Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Chelseas fokus på laget jämfört med Man Utds fokus på jaget

Peter Hyllman 2021-02-28 06:00

Att påstå att Chelsea är ett kollektivt spelande fotbollslag och Man Utd ett individuellt spelande fotbollslag är kanske att förenkla frågan i lite för hög utsträckning. Fotbollen har många positioner mellan både kollektivism och individualism som en slags ytterpunkter, och vi kommer naturligtvis kunna hitta både individuella uttryck i Chelseas fotboll som vi hittar kollektiva mönster också i Man Utds mönster.

Men olika lag brukar ändå placera sig någonstans på den där skalan, och det brukar så att säga väga över åt antingen ena eller det andra hållet. Och det vore knappast fel att säga att Chelsea och Thomas Tuchel väger över åt det kollektiva hållet, och att Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer väger över åt det mer individuella hållet. Och där finns naturligtvis en hel del statistik som skulle backa upp ett sådant påstående.

Om vi t ex tittar på Man Utd så befinner sig en spelare som Bruno Fernandes fullständigt i en position för sig själv. Fernandes skapar överlägset flest antal stora chanser för Man Utd precis som han skapar överlägset flest chanser generellt. Det är ett jättehopp ned till nästa Man Utd-spelare i den tabellen. Det är tämligen uppenbart att Man Utds fotboll är primärt centrerad runt en enda individ.

ANNONS

Att titta på Chelsea bara under deras första handfull matcher med Tuchel som manager ger en helt annan bild. Här hittar vi inte bara en spelare utan flera handfullar av spelare som alla skapar ungefär lika många chanser, stora såväl som små. Chelseas fotboll under Tuchel verkar inte alls primärt centrerad runt en enda individ på samma sätt, utan utgår istället från laget där många olika spelare bidrar tillsammans.

Detta får några tämligen omedelbara konsekvenser. För det första att Chelsea som helhet faktiskt skapar betydligt fler chanser än vad Man Utd gör, även om varje enskild spelare i Chelsea skapar färre chanser än vad Bruno Fernandes gör. För det andra bidrar det till att göra Chelsea till ett betydligt mer svårläst och svårhanterat fotbollslag. Att plocka bort Chelseas flertal vitala delar är betydligt svårare än att plocka bort Man Utds fåtal.

ANNONS

Man Utd under Ole-Gunnar Solskjaer har haft och har fortfarande stora problem när det kommer till att kunna vinna de riktigt stora matcherna mot det stora motståndet. Vi hittar förklaringen till stor del i ovanstående resonemang, eftersom skickliga motståndare i dessa matcher kan rikta in sig på Bruno Fernandes, och när de väl har lyckats med den uppgiften saknar Man Utd därefter tillräckligt med verktyg i lådan.

På samma gång tar det Tuchel knappt ens en månad innan han tar Chelsea ned till Madrid där laget besegrar Atlético Madrid på bortaplan tämligen övertygande i den första Champions League-åttondelsfinalen. Det var långt ifrån någon tillfällighet, som när Man Utd besegrade PSG för några år sedan, utan betydligt mycket mer en produkt av ett tydligt taktiskt system och en kollektiv fotbollsidé.

ANNONS

Thomas Tuchel har haft en väldigt bra och positiv start på sin tid i Chelsea. Vilket man för all del måste säga att även Ole-Gunnar Solskjaer hade i Man Utd. Men med Man Utd var det tämligen uppenbart en psykologisk effekt av glädjen att slippa José Mourinho men även uppenbart något som aldrig skulle hålla i sig. Chelsea kommer ha sina svackor, som alla lag, men vad vi ser nu kommer i grova drag hålla i sig och utvecklas.

Vänder vi på tidsperspektivet kan vi istället konstatera att Ole-Gunnar Solskjaer fortfarande efter över två år fortfarande har svårt att få Man Utd att spela utifrån någon särskilt tydlig idé, att även om man får frågan så är det många gånger rätt svårt att säga vad denna idé faktiskt är, laget saknar alltjämt organisation både defensivt och offensivt, och det pratas fortfarande om att värva spelare som lösningen på alla problem.

ANNONS

Thomas Tuchel har alltså inte ens varit i Chelsea två månader ännu och redan är det tämligen tydligt hur han vill att Chelsea ska spela fotboll, och Chelsea som lag har kvickt fått en helt annan organisation än vad det hade under Frank Lampard. Detta är inte någon fråga om magi och något som måste ta många år, snarare är det en fråga om tydlighet i tanke, tydlighet i förmedling och tydlighet i genomförande.

Man kan säga att det hela påminner tämligen mycket om Mourinhos återkommande klagosång att det är så förskräckligt svårt att vara manager för Tottenham. Samtidigt ser vi andra managers för andra klubbar med tuffare utgångsläge än Tottenham tämligen kvickt lyckas få ordning på sina lag. Vad som inte verkar falla Mourinho in är att det inte är särskilt svårt att vara manager för Tottenham, men det är svårt för honom.

ANNONS

Fotbollen har blivit alltmer kollektivistisk, både defensivt och offensivt. Detta var den stora taktiska evolutionen under 2010-talet, med Barcelona och Pep Guardiola som frontfigurer för den utvecklingen. Att arbeta kollektivt som lag har därmed blivit en nödvändig förutsättning för framgång, oavsett om det är en form av den fotboll som Guardiola tog fram, eller den fotboll som utvecklades för att besegra Guardiolas fotboll.

Att röra sig bakåt igen eller kanske snarare stå stilla i den pågående kapprustningen är knappast ett rimligt alternativ. Allt fler lag och alltfler managers har hängt med i den här utvecklingen, flera av dem är nu så att säga uppväxta eller i alla fall utbildade med den, och av det skälet kallas det för progressiva fotbollslag och progressiva managers. Att vara progressiv skulle här precis som i andra sammanhang ställas i motsats till reaktiva.

ANNONS

Ska man vara kritisk mot Man Utd i ideologisk mening så är det kanske just detta, att de har antagit ett reaktivt förhållningssätt. Mycket har detta att göra med att Man Utd fortsätter sakna en professionell fotbollsorganisation på ledningsnivå, och fortsätter välja att delegera fotbollen till en ensam manager. Med ett individualistiskt förhållningssätt till sin manager är det kanske inte oväntat med individualistiska managers.

Louis van Gaal var på sätt och vis ett litet undantag, men han hade många andra stora brister och hans fotbollsidé var förlegad på många sätt den också. Men i övrigt måste man säga att Man Utds samtliga managerval efter Alex Ferguson representerar en gammal syn på fotboll, oavsett om det handlat om David Moyes, José Mourinho eller som i nuläget Ole-Gunnar Solskjaer.

Chelsea har pendlat hit och dit. Hos Chelsea har vi ändå hittat en vilja de senaste åren att röra sig i en kollektivistisk riktning, även om försöken inte alltid fallit väl ut. Men Chelsea försöker åtminstone och med Tuchel finns det en god chans att de till slut också har hittat rätt. Med Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer är det emellertid svårt att se att det någon gång skulle kunna bli bättre än så här, och så här är helt enkelt inte bra nog.

ANNONS

Det skiljer sex poäng mellan Chelsea och Man Utd. Om Chelsea vinner på Stamford Bridge, vilket känns varken omöjligt eller osannolikt, så kan vi verkligen börja tala om ett surrande getingbo till Champions League-strid. Tuchel har tagit Chelsea tillbaka in i striden. Solskjaer får koncentrera sig på att inte tappa en närmast given Champions League-plats, likt Man Utd tappade sin närmast givna plats i Champions Leagues slutspel.

Och den ständigt närvarande och gnagande känslan är denna: Chelsea och Thomas Tuchel vet ganska exakt vad de måste göra för att sätta stopp för Man Utd; Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer vet inte lika exakt vad de måste göra för att stoppa Chelsea.

Peter Hyllman

Newcastle letar efter bromsen i allt oroligare chicken race

Peter Hyllman 2021-02-27 06:00

Fulhams vinst i förra omgången mot Sheffield United spetsade onekligen till saken lite runt nedflyttningsstrecket men resulterade även i några minst sagt märkliga reaktioner på sociala medier. Man kan ganska lugnt säga att jag aldrig förut har sett så många av Newcastles supportrar, eller supportrar till någon annan klubb i själva verket, bli riktigt så där förbannade på att Fulham vinner en fotbollsmatch.

Man måste ändå någonstans tänka sig att det var inte Fulhams vinst i sig som fick Newcastles supportrar att explodera av vrede. Utan snarare kanske vad vinsten i sig betyder för Newcastles position runt nedflyttningsstrecket, och den väldigt verkliga och alltmer påträngande känslan av att Newcastle löper en väldigt stor risk att faktiskt åka ur Premier League den här säsongen.

Något får man kanske ändå ruska lite på huvudet åt det hela. För det kan knappast på förhand ha betraktats som något osannolikt scenario att Fulham skulle kunna vinna en hemmamatch mot Sheffield United, precis som det väl knappast var någon större chock att Newcastle därefter förlorade på Old Trafford. Det var helt enkelt en omgång i vilken Newcastle borde tappa mark på Fulham, inget i sig att hetsa upp sig över.

ANNONS

Men naturligtvis är det frustrationen och oron som talar för Newcastle. Newcastles supportrar har kritiserats för att vara gnälliga och för att ha för höga förväntningar på Newcastle, när i själva verket det enda de åtminstone på kort sikt förväntar sig är att inte behöva vara indragna i ännu en nedflyttningsstrid, att inte behöva slåss med Fulham, Brighton och Burnley om att bara hålla sig kvar i Premier League.

Visst är det kanske framför allt kontrasten som upprör Newcastle. Det är naturligtvis helt och hållet med rätta de anser att de inte borde behöva oroa sig för en tredje nedflyttning på cirka tio år. Att det faktiskt är rimligt att förvänta sig att en klubb med Newcastles alla förutsättningar faktiskt borde kunna prestera bättre än klubbar som Brighton, Burnley, Crystal Palace med flera.

ANNONS

Huruvida det kokta fläsket verkligen är stekt för Newcastle kan diskuteras, men det har onekligen börjat fräsa och puttra. Som många verkar tycka om att påpeka befinner sig nu Fulham bara tre poäng efter Newcastle strax ovanför nedflyttningsstrecket, och Fulham har den betydligt bättre formkurvan, samtidigt som utav en dramatisk tillfällighet Fulham och Newcastle möter varandra i ligans allra sista omgång.

Tålamodet med Steve Bruce har trytit för rätt länge sedan. Bruce verkar som manager helt sakna idéer för tillfället och hans främsta försvar verkar vara klassiskt whataboutery i stil med att eftersom det är fem-sex andra lag än Newcastle med i nedflyttningsstriden så är allt okej liksom, och sådana sköna påståenden som att ”you can talk about tactics as much as you like, it’s all about the players.”

ANNONS

Visst är det fantastiskt att höra en sådan sak från en manager som om och om igen kritiseras för sin taktik, eller många gånger för bristen på taktik. När spelarna inte presterar som de ska är det kanske dags att någon gång fråga sig om taktik och system verkligen är utformat att få ut det bästa av spelarna. Att lasta över allt ansvar på spelarna lär hur som helst knappast lätta upp situationen för Newcastle.

Humörlyftet som dök upp sedan Graeme Jones kom till Newcastle och fick den något märkliga arbetstiteln assistant head coach, eller om det möjligen var assistant to the head coach, verkar ha försvunnit. Newcastle vann ju två av tre matcher efter det, och till och med den tredje matchen, som förlorades, mot Crystal Palace var en positiv upplevelse på grund att fotbollen kändes mer positiv.

ANNONS

Men efter det har Newcastle alltså förlorat två raka matcher, och plötsligt har de mörka molnen uppenbarat sig på himlen igen. Detta har för all del varit två bortamatcher mot Chelsea och Man Utd, så kanske var det inte så mycket att orda om egentligen, värre saker har så att säga hänt, men naturligtvis blir det särskilt stressigt eftersom samtidigt som Newcastle har förlorat så har Fulham vunnit.

Huruvida halvmesyren att anställa Graeme Jones men inte avsätta Steve Bruce som manager, utan istället göra en lösning där Bruce är kvar på heta stolen samtidigt som Jones snurrar runt omkring honom, räcker till för att hålla Newcastle kvar i Premier League är oklart i detta läge. Vad vi vet av erfarenhet är att det mycket sällan är en särskilt bra idé med två chefer, om inte rollerna är väldigt tydligt fördelade.

ANNONS

Mike Ashleys ägande av Newcastle har alltid varit något utav ett vågspel. Hans enda ambition med Newcastle som en fotbollsklubb är att vara kvar i Premier League, detta är rätt väl dokumenterat efter alla dessa år. Han vill heller inte investera mer än absolut minsta möjliga för att lyckas med detta. Därför blir Newcastles varje säsong till slut föga mer än ett slags chicken race mot stupet ned i Football League.

Den som vinner ett sådant chicken race kan självfallet dansa av lycka och brösta upp sig för sina beundrande anhängare. Men vad vinner egentligen vinnaren av ett chicken race mer än att ha lyckats lura döden med några få sekunder, och en allt högre sannolikhet att dö för varje nytt lopp den deltar i? Det enda som är säkert för den som om och om igen ger sig in i ett chicken race är att till slut så dör man.

ANNONS

Kvällens match mot Wolves har under viss tid nu betraktats som Newcastles och Steve Bruces ”Come to Jesus”-match. Det vill säga om inte Newcastle vinner den här matchen mot Wolves så kommer Mike Ashley till slut känna sig tvingad att agera, nedflyttningens stupkant anses då ha kommit alltför nära, och Bruce ska då få sparken. Vi har så klart hört sådant här förut, men tjattret är den här gången både högt och omfattande.

Huruvida ett sådant scenario skulle betyda att Newcastle nöjer sig med att lyfta upp Graeme Jones som ensam manager, vad som i så fall fick dem att vänta med den saken istället för att trycka in avtryckaren på en gång, eller om Newcastle då anställer en helt ny manager känns inte glasklart. Båda alternativen känns på något sätt fundamentalt irrationella på sina olika sätt.

Men knappast mer irrationellt än att fortsätta snubbla vidare framåt eller kanske snarare bakåt med Steve Bruce.

ANNONS
Peter Hyllman

Vad har faktiskt hänt med den spanska fotbollen?

Peter Hyllman 2021-02-26 06:00

Vad har hänt med spansk fotboll? Den frågan har snurrat runt i lite olika former och varianter de senaste veckorna i takt med att de spanska klubbarna har åkt på käftsmäll efter käftsmäll i Champions League och i Europa League. Frågorna ställs på lite olika sätt, antingen i vad som närmast är att betrakta som en slags existentiell förtvivlan, eller i något som kanske mer andas en slags skadeglädje.

Barcelona tog ännu en jättetorsk mot PSG och ser ut att vara i praktiken utslagna ur Champions League redan, en turnering de knappast gjort någon lyckliga i på över fem år nu. Sevilla tog en hemmatorsk mot Dortmund och Atlético Madrid, som för några veckor sedan ledde La Liga ytterst övertygande, förlorade hemma mot Chelsea. Real Madrid är det enda laget med större chans till avancemang än exit.

Europa League ser som vanligt lite ljusare ut för de spanska lagen. Granada besegrade Napoli vilket väl var i alla fall lite imponerande. Villarreal eliminerade Red Bull Salzburg vilket möjligen inte var riktigt lika imponerande. Poplaget Real Sociedad, ett tag La Liga-ledare och nu för tiden runt femteplatsen i La Liga, åkte däremot på en rejäl dagsedel mot ett ändå så pass vanskligt fotbollslag som Man Utd.

ANNONS

Inte undra på att tårarna börjar spruta, antingen den äkta varan eller krokodilvarianten av dem. Detta är resultat som dessutom följer på ett antal år av motsvarande svaga eller halvdana insatser, att tala om engångsföreteelser låter sig knappast längre göras. Ändå kan jag känna att det någonstans görs en höna av en fjäder här. Det har i själva verket inte hänt så värst mycket med spansk fotboll eller med La Liga.

Skälet att så många ändå verkar tro det är för att den enda bedömningspunkten av sådana här saker under så lång tid har varit europeiskt cupspel, alltså lagens prestation i Champions League eller i Europa League. Och väljer man att titta på enbart detta så kan det naturligtvis framstå som om något väldigt fundamentalt har inträffat, som om något har förändrats i grunden.

Men så är i själva verket inte alltid fallet. Anledningen är att europeiskt cupspel är en högst tveksam och osäker värdemätare av den generella standarden i en liga. Ett skäl är att den ofrånkomligen kommer jämföra äpplen med päron. Ett annat skäl är att toppen av en liga tillåts representera hela ligan på ett vilseledande sätt. Ett tredje skäl är naturligtvis cupspelets höga grad av utsatthet för tillfälligheternas spel.

ANNONS

Att europeiskt cupspel ändå har fått den här rollen för att bedöma sådana här saker beror på att det helt enkelt inte några andra sätt att på ett till synes ”objektivt” sätt mäta ligor med varandra. Och väldigt många faller i gropen att eftersom det saknas andra metoder eller bättre metoder så nöjer man därför med dåliga metoder. Istället för att acceptera att frågan kräver en större grad av subjektivt omdöme och förståelse.

Och nej, detta är ingenting jag säger eller tycker bara för att det råkar ha med de spanska lagen att göra. Jag hade exakt samma uppfattning om europeiskt cupspel som generell värdemätare under andra halvan av 2000-talet, när alla skvätte både hit och dit och över sig själva om hur fantastiskt Premier League var, precis som jag har haft samma uppfattning de senaste åren när de engelska lagen triumferat i högre utsträckning.

ANNONS

Egentligen är det enda som hänt med spansk fotboll att de båda spanska superklubbarna Real Madrid och Barcelona har hamnat i problem. Dessa problem kan sammanfattas i att man har misslyckats i sin förnyelse, stjärnorna har blivit allt äldre och deras värvningar har inte alls slagit väl ut. Båda klubbarna brottas dessutom, långt innan Covid dessutom, med omfattande ekonomiska problem.

Större än så är i själva verket inte ”den spanska fotbollens fall” som det nu pratas vitt och brett om. Och nog för att Barcelona och Real Madrid är extremt betydelsefulla för den spanska fotbollen och vår förståelse av den spanska fotbollen, men kanske är det en aning överdramatiskt att skriva klagovisor över ett helt lands fotboll bara för att två superklubbar befinner sig i en svacka de befunnit sig i många gånger tidigare.

ANNONS

Övriga spanska lag presterar nog i själva verket ungefär som de alltid gjort i euroepiskt cupspel, varken mer eller mindre. Och hade det inte varit för Sevillas, och spanska lags generellt, väldigt fina tradition i Europa League så hade det nog inte alls framstått som en så stor grej. Europa League är en turnering som olika lag och länder haft olika sätt att bry sig om, vilket påverkar en hel del.

Den spanska fotbollens fall är således tämligen svårt överdrivet eftersom den aldrig riktigt befann sig så högt upp i himlen som så många tyckte, tänkte och trodde. Åtminstone inte när man gnuggade en smula på ytan. Men det blir lätt så där i dessa dagar när nyanser inte längre är något som värderas, och allting måste vara antingen helt fantastiskt eller alldeles uruselt.

La Liga är en bra liga med många bra lag. Så är fallet fortfarande idag och så var även fallet för fem år sedan och för tio år sedan. I stora drag är inte detta något som faktiskt har förändrats. Det är i själva verket inte mycket alls som har förändrats. Real Madrid och Barcelona befinner sig båda till exempel med god marginal på Champions League-platser, fastän de båda är sämre än vad de har varit på väldigt länge.

ANNONS

Vilket möjligen inte säger väldigt positiva saker om den där berömda konkurrensnivån i La Liga. Men även det är ju i så fall precis samma sak nu som det var för fem år sedan och för tio år sedan. Men det kommer så klart alltid vara så att många av de som nu skådar för första gången att kejsaren saknar kläder kommer envist påstå att kejsaren minsann hade kläder på sig förra gången de såg honom.

Svaret är hur som helst att nästan ingenting har faktiskt hänt med den spanska fotbollen, och att det därför även är en himla massa väsen över just ingenting.

:::

Brian Clough-derby ikväll mellan Derby County och Nottingham Forest. Två klubbar med höga ambitioner som det har gått helt fel för den här säsongen. Ett derby mellan två klubbar som befinner sig just ingenstans i tabellen för närvarande, men som kanske ändå får vara glada över den saken eftersom de förut var i högsta grad indragna i nedflyttningsstrecket.

ANNONS

Derby County är inte den enda engelska klubben under de senaste åren att gå på en rejäl mina när det kommer till nya ägare från mellanöstern. Charlton och Newcastle är naturligtvis två andra klubbar. Mel Morris ägande i klubben som inleddes med så fina ideal och höga ambitioner för fem-sex år sedan verkar ha slagit rejält snett. Vilket så ofta blir fallet i den engelska fotbollens ständigt pågående pyramidspel.

https://www.theguardian.com/football/2021/feb/25/derby-takeover-silence-and-mounting-debts-how-did-it-come-to-this

:::

EUROPA LEAGUES ÅTTONDELSFINALER

Olympiakos vs Arsenal. Kärt eller inte så kärt återseende med Olympiakos för Arsenal alltså. Det var ju Olympiakos som skickade Arsenal ut ur Europa League förra säsongen. Definitivt ett återseende med Georgios Karaiskakis-stadion där Arsenal även spelade sin sextondelsfinal mot Benfica.

ANNONS

Dinamo Zagreb vs Tottenham. Lottningen är fortsatt vänlig för Tottenham i Europa League. Efter Wolfsberger i sextondelsfinalen blir det nu Dinamo Zagreb i åttondelsfinalen, en match som Tottenham naturligtvis ska vinna. Europa League känns alltmer som Tottenhams bästa eller enda chans att nå Champions League.

Man Utd vs Milan. Här ska det tydligen bekännas färg väldigt tidigt för Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer som ju har haft förtvivlat svårt att verkligen vinna den här typen av avgörande stormatcher mot större motstånd. Men vilken maffig match! Efter att ha lottats mot Real Sociedad i sextondelsfinalen kan Man Utd knappast klaga på kvaliteten på motståndet.

Slavia Prag vs Rangers. Kan Steven Gerrard lyckas med vad Brendan Rodgers alldeles uppenbarligen inte lyckades med? Rangers har varit överraskande farliga i det europeiska cupspelet och kan alls inte räknas bort i den här matchen. Men Slavia Prag visade mot Leicester att de är ett väldigt slugt lag i europeiskt cupspel, och verkligen kan försvara sig bra.

ANNONS
Peter Hyllman

Halkvarning för Arsenal, Leicester och Rangers i Europa League!

Peter Hyllman 2021-02-25 06:00

Tottenham är redan klara för åttondelsfinal i Europa League, efter att ha städat av Wolfsberger i returmatchen redan igår kväll. Man Utd är i praktiken redan klara för åttondelsfinal i Europa League efter att ha gjort köttsylt av Real Sociedad i den första matchen med 4-0, en match som synnerligen påpassligt helt glömts bort i de senaste dagarnas svenska hyllningskörer runt Alexander Isak.

För tydlighetens skull är det alltså inte Alexander Isak jag gör mig lite lustig över med den där kommentaren, utan snarare den här benägenheten bland media med flera att helt och hållet agera cheerleaders åt vissa spelare, ofta baserat på nationalitet. Lite samma princip bakom detta som varför det knappast är Pep Guardiola själv som är måltavlan när jag gör mig lustig över världens alla pepologer.

Återstår av de brittiska lagen att göra sig klara för Europa Leagues åttondelsfinaler gör alltså Arsenal, Rangers och Leicester. Både Arsenal och Leicester plockade hem oavgjort i de första matcherna på ”bortaplan”. Rangers å sin sida lyckades till sist vinna en extremt händelserik och svängig bortamatch mot Royal Antwerpen, där en straff på tilläggstid gav dem 4-3. Rangers borde ha goda chanser att ta sig vidare.

ANNONS

Både Arsenal och Leicester har däremot satt sig i vad vi nog rimligtvis ändå måste beskriva som lite luriga positioner. Båda måste nog fortfarande anses som favoriter att ta sig vidare men lever så att säga farligt. Det krävs helt enkelt inte att särskilt mycket ska gå snett i deras båda respektive matcher för att ett uttåg ur Europa League ska kunna bli ett i högsta grad sannolikt scenario.

Arsenal har 1-1 att gå på från den första matchen mot Benfica. Hade returmatchen spelats på Emirates framför publik hade jag nog betraktat Arsenal som rätt klara favoriter att gå vidare. Men nu spelas inte returmatchen där utan, kanske en aning olycksbådande, på Georgios Karaiskakis, till vardags hemmaarena till Olympiakos, som ju borde kunna ge Arsenal en del rätt elaka europeiska cupminnen.

Benfica är alls inte något svagt lag och är framför allt ett lag med väldigt mycket erfarenhet från sådana här europeiska cupmatcher. Arsenal är dessutom ett lag som inte känns riktigt stabila i sig själva, det kan helt enkelt bli antingen himmel eller pannkaka och som vi har sett under säsongen sällan något däremellan. Och blir det pannkaka i denna match är en vinst mot Benfica långt ifrån garanterad.

ANNONS

Mittbacksparet i Benfica torde hur som helst vara rätt välkänt för alla som tittar på matchen mellan Arsenal och Benfica. Jan Vertonghen och Nicolas Otamendi har ju båda på lite olika sätt gjort sig ett namn i Premier League under de senaste sex-åtta åren, och har kanske gett Benfica något av en slags je ne sais quoi rent defensivt som laget tidigare saknat. Vad nu det betyder egentligen.

Leicester fick ett ännu besvärligare resultat att jobba med sedan den första matchen mot Slavia Prag slutat 0-0 på Eden Arena. Vilket betyder att oavgjort inte är ett hållbart resultat för Leicester ikväll som tvärtom ligger lite illa till med tanke på den ständigt närvarande bortamålsregeln. En fördel Leicester däremot har jämfört med Arsenal är att de faktiskt får spela returmatchen på hemmaplan, på King Power Stadium.

ANNONS

Hemma på King Power Stadium har Leicester varit mer eller mindre omöjliga hittills i Europa League den här säsongen. Gruppspelet såg dem först besegra Zorya Luhansk med 3-0, därefter Braga med 4-0 och till sist AEK Aten med 2-0.  Nio mål framåt och inte ett enda insläppt mål således. Om Leicester kan bevara den formen på hemmaplan ikväll så borde det bli åttondelsfinal även för Leicester.

Men Slavia Prag är alls ingen lätt motståndare, ett lag med mycket hög erfarenhet från eureopeiskt cupspel och som dessutom kanske något oroväckande har gjort till något av en egen specialitet att vinna europeiska cupmöten där första matchen slutat 0-0 på hemmaplan, något de lyckats med fyra av fem gånger. Man anar alltså att resultatet och matchbilden i själva verket passar Slavia Prag tämligen väl.

Erfarenhet är kanske något som Leicester ändå får sägas sakna av europeiskt cupspel. De gick förvisso till kvartsfinal i Champions League för fyra år sedan, Men detta är faktiskt första gången som Leicester alls deltar i Europa League, även om de har spelat ett antal gånger i den gamla UEFA-cupen. Vilket i och för sig var rätt länge sedan. Men att spela i Europa är definitivt ingenting som riktigt sitter i blodet ännu för Leicester.

ANNONS

Även Brendan Rodgers personliga erfarenhet av europeiskt cupspel får nog anses vara rätt låg. Åtminstone när det gäller bra erfarenheter. Rodgers har i själva verket spelat fyra tidigare slutspelsmatcher i Europa League genom åren, och förlorat alla fyra. Två matcher med Liverpool, mot Zenit och Besiktas, och två matcher med Celtic, återigen mot Zenit samt därefter mot Valencia.

Någon gång ska väl däremot vara den första gången. Och det är väl kanske som man brukar säga. Bra erfarenheter kommer från dåliga erfarenheter, och dåliga erfarenheter kommer från ingen erfarenhet. Enda frågan är väl då kanske var Leicester och var Rodgers befinner sig just nu. Om kvällens match blir en bra erfarenhet baserat på tidigare dåliga erfarenheter, eller en dålig erfarenhet baserat på bristen på erfarenhet.

ANNONS

Lottningen av Europa Leagues åttondelsfinaler äger rum runt lunchtid imorgon. Vi har garanterat med två brittiska lag i denna lottning. Vi har sannolikt med fem brittiska lag i denna lottning när kvällen summeras. Kanske går det därför att säga att förväntat antal brittiska lag (xG) i denna lottning är fyra. Återstår i så fall att se vilka av Arsenal, Rangers eller Leicester som trotsar eller motsvarar dessa förväntningar.

För Alexander Isak är det emellertid slutspelat i Europa League efter den här kvällen. Kanske kan han säga adjö med flaggan i topp?

Peter Hyllman

Man City lämnar inte längre något åt slumpen i Champions League

Peter Hyllman 2021-02-24 06:00

Allting ser ut att falla på plats för Man City och för Pep Guardiola. Man City har vunnit ligan två av Guardiolas hittills fyra säsonger i klubben, och gjort det på ett på alla sätt och vis imponerande sätt. Man City är på väldigt god väg att återta ligatiteln som de tappade till Liverpool förra säsongen, och göra det tre ligatitlar på fem år. Man City har vunnit Ligacupen tre år i rad, blev för två år sedan den första engelska klubben någonsin att vinna en domestic treble, och ser ut att kunna upprepa bedriften i år.

Allting som saknas för Man City och för Pep Guardiola är Champions League, den för dem definierande europeiska framgången. Det är det enda som finns kvar att uppnå för detta Man City att ta en plats bland den engelska fotbollens absolut största lag genom alla tider, och det är det enda som återstår som fortfarande kan användas för att hävda att Man City och Guardiola ändå inte riktigt har lyckats med allt vad de föresatt sig. Det enda som utgör något slags misslyckande för Man City under dessa år.

Denna är den kalla verkligheten för Man City. En verklighet som vissa av Man Citys fans gör sitt allra bästa att förneka genom att vilja inbilla sig själva att Champions League inte spelar någon större roll alls egentligen, av egentligen ingen bättre anledning alls än att Man City ännu inte vunnit Champions League. En ståndpunkt som naturligtvis blir helt meningslös när resten av världen, och alldeles glasklart Man City som klubb själva, är av helt motsatt uppfattning.

ANNONS

Champions League är turneringen som Man City helst av allt vill vinna, och har så varit ända sedan deras ägare en gång i tiden började investera i klubben. Den redan från start uttalade målsättningen att ta Man City till Champions League var knappast enbart för att delta i turneringen. Champions League är turneringen som Pep Guardiola helst av allt vill vinna igen, efter att inte ha vunnit den på tio år. Champions League är också turneringen som Man Citys spelare helst av allt vill vinna, den de ännu inte vunnit.

Om vi väljer att titta tillbaka på den senaste femårsperioden vore det knappast felaktigt att påstå att Man City har varit Europas konsekvent bästa fotbollslag under dessa fem år som helhet. Det är svårt att se något annat lag ha uppnått samma höjd i sin fotboll som Man City under dessa fem år annat än punktvis eller kortare perioder. Ändå har det absurt nog varit så under denna femårsperiod att Man City med Pep Guardiola aldrig har tagit sig förbi ens kvartsfinalstadiet i Champions League.

ANNONS

Detta skulle då kunna ses som ett bevis på Champions Leagues påstådda slumpmässighet, att det är en cupturnering med så små marginaler att det blir meningslöst att betrakta den som ett viktigt mått på framgång. Men det krävs en rätt imponerande grad av historielöshet för att påstå att enbart slumpen avgör vilka som vinner och inte vinner Champions League. Och över en period av fem år är det långt ifrån enbart slumpen som gör att ett lag aldrig tar sig förbi ens kvartsfinal.

Vi som har följt Man Citys äventyr under dessa hittills fyra och en halv säsong i Champions League med Pep Guardiola har kunnat observera åtminstone två generella mönster. För det första att Guardiola har haft en bisarr tendens att taktiskt övertänka sin fotboll inför avgörande matcher mot kvalificerat motstånd. För det andra att Man City har varit väldigt benägna att fälla sig själva med minst sagt billiga misstag i det egna försvarsspelet och perioder av bristande koncentration i sitt eget försvarsspel.

ANNONS

Inget av dessa två mönster har väl egentligen med någon slump att göra. Däremot samverkar de naturligtvis till att ha gjort Man City sårbara och åtkomliga för just den typen av så kallade små marginaler som de därefter har använt som ursäkt för att förklara sitt eget misslyckande. Kort sagt ger det upphov till en form av matchanalys som silar mygg samtidigt som den sväljer elefanter i en till slut kakofonisk sammanblandning av symtom och sjukdom.

Bristerna Man City har visat upp under dessa år i Champions League är brister som blir särskilt dyrbara just i Champions League. Det är inte en turnering, åtminstone inte i dess slutspel, där man har råd att krångla till det och få det fel taktiskt, eller råd att göra för många defensiva blunders. Det är något man tvärtom blir brutalt bestraffad för, vilket Man City också har blivit om och om igen. Det är naturligtvis också därför som det inte alltid är de totalt sett bästa lagen som faktiskt vinner Champions League.

ANNONS

Ska man förstå Man Citys taktiska omdispositioner som Pep Guardiola har genomfört inför och under den här säsongen, framför allt med en betydligt mer lågintensiv press än förut och ett mer defensivt balanserat lag än tidigare, så måste man rimligtvis också göra det utifrån detta perspektiv på Champions League. För med dessa omdispositioner har Man City fått en helt annan defensiv trygghet än förut, har minimerat de förut tämligen frekvent förekommande misstagen, och har gjort Man City mycket mindre sårbara.

Detta har, som vi har sett, inte gjort Man City till ett sämre fotbollslag utan i själva verket till ett starkare fotbollslag. Man City presterar kanske inte riktigt samma form av flödande och frimålande fotboll som förut, även om deras offensiv knappast heller skäms för sig, Man City är fortfarande ett offensivt fotbollslag. Men främst är det en fotboll som gör Man City bättre rustade att vinna Champions League den här säsongen än vad de har varit under någon säsong tidigare under dessa fem år.

ANNONS

Naivt vore att tro att detta är någon tillfällighet. Pep Guardiola är sannerligen ingen dumskalle. Han kan naturligtvis göra precis samma analyser som alla vi andra, även om det inte alla gånger är vad han väljer att öppet kommunicera utåt. Han kan se varför Man City om och om igen har åkt på smisk i Champions League under hans management, fastän det ligger viss sanning i hans påstående att Man City varit bättre än motståndarna som slagit ut dem. Han kan se vad som behöver åtgärdas, och han har åtgärdat det.

Borussia Mönchengladbach hade förmodligen inte hört till lagen som slagit ut Man City ur Champions League tidigare säsonger heller. Men med Man Citys bättre balanserade fotboll har pendeln rört sig från osannolikt och alltmer mot omöjligt. Man City kommer garanterat vara ett bättre fotbollslag än Mönchengladbach i denna åttondelsfinal. Det hade emellertid inte förhindrat dem från att tidigare säsonger ändå ha slagit ut Man City ur Champions League.

ANNONS

Men den här säsongen kommer det inte hända. Man City lämnar inte längre något åt slumpen i Champions League.

Peter Hyllman

Chelsea befinner sig i fas igen med Tuchel som manager

Peter Hyllman 2021-02-23 06:00

En intressant sak sades om Thomas Tuchel och Chelsea för någon knapp vecka sedan, nämligen att han redan hade lyckats uppnå ”fas ett” med Chelsea och att han nu skulle bege sig in på den minst lika svåra ”fas två”. Fas ett i det här fallet var att ta Chelsea tillbaka till Champions League-platserna, och fas två handlade just den här gången om att behålla Chelsea på Champions League-platserna.

Nu bär det där förvisso en mycket tydlig prägel av efterhandskonstruktion. Det var väl just ingen som när Thomas Tuchel först anställdes alls pratade om några faser ett, två eller för den delen tre. Tuchels mer eller mindre uttryckta uppdrag var att göra Chelsea konkurrenskraftiga igen i termer av Champions League och i termer av titelstrider, och något annat uppdrag än detta vore naturligvis helt och hållet orimligt.

Vad vi skulle kunna säga är att Tuchel har lyckats med vad som alltså beskrivs som fas ett betydligt snabbare än vad egentligen någon hade trott på förhand. Tuchel fick märkligt snabbt en riktigt bra ordning på Chelsea. En första oavgjord match mot Wolves följdes upp av fyra raka vinster i ligan. Chelsea har på sex omgångar gått från nia till fyra-femma, och släppt in endast två mål på dessa sex matcher.

ANNONS

Delvis handlar förvisso kanske detta om andra komparativa faktorer än enbart Tuchel själv som manager. Dels har Chelsea stigit så snabbt i tabellen inte enbart på grund av egna resultat utan också på grund av att konkurrenternas svaga resultat, vilket på sätt och vis är helt naturligt. Dels har Tuchel kanske framför allt återfört Chelsea till någon slags förväntad normalnivå, sedan Frank Lampard alltmer underpresterat med laget.

Alltså är det kanske lite tidigt att börja utse Thomas Tuchel till någon slags frälsare eller demonmanager för Chelsea. Däremot är det nog inte för tidigt att konstatera vad nog de allra flesta ändå redan insåg, nämligen att Tuchel är en modern, kompetent och progressiv manager med en dokumenterad förmåga att få god ordning på sina lag, och kunna få hög utväxling från sitt spelarmaterial.

ANNONS

Detta har gett Chelsea nytt hopp för den här säsongen. Hoppet har definitivt återkommit vad gäller Chelseas möjligheter att ta sig till Champions League nästa säsong, ett hopp som rimligtvis hade börjat överge dem innan. Vilket naturligtvis var och är den främsta anledningen varför Lampard fick sparken av Chelsea, fastän detta verkade vara en väldigt besk medicin för många av Chelseas supportrar.

Hoppet har även om inte återkommit så definitivt växt gällande Chelseas möjligheter i Champions League den här säsongen. Chelsea fick en av de tuffaste lottningarna redan i åttondelsfinalerna av Champions League, då de ställdes mot Atlético Madrid. Inte bara ligaledare i La Liga utan därtill ett lag som närmast verkar konstruerat just specifikt för den här typen av europeiska cupmöten.

Att Chelsea med Frank Lampard som manager hade haft hårdheten, metodiken och den taktiska kylan att verkligen kunna rubba Atlético Madrid kändes onekligen som en from förhoppning, ett så kallat långskott. Det var i själva verket inte alls särskilt svårt att föreställa sig matchbilden med ett cyniskt och äckligt disciplinerat Diego Simeone-styrt lag som tog sig an ett lite valpigt Chelsea.

ANNONS

Att Chelsea med Thomas Tuchel som manager skulle kunna rubba Atlético Madrid känns betydligt mycket mer trovärdigt. Jag skulle inte därför gå så långt som att börja kalla Chelsea för favoriter mot Atlético Madrid, men nu känns det åtminstone som en på förhand betydligt jämnare och mycket mer oförutsägbar åttondelsfinal. Nu känns det faktiskt som en åttondelsfinal som Chelsea kan vinna.

Vilket för all del har att göra med de rätt uppenbara taktiska framsteg som Chelsea ändå har gjort med Tuchel som manager jämfört med förut, men inte enbart med dessa. Även Atlético Madrid har de senaste veckorna sett betydligt mer beskedliga och sårbara ut än förut. Något som förvisso kan ha att göra med nervdaller i ligans titelstrid. Men Atlético Madrid är långt ifrån något osårbart fotbollslag.

Atlético Madrid ser mer sårbara ut samtidigt som Chelsea ser mindre sårbara ut än tidigare. Och det är väl en rätt bra sammanfattning av de respektive formkurvorna för den här åttondelsfinalen, och som gör den åtminstone på förhand mer oviss än vad den kanske kändes när lottningen gjordes i december. Det känns nu som en spännande match mellan två hyfsat jämna lag.

ANNONS

Jag är som kanske inte framgår inte överdrivet övertygad om det här pratet om faser med Thomas Tuchel i Chelsea. Om inte annat eftersom sex ligamatcher är en alldeles för kort period i tid att börja prata om faser på ett sätt som inte mer får det att framstå som någon tonårings humörsvängningar. Men att Tuchel skulle klara av det som här alltså kallas för ”fas ett” tog jag närmast för givet.

Vad som kallas för ”fas två” betraktar jag i så fall mer som en öppen fråga. Men för mig handlar en fas två inte så mycket om att lyckas behålla Chelsea på Champions League-platserna, det ingår snarare i fas ett. Lite som en Maslowsk behovstrappa. För mig handlar istället fas två om att Chelsea ska kunna ta nästa steg i sin utveckling, att hävda sig i och kunna konkurrera i titelstrider och i Champions League-slutspel.

ANNONS

Titelstriden är så klart inte aktuell längre den här säsongen, av anledningar som har ingenting alls att göra med Thomas Tuchel. Och kanske är det väl tidigt att börja betygsätta Tuchel alltför tufft med avseende på Champions League. Men visst kommer den här åttondelsfinalen mot Atlético Madrid bli en mycket intressant värdemätare för var Chelsea faktiskt befinner sig i detta tidiga skede med Tuchel som manager.

Precis som kommande matcher i ligan mot Man Utd, Liverpool och Everton.

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta bästa nykomlingar!

Peter Hyllman 2021-02-22 06:00

Varje gång man ska sätta sig och skriva en ny blogg så gäller det att försöka komma på en snärtig inledning. Själva pitchen så att säga. Det där kan vara viktigt för det gäller ju bara att komma igång och börja skriva så kommer texten sedan flöda när en idé ger upphov till nya idéer, inte sitta och stirra på en blank skärm i väntan på det perfekta som ändå aldrig kommer eftersom det inte existerar.

Detta sker med växlande framgång så klart. Något som kan låta snärtigt vid en första anblick kanske inte låter riktigt lika smart när man tänker efter en andra gång. När jag alltså bloggade om Wolves och Leeds inför deras match i fredags höjde jag upp dem till Premier Leagues kanske bästa nykomlingar någonsin. Väldigt snärtigt så klart. Närmare eftertanke fick mig så klart att tänka att det kanske var lite väl entusiastiskt trots allt.

Vilka som är Premier Leagues bästa nykomlingar är inte någon alldeles lätt fråga. Som vanligt beror det på vad man väljer att värdera. Här ska exempelvis hög framgång på kort sikt vägas mot mer moderat framgång över längre sikt. Är det exempelvis bättre att placera sig som nykomling på övre halvan första säsongen men åka ur igen nästa säsong jämfört med att placera sig precis ovanför nedflyttningsstrecket i fem år?

ANNONS

Vi vet vad som kanske är mest spektakulärt av de båda alternativen, men det är ju inte riktigt samma sak som bäst. Över hur lång tid ska man dessutom tillgodoräkna ett lag prestationer som nykomlingar, när slutar de så att säga vara nykomlingar i Premier League? Omvänt finns där så klart lag som är nykomlingar fast ändå inte på något sätt, det vill säga stora lag som åkt ur Premier League i onödan och tagit sig tillbaka direkt.

Vilket betyder att vi landar i en som vanligt tämligen subjektiv lista. Det är en lista där jag hade önskat att trevliga nykomlingar som Charlton (1998-99), Bolton (2000-01) och Stoke (2007-08) hade kommit med, men de hamnar precis utanför. Det är även en lista som Leeds, som jag bara för några dagar sedan beskrev som Premier Leagues kanske bästa nykomling någonsin, hamnar strax utanför, även om detta kan komma att förändras.

ANNONS

Här är hur som helst Premier Leagues enligt mig åtta bästa nykomlingar!

(8) Blackburn Rovers, 2000-01

Möjligen en aning bortglömda eftersom de alltid kommer jämföras med vad som kom före dem, men när Blackburn Rovers återvände till Premier League efter millennieskiftet så gjorde de det också med besked, etablerade sig i Premier League med ett antal placeringar på tabellens övre halva, strax bakom Big Four, spelandes en många gånger mycket trevlig fotboll.

(7) Portsmouth, 2002-03

Tog över manteln från Southampton som sydkustens lag i Premier League, vid samma tid som Southampton istället åkte ur Premier League. Och Portsmouth gjorde det med besked, placerandes sig stabilt runt mitten av tabellen eller ibland till och med på tabellens övre halva. Ett lag med många profiler som krönte sin tid i Premier League med att vinna FA-cupen fem år efter sin uppflyttning.

ANNONS

(6) Swansea City, 2010-11

Ett lag som tagit sig uppåt i det engelska seriesystemet med en fotboll som ingen riktigt trodde skulle hålla på den nivån. Väl i Premier League så lyckades Swansea charma även den bredare publiken och under åtminstone de första åren var Swansea en väldigt frisk fläkt i Premier League. Ligacupvinsten några år efter uppflyttningen var ett fint bevis på vad Swansea lyckats med.

(5) Fulham 2000-01

Att räkna Europa League-finalen till detta Fulhams bedrifter är kanske lite väl långsökt, men det var på något sätt ändå en slags kulmen på klubbens arbete över väldigt lång tid. Fulham var de stora charmörerna när de vann Football League i överlägsen stil för ganska precis 20 år sedan, och skulle komma till Premier League inte som någon blyg nykomling, utan som ett lag som etablerade sig på ett riktigt kaxigt sätt i ligan under lång tid.

ANNONS

(4) Wolverhampton Wanderers, 2017-18

Det pratades om Wolves redan innan laget tog sig upp i Premier League, med nya ägare, agentsamarbeten och värvandet av portugisiska supertalanger. Att Wolves skulle gå upp i Premier League togs nästan för givet. Väl i Premier League har Wolves visat att deras muskler räcker till inte bara för Premier League utan även för Europa League. Wolves var inte bara en utfyllnad i Premier League, utan en förstärkning av Premier League.

(3) Blackburn Rovers, 1991-92

Blackburn Rovers var Premier Leagues allra första nykomlingar men kanske på samma gång också Premier Leagues mest uttalat ambitiösa nykomlingar. Jack Walker sparade inga pengar på att göra Blackburn till landets bästa lag, och han lyckades mer än väl. Blackburn slogs i toppen av tabellen från början och vann ligan tre år senare. Blackburn lyckades inte hålla i framgången, men det förtar inte deras kvalitet som nykomling.

ANNONS

(2) Leicester City, 2013-14

En nykomling som skulle svara för den kanske största bragden i fotbollens historia, deras ligatitel är naturligtvis av episk karaktär. Vad som möjligen ligger Leicester något i fatet är att deras första säsong i Premier League inte var särskilt märkvärdig, utan tvärtom krävde något av ett mirakeljobb för att hålla sig kvar. Åren efter ligatiteln var som väntat skakiga, men Leicester har sedan dess visat att ligatiteln alls inte var någon tillfällighet.

(1) Newcastle United, 1992-93

Det är ändå få nykomlingar i Premier League förunnat att kunna hävda att de inom några år faktiskt är ligans bästa lag. Men Newcastle är, fastän de faktiskt till skillnad från Blackburn och Leicester aldrig vann den där ligatiteln, kanske enda laget på listan som verkligen kan säga det. Newcastle vann aldrig ligan, men Newcastle borde kanske ha vunnit ligan, de värvade världsstjärnor och spelade en strålande fotboll.

ANNONS

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#25)

Wolves 1-0 Leeds, Southampton 1-1 Chelsea, Burnley 0-0 West Brom, Liverpool 0-2 Everton, Fulham 1-0 Sheffield United, West Ham 2-1 Tottenham, Aston Villa 1-2 Leicester, Arsenal 0-1 Man City, Man Utd 3-1 Newcastle, Brighton vs Crystal Palace.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Ben Godfrey, Everton. Värvad från Norwich inför säsongen. Mångsidig back som sällan den här säsongen har satt en enda fot fel, och som gjorde en riktigt bra match mot Liverpool. Borde knacka på landslagsdörren.

Omgångens kalkon: José Mourinho, Tottenham. Varje gång Tottenham spelar dyker tanken upp i huvudet att det förblir precis lika svagt tänkt att lägga sådan tyngdpunkt på försvarsspelet för ett lag vars relativa styrka är anfallet och relativa svaghet försvaret.

Omgångens manager: Carlo Ancelotti, Everton. Det var 1999 senast som Everton besegrade Liverpool på Anfield, så det går väl att förstå varför Everton möjligen festade under lördagskvällen som om det var 1999.

ANNONS

Omgångens kanon: West Ham. West Ham bara fortsätter övertyga och vinna. Än så länge är det kanske något man knappt ens vågar viska om, men David Moyes verkar vara på väg att ta West Ham till Champions League.

Omgångens J.R.: Man City. Man vet så att säga att man är ett lag i stod medgång när Raheem Sterling får nicka in ledningsmålet efter bara några minuter och matchen sedan slutar 1-0. Trettonde ligavinsten i rad för Man City.

Omgångens Cliff Barnes: Sheffield United. Matchen var ett slags minikosmos över Sheffield Uniteds hela säsong och förklaringen varför de åker ur. Skapar chans efter chans men gör helt enkelt inte mål.

Omgångens match: Aston Villa 1-2 Leicester. Kanske inte säsongens mest välspelade fotbollsmatch men definitivt en händelserik match som Leicester tog kommandot i innan Aston Villa käkade sig in i matchbilden och gav matchen en nervös avslutning för samtliga inblandade.

ANNONS

Omgångens WTF: Souness. Graeme Souness fattar tydligen inte vad domarna håller på med och tycker att de ”hittar på saker”, och Souness gör sig däremot till snubbe nummer 846,928 som själv inte begriper något alls om regler eller om att vara domare men är helt övertygad om att detta måste vara domarnas fel och inte hans eget fel.

Omgångens BTW:

Man måste säga att Newcastles supportrar var märkligt förbannade över att Fulham lyckades vinna en fotbollsmatch.

Lite svårt att förstå det mediala gullandet med Scott Parker.

Kan bara finnas två saker som håller José Mourinho kvar på jobbet: Ligacupfinalen och att han är väldigt dyr att sparka.

Inte ens Burnleys och West Broms föräldrar hade kunnat älska matchen mellan Burnley och West Brom.

Peter Hyllman

Väger Arsenal lätt mot Man City? En vinst skulle väga tungt!

Peter Hyllman 2021-02-21 06:00

Ibland brukar det sägas att en säsong står och väger. Sällan har kanske det uttrycket varit mer passande än för Arsenal för närvarande. Laget har spelat 24 ligamatcher hittills den här säsongen, vunnit tio av dem och förlorat tio av dem. Laget ligger på tionde plats, det vill säga hyfsat exakt i mitten av tabellen. Laget har gjort några fler än vad laget har släppt in, men i grund och botten väger det rätt jämnt även där.

Arsenals säsong kan delas in i tre hyfsat distinkta faser. Dess första två månader omfattandes sju matcher då Arsenal presterade både högt och lågt, med fyra vinster och tre förluster. Dess kommande två månader och sju matcher då Arsenal gick en lång sväng utan att vinna en enda match. Dess ytterligare två månader och sju matcher då Arsenal vann fem av dessa matcher utan att förlora en enda.

Tre faser om sju matcher vardera alltså. Först sju osäkra matcher med antingen himmel eller pannkaka på meny, sedan sju dåliga matcher och därefter sju bra matcher. Överlag är det alltså inte att förvånas över att Arsenal befinner sig placerade tämligen fast i mitten av tabellen. Funderingen nu är självfallet om Arsenal är på väg att ta tag i sin säsong eller om Arsenal befinner sig i ännu en svit om sju matcher.

ANNONS

Det var Arsenals onda fas som tvingade fram Mikel Artetas ställningstagande att ge upp sina stjärnor och istället satsa på sina stjärnskott. Detta beslut var upptakten och kanske till och med orsaken till Arsenals goda fas. En fas som gav intrycket att nu äntligen hade Arteta faktiskt fått ordning på Arsenal. Pusslet var kanske ännu inte komplett, men nu hade i alla fall pusselbitarna börjat falla på plats.

Precis när den tanken hade börjat slå rot så började Arsenal förlora matcher igen. Två raka förluster mot Wolves och Aston Villa satte stopp för Arsenals goda fas, och efter en vinst mot Leeds verkar det kanske som om Arsenal återigen är på väg in i en varken ond eller god fas, utan en mer osäker fas. En fas där goda resultat varvas med dåliga, en fas som likt Arsenals säsong i sin helhet står och väger.

ANNONS

Fasen som sådan ger oss inga särskilda ledtrådar om kvällens match, Arsenal har ju både vunnit och förlorat matcher på sistone. Men om Arsenal skulle lyckas vinna mot Man City som ju befinner sig inne i en svit om tolv raka vinster i ligan i rad, så onekligen vore det en vinst som kanske skulle kunna få Arsenals säsong att börja väga över åt rätt sida av tabellen för deras räkning.

För närvarande går det nog att säga att Arsenal ganska tydligt har etablerat sig som bäst av resten i Premier League. Alla lagen ovanför dem är på ett eller annat sätt, beroende på hur man räknar med hängmatcher och dylikt, inblandade i framför allt den här fajten om europeiska cupplatser. Men upp till dessa lag är det samtidigt ett gap för Arsenal, som ligger ett antal poäng efter samt har en-två matcher fler spelade än dessa lag.

ANNONS

Europeiskt cupspel nästa säsong verkar alltså vara ett långskott för Arsenal, åtminstone via ligaspelet. Det kräver helt enkelt att Arsenals sista tredjedel av den här säsongen är betydligt bättre än deras två första tredjedelar. En vinst mot Man City skulle kunna vara en rätt bra början på en stark sista tredjedel, och en vinst mot Man City skulle alltså kunna väga tungt för att ta Arsenal till Europa även nästa säsong.

Arsenals position gör det till en besvärlig sak att försöka utvärdera Mikel Arteta så här långt. Vi befinner oss inne på hans andra säsong med Arsenal, så det börjar bli dags att åtminstone utvärdera en smula. Bäst av resten kanske låter en smula positivt, men ingen såg nog europeiskt cupspel som ett långskott efter två tredjedelar av säsongen som en acceptabel målsättning för Arsenal inför den här säsongen.

ANNONS

Något måste man däremot ta med i beräkningarna att förväntningarna på detta Arsenal möjligen blev överdrivet höga sedan Arsenal kanske något överraskande avslutat förra säsongen med att vinna FA-cupen. Det är ett mönster med Arsenal vi har sett upprepas om och om igen under åtminstone de senaste tio åren. Enskilda positiva resultat tillåts påverka omdömet och förväntningarna på dem i alldeles för stor utsträckning.

Man måste också räkna in att Mikel Arteta har ärvt strukturella och kulturella problem med Arsenal som har varit väldigt svåra att hantera, och som har dragit ned lagets prestationer och klubbens svängrum. Egentligen är det först de senaste månaderna som Arteta har lyckats bryta ut Arsenal något ur denna tvångströja, och kanske är det därför egentligen först härifrån som det blir meningsfullt att bedöma Artetas insats.

ANNONS

Det vill säga om vi inte redan räknar Arteta tillgodo att han åtminstone till synes har befriat Arsenal från den där tvångströjan. En nog så svår uppgift. Om vi håller oss till de engelska superklubbarna är jag tämligen övertygad om att ingen manager har tvingats släpa på riktigt samma gamla bagage som Arteta har fått göra, och då räknar jag t ex David Moyes efterträdande av Alex Ferguson som det omöjliga uppdraget.

Moyes hade emellertid inget större bagage som tyngde ned honom, bara några väldigt stora skor att kliva i och försöka fylla, fast med som det också skulle visa sig alldeles för små fötter. Arteta har nog inga större problem egentligen vare sig med storleken på skorna eller storleken på de egna fötterna, men det är svårt att gå framåt när någon har knutit ihop de båda skornas snören.

ANNONS

Mikel Arteta sitter emellertid alltjämt säker som Arsenals manager, mer eller mindre oavsett hur den här säsongen slutar. Det blir nog först och främst nästa säsong som kommer styra hans framtid med Arsenal. Och det enda man kan säga om resten av den här säsongen är att hur Arsenal avslutar den med största sannolikhet kommer påverka hur de sedan lyckas förbereda sig för nästa säsong.

Europeiskt cupspel vore naturligtvis en bonus. Men framför allt handlar det kanske om att ge sig själva medvind, en känsla av att vara på rätt väg. Att exempelvis undvika att ha tre lag från London före sig i tabellen kunde vara ett viktigt steg längs denna väg.

Peter Hyllman

Kan kalla huvuden prevalera mellan Liverpool och Everton?

Peter Hyllman 2021-02-20 06:00

När det kommer till Merseysidederbyt brukar det egentligen aldrig behöva letas efter orsaker till konflikt. Everton ogillar skarpt Liverpool som av naturliga och historiska skäl på något sätt alltid uppfattas som lite större, bättre och vackrare än dem. Liverpool ogillar väl egentligen Everton ungefär lika skarpt men påstår sig inte bry sig om dem alls, vilket de kanske något udda visar genom att ta varje chans att ge dem ett tjuvnyp.

Just den här säsongen behöver man däremot inte leta särskilt noga. Utan att vara överdrivet långsökt kan man säga att det var just i matchen mot Everton på Goodison Park som Liverpools säsong i praktiken fick sig den törn som till slut kom att sätta sordi på deras säsong. Jordan Pickfords något oförsiktiga tackling, i brist på bättre ord, på Virgil Van Dijk skapade problem och följdproblem som Liverpool inte kunnat hantera.

Om vi tar oss tillbaka till den matchen och dess eftermäle så var naturligtvis högafflarna, tjäran och fjädrarna framme i högsta hugg bland Liverpools supportrar. Jordan Pickford var samhällets fiende nummer ett, likt så många före honom, och det föreslogs olika former av bestraffningar, den ena mer drakonisk än den andra. Att sådana här saker faktiskt kan inträffa i fotboll var inte något med vilket man lät sig nöja riktigt.

ANNONS

Jürgen Klopp säger självfallet vad han måste säga inför den här matchen när han kort sammanfattat säger att där inte finns några hard feelings. Något han helt säkert även kan mena på fullt allvar. Att bära någon form av grudge för sådana här saker är sällan särskilt meningsfullt. Men bara det faktum att Klopp alls får svara på frågan visar självfallet även på att det faktiskt är en fråga inför den här matchen.

När upprördheten var som störst efter den där matchen mot Everton på Goodison Park framstod reaktionerna en aning överdrivna. På vissa lät det som om Liverpools säsong var helt förstörd. Givet att Liverpool fortsatte vinna och toppa tabellen blev det hela desto mer löjeväckande. Med Liverpools förfall egentligen ända sedan slutet av december, över två månader efter matchen, börjar det möjligen framstå som mindre galet.

ANNONS

Den där tidslinjen gör så klart resonemanget minst sagt vanskligt. Nog har frånvaron av Virgil Van Dijk betydelse för Liverpool den här säsongen, men att förklara allting som har hänt med Liverpool de senaste månaderna med skadan på Van Dijk så gör man det naturligtvis väldigt lätt för sig själva, och alldeles för lätt för sig själva. Van Dijk är en del i förklaringen, men absolut inte hela förklaringen.

Med endast två vinster på två månader, och med tre raka förluster i ligan i bagaget, har den här säsongen börjat se riktigt besvärlig ut för Liverpool. Titelstriden är inte längre på något sätt aktuell, och faktum är att till och med Champions League-striden börjar se riktigt svettig ut för Liverpool. West Hams och Chelseas båda vinster i måndags kväll skickade Liverpool ned på sjätte plats i tabellen.

ANNONS

Och bakom Liverpool i tabellen jagar åtminstone ytterligare tre lag. Tottenham som om de vinner sin hängmatch ligger endast en poäng efter Liverpool. Aston Villa som om de vinner sina båda hängmatcher ligger två poäng före Liverpool. Och så då naturligtvis Everton som om de vinner sin hängmatch ligger på samma poäng som Liverpool, eller kanske till och med tre poäng före Liverpool om de vinner ikväll.

Att Everton vinner på Anfield mot Liverpool hör sannerligen inte till vanligheterna. Här finns omfattande psykologiska spöken som sätter käppar i hjulen. Carlo Ancelotti fick nog känna på dessa spöken i FA-cupen förra säsongen när Everton inte förmådde vinna ens mot ett synnerligen b-betonat Liverpool. Det var knappast för att Liverpool var bättre den matchen, utan för att Everton helt enkelt inte trodde att de kunde vinna.

ANNONS

Just den saken är det väl förvisso tänkt att Ancelotti skulle vara managern att kunna ta tag i, att radera föreställningen från Evertons huvuden att det finns matcher de helt enkelt inte kan vinna. Everton har sannerligen värvat spelarna som ska kunna göra Everton bra nog att kunna vinna mot Liverpool ikväll. Allra helst som Liverpool knappast befinner sig på toppen av sina förmågor för närvarande.

Men både vanans och ovanans makt är så klart stor inom fotbollen. Everton befinner sig kanske inte heller själva i någon formtopp. Liverpool har samtidigt mycket att själva spela för, inte minst då om en Champions League-plats, och vinsten mot RB Leipzig i veckan kan självfallet ha gett dem lite mer vind i seglen. Kort sagt vore en vinst ikväll något som skulle vara väldigt välkommet för båda lagen.

ANNONS

I bakhuvudet på Everton borde finnas både den där fortfarande möjliga Champions League-platsen och den kanske minst lika rimliga och lustfyllda möjligheten att Everton faktiskt för första gången på väldigt länge skulle lyckas sluta före Liverpool i tabellen. En vinst ikväll skulle onekligen ställa den saken på sin spets under resten av säsongen. Sådan är ju prestigen mellan dessa båda klubbar att detta faktiskt spelar roll.

En prestigematch är självfallet också vad kvällens match är, och vad matcher mellan Liverpool och Everton alltid är. Det är kanske vad som mer än något annat låg bakom de möjligen något överentusiastiska ingripandena av Evertons spelare på Goodison Park i början av säsongen. En överentusiasm vi så klart sett många exempel på genom åren från båda lagens spelare.

Kanske är det som upprepas också ikväll. Hur mycket Jürgen Klopp än bedyrar att där inte finns någon grudge eller illvilja kvar efter förra matchen så betyder detta självfallet inte att där inte finns något mer eller mindre medvetet kvar i spelarnas bakhuvuden. Vi har sett blodet flyta på planen i tidigare års upplagor av det här derbyt. Att blodet skulle kunna koka hos spelarna ikväll är knappast någon väldigt långsökt tanke.

ANNONS

Men kanske hade just den saken faktiskt varit värre om det hade varit fullsatt på Anfield ikväll. Få supportergrupper är riktigt lika blodtörstiga som Liverpools supportrar när det går laget emot eller när det gruvas över oförrätter, verkliga eller inbillade.

Peter Hyllman

Wolves och Leeds vill samma sak för framtiden

Peter Hyllman 2021-02-19 06:00

Premier League-helgen tjuvstartar med fredagskvällens match mellan Wolves och Leeds på Molineux. Det vill säga en match mellan Premier Leagues två bästa nykomlingar kanske inte bara under de senaste åren utan kanske till och med någonsin. Åtminstone om vi tar med i beräkningen både hur de faktiskt har presterat under sina första säsonger tillbaka i Premier League, och den potential för framtiden som finns i båda klubbarna.

Båda klubbarna har varsin älskad och uppskattad manager. Marcelo Bielsa eftersom han är ett kultförklarat managergeni (på riktigt) som helt oväntat kom till Leeds när ingen annan ville komma till Leeds och tog dem tillbaka till Premier League för första gången på 16 år. Nuno Espirito Santo eftersom han inte bara tog Wolves tillbaka till Premier League utan kvickt etablerade dem som ett lag på tabellens övre halva.

Klubbarna har emellertid även det gemensamt att det råder viss osäkerhet om framtiden med avseende på sina managers framtid i klubben. Nuno Espirito Santo eftersom Wolves har börjat se trötta ut i detta lagbygge och det finns vissa frågetecken om det behövs nya idéer på posten. Marcelo Bielsa eftersom han med den här säsongen har varit i Leeds i tre år redan, och han brukar vilja röra på sig.

ANNONS

Det där är för all del rätt svårt att sia om. Bielsa har för det första inte alls gett någon specifik indikation på att vara ovillig att bli kvar i Leeds, och Leeds klubbledning har inte heller låtit särskilt bekymrad när det kommit på tal. Vad avser Espirito Santo har vi sett flera exempel på att det faktiskt kan löna sig att ge en manager en chans att bygga ett nytt lag, eller åtminstone att det motsatta inte alltid får önskad effekt.

Något lustigt är det förvisso att när Wolves och Leeds byter ut Espirito Santo respektive Bielsa, vilket ju ofrånkomligen någon måste hända med alla managers, så kommer de i hög utsträckning vara två klubbar som söker efter mer eller mindre exakt samma typ av manager som ersättare. Unai Emery, Julen Lopetegui m fl, det här är managernamn som dessa båda klubbar kommer konkurrera om med varandra.

ANNONS

Alltså kommer det vara lite spännande att se hur Wolves och Leeds faktiskt utvecklas under de närmaste åren. Wolves gör sin tredje säsong i Premier League, Leeds gör sin första. Wolves har redan två säsonger på övre halvan av tabellen, samt en säsong i Europa League, i ryggen, även om det just den här säsongen har gått sämre för dem än för Leeds än så länge. Leeds har ändå lite att leva upp till.

Något spännande ska det också bli att se om Wolves kinesiska ägare har det i sig att så att säga göra en andra satsning mot framgång, efter att deras första riktiga satsning har tagit dem dit de befinner sig nu. Finns fortfarande samma ambition kvar? Kinesiska ägare har visat sig lite opålitliga i detta avseende inom engelsk fotboll de senaste åren, även om Wolves har känts rätt lyckligt lottade i det avseendet.

ANNONS

Leeds å andra sidan känns som att de fortfarande har ett väldigt ambitiöst ägarskap och klubbledning. Andrea Radrizzani har haft höga ambitioner från start, och det pratas mycket om de kommersiella möjligheterna bakom Leeds utveckling för närvarande. Om detta bygger i första hand på en vilja att bygga klubben, eller i första hand på att sälja klubben vidare, kommer kanske de kommande åren att förtälja.

Samtidigt som Wolves och Leeds möjligen letar efter samma typ av manager i framtiden som ersättare till Espirito Santo och Bielsa så går det heller inte att blunda för att dessa båda managers representerar lite olika filosofier inom fotbollen. Espirito Santo är knappast någon defensiv dödgrävare, men är betydligt mer defensivt lagd än vad man kan påstå att Bielsa är eller någonsin har varit.

Något säger detta självfallet även om kvällens match. Wolves kommer försöka spela något mer disciplinerat och kanske lite mer avvaktande. Wolves kommer försöka kontrollera matchbilden, Leeds kommer försöka dominera matchbilden. Leeds har förmodligen lyckats bäst med detta under säsongen. Svårt att säga vilket av lagen som kommer lyckas bäst med det ikväll.

ANNONS

:::

Äntligen blev det då till sist klart att Sunderland har en ny ägare i form av unge Kyril Louis-Dreyfus. Med honom följer en hel del hopp om framtiden för en klubb som tröttnat på att handla om ingenting alls.

Huruvida detta faktiskt hinner få någon som helst effekt redan den här säsongen för Sunderland återstår att se. Med Sunderland strax nedanför playoff-platserna i League One är det åtminstone förhoppningen.

Men förhoppningar har kommit på skam många gånger förut för Sunderland.

:::

Bristol City tappade tålamodet efter sex raka ligaförluster och sparkade Dean Holden, som rekryterades internt sedan Lee Johnson fått sparken i slutet av förra säsongen.

:::

Bournemouth letar fortfarande efter en manager att ersätta Jason Tindall, och har lite lustigt nog parats ihop med Thierry Henry de senaste dagarna. Vilket onekligen hade varit en rätt glitsig anställning.

ANNONS

Nu är jag för all del rätt osäker på om det faktiskt finns någon substans i detta, eller om detta kanske framför allt handlar om att Henrys agenter vill göra det känt i England att han letar jobb i engelsk fotboll.

Nu har det för all del gått mode i att anställa relativt oprövade managers, med varierad framgång för att uttrycka sig snällt och diplomatiskt. Thierry Henry hade onekligen kommit med stjärnströssel till Bournemouth, men med vad mer?

En klubb som precis sparkat en oerfaren anställning i form av Jason Tindall känner sig förmodligen inte särskilt pigg på att omedelbart upprepa sig i detta avseende, särskilt inte när frågan om uppflyttning befinner sig i ett kritiskt och skarpt läge.

Jag fortsätter inbilla mig att David Wagner är det mest troliga valet. Även om jag nog hade tyckt att han hade varit ett bättre val för Bristol City än för Bournemouth.

ANNONS
Peter Hyllman

Många matcher i matchen mellan Man Utd och Real Sociedad

Peter Hyllman 2021-02-18 06:00

Måste medge att La Liga som helhet har ett begränsat värde för mig personligen. Nio gånger av tio vinner antingen Real Madrid eller Barcelona, som oavsett hur dåliga de än är för stunden ändå med god marginal tar sig till Champions League. Och den tionde gången vinner kanske Atletico Madrid, om de får allt att stämma. Och bakom dessa tre kravlar sig oftast Sevilla eller möjligen Valencia in på den fjärde platsen.

Men det finns guldkorn också i La Liga naturligtvis, precis som är fallet med Premier League, och den här säsongen måste ett sådant guldkorn nog ändå sägas vara Real Sociedad. Nu vinner de för all del inte ligan som några överentusiastiska tänkare och tyckare inbillade sig i höstas, och det mesta tyder på att något Champions League blir det inte heller, men de har definitivt förgyllt en i övrigt rätt trist säsong.

Därmed kan man nog även säga att när Man Utd lottades just mot Real Sociedad i Europa Leagues sextondelsfinaler så var det onekligen också att förgylla ett i övrigt rätt trist europeiskt cupslutspel. Europa Leagues slutspel är kanske inte väldigt upphetsande ens i normala fall, åtminstone inte för storklubbarna, men definitivt inte när man har tagit sig till Europa League-slutspelet genom att åka ur Champions League.

ANNONS

Befinner man sig ändå där så vill man självfallet lottas mot underhållande och tufft motstånd. Få saker entusiasmerar kanske mindre än sextondelsfinal eller åttondelsfinal mot CSKA Tjeljabinsk. Men att redan i den här rundan ställas mot ett av de roligare La Liga-lagen gör det hela betydligt mycket mer drägligt. Allra helst som La Liga-lag av det här slaget brukar vara lite tuffare nötter i europeiskt cupspel än sina tyska motsvarigheter.

Vad som gör Man Utds sextondelsfinal mot Real Sociedad särskilt spännande är emellertid kanske inte enbart matchen i sig, utan möjligen framför allt alla de många matcherna i matchen. Det finns för oss som följer engelsk fotboll, inte minst då oss som följer engelsk fotboll från Sverige, så många namn i Real Sociedad som ger den här sextondelsfinalen en väldigt massa extra krydda.

ANNONS

David Silva framför allt som efter förra säsongen sade adjö till Man City och återvände till Spanien, och med Real Sociedad som klubbadress. En typ av flytt på gamla dagar man skulle vilja se fler stjärnspelare göra. Silva måste räknas till en av Premier League-erans allra bästa spelare och förmodligen Man Citys bästa spelare genom alla tider, även om jag kanske ändå håller Colin Bell högre, och nyckelspelare för Man Utds lokala rivaler.

Alexander Isak är naturligtvis, tillsammans med Viktor Nilsson Lindelöf, den som står för det riktigt stora svenskintresset i den här sextondelsfinalen. Isak är svensk fotbolls kanske största hopp efter Zlatan Ibrahimovic, och det märks naturligtvis på hur svenska tabloider bevakar Isak och vilka förhoppningar de knyter till honom. Isak gör en bra säsong med Real Sociedad och kan visa sig en handfull för ett svajigt Man Utd-försvar.

ANNONS

Adnan Januzaj var en gång i tiden Man Utds stora boy wonder, kanske det enda positiva som dök upp i Man Utd under David Moyes olyckliga år i klubben. Skickligheten och fotbollen finns definitivt, men kanske aldrig riktigt attityden och arbetsviljan. Även om det är svårt att säga vad som hade hänt i ett mindre dysfunktionellt Man Utd. Oavsett det måste man räkna med att Januzaj lär vara taggad till tänderna ikväll.

Nacho Monreal är långt ifrån den roligaste bekantingen på den här listan. En av alla dessa mellanmjölksspelare som Arsenal av någon anledning värvade under 2010-talet. Aldrig bra nog att faktiskt lyfta Arsenal, men aldrig så dålig att han helt föll ur ramarna. Att han trivdes bättre i La Liga kommer knappast som någon större överraskning, och att han kan göra ett gott dagsverke vet vi av erfarenhet.

ANNONS

Asier Illarramendi är inte någon tidigare bekantskap från Premier League. Däremot är det en av alla dessa talanger som kommit fram i La Liga under de senaste tio åren och spåddes en lysande framtid. Hans flytt till Real Madrid blev däremot aldrig en succé, och vad Illarramendi gjorde då är kanske även det något man önskar att fler spelare faktiskt gjorde, han återvände till sin moderklubb i Real Sociedad.

Mikel Oyarzabal är en annan ruggigt talangfull spelare med rötterna i Real Sociedad, som debuterade i klubbens a-lag redan för sex-sju år sedan som 17-åring. Oyarzabal är bara 23 år gammal men har redan hunnit med att göra över 180 matcher för Real Sociedad, och ser ut att kunna bli en av klubbens stora legender. Att han skjuter Real Sociedad förbi både Man Utd och långt fram i Europa League är alls ingen omöjlighet.

ANNONS

Detta är som kanske alla förstår ett helt annat Real Sociedad än det lag som David Moyes av någon anledning förmodligen inte ens han själv begriper så här i efterhand tog hand om under något strax efter att han fått sparken av Man Utd. Ännu en av dessa kanske något absurda kontaktytorna mellan de båda klubbarna. Imanol Alguacil har skapat ett helt annat och betydligt bättre Real Sociedad.

Vad spanska lag som Real Sociedad alltid är i dessa sammanhang är taktiskt väldigt väl drillade. Detta gör dem till en tuff motståndare för ett lag som inte är överdrivet väl taktiskt drillat som Man Utd, även om Man Utd spelare för spelare naturligtvis sitter på den betydligt högre individuella kvaliteten. Men ska Man Utd ta sig förbi Real Sociedad, liksom vinna Europa League, måste Man Utd även visa taktisk smartness.

ANNONS

Något som Man Utd knappast har visat något överflöd av, varken den här säsongen eller under tidigare säsonger. Och oavsett hur bra Man Utd faktiskt spelar, eller delar av laget faktiskt spelar, så är det svårt att skaka av sig det här intrycket att Man Utd alltid sitter på ett eller flera av dessa misstag som ställer till det för dem själva. Upprepar sig detta även mot Real Sociedad blir detta en väldigt besvärlig sextondelsfinal för Man Utd.

Man Utd har förmodligen ändå den tuffaste sextondelsfinalslottningen av de engelska klubbarna. Visst, Benfica kan bli en nöt att knäcka för Arsenal men Arsenal bör ändå ses som relativt klara favoriter. Tottenham ska självfallet slå Wolfsberger, om nu inte Mourinho tagit fel och istället scoutat Wolfsburg. Leicester bör rimligtvis vara stora favoriter mot ett förvisso europeiskt erfaret Slavia Prag.

ANNONS

Man Utd var det enda engelska laget att åka ur Champions League i gruppspelet. Vad de förmodligen behöver undvika nu är att även bli det enda engelska laget att åka ur Europa League i sextondelsfinalen.

Peter Hyllman

Gör Everton en bra säsong eller en dålig säsong?

Peter Hyllman 2021-02-17 06:00

Alldeles lätt är det kanske inte att säga om Everton egentligen gör en bra säsong eller om Everton gör en dålig säsong. Everton framstår i hög utsträckning som Premier Leagues kanske mest ojämna och oberäkneliga lag den här säsongen. Ett lag ena gången kan vinna mot Chelsea, Tottenham och Leicester på bortaplan för att nästa gång förlora mot West Ham, Newcastle och Fulham på hemmaplan.

Rimligtvis är det en frågeställning som måste bero mycket på utgångspunkten och på förväntningarna. Om utgångspunkten var ett lag som skulle vara på jämn fot med ligans toppklubbar redan den här säsongen blir svaret förmodligen ett. Om utgångspunkten istället var att Everton är ett aspirerande topplag under tidig konstruktion så blir svaret förmodligen ett helt annat.

Argumenten varför Everton gör en bra säsong är flera och kommer rätt naturligt. Vi behöver helt enkelt inte leta efter dem. Everton befinner sig högre upp i tabellen än vad de gjort på väldigt länge, och det tål att påpekas att de fortfarande har en fullt vettig chans på en Champions League-plats. Ändå var en Champions League-plats redan den här säsongen kanske en from förhoppning, men aldrig en rimlig förväntning.

ANNONS

Inte bara resultat och tabellplacering utan inte minst Evertons prestationer och Evertons fotboll den här säsongen pekar på att Everton gör en väldigt bra säsong. Everton är ett helt annat lag den här säsongen än vad de var förra säsongen, taktiskt och tekniskt mycket bättre, betydligt bättre balanserat och bättre i mer eller mindre varenda lagdel på planen. Everton har gått framåt mycket på kort tid.

Delvis handlar detta naturligtvis om att Everton har värvat nya och bättre spelare, i form av Allan, James Rodriguez, Abdoulaye Doucouré med flera. Nya spelare har också gjort redan befintliga spelare bättre i och med att helheten blivit bättre i Everton. Delvis handlar det också om att Carlo Ancelotti har fått ihop laget relativt bra på kort tid, och lyckats utveckla flertalet av sina spelare.

ANNONS

Argumenten varför Everton gör en dålig säsong är inte riktigt lika många och i vissa fall känns de även lite mer tillspetsade. Några kanske menar att eftersom Everton värvade spelare som Allan, Rodriguez och Doucouré så borde de förväntas ta sig till Champions League. Om West Ham kan ligga på Champions League, varför inte Everton liksom? Men det är ett tänkesätt som känns grovt överförenklat.

Ett mer hållbart argument varför Everton gör en dålig säsong vore kanske att Everton faktiskt borde ligga på Champions League-plats, eller hade åtminstone kunnat göra det, om de inte tagit så många till synes helt onödiga förluster. Hemmaförlusterna mot Newcastle och Fulham känns ju t ex så väldigt onödiga, och hade Everton istället vunnit de båda matcherna hade de i själva verket legat fyra nu.

Men jag måste ändå ställa mig frågande till om detta faktiskt räcker till för att anse att Everton gör en dålig säsong. Låt oss nöja oss med att säga att Evertons säsong möjligen inte har gått riktigt lika bra som den faktiskt hade kunnat gå. Men det är inte tillräckligt för att säga att Evertons säsong inte är bra. Åtminstone inte utifrån hur vi på förhand såg på Evertons möjligheter den här säsongen.

ANNONS

Här tänker jag att synen på Carlo Ancelotti verkar följa ett liknande och inte särskilt sammanhängande mönster. Det verkar finnas en tankegång att Ancelotti helt enkelt inte är rätt manager för Everton, fastän han rimligtvis måste anses ha lyckats bättre än vad nog de allra flesta trodde eller tog för givet på förhand. Man verkar vilja ge honom skulden för de onödiga förlusterna, men inte riktigt äran för vinsterna.

När det stod klart att Ancelotti tog över Everton, fram till egentligen den här säsongen, så var den främsta invändningen mot Ancelotti i Everton att han inte var riktigt lämpad för att orka med att lyfta ett lag som Everton, att han helt enkelt var bättre på att ta hand om redan ”färdiga” lag såsom Real Madrid, Bayern München, Chelsea, PSG, Milan eller någon annan av superklubbarna han har varit manager för.

ANNONS

Nu visar det sig med åtminstone lite facit på hand att Carlo Ancelotti faktiskt har lyckats lyfta och utveckla Everton. Även om han inte nödvändigtvis är någon taktisk mastermind, vilka som nu egentligen är det, så har han åtminstone gett Everton en taktisk balans och struktur de länge saknat, kanske egentligen ända sedan David Moyes var deras manager, men den här gången med en betydligt mer kontinental flair.

Uppfattningen att Ancelotti möjligen skulle ha varit bra nog för att baxa dem hela vägen hit men inte rätt manager för att ta dem vidare härifrån, ungefär som jag resonerade runt Moyes i West Ham för några veckor sedan, rimmar emellertid rätt illa med den redan nämnda primära invändningen mot Ancelotti i Everton. Vilket får det att kännas som något av en efterhandskonstruktion, eller som att flytta målstolparna en aning.

ANNONS

Jag kan för all del förstå den goda reflexen i att så att säga vilja bedöma Carlo Ancelotti på samma vågskål som David Moyes. Resonerar man på ett sätt om den ene är det så klart bara rättvist att resonera på samma sätt om den andre. Men Ancelotti och Moyes går båda två in med tämligen olika utgångspunkter i resonemanget. Och då spelar det egentligen mindre roll att West Ham nu ligger femma, och Everton sjua.

Everton gör en bra säsong så här långt. Det finns däremot naturligtvis saker som Everton hade kunnat göra bättre den här säsongen, att undvika väldigt onödiga förluster inte minst. Samtidigt har Everton också fått hantera mycket strul den här säsongen, både som en följd av en hel del nya spelare, och som en följd av flertalet rätt olyckliga skador på för laget viktiga spelare. Det finns förlåtande omständigheter.

ANNONS

Everton är Premier Leagues kanske mest oförutsägbara lag den här säsongen. Det har sina dåliga sidor och sina goda sidor. Den dåliga sidan såg vi senast mot Fulham. Den goda sidan kan vi mycket väl se redan ikväll när Everton tar emot Man City hemma på Goodison Park. För det tjänar ju också till att sägas om Everton säsong, nämligen att en vinst mot Man City alls inte skulle komma särskilt överraskande.

Och då har Man City ändå vunnit elva raka ligamatcher.

Peter Hyllman

Kommer vi se ett annat Liverpool i Champions League?

Peter Hyllman 2021-02-16 06:00

Man kan naturligtvis mycket väl förstå varför Pep Guardiola vägrar att acceptera Liverpools och Jürgen Klopps medgivande att ligan är förlorad för dem. Hans uppgift är ju att hålla Man City fullt fokuserade på uppgiften långt över mållinjen. Men man måste samtidigt precis lika naturligtvis förstå Liverpools och Jürgen Klopps faktiska medgivande att ligan är förlorad. Eftersom den självfallet är det för dem.

Men nu tjänar knappast något till att gråta över den saken för Liverpool. Tvärtom kan det kanske vara så att den acceptansen kan hjälpa dem att samla ihop sig och istället fokusera helhjärtat på det som de faktiskt har kvar att spela för den här säsongen. Det vill säga i första hand att vinna Champions League igen, och i andra hand att ta sig till Champions League igen nästa säsong.

Det allra första steget på denna resa kommer redan ikväll, när Liverpool beger sig till Budapest av alla ställen för att spela den första åttondelsfinalen i Champions League mot RB Leipzig, det lag i Bundesliga som åtminstone verkar närmast att i alla fall till synes ge Bayern München en strid om ligatiteln. Även ett lag med en manager i Julian Nagelsmann som helt säkert har haft Jürgen Klopp som en av sina förebilder.

ANNONS

Här anar vi kanske även något av de teman som får antas omge den här matchen och den här åttondelsfinalen i Champions League. Ungt och piggt mot gammalt och trött, det nya mot det gamla, elevens kamp mot mästaren så att säga. Liverpool har varit dominanta i Champions League under de senaste säsongerna, RB Leipzig väntar väl fortfarande på att göra något riktigt allvarligt avtryck.

Att slå ut Man Utd i gruppspelet kan nog inte riktigt ses som något större avtryck, givet att Man Utd knappast är ett lag som befinner sig på sin kreativa topp för stunden. Att slå ut Atlético Madrid i förra säsongens kvartsfinal var för all del imponerande, men att det var en kvartsfinal som spelades under märkliga omständigheter i ett enkelmöte, samtidigt som RB Leipzig sedan tog storstryk i semifinalen, förtar avtrycket en aning.

ANNONS

Ett rätt tungt avtryck vore det väl emellertid att lyckas slå ut Liverpool. Det kommer för all del med viss rätta kunna hävdas att Liverpool alls inte är riktigt samma kraft som de har varit de senaste säsongerna. Samtidigt är Liverpool ett formidabelt lag, och vi vet med ganska tydlig erfarenhet att även om ett sådant här lag har det tungt i ligaspelet så behöver det alls inte betyda att det går illa i Champions League. Ofta är det tvärtom.

Inte minst av den här anledningen brukar jag också vara lite skeptisk när ligaform tas upp som en faktor inför sådana här matcher. Här har det exempelvis gjorts rätt stor sak av att RB Leipzig har vunnit tre matcher i rad i Bundesliga samtidigt som Liverpool har förlorat tre matcher i rad i Premier League. Jag tror i själva verket att detta inte behöver betyda någonting alls egentligen.

ANNONS

Liverpool kommer inte vinna ligan den här säsongen, de kommer förmodligen få ta i bara för att ta sig till Champions League. Till stor del av egen förskyllan så kommer Liverpool heller inte vinna vare sig Ligacupen eller FA-cupen, två titlar de med viss regelbundenhet har valt att bara strunta i. Detta betyder så klart att Champions League är det enda Liverpool har kvar som verkligen kan rädda deras säsong.

Jag måste någonstans tro att Liverpool faktiskt kommer ta den chansen på allvar. Vilket inte måste betyda att de kommer vinna hela turneringen i slutänden, men att de definitivt kommer kunna höja sig under Champions League-slutspelet jämfört med vad vi har sett i ligaspelet på sistone. Motivationen att spela matcher där det fortfarande finns något stort att vinna borde vara till hjälp för Liverpool.

ANNONS

Även detta blir så klart en rätt märklig säsong för ett Champions League-slutspel. Föga förvånande verkar det ju inte upprepas med enkelmöten över en kort, sammanhängande period som förra säsongen, vilket lite för många i övrigt rätt kloka tänkare faktiskt inbillade sig att storklubbarna eller UEFA skulle gå med på. Men just nu verkar det ju rent praktiskt luta mot dubbelmöten på neutrala planer i de flesta fallen.

Under en normal säsong hade man kanske tänkt att detta gjorde en sådan här åttondelsfinal mer oförutsägbar, att den traditionella hemma och borta-dynamiken inte existerar på riktigt samma sätt. Men nu är självfallet detta inte någon normal säsong, och alla lag börjar väl i själva verket bli rätt vana vid att spela framför mer eller mindre helt tomma läktare.

Åttondelsfinalen mellan Liverpool och RB Leipzig spelas alltså utan publik och därmed utan den här hemma och borta-faktorn, och därmed kan man tvärtom hävda att det är en åttondelsfinal som åtminstone på pappret och på förhand blir mer förutsägbar. En viktig variabel är bortplockad från åttondelsfinalen. Att båda matcherna kommer spelas på neutral plan är ytterligare ett steg i samma riktning.

ANNONS

Alltså kan vi kanske anta att själva fotbollen i dess rent tekniska och taktiska former kommer bli betydligt mer avgörande, inte bara i den här åttondelsfinalen utan i Champions League-slutspelet i stort. Vilket möjligen är en aning oroväckande för Liverpool, som ofta dragit stor fördel av den så kallade Anfieldfaktorn, och vars egen fotboll haltar den här säsongen av flertalet redan kända och ofta nämnda skäl.

Ändå är detta självfallet en åttondelsfinal som Liverpool bör vinna. Men det finns nog flera matcher den här säsongen man kan säga att Liverpool borde ha vunnit, t ex mot Burnley, Brighton och Southampton. Men fotbollen är aldrig riktigt så enkel. Men de två, fyra, sex eller sju återstående matcherna i Champions League är självfallet matcher med en helt annan dynamik än exempelvis dessa tre ligamatcher.

ANNONS

Alltså finns det goda skäl att hoppas att vi i dessa matcher också kan få se ett helt annat Liverpool.

Peter Hyllman

Vilka är de åtta största engelska lagen under Premier League-eran?

Peter Hyllman 2021-02-15 06:00

Vad krävs egentligen för att kunna räknas som ett riktigt stort lag? Det var en fråga jag ställde i en blogg för några år sedan. Här identifierades några hyfsat naturliga och relativt objektiva kriterier. Att försvara sin ligatitel var ett av dessa kriterier, alla kan så att säga vinna men långt ifrån alla klarar av att vinna igen. Det är faktiskt bara tre klubbar som lyckats vinna två ligatitlar i rad under Premier League-eran.

Ett andra kriterium var att kombinera en ligatitel med att verkligen gå långt i Champions League. Ett kriterium som kan brytas ned i två delvis överlappande underkategorier, nämligen att ett lag under sin storhetstid så att säga faktiskt lyckas vinna Champions League eller regelbundet går långt i turneringen, eller att ett lag går långt i Champions League under samma säsong som de faktiskt vinner ligatiteln.

Ett tredje kriterium definierades som att lyckas vinna multipla titlar under en och samma säsong, om än underförstått att en av dessa måste vara ligatiteln. Just förmågan att kunna balansera flera eller många uppgifter på en och samma gång är och förblir ett bestående test på varje lags storhet och skicklighet. Historiskt har detta alltid värderats och uppskattats särskilt mycket kanske just i engelsk fotboll.

ANNONS

Ett lag som uppfyller något av dessa kriterier borde alltså anses vara kvalificerade att i alla fall ingå i samtalet om de största lagen i engelsk fotboll. Ett lag som uppfyller två eller fler av dessa kriterier, eller andra kriterier man anser meningsfulla, borde därmed måste minst lika naturligt anses värda en större plats i samtalet. Det lag som är störst behöver rimligtvis motsvara samtliga kriterier, om nu något sådant lag över huvud taget finns.

Vilka är då enligt dessa utgångspunkter de åtta största lagen i engelsk fotboll under Premier League-eran?

(8) Arsenal 1997-99

Detta är en lista över de största lagen. Hade listan gällt de bästa lagen hade detta helt säkert rankat högre, och helt säkert högst av de båda Arsenallagen på listan. Tog hem dubbeln under lagets första säsong, förändrade engelsk fotboll, och hade vunnit betydligt mycket mer om de inte råkat på en lika formidabel motståndare.

ANNONS

(7) Man Utd 1992-94

En del romantiker vill nog fortfarande se detta som Man Utds allra bästa lag under Premier League-eran. Det är kanske att ta i. Laget dominerade dock Premier League, tog hem klubbens första dubbel. Men lagets besvär i Champions League kommer alltid ligga dem i fatet i sådana här samtal.

(6) Liverpool 2018-20

Kanske hade platsen på listan varit högre om Liverpool fortfarande varit med i matchen om ligatiteln den här säsongen. Men ligatiteln laget vann var synnerligen imponerande, men det som naturligtvis ger detta lag en rejäl air av storhet är två raka Champions League-finaler, varav en vinst.

(5) Arsenal 2002-04

Ett lag som alltid kommer ha en särskild plats i den engelska fotbollshistorien eftersom de tog sig igenom en ligasäsong helt obesegrade. Spelade som vi alla vet även en väldigt snabb, teknisk och fin fotboll. Men om än obesegrade vann laget bara en titel den säsongen, och laget underpresterade generellt i Champions League.

ANNONS

(4) Man City 2018-21

Något utgår detta från att Man City definitivt vinner ligan den här säsongen, och förmodligen vinner båda cuperna också. Då har detta lag vunnit tre ligatitlar på fyra säsonger, samt under denna period även två domestic trebles, något som ingen klubb faktiskt förut vunnit. Ett fantastiskt lag som saknar Champions League för att ligga etta.

(3) Man Utd 1999-01

Det här laget kommer för alltid vara som mest känt för att det vann The Treble under helt fantastiska och dramatiska former. Enbart det i sig räcker långt för att komma väldigt högt på en sådan här lista. Vad som många gånger glöms bort är att samma lag vann ligan tre gånger i rad, vilket bara hänt ett fåtal gånger i engelsk fotbollshistoria.

(2) Chelsea 2004-07

Så bra var nog egentligen det här laget att det vore fullt möjligt att förlänga dess period två-tre år framåt i tiden. Laget lyfte engelsk fotboll, vann ligan två år i rad, spelade regelbundet semifinaler och finaler i Champions League, och stommen i det här laget var densamma som faktiskt skulle vinna Champions Leagu fem år senare.

ANNONS

(1) Man Utd 2007-09

Var kanske en domarskandal från att upprepa The Treble men lyckades ”bara” vinna en European Double den säsongen, som var höjdpunkten i en period som återigen såg ett Man Utd-lag vinna tre ligatitlar i rad, tillsammans med cuptitlar och regelbundna besök i Champions Leagues semifinaler och finaler.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#24)

Leicester 3-1 Liverpool, Crystal Palace 0-3 Burnley, Man City 3-0 Fulham, Brighton 0-0 Aston Villa, Southampton 1-2 Wolves, West Brom 1-1 Man Utd, Arsenal 4-2 Leeds, Everton 0-2 Fulham, West Ham vs Sheffield United, Chelsea vs Newcastle.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Emiliano Martinez, Aston Villa. Vet inte om jag läste statistiken rätt men tydligen har ingen målvakt gjort fler räddningar under en och samma match än vad Martinez gjorde den här matchen. Det räddade en poäng åt Aston Villa, och Martinez kan knappast ångra sitt klubbyte.

ANNONS

Omgångens kalkon: Alisson Becker, Liverpool. En olycka inträffar sällan ensam och även om den här insatsen kanske inte var riktigt lika illa som förra matchen mot Man City så var det knappast några övertygande insatser i målet den här gången heller.

Omgångens manager: Brendan Rodgers, Leicester. Han verkar ha gett sig tusan på att ta Leicester till Champions League igen, och vinsten mot Liverpool är onekligen ett väldigt stort steg i den riktningen. Leicester visade först att de hade tuffheten att hålla sig kvar i matchen och sedan att de hade kvaliteten att vinna den.

Omgångens kanon: Man City. När avbytarna springer in på planen när Man City gör sitt 2-0-mål så var det nog ett rätt gott tecken på att de förmodligen visste att de med den här segern i praktiken vinner ligan. Stor vinst mot Tottenham omedelbart efter ännu en förlust för Liverpool.

ANNONS

Omgångens J.R.: Burnley. Matchen hann knappt börja innan Burnley avgjort den i en målfest som knappast har varit Burnleys signum de senaste åren. Efter att ett tag ha sett ut att riskera nedflyttning har Burnley tagit ett rejält kliv mot nytt kontrakt.

Omgångens Cliff Barnes: Crystal Palace. Crystal Palace är bra nog att kunna skaka fram tillräckligt många bra insatser under en säsong för att hålla sig kvar i Premier League, men alldeles för ofta den här säsongen har det varit sådana här prestationer. Ett tecken på ett lag i behov av nya idéer.

Omgångens match: Leicester 3-1 Liverpool. En riktigt bra och underhållande match av nästan klassiskt snitt. Det är inte vad storyn kommer förtälja men Liverpool gör i själva verket en rätt bra match, innan Leicester springer iväg med den i en sen explosion av mål och händelser.

ANNONS

Omgångens WTF: Domargnället. Match efter match nu som Man Utd och framför allt Harry Maguire gnäller på domarna snarare än tar ansvar för sin egna insatser. Detta på samma gång som alltmer hat väller över både domare och spelare på sociala medier, vilket gör det hela inte bara korkat utan därtill ansvarslöst.

Omgångens BTW:

”Chelsea still paying Lampard’s £75k-a-week wage but he must give it up for new job” – Kul att The Sun verkar ha förstått hur kontrakt fungerar.

“Modern penalties” – ett begrepp i tiden.

Brentford tog inte längre ett knä inför matchen mot Barnsley och förlorade prompt för första gången på 21 ligamatcher.

Roy Keane på Instagram… the world is ending!

Mycket efterklokhet runt Thiago Alcantara just nu, men det är inte den första ”gamlingen” från Bundesliga att inte precis skina i Premier League.

ANNONS

Kan Arsenal och Everton vara Premier Leagues ojämnaste lag?

Peter Hyllman

Smått och gott från söndagsbuffén i Premier League

Peter Hyllman 2021-02-14 06:00

Man City bara fortsätter att vinna och Liverpool bara fortsätter att förlora. Ungefär på det sättet tvingas man väl sammanfatta lördagens fotboll i Premier League. Det är inget att säga om den saken, Man City har lyckats förhålla sig till den här säsongen betydligt bättre än vad Liverpool har gjort. Mer än kanske den relativa kvaliteten mellan lagen visar det kanske på betydelsen av medvind och medgång.

Att börja surra om Jürgen Klopps avgång eller arbetstrygghet kan minst sagt kännas förhastat. Här finns naturligtvis ett mönster i Liverpools prestationer som många kommer peka på hur det påminner om hur det såg ut mot slutet med Dortmund. Men självfallet kommer inte Liverpool redan nu underhålla tankegången att sparka den manager som för bara något halvår sedan vann klubbens första ligatitel på 30 år.

Samtidigt kan man så klart invända att Leicester minsann kunde sparka Claudio Ranieri bara ett drygt halvår sedan han vunnit klubbens första ligatitel någonsin. Och kan Leicester så varför skulle inte Liverpool kunna? Jämförelsen haltar emellertid. Leicester var uppenbart ett case som aldrig skulle upprepas i närtid. Liverpool har trots allt en fullt realistisk chans att återhämta sig med Klopp som manager.

ANNONS

Från lördagens fotboll vidare till söndagens fotboll, och ytterligare fyra matcher i det ständigt malande Premier League-programmet. Återkomsten av den europeiska fotbollen till veckan betyder att det nu plötsligt finns utrymme inte bara för en utan för två matcher på måndagskvällen. En måndagskväll då både West Ham och Chelsea har möjligheten att passera Liverpool i tabellen.

Southampton vs Wolves

Så möts de alltså igen dessa båda lag, som möttes redan under veckan i FA-cupen, fast den gången på Molineux. En match som Southampton faktiskt vann. Första vinsten för dem i själva verket sedan 0-9-förnedringen mot Man Utd så det bådar väl onekligen gott inför den här matchen.

Wolves supportrar var onekligen lite förbistrade över Wolves laguttagning till veckans match. Man kan kanske säga att Wolves supportrar inte riktigt delar den värdering som Nuno Espirito Santo uppenbarligen gör gällande vilken av dessa matcher som faktiskt var viktigast att vinna.

ANNONS

Lite förbryllande håller jag faktiskt med om att det är. Det finns ingenting kvar i ligan att spela om för Wolves. De kommer varken åka ur eller ta sig ut i Europa. Det enda de faktiskt hade kvar att spela för var en högst realistisk titelchans i FA-cupen. Varför de inte går plattan i mattan i FA-cupen är närmast obegripligt i detta läge.

Nu är det svårt att hålla isär vad som är vad när det gäller Wolves. Laget är svårt drabbat av skador, i synnerhet på Raul Jimenez. Men lite börjar man kanske ana att energin är på väg att ta slut i detta lagbygge, och att Nuno Espirito måste visa att han kan blåsa liv i det igen, eller börja bli alltmer ifrågasatt.

West Brom vs Man Utd

Man nästan känner hur kränkta vissa engelska journalister är över att det faktiskt aldrig riktigt blev så att Sam Allardyce var den ”garanti mot nedflyttning” som de löjligt nog påstod när Allardyce först tog över West Brom. Istället har illa snarare blivit värre för West Brom i botten av tabellen.

ANNONS

Nedflyttning är nog att betrakta som närmast garanterad för West Brom. Förmodligen mer så än för Sheffield United som ligger nedanför dem i tabellen. Hemma på The Hawthorns har nu West Brom på fem matcher lyckats ta en enda poäng, med en smått enastående målskillnad om 2-19.

Allt detta kan naturligtvis bara betyda en enda sak. West Brom kommer vinna mot Man Utd den här eftermiddagen. Det vore ju knappast första gången den här säsongen eller ens det här året som ett till synes dödsdömt lag i botten av tabellen använder sig av Man Utd som en slags livslina.

Arsenal vs Leeds

Tungt, tungt för Arsenal som efter en rätt fin period med fem vinster och inga förluster på sina sju senaste matcher plötsligt går och förlorar två matcher i rad, först mot Wolves och sedan mot Aston Villa. Mikel Arteta, som till slut börjat få lite lugn och ro på jobbet, sitter plötsligt fast i smeten igen.

ANNONS

Vad som började se ut som en slags push upp mot de europeiska cupplatserna har därför återigen bytt karaktär. Europeiska cupplatser är och förblir ett långskott för Arsenal, utan nu verkar det istället mest av allt handla om att faktiskt säkra en plats på tabellens övre halva i Premier League. Ett tufft nog jobb.

Leeds är en av klubbarna som nog hoppas ta en plats på tabellens övre halva på Arsenals bekostnad. De ligger en poäng före Arsenal i tabellen med en match mindre spelad. Ett knappt försprång de alltså har möjligheten antingen att behålla eller utöka i kvällens match på Emirates.

En av matchens nyckelspelare kommer garanterat visa sig vara Patrick Bamford som inför säsongen ifrågasattes för att vara en alldeles för målskygg anfallare för att hålla riktigt bra i Premier League, men som däremot bevisat sig som en med bred marginal tillräckligt smart anfallare för att fungera riktigt bra i Premier League.

ANNONS

Everton vs Fulham

Att inte låta sig charmas av Everton är nästan omöjligt dessa dagar. De spelar riktigt trevlig fotboll med riktigt trevliga spelare på planen. Visst, det är lite för ojämnt i lagets prestationer för att de verkligen ska kunna pusha på allvar om en Champions League-plats, men det är väl värt att konstatera att detta ännu inte är off the books.

Det finns väl samtidigt heller just ingenting att bli förvånad över med detta. Everton är relativt ungt som lagbygge. Att Everton skulle vara ojämna i sina prestationer, och varva högt med lågt, vinster mot Chelsea och Leicester med förluster mot Newcastle, stod ändå på innehållsförteckningen den här säsongen.

Detta gör dem skönt oförutsägbara och oberäkneliga. Om Fulham går det nästan att säga det omvända. De har varit allt annat än oförutsägbara den här säsongen. Det har tvärtom funnits något väldigt förutsägbart över det rätt tama i lagets prestationer och i deras ofrånkomliga fajt i nedflyttningsstriden.

ANNONS

Det ser mörkt ut för samtliga tre lag under nedflyttningsstrecket. Men om något lag ska kunna rädda sig kvar borde det rimligtvis vara Fulham, som ligger tre-fyra poäng bättre till i tabellen med en match mindre spelad. Men det är väldigt svårt att se var någonstans ifrån Fulham plötsligt skulle hitta den luften och energin.

En vinst på Goodison Park kanske.

Peter Hyllman

Är Liverpool verkligen dåliga mästare?

Peter Hyllman 2021-02-13 06:00

Roy Keane drar sig liksom inte för att sparka på den som redan ligger, möjligen eftersom han aldrig har dragit sig för att sparka över huvud taget. Alltså är det kanske inget att bli förvånad för att det bara hann med att gå några minuter efter Liverpools 1-4-förlust mot Man City förra helgen innan Keane beskrev Liverpool som ”dåliga mästare”, det vill säga ett regerande mästarlag som säsongen därpå gör ett dåligt jobb att försvara sin ligatitel.

Kalla och hårda siffror verkar till synes stödja det där påståendet. Liverpool har efter 23 spelade omgångar 27 färre poäng än vad de hade efter 23 omgångar av förra säsongen då de blev mästare. Ingen regerande mästare i Premier Leagues historia har ett större gap i poäng mellan säsonger. Inget annat lag i Premier League den här säsongen har heller ett större gap i poäng än vad Liverpool har.

Nu säger det kanske sig självt att storleken på det där poänggapet mer reflekterar Liverpools fantastiska standard förra säsongen än vad det i själva verket reflekterar deras relativt sett usla standard den här säsongen. Är man väldigt bra ena säsongen är det ju lätt att även en godkänd andra säsong framstår som direkt dålig i jämförelse. Liverpool vore på så vis snarare väldigt bra mästare förra säsongen än dåliga mästare denna.

ANNONS

Frågan är samtidigt inte enbart svart eller vit. Om vi tittar på Liverpools inspelade poängskörd, oavsett om vi tittar enbart under den här säsongen eller redan från och med den tidpunkt när förra säsongen avbröts, så har Liverpool ett poängsnitt som bara kanske skulle ge dem Champions League-plats andra säsonger. På så vis går det kanske att säga att Liverpool ändå är dåliga mästare.

Men det där är Liverpool självfallet inte ensamma om genom åren. Tvärtom finns ju ett antal exempel bara under de senaste tio åren på mästare som inte bara nästan missat Champions League-plats säsongen därpå, utan missat den med bred marginal. Liverpool kan självfallet anklagas för att vara sämre mästare än vad t ex Man City var förra säsongen, men det gör dem ju inte i sig till dåliga mästare bara därför.

Richard Jolly hittar en massa annan statistik som visar på Liverpools förfall från ena säsongen till den andra. Defensivt har laget gått från att vara ligans mest täta till att vara placerade på elfte plats i förväntat antal insläppta mål. De förväntas släppa in dubbelt så många mål per match den här säsongen som förra. Offensivt har nästan varenda spelare dessutom sämre statistik än vad de hade förra säsongen.

ANNONS

På så vis går det att påstå att Liverpool är dåliga mästare, i den meningen att de inte alls har lyckats behålla den höga standard i sin egen prestation som gjorde dem till helt och hållet obestridliga mästare förra säsongen. Här kan man för all del peka på säsongens unika och besvärliga förutsättningar, med ett extremt tajt spelschema, upphackat sommarlov och skador på väldigt viktiga spelare.

Men här hittar vi också ett mer subjektivt inriktat argument varför Roy Keane faktiskt riskerar ha om inte rätt så åtminstone en god poäng när han kritiserar Liverpool för att vara dåliga mästare. Nämligen att ett viktigt kännetecken hos riktigt bra mästare är att bara koncentrera sig på sin egen prestation, att inte klaga och leta efter ursäkter, utan bara fokusera på att spela och på att vinna, inget annat.

ANNONS

Liverpool har däremot under mest hela den här säsongen varit ett enda stort gnällbälte, och främst bland jämlikar i detta avseende onekligen Jürgen Klopp. Det har klagats på mer eller mindre allt. På spelschemat, på skador, på fem avbytare, på media, på domarna och på VAR, på fem avbytare, på Man Citys påstådda vinteruppehåll, på tomma läktare, på fem avbytare, och så vidare om och om igen.

Allt sådant där är i själva verket inte vinnarsnack, utan enbart förlorarsnack. Att klaga och tycka synd om sig själva har aldrig resulterat i bättre prestationer eller bättre resultat. Att leta efter ursäkter skapar bara ursäkter för resultat och prestationer att börja falla utan att där finns någon intern självrannsakan eller självkritik. Liverpool genomför inte den här säsongen under sämre omständigheter än övriga klubbar.

ANNONS

Att utan nyansering säga att Liverpool är dåliga mästare den här säsongen känns alltså rätt snett och förenklat. Att reservationslöst kalla Liverpool för bra mästare är emellertid inte precis självklart det heller. Återstår för Liverpool gör att faktiskt ta sig till Champions League nästa säsong. Misslyckas Liverpool med det så hamnar de ofrånkomligen i den inte helt trevliga kategorin av mästare som inte tog sig till Champions League.

På det äventyret utgör Leicester för närvarande det senaste hindret längs vägen för Liverpool, om än ej det sista hindret. Det är en på pappret tuff bortamatch, men å andra sidan är det väl kanske just i dessa matcher som Liverpool faktiskt har varit rätt bra mästare den här säsongen. Om de lyckas upprätthålla den statusen så borde de ha väldigt goda möjligheter att ändå ta sig till Champions League.

ANNONS

En vinst eller förlust den här lördagen kan nog ge en rätt bra indikation över vart den här säsongen till sist faktiskt barkar för Liverpool.

Peter Hyllman

Vilka är argumenten för sex engelska klubbar i Champions League?

Peter Hyllman 2021-02-12 06:00

De största klubbarna i engelsk och europeisk fotboll konspirerar väl mer eller mindre som vanligt för att få fler och bättre platser i Champions League, eller en större del av den åh så goda TV-pajen. Inget nytt med detta så att säga. Och det enda som kanske skiljer dem åt i någon mening är att i vissa klubbar inbillar sig faktiskt vissa av deras mest dumnaiva supportrar att just deras storklubb inte har något alls med saken att göra.

Metoderna för detta konspirerande är väl inte precis något strålande exempel på någon större variation eller fantasi de heller. Här hotas jämt och ständigt med någon form av europeisk superliga, och så har väl egentligen varit fallet nu i mer eller mindre exakt 30 år och med jämna mellanrum återkommande. Möjligen har tempot ökat på senare år på grund av pandemier och andra och nya finansiella tryck på storklubbarna.

Drivande bakom dessa återkommande idéer om en europeisk superliga har de välkända superklubbarna i La Liga varit tillsammans med Juventus och PSG. Det vill säga klubbar som i hög utsträckning dominerar sina egna ligor, men vars ligor kanske till stor del just därför inte uppnår ens nästan samma marknadsvärde som Premier League. Deras sätt att kompensera för detta blir att kräma ut mer ur den kontinentala fotbollen istället.

ANNONS

De engelska superklubbarna har varit mer passiva i det här tänket. De har självfallet inget intresse av att göra sig av med Premier Leagues intäktsströmmar till förmån för någon europeisk superliga. Vad de emellertid definitivt vill göra är att höja eller åtminstone säkra intäktsströmmarna från Champions League. Och detta mer än något annat har fått de engelska superklubbarna att bli alltmer aktiva.

Av ett mycket enkelt skäl. Eftersom Champions Leagues intäktsströmmar har blivit alltmer osäkra för dessa engelska superklubbar. Man Utd, Arsenal, Tottenham och Chelsea är alla klubbar som regelbundet missat Champions League de senaste åren. Liverpool var överlägsna vinnare av Premier League förra säsongen, men riskerar missa Champions League den här säsongen. Detsamma kan självfallet även hända Man City.

ANNONS

Premier League saknar helt enkelt samma garantier för superklubbarna som i praktiken finns i övriga stora ligor. Ironiskt nog är det just Premier Leagues marknadsvärde och stora intäktsströmmar som skapat den situationen, och naturligtvis mest av allt Premier Leagues fortfarande hyfsat kollektivistiska fördelningsprincip. Detta är inget alls att beklaga sig över, det är tvärtom i högsta grad önskvärt och positivt.

Men superklubbarna, eller rättare sagt superklubbarnas ägare och styrelser, beklagar sig naturligtvis högt och ofta och vrider närmast händerna i förtvivlan. Och när de inte lyckas skaka fram några garantier i Premier League så försöker de istället ruska fram garantierna i Champions League, eller åtminstone i hög utsträckning vrida förutsättningarna till vad som är mycket mer fördelaktigt för dem själva.

ANNONS

Dessa garantier verkar för närvarande gå ut på att göra det möjligt för sex engelska klubbar att delta i Champions League på en och samma gång. Detta förmodligen ej räknat med en möjlig vinnare av Europa League. Vilket skulle gå till på ett sätt som även det är rätt bekant, nämligen att ett par platser i Champions League lämnas öppna för icke-kvalificerade klubbar med högst europeisk koefficientrankning.

Låt oss säga att det där kanske inte låter så värst illa egentligen. Åtminstone finns det ju någon form av koppling till meriteringsvärde i kvalificeringen. Klubbar har naturligtvis inte en hög europeisk koefficient helt utan anledning. Men naturligtvis riggar det systemet rätt tydligt till fördel för de största klubbarna som kan förväntas delta i europeiskt cupspel betydligt mer regelbundet än alla andra klubbar.

ANNONS

Personligen hade jag kanske föredragit den mer direkta och kanske mer ärliga metoden, nämligen gör sex istället för fyra platser i Premier League kvalificerande till Champions League varje år. Fotbollsmässigt vore det inte särskilt svårt att motivera, inte i en slags hybridliga vars hela säljpunkt är att den består av alla de bästa lagen. Men det går så klart inte att ge Premier League sex platser utan att ge flera andra ligor lika många.

Andra ligor och framför allt andra klubbar kan självfallet störa sig på att de enligt det föreslagna systemet inte får samma chans som superklubbarna att kvalificera sig för Champions League, att superklubbarna har en bakdörr in i turneringen som de inte har. Men om man vänder på frågeställningen, ger förslaget dem lägre chans att ta sig till Champions League än chansen de har idag? Svaret på den frågan är nej.

ANNONS

Jag vet inte om jag personligen tycker det är nödvändigt att ge europeiska och engelska superklubbar en bakdörr in i Champions League. Men jag förstår varför trycket uppstår och jag kanske inte tycker det är världens största fråga, åtminstone så länge chanserna för andra klubbar inte minskar. Om jag skulle ha kritiska synpunkter skulle det i så fall snarare gälla hur förslaget planerar ändra på Champions Leagus format.

Istället för åtta grupper om fyra lag i varje enligt nu känt format så skulle det istället bli en enda stor liga om 36 lag (dvs totalt fyra fler än idag) där varje klubb spelar tio matcher, fem hemma och fem borta, enligt någon form av lottningsmodell. De 16 bäst placerade lagen efter dessa tio omgångar skulle kvalificera sig till ett slutspel enligt samma format som idag.

Kritiken jag skulle ha är förmodligen att man försöker ändra på något som helt enkelt inte är trasigt. Gruppspelet i dess nuvarande form fungerar trots allt rätt bra. Kritiken gäller dock framför allt att det som alla förstår innebär betydligt fler europeiska cupmatcher än idag, det vill säga tio ”gruppmatcher” istället för sex. En annan kritik är att denna modell så klart lämnar vidöppet för att ytterligare öka antalet lag och matcher i Europa.

ANNONS

Och om någon nu undrade varför Pep Guardiola och Man City bullrat till och från på sistone att antalet lag i Premier League borde sänkas så är detta naturligtvis skälet. Samt att färre lag i Premier League betyder färre lag att dela Premier League-pajen med. Ifall nu någon inbillade sig att Man City värnade mer än andra superklubbar om den gamla goda nationella fotbollen. Vilket de inte gör, varken mer eller mindre.

Alla klubbar är i själva verket exakt lika styrda av sitt eget egenintresse, stora såväl som små. Det är inte alltid vackert och det är lätt att bli frustrerad på. Samtidigt är det kanske heller inte alltid så fruktansvärt illa som vissa skribenter reflexmässigt inbillar sig. Men har man en gång bestämt sig för att fotbollen i själva verket är död och begraven, fastän den lever mer än någonsin, kan det vara svårt att se annat än nattsvart på tillvaron.

ANNONS

Jag vet inte om världen egentligen blir bättre med sex engelska klubbar i Champions League. Men Champions League blir definitivt bättre med sex engelska klubbar.

Peter Hyllman

Barnsley blir ingen barnlek för Chelsea

Peter Hyllman 2021-02-11 06:00

Barnsley har mött Chelsea på Oakwell förut, och den gången resulterade det i en av FA-cupens största skrällar. Det var 13 år sedan då ett Barnsley som då befann sig det som idag är EFL Championship lyckades vinna mot Chelsea med 1-0. Ett Chelsea som senare under samma säsong skulle vara målskillnad från att vinna ligan och en straffläggning från att vinna Champions League.

Om det skulle vara en större eller mindre skräll om Barnsley skulle vinna mot Chelsea också den här gången är kanske något oklart. Barnsley spelar för all del fortfarande i EFL Championship. Någon målskillnad kommer däremot inte förhindra Chelsea från att vinna ligan den här säsongen, och att Chelsea skulle spela Champions League-final i slutet av den här säsongen måste nog betraktas som en smula osannolikt.

Detta sagt har Chelsea faktiskt fått en rätt imponerande start med Thomas Tuchel som manager. Efter en första oavgjord match mot Wolves har Chelsea följt upp detta med vinster mot Burnley, Tottenham och nu senast Sheffield United. Det är nästan så att vissa har börjat göra jämförelsen med när Southampton sparkade Nigel Adkins och ersatte honom med Mauricio Pochettino.

ANNONS

Valerien Ismael är ett annat exempel på en så här långt mycket lyckad utländsk manager i engelsk fotboll, av det slag som har blivit vanligare inte bara i Premier League utan också i EFL Championship. Ismael är en i en längre rad av utländska manager i Barnsley, med José Morais, Daniel Stendel och Gerhard Struber före honom i tur. Men Ismael får nog ändå sägas ha lyft upp Barnsley ytterligare en nivå.

Precis som Tuchel har Ismael sin bakgrund och fostran som manager i den tyska fotbollen, där han efter att ha varit head coach för Wolfsburg II fick uppdraget att ta över Wolfsburg i Bundesliga. På det jobbet blev inte Ismael särskilt långvarig. Bättre gick det i så fall senast med LASK i Österrike, som han var nära att ta till Champions League-slutspel, och faktiskt tog till åttondelsfinal i Europa League.

ANNONS

Barnsley anställde Ismael i oktober, strax efter att de sparkat Gerhard Struber. Ismael tog jobbet till stor del för att han upplevde att Barnsleys profil som klubb passade honom och att de ville spela en fotboll han själv uppskattade. Föga förvånande motsvarar Ismael tämligen väl vad vi har kommit att förvänta oss från en ung, tyskt inspirerad manager med stort fokus på hög press, hög intensitet och en mycket rak och direkt fotboll.

Vad Ismael också har visat sig bra på är att coacha unga spelare. Detta var grunden för hans framgångar både med Wolfsburg och med LASK. Och det har visat sig viktigt även med Barnsley, där den 26-årige anfallaren Cauley Woodrow är lagets näst äldste spelare och den 20-årige Callum Styles är en av EFL Championships bästa och mest lovande offensiva mittfältare.

Mindre viktigt lär det heller inte bli med en spelartrupp som för närvarande har en snittålder på 22-23 år, och med viss marginal är EFL Championships yngsta. Ett ungt lag som blev ännu yngre under januarifönstret då Barnsley framför allt värvade ungt, kanske först och främst den tyska talangen Kilian Ludewig från Red Bull Salzburg, och den landslagsmeriterade amerikanske anfallaren Daryl Dike från Orlando City i MLS.

ANNONS

Att Barnsley värvar från MLS ska kanske inte komma som någon större överraskning med klubbens relativt nya amerikanska ägare och ledning. Det ligger också väl i linje med de nya reglerna efter Brexit som lär minska klubbarnas fokus på EU-spelare. Att Barnsley i första grad värvar ungt och utvecklingsbart överraskar kanske inte heller med Moneyballs Billy Beane som en av huvudinvesterarna i klubben.

Med ett så tydligt formulerat spelsystem, en tämligen offensiv 3-4-3-uppställning baserad runt bärande principer som hög press och en väldigt intensiv fotboll, behöver det inte vara något större problem för Valerien Ismael och Barnsley med en mycket ung spelartrupp. Tvärtom kan det i vissa avseenden vara en fördel. Spelare som orkar mer, och spelare som kan lära sig snarare än behöva avlära sig.

Visst har det också gett effekt för Barnsley. Ismael tog över Barnsley i slutet av oktober då Barnsley ännu inte vunnit en enda match i ligan och tagit endast tre poäng på sina första sex matcher. Ismaels första match med Barnsley, borta mot Millwall, slutade också oavgjort men därefter har Barnsley radat upp vinster i en takt som anstår ett topplag i EFL Championship. Laget har stadigt stigit i tabellen.

ANNONS

Egentligen är det nog bara efter årsskiftet som Barnsleys formkurva har börjat peka nedåt igen, med tre raka förluster följt av två oavgjorda matcher. Dock mot tufft motstånd i form av idel topplag i de tre förlusterna. Trots detta befinner sig Barnsley tryggt i mitten av tabellen, en lång väg från förra säsongens dramatiska nedflyttningsstrid då de räddade sig själva kvar i EFL Championship under säsongens allra sista omgång.

Valerien Ismael lyckades lyfta LASK från den österrikiska andradivisionen ut till Europa, på gränsen till Champions League, och till åttondelsfinal i Europa League. Att lyckas med det motsvarande med Barnsley vore nog att ta dem från bottenstrid i EFL Championship till uppflyttning till Premier League. Dit är det en lång väg kvar, men som de närmaste åren troligtvis kommer visa så är det alls inte någon omöjlig dröm för Barnsley.

ANNONS

En omöjlig dröm lär det knappast heller vara för Barnsley att faktiskt kunna vinna mot Chelsea på Oakwell ikväll. Chelsea kommer med största sannolikhet rotera spelare, och Barnsley är definitivt bra nog att ge Chelsea en match. Ung entusiasm och tydliga taktiska principer har gjort Barnsley till ett av de mest spännande och underhållande lagen i EFL Championship den här säsongen.

Att Barnsley skulle kunna visa varför också i FA-cupen, även när de ställs mot väldigt tufft motstånd i form av Chelsea, är alls inte någon långsökt tanke.

Peter Hyllman

Brentford kan planera för framgång tack vare framgångsrik planering

Peter Hyllman 2021-02-10 06:00

Brentford var ett till synes knäckt lag efter förra säsongen. Efter att till synes helt i onödan ha missat en av de automatiska uppflyttningsplatserna tvingades de till ett playoff, i vilket de tämligen grymt förlorade playoff-finalen på Wembley mot Fulham, deras absolut värsta rivaler. Det var en väldigt tung förlust, särskilt som Brentford kanske vid sidan av Leeds hade spelat EFL Championships allra bästa fotboll den säsongen.

Alltså kan man kanske förstå Brentford om de den här gången väldigt gärna undviker detta playoff. Det lär ju kunna dyka upp både en och annan mardröm om Brentford tvingas gå igenom ett högst ovisst playoff ännu en gång. Det bästa laget vinner som vi vet inte alltid ett playoff. Men vi kan vara ganska säkra på att de allra flesta gånger blir de två bästa lagen faktiskt automatiskt uppflyttade.

Frågan efter förra säsongen var om Brentford skulle kunna göra vad Leeds gjorde säsongen innan. Det vill säga första säsongen förlora playoff på ett grymt sätt för att nästa säsong kunna ladda om och vinna ligan och nå uppflyttning. Där fanns vissa tvivel på det, inte minst eftersom Brentford förlorade två bra och viktiga spelare i Ollie Watkins och Said Benrahma, deras båda huvudsakliga offensiva hot.

ANNONS

Inte heller började säsongen så väldigt bra för Brentford. De förlorade ligapremiären mot Brentford och skulle komma att förlora ytterligare två matcher under säsongens sju första matcher, och efter tolv omgångar låg Brentford alltjämt i mitten av tabellen. Men efter den där tredje förlusten i oktober har Brentford nu gjort 20 raka ligamatcher utan att förlora, och har vunnit åtta av sina senaste tio ligamatcher.

Mycket av vad som var bra med Brentford förra säsongen är fortfarande bra. David Raya är EFL Championships bästa målvakt och arguably en av engelsk fotbolls bästa målvakter. Ethan Pinnock en av seriens bästa mittbackar, Mathias Jensen en av ligans allra mest konstruktiva mittfältare, Sergi Canós en kreativ och farlig forward. En stark ryggrad i ett redan starkt lag i EFL Championship.

ANNONS

Men viktigast för Brentford har nog varit att de på ett väldigt bra sätt har lyckats ersätta det som har försvunnit. En längre skada på Pontus Jansson har kompenserats av unge dansken Mads Bech Sorensen som bildar ett stabilt mittbackspar med Pinnock. Saman Ghoddos har börjat ta allt större plats i laget och kompenserar för Benrahmas utflykt till West Ham. Ivan Toney har lyckats ersätta Ollie Watkins målskytte.

Här är det väldigt lätt att tänka sig att saker hade kunnat gå väldigt fel för Brentford, om de inte hade lyckats ersätta skadade och flyktade spelare. Det hade då varit lätt för laget att falla in i den negativa spiral som ofta kan bli följden av en missad nedflyttning. Men här ser vi kanske också fördelen och styrkan med Brentfords starka scouting och deras långsiktiga successionsplanering i spelartruppen.

ANNONS

Framgångsrika lag säljer inte sina bästa spelare? Nåja, det är väl vad man får kalla för en halvsanning som bäst. Det är med några ytterst få undantag tvärtom verkligheten för alla klubbar i världen att de måste vara framgångsrika fastän de säljer sina bästa spelare. Att de är framgångsrika är helt en funktion för hur bra de gör det, hur väl de planerar för det, och hur de ersätter sina bästa spelare.

Om Brentford vinner borta ikväll mot Reading, själva fyra för närvarande i EFL Championship, så går Brentford för första gången den här säsongen upp som etta i serien. De passerar i så fall Norwich som länge haft den placeringen i tabellen. Det gör de för all del även om de bara spelar oavgjort, men i så fall har Swansea i ett senare skede möjligheten att passera dem.

En vinst mot Reading skulle också bidra till att åtminstone något haka av Reading lite i toppstriden. Slaget om de två uppflyttningsplatserna skulle i så fall stå mellan tre lag i första hand; Brentford, Norwich och Swansea. Skulle Reading istället vinna ikväll blandar sig Reading själva i toppstriden i högsta grad, och en kvartett snarare än en trio skulle då fajtas om någon av de två uppflyttningsplatserna.

ANNONS

Man kan säga att det brukar inte vara någon tillfällighet när andra lags managers och spelare hyllar ett lag som det bästa laget i serien. Vi har exempelvis sett det tidigare med både Wolves och Leeds, med goda skäl som det skulle visa sig. Den här säsongen har vi hört just den här sången om Brentford. Inte minst nu senast när Brentford synnerligen imponerande besegrade Middlesbrough på bortaplan med 4-1.

Vilket kanske har varit ett annat återkommande drag med Brentford den här säsongen, och som skiljer dem från både Norwich och Swansea. Brentfords matcher är väldigt öppna och underhållande, och det fullständigt dräller av mål. Norwich och Swansea har sina framgångar huvudsakligen genom att vara defensivt täta, men Brentford har hittills nått sin framgång genom sitt eget offensiva eldövertag.

ANNONS

Detta gör inte Brentford enbart till EFL Championships kanske bästa fotbollslag utan även till EFL Championships mest underhållande fotbollslag. De båda egenskaperna hänger som vi vet inte alltid ihop, men det är kul när de gör det, och de har börjat göra det alltmer i EFL Championship de senaste åren. Vi kunde förmodligen säga exakt samma sak om t ex Wolves och Leeds.

Vilket väl bådar rätt gott för Brentford både i EFL Championship den här säsongen, och i Premier League nästa säsong, om nu allt vill sig väl för dem.

:::

Bäst defensiv i EFL Championship har däremot Swansea. Det blir ett intressant test för den defensiven hur de lyckas hantera Man City.

Tottenham anställde José Mourinho för att vinna titlar? Något säger mig att Carlo Ancelotti och Everton kan ha ett och annat att säga om den saken ikväll.

ANNONS

Leicester borde vara ett lag som definitivt slåss om cuptitlar i betydligt högre utsträckning än de faktiskt gjort. Bör vinna mot Brighton ikväll.

Kan Sheffield United göra en Wigan den här säsongen, vinna FA-cupen men åka ur Premier League? Chansen finns.

Peter Hyllman

Kommer Bournemouth upprepa eller reparera misstaget efter Howe?

Peter Hyllman 2021-02-09 06:00

Bournemouths manager Jason Tindall visade kanske inte prov på något större mått av självinsikt när han kort efter att ha fått sparken menade att Bournemouths spelare var unga och oerfarna. Dels är den minst erfarne spelaren i Bournemouths startelva inne på sin fjärde a-lagssäsong. Dels är det alltså Tindall själv som är bara 43 år gammal och som precis gjort sina allra första månader som manager.

Många var nog i själva verket lite förvånade när Eddie Howe lämnade Bournemouth efter förra säsongens nedflyttning och Bournemouth ersatte honom med Tindall. Ett motiv att byta ut Howe var att Bournemouth var i behov av förändring och av en ny röst, men med anställningen av Tindall, Howes mångåriga assistent, blev det inte särskilt mycket av vare sig förändring eller ny röst, men däremot en manager helt utan erfarenhet.

Något helt litet och okomplicerat uppdrag var heller inte fråga om. Efter fem år i Premier League ville Bournemouth naturligtvis ta sig tillbaka till Premier League så fort som bara möjligt. Samtidigt innebar nedflyttningen från Premier League att Bournemouth så klart blev av med flera sina bästa och viktigaste spelare. Spelare som Nathan Aké, Callum Wilson, Ryan Fraser, Artur Boruc, Harry Arter med flera.

ANNONS

Ändå måste man naturligtvis säga att Bournemouth har kvar en av EFL Championships allra starkaste spelartrupper på pappret. Asmir Begovic, Steve Cook, Lloyd Kelly, Jefferson Lerma, David Brooks, Lewis Cook, Dominic Solanke med flera gör att Bournemouth bör ha goda möjligheter att vara konkurrenskraftiga. Säsongen började även bra med flertalet vinster och Bournemouth låg även under lång tid på uppflyttningsplats.

Men runt julen började saker gå fel för Bournemouth. Förlusten mot Brentford dagen innan nyåret skickade ner Bournemouth på femte plats i tabellen. Sviten som dock fick Bournemouth att säga adjö till Jason Tindall var fem raka matcher utan vinst från och med mitten av januari, med fyra raka förluster mot i tur och ordning Luton Town, Derby County, Reading och Sheffield Wednesday.

Den sviten har fått se Bournemouth börja titta sig oroligt över axlarna av rädsla att faktiskt bli av med till och med en playoff-plats. Upp till uppflyttningsstrecket är det plötsligt hela tio poäng. Inget omöjligt avstånd att hämta hem, men det är allt mindre kvar av den här säsongen och lagen ovanför Bournemouth i tabellen kommer heller inte bara plötsligt sluta ta poäng.

ANNONS

Att uppflyttning ändå fortsatt är ett fullt realistiskt mål för Bournemouth den här säsongen, automatiskt eller via playoff, gör att Bournemouth ändå är en väldigt attraktiv arbetsgivare. Efter fem år i Premier League finns det även en aura runt Bournemouth som gör dem intressanta för många manager. Alltså är det inte att förvånas över att där verkar finnas ett omfattande intresse för Bournemouths managerjobb.

Huruvida Bournemouth är riktigt lika intresserade är något oklart. De har utsett Jonathan Woodgate som ställföreträdande manager, men samtidigt tydligt markerat att de den här gången kommer anställa en manager externt. Givet att Woodgate däremot anställdes så sent som för bara någon månad sedan är det kanske inte omöjligt att Bournemouth helt enkelt väljer att betrakta honom som en extern anställning.

ANNONS

Bournemouths vinst senast i en svängig match mot Birmingham skulle möjligen kunna öka sannolikheten för ett sådant utfall. Allra minst gör det väl att Bournemouth känner sig mindre stressade i sitt beslut. Vinsten köpte dem helt enkelt lite mer tid. Men om det inte blir Woodgate som tar över Bournemouth, vilka managers är det i så fall som verkar mest aktuella för jobbet?

David Wagner är ett managernamn som snurrar runt Bournemouth, och det låter även som om han själv är högst intresserad. Wagner har erfarenhet både av EFL Championship och av uppflyttning, och representerar en fotboll som Bournemouth borde kunna känna igen sig i. Wagner har även fördelen som jag misstänker att andra motsvarande utländska managers kan sakna, nämligen att han kommer få arbetstillstånd.

Scott Parker är ett annat namn som nämns med viss frekvens. Även detta en manager med en fotboll som borde kunna intressera Bournemouth. Exakt varför Parker skulle vilja lämna Fulham i Premier League för Bournemouth är något oklart. Möjligen om Parker ser Fulhams nedflyttning som ofrånkomlig och att Bournemouth är en betydligt bättre chans för honom att vara manager i Premier League även nästa säsong.

ANNONS

Frank Lampard nämns också, naturligtvis. Om detta beror på annat än att Lampard precis själv fått sparken är inte glasklart. Om Lampard skulle vara intresserad är svårt att säga, men Bournemouth är en klubb som borde passa honom utmärkt, en klubb han själv kan utvecklas tillsammans med och Lampard står för en fotboll som borde kunna passa alldeles utmärkt in i Bournemouth.

John Terry förekommer även han i samtalet. Även här är det inte helt klart om det beror på något mer konkret än att Terry nämns för varje klubb av ungefär den här storleken som söker ny manager. Bournemouth valde emellertid bort Terry i somras, och om nu Bournemouth precis har prövat med en helt oerfaren manager utan att det blev bra så är det kanske inte alldeles sannolikt att de i detta läge gör ännu ett försök.

Just i detta läge är det kanske lite mycket begärt att Bournemouth ska bekymra och besvära sig alltför mycket med FA-cupen. Med en utsatt position i ligan och med en oklar managersituation har de annat att tänka på kanske. Argumentet att supportrarna tycker det är viktigt med en cup run är kanske inte heller särskilt gångbart just en säsong som denna, med inga supportrar alls på läktarna.

ANNONS

Ändå är det nu dags för FA-cupen igen för Bournemouth. De har tagit sig hela vägen till den femte omgången genom att ha besegrat Oldham Athletic i den tredje omgången och sedan Crawley Town i den fjärde. I den femte omgången föll plötsligt lotten på Premier League-motstånd igen, Burnley på bortaplan. Helt säkert finns svårare matcher i FA-cupen, precis som det naturligtvis också finns lättare matcher.

FA-cupen får nog gå som det går för Bournemouth. Bournemouths största problem eller misstag den här säsongen var att inte hantera Eddie Howes avgång på något särskilt bra sätt alls. Ett misstag Bournemouth nu måste reparera om de fortsatt ska ha någon chans på uppflyttning till Premier League. Men också ett misstag som Bournemouth troligtvis lika gärna riskerar att upprepa.

Men FA-cupen kanske kan bli körsbäret på Bournemouths säsong.

ANNONS
Peter Hyllman

De åtta bästa smeknamnen på engelska klubbar!

Peter Hyllman 2021-02-08 06:00

Smeknamn på engelska klubbar är något mycket vanligt, varje engelsk klubb har normalt sett minst ett smeknamn, oftast flera. Smeknamn har några saker gemensamt. Det är t ex inte samma sak som öknamn, utan ett uttryck som används och oftast myntats av egna supportrar. Ett öknamn kan dock ha tagits över av dessa supportrar och gjorts om till ett smeknamn. Ett smeknamn är dessutom oftast något som används internt, inte externt i marknadsföringen av klubben.

Smeknamnen på engelska klubbar faller normalt sett inom två grova kategorier. Dels har vi kopplingen till någon form av djur med lokal anknytning eller anknytning till klubbens emblem, normalt sett allt annat än särskilt skräckinjagande djur för övrigt. Olika typer av fåglar är återkommande. Dels finns där den allra främsta kopplingen till någon form av yrke eller industri, alltid med någon lokal anknytning, som mer än kanske något annat visar på den engelska fotbollens rötter som arbetarklassport.

Vad gäller öknamn kan jag väl säga att man vinner inga pluspoäng hos mig på att sitta och rabbla dem i det här kommentarsfältet. Omöjligt är det emellertid inte att en kommande måndagslista tar upp den engelska fotbollens töntigaste öknamn. Men den här måndagslistan tar alltså upp de bästa smeknamnen på engelska klubbar. Och jag har väl här egentligen bara två kriterier att rensa bort alternativ med. Det ska vara ett hyfsat unikt smeknamn, och det ska vara ett smeknamn som fortfarande används.

ANNONS

Utöver det handlar det alltså bara om vilka smeknamn som är bäst i någon form av subjektiv mening, med vilket jag värdesätter både fantasifullhet och symbolism. Alla är så klart helt fria att ge sina egna förslag i kommentarsfältet, precis som det kanske kan vara lite av en slags sport att utan hjälp av google faktiskt gissa vilka åtta klubbar dessa smeknamn faktiskt syftar på.

(8) The Black Cats

Ett namn som givits klubben av kanonbatteriet längs med floden som rinner genom staden i det område där klubben en gång grundades. Här finns även en skröna om att en svart katt smugglades in till FA-cupfinalen 1937 för god tur, som svarta katter faktiskt är för sjömän, och laget vann finalen.

(7) The O’s

Enkelt men inspirerat namn taget direkt från klubbens formella namn. Ett namn som används i vardagen och går väldigt långt tillbaka, till och med till tiden innan tröjnummer då istället för tröjnummer den här klubben istället hade ett stort O på baksidan av sina lagtröjor.

ANNONS

(6) Toon

Ett namn som på många sätt kommit att symbolisera både klubben och staden och som ett uttryck för områdets särskilda dialekt på något sätt har kommit att karaktärisera klubben på ett fint sätt. Förmodligen ett namn som används mer av lokala supportrar än klubbens formella namn.

(5) The Terriers

Ett av dessa djurbaserade namn som däremot är lite speciellt just eftersom det är lite annorlunda på så vis. Fick något av ett uppsving för några år sedan när klubbens manager faktiskt använde sig av namnet för att få sitt lag att vara ettriga som terriers på fotbollsplanen.

(4) The Toffees

Det råder delade meningar om hur och varifrån det här namnet egentligen kommer. En teori är att det syftar tillbaka på en gammal godisbutik som fanns redan innan klubben grundades, och där lagets supportrar köpte sin kola på vägen till arenan. Förmodligen en inte alltför vanligt tradition i dessa dagar.

ANNONS

(3) The Shakers

Vi kommer att skaka om dem! – sade det här lagets manager inför en match mot ett betydligt större lag i FA-cupen. Något som klubbens supportrar tog tillvara på och ända sedan dess har det här laget varit Shakers i folkmun. Ett något ovanligt sätt för ett namn att komma till kan man tycka.

(2) The Smoggies

Om vi tittar på längan av namn i den engelska fotbollen så är det ju generellt positiva namn. Vi ser sällan namn som så att säga betonar något negativt runt laget. Men här har det alltså gjorts ett namn av den smog och förorening som finns i stadens luft genom dess stål- och kemifabriker.

(1) The Wombles

Den engelska motsvarigheten till om en svensk klubb skulle ha börjat kalla sig för mumintrollen eller dylikt. Ett namn taget från ett fiktivt pälsdjur med spetsiga näsor skapat av barnboksförfattarinnan Elisabeth Beresford, ett djur som hjälper till att hålla rent i miljön. Namnet speglar kanske inte alltid klubbens image genom åren.

ANNONS

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#23)

Aston Villa 1-0 Arsenal, Burnley 1-1 Brighton, Newcastle 3-2 Southampton, Fulham 0-0 West Ham, Man Utd 3-3 Everton, Tottenham 2-0 West Brom, Wolves 0-0 Leicester, Liverpool 1-4 Man City, Sheffield United 1-2 Chelsea, Leeds vs Crystal Palace.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Phil Foden, Man City. Mer eller mindre den perfekta matchen av Foden på Man Citys offensiva mittfält. Bra bollbehandling, bra beslut på planen och konstant kreativ framåt för Man City. Låg bakom det mesta bakom Man Citys viktiga vinst på Anfield.

Omgångens kalkon: Alisson Becker, Liverpool. Ger mer eller mindre bort både matchen och ligatiteln till Man City med sina insatser under framför allt andra halvlek i matchen mot Man City. En ren mardrömsinsats. Men kanske lite typiskt för en säsong där det mesta går fel i en match som Liverpool måste vinna.

ANNONS

Omgångens manager: Pep Guardiola, Man City. Har hittat en perfekt taktik för den här säsongen, och som det också visade sig, en perfekt taktik för att kunna kontrollera matchbilden mot Liverpool bättre än vad de har visat sig kapabla tidigare säsonger. Tung prestigevinst!

Omgångens kanon: Newcastle. Visst måste det vara roligt för Newcastles supportrar att laget vinner. Men roligare är förmodligen att det äntligen faktiskt är roligt igen att titta på när Newcastle spelar fotboll. Det är en bit kvar till the entertainers, men nu är Newcastle åtminstone på väg i alla fall.

Omgångens J.R.: Man City. Man var nog tvungen att säga att Liverpool verkligen behövde vinna kvällens match för att ha någon chans kvar på ligatiteln, men den här vinsten för Man City har med största sannolikhet vunnit ligatiteln åt dem. Svårt att se något lag ta sig förbi dem nu. Vann övertygande på Anfield.

ANNONS

Omgångens Cliff Barnes: Mike Dean. En olycka kommer sällan ensam. Mike Dean gjorde ett rätt grovt misstag i förra omgången mellan Man Utd och Southampton, och lyckades inte hålla sig i matchen mellan Fulham och West Ham heller när han på mycket märkliga grunder visade Tomas Soucek det röda kortet.

Omgångens match: Newcastle 3-2 Southampton. Bra match mellan två jämna lag som spelar tämligen fin fotboll. Många mål och en match som stod och vägde. En match som hade kunnat vara väldigt trevlig att titta på med folk på läktarna. Nu var det för all del en helt okej upplevelse ändå.

Omgångens WTF: Solskjaer. Efter att ha ägnat åtminstone det senaste året åt att ha hävdat hur han gjort Man Utd redo att börja utmana om titlar igen så konstaterar alltså Solskjaer efter 3-3 mot Everton och ännu ett helt onödigt poängtapp att Man Utd alls inte är ett lag som ska ses som några titelutmanare. Nähä…

ANNONS

Omgångens BTW:

Över sju timmar sedan Liverpool gjorde ett spelmål på Anfield.

Fernandinhos tweet den 6 februari av alla dagar innehållandes en explosion, en fotboll, ett flygplan och ett skrattande emoji får väl bokföras som ”otur”.

Efter att inte ha förlorat på Anfield på evigheter har Liverpool nu förlorat tre raka matcher på Anfield.

Harry Kane tillbaka, då vinner Tottenham!

Peter Hyllman

Man City och Guardiola har hittat ett annat sätt att vinna

Peter Hyllman 2021-02-07 06:00

Guillem Balague, som under ett drygt årtionde under skepnaden av journalist och författare har verkat som cheerleader för det mesta som har haft med Barcelona och Pep Guardiola att göra, skrev för snart tio år sedan hagiografin med den både pompösa och rätt dryga titeln Pep Guardiola: Another Way of Winning. Ambitionen var att presentera ett förhärligande narrativ runt Guardiola, hyllandes honom i framgång, skyddandes honom i motgång. Man måste säga med stor lycka.

Ironiskt nog, framför allt eftersom det knappast kommer skrivas några böcker om den här säsongen, åtminstone inte som har med själva fotbollen att göra, och definitivt inte med den där typen av lyriska titlar, så kanske i själva verket den här säsongen utgör det bästa eller främsta exemplet på just en säsong där Pep Guardiola med Man City faktiskt hittar ett annat sätt att vinna. Åtminstone ser det så ut just nu när Man City ändå har jobbat upp ett försprång i toppen av tabellen.

För vad som ligger bakom Man Citys snabba kliv upp i täten av tabellen, med nio raka vinster i ligan och endast två insläppta mål, är knappast någon sprudlande offensiv eller vad Guillem Balague pratar om som ett annat sätt att vinna. Istället ser vi ett Man City som pressar väsentligt mindre än förut, som ligger betydligt lägre med sina spelare mer låsta i sina utgångspositioner. Ett Man City som prioriterat att täta till sin defensiv efter ett par år där detta kostat dem och under ett år där detta blivit nödvändigt.

ANNONS

Vad som alltså har hänt är att Pep Guardiola, som under ett drygt årtionde har hyllats som fotbollens allra främsta ideolog som aldrig överger sina principer, den här säsongen har visat sig vara Premier Leagues kanske främsta pragmatiker. Han har kanske bättre än någon, definitivt bättre än Jürgen Klopp och Liverpool, lyckats anpassa sig efter den här säsongens väldigt speciella förutsättningar med extremt tajt spelschema, mindre tid för träning, coachning och fysisk och mental återhämtning.

Att spela som Man City har spelat under tidigare säsonger hade helt enkelt inte varit görbart. Dels eftersom det spelet faktiskt börjat visa sig alltmer sårbart. Dels eftersom det inte varit möjligt att genomföra på det sätt som är nödvändigt för att lyckas under just den här specifika säsongen. Detta är ingenting som Guardiola och Man City helt och hållet planerade inför säsongen utan är snarare något de insett och implementerat under säsongen.

ANNONS

Att Man City alltså bara släpper till hälften så många farliga målchanser för motståndarna som under tidigare säsonger är alltså inte något som i första hand beror på Ruben Dias, om än förvisso en väldigt lyckad värvning, utan på Man Citys annorlunda sätt att spela sin fotboll. Ett sätt att spela fotboll som också har höjt redan befintliga spelare i laget såsom John Stones och Ilkay Gündogan, och som även har underlättat för Man City att undvika och hantera skador, vilket för alla lag är en stor del med den här säsongen.

En smula pinsamt blir det kanske för pepologerna som under åren envist klamrat sig fast vid uppfattningen att Man City alls inte har haft några defensiva bekymmer och att deras enda bekymmer är att de gör alldeles för få mål. Kanske är det även besvärande för dessa pepologer att deras stora ideolog nu visar sig vara minst lika mycket pragmatiker. Detta är förvisso ingenting som Pep Guardiola själv gjort någon hemlighet av, och principer utan förankring i verkligheten är meningslösa.

ANNONS

Om Man City vinner ligan, och alltmer börjar väl tyda på att de också kommer att vinna ligan, så gör de det inte för att de plötsligt har blivit ett så mycket mer spektakulärt lag sedan t ex förra säsongen. Man City vinner i så fall för att de är ett väldigt bra lag, som bäst har lyckats hitta den här säsongens vinnande egenskap: den högsta lägstanivån. Ett Man City som dessutom har börjat få vittring på en ligatitel hittar dessutom som vi mycket väl vet av erfarenhet oftast ett sätt att vinna.

Liverpool och Jürgen Klopp, snarare än att hålla på att beklaga sig och leta efter ursäkter som svaga domare och lättare spelscheman för Man City, behöver kanske granska sig själva i det här avseendet. För om den här säsongen ska granskas och förstås på något sätt mellan dessa båda lag som ikväll möts i en slags seriefinal, så är det att Guardiola och Man City har varit betydligt bättre än Klopp och Liverpool på att pragmatiskt anpassa spel och system utifrån den här säsongens speciella förutsättningar.

ANNONS

Där Man City har anpassat sig efter säsongens särskilda förutsättningar ger inte Liverpool intryck av att ha anpassat sig alls. Där Man City har hittat ett annat sätt att spela sin fotboll har Liverpool envisats med att fortsätta försöka spela samma fotboll som förut utan att riktigt lyckas med detta. Detta beror både på skador som saktat ned Liverpools omställningsspel, och på en trötthet som ofrånkomligen bidragit till att sänka intensiteten i Liverpools fotboll och gjort den långsammare.

Konklusionen av detta är att vi förmodligen kommer kunna vänta oss en annorlunda match mellan Liverpool och Man City ikväll än vad vi nog har vant oss vid mellan dessa båda lag de senaste åren. En matchbild som rimligtvis borde passa Man City bättre än vad den passar Liverpool, som i hög utsträckning känns som ett lag byggt just för att spela mot ett lag som Man City i dess tidigare form. Konklusionen är även att om Man City vinner ikväll så vinner de också ligan!

ANNONS

Hur kan jag då säga detta med så mycket kvar av säsongen? Jo, kanske inte så mycket baserat på att Man City är oövervinneliga, även om de som sagt kan visa sig formidabla under vårsäsongens titelstrid, utan snarare baserat på en slags uteslutningsmetod: Det vill säga vilka skulle i så fall kunna förhindra Man City från att vinna ligan?

Liverpool? Nej, knappast om de förlorar ikväll. I så fall ligger Liverpool tio poäng efter Man City, med en match mer spelad och med endast 15 matcher kvar att spela. Ett Liverpool som redan känns trötta och utan energi kommer aldrig i det läget lyckas hämta upp det försprånget, utan får då inrikta sig på Champions League-striden.

Man Utd? Möjligen det lag med bäst chans i så fall att åtminstone ge Man City en match om ligatiteln under våren. Men här finns helt enkelt inte riktigt jämnheten och kvaliteten i Man Utds spel ännu att de realistiskt sett skulle lyckas utmana och besegra Man City under hela vårsäsongen, särskilt inte med det poänghandikapp de redan gett.

ANNONS

Leicester? Precis som Man Utd ett lag med åtminstone teoretiskt rimliga möjligheter att kunna ge Man City en match i titelstriden, men även här krävs det nog i så fall en med deras mått mätt fantastisk vårsäsong, samtidigt som Man City klantar till det. Det kan hända men låter helt enkelt inte särskilt troligt.

Att några fler lag skulle kunna utmana Man City om ligatiteln om de vinner ikväll mot Liverpool på Anfield är helt enkelt inte realistiskt. Att ens dessa två-tre lag skulle kunna vinna ligan om Man City vinner ikväll känns väldigt osannolikt. Att alltså påstå att Man City vid vinst mot Liverpool ikväll kan ta ett gigantiskt kliv mot att återta ligatiteln och sin tredje ligatitel på fyra år är alltså inte på något sätt en överdrift. Man City har dessutom fördelen av att vara favoriter till ligatiteln även om de förlorar ikväll.

ANNONS

Liverpools uppgift och ansvar ikväll är att alltså att hålla liv i titelstriden och hålla sig själva kvar i titelstriden. Något måste de ju förbanna sig själva dessutom. De hade hittat rytmen och formen igen med två fina vinster mot Tottenham och West Ham, innan vad jag bedömer som ren hybris ledde till att förlorade helt i onödan mot Brighton under veckan. Liverpool kändes så väldigt fokuserade på just den här matchen mot Man City att de tog för givet att matchen mot Brighton skulle gå av sig själv.

Det där är ju inte alls likt det Liverpool vi sett de senaste säsongerna. Man skulle nästan kunna säga att Liverpool hittade ett annat sätt att förlora.

Peter Hyllman

Är allting lättare andra gången för Southampton?

Peter Hyllman 2021-02-06 06:00

Normalt sett måste man nog säga att det bör höra till de extrema ovanligheterna att en manager överlever en 0-9-förlust i engelsk fotboll. Att förlora på ett sådant sätt brukar framkalla känslor av kris och katatoniskt självförtroende, och därmed tvinga klubbens ledning att närmast pavlovskt trycka på sparka-knappen. Att överleva två 0-9-förluster borde därför rimligtvis betraktas som fullständigt omöjligt.

Ändå är det förmodligen på det kanske något märkliga sättet att Ralph Hasenhüttl nog sitter betydligt säkrare efter denna andra 0-9-förlust mot Man Utd, än vad han någonsin gjorde efter den första 0-9-förlusten mot Leicester. Den gången måste man nog säga att alla liksom tog för givet att sparken bara var en tidsfråga. Den här gången tror jag man törs säga alla tar för givet att han blir kvar.

Skälen till detta är många, och kanske inte särskilt komplicerade. Till att börja med är det kanske ändå fortfarande mer acceptabelt att förlora stort mot Man Utd än vad det är mot Leicester, rätt eller fel. Det faktum att Southampton fick en man utvisad redan i den allra första matchminuten, och sedan ytterligare en spelare utvisad i andra halvlek, gör även att omständigheterna för förlusten blir väldigt speciella.

ANNONS

Ironiskt nog är det kanske också så att i och med att det är den andra 0-9-förlusten så är upplevelsen inte riktigt lika chockartad den här gången. Dessutom har Southampton så klart även erfarenheten av att inte ha sparkat Ralph Hasenhüttl första gången och med de positiva effekter det har visat sig få på laget. Första gången var det kanske mer av en from förhoppning, den här gången är man ändå lite klok av erfarenheten.

Tiden mellan de båda 0-9-förlusterna gör även att Hasenhüttl sitter säkrare. Hasenhüttl har helt enkelt förstärkt sitt förtroendekapital mångfalt. Under perioden mellan förlusten mot Leicester och den här förlusten mot Man Utd har Hasenhüttl hållit Southampton kvar i Premier League, tagit dem upp på Premier Leagues övre halva och in i kampen om de europeiska cupplatserna, och gjort Southampton till ett av ligans mer spännande lag.

ANNONS

Riktigt så ser det för all del inte ut just nu med Southampton på en kanske inte alltför smickrande tolfteplats i tabellen. Men detta kommer efter att laget har befunnit sig i en svacka, med en svit på fyra matcher utan vinst runt jul, sedan en vinst direkt efter nyåret, och därefter fyra raka förluster. Southampton är ett skadedrabbat lag i dålig form just nu, och 0-9-förlusten mot Man Utd blev på något sätt kulmen för detta.

Vad vi emellertid också vet är att Ralph Hasenhüttl har visat sig fullt kapabel att vända på läget och använda en 0-9-förlust som ett sätt att motivera laget och de egna spelarna, som ett sätt att så att säga starta om taktiskt och mentalt. Southampton är ett sårat lag just nu, och spelarna är helt säkert hungriga på revansch och upprättelse. Hasenhüttl kan använda sig av den energin för att få fart på Southampton igen.

ANNONS

Southamptons beslut att efter matchen mot Man Utd begära att Mike Dean och Lee Mason inte ska döma dem igen kan ses på lite olika sätt. Å ena sidan är det kanske en indikation på att Southamptons klubbledning åtminstone inte har någon som helst indikation att vältra över ansvaret och dess ofrånkomliga konsekvenser på just Ralph Hasenhüttls dörrmatta, utan således letar på andra ställen.

Å andra sidan är det kanske också en aning oroväckande om Southamptons takeaway efter ännu en 0-9-förlust är att det på något sätt är domarnas fel. Vilket är ungefär lika klyftigt som pingisspelaren som efter att ha förlorat med 0-11 klagar på att motståndaren hade en kantboll. Vad är det underförstådda med detta: Att det på något sätt ändå hade varit okej att förlora med t ex 0-6 eller 1-7?

Nu kan det alltid vara skillnad på vad som sägs utåt och vad som sägs internt. Men att fokusera på domarna efter en sådan här förlust riskerar vara ett tecken på att det helt enkelt inte finns samma benägenhet hos Southampton den här gången att lära sig av och ta konsekvenserna av förlusten på riktigt samma sätt som det fanns efter den första förlusten mot Leicester. Att man nu hellre tycker lite synd om sig själva.

ANNONS

Vad som möjligen också hjälpte Southampton att studsa tillbaka efter den första 0-9-förlusten var att de helt enkelt inte hade råd att tycka synd om sig själva. Den gången var de indragna i en tuff nedflyttningsstrid och Southampton var helt enkelt piskade att kriga för att alls hålla sig kvar i Premier League. Något sådant läge existerar inte riktigt den här gången för Southampton.

Southampton kommer inte åka ur Premier League den här säsongen, närmast oavsett hur dåligt de än avslutar säsongen. Dels har de själva varit alldeles för bra under säsongens första halva. Dels har de tre lagen under nedflyttningsstrecket alldeles för få poäng i det här läget för att kunna äta upp avståndet till Southampton. Samtidigt känns det kanske också som om de europeiska cupplatserna börjar glida dem ur händerna.

ANNONS

Något som möjligen psykologiskt riskerar göra den här andra 0-9-förlusten besvärligare för Ralph Hasenhüttl att hantera. Här finns inget yttre krisläge, ingen jättetydlig yttre motivator, att samla laget runt. Här finns gott om tid och utrymme att faktiskt tycka synd om sig själva om man vill. Att undvika den utvecklingen måste vara högsta prioritet för Hasenhüttl eftersom allt annat kan få väldigt negativa effekter.

En förlust är i slutänden bara en förlust. Men om 0-9-förlusten mot Man Utd gör att Southampton botchar hela resten av säsongen, och hela våren kantas av förluster och tappade poäng, så även om Southampton till sist håller sig kvar i Premier League så riskerar det efter våren ha skapat en negativ kultur i laget. En negativ kultur som i sig kan visa sig omöjlig för Hasenhüttl att vända, då han blivit en del av kulturen.

ANNONS

Alltså är det faktiskt viktigt för Southampton och för Ralph Hasenhüttl att lyckas vända även på den här 0-9-förlusten, om kanske inte så mycket för just den här säsongen så för kommande säsonger. Det är naturligtvis en fråga både om förtroendet för Hasenhüttl och om självförtroendet i Southampton. Och första chansen att studsa tillbaka kommer redan idag, borta mot Newcastle.

Nog är det osannolikt att ett och samma lag ska förlora med 0-9 två gånger i rad under två säsonger i rad. Något visar det kanske på något negativt med Southampton, att när de faller samman så faller de verkligen samman. Men med det negativa kan vi även urskilja det positiva med Southampton, nämligen att ändå har blivit väldigt ovanligt att de alls faller samman.

Detta positiva måste Southampton och Ralph Hasenhüttl nu sträva efter att bevara under våren och resten av säsongen.

ANNONS
Peter Hyllman

Bland kanariefåglar, svanar och bin - oh my!

Peter Hyllman 2021-02-05 06:00

Man kan väl säga att Daniel Farke inte lät helt och hållet övertygande när han påpekade att kvällens match mellan Swansea och Norwich på Liberty Stadium alls inte var att se som någon seriefinal och att Norwich inte tänkt särskilt mycket på matchen alls. Detta för att sedan poängtera att det var inte Norwichs stil att leta efter ursäkter, som omedelbart följdes av ett resonemang om hur Swansea miinsann fått vila i sex dagar inför kvällens match jämfört med Norwichs tre dagar.

Om Farke möjligen är lite spänd och nervös inför kvällens match mot Swansea så är det för all del fullt förståeligt. Det är en väldigt viktig match mellan två lag som slåss i toppen av tabellen och båda jagar uppflyttning till Premier League. Norwich leder för all del EFL Championship med fyra-fem poäng och en match mer spelad, men Norwich har nu spelat två matcher i rad som slutat 0-0, och bakom dem jagar Brentford, Swansea och även Reading obönhörligt.

Samtidigt som Norwich har tappat poäng så har Brentford, Swansea och Reading samtliga tagit sina poäng. Sett över den senaste perioden om åtta matcher så har alla lag som jagar Norwich tagit fler poäng per match än Norwich. Detta är en obehaglig tendens för Norwich som ett tag såg ut att gå mot en defilering mot seriesegern. Nu är för all del två oavgjorda matcher i rad inte på något sätt en kris eller katastrof, men vad som framför allt verkar oroa och frustrera är Norwichs brist på mål.

ANNONS

Den som följt Norwich under säsongen bör kanske inte bli alldeles för överraskad över detta. Norwich åkte ur Premier League förra säsongen med ett av Premier League-erans sämsta defensiva facit någonsin. Förra gången Norwich gick upp i Premier League var det ett lag som släppte in många mål men gjorde ännu fler. Men den här säsongen har Norwich i själva verket tajtat till defensiven rejält, vilket samtidigt gått ut över lagets chans- och målproduktion. Samma fotboll, med en mer defensiv balans.

Här finns något i grunden positivt eftersom det gör att en eventuell uppflyttning för Norwich till Premier League blir mer spännande. Det är inte längre lika självklart att Norwich är ett lag för bra för EFL Championship men för dåliga för Premier League. Att Norwich och Daniel Farke verkar ha dragit lärdom av sina erfarenheter från Premier League. Men det riskerar självfallet också leda till vissa besvär under den här säsongen när de ska vinna sin liga snarare än undvika att åka ur ligan.

ANNONS

Hittills har Norwich för all del klarat den balansgången ganska bra. Men det är många uddamålsvinster för Norwich under säsongen, vilket på något sätt alltid kändes en smula vanskligt. Vinner man oftast med så små marginaler känns det nästan ofrånkomligt att man till sist slutar vinna. Norwich har även offensivt visat sig tämligen beroende av individuellt väldigt skickliga spelare såsom framför allt Emi Buendia, som växt fram både som lagets och ligans bästa spelare.

Buendia är emellertid avstängd ikväll, och var så också förra matchen. Detta efter att ha dragit på sig ett rött kort i förrförra matchen mot Middlesbrough, ett Middlesbrough som onekligen medvetet tog Buendia väldigt tufft. Det var Buendias andra röda kort den här säsongen, och även efter det första röda kortet gick Norwich två raka matcher utan vinst, den gången även med en förlust. Utan Buendia på planen har Norwich helt enkelt svårt att skapa chanser och göra mål.

ANNONS

Vilket känns som ett problem inte minst ikväll när Norwich på bortaplan möter Swansea, som har tagit sig upp i toppen av tabellen inte så mycket på grund av sitt sprudlande anfallsspel utan genom att med viss marginal prestera ligans bästa försvarsspel Swansea har släppt in endast 15 mål på sina hittills 26 ligamatcher, betydligt färre än något annat lag, och ett rätt enastående defensivt facit. Steve Cooper har helt enkelt lyckats göra Swansea till en riktig enhet.

Alltså kommer det vara en i högsta grad taktisk kamp vi kommer se i seriefinalen ikväll mellan Swansea och Norwich. Något sprudlande målkaos kanske vi inte ska vänta oss, utan matchen lär vinnas av det lag som spelar mest smart. Och eftersom jag nu säger det så kommer det förmodligen bli ren och skär galenskap.

:::

Brentford är kanske snarare laget som så att säga verkar vara Norwichs motsvarighet den här säsongen. Det görs mängder av mål men släpps även in många, match efter match är mer eller mindre målfester. Spektakulärt naturligtvis, och väldigt underhållande, men det lär ju kunna ge Brentfords supportrar ett och annat grått hår.

ANNONS

:::

Bournemouth sparkar Jason Tindall, som anställdes internt efter att ha varit Eddie Howes assistent under många år. Kanske inte så märkligt då Bournemouth vunnit endast en av sina åtta senaste matcher, förlorat sina fyra senaste matcher, och börjat ramla allt längre ned i tabellen.

Tindall hade faktiskt fräckheten att skylla på att Bournemouth var ett för ungt och oerfaret lag. Den minst erfarne spelaren i Bournemouths normala startelva är redan inne på sin fjärde säsong på seniornivå. Samtidigt är alltså Tindall själv blott 43 år och gör sina absolut första månader som manager.

Självinsikten är kanske inte alla gånger lysande hos den engelska fotbollens managers.

:::

AFC Wimbledon söker ny manager och plötsligt började ryktena mullra och oddsen ryka att Emma Hayes, manager för Chelsea Women, faktiskt skulle vara på gång att ta över det jobbet.

ANNONS

Huruvida det faktiskt låg något alls bakom dessa rykten och odds, eller om det bara var någon slags hopkokad halv-scam, får sägas vara minst sagt oklart. Emma Hayes själv skulle hur som helst kraftfullt förneka det mot slutet av veckan.

Stackars AFC Wimbledon fick gå ut med ett statement som betonade att de var en inklusiv klubb som välkomnade alla ansökningar, oavsett kön eller ras etc. Man anar att de var fullständigt nedringda med olika insinuanta frågor.

Det hade ju inte precis varit särskilt långsökt om AFC Wimbledon sedan inte anställt Emma Hayes att de då hade fått kritik för att inte vilja anställa en kvinna som manager, även fastän detta kanske aldrig ens var aktuellt.

Ryktena om Emma Hayes till AFC Wimbledon skapade emellertid en icke ringa irritation hos damfotbollens många röster som tyckte det var förnedrande och nedvärderande att AFC Wimbledon skulle ses som ett steg uppåt i karriären för Hayes.

ANNONS

Emma Hayes gick ut med ett eget uttalande ungefär i den stilen. Hayes är fenomenalt framgångsrik som manager inom damfotbollen. Hon menade att hon mer än gärna fortsatte coacha landslagsspelare och Champions League-vinnare.

På sätt och vis måste man nicka medhåll. Det ligger något lite unket i att tro att en nedflyttningsstrid i League One ska vara mer spännande än ligatitlar och Champions League-fotboll, bara för att det råkar vara män som spelar fotboll.

Samtidigt hade detta också varit något helt unikt. Emma Hayes hade i så fall blivit den första kvinnliga managern i en engelsk klubb på professionell nivå. Det hade i ett enda svep kanske revolutionerat den engelska fotbollen, och hela dess maskulinitet.

På så sätt hade kanske detta varit ett gigantiskt kliv för Emma Hayes och för synen på kvinnor inom fotbollen. Men om inte Emma Hayes, engelsk damfotbolls kanske närmaste motsvarighet till Alex Ferguson, tar det klivet vem ska då någonsin göra det?

ANNONS

Och om nu damfotbollens alla främsta företrädare verkligen är så bestämda i sin uppfattning, som deras respons på detta antyder, att kvinnor ska hålla sig till damfotboll och män till herrfotbollen, vilka krigar i så fall för faktisk jämställdhet?

För det framstår jobbigt mycket bara som ett slags separate but equal-tänkande. Och det vi ju hur väl ett sådant tänkande tenderar att fungera.

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#22)

Sheffield United 2-1 West Brom, Wolves 2-1 Arsenal, Man Utd 9-0 Southampton, Newcastle 1-2 Crystal Palace, Burnley 0-2 Man City, Fulham 0-2 Leicester, Leeds 1-2 Everton, Aston Villa 1-3 West Ham, Liverpool 0-1 Brighton, Tottenham 0-1 Chelsea.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Robin Olsen, Everton. Om Olsen ska övertyga Ancelotti att ge honom förstatröjan så var det med den här matchen. Räddade segern åt Everton i andra halvlek med ett antal riktigt bra räddningar.

ANNONS

Omgångens kalkon: David Luiz, Arsenal. Spelar i en helt annan division när det gäller antalet röda kort per 90 minuter. Märkligt nog leder inte detta till att han får käka rasistiska påhopp på sociala medier som andra spelare som tar dumma röda kort.

Omgångens manager: Graham Potter, Brighton. Någon tillfällighet är det så klart inte att Brighton nu besegrat Leeds, Tottenham och Liverpool. Spelade tålmodigt och smart mot Liverpool på Anfield.

Omgångens kanon: Sheffield United. Chris Wilder var minst sagt öppen med inför matchen mot West Brom att det var en match som Sheffield United helt enkelt var piskade att vinna. Och visst vann man, efter att ha vänt ett underläge.

Omgångens J.R.: Man Utd. Den gode JR tvekade så klart aldrig att vinna lite smutsigt och hade heller inte tvekat att fortsätta ösa in mål mot ett demoraliserat lag med två spelare utvisade. Antar att Man Utd kände att de behövde målen.

ANNONS

Omgångens Cliff Barnes: Liverpool. Det kommer pekas på andra orsaker, men något säger mig att Liverpool var höga efter två övertygande vinster mot Tottenham och West Ham, och såg detta som lite av en given vinst inför helgens monstermatch mot Man City.

Omgångens match: Leeds 1-2 Everton. Väldigt bra match mellan två lag som spelade riktigt bra fotboll. Båda lagen skapar mängder med chanser och om inte för två målvakter i högform blir det många fler mål i den här matchen.

Omgångens WTF: Sura Southampton. Efter 0-9 (igen) mot Man Utd går alltså Southampton ut och begär att Mike Dean och Lee Mason inte ska få döma dem igen. Nu är Southampton vare sig den enda eller den första klubben att pyssla med den här typen av fjanterier, men den här gången blev det kanske särskilt löjligt.

Omgångens BTW:

Vilken drömdebut för Jesse Lingard med West Ham! Vackert på något sätt.

ANNONS

Undrar om en matchbild har påverkats så brutalt som den på Molineux när David Luis tog sitt röda kort.

Sannerligen ingen rolig seniordebut för Alex Jankewitz. Måste vara alla debutanters värsta mardröm. Inget att skratta åt, håna eller hata.

Jan Bednarek med ett annorlunda hattrick: självmål, orsakar straff, blir utvisad!

Vad man än tänker och tycker, så nog har Tuchel ändå fått en effekt på Chelsea.

Peter Hyllman

Bästa och sämsta tillfället för Tottenham att möta Chelsea

Peter Hyllman 2021-02-04 06:00

Man får väl ändå säga att det var inte precis jättelänge sedan som det under den här säsongen pratades om att José Mourinho var på gång att få sin återupprättelse, efter att ha i praktiken avfärdats och avskrivits som mer eller mindre passé som manager på elitnivå under 2010-talet, efter sina problematiska perioder med först Chelsea och sedan Man Utd. Tottenham slogs då i toppen av tabellen.

Några sådana tankegångar snurrar sannerligen inte runt i rymden längre. Det har kanske snarare visat sig att Mourinhos uppsving var undantaget och den så kallade blippen i trendlinjen. För sedan Tottenham befann sig i tabelltoppen under november och december har laget därefter störtdykt. Tottenham har vunnit två av nio ligamatcher, och spelet har sett lika gråtrist ut som man kanske kunde vänta sig.

Med Tottenhams motgångar har även de för Mourinho så väldigt karaktäristiska konflikterna börjat uppenbara sig. Bristen på speltid för Gareth Bale verkar irritera både inom och utanför laget. Dele Allis vara eller icke vara är alltjämt ett öppet sår. Tydligen har Mourinho rykt ihop rejält med Serge Aurier, som för några dagar sedan påstods ha lämnat träningsanläggningen just därför.

ANNONS

Allt detta utgör så klart ett ganska välkänt mönster för när det faktiskt börjar gå illa för Mourinho. Vi har så att säga sett det förut. Den stora skillnaden upplever jag kanske vara att Mourinho inte alls är lika kantig utåt om dessa konflikter som han normalt sett brukar vara. Kanske begriper han att han inte riktigt har råd att bli av med Tottenham. Hans alternativ i Premier League börjar helt enkelt ta slut.

En svag period för Tottenham har tagit en sväng mot det värre den senaste veckan. För en vecka sedan förlorade Tottenham på hemmaplan mot Liverpool, en match där man måste säga att Tottenham utgjorde ovanligt släta figurer. Ännu mer bekymmersamt blev det i matchen därpå som Tottenham förlorade mot Brighton, där det nog snarare var Brighton som framstod som det förmodade topplaget.

Är det just i detta utsatta tillfälle ett bra läge för Tottenham och för José Mourinho att möta Chelsea? Det här är ju två lag som sannerligen inte tycker om varandra sedan gammalt, och med Mourinhos egen historik i Chelsea blir det naturligtvis en ännu hetare potatis. Visst kan de ge Tottenham den extra bensin de behöver för att vända trenden nu, men om det blir förlust även här riskerar situationen så klart bli desto värre.

ANNONS

Mourinho brukar ju gilla att komma med sina små instick när hans lag möter just Chelsea, och det verkar onekligen finnas en hel del prestige mellan Mourinho och vem som än för stunden råkar vara Chelseas manager. Nu är detta alltså Thomas Tuchel, fullständigt färsk både i Chelsea och i Premier League. En modern hipstermanager dessutom. Mourinho vill nog väldigt ogärna ta stryk mot just honom, och mot just Chelsea.

Någonstans känns det ju också som om Tottenham närmar sig en brytpunkt för den här säsongen, där något helt enkelt måste hända om de fortsatt ska ha en realistisk chans att knipa en av Champions League-platserna. Trots allt var det också vad som var ett av de stora motiven med att anställa Mourinho. Inte mycket tyder på att Mourinho kommer få detta att hända, men vem kan egentligen komma in och få det att hända?

ANNONS

Ekonomin talar även mot att Tottenham skulle sparka Mourinho, som sitter på ett rätt stort kontrakt. Dessutom befinner sig Tottenham i Ligacupfinal, och jag misstänker att möjligheten att faktiskt vinna en titel, den andra stora saken som Mourinho faktiskt anställdes för att lyckas med, kommer hålla honom kvar på jobbet. Dessutom har Tottenham fortsatt Europa League som en backup till ligan.

För tillfället känns det alltså som om samtliga parter sitter rätt stilla i sina respektive skyttegravar. Just nu avvaktar nog Tottenham framför allt situationen. Om detta skulle förändras om Tottenham ikväll åker på sin tredje raka förlust, dessutom mot Chelsea, återstår kanske att se.

Även för Thomas Tuchel blir detta något av ett eldprov. Hans två matcher hittills har trots allt varit hyfsat lugna och fina. Två hemmamatcher, först 0-0 mot ett ytterst formsvagt Wolves och sedan 2-0 mot Burnley. Två resultat som fått vissa att börja prata om att Tuchel är den första managern på nio år att hålla nollan i sina två första matcher. Whoopeedoo liksom! Nu blir det betydligt tuffare, på pappret i alla fall!

ANNONS

Tuchel har inte gjort några fel ännu, och det vore kanske orimligt att så här omedelbart ha alltför höga förväntningar på honom. Däremot måste man nog säga att han kommer vara helt och hållet befriad den smekmånad som normalt sett brukar ges till nya managers, särskilt managers med ett spännande namn. Helt enkelt baserat på vem han faktiskt ersatte.

Missnöjet och den sårade engelska självkänslan verkar omfattande med att Frank Lampard har fått sparken. Chelseas supportrar kan jag på sätt och vis förstå till viss del, eftersom Lampard betydde något speciellt för just dem. När det kommer till journalister däremot blir det om inte precis oförståeligt så definitivt omöjligt att respektera. Här får man säga att det brister rätt rejält i den påstådda objektiviteten.

Frank Lampards nationalitet betyder med andra ord mer för dem än Lampards faktiska resultat och prestationer, precis som det också verkar betyda mer än Tuchels meriter. Det betyder naturligtvis att varje snedsteg, varenda förlust och varenda poängtapp kommer att tas som bekräftelse på deras redan på förhand bestämda uppfattning. Confirmation bias för att använda ett begrepp som Frank Lampard verkar bekant med.

ANNONS

Vilket förmodligen kommer hålla i sig ända fram till dess att Thomas Tuchel uppnår något särskilt enastående med Chelsea, något som Frank Lampard aldrig lyckades med. Jag antar att det betyder att Tuchel måste vinna en titel av något slag. Något han helt säkert kommer kunna bli påmind om ikväll. José Mourinho brukar tycka om att påpeka hur många titlar han vunnit med Chelsea.

Inte minst för vem som än för stunden råkar vara Chelseas manager.

Peter Hyllman

Liverpool har agerat helt enligt sin strategi, inte utanför den!

Peter Hyllman 2021-02-03 06:00

Mittbacksproblemen har besvärat Liverpool den här säsongen. Och eftersom det är oklart om eller när viktiga mittbackar som Virgil Van Dijk, Joe Gomez och Joel Matip egentligen hinner tillbaka under den här säsongen så är läget problematiskt. Särskilt den nya skadan på Matip, som tydligen håller honom borta under resten av säsongen, lär ha övertygat Liverpool om att de behövde agera för att åtgärda situationen.

Och Liverpool agerade under januarifönstrets allra sista dag. Det hade pratats om både Skodhran Mustafi och Tyrone Mings, men till slut blev det Ben Davies från Preston North End samt Ozan Kabak på lån från Schalke 04. Dessa två tillsammans med Fabinho, som har visat sig fungera väldigt bra i en mittbacksroll, gör att Liverpool står bättre rustade under vad som ser ut att bli en tuff och krävande vårsäsong.

Det var knappast några värvningar som fick himlen att börja spraka i fyrverkerier. Inte heller var det några särskilt dyra eller kostsamma värvningar. Liverpool betalar Preston North End cirka £1,6m för Ben Davies, en affär de förmodligen kommer kunna göra vinst på, antingen på ena eller andra sättet. Lånet av Kabak ger Liverpool möjlighet att testa spelaren innan de bestämmer sig för att köpa eller inte köpa honom.

ANNONS

Eftersom det inte började spraka på himlen är det kanske ofrånkomligt att just dessa värvningar har beskrivits eller summerats med ett mer pessimistiskt tonläge. Någon menar t ex att värvningen av Ben Davies visar på Liverpools ansträngda ekoomi under pandemin. En annan menar till och med att Liverpool med värvningarna av Davies och Kabak överger sin tidigare transferstrategi att inte kompromissa i sina prioriteringar.

Gensvaret från en inte särskilt liten del av Liverpools supportrar får väl sägas vara något ungefär liknande. Det beklagas över att Liverpool värvar smått från små klubbar, och man verkar mer besvikna över de spelare som inte värvats än nöjda med de spelare som faktiskt har värvats. Kanske känner Jürgen Klopp av den opinionen när han säger att under ett normalt transferfönster hade Liverpool aldrig tittat på Preston North End.

ANNONS

Inte? Ligger det verkligen till på det sättet, eller är det något Klopp mest säger för att blidka media- och supporteropinionen? Det vore ju knappast första gången som Covid används som ett svepskäl för både det ena och det andra.

Min uppfattning om Liverpools transferstrategi är tvärtom att det här januarifönstret inte alls ligger utanför den på något meningsfullt sätt. Ozan Kabak är ett ungt, kortsiktigt lån och måste också betraktas på det sättet. Köpet av Ben Davies, en av Football Leagues mest uppskattade mittbackar, passar tvärtom väldigt väl ihop med hur Liverpool har tänkt och agerat förut.

Den allra mest uppenbara parallellen här är självfallet Andy Robertson, som för tre och ett halvt år sedan köptes för en nätt summa från Hull City, som precis blivit nedflyttade från Premier League. Ett köp som förlöjligades av omvärlden och som också Liverpools egna supportrar tyckte var alldeles för mycket småpotatis. Robertson har så klart visat sig bli en av Liverpools absoluta nyckelspelare och en av världens bästa vänsterbackar.

ANNONS

Flera andra av Liverpools absoluta nyckelspelare under dessa väldigt framgångsrika år kommer just från mindre klubbar. Värvningar som när de gjordes baktalades för att inte vara bra nog att göra laget bäst. De som envisades med detta för några år sedan kan så klart svara bäst själva på om de fortfarande inte anser att spelare som Sadio Mané, Virgil Van Dijk, Roberto Firmino, Jordan Henderson kunde göra Liverpool bäst.

Även Mohamed Salah var en spelare som inte många trodde på förhand skulle kunna höja Liverpool nämnvärt. Han sågs som en ineffektiv anfallare eller forward. Spelare som Trent Alexander-Arnold och Joe Gomez har kommit fram från ungdomsleden och ses nu som helt vitala spelare. James Milner är en annan spelare som få förväntade sig mycket av när han kom, men som har visat sig extremt värdefull.

ANNONS

Om vi istället tittar på de spelare som det ofta anses att Liverpool borde värva, den typ av värvningar som inte hade föranlett åsikter som att Liverpool ändrat transferstrategi eller letat efter extrapriser på marknaden, så hittar vi flera exempel där dessa spelare inte alls lyckats så bra som förväntat. Naby Keita är det uppenbara exemplet. Det är för tidigt att avfärda Thiago Alcantara, men det har inte börjat så bra som alla nog trodde.

Hade Liverpool värvat Ben Davies om inte Virgil Van Dijk, Joe Gomez och Joel Matip var skadade? Nej, förmodligen inte. Hade Liverpool värvat någon mittback alls om inte Virgil Van Dijk, Joe Gomez och Joel Matip var skadade? Nej, förmodligen inte. Men nu är de skadade, men kommer så klart också komma tillbaka. Liverpool värvar två mittbackar som balanserar båda dessa utgångspunkter på ett bra sätt.

ANNONS

Är Ben Davies en mittback som över huvud taget inte existerade på Liverpools lista över intressanta spelare innan januari eller ens innan säsongen? Nej, helt säkert inte. Det hade varit konstigt och inte helt förenligt med Liverpools uppenbara transferstrategi om han inte fanns på deras lista. Vilket inte betyder att Davies var Liverpools främsta prioritet, men säkert en spelare de såg som en möjlighet för framtiden.

Liverpools mittbackslösning på sina under säsongen allt tydligare mittbacksproblem gör kanske inte Liverpools backlinje bättre i någon absolut mening, jämfört med dess friska utgångsläge så att säga. Men få mittbackar hade lyckats med det. Vad den däremot gör är att t ex tillåta en spelare som Jordan Henderson att faktiskt spela på mittfältet istället och göra att Liverpool bättre kan komma åt skadornas effekter på lagets offensiv.

ANNONS

Ben Davies är naturligtvis inte alls lika bra som Virgil Van Dijk. Men han har egenskaper som mittback och som fotbollsspelare som ändå påminner om Van Dijks, något han visat under flera år i Preston North End, ett lag som spelat fotboll på ett sätt som påminner rätt mycket om hur Liverpool vill spela fotboll. Vilket gör idén att Liverpool aldrig i normala fall skulle titta på Preston North End ännu lite mer befängd.

Köpet av Ben Davies gör det möjligt för Liverpool att komma närmare hur de faktiskt vill spela fotboll, men inte riktigt har kunnat spela fotboll under stora delar av den här säsongen. Och när Virgil Van Dijk kommer tillbaka från skada så har Liverpool i Davies en riktigt bra och duglig truppspelare. Och skulle det visa sig inte fungera med Davies, så kommer Liverpool nästan garanterat kunna sälja honom med vinst.

ANNONS

Och detta är alltså inte förenligt med Liverpools transferstrategi? Bara för att lite för många både inom och utanför Liverpool verkar tro eller i alla fall tycka att de är för bra och för fina för att värva från Preston North End. Bah!

Peter Hyllman

Har Newcastle anställt en spökmanager?

Peter Hyllman 2021-02-02 06:00

Ett väldigt vanligt misstag är att tro att bara för att a och b inträffar samtidigt så måste detta betyda att a beror på b, eller att a leder till b. Korrelation misstas med andra ord för kausalitet. Eftersom West Ham presterar bra, och vi spelar utan publik, så måste West Ham spela bra för att de spelar utan publik! Eller att Barcelonas ekonomiska kris beror på Covid, fastän Barcelona har haft ekonomiska besvär långt innan Covid.

Riskerar vi falla i samma fälla när det liksom nästan tas för givet att Newcastles plötsliga uppsving i både prestation, sätt att spela fotboll och resultat framför allt beror på Graeme Jones anställning som first-team coach? Kan det vara så att bara för att vinsten mot Everton kom bara några dagar efter anställningen så antar vi enbart därför att vinsten beror på anställningen? Post hoc, ergo propter hoc!

Steve Bruce balanserar onekligen på en rätt slak lina i den här frågan. Å ena sidan kan han så klart inte säga något som skulle kunna uppfattas som att han avfärdar Graeme Jones möjliga påverkan. Å andra sidan gäller det kanske också att bevara något av sin egen stolthet och auktoritet. Alltså blir det lite varken hackat eller malet. Det var så att säga både något nytt och något sedan länge inövat. Tydligen.

ANNONS

Här uppstår en nästan lustiger dans där Bruce dansar mellan att betona att det bara handlar om att ha tillgång till sina bästa spelare, och att poängtera sådant som spelstil och taktiska beslut, tillbaka till det där med sina bästa spelare igen. Det pågår nästan framför öppen ridå en rätt intressant konflikt mellan vad Bruce vill säga och vad Bruce vet att han måste säga.

Vi kan konstatera genom att bara följa verkligheten så att säga att för allt prat om tillgång till sina bästa spelare så var det i huvudsak samma spelare som högst övertygande besegrade Everton i lördags. Vi kan nog också konstatera att för allt prat om att ha övat på detta länge så har Newcastle ända fram till alldeles nyligen spelat fotboll på ett helt annat sätt; spelat lågt, spelat passivt, spelat defensivt.

Första gången som Steve Bruce började prata om att ändra på lagets spelstil var någon gång i början av förra månaden, strax efter nyåret. Som av en händelse är det ungefär vid samma tidpunkt som det först började pratas om att Newcastle skulle vara på väg att anställa Graeme Jones. Här går med andra ord att ana ett och annat uppriktigt samtal med Bruce bakom stängda dörrar i Newcastles huvudkvarter.

ANNONS

Graeme Jones är inte Steve Bruces egen anställning, vilket kanske är det mest normala när det handlar om en manager som Bruce. Det har märkts på vad Bruce själv har sagt om sin kunskap om anställningen innan den blev klar. Det märks nog också på Jones egna uttalanden om att t ex ha ett ”direkt” inflytande på Newcastles spel. Liksom ärligt talat på hans agerande under matchen mot Everton.

Egentligen behöver inte detta vara något problem. Huvudsakligen beror i så fall det på Bruces egobehov och på hur de båda så att säga löser personkemin. Men något det har pratats om är att Bruce kommer att glida in i mer utav en slags sportchefsroll, det vill säga sparken genom befordran, och så tar Jones över som en slags head coach. Visst, absolut, det kan mycket väl visa sig funka!

Vad var det då Newcastle gjorde mot Everton som var så väldigt annorlunda mot vad Newcastle har gjort i alla tidigare matcher med Steve Bruce? Svaret på den frågan består av både taktisk uppställning och olika taktiska uppgifter och instruktioner. Den främsta skillnaden i uppställning var två mittbackar istället för tre. Den främsta skillnaden i uppgifter var att gå från lågt försvar till hög press.

ANNONS

Steve Bruce har envisats med att försöka spela Isaac Hayden i backlinjen. Nu var Hayden plötsligt placerad på mittfältet istället, där han väl normalt sett hör hemma. En till synes ganska enkel förändring men med hög effekt. Newcastle gick från att spela närmast en 5-3-2-uppställning till en 4-3-3-uppställning med boll som övergick i något som liknade en diamantuppställning utan boll.

Förändringen gav Newcastle en helt annan balans. Laget kom plötsligt högre upp i banan, och istället för ett passivt lågt försvarande var Newcastle betydligt mycket mer aggressivt försvarande och pressande högre upp i planen. Newcastle fick plötsligt ett betydligt högre bollinnehav än normalt, vann bollen högre upp i planen betydligt oftare än normalt, och skapade därmed betydligt fler chanser än normalt!

Med fler chanser kommer naturligtvis även fler mål! Visst spelar det roll att t ex Callum Wilson var tillbaka i laget. Men att den absolut största betydelsen går att spåra till den förändrade taktiska uppställningen och det väsensskilda taktiska agerandet på planen känns fullständigt givet. Är detta en förändring som hade skett om inte Graeme Jones hade kommit till Newcastle? Nej, det är väldigt svårt att se.

ANNONS

Newcastles spelare kändes plötsligt friare och mer aktiva. Haydens mittfältsroll passar honom uppenbart bättre. Miguel Almiron passade mer eller mindre perfekt som den energiske och ettrige kreatören. Fabian Schär kom mer till sin rätt i sin mittbacksroll, och det här var en fotboll som lyckades få ut betydligt mycket mer av den så talangfulle vänsterbacken Jamal Lewis än vad vi har sett förut.

Glada spelare är bättre spelare. Spelare som har roligt kommer också prestera bättre och jobba hårdare. Det har funnits stora frågetecken kring hur Steve Bruce har hanterat sina spelare, både taktiskt och psykologiskt. Under den väldigt korta tid som Graeme Jones har varit i Newcastle känns det som om spelarna plötsligt trivs bättre, både med sig själva och med varandra, och därför kan utvecklas bättre, både själva och tillsammans.

ANNONS

Graeme Jones är en engelsk manager, precis som Steve Bruce. Den saken har de båda för all del gemensamt. Men Jones bakgrund och taktiska skolning är en helt annan, där han har gått som assisterande coach under Roberto Martinez hela vägen från Swansea, Wigan och Everton till det belgiska landslaget. En i grunden helt annan typ av fotboll än Bruce representerar, men betydligt mer lik den fotboll Newcastle spelade mot Everton.

Alltså faller vi kanske inte i några logiska fällor om vi påstår att Newcastles prestation mot Everton beror på Graeme Jones. Detta betyder självfallet inte att effekten så att säga håller i sig, eller i alla fall inte att effekten visar sig vara riktigt lika framgångsrik. Men kvällens match mot Crystal Palace är självfallet ett alldeles utmärkt tillfälle att se om effekten mot Everton faktiskt är något mer än en synvilla eller tillfällighet.

ANNONS

Och om det kanske är på det sättet att Newcastle faktiskt har gjort ett managerbyte, som supportrarna har skrikit efter ett bra tag redan, om än inte på pappret så ändå i själva verket. Om Newcastle har anställt en spökmanager!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa värvningar i januari – so far

Peter Hyllman 2021-02-01 06:00

En av de kanske bättre sakerna med dessa tider är att klubbar helt enkelt har haft annat att tänka på och inte haft riktigt samma benägenhet att slänga iväg pengar på spelare, och att vi därmed även sluppit de allra värsta ryktesstormarna om spelare som ska vara på väg antingen hit eller dit. Dessutom spelas det ju så mycket matcher på kort tid att mycket av fokus faktiskt hamnar på själva fotbollen.

Nu är för all del inte januarifönstret slut än på ett antal timmar, det stänger alltså vid midnatt svensk tid. Och visst finns det väl för all del fortfarande en hel del värvningar som kommer kunna göras under detta sista dygn. Att Liverpool ska värva en mittback t ex är ju något det pratats om en längre tid. Andra klubbar som Tottenham, Newcastle och Arsenal omges även de av vissa rykten.

Som kanske har märkts så har jag inte kört den dagliga transferkollen under januari. Det betyder inte att jag lagt ned den egentligen, utan var mest ett uttryck för att det har hänt så lite och hänt så sent att jag inte riktigt såg det som meningsfullt. När värvningarna till slut började komma igång så var det så sent in i januari att jag tyckte det var lika bra att bara sammanfatta dem på det här sättet i slutet av månaden istället.

ANNONS

Totalt har det gjorts tio värvningar till Premier League under januarifönstret. Vilket därmed gör det naturligt att presentera dessa tio värvningar i form utav en för den här gången något utökad måndagslista. Som sagt, det är kanske inte det största eller mest imponerande januarifönstret i Premier Leagues historia.

(10) Andy Lonergan, West Brom

En trött värvning av en gammal och förmodligen ganska trött målvakt på fri transfer för West Brom. Kanske rimligtvis värvas som någon form av förstärkning mot en skada på den ordinarie målvakten Sam Johnstone. Men inte en spelare som kommer göra något som helst avtryck på West Broms säsong eller närmaste framtid.

(9) Jesse Lingard, Man Utd till West Ham (lån)

Ärligt talat en värvning som har betydligt större chans att göra Jesse Lingard själv gott än vad den har att göra West Ham något gott. Värvas som ett anfallaralternativ av David Moyes, men Lingard har inte alls samma egenskaper som Michail Antonio, och West Ham saknar inte bra spelare på övriga positioner.

ANNONS

(8) Mbaye Diagne, Galatasaray till West Brom (lån)

Jaha, Sam Allardyce värvar stor och tung centertank. Imagine my surprise! Diagne har hyfsat imponerande målstatistik från den senaste tiden med Galatasaray, men varje gång någon drar upp sådana siffror så undrar jag ofrånkomligen varför klubben i så fall säljer eller lånar iväg spelaren. Kort tid på sig att göra ett avtryck i en större liga.

(7) Amad Diallo, Atalanta till Man Utd

Man måste nog säga att det ändå ligger rejält på gränsen om den här värvningen alls ska vara med på listan, formellt klar i somras som den var, och då det är oklart i vilken utsträckning Diallo faktiskt får spela i a-laget under våren. Nu verkar ändå det bli aktuellt, och kanske kan han ge lite nya idéer till Man Utds anfall, men rimliga förväntningar!

(6) Robert Snodgrass, West Ham till West Brom

ANNONS

Hade någon ställt frågan vad de tre första sakerna Sam Allardyce skulle göra så hade nog att värva Robert Snodgrass kommit högt upp på den listan. Han anstränger sig inte precis för att trotsa förväntningarna den gode Allardyce. Men om någon ska peta in ett och annat avgörande vinstmål under våren så är det kanske ändå Snodgrass.

(5) Mat Ryan, Brighton till Arsenal

Jag vet inte riktigt hur Arsenals lagledning tänkte när de sålde iväg Emi Martinez och sedan ersatte honom med en isländsk målvakt som inte ens dennes egen mamma hade hört talas om. En backup-målvakt är alltid bara en backup-målvakt, men med den här värvningen är Arsenal inte längre lika sårbara för en skada på Bernd Leno.

(4) Jean-Philippe Mateta, Mainz till Crystal Palace

Det saknas inte exempel varför man ska vara försiktig i sitt omdöme om relativt anonyma anfallare som sprutar in mål i Bundesliga som flyttar till Premier League. Men hakuna mateta! Matetas målproduktion i Mainz är imponerande och Crystal Palace fortsätter leta efter en bra lösning på sitt anfallarproblem.

ANNONS

(3) Morgan Sanson, Marseille till Aston Villa

Var tveksam till värvningen i första början mest eftersom jag faktiskt tycker att Aston Villa redan har ett starkt mittfält. Conor Hourihane har däremot skeppats iväg och ju mer jag tittar på Sansons bakgrund desto mer imponerad blir jag faktiskt. Känns som en potentiellt riktigt slug värvning av Aston Villa.

(2) Martin Odegaard, Real Madrid till Arsenal (lån)

Onekligen den mest namnkunniga spelaren som kommer till Premier League under det här januarifönstret, om än bara på lån utan någon köpoption. En offensiv, kreativ spelartyp som Arsenal lider viss brist på, och en spelare som kan hjälpa att lyfta Arsenal under våren. Kul med uppmärksamheten också!

(1) Willian José, Real Sociedad till Wolves (lån)

Med den långa skadan på Raul Jimenez har Wolves blivit alldeles för tunna i sitt anfall, vilket har avslöjats dramatiskt på lagets prestationer och resultat. En kortsiktig värvning av en alfaanfallare kändes alltid nödvändigt. Willian José passar onekligen in i den profilen, även om han också har stora skor att fylla.

ANNONS

***

PREMIER LEAGUE-HÖRNAN (#21)

Everton 0-2 Newcastle, Crystal Palace 1-0 Wolves, Man City 1-0 Sheffield United, West Brom 2-2 Fulham, Arsenal 0-0 Man Utd, Southampton 0-1 Aston Villa, Chelsea 2-0 Burnley, Leicester 1-3 Leeds, West Ham 1-3 Liverpool, Brighton 1-0 Tottenham.

Aktuell tabell

Omgångens stjärna: Patrick Bamford, Leeds. En mer eller mindre komplett anfallarinsats av Bamford. Ett mål, två assists, extremt nyttig i uppbyggnadsspelet för Leeds. Matchavgörande insats borta mot Leicester.

Omgångens kalkon: Man Utds fanssvans. Den senaste veckans rasistiska påhopp på i tur och ordning Axel Tuanzebe, Anthony Martial och Marcus Rashford gör mig inte ledsen, de gör mig förbannad!

Omgångens manager: Graeme Jones, Newcastle? Nu är jag kanske lite naughty, men man fick väl inte så lite känslan av att Newcastles vinst och betydligt bättre insats borta mot Everton bar Jones prägel.

ANNONS

Omgångens kanon: Brighton. När man såg Brightons match mot Tottenham var det kanske lätt att tro att det var Brighton som slogs om europeiska cupplatser, och Tottenham som slogs om nedflyttning.

Omgångens J.R.: Aston Villa. Så värst mycket mer JR blir det väl kanske inte än att vinna med 1-0 samtidigt som motståndarna får ett mål VAR-bortdömt på tilläggstid. Viktigt att vinna igen för Aston Villa.

Omgångens Cliff Barnes: Brendan Rodgers. Nu är jag lite naughty igen, men så kaxig som Rodgers var om sin egen person efter att Leicester vunnit första matchen mot Marcelo Bielsa så undrar man väl lite om han har något att säga även den här gången.

Omgångens match: West Brom 2-2 Fulham. Inte oväntat en svängig och kanske något hafsig match mellan två bottenlag. West Brom gjorde sina första mål på hemmaplan, men fortsatte släppa in mål. Lite typiskt att inte kunna hålla sin ledning.

ANNONS

Omgångens WTF: Chelseas ytterbackar. Ben Chilwell och Reece James båda på bänken när Chelsea bombade Burnley. Tillbaka på vänsterbacken var Marcos Alonso. Svårt att se att detta kommer gå ner särskilt väl bland fans och engelska ömhudingar.

Omgångens BTW:

Att spela 0-0 borta mot Arsenal hade känts som ett mer okej resultat om man inte hade förlorat mot Sheffield United tidigare i veckan.

Att Tuchel är den första Chelseamanager att hålla nollan i sina första två matcher sedan Rafa Benitez är precis den typ av twitterifierad statistik jag hatar.

Leo Messi – mer än en klubb!

Real Madrids supportrar gnäller över att Real Madrid inte har haft någon plan efter Cristiano Ronaldo. Hade Real Madrid en plan med Cristiano Ronaldo, eller råkade de bara ha Cristiano Ronaldo?

Sergio Ramos vill lämna Real Madrid för Man Utd. Jodå, den har vi ju aldrig hört förut!

ANNONS

Illan Meslier – 20 år gammal och en rätt bra kandidat till säsongens målvakt!

Den här idén tidigare under säsongen att José Mourinho var på väg att bevisa sina kritiker verkar ha passerat bäst före-datum.

Mohamed Salah verkar ha hittat formen, och då har Liverpool hittat formen!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto