Dagens lista kommer ta upp de största spelarslöserierna under Premier League-eran. Med vilket jag först och främst syftar på spelare som kom med väldigt högt renommé och med väldigt höga förhoppningar till Premier League, och som presterat väldigt bra både innan och efter sin tid i Premier League, men som egentligen utan egen förskyllan visade sig vara bortkastade spelare i Premier League.
Nyckelformuleringen i det där är ”utan egen förskyllan”. Det är rätt populärt när spelare misslyckas att leta förklaringarna hos spelaren själv, att den eller den spelaren helt enkelt inte var bra nog och så vidare. Ofta handlar det där om att lasta över ansvaret från den egna klubben. Men många gånger hittas den främsta förklaringen i själva verket just hos klubben och hur den väljer att använda spelaren.
Vilka som alltså inte kommer vara med på den här listan är spelare som först och främst för egen förskyllan, enligt min bedömning naturligtvis, misslyckades i Premier League, och spelare som skulle kunna beskrivas som bortkastade talanger, det vill säga unga spelare som vi fäste väldigt stora förhoppningar vid men som sedan som mer seniora spelare inte lyckades leva upp till dessa förhoppningar.
Som ni kommer se är detta en lista som domineras av anfallare. Kanske är inte det så väldigt konstigt. För det första är anfallare större stjärnor än andra spelare och även de spelare som kostar mest. För det andra, och framför allt, är det anfallare som kanske mer än alla andra spelare så att säga köps av fel skäl. Av egoskäl, av statusskäl, kanske som någon slags quick fixes och så vidare.
Hur som helst är detta enligt mig de åtta mest bortkastade spelarna under Premier League-eran:
(8) Filipe Luis, Chelsea
Under två perioder om fyra år vardera så var Filipe Luis en massivt framgångsrik vänsterback i Atlético Madrid, med 240 matcher med klubben. Mellan dessa perioder tillbringade han en säsong med José Mourinhos Chelsea, under deras titelvinnande säsong. En säsong under vilken han gjorde endast 15 matcher.
På ytan borde Filipe Luis ha varit en nästan perfekt värvning för Chelsea, kanske då i synnerhet José Mourinhos Chelsea. Men något gick alldeles uppenbart fel här, Filipe Luis var inte alls Mourinhos favorit som vänsterback. Givet att han ett år senare spelade Champions League-final med Atlético Madrid är det svårt att skylla på Filipe Luis.
(7) Dimitar Berbatov, Man Utd
Egentligen lite hårt att placera Berbatov på en sådan här lista givet att han vann både ligatitlar och skytteligor med Man Utd och var en väldigt uppskattad spelare på Old Trafford, något utav ett spelgeni. Ändå är det svårt att inte tänka sig att Berbatov hade kunnat vara en ännu större spelare i Premier League under längre tid på annat ställe.
Värvningen var märklig redan från början. Inte på grund av Berbatov specifikt, utan eftersom Berbatov så tydligt inte riktigt passade ihop med Man Utds inarbetade sätt att spela fotboll mot slutet av 2000-talet. Alex Ferguson såg något framför sig, och det var en av hans styrkor att kunna göra det, men den här gången slog det fel.
(6) Alexandre Lacazette, Arsenal
Arsenal betalade närmare £60m för Lacazette som klubbens nya stjärnafallare när det begav sig, och det kändes då onekligen som en kanonvärvning, som att äntligen hade Arsenal verkligen på riktigt värvat den stjärnanfallare som vem som helst kunnat se att de saknat i över fem år.
Ett halvår senare känner sig Arsenal av rent politiska skäl sedan Alexis Sanchez lämnat klubben, och Mesut Özil börjat göra sig obekväm, tvingade att värva Pierre-Emerick Aubameyang för ännu mer pengar, och plötsligt har Arsenal skapat sig ett anfallardilemma som varken Wenger, Emery eller Arteta riktigt hittat en bra lösning på.
(5) Angel Di Maria, Man Utd
När man pratar om Di Marias enda säsong med Man Utd är det svårt att komma från att Di Maria själv nog aldrig var jättesugen på att flytta till Premier League eller till Manchester. Det påverkade säkert en del, men hade Man Utd hanterat spelaren rätt är det heller inget som säger att detta inte hade kunnat förändras.
Men managergeniet Louis van Gaals specialitet under sina två år med Man Utd var knappast att hantera eller värdera spelare på rätt sätt. Han gjorde Di Maria varken bättre eller lyckligare av att spela honom på för honom helt ovana situationer, och vad som bara kan beskrivas som en världsspelare lämnade Man Utd efter en säsong.
(4) Stan Collymore, Liverpool
Mot mitten av 1990-talet var Collymore Premier Leagues och den engelska fotbollens next big thing. Dryga 20 år gammal hade han under några säsonger formligen öst in mål för Nottingham Forest, och i Collymore såg Liverpool anfallare som skulle ta dem tillbaka till den engelska fotbollstoppen.
Riktigt så blev det nu ändå inte. Liverpool hade ännu inte lyckats skaka av sig sina gamla uvar och ovanor och Collymore kom helt enkelt inte in i ett Liverpool som lyckades eller ens till synes riktigt ville lyfta Collymore, och därmed blev det också omöjligt för Collymore att lyfta Liverpool. Misslyckandet i Liverpool kom att prägla Collymores karriär.
(3) Andy Carroll, Liverpool
En något orättvist utskälld värvning på grund av transfersumman, som i sin tur var en följd av Chelseas värvning av Fernando Torres. Carroll, likt Collymore drygt 15 år tidigare, kom till Liverpool med höga förväntningar som en av Englands kommande stora anfallare, men han skulle visa sig bli misslyckad i Liverpool.
Carroll själv är sannerligen inte oskyldig till detta, men det kan inte heller förnekas att Liverpool aldrig någonsin verkade ha någon idé om hur de rent taktiskt skulle integrera Carroll i laget. Lustigt nog var det så att de spelare som främst hade kunnat mata Carroll med bollar oftast byttes ut när Carroll kom in på planen, eller tvärtom.
(2) Andrey Shevchenko, Chelsea
Här hade Roman Abramovich onekligen lyckats säkra sin ögonsten. Där och då en av världens bästa anfallare, tillika från den del av världen som Abramovich själv kommer från. Shevchenko värvades för vad som då var en rekordsumma i Premier League. Men det var en ren ägarvärvning.
Kanske hade någon glömt bort att briefa José Mourinho, kanske ansågs inte det som särskilt viktigt. Men låt oss säga att Mourinhos ögonsten inte var Shevchenko riktigt lika mycket som det var Didier Drogba, och Mourinho såg ingen som helst plats för Shevchenko i sitt lag. En konflikt som nog gav Mourinho sparken ett drygt år senare.
(1) Juan Sebastian Verón, Man Utd
Verón var ett fotbollsgeni, och alla som följt argentinsk och italiensk fotboll under åren runt millennieskiftet hade nog lyckats förstå det. Alltså var det inte så konstigt att många såg det som en helt fantastisk värvning när Man Utd sommaren 2001 gjorde klart med Verón som deras nya stjärnvärvning.
Vad ingen riktigt tänkte på var att Verón var en typ av mittfältare som inte alls passade in i det mittfältssystem som där och då gjorde Man Utd så vansinnigt framgångsrika, alltjämt ett hyfsat traditionellt fyrmannamittäflt. Eller att Verón var en typ av person som inte alls riktigt gick ihop med spelarkulturen i Man Utd eller fotbollskulturen i England.
Vill man vara lite snäll med Alex Ferguson, när denne utan omsvep idiotförklarade brittiska fotbollsjournalister, så var det just för att dessa mest av allt försökte framställa detta som Veróns fel, att Verón var en dålig fotbollsspelare. Vilket onekligen var en riktigt idiotisk uppfattning, precis som Ferguson sa.
Däremot är jag väl inte helt övertygad om att det var riktigt så som Alex Ferguson själv faktiskt tänkte.