Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Brighton fick precis vad de ville med Graham Potter

Peter Hyllman 2020-06-30 06:00

Brighton fick mycket skit för ett år sedan när de tog det till synes kontroversiella beslutet att sparka Chris Hughton och ersätta honom med Graham Potter. Hughton hade precis med knapp marginal lyckats rädda Brighton kvar i Premier League för andra säsongen i rad, och bättre än så kunde ju Brighton knappast räkna med att det skulle gå, enligt alla som förstod sig på. Beslutet beskrevs som hybris.

Ett år senare är det möjligt att börja utvärdera vilka som hade rätt, Brighton eller förståsigpåarna. Av uppenbara skäl är säsongen ännu inte färdigspelad, så här kan inte jämföras helt identiska säsonger. Samtidigt finns det också en liten risk, om säsongen är färdigspelad, och vi vet om Brighton åker ur eller ej, att jämförelsen alltför banalt bara tar utfallet i beaktande. Åka ur – bad! Hålla sig kvar – good!

Brighton ville med anställningen av Graham Potter komma vidare i sin utveckling, och uppnå en högre potential i sin fotboll. De ville börja spela en mer progressiv fotboll och en mer underhållande fotboll. Samtidigt ville Brighton självfallet även hålla sig kvar i Premier League. På längre sikt är det kanske till och med så att Brighton vill mer än enbart att hålla sig kvar i Premier League.

Annons

Chris Hughton representerade en tämligen konservativ idé om fotboll. Fastän han lyckades hyfsat väl med sin idé fick han också kritik för att inte riktigt lyckas utnyttja potentialen i Brightons trots allt offensivt rätt talangfulla spelartrupp. I någon mening en av Premier Leagues mer underskattade spelartrupper. Samtidigt visade Graham Potter upp en både progressiv och produktiv fotboll med Swansea i Football League.

Den första frågan måste därför bli om Brighton rent spelmässigt har fått vad de så att säga betalade för med Graham Potter. Spelar Brighton den här säsongen en mer positiv, mer progressiv och mer underhållande fotboll än vad Brighton gjorde förra säsongen med Chris Hughton som manager? Här är det alltid subjektivt vad som menas med det, men där finns naturligtvis alltid de vanliga statistiska måtten på ett lags fotboll.

Annons

Här gillar jag normalt sett att titta på de generella måtten av antal tagna skott per match och antal mottagna skott per match, samt balansen dem emellan. Främst för att det ger en rätt bra bild över vad det finns för intention bakom ett lags spelidé. Här kan det faktiskt hjälpa att inte titta så mycket på antal skott per mål etc, eftersom sådant kan innehålla både tillfälligheter samt rent individuell spetskompetens.

Mottagna skott per match

Under Chris Hughton tog Brighton emot 15,3 skott per match. Den här säsongen under Graham Potter tar Brighton emot 12,2 skott per match. En väsentlig skillnad. Endast två lag tvingades absorbera fler skott per match än Brighton förra säsongen. Graham Potter har fört upp Brighton till mitten av den tabellen.

Tagna skott per match

Skillnaden är desto mer markant i tagna skott per match. Förra säsongen producerade Brighton endast 9,7 skott per match, vilket var näst minst i Premier League. Denna säsong producerar Brighton i genomsnitt 13,0 skott per match, en ökning med över 40%. Endast sex lag i Premier League producerar fler skott per match än Brighton.

Annons

Balansen

Vad säger detta oss om den generella matchbilden för Brighton? Brighton har gått från att ta emot 5,6 fler skott per match än de själva tar, till att den här säsongen själva producera fler skott än vad de tvingas absorbera. Vilket är ett sätt att i siffror uttrycka en övergång från en defensivt balanserad fotboll till en offensivt balanserad fotboll.

Andra, mer kvalitativa mått, bekräftar egentligen samma bild. Brighton förväntades förra säsongen släppa in 1,68 mål per match samtidigt som de förväntades göra 1,05 mål per match. En negativ förväntad målskillnad per match således. Den här säsongen förväntas Brighton släppa in 1,4 mål per match samtidigt som de förväntas göra 1,32 mål per match. Fortfarande negativt således, men betydligt mindre negativt.

De som menade att Brighton skulle få sota defensivt för sin vilja att spela en mer offensiv fotboll har alltså fått fel. Åtminstone i meningen att Brighton förväntas släppa in färre mål per match nu än tidigare. Idén är väl för all del både känd och grundläggande, ju mer ett lag själva kontrollerar bollen desto färre möjligheter har motståndarna att göra mål på det laget. Ändå är Brightons försvar i sig självt känsligare nu än förra säsongen.

Annons

Ännu ett avseende som Brighton faktiskt inte lyckats förbättra sig på är skärpan i sina avslut, alltså effektiviteten i att utnyttja sina målchanser. Här har Brighton faktiskt blivit svagare både i absoluta och i relativa termer, och är alltjämt ett av de svagare lagen i ligan. Hade Brighton varit bättre på att göra mål på sina chanser, så hade det kanske aldrig blivit aktuellt med någon nedflyttningsstrid.

Brighton klarade sig däremot inte helt från nedflyttningsstriden. När säsongen tog sitt uppehåll var Brighton ett av lagen indragna i den kampen. Å andra sidan, med vinsten mot Arsenal i första matchen efter uppehållet, och poängen mot Leicester i den andra matchen, så talar nog det mesta nu för att Brighton har spelat sig själva till säkerhet, och spelat sig själva kvar i Premier League.

Annons

Om inget mycket anmärkningsvärt inträffar så kommer Brighton alltså ha uppnått med Graham Potter precis vad de uppnådde med Chris Hughton. Det vill säga de håller sig kvar i Premier League. Men förmodligen med bredare marginal än vad Hughton faktiskt lyckades med. Dessutom har Brighton gjort det med en mer positiv, en mer produktiv och en mer underhållande fotboll.

Kommer de som våldsamt kritiserade Brighton för ett år sedan nu att göra avbön, medge att de hade fel, och i någon mening be Brighton om ursäkt? Man kan ju tycka det. Även om de inte bryr sig så mycket om det där med hur fotbollen faktiskt ser ut så borde det ju rimligtvis vara så att om det var berömvärt av Chris Hughton att hålla Brighton kvar i Premier League så borde det ju vara minst lika berömvärt när Graham Potter gör det.

Annons

Men förmodligen kan vi nog glömma att så sker. Framför allt skulle jag tro eftersom för dem handlade det nog till sist mycket litet om vad för fotboll som spelas, att hålla sig kvar i Premier League och så vidare. Deras åsikter var egentligen mer grundade i uppfattningen att det är generellt fel att sparka managers, och i deras egna föreställningar om vad Brighton är för klubb och vad de borde vara nöjda med.

Vad man måste anta är en önskvärd effekt för Brighton med att kunna spela en mer positiv och progressiv fotboll är att det ska ge dem bättre chans mot Premier Leagues största klubbar. Här kan vi konstatera att hittills den här säsongen hemma på Amex är Brighton obesegrade mot någon av de sex stora klubbarna plus Wolves, två vinster och två oavgjorda så här långt.

Helt rättvisande är kanske inte den beskrivningen då Brighton har kvar att möta den här säsongen hemma på Amex Man Utd, Man City och Liverpool. Man Utd alltså redan ikväll. Sviten kan alltså mycket väl komma att försvagas. Samtidigt kommer den naturligtvis i vilket fall som helst att vara bättre än förra säsongens motsvarande resultatrad om två vinster, en oavgjord och fyra förluster.

Annons

Samtidigt börjar det inte längre vara överraskande att Brighton kniper poäng och segrar mot storlagen på hemmaplan. När Brighton besegrade Arsenal häromsistens så innebar det dubbla segrar mot Arsenal den här säsongen, för första gången. Oroväckande för Man Utd borde vara att Brighton har vunnit båda matcherna mot dem hemma på Amex sedan de 2017 kom tillbaka till Premier League.

Det krävs alltså ett visst mått av önsketänkande av Man Utd för att se sig själva som alltför glasklara favoriter den här kvällen. Samtidigt tar frånvaron av publik så klart bort en av Brightons mest uppenbara egna fördelar den här kvällen. Vinner Brighton mot Man Utd kan de förmodligen anse som klart vad som i nuläget kanske mest bara kan beskrivas som högst sannolikt, att de håller sig kvar i Premier League.

Vi kan alltså inte riktigt ännu säga med bombsäker självklarhet att Brighton faktiskt kommer hålla sig kvar i Premier League. Vad vi däremot kan säga med högsta tänkbara självklarhet är att Brighton fick vad precis vad de ville ha när de anställde Graham Potter för ett år sedan. Det var aldrig den övning i hybris och i högmodet som skulle komma före fallet som journalisterna och experterna varnade för.

Annons

Kommentarer som kanske inte riktigt lyckades avslöja det skumma i Brightons tänkande riktigt lika mycket som de avslöjade det skumma i journalisternas och experternas egna sätt att tänka.

Peter Hyllman

Kan Exeter åstadkomma ett konstverk och återvända till League One?

Peter Hyllman 2020-06-29 16:00

Exeter City verkar ha lyckats med något som varken Man Utd eller Arsenal har lyckats särskilt bra med. För två år sedan var Paul Tisdale den mest långvarige manager i engelsk fotboll på ett och samma jobb. Han hade då varit Exeters manager i tolv år, och sågs med rätta som en klubbikon precis som Alex Ferguson och Arsene Wenger. Exeter lyckades dock ersätta Tisdale på ett relativt smidigt sätt.

Matt Taylor är managern som tog över Exeter City efter Tisdale. Taylor är en gammal klubbikon även han, en trotjänare och talisman som spelare. Taylor känner alltså till Exeter väldigt väl, liksom Exeter känner till Taylor väldigt väl. Förra säsongen var hans första säsong, och det krävde en viss omställning. Exeter slutade nia i League Two. Den här säsongen, hans andra, har Taylor tagit Exeter till League Twos playoff-final.

Exeter är en speciell engelsk klubb. Den är kanske framför allt en av få engelska klubbar som är helt och hållet ägd och styrd av sina egna supportrar, genom Exeter Citys egen supportertrust. Trusten bildades 2000, inledningsvis som ett sätt att dra in finansiering, men 2003 övertog trusten ägandet av klubben, sedan dess tidigare ägare arresterats för förskingring, med Exeter för första gången nedflyttade ur Football League.

Annons

Möjligen är det just i Exeters särprägel vi ser ett av de grundläggande skälen varför de skiljde sig från Paul Tisdale. Kanske skar sig det kollektiva idealet som ett supporterstyre måste utgå från med att Tisdale i allt högre utsträckning kom att personifiera Exeter som klubb. Kanske ansåg Exeters supportertrust, styrelse och supportrar att Tisdale i någon mening hade börjat överskugga klubben, medvetet eller omedvetet.

Tisdales starka ställning i klubben hade sina självklara anledningar. Han tog över Exeter 2006 med klubben fortfarande i National League, och tog dem direkt till playoff-final, som dock förlorades. Säsongerna därefter blev däremot en sagoresa. Exeter vann playoff säsongen därpå, var tillbaka i Football League, för att som nykomling bli omedelbart uppflyttade till League One.

Annons

Nedflyttning tillbaka till League Two följde, det blev bara tre säsonger i League One. Men den initiala framgången, Exeter har aldrig spelat högre än i League One någonsin, gav Tisdale hjältestatus i klubben. Lite på samma sätt som Arsene Wengers tidiga framgångar gjorde honom untouchable i Arsenal. Tisdale skulle komma att fortsätta jaga uppflyttning med Exeter under sex säsonger, men kom aldrig närmare än två förlorade playoff-finaler.

Omöjligt är det inte att detta skapade viss frustration hos Paul Tisdale. För med varje år som gick så gjorde han en allt större grej av att Exeter rörde sig med så liten budget. Han började alltmer muttra över de begränsningar Exeter levde med just för att de var ägda av sin supportertrust. Vad Exeter City i någon mening identifierade sig själva med, blev för Tisdale något som höll klubben, och kanske honom själv, tillbaka.

Annons

Utifrån Exeter Citys position blir läget då lite speciellt. Att ha en manager som inte helt och fullt accepterar och respekterar klubbens strategi och identitet blir i längden problematiskt. Om inte klubben själv vill ändra sin strategi och identitet så måste andra val göras. Dessutom kan nog Exeter ha ansett att med sex år av försök till uppflyttning utan att lyckas för Tisdale, så var det kanske ändå dags att försöka förnya sig.

Om Matt Taylor verkligen innebar en förnyelse är svårt att säga. Taylor var en helt intern anställning. Efter sin tid som spelare i Exeter så var han Exeters U23-manager. Därifrån blev han klubbens nye manager. Men med Taylor fick Exeter en manager som köpte klubbens fokus på egna, unga produkter, klubbens ekonomiska förutsättningar med mera. Framför allt fick Exeter med Matt Taylor kanske en manager med ny energi.

Annons

Den energin har nu alltså tagit Exeter till ännu en playoff-final i League Two. Deras tredje på fyra säsonger. En match från att återvända till League One med andra ord. Redan under sin andra säsong har Matt Taylor tagit Exeter lika långt som Paul Tisdale lyckades med under den andra halvan av sin tid i klubben. För Tisdale blev det däremot hit men inte längre. Två förluster mot Blackpool och Coventry såg till den saken.

Northampton är Exeters motståndare den här gången. En tuff motståndare som borde vara laddade med självförtroende och en känsla av öde och oslagbarhet efter att i sin playoff-semifinal ha vänt ett 0-2 underläge från den första matchen på bortaplan mot ett defensivt mycket starkt Cheltenham. Men Exeter borde inte precis brista i självförtroende heller, efter att själva ha vänt och vunnit sin semifinal mot Colchester efter förlängning.

Annons

Frågan för Northampton är kanske om förra matchens bragdinsats mot Cheltenham var ett isolerat undantag eller början på något nytt. De förlorade alltså innan dess hemma mot Cheltenham med 0-2, och de avslutade ligaspelet innan uppehållet med sju förluster på åtta matcher. Med nöd och näppe slutade de sjua i tabellen. Å andra sidan var den åttonde matchen en 2-0-seger mot just Exeter.

Frågan för Exeter är möjligen dels om de har lyckats jaga bort alla spöken som måste hemsöka dem gällande de två tidigare playoff-finalerna de förlorat, dels om anfallarna Ryan Bowman och Lee Martin kan ha en dag då de sätter sina chanser snarare än missar dem. Ett inte ovanligt dilemma för Exeter och Matt Taylor. Uppenbart på Taylor är att han framför allt fokuserar på att förbereda sina spelare mentalt inför matchen.

Annons

Frågan för både Northampton och Exeter blir inte bara att lyckas hantera Wembley, utan att lyckas hantera den säkert mycket märkliga känslan av ett helt tomt Wembley. Det är den första tävlingsmatchen som spelas på Wembley framför tomma läktare. Åtminstone på nya Wembley. Vilket ändå måste vara en märklig känsla, på en så stor arena, och med en match som gäller så mycket.

Paul Tisdale beskrev de sista åren sitt jobb i Exeter som att han var tvungen att åstadkomma ett konstverk varje säsong. Vilket lyckas med konststycket att på samma gång låta både lite gnälligt och lite självförhärligande. Kanske är det inte så konstigt att man sade adjö till varandra. Matt Taylor kan ikväll lyckas med vad Tisdale aldrig lyckades med, att ta Exeter tillbaka till League One.

Vilket är rätt precis så högt som helt supporterägda klubbar brukar kunna komma i engelsk fotboll. Men det vore dumt av Exeter att inte ändå sträva däråt, och kanske även sträva högre än så. För som T.S. Eliot uttryckte saken: ”If you aren’t in over your head, how do you know how tall you are?” Exeter ansågs nog allmänt ha tagit sig vatten över huvudet när de för två år sedan sade tack och adjö till Paul Tisdale.

Annons

Kanske får Exeter ikväll veta hur långa de faktiskt är.

Peter Hyllman

De fem lag som klarat uppehållet bäst respektive sämst

Peter Hyllman 2020-06-29 06:00

Lite tidigt är det kanske att sia om. Endast två-tre ligaomgångar har spelats sedan den engelska fotbollen drog igång igen, samt FA-cupens kvartsfinaler, vilket gör det svårt att hålla sär trend från tillfällighet. Samtidigt finns det kanske en poäng i att ta upp saken nu när det fortfarande existerar någon form av omedelbarhet efter det här uppehållet, med så få andra variabler inblandade som möjligt.

Att veta vad som är kausaliteter och vad som bara råkar vara rena korrelationer, det vill säga två saker som råkat inträffa i nära anslutning till varandra, är sällan helt lätt. Här brukar många gå fel. Vi kommer självfallet aldrig veta hur de här matcherna som har spelats efter uppehållet hade slutat om det aldrig blivit något uppehåll. Kanske hade de slutat på exakt samma sätt. Kanske inte.

Den enkla utvägen är då kanske att bara strunta i hela frågan om kausalitet, och bara kommentera vilka lag som har råkat göra det anmärkningsvärt bra eller dåligt så här direkt efter uppehållet, egentligen oavsett varför detta än må vara. Ett sätt att avgöra om något är anmärkningsvärt bra eller dåligt är att se om det är något trendbrott från lagets prestationer innan uppehållet, eller om man över- eller underpresterat vs motståndet.

Annons

Är frågeställningen över huvud taget intressant eller meningsfull? Det är väl inte alldeles självklart. Men givet att det har spekulerats i vilken effekt uppehållet kommer få på hela säsongen, och på de tankar som finns på vilka lag som vinner respektive inte vinner på uppehållet och de lite speciella regler och förutsättningar detta har medfört, så kan det ju vara lite intressant att se i vilken utsträckning dessa tankar stämmer med vad vi ser.

Till sist blir det ju ändå en fråga om en slags kompetens och skicklighet. Uppehållet är knappast något som går att skylla från sig på, även om så klart många kommer använda det på det viset. Uppehållet är i någon mening lika för alla. Det var en situation som uppstod under den här säsongen. Alla hade att hantera situationen efter sin egen bästa förmåga. Vissa har lyckats, andra har inte riktigt lyckats.

Annons

Här är, enligt mig, de fem lag som klarat av uppehållet bäst respektive sämst.

BÄST

(5) Derby County

Laget som tagit flest poäng i EFL Championship sedan den 1 januari är Derby County, vilket händelsevis råkar vara samma datum som Wayne Rooney kom till laget. Sedan dess har Derby County gått från 17:e plats i tabellen till åttonde plats, med ett rejält playoff-momentum. Vad man kan säga är att Derby County sannerligen inte har låtit uppehållet att störa detta momentum. Två raka vinster mot Millwall och Reading har gett dem ett rejält hugg på playoff.

(4) Cardiff City

Vissa lag i engelsk fotboll är baserat på sitt sätt att spela fotboll närmast att betrakta som ogräs som växer överallt och förhindrar vackrare blommor att komma fram. Ingen kritik mot ogräs på så vis, det är jäkligt bra på vad det gör. Är Cardiff den engelska fotbollens ogräs? Det låter jag vara osagt. Jag nöjer mig med att säga att det går bättre för Cardiff än vad jag hoppas det ska göra. Tunga vinster mot Leeds och Preston North End efter uppehållet har tagit upp dem på playoff-plats.

Annons

(3) Chelsea

Uppehållet verkar inte ha gjort Chelsea några otjänster. Först vinner de en på pappret potentiellt tuff bortamatch mot Aston Villa. Sedan vinner de under kanske lite speciella omständigheter även mot Man City, hemma på Stamford Bridge. Jackpot så klart för ett lag som kämpar om Champions League-platser. Två tunga hinder avklarade i den kampen. Kvartsfinalen mot Leicester i FA-cupen var också en potentiellt tuff match, som Chelsea vann.

(2) Wolves

En något fascinerande sak i Champions League-striden är hur många av Man Utds och kanske också Chelseas supportrar som helt och hållet verkar ha glömt bort Wolves. Här kan vi tala om att underskatta en motståndare på egen risk. Wolves har vunnit tre raka ligamatcher efter uppehållet, mot West Ham, Bournemouth och mot Aston Villa, och med kvaliteten i det laget, inte minst Premier Leagues just kanske bästa duo i Adama Traoré och Raul Jimenez, så vore det idioti att ge dem mindre chans än t ex Man Utd.

Annons

(1) Brentford

Egentligen borde det kanske göras större sak än vad det görs av att Sverige faktiskt har en lagkapten så högt upp i engelsk fotboll som toppen av EFL Championship. Men så är det. Pontus Jansson, ny i klubben för säsongen, har fått Brentford att leva upp till de stora orden inför säsongen om att försöka bli uppflyttade till Premier League. Två raka vinster efter uppehållet mot övriga topplag i form av Fulham och West Brom har gett Brentford rejält hugg på en av de automatiska uppflyttningsplatserna.

SÄMST

(5) Bristol City

Bristol City var en av klubbarna som inför uppehållet jagade en playoff-plats. Redan den första matchen efter uppehållet kändes avgörande på så vis, mot Blackburn Rovers, en annan klubb jagandes playoff. Det började bra med en tidig Bristol City-ledning, innan matchen rann iväg till en 1-3-förlust. Efter matchen menade Lee Johnson att Bristol City nästan hade ”spelat för bra”, vilket var en av de mer märkliga analyserna jag sett. Det problemet verkade han dock ha åtgärdat till nästa match mot Sheffield Wednesday.

Annons

(4) Fulham

Fulham var en av klubbarna med siktet inställt på automatisk uppflyttningsplats, och Fulham var nog också den klubb som Leeds och West Brom var mest oroade över skulle kunna hota dem om uppflyttning. Fulhams två första matcher efter uppehållet, mot Brentford och mot Leeds, var också matcher mot två direkta toppkonkurrenter. Fulham har förlorat båda matcherna, och har även sett mycket bleka ut i båda. Räddningen är kanske att uppflyttning ändå var ett långskott, och playoff känns säkrat.

(3) Sheffield United

Någonstans måste man kanske ha viss förståelse för om Sheffield United har haft svårt att ladda om efter uppehållet. Om de känner en viss form av nöjdhet med säsongen. De har inte lyckats uppbåda samma energi och organisation efter uppehållet som de hade innan, men i vilket fall som helst kommer det ju vara en strålande säsong för dem. Det lär väl inte heller ha hjälpt att ha blivit bortdömda den troliga segern i den första matchen. Men förlusten i FA-cupkvartsfinalen mot Arsenal kändes onödig.

Annons

(2) Leicester

Oroväckande för Leicester är att Chelsea själva inte spelade särskilt bra i FA-cupkvarten mot Leicester, men ändå lyckades Chelsea vinna. Det har sett håglöst och energilöst ut i Leicester efter uppehållet, och de båda matcherna mot Watford och Brighton, som båda två slutade oavgjort, visade också rätt tydligt på detta. Ett lag som under en längre tid har sett i praktiken klara ut för Champions League måste rycka upp sig, annars kommer de tre jagande lagen bakom dem att äta upp deras försprång.

(1) Norwich

Kan man vara alltför kritisk mot ett lag som man redan innan uppehållet menade hade i praktiken åkt ur Premier League redan? Well, Norwich hade ändå en liten chans att ge sig själva chansen att hålla sig kvar i Premier League så här omedelbart efter uppehållet, med två raka hemmamatcher mot klart vinnbart motstånd som Southampton och Everton. Två matcher som istället förlorades, och det lilla hopp som fanns dog snabbt. Därefter förlorar Norwich igen på hemmaplan, i FA-cupen, mot ett svagt spelande Man Utd.

Annons
Peter Hyllman

Har FA tappat bollen med FA-cupen?

Peter Hyllman 2020-06-28 06:00

Stor sak har gjorts av hur olika ligor och organisationer har hanterat pandemin och hur de hanterat och planerat slutförandet av sina respektive säsonger. Här får man väl ändå säga att både Premier League och Football League har lyckats relativt bra och kommit fram till en lösning som om inte perfekt så ändå så bra som möjligt. Likaså måste man uppskatta vad UEFA har lyckats hitta på med Champions League och Europa League.

FA har däremot hamnat betydligt mycket mindre under den kritiska luppen. Vilket egentligen är rätt märkligt givet både att det trots allt är FA som har det övergripande ansvaret för all fotboll i England, och att de trots allt är huvudmän för en av de tre återstående inhemska tävlingarna i form av FA-cupen. Det är ju liksom heller inte vilken tävling som helst, utan kanske dess främsta flaggskepp.

Ändå är känslan, som möjligen riskerar vara förhastad, att FA har tappat bollen vad gäller hur de valt att hantera och slutföra FA-cupen den här säsongen. Problemet, som jag ser det, är att fastän alla klubbar nu var inställda på att slutföra säsongen så betyder det ändå att fokus ligger just på att bara slutföra den, inget annat. Avslutningen på denna säsong får en helt annan dynamik än vad en vanlig säsong normalt brukar ha.

Annons

En teori var att FA-cupmatcherna skulle bli ett kliv uppåt i nivå eftersom cupelementet skulle ge matchen en mer direkt nerv som bättre kunde kompensera för energibortfallet med tomma läktare. Resonemanget låter inte alldeles ologiskt. Verkligheten så här långt ger däremot mer intrycket av att energin sjönk ännu mer, och att lagen går in till dessa FA-cupmatcher med en träligare attityd än annars.

FA-cupen har under många år ställts lite i motsats till ligaspelet. Åtminstone så att ligan alltid har prioriterats på FA-cupens bekostnad. Avslutningen på den här säsongen, där ligamatcherna kommer tjockt och snabbt, betydligt tätare än normalt, innebär kanske inte heller det alldeles ologiskt att lagen som fortfarande krigar om saker i ligan kommer vara ännu mer benägna att prioritera bort FA-cupen både i ande och i handling.

Annons

Vad kan då detta tänkas få för effekter på FA-cupens kvartsfinaler?

Norwich vs Man Utd

Här vet vi redan utfallet. Man Utd vann med 2-1 sedan Harry Maguire målat i näst sista förlängningsminuten, sedan Norwich fått Timm Klose utvisad i 89:e minuten. En ganska bedrövlig match, där Man Utds fokus och tempo var mycket lågt. Man Utd har självklart mycket kvar att spela för i ligan och i Europa League. Norwich är i praktiken redan nedflyttade från Premier League, och hade kanske lite mer energi för den här matchen.

Sheffield United vs Arsenal

Båda lagen befinner sig egentligen i någon rätt märklig twilight zone där båda för all del har chans på Champions League-platser, men en mycket avlägsen chans. Sheffield United är helt säkert betydligt mer nöjda med sin ligasäsong ändå, och kan kanske se FA-cupen som körsbäret på tårtan. Att spela FA-cupfinal vore mäktigt för dem. Arsenal har ändå sin nutida FA-cuptradition, ändå tror jag inte Mikel Arteta prioriterar detta jättehögt.

Annons

Leicester vs Chelsea

Både Leicester och Chelsea har bra med arbete kvar att göra för att säkra sina platser i Champions League nästa säsong. Deras fokus på FA-cupen borde därför vara på gränsen till obefintligt. Man tycker att en hägrande cuptitel borde vara något större och potentiellt ännu mer värdefullt för Leicester, men de hade nog behövt lyckats behålla sitt stora försprång i tabellen från förut för att verkligen våga gå för fullt här.

Newcastle vs Man City

Tvärtom för Leicester och Chelsea så har Newcastle och Man City båda två förmodligen ingenting alls kvar att spela för i ligan. Newcastle kommer inte åka ur Premier League men heller inte uppnå något i tabellen. Man City vinner inte ligan men kommer heller inte missa Champions League. FA-cupen kan bli viss revansch för Man City. Men kanske ser Steve Bruce en FA-cuptitel som hans bästa chans att få behålla jobbet?

Annons

Fantasilöst känns det ändå av FA att i princip inte förändra något med FA-cupens upplägg utifrån det sätt säsongen avslutas på. UEFA har fått till ett rätt speciellt upplägg med sina cuper. Jag kan inte hjälpa att känna att FA-cupen hade kunnat vinna något otroligt på ett liknande upplägg den här sommaren. Det vill säga att den spelades i ett svep som en slags miniturnering efter det att ligaspelet var avklarat.

Allt fokus hade då kunnat läggas på FA-cupen. Det hade inte längre behövt vara en fråga om att prioritera bort FA-cupen på grund av ligaspelet. Tvärtom hade mycket mer kraft kunnat läggas på FA-cupen som också hade kunnat få mycket mer uppmärksamhet än att som nu mer eller mindre krocka både med matcher i Premier League och med matcher i Football League. Men det krävde så klart att man tänkte i lite nya banor.

Annons

Vilket väl liksom aldrig har varit FA:s främsta kännetecken. En trög, byråkratisk organisation som är så fast i hur de alltid har gjort saker att den sedan många år tillbaka har varit på väg att göra sig själv alltmer irrelevant. Tradition och stabilitet är för all del något som ger FA-cupen dess unika värde, men här har alltså själva samhällsläget tvingat fram förändringar, till vilka FA inte ens verkar ha försökt anpassa sig.

Liverpool, som ju redan i praktiken hade vunnit ligan, redan när FA-cupen startade för dem, borde kanske därmed gräma sig en smula. De hade ju verkligen haft alla möjligheter nu att göra säsongen episk, de hade då haft något kvar att verkligen spela för istället för att som nu bara behöva spela av de sista sju matcherna. Det var Alan Hansen som 1990 sade att Liverpool hade en förmåga att ”forever blowing Doubles”.

Annons

Vilket sades om några uppenbart missade Doublemöjligheter under 1980-talet, och så då naturligtvis 1990. Den här säsongen kommer med största sannolikhet inte räknas in i den kategorin. Men kanske borde den göra det. Men, det är klart, kanske menar Liverpool att det är viktigare för dem att försöka tangera och överträffa Man Citys poängrekord från två år sedan.

Vilket jag kanske inte håller med om, men jag kan acceptera att människor tänker olika i sådana frågor.

Peter Hyllman

Ett litet steg för Leeds, men ett jättekliv mot Premier League!

Peter Hyllman 2020-06-27 06:00

Vad händer när en principfast, vänsterorienterad, kompromisslös managerideolog hamnar i den minst principfasta och mest materialistiska ligan i världen? Den kanske något värdeladdade frågan ställde sig Guardians Jonathan Liew för kanske tre-fyra månader sedan, med avseende på Marcelo Bielsa och det faktum att Leeds vid det tillfället ledde EFL Championship med sju poängs försprång ned till tredjeplatsen.

Fastän några ofrånkomligen kommer svära över att frågeställningen är förhastad, att Leeds knappast är klara för Premier League ännu, så är den ändå helt ofrånkomligen mycket intressant. Och fastän Leeds förlorade senast mot Cardiff på bortaplan så ligger de alltjämt, med åtta omgångar kvar av säsongen, sju poäng före Fulham på tredje plats. Uppflyttning är därmed i högsta grad på spåret, och frågeställningen därför relevant.

Frågeställningen kan delas upp i två områden. Dels själva fotbollen, det vill säga hur Leeds och Marcelo Bielsa kommer klara sig i Premier League. Dels vad vi kan kalla för skådespelet, det vill säga maskinen som hela tiden snurrar runt Premier League, media, rykten, den ständiga jakten på hjältar och skurkar, skandaler och storys. Här kan man nog tänka sig att Marcelo Bielsas eget intresse är betydligt större för det ena än för det andra.

Annons

Fotbollen finns det väl egentligen ingen anledning att oroa sig över. Leeds spelar redan en fotboll som kanske är bättre anpassad för Premier League egentligen än vad den är för EFL Championship. Leeds är även en klubb med historik, resurser och ambition att verkligen göra ett avtryck i Premier League på ett sätt som få andra klubbar kan. Som någon sa så kanske frågan är mer hur Premier League hanterar Marcelo Bielsa.

Skådespelet är det kanske värre med. Hur kommer en komplex och framför allt mycket resonerande manager som Marcelo Bielsa tas emot i en liga där allting så väldigt snabbt ska reduceras ned till snabba soundbites? Vilket tålamod kommer Bielsa ha med de många gånger rätt enfaldiga frågor som ständigt upprepas på presskonferenserna före och efter match? Även om han säkert kommer åtnjuta en sorts nyhetens behag.

Annons

Vad händer när Premier League-maskinens ständiga krav på dyra och spektakulära värvningar, krav som många gånger får genhör både hos klubbens ägare och inte minst dess supportrar, möter en manager som är notoriskt ovillig att värva om han inte måste, något han redan visat gott prov på i Leeds? Bielsas värderingar kan mycket snabbt komma att vändas mot honom själv.

Det finns kvar en aura kring Marcelo Bielsa. Han förblir ett slags mysterium, ett unikum i den moderna fotbollen. Vad man kan säga om den saken är att Premier League inte alltid vet hur de ska hantera mysterier. Många gånger gör man vad som tyvärr är alltför vanligt, man skrattar och försöker förlöjliga det man inte förstår. Börjar det blåsa motvind för Leeds och Bielsa är det lätt att se honom göras till ett skämt, en punchline, en karikatyr.

Annons

Kanske är jag lite elak med Premier League. Trots allt finns det en variation och en mångfald i den ligan som vi inte ser i någon annan liga i världen. Premier League är en global liga, i begreppets allra bästa mening, även om det många gånger används som ett slags skällsord. Premier League har managers och spelare från världens alla hörn och med väldigt skiftande temperament. Men väldigt få schamaner.

Världen väntar nu med spänning på om vi får se Leeds med Marcelo Bielsa i Premier League, och om vi därmed får något svar på den nämnda frågeställningen. I vilket fall som helst var det kanske ändå inte helt väntat att vi skulle befinna oss här när Bielsa en gång anställdes för Leeds. Klubben som då avverkat tolv managers på fem år. Bielsa som aldrig varit manager för ett klubblag mer än två säsonger.

Annons

Vilket väcker en annan rätt intressant fundering. Om Marcelo Bielsa tar Leeds tillbaka till Premier League, efter två säsonger med klubben, så är det arguably hans största gärning som manager. Men tänk om han nöjer sig med det, tackar för sig efter två år i klubben, uppdraget slutfört, slutar på topp liksom! Det hade varit lite iskallt, och kanske lite typiskt Bielsa, men också ett litet antiklimax. Vi vill ju se Marcelo Bielsa i Premier League!

Kanske ska man istället säga att Marcelo Bielsas främsta gärning som manager är att ha lyckats göra Leeds sympatiska. Historiskt sett är Leeds en av Englands mest baktalade och ogillade klubbar, och med det omkvädet har de levt med åtminstone de senaste 50 åren. Dirty Leeds och allt det där. Men Bielsa har med sin personlighet fått Leeds inte bara nära Premier League, utan folk att heja på Leeds till Premier League.

Annons

Utan att bli alltför dramatisk, det finns ju alltid en tendens att prata upp varje enskild matchs betydelse, så kanske frågan om Leeds och Marcelo Bielsa till Premier League kan nå sitt praktiska avgörande redan idag. Leeds möter Fulham hemma på Elland Road. Sju poäng skiljer Leeds från just Fulham och det automatiska uppflyttningsstrecket, tvåan från trean i EFL Championship. En match av enorm betydelse naturligtvis.

Vinner Leeds mot Fulham så kommer det skilja minst åtta poäng för Leeds ner till det där strecket. Åtta poängs försprång med sju matcher kvar. Det är på gränsen till omöjligt att se Leeds tappa det försprånget. Allra helst som fyra av dessa sju matcher är hemma på Elland Road. Allra helst som samtliga fyra dessa hemmamatcher spelas mot lag i botten av tabellen; Luton Town, Stoke, Barnsley och Charlton.

Annons

Bortamatcherna är betydligt tuffare. Blackburn Rovers, Swansea City och Derby County jagar samtliga playoff-platser. Men det är ändå matcher som Leeds är mer än kapabla att vinna och ta poäng i. Lyckas Leeds vinna mot Fulham idag så inte bara måste de själva klappa ihop fullständigt på upploppet, dessutom måste lagen som jagar bakom dem vara mer eller mindre felfria.

Då har vi heller inte räknat in det psykologiska momentum Leeds skulle få av att vinna mot Fulham idag, och vetskapen om vad det innebär. Pablo Hernandez spelade inte mot Cardiff senast, han vilades uttalat till matchen idag mot Fulham. Leeds visste naturligtvis vilken match så här inledningsvis som var den strategiskt riktigt viktiga matchen. Matchen som verkligen är viktig att vinna!

Omvänt gäller så klart även det. Förlorar Leeds mot Fulham kommer nog både ett annat spöke att börja göra sig tillkänna runt Elland Road. Nerverna kommer vara på helspänn, minnen från tidigare säsongers dramatiska tapp kommer göra sig påminda. Inte minst förra säsongens genomklappning först i ligan, därefter i playoff. Allra helst som Leeds även förlorade senast mot Cardiff.

Annons

Matematiskt är så klart läget även vid förlust att Leeds kommer ha ett försprång om fyra poäng ned till strecket. Men psykologin kommer vara en helt annan. De återstående sju matcherna kommer inte längre kännas som ren defilering, utan som ett blodigt och skrämmande gatlopp Leeds måste försöka ta sig igenom. De jagande lagen kommer alla vittra blod i vattnet. Inte minst Fulham får sitt psykologiska momentum.

Leeds match mot Fulham är ett litet steg under säsongen, men ett jättekliv mot Premier League.

Peter Hyllman

Arsenals osynliga agencykostnader är värre än synliga agentkostnader

Peter Hyllman 2020-06-26 08:00

Agentkostnader är ett välkänt begrepp inom fotbollen som har blivit allt vanligare ju mer transfermarknaden börjat gå på högvarv, ju mer transfersummorna har börjat skjuta upp i stratosfären och ju mera business allt runt köp och försäljning av spelare har blivit. Stora summor läggs därför av klubbarna till agenter för att underlätta och möjliggöra dessa olika spelarköp. I sådan utsträckning att många beklagar sig över att så mycket pengar försvinner ut ur fotbollen in i agenternas egna fickor.

Agencykostnader är ett välkänt begrepp inom finansiell och ekonomisk teori som syftar på de kostnader som uppstår när t ex organisationer (principaler) anställer eller anlitar representanter (agenter) som de inte kan vara helt säkra på agerar helt i enlighet med principalens intresse snarare än sitt eget intresse. Vanliga exempel är hur aktieägare kan vara säkra på att en VD agerar i företagets snarare än sitt eget intresse, eller hur väljare kan vara säkra på att politiker jobbar för deras bästa och inte sitt eget bästa.

Som av en retoriskt lycklig omständighet låter dessa båda olika former av kostnader ungefär likadant. Ändå är det alltså lite olika saker det handlar om. Arsenal verkar nu ha satt sig själva i en situation där det är fullt möjligt att slå samman de båda begreppen, där det ena i hög utsträckning leder till det andra. Framför allt agenten Kia Joorabchian verkar ha fått ett ohälsosamt inflytande över Arsenals spelarpolitik. Och även om det kommer talas mest om synliga agentkostnader så är de osynliga agencykostnaderna än värre.

Annons

Agencykostnader består generellt sett av två komponenter. Dels kostnader som uppstår av risken att agenten använder klubbens resurser mer till sin egen fördel än till klubbens fördel. Dels kostnader som uppstår av de olika metoder som finns för att kontrollera de problem som en agent kan medföra, det vill säga övervakning, incitament etc. Viktigt att komma ihåg här är att det inte enbart rör sig om kostnader som syns på en faktura, utan om kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande och så vidare.

Bakgrunden till denna något knöliga genomgång är att Kia Joorabchian, agenten som bland annat låg bakom Carlos Tevez och Javier Mascheranos problematiska övergångar till och inom England, har fått ett till synes rätt stort inflytande över Arsenals beslut i spelarfrågor. Joorabchian har lyckats landa två av sina spelare i Arsenal, David Luiz och Cedric Soares, till mycket höga kostnader. Tidigare i veckan blev det även klart att Arsenal förlängde kontrakten med båda dessa spelare.

Annons

Cedric Soares har hittills inte spelat en minut för Arsenal. David Luiz har av olika skäl blivit rätt utskälld den senaste veckan, men där gick det ändå att se någon form av logik bakom värvningen för något år sedan, även om det sannerligen gick att ifrågasätta den på goda grunder redan då. Arsenal behövde en etablerad mittback. Men att i detta läge, ett år senare, med vad vi vet nu, förlänga Luiz kontrakt ytterligare ett år, till omfattande kostnader, känns ärligt talat allt annat än rationellt.

Vilka är det då som fattar spelarbesluten i Arsenal? Allting måste naturligtvis ske under Stan Kroenkes allmänna godkännande, men rent operativt fattas besluten i Arsenal av fotbollschefen Raul Sanllehi samt av den tekniske direktören Edu. Edu ersatte för något år sedan Sven Mislintat som lämnade Arsenal efter en konflikt i synen på hur spelare skulle rekryteras. Mislintat förespråkade analys samtidigt som Raul Sanllehi sade sig föredra att värva spelare genom sina egna kontakter.

Annons

Ett sådant uttalande borde få en del alarmklockor att börja ringa, utan att man för den sakens skull behöver vara någon räknenisse som älskar att kvantanalysera spelare. Det är en slags återgång till en form av mystiskt hokuspokus gällande spelarköp som vi ser för mycket av inom fotboll, kanske särskilt den engelska fotbollen, inte minst något längre ned i klubbhierarkin. Det öppnar även upp för skumma affärer. Alarmklockorna bräker ännu högre när vi noterar att Edus egen agent liksom råkar vara – Kia Joorabchian!

Arsenals tekniske direktör, en tung röst i vilka spelare Arsenal köper eller inte köper, råkar alltså själv vara klient till samma agent av vilken man råkat hämta ett par spelare för stora pengar men med tveksamt värde. Agencyteoretikerna närmast strålar av entusiasm och lycka. Det krävs inte vild fantasi för att se de potentiella problemen här. Edu, den tekniske direktören, har i sin tur anställts av en fotbollschef som uttryckligen säger sig värdera kontakter högst i sina anställningar och rekryteringar. Agencyteoretikerna får orgasm.

Annons

Här är det lätt att se det som agenternas fel. Men agenternas själva uppgift är å sin sida att hela tiden försöka skaka fram bästa möjliga deal åt sina egna spelare, och därmed så klart även för sig själva. Man kan liksom inte klandra en anka för att den kvackar. Klubbarnas uppgift måste vara att utgöra motvikten, motparten i förhandlingarna, begränsandes agenternas handlingsutrymme. Men för att en klubb som Arsenal ska lyckas med den saken krävs rimligtvis en kompetent och framför allt självständig struktur.

Vad man än anser om Arsene Wenger så var hans auktoritet över Arsenal total, vilket begränsade agenters utrymmen och inflytande. Men efter Wenger har ett vacuum både i makt och kompetens uppstått. Kanske märks detta mest tydligt just på området gällande spelarrekrytering. De flesta högst tveksamma besluten, som Mesut Özils nya kontrakt, som David Luiz och Cedric Soares värvningar och förnyade kontrakt, fattades efter att Wenger övergav den direkta kontrollen.

Annons

Arsenal är en klubb med väldigt stora resurser, och är alltså något av en kassako inom den globala fotbollen. Många vill självfallet mjölka från den tutten. Arsene Wenger hade både överblicken, kompetensen och auktoriteten att kunna hålla kontroll på den sidan av klubbens verksamhet. Intrycket är att Raul Sanllehi inte riktigt har samma överblick och kompetens. Har man inte kompetensen kan man dock, som Sanllehi verkar ha gjort, köpa in kompetensen istället. Men i så fall med den uppenbara medföljande risken.

Att detta är djupt problematiskt för Arsenal känns helt givet. De direkta agentkostnaderna, det vill säga pengarna Arsenal faktiskt betalar till Kia Joorabchian och dennes spelare, är i någon mening ett stort nog problem för en klubb som ändå inte lever med obegränsade resurser. Desto värre på lång sikt är nog ändå de indirekta agencykostnaderna. De osynliga kostnader som uppstår av att Arsenals transferpolitik och spelarrekrytering inte fungerar på ett för klubben ändamålsenligt sätt.

Annons

Arsenal är en klubb med kapacitet och resurser att konkurrera på lika villkor med Englands och Europas största klubbar om de största titlarna. Arsenal måste dock för att lyckas med detta precis som alla klubbar göra rätt saker på rätt sätt. Vilket Arsenal inte gjort på många år. Detta ställer tydliga krav på Arsenals organisation och ledning. Lyckas inte Arsenal få ordning på sina agencyproblem spelar det ingen större roll hur genialisk Mikel Arteta än visar sig vara, eller hur många mål Pierre-Emerick Aubameyang än gör.

Men första steget för att komma tillrätta med ett problem är att medge att där finns ett problem. Arsenals dilemma är djupare än så. Finns där längre någon som är villig att åtgärda problemet ens om de faktiskt ser problemet?

Peter Hyllman

Liverpool har vunnit en historisk ligatitel!

Peter Hyllman 2020-06-25 22:52

Deras långa väntan är över! Efter 30 långa år har Liverpool återerövrat den där ligatiteln som de för 30 år sedan hade vunnit tio gånger de senaste 15 åren. För 30 år sedan kunde ingen föreställa sig att det skulle ta 30 år innan Liverpool vann nästa ligatitel. Efter dessa 30 år har det nästan blivit svårt för många att föreställa sig att Liverpool skulle kunna vinna någon ligatitel igen.

Liverpool har inte bara vunnit ligan. De har fullständigt slaktat ligan, på ett sätt vi inte sett något annat lag göra förut. Att matematiskt säkra ligatiteln redan efter 31 omgångar är väldigt speciellt. Att vinna ligan med cirka 25 poängs marginal är helt unikt. Att ha vunnit 28 av 31 spelade matcher, och förlorat en enda, är självfallet extremt imponerande. Ingen har vunnit ligan så övertygande förut. Ingen lär göra det igen.

Visst kommer det göras försök att sätta in Liverpools ligatitel i något slags historiskt sammanhang. Som exempelvis att Liverpool med i nuläget 2,77 poäng per match har det högsta poängsnittet efter andra världskriget. Vilket nästan bara är ett annat sätt att säga att när den här säsongen är färdig kommer Liverpool ha tagit fler poäng än något annat lag före dem har gjort. Inget lag har vunnit ligan med större marginal.

Annons

Men försöken att beskriva Liverpools ligatitel i ett historiskt sammanhang riskerar att rycka den ut ur sitt mer nutida sammanhang. Jag har alltid menat att jämförelser mellan säsonger, och definitivt mellan tidsperioder, många gånger är intetsägande. Vi kan bara förstå Liverpools ligatitel utifrån den här säsongens specifika förutsättningar, som även är den här säsongens unika förutsättningar.

Är detta Liverpool ett av Premier League-historiens, eller i bredare bemärkelse ett av den engelska fotbollshistoriens, bästa lag? Tveklöst är Liverpool det. Vi kan sedan kvalificera det med att de behöver vinna fler titlar under en längre tid för att verkligen kunna göra anspråk på storhet, men Liverpool är ingen enssäsongsfluke, utan har varit Englands kanske bästa lag över två-två och en halv säsonger.

Annons

Mer precis än så är det egentligen inte meningsfullt att försöka vara i sin rangordning av olika lag över olika tidsperioder. Detta Liverpool kommer självfallet ta sin plats bland de andra stora lag vi sett på den engelska fotbollsscenen. Exempelvis det Man City de nu har tagit ligatiteln ifrån, de olika lag som Man Utd, Chelsea och Arsenal har ställt upp under Premier League-eran, och naturligtvis några av Liverpools egna gamla lag, med flera.

Någon mening att försöka förminska den saken finns inte. Liverpools ligatitel eller anspråk på storhet devalveras inte av de VAR-kontroverser som varit under säsongen, eller av den Covid-19-pandemi som ruskade om hela säsongen. Det kommer aldrig finnas några asterisker kring Liverpools ligatitel den här säsongen. Liverpools överlägsenhet har eliminerat alla sådana redan från början rätt skakiga tankegångar.

Annons

Liverpools ligatitel kan inte heller beskrivas som turlig, som har varit ett annat sätt som motståndare lätt absurt har försökt avfärda den som. Att mena att något lag vinner ligan med cirka 25 poängs marginal med hjälp av tur är naturligtvis så dumt så att man nästan storknar. Liverpool har självfallet haft tur under säsongen, såsom alla ligavinnare någonsin har haft, och förmodligen inte mycket mer tur än andra lag den här säsongen.

Varför Liverpool vinner den här ligatiteln är helt säkert ett ämne som kommer engagera många skribenter de närmaste dagarna och veckorna. Med all rätt kommer en mycket stor del av äran att tillskrivas Jürgen Klopp, som naturligtvis har gjort ett fantastiskt jobb med Liverpool. Han har verkligen gjort allting som var möjligt att begära av honom när han anställdes för snart fem år sedan. Förmodligen mer än man kunde begära.

Annons

Här kommer plikttroget och laglojalt nämnas alla de uppenbara orsakerna.

Liverpool har en väldigt bra manager! Jovisst, Liverpool har en väldigt bra manager, men inte nödvändigtvis en uppenbart bättre manager än deras konkurrenter. Liverpool har väldigt bra spelare! Jovisst, Liverpool har väldigt bra spelare, men inte nödvändigtvis uppenbart bättre spelare än deras konkurrenter. Liverpool har spenderat stora pengar! Jovisst, Liverpool har spenderat mycket pengar, men inte mer än deras konkurrenter.

Vad man kan säga istället är att Liverpool har en tillräckligt bra manager, har tillräckligt bra spelare, har spenderat tillräckligt mycket pengar, för att kunna vinna ligan! Istället för att prata om det i termer av bra och dåligt, så är det kanske mer korrekt att säga att Liverpool vinner ligan eftersom de har rätt manager, eftersom de har rätt spelare, och eftersom de har spenderat sina pengar på rätt sätt.

Annons

Alla dessa är generella orsaker varför Liverpool vinner ligatiteln. Förmodligen räcker det dock sällan bara att ha rätt manager, rätt spelare, rätt spendera pengar etc. Dessa olika faktorer måste samtliga kombineras på ett bra sätt också, vad som normalt kan anses falla under det rätt breda begreppet management. Liverpool vinner ligan, liksom alla lag vunnit ligan för dem, eftersom de gör rätt saker på rätt sätt.

Vill vi leta efter mer specifika orsaker varför just Liverpool vinner, vilka utmaningar de överkommit längs vägen som varit specifika för just dem, så visst är det möjligt att fundera även över dem. Oftast handlar ju också detta om orsaker som är rätt specifika för just den här säsongen. Varje bra berättelse går så klart att lyfta upp som generell saga, men varje riktigt bra berättelse innehåller även detaljer som gör den speciell och specifik.

Annons

Liverpool hade hunger och revanschlystnad!

Liverpool slutade förra säsongen på 97poäng. Normalt sett vinner man ju ligan på en sådan poängsumma. Ändå kom Liverpool tvåa, en poäng efter Man City. Liverpool hade nog även goda skäl att anse att de borde ha vunnit den där ligatiteln, då de hade tagit en rejäl ledning i tabellen framåt våren.

Att förlora ligatitlar är ju aldrig roligt, men det onda kan ändå föra goda saker med sig. För Liverpool gav den där förlorade ligatiteln dem två saker. Dels vetskapen att de hade kapaciteten att mäta sig med Man City över en hel säsong. Dels hungern och viljan till revansch efter att så snöpligt och med så liten marginal ha förlorat ligan.

Liverpool hade en mäktig draghjälp!

Kanske i större utsträckning en orsak som förklarar varför Liverpool vinner ligan så överlägset den här säsongen, än en orsak som ”bara” förklarar varför de vinner ligan. Men Liverpool ”vet” så klart med sig, inte minst efter förra säsongen, att för att vinna ligan före Man City måste de göra en närmast perfekt säsong.

Annons

Det är med den vetskapen och med det mindsetet som Liverpool går in till den här säsongen, angriper den här säsongen och genomför den här säsongen. Liverpool ”vet” att de har inte råd inte bara att förlora matcher utan att inte vinna matcher. Liverpool ”vet” att de har inte råd att ens i stor tabelledning slappna av ens minsta lilla.

Liverpool har prioriterat att vinna!

Det har cirkulerat en rätt lustig skröna om att Man Utd sedan Alex Ferguson meddelat sin avgång sonderade terrängen med Jürgen Klopp. Och om hur deras pitch då mest av allt handlade om hur stora de var, hur starka deras varumärke var, hur de kunde värva vilken spelare som helst i världen och så vidare.

Den där historien kan ha fått mer färg med tiden så klart, men det illustrerar också vad Liverpool har gjort rätt jämfört med vad andra har gjort rätt. Liverpools fokus under de senaste fem-tio åren har inte handlat om att vara störst, bäst och vackrast, utan om att bli bättre och bättre, för att till slut bli bäst.

Annons

Liverpool har börjat titta framåt, inte blicka bakåt!

Kopplar vi an till den förra punkten kan vi säga att Liverpool länge slets med samma sätt att tänka om sig själva som Man Utd enligt storyn gör nu. Liverpool var länge upptagna med att fortfarande framstå som stora och stygga. Fokus låg på att om och om igen hävda sin historiska storhet snarare än på att faktiskt vara det bästa fotbollslaget.

Historien har alltid varit en stor sak i Liverpool. Med all rätt och förståelse förstås. Men det har kanske varit en belastning snarare än en tillgång. Känslan är att Liverpool under många, långa år hela tiden blickade bakåt, försökte nå framgång genom att återskapa eller upprepa sin historia, snarare än att planera och agera för framtiden.

Liverpool prövade alla sorts metoder, en efter en. Först försökte man göra så som man alltid gjort, man rekryterade internt. Det gick åt helvete! Sedan försökte man göra som alla andra, det vill säga rekrytera de europeiska stjärntränarna. Det gick lite bättre, men till slut ändå åt helvete! Till sist försökte man rekrytera rent nostalgiskt, och anställde en gammal klubbikon. Det gick direkt åt helvete!

Annons

Efter detta händer något med Liverpool. Egentligen kan vi nog hitta två brytpunkter. Först när Liverpool får nya ägare i form av FSG för snart tio år sedan. Plötsligt fick Liverpool professionella ägare på riktigt, med vana av att driva och strategiskt planera professionell idrottsverksamhet. Vad man också måste tänka sig att de kunde göra, som outsiders, var att tänka hyfsat frigjorda från Liverpools historia och föreställningar om sig själva.

Sedan kom Jürgen Klopp. Vi kunde se framsteg med Liverpool redan under åren med Brendan Rodgers, men Liverpool var då ännu inte riktigt redo. Det var med Klopp som den sista men absolut viktigaste pjäsen fann sin plats på Liverpools spelbräda. Plötsligt hade Liverpool en manager med auktoriteten, med karisman, med kompetensen och kanske framför allt med personligheten att lyfta Liverpool till toppen igen.

Annons

Att hitta en perfekt fit mellan klubb och manager är väldigt svårt, och många gånger är det något som är väldigt lätt att efterkonstruera med facit i hand. Men med Liverpool och Jürgen Klopp var det svårt att se en bätte fit, och det var möjligt att tänka och tycka redan när anställningen först gjordes offentlig. Det var en klubb och en manager som passade varandra perfekt och gjorde varandra bättre. En perfekt symbios.

Jürgen Klopps stora styrka är kanske att han både förstår och beundrar Liverpools historia, men inte har fjättrat sig själv som en slav till den historien, eller drabbats av någon slags prestationskomplex av den historien. Historien som under 30 långa år många gånger var en mycket tydlig belastning för Liverpool, blev därför med Jürgen Klopp en tillgång. Något att inspireras av, inte låta sig skrämmas av.

Annons

Liverpool som Jürgen Klopp nu har byggt står på de allra flesta sätt i perfekt samklang med Liverpools värderingar. Det är naturligtvis väldigt bra spelare, men de är i första hand spelare snarare än stjärnor. De förstår och respekterar klubbens kultur, och inte minst är det spelare som förstår sin roll och funktion i laget, känner en stolthet över att spela i laget, och som alltid jobbar hårt för laget.

Liverpool vinner ligan för första gången på 30 år eftersom de för närvarande är Englands, Europas och världens bästa fotbollslag. Allt som återstår för dem den här säsongen är att nu sätta ett utropstecken efter den saken, genom att plocka ytterligare minst 15 poäng till på de återstående sju omgångarna, och därmed knäcka Man Citys poängrekord, som enligt alla nära laget säger är en uttalad målsättning inom laget.

Annons

Kommande säsonger dyker nya utmaningar upp för ett Liverpool som vill göra anspråk på att vara ett av Englands allra bästa lag någonsin. Att försvara sin ligatitel exempelvis. Att vinna ligan tre år i rad som extremt få lag någonsin lyckats med i engelsk fotboll. Att vinna Champions League samtidigt som de vinner ligan. Att vinna ligan samtidigt som de vinner någon av cuperna. Att vinna flera titlar samma säsong.

Om någon klarar av att behålla hungern i Liverpool för att åstadkomma några eller kanske till och med alla av dessa utmaningar så är det Jürgen Klopp. Men just den här kvällen, men kanske bara den här kvällen, har Liverpool råd att unna sig själva att fira som de aldrig har firat på 30 år. Det finns arguably något större att vinna än Premier League, men för Liverpool liksom för alla engelska klubbar gäller följande enkla sanning:

Annons

Ingenting är viktigare att vinna än ligan! Liverpool har vunnit många ligatitlar i sin historia. Nu har de vunnit en historisk ligatitel.

Peter Hyllman

Burnley visar på det bästa och det sämsta med engelsk fotboll

Peter Hyllman 2020-06-25 06:00

Burnley är den engelska fotbollens Hobbiton. Den poängen har jag gjort någon gång förut och jag har haft anledning att återanvända poängen även den här säsongen, inte minst de senaste dagarna. Förstärkt naturligtvis av den pinsamma incidenten inför Burnleys match mot Man City i måndags, då några ljushuvuden fick för sig att flyga ett plan över Etihad med texten ”White Lives Matter Burnley”.

När JRR Tolkien skapade Hobbiton i sin fantasivärld var det som en idealiserad form av hyllning av vad han såg som engelska värderingar och traditioner. Här betonades alla de positiva och sympatiska bitarna som vänskap, lojalitet, ödmjukhet, sunt förnuft och så kallad jordnärhet. ”Where our hearts truly lie, is in peace and quiet, and good tilled earth. For all hobbits share a love of things that grow.”

Nu var Tolkien för all del heller inte omedveten om baksidorna hos sina hobbitar, som om än godmodiga och naturliga även var begränsade i tanke och fantasi, misstänksamma mot allting främmande och annorlunda, här fanns en vilja stänga världen ute. Hobbiton är ett litet samhälle i alla avseenden; fysiskt, socialt och psykologiskt. Tolkiens äventyr handlar om att ge sig ut i världen utanför, men även om att rädda Hobbiton från världen.

Annons

Hobbiton var något av en isolerad enklav i den större värld som var Middle-Earth. Och som bland andra Jonathan Liew på The Guardian illustrerade för några år sedan så går det att på samma sätt se Burnley som en slags isolerad enklav i dagens England. Här finns en slags demografisk egenhet, ett äldre och mer instängt samhälle. Ett samhälle som mer än något annat i England röstade för Brexit. Eller ”the world of the big folk”.

Det är viktigt att skilja mellan Burnley som samhälle och Burnley FC som klubb. Men alla klubbar är i någon mening även en spegling av sitt samhälle och kommer aldrig kunna vara helt frikopplade från det. Det är även viktigt att fortsätta se nyanser, så att man inte faller i samma grop som Darren Bent som twittrade det felaktiga påståendet att Burnley inte hade några svarta spelare alls i sitt lag.

Annons

Ett ganska oansvarigt tweet minst sagt. Dels var det alltså felaktigt i sak, även om det för all del är så att det finns färre svarta spelare i Burnley än i något annat Premier League-lag, och de som finns ändå har en brittisk bakgrund. Dels missar det att Burnley som klubb tvärtom har belönats för sitt arbete med integration samt har mängder med svarta spelare i sina ungdomslag. Någon klubbpolicy är det knappast tal om.

https://www.theguardian.com/uk-news/2020/jun/23/racism-is-not-what-burnley-is-about-how-lancashire-town-reacted-to-white-lives-matter-stunt

Samtidigt är Burnley kanske också ett exempel på hur klubbar, organisationer och individer är komplicerade och sammansatta, och hur allting sällan är antingen svart eller vitt. Ingen pun intended. För det är naturligtvis fullt möjligt för Burnley som klubb att vara väldigt bra på dessa saker samtidigt som klubbens a-lag, under Sean Dyches ledning, jobbar utifrån en annan typ av världskarta. Ett a-lag är ofta sin sin egen lilla värld.

Annons

Hur ser då Burnleys och Sean Dyches a-lagsvärld ut? Den känns väldigt engelsk, säkert både för att majoriteten av spelarna är engelska och brittiska, och för att Dyche själv är en engelsk manager. Det ena ger det andra. Här finns även gott om engelsk machokultur som så ofta fått uttryck i fotbollen. Spelare får inte träna i långbyxor, mössor eller vantar, fotboll är för hårdingar minsann. Det ska härdas!

Burnley uppvisar en rätt typisk engelsk, protestantisk straffkultur. Spelare får inte ha hörlurar på sig till match. Förseelser ska bestraffas, på olika sätt. Mycket macho, mycket manligt, mycket fysiskt, hazing ingår som ett sätt att sålla och hålla samman gruppen. Rätt typiskt brittiskt med andra ord. Många gånger är detta effektivt för gruppen, men det riskerar till sin natur även leda till likriktning.

Annons

David Moyes fick mycket skit, med all rätt, när han gav uttryck för sin uppfattning att han helst värvar brittiska spelare. Sean Dyche har däremot inte alls fått skit på samma sätt, möjligen eftersom han istället för att faktiskt säga det helt enkelt bara har gjort det. Mer eller mindre hela Burnleys spelartrupp består av brittiska och irländska spelare. Övriga från kulturellt inte avlägsna hörn av världen som Belgien och Skandinavien.

Jonathan Liew påpekade redan för några år sedan att Burnley som enda klubb i Premier League aldrig värvat en enda spelare från Afrika eller Asien. Det finns naturligtvis inget självändamål i att göra just detta. Men att aldrig ha gjort det är knappast en tillfällighet, även om det inte därför måste vara en uttalad policy. Men formulera spelarkriterier på ett visst sätt, och värdera spelare på ett visst sätt, och urvalet begränsar sig liksom självt.

Annons

Detta vore själva utgångspunkten för vad som brukar kallas för strukturell diskriminering. Det vill säga t ex män väljer män, eller i det här fallet engelsmän väljer engelsmän. Här finns så klart en himmelsk ironi i att just Sean Dyche är väldigt uttalad i att beklaga sig över en annan form av upplevd strukturell diskriminering, nämligen att engelska tränare inte ges samma förutsättningar som utländska tränare.

Vad man än anser i den specifika frågan så visar det emellertid på att det är inte Sean Dyche främmande att tänka i termer av engelskhet eller brittiskhet i motsatsförhållande till ”något annat”, det vill säga det utländska. Att Dyche skulle tänka på det sättet enbart i fråga om managers men inte i fråga om framför allt spelare låter så klart inte särskilt rimligt. Mentala kartor är svåra att frigöra sig från.

Annons

Även här visar däremot komplexiteten och sammansattheten upp sig. På samma gång som detta kan sägas om Sean Dyche så var däremot flera av Burnleys spelare, engelska spelare dessutom, föredömliga i sitt sätt att kritisera och ta avstånd från budskapet som fladdrade bakom det där planet, till synes på initiativ av egna supportrar. Ben Mee var brutalt tydlig på ett sätt som kändes helt och hållet genuint.

Men spelare är självfallet spelare, och de har begränsat inflytande över en mer eller mindre uttalad policy av spelarrekrytering till a-laget. Och så länge det går så bra för Burnley som det nu trots allt ändå gör så kommer det heller inte finnas några större incitament för Burnley som klubb att lägga sig i den policyn heller, i den utsträckning det ens är en policy för det första, och de är medvetna om den för det andra.

Annons

Burnley hyllas för sina relativa framgångar på planen och i tabellen. Men Burnley beundras också för att de så tydligt symboliserar något återstående mycket engelskt i Premier League. Mycket gott finns med detta, men med det kommer också baksidor som är lätta att glömma bort eller tänka bort. Dock baksidor som i måndags gav sig till uttryck på ett trist och pinsamt sätt.

Ett av Tolkiens stora teman var att Hobbiton inte kunde förbli oberört av det som skedde i världen utanför. Lika lite är så klart Burnley oberoende av den större världen, hur engelska de än vill vara. Deras framgångar på planen och i tabellen är en följd av vad de faktiskt lärt sig genom utländska influenser, och möjliggjorda av de resurser de får tillgång till tack vare Premier Leagues plats i världen.

Att vara engelsk behöver inte betyda att ta avstånd från världen. Att anse att svarta liv måste spela roll betyder inte att vita liv inte spelar roll. Att skapa ett lag utifrån engelska värderingar utesluter inte icke-brittiska spelare. Kan Burnley och Burnley FC acceptera det kan de växa både som samhälle och som klubb.

Annons
Peter Hyllman

Är Man Utds självbild det främsta skälet att behålla David De Gea?

Peter Hyllman 2020-06-24 06:00

David De Geas framtid i Man Utd verkar vara ett populärt samtalsämne. Dock inte av samma skäl som under tidigare år då det mest handlat om De Gea själv eventuellt skulle flytta till Real Madrid eller ej. Utan den här gången tvärtom för att Man Utd tydligen skulle kunna hitta bättre alternativ eftersom De Geas många misstag under senare år nu står dem alldeles för dyrt.

Det svänger minst sagt snabbt i fotboll. Det är bara två år sedan som de flesta var av uppfattningen att De Gea minsann var den enda anledningen varför Man Utd låg där de låg i tabellen, och räddade orimligt många poäng åt dem i varje match. Hade det inte varit för De Gea hade det närmast vankats nedflyttning. Till viss del samma människor tar nu illa upp för att Solskjaer säger sig alltjämt anse De Gea vara världens bästa målvakt.

Den typen av uttalanden av egna managers måste självfallet alltid tas för vad de är. Vad man kan säga om den typen av påståenden är väl att de oftast är rätt tramsiga. Svårt som det är att rangordna spelare på det sättet. Vad man kan och har kunnat säga om De Gea är att han då var en av världens bästa målvakter, liksom att han helt säkert fortfarande är en av världens bästa målvakter. Sådant förändras liksom inte över en natt.

Annons

Ändå är det ju obestridligt så att David De Gea har producerat en uppseendeväckande mängd märkliga misstag. Både den här säsongen och under förra säsongen. Det har kostat Man Utd värdefulla poäng i tabellen. Även om detta självfallet aldrig har varit riktigt lika populärt att påpeka som motsatsen när man menade att De Gea även med de mest normalt begåvade räddningarna räddade många fler poäng än han faktiskt gjorde.

Vad får en målvakt av högsta världsklass att börja göra märkliga misstag? Han har ju inte plötsligt blivit en objektivt sämre målvakt. Nyckeln ligger just i ordet misstag. Misstag är i målvaktsyrket, precis som egentligen i alla sammanhang, en direkt effekt av bristande koncentration. För att använda en i sammanhanget mycket passande metafor, man lyckas inte hålla ögonen på bollen!

Annons

Vad kan få en målvakt av högsta världsklass att tappa sin koncentration? Då vi ändå får anta att några fysiologiska skäl handlar det inte om för De Geas räkning så blir det rimligt att fundera över psykologiska orsaker. Och psykologiska orsaker varför någon som vi vet behärskar en uppgift väldigt väl plötsligt tappar koncentrationen på denna uppgift brukar vara att denna någon inte längre är stimulerad eller motiverad av uppgiften.

Vad kan få en målvakt av högsta världsklass att förlora sin motivation? Det enkla om än generella svaret kan antas bestå av två komponenter. Dels att man har blivit alltför stel och bekväm i miljön man faktiskt befinner sig i. Dels att den klubb man spelar för inte lyckas motsvara målvaktens egen kvalitet och ambition. Båda komponenterna går att hantera över viss tid, men till sist blir det svårt att göra något åt om inget ändras.

Annons

Onekligen går detta resonemang att tillämpa på David De Gea. Han kom som mycket ung till Manchester och Man Utd. Han har varit i klubben i snart tio år, det vill säga hittills nästan hela sitt vuxna liv. Han måste rimligtvis börja känna igen sig väldigt väl där han nu befinner sig, dessutom i en kultur som inte riktigt är hans egen. De Gea vore knappast den första spelaren eller ens människan att behöva nya utmaningar.

Rimligtvis är den andra komponenten desto känsligare. Men den går heller inte att blunda för. David De Gea har arguably varit en av få spelare av högsta världsklass i Man Utd under största delen av 2010-talet. Definitivt har De Gea varit den enda spelaren av högsta världsklass i Man Utd under största delen av 2010-talet som också har presterat som en spelare av högsta världsklass.

Annons

Sådant går att leva med under en kortare tid. Det går även att leva med så länge det finns genuina förhoppningar om att laget ska bli bättre och ta sig tillbaka till sin rätta nivå inom en snar framtid. Men åren går, det är nu sju år sedan Alex Ferguson slutade, och Man Utd visar egentligen inga som helst tecken på att ha någon tydlig plan för hur de faktiskt ska kunna ta sig tillbaka till toppen i närtid, annat än stora ord.

Världens bästa spelare, så även världens bästa målvakter, vill naturligtvis konkurrera om och helst även vara med och vinna världens största titlar. En spelare eller en målvakt, i det här specifika fallet alltså David De Gea, kan rimligtvis ha de allra bästa intentioner och ambitioner, men om de finner sig själva i ett lag där detta inte längre är realistiskt, eller på väg att bli realistiskt, så kommer det ofrånkomligen få en negativ effekt.

Annons

Allra helst som David De Gea inte längre är väldigt ung. Han är i själva verket på väg mot 30 år gammal, och kan därför inte räkna med att ha väldigt många år kvar som målvakt på den allra högsta nivån. Vill han alltså maximera sina chanser att konkurrera om och även vinna de största titlarna så har han inte längre råd att vänta på att Man Utd lika plötsligt som oväntat ska få sin shit together. Hans biologiska klocka klämtar.

Min takeaway från Solskjaers äppelkäcka påstående att De Gea är världens bästa målvakt är alltså inte att gnöla om det sakligt korrekta i påståendet, kanske av missunnsamhet för att man anser sin egen målvakt vara bättre. Istället är det att Solskjaer därmed ovetandes sätter fingret på det faktiska problemet, och sanningen så att säga svider. De Gea kan vara världens bästa målvakt, Man Utd är däremot långt från att vara världens bästa lag.

Annons

Vilket betyder att David De Gea nog mycket väl kan vara världens bästa målvakt, eller en av världens bästa målvakter, men det är alls inte så säkert att De Gea kan vara en av världens bästa målvakter för Man Utd. Vi har alltså en fråga om fit mellan spelare och lag här, baserat på var spelaren och laget befinner sig på sina respektive kurvor, som inte nödvändigtvis leder till en positiv slutsats.

Ole-Gunnar Solskjaer verkar inte vara främmande till resonemang om så kallad fit. Han gör dem själv, i sitt ärligt talat ganska klumpiga försvar av De Gea, när han kommenterar Dean Henderson på ett sätt som inte nödvändigtvis borde fylla Henderson med en varm och fuzzy feeling. Solskjaer menar att det inte är samma sak att vara målvakt för Sheffield United som för Man Utd. Vilket så klart är korrekt i sak rent generellt.

Annons

Men kanske har det sin poäng för Solskjaer att göra en fit-analys inte enbart på Henderson i Man Utd, utan även på De Gea i Man Utd. Jag ska inte påstå att slutsatsen av en sådan analys på något sätt måste vara självklar. Jag börjar dock landa i tankegången att Man Utd kanske ändå gjorde det klokast att börja se sig om efter en ersättare till De Gea. Om än alltså av ett helt annat skäl än det som nu råkar vara det populära på twitter.

Möjligen är det dags för Man Utd att komma fram till det klassiska men här även möjligt korrekta: ”Nej David, det är inte du, det är vi!” Apropå David De Gea och Dean Henderson så är det kanske lite typiskt att just Man Utd och Sheffield United möts ikväll. Eller naturligtvis är det inte alls typiskt. Självfallet är just kvällens match varför det ens blev ett samtalsämne med Ole-Gunnar Solskjaer.

Annons

Ett bra exempel hur enskilda matcher kan ge klubbar goda skäl att reflektera över de lite större frågorna. Även om jag själv rent personligen kanske hoppas att De Gea struntar i att ge Man Utd ännu fler skäl just ikväll.

Peter Hyllman

Kan Middlesbroughs reaktiva beslutsfattande rädda dem från nedflyttning?

Peter Hyllman 2020-06-23 18:00

Tony Pulis, Jonathan Woodgate, Neil Warnock. Hos vissa klubbar är det möjligt att se en tydlig linje, ett tydligt sätt att tänka, i deras manageranställningar. Hos andra klubbar är det mer eller mindre omöjligt. Middlesbrough hamnar för närvarande tveklöst i den andra kategorin. Här talar vi istället samma typ av tvära kast som när en svårt berusad människa använder sig av väggarna för att navigera fram till sitt eget hotellrum.

Middlesbrough sparkade först Tony Pulis för att hans sätt att spela fotboll inte lyckades entusiasmera Middlesbroughs supportrar. Middlesbrough anställde därefter Jonathan Woodgate, en av klubbens egna produkter. Vilket naturligtvis i sig självt var en mycket tung, kanske den tyngsta, anledning varför Woodgate anställdes. Men Woodgate anställdes även för att han utlovade en mer offensiv, positiv fotboll.

Därefter alltså omedelbart tillbaka till Neil Warnock. En manager som precis som Tony Pulis representerar en betydligt mer dystert funktionell form av engelsk fotboll. En mer försvarsinriktad fotboll, en fotboll mer ägnad åt destruktion än konstruktion. En fotboll som går ut på att ”respektera poängen” som det så fint omskrivits. Alltså en fotboll som går ut på att inte förlora fotbollsmatcher snarare än att faktiskt vinna fotbollsmatcher.

Annons

Om Middlesbroughs supportrar hade svårt att ta Tony Pulis till sina hjärtan är det inte precis lättare att se dem sluta Neil Warnock i sin famn. Varför man så klart måste undra hur Middlesbrough och Steve Gibson egentligen tänker, eller ens om de tänker. Men att undra det är naturligtvis att tillskriva dem en form av strategisk planering de alls inte har ägnat sig åt. Anställningen av Neil Warnock är driven av panik.

En titt på tabellen räcker alldeles utmärkt för att förstå ”logiken” bakom Middlesbroughs beslut. En klubb vars förhoppningar inför säsongen var att kunna blanda sig i kampen om uppflyttning till Premier League, befinner sig endast med nästan minsta möjliga målskillnad ovanför nedflyttningsstrecket i EFL Championship. 0-3-förlusten mot Swansea i första matchen efter uppehållet har gjort situationen direkt akut.

Annons

Middlesbrough hymlar väl knappast om motiven bakom anställningen i sitt eget uttalande, om man förstår att läsa den typen av offentlig kommunikation. ”MFC can confirm that head coach Jonathan Woodgate has been relieved of his duties with immediate effect. Jonathan was relieved of his role on Tuesday morning and will be replaced by the experienced Neil Warnock.”

Att de fäster adjektivet “erfarne” framför Neil Warnock avslöjar tämligen kallt, kort och koncist varför de i detta läge anställer Warnock. Det utgör även en kontrast till vad de även uppenbart anser att Jonathan Woodgate inte är. Middlesbrough vill till alla pris undvika en katastrofal nedflyttning till League One. Då behöver de en erfaren manager, en ”garanti” mot nedflyttning som det ofta brukar beskrivas som.

Är Neil Warnock den managern? Ja, kanske. Eller åtminstone är Warnock kanske det närmaste som går att komma i EFL Championship. Warnock har en historik både av att rädda klubbar kvar i EFL Championship, men även att överprestera med lag med relativt svagt spelarmaterial. Middlesbrough har helt säkert tittat på Warnocks jobb med Cardiff, som han först räddade från nedflyttning, därefter tog upp till Premier League.

Annons

Väldigt pragmatiskt med andra ord, inte det minsta ideologiskt. Neil Warnocks renommé tillsammans med Middlesbroughs egen problematiska tabellsituation förklarar varför Middlesbrough nu gör en helomvändning från i julas då frågan om Woodgates framtid diskuterades, eller så sent som efter den sista matchen innan uppehållet, en 1-0-vinst mot Charlton, då Gibson sade sig stöda Woodgate ”no matter what happens”.

Mycket verkar alltså ha hänt från den sista matchen innan uppehållet till den första matchen efter uppehållet. Eller så var just den första matchen efter uppehållet den mest direkta orsaken. Middlesbrough var helt bedrövliga mot Swansea. 0-3-förlusten hemma på Riverside närmast i underkant. Något förtroende för att Woodgate skulle kunna reda ut situationen och rädda Middlesbrough kvar i EFL Championship gav den inte.

Annons

Två frågor uppstår av naturliga skäl i samband med Middlesbroughs beslut. 1) Varför anställdes Jonathan Woodgate till att börja med? Det var sannerligen ingen självklar anställning ens från början. Samt 2) Varför dröjer Middlesbrough ända tills det bara är åtta omgångar kvar av ligasäsongen innan de fattar detta beslut? Onekligen är det en fråga som varit uppe till diskussion en längre tid.

Varför anställdes Jonathan Woodgate?

En motiverad fråga eftersom Jonathan Woodgate saknade all form av konkret erfarenhet som manager när Middlesbrough anställde honom. Det är lätt att ägna sig åt efterklokhet i sådana här diskussioner men i det här fallet fanns det en tydlig skepsis redan när beslutet att anställa Woodgate fattades. Det var svårt att se det som något annat än en rejäl och onödig chansning av en klubb som siktade på Premier League.

Annons

Man måste kanske se anställningen av Woodgate i ljuset av Middlesbroughs misslyckade experiment med Tony Pulis. Woodgate blev ett sätt att vinna tillbaka supportrarna, en egen produkt som utlovade en offensiv fotboll igen. Woodgate var en politisk anställning mer kanske än en praktisk. Men det är också lätt att se den enbart som en reaktion på den förra anställningen. Vi anställer Tony Pulis raka motsats!

Sådant blir sällan lyckat av flera olika skäl. Bristen på kontinuitet inte minst. Men flera saker lär nog ha övertygat Middlesbrough. Inte minst kanske att detta med att anställa egna produkter och gamla spelarikoner som managers, även om de rimligtvis saknar den rimliga erfarenheten och meritlistan, liksom har blivit lite på modet i engelsk fotboll de senaste åren, med varierande resultat.

Annons

Varför sparkas Jonathan Woodgate först nu?

Bättre sent än aldrig brukar det ibland sägas. Och det är väl kanske svårt att säga emot även om skillnaden ibland kan vara försumbar mellan att göra något för sent och att aldrig komma till skott. Åtta omgångar kvar av ligasäsongen är sannerligen inga stora marginaler för Middlesbrough och Neil Warnock, och man måste fråga sig varför de väntat så länge på något som legat i luften en längre tid.

Visst är det lätt att här börja prata om värdet med lojalitet, att Middlesbrough och Steve Gibson visade upp ett beundransvärt tålamod med sin unge manager, en typ av tålamod som ofta saknas i den moderna fotbollen. Men ägarens och styrelsens ansvar är till klubben, och att sparka en manager alldeles för sent kan många gångar vare en minst lika stor synd som att sparka en manager alldeles för tidigt.

Annons

Mer troligt är kanske att Middlesbroughs smärtgräns först nu är passerad. Förlusten mot Swansea och den utsatta tabellplaceringen medför detta. Efter att ha gett Woodgate sitt stöd under julfotbollen, då Middlesbrough faktiskt vann fyra raka matcher, så gav sig Middlesbrough därefter iväg på en svit om tio raka ligamatcher utan vinst, fem poäng på tio matcher. Vinsten mot Charlton precis innan uppehållet gav Woodgate en sista livlina.

Just den livlinan är ett rätt tydligt exempel på hur klubbar med dålig planering och svag framförhållning fäster alldeles för stor vikt vid enskilda resultat. Det är samma typ av grumligt tänkande som ligger bakom utfästelser om att ge sin manager två-tre matcher till att bevisa varför han ska behålla jobbet. Har man kommit till det läget är det med största sannolikhet redan för sent.

Annons

Omöjligt är det väl inte heller att Middlesbrough och Steve Gibson tog sig en titt på det återstående spelschemat och kom fram till att skulle man faktiskt agera så borde man nog göra det nu. Matcher mot Stoke och Hull City står på programmet i de två nästa omgångarna, även det lag i nedflyttningsstriden. Viktiga matcher för Middlesbrough att vinna. Katastrofala matcher för Middlesbrough att förlora.

Man kan inte heller glömma att Middlesbrough och Steve Gibson har en viss historik med att agera inte bara sent i sådana här managerfrågor utan även för sent. Det är bara att ta sig tillbaka till 2016-17 med Middlesbrough i Premier League då Middlesbrough väntade väldigt länge med att sparka Aitor Karanka. Alldeles för länge skulle det visa sig. Den gången återstod det elva omgångar, och det var i mitten av mars.

Annons

Premier League är naturligtvis en tuffare liga än EFL Championship, och Middlesbrough låg den gången redan under nedflyttningsstrecket snarare än strax ovanför det som de gör i nuläget. Dessutom var kanske Steve Agnew en betydligt mer uppgiven anställning då än vad Neil Warnock är nu. Men den gången slutade Middlesbroughs saktfärdighet i nedflyttning.

Slutar Middlesbroughs saktfärdighet den här gången med något annat än nedflyttning så är det helt säkert en lättnad för Middlesbrough, och precis vad de i så fall hoppades på att uppnå, men inte för den sakens skull ett tecken på klokt, konstruktivt beslutsfattande. Middlesbrough håller sig i så fall kvar i EFL Championship trots sig själva, mer än tack vare sig själva.

Situationen känns på samma gång glasklar och komplicerad. Middlesbroughs reaktiva beslutsfattande har tagit dem från Premier League till på gränsen till nedflyttning till League One. Samma reaktiva beslutsfattande hoppas Middlesbrough nu ska rädda dem från nedflyttning och League One.

Annons
Peter Hyllman

Tottenham och West Ham är flera år sena i sitt sätt att tänka

Peter Hyllman 2020-06-23 06:00

Få saker är säkra i engelsk fotboll, men en sak är ändå säker. När en manager har förberett någon form av uttalande, fakta eller statistik inför en presskonferens som en form av försvarstal så är det aldrig något särskilt bra tecken. Det fungerade inte för Rafa Benitez, det fungerade inte för Louis van Gaal, och det fungerar heller inte för José Mourinho, oavsett hur många gånger han än försöker.

Paul Scholes var knappast nådig mot Louis van Gaal efter dennes misslyckade försök att förklara att diagonala långbollar minsann inte var långbollar. I efterhand har Steven Gerrard berättat hur han höll händerna för ansiktet och undrade vad Benitez höll på med när han körde sin fact-rant. Man måste föreställa sig att Harry Kane med flera nog gjorde samma lika igår när Mourinho fick för sig att börja rabbla anfallarstatistik.

Skälet är enkelt. Vad som helt säkert börjar i managerns huvud som en tanke om att med hjälp av fakta bemöta några av de felaktigheter som denne anser sig själv ha blivit utsatt för i media, slutar ofrånkomligen som en mycket tydlig signal om att managern i fråga har låtit sig störas av detta. Vad som är tänkt att utstråla styrka signalerar utan undantag bara svaghet och att man inte riktigt klarar trycket.

Annons

Omgivningen letar så klart efter sådana här tecken. Media och supportrar gillar att koka soppa på den typen av köttbitar. Spelarna är akut känsliga för om deras manager håller på att till synes tappa plotten på det sättet. Och en manager som förlorat plotten löper mycket stor risk att snart därefter förlora spelarnas förtroende. Varför tro på en manager som inte längre verkar ha någon större tro på sig själv?

Har man följt den andra halvan av José Mourinhos managerkarriär så är det ju också ett oroande men även alltför välbekant beteende. När José Mourinho känner sig ifrågasatt så måste han gå i svaromål. När José Mourinho känner sig ifrågasatt så går han snabbt mer in i business för sig själv än för laget. Att försvara sig själv blir viktigare än att försvara de egna spelarna, viktigare än vad som är för lagets bästa.

Annons

Det såg vi i Chelsea. Det såg vi sedan också i Man Utd. Nu börjar vi alltså se detsamma i Tottenham. Enda frågan är om det kommer få samma konsekvenser i Tottenham som det till sist fick både i Chelsea och i Man Utd. Men svaret på den frågan riskerar vara föga mer än akademiskt. Detta är i sig mer oroväckande för Tottenham än enbart det faktum att Mourinho uppenbarligen läste sina målsiffror från helt fel kolumn.

Tottenham var i själva verket inte dåliga mot Man Utd i fredags kväll. Tvärtom var det ett betydligt bättre Tottenham än vad vi såg innan uppehållet. Ett Tottenham som då hade att brottas både med skador och ett sargat självförtroende. Ändå fick Tottenham bara oavgjort i en match de allra helst hade behövt vinna, för att verkligen ge sig själva en bra chans på Champions League.

Det vore fel att säga att det var Tottenhams sista chans till Champions League som gick om intet i fredags. Men en av deras sista chanser, och deras möjligheter minskade i rätt hög utsträckning. José Mourinho anställdes av Tottenham just för att hålla dem kvar i Champions League den här säsongen. Misslyckas Tottenham med den uppgiften så har Mourinho kanske för andra eller tredje gången i rad misslyckats med sitt uppdrag.

Annons

Detta mer än förmodligen något annat låg nog bakom José Mourinhos märkliga beslut att ägna sig åt en stunds självförsvar på gårdagens presskonferens. Hans rykte och hans status står på spel. Många tänkte nog att att Mourinho skulle få svårt att få toppjobb i England redan efter Man Utd. Att Tottenham anställde honom sedan de först sparkat Mauricio Pochettino kom som en liten överraskning för de allra flesta.

Man kan fråga sig hur klokt det egentligen var av Tottenham att anställa José Mourinho med uppdraget att behålla dem i Champions League till att börja med. Det hade varit en sak om Mourinho kom med en så kallad Champions League-garanti. Men som visade sig med Man Utd så är Champions League inte längre något som Mourinho faktiskt kunde garantera. Det var ett sätt att tänka några år efter sin tid.

Annons

Detsamma kan rimligtvis sägas om West Ham och David Moyes. West Ham sparkade Manuel Pellegrini, egentligen utan att det kom som någon större överraskning. West Hams beslut därefter överraskade desto fler. Återigen anställde de alltså David Moyes, som de i praktiken sparkat en gång förut för att anställa Pellegrini. Motiveringen de gav var enkel och talande, Moyes skulle rädda West Ham kvar i Premier League.

Några sådana garantier kan så klart inte heller David Moyes prestera. Vad som kändes som ett mycket märkligt beslut redan när det gjordes har bekräftats som märkligt allt sedan dess. Moyes verkar inte kapabel att rädda West Ham kvar i Premier League, utan West Ham förblir kvar i nedflyttningsstriden. Enda chansen för West Ham att hålla sig kvar i Premier League verkar mer handla om andra lags mediokritet.

Annons

Tristast med detta är självfallet att det är så himmelskt onödigt. Inför West Hams match mot Wolves menade jag att detta borde inte vara en match i vilken West Ham slåss för att undvika nedflyttning, utan en match i vilken West Ham krigar med Wolves om europeiska cupplatser. West Ham saknar knappast historien, traditionen eller resurser. Vad som skiljer dem från Wolves är i första hand kompetensen, hur klubben faktiskt drivs.

På så sätt kan man säga att West Ham faller i den här kategorin av klubbar som man anser närmast förtjänar att åka ur. Resonemanget runt deras beslut att anställa David Moyes för att rädda dem kvar i Premier League är föråldrat, grundat i good old boyseri snarare än strategi. David Moyes var en typ av anställning som gjordes av det skälet för kanske fem-tio år sedan. West Hams sätt att tänka är några år efter sin tid.

Annons

David Moyes sätt att bemöta ifrågasättandet av honom själv som produkt skiljer sig egentligen inte dramatiskt från José Mourinhos sätt, även om det heller inte är riktigt lika trotsigt till sin karaktär. Men så är de olika personligheter också. Mourinho valde att gå till så kallad faktaattack på presskonferens. Moyes ställde sig istället och sålde frukt ute bland folket. Rimligtvis för att sälja in sig som ”en av oss”.

Olika slags konststycken, men ändå konststycken med liknande orsak och önskad verkan. Men endast de som vet med sig att de möjligen har tagit sig vatten över huvudet har något större behov av konststycken så klart. Och här har vi det gemensamma dilemmat för både Tottenham och West Ham, för både José Mourinho och David Moyes. De måste båda börja vinna fotbollsmatcher.

Men ikväll kommer bara en av dem vinna en fotbollsmatch. Eller ingen av dem. Om inte Tottenham vinner så kan de helt säkert glömma Champions League. Om inte West Ham vinner så är det fortsatt omöjligt för dem att glömma Football League.

Annons
Peter Hyllman

Nu firar vi midsommar i Premier League!

Peter Hyllman 2020-06-19 04:00

Normalt sett brukar jag göra ett kortare uppehåll med bloggandet vid två olika helger under året. Julhelgen och midsommarhelgen. Rätt självklart egentligen. Vad gäller sommaren har det väl sällan varit något större problem, inte mycket händer i engelsk fotboll vid midsommar. Den här sommaren vill det sig alltså annorlunda. Ändå tänkte jag nog hålla på den gamla vanan. Den här bloggen får täcka hela helgen.

Det är ju en minst sagt märklig sommar vi har framför oss. Både Premier League, övriga ligor, men också inhemska cuper samt Champions League och Europa League ska spelas klart under dessa sommarmånader. Detta under minst sagt udda former. Men kanske blir det åtminstone för oss svenskar inte märkligare den här sommaren än just vad det blir den här helgen, midsommarhelgen.

Rubriken gav liksom sig själv. Är man svensk av en viss ålder så var ett klassiskt referat när Martin Dahlin språngnickade in 3-1 i krysset mot Ryssland på midsommaraftonnatten och Arne Hegerfors lätt gammelsvengelskt meddelade att nu firade vi midsommar i Pontiac Silverdoom. Och är man svensk av annan ålder lär man nog ha hört det där referatet ett antal gånger ändå.

Annons

Vi får väl se hur många språngnickar upp i krysset vi får se den här midsommarhelgen. Det märks ju på fotbollen hittills att lagen definitivt är både normalt ovana vid att spela fotboll igen, och specifikt ovana vid att spela fotboll under dessa omständigheter. Men allt är nytt i början innan man hunnit med att vänja sig. Många matcher blir det hur som helst under den här midsommarhelgen. Här är de viktigaste i tur och ordning:

Fredag 19:00 – Norwich vs Southampton

Hade Norwich tänkt sig ha minsta lilla chans att hålla sig kvar i Premier League den här säsongen måste de naturligtvis vinna den här matchen, och inte ens då är det väl mer än ett långskott egentligen. Samtidigt har Southampton en chans att med tre poäng verkligen distansera sig från den där nedflyttningsstriden. Mentalt viktigt resultat för båda lagen.

Annons

Fredag 21:15 – Tottenham Hotspur vs Man Utd

Fredagens andra match är ett ”internt” möte i Champions League-striden. Pressen dock allra mest på Tottenham som börjat halka efter i tabellen. Båda lagen har haft fördel av uppehållet på så sätt att de kunnat få tillbaka skadade spelare. För Man Utd gäller dock fortfarande frågetecken hur de kommer kunna använda sig av Paul Pogba i den här matchen. José Mourinho möter sin gamla klubb, vilket brukar kunna ha sin betydelse.

Lördag 13:30 – Fulham vs Brentford

Jisses vilken uppstart på EFL Championship igen. Trean och fyran i tabellen stöter på varandra direkt, i ett rätt hetsigt västderby i London. Det här är två klubbar som alls inte gillar varandra, men också två lag som båda två har höga förhoppningar om att jaga ifatt Leeds och West Brom ovanför dem i tabellen. Fulham ligger närmast. Kan Pontus Jansson göra både sig själv, sin nya och sin gamla klubb en tjänst?

Annons

Lördag 13:30 – Watford vs Leicester

Watfords förra match hemma på Vicarage Road bara råkade vara en 3-0-vinst mot självaste Liverpool, som ju inget annat lag vunnit mot hittills den här säsongen. För ett lag som ligger ovanför nedflyttningsstrecket på blott målskillnad så borde det vara en skön sak att ha med sig i bagaget, även om det här med att spela på hemmaplan inte riktigt är samma sak längre.

Lördag 16:00 – Brighton vs Arsenal

Brighton har inte vunnit en ligamatch sedan slutet av december, vilket betyder att de gjort nio raka matcher utan vinst. Den negativa sviten har ofrånkomligen dragit in dem i nedflyttningsstriden, två poäng ovanför strecket. En vinst vore alltså synnerligen behövlig mot ett Arsenal som onekligen är i behov av vinster även de. Kan Arsenal hämta sig från misären mot Man City i veckan?

Annons

Lördag 18:30 – West Ham vs Wolves

West Ham visade trots ett antal förluster ändå upp hyfsad form precis innan uppehållet, och tvingade både Arsenal och Liverpool till rätt svettiga matcher. Men symptomatiskt för lag längst ned i tabellen så leder bra insatser till för få poäng. West Ham krigar för sina liv för att hålla sig kvar i Premier League. Wolves har alltjämt god chans på en Champions League-plats. Vem drar längsta strået här?

Lördag 20:45 – Bournemouth vs Crystal Palace

Hemmaplan för alla lag i nedflyttningsstriden alltså, dessutom i rad efter varandra, sedan Aston Villa imorgon. Viktig omgång för nedflyttningsstriden med andra ord, och visst är det väl Bournemouth som har den på pappret allra mest vinnbara matchen. Befinner man sig i en nedflyttningsstrid så ska man så klart vinna mot Crystal Palace hemma. Men det är lätt att säga att man ska, betydligt svårare att göra.

Annons

Söndag 13:00 – Cardiff vs Leeds

Det kommer alltid vara till Leeds moraliska fördel att de faktiskt agiterade för att spela klart säsongen. Hade den avslutats som övriga divisioner i Football League så hade Leeds varit klara för Premier League nu. Det innebär inga garantier för att det inte kommer tillbaka och biter dem i rumpan så klart. Leeds kan spela på lördagens resultat, och skulle de lyckas vinna sin första match så kommer det nog lugna rätt många nerver.

Söndag 15:00 – Newcastle vs Sheffield United

St James Park är ju normalt en rätt uppenbar reklampelare för Sports Direct. Lite kul ska det bli att se vad för former detta gör nu utan publik. Här ska däremot spelas en fotbollsmatch också, och det är väl minst sagt lite oklart var Newcastle egentligen står både efter uppehållet och givet osäkerheten runt klubbens framtid. Rimligtvis känner de sig väl ganska trygga i tabellen också. Kan Sheffield United utnyttja läget?

Annons

Söndag 17:15 – Aston Villa vs Chelsea

Båda lagen är i behov av vinst och poäng, även om Aston Villas behov nog måste ses som mer akut än Chelseas. Aston Villa behöver börja vinna mot lagen på övre halvan, men övertygade väl inte särskilt mot Sheffield United i veckan. Den hängmatchen var lite av en bortkastad möjlighet för Aston Villa, som får vara glada för den poäng de ändå fick med sig. Kan Aston Villa kompensera sig själva mot Chelsea?

Söndag 20:00 – Everton vs Liverpool

Man misstänker att det nog var både en och annan Evertonsupporter som hoppades innerligt att ligasäsongen skulle nollas och voidas. Sådan är motviljan mot Liverpool för närvarande. Nu blev det inte så. Liverpool kommer vinna ligan. Bästa möjliga för Everton är således att åtminstone vinna Merseysidederbyt mot dem, och därmed även förlänga Liverpools väntan på den där ligatiteln.

Annons

Måndag 18:15 – Exeter vs Colchester

Mot slutet av en rätt fattig första semifinal i League Twos playoff så gjorde tidigare Arsenalspelaren Cohen Bramall 1-0 till Colchester på frispark, och gav därmed dem en liten fördel inför returmötet på bortaplan. Ändå är det väl fortfarande först och främst den här semifinalen som lever, när Exeter nu ska försöka vända det där 0-1-underläget på St James Park (jodå) och ta sig till Wembley för tredje gången på fyra år.

Måndag 21:00 – Man City vs Burnley

Tveksamt om något av lagen egentligen har så mycket att spela om i den här matchen. Man City kommer inte vinna ligan, inte heller riskerar de missa Champions League. Burnley kommer naturligtvis inte åka ur Premier League, men däremot är det nog ett rejält långskott att de skulle knipa en av de europeiska cupplatserna. Vinner eller förlorar Burnley i sådana här matcher på att spela utan publik? Intressant tanke, oklart svar.

Annons

Glad midsommar!

Peter Hyllman

Blir det tredje gången gillt för Exeter i League Twos playoff?

Peter Hyllman 2020-06-18 06:00

Premier League ena kvällen och League Two nästa kväll. Tvära kast inom den engelska fotbollen när dess olika divisioner försöker avsluta sina respektive säsonger på lite olika sätt. Där Premier League tillsammans med EFL Championship har bestämt sig för att försöka slutföra sina säsonger så har League One och League Two däremot beslutat sig för att avsluta sina respektive säsonger.

Eftersom uppflyttning och nedflyttning ändå ska fungera som normalt betyder att avsluta säsongen i det här fallet att League Twos playoff ska spelas. Detta självfallet och precis som vanligt för att avgöra vilket som ska bli det fjärde laget från League Two att flyttas upp till League One, och därmed göra redan uppflyttade Swindon, Crewe Alexandra och Plymouth Argyle sällskap i League One.

League Twos playoff-semifinaler:
Colchester vs Exeter
Northampton vs Cheltenham

Det finns ingenting som är märkligt eller annorlunda med detta playoff. Det är fyra lag med i playoff som vanligt. Dessa lag möts i semifinaler i form av dubbelmöten som vanligt. Fyran möter sjuan och femman möter sexan som vanligt. De båda vinnarna möter varandra i en playoff-final på Wembley som vanligt. Semifinalreturerna spelas på måndag, och playoff-finalen spelas en vecka senare, måndagen den 29 juni.

Annons

Enda skillnaden, naturligtvis, är att matcherna kommer spelas utan publik. Vilket helt klart kommer bli en annorlunda upplevelse.

Alla fyra lagen har gjort ett rätt bra case under säsongen för att få vara med och spela detta playoff. Det skiljde fyra poäng upp till tredjeplatsen så inget av lagen var riktigt nära någon automatisk uppflyttningsplats. Colchester och Northampton på sjätte och sjunde plats hade båda 58 poäng. Port Vale på åttonde plats hade 57 poäng, men i övrigt skiljde det fyra poäng ner till nästa lag.

En titt på tabellen avslöjar i huvudsak fyra hyfsat jämna lag, möjligen med ett enda men kanske betydelsefullt undantag. Samtliga lag har gjort mellan 52-54 mål under säsongen, det vill säga mer eller mindre identiska cirka 1,4 mål per match. Men det lag som släppt in klart lägst antal mål den här säsongen är Cheltenham, som släppt in tio mål färre än näst bästa lag som råkar vara Colchester.

Annons

Någon överdrift vore det alltså inte att säga att Cheltenhams försvarsspel har tagit dem till fjärdeplatsen och till detta playoff. Frågan är i så fall om Cheltenhams försvarsspel även gör dem till favoriter till uppflyttning, till laget att slå i detta playoff. Det brukar sägas att den viktigaste förmågan i cupspel, som ju playoff är en form av, är förmågan att inte förlora fotbollsmatcher. Här verkar Cheltenham ha en styrka.

Den mer avancerade statistiken förtydligar bilden. Cheltenhams defensiv bygger inte så mycket på förmågan att förhindra motståndarna från att komma till chanser, utan mer på att Cheltenham har sett till det har krävts väldigt många chanser för att faktiskt göra mål på dem. De förväntas exempelvis inte släppa in färre mål än övriga lag. Över längre tid är det naturligtvis svårt att upprätthålla en sådan prestation vs prognos.

Annons

På samma gång är Cheltenham det enda laget i detta playoff som faktiskt har gjort fler mål den här säsongen än vad de har förväntats göra. Cheltenham har i själva verket skapat lägst antal chanser per match av alla lag i League Two, det vill säga inte bara lagen i playoff. Däremot har Cheltenham varit ett av de allra mest effektiva lagen på att utnyttja sina målchanser.

Kort sagt har Cheltenham alltså i någon mening överpresterat både defensivt och offensivt för att ta sig till detta playoff. Alltså är det inte någon självklarhet att den enkla statistiken faktiskt indikerar att Cheltenham kommer ha någon automatisk fördel i detta playoff. Om deras defensiv och offensiv tvärtom normaliseras så borde det ge övriga lag en rätt god chans mot dem. Utöver att ett playoff alltid är lite abnormalt.

Annons

Rutin brukar vara viktigt i playoff. Och om det är en viktig faktor även i detta playoff så talar det i så fall tveklöst till Exeters fördel. Exeter är det enda laget av League Twos fyra playoff-lag med någon form av playoff-erfarenhet de senaste åren. Huruvida just denna erfarenhet är en bra erfarenhet är kanske öppet, givet att Exeter förlorat playoff-finalen två gånger de tre senaste säsongerna.

Kan Cheltenham fortsätta överprestera i playoff precis som de verkar ha gjort mest hela säsongen? Blir det tredje gången gillt för Exeter? Eller kan någon av Northampton eller Colchester vända på begreppen? De första svaren på dessa tre frågor får vi redan ikväll när League Twos playoff drar igång.

Peter Hyllman

Aston Villa har missat poängen mest hela säsongen

Peter Hyllman 2020-06-17 06:00

Ligasäsongen startar upp i full speed för Aston Villa. Någon längre startsträcka för Aston Villa är det definitivt inte någon fråga om. Befinner man sig i en nedflyttningsstrid med tio omgångar kvar av ligasäsongen så kommer naturligtvis varenda match ha betydelse, men när Aston Villa ikväll ska spela sin hängmatch hemma på Villa Park mot Sheffield United är det onekligen en match som ger känslan av att det måste bära eller brista för Aston Villa.

Aston Villas återkomst till Premier League har inte riktigt gått som de måste ha hoppats på. Nog för att målsättningen rimligtvis aldrig var någon annan än att lyckas hålla sig kvar i Premier League, men åtminstone för sig själva måste de ha tänkt att de i alla fall inte skulle ha några problem att lyckas med den målsättningen. Det fanns inte på Aston Villas karta att ligga under nedflyttningsstrecket med tio omgångar kvar. Även om de gör det med en match mindre spelad.

Dean Smith som hyllades stort förra säsongen när Aston Villa via playoff tog sig tillbaka till Premier League har den här säsongen fått utstå allt häftigare kritik, sedan det visat sig att Aston Villas fotboll inte riktigt räckt till i Premier League. Flera har vädrat tankegången att Aston Villa tog sig upp i huvudsak baserat på Jack Grealishs briljans under säsongens slutskede, men att Grealish betydelse av fullt naturliga skäl måste bli mer begränsad i en tuffare och bättre liga som Premier League ändå är.

Annons

Eftertankens kranka blekhet antyder därmed att Aston Villa gick upp i Premier League mer tack vare Jack Grealishs briljans än tack vare Dean Smiths fotboll och taktik. Vilket möjligen sätter Aston Villa i situationen, eller den upplevda situationen, att det måste vara Jack Grealish snarare än Dean Smiths fotboll som ska rädda Aston Villa kvar i Premier League. Ett riskabelt sätt att tänka, som minst sagt sätter en rejäl press på Grealish. Men engelska lag har ofta sina frälsarkomplex.

Känslorna svallar så klart. Situationen förvärras emotionellt av två omständigheter. För det första att Aston Villas supportrar med all rätt anser att klubben hör hemma i Premier League, och att det tog dem ett antal år att ta sig tillbaka. Att då omedelbart åka ur igen vore onekligen en rejäl käftsmäll. För det andra att Aston Villas situation är sådan att om de åker ur Premier League så finns det ekonomiskt mycket som talar för att det kommer bli väldigt svårt för dem att ta sig tillbaka igen.

Annons

Aston Villa har alltså tio matcher på sig att försöka undvika vad som riskerar bli ett nästan bottenlöst fall, åtminstone ett fall ned i ett svart hål. Formen är usel, Aston Villa förlorade fyra raka matcher innan uppehållet. Å andra sidan betyder uppehållet att allt prat om form egentligen blir meningslöst. Men fem lag ligger inom fyra poäng från varandra runt nedflyttningsstrecket, och vad Aston Villa måste göra på dessa tio matcher är att hålla två av dessa lag bakom sig i tabellen. Hur ska då detta ske?

Aston Villa måste ta poäng mot topplagen!

Av Aston Villas återstående tio ligamatcher så är sex av dessa matcher mot lag som befinner sig på Premier Leagues övre halva. Ytterligare två av dessa tio matcher är mot lag som ligger och nosar på den där övre halvan.

Detta låter illa nog kan tyckas om man försöker värdera spelschemat. Desto värre blir det när man betänker Aston Villas katastrofala facit mot topplagen eller lagen på övre halvan den här säsongen. En enda poäng på tolv matcher.

Annons

Här hittar vi en avgörande förklaring till Aston Villas utsatta tabellplacering. För ett tydligt mönster den här säsongen är att många lag har tagit fler poäng än normalt mot dessa lag på övre halvan. Men Aston Villa är inte ett av dessa lag.

Huruvida Aston Villas negativa facit beror i första hand på brister i Aston Villas taktik och kvalitet, eller på att Aston Villa har spelat majoriteten av matcherna mot lagen på fjärde till nionde plats i tabellen på bortaplan, är inte glasklart. Både och rimligtvis.

Alltså måste man kanske förstå varför Aston Villa har protesterat mest högljutt mot idén att spela klart säsongen framför tomma läktare. För precis när de alltså ska få spela sina viktigaste matcher framför sin hemmapublik, så finns inte längre någon publik.

Aston Villa spelar fem av sina sex återstående hemmamatcher mot lag på övre halvan. Med början ikväll mot Sheffield United och på söndag mot Chelsea, och därefter i tur och ordning mot Wolves, Man Utd och Arsenal.

Annons

Väldigt viktiga matcher för Aston Villa att vinna eller ta poäng i. Men rimligtvis också matcher som hade varit lättare för Aston Villa att vinna eller ta poäng i om de hade ett elektriskt Villa Park i ryggen.

Aston Villa måste ta poäng på bortaplan!

En annan förklaring till Aston Villas utsatta tabellplacering är att de är ett av ligans allra svagaste lag på bortaplan. De har förlorat elva av femton bortamatcher hittills den här säsongen, och tagit endast åtta poäng på bortaplan.

Med fyra av tio matcher att spelas på bortaplan säger det sig självt att Aston Villa måste ta mer än de två poäng som deras poängsnitt hittills på bortaplan antyder att de kommer att ta. Aston Villa har inte råd att kasta bort tio bortapoäng.

Givet att spelschemat på bortaplan ser betydligt mer beskedligt ut, med matcher mot Newcastle, Everton och West Ham utöver en bortamatch mot ett Liverpool som kanske redan vunnit ligan. På dessa fyra matcher måste Aston Villa ta mer än två poäng.

Annons

Nu går det knappast att tillämpa ett analogt omvänt resonemang gällande publiken på Aston Villas bortaform. Nackdelen med frånvaron av hemmapublik motsvaras inte av en liknande fördel av frånvaron av bortapublik.

Aston Villas modell för att hålla sig kvar i Premier League måste dock innehålla att ta betydligt fler poäng mot lagen på övre halvan, och att ta betydligt fler poäng på bortaplan. Och detta kan inte Jack Grealish lyckas med på egen hand.

Förmodligen räcker det inte att bara lyckas med det ena eller det andra. Och det måste börja redan ikväll, hemma mot Sheffield United.

Peter Hyllman

Elva aktuella frågor inför Premier Leagues omstart

Peter Hyllman 2020-06-16 06:00

Äntligen är vi då här igen. Premier League är tillbaka. Engelsk fotboll är tillbaka. Bara en sömn kvar innan det återigen är dags att ratta in matcher från världens största, bästa och vackraste liga. Nåja, två av tre i alla fall. Marcus Rashford får börja koncentrera sig mindre på att rädda världen och mer på att rädda Man Utd i tabellen. Frågan är väl vilken av de båda uppgifterna som är tuffast.

Eftersom det garanterat kommer gnällas på det där med störst, bäst och vackrast så har jag lite siffror i bakfickan. Fem engelska klubbar har genom åren lyckats vinna Champions League eller Europacupen, vilket är två fler än närmaste ligor som råkar vara Bundesliga och Serie A. England har åtta finalister i Champions League, vilket är dubbelt så många som exempelvis La Liga, och två fler än återigen Bundesliga och Serie A.

Något säger så klart detta om bredden i Premier League, och bredden i engelsk fotboll, som är en stor anledning både varför vi gillar ligan så mycket och varför Premier League är den tuffaste och därför mest populära ligan i världen. Även om det så klart knappast behövs några siffror för att bekräfta det som går att se redan med blotta ögat. Men det är aldrig fel att de ändå finns.

Annons

Nio-tio omgångar återstår av den här Premier League-säsongen. Mycket ska avgöras på dessa omgångar. Liverpool ska säkra ligatiteln och sedan är väl deras säsong i praktiken över eftersom Jürgen Klopp fegat ur i cupspelet som vanligt. Det ska bestämmas vilka lag som får spela Champions League nästa säsong. Liksom det ska avgöras vilka två klubbar som följer med Norwich ner i Football League.

Innan vi börjar fira midsommar i Premier League kan det däremot vara värt att erinra sig några av de mest brinnande frågorna inför ligaupploppet den närmaste dryga månaden och en halv:

(1) Vinner Wolves på uppehållet?

Inget lag har spelat lika många matcher som Wolves den här säsongen. Inget lag har heller använt färre spelare än Wolves den här säsongen. Både upploppet i Premier League och i Europa League återstår för Wolves, med höga insatser i båda racen, och de om några borde kanske ha kunnat vinna på uppehållet och möjligheten att ladda batterierna igen.

Annons

(2) Håller Sheffield Uniteds magi i sig?

Sheffield United har ruskat om begreppen rejält den här säsongen, och med tio omgångar kvar har de fortfarande viss chans på Champions League nästa säsong, vilket är remarkabelt. Inte att undra på att Sheffield United och Chris Wilder verkligen ville ha igång säsongen igen så fort som möjligt så att inte den magi försvinner som hittills har präglat deras säsong.

(3) Fortsätter Arsenals försvar vara socialt distanserat?

Billiga skämt på Arsenals bekostnad finns alltid ett nöje med och i dessa tider är det alltid aktuellt att beskriva deras försvarsspel som i bästa fall socialt distanserat. Något som legat dem till last under många säsonger och så även denna. Champions League-spel är minst sagt ett långskott för Arsenal nästa säsong, men ska de ha någon chans att lyckas måste de försvara sig betydligt bättre än de gjort.

Annons

(4) Blir det några matcher för Paul Pogba?

Stora delar av uppehållet har gått åt för Man Utd att brösta upp sig själva om hur bra det blir med både Paul Pogba och Bruno Fernandes på planen. Lagom till första matchen börjar det plötsligt viskas om att Pogba minsann inte ska spela. Vilket självfallet är manna från himlen för de som haft lite konspiratoriska tankegångar kring detta med Pogbas vilja att över huvud taget spela den här säsongen.

(5) Har Tottenham hunnit finna sig själva igen?

En säsong som blott kan beskrivas som katastrofal för ett Tottenham som inte alls har lyckats förnya laget i nödvändig utsträckning. Mauricio Pochettino sparkades och ersattes av José Mourinho, utan att det gett någon tydligt positiv effekt på laget, på spelet eller på tabellen. Uppehållet kom kanske väldigt lägligt för Tottenham, eller så fördröjde det bara det oundvikliga.

Annons

(6) Kan Chelseas momentum utanför planen översättas på planen?

Möjligen låter vi oss luras en aning om Chelseas så kallade momentum bara för att de verkar ha hunnit med att göra en värvning med hög profil på senare tid. Ändå har det andats positiva tankegångar kring Chelsea den här säsongen, där Frank Lampard kanske inte gjort någon direkt succé men heller inte misslyckats. Kan Chelsea översätta sitt momentum utanför planen på planen och i tabellen?

(7) Hinner Carlo Ancelotti få någon ordning på Everton?

Carlo Ancelotti är manager för Everton! Den karamellen har man kanske hunnit med att glömma bort under uppehållet, en av de stora bomberna den här säsongen och som kan visa sig väldigt intressant för den närmaste framtiden. Frågan är väl vad det hinner med att innebära för den här säsongen där Everton befinner sig i ett slags ingenmansland. De riskerar inte åka ur, men det är också väldigt långt upp till de europeiska cupplatserna.

Annons

(8) Blir det sol eller pannkaka för Newcastle?

Att köpas eller inte köpas, det är frågan som det just nu verkar grubblas på i sådan utsträckning att till och med Hamlet börjar bli otålig över velandet. I vilket fall som helst är det väl rimligt att tro att det kommer påverka Newcastle, som däremot har ett hyfsat betryggande försprång i poäng ned till nedflyttningsstrecket. Steve Bruce har väl troligtvis bara en uppgift kvar i klubben, att hålla dem ovanför det där strecket. Inte mer.

(9) Lyckas West Ham spela sig kvar i Premier League?

Ibland är det klokt att hålla korten nära kroppen. Något som West Ham inte riktigt verkade ha insett då de tidigt under uppehållet gick ut med att de ansåg att säsongen borde avslutas. Varför de råkade tycka just det var lätt att förstå baserat på West Hams tabellplacering, bara målskillnad hållandes dem ovanför nedflyttningsstrecket. De ville förhandla sig kvar i Premier League. Nu måste de spela sig kvar i Premier League.

Annons

(10) Vilka hamnar på övre halvan av nedflyttningstabellen?

Den mest intressanta, definitivt den mest dramatiska, tabellen i tabellen måste nog vara nedflyttningstabellen. Skalar vi bort kanterna innehåller den fem lag inom fyra poäng från varandra. Brighton (29p), West Ham, Watford och Bournemouth (27p vardera) och Aston Villa (25p) med en match mindre spelad. Man måste till sist ha två lag bakom sig i denna interna tabell för att hålla sig kvar i Premier League.

(11) När vinner Liverpool ligan?

Liverpool har 82 poäng. 88 poäng räcker för att Liverpool garanterat ska vinna ligan. Det är med andra ord enkel matematik som säger oss att Liverpool just nu behöver sex poäng, eller med andra ord vinna två matcher, för att säkra sin första och eventuellt sista ligatitel på 30 år. Vilket betyder att Liverpool kan vara mästare redan inom en dryg vecka, om de vinner derbyt mot Everton och sedan hemmamatchen mot Crystal Palace.

Annons

Ett ord för mycket i den där sista frågan.

Peter Hyllman

Fem viktiga svarta personligheter i engelsk fotboll

Peter Hyllman 2020-06-15 06:00

Med den vita rasismens framsteg både som ideologi och som politisk metod under det senaste årtiondet är det kanske till sist inte så konstigt att det till slut landar i någon form av motreaktion. Om det nu alltså ska komma något positivt från den i allmänhet rätt trista samhällsutveckling som gett oss sverigedemokrater, Brexit, Boris Johnson och Donald Trump, hat, lögner och faktaresistens så är det kanske att det till sist tvingar oss att se oss själva i spegeln som samhälle och verkligen ta tag i frågan om den systematiska och strukturella rasismen.

När Premier League drar igång igen under veckan så kommer alla spelarna istället för sina namn på tröjorna ha Black Lives Matter på sina tröjor. Man kan så klart tycka och tänka precis vad man vill om det genuina i sådana här trots allt rätt PR-laddade frågor. Det finns skäl att vara skeptisk så klart. Samtidigt är symboler viktiga i vårt samhälle, och det finns ett egenvärde för rörelsen med att så många som möjligt faktiskt demonstrerar sitt stöd, oavsett hur genuint det än är. Betydelselöst är det inte när världens största liga i världens största sport gör en sådan manifestation.

Vi kan i och för sig räkna med att det där kommer väcka vissa rätt förutsägbara reaktioner även det. Knipslugt kommer några invända att alla liv minsann spelar roll, utan att förstå hur in i helvetes dumma i skallen de därmed gör sig själva. Att försöka framställa Black Lives Matter-parollen som förespråkandes rasism, och skenheligt framställa sig själva som desto mer öppna och toleranta, måste vara de senaste årens retoriskt mest ohederliga akrobatik. Det återstår väl för övrigt att se hur många mail och Messengermeddelanden av tveksam och hotfull karaktär den här bloggen resulterar i.

Annons

Engelsk fotboll och Premier League är naturligtvis inte befriade från problemet. Här spelar det så klart ingen som helst roll att försöka påstå att det är ännu värre i andra länder, en slags jämförelser som bara kan syfta till att avsäga sig ansvar och försöka undvika att ta tag i nödvändig förändring. Den engelska fotbollen är från början en arbetarklassport, men engelsk fotboll är från början också en vit sport. Och det finns väl rätt goda skäl att anta att dessa båda saker hänger samman. Ända fram till 1980-talet var det genuint ovanligt med svarta spelare på planen.

Här finns det klassiska greppet att svepande säga både att det har blivit bättre med tiden och att det kommer lösa sig med tiden av sig själv. Något som sägs i alla frågor av den här typen såsom rasism, jämställdhet, religiös och sexuell tolerans och så vidare, men också något som har sagts i minst 100 år. Sanningen är så klart att detta väldigt sällan sker av sig självt, att värderingar är inlärda och reser över generationer, och att det är en utveckling som är allt annat än linjär. Det sagda är alltså empiriskt motbevisat och sägs mest av de som egentligen inte är så värst intresserade av förändring.

Annons

Hade allting blivit bättre med tiden hade vi så klart inte hört saker sägas som fortfarande idag kan höra både på planen och från läktarna. Det är inga roliga saker. Och det minst sagt rätt tramsiga självförsvaret i sådana lägen brukar ju vara att fråga sig rättfärdigt att hur kan jag vara rasist när så många spelare i mitt eget lag är svarta?! Nu finns det så klart supportrar som inte ens bryr sig om att försöka med det. Som West Brom-supportern till exempel som valde att säga upp sitt säsongskort eftersom West Brom hade alldeles för många svarta spelare i laget.

West Broms svar var i och för sig rätt uppfriskande: ”You won’t be missed”. Att just en West Brom-supporter torgför denna inställning är så klart desto mer deprimerande, då han rimligtvis inte kan ha haft någon koll eller förståelse för just West Broms historik i dessa frågor. Det var ju West Brom som med Cyril Regis, Laurie Cunningham och Brendan Batson mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet banade vägen för svarta spelare i engelsk fotboll. The three degrees som de kom att kallas. En del av sin historia som West Brom med rätta är stolta över, om än inte alla deras supportrar uppenbarligen.

Annons

Är det ett hälsotecken eller ett sjukdomstecken att det till synes inte verkar ha gjorts någon lista alls över de bästa svarta spelarna i Premier League eller något liknande? Är det ett positivt tecken på att det liksom aldrig föresvävat någon att faktiskt göra den åtskillnaden eller se den som meningsfull? Har det föresvävat några att göra sådana listor men det har setts som för känsligt eller kontroversiellt? Eller är det så att svarta spelare alltjämt är så marginaliserade i vårt kollektiva medvetande att ingen av den anledningen har kommit på idén?

Vi har i dagarna sett en hel del sammanställningar över hur ovanligt det är med svarta förebilder på egentligen alla positioner inom den engelska fotbollen. Oavsett om det handlar om spelare, om coacher, om managers, om ägare eller styrelseledamöter, om domare och så vidare. Problemet med den svarta underrepresentationen är hyfsat uppenbart. Dess lösningar är däremot sällan fullt så uppenbara. Förebilder brukar vara viktiga. Hur skulle då ett Mount Rushmore av svarta engelska fotbollspersoner se ut?

Annons

(5) Arthur Wharton

To be fair, det är väl lite för få idag som egentligen ens kommer ihåg att Preston North End var Invincibles långt innan Arsenal lyckades med samma bedrift. Men även bland de som kommer ihåg det misstänker jag att det är få som minns Arthur Wharton, lagets målvakt, som allmänt anses som inte bara Englands utan världens första professionella svarta fotbollsspelare. Man måste så klart undra om det inte var åtminstone lite typiskt att han faktiskt var målvakt.

(4) Viv Anderson

Fastän Arthur Wharton alltså började spela under 1870-talet i England så skulle det dröja 100 år innan den första svarta spelaren debuterade i det engelska landslaget. Det var Viv Anderson som 1978 debuterade mot Tjeckoslovakien. Anderson fick sitt genombrott med Nottingham Forest under Brian Clough, blev senare en av Alex Fergusons första värvningar till Man Utd, och hann med att göra 30-talet landskamper. Anderson var med i Englands VM-trupper både 1982 och 1986 utan att få spela en enda match.

Annons

(3) Cyrille Regis

Kanske den mest framstående av de tre redan nämnda svarta spelarna som gjorde historia med West Brom under 1970-talet och 1980-talet. Definitivt den verbalt mest ståndaktige mot den rasism som under de här åren rann ner från läktarna mot dem, självfallet ännu värre än något av vad vi ser idag, eftersom sådant beteende ännu inte hunnit med att bli riktigt lika socialt oacceptabelt. Tillsammans med Laurie Cunningham och Brendan Batson står Regis nu staty i West Bromwich. Man får förmoda inte till alla West Brom-supportrars allmänna vetskap.

(2) John Barnes

Speciell på så vis att han kanske egentligen var inte bara en spelare, utan en riktig superstar. Spelade många gånger fotboll på en nivå som väl ärligt talat inte var så värst vanlig vare sig i engelska klubblag eller engelska landslag. Ändå brottas man med känslan att John Barnes aldrig riktigt fick det utrymme i Englands landslag som han förmodligen borde ha haft. Barnes var en av Liverpools absolut bästa spelare, i ett av Liverpools allra bästa lag. Har enligt mig den stora förtjänsten att han även efter sin spelarkarriär har fortsatt vara aktiv i frågor gällande rasism, diskriminering, svarta spelare och förebilder i engelsk fotboll.

Annons

(1) Uriah Rennie

Fyra spelare, och en domare. Finn ett fel kan man då tänka! Vad som möjligen gjorde Rennie ännu mer speciell och därmed potentiellt betydelsefull var att även om svarta spelare länge varit ovanligt i engelsk fotboll så var svarta domare obefintligt. Och just att ha svarta förebilder på en auktoritetsposition, som en domare ändå är, kan vara väldigt viktigt, om än obekvämt för vissa. Om domare får ta skit i största allmänhet så kan ni nog föreställa er vad en svart domare får höra. Vad Rennie ansåg om att av domarchefen Keith Hackett bli kallad för ”the fittest referee we have ever seen” är kanske oklart. Låter som en komplimang så klart, men även en rätt klassisk trop att beskriva, kanske till och med reducera, just den svarta domaren utifrån sina rent fysiska attribut.

Och något säger mig att just den tropen, oavsett hur omedvetet det än är, förklarar den närmast totala bristen på svarta förebilder både i domarkåren och i managerskrået inom engelsk fotboll. Frågan är väl egentligen om den attitydfrågan går att komma åt med den så kallade Rooneyregeln (att minst en BAME-kandidat måste intervjuas för varje tjänst som utlyses), eller om det mest blir en formalitet som när den väl är avklarad tvärtom blir en ursäkt att glömma bort saken och kunna gömma sig bakom att man ändå har intervjuat någon.

Annons

Kanske är jag cynisk.

Peter Hyllman

Hemlöst Coventry har hittat hem igen till EFL Championship

Peter Hyllman 2020-06-12 22:01

Kanske hade inte Coventry haft så mycket emot att spela klart säsongen. Kanske hade Coventry heller inte haft några större problem med att spela för tomma läktare. Coventry har genomfört hela säsongen hittills utan något riktigt hem, och istället hyrt in sig på en arena en bra bit bort från sina normala hemtrakter. Coventry skulle utan problem kunna sägas ha spelat på bortaplan varje match den här säsongen.

Nu blev det inte så. Coventry var istället en av de 19 klubbar i League One som röstade för att avsluta säsongen. Och det var väl egentligen inte något konstigt med det. Det finns ingen ekonomi för klubbarna nedanför EFL Championship att spela fotboll utan publik. Dessutom råkade Coventry ligga etta i League One när beslutet fattades, så att avsluta säsongen innebar att Coventry är mästare och flyttas upp till EFL Championship.

Enligt de som vet bäst är inte detta något som Coventrys supportrar borde glädjas åt. Att vinna ligan och flyttas upp på det här sättet. Nåja, om det är på det viset så verkar någon ha glömt bort att upplysa Coventrys supportrar om saken. För det har firats minst sagt rejält i och runt Coventry de senaste dagarna. Detta när Coventry till sist återvänder till EFL Championship efter åtta år i vildmarken.

Annons

De lite äldre av oss känner så klart till Coventry mycket väl från Premier League under många år. Roland Nilsson, Magnus Hedman och Tomas Gustafsson som blev Antonelius är alla svenska spelare som haft på sig den himmelsblå tröjan. Darren Huckerby var en anfallare som man alltid fruktade när det egna laget mötte Coventry med de himmelsblå tröjorna. Coventry är på sitt sätt en klassisk engelsk klubb.

Att säga att Coventry med detta är tillbaka där de hör hemma riskerar alltså på samma gång vara både förhärligande och förminskande. Visst är det så att Coventry är en klubb vi ska se på åtminstone EFL Championship-nivå. Även om League One så klart är och har varit fulla av klubbar med minst samma ambition och anspråk som dem, och som aldrig tog sig upp igen eller tog sig upp igen först efter mycket lång tid.

Annons

Samtidigt tror jag säkert, även om Coventrys supportrar nu firar uppflyttningen till EFL Championship för fullt, att det allra längst inne i dem nog finns en gnagande känsla av att inte vara riktigt nöjda med detta. Coventry är inte en klubb som enbart kommer vara någon slags utfyllnad i EFL Championship. Coventry kommer vara en klubb med ambition att ta sig till Premier League. Förmågan vore i så fall det större frågetecknet.

Å ena sidan har Coventry ändå varit League Ones klart bästa lag hittills under säsongen, på ett sätt vi kanske inte sett sedan Sheffield United. Fastän de inte spelat en enda match på hemmaplan har de bara förlorat tre matcher den här säsongen, och är obesegrade i ligaspelet sedan jul. Den vanliga statistiken bekräftar bilden av Coventry som ligans kanske mest dominanta lag. Coventry behöver knappast skämmas för uppflyttningen.

Annons

Å andra sidan är Coventrys framgång och dominans något oväntad, och det finns ett bestämt intryck av att Mark Robins har fått laget att spela och prestera en bra bit över vad som förväntats av laget sett både till resurser och till klubbens förutsättningar. Det är inte i sig negativt, men det ligger kanske också i sådan ”överprestations” natur att vara temporär, och att verkligheten förr eller senare måste komma ifatt laget.

Vad händer exempelvis om Coventrys kaotiska ägarsituation sprider sig och skapar kaos i laget? Vilket ofrånkomligen brukar kunna hända i klubbar där det strular på ägar- och styrelsenivå. Mark Robins framgångar med Coventry har möjligen maskerat alla dessa problem, eller kanske snarare distraherat från dem, men de har inte försvunnit. De kan tvärtom träda fram i ljuset när Coventry måste förbereda sig för spel i en bättre serie.

Annons

Men Mark Robins är heller inte någon dagslända i Coventry. Robins har varit Coventrys manager i tre år redan. Skillnaden på Coventry före och efter dessa tre år är ungefär som att jämföra natt och dag. Har Mark Robins fått tid att genomföra denna förändring i lugn och ro så här långt så talar kanske inget för att det måste bli kaos nu. Samtidigt har inte Coventry hittills haft de frestelser som ofrånkomligen kommer med EFL Championship och närheten till Premier League.

Det finns också en stabilitet i Coventry som förmodligen är produkten just av klubbens beslut att anställa Mark Robins för tre år sedan. Coventry var då redan bekräftade för nedflyttning till League Two och runt klubben rådde gravstämning. Men med Robins kom ett lugn och en långsiktig planering som innebar att Coventry lyckades ta sig tillbaka till League One redan första säsongen. Två år senare är de alltså i EFL Championship.

Annons

Alltså vore det fel att säga att Coventrys uppflyttning vore något slags trendbrott. Tvärtom är det kanske en hyfsat naturlig konsekvens av den utvecklingskurva som Coventry befunnit sig på med Mark Robins. Överraskande är möjligen att Coventry har lyckats med att inte implodera på grund av sin ägarsituation. Samtidigt har kanske de distanserade ägarna gett själva klubb- och lagledningen en större självständighet.

Mark Robins har skapat ett starkt lag som med sin sammanhållning och taktiska skicklighet borde kunna ta klivet upp i EFL Championship utan större problem. Dock är utmaningarna självfallet betydligt större i EFL Championship, vilket kommer ställa helt nya krav på laget, både på spelarna och på Robins. Och svävande över alltihopa är den ständigt närvarande arenafrågan för Coventry. Fortsätter de spela på St Andrews eller kan de flytta hem till Ricoh Arena?

Annons

Coventrys supportrar firar att ha kommit hem till EFL Championship igen. Samtidigt förblir Coventry en en hemlös klubb. Hemkomsten vore så klart total om Coventrys uppflyttning till EFL Championship innebär att de kan spela hemma i Coventry igen.

:::

Coventry och Rotherham är alltså automatiskt uppflyttade till EFL Championship. Juli blir playoff-månaden då det tredje laget att flyttas upp ska bestämmas. Datumen är följande för League One:

Fredagen den 3 juli spelar Portsmouth vs Oxford United, samt Fleetwood Town vs Wycombe Wanderers. Måndagen den 6 juli spelas returmatcherna.

Måndagen den 13 juli spelas playoff-finalen på Wembley.

Peter Hyllman

Uppsamlingsheat med en vecka kvar till Premier League

Peter Hyllman 2020-06-10 20:47

Det är mindre än en vecka kvar tills Premier League drar igång igen. Vilket i dessa tider känns både oväntat och fint att kunna säga. Vi börjar se slutet tre långa månader av misär och framför oss har vi en minst sagt ovanlig fotbollssommar.

Lagom till dess att ligan drar igång igen, med en bortamatch mot Man City, passade Arsenal precis på att förlora en träningsmatch mot Brentford med 2-3. Eller om vi kanske iställe ska säga att Brentford passade på att vinna en träningsmatch mot Arsenal.

Det har varit en märklig tid. Tre månader av egentligen totalt stillastående. Till skillnad från ett sommaruppehåll så har egentligen ingenting alls hänt i klubbarna vad gäller till exempel spelare och managers.

Alla har stått och stampat på samma ställe. Antingen i väntan på Godot eller på spaning efter den tid som flytt.

Först den senaste veckan har det verkligen börjat röra på sig igen. Förmodligen hänger det ihop med att det blivit allt tydligare att säsongen är på väg att dra igång igen. Det har börjat gå att säga något om den närmaste framtiden.

Annons

Vilket underlättar beslutsfattande och att faktiskt få saker gjort.

Med säsongen på väg att dra igång igen kan det däremot vara dags att göra något slags bokslut för den här perioden. Vad är det egentligen som händer i, med och runt klubbarna i Premier League för närvarande.

Ett slags uppsamlingsheat.

:::

Mest action är det alltjämt runt Newcastle.

Egentligen är det kanske bristen på action som är mest uppseendeväckande. Veckorna tickar utan att det verkar bli någon klarhet i om Premier League godkänner de tänkta nya ägarna i form av Saudiarabiens investeringsfond.

Uppköpet är kontroversiellt av uppenbara moralpolitiska skäl. Men det verkar rent formellt vara frågan om de saudiarabiska piratsändningarna av Premier League som satt käppar i hjulet för uppköpet.

Man kan fråga sig om motståndet är genuint, eller om Premier League mest väljer att dra ut på processen för att få det att se ut som om de verkligen brottas med den politiskt heta potatisen, innan de till slut ändå godkänner uppköpet.

Annons

Är det ett spel för det politiska galleriet, eller vill de verkligen sätta stopp för uppköpet, och är det i så fall ens möjligt för dem att göra? De måste självfallet ha juridisk grund att göra det, och det är inte självklart att de har det.

Hur som helst är det inte en fråga som Premier League röstar om, utan ett rent så kallat tjänstemannabeslut. Där finns ett regelverk som Premier League har att tillämpa, utan tillägg eller undantag.

Vad gäller de presumtiva köparna så fortsätter de agera som om godkännandet är en ren formalitet. De verkar helt klart tro att uppköpet blir av. Men det kan självfallet även det vara ett spel för galleriet.

Blir det inget av med Saudiarabien verkar det som om det finns en amerikansk uppköpare liggandes på lur och väntandes i vassen.

Vilket kanske i så fall vore ett intressant test på hur genuina Newcastles supportrar faktiskt var när de försvarade sig med att de bara ville bli av med Mike Ashley. Och att det inte mest handlade om löftet om stora pengar och snabba titlar.

Annons

:::

Runt Man Utd snurrar det mest Jadon Sancho-rykten, samt verkar det som om Man Utd plötsligt har världens bästa mittfält med Bruno Fernandes tillsammans med en frisk Paul Pogba. Möjligen skulle man kunna argumentera att det är lätt att vara bäst innan man faktiskt spelat några faktiska fotbollsmatcher.

:::

Rättegången, i brist på ett bättre ord, i CAS mellan UEFA och Man City genomfördes under måndagen, tisdagen och onsdagen. Beslut i ärendet väntas någon gång under första halvan av juli. Rätt snart alltså.

Givet att UEFA har yrkat på två års avstängning från Champions League är det väl rimligt att anta att det finns tre möjliga utfall: Noll års avstängning, ett års avstängning samt två års avstängning.

Jag tror inte på noll års avstängning. Det vill säga att Man City frias helt och hållet. Men jag har så klart ingen insidekoll på de juridiska detaljerna och kan bara bedöma ärendet utifrån och hur argumenten har framställts.

Annons

Men givet att Kevin De Bruyne poängterade att han nog kunde tänka sig att vara borta från Champions League, men inte två år, så får vi väl säga att Man City nog inte har lyckats övertyga honom helt och hållet om styrkan i sin position.

Blir det ett års avstängning är jag även rätt säker på att Man City kommer svälja den surdegen utan något mer krångel än att beklaga sig över hur orättvis världen är. Blir det två år kommer de kanske splattra vidare om de tror sig ha möjlighet till det.

Inte för att det skulle kunna påverka deras avstängning från Champions League. Däremot skulle de om de vinner en sådan process kunna kräva finansiell ersättning från UEFA för uteblivet Champions League.

I vilket fall som helst kommer beslutet på kort sikt påverka hur intressant den där femteplatsen i ligan faktiskt är.

Annons

:::

Att döma av firandet i Coventry, Swindon, Plymouth med flera under det senaste dygnet verkar det som om det inte spelade någon större roll hur ligan faktiskt avgjordes. Glädjen verkade inte så mycket mindre för den sakens skull.

Vilket det så klart inte finns någon anledning för den att vara. Men det är intressant med tanke på alla självservande utfästelser från motståndare om hur säsongen och ligan har devalverats för Liverpool och Leeds framför allt.

Nu kommer så klart både Leeds och Liverpool få chansen att vinna sina respektive ligor på fotbollsplanen. Vilket väl förmodligen var det sista som deras motståndare faktiskt hoppades på.

:::

En sista helg med Bayernligafotboll!

Peter Hyllman

League One och League Two avslutar sina säsonger

Peter Hyllman 2020-06-09 18:50

För första gången sedan andra världskriget kommer den engelska professionella fotbollen inte lyckas genomföra sina säsonger. Exakt vad syftet är med att välja just den trots allt ganska godtyckliga historiska referenspunkten är inte alldeles glasklart, men det duger väl åtminstone till att belysa att det är ett minst sagt ovanligt beslut som League One och League Two nu har fattat.

Något nollande och voidande är det så klart inte fråga om. De båda tabellerna avgörs med poäng per match, precis som väntat. Uppflyttning och nedflyttning sker precis som vanligt, vilket helt säkert gläder vissa men å andra sidan kränker andra. Men beslutet att avsluta säsongen har fattats med en överväldigande majoritet i både League One och League Two. Totalt tre klubbar röstade för att slutföra säsongen. Så det är vad det är.

Varför League One och League Two inte slutför sina säsonger när Premier League och EFL Championship har valt att slutföra sina säsonger kan förklaras rätt enkelt. Eftersom ekonomi och intäktsmodeller ser helt annorlunda ut längre ned i seriesystemet. Där är man beroende av matchdagsintäkter, inte TV-intäkter. Att arrangera fotbollsmatcher utan publik för dem är nästan enbart en kostnad för dem, ingenting annat.

Annons

Både Premier League och EFL Championship har så klart kritiserats för att vilja slutföra sina säsonger enbart på grund av pengar och ekonomi. Som om att överleva ekonomiskt vore något fult och finansiell ruin inte skulle väldigt negativa konsekvenser för många. Att mer eller mindre genuint, oftast mindre, sitta på sina höga ideologiska hästar är mycket lätt när man inte själv drabbas av de högst praktiska konsekvenserna.

Här är det ändå relevant att göra påpekandet att League Ones och League Twos beslut att istället avsluta sina respektive säsonger inte beror mindre på pengar och ekonomi det. Så kommer det kanske inte framställas. Men där Premier League och EFL Championship slutför sina säsonger på grund av pengar, så väljer League One och League Two att avsluta sina säsonger på grund av pengar. Alla är lika goda kålsupare i det avseendet.

Annons

Vad betyder då detta rent praktiskt, konkret och fotbollsmässigt?

League One

Jo, för det första kan vi hälsa Coventry och Rotherham välkomna tillbaka till EFL Championship. Coventry som League One-mästare. Framför allt Coventry blir det så klart kul att se i EFL Championship igen. Det är ju en klassisk gammal engelsk klubb, mångårig i Premier League och dess föregångare, som har haft och fortfarande har det rätt kämpigt med sin ägarsituation.

Bury är som vi vet redan bortplockade från League One-tabellen. Alltså behövs bara tre klubbar flyttas ned från League One den här säsongen. Dessa tre klubbar är Tranmere Rovers, Southend United och Bolton Wanderers. Tranmere tycker nog det är rätt tråkigt, men varken Southend eller Bolton kan ha några klagomål. De låg så långt efter i tabellen att nedflyttning var ofrånkomlig oavsett.

Annons

Ett playoff ska avgöra det tredje laget som flyttas upp till EFL Championship. Här vet vi bara vilka semifinalerna faktiskt blir. Wycombe Wanderers kommer möta Fleetwood Town, och Portsmouth kommer möta Oxford. Datum kommer bestämmas senare för League One. Semifinalerna spelas i form av dubbelmöten som vanligt, och naturligtvis framför tomma läktare.

Vad gäller playoff i League One var marginalerna betydligt mindre. Peterborough missar playoff med 1,26 poäng. De små marginalerna kan illustreras med att Portsmouth och Fleetwood Town mötte varandra och spelade 2-2 den 10 mars, den sista dagen det alls spelades någon fotboll i Football League. Om något av lagen hade förlorat den matchen så hade Peterborough varit i playoff istället, på deras bekostnad.

Inte att undra på att Peterborough har varit minst sagt högljudda. Men gränserna måste så klart dras någonstans. Tungt är det kanske också för Sunderland, som fastnar på åttonde plats i sluttabellen, och alltså tvingas till ännu ett års spel i League One.

Annons

League Two

Swindon Town, Crewe Alexandra och Plymouth Argyle tar de tre uppflyttningsplatserna i League Two, och spelar alltså i League One nästa säsong. Stevenage hamnar sist, och då FA med flera nixade idén om att ingen nedflyttning skulle ske från Football League så betyder detta med intill visshet gränsande sannolikhet att Stevenage åker ur Football League och alltså spelar i National League från och med nästa säsong.

Playoff i League Two ska avgöra det fjärde laget att flyttas upp. Här vet vi både vilka fyra lag som ska mötas i semifinalerna och när dessa semifinaler äger rum. Colchester möter Exeter, och Northampton möter Cheltenham. Båda semifinalerna sänds på TV och spelas i form av klassiska dubbelmöten. De första semifinalerna spelas torsdagen den 18 juni, och de andra semifinalerna spelas måndagen den 22 juni.

Annons

Playoff-finalen i League Two spelas på Wembley, måndagen den 29 juni.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa målskyttar genom tiderna

Peter Hyllman 2020-06-08 06:00

Detta hade naturligtvis kunna vara den lättaste bloggen jag någonsin skrivit. Jag hade bara behövt leta upp en lista över de spelare som gjort flest mål i Premier League genom tiderna och låtit den vara svaret. Objektivt sant är det ju i någon mening, det finns det ju siffror på uppenbarligen. Men självklart är det så att bara för att någonting kan uttryckas i siffror så blir det inte därför mindre subjektivt.

Den första invändningen är så klart att en spelare kan ha gjort ett större antal mål än andra spelare inte därför att denne nödvändigtvis är en bättre anfallare, utan för att han har spelat fler matcher, för att han har spelat i bättre lag som skapat fler målchanser, för att han har haft ansvar för straffsparkar, samt ett antal andra möjliga orsaker som inte riktigt syns i de där siffrorna.

Den andra invändningen går att hitta redan i rubriken. Att jag säger målskyttar istället för anfallare är ingen tillfällighet. Hade jag gjort en lista över Premier Leagues bästa anfallare genom tiderna så hade den listan sett betydlig annorlunda ut än denna lista. Målskyttar är en underkategori till anfallare, fokuserat endast på den trots allt rätt så snäva förmågan att göra mål. Rent teoretiskt behöver det inte ens vara anfallare i och för sig.

Annons

Vi vet att anfallare kan vara olika bra på att faktiskt göra mål. Vi vet också att många anfallare gör ett betydligt större jobb på planen än enbart att göra mål. Samtidigt finns de anfallare som inte verkar ha någon annan vare sig funktion eller förmåga annat än att göra mål. Betydligt mer begränsade spelare, men å andra sidan i sina stunder väldigt nyttiga spelare att ha i sitt lag. Denna lista fokuserar på dessa spelare.

Vilket självfallet gör det till en betydligt svårare lista. Vissa skulle så klart hävda att det även gör listan betydligt mycket mer subjektiv. Jag vet inte om jag riktigt håller med om den saken, listorna hade varit subjektiva oavsett, men i vilket fall som helst så är väl det vad som gör listor spännande och i bästa fall kanske även en aning intressanta. Dessa är enligt mig Premier Leagues fem bästa målskyttar genom tiderna.

Annons

(5) Jermain Defoe

Skvalpade runt under en längre tid i flera av Englands största klubbar, om än aldrig de allra största klubbarna. Gemensamt för vilken klubb han än spelade för var en förmåga att alltid hitta målet, och många gånger göra det utifrån rätt knapra förutsättningar. Att han aldrig tog klivet upp till de större klubbarna beror förmodligen på att han ansågs alltför begränsad i sin repertoar. Att han aldrig riktigt fick chansen i det engelska landslaget beror helt säkert på att han aldrig fick spela för de allra största klubbarna. Det är lättare att kritisera Englands beslut än klubbarnas beslut.

(4) Javier Hernandez

Urtypen av anfallare som hör hemma på den här listan. Fenomenal målskytt på alla sätt, men begränsad som anfallare i övrigt. Förmodligen beroende för sin framgång av att spela för ett dominant lag som Man Utd var då. Passade perfekt som rollspelare i Alex Fergusons lag, som aldrig riktigt under den perioden var ett lag som nådde upp till samma höjder som tidigare lag. Hernandez betydelse ska däremot inte underskattas. Det kan med visst fog hävdas att Man Utds två ligatitlar under 2010-talet troligtvis inte blivit av utan Hernandez målproduktion.

Annons

(3) Jamie Vardy

Är Jamie Vardy en sämre målskytt än Harry Kane? Nej, förmodligen inte. Men Kane är kanske ändå en bättre anfallare än Vardy, och passar därför bättre in i den fotboll som England vill spela under Gareth Southgate, vilket förklarar varför Kane spelar för England och varför Vardy insåg att han aldrig riktigt skulle få spela för England. Samtidigt är Vardy extremt effektiv i det han gör, vilket är mål utan några större krångligheter. Det är snabbt, det är rakt på, det är oftast mål när han får chansen. Utan Jamie Vardy händer inte Leicester, men även utan Leicester så är Jamie Vardy en av 2010-talets finaste fotbollsagor i England.

(2) Michael Owen

Som ni redan förstått så är det naturligtvis en högst flytande gräns när jag upplever att en anfallare bara är en målskytt men inte så mycket annat. Att påstå att exempelvis Owen, eller för den delen Vardy häruppe, inte fyller en taktisk funktion på planen utöver att göra mål vore så klart att förenkla det hela bortom rim och reson. Men allting är relativt. Owen var gudabenådad som målskytt, i synnerhet när han hade snabbheten i sig, men hade en näsa för mål även efteråt. Samtidigt var han begränsad till en viss typ av anfallsspel, vilket också var vad som gjorde livet svårt för honom i Real Madrid.

Annons

(1) Ruud van Nistelrooy

Under perioden 2002-2005 ungefär så pågick en hetlevrad debatt om vem som egentligen var den bästa anfallaren mellan Thierry Henry och Ruud van Nistelrooy, där de båda lägren var mycket lätta att definiera. Egentligen var det en icke-diskussion, då Henry rätt klart var den bättre anfallaren, men kanske var van Nistelrooy den vassare målskytten. Enligt den här listan måste han ju i alla fall vara det. Allting van Nistelrooy gjorde på planen gick ut på att göra mål och på att göra mål enbart, och han var fenomenal på att göra just det. Men det var heller ingen tillfällighet att med van Nistelrooy som anfallare hade Man Utd sin svagaste period i Premier League under Alex Ferguson. Anfallet blev för endimensionellt och till sist för lättläst.

Peter Hyllman

Blir Timo Werner en hit eller en miss för Chelsea?

Peter Hyllman 2020-06-05 06:00

Timo Werner sa alla de rätta sakerna som spelare säger när de tror sig vara på väg att börja spela fotboll för Liverpool. Hur han väldigt gärna ville spela för just Liverpool, spela för Jürgen Klopp. Hur Liverpool är en stor klubb, en speciell klubb och så vidare. Fastän affären drog ut på tiden verkade de flesta ändå ta för givet att Timo Werner skulle flytta till Liverpool för eller senare, förmodligen förr.

Kanske är jag överdrivet entusiastisk över att det plötsligt dyker upp ett ”naturligt” ämne att blogga om. Normalt sett brukar jag kanske inte blogga om eventuella transfers på det här viset. Vanligtvis brukar jag betrakta det som sillybloggarnas uppgift. Samtidigt är detta en av de längsta pågående transfersagorna för ögonblicket. Liksom det är en transfer med hög profil. Dessutom med en del rätt intressanta komplikationer.

Under gårdagen började många rapportera, även om ingenting formellt sett har blivit bekräftat, att Timo Werner istället kommit överens med Chelsea. Chelsea ska enligt uppgift ha bestämt sig för att möta den köpklausul som Werner har i sitt kontrakt med RB Leipzig. Dessutom har de kommit överens med spelaren om att ge honom en mycket konkurrenskraftig lön.

Annons

Visst har det spekulerats i vad det var som gjorde att Liverpools deal med RB Leipzig drog ut på tiden. Dels finns den linjen som menar att Liverpool egentligen inte är i något större behov av en spelare som Timo Werner. Dels finns linjen som menar att Liverpool avvaktat med anledning av Coronakrisen. Sedan finns så klart möjligheten att Liverpool helt enkelt inte vill vara chumps när de köper spelare. Alltså inte betala mer än vad de själva vill.

Den sista aspekten borde så klart nyansera den ofrånkomliga medialogiken att Chelsea nu verkar ha kapat Liverpools transfer. För det är ju så media fungerar, oavsett om det är sant eller ej. Uppenbart verkar emellertid vara att Liverpool inte har kunnat eller velat, eller både och, möta RB Leipzigs ekonomiska krav, Timo Werners ekonomiska krav, eller bådas ekonomiska krav. Chelsea däremot verkar inte sett några problem med det.

Annons

Nog borde det vara en slags ögonöppnare gällande det här med vad spelare säger om vad de vill och så vidare. Ty så mycket verkar Timo Werner i alla fall inte ha velat spela för Liverpool eller för Jürgen Klopp att det förhindrar honom från att istället skriva på för Chelsea, som erbjuder honom en högre lön. Pengarna i lönekuvertet verkar här väga tyngst, möjligen tillsammans med inte behöva vänta på flytten till Premier League.

Självfallet är detta långt ifrån enbart en missad värvning för Liverpool. Framför allt är det så klart en värvning av Chelsea. Även om den som sagt ska bli av också. Timo Werner är en av Europas just nu mest spännande anfallare, ståendes högt på radarn hos flera av Europas bästa klubbar. Det var inte svårt att se hur han skulle passa in i Liverpool, även om deras behov var mer tveksamt. Chelseas fit och behov är desto mer tydligt.

Annons

Spektakulärt får vi väl i så fall säga att Chelseas återkomst på transfermarknaden är efter att ha ha avtjänat ett transferförbud, och sedan genomlevt ett betydligt mindre aktivt januarifönster än vad de flesta tagit för givet på förhand. Onekligen är det en rätt rejäl splash på transfermarknaden som Chelsea gör med den här värvningen. En övergång med ett totalt ekonomiskt värde på över miljarden i svenska kronor.

Något som i sig har fått en del att vrida händerna i förvåning, vissa händer vrids även i förtvivlan. För var det inte så att värvningar av den här storleken var ett minne blott efter krisen som alltjämt i någon mening rasar? Det var ju the end of football as we know it med mera. I och för sig har väl visst folk sagt att transferpengarna när som helst ska försvinna mer eller mindre utan avbrott ända sedan allra minst millennieskiftet.

Annons

Chelseas köp av Timo Werner kanske ska ses ett första konkret tecken på att krisen kanske påverkat fotbollen men knappast förändrat fotbollen eller dess grundläggande ekonomiska villkor. Åtminstone inte i den utsträckning som ideologer och kvacksalvare mer eller mindre önsketänkt sig fram till skulle bli fallet. Mycket ser ut att ha förändrats på ytan. De bakomliggande strukturerna är alltjämt desamma.

Chelseas köp av Timo Werner kanske säger desto mer om allvaret i den här så kallade ungdomsstrategi som Chelsea sjösatte med Frank Lampard. Förvisso var det väl alltid en strategi med en rätt tydlig prägel av att försöka sätta en positiv spin på en besvärlig situation. Vilket Chelsea lyckats rätt bra med, och även gjort bra. Möjligen med den positiva effekten att de fått fram några riktigt lovande ungdomar.

Annons

Det mesta tyder väl däremot på att Tammy Abraham inte riktigt är en av dessa ungdomar. Abraham har haft en skaplig säsong med Chelsea, gjort en hel del mål i vissa matcher, men kanske inte gjort mål i vissa andra matcher. Som sagt, vissa mål är värda mer än andra mål. Ett intryck har i vilket fall som helst varit att Abraham vägt ganska lätt som ledande anfallare för ett lag med Chelseas ambitioner.

En uppfattning som kanske inte var helt populär hos de som köpt in sig helt och hållet på Chelseas uttalade ungdomsstrategi. Och visst går det att förstå, i någon utsträckning går det också att acceptera att en anfallare kanske är något svagare om den är one of our own. Det vore knappast unikt för Chelsea. Men populär eller ej verkar det ändå vara en uppfattning som Chelsea själva faktiskt delar.

Annons

Är Timo Werner en förstärkning för Chelsea jämfört med Tammy Abraham? Sett till ålder är det ingen större skillnad. Vissa fnyser så klart åt frågan, Werner är ett större namn än Abraham, framträdande som han är i sin liga på ett sätt som vore helt orimligt att begära att Abraham skulle vara. Werner är även en annan typ av anfallare. Det är heller ingen självklarhet att anfallare som gör succé i Bundesliga därefter gör succé i Premier League.

Samtidigt finns väl just nu knappast någon hetare anfallare på marknaden, som faktiskt är tillgänglig för en realistisk summa pengar. Så om Chelsea bedömer att de behöver köpa en anfallare, vilket de uppenbarligen bedömer sig behöva göra, så finns väl knappast ett bättre köp att göra just nu på pappret. Och visar det sig att de har slängt pengar i sjön på en anfallare, så är det ju knappast första gången Chelsea har gjort just det.

Annons

Chelseas värvningspolitik gällande anfallare, ända sedan de först blev med Abramovich, har onekligen varit väldigt mycket hit or miss. Många gånger har det onekligen blivit miss, men när det å andra sidan blivit hit så har de verkligen slagit den ur parken. Blir Timo Werner en av många missar, eller blir han en av Chelseas greatest hits? På något sätt har jag svårt att se det senare, men det kan ändå visa sig bli en bra värvning.

Om nu det låter klokt och konsekvent.

Peter Hyllman

Ralph Hasenhüttl vänder Southamptons motgångar till tillgångar

Peter Hyllman 2020-06-04 15:01

Southampton är en av få klubbar som visar framfötterna och tecken på styrka och framförhållning under det påtvingade uppehållet. Dels genom att förlänga kontrakt med några av sina viktigare spelare. Dels och kanske framförh allt genom att förlänga sitt kontrakt med Ralph Hasenhüttl ytterligare fyra år. Där många klubbar mest oroar sig för framtiden har Southampton vidtagit mått och steg för att säkra sin framtid.

Att Southampton väljer att förlänga med Ralph Hasenhüttl är kanske inte så värst anmärkningsvärt i nuläget. Men desto mer anmärkningsvärt när man betänker att det långa stunder kändes helt orimligt att han skulle överleva hösten kvar som manager för Southampton. 0-9-förlusten mot Leicester hade tagit knäcken på de flesta, och alla tog nog för givet att det skulle ta knäcken både på Southampton och på Hasenhüttl.

Men bra managers kännetecknas långt ifrån enbart av medgång, även om det är lätt att få det intrycket i media, utan inte minst av hur de hanterar och agerar i motgång. Det sätt på vilket Hasenhüttl efter 0-9-fiaskot mot Leicester lyckades vända situationen och vända lagets resultat visar på kompetens, visar på kraft, och visar inte minst på det förtroende han ändå måste ha hos både Southamptons spelare och supportrar.

Annons

Det har lyft Southampton från en plats under nedflyttningsstrecket, och vad många tog för givet som en kommande nedflyttningsstrid, till en trygg plats i mitten av tabellen, lika långt i termer av poäng upp till spel i Champions League som Southampton nu har till spel i Football League. Den svaga säsongsstarten har förmodligen omöjliggjort några europeiska cupäventyr nästa säsong, men nu finns ändå skäl att blicka framåt.

Ralph Hasenhüttls förmåga att göra motgång till en tillgång visar sig inte enbart under säsongen utan även under det här uppehållet. Det vore lätt att bara se problemen med ett sådant här uppehåll, vilket märks med många klubbar. Hasenhüttl har tagit tillfället i akt att ägna sig åt taktiskt utvecklingsarbete, och tydligt beskriva och förklara spelidén som han vill att Southampton ska arbeta utifrån.

Annons

”Nätet” är det namn och den metafor som Hasenhüttl har gett sin spelidé. Det beskriver sex nyckelpositioner i laget och hur dessa påverkar hur övriga spelare placerar sig och rör sig på planen. Associationen är så klart att Southampton ska ”lägga ett nät” över planen, ett sätt att förklara hur spelarna är bundna till varandra och hjälper varandra. Fångsten, för att utnyttja metaforen, hoppas Hasenhüttl bli europeiskt cupspel.

Metaforer kan vara starka. Hade inte någon kommit på att beskriva Jürgen Klopps fotboll i Dortmund som gegenpressen, eller han själv kommit på att beskriva sin fotboll som hårdrocksfotboll, är det inte alls säkert att han och hans fotboll fått det genomslag han därefter faktiskt fått. Det är ett sätt att paketera och sälja den fotboll och spelidé som en manager faktiskt representerar.

Annons

Det är väl tveksamt om Ralph Hasenhüttls metafor kommer sälja riktigt lika väl som Jürgen Klopps. Southampton har för det första inte riktigt samma förutsättningar för framgång som Dortmund och Liverpool har. För det andra kanske inte ett nät är lika lätt att göra populärt som hårdrock. Däremot kan det vara en väl så effektiv metafor för att kommunicera och förklara sin spelidé för spelare, för supportrar, och för styrelsen.

Även Southamptons styrelse måste ha beröm för hur de agerat långsiktigt och med tålamod med Hasenhüttl. Det hade varit väldigt lätt för dem att svepas med i allt det negativa som skrevs under hösten och den känsla av kris som då omgav klubben. Vi vet att väldigt många styrelser i ett sådant läge hade känt sig tvungna att ”göra något”, att visa sig handlingskraftiga. Det vill säga sparka sin manager.

Annons

Särskilt lätt hade det kanske varit för Southamptons styrelse, som under en femårsperiod dragits allt snabbare in i en karusell och tilltagande ond cirkel av misslyckade manageranställningar att korrigeras av nya manageranställningar. Ronald Koeman, Claude Puel, Mauricio Pellegrino och Mark Hughes. Vilket inte känns som en lista lika mycket som en slags nedräkning till något tämligen otrevligt.

Delvis är det den klassiska förändringsfällan. En förändring genomförs men resultaten blir inte riktigt vad man hoppats på. Ännu en förändring genomförs för att komma till rätta med de problem som den första förändringen gav upphov till. Sedan ännu en förändring, och så vidare. Till slut är det en klubb i inre och yttre kaos. Southampton är kanske inte det mest extrema exemplet i engelsk fotboll på detta, men ändå ett exempel.

Annons

Åtminstone var Southampton det fram till dess att de anställde Ralph Hasenhüttl. Det kändes som att det faktiskt var ett break för Southampton. Att de bröt med den onda cirkel av kortsiktighet och kaos de befann sig i. Southampton, som tagit sig upp hela vägen från League One till Pemier League, till och med ut i Europa League, tack vare sin förmåga till klok långsiktig planering, verkade ha hittat sin groove igen.

Åtminstone var det vad många tänkte och skrev när Southampton anställde Ralph Hasenhüttl. Kanske var det även vad jag tänkte. Positiv var jag hur som helst, även om inga garantier finns i fotboll. Men kanske var det inte när Southampton först anställde Hasenhüttl som de återfann sin groove, sin mojo eller vad man nu vill säga. Utan när Southampton valde att inte sparka Hasenhüttl.

Annons

Vanor och beteendemönster är normalt sett mycket svåra att bryta, även om de många gånger kan vara orsaken till en klubbs motgångar. Southamptons vana och beteende var helt klart att sparka sin manager när det började krisa. Inte minst därför såg många, även jag, det som rätt givet att Southampton skulle sparka även Ralph Hasenhüttl. Med andra ord att Southampton bara skulle vara sin vana trogen.

Men Southampton bröt med sin dåliga vana. Även om det trots hur många tänker inte finns något nödvändigt egenvärde i att inte sparka sin manager, att inte sparka en manager är ett kanske lika vanligt som dyrbart misstag som att sparka sina managers för ofta och för snabbt, blir det likväl ett problem för en klubb att byta manager om och om igen. Även ett nödvändigt ont gör fortfarande ont.

Kanske återfann Southampton med det beslutet lite av sin själ, men kanske också lite av sitt självförtroende? Kanske samma självförtroende som för sju år sedan gav Southampton modet att trotsa alla konventioner och anställa en då okänd Mauricio Pochettino, som skulle komma att verkligen etablera Southampton i Premier League, och enligt egen utsago faktiskt även komma att förändra Premier League.

Annons

Pochettinos självsäkra påstående, att ingen påverkat Premier League lika mycket som hans Southampton, är tänkvärt. Inte enbart för att jag själv skrev någon blogg för ett tag sedan om att ingen manager påverkat Premier League taktiskt lika mycket som José Mourinho. Pochettinos påstående kändes nästan som en direkt replik. En replik som till stor del också går att instämma i.

Mauricio Pochettino förändrade hur vi såg på klubbar som Southampton i Premier League och i engelsk fotboll. Förändrade vår uppfattning av vad som var möjligt att förvänta oss av dem, och förändrade kanske deras egen uppfattning om vad de själva var kapabla till. Det vore tramsigt att dra ett kausalt streck från Southampton till Leicester, men inte heller är det en ren tillfällighet.

Ralph Hasenhüttl kanske inte förändrar vår bild av Southampton på samma sätt som Mauricio Pochettino lyckades göra. Men med Hasenhüttl har Southampton nu återfunnit den taktiska vision som etablerade dem i Premier League.

Annons
Peter Hyllman

Dags för engelska klubbar att sluta gnälla och börja gilla läget!

Peter Hyllman 2020-06-02 06:00

När QPR gnäller över att inte ha blivit konsulterade om att EFL Championship skulle dra igång igen den 20 juni så är det svårt att göra sig av med den mentala bilden av en alltför vanlig och lagom kompetent mellanchef som bara inte riktigt har orkat läsa något av de där mailen som ramlat in den senaste månaden. Alternativt är det bara det gamla vanliga svepskälet som alltid tas fram för att obstruera.

QPR:s kritik är naturligtvis att de på dessa tre veckor absolut inte kommer kunna få sina spelare i rätt fysisk fitness. Någonstans måste man dock fråga sig om de bott under en sten den senaste tiden, för att ligan skulle kunna dra igång igen runt denna tid har helt klart varit en högst illa dold hemlighet. Liksom alla klubbar självfallet varit införstådda från början med att säsongen skulle kunna komma dras igång igen.

Vi kan så klart fundera över motiven bakom alla dessa invändningar. Om man faktiskt ska ta dem på face value eller om det ligger en egen agenda i bakgrunden. Vad man än tror om den saken så finns det ett mönster i vilka klubbar som ojar sig högst och mest och var de befinner sig i tabellen. Precis som det finns ett motsvarande mönster för vilka klubbar det är som framför allt drabbats av positiva testresultat den senaste veckan.

Annons

Här ska för all del inte lyftas konspirationsteorier som vissa ägnat sig åt, som antingen verkar gå ut på att klubbarna fejkat testresultaten (omöjligt) eller att de medvetet sett till att ett fåtal anställda fått viruset (absurt). Men det måste vara möjligt att fundera om de mindre klubbarna, som det ofrånkomligen handlar om, har haft samma resurser och även incitament att upprätthålla strikta hälso- och säkerhetsrutiner.

Mest störande är kanske ändå känslan av obstruktion, och intrycket av att hela tiden sätta sitt eget intresse framför det större intresset. Det kan knappast sägas vara någon stor tid för samarbete och samförstånd mellan klubbarna i den engelska fotbollen. Om något så har vi fått ett klart och tydligt bevis på egoismen inom engelsk fotboll. Visst måste alla se om sitt eget hus, men att medvetet försöka utnyttja situationen för egna fördelar?

Annons

Framför allt är det svårt att känna någon större sympati för den äkta eller spelade oförmågan att förstå att det är en unik och problematisk situation, som helt enkelt måste hanteras på bästa möjliga sätt. Vilket inte betyder att något av dessa sätt faktiskt är perfekta, felfria eller kanske ens bra i egentlig mening. Alla klubbar kommer behöva genomföra säsongen under dåliga förutsättningar.

Alla spelare kommer kanske inte ha maximal fysisk fitness!

Det är nog helt sant att alla spelare absolut inte kommer vara i fysisk toppkondition när väl ligaspelet drar igång igen. Ofrånkomligen kommer detta att påverka deras prestanda under resten av säsongen.

Men det är så det är, och det är till sist lika för alla lag. Det är under dessa förutsättningar som säsongen nu måste slutföras. Och då blir detta bara en situation som lagen har att hantera, som kanske är unik endast på så vis att ingen kunde ha förutsett den.

Annons

Unikt är väl däremot inte att klubbar klagar på att deras spelare inte befinner sig i fysiskt topptrim. Vi hör exakt samma klagosånger i stort sett varje sommar inför uppstarten av en ny säsong, eller under säsongen under exempelvis julfotbollen.

Ingen har så klart någonsin kommit på tanken att skjuta upp ordinarie säsongspremiär för den sakens skull. Men plötsligt ska vi nu tänka annorlunda? Sanningen är att även om säsongen dragits igång om fem år så hade managers då beklagat sig över samma sak.

Alla spelare kommer kanske inte vara tillgängliga!

Detta är för all del också sant. En del spelare kommer inte vara tillgängliga för spel, helt enkelt för att de av mycket goda skäl inte kommer kunna delta. Troy Deeney har som exempelvis haft väldigt goda skäl att vara tveksam. N’golo Kanté likaså.

Men även detta är väl lite som det är. Och egentligen skiljer sig ju inte detta från fotbollens vardag där spelare är otillgängliga på grund av skador, sjukdomar och för all del även virus mest hela tiden. Utan att någon ropar stoppa säsongen därför.

Annons

Visst kan det kännas orättvist och orättfärdigt att drabbas av att en nyckelspelare inte är tillgänglig för spel. Men klubbar har förlorat ligatitlar, missat europeiskt cupspel och åkt ur Premier League med frånvarande nyckelspelare i alla år. Det ingår i spelet.

Alla kanske inte alltid får spela på sin arena!

Visst skulle vi alla önska att alla lag fick slutföra säsongen precis som det var tänkt att den skulle slutföras. Hemma på de egna arenorna framför de egna supportrarna. Men har vi att välja mellan två andra alternativ måste vi ändå välja det minst dåliga.

Självfallet bör utgångspunkten vara att alla lag ska få spela på sin arena och slippa spela på neutrala arenor. Åtminstone om det inte finns väldigt goda skäl att flytta matcherna till neutrala arenor, vilket just nu verkar vara lite uppe i luften.

Annons

Men om där ändå inte kommer finnas några supportrar på plats, och matcherna spelas inför tomma läktare, så blir det till slut lite löjligt och mycket motsägelsefullt att prata om hemmafördelar tack vare den egna publiken.

Som någon sa, jag kommer inte ihåg vem, utan publik är arenan bara en hyfsat rektangulär plåtburk. Och i så fall är det svårt att hävda att det gör någon större skillnad i vilken plåtburk man faktiskt spelar matchen.

Situationen är nu vad den är. Lördagen den 20 juni drar ligan igång igen, mer eller mindre samtidigt i både EFL Championship och Premier League. Det kan inte ha kommit som någon överraskning för någon egentligen. Inte ens för QPR.

Så ”gilla läget!” och ”lös krisen!” som Peter Wolodarski kanske hade sagt.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto