Vi lever tveklöst i en tid av ökande intolerans över hela brädet. Oavsett om vi pratar om ras, kön, sex, religion, politik, nationalitet eller kort och gott egentligen bara åsikter som på ett eller annat sätt råkar vara avvikande, så finns där en oroande och växande tendens att vägra acceptera dessa skillnader. Vad det beror på är en svår fråga. Att samhällsfrågor som ökad fattigdom och större samhällsklyftor, bristande utbildningsnivåer tillsammans med internets möjligheter till mobbmentalitet förklarar saken är givet, liksom politikers vilja att spela på dessa våra lägsta gemensamma nämnare för egen vinning.
Vad fotbollen egentligen fyller för funktion i denna samhällsutveckling har aldrig varit en helt okomplicerad fråga. Där finns den politiska synen på fotbollen som menar att fotboll är en del av samhället och därför i grunden fyller en politisk funktion, egentligen oavsett om den vill det eller ej. Där finns den nihilistiska synen på fotbollen som istället menar att fotboll har ingenting alls att göra med politik. Den senare synen brukar förvisso användas mest av fotbollens företrädare som vill undvika eller sopa under mattan en politisk kritik av deras egen verksamhet.
Att fotbollen fyller en politisk funktion vet vi däremot med säkerhet. Om inte annat så för att samma fotbollens företrädare minsann inte har något emot att lyfta fram den saken när det istället passar dem, när de ser det som ett bra sätt att lyfta fram hur viktig fotbollen är och hur duktiga de själva är. Men även för det stora antal exempel vi ser på exempelvis politisk sportswashing, där i vissa fall nationalstater köper fotbollsklubbar för att skrubba rent deras politiska rykte i världen. Detta är naturligtvis den olyckliga sidan av detta politiska mynt.
Den positiva sidan av samma politiska mynt är att om fotbollen kan användas till rätt tveksamma politiska syften så kan den även användas som ett verktyg för positiv, politisk förändring. Något som inte minst Altrincham FC har tagit fasta på, när de för någon dryg månad sedan blev den enligt utsago första klubben i världen att spela i tröjor helt och hållet i prideflaggans alla färger. Prideflaggan, som vi vet, är LGBT-rörelsens symbol i regnbågens alla färger för inklusivitet och tolerans. Här användes det som ett sätt att bekämpa homofobi inom fotbollen.
Alla klubbar, möjligen med något fåtal undantag, anmäler sig naturligtvis till alla möjliga sådana här kampanjer oavsett om det handlar om respekt, mångfald eller vilket som helst av dylika värden. Vackert så, men att prata är inte att göra. Oftast sträcker det sig inte så värst mycket längre än att en klubb gör pliktskyldiga uttalanden fördömandes när något negativt har hänt, samtidigt som de marginaliserar problemet genom att placera det på några ”enstaka idioter” som inte är ”riktiga supportrar”. Det är ett reaktivt förhållningssätt till dessa frågor, osannolikt att åstadkomma något meningsfullt.
Altrincham FC, som använde sina pridetröjor i ligamatchen i National League North mot Bradford Park Avenue den 16 februari, har valt ett mer proaktivt förhållningssätt. De tar inte en negativ sida i denna kampanj, det vill säga där i första hand som så många andra klubbar utgår från vad de är emot istället för vad de är för, utan laddar pride med positiva associationer. Fotbollsspelare i sådana här lag är förebilder, kanske till och med hjältar, i sina respektive samhällen, som visar att de har dessa tröjor på sig med stolthet. Laget står plötsligt för något positivt.
Självfallet väcker det uppmärksamhet och skapar diskussion, men en mer positiv diskussion än när något felaktigt beteende ska fördömas. Det blir en diskussion präglad mer av nyfikenhet än något annat. Oavsett om det handlar om att upplysa ungdomar som kanske inte har haft några större möjligheter att konfronteras med dessa frågor på ett positivt sätt förut, eller om det handlar om att förklara för 80-åriga gubbar vad prideflaggan egentligen är för något. Återigen, dessa frågor tas upp i ett sammanhang som är positivt snarare än negativt.
Förmodligen är det smart att ha börjat i liten skala. Att använda pridetröjan i en separat match gör att dessa frågor kan göras till en del utav klubbens identitet och värderingar utan att därför bli till en fråga om klubbens identitet, exempelvis dess klubbmärke eller dess klubbfärger. Många gånger känsliga frågor i alla fotbollsklubbar. Att en liten klubb som Altrincham går i bräschen är positivt då det inte blir samma chock för systemet, samtidigt som de ändå blir en förebild och inte minst ett prejudikat för andra och större klubbar att göra samma sak.
Att homofobi och intolerans är ett problem inom fotbollen måste rimligtvis vara välkänt, inte minst inom engelsk fotboll. Det är ingen tillfällighet att i stort sett inte en enda aktiv fotbollsspelare i England är öppet gay, vilket naturligtvis är att betrakta som en statistisk omöjlighet. Oavsett vilka fina ord som än sägs om öppenhet, inklusivitet och tolerans så är inte miljön sådan att detta är accepterat. Delvis ett problem i omklädningsrummet, men kanske framför allt ett problem på läktarna. Precis som det en gång i tiden, och inte jättelänge sedan, var för svarta fotbollsspelare.
Altrincham FC:s pridetröjor har visat sig fylla inte enbart en politisk, symbolisk funktion utan har fört med sig även konkreta, rationella fördelar. Visst har Altrincham sålt fler tröjor än förut, inte minst just dessa pridetröjor, vilket åtminstone har finansierat kampanjen. Och visst har Altrincham fått mycket positiv uppmärksamhet över hela världen för denna kampanj. Men det har också skett en ökning av publiksiffrorna på läktarna, fler kommer på Altrinchams matcher, och inte minst tänker man sig att det beror på att fler känner sig välkomna på Altrinchams matcher.
Altrinchams pridekampanj blir alltså mer än enbart en fråga om do-goodery, den ger även konkret vinst. Inte för att do-goodery ska föraktas, kampanjen är värd att göra enbart med det syftet, om fler klubbar och människor här i världen skulle lägga lite mer energi på att ”do good” så vore världen en bättre värld. Normalt sett är det ju en viss typ av människor som rackar ned på do-goodery, precis som de av någon anledning gör på vad de beskriver som politisk korrekthet, som om en normal förmåga att visa empati och hänsyn med andra människor vore en dålig egenskap.
Det är i själva verket en mycket positiv egenskap. Liksom Altrincham FC visar att engelska fotbollsklubbar faktiskt kan aktivt välja att även spela en positiv, politisk roll. Både en och annan betydligt större klubb i Manchesterområdet, där Altrincham hör hemma, skulle kunna dra lärdom och ta efter.