Celtic, mot Honved och mot Real Madrid, då kan man förmodligen vinna mot Man Utd också.

Framgången sitter i väggarna på Molineux. Det är vad historien ger Wolves. Skillnaden är att de senaste åren hittar vi även framgången på planen, på läktarna och i den fotboll som laget spelas. Det kan ge Wolves framtiden. Det kan även ge Wolves FA-cupen!

Peter Hyllman

Bra nog för Premier League, men är Leeds bra nog att ta sig till Premier League?

Peter Hyllman 2019-03-16 06:00

Marcelo Bielsa har onekligen gjort sitt bästa för att tona ned matchens omedelbara betydelse. En match som alla andra var både det uttalade och outtalade budskapet. Klokt, om det skulle råka bli förlust måste det finnas något kvar att elda med. Marcelo Bielsa vill nog att spelarna ska fokusera helt och hållet på dagens match, men hans jobb är så klart att se längre framåt i tiden än så.

Bielsas försök att tona ned betydelsen underminerades emellertid tämligen effektivt av Leeds egna spelare. Mateusz Klich exempelvis menade på samma presskonferens att ”it’s going to be one of the most important games for me and everyone else in the dressing room. Everyone knows how important it is.” Pontus Jansson var om möjligt ännu tydligare än så: “On Saturday a lot of us will play the biggest game of our lifes…” (sic)

Vad som än sägs och vad som än görs så går det inte att bortse från betydelsen av dagens match mellan Leeds och Sheffield United på Elland Road. Yorkshirederby, javisst! Som om inte det vore stort nog. Men dessutom ett direkt toppmöte mellan två klassiska engelska klubbar i direkt kamp om att ta sig upp i Premier League. För Leeds så klart chansen att göra slut på en 15 år lång mardröm.

ANNONS

Tre klubbar slåss om två uppflyttningsplatser: Norwich, Leeds och Sheffield United. Alla tre lag är ruggigt formstarka. Norwich leder två poäng före Leeds som ligger ytterligare två poäng före Sheffield United. Ingenting vore så klart helt avgjort, oavsett utfall i den här matchen, men vinner Leeds, och därmed öppnar upp ett försprång om fem poäng med bara åtta omgångar kvar, då har de Premier League-platsen by the balls.

Tre klubbar som har gjort en fantastisk säsong mer eller mindre oavsett. Tre klubbar varav ingen egentligen är en av dessa klubbar som konkurrerat med plånboken, utan tvärtom ligger där de ligger till stor del på grund av hårt arbete, förmågan att göra rätt saker på rätt sätt och kvaliteten i deras spelidé. Det känns hårt på gränsen till elakt att en av dessa klubbar ska behöva tvingas till ett playoff i maj.

ANNONS

Visst är det på sitt sätt stort, och på flera sätt på tvärs med den konventionella visdomen, att kvalitet och kompetens visar sig vara vad som fäller avgörandet i Football League den här säsongen, snarare än kapital som så många nämner slentrianmässigt. Precis som i Premier League finns även ett samband med kvaliteten på lagens managers, Marcelo Bielsa i Leeds, Daniel Farke i Norwich och Chris Wilder i Sheffield United.

Tre klubbar som samtliga är progressiva i sin spelidé. Chris Wilder är engelsman men alls inte av den gamla skolan utan av den betydligt mer moderna skolan, den som har låtit sig inspireras av exempelvis ett managernamn som Marcelo Bielsa. De var måhända inte först med det, Wolves var ett exempel redan förra säsongen, men det kommer nog tittas på vad Leeds, Norwich och Sheffield United har gjort med försök att replikera detta.

ANNONS

Ju närmare slutet på säsongen kommer desto större blir naturligtvis både insatserna och spänningen i varje match. Varje lags förmåga att hantera pressen, hantera stressen och hantera alla känslorna på en och samma gång kommer ha avgörande betydelse. Marcelo Bielsa försöker å sin sida betona förmågan att hantera och använda sig av energin som känslorna i en sådan här match ofrånkomligen skapar.

Leeds spelare tänker onekligen i samma banor. Pontus Jansson återigen vädjar till exempel till Leeds alla supportrar att komma till Elland Road redan en timme innan match, redan till uppvärmningen, så att de kan piska upp stämningen riktigt rejält till en nivå vi inte tidigare upplevt. ”We need you more than ever!” menar Jansson, en spelare som definitivt verkar förstå precis vad dagens match betyder.

ANNONS

Om läget är spänt för spelarna är det naturligtvis minst lika spänt för Leeds supportrar, som måste befinna sig i ett tillstånd av plågsam nervositet, förhoppningar blandade med farhågor. Att under 15 år ha befunnit sig utom räckhåll för Premier League måste så klart ha varit jobbigt på sitt sätt. Att nu vara så nära Premier League är kanske inte mindre plågsamt det, på sitt sätt, givet den nu enorma besvikelse som nu är en ofrånkomlig risk.

Mindre spänt blir det inte av en oviss framtid. Att Leeds och Marcelo Bielsa har skapat ett av Football Leagues bästa lag den här säsongen, kanske till och med det allra bästa laget, betyder inte med nödvändighet att det kommer gå lika bra nästa säsong, eller att laget ens kommer arbeta utifrån samma förutsättningar. Att säga att det är nu eller aldrig för Leeds vore hysteriskt, men bättre chans än så här är inte säkert att man får.

ANNONS

Om pressen är hög på Norwich och på Sheffield United är den självfallet ännu högre på Leeds. Det är en klubb med enorm historia och väldiga förväntningar på sig, likt få andra klubbar i Football League. Klubbar som Aston Villa och Sunderland kan göra anspråk på att vara av samma storlek, ha samma historia och förväntningar, men pressen på Leeds multipliceras med de 15 år de nu har befunnit sig utanför Premier League.

Lyckas Marcelo Bielsa ta Leeds tillbaka till Premier League vore det kanske hans finaste och definitivt största bedrift som manager. Helt säkert är det vad han för alltid kommer kommas ihåg för. För en gångs skull har Leeds på samma gång kvaliteten i spelartruppen, kompetensen på tränarbänken och kapitalet från ägarna att inte bara ta sig tillbaka till Premier League, utan även kunna hävda sig där. Men först måste de så klart dit.

ANNONS

Kanske är det först med Marcelo Bielsa som Leeds har fått en personlighet som manager stor nog att faktiskt kunna hantera historien och förväntningarna på klubben. En manager som med sitt metodiska arbetssätt, hårda arbete och rationella fotbollssyn står över och därmed drar sitt lag upp ovanför allt trams och all vidskeplighet. Alla andra managers i Leeds genom åren har till sist drunknat i kraven på klubben och från klubben.

Energin som många menade verka vara på väg att ta slut i Leeds verkar sannerligen vara tillbaka. Sedan den kritiken framfördes som mest har Leeds svarat med att vinna tre raka matcher mot West Brom, mot Bristol City och mot Reading. Med bara nio omgångar kvar av säsongen, med mållinjen och Premier League-platsen så nära, och stora matcher mer eller mindre varje vecka, vore det konstigt om energin skulle vara problemet härifrån.

ANNONS

Lyckas Leeds ta sig tillbaka till Premier League vore det på alla sätt stort för engelsk fotboll som helhet. Det kan inte råda något tvivel om att Leeds vore en nykomling av precis samma kvalitet och potential som Wolves. Leeds är tveklöst bra nog för Premier League. Men för att vara bra nog i Premier League måste Leeds först visa att de är bra nog att ta sig till Premier League.

Och ett stort svar på den frågan kan vi få idag, på Elland Road, när Leeds möter Sheffield United i ett Yorkshirederby och match av monumental betydelse i Football League.

Peter Hyllman

Betyg på de engelska klubbarnas åttondelsfinaler, samt kvartsfinallottningen!

Peter Hyllman 2019-03-15 06:00

Fyra engelska klubbar har tagit sig till kvartsfinal i Champions League. Det har bara hänt två gånger tidigare i Champions Leagues historia att en och samma liga har fyra klubbar i kvartsfinal och surprise, surprise, men det var Premier League båda gångerna då med, för ganska exakt tio år sedan. Det stora består kanske inte i att ha fyra lag i kvartsfinal, utan i att det inte på något sätt är att betrakta som en överprestation av de engelska klubbarna.

Vad vi ser är en illustration av cyklisk utveckling. Ligor och lag har konjunkturer och livscykler, precis som allt annat. Det är egentligen inget speciellt med den saken, men det glöms lätt bort i det hysteriska fotbollssamtal som alltmer växt fram under ett 2010-tal dominerat av sociala medier, ett samtal i vilket det ofta tas för givet att vad som är för stunden är vad som alltid har varit och alltid kommer att vara. Historielöshet kort sagt.

Vi har fått se några fascinerande åttondelsfinaler, med en del resultat som har vänt upp och ned på den europeiska fotbollskartan. Verkligheten hann ifatt Real Madrid, troligtvis ett eller två år senare än väntat. PSG behöver psykologhjälp nu mer än någonsin tidigare och att leda med 2-0 verkar vara det svåraste som finns, åtminstone i Champions Leagues åttondelsfinaler. Kvartsfinalerna känns mer öppna än på länge.

ANNONS

Dock ej för Bundesligalagen. Mer än något annat var ju åttondelsfinalerna en tvekamp mellan Premier League och Bundesliga, med tre matcher mellan engelska och tyska klubbar. Utfallet blev tämligen ensidigt med tre engelska segrar och tämligen jobbiga 17-3 i målskillnad. Första gången på 13 år som Tyskland inte har något lag alls i kvartsfinal. Historien förtäljer inte om It’s Coming Home! hördes på tyska arenor den här gången.

Hur ska vi då betygsätta de engelska klubbarnas insatser i åttondelsfinalerna? Jo, på följande sätt:

TOTTENHAM. Tuff lottning mot Dortmund där varje antydan om att Tottenham faktiskt ändå vore favoriter bemöttes på förväntat sätt. Men Tottenham, ett av skador rejält försvagat Tottenham, gjorde knackwurst av Dortmund i den första matchen på Wembley, och Dortmund såg aldrig ut att vara riktigt nära att göra något åt saken tre veckor senare på hemmaplan. Tottenham visade att de lär sig saker för varje år de spelar i Champions League, och misstagen de gjorde mot Juventus förra säsongen upprepades inte här. BETYG: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

MAN UTD. Vändningen och vinsten var naturligtvis både dramatisk och fantastisk, en sådan där europeisk match det kommer att pratas länge om. Den mentala attityden att våga tro att det är möjligt är berömvärd, det hade aldrig hänt om José Mourinho hade varit kvar som manager. Men det innebär inte heller att det kan bortses från att Man Utds avancemang till kvartsfinalerna också var en smula turlig och att de spelmässigt har en bra bit kvar. Förlusten med 0-2 på Old Trafford var inte bra nog, och de tre målen i Paris var möjligen en produkt av konstruktiv opportunism, men inte av kvaliteten i den egna spelidén. BETYG: Godkänd – (++)

MAN CITY. Det var en kortare period där, ganska exakt 45 minuter från och med slutet av första halvlek, när man undrade om Man City återigen var på väg att sätta krokben för sig själva i Champions League, när de liksom från ingenstans släppte en ledning till underläge mot Schalke 04 samt fick en spelare utvisad. Två snabba mål i slutet av matchen ändrade däremot på allt det, och hemma på Etihad fick Man City för sig att göra Burton Albion-siffror på en motståndare som härefter kanske kommer vara mer kända som Schalke 07. BETYG: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

LIVERPOOL. Tuffast uppgift, åtminstone på den tyska sidan, verkade Liverpool ha som ställdes mot Bayern München. Ett Bayern München som knappast har övertygat hittills den här säsongen, men som har sett betydligt piggare ut efter vinteruppehållet, samt alltid kan förväntas höja sitt spiel i Champions League. Det såg oroväckande ut när Liverpool körde fast mot Bayerns defensiv i första matchen på Anfield, särskilt givet deras eget facit på bortaplan, men överlag gjorde Liverpool Bayern München till neutrala statister över två matcher, och deras klara seger i München var ett av deras bästa europeiska resultat de senaste tio åren, utan att därför spela fantastiskt. BETYG: Väl godkänd – (+++)

CHELSEA. Ännu har inte Chelsea kommit så långt i Europa League, eller lottats mot ett tillräckligt tufft motstånd, att något annat än segrar är att förvänta sig. Åttondelsfinalen mot Dynamo Kiev var alltid en åttondelsfinal som Chelsea skulle vinna. Att de gjorde det så pass övertygande genom att stänga åttondelsfinalen redan i den första matchen på Stamford Bridge var värdefullt. Det gjorde gårdagskvällens bortamatch på en allt annat än bra plan mer eller mindre akademisk till sin betydelse. Chelseas enda uppgift var att vinna mot Dynamo Kiev, men uppgifter kan utföras på olika sätt. Chelsea utförde sin uppgift på bästa möjliga sätt. BETYG: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

ARSENAL. All is well that ends well brukar det heta, men det är ett rätt vanskligt sätt att se på tillvaron. Arsenal lyckades, återigen, vända på hemmaplan vilket i sig är imponerande, och matchen på Emirates genomfördes på ett starkt sätt, även om framför allt andra halvlek inte alltid kändes jättetrygg. Men återigen gav Arsenal sig själva ett underläge de var piskade att vända, detta genom en stundtals huvudlös match nere i Frankrike, och om de fortsätter ge motståndarna sådana handikapp kommer det bli svårt på gränsen till omöjligt för dem att vinna Europa League. BETYG: Godkänd – (++)

:::

CHAMPIONS LEAGUES KVARTSFINALER:

LIVERPOOL vs Porto
NYCKEL: Anfield

Bästa möjliga lottningen för Liverpool, bättre motstånd än Porto hade de inte rimligtvis kunnat hoppas på i kvartsfinalen. De båda lagen möttes naturligtvis redan förra säsongen i en åttondelsfinal som Liverpool vann enkelt. Då började Liverpool borta, för att den här gången avsluta borta. Vilket riskerar ge bortamatchen en helt annan dynamik. Liverpool vill helst undvika att låta matchen vara vid allt för mycket liv inför returmötet, så de bör göra vad de kan för att stänga kvartsfinalen redan på Anfield. Liverpool går till semifinal om de inte gör en riktig plattinsats.

ANNONS

PROGNOS: 80%

TOTTENHAM vs MAN CITY
NYCKEL: Mittfältet

Engelskt möte för Man City i kvartsfinalerna igen, den här gången Tottenham och alltså inte Liverpool. Möjligen passar det dem bättre. Man City får anses som knappa favoriter, inte minst kanske eftersom de har möjligheten att avsluta på hemmaplan. Mycket av matchen kommer att avgöras på mittfältet, om Man City får monopol där blir det svårt för Tottenham att stå emot över två matcher. Det mesta talar för att den första matchen nu kommer spelas på Tottenhams nya arena, vilket självfallet blir en stor händelse men även något som kan komma att spela en svårförutsägbar roll i kvartsfinalen.

PROGNOS: 40/60%

MAN UTD vs Barcelona
NYCKEL: Försvarsspelet

Uppgifterna blir inte precis lättare för Man Utd, men det är väl som det ska vara med den saken. Mot Barcelona har de näppeligen särskilt mycket att förlora. Om inte för en sak hade det förmodligen varit en lottning som även om den fått betraktas som svår så ändå inte skrämmande, men när den saken råkar vara Leo Messi finns desto större skäl att vara orolig över hur Man Utds rätt skakiga försvar ska lyckas hålla tätt. Man Utd kommer försöka kontraslå mot Barcelona, precis som de gjorde mot PSG, de har inte riktigt verktygen för något annat för närvarande, och det kan funka. Men nog känns det som att resan tar slut här.

ANNONS

PROGNOS: 25%

:::

EUROPA LEAGUES KVARTSFINALER:

ARSENAL vs Napoli
NYCKEL: Försvarsspelet

När Arsenal lottades mot Rennes i åttondelsfinalen var det Rennes manager som menade att de inte hade fått en Europa League-lottning utan en Champions League-lottning. Den här gången kanske både Arsenal och Napoli kan säga samma sak. Möjligen undantaget Chelsea fick Arsenal den tuffast möjliga lottningen i dessa kvartsfinaler. Men vem vet, det kanske kan vara dem till hjälp på sätt och vis. Arsenal som fick avsluta hemma mot Rennes sedan mötet blivit omvänt på grund av Chelsea får den här gången avsluta på bortaplan av samma skäl. Här är det slutligen upp till bevis för Arsenal, en helt öppen match i kvartsfinalen.

PROGNOS: 50%

CHELSEA vs Slavia Prag
NYCKEL: Koncentration

Ett lag som slår ut Sevilla ur Europa League kan knappast vara något dåligt fotbollslag, ändå misstänker jag att Chelsea känner sig väldigt nöjda med att lottas mot Slavia Prag i kvartsfinalerna, förmodligen den bästa lottningen de faktiskt kunde få. Den här gången får Chelsea dessutom börja borta och avsluta hemma, vilket rimligtvis minskar risken att råka ut för vad som drabbade Sevilla. Det mesta talar för semifinal för Chelsea i vilken de i så fall möter antingen Benfica eller Eintracht Frankfurt.

ANNONS

PROGNOS: 90%

:::

Under fredagen ska även FIFA besluta om (för eller mot) ett klubblags-VM bestående av 24 klubbar under sommaren 2021, det vill säga istället för Confederations Cup som normalt sett spelas sommaren innan ett VM.

Peter Hyllman

Unai Emerys mer realistiska Arsenal är ett klart bättre Arsenal

Peter Hyllman 2019-03-14 06:00

Oavgjort på bortaplan mot Tottenham med mersmak. Därefter vinst på hemmaplan mot Man Utd. Två resultat som inte bara har gett Arsenal en förhållandevis stark position i den vidöppna Champions League-striden, utan också har fått infödingarna på betydligt bättre humör än på rätt länge samt har ökat exponentiellt ett förtroende för Unai Emery som innan dess verkade åtminstone en aning naggat i kanten.

Frustrationen med Unai Emery utgick från en besvikelse över att Arsenal inte omedelbart blivit så värst mycket bättre än förut. Andras frustration verkar mer bero på att han inte spelat specifika spelare. Vad var det för mening med att göra sig av med Arsene Wenger om det ändå inte blev bättre än så här? – verkade en del mena. Vilket så klart bortser från det mångåriga förfall som pågått under Wenger och som Emery fått ärva.

Sant är att det inte har varit någon enkel övergång för Arsenal och för Unai Emery, men det var heller aldrig någon rimlig sak att förvänta sig. Sant är också att Arsenals spel under långa stunder av säsongen har sett tveksamt ut, och att det vissa gånger inte har varit helt lätt att veta hur Arsenal ville spela fotboll. Intrycket har däremot hela tiden varit att Arsenal har sett bättre ut den här säsongen än under tidigare säsonger.

ANNONS

Poängen kan sägas tala sitt tydliga språk rent generellt. Arsenal har tagit tolv poäng fler den här säsongen än vid samma tidpunkt förra säsongen. Naturligtvis kan det bero på skillnader i spelschemat, även om Arsenal den här säsongen redan har spelat samtliga matcher mot övriga topplag i ligan. Just detta är däremot en aspekt där det känns som att Arsenal verkligen är bättre än på länge, matcherna mot topp sex-lagen.

Efter matchen mot Man Utd i söndags sade jag mig vara ganska säker på att Unai Emerys facit med Arsenal mot övriga storklubbar den här säsongen är bättre än de allra flesta av Arsene Wengers säsonger under 2010-talet, och att det var något jag fick räkna på under veckan för att se om det stämde. Nu har jag räknat och därmed kunnat komma fram till att det i alla fall delvis faktiskt stämmer.

ANNONS

Arsenal

Tabellen är förhållandevis okomplicerad. Arsenals poäng hemma och borta mot övriga fem lag i topp sex är uppdelade i respektive kolumner och adderade samman i en tredje totalkolumn. Siffrorna i parentes efter varje kolumn är medelvärdet för samtliga sex lag i topp sex. De två sista kolumnerna visar hur många poäng det lag tog som tog flest respektive lägst antal poäng i denna interntabell varje säsong.

Medelvärden är inte framräknade för denna säsong eftersom den är ofärdig, samtliga övriga lag har två matcher kvar att spela. Vad som kan sägas är att Arsenal oavsett vilket kommer vara avsevärt svagare än Man City och Liverpool, men ungefär lika bra eller bättre i den interna tabellen än Chelsea, Man Utd och Tottenham. Vilket i sig måste räknas som ett framsteg för Arsenal under Unai Emery.

Påståendet att Unai Emerys facit är bättre än under de allra flesta av Arsene Wengers säsonger under 2010-talet stämde delvis sade jag. Delvis eftersom det stämmer helt och hållet på hemmaplan, där Arsenal den här säsongen har plockat 10 av 15 poäng på hemmaplan, och där de fem poängen förlorades mycket tidigt på säsongen. Bortaplan däremot fortsätter vara en svag punkt för Arsenal, om än hellre inte sämre än förut.

ANNONS

Unai Emerys facit mot övriga storlag är markant bättre än vad Arsenals facit var under Arsene Wengers två sista säsonger, de båda år då hjulen verkligen började ramla av det projektet. Det var två säsonger då Arsenal var klart sämst av alla lag i denna interna tabell, jämfört med den här säsongen där om Arsenal tar sig till Champions League så gör de det till stor del på grund av positiva resultat i dessa stormatcher.

Jämfört med den första halvan av 2010-talet framstår kanske inte Unai Emerys facit som riktigt lika imponerande relativt Arsene Wengers. Här kan det däremot vara värt att ha med i beräkningen att topp sex är ett relativt nytt fenomen, som inte var helt utvecklat under 2010-talets första år. Liverpool var dessutom i en rejäl svacka. Matcher mot Man City och i synnerhet mot Tottenham hade ett betydligt högre förväntat poängvärde.

ANNONS

Arsenals positiva facit på hemmaplan under Unai Emery förtjänar extra belysning, vad är det som gör att Unai Emery har fått sådan omedelbar effekt just där, där de kommer vara tredje bäst eller kanske till och med näst bäst i ligan? En säsong kan alltid avfärdas som tillfälligheter, men det vore också att göra det för lätt för sig att enbart betrakta Arsenals resultat på det sättet.

Den generella slutsatsen, som även stämmer tämligen väl överens med vad vi också har sett på planen i de matcher det faktiskt handlar om, är ett Arsenal som känns bättre taktiskt pålästa än förut, och som inte har varit rädda eller för fina för att anpassa sig både efter sina egna och motståndarnas styrkor och svagheter. Detta är vad som normalt brukar kallas för pragmatism, men vad Arsenal har blivit är framför allt mer realistiska.

ANNONS

Arsenals förmåga att se verkligheten för vad den är, och faktiskt förhålla sig till denna verklighet snarare än till någon förhärligad idé om hur fotboll borde spelas, är vad som förklarar Arsenals starka prestationer på hemmaplan mot övriga topplag, och därmed även varför Arsenal har ett bra läge att ta sig till Champions League. Ikväll väntar frågan om det också räcker för att ta dem vidare i Europa League.

Även i åttondelsfinalen måste alltså Arsenal vända ett underläge på hemmaplan. Den här gången blir det tuffare. 1-3 mot Rennes känns som ett betydligt tuffare underläge än 0-1 mot BATE. Även om Arsenal den här gången faktiskt har ett bortamål i tanken. Men Rennes är ett bättre fotbollslag än BATE, och ett tvåmålsunderläge naturligtvis tuffare än ett enda måls underläge.

Arsenal har självfallet kvaliteten och kapaciteten att vända och vinna den här matchen mot Rennes. Men där finns även den enkla observationen att det går bara att sätta sig i underläge så många gånger innan man till sist inte lyckas reda ut situationen. Det finns inga garantier i cupspel eller enskilda matcher. Arsenal vandrar på en mycket slak lina i Europa League för närvarande.

ANNONS

Och så trygga är de inte i ligaspelet att Arsenal har råd att släppa den livlina in i Champions League som Europa League ändå utgör.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#37): Aston Villa har hittat formen!

Peter Hyllman 2019-03-13 22:53

KANON

Sheffield Wednesday. Släppte in alldeles för många mål under Jos Luhukay men bara på den korta tid som Steve Bruce har haft hand om laget har det utvecklats till av de mest målsnåla lagen i ligan. De senaste matcherna har detta även kompletterats med fler mål framåt. Resultaten har börjat gå Sheffield Wednesdays väg som därmed även har börjat klättra i tabellen. I och med segern mot Bolton Wanderers är Sheffield Wednesday ett av sex lag som ligger inom fyra poäng från den fjärde och sista playoff-platsen med nio omgångar kvar att spela.

Sheffield United. Ett riktigt test för Sheffield United som vid 1-0 hemma mot Brentford fick en spelare utvisad hyfsat tidigt i första halvlek. Här gällde det att lyckas hålla fast vid ledningen. Något Sheffield United lyckades med, och dessutom förmådde utöka och avgöra i andra halvlek. De flesta såg kanske möjligheten att Sheffield United skulle darra under svåra förutsättningar men icke, de ser fortsatt ramstarka ut i uppflyttningsfajten med Norwich och Leeds.

ANNONS

Aston Villa. Jack Grealish är tillbaka och vilken skillnad det har gjort för Aston Villa, en skillnad som kanske lyckas ta dem hela vägen till playoff igen. Jättematchen under kvällen i Football League var mellan Nottingham Forest och Aston Villa på City Ground, två klubbar med tre Champions League-titlar tillsammans, bara en sådan sak, där två lag med stora ambitioner att ta sig tillbaka till Premier League båda riskerade se dessa gå i kras vid förlust. Åtminstone hade Aston Villas chanser varit mycket små vid förlust. Nu vann de, och plötsligt lever drömmarna i allra högsta grad.

KALKON

Wigan. Det är en riktigt dålig period för Wigan som håller på att skicka dem raka vägen ned under nedflyttningsstrecket. 0-3 borta i derbyt mot Blackburn Rovers var knappast något som gjorde fansen lyckligare och missnöjet med Paul Cook växer, samtidigt som det pratas alltmer om gräl i spelartruppen. Det är klart, att både Max Power och Will Griggs väljer att lämna Wigan och flytta ned en våning i seriesystemet till Sunderland säger naturligtvis något om Wigans situation det också.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Reading 0-3 Leeds. Två segrar i rad för Leeds på bortaplan inom loppet av några få dagar, vilket naturligtvis är helt ovärderligt för dem. Mot Reading var det aldrig något snack om saken utan Leeds tog kommandot i matchen från start, hade 3-0 i halvtid och hade därefter full kontroll på matchen. Ännu en av Leeds mest imponerande matcher under en väldigt viktig period av säsongen. Och nu är allt upplagt för ett enormt Yorkshirederby på lördag eftermiddag, mellan Leeds och Sheffield United på Elland Road, och om Leeds vinner den matchen, då har de Premier League-platsen by the balls.

OMGÅNGENS SPELARE:

Semi Ajayi, Rotherham. Tvåmålsskytt och stor matchvinnare när Rotherham tog en för dem helt ovärderlig seger borta mot QPR, som håller dem inom armslängds avstånd från lagen omedelbart ovanför nedflyttningsstrecket. Vinstmålet för The Millers kommer långt in på tilläggstid.

ANNONS

BTW

Banter. Readings twitterkonto postar gif på gubbe med kikare och undrar om det är Leeds som spanar på dem. Leeds svarar med att de bara försöker upptäcka Reading i tabellen.

Straffkaos. Bersant Celina hade kanske inte den bästa dagen vid straffpunkten ikväll för Swansea.

Playoff-striden. Enorm playoff-fajt om den fjärde och sista playoff-platsen, med något mellan sex och åtta lag som alla jagar den med en rimlig chans att lyckas. Något att hålla ögonen på.

RESULTAT:

Blackburn Rovers 3-0 Wigan; Bristol City 1-1 Ipswich Town; Sheffield United 2-0 Brentford; Bolton Wanderers 0-2 Sheffield Wednesday; Reading 0-3 Leeds; Birmingham 0-2 Millwall; Nottingham Forest 1-3 Aston Villa; Derby County 0-0 Stoke; Middlesbrough 1-2 Preston North End; Norwich 3-2 Hull City; QPR 1-2 Rotherham; samt West Brom 3-0 Swansea.

ANNONS

EFL

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Leeds (++++). Börjar snart bli läge att kopiera samma betyg och samma beskrivning för Jansson från match till match, vilket möjligen säger något om hur stabil och pålitlig Jansson är för Leeds.

Alexander Milosevic, Nottingham Forest (++). En av hans svagare insatser i Nottinghams tröja, även om den kommer i en match där Nottingham Forest som helhet aldrig riktigt fick spelet att stämma.

Niclas Eliasson, Bristol City (++). Startade för Bristol City hemma mot Ipswich utan att riktigt lyckas producera något farligt. Utbytt i 83:e minuten.

Jonas Olsson, Wigan (+). Missade Jonas Olsson förra omgången och det var väl kanske tur det. Den här gången missade jag honom däremot inte, och fick se honom ha en riktigt jobbig match mot Blackburn Rovers.

Peter Hyllman

Gubbrock räcker inte på bortaplan i Champions League för Liverpool!

Peter Hyllman 2019-03-13 06:00

Bortaplan har visat sig vara Liverpools stora demoner sedan årsskiftet, som hotar att välta hela deras säsong över ända. Liverpool har vunnit endast en av sina fem ligamatcher på bortaplan sedan nyår, vilket har sett dem gå från ett potentiellt sjupoängsförsprång före Man City till att ligga en poäng efter dem. Bortaplan såg Liverpool åka ur FA-cupen mot Wolves. Och ikväll riskerar bortaplan skicka Liverpool ut ur Champions League.

Fördelen Liverpool har just ikväll mot Bayern München är naturligtvis att den här gången, och till skillnad från i ligaspelet, så behöver de faktiskt inte vinna. Det räcker alldeles utmärkt för dem med oavgjort ikväll så går de vidare till kvartsfinal. Bayern München må ha varit mer än nöjda med att försvara sig till 0-0 på Anfield, men Liverpool kan å sin sida vara rätt nöjda med att inte ha släppt in något bortamål alls.

Nu är så klart Bayern München ett formidabelt motstånd, i synnerhet kanske i München i Champions League, där de har vunnit 22 av sina senaste 26 matcher, även om motståndet dessa gånger rätt sällan lär ha hållit Liverpools kaliber. Inte för att Bayern München verkar särskilt formidabla den här säsongen, även om de har ryckt upp sig sedan uppehållet, men återigen knappast mot motstånd av Liverpools kaliber.

ANNONS

Teorin är förhållandevis okomplicerad. Bayern München kommer inte kunna eller vilja försvara sig lika lågt på hemmaplan som de gjorde på Anfield, särskilt inte i en match de faktiskt måste vinna, vilket kommer göra matchbilden mer lik vad Liverpool förmodligen önskar sig. Det är i själva verket en uppgift och en situation som borde passa Liverpool mycket bra, även om det naturligtvis är en svår uppgift.

Förvisso är det även en något annorlunda uppgift än vad Liverpool egentligen har varit vana vid i Champions League under senare år. Man City började på hemmaplan både i kvartsfinalen mot Man City och i semifinalen mot Roma förra säsongen, men inledde då båda gångerna med att vinna första matchen på Anfield stort och övertygande. De gick därför in till returen med en relativt stor ledning i ryggen.

ANNONS

Frågan är alltså hur Liverpool och Jürgen Klopp hanterar specifikt den här situationen, dessutom mot ett så pass europeiskt rutinerat lag som Bayern München. Man känner på sig att första målet i matchen kommer vara väldigt viktigt, inte minst kanske om det är Liverpool som gör målet. Omvänt måste Liverpool kunna känna att även om de hamnar i något måls underläge har de fortfarande alla möjligheter att vinna åttondelsfinalen.

Bortaplan är som sagt ett orosmoment för Liverpool, inte minst i Champions League. Det kan inte hjälpa Liverpools mentala förberedelser att ha i bakhuvudet att de förlorade alla tre av sina bortamatcher i gruppspelet, och att det faktiskt bara var hemmaplan som alls tog dem vidare till slutspel. Av någon anledning är det något som inte riktigt klickar för Liverpool på bortaplan den här säsongen.

ANNONS

Mycket har sagts om Liverpools balans mellan offensiv och defensiv. Tidigare säsonger har Liverpool varit elektriska framåt men alldeles för släpphänta bakåt. Vi såg exempel på detta inte minst i Champions League förra säsongen. Inför den här säsongen har Jürgen Klopp medvetet strävat efter att göra Liverpool mer robusta defensivt, vilket han helt klart har lyckats med, men med kostnaden att offensiven inte längre är fullt så elektrisk.

Att förstå varför det blivit så vore behjälpligt. Delvis är det helt säkert för att motståndare blivit bättre på att neutralisera Liverpool, samt att inte minst Mohamed Salah har en klart mer mänsklig säsong, två saker som förmodligen hänger ihop. Men ett stort skäl är att Liverpools ökade defensiva robusthet inte enbart bygger på värvad mittback och målvakt, utan även på ett något mer defensivt orienterat mittfält.

ANNONS

Liverpools tidigare strategi var mer av karaktären att köra över motståndarna, vilket gav väldigt höga toppar men också något för djupa dalar. Liverpools nuvarande strategi är snarare att kontrollera motståndet och matchen. Något som gjort Liverpool betydligt jämnare men också mindre explosiva. Det är dessutom två fundamentalt olika attityder med rimliga följder för lagets anfallsspel.

Heavy metal-fotboll har alltså blivit lite mer gubbrock. Och frågan är kanske om detta får särskilt tydliga utslag just på bortaplan, där laget heller inte får samma energi från läktarna, och där kanske just behovet av att kontrollera matchen ges alltför stort utrymme på bekostnad av att dominera matchen och köra över motståndarna. I vilket fall som helst är kvällens match ett mycket intressant test av denna balans.

ANNONS

Med tre engelska klubbar redan vidare till Champions Leagues kvartsfinaler vore det så klart lite extra surt för Liverpool att bli utslagna ikväll, och som enda engelska klubb inte ta sig till kvartsfinalerna. Från att förra säsongen ha varit klubben som tog sig längst i Champions League till att den här säsongen bli klubben som åkte ut först i Champions League. Små marginaler naturligtvis, men inte kul för den sakens skull.

Åttondelsfinalerna har ju dessutom varit något av en batalj mellan engelska och tyska klubbar. Där får man väl säga att utfallet så här långt har varit i högsta grad ensidigt till de engelska klubbarnas fördel. Tottenham gjorde hackebiff av Dortmund redan i den första matchen. Och igår gjorde Man City Burton Albion-siffror på Schalke 04, som efter detta kanske skulle fundera på att byta namn till Schalke 07.

ANNONS

Kan Bayern München rädda den tyska hedern? De är sannerligen den klubb som är bäst rustade att kunna göra det. Eller ska Liverpool fullfölja ett engelskt hattrick och göra övriga tre engelska klubbar sällskap i kvartsfinalerna? De har sannerligen verktygen i sin låda att kunna göra det. Det är en på förhand oviss och spännande match, vars utfall i mycket stor utsträckning kommer bero på hur matchbilden faktiskt utvecklas.

Men Liverpool kan inte besegra Bayern München med gubbrock. Bara hårdrock kan få Bayern München på fall. Misslyckas Liverpool med det så befinner sig deras Champions League-drömmar i dire straits.

Peter Hyllman

Man Citys gamla synder är på väg att hinna ifatt dem

Peter Hyllman 2019-03-12 06:00

Pep Guardiola menade inför kvällens åttondelsfinal mot Schalke 04 att han tyckte det verkade som om Man Citys supportrar hade börjat bli mer positivt inställda än tidigare till Champions League. Det har ju länge varit en något mulen stämning på Etihad i samband med dessa matcher, inte minst manifesterandes i buandet av UEFA-hymnen, på grund av Man Citys sedan flera år tillbaka komplicerade relation till UEFA.

I så fall får man förmoda att Pep Guardiola nog riskerar ha varit överdrivet optimistisk i sin bedömning. Mycket talar nog för att Man Citys supportrar kommer bua högre än någon gång tidigare ikväll, sedan det den senaste veckan blivit klart att UEFA öppnar upp ännu en undersökning mot klubben för brott mot deras financial fair play-regler, ett besked som följer på de avslöjanden som under en längre tid gjorts av Der Spiegel.

Ännu en konsekvens av dessa avslöjanden är att Man City också befinner sig i möjlig konflikt med Premier League och FA gällande framför allt värvningar av minderåriga spelare, något som exempelvis drabbat Chelsea hårt på sistone som straffats med en så kallad transfer ban. Ironiskt nog är det Man Citys värvning av Jadon Sancho som framför allt fått klubben att hamna under förstoringsglaset.

ANNONS

Abu Dhabi har pumpat in tonvis med kapital i Man City de senaste tio åren a) för att göra dem till en engelsk och europisk superklubb, samt b) för att göra Man City till ett lysande PR-verktyg för den egna nationalstaten. Man kan bara säga att på båda dessa punkter har de lyckats mycket väl, och det finns sannerligen ingen skäl att ifrågasätta eller kritisera kompetensen i deras ägarskap. Tvärtom!

Men, vilket naturligtvis alltid har varit en ytterst välkänd hemlighet, det har självfallet inte spelats efter det uppställda regelverket, och i synnerhet inte i enlighet med detta regelverks andemening. Omsättning och transferkostnader har multiplicerats många gånger om. Spelarinvesteringar under 2010-talet visar att Man City spenderat 50% mer än Real Madrid, och kostnaden för nuvarande trupp är överlägset högst i världen.

ANNONS

Kommersiella intäkter närmar sig 50% av Man Citys totala intäkter, vilket sett till beloppen ligger efter endast fem av de största europeiska superklubbarna. Man City drar in över £100m mer i kommersiella intäkter än både Liverpool, Chelsea och Arsenal, fastän de har en betydligt mindre global supporterbas än samtliga dessa klubbar. Att det är så beror naturligtvis på att Man Citys ägare är desamma som Man Citys sponsorer.

Vilket naturligtvis är okej enligt UEFA:s regelverk så länge som de kommersiella avtalen speglar ett rättvist marknadsvärde. Men det kan man så klart med all rätt fråga sig om avtalen verkligen gör, och inte blev det en mindre het potatis sedan det alltså dragits fram i klartext i Der Spiegel att sponsorerna själva faktiskt bara bidragit med cirka 10% av de kommersiella avtalens summor. Resten, alltså majoriteten, kom direkt från ägarna.

ANNONS

Länge har det ju sett ut som om Man City skulle komma undan med detta. Alla visste naturligtvis att ett och annat var rätt skumt, men det var som det var. UEFA genomförde för cirka fem-sex år sedan en undersökning, som slutade med en symbolisk bestraffning för Man City och så var det nog tänkt att vara nog med det. UEFA var villiga att låtsas som att det regnade. Men så kom alltså Der Spiegels avslöjanden.

Dessa avslöjanden väckte politiskt liv i frågan igen, och med det självfallet även krav på fortsatta åtgärder. Dessutom har UEFA sedan den förra undersökningen ett helt annat ledarskap som därför står relativt fria från de överenskommelser, tysta eller ej, som deras förra ledning hade med Man City. Ändå är det svårt att se hur UEFA skulle kunna öppna upp ett av dem redan stängt fall igen, om inte för bevis att Man City vilselett UEFA.

ANNONS

Självfallet är det även det som Man City kommer kunna åka dit på om de nu faktiskt blir bestraffade. Brottet består egentligen inte i att ha tagit emot för mycket pengar, direkt eller indirekt, från de egna ägarna. Utan brottet består i att ha vilselett eller lurat UEFA, oavsett hur villiga den förra UEFA-ledningen möjligen var att låta sig luras, det vill säga ha inkommit med otillräckliga eller felaktiga uppgifter. Lögnen är värre än brottet.

Det absolut värsta straffet som kan bli aktuellt för Man City är att bli uteslutna från Champions League under något eller några år. Något som skulle drabba dem finansiellt men kanske framför allt sportsligt, då det direkt skulle påverka deras möjlighet att behålla och rekrytera de absolut bästa spelarna, och ledarna. Det vore ett slag i solar plexus på en klubb vars ägare investerat miljarder i att göra Man City störst på den europeiska scenen.

ANNONS

Är det ett aktuellt straff för Man City? Givet att UEFA faktiskt valt att öppna upp en formell undersökning igen tyder på att de kommer vilja bestraffa Man City, och alla andra straff än uteslutning ur Champions League är naturligtvis i praktiken betydelselösa. Om det dessutom leds i bevis att Man City medvetet vilselett UEFA tidigare är det även en förseelse som avsiktligt kränker UEFA:s hela auktoritet och avseende.

Ändå är det svårt att se att det skulle vara ett straff som UEFA faktiskt vill dela ut. Ett Champions League utan ett av de absolut bästa lagen är inte den produkt de faktiskt utger sig för att sälja. Ett sådant beslut skulle underminera turneringens legitimitet och dess marknadsvärde. UEFA kommer aktivt försöka undvika ett sådant beslut och, om de ändå tvingas till det, kommer det vara kortast möjliga i tid – en säsong.

ANNONS

Värdet och syftet med financial fair play-regler kan diskuteras, det är en fråga med flera sidor. Ska regler finnas bör det vara mot att klubbar skuldsätter sig själva på ett ohållbart sätt eller driver sig själva på ekonomiskt obestånd, inte förbjuda investeringar. Har UEFA ett moraliskt problem med att nationalstater äger fotbollsklubbar som PR-verktyg, inte orimligt, ska ägandet förbjudas, inte hur mycket pengar dessa ägare får investera.

Men finns det regler är det en grundläggande princip att dessa regler ska följas. Genom att aktivt delta i UEFA:s verksamhet har Man City precis som alla andra klubbar accepterat att följa deras regler. Vad som har blivit alltmer uppenbart är självfallet att Man City anser att dessa regler är till för att brytas, åtminstone av dem, kanske till och med gör det till lite av en identitetsgrej att de står upp mot överheten, ”ger etablissemanget fingret”.

ANNONS

Vilket naturligtvis vore en smula charmigare om de faktiskt var beredda att stå för det och ta konsekvenserna. Men så är det inte. Man City bryter medvetet mot reglerna och pratar sedan om häxjakter och hatkampanjer för att regelbrotten dras fram i ljuset och för att övriga klubbar verkar vara av uppfattningen att regler ska gälla lika för alla. Det är kanske inte den moraliskt starkaste ståndpunkten som går att stå på.

Invändningarna tenderar i övrigt vara rätt meningslösa. Argumentet att andra klubbar minsann gör samma saker är ointressant whataboutery, som dessutom i mångt och mycket faller på sin egen orimlighet. Argumentet att informationen som dragits fram i dagsljuset om Man Citys regelbrott har inhämtats med eventuellt olagliga metoder, gör naturligtvis inte informationen det minsta mindre sann, eller hållbar.

ANNONS

I den bästa av världar borde inte Man City behöva riskera att bli uteslutna ur Champions League. UEFA borde inte ha några som helst synpunkter på hur mycket en ägare är villig att investera i en fotbollsklubb, något de istället borde betrakta som den vinst för fotbollen det faktiskt är. Man City har gjort engelsk och europeisk fotboll bättre! Den sanningen är precis lika viktig att ha i huvudet.

Men vi lever inte i den bästa av världar, och Man City har nu alltså brutit mot det regelverk som faktiskt finns, och som Man City själva accepterat att följa. Anser man att reglerna är fel och att man inte har för avsikt att följa dem så meddelar man det i förväg, det kan inte i efterhand användas som ett sätt att rationalisera egna regelbrott. Det är att vilja äta kakan och ha den kvar på en och samma gång.

ANNONS

Ljusblåa dolkstötslegender växer naturligtvis fram. Men den bistra sanningen är så klart att oavsett hur många elaka klubbar där ens teoretiskt skulle finnas som ville ”sätta dit Man City”, så hade det varit omöjligt att sätta dit Man City om inte Man City faktiskt hade begått några regelbrott. Om några dolkar således har huggits i Man Citys ryggar, så var det dolkar de i så fall själva satte i handen på dessa klubbar.

Men det är kanske inte helt sannolikt att det är så supportrarna på Etihad faktiskt kommer se på saken, varken ikväll eller under den förutsebara framtiden. Alltså känns det desto mer sannolikt att Pep Guardiola riskerar bli besviken gällande sina förhoppningar om ett mer positivt bemötande av Champions League från supportrarna. Vilket troligtvis skulle vara Man City till hjälp i Champions League, ikväll mot Schalke 04 och framgent.

ANNONS

Å andra sidan, om nu Man Citys supportrar tycker så väldigt illa om UEFA och Champions League som de själva ger uttryck för, så borde de kanske inte ha något emot att slippa, att Man City utesluts något eller några år. Men så är det naturligtvis inte. Buandet är ett spel för galleriet. Att bli uteslutna ur Champions League vore precis samma sak som det vore för Man City att åka ur Champions League ikväll mot Schalke 04.

Osannolikt och katastrofalt.

Peter Hyllman

Englands fem bästa europeiska klubbar

Peter Hyllman 2019-03-11 06:00

När den här veckan går mot sitt slut kan det mycket väl vara så att det finns fyra engelska klubbar i Champions Leagues kvartsfinaler, men inte en enda klubb från Italien, Tyskland eller Frankrike. Vilket rimligtvis måste vara rätt unikt, inte minst detta att tre så stora länder helt och hållet skulle sakna representation i Champions Leagues kvartsfinaler och framåt. Ett tecken i tiden eller rena tillfälligheter, eller möjligen lite både och?!

England och Europa är ju två begrepp som många gånger genom åren har befunnit sig på kollisionskurs, och som naturligtvis gör det även nu rent politiskt. Inom fotbollen har det ofta funnits en slags motsättning mellan den engelska fotbollen och den europeiska fotbollen som är svår att hitta i andra länder. Rent praktiskt har detta också lett till att det har blivit svårt för engelska klubbar att kombinera ligaspel med europeiskt cupspel.

En engelsk storklubb måste prestera i den engelska fotbollen för att det på något sätt ska anses som acceptabelt. En klubb som inte gör det kommer ganska snabbt att få börja svara på rätt jobbiga frågor. Det hade exempelvis varit omöjligt för en engelsk storklubb, vilken som helst, att likt Real Madrid prestera så genomgående svagt i det egna ligaspelet men lyckas kompensera statusmässigt för detta genom att vinna Champions League.

ANNONS

Myntets andra sida är emellertid att varje engelsk klubb som vill göra anspråk på genuin storhet, true greatness, också måste vinna och vara framgångsrika i Europa. Det räcker inte att enbart vara kung på hemmaplan, kontinenten måste faktiskt erövras den också för att nå toppen. Ett sätt jag brukar uttrycka det där på är att det finns ingenting viktigare att vinna än Premier League, men ingenting större att vinna än Champions League.

Engelska klubbar har däremot haft varierad framgång i Europa. Vad man kan säga är att det är relativt många klubbar som har haft lite framgång. Men möjligen relativt få klubbar som har haft stor framgång. Här är enligt mig Premier Leagues, eller engelsk fotbolls, fem främsta ”europeiska” klubbar:

(5) Tottenham

Tottenham tar sina stilla kliv framåt i Europa under 2010-talet, men när det pratas om deras orutin i Europa glöms det många gånger bort att Tottenham faktiskt är en av Englands mest meriterade klubbar i Europa med tre europeiska cuptitlar. Låt gå för att det var länge sedan Tottenham vann dessa titlar, UEFA-cupen 1971-72 och 1983-84 samt Cupvinnarcupen 1962-63, men dels gör det Tottenham till den första engelska klubben att vinna en europeisk cuptitel, dels visar det att Tottenham drivs av en stolt europeisk tradition som kan förklara varför de gör relativt sett så bra ifrån sig även nu.

ANNONS

(4) Nottingham Forest

Varje lista har naturligtvis sin udda fågel, sin fula ankunge. Nu är Nottingham Forest förvisso inte en särskilt ful ankunge, det är väl tvärtom en av den engelska fotbollens kanske främsta må bra-berättelser någonsin, en fotbollssaga som är en av få som kan göra anspråk på att konkurrera med Leicester. Sagans upphovsman mer än någon annan är Brian Clough som inom loppet av några få år tar Nottingham Forest från den andra divisionen till dubbla titlar i Europacupen. Utöver dessa två år har Nottingham Forest så klart ingenting alls att göra på en sådan här lista, men vilka två år!

(3) Chelsea

Det är sant att Chelsea har växt fram som europeisk stormakt inom fotbollen först de senaste 15 åren sedan Roman Abramovich köpt klubben, men det vore fel att beskriva Chelsea som obekanta med Europa innan dess. Framför allt i Cupvinnarcupen har Chelsea skördat stora framgångar där de är mesta vinnarna från England med titlar både 1970-71 och 1997-98, vilket ger en känsla för Chelseas långvariga europeiska tradition. Vinster i Champions League och i Europa League, samt ytterligare ett gäng finaler och semifinaler, adderar till denn tradition.

ANNONS

(2) Man Utd

Två saker finns som Man Utd kan stoltsera med i form av titlar som gör dem unika bland engelska klubbar. För det första att de 1967-68 blev den första engelska klubben att vinna Europacupen, nuvarande Champions League, samt att de är en av endast två engelska klubbar som vunnit alla tre stora europeiska cuptitlar; Champions League, Europa League och Cupvinnarcupen. Utöver titlarna har Man Utd under många år varit långt framme i den europeiska fotbollen. Men Man Utds storhet och tradition i Europa bygger inte bara på vunna titlar, utan på klubbens identitet, det faktum att de var först ut av alla engelska klubbar i europeiskt cupspel, att de rev barriärer och trotsade överheten, och fick betala ett alldeles för högt pris för den saken.

(1) Liverpool

På tal om att ha den europeiska fotbollen i sin identitet så måste detsamma naturligtvis sägas om Liverpool. Fem titlar i Champions League och ytterligare tre titlar i Europa League gör Liverpool med rätt god marginal till Englands mest framgångsrika klubb i europeiskt cupspel. Liverpool är den enda engelska klubben att kunna göra anspråk på att under en längre period faktiskt ha varit den engelska fotbollens stora dominant, mer än kanske endast en bland flera. Även under perioder av svaghet i Liverpools moderna historia har klubben genom denna tradition och identitet förmått överkomma dessa svagheter i europeiskt cupspel.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#30): Vidöppet i titelstriden, i Champions League-striden, och i nedflyttningsstriden

Peter Hyllman 2019-03-10 19:33

OMGÅNGENS UPS

Newcastle. Det är lätt att förstå varför Newcastles supportrar gillar Rafa Benitez så mycket som de gör, när de får med sig sådana här resultat och sådana här vändningar, fastän de egentligen inte har någon som helst rätt att begära det. Matchen kändes rätt körd för Newcastle i andra halvlek, sedan de haft mycket marginaler mot sig under första halvlek, men en riktig röjaravslutning gjorde att Newcastle kunde vända 0-2 till 3-2 framför ett gungande St James Park.

Leicester. Första vinsten för Leicester under Brendan Rodgers, och det var naturligtvis viktigt även om Fulham på hemmaplan nog är en match som Leicester måste ha förväntat sig vinna. Brendan Rodgers verkar ha lagt sig vinn om att hålla sig på god fot med några av Leicesters mest inflytelserika spelare, och åtminstone på kort sikt verkar det vara något som ger resultat. Leicester ser mer positivt ut än förut, och relationen mellan spelare och tränare mer naturlig och lättsam.

ANNONS

Arsenal. Vi är väl kanske vid den här tidpunkten av säsongen att det enda som faktiskt spelar något roll är om man vinner matcherna eller ej, och Arsenal vann onekligen den här matchen, vad man än råkar anse om matchbilden. Och givet att Arsenal vinner mot Man Utd samtidigt som Tottenham förlorar och Chelsea tappar två poäng så får det väl ses som en kanonomgång för Arsenal, och kanske det starkaste kort de hade kvar att spela den här säsongen. Nu är det spelat och det gav önskad effekt.

OMGÅNGENS DOWNS

Burnley. Det går ju att ha bättre omgångar än vad Burnley har haft. Cardiff vinner mot West Ham, Southampton vänder och vinner mot Tottenham, Brighton vinner borta mot Crystal Palace, och Newcastle vänder 0-2 och vinner mot Everton. Samtidigt tar Burnley ledningen borta mot Liverpool men tappar ledningen och förlorar. Precis allt som kunde gå emot Burnley den här omgången gick också emot dem, och därmed befinner sig Burnley där de ju inte ville vara, i nedflyttningsstriden.

ANNONS

Tottenham. Visst gick det att se Tottenhams hell week med tre raka matcher utan vinst mot Burnley, Chelsea och Arsenal som en på många sätt förståelig blipp, som i och för sig tog dem bort från titelstriden. Men svackan ser inte riktigt ut att ha något slut, förlusten mot Southampton kommer naturligtvis högst olämpligt och gör att Champions League-platsen känns mer och mer hotad, samtidigt som humöret i laget verkar vara allt annat än på topp. Tottenham känns som ett lag vars säsong är på väg att glida dem ur händerna.

Huddersfield. Lite svårt att säga vad man egentligen ska tycka om Jan Siewerts hårda ord om Huddersfields insats efter förlusten mot Bournemouth. Å ena sidan är säsongen så klart helt körd för Huddersfield redan, så det kanske inte fyller någon större funktion att skräda med orden. Samtidigt vet jag inte om det är så värst givande på längre sikt heller att i ett redan jobbigt läge fullständigt såga laget och spelartruppen. Tveksamt om det gör Siewerts jobb lättare inför nästa säsong.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Everton. Ledning med två mål och matchen mer eller mindre i fullständig kontroll. Visst för att saker och ting kan förändras rätt snabbt i engelsk fotboll, ett mål kan ändra skeendet i en hel match. Men det är ändå på något sätt nästan imponerande att lyckas förlora matchen utifrån det läget, liksom från ingenstans. Marco Silva har blivit alltmer kritiserad och sådana här resultat, och sättet de kommer till på, gör att frågetecknen framstår som mer och mer motiverade.

OMGÅNGENS J.R.

Ralph Hasenhüttl. Det borde rimligtvis ha varit en omgång där Southampton tappade poäng relativt sina konkurrenter, särskilt som Cardiff och Brighton vann samtidigt som Southampton alltså mötte Tottenham, och hamnade i underläge. Men Hasenhüttl verkar ha fått lite fart på Southamptons anfallsspel och återigen var det firma Yan Valera och James Ward-Prowse som kombinerade med en dubbelsmocka som den här gången faktiskt vann dem matchen. Ovärderligt viktigt för Southampton.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Roberto Firmino, Liverpool. Tung inledning för Liverpool och när man hamnar i underläge mot just Burnley ligger det nära till hands att det ska bli ännu ett exempel på en väldigt frustrerande match. Nu blev det aldrig riktigt aktuellt, målet fick Liverpool att trampa igång gaspedalen rejält och de pressade fram Burnley till bolltapp som vände matchen, i vilket Roberto Firmino spelade en väldigt stor och betydelsefull roll.

OMGÅNGENS MÅL

Anthony Knockaert, 2-1 Brighton. Anthony Knockaert avgör ”bortaderbyt” för Brighton mot Crystal Palace genom att göra ett mål som Arjen Robben onekligen hade varit en smula stolt över. Viker in åt vänster och skickar upp en otagbar projektil i bortre krysset. När Knockaert har sådana här höjdpunkter vill man gärna ha överseende med att han saknar jämnheten i sina prestationer.

ANNONS

BTW…

Om Huddersfield tar lika många poäng på sina sista åtta matcher som de har gjort på sina första 30 matcher, så kommer de ändå åka ur Premier League.

Peaky Blinders verkar ha något emot Jack Grealish. Skönt att han fick sätta vinstmålet.

Ganska säker på att Unai Emerys record med Arsenal mot övriga storklubbar den här säsongen är bättre än de allra flesta av Arsene Wengers säsonger under 2010-talet. Får räkna på det under veckan.

SVENSKKOLLEN

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd (+++). Bra insats för Man Utd borta mot Arsenal utan att vara särskilt spektakulär.

Ken Sema, Watford (-). Ej inbytt, ingen speltid.

Viktor Gyökeres, Brighton (-). Ej på bänk.

Peter Hyllman

Är det Tom Heaton som gör försvaret eller försvaret som gör Tom Heaton?

Peter Hyllman 2019-03-10 06:00

Cardiff vann, Southampton vann, Brighton vann, Newcastle vann. Man kan rätt lugnt säga att det så här långt har varit en riktig skithelg för Burnley, i och med att samtliga deras potentiella konkurrenter i nedflyttningsstriden tog fulla poäng. Southampton dessutom genom att vända och vinna mot Tottenham, och Newcastle genom att vända 0-2 och vinna mot Everton.

Värre riskerar det naturligtvis bli för Burnley som själva har att bege sig till Anfield för att försöka få med sig något mot Liverpool. Knappast en match i vilken Burnley kan förväntas plocka med sig några poäng så det riskerar onekligen bli en omgång som Burnley helst av allt vill glömma. Inte för att Burnley måste betrakta sig som chanslösa mot Liverpool, de kan försvara sig, och de har visat att de kan slå och störa riktigt tufft motstånd.

Två raka förluster antyder att Burnley har råkat ut för svåra tider igen. Annars har Burnley sett ut att hittat bort från den rätt enorma svacka som störde dem under hösten och tidig vinter, fram till och med julfotbollen. Mellan den 30 december och den 23 februari, det vill säga under två månader, förlorade Burnley inte en enda ligamatch, och vann därtill fem av åtta ligamatcher.

ANNONS

Händelsevis började Burnley vinna, eller åtminstone inte förlora, fotbollsmatcher så fort Tom Heaton ställde sig i målet igen istället för Joe Hart. Ett sammanträffande som av lätt insedda skäl har resulterat i en serie av spydiga påpekanden om hur Burnleys problem var Joe Harts fel, och hur Burnley började vinna när en bra målvakt kom tillbaka. Det har gått sport i att kritisera Joe Hart av någon anledning.

Det är en uppfattning som missar att Joe Hart släppte in endast 38 mål samtidigt som Burnley förväntades släppa in lite drygt 40 mål. Det är kanske inte någon kanoninsats som målvakt, men det är heller ingen dålig insats. Sett till antal förväntade mål som Hart har räddat låg han på sjunde plats av Premier Leagues målvakter, i relation till hur många skott han faktiskt får på sig ligger han elva. Inte fantastiskt, men heller inte dåligt!

ANNONS

Burnleys positiva resultat under Tom Heaton sammanfaller med att Burnley har försvarat sig betydligt bättre som helhet. Burnley släppte till målchanser motsvarande två förväntat insläppta mål per match i två av tre matcher under hösten och tidig vinter. De senaste tio matcherna har Burnley släppt till målchanser i liknande utsträckning i endast tre matcher, det vill säga ett mer än dubbelt så bra försvarsspel som tidigare.

Visst kan man hävda att Burnleys försvarsspel har blivit bättre organiserat eftersom Tom Heaton har varit bättre på att organisera försvarsspelet. Det är lite svårt att säga något definitivt om det utifrån. Men att lasta Burnleys tidigare problem helt och hållet på Joe Hart känns förenklat och tendentiöst. Även om det ligger helt i linje med benägenheten i det moderna fotbollssamtalet att hela tiden hitta enskilda syndabockar.

ANNONS

Frågan är om Tom Heaton kan hjälpa Burnley att vinna mot Liverpool idag. Dags för Liverpool att sätta ett streck för den senaste tidens tveksamma insatser. De måste vinna sina återstående fotbollsmatcher i ligan, om de gör det så kommer de näst intill säkert också vinna ligan, och de har sett till spelschemat faktiskt alla möjligheter att kunna göra det. Men som vi vet är det teorin, verkligheten är en annan.

Fördelen om Burnley lyckas ta poäng mot Liverpool är så klart att det blir spännande att höra vad Jürgen Klopp har för något lustigt på lager då att peka fingret på.

:::

Tung match på Emirates mellan Arsenal och Man Utd.

Två lag som kommer från fullständigt olika öden i det europeiska cupspelet under veckan, Man Utd med den dramatiska vinsten över PSG, Arsenal med den dystopiska förlusten mot Rennes. Har Man Utd verkligen hunnit med att landa efter den segern, och hur har Arsenals förlust påverkat deras humör?

ANNONS

Kort sagt, hur påverkar veckan som har gått matchen ikväll?

Flera spelartyper som brukar vara Man Utd behjälpliga på Emirates är antingen skadade eller nyss tillbaka från skada. Kan göra läget svårare för dem. Fortsätter Romelu Lukaku att visa storform?

Intressant genomgång av Football Whispers om vilka som gick vinnande ur den där swappen mellan Henrik Mkhitaryan och Alexis Sanchez.

https://www.footballwhispers.com/blog/alexis-mkhitaryan-arsenal-manchester-united

:::

West Brom sparkar Darren Moore!

Det är lätt att falla ned i någon slags defaultposition av konstgjort raseri från sin trygga position av neutral distans över att West Brom väljer att sparka sin manager trots att de ligger fyra och fortfarande har en helt okej chans till uppflyttning. Värt att komma ihåg att meningarna hos West Brom-fansen är delade.

ANNONS

Sant är att West Broms resultat har dalat sedan årsskiftet. En stor anledning är att West Brom tappade Harvey Barnes som blev återkallad från lånet av Leicester. West Brom har ofta spelat ett spel de inte riktigt har haft materialet för. Sant är emellertid också att Moore med relativt sett små resurser har hållit West Brom i toppen av tabellen.

Uppflyttning är naturligtvis otroligt viktigt för West Brom den här säsongen. Finansiellt självfallet men också sett till spelartruppens sammansättning. Går inte West Brom upp den här säsongen är risken att de faller tillbaka, ungefär så som Aston Villa har gjort före dem. Alltså lär West Broms styrelse ha sett med oro på resultaten och på trenden.

Av det skälet är det svårt att föreställa sig att West Brom skulle fatta det här beslutet att sparka Darren Moore om de inte redan hade någon mycket etablerad manager på gång, någon som exempelvis Slavisa Jokanovic. Annars framstår beslutet som betydligt mer dumdristigt än vad det redan gör.

ANNONS

Oavsett känns det hur som helst som ett väldigt hårt beslut mot Darren Moore.

:::

Dagens tidiga match i Football League: Andrastadsderbyt mellan Birmingham och Aston Villa på St Andrews. Håll i hattarna. Birmingham spelar för fortsatt häng på playoff, Aston Villa spelar för att behålla sin lilla återstående chans på playoff.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#36): Nottingham Forest kommer med återbäringen!

Peter Hyllman 2019-03-09 20:39

KANON

Leeds. Att vinna hemma mot West Brom är en sak. Att följa upp det med att vinna borta mot Bristol City är en helt annan sak, men inte mindre värdefull. En omgång då samtliga konkurrenter i toppen av tabellen vann och kunde förväntas vinna, samtidigt som Leeds hade en mycket tuff match på pappret mot Bristol City, måste det räknas som en triumf för Leeds att inte gå minus poängmässigt. Dessutom skickar det signalen att vinsten mot West Brom var mer än ren tillfällighet.

Nottingham Forest. Det satt rätt långt inne men när ketchupflaskan väl började rinna så kom även målen. Nottingham Forest måste vinna fotbollsmatcher och en hemmamatch av det här slaget måste helt enkelt vinnas om de ska kunna fortsätta hoppas på playoff. Positivt med en stor seger för Nottingham Forest, och positivt att det första målet görs av João Carvalho som varit en aning omdiskuterad under den senaste tiden. Kan Forest få igång den spelaren på full fart under säsongsavslutningen så kan säsongen sluta lyckligt.

ANNONS

Preston North End. Tungt Lancashirederby mellan Blackburn Rovers och Preston North End, som Preston lyckas vinna trots att de får spela med en man utvisad under stora delar av matchen. En stundtals rätt hårdför match, som sig bör kan man så klart tycka, som inte nådde riktigt samma höjder av skönspel. Blackburn Rovers fortsätter falla i tabellen, utan att riktigt behöva oroa sig för nedflyttning, och Preston North End fortsätter stiga så smått med ett playoff som en inte fullständig omöjlighet.

KALKON

West Brom. Okej för att förlusten mot Leeds förmodligen var rätt demoraliserande och att detta gjorde poängavståndet upp till uppflyttningsstrecket större, men det var kanske rätt onödigt att nästa omgång göra ont värre genom att misslyckas att vinna på hemmaplan mot Ipswich. Om West Broms automatiska uppflyttningsförhoppningar tog sig en rejäl törn förra omgången fick de förmodligen nackskottet den här omgången.

ANNONS

PS: Precis i publicerandet stund nås jag av nyheten att West Brom har sparkat Darren Moore, vilket spontant känns som en extremt märklig panikåtgärd.

OMGÅNGENS MATCH:

Reading 3-2 Wigan. Svängig match som man nog trodde att Wigan var på väg att vinna sedan Joe Garner gjort 2-1 halvvägs in i andra halvlek. Men Wigan verkar ha något slags bortaspöke att brottas med för stunden, de kan helt enkelt inte vinna på bortaplan, och efter att Reading kvitterat i 89:e minuten, genom Modou Barrow, så dröjde det ända fram till den sjunde tilläggsminuten innan Reading också gjorde vinstmålet.

OMGÅNGENS SPELARE:

Kalvin Philips, Leeds. Fullständigt dominant på Leeds mittfält och såg till att Bristol City aldrig fick möjligheten att skifta från försvar till anfall på ett effektivt sätt. Nyckeln bakom segern och den typen av mittfältsprestation som normalt sett är nödvändig om man ska kunna vinna tuffa bortamatcher av det här slaget.

ANNONS

BTW

Birmingham. Hardcorematch under söndagen när Birmingham tar emot Aston Villa hemma på St Andrews. Vinner Birmingham har de hugg på playoff, vinner Aston Villa har de chansen på playoff.

Blackpool. Jättefest i Blackpool och på Bloomfield Road när Blackpool hade sin första match på fyra år där hemmafansen inte bojkottade matchen, sedan vidriga ägarna Oystons har tvingats ut ur klubben förra veckan.

Pulis. Sura miner på Riverside när Middlesbrough tappar 1-0 och ett tidigt ledningsmål mot Brentford, och tappar ytterligare mark i uppflyttningsstriden. Middlesbroughs enda mål under resten av säsongen blir att låsa in sin playoff-plats.

RESULTAT:

Norwich 1-0 Swansea; Blackburn Rovers 0-1 Preston North End; Sheffield United 2-0 Rotherham; Bolton Wanderers 2-1 Millwall; Bristol City 0-1 Leeds; Derby County 1-1 Sheffield Wednesday; Middlesbrough 1-2 Brentford; Nottingham Forest 3-0 Hull City; QPR 0-0 Stoke; Reading 3-2 Wigan; West Brom 1-1 Ipswich; samt (på söndag) Birmingham vs Aston Villa.

ANNONS

EFL

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Leeds (++++). Hade en spännande tvekamp ett tag med Bristol Citys anfallare Famara Diedhiou, som han gick segrande ur striden med. Ännu en strålande mittbacksinsats av Jansson.

Alexander Milosevic, Nottingham Forest (+++). Stabil insats, gav aldrig Hull City något utrymme att hitta på något på. Fortsätter övertyga i Nottingham Forests tröja och blir en viktig kugge inför våren.

Niclas Eliasson, Bristol City (-). På bänken, ej inbytt.

Peter Hyllman

Brighton måste återfinna balans och variation i sin fotboll

Peter Hyllman 2019-03-09 06:00

En vinst i förra omgången hemma mot Huddersfield, en vinst som dessutom satt rätt långt inne mot ett mer eller mindre avhängt lag i botten av tabellen, räcker inte för att undkomma det faktum att Brighton befinner sig inne i en oroväckande lång och djup svacka som innan förra helgen sett dem vinna endast en av sina tolv senaste matcher, och sakta men säkert dragit in dem i en annalkande nedflyttningsstrid.

Oroväckande är inte enbart att Brighton har misslyckats med att vinna så många av sina senaste ligamatcher, utan att de även har förlorat så många. Brighton har förlorat åtta av dessa tolv ligamatcher, åtta matcher i vilka de alltså inte tagit en enda poäng. En tredjedel av säsongen har kastats bort. Inte minst irriterande är det rimligtvis för Brighton att helt plötsligt befinna sig i en nedflyttningsstrid när de inledde säsongen så starkt.

Skillnaden mellan hösten och vintern/våren är markant. Under hösten plockade Brighton i genomsnitt lite drygt 1,5 poäng per match. Under vintern och våren har Brightons poängsnitt sjunkit med ganska exakt en poäng per match, ned till lite drygt 0,5 poäng per match. Det är en minst sagt markant skillnad i antal poäng per match, och man måste rimligtvis fråga sig vad denna skillnad faktiskt beror på.

ANNONS

Vintern och den tidiga våren måste förvisso även sättas in i sitt sammanhang. Under dessa matcher har de mött Chelsea, Arsenal, Liverpool och Man Utd, så det har varit ett rätt tufft program. Samtidigt har de haft hemmamatcher i de tre första av dessa matcher, men ändå sammanlagt bara lyckats ta en poäng på dessa fyra matcher. Bättre än så hade Brighton helt säkert hoppats att det skulle gå.

Återstående spelschema är däremot inte så värst mycket lättare det. Brighton avslutar säsongen med matcher mot Arsenal (b) och Man City (h). Dessförinnan har de åtta matcher som inkluderar bortamatcher mot Chelsea och Tottenham. Man kan alltså med goda skäl misstänka att hur Brighton presterar i de sex kvarvarande matcherna kommer ha rätt stor betydelse för om de håller sig kvar i Premier League eller ej.

ANNONS

Dessa sex matcher innehåller hemmamatcher mot både Cardiff och Southampton, de två lag som ligger omedelbart bakom Brighton i tabellen, och vilka Brighton framför allt måste hålla bakom sig i tabellen för att garantera fortsatt Premier League-spel. Det talar naturligtvis till Brightons fördel, även om det naturligtvis även innebär en risk, matcher som Brighton definitivt inte har råd att förlora.

En märklig omständighet är att trots att Brighton har värvat några rätt spännande kontinentala och sydamerikanska offensiva spelare till truppen, på flera sätt har kanske Brighton en av Premier Leagues mest underskattade spelartrupper, så är det ändå så att lagets anfallsspel är väldigt beroende av Glenn Murray, på sätt och vis en personifiering av den klassiskt brittiska centertanken.

Glenn Murray har gjort tolv mål för Brighton den här säsongen, varav tio i ligan, vilket är ett riktigt bra facit. Problemet är att ingen annan offensiv spelare kommer upp till fler än två mål i ligan under hela säsongen. Glenn Murray presterar, samtidigt som övriga spelare inte alls presterar som förväntat, bland dem måste José Izquierdo, Alireza Jahanbakhsh, Jürgen Locadia och Florin Andone framför allt nämnas.

ANNONS

Murray har gjort dubbelt så många mål den här säsongen som alla dessa fyra spelare tillsammans. Endast Florin Andone kan sägas ha visat tecken på god form, med fyra mål för Brighton de senaste månaderna. Kanske visar FA-cupen bäst på Murrays betydelse för Brighton, där det stod 1-1 i förlängningen mot West Brom när Chris Hughton bytte in Murray med 20 minuter kvar. Det tog Murray tre minuter att göra mål.

Det gör Brighton naturligtvis mer ensidiga och därför lättlästa. Mycket riktigt har Brightons totala målproduktion också sjunkit under vintern och våren, och det är rätt självklart den uppenbara anledningen varför Brighton har hamnat i den svacka de nu befinner sig i. Glenn Murray är väldigt viktig för Brighton, men Brighton måste hitta ett sätt att inte behöva förlita sig enbart på Murrays målskytte.

ANNONS

Men det vore förenklat och fel att beskriva Brightons problem som endast beroende på ineffektivt målskytte och anfallare ur form. Brightons fotboll som helhet har blivit alltmer stereotyp och icke-kreativ, långbollsorienterad och med ett anfallsspel huvudsakligen baserat kring inlägg. Brighton har blivit sämre på att hålla bollen i kontroll på sitt eget mittfält, något som begränsar lagets offensiv samt belastar lagets defensiv.

Inte för att Brighton någonsin har varit ett av ligans mest bollspelande eller tekniskt-taktiskt orienterade fotbollslag, men det är uppenbart att Brighton har tappat något av sin balans i detta avseende. En förklaring kan mycket väl vara att Pascal Gross av olika skäl inte riktigt lyckats nå upp till samma höga nivå som han höll förra säsongen. Där har Brighton en av sina viktigaste spelfördelare.

ANNONS

Men kanske var vinsten mot Huddersfield senast startskottet på en uppryckning. Det kom i så fall i rättan stund, för redan den här omgången står Brighton inför en riktigt tuff uppgift, ett bortaderby mot Crystal Palace, ett lag som precis lyckats lyfta sig själva upp ur nedflyttningsstriden. Vi kallar det för derby, mest på grund av en historisk rivalitet mellan de båda klubbarna, även om den geografiska kopplingen är lätt löskokt.

Crystal Palaces problem har lustigt nog varit det spegelvända till Brightons. De har haft väl fungerande forwards men en central anfallare som inte alls presterat. Något de ser ut att ha fått ordning på genom värvningen av Michy Batshuayi. Brightons problem känns mer omfattande och svårare att reda ut, åtminstone på kort sikt. Men med några högst vinnbara hemmamatcher kvar under säsongen, borde Brighton kunna hålla sig kvar.

ANNONS

Kan Brighton dessutom vinna dagens derby mot Crystal Palace, och därmed vinna sin andra raka ligamatch för första gången på tre månader, så har de inte bara tre extra poäng i bagaget, utan även dragit sig själva upp ur den formgrop de lyckats gräva åt sig själva.

Peter Hyllman

Norwichs finske anfallare har gett dem extra perkele

Peter Hyllman 2019-03-08 18:00

Football League-säsongen börjar åtminstone närma sig sitt slut. När den om några månader ska sammanfattas kommer vi förmodligen komma ihåg några namn framför alla andra. Marcelo Bielsa naturligtvis, som satt stor färg på engelsk fotboll. Frank Lampard som tog över som manager för Derby County. Billy Sharp som fortsätter överträffa alla förväntningar med sitt Sheffield United.

Däremot är kanske det namn som alla bör lägga på minnet Teemu Pukki, Norwichs 28-årige finske anfallare som kom till klubben i  somras, som med 24 mål på 32 ligamatcher inte bara ligger i toppen av skytteligan i Football League utan dessutom är på god väg att skjuta Norwich tillbaka till Premier League. Högst oväntat naturligtvis för en anfallare som trots tidigare rundor i Schalke 04 och Celtic aldrig riktigt lyckats få sitt genombrott.

För finsk fotboll är det naturligtvis stort att ha en anfallare som faktiskt är den mest framträdande i en av Europas största ligor, som man trots allt enligt alla objektiva kriterier måste betrakta EFL Championship som. Detta också i en tid då Finland är ensamma om den saken bland de nordiska länderna. Norge, Danmark och Island saknar någon sådan spelare, likaså Sverige sedan Zlatan Ibrahimovic flyttade till Los Angeles.

ANNONS

Teemu Pukki gör inte bara många mål, han gör viktiga mål och han gör poänggivande mål. Av Pukkis 24 ligamål den här säsongen har tolv-tretton av dessa mål varit antingen direkt avgörande eller i praktiken avgörande mål för Norwich, mål som sammantaget har gett Norwich drygt 30 poäng mer än vad de hade haft om dessa mål inte hade gjorts, vilket är nästan halva Norwichs totala poängskörd den här säsongen.

Nu är det naturligtvis en anfallares arbetsuppgift på planen att vara spelaren som faktiskt gör målen, men det är ändå rätt ovanliga proportioner som visar på vilken stor roll Teemu Pukki faktiskt spelar för Norwich och vilken avgörande betydelse han har haft och har för Norwichs förhoppningar om uppflyttning till Premier League. Ingen annan anfallare i Football League producerar lika många viktiga och avgörande mål som Teemu Pukki.

ANNONS

Betydelsen av detta ska heller inte underskattas utifrån det större perspektivet. Norwichs styrka den här säsongen har inte varit deras försvarsspel, där de snarast befinner sig runt mitten av tabellen. Vad som särskiljer Norwich från mängden, och som har tagit dem hela vägen upp i serieledning, är att de med undantag för West Brom är Football Leagues mest kliniskt effektiva lag i sina avslutningar och sitt anfallsspel.

En viktig anledning är Daniel Farkes spelidé baserat runt en effektiv kombination av possession-fotboll och pressfotboll i specifika situationer. Norwich har verktygen att bygga upp spelet med stort tålamod när de möter lag som försöker försvara sig lågt med dem, men även speluppfattningen att spela väldigt en snabb, vertikal fotboll när sådana möjligheter öppnar upp sig.

Här visar sig även Teemu Pukkis kvaliteter på ett annat sätt. En spelare som själv har beskrivit sig som lat tidigare i karriären jobbar stenhårt i Norwich med att pressa motståndare och ta löpningar i korridorerna, på så vis öppnandes upp ytor för sina medspelare att fylla. Teemu Pukki är Football Leagues just nu mest effektiva målskytt, men han är även så mycket mer än enbart en målskytt.

ANNONS

Helt rättvist är det kanske inte att ge Norwich och Daniel Farke all cred för Teemu Pukkis utveckling, eller beskriva honom som lat innan han kom till Norwich. Pukki fick ett tydligt lyft i sin målproduktion under sina två sista säsonger med Bröndby, vilket rimligtvis var vad som gjorde Norwich intresserade. Norwich är säkert en förklaring, men ålder och den mognad detta medför är nog en betydelsefull förklaring det med.

Oavsett vilket är det starkt av Norwich att hitta en sådan spelare i den danska ligan, det var sannerligen inte någon värvning som fick någon att lyfta på ögonbrynen i somras, en finsk spelare som kom som fri transfer från den danska ligan. Den fria transfern kan mycket väl visa sig vara den bästa värvningen i engelsk fotboll den här säsongen alla kategorier, i synnerhet om Norwich till sist går upp i Premier League.

ANNONS

Norwich var knappast den blinda hönan som har råkat hitta ett korn heller. Teemu Pukki är bara en i en rad av extremt smarta och lyckade värvningar. Detta under en period då de sålt spelare för £70m men bara köpt spelare för £20m. Marco Stiepermann, Mario Vrancic, Onel Hernandez, Moritz Leitner, Christoph Zimmerman, Emi Buendia, Teemu Pukki, samtliga mycket viktiga spelare som kom gratis eller för småsummor.

Minst lika roligt är att Norwich har vågat satsa på egna unga spelare. Framför allt de båda ytterbackarna, Max Aarons och Jamal Lewis, har tagit stora kliv under säsongen, är väldigt viktiga spelare för Norwich inte minst i deras offensiva presspel, och måste båda två räknas bland Englands och Nordirlands mest talangfulla unga spelare just nu. Modet att våga satsa på dessa spelare ska inte underskattas, men det är lättare i ett tydligt system.

ANNONS

Norwich är en fin förebild i Football League just nu eftersom deras framgångar bygger på just en mycket tydlig idé, en stabil struktur och en kompetent organisation, mer än på att spendera sig uppåt i tabellen. Detsamma kan nog även sägas om Sheffield United och i viss utsträckning även Leeds, händelsevis samma tre klubbar som för närvarande är de som först och främst kämpar om de där två uppflyttningsplatserna.

Vilket är ett anmärkningsvärt sammanträffande eftersom det kontrasterar en smula med den här påstådda motsättningen mellan ”financial fair play och fairy-tales” som blivit rätt populär att dryfta på senare år. Enligt denna motsättning innebär reglerna om financial fair play i Football League att vi inte längre får se några fairy-tales, att det förhindrar för klubbar att verkligen investera för att ta sig upp i Premier League.

ANNONS

Norwich visar på motsatsen, att det främsta konkurrensmedlet för en klubb i Football League, liksom i alla sammanhang, fortfarande är att göra rätt saker på rätt sätt. Vilket självfallet ställer dem i skarp kontrast till kvällens motståndare Swansea, vars kanske enda goda beslut under de senaste tre-fyra åren har varit att anställa Graham Potter som deras nye manager.

Utan Graham Potter hade Swansea förmodligen blivit nedflyttade igen. Norwich å sin sida hade förmodligen inte blivit uppflyttade utan Teemu Pukki, Football Leagues just nu bästa anfallare.

Peter Hyllman

Betyg på kommande regelförändringar i Premier League

Peter Hyllman 2019-03-08 06:00

Veckan har varit fylld med Champions League-fotboll men veckan har även varit smockfull av regeltjafs utifrån vad som har hänt i Champions League. Framför allt är det så klart VAR-relaterade diskussioner, där kontroversiella situationer inträffade i Madrid, i Paris och i Porto som visade sig få avgörande betydelse. Låt oss säga att VAR knappast har lyckats få slut på diskussionerna, som några ljushuvuden menade skulle hända.

Regeltjafs har det även blivit eftersom IFAB, det internationella regelverket, har meddelat ett antal regelförändringar som kommer få effekt från och med nästa säsong. Här kan vi prata om meta eftersom det mesta av syftet med dessa regelförändringar verkar vara att komma åt sådana saker på planen som orsakat frustration, tjafs och kritik. Med andra ord, det är reaktiva förändringar snarare än radikala idéer.

Hands är så klart en typ av domslut som alltid väcker diskussion, och där det dessutom alltid råder oklarhet, okunnighet och oenighet. Här har vi exempelvis sett några lysande exempel i Champions League på sistone. Michael Owen gjorde faktiskt en rätt klok poäng när han påpekade hur spelare och före detta spelare generellt sett hade en mycket tydlig åsikt om vad som var hands, och domare en helt annan men precis lika enhetlig.

ANNONS

Att åsikten om vad som är hands skiljer sig så skarpt mellan just spelare och domare säger oss att något med handsregeln är fel och att detta bör få konsekvenser för policy i dessa frågor. Något som kommer att hända är att plocka bort formuleringar om ”avsikt” från handsregeln, vilket är något som alltid skapar oreda. Vilket alltså inte är detsamma som att det kommer vara hands bara för att bollen tar på armen eller handen.

IFAB sades också vara inne på att börja justera i straffreglerna, så att returer efter lagd straff inte ska vara möjligt. Det vill säga om straffen räddas av målvakten eller tar i ribba eller stolpe och går ut i planen igen så ska spelet stoppas. Detta skulle ha haft fördelen att inte längre behöva bry sig om spelare som springer in för tidigt i straffområdet. Men detta visade sig vara en regelförändring som inte var aktuell den här gången.

ANNONS

Dessa fyra regler kommer däremot börja gälla från och med nästa säsong:

Utbytta spelare får lämna planen var som helst!

En regel som tillkommer av ett enda skäl, nämligen att förhindra det maskande och det tidsslöseri som uppstår när ett lag mot slutet av matchen ska byta ut en spelare och denna spelare såsom av en gudnådelig händelse bara råkar befinna sig så långt borta från mittlinjen som är geografiskt möjligt. Med denna regel minskar möjligheten att använda byten för att maska.

BETYG: (++++)

Inga anfallande spelare får befinna sig inom en meter från frisparksmuren!

Något vi har börjat se alltmer under senare år är att anfallande spelare har börjat infiltrera försvarsmuren vid frisparkar. Detta för att kunna skapa luckor eller helt enkelt orsaka oreda hos det försvarande laget. Det är även något som leder till ruff och gruff på planen och således ett ofog för domarna att hålla reda på. Alltså förbjuder man helt enkelt detta. Känns varken till eller från kanske, även om regeln att anfallande spelare måste hålla minst en meters avstånd öppnar upp märkliga möjligheter för försvarande lag att ställa upp sig i flera mindre murar som tvingar anfallande spelare att inta sämre positioner.

ANNONS

BETYG: (+)

Coacher och tränare kommer få kort!

Faktiskt inte någon helt ny idé, utan något som redan har börjat implementeras på sina håll, men från och med nästa säsong gäller alltså detta generellt. Förut har coacher och tränare bara kunnat få tillsägelser eller i värsta fall blivit uppvisade på läktaren. Från och med nästa säsong kommer de alltså kunna få gula och röda kort enligt samma modell som spelare, vilket rimligtvis kommer göra det smidigare för domarna att upprätthålla disciplinen också vid sidan av planen.

BETYG: (+++)

Omedvetna handsmål kommer inte längre godkännas!

Avsikten kommer inte längre spela någon som helst roll när bollen tar på armen eller handen i offensiv situation. En spelare som gör mål med hjälp av att bollen tar på armen, eller om ett mål uppstår på grund av en boll tar på anfallande spelares arm i ett tidigare läge, oavsett om det skedde helt omedvetet, olyckligt och oavsiktligt så kommer inte målet godkännas. Det betyder exempelvis att Willy Bolys mål för Wolves mot Man City, eller Sergio Agueros mål mot Arsenal, inte hade godkänts. Fullständigt korrekt tycker jag, ett mål är en så stor fördel att det inte ska få göras med armen, oavsett om det är ren otur eller ej.

ANNONS

BETYG: (+++++)

Peter Hyllman

Kan Arsenal undvika Rennesskita så går de till kvartsfinal

Peter Hyllman 2019-03-07 10:00

De flesta trodde nog inte att Rennes skulle vinna mot Real Betis. Det spanska laget har varit en frisk fläkt under säsongen och har spelat en fin och underhållande fotboll under Quique Setién, och efter att ha hämtat upp 1-3 till 3-3 i den första matchen på bortaplan kändes utgången nästan given. Men Rennes chockade Real Betis med två mål i första halvlek och vann på Benito Villamarín med 3-1 till slut.

Hur mycket av Rennes vinst över Real Betis berodde på det spanska lagets brist på rutin och egen klantighet, samt hur mycket berodde på Rennes kvalitet och skicklighet? En frågeställning som borde kunna ha rätt stor betydelse för vad vi tror och tycker om Arsenals chanser i den här åttondelsfinalen. Vad vi i alla fall borde kunna säga är att Rennes inte är ett lag som ska underskattas.

Rennes ligger parkerade tämligen exakt mitt i Ligue 1-tabellen, men franska lag går bra i europeiskt cupspel den här säsongen. Av någon märklig anledning brukar det ju kunna bli så att lag från samma liga ofta presterar bra samtidigt. Vad vi vet är att franska lag alltid är kompetenta och oftast välorganiserade, samt att Rennes har några välkända och namnkunniga spelare såsom Hatem Ben Arfa, och svenske Jakob Johansson.

ANNONS

Man kan inte heller bortse från Rennes motivation och entusiasm. ”Vi fick inte en Europa League-lottning, vi fick en Champions League-lottning!” menade Rennes manager Julien Stéphan direkt efter lottningen. På ett för veckan aktuellt tema så bara råkade Rennes ligamatch i helgen dessutom bli inställd, så Rennes har kunnat vila och träna en vecka inför kvällens match. De tänker göra det mesta av den här möjligheten.

Vilket innebär att 30,000 supportrar på Roazhon Park kommer försöka trumma upp en alldeles fantastisk atmosfär för att ge Rennes ett bra utgångsläge inför returen. Och det är kanske en sak Rennes kan känna sig lite sura på, att de faktiskt lottades att få avsluta på hemmaplan, men eftersom UEFA vill hålla isär klubbar från samma stad, och Chelsea lottades hemma, så fick Arsenal istället börja på bortaplan.

ANNONS

Med andra ord, kan Arsenal undvika Rennesskita i den första matchen i Frankrike så bör de ha goda möjligheter att ta sig vidare till kvartsfinal. Noterbart är att Rennes gjorde två tidiga mål i första halvlek i båda matcherna mot Real Betis, så det är inte någon långsökt tanke att de kommer försöka öppna hårt, fartfyllt och intensivt också mot Arsenal, och tvinga Arsenal till att spela matcherna på deras villkor.

Normalt sett vore det en matchbild som hade oroat en smula när det gäller just Arsenal, som har kunnat överrumplas av dylik taktik. Positivt är emellertid att Arsenal under den här säsongen har visat allt större förmåga att kunna anpassa sig till en sådan matchbild och utforma sin egen matchplan därefter. Unai Emery formulerade och genomförde en sådan matchplan mot Tottenham i lördags, som mycket väl kunnat sluta med vinst.

ANNONS

Kan Arsenal genomföra kvällens match med samma disciplin bör deras chanser att vinna mot Rennes vara mycket goda. Den avgörande frågan är naturligtvis om Arsenal den här gången lyckas undvika onödiga försvarsmisstag. Samtidigt är Rennes svagare motstånd än Tottenham, vilket kommer ge Arsenal betydligt större marginaler att arbeta med både offensivt och defensivt. Det gäller att utnyttja dessa marginaler.

Vi vet med största säkerhet att Pierre-Emerick Aubameyang kommer spela som anfallare för Arsenal, i och med att Alexandre Lacazette är avstängd i dessa båda matcher mot Rennes. Vi vet med största sannolikhet att Lucas Torreira kommer spela på centralt mittfält mot Rennes eftersom han är avstängd i kommande tre ligamatcher. Vi vet inte alls hur Unai Emery tänker om Mesut Özil inför en sådan här match.

ANNONS

Matcherna duggar tätt för Arsenal naturligtvis. Derbyt mot Tottenham borde inte störa dem nämnvärt, det spelades redan i lördags för fem dagar sedan. Däremot måste Arsenal rimligtvis ha söndagens match mot Man Utd i bakhuvudet, en match om tre dagar som naturligtvis kan komma att visa sig väldigt viktig för ligatabellen den här säsongen, och kommande säsongs spel i antingen Champions League eller Europa League.

På så vis är det en lite märklig tid på säsongen för Arsenal, där prioriteringarna mellan ligaspelet och Europa League måste vara särskilt svåra att göra. De har inte riktigt kommit så långt i Europa League ännu att den där titeln verkligen känns inom rimligt räckhåll, men ändå så långt att man inte längre vill ta onödiga risker. Samtidigt finns fortfarande alla chanser i ligaspelet att säkra den där Champions League-platsen.

ANNONS

Arsenal har ännu inte nått den punkten på säsongen när det börjar bli tydligt att det är det ena eller det andra spåret som är mest värt deras fokus. Exempelvis att försprånget nedåt eller avståndet uppåt till Champions League-strecket har blivit tillräckligt stort. Blir det tydligt i Europa League är det naturligtvis mer definitivt, antingen är man kvar eller så är man utslagna. Möjligen är det en tidpunkt som aldrig kommer.

Så länge som Arsenal måste fokusera helt och hållet på båda spåren samtidigt kommer det vara viktigt för Unai Emery att hushålla med sina spelare och rotera sina startelvor på ett smart och funktionellt sätt. Ett visst overlap är ofrånkomligt, men det finns helt säkert en klok tanke i att definiera åtminstone några spelare som mer renodlade Europa League-spelare, åtminstone under den korta tid av säsongen som återstår.

ANNONS

Petr Cech verkar vara en sådan spelare. Man kan argumentera för att Lucas Torreira och Denis Suarez vore två kloka val på mittfältet. Möjligen borde vi även kunna se Mesut Özil som en av dessa spelare, även om Unai Emery när det gäller honom snarare verkar vilja spela honom mot visst motstånd och helst på hemmaplan, snarare än att använda honom i någon specifik turnering.

Det är en komplicerad balansgång. Men även om det kanske inte alltid har varit så tydligt på fotbollsplanen exakt hur Arsenal vill spela, så är det ändå tydligt att Unai Emery har en plan för Arsenal. Vilket man inte alltid har varit säker på att Arsenal faktiskt har haft. Det är en plan som kan kritiseras i sina olika delar, det är en plan som helt klart har tagit tid att accepteras av alla spelare, men det är lik förbannat en plan.

ANNONS

Och Arsenal är bättre nu än vad de var för ett år sedan. Nu ska de bara undvika Rennesskita i Europa League ikväll.

Peter Hyllman

Bra lag har tur! - och Man Utd?

Peter Hyllman 2019-03-06 23:34

Fransmännen måste rimligtvis börja bli heligt trötta på gula västar. De har varit symbolen för sociala protester mot ekonomisk orättvisa som har pågått de senaste fyra månaderna över hela Paris och runtom i Frankrike. Ikväll, som någon sorts elak ironisk markering, gick det en norsk manager längs sidlinjen på Parc des Princes iförd gul väst, regisserandes en av Champions Leagues mest sjuka vändningar någonsin.

Alla hade naturligtvis skrivit av Man Utd i den här åttondelsfinalen. Jag hade skrivit av Man Utd i den här åttondelsfinalen. Ole-Gunnar Solskjaer pratade om att det inte fanns några uppdrag som var omöjliga, men det lät ärligt talat mest som något han kände att han behövde säga. PSG kändes för starka, Man Utd kändes fortfarande för svaga, alldeles för drabbade av skador och avstängningar.

Ett ständigt tema under hela mitt vuxna Man Utd-supporterskap, som har sammanfallit med att Man Utd regelbundet har vunnit titlar och varit dominerande i både engelsk och europeisk fotboll, har varit hur mycket tur Man Utd har. Det har inte spelat någon större roll hur många gånger Man Utd vunnit ligan, eller med hur många poäng, tur har de på något sätt ändå alltid haft.

ANNONS

För det mesta är det så klart lätt att veta vad den analysen egentligen går ut på. Vi ser ju något liknande den här säsongen sedan Ole-Gunnar Solskjaer tagit över Man Utd. Laget har plötsligt börjat vinna en mängd matcher och plötsligt beror det bara på tur igen, även fast det kanske handlar om en enda match där man faktiskt kan säga att vinsten inte var helt motiverad sett till matchbilden.

Men i Champions League den här säsongen har Man Utd onekligen tur. Redan mot Juventus i gruppspelet hade Man Utd en smått osannolik tur som lyckades vända 0-1 till 2-1 i matchens slutminuter, en seger som till sist var vad som tog dem vidare ur gruppen och till slutspel. Och hur man än vänder och vrider på den här åttondelsfinalen mot PSG kan det knappast förnekas att Man Utd hade turen på sin sida.

Första målet tillkommer på ett absurt försvarsmisstag som ger Romelu Lukaku ett friläge efter bara någon minut. Andra målet tillkommer mitt under första halvlek sedan Gianluigi Buffon schabblat iväg en retur på Marcus Rashfords skott. Det målet skickar en nervchock genom hela Paris. Angel Di Marias kvittering i andra halvlek döms bort på grund av offside. Och sedan, på tilläggstid, en VAR-straff, Marcus Rashford, 3-1!

ANNONS

Fyra avgörande situationer i en och samma match, som var och en avslutas till Man Utds fördel utan att Man Utd egentligen har någon kontroll över vad som händer. Straffen kan diskuteras och kommer att diskuteras i evighet, den kan nog motiveras som korrekt, men är naturligtvis otroligt hårt dömd i just det läget. Även om man kan hävda att domslut inte ska ta hänsyn till sådana faktorer.

Men bra lag har tur! Vad man fortfarande kan fråga sig är om Man Utd är ett bra lag, i alla fall på den här nivån. Det är inget dåligt fotbollslag naturligtvis, men lagets svagheter är fortfarande tydliga. Men tur är en värdefull egenskap för alla fotbollslag att ha, och är ofta en produkt av ett lag med en positiv attityd, ett lag som arbetar hårt och ett lag som ser möjligheterna. Med Ole-Gunnar Solskjaer är Man Utd ett sådant lag.

ANNONS

”Man Utd är tillbaka!” sjöng bortafansen på Parc des Princes. Nåja, kanske inte riktigt, men Man Utd är åtminstone kvar i Champions League, de är i kvartsfinal. En vändning värre än den borta mot Juventus i semifinalen 1998-99 menar några. Nåja, kanske ändå inte, Juventus var Juventus, och PSG är trots alla sina fantastiska kvaliteter ändå bara PSG på gott och på ont, men ändå en fantastisk fotbollskväll för alla röda.

En kväll som alltid kommer göra det möjligt för Man Utd och alla dess supportrar att säga till varandra: ”We’ll always have Paris!” Det är för sådana här minnen och ögonblick vi älskar och följer fotbollen. Ole-Gunnar Solskjaer, mannen i den gula västen, har nu gett Man Utd ett väldigt stort sådant ögonblick. Och vem i hela friden kommer givet detta berätta för honom att han inte får jobbet?

ANNONS

Omöjligt!

Peter Hyllman

Man Utd kan inte vinna mot PSG med kids, men kidsen är alright

Peter Hyllman 2019-03-06 06:00

Vad man säger och vad man gör hänger inte alltid ihop, vissa skulle kanske till och med säga att det hänger sällan ihop. Så när Ole-Gunnar Solskjaer säger att Man Utd åker till Paris för att vända på åttondelsfinalen mot PSG, och menar att inga uppdrag är omöjliga, så rimmar det kanske inte så väldigt väl med den extremt ungdomliga matchtrupp han tar med sig till Paris. En matchtrupp som ärligt talat andas mer Ligacupens tidiga omgångar än vad den andas Champions League-slutspel.

Visst kan man däremot förstå Ole-Gunnar Solskjaer till viss del. Dels är han i någon utsträckning nödd och tvungen på grund av skadeläget. Dels är det kanske ärligt talat dumdristigt att riskera mer seniora spelare för något som trots allt rent realistiskt känns som en lost cause, åtminstone när återstoden av säsongen, med FA-cupen och med Champions League-striden längst fram i tankarna, kommer betyda så mycket både för Man Utd och för Solskjaer.

Bättre i så fall kanske att ta tillfället i akt att ge yngre spelare en upplevelse och möjligheten att få känna på den europeiska hetluften. Man Utd kommer åka ur Champions League ikväll, om inte något tämligen enastående inträffar på Parc des Princes, matchen på Old Trafford såg till den saken, men det går fortfarande att ta med sig något från den här åttondelsfinalen inför framtiden, om man tar lärdom och skaffar sig viktig erfarenhet.

ANNONS

Ärligt talat kanske inte Man Utd borde vara här. Oavgjort mot Valencia och förlust mot Juventus på Old Trafford borde rimligtvis ha betytt att Man Utd åkte ur Champions League redan i gruppspelet. Nu lyckades de krångla sig vidare ändå, genom en av den här säsongens märkligaste vändningar i slutminuterna borta mot Juventus. Kanske hade vi där ett exempel på motsatsen, hur det är möjligt att vinna matcher utan att man därför egentligen får med sig något inför framtiden.

Man fick i och för sig den där slutspelsplatsen, och möjligheten att spela åttondelsfinalen mot, som det visade sig, PSG. Därmed möjligheten med extra europeisk cuperfarenhet till ett Man Utd som inte längre har detta i överflöd. PSG hade både sådan erfarenhet och ren kvalitet i stora mängder, vilket syntes på Old Trafford. Det var uppenbarligen två saker som skiljde de båda lagen åt, inte minst när Man Utd drabbades av sina skador precis innan halvlek.

ANNONS

Något positivt säger det så klart om Ole-Gunnar Solskjaer att vibbarna runt Man Utd ändå är positiva trots att de åker ned till en match mot PSG under dessa förutsättningar, där man vet att det förmodligen blir torsk och exit. Att våga satsa på ungdomar har så klart den effekten. Men det handlar även om attityden med vilken man tar sig an en uppgift. Alla lag förlorar, men det avgörande ligger i att inte gräva ned sig i förlusten, och att kunna se möjligheterna efter en förlust.

Allt smälter naturligtvis samman till en helhet. Stämningsläget runt denna åttondelsfinal speglar optimismen som finns runt Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer generellt. För det mesta pekar både resultaten och spelet uppåt jämfört med hur det såg ut innan. Det finns en tro på framtiden igen som inte längre fanns med José Mourinho, möjligen för att han själv aldrig verkade ge uttryck för någon sådan tro. Säsongen ansågs förlorad redan när Mourinho fick sparken, Solskjaer har dragit ut säsongen i solskenet igen.

ANNONS

Vilket av lätt insedda skäl har fått de flesta att tycka och vilja att Ole-Gunnar Solskjaer är rätt person att ta över Man Utd även efter säsongen, det vill säga på längre sikt. Vilket han kanske är, eller kanske inte är, det kan ingen veta med säkerhet. José Mourinho har tydligen sin uppfattning i alla fall, när han säger att han inte tror på en sådan ”lösning” på längre sikt. Onödigt av honom att säga kan man möjligen tycka, men det går heller inte att bortse från att han faktiskt också kan ha rätt.

Jag har själv uttryckt mina tvivel. Att ta över ett lag mitt under brinnande säsong är en sak, att bygga samma lag över flera år är en helt annan. Och hur positiv Ole-Gunnar Solskjaer än är så kvarstår Man Utds strukturella problem klubben som helhet behöver lösa, samt det faktum att spelartruppen är i stort behov av förbättring. Solskjaer kan mycket väl vara rätt person att driva denna utveckling, men det är ett mer oskrivet alternativ än vissa andra.

ANNONS

Att anställa Ole-Gunnar Solskjaer kommer av de som tycker sig veta beskrivas som det långsiktiga alternativet. Med vilket man naturligtvis anspelar på Solskjaers mångåriga historia i klubben. Frågan är emellertid om inte en sådan anställning tvärtom mest av allt skulle tyda på ett fortsatt kortsiktigt beslutsfattande i Man Utd, på ett reaktivt agerande på politiskt tryck istället för på ett självständigt strategiskt tänkande, ännu ett exempel på att låta sig förföras av det som glittrar de jour.

Solskjaer anställdes på temporär basis, som en interimistisk manager. Romantiken kring anställningen innebar alltid att om han faktiskt skulle visa sig framgångsrik under den här säsongen skulle det bli politiskt väldigt svårt att byta ut honom. Därmed har Man Utd på sätt och vis försatt sig själva i en slags gisslansituation i vilken de helt enkelt måste låta Solskjaer misslyckas först innan de ersätter honom. Det kräver ingen större fantasi för att se svagheten med en sådan metod.

ANNONS

Det är ett vanskligt sätt att fatta beslut och bedriva strategisk planering på. Nu kan det förvisso visa sig att Ole-Gunnar Solskjaer gör succé med Man Utd även på längre sikt, det vill säga under kommande säsonger också. Då är allt så klart frid och fröjd, även om det inte i sig betyder att Man Utd hade någon större aning om hur det gick till. Omvänt, om det till slut går illa, så har Man Utd slängt iväg ytterligare några år utan att göra något vettigt åt sina egna problem, och gått miste om möjligheter under tiden.

Men det är klart, inget alternativ innebär garanterad framgång. Däremot kanske det kändes bättre om man någon gång fick intrycket av att Man Utd faktiskt gjorde något som kändes som en konsekvens av eget långsiktigt tänkande, inte enbart följde med i den riktning som vinden råkade blåsa. Det mesta tyder hur som helst på att det blir Ole-Gunnar Solskjaer som leder Man Utd även efter säsongen. Det finns något fint med det, men om det är klokt kan bara framtiden utvisa.

ANNONS

Solskjaer kunde knappast ha gjort en bättre arbetsintervju i alla fall. Även om det nu blev torsk mot PSG i Champions Leagues åttondelsfinal. Kvällen kommer inte förändra på den saken. Man kan inte vinna något med kids, som Alan Hansen till allas förtjusning uttryckte sig en gång i tiden. Det blev fel. Men ikväll är det rätt, Man Utd kan inte vinna mot PSG med kids. Men kidsen är alright.

Peter Hyllman

Om Tottenham förlorar mot Dortmund, då kan vi prata om bottle job

Peter Hyllman 2019-03-05 06:00

Det svåraste som finns i fotboll är att leda med 3-0. Så brukar det ju skämtas, en slags satir över vad skrönan säger att någon kommentator någon gång sa under en match i antingen fotboll eller ishockey. Om det nu stämmer kan man tycka att kommentatorn hade lite otur. Man förstår ju helt klart hur denne tänkte och vad han ville få fram, men det blev lite fel i framförandet.

Grejen är så klart att det faktiskt kan vara rätt svårt, i meningen att det riskerar skapa en mentalt svår situation, en match som känns avgjord fastän den i själva verket inte är helt avgjord, och som om laget i underläge börjar äta upp ledningen det kan vara omöjligt för laget i ledning att bryta den utvecklingen. Att mentalt ha börjat tänka att en match är avgjord bara för att upptäcka att det är den inte alls, kan vara väldigt svårt att hantera.

Tottenham har nu att hantera just den situationen. De vann sin första Champions League-åttondelsfinal mot Dortmund med just 3-0, och var kanske det enda engelska laget att verkligen övertyga i sin första slutspelsmatch. Nu ska Tottenham alltså försvara denna 3-0-ledning över 90 minuter på bortaplan. Tottenham hade knappast kunna drömma om ett bättre utgångsläge så klart, ändå är det också ett rätt äckligt utgångsläge.

ANNONS

Varför? Jo, av den enkla anledningen att Tottenham verkligen har exakt allt att förlora den här kvällen. Åttondelsfinalen är mentalt redan avgjord för alla. Åttondelsfinalen är redan vunnen av Tottenham. Härifrån kan Tottenham bara förlora åttondelsfinalen. Dessutom, om de skulle råka förlora åttondelsfinalen, gör de det på ett sätt som onekligen skulle motsvara även den mest elaka synen på att vara ”spursigt”.

Nu lär Tottenham förvisso ha haft tid på sig att mentalt förbereda sig för att det faktiskt står 3-0 och att de fortfarande har ett jobb att göra på bortaplan i Dortmund. På så vis är det kanske mer lätthanterat än att hantera allting inom ramen för en enda match. De kan tänka igenom varje tänkbart scenario inför matchen och hur de i så fall ska reagera, till exempel om Dortmund skulle lyckas göra ett tidigt mål.

ANNONS

Att Tottenham höll nollan på hemmaplan är naturligtvis guld värt i ett sådant här läge. Dels vet Tottenham med sig att de behöver bara göra ett mål så har de tvingat Dortmund att göra minst fem mål. Dels vet naturligtvis även Dortmund detta. Det är självfallet desto mer vanskligt att anfalla hämningslöst när man vet att minsta misstag, minsta öppning i det egna försvaret, och åttondelsfinalen är helt och hållet avgjord.

Jag fick äta en hel del grus i efterhand när jag någon gång strax innan halvtid i matchen på Wembley hävdade att 0-0 faktiskt skulle vara ett rätt bra resultat för Tottenham. Naturligtvis är 3-0 ett otroligt mycket bättre resultat, men poängen var så klart bara att det var väldigt viktigt för Tottenham att hålla nollan. Och det var det, den nollan var kanske i själva verket värd lika mycket som två av de gjorda målen i detta möte.

ANNONS

Kanske är Tottenham ändå lite tacksamma för att de har den här marginalen, för de har inte haft någon bra vecka. En poäng på tre ligamatcher, förlust mot Burnley, förlust mot Chelsea, och oavgjort på hemmaplan mot Arsenal, har eliminerat Tottenham från titelstriden och istället dragit in dem i Champions League-striden. Det hade varit ett vanskligt läge att behöva möta Dortmund på bortaplan.

Anmärkningsvärt är kanske att denna svacka inträffade exakt samtidigt som Harry Kane kom tillbaka till startelvan. Nu ska inte det förstås som att Kane inte är en väldigt viktig spelare för Tottenham, men han kom också tillbaka tidigare än de flesta väntat. Man kan undra om han kanske kom tillbaka lite för tidigt för sitt eget och lagets bästa, för han har sett trögare ut än normalt. Tottenhams flow har kommit av sig.

ANNONS

Borta ur titelstriden i ligan, utslagna ur Ligacupen, utslagna ur FA-cupen. Givet att Tottenham ändå har ett poängmässigt rätt bra försprång på lagen nedanför dem i ligan så kan man åtminstone preliminärt hävda att de bara har Champions League kvar att verkligen spela för, det enda de faktiskt kan vinna den här säsongen. Kanske kan det ge Tottenham ett extra fokus och en extra drive i Champions Leagues slutspel.

Ett kärt samtalsämne brukar ju vara vad Tottenham egentligen har uppnått under dessa år, vad Mauricio Pochettino egentligen har uppnått. Det har naturligtvis inte blivit några titlar. Vad man kan säga är att vad Tottenham har uppnått, och det är inte någon liten grej, är att ha normaliserat för dem att ta sig till Champions League, att det nu för tiden är något Tottenham ska vara besvikna och missnöjda med om de inte skulle ta sig dit.

ANNONS

Så har vi ju inte alltid kunnat säga. Tottenham har naturligtvis jagat Champions League under mest hela 2010-talet, men länge var det mest så att säsongen var en succé om de faktiskt lyckades med jakten, och oftast lyckades de inte. Nu är Champions League mest par för banan för Tottenham, något de förväntas uppnå, en slags minimigräns som ska passeras, en ”negativ” målsättning – det måste undvikas att inte uppnå den.

Därmed har vi naturligtvis även nått den punkten i tillvaron där det börjar bli dags att förvänta sig av Tottenham att verkligen uträtta saker i Champions League också. Där kan vi ännu inte riktigt säga att Tottenham har utmärkt sig. De vann sin Champions League-grupp förra säsongen, och pressade Juventus till sista svettdroppen i åttondelsfinalen men förlorade till sist. Nära, men inte hela vägen fram.

ANNONS

Nu har de arbetat sig fram till en ny chans. Läget får naturligtvis sägas vara väldigt bra att ta sig vidare till kvartsfinal igen. Vad man kan säga om det första mötet är att Tottenham onekligen verkar ha lärt sig av sina erfarenheter från de två senaste säsongerna i Champions League. De är lite mer världsvana, lite mer rutinerade i de avgörande tillfällena. Möjligen får vi ytterligare en bekräftelse på detta ikväll.

Kan Tottenham bygga vidare på detta så har de möjlighet att vinna Champions League den här säsongen. De kan vinna mot alla lag. Och Champions League råkar nu vara den enda kvarvarande möjligheten för Tottenham att göra succé av den här säsongen. Det kan så klart vara en form av press. Det kan också vara befriande, fokusera energin och rikta arbetet mot ett väldigt tydligt mål.

ANNONS

Tottenham kan gå långt i Champions League. Men först måste de klara av det som vi alla vet är det svåraste som finns inom fotbollen, att leda med 3-0.

Peter Hyllman

Dags att stålsätta sig för kvällens Sheffieldderby

Peter Hyllman 2019-03-04 18:00

Norra London, västra London, Merseyside… Den som trodde att det var slut med derbyn för den här gången har i så fall missat det mycket möjligt största av dem alla som spelas ikväll. Sheffieldderbyt, stålderbyt, mellan Sheffield Wednesday och Sheffield United på Hillsborough. Två klassiska klubbar, en stor stad, en av engelsk fotbolls mest förbittrade rivaliteter som sträcker sig över hundra år bakåt i tiden och som uppmärksammas över hela världen.

Om en stor del av försnacket till Merseysidederbyt på Goodison Park handlade om hur Everton kunde sabotera för Liverpool, och om hur Evertons supportrar absolut inte vill se Liverpool vinna ligan, vad kan vi då säga om detta Sheffieldderby? Situationen är mycket liknande. Sheffield Wednesday befinner sig mitt i ingenstans av tabellen, samtidigt som Sheffield United i högsta grad krigar i toppen av tabellen, och om en av platserna som tar dem till Premier League.

Sheffield Wednesday vill själva spela i Premier League. Sheffield Wednesdays supportrar vill naturligtvis inte se Sheffield United spela i Premier League, särskilt inte när deras eget lag inte gör det. Möjligheten att sabotera för Sheffield United, som vid vinst ikväll går upp på andra plats i tabellen och passerar Leeds, är med andra ord en möjlighet som Sheffield Wednesday lär vilja göra mesta möjliga av. Denna möjlighet och en derbyvinst, så värst mycket mer har inte Sheffield Wednesday kvar att spela för den här säsongen.

ANNONS

Eller, tar jag fel där? Om Sheffield Wednesday vinner ikväll mot Sheffield United går de upp på 50 poäng, vilket faktiskt bara är fyra poäng från playoff-strecket. Det känns som ett långskott, särskilt som Sheffield Wednesday kanske inte känts tillräckligt stabila den här säsongen, men en derbyvinst mot Sheffield United skulle kunna vara startskottet för ett sista ryck mot playoff och en möjlig uppflyttning. Ett ryck som givet att Sheffield Wednesday redan har vunnit två raka matcher kanske redan är på väg.

Mycket står alltså på spel för Sheffield Wednesday ikväll. En derbyvinst och vad en sådan alltid betyder. Möjligheten att sabotera för Sheffield United, att göra det svårare för dem att ta sig till Premier League. Men alltså även deras egna playoff-förhoppningar. En vinst för dem vore bara ett litet steg på vägen mot ett högst eventuellt playoff. Allt annat än en vinst för Sheffield Wednesday i kvällens Sheffieldderby skulle helt säkert sätta stopp för alla sådana playoff-tankar.

ANNONS

Lite tryggare är det nog för Sheffield United. Visst satte både Norwich och Leeds oönskad press på dem genom att vinna på förhand tuffa matcher, mot Millwall respektive West Brom, vilket innebär att de måste vinna för att inte hamna lite på efterkälken. Men även om de skulle förlora så har de uppflyttningsplatserna i nära sikte, och med elva omgångar kvar har de alla möjligheter att ta sig upp över strecket igen. Det är en viktig match för dem, men det är inte liv eller död i riktigt samma utsträckning.

Ett skäl till tryggheten i Sheffield United är dess stabilitet och dess tydliga linje. Chris Wilder har varit deras manager i ganska snart tre år, de vet hur de vill spela fotboll, de har byggt upp ett lag för att spela denna fotboll och klubben har en mycket tydlig plan och därför en riktning. Sheffield Wednesday har de senaste tre åren bytt manager minst en gång om året. Först från Carlos Carvalhal till Jos Luhukay och nu senast från Luhukay till Steve Bruce. Linjen i Sheffield Wednesday är inte alls lika tydlig.

ANNONS

Ändå måste vi komma ihåg att Sheffield Wednesday var mycket nära att ta sig till Premier League under dessa år, men de föll i playoff-spelet. Men det var en kortsiktig satsning som de inte hade möjlighet att upprätthålla, mycket på grund av Football Leagues regler om financial fair play. Samtidigt som Sheffield Wednesday har fallit tillbaka i tabellen har Sheffield United stigit, först efter att till sist ha blivit uppflyttade från League One, sedan ha gjort en bra första säsong i EFL Championship, och nu vara nära uppflyttning igen.

Om Sheffield United skulle missa uppflyttning till Premier League den här säsongen, vad händer då? Borträknat att kanske Chris Wilder lämnar klubben, eller viktiga spelare väljer att lämna klubben, något vi för närvarande inte vet något om, så händer i själva verket inte lika mycket. Deras framgångar bygger inte i samma utsträckning som Sheffield Wednesdays på deras plånbok, utan på organisation, taktik och planering. Blir de kvar i Football League kan de därför jobba vidare nästa säsong.

ANNONS

Vilket är en stabilitet som både förklarar varför Sheffield United har varit det bästa fotbollslaget i Sheffield de två senaste säsongerna, och varför Sheffield United troligtvis vore betydligt bättre rustade om de faktiskt gick upp till Premier League. Oavsett hur kvällens Sheffieldderby faktiskt slutar.

Peter Hyllman

Englands fem mest fantastiska arenanamn

Peter Hyllman 2019-03-04 06:00

Det är något speciellt med arenanamn. Å ena sidan är det något som hela tiden finns närvarande i vårt prat om fotboll och i våra relationer till våra respektive klubbar. Å andra sidan är det något som vi väldigt sällan alls pratar om utan i huvudsak tar helt och hållet för givet. Men namn har betydelse, namn säger oss något om vilka vi är, och i det här fallet om vilka klubbarna är. De förtjänar att tänkas på.

Engelsk fotboll saknar knappast arenor, och engelsk fotboll saknar heller inte fantastiska arenanamn. Och syftet med den här måndagsbloggen är att skala fram de fem engelska arenor jag anser har de mest fantastiska namnen. Ingen helt lätt övning naturligtvis, hur långt ned i seriesystemet ska jag röra mig till exempel? Dessutom går det ju för arenor att ha fantastiska namn på helt olika sätt, och hur ska jag få med denna variation?

En slags uteslutningsmetod bör kunna tillämpas. Jag kommer förmodligen inte tycka att arenor som har ord såsom ”stadium”, ”park”, ”ground” och så vidare i sitt namn är så värst fantastiska, helt enkelt eftersom det lite klumpigt skriver oss på näsan att det råkar vara just en fotbollsarena. Jo, vi vet liksom. Men å andra sidan ser jag heller inget egenvärde i att vara alltför sträng med detta, om ett namn dyker upp som jag verkligen gillar.

ANNONS

En annan eliminering är arenor med sponsornamn, och där flyger naturligtvis arenor som Emirates och Etihad all världens väg. Nu är det inte så att jag har gått och blivit Nivanskt mot den moderna fotbollen för den sakens skull. Naturligtvis ska arenor få ha namn efter sina sponsorer, det finns inget fel med den saken, men kostnaden med detta är helt enkelt att arenanamnet inte längre har på sådana här listor att göra.

Ytterligare punkter på uteslutningslistan kan vara att jag inte tycker det är särskilt snyggt alls när arenor har namn efter typ adresser, vägar och dylikt. Således kommer exempelvis inte Portman Road eller Vicarage Road tas med i beräkningen. En mer personlig no-no är arenor som har ordet ”new” med i namnet. Bäst före-datumet på sådana namn tenderar ju vara rätt kort, hur länge kan något faktiskt vara nytt?

ANNONS

Men hur som helst, här är enligt mig den engelska fotbollens fem mest fantastiska arenanamn:

(5) The Hawthorns, West Brom

Taggig buske. Ungefär så är det väl man mest bokstavligt kan översätta detta arenanamn, tillhörandes West Brom. Och det är på något sätt rätt passande. Att spela som bortalag på The Hawthorns, inför en många gånger fanatisk och frenetisk hemmapublik, kan ofta kännas ungefär lika trevligt som att försöka dra sig själv genom ett riktigt taggigt buskage, och något man ser fram emot med ungefär samma entusiasm. Att spela borta mot West Brom är ofta ett törne i sidan, och på så vis har West Brom ett kanske perfekt arenanamn.

(4) The Den, Millwall

Enkelheten har sina fördelar. The Den. Det behövs egentligen inte sägas så mycket mer än så för att ge några väldigt tydliga associationer vad det är för en typ av arena man ska spela på, och under vilka förutsättningar. En lejongrop kort och gott, och ska du lyckas överleva i den så får du göra dig beredd att slåss för ditt liv. Det är dessutom ett namn som lyckas säga så mycket även om den klubb den faktiskt tillhör, och idén att Millwall skulle tvingas till att flytta bort från den här arenan, och in på en ny arena, känns tungt tråkig. Men nu verkar det som tur är inte bli av.

ANNONS

(3) Molineux, Wolves

Här gör vi ett avsteg från den generella principen att inte riktigt uppskatta arenanamn som är tagna från någon specifik person, men här funkar det dels eftersom Benjamin Molineux, den lokale affärsmannen som gett arenan dess namn, levde under 1700-talet, dels eftersom namnet i sig har uppnått en slags självständig status. Det är framför allt ett unikt och annorlunda namn, ett namn som man alltid kommer ihåg när man väl har hört det, och på så vis är det en arena som är väldigt intimt sammanknippad med just Wolves, och det är ju alltid bra.

(2) Champion Hill, Dulwich Hamlet

Vissa namn måste naturligtvis vara bättre än andra om man är fotbollssupporter. Vilken supporter skulle exempelvis inte känna en särskild form av stolthet av att ha sitt hem på en arena med namnet Champion Hill?! Onekligen ett namn som förpliktigar, men som också fostrar stolthet. Att benämna det för en kulle eller höjd ger intrycket av något man är satt att erövra eller försvara, ger en aningen militära associationer som fungerar rätt bra de också. Inte minst är det ett ovanligt suffix för ett arenanamn. Dulwich Hamlet har varit utestängda från sin arena under en längre tid på grund av ägarstrul, men har nu till allas lycka kunnat återvända.

ANNONS

(1) Roots Hall, Southend

Det finns några arenanamn som låter så genuint engelska att man nästan tror sig ha vandrat in i en Tolkiensaga. Roots Hall är ett namn som får mig att tro att en och annan ent skulle kunna ha sin hemvist där. Det är ett namn som ger både arenan och klubben en mystisk, nästan trolsk atmosfär, och man anar de många år, den kultur och den tradition som rest med genom åren i det arenanamnet. Det är ett namn som ger tyngd åt klubben, åt engelsk fotboll, och utan att bli alldeles för överdriven, eller så är det just det man blir, är det svårt att tänka sig ett motsvarande arenanamn någon annanstans än just i engelsk fotboll.

Bubblare:

Craven Cottage, Deepdale, Meadow Lane, The New Lawn, Princes Park, Turf Moor, Anfield m fl.

Peter Hyllman

Hörnan (#29): Liverpool tappar initiativet till Man City

Peter Hyllman 2019-03-03 19:13

OMGÅNGENS UPS

Arsenal. Man kan svära över Mustafis misstag bäst man vill så klart, men trots att matchen till sist slutar 1-1 går det inte att komma ifrån att det här var en riktigt bra match av Arsenal, en mycket tuff match på förhand. Kanske var det till och med en match de faktiskt borde ha vunnit, och hur många gånger har vi kunnat säga det om Arsenal i sådana här matcher de senaste tio åren? Inte många. Unai Emery hade en korrekt uttänkt matchplan och visade mod som bänkade både Mesut Özil och en av sina båda stjärnanfallare för att på bästa sätt genomföra denna matchplan.

Crystal Palace. Osannolikt viktig seger för Crystal Palace borta mot Burnley, ett av lagen de faktiskt brottas med i nedflyttningsstriden, som tar upp Crystal Palace på 33 poäng, för närvarande åtta poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Med endast nio omgångar kvar av ligan kan det vara en seger och ett poängavstånd som visar sig tillräckligt för Crystal Palace att hålla sig kvar i Premier League. Värvningen av Michy Batshuayi verkar kunna bli något av ett lyckodrag för Crystal Palace, som med honom på planen har fått en helt annan tyngd och en ny dimension i sitt anfallsspel.

ANNONS

Chelsea. Bra vecka för Chelsea, riktigt bra vecka. Inte minst med tanke på hur veckan faktiskt började. Vinsten mot Tottenham var viktig, renande på något vis, men att följa upp den vinsten med ännu en vinst borta mot ett kämpande Fulham var faktiskt lika viktigt det. Det vore fel att säga att Chelseas alla problem därmed är lösta, men det verkar i alla fall inte som att laget är på väg att lägga sig ned och dö, och det faktum att det var just Jorginho som fick göra vinstmålet för Chelsea kanske betyder något positivt det med.

OMGÅNGENS DOWNS

Burnley. Av alla tillfällen att drabbas av en ny formsvacka. Burnley såg ut att ha grävt sig ur den långa svacka de befann sig i under våren, men två raka förluster, som dessutom kan kännas en smula onödiga, mot Newcastle och mot Crystal Palace, har skickat dem raka vägen ned i gropen igen, och föga mer än fem poäng ovanför det där oroväckande nedflyttningsstrecket. Med flera lag sniffandes dem i hälarna har Burnley inte råd med en lika lång svacka som förra gången.

ANNONS

Cardiff. Fortsätter brottas med den röra som håller på att nystas upp efter Emiliano Salas bortgång, med dunkla agenter och finansiellt dribblande. Verkar ha tappat farten rätt rejält med tre raka förluster, och just den här omgången var så klart en möjlighet för dem att tjäna några poäng, med en match mot Wolves samtidigt som Southampton spelade borta mot Man Utd. Men Cardiff var aldrig riktigt nära att ta någon poäng mot Wolves, där Wolves hemmafans verkade mest roade av att antyda att Nuno Espirito Santo hade olämpliga relationer med Neil Warnocks missus.

Liverpool. På ganska exakt en vecka har nu Liverpool haft två matcher i vilka de så att säga skulle bevisa att de hade vad som krävdes för att vinna ligan den här säsongen, Man Utd (b) och Everton (b). Två svåra matcher, men två matcher som var fullt vinnbara för Liverpool. Två matcher som Liverpool ändå inte vann, och två matcher i vilka Liverpool inte ens lyckades göra ett enda mål. Att misslyckas i en match är en sak, att misslyckas i båda matcherna är inte ett positivt tecken. Med dessa båda poängtapp har Liverpool tappat både försprånget och initativet i titelstriden och härifrån har Man City både ledningen och favoritskapet.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Bournemouth. Det går att titta på resultattavlan och tycka att 0-1 mot Man City kanske inte är något särskilt lyckat resultat, men att det ändå kunde ha varit betydligt värre, särskilt eftersom det råkar vara Bournemouth. Men bakom siffrorna gömmer sig en inte riktigt lika snygg bild av ett Bournemouth som knappt ens försökte vinna matchen på hemmaplan, som inte ens när Man City gjorde sitt mål reagerade nämnvärt i sitt sätt att ta sig an matchen, och som blev det första Premier League-laget någonsin att inte få iväg ett enda skott på en helt match på hemmaplan.

OMGÅNGENS J.R.

Marco Silva. Det blev ingen seger för Everton, en seger som förmodligen hade gett Marco Silva åtminstone temporär hjältestatus på Goodison Park. Men det blev inte heller förlust, det blev en poäng mot Liverpool, i en match där Everton för första gången på ganska länge kändes som ett lag som hade det taktiska och tekniska kunnandet att hålla jämna steg med Liverpool, och var det lag som förmodligen var närmast segern. Liverpool var länge reducerade till chansartade långbollar.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Romelu Lukaku, Man Utd. Givet att det är en spelare som anses ha haft en bedrövlig säsong, är helt ur form, inte passar in i lagets nya spel, och ska vara på väg att lämna klubben, så får man ändå säga att Lukaku har haft en rätt stor och positiv betydelse för Man Utd under några riktigt svåra veckor för laget. Båda vinsterna mot Crystal Palace och mot Southampton hade utan honom varit rejält hotade. Några riktigt fina fotbollsmål mot Southampton vann matchen åt Man Utd.

OMGÅNGENS MÅL

Andreas Pereira, 1-1 Man Utd. Det var en omgång av riktigt snygga skott, och det var definitivt en match på Old Trafford smockfull av riktigt snygga mål. Bra nära alla fem mål hade kunnat vara kandidater till omgångens mål. Av dessa fem väljer jag hur som helst Andreas Pereiras kvitteringsmål, möjligen av sentimentala skäl eftersom det var ett snyggt sätt för Pereira att revanschera sig för kritiken efter matchen mot Burnley, men även för att Yan Valerys fantastiska skott ärligt talat nog borde ha räddats av David De Gea.

ANNONS

BTW…

Många Oasis-låtar som hördes på Goodison Park ikväll.

Inget lag har tappat så många ledningar mot Man Utd som Southampton har gjort under Premier League-eran.

Minst sagt viktig vinst för Brighton mot Huddersfield, och den satt långt inne.

Tung stämning på Goodison Park.

Man anar väl att det måste finnas någon anledning i bakgrunden varför Xherdan Shaqiri har fått så lite speltid efter nyåret.

Så vilken klubb köper Gareth Bale i sommar?

SVENSKKOLLEN

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd (+++). Fortsätter imponera och visa stabilitet som Man Utds nu för tiden mest ordinarie mittback. Förmodligen den ende mittbacken i klubben just nu som känns given i laget för framtiden. Inget att göra på de båda målen.

Ken Sema, Watford (-). Ingen speltid, ej på bänk.

Viktor Gyökeres, Brighton (-). Ingen speltid, ej på bänk.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan våren göra Liverpools offensiv mera yster?

Peter Hyllman 2019-03-03 06:00

Visst kan det vara en smula njuggt att kritisera Liverpools offensiv och målproduktion efter att de i förra omgången bombade in fem mål bakom Watford. Men en svala gör inte en sommar, och en målexplosion är inte någon garanti för att proppen bildligt talat har rasslat ur systemet. Liverpool hade en övertygande serieledning, Liverpool har inte längre en övertygande serieledning, och endast ett hackande anfallsspel förklarar den konkreta skillnaden.

Sex poäng har gått förlorade på de fem senaste ligamatcherna. Utöver 5-0 mot Watford blev det även 3-0 mot Bournemouth, men som vi redan kommit fram till under veckan, Bournemouth är mjukisar. Övriga matcher är 0-0 mot Man Utd på Old Trafford, 1-1 mot West Ham på London Stadium och 1-1 mot Leicester på Anfield. Tre matcher där givet förutsättningarna Liverpool kunde och kanske borde ha tagit alla poäng, men där laget aldrig lyckades hitta någon väg igenom motståndarnas försvar.

Lägg till detta ett liknande mönster i Champions League, där Liverpool aldrig lyckades ta sig igenom ett oväntat disciplinerat Bayern München, även detta en match som slutade 0-0. Är detta något rent tillfälligt eller något mer systematiskt? Det är inte helt lätt att svara på och det är något tiden helt enkelt får utvisa. Vad vi däremot kan säga är att Mohamed Salah inte alls verkar i bra slag och är långt ifrån lika onåbar som han var under stora delar av förra säsongen.

ANNONS

Man kan diskutera sig trötta på vad detta beror på. Skador och trötthet är som alltid en frestande förklaring, och det är klart att det blir inte lättare när Liverpool förlitar sig på att avgöra matcher med Daniel Sturridge eller Divock Origi på planen. Nerver är naturligtvis en annan nära till hands liggande tanke, inte minst för Liverpool som inte har vunnit den där ligan på 30 år. Båda orsakerna kan förklara vad som har blivit ett mer plottrigt, långsamt och ja, nervöst anfallsspel från Liverpools sida.

Rent taktiskt vet vi så klart att Liverpool under Jürgen Klopp alltid har haft vissa besvär med att lösa upp samlade motståndarförsvar. Det är inget nytt. Liverpools spelidé bygger i grunden på bollvinster hellre än på bollinnehav, snabba omställningar mot ej samlade försvar hellre än långa spelsekvenser. Liverpool har tvingats utveckla sin förmåga att spela mot samlade motståndarförsvar, och blivit betydligt bättre på det, men det faller sig ändå inte riktigt lika naturligt för dem som för t ex Man City.

ANNONS

Ändå finns det gott hopp för Liverpool. Om Mohamed Salah möjligen känns en smula nedfryst så känns å andra sidan Sadio Mané stekhet, så det gäller kanske att göra det mesta av honom, även om han naturligtvis behöver hjälp. Och med vintern bakom oss så börjar dels spelschemat bli mer reguljärt än förut, och vädret varmare och solen mer framträdande, vilket brukar vara positivt för de anfallande lagen. Vårkänslorna kan helt enkelt få det att börja spritta i Liverpools ben.

Dessutom kanske kvällens match mot Everton är Liverpools sista riktigt tuffa match i just detta avseende. Det är den sista matchen där det inte nödvändigtvis går att förvänta sig att Liverpool ska ta alla tre poäng, även om de samtidigt råkar ha ett väldigt positivt facit mot just Everton, men ett derby på Goodison Park lever alltid sitt eget liv. Ska Liverpool vinna matchen behöver deras anfallsspel fungera, de kan inte vara lika oprecisa och plottriga som de var mot Man Utd på Old Trafford.

ANNONS

Kan Liverpool vinna mot Everton ikväll har de fortfarande serieledningen efter att ha passerat detta ”sista” hinder. Vilket får sägas vara ett bra utgångsläge. Visst har Liverpool tuffa matcher kvar i ligan även därefter, men mot övriga storklubbar är det bara matcher kvar på Anfield vilket borde ge Liverpool ett bra läge i dessa matcher. Även Burnley möter man på Anfield. I övrigt är det motståndare mot vilka Liverpool normalt sett ska kunna vinna även utan ett helt hundraprocentigt anfallsspel.

Vilket naturligtvis gör detta till ett utmärkt tillfälle för Everton att agera spoilers för Liverpool. Hämnden vore kanske ljuv för Everton givet att det nog i stor utsträckning var Liverpool som sabbade deras säsong på Anfield, med det minst sagt turliga målet på tilläggstid. Därefter har Evertons säsong aldrig blivit sig riktigt lik igen. Everton har kanske inte jättemycket kvar att spela för den här säsongen, de riskerar inte nedflyttning, men kanske har de en utsidas chans på den där sista europeiska cupplatsen.

ANNONS

Marco Silva har fått ta mycket kritik de senaste månaderna, och det har till och med diskuterats om han blir kvar eller ej. En vinst mot Liverpool skulle naturligtvis öka hans kurs rejält bland hemmafansen. Det är inte precis ofta som Everton vinner mot Liverpool, och när en vinst dessutom skulle kunna sabotera Liverpools titelchanser så vore den helt säkert desto mer söt. För andra söndagen i rad möter Liverpool alltså ett motstånd som inget hellre vill än att sätta käppar i hjulet för just dem.

Föga oväntat har vissa salvor redan lossats i försnacket. Marco Silva gjorde sig nog några pluspoäng genom att svara upp mot Liverpool och Jürgen Klopp, bland annat genom att bemöta det något förminskande påståendet att dessa derbyn är som en VM-final för Everton genom att mycket riktigt påpeka att när Liverpool alltså turligt vann motsvarande derby på Anfield för några månader sedan så var det Liverpool och Klopp som firade just som om de hade vunnit en VM-final.

ANNONS

Ikväll kommer det firas på Goodison Park, kanske som om det vore en VM-final, oavsett vilka som vinner. Om Liverpool vinner så firar de därför att de lämnar vintern bakom sig i serieledning och med en stark position inför vårens titelspurt. Om Everton vinner så firar de för att ha vunnit ett derby, för att ha fått sin revansch på Liverpool, och för att ha gett en i övrigt rätt så mulen säsong en stråle solsken att avsluta säsongen med och kunna börja förbereda sig för nästa.

Derbymatcher mellan Everton och Liverpool har haft en tendens att handla mycket om historia. Kvällens derby mellan Everton och Liverpool har desto större betydelse för de båda klubbarnas närmaste framtid.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#35): Leeds sprutar energi!

Peter Hyllman 2019-03-02 18:15

KANON

Leeds. Leeds har tappat energi var en stor del av storyn inför matchen mot West Brom. En story som Marcelo Bielsa inte var väldigt imponerad av. Man kan tänka sig att den storyn var ett sätt att motivera Leeds till den här matchen och det fungerade i så fall perfekt, med ett Leeds som sprudlade på planen i ett högt tempo med hård press, i den mest fullständiga prestation vi förmodligen sett den här säsongen inte bara av Leeds, utan i Football League över huvud taget. Bielsa kan därmed vara nöjd med att ha gett kritiken på nöten, men man bör även ha kvar i huvudet att det är en sak att maximera energin till en enda match mot West Brom hemma, en annan att göra det i match efter match.

ANNONS

Norwich. Att vinna en bortamatch mot Millwall är inte någon lätt uppgift, det vet även mer meriterade klubbar än Norwich, och att vinna en sådan match mitt i en rafflande toppstrid i Football League sedan Leeds kvällen innan vunnit mot West Brom i ett annat toppmöte, kräver is i magen och hår på bröstet. Men Norwich visade ingen pardon, tog tidigt ledningen och fastän Millwall kvitterade precis innan halvtid så darrade Norwich aldrig på handen. Tung vinst för Norwich som onekligen signalerade att de kommer vara väldigt svåra att hålla borta från Premier League.

Brentford. Mitt i brinnande omgång är det alltså Londonderby mellan Brentford och QPR, ett derby som Brentford vann med övertygande 3-0. Brentford verkar ha kommit över den rätt djupa svacka de hamnade i sedan Dean Smith lämnade klubben mitt under säsongen för Aston Villa. Det var en svacka som såg ut att riskera dra ned dem hela vägen in i nedflyttningsstriden, men resultaten de senaste omgångarna har med största sannolikhet gett Brentford möjligheten att sluta oroa sig över den saken. Lite mer oroligt är det i så fall för QPR som ligger nio poäng från strecket.

ANNONS

KALKON

Derby County. Det verkar inte spela någon som helst roll vem som är manager för Derby County, runt den här tiden på säsongen är det som en naturlag att laget ska börja svikta och falla samman. Förlusten mot Aston Villa är Derby Countys fjärde raka förlust, och 0-4 redan i halvtid är onekligen ett tecken på ett lag på gränsen, eller kanske snarare redan förbi gränsen, till sammanbrott. Derby County riskerar missa playoff, och enda räddningen så här långt är att även Bristol City har börjat förlora sina matcher.

OMGÅNGENS MATCH:

Leeds 4-0 West Brom. När säsongen i Football League ska sammanfattas är det inte omöjligt att det här kommer vara matchen som lyfts fram som säsongens match, både för dess betydelse och för kvaliteten i dess genomförande. Bokstavligt talat från matchens första sekunder till matchens sista sekunder var det en närmast perfekt genomförd fotbollsmatch av Leeds. Det enda som hade kunnat höja matchen ytterligare hade varit om West Brom lyckats matcha dem i tempo och intensitet.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE:

Jack Grealish, Aston Villa. Det är en riktigt bra fotbollsspelare Jack Grealish, när han har sin dag, och idag hade han sannerligen sin dag. Låg bakom mer eller mindre allting på planen när Aston Villa gjorde lammfärs av Derby County, och inte minst hans mål på volley i slutet av första halvlek förtjänar att applåderas stort. Mycket tyder på att Aston Villas avstånd upp till playoff-strecket är för stort, om inte något spektakulärt inträffar under slutet av säsongen.

BTW

Bolton. House Bolton börjar möjligen lessna på det här nu. Orsakad straff samt två röda kort i en och samma match borta mot Swansea. Till sist gör Swansea 1-0.

Britt. Jättemiss av Middlesbroughs Britt Assombalonga som missar öppet mål från typ 1-2 meter borta mot Wigan.

Stålderbyt. Både Leeds och Norwich vinner på pappret tuffa matcher. Tungt tryck nu på Sheffield United inför måndagskvällens Sheffieldderby borta mot Sheffield Wednesday.

ANNONS

RESULTAT:

Leeds 4-0 West Brom; Aston Villa 4-0 Derby County; Brentford 3-0 QPR; Hull City 2-0 Birmingham; Ipswich Town 1-2 Reading; Millwall 1-3 Norwich; Preston North End 1-1 Bristol City; Rotherham 3-2 Blackburn Rovers; Stoke 2-0 Nottingham Forest; Swansea 2-0 Bolton Wanderers; Wigan 0-0 Middlesbrough; samt (på måndag) Sheffield Wednesday vs Sheffield United.

EFL

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Leeds (++++). Lugn och trygg närvaro i Leeds backlinje som gav övriga spelare modet att pressa hårt och hela tiden kliva upp i planen. Ryggraden på vilken en strålande match av Leeds genomfördes.

Alexander Milosevic, Nottingham Forest (++). Utmärkte sig varken positivt eller särskilt negativt när Nottingham Forest förlorade en svår bortamatch mot Stoke. Milosevic har uppenbarligen tagit en omedelbar startplats i Martin O’Neills lagbygge.

ANNONS

Niclas Eliasson, Bristol City (-). Blev kvar på bänken med Bristol City i underläge i en erkänt tuff bortamatch mot Preston North End. Från bänken fick han i alla fall se Bristol City kvittera och ta med sig en poäng.

Peter Hyllman

Vågar eller vill Unai Emery spela Mesut Özil mot Tottenham?

Peter Hyllman 2019-03-02 06:00

BATE Borisov, Southampton och Bournemouth… Tre matcher i rad, samtliga hemma på Emirates, i vilka Mesut Özil inte bara har spelat, utan spelat från start och framför allt spelat mycket bra. En positiv utveckling under en säsong där Özil till synes har befunnit sig i utkanterna av Unai Emerys tänkande, inte riktigt har haft Emerys förtroende, och således inte spelat särskilt mycket.

Orimligt naturligtvis, att lagets tänkte nyckelspelare och dess överlägset bäst betalde spelare knappt får någon speltid. Frågan är däremot om dessa tre matcher har lyckats övertyga Unai Emery om Mesut Özils kvalitet, betydelse och pålitlighet. Uttryckt på ett annat sätt, om Özil inte startar mot Tottenham efter tre sådana matcher så är det svårt att se någon väg tillbaka alls för Özil i Arsenaltröjan, i alla fall med Emery som manager.

För det är naturligtvis i just sådana här matcher som Mesut Özil måste vara tänkt att inte bara spela utan även glänsa, vara den spelare som vinner matcherna åt Arsenal. Inte vara spelaren som bänkas av taktiska skäl, av fysiska skäl, för att han råkar vara lite snuvig eller möjligen ha lite huvudvärk eller vad som råkar vara dagens ursäkt. Men alldeles för sällan har det ju faktiskt varit på det sättet.

ANNONS

Visst är Tottenham på bortaplan, även om det är ”bortaplan”, en betydligt tuffare uppgift än BATE Borisov, Southampton eller Bournemouth på Emirates. En match som kommer kräva mycket mer i koncentration och defensivt arbete än de tre andra. Vilket aktualiserar frågan om Unai Emery verkligen har det förtroende för Mesut Özil som krävs för att han ska vilja spela honom från start.

Rent taktiskt kan man tänka sig att Unai Emery kommer vilja spela sin trebackslinje med vingbackar och en offensiv trio utan en renodlad tia. Det var så Arsenal spelade mot Bournemouth, där Mesut Özil fungerade mycket bra i den rollen. Vilket är ännu ett taktiskt argument för varför det borde gå bra att spela Özil i den här matchen. Men som sagt, beslutet handlar inte om Özils taktiska eller tekniska kompetens.

Annars är det ett derby som Arsenal går in till i gott mod. Naturligtvis, givet att de kommer från en 5-1-vinst mot Bournemouth senast, och ett antal vinster i rad, därtill vidare i Europa League. En vinst mot Tottenham idag och de befinner sig endast en poäng bakom dem i tabellen. ”Tottenham Hotspur, we’re coming for you!” sjöngs det på Emirates i veckan. Kaxigt, men varför inte liksom?!

ANNONS

Två raka förluster, mot Burnley och Chelsea, innebär att Tottenham med största sannolikhet tappade kontakten med titelstriden för den här gången. Det innebär även att om Tottenham förlorar derbyt mot Arsenal så är det första gången med Mauricio Pochettino som manager de förlorar tre ligamatcher i rad. Det har varit en tung vecka för Tottenham. Frågan är om de kan avsluta den på ett positivt sätt.

Alltså går kanske inte Tottenham in till derbyt i gott mod. Det innebär förvisso inte att det därför behöver bli en lättare resa för Arsenal. Tvärtom är det något som kan få Tottenham att knyta nävarna och sluta sig samman, att vilja revanschera sig för en kass vecka, och inte minst med en seger mot Arsenal med största sannolikhet placera dem bakom sig i tabellen för resten av säsongen, och för tredje säsongen i rad.

ANNONS

Titelstriden har alltså blivit till Champions League-strid för Tottenham. En strid de förvisso har ett tydligt poängmässigt övertag i. En vinst mot Arsenal skulle förstärka detta övertag, samt i praktiken eliminera en av tre möjliga konkurrenter om två Champions League-platser. Kort sagt, om Tottenham vinner mot Arsenal idag har de tagit ett stort kliv mot att säkra Champions League-spel även nästa säsong.

Att svälja allt det här pratet om matchens betydelse för den påstådda maktbalansen i norra London är kanske lite för godtroget. Matchen betyder inte så mycket i just det avseendet. Däremot är det en match som betyder lite mer för båda klubbarnas feelgood-atmosfär. En vinst för Tottenham skulle höja humöret igen efter en rätt trist vecka för dem. En förlust för Arsenal skulle rätt snabbt ta ned dem på jorden igen.

ANNONS

Men i det större eller längre perspektivet ska inte blundas för matchens betydelse för Tottenham. Vinst och förlust kan till sist visa sig vara skillnaden mellan Champions League eller inte Champions League, vilket kan vara skillnaden mellan att Mauricio Pochettino stannar kvar eller inte stannar kvar i klubben, och vilket lag det egentligen är som till sist flyttar in på den där nya arenan som säkert blir klar någon gång.

Alla lag förlorar fotbollsmatcher, även de allra största och bästa lagen. Att Tottenham alltså förlorar två bortamatcher mot Burnley och Chelsea är därför knappast något att vifta med armarna för, det är inte något som tyder på att Tottenham saknar vinnarvana eller någon annan floskel som storklubbar alltid påstås ska ha. Vad som kännetecknar vinnarvana är inte att aldrig förlora, utan att kunna vinna efter att man har förlorat.

ANNONS

Samtidigt ska det inte heller förnekas vad en vinst skulle betyda för Arsenal och för deras nya projekt under Unai Emery. Arsenal har vunnit mot storklubbar förut under säsongen, både mot Tottenham och mot Chelsea, men det har varit på Emirates. Borta har de däremot förlorat tre av fyra så här långt, dessutom blivit rätt rejält utspelade i två av de matcherna, som klarat oavgjort mot ett krisande Man Utd.

Att vinna en match borta mot Tottenham skulle vara ett rätt bra tecken på att Arsenal verkligen har tagit sig över en tröskel under Unai Emery. Att vinna borta mot storklubbar är något Arsenal gjort alldeles för sällan under 2010-talet, något de hade svårt för även under Arsene Wengers andra halva i klubben. Det är matchen man inte vinner utan en defensiv organisation och utan en genuin hårdhet i laget.

ANNONS

Den defensiva organisationen och den hårdheten i laget har Arsenal saknat under rätt många år nu. Det börjar bli dags att se i alla fall tecken på att detta är på väg in i laget igen under Unai Emery. Hittills under säsongen har dessa tecken varit tämligen otydliga och inte minst rätt flyktiga. Man tycker sig ana något med detta nya Arsenal, konturerna av någonting konkret, bara för att förlora fokus redan i nästa match.

Kanske kan detsamma sägas om Mesut Özil om dennes säsong, och om dennes tid i Premier League som helhet.

Peter Hyllman

Har Leeds energin att vinna mot West Brom?

Peter Hyllman 2019-03-01 16:30

Endast fyra vinster och tretton poäng på de tio senaste ligamatcherna, sex förluster på Leeds elva senaste matcher i liga- och cupspel, ett hyfsat bekvämt försprång i toppen av tabellen har käkats upp för första gången på ett bra tag befinner sig Leeds plötsligt under uppflyttningsstrecket. En något oroväckande utveckling just som säsongen är på väg att ge sig in på avslutningssträckan.

Ett väldigt vanligt mönster under Marcelo Bielsas hela managerkarriär, och en farhåga även inför den här säsongen i Football League, är att hans lag har en tendens att drabbas av trötthet. Det är ett mönster vi har sett upprepas med Newell’s Old Boys, med Athletic Bilbao och med Marseille. Lag som varit vansinnigt imponerande inledningsvis, men efter ett tag helt enkelt fallit ifrån, inte förmått upprätthålla samma höga energinivå.

Att den frågan därför ställs till Marcelo Bielsa efter ännu en förlust, den här gången mot QPR, om Leeds möjligen har tappat i energi, är inte det minsta märkligt. Det märktes även att det var en fråga som Bielsa hade väntat sig. Frågan han knappt ställas, än mindre översättas, innan han i skarpa ordalag avfärdade dess utgångspunkt och att den som ställde frågan var mindre vetande. Leeds har ett överflöd av energi, menade Bielsa.

ANNONS

Jaha, vackert så! Man kan förvisso säga att även om Leeds nu skulle ha tappat i energi så ligger det knappast i Marcelo Bielsas eller Leeds intresse att medge den saken. Tvärtom, sådana saker brukar vara självuppfyllande profetior. Medger man trötthet är det lätt att tröttheten blir något att gömma sig bakom. I det här läget av säsongen, med mållinjen i sikte, är det nog bättre att inte ”känna efter” för mycket utan bara köra på.

En räknenisse som Marcelo Bielsa kan naturligtvis hitta statistik som stödjer påståendet att Leeds inte alls tappat i energi, antal sprungna meter exempelvis. Men att tappa energi kan ta sig uttryck på flera sätt. Hur mycket man rent fysiskt springer är så klart ett sätt, men ett annat sätt kan vara precisionen och noggrannheten i det man gör på planen; koncentration, beslutsförmåga, och snabbheten i tanken med andra ord.

ANNONS

När Marcelo Bielsa alltså klagar på att Leeds överarbetar sitt anfallsspel, det vill säga blir för omständliga, plottriga, långsamma och oprecisa, ligger det därför nära till hands att tänka att det ena faktiskt hänger ihop med det andra. Just här hittar vi även vad som är Leeds akilleshäl. Laget öser inte precis in mål. Trots att de skapar flest chanser i ligan har de gjort färre mål än samtliga tre lag bredvid dem i toppen av tabellen.

Här måste naturligtvis pekas på att Leeds helt enkelt inte har samma offensiva kvalitet som övriga lag har. Norwich har Teemu Pukki, Sheffield United har Billy Sharp och West Brom har Dwight Gayle och Jay Rodriguez. Leeds har å sin sida inte någon utpräglad kvalitetsmålskytt. Kemar Roofe är den som kommer närmast, men han har inte lyckats hålla samma jämnhet som dessa andra målskyttar.

ANNONS

Skador är en annan faktor som måste nämnas, särskilt då Leeds har en tunnare trupp än övriga topplag. Marcelo Bielsa har brottats med skador i sin anfallsbesättning mest hela säsongen, nu är Patrick Bamford tillbaka men då är å andra sidan Roofe skadad. Skador hänger så klart ihop med trötthet även det. Trötthet orsakar så klart skador, liksom skador i sin tur leder till trötthet på de spelare vars belastning därför ökar.

Leeds har inte enbart drabbats av Kemar Roofes skada. När Jack Clarke föll ihop sjuk på avbytarbänken för några veckor sedan så har de blivit av med en spelare som gav Leeds just snabbhet och direkthet i sitt anfallsspel. I samma andetag bör naturligtvis Dan James nämnas, Swanseaspelaren som var på Elland Road för att skriva på för Leeds, när Swansea under januarifönstrets sista timmar fick kalla fötter och ändrade sig.

ANNONS

Jack Clarkes skada och Swanseas nyckfulla beteende är naturligtvis sådana saker som har varit omöjliga för Leeds att planera för men som kan visa sig få förödande konsekvenser för deras ambition och förhoppning att ta sig till Premier League denna säsong. Och om vissa rapporter ska tas på allvar skulle ett misslyckande för Leeds att ta sig till Premier League denna säsong kunna tvinga ägarna att skala ned insatserna till nästa säsong.

Att det med financial fair play och med yttre finansiella förutsättningar kan vara något av ett vågspel att investera sig upp i Premier League är välkänt. Det är oftast något som kan göras under någon eller några få säsonger, inte över längre tid. Misslyckas Leeds med att ta sig upp i Premier League kan det alltså leda både till försäljningar av viktiga spelare som till att en mycket högavlönad Marcelo Bielsa lämnar klubben.

ANNONS

Detta är så klart det dramatiska alternativet. Vad som faktiskt kommer hända på längre sikt är svårt att säga givet att vi inte känner till alla omständigheter. Vad som händer den här säsongen är lättare att ha en uppfattning om. Där måste Leeds börja återfinna sin regelbundna vinnarvana igen, och hitta både den form och den poängproduktion som tog dem upp i toppen av tabellen.

Betydelsen av kvällens match mellan Leeds och West Brom på Elland Road kan knappast överdrivas. En förlust för Leeds skulle ytterligare befästa bilden av en helt tröttkörd uppflyttningskampanj som har slut på soppa, samt ge West Brom ett rejält momentum precis bakom dem i tabellen. En vinst för Leeds skulle mer eller mindre hänga av West Brom från tabelltoppen, samt ge Leeds uppflyttningskampanj ett rejält energitillskott.

ANNONS

En vinst för Leeds skulle även sätta ett streck under rätt tunga förluster mot Norwich och just West Brom, det blev 1-4 på The Hawthorns, och visa att de kan vinna även sådana här toppmatcher. Med även Sheffield United kvar att möta på Elland Road kan inbördes möten mellan dessa fyra lag mycket väl komma att avgöra toppstriden i Football League, samt avgöra om Leeds tar sig till Premier League eller ej.

Peter Hyllman

Bournemouth fortsätter vara Premier Leagues mjukisar

Peter Hyllman 2019-03-01 06:00

Bournemouths resa uppåt i det engelska seriesystemet, från botten av League Two hela vägen upp till Premier League, är naturligtvis stoffet drömmar är gjorda av. Kanske inte en riktigt lika spektakulär saga som Leicesters fantastiska titelvinst, men ändå ett kapitel i samma bok. På samma sätt måste man naturligtvis beundra Eddie Howes många års arbete med Bournemouth som har gjort detta möjligt.

Inte bara har Bournemouth faktiskt tagit sig till Premier League, de har även lyckats med bedriften att hålla sig kvar där. De flesta tog nog för givet att de skulle upp och vända, men tre säsonger i rad har de hållit sig kvar i Premier League, dessutom med hyfsat god marginal, och detta ser ut att bli den fjärde säsongen de upprepar denna bedrift. Att kalla Bournemouth för ett etablerat Premier League-lag känns inte längre malplacerat.

Att kritisera Bournemouth riskerar därför framstå som småttigt, kanske som att man missar det större perspektivet. Men om Bournemouth nu gör sin fjärde säsong i Premier League, och är på god väg mot sin femte, och det faktiskt är på sin plats att betrakta dem som ett etablerat Premier League-lag, är det i så fall inte också hög tid att faktiskt börja värdera dem därefter, och uppgradera våra egna förväntningar på dem?!

ANNONS

Bournemouths prestationer i Premier League har varit tämligen likvärdiga. De har tagit mellan 42-46 poäng vilket har placerat dem runt mitten av tabellen, normalt sett med en rätt tydlig dragning åt dess nedre halva. De har ständigt gjort det tillräckligt bra för att undvika nedflyttningsstriden men aldrig så bra att de har kunnat utgöra något genuint hot för lagen på tabellens övre halva.

Normalt sett brukar stabilitet föranleda beröm, och Bournemouth har onekligen visat sig väldigt stabila med sina 1,1-1,2 poäng per match under snart fyra hela säsonger. Men det är en stabilitet som är positiv endast när målet enbart är att inte åka ur Premier League, men vad man skulle vilja se från Bournemouth är fortsatt utveckling, inte en situation där stabilitet bara råkar vara ett annat, finare ord för stillastående.

ANNONS

Den aspekt som är mest frustrerande med Bournemouth är deras mjukhet, deras tendens att vara lätta att köra över, och i synnerhet i matcher mot de största klubbarna, framför allt på bortaplan. Det är inte matcher man förväntar sig att Bournemouth ska vinna, men det är matcher man kan förvänta sig att Bournemouth, precis som de flesta andra lag, ska kunna hävda sig i och åtminstone vara svåra att besegra.

Sanningen är den motsatta. Få lag i Premier League har de senaste åren ett sämre facit än Bournemouth än i dessa tuffa matcher på bortaplan, inget lag blir systematiskt överkörda på samma sätt som Bournemouth blir. Problemet är inte att Bournemouth förlorar dessa matcher, utan att de normalt sett är chanslösa, att de förlorar dessa matcher stort, att en match på hemmaplan mot Bournemouth är nästan synonymt med tre poäng.

ANNONS

Under Bournemouths fyra säsonger i Premier League har de vunnit endast två av 24 av dessa bortamatcher, båda matcherna mot Chelsea i olika grader av kristillstånd. Två till matcher har slutat oavgjort, mot Man Utd och Liverpool som vid tillfället hade sina kända problem med anfallsspelet. Resten av matcherna, det vill säga 20 av 24 matcher, har Bournemouth däremot förlorat, ett anmärkningsvärt svagt facit.

Men som sagt, mer oroväckande är kanske hur Bournemouth förlorar dessa matcher. De har förlorat tretton av dessa 24 matcher, det vill säga över hälften och tre gånger så många matcher som de faktiskt lyckats ta poäng i, med tre mål eller mer. Bournemouth släpper in i genomsnitt 2,6 mål per match i dessa matcher, vilket naturligtvis gör det på gränsen till omöjligt att vinna någon match.

Bournemouth har släppt in både tre mål, fyra mål och fem mål i fler matcher än vad de faktiskt har lyckats vinna. Det är naturligtvis ett rätt märkligt facit och givet att andra lag som blivit uppflyttade, som inte har varit i Premier League lika många år som dem, och som inte har mycket större resurser eller bättre förutsättningar än dem, inte brottas med samma problem, vore det fel att betrakta det som oundvikligt för Bournemouth.

ANNONS

Inte heller verkar det bli bättre med tiden. Deras första säsong i Premier League såg dem åka på två stora förluster (1-5 och 0-3). Säsongen därefter blev det tre stora förluster (0-4, 0-3 och 0-4), och den tredje säsongen återigen tre stora förluster (0-3, 0-4 och 0-3). Den här säsongen, deras fjärde säsong, inleddes med två tvåmålsförluster för att därefter ha sett Bournemouth förlora med 0-5, 1-4, 0-3 och senast i onsdags med 1-5.

Med andra ord, det är ett problem som Bournemouth alltid har haft och ett problem de inte heller ser ut att vara på väg att komma tillrätta med. Nu sträcker sig inte min lilla undersökning längre än att ha fokuserat specifikt på just dessa matcher, men det är svårt att föreställa sig att denna mjukhet eller skörhet inte skulle ta sig uttryck i matcher mot annat motstånd också, även om effekterna inte blir lika tydliga där.

ANNONS

Bournemouth har naturligtvis sin mycket tydliga och konsekventa spelidé, som har inte bara tagit dem till Premier League utan också hållit dem kvar där. Något ifrågasättande av spelidén som sådan ska inte detta ses som, utan mer ett konstaterande att oavsett vad för spelidé ett lag tillämpar måste det vara en spelidé som kan utvecklas, förfinas över tid, få laget att vinna fler matcher, förlora färre matcher, mot allt bättre motstånd.

Har Bournemouth och Eddie Howe verkligen lyckats med den saken med sin spelidé, eller kör de mest vidare med samma spelidé utan att riktigt vilja eller veta vad de ska göra för att utveckla den och förbättra laget? Denna fjärde säsong i Premier League är en säsong då Bournemouth borde ha kunnat utmana om en europeisk cupplats, och även om det inte gått vägen till sist, så borde de åtminstone kunna ha varit med i fajten.

ANNONS

Istället tar Bournemouth som vanligt sina 1,1-1,2 poäng per säsong, fortsätter förlora de stora matcherna stort, fortsätter placera sig anonymt och intetsägande på tabellens nedre halva, och fortsätter åka ur cupspelet alldeles för tidigt. Vilket möjligen kändes som att det var bra nog när Bournemouth först kom till Premier League, men nu när de om ett knappt halvår ska inleda sin femte säsong börjar kännas lite fattigt.

Mer än så kräver emellertid att Bournemouth blir hårdare. Men Bournemouth fortsätter fortfarande efter fyra-fem år att vara Premier Leagues mjukisar.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto