Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Premier Leagues åtta största frågor inför nästa säsong

Peter Hyllman 2021-05-31 06:00

En säsong är precis avslutad och vi börjar kanske redan mentalt förbereda oss för nästa säsong. Det görs bokslut över en säsong på samma gång som det redan måste börja planeras för kommande säsong. Fotbollen tar på sätt och vis aldrig något uppehåll, den tar sig bara olika former och uttryck beroende på när på året vi befinner oss. Nu är det sommar och därför börjar det pratas mer om värvningar och anställningar.

Frågor som sammanfattar och avslutar den här säsongen bär vi så att säga med oss in i planeringen av nästa säsong. Det kan gälla allting från rent uppenbara oklarheter som klubbar som står utan managers till mer luddiga problemställningar som om eller hur en klubb är på väg att förstärka olika positioner i laget. Det kan för all del även handla om rena personfrågor eller konflikter som bubblat på eller under ytan.

Vilka är då de åtta största frågorna inför kommande säsong? Kort sagt, vilka är de mest spännande frågorna fyllda med störst potential för betydelse inför nästa säsong och som därför kan vara särskilt intressanta att bevaka under sommaren, även när det är tänkt att pågå ett brinnande EM-slutspel? Här hittar vi en hel del exempel, i allting från det lilla till det stora.

ANNONS

Men detta är naturligtvis bara mina exempel, så kanske är det värt att fundera på vad ni själva har för exempel på stora frågor.

(8) Bygger Everton vidare eller bygger Everton om?

Carlo Ancelotti var okaraktäristiskt kritisk mot flera av sina egna spelare mot slutet av säsongen och meddelade tydligt att ville de inte vara i Everton så borde de helt enkelt se till att lämna klubben. Uppenbart är att vissa spelare, James Rodriguez och Yerry Mina verkar höra till dem, inte riktigt känner sig hemma på Merseyside.

Tittar man på Evertons spelartrupp på pappret, liksom om man tar med i beräkningen Evertons nyss genomförda säsong, så finns där en rätt intressant potential med Everton om de lyckas bygga vidare på detta. Men om flera spelare försvinner och måste bytas ut kan det vara så att Everton istället står inför ännu ett ombygge.

ANNONS

(7) Vad blir Crystal Palaces nästa steg?

Crystal Palace upplever sig nog på trygg fot i Premier League igen, och har därmed börjat fundera vidare på hur de ska kunna ta nästa steg. Samtidigt har Roy Hodgson tackat för sig, och Crystal Palace kan välja olika vägar att vandra härifrån. Antingen den gamla och trygga vägen, eller ännu ett försök på en mer progressiv klubbstrategi.

Frank Lampard är ett namn som nämnts om och om igen runt Crystal Palace, och som har den managerprofil som Crystal Palace borde vara intresserade av. Samtidigt har spelfältet öppnats upp när Eddie Howe tackade nej till Celtic under veckan. Howe vore ett strålande val av Crystal Palace, men kanske är han också sugen på Wolves?

(6) Var spelar Harry Kane fotboll nästa säsong?

Låt oss för all del inte lura oss själva om vad som ofrånkomligen kommer bli sommarens stora transfersaga. Både för att Harry Kane råkar vara engelsman och för att han även är en av världens bästa spelare. Men också för att det oavsett utfall är en transfer som kommer dra ut på tiden över mest hela sommaren.

ANNONS

Kommer Harry Kane att driva igenom en flytt till Man City och bli ännu en pusselbit i Pep Guardiolas stora projekt? Eller har Man Utd möjligen något de vill säga om saken? Eller blir det en Gerrardsk helomvändning och Kane stannar i Tottenham? Kommer någon klubb i Europa hosta upp pengarna?

(5) Var Liverpools svacka endast ett tillfälligt tillstånd?

Liverpool gjorde en riktigt svag säsong, åtminstone utifrån vad Liverpool rimligtvis hade för förväntningar på sig själva inför säsongen. Även om säsongen till sist slutade på en positiv ton med Champions League-spel säkrat för nästa säsong. Frågan är då om detta bara var en tillfällighet eller början på något mer permanent.

Liverpool har varit noga med att påtala spelschemat, frånvaron av fans och framför allt många och långa skador på viktiga spelare som orsaker till deras säsong. Allt detta är så klart sant, även om det kanske inte heller är hela sanningen. En annan del av sanningen är att Liverpool helt enkelt verkar behöva ny energi och delvis nya spelare.

ANNONS

(4) Kommer Chelsea kunna hota över en hel säsong?

Vi vet vad Chelsea kan göra med Thomas Tuchel som manager under en kortare och mer avgränsad tidsperiod, och vad de kan göra under t ex enskilda cupmatcher. Utmaningen ligger naturligtvis i att lyfta detta till att bli ett effektivt hot över en hel säsong. Vilket ställer andra och nya krav på uthållighet och mångsidighet.

Säsongsavslutningen gav lite blandade besked gällande detta för Chelsea. Samtidigt inte i sådan utsträckning att det heller går att beskrivas som någon definitiv svaghet för Chelsea inför nästa säsong. Men helt klart är att om Chelsea ska vinna ligan har de inte råd att tappa så många billiga poäng som de gjort under våren.

(3) Kan Norwich, Watford och Brentford rubba ligans cirklar?

Vi kunde nog ana redan inför den nyss avslutade säsongen att både Fulham och West Brom var två tämligen svaga nykomlingar. Dessutom gjorde Sheffield United en ruskigt svag säsong. Därmed var det så att säga flera klubbar som så att säga fick något utav ett friår i Premier League, klubbar som Burnley, Brighton och Newcastle t ex.

ANNONS

Kommer detta möjligen kunna förändras nästa säsong? Norwich, Watford och Brentford känns samtliga tre starkare än vad åtminstone Fulham och West Brom kändes. Något friår kommer det helt säkert inte bli för övriga klubbar den här gången, vilket innebär att flera av dem kommer behöva höja sig markant.

(2) Vad har Arsenal för potential på kort sikt?

Arsenal måste sägas ha gjort en bedrövlig säsong på det stora hela, även om säsongen i sig är av det underliga slaget att Arsenal slutar åtta fastän de presterat väl i paritet med ligans bästa lag under andra halvan av säsongen. Av den omständigheten känns det lätt att på klassiskt Arsenalsätt dra alldeles för stora och snabba slutsatser.

Någon ligatitel kommer det naturligtvis inte bli tal om för Arsenal nästa säsong. Men Arsenal har den här säsongen inte ens känts som en del i snacket om Champions League-platser, utan snarare känts utanför hela den diskussionen, och det finns ju faktiskt inget som säger att det måste fortsätta vara på det viset.

ANNONS

(1) Vem anställer Tottenham som nästa manager?

Vem Tottenham anställer som nästa manager definierar i hög utsträckning vad för fotbollsklubb Tottenham faktiskt strävar efter att vara. Den poängen har jag redan gjort den senaste veckan. Vad har Tottenham egentligen för ambitioner som klubb, både på kort sikt och sett över längre sikt än endast det närmaste året.

Här finns namn som låter väldigt spännande på lång sikt såsom Erik ten Hag, Ralf Rangnick eller till och med Mauricio Pochettino. Här finns namn som gör Tottenham extremt spännande redan på kort sikt såsom Antonio Conte. Här finns namn som skulle få det att kännas som om Tottenham kapitulerat, såsom Roberto Martinez.

:::

League Two: Morecambe vs Newport County

Brentford vann playoff-finalen i EFL Championship. I League Ones playoff-final under söndagen vände Blackpool ett tidigt underläge mot Lincoln City och vann med 2-1 och spelar alltså i EFL Championship nästa säsong.

ANNONS

Måndagseftermiddagen ser oss återvända till Wembley för långhelgens sista playoff-final, League Twos match mellan Morecambe och Newport County. En på förhand synnerligen oviss match.

Football Leagues sista match för säsongen. Varför man börjar med EFL Championship och avslutar med League Two, istället för omvänd ordning, kommer jag förmodligen aldrig bli riktigt klok på.

Peter Hyllman

Pep Guardiola är inte en manager höjd över varje misstanke!

Peter Hyllman 2021-05-30 17:30

Debatten har rasat under dagen om Man City och om Pep Guardiola. En obduktion måste så klart göras när ett lag förlorat på det här sättet. Återigen dammas gamla argument av för och mot Pep Guardiolas påstådda övertänkande i Champions Leagues allra största matcher.

Inte utan skäl naturligtvis. Det började redan med Atlético Madrid, men Guardiolas taktiska fipplande har fortsatt med Man City. Det började mot Liverpool för tre år sedan, med Raheem Sterling bänkad för ännu en central mittfältare. Det fortsatte mot Tottenham och sedan mot Lyon med mer defensiva mittfält än normalt.

Men inga av dessa tillfällen var kanske riktigt lika spektakulära som Guardiolas beslut att i gårdagens Champions League-final ställa ut en startelva utan vare sig Fernandinho eller Rodri, lagets två defensiva mittfältare. Man City har spelat 60 matcher innan finalen den här säsongen, i 59 av dessa har antingen Rodri eller Fernandinho spelat.

ANNONS

Desto mer spektakulärt kan tyckas eftersom Guardiola själv gjort en poäng under säsongen om att lita på spelarna och lita på systemet. Men plötsligt var det alltså dags för en Champions League-final, Man Citys första någonsin och Guardiolas första på tio år, och nu litade Guardiola till synes inte längre på spelarna eller systemet.

Man får passa sig för att falla i fällan att tänka att det ena måste bero på det andra enbart för att det inträffar efter det andra. Man Citys förlust hade även andra orsaker, men det är också svårt att tänka att Chelsea fick ett betydligt lättare jobb på mittfältet, för bland andra N’golo Kanté och Kai Havertsz, än vad de normalt sett skulle ha fått.

En bieffekt av Guardiolas uttagning var att Ilkay Gündogan får ta den mer defensiva rollen på mittfältet under en säsong då han huvudsakligen haft en mer offensiv roll, och visat sig väldigt lyckad och inte minst viktig för laget i just den positionen. Plötsligt ser vi ett Man City mer eller mindre utan kreativa idéer på offensiv tredjedel.

ANNONS

Vad föranledde då detta plötsliga taktiska omtag av Pep Guardiola? Här är det svårt att inte tänka sig att Chelseas och Thomas Tuchels två tidigare vinster mot Man City under våren, i ligan och i FA-cupen, faktiskt spelade en rätt stor roll. Om Man City vinner en av de där matcherna, kommer Guardiola i så fall anse sig behöva ”tänka nytt”?

Vissa matcher formas eller avgörs långt innan dess första spark på bollen som Sun Tzu kanske hade sagt om han fortfarande hade levt och dessutom råkat vara en expert i någon fotbollsstudio någonstans. Känslan är att Chelsea och Tuchel lyckades krypa in i Guardiolas huvud i alldeles för hög utsträckning.

Thomas Tuchels halva säsong med Chelsea har präglats av att han som manager har gjort både spelare och lag bättre. Detsamma gör Pep Guardiola med Man City i nio matcher av tio, eller kanske snarare 99 matcher av 100, men så kommer då den där match hundra då Guardiola istället oförklarligt gör sitt lag sämre.

ANNONS

Denna dualism är svår att förstå och kanske ännu svårare att sätta ord på, inte minst eftersom många vägrar att ens vilja överväga den. Pep Guardiola skall till varje pris skyddas från all kritik och allt ifrågasättande.  Ibland får man intrycket att detta handlar inte lika mycket om fotboll som om religion.

Största syndaren i detta avseende är tveklöst Guillem Balague, som ägnat åratal åt att flytta målstolpar och sopa framför Guardiolas dörr. Access och möjligheten att kränga böcker är tveklöst viktigare än någon som helst journalistisk integritet i det fallet. Han är helt enkelt för Guardiola exakt vad Duncan Castles är för José Mourinho.

En av Balagues godbitar är att Guardiola inte ska kritiseras eftersom fotboll enligt honom måste handla om något mer än bara att vinna. Detta fastän ingen manager i världen är mer inriktad just på att vinna än vad Guardiola själv är. Och fastän det är just Guardiolas vilja att vinna som tvingar fram detta taktiska övertänkande.

ANNONS

Aldrig handlar för övrigt fotboll så lite om att vinna i Guillem Balagues huvud som när Pep Guardiola har förlorat en fotbollsmatch. Han verkar tämligen oupplyst om, möjligen med avsikt, att enda skälet varför Guardiola är så hyllad är att han vinner så ofta. Hade han inte vunnit hade han varit en nobody.

För Balague blir det omöjligt att få ihop att det går att både hylla Guardiola som den taktiska mästare han faktiskt är och kritisera honom de gånger detta slår fel, eller faktiskt går till överdrift. Att hålla två tankar i huvudet verkar omöjligt. Är man inte för Guardiola så är man tydligen mot Guardiola i Balagues personliga personlighetskult.

Enligt Balague hade vi alla tydligen tänkt annorlunda om Riyad Mahrez skott hade gått in, fastän det så klart aldrig var på väg in. Okej, låt oss ändå pröva tanken att Mahrez hade kvitterat till 1-1 och Man City sedan vunnit på straffar. Hade detta eliminerat kritiken om Guardiolas övertänkande? Nej, självfallet inte, inte från mer seriösa håll.

ANNONS

Vi vet inte hur Champions League-finalen hade slutat om Man City spelat med en för dem normal uppställning den här säsongen. Chelsea hade kunnat vinna ändå naturligtvis, men det är ett rimligt antagande att Man Citys chanser hade varit bättre med en taktik som spelarna var trygga i och kände igen sig i.

Thomas Tuchel gjorde det lättare för Chelseas spelare att prestera som lag i Champions League-finalen. Pep Guardiola gjorde det svårare för Man Citys spelare. Det var inte det enda skälet varför Man City förlorade finalen, men det var ett stort skäl. Vilken som helst annan manager detta hänt hade blivit ifrågasatt.

Självfallet måste detta gälla även Pep Guardiola. Denna tids förmodligen främsta manager, men inte därför en manager höjd över varje misstanke.

Peter Hyllman

Chelsea vann den största matchen, Brentford vann den viktigaste matchen!

Peter Hyllman 2021-05-29 23:51

Rätt lag vann!

Om Chelsea har en bättre claim än Man City att vara Europas bästa fotbollslag just i nuläget får väl anses vara tveksamt. Ingen tvekan kan väl däremot råda om att Chelsea var det bättre laget i den här matchen, och verkar ha hittat ett sätt att slå Man City.

Även om man som jag av rent personliga skäl kanske hoppades lite på Man City, eller likt många andra av ett eller annat subjektivt skäl istället hoppades på Chelsea, måste man därför konstatera att det till slut var rätt lag som vann.

Det brukar sägas om Man City varje gång de förlorar viktiga fotbollsmatcher att de förlorade eftersom de missade alldeles för många chanser. Men den här gången var det snarare så att Man City skapade inga vettiga chanser alls utöver det vanliga.

ANNONS

Man City var märkligt bleka, märkligt långsamma och märkligt utan egna idéer så fort de närmade sig den offensiva sista tredjedelen. Något som bara delvis kunde förklaras med Chelseas mycket väl samlade defensiva linje.

Matchens avgörande moment kom dessutom när ett av Man Citys vanligare svagheter upprepade sig. Ytor öppnade sig som när Moses delade på havet, Ruben Dias bommar en offside och Ederson gör ett svagt ingripande. Mål för Chelsea.

Men framför allt måste man ge Chelsea det beröm de förtjänar. De genomför matchen på för dem allra bästa sätt. Där finns en organisation i försvarsspelet, och en tydlighet i anfallsspelet, som känns väldigt tilltalande.

Chelsea har många hjältar just nu. Men den största av dem alla är samtidigt den minsta av dem alla, och självfallet pratar jag då om N’golo Kanté. Hans insatser på Chelseas mittfält är fullständigt fenomenala.

ANNONS

Chelsea klarar till och med av en skada på Thiago Silva redan i första halvlek. Andreas Christensen kommer in och gör en nästan felfri insats. Något som i sig vittnar om kvaliteten på det system Thomas Tuchel har implementerat på kort tid.

Tuchel kändes som den mer livfulla managern i den här Champions League-finalen, både taktiskt och emotionellt. Pep Guardiola märkligt passiv, kanske då framför allt i själva matchcoachningen.

Ändå gillade jag hans taktiska uppställning inför matchen, där både Rodri och Fernandinho började på bänken. Andra managers hade troligtvis efter två förluster mot Chelsea, på det sätt man förlorade, lutat åt precis motsatt håll.

Guardiolas beslut kommer säkert få en och annan att prata om hans tendens att övertänka taktiken i sådana här matcher. Det finns en sanning i detta, men i just den här matchen kändes inte det som det huvudsakliga problemet.

ANNONS

Champions League-finalen är arguably eller snarare förmodligen världens största fotbollsmatch. En gång i tiden hade det kanske varit VM-finalen, men näppeligen nu längre.

Chelsea presterade som allra bäst när matchen var som störst, Man City gjorde det helt enkelt inte. Därför fortsätter Champions League eludera Man City. Därför vinner Chelsea sin andra Champions League-titel.

Rätt lag vann!

:::

Brentford är i Premier League, för första gången sedan 1947.

Det brukar sägas att finaler av det här slaget brukar avgöras på en yta om som mest en knapp kvadratmeter, det vill säga den ungefärliga storleken på spelarnas huvuden. Och det är svårt att säga emot efter gårdagens playoff-final.

Matchen var bara 20 minuter när gammal när Freddie Woodman, Swanseas målvakt, med två svaga ingripanden hade gett Brentford den 2-0-ledning de sedan kunde spela ut matchen med. Först en onödig straff, sedan ett svagt ingripande på Marcondes mål.

ANNONS

Men när detta hände hade t ex Scott Grimes redan dragit på sig ett gult kort i den femte minuten för en onödig tackling, och Swansea såg generellt stressade och pressade ut under första halvleken.

Brentfords huvuden verkade å sin sida inte alltför bekymrade över Brentfords facit av att ha förlorat samtliga nio playoff de tidigare deltagit i, eller över deras egen förlust i exakt samma playoff-final förra året mot Fulham.

Brentford kändes mycket mer bekväma med matchen, bekväma med situationen och bekväma med allt vad matchen faktiskt betydde för dem. Förra säsongens förlust i playoff-finalen blev en styrka snarare än en svaghet för Brentford.

Det finns en rätt osympatisk tendens att alltid prata om EFL Championships playoff-final i termer av pengar. Matchen som är värd nästan £200m som det brukar heta. Men detta är enligt mig att låta sig distraheras och helt enkelt missa målet.

ANNONS

EFL Championships playoff-final är arguably världens viktigaste fotbollsmatch. Inte på grund av pengarna, utan på grund av framtiden den representerar för en klubb, oavsett om den vinns eller förloras. Pengar är en del i detta, men de är inte huvudsaken.

Brentford tar sig nu upp i Premier League. Med en av den engelska fotbollens bästa organisationer när det kommer till scouting och spelarutveckling är Brentford en klubb som har goda förutsättningar att nå maximal utdelning på högre intäkter.

Brentford, till skillnad från Swansea i mina ögon, har betydligt bättre möjligheter att kunna etablera sig i Premier League och kunna addera ett substantiellt värde till Premier League, likt Wolves och Leeds före dem. Inte bara fylla ut en plats.

Brentford vann för första gången i sin långa historia en playoff-final eller en stor final över huvud taget. Med det vann Brentford inte i första hand en stor säck pengar. Vad Brentford vann var möjligheten till en helt ny och större framtid.

ANNONS

Detta är storleken med EFL Championships playoff-final. Detta är varför det förmodligen är världens viktigaste fotbollsmatch.

:::

League Ones playoff-final mellan Blackpool och Lincoln City

Dramatiken är däremot långt från över. Redan denna dag återvänder vi till Wembley för matchen mellan Blackpool och Lincoln City, och playoff-finalen i League One. I vad som på förhand är en ytterst oviss historia.

Blackpool och Lincoln City är båda klubbar med en tämligen dramatisk nutidshistoria, fast på helt olika sätt. Blackpool befann sig i Premier League så sent som för tio år sedan, men har under de tio åren sedan dess flyttats ned, och flyttats ned, och flyttats ned igen.

Lincoln City å andra sidan kommer från andra hållet. Så sent som 2017 spelade Lincoln City i National League, och fyra år senare är de alltså en enda match från att få spela i EFL Championship. En engelsk Åshöjdensaga med andra ord.

ANNONS

Blackpool har äntligen stabiliserats som klubb. Ur askan av det förhatliga ägandet under Owen och Karl Oyston har Blackpool till sist fått en ägare i Simon Sadler som i mycket hög utsträckning har lyckats återförena klubben med dess supportrar.

Lincoln City är ett annat exempel på bra långsiktig planering. Klubbens första framgångar kom med Danny och Nicky Cowley som managers. Med Michael Appleton har Lincoln City lyckats inte bara ersätta Cowleys, utan arguably lyfta sig ännu ett steg.

Neil Critchley har å sin sida visat sig väldigt lyckad med Blackpoo. Framför allt har han gjort Blackpool till ett lag som först och främst bygger på en stark defensiv, även om inte 6-3 i playoff-semifinalerna mot Oxford riktigt leder tankarna i den riktningen.

Lincoln City under Michael Appleton har en helt annan offensiv flair. Lincoln City försöker på ett helt annat sätt äga bollinnehavet och aktivt producera målchanser. Blackpool ligger hellre lågt och väntar in motståndarna. Detta ger oss en förutsägbar matchbild.

ANNONS

Lincoln kommer äga bollinnehavet och ligga högre upp i planen. Blackpool kommer dra sig tillbaka och försöka locka Lincoln City in i fällan, och därefter anfalla med blixtsnabba omställningar. Blackpool spelar den mest direkta fotbollen av de båda lagen.

Michael Appleton är samtidigt en taktiskt mycket skicklig manager, så det där är helt säkert en risk han har noterat. Blackpool känns samtidigt, även om de är defensivt starka, sårbara mot offensivt riktigt starka lag, som Lincoln City är.

Styrkeförhållandet i League Ones playoff-final kan sammanfattas rätt enkelt. Blackpools styrka ligger i defensiven utan att därför vara dåliga i offensiven. Lincoln Citys styrka ligger i offensiven utan att därför vara dåliga i defensiven.

Håll ögonen på Ellis Simms i Blackpool, inlånad Evertonanfallare i januari som öst in mål under våren. Håll även ögonen på Brennan Johnson och Morgan Rogers i Lincoln City, inlånade från Nottingham Forest respektive Man City.

ANNONS
Peter Hyllman

Varför vill man att Man City eller Chelsea ska vinna Champions League?

Peter Hyllman 2021-05-29 06:00

Dagen är kommen. Dagen jag törs lova att Man Citys och Chelseas supportrar både drömt och sett fram emot ända sedan det stod klart att de skulle möta varandra i finalen, och våndats inför under precis lika lång tid. Möjligheten att vinna Champions League, i Man Citys fall för första gången. Risken att förlora en Champions League-final mot ett annat engelskt lag, bland det värsta som finns.

Vi har redan en rätt bra bild över hur den här matchen kommer se ut, eftersom vi redan har sett den tre gånger den här säsongen, två gånger med Thomas Tuchel som Chelseas manager. Chelsea har vunnit båda dessa matcher. Man City kommer troligtvis äga initiativet, Chelsea kommer pressa och stressa och försöka såra Man Citys försvar med ett mycket direkt anfallsspel.

Vi har ingen större anledning att förvänta oss att det kommer bli en särskilt välspelad fotbollsmatch. Finaler i allmänhet och Champions League-finaler i synnerhet brukar sällan bli det, för mycket står på spel. Detta dras till sin spets när finaler spelas mellan lag från samma land, där prestigen ökar ännu mer och lagen känner varandra desto bättre. Detta mönster har vi sett i både helengelska och helspanska Champions League-finaler.

ANNONS

Men det har naturligtvis alla möjligheter i världen att bli en oerhört dramatisk och spännande fotbollsmatch. Mer dramatik än kvalitet med andra ord. Tänk tillbaka på flertalet finaler mellan lag från samma land och de har detta gemensamt. Man Utd mot Chelsea 2008, de båda finalerna mellan Real Madrid och Atlético Madrid under 2010-talet. Episka matcher, men knappast estetiska matcher.

Har vi rätt att förvänta oss något annat när Champions League-finalen nu utspelas mellan fotbollsvärldens just nu två kanske mest estetiskt genomtänkta managers? Pep Guardiola och Thomas Tuchel är tveklöst två av den globala fotbollens just nu mest galna managers, om vi med galenskap menar vad som med andra ord skulle kunna beskrivas som passion, nörderi, noggrannhet och så vidare.

För neutrala åskådare är kanske en Champions League-final mellan Man City och Chelsea en besvärlig final. Jag beskrev i en tidigare blogg, omedelbart efter semifinalerna, detta som en provocerande men ändå i grunden väldigt positiv final. Varför den provocerar är väl rätt uppenbart vid det här laget. Varför den är positiv beror på att man inser hur Man City och Chelsea båda har förändrat och förbättrat fotbollen de senaste 10-20 åren.

ANNONS

Just det sista verkar dock vara svårt att vilja medge för många. Man är lite för vana vid ett ensidigt negativt narrativ. Men givet allt detta, vad har man då som neutrala för preferenser en sådan här kväll? Vilka mellan Man City och Chelsea vill man helst av allt ska vinna den här Champions League-finalen och varför? Om vi så att säga föreställer oss att det vore ett ämne som skulle debatteras.

Om t ex Chelsea hade missat fjärdeplatsen i Premier League så hade ju ett argument att hålla på dem kunnat vara att man ville se fem engelska klubbar i Champions League. Nu blev ju däremot det inaktuellt i och med att Leicester misslyckades med att besegra Tottenham och Chelsea, fastän de förlorade mot Aston Villa i sista omgången, och Chelsea redan är klara för Champions League.

Man City vore ett nytt (engelskt) lag att vinna Champions League!

ANNONS

Nytt är alltid skoj, och nya lag som vinner titlar och turneringar ger alltid lite extra krydda till anrättningen. Man City har aldrig vunnit Champions League förut, vilket på så sätt skulle göra det lite extra speciellt om de nu faktiskt skulle vinna Champions League.

En annan besläktad faktor är att ännu en engelsk klubb skulle ha vunnit Champions League. Genom åren har fem engelska klubbar vunnit Champions League, två fler än något annat land (Italien, Holland och Tyskland). Dito antalet finalister.

Att utöka det antalet till sex engelska klubbar vore på sätt och vis speciellt. Ett rätt tydligt mätbart tecken just på den stora bredden och den genuina, långsiktiga konkurrenskraften i den engelska fotbollen.

Man Citys förnyande av engelsk och europeisk fotboll!

Mycket har hänt med engelsk och europeisk fotboll under det dryga årtionde som Man Citys stora satsning har genomförts. Kartan har i mångt och mycket ritats om. Fotbollen har utvecklats, standarden har höjts, tröga strukturer har utmanats.

ANNONS

Detta är inte ägnat att uppskattas av alla, men många gånger är de som protesterar högst och längst de som egentligen bara är mest intresserade av att skydda sin egen position inom fotbollen. The Real Madrids of the world.

Grovt förenklat kanske, men effekten av Man City under det senaste årtiondet syns kanske bäst av allt i den synnerligen löskokta idén med en europeisk superliga. Vad hade varit alternativet? Andras fortsatta dominans i det tysta.

Chelseas medvetna satsning på egna ungdomar!

Chelsea är inte den enda klubben som vädrat en och annan ung spelare det senaste året eller två, men ingen annan klubb har gjort det riktigt lika omfattande och systematiskt som Chelsea. Detta är Frank Lampards legacy som Chelseas manager.

Vad mer har detta visat sig vara mer än enbart något som Lampard drev som engelsk manager. Thomas Tuchel har kommit in och fortsatt använda dessa spelare. De var så att säga inte inkvoterade på något vis.

ANNONS

En spelare som Mason Mount exempelvis har etablerat sig som en av Chelseas allra bästa spelare den här säsongen. Något ironiskt kanske som en mer sentida variant på just Frank Lampard i Chelseatröjan.

Man City långa arbete mot detta mål!

Redan när Abu Dhabi köpte Man City för 13 år sedan så gjordes mer eller mindre explicita antydningar om att Champions League var något man ville vinna. Man medgav att det kunde ta tid, men ingen hade nog trott att det skulle ta riktigt så här lång tid.

Men Man City har kämpat för den här dagen, och för möjligheten att vinna Champions League, i ganska precis tio års tid, ända sedan man först tog sig till turneringen. Att man misslyckats har sällan handlat om slump eller tillfälligheter, men hårfina skillnader.

Väldigt få om ens någon annan engelsk och europeisk superklubb har dock drivits riktigt lika målmedvetet, riktigt lika kompetent och riktigt lika genomtänkt och riktigt lika konsekvent under så lång tid som Man City. Värt att komma ihåg när alla pratar pengar.

ANNONS

Lika lite som det var slump eller tillfälligheter att Man City förlorade i Champions League alla dessa år, lika lite är det naturligtvis en slump eller tillfällighet att de nu spelar final i Champions League. Hårt och långt arbete förtjänar att belönas!

Chelseas vinst skulle visa på värdet med management!

Många av Man Utds supportrar verkar märkligt provocerade av Chelseas snabba framgångar med Thomas Tuchel som manager. Min misstanke är att detta framför allt beror på att Tuchels effekt på Chelsea så tydligt visar på vad Solskjaer saknar.

Nu blir det kanske lite konstigt att hävda att just Chelseas vinst skulle visa på värdet med management eftersom det skulle onekligen Man Citys vinst också göra, men kontrasten blir så väldigt mycket mer tydlig just i Chelsea.

Backa ett halvår och absolut ingen kunde ens föreställa sig att Chelsea skulle spela en Champions League-final. Chelsea såg fullständigt vilsna ut och det var svårt nog att ens föreställa sig dem ta sig till Champions League nästa säsong.

ANNONS

Mindre än ett halvår senare skulle Chelsea inte bara ha tagit sig till Champions League utan dessutom vunnit Champions League, och vara bättre rustade att vinna ligan redan nästa säsong. Utan att det behövts några två och ett halvt år av stillastående framsteg.

Man Citys status vore bekräftad för all tid!

Två saker brukar framföras mot Man City som gör mig irriterad i rätt precis exakt lika hög utsträckning. Dels att Man City inte har någon historia som det brukar heta. Dels att Man City inte kan vinna Champions League.

Vad gäller det där med historia så är det något som naturligtvis bara kan sägas av den som själv är fullständigt historielös. Man City är en av Englands klassiska storklubbar och har så varit ända sedan långt innan världskrigen.

Vad sedan gäller det där med att inte kunna vinna Champions League så blandar man där samman att inte vinna med att inte kunna vinna. Förmodligen kommer samma sak sägas ikväll om Man City skulle förlora finalen, att de inte kan vinna.

ANNONS

Vilket naturligtvis vore fullständigt korkat. Men det är väl också ett exempel på där man inom fotbollen inte verkar ha några större problem med att medvetet göra sig korkade, om man därmed kan göra billiga poänger på andra klubbars bekostnad.

Hur som helst, vinner Man City Champions League ikväll så vore ju den där typen av dumdryga påståenden döda och begravna för all framtid. Och bara där kan ju jag se en bestående samhällsnytta med att Man City vinner Champions League.

Om detta Man City vinner Champions League ikväll så rör de sig dessutom obestridligen upp på samma historiska nivå som flera av Liverpools och Man Utds lag före dem. Då kan absolut ingen längre käfta om den saken.

Peter Hyllman

Kan Brentford, som aldrig vunnit ett playoff eller en final, vinna playoff-finalen?

Peter Hyllman 2021-05-28 06:00

Brentford befinner sig återigen på tröskeln till Premier League. Precis som förra säsongen har Brentford tagit sig hela den långa vägen till EFL Championships playoff-final på Wembley. Förra året mötte de Fulham och förlorade. Den här gången ställs de istället mot Swansea. Men Brentford spelar kanske inte bara mot Swansea under lördagen, utan lika mycket mot sig själva och sin egen brokiga och besvärliga historia.

Ända sedan 1987 då engelsk fotboll först började använda sig av playoff som ett sätt att bestämma uppflyttning mellan divisioner har Brentford deltagit i playoff vid totalt nio olika tillfällen. Brentfords trista facit i detta sammanhang är att de inte vid något av dessa nio tidigare tillfällen faktiskt har vunnit detta playoff. Ett facit som sträcker sig långt tillbaka som 1991 ända fram till Wembley för exakt ett år sedan.

1990-91 förlorade Brentford i dagens League Ones playoff-semifinal mot Tranmere Rovers. 1994-95 var de återigen i playoff men förlorade på straffar mot Huddersfield. Två år senare tog de sig äntligen till final i League Ones playoff men förlorade en dyster match mot Crewe Alexandra. Efter några svaga år lyckads Steve Coppell 2001-02 ta Brentford tillbaka till League Ones playoff-final, men förlorade mot Huddersfield.

ANNONS

2004-05, en säsong efter att Brentford varit farligt nära nedflyttning till League Two, förlorade man playoff-semifinalen mot Sheffield Wednesday. Ett år senare var Brentford tillbaka till playoff, men förlorade semifinalen denna gång mot Swansea, anmärkningsvärt nog. Brentford hoppas nog helt säkert att just den finalen inte blir något olyckligt omen för dem den här gången.

Under 2010-talet kom Brentford under nya ägare, men deras gamla besvär med playoff fortsatte som förr. 2012-13 var Brentford tungt favorittippade i League Ones playoff-final mot Yeovil Town, men förlorade dramatiskt med 1-2. Uppflyttning blev det ändå ett år senare, och redan under sin första säsong i EFL Championship tog man sig till playoff, där man däremot klart förlorade semifinalen mot Middlesbrough.

Därmed har vi till sist kommit fram till det nionde och hittills sista genomföra playoffet för Brentford. Förra säsongens playoff. Ett playoff där man alltså vann mot just Swansea i semifinalen, och där man gick in till playoff-finalen mot Fulham som kanske inte stora favoriter, men ändock favoriter. Men Brentford var bleka just den dagen och matchen, och Fulham kunde till sist vinna med 2-1 efter två mål av Joe Bryan.

ANNONS

Här pratar vi alltså om ett rejält playoff-spöke för Brentford. Ingen annan engelsk klubb har i själva verket ett sämre playoff-facit än Brentford på så vis, det vill säga som har spelat så många playoff utan att vinna playoff en enda gång. Å andra sidan, att vinna playoff en gång av tio kan ju låta som ett väldigt svagt facit det också, men det är definitivt en statistik som Brentford vore extremt nöjda med imorgon kväll.

Brentfords besvär begränsar sig däremot inte till endast playoff. Även finaler verkar vara ett känsligt ämne för Brentford. De har tidigare spelat sammantaget sju finaler i olika former av tävlingar och förlorat dem samtliga. Fyra playoff-finaler som vi redan har redogjort för, samt ytterligare tre finaler i EFL Trophy, det vill säga Ligacupen fast endast för klubbar från League One och League Two.

ANNONS

Kulturen sitter i väggarna brukar det ibland heta. Kort sagt verkar det som om det sitter i Brentfords väggar att tyvärr förlora de största och viktigaste matcherna, att aldrig riktigt lyckas ta det sista steget, och så att säga falla på målsnöret. Ett intryck som definitivt förstärks när man tar med i beräkningen hur Brentford har tenderat att så att säga slå bort matchbollar även i det ordinarie ligaspelet de två senaste säsongerna.

Passande är det kanske därför att Brentfords lagkapten, Pontus Jansson, har sin alldeles egna historik just i detta playoff. Detta är hans tredje playoff i rad, och det tredje i vilket han nog förväntas vara på den vinnande sidan. Första gången blev det en neslig förlust med Leeds mot Derby County. Andra gången alltså förlust med Brentford mot Fulham på Wembley. Kan Jansson göra detta till tredje gången gillt?

ANNONS

Alltså är det en rätt rejäl uppförsbacke som Thomas Frank och Brentford har att bestiga under lördagen. Återigen går de in till ett playoff och en playoff-final som något utav favoriter på förhand. Men viktigast för Brentfords chanser att faktiskt motsvara ett sådant favoritskap är att först och främst faktiskt lyckas hantera favoritskapet, att lyckas hantera den stora matchens situation, hantera finalens situation.

Kan Frank och Brentford göra klubbens historik till en tillgång snarare än en belastning i matchen mot Swansea? Det vill säga se möjligheten att åstadkomma något helt nytt och unikt för just Brentford, att skriva in sig i historieböckerna. Kan Frank och Brentford dra nytta av erfarenheten från förra årets playoff-final, snarare än att minnet av den ska hänga över dem som en albatross om halsen?

ANNONS

Vi bör förmodligen inte förvänta oss någon sprudlande playoff-final. Matcherna mellan de båda lagen under säsongen har båda varit ganska låsta och täta historier, som båda slutade 1-1 sedan Brentford tagit ledningen. Båda lagen spelar hyfsat lika, med ett starkt försvarsspel, ett gott bollinnehav och ett hyfsat rakt sätt att spela fotboll. Matchens själva karaktär och betydelse kanske inte heller uppmanar något direkt skönspel.

Om Brentford lyckas besegra sina spöken detta playoff kan det ha en transformativ effekt för hela klubben. Brentford har sannerligen inget problem under ordinarie seriespel, de har varit bland Football Leagues tre bästa lag under de senaste två-tre åren, och endast Man City, Liverpool och Leeds har vunnit fler matcher än dem under samma period. Tar de sig väl upp i Premier League har de också goda chanser att etablera sig där.

ANNONS

Ty så stark är Brentfords organisation. Klubben har legat i framkant vad gäller spelidé, scouting och spelaranalys under många år, ett värde som deras danska ägare har tillfört dem redan från start. De är på det sättet en av Englands och Europas bäst organiserade och styrda fotbollsklubbar. Applicera samma modell med Premier League-intäkter i ryggen, och Brentford är en klubb med samma kapacitet som t ex Wolves och Leeds.

Här är kanske även ett rätt gott skäl varför man som neutral betraktare möjligen föredrar att Brentford vinner playoff-finalen framför Swansea. Känslan är helt enkelt att Brentford har kapaciteten att addera något extra till Premier League på sikt som det helt enkelt inte är sannolikt att Swansea mäktar med. Känslan är kanske också att, särskilt när Norwich och Watford redan är uppflyttade, att Brentford vore ”något nytt” i Premier League.

ANNONS

Men innan Brentford kan addera något nytt i Premier League måste de först subtrahera allt det gamla i Football League. Vill Brentford ha en lysande framtid i Premier League måste de först besegra hela sin långa och tråkiga historia i Football Leagues playoff. Englands historiskt sett sämsta klubb i playoff, finaler och stora matcher måste nu vinna den största matchen av dem alla, playoff-finalen.

Att vinna ett playoff av tio räcker alldeles utmärkt för Brentford.

Peter Hyllman

Vad vill Tottenham vara för fotbollsklubb?

Peter Hyllman 2021-05-27 06:00

Tottenham befinner sig för närvarande i ett rätt knepigt dilemma. Osäkerheten kring Harry Kanes framtid med klubben gör det på samma gång både svårt att kommunicera tydligt med intresserade managers, Tottenham med Kane är en annan sak än Tottenham utan Kane, och svårt att veta vilken nivå av manager de kan attrahera. Men vem de väljer som manager kan i sin tur påverka Tottenhams möjligheter att behålla Kane.

En manager som funderar på att ta över Tottenham vill rimligtvis gärna veta under vilka förutsättningar han gör det. Kommer Harry Kane vara kvar i Tottenham eller kommer han lämna Tottenham. Varje manager på världsnivå vill naturligtvis veta detta innan han tar på sig jobbet. Endast managers under den nivån skulle nog föreställa sig att det jobbet utan klarhet på den punkten.

Allt faller tillbaka på frågeställningen vad Tottenham egentligen har för ambitioner att vara för fotbollsklubb. Och just den frågan, och de många möjliga svaren på denna fråga, är förmodligen den mest öppna och intressanta frågan i Premier League så här direkt efter en säsong och inför kommande säsong. Detta eftersom svaret kan förväntas ha så pass stor betydelse för toppen av Premier League.

ANNONS

Vad som borde vara en aning oroväckande för Tottenhams supportrar är att Tottenham just för stunden inte alls verkar ha någon klar idé om vem de faktiskt vill ha som deras nästa manager. Mängden namn, och inte minst spretigheten i dessa namn, som nämns tyder just på detta. Efter Julian Nagelsmann har Erik ten Hag, Scott Parker, Brendan Rodgers, Graham Potter, Ralf Rangnick och senast Roberto Martinez nämnts.

Tottenham har i någon mening erbjudit någon slags profilbild över sin kommande manager genom att säga att de vill och ska spela en positiv, offensiv och underhållande fotboll. Nu är ju det en rätt bred och inte helt upplysande beskrivning, och kanske är det heller inte särskilt märkligt att Tottenham väljer just detta som beskrivning efter det senaste årets fiasko med José Mourinho.

Dessutom kan man tycka att det ju är en rätt självklar beskrivning, eftersom den synen på fotboll ju alltid har varit Tottenhams identitet inom fotbollen. To dare is to do, och allt sådant där. Det var ju i själva verket det som gjorde att Tottenhams anställning av Mourinho kändes så väldigt märkligt redan från början. Men visst, med Mourinho fanns kanske alltjämt i andra vågskålen att han var en världsmanager.

ANNONS

Tröttsamt är däremot alla de som efter den där beskrivningen av Tottenham bekäftigt menade att då var det ju dumt att sparka Mauricio Pochettino. Pochettino var under flera år en fantastisk manager för Tottenham, deras bästa sedan Bill Nicholson. Men det hade smugit sig in en trötthet i relationen mellan Tottenham och Pochettino. Magin var så att säga slut. Detta betyder inte att Pochettino som typ av manager därför var felaktig.

Vilken typ av manager letar alltså Tottenham efter? Där kan man tänka sig att managers kan sorteras in längs två olika dimensioner. Den första dimensionen handlar om spelsätt och kan antas röra sig inom spannet defensiv – offensiv. Den andra dimensionen handlar istället om tidshorisont och där rör sig olika managers inom spannet omedelbar – lång sikt. Här finns en liten avvägning att välja mellan det ena och det andra.

ANNONS

Erik ten Hag

Ännu en vad vi skulle kunna kalla för Pep Guardiola-klon, som var manager för Bayern II under Guardiolas tid i Tyskland, men som har gett bättre skäl för att kunna ses som nästa Guardiola än vad t ex Mikel Arteta har gjort. Offensiv och systematisk, passar närmast perfekt som manager för Ajax. Vilket säger oss att ten Hag vore en manager som placerar sig rätt i mitten av ”offensiv och lång sikt”-fältet. En manager helt och hållet i Pochettinos profil helt enkelt.

Scott Parker

Vill man vara en aning elak skulle man kunna säga att det enda skälet varför Scott Parker anses som aktuell för Tottenham är att han är engelsman samt råkar klä sig snitsigt. En kanske något snällare skrivning skulle vara att Parker är en uppskattad före detta spelare i Tottenham. Men den typen av experiment börjar väl just nu tappa sin lyster i Premier League, och Parkers defensiva attityd med Fulham lär knappast ha sålt in honom till Tottenhams ledning.

ANNONS

Brendan Rodgers

Desto bättre skäl finns det väl i så fall för Tottenham att fundera länge och väl på Rodgers som en möjlig manager. Utan tvekan den brittiska manager som är närmast att kunna axla ansvaret för en av Englands största klubbar. Offensiv, karismatisk, taktiskt ambitiös och arbetandes på lång sikt hamnar Rodgers på samma fält som t ex ten Hag. Jag har inte mycket till övers för retoriska funderingar om varför Rodgers skulle vilja lämna Leicester för Tottenham, men Rodgers två kollapsade säsonger i rad ligger honom i fatet.

Graham Potter

Ännu ett namn som skulle kunna anklagas för att vara aktuellt endast på grund av det råkar vara en engelsk manager. Men det är ju knappast Potters fel för det första, och för det andra finns det här åtminstone bättre skäl än för Scott Parker. Potter har gjort ett beundransvärt jobb med Brighton, spelar en fotboll som Tottenham borde uppskatta och kan jobba på ett sätt med värvningar etc som borde tilltala Tottenham. Det känns ändå som ett väldigt stort steg att ta för Potter.

ANNONS

Ralf Rangnick

Har kanske framför allt gjort sig känd dels som en rätt stor influencer taktiskt inom tysk fotboll, och anses generellt vara anden i flaskan bakom framgångsrika managers som Jürgen Klopp, Thomas Tuchel med flera. Och dels som något av en klubbarkitekt, där inte minst RB Leipzigs framväxt under hans ledarskap måste räknas som Rangnicks kanske största legacy inom fotbollen. Taktiskt och organisatoriskt helt säkert en manager helt i Tottenhams anda, men hur hemma är han utanför Tyskland?

Roberto Martinez

Har man en gång jobbat i engelsk fotboll och i Premier League så kommer man närmast ofrånkomligen alltid kopplas samman med lediga jobb. Bara att ha varit i England verkar räknas som en merit, nästan oavsett vad man faktiskt åstadkom. Martinez vet vi står för en offensiv fotboll för all del, men han åkte ur Wigan och fick sparken från Everton i huvudsak för att hans lag visade sig alldeles för tunna och för sårbara. Känns som ett rejält nedköp för Tottenham.

ANNONS

Antonio Conte?

Blev klart igår att Antonio Conte lämnar Inter efter att ha guidat dem till scudetton i Serie A den gångna säsongen. Jag var väl knappast först på bollen, definitivt var jag inte ensam, om att kvickt ha sett den fullt möjliga kopplingen mellan ett Tottenham som söker en manager, och Conte som eventuellt söker ny klubb.

Vad som talar för Conte i Tottenham är att det definitivt är en manager av allra högsta världsklass, på så sätt ett uppköp från Mourinho. Ett namn som definitivt skulle kunna övertyga Kane att stanna i Tottenham. En taktiskt extremt utvecklad manager som vi vet är kapabel att kräma ut titlar även från en relativt begränsad spelartrupp.

Vad som talar mot Conte i Tottenham är företrädesvis två saker. Dels att han upplevs som defensiv, vilket jag däremot ser som en viss förenkling och ett rätt orättvist omdöme. Jag har knappast tyckt att hans fotboll med vare sig Chelsea eller Inter har varit trist. Dels att han verkar synnerligen konfliktbenägen.

ANNONS

Det defensiva är troligtvis inget problem för Tottenham, tack vare Contes status och hans dokumenterade förmåga att på kort tid bygga framgångsrika lag. Det konfliktorienterade behöver inte heller vara ett problem på kort eller halvlång sikt, eftersom Tottenham ändå befinner sig i ett läge där de har för avsikt att investera i spelartruppen igen.

Om Conte själv faktiskt vill ta över Tottenham är kanske inte självklart. Kanske vill han ha ett säkrare kort att jobba med, kanske vill han ta en paus från fotbollen och invänta vilka alternativ han faktiskt har. Men Conte känns som en närmast perfekt anställning av Tottenham i det här läget.

Antonio Conte vore ett tydligt och kraftfullt svar på vad för fotbollsklubb Tottenham faktiskt vill vara.

Peter Hyllman

Man Utd fortsätter förlora titlar under Solskjaer!

Peter Hyllman 2021-05-27 00:16

Paul Scholes lyckades reta upp stora delar av den spanskhjärtade fotbollsvärlden när han i halvtid av BT:s sändning till synes avfärdade Villarreal eftersom de bara landat sjua i vad som är en tämligen svag upplaga av La Liga, och att Man Utd alltså borde vinna den här matchen utan några större besvär.

Vilket kanske illustrerar att det är fullt möjligt att fastän resonemanget som sådant måste räknas till det tramsigare slaget ändå landa i en fullständigt korrekt slutsats. Man Utd borde definitivt vinna mot Villarreal utan större besvär, om man ser till vad Man Utd rimligtvis borde vara kapabelt till.

Och detta är naturligtvis även vad Paul Scholes faktiskt menade. Och hans kritik gick ut på det närmast uppenbara, att detta Man Utd inte är i närheten av vad det faktiskt borde kunna vara, och egentligen heller inte särskilt nära vad det borde vara. Alltså vinner inte Man Utd mot Villarreal utan några större besvär, alltså vinner Man Utd inte alls.

ANNONS

Ingenting av detta kan komma som någon överraskning för den som följt Man Utd under den här säsongen, eller tidigare säsonger, och som förmått sig att värdera dem med i alla fall något nyktra ögon och utan att ägna sig åt olika former av önsketänkande. Europa League-finalen blev bara ännu ett bevis på sådant som sagts om och om igen.

När det taktiska systemet är så pass luddigt definierat, och spelidén mest av allt grundar sig på individuell kvalitet, så kommer vi ofrånkomligen få se betydligt fler helt onödiga bolltapp, billigt insläppta mål på fasta situationer och så vidare. Vilket har varit en av Man Utds främsta refränger under säsongen.

När det taktiska systemet är så pass luddigt definierat, och spelidén mest av allt grundar sig på individuell kvalitet, så kommer det egna anfallsspelet snabbt bli passivt, stillastående, lättläst och idéfattigt mot täta, sammanhållna och lågt liggande försvar, vilket även detta är och förblir ett återkommande tema för Man Utd.

ANNONS

När en managers taktiska idé i väldig hög utsträckning bygger specifikt på individers kvalitet så kommer naturligtvis den managern vara väldigt obenägen att någonsin byta ut dessa individer. Något vi har sett prov på under hela säsongen med Solskjaer, och som nog fick sin logiska kulmen just i denna Europa League-final.

När en managers taktiska idé först och främst bygger på systemets kvalitet är det däremot betydligt mindre besvärligt att byta ut individer inom detta system. Föga förvånande såg vi Villarreal och Unai Emery genomföra samtliga sina byten under ordinarie match, och till slut även sitt sjätte byte under förlängningen.

Villarreal behöll sin kvalitet och blev dessutom piggare och piggare. Man Utd såg trötta ut från början och såg bara allt tröttare ut ju längre matchen bokstavligt talat led. Det var en final som knappast gick att vinna med mindre marginal, men Villarreal gjorde sig helt klart förtjänta av den här vinsten.

ANNONS

För Villarreal är detta en historisk kväll för klubben, det största som hänt dem. För Man Utd blev det bara ännu en kväll som visade att det som har kallats för framsteg kanske inte är så väldigt stora framsteg trots allt.

Peter Hyllman

En andraplats saknar värde för Man Utd i Europa League

Peter Hyllman 2021-05-26 06:00

Att vinna titlar är aldrig någonting att fnysa åt. Att vinna europeiska titlar är definitivt ingenting att fnysa åt. Alltså är det självfallet någonting i grunden positivt för Man Utd att de trots en minst sagt rätt besvärlig lottning längs med hela slutspelet har tagit sig hela vägen fram till final i Europa League. Det är, utifrån varenda tänkbart objektivt kriterium, den tredje största titeln en engelsk klubb kan vinna.

Ändå måste jag säga att jag den här gången känner betydligt mindre entusiasm över Man Utds möjlighet att vinna Europa League. Förklaringen är rätt enkel och har att göra med turneringens största svaghet. Den gången, för fyra år sedan, var Man Utd med i Europa League redan från början. Den här gången är Man Utd bara med i Europa League efter jul eftersom de åkte ur Champions League innan jul.

Europa League-titeln var inget tröstpris för Man Utd förra gången, utan det var helt enkelt den europeiska cuptitel de faktiskt hade möjlighet att vinna. Den här gången blir Europa League mer av ett tröstpris, oavsett om Man Utd nu vinner finalen eller ej. På något sätt är det alltså tänkt att kompensera för Man Utds rätt omfattande misslyckande att åka ur Champions League redan i gruppspelet.

ANNONS

Men det är klart, har man nu åkt ur Champions League och hamnat i Europa League så är det väl naturligtvis bättre att faktiskt försöka vinna turneringen än att så att säga bara strunta i den. Att vinna en europeisk cuptitel är alltid kul, alltid en stolt dag i varje klubbs historia, något att minnas för all evighet. Det kan bara inte kompensera för misslyckandet i Champions League. Det är helt enkelt två olika saker.

Dessutom är det ju faktiskt viktigt för Man Utd att börja vinna titlar under Ole-Gunnar Solskjaer. Och innan man har gjort det så lämpar det sig väl knappast att vara särskilt kräsen över vilka titlar det faktiskt är man vinner. Bristen på titlar, och Man Utds oförmåga att vinna de avgörande matcherna, inte minst i cupspelet inhemskt och europeiskt, är alltjämt en av de stora kritiska invändningarna mot Solskjaers management.

ANNONS

På det viset kan det vara så att Man Utd faktiskt ställs mot tuffast tänkbara motstånd just i den här Europa League-finalen. Villarreal är ett taktiskt väldigt väl drillat och organiserat fotbollslag, och i Unai Emery har de en manager med en väldig erfarenhet och kompetens från just Europa League, som han vunnit flera gånger förut. För Villarreal är Europa League-finalen dessutom det största hittills i deras historia.

Detta sagt är det kanske ändå en fotbollsmatch som man känner att om Man Utd spelar någonstans i närheten av sin högsta nivå för närvarande så borde de faktiskt också vinna den. Men det har emellertid mest med lagets relativt höga individuella kvalitet att göra. Å andra sidan, om Man Utd dessutom hade haft kollektiv kompetens i motsvarande grad, så hade de naturligtvis inte spelat i Europa League över huvud taget.

ANNONS

Då hade det kanske istället varit Man Utd, inte Chelsea, som mötte Man City i lördagens Champions League-final. Då hade vi heller inte behövt sitta och antingen beklaga oss över bristerna i Solskjaers management, eller mer eller mindre febrilt damma av olika former av ursäkter och svepskäl för att sopa dessa brister under mattan, eller intala oss att något annat än bäst är bra nog.

Att vinna Europa League kommer inte att räta ut dessa frågetecken. Dels eftersom Man Utd rimligtvis måste ha större ambitioner än så. Dels eftersom Man Utd som sagt åkte ur Champions League innan de fick börja spela i Europa League. Det vore en framgång baserad på ett misslyckande. Men det mildrar en stor kritik mot Solskjaers Man Utd, det är trots allt ett bra steg på rätt väg.

Orosmolnet inför finalen är rimligtvis Man Utds backlinje och försvarsspel. Det är den som normalt sett har sviktat och brukar svikta i den här typen av matcher. Man Utd håller helt enkelt inte hög klass nog i sin backlinje, varken individuellt eller organisatoriskt. Det är förmodligen ett tungt skäl varför Solskjaer ofta försöker skydda sin backlinje med två defensivt inriktade mittfältare, vilket tenderar göra Man Utd tunnare framåt.

ANNONS

Mindre blir inte detta orosmoln av Harry Maguires skada. Man kan tycka vad man vill om Maguire, vilket många också gör om än till största delen utifrån transfersumman som Man Utd betalade för honom, och han är knappat höjd över all kritik under varken den här eller förra säsongen, men Man Utds senaste två-tre matcher har visat rätt brutalt vad Man Utd saknar utan Maguire på planen.

Å andra sidan är kanske Villarreal en typ av fotbollslag och en typ av motstånd som på så sätt passar backar som Victor Nilsson Lindelöf och Eric Bailly med flera lite bättre. Det blir helt enkelt en fotboll som de känner sig mest hemvana med. Det var ju mycket Lindelöfs och Baillyes bravader i den iberiska fotbollen som en gång i tiden låg bakom varför Man Utd köpte dem.

Att Man Utds akilleshäl under säsongen, och förmodligen även under den här matchen, är backlinjen är kanske inte så konstigt. Det är i den delen av laget som Man Utds individuella kvalitet relativt sett är som lägst, och således i den delen av laget som det individuella har svårast att kompensera för bristen på det kollektiva. Här blir bristen på en taktisk idé som allra mest kostsam.

ANNONS

Men den stora frågan för mig kommer nog vara om Man Utd för kanske första gången på många år faktiskt kommer växa med matchen och höja sig med uppgiften, och inte som så många gånger som förut krympa ihop när det börjar vankas finaler, semifinaler och avgörande matcher. Inte minst relevant eftersom ett vanligt försvarstal för Solskjaer är att han håller på och bygger upp Man Utds klubbkultur igen.

Hittills har jag inte sett särskilt många konkreta tecken på just detta, annat än de lätt cirkelresonemangsbetonade hänvisningarna till Solskjaer som gammal spelare. Hattandet mellan om det är viktigt eller mindre viktigt att faktiskt vinna titlar, beroende på vad som råkar vara mest opportunt för stunden, tillsammans med tankande av matcher och minst sagt tveksam rotation av spelare, ger tvärtom rätt dystra signaler.

ANNONS

Huruvida en vinst i en Europa League-final mot Villarreal motbevisar allt detta är väl tveksamt. Europa League-finalen ger ändå Man Utd möjligheten att visa att de har kommit så långt att de kan höja sig med tillfället så att säga. Rise to the occasion snarare än att fälla krokben för sig själva som man gjort så ofta förut. Den här gången slipper ju Man Utd dessutom pressen att de måste vinna för att ta sig till Champions League.

Det uppnådde ju Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer genom att sluta tvåa i Premier League. En andraplats i ligan kommer alltid kunna anses ha något slags värde, på gott och på ont. Men i Europa League finns det naturligtvis inget värde alls med att sluta tvåa, där är det bara att vinna och sluta etta som räknas. Grejen med cupspel kan tänkas, men även kanske varför Man Utd haft så besvärligt med just cuperna.

ANNONS

Vilket är precis varför cuperna och cuptitlar är så väldigt viktiga för Man Utd. De måste helt enkelt komma bort från den här svagsinta föreställningen att det är bra nog att sluta tvåa, trea eller fyra som ligan tyvärr kan ge incitament att börja tro.

Peter Hyllman

Säsongssammanfattning från Premier League 2020-21

Peter Hyllman 2021-05-25 06:00

Tisdagen kommer rimligtvis präglas av en enda sak, nämligen Gareth Southgates formella presentation av Englands EM-trupp. Vi vet väl redan i hög utsträckning vilka som kommer vara med i den EM-truppen, en engelsk förbundskapten är ju på så vis inte värst mycket mindre förutsägbar än en svensk förbundskapten. Enda öppna frågan är väl egentligen om Trent Alexander-Arnold kommer vara med eller ej.

Just den frågan har däremot dominerat den engelska diskussionen ända sedan det senaste landslagsuppehållet i mars, när Southgate för första gången plockade bort Alexander-Arnold från sin landslagstrupp. Men det är en diskussion som inte riktigt verkar vilja ta med i beräkningen att det minst sagt finns väldigt många bra högerbackar för Southgate att välja mellan.

Men EM börjar ju inte förrän om cirka två och en halv vecka. Vi befinner oss fortfarande mitt under den sista brinnande veckan av klubbfotboll där vi i någon mening både håller på att stänga den nyss avslutade ligasäsongen samt ladda upp inför kommande europeiska cupfinaler samt engelska playoff-finaler. Vi har redan tagit upp bästa spelare, bästa managers och bästa värvningar för säsongen. Men annars då?

ANNONS

Årets match: Tottenham 3-3 West Ham

En match som på något sätt kom att definiera båda lagens kommande säsonger. Tottenham har 3-0 men tappar till 3-3 under matchens tio sista minuter. Fullständigt oväntat. Utöver att ha gett West Ham ett monumentalt självförtroende så känns det som en match som lade grunden för Tottenhams kommande fall från titelstriden, fick José Mourinho att mentalt rycka i den handbroms som skulle komma att handikappa dem.

Årets mål: Alisson Becker, 2-1 vs West Brom (b)

Det har gjorts snyggare mål den här säsongen, men knappast något viktigare mål och knappast något mer ikoniskt mål. Klockan höll onekligen på att ticka ned, inte bara för matchen utan för Liverpools Champions League-förhoppningar. Upp tickar Alisson Becker med inte bara ett avgörande mål, utan ett väldigt skickligt genomfört mål, och därtill ett mål med väldiga implikationer för Liverpools närmaste framtid.

ANNONS

Årets flopp: Willian, Arsenal

Långt ifrån endast eftertankens kranka blekhet, det var många som av lite olika skäl ifrågasatte den här värvningen redan förra sommaren. Tanken har framförts att om Mikel Arteta hade spelat Nicolas Pepe istället för Willian redan från början den här säsongen så hade kanske Arsenal spelat i Champions League nästa säsong. Spekulativt, men ändå inte orimligt. Willian är årets flopp och Arsenals, Edus och Artetas största misstag.

Årets stropp: Jürgen Klopp

Vad är en stropp? På svenska är det en snobbig diva och på engelska är det någon som får något slags hysteriskt utbrott. När nu Mesut Özil lämnar Premier League blir det kanske mest rättvist att erinra sig ett av Jürgen Klopps återkommande utfall på olika TV-journalister angående ett enligt honom alldeles för tufft spelschema som inte minst hans egen klubb är i högsta grad medskyldiga till.

ANNONS

Årets break: Phil Foden, Man City

Nu har för all del Phil Foden varit ett känt namn längre än endast under den här säsongen, men det här var säsongen när Man City skulle behöva svara på den inte helt lätta frågan om hur de skulle klara sig utan David Silva som spelmotor. Svaret är mer komplext än endast Foden, men Foden har klivit fram på ett sådant sätt under den här säsongen att det har gjort svaret betydligt enklare och betydligt bättre än väntat.

Årets pundit: Gary Neville

Här har funnits många som har varit rätt bra. Det har varit roligt att se samspelet mellan Roy Keane och Micah Richards. Men Gary Neville har gjort ett kanonår som framför allt får högsta betyg för hans välformulerade och passionerade motstånd både mot de stora klubbarnas power grab tidigare under säsongen och mot den europeiska superligan mot slutet av säsongen.

ANNONS

Årets overachievers: Leeds

Heligt less på att höra om hur det är en ”skräll” att Leicester vinner FA-cupen, och West Ham har alltid haft en betydligt bättre spelartrupp än vad deras tabellplaceringar förut har indikerat. Säsongens stora overachiever är Leeds, som slutar nia utan att det på något sätt känns som någon tillfällighet eller som att det inte skulle kunna förbättras. Leeds visar, precis som Leicester, att kompetent management är den stora jämställaren.

Årets underperformers: Wolves

Det är lätt att hitta ursäkter för Wolves säsong, men det är även lätt att leta efter ursäkter till Wolves säsong. Raul Jimenez har naturligtvis varit väldigt saknad, men laget har också tappat fart, energi och idéer under Nuno Espirito Santo. Tidigare två säsongers placering på tabellens övre halva blev den här gången en trettonde plats. Wolves var för bra för att flyttas ned, men inte med några större marginaler.

ANNONS

Årets bov: VAR

Pandemin har varit ett gissel för fotbollen mest hela säsongen, men det är lika svårt att bli förbannad på pandemin som det är svårt att bli särskilt förbannad på kometer, asteroider, vulkaner, tsunamis etc i så kallade katastroffilmer. De saknar helt enkelt personlighet. Med VAR har det börjat kännas personligt, en slags fotbollens Bondskurk skapad av mänsklig dumhet och kortsynthet. Gör om, gör rätt!

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta bästa spelare under säsongen!

Peter Hyllman 2021-05-24 06:00

Förra måndagen tittade vi på Premier Leagues åtta bästa managers under säsongen, och den här måndagen, det vill säga omedelbart efter att ligasäsongen faktiskt har hunnits med att avslutas, så tittar vi alltså på Premier Leagues åtta bästa spelare under säsongen som precis gått. En typ av lista som ju som vi kanske lärt oss vid det här laget brukar kunna vara uppskattade och upprörande på en och samma gång.

Vad kan då tänkas vara upprörande med denna lista? För det första får man komma ihåg att det är en lista över de bästa spelarna den här säsongen, vilket inte är detsamma som en lista över de bästa spelarna. För det andra, och detta brukar ofta missas, att inte vara med på en sådan här lista är inte liktydigt med att ha varit dålig. Tvärtom, det finns mängder med väldigt bra spelare under säsongen som inte är med.

En utgångspunkt jag har haft i konstruktionen av listan har varit att spelare som ska vara aktuella ska ha spelat majoriteten av matcherna i ligan under säsongen. Det vill säga helst 30 matcher eller fler åtminstone. Att ha spelat färre matcher än så har inte, beroende på anledning, varit diskvalificerande från denna lista men det har ställt betydligt högre krav på att spelaren då ska ha varit desto bättre under dessa relativt sett färre matcher.

ANNONS

Här finns ett antal bias som alltid ger sig till känna i samband med sådana här listor. De har i stort sett alltid en rejäl slagsida mot offensiva spelare, förmodligen för att de är mer synliga och omtalade. Varje jämförelse med mer statistiska sammanställningar riskerar också tilta systemet eftersom sådana sammanställningar brukar gynna en viss typ av spelare i en viss typ av lag på ett sätt som inte alltid är helt lysande.

Till slut är kanske inte detta en övning som egentligen behöver vara så värst mycket svårare än att man går lag för lag i ligan och plockar ut de spelare man anser har rätt att vara med i samtalet om att ha varit ligans bästa spelare under säsongen. Och från den bruttolistan, som blev dryga tjugotalet spelare för mig, är det väl mest att försöka hitta sin egen bedömning över de åtta spelare man anser faktiskt har varit bäst.

ANNONS

(8) Tomas Soucek, West Ham

Visst kom Jesse Lingard in i januari och gav laget ny energi, och Michail Antonio har varit väldigt bra i perioder under säsongen, och för allt det pratas om Declan Rice, men spelaren som varit motorn i detta oväntat framgångsrika West Ham, David Moyes playmate of the year helt enkelt, är Tomas Soucek på mittfältet. Utan Soucek ser den här säsongen helt annorlunda ut för West Ham.

(7) Jack Grealish, Aston Villa

Har varit skadad under stora delar av våren, och det är kanske inte så underligt att detta har sammanfallit med att Aston Villa har fått det svårare i tabellen. Grealish var däremot smått fenomenal för Aston Villa innan skadan, en av ligans absolut bästa spelare, och det fanns liksom inget underligt alls med att Man Citys sades ha honom i kikarsiktet. Det enda som talar emot Grealish är kanske just skadebenägenheten.

ANNONS

(6) Kevin De Bruyne, Man City

Ännu en spelare som har varit skadedrabbad den här säsongen, men som när han har spelat ändå har varit smått fantastisk på fotbollsplanen. Vi vet redan sedan lång tid tillbaka vad De Bruyne är kapabel till, så vi har nästan börjat ta hans genialitet lite för givet. Men ingen annan spelare i Premier League har riktigt bredden i De Bruynes passningsregister, en slags ohelig kombination av Scholes och Gerrard.

(5) Ruben Dias, Man City

Hade vi gjort en lista över Premier Leagues viktigaste spelare den här säsongen är det inte omöjligt att Ruben Dias hade toppat den. Men han hamnar för all del högt upp på en lista över de bästa spelarna också. En extremt lyckad mittbacksvärvning, i princip på samma nivå som Liverpools värvning av Virgil Van Dijk, fast bättre eftersom den kändes betydligt mindre ”safe” på förhand.

ANNONS

(4) Mason Mount, Chelsea

Frank Lampard var inte redo att vara Chelseas manager när kravbilden lyftes under den här säsongen, men vad som kommer bli ett bestående positivt eftermäle med Lampards management är de unga spelarna som kom fram i laget under hans ledarskap. Mount är den klarast lysande stjärnan i den här kullen, redan en ledare och en stjärna i mina ögon. Chelsea blir märkbart och mätbart bättre med Mount på planen.

(3) Bruno Fernandes, Man Utd

Frågan är väl om någon annan spelare i ligan är ensamt lika betydelsefull för sitt lag som Bruno Fernandes är för Man Utd. Det är knappast smickrande för Man Utd, men desto mer smickrande för Bruno Fernandes. Mål, passningar, vändningar och vinster, det mesta av detta dirigeras direkt via Fernandes huvud och fötter. En vinnarskalle i ett lag som blivit lite för bekvämt med att inte vinna.

ANNONS

(2) Ilkay Gündogan, Man City

Strålande säsong för Gündogan på Man Citys mittfält som blivit en viktig kugge i Pep Guardiolas något förnyade fotbollstänkande. Har tagit ett omfattande kreativt ansvar på det centrala mittfältet och under en avgörande period av säsongen bombade Gündogan in mängder av viktiga, avgörande och poänggivande mål. Närmast Lampardesque i det avseendet fast från en djupare position på planen.

(1) Harry Kane, Tottenham

Det torde vara omöjligt att ha något som helst samtal om världens bästa anfallare utan att Kane ingår som en självklar huvudpunkt i det samtalet. Till och med under en så pass bedrövlig säsong som Tottenham har haft har Kane stuckit ut ur mängden. Ett enormt offensivt jobb som motarbetats mest hela vägen av en defensivt tänkande manager och en försvarslinje som helt enkelt inte hållit måttet.

ANNONS

Bubblare:

Wesley Fofana, Leicester; Luke Shaw, Man Utd; Raphina, Leeds; Heung-Min Son, Tottenham; Ollie Watkins, Aston Villa; Raheem Sterling, Man City; Riyad Mahrez, Man City; Dominic Calvert-Lewin, Everton; Lucas Digne, Everton; Jamie Vardy, Leicester, Jonny Evans, Leicester; N’golo Kanté, Chelsea; Liam Cooper, Leeds m fl.

:::

Bästa målvakt: Emiliano Martinez, Aston Villa

Valde att lämna Arsenal sedan de valt att istället satsa på Bernd Leno som målvakt. Förståeligt av Arsenal men även förståeligt och beundransvärt av Martinez. Hellre än backup i Arsenal har han alltså varit stjärna i Aston Villa, och förmodligen utan tvekan ligans bästa målvakt under den här säsongen.

:::

Bästa unga spelare: Mason Mount, Chelsea

Phil Foden, Mason Greenwood, Wesley Fofana med flera, det saknas sannerligen inte unga spelare som har gjort tunga avtryck i Premier League den här säsongen. Men Mount är den som imponerat mest på mig över säsongen som helhet, med ett ledande ansvar i Chelsea både i ligan och i Champions League. Borde vara självskriven i Englands startelva den här sommaren.

ANNONS
Peter Hyllman

Tottenham förtjänar Europa Conference League!

Peter Hyllman 2021-05-23 20:45

Dramatiken var närmast fullständig under långa stunder av Premier Leagues sista omgång för säsongen. När allting var färdigspelat måste Chelsea närmast ha tvingats uthärda spasmer av ren lättnad för de var sannerligen på väg att kacka till det rejält genom att förlora mot Aston Villa. Men till slut blev det ändå Champions League för Chelsea, ditspelade av Tottenham av alla lag!

Våndan av att vara de som spelade Chelsea till Champions League var nog inte den enda våndan som Tottenham led av den här kvällen. Där fanns även statusen och prestigen att inte släppa Arsenal förbi sig i tabellen, tillsammans med möjligheten att få spela Europa Conference League. Två målbilder som kan ha ansetts stå i varandras motsats. Frågan var då vad Tottenham faktiskt skulle välja.

Detta med Europa Conference League är komplicerat. Att som engelsk superklubb behöva spela i Europa League har alltid varit behäftat med en viss grad av förnedring. Då är det svårt att föreställa sig vilken förnedring det faktiskt skulle innebära att behöva spela Europa Conference League. Bara namnet, inte minst i ett engelskt sammanhang, ger oss ju signaler om amatörfotboll och lingonserier.

ANNONS

Förnedringen med St Totterinham’s Day verkade emellertid till sist väga tyngre för Tottenham än den potentiella förnedringen med Europa Conference League. Underläget mot Leicester vändes under matchens sista kvart till vinst med 4-2. Tottenham slutar sjua, före Arsenal i tabellen, och får alltså delta i den allra första upplagan av UEFA:s splitter nya turnering Europa Conference League.

Tottenham förtjänar Europa Conference League!

Ett medvetet tvetydigt uttalande, eftersom det kan förstås både på gott och på ont. På gott eftersom de faktiskt ändå på det stora hela har gjort en för bra säsong för att behöva bli omsprungna av Arsenal mer eller mindre på mållinjen. På ont eftersom de ändå har gjort en utifrån sina förutsättningar medioker säsong att de heller helt enkelt inte förtjänar bättre än Europa Conference League!

ANNONS

Nu gäller det för all del att göra det bästa av situationen. Tottenham får delta i europeiskt cupspel, vilket alltid är mer önskvärt än att inte delta i europeiskt cupspel. Deltar man i en europeisk cup så är det självfallet en cup man som engelsk klubb ska försöka vinna, och anses ha goda chanser att kunna vinna. Europa Conference League kommer vara en titel som Tottenham kan vinna nästa säsong.

Utifrån dessa förutsättningar kan och måste Tottenham nu börja planera och agera i vad som kanske är den just nu mest spännande frågan inför nästa säsong i Premier League, vem är Tottenhams manager och vilka kommer vara Tottenhams spelare?

Peter Hyllman

Fullt fokus på europeiska platser när Premier League stängs för säsongen

Peter Hyllman 2021-05-23 06:00

Fotbollen har pågått mer eller mindre utan uppehåll under så lång tid att man nästan har hunnit med att glömma bort vad ett säsongsuppehåll faktiskt är. Nu är för all del inte säsongen riktigt slut bara för att ligan spelas klart idag, under kommande vecka har vi ju både europeiska cupfinaler och playoff-finaler att se fram emot. Därefter EM. Ändå känns det lite som att faktiskt passera någon slags mållinje efter ett maraton.

Vilket faktiskt inte känns helt oangenämt. Det ska faktiskt bli skönt med ett någorlunda vanligt säsongsuppehåll nu. Jag skulle inte gå så långt som att säga att man har hunnit tröttna på fotbollen, men det faktum att fotbollen pågått under så lång tid och mer eller mindre helt utan lediga dagar under denna långa tid, har gjort att där aldrig riktigt har funnits några lufthål, över huvud taget ingen återhämtning.

Det har pratats om detta som en säsong som mest är värd att glömma. Som en säsong utan något större värde, utan någon större spänning och utan någon större dramatik, helt enkelt en väldigt trist säsong. Det är väl egentligen rätt svårt att se detta som utslag för något annat än att man helt enkelt har tyckt det vara väldigt tråkigt att genomföra en hel ligasäsong utan någon som helst publik.

ANNONS

Ändå kan jag tycka att omdömet av själva säsongen, det vill säga själva fotbollen, är en aning orättvist, för att inte säga hysteriskt. Här finns enligt mig en hel del höjdpunkter värda att minnas och bevara. Man Citys kraftsamling från och med årsskiftet som tagit dem både till ligatitel och Champions League-final. Chelseas kraftiga push uppåt sedan de ersatt Frank Lampard med Thomas Tuchel.

Leeds första säsong tillbaka i Premier League är onekligen något värt att minnas. En säsong som slutar på övre halvan, och Marcelo Bielsa och hans fotboll har onekligen varit ett välkommet tillskott till Premier League, med gott hopp för framtiden. West Ham har onekligen varit en extremt positiv överraskning den här säsongen, upprättelsen för David Moyes en av säsongens finare storylines.

En annan kul story har varit Aston Villa som höll sig kvar på ett halmstrå i Premier League förra säsongen men som den här säsongen har visat framfötterna på ett helt annat sätt mycket tack vare en omstart i värvningspolitiken. Spelare som Tyrone Mings, John McGinn, Ross Barkley och Ollie Watkins har gett laget en helt annan stadga, och lyft Aston Villa uppåt i ligan.

ANNONS

Allt som återstår att spela för i Premier League inför den sista omgången, utöver enstaka tabellplaceringar som ändå bara betyder pengar, är i grund och botten europeiska cupplatser. Det enda vi vet med säkerhet är att Man City och Man Utd kommer spela i Champions League nästa säsong, men i övrigt vet vi faktiskt inte vilka lag som kommer spela i Champions League, Europa League respektive Europa Conference League.

CHAMPIONS LEAGUE

CHELSEA: Klara för Champions League om de vinner borta mot Aston Villa. Vid förlust eller oavgjort måste de hoppas på att Liverpool inte vinner mot Crystal Palace eller att Leicester inte vinner mot Tottenham.

LIVERPOOL: Klara för Champions League om de vinner hemma mot Crystal Palace, och ser till att inte tappa fyra plus i målskillnad på Leicester. Klara för Champions League så länge de matchar Leicesters resultat eller bättrar Chelseas resultat.

ANNONS

LEICESTER: Klara för Champions League om de vinner mot Tottenham samtidigt som antingen Chelsea eller Liverpool inte vinner. Kan gå till Champions League om de vinner mot Tottenham med fyra mål fler än Liverpool vinner med mot Crystal Palace.

Känslan, kanske inte helt överraskande, är att Liverpool sitter i en väldigt stark position samtidigt som Leicester befinner sig i en mycket svag position. Det enda som borde kunna göra Liverpool lite nervösa är om Leicester börjar ösa in mål mot Tottenham.

Chelseas position är svårbedömd. En bortamatch mot Aston Villa kan i själva verket vara en svår match, men det beror naturligtvis på hur taggade och laddade Aston Villa är för den här matchen. Men framför hemmafansen för första gången, i sista matchen…

Jag tror till slut att både Liverpool och Leicester vinner. Leicester kan mycket väl faktiskt vinna stort mot Tottenham, som känns helt ur led, men jag tror inte det räcker för att hämta igen fyra mål på Liverpool.

ANNONS

Till Champions League: Man City, Man Utd, Liverpool, Leicester

EUROPA LEAGUE

WEST HAM: Klara för Europa League om de tar en poäng hemma mot Southampton, eller om Tottenham inte vinner borta mot Leicester. Kommer som sämst sluta sjua och spela i Europa Conference League.

TOTTENHAM: Kan bara ta sig till Europa League genom att vinna borta mot Leicester samtidigt som West Ham förlorar hemma mot Southampton. Missar europeiskt cupspel helt och hållet om Everton eller Arsenal bättrar deras resultat.

Väldigt svårt att se något annat hända här än att West Ham går till Europa League. Hemmaplan mot ett synnerligen svagt Southampton borde ge minst en poäng, samtidigt som Tottenham har en väldigt tuff bortamatch mot ett piskat Leicester.

Till Europa League: Chelsea, West Ham

EUROPA CONFERENCE LEAGUE

EVERTON: Klara för Europa Conference League om de vinner borta mot Man City, samtidigt som Tottenham inte vinner borta mot Leicester. Klara för Europa Conference League om de bättrar Tottenhams resultat och matchar Arsenals resultat.

ANNONS

ARSENAL: Klara för Europa Conference League om de vinner hemma mot Brighton samtidigt som Tottenham och Everton inte vinner borta mot Leicester respektive Man City. Måste vinna för att ha chans på europeiskt cupspel.

Arsenal ligger sist i den interna tabellen inför den sista omgången, men kan mycket väl anses ha bäst chans att avsluta omgången och säsongen högst upp. Allt handlar om de själva kan göra sitt jobb mot Brighton hemma på Emirates.

Här borde sannerligen inte saknas motivation för Arsenal och för Mikel Arteta. Att lyckas med detta skulle säkra någon form av europeiskt cupspel, och det skulle även betyda att Arsenal slutar ovanför Tottenham i tabellen. Vilket som vi vet alltid är värt något.

Tottenham och Everton står båda på bräckliga positioner inför sista omgången med bortamatcher mot Leicester och Man City. Två matcher som det med rådande formkurvor är svårt att någon av dem faktiskt vinna.

ANNONS

Till Europa Conference League: Arsenal

Peter Hyllman

Spänning och dramatik att vänta i dagens tre playoff-semifinaler!

Peter Hyllman 2021-05-22 06:00

Norwich och Watford har redan säkrat uppflyttning till Premier League. Vilket betyder att två av de tre lag som förra säsongen åkte ur Premier League har tagit sig tillbaka redan på första försöket. Det tredje laget att åka ur Premier League förra säsongen var Bournemouth, som i och med 1-0-segern mot Brentford i den första playoff-semin har gett sig själva ett helt okej läge att göra Norwich och Watford sällskap.

Lagom gråtrist kan ju tyckas, att exakt samma lag som förra säsongen åkte ur Premier League tar sig omedelbart tillbaka igen. Dessutom hyfsat ovanligt utifrån ett rent historiskt perspektiv. Något säger det så klart om resursskillnaderna mellan Premier League och Footboll League, men även om att några riktiga efterföljare till Wolves och Leeds inte riktigt har dykt upp i EFL Championship.

Tredje gången gillt i EFL Championships playoff är det för Pontus Jansson. Han spelade och förlorade med Leeds i playoff-semifinalen för två säsonger sedan. Förra säsongen spelade och förlorade han med Brentford i playoff-finalen mot värsta rivalen Fulham. Nu ligger han alltså lite pyrt till med Brentford igen i playoff-semifinalen mot Bournemouth. Någon större lycka i sina försök att ta sig till Premier League har han inte haft.

ANNONS

Under lördagen ska det nu avgöras vilka två lag som faktiskt tar sig till playoff-finalen på Wembley om en vecka, lördagen den 29 maj. Det vill säga samma dag som Champions League-finalen. Det kan ju utifrån åtminstone ekonomiska termer diskuteras vilken av dessa båda matcher som egentligen är störst och mest betydelsefull. En jämförelse jag är helt övertygad om att vi också kommer få höra om och om igen under veckan.

Förutsättningarna är inte alltför komplicerade. Bournemouth leder sin semifinal med 1-0 när dagens returmöte idag sparkar av på Brentford Community Stadium. Swansea vann på bortaplan mot Barnsley med 1-0 i sin första semifinal, och har således ett klart övertag när nu returen ska spelas på Liberty Stadium. Bortamålsregeln existerar över huvud taget inte i engelskt playoff-spel. 90 minuter, förlängning, sedan straffar.

ANNONS

Brentford

Frågan som alltjämt hänger över detta Brentford är om de verkligen kan prestera när det gäller som allra mest, när säsongen ska avgöras. Brentfords förlust, efter att ha vunnit fyra raka matcher i ligan innan playoff, i första semifinalen håller frågan vid liv.

Ett mönster som förföljer Brentford. Laget gick upp i ligaledning strax efter jul, men gick då omedelbart in i en formsvacka som tog dem bort från automatisk uppflyttning. Förra säsongen slängde Brentford bort flera matchbollar att sluta tvåa i ligan.

Matchbilden mot Bournemouth i den första semifinalen var välbekant. Brentford dominerade och skapade målchanser, men gjorde helt enkelt inte mål. Bournemouth var mer effektiva och gjorde mål på en av sina få målchanser.

Här finns emellertid också ett visst gott hopp för Brentford. Om de kan dominera matchbilden på samma sätt mot Bournemouth i dagens match så bör de åtminstone ha en vettig chans att kunna vända och vinna den här semifinalen.

ANNONS

Men lagets bästa och viktigaste spelare måste då också lyfta sig. Ivan Toney måste hitta målet, Bryan Mbuemo måste vara en av lagets kreativa krafter, och försvaret med David Raya i målet, Pontus Jansson med flera i backlinjen behöver hålla.

Håll ögonen på: Bryan Mbuemo

Bournemouth

Men Bournemouth är sannerligen en tuff motståndare. Med sina fem år bakom sig i Premier League så har Bournemouth en åtminstone på pappret starkare spelartrupp än Brentford, och definitivt spelare som är mer erfarna på den här nivån.

Asmir Begovic är en välkänd målvakt. Lloyd Kelly, Ben Pearson, Jefferson Lerma och David Brooks formar gemensamt ett både starkt och kreativt mittfält. Dominic Solanke har varit en av seriens bästa anfallare, men ett offensivt utropstecken är även Arnaut Danjuma.

Det är fascinerande vad dessa fem år i Premier League ändå gjort med Bournemouth. Då var Bournemouth den pyttelilla klubben ingen trodde skulle kunna klara sig där. Nu är istället klubbens ”namnfaktor” så hög att de upplevs som favoriter mot Brentford.

ANNONS

Håll ögonen på: David Brooks

Swansea

Swansea har tagit sig till detta playoff genom att spela en i huvudsak disciplinerad och välorganiserad fotboll, i mångt och mycket prioriterandes defensiven. Alltså var det en något märklig upplevelse när första semifinalen mot Barnsley blev öppen och svängig.

Nu slutade i och för sig matchen på samma sätt som så många andra av Swanseas matcher den här säsongen. Vinstmålet görs genom Andre Ayew. Ett väldigt snyggt mål för övrigt. Men Swansea är väldigt beroende av individuell skicklighet framåt.

Nu hoppas Swansea att den individuella skickligheten ska kunna ta klubben tillbaka till Premier League, som de åkte ur för tre år sedan. Största hotet mot det är att någon av motståndarna i detta playoff lyckas plocka bort Swanseas offensiva spelare.

De gånger som motståndarna har lyckats göra det under säsongen, framför allt när Ayew och Jamal Lowe inte fått något utrymme, har Swansea fått väldigt svårt att vinna fotbollsmatcher. Swansea har då visat sig väldigt tunna offensivt.

ANNONS

Något har emellertid detta förbättrats med januarivärvningen av Conor Hourihane, den kreativa mittfältaren från Aston Villa, och tidigare ironiskt nog från Barnsley. Med Hourihane på mittfältet har Swansea blivit mer kreativt och mer mångsidigt.

Håll ögonen på: Ben Cabango

Barnsley

Om Brentford, Swansea och Bournemouth samtliga var lag som många nog hade gissat på förhand skulle vara aktuella för ett playoff, så var det nog ingen som trodde på förhand att Barnsley skulle vara ett av playoff-lagen.

Valerien Ismaels lag har däremot gjort en strålande säsong, och då i synnerhet en strålande andra halva av säsongen. Egentligen ända sedan årsskiftet har Barnsley gått som tåget och haft mer eller mindre raka spåret mot playoff.

Raka spåret är även ett sätt att beskriva Barnsleys fotboll. Inget lag i EFL Championship, eller kanske ens i Premier League, spelar kanske så direkt och så vertikalt som Barnsley gör. Hög press, tuff press, bollvinst och sedan direkt på mål är melodin.

ANNONS

En melodi som knappast har gjort Barnsley särskilt populära bland konkurrenterna i EFL Championship, även om detta har låtit mycket som sura druvor. Barnsley har inte lagt några fingrar emellan, men det är lite lustigt höra folk gnälla på det i Football League.

Förlusten i den första semifinalen på hemmaplan riskerar dock ha fått Barnsleys playoff-drömmar att spåra ur. Någon omöjlig uppgift är det för all del inte för Barnsley, men de har en rejäl uppförsbacke framför sig om de ska kunna ta sig till Wembley.

Håll ögonen på: Daryl Dike

:::

Mittemellan de båda semifinalerna i EFL Championship så ska Sunderland hemma på Stadium of Light försöka vända och vinna sin semifinal i League One mot Lincoln City i vilken de förlorade den första semifinalen med 0-2.

En stor och svår uppgift naturligtvis. Men när ingenting längre finns att förlora så kanske något till sist lossnar för Sunderland. Om Sunderland skulle kunna göra första målet framför publiken på Stadium of Light kan det bli ett riktigt drama.

ANNONS
Peter Hyllman

Halvt oväntat men inte helt oönskat att Wolves och Nuno lämnar varandra

Peter Hyllman 2021-05-21 17:00

Var sak har sin tid brukar det sägas. Och efter fyra år av fenomenal framgång för Wolves känns det kanske ändå rätt naturligt att Nuno Espirito Santo nu tackar för sig och lämnar Wolves. Under dessa fyra år har Espirito Santo tagit Wolves från en klubb på nedre halvan av EFL Championship till en etablerad klubb i Premier League, till en klubb som för mindre än ett år sedan spelade kvartsfinal i Europa League.

Vad som kanske mest av allt får timingen och beslutet att ändå kännas rätt naturligt är att Wolves fjärde och sista år med Espirito Santo som manager har varit riktigt besvärligt. Det är kanske orättvist att beskriva som svagt vad som alltjämt är deras tredje bästa placering i ligan de senaste 40-50 åren, men en säsong som var tänkt som en slags förnyelse och nystart har helt enkelt inte alls gått som det var tänkt.

Det är ett hopplöst sätt att tänka, men det är omöjligt att fundera över hur stor betydelse Raul Jimenez allvarliga huvudskada har haft för detta. Wolves blev av med en av ligans absolut bästa anfallare, en anfallare som förra säsongen gjorde 27 mål. Den här säsongen har ingen spelare gjort fler än fem mål. En annan tanke är hur Jimenez frånvaro har varit negativt även för andra spelare som Adama Traoré och Fabio Silva.

ANNONS

Nuno Espirito Santo etablerade Wolves i Premier League med en defensivt väldigt välorganiserad fotboll. En fotboll som däremot även visade sig vara ruskigt effektiv med Ruben Neves kreativa vägvinnande passningsspel, Adama Traorés blixtrande fart och explosivitet, och med Raul Jimenez kraft och precision som avslutare. Wolves slutade sjua i Premier League två gånger med den fotbollen.

Tanken var att Wolves den här säsongen skulle utvecklas taktiskt. Nuno Espirito Santo gick över till en fyrbackslinje, Wolves mittfält skulle bli mer inriktat på eget bollinnehav, man försökte uppgradera ytterbacken genom att sälja Matt Doherty och värva Nelson Semedo. Nästa steg i Wolves utveckling helt enkelt, vad som skulle kunna lyfta dem från en sjundeplats till att börja utmana ännu högre upp i tabellen.

ANNONS

Verkligheten blev en annan. Fyrbackslinjen har gjort Wolves betydligt mer sårbara defensivt. Wolves mittfält har inte alls visat sig särskilt väl anpassat till ett mer aktivt eget bollinnehav, till stor del eftersom João Moutinhos form och status har sjunkit dramatiskt, och Semedo som värvades för närmare £40m måste nog i efterhand räknas som en av säsongens mest misslyckade värvningar.

Återigen måste man fråga sig om detta hade kunnat bli annorlunda med en hel och frisk Raul Jimenez i laget. Värvningen av Fabio Silva för £35m var uppseendeväckande när den gjordes, men kändes mer logisk som en värvning för framtiden än som i praktiken lagets första anfallare som nu blev fallet. Skadan på Jimenez satte även strålkastaren på det kloka i att sälja Diogo Jota till Liverpool, där spelaren gjort succé.

ANNONS

Men en annan fundering är att Wolves försök att gå mot en mer offensivt balanserad fotboll den här säsongen har haft svårt att lyckas eftersom det helt enkelt inte faller sig särskilt naturligt för en i grunden rätt konservativ Nuno Espirito Santo. En manager som i grund och botten är riskminimerande i sin spelidé kommer få svårt att implementera en mer risktagande fotboll på ett trovärdigt och konsekvent sätt.

Wolves har helt enkelt varit ett rätt trist lag den här säsongen. Lagets 35 gjorda mål är mindre än ett mål per match, och endast Burnley, Fulham, West Brom och Sheffield United har gjort färre mål än Wolves den här säsongen. Wolves har gjort första målet i endast fyra av sina senaste 26 ligamatcher. Förut var Wolves bra nog att kunna åtgärda skadan, men så är inte längre fallet. Laget saknar energi, fokus och framför allt idé.

ANNONS

Alltså är det kanske dags för ett managerbyte. Nuno Espirito Santo har varit en briljant manager för Wolves. En något svagare fjärde säsong förändrar inte helhetsintrycket, Espirito Santo är en älskad manager bland Wolves supportrar och det är naturligtvis inte utan anledning. Men hur bra en manager än är så kan det till slut bli så att energin tar slut, fokuset tar slut, och idéerna tar slut.

En ny fotboll kanske kräver en ny manager. Wolves är ett väldigt spännande lag med väldigt hög kapacitet och goda förutsättningar. Ett jobb som borde intressera flertalet managers runtom i Europa och världen. Frågan är väl emellertid om Wolves kommer röra sig utanför Jorge Mendes intressesfär i sökandet efter nästa manager, om de ens kan göra det, och då går det kanske att ifrågasätta hur nytt det faktiskt kan bli.

ANNONS

Bruno Lage, tidigare i Benfica; Rui Faria, tidigare med José Mourinho; och Vitor Pereira, tidigare i Porto och Fenerbahce, är de tidiga namnen som nämns runt jobbet. Vad de har gemensamt är att de är portugiser och kopplade till Mendes. Ingen av dem låter väl som något särskilt spännande namn. Tvärtom skulle man nog kunna säga att var och en av dem låter som att Wolves säljer sig själva rätt kort.

Men det kan naturligtvis också bara vara så att det är namn som dyker upp eftersom press och media tar för givet att Wolves måste anställa en manager som är direkt kopplad till Mendes. Hade inte José Mourinho redan gått till Roma hade helt säkert han också kunnat kopplas till Wolves. Ironiskt nog tänker jag att Wolves förmodligen hade varit en betydligt bättre fit för Mourinho än Roma.

Personligen hade jag gärna sett att Wolves tittade på etablerade namn som Unai Emery eller varför inte Julen Lopetegui, som ju var så svindlande nära att faktiskt bli Wolves manager strax innan Nuno Espirito Santo faktiskt blev det.

ANNONS
Peter Hyllman

Varför åker Sheffield United, West Brom och Fulham ur Premier League?

Peter Hyllman 2021-05-21 06:00

Ett och annat är alltjämt oklart när vi nu närmar oss den allra sista dagen av den här ligasäsongen. Vi vet exempelvis inte med säkerhet vilka två lag av Chelsea, Liverpool och Leicester som kommer få spela i Champions League nästa säsong, utan detta avgörs på söndag. Vi vet heller inte med säkerhet hur övriga tre europeiska cupplatser, två i Europa League och en i Europa Conference, fördelas mellan det tredje hjulet ovan och två av West Ham, Tottenham, Everton samt Arsenal.

Men mycket annat är fullständigt glasklart. Vi vet exempelvis att Man City vinner ligan den här säsongen, och för någon vecka eller två sedan så gick vi även igenom varför de faktiskt gjorde det. Vi vet också att Sheffield United, West Brom och Fulham samtliga tre åker ur Premier League och flyttas ned till EFL Championship, något som framstått som troligt under mest hela säsongen. Här har vi däremot ännu inte riktigt grottat ned oss i varför det blev så.

Nu skulle så klart något ljushuvud kunna få för sig att fnysa åt frågeställningen och säga att det är ju uppenbart att Sheffield United, West Brom och Fulham åker ur Premier League eftersom de har tagit färre poäng än övriga lag. Om de därmed i första hand uttrycker ointresse för frågan eller en genuin tro på att detta icke-svar tillika skinande exempel på cirkelresonemang faktiskt säger oss något som är värt att veta är kanske inte alla gånger glasklart.

ANNONS

En grundläggande observation att börja med är kanske att både West Brom och Fulham var nykomlingar inför den här säsongen, och alltså flyttas ned omedelbart. Det tredje och sista laget Sheffield United flyttades upp inför förra säsongen, och detta var alltså deras andra säsong efter en strålande förstasäsong. Lägg till detta att det ser ut som att minst två, kanske sannolikt alla tre, av lagen som flyttades ned till EFL Championship förra säsongen, omedelbart flyttas upp igen.

Detta säger eventuellt inte riktigt lika mycket om klubbarna i sig som om den engelska fotbollens mer institutionella faktorer. Det gnälls och klagas just nu något lätt överdrivet på resursskillnaderna mellan toppen av Premier League och övriga, när det betydligt större problemet i det avseendet mycket väl snarare kan vara resursskillnaderna mellan Premier League och övriga delar av den engelska fotbollspyramiden. Åtminstone är detta vad de empiriska bevisen faktiskt säger oss.

ANNONS

Men detta är naturligtvis inte ett riktigt lika sexigt samtalsämne. Hur som helst visar väl inte minst Leeds den här säsongen att det knappast är någon naturlag för nyss uppflyttade klubbar i Premier League att åka ur lika snabbt igen, så därmed återvänder vi alltså till den ursprungliga frågeställningen om varför Sheffield United, West Brom och Fulham åker ur Premier League?!

Sheffield United drabbades hårt av Covid

Alla lag har naturligtvis fått brottats med följderna av pandemin, men inget lag är ens i närheten av att visa upp samma skillnad mellan före och efter Coviduppehållet mot slutet av förra säsongen som Sheffield United gör.

Där och då låg Sheffield United på femte-sjätte plats i Premier League och hade faktiskt ett långsökt hugg men ändå ett hugg på en Champions League-plats. Resultaten efteråt har tvärrasat och det inleddes redan i den första matchen mot Aston Villa.

ANNONS

West Brom saknade defensiven under Slaven Bilic

Ett skäl varför Sam Allardyce kom in i klubben var helt säkert för att göra West Broms defensiv bättre. Det blev också bättre, men inte väldigt mycket bättre, men skadan var då i någon mening redan skedd.

West Brom släppte in exakt två mål per match i snitt under Slaven Bilics första tretton matcher som West Broms manager. Följde man West Hams problem med Bilic som manager så kommer kanske inte detta som någon väldigt stor överraskning.

Om vi antar att Bilic hade bättre rustat West Broms defensiv redan inför säsongen är det inte omöjligt att West Brom hade hållit sig kvar. West Brom hade då kunnat vinna fler matcher, och kanske hade inte Bilic då fått sparken.

Fulham var för passiva på transfermarknaden

Förra gången Fulham flyttades upp till Premier League så brände de iväg närmare £100m på nya spelare innan de ändå blev nedflyttade. Kanske ledde detta misslyckande till den rakt motsatta men inte särskilt mycket mer lyckade metoden denna gång.

ANNONS

Den här gången investerades nästan ingenting alls i spelartruppen. Ett och annat lån hämtades in. Men en spelartrupp som visade sig räcka för att flyttas upp via playoff till Premier League visade sig inte vara bra nog att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Utöver bristen på investering i spelartruppen, och kanske framför allt bristen på att tillföra spelartruppen värdefull erfarenhet, så var Fulham alldeles för saktfärdiga i sina insatser på transfermarknaden, och värvningarna gjordes alldeles för sent.

Sheffield United saknade målskytten

Sheffield United var för all del inget högt målproducerande lag förra säsongen heller. Men vad de ändå hade var förmågan att göra de avgörande och inte minst poänggivande målen, mycket tack vare Billy Sharp.

Sheffield United betalade £23m för Rhian Brewster med tanken att han skulle ersätta Billy Sharp. Men att värva en ung anfallare som försteanfallare till ett lag i nedflyttningsstriden andades alltid ett mått av önsketänkande. Brewster har gjort noll mål denna säsong.

ANNONS

Vad som skiljer Sheffield United från West Brom och Fulham är att de relativt sällan har blivit överkörda i sina matcher. De har förlorat matcherna, men förlorat dem knappt. Här hade en etablerad målskytt kunnat tjäna dem många poäng under säsongen.

West Brom saknade en tydlig plan

West Brom har varit rätt svåra att få något riktigt grepp om under flera säsonger, egentligen ända sedan de åkte ur Premier League förra gången, för tre år sedan. Ett lag med viss residual kvalitet, men utan någon riktig idé och identitet.

Slaven Bilic fick ändå ihop detta till något som i alla fall fungerade i EFL Championship. Men det var helt enkelt inte bra nog för Premier League. West Brom hade ingen idé för hur spelartruppen skulle förstärkas och vad de ville med den här säsongen.

Fulham blev alldeles för defensivt passiva

ANNONS

Förra gången Fulham åkte ur Premier League slog de något slags rekord i antalet insläppta mål över en säsong. Kanske blev Scott Parker livrädd att detta skulle upprepa sig efter att Fulham släppte in tio mål på sina första tre matcher den här säsongen.

Parker har hela tiden varit, vilket inte minst märktes förra säsongen i EFL Championship, lagd åt det defensivt passiva bollinnehavhållet. Detta tog sig många gånger närmast extrema former och uttryck den här säsongen emellertid.

Fulham har vunnit få matcher, men spelat desto fler oavgjorda. Många gånger i matcher där Fulham hade oavgjort valde Parker att hellre spela för att inte förlora än för att vinna matchen. Detta kan ha kostat betydligt mer än det till sist smakade.

Sheffield United tappade allt taktiskt självförtroende

Allting gick som på räls för Sheffield United förra säsongen. Vinden i seglen när laget överraskade mer eller mindre allihopa med sitt unika taktiska system med överlappande mittbackar.

ANNONS

Det var naturligtvis orimligt att de skulle kunna upprätthålla en plats i toppen av tabellen, men vad vi har sett den här säsongen har varit ett totalt ras i lagets självförtroende, och en tro som inte längre existerar gällande lagets taktiska system.

En stor anledning har varit skador på för taktiken viktiga spelare, men Sheffield United är ändå främst ett exempel på hur relativt lätt det kan vara att spela fotboll när allt går bra, men hur fasansfullt svårt det kan vara när allting går emot.

Fulham fick aldrig fart på Aleksandr Mitrovic

Besläktat med tidigare punkter för Fulham så är ett skäl att de åker ur Premier League att de aldrig fick någon fart alls på Mitrovic. En del av detta har med Mitrovic själv att göra, skador exempelvis och man kan även fundera på hans engagemang.

Men det ena hänger ihop med det andra. Mitrovic har aldrig riktigt varit en anfallare som har passat in i Scott Parkers spelidé, som mer har föredragit rörligare anfallare, mer rena forwardstyper. Fulham därtill väldigt defensivt inriktade.

ANNONS

Mitrovic är självfallet bra nog som anfallare att om Fulham hade spelat en fotboll mer baserat utifrån hans styrkor så hade Fulhams förutsättningar att vinna fler fotbollsmatcher under säsongen ökat markant.

Sheffield United misslyckades helt på transfermarknaden

Synen är alltid perfekt i efterhand. Men faktum är att Sheffield United gjorde två stora investeringar förra sommaren, på en anfallare och på en målvakt. Dessa investeringar var tänkta att ersätta Billy Sharp och Dean Henderson.

Utan att bli alltför kategorisk måste man säga att Rhian Brewster och Aaron Ramsdale inte har inneburit någon förstärkning för Sheffield United på dessa båda för dem väldigt viktiga positioner, utan tvärtom en rätt rejäl försvagning.

Sheffield United har alltså betalat rätt dyra pengar för att faktiskt bli sämre. Lägg därtill att Sheffield United gick miste om flertalet av sina önskade transfermål förra sommaren, och vi hittar tunga orsaker till deras nedflyttning innan säsongen ens börjat.

ANNONS
Peter Hyllman

Sam Allardyce visar sig stor i orden men liten på jorden

Peter Hyllman 2021-05-20 18:00

Omedelbart efter tisdagens match mot West Ham meddelade Sam Allardyce och West Brom via varsitt uttalande att Allardyce slutar som West Broms manager omedelbart efter att den här säsongen är färdigspelad. Att följa med West Brom ned i EFL Championship visade sig alltså inte vara aktuellt för Sam Allardyce.

Efter att ha ägnat ett relativt stort antal år åt att beklaga sig över att om han bara hade haft ett mer sydeuropeiskt klingande namn så hade han varit manager för alla de stora klubbarna, så beslutar sig alltså Sam Allardyce för att göra ”en Zidane” och hoppa av sitt jobb just när det faktiskt började bli lite besvärligt.

Inte mycket Big Sam över detta. Small Sam snarare.

Allardyce anlände till West Brom i mitten av december, sedan West Brom beslutat att sparka Slaven Bilic. Det hade då gått 13 omgångar av den här ligasäsongen, ganska exakt en tredjedel av säsongen. Allardyces uttalade ambition då var att hålla West Brom kvar i Premier League, och gjorde stor sak av sin påstått unika förmåga att göra det.

ANNONS

En garanti mot nedflyttning beskrevs Allardyce som i stora delar av engelsk press och media, där han har många av sina kamrater och påhejare. En beskrivning han gjorde intet för att nyansera. Men även en beskrivning som det under säsongens övriga två tredjedelar skulle visa sig omöjligt för Allardyce att leva upp till.

West Brom låg på nittonde plats i ligan när Allardyce tog över laget. Allardyce lämnar West Brom på nittonde plats, nedflyttade med bred marginal. Lagets snittpoäng per match höjdes något, från 0,53 till 0,875, med en och annan oväntad trepoängare inslängd, men långt ifrån tillräckligt för att hålla West Brom kvar.

Morgondagen kommer ägnas åt mer precist varför West Brom, tillsammans med Fulham och Sheffield United, åker ur Premier League. Det finns flera skäl till det, och långt ifrån alla har att göra med Allardyce. Men det är irriterande att behöva se Allardyce nu försöka distansera sig från sitt eget misslyckande. Saxat ur hans uttalande:

ANNONS

”West Bromwich Albion made me a generous offer to stay at The Hawthorns that shows the commitment of an ambitious club.” – Att läsas som att jag fick absolut inte sparken och jag är minsann en manager för en klubb med stora ambitioner, inte en manager för en Championshipklubb!

”If I were to stay and achieve promotion next season the expectation would be for me to continue for at least another season…” – Här börjar det närma sig travesti. Kanske skulle han få frågan att bli kvar, men ingen skulle förvänta sig att han skulle göra det om han var tydlig från start, och definitivt är det inte ett åtagande han måste göra.

”I believe the club now needs stability and continuity…” – Och här blåser vi hastigt och lustigt långt över gränsen för travesti. Här försöker alltså Allardyce rätt skamlöst sälja sitt beslut att hoppa av jobbet, därmed tvingandes West Brom till ännu ett managementbyte på kort tid, som en insats för stabilitet och kontinuitet.

ANNONS

”…a very difficult challenge during my time at the club. This challenge was made all the more difficult, of course…” – Jag tror att Allardyce missade ett difficult och ett challenge i det där stycket. Allardyce blir lite som den så kallade storfiskaren här, ju närmare han kom sitt eget misslyckande, desto omöjligare blev lustigt nog själva uppdraget.

Allardyce kör det klassiska tricket att vilja äta kakan och ha den kvar. Han tar på sig jobbet som hjälten som personligen ska hålla West Brom kvar i Premier League. När det sedan visar sig vara något han inte lyckas göra, så har det plötsligt inte längre med han att göra, utan då är det plötsligt uppdraget eller situationen som var omöjligt.

Allardyce är för all del inte ensam om att vilja gömma sig bakom Covid som en ursäkt, som ju är däråt det sist citerade stycket syftar. Men det gör det inte mer hedervärt. Om bara publik hade funnits på The Hawthorns… Vi vet inte om det då blivit annorlunda, även om detta är precis vad han försöker göra gällande.

ANNONS

Vad vi däremot vet med säkerhet är att förutsättningarna för den här säsongen var väl kända när Sam Allardyce tog på sig jobbet som West Broms manager. Vi vet också att dessa förutsättningar har varit exakt lika för samtliga inblandade klubbar. West Brom har inte haft någon nackdel i detta avseende.

Alla kan misslyckas, det är en fullt normal del i managerjobbet. Men att undvika det egna ansvaret för dessa misslyckanden, att skylla ifrån sig på omständigheter och fly slagfältet bakom ett antal rätt dåliga svepskäl och ursäkter, är rätt frustrerande att se, särskilt från någon med Allardyces egen svansföring. Small Sam som sagt.

Lika irriterande är det att observera den oerhört ringa kritik som Allardyce har fått utstå i engelsk press och media sedan det blev klart att West Brom flyttas ned. Bisarrt nog tas han i försvar med att om han bara hade haft mer tid så…, fastän han hade två tredjedelar av säsongen på sig. En utländsk manager i exakt samma läge hade sågats brutalt.

ANNONS

Ändå är jag helt övertygad om att Sam Allardyce kommer ihärda i sin självgoda vit man-kränkthet att han minsann är diskriminerad som engelsk manager jämfört med alla dessa hippa och populära utländska managers som tydligen kommer och tar alla hans jobb han annars hade haft.

Någon garanti för att hålla sig kvar i Premier League är Sam Allardyce emellertid inte längre, och har naturligtvis heller aldrig varit.

Peter Hyllman

Öppet brev angående en oberoende myndighet för engelsk fotboll

Peter Hyllman 2021-05-20 06:00

Gamla engelska fotbollare i media tar onekligen sina roller som opinionsbildare på största allvar den senaste månaden. Mycket av kraften i protesterna mot en europeisk superliga kom från dem, och det senaste greppet är ett öppet brev till den brittiska regeringen att införa en oberoende myndighet (”independent regulator”) för engelsk fotboll.

Bakom detta öppna brev står en mängd tidigare fotbollsspelare, men främst bland jämlikar så att säga hittar vi Gary Neville, Gary Lineker, Jamie Carragher och Rio Ferdinand som alla fyra är stora TV-profiler för närvarande. Idén om en oberoende myndighet har framförts av framför allt Neville tidigare.

Idén har visat sig vara väldigt populär. I skrivande stund har över en miljon skrivit under den namnlista som organiserats som stöd för idén. Vilket betyder att frågan kommer att övervägas för debatt i parlamentet. Ambitionen är självfallet att idén ska komma med i den aviserade offentliga utredningen kring den engelska fotbollens styrning.

ANNONS

Att en idé är populär är för all del inte riktigt samma sak som att det därför är att betrakta som en väldigt bra idé. Man skulle i själva verket kunna hävda att det just i dessa dagar förmodligen är väldigt lätt att få folk att skriva på en sådan namnlista. Det röstas mot något, snarare än det egentligen röstas för en specifik idé.

Särskilt specifik kan man heller inte påstå att Nevilles, Linekers, Carraghers m fl idé om en oberoende myndighet över engelsk fotboll är. I deras öppna brev, den mest detaljerade beskrivningen som finns av idén, står inte mer än att den oberoende myndigheten ska bevaka supporterintresset och värna vad som är bäst för fotbollen som helhet.

Risken är självfallet att om man faktiskt försöker göra en idé mer och mer specifik, så blir det till slut inte riktigt lika lätt att få samma stöd för den. Då kommer det vara lättare att hitta sådant med idén som man helt enkelt inte gillar, och olika människor kommer så klart gilla och ogilla olika saker med idén.

ANNONS

Ändå är det ju rätt viktigt, om man vill betraktas som en seriös part i samtalet, att kunna göra en idé konkret och specifik. Om en oberoende myndighet faktiskt ska införas så kommer den ofrånkomligen att behöva existera i en kall och praktisk verklighet, inte bara som en löst formulerad idé i Gary Nevilles huvud.

Detsamma gäller för all del kritik. Det är ju väldigt lätt att kritisera en idé för att inte vara tillräckligt specifik, särskilt om man kanske något ironiskt inte ens besvärar sig med att vara specifik i sin kritik. Vad är det då för pusselbitar och detaljer i den här idén om en oberoende myndighet som jag saknar?

Vad menas egentligen med oberoende?

Man skulle kunna tycka det är något paradoxalt att ropa efter en oberoende myndighet, då det ena kan sägas stå i motsats till det andra. På engelska heter det för all del regulator, men en regulator är ju bara en form av myndighet.

ANNONS

Hur ska då den här myndigheten faktiskt tillsättas? Vem eller vilka är det som faktiskt tillsätter och bemannar myndigheten? Hur kommer svaret på dessa frågor att påverka myndighetens faktiska oberoende?

Om myndigheten är politiskt tillsatt är det en slags förstatligande av den engelska fotbollen, åtminstone ställs den under statlig kontroll. Det kan vara en bra idé, det kan vara en dålig idé, men politisk kontroll är inte detsamma som oberoende.

Lite märkligt är det ju också att höra mer eller mindre samma människor som under många år har beklagat sig över politikernas bristande engagemang för den engelska fotbollen, nu plötsligt framhäva samma politiker som den engelska fotbollens räddning.

Om myndigheten ska inkludera supportrar, vilket verkar vara en del av tanken, vilka supportrar pratar vi i så fall om och hur tillsätts de? Även supportrar kan anses vara allt annat än oberoende, det är så att säga lite poängen att de inte är det.

ANNONS

Vad är myndighetens mandat och uppgift?

Om en myndighet ska tillsättas är det förmodligen även väldigt klokt att klart och tydligt definiera dess uppgift, dess ramar och det regelverk som det faktiskt har att rätta sig efter. En myndighet ska inte stifta lagar eller skriva regler, utan se till att regler följs.

Enligt Neville m fl ska myndigheten representera supportrarnas intressen. Okej, låter bra, men vad är då egentligen supportrarnas intressen, och vad är det inte? Tycker och tänker alla supportrar lika, eller måste det hittas gemensamma nämnare?

Enligt Neville m fl ska myndigheten skydda mot skadlig verksamhet. Okej, låter bra, men vad är då att räknas som skadlig verksamhet, och vad är det inte, och vad är i så fall nyttig verksamhet?

Enligt Neville m fl ska myndigheten prioritera och skydda fotbollens intressen som helhet från klubbarnas egenintressen. Okej, låter bra, men vad är i så fall bäst för fotbollen i stort, och vad är det inte?

ANNONS

Kort sagt, idén tar sin början i fel ände. Den korrekta ordningen måste rimligtvis vara att först formulera definitioner och regler, och därefter utse lämplig myndighet eller organisation till vårdnadshavare för detta ramverk.

När väl detta har gjorts behöver det också göras tydligt vad en sådan här myndighet då har för mandat att värna detta regelverk, och vilka sanktioner den får utfärda om eller när klubbar med flera agerar i strid med dessa regler.

Vad är egentligen behovet av en oberoende myndighet?

Om vi letar efter Nevilles, Linekers, Carraghers och Ferdinands motiv för en oberoende myndighet så är inte det någon hemlighet. Ungefär halva deras öppna brev utgår från fiaskot med den europeiska superligan.

Att sätta stopp för alla sådana planer för all framtid verkar vara deras främsta för att inte säga enda motiv att införa en oberoende myndighet. Nästan i sådan utsträckning att det börjar framstå som en enfrågemyndighet.

ANNONS

Man kan naturligtvis fundera på om det egentligen inte bara är så att Neville m fl så att säga använder just det argumentet just för att det är så färskt och så hett. De vet att det är den frågan som så att säga säljer bäst.

Vad jag kanske känner att Neville m fl missar, och jag har varit inne på detta förut, är att även utan en oberoende myndighet, och utan det så kallade tyska supporterinflytandet, så var den europeiska superligan död inom ett dygn från det att den presenterats.

Kanske inte det bästa argumentet för varför man måste införa en myndighet för något som dog på nolltid utan myndighet. Vilka andra behov finns då för en myndighet att fylla, utan att det bara innebär att flytta ansvaret från ett ställe till ett annat?

Jag tänker inte säga att en oberoende myndighet måste vara en dålig idé. Men Gary Neville, Gary Lineker, Jamie Carragher, Rio Ferdinand med flera har gjort ett rätt dåligt jobb med att i sak och substans förklara varför det faktiskt är en bra idé.

ANNONS

Kanske känner de inte att de behöver det, eftersom idén råkar vara så väldigt populär just nu. Men det leder ofrånkomligen till att både idén om en oberoende myndighet och de själva andas populism.

Att tunga personligheter och opinionsbildare som Neville, Lineker, Carragher med flera verkligen visar engagemang och tar sin roll på allvar, till skillnad från många andra som mest vill vara bekväma och passa in, är i grunden något väldigt positivt.

Men med en sådan roll kommer också ett visst ansvar. Alla kan ha en åsikt och alla har rätt att framföra sin åsikt. Men vissa åsikter är värda mer än andra åsikter.

Peter Hyllman

Roy Hodgsons sista gärning blev att ge Crystal Palace fotfäste för framtiden

Peter Hyllman 2021-05-19 06:00

Gårdagens stora nyhet var förmodligen Roy Hodgsons besked tillsammans med Crystal Palaces bekräftelse att detta är Hodgsons sista säsong inte bara som Crystal Palaces manager, utan som manager över huvud taget. Någon oväntad nyhet var det knappast, då beskedet liksom har hängt i luften över Crystal Palace under stora delar av den här säsongen. Men det förtar självfallet inte betydelsen.

Att man valde att göra beskedet offentligt igår var nog ingen tillfällighet sådär dagen innan Crystal Palaces sista hemmamatch för säsongen, framför de egna supportrarna som för första gången på väldigt länge får komma in på Selhurst Park igen. Något som nog rimligtvis borde kunna ge Roy Hodgson precis det avsked som både han själv och hans långa managerkarriär förtjänar.

Betydligt bättre än att försöka göra en sak av det under Crystal Palaces sista match, på Anfield mot Liverpool. Jag kan bara förmoda att Hodgson nog inte känner de varmaste känslorna för Anfield, i vad som blev en av hans svagare uppdrag som manager och en klubb där han aldrig riktigt gavs chanen. Eller som Hodgson själv uttryckte det, ”tekniskt var ju manager för Liverpool också.”

ANNONS

Roy Hodgson är ju tämligen unik av engelska managers från sin generation. Han vågade tidigt ta steget utanför Englands gränser, och är väl egentligen minst lika känd som en slags europeisk manager som en engelsk manager. Till skillnad från många av sina rätt jämnåriga kollegor bland engelska managers har han aldrig hållit sig i sin lilla sandlåda, lipandes över att utlänningar kommer och tar deras hinkar.

Ändå är Hodgson ju omisskännligt engelsk. Han är till och med Croydon born and raised, so Crystal Palace var på något sätt den perfekta sista dansen för honom som manager. Och ett bra jobb har han gjort under sina fyra år med Crystal Palace. Han stabiliserade laget efter den katastrofala flirten med Frank De Boer, och under ofta rätt besvärliga förhållanden har han satt Crystal Palace på fast fot i Premier League igen.

ANNONS

Framtiden för Crystal Palace handlar emellertid i allt högre utsträckning om att försöka hitta en egen tydlig stil, och bli starka genom att slussa fram unga spelare att genomföra denna stil. Samma typ av tänkande som ledde Crystal Palace till Frank De Boer. Men det var aldrig idén i sig det var något fel på, utan felet låg nog snarare i hur idén faktiskt tog form och genomfördes.

Allt talar egentligen för att Frank Lampard står på tur att ta över Crystal Palace. Vilket jag tror är en på förhand närmst perfekt fit. En engelsk manager i en trots allt mycket engelsk klubb. En progressiv manager med dokumenterade färdigheter, på olika nivåer, att slussa fram unga spelare i sitt lag. Något han gjorde med bravur både i Derby County och i Chelsea, hans bestående avtryck som manager för dem.

Det pratas emellertid även om Sean Dyche, även om det låter mer som mediasurr. Men det vore ju onekligen två helt olika vägar för Crystal Palace att vandra. En klubb som Roy Hodgson har stabiliserat, men även en klubb med potential för en större framtid. Det borde vara ett projekt betydligt bättre anpassat för Frank Lampard, som nog fick ta över Chelsea alldeles för tidigt i sin managerkarriär.

ANNONS

Roy Hodgson lämnar över ett starkt Crystal Palace, oavsett vem det nu än blir han lämnar över till. Förhoppningsvis får Hodgson den avtackning han förtjänar på Selhurst Park ikväll, och skulle det avslutas med en vinst mot Arsenal så protesterar förmodligen bara Arsenal själva över den saken.

:::

Strålande idé att tanka matchen mot Leicester. Verkligen!

:::

Leeds bekräftar i och med vinsten mot Southampton att de slutar sin första säsong tillbaka i Premier League på den övre halvan. Man måste imponeras av vad Marcelo Bielsa har lyckats åstadkomma med en inte överdrivet spektakulär spelartrupp. Men Leeds kommer naturligtvis inte orka med detta över hela säsongen…

:::

Höstens Southampton var ett lag, vårens Southampton var ett helt annat och ett betydligt sämre lag. Börjar faktiskt bli tveksam till om det är möjligt för Ralph Hasenhüttl att sitta kvar som manager.

ANNONS

:::

Brighton gör ännu en bra säsong i Premier League med Graham Potter. Ett lag nästan alla tog för givet skulle åka ur Premier League när Chris Hughton sparkades. Vändningen och vinsten mot Man City blir självfallet den höjdpunkt som Brighton först och främst tar med sig från den här säsongen.

:::

Enligt matchbilden fanns det verkligen bara en möjlig vinnare mellan Chelsea och Leicester på Stamford Bridge. Mycket riktigt vann Chelsea, som i ett svårt läge gjorde en av sina bästa matcher för säsongen.

:::

Leicesters (och kanske delvis Chelseas) oroliga blickar rör sig därför mot Turf Moor ikväll där de nu måste hoppas att Burnley gör dem en tjänst mot Liverpool. Vinner Liverpool har de matchboll och upplägg på Champions League i sista omgången.

Burnley på Turf Moor skulle så klart kunna vara en tuff nöt att knäcka. Men ett Burnley som inte har något att spela för på slutet av säsongen brukar inte vara riktigt samma lag som de kan vara tidigare under säsongen.

ANNONS

Och efter Alissons sena vinstmål senast mot West Brom är det ju svårt att tänka något annat än att lyckan återigen ler mot Liverpool.

Peter Hyllman

Det blåser upp till orkan runt Harry Kane!

Peter Hyllman 2021-05-18 06:00

Harry Kane ska enligt rykten och rapporter ha meddelat Tottenham att han vill lämna klubben efter säsongen. Vilket naturligtvis borde komma som en stor besvikelse för alla som håller på Tottenham och alla som vill se stora stjärnor stanna kvar i de klubbar där de så att säga kom fram. Men det kan knappast komma som någon överraskning givet Kanes ålder och ambitioner tillsammans med Tottenhams nuvarande situation.

Här gäller väl däremot att hålla tungan rätt i munnen. Att rykten och rapporter säger att Kane ska ha sagt till Tottenham att han vill lämna betyder ju inte nödvändigtvis att Kane faktiskt har sagt detta. Om än det i det här fallet känns rätt troligt. Och även om Kane har sagt till Tottenham att han vill lämna så betyder ju inte det att det kommer bli någon alldeles enkel sak för Kane att faktiskt kunna lämna.

Tottenham och Daniel Levy har ju viss historik när det kommer till att vara synnerligen motsträviga när det kommer till att sälja spelare de inte vill sälja. Flera gånger har de helt enkelt blankt vägrat, och i samtliga fall krävt sådana summor att det utesluter bra nära varenda klubb. Inte minst i dessa finansiellt ansträngda tider för engelska och europeiska klubbar lär klubbar tänka sig för innan de slänger upp för Kane vad Tottenham lär kräva.

ANNONS

I bakgrunden hittar vi naturligtvis också den pågående frågan om vem som är Tottenhams manager nästa säsong. Oklarheten i det lär rimligtvis vara något som ökar Kanes känsla av rastlöshet. Det får bli ett ämne för en annan blogg, men en av de mer intressanta frågorna under post-säsongen kommer vara vem Tottenham anställer, eftersom det kommer säga så väldigt mycket om deras ambition och projektidé.

Man kan tänka sig att den vanliga ilskan nu kommer riktas mot Harry Kane, även om jag misstänker att Tottenhams supportrar faktiskt också kan ha viss förståelse för saken, både baserat på Kanes lojalitet så här långt och baserat på var Tottenham befinner sig. Kane är 28 år, han har inte så jättemånga år kvar på sig att spela om de allra största titlarna. Man kan förstå att han måste börja fundera över sina val.

ANNONS

Flyttryktena kring Kane verkar dock ha fått alarmklockorna att ringa hos Man City, hos Man Utd och hos Chelsea gemensamt. Inget märkligt med det så klart, alla tre är klubbar som skulle kunna ha råd att värva Kane, som i någon utsträckning saknar en spelare som Kane, och som beroende på grad av välvilja skulle kunna anses motsvara Kanes ambition att vinna de stora titlarna.

Man City

Sett till sport och status det kanske mest uppenbara valet för Harry Kane. Man City kommer räknas till favoriterna till de stora titlarna både i England och i Europa under de år som Kane skulle vara i klubben, och Kane skulle vara en stor del i sådan framgång.

Vi vet också att Man City letar en anfallare som Harry Kane. Särskilt nu när Sergio Aguero lämnar klubben efter säsongen. Man Citys framgångar den här säsongen har till stor del kommit utan anfallare. Kane kan ge dem något de för närvarande saknar.

ANNONS

Vad som kanske talar mot det är att även om inget lag har investerat mer i sin spelartrupp än Man City så har de varit ovilliga att betala de astronomiska belopp för en enskild spelare som Kane med all säkerhet skulle kräva.

Frågan är alltså inte om Man City vill ha Harry Kane, utan hur mycket de verkligen vill ha Harry Kane. Kanske särskilt taget i akt att Kane ändå är 28 år, har börjat naggas av en och annan skada och så vidare. Lite beror det på vilka andra alternativ som finns.

Man skulle kunna tänka sig att Kane föredrar en flytt till Man City också eftersom det av någon märklig anledning verkar lättare att acceptera för andra klubbars supportrar att deras spelare går just dit. Kanske för att man då kan få det att handla om pengar.

Man Utd

När de allra flesta förra sommaren satt och dreglade över Jadon Sancho så var jag rätt ljummen till idén, och menade att vad Man Utd framför allt då saknade var en rejäl, tung anfallare av världsklass. Harry Kane var ett lysande exempel jag kunde ge.

ANNONS

Edinson Cavani kan i någon mening sägas ha bevisat min sak under säsongen. En klubb som inte tänker så bra lyckas ibland bäst när den gör utan att tänka. Att Cavani precis förlängt med Man Utd antyder dock att Man Utd ser andra prioriteringar än Kane just nu.

Å andra sidan är chansen att värva Kane kanske för bra för att slänga bort om den verkligen finns där. Vi vet sannerligen att Man Utd knappast är blyga för att hosta upp den typ av summor det kommer handla om. De är en av få klubbar som kan göra det.

Onekligen vore det en rejäl kraftmarkering av Man Utd om vad de faktiskt vill de här närmaste åren. Och för Glazers som just nu brottas med svårt supportermissnöje så kan det vara så att de ser en sådan värvning som ett sätt att gjuta olja på vågorna.

Tottenhams supportrar lär däremot inte vara nöjda med att se Kane hoppa över till Man Utd. För Kanes egen del måste även vägas risken att han lämnar ett för närvarande dysfunktionellt lag för ett annat delvis dysfunktionellt lag med rätt små titelchanser.

ANNONS

Kort sagt finns det säkrare bets än Man Utd för Harry Kane, men Man Utd är ändå en av få klubbar med musklerna att värva honom, och som ändå erbjuder en realistisk möjlighet för Kane att realisera sina egna ambitioner.

Chelsea

Chelseas stora svaghet för närvarande är deras brist på en riktigt bra anfallare. Det räcker med att se Timo Werner försöka spela fotboll för att se det, eller för den delen att se Thomas Tuchels uppgivna och alltmer ilskna viftande vid sidlinjen för att se det.

Harry Kane vore den perfekta anfallaren för Chelsea. Och Chelsea skulle sannerligen inte tveka att hösta upp de pengar som krävs för en anfallare av Kanes kaliber, status och kapacitet. Chelsea spenderade mer än så förra sommaren.

Chelsea är även en av förhandsfavoriterna till de stora titlarna inför nästa säsong. Deras väldigt tydliga framsteg under Thomas Tuchel på väldigt kort tid visar på detta. Det kan alltså vara helt rätt kliv att ta vid helt rätt tillfälle för Harry Kane.

ANNONS

Vad som talar mot Chelsea är att Harry Kane möjligen kommer få brottas med negativa supporterreaktioner oavsett vilken klubb han väljer, men går han till Chelsea riskerar han faktiskt bli hatad av Tottenhams supportrar. Hela hans eftermäle i Tottenham vore hotat.

Europa

En flytt till någon av de europeiska superklubbarna skulle kunna vara frestande för Harry Kane, eftersom det inte åtföljs av riktigt samma konnotationer av illojalitet som engelska klubbar ofrånkomligen gör. Gareth Bale var ju ett exempel på det.

Andra saker som skulle kunna tala för det är naturligtvis möjligheten att prova på en helt annan kultur och fotbollsmiljö. Något som kanske aldrig hade föresvävat engelska stjärnor för ett antal år sedan, men som ändå verkar ha blivit vanligare med tiden.

Problemet för Kane är emellertid att den europeiska marknaden just nu känns rätt begränsad. Klubbar som Real Madrid och Barcelona har inte längre råd med honom, och verkar ha andra prioriteringar.

ANNONS

PSG vore förmodligen den enda klubben som definitivt skulle ha råd med Kane och som kanske i någon mening skulle se Kane som en viktig pusselbit för sitt lag. Förmodligen skadar det väl inte heller att PSG:s manager råkar vara Mauricio Pochettino.

Tottenham

Runt alla spekulationer om var Harry Kane kommer spela fotboll nästa säsong så ska vi naturligtvis inte glömma bort Tottenham. Och detta inte enbart av det skäl jag tar upp i början av bloggen, alltså att det kan visa sig väldigt svårt att värva honom.

Tottenham har alltjämt möjlighet att övertyga Harry Kane att vilja stanna kvar i klubben. Mycket kommer detta handla om hur de investerar i sin spelartrupp under sommaren, och framför allt vem de anställer som manager.

Tottenham måste helt enkelt ge Harry Kane goda skäl utöver frågan om klubblojalitet att vilja stanna kvar i klubben. Något Tottenham har misslyckats att göra under de senaste ett-två åren.

ANNONS

Det landar helt enkelt i frågan om vad Tottenham vill vara för klubb.

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta bästa managers under säsongen!

Peter Hyllman 2021-05-17 06:00

Vilka managers som gör bra respektive mindre bra jobb under en säsong verkar onekligen gå att ha olika uppfattningar om. Om man till exempel skulle tro en väldigt stor grupp av Real Madrid-supportrar så är Zinedine Zidane närmast att betrakta som någon slags mirakelmanager fastän vad hans bidrag till detta Real Madrid är i termer av förnyelse och utveckling måste anses högst tveksamt.

Premier League är i huvudsak den liga där världens bästa managers samlas. Vilket i någon mening är rätt logiskt, det är där de riktigt stora pengarna finns och det är där den riktigt stora uppmärksamheten ligger. Så utöver en och annan superklubb i en handfull övriga länder, var någonstans skulle de annars samlas? Tveklöst är det även så att denna ansamling av kompetens även driver upp ligans generella kvalitet.

Men vilka managers har då varit bäst under den här säsongen? Ska man svara på den frågan behöver man ha koll på två saker. Dels att det inte är samma sak som vem eller vilka som är den bästa managern generellt, en betydligt större fråga. Dels att man måste ta hänsyn till managerns arbete utifrån resurser och förutsättningar, utan att därmed falla i fällan att managers med pengar bara är framgångsrika på grund av pengarna.

ANNONS

Under hela säsongen har endast tre klubbar bytt managers, vilket måste anses vara väldigt lågt ur en historisk jämförelse. Detta skulle kunna indikera att många klubbar ändå har varit relativt nöjda med sina managers. Det skulle för all del även kunna indikera att det är en säsong och en tid med hög osäkerhet och ekonomiska restriktioner, vilket har gjort många klubbar ovilliga att ta alltför stora chanser.

De engelska fotbollsskribenterna kommer naturligtvis ha sin uppfattning om vem som har varit bäst som manager den här säsongen. Premier League kommer även de göra sin traditionella utmärkelse. Åsikter kommer knappast saknas gällande dessa olika varianter av samma utmärkelse. Åsikter lär knappast heller saknas om min sammanställning här av Premier Leagues åtta bästa managers under 2020-21.

ANNONS

(8) Graham Potter, Brighton

Det saknas inte skäl till kritik av Brighton. Laget har förtvivlat svårt att omsätta sitt bollinnehav i chanser och mål, och inget lag har tappat fler poäng från målmässiga överlägen än Brighton. Men detta går även att se som mycket tydliga utrymmen till förbättring. Vad som inte går att förneka är att Potter har fått Brighton att spela en progressiv fotboll, och att denna fotboll återigen har hållit dem från att dras in alltför svårt i någon nedflyttningsstrid.

(7) Carlo Ancelotti, Everton

Här finns olika uppfattningar om hur väl Ancelotti verkligen har lyckats i Everton, men något säger mig att det mest beror på olikheter i förhoppningar. Vad vi kan säga med säkerhet är att ända in i slutomgångarna så har Everton haft hugg på Champions League-platser, och det kan inte vara rimligt att ha förväntat sig mer än så av Everton redan under denna första fulla säsong. Ancelotti har gjort ett fint jobb med att göra Everton till ett mer sammanhållet lag, trots en tuff skadesituation.

ANNONS

(6) Ole-Gunnar Solskjaer, Man Utd

Man kan med all rätta ifrågasätta den möjliga högstanivån med Solskjaer som manager, men så här långt har han ändå visat att han förmår upprätthålla en drägligt hög lägstanivå över tid. Detta mer än något annat förklarar Man Utds tabellposition. Vad Solskjaer faktiskt gör bra är att få spelare att trivas tillsammans, och lagmoralen är bättre än vad den kan ansetts ha varit på många år. Inte en säsong som kommer skriva in Solskjaer i några historieböcker, men en skicklig genomförd mellansäsong.

(5) David Moyes, West Ham

Redan att ha fått West Ham att slåss så väldigt länge om Champions League-platser måste anses som något av en bedrift, givet att de flesta förväntningar inför säsongen var att West Ham skulle få slåss för att undvika nedflyttning. Det är en säsong som har gett Moyes en hög grad av upprättelse, även om West Ham snubblade under de sista omgångarna när Champions League-platserna skulle avgöras. Moyes har framför allt gett West Ham en helt annan organisation i sin fotboll.

ANNONS

(4) Marcelo Bielsa, Leeds

Det är sällan vi ser nykomlingar så speciella som Leeds. Det är möjligen Wolves som kan räknas till samma kategori under de senaste åren. Men det var liksom aldrig någon tvekan om att Leeds skulle klara av omställningen till Premier League och etablera sig i ligan. Så stort är deras spel, och så hög är lagets kollektiva kompetens. Något som har skett utan några väldiga excesser i form av investeringar i spelartruppen. Bielsas Leeds har varit något ojämna, men väldigt bra i sina stunder.

(3) Thomas Tuchel, Chelsea

Kom in rätt sent under den här säsongen, och blir därmed något mer svårbedömd, samtidigt som det avtryck han gjort på Chelsea är odiskutabelt. Knappast någon trodde i januari med Frank Lampard som manager att Chelsea skulle kunna ta sig till Champions League, skulle ta sig till FA-cupfinal eller än mindre ta sig till Champions League-final. Men de taktiska skillnaderna är närmast jobbigt uppenbara, och hur säsongen än slutar så har Chelsea gott hopp om framtiden med Tuchel som manager.

ANNONS

(2) Brendan Rodgers, Leicester

Ett av de stora frågetecknen kring Rodgers i Leicester har varit om han verkligen har vad som krävs för att korsa mållinjen som vinnare, att knyta ihop säcken. Givet hur förra säsongen slutade, och hur den här säsongen riskerade sluta, och i någon mening fortfarande riskerar sluta, är detta inte omotiverat. Leicesters FA-cuptitel drar dock ett visst streck under den debatten, och givet att Leicester närmast etablerat sig uppe i toppen av tabellen går det knappast att vara alltför kritisk med Rodgers metoder.

(1) Pep Guardiola, Man City

Det har varit närmast tragiskt att se hur många när Man Citys ligatitel blev klar närmast per automatik föll in i refrängen att det bara beror på pengarna. Pengar är naturligtvis en förutsättning för Man Citys framgångar med Guaardiola, men knappast tillräckligt som förklaring. Guardiolas metoder lyfter både Man Citys spelare och laget som helhet, och utan dem vore Man City betydligt mer beskedliga. Framför allt den här säsongen har Guardiolas smarta management visat sig bättre än alla konkurrenters.

ANNONS

:::

Under måndagskvällen ser vi EFL Championships första playoff-semifinaler, Bournemouth vs Brentford; Barnsley vs Swansea. Med publik på läktarna! Blogg om detta kommer under sen eftermiddag/tidig kväll.

:::

Nästa måndag kör vi spelare!

Peter Hyllman

Chelsea skriver historia i Champions League!

Peter Hyllman 2021-05-16 06:00

Det var bara några månader sedan som Emma Hayes var ett namn som nämndes med allra största allvar som den fullt möjliga nya managern för AFC Wimbledon, som vid det tillfället befann sig i League Ones nedflyttningsstrid. En idé som knappast föll i särskilt god jord hos förespråkarna för damfotboll, då de för all del inte utan anledning ansåg att detta var rätt förminskande både av Hayes och av damfotbollen i stort.

Emma Hayes egen respons på dessa rykten var något i stil med att varför skulle hon välja att coacha ett lag som kämpade i botten av herrfotbollens tredje division framför att som nu är fallet coacha landslagsspelare, världsstjärnor och världsmästare, kort sagt ett lag med spelare i världsklass. En minst sagt retorisk frågeställning naturligtvis. Men nu några månader senare lär Hayes knappast ha ändrat uppfattning.

Chelsea är på väg att med Emma Hayes som manager genomföra och slutföra en fullständigt fenomenal säsong. En säsong som inleddes med att Chelsea vann Community Shield över Man City. I mitten av mars vann Chelsea även Ligacupen. Bara för någon vecka sedan säkrade Chelsea även ligatiteln i Super League. Chelsea är fortfarande kvar i FA-cupen. Och ikväll spelar Chelsea Champions League-final mot Barcelona.

ANNONS

För att ta sig till Champions League-finalen på Gamla Ullevi har Chelsea, efter att enkelt ha besegrat Servette i sextondelsfinalen, först besegrat Atlético Madrid i en tuff åttondelsfinal, därefter betvingat ett gammalt spöke i Wolfsburg i kvartsfinalen, för att till sist ha svarat för en tämligen unik vändning i semifinalen mot Bayern München. Chelsea har haft en tuff resa till Champions League-finalen, men ständigt växt med uppgiften.

Mycket lättare lär det knappast bli i finalen. Barcelona Femení gör själva en spektakulär säsong, efter 26 omgångar i spanska Primera Division har Barcelona vunnit samtliga 26 matcher, och har den fullständigt osannolika målskillnaden om 128-5. Med spelare som Vicky Losada, Jennifer Hermoso, Lieke Martens med flera har Barcelona eliminerat lag som Man City och PSG på sin väg till kvällens Champions League-final.

ANNONS

Chelsea saknar knappast stjärnstyrka de heller förvisso. Här hittar vi framstående stjärnor både på klubbscenen och den internationella scenen såsom Fran Kirby, Pernille Harder, Sam Kerr, Ji So-Yun, Melanie Leupolz med flera. Till dessa måste naturligtvis även läggas de svenska landslagsspelarna Magdalena Eriksson, lagets kapten, och Jonna Andersson, som båda utgör ryggraden i Chelseas backlinje.

Chelseas Champions League-final kommer under en period av engelsk och europeisk damfotboll när mycket av dess landskap ser ut att vara på väg att förändras. FA:s Super League har precis skrivit på ett nytt lukrativt TV-avtal och ger alltmer intryck av att vara på väg att som liga betraktat skaffa sig samma typ av särställning som Premier League har fått inom herrfotbollen. Chelseas framgångar accentuerar denna utveckling.

ANNONS

Det glöms oftast bort hur storklubbarnas planer på en europeisk superliga även var en slags skymf mot damfotbollen. Damlagen nämndes som en bisats i prospektet, men vad det kort sagt betydde var att dessa klubbars damlag hade ryckts ut ur deras befintliga seriestruktur, och därmed gjort sig ännu mer beroende av klubbar som i majoriteten av fallen känns allt annat än seriösa i sin satsning på sina damlag.

Här finns klubbar i den engelska och europeiska damfotbollen som under lång tid har satsat på sina damlag och byggt upp en genuin organisation runt dem. Här pratar vi nog framför allt Lyon i Frankrike, Juventus i Italien, Wolfsburg och Bayern München i Tyskland, och på senare tid ser vi Barcelona, Atlético Madrid, PSG, och även holländska och skandinaviska klubbar läggas till dem.

Även England har sådana här klubbar. Arsenal och Chelsea, och med dem även till stor del också Man City, har jobbat hårt och medvetet med sina damlag under mycket lång tid, och föga förvånande är det också de som är bäst. Men här finns även gott om exempel på klubbar som behandlar sina damlag som något katten släpat in, eller kanske som mest som PR-verktyg utåt.

ANNONS

Casey Stoney, manager för Man Utds damlag, har exempelvis alldeles nyss meddelat att hon avgår, som alla tar för givet i protest mot de förutsättningar som damlaget I klubben tvingas spela under. Liverpool har haft exakt samma problem i ännu värre utsträckning, och bara under den här säsongen har vi hört liknande skräckhistorier från klubbar som Birmingham, Reading och Tottenham.

Förhoppningen måste vara att med nya TV-avtal så kommer damfotbollen få ett allt större ekonomiskt värde för de engelska klubbarna, och att kraven på professionalism, modernisering och kvalitet kommer att öka precis som en gång i tiden och alltjämt blivit fallet inom herrfotbollen. Men lite är detta också ett gott exempel på risken som finns för damfotbollen att binda sig i ett beroende till de traditionella herrklubbarna.

ANNONS

Vad damlagen framför allt behöver är en stark organisation runt omkring sig som gör dem långsiktigt starka och hållbara, och de behöver starka personer som kan driva dem framåt och ta tillvara deras intressen. Chelsea har haft båda dessa saker under flera år med Emma Hayes, och personen har i mångt och mycket även byggt organisationen, och det mer än något annat är varför Chelsea idag spelar Champions League-final.

Det är Chelseas första Champions League-final på damsidan. Chelsea kan bli det blott andra engelska laget, efter Arsenal, att vinna Champions League. Chelsea har även blivit den första klubben någonsin att gå till två Champions League-finaler under en och samma säsong. Och vilken säsong det vore för Chelsea om de vinner Champions League både för damer och för herrar!

Emma Hayes ångrar helt säkert inte att hon är Chelseas manager ikväll och inte AFC Wimbledons. Inte heller tror jag att Chelsea ångrar att Emma Hayes är deras manager och inte AFC Wimbledons. Varken före finalen eller efter finalen, oavsett utfall.

ANNONS

:::

Söndagens fyra förrätter i Premier League:

Crystal Palace vs Aston Villa. En match utan något på spel. Det mesta av intresset kommer gälla Jack Grealishs fortsatta rehabilitering på fotbollsplanen, inför kommande EM för England.

Tottenham vs Wolves. En minimal chans återstår för Tottenham att faktiskt ta sig till Champions League, även om det är extremt långsökt. Den kan vara obefintlig efter dagens match mot Wolves.

West Brom vs Liverpool. Otroligt viktigt för Liverpool, efter att ha vunnit den svåra matchen under veckan så att säga, att inte somna in utan faktiskt vinna de tre matcher som alla nu tagit för givet att de ska vinna.

Everton vs Sheffield United. Europeiskt cupspel står på agendan för Everton, oavsett om detta blir i Europa League eller Europa Conference League. Allt annat än en rätt säker Evertonvinst känns högst osannolik.

ANNONS
Peter Hyllman

FA-cuptiteln är kronan på Leicesters verk!

Peter Hyllman 2021-05-15 20:51

Det var i dryga timmen en allt annat än klassisk FA-cupfinal.

Men det var en FA-cupfinal med en klassisk vinnare! Det här var Leicesters femte FA-cupfinal i deras 137 år långa historia. Det var deras första FA-cuptitel! Det var ett perfekt exempel på vad som under alla dessa år har gett FA-cupen dess särskilda magi.

Men det var en FA-cupfinal med ett klassiskt vinstmål! Youri Tielemans screamer från långt håll rätt upp i bortre krysset kommer skriva in sig som ett av de klassiska FA-cupfinalmålen. Ett mål värdigt att vinna vilken som helst final.

Men det var en FA-cupfinal med en klassisk målvakt! Kasper Schmeichels fantastiska räddning i slutet av matchen kommer rullas i samma kategorier som exempelvis Jim Montgomerys räddning för Sunderland från FA-cupfinalen 1973.

ANNONS

Men det var en FA-cupfinal med en klassisk avslutning! Dramatiken var enorm på Wembley under de avslutande minuterna. Hopp och förtvivlan slet i både Chelseas och Leicesters supportrar, inte minst under ett extremt tight VAR-beslut i slutminuten.

Men det var en FA-cupfinal med en klassisk manager! Brendan Rodgers vinner sin första stora titel som manager i engelsk fotboll. En beundransvärd bedrift, särskilt när det sker med en klubb som Leicester. Dessutom med en tidig skada på Jonny Evans.

Men det var en FA-cupfinal med klassiska klubbikoner! Jamie Vardy, gör en strålande match för Leicester. Kasper Schmeichel, omutlig i Leicesters mål. Wes Morgan, kommer in i slutet med den enda uppgiften att hålla Olivier Giroud borta från målet.

Om det fanns något tvivel om att FA-cupen var något som var mindre viktigt för båda lagen, så räckte det med att titta på Leicesterspelarnas glädje och Chelseaspelarnas förtvivlan efter matchen, för att glömma den tankegången.

ANNONS

Svårt vore även att påstå att Leicesters triumf här kommer göra deras chanser sämre att få med sig ett bra resultat på tisdag mot Chelsea. Betydligt tuffare hade förmodligen varit att gå in i den matchen och ha förlorat den här matchen.

Tufft för Chelsea naturligtvis, med så otroligt små marginaler. Leicesters vinstmål föregås av en handssituation. Och i matchens slutminuter får Chelsea en kvittering bortdömd på grund av en millimeterfin offside. Båda besluten förmodligen korrekta, men ändå.

Men Leicester har inget att be om ursäkt för. Laget försvarade sig samlat och väl. Det var viktigt att de gick över till en fyrbackslinje när Jonny Evans fick gå av. Och laget tog tillvara de avgörande ögonblicken i den här finalen.

Viktigt också att Leicester vinner FA-cupfinalen eftersom det så klart och tydligt demonstrerar vad som är så viktigt i fotbollen. Detta att alla lag faktiskt har möjligheten att vinna och att alla lag kan vinna. Allas rätt att drömma.

ANNONS

Allt detta som den europeiska superligan stod i total motsats till. Allt detta som FA-cupen i någon mening representerar ända in i själ och hjärta, ända in i dessa dagar när FA-cupens betydelse befinner sig under ständigt ifrågasättande.

Kanske är det i själva verket så att FA-cupen aldrig har varit så viktig just som den faktiskt är just nu för den engelska och europeiska fotbollen. Just för vad FA-cupen faktiskt står för inom engelsk fotboll i en tid när dessa värderingar befinner sig under attack.

Upplyftande är det ju också att se Leicester som en engelsk klubb med en extremt harmonisk relation till sin ägare. Aiyawatt Srivaddhanaprabha styr Leicester i samma anda som hans tragiskt förolyckade far Vichai.

Och vilken extremt välskött klubb Leicester är. Gällandes egentliga samtliga aspekter från scouting och värvningar ända ned till spelidé. Kvalitet rätt igenom. Men därför så går det också så bra som det gör Leicester, trots andra klubbars större resurser.

ANNONS

Leicesters makalösa ligatitel för fem år sedan var en bragd, och den var en skräll, framför allt eftersom det krävde en prestation över en hel säsong. Men vad som gick att se redan då var att det var ingen olyckshändelse, och det var ingen engångsföreteelse.

Detta har Leicester bevisat under de senaste åren. FA-cuptiteln är därför ingen skräll, utan bara kronan på verket!

Peter Hyllman

Kommer Chelsea och Leicester gapa över mycket eller mista hela stycket?

Peter Hyllman 2021-05-15 06:00

Om vi hade frågat vilken som helst Wigansupporter så här åtta år senare om de hade bytt ut FA-cuptiteln om de med därigenom hade hållit sig kvar i Premier League och undvikit allt elände och all hjärtsmärta som drabbat dem under dessa år så hade de förmodligen stirrat på oss som om vi var helt galna. Nej, naturligtvis inte, det hade de aldrig gjort. Att vinna FA-cupen är deras största ögonblick någonsin.

Kanske är den här funderingen särskilt aktuell eftersom Chelsea och Leicester möter varandra två gånger under de kommande fyra dagarna. Först i FA-cupfinalen senare ikväll, och sedan på tisdag kväll när de möter varandra i ligan i vad som mycket väl kan visa sig vara en helt avgörande match gällande vilka som tar sig till Champions League nästa säsong och vilka som får klara sig utan.

Detta väcker onekligen den rätt intressanta frågan vad som är viktigast för dessa båda klubbar. Eftersom det bara är tre dagar mellan de båda matcherna så blir någon form av prioritering mellan dem, eller balansering av resurser mellan dem, ofrånkomlig. Att kunna spela sitt allra bästa lag på maximal fysisk förmåga i båda matcherna är rimligtvis en omöjlig ekvation att lösa.

ANNONS

Vilket i och för sig inte betyder att det är fullt möjligt för både Chelsea och Leicester att försöka vinna båda matcherna. Så på sätt är det ju något av en falsk motsättning. Kruxet gäller inte att välja vilken match man vill vinna eftersom det bara går att vinna en av dem, utan gäller framför allt i vilken av matcherna man ska ge sig själva bästa möjliga chansen att faktiskt vinna. Vilken match riskerar man helst?

Här finns onekligen alla skäl i världen både för Chelsea och för Leicester att vilja vinna FA-cupen idag. Alla stora Chelseamanagers i modern tid har vunnit titlar under sin första säsong med Chelsea, och även om Thomas Tuchel har ytterligare en chans att få lyfta en ännu större buckla så är dagens FA-cupfinal en väldigt god möjlighet att göra ett första stort avtryck både i Chelseas historia och i den engelska fotbollen.

ANNONS

Men om Tuchel gärna vinner en stor titel under sin första säsong med Chelsea så måste man rimligtvis anta att det står väldigt högt upp på Brendan Rodgers önskelista att vinna sin allra första stora titel som manager i engelsk fotboll. Det är trots allt en sak som saknas för en manager som med all rätt framstår som ett av de stora managernamnen i ligan, med anspråk på att börja nämnas bland de allra största.

Leicester själva är den klubb som har varit i flest FA-cupfinaler utan att någon gång faktiskt ha vunnit FA-cupen. 1949, 1961, 1963 och 1969 gick Leicester hela den långa vägen till Wembley, men lämnade varje gång Wembley tomhänta. Detta är Leicesters femte FA-cupfinal. Det går nog inte riktigt att beskriva hur stort det faktiskt vore för Leicester att äntligen få lyfta FA-cupen mot himlen.

ANNONS

Att säga något annat än att Leicester verkligen, verkligen vill ta sig till Champions League igen vore bara löjligt. Särskilt när de är så nära som de nu är, och särskilt när de var så nära som de var förra säsongen. Men jag är också ganska säker på att nästan varenda Leicestersupporter, om de skulle vara tvungna att välja, skulle säga att de mycket hellre vinner FA-cupen än de slutar trea-fyra i ligan.

Kanske är detta delvis vad som skiljer Leicester, en framväxande engelsk storklubb, från en superklubb som Chelsea. För jag misstänker att om man skulle fråga Chelseas supportrar exakt samma sak så är jag benägen att tro att de förmodligen hellre skulle välja att få spela i Champions League nästa säsong, än att vinna FA-cupen. Kanske är detta skillnaden i ett nötskal mellan en storklubb och en superklubb.

ANNONS

(Samtidigt vet jag inte riktigt i vilken utsträckning detta är sant. Jag hade t ex aldrig själv bytt ut FA-cuptiteln 2016 mot att Man Utd slutade fyra den säsongen istället. Ändå förstår jag naturligtvis precis varför Louis van Gaal fick sparken. Kanske är svaret att det lite grann beror på.)

Nu finns självfallet andra, yttre skäl varför det är på det viset. Chelsea har t ex vunnit FA-cupen många gånger förut, det är inte en riktigt lika stor sak för dem som det vore för t ex Leicester. För Chelsea vore det också ett stort misslyckande att missa Champions League på ett helt annat sätt än vad det vore för Leicester att missa Champions League, så kostnaden är väsentligt högre för Chelsea på så vis.

Chelsea är i någon mening även mer beroende av Champions League. Finansiellt är det naturligtvis en väldigt viktig del. Sportsligt för att vara en maximalt attraktiv arbetsgivare för både nuvarande och potentiella spelare. Att spela i Champions League betyder väldigt mycket för Chelsea. Leicester är däremot inte en klubb som har byggt upp verksamhet och affärsmodell utifrån idén om Champions League-spel.

ANNONS

Av framför allt det skälet är jag rätt övertygad om att det är betydligt mer troligt att vi får se Leicester komma ut på Wembley ikväll i maximal styrka. Desutom lär nog Rodgers ha betydligt svårare att förklara för Leicesters stjärnor att de inte ska spela i en FA-cupfinal på Wembley. Sedan är det också så att Chelseas bättre bredd i spelartruppen gör det lättare för dem att rotera i högre utsträckning med bibehållen kvalitet på planen.

Sedan vet vi också att matcher inte spelas i ett vacuum. Vad som händer i dagens FA-cupfinal kommer inte sakna betydelse för vad som händer i kommande matcher, och under resten av säsongen. Exempelvis är det inte alltför långsökt att hur det går för Chelsea i denna final kan påverka hur det går för dem i nästa final. Exempelvis är ett stort frågetecken kring Leicester under Rodgers deras förmåga att ta det ”sista klivet”.

ANNONS

Att komma fram till att det förmodligen är viktigast att vinna på tisdag betyder inte att det därför blir mindre viktigt att vinna FA-cupfinalen. Eftersom det är svårt att föreställa sig att vad som händer på Wembley ikväll mellan Chelsea och Leicester inte kommer ha någon betydelse för vad som händer mellan Chelsea och Leicester på Stamford Bridge på tisdag kväll.

Både Chelsea och Leicester måste alltså gapa över mycket. Även om det samtidigt och ofrånkomligen betyder att både Chelsea och Leicester även riskerar att därmed mista hela stycket.

Peter Hyllman

Varför behöver Newcastle fiender när de har Steve Bruce?

Peter Hyllman 2021-05-14 06:00

Man måste kanske ändå fråga sig om allting verkligen står riktigt rätt till med Steve Bruces huvud. För kanske första och enda gången den här säsongen var det faktiskt rätt lugnt och skönt runt Newcastle. Även de värsta kritikerna kändes rätt nöjda och tillfreds inte bara sedan Newcastle faktiskt säkrat nytt kontrakt i Premier League utan dagarna efter att de svarat för en av säsongens bästa matcher mot Leicester.

Just i detta läge hade man kunnat tänka sig att en klok manager såg möjligheterna att bygga vidare på detta relativa lugn och lägga en mer positiv grund för framtiden, att om inte annat ge sig själv bättre arbetsro för framtiden. Men så tänkte inte Steve Bruce, som istället sätter sig i polaren Simon Jordans pratshow på TalkSport och ojar sig om det svåra med att ”hantera förväntningarna” på Tyneside.

Otroligt tondövt av någon som påstår sig vara en av Newcastles supportrar. Steve Bruce verkar i så fall fullständigt omedveten om vad som triggar dessa supportrar. Alternativt är det bara så att Bruce mer än något annat såg Newcastles vinst mot Leicester och att han lyckades hålla Newcastle kvar i Premier League som ett tillfälle att ge igen mot alla sina kritiker och belackare. Ge betalt för gammal ost helt enkelt.

ANNONS

Den goodwill som Steve Bruce möjligen hade jobbat upp med de senaste omgångarnas resultat gick därmed upp i rök. Newcastles supportrar är med all rätt lätta att provocera med den typen av anspelningar på orimliga förväntningar, vilket har varit en piska att förminska dem med under flera år. Ett ömt och fortfarande blödande sår som Bruce tyckte var en bra idé att hälla ett kilo salt i av inget bättre skäl än det egna egot.

Newcastle har gjort en stark avslutning på säsongen. Tre vinster och endast en förlust på lagets senaste sex matcher är en bra svit just när Newcastle behövde det som mest. När Fulham och Newcastle befann sig nacke vid nacke i tabellen runt landslagsuppehållet tog alla nästan för givet att det var Newcastle som skulle vika ned sig. Istället är det Fulham som därefter har lyckats ta endast en enda futtig poäng.

ANNONS

Naturligtvis är det där något som Newcastle och Steve Bruce ska ha credd för. Viktiga spelare har kommit tillbaka in i laget. Steve Bruce har faktiskt landat helt rätt i en och annan laguttagning mot slutet. Men naturligtvis är saken också den att Newcastle inte ska behöva vara inblandade i någon nedflyttningsstrid till att börja med. Så enbart att lyckas reda ut en nedflyttningsstrid man själv försatt sig i ger kanske inte syndernas förlåtelse.

Visst kan man hylla Steve Bruce för Newcastles segrar över Everton och Leicester om man nu vill det. Men det förändrar liksom inte heller Newcastles nitton matcher långa svit mellan mitten av december och mitten av mars där Newcastle bara vinner två matcher och förlorar hela elva matcher, klockar hem förluster mot Sheffield United, Leeds, Crystal Palace, Brighton med flera, och brakar rätt ned i nedflyttningsträsket.

ANNONS

Newcastles supportrar kräver knappast Champions League-titlar, som man ibland får intrycket att ett och annat ljushuvud i engelsk fotbollsmedia inbillar sig, eller egentligen ens Champions League-spel. Vad de emellertid förväntar sig, och det kan knappast betraktas som några orimliga förväntningar som en stackars manager som Steve Bruce måste ”hantera”, är att inte behöva bli frånsprungna av Burnley, Southampton m fl.

Då måste man fråga sig varför Steve Bruce går ut och gör en så här ärligt talat rätt korkad intervju. Antingen är det så att han helt enkelt värnar det egna egot över klubbens bästa och då finns det rätt uppenbara skäl att anse att han är rätt olämplig som manager utöver de redan framförda. Eller så vet han med sig att han inte är Newcastles manager särskilt länge till och ser till att så att säga ”skriva sin egen story”.

ANNONS

Åtminstone ett av de båda alternativen har ju i alla fall möjligheten att göra Newcastles supportrar nöjda och glada. För just nu spelar det ingen roll om Newcastle skulle lyckas mosa Man City med 9-0 ikväll, med Steve Bruce finns ingen solidaritet. Bruce har i allt större utsträckning gjorts till fienden. Med mediautspel som detta gör Bruce i själva verket sig själv till fienden, eller till fiendens språkrör.

Newcastles supportrar har under det senaste året pratat rätt mycket om Newcastles alla fiender. Vilket har gällt egentligen allt och alla såsom Mike Ashley, press och media, Premier League självt och lite diffust de ”stora klubbarna”. Vilket kanske är en rimlig följd av så långvarig frustration och av känslan att vara motarbetade, vilket inte minst blev fallet när det saudiska uppköpet aldrig blev av förra sommaren.

ANNONS

Men med en sådan här manager är det kanske inte alldeles klart att Newcastle egentligen behöver några andra fiender.

:::

Newcastles supportrar, många av dem i alla fall, har ju fortfarande höga förhoppningar om att det saudiska uppköpet ska bli av. Rättsliga processer pågår mot Premier League som man hoppas ska ge dem rätt. En något luddig förhoppning som det verkar.

Igår gick man igång på att Amanda Staveley ska ha sagt i en intervju att hon inte får uttala sig om Newcastles situation eftersom hon har skrivit på ett avtal om tystnadsplikt, ett så kallat (NDA) non-disclosure agreement.

Det är kanske svårt att säga med någon större säkerhet vad det faktiskt betyder ens om hon faktiskt skulle ha gjort detta. Vad man kan säga är att om man har skrivit på ett NDA så är det vanligt att det i detta ingår att inte ens säga att man har skrivit på ett NDA.

ANNONS

Men så länge det finns hopp så finns det väl liv som det brukar heta. Sedan finns så klart ett annat lite mindre optimistiskt ordstäv om hopp också.

:::

Vinsten mot Chelsea betyder naturligtvis egentligen ingenting för Arsenal, men i ett läge när den kanske betyder allting. Men desto besvärligare förlust för Chelsea naturligtvis, som gör läget betydligt mer besvärligt för dem.

:::

Intressant fredagsläsning från Josimar om hur FIFA och Gianni Infantino kanske inte var alldeles ärliga och uppriktiga angående både sin roll och sin kommunikation gällande planerna på en europeisk superliga.

https://josimarfootball.com/infantinos-double-game/

:::

Om man verkligen hade velat bestraffa de engelska superklubbarna för sina roller i den europeiska superligan, och slå två flugor i en smäll med avseende på FA-cupen, så hade man plockat bort en Champions League-plats från ligan och lagt den på FA-cupen.

ANNONS

Chelsea mot Leicester i morgondagens FA-cupfinal. Något att se fram emot.

Peter Hyllman

Både Man Utd och Liverpool borde vara förbannade på sig själva!

Peter Hyllman 2021-05-13 06:00

Dags för Man Utd mot Liverpool ikväll igen. Eller dags för ännu ett försök med Man Utd mot Liverpool igen, givet att kvällens match är kvällens match endast eftersom Man Utds supportrar fick stopp på på den här matchen förra gången den skulle spelas, och flyttad till ikväll. Dessutom borde det ju vara lite mer heat, som det sägs i wrestling, mellan Man Utd och Liverpool än vanligt baserat på vad som hände i tisdags.

Man Utd ställer ut en startelva mot Leicester som, om Man Utd hade spelat med den typen av startelva under hela säsongen, hade inneburit att Man Utd högst sannolikt åkt ur Premier League. Leicester vann matchen, utan att ens behöva spela särskilt bra, och fick så klart därmed en rejäl skjuts i Champions League-striden. Vilket inte minst sker på Liverpools omedelbara bekostnad.

Premier League har som vi vet en regel som säger att man måste spela med vad som brukar kallas för det bästa laget. Det är väl i dessa dagar inte helt glasklart exakt vad detta betyder men det riskerar också bli lite larvigt att oja sig över hur svårt det skulle vara att bestämma det. En bestämd definition kan vara svår men man vet när man har passerat gränsen, och Man Utd passerade gott och väl gränsen i tisdags kväll.

ANNONS

Om nu den här regeln faktiskt finns, och Man Utd inte bestraffas för sin laguttagning i tisdags kväll, då är det naturligtvis lika bra att plocka bort regeln omedelbart. För i så fall är den naturligtvis helt meningslös. Och jag är av den här principiella uppfattningen att för det första ska man ha så få regler som möjligt, och för det andra ska man verkligen bara ha regler man faktiskt använder sig av och som har någon betydelse.

Man Utd genom Ole-Gunnar Solskjaer kommer självfallet försvara sig med att de minsann inte hade något val i sin laguttagning, att det  givet spelschemat var omöjligt för dem att göra på något annat sätt. Men det är naturligtvis struntprat. Om vi antar att båda veckans matcher faktiskt fortfarande hade varit viktiga för Man Utd, så nog tusan hade då laguttagningarna sett annorlunda ut, bättre balanserade.

ANNONS

Min vrede över detta gäller vad Man Utd med detta säger om sig själva, vilka signaler man skickar ut om vad man är för klubb. Man Utd är en klubb som ska vilja vinna alla matcher de spelar, och definitivt försöka vinna alla matcher man spelar. Det är en fråga om stolthet och självrespekt. Att börja kompromissa med den hållningen är bara ett annat sätt att säga att det är okej att förlora, ett uttryck för sjunkande standards.

Man Utd borde ha, och har naturligtvis i någon mening, en spelartrupp bred och bra nog att kunna gå in till dessa båda matcher mot Leicester och mot Liverpool och spela för att vinna, och även kunna vinna. Att Ole-Gunnar Solskjaer verkar anse något annat är mer en funktion av hans egen osäkerhet och hans egen uppenbara svaghet när det kommer till att rotera spelare och röra sig utanför sin primära startelva.

ANNONS

Laguttagningen mot Leicester omöjliggjorde även att försöka se det som ett kul tillfälle att lufta unga spelare, eftersom signalen så tydligt blev att matchen var så fullständigt oviktig. Svenske Joseph Elanga gjorde a-lagsdebut för Man Utd mot Leicester. Går det egentligen ens att räkna som en riktig a-lagsdebut för Man Utd, eller var det föga mer än en glorifierad reservlagsmatch?

Liverpools vrede utgår naturligtvis från deras intressen. De är förbannade på att Man Utd har agerat osportsligt, saboterat eller åtminstone rejält försämrat deras chanser att ta sig till Champions League, och man kan väl bara anta att dessa känslor lär bli ännu starkare om Man Utd ikväll ställer upp med något som ens liknar ordinarie startelva. På sätt och vis förståeligt så klart, ingenting av det där är ju egentligen osant i sig självt.

ANNONS

Samtidigt ger sig Liverpool i så fall ut i ännu en omgång av att försöka placera skulden hos alla andra än sig själva. När Liverpool ska börja leta orsaker till att de nu eventuellt missar Champions League så, istället för att titta alltför långt och länge på Man Utds laguttagning mot Leicester, så gör de kanske klokast i att titta på sina egna förluster mot Burnley, Brighton, Fulham och, jo just det, Leicester.

När den här säsongen ska sammanfattas, och om Liverpool missar Champions League, så kommer den sanna orsaken vara Liverpools sex förluster på sju ligamatcher mellan början av mars och mitten av april. Där tappade Liverpool sin Champions League-plats först och främst, inte genom Man Utds laguttagning mot Leicester. Det gör inte Man Utds agerande snyggare därför, men Liverpool får nog se till sig själva först.

ANNONS

Dessutom är det ju som Man Utd-supporter rätt svårt att känna någon större sympati med Liverpool och deras supportrar i en sådan här fråga. Det har liksom hänt att Liverpool inte precis har överansträngt sig för att vinna fotbollsmatcher som hade kunnat hjälpa Man Utd att vinna ligatitlar. Och det var få som skrattade riktigt lika högt och länge som Liverpools supportrar när detta skedde.

Här framfördes någon rätt tramsig journalistisk teori om att Man Utd skulle vilja spela bort Liverpool från Champions League eftersom det skulle ge Liverpool mindre pengar och sämre möjligheter att värva spelare. Vilket lät rätt seriöst långsökt och inte minst som om journalisten tog sig själv på alldeles för stort allvar. Här hade han minsann suttit vid köksbordet och funderat riktigt länge på sitt eget privatspaningsspår.

ANNONS

Man Utd vill helt säkert spela bort Liverpool från Champions League. Men knappast av någon mer komplicerad anledning än varför alla klubbar genom alla år alltid har velat jävlas med sina största och främsta rivaler.

Peter Hyllman

Vilka är störst, bäst och vackrast av Chelsea och Arsenal?

Peter Hyllman 2021-05-12 06:00

Kort efter att Chelsea besegrat Real Madrid och tagit sig till Champions League-finalen i Istanbul, London, Lissabon eller vart den nu till slut faktiskt kommer äga rum, så började det plötsligt dugga medgivanden. Nu var det tydligen bara att erkänna, medgav en som håller på Arsenal, att Chelsea var Londons största klubb. Ett kanske något annorlunda sätt att uttrycka sin beundran över Chelseas framgångar.

Kanske hade det varit ett mer träffsäkert medgivande att Chelsea vore Londons bästa klubb. Men det har Chelsea å andra sidan varit mer eller mindre genomgående, med något års tillfälligt frånfälle hit och dit, i över 15 år, så det var väl i så fall ett minst sagt något sent påkommet medgivande. Men bästa och största är självfallet inte alls samma sak. Det är två olika begrepp med två olika betydelser.

Med största klubb, och här pratas det ju både om storklubbar och det mer sent påkomna begreppet superklubbar, menas en komplex sammanvägning av historik och framtid, av titlar och av traditioner, av supportrar och resurser. Med den bästa klubben pratar vi normalt sett alltid om lagets kvalitet här och nu, mer eller mindre. Med den största klubben pratar vi snarare om klubbens kapacitet inom en överskådlig framtid.

ANNONS

Att vara en av de största klubbarna betyder inte att vara en av de bästa klubbarna här och nu. Det måste däremot innehålla en kapacitet att kunna vara en av de bästa klubbarna inom en inte alltför avlägsen framtid. Vilket vi vet att en storklubb som Arsenal skulle kunna vara om den som andra klubbar började drivas på ett kompetent sätt, började göra rätt saker på rätt sätt.

Är det alltså rätt att kalla Chelsea för Londons största klubb sedan de tagit sig till Champions League-final? Nja, riktigt så fungerar väl inte riktigt begreppet. Min syn och värdering av läget är nog mer att London har tre storklubbar, eller superklubbar, av mer eller mindre jämförbar storlek och kapacitet, och dessa är Arsenal, Chelsea och Tottenham. Detta är inget som förändras i en handvändning.

När European Super League-kontroversen var som alldeles mest kontroversiell hade ju vissa det rasande roligt åt att konstatera hur en av dessa Super League-klubbar minsann befann sig på nionde-tionde plats i Premier League. Arsenals tabellplacering blev på något sätt ett retoriskt redskap att hävda att de minsann inte är större än andra. Vilket kanske har sin komedi utan att därför vara särskilt klyftigt.

ANNONS

Chelsea mot Arsenal ikväll alltså, på Stamford Bridge. En match som naturligtvis hade kunnat betyda så väldigt mycket mer. För Chelsea är det naturligtvis viktigt att vinna alla matcher i dessa dagar, för att ta sig till Champions League nästa säsong. Leicsters vinst igår satte extra press på dem, och det gäller ju att hålla West Ham och Liverpool så långt bakom sig som bara möjligt.

Mera tomt för Arsenal kanske, som åkt ur Europa League och vars möjligheter att ta sig till Champions League nästa säsong är helt borta. Det enda som teoretiskt skulle kunna återstå för Arsenal vore att kanske ta sig till Europa Conference League, eller möjligen att sluta ovanför Tottenham i tabellen. Ingen av dessa båda ambitioner känns väl kanske som att de skulle kunna engagera Arsenal i någon större utsträckning.

ANNONS

Om vi alltså tittar på motivationsbilden så känns det väl som en rätt klar fördel Chelsea för den här gången, som om det inte räckte med hemmaplan samt lagens allmänna status och kvalitet för närvarande. Det mesta talar alltså för att Chelsea vinner kvällens match. Utöver det finns kanske en och annan observation runt matchen, och runt Chelsea och Arsenal, värd att notera.

Ryktad spelarflykt från Arsenal

Särskilt lång tid hann inte passera efter att Arsenal förlorat mot Villarreal och åkt ur Europa League, och således fått säga adjö till Champions League nästa säsong, innan Arsenals twitterinsiders började prata om spelare som ville lämna klubben.

Mot slutet av veckan hade det hunnit med att rapporteras att Bernd Leno, Hector Bellerin, Dani Ceballos, Thomas Partey, Alexandre Lacazette, Pierre-Emerick Aubameyang och Nicolas Pepe samtliga ska ha begärt att få byta klubb.

ANNONS

Huruvida detta är en reaktion på Arsenals missade Champions League-plats, eller på något annat missnöje med klubben eller med manager, är inte glasklart. Att alla dessa spelare inte kommer kunna lämna Arsenal känns givet, men antalet är oroväckande.

Mikel Artetas märkliga meddelande

Mikel Arteta är näppeligen den första managern utan tvärtom bara den senaste i en lång rad av managers som när resultaten inte talar till hans fördel försöker framställa det som om just hans insats som manager bör bedömas utifrån annat än resultat.

Ändå måste det ha uppstått någon form av lätt pinsam och obekväm tystnad under Arsenals presskonferens när Arteta menade att han minsann bedömde sig själv utifrån förmågan att få ut maximalt av den spelartrupp han jobbar med.

Om det himlades i ett och annat öga under den utsvävningen av Arteta så beror det kanske på att den absolut främsta och skarpaste kritiken mot Arteta går ut just på att han absolut inte har lyckats maximera värdet av sin egen spelartrupp.

ANNONS

Vad Arteta gör här är självfallet inget annat än att med lite finare ord försöka säga att ”det är inte mitt fel, det är spelarnas fel!” Vilket väl normalt sett brukar betyda att managern ifråga inte har särskilt lång tid kvar i klubben, och vet om det.

För även om Arsenal skulle lyckas byta ut en och annan spelare under sommaren, så kommer ändå relativt många av dem vara kvar. Även fastän som redan sagts många har bett om att få lämna klubben redan.

Jobbigt läge för Arsenal inför kvällens match mot Chelsea alltså. Arsenal kan sedan lång tid tillbaka inte hävda att de är en större klubb än Chelsea. Arsenal kan definitivt inte för närvarande hävda att de är en bättre klubb än Chelsea.

Allt som då till synes återstår för Arsenal är att, som klubbar som varken kan sägas vara störst eller bäst rätt ofta brukar försöka göra, hävda att de minsann är vackrast. Med andra ord hävda den moraliska segern, vad nu detta innebär.

ANNONS

Mer värdefullt vore kanske att faktiskt vinna ikväll.

Peter Hyllman

Kommer Man Utd lyckas spela två matcher den här veckan?

Peter Hyllman 2021-05-11 06:00

Detta hade kunnat vara en rätt stressig vecka för Man Utd. Tre matcher inom loppet av fem dagar är liksom inget att leka med, det är vad man skulle kunna kalla för något utav den engelska fotbollens old school shit. Det var ju så här spelschemat kunde se ut förr i tiden. Dessutom hade det kunnat vara mitt i brinnande Champions League-strid, med en plats i Champions League nästa säsong på spel.

Men nu blev det inte så. Man Utd ska naturligtvis fortfarande spela dessa matcher, mot Leicester ikväll och mot Liverpool på torsdag kväll efter att i söndags eftermiddag ha spelat borta mot Aston Villa. Men West Hams förlust mot Everton i söndags kväll betyder att Man Utd redan är klara för Champions League. Man Utds matcher mot Leicester och Liverpool under veckan gäller bara hedern och äran.

Kvarvarande lag i Champions League-striden betraktar säkert detta med viss oro. West Ham och Chelsea lär ju inte vara helt nöjda med att både Leicester och Liverpool får möta ett Man Utd som inte längre har något att spela om, och som förmodligen kommer sätta sina egna mer långsiktiga mål i första rummet. Å andra sidan kanske inte Chelsea har skäl att klaga som i lördags mötte och vann mot ett klart nedtaggat Man City på bortaplan.

ANNONS

Det där är ju som det är. Det är så här ligaformatet fungerar, dess ofrånkomliga baksida som alla naturligtvis känner till på förhand. Det kan naturligtvis vara surt om man befinner sig på fel ände av ekvationen, men det tjänar just ingenting till att klaga över det. Det är i slutänden något som alla lag brukar ha både fördelar och nackdelar med sett över en hel säsong. Men det är klart att det märks mest och känns mest i slutet av säsongen.

Man Utd har alltså hemmamatcher både under tisdagskvällen och torsdagskvällen, först mot Leicester och sedan mot Liverpool. Men givet det läge som Man Utd befinner sig i med sina supportrar ska vi kanske ännu inte vara alldeles övertygade om att det faktiskt blir några matcher av. Matchen mellan Man Utd och Liverpool för en och en halv vecka sedan fick ju skjutas upp. Anledningen att Man Utd har en så här stressig vecka.

ANNONS

Orsaken till protesterna har naturligtvis inte försvunnit under dessa tio dagar, så det borde rimligtvis ligga i farans riktning att det kommer fortsätta protesteras. Även om det för all del knappast är en rimlig tankegång att Glazers skulle kunna sälja Man Utd på tio dagar, ens om de ville sälja, så ligger det kanske någon slags tanke i att upprätthålla farten i kampanjen och trycket på Glazers.

I och för sig vet jag inte heller hur rimligt det skulle vara att Man Utds supportrar skulle försöka stoppa varenda match på Old Trafford fram till dess att Glazers skulle ha sålt Man Utd, vilket även under optimala förutsättningar skulle vara en långdragen process. Om man är Man Utd-supporter som driver en protestkampanj så gäller det nog att mycket klokt välja sina tillfällen att protestera.

Matchen mot Liverpool för tio dagar sedan var naturligtvis ett väldigt väl valt tillfälle att protestera. Maximal exponering eftersom det är den engelska fotbollens största match, sedd och spridd över hela världen. Detta är kanske något som talar för att risken för nya protester av det allvarligare slaget, det matchstörande slaget, förmodligen är betydligt större på torsdag mot Liverpool, än ikväll mot Leicester.

ANNONS

Protestledarna måste emellertid vara lite smarta också. Protesternas framgångar beror mycket på hur de framställs i media, och det gäller att bevara den sympati som finns för protesterna i så hög utsträckning som möjligt. Detta betyder att protesterna inte får börja uppfattas som okynnespåhitt utan hela tiden måste uppfattas som motiverade, rimliga och proportionerliga.

Möjligen är detta särskilt aktuellt nu när Glazers i dagarna har gjort vissa eftergifter i sitt sätt att förhålla sig både till klubben och till supportrarna. Nu är detta knappast några stora saker, och definitivt med rätt tveksam effekt ens i teoretisk mening, men det är ändå något som kan behöva sjunka in innan det börjar bli dags för ännu fler protester av det grövre och kanske framför allt matchstörande slaget.

På tal om protester så har ju Liverpools supportergrupp Spirit of Shankly lämnat in en kravlista till Liverpools styrelse, bland annat innehållandes kravet att supportrar ska få plats i styrelsen samt vetorätt i Liverpools beslutsprocess. Representanterna för Liverpools styrelse tog med sig kraven tillbaka till styrelsen för diskussion, som det hette. Att följa den dialogen de närmaste veckorna kan bli kostlig underhållning.

ANNONS

Man Utd borde väl för all del vara betydligt bättre förberedda på omfattande och allvarliga protester under den här veckan än vad de var förra gången. Det var ju så att säga en annan rätt förbryllande sak den gången, att Man Utd inte alls verkade ha haft med i sina funderingar att det faktiskt skulle kunna bli protester i den omfattningen och alls inte planerat därefter.

Om det enda som kanske stressar Man Utd inför kvällens match är vad som kommer att hända utanför Old Trafford, och möjligtvis även inuti Old Trafford, så måste Leicester för närvarande känna en rätt rejäl stress över en alltmer besvärlig tabellsituation. Samma sak som drabbade Leicester förra säsongen ser ut att vara på väg att drabba dem igen, att tappa Champions League mitt under slutomgångarna.

Chelsea passerade precis Leicester i tabellen, och bakom Leicester jagar både West Ham och Liverpool för fullt. Det måste rimligtvis stressa både Leicesters spelare och Brendan Rodgers själv att detta faktiskt hände förra säsongen. Att det händer en gång kommer alltid kunna förklaras som ett rent undantag, men händer det två säsonger i rad så börjar det bli väldigt besvärande både för klubb och för manager.

ANNONS

Alltså kanske inte Leicester precis protesterar över att behöva möta Man Utd på Old Trafford i en match som inte längre betyder något för Man Utd. Man Utd som dessutom lär betrakta torsdagens match mot Liverpool som betydligt viktigare för dem. Att vinna mot Liverpool betyder alltid något extra för Man Utd, och att spela bort Liverpool från Champions League är helt säkert en frestande tanke.

Bättre läge för Leicester än ikväll att vinna mot Man Utd på Old Trafford borde alltså vara rätt svårt att hitta.Samtidigt är jag inte alls förtjust i det här snacket som dök upp efter matchen mot Aston Villa om vilken match under veckan som Man Utd mer eller mindre borde tanka. Man Utd bör naturligtvis ha en spelartrupp fullt kapabel att kunna spela för att vinna, och också kunna vinna, mot både Leicester och Liverpool den här veckan.

ANNONS

Och har Man Utd inte det, och vill inte Man Utd det, så bör väl Man Utd ta en lång hård titt på sig själva och fundera över varför det egentligen ligger till på det sättet. Kanske har svaret på den frågan något att göra med varför Man Utds supportrar protesterar mot klubben och dess ägare. Om vad klubben borde vara och borde stå för, vad klubben faktiskt har blivit, och om hur alldeles för många har börjat nöja sig med mindre.

Protester som faktiskt kan komma att betyda att Man Utd inte ens kommer lyckas spela två matcher den här veckan, än mindre faktiskt vinna dem.

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta mest bortkastade spelare!

Peter Hyllman 2021-05-10 06:00

Ju mer pengar som finns i ett system desto större utrymme finns för slarv, slack och slöseri med dessa pengar på dåliga och inte särskilt genomtänkta beslut. Alltså är det kanske inte att undras så väldigt mycket över att vi just i Premier League, liksom i de allra största klubbarna i Europa, kan hitta ovanligt många exempel på just slarviga beslut och slöseri med klubbarnas pengar.

Dagens lista kommer ta upp de största spelarslöserierna under Premier League-eran. Med vilket jag först och främst syftar på spelare som kom med väldigt högt renommé och med väldigt höga förhoppningar till Premier League, och som presterat väldigt bra både innan och efter sin tid i Premier League, men som egentligen utan egen förskyllan visade sig vara bortkastade spelare i Premier League.

Nyckelformuleringen i det där är ”utan egen förskyllan”. Det är rätt populärt när spelare misslyckas att leta förklaringarna hos spelaren själv, att den eller den spelaren helt enkelt inte var bra nog och så vidare. Ofta handlar det där om att lasta över ansvaret från den egna klubben. Men många gånger hittas den främsta förklaringen i själva verket just hos klubben och hur den väljer att använda spelaren.

ANNONS

Vilka som alltså inte kommer vara med på den här listan är spelare som först och främst för egen förskyllan, enligt min bedömning naturligtvis, misslyckades i Premier League, och spelare som skulle kunna beskrivas som bortkastade talanger, det vill säga unga spelare som vi fäste väldigt stora förhoppningar vid men som sedan som mer seniora spelare inte lyckades leva upp till dessa förhoppningar.

Som ni kommer se är detta en lista som domineras av anfallare. Kanske är inte det så väldigt konstigt. För det första är anfallare större stjärnor än andra spelare och även de spelare som kostar mest. För det andra, och framför allt, är det anfallare som kanske mer än alla andra spelare så att säga köps av fel skäl. Av egoskäl, av statusskäl, kanske som någon slags quick fixes och så vidare.

Hur som helst är detta enligt mig de åtta mest bortkastade spelarna under Premier League-eran:

ANNONS

(8) Filipe Luis, Chelsea

Under två perioder om fyra år vardera så var Filipe Luis en massivt framgångsrik vänsterback i Atlético Madrid, med 240 matcher med klubben. Mellan dessa perioder tillbringade han en säsong med José Mourinhos Chelsea, under deras titelvinnande säsong. En säsong under vilken han gjorde endast 15 matcher.

På ytan borde Filipe Luis ha varit en nästan perfekt värvning för Chelsea, kanske då i synnerhet José Mourinhos Chelsea. Men något gick alldeles uppenbart fel här, Filipe Luis var inte alls Mourinhos favorit som vänsterback. Givet att han ett år senare spelade Champions League-final med Atlético Madrid är det svårt att skylla på Filipe Luis.

(7) Dimitar Berbatov, Man Utd

Egentligen lite hårt att placera Berbatov på en sådan här lista givet att han vann både ligatitlar och skytteligor med Man Utd och var en väldigt uppskattad spelare på Old Trafford, något utav ett spelgeni. Ändå är det svårt att inte tänka sig att Berbatov hade kunnat vara en ännu större spelare i Premier League under längre tid på annat ställe.

ANNONS

Värvningen var märklig redan från början. Inte på grund av Berbatov specifikt, utan eftersom Berbatov så tydligt inte riktigt passade ihop med Man Utds inarbetade sätt att spela fotboll mot slutet av 2000-talet. Alex Ferguson såg något framför sig, och det var en av hans styrkor att kunna göra det, men den här gången slog det fel.

(6) Alexandre Lacazette, Arsenal

Arsenal betalade närmare £60m för Lacazette som klubbens nya stjärnafallare när det begav sig, och det kändes då onekligen som en kanonvärvning, som att äntligen hade Arsenal verkligen på riktigt värvat den stjärnanfallare som vem som helst kunnat se att de saknat i över fem år.

Ett halvår senare känner sig Arsenal av rent politiska skäl sedan Alexis Sanchez lämnat klubben, och Mesut Özil börjat göra sig obekväm, tvingade att värva Pierre-Emerick Aubameyang för ännu mer pengar, och plötsligt har Arsenal skapat sig ett anfallardilemma som varken Wenger, Emery eller Arteta riktigt hittat en bra lösning på.

ANNONS

(5) Angel Di Maria, Man Utd

När man pratar om Di Marias enda säsong med Man Utd är det svårt att komma från att Di Maria själv nog aldrig var jättesugen på att flytta till Premier League eller till Manchester. Det påverkade säkert en del, men hade Man Utd hanterat spelaren rätt är det heller inget som säger att detta inte hade kunnat förändras.

Men managergeniet Louis van Gaals specialitet under sina två år med Man Utd var knappast att hantera eller värdera spelare på rätt sätt. Han gjorde Di Maria varken bättre eller lyckligare av att spela honom på för honom helt ovana situationer, och vad som bara kan beskrivas som en världsspelare lämnade Man Utd efter en säsong.

(4) Stan Collymore, Liverpool

Mot mitten av 1990-talet var Collymore Premier Leagues och den engelska fotbollens next big thing. Dryga 20 år gammal hade han under några säsonger formligen öst in mål för Nottingham Forest, och i Collymore såg Liverpool anfallare som skulle ta dem tillbaka till den engelska fotbollstoppen.

ANNONS

Riktigt så blev det nu ändå inte. Liverpool hade ännu inte  lyckats skaka av sig sina gamla uvar och ovanor och Collymore kom helt enkelt inte in i ett Liverpool som lyckades eller ens till synes riktigt ville lyfta Collymore, och därmed blev det också omöjligt för Collymore att lyfta Liverpool. Misslyckandet i Liverpool kom att prägla Collymores karriär.

(3) Andy Carroll, Liverpool

En något orättvist utskälld värvning på grund av transfersumman, som i sin tur var en följd av Chelseas värvning av Fernando Torres. Carroll, likt Collymore drygt 15 år tidigare, kom till Liverpool med höga förväntningar som en av Englands kommande stora anfallare, men han skulle visa sig bli misslyckad i Liverpool.

Carroll själv är sannerligen inte oskyldig till detta, men det kan inte heller förnekas att Liverpool aldrig någonsin verkade ha någon idé om hur de rent taktiskt skulle integrera Carroll i laget. Lustigt nog var det så att de spelare som främst hade kunnat mata Carroll med bollar oftast byttes ut när Carroll kom in på planen, eller tvärtom.

ANNONS

(2) Andrey Shevchenko, Chelsea

Här hade Roman Abramovich onekligen lyckats säkra sin ögonsten. Där och då en av världens bästa anfallare, tillika från den del av världen som Abramovich själv kommer från. Shevchenko värvades för vad som då var en rekordsumma i Premier League. Men det var en ren ägarvärvning.

Kanske hade någon glömt bort att briefa José Mourinho, kanske ansågs inte det som särskilt viktigt. Men låt oss säga att Mourinhos ögonsten inte var Shevchenko riktigt lika mycket som det var Didier Drogba, och Mourinho såg ingen som helst plats för Shevchenko i sitt lag. En konflikt som nog gav Mourinho sparken ett drygt år senare.

(1) Juan Sebastian Verón, Man Utd

Verón var ett fotbollsgeni, och alla som följt argentinsk och italiensk fotboll under åren runt millennieskiftet hade nog lyckats förstå det. Alltså var det inte så konstigt att många såg det som en helt fantastisk värvning när Man Utd sommaren 2001 gjorde klart med Verón som deras nya stjärnvärvning.

ANNONS

Vad ingen riktigt tänkte på var att Verón var en typ av mittfältare som inte alls passade in i det mittfältssystem som där och då gjorde Man Utd så vansinnigt framgångsrika, alltjämt ett hyfsat traditionellt fyrmannamittäflt. Eller att Verón var en typ av person som inte alls riktigt gick ihop med spelarkulturen i Man Utd eller fotbollskulturen i England.

Vill man vara lite snäll med Alex Ferguson, när denne utan omsvep idiotförklarade brittiska fotbollsjournalister, så var det just för att dessa mest av allt försökte framställa detta som Veróns fel, att Verón var en dålig fotbollsspelare. Vilket onekligen var en riktigt idiotisk uppfattning, precis som Ferguson sa.

Däremot är jag väl inte helt övertygad om att det var riktigt så som Alex Ferguson själv faktiskt tänkte.

Peter Hyllman

Mikel Arteta är fel svar på rätt fråga för Arsenal!

Peter Hyllman 2021-05-09 06:00

Man skulle ha kunnat anklaga mig för att ha varit en smula kategorisk omedelbart efter Arsenals förlust mot Villarreal i Europa League i torsdags vad gällde mina synpunkter på Mikel Arteta och dennes fortsatta vara eller icke vara i Arsenal. Hur som helst kan det vara bättre att låta den typen av frågor vila några dagar innan man återvänder till dem, förhoppningsvis lite mer lugnt, sansat och genomtänkt.

Arsenals egna röksignaler under dygnet efter matchen mot Villarreal var att de hade för avsikt att hålla kvar vid Arteta åtminstone under nästa säsong. Det står var och en fritt att själva bedöma i vilken utsträckning detta är något som sägs nu med några veckor kvar av säsongen men kan betyda ingenting när säsongen är slut. Eller i vilken utsträckning detta speglar en klubbledning som helt enkelt bara saknar bättre idéer.

Argumenten för att sparka Mikel Arteta är många och övertygande. Arsenal har näppeligen blivit bättre under hans dryga ett och ett halvt år som manager, om något har Arsenal faktiskt blivit sämre. Han har i allt högre utsträckning börjat tappa förtroendet från både spelare och supportrar. Hans ständiga mixtrande med Arsenals spelsystem, inte minst i stora och viktiga matcher, visar på att han själv inte riktigt verkar veta vad han vill.

ANNONS

Fotboll handlar som vanligt om framtiden, och den avgörande frågan är naturligtvis i vilken utsträckning det känns troligt att Mikel Arteta kommer kunna föra Arsenal närmare en nivå som matchar vad som rimligtvis måste vara klubbens ambition. Artetas problem här är att det finns egentligen ingenting som på ett övertygande sätt tyder på att det är något han skulle vara på väg att lyckas med.

Enda halmstrået som skulle kunna greppas är Arsenals yngre generation spelare som alltmer har börjat utgöra lagets motor och dess uppenbara framtid. Denna generation har börjat få utrymme under Arteta, mycket efter att denne gjort vad som kan visa sig vara hans stora och bestående bidrag till Arsenal och tagit tag i den lyx- och stjärnkultur som präglat klubben under många år.

Men betyder detta egentligen att Arteta därför skulle vara den ende eller för den delen den bästa managern att jobba vidare med denna yngre generation av spelare, som rimligtvis måste utgöra ryggraden i Arsenals framtid? Nej, naturligtvis inte. Det kryllar formligen av moderna, progressiva managers med tydliga taktiska idéer och vana vid att bygga sina lag med unga spelare.

ANNONS

Mikel Arteta är ofrånkomligen en del i den här tämligen olycksaliga trenden inom engelsk fotboll under de senaste tre-fyra åren att stora klubbar anställer mer eller mindre helt oprövade managers, av mer eller mindre rationella skäl. En utvärdering av denna trend, som nu börjar bli möjlig att göra, visar förmodligen att i princip inte en enda av de managers som ingått i denna trend kan sägas vara eller ha varit helt lyckad.

Mikel Arteta hade aldrig blivit Arsenals manager om inte två omständigheter hade varit uppfyllda. Dels att han har spelat i Arsenal. Dels att han under några år var en av Pep Guardiolas coacher. Det andra kriteriet var förmodligen det viktigaste. Arsenal anställde Arteta baserat till största delen på den extremt långsökta tankegången att Arteta var en ny Guardiola baserat endast på att han under några år varit en av Guardiolas coacher.

ANNONS

Egentligen är det obegripligt att professionella företag och styrelser fattar beslut på så lösa och till synes irrationella grunder. Om man nu inte råkar känna till ett och annat om hur organisationer faktiskt fungerar och inser att det är betydligt mer vanligt än vad skolans stextböcker och konsulternas modeller försöker få oss att tro. Människor och organisationer är bra på att låta rationella och professionella, sämre på att vara det.

Arsenal är naturligtvis inte ensamma om detta. Håller vi oss enbart till de engelska superklubbarna under låt oss säga de senaste fem åren skulle det vara fullt möjligt att ifrågasätta Chelsea på samma sätt gällande Frank Lampard, Man Utd gällande Ole-Gunnar Solskjaer, och Tottenham gällande José Mourinho. I vart och ett av fallen, om än av lite olika skäl, fullständigt irrationella anställningar.

ANNONS

Men det ursäktar naturligtvis inte Arsenal. Att andra agerar klantigt är knappast någon särskilt bra orsak att själva klanta till det. Vad man måste kunna begära av Arsenal är att de lär sig av både sina egna misstag och av andra klubbars misstag. Ett dåligt beslut blir inte bättre för att man klamrar sig fast vid det, utan det blir tvärtom bara sämre eftersom det gör ont värre. Att anställa Mikel Arteta har visat sig vara ett dåligt beslut.

Egentligen ser jag bara två möjliga skäl att behålla Arteta ännu en säsong. Antingen att Arsenal bedömer det finns så mycket skit kvar att rensa ut i klubben att det inte är värt att belasta en ny manager med det jobbet, utan bättre att låta Arteta dra i det. Eller att man helt enkelt inte lyckas hitta och anställa en annan manager man faktiskt tror på som kan passa in med Arsenals profil och ambition.

ANNONS

Men till slut är detta tämligen osannolika skäl. Så mycket skräp finns inte i Arsenal, snarare handlar det kanske om att på bästa sätt utgå från vad som finns och bygga vidare på det. Att Arsenal inte skulle kunna hitta en manager som passar med deras profil och ambition i god tid innan kommande säsong är naturligtvis en löjlig tanke. Om Arsenal inte lyckas med det beror det mer på egen kompetens än på utbudet av managers.

Skillnaden kan som vi vet visa sig markant. Arsenal behöver inte titta längre än mot Chelsea för att kunna jämföra skillnaden i laget mellan Frank Lampard som manager och Thomas Tuchel som manager. En av dem var ett relativt oprövat kort, anställd främst av irrationella eller sentimentala skäl. Den andre en beprövad manager med beprövade metoder på en hög nivå av europeisk fotboll.

ANNONS

Ett annat övertygande skäl för Arsenal att byta manager är detta: Att det är svårt att övertyga någon av befintliga eller möjliga spelare att nästa säsong kommer bli bättre än den här säsongen om man inte förändrar något med det som har gjort den här säsongen så pass misslyckad. Arsenal måste ge alla och inte minst sig själva ett svar på varför Arsenals nästa säsong kommer bli bättre än den här säsongen.

Arsenal befinner sig fortfarande i förnyelseprocessen efter Arsene Wenger. Arsenal började med att ställa sig helt fel fråga om vem som skulle kunna ersätta Wenger och landade i helt fel svar i form av Unai Emery. Arsenal ställde sig därefter rätt fråga om vem som skulle kunna bygga om Arsenal för framtiden men landade alltjämt i fel svar i form av Mikel Arteta.

Vad Arsenal nu måste göra är att hitta rätt svar på rätt fråga gällande vem som är Arsenals manager när nästa säsong påbörjas. Och även efter några dagars eftertanke, även sedan de hetaste känslorna efter torsdagens torsk har hunnit lägga sig, förblir min uppfattning att det enda sättet Mikel Arteta är en del i detta svar är genom sin frånvaro.

ANNONS

:::

VAD VET VI OM LEAGUE ONE INFÖR SISTA OMGÅNGEN?

Vi vet att Hull City har  vunnit ligan och alltså återvänder till EFL Championship nästa säsong.

Vi vet att Peterborough, Englands kanske mest underhållande fotbollslag, slutar tvåa och gör dem sällskap i EFL Championship.

Vi vet att Blackpool, Sunderland och Lincoln City samtliga är klara för playoff i League One, om än ej på vilka platser.

Vi vet att Portsmouth (72), Oxford (71p) och Charlton (71p) gör upp om den fjärde och sista playoff-platsen.

Vi vet att alla dessa tre lag har hemmamatcher, Portsmouth mot Accrington Stanley, Oxford mot Burton Albion, och Charlton mot Hull City.

Vi vet att Rochdale, Northampton, Swindon och Bristol Rovers samtliga är färdiga för nedflyttning till League Two.

Vi vet att League Ones sista ligaomgång sparkar av klockan 13:00.

ANNONS
Peter Hyllman

Sju skäl varför Man City vinner ligan!

Peter Hyllman 2021-05-08 06:00

Fotbollen saknar som sagt inte humor. Det är bara några dagar sedan det blev klart att Man City och Chelsea möter varandra om några veckor i Champions League-finalen och vilka är det som råkar möta varandra i ligan den här helgen? Jodå, naturligtvis är det Man City och Chelsea som drabbar samman i en match som plötsligt därför har fått en helt ny och lite underhållande twist.

Matchen saknar för all del inte helt andra poänger. Man City kan säkra ligatiteln idag om de vinner mot Chelsea, vilket självfallet borde göra dem extra motiverade. Alltid roligast att vinna ligan genom att själv vinna på planen, även om det verkade på en och annan Man City-supporter som om de blev väldigt besvikna över att bli snuvade på konfekten förra helgen när Man Utd och Liverpool skulle ha spelat mot varandra.

Även för Chelsea är det naturligtvis en viktig match i kampen om en Champions League-plats nästa säsong. Genom att ha tagit sig till final i Champions League har de för all del gett sig själva två chanser till detta, men en Champions League-final är så klart svettig nog som det är utan att addera den pressen på laget att vinna. Bakom Chelsea på fjärdeplats jagar som vi vet West Ham, Tottenham och Liverpool.

ANNONS

Att Chelsea tar sig till Champions League är och förblir i högsta grad osäkert, egentligen oavsett om de vinner eller förlorar mot Man City idag. Även om en vinst naturligtvis skulle vara en rejäl knuff i ryggen. Att Man City kommer vinna ligan är däremot i högsta grad säkert, oavsett om de vinner eller förlorar mot Chelsea idag. Det är endast en fråga om när Man City vinner ligan, inte om Man City vinner ligan.

En sak skiljer Man Citys ligatitel den här säsongen från Man Citys tidigare ligatitlar under Pep Guardiola. Förut har Man City sprutat ut ur säsongens startblock och tämligen omgående tagit ett rejält kommando i tabellen. Den här säsongen vann Man City endast tre av sina första åtta matcher, låg på tabellens nedre halva i slutet av november, och tog sig upp på första plats i tabellen första gången så sent som i slutet av januari.

ANNONS

Men från den 19 december vann Man City femton ligamatcher i rad och har sedan dess vunnit 18 av 20 ligamatcher. Under samma period har Man Citys konkurrenter snavat och snubblat alldeles för många gånger på alldeles för obetydliga hinder. Konsekvensen har blivit att Man City vinner sin tredje ligatitel med Pep Guardiola med bred marginal. Alltså är det dags att fråga sig varför det blivit så?!

Man City släpper in färre mål

Givet att ett lag gör 25% fler mål förra säsongen och ändå förlorar ligan och förlorar betydligt fler matcher än det gör den här säsongen så tycker man att det inte borde vara någon särskilt kontroversiell slutsats att vad Man City framför allt har åtgärdat är sitt defensiva läckage.

Man City kommer, om vi antar att deras genomsnittliga måltakt håller i sig, göra cirka 80 mål den här säsongen jämfört med förra säsongens 102 mål, men släpper samtidigt in blott cirka 25 mål jämfört med förra säsongens 35 mål. Man kan lugnt säga att värdet av de färre insläppta målen vida överstiger värdet av de färre gjorda målen.

ANNONS

Man Citys förbättrade defensiva balans

Anledningen att Man City släpper in färre mål i sådan utsträckning, vilket även fått mycket positiva effekter i Champions League, är att laget jobbar med en helt annan defensiv balans den här säsongen jämfört med tidigare säsonger. Vilket inte är detsamma som att säga att Man City är ett defensivt fotbollslag.

Statistiken visar tydligt hur Man City pressar högt i betydligt mindre utsträckning den här säsongen än vad man gjort förut. Vad som också har varit framträdande är hur Man City den här säsongen har vinnlagt sig om att alltid ha minst fyra spelare bakom bollen i alla sammanhang, med boll eller utan boll, i anfall som i försvar.

Man Citys förstärkta backlinje

Det är kanske framför allt i ljuset av ovanstående som vi måste betrakta Man Citys betydligt mer framstående backlije den här säsongen. Justeringen i spelsystemet har onekligen gynnat backlinjen, gjort den mindre utsatt och mindre sårbar. Men det är heller inte hela förklaringen.

ANNONS

En annan viktig del i förklaringen är även spelarna och samarbetet dem emellan. Med Ruben Dias har Man City gjort vad som nog måste betraktas som säsongens värvning, och som kan visa sig vara årtiondets värvning när det ska sammanfattas. Dias har på samma gång bildat ett väldigt fint samarbete med John Stones.

Man Citys nya roll för Ilkay Gündogan

Ilkay Gündogan har varit en nyttig central mittfältare för Man City under hela sin tid i klubben. Men någon stor målgörare har han knappast varit. Plötsligt är han Man Citys meste målgörare den här säsongen, efter att i perfekt korrelation med Man Citys lyft i tabellen från december och framåt ha gjort hela 14 mål.

En stor anledning till detta har varit Kevin De Bruynes frånvaro, vilket gett Gündogan mer av det kreativa ansvaret på Man Citys mittfält. Gündogan har alltmer blivit spelaren som kommer dröjandes in i straffområdet och avslutar anfallet. Gündogans sena löpningar in i straffområdet har varit Man Citys kanske viktigaste anfallsvapen.

ANNONS

Man Citys fotboll utan anfallare

Normalt sett har Pep Guardiola alltid spelat med Sergio Aguero eller Gabriel Jesus som anfallare under sin tid med Man City, och de gånger han förut försökt sig på andra system har det helt enkelt inte fungerat så bra. Detsamma kan inte sägas den här säsongen, då Guardiola allt mer normaliserat en fotboll utan anfallare, med framgång!

Man City har spelat anfallslöst i sina viktigaste matcher den här säsongen, och roterat in anfallare i matcherna däremellan. Det har rimmat väl med Man Citys tydligare defensiva balans och det har i någon mening gjort Man City mer flytande, mer rörliga och svårare att försvara sig mot för motståndarna. Man City har skapat nya ytor på planen.

Man City har gjort första målet

Med tanke på hur väldigt bra Man City generellt sett har varit de senaste fyra-fem åren är det rätt udda att de samtidigt har ett så dåligt facit när det kommer till att vinna matcher i vilka de hamnar i underläge. Något Man City exempelvis gjorde i nästan en tredjedel av sina matcher förra säsongen, av vilka de vann endast en enda.

ANNONS

Hittills den här säsongen har Man City släppt in första målet i endast sex av sina 34 matcher. Mellan mitten av november och början av mars befann sig Man City aldrig i målmässigt underläge i ligaspelet. I över hälften av dessa matcher gjorde Man City mål redan under första kvarten. Man City snittar 2,74 poäng i matcher de tagit ledningen.

Man City har anpassat sig bäst till en svår säsong

Flertalet punkter ovan följer ett gemensamt tema. I hög utsträckning är det punkter som Pep Guardiola hade genomfört i vilket fall som helst, eftersom han naturligtvis kunde göra och gjorde exakt samma analys av Man Citys styrkor och svagheter som alla vi andra. Han såg vad vi såg.

Men dessa olika anpassningar av Man Citys fotboll har även passat väldigt väl ihop med de tuffa fysiska och mentala omständigheter som präglat och plågat den här säsongen, med ett extremt tufft spelschema, begränsade möjligheter till försäsong och fysisk förberedelse inför säsongen och så vidare.

ANNONS

Andra managers har valt att se och högljutt om och om igen beklaga sig över säsongens alla problem och svårigheter. Pep Guardiola har valt att istället leta efter möjligheter och möjliga lösningar. Med en Ligacuptitel redan i bagaget, en ligatitel på snar ingång, och en Champions League-titel hägrande nära, har detta belönats snabbt och stort.

Man City tar en ligatitel helt utan asterisker. Fastän den här säsongen naturligtvis enligt Man City-supportrarnas egen logik för ett år sedan naturligtvis borde omgärdas av betydligt fler asterisker än förra säsongen.

:::

VAD VET VI OM EFL CHAMPIONSHIP INFÖR SISTA OMGÅNGEN?

Vi vet att Norwich vinner ligan, flyttas upp till Premier League, och att Daniel Farke fullt rättvist utsetts till säsongens manager.

Vi vet att Watford följer med Norwich upp i Premier League, och att Francisco (”Xisco”) Munoz förväntas få förlängt kontrakt.

ANNONS

Vi vet att Brentford, Swansea, Bournemouth och Barnsley kommer spela playoff de närmaste veckorna, dock ej vilka som möter vilka.

Vi vet att Wycombe Wanderers flyttas ned till League One, trots en oväntat stark spurt av dem under slutet av säsongen.

Vi vet att Rotherham måste vinna borta mot Cardiff för att ha någon chans att hålla sig kvar i EFL Championship.

Vi vet att Derby County, med Wayne Rooney som manager, möter Sheffield Wednesday i en direkt måstematch gällande att vinna sig kvar i EFL Championship.

Vi vet att Rotherham oavsett om de vinner flyttas ned om Derby County också vinner, och att Sheffield Wednesday oavsett flyttas ned om Rotherham vinner.

Vi vet att EFL Championships sista ligaomgång sparkar av klockan 13:30.

:::

VAD VET VI OM LEAGUE TWO INFÖR SISTA OMGÅNGEN?

Vi vet att Cheltenham Town är klara för uppflyttning till League One, och vinner ligan om de vinner hemma mot Harrogate Town.

ANNONS

Vi vet att Cambridge United (77p), Bolton Wanderers (76p) och Morecambe (75p) slåss om de två återstående automatiska uppflyttningsplatserna.

Vi vet att det räcker med oavgjort för Cambridge hemma mot redan nedflyttade Grimsby Town för att säkra uppflyttning till League One.

Vi vet att Morecambe spelar hemma mot Bradford City samtidigt som Bolton har bortamatch mot Crawley Town.

Vi vet att Tranmere Rovers och Newport County båda säkrar varsin playoff-plats om de klarar oavgjort mot Colchester United respektive redan nedflyttade Southend.

Vi vet att Forest Green Rovers (70p), Exeter City (69p) och Salford City (68p) fightas om den fjärde och sista playoff-platsen.

Vi vet att Forest Green möter Oldham på bortaplan samtidigt som Exeter och Salford har hemmamatcher mot Barrow respektive Leyton Orient.

ANNONS

Vi vet att Grimsby Town och Southend United båda redan är klara för nedflyttning från Football League.

Vi vet att League Twos sista ligaomgång sparkar av klockan 16:00.

Peter Hyllman

Följer man endast pengarna får fotbollens alla frågor till slut finansiella svar

Peter Hyllman 2021-05-07 06:00

Ett vanligt tema det senaste dygnet har varit hur en helengelsk final i Champions League, och vad som åtminstone på förhand ser ut att kunna bli en helengelsk final även i Europa League, för andra gången på tre år, på något sätt är en direkt funktion och följd av Premier Leagues finansiella dominans. Därtill att just denna finansiella dominans är vad som fått övriga europeiska storklubbar att vilja göra europeisk superliga. Vilket jag betraktar som en rätt löskokt sammanfattning och slutsats.

För det första, även om det är så att Premier League som liga har ett bastant finansiellt övertag på andra ligor som helhet, så är det ju knappast så att klubbar som Man City, Man Utd, Liverpool, Chelsea med flera har något större eller ens något finansiellt övertag på andra europeiska storklubbar som Real Madrid, Barcelona, Bayern München, PSG, Juventus med flera, som ju är de klubbar som normalt sett har varit de klubbar som förhindrat engelska klubbar från att ta sig till europeiska cupfinaler.

För det andra, så är det även så att just ingenting har förändrats i termer av den finansiella dominansen mellan varken ligor som helhet eller mellan klubbar. Premier League var den finansiellt dominanta ligan även när engelska klubbar under en period inte precis övertygade i Champions League. Det var i själva verket en del av den stora kritiken mot de engelska klubbarna, varför de inte presterade bättre givet deras ekonomiska förutsättningar. Vilket i sig var en grovt förenklad kritik så klart.

ANNONS

Men om det nu är så att Premier League var den finansiellt dominerande ligan både när det gick sämre för engelska klubbar i Champions League och Europa League och när det nu går bättre för engelska klubbar i Champions League och Europa League, så borde någon slags grundläggande logik säga oss att varför det nu går bra när det förut inte gick så bra inte enbart kan förklaras genom Premier Leagues finansiella dominans. Särskilt inte i konkurrens med klubbar mot vilka man inte är finansiellt dominanta.

Vad vi ser handlar mer om fotbollens cykliska utvecklingskurva snarare än någon mer eller mindre linjär utveckling på grund av finansiell dominans. Att engelska klubbar presterar bra nu är först och främst en funktion av att dessa klubbar nu till skillnad från förut befinner sig på toppen eller på väg mot toppen av sina respektive cykler, samtidigt som flera andra europeiska storklubbar befinner sig på väg ned från toppen av sina cykler. Historien lär oss att dessa tillstånd aldrig är permanenta.

ANNONS

Vad som särskiljer de engelska klubbarna åt på grund av Premier Leagues finansiella dominans är framför allt antalet klubbar med kapacitet att göra seriösa avtryck i Champions League. Det exakta antalet går alltid att diskutera men utan att överdriva finns där nog närmare tio klubbar som skulle kunna vinna Champions League, om planeterna placerar sig rätt för dem, och mer eller mindre samtliga klubbar skulle ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet.

Volymen av engelska klubbar med den här kapaciteten ökar naturligtvis sannolikheten för att det som nu har hänt ska hända, det vill säga två engelska klubbar som går till finaler i Champions League och kanske även i Europa League. Men att påstå att t ex Man City och Chelsea har gått till Champions League-final nu på grund av deras finansiella dominans över Real Madrid, PSG med flera, då gör man sig som jag ser det skyldig till att försöka knyckla in fyrkantiga klossar i runda hål.

ANNONS

Att Premier Leagues finansiella dominans dessutom skulle ha fått Real Madrid med flera att vilja skapa en europeisk superliga är som bäst en halvsanning. En europeisk superliga är något som Real Madrid med flera klubbar har pratat om under många, många år, och handlar mest av allt om att vilja maximera och garantera egna intäkter. Inte riktigt lika mycket om att t ex Real Madrid skulle känna sig finansiellt underlägsna de engelska klubbarna i Premier League.

Vad man måste förstå med Real Madrids ägarform, det vill säga den politiska föreningen, är hur den skapar intresset. Presidenter i Real Madrid väljs genom politiska kampanjer, och dessa vinner man genom att göra sig mest populär, och mest populär gör man sig i dessa sammanhang genom att lova alltmer vidlyftiga värvningar. Det är självfallet bara en tidsfråga innan dessa löften börjar överstiga klubbens ekonomiska möjligheter. Vilket är precis vad vi ser med både Real Madrid och Barcelona t ex.

ANNONS

Det är inte minst talande utifrån detta perspektiv hur ett av Florentino Perez främsta argument i en salig röra av knasigheter i syfte att motivera en stängd europeisk superliga var att utan en sådan så kunde ju inte Real Madrid värva både Kylian Mbappe och Erling Haaland. Och naturligtvis är det väl exakt där som skon klämmer för Perez och för Real Madrid. De har helt enkelt inte längre möjlighet att i samma utsträckning bara köpa de spelare de vill, och när de köper spelare blir de oftast svindyra.

Viktigt att hålla detta i åtanke dessa dagar när det har blivit populärt att ge amerikanska riskkapitalister, eller bolaget som ägarform inom fotbollen, ensamt skulden för att driva fram planer på en europeisk superliga. Det är inte på något sätt unikt för just denna ägarform utan drivs på även av helt andra, förment positiva, ägarformer som föreningar. Vad som är gemensamt är inte så mycket ägarformen, utan klubbarnas strävan efter högre intäkter och efter garanterade intäkter. Egoism kommer i alla former.

ANNONS

Det är ett generellt ett populärt schtick att ge kapitalismen skiten för allting som man tycker är fel med fotbollen. Men kapitalismen har på samma gång gjort fotbollen större, bättre och faktiskt på många sätt mer jämlik. Kapitalismen i sig grundar sig på viktiga principer om fri konkurrens, principer som ligger den europeiska idrottens värderingar väldigt nära. Problem uppstår emellertid, och detta är ju fallet inom alla branscher, när dominerande aktörer försöker begränsa denna fria konkurrens till sin egen fördel.

Och det är ju precis vad som också har skett inom europeisk fotboll. Viktigt då blir att hitta sätt att skydda den fria konkurrensen och inte tillåta inskränkningar i den. Här borde idrottens värderingar och marknadsekonomins principer i själva verket inte anses stå i motsats till varandra, så som många vill göra gällande, utan tvärtom gå hand i hand. Att försöka reglera bort kapitalismen riskerar enbart att ersätta en slags fotbollens förtryck under dess korkade kapitalister till en slags proletariatets diktatur.

ANNONS

Hur det nu kom sig att jag svävade in på dessa bredare funderingar efter att ha börjat nysta i änden om att det är inte alls så enkelt som att förklara de engelska klubbarnas framgångar just nu med Premier Leagues finansiella dominans. Då misstänker jag att man förmodligen har bestämt sig för svaret långt innan frågan ens ställts.

Peter Hyllman

Arsenal måste vara den bästa versionen av sig själva för att vinna!

Peter Hyllman 2021-05-06 10:00

Unai Emery insisterar alltjämt på att Arsenal är favoriter inför torsdagens returmöte med Villarreal i Europa Leagues semifinal. Emery framför flera saker som skäl för detta, bland annat Arsenals historia och status, spelarnas individuella kvalitet, klubbarnas vitt skilda resurser och så vidare. Emery har naturligtvis väldigt tydliga motiv att framställa saken på just detta sätt, men betyder det egentligen att Emery har fel?

Att döma enbart av den första semifinalen så har Emery helt fel. Villarreal spelade mer eller mindre Arsenal av banan i den matchen. Egentligen borde den här semifinalen ha varit i praktiken avgjord redan, men tack vare en straff i slutet av matchen, händelsevis även Arsenals första skott på mål under matchen, så lever alltjämt den här semifinalen i allra högsta grad rent resultatmässigt.

Om matchbilden i den första semifinalen hade berott enbart på Villarreals höga kvalitet och kapacitet hade det varit ett gott skäl att förkasta Emerys uppfattning. Men eftersom det kändes som om matchbilden i minst lika hög utsträckning, förmodligen betydligt högre utsträckning, berodde på Arsenals helt egna tillkortakommanden så låter det sig inte göras på riktigt samma sätt.

ANNONS

Arsenal är ett extremt oförutsägbart fotbollslag avseende vad det egentligen är för lag som kommer ut på planen. Arsenal har så varit under många år och har så fortsatt vara även under Mikel Arteta. Arsenal kan vara väldigt bra när det går bra, men även riktigt dåliga när det går dåligt. Ojämnheten och spännvidden i Arsenals prestationer på planen är lagets kanske absolut främsta kännetecken.

Om det Arsenal som har vunnit matcher mot Chelsea, Leicester och Tottenham, och som i kvartsfinalen körde över Slavia Prag, ställer upp på planen ikväll så är de precis som Unai Emery säger favoriter att vinna ikväll och ta sig till final. Om det Arsenal som har förlorat matcher mot Everton och Liverpool, och med nöd och näppe tagit poäng på Fulham, och som förlorade senast mot Villarreal ställer upp på planen, så är de knappast favoriter.

ANNONS

Främsta skälet till detta är att Villarreal är ett mycket väl organiserat fotbollslag, definitivt bättre organiserat än Arsenal. Detta är inte något väldigt positivt omdöme för Mikel Arteta givet att han har haft längre tid på sig att få ordning på Arsenal än vad Emery har haft med Villarreal. Men kanske handlar det också om en kultur där Villarreals spelare är mer vana och benägna att underordna sig en rigid taktisk regim.

Om Villarreal möjligen kan hävdas vara det bättre laget så borde det emellertid vara tämligen oomstritt att Arsenal har de bästa spelarna, det vill säga den väsentligt högre individuella spetskompetensen. Det är väl bland annat just detta som Unai Emery även anspelar på med sitt prat om Arsenals favoritskap. Ett lag med sådana spelare som Arsenal har tillgång till kommer självfallet alltid kunna vara farligt i specifika matcher.

ANNONS

Att matchbilden såg ut som den gjorde i den första semifinalen kan förstås och förklaras utifrån detta ljus. Arsenal var då på samma gång ett sämre organiserat lag och ett lag utan flera av sina främsta individuella stjärnor. Kieran Tierney, David Luiz, Alexandre Lacazette, Pierre-Emerick Aubameyang saknades t ex allihopa. Arsenal såg därmed väldigt tunna ut, i synnerhet offensivt, och taktiken hjälpte inte heller situationen.

Motorn i Arsenals maskineri måste för all del vara den unga generation som nu har börjat ta och få sin plats i Arsenals lag. Spelare som Bukayo Saka, Emile Smith Rowe, Gabriel Martinelli, Nicolas Pepe med flera. Dessa har gett Arsenal en annan energi och en annan dynamik, och det har varit ett av Artetas bidrag under säsongen. Men detta maskineri behöver även oljan som lagets etablerade stjärnor erbjuder, annars gnisslar det.

ANNONS

Kvällens match kan vara en helt annan match på så vis. David Luiz sägs vara aktuell för spel, Kieran Tierney och Alexandre Lacazette anses båda vara tillgängliga för spel, och det låter nu som om även Pierre-Emerick Aubameyang kan vara tillbaka för fullt. Arsenals stjärnstyrka är därmed drastiskt högre. Inte minst vet så klart både vi och Villarreal vad Aubameyang kan mäkta med i sådana här matcher.

Det har varit en väldigt negativ säsong för Aubameyang. Efter att ha skrivit på ett nytt väldigt lukrativt kontrakt med Arsenal inför säsongen har han därefter uträttat mer eller mindre ingenting under hela säsongen. Han har haft sina problem med familjen, och han har tydligen slitit med sjukdom, men han har heller inte gett något särskilt engagerat intryck vid flera tillfällen under säsongen. Hans hjärta verkar inte ha varit med i spelet.

ANNONS

Ändå har Aubameyang fortfarande möjlighet att rädda den här säsongen både för Arsenal och för sig själv. Vi vet redan vad Aubameyang kan uträtta i slutet av cuper, eftersom vi såg honom göra det i FA-cupens semifinal och final förra säsongen mot Man City och Chelsea. Kan han göra detsamma i Europa Leagues semifinal och final mot Villarreal och förmodligen Man Utd så är allting väl som i någon mening slutar väl.

Vad som har varit en negativ säsong för Arsenal och för Aubameyang kan mycket väl sluta som en positiv säsong för Arsenal och för Aubameyang. Allting beror på vilket Arsenal och vilken Aubameyang som ställer upp på planen mot Villarreal ikväll, och i en senare eventuell Europa League-final. Om det är ett bra Arsenal så har det alla chanser att bli verklighet.

Om det är det dåliga Arsenal, det Arsenal som inte skapar några chanser alls framåt och bjuder på chanser bakåt, det Arsenal vi har sett alldeles för många gånger under den här säsongen, då kommer Arsenals Europa League och Arsenals säsong ta slut ikväll hemma på Emirates mot Villarreal och mot Unai Emery. Arsenals förra säsong räddades av att de lyckades plocka fram lagets allra bästa sidor i de båda viktigaste matcherna.

ANNONS

Arsenal kan bara rädda den här säsongen om de har lyckats behålla den förmågan. Om inte så tvingas vi konstatera att Arsenal har gått bakåt snarare än framåt under den här säsongen med Mikel Arteta.

Peter Hyllman

Man City mot Chelsea blir en provocerande men positiv final!

Peter Hyllman 2021-05-05 23:03

Frågan är väl om Real Madrid någonsin har blivit riktigt så där utspelade i en semifinal i Champions League. Ändå satt vi där med cirka tio minuter kvar av matchen och det kändes som att den liksom lite hängde i en vågskål.

Chelsea har ju så att säga viss historik med detta att möta en spansk storklubb i en semifinalretur på hemmaplan i Champions League, leda med 1-0 och missa mängder av chanser. Men den här gången dömde i och för sig inte Övrebö.

Chelsea borde kanske ha avgjort semifinalen redan i Madrid. Och Chelsea borde definitivt ha avgjort kvällens semifinalretur redan i början av andra halvlek. Men till slut var det ändå Mason Mount som prickade in det förlösande 2-0-målet.

Chelsea har hållit nollan i 18 av 25 matcher under Thomas Tuchel. När Frank Lampard ifrågasattes om Chelseas defensiva svagheter med honom som manager så sa han sig vilja ha längre mittbackar.

ANNONS

Real Madrid, som enligt dem själva spelade för fotbollens framtid ikväll, där kan man onekligen börja tala om en uppblåst självbild, lyckades alltså inte den här gången som så många gånger tidigare snubbla sig vidare matchbilden till trots.

Maken till fräckhet för övrigt, att efter dessa senaste veckor börja prata om sig själva som beskyddare av fotbollens framtid. Ty så älskade Real Madrid fotbollen att de ville rädda den med en stängd europeisk superliga. Jominsann…

Den rasande bristen på självinsikt överträffades kanske bara av den minst lika rasande bristen på fantasi när Chelsea beskrevs som nyrika pengar från öst. Det är alltså snart 20 år sedan Roman Abramovich köpte Chelsea.

Låt oss säga att Real Madrid inte precis hör till mina favoriter för närvarande.

Helengelsk final i Champions League således. Och även om det kanske inte hör till vanligheterna, även om det är andra gången på tre säsonger, så är det väl heller inte något särskilt märkligt med det.

ANNONS

Men det var övertygande insatser både av Man City och Chelsea i dessa semifinaler. Inte minst av Man City som ställdes mot den bättre av motståndarna. Men efter en skakig första halvlek i Paris hade de semifinalen i fullständig kontroll.

Man City mot Chelsea i en Champions League-final är kanske inte en final ägnad att glädja alla människor och alla neutrala. En generell poäng är så klart att det aldrig är så jätteroligt med finaler mellan lag från samma land.

Sedan är det naturligtvis två klubbar som provocerar de som håller på andra klubbar i orimligt hög utsträckning. Det märktes ju inte minst just på hur Real Madrid betraktade sig själva i kamp mot Chelsea. Gamla pengar mot nya pengar helt enkelt.

Själv ser jag det väl som en rätt trevlig bekräftelse av den förnyelse och förändring av engelsk och europeisk fotboll som både Chelsea och Man City har medfört och som utifrån de allra flesta fotbollsmässiga aspekter har varit djupt positiv.

ANNONS

Det betyder inte att negativa sidor saknas, både en och annan fotbollsmässig sådan men även moralpolitiska sådana. Men det gäller att kunna se hela bilden, från båda sidor, och inte bara de delar av bilden man själv råkar gilla.

Varken Man City eller Chelsea har tagit sig till denna Champions League-final enbart för att de har investerat pengar. Det har ”alla” gjort. Både Man City och Chelsea har pengar, men de är i Champions Leagues final för att de gör rätt saker på rätt sätt.

Och om något så fick väl helgens ligamatch mellan just Man City och Chelsea en helt ny twist.

Peter Hyllman

Kan det bättre laget besegra världens bästa cuplag?

Peter Hyllman 2021-05-05 06:00

Om Chelsea ska ta sig till Champions League-final så måste de inte nödvändigtvis besegra ett bättre fotbollslag än sig själva. Men vad de måste besegra är ett lag vars kanske allra främsta egenskap är att lyckas undvika att bli besegrade, att på något sätt alltid lyckas hålla sig kvar i matchen. Chelsea måste besegra ett Real Madrid som under de tio senaste åren mer än något annat har varit och är världens bästa cuplag.

Kanske var det där något som blomstrade ut för fullt med Real Madrid redan i Champions League-finalen 2014, för sju år sedan. Real Madrids första Champions League-final på tolv år vid den tiden. En final som såg grundligt förlorad ut innan Sergio Ramos nickade in kvitteringen mot Atlético Madrid en bra bit in på tilläggstid. Ett mentalt mobiliserat Real Madrid körde sedan över ett mentalt förkrossat Atlético Madrid i förlängningen.

Det där blev sedan under åren som därpå följde något av ett kännetecken för detta Real Madrid, som helt enkelt vägrade att förlora i Champions League fastän de väldigt sällan såg ut att vara så värst mycket bättre än sina motståndare, och många gånger var det smått absurda situationer som tog Real Madrid vidare i turneringen. Real Madrid blev alltmer laget för de allra största matcherna.

ANNONS

Kanske har detta nått något av sin kulmen under den här säsongen. Real Madrid såg ut att vara på väg ut redan i gruppspelet, men krånglade sig vidare genom sena mål och märkliga resultat. Real Madrid såg länge ut att vara bortspelade från ligatiteln i La Liga, men även här har en svit av sena kvitteringar och avgörande mål, tillsammans med Atlético Madrids förfall, hållit dem kvar i kampen.

Semifinalen mot Chelsea har på något sätt följt samma mönster. Chelsea var det betydligt bättre laget i Madrid, och Real Madrid såg gamla och trötta ut. Chelsea borde egentligen ha knockat Real Madrid redan i den matchen, semifinalen borde ha varit i praktiken avgjord redan. Men på något sätt krånglade sig Real Madrid ändå till ett 1-1-resultat, och semifinalen lever alltjämt.

Hade det varit i stort sett någon annan motståndare än Real Madrid så hade Chelsea med 1-1 i ryggen, hemmaplan samt den matchbild de presterade i den första semifinalen, setts som övertygande favoriter. Men eftersom det är just Real Madrid så går det inte riktigt att säga så den här gången. Hur mycket bättre Chelsea än är kommer där alltid finnas den där gnagande känslan att Real Madrid kan vinna detta ändå.

ANNONS

Chelsea har så klart redan tagit sig till en Champions League-final denna säsong. Detta sedan damlaget under tämligen dramatiska former vände sin semifinal hemma mot Bayern München i söndags. Om alltså Chelseas herrlag också tar sig till Champions League-final ikväll så har Chelsea gjort något som jag misstänker måste vara rätt unikt och speciellt för en klubb. Två Champions League-finaler samma säsong.

Kanske är damlagets triumf något som Chelseas herrlag kan hämta inspiration från. Det var hårt tryck på Chelseas damer inför deras semifinal på hemmaplan, och nur är det lika hårt tryck på Chelseas herrar. Mot Chelseas damlag stod framför allt traditionens makt, svårigheten att vända en semifinal man inleder i underläge. Mot Chelseas herrlag står kanske också framför allt traditionens makt i form av Real Madrid.

ANNONS

Ungt ställs mot gammalt i den här matchen. Chelsea är ett lag baserat på tämligen unga spelare, ett ungt lag som egentligen kanske inte var tänkt att nå några Champions League-finaler redan den här säsongen. Det är så att säga inte redan nu som detta Chelsea borde vara som bäst, detta ligger några år framåt i tiden. Real Madrid i sin tur bygger väldigt, väldigt mycket på sina gamla stjärnor.

Just den saken är självfallet en annan sak som man anar kan väga över till Real Madrids fördel en sådan här kväll. Spelare som Karim Benzema, Toni Kroos, Luka Modric, Sergio Ramos (om han spelar) med flera har varit just i  sådana här matcher så många gånger förut. För de allra flesta av Chelseas spelare är det första gången. Energin hittar vi hos Chelsea, men erfarenheten är på Real Madrids sida.

Ändå är det en annan situation som gäller för Real Madrid ikväll. De måste göra mål. Med 0-0 vinner Chelsea, ett resultat som Chelsea alltså i någon mening kan spela på. Obra för Zinedine Zidane naturligtvis, vars taktik först och främst brukar bygga på att täppa till bakåt. Med Zidane är Real Madrid ett tämligen konservativt spelande fotbollslag men också, som sagt, och kanske just därför, världens bästa cuplag.

ANNONS

Chelsea brottas kanske i någon mening med samma besvär som bekymrade Liverpool i kvartsfinalen. Det skapas chanser men man tenderar att missa lite för många av sina chanser. Hade Liverpool utnyttjat sina chanser effektivt mot Real Madrid hade kanske de spelat semifinal nu. Hade Chelsea genom inte minst Timo Werner gjort mål på sina chanser i den första semifinalen hade de kanske redan varit klara för final nu.

Detta hänger naturligtvis samman med svårigheten att besegra Real Madrid. Man måste ta tillvara sina chanser för att besegra Real Madrid. Annars kommer Real Madrid alltid ha en fot kvar i dörren med möjligheten att rycka en vinst ur förlustens käft. Chelsea tog inte riktigt tillvara på sina chanser i Madrid, alltså är Real Madrid fortfarande i högsta grad kvar i Champions League, och kvar i denna semifinal.

ANNONS

Chelsea är bevisligen bra nog att kunna hålla ihop defensiven mot Real Madrid. Chelsea är också med spelare som Hakim Ziyech, Christian Pulisic, Timo Werner, Mason Mount med flera, bra nog att skapa många chanser och skapa bra chanser mot Real Madrid, och kommer helt säkert också göra det. Utnyttjar Chelsea dessa chanser på ett rimligt effektivt sätt så spelar de om några veckor Champions League-final.

Ironiskt nog är kanske de främsta hoten mot Chelseas plats i Champions League-finalen två av deras tidigare spelare i form av Eden Hazard och Thibaut Courtois. En som kan göra målen på dem, och en som kan stoppa målen av dem.

Peter Hyllman

Ett litet steg för fotbollen, men ett gigantiskt steg för Man City?

Peter Hyllman 2021-05-04 06:00

Om vi skulle vända några av de mest ljusblåa Man City-supportrarnas retorik mot dem själva skulle man mer eller mindre kunna avfärda Man Citys prestationer under den här säsongen. Det är ju ändå ingen riktig säsong, definitivt är det ingen säsong som räknas, och titlar man vinner under den här säsongen går inte att ta på allvar utan medföljs för alltid av asterisker. Den typen av mindre bemedlade åsikter.

I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Man Citys prestationer under den här säsongen är kanske desto mer beundransvärda just eftersom Man City med Pep Guardiola är det lag som bäst av alla lag har lyckats anpassa sig utifrån den här säsongens väldigt udda och speciella förutsättningar. Man City har adapterat, Man City har improviserat, och Man City har överkommit. Man City har inte använd omständigheterna som en ursäkt.

Visst blev det ingen quadrupel, eller för den delen någon Treble. I alla fall inte den typ av Treble som är den som måste räknas. Även om jag kommer få skäl att återvända till den frågeställningen om Man City vinner Champions League efter att redan ha vunnit ligan och Ligacupen. Är det en Treble på samma nivå som Man Utds Treble? Det finns saker som talar för det, liksom det finns saker som talar mot det.

ANNONS

Men alldeles oavsett den typen av mer ekivoka bedrifter så står Man City ändå på tröskeln till att skapa historia. Man City är en enda futtig match från att ta sig till klubbens allra första Champions League-final någonsin. Det vill säga den Match som Man Citys ägare mest av allt vill spela, och den titel Man Citys ägare mest av allt vill vinna. Vilket även gäller Man Citys supportrar så klart, oavsett om de medger det eller ej.

Man City måste bara vinna matchen före Matchen.

Eller Man City måste egentligen inte ens vinna. De går in i kvällens match med en 2-1-ledning över PSG, och de får spela matchen på hemmaplan. Bortamålsregeln arbetar än så länge för Man City, och PSG måste göra minst två mål för att kunna gå till final. Det är omständigheter som borde kunna spela Man City rätt i händerna. Man City har kort sagt matchboll, upplägg och smashläge.

ANNONS

Allt som skulle kunna ställa till det för Man City utifrån detta utgångsläge är till synes att Man City alltjämt är det som några ljusblå fortfarande envist hävdar att klubben är, trots alla bevis om motsatsen, nämligen en klubb som är sin egen värsta fiende, fäller krokben för sig själva och schabblar till även givna lägen. Men det där var möjligtvis Man City en gång i tiden, det är däremot mycket länge sedan detta var Man City.

Vad som annars riskerar ställa till det för Man City är naturligtvis motståndaren. PSG är ett högst kapabelt fotbollslag, och är naturligtvis inte uteslutna att faktiskt kunna vinna borta mot Man City. Allra helst som bortaplan inte riktigt är vad det har varit. Och om PSG skulle ta ledningen, och kanske göra några mål, då måste man rimligtvis börja räkna med att nerverna till slut syns på utsidan av Man Citys tröjor.

ANNONS

Vad måste Man City göra för att undvika detta?

Man City måste undvika det som hände under första halvlek i Paris. Man blev då alldeles för låga och alldeles för passiva i sina egna positioner. Framför allt ytterbackarna sjönk alldeles för långt ned i planen. Därmed skapades inget som helst tryck på PSG som därmed tryggt kunde flytta upp sina positioner och sätta högre tryck på Man City. Att Man City måste försvara fasta situationer bättre säger också sig självt.

Vad kan Man City göra för att undvika detta?

Man City måste upprepa det som hände under andra halvlek i Paris. Man City flyttade då upp lagets positioner, men framför allt blev laget betydligt mycket rörligare och tog fler löpningar mellan och bakom PSG:s egna linjer. Detta gav laget en helt annan dynamik, mängder med passningsalternativ och PSG blev ett betydligt mer beskedligt lag. Spelare som Neymar och Mbappe halvt försvann ur matchbilden.

ANNONS

Kort sagt handlar väl egentligen detta om att spela bra eller spela dåligt, att spela spänt eller spela avslappnat. Vad som händer under första halvlek i Paris är självfallet inte något taktiskt medvetet beslut, det är en funktion av hur laget hanterar situationen. Guardiola har pratat om hur viktigt det är att kunna trivas i dessa matcher. Och aldrig har kanske detta stämt riktigt lika bra som det gör för Man City ikväll.

En märklig sak hände i Paris. Det var som om alla inför matchen och under första halvlek var så väldigt förtrollade av spelare som Neymar, Mbappe och för all del även Marquinhos. Man City betraktades närmast som en eftertanke. Sedan, under andra halvlek, och efter matchen, så var det som om den kollektiva insikten plötsligt drabbade en och annan att Man City har rätt okej spelare de också.

ANNONS

En annan styrka Man City har visat upp den här säsongen är att de i högre utsträckning faktiskt står pall i motgång. En motgång följs inte nödvändigtvis av ännu fler motgångar, en olycka leder inte nödvändigtvis till ett ras som vi sett prov på flera andra säsonger, inte minst i Champions League. Detta Man City är alltså kapabelt att hantera och absorbera en och annan kalldusch under kvällen.

Delvis är detta även en funktion av Man Citys medvetna beslut att ligga lägre i sin press och i sina positioner den här säsongen. Detta har gjort Man City till ett mer stabilt lag på så vis, reaktionstiden är högre och riskfaktorn är lägre. Vi återvänder alltså till detta att Man City och Pep Guardiola har anpassat sig bäst av alla till den här säsongens speciella förutsättningar, och till lärdomar från tidigare säsonger.

ANNONS

Kanske är detta något som även de mest ljusblå Man City-supportrarna nu har lärt sig att uppskatta, eftersom de inte längre riktigt verkar vara av någon större uppfattning att den här säsongen inte räknas och dess titlar är att se som värdelösa. Man måste applådera detta lärande. Att det skulle kunna bero på att det denna säsong till skillnad från förra säsongen är Man City som vinner titlarna är ett cyniskt sätt att se på saken.

May the 4th be with Man City!

Peter Hyllman

Protester avbryter för första gången en engelsk ligamatch!

Peter Hyllman 2021-05-02 19:08

Vad vi precis har sett och i någon mening fortfarande ser är den mest omfattande och effektfulla, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som effektiva, supporterprotesten i engelsk fotboll under Premier League-eran, och egentligen så långt tillbaka som i alla fall jag kan minnas. Tusentals och tusentals supportrar landsteg vid Old Trafford, många av dem invaderade också arenan.

Protesterna gäller naturligtvis Man Utds ägare Glazers. Missnöjet med dem har varit omfattande i över 15 år redan, bubblandes upp till ytan med jämna mellanrum, och fiaskot med den europeiska superligan var någonstants droppen som fick bägaren att rinna över. Det är många år av girighet, av inkompetens, av misskötsel och en känsla av att pengarna blivit viktigare än fotbollen, som nu har fått detta missnöje att brisera.

Man kan ha praktiska invändningar mot dessa protester. Utifrån det nu gällande hälsoläget i världen är det kanske inte utmärkt med den här typen av folksamlingar, så långt är jag benägen att hålla med. Men utifrån det rent fotbollsmässiga perspektivet, eller utifrån det sociala protestperspektivet, har jag absolut inga som helst invändningar mot dessa protester.

ANNONS

Sedan kommer som brev på posten varje gång sådana här protester sker dessa bror duktig-muppar som pratar om att det minsann finns andra sätt att framföra sina åsikter på än genom sådana här protester. Vad dessa producenter av plattityder självfallet aldrig klarar av att beskriva i någon som helst närmare detalj är vilka dessa sätt är, hur dessa sätt faktiskt skulle se ut, och om de skulle ha någon som helst chans att lyckas.

Detta är naturligtvis detsamma oavsett om det är fotboll eller politik som protesterna gäller. Och i det här fallet är det naturligtvis både fotboll och politik i någon mening. Då får vi alltså se dessa ljushuvuden i engelsk och svensk TV, uppenbart oinsatta i ämnet, uppenbart utanför sina komfortzoner, sitta och oja sig som om viktigast av allt skulle vara att de själva ska få se, kommentera och prata om matchen.

ANNONS

Vilket är en indikation på en eller två saker. Antingen att man har en annan uppfattning än de som protesterar men saknar kunskap och förmåga att motivera sin ståndpunkt med saklig substans och därför istället fokuserar på form. Eller att man helt enkelt bara inte tycker protesterna är viktiga, eftersom vad som protesteras mot inte drabbar just dem, och vill avfärda dem istället för att försöka förstå dem. Möjligen både och.

Alla meningsfulla och effektiva sociala protester kommer i någon utsträckning att bryta mot uppsatta regelverk. Det är i själva verket detta som mer än något annat gör sådana här sociala protester effektiva. Just att de utmanar systemet. Många gånger är det just själva regelverket som protesterna gäller. Beklagar man sig över att protester inte följer reglerna så har man liksom inte riktigt förstått poängen, möjligen för att man inte vill.

ANNONS

Protesterna i och runt Old Trafford har så här långt och i huvudsak varit icke våldsamma. Så länge inte den gränsen överträds finns ingen större anledning att vara alltför kritisk. I de fallen detta gjorts desto mer kritisk. Hoppet dessa supportrar har är att deras protester leder till en starkare politisk vilja att genomföra förändring i hur engelska klubbar ägs, styrs, organiseras och interagerar med supportrar och lokala samhällen.

En engelsk fotbollsmatch på den här nivån har inte ställts in eller skjutits upp på grund av sociala protester på väldigt många år, frågan är när det alls hände sist. Det har inte hänt under Premier League-eran i alla fall. Den här matchen kan för all del fortfarande komma att genomföras, förr eller senare, Premier League lär säkert göra allt i sin makt för att den inte ska bli inställd, men den politiska effekten är i någon mening redan uppnådd.

ANNONS

Och när det är den engelska fotbollens enskilt största match som måste skjutas upp eller ställas in på grund av sociala protester, så lär det onekligen väcka uppmärksamhet, både medialt och politiskt. Även om jag för all del förstod att det skulle komma att bli protester, så är det nästan lite pinsamt att jag inte insåg på förhand att protesterna skulle vara av den här omfattningen.

Matchen mellan Man Utd och Liverpool är nu hur som helst uppskjuten. Det vill säga ej inställd. En rätt god gissning är kanske att matchen nu istället spelas imorgon kväll.

Peter Hyllman

Kan Man Utd slå sista spiken i Liverpools hopp om Champions League?

Peter Hyllman 2021-05-02 06:00

Man kan väl för all del förstå varför Man Utds och Liverpools ägare tyckte att detta med en europeisk superliga med garanterade platser var en bra idé. Rättare sagt, det är inte det minsta lilla svårt att se den affärsmässiga logiken bakom tänkandet. Man Utd har väl missat Champions League ungefär lika ofta som de tagit sig dit efter Alex Ferguson, och cirka hälften av de gångerna har de åkt ut redan i gruppspelet.

Inte har dett så mycket bättre ut för Liverpool. Fenway Sports Group kämpade och slet i flera år innan Liverpool faktiskt tog sig till Champions League, och nu när det precis ser ut som om de lyckats återetablera Liverpool i toppen igen, så räcker det alltså med en enda sämre säsong för att Liverpool plötsligt ska se ut att missa Champions League igen. För vilken som helst amerikansk ägare är detta naturligtvis outhärdligt.

Nåja, ännu är loppet för all del inte helt kört för Liverpool. Men det börjar onekligen se väldigt snårigt ut för dem. Och det mesta tyder kanske på att om Liverpool inte besegrar Man Utd den här söndagen så ska ett mindre mirakel till för att det ska bli något spel i Champions League nästa säsong. Man Utd har alltså den säkert mycket frestande möjligheten att dunka i en av de sista spikarna i kistan för Liverpools säsong.

ANNONS

Tungt för Liverpool naturligtvis. För ett år sedan defilerade de mot ligatiteln, deras första på 30 år, deras nittonde totalt. Man Utd var en rival som de åtminstone där och då hade placerat i backspegeln. Nu är det alltså ett år senare, de befinner sig fyra platser och 13 poäng efter Man Utd i tabellen, ett Man Utd som är i princip klara för Champions League-spel, och som alltså kan spela bort Liverpool från Champions League-spel.

Utan att vara alltför cynisk, och något beroende på hur den här matchen faktiskt går, så tänker jag att Man Utds spelare kan behöva vara försiktiga med fotleder och smalben i den här matchen. Frustration och förluster i rena rivalmöten är sällan någon särskilt lyckad kombination med avseende på spelares goda omdöme. Vilket vi har sett ett och annat exempel på genom åren.

ANNONS

Ännu en match hur som helst där Man Utds och Liverpools ägare förmodligen är väldigt glada att det inte får vara någon publik på läktarna, även om det helt säkert svider lite gran i plånboken. Men budskapet från läktarna under den här matchen, från båda håll, under en match som sänds i varenda hörn och vrå över hela världen, hade varit klart och tydligt i form av högljudda protester mot dem själva.

För även om det är affärsmässigt väldigt lätt att se logiken bakom ägarnas agerande så är det kulturellt obegripligt. Man Utd och Liverpool är två engelska klubbar som mer än några andra engelska klubbar har byggt en stor del av sin identitet runt just det europeiska cupspelet, runt Europacupen och runt Champions League. Att försöka sära dessa klubbar från detta sammanhang kunde aldrig bli något annat än fiasko.

ANNONS

Minst lika obegripligt är naturligtvis att klubbarnas ägare inte insåg detta långt på förhand. Även om jag för all del är rätt övertygad om att de förstod att projektet skulle stöta på protester så tror jag inte de förväntat sig, i alla fall hoppats på att slippa, så starka och samordnade protester. Men det visar kanske också på hur distanserade dessa båda ägare faktiskt är från sina respektive klubbar.

Man Utds supportrars relation till Glazers är kanske den mindre komplicerade. Det har protesterats mot Glazers under väldigt många år, egentligen ända sedan innan Glazers köpte klubben. Man Utds supportrar har alltid vetat vilka Glazers är, och det enda som skilt dem åt har kanske varit olika nivåer av tolerans, aldrig gillande. Man Utd har även förfallit sedan Alex Ferguson lämnade. Desto hårdare är därför nu protesterna.

ANNONS

Liverpools supportrars relation till FSG och John W Henry är mer komplicerad. Visst finns där ett omfattande missnöje. Men FSG och Henry räddade också Liverpool för ganska precis tio år sedan, från något väldigt mycket sämre. Och Liverpools resa sedan dess har i huvudsak varit helt och hållet positiv, om än kanske något långsam då och då. Alltså är det kanske inte så märkligt att protesterna i Liverpools fall ändå är mildare.

Vi kan nog ändå räkna med att dessa protester kommer hålla i sig ett bra tag till. Men som med alla sådana här protester så kommer de till slut dö ut. Intresset för kommande matcher, för kommande möjligheter till cupfinaler och titlar, och för nya värvningar under sommaren, kommer ofrånkomligen att ta udden av protesterna, och rikta uppmärksamheten mot helt andra saker. Återigen, vi har sett det förr.

ANNONS

Positivt är att planerna på en euroepisk superliga borde vara döda för överskådlig framtid för närvarande. Och på något sätt är det ändå fint att Man Utds och Liverpools supportrar, om än inte klubbarnas ägare, var enade i sitt motstånd mot dessa planer, både enade med sig själva och enade med varandra. Hade så inte varit fallet är det inte alls säkert att planerna hade dött så snabbt som de faktiskt gjorde.

Ändå finns det ju fortfarande en stank kvar runt dessa klubbar som just nu är svårt att få bort, en stank som de båda klubbarnas ägare har dragit på dem. Att många kommer ratta in den här matchen och se det som en slags den engelska fotbollens battle of the bastards är alltså inte det minsta lilla märkligt. Det är, för att tala lysande klartext, fullständigt välförtjänt.

Alltså är det kanske i viss mening passande att just den här matchen mellan Man Utd och Liverpool egentligen inte kommer kunna få någon glasklar vinnare. Även om Man Utd vinner så kommer ändå Man City vinna ligan, och även om Liverpool vinner så är det långt kvar till Champions League. Det är däremot en match som, om Liverpool inte vinner, kommer kunna få en mycket tydlig förlorare.

ANNONS

Alltid går det att prata om någon slags poetisk rättvisa med den saken.

Peter Hyllman

Engelsk fotboll majtågar mot rasism på sociala medier

Peter Hyllman 2021-05-01 06:00

England och engelsk fotboll befinner sig under den här långhelgen i någon slags gemensam bojkott av sociala medier. Detta i protest mot Twitters, Facebooks med fleras ovilja att göra något de ständiga sociala och rasistiska påhopp som görs över dessa plattformar. Detta torde alltså betyda att vi för första gången på över tio år kommer få uppleva en engelsk fotbollshelg utan något reellt twitterbrus.

Den konspiratoriskt lagde Man City-supportern, och många av dem gillar ju onekligen sina olika konspirationer, hade kanske tyckt och tänkt att det vore ju just typiskt att just den här helgen när Man City faktiskt har chansen att vinna ligan, vilket händer om de vinner mot Crystal Palace samtidigt som Liverpool vinner mot Man Utd, då ska det minsann bojkottas sociala medier. Just typiskt liksom.

En annan typ av konspiration gick att ana när Premier League under veckan presenterade sin Hall of Fame och dess första klass, och i denna klass innehållandes 23 spelare hittade vi ingen Ryan Giggs. Fotbollsmässigt obegripligt naturligtvis, men det är väl rätt troligt med tanke på Giggs nuvarande bekymmer med rättvisan att Premier League helt enkelt inte ville ta den kontroversen och därför plockade bort honom, den här gången.

ANNONS

En jobbig vecka har det även varit för Tottenham. Bayern München norpade väl ungefär som väntat Julian Nagelsmann före dem. Brendan Rodgers sade sig inte alls vara intresserad, även om det i och för sig är svårt att tänka sig honom säga något annat just i detta läge av säsongen för Leicester. Och så fort Tottenhams intresse för Eric ten Hag blev publikt så passade han på att skriva på nytt med Ajax.

Just Brendan Rodgers Leicester spelade ju redan under fredagskvällen, borta mot Southampton. En match som Leicester nästan i sin helhet fick spela med en spelare mer på planen sedan Jannick Vestergaard passat på att dra på sig ett direkt rött kort redan efter tio minuter. Ändå lyckades Leicester inte vinna matchen, vilket måste räknas som en rejäl missräkning för dem.

Ralph Hasenhüttl går ut och säger att han funderar på att lägga av med fotbollen när hans kontrakt med Southampton upphör. Knappast något upplyftande budskap till sina egna spelare och ledare, och det sätter väl i vilket fall ytterligare frågetecken runt Hasenhüttls framtid som Southamptons manager. Som börjat ifrågasättas alltmer sedan Southampton tappat precis all fart under våren.

ANNONS

Crystal Palace vs Man City

En på förhand tämligen avslagen match utan riktiga stakes för något av lagen. Crystal Palace håller sig kvar i Premier League, och Man City kommer naturligtvis vinna ligan vilken som helst av dessa återstående omgångar.

Vi kan förvänta oss att Pep Guardiola roterar laget precis som han har gjort de senaste veckorna, med tanke på den stundande semifinalen mot PSG, som självfallet är betydligt viktigare för stunden.

Roy Hodgson gör vad jag i alla fall misstänker är sina fem sista matcher inte bara som Crystal Palaces manager utan som manager över huvud taget. Att Crystal Palace rycker i Sean Dyche bekräftar onekligen denna misstanke.

Även om det inte alls vore en anställning som skulle göra mig särskilt förtjust.

Brighton vs Leeds

En match med lite större stakes eftersom Brighton ännu inte kan känna sig helt säkra på att undvika nedflyttning. Bakom dem jagar både Fulham och West Brom, även om Brighton naturligtvis har ett tämligen betryggande poängförsprång i tabellen.

ANNONS

Potentiellt däremot en riktigt intressant fotbollsmatch, med både Brighton och Leeds som spelar en teknisk och underhållande fotboll. Graham Potter skulle väl mycket väl kunna beskrivas som det närmaste Allsvenskan någonsin har kommit Marcelo Bielsa.

Chelsea vs Fulham

En match som faktiskt gör visst skäl för epitetet Londonderby, som annars klistras på alldeles för många matcher som inte alls förtjänar det. Men Chelsea och Fulham kommer ju inte bara båda från London, utan därtill västra London.

En match med höga stakes, både längst upp och längst ned i tabellen. Chelsea måste vinna i Champions League-striden, och Fulham måste vinna i nedflyttningsstriden. There’s no ifs or buts about it.

Väldigt svår match för Fulham naturligtvis, en bortamatch mot ett Chelsea som verkligen behöver vinna även de. Av de 15 poäng Fulham har kvar att spela om är det nog inte dessa tre poäng de förväntar sig att ta i första hand. Desto bättre om de gör det.

ANNONS

Inget lätt läge för Chelsea heller. Hemmaplan för all del, men mentalt jobbig match när den ligger inklämd mellan två Champions League-semifinaler mot Real Madrid. Man kan ha full förståelse om Chelsea kommer vara rätt splittrade i den här matchen.

Fulham kan vara ett besvärligt lag att möta. Detta har både Liverpool och Arsenal fått erfara på senare tid, på sina respektive hemmaplaner. Detta kommer alltså inte bli några gratispoäng för Chelsea på långa vägar.

Everton vs Aston Villa

En match som hade kunnat ha betydligt högre stakes än vad den nu faktiskt har. Det hade kunnat vara en match med direkt betydelse för Champions League-platserna, för båda lagen.

Nu är matchen kanske som mest en slags livlina in i Champions League-fajten för Everton, som om de vinner ikväll och med sin hängmatch tillgodo faktiskt fortfarande i högsta grad har chans på fjärdeplatsen.

ANNONS

Både Everton och Aston Villa har däremot haft det rätt tungt den senaste tiden i ligaspelet, en lång säsong har börjat komma ifatt spelartrupper som aldrig har varit de bredaste i Premier League.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto