POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
2v

Därför åker Watford ur Premier League!

Att döma utifrån vad experterna, twitter och den populära uppfattningen säger så åker Watford ur Premier League eftersom de har slagit vad som borde vara ett rätt svårslaget rekord, Watford har nämligen sparkat tre managers under en och samma säsong. Ett rekord som knappast väcker någon större beundran.

Det är på sätt och vis sant så till vida att det naturligtvis aldrig är något bra tecken när en klubb sparkar en manager under säsongen, än mindre två managers, och naturligtvis allra minst när samma klubb sparkar tre managers under en och samma säsong. Ändå känns det som att den förklaringen lite väl uppenbart blandar samman orsak och verkan.

Vad förklaringen så klart missar är att när Watford väl sparkade Nigel Pearson, sin tredje manager, så låg Watford redan riktigt illa till i nedflyttningsstriden. Vad förklaringen missar är att Watford inledde säsongen katastrofalt, och alltså befann sig i träsket redan innan de ens hunnit med att sparka sin första manager.

Det kan nog diskuteras i vilken utsträckning respektive sparkning och därpå följande anställning faktiskt hjälpte Watford att bättre klara nedflyttningsstriden. Med facit på hand kan vi nog konstatera att det gjorde de inte alls. Pearson hade en kortsiktig effekt som dog ut, Quique Sanchez Flores ingen effekt alls.

Men det går inte därför att hävda att dessa sparkningar och anställningar orsakade Watfords nedflyttning. Man skulle möjligen kunna spekulera i vad som hade hänt om Watford bestämt sig för att istället för att sparka Javi Gracia visa honom fortsatt förtroende, och att det gett laget stabilitet. Men det känns långsökt.

Underligt nog är det ingen som någonsin skulle få för sig att ställa sig frågan om Bournemouth, som gick upp i Premier League samtidigt som Watford och alltså har hållit sig kvar lika länge som Watford, åkte ur Premier League för att de aldrig sparkade sin manager.

Varför åker då Watford ur Premier League? Jag har gjort motsvarande bloggar för Norwich och för Bournemouth, och nu har turen alltså kommit till Watford. Vilka är de främsta, konkreta skälen till att Watford efter fem år åker ur Premier League och nästa säsong spelar i Football League?

Inte längre skyddade av en stark höst

Watfords fyra första säsonger i Premier League följde mer eller mindre samma ungefärliga mönster. Laget inledde säsongen oväntat starkt, befann sig under hösten i tabellens övre regioner, och hyllades av de flesta, ibland även av mig.

Under vintern och våren tog sedan Watfords prestationer och resultat ett nosdyk, och laget rasade i tabellen. Men Watford klarade sig alltid undan nedflyttning eftersom de hunnit skaffa sig så många poäng under hösten.

Bakom det där mönstret gick det alltid att se den något oroväckande frågan: Vad händer den säsongen Watford inte gör en oväntat stark höst?

Svaret på den frågan fick vi den här säsongen. Watford inledde inte den här säsongen oväntat starkt, utan istället oväntat uselt. Watford hade inte längre någon poängbuffert som skyddsnät, och åkte tämligen osentimentalt ur Premier League.

Watfords svaga offensiv

Omedelbart efter förlusten mot Arsenal, och när Watfords nedflyttning var bekräftad, drog Troy Deeney iväg på en frustrerad rant om allting som gått fel för Watford, och pekade först och främst på lagets svaga defensiv.

Sant är att Watford många gånger varit för sårbara och släpphänta bakåt. Men det betydligt större problemet för Watford den här säsongen har varit att deras offensiv över huvud taget inte har fungerat.

Lagets kvalitativa statistik visar på just detta. Watford tar sig fram till väldigt få så kallade high-value positions, med andra ord väldigt bra målchanser. Dessutom har laget varit väldigt ineffektiva med de riktigt bra målchanser de trots allt har skapat.

Även tabellen visar på detta. Watford är varken bättre eller sämre än sina konkurrenter i nedflyttningsstriden vad gäller antalet insläppta mål. Men däremot märkbart sämre vad avser antalet gjorda mål.

André Gray, Roberto Pereyra, Gerard Deulofeu, Ismaila Sarr är offensiva spelare som inte alls har presterat för Watford den här säsongen.

Impulsivt beslutsfattande

Watford har aldrig gjort sig kända som några stora vurmare av långsiktighet, om något så tvärtom. Men att agera genomtänkt på kort sikt är inte därmed detsamma som att ägna sig åt så kallat impulsivt beslutsfattande.

En svag avslutning på förra säsongen hade väckt en hel del frågetecken runt Javi Gracia, men Watford valde ändå att behålla honom. En svag inledning på den här säsongen fick Watford att sparka Gracia efter enbart fyra matcher.

Det märkvärdiga är kanske inte att Watford väljer att sparka Javi Gracia. Det märkvärdiga är att de väntar tills fyra matcher in på nästa säsong. Istället för att agera mer planerat och fatta beslutet redan under sommaren, och ge en ny manager ett bättre läge.

Watford ger därmed ett intryck av att låta sig styras av affekt och omedelbara impulser, snarare än någon tydlig plan eller kalkyl. Liknande skulle kunna sägas om beslutet att plötsligt sparka Nigel Pearson med bara två matcher kvar av säsongen.

Varför? Av allt att döma på grund av ett gräl mellan Pearson och ägaren. Skäl för att sparka Pearson? Absolut, det kan det mycket väl vara. Men varför inte bara vänta med beslutet tills säsongen är färdigspelad?

Oinspirerade anställningar

Här riskerar jag möjligen i viss utsträckning säga emot min egen inledning, men ett skäl att Watford åker ur Premier League är att deras anställningar helt enkelt saknade den nödvändiga inspirationen.

En förklaring till detta misstänker jag vara just deras impulsiva beslutsfattande, som tvingade Watford att snarare hitta tillgängliga nödlösningar än att faktiskt genomföra någon genomtänkt rekryteringsprocess.

Efter att Watford sparkat Javi Gracia efter fyra matcher av säsongen, och därmed efter transferfönstret, så grävde man fram en redan använd manager i form av Quique Sanchez Flores. En anställning av högst praktisk karaktär.

När Sanchez Flores visade sig inte få den önskade effekten så fick han i sin tur sparken efter tio matcher. Att kalla Nigel Pearson för en nödlösning är möjligen något elakt, men han passade verkligen inte in i Watfords normala profil för managers.

Pearson kändes som en manager som råkade vara tillgänglig, och som dessutom blidkade några av Watfords äldre och mer tongivande spelare.

Bristande disciplin och lagmoral

Att hela tiden byta managers är inte oproblematiskt. Indirekt eftersom det indikerar ett lag som har tydliga problem och arbetar i motgång. Direkt eftersom det urholkar både managers auktoritet och spelarnas relation till klubben.

Jaget börjar gå före laget för spelarna. Hade problemen som uppstod med André Gray med flera spelare under uppehållet kunnat hända i andra klubbar? Ja, absolut, och det hände också. Var det överraskande att det hände just i Watford? Nej, inte det minsta.

Watfords problem mot slutet av säsongen, och kanske i synnerhet efter uppehållet, var inte bara att Watford förlorade fotbollsmatcher, utan att spelarna många gånger inte ens verkade särskilt bekymrade över att spela fotbollsmatcher.

Visst finns det spelare i Watford som blöder för laget och för klubben. Men det har funnits för få spelare i Watford som verkligen blöder för laget och för klubben. Vilka som är vilka kommer nu med största sannolikhet visa sig under sommaren.

Vem som än är Watfords manager nästa säsong kommer både ha ett intressant lag att arbeta med, och ett stort omställningsarbete att genomföra.

Publicerad 2020-07-27 kl 18:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto