Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Engelska klubbar som borde ta en tripp med Rikard Norling

Peter Hyllman 2020-07-31 17:30

Jag ska inte påstå att jag följer svensk fotboll med några hökögon. Men med det lite distanserade perspektiv jag ofrånkomligen ändå har så är Rikard Norling den tränare som imponerat mest på mig de senaste tio-femton åren. Han som haft mest att säga, han som pysslat med de mest intressanta sakerna på fotbollsplanen. Om någon tränare har ett så kallat internationellt drag över sig så är det i mina ögon han.

Något som satte igång tankebanorna hos mig efter att Norling nu fått gå från AIK. Att han fått sparken är knappast något som ska hållas mot honom, sådant har hänt mer eller mindre varenda manager i världshistorien, även de allra bästa. Jag har så klart ingen som helst aning om det är något Norling ens är intresserad av, men med min lilla inriktning tycker jag så klart det hade varit väldigt intressant att se Norling i Football League.

I Sverige tenderar vi att ha rätt hög uppfattning om oss själva, och inte minst gäller detta även svensk fotboll. Vi vill väldigt gärna tro att vi är väldigt duktiga, att vi har den bästa verksamheten, de bästa värderingarna, de bästa ledarna, det bästa supporterskapet, att den svenska modellen är den bästa och så vidare. Där verkar inte finnas någon större tro att vi skulle ha något alls att lära oss av andra.

ANNONS

Utifrån den utgångspunkten är det kanske desto märkligare att svensk fotboll har producerat så väldigt få tränare på export. Om vi nu faktiskt hade världens bästa tränare, eller ens i närheten av världens bästa tränare, så borde ju detta rimligtvis ha tagit sig ett uttryck på marknaden för tränare i världen. Men på den marknaden lyser onekligen svenska tränare med sin närmast totala frånvaro, i alla fall utanför Skandinavien.

Där finns en handfull tränare med marginella uppdrag i mindre klubbar och länder. Men genom alla år har Sverige bara producerat två tränare som verkligen etablerade sig bland de stora klubbarna i de större länderna. En av dem, Nils Liedholm, gjorde det i vad som bara kan ses som hans naturaliserade andra hemland, alltså Italien. Den andra är så klart Sven-Göran Eriksson.

ANNONS

Vi kan självfallet jämföra detta med tränarexporten i andra länder. Det kryllar av spanska, tyska och italienska tränare i de största ligorna. Även om vi väljer länder av jämförbar storlek och nivå som Sverige så märker vi att det exporteras betydligt fler holländska, portugisiska, argentinska, kroatiska, turkiska med flera tränare än svenska. Även med nordiska mått mätt är den svenska tränarexporten relativt sett mager.

Två svenska tränare under alla dessa år alltså. Antingen är det alltså så att marknaden helt enkelt inte har förstått hur enastående skickliga svenska tränare är, eller så gör helt enkelt marknaden inte annan bedömning av denna skicklighet. Eller så är våra svenska tränare bara ovanligt hemmakära eller folkskygga och håller sig helt enkelt inom Sverige eller möjligen våra närmaste grannländer.

ANNONS

Egentligen tror jag nog mest på den andra förklaringen, att svenska tränare helt enkelt är lite för blyga och kanske för trygghetssökande för att ge sig ut i världen. Lite på samma sätt som unga, engelska spelare under lång tid har varit väldigt ovilliga att våga sig utanför det egna landets gränser. Men engelska spelare har vidgat sina perspektiv, och kanske är det något även svenska tränare kan börja göra.

Om någon ska göra det, rättare sagt om någon ska börja göra det, så är det kanske just Rikard Norling. Han borde naturligtvis kunna dra viss uppmuntran av Graham Potters ändå framgångsrika övergång från Allsvenskan till en hög nivå av engelsk fotboll. Visst, Potter är behjälpt av att faktiskt vara engelsman, men vad gäller själva tränarmeriter så borde alltså steget inte vara oöverkomligt för en ambitiös svensk tränare.

ANNONS

Om vi ändå tänker oss att en Premier League-klubb trots allt är att betrakta som alltför orealistisk för Rikard Norling som ett första steg, vilka klubbar i Football League vore i så fall intressanta alternativ för honom, för vilka klubbar i Football League vore specifikt Norling en bra fit, och vilka klubbar i Football League skulle vi som tittar på tycka det vore mest spännande att se Norling i?

Inom den gemensamma ytan för dessa tre respektive delmängder, borde vi förhoppningsvis kunna hitta en handfull av klubbar, på ett sätt som i alla fall inte är fullständigt godtyckligt. Här är alltså fem klubbar jag väldigt gärna hade sett Rikard Norling få chansen av, och ta chansen med.

Watford. Men vänta här nu, är inte Watford en klubb dit managers går för att dö? De byter ju managers lika ofta som vissa byter strumpor. I och för sig, men det behöver inte tala till deras eller Norlings nackdel. Watford har en relativt stark spelartrupp, men söker en manager som kan lägga den taktiska grunden för uppflyttning. Även om Norling blir kortvarig i Watford så har han introducerats i engelsk fotboll.

ANNONS

Bristol City. Om vi ska tro djungeltrummorna så försöker Bristol City anställa Chris Hughton som deras nästa manager efter Lee Johnson. Hughton är ett större namn i engelsk fotboll än Norling, men om inte det går igenom så borde Bristol City kunna passa Norling rätt väl, ett taktiskt väldrillat fotbollslag i grunden, med individuell spetskvalitet i spelare som Nicklas Eliasson.

Reading. Reading har varit en av de mer märkliga klubbarna i Football League de senaste åren, med tvära kast från Jaap Stam till José Gomez till Mark Bowen. Reading verkar vara en klubb sökandes efter vad det är den egentligen vill. Samtidigt har dessa olika regimer av managers gett dem en eklektiskt intressant spelartrupp. Med Reading skulle Norling ha chansen att kunna bygga något intressant.

Wigan. Kaoset utanför planen har inte matchats av kvaliteten på planen. Wigan åker ur EFL Championship utan att laget Wigan förtjänar det. Situationen är naturligtvis väldigt osäker för Wigan, men när de får nya ägare kommer situationen förhoppningsvis också stabiliseras markant. Paul Cook har precis lämnat klubben, så här finns en bra öppning för en ambitiös manager som vågar tänka nytt.

ANNONS

QPR. Tredje hjulet i västra Londons klubbrivalitet för närvarande är QPR, när Brentford och Fulham gör upp om en Premier League-plats i tisdagens playoff-final. Det är svårt att bli riktigt klok på QPR som å ena sidan känns alldeles för bra för att riskera nedflyttning till League One, men å andra sidan alltför ojämna att fajtas om uppflyttning. Det hade varit en intressant utmaning för Norling att ändra på.

Swansea. Vet inte riktigt om det går att prata om svenskklubbar i engelsk fotboll, men Swansea är väl i så fall något av det närmaste vi kommer. Klubben är heller inte helt främmande för att anställa från svensk fotboll, givet att de tog in Graham Potter, och där finns tränarkopplingar mellan Swansea och Sverige. Steve Cook gjorde för all del ett oväntat bra jobb med Swansea den här säsongen, men kanske söker Swansea nytt.

ANNONS

Ipswich. Norling har kanske lyckats bäst i den svenska fotbollens större klubbar, så möjligen är han bättre lämpad för en klubb med förhoppningen om att kunna dominera sin liga. Ipswich åkte nyss ur EFL Championship och har självklart ambitionen att ta sig tillbaka, men saknade den här säsongen mentaliteten att dominera League One. Här kan Norling återföra en klassisk engelsk klubb till dess rätta nivå.

Sju engelska klubbar i Football League jag väldigt gärna hade sett tog de nästa stegen in i framtiden med Rikard Norling som manager, och som det hade varit kul om Norling själv hade varit intresserad av. Av olika skäl är kanske inget av dessa alternativ särskilt sannolikt, men det är väl kanske heller inte bloggens poäng. Bloggens poäng är kanske att det inte borde vara osannolikt, och kanske är det av helt fel skäl.

ANNONS

Svenska tränare borde söka sig mer utomlands, och mer till de större ligorna och större länderna. Inte för att svenska tränare är bäst i världen, utan för att svenska tränare heller inte är sämst i världen, och för att det på lång sikt skulle vara väldigt utvecklande både för svenska tränare och för svensk fotboll.

Peter Hyllman

Vilka klubbar hittar Eddie Howe utanför sin komfortzon?

Peter Hyllman 2020-07-31 06:00

Bournemouths resa till Premier League, liksom Bournemouths resa i Premier League, är på många sätt också Eddie Howes resa. Alltjämt en ung manager så har Howe ändå lyckats personifiera Bournemouth på ungefär samma sätt som Alex Ferguson gjorde med Man Utd och Arsene Wenger gjorde med Arsenal. Det är nästan omöjligt att tänka på Bournemouth utan att samtidigt tänka på Eddie Howe.

Av den anledningen kan det vara frestande att se det som självklart att Eddie Howe fortsätter med Bournemouth, följer med dem ner till Football League och påbörjar arbetet att bygga om Bournemouth från grunden, möjligen med ambitionen att ta dem tillbaka till Premier League. Om det sedan är vad som är bäst för Bournemouth, och för Eddie Howe, är en betydligt mycket mer öppen fråga.

Eddie Howe har av lätt insedda skäl varit en av den engelska fotbollens mest omtalade och hyllade managers de senaste fem åren. Det är inte svårt att förstå varför. Han har inte bara tagit Bournemouth upp i Premier League utan lyckades också behålla Bournemouth i Premier League under fem år. Han är dessutom engelsman och fortfarande mycket ung, många ser honom därför som ett stort namn för framtiden.

ANNONS

Howe har självfallet kopplats samman med andra klubbar under dessa fem år. Varje gång en klubb av viss storlek har sökt ny manager så har Howe nämnts som en fullt möjlig ersättare. Ofta i rena farten naturligtvis. Faktum är ändå att How har lyfts fram som manager både för klubbar mer måttfull storlek som West Ham, Everton och Watford, men även för riktigt stora klubbar som Arsenal, Chelsea och Tottenham.

Kanske kommer dessa rykten minska i antal och intensitet nu när Bournemouth till slut har åkt ur Premier League. Ryktena har däremot varit många under den här säsongen, och som jag påpekade redan i måndags så har dessa rykten varit så många och även så återkommande att det är svårt att undfly känslan att Howe faktiskt inte har något emot att dessa rykten har snurrat, tvärtom.

Det saknas heller inte skäl för Eddie Howe att se sig om efter en ny klubb. Han har i någon mening kommit till vägs ände med Bournemouth. Det är hur som helst svårt att se honom överträffa vad han redan åstadkommit med Bournemouth. Visst, Howe hade en kort tid med Burnley för snart tio år sedan som inte blev lyckad, huvudsakligen av rent personliga skäl, men detta är alltså ett bra tag sedan.

ANNONS

Visst för att Eddie Howe med familj säkert trivs väldigt bra i Bournemouth. Samtidigt är han ung och han är manager. Han kan inte gärna förvänta sig att få vara manager för Bournemouth hela sin karriär. Väljer han att bli manager ingår det i paketet att faktiskt behöva byta klubbar med jämna mellanrum. Howe borde dessutom knappast sakna egna ambitioner, och ska de förverkligas behöver han byta upp sig om möjligt.

Risken är annars inte bara att intresset från andra klubbar till sist avtar, när han inte längre är ett av den engelska fotbollens namn. Risken är också att Howe med Bournemouth hamnar i en slags komfortzon, att vara kvar i samma klubb bara för att det känns bekant och tryggt. Vi kan alla hamna i en sådan zon ibland. Men om Howe hoppas kunna utvecklas som manager behöver han utmana sig och söka sig utanför sin komfortzon.

ANNONS

Vilka är då dessa klubbar i Premier League som på samma gång ligger utanför Eddie Howes komfortzon, och är av rimlig storlek för Howe både att kunna betrakta det som ett inte orimligt stort kliv uppåt från Bournemouth men ändå som ett tillräckligt stort kliv uppåt från Bournemouth? För närvarande finns det faktiskt ett antal klubbar som borde kunna vara av stort ömsesidigt intresse, i fallande ordning:

Crystal Palace. Den klubb jag kanske i första hand hade sett som högintressant för Eddie Howe, liksom han för dem. Bloggade redan i tisdags om hur Crystal Palace vill jobba med sin akademi, om deras syn på Ajaxmodellen, och om hur det kan vara väl värt för dem att börja tänka nytt där gällande lagets framtid. Howe vore en närmast skräddarsydd manager för dem.

West Ham. Även West Ham är en klubb som under flera år har saknat en tydlig idé och riktning med sin verksamhet. Än har det värvats hit, än har det värvats dit, men oftast har det slunkits ned i diket. West Ham behöver en nytänkande manager som ändå kan ge klubben någon form av stabilitet, och just i det avseendet känns Eddie Howe mer eller mindre perfekt för dem.

ANNONS

Aston Villa. Nej, jag är inte överdrivet imponerad av Dean Smith som jag menar har visat sig otillräcklig för Premier League den här säsongen. Eddie Howe däremot har visat sig fullt tillräcklig för Premier League genom att hålla Bournemouth kvar i fem år. Ge Howe möjligheter att göra samma jobb med en klubb av Aston Villas resurser och kapacitet och det finns goda möjligheter att kunna bli riktigt bra.

West Brom. Jodå, jag vet att Slaven Bilic är West Broms manager, och efter att ha tagit dem upp till Premier League är det osannolikt att han går någon annanstans nu. Men i den händelse Bilic lämnar West Brom under säsongen av det ena eller andra skälet, kan West Brom göra betydligt sämre ifrån sig än att gå på Eddie Howe som ersättare. En klubb och en manager vars filosofier borde passa varandra väldigt väl.

ANNONS

Newcastle. Mycket i den här frågan beror kanske på om Newcastles uppköp faktiskt blir av eller inte, och i så fall vad för ambition och attityd dessa nya ägare faktiskt har på kort sikt. Det har naturligtvis pratats om betydligt större namn än Eddie Howe, men Howe vore faktiskt inte något dåligt första namn att börja ta klubben vidare. Newcastles spelarmaterial känns som något Howe skulle kunna göra bra saker med.

Visst skulle listan kunna göras längre. Men framför allt klubbar som Burnley, Sheffield United, Southampton med flera tar jag inte med eftersom de redan har managers som både passar dem bra och som de inte kommer byta ut på ett bra tag. Sedan finns så klart klubbar i Football League som möjligen skulle kunna intressera Eddie Howe, såsom Fulham, Brentford, Derby County, Nottingham Forest, Sheffield Wednesday med flera.

ANNONS

Väljer Eddie Howe istället att fortsätta med Bournemouth så kommer det finnas två sätt att betrakta detta på. För det första som något positivt att en manager som vi har kommit att se som en personifiering av Bournemouth väljer att fortsätta sitt arbete med dem, vilket kommer beskrivas med ord som lojalitet och långsiktighet. För det andra som en obenägenhet att leta sig utanför sin egen komfortzon.

Sanningen innehåller rimligtvis båda dessa sätt i någon form av valfri grad och proportion. Eddie Howes tydliga angst och osäkerhet över hur framtiden ser ut för honom och Bournemouth kan tolkas på två sätt. Antingen som en sorts bedrövelse att hans tid med Bournemouth slutar på ett negativt sätt, eller som en oro för att detta betyder slutet på hans tid med Bournemouth.

Uppenbart så här dagarna efter Bournemouths nedflyttning till Football League är att i alla fall klubben inte är helt säkra på hur framtiden ser ut. Om det sedan beror på deras egen tvekan, eller Eddie Howes tvekan, eller både och, är väl kanske inte lönt att spekulera i.

ANNONS
Peter Hyllman

Bittert piller att svälja för Newcastle lämnar dem ändå med själen intakt

Peter Hyllman 2020-07-30 19:00

Under flertalet av de fyra månader som Saudiarabiens uppköp av Newcastle befann sig hos Premier League för godkännande har det riktats allt hårdare uppmaningar åt Premier League att få tummen ur och faktiskt meddela ett beslut. Ingen hade kanske förväntat sig att efter fyra månader skulle Saudiarabien själva dra sig ur uppköpet.

Om vi ska tro Saudiarabien själva så drar de sig ur köpet då det enligt dem inte längre är kommersiellt gångbart på grund av att processen dragit ut på tiden, samt på grund av den osäkerhet som nu råder med anledning av allt som händer i världen, inte minst på grund av Covid-19.

Det säger mer eller mindre sig självt att detta är svepskäl. De kommersiella prospekten med Newcastle på lång sikt blir vare sig större eller mindre av att affären har dragit ut en eller två månader på tiden. Och även om det verkar vara populärt för stora engelska klubbar just nu att gömma sig bakom Covid-19 så är även detta milt sagt långsökt.

ANNONS

Saudiarabien drar sig ur uppköpet av Newcastle eftersom det har blivit uppenbart för dem att de inte kommer få något positivt svar från Premier League. Det vill säga att uppköpet inte skulle ha godkänts. Ett sätt att rädda ansiktet, möjligen också att blåsa av affären med minsta möjliga buller och bång.

Uppköpet har framför allt varit kontroversiellt av tre tunga skäl:

Piratsändningar. Saudiarabien har under en längre tid varit en aktiv aktör bakom piratsändningar av Premier Leagues matcher. Detta står av uppenbara skäl i direkt konflikt med Premier Leagues intressen och regelverk.

Allt tyder på att piratsändningarna har varit det stora kruxet. Premier League har länge försökt pressa Saudiarabien att göra något åt dessa piratsändningarna, utan att få något gehör. Att processen har dragit ut på tiden beror till stor del på att Premier League har försökt använda den som hävstång för att pressa Saudiarabien till eftergifter.

ANNONS

Mitt under processen publicerade WTO en rapport som inte friskrev Saudiarabien från ansvar för BeOutQ:s piratsändningar. Saudiarabien har också agerat under den här processen på ett sätt som inte alls ligger i linje med någon vilja att rätta sig efter Premier Leagues riktlinjer.

Givet TV-rättigheternas ekonomiska värde för Premier League är det lätt att förstå Premier League. Vad man dock lite kallt kan säga är att Premier Leagues ägar- och ledningstest, som innehåller inga regler alls om kränkande av mänskliga rättigheter, innehåller ytterst detaljerade regler om kränkande av TV-rättigheter.

Oklara maktförhållanden. Med Saudiarabiens investeringsfond som majoritetsägaren i Newcastle fanns det alldeles för många frågetecken kring vem eller vilka det var som till sist skulle fatta de avgörande besluten i Newcastle.

ANNONS

Att Saudiarabien varit inblandade i piratsändningar av Premier Leagues matcher kan dock vara svårt att underkänna dem för i Premier Leagues ägar- och ledningstest. Eftersom vi ju sett rätt tydliga exempel på i andra fall hur svårt det kan vara att leda den typen av samband i bevis.

Alltså kan man behöva hitta andra skäl att underkänna uppköpet. Här har Premier League kunnat utnyttja det faktum att den formella köparen för Saudiarabien var deras strategiska investeringsfond. Vilket gör kopplingen till den saudiska staten tydligare än vad att t ex placera ägandet i ett ”privat” bolag skulle göra.

Detta har gett Premier League möjlighet att rikta väldigt specifika frågor om vem det egentligen skulle vara som skulle fatta de avgörande besluten i Newcastle. Något som brukar vara rätt viktiga frågor inom fotbollen generellt. Frågor vilka Premier League alltså inte ansett sig ha fått några tydliga eller tillfredsställande svar på.

ANNONS

Mänskliga rättigheter. Saudiarabiens facit gällande mänskliga rättigheter är välkänt, eller kanske snarare ökänt. Det har funnit ett stort tryck på Premier League att inte godkänna Saudiarabien som ägare och därmed ge dem sådan legitimitet.

Att tro att mänskliga rättigheter vägde tungt i Premier Leagues beslutsfattande vore minst sagt naivt. Som sagt, regelverket värderar kränkande av TV-rättigheter oändligt mycket högre än kränkande av mänskliga rättigheter. Men det är ändå en fråga som knappast ökar Premier Leagues vilja att godkänna uppköpet.

Premier League är oerhört PR-känsligt. Vilket betyder att de inte nödvändigtvis bryr sig så värst mycket om mänskliga rättigheter, men däremot om att uppfattas som att de inte bryr sig så mycket om mänskliga rättigheter. Vilket ofrånkomligen hade varit något som hängts över deras axlar under överskådlig tid om uppköpet godkänts.

ANNONS

Vad säger detta om Premier League?

Inte mycket. Det finns inga större skäl vare sig att hedra eller klandra Premier League för själva utfallet här. Saudiarabien och övriga minoritetsägare kommer helt säkert vilja lasta dem för skulden, och det kommer helt säkert att berättas vitt och brett de kommande dagarna om allt bra de skulle ha gjort för Newcastle.

Till slut är det ändå Saudiarabien och köparna själva som ligger bakom de tre tunga skäl varför uppköpet inte kunde godkännas, och varför de själva därför valde att dra sig ur affären hellre än att tvinga fram ett negativt beslut. Premier League kan knappast klandras för substansen i den här fallet.

Premier League kan däremot klandras för formen. Frågan har tillåtits dra ut alldeles för länge på tiden. Man kan med goda skäl misstänka att Premier League medvetet valde att dra ut på processen, och därmed tvinga köparna till att själva dra sig ur, snarare än att behöva äga beslutet att underkänna dem som ägare.

ANNONS

Positivt för Premier League med detta utfall, oavsett vad man anser om hur det har uppstått, är att de med detta har undvikit att bli både aktör och arena i ett pågående PR-krig mellan oljestaterna på den arabiska halvön.

Vad betyder detta för Newcastle?

Rimligtvis är det en dag av förtvivlan för många av Newcastles supportrar. Helt legitimt för de som mer än något annat vill bli av med Mike Ashleys deprimerande och förtryckande ägarregim. Mindre legitimt för de vars enda tanke var förhoppningen om stora pengar och snabba titlar.

En förhoppning som förmodligen ändå hade kommit på skam. Majoritetsägaren var alltså Saudiarabiens investeringsfond, vars syfte med sitt ägande med största sannolikhet hade varit ett helt annat än det syfte som ligger bakom ägandet av Man City exempelvis, som Newcastles supportrar såg framför sig.

ANNONS

Att Newcastle inte köps av Saudiarabien betyder att klubben åtminstone inte behövt sälja sin själ för att bli av med Mike Ashley. Men det betyder samtidigt naturligtvis att Newcastle kommer ha ett sämre fotbollslag kommande säsong än vad de annars hade realistiska skäl att hoppas på.

Vi kan anta att detta betyder ännu en säsong för Newcastle med Steve Bruce, ännu en säsong med obefintliga investeringar och ambitioner, ännu en säsong där den enda rimliga förhoppningen kommer vara att hålla sig kvar i Premier League. Det är inget nytt med den saken, det är samma Newcastle vi sett i 13 år nu.

Men det betyder inte slutet på hoppet om framtiden.

Att Saudiarabiens uppköp av Newcastle inte går igenom kommer trots allt inte som någon väldig överraskning. Inte heller för Mike Ashley eller för alternativa köpare verkar det som. Flera har anat ugglor i mossen, och andra köpare har snirklat intresserat runt Newcastle de senaste månaderna, och snirklar fortfarande.

ANNONS

Detta tyder ändå på något positivt för Newcastle i detta läge. Mike Ashley vill verkligen sälja Newcastle. Att Saudiarabien å ena sidan inte köper Newcastle måste inte befinna sig i en nödvändig motsättning med att önska sig Mike Ashleys mer eller mindre omedelbara adjö som klubbens ägare.

Hur deprimerande det alltså än kan kännas för Newcastle att leva vidare under ett förkvävande tillstånd av intetsägande meningslöshet, som varit deras permanenta tillstånd under Mike Ashley, så finns det alltså fortfarande gott hopp om att detta ska kunna bli historia förr snarare än senare.

Det gäller bara att hitta en köpare som inte triggar precis varenda tänkbart alarm i Premier Leagues ägar- och ledningstest. Att behöva vänta på den saken köper kanske inte Newcastle något Champions League-spelande lag det närmaste året. Men det tvingar dem heller inte att sälja sin själ.

ANNONS

För Newcastle känns kanske detta mycket sämre på kort sikt, men det är betydligt bättre på lång sikt.

Peter Hyllman

Kan Fulhams offensiva änglar besegra Scott Parkers defensiva demoner?

Peter Hyllman 2020-07-30 06:00

Scott Parker är en manager runt vilken två olika läger har delat sig under säsongen. Där finns de som är på hans sida, som menar att Parker är rätt manager för Fulham och att han och laget bör få det stöd de behöver. Där finns å andra sidan de som ger uttryck för att vara mer negativa och som inte anser att Parker är rätt manager för Fulham, och att en annan manager borde ersätta honom.

Redan när Parker tog över Fulham under våren förra säsongen, sedan Fulham först sparkat Slavisa Jokanovic och därefter Claudio Ranieri, var det många som såg undrande på anställningen. Fulham var i praktiken redan så gott som nedflyttade när Parker tog över, så de flesta tog nog mer eller mindre för givet att det var en tillfällig anställning mest ägnad att slutföra säsongen för Fulham.

Men Scott Parker blev kvar som Fulhams manager även efter förra säsongen, och under hela den här säsongen. Antingen för att Parker på något sätt lyckades imponera i sådan utsträckning på Fulhams ägare och ledning i form av Shahid Kahn och dennes son Tony Kahn. Eller möjligen för att Tony Kahn för stunden är så upptagen med att driva ett amerikanskt wrestlingföretag att han inte längre orkar bekymra sig med Fulham.

ANNONS

Kärnan i dilemmat verkar först och främst utgöra Scott Parkers defensiva läggning, dennes konservativa och försiktiga fotboll. Fulhams framgångar, framför allt under Slavisa Jokanovic, byggde på en offensiv och flödande fotboll, mer fokuserad på att skapa chanser framåt än på att förhindra dem bakåt. Frustrationen med Parkers fotboll har varit att den är alldeles för långsam, alldeles för omständlig.

Möjligen speglar det Scott Parkers läggning som före detta spelare. Möjligen visar det att Parker är en outtalad student av den holländska fotbollsskolan. Bollinnehavet är nyckeln för Parker precis som för det var för Jokanovic, men där Jokanovic mer kanaliserade Pep Guardiola och Mauricio Pochettino så verkar Parker snarare hämta sin främsta inspiration från någon som Louis van Gaal.

Bollinnehavet är för Scott Parker först och främst defensivt till sitt syfte, att genom att kunna kontrollera bollen också kontrollera matchbilden, och framför allt förhindra motståndarna från att göra mål. Men Parkers defensiva attityd visar sig även inte minst i lagets taktiska uppställning, i hans laguttagningar, samt i de taktiska instruktionerna till spelarna där han uppenbarligen vill att spelarna vårdar sina defensiva positioner.

ANNONS

Möjligen går det inte att helt och hållet klandra Scott Parker. Han tog förra säsongen över ett Fulham som släppte in ett rekordstort antal mål i Premier League. Försvaret läckte helt enkelt som ett såll. Den kanske enskilt främsta anledningen varför Fulham åkte ur Premier League så emfatiskt. Att som första prioritet försöka trygga till defensiven är ett förståeligt beslut för vilken som helst manager.

Möjligen kan man klandra Parker för att fokusera alldeles för ensidigt på det ena, på bekostnad av det andra. I bakgrunden verkar det ligga en felaktig motsättning att ju mer ett lag fokuserar på offensiven desto mindre fokus måste läggas på offensiven. Men dessa båda sidor av fotbollen existerar i ett slags samspel. Ett fokus på offensiven kan leda till att behöva försvara sig mindre, eller kunna försvara sig högre upp i planen.

ANNONS

Just denna ensidighet har tagit sig ett mycket konkret uttryck på planen för Fulham under säsongen. Fulham den här säsongen är defensivt solida, väldigt svåra att bryta ned, och ett väldigt kompakt lag. Centrala mittfältare ligger lågt, ytterbackarna följer sällan med i offensiven. Men effekten av detta har blivit en isolerad offensiv, en långsam fotboll, och en oförmåga att skapa chanser.

Ett defensivt balanserat system ställer höga krav på lagets kreativa och offensiva spelare för att kunna producera något offensivt. Mycket riktigt finns det alla skäl i världen att t ex fundera över om Fulham över huvud taget hade spelat något playoff den här säsongen om det inte vore för Aleksandar Mitrovic, arguably ligans bästa anfallare. Hans många mål har hållit Fulham kvar i toppen av tabellen.

Men det stora utropstecknet under säsongen har visat sig vara Josh Onomah, den unge mittfältaren som kom från Tottenham förra sommaren, som en slags motvikt i köpet av Ryan Sessegnon. Onomah har blixtrat till som en mer offensiv, en mer direkt och en mer framåtinriktad spelare på centralt mittfält. Han har lyckats sy ihop Fulhams mittfält och anfall, och framför allt gett Fulham fler alternativ framåt än Mitrovic.

ANNONS

Det hann ändå gå en bra bit in på säsongen innan Onomah började göra ett avtryck i Fulhams startelva, innan han faktiskt fick spela. Och skeptikerna är inte främmande för att påpeka att den främsta anledningen att han faktiskt fick börja spela var en skada på Tom Cairney på Fulhams mittfält, en betydligt mer kontrollerande och defensivt inriktad spelare, som hellre passar en boll extra i sidled än en boll för mycket i djupled.

Enligt det synsättet var det alltså inte något infall av taktisk inspiration som fick Scott Parker att plötsligt börja spela Josh Onomah, utan det var ett beslut utav betydligt mer praktisk karaktär. Därmed uppstår en viss oro, eftersom Parkers naturliga inställning mycket väl kan visa sig vara att hellre förlita sig på mer defensiva spelare, och inte ta den extra risk som en mer offensiv spelare som Onomah ofrånkomligen innebär.

ANNONS

Parker har visat den tendensen tidigare under våren. Inte minst efter uppehållet valde Parker plötsligt att placera Onomah på bänken, och Fulham förlorade också de två första matcherna, mot konkurrenter i toppstriden. Mot motståndare av sådan kvalitet att Fulhams defensiva system i sig inte var tillräckligt för att kunna kontrollera dem. Där hade en spelare som Onomah behövts, för att kunna ge systemet den kick det behöver.

Ju mer som står på spel i en match, desto mer avgörande dess karaktär, desto mer misstänker man att en manager som Scott Parker kommer vilja försöka kontrollera matchbilden, och minimera riskerna. Få matcher är naturligtvis så avgörande, och har så väldigt mycket som står på spel, som i ett playoff. Alltså befarar många att Parkers system i detta playoff kommer hålla en defensiv slagsida.

ANNONS

Som sagt, det existerar två olika läger runt Scott Parker. Enkelt kan det framställas som att dessa båda läger grundar sig i två olika tankefigurer, som formulerats i någon slags kontrast mellan Parkers fotboll och den fotboll Fulham spelade under Slavisa Jokanovic, och som fortfarande präglar mångas tänkande. Båda dessa tankefigurer bygger på ett bollinnehav, men med helt olika balans mellan offensiv och defensiv.

Valet dem emellan kan formuleras på ungefär följande sätt: Med Scott Parkers fotboll kommer Fulham ha en större chans att hålla sig kvar i Premier League, däremot kan det bli betydligt svårare att ta sig till Premier League. Omvänt, med Slavisa Jokanovics fotboll kunde Fulham betydligt lättare ta sig till Premier League, men kunde inte med den fotbollen hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

Här finns det naturligtvis goda skäl att höja några varningens ord för detta med förenklingar, halvsanningar och falska dikotomier. Det kan inte med självklarhet sägas att Fulham lättare kommer kunna hålla sig kvar i Premier League med Scott Parkers fotboll än med Slavisa Jokanovics fotboll, lika lite som det kan sägas med någon självklarhet att det inte går att hålla sig kvar i Premier League med Jokanovics fotboll.

På samma sätt kan vi konstatera att även om Scott Parkers fotboll inte med samma självklarhet kan ta Fulham till Premier League, så befinner sig Fulham nu bara två matcher från att ändå ta sig upp i Premier League, och Fulham hade ända in i säsongens allra sista omgång fortfarande chansen till automatisk uppflyttning. Så det lönar sig kanske heller inte att vara överdrivet kategorisk gällande Parkers fotboll med Fulham.

ANNONS

Pressen är ändå hög på Fulham och på Scott Parker. För om Fulham inte vinner detta playoff, så kommer detta ofrånkomligen tas som bevis för ståndpunkten att Fulham spelar en alldeles för defensiv, långsam, ineffektiv och kanske framför allt oinspirerande fotboll för att kunna ta sig tillbaka till Premier League. En ståndpunkt som för all del inte kändes helt dagsfärsk när Fulham gjorde säsongens kanske bästa halvlek mot Cardiff i måndags, en match de vann med 2-0.

Men häri ligger också den ofta osynliga risken med defensiv, riskminimerande fotboll. En fotboll som inte lyckas inspirera och engagera sina supportrar genom sitt själva utförande blir helt och hållet beroende av resultaten för att kunna inspirera och engagera. Uteblir resultaten existerar ingen goodwill, inget tålamod, och ingen vilja att ge en andra chans. När Leeds misslyckades i förra säsongens playoff ville alla ge Marcelo Bielsa en andra chans.

ANNONS

Ingen kommer anstränga sig för att ge Scott Parker en andra chans. Annat än möjligen en ägare och en ledning som för stunden hellre ägnar sig åt amerikansk wrestling än åt att lägga någon som helst ansträngning på Fulham.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joel Veltman, Ajax till Brighton. Brighton med något av en oväntad kupp. Holländsk mittback-högerback, spelandes i landslaget, som varit med om Ajax rätt spännande resa de senaste säsongerna. Uppenbart är att Graham Potter håller på att förstärka Brightons defensiv, och det här var ett bra sätt att göra det på. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Brentford har en metod bakom all galenskap!

Peter Hyllman 2020-07-29 06:00

Brentford har under flera år varit en klubb som gjort saker annorlunda mot för hur engelska klubbar normalt sett gör saker. Och som kanske alltid är fallet när klubbar eller personer gör saker på ett annorlunda sätt så kommer de kritiseras för den saken, de kommer ifrågasättas och beskrivas som inte riktigt kloka. Kort sagt kommer de beskrivas som mer eller mindre galna.

Galenskap däremot, enligt någon slags allmängiltig textbok, definieras som att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Om vi tillämpar just den specifika definitionen av galenskap, på en division där många klubbar brottas med ägarproblem, finansiella problem, och som i flera fall äventyrar sin egen överlevnad i jakten på Premier League, så är det kanske inte Brentford som är den galna klubben.

Supportern tillika investmentbankern Matthew Benham började investera i Brentford så tidigt som för tretton år sedan. Han gjorde en överenskommelse med Brentfords supportertrust att investera £1m i klubben varje säsong under fem år. Detta skulle visa sig vara förstadiet till att Benham år 2012 gick in som majoritetsägare i Brentford, och från och med 2014 äger 100% av klubben.

ANNONS

Exakt vid samma tidpunkt firade Brentford sin ankomst till EFL Championship. De fem kommande säsongerna skulle se Brentford uppnå en placering på tabellens övre halva varenda säsong. Alltså kommer det liksom inte som någon blixt från klarblå himmel att Brentford nu inte bara befinner sig i playoff, utan dessutom är favoriten på förhand att vinna detta playoff.

Etablissemanget ruskade dock på sina huvuden åt Brentfords olika beslut. Brentford var tidiga med i engelsk fotboll, åtminstone på den här nivån, att införa en director of football och alltså frångå den klassiska managermodellen. Brentford värvade många unga okända och utländska spelare, och de vanliga frågorna ställdes naturligtvis kring hur dessa spelare skulle klara sig i Football League.

Samtidigt som Matthew Benham gick in som majoritetsägare i Brentford köpte han dessutom den danska klubben FC Midtjylland, och nådde framgångar med dem. Även detta ådrog sig självklart en hel del uppmärksamhet, och det pratades om att Brentford skulle försöka efterapa den danska modellen också i engelsk fotboll. Vad som egentligen var danskt med den här modellen var aldrig helt uppenbart.

ANNONS

De största protesterna uppstod emellertid när Brentford meddelade sitt beslut att lägga ned den egna akademin. Något som gick helt på tvärs med engelsk klubbtradition, alla klubbar ska ju ha sin akademi. Men Brentford såg saken på ett företagsekonomiskt sätt, och menade att pengarna kunde investeras på ett bättre sätt. Istället valde Brentford att satsa på ett B-lag, med en mycket närmare relation till Brentfords a-lag.

Utifrån Brentfords perspektiv kan beslutet synas självklart. Investeringar i en akademi är notoriskt osäkra, där det är högst osäkert om spelarna utvecklas som man vill. Dessutom kan större klubbar gå in och norpa de mest värdefulla spelarna. Att investera i ett B-lag, med kontrakterade spelare från något äldre åldersgrupper, och integrera detta tydligare med a-laget, är ett strategiskt sett sundare alternativ.

ANNONS

Men den del av Brentfords verksamhet det pratats allra mest om är deras metodiska användande av statistik och numerisk analys i sin scouting, värdering och rekrytering av spelare. I stort sett alla klubbar använder sig så klart av analys av det här slaget när de ska rekrytera spelare, men Brentford gör det enligt alla utsagor i högre utsträckning, mycket mer detaljerat och betydligt mer envetet än alla andra klubbar.

Moneyball är ett begrepp som blivit populärt inom fotbollen de senaste cirka tio-tolv åren, men också ett begrepp som blivit så brett att det också blivit rätt meningslöst. Till slut har det blivit så att varenda klubb som utger sig för att vilja värva spelare som har potential att vara mer värda för dem än den summa de betalar för spelaren, det vill säga agerar det minsta lilla rationellt, påstås hålla på med moneyball.

ANNONS

Alltså är det kanske inte så konstigt att Matthew Benham själv säger sig hata begreppet moneyball. Man kan ana att han har fått höra det ordet några gånger i alla intervjuer som har gjorts med honom. Men för Brentford har det egentligen aldrig handlat om något mer komplicerat än att försöka maximera kvaliteten i sin egen scouting och rekrytering av spelare, helt enkelt eftersom de måste.

Kan man inte utspendera konkurrenterna så måste man uttänka dem. Uttryckt annorlunda, den som är mindre måste slåss smartare om han vill vinna fajten. Den strategiska insikten, tillsammans med den för Football League förvisso inte helt vanliga insikten att Brentford behöver leva inom sina egna resurser, är vad som ligger bakom Brentfords väldigt väl utvecklade metoder.

Man måste säga att Brentfords metod har varit framgångsrik. Samtidigt som de har radat upp sex raka placeringar på tabellens övre halva i EFL Championship har de sålt spelare vidare för över £120m. Inom detta belopp ryms försäljningar av spelare som André Gray, James Tarkowski, John Egan, Ezri Konza med flera. Samtliga spelare som nu har sin hemvist i Premier League.

ANNONS

Samtidigt ställer Brentford upp med ett lag som, åtminstone tillsammans med Leeds, kan beskrivas som ligans mest talangfulla och bäst spelande fotbollslag. Här finns några strålande talanger som Said Benrahma, Sergi Canós, Rico Henry, Josh Dasilva, Ollie Watkins med flera. När det gäller scouting, rekrytering, förädling och försäljning av spelare är det få om ens någon engelsk klubb som överträffar Brentford.

Brentford uttrycker det själva som att deras strategi är att ta kalkylerad risk. Ett rätt avslöjande uttryck. Alla klubbar tar naturligtvis risker, men långt ifrån alla klubbar räknar på risken. Många klubbar har eller gör inga kalkyler bakom sin risk, och gör därmed sig själva i högre utsträckning beroende av tur eller tillfälligheternas spel. Brentfords unika konkurrensfördel är deras väldigt väl utvecklade metod.

ANNONS

Metoden gör Brentford bättre rustat att verkligen etablera sig i Premier League, än t ex klubbar som Norwich, Fulham eller Bournemouth. Klubbar som saknat en motsvarande metod. Jämförelsen med Bournemouth lockar. Båda börjar på B, båda är klubbar av liknande storlek med arenor av liknande storlek. Hade Bournemouth haft Brentfords metod hade de fortfarande spelat i Premier League, och uppnått mer i Premier League.

Brentfords framgångar visar på det långsiktiga värdet i att våga tänka och göra annorlunda än alla andra. Att våga ifrågasätta för givet tagna föreställningar. Det kommer säkert av omvärlden att beskrivas som en slags galenskap. Men Brentford visar klart och tydligt att det finns en mycket god metod bakom deras galenskap. Den metoden kan ikväll ta dem till Wembley, och om en knapp vecka till Premier League.

ANNONS

Invändningen mot metoden, som den tar sig form på planen, är att den ger dem ett lag av oerfarna och därmed ojämna spelare som har svårt att nå hela vägen över mållinjen. Vilket riskerar överdrivas, men som ändå känns aktuellt givet att ett Brentford som vann åtta raka fotbollsmatcher plötsligt förlorat tre raka matcher när det gällde som mest, och ett Brentford som gjort flest mål i ligan har plötsligt bara gjort ett mål på tre matcher.

Ikväll måste Brentford hantera pressen och prestera, om de ska kunna vända ett 0-1-underläge mot Swansea. Oavsett om de lyckas eller ej så är det ikväll Brentfords allra sista match på klassiska Griffin Park, efter 116 år. Brentford flyttar från och med nästa säsong in på den nya och cirka 6,000 platser större arenan Brentford Community Stadium.

En flytt som till största delen ansetts nödvändig just för att göra Brentford redo för Premier League. Ett av Brentfords uttalade mål de senaste åren som även det fick folk att tycka de var galna. Men med Brentford bara några få matcher från Premier League så verkar de kanske inte längre så väldigt galna.

ANNONS
Peter Hyllman

Varför missade Leicester Champions League?

Peter Hyllman 2020-07-28 19:00

Om vi inför säsongen hade spekulerat i att Leicester skulle vara intensivt involverade i Champions League-striden ända in i slutomgången, men till slut ändå sluta femma, några få poäng från Champions League, så hade vi med största sannolikhet nickat och tyckt att Leicester ändå hade gjort en riktigt bra säsong.

Om vi inför säsongen istället spekulerade i att Leicester vid årsskiftet skulle ha ett försprång om 14 poäng ned till Champions League-strecket, till synes ha Champions League-spel mer eller mindre säkrat, men under våren prestera ett ras som skulle placera sig på en topplista över Premier Leagues värsta ras, så hade vi nog tyckt det var svagt.

Utgångspunkten spelar en ofta stor roll. Det är den gamla klassikern. Fråga prästen om det är okej att du röker samtidigt som du ber så kommer han svara nej. Fråga samma präst om det möjligen är okej att du ber samtidigt som du röker, och han kommer högst sannolikt svara javisst, självklart!

ANNONS

Båda tankegångarna är giltiga för Leicester. De har naturligtvis alla skäl i världen att vara väldigt nöjda med den här säsongen utifrån utfall och förväntningar på förhand. Det är på samma gång fullt förståeligt att de är djupt missnöjda att missa Champions League efter att ha skaffat sig själva ett sådant försprång.

När Champions League-striden den här säsongen ska sammanfattas så är det ändå först och främst med att Leicester missar Champions League, snarare än att Man Utd och Chelsea vinner sina Champions League-platser. Om inte Leicester rasar samman så missar en av Man Utd eller Chelsea Champions League.

På motsvarande sätt är kanske det därutöver främsta skälet varför Man Utd och Chelsea tar sig till Champions League nästa säsong, snarare än att Man Utd och Chelsea skulle ha varit så strålande bra, att klubbar som framför allt Tottenham och Arsenal inte alls kommit upp i acceptabel nivå sett över hela säsongen.

ANNONS

Vid sidan av att påpeka relativa självklarheter som att Man Utd och Chelsea har mycket pengar, således väldigt bra spelare, och därmed till sist rätt bra lag oavsett hur mycket de ibland försöker visa på motsatsen, så är alltså den enda återstående frågan från Champions League-striden hur och varför Leicester lyckades missa Champions League?!

Överpresterade Leicester under hösten?

En inte ovanlig tankegång är att Leicester överpresterade rejält under hösten och vintern, och att fallet därefter således var att vänta. Ibland motiveras detta med att hänvisa till Leicesters förväntat antal gjorda och insläppta mål, som Leicester överträffade rejält.

För det första så visst hade Leicester en osannolikt bra första halva av säsongen, och nog var det väntat att det skulle ske en så kallad normalisering under andra halvan. Men ingen förväntade sig naturligtvis ett ras av den här omfattningen.

ANNONS

Att Leicester normaliserades under våren kan alltså vara en del av förklaringen till varför Leicester missar Champions League, men långt ifrån hela förklaringen.

Jämförelsen med Leicesters xG-siffror är även vilseledande. xG-statistik tar inte hänsyn till vilka spelare som får chanserna. Att överprestera relativt xG är i själva verket normalt för ett lag med mycket bra spelare.

Det normala för ett mycket bra lag med mycket bra spelare är alltså inte att exakt motsvara xG.

Blev Leicester taktiskt avlästa?

En annan tankegång är att motståndarna lärde sig och anpassade sig till Leicester under säsongens andra halva, och att Leicester i sin tur inte lyckades anpassa sig till det.

Jamie Vardys styrka som anfallare borde inte vara någon hemlighet. Han gillar att kunna springa in i sina ytor. Något han lyckades med frekvent under säsongens första halva, men som det blev mindre av därefter.

ANNONS

Motståndarna började lägga sig lägre mot Leicester, möjligen med insikten än en gång att Leicester faktiskt var ett riktigt farligt lag, och det ströp effektivt ytorna för Vardy, som därmed fick det tuffare med målskyttet.

Det hjälpte inte heller att James Maddison, Leicesters främsta kreativa chansskapare från mittfältet, skadade sig en bit in på våren.

Hur påverkade Leicesters otur med skador på nyckelspelare?

Vilket för oss in på Leicesters skador. Att skylla på skador är så klart populärt för alla lag, men det drabbar olika lag olika mycket, dels beroende på truppens bredd till att börja med, dels beroende på vilka spelare som blir skadade.

Leicester får under våren skador under längre perioder på spelare som Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi och James Maddison. Skadorna hade knappast kunnat drabba viktigare spelare för Leicester.

ANNONS

Plocka bort Trent Alexander-Arnold, Jordan Henderson och Sadio Mané från Liverpool och det här hade nog blivit en betydligt besvärliga säsong även för dem.

Leicesters olycka tog inte stopp där. Lagom till att säsongen skulle avgöras så har Leicester tre fjärdedelar av sin ordinarie backlinje skadad. Hur påverkas matcherna mot Tottenham och Man Utd av detta t ex?

Leicester är inte det enda laget att dras med skador den här säsongen, men det är svårt att se något lag ha drabbats hårdare än Leicester.

Fungerade Rodgers taktiska justering?

Ett sätt som Brendan Rodgers försökte hantera skadesituationen, och även försöka komma till rätta med Leicesters avstannade offensiv, var att jobba med tre mittbackar och mer offensiva wingbackar.

Greppet gav Leicester lite bättre flyt framåt, men samtidigt så skapade det oreda i de bakre leden. Samspelet mellan mittbackarna Jonny Evans och Caglar Soyuncu, som varit ett av säsongens utropstecken, började glitcha betänkligt.

ANNONS

Rodgers taktiska ingrepp kostade helt enkelt mer än de smakade.

Drabbades Leicester av stora darren?

Sammantaget konspirerade dessa faktorer till att skapa en situation i vilket Leicesters ras både blev möjligt och till ett slags faktum.

Men att genomföra en säsong handlar mycket om hur ett lag lyckas hantera situationer av det här slaget. Om laget lyckas hålla sig lugnt i stormen eller om det sveps med i en spiral av självförstärkande negativism.

Här känns det rätt tydligt, baserat på hur Leicesters spelare ofta agerade ute på planen, särskilt mot slutet av säsongen, att de helt klart var störda av situationen, inte visste hur de skulle hantera den, och därför ofta reagerade överilat och med frustration.

Möjligen jobbade Leicesters stora försprång till deras nackdel i detta avseende. Det gav Leicester något att förlora, snarare än vad som nog borde ha varit fallet för dem, något att faktiskt vinna.

ANNONS

Brendan Rodgers lyckades aldrig riktigt få Leicester att kunna hantera det läget rent psykologiskt.

Peter Hyllman

Är det läge för Crystal Palace att börja tänka i nya banor?

Peter Hyllman 2020-07-28 06:00

Frank De Boer säckades förra veckan av Atlanta United i MLS. Något som fick mig att associera till två saker. För det första att det verkar som om holländska tränare gjorde klokast i att hålla sig inom Holland. För det andra till De Boers sorglustiga och mycket korta tid med Crystal Palace för tre år sedan, när han fick sparken redan efter fyra matcher, efter fyra förluster och noll mål på dessa matcher.

Bränt barn skyr elden brukar det sägas. Misslyckandet med Frank De Boer, och med försöket att börja tillämpa den så kallade Ajaxmodellen i Crystal Palace, riskerar med största sannolikhet göra Crystal Palace obenägna att pröva på något sådant igen. Inte minst eftersom återgången därefter till Roy Hodgson ändå lyckades med vad som var föresatsen, att hålla Crystal Palace kvar i Premier League.

Ändå känns det som en tanke värd att återvända till för Crystal Palace.

Ingen kan förneka att anställningen av Frank De Boer blev ett fiasko. De Boer var uppenbart inte rätt människa för jobbet. Dessutom pratade Crystal Palace förvisso brett om Ajaxmodellen utan att på något sätt stötta en sådan reform med de nödvändiga investeringarna i spelartruppen. Försöket var dömt att misslyckas. Men det betyder inte att strategin och tänket som sådant var felaktigt.

ANNONS

Strategin som låg bakom anställningen av Frank De Boer, och försöket att utveckla Crystal Palace mer i riktning mot den så kallade Ajaxmodellen, har fortsatt i bakgrunden. Framför allt har detta tagit sig uttryck i Crystal Palaces omfattande investeringar i sin egen akademi, och den vikt klubben har lagt vid att denna akademi nu till sist har blivit tilldelade så kallade kategori 1-status.

Ambitionen är både uppenbar och uttalad. Crystal Palace vill vara en av Englands främsta centrum för utveckling av unga spelare, och den primära klubben för detta ändamål i södra London. Ambitionen följer samtidigt en av Crystal Palaces stolta traditioner just som en av Englands främsta akademier. Ungdomslagen som Crystal Palace fick fram under framför allt 1970- och 80-talen lever fortfarande i minnena.

Men Crystal Palaces akademi har producerat spelare även efter det, och även i så kallad modern tid. Wilfried Zaha, Aaron Wan-Bissaka, Victor Moses och Nathaniel Clyne är några exempel på spelare som kommit fram genom Crystal Palaces system bara under de senaste tio åren. Samtidigt säger det kanske också något att Zaha, nu 27 år gammal, ofta är den yngste spelaren i Crystal Palaces startelva.

ANNONS

Om Crystal Palace verkligen ska lyckas med sin ambition att göra akademin till hörnstenen i sin verksamhet, och kunna attrahera dit de främsta talangerna, så måste det också kunna göras för troligt att det finns en tydlig väg upp från akademin in i a-laget, att unga spelare faktiskt får chansen. Socialt, ekonomiskt såväl som taktiskt, detta är själva kärnan i det som lite slarvigt brukar kallas för Ajaxmodellen.

Roy Hodgson har gjort ett fint arbete som hållit Crystal Palace kvar i Premier League. Men vad gäller att ge unga spelare chansen, i synnerhet spelare från den egna akademin, har han ett mycket magert facit. Och det är inte heller så att Hodgson har saknat chansen att göra just detta. Uppehållet med påföljande återstart har tvärtom gett honom en mycket god chans, som han däremot valt att inte använda sig av.

ANNONS

För all del så lät det rätt bra inför återstarten från Roy Hodgson: ”I think this period coming up, the nine games in very quick succession, it’s a good opportunity to see what there is behind the first-team, players we haven’t maybe dared to risk in the quest to achieve our goal, we might put some of those players in there.” Skulle det någon gång spelas unga spelare så borde det ha varit nu.

Ord är en sak, verkligheten många gånger en annan. Roy Hodgson har under fotbollen efter uppehållet gett exakt sex minuter till spelare från den egna akademin. Det var Brandon Pierrick som fick göra ett kort inhopp i den då redan förlorade matchen mot Liverpool på Anfield. Om Hodgson såg detta som ett bra tillfälle att spela unga spelare så är det i så fall ett tillfälle han inte utnyttjat.

Matchen mot Burnley, strax efter matchen mot Liverpool, såg Crystal Palace befinna sig i ett 0-1-underläge och behöva byta ut en tröttkörd Jordan Ayew. Här hade det kanske känts som en möjlighet att ge Brandon Pierrick chansen igen. Istället byter Hodgson in Scott Dann och Gary Cahill. Ingen av dem är så klart någon anfallare. Crystal Palace förlorar matchen med 0-1.

ANNONS

En anledning varför det var ett så bra tillfälle för Crystal Palace och för Roy Hodgson att lufta unga spelare efter uppehållet var att Crystal Palace redan i praktiken hade säkrat nytt kontrakt i Premier League. De behövde inte oroa sig för nedflyttning. Det medförde alltså ingen risk att spela yngre spelare, tvärtom hade det kunnat hålla ordinarie spelare piggare under ett väldigt hektiskt spelschema.

Förvisso hade Crystal Palace direkt efter uppehållet faktiskt en chans att blanda sig i fajten om de europeiska cupplatserna. Men sju raka förluster, och totalt en enda poäng, efter en första vinst, grusade alla sådana, högst eventuella förhoppningar. En olycklig förlustsvit som kan antas till stor del bero på just Roy Hodgsons ovilja att pröva nya spelare, och istället dennes benägenhet att köra slut på sina ordinarie spelare.

ANNONS

Även om Roy Hodgson alltså gjort ett gott och stabilt jobb med Crystal Palace i meningen att han har hållit dem kvar i Premier League, så finns det trots detta goda skäl för Crystal Palace att fundera på om han är rätt manager för dem, givet att de verkligen vill bygga vidare på akademin som deras hörnsten, och visionen om Ajaxmodellen som någon slags ledstjärna.

Vision kan många gånger ställas i bjärt kontrast till rutin eller, med ett annat ord om man gillar sina allitterationer, vana. Roy Hodgson känns som det relativt trygga, vanemässiga alternativet för Crystal Palace. Men han känns inte särskilt visionär. Visioner riskerar så klart slå fel, men en klubb helt utan vision kommer till sist ändå ofrånkomligen att börja glida nedåt i ligasystemet. Som vi har sett otaliga exempel på genom åren.

ANNONS

Hur kommer det sig att Crystal Palace avslutar säsongen med att förlora sju av åtta matcher, utan att vinna en enda? En resultatsvit som hade fått varenda manager att bli ifrågasatt. Detta alltså från en utgångspunkt där Crystal Palace har möjlighet att uppnå europeiskt cupspel. Det kan inte enbart förklaras med hjälp av trötthet. Definitivt inte från första början. Och Crystal Palace är så klart inte det enda laget som behövt kämpa med detta.

En rimlig förklaring går att hitta i Roy Hodgsons egna ord. Han menar att Crystal Palace dittills kanske inte vågat ta risken att spela unga spelare innan de uppnått sitt mål, något de nu alltså har gjort. Målet Hodgson pratar om handlar alltså uppenbart om att hålla sig kvar i Premier League. Vilket är ett rimligt mål, särskilt sett till förutsättningarna inför säsongen, men det visar också på oförmågan att sätta nya mål.

ANNONS

Bristen på vision med andra ord. Crystal Palace hade redan uppnått målet att hålla sig kvar i Premier League, men hade chansen att utmana om europeiska cupplatser. Men det målet betraktade Roy Hodgson helt uppenbart som om inte helt och hållet oviktigt, så i alla fall väsentligt mindre viktigt. Vad vi ser med Crystal Palace nu är i själva verket mycket likt det vi såg med West Brom för några år sedan med Tony Pulis som manager.

Bristen på vision och på ambition. Bristen att inte på allvar se akademin som en hörnsten för a-laget. Roy Hodgson kan instruera, men inte riktigt inspirera. Sammantaget får det mig att känna att det är läge för Crystal Palace att våga sig upp på hästen igen, och våga tänka i nya banor igen. Att det gick åt pipsvängen förra gången behöver inte betyda att det var en dålig idé.

ANNONS

Endast att idén den här gången i så fall behöver genomföras på ett bättre sätt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Timo Werner, RB Leipzig till Chelsea. Sommarens förmodligen häftigaste värvning så här långt, en bra förstärkning av anfall inför nästa säsong. Borde passa väldigt bra in i det snabba och rörliga anfall som Frank Lampard uppenbart håller på att försöka skapa, helt i linje med de anfall vi ser i andra storlag. Med beröm godkänd – (++++)

Hakim Ziyech, Ajax till Chelsea. Har gjort några strålande säsonger med Ajax, och var en av nyckelspelarna bakom Ajax oväntade framgångar förra säsongen. Kreativ och snabb spelare, inte oäven i sina egna avslut. Kan bli riktigt besvärlig för motståndarna tillsammans med Christian Pulisic. Med beröm godkänd – (++++)

Nathan Ferguson, West Brom till Crystal Palace. Ansedd som en av de främsta talangerna i West Brom de senaste åren, och Slaven Bilic var allt annat än nöjd när Crystal Palace norpade den mångsidiga och talangfulla försvararen från dem. Hann 19 år gammal med att göra över 20 ligamatcher för West Brom. Berömlig – (+++++)

ANNONS

Wes Foderingham, Rangers till Sheffield United. Målvaktssituationen i Sheffield United är att betrakta som en smula oklar givet att vi inte riktigt vet vad Man Utd har för planer för Dean Henderson, eller vad Henderson själv har för planer. Om Foderingham är en fullgod ersättare är tveksamt, men ger Chris Wilder täckning.  Godkänd – (++)

Adam Lallana, Liverpool till Brighton. Skadebenägen, till åren kommen offensiv mittfältare lämnar storklubb för några sista år i en mindre klubb. Historiskt sett kanske inte ett recept för någon strålande succé. Men Lallanas möjlighet att bidra till Brighton ska för all del inte underskattas. Värvningen visar ambition. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Därför åker Watford ur Premier League!

Peter Hyllman 2020-07-27 18:00

Att döma utifrån vad experterna, twitter och den populära uppfattningen säger så åker Watford ur Premier League eftersom de har slagit vad som borde vara ett rätt svårslaget rekord, Watford har nämligen sparkat tre managers under en och samma säsong. Ett rekord som knappast väcker någon större beundran.

Det är på sätt och vis sant så till vida att det naturligtvis aldrig är något bra tecken när en klubb sparkar en manager under säsongen, än mindre två managers, och naturligtvis allra minst när samma klubb sparkar tre managers under en och samma säsong. Ändå känns det som att den förklaringen lite väl uppenbart blandar samman orsak och verkan.

Vad förklaringen så klart missar är att när Watford väl sparkade Nigel Pearson, sin tredje manager, så låg Watford redan riktigt illa till i nedflyttningsstriden. Vad förklaringen missar är att Watford inledde säsongen katastrofalt, och alltså befann sig i träsket redan innan de ens hunnit med att sparka sin första manager.

ANNONS

Det kan nog diskuteras i vilken utsträckning respektive sparkning och därpå följande anställning faktiskt hjälpte Watford att bättre klara nedflyttningsstriden. Med facit på hand kan vi nog konstatera att det gjorde de inte alls. Pearson hade en kortsiktig effekt som dog ut, Quique Sanchez Flores ingen effekt alls.

Men det går inte därför att hävda att dessa sparkningar och anställningar orsakade Watfords nedflyttning. Man skulle möjligen kunna spekulera i vad som hade hänt om Watford bestämt sig för att istället för att sparka Javi Gracia visa honom fortsatt förtroende, och att det gett laget stabilitet. Men det känns långsökt.

Underligt nog är det ingen som någonsin skulle få för sig att ställa sig frågan om Bournemouth, som gick upp i Premier League samtidigt som Watford och alltså har hållit sig kvar lika länge som Watford, åkte ur Premier League för att de aldrig sparkade sin manager.

ANNONS

Varför åker då Watford ur Premier League? Jag har gjort motsvarande bloggar för Norwich och för Bournemouth, och nu har turen alltså kommit till Watford. Vilka är de främsta, konkreta skälen till att Watford efter fem år åker ur Premier League och nästa säsong spelar i Football League?

Inte längre skyddade av en stark höst

Watfords fyra första säsonger i Premier League följde mer eller mindre samma ungefärliga mönster. Laget inledde säsongen oväntat starkt, befann sig under hösten i tabellens övre regioner, och hyllades av de flesta, ibland även av mig.

Under vintern och våren tog sedan Watfords prestationer och resultat ett nosdyk, och laget rasade i tabellen. Men Watford klarade sig alltid undan nedflyttning eftersom de hunnit skaffa sig så många poäng under hösten.

Bakom det där mönstret gick det alltid att se den något oroväckande frågan: Vad händer den säsongen Watford inte gör en oväntat stark höst?

ANNONS

Svaret på den frågan fick vi den här säsongen. Watford inledde inte den här säsongen oväntat starkt, utan istället oväntat uselt. Watford hade inte längre någon poängbuffert som skyddsnät, och åkte tämligen osentimentalt ur Premier League.

Watfords svaga offensiv

Omedelbart efter förlusten mot Arsenal, och när Watfords nedflyttning var bekräftad, drog Troy Deeney iväg på en frustrerad rant om allting som gått fel för Watford, och pekade först och främst på lagets svaga defensiv.

Sant är att Watford många gånger varit för sårbara och släpphänta bakåt. Men det betydligt större problemet för Watford den här säsongen har varit att deras offensiv över huvud taget inte har fungerat.

Lagets kvalitativa statistik visar på just detta. Watford tar sig fram till väldigt få så kallade high-value positions, med andra ord väldigt bra målchanser. Dessutom har laget varit väldigt ineffektiva med de riktigt bra målchanser de trots allt har skapat.

ANNONS

Även tabellen visar på detta. Watford är varken bättre eller sämre än sina konkurrenter i nedflyttningsstriden vad gäller antalet insläppta mål. Men däremot märkbart sämre vad avser antalet gjorda mål.

André Gray, Roberto Pereyra, Gerard Deulofeu, Ismaila Sarr är offensiva spelare som inte alls har presterat för Watford den här säsongen.

Impulsivt beslutsfattande

Watford har aldrig gjort sig kända som några stora vurmare av långsiktighet, om något så tvärtom. Men att agera genomtänkt på kort sikt är inte därmed detsamma som att ägna sig åt så kallat impulsivt beslutsfattande.

En svag avslutning på förra säsongen hade väckt en hel del frågetecken runt Javi Gracia, men Watford valde ändå att behålla honom. En svag inledning på den här säsongen fick Watford att sparka Gracia efter enbart fyra matcher.

ANNONS

Det märkvärdiga är kanske inte att Watford väljer att sparka Javi Gracia. Det märkvärdiga är att de väntar tills fyra matcher in på nästa säsong. Istället för att agera mer planerat och fatta beslutet redan under sommaren, och ge en ny manager ett bättre läge.

Watford ger därmed ett intryck av att låta sig styras av affekt och omedelbara impulser, snarare än någon tydlig plan eller kalkyl. Liknande skulle kunna sägas om beslutet att plötsligt sparka Nigel Pearson med bara två matcher kvar av säsongen.

Varför? Av allt att döma på grund av ett gräl mellan Pearson och ägaren. Skäl för att sparka Pearson? Absolut, det kan det mycket väl vara. Men varför inte bara vänta med beslutet tills säsongen är färdigspelad?

Oinspirerade anställningar

Här riskerar jag möjligen i viss utsträckning säga emot min egen inledning, men ett skäl att Watford åker ur Premier League är att deras anställningar helt enkelt saknade den nödvändiga inspirationen.

ANNONS

En förklaring till detta misstänker jag vara just deras impulsiva beslutsfattande, som tvingade Watford att snarare hitta tillgängliga nödlösningar än att faktiskt genomföra någon genomtänkt rekryteringsprocess.

Efter att Watford sparkat Javi Gracia efter fyra matcher av säsongen, och därmed efter transferfönstret, så grävde man fram en redan använd manager i form av Quique Sanchez Flores. En anställning av högst praktisk karaktär.

När Sanchez Flores visade sig inte få den önskade effekten så fick han i sin tur sparken efter tio matcher. Att kalla Nigel Pearson för en nödlösning är möjligen något elakt, men han passade verkligen inte in i Watfords normala profil för managers.

Pearson kändes som en manager som råkade vara tillgänglig, och som dessutom blidkade några av Watfords äldre och mer tongivande spelare.

ANNONS

Bristande disciplin och lagmoral

Att hela tiden byta managers är inte oproblematiskt. Indirekt eftersom det indikerar ett lag som har tydliga problem och arbetar i motgång. Direkt eftersom det urholkar både managers auktoritet och spelarnas relation till klubben.

Jaget börjar gå före laget för spelarna. Hade problemen som uppstod med André Gray med flera spelare under uppehållet kunnat hända i andra klubbar? Ja, absolut, och det hände också. Var det överraskande att det hände just i Watford? Nej, inte det minsta.

Watfords problem mot slutet av säsongen, och kanske i synnerhet efter uppehållet, var inte bara att Watford förlorade fotbollsmatcher, utan att spelarna många gånger inte ens verkade särskilt bekymrade över att spela fotbollsmatcher.

Visst finns det spelare i Watford som blöder för laget och för klubben. Men det har funnits för få spelare i Watford som verkligen blöder för laget och för klubben. Vilka som är vilka kommer nu med största sannolikhet visa sig under sommaren.

ANNONS

Vem som än är Watfords manager nästa säsong kommer både ha ett intressant lag att arbeta med, och ett stort omställningsarbete att genomföra.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa värvningar 2019-20

Peter Hyllman 2020-07-27 06:00

Verkligheten har en benägenhet att göra idioter av oss alla. Alltså är det kanske ingen tillfällighet att jag känner mig rätt korkad när jag återvänder till en av mina bloggar innan säsongen började i vilken jag utnämnde Giovani Lo Celso, Adam Webster, Kieran Tierney, Tom Heaton och Tanguy Ndombele till säsongens bästa värvningar på förhand. Där kan man prata om några riktiga knee-slappers!

Riktigt lika illa är det kanske inte som när jag på förhand utsåg Joe Cole till sommarens bästa värvning. Den toppen når jag så klart aldrig igen. Den här gången kan jag i alla fall i efterhand se hur jag tänkte på de flesta av dem, och åtminstone när det gäller Heaton så var jag väl inte helt fel ute. Även om han gick och blev skadad. Även Adam Webster anser jag mig nog rätt nöjd med.

Men vilka värvningar var egentligen bäst då, så här i ljuset av eftertankens kranka blekhet? Nu är ju säsongen avklarad så nu behöver vi inte sitta och låta oss förblindas av missriktade förväntningar och överdrivna föreställningar. Vi kan istället titta på de nya spelare i Premier League som faktiskt presterat mest och bäst, och titta mer på vilka värvningar som varit bäst, snarare än vilka vi tror kommer bli bäst.

ANNONS

Som vanligt gäller den återkommande brasklappen att bästa värvningar inte är samma sak som bästa spelare. En sämre spelare kan vara en bättre värvning, helt och hållet beroende på spelaren har presterat och vilket behov spelaren faktiskt uppfyllde för sin nya klubb. Det ska även sägas att jag inte fäster någon större vikt vid storleken på en eventuell transfersumma, vilket jag kanske gjort om listan gällt säsongens fynd.

Passande nog så öppnar transferfönstret just idag inför kommande säsong. Här är enligt mig Premier Leagues fem bästa värvningar under den precis avslutade säsongen:

(5) Danny Ings, Southampton

Naturligtvis fanns det en anledning varför Liverpool värvade Ings. Men som ibland är fallet hade Ings ända hamnat på Liverpools skräphög. Skador har ställt till det för Ings under många år. Särskilt roligt har det därför vara att se honom få någon kombination av pånyttfödelse och upprättelse i Southampton. Dessutom har det gett Southampton vad de saknat under rätt många år, en pålitlig målskytt. Vad vi så här i efterhand kan beskriva som en riktig feelgood-värvning.

ANNONS

(4) Youri Tielemans, Leicester

Efter att ha sett Tielemans med Anderlecht kändes det på något sätt fel när han värvades av Monaco. Han kändes som given för Premier League. Alltså var det med någon form av lättnad jag noterade att Leicester värvade honom den här säsongen. En värvning som verkligen kändes som om den andades Leicester dessutom. Tielemans har motsvarat även högt ställda förväntningar på honom den här säsongen, en tung anledning bakom Leicesters trots allt mycket starka säsong som helhet.

(3) Leander Dendoncker, Wolves

En annan tidigare Anderlechtspelare som kommit till Premier League och imponerat stort, vilket ju är rätt anmärkningsvärt för dessa så kallade blåbärsspelare som ju tydligen var de som spelade i Europa League för några år sedan, är Dendoncker som kommit in och gett Wolves mittfält en helt annan bredd, tyngd och auktoritet. Dendoncker har gett andra spelare i Wolves större utrymme att briljera tekniskt och kreativt, utan att därför vara någon brunkare själv.

ANNONS

(2) Allan Saint-Maximin, Newcastle

Det har stundtals pratats om succé för Newcastle den här säsongen. Och även om det är en rätt rejäl överdrift så har säsongen ändå gått betydligt bättre än vad många med mig befarade. En rätt stor anledning till det har varit Saint-Maximins bidrag till laget. När Newcastle värvade honom kände jag att han var bara ännu en i en lång rad av offensiva, tekniska och lättviktiga offensiva franska spelare som kom till Newcastle för att spela Allan. Men det har visat sig vara en orättvis bedömning.

(1) Christian Pulisic, Chelsea

Värvades egentligen redan i januari, men blev tillgänglig för Chelsea först från och med den här säsongen, så räknas därför hit. Det är inga små krav att värvas som ersättare till Eden Hazard i Chelsea, men man måste ändå säga att Pulisic har lyckats ungefär så väl som är rimligt att begära av någon spelare, definitivt bättre än vad jag på förhand trodde att han skulle göra. Chelsea har en stjärna i Pulisic, som har kvaliteten att bli fotbollens kanske allra första amerikanske superstjärna.

ANNONS

Bubblare:

Tom Heaton, Aston Villa; Aaron Wan-Bissaka, Man Utd; Adam Webster, Brighton; Kieran Tierney, Arsenal; Jay Rodriguez, Burnley; Neal Maupay, Brighton; Bruno Fernandes, Man Utd (hade så klart varit bättre om den värvats när den var tänkt att värvas, nämligen innan säsongen).

Peter Hyllman

Sex anledningar varför Bournemouth åker ur Premier League

Peter Hyllman 2020-07-26 21:00

Bournemouths fem år i Premier League är naturligtvis fem år mer än någon på förhand trodde att Bournemouth skulle tillbringa i Premier League. Deras långa resa genom hela det engelska professionella ligasystemet på bara några år är en av den engelska fotbollens stora solskenshistorier under det senaste årtiondet.

Men efter solsken kommer regn. Och det här har varit en väldigt mulen säsong både för Bournemouth och för Eddie Howe. En säsong som alltså slutar med att Bournemouth åker ur Premier League, återvänder till Football League, och att deras dagar i solen därmed är slut. Åtminstone för den här gången.

Om Bournemouth hade åkt ur redan efter sin första säsong i Premier League, kanske till och med även efter deras andra säsong, så hade nog inga varit särskilt förvånade. Absolut ingen förväntade sig att de skulle lyckas hålla sig kvar. Men Bournemouth har nu varit i Premier League så länge att ingen längre faktiskt förväntade sig att de skulle åka ur.

ANNONS

Detta står i viss kontrast till de som aldrig riktigt lyckats släppa den kanske lätt nedvärderande synen på Bournemouth som det lilla loket som kunde. Det var liksom bara bra att de ens var i Premier League. Men efter fem säsonger var Bournemouth faktiskt etablerade i Premier League, och det var knappast någon fattigmansklubb.

Sammantaget leder detta till att självklara frågor ställs om hur det kommer sig att Bournemouth nu åker ur Premier League. Vad förklarar att Bournemouth gör en så här pass blek säsong? Som vanligt finns det inte ett enda enkelt svar, utan det är flera olika faktorer som tillsammans utgör det mer komplicerade svaret.

Värvningarna har inte fungerat!

Det är lätt att bli kategorisk. Vissa värvningar har självklart blivit bra. Men flertalet värvningar, i synnerhet större värvningar, har helt enkelt inte gett den avkastning för Bournemouth som de rimligtvis hade hoppats göra.

ANNONS

Spelare som Jordon Ibe, Dominic Solanke och Lloyd Kelly är några exempel på spelare som Bournemouth och Eddie Howe helt säkert hade betydligt större förhoppningar på än vad de faktiskt visat upp i klubbens rödsvartrandiga tröja.

Bournemouth beskrivs ibland som en lilleputtklubb. Men de är inte mindre än att de under sina fem år i Premier League har gjort hela tretton stycken värvningar om minst tio miljoner pund. Det är alltså i runda slängar £150m på nya spelare bara det.

Om Bournemouth hade fått samma utväxling på dessa pengar som exempelvis klubbar som Wolves, Leicester med flera fått på sina pengar, så hade Bournemouth istället varit en klubb som utmanade om europeiska cupplatser.

Men Bournemouths scouting har helt enkelt inte hjälpt dem. Möjligen eftersom de saknar en grundläggande metod i sin scouting, som vi ser exempel på med klubbar som Leeds, Brentford med flera.

ANNONS

Skador på viktiga spelare!

Att skylla på skador är så klart en väldigt trött trop. Men ibland har man mer otur än normalt med detta, och detta framstår som en säsong där Bournemouth verkligen har varit tungt drabbade.

Charlie Daniels har varit borta mest hela säsongen. Joshua King, Nathan Aké, Lloyd Kelly, Callum Wilson, Steve Cook, Junior Stanislas och David Brooks har samtliga varit borta under betydande perioder av säsongen.

Offensiven på tomgång!

Framför allt har kanske skadan på David Brooks varit särskilt olycklig, då Bournemouth under säsongen har lidit en allvarlig brist på kreativitet från mittfältet, och haft betydligt svårare att skapa chanser än de haft tidigare säsonger.

Effekten har blivit ett alldeles för defensivt centralt mittfält för Bournemouth, som istället har försökt hitta offensiva vägar längs kanterna. Det har å andra sidan gjort laget betydligt mer lätta att hantera för motståndarna.

ANNONS

Problemet är däremot större än enbart Brooks skada. Offensiva spelare som Callum Wilson och Ryan Fraser var lysande tidigare säsonger, och svarade för en stor del av Bournemouths produktion, men har varit extremt bleka den här säsongen.

Bournemouth har den här säsongen gjort nästan lika många mål på fasta situationer som genom öppet spel.

Offensiven har hela tiden kompenserat för Bournemouths uppenbara brister i defensiven, men med en klickande offensiv har fakturan för dessa defensiva brister till slut landat i brevlådan.

Bournemouth har under dessa fem år oftast lyckats hålla sig kvar i Premier league eftersom de tenderat att vinna eller ta poäng mot lagen runt omkring sig i tabellen, mycket tack vare sin offensiv. En försämrad offensiv har urholkat denna förmåga.

Taktisk och truppmässig trötthet!

ANNONS

Eddie Howe har hela tiden haft en mycket tydlig spelidé, baserat på sitt 4-4-2-system, som han tillämpat under åren i Premier League. För detta har han fått mycket beröm, som brukligt är när en manager verkar ha en tydlig idé.

Men efter fem år börjar taktiken kännas en aning trött och kanske också något sönderläst, särskilt som Howe inte riktigt har gjort några reella anpassningar i systemet, ej heller lyckats uppgradera spelarna i systemet i någon högre utsträckning.

Här finns även en känsla av att truppen som sådan börjar bli trött. Ryggraden i laget består till stor del fortfarande av spelare som Bournemouth och Howe hade med sig från Football League. Howe har inte i tillräcklig utsträckning lyckats förnya laget.

Hanterade pandemin sämst!

Uppehållet för den globala pandemin kom antingen lämpligt eller olämpligt beroende på vilken klubb man frågar. Frågar man Bournemouth måste man anta att svaret skulle bli att uppehållet kom mycket olämpligt.

ANNONS

Flera klubbar, framför allt i botten av tabellen, har till synes inte alls hanterat uppehållet på ett bra sätt. Bournemouth är sannerligen en av klubbarna som verkar ha hanterat det hela sämst.

Bournemouth hade självfallet stora problem långt innan uppehållet, de har varit neddragna i bottenträsket mest hela säsongen. Men deras form och moral efter uppehållet har sannerligen inte varit dem till någon hjälp.

Rykten i mörkret!

Ett kännetecken för ett välmående och fungerande fotbollslag är frånvaron av olika former av rykten runt lagen. Rykten snurrar huvudsakligen bara kring lag med problem, med spelare som vill bort från klubben och så vidare.

Rykten har snurrat runt Bournemouth hela säsongen. Flera av lagets viktiga spelare, såsom Nathan Aké och Ryan Fraser, har omgärdats ända sedan förra sommaren om ihärdiga rykten om att de skulle vara på väg till andra klubbar.

ANNONS

Aké verkar nu vara på väg att bli klar för Man City. Fraser har varit ett problem för Bournemouth hela säsongen, han har verkat ointresserad, och han vägrade också att under pandemin förlänga sitt kontrakt på kort sikt.

Allt detta verkar ha skapat en oro och bråk i spelartruppen. Mest oroväckande utifrån den aspekten är kanske ändå de ihärdiga rykten som även cirkulerat kring Eddie Howe, att han skulle vara på väg att lämna Bournemouth för större klubbar.

Nu är sådana rykten kanske ofrånkomliga, särskilt som han är engelsman. De behöver inte nödvändigtvis betyda något. Men mängden rykten, och ihärdigheten i dem, gör att man misstänker att ett skäl till dem är att Howe inte har något alls emot dem.

Alla agerar naturligtvis professionellt. Men det är också uppenbart att det kollektiva engagemanget runt lagets spelidé och gemensamma mål, inte har varit alls lika stort och tydligt den här säsongen som under tidigare säsonger.

ANNONS

Då gick det inte längre för Bournemouth att hålla sig kvar i Premier League.

Peter Hyllman

Playoff preview: Swansea har allt att vinna men kan de vinna?

Peter Hyllman 2020-07-26 18:00

Swansea halkade in i playoff på ett bananskal efter en osannolikt dramatisk avslutning på säsongen. Steve Cooper har gjort ett överraskande starkt jobb med ett nedflyttningstippat Swansea och framför allt gjort dem defensivt mer stabila, men Swansea går in i playoff som massiva underdogs.

STATISTIKEN
Placering: 6:a
Poäng: 70p
18W-16D-12L

NORMAL STARTELVA (3-4-1-2): GK: Freddie Woodman; DC: Kyle Naughton, DC: Mike van der Hoorn, DC: Ben Wilmot; WBL: Jake Bidwell, MC: Bersant Celina, MC: Matt Grimes, WBR: Connor Roberts; AM: Wayne Routledge; FW: Rhian Brewster, FW: André Ayew.

Swansea tog sig till playoff under osannolikt dramatiska former. Om Swansea hade någon förhoppning inför sista omgången så var det att kunna passera Cardiff på målskillnad, men knappast att de skulle lycka vända sex måls skillnad mot Nottingham Forest och på så vis passera dem.

Swansea har varit en klubb i kaos under flera säsonger nu, och det var knappast någon skillnad inför den här säsongen. Så illa var läget att de allra flesta menade att Swansea gjorde det bra om de lyckades undvika nedflyttning den här säsongen. Ingen förväntade sig alltså att Swansea skulle ta sig till playoff.

ANNONS

Följer vi säsongen som helhet så finner vi att Swansea normalt sett också har spelat som ett bottenlag, med tillhörande resultat. Men med tre viktiga undantag i början av säsongen, i mitten av säsongen, och i slutet av säsongen. Dessa tre undantag räckte för att ta Swansea till playoff.

Swansea inledde säsongen urstarkt fem segrar och noll förluster på sina första sex matcher, och ledde faktiskt ett tag ligan. Swansea hade också en bra julfotboll med fyra vinster på sju matcher. Dessutom avslutade Swansea säsongen starkt med fem vinster efter uppehållet, och fyra vinster på sina sex sista matcher.

Däremellan radade Swansea normalt sett upp förluster och poängtapp. Rimligtvis borde inte det ha räckt till en playoff-plats, men i en liga där i stort sett halva serien var med i matchen om en playoff-plats ända in i slutomgångarna, och tog poäng av varandra, så visade sig Swanseas vältajmade formtoppar ändå tillräckliga.

ANNONS

Visst kommer Swansea kunna gå in i detta playoff med en känsla av att inte ha något alls att förlora, utan allt att vinna. Men kanske snarare än att de går in i detta playoff med ett ruskigt momentum är kanske den mer korrekta beskrivningen att de halkade in i detta playoff på ett bananskal. De är massiva underdogs.

Formen

Swanseas form måste anses vara god. Efter uppehållet vann de fem av sina nio matcher, och förlorade endast två av dem. De vann sina två sista matcher, vilket i slutänden var vad som tog dem till playoff med minsta möjliga marginal. Formen måste rimligtvis förstärkas av att kunna gå in i playoff med en känsla av att ha ingenting att förlora.

Styrkor

Swansea är fortfarande bollskickligt på ett sätt vi känner igen med dem sedan många år tillbaka. Vad Swansea framför allt har gjort den här säsongen är att verkligen försöka sätta det defensiva grundtänket, vilket har gjort Swansea svåra att bryta ned, vilket gett dem många poäng den här säsongen. Det kan naturligtvis också visa sig vara en värdefull styrka i ett playoff.

ANNONS

Svagheter

Bristen på individuell spetskompetens i Swansea innebär att ett förstärkt försvarsspel har fått ske med hjälp av kollektiv och taktisk balans, vilket har gjort Swansea tunna offensivt och i det avseendet alltför beroende av individuella spelare som André Ayew. Laget är taktiskt väldrillat under förutsättningen att de får matchbilden som de vill, Swansea har svårt att göra taktiska ändringar med bibehållen kvalitet.

MVP

André Ayew. Sparkade iväg en vattenflaska i frustration efter Swansea förlorat mot Leeds med ett sent mål, vilket visar Ayews engagemang. Många trodde att Ayew inte skulle vara intresserad av en säsong i Football League, men Ayew har varit förvånansvärt bra och måste nog ses som den enskilt största anledningen varför Swansea har lyckats ta sig till detta playoff.

Manager

ANNONS

Steve Cooper. Förmodligen ligans mest anonyma manager. En intern rekrytering när ett Swansea med stora problem förberedde sig inför säsongen. Inte många gav Cooper särskilt lång tid innan han skulle få sparken. Men Cooper har lyckats lyfta ett Swansea som faktiskt var nedflyttningstippat till en helt oväntad placering på tabellens övre halva.

Prognos: 10%

26/7 19:30 – Swansea vs Brentford
29/7 20:45 – Brentford vs Swansea

Peter Hyllman

Bättre sent än aldrig när Premier League 2019-20 tackar för sig!

Peter Hyllman 2020-07-26 06:00

Premier League är alldeles strax över för den här gången. Den engelska fotbollens allra längsta säsong någonsin är alldeles strax över, åtminstone om vi håller oss till den högsta divisionen, vad den nu än har haft för namn vid en given punkt i tiden. Det har varit en minst sagt annorlunda säsong, en säsong vi bara kan hoppas att vi slipper uppleva igen, och då pratar jag inte bara om att Liverpool vann ligan.

Liverpools ligatitel, deras första på 30 år, slutet på deras långa väntan, är självfallet den här säsongens största story. Liverpool har vunnit många ligatitlar genom historien, men detta var en historisk ligatitel. Det var samtidigt en oväntat och kanske anmärkningsvärt odramatisk ligatitel, givet att det stod klart mer eller mindre redan i november eller december att Liverpool närmast ofrånkomligen skulle vinna ligan.

Klart är även att Norwich i tabellens andra ände åker ur Premier League. Även detta har framstått som mer eller mindre säkert under en längre tid. Norwich som av lite olika experter beskrevs i början av säsongen som Premier Leagues bästa nykomling på mycket länge, har i själva verket varit en av dess svagaste nykomlingar någonsin. Fast ändå en nykomling med några väldigt spännande spelare.

ANNONS

För många i vad som kan kallas mitten av tabellen finns heller ingenting kvar att spela för i sista omgången, annat än kanske några miljoner i pengar för tabellplacering. Detta gäller platserna 8-16 i tabellen, vilket betyder att totalt tolv lag, över halva ligan, inte har något att spela för. Sista omgången i Premier League kommer alltså inte kunna jämföras med den sinnessjuka dramatik vi såg under EFL Championships sista omgång.

Men det saknas inte spänning och utrymme för dramatik. Det finns mycket kvar som ska avgöras, och som kommer avgöras med väldigt små marginaler, både i fråga om viktiga tabellplaceringar och mer individuella bedrifter. Målskillnad kan mycket väl visa sig bli den faktor som avgör både om lag tar sig till Champions League eller ej, eller håller sig kvar i Premier League eller ej.

ANNONS

Champions League-striden
Man Utd, 63p (+28), 64-36
Chelsea, 63p (+13) 64-54
Leicester, 62p (+28) 67-39

Dramatisk inte minst eftersom den här striden ställer två av lagen direkt mot varandra när Leicester möter Man Utd, vilket betyder att det lag som vinner också tar sig till Champions League.

Även Chelsea har däremot satt sig själva i en obekväm situation, där de vid förlust mot Wolves faktiskt riskerar missa Champions League. Wolves är inget dåligt fotbollslag, och behöver vinna för att säkra europeiskt cupspel för egen del.

Man Utd går in i sista omgången som trea och med den teoretiska fördelen att det för dem räcker med oavgjort för att ta sig till Champions League. Ändå känns läget bistert och som att Man Utd får dra en suck av lättnad om de faktiskt lyckas.

Även Leicester kan ta sig till Champions League med oavgjort, men det förutsätter att Chelsea förlorar mot Wolves. Leicesters bästa chans är att vinna mot Man Utd, något de borde ha mycket goda förhoppningar om att kunna göra.

ANNONS

Två av dessa tre lag kommer ta sig till Champions League. Oavsett vilket lag och vilken manager som hamnar utanför Champions League vid dagens slut så kommer det riktas hård kritik med all rätt, om än av lite olika skäl.

Europa League-striden
Wolves, 59p (+13), 51-38
Tottenham, 58p (+14), 60-46

Wolves och Tottenham gör upp om den sista garanterade platsen i Europa League, med Arsenal som en indirekt medspelare i detta drama.

Båda lagen har bortamatch. Tottenham mot ett betydligt mer beskedligt motstånd i form av Crystal Palace som förlorat sju raka matcher. Wolves mot ett Chelsea som alltså behöver en poäng för att säkra Champions League.

En poäng räcker däremot inte nödvändigtvis för Wolves, som alltså måste spela för att vinna mot Chelsea. För Wolves vore det ett bra slut på vad som varit för dem en extremt lång säsong att för andra året i rad säkra europeiskt cupspel.

ANNONS

Även för Tottenham och för José Mourinho vore det ändå en slags positiv avslutning på en extremt besvärlig säsong för dem att faktiskt ta sig till Europa League. Också ett bra kvitto på vad som faktiskt varit en positiv avslutning på säsongen för dem.

Laget som slutar sexa är garanterade Europa League. Laget som slutar sjua kan också ta sig till Europa League, men gör sig då beroende av att Chelsea vinner den kommande FA-cupfinalen mot Arsenal.

Om Arsenal vinner FA-cupfinalen mot Chelsea så tar de Europa League-platsen på ligasjuans bekostnad. Vilket så klart vore alldeles särskilt typiskt om det visade sig vara Tottenham som faktiskt slutade sjua.

Wolves har dessutom kvar möjligheten att kvalificera sig till Champions League genom att vinna Europa League.

Nedflyttningsstriden
Aston Villa, 34p (-26), 40-66

ANNONS
Watford, 34p (-27), 34-61
Bournemouth, 31p (-27), 37-64

Aston Villa har den teoretiska fördelen här att det förmodligen räcker med oavgjort för dem för att hålla sig kvar i Premier League. Det placerar dem en poäng för långt ovanför Bournemouth, samtidigt som det är svårt att se Watford vinna mot Arsenal.

Alla tre lagen spelar på bortaplan. Watford mot Arsenal som sagt, och Bournemouth mot Everton. Aston Villa har kanske även här en liten fördel i att de spelar mot West Ham, som redan är säkra från nedflyttning.

Normalt sett borde dessa fördelar göra det rätt tryggt att säga att Aston Villa troligtvis håller sig kvar i Premier League. Men med Aston Villa den här säsongen känns det aldrig tryggt att hålla någonting för troligt.

Bournemouth ligger naturligtvis klart sämst till. De måste vinna mot Everton samtidigt som varken Watford eller Aston Villa tar poäng. Däremot räcker detta för Bournemouth, de behöver inte bekymra sig om någon målskillnad.

ANNONS

Watford kan däremot mycket väl komma att finna sig i en målskillnadsaffär med Aston Villa. Helt nöjda kan de inte vara med att behöva möta Arsenal, som å sin sida efter några kommentarer på senare år från Watfords spelare säkert vore nöjda att spela bort dem.

Samtidigt vore det väl också lite typiskt Arsenal att förlora en sådan här match. Och ett taggat Bournemouth kan så klart mycket väl vinna mot ett ointresserat Everton. Aston Villa kan alltså inte känna sig trygga alls mot West Ham.

Skytteligan
Jamie Vardy – 23
Danny Ings – 21
Pierre-Emerick Aubameyang – 20
Mohamed Salah – 19
Raheem Sterling – 19

Jamie Vardy får ses som favoriten att vinna sin första skytteligatitel I Premier League, vilket han säkert är sugen på. Lyckas han fylla på sin målskörd idag så skjuter han även med hög sannolikhet Leicester till Champions League.

ANNONS

Bakom honom jagar kanske framför allt Ings och Aubameyang, som möter Sheffield United respektive Watford hemma. Rent realistiskt framstår kanske Aubameyang som det främsta hotet.

Betydligt mer osannolika hot är kanske Salah och Sterling. Men givet att Man City möter ett redan nedflyttat Norwich på hemmaplan, så känns det inte som om fyra-fem mål av Sterling är något som kan helt uteslutas.

Parallellt med detta har även Kevin De Bruyne möjligheten att först tangera och sedan slå Thierry Henrys assistrekord i Premier League. De Bruyne har för närvarande 19 assist, om han gör två assists mot Norwich så slår han rekordet.

Golden Glove
Nick Pope – 15
Ederson – 15

Målvakterna har ju sin lilla tävling också. Här står det mellan Pope och Ederson, där Popes Burnley möter Brighton på hemmaplan, samtidigt som Edersons Man City tar emot Norwich på hemmaplan.

ANNONS

Hyfsat god chans att båda målvakterna håller nollan med andra ord, vilket i så fall skulle innebära att de delar på utmärkelsen. Här spelar det tydligen heller ingen roll att någon av dem har spelat fler eller färre matcher än den andre.

Kul för Pope om han vinner. Kul om Ederson vinner.

Peter Hyllman

Playoff preview: Duger Cardiffs rope-a-dope i playoff?

Peter Hyllman 2020-07-25 19:00

Cardiff är effektiva men anonyma. Neil Harris har lyft Cardiff från en intetsägande mittenplacering upp till playoff-plats, och om Cardiff kan maximera lagets styrkor i framför allt försvarsspelet och fasta situationer så är det inte alls långsökt att Cardiff kan vinna detta playoff.

STATISTIKEN
Placering: 5:a
Poäng: 73p
19W-16D-11L

NORMAL STARTELVA (4-2-3-1): GK: Alex Smithies; DL: Joe Bennett, DC: Curtis Nelson, DC: Sean Morrisson, DR: Leandro Bacuna; MC: Joe Ralls, MC: Marlon Pack; LW: Junior Hoilett, AM: Lee Tomlin, RW: Nathaniel Mendez-Laing; ST: Robert Glatzel.

Cardiff är det enda av lagen i detta playoff som är sämre än ligans genomsnitt både i termer av förväntat antal insläppta mål och förväntat antal gjorda mål. Det är upp till var och en att avgöra om de anser detta säger mest om det meningsfulla i den statistiken eller om Cardiffs grundläggande fotbollsidé.

Att Cardiff ändå tar sig till playoff borde åtminstone göra oss tveksamma att se den aktuella statistiken som en övertygande värdemätare om hur det kommer gå i detta playoff. Särskilt som ett playoff både innehåller färre matcher och många gånger har en helt annan cupkaraktär än vad vi brukar se i vanligt ligaspel.

ANNONS

Cardiff är knappast spektakulära. De är välorganiserade och effektiva, de är i högsta grad funktionella. Konsekvensen av detta är också att Cardiff blir väldigt anonyma, det kommer aldrig skaldas några stora sagor och sånger om Cardiff i dess nuvarande form. Därmed blir de även ganska tråkiga.

Ändå har Neil Harris lyckats göra Cardiff både lite mer sympatiska och lite mer kreativa i sin fotboll än vad de visade upp under Neil Warnock, utan att därför röra sig alltför långt bort från lagets identitet och personlighet. Detta har också lyckats göra detta Cardiff lite mer intressanta än förut.

Frågetecknen finns dock fortfarande kvar runt Cardiff. Det är inte omöjligt att de faktiskt vinner detta playoff. Samtidigt finns det inget som tyder på att ett lag som var alldeles för dåliga för Premier League så sent som förra säsongen skulle vara bättre rustade för Premier League nästa säsong.

ANNONS

Formen

Cardiff går in i playoff med god form efter uppehållet. Laget vann sex av sina nio matcher varav de tre sista matcherna mot Derby County, Middlesbrough och Hull City. Dessutom lyckades man höja sig från vad som såg ut som en given sjätteplats till en femteplats, vilket möjligen kan medföra en fördel i detta playoff.

Styrkor

Cardiff har de generella styrkor som vi kan föreställa oss av ett lag som är konstruerat av Neil Warnock och utvecklat vidare av Neil Harris. Cardiff är solida defensivt, tungspelade och starka på fasta situationer, både bakåt och framåt. Lagets centrala block gör det svårt att skapa riktigt bra målchanser på Cardiff. Framåt utgör framför allt Junior Hoiletts fart och kreativitet ett hot som ständigt oroar motståndarna.

Svagheter

Vad som läggs på defensiven tas från offensiven. Cardiff föredrar en reaktiv matchbild vilket i någon mening gör dem beroende av motståndarnas prestation. Laget saknar förmågan att kontrollera och dominera en matchbild, vilket gör det svårt för dem att förändra en matchbild om de exempelvis hamnar i underläge. Alla vet vad Cardiff gör på planen, och även om det inte alltid därför går att stoppa dem, så blir de lättlästa.

ANNONS

MVP

Junior Hoilett. Har varit väldigt värdefull med flera matchavgörande insatser under säsongen, inte minst mot slutet av säsongen. Kommer vara en väldigt viktig spelare om Cardiff ska ha någon lycka i detta playoff. Kanske den enda spelaren att ge Cardiff någon form av oförutsägbarhet och som kan ge motståndarna huvudvärk. Försvinner han så försvinner Cardiff från playoff.

Manager

Neil Harris. Tog över Cardiff i mitten av november efter Neil Warnock och arbetade efter ungefär samma linjer han hade i Millwall. Cardiff låg parkerade rätt tryggt men ospektakulärt i mitten av tabellen runt mitten av säsongen, men med en något större grad av dynamik i spelidén har Harris lyckats lyfta dem upp på playoff-plats. En lyckad anställning av Cardiff.

Prognos: 25%

27/7 20:45 – Cardiff vs Fulham
30/7 20:45 – Fulham vs Cardiff

ANNONS
Peter Hyllman

Årets lag med mera i Premier League 2019-20

Peter Hyllman 2020-07-25 06:00

PL

Årets manager: Jürgen Klopp, Liverpool. Om management enbart hade varit att få sitt lag att maximera resultat vs förväntningar så hade kanske denna utnämning varit given för Sheffield Uniteds Chris Wilder. Men Klopp ger Liverpool detta samt något större om än mindre mätbart än så. Liverpools första ligatitel på 30 år, och det sätt på vilket Liverpool vann den ligatiteln, går inte att snacka bort.

Målvakten

Bernd Leno, Arsenal. Har gjort ett stort jobb under många gånger extremt besvärliga förutsättningar, och har räddat många matcher och poäng åt Arsenal under den här säsongen. En målvakt att bygga vidare med för Arsenal.

ANNONS

Backlinjen

Ricardo Pereira, Leicester. Trent Alexander-Arnold är kanske mer spektakulär framåt men Pereira har gjort en enorm säsong defensivt samtidigt som han har varit otroligt nyttig för Leicester framåt. Fantastisk högerback.

Virgil Van Dijk, Liverpool. Många gnuggade sig i ögonen när Van Dijk gjorde ett grovt misstag mot Arsenal nyligen och det säger kanske det mesta om hur säker och stabil Van Dijk är som mittback.

Conor Coady, Wolves. Oroväckande tanke att Liverpool lika gärna hade kunnat haft Coady bredvid Van Dijk. Ledargestalt i Wolves backlinje som är en av Premier Leagues tätaste och bäst organiserade.

Andy Robertson, Liverpool. Radarpartnern till Alexander-Arnold, får kanske inte riktigt samma uppmärksamhet men är väl så bra. Ger Liverpool ett djup i sitt spel både med sina löpningar och med sina långa passningar.

ANNONS

Mittfältet

Kevin De Bruyne, Man City. Har varit outstanding i Premier League i flera år. Man City har kanske inte haft sin allra bästa säsong, men De Bruyne har likaväl varit en strålande spelare på deras mittfält.

Wilfred Ndidi, Leicester. Har beskrivits som Leicesters viktigaste spelare, och det är inget litet beröm givet att där finns Pereira, Schmeichel, Maddison och Vardy. Senaste defensiva mittfältaren som var så här bra var N’golo Kanté.

Jordan Henderson, Liverpool. Inte ligans mest kreativa och produktiva mittfältare, men det är heller inte hans roll. Har däremot mer korrekt beskrivits som ligans kanske viktigaste mittfältare. Liverpools rödblödande hjärta.

Anfallet

Mohamed Salah, Liverpool. Att Salah inte uppnått riktigt samma aha-faktor som under sin första säsong har fått en del ljushuvuden att beskriva honom som en one season-wonder. Sanningen är att han presterar på väldigt hög nivå, säsong efter säsong.

ANNONS

Raúl Jimenez, Wolves. Mängder med konkurrens på den här positionen, inte minst Vardy och Aguero. Jag fastnar ändå för Jimenez som verkligen fått ett genombrott under säsongen med sin tyngd och mångsidighet som anfallare.

Raheem Sterling, Man City. Även här finns många att välja på, Rashford och Mané framför allt, men Sterling känns ändå huvudet högre än övriga spelare på positionen för närvarande. Mer mångsidig än Mané, mer konsistent än Rashford.

:::

Årets groda: Gary Neville.

”Man Utd kommer vinna ligan igen innan Liverpool gör det.” – Detta kläckte Gary Neville ur sig i början av säsongen och det får man väl säga var en riktigt olycklig utsaga av honom. För all del går det att förstå hur han tänkte, så det är inte ens i närheten av så dumt som det riskerar framstå, men man måste ändå kunna skratta lite åt det dråpliga i det hela.

ANNONS

:::

Årets flopp: Tanguy Ndombele, Tottenham

Förväntningarna var höga på Ndombele, som var strålande med Lyon, när Tottenham var på väg att uppgradera och förstärka sitt mittfält. Ndombele besitter helt uppenbart skickligheten, men attityden verkar det vara betydligt mer besvärligt med. Började hitta fötterna under Pochettino men har hamnat på total kollisionskurs med Mourinho, och sådant brukar ju väldigt sällan bli bättre med tiden.

Årets topp: Christian Pulisic, Chelsea

Ett tufft jobb att värvas som ersättare för en spelare som Eden Hazard, och det var väl aldrig riktigt rimligt att förvänta sig något sådant redan första säsongen. Och visst är det rätt tröttsamt att följa den amerikanska varianten av Zlatanism som snurrar kring Pulisic men han har också haft en mycket bra debutsäsong och varit väldigt nyttig för Chelsea, utan honom tvivlar jag på om det blivit något Champions League.

ANNONS

:::

Årets bomb: Carlo Ancelotti

Reaktionen när det började ryktas om att Everton var intresserade av att anställa Carlo Ancelotti var bland de allra flesta att nu hade Everton drabbats av någon slags hybris, att aldrig i livet skulle de kunna anställa en manager som Ancelotti. Några veckor senare var säsongens häftigaste manageranställning ett faktum, och kanske var det början på ett seismiskt skifte i vad klubbar som Everton vågar ha för ambitioner.

:::

Årets rookie: Mason Greenwood, Man Utd

Det har varit en rolig säsong på så vis att det verkligen har kommit fram ett koppel av unga spelare. Phil Foden har börjat få speltid i Man City, framför allt Mason Mount och Reece James imponerar med Chelsea, Bukayo Saka med flera i Arsenal. Men störst impact har nog onekligen Greenwood gjort med Man Utd, en fortfarande mycket ung spelare som redan visar goda tecken på att utvecklas till en komplett anfallare.

ANNONS

Årets adios: David Silva, Man City

Om en lista ska göras över Premier Leagues bästa spelare någonsin kommer David Silva ofrånkomligen befinna sig på den listan. Om en lista görs över Premier Leagues bästa spelare det senaste årtiondet så toppar Silva ofrånkomligen den listan. Det här var Silvas sista säsong med Man City, om han inte gör en Scholes, och det kommer bli väldigt svårt för Man City att ersätta honom på sitt mittfält.

:::

Årets ris: Watford

Andra klubbar kan risas även de, men Watfords facit att under en och samma säsong hinna med att sparka tre ordinarie managers är helt och hållet bedrövligt, särskilt för en klubb som för inte alls länge sedan sade sig leta efter stabilitet. Vi vet ännu inte riktigt hur säsongen slutar för Watford, men om de lyckas hålla sig kvar i Premier League så gör de det helt och hållet oförtjänt.

ANNONS

Årets ros: Sheffield United

Visst, visst, vad var det jag sa?! Experterna var inför säsongen helt överens om endast två saker. Att Tottenham skulle ta sig till Champions League och att Sheffield United skulle åka ur Premier League. Istället jagade Sheffield United långt in på säsongen en Champions League-plats och har fortfarande häng på en europeisk cupplats. Inget lag har överpresterat mer den här säsongen än Sheffield United.

Årets ras: Leicester

Leicester startade säsongen urstarkt och efter två tredjedelar av säsongen hade Leicester en hel ocean av poäng tillgodo ner till Champions League-strecket. Vad som har hänt därefter skulle utan minsta tvekan platsa på en lista över Premier Leagues värsta ras någonsin. Att Leicester kunde börja falla var givet, men inte i den här omfattningen och över så lång tid. Att de fortfarande kan nå Champions League är ett underverk.

ANNONS

:::

Årets Donald Trump: Pep Guardiola

Det har alltid funnits ett drag av Trump över Pep Guardiola och dennes medvetna sätt att ofta böja sanningen, utnyttja överdrifter och pusha en story utan att vara alltför bekymrad om fakta. Ett mycket mer intelligent drag naturligtvis. Men när Guardiola började tala om viskningar och konspirationer började det plötsligt bli mycket svårt att se någon större skillnad från Trumps babbel om hoaxes, witch hunts och riggade val.

:::

Årets Punkrocker: Granit Xhaka, Arsenal

Gjorde sig djupt impopulär när han svarade tillbaka på de egna fansen som gav honom skit efter en sämre insats och sedan rätteligen vägrade be om ursäkt. Arsenals lagledning, i ett klassiskt exempel på ryggradslöshet, slängde honom därefter framför bussen istället för att backa upp honom. Har fått sin revansch i och med Mikel Artetas ankomst, under vilken han fått en ny chans som en av Arsenals bästa och kanske viktigaste spelare.

ANNONS

Årets Rihanna: Mesut Özil, Arsenal

Ännu ett år har passerat på Özils kontrakt, ännu en säsong av Özils karriär, och hans bidrag både till Arsenal och till Premier League fortsätter att vara mycket litet till en väldigt hög kostnad. Mikel Arteta skräder inte precis orden när han öppet säger att Özil inte varit och inte är redo att göra jobbet. En bild har sällan sammanfattat en spelare bättre än bilden på Özil under ett paraply tittandes på andra som spelar fotboll.

:::

Årets hjälte: Marcus Rashford

Skar bollarna av populistiska politiker som försökte göra en poäng på fotbollsspelarnas bekostnad under pandemin genom att först skaffa fram egen finansiering och därefter skambefläcka samma politiker att groteskt nog mot deras vilja se till så att barn inte behövde gå hungriga under pandemin. Rashford tillsammans med Sterling med flera andra spelare visar att bilden av spelare, oftast påhejad av tabloider, är felaktig.

ANNONS
Peter Hyllman

Playoff preview: Från förväntningar till förhoppningar för Fulham

Peter Hyllman 2020-07-24 19:00

Fulham har lyckats motsvara förväntningarna på dem inför och under säsongen med en kontrollerad fotboll. Kommer samma kontrollerade fotboll få Fulham att nu infria de förhoppningar som ofrånkomligen följer med detta playoff, eller måste Fulham nu också våga spänna bågen och ta lite större risker?

STATISTIKEN
Placering: 4:a
Poäng: 81p
23W-12D-11L

NORMAL STARTELVA (4-2-3-1): GK: Marek Rodak; DL: Joe Bryan, DC: Tim Ream, DC: Alfie Mawson, DR: Denis Odoi; MC: Harry Arter, MC: Tom Cairney; LW: Ivan Cavaleiro, AM: Josh Onomah, RW: Anthony Knockaert; ST: Aleksandar Mitrovic.

Scott Parker har knappast vunnit många beundrare den här säsongen, vare sig hos de egna supportrarna eller bland de mer neutrala betraktarna. Ändå har Parker lyckats rätt väl med att stabilisera Fulham efter en omskakande nedflyttning från Premier League, som hade kunnat drabba dem hårt, och hållit dem i toppen av tabellen.

Man kan alltså säga att Scott Parker har lyckats motsvara eller kanske även i någon mån överträffa förväntningarna på Fulham den här säsongen. Den större och kanske på sikt mer avgörande frågan är hur Scott Parker nu lyckas motsvara förhoppningarna som nu ofrånkomligen finns på Fulham under detta playoff.

ANNONS

Fulham lyckades rätt bra med sin spelartrupp inför säsongen. De blev av med spelare som om de hade varit kvar hade riskerat bli störande element. De lyckades också behålla flera spelare som är väldigt viktiga för dem, både taktiskt och psykologiskt. På pappret är Fulham ett lag definitivt kapabelt att ta sig upp i Premier League.

Fulham måste också betraktas som en av favoriterna att vinna detta playoff. De har ännu inte den här säsongen förlorat mot vare sig Cardiff eller Swansea. Däremot förlorade de båda matcherna mot Brentford. Ett playoff är självklart en annan sak än vanligt ligaspel, men Fulham borde åtminstone inte behöva känna rädsla för Cardiff på förhand.

Fulham verkar alltså trivas mot motståndare som låter dem behålla kontrollen över matchbilden och matchens tempo. Detta borde vara något som talar till deras fördel i playoff-semifinalen mot Cardiff. Samtidigt gäller det både att Fulham upprätthåller tempot i sin egen fotboll samt försvarar sig väl på fasta situationer.

ANNONS

Formen

Formen är god. Hade inte Fulham inlett svagt direkt efter uppehållet, mot andra topplag som Brentford och Leeds, så hade de kanske redan varit uppflyttade. Men efter de två första förlusterna gick Fulham obesegrade, med fem vinster på sina sista sju matcher. Det är en svit som borde ge Fulham gott mod inför detta playoff.

Styrkor

Fulham har under Scott Parker fortsatt spela den bollinnehavsbaserade fotboll som tog dem till Premier League förra gången. Den fotbollen behärskar de bra och tillåter dem att allt som oftast kontrollera matchbilden och framför allt matchens tempo. Fulham har framför allt den här säsongen förbättrat försvarsspelet, som var lagets stora akilleshäl i Premier League förra säsongen.

Svagheter

Fulhams bollinnehav ger dem en defensiv trygghet, men det har också gjort Fulham för långsamma och omständliga i sitt anfallsspel. Detta gör att de många gånger har svårt att bryta ned låga och välorganiserade försvar, vilket gjort dem alldeles för beroende av vad Aleksandar Mitrovic kan utföra på egen hand. Riskerar stundtals att bli för förutsägbara i sin fotboll.

ANNONS

MVP

Tom Cairney. Mycket frestande att se Mitrovic som Fulhams viktigaste spelare, utan hans mål hade inte Fulham spelat playoff, men minst lika sant är att varenda bättre match som Fulham har gjort den här säsongen så har Cairney spelat bra. Vilket inte är en tillfällighet och heller inte någon fråga om höna eller ägg. När Cairney spelar bra får Fulham det driv och tempo framåt som laget behöver för att vinna mot de bättre lagen.

Manager

Scott Parker. Har uppenbarligen lyckats vinna spelarnas förtroende även om supportrarnas förtroende inte verkar riktigt lika högt. Frustrerar ibland med vad många anser vara för defensiv fotboll, eller åtminstone för långsam fotboll. Allt detta kommer så klart vara förlåtet, i alla fall för stunden, om han tar Fulham tillbaka till Premier League.

Prognos: 25%

27/7 20:45 – Cardiff vs Fulham

ANNONS
30/7 20:45 – Fulham vs Cardiff
Peter Hyllman

Betyg på alla lag i Premier League 2019-20

Peter Hyllman 2020-07-24 06:00

Ännu en ligasäsong drar sig till sist mot sitt slut. Normalt sett brukar ju en ligasäsong avrundas runt mitten av maj, men den här gången befinner vi oss alltså i slutet av juli, på grund av pandemin som satte stopp för det mesta i samhället. Det har varit en på många sätt underlig säsong, men hur underlig säsongen än har varit så har den varit exakt lika underlig för alla lag.

Säsongens sista omgång spelas på söndag. Då kommer några saker avgöras som ännu inte har blivit avgjorda, framför allt runt två streck i tabellen. Det ska avgöras vilka två av Chelsea, Man Utd och Leicester som tar sig till Champions League. Det ska avgöras vilka två av Bournemouth, Watford och Aston Villa som flyttas ned till Football League. Hur detta slutar skulle så klart kunna påverka hur lagens säsonger värderas.

Men inte i den utsträckningen att det förhindrar en betygssättning så här dagarna innan sista omgången. Exakt hur den sista omgången slutar kan inte ha någon större inverkan på hur vi bedömer hur ett lag har presterat sett över en hel ligasäsong. Inte utan att ägna sig alltför grovt åt ren utfallsanalys. Huruvida exempelvis Chelsea eller Man Utd tar sig till eller missar Champions League i slutänden förändrar inte hur de genomfört säsongen.

ANNONS

Betygsättning kommer oftast, uttalat eller ej, att handla om överprestation respektive underprestation. Vi tenderar att ge höga betyg till de lag som presterat väldigt bra utifrån våra förväntningar på dem, och låga betyg till de lag som presterat svagt utifrån samma förväntningar. Prestation, resultat och förväntningar spelar alltså samtliga in i hur vi betygsätter ett lags ligasäsong.

En i mitt tycke rätt bra sammanställning över hur lag har överpresterat och underpresterat under säsongen gjordes av ett spelbolag som försökte jämföra lagens faktiska poängskörd med förväntningarna på lagen inför säsongen, och gett dessa förväntningar ett värde i form av ett slags handikapp i poäng. Totalpoängen har sedan placerat lagen i en slags tabell justerad för förväntningar.

Handicap Table

Här finns inget facit över rätt eller fel, utan enda sättet att värdera en sådan här tabell är i vilken utsträckning man tycker att den beskriver hur vi själva upplever säsongen på ett bra eller dåligt sätt. Personligen tycker jag den illustrerar rätt bra vad vi har sett under säsongen. Med denna som en utgångspunkt bland flera är det alltså möjligt att ge lagen varsitt betyg för den här ligasäsongen.

ANNONS

Arsenal – (+)

Var Arsenal än landar i tabellen så kommer det vara deras sämsta ligaplacering på 25 år, som högst en åttondeplats. Det kan naturligtvis aldrig vara godkänt för en klubb av Arsenals storlek. Startade säsongen katastrofalt, och även om det finns positiva tecken under Mikel Arteta så fick man inget riktigt lyft i tabellen. Betyg: Underkänd.

Aston Villa – (++)

Aston Villa kröp upp ovanför nedflyttningsstrecket förra omgången, vilket ger dem en chans att hålla sig kvar i Premier League. Förväntningarna på laget var däremot högre än så här givet investeringarna i spelartruppen och lagets ambition. Laget har rent taktiskt inte lyckats ta klivet upp från Football League. Betyg: Godkänd.

Bournemouth – (+)

Under fem säsonger har det funnits en tendens att knappt förvänta sig något alls av Bournemouth. Vilket kanske var rimligt de första säsongerna men gradvis blivit allt mindre rimligt. Bournemouth har under säsongen sett ut att vara tömda både på idéer och på energi. Laget har inte utvecklats. Betyg: Underkänd.

ANNONS

Brighton – (+++)

En positiv säsong så sett att Brighton började spela en mer progressiv fotboll under säsongen, samtidigt som de höll sig kvar i Premier League. Något många menade att de inte skulle göra sedan de sparkat Chris Hughton. Graham Potters första säsong måste dock ses som lyckad. Nu gäller att bygga vidare. Betyg: Väl godkänd.

Burnley – (++++)

Sean Dyche fortsätter göra ett strålande jobb med Burnley. Varje gång det börjar se ut som om laget möjligen är på väg att tappa farten så lyckas Dyche hitta en ny växel. Lite i skymundan har detta blivit Burnleys poängmässigt bästa säsong i Premier League, även om det inte kommer belönas med europeiskt cupspel. Betyg: Med beröm godkänd.

Chelsea – (+++)

Förväntningarna på Chelsea är kanske de som spretat mest inför och under säsongen. Vad vi kan säga är att Chelsea har gjort en förhållandevis bra första säsong med Frank Lampard som manager, under tuffa omständigheter, att de med största sannolikhet tar sig till Champions League, men där finns mycket att jobba med. Betyg: Väl godkänd.

ANNONS

Crystal Palace – (++)

Roy Hodgson gör ett habilt jobb med Crystal Palace. Han passerar alltid ribban men verkar heller aldrig riktigt höja den. Hodgson har återigen lyckats hålla Crystal Palace kvar i Premier League, med marginal, men sju-åtta raka förluster att avsluta säsongen gör att Crystal Palace bör fundera på om de bör försöka tänka nytt. Betyg: Godkänd.

Everton – (++)

Det fanns naturligtvis en anledning varför Everton sparkade Marco Silva efter nästan halva säsongen. En nedflyttningsstrid var verkligen inte vad Everton hade hoppats på. Men Everton höjde sig markant därefter och enbart av vårformen, och formen efter uppehållet, så hade Everton jagat europeiska cupplatser. Betyg: Godkänd.

Leicester – (++++)

Svårt att bedöma Leicesters säsong på ett enkelt sätt. Å ena sidan har de gjort en alldeles strålande säsong, där ingen riktigt förväntade sig att de skulle jaga Champions League. Å andra sidan är det väldiga raset under säsongens sista tredjedel en rejält besvikelse. Det finns stor potential i detta Leicester. Betyg: Med beröm godkänd.

ANNONS

Liverpool – (+++++)

Inget poängrekord, och kanske är folk lite besvikna på det hur det sett ut efter att Liverpool säkrade sin ligatitel, men context is king. Liverpool har gjort en alldeles fantastisk ligasäsong, och fram till dess att ligatiteln var säkrad går det inte att säga att något lag har gjort en bättre ligasäsong någonsin. Betyg: Berömlig.

Man City – (+++)

Misstaget att inte förstärka backlinjen kom att hemsöka Man City under säsongen, inte minst eftersom det fick följdeffekter på mittfältet. Man City har inte alls sett lika skarpa ut den här säsongen som de har gjort tidigare säsonger, mängden matcher som förlorats är inte okej, och Man City är i behov av en uppfräschning. Betyg: Väl godkänd.

Man Utd – (++)

Minimimålet inför säsongen kan bara ha varit Champions League-spel. Att Man Utd eventuellt uppnår detta under sista omgången betyder inte att detta är bra nog. Första halvan av säsongen var långa stunder under all kritik, och endast en relativt stark vår är Man Utds saving grace den här säsongen. Betyg: Godkänd.

ANNONS

Newcastle – (+++)

Många förväxlar att Newcastle och Steve Bruce har gjort det bättre än förväntat med att de faktiskt har gjort det riktigt bra. Men som mellansäsong betraktat måste man ändå säga att det är svårt att se en så värst mycket bättre mellansäsong än så här av Newcastle och av Bruce. Här finns en grund att bygga på. Betyg: Väl godkänd.

Norwich – (++)

Kan man bedöma ett lag som slutar sist i tabellen med så få poäng som Norwich som något annat än underkända? Jag vet dock inte vad mer som kunde förväntas, än mindre begäras, av Norwich. De gjorde i grund och botten vad de kunde med det lag de hade till förfogande. Det märkliga var kanske att de gick i första början. Betyg: Godkänd.

Sheffield United – (+++++)

Ingen kan egentligen klaga alltför högljutt om Chris Wilder skulle bli årets manager den här säsongen. Sheffield Uniteds säsong har överträffat även mycket högt ställda förväntningar på dem, fastän majoriteten av förväntningarna på dem inför säsongen var mycket låga. Säsongens stora positiva överraskning. Betyg: Berömlig.

ANNONS

Southampton – (+++)

Hade det väldigt tufft i inledningen av säsongen, och det såg länge ut som om Ralph Hasenhüttl skulle vara på väg att få sparken. Men både Southampton och Hasenhüttl visade stor karaktär och under drygt säsongens andra halva har de visat att de kommer kunna bli ett riktigt besvärligt lag under kommande säsonger. Betyg: Väl godkänd.

Tottenham – (++)

Tottenham inledde säsongen både energilöst och omotiverat, och när beslutet till sist kom att byta ut Mauricio Pochettino så kändes det som ett oundvikligt beslut givet situationen som sådan. Säsongen därefter har varit knölig under José Mourinho, men det ser ut som om de kan resa sig och ta en europeisk cupplats. Betyg: Godkänd.

Watford – (+)

Att sparka tre managers under samma säsong måste betraktas som ett svårslaget rekord. Kaos råder bakom klubbens kulisser och detta kaos har under säsongen fått uttryck på planen. Watford inledde säsongen katastrofalt, om inte för en tillfällig kick när Nigel Pearson anställdes hade Watford redan varit nedflyttade. Betyg: Underkänd.

ANNONS

West Ham – (++)

West Ham såg trött och håglöst ut med Manuel Pellegrini som manager, vilket snabbt gav avtryck i tabellen. West Ham såg därefter fantasilöst ut när de istället anställde David Moyes som manager. Moyes har gjort sitt jobb i meningen att han räddat West Ham kvar i Premier League. Men West Ham borde inte behöva räddas. Betyg: Godkänd.

Wolves – (++++)

Wolves säsong har pågått i över ett år. De började tävlingsmatcha redan i juli förra året och kommer alltså hålla på en bra bit in i augusti. Med dessa förutsättningar är en bedrift av Wolves konkurrera så hårt om europeiska cupplatser, och fortfarande faktiskt ha en vettig chans till Champions League-spel. Betyg: Med beröm godkänd.

Peter Hyllman

Playoff preview: Orkar Brentford med mentalt?

Peter Hyllman 2020-07-23 19:00

Brentfords åtta raka vinster placerade uppflyttningen i deras egna händer, som de däremot slarvade bort i de två sista matcherna. Orkar Brentford ladda om mentalt inför ett playoff och uppnå målet inför säsongen, deras sista på Griffin Park, att ta sig till Premier League?

STATISTIKEN
Placering: 3:a
Poäng: 81p
24W-9D-13L

NORMAL STARTELVA (4-3-3): GK: David Raya; DL: Rico Henry, DC: Ethan Pinnock, DC: Pontus Jansson, DR: Henrik Dalsgaard; MC: Josh Dasilva, MC: Christian Norgaard, MC: Sergio Canos; LW: Said Benrahma, ST: Ollie Watkins, RW: Bryan Mbuemo.

Mycket med Brentford påminner om förra säsongens Leeds. De spelar kanske den bästa fotbollen i hela ligan, dominerar motståndarna spelmässigt, har uppflyttningen i sina egna händer men faller ihop av trycket under de sista omgångarna, förlorar oväntat ett par matcher, och istället för uppflyttning tvingas man till playoff.

ANNONS

Pontus Jansson borde känna igen situationen. Han var med när Leeds rasade samman helt mot Derby County när förväntningarna och pressen blev alldeles för hög. Nu ska han som lagkapten vara med att göra Brentford redo på bara några dagar att gå in och spela ett helt avgörande playoff mot Swansea.

Precis som med Leeds förra säsongen finns den här känslan av att det helt enkelt är ett år för tidigt för Brentford. Att de inte riktigt ännu har det kollektiva kunnandet och rutinen att ta sig upp i Premier League. Att de behöver den här säsongen som ett slags läroår för att kunna ta det stora klivet sin andra säsong.

Möjligen talar det till Brentfords fördel att de i semifinalen får möta Swansea och inte Nottingham Forest. Swansea går kanske in i detta playoff med den mycket farliga känslan av att inte ha något att förlora, men känns ändå som en betydligt tunnare motståndare för Brentford än vad Nottingham Forest hade varit.

ANNONS

Brentford är den enda klubben i detta playoff som inte spelat i Premier League i närtid, och som inte varit behjälpta av fallskärmar därifrån. Brentfords position bygger istället på deras unika metoder gällande scouting, rekrytering och coachning. Metoder som ger Brentford en betydligt starkare grund att stå på än exempelvis Bournemouth.

Brentfords profil är därför som ett ungt och väldigt talangfullt lag. Brentford är intressant nog också ett mycket skandinaviskt lag. Vi hittar framför allt många danska spelare i Brentford, framför allt Henrik Dalsgaard, Christian Norgaard och Mathias Jensen, men även svenskar, islänningar och finländare.

Brentford är raka motsatsen till de lag som vi normalt sett brukar förvänta oss ska gå upp i Premier League. Kanske är det en sak som talar emot dem, kanske är det en sak som talar för dem. Helt säkert är det en stor del av attraktionen med dem.

ANNONS

Formen

Svårbeskriven. Brentfords form var glödhet med sju raka vinster efter uppehållet, men två förluster på de två sista matcherna kastar om begreppen en aning. Hur mycket av dessa förluster berodde helt och hållet på pressen, och vad säger det oss om hur Brentford kommer klara pressen i ett playoff? Även om resultaten gick Brentford emot både mot Stoke och mot Barnsley så var de spelmässigt helt dominanta.

Styrkor

Taktiskt och tekniskt är det bara Leeds som överträffar eller kan mäta sig med Brentford den här säsongen. Kontrollerar bollinnehavet och dominerar matchbilden, det är väldigt sällan en motståndare får spela matchen på sina villkor mot Brentford. Offensiven från framför allt vänsterkanten skulle inte göra bort sig vare sig i Premier League eller ens i Champions League.

Svagheter

Offensiva ytterbackar gör ibland Brentford sårbara för omställningar. Men den kanske främsta svagheten i detta Bournemouth är att de har svårt för när fotbollen blir väldigt fysisk, och motståndare kan få dem ur balans på det viset. Stoke lyckades exempelvis alldeles utmärkt med just detta i den näst sista omgången. Bristen på erfarenhet är även en faktor som kan tala till Brentfords nackdel.

ANNONS

MVP

Said Benrahma. Extremt värdefull spelare för Brentfords offensiv. Skapar mängder med chanser och mål både åt sig själv och åt övriga spelare i laget. Håller en teknisk nivå vi sällan ser på den här nivån av engelsk fotboll, kanske generellt i engelsk fotboll. Kommer förmodligen spela i Premier League nästa säsong i vilket fall som helst.

Manager

Thomas Frank. Hade en tuff inledning när han rekryterades internt för att ta över efter Dean Smith mitt under förra säsongen. Men har inte bara fått ordning på Brentford utan har gjort dem ännu bättre. Progressiv manager som passar perfekt in i Brentfords uttalade filosofi.

Prognos: 40%

26/7 19:30 – Swansea vs Brentford
29/7 20:45 – Brentford vs Swansea

Peter Hyllman

Årets lag i EFL Championship 2019-20

Peter Hyllman 2020-07-23 06:00

PL

Manager: Marcelo Bielsa, Leeds. Inget snack här liksom. Att ta Leeds tillbaka till Premier League är en historisk bedrift, och det har dessutom gjorts helt på Bielsas sätt och med knappa resurser. När säsongen som helhet ska avslutas för engelsk fotboll kommer Bielsa vara ett av namnen som säsongens manager oavsett division.

Målvakt

Freddie Woodman, Swansea. Stabil närvaro i Swanseas mål och en stor anledning varför Swansea gick betydligt bättre i ligan den här säsongen än många trodde i förväg. Främste målvakten i en liga som kanske saknade målvakter som stack ut ur mängden.

Backlinjen

Matty Cash, Nottingham Forest. Mångsidig spelare som har gjort några fantastiska matcher som högerback för Nottingham Forest. Offensiv men ändå trygg. Konkurrensen hård med Luke Ayling som varit viktig för Leeds.

ANNONS

Pontus Jansson, Brentford. Möjligen kan jag anklagas för att vara lite för svensk här, men Brentford har haft ett tajt försvar mycket på grund av Jansson, och Jansson utgör ett bra fysiskt komplement till Ben White.

Ben White, Leeds. På frågan hur Leeds skulle klara sig utan Pontus Jansson blev svaret White, och det med marginal. Strålande mittback som passat perfekt in i Bielsas system och motsvarar högt ställda tekniska krav.

Kristian Pedersen, Birmingham. Birmingham trotsade EFL:s financial fair play-regler för att värva Pedersen förra säsongen, och det kan man väl för all del förstå. Har varit en av ligans dominanta vänsterbackar den här säsongen.

Mittfältet

Kalvin Phillips, Leeds. Hade flera bud från Premier League-klubbar inför säsongen, men valde att stanna kvar i Leeds. Otroligt viktig spelare för Leeds, och det är mindre konstigt än det kan låta att en Championship-spelare faktiskt är landslagsaktuell.

ANNONS

Eberechi Eze, QPR. Kreativ och produktiv spelare som ställt till ett mindre helvete för de flesta motståndarförsvar den här säsongen. Måste betraktas som extremt märkligt om inte Eze spelar i Premier League nästa säsong.

Pablo Hernandez, Leeds. Gammal är äldst i ligan. Har långa stunder varit smått fenomenal för Leeds i Marcelo Bielsas klassiska roll som enganche. Har klivit fram med mängder av matchavgörande insatser under säsongen.

Anfallet

Matheus Pereira, West Brom. Har inte spelat överdrivet många matcher under säsongen men har varit briljant när han faktiskt spelat. Briljansen gör att han blir förlåten för att ha skaffat sig ett rykte som ligans värste filmare.

Aleksandr Mitrovic, Fulham. Kanske är det ingen överraskning att Mitrovic befinner sig i det här laget liksom han vinner skytteligan. Hård kamp med Ollie Watkins, men Mitrovic har mer eller mindre egenhändigt hållit Fulham kvar i toppen av tabellen.

ANNONS

Saïd Benrahma, Brentford. Äckligt bra spelare för Brentford som är kreativ både i att skapa chanser för andra spelare och göra mål själv. En spelartyp vi sett förut i den här ligan men som känns betydligt mer på riktigt än de flesta andra.

:::

LINHEMS KOMMENTAR:

Det finns tyvärr inte mycket att klaga på men jag har några invändningar.

Rafael Cabral! Reading lyckades på något vänster plocka upp den gamla Napolimålvakten som gjort A-landskamper för Brasilien och varit starkt bidragande att Reading höll sig kvar i Championship denna säsongen. Vore ett fynd för större lag i behov av en rutinerad målvakt

Vill även nämna att kanske var faktiskt Ethan Pinnock, snarare än Pontus Jansson, Brentford bästa mittback denna säsong? Narrativet, som finns såväl i England som i Sverige, säger att Jansson kom in och löste Brentfords defensiva problem men det glöms bort att Pinnock anlände samtidigt och förutom elegant försvarsspel bidrar han också med både fin uppspelsfot och längd i offensivt straffområde.

ANNONS

Eftersom jag är väldigt petig och tycker att antalet spelade minuter är ett viktigt kriterium skulle jag bara ha Pablo Hernandez på bänken. Om än som en otrolig inhoppare, fotbollens motsvarighet till NBA’s Lou Williams.

Jag skulle flytta ner Matty Pereira till mittfältet och sätta in Millwalls enda kreativa spelare, Jed Wallace med tio mål och tretton assists. Det må inkludera en del fasta situationer men fasta situationer är ett fundament i Millwalls anfallsspel och det är verkligen inte allt som Jed Wallace bidrar med. Han har bland annat en handfull kandidater till säsongens mål.

:::

Sista omgången av EFL Championship 2019-20 blev svårt dramatisk. Och det finns så många möjliga historier att ta med sig:

Brentford. Vann åtta raka matcher i ligan och hade därmed två raka matchbollar att greja uppflyttning till Premier League, men sumpar dem båda! Hur hämtar sig Brentford inför ett playoff som börjar om tre dagar? Brentford känns som en karbonkopia av förra säsongens Leeds.

ANNONS

Nottingham Forest. Hade ett järngrepp om playoff-platsen, men slarvade bort allt i slutet av säsongen. Går sex matcher i rad utan vinst, men tappar ändå playoff-platsen genom att släppa ett försprång om sex måls skillnad, på tilläggstid! Huvuden kommer rulla i Nottingham.

Swansea. Omvänd lycka för Swansea som alltså helt oväntat tar sig upp på playoff-plats under säsongens allra sista minuter. Kommer de kunna ta med sig den medvinden in i ett playoff, där de redan i semifinalen alltså möter ett Brentford som nog å andra sidan måste känna att allting skiter sig för dem?!

Hull City. För tre år sedan spelade Hull City i Premier League. Nu landar Hull City sist i tabellen och flyttas nesligen ned i League One. En klubb som blivit ett offer för ovilliga och ogillade ägare som vägrar att acceptera att sälja klubben med förlust, och låter därmed klubben förfalla.

ANNONS

Barnsley. Sagolik avslutning på säsongen för Barnsley, som med två raka vinster i de två sista omgångarna, båda på tilläggstid, mot Nottingham Forest och mot Brentford, två av topplagen, lyckas rädda sig själva kvar i EFL Championship. Mitt i all misär alltså denna solskenshistoria.

Charlton. Från himmel till helvete för Charlton. Klubben andades frisk luft igen när de under säsongen blev av med Roland Duchatelet. Löften om snabb framgång kom med en ny ägare i form av arabisk oljeshejk, men guldet blev till sand. Osämja och inbördeskrig följde, kaoset i och runt klubben fortsatte. Nedflyttningen blev ett faktum.

Wigan. En otroligt sorglig historia. Wigan höll på att klara av två great escapes under en och samma säsong men snubblade på målsnöret. En strålande andra halva av säsongen gjordes om intet när Wigans nya ägare försatte klubben i konkurs, vilket medförde ett automatiskt avdrag om 12 poäng.

ANNONS

:::

EFL Championship 2019-20, playoff:

26/7 – Swansea vs Brentford
27/7 – Cardiff vs Fulham
29/7 – Brentford vs Swansea
30/7 – Fulham vs Cardiff

Playoff-finalen spelas den 4 augusti.

Peter Hyllman

Fem skäl varför West Brom återvänder till Premier League

Peter Hyllman 2020-07-22 22:29

West Brom tog sig upp på en av de automatiska uppflyttningsplatserna under andra halvan av september, och har därefter befunnit sig på antingen tabellens första eller andra plats under hela säsongen, det vill säga under nästan ett helt år. Alltså hade det varit ett oerhört tungt öde för dem att bokstavligt talat missa uppflyttningen under säsongens två sista omgångar.

Ödet ville annorlunda. Brentford, som inte har sett ut att kunna göra annat än att vinna fotbollsmatcher de senaste månaderna, förlorade plötsligt och oväntat mot Stoke när pressen plötsligt flyttades över på dem. West Brom gavs en andra chans, en livlina. En livlina de till slut inte ens behövde eftersom Brentford passade på att förlora även sin sista match, hemma mot Barnsley. Därmed räckte ett darrigt 2-2 mot QPR för West Brom.

Det är svårt att käfta med Slaven Bilic när han påstår att West Brom förtjänar att flyttas upp till Premier League, just för att de har befunnit sig på uppflyttningsplats under så lång tid av säsongen. West Brom är sannerligen ingen late-comer till partyt, ridandes på en våg av medgång. Vi har sett sådana exempel också genom åren. Det har sällan varit någon särskilt bra grund att stå på i Premier League.

ANNONS

Många kommer nog sucka lite slött åt West Broms återkomst till Premier League. De kommer inte mötas med samma entusiasm som Leeds. Det främsta skälet till det är så klart att vi har hunnit bli rätt vana vid West Brom i Premier League. Det är helt enkelt ett lag vi känner väldigt väl igen. Även om detta West Brom skiljer sig rätt rejält från Tony Pulis och Alan Pardews West Brom som åkte ur Premier League.

West Broms uppflyttning är knappast oväntad. Inget lag i EFL Championship nämndes lika många gånger som West Brom av alla experterna inför säsongen som en av favoriterna till uppflyttning. Samtidigt har vi sett flera andra klubbar som experterna också nämnde som uppflyttningskandidater inte bara missa uppflyttning utan ramla ned i nedflyttningsstriden. Så varför lyckades då West Brom?

För svaga för Premier League, för bra för Football League!

ANNONS

West Brom är inte obekant som ett av Englands så kallade jojo-lag, det vill säga en klubb som tämligen frekvent pendlar upp och ned mellan Football League och Premier League, till synes för bra för den ena, men lite för svaga för den andra.

Vi finner ett stöd för den tanken även om vi väljer att titta på en säsong specifikt snarare än på betydligt längre tidsperioder. Detta har helt enkelt varit en säsong där framför allt West Broms lägstanivå har varit alldeles för hög för att kunna misslyckas.

Ett West Brom så är så pass bra på att försvara sig, tillsammans med ett West Brom som är så pass bra på att anfalla, kommer alltid befinna sig i toppen av en Football League-tabell. Det hade tvärtom varit märkligt om de inte gått upp.

Slaven Bilic har lyckats ena klubben!

West Brom åkte ur Premier League en splittrad klubb. Turerna med Tony Pulis och Alan Pardew hade alienerat de egna supportrarna, som skydde den trista fotbollen, och beslutet att sparka Darren Moore sågs som en ovänlig handling.

ANNONS

Det hade kunnat vara en rätt bräcklig plattform att stå på inför och under en säsong i EFL Championship. Men Slaven Bilic har med sin offensiva fotboll och med sin positiva personlighet lyckats läka såren mellan styrelse och supportrar.

Supportrarna har känt en glädje över att följa West Brom igen. Det beror naturligtvis till stor del på resultaten, det är alltid roligare att ligga i toppen än i botten. Men det beror också på att West Broms fotboll passar bättre med klubbens tradition.

Bredden på spelartruppen!

West Brom är nyss komna från Premier League. Det säger kanske därmed sig självt att deras spelartrupp kommer hålla en annan kaliber än vad de flesta andra klubbar i EFL Championship kan visa upp.

Men framför allt är det bredden på West Broms spelartrupp som har varit dem till stor nytta den här säsongen. Särskilt nyttigt när ordinarie spelare har varit skadade under perioder av säsongen. Andra spelare har då klivit fram.

ANNONS

Hela 17 spelare har spelat minst 20 ligamatcher för West Brom den här säsongen. Ytterligare sex spelare har spelat minst tio ligamatcher. West Brom har använt många spelare den här säsongen, och använt dem mycket, utan större kvalitetstapp.

Semi Ajayi!

En mer offensiv fotboll av West Brom innebar ett skifte bort från de försvarare som utgjort kärnan i West Brom de senaste säsongerna. Övergången har underlättats rejält av framväxten av Semi Ajayi som en av Football Leagues främsta mittbackar.

West Broms försvar har under långa perioder av säsongen kunnat mer eller mindre stänga av motståndarna helt och hållet från att skapa målchanser. Backlinjens nyckelfigur i detta avseende har varit Ajayi.

Ajayis defensiva statistik hör till Football Leagues absolut bästa för mittbackar. Han är både positionssäker och bollsäker. Han ger laget en trygghet att våga anfalla. Med fem mål på sitt eget konto är han dessutom även nyttig själv i offensiven.

ANNONS

West Broms mångfald av målskyttar!

Ett orosmoln inför säsongen var att West Brom blev av med både Dwight Gayle och Jay Rodriguez. Två bevisade målskyttar, särskilt i Football League. Det fanns motiverade frågetecken om vem som egentligen skulle göra målen för West Brom.

Inte vem skulle det visa sig, utan vilka. Istället för att ha en enda huvudsaklig målskytt har West Brom lyckats sprida målen på många spelare under säsongen. Ingen spelare har gjort fler än tio mål, men hela 19 olika spelare har gjort mål för West Brom i ligan.

West Broms målproduktion skäms heller inte för sig. Den ligger väl i paritet med både Leeds och Brentford i toppen av tabellen. Och både den kollektiva naturen i West Broms fotboll, och West Broms kollektiva ansats under Slaven Bilic leder till en slutsats.

West Broms återkomst till Premier League är ett lagarbete!

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Man Utd öka sin Champions League-chans från en till två tredjedelar?

Peter Hyllman 2020-07-22 06:00

Man Utd fick den hjälpande hand av Tottenham och av sin gamle manager José Mourinho som de kanske hade hoppats på under helgen, när Tottenham åtminstone målmässigt manglade Leicester. Ett resultat som ger Man Utd möjligheten ikväll inte bara att gå tre poäng förbi Leicester i tabellen utan även arbeta upp en hälsosam fördel vad gäller målskillnaden.

Om Man Utd ska lyckas med den saken behöver de kanske en hjälpande hand även av en annan av sina gamla managers i form av David Moyes. Även om jag misstänker att Moyes hand i så fall inte kommer vara riktigt lika frivillig som Mourinhos möjligen var. Men ett West Ham som i praktiken redan klarat kontraktet till Premier League borde vara en fullt möjlig match för Man Utd att både vinna och eventuellt vinna stort.

Vilket kan behövas eftersom det ofrånkomligen kommer vara så att Leicester och Man Utd möts i den sista omgången. Vad en eller tre poäng ikväll betyder för Man Utd är att deras möjligheter att ta sig till Champions League ökar från en tredjedel till två tredjedelars chans. Om Man Utd sedan boostar sin målskillnad, så att Leicester inte bara måste vinna utan vinna med två eller tre mål, desto bättre för Man Utd.

ANNONS

Men först och främst gäller det naturligtvis för Man Utd att inte förlora mot West Ham ikväll. Vilket kan vara en nog så tuff uppgift.

Tvivlen på Ole-Gunnar Solskjaer har funnits där mest hela tiden. Det är tvivel som knappast skingrades av Man Utds tunga förlust mot Chelsea i FA-cupsemifinalen i söndags. Det var Man Utds andra semifinal den här säsongen, och deras andra tunga förlust. Solskjaers problem är inte bara att Man Utd inte vinner dessa matcher, utan att han känns taktiskt och psykologiskt överspelad i dem.

Kritiken mot Solskjaer är att han inte riktigt sitter på auran och kompetensen som krävs för att ta Man Utd hela vägen tillbaka till toppen. Kort sagt att han inte är en vinnare som manager i den utsträckning som krävs i Man Utd. Den kritiken kommer självfallet förfölja honom till dess att han bevisar motsatsen. Men dit är det av söndagens semifinal att döma långt kvar. Sådana matcher talar inte till Solskjaers fördel.

ANNONS

Förlusten kommer så klart alltid förklaras så som sådana förluster alltid förklaras. Det var ju bara FA-cupen, det är mycket viktigare att kvalificera sig till Champions League, Man Utd var ju supertrötta och så vidare. Misstanken är så klart att det där med FA-cupens och matchens obetydelse betonas lite extra just för att man anar att en förlust är på väg. Vad gäller tröttheten så har Chelsea spelat precis lika många matcher de.

Mycket av mytologin bakom Ole-Gunnar Solskjaers manager bygger på idén att Man Utd har blivit väldigt bra mot övriga topplag. Vilket nästan endast kan baseras på dubbla vinster mot Man City och Chelsea i ligaspelet. För mot Tottenham har det blivit vinst och oavgjort, och mot Liverpool och Arsenal oavgjort och förlust. Och Man City och Chelsea har å andra sidan slagit ut Man Utd ur cuperna.

ANNONS

Vilket kanske inte är något katastrofalt facit, men det är heller inte något enastående facit. Särskilt som det knappast kan betraktas som något permanent tillstånd. En annan del i mytologin gäller Man Utds obesegrade svit under våren och sommaren om 19 matcher tror jag det är. Problemet med detta är att motståndet sällan har varit det tuffaste, samt att det till slut inte räcker att inte förlora, det måste vinnas!

Mytologins tredje hörnsten är att Man Utd gör framsteg under Ole-Gunnar Solskjaer, och att detta talar till hans fördel. Vilket Man Utd för all del har gjort. Det kan sedan alltid diskuteras om dessa framsteg är tillräckliga. Anfallet har helt säkert blivit bättre, även om det också kan kännas både tunt och lättviktigt mot tufft motstånd. Försvaret håller alltjämt alldeles för ojämn kvalitet för att Man Utd ska kunna utmana om titlar.

ANNONS

Vad gäller framsteg finns även ett definitionsmässigt problem. Nämligen att de flesta pratar om framsteg så jämför de med någon punkt bakåt i tiden, det vill säga hur lagets prestation och resultat kanske såg ut för låt oss säga något halvår eller år sedan, eller längre än så. Jämförelsen sker därför med vad man måste anta vara lagets kanske lägsta nivå. Med en sådan utgångspunkt går det så klart alltid att hitta framsteg om man vill.

Att prata om framsteg på ett konstruktivt sätt måste istället handla om att jämföra framåt i tiden, det vill säga utifrån ett fast mål eller ambition som klubben har. Att göra framsteg måste alltså därför vara att ha tagit meningsfulla kliv mot att faktiskt komma närmare det det målet och kunna uppfylla den ambitionen. Om vi betraktar framsteg på det viset blir det inte riktigt lika lätt att hävda att Ole-Gunnar Solskjaer har gjort stora framsteg.

ANNONS

Det går inte på något sätt att förneka att Man Utd ser bättre ut i många avseenden, och att det stundtals faktiskt ser bra ut. Men inte vid något enda tillfälle hittills under Ole-Gunnar Solskjaers tid som Man Utds manager har jag sett eller känt att det faktiskt ser bra nog ut, eller egentligen ens att det är särskilt nära. Man Utd är ett lag som borde kunna ta sig till Champions League, men det är så klart inte bra nog.

Att kvalificera sig för Champions League blir nu någon form av minimal nivå som krävs för att betrakta säsongen som åtminstone godkänd för Ole-Gunnar Solskjaer och för Man Utd, sett utifrån säsongens förväntningar. Om Man Utd ska lyckas med det så förutsätter det att de faktiskt presterar när det gäller som mest, när matcherna verkligen antar en avgörande karaktär.

Det lyckades inte mot Southampton, det lyckades inte heller mot Chelsea. Det måste lyckas mot West Ham ikväll och mot Leicester på söndag. Man Utd kan inte fortsätta att förlita sig på andras hjälpande händer. De enkla försvarsmisstagen måste elimineras och anfallet måste vara effektivt. Man Utd måste helt enkelt vara bäst när det gäller. Något Man Utd inte har varit särskilt bra på under Ole-Gunnar Solskjaer.

ANNONS

Visst finns där även Europa League som någon slags bakväg till Champions League. Men det är en vansklig och riskfylld väg, och givet Man Utds uppenbara besvär när det börjar handla om kvartsfinaler och semifinaler i cupturneringar så är inte det ett alternativ jag skulle sätta banken på. Dessutom hade det varit uppskattat att försöka vinna Europa League just enbart för den europeiska cuptitelns skull.

Någon hjälp från Liverpool ikväll är kanske inte att hoppas på. Jag har mycket dåliga erfarenheter av att hoppas på Liverpools hjälp mot Chelsea på Anfield i ligans näst sista omgång. Förra gången det hände stod Rafa Benitez och mer eller mindre medgav i intervjuerna inför matchen att det nog inte var så intressant att vinna matchen, och sedan var Steven Gerrard matchens lirare för Chelsea. Inte för sista gången förvisso.

ANNONS

Dessutom är det kanske inte Chelsea som i första hand är Man Utds problem vad gäller kvalificering till Champions League. Att ta sig förbi Chelsea antingen i termer av Champions League-spel eller upp till tredjeplatsen, vad nu den är värd, är att betrakta som någon slags bonus. Det är naturligtvis Leicester som i första hand kan dumpa Man Utd ut ur nästa säsongs Champions League.

Och större är inte Man Utds framsteg under Ole-Gunnar Solskjaer än att jag känner att de gör bäst i att ikväll mot West Ham skaffa sig en så stor fördel som bara är möjligt inför söndagens ”ligafinal” mot Leicester. Då finns där inte längre några hjälpande händer. Även om de som går igång på löskokt VAR- och straffstatistik säkert skulle kunna ha ett och annat att invända mot den saken.

För det kan man ju alltid lita på, oavsett hur bra eller hur dåligt det än går för Man Utd, att det här i världen bara finns tre garanterade saker – döden, skatter och att det gnälls på Man Utds domarfördelar.

ANNONS
Peter Hyllman

Klarar Aston Villa av att gripa (näst) sista halmstrået mot Arsenal?

Peter Hyllman 2020-07-21 06:00

På sätt och vis påminner Aston Villas säsong en smula om Man Utds ligasäsong 2011-12 för åtta år sedan. Det begås så många misstag, det sumpas så många matcher och det tappas så många poäng i onödan att man har hunnit med att ge upp säsongen minst fyra-fem gånger innan sista omgången. Ändå befinner man sig där, inför de allra sista omgångarna, med ändå någon slags chans att vända flopp till topp.

Den gången pulserade det ända in i säsongens slutsekunder. Vilket det riskerar göra den här säsongen också för Aston Villa. Med för närvarande tre poäng upp till Watford strax ovanför nedflyttningsstrecket, ett Watford som möter Man City och Arsenal i sina sista matcher, och med Bournemouth på samma poäng, så kan detta bli en rysare utav sällan skådat format. Möjligen kan den till skillnad från för Man Utd sluta lyckligt.

Watford har som bekant tryckt på den stora kärnvapenknappen och sparkat sin manager inför de båda återstående matcherna. Om det får någon som helst effekt, och vad den effekten i så fall är, är högst oklart. Det får vi nog se ikväll. Men om matcherna mot Man City och Arsenal går som väntat så borde Aston Villa kunna ha goda förhoppningar om att äta upp deras fyra måls försprång i målskillnad.

ANNONS

Bournemouth har i och med den tunga förlusten mot Southampton placerat sig i den besvärliga situationen att de helt enkelt måste besegra Everton på bortaplan i den sista omgången för att kunna hålla sig kvar i Premier League. Bournemouth kan däremot som mest få 34 poäng, och kan väl knappast förväntas förbättra sin målskillnad i någon större utsträckning på Goodison Park, ens om de vinner.

Under säsongen har det ju skojats lite om att Arsenal skulle dras med i striden mot nedflyttning, och nu verkar det ju faktiskt ha blivit verklighet. Men Arsenal har så klart ingen huvudroll i detta drama, utan endast en biroll. I och med att de möter Aston Villa och Watford i de båda sista omgångarna kommer de kunna ha en stor inverkan på vilka av dem som stannar kvar i Premier League och vilka som åker ur.

ANNONS

Aston Villas match mot Arsenal känns ändå helt avgörande för dem, även om den kanske rent formellt-matematiskt inte behöver vara det. De kommer naturligtvis veta om hur det gick mellan Watford och Man City innan avspark. Den bestämda känslan är i vilket fall som helst att Aston Villa verkligen behöver vinna mot Arsenal ikväll för att ge sig själva en vettig chans att hålla sig kvar i Premier League.

Tuff uppgift kan det synas givet att Arsenal kommer från en imponerande svit där de vunnit över både Liverpool och Man City. Å andra sidan, kan man sitt Arsenal så kan man kanske säga att det är perfekt läge för Aston Villa att möta Arsenal. Just när de har några riktigt bra resultat innanför västen brukar de vara som allra mest benägna att drabbas av någon slags hybris och drabbas av oväntade bakslag.

ANNONS

Men när Dean Smith under uppehållet pratade om hemmamatcherna som skulle hålla Aston Villa kvar i Premier League, så måste detta rimligtvis ha varit en av de matcherna han i så fall tänkte på. Naturligtvis föreställde han sig då ett fullsatt och kokande Villa Park i ryggen, men det faktum att läktarna nu gapar tomma betyder så klart inte att matchen därför blir det minsta mindre betydelsefull och avgörande.

Nu var inte det där någon särskilt betryggande attityd av Dean Smith. Om grundbulten i lagets strategi att hålla sig kvar i Premier League var att hemmapubliken skulle hjälpa dem över mållinjen så låter det farligt nära en manager som antingen inte längre har några idéer kvar, eller inte längre har något förtroende för sina egna idéer. Det låter som en manager som förlitar sig på att det ska räcka med att ”vilja mest” eller dylikt.

ANNONS

På samma sätt har Dean Smiths högljudda och framför allt långvariga och återkommande gnäll på sådant som frånvarande spelare, ej fysiskt förberedda spelare, och hur fem byten hjälper storklubbarna snarare än dem, mer och mer framstått som en slags ursäkt att gömma sig bakom. Det kan knappast ha varit ägnat att ingjuta självförtroende och rätt attityd hos de egna spelarna.

När böckerna ska stängas för Aston Villas säsong så kommer en av de stora frågorna vara, oavsett om Aston Villa åker ur eller håller sig kvar i Premier League, om de gjorde rätt som höll kvar i Dean Smith. Omständigheterna är förmodligen sådana att om Aston Villa åker ur Premier League så gör de det på grund av Dean Smith, och om Aston Villa håller sig kvar i Premier League så gör de det trots Dean Smith.

Missnöjet med Dean Smith är utbrett bland Aston Villas supportrar. En undersökning visade att nästan tre fjärdedelar av supportrarna helst såg att Dean Smith ersattes med någon annan manager. Förklaringen är helt enkelt att Smith har framstått som otillräcklig i Premier League, framför allt han inte har lyckats organisera Aston Villas försvar på ett vettigt sätt, och att detta har kostat Aston Villa mängder med poäng.

ANNONS

Vi som sett flertalet av Aston Villas matcher känner så klart igen oss. Aston Villa har konsekvent visat upp ett av ligans minst organiserade och mest snurriga försvar, och det är ingen tillfällighet att Aston Villa har släppt in flest mål av alla lag i ligan med undantag för Norwich. En höftning på antalet poäng Aston Villa har tappat den här säsongen som en direkt följd av grova försvarsfel landar försiktigt räknat på över tio poäng.

Dean Smith har haft den saken för sig att det var han som tog Aston Villa tillbaka till Premier League efter tre år i Football League. Det var kanske samtidigt en bedrift som i någon mening överdrev hans managerinsats. I själva verket var det en direkt följd av en stark säsongsavslutning som hade minst lika mycket med Jack Grealishs återkomst från skada att göra. Aston Villa var ett lag i medvind som seglade upp i Premier League.

ANNONS

Så fort Aston Villa tog sig tillbaka till Premier League uppstod istället uppgiften att hålla Aston Villa kvar i Premier League. Den uppgiften har visat sig bekymmersam. Man måste ifrågasätta beredskapen här då det pratades mest om att Aston Villa var tillbaka där de hörde hemma och om vad de skulle uppnå i Premier League. Många gånger kändes det som om Dean Smith ägnade sig mer åt publikfrieri än åt planering.

Samtidigt är det väldigt lätt att enbart kritisera Dean Smith. Kritiken kan även riktas mot klubbens ledning ovanför honom. Aston Villas värvningar har inte riktigt lyckats. Aston Villa har onekligen inte varit blyga med att investera i nya spelare, men värvningarna har handlat alldeles för mycket om kvantitet snarare än kvalitet. Spelare som Wesley och Trezeguet har inte varit bra nog. Marvelous Nakamba levde inte upp till sitt namn.

ANNONS

Aston Villa spenderade över £140m på nya spelare inför och under säsongen men endast i genomsnitt £11m per spelare. På dagens marknad kommer det vara svårt för en Premier League-klubb att värva tillräckligt bra spelare för en sådan summa. Det var definitivt inte möjligt för Aston Villa att få de spelare som Dean Smith såg som transfermål, nämligen Kalvin Phillips, Said Benrahma och Neal Maupay.

Två av dessa spelare håller nu istället på att spela upp sina respektive lag i Premier League, en av dem har redan lyckats, och den tredje har varit instrumentell i att hålla Brighton kvar i Premier League. Givet spelarna och dess respektive kvaliteter på planen är det frestande att tänka och tro att om de istället hade spelat för Aston Villa så hade den här säsongen redan kunnat sluta lyckligt för Aston Villa.

ANNONS

Aston Villas bekymmer den här säsongen faller alltså på flera håll. Oavsett om Aston Villa åker ur eller håller sig kvar i Premier League så är det i vilket fall som helst en situation som behöver utvärderas och Aston Villa bestämma sig rätt väg framåt. Ett Aston Villa som åkt ur Premier League kommer förmodligen inte längre ha Jack Grealish. Ett Aston Villa i Premier League kan ha kvar Grealish samt lättare attrahera rätt manager.

Mycket står alltså på spel för Aston Villa under den kommande veckan, med början alltså ikväll mot Arsenal. Inte bara med avseende på Aston Villas möjligheter att välja sin väg framåt, utan också givet de ekonomiska konsekvenser som uppstår för Aston Villa i den händelse de blir nedflyttade igen. Ett Aston Villa som åker ur Premier League den här gången kan få betydligt mycket tuffare att ta sig tillbaka.

ANNONS

Två matcher återstår för Aston Villa den här säsongen. Mot Arsenal på hemmaplan ikväll, samt i den allra sista omgången borta mot redan klara West Ham. Även om Aston Villa skulle förlora mot Arsenal ikväll så finns alltså fortfarande en chans att hålla sig kvar, i alla fall om Man City gör jobbet mot Watford, men endast genom att vinna mot Arsenal ikväll ger Aston Villa sig själva en bra chans att hålla sig kvar i Premier League.

Aston Villa säsong har präglats av missade chanser och av att inte ha tagit de chanser som erbjudits dem. Senast mot Everton som ett tydligt exempel på detta. Mot Arsenal ikväll måste Aston Villa ta chansen! Det är kanske inte deras sista halmstrå. Men det börjar bli väldigt ont om halmstrån.

Peter Hyllman

Imitation är Huddersfields främsta form av filosofi

Peter Hyllman 2020-07-20 19:00

Kort innan Watford under söndagen sparkade Nigel Pearson så kom Huddersfield med ett ännu märkligare och timing-mässigt underligt besked att de med omedelbar verkan sparkade sin managerduo, brödraparet Danny och Nicky Cowley. Ett besked som kom bara något drygt dygn efter att Huddersfield säkrat nytt kontrakt i EFL Championship genom att vinna mot West Brom.

Timingen går kanske att svälja i lite högre utsträckning med Huddersfield då det återstår endast en säsong, men framför allt eftersom Huddersfield till skillnad från Watford alltså säkrat nytt kontrakt och därmed i praktiken gjort klart sin säsong. Det tajta schemat under sommaren, nästa säsong börjar ju redan om någon dryg månad, betyder att klubbar gärna agerar så snart som möjligt.

Substansen i beslutet är mer svårsmält. Huddersfield var en klubb i fritt fall inför och under den här säsongen, och en andra nedflyttning i rad kändes inte osannolik. Det dröjde länge med det till synes ofrånkomliga beslutet att säga hejdå till Jan Siewert, och Danny Cowley anställdes först i september. Han fick ta över en rejält åldrad och demoraliserad spelartrupp, utan någon reell möjlighet att fräscha upp den.

ANNONS

I en så pass jämn och tuff liga som EFL Championship, i vilken onekligen flertalet andra stora och starka klubbar, med ambitioner om uppflyttning, och som själva spelade i Premier League för inte alltför länge sedan även de, har funnit sig indragna i botten av tabellen, är det kanske inte oväntat att Huddersfield drogs med. Desto bättre av Cowley att lyckas hålla Huddersfield kvar i EFL Championship.

Ett besluts kvalitet brukar kunna mätas i hur populärt det är bland de främst drabbade, i det här fallet Huddersfields spelare och supportrar. Reaktionerna därifrån har knappast varit positiva. Flera spelare gick under söndagen ut i media och tackade Danny Cowley för att ha räddat klubben ut ur en salig röra. Supportrarna har i hög utsträckning verkat helt oförstående för Huddersfields beslut.

Phil Hodgkinson, Huddersfields styrelseordförande, var ju närmast geniförklarad när Huddersfield helt oväntat för några år sedan lyckades ta sig upp i Premier League. Det var kanske samtidigt ingen tillfällighet att det kom helt oväntat. Därefter har han uppvisat ett mycket märkligt beslutsfattande. Som att anställa Jan Siewert redan i januari till ett redan nedflyttat Huddersfield. Sedan vänta till i september med att sparka Siewert.

ANNONS

Ett besluts kvalitet kan även mätas i hur det faktiskt motiveras av de som har fattat beslutet. Ju bättre ett beslut är desto vettigare är oftast dess motivering. Dåliga beslut har sällan bra och tydligt framförda motiveringar. Det dunkelt sagda är många gånger det dunkelt tänkta. Hur motiverar då Phil Hodgkinson beslutet att sparka Danny Cowley mindre än ett år sedan han anställt honom?

”We have made this decision in the belief that, in the long-term, it is in the best interests of the club as we move forward. We have a different vision for the way we operate the club, and how our ambitions can be achieved.”

Jodå, motiveringen innehåller för all del ofta använda buzzwords. Här hittar vi long-term, vi hittar vision, och vi hittar ambition. Allt det där låter så klart bra, men det är lite svårt att veta vad det egentligen betyder. På vilken sikt jobbar egentligen Huddersfield? Vad har Huddersfield för ambitioner och hur ser egentligen den här visionen ut som Phil Hodgkinson pratar om?

ANNONS

Ett mönster framträder om vi betraktar Huddersfields manageranställningar de senaste åren inom ramen för sitt större sammanhang. Huddersfield anställer David Wagner kort efter att Jürgen Klopp börjat göra framsteg med Liverpool. Framgången är omedelbar och oväntad. Huddersfield försöker sedan upprepa knepet med Jan Siewert. Huddersfield verkar nu vara på väg att anställa Marcelo Bielsas assistent Carlos Corberan.

Imitation behöver inte nödvändigtvis vara en dum strategi, men den förutsätter ändå att det genomförs på ett smart och genomtänkt sätt. Men det finns inget större fel med att använda framgångsrika klubbar och managers som förebild. Att enbart kopiera vad andra gör och vad som råkar vara mest populärt för stunden framstår kanske däremot inte som särskilt visionärt.

Vem som än tar över Huddersfield har ett stort jobb framför sig. Inte minst med att bygga om laget från grunden. Detta med en ny säsong som startar om en dryg månad. Carlos Corberan är ett uppskattat namn i Leeds, men han är relativt oerfaren som manager på den här nivån, egentligen oerfaren som manager över huvud taget. Men han borde å andra sidan vara väl utbildad för uppgiften.

ANNONS

Uppenbart är att Huddersfield åtminstone verkar ha bestämt sig för vem som ska bli deras nästa manager, och har kommit långt i att göra detta verklighet. Det är alltså inte något hastigt påkommet beslut att sparka Danny Cowley. Detta på grund av en annan liten bisats i deras offentliga uttalande: ”The Club are not seeking applications for the vacant position.”

Danny Cowley, tillsammans med Nicky Cowley, kommer knappast att sakna erbjudanden om anställning från andra klubbar. Deras jobb med att rensa upp röran i Huddersfield med ett hyfsat framgångsrikt utfall borde exempelvis kunna få en storklubb som Sunderland att fundera på dem. Sunderland skulle naturligtvis kunna hitta betydligt sämre alternativ än så.

Ett Sunderland som står inför sin tredje säsong i League One. Ett Sunderland som håller på att äta upp sig självt inifrån. Ett Sunderland som befinner sig i något slags inbördeskrig mellan ägare, ledning och supportrar. En ägare som vill sälja Sunderland eftersom det inte var riktigt så lätt eller roligt som han trodde, men som samtidigt inte verkar vara beredd att äta någon förlust på en sådan försäljning.

ANNONS

Vilket betyder att Stewart Donald har satt ett pris på klubben som ingen är beredd att köpa klubben för. Stewart Donald köpte och betalade för en EFL Championship-klubb, men försöker nu sälja en League One-klubb. Det borde säga sig självt att det inte kommer gå att få tillbaka alla pengar man betalade för Sunderland. Istället borde förlusten ses som det ekonomiska straffet för att ha tagit Sunderland till League One.

Men Sunderland är sedan länge en klubb där ingenting längre säger sig självt. Det borde säga sig självt att Sunderland vore intresserade av Danny & Nicky Cowley. Det säger inte sig självt att Danny & Nicky Cowley är intresserade av Sunderland i detta läge.

Peter Hyllman

Årets fem bästa beslut i Premier League!

Peter Hyllman 2020-07-20 06:00

Bra beslut kan rädda en säsong liksom dåliga beslut kan förstöra en säsong. För allt prat om hur pengar avgör allting inom fotbollen så är den på samma gång kanske besvärliga men också uppmuntrande sanningen att klubbar och andra aktörer i hög utsträckning bestämmer sin egen framtid och framgång genom sina egna beslut. Fotbollen är på intet sätt förutbestämd.

Om inte Man City och Liverpool fattar en serie av väldigt bra beslut under en längre tid så spelar det ingen större roll hur mycket pengar de investerat i spelartruppen, de hade i så fall aldrig blivit så bra som de nu är. En serie av betydligt sämre beslut under en längre tid har gjort att det inte spelat någon större roll hur mycket pengar Man Utd än investerat i sin spelartrupp, det har inte gått särskilt bra ändå.

Exemplen kan göras många. Men nu håller vi oss till den här snart avslutade säsongen. Vilka har varit besluten som definierat säsongen för Premier League och för dess olika klubbar på ett positivt sätt? Vilka har varit årets bästa beslut i Premier League? Den frågan utgör utgångspunkten för den här måndagslistan. Vi kan betrakta den som ett av de första försöken att faktiskt sammanfatta den här snart avslutade säsongen.

ANNONS

Där finns så klart även de dåliga besluten. Men eftersom jag är en positiv kille, som inte gillar att peka finger åt andras misstag, och helst vill fokusera på det som klubbar gör bra, så tänkte jag överlåta åt er att i kommentarsfältet ta upp dem istället.

(5) Bournemouths beslut att låta Eddie Howe löpa linan ut!

Jag skriver detta ännu i ovetskap om Bournemouth lyckas hålla sig kvar i Premier League eller ej. Jag är kanske som bekant inte precis övertygad om Bournemouths utveckling de senaste åren, jag menar att de borde ha kunnat göra mer. Ändå är jag nog av åsikten att Bournemouth har gjort det rätt, med tanke på deras långa resa med Eddie Howe, att visa honom den respekten att ge honom möjligheten att själv reda ut situationen de nu satt sig själva i. Ett annat beslut hade känts som en slags bekräftelse på allt som lite trist med fotbollen idag. Efter säsongen behöver däremot Bournemouth göra en bred utvärdering om hur de vill gå framåt.

ANNONS

(4) Brightons beslut att anställa Graham Potter!

Brighton fattade ett modigt beslut. Både för att de förmodligen visste att det skulle vara ett opopulärt beslut men även för att det skulle trotsa konventionerna. Brighton hade ju precis klarat sig kvar i Premier League och borde ju vara nöjda med det. Varför ska man då drabbas av hybris och vilja något mer än så? Jämförelser gjordes omedelbart med Crystal Palace anställning av Frank De Boer, samtidigt som det talades mycket tyst om andra möjliga jämförelser med Stoke, Sunderland, West Brom, Aston Villa med många fler. Många tog för givet att Brighton skulle åka ur Premier League, men utfallet blev betydligt bättre än många trodde.

(3) Premier Leagues beslut att införa VAR!

VAR är naturligtvis ett av de mest utskällda fenomenen i dessa dagar. Både på grund av egen förskyllan och att så många helt enkelt missförstått VAR:s funktion, och verkar helt oförmögna både att förstå fotbollens regler och att förstå skillnaden mellan vad som beror på fotbollens regler och vad som beror på VAR. Helt sant är att mycket kan göras bättre vad gäller tillämpningen av VAR, det vill säga hur man använder sig av det, men beslutet att faktiskt införa VAR i fotbollen var ett bra beslut. Lösningen på problemen med VAR är inte att ta bort VAR utan att göra VAR bättre. De som klagar högst på VAR nu är samma personer som klagade innan VAR, och som skulle klaga högst även om VAR skulle tas bort.

ANNONS

(2) Southamptons beslut att inte sparka Ralph Hasenhüttl!

När det går dåligt för en klubb, när kritiken och synpunkterna väller in både från media och från supportrarna, så är det väldigt lätt att så att säga fatta de enkla besluten. Att göra som alla andra, och göra vad alla tycker. Man minskar därmed risken att drabbas av alltför hård kritik själva. Ett extremt tydligt fenomen i dessa pandemidagar. Under hösten kändes det länge ofrånkomligt att Southampton skulle sparka Ralph Hasenhüttl. Laget klickade inte alls, brottades i nedflyttningsstriden, och 0-9-förlusten mot Leicester hade sänkt vem som helst. Men Southampton trotsade förväntningarna, simmade mot strömmen, behöll förtroendet för Hasenhüttl, och lade därmed grunden inte bara för en betydlig bättre andra halva av säsongen, utan för ett Southampton med potential att bli riktigt besvärliga nästa säsong.

ANNONS

(1) Premier Leagues beslut att spela klart säsongen!

Det var ett kontroversiellt beslut. Många förespråkade att säsongen istället skulle avslutas, på det ena eller andra sättet, oftast hänvisandes till inte alltid helt rationella resonemang om hälsa. Andra menade att säsongen borde nollas och voidas, främst av rent egoistiska skäl maskerade bakom hälsoskäl. Vissa hade väldigt svårt att förlika sig med insikten att fotboll utan publik ändå var bättre än ingen fotboll alls. Med facit i hand är den alldeles självklara slutsatsen att inte bara var Premier Leagues beslut att spela klart säsongen rätt beslut, det var ett överlägset mycket bättre beslut på alla sätt än alla de andra alternativ som föreslogs.

Peter Hyllman

Watford kalkylerar chansen till Premier League större utan Nigel Pearson

Peter Hyllman 2020-07-19 19:00

Watford måste vara på god väg att slå något slags modernt rekord när de under dagen gav beskedet att de sparkat sin tredje manager den här säsongen. Jodå, Nigel Pearson och Craig Shakespeare får båda lämna klubben, som alltjämt kämpar för sitt liv för att undvika nedflyttning, med endast två omgångar kvar av säsongen.

Beslutet möttes med lätt insedd oförståelse under eftermiddagen. Vad alla pekade på var hur Nigel Pearson sedan han tog över laget efter cirka halva säsongen har lyft dem från sex poäng under nedflyttningsstrecket till tre poäng ovanför strecket. Hur Watford med honom som manager vunnit både mot Man Utd och mot Liverpool.

Vägvalet som sådant känns inte särskilt märkligt för mig. Watford visade inga som helst prov på någon vettig fotboll under Nigel Pearson. Lagets minimala höjning i tabellen har mer att göra med att laget som sådant var alldeles för starkt för att ligga under strecket till att börja med.

ANNONS

Nigel Pearson rimmar heller inte alls med den profil av manager som Watford normalt sett har anställt under nuvarande ägare. När Watford för ett drygt halvår sedan upplyste oss om anställningen av Pearson var reaktionen då snarare en av förvåning. Det kändes inte alls som en för Watford logisk anställning.

Känslan var nog istället att Watford anställde Nigel Pearson som någon form av nödlösning och brandsläckare, för att rädda sig kvar i Premier League. Att se Pearson som manager för Watford nästa säsong, oavsett om de höll sig kvar i Premier League eller ej, var inte alldeles lätt.

Frågan är naturligtvis också vad Nigel Pearson ens bidrog med. Spelmässigt och taktiskt har Watford sett alltmer tveksamma ut under säsongens andra halva. Något som kanske sopades lite under mattan med några enstaka positiva, eller matcher med positiva resultat, såsom framför allt vinsten hemma mot Liverpool.

ANNONS

Vid sidan av en tidig bump i resultaten, som dels mest var en återgång till Watfords ungefärliga medelvärde, dels en som skulle visa sig snabbt avtagande ny manager-effekt, så har Watfords spel och resultat därefter sakta men säkert börjat se allt blekare ut igen. Effekten var positiv, men trenden negativ.

Utöver det är det svårt att få fram att Nigel Pearson hade några större tankar med Watford annat än gammalt vanligt brittiskt ”nu knyter vi nävarna och går in och kämpar så ögonen blöder”-tjafs. Han verkade klicka bra med några av Watfords äldre, brittiska spelare, såsom Troy Deeney, inte mer än så.

Något sådant kan räcka för att rädda en säsong cirka halvvägs in på den. Men det är svårt att bygga något för framtiden endast på något sådant. Det finns ett klart och tydligt bäst före-datum för den typen av blood and guts-managers. Särskilt om det är ett lag som inte har satts samman av den managern specifikt.

ANNONS

Timingen är däremot väldigt märklig. Med endast två matcher kvar av säsongen hade självfallet det rimliga varit att Nigel Pearson åtminstone avslutade säsongen. Eftersom ingen ny manager rimligtvis kommer hinna få någon större effekt på Watford på mindre än en vecka, om ens någon hinner anställas på den tiden.

Om man ska försöka spekulera i vad timingen beror på så går det kanske att föreställa sig tre olika saker:

Att Watford har hittat en manager de verkligen vill ha och som de behöver agera omedelbart för att lyckas knyta till klubben. Vilket i och för sig inte låter helt troligt givet att det precis meddelats att Hayden Mullins kommer leda laget i de två sista matcherna under säsongen.

Att Watford hoppas uppnå någon kortsiktig energikick som kan ge dem någon eller några oväntade poäng mot Man City och Arsenal. En tankegång som bygger på att Watfords ledning såg matchen mot West Ham och bedömde det som djupt osannolikt att det skulle komma någon poäng alls med Nigel Pearson.

ANNONS

Att något har hänt i relationen mellan Nigel Pearsons och Watfords ägare, styrelse eller ledning. Utifrån vet vi naturligtvis inte allt som händer inuti klubben, och det är väl inte omöjligt att något olämpligt har sagts eller gjorts som har fått Watfords ledning att vilja kapa banden omedelbart.

En annan aspekt är att Watford inte alls har hanterat det pandemiska uppehållet särskilt bra alls. Vilket har märkts både med klubbens rutiner utanför planen, flera spelare har även gjort sig otillgängliga, och med lagets spel på planen. Att åtminstone en del av ansvaret för detta har lagts på Nigel Pearson är inte osannolikt.

Watford måste i vilket fall som helst ha räknat ut att sannolikheten att hålla sig kvar i Premier League åtminstone inte blir mindre utan Nigel Pearson än vad den varit med Nigel Pearson, utan förmodligen eller åtminstone förhoppningsvis större. Exakt hur de då har räknat vet inte jag, men så landar kalkylen.

ANNONS

Det kan mycket väl visa sig vara rätt kalkylerat. I vilket fall som helst är detta inget beslut som kommer att platsa på måndagens lista över säsongens bästa beslut i Premier League. Men kanske inte heller på någon lista över säsongens sämsta beslut.

Peter Hyllman

Vem har gjort bäst säsong av Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard?

Peter Hyllman 2020-07-19 06:00

Jämförelser är på samma gång självklara och uppenbara. Båda Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard är managers för varsin av Englands största klubbar. Både Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard är relativt färska både som managers och på sina nuvarande jobb. Både Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard fick sina jobb i huvudsak baserat på sin bakgrund som spelare i respektive klubb, snarare än sina managermeriter.

Kontrasteringen mellan Solskjaer och Lampard blir vid sidan av dessa ytliga likheter också mer konkret i och med att de båda befinner sig i så uppenbar konfrontation med varandra. Framför allt befinner sig Man Utd och Chelsea i en tuff och intensiv kamp om att ta sig till Champions League, en kamp som ser ut att kunna pågå ända in i ligans allra sista omgång. Utfallet är högst oklart.

Att diskutera vem av Solskjaer och Lampard som har gjort det bäst under den här säsongen är kanske inte världens mest meningsfulla diskussion. Vad spelar det egentligen för roll är en fullt motiverad frågeställning. Samtidigt är det ändå en frågeställning som intresserar mig framför allt eftersom jag uppplever att båda två, men kanske särskilt Lampard, får betydligt mer beröm och mindre kritik än de kanske förtjänar.

ANNONS

Jag anser nog inte att det finns ett enkelt svar på frågeställningen. Båda har saker som talar för dem och saker som talar mot dem. Båda gör ett i övergripande drag kompetent jobb där man ändå känner att det ändå är något som fattas dem. Vem av dem man håller högst blir naturligtvis en fråga om lagsympatier så klart men även en fråga av vilka aspekter man generellt sett anser väger tyngst.

Frank Lampard har fått jobba med ett transferförbud!

Det är sant, det har han fått göra. Och det har definitivt försvårat hans arbete och ställt krav på att försöka alternativa och kanske mer innovativa lösningar. Lampard har i högre utsträckning varit tvungen att arbeta med det material han redan har.

Sedan, och det är kanske en invändning som återkommer i en senare punkt, så har det kanske funnits en tendens att prata ner kvaliteten på det material som Lampard redan har. Chelsea satt inte på en dålig spelartrupp till att börja med, även om det heller kanske inte är deras bästa någonsin.

ANNONS

Jag misstänker att det finns både en och annan manager som nog skulle kunna tänka sig att arbeta med ett transferförbud under sådana förutsättningar.

Ole-Gunnar Solskjaer har tvingats rensa i spelartruppen!

Solskjaer har inte tvingats uthärda något transferförbud. Spelare som Harry Maguire och Aaron Wan-Bissaka värvades redan under sommaren, och i januari kom Bruno Fernandes till klubben.

Solskjaer har däremot brottats med andra problem i spelartruppen. Laget har saknat både balans och konsistens, och Solskjaer har tvingats lägga mycket energi på att rensa och städa upp efter tidigare regimers felsteg med spelartruppen.

Inte heller är det väl så att Solskjaer har lyckats få allt han pekat på. Det söktes en anfallare utan att någon anfallare kom in exempelvis.

Frank Lampard tappade sin bästa spelare!

ANNONS

Eden Hazard lämnade Chelsea inför säsongen, och flyttade till Real Madrid. Det var naturligtvis ett tufft slag. Att behöva ställa om utifrån sin bästa och mest kreativa spelare är aldrig lätt. Chelsea har ändå klarat det relativt bra.

Tilläggspåståendet att Chelsea heller inte kunde ersätta Hazard, på grund av transferförbudet, är däremot kanske en sanning med rejäl modifikation givet att Chelsea redan hade gjort klart med Christian Pulisic transferfönstret innan.

Nu är det så klart omöjligt att rakt av ersätta en spelare som Eden Hazard oavsett vem man värvar, oavsett vem som kommer in behöver den växa in i rollen.

Ole-Gunnar Solskjaer har fått klara sig utan sina bästa spelare!

Paul Pogba lämnade för all del inte Man Utd, men där har definitivt funnits mycket väl dokumenterade problem med spelaren. Och en skada har hållit Pogba borta från spel mer eller mindre hela säsongen.

ANNONS

Marcus Rashford inledde säsongen mycket starkt, och såg ut att ha tagit ett rejält kliv i sin utveckling. Plötsligt mitt under hösten går Rashford sönder och Solskjaer tvingas klara sig utan sin kanske bästa anfallare under en längre tid.

Bruno Fernandes ansluter först i januari. Skador ingår i spelet, men Solskjaer har haft viss otur under säsongen med långa skador på viktiga spelare.

Frank Lampard spelar ungdomar!

Det gör han, och det har han gjort väldigt bra! Det har varit kul att se unga spelare kliva fram i Chelseatröjan den här säsongen. Mest imponerar Mason Mount, men även Tammy Abraham, Fikayo Tomori och Reece James har gjort bra ifrån sig. De har inte bara spelat utan framför allt spelat bra.

Ole-Gunnar Solskjaer får fram ungt stjärnskott!

Även Solskjaer har sålts in som en manager som lyfter fram ungdomarna. Han har kanske vare sig gjort eller lyckats med det lika regelbundet som Lampard, å andra sidan har han kanske fått fram det största stjärnskottet i Mason Greenwood. Inte minst imponerande att göra det i ett läge där laget inte går bra men ändå måste vinna.

ANNONS

Frank Lampard har lyft Chelsea över alla förväntningar!

Chelsea har ett bra hugg på en Champions League-plats nästa säsong. Det var kanske inte jättemånga som förväntade sig den saken inför säsongen, med förutsättningarna av ett transferförbud, att Eden Hazard lämnade klubben med mera.

Så sett har Lampard överpresterat. Samtidigt är det kanske också så att nyktra bedömningar inför säsongen möjligen inte förväntade sig Champions League-plats för Chelsea, men inte heller var det ju något som uteslöts eller avfärdades.

En mer neutral beskrivning av Lampards prestation är kanske därför att han motsvarat förväntningarna snarare än våldsamt överträffat dem. Var förväntningarna lägre än så var det kanske förväntningarna som var för lågt ställda från början.

Ole-Gunnar Solskjaer med en kraftig Champions League-push!

ANNONS

Om Chelsea kanske inte förväntades ta sig till Champions League, kan man egentligen säga något annat om Man Utd? Man kan alltid hävda att Man Utd borde ta sig till Champions League, men de var inte ett bättre fotbollslag än Chelsea.

Då måste den rimliga utgångspunkten vara, givet att båda lagen har god chans på Champions League, att om den ene har överträffat förväntningarna så måste den andra också ha gjort det. Även om Solskjaer haft ett halvår längre på sig.

Man Utd hade en tung första halva, kanske första två tredjedelar av säsongen. Framåt våren, och innan uppehållet, var de mer eller mindre borträknade från Champions League. Spurten har varit imponerande.

Vem tar sig till FA-cupfinal?

Om vi utifrån ovanstående kanske landar i den möjligen riggade och uppenbara slutsatsen att det nog egentligen är jämnt skägg, att det är omöjligt att säga vem som har gjort det bäst av Lampard eller Solskjaer, så måste kanske utslagsfrågan bli:

ANNONS

Tar sig Man Utd eller Chelsea till FA-cupfinal?

Kanske är det vad som till sist måste avgöra frågeställningen, om allt annat är att betrakta som helt jämnt. En helt avgörande match således. Vem tar sig tillbaka till Wembley för att spela FA-cupfinal mot Arsenal?

Internt har ju Ole-Gunnar Solskjaer haft övertaget på Frank Lampard under säsongen. Man Utd har vunnit båda ligamatcherna. Dessutom slog Man Utd ut Chelsea ur Ligacupen. Detta är fjärde matchen mellan de båda lagen den här säsongen.

Vem av Ole-Gunnar Solskjaer och Frank Lampard får sista ordet?

Peter Hyllman

Ett nytt hopp för Arsenal eller slår Man City-imperiet tillbaka?

Peter Hyllman 2020-07-18 10:00

Relationen mellan mästare och elev har gamla traditioner och är också en grundläggande relation i Star Wars, något vi introduceras till redan i den allra första filmen. Ett problem jag alltid har haft med de första Star Wars-filmerna är det helt osannolika i att en helt ny och relativt otränad jedi i form av Luke Skywalker skulle kunna ha någon som helst chans att besegra en motståndare som Darth Vader.

Om Mikel Arteta och Pep Guardiola skulle uppskatta analogin vet inte jag. Däremot brottas jag med en liknande känsla inför dagens FA-cupsemifinal mellan Man City och Arsenal. Nämligen att jag ser det som så väldigt osannolikt att en helt ny och relativt otränad manager i form av Mikel Arteta skulle kunna ha någon som helst chans att besegra en motståndare som Pep Guardiola.

Analogin haltar för all del i vissa viktiga avseenden. För skulle den stämma fullt ut så hade Luke Skywalker för det första blivit tränad och utbildad under flera år av Darth Vader, och haft denne som någon slags mentor och förebild. För det andra skulle Luke Skywalker ha valt att lämna Dödsstjärnan, åtminstone tillfälligtvis, för att istället ta över som general för en skruffig men oorganiserad rebellstyrka.

ANNONS

Framför allt kanske lärare och elev-relationen mellan Pep Guardiola och Mikel Arteta löper risk att överdrivas. Mentor är kanske ett för starkt begrepp. Vad som ligger bakom uppfattningen av den här relationen är naturligtvis att enda anledningen att Arteta blev Arsenals manager är att han under några år varit assistent till just Guardiola. Arsenal sökte helt enkelt en ny Guardiola.

Kopian blir aldrig bättre av originalet brukar det i och för sig sägas. Vilket ju låter rimligt på alla sätt. Man får alltså hoppas att Mikel Arteta är mer än bara ett försök att kopiera Pep Guardiola. Att han har lärt sig hur det går att matcha Man Citys taktiska idéer, men även lärt sig att addera något till dessa taktiska idéer. Att han har något nytt, något eget att bidra med till Arsenal.

Möjligen är det för tidigt för Arsenal och Mikel Arteta att kunna visa detta redan nu. Det var sannerligen alldeles för tidigt för någon månad sedan när Man City skar Arsenal sönder och samman på Etihad och vann matchen i underkant med 3-0. Mycket lite talar väl egentligen för att det skulle vara mindre tidigt den här gången. Man City måste betraktas som stora favoriter.

ANNONS

Exakt detta var väl i och för sig läget för tre år sedan när Arsenal och Man City möttes i semifinalen även då. Man City var stora favoriter också då. Men Arsenal övertygade och överraskade, kvitterade i andra halvlek och lyckades avgöra via förlängning. Å andra sidan var Man City betydligt mer labila då än vad de är nu. Dessutom hade Arsenal fortfarande FA-cupens egen Yoda i form av Arsene Wenger som manager.

Samtidigt finns det en skörhet över Man City även den här säsongen. De har redan förlorat mot Norwich, Liverpool, Chelsea, Tottenham och Southampton, samt två gånger om mot Wolves och Man Utd den här säsongen. Kan de så kan naturligtvis även Arsenal. Samtidigt är det en väsentlig skillnad mellan att förlora matcher i vardagens serielunk, och att förlora en FA-cupsemifinal på Wembley.

En våldsamt imponerande aspekt med detta Man City är hur bra de har visat sig vara i cupspelet. De har redan vunnit Ligacupen den här säsongen, och har vunnit Ligacupen tre säsonger i rad. De vann dessutom FA-cupen förra säsongen. Senast Man City förlorade en engelsk cupmatch var en chockförlust borta mot Wigan i FA-cupen i februar 2018, alltså för två och ett halvt år sedan.

ANNONS

Sedan Pep Guardiola kom till Man City har endast Arsenal, Man Utd och Wigan lyckats besegra Man City i engelskt cupspel. Liverpool och Tottenham har för all del lyckats besegra dem i Champions League, men det är ju ett helt annat monster, och matcher med en helt annan psykologi. Man City förlorar nästan aldrig i vanligt cupspel, och det är väldigt länge sedan de gjorde det.

Vad måste Mikel Arteta hitta på för att kunna rubba den maskinen? Han kan i alla fall inte realistiskt hoppas att lyckas enbart genom att försöka återskapa maskinen med Arsenal. Det blir dels för förutsägbart för Man City, dels är Man Citys lagdelar i allt för hög grad bättre än Arsenals. Inte heller kan han hoppas på att enbart försöka neutralisera Man Citys maskin, något som aldrig håller i längden.

Mikel Arteta måste slänga en näve grus i maskineriet, hitta på det oväntade och lyckas överraska Man City och Pep Guardiola. Ge dem något att fundera över, sprida någon form av osäkerhet i lagets samspel. Han måste naturligtvis göra det på ett klokt sätt, men kanske måste han hitta ett sätt att överrumpla Pep Guardiola, att angripa plötsligt och aggressivt, och utnyttja och fullfölja ett eventuellt övertag.

ANNONS

Trots allt var det ju precis så som Luke Skywalker lyckades övermanna Darth Vader på den andra och fullt operationella Dödsstjärnan.

Peter Hyllman

Marcelo Bielsa har tagit Leeds tillbaka till Premier League på sitt sätt!

Peter Hyllman 2020-07-17 20:31

Marcelo Bielsa har tagit Leeds tillbaka till Premier League! Trots att Bielsa är en av världens mest beundrade och bepratade managers sedan många år tillbaka kommer med största sannolikhet detta att betraktas och beskrivas som den största och mest betydelsefulla bedriften i Bielsas managerkarriär. Han har blåst liv i en klassisk, engelsk fotbollsinstitution.

Under 16 långa år har Leeds vandrat i vildmarken utanför Premier League. Flera av de åren har tillbringats i League One. Det har varit långa år av ekonomiska bekymmer, odugliga ägare och vansinniga manageranställningar. Leeds hann med att skaffa sig ett rykte som en nästan förhäxad klubb, en klubb som gång efter annan satte krokben för sig själva. Misslyckandet blev ett state of mind.

Många trodde nog att Leeds var lite galna när det för två år sedan meddelades att de anställt Marcelo Bielsa som manager. Många hade nog inte ens kunnat föreställa sig att något sådant var möjligt. Samtidigt var det många som trodde att det var ett recept för katastrof av en klubb som under många år sparkat managers på löpande band att anställa en manager vars tre senaste anställningar slutat högst abrupt.

ANNONS

Men farhågorna visade sig vara omotiverade. Marcelo Bielsa har gett Leeds ett lugn och ett självförtroende de inte haft på många år. Minst lika viktigt är kanske att Bielsa i Leeds själv verkar ha hittat både lugn och harmoni. Han verkar helt enkelt trivas. Bielsa har fått fram det bästa med Leeds, och Leeds har fått fram det bästa med Bielsa. Bielsas ännu större bedrift är kanske att ha fått Leeds att framstå som sympatiska.

Nu är Leeds och Marcelo Bielsa i Premier League! Eller Leeds är åtminstone i Premier League. Möjligen är Bielsa ett något mer osäkert kort givet att hans kontrakt går ut efter den här säsongen och den lustiga omständigheten att han aldrig befunnit sig mer än två år i någon klubb, någonsin. Men, som hans bror Rafael uttryckte saken: ”Hur skulle han kunna motstå att förlänga med Leeds nu?”

ANNONS

Det hade i och för sig på något sätt varit episkt, och kanske en typisk sak för Marcelo Bielsa att göra, att helt enkelt trotsa konventionerna och förklara uppdraget avslutat. Att Bielsa gör vad ingen annan tidigare lyckats med, att ta Leeds tillbaka till Premier League, och därefter lämna över till någon annan att ta dem vidare. Men samtidigt hade det så klart lämnat en ofrånkomlig känsla av ”what if?”

Vad har då Marcelo Bielsa och Leeds gjort som förklarar att de lyckats ta sig till Premier League? För inte är det så enkelt som att Leeds spenderat mest pengar och värvat flest spelare. Tvärtom har Leeds och Bielsa arbetat med relativt små medel, värvat sparsamt och hellre lyft upp spelare internt. Leeds har inte bara vunnit Football League, utan trotsat många föreställningar om hur man man vinner Football League.

ANNONS

Leeds har hela tiden vågat lita på lagets metod!

Att titta på Leeds har varit att titta på ett lag som aldrig tappar förtroendet för sin egen fotboll. I regn och i solsken, i motvind och i medvind, i nöd och i lust så har Leeds trummat på med sitt sätt att spela fotboll.

Kontinuiteten i Leeds fotboll har gett dem en grundtrygghet att stå på, att hela tiden kunna falla tillbaka på. Den har tillåtit dem att kontrollera och många gånger dominera matcher. Den har gett dem viktiga poäng från svåra lägen.

Andra lag har många gånger börjat experimentera med uppställningar och med laguttagningar. Men Leeds har trummat på. En följd har blivit att Leeds svackor har varit kortare och inte riktigt lika djupa som andra lags svackor.

Alla spelare i Leeds vet vad de ska göra på planen. Spelsystemet lyfter spelarna och lyfter laget. Detta är också varför Leeds kommer klara sig bra i Premier League.

ANNONS

Kraften i Marcelo Bielsas personlighet!

Det där är svårt att uppnå under de bästa av omständigheter, oftast kräver det fullt förtroende för managern. Marcelo Bielsa har utan tvekan haft det förtroendet, hans auktoritet och karisma har övertygat varenda spelare.

När alla spelare ser hur helt och hållet engagerad Marcelo Bielsa är för lagets och klubbens bästa, hur mycket tid och vilket arbete han lägger ner, blir det så klart både inspirerande och omöjligt för spelarna att engagera sig mindre än så.

När världen har rasat runt omkring honom har Marcelo Bielsa hållit sig lugn och sansad och framför allt realistisk. Det hade varit lätt för Leeds att i perioder av motgång drabbas av hysteri. Men Bielsa har alltid utstrålat lugn och hållit laget och klubben på banan.

Han har alltid gett ett lugnt intryck. Därför har det varit särskilt intressant att plötsligt se honom visa stora känslor själv mot slutet av säsongen. Detta är stort och viktigt även för Bielsa.

ANNONS

Bielsas fokus på coachning före värvningar!

I en liga där många klubbar till synes spelar ett finansiellt chicken race för att jaga drömmen om Premier League, har Leeds med Marcelo Bielsa konsekvent valt en helt annan väg.

Leeds ägare och styrelse har ibland hört sig för med Bielsa om han behöver värva någon spelare för att stärka laget, kanske på en utsatt position. Bielsas svar har ofta varit att studera 50 timmar fotbollsmatcher och svara nej tack, vi har redan en spelare.

Något säger det om Marcelo Bielsas fokus när Kiko Casilla inte lever upp till förväntningarna, och Bielsa istället för att klamra sig fast vid den mer namnkunnige målvakten ger förtroendet till unge Illan Meslier, med den äran.

Något säger det om Marcelo Bielsas fokus när Leeds säljer Pontus Jansson inför säsongen, och den enda responsen blir att låna in unge Ben White från Brighton, och denne kvickt blir en av ligans bästa mittbackar.

ANNONS

Något säger det att om Marcelo Bielsas fokus att han fortsätter ge förtroendet till Patrick Bamford trots de många frågetecknen kring dennes målskytte. Marcelo Bielsas lag är i huvudsak ett skapat lag, inte ett köpt lag.

Leeds betoning på laget framför jaget!

Leeds saknar sannerligen inte bra spelare. Pablo Hernandez, Kalvin Phillips, Luke Ayling, Ben White, Stuart Dallas med flera. Samtliga kan nog räknas som tillhörandes ligans bästa spelare.

Men ingen av dessa är rena fixstjärnor. Där finns liksom ingen Ruben Neves, ingen Anthony Knockaert och så vidare. Det är väldigt skickliga spelare som är så bra inte minst för att de arbetar hårt och utför sitt jobb inom ramen för laget.

Om ingen är stjärna i Leeds så kan det betyda att i Leeds är alla stjärnor. Laget bygger på samspelet mellan alla spelare. Varje stjärna har sin egen gravitation men ingen stjärna får ha alltför stark gravitation.

ANNONS

Möjligen var detta ett av skälen varför Marcelo Bielsa sålde Pontus Jansson, som är en stor karaktär på gott och på ont. Jaget kan ha fått för stort utrymme.

Erfarenheterna från förra säsongen!

Erfarenheterna från 2018-19 var smärtsamma för Leeds. De ledde länge ligan, även den säsongen var de nog ligans bästa lag, men lyckades inte hålla ut utan föll ner på playoff-plats och väl i playoff föll de samman mot Derby County.

För många var detta ännu ett exempel på ett Leeds som satt misslyckandet i system och som hela tiden sumpar lägen. Många såg det också som någon bekräftelse på idén att Marcelo Bielsas fotboll inte håller en hel säsong.

Kanske var det helt enkelt så att allting alltid är svårast första gången. Förra säsongen hade detta Leeds aldrig tidigare befunnit sig i en uppflyttningsstrid på det här sättet, vilket är särskilt intensivt givet Leeds historik.

ANNONS

Den här säsongen har Leeds redan en uppflyttningsstrid i bagaget. De var bekanta med känslan och visste bättre den här säsongen hur den kunde hanteras. Leeds lärde sig av förra säsongens olyckliga slut och kom tillbaka bättre den här säsongen.

Vilket är ännu en parallell möjlig att dra mellan Leeds och Liverpool. Två stora engelska klubbar som i början på ett nytt årtionde båda två har skakat av sig många års bagage av tillkortakommanden och återerövrat sin egen storhet.

Marcelo Bielsa måste vara med i diskussionen om årets manager i engelsk fotboll. Han har tagit Leeds tillbaka till Premier League. Och han har gjort det på sitt sätt!

Peter Hyllman

West Ham måste vinna, men även förändra vad de menar med att vinna

Peter Hyllman 2020-07-17 06:00

När West Ham i december efter att ha sparkat Manuel Pellegrini kort därefter meddelade att de anställde David Moyes för andra gången på ett och ett halvt år, så misstänker man att de ändå förstod vad som skulle sägas om detta, och därför försökte förekomma detta efter bästa förmåga. Resultatet blev en video i vilken David Moyes till synes helt utan någon som helst självironi beskriv sig som en vinnare: ”That’s what I do, I win!”

Med undantag för Man Utd, där han ansvarade för lagets sammanbrott och sämsta ligaposition på 25 år, men det var så klart ett svårt jobb. Med undantag för Real Sociedad där han fick sparken efter att endast ha vunnit tio matcher på ett år, men det är så klart alltid svårt att vara manager utomlands. Med undantag för Sunderland, där han vann totalt sex matcher och slutade sist i tabellen, men det var ju ett sjunkande skepp.

Med undantag för Everton, skulle kanske elaka tungor vilja lägga till. För det var så klart en kritik som framfördes mot Moyes tid med Everton, att han aldrig vann någon titel med dem. Vilket å andra sidan är en rätt småaktig och tramsig kritik, då han med begränsade resurser gjorde Everton till ett bättre fotbollslag än vad de egentligen under den tiden hade någon rätt att förvänta sig att vara.

ANNONS

Men med David Moyes är det kanske så som det finns skäl att misstänka är fallet även med andra brittiska managers som Eddie Howe, Sean Dyche med flera, nämligen att deras framgång är i huvudsak lokal. Det vill säga beroende av att de i en specifik klubb har lyckats skapa väldigt gynnsamma förutsättningar för sig själva, men att detta blir väldigt svårt att upprepa i någon annan klubb i ett helt annat sammanhang.

Upprepar sig eller skiljer sig detta mönster för David Moyes med West Ham, klubben som han nu alltså försöker sälja in sig till, på ett stundtals så skamlöst sätt att även arbetare i betydligt äldre yrken än manageryrket börjar rodna? Någon större vinnare framstår Moyes inte som i West Ham, där han sedan december har tagit 18 av 48 möjliga poäng i ligan. Med Moyes vinner West Ham ungefär var fjärde match.

ANNONS

David Moyes största säljpunkt, möjligen utöver att dela samma förnamn som West Hams båda ägare Gold och Sullivan, är att han lyckades rädda West Ham kvar i Premier League förrförra säsongen, sedan West Ham sparkat Slaven Bilic mitt under säsongen. Det var även så Moyes såldes in den här säsongen, att han skulle rädda West Ham kvar i Premier League, sedan West Ham sparkat Manuel Pellegrini mitt under säsongen.

Moyes lyckades rädda kvar West Ham i Premier League första gången, och ser ut att ha goda chanser att lyckas rädda kvar West Ham i Premier League även denna andra gång i klubben. Gör detta Moyes till en vinnare? Gör detta Moyes till rätt manager för West Ham även nästa säsong? Gör det faktum att Moyes tydligen tror att rädda kvar West Ham i Premier League är att vinna honom olämplig som West Hams manager?

ANNONS

Att David Moyes räddar kvar West Ham i Premier League, en gång eller två gånger, är inte någon stor managementbragd. Möjligen har han fått West Ham att prestera något närmare par. Att David Moyes räddar West Ham kvar i Premier League betyder inte att han håller West Ham kvar nästa säsong, eller att det ens är ett relevant kriterium för en klubb som både vill och kan mycket bättre än så.

Om West Ham vinner mot Watford ikväll, i en match där nedflyttningsångesten ligger så tjock att den går att skära i med kniv, så tar de ett jättekliv mot att hålla sig kvar i Premier League. Oavsett om West Ham vinner eller inte vinner mot Watford, oavsett om West Ham håller sig kvar i Premier League eller inte, måste West Ham ha visionen att driva klubben i en annan riktning, med en annan manager.

West Ham har redan kommit fram till den slutsatsen. Det var exakt den slutsatsen West Ham drog för två år sedan när de första gången sparkade (ej förlängde) Moyes och ersatte honom med Manuel Pellegrini. Det var inget fel på den slutsatsen. Misstaget var att istället anställa en manager som var lite för gammal, lite för trött och till synes lite för omotiverad för att orka med jobbet.

ANNONS

Man måste anta att David Moyes ser den mycket tydliga risken att historien upprepar sig för hans skull. Han har gått på en rejäl charmoffensiv den senaste månaden, och anstränger sig för att säga alla de rätta sakerna. Han har till och med framhävt Red Bull Salzburg och Leipzig som förebilder för West Ham. Vilket kanske är kinkigt för vissa, men som ren fotbollsmodell är det så klart klokt.

Att säga så låter naturligtvis både fint och progressivt. David Moyes verkar ha tänkt efter kanske man då börjar tänka. Men så kommer så tydliga propåer om att Moyes planerar att försöka värva Phil Jones och Jesse Lingard från Man Utd i sommar, det vill säga upprepa sin i Sunderland allt annat än lyckade värvningsstrategi att värva Man Utds rejects, och man tänker mer att Moyes är en gammal hund som inte lärt sig sitta.

ANNONS

Ord och handling har liksom inget samband. Och det är kanske en brist eller obalans som präglat West Ham som helhet under många år. Där finns stora idéer, stora planer och stora ord, men när allting ska omsättas i handling så blir det mest kaos och halvkokta lösningar. West Ham är inte blyga att slänga pengar omkring sig, men sällan görs det med någon som helst tanke eller idé.

West Ham som klubb navigerar sig framåt med hjälp av väggarna, och har så gjort i minst ett helt årtionde. Laget slits än hit än dit. Inte minst tydligt är det just i anställningen av managers. Från Sam Allardyce till Slaven Bilic, till David Moyes, i en helt annan riktning till Manuel Pellegrini och sedan plötsligt tillbaka till Moyes igen. Inte undra på att en minst topp tio-spelartrupp inte längre vet ut eller in.

ANNONS

West Ham behöver förändra vad det betyder att vinna. Att klamra sig kvar i Premier League är inte att vinna, det är bara en annan form av förlust. Oavsett om West Ham vinner eller inte vinner mot Watford ikväll, oavsett om West Ham håller sig kvar i Premier League eller inte, så kommer det fortfarande vara en misslyckad säsong, kanske framför allt ännu en bortkastad säsong.

West Ham behöver en manager vars uppfattning om att vinna sträcker sig längre än att bara hålla sig kvar i Premier League. West Ham behöver en manager vars ambition, vars kompetens och vars personlighet kan lyfta klubben. West Ham måste tänka längre än att anställa managers bara för att de känner igen hans namn, managers som i sin tur inte orkar tänka längre än att värva spelare för att de känner igen deras namn.

Dilemmat är kanske uppenbart, hade West Hams ägare och styrelse orkat eller kunnat tänka längre än så hade de väl rimligtvis redan gjort det. Alltså riskerar de vara vilse i sin egen pannkaka. Men kanske finns det ironiskt nog ändå en väg ut, genom att lyssna till David Moyes egna ljusa idé att använda sig av Red Bull Salzburg och Leipzig som inspiration och förebilder.

ANNONS

Kanske befinner sig Julian Nagelsmanns karriär just nu i en annan färdriktning, men varför inte slå en pling till Jesse Marsch i Salzburg?! Det hade inte bara varit en annan riktning för West Ham. Det skulle kunna vara en potentiell game-changer. Marsch har även den egenskapen att han utan problem kan spänna ögonen i West Hams supportrar och beskriva sig själv som en vinnare.

Utan att det skulle bli pinsamt.

:::

Press har varit ett ord som surrat likt ett ilsket bi runt West Brom en längre tid nu.

Men kanske har pressen aldrig varit större den här säsongen på West Brom än vad den är ikväll, när de möter Huddersfield Town på bortaplan. West Brom vet att de måste vinna, annars är inte längre automatisk uppflyttning i deras egna händer. Då går fördelen över till Brentford, The Bees.

Slaven Bilic tar själv upp frågan om att spela med press. Han beskriver det som något helt naturligt, något som kommer av att man befinner sig före andra i tabellen. Lagen längre ned i tabellen känner mindre press. Bilic försöker vända det till något positivt, att ha modet att acceptera att man spelar under press, inte förneka det.

ANNONS

Bilic har rätt i att press kommer är en följd av lagets egen tabellplacering. Men press är även en funktion av lagen under dem i tabellen, hur nära de ligger i det här fallet West Brom, och hur snabbt de är på väg att komma ifatt och eventuellt förbi. Pressen är ett uttryck för rädslan av att tappa sin tabellplacering.

West Brom har legat på en av uppflyttningsplatserna under hela säsongen ända sedan slutet av september, alltså nästan ett helt år. Vid uppehållets början låg de tio poäng före Brentford i tabellen. Sju matcher senare, och med två matcher kvar av ligasäsongen, skiljer en enda poäng, med Brentford på klart bättre målskillnad.

Brentford ligger alltså väldigt tätt bakom West Brom i tabellen, Brentford har närmat sig extremt fort, och West Brom riskerar tappa något de har haft i sin bakficka mer eller mindre hela säsongen. Varenda faktor som finns för att West Brom ska känna maximal press är alltså i spel.

ANNONS

Vilket även har märkts. När Joe Rothwell kvitterade i andra halvlek för Blackburn Rovers i lördags så gick det nästan att ta på nervositeten i West Brom. Ingen klev fram och tog tag i taktpinnen, alla verkade vilja gömma sig. Vad händer om Huddersfield kvitterar eller tar ledningen ikväll?

Slaven Bilic visade ändå prov på viss street smartness mot Fulham i veckan. Han har ofta fått kritik för att vara naiv i sin offensiv. Med 0-0 i andra halvlek var det däremot tydligt att Bilic och West Brom värderade poängen de ändå hade högre än möjligheten att ta hem alla tre poäng.

Den poängen var viktig, med den behåller West Brom kontrollen. Men det var sista gången den här säsongen som West Brom har råd att låta sig nöja med en poäng, de måste båda sina återstående matcher. Både borta mot Huddersfield ikväll, och hemma mot QPR i sista omgången.

ANNONS

Om de gör det så spelar de i Premier League nästa säsong. Annars spelar de ett playoff om någon vecka eller två. Ingen press!

Peter Hyllman

Håller Hillsborough på att leda till katastrof för Sheffield Wednesday?

Peter Hyllman 2020-07-16 20:00

Några som ändå jublade när CAS meddelade sin friande-fällande dom av Man City i måndags var Sheffield Wednesdays supportrar, enligt logiken att om inte Man City fälldes för financial fair play så kan väl knappast Sheffield Wednesday fällas heller. En tankegång som naturligtvis faller först och främst på att det är helt olika regler som Sheffield Wednesday anklagas för att ha brutit mot.

Bakgrunden är Sheffield Wednesdays beslut att sälja Hillsborough till sin egen ägare, Dejphon Chansiri, för cirka £60m, som sedan leasade tillbaka arenan till klubben. Vinsten från försäljningen togs upp under räkenskapsåret 2017-18, vilket därmed minskade Sheffield Wednesdays förlust under perioden 2015-18 från -£56m till -£18m. Ett redovisningstekniskt grepp flera klubbar har gjort före dem.

Tillåten förlust under de treåriga tidsperioder som ligger till grund för EFL:s regler för financial fair play, eller Profitability & Sustainability-regler som de kallar dem, är en total förlust om -£39m. Alltså är det högst tydligt hur Sheffield Wednesdays arenaförsäljning förflyttar dem från att befinna sig långt på fel sida av den gränsen, till med god marginal på rätt sida av den gränsen.

ANNONS

Låt oss säga att vare sig EFL eller flertalet klubbar i EFL Championship är best pleased. Sheffield Wednesdays agerande har anmälts och var i onsdags uppe till förhandling i EFL:s oberoende juridiska skiljenämnd. Sheffield Wednesday förnekar självfallet högljutt och bestämt att något fel har gjorts. Om EFL:s skiljenämnd finner att Sheffield Wednesday har gjort fel så väntar ett tämligen omfattande poängavdrag.

Exakt vad detta poängavdrag blir är inte självklart. Om Sheffield Wednesday inte alls borde ha fått ta upp arenaförsäljningen under räkenskapsåret så innebär det i så fall ett automatiskt avdrag om 12 poäng. Därtill kommer att EFL:s skiljenämnd har att besluta om Sheffield Wednesday agerade med uppsåt eller i god tro, vilket i sin tur kan medföra ett ytterligare avdrag om 9 poäng. Totalt riskerar Sheffield Wednesday 21 poängs avdrag.

ANNONS

Vad är då ett troligt utfall? EFL:s skiljenämnd har två frågor att ta ställning till:
(a) Kan försäljningen av Hillsborough inkluderas i räkenskaperna för 2017-18?, samt
(b) Representerar £60m marknadsvärdet (”fair market value) för Hillsborough?

Om EFL:s skiljenämnd alltså svarar NEJ på den första frågan så innebär det ett automatiskt avdrag om som minst 12 poäng, dessutom kan EFL:s skiljenämnd besluta om upp till 9 poängs avdrag för ont uppsåt. Om EFL:s skiljenämnd däremot svarar JA på den första frågan så uppstår inget automatiskt poängavdrag, men EFL:s skiljenämnd kan fortfarande besluta om upp till 9 poängs avdrag för ont uppsåt.

Om vi tittar på liknande fall, både Aston Villa och Derby County har exempelvis sålt sina arenor på liknande sätt, så framstår det mest troliga som att EFL:s skiljenämnd kommer att svara JA på den första frågan. Blir det på det viset undkommer Sheffield Wednesday således ett automatiskt poängavdrag. Därmed övergår EFL:s skiljenämnd till den andra frågan, det vill säga om Hillsborough sålts till ett rättvisande marknadspris.

ANNONS

Återigen går det att titta på hur EFL har värderat andra arenor som har sålts, exempelvis Villa Park, Pride Park och Upton Park. Om EFL tillämpar en motsvarande värdering för Hillsborough är en rimlig gissning att Hillsboroughs marknadsvärde kommer placeras runt £48m. Det vill säga £10-12m mindre än det faktiska försäljningspriset, men inte uppseendeväckande mycket mindre.

(Tack till Peter Loehmann för research och sammanställning av siffror och belopp i en sammanhängande twittertråd.)

Om svaret på den andra frågan således blir NEJ, och differensen mellan det faktiska försäljningsvärdet och ett så kallat ärligt marknadsvärde är någonstans mellan £10-12m, så översätts detta till ett förväntat avdrag om 6 poäng. Återigen är detta en analog bedömning av hur EFL har värderat sådana här frågor i tidigare fall. Men ett rimligt utfall i själva sakfrågan för Sheffield Wednesday är 6 poängs avdrag.

ANNONS

Den tredje och sista frågan som EFL:s skiljenämnd därmed har att besluta är om Sheffield Wednesday agerade med ont uppsåt eller i god tro. Sheffield Wednesday kommer hävda att de inte hade några rimliga skäl att tro att deras agerande stred mot reglerna. Vad som kommer hållas mot dem är att de kan anses ha agerat i ond tro då de aldrig efterfrågade EFL:s bekräftelse på att deras agerande var korrekt och godkänt.

Med andra ord så kan det anses att Sheffield Wednesday körde enligt den gamla devisen att det är bättre att be om förlåtelse än vad det är att be om tillåtelse. Om vi återigen tittar på hur EFL:s skiljenämnder har värderat sådana här överträdelser i tidigare fall, inte minst Birmingham förra säsongen, så är en vettig utgångspunkt att Sheffield Wednesday kommer få ytterligare ett avdrag om 3 poäng.

ANNONS

Sheffield Wednesdays förväntade utfall är alltså ett totalt avdrag om 9 poäng.

Vad får då detta för rent konkreta effekter för dem i tabellen inför de två sista omgångarna? Sheffield Wednesday ligger för närvarande på femtonde plats i tabellen, med 56 poäng, elva poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Ett avdrag om nio poäng skulle putta ned dem till tjugonde plats i tabellen, med 47 poäng, endast två poäng ovanför strecket och nedflyttning till League One.

Runt omkring sig har Sheffield Wednesday både Charlton och Huddersfield, men bakom jagar framför allt Barnsley på 43 poäng, samt kanske framför allt kopplet av Luton Town, Hull City och Wigan på 45 poäng vardera. Detta givet att Wigan inte lyckas överklaga det avdrag om 12 poäng de själva råkat ut för, men det verkar ytterst osannolikt att de skulle lyckas med den saken.

ANNONS

Därmed blir de två sista omgångarna istället för en trygg resa i mitten till svettig nedflyttningsstrid för Sheffield Wednesday. Två på pappret tuffa matcher återstår, Fulham (b) på lördag och Middlesbrough (h) på onsdag. Där finns inga enkla poäng att hämta. Samtidigt möter Hull City och Luton Town varandra på lördag, och vinner ett lag den matchen riskerar Sheffield Wednesday befinna sig under strecket inför sista omgången.

Marginalerna är minimala men konsekvenserna maximala. Det är med andra ord inte att undra på att flertalet klubbar har varit extremt högljudda i sin åsikt att Sheffield Wednesday borde drabbas av ett mycket hårt poängavdrag, liksom det knappast är någon större överraskning vilka dessa klubbar framför allt är. Samtidigt ropar så klart alla efter att faktiskt få besked vad som gäller innan säsongen är slut.

ANNONS

Ett besked EFL också har lovat att ge innan säsongen är slut. Vilket betyder att Sheffield Wednesday bör kunna vänta sig ett besked inom de närmaste fem-sex dagarna. Samtidigt är det så klart en smula typiskt EFL att utlova ett besked innan säsongen men ändå inte ge detta besked förrän bara några dagar innan säsongens slut, när det ändå är mer eller mindre omöjligt att hinna göra något åt det.

Lägg till att beslutet med största sannolikhet kommer överklagas, definitivt om det utfaller till Sheffield Wednesdays nackdel i sådan utsträckning, förvisso osannolikt, att de faktiskt blir nedflyttade till League One, och det blir uppenbart att den här säsongen vet vi nog inte riktigt hur den slutar ens på onsdag kväll. Ett playoff uppåt kommer i så fall utspelas på planen, och ett playoff nedåt kommer utspelas rättsligt.

ANNONS

Sheffield Wednesday har där ingen hjälp av måndagens CAS-beslut. Dels är det som sagt ett helt annat regelverk. Dels är de inte som Man City skyddade av någon preskriptionstid. Däremot står de kanske starka nog på egna fötter. Och kanske talar ändå det mesta för att det inte ska behöva gå så långt. Om Sheffield Wednesday får det förväntade poängavdraget är det smärtande men inte dödande.

Sheffield Wednesday har i så fall goda möjligheter att hålla sig kvar i EFL Championship ändå. Försäljningen av Hillsborough till sin egen ägare behöver inte leda till katastrofen som en nedflyttning till League One innebär.

Peter Hyllman

Brendan Rodgers måste visa att han kan lyfta Leicester även i motgång

Peter Hyllman 2020-07-16 06:00

Under två tredjedelar av säsongen har Brendan Rodgers varit om inte geniförklarad så åtminstone förbehållningslöst hyllad. Hans återkomst till engelsk fotboll andades triumf när han lyckades guida Leicester upp i toppen av tabellen, tampandes med Man City och med Chelsea om de tre platserna efter Liverpool. Champions League såg när vintern övergick till vår ut som en föregången slutsats.

Att häckla detta vore bara att göra sig fånig. Leicester spelade en väldigt bra fotboll. Inte en fotboll som nödvändigtvis innebar samma blixtrande höjdpunkter som under deras fantastiska säsong för fyra år sedan, men en betydligt mer stabil fotboll med vilken de skulle kunna uppnå styrelsens målsättning från fem år sedan att etablera sig bland lagen som spelar i och kämpar om Champions League.

Hyllningarna var motiverade. Samtidigt som vi säger det så måste vi då även säga att motsvarande kritik nu är precis lika motiverad den. För det är ett mäktigt men också ett oacceptabelt ras som Leicester nu drabbats av. Ett ras som inleddes redan i februari men som hållit i sig och tagit ny fart mot slutet. Ett ras som riskerar leda till att Leicester missar Champions League nästa säsong.

ANNONS

Brendan Rodgers är på väg att skaffa sig ett rykte som en bottlare, som en manager som inte riktigt klarar av knyta ihop säcken. Hans första riktigt stora uppdrag i England var som manager med Liverpool, med vilka han faktiskt var snubblande nära att vinna ligan för sex år sedan. Bara för Liverpool att tappa greppet i slutet av säsongen. Det tappet var kanske mer dramatiskt. Detta tapp med Leicester förmodligen grövre.

Var det inte detta som var anledningen varför Brendan Rodgers efter Liverpool flyttade till Celtic och skotsk fotboll? Man måste förmoda att tanken med det framför allt var att utveckla sin fotboll och inte minst att lära sig att vinna när man måste vinna, att vinna även när pressen är som allra störst. Vilket Rodgers och Celtic onekligen gjorde, även om det så klart går att ifrågasätta hur stor pressen egentligen någonsin var däruppe.

ANNONS

Exakt vad Leicesters förfall beror på är inte glasklart. Argumentet med sådana här klubbar kommer självfallet alltid i någon mening vara att de överpresterar, och att när ett sådant här ras inträffar så ser vi bara en återgång till det normala, till medelvärdet. Men i alla fall sett till normala parametrar om fotboll så har inte Leicester överpresterat, utan tvärtom speglar Leicesters resultat och tabellplacering rätt väl deras fotboll på planen.

Skadorna på James Maddison och Wilfried Ndidi har varit olyckliga. Maddison var Leicesters mest kreativa spelare och låg bakom mycket av Leicesters anfallsspel, Ndidi gav Maddison utrymmet. Samtidigt påbörjades Leicesters ras redan innan Maddisons skada, liksom Leicesters ras har fortsatt även efter Ndidis återkomst. En annan dyrbar skada har varit skadan på högerbacken Ricardo Pereira.

ANNONS

Att förklara ett lags förfall med en skadad högerback låter kanske överdrivet, det är trots allt bara en högerback. Men ytterbackar har fått en viktig funktion i dagens fotboll, och specifikt Ricardo Pereira är väldigt betydelsefull för Leicester. Både i termer av direkt målproduktion, men även för sin indirekta betydelse för offensiven. Pereira är den enda att kunna utmana Trent Alexander-Arnold om epitetet säsongens bästa ytterback.

Men framför allt känns Leicesters förfall mentalt. Champions League är naturligtvis ett väldigt stort mål för dem. Det känns som att Leicesters spelare har blivit alltmer medvetna om hur nära de faktiskt var att ta den där Champions League-platsen, och ju hårdare grepp de trodde sig ha om platsen desto mer började den glida dem ur händerna. Allt för många spelare ser ut att ha börjat begripa allvaret i situationen.

ANNONS

Lite ironiskt är det kanske att alla som satt och väntade under våren och vintern på det där raset som ofrånkomligen skulle komma under den där magiska 2015-16-säsongen möjligen fick vänta väldigt länge, men ändå inte förgäves. Det tog bara fyra år.

Jämförelsen mellan de båda Leicesterupplagorna har kanske ändå sin poäng. Möjligen var det ett äldre och mer etablerat fotbollslag. Möjligen fanns det mer vinnarskallar och mentala hard cases i det laget. Om vi nu ska leta förklaringar varför det laget stod hela distansen ut där detta Leicester verkar ha svårare för den saken, fastän insatserna för dem rimligtvis var ännu större och mer historiska än vad de är idag.

Möjligen ligger det även något i att Leicester då hade en mer grundläggande och kanske på sitt sätt enklare spelidé. Så även under lite sämre dagar, när spelet kanske inte stämde riktigt som man ville, så gick det ändå att falla tillbaka på dess rena grunder. Fotbollen Leicester försöker spela nu är mer sofistikerad, mer krävande, men kanske också mer känslig för att enskilda delar och samspelet dem emellan hackar och glappar.

ANNONS

Möjligen hittar vi en förklaring på managerposten. Claudio Ranieri var knappast känd som någon stor vinnare på den tiden, tvärtom var han kanske snarare känd som den ständige tvåan. Ändå utstrålade han ett lugn och ett självförtroende som rimligtvis måste ha smittat av sig på spelarna. Han verkade på något sätt veta vad hans spelare behövde höra. En annalkande ligatitel blev en fantastisk möjlighet, inte något stort hot.

Brendan Rodgers har konsekvent slagit ifrån sig allt prat om Champions League-spel, utan envist hållit fast vid att laget och spelarna måste ”behålla fokus”, och koncentrera sig på sin egen prestation. Någon han upprepat om och om igen, även senast inför matchen mot Bournemouth, fastän det nu bara är ett fåtal matcher kvar av säsongen. Svårt att kritisera, på ytan låter det så klart exakt som vad en ”modern” manager ska säga.

ANNONS

Man kan välja att se på det där på två lite olika sätt, åtminstone kan det uppfattas på minst två olika sätt. Det ena är att det lugnar ner och avdramatiserar målet som så att säga ska uppnås, man stirrar sig inte blidna. Det andra är att det riskerar vara liktydigt med att stoppa huvudet i sanden, alltså en slags förnekelse, och att det där målet alltså blir något mystiskt, större och farligare än vad det är.

Leicester saknar inte erfarna spelare, men Leicester består också av många rätt unga och orutinerade spelare på den här nivån. Brendan Rodgers kan självfallet säga att spelarna ska fokusera enbart på sin prestation och inte på Champions League, men det betyder så klart inte att de därför kommer lyckas med detta. Sett till spelarnas agerande på planen, inte minst senast mot Bournemouth, tyder det mesta tvärtom på motsatsen.

ANNONS

Kanske hade Leicester vunnit på om Brendan Rodgers istället tagit situationen vid hornen, och kommunicerat med laget om Champions League, om hur nära man var, och hur man skulle arbeta för att hålla distansen ut. Avdramatiserat frågan och kanske ha tagit tag i en situation som alldeles uppenbarligen började bli problematisk. Uppstår ett hinder för ett lags fokus på sin prestation kan det vara klokt att åtgärda detta hinder.

Kanske är det ett orättvist omdöme om Brendan Rodgers som en bottlare, eller som en manager som inte kan knyta ihop säcken. Dels är det så klart inte omöjligt för Leicester ännu att faktiskt ta sig till Champions League. Dels är det kanske mer rättvist att beskriva Rodgers som en medgångsmanager, en manager som är bra att ha i medgång, men allt annat än en manager som står stark i motgång.

ANNONS

Vi såg detta till stor del under Brendan Rodgers tid med Liverpool, där allting först var frid och fröjd men där han visade sig oförmögen att vända en negativ utveckling när det väl började gå utför. Med Celtic är nog det mest rättvisa att säga att Rodgers aldrig riktigt behövde uthärda några egentliga motgångar. Och under Leicesters första två tredjedelar av den här säsongen så var allting medvind och allting flöt på.

Men från och med februari började Leicesters säsong hacka och mala, det började blåsa rejäl motvind i seglen. Om Brendan Rodgers måste bevisa någonting med Leicester, redan ikväll mot ett Sheffield United som vid vinst nafsar Leicester i hälarna i tabellen, så är det att han kan lyfta sitt lag också i motvind och motgång. Annars blir det inget Champions League för Leicester nästa säsong.

ANNONS

Och även om ingen egentligen hade förväntat sig att Leicester skulle ta sig till Champions League, så blir det i så fall, med tanke på hur säsongen faktiskt utvecklat sig, ändå svårt att inte beskriva det som ett stort misslyckande både för Leicester och för Brendan Rodgers som manager.

Peter Hyllman

Hittar Arsenal svar på sina mittfältsfrågor så ser nästa säsong ljus ut

Peter Hyllman 2020-07-15 06:00

Förlusten mot Tottenham och poängförlusten mot Leicester har brutalt satt stopp för Arsenals högre förhoppningar på den här ligasäsongen. Arsenal kommer sluta på den övre halvan av tabellen, men hamnar långt efter Champions League-platserna, och i nuläget verkar det tveksamt om de ens lyckas ta sig till Europa League. Om nu det ses som någon större förlust eller ej.

Mikel Arteta har haft blandad framgång under sin första tid med Arsenal. Han tog över laget i december, med Arsenal på elfte plats i tabellen. Arsenal har sju vinster, sju oavgjorda och fyra förluster på hittills 18 ligamatcher. Vilket tämligen exakt är ett facit som varken har fått dem att lyfta i tabellen eller sjunka i tabellen. Artetas andra halva av den här säsongen har kanske framför allt handlat om att stabilisera laget.

Positiva tendenser går däremot att hitta. Ett av Arsenals främsta problem innan Mikel Arteta tog över laget var deras ojämnhet. Arsenal vann aldrig flera matcher i rad. Med ett undantag för säsongsinledningen, Arsenal vann sina två första matcher, mot Newcastle och Burnley, men lyckades därefter aldrig vinna mer än en match i rad. Till slut började förlusterna bli vanligare än vinsterna.

ANNONS

Med Arteta som manager har detta förändrats. Det började anonymt, med sex oavgjorda på åtta matcher, men därefter har Arsenal producerat två olika sviter där laget vunnit tre matcher i rad. Utan en onödig utvisning mot Leicester för en vecka sedan är det frestande att tänka att det mycket väl kunde ha blivit fyra vinster i rad. Och med fyra vinster i ryggen, hade man då gått in med ett annat momentum mot Tottenham?

Den som letar efter molnets silverkant kanske också intresserar sig för den omständighet att Arsenal hittills har tappat 21 poäng från ledning den här säsongen. En siffra som blivit vanligare under säsongens andra halva. Det låter så klart negativt, och är det självfallet också, men det positiva är åtminstone att Arsenal faktiskt tagit ledningen. Vilket de gjort oftare under Mikel Arteta än vad de gjorde under Unai Emery.

ANNONS

Letar man efter orsaker varför Arsenal tappar ledningar och därför poäng behöver man inte leta särskilt länge. Matchen mot Tottenham gav ett lysande exempel. Arsenal tar ledningen, men bara några minuter senare gör man ett grovt försvarsmisstag på vilket Tottenham tillåts kvittera. De enkla, onödiga och många gånga grova försvarsmisstagen har präglat Arsenals hela säsong, och även Arsenal under Mikel Arteta.

Även här finns däremot tecken på att Arsenal åtminstone är på väg att bli bättre i det avseendet. Arsenal kan fortfarande vara kaotiska i försvarsspelet, men är det inte lika ofta och lika regelbundet. Vi ser ögonblick av galenskap, men vi ser också exempel på matcher i vilka Arsenal lyckas försvara sig disciplinerat och som en enhet, som i den imponerande vinstmatchen mot Wolves.

Mikel Arteta har arbetat taktiskt med Arsenals backlinje. Det mest uppenbara greppet har varit att använda en trebackslinje, normalt sett med Skhodran Mustafi och David Luiz bredvid Saed Kolasinac. Denna trekant flankeras av ytterbackarna Hector Bellerin och Kieran Tierney, och skyddas av Granit Xhaka och Dani Ceballos. Det fungerar som vi ser inte felfritt, men det har blivit bättre.

ANNONS

Både Mustafi och Luiz är utskällda mittbackar, av förståeliga skäl. Vad man kan säga om dem, kanske framför allt Luiz, är att de har potential att vara väldigt bra mittbackar, inom ramen för ett starkt, välfungerande lag som skyddar dem. Placera dem däremot i ett dysfunktionellt lag som Arsenal i hög utsträckning har varit och är så blir de risker mer än tillgångar. De kan göra bra lag bättre, men har svårt att göra svaga lag bättre.

Kan Mikel Arteta vända den ekvationen till Arsenals fördel så vore mycket vunnet för Arsenal. Om han kommer lyckas är fortfarande en minst sagt öppen fråga, men positivt är att han visar tecken på att försöka komma tillrätta med problemet. Om inte annat så visar det att frågan om att åtgärda Arsenals defensiv i första hand är en taktisk fråga, inte i första hand en fråga om att köpa nya spelare.

ANNONS

Anfallet är Arsenals starkaste lagdel. Åtminstone på pappret har den ett case av att vara en av ligans starkaste anfall, även om fotboll som bekant spelas på gräs, och anfallet alltid måste vara en del i en större helhet. Pierre-Emerick Aubameyang och Alexandre Lacazette är två anfallare av världsklass, och här börjar även finnas tecken på att Mikel Arteta hittat ett sätt att få dem att existera tillsammans på planen.

Nicolas Pepe har potential att bli allt bättre, och unga talanger som Bukayo Saka och Eddie Nketiah ser onekligen spännande ut på riktigt. Lägg till dem Gabriel Martinelli som känns så där aggressivt direkt som sydamerikanska anfallare brukar kunna göra. Arsenal har hur som helst inget behov av att köpa spelare heller till anfallet, utan kan fokusera på att behålla och utveckla de spelare de redan har.

ANNONS

Arsenals primära problemområde är mittfältet. Men fördelen med att Arsenal ändå har rätt bra koll både på försvaret och på anfallet är att Mikel Arteta därmed kan fokusera helhjärtat på just detta problemområde, och på att hitta positiva lösningar. Arteta behöver inte sprida sin energi på flera problem. Nackdelen är kanske att Arsenals mittfält inte är något litet problem, utan ett rätt omfattande problem.

Grundbulten är att Arsenal och Mikel Arteta helt enkelt behöver spelare. Mesut Özil är uppenbarligen och med all rätt en spelare som inte ingår vare sig i Artetas planer eller i Arsenals framtid. Matteo Guendouzi är en spelare med osäkra kvaliteter och ännu mer osäker attityd, och just nu tyder det mesta på att han fallit offer för Artetas nya krav på disciplin och professionalism.

Men problemet är även taktiskt. Att gå ned på en trebackslinje innebär att Arsenal tappar en spelare på mittfältet, åtminstone så länge de fortsätter spela med tre anfallare. Dessa två mittfältare hamnar ofta långt ner i planen, särskilt som de måste användas för att skydda den egna backlinjen. Arsenals mittfält blir därmed defensivt balanserat, med följden att de får svårt att bygga upp ett eget spel via mittfältet.

ANNONS

Granit Xhaka, Dani Ceballos samt även Lucas Torreira, även om han hittills har haft svårt att slå sig in i Mikel Artetas lag, är inga dåliga spelare. Positivt är kanske framför allt att Arteta verkar ha tagit Xhaka tillbaka in i fållan, sedan denna blivit något slags onödigt bondeoffer i det politiska spelet mellan Unai Emery och Arsenals supportrar. Under rätt förutsättningar kan Xhaka vara en väldigt bra spelare för Arsenal och Arteta.

Ändå är det ett mittfält som känns mycket tunt. Är det med andra ord något som Arsenal och Mikel Arteta behöver lägga allt fokus och alla resurser på inför nästa säsong så är det just att uppgradera sitt mittfält. Mittfältare både med fysiken och tekniken att kunna hålla i bollen och driva bollen framåt, och med spelförståelsen att fördela bollen framåt på ett effektivt sätt.

ANNONS

Det har tjatats i 15 år om Arsenal och att hitta nya Patrick Vieiras. Det är naturligtvis på sätt och vis omöjligt, även om det samtidigt inte är omöjligt. Spelartypen går självfallet att hitta. Mittfältare som utan att göra Arsenal svagare defensivt samtidigt klarar av att förstärka Arsenal offensivt. Alldeles för ofta de senaste fem-sex åren har Arsenal haft mittfältare som, i bästa fall, kunnat göra det ena eller det andra.

Kanske finns en lösning i den mittfältare som Arsenal svårbegripligt nog lät lämna klubben inför säsongen – Aaron Ramsey. Han borde åtminstone inte fotbollsmässigt vara helt mot att återvända till England. Han var i mångt och mycket Arsenals blödande hjärta på deras mittfält under flera år, lagets viktigaste mittfältare. En spelare som definitivt även borde motsvara Mikel Artetas högt ställda krav på attityd och professionalism.

ANNONS

Lyckas Arsenal hitta ett åtminstone tillfredsställande svar på sina mittfältsfrågor, och om Mikel Arteta konsekvent jobbar vidare med att rensa bort oprofessionella element, rester av den kultur som under det senaste årtiondet fått fäste i klubben, så kommer Arsenal ha goda möjligheter att konkurrera nästa säsong. Kanske inte om ligatitlar, där är de inte ännu, men definitivt om Champions League-platser.

Champions League redan den här säsongen var en from förhoppning, men kanske en orimlig begäran av Mikel Arteta. Det var kanske inte en omöjlig uppgift, men ändå en mycket svår uppgift. Champions League nästa säsong måste däremot ses som fullt möjligt. Redan ikväll kan Arsenal lägga grunden för en positiv nästa säsong, genom att besegra ligamästarna Liverpool hemma på Emirates.

Och i farten sabotera Liverpools förhoppningar om ett poängrekord.

ANNONS
Peter Hyllman

Chelsea letar offensiva lösningar på defensiva problem

Peter Hyllman 2020-07-14 06:00

Det går snabbt i fotboll och kanske går det snabbare än någonsin när nu ligans omgångar bara rullar på utan något som helst avbrott. Det var bara några veckor sedan som Chelseas stod skyhögt och Frank Lampard mer eller mindre geniförklarades efter att Chelsea möjligen något oväntat, fast ändå inte, hade lyckats besegra Man City och till synes cementerat sin Champions League-plats nästa säsong.

Nu är det några veckor senare och hypen verkar till synes ha tvärdött. Förluster mot West Ham och Sheffield United, och i synnerhet den senare förlusten var inte bara en förlust utan ren överkörning, tillsammans med en match mot Crystal Palace som väl knappast lugnade några nerver, verkar ha fått många att skruva ned tonläget både runt Chelsea och Lampard, samt gjort den där Champions League-platsen betydligt mer osäker.

Vad vi har sett de senaste veckorna kan däremot knappast ha kommit som någon nyhet för någon, eftersom bristerna som Chelsea har visat upp är brister de har haft precis hela säsongen. Laget är alldeles för svagt och sårbart i försvarsspelet, vilket beror på flera olika saker, och visar inga större tecken på att bli bättre. Även i de matcher Chelsea vunnit har dessa brister ofta varit tydliga, som för en vecka sedan mot Crystal Palace.

ANNONS

Chelseas 49 insläppta mål är det högsta antalet mål som något lag på Premier Leagues övre halva har släppt in den här säsongen, överlägset flest insläppta mål av de klubbar som är ens i närheten av en Champions League-plats. Chelsea släpper i genomsnitt in 1,4 mål per match, vilket naturligtvis är alldeles för mycket. Chelsea släpper in väsentligt fler mål än exempelvis Arsenal som rostas brutalt för bristerna i sin defensiv.

Många pekar säkert fingret mot Kepa Arrizabalaga. Vilket kanske är fullt förståeligt både givet de många misstag och tveksamma ingripanden han gör och det faktum att han köptes för en så stor summa pengar, samt att hans beteende några gånger kanske inte har varit helt önskvärt. Det går samtidigt inte att se Arrizabalagas insatser som på något sätt oberoende av det försvar och försvarsspel han har framför sig.

ANNONS

Risken är alltså att Kepa Arrizabalagas misstag blir en bekväm ursäkt, en matta att försöka sopa sina bredare defensiva problem under. Att Chelsea kanske skulle vinna på en bättre eller möjligen stabilare målvakt kan kanske stämma, men Chelseas defensiva problem kommer inte lösas enbart av att värva en bättre målvakt, oavsett hur bra. Enbart individer löser inte problem som härleds till lagets organisation.

Knappt någon av Chelseas försvarare har höljt sig i ära den här säsongen. Reece James är kanske den som utifrån förutsättningarna har gjort det bäst, även om hans bästa insatser hittills har varit offensiva. Mer erfarna spelare som Cesar Azpilicueta, Antonio Rüdiger, Kurt Zouma och Andreas Christensen har däremot visat sig vara alldeles för ojämna och misstagsbenägna. Men dessa spelare blir heller inte sämre över en natt.

ANNONS

Organisationen och samspelet mellan dessa försvarare känns inte tydlig. Problemen förstärks av att Chelsea mittfält samtidigt har en rejäl offensiv slagsida och inte alls lyckas skydda backlinjen i tillräcklig utsträckning. Ett mittfält med t ex Jorginho, Ross Barkley och Mason Mount väger tunt. Chelsea har inte hjälpts av N’golo Kantés skador och frånvaro, men Kanté har samtidigt inte alls kommit till samma rätt under Lampard som tidigare.

Frank Lampard verkar rent taktiskt alltså tänka offensivt framför allt, vilket naturligtvis alltid är populärt och säkert gör honom populär. Men det sker också på bekostnad av den defensiva balansen och säkerheten. På sätt och vis är det samma typ av dilemma som plågade Jürgen Klopp med Liverpool, innan denne flyttade ner en mittfältare, justerade lagets balans, och därefter har Liverpool varit ett helt annat lag.

ANNONS

En bättre jämförelse är kanske med Pep Guardiola, då Lampard försöker tillämpa en fotboll utifrån liknande principer om att kontrollera och dominera bollinnehavet och pressa högt i första hand. Detta är ofta framgångsrikt, men problemet för Chelsea är detsamma som vi ser med Man City, fast ännu tydligare i Chelsea, att när motståndarna väl spelar sig ur pressen och bollinnehavet så är försvaret väldigt sårbart.

Naturligtvis ska man ge Frank Lampard samma möjligheter att utveckla sin taktik och bygga sitt lag som Klopp och Guardiola har fått. Trots allt är det hans första säsong och inget lag byggs på en dag. En förutsättning är däremot att där finns en plan för hur ett problem ska lösas. En oförmåga att bli ens något bättre på något så fundamentalt som fasta situationer under ett år visar inte riktigt på någon sådan plan.

ANNONS

Planen och tänket framstår heller inte som uppenbart på transfermarknaden. Chelsea sålde både Gary Cahill och David Luiz inför säsongen, och hoppades kunna ersätta dessa med två återkallade spelare från lån, Kurt Zouma och Fikayo Tomori. Chelseas försvar har blivit oroväckande tunt. Mycket med Chelseas backlinje andades önsketänkande redan inför säsongen.

Oroväckande eller uppseendeväckande, eller möjligen både och, är att detta önsketänkande för närvarande verkar bestå. Den som tittar på Chelseas spelartrupp skulle ofrånkomligen landa i slutsatsen att det är försvaret som är lagets stora akilleshäl. Visst kan offensiven förstärkas, men Chelseas stora svaghet som hela tiden kommer begränsa dem, är för närvarande försvaret.

Ändå verkar Chelseas värvande vara helt och hållet fokuserat på offensiven. Timo Werner och Hakim Ziyech är redan värvade, och det snurrar tunga rykten om Bayer Leverkusens Kai Havertz. Motsvarande rykten cirkulerar över huvud taget inte om förvarsspelare, vilket kanske inte utesluter något, men ändå tyder på något. Visst går det att värva försvarare fastän man först värvar anfallare, men varje värvning minskar också spelutrymmet.

ANNONS

Analysen av Chelseas spelartrupp och dess styrkor, brister och behov, verkar alltså inte hänga samman med Chelseas agerande på transfermarknaden. Vilket möjligen visar på antingen bristande plan eller bristande kommunikation, eller på att Chelsea gör en helt annan analys av spelartruppens behov, eller på att Chelsea och Frank Lampard tänker sig att lösa anfallet först och vänta med försvaret.

Offensiva värvningar är av någon anledning alltid roligare, och definitivt alltid mer populära. Kanske finns det också något i tanken att det är offensiven som Frank Lampard förstår sig bäst på, eftersom det är vad han gjorde själv på planen. Det är ofta en mänsklig tendens att vilja göra det man är bra på, och strunta i det man inte är riktigt lika bra på, eller åtminstone skjuta det på framtiden.

Chelseas och Lampards strategi att lita på att offensiven kompenserar för defensiva brister har visat sig riskfylld och potentiellt väldigt dyrbar den här säsongen, om laget missar Champions League en säsong då de hade en jättechans att ta den. Valet att dubbla ner på samma strategi inför nästa säsong, istället för att försöka stärka upp defensiven, framstår som inte bara riskfyllt, utan dumdristigt.

ANNONS

Det utesluter allt prat om ligatitlar. Det minskar Chelseas möjligheter att ta sig till Champions League. Det är inte en fråga om att prioritera defensiven före offensiven eller att vilja spela en defensiv fotboll. Det handlar om att ge laget möjligheten att vinna, ge offensiven en god grund att stå på. Både Liverpool och Man City har spenderat hundratals miljoner pund på sina respektive försvar.

Ingen skulle komma på tanken att anklaga dem för att spela defensiv, tråkig fotboll.

Peter Hyllman

Underhållande Oxford mot överpresterande Wycombe

Peter Hyllman 2020-07-13 17:30

Hittills har det varit de något mindre klubbarnas säsong i League One. Inför säsongen tänkte kanske många att stora och välkända klubbar som Sunderland, Portsmouth och Ipswich skulle kunna ta sig upp eller tillbaka till EFL Championship. Istället blev det Coventry och Rotherham som lade beslag på de två uppflyttningsplatserna. Playoff-finalen följer samma mönster, där Oxford United och Wycombe Wanderers ska göra upp om den tredje platsen i EFL Championship.

Endast 3-4 mil skiljer Oxford från Wycombe rent geografiskt. Med andra ord är det lokala rivaler som nu drabbar samman på Wembley i League Ones playoff-final . Endast en poäng skiljer de båda lagen åt i tabellen när säsongen fick ett plötsligt slut. Vi kommer alltså kunna se fram emot en het, en jämn och kanske framför allt en svårförutsägbar match på Wembley. Mellan två lag som både är väldigt olika, och tog olika vägar fram till den här playoff-finalen.

Oxford tvingades ta sig igenom två tuffa semifinaler mot Portsmouth. Två matcher som båda slutade 1-1. Det var tajta och svårspelade fotbollsmatcher som avgjordes med små marginaler. Oxford fick in en snygg men flytbetonad kvittering i första semifinalen på bortaplan. Kvitteringen på hemmaplan var möjligen ännu värre, där Portsmouth gör självmål på hörna, nickandes bollen ur händerna på den egna målvakten innan bollen går några få millimeter över mållinjen. Oxford vinner till sist på straffar.

ANNONS

Wycombe å andra sidan behövde inte gå till sådana längder för att besegra Fleetwood Town i sin semifinal. De passade på att vinna redan den första matchen med 4-1 sedan Fleetwood Town dragit på sig två röda kort en bit in i matchen. Därefter var det mest en ren praktikalitet att säkra finalplatsen på hemmaplan. Den största dramatiken kom kanske efter matchen då Wycombes anfallare Adebayo Akinfenwa avslöjade att en så kallad representant för Fleetwood Town kallat honom för ”vattenbuffel”. Oklart vem.

Framför allt är det två fundamentalt olika fotbollslag som möts. En olikhet som kanske beskrevs bäst av OptaJoe på följande sätt: ”During the regular League One season, Oxford made 258 sequences of 10+ passes from open play; 22 more than any other side in the division. In contrast, Wycombe made just 12 – the fewest of any side.”

ANNONS

Karl Robinson har gjort Oxford till League Ones kanske största underhållare. De gjorde flest mål av alla lag i League One med undantag för Peterborough, inget lag i ligan skapar fler chanser per match än dem. Endast Portsmouth förväntades göra fler mål per match än Oxford under säsongen. Oxford United är alltså inte ett fotbollslag som enbart passar runt bollen inom laget för passandet egen skull, deras bollinnehav är ett offensivt bollinnehav, inte ett defensivt bollinnehav.

Wycombe bryr sig inte särskilt mycket om bollinnehav, vilket passningsstatistiken ovan kanske också visar. Wycombe är ett tämligen direkt fotbollslag, Gareth Ainsworth har liksom inte krånglat till det på något sätt. På flera sätt är det en mer modern engelsk fotboll som ställs mot en mer traditionell engelsk fotboll ikväll. Wycombes stora styrkor är framför allt att de har ett starkt försvarsspel samt är väldigt farliga på fasta situationer, på vilka de gjort 24 mål den här säsongen, över hälften av alla sina mål.

ANNONS

Oxfords nyckelspelare kommer helt säkert vara mittfältaren James Henry, som genomgående varit en av lagets bästa och viktigaste spelare under säsongen. Henry gör sin kanske bästa säsong under karriären, och hans 14 mål och tio målgivande passningar under säsongen är naturligtvis en följd av det. Wycombes viktigaste spelare, vilket säger något om lagets olikheter även det, kan mycket väl vara den redan nämnde Adebayo Akinfenwa.

Hur något av lagen kommer klara sig i EFL Championship är svårt att säga. Oxfords fotboll känns kanske bättre anpassat för en högre division, och har en potential att utvecklas ännu mer. Både Oxford och Wycombe befann sig däremot i botten av League One-tabellen förra säsongen, så det är inte så att något av lagen så att säga har knackat på dörren till EFL Championship under en längre tid. Båda lagen skulle inleda en säsong i EFL Championship som mycket osäkra kort.

ANNONS

Historia väntar för den av Oxford och Wycombe som vinner ikväll och tar sig upp i EFL Championship. Oxford har inte befunnit sig så högt upp som i den andra divisionen sedan 1999, alltså innan millennieskiftet. För Wycombe vore det däremot ännu större, de har aldrig någon gång under sin över 130 år långa historia varit så högt upp i det engelska seriesystemet. Oklart om den saken kommer hjälpa eller stjälpa dem den här kvällen.

Oxford United har varit kanske inte bara League Ones utan ett av den engelska fotbollens mest underhållande lag den här säsongen. Om Oxford United orkar vara underhållande även på Wembley ikväll har de väldigt goda chanser att spela i EFL Championship nästa säsong. Om Oxford United kan vara lika underhållande i EFL Championship så blir de väldigt intressanta att följa där.

ANNONS
Peter Hyllman

Fem klubbar det är mer synd om än det var synd om Liverpool

Peter Hyllman 2020-07-13 06:00

Det betyder mer! Det minst sagt något pompösa budskapet försökte Liverpool sälja in tidigare under säsongen. Man får anta på ungefär samma typ av tema som Barcelona med sitt mer än en klubb. I bakgrunden ligger naturligtvis uppfattningen att man till sin natur är lite bättre, lite finare än alla andra. Att andra inte är riktigt lika riktiga som en själva. Exceptionalismen som en slags klubbkultur.

Besläktat med detta är fenomenet att Liverpool känner saker mycket mer och mer intensivt än alla andra. Vi måste förstå Liverpools supportrar som blir så oansvarigt lyckliga när de vinner ligan att de skjuter fyrverkerier på gamla byggnader, eftersom det är just Liverpool. Och det är ju så väldigt synd om Liverpool som lidit så svårt under de 30 år de inte vunnit ligatiteln.

Nu är inte jag en sådan som tror på detta med kvantifiering av lidande. Att avfärda vad någon känner med den tveksamma inställningen att någon annan har haft det ännu visar prov på en rätt spektakulär brist på medmänsklig förståelse. Känslor är subjektiva och kan inte relativiseras på det sättet. Däremot kan jag ha synpunkter på detta att framhäva sitt eget lidande som mer värt än andras lidande.

ANNONS

Liverpool hade inte vunnit ligan på 30 år. Det är naturligtvis inte kul. Jag tycker så klart det är djupt trist att Man Utd inte vunnit ligan på sju år redan, så jag har inga problem att förstå hur de känner. Och visst är det ju så för Liverpool att om man inte hade sett sådana rikedomar så hade det varit lättare att leva fattig. Ändå innehåller dessa 30 år inte bara badbollar och vita kostymer, utan också två Champions League-titlar och flera cuptitlar.

Alltså menar jag att nog finns det klubbar det är mer synd om än det har varit synd om Liverpool, i vissa fall till och med betydligt mycket mer synd. Och då kommer jag även att begränsa mig till att bedöma klubbar på samma skala så att säga, alltså stora klubbar som levt utan stora framgångar under längre tid. Jag struntar helt i mindre klubbars lidanden, nedflyttningar, finansiella meltdowns och så vidare.

ANNONS

Detta är fem klubbar jag anser det vara mer synd om än det har varit synd om Liverpool. Betyder detta att jag därför tycker det är synd om dessa klubbar? Nej inte alls., eller i alla fall inte för det mesta.

(5) West Ham

Måste nog säga att jag länge funderade på att ha Tottenham här istället. Hur synd kan det egentligen vara om en klubb som ägs och styrs på det sätt som West Ham under de senaste över tio åren har gjorts? West Ham är en klubb som faktiskt aldrig vunnit ligan men som däremot vunnit FA-cupen tre gånger, borde kanske vunnit den fler gånger än så, inte minst 2006, och som med Cupvinnarcupen är en klubb som faktiskt vunnit en europeisk cuptitel. Att den klubben ska pendla i ovisshet mellan Premier League och Football League, och brottas med arenabekymmer, är så klart en tragedi.

(4) Aston Villa

ANNONS

Aston Villa hör till de mest meriterade klubbarna i engelsk fotboll. Sju gånger har de vunnit ligan, sju gånger har de vunnit FA-cupen, sju gånger har de vunnit Ligacupen. De har vunnit Champions League och de har vunnit Intertoto-cupen. Men nu är det snart 40 år sedan de vann ligan senast, nästan lika länge sedan de vann Champions League, och med undantag för två Ligacuptitlar under 1990-talet är det lika länge sedan de vann några titlar alls. Istället har Aston Villa börjat bekymra sig för att över huvud taget hålla sig kvar i Premier League, helt i onödan kan tyckas.

(3) Sunderland

Möjligen kan Sunderland finna någon slags tröst i att för ganska precis 20 år sedan så var Man City i praktiken mer eller mindre exakt vad Sunderland är idag. En gammal jätte som klantat till det så förskräckligt att de plötsligt befinner sig i den tredje divisionen. Det borde åtminstone kunna väcka några förhoppningar om att ingenting är permanent, att det ändå kan vända relativt snabbt. Rent institutionellt är det svårt att tycka synd om ett Sunderland som misskött varenda aspekt av sin verksamhet under många år. Emotionellt och socialt är det omöjligt att inte fälla en tår för en av den engelska fotbollens historiska giganter.

ANNONS

(2) Newcastle

Innan Mike Ashley tog över som Newcastles ägare värderades klubben som en av de fem-tio rikaste klubbarna i världen. Innan Mike Ashley tog över som Newcastles ägare var det en klubb som betydligt oftare än inte kvalificerade sig för europeiskt cupspel. Nu är Newcastle en klubb utan några andra ambitioner än att hålla sig kvar i Premier League. Om jag kan förstå Newcastles supportrars vilja att blunda för helt uppenbara moraliska frågetecken på något sätt så är det utifrån detta, att undkomma detta tillstånd av absolut meningslöshet, att kunna drömma igen. Newcastles titlar ligger nu mycket långt tillbaka i tiden, men det är definitionen av en sovande jätte, och deras lidande inte därför mindre.

(1) Leeds

Många skulle nog tycka att Leeds förtjänar ingen som helst sympati, eftersom det är Leeds. Jag kan förstå tankegången. Om jag däremot ändå lyfter blicken, och om jag ändå väljer att bortse från Leeds finansiella meltdown och därpå följande nedflyttningar, så ser jag en av Englands mest anrika och framgångsrika klubbar, med ligatitlar och Champions League-framgångar på meritlistan, som under många år nu kämpat med att ta sig tillbaka till Premier League, utan att lyckas, hela tiden snubblandes på något, ofta sig själva. Nu ser det ändå till sist ut som om Leeds är på väg att hitta tillbaka igen, och kanske finns det något fint i att samma år som Liverpool gör slut på sitt långa lidande, så lyckas Leeds till sist göra slut på sitt.

ANNONS
Peter Hyllman

Är fotbollens tre byten per match Paretooptimalt?

Peter Hyllman 2020-07-12 18:30

Först beslutades att resten av matcherna den här säsongen skulle genomföras med fem byten istället för de vanliga tre bytena per match. Detta för att kompensera för det långa uppehållets effekter på spelarnas kondition och hälsa. Därefter beslutades att förlänga den här reformen att gälla även nästa säsong i sin helhet, alltså 2020-21. Exakt samma argument användes för att motivera detta.

Beslutet har inte varit okontroversiellt. Flera managers, framför allt till klubbar i botten av Premier League-tabellen, har påpekat hur detta gynnar de största klubbarna, med större spelartrupper som därmed ges ännu större möjligheter att slänga in fler spelare av högsta kvalitet. Aston Villas Dean Smith har varit mest högljudd i den här kritiken, på ett nästan överdrivet sätt enligt mig.

Man kan påpeka att beslutet är temporärt. Samtidigt har det införts lite under skynket av den globala pandemin, som använts som lite av en ursäkt. Nog kan det bli en återgång till tre byten efter nästa säsong. Men erfarenheten säger mig också att det är betydligt lättare att behålla en förändring som redan är genomförd än att försöka införa något helt nytt. Vi kan inte räkna med en återgång till tre byten.

ANNONS

Är det så illa då? Här verkar vi vara av delade meningar. På en twitterpool svarade 124 personer på frågan om de föredrog tre eller fem byten, och det var i princip helt jämnt mellan de båda alternativen. 51,6% sade sig vara mot fem byten. Även bland er härinne var det hyfsat delat på mitten, där några argumenterade för fem byten, samtidigt som andra argumenterade mot fem byten.

Vanliga argument för fem byten verkar vara att det ger managern större utrymme att påverka och förändra matchbilden, och att detta helt enkelt skapar en lite fräschare dynamik än idag. Vanliga argument mot fem byten verkar vara att det ger managern för stort utrymme att påverka matchbilden (ja, ni ser…) samt att det är en reform som ger storklubbarna ännu större fördelar än tidigare.

Vilfred Pareto var en italiensk nationalekonom som under tidigt 1900-tal formulerade vad som skulle bli ett tungt begrepp under de därpå följande 100 åren, teorin om så kallad paretoeffektivitet. Mycket kort sagt ett begrepp som anger när en fördelning av makt eller resurser är optimal. En viss fördelning är inte optimal om det finns en annan form av fördelning där minst en kan få det bättre utan att någon annan därför får det sämre.

ANNONS

Är fotbollens tre byten således Paretooptimalt? Eller går det i själva verket att öka antalet byten till fem och därmed flytta sig närmare den tänkta Paretogränsen? Visst är det så att de största klubbarna vinner på att antalet tillåtna byten ökar, men det är även så att andra klubbar vinner på det även de. De får inte färre byten, utan fler byten även de, vilket man absolut kan hävda är till deras fördel även det.

Ytligt sett verkar det alltså som om det går att öka antalet byten utan att det därför blir sämre för någon annan. I så fall är det inte Paretooptimalt med tre byten i fotboll, vilket skulle vara ett argument för fem byten. Svagheten i det resonemanget är möjligen att det kan upprepas in absurdum, så att man till slut sitter och förespråkar fria och flygande byten. Varför stanna vid fem byten liksom, varför inte sju eller nio?

ANNONS

Ändå är detta med var gränsen dras något som är subjektivt åt båda håll. Argumenten om att de stora klubbarna gynnas och att det blir för stora ingrepp i matchbilden har omgivit varenda beslut om att öka antalet byten, från noll till ett, från ett till två, från två till tre. Idag betraktar vi tre byten som något helt naturligt, det självklara antalet byten så att säga. Kanske gör vi om tio år detsamma med fem byten?

En sammanfattning av en ökning till fem byten är att alla klubbar vinner på det, men att de största klubbarna vinner lite mer på det. Utifrån ett Paretoresonemang är även detta ett argument för att genomföra beslutet. En Paretooptimal fördelning gör inga anspråk alls på att vara en ”rättvis” eller ”jämlik” fördelning, den säger ingenting om det. Ändå kan det ses som att vissa klubbar därmed får det sämre i relativ mening.

ANNONS

Visst kan man säga att om de största klubbarna vinner mer på ett beslut än vad andra klubbar gör så är nettot negativt för andra klubbar, eftersom klubbarna möter varandra i direkt kamp. Sedan är inte detta en helt självklar ståndpunkt. De stora klubbarnas fördel av att kunna slänga in fler relativt sett högkvalitativa spelare motverkas av andra klubbars fördel av att kunna slänga in pigga spelare och motverka fysisk trötthet.

Paretoteorin kompenserar även för detta till viss del med sin tanke om marginaleffekten av en förändring i fördelning. Det vill säga att graden av förändring sätts i relation till varje klubbs utgångspunkt. En något mindre förändring i absoluta tal kan alltså vara minst lika mycket värd för en klubb som en något större förändring är värd för en större klubb. Ett resonemang mycket liknande idén om avtagande marginalnytta.

ANNONS

Utifrån det teoretiska perspektivet är jag alltså inte övertygad om att fem byten istället för tre faktiskt skulle medföra någon större maktförskjutning till de större klubbarna. Behåller man även regeln att man bara får genomföra byten vid tre tillfällen plus halvtid så rycker fem byten heller inte sönder matchen i större utsträckning. Huruvida man är för eller mot managerns förmåga att påverka matchbilden verkar vara en helt subjektiv fråga.

Ett argument för att tillåta fem byten är att det ger större möjligheter för unga spelare att ges speltid, och erfarenhet av att vara med i a-laget, genom att det blir mindre kostsamt att ”slänga iväg” ett möjligt byte på en sådan spelare. Risken minskar helt enkelt. Vill man samtidigt vara säker på en sådan effekt så får man kanske villkora fem byten med att minst två av dem behöver vara t ex U19-spelare.

ANNONS

Ändå kan jag inte påstå att jag ser något gnagande behov av att öka från tre byten till fem. Det är väl mest att jag heller inte ser någon självklar nackdel med att öka till fem byten. Däremot hade jag kanske känt att det hade varit en bättre genomförd reform om den faktiskt debatterades och beslutades om i sig självt. Inte att den smusslades in bakvägen under täckning av en global pandemi.

Sådant kan så klart bara öka misstankarna om foul play.

Peter Hyllman

Har prestige blivit mindre värt i den moderna fotbollen?

Peter Hyllman 2020-07-12 06:00

Bara prestigen finns att spela om i den här matchen! Ett uttryck vi har hört ganska många gånger. Ett uttryck som speglar ett tillstånd i vilket en match inte gäller någonting i termer av titlar, tabellplaceringar, kvalificeringar, nedflyttningsstrider eller dylikt, en match som alltså inte definieras av externa motivatorer utan helt och hållet drivs och ges energi av sin egen helt interna logik. Viljan att vinna mot motståndaren!

Samtidigt känns det också som ett alltmer föråldrat uttryck. Ett uttryck som mer beskriver hur fotbollen en gång i tiden var, eller möjligen så som vi önskar att fotbollen fortfarande var. Kanske gör jag för stor sak av själva formuleringen, det vill säga ”…bara prestige”. Lite förminskande kan man tycka. Vad jag med det menar är att går vi bakåt i tiden så var inte detta något bara, då var det många gånger kanske det viktigaste som fanns.

Jag associerar kanske bäst till egna upplevelser. Derbymatcherna mot Liverpool och Man City kunde många gånger vara betydelselösa i den stora bilden så att säga, åt ena eller andra hållet. Men en säsong som hade gått åt helvete kunde ändå kännas bra på något sätt om man hade lyckats vinna mot Liverpool. Liksom en säsong då ligan vunnits ändå kunde kännas lite off om man längs vägen förlorat mot Man City.

ANNONS

Egentligen är det kanske fel att ens sätta in den här typen av matcher i den stora bilden, att försöka relativisera dem på det sättet. Poängen är kanske snarare att dessa matcher var sin egen värld och hade sitt eget liv. Matcherna hade helt enkelt ett egenvärde, helt självständigt från andra värden. Befriande på ett sätt, att mitt i allt makro plötsligt gå ner på fotbollens fullständiga mikro, den enskilda fotbollsmatchen.

Men är det riktigt längre på det sättet, eller är det så att prestige helt enkelt har blivit mindre värt i den moderna fotbollen? Att allting har blivit alltmer materialiserat så att om resultatet inte har någon effekt på den stora bilden så bedöms det därför som meningslöst, förmodligen eftersom ingen riktigt har lyckats sätta ett numeriskt värde på prestige. Och, enligt ekonomisk logik eller brist på logik, det som inte mäts, finns inte.

ANNONS

Jag utger mig inte för att veta svaret på den frågeställningen. Jag har bara en gnagande känsla av den här typen av matcher, den här prestigen som man spelar för, inte längre har samma betydelse. Kanske är jag bara gammal, eller möjligen gammaldags. Kanske är det bara som det verkar när det i vår tid med internet och sociala medier har blivit viktigast att framstå som obrydd och framgångsrik även när himlen rasar ner över huvudena.

Kvällens match mellan Tottenham och Arsenal är kanske ett bra test på detta. Två lag som inför omgången befinner sig på nionde respektive åttonde plats i tabellen. Två lag som inför säsongen hade aspirationer och ambitioner på att åtminstone ta sig till Champions League, kanske även bättre än så, men som nu i slutet av säsongen knappast ens kan vara trygga med att lyckas ta en plats i Europa League.

ANNONS

För all del ska väl inte den där Europa League-platsen underskattas. Europa League innebär trots allt en andra chans att ta sig till Champions League, givet att man inte lyckas via ligaspelet. Både Tottenham och Arsenal vore nog tacksamma för att ha den chansen, om de inte anser att slippa europeiskt cupspel ökar deras möjligheter i ligaspelet desto mer. Ändå tvivlar jag på att tanken på Europa League får blodet att koka ikväll.

Alltså är det bara prestigen som verkligen står på spel ikväll mellan Tottenham och Arsenal i Norra London-derbyt. Ingenting annat. Att vinna mot det andra laget, möjligen adderat med möjligheten att sluta före det andra laget i tabellen. Något som lite unikt för just detta derby faktiskt även har fått ett slags namn, eller begrepp, i form av St Totteringhams’ Day. Dagen då Tottenham inte kan sluta före Arsenal i tabellen.

ANNONS

Jag har så klart svårt att associera till det där. Jag kan bara med ett utifrånperspektiv föreställa mig att St Totteringhams’ Day blivit allt viktigare för Arsenal och Arsenals supportrar i takt med att laget gradvis tappat i konkurrenskraft. Att inte längre tävla om de största titlarna, till att nöja sig med Champions League-spel, till att missa Champions League, har gjorts mindre outhärdligt av att man ändå låg före Tottenham.

Ett ganska klassiskt case av att den andres olycka är egen lycka så klart. Men även ett typiskt case av whataboutery. Egentligen är det ju ingenting som faktiskt blir bättre för Arsenal av att det går ännu sämre för Tottenham, men möjligen känns det bättre. Hur som helst så har även den känslan i så fall berövats Arsenal de tre senaste åren, då Tottenham slutat före dem i tabellen.

ANNONS

För Arsenal vore det helt säkert åtminstone en ljuspunkt i en annars rätt mörk säsong att kunna återta den känslan, och faktiskt kunna fira St Totteringhams’ Day. På samma sätt är det helt säkert något som Tottenham väldigt gärna undviker, att se sina värsta konkurrenter vältra sig i självgod skadeglädje på deras bekostnad. Att tre säsonger i rad sluta före Arsenal har helt säkert varit en glädje för dem, ett långfinger i nyllet.

Att vinna kvällens Norra London-derby medför alltså två värden. Dels vinner man faktiskt den enskilda matchen mot sin bittra rival. Dels kommer laget som vinner matchen ligga först i tabellen och ge sig själva en viktig fördel i att sluta högst i tabellen. Båda dessa värden är för Tottenham och för Arsenal direkt kopplade just till prestige, och enbart till prestige. Något annat handlar det ju inte om.

ANNONS

José Mourinho reagerade naturligtvis på något som Arsenal sagt på sociala medier efter Tottenhams 0-3-förlust mot Sheffield United, och menade att Arsenal hade ingenting att fira över. Vilket han har rätt i så klart. Nu kan man väl tänka sig att Mourinho kommer använda det där för att motivera laget till kvällens match, om nu det verkligen skulle behövas. Men något säger det väl även om Mourinhos status just nu.

Mourinho blev anställd för att rädda Champions League-spel åt Tottenham, det var vad som stod på innehållsförteckningen så att säga. Verkligheten, innehållet i burken, riskerar medföra inte bara att Tottenham missar Champions League, utan även bryter lagets treåriga svit med att sluta före Arsenal i tabellen. Precis som Arsenal till sist bara hade St Totteringhams’ Day kvar att hålla fast vid, gäller nu samma för Mourinho.

ANNONS

Inte att undra på att han känner vargarna cirkla allt snävare runt den falnande lågan som är hans tid som manager i Tottenham och kanske även engelsk fotboll. Mourinho har alltid varit konspiratorisk, med taggarna utåt, men nu är det kanske värre än någonsin. Även det en fråga om prestige så klart, eller snarare hotad prestige.

:::

Aston Villa måste, måste, måste vinna idag!

Peter Hyllman

Tolv anledningar varför Norwich åker ur Premier League

Peter Hyllman 2020-07-11 16:15

Det har varit klart i praktiken en längre tid. Efter dagens förlust mot West Ham står det till slut klart även i realiteten och i matematiken. Norwich åker ur Premier League! Det är väl knappast något som kommer som någon större överraskning baserat på vad vi kanske visste eller trodde oss veta om Norwich inför säsongen. Ändå verkar Norwich nedflyttning inte bara förvånat många, utan dessa har även ägnat en större del av säsongen åt att försöka förneka vad de rimligtvis måste ha sett.

Norwich blev ganska snabbt den här säsongen ett case där en rätt bister verklighet skiljde sig markant från åsiktsentreprenörernas beskrivning av Norwich. Norwichs fotboll gav dem goda siffror i de nyckeltal som den moderna fotbollsstatistiken framför allt beundrar, vilket snabbt gjorde dem till representant för Den Rätta Fotbollen. Norwick kunde förlora med 1-4 i ligapremiären mot Liverpool och ändå vreds det liksom händer i förtjusning. Men bakom siffrorna har en annan verklighet utspelat sig.

Norwich inledde säsongen relativt starkt. Två av deras fem vinster den här säsongen kom under deras första fem matcher. Men vad som framför allt satte Norwich på kartan, och nog bidrog i högsta grad till överskattningen av deras förmågor, var deras oväntade vinst mot Man City omedelbart efter det första landslagsuppehållet. Det var som om Man City ansågs så oslagbara att en nykomling som lyckades besegra dem måste vara den bästa nykomlingen sedan skivat bröd.

ANNONS

Åsikten att Norwich var en av de bästa nykomlingarna någonsin i Premier League ställs mot en verklighet i vilken Norwich hittills har tagit endast 21 poäng, vilket poängmässigt gör dem till en av de svagaste nykomlingarna. Poängmässigt är detta Norwich i själva verket den svagaste Norwichupplagan vi sett. Andra Norwichlag som åkt ur Premier League har gjort det med över 30 poäng. Detta Norwich är ännu inte i närheten av sådana poäng och kommer heller inte vara det efter 38 matcher.

Åsikten att Norwich är en nykomling med väldigt starkt offensivt spel, underförstått åker de ur Premier League för att de inte varit tillräckligt bra på den aldrig riktigt lika fina försvarsfotbollen, ställs mot en verklighet där Norwich är det lag som gjort klart lägst antal mål i ligan, och ett Norwich som gjort färre mål än det Norwich som 2013-14 med Chris Hughton som manager ansågs göra alldeles för få mål och spela en tråkig och trist fotboll.

ANNONS

Norwich är för all del vana vid att åka ur Premier League. Detta är deras femte nedflyttning, med vilket de går upp i ensamt majestät före Sunderland, Middlesbrough, Crystal Palace och West Brom med fyra nedflyttningar vardera. Totalt är det Norwichs åttonde nedflyttning från den engelska högstadivisionen, endast Sunderland med nio nedflyttningar är bättre än Norwich på nedflyttningar på så vis. Varje nedflyttning har dock sina speciella förklaringar, här är tolv anledningar varför Norwich åker ur i år:

Norwich är en soft touch

Norwich har spelat en fin, teknisk fotboll. De är ett stabilt mittenlag i antal genomförda passningar och i antal skapade chanser. Men Norwich har samtidigt varit alldeles för mjuka på planen, alldeles för snälla. Laget har få tacklingar, väldigt få fouls, släpper till flest chanser av alla lag i ligan, och bara Aston Villa släpper in fler mål. Ett lag i botten av tabellen måste fajtas, men Norwich har saknat fajt.

ANNONS

Fin fotboll blev viktigare än bra fotboll

Att ha en idé om hur man vill spela fotboll är bra. Men idén måste också ha någon form av förankring i verkligheten. Det uppstod tidigt en något självgod föreställning också hos Norwich själva, framför allt sportchefen Stuart Webber, att det var viktigare att spela fint än att spela rätt. Man förstår varför Webber säger så, det ligger onekligen hans intresse att inte värderas utifrån effekt. Men det har sänt fel signaler.

Norwich är ungt och oerfaret

Norwich kan vara stolta över att ha några av de mest spännande unga spelarna i engelsk fotboll just nu. Max Aarons, Jamal Lewis, Todd Cantwell, Emi Buendia med flera är stora talanger som helt säkert kommer vara jagade av Premier League-klubbar inför nästa säsong. Dessa var samtidigt oftast Norwichs bästa spelare. Sniket att se problem i det kanske, men med ungdom kommer oerfarenhet, unga spelare var inte hjälpta av äldre.

ANNONS

En sned incitamentsstruktur

När Norwichs uppflyttning till Premier League förra säsongen var klar så sparade inte Norwich på godisregnet. De gav 14 spelare i klubben nya kontrakt med omfattande löneökningar, dessutom fick laget dela på en bonuspott om hela £20m som ett tack för uppflyttningen. Någon motsvarande bonus för att hålla sig kvar i Premier League har däremot aldrig existerat. Fel signaler sänds även här.

Målskyttet som försvann

Teemu Pukki var en av den tidiga säsongens stora sensationer. Den finske anfallaren presterade mål i oväntat hög utsträckning. Det var också i hög utsträckning på Pukkis målskytte som Norwich hade svingat sig upp till Premier League. Men Pukkis framfart i Premier League blev alltmer begränsad vad säsongen led, och efter årsskiftet har han varit mer eller mindre osynlig, och ingen har klivit in och ersatt honom.

ANNONS

Norwich ej anpassade att förlora

Norwich spelar en fotboll som är anpassad till att kontrollera och i vissa fall även dominera fotbollsmatcher. Det fungerade överraskande bra i EFL Championship förra säsongen. Men det var aldrig särskilt realistiskt av Norwich att tänka sig att de skulle kunna kontrollera och dominera matcher i Premier League. Norwich fick börja vänja sig vid att förlora, och det är inget laget rent mentalt har lyckats vänja sig vid.

Norwich tog inte en enda poäng från underläge

Att respektera poängen är en klassisk engelsk fotbollsklyscha. Ett sätt att göra det är att kunna rädda poäng även sedan man hamnat i underläge. Norwich har inte räddat en enda poäng från underläge den här säsongen, vilket säger något om lagets brister i karaktär och hårdhet. Norwich är det enda laget i Europas fem stora ligor som inte lyckats med detta den här säsongen, och enda laget i Premier League någonsin att inte lyckas.

ANNONS

Potential utan produkt

Emi Buendia, Todd Cantwell, Jamal Lewis, Max Aarons, Ben Godfrey. Norwich är fulla med potential och det råder ingen tvekan om att dessa spelare har fina år framför sig. Men mycket den här säsongen har varit ett exempel på hög potential med låg produkt. Emi Buendia skapar många chanser den här säsongen men gör bara ett enda mål till exempel. Aarons och Lewis har haft det tufft. Det är ingen diss av dem, mer en diss av Norwich.

Svaga på fasta situationer

Att Norwichs och Daniel Farkes fotboll inte bygger på fasta situationer är en sak, men det betyder heller inte att fasta situationer är något man bara kan strunta i, kanske i synnerhet om man är ett lag i botten av tabellen. Norwich har varit helt bedrövliga på fasta situationer, de har släppt in flest mål på dem och gjort minst. Norwich hade inte råd att strunta i ett så pass viktigt moment i fotbollen.

ANNONS

Norwich saknade fysiken

Hänger möjligen ihop med detta med ungdomligheten, och med att vara en soft touch, men det har under många matcher den här säsongen varit uppenbart att Norwich helt enkelt inte har haft fysiken att kunna hävda sig på planen mot betydligt tuffare och starkare motståndare. Och då är Premier League långt ifrån en liga med enbart muskelberg. Norwich har blivit fysiskt överkörda alltför ofta.

Skador i försvaret

Ett annat återkommande mönster har varit att Norwich har varit benägna till alldeles för många grova och avgörande försvarsmisstag. En anledning till det kan vara Daniel Farkes tydliga insisterande på att Norwich ska spela sig ur försvaret på ett sätt de aldrig riktigt sett ut att kunna behärska tillräckligt väl. Det har inte hjälpt dem i detta avseende att de har haft otur med skador på försvarare som Klose, Hanley, Zimmermann och Byram.

ANNONS

Norwich satte inte värvningarna

Nu var Norwich aldrig en nykomling som skulle värva stort och mycket. På så vis kanske Norwich är ett bra exempel på att det kanske inte heller var någon kanonstrategi att så att säga vara motsatsen till att ”göra en Fulham”. Men inte heller de värvningar Norwich ändå gjorde, köp eller lån, gjorde någon särskild positiv impact. Av sju värvningar är det förmodligen bara Sam Byram som varit Norwich till hjälp den här säsongen.

Norwich går en något oviss framtid till mötes inför nästa säsong. De måste förbereda sig för en säsong i EFL Championship. Där har de störra möjligheter att lyckas med sin fotboll än vad de hade i Premier League den här säsongen. Samtidigt kan det vara ett helt annat Norwich som kommer till start nästa säsong. Många av deras viktigaste spelare, framför allt deras unga spelare, ryggraden i laget, kommer ha frestande anbud från andra klubbar. En spelare som Teemu Pukki vill nog inte återvända till Football League.

ANNONS

En mer existentiell frågeställning gör sig även den påmind. Norwich ger i nuläget inga signaler om att vilja byta eller justera kurs, exempelvis med Daniel Farke. Samtidigt har den här säsongen ganska tydligt visat att Norwichs fotbollsidé helt enkelt inte har varit hållbar i Premier League. Vilket betyder att även om Norwich skulle lyckas greja ännu en uppflyttning till Premier League – vad är i så fall den värd?

Peter Hyllman

Vad behöver Watford göra för att klara sig kvar i Premier League?

Peter Hyllman 2020-07-11 06:00

Vinsten mot Norwich har satt Watford i en hyfsat god position i nedflyttningsstriden, fyra poäng ovanför strecket med fyra omgångar kvar att spela. Nu kommer självfallet inte en ensam seger mot Norwich hålla Watford säkra från nedflyttning, utan med matcher kvar mot Newcastle, West Ham, Man City och Arsenal så krävs det fler positiva insatser för att hålla sig kvar i Premier League. Inte minst redan idag mot Newcastle kanske.

Vinsten mot Liverpool i slutet av februari, den klara 3-0-vinsten, var en taktisk och emotionell triumf för Watford. Watford blev det första laget att besegra Liverpool den här säsongen. Men lite blev det kanske också så att betydelsen av den segern överdrevs, och folk drog alltför stora slutsatser om Watford på grund av den på samma sätt som folk lät sig grundluras om Norwich bara för att de besegrade Man City i början av säsongen.

Att Vicarage Road var i extas den kvällen, och högljutt sjöng Nigel Pearsons lov, måste man väl så klart förstå. Det är inte precis varje kväll som Watford besegrar någon av de engelska storklubbarna, än mindre naturligtvis ett Liverpool som vid det tillfället såg ut att vara nästan omöjliga att besegra. Men vad många då såg som början på något nytt var kanske snarare föga mer än undantaget i mönstret.

ANNONS

Nigel Pearson inledde starkt med Watford efter att ha tagit över laget i början av december. Ett lag som dittills förlorat elva av 15 matcher i ligaspelet, och vunnit en enda, under först Javi Gracia och sedan Quique Sanchez Flores, förlorade endast en av de första åtta matchera under Pearson, och vann fyra av dem. Den positiva resultatsviten runt jul- och vinterfotbollen lyfte Watford upp från tabellens jumboplacering.

Men de positiva resultaten fick ett tvärt slut. Om det var den tillfälliga effekten av en ny manager som kanske strök tongivande spelare medhårs är kanske svårt att säga med någon större säkerhet just nu, men därefter har Watford innan vinsten mot Norwich senast spelat tio matcher och förlorat sju av dem, vunnit endast matchen mot just Liverpool, och tagit blott fem poäng på dessa tio matcher.

ANNONS

Vilket inte alls är något positivt facit. I själva verket är det ett sämre facit än Quique Sanchez Flores korta återkomst i Watford, en period under vilken han tog sju poäng innan han fick sparken. Om Pearson hade en positiv ny manager-effekt så har i så fall den avtagit. Watfords form har tvärdykt och enda anledningen att Watford fortfarande befinner sig över nedflyttningsstrecket är att andra klubbars form varit ännu sämre.

Att Watford har påverkats negativt av uppehållet råder det ingen tvekan om. Det verkar som om Watford är kanske den klubb som haft svårast med omställningen och att hålla laget förberett. Samtidigt faller det naturligtvis även på Watfords och Nigel Pearsons ansvar. Dessutom hade Watfords dramatiska formtapp inletts långt innan uppehållet blev aktuellt. Att skylla på uppehållet vore alltså att göra det alldeles för lätt för sig.

ANNONS

Vad man möjligen kan säga är att med tiden så har Watfords sätt att spela fotboll blivit alltmer anpassat utifrån Nigel Pearsons tänkande. Watford var ett lag som spelade en fin och kortpassningsbaserad fotboll på mittfältet. Med Pearson som manager har Watford blivit alltmer raka och direkta i sitt spel. Vilket kanske var att vänta givet vad vi vet om hur Leicester spelade fotboll med Pearson som manager.

Den fotbollen visade sig ju oväntat framgångsrik till sist kan man då tycka. Samtidigt var det ett år efter Nigel Pearson, och det kanske glöms bort att det krävdes en great escape av Leicester att ens hålla sig kvar i Premier League med Pearson som manager. Dessutom, och kanske i synnerhet efter uppehållet, spelar Watford nu en fattigare version av den raka fotboll Leicester spelade, med långbollar mot Troy Deeney som melodin.

ANNONS

Melodin har inte visat sig särskilt framgångsrik. Motståndare har visat sig inte oskickliga på att försvara sig mot den rätt enkla anfallsidén samtidigt som det har gjort Watfords eget spel rätt stelt och trögt, idéfattigt helt enkelt. Även här finns risken att man lät sig luras av vinsten mot Liverpool. Men dels var det en match där Liverpool gick bort sig, dels var det en match med Ismaila Sarr och Gerard Deulofeu i stor form.

Gerard Deulofeu är nu skadad, och med honom har försvunnit en rätt stor del av Watfords förmåga att skapa bra chanser framåt. Troy Deeney har tappat i fart och är inte alls samma spelare som han kanske var för några år sedan. Ismaila Sarr har potential och snabbhet, men spelar lite för mycket för sig själv och saknar överblicken. Roberto Pereyra är just nu en skugga av den spelare han såg ut att kunna bli för några år sedan.

ANNONS

Watfords ljuspunkt är kanske framför allt mittfältet där Abdoulaye Doucouré har gjort den offensiva mittfältspositionen till sin, samtidigt som Will Hughes tillsammans med Etienne Capoué har bildat ett starkt mittfältslås. Watfords problem hittar vi framför allt framåt i laget. Här kanske Danny Welbeck kan visa sig bli lite av en frälsare under de fyra sista matcherna den här säsongen.

Welbecks apsnygga cykelspark mot Norwich senast var helt säkert tillräckligt för att göra de flesta av Watfords supportrar religiösa. Skador har föga förvånande begränsat Welbecks bidrag till Watford till den här säsongen, men kan hålla sig hel och frisk under säsongens sista matcher så vore Welbeck kanske framför allt med sin snabbhet och sin erfarenhet ett värdefullt tillskott till Watfords anfallsspel.

Eftersom ingen kan förvänta sig att Watford ska besegra Man City eller Arsenal i sina två sista matcher så är det framför allt i de två kommande matcherna som Watford måste i praktiken säkra fortsatt spel i Premier League, om de inte vill göra sig helt beroende av andra resultat och andra lags prestationer, vilket de i hög utsträckning har varit under de senaste månaderna.

ANNONS

Bortamatchen mot West Ham i nästa omgång blir så klart väldigt betydelsefull, kanske framför allt för att det är en match mot en av de omedelbara konkurrenterna i den där nedflyttningsstriden. Samtidigt är det en högst oviss match på bortaplan mot ett lag i minst samma behov av poäng som de själva. Vill Watford ge sig själva en så bra chans som möjligt så behöver de helt enkelt vinna hemma mot Newcastle idag.

För att lyckas med det behöver Watford skapa chanser. Watfords bästa möjlighet att skapa chanser mot Newcastle består förmodligen inte i att Ben Foster skickar iväg luftpastejer på Troy Deeney, utan på att offensiva spelare som Danny Welbeck och Ismaila Sarr kan dra isär Newcastles försvar och komma in bakom Newcastles defensiva mittfält och backlinje.

Watfords primära mål just nu är att rädda sig kvar i Premier League. Oavsett om Watford lyckas eller misslyckas med den saken så har Watford efter säsongen viktiga frågor att ställa sig själva om vad de egentligen vill under den närmaste tiden och hur de ska lyckas med detta. Nigel Pearson var en manager som fick tongivande spelare på gott humör, men inte mycket tyder på att han är ett namn för framtiden, lika lite som dessa spelare.

ANNONS

Claudio Ranieri kanske är ledig. Det skulle åtminstone få fotbollens astrologer att implodera all over themselves.

:::

West Ham kan ta tre väldigt viktiga poäng mot Norwich. Förlorar däremot Norwich så är de matematiskt klara för nedflyttning.

Peter Hyllman

Ole-Gunnar Solskjaers långsiktiga roll för Man Utd

Peter Hyllman 2020-07-10 06:00

Jag hör inte till Ole-Gunnar Solskjaers största beundrare som manager, åtminstone inte som Man Utds manager just nu. När Man Utd anställde Solskjaer att ersätta José Mourinho som tillfällig manager såg jag goda skäl i det, som en klok övergångslösning. När det några månader senare meddelades att Solskjaer uppgraderades till manager på riktigt så att säga, på lång sikt, så var jag desto mer skeptisk.

Året som gott sedan dess har gett vatten på kvarn både åt min uppfattning som åt de som tvärtom beundrar Solskjaers insats med Man Utd. Det finns både tydligt positiva tecken samtidigt som det finns tecken som visar på att framstegen i själva verket är rätt små och på lång sikt otillräckliga. Man Utd har gjort en rätt stark vårsäsong, men både lagets resultat och lagets anfallsspel tenderar att överskattas.

Kanske lyckas Man Utd ta sig till Champions League på egen kraft. Minst lika troligt verkar väl vara att Man Utd misslyckas med den saken. Att beklaga sig över den saken gör ingen nytta, man får vad man förtjänar. Att Man Utd fortfarande har möjligheten att ta sig till Champions League på egen kraft är ett tecken mer på att andra klubbar har haft sina bekymmer även de än på att Man Utd har gjort några större framsteg.

ANNONS

Men även om Man Utd skulle lyckas ta sig till Champions League by the skin of their teeth, så är ju inte det något med vilket man kan låta sig nöja. Man Utds ambitioner på längre sikt måste naturligtvis vara större och högre än så. Tar vi helikopterperspektivet på den här säsongen så kanske en rimlig åsikt är att Man Utd nog med facit på hand borde ha klarat av att kvalificera sig till Champions League hyfsat enkelt.

https://www.standard.co.uk/sport/football/ole-gunnar-solskjaer-manchester-united-assessing-key-successes-failures-a4394221.html

Nu är det däremot en positiv feeling runt Man Utd. Det var länge sedan Man Utd förlorade en fotbollsmatch nu. Laget har haft en stark vårsäsong, spelet har börjat flyta allt bättre, laget och spelarna verkar mer harmoniska. Etablerade spelare börjar ge ett större avtryck och unga spelare visar framfötterna. Målen trillar in i relativt hög och jämn takt. Mycket härleds till den hittills mycket lyckade värvningen av Bruno Fernandes.

ANNONS

Vinster mot Chelsea och Man City övertygar naturligtvis. Men utöver det är det lätt att känna att man riskerar att hypa upp och överdriva kvaliteten vi bevittnar bakom de många vinsterna, de många målen och den höga målskillnaden mot trots allt ganska så beskedligt motstånd under just den här mycket selektiva tidsperioden just efter att Bruno Fernandes blev klar för Man Utd.

Även om jag kanske av framför allt dessa skäl inte är någon av Ole-Gunnar Solskjaers största beundrare, och inte är någon varmare anhängare till tanken på Solskjaer som Man Utds manager efter den här säsongen, så förnekar jag ändå inte att det finns positiva tecken, eller att Solskjaer har gjort vissa saker som är bra. Vilket har fått mig att i någon mening omvärdera Solskjaers långsiktiga roll för Man Utd.

Ett praktiskt problem att förespråka att Man Utd ska byta manager är att man därmed bidrar till att befästa och förstärka en ond cirkel i vilken Man Utd sparkar manager efter manager, och tvingas börja om på nytt igen och igen, utan att något av lagets strukturella problem därför förbättras, utan tvärtom ofta förvärras just därför. Vilket automatiskt och självklart försvagar ståndpunkten att Man Utd ska byta manager igen.

ANNONS

Ole-Gunnar Solskjaer har lyckats skapa en stabilitet runt Man Utd som det var rätt länge sedan vi såg. Han har även lyckats rikta in Man Utd till en väg som vi ändå känner igen, som varit framgångsrik förut och fortfarande medför framgång. En väg vars värderingar fokuserar på lagspel, hårt arbete, rätt attityd. Mycket av det som har varit förlorat i Man Utd under stora delar av de senaste fem-sex åren.

Man Utd är en klubb som ska jaga de största engelska och europeiska titlarna. Att ha någon annan ambition eller några andra krav än så är omöjligt på en klubb med Man Utd historik och tradition, resurser och förutsättningar. Är det över huvud taget möjligt att ha uppfattningen att Solskjaer ska vara Man Utds manager om man som jag inte tror att Solskjaer kommer mäkta med att ta Man Utd tillbaka till den nivån igen?

ANNONS

Hittills har mitt svar varit nej på den frågan.

Nej, det går inte att förena det ena med det andra. Men kanske har jag tänkt fel eller åtminstone för snävt eftersom jag värderat vem som ska vara manager utifrån idén att den managern ska ta Man Utd tillbaka till den nivån. På det sättet skiljer jag mig inte från dem som anser att Solskjaer ska vara manager eftersom de tror att han kan ta Man Utd tillbaka till den nivån. Vi tänker på samma sätt, fastän vi kommer till olika slutsatser.

Ett bättre sätt att tänka är att kanske se Ole-Gunnar Solskjaer som den manager som rensar ut och lägger grunden för ett nytt Man Utd. Ett Man Utd som när den grunden är lagd kan hitta en ny manager att därefter bygga vidare och ta laget tillbaka till den nivå de hör hemma. Det vill säga, en återgång till synen på Solskjaer som en tillfällig manager, som en övergångslösning, fast över ett par år istället för ett par månader.

ANNONS

Ett tänkesätt som omfamnar flera aspekter av Ole-Gunnar Solskjaers management i Man Utd. Det omfamnar på samma gång att han gör ett positivt jobb med att han kanske inte har tillräcklig nous och élan att lyfta Man Utd till toppen igen. Det hanterar dilemmat att Man Utd alltjämt brottas med strukturella och kulturella problem som alltid kommer vara en hämsko för varje ny manager innan dessa faktiskt åtgärdas.

Solskjaer har på sätt och vis en unik position att kunna genomföra denna funktion. Han har ett så pass starkt personligt varumärke inom Man Utd, hans relation och hans förtroende hos supportrarna är så pass positivt att det är möjligt för honom att ta itu med dessa problem, och låta dem ta den tid det tar, på ett sätt som helt enkelt inte vore möjligt för någon annan manager hämtad utifrån. Vilket vi så klart också sett prov på.

ANNONS

Ole-Gunnar Solskjaers långsiktiga roll i Man Utd är inte att ta Man Utd tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll igen, utan att göra Man Utd redo för en annan manager att ta tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll. En roll han har betydligt bättre förutsättningar att kunna lyckas i.

:::

Huddersfield vs Luton Town, samt Fulham vs Cardiff. Två viktiga matcher i både botten och toppen av EFL Championship ikväll.

:::

Lottningen av kvartsfinaler och semifinaler i Champions League och Europa League runt lunchtid idag. Bestämdes redan igår att returmatcherna i åttondelsfinalerna spelas på lagens ordinarie arenor, inte på neutral plan. Något väl både Man City och Wolves nog är rätt nöjda med.

Real Madrid uppenbart mindre nöjda.

Peter Hyllman

Har Carlo Ancelotti orken och viljan att bygga upp Everton igen?

Peter Hyllman 2020-07-09 06:00

Att dra några slutsatser av den här säsongen leder lätt fel. Att göra det för Carlo Ancelotti som manager i Everton vore dessutom orättvist. Dels eftersom han sedan sin ankomst till Everton har lyft upp dem från den nedflyttningsstrid de befann sig i till en trygg placering mitt i tabellen. Dels eftersom det långa uppehållet i kombination med att Everton inte har haft mycket att spela för efter uppehållet självfallet påverkar lagets prestation.

Dessutom, om man ändå skulle dra några slutsatser, majoriteten anser på en under gårdagen publicerad poll att Carlo Ancelotti är inte bara en stor och bra manager utan även rätt manager för Everton. Det pekas på ligaprestationerna under Ancelotti som manager jämfört med innan han kom till klubben, och påpekas bland annat att med Ancelotti som manager, det vill säga sedan den 21 december, har Everton ett lika bra poängsnitt som t ex Man Utd.

Frågan är däremot värd att ställa sig: Har Carlo Ancelotti orken och viljan att bygga upp Everton igen? Framför allt av tre skäl. Ett, Evertons prestationer har oaktat dess speciella omständigheter efter uppehållet gett ett flera gånger andefattigt intryck. Två, Ancelotti måste själv se att laget är i behov av en rejäl uppgradering, särskilt mittfältet. Tre, vad vi kan utläsa av Ancelottis egen personlighet utifrån dennes karriär.

ANNONS

Carlo Ancelotti blev klar för Everton strax innan jul. Det var något av en bomb som briserade i den engelska och europeiska fotbollen. Få hade nog föreställt sig att en klubb av Evertons storlek och kaliber, som för övrigt underskattas av många, skulle kunna anställa en manager med Ancelottis namn och kaliber. Det var på samma gång en direkt följd av och tydlig signal om Evertons ambition under sitt nya ägarskap.

Vad Everton säger med att anställa Carlo Ancelotti är att de vill etablera sig bland de övriga engelska superklubbarna. De vill på jämställda villkor med dem konkurrera om europeiskt cupspel, Champions League och om de titlar som kan vinnas. Har inte Everton den ambitionen är det svårt att se dem lyckas anställa Ancelotti. Det är en förutsättning för att en manager som Ancelotti alls ska vara intresserad.

ANNONS

Men att etablera Everton på den nivån kommer under inga omständigheter vara något enkelt jobb. Det är ett jobb som kommer kräva hårt arbete, skicklighet, uthållighet och för all del även en del tur. Dels eftersom Everton själva börjar från en så relativt svag position, ett lag som saknat struktur under en längre tid. Dels eftersom miljön i Premier League, bredden i konkurrensen och dess resursstyrka, kräver det.

Everton har inte bara att stångas med klubbar som Liverpool och Man City som både har stora resurser och dessutom full koll på sin verksamhet. Everton måste också stångas med klubbar som Chelsea, Arsenal, Man Utd och Tottenham som har stora resurser och när som helst kan återfå full koll på sin verksamhet. Lägg därtill att Everton har att stångas med andra klubbar som sig själva; Leicester, Wolves, Newcastle, West Ham med flera.

ANNONS

En manager som ska ta sig an jobbet att etablera Everton på den här nivån har alltså ett långt och tungt jobb framför sig. Ett sådant jobb kommer ofrånkomligen ställa höga krav på orken och viljan hos denna manager. Det är ett jobb som kommer kräva uthållighet och hängivenhet. Frågan kan alltså ställas igen: Har Carlo Ancelotti den orken och den viljan att inte bara ta det jobbet utan också genomföra det?

Att frågan är motiverad just för Carlo Ancelotti har sina orsaker. En av dem är Ancelottis omvittnat obrydda och avslappnade attityd som manager i sitt man-management och i sitt taktiska arbete. Det flera har beskrivit som en laissez faire-betonad och lågintensiv personlighet och managementstil som kanske inte är att betrakta som helt kompatibel med dagens tydligare krav på högintensiv managementstil.

ANNONS

Därför är det motiverat att fråga sig om Carlo Ancelotti verkligen har energin, intensiteten och personligheten som krävs för att drilla Everton dagligen och konsekvent på det sätt som är nödvändigt. Ett försvar av Ancelottis stil kan vara att den trots allt har passat rätt bra i de superklubbar han normalt haft hand om, med stora egon och superstjärnor som spelare. Men Everton har inte samma utgångspunkt som dessa klubbar.

Just Ancelottis bakgrund är ett annat skäl att undra om han verkligen har orken och viljan att göra jobbet med Everton. Han har i 20 år utan avbrott, det vill säga ända sedan starten av sin managerkarriär, haft hand om superklubbar i Europa, antingen den största eller bland de största klubbarna i respektive land. Det är lätt att vänja sig vid en sådan standard, och det tänkesätt det medför. Det är inte alltid lätt att anpassa sig nedåt.

ANNONS

Detta gäller alltså Carlo Ancelottis motivation för jobbet. Här vore det fel att anta alldeles för mycket, men det behöver ändå tas med i beräkningen, tillsammans med att han trots allt har hunnit med att bli över 60 år gammal. Ancelotti befinner sig snarare i slutet än i början av sin karriär, han har egentligen för första gången tagit ett kliv nedåt i den så kallade klubbhierarkin.

Att ha detta med i beräkningen kan alltså vara lika relevant med Ancelotti som det var med Manuel Pellegrini i West Ham. Samtidigt kan det naturligtvis vara så att Everton innebär en nytändning för Ancelotti, en helt ny typ av utmaning. Vi kan inte bara utgå från att han är gammal, trött och slut. Han har definitivt visat prov på under sin tid i Everton att glöden nog trots allt ändå finns där, han bryr sig alldeles uppenbart.

ANNONS

Ett tredje skäl att ifrågasätta Carlo Ancelotti är hans faktiska ligameriter. Ancelotti har aldrig riktigt, trots de oftast absolut bästa förutsättningarna i respektive liga, lyckats få sina lag att vinna ligor i god utsträckning. Fyra ligatitlar på 19 år med dessas klubbar är inte något imponerande facit, särskilt som två av dem, med PSG och med Bayern München, var det närmaste rena formaliteter som går att komma.

Oroväckande är inte bara att Ancelotti har vunnit så få ligatitlar relativt sett, utan att hans lag alldeles för ofta har underpresterat grövre än så och ibland inte ens slutat bland de två-tre bästa. Ancelotti tog t ex Milan till fler Champions League-finaler under åtta år i klubben än han tog dem till någon av de två bästa platserna i Serie A. Och det är just det europeiska cupspelet som varit Ancelottis signum och främsta kännetecken.

ANNONS

När förklaringar har letats till denna ändå rätt märkliga omständighet så verkar de flesta ha landat i just detta med Carlo Ancelottis avslappnade och lågintensiva personlighet. Att hans stil fungerar väl just i cupspel, där situationen är mer koncentrerad och spelarna har en tendens att vara mer lättfokuserade, men mindre bra i ligaspelet som kräver att vara ständigt på tårna, vecka ut och vecka in, i regn såväl som i solsken.

Med Everton finns däremot inget europeiskt cupspel att gömma sig bakom. Om Ancelotti ska lyckas med sitt uppdrag och på allvar etablera Everton bland övriga klubbar så krävs det just att deras prestationer i ligaspelet höjs ett antal nivåer. Helt andra krav både på kvalitet och kanske framför allt på jämnhet kommer ställas både på Everton och på Carlo Ancelotti. Ancelotti måste överprestera där han så ofta underpresterat.

ANNONS

Har Carlo Ancelotti underpresterat eller överpresterat med Everton under den andra halva av den här säsongen han haft hand om? Varken eller kanske. Kanske kan man säga att Ancelotti har lyckats lyfta upp Everton till att spela på par, efter att de underpresterat grovt under säsongens första halva. Mycket mer än så är kanske också svårt att begära utifrån vad Ancelotti fick börja med, och hur säsongen därefter rent praktiskt blivit.

Hur som helst är det orättvist att bedöma Carlo Ancelotti utifrån den här säsongen. Vad den här säsongen i praktiken har blivit är en förlängd chans för Ancelotti att lära känna laget, dess styrkor och dess möjligheter, dess brister och dess behov av förbättring. Visst, det finns europeiska cupplatser kvar att spela om, även om Europa League nog inte står särskilt högt på agendan, men säsongen spelas nog ändå mest bara av.

ANNONS

Carlo Ancelotti har fått en lång startsträcka med Everton. Därmed ökar förvisso också kraven och förväntningarna på att Everton verkligen lyfter.

Peter Hyllman

Man City kan oavsiktligt göra Newcastle en väntjänst

Peter Hyllman 2020-07-08 06:00

Ett av de vanligaste misstagen när en klubb får ny ägare är att alltför många sätter ett likhetstecken mellan ägarens ekonomi och klubbens ekonomi. Det vill säga, är ägaren stenrik så tänker många att därför är klubben per automatik stenrik, fastän det i själva verket oftast är så att klubbens ekonomi är helt självständig från sin ägares privata ekonomi. Ett eventuellt samband beror helt på ägarens ambition och avsikt.

Alltså är det på samma gång förståeligt och förhastat att med Newcastles pågående uppköp av Saudiarabien påpeka sådana saker som att deras strategiska investeringsfond innehåller över 300 miljarder pund, och därmed åtminstone antydningsvis implicera att Newcastle har att röra sig med dessa pengar. Fastän Newcastles ekonomi och fotboll kanske inte alls kommer påverkas av alla dessa miljarder.

Uppenbara paralleller till Man City, och hur Abu Dhabi köpte och betraktade klubben som ett nationalstatligt investeringsobjekt, och det väldiga kapitalinflödet till den klubben de senaste tio-tolv åren, gör självfallet den typen av kopplingar mer rimliga, kanske även mer troliga. Allt beror på vad som egentligen är Saudiarabiens motiv med sitt eventuella ägande i Newcastle, om det är i första hand politiskt eller ekonomiskt.

ANNONS

Samtidigt, som flera också påpekat i viss detalj, är det också så att Newcastles möjligheter att göra en Man City begränsas av befintliga regelverk som inte fanns på plats när Man City blev med oljepengar. UEFA:s regler om financial fair play, men även Premier Leagues egna regler om financial fair play, försvårar för klubbar som Newcastle att så att säga över natten bli en maktfaktor i Premier League och Champions League.

Dessa båda regelverk borde vara hyfsat välbekanta vid det här laget. UEFA:s regler innehåller restriktioner på hur stora operationella förluster en klubb får göra över en viss tidsperiod, normalt sett i rullande treårsperioder. Här räknas däremot inte vissa typer av investeringar in i resultatet. Premier Leagues regler fokuserar mer på hur mycket en klubbs lönekostnader får öka, utan en minst motsvarande ökning i klubbens intäkter.

ANNONS

För all del är det också så att betydelsen av dessa begränsningar överdrivs en aning. De försvårar Newcastles eventuella ambition att göra en Man City, men omöjliggör dem heller inte på något vis. Tvärtom har Newcastle här en rätt stor fördel i att de är väldigt outvecklade på den kommersiella intäktssidan. Det finns stort utrymme för Newcastle att öka sina kommersiella intäkter på ett marknadsmässigt och trovärdigt sätt.

Newcastles kommersiella intäkter har i princip inte ökat alls på nästan 15 år. Under samma tidsperiod har liknande klubbars kommersiella intäkter exploderat och ökat med närmare 3-400%. Newcastle har en bredare supporterbas än vad både Chelsea och Man City kunde skryta med vid sina respektive övertaganden, ett publiksnitt runt 50,000 per match, dessutom med fördelen att vara helt ensamma i sin stad.

ANNONS

Det kommer inte vara svårt för Newcastle att öka i storlek och omsättning exponentiellt och framför allt snabbt. Newcastle kommer utan några som helst större problem kunna hävda att deras kommersiella avtal högst trovärdigt kan vara värda precis lika mycket och i vissa fall kanske till och med mer än vad motsvarande avtal värderas till för exempelvis Man City, Chelsea, Liverpool med flera.

Här gäller det så klart för Newcastle att kunna visa att deras kommersiella avtal är marknadsmässiga och inte i realiteten indirekta ägarbidrag. Här har naturligtvis Newcastle, eller Saudiarabien om man hellre vill det, fördelen av att kunna observera hur Man City och Abu Dhabi redan har gått tillväga i det här avseendet. Det gäller att kunna hävda att man tänjer reglerna snarare än bryter dem, och alltid ha plausible deniability.

ANNONS

Rimligtvis följer nog Saudiarabien med visst intresse även Man Citys konflikt med UEFA och det beslut som CAS ska meddela den närmaste veckan. För väljer CAS att gå på Man Citys linje, oavsett om det sker av substantiella skäl eller, som i så fall är betydligt mycket mer sannolikt, av mer formella skäl eller teknikaliteter, så är det svårt att se hur UEFA därefter skulle kunna hävda sitt regelverk därefter med någon auktoritet alls.

Newcastle och Saudiarabien lär nog därför hoppas på ett för Man City positivt utfall, även om det kanske inte har någon större betydelse för just dem. Att tro att Man City och Abu Dhabi skulle vara ens det minsta lilla intresserade av att hjälpa Saudiarabien på traven är kanske en smula naivt. Två geopolitiska motståndare som det ändå är, även om Abu Dhabi och Mohammed Bin Salman har flirtat öppet med varandra på senare tid.

ANNONS

Lite ironiskt är det kanske trots allt att Man City, som ju inte haft något emot att i jakt på sympati framställa sig själva som rebellen som trotsar det engelska och europeiska etablissemanget, vilket så klart är ett närmast obscent självgott och missvisande sätt att framställa något som aldrig har varit deras motiv över huvud taget, ändå genom sitt eget agerande öppnar upp och visar vägen för klubbar som Newcastle.

Mycket talar kanske för att Man City sopar mattan med Newcastle ikväll. Mer meningsfullt på längre sikt är kanske att Man City håller på att sopa rent framför dörren för Newcastle, samt kanske visa dem hur en klubb bäst och lättast sopar de finansiella bryderierna under mattan. Helt säkert är, även om Newcastle skulle åka på storstryk ikväll, att Newcastles supportrar kommer kunna se ovanligt ljust även på den saken.

ANNONS

Eftersom Man City naturligtvis i nuläget utgör någon slags förhoppning, en form av romantiserad drömbild, för Newcastles supportrar vad Newcastle kommer kunna vara för klubb på planen och i tabellen inom en inte alltför avlägsen framtid, även om det möjligen också betyder att de får förtränga vad de riskerar bli för klubb i samhället som en direkt följd.

Vem vet, kanske är det en blick framåt i tiden cirka fem år vi ser ikväll, en potentiell title decider mellan Man City och Newcastle. Det finns onekligen tristare saker att föreställa sig än det.

Peter Hyllman

Med fem omgångar kvar, hur slutar Premier League och EFL Championship?

Peter Hyllman 2020-07-06 22:30

Fem omgångar kvar. Fem omgångar kvar av Premier League. Fem omgångar kvar av EFL Championship. Fem omgångar på vilket mycket ska avgöras i båda ligorna, både i toppen och i botten av de båda tabellerna. Det ska avgöras om Liverpool slår poängrekord, vilka lag som går till Champions League, och vilka lag som åker ur Premier League. Det ska avgöras vilka lag som går upp i Premier League, vilka lag som går till playoff och vilka lag som åker ur EFL Championship.

Den första av dessa fem omgångar spelas under veckan och inleds redan ikväll, både i Premier League och i EFL Championship. Arsenal vs Leicester, Sheffield United vs Wolves, Aston Villa vs Man Utd, Bournemouth vs Tottenham, Watford vs Norwich med flera i Premier League. EFL Championship vill inte vara så mycket sämre de och kan bjuda på matcher som Nottingham Forest vs Fulham, Luton Town vs Barnsley, Millwall vs Middlesbrough, West Brom vs Derby County, Leeds vs Stoke med flera.

Med fem omgångar kvar börjar det bli möjligt att faktiskt göra realistiska prognoser över hur de båda ligorna faktiskt kommer sluta. Det är en tillräckligt begränsad tid och antal matcher att det är meningsfullt att säga något om det. Samtidigt är det naturligtvis även så att just dessa fem sista matcher många gånger är bland de mest svårförutsägbara, då de många gånger präglas av nerver och av desperation, och av att lagen av dessa skäl helt enkelt inte beter sig som de brukar göra, på gott och på ont.

ANNONS

Match för match-genomgångar låter sig göras. Det enklaste sättet att göra sådana är att bara gissa om ett lag vinner eller inte vinner en match. Här har jag valt att pröva en lite annorlunda metod. Jag väljer att så att säga simulera samma match tio gånger och göra en bedömning av hur många matcher det är troligt att ett lag vinner, förlorar eller spelar oavgjort i denna match. Därifrån hämtar jag den genomsnittliga förväntade matchpoängen (MP) för varje match.

Fördelen med metoden ligger väl egentligen inte i en minskad subjektivitet i hur utfallet bedöms, utan i att det blir en mer precis och mindre svart-vit skala att värdera matcherna från. Det går att bättre bedöma och värdera sannolikheten i att ett lag faktiskt vinner istället för att mer diskretionärt bara konstatera om ett lag vinner eller inte vinner, tre poäng, noll poäng eller en poäng. Över ett antal matcher borde det kunna landa i ett mer troligt utfall, mindre beroende och påverkbart av enskilda avvikelser.

ANNONS

Summan av de förväntade matchpoängen (MP) adderas därefter till lagens nuvarande poängsumma och ger oss den förväntade totalpoängen (TP) när säsongen är slut. Denna avrundas uppåt eller nedåt till hela poäng, eftersom det ju i verkligheten är omöjligt att få poäng med decimaler. Detta ger oss följande:

Liverpool och Champions League-fajten

PL-toppen

Kommer Liverpool slå poängrekordet? Både ja och nej. Om min modellering håller så kommer Liverpool tangera Man Citys poängrekord, dock avrundat nedåt. Framför allt kommer nog matcherna mot Arsenal och Chelsea att avgöra om Liverpool lyckas med bedriften eller ej.

Målskillnad kommer avgöra Champions League-fajten, om vi för närvarande håller oss till de topp fyra-platser vi vet ger en plats i Champions League. Chelsea klarar sig, och sedan är det målskillnaden mellan Leicester och Man Utd som avgör vilka som gör dem sällskap. Där har Leicester i nuläget nio måls försprång.

ANNONS

Alla lagen har naturligtvis möjlighet att överträffa sin förväntade matchpoäng, det finns gott om utrymme för det. Detsamma gäller naturligtvis även Wolves, som jag tror kommer falla från lite här under slutet, men som definitivt har kapaciteten att ta betydligt fler än de nio poäng jag tror att de tar.

Arsenal har den dubbla nackdelen av att befinna sig åtta poäng efter Champions League-platserna, och av att ha det förmodligen tuffaste återstående spelschemat. Lyckas Arsenal göra fem av sina bästa matcher den här säsongen under dessa fem matcher så kan det gå vägen, men det är ett fenomenalt långskott.

Liverpool, Man City, Chelsea och Leicester spelar i Champions League nästa säsong således, enligt detta.

Premier Leagues nedflyttningsstrid

PL-botten

Egentligen hade jag väl kunnat skära av de båda ändarna och strunta i Brighton och Norwich, de har egentligen inget med nedflyttningsstriden att göra längre. Här är det hur som helst tydligt att jag tror att Bournemouth gör Norwich sällskap, samt att jag tror att West Ham lyckas klamra sig kvar i Premier League.

ANNONS

Målskillnad avgör hur det slutar mellan Watford och Aston Villa enligt den här modellen, vilket naturligtvis betyder att det lag som kan överträffa någon förväntad matchpoäng längs vägen har mycket att vinna. Både Aston Villa och Watford har flera matcher mot topplagen kvar på schemat.

Watford har två för dem väldigt viktiga hemmamatcher framför sig, mot Norwich och mot Newcastle. De behöver verkligen vinna dem. En särskilt notis också för att West Ham och Aston Villa möter varandra i den sista omgången.

Norwich och Bournemouth åker ur Premier League. Gör Watford, Aston Villa eller West Ham dem sällskap?

EFL Championships promotion och playoff

EFL-toppen

Om det är svårt att förutspå matcher i Premier League så är det på gränsen till omöjligt i EFL Championship. Vilket vi sett de senaste veckorna då bottenlag har slagit topplag med hög frekvens. I princip allting kan hända.

ANNONS

Brentford är i rasande bra form och det pratas om uppflyttning för dem. Samtidigt går det inte att bortse från att de har fem poäng upp till West Brom, och det är bara fem matcher kvar.

Det försprånget tror jag blir avgörande. Leeds och West Brom slutar etta och tvåa i EFL Championship och flyttas upp till Premier League. Här ska det sägas att West Brom har större utrymme att överprestera relativt mina förväntade matchpoäng.

Derby County har i samma rasande takt jagat de fyra playoff-lagen ovanför dem, men lider av att fortfarande ligga tre poäng bakom samt ha ett hiskeligt tufft återstående spelschema. Matchen mot Cardiff däremot oerhört viktig och avgörande.

Utgångspunkten är ändå att det förblir som det är. Brentford, Fulham och Nottingham Forest känns i praktiken klara för playoff. Cardiff, Derby County och eventuellt även Swansea slåss om den fjärde playoff-platsen.

ANNONS

Det mesta tycker jag talar för Cardiff.

Nedflyttning till League One

EFL-botten

Uppenbart är att jag inte tror att Barnsley och Luton Town klarar det här. De kommer alltså falla ned i League One. De ligger efter poängmässigt samt båda, men framför allt Barnsley, har ett tufft återstående spelschema.

Där ovanför är det rasande jämt. Vilket markeras av att jag landar med Stoke, Charlton, Huddersfield och Hull City på exakt samma poäng. Här har de två första lagen just nu en liten fördel i målskillnad över de båda andra.

Detta är dåliga nyheter för Middlesbrough som i min modell tyvärr landar på 51 poäng, och därmed blir nedflyttade med en poängs marginal. En enda seger kan så klart vända på den steken, när det är så här små marginaler mellan lagen.

Svarte Petter i sammanhanget är Wigan som i skrivande stund kan förvänta sig ett avdrag om 12 poäng för att ha gått i konkursförvaltning. Det skulle i så fall placera Wigan under nedflyttningsstrecket, och rädda Middlesbrough kvar i EFL Championship.

ANNONS

Osäkerheten består så klart i att det inte alls är säkert att Wigan faktiskt behöver käka det där poängavdraget. Beslutet kan överklagas, och givet de extrema omständigheterna går det inte att utesluta att ett sådant överklagande utfaller till Wigans fördel.

Lyckas Wigan bevara sin väldigt goda form, om vi antar att förlusten mot Brentford var en kombination av väldigt tufft motstånd och mental press, så har de även kapaciteten att faktiskt spela sig kvar i EFL Championship för egen maskin, med poängavdrag.

Men bedömningen i nuläget är att Luton Town, Barnsley och Wigan åker ur EFL Championship ned i League One.

Peter Hyllman

Vilka vore de fem bästa återanställningarna i Premier League?

Peter Hyllman 2020-07-06 06:00

Förlusten mot Sheffield United var en missräkning både för Tottenham och för José Mourinho. Det var ett tungt slag mot klubbens förhoppningar om att kunna ta sig till Champions League nästa säsong. Förlusten innebar med allra största sannolikhet att Tottenham nog kan glömma Champions League, och att de därmed går en mycket osäker närmaste framtid till mötes.

José Mourinhos humör efter förlusten var väl ungefär det förväntade. Första reaktionen var att kritisera domarna och kanske framför allt VAR, som ju dömde bort Tottenhams kvittering strax innan halvtid. Andra reaktionen var att besvärja sina egna spelare som att de saknade den rätta mentaliteten, saknade i självförtroende, och helt enkelt inte var tillräckligt stora vinnarskallar.

Vad som kom först, hönan eller ägget, är ju frågan med det omöjliga svaret. Precis som det är svårt att veta om Mourinhos försvar uppstår som en följd av prat och rykten om att sparka honom och ersätta honom med någon annan manager, eller om detta prat och dessa rykten tvärtom orsakas av Mourinhos beteende. Orsak och verkan är alltid lite luriga att hålla isär här, kanske för att orsak och verkan samspelar.

ANNONS

En rätt underhållande aspekt är att det har börjat höjas röster för Tottenham att ta tillbaka Mauricio Pochettino som manager. Pochettino är ju alltjämt utan nytt jobb, och det råder ju ingen tvekan om att Pochettino gjorde ett stort jobb som Tottenhams manager under flera år. Många tyckte så klart att Tottenham gjorde ett misstag som sparkade Pochettino, och detta vore väl liktydigt med att medge misstaget.

Inte minst därför är det kanske lite svårt att se Tottenham och Daniel Levy fatta det beslutet. Även om det faktiskt var ett misstag att sparka Mauricio Pochettino, och det kan väl diskuteras om det var det eller ej, så ska vi kanske inte räkna med att Levy med flera kommer vara helt pigga på att medge den saken, än mindre skylta med det. Att anställa Pochettino igen i detta läge vore en anmärkningsvärd politisk reträtt.

ANNONS

Tottenham hade goda skäl att byta manager tidigare under säsongen. Det finns också alltid tydliga risker med att försöka gå tillbaka och försöka återskapa vad som var. Men det skulle också kunna finnas argument för att återanställa Pochettino. Det vill säga om det uttryckligen syftade framåt och inte bakåt, att uttalat försöka bygga ett nytt lag med Tottenham, snarare än att bevara det gamla, som var deras förra misstag.

Tankegången är hur som helst inte ointressant. Skulle Mauricio Pochettino vilja ta över Tottenham som om det vore 2014 igen så vore det onekligen ett spännande projekt. Men visst kan det ha runnit för mycket vatten under den bron. Men om det någon gång skulle gå bra att återanställa en manager så vore detta kanske den gången. Vilket väcker frågan, vilka vore de rimligaste återanställningarna i Premier League för närvarande?

ANNONS

(5) Newcastle, Rafa Benitez

På något sätt vore ju detta en komisk utveckling, en slags symbol över den snurriga karusell som varit Newcastle de senaste åren. Helt säkert en återanställning som inte händer utan ett ägarbyte, men om Newcastle får nya ägare så vore det kanske ändå ingen omöjlig återanställning, Benitez är populär på Tyneside. Vore det en klok återanställning? Ja, på så vis att jag tror Benitez kan åstadkomma bra saker med ett ambitiöst Newcastle. Nej, på så vis att jag tror Newcastle skulle kunna hitta bättre och mer progressiva alternativ.

(4) Norwich, Alex Neil

Norwich har varit uppe och vänt i Premier League förut, och förra gången var Alex Neil deras manager. Det gick inte så jättebra den gången. Sedan dess har Neil gått vidare, lärt sig och utvecklats som manager. Han har visat med Preston North End att han kan få ett lag även med relativt små resurser att prestera bra i närheten av toppen av tabellen. Med Norwich skulle han ha desto större möjligheter att verkligen få utväxling, dessutom med en typ av fotboll som ligger rätt nära den fotboll Norwich spelar nu och som Norwich också vill spela.

ANNONS

(3) Tottenham, André Villas-Boas

Lustigt ändå att Tottenham faktiskt kan hitta två återanställningar som känns både vettiga och positiva. André Villas-Boas hade faktiskt en rätt bra första period med Tottenham och var nog den manager som etablerade dem på en Champions League-jagande nivå, genom att få ut det mesta och bästa av unika talanger som Gareth Bale och Luka Modric, en nivå som Mauricio Pochettino sedan kunde komma in och bygga vidare från. Skulle Villas-Boas anställas av Tottenham igen så vore han förmodligen även mer befriad från de Chelseaassociationer som störde supportrarna första gången.

(2) Chelsea, André Villas-Boas

Rätt manager vid helt fel tidpunkt. Lite så tänker jag att man kan utvärdera Chelseas beslut att anställa André Villas-Boas i början av 2010-talet. Det var inte svårt att förstå Chelseas tänkande där och då, en ung och karismatisk manager som haft framgångar med Porto. Man ville så att säga upprepa José Mourinho. Men Villas-Boas var en manager med helt andra idéer, och Chelseas som lag och med de tongivande spelare som fanns där då var helt enkelt inte redo att ta till sig dessa idéer. Chelsea i nuläget skulle förmodligen passa Villas-Boas betydligt bättre.

ANNONS

(1) Tottenham, Mauricio Pochettino

Svårt ändå att se någon på pappret bättre återanställning än detta. Även om det inte nödvändigtvis betyder att det är en återanställning som borde göras. Som sagt, väldigt få återanställningar blir någonsin särskilt bra. Men som sagt, givet förutsättningen att Pochettino skulle kunna gå in i Tottenham med samma mindset som han tog över klubben för drygt fem år sedan så skulle det kunna bli riktigt bra. Tottenham behöver bygga ett ”nytt” lag och få managers har visat sig bättre på den saken i Premier League de senaste fem åren än Pochettino.

Peter Hyllman

Har Steve Bruce och David Moyes ett case för att vara kvar nästa säsong?

Peter Hyllman 2020-07-05 06:00

Newcastle mot West Ham. En match som har potentialen att vara något betydligt större och mer meningsfullt än vad den nu faktiskt är. Två massiva, klassiska engelska klubbar med enorm potential. Dock orealiserad potential där den ena klubben gick in i säsongen i hopp om att undvika nedflyttning och befinner sig i mitten av tabellen, och den andra klubben gick in med hopp om mitten av tabellen men riskerar nedflyttning.

Steve Bruce och David Moyes anställdes båda två av Newcastle respektive West Ham med den uttalade uppgiften att hålla dem kvar eller kanske till och med i någon mening rädda dem kvar i Premier League. Bruce ser onekligen ut att ha lyckats i sitt uppdrag, Newcastle åker inte ur Premier League. Moyes möjlighet att lyckas i sitt uppdrag ser plötsligt ljusare ut sedan West Ham vann mot Chelsea i veckan.

West Ham är däremot långt ifrån på den säkra sidan. De måste självfallet visa att vinsten mot Chelsea inte var någon tillfällighet, inte en av derbykänslor eller av VAR-frustration adrenalinproducerad anomali. Bästa sättet att visa det vore naturligtvis att följa upp vinsten mot Chelsea med en vinst mot Newcastle. En vinst som i så fall skulle ge West Ham sex poängs marginal ned till nedflyttningsstrecket.

ANNONS

Vilket med fem matcher kvar av säsongen vore att betrakta som ett i det närmaste avgörande ryck. Svårt, mycket svårt, att se två av Watford, Aston Villa och Bournemouth äta upp det försprånget på så kort tid. Av de fyra-fem lagen i den där nedflyttningsstriden är det dessutom West Ham som besitter den största kvaliteten, den största kapaciteten, och som även visade lite av detta mot Chelsea.

Om vi ska sammanfatta säsongen för West Ham och för Newcastle får vi nog i brist på bättre begrepp konstatera följande: Att West Ham är en klubb som underpresterat den här säsongen, och att Newcastle är en klubb som överpresterat. Alltså frestar det att tänka att svaren på rubrikens fråga om Steve Bruce och David Moyes blir två helt olika svar. Men så är inte nödvändigtvis fallet.

Steve Bruce

Newcastle gör en oväntat bra säsong. Ingen hade nog förväntat sig att Newcastle med några matcher kvar av säsongen skulle vara säkra från nedflyttning med en utsidas chans till europeiskt cupspel nästa säsong. Men det har de.

ANNONS

Det finns en ovilja att ge Steve Bruce beröm för detta jobb. Det är kanske som någon uttryckte det så att folk inbillar sig att ge Bruce beröm är liktydigt med att uttala sitt godkännande för Mike Ashley som ägare av Newcastle.

Steve Bruce är enligt det tänket Mike Ashleys handgångne man. Guilt by association helt enkelt. Man får ha viss förståelse för synsättet, då Newcastles supportrar har upplevt just detta relativt nyligen med Alan Pardew.

Samtidigt är det naturligtvis orättvist mot Bruce. Men det är en svårfrånkomlig följd av att Bruce anställdes som manager sedan Newcastle inte förlängt med Rafa Benitez. Bruce blev Ashleys manager och kontrasterades mot Benitez som var supportrarnas manager.

Bruce sågs som en manager ägnad endast åt att försöka hålla Newcastle kvar i Premier League. Vilket inte var en ambitionsnivå hög nog för Newcastles supportrar, eller den ambition som präglade Newcastle med Benitez som manager.

ANNONS

Detta var naturligtvis även ambitionen, även om det är lätt nu när Newcastle går bra i tabellen att i efterhand försöka hävda annorlunda. Men ibland går det bättre än man tänkte sig, och Mike Ashley ville sälja en klubb i Premier League, inte mer än så.

Förväntningarna har i någon utsträckning också hjälpt Steve Bruce. Många tog för givet att nedflyttningen var mer eller mindre ett givet faktum. Newcastle har i princip bara behövt kunna knyta sina egna skor utan att ramla för att ”överraska positivt”.

Förutsättningarna har ändå varit svåra, det kan inte vara lätt som Steve Bruce har behövt göra att arbeta med sådan kritik mot sig. Men varje gång man vill uttrycka uppskattning så kommer någon Neil Custis från The Sun och anser Bruce vara årets manager.

Martin Dubravka, Fabian Schär, Jonjo Shelvey, Isaac Hayden, Joelinton, Miguel Almiron, Matt Ritchie, Allan Saint-Maximin med flera. Newcastles spelartrupp är inte superstark men heller inte särskilt svag. Det är ingen bragd att undvika nedflyttning med den.

ANNONS

Vad vi betraktar som en överprestation för Newcastle är i första hand en överprestation i relation till förväntningarna, inte till de faktiska förutsättningarna. Och förväntningarna var färgade av politiken runt Steve Bruces anställning.

Utan något uppköp blir Steve Bruce säkert kvar som Newcastles manager. I så fall är han kanske det minst dåliga alternativet, ett säkert kort. Med ett uppköp och högre ambition är det på gränsen till omöjligt att se Bruce vara kvar som Newcastles manager.

Inte för att Steve Bruce har gjort ett dåligt jobb eller misslyckats med sitt uppdrag, utan för att uppdraget då kommer vara ett helt annat. Samtidigt som en ny ägares lättaste beslut för att göra sig populär snabbt är att anställa en ny, het manager.

David Moyes

Även David Moyes har fått skit mycket på grund av omständigheterna kring dennes anställning. Inte för att han kontrasterades mot sin efterträdare, utan för att West Ham redan en gång sparkat Moyes då de enligt egen utsaga ”ville mer” än så.

ANNONS

Men så visade sig Manuel Pellegrini vara just precis så gammal och trött, och kanske precis så omotiverad, som det faktiskt fanns skäl att befara när West Ham anställde honom för två år sedan, efter att ha hämtat honom från en tur i Kina.

Under Pellegrini, med hjälp av sportchefen Husillos, så har åtminstone West Hams spelarrekrytering fungerat. Vad som har värvats ihop är en spelartrupp som borde kunna utmana om europeiska cupplatser, definitivt inte om att undvika nedflyttning.

Men Pellegrini orkade aldrig riktigt med att att sätta sitt eget märke på West Ham som fotbollslag, aldrig tillföra laget någon riktig organisation och energi. Produkten blev ett viljelöst och linjelöst fotbollslag.

I det läget valde West Ham att återvända till David Moyes för att, ännu en gång, rädda dem kvar i Premier League. Det är naturligtvis vansinnigt fördömande att de ska tvingas till detta ännu en gång.

ANNONS

Om Moyes lyckas med sitt uppdrag hänger ännu i luften. Att se Moyes som någon slags garanti för att hålla sig kvar i Premier League var naturligtvis feltänkt redan från start av West Ham. Men Moyes fick heller ingen lätt uppgift att samla upp efter Pellegrini.

Betyder detta, även om vi antar att Moyes lyckas hålla West Ham kvar i Premier League, att Moyes ska vara kvar även nästa säsong? Bara om vi anser det vara en rimlig ambition och målsättning för West Ham att ”hålla sig kvar i Premier League”. Kanske inte ens då.

Min gissning är att den ambitionen och målsättningen dessutom är precis lika attraktiv för West Hams supportrar som den var för Newcastles supportrar. Det vill säga inte alls. West Ham är en klubb som vill mer, och som borde kunna mer.

Möjligen begriper David Moyes detta själv, möjligen inte. Hans olika försök att ställa sig in bland West Hams supportrar, att ställa sig i ett fruktstånd under en dag eller prata om att skapa ”ny historia”, antyder att han förstår att alla inte är sålda på honom.

ANNONS

Kommer det hjälpa? Nej, förmodligen inte. Chansen är stor att West Ham kommer ersätta David Moyes även om de håller sig kvar i Premier League. West Ham borde ersätta David Moyes. Kanske, ironiskt nog kan tyckas, med Rafa Benitez, som de jagat i åratal.

David Moyes bästa chans att bli kvar som manager för West Ham är kanske om West Ham åker ur Premier League. På tal om så kallade agency costs som vi pratade om för någon vecka sedan.

Både Steve Bruce och David Moyes har gjort bra jobb med Newcastle respektive West Ham utifrån förutsättningarna. Varken Steve Bruce eller David Moyes är rätt managers för Newcastle respektive West Ham när nästa säsong drar igång.

Både Steve Bruce och David Moyes är i bästa fall rätt svar, fast på fel fråga.

Peter Hyllman

Bristol City brister i patos och logos när de sparkar Lee Johnson

Peter Hyllman 2020-07-04 21:02

Bristol City sparkar Lee Johnson. Det tämligen bistra budskapet blev offentligt tidigare ikväll, bara någon timme eller två sedan Bristol City förlorat med ett sent mål hemma mot Cardiff. Lee Johnson, inne på sin fjärde hela säsong med Bristol City, var EFL Championships längsta tjänstgörande manager för en och samma klubb. Nu tyckte Bristol City att det var dags för en ”förändring”.

Normalt sett brukar inte jag vrida händerna i förtvivlan, äkta eller spelad, när klubbar sparkar managers. Jag ser det normalt sett inte som så problematiskt som många tydligen gör, lika lite som jag ser det som något slags egenvärde att inte sparka sin manager, eller rättare sagt hålla fast vid sin manager. Varje beslut att sparka eller inte sparka sin manager måste betraktas case by case, vad är rätt i varje enskilt fall?!

Här är det omöjligt för mig att riktigt lyckas se logiken elle den rationella grunden bakom Bristol Citys beslut att sparka Lee Johnson. Både med avseende på substansen och med avseende på timingen. Vilket kanske inte betyder att beslutet måste sakna logik eller rationell grund, bara att denna i så fall inte är direkt uppenbar. Bristol Citys beslut framstår tvärtom som impulsivt, förhastat och en effekt av affekt.

ANNONS

Över det längre tidsperspektivet har Lee Johnson gjort ett alldeles strålande jobb med Bristol City. Varje säsong har Bristol City blivit allt bättre. Nyss tillbaka i EFL Championship slutade Bristol City först på 18:e plats och sedan på 17:e plats. Därefter elfte plats, sedan åttonde plats förra säsongen. Detta med relativt sett mycket små resurser. Samtidigt har Bristol City haft flera riktigt imponerande cup runs.

Alltså kan man tycka att Bristol Citys VD Mark Ashton inte känns riktigt genuin och uppriktig när han säger följande: ”We recognise the huge amount of work that Lee has put in over the last four and half years to move this club forward and we thank him for all his efforts. However, success in football is ultimately judged by results and league position and the board believes that a change of management is needed now for Bristol City.”

ANNONS

Lite typiskt management double-speak att påstå att man erkänner någons hårda arbete de senaste åren samtidigt som man sparkar denne någon. Vad är det då för resultat och och ligaposition som har gett Lee Johnson sparken? Rimligtvis att Bristol City i skrivande stund befinner sig på tolfte plats i tabellen, och har gått elva matcher utan vinst, varav de förlorat nio av dessa matcher.

Lite känner man ändå här att Bristol City i så fall har fallit för sina förväntningar. Inför säsongen pratades det om playoff som en möjlighet, inte som något krav. Att kräva playoff vore helt enkelt inte realistiskt för Bristol City i EFL Championship. Bristol City har med nuvarande resultatsvit precis missat playoff, eller åtminstone till synes missat playoff, då nio poäng nu skiljer dem från playoff-strecket med fem matcher kvar.

ANNONS

Möjligen skruvades Bristol Citys förhoppningar upp under säsongen där Bristol City med en stark första halva av säsongen där de under senhösten faktiskt befann sig på en av de där playoff-platserna. Men säsongen som helhet har sett Bristol City i huvudsak studsa runt det nedre playoff-strecket, och det är väl egentligen ungefär där de har legat ända fram till nu.

Visst går det att förstå besvikelsen över den senaste negativa resultatsviten. Bristol City har sett trötta och idéfattiga ut. Lee Johnson har experimenterat en del för att försöka bryta trenden utan att lyckas. Det är frestande att tänka sig att utan den resultatsviten hade Bristol City mycket väl kunnat slåss om automatisk uppflyttning. Men det blir också rätt godtyckligt, och glömmer bort tidigare positiva resultatsviter.

Framför allt är timingen off. Om Bristol City såg det som akut att göra en förändring för att hålla sina uppflyttningschanser vid liv, eller deras playoff-chanser vid liv, så känns det som ett beslut som nu kommer alldeles för sent. Det beslutet borde i så fall ha fattats kanske redan i februari-mars. Om Bristol City istället gett upp säsongen är det obegripligt varför de inte låter Lee Johnson slutföra de fem matcher som återstår av den.

ANNONS

Det hade ju kunnat gå att förstå tänket att Bristol City såg ett behov av förändring och förnyelse, av nya idéer som det så fint brukar heta. Men den normala timingen hade i så fall varit att göra detta efter säsongen, och på så vis avsluta på ett snyggt sätt. Bristol Citys resultat den här säsongen är knappast så katastrofala att de motiverar att ge Johnson sparken omedelbart. Särskilt som där inte finns en klar ersättare.

Vilket rimligtvis bara kan betyda två saker. Antingen att det har gått politik eller person i Bristol Citys beslut, eller både och. Exakt vem Bristol City nu anställer för att ”lyfta dem till nästa nivå” är kanske inte helt glasklart. Man skulle så klart kunna hävda att Lee Johnson har lyft Bristol City upp dit där de är nu, och så värst mycket högre än så är det kanske inte realistiskt att en enskild manager skulle kunna lyfta dem.

ANNONS

Bristol City har många frågor att besvara och i och med beslutet att sparka Lee Johnson även mycket att bevisa.

Peter Hyllman

Pubarna öppnar för en stor dag för Champions League-fajten

Peter Hyllman 2020-07-04 06:00

Vi ser raketernas röda sken och bomberna briserar i luften. USA firar sin 244:e födelsedag samtidigt som en överraskande stor del av både folket och det politiska etablissemanget verkar mer sugna på att fira den konfederation av delstater som för sisådär 160 år sedan bröt sig ur unionen, och på att fira vad denna konfederation representerade och stod för. Så kan det också gå.

England firar minsann också idag. Även om det förmodligen inte har så mycket med USA att göra, ämnet kanske fortfarande är lite känsligt för dem. Utan för något som säkerligen ligger mycket närmare engelska hjärtan. Pubarna öppnar nämligen upp igen! Och som för att fira riktigt ordentligt så öppnar pubarna redan klockan sex på morgonen. Vilket ju är lätt absurt på rätt många sätt.

Helt säkert sammanfaller detta väldigt väl med ännu en ligahelg i Premier League och i Football League. Man kan naturligtvis känna viss oro över vad öppnade pubar egentligen för med sig för risker i dessa tider. Men kände man någon sådan oro så försvann den så klart så fort Boris Johnson visade upp sig i TV-rutan och uppmanade folk att ”ta det lite försiktigt”. Det gör säkert susen!

ANNONS

Anyways, pubarna är väl bara ännu ett sätt på vilket samhället och livet så sakteliga är på väg att återgå till det normala. Det är i sig något positivt. Sedan får man hoppas att det sker på ett genomtänkt och planerat sätt. Men eftersom det är England, som likt sina gamla amerikanska kolonier har tagits över av clowner och klåpare, så kan vi nog glömma den saken illa kvickt.

Land of hope and glory! Land of the free, home of the brave! Wot-wot.

Ett koppel av spännande matcher denna lördag. Vi inleder dock i EFL Championship med den tidiga monstermatchen mellan Derby County och Nottingham Forest. Två lag som båda jagar playoff och i längden uppflyttning till Premier League, och naturligtvis två lag med en intensiv lokal rivalitet. Derby County i superform sedan årsskiftet, Nottingham Forest pånyttfödda under Sabri Lamouchi.

ANNONS

:::

Agentmatchen mellan Wolves och Arsenal.

Ett av de lustigare påståendena under säsongen, särskilt så här i efterhand, var att Arsenal var bättre och finare än Wolves eftersom ju Wolves till skillnad från Arsenal är en klubb som ju styrs helt och hållet av en agent, det vill säga Jorge Mendes.

Givet vad vi nu vet om hur Kia Joorabchian med flera har skaffat sig ett misstänkt stort inflytande över Arsenals spelarbeslut, och hur Arsenal i stor utsträckning verkar styrda av just agenter, så är det ju ett högst ironiskt påstående.

Att utnyttja nära relation till en agent behöver inte vara något negativt. Men alla goda former av samarbeten kräver ändå en egen idé och självständighet, annars riskerar man mycket snabbt bli utnyttjad.

Wolves agentrelationer känns betydligt mer planerade och genomtänkta än vad Arsenals gör. Alltså är det heller inte så konstigt att Wolves har lyckats betydligt bättre än vad Arsenal har gjort i sin spelarrekrytering de senaste åren.

ANNONS

Wolves och Arsenal möts ikväll på Molineux i vad som måste beskrivas som en blixtrande betydelsefull fotbollsmatch. Vinner Wolves sätter de ett rejält tryck på Man Utd, Chelsea och Leicester om den där Champions League-platsen.

Vinner Wolves spelar de samtidigt bort Arsenal helt och hållet från Champions League. Det är en match Arsenal måste vinna, samtidigt som det är en betydligt svårare match än någon som Arsenal har vunnit på rätt länge.

:::

Vad händer med Bournemouth?

Under säsongens första elva matcher förlorade Bournemouth bara tre matcher, samtidigt som de vann fem av dem. Under 21 matcher därefter har Bournemouth förlorat 16 av dem och vunnit endast tre.

Problemet är alltså inte bara att Bournemouth inte längre vinner fotbollsmatcher, utan att de inte ens kan undvika att förlora dem. Och som vi nu såg senast mot Newcastle så räcker det inte längre för Bournemouth att förlora matcher, nu förloras de även stort.

ANNONS

Bournemouth har förlorat alla tre matcher efter uppehållet. Bournemouth har gjort ett enda mål efter uppehållet, ett turligt tröstmål mot Newcastle. Bournemouth har på tre matcher haft totalt två skott på mål, varav ett var målet i den 94:e minuten senast.

Eddie Howe ser uppgiven ut på sidlinjen. Försvarsspelet har alltid varit tveksamt hos Bournemouth, nu läcker det som ett såll. Dessutom verkar det nu även som om anfallet klickar betänkligt.

Att Eddie Howe inte har fått sparken av Bournemouth beror förmodligen mest av allt på att han är Eddie Howe, inget annat. Att Howe nog inte får sparken nu beror nog mest av allt på att det är så väldigt kort tid kvar av säsongen.

Det enda Bournemouth kan göra nu är kanske att blunda, hålla för näsan och hoppas på det bästa.

:::

Hypen kring Chelsea

Har inte jag haft oerhört svårt sedan dag ett för att Chelsea står bakom Frank Lampard? En fråga av något retorisk karaktär jag fick för några dagar sedan. Nej, det har jag inte, däremot har jag av gammal vana lite svårt för hype och gullegull.

ANNONS

Jag kan förstå varför det pratas så positivt om Frank Lampard och om Chelsea. Det är liksom inte jättekomplicerat. Men en tanke är också att om Chelsea haft en utländsk manager nu så hade tongångarna varit helt annorlunda.

Frågan är, om Chelsea haft en utländsk manager nu, om det inte åtminstone hade diskuterats huruvida han borde få sparken eller ej. Kanske inte omedelbart här och nu, men efter säsongen.

Istället sitter Paul Merson och den typen av ljushuvuden och säger saker som att det vore för dem förbluffande om Chelsea inte vinner ligan närmaste tre åren. Vilket de för all del kanske gör, men något de minst lika gärna inte gör.

Frank Lampard har gjort det hyfsat bra som Chelseas manager. Åtminstone har han gjort det bättre än vad som kanske fruktades och möjligen förväntades. Men någonstans är det också en följd av vilka dessa förväntningar faktiskt var.

ANNONS

Visst, jag förstår att Lampard fick börja i Chelsea med ett transferförbud, men det var inte så att Chelsea hade ett dåligt lag att jobba med. Visst, jag förstår att Chelseas supportrar är rätt glada att få se egna, unga spelare få chansen i a-lagen.

Men där finns vissa kalla fakta som är svåra att blunda för. West Hams vinstmål mot Chelsea var deras 44:e insläppta den här säsongen, deras svagaste facit på över 20 år i Premier League.

Chelsea har varit otroligt känsliga för kontringar hela säsongen. Det såg vi redan den första matchen och vi såg det igen igår. Chelsea har inte blivit bättre på detta, lika lite som de har blivit bättre på att försvara sig på fasta situationer.

Med 32 matcher spelade har Chelsea under Frank Lampard tagit färre poäng än de gjorde med 2011-12 då Andre Villas-Boas till sist fick sparken, nio poäng färre än förra säsongen då Maurizio Sarri fick sparken.

ANNONS

Chelsea har förlorat lika många matcher redan under Frank Lampard som de gjorde 2015-16 med José Mourinho, en säsong som redan då och ända sedan dess har beskrivits som en katastrofal säsong.

Chelsea är ändå alltjämt med i Champions League-fajten, och det är kanske Frank Lampards saving grace i någon mening. Men kanske är det inte så mycket en funktion av Lampards briljans som av att Champions League-fajten i sig är splittrad i år.

Vinsten mot Man City gav luft åt hypen både av Chelsea och av Frank Lampard, som en slags taktisk och moralisk triumf. Samtidigt stod det i manus redan innan matchen att Man City inte skulle vinna den, då de var ”tvungna” att vinna i negativ mening.

Psykologi avgjorde den matchen mer än Chelsea och Frank Lampard.

Detta är inte ägnat att tokdissa Frank Lampard, som gör ett hyfsat bra jobb, om än inte därför felfritt. Lampards management har så här långt både styrkor och brister, märkligt vore väl kanske annars.

ANNONS

Det kan vara behjälpligt att se båda sidorna av saken, inte bara den sida man råkar vilja se. Det finns lika lite anledning att prata om Chelsea och Frank Lampard som en titeljägare nästa säsong som det finns om Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer.

Jag har inte haft svårt för Frank Lampard som Chelseas manager. Jag har haft svårt för hypen runt Lampard, på samma sätt som jag haft svårt för hypen runt Solskjaer, eller som jag ibland har svårt för hypen runt Pep Guardiola.

Hypen runt Chelsea och Frank Lampard känns både onödig och omotiverad, dessutom förmodligen ogynnsam för Chelsea.

:::

Leicester med gester

Givet att Leicester faktiskt bara förlorat en ligamatch efter uppehållet så känns kanske pratet om fritt fall något överilat, men två poäng på tre matcher är å andra sidan inget jättestarkt facit.

ANNONS

Men framför allt är det kanske själva spelet som Leicester visat upp som varit det mest oroväckande tecknet. Det har inte alls sett bra ut. Leicester har sett tröga, orörliga och rätt idélösa ut.

Leicester hjälps naturligtvis inte av att Chelsea, Man Utd och Wolves jagar bakom dem i tabellen. Det brukar ju ingå i narrativet att de flesta liksom tar för givet att klubbar som Leicester till slut ska tappa mot klubbar som Chelsea och Man Utd.

Vinner inte Leicester hemma mot Crystal Palace under dagen, och därmed vänder deras negativa trend i ligaspelet, kan man bara räkna med att det tjafset fortsätter. Leicester ligger trea nu, men kan ligga på samma poäng som sjätteplats efter omgången.

Dags för Leicester att skärpa till sig med andra ord.

Peter Hyllman

Portsmouth är knappa favoriter i League Ones playoff

Peter Hyllman 2020-07-03 17:00

Ett playoff är avklarat. League Twos playoff avslutades med att Northampton mycket övertygande vann playoff-finalen med 4-0 mot Exeter City och därmed flyttades upp till League One. Ett playoff väntar vi alltjämt på ska bestämmas under tiden som EFL Championship avslutar sin ordinarie ligasäsong. Ett playoff har vi däremot däremellan när nu League One ska genomföra sitt playoff.

Klubbarna som deltar i League Ones playoff är Portsmouth, Oxford United, Fleetwood Town och Wycombe Wanderers. Precis som för League Twos playoff så genomförs de båda semifinalerna över ett förlängt veckoslut. De båda första matcherna spelas redan ikväll i sekvens. Därefter spelas de båda returerna på måndag kväll. League Ones playoff-final spelas på Wembley måndagen den 13 juli.

League Ones playoff har varit omgärdat av bråk och kontrovers. Olikt League Twos playoff som var rätt okontroversiellt och EFL Championships playoff som inte kan bli kontroversiellt eftersom de spelar klart säsongen. Två faktorer har dock gjort läget ett annat i League One. Dels att League One precis som League Two röstade för att avsluta säsongen i och med pandemin. Dels att League One är en förskräckligt jämn liga.

ANNONS

Vi såg något av det onda blodet igår när Tranmere, som så att säga tvångsnedflyttades i och med säsongens avslutande, närmast gjorde en statlig offentlig utredning av att möjligheten att kommentera på en EFL-post på Instagram om Tranmere försvann under några timmar, av oklar anledning. Det var inte en rationell reaktion, utan ett uttryck för att Tranmere är förbannade på EFL och nu hackar på allt som rör sig.

Vad gäller League Ones playoff är det däremot Peterborough som hörst mest och som skrikit blodigt mord. Skälet är väl förståeligt. De landade en enda poäng efter Fleetwood Town och Portsmouth och således under nedflyttningsstrecket. I sista matchen innan uppehållet möttes just Fleetwood Town och Portsmouth och spelade oavgjort. Hade något lag förlorat den matchen hade Peterborough spelat playoff istället för dem.

ANNONS

Så små är alltså League Ones marginaler. Vilket antyder att marginalerna inte kommer vara så värst mycket större i detta League One-playoff. Mycket riktigt är det ju också fyra jämna lag, och det är även utan den vanliga sanningen att playoff är oförutsägbara till sin natur extremt svårt att på förhand säga vilka som står där som vinnare till sist. Ändå tänkte jag här försöka mig på ett lätt försök till ranking eller prognos.

PORTSMOUTH

Vad gör Portsmouth till knapp favorit i detta playoff? Jag hade spontant nämnt två saker. För det första att Portsmouth har erfarenheten av att ha spelat playoff redan förra säsongen. För det andra att Portsmouth förmodligen är League Ones bästa lag offensivt.

Kenny Jackett, Portsmouths manager, har ännu en teori. Jackett menar att Portsmouth tjänar på att spela utan publik, då publik medför en press, särskilt i playoff. Om det faktiskt är så eller om Jackett hoppas det ska vara så återstår att se.

ANNONS

Något som kanske också talar för Portsmouth är att de har gradvis växt in i den här säsongen, och blivit bättre och bättre. Säsongen började rätt svagt, och det ropades på Jacketts huvud. Men Portsmouth hittade fötterna under vintern och våren.

Viktiga spelare för Portsmouth kommer vara mittfältaren Tom Naylor och backen Christian Burgess, men håll framför allt ögonen på Portsmouths båda anfallare John Marquis och Ronan Curtis.

Prognos: 35%

OXFORD UNITED

Vad talar för Oxford United? För det första att de har haft en positiv säsong där de både krigat i toppen av ligan och bra i cupspelet. De pressade Newcastle till omspel i FA-cupens fjärde omgång, och mötte Man City i Ligacupens kvartsfinal.

Framför allt går Oxford in i detta playoff med en ruskig formkurva. Laget vann fem raka matcher innan uppehållet. I den sista matchen innan uppehållet vände laget 0-2 borta mot Shrewsbury till 3-2-seger. Utan detta hade det inte blivit något playoff.

ANNONS

Oxfords profil påminner i hög utsträckning om Portsmouths. Det är ett offensivt starkt och produktivt lag som utan att vara defensiva fantomer ändå har varit tillräckligt bra defensivt för att slåss i toppen av tabellen.

Vad som möjligen talar till Oxfords nackdel är att detta är första gången klubben deltar i ett playoff – någonsin. Både klubben och laget saknar erfarenheten av playoff, och Oxford har inte spelat i EFL Championship på över 20 år.

Det är upp till manager Karl Robinson och kanske framför allt anfallaren Matty Taylor att vända detta till en möjlighet istället. De som gillar sina unga spelare kommer säkert känna igen Liverpools yngling Ben Woodburn också.

Prognos: 30%

FLEETWOOD TOWN

Många undrade nog vad Fleetwood Town gav sig in på när de anställde Joey Barton som manager, och det har varit en skakig resa, som det brukar bli med Barton. Samtidigt har han nu också tagit Fleetwood Town in i pratet om uppflyttning.

ANNONS

Vad talar för att Fleetwood Town lyckas redan nu? Dels att allting kan hända i ett playoff naturligtvis, inget lag är chanslöst där. Dels att Fleetwood Town å ena sidan kanske inte är outstanding i något avseende, men de är heller inte dåliga på något.

Fleetwood Town är bra offensivt och de är bra defensivt, utan att vara väldigt bra på något av dessa båda områden. Det låter kanske inte som en klingande rekommendation, men det ger dem en god grund och en stark plattform att stå på i ett playoff.

Viktiga spelare kommer vara lagets främste målskytt Paddy Madden, uppbackad av den minst sagt kontroversielle Ched Evans, samt backparet Lewie Coyle och Danny Andrew. Båda dessa lagdelar måste fungera för att Fleetwood Town ska kunna vinna.

Prognos: 20%

WYCOMBE WANDERERS

Om något lag vann på att säsongen avslutades så var det Wycombe. När tabellen avgjordes på poäng per match snarare än poäng så innebar det att Wycombe hoppade upp från åttonde plats i tabellen till tredje plats i tabellen.

ANNONS

Vill man vara sådan kan man alltså säga att vad som talar för Wycombe i detta playoff är att de verkar ha ödet på sin sida den här säsongen. Wycombe har så att säga fått en gyllene chans given till sig och de går in i playoff med ingenting att förlora.

Vilket helt säkert kan vara befriande. Vad som ändå talar emot Wycombe, utöver att de trots att de slutade högst upp i tabellen av playoff-lagen ändå var laget med lägst antal inspelade poäng, är att lagets trend under säsongen var negativ.

På sätt och vis var Wycombes säsong en omvänd version av Portsmouths. Wycombe inledde säsongen väldigt starkt men tappade allt mer. Alla lag återgår på lång sikt till sitt medelvärde, och Wycombes medelvärde riskerar vara för lågt för detta playoff.

Om Wycombe ska kunna uträtta något i detta playoff så är det framför allt på deras relativt starka defensiv det hänger, med Anthony Stewart i förgrunden, samt förhoppningen att Adebayo Akinfenwa kan röra om i offensivt straffområde.

ANNONS

Prognos: 15%

Peter Hyllman

Man City reagerade som mästare på att inte längre vara mästare

Peter Hyllman 2020-07-03 06:00

Det är ändå något som Man City har gjort väldigt bra under Pep Guardiola. Det är ett lag som aldrig stannar av, som alltid öser på, både i det stora och i det lilla. Leder Man City med 3-0 så stannar de inte av, utan fortsätter ösa på. Vinner Man City ligan i april med över 15 poängs marginal, så stannar de inte av, utan fortsätter ösa på. Detta särskiljer Man City från många andra lag genom åren.

Effekten är att Man City många gånger därför vinner fotbollsmatcher med 5-0, 6-0 eller ibland mer än så just eftersom de inte stannar av. Effekten blev att Man City för två år sedan slog ett poängrekord och blev det första laget att ta sig upp på 100 poäng under en och samma ligasäsong, just eftersom de aldrig stannade av. Det måste ses som en imponerande egenskap, definitivt som en underhållande egenskap.

Möjligen finns det också ett element av crowdpleasing i det hela. Åtminstone i meningen att själva utfallet som sådant riskerar leda till lite för hastiga slutsatser. Det har blivit lätt att övervärdera betydelsen av att vinna exempelvis en enskild hemmamatch mot Stoke eller Norwich med 6-0. Även om det säkert också kan ha sin betydelse, både konkret på målskillnadskolumnen och mer abstrakt på lagets fear factor.

ANNONS

Liverpool visar inte upp riktigt samma attityd den här säsongen. De har tvärtom haft en benägenhet att medvetet stanna av när de i praktiken redan har vunnit sina matcher. Ett medvetet val. Det gör dem inte på något sätt unika inom engelsk fotboll, tvärtom har det nog varit det vedertagna sättet av de allra flesta engelska topplag och mästarlag genom åren. Det betyder självfallet inte att de därför är sämre, det är bara olika filosofier.

Motiven för att stanna av kan variera. Det huvudsakliga skälet brukar anses vara att man ska konservera energi, det vill säga tänka framåt på kommande matcher. Ett annat skäl kan vara att det anses i enlighet med god sportsanda, att när man vunnit en match inte trumma på och försöka förnedra sin motståndare. För Pep Guardiola och Man City måste man tänka att de anser det viktigt för dem att hela tiden upprätthålla intensiteten.

ANNONS

Man Citys vinst mot Liverpool satt nog väldigt skönt både för Man City och för Pep Guardiola. Att vinna mot Liverpool, och dessutom vinna så pass övertygande, var en övertygande kraftmarkering. Ett tydligt slag i nyllet på Liverpool att Man City definitivt kommer kriga om ligatiteln nästa säsong. Att Liverpools stora vinstmarginal den här säsongen inte är någon garanti för någonting framledes.

Vi måste också tänka oss att Man Citys seger ger dem riktigt gott med råg i ryggen inför återstoden av säsongen. De måste rimligtvis betraktas som favoriter att vinna FA-cupen. De har dessutom kvar Champions League att spela för, där de har en 2-1-ledning att gå på mot Real Madrid i åttondelsfinalen. Här kommer returmatchen spelas, antingen hemma eller på neutral plan, sedan spelas resten i form av enkelmöten i Portugal.

ANNONS

Nu är det knappast första gången ett nyss krönt mästarlag förlorar stort i sin första match efter säkrad ligatitel. När Arsenal exempelvis vann ligan 1997-98 så förlorade de sin första match efteråt med just 0-4, händelsevis borta mot Liverpool. Det är kort sagt sådant som händer. Man Utd förlorade med 0-5 borta mot Newcastle säsongen efter att ha snuvat dem på ligatiteln. Liverpool får se det hela som tändvätska, kanske ett wake up-call.

Liverpool gick in i matchen som mästare. Man City approcherade däremot matchen som mästare. Vad vi såg var i själva verket ett sant mästarlags respons på att precis ha blivit av med sin ligatitel. Man City visade med hela sitt spel, hela sin attityd, och hela sin vilja att genomföra matchen från början till slut, upp precis det som Pep Guardiola och Man Citys egna supportrar måste ha velat se från sitt lag.

ANNONS

Man City tog sig an matchen som mästare, Man City tog sig an matchen som en storklubb. Det var också något jag ironiskt nog kom att tänka på när jag såg det vidare TV-perspektivet från matchen, med överblick över hela arenan och dess läktare. Dess tomma läktare nu bara för att flirta med folkhumorn. Just vilken stor känsla det ändå finns över Man City, en stor klubb, en stor arena, i en stor stad, med ett stort tänkande.

Annars har ju den populära bilden av Man City varit den motsatta, att de inte är en storklubb utan bara en liten klubb som råkat bli med pengar. Vilket antingen är en följd av sedvanligt supportertrams eller av normal okunskap. Kanske har Man City i någon mening drabbats av det inte ovanliga feltänket att bara eftersom det finns något ännu större i närheten så framstår man därför som små i ren kontrast.

ANNONS

Hade vi plockat bort alla klubbnamn är det däremot högst osannolikt att vi någonsin hade beskrivit en klubb som faktiskt vunnit ligan två gånger, som vunnit FA-cupen fyra gånger, som vunnit Ligacupen två gånger, och som vunnit Cupvinnarcupen en gång som annat än en stor klubb. Det är en storklubbs meriter. Kanske inte den allra största klubbens meriter, men ändå en mycket gedigen meritlista, överträffandes de flesta.

Det är Man Citys meritlista, innan de blev uppköpta av Abu Dhabi. Man City har historien bakom sig. Det är en klubb inte bara med titlar utan som vid ett antal olika tillfällen under sin långa historia har kunnat göra anspråk på att vara inte bara den bästa klubben i sin stad utan också det bästa laget i England. Egentligen var det nog Man City och Man Utd relativt jämlika i storlek och status åtminstone fram till början av 1990-talet.

ANNONS

Två saker händer ungefär runt den tiden som kommer att påverka perspektivet på den där relationen. Dels att Man Utd går in i sin stora framgångsera och exploderar som ett globalt fenomen, ungefär samtidigt som Premier League och för all del även Champions League gör det. Dels att Man City har tagits över av clowner och klåpare som får klubben att gruvligt underprestera. Man City var rätt precis den tidens Sunderland.

Bakom allt kaos var dock Man City fortfarande en stor fotbollsklubb, en etablerad institution i engelsk fotboll. När Man City och Man Utd möttes i Manchesterderbyt så var det kanske i grova drag ett derby mellan ett just då bättre och ett just då sämre lag, men det var alltjämt ett derby mellan jämlikar. Vilket självfallet märktes i derbyts rivalitet, intensitet, storhet och betydelse för båda parter.

ANNONS

Alla klubbar är i någon mening produkten av sin egen historia, kultur och tradition. Alltså är det inte märkligt, och alls inte enbart en fråga om pengar, att Man City etablerat sig som en modern superklubb. Alltså är det inte märkligt att Man City reagerar på motgång genom att demolera Liverpool med 4-0 som svar på en förlorad ligatitel. Det är vad mästare gör.

Man City är kanske inte mästare längre, men de reagerade som mästare.

Peter Hyllman

Liverpool har redan tagit titeln från Man City och hotar nu deras självkänsla

Peter Hyllman 2020-07-02 06:00

Grovt räknat finns det under Premier League-eran tre prestationer som betraktas som outstanding. Man Utd 1998-99 när de vann The Treble, alltså Champions League, Premier League och FA-cupen samma säsong. Arsenal 2003-04 när de blev Invincibles, alltså vann ligan obesegrade under säsongen. Man City 2017-18 när de blev Centurions, alltså när de vann ligan och tog 100 poäng under en och samma säsong.

(Jag kan tycka att det finns några andra prestationer som varit ungefär lika bra, lika beundransvärda, lika bragdbetonade, och som förtjänar att nämnas, men som kanske heller inte är riktig lika särpräglade.)

Liverpool 2019-20 var länge en så väldigt imponerande säsong att det faktiskt såg ut som om de skulle kunna uppnå vad som helt säkert måste ha setts som helt omöjligt: Att lyckas med alla tre prestationer under en och samma säsong. Det vill säga att under en och samma säsong vinna The Treble, bli Invincibles och bli Centurions. Vi kan fnysa åt det så här i efterhand, men ett tag där gick det faktiskt inte att utesluta.

ANNONS

Sedan går det som det alltid går. De små marginalerna ger sig till känna. Under vintern och våren försvann först Liverpools chans att vinna The Treble. Först efter att rättfärdigt ha förlorat mot Chelsea i FA-cupen, och sedan efter att mer orättfärdigt ha förlorat mot Atlético Madrid i Champions League. Under våren såg även Watford till att sätta stopp för Liverpools eventuella tankar om sluta säsongen som Invincibles.

Bakom den möjliga skadeglädjen hos Man Utds och Arsenals supportrar gick så klart även att höra en suck av lättnad. Men just den sucken av lättnad avslöjar också att där faktiskt fanns en viss oro. Man var faktiskt oroliga för att Liverpool skulle kunna vinna The Treble. Man var faktiskt oroliga för att Liverpool skulle kunna bli Invincibles. Man var oroliga främst för att det hotade den egna självkänslan runt sin egen klubb.

ANNONS

Liverpool har däremot fortfarande möjlighet på en av de där prestationerna. Vilket råkar vara den senaste, nämligen att bli Centurions, och därmed slå poängrekordet i Premier League. Man Utds supportrar har kunnat andas ut. Arsenals supportrar har kunnat andas ut. Liverpool kommer inte åt deras prestationer, eller deras självkänsla. Men Man City och deras supportrar kan inte riktigt säga samma sak ännu.

Detta Liverpool hotar Man Citys prestation, och därmed deras självkänsla. På sätt och vis kan man kanske säga att Man City band ris åt egen rygg. De gjorde sådan väldigt stor sak just av att de själva tog 100 poäng, blev Centurions, och slog poängrekordet. De ansåg sig nog ha skrivit in sig i historieboken. Det var en helt unik prestation, och de hade helt säkert räknat med att rekordet skulle stå sig betydligt längre än två år.

ANNONS

Man City laddade därmed frågan med väldigt stor prestige. Men har man målat upp sig själva på en väldigt hög höjd, så blir naturligtvis fallet därifrån också desto längre. Man City kommer alltid vara de som blev Centurions först naturligtvis, det kommer ingen ta ifrån dem. Men det är en väldig skillnad på att vara först om en bedrift, och på att vara helt ensam om en bedrift.

Någon som helst tvekan råder det heller inte om att Liverpool verkligen har satt som inofficiellt mål att knäcka det där poängrekordet. Därmed har de faktiskt något högst konkret att spela för i de sju återstående matcherna. Där finns en viss logik då det är just det Man City som slog det där rekordet som är Liverpools direkta konkurrenter, dem de framför allt för närvarande mäter sig med.

Liverpool och Liverpools supportrar kommer helt säkert och med all rätt vara väldigt nöjda med säsongen även om poängrekordet inte slås. De har vunnit ligan för första gången på 30 år. Ett poängrekord är i slutänden rätt trivialt i jämförelse. Men man ska heller inte underskatta värdet eller symboliken i att norpa det rekordet från sin just nu direkta och värsta fiende.

ANNONS

Att frågan är känslig är helt uppenbart. Man Citys supportrar och andra som av lite olika skäl investerade sig själva i Man Citys drömlika säsong för två år sedan känner sig tydligt hotade av Liverpools prestation den här säsongen. Alla möjliga försök görs att prata ned både Liverpools fotboll och resultat den här säsongen, att förminska deras insats, och avfärda det som tur, små marginaler, torftig fotboll och liknande trams.

Delvis kan man tänka sig att det handlar om en slags förnekelse, att blunda för att något faktiskt skulle kunna hända. Delvis handlar det om att måla något som kommer att hända på ett för dem fördelaktigt sätt. Det vill säga, även om Liverpool skulle få över 100 poäng och slå det där poängrekordet, och vinna ligan med större marginal än vad Man City lyckades med, så är deras prestation ändå inte lika bra och beundransvärd.

ANNONS

Logiken är naturligtvis inte glasklar. Vi fick för två år sedan höra att antalet poäng var något mycket meningsfullt. Vi fick för två år sedan höra att skillnaden i poäng mellan ettan och tvåan var väldigt värdefullt. Vi kanske höll med till viss del, vi kanske inte riktigt höll med i andra avseenden, men plötsligt får vi alltså höra att nu två år senare så gäller inte längre samma regler för hur vi ska värdera ett lags prestation?!

Liverpool har redan tagit titeln från Man City den här säsongen. Vad Liverpool har möjlighet att göra under resten av säsongen är att ta självkänslan från Man City. I alla fall den del av Man Citys självkänsla som de har placerat i det där poängrekordet, i sin status som Centurions, lite på samma sätt som Sauron placerade sig själv i sin ring. Placerar man sin självkänsla i ett externt objekt ökar risken att den förloras eller förstörs.

ANNONS

Alltså gäller kvällens match mellan Man City och Liverpool mer än enbart ego. Eller så är det till sist bara ego matchen gäller. Det beror på vad man lägger i begreppet. Men Man City kommer göra sitt bästa för att försvåra för Liverpool att ta deras poängrekord. Och Liverpool kommer göra sitt bästa för att ta poängrekordet, samt genom att vinna eller inte förlora ikväll hamra hem att ligatiteln var minsann inte någon tillfällighet.

Jürgen Klopp har redan börjat säga de rätta orden inför nästa säsong. Hur det inte handlar om att försvara den här säsongens ligatitel utan om att anfalla nästa säsongs ligatitel. Det är inte svårt att tänka sig att Klopp anser att första slaget i det kriget kanske utspelas redan den här kvällen. Fotboll handlar mycket om prestige, om psykologi och om revirpinkande, att markera övertag.

ANNONS

Man City vill å sin sida visa lite samma sak. Att de kanske har förlorat slaget, men definitivt inte förlorat kriget. Att de är nedslagna men inte utslagna. Att den här säsongen var undantaget snarare än regeln. De vill hamra hem att de är det bästa laget egentligen, och slå in ett törne i Liverpools rustning av självförtroende och självkänsla, både inför resten av den här säsongen och inför nästa säsong.

Allt detta kommer döljas bakom breda leenden och översvallande ord, som av någon anledning blir bredare och mer översvallande ju mer som står på spel, ju mer av den egna prestigen och självkänslan som är utmanad. Det är ju så rivaliteten tar sig uttryck dessa dagar, när mediaträningen har gjort världens stora managers betydligt mer passivt aggressiva än vad som var fallet när Alex Ferguson och Arsene Wenger var som värst.

ANNONS

Kvällens match mellan Man City och Liverpool betyder egentligen ingenting på samma gång som den betyder allting. På precis det där härligt tilltrasslade sätt som är så speciellt just för Premier League. Matchen gäller inte längre ligatiteln, åtminstone inte den här säsongens ligatitel. Matchen gäller stolthet, psykologi och självkänsla. Matchen gäller både historieboken och förhoppningar om framtiden.

Tyvärr utan publik på plats.

Peter Hyllman

Kan Wigan rädda sig kvar i EFL Championship trots poängavdrag?

Peter Hyllman 2020-07-01 17:00

Wigan har placerat sig själva under förvaltning, av ekonomiska skäl, vilket är en form av konkursförvaltning. Endast sju år sedan Wigan spelade i Premier League således. Endast sju år sedan Wigan överraskade allt och nästan alla genom att vinna FA-cupen efter en heroisk cupfinal på Wembley.

Wigan beskrivs nu som den första klubben som sätts under ekonomisk tvångsförvaltning på grund av Covid-19. Antydningsvis därmed långt ifrån den sista. Samtidigt är det heller ingen tillfällighet att just Wigan är den första. Antydningsvis eftersom deras problem går djupare och längre tillbaka i tiden än Covid-19.

Wigan har kämpat med ekonomiska problem ända sedan de åkte ur Premier League. Det främsta skälet därtill var att deras affärsmodell hela tiden var väldigt beroende av dåvarande ägaren Dave Whelans goda vilja. Men Whelan åldrades och FA-cuptiteln och uttåget ur Premier League var helt uppenbart svansången för hans engagemang.

ANNONS

Alltsedan dess har Wigan brottats med omfattande ekonomiska bekymmer. Under dessa sju år har Wigan bytt ägare två gånger. Allra senast köptes Wigan upp under våren, av ett konsortium baserat i Hongkong. Ägare som godkändes av EFL så sent som för bara någon knapp månad sedan.

Skumma uppköp ska sägas. Den lokala journalistiken granskade uppköpet och det var högst tveksamt att det faktiskt fanns några pengar bakom uppköpen. Och givet att Wigan nu alltså mindre än en månad efter att de senaste ägarna tagit över klubben sätts i konkursförvaltning så var väl den bedömningen minst sagt korrekt.

Just att Wigans nya ägare tog över klubben för en månad sedan gör det svårare för Wigan att hävda att Covid-19 för dem är en slags force majeure. Covid-19 var nämligen känt för dem och något de borde ha kunnat planera för. Dessutom grundar sig Wigans alla ekonomiska problem långt ifrån enbart på Covid-19.

ANNONS

Frågan om force majeure kan visa sig viktig för Wigan eftersom de därmed skulle kunna överklaga det automatiska tolvpoängsavdrag som följer på att en klubb försätts i konkurs och under tvångsförvaltning. EFL har redan meddelat att ett sådant poängavdrag också har utfärdats.

Den nyheten måste komma som ett tungt slag i bakhuvudet för Wigan som har lyfts sig rejält i sin fotboll de senaste månaderna och därmed även lyft sig en bra bit upp ovanför nedflyttningsstrecket. Men poängavdraget skickar dem omedelbart raka vägen tillbaka ned i botten av tabellen, från 50 poäng till 38 poäng.

Helt säkert är det emellertid inte när poängavdraget faktiskt aktualiseras. Rättare sagt, det beror på hur den här säsongen slutar för Wigan. Om Wigan hamnar på nedflyttningsplats efter 46 omgångar så får Wigan starta nästa säsong i League One med -12 poäng. Om Wigan hamnar ovanför nedflyttningsstrecket dras poängen istället den här säsongen.

ANNONS

Wigan står alltså inför tre möjliga alternativ:

(i) Att sluta på nedflyttningsplats, och få inleda League One med -12 poäng. Ett alternativ som aktualiserar en andra nedflyttning till League Two.

(ii) Att sluta ovanför nedflyttningsstrecket men bli nedflyttade på grund av poängavdrag, och få inleda League One med noll poäng som alla andra.

(iii) Att sluta ovanför nedflyttningsstrecket med sådan marginal att de trots poängavdrag ändå håller sig kvar i EFL Championship.

Det säger sig självt att det första alternativet vore det direkt katastrofala alternativet samt att det tredje alternativet vore det överlägset mest önskvärda alternativet. Positivt för Wigan är att det tredje alternativet dessutom inte är något omöjligt eller kanske ens något särskilt osannolikt alternativ.

EFLC

Så här ser botten av EFL Championship ut för närvarande. Här får vi då föreställa oss Wigan med poängavdrag längst ned på 38 poäng. Vad Wigan alltså måste åstadkomma, för att hålla sig kvar i EFL Championship trots tolv poängs avdrag, är att gå fyra-fem poäng bättre under de återstående sex omgångarna än Stoke, Hull City och Huddersfield.

ANNONS

Knappast en omöjlig uppgift för Wigan. Wigan har vunnit sex av sina senaste sju matcher, och vunnit över hälften av matcherna sedan årsskiftet. Wigan har inte släppt in ett enda mål sedan den 15 februari, vilket i dessa tider översätts som att de har hållit nollan i sju raka ligamatcher.

Wigans återstående spelschema är Brentford (b), QPR (h), Barnsley (b), Hull City (h), Charlton (b) och Fulham (h). Långt ifrån något omöjligt spelschema således, och därmed långt ifrån någon omöjlig uppgift. Särskilt som lag som Stoke, Hull City och Huddersfield visar upp alla möjliga tecken på att vara redan slagna lag.

Frågan är väl mest om Paul Cook lyckas sälja saken på det sättet till Wigans spelare. Kan de se det fullt möjliga i uppgiften? Eller låter de sig förståeligt nedslås av att ha gjort ett jättejobb under våren och tagit sig uppåt i tabellen, räddat sig själva från nedflyttning, bara för att nu få börja om från början igen?

ANNONS

Wigan har ingen tid och ingen startsträcka att tycka synd om sig själva. Däremot inleder de så klart med en riktigt tuff bortamatch mot Brentford.

Wigan blev alltså den första klubben att ansöka om konkurs efter Covid-19. Många kommer helt säkert falla för frestelsen att göra politik av saken, och uttrycka det i termer av den engelska fotbollens ekonomiska orättvisa, och de mindre klubbarnas finansiella utsatthet. Men återigen gäller detta med kausalitet vs korrelation.

Att Wigan ansöker om konkurs efter Covid-19 betyder inte att de ansöker om konkurs enbart eller ens delvis på grund av Covid-19. Wigan har större, strukturella och mer långvariga problem än så i bakgrunden. Att Wigan är den första klubben att ansöka om konkurs efter Covid-19 är ingen tillfällighet.

Wigan är ett varnande exempel. Men det är inte nödvändigtvis så att Wigan varnar för det som många nu vill att de ska varna för. Wigans existens är inte i någon överhängande fara, de behöver under denna konkursförvaltning helt enkelt hitta nya köpare. Inte olikt så som Liverpool behövde för tio år sedan.

ANNONS

Även detta behjälps så klart om Wigan håller sig kvar i EFL Championship.

Peter Hyllman

Richard Masters svar ledde mest till fortsatta frågor

Peter Hyllman 2020-07-01 06:00

En del av det politiska systemet i både USA och i Storbritannien som jag faktiskt uppskattar är hur kongressen eller parlamentet genom sina olika kommittéer och utskott kan kalla in mer eller mindre vem som helst, individ eller organisation, till förhör och utfrågning. Visst kan det utnyttjas som teater till viss del, men det förstärker också den politiska beslutsprocessen, samt håller relevanta aktörer mer öppet ansvariga.

Richard Masters, Premier Leagues relativt nytillträdda VD, såg däremot under gårdagen ut att önska sig att detta system alls inte existerade för det första, och att han själv var någon helt annanstans för det andra. Masters hade blivit kallad till utfrågning av det brittiska parlamentets kommitté för digitalisering, kultur, media och sport. Vilket onekligen låter som ett väldigt brett område, således något av en slaskkommitté.

Utfrågningen tog upp flera just nu aktuella problemområden för Premier League. Allt från Liverpoolsupportrarnas beteende i samband med deras ligatitel till Newcastles pågående uppköp av Saudiarabien. Det vore väl kanske fel att säga att kommitténs ledamöter alla var särskilt pålästa eller förberedda, men utifrån Masters svar går det ändå att lista ut ett och annat, och dra vissa slutsatser.

ANNONS

Ointressant är det sannerligen inte. I flera av fallen är det faktiskt rätt spännande principfrågor som antingen tas upp mer eller mindre öppet, eller ligger och skvalpar precis i frågornas och svarens bakgrund.

Liverpools supportrar

Vi kunde alla se vad som hände i Liverpool timmarna och dagarna efter att Liverpools ligatitel var klar. Det var folkmassor av ett slag som naturligtvis i dessa tider är helt och hållet olämpligt. Därtill innehållandes ett icke önskvärt ligistbeteende.

Richard Masters gör en klok poäng när han säger att Premier League kan inte polisa enskilda individers handlingar, utan det faller tungt på det individuella ansvaret. Premier League kan stödja klubbarna i deras sätt att hantera frågan.

Utöver det kom det några pliktskyldiga referenser till liknande folksamlingar på stränder, gatufester och så vidare. Vilket så klart saknar all relevans, utan är whataboutery ägnat att rikta kritiken bort från fotbollen.

ANNONS

Visst var det olämpligt, men heller inte oförutsägbart. Liverpool uttryckte sig starkt mot beteendet efter ett tag, men det tog sin lilla tid, och Liverpools egna firande, spelare och ledare, följde knappast rekommendationerna det heller, och riskerar ha bidragit.

Samtidigt var det förmodligen ofrånkomligt och oundvikligt. Oavsett vad Liverpool än gjort så hade det blivit folkmassor. Man lurar nog sig själv om man tror att var något som gått att undvika, eller beror på någon enskild faktor.

Kritiken ska man kanske därför först och främst rikta mot de journalister och olika supporterrepresentanter som på förhand förnekade att detta skulle ske, och förringade de som varnade för just detta helt och hållet uppenbara.

För dem var det viktigare att antingen dra på sig offerkoftan som supporter, eller som journalist försöka ställa sig in bland supportergrupperna, på ett sätt som har blivit alldeles för vanligt. Effekten blev en lägre beredskap för vad som skulle ske.

ANNONS

Black Lives Matter

Ända sedan Premier League startade igen har spelare, ledare och domare tagit ett knä strax innan avspark, som ett sätt att visa sitt stöd för Black Lives Matter-rörelsen. Under de första matcherna ersatte Black Lives Matter även alla spelarnamn på tröjryggen.

Richard Masters fick föga överraskande frågan om detta på något sätt hade förändrat Premier Leagues hållning att inte acceptera politiska budskap alls, och om vi skulle få se fler exempel på liknande protester i framtiden.

Nejdå, inte alls tydligen. Richard Masters menade att detta var ”speciella omständigheter”, innan han gav sig in i en rätt trasslig distinktion mellan politiska och moraliska frågor där det ena inte var okej men det andra var det.

Här är det så klart omöjligt att veta var gränsen går för vad som är politik och vad som är moral. Det känns ju dessutom rätt uppenbart att de två begreppen heller inte riktigt går att hålla sär. Det ena ger liksom det andra på något vis.

ANNONS

Vi vet att Premier League har varit minst sagt nedslående på vad som definitivt har kunnat ses som moraliska ställningstaganden förut. Vad som gör att just detta är så ”speciella omständigheter” är inte helt glasklart.

Vilket möjligen förstärker misstanken att det för Premier League mest handlar om PR. Att man vill se bra ut i dessa protester. Eller kanske snarare att man fattar hur illa det skulle se ut att inte vara med i dessa protester.

Newcastles uppköp

Newcastles pågående uppköp av Saudiarabien med flera var också på tapeten. Här var det framför allt den skotska parlamentsledamoten John Nicholson som förhörde sig över uppköpets mer moralpolitiska aspekter. Mänskliga rättigheter typ.

Nicholsons främsta retoriska poäng verkade vara att det vore pinsamt för Premier League att godkänna Saudiarabien som ägare men inte Louis Tomlinson från One Direction. En poäng som försvagades av att det var Football League som stoppade Tomlinson.

ANNONS

Från Richard Masters svar kunde man utläsa några saker. Bland annat att han hoppades på att ett besked i frågan skulle komma förr snarare än senare, samt att det helt klart var frågan om piratsändningar som var det överhängande problemet.

Masters förnekade att den brittiska regeringen utövat några påtryckningar, men såg rätt besvärad ut i sina svar. Flera andra källor har rapporterat om sådana påtryckningar och att regeringen vill ha igenom uppköpet, av kommersiella skäl.

Här pågår för närvarande en parallell opinion om att Premier League har ett ansvar att skynda på och faktiskt komma med ett beslut, inte dra ut på frågan då det skapar en betydande osäkerhet för klubben, dess spelare, anställda och supportrar.

Processen måste självfallet få ta den tid det tar och kan inte i det avseendet låta sig stressas. Men om Premier League medvetet drar ut på processen antingen av taktiska skäl eller som en förhandling med Saudiarabien, ligger det onekligen något i opinionen.

ANNONS

Richard Masters betonade intressant nog att piraten i sammanhanget, BeoutQ, hade lagt ned.

:::

Premier League fortsätter under kvällen. Bournemouth med en match de nästan helt säkert måste vinna hemma mot Newcastle. Arsenal kan inte rimligtvis tappa poäng hemma mot Norwich. Everton mot Leicester känns som en match som hade kunnat vara betydligt hetare än vad den nu känns. West Ham mot Chelsea i en potentiellt mycket het match, viktig för båda lagen.

:::

13 juli är tydligen dagen då CAS ger besked om Man Citys europeiska öde de kommande säsongerna.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto