Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Newcastle förtjänar sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen

Peter Hyllman 2019-07-31 06:00

Normalt sett brukar jag försöka utgå från att journalister arbetar utifrån någon slags god vilja och god tro, att de gör sitt bästa utifrån tuffa förutsättningar, även om det inte alltid blir så jäkla bra alla gånger. Men någon gång då och då lyckas någon journalist få mig att tvivla till och med på den saken, och faktiskt väcka misstanken att journalisten ifråga antingen är köpt, alternativt medvetet eller omedvetet agerar nyttig idiot.

Martin Samuel på Daily Mail är den senaste i raden av exempel på detta. Hans intervju med Mike Ashley, Newcastles ägare, i slutet av förra veckan, rättare sagt hans val att låta Ashley obemött trumpeta ut sin story, var ett väsentligt förfelande av det journalistiska uppdraget. Precis som en dokumentär kräver faktisk självständighet mellan objekt och filmare, kräver en intervju ett oberoende till subjektet samt en journalistisk ansats.

Nu har ett och annat ljushuvud fått för sig att försöka försvara Martin Samuels sorgliga grepp med att det var ”lysande journalism” bara att få Mike Ashley att faktiskt prata. Som om det krävde ens den minsta lilla ansträngning givet att det är helt uppenbart att det var Ashley själv som ville prata, som ville få ut sin story. Låt oss säga att Samuel nog inte behövde lirka allt för mycket, i alla fall inte mer än Ashley möjligen spelade svårfångad.

ANNONS

Man behöver inte gräva så värst mycket djupare än att konstatera att det inte ens är första gången Mike Ashley kör det här tricket. Hans företag Sports Direct befinner sig i rejäl finansiell knipa, med en stor skatteskuld och en tvärdykande aktiekurs. När det har hänt förut så gör han en ”intervju” om Newcastle för att dra uppmärksamheten från det blödande såret. Han har gjort så förut, nu gör han så igen.

Allt det där må väl vara hänt. Ett kanske större problem är att många av hans påståenden tillåts gå oemotsagda, även fastän de är falska, felaktiga eller vilseledande. Det skulle kunna hävdas att detta åtminstone för ut dessa påståenden i dagsljus och att han nu får stå till svars för dem. Men ingen ska så klart inbilla mig att Mike Ashley efter detta faktiskt kommer svara på några sådana frågor offentligt.

ANNONS

Ett av dessa påståenden är att det var ”omöjligt” för Newcastle att behålla Rafa Benitez, på grund av dennes lönekrav. Något som möjligen kan ha spelat in, men Benitez själv pekar både på Newcastles begränsade transferbudget och på ett antal löften Ashley gett som aldrig infriades som hans skäl att lämna Newcastle. Båda dessa saker är naturligtvis väldigt väl dokumenterade och att betrakta som kalla fakta.

Ett annat påstående är att andra klubbar såsom Tottenham kan attrahera betydligt högre sponsorintäkter, och att Newcastle alltså inte har samma finansiella förutsättningar. Vilket är i bästa fall en halvsanning. Vad Ashley väljer att inte ta upp är för det första hur sponsorintäkter är direkt relaterade till lagets prestation, för det andra att det är Ashley själv som håller nere dessa sponsorintäkter genom att ge Sports Direct gratis reklam.

ANNONS

Kieran Maguire på Price of Football gör en lysande genomgång av Newcastles sportsliga och finansiella utveckling under Mike Ashleys ägarskap, bland annat genom en jämförelse med just Tottenham.

NEWTOT

Sports Direct är alltså Newcastles största sponsorer, men utan att betala mer än en rent symbolisk struntsumma för saken, långt under ett faktiskt marknadsvärde. Newcastles försäljning av merchandise ägs absurt nog inte av klubben utan av Sports Direct. Vad vi har med Newcastle är alltså den totala motsatsen till den kritik som riktas mot Man City och deras ägare.

Vilket leder till att vi bör påminna ännu en gång om att för Mike Ashley är Newcastle inte en fotbollsklubb, utan ett marknadsföringsverktyg, och det är utifrån det perspektivet vi måste förstå hans beslut om att sälja eller inte sälja klubben.

ANNONS

Ett tredje påstående är att han inte är förmögen nog att äga Newcastle, och att han tror att han i så fall behöver £1,000m. Ett rätt tramsigt påstående naturligtvis, han driver för det första inte klubben med privata medel, väldigt få om någon klubb drivs på det viset, och dessutom är det verkligen ingen som begär eller förväntar sig att han skulle gå in med en miljard. Han gör en totalt oärlig jämförelse med Man City.

Kritiken mot Newcastle och mot Mike Ashley är inte att de inte likt Man City vinner Premier League. Det är inte vad någon faktiskt förväntar sig, åtminstone inte på kort sikt. Kritiken är att där saknas någon ambition utöver att enbart hålla sig kvar i Premier League, och att ha en högre ambition än så kräver självfallet inte några privata investeringar alls, än mindre om £1,000m.

ANNONS

Det skulle exempelvis mycket väl kunna tänkas räcka med att Newcastle slipper vara kommersiellt bakbundna till Sports Direct och i praktiken behöva avsäga sig en stor portion av sina potentiella kommersiella intäkter. Kombinerat med en kompetent sportslig ledning. Med den här typen av oärliga jämförelser försöker Mike Ashley konstruera ett falskt alternativ till sitt eget ägande och agerande.

En kompetent journalist, åtminstone en journalist som agerar på ett kompetent sätt, hade naturligtvis kunnat ta upp dessa invändningar. Martin Samuel väljer att inte göra det. Varför är svårt att säga, det är väl mest en fråga för hans eget samvete. Det kan däremot inte betraktas som något annat än ett svek mot Newcastle som klubb, mot Newcastles supportrar, och mot sitt eget journalistiska uppdrag.

Svikna av journalismen, åtminstone på riksnivå som Daily Mail, vilka väl knappast är de svagas beskyddare till att börja med, även om de mer lokalt baserade journalisterna definitivt tar sitt uppdrag på större allvar, så faller ansvaret alltmer på supportrarnas egna axlar. De borde veta om att Mike Ashleys största mardröm är tomma läktare på St James Park, supporterbojkott med andra ord.

ANNONS

#BoycottArsenal är en just nu pågående kampanj, syftandes på kommande söndags hemmapremiär mot Arsenal. Mycket tyder kanske just nu på att det inte precis kommer bli någon större publikfest, att matchen kommer bojkottas av stora delar av Newcastles supporterbas. Trist naturligtvis, men måste sättas i proportion till hur trist Newcastles supportrar måste tycka att Mike Ashleys tolv-tretton års ägande har varit.

För exakt 23 år sedan hade Newcastle precis med knapp marginal förlorat ligatiteln till Man Utd, men rustade under sommaren med att värva Alan Shearer för en världsrekordsumma. Det är på den nivån Newcastle hör hemma. Den nivån har de aldrig varit ens i närheten av sedan Mike Ashley köpte klubben, och Newcastle slutade ägas och drivas som en fotbollsklubb, utan istället används som marknadsföringsverktyg.

ANNONS

Newcastle förtjänar bättre.

:::

TRANSFERKOLLEN

Patrick Cutrone, från Milan till Wolves. Ung och väldigt lovande italiensk anfallare som kommit upp genom Milans akademi och genom varje italienskt ungdomslandslag, som redan visat sig vara en effektiv målskytt både i Serie A och i europeiskt cupspel. En riktigt spännande värvning för Wolves som definitivt hottar upp och breddar sitt anfallsregister inför kommande säsong. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

Everton kan bli de största vinnarna på Arsenals värvning av Pépé

Peter Hyllman 2019-07-30 06:00

Arsenal står beredda att göra klart med Nicolas Pépé från Lille för den runda summan om £72m. Vilket så klart är rätt imponerande för en klubb som sade sig ha endast £45m att spendera den här sommaren, och redan spenderat hälften av dem. Visst underlättas det av att Arsenal fått möjligheten att dela upp sin betalning över längre tid, vilket förvisso i sig betyder både att Arsenal betalat mer än vad någon annan klubb varit villiga att betala och att Arsenal betalar mer för möjligheten att få betala senare.

Om detta finns inte så mycket att säga, det är naturligtvis Arsenals beslut och de värvar självfallet en bra och lovande spelare. Man märker även att Arsenal betraktar det som något av en seger i meningen att de så att säga drog Crystal Palace lite vid näsan vad gäller Wilfried Zaha, att de alltså inte tvingades till att betala en jättesumma för Zaha här och nu. Här uppstår ändå frågan om inte Arsenals upplevda transfertriumf i själva verket riskerar vara för dem en slags pyrrhusvärvning.

För vad händer egentligen efter detta med Wilfried Zaha? Arsenal är inte längre på marknaden för honom, men Zaha själv verkar inte vara mindre intresserad av att lämna Crystal Palace för en större klubb för den sakens skull. Vilket är förståeligt, han är alldeles för bra för att bara hålla Crystal Palace kvar i Premier League år efter år. Någon annan av superklubbarna verkar dock av olika skäl inte aktuellt. Däremot och därmed verkar fältet nu vara öppet för Everton.

ANNONS

Evertons status inför säsongen är en aning osäker. Vi vet att Everton på förhand är en av de klubbar, tillsammans med kanske framför allt Wolves, Leicester och West Ham, som hotar om att utmana de sex toppklubbarna, och vilka spekuleras den här säsongen kunna hota dessa på allvar. Everton avslutade förra säsongen starkt vilket bådar väl inför den här säsongen. Samtidigt är Everton kanske även den klubb där det förväntas hända mest under transferfönstrets återstående dryga vecka.

Wilfried Zaha skulle självfallet vara en stor pjäs i ett sådant skådespel, och en potentiellt väldigt viktig pjäs för Evertons förmåga att faktiskt hota de sex stora. Och om Everton ska lyckas hota dessa klubbar så är Arsenal naturligtvis en av de första klubbarna att faktiskt befinna sig i farozonen för detta. Genom att släppa Wilfried Zaha riskerar de däremot ha gett den potentiella konkurrensen ett gyllene tillfälle att förstärka sig själva på ett sätt som sker på Arsenals bekostnad.

ANNONS

Nu pratas det om att Everton fortfarande jagar fem spelare till laget innan transferfönstret stänger; bland annat en högerback samt förstärkningar till den offensiva linjen. Dessutom råder viss osäkerhet till den viktiga mittfältaren Idrissa Gana Gueye som jagas av PSG, men som Everton lyckas kunna övertyga att stanna kvar. I vilket fall som helst tyder det kanske inte på den allra bästa planeringen att så här nära ligapremiären fortfarande ha så många spelare potentiellt på väg in och ut.

Andra faktorer talar i så fall mer till Evertons fördel. För det första att de lyckades behålla André Gomes i klubben, en viktig spelare förra säsongen och en viktig spelare för Everton att behålla i konkurens med ett par andra klubbar i Premier League. Fabien Delph från Man City kan visa sig bli ett viktigt komplement på mittfältet. Men visst, Everton lider fortfarande lite av felbeslut som fattades under Ronald Koemans tid som manager, och inte minst av att aldrig ha hittat en bra ersättare till Romelu Lukaku.

ANNONS

Där finns många snabba och effektiva forwards i Evertons anfallslinje, såsom inte minst de båda brassarna Bernard och Richarlison naturligtvis. Men där saknas å andra sidan den där kanske naturliga centertanken, anfallaren och den självklare målskytten. Den där spelaren som alltid kan betyda många viktiga poäng för ett lag under säsongen, inte minst mot de lite mindre lagen med ett mer defensivt upplägg. Everton visade mot slutet av förra säsongen att deras spel fungerar desto bättre mot de större lagen.

Framtidsoptimismen i Everton blir så klart inte mindre av att planerna för deras nya arena i Liverpools hamnområde konkretiserades under veckan, med några väldigt imponerande skisser över hur denna arena skulle se ut utifrån såväl som på insidan. Arenan skulle i ett första steg ta in 52,000 åskådare, men med möjligheten att expanderas med ytterligare 10,000. Det händer mycket på arenafronten i England för närvarande, vilket är nödvändigt och något som hade behövt hända för länge sedan.

ANNONS

Effekten av detta är inte något som kommer hjälpa Everton den här säsongen eller ens de närmaste åren. Arenan beräknas eller planeras stå klar till början av 2023-24, vilket som vi vet alltid riskerar vara en glädjekalkyl. Men det ger Everton som klubb och Evertons fans en påtaglig vision om framtiden som går att ta på, något som går att sikta på och börja se fram emot. Även om det måste kombineras med insikten att ta steget in i framtiden ofta betyder att behöva lämna historien i form av Goodison Park bakom sig.

Everton står kanske inte först i ledet av dessa klubbar med potentialen att hota och utmana de sex toppklubbarna den här säsongen, men de befinner sig definitivt i det ledet, och lyckas de få alla pusselbitar på plats kan de mycket väl göra en strålande säsong. Vad som talar mot dem är att de har fler pusselbitar kvar att lägga än flera andra lag.

ANNONS

:::

Arsenal har £45m att spendera den här sommaren!

Detta påstående har så att säga färgat mycket av vår förståelse av Arsenal, men utan att detta påstående egentligen har synats närmare i sömmarna. För det finns mycket som är rätt skumt med detta påstående.

Ett, påståendet kan vara ren taktik för att undvika att signalera till säljande klubbar att man har hur mycket pengar som helst att spendera, att hålla ner priserna helt enkelt.

Två, vad menas egentligen med dessa £45m? Syftar det på köpesummorna eller enbart, som vi ser med Nicolas Pepe, på andelen som faktiskt betalas denna sommar?

Kan det till och med vara så att det bara syftar på ökningen av amorteringskostnaderna, det vill säga köpesumman utslagen på kontraktstiden?

Vilket skulle betyda att £45m i praktiken, översatt till hur dessa summor normalt sett förstås, innebär att Arsenal skulle kunna värva för give or take £200m i sommar.

ANNONS

Vilket är en helt annan bollpark. Om nu, som sagt, summan betyder något alls.

Som sagt, ibland kan det löna sig att fundera genom en sväng vad sådana här till synes självklara påståenden egentligen betyder.

:::

TRANSFERKOLLEN

Philip Billing, från Huddersfield till Bournemouth. Utsågs till Huddersfields bästa spelare och unga spelare förra säsongen, vilket väl kanske just den säsongen inte säger så väldigt mycket. Bournemouth värvar hur som helst en 23-årig dansk mittfältare med viss potential, i vad som väl får beskrivas som en rätt typisk Bournemouthvärvning. För £15m förväntar man sig däremot lite mer än vad andra sådana värningar faktiskt har gett. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

De fem stora obesvarade frågorna inför säsongen

Peter Hyllman 2019-07-29 06:00

Augusti närmar sig med stormsteg. Sommaren är med andra ord snart över, det är i själva verket bara några dagar kvar till dess att Football League har sin säsongspremiär. Premier League låter som vanligt vänta på sig ytterligare en vecka, men det är alltså mindre än två veckor kvar till den ligapremiären. Sommaren har rusat förbi väldigt fort, betydligt fortare än vad man kanske trodde där när förra säsongen precis var slut.

Sommaren är naturligtvis en tid för frågor. Hur kommer den här klubben utvecklas till det bättre eller det sämre under sommaren? Hur många spelare kommer den här klubben värva? Lyckas den här klubben behålla sina viktigaste spelare? Det är en tid för förnyelse och för förändring, kombinerat med den ovisshet som alltid finns kring nya saker innan säsongen faktiskt har satt igång på allvar.

Med cirka en-två veckor kvar innan säsongen startar finns naturligtvis tid kvar att hitta svaren på dessa frågor. Och med cirka tio dagar kvar innan transferfönstret stänger för engelska klubbar så kan naturligtvis mycket hinna hända. Ändå börjar det märkas att vi är på väg att komma in på upploppet, för plötsligt börjar det faktiskt kännas som att tiden börjar bli knapp för de klubbar som fortfarande har jobb kvar att göra.

ANNONS

Men i skrivande stund finns där naturligtvis de självklara och fullt normala frågorna inför säsongen som kommer. Beroende på vilken abstraktionsnivå man väljer kan där så klart finnas hur många frågor som helst, men de fem obesvarade frågor jag betraktar som de största är följande:

(5) Kommer Pep Guardiola lyckas bevara Man Citys hunger även den tredje säsongen?

Efter en fantastisk första ligatitel gjorde Pep Guardiola ett strålande jobb förra säsongen som behöll hungern hos Man City-spelarna, möjligen därtill behjälpta av den dragkraft som Liverpool erbjöd. Där har alltid pratats om Guardiolas förbränningstid, efter att ha tillbringat endast fyra och tre år i Barcelona respektive Bayern München, att det helt enkelt inte går att bevara den nödvändiga intensiteten längre än så.

Man City är nu på väg att starta sin fjärde säsong med Pep Guardiola, den andra säsongen som regerande ligamästare, med två fantastiska säsonger bakom sig. Där finns fortfarande yttre motivationsfaktorer. Väldigt få lag har lyckats vinna Premier League tre säsonger i rad, inget lag har någonsin vunnit Premier League fyra gånger i rad. Gillar man rekord vore detta sannerligen mycket meningsfulla rekord.

ANNONS

Om inte för Man Citys hunger och drivkraft att vinna förra säsongen hade Liverpool vunnit ligan. Förhoppningen från Man Citys konkurrenter den här säsongen kommer bland annat vara att Man City inte lyckas visa samma hunger den här gången.

(4) Håller Aston Villa på att “göra en Fulham”?

Jämförelsen låter sig gärna göras. Aston Villa är en nykomling via playoff den här säsongen precis som Fulham var förra säsongen. Fulham spenderade närmare £100m på nya spelare inför förra säsongen, liksom Aston Villa redan har spenderat enligt uppgift cirka £120m på nya spelare inför den här säsongen. Tio nya spelare har redan värvats av Aston Villa, även om några redan var i klubben på lån förra säsongen.

Normalt går det ju att vara lite orolig för sådant där, att göra så många värvningar brukar oftast medföra vissa rätt rejäla anpassningsproblem, och att värva för så stora summor brukar både skapa höga förväntningar och medföra hög ekonomisk risk. Ändå är kanske jämförelsen en aning orättvis. Aston Villas värvningar känns åtminstone på förhand lite mindre spektakulära och lite mer funktionella.

ANNONS

(3) Kommer Leeds ha kvar sin magi med Marcelo Bielsa?

Marcelo Bielsa anlände förra sommaren till Leeds och till Football League med dunder och brak. Han var länge omgärdad av mystik och många först undrade hur han skulle klara sig i Football League och därefter förundrade sig över hur hans metoder faktiskt fungerade i Football League. Det fanns en slags magi runt Leeds igen med Marcelo Bielsa som manager, som gjorde dem till en av seriens favoriter.

Men det räckte ändå inte hela vägen till Premier League. Leeds föll på det proverbiala målsnöret. Nyheten kom ändå strax efter säsongen att Marcelo Bielsa blir kvar i Leeds även en andra säsong. En positiv nyhet naturligtvis, även om man också måste fråga sig om Marcelo Bielsa lyckas uppbringa samma magi och mystik den här säsongen som han gjorde under sin första säsong.

ANNONS

(2) Hur länge lyckas Man Utd behålla feelgood-faktorn?

Försäsongen har sett rätt lovande ut för Man Utd. De har vunnit sina matcher, framför allt har spelet sett betydligt bättre och mer genomarbetat ut än förut, och oron runt allt det osäkra med Paul Pogba verkar ha lugnat ned sig. Även om det fortfarande finns ett visst missnöje med vad som värvats, rättare sagt inte värvats, så är det ändå jämfört med för exakt ett år sedan en helt annan och mer positiv känsla kring laget.

Utan att vilja låta som en domedagsprofet går det så klart att fundera över hur länge denna feelgood-faktor faktiskt kan hålla i sig. För positivismen känns verkligen som om den är som mest någon centimeter djup, att minsta lilla motgång eller sämre period så är den som bortblåst. Vilket vi såg förra säsongen påverkade både supportrar och spelare på ett allt annat än positivt sätt.

ANNONS

Ingen förväntar sig nog några ligatitlar den här säsongen, men om Ole-Gunnar Solskjaer tänkte sig att den här säsongen skulle kunna bli lyckad för Man Utd, och att behålla sitt jobb hela säsongen ut, så kräver det förmodligen att Man Utd lyckas hålla sig före och över kurvan under hela säsongen, från start till mål.

(1) Kan Unai Emery visa vad han tillför för värde till Arsenal?

Fastän Unai Emery tog över ett stukat lag som han inte själv satt samman gjorde han under sin första säsong i Arsenal ändå en bättre säsong än någon av Arsene Wengers två-tre senaste säsonger. Lik förbannat finns ändå de som inte menar sig ha sett någon mening med att byta ut Arsene Wenger mot Unai Emery. Under sin andra säsong måste Unai Emery svepa bort denna typ av tvivel och visa vad han tillför för värde.

Låt gå för att Unai Emerys första säsong med Arsenal var något upp och ned, men något annat var knappast att vänta. Där fanns perioder under säsongen när Arsenals spel och resultat såg oväntat bra ut, liksom där också fanns perioder när spel och resultat inte alls såg särskilt bra ut. Uppenbart är att Arsenals och Unai Emerys första uppgift måste vara att höja sin egen lägstanivå och slipa bort de sämsta insatserna. Frågan är om det lyckas.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Jesus Vallejo, från Real Madrid till Wolves (lån). Ännu ett lån, som jag i och för sig inte är så värst förtjust i som koncept, men som ändå kan fungera. Kanske passar det inte minst bra för en klubb som behöver expandera truppen för europeiskt cupspel på kort sikt utan att binda upp sig på längre sikt. Talangfull mittback med mycket markerade ledaregenskaper, ett riktigt bra komplement till Wolves backlinje. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Gareth Bale borde spela i Premier League om han inte ska spela för Real Madrid

Peter Hyllman 2019-07-27 06:00

När jag börjar skriva det här har det nyligen rapporterats att Gareth Bale inom det närmaste dygnet kommer skriva på för en klubb i Kina. En minst sagt sagt oväntad utveckling för en spelare som vunnit fyra Champions League-titlar med Real Madrid sedan han gick dit för sex år sedan, en spelare som trots att han varit en av världens bästa spelare under hela 2010-talet fortfarande bara är 30 år.

Såpoperan mellan Real Madrid och Gareth Bale har dominerat sommaren så här långt där det har blivit fullständigt uppenbart att Zinedine Zidane i sitt försök att reboota Real Madrid inte ser Gareth Bale som en del av detta projekt, oavsett vad han faktiskt har ansett om spelaren förut. Förståeligt på sitt sätt, även om saken har skötts på ett allt annat än snyggt sätt av Real Madrid och Zidane.

Även här visar sig kanske supportrarna från sin sämre sida, när de i sina försök att försvara och rationalisera den egna klubbens agerande inte drar sig för att förminska och förnedra en spelare som varit minst sagt betydelsefull i deras största framgångar under de senaste fem åren. Man marginaliserar Gareth Bales prestationer, man klagar på hans många skador och på att han rent socialt aldrig riktigt verkar ha anpassat sig.

ANNONS

Nu ska det alltså bära av till Kina för Gareth Bale om det ligger någon sanning i dessa rykten. På sätt och vis bär det någon slags logikens prägel. Det finns helt enkelt inte någon europeisk storklubb på marknaden för en spelare i den åldern med den typen av löneanspråk. Dessutom ligger det kanske något i perspektivet att för Gareth Bale finns det härifrån bara steg nedåt i karriären. Och varför då inte Kina?!

Ändå är det omöjligt att känna sig något annat än rätt rejält besviken på Gareth Bale om det nu faktiskt blir Kina. Varför inte Kina?! Därför att det är en ren cash grab, därför att det är liktydigt med att avsluta den seriösa delen av sin fotbollskarriär, därför att det är att signalera att inga ambitioner längre finns med sin fotboll. Bale är bara 30 år, han har flera år kvar på toppen, och borde ha ett chip på sina axlar. Kina borde inte vara aktuellt.

ANNONS

Att välja andra alternativ skulle helt säkert betyda att Gareth Bale behövde gå ned i lön, rätt rejält dessutom. Men han har naturligtvis tjänat mer än tillräckligt med pengar redan, och skulle naturligtvis fortfarande tjäna stora pengar ändå. Det borde inte rimligtvis behöva vara ett oöverstigligt hinder för Bale att välja en annan klubb för fotbollens skull, om det nu var så att han hade lusten kvar för fotbollen.

Men kanske är det lite grann där skon klämmer. Gareth Bale har själv nyligen gett uttryck för att glädjen försvunnit ur fotbollen för honom, att fotbollen mer och mer blivit bara ett jobb för honom. Det är naturligtvis inte den Gareth Bale vi känner igen från de fina åren i Tottenham, tvärtom. Men kanske var det priset för flytten till Real Madrid. Flytten gjordes för att vinna titlar och tjäna pengar. Glädjen lämnades kvar på White Hart Lane.

ANNONS

Trist om så är fallet. Men i en tid när det börjar bli allt vanligare för engelska och för brittiska spelare att börja leta klubbar utanför de brittiska öarna så kändes Gareth Bale alltid som lite av en kvarleva från förr, där gamla spelare som Ian Rush med flera ofta verkade förvånade över att utlandet var utländskt. Bale kändes aldrig riktigt hemma i Spanien, spanska har han inte bekymrat sig om att ens försöka lära sig.

Det finns så klart inga krav på spelare att göra det. Men att inte göra det visar på en spelare som inte riktigt lyckas acklimatisera sig och som väl ärligt talat inte har hjärtat i klubben, i staden eller i landet, helt enkelt har hjärtat någon annanstans. Vilket inte ska förstås som att han inte gjort allt han kan för Real Madrid som spelare, men fotboll har en social dimension också i dessa sammanhang.

ANNONS

Kanske är även detta något som faktiskt har begränsat marknaden och alternativen för Gareth Bale, utöver hans löneanspråk, att han helt enkelt inte längre verkar vara en spelare som har hungern, ambitionen och glöden kvar, även om den tekniska kvaliteten naturligtvis finns där. Men motivation slår klass, men klubbar som Bayern München, PSG, Man City, Liverpool, kanske även Man Utd numer, vet bättre än att tulla på detta.

Det vackra alternativet hade naturligtvis varit om Gareth Bale flyttade hem till Tottenham igen. Jag säger hem fastän jag så klart vet att han kommer från Southampton, men det var med Tottenham han blev en världsstjärna. Men kanske säger det något att det inte är alldeles lätt att se hur Gareth Bale egentligen skulle passa in i Mauricio Pochettinos minst sagt kollektivt präglade lagbygge.

ANNONS

Tottenham och Gareth Bale hade några väldigt fina år tillsammans, men de har på något sätt gemensamt växt ifrån varandra, och att försöka återskapa dessa år såhär fem-sex år senare vore förmodligen fruktlöst. Det finns något symboliskt med att Gareth Bale var Tottenhams kanske största stjärna i modern tid på White Hart Lane, men att Tottenham sedan dess har lämnat White Hart Lane för en ny arena och en ny tid.

Andra engelska klubbar är rätt svåra att se som realistiska för eller intresserade av Gareth Bale. Den klubb som kanske skulle ligga närmast till hands vore Man Utd, vilket vore en intressant värvning i alla fall på förhand. Men Man Utd verkar ha bränt sig på sådana här värvningar och verkar jobba medvetet på en annan strategi denna sommar. Hur som helst kommer det kännas som slöseri att se en nyss 30-årig Gareth Bale i Kina.

ANNONS

Gareth Bale borde, om han inte ska spela för Real Madrid, spela i Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ben Osborn, från Nottingham Forest till Sheffield United. Knappast en värvning som kommer få folk att sluta underskatta Sheffield United. Född och uppvuxen i Nottingham Forest där han varit ordinarie på mittfältet de senaste fem åren och alltid varit uppskattad av hemmafansen. Sabri Lamouchi verkar dock inte uppskatta den 24-årige mittfältaren lika mycket, och istället blir det nu Sheffield United och Premier Leagu för Osborn. Ingen dålig värvning. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Man Utds protester gör sig till en del av problemet, inte lösningen

Peter Hyllman 2019-07-26 06:00

Det kom för någon vecka sedan ett erbjudande från Glazers Out, en av dessa sentida protest- och supporterorganisationer runt Man Utd, att köpa en av deras gröngula tröjor som ett sätt att stödja deras kampanj. Vad som däremot fick mig att sätta hallonsaften i vrångstrupen var att tröjorna innehöll både tröjtillverkarens och huvudsponsorns namn och logotyp, vilket självfallet gör det till en minst sagt rätt märklig form av protest.

Nog för att det går att betrakta det som anmärkningsvärt nog att en sådan här form av påstådd supporterprotest tydligen lägger tid på att sälja tröjor. Vilket inte precis minskar ett intryck och en misstanke att bakom dessa kampanjer och protester ligger lika mycket ett pekunjärt egenintresse som genuin ideologi. Men kanske borde någon varna dem för de juridiska besvär de kan dra på sig genom att sälja dessa tröjor.

Glazers Out har trendat på twitter åtminstone under några tillfällen den här sommaren, så intrycket kan kanske vara att detta är en bred och samlad protest. Därför var det med viss spänning som det kallades till en protest utanför Old Trafford för några veckor sedan, en tro att detta skulle visa djupet i missnöjet. Vilket det kanske också gjorde. Totalt dök 28 personer upp till denna protest.

ANNONS

Andy Mitten gör i FourFourTwo en rätt bra, smart och välformulerad genomgång av dessa supporterprotester och den fundamentala skillnaden mellan vad han kallar rage vs reality.

Jag har skrivit om Glazers och supportrarnas protester mot dem flera gånger. Vad vi kan konstatera är att detta naturligtvis inte är något nytt. Utöver protesterna direkt i samband med Glazers uppköp så dök dessa protester upp med full fart 2010 då dessa gröngula tröjor började bli populära. Därefter har det varit inslumrat under en längre tid, men nu verkar det alltså vara på modet och populärt igen, nästan nio år senare.

Låt oss säga att jag aldrig har varit särskilt imponerad. Protesterna grundades länge på en fullständigt felaktig ekonomisk analys av de som verkade oförmögna att ens förstå den rätt självklara skillnaden mellan skulder och kostnader. Därefter vägrade man att revidera sin ståndpunkt till och med när Man Utd efter Alex Ferguson värvade stjärna efter stjärna till smått ofattbara pengar. Det var ren populism i dess dummaste form.

ANNONS

Det var supportergrupper som försökte öka sitt eget inflytande, och som det verkar sin egen plattform för att sälja prylar, genom att spela på den sträng som alla supportrar blir nervösa av, nämligen att klubben inte värvar spelare som de ska eller kan. Huruvida det stämmer, eller frågans situation och kontext, spelar mindre roll. Och man måste nog se det som uppenbart att det är även vad protesterna handlar om i sommar.

Transferfönstret hann knappt öppnas innan det gnälldes och gnölades över hur usla Man Utd var på att värva. Det är svårt att förstå vad som egentligen var förväntningarna. Jämförelser gjordes med Real Madrid, till synes helt utan förståelse för att Man Utd befinner sig i en fullständigt annorlunda situation just nu än Real Madrid, samt att urskiljningslöst värvande till stor del är vad som försatt Man Utd i denna situation.

ANNONS

Misstanken är självfallet att om Man Utd bara hade värvat lite mer spännande hittills den här sommaren så hade Glazers Out aldrig trendat på twitter, protesterna hade aldrig fått något syre och marknaden att sälja gröngula tröjor varit begränsad. En välgrundad misstanke givet den totala avsaknaden av protester så fort Man Utd värvat stort. Men när protester är så väldigt ytliga blir det svårt att ta dem på allvar.

Ämnet är komplext eftersom det sannerligen inte saknas skäl att vara kritisk mot Glazers ägande av Man Utd, och att kritik av protesterna och supporterorganisationen riskerar förstås som ett helhjärtat stöd av Glazers. Vilket inte är fallet, min kritik av Glazers ägande är omfattande och välkänd vid det här laget, borde vara det i alla fall. Men protesterna, nu precis som för snart tio år sedan, missar målet fullständigt.

ANNONS

Och jag kan inte hjälpa att känna att den främsta anledningen till att protesterna gör detta är att det fortsatt är så att protesternas främsta syfte är att agera i egen sak, att öka supportergruppernas politiska inflytande, och att berika sig själva genom att sälja ännu fler tröjor, inte att agera och organisera för någon faktisk förändring över lång sikt, ens om de visste hur denna förändring faktiskt skulle se ut.

Protesterna och supporterorganisationerna blir på det viset en del av Man Utds problem, snarare än en del i lösningen. Varmed deras syfte naturligtvis är väsentligen förfelat.

:::

Arsenal värvar en mittback som inte gör backlinjen bättre, samt värvar en mittfältare som inte gör mittfältet bättre på längre sikt. Lads, it’s Arsenal!

:::

Riktigt fina arenaplaner för Everton.

:::

Så här ska det låta:

ANNONS

United’s manager said he had no issue with Tottenham’s approach. “I thought it was a very good preparation for getting ready for the league. No tippy-toey football. You went in to tackle when you’re supposed to tackle, so I have no qualms about some of the tackles. Yeah, you’re worried but there’s no injuries … we also gave, we didn’t just receive.”

:::

TRANSFERKOLLEN

Dani Ceballos, från Real Madrid till Arsenal (lån). En lånedeal Arsenal var rädda skulle sabbas av att Marco Asensio drog på sig en allvarlig skada i träningsmatchen mot dem, men så blev inte fallet. Arsenal får en väldigt talangfull spelare till sitt offensiva mittfält, där de på förekommen anledning nog gärna vill ha några alternativ att välja mellan, en spelare med mycket utveckling i sig, och den enda invändningen är kanske att det inte är en värvning som sträcker sig längre än den här säsongen. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Douglas Luiz, från Man City till Aston Villa. Talangfull mittfältare som var en av de första spelarna Pep Guardiola värvade till Man City, däremot utan att få arbetstillstånd. Detta borde väl ses som en rätt bra rekommendation för spelarens kvalitet. Förvisso lär Man City ha en rätt låg återköpsklausul på spelaren, men om Luiz presterar så bra att Man City får för sig att aktivera den klausulen, så tror jag väl knappast att Aston Villa beklagar sig över den saken. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Wolves måste behålla rätt balans mellan vision och passion

Peter Hyllman 2019-07-25 06:00

Visst känns det som om Europa League mer eller mindre precis slutade, men lik förbaskat har Europa League redan hållit på i en dryg månad redan, och redan idag inleds alltså Europa League-äventyret för Wolves som hemma på Molineux ikväll tar emot nordirländska Crusaders i den andra kvalomgångens första match. Ett minst sagt udda sätt att genomföra sin ordinarie försäsong.

Detta är förhoppningsvis antar jag bara början på vad som kan visa sig bli ett riktigt långt Europa League-äventyr för Wolves. Bara för att ta sig in i gruppspelet kommer de behöva passera tre kvalomgångar från och med idag till slutet av augusti, det vill säga genomföra sex matcher mer än normalt. Om de som väntat vinner mot Crusaders väntar i den tredje kvalomgången Pyunik från Armenien eller Jablonec från Tjeckien.

Om Wolves skulle ta sig hela vägen genom Europa League och stå där som vinnare när säsongen är slut kommer de ha behövt spela hela 23 matcher extra, det vill säga nästan två tredjedelar av ännu en ligasäsong ovanpå den ordinarie. De kommer ha börjat spela i slutet av juli och i så fall sluta spela i slutet av maj. Och att vinna Europa League är alls ingen omöjlighet för Wolves.

ANNONS

Först gäller det däremot för Wolves att faktiskt ta sig till gruppspelet. Och det har visat sig vara allt annat än en självklarhet för engelska klubbar de senaste fem åren. Nu känns det förvisso som om Wolves har en mycket bekväm lottning åtminstone fram till playoff, det vill säga den sista kvalomgången, där vi ännu inte vet vilka de kommer lottas mot om de faktiskt tar sig dit.

Vad vi kan säga talar till Wolves fördel är att de till skillnad från andra engelska klubbar som genomfört denna kvalresa förut inte riktigt verkar behöva brottas med vad de vill i fråga om Europa League. Vad gäller West Ham, Southampton, Everton, och inte minst Burnley förra säsongen, fanns där hela tiden åtminstone i bakgrunden en idé i alla fall från lagledningens sida att de nog hellre slapp Europa League.

Någon sådan idé verkar inte finnas med Wolves. De visar istället upp höga ambitioner och ser Europa League och europeiskt cupspel som ett sätt att framhäva sig själva och dessa ambitioner. Möjligen är man behjälpta av att vara en klubb på uppgång, av att ha etablerat sig rätt högt upp i Premier League, ha starka resurser i ryggen, och inte likt kanske framför allt Burnley faktiskt behöva bekymra sig för risken med nedflyttning.

ANNONS

Vilket möjligen kan vara att skjuta vagnen framför hästen. För det är klart, om ett ovant Wolves inte lyckas hantera det dubbla spelschemat under säsongen, om de plötsligt gör en riktigt dålig säsong, samtidigt som andra klubbar inte presterar riktigt så illa som det möjligen finns skäl att befara, då kan Wolves framåt vårkanten teoretiskt mycket väl se sig själv i bryderier i tabellen. Marginalerna är små i Premier League.

Naturligtvis har det pratats om behovet för Wolves att värva och förstärka för att kunna klara av den här säsongens höjda förväntningar och dubbla spelschema. Hittills har Wolves däremot inte gjort mer än att göra permanent klart med spelare som redan befann sig i klubben på lån, det vill säga Raul Jimenez och Leander Dendoncker. Alls inte oviktigt att göra klart med dem, men heller inga nya spelare.

ANNONS

Även här finns däremot två skolor och två synsätt. För det första så klart behovet av att faktiskt värva spelare för att på bästa sätt kunna hantera ett dubbelt spelschema. För det andra däremot det svåra i att planera långsiktigt för europeiskt cupspel för en klubb som Wolves som inte på något sätt kan vara säkra på att europeiskt cupspel är något givet nästa säsong eller säsongen därpå. Ett gammalt kärt dilemma i Premier League.

Wolves befinner sig just nu mitt i den dragkampen mellan kort sikt och lång sikt precis som Wolves också befinner sig i någon slags skärningspunkt mellan den klubb de har varit och den klubb de försöker bli eller möjligen vill bli. Wolves är en klubb som har storheten i sin historia, men som naturligtvis på många sätt blivit en helt annan klubb sedan kinesiska Fosun köpte klubben för tre år sedan.

ANNONS

Vilket inte minst visat sig den här sommaren. Dels genom Wolves mycket lyckade sommartour i Kina, där de visade sig omåttligt populära samtidigt som de också gick ut som vinnare av Premier Leagues Asia Trophy. Ett tecken på att Wolves verkligen har lyckats etablera sig på den gigantiska kinesiska marknaden. Dels genom Wolves beslut att tacka adjö till sin omtyckte och uppskattade VD Laurie Dalrymple.

Wolves har trots kinesiska ägare under dessa tre år ändå känts som en lokalt väldigt väl förankrad klubb, en klubb som inte förlorat sina rötter. Wolves var och är en klubb med en god symbios mellan lokalt och globalt, mellan gammalt och nytt, mellan tradition och modernism, mellan passion och vision. Mycket av detta har kunnat tillskrivas närvaron av Laurie Dalrymple och dennes närmaste medarbetare, som var i Wolves innan Fosun.

ANNONS

En VD är så klart bara en VD kan tänkas, och en sådan känns kanske inte viktig och brukar väl sällan betraktas som någon särskilt central figur i sådana här sammanhang. Men vem som är VD kan som i det här fallet ha rätt stor betydelse för hur en klubb faktiskt arbetar, hur klubben betraktar, förhåller sig till och interagerar med sin omgivning och med sina supportrar. Vi har sett både väldigt bra och väldigt dåliga exempel på detta.

Det säger något fundamentalt positivt både om Fosun och om Dalrymple att de har jobbat framgångsrikt tillsammans under dessa tre år, när Fosuns omedelbara tanke måste ha varit att anställa sitt eget folk. Men där har funnits punkter där de inte varit överens. En konkret sådan punkt är arenan, där Fosun pratat sig varma om en helt ny arena, men där Dalrymple istället pratat om att behålla och utveckla Molineux, Wolves 130 år gamla hem.

ANNONS

Kommer Wolves kunna behålla denna positiva balans när nu Laurie Dalrymple med flera lämnar klubben och Fosun tar över fullt ut, eller kommer balansen rubbas? Kommer vi se en identitetskris och en alienering mellan klubb och supportrar som vi har sett i flera andra engelska klubbar under 2010-talet? Mycket kommer självfallet bero på hur Wolves lyckas med sina ambitioner och sina visioner. Alla gillar framgång.

Människor kommer, människor går. Laurie Dalrymple har gjort ett bra och viktigt jobb med Wolves de senaste tre-fem åren, men detta utesluter inte att Wolves ändå gör rätt som söker ett nytt tänkande när de nu tittar framåt mot de kommande tre-fem åren, och hur Wolves ska ta kommande steg mot den engelska och europeiska eliten. Vilket gör det viktigt att våga tänka nytt och våga tänka större, att både ha och genomföra sin vision.

ANNONS

Wolves stora utmaning under dessa år kommer vara att visa sin förmåga att uppfylla denna vision om vilken klubb Wolves kan bli, utan att samtidigt förlora den passion som under alla år har gjort Wolves till den klubb Wolves är.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mahmoud Hassan ”Trezeguet”, från Kasimpasa till Aston Villa. Har man tittat på Egypten under senare år har man ganska snabbt fastnat för en snabb, teknisk och effektiv forward med ett tämligen förpliktigande namn. Denna spelare har nu alltså Aston Villa värvat och det känns väl ärligt talat som en rätt spännande värvning som borde passa rätt väl in i den fotboll Aston Villa vill spela. En väldigt kreativ och produktiv spelare, arguably minst lika viktig för Egypten som Mohamed Salah. Blir han lika nyttig för Aston Villa är det en kanonvärvning. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Spaningar i sommarsolen (3)

Peter Hyllman 2019-07-24 06:00

Egentligen är det väl dumt att göra sådana här bloggar under en sommar då det inte dyker upp bloggämnen lika automatiskt som under säsongen. Varenda stycke jag här sveper av som hastigast är ju teoretiskt en start på en hel blogg.

Eller inte. Hur som helst kör vi nu den tredje upplagan av spaningar. En vecka under vilken sommaren verkar ha gått in i sin varmklibbiga fas. Det känns som att ett rejält åskväder är vad som behövs.

Men det blir nog den tredje och sista. För gusigförbarme om inte säsongen faktiskt närmar sig med stormsteg. Redan nästa fredag, det vill säga om nio dagar, drar alltså säsongen i Football League med full fart.

En dryg vecka kvar till säsongssstart i Football League alltså, och en tredjedel av klubbarna i EFL Championship har ännu inte spenderat ett enda pund på någon ny spelare. Anmärkningsvärt.

:::

ANNONS

Utan att ta ställning i sagan mellan Real Madrid och Gareth Bale går det väl hur som helst att konstatera att det känns grinigt och ovärdigt för samtliga inblandade parter.

:::

Om sommaren visar något så är det kanske att det är lika viktigt för en klubb att kunna sälja spelare effektivt som det är att kunna köpa spelare effektivt. Samt att vissa klubbar helt klart är bättre på detta än andra klubbar.

Och just när jag skriver detta dyker nyheten upp att Vincent Janssen har lämnat Tottenham för Monterrey i Mexiko.

:::

Callum Hudson-Odoi kritar på nytt kontrakt med Chelsea. Chelseas ungdomsstrategi med Frank Lampard börjar bära frukt omedelbart.

:::

Från att inte ha slagit sitt transferrekord på nästan 15 år har Newcastle nu slagit sitt eget transferrekord två gånger på ett halvår.

:::

Paddy Power är några riktiga skojare. Det var självfallet inte svårt att inse att deras försök till tröjreklam i Huddersfield var ren ploj ägnad att skapa uppmärksamhet, och snart skulle följas upp av motsatt besked. Dels trotsade försöket FA:s egna regler. Dels kanske de hoppas framstå som storsinta av att backa från sin egen dumma idé.

ANNONS

Cyniskt.

:::

Dani Ceballos till Arsenal på lån, förmodligen med sikte på att göra honom permanent därefter. Potentiellt bra värvning, och inte minst viktigt för Arsenal med en hungrig spelare på väg uppåt i karriären på offensivt mittfält.

:::

Liverpool har inte som andra klubbar råd att betala ”crazy money” för spelare menar Jürgen Klopp, något år efter att Liverpool först betalat världsrekord för mittback och sedan världsrekord för målvakt. Viktigt att bevara underdog-stämpeln. Även om det ger oss ännu ett kapitel i den allt längre sagan ”Jürgen Klopp says the darndest things!”

:::

Wolves gjorde tydligen större succé i Kina än Man City – både på och utanför planen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joelinton, från Hoffenheim till Newcastle. Newcastle betalar £40m för en anfallare som Rafa Benitez ansåg överprisad vid £35m. Nu är förvisso inte Benitez nödvändigtvis något facit i sådana här frågor, och Newcastle behövde onekligen värva en anfallare av kalibern att kunna hålla i Premier League. Har man fått det i Joelinton? Detta kräver att en 22-åring som bara gjort en säsong i Bundesliga med sju mål på 26 matcher verkligen steppar upp i Premier League, en spelare som hittills aldrig gjort över tio ligamål under en och samma säsong. Det låter som ett långskott, och ett rätt dyrt långskott, och med tröja nio i Newcastle följer så klart krav och oväna jämförelser. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

Har Liverpool grävt en grop åt sig själva?

Peter Hyllman 2019-07-23 06:00

Träningsmatcher är naturligtvis bara träningsmatcher. De ska inte ses som något särskilt säkert tecken för hur det sedan går under säsongen. Vad man rent generellt kan säga är i och för sig att det alltid är bättre att vinna fotbollsmatcher än vad det är att förlora träningsmatcher. Något Liverpool nu märker av efter att på kort tid ha förlorat två matcher mot Dortmund och mot Sevilla.

Förväntningar kan vara farliga saker. Och Liverpool brottas för närvarande med rätt rejäla förväntningar, från andra och på sig själva. Där finns den uppenbara förväntningen att nu gå vidare och vinna ligan, och vetskapen att detta kan kräva att knappt förlora en enda fotbollsmatch alls. Och där finns förväntningarna som lastats på dem efter vinsten i Champions League, efter vilken de krönte sig själva till ”Kings of Europe”.

På sätt och vis är det fullt förståeligt att Liverpool gick lite bananas efter triumfen i Madrid. Det var deras första titel på länge, den första stora titeln på väldigt länge, och den första titeln under Jürgen Klopps tid som manager, ett slags kvitto på de framsteg klubben har gjort. Efter att ha gjort en så stark säsong som de ändå gjorde måste det också vara skönt att få avsluta den med att lyfta en riktigt stor titel.

ANNONS

Men ”Kings of Europe”? Låt oss inte gräva ned oss i att det är en märklig sak att kalla sig själva för när man inte är ens i närheten av att vara den klubb som vunnit Champions League flest gånger. Men det visar även på att betydelsen av att vinna Champions League kan ha getts för stora proportioner, som om det skulle betyda något mer i realiteten än att man i själva verket har vunnit en europeisk cupturnering.

Att kalla sig själva för ”kungar” ökar naturligtvis trycket. Finns där en kung så finns där även de som vill störta kungen och ta hans tron. Att vinna Champions League kommer självfallet i sig få andra lag att vilja plocka deras skalper, men ett lag som kallar sig själva för kungar vill man självfallet ta ned på jorden desto mer. Inte minst är det lurigt att kalla sig själva för kungar av Europa när man inte först är kungar på sin egen hemmaplan.

ANNONS

Man riskerar skapa en omöjlig kravbild på sig själva. Inför matchen mot Dortmund hade några av de besökande supportrarna gjort ett banér med den ungefärliga texten att ”kom igen Liverpool, spela som ’Europas kungar’!” Utöver det möjligen lite fåniga i det ordet eller uppmaningen i sig så är det så klart en inte helt realistisk förhoppning för en av lagets första träningsmatcher under försäsongen.

Reaktionen på de båda förlusterna har väl knappast heller varit upplyftande. Irritationen på ett för all del fult spelande Sevilla, och på en ful spark i synnerhet, kändes som om den gavs orimliga proportioner. Kritiken mot spelarna, i synnerhet då de yngre spelarna, blev överdriven och framför allt onödigt kategorisk. Det vore däremot inte att överdriva att kalla reaktionen på sociala medier för något hysterisk.

ANNONS

Vilket naturligtvis väcker frågan, om detta är reaktionen när Liverpool förlorar en eller två matcher under en i grova drag fullständigt betydelselös försäsong, vad blir då reaktionen om eller rättare sagt när Liverpool förlorar en eller två matcher under säsongen? Då går det inte att slösa tid och energi på att tycka synd om sig själva. Eller är utgångspunkten i själva verket att Liverpool inte ska förlora några fotbollsmatcher alls?

Vilket självfallet är en fullständigt orealistisk utgångspunkt. Den bygger naturligtvis på den förståeliga men logiskt haltande tankegången att om Liverpool ska vinna ligan så har de inte råd att förlora en enda ligamatch. Sanningen är inte riktigt så enkel. Man City förlorade fyra matcher förra säsongen men vann ändå ligan. Bland annat just för att de inte reagerade hysteriskt när de väl förlorade dessa matcher.

ANNONS

Börjar man prata om sig själva som kungar ligger det nära till hands att det smyger sig in en känsla av att vara osårbara, att man helt enkelt inte kan förlora. Vilket riskerar bli en rätt smärtsam process när man ändå förlorar en fotbollsmatch, och tvingas hantera en verklighet som inte stämmer överens med den egna självbilden. Hybris är ett problem alla klubbar och spelare som vinner måste jobba med att hantera.

Alex Ferguson ställde en gång frågan till en psykolog, efter att Man Utd etablerat sig som Englands bästa och dominerande klubb, hur de skulle tänka och arbeta för att behålla sin position som Englands bästa lag. Psykologen funderade ett tag och svarade att Man Utd kunde behålla sin position som Englands bästa lag genom att hela tiden tänka och arbeta som om de vore Englands näst bästa lag.

ANNONS

Ett rätt tänkvärt tips när man funderar lite på det. Ett tips som borde vara väldigt lätt för Liverpool att ta till sig, givet att de ju är just Englands just nu näst bästa lag. Men att kalla sig själva för ”Kings of Europe” rimmar rätt illa med detta tips. Då har man börjat se på sig själva som något mer än Englands näst bästa lag. Den utgångspunkten kan rent praktiskt uttryckt i poäng komma att kosta Liverpool denna säsong.

Glädjen över Champions League-vinsten är förståelig, men den glädjen hör till förra säsongen. Nu är det en ny säsong, med nya förutsättningar, nya utmaningar och nya svårigheter för vilka den där Champions League-vinsten betyder just ingenting. Det är en säsong under vilken Liverpool kommer förlora fotbollsmatcher. Utan den insikten eller psykologiska beredskapen har Liverpool grävt en grop åt sig själva.

ANNONS
Peter Hyllman

De fem främsta kardinalfelen att kalla engelska klubbar

Peter Hyllman 2019-07-22 06:00

Jodå, jag kan vara rätt petig ibland. Noga med namn, noga med vilka ord som används och vad dessa ord faktiskt har och ges för betydelse. Vilket helt säkert stör en del som inte tycker det är så viktigt och menar att jag istället borde ”läsa mellan raderna”. Men jag råkar tycka att det faktiskt är viktigt, betydligt viktigare med språk, med ord och med namn än vad många faktiskt både tycker och inser.

Nu ska det så klart sägas att det så klart är olika från fall till fall, i vissa fall spelar det kanske ingen väldigt stor roll, andra gånger kan det vara fundamentalt avgörande för hur vi förstår en fråga eller ser på en klubb, en spelare eller en manager till exempel. Ska man ta strid i sådana här saker kan det vara klokt att välja de strider i vilka utfallet faktiskt kan ha någon slags betydelse.

Det är förvisso ytterst oklart om den här bloggen verkligen följer det rådet, det vill säga om detta är en strid som är viktig eller en storm i ett vattenglas. Men måndagslistorna är förvisso inte tänkta som så särskilt superseriösa till att börja med, så ett lättsammare tema är inget problem. Men det gäller alltså detta med vilka namn som i folkmun ges till olika engelska klubbar, och de främsta kardinalfelen i detta sammanhang.

ANNONS

Här utesluts rena öknamn som exempelvis Chelski, Manure, Man Shitty och den typen av rätt barnsliga epitet vars själva syfte är att förolämpa och förminska, och där det liksom från start är uppenbart att de är ”felaktiga”. Listan försöker istället fånga namn som används i tron att de är de rätta namnen, eller möjligen förkortningar av namnen, för att beskriva dessa klubbar, och då alltså de fem främsta och kanske vanligaste felen.

(5) MK Dons

På sätt och vis det allvarligaste felet på den här listan, men kanske även det mest specifika och avgränsade. Men att kalla MK Dons för just MK Dons, och inte Milton Keynes, riskerar att göra dig till ovän med fel personer om dessa råkar befinna sig i närheten, och gör du det i Wimbledons hemtrakter i London kan man nog nästan säga att du gör det lite på egen risk.

ANNONS

Sagan förtäljer inte riktigt hur det uppfattas att säga Milton Keynes i Milton Keynes, men det hela går så klart ut på att (AFC) Wimbledons supportrar fortfarande är rejält lacka på att deras klubb och identitet stals från dem och blev just MK Dons. Så sent som förra säsongen vägrade AFC Wimbledon att på hemsida och matchprogram kalla MK Dons för något annat än Milton Keynes, något de är anmälda till EFL för.

(4) Pool

Den här är rätt vanlig, men frågan är om den kanske är vanligare i Sverige, eller åtminstone utanför England, än vad den faktiskt är i England. Men det har blivit väldigt populärt att kalla Liverpool för Pool. Detta är något som inte Liverpool egentligen gillar eftersom de aldrig kallat sig själva för Pool utan har valt att gå på The Reds. Framför allt är det ett kardinalfel eftersom det faktiskt finns en annan klubb som har valt att kalla sig själva för Pool, nämligen Blackpool. Att istället kalla Liverpool för Pool är att ringakta den klubb som faktiskt har tagit det namnet.

ANNONS

(3) Bristol

Åtminstone två gånger har jag sett Fotbollskanalen puffa en nyhet om en svensk spelare i eller en svensk spelare på väg till Bristol. Inget mer, bara så, bara Bristol. För all del, jag kan nog lista ut vilket Bristol det handlar om, men detta är alltså en typ av fel som alltså kommer att utgöra resten av listan. Det finns alltså två någorlunda jämnstora klubbar i staden Bristol, intill gränsen till Wales – City och Rovers. De åtskiljs av som mest två divisioner och har inte sällan spelat i samma division. Att kalla en klubb för Bristol är alltså en smula okunnigt eller respektlöst, och desto märkligare eftersom det inte går att vara riktigt säker på vilken klubb som faktiskt avses.

(2) Sheffield

Exakt samma typ av fel naturligtvis, om inte värre givet att det faktiskt finns en betydligt mindre tredje klubb som heter just Sheffield FC. Men detta fel gäller så klart de båda betydligt större och för all del hyfsat jämnstora klubbarna Sheffield Wednesday och Sheffield United. Ett i mina ögon klart grövre fel eftersom dessa båda klubbar rimligtvis måste vara ännu mer välkända, och ingå i den så kallade allmänbildningen, än de två klubbarna från Bristol. Det går att förstå att inte känna till att Bristol har två klubbar, att förstå detsamma om Sheffield är mycket svårare. Detta fel har blivit vanligare på senare tid när nu Sheffield United har gått upp i Premier League, men räkna med att jag kommer slå på det hårt och brutalt varje gång jag ser det.

ANNONS

(1) Manchester

Där finns en annan feltyp som gäller att kalla Man Utd för United, eftersom det naturligtvis finns rätt många klubbar som har United i namnet. Detta räddas dock en smula av att alla vet precis vilken klubb man med det menar. Ett betydligt grövre fel, och som vredgat mig varenda gång exempelvis Glenn Strömberg har fått för sig att prata om ”Määnchästär” i TV, är att kalla den ena eller för all del den andra klubben för enbart Manchester, inget mer. Egentligen ett fel på samma nivå som för Sheffield, men givet att de båda klubbana nu är kända på global nivå är det ett fullständigt ofattbart fel att göra, men som lik förbaskat ändå görs.

Bubblare:

Queens Park om QPR – finns ett Queens Park i Skottland som man inte vill bli förväxlade med.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lys Mousset, från Bournemouth till Sheffield. Smått intressant värvning. Mousset har väl kanske inte precis imponerat stort med Bournemouth, vilket naturligtvis är en klart bidragande anledning att de nu säljer honom, till en potentiell nedflyttningskonkurrent dessutom. Men det ger Sheffield United lite mer att välja på i anfallslinjen vilket nog kan visa sig betydelsefullt under säsongen. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

Hur kommer det sig att Sheffield United underskattas?

Peter Hyllman 2019-07-20 06:00

Strax efter att rappakaljan mellan Steve Bruce, Sheffield Wednesday och Newcastle brutit ut under veckan, och det framstod som klart att ovanpå allting annat så är Bruce Newcastles nästa manager, så var det någon svensk sportjournalist, jag kommer inte ihåg vem, som twittrade något kvickt och klyftigt om att nu var minsann inte Sheffield United längre favoriter att sluta sist i Premier League den här säsongen.

Det är för all del inte någon helt ovanlig uppfattning om Sheffield United. Det verkar tas för givet på rätt många håll att Sheffield United av någon anledning kommer vara, eller åtminstone är det just nu, det svagaste laget och sluta sist i ligan. Vilket för mig är en smula förbryllande, inte minst eftersom jag nog ser Sheffield United som det i alla fall på förhand bästa och mest förberedda laget av de tre klubbar som är uppflyttade.

Jag har tidigare uttryckt det som att Sheffield United är den nykomling den här säsongen som mest av allt liknar Wolves, både på och utanför planen. Nu betyder inte det att jag därför tror att Sheffield United kommer landa på övre halvan med en biljett till europeiskt cupspel i näven, men rimligtvis betyder det att jag tror de har rätt goda chanser att hålla sig kvar i Premier League, både i absoluta och i relativa termer.

ANNONS

Till hälften ägda av saudiarabiska intressen går det så klart att spekulera i hur det kan vara till Sheffield Uniteds hjälp den här säsongen. Men mer än så är det kanske framför allt vad de visar upp på fotbollsplanen som talar till Sheffield Uniteds fördel. Det är inte något lag med stjärnor, men det är ett väldigt väldrillat och taktiskt genomarbetat fotbollslag, som har en mycket tydlig spelidé med en mycket positiv laganda.

En av mina finare prognoser på senare år var när jag strax efter att Sheffield United vunnit League One för några år sedan menade att de skulle kunna bli farliga även i EFL Championship. Detta trodde jag bara för att det var Sheffield United menade några, men framför allt handlade det om att se lagets spel, lagets taktik, och den potential som utan tvivel fanns där, inte minst befriat från det där League One-spöket som hämmat dem.

ANNONS

Det tog två år därefter för Sheffield United att ta sig upp i Premier League, och där verkar alltså finnas samma skepsis kring dem efter den här uppflyttningen som efter förra, men motargumentet är i grund och botten även det detsamma. Nämligen att det finns en klar och tydlig potential i Sheffield Uniteds spel och taktik som talar för att de kommer kunna ta klivet upp också i Premier League och hävda sig där.

Det saknar helt enkelt rim och reson att tänka sig att Sheffield United skulle ligga närmare den där jumboplatsen än vad övriga två nykomlingar, Norwich och Aston Villa, skulle göra. Sheffield United var arguably Football Leagues bästa lag förra säsongen, och det var liksom ingen tillfällighet. Ändå pratas det absolut inte om jumboplatsen kring dessa båda lag alls på samma sätt och med samma frekvens som för Sheffield United.

ANNONS

Lägg därtill andra klubbar redan i Premier League som ser ut att få besvär. Newcastle har redan nämnts som ett uppenbart exempel. Crystal Palace, Brighton och Burnley kan nog teoretiskt fogas till dem. Med andra ord finns det gott om utrymme för Sheffield United att kunna hålla sig kvar i Premier League. Så på vad beror denna negativa bias? Jag har när det gäller den saken några teorier som går att bolla med.

Sheffield-teorin. Det var länge sedan Sheffield United spelade i Premier League, det var däremot inte länge sedan alls som Sheffield United spelade i League One. De är med andra ord inte alls lika ”Premier League-bekanta” under 2010-talet som Aston Villa eller Norwich mer konkret. Vilket kan låta ytligt men det där med att vara bekant med laget spelar rätt stor roll i och för den mer generella opinionen.

ANNONS

Nu är Sheffield United så klart en rätt stor klubb i egen rätt, definitivt större än Norwich i alla fall. Deras vistelse i League One var nog snarare den en anomali. Men även om man skulle välja att se dem enbart som en snabbt uppflyttad League One-klubb så finns så klart ett antal exempel i Premier League redan nu på varför sådana lag absoluti inte ska räknas bort eller avfärdas. Men då måste man gnugga djupare.

Chris Wilder-teorin. I rödvita Sheffield born and raised, on a playground there he spent most of his days. Chris Wilder är alltså engelsman, från Sheffield närmare bestämt. Och när det gäller engelska managers finns där så klart några väldigt bestämda fördomar och stereotyper. Men Wilder är alls ingen Neil Warnock, Sam Allardyce eller Tony Pulis, utan liknar taktiskt i så fall betydligt mycket mer t ex Nuno Espirito Santo i Wolves.

ANNONS

Chris Wilder är definitivt en del utav den nya och mer moderna generation brittiska managers som växt fram under senare år, med tydliga influenser från den kontinentala fotbollen. Det vill säga den generation brittiska managers som Warnock, Allardyce och Pulis brukar säga att utländska managers hindrar att få jobb i Premier League, fastän de i själva verket naturligtvis bara menar sig själva.

Nationaliteten är med andra ord inget särskilt bra argument för varför Sheffield United kommer hamna i botten av Premier League, på grund av Chris Wilders bristande taktik, även om det nog funderas i de banorna. Detta lika lite som för Bournemouth och Eddie Howe kan sägas, som ju etablerat sig i Premier League sedan flera år tillbaka, fastän de sågs på ungefär samma sätt då som Sheffield United ses på nu.

ANNONS

Transferteorin. En tredje teori utgår från det som alla har som konkret måttstock på hur bra ett lag är och hur det har förstärkt, det vill säga vilka och hur mycket de värvat. Här är Sheffield United så klart en ”besvikelse”. De har så klart, tvärtemot gängse visdom för en nykomling, knappt värvat alls och vad de värvat skrämmer väl knappast någon. Luke Freeman, Phil Jagielka och Callum Robinson liksom. Dessutom Ravel Morrison.

Att betrakta Sheffield Uniteds sparsamma och lågprofilerade värvande ses utifrån detta perspektiv som en svaghet, men kan likaväl betraktas som deras styrka. En indikation på att de har ett rätt starkt och samspelt lag till att börja med som de väljer att arbeta vidare med. Givet hur många exempel vi sett på klubbar som gjort tvärtom, värvat massor och misslyckats spektakulärt, kanske inte den strategin ska ses som per default bättre.

ANNONS

Dessutom är det faktiskt inga dåliga värvningar. Okej, Ravel Morrison känns väl som ett långskott men är heller inte tänkt som något annat än ett långskott. Men Luke Freeman och Callum Robinson var båda två av Football Leagues bästa spelare förra säsongen, och kan definitivt ta klivet upp, och i Phil Jagielka gör Sheffield United både en kulturvärvning och får in en väldigt rutinerad mittback i laget.

Säsongen kan naturligtvis visa sig gå åt fanders för Sheffield United. Marginalerna är små och den som lever får se. Men som någon självklar jumbokandidat, Newcastle inkluderat eller ej, kan de inte gärna betraktas. I alla fall inte utan att nämna en handfull andra lag i samma resonemang.

:::

Som ni kanske märkt är det under sommaren inte alltid säkert att det dyker upp en blogg på söndagen. Vi får se hur det blir imorgon.

ANNONS

:::

50 år sedan månlandningen!

Peter Hyllman

Betyg på Premier League-spelarna i African Cup of Nations

Peter Hyllman 2019-07-19 06:00

Man får väl säga att detta att ha flyttat African Cup of Nations, alltså de afrikanska mästerskapen, till sommaren har mötts med delade synpunkter. Å ena sidan är det väl ett beslut som man anar att klubbarna rimligtvis måste föredra framför att tappa sina spelare en månad mitt under säsongen. Å andra sidan har beslutet fått kritik för att inte ta hänsyn till det afrikanska mästerskapets lokala förutsättningar, kort sagt klimatet.

På detta skulle vi så klart kunna slänga på en god slev utav postkolonial teoribildning om vi nu ville det, men kanske räcker det för stunden med att konstatera att mästerskapet i någon mening känns som lite av en besvikelse, ofta med glest befolkade läktare och med lag och spelare som inte alltid kändes riktigt på hugget. Visst, mästerskapet hjälptes inte av att Egypten överraskande åkte ur redan i åttondelsfinalen mot Sydafrika.

Nog för att de afrikanska mästerskapen ändå har haft sina höjdpunkter. Madagascars resa hela vägen fram till kvartsfinal var riktigt fin, och kan väl kanske närmast jämföras med Islands motsvarande resa i EM senast. Sydafrikas nämnda vinst mot Egypten sände en slags chockvåg genom hela turneringen. Och inga gör väl dramatisk strafftragedi riktigt lika stabilt som Elfenbenskusten.

ANNONS

Förhoppningsvis har vi ändå den riktiga godbiten kvar i och med kvällens final mellan Senegal och Algeriet. De båda länderna har redan mötts tidigare i mästerskapet, det vill säga i gruppspelet, då Algeriet gick segrande med 1-0. För övrigt det enda målet som Senegal hittills har släppt in i detta mästerskap, bland annat efter att ha vunnit samtliga matcher i slutspelet med just 1-0.

Algeriet har haft en svängigare resa. De gjorde mos av Guinea i åttondelsfinalen för att därefter vinna det där straffdramat mot Elfenbenskusten i kvartsfinalen, innan Riyad Mahrez i semifinalen långt in på tilläggstid med matchens sista spark på frispark gjorde 2-1 mot Nigeria och tog Algeriet till finalen. Algeriets stora stjärna Mahrez ställs alltså mot Senegals stora stjärna Sadio Mané i finalen.

https://www.theguardian.com/football/2019/jul/18/africa-cup-of-nations-algeria-senegal-football

ANNONS

Lite kul är det så klart alltid att följa hur klubbarnas officiella twitterkonton förhåller sig till sina spelares framgångar i sådana här mästerskap. Grattismeddelanden med emojis av alla möjliga slag skickas så klart ut offentligt, samtidigt som man nog anar att den interna förhoppningen är att spelarna ska elimineras så fort som möjligt, och att det nu svärs lite över att Mahrez, Sané, Gana Gueye med flera blir klara först ikväll.

Betydelsefullt är det så klart. Sadio Mané har bland annat sagt inför matchen att han gärna skulle byta bort Champions League-titeln med Liverpool bara Senegal skulle vinna de afrikanska mästerskapen ikväll. Jag kan bara hålla med… Det där kan så klart bokföras under kategorin footballers säger dumma saker, oavsett vilket är det så klart kul att ikväll få en liten försmak på kommande rivalitet mellan Man City och Liverpool kanske.

ANNONS

Många Premier League-spelare har deltagit i dessa afrikanska mästerskap. Några av dem har gjort ett riktigt bra mästerskap, de flesta av dem har väl knappast utmärkt sig på något större sätt. Här är som en slags sammanfattning mina betyg på Premier League-spelarna i 2019 African Cup of Nations, med en rätt stor asterisk för att finalen alltså inte ingår i denna betygsättning.

Berömlig – (+++++)

Riyad Mahrez, Man City

Förmodligen ett överbetyg om vi nu ska vara riktigt petiga, men jag är väl på ett bra humör, alternativt tycker jag bara det är lite trist om det högsta betyget inte har en enda spelare. Men Riyad Mahrez har varit riktigt bra detta mästerskap, den drivande och kreativa kraften bakom Algeriets fotboll, och går man in och vinner en semifinal på det sätt som Mahrez gjorde så är det naturligtvis ett stort plus i kanten.

ANNONS

Med beröm godkänd – (++++)

Sadio Mané, Liverpool; Idrissa Gana Gueye, Everton

Nästan lika bra som Riyad Mahrez har Sadio Mané varit för sitt Senegal, även om det inte riktigt har översatts i målprotokollet i den utsträckning man kanske hade hoppats, eller möjligen trott. Något säger det oss kanske att Senegal är ett fotbollslag som tänker på sitt försvar i första hand. Minst lika viktig och inte minst bra för Senegal har i så fall Idrissa Gana Gueye från rivalklubben Everton varit, som dessutom ploppade upp med vinstmålet i kvartsfinalen mot Benin.

Väl godkänd – (+++)

Mohamed Salah, Liverpool; Wilfried Zaha, Crystal Palace; Jonathan Kodjia, Aston Villa, Ahmed El Mohamady, Aston Villa; Wilfried Ndidi, Leicester; Alex Iwobi, Arsenal, Roman Saiss, Wolves

Detta skulle ju bli Mohamed Salahs mästerskap var det tänkt, med Egypten som värdnation och inte minst med tanke på det trista som hände inför och under förra sommarens VM. Men så tänkte inte Sydafrika. Salah var förvisso energisk och bra i gruppspelet för Egypten, men i åttondelsfinalen kördes det fast för hela laget, inklusive Salah. Wilfried Zaha fick sig en och annan släng av sleven när han bytte landslag till Elfenbenskusten, men har visat under detta mästerskap att han har mycket att bidra med till detta landslag.

ANNONS

Godkänd – (++)

Jordan Ayew, Ghana; Islam Slimani, Leicester; Arthur Masuako, West Ham; Leon Balogun, Brighton; Victor Wanyama, Tottenham; Percy Tau, Brighton; Cheikhou Kouyaté, Crystal Palace; Gaetan Bong, Brighton; Moussa Djenepo, Southampton, Christian Atsu, Newcastle; Serge Aurier, Tottenham; Sofiane Boufal, Southampton

Vissa spelare i den här kategorin är godkända minus, det vill säga man hade kanske egentligen hoppats på mer av dem (Ayew, Aurier, Boufal t ex). Andra spelare i kategorin är godkända plus, det vill säga de kanske inte glänste men gjorde ändå en stabil insats (Slimani, Balogun, Bong t ex). Den främsta aha-upplevelsen kom kanske av att man blev påmind om att Islam Slimani fortfarande är en Leicester-spelare.

Underkänd – (+)

Naby Keita, Liverpool; Yannick Bolasie, Everton

Hårt att kalla dem för underkända kanske, då deras prestationer i mästerskapet kan ha präglats av olyckliga omständigheter. Naby Keita har haft en tuff första säsong i England och verkade under detta mästerskap med Guinea dras av någon mystisk åkomma som hindrade honom från spel. Ett tungt slag för Guinea naturligtvis.  Yannick Bolasie var märkligt ineffektiv för DR Congo och var därtill den som bommade den sista och avgörande straffen mot Madagascar.

ANNONS

:::

Naturligtvis även många spelare från Football League med i dessa mästerskap.

Skytteligaledare inför finalen, med fem gjorda mål för sitt Nigeria, före bland andra Riyad Mahrez och Sadio Mané på tre mål vardera, är för övrigt Premier League-bekantingen från Watford och numer i Kina, Odion Ighalo.

:::

Nu vet vi för övrigt att det blir nordirländska Crusaders som Wolves möter i Europa Leagues tredje kvalrunda som drar igång nästa torsdag. Onekligen en match som Wolves bör vinna.

Peter Hyllman

Kaos erbjuder även möjligheter för Sheffield Wednesday

Peter Hyllman 2019-07-18 06:00

Sheffield Wednesday är med all rätt pissed off, både på Newcastle och på Steve Bruce personligen. Bara några veckor innan deras ligasäsong startar har de blivit strandsatta av en manager som bara varit i klubben totalt 18 matcher, och som de till att börja med gav en månad extra ledigt innan han tillträdde posten mitt under säsongen. De visade inget annat än förståelse för Steve Bruce, men har fått föga mer än förakt tillbaka.

Steve Bruce kommer självfallet anföra några saker till sitt försvar. För det första att han kommer från Newcastle och därför ”inte kunde tacka nej”, problemet är så klart bara att han har tackat nej två gånger förut. För det andra att Sheffield Wednesday alltjämt lever under ett soft transferembargo, vilket Bruce däremot hela tiden vetat om, det har inte helt förhindrat dem från att värva spelare, fler än Newcastle i själva verket.

Tomma försvar med andra ord. Steve Bruce har agerat nesligt i förhållande till Sheffield Wednesday och runt detta finns inget försvar. Varför Newcastle anställer Steve Bruce är inte så svårt att förstå, de har knappast något bättre alternativ som tackar ja till dem i detta läge, men varför Steve Bruce dumpar Sheffield Wednesday är betydligt svårare att förstå. Högre lön samt statusen i Premier League är de enda logiska motiven.

ANNONS

Utifrån Sheffield Wednesdays perspektiv hade det däremot varit fullt möjligt att istället välja att betrakta det uppstådda läget som en möjlighet hellre än ett bekymmer. Det hade kunnat ge dem möjligheten att verkligen tänka igenom alternativen ordentligt, och likt flera andra klubbar i Football League välja en annan mer modern och progressiv manager utifrån ett betydligt mer långsiktigt perspektiv än Steve Bruce.

Detta hade inte hänt om Steve Bruce varit kvar som manager i Sheffield Wednesday. Av det enkla skälet att Bruce gjorde en bra vår med laget och det fanns en viss för all del befogad optimism runt laget med Bruce som manager inför nästa säsong. Men Bruce har redan visat med framför allt Aston Villa att hans metoder inte längre räcker till för att med rimlig säkerhet kunna positionera sitt lag i toppen av Football League.

ANNONS

Steve Bruce hade kunnat bli succé som en slags kortsiktig Hail Mary, sådant går aldrig att helt och hållet utesluta. Men långsiktigt finns mer stabila och rationella alternativ att välja för Sheffield Wednesday. Denna möjlighet har nu alltså uppenbarat sig för Sheffield Wednesday, som i och med Bruces egen flykt inte längre är bundna till redan fattade beslut utan istället kan titta framåt.

Inte bundna alltså, men ändock begränsade. Om tre veckor startar säsongen för Sheffield Wednesday, tre veckor för en ny manager att komma in i en helt ny spelartrupp, dit Steve Bruce redan har värvat spelare och där han redan släppt spelare han inte ville ha kvar, det vill säga utformad utifrån Bruces fotbollsidé, och försöka drilla in sin taktik och bygga en beständig relation med och förtroende från en spretig grupp spelare.

ANNONS

Risken är naturligtvis att många av de manageralternativ som Sheffield Wednesday nu överväger, oavsett om de kommer från Football League eller om det är någon kontinental manager som flera andra klubbar har valt, kommer att titta på spelartruppen, titta på de yttre förutsättningarna och komma fram till att detta är fel tillfälle för dem att tacka ja till Sheffield Wednesday.

Möjligen är detta att måla fan på väggen en aning. Det är en mycket lång säsong i Football League och som vi har sett de senaste åren är det fullt möjligt för en klubb med ambition att ha en rätt lång startsträcka och ändå kunna konkurrera i toppen av tabellen till sist. Sheffield Wednesday måste inte vara i fullt fräs redan när säsongen sparkar igång borta mot Reading den 3 augusti.

Nackdelen för Sheffield Wednesday är att istället för en lugn och stabil sommar och försäsong som de för ovanlighetens skull hade hoppats på så har de ännu en gång slängts in i en sommar och försäsong präglad av kaos. Men, som vi också har lärt oss i andra sammanhang, så erbjuder kaos också möjligheter, kaos är en stege som någon krasst beskrev saken utifrån sitt perspektiv.

ANNONS

Det slutade med att han fick halsen avskuren. Så illa behöver det inte gå för Sheffield Wednesday. De måste bara ta tillfället i akt och våga ta det lugnt när det nu stormar som mest, se hela brädet och se alla alternativ och inte låta sig stressas till att välja första och sällan bästa. Paradoxalt nog är det kanske just för att situationen är så akut och tiden så kort viktigare än vanligt att Sheffield Wednesday vågar vänta, vågar visa tålamod.

Sheffield Wednesdays säsong är inte förstörd på grund av Steve Bruces fulspel, tvärtom öppnas kanske möjligheter för dem som annars varit uteslutna. Vilket inte på något sätt betyder att Sheffield Wednesday därför har mindre anledning att vara pissed off på Steve Bruce. Han kan med rätta betraktas som en svikare i detta läge, men det tjänar ingenting till för Sheffield Wednesday att uggla över den saken.

ANNONS

Sheffield Wednesday måste titta framåt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Sebastien Haller, från Eintracht Frankfurt till West Ham. Anfallare som presterar i Bundesliga får väl sägas ha haft varierad framgång i Premier League genom åren, men Hallers målproduktion imponerar förvisso. West Hams snabba agerande kring Haller sedan det stod klart att Maxi Gomez gick annorstädes talar för att de är väl inlästa på honom. Återstår att se om Haller är spelaren att bryta West Hams långvariga och rätt mystiska anfallarförbannelse. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Spaningar i sommarsolen (2)

Peter Hyllman 2019-07-17 06:00

Vi fortsätter med samma upplägg som förra onsdagen, det vill säga med ett snabbt och rätt ytligt svep över det mesta och eventuellt bästa som hänt, gjorts eller sagts i engelsk fotboll de senaste dagarna.

Inte för att det just dessa dagar varit så värst mycket sommarsol att skryta med, men rubriken kan så klart läsas sarkastiskt likaväl som bokstavligt.

Tidig eftermiddag blir det att bänka sig framför skärmen och följa matchen mellan Man Utd och Leeds, en riktig klassiker naturligtvis, även om det bara är en träningsmatch, och även om de båda klubbarna möts alldeles för sällan nu för tiden.

Ska inte hymla med att jag verkligen hade föredragit om den här matchen hade spelats med Leeds som ett blivande Premier League-lag.

:::

David De Gea ska tydligen vara på väg att efter deras tour skriva på ett nytt kontrakt med Man Utd.

ANNONS

Hur länge har egentligen Man Utd varit ”hopeful De Gea will sign a new contract”? Måste snart vara en fråga om år. To be fair så den här gången lät det faktiskt lite mer skarpt än vad det har låtit hittills.

:::

Ravel Morrison. Från flopp i Östersunds FK och Allsvenskan till att gå in i Premier League för Sheffield United. Minst sagt oväntat, ett kliv som nog inte varit möjligt om det inte varit just Ravel Morrison.

:::

Rykten om rapporter om Lyons manager Bruno Génésio till Newcastle.

Även om det känns väldigt långsökt att dessa rykten blir till verklighet, så hade det ju onekligen på alla sätt varit precis vad Steve Bruce i så fall förtjänade. Snacka om att bli lämnad hängande.

Mer troligt är så klart att Newcastle bara har fått igång några röksignaler för att försöka pressa Sheffield Wednesday att acceptera en lägre kompensation för Bruce.

ANNONS

:::

Påminnelse om kommande regeländringar i Premier League nästa säsong.

Gula och röda kort kommer kunna delas ut till managers, vilket väl ärligt talat känns som en rätt bra grej som kan börja komma till bukt med de värsta tendenserna.

Head-to-head kommer börja användas som ett sätt att skilja lag åt i tabellen, men bara efter målskillnad, antal gjorda mål och så vidare, så i praktiken kommer det så klart knappt få någon effekt alls.

Och så VAR naturligtvis. Vilket i och för sig utan att ha orkat sätta mig in i det lovas bli betydligt mer ”rimligt” använt än vad vi såg i dam-VM tidigare i somras.

:::

Hysteriska reaktioner och inte särskilt rationell kritik mot ägarna vare sig från Arsenals eller Man Utds supportergrupper den här sommaren, och det är ju svårt att skaka av sig känslan att kritiken är inte djupare än att den hade varit obefintlig bara det hade ”värvats häftigare”.

ANNONS

Arsenals ägare och ledning kan kritiseras för en hel del. Men Josh Kroenke har en mycket god poäng i att de har genomfört förändring, och vad de framför allt behöver nu är att få strukturen att sätta sig och stabilitet, inte ännu mer förändring med oklart syfte och mål.

Precis som det naturligtvis är alldeles för tidigt att vara alltför kritisk angående Unai Emerys arbete som manager.

:::

Atlético Madrid var kanske inte den helt väntade klubbadressen för Tottenhams Kieran Trippier. Kul att han tar chansen. Återstår att se om han får chansen.

:::

Ännu har jag inte sett något av den där ”hänsynslösheten” Ole-Gunnar Solskjaer skulle visa upp den här sommaren vad gäller utrensning av spelartruppen. Å andra sidan kan i och för sig spelare säljas hela augusti ut.

Paul Pogba blir kvar i alla fall. Återstår väl att se om det blir bra eller anus.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Ravel Morrison, från Östersunds FK till Sheffield United. Kopplingen till Östersunds FK är väl minst sagt välvillig egentligen, det blev liksom aldrig riktigt något av för Morrison i den jämtländska klubben. Vilket väl knappast är att betrakta som något positivt tecken vad gäller Morrisons chanser att göra någon lycklig i Sheffield United. Men Chris Wilder måste ha sett något han gillade, och tycker kanske med rätta att det är väl värt chansen eller risken, vad man nu ser det som. Ser inget fel med det resonemanget, men har svårt att tro att Morrison kommer göra något avtryck. Godkänd – (++)

Björn Engels, från Stade Reims till Aston Villa. Möjligen har Aston Villa fått negativa besked från Man Utd om möjligheterna att låna Axel Tuanzebe, vilket i så fall skulle kunna motivera dem att investera i 24-årige mittbacken Engels, vars namn jag nog mest egentligen associerar till rätt knöliga filosofiska teorier. Ska alltså inte påstå att jag vet så mycket om Engels, utan kan mest konstatera att han har spelat i belgiska u-landslag, för Olympiakos och nu alltså i Frankrike. Okej, eller ett fynd, tror det första. Godkänd – (++)

ANNONS

Sam Byram, från West Ham till Norwich. Det ville sig aldrig riktigt i West Ham för högerbacken Byram som efter tre säsonger där, varav den senaste i Nottingham Forest på lån, istället tar sitt pick och pack och drar till Norwich. Rätt nivå och rätt potential för Norwich, även om det inte känns som en position på vilken Norwich riktigt behöver förstärka, om det nu inte är så att de ser en försäljning av Max Aarons framför sig, en spelare som bland annat länge varit på Tottenhams radar. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Pengar och prestige får fram det fula i den engelska fotbollen

Peter Hyllman 2019-07-16 06:00

Lojalitet är ett begrepp som är ofta använt inom fotbollen. Framför allt handlar det kanske om supportrar som förväntar sig lojalitet från spelare, från managers och i vissa fall till och med från ägare med den egna klubben. Andra gånger är det just spelare, managers och i vissa fall ägare som uttrycker sig i termer av lojalitet med klubben för att på så vis sälja in sig själva till supportrarna.

Men lojalitet är samtidigt ett svårt begrepp. Inte minst svårt eftersom relationen till klubben är så annorlunda för dessa olika grupper. För supportrarna är relationen totalt genuin, långsiktig för att inte säga evig, man skulle nästan kunna säga ideell. Men för spelare, för managers och för ägare är relationen mycket mer professionell, deras relation till klubben definieras utifrån någon form av anställning, karriärsval eller vinstintresse.

Ofta leder detta till någon form av dissonans. Många gånger kräver supportrar lojalitet utav spelare, managers och i vissa fall från ägare fast de gör det utifrån för dessa grupper orimliga förväntningar. En spelare eller en manager kan inte gärna förväntas vara evigt trogen en enda klubb när hans hela karriär och ekonomiska framtid kan stå på spel. En ägare måste fatta ekonomiskt och sportsligt ansvarsfulla beslut om klubbens framtid.

ANNONS

Där finns så klart även ett problem med asymmetrisk lojalitet. Supportrar är naturligtvis väldigt snabba på att kräva lojalitet av spelare och managers, och vädrar sitt mycket tydliga missnöje så fort denna lojalitet inte visas. Samtidigt är supportrar långt ifrån alltid pigga på att visa lojalitet med spelare eller managers så fort dessa inte presterar riktigt som de hade hoppats, eller när resultaten av någon anledning går dem emot.

Vi hittar samma typ av asymmetri mellan klubb och spelare. Spelare förväntas alltså vara lojala med klubben men riktigt samma vikt läggs sällan vid att klubben också ska vara lojal med spelaren. Exemplen är rätt många där klubbar har behandlat spelare dåligt, brutit ingångna överenskommelser och sett dem som föga mer än handelsvaror och kostnadsposter. Utifrån detta är det inte konstigt att spelare först ser till sig själva.

ANNONS

Lojalitet känns som en rätt aktuell fråga i den engelska fotbollen för närvarande. Steve Bruce har exempelvis rivit upp heta känslor genom att enligt uppgift ha avgått från Sheffield Wednesday under gårdagen för att på så vis forcera fram en övergång för honom till Newcastle. Ännu så länge rapporteras de båda klubbarna fortfarande förhandla om vilken kompensation Newcastle måste betala.

Vad jag anser om Newcastles anställning av Steve Bruce framförde jag i denna blogg från förra veckan där jag brutalt påstod att allt annat än nedflyttning vore ren jackpot för Newcastle den här säsongen.

Man kan säga att Steve Bruce knappast framstår i det bästa av ljus, synnerligen inte för Sheffield Wednesdays supportrar. Och här får man kanske ändå säga att kritiken om just bristande lojalitet känns berättigad. Det är mindre än en halv säsong sedan Bruce kom till Sheffield Wednesday, där han fått ett mycket bra bemötande. Att så snart hoppa över till en annan båt känns som att han själv inte gick in i jobbet med de bästa av intentioner.

ANNONS

Inte blir det väl kanske bättre av att Steve Bruce samtidigt gärna framställer sig själv som en hedersknyffel, men sedan agerar på just det här viset. Ena dagen säger han att det är upp till klubbarna att komma överens bara för att några timmar senare lämna in sin avskedsansökan. Handling matchar helt enkelt inte ord. Lägg därtill att det inte är första gången Steve Bruce gör på detta sätt, han har förut gjort det i Crystal Palace.

En spelare som samtidigt kommit på kant med tillvaron är Arsenals Laurent Koscielny, som valt att strejka från Arsenals försäsongsträning och tour för att på så sätt tvinga fram en försäljning av honom till Bordeaux. Detta att spelare strejkar för att forcera fram något på marknaden verkar vara på modet denna sommar, och kanske tyckte t ex Arsenal att Man Utd minsann inte skulle få ha allt det roliga för sig själva.

ANNONS

Till en början går det att ha viss sympati med Laurent Koscielny, han har trots allt spelat nästan tio år för Arsenal och det kan så klart göras ett case för att Arsenal borde visa storsinthet och låta honom flytta hem till Frankrike för att avsluta karriären. Samtidigt är det så klart oacceptabelt av Koscielny som Arsenals lagkapten att agera på detta sätt, som ju är allt annat än professionellt.

Man anar ju också en bockfot. Risken är självfallet att köpande klubbar börjar uppmana spelare att strejka och strula på annat sätt som en medveten taktik för att hålla nere köpesumman, och utifrån den aspekten gör så klart Arsenal klokt i att stå emot. Laurent Koscielny känns knappast oskyldig han heller, då han helt säkert kommer förhandla till sig en andel av den lägre köpesumman i form av högre lön åt sig själv.

ANNONS

Och då kan man så klart tycka att gränsen är passerad för vad som ändå kan betraktas som rimligt och förståeligt agerande från en spelare. Att sätta sina egna intressen först och främst är en sak, att medvetet manipulera och agera i strid med god sed och mot såväl anda som innehåll i ingångna avtal är en helt annan, i synnerhet när det sker utan att i det här fallet Arsenal själva skulle ha agerat nesligt mot honom.

Steve Bruce och Laurent Koscielny är bara två delar av en helhet där det känns som om just denna sommar har blivit ett tydligt skådespel av liknande konflikter och såpabetonad dramatik. Möjligen är det en funktion av de allt större pengarna inom fotbollen som helhet och i Premier League i synnerhet. Det har sagts under årtionden att lojaliteten är död inom den globala och den engelska fotbollen.

ANNONS

Men uppenbarligen är det ändå fortfarande möjligt att bli en smula förvånad. Så helt stendött kan lojaliteten som begrepp ändå inte vara.

:::

TRANSFERKOLLEN

Fabian Delph, från Man City till Everton. Hur annorlunda och hur mycket bättre hade vi värderat Fabian Delphs karriär om han stannat kvar i Aston Villa eller gått till en klubb som Everton redan från start där han förmodligen hörde hemma och där han verkligen kunnat växa till något mer än rollspelare eller utfyllnadsspelare? Det får vi aldrig veta, men nu är han i Everton hur som helst, och faktiskt bara 29 år ännu så det är en värvning som nog kan visa sig bättre för Everton än vad min spontana känsla sade mig. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Premier League-erans fem bästa mittbacksvärvningar

Peter Hyllman 2019-07-15 06:00

Jahapp, så får jag än en gång för mig att göra en lista som håller sig inom den helt och hållet konstgjorda tidszonen av Premier League, det vill säga från och med 1992 fram till dessa dagar. Något som har rent praktiska skäl, det reducerar helt enkelt ned behovet av research till något mer hanterligt, men riskerar så klart få kommentarsfältets värsta nördar att fundera på sådana extremt viktiga saker som t ex om detta fortfarande går att beskriva som en enda era, eller om det är två eller tre eror till priset av en.

Nu gör jag mig kanske lustig, men det är i och för sig inga helt dumma funderingar. Man kan till exempel med mycket goda skäl säga att Premier League var en sak innan Roman Abramovich kom till Chelsea och en helt annan sak därefter. Möjligen går det att hitta andra stora vattendelare om man så vill. Jag vare sig vill eller kan. Hur som helst tänkte jag alltså ägna denna måndagslista åt det inte helt inaktuella ämnet av Premier League-erans fem bästa mittbacksvärvningar.

Man Utd rapporterades under gårdagen ha kommit överens med Leicester om att värva Harry Maguire för den ögonblödande summan om £80m om man ska välja det ena sättet att referera summor, eller om £60m plus £20m i bonusklausuler om man ska välja det andra sättet. Det kan så klart tyckas spela viss roll därför att om man väljer att räkna på det första sättet så har Man Utd därmed värvat världens genom tiderna dyraste mittback, och detta skulle då alltså vara Harry Maguire.

ANNONS

Redan för ganska exakt ett år sedan skrev jag om Harry Maguire till Man Utd, med lite olika perspektiv både på värvningen som sådan och på den allmänna och kanske något stereotypa bilden av engelska mittbackar, en bild som naturligtvis dök upp som ett brev på posten i kommentarsfältet även igår.

Nu går det väl knappast att beskriva Harry Maguire som något annat än en bra värvning, även om jag är säker på att vissa kommer göra sitt allra bästa, och även om det för den sakens skull inte är någon garanti för att han kommer lyckas i och med Man Utd. Men när man betalar £60-80m för en mittback, som resonemanget brukar förenklas å det grövsta, så vill man så klart att det ska vara en fantastisk värvning och en given succé. Men hur nära en plats på en sådan här lista skulle egentligen denna värvning komma?!

ANNONS

Retorisk fråga möjligen. Nu ska det sägas att när jag bedömer om i det här fallet en mittbacksvärvning har varit bra så är det inte enbart en fråga om kvantitet och kvalitet per krona. En mittbacksvärvning som har kostat för sin tid väldiga pengar kan absolut ta sig in på den här listan, bara spelaren gav laget något väldigt värdefullt och viktigt under den tid han befann sig i klubben. Vad man kan säga om detta är att Harry Maguire i alla fall inte vore diskvalificerad på förhand.

(5) Virgil Van Dijk, Liverpool

Inte omöjligt att detta är en mittbacksvärvning som kommer befinna sig högre upp på listan om några år, liksom exempelvis Man Citys värvningar av John Stones eller Aymeric Laporte kan komma att göra. Men här och nu fick jag faktiskt kämpa lite för att till sist ta med Van Dijk på listan, inte på grund av priset utan eftersom han helt enkelt har varit så kort tid i Liverpool. Å andra sidan finns väl just inget som tyder på att han kommer lämna inom någon snar framtid. Kvaliteten på spelare kan knappast betvivlas, lika lite som hans betydelse för laget både som spelare och som ledare. Mycket tack vare den värvningen har Liverpool tagit klivet att konkurrera om och vinna de största titlarna i England och i Europa.

ANNONS

(4) Vincent Kompany, Man City

Alla visste nog att Kompany var en av de kommande stora mittbackarna när Man City värvade honom för elva år sedan. Få kunde nog faktiskt ha vetat att Kompany under dessa elva år skulle bli så väldigt bra och så väldigt betydelsefull för Man Citys framgång och utveckling som han faktiskt har varit. Hans väldigt konkreta betydelse har vi kunnat se i flera avgörande moment i titelstrider genom åren, inte minst för bara några månader sedan. Hur bra och betydelsefull han faktiskt har varit, därtill värvad för en relativ spottstyver innan oljan börjat pumpa på allvar för Man City, märks kanske av att när han nu lämnar Man City 33 år gammal så lämnar han ändå ett hål efter sig i Man Citys backlinje som inte är alldeles självklart att de kommer lyckas fylla på ett bra sätt.

ANNONS

(3) Rio Ferdinand, Man Utd

Värvad för groteska pengar på den tiden som cirka £30m för en mittback faktiskt ansågs som groteska pengar snarare än kaffepengar som idag. En summa som alltid anfördes av inte minst förbittrade Liverpoolsupportrar om hur orättvist livet var att Man Utd hade så väldigt mycket mer pengar. Vissa saker förblir sig så att säga lika. Man Utds supportrar kom med den självklara invändningen, att givet den kvalitet man fick av Ferdinand över så lång tid så var det i själva verket ett rent fynd. Ferdinand var ledaren och generalen i Man Utds backlinje, spelintelligent, skicklig med bollen och betydligt mer mångsidig än den klassiska stereotypen av engelska mittbackar. På så vis kanske inte alldeles olik en viss Harry Maguire.

(2) Sol Campbell, Arsenal

Nu kan det inte på något sätt ifrågasättas vilken väldigt skicklig mittback Campbell faktiskt var, men kanske är detta ändå den värvning på listan som tydligast av dem alla är där just som värvning mer än som spelare. För kanske räcker det med att konstatera att Campbell alltså kom till Arsenal som fri transfer, dessutom från Tottenham bara för att göra dealen ännu sötare för Arsenals supportrar, även om det helt säkert inte är något som roar Tottenhams supportrar. Som fri transfer fick Arsenal alltså en mittback i världsklass, som utgjorde grundbulten i deras mest hyllade och omtalade fotbollslag någonsin, om än kanske inte nödvändigtvis det allra bästa. Och Arsene Wenger slapp tänka på försvarsspelet utan konsekvenser i ytterligare fem år innan verkligheten hann ikapp honom.

ANNONS

(1)     Nemanja Vidic, Man Utd

Värvad för £6m från Spartak Moskva. Egentligen räcker det kanske att säga det och sedan överlämna fallet till juryn. För den skitsumman fick Man Utd vad som arguably har varit den bästa mittbacken av dem alla under Premier League-eran, ena halvan av erans allra bästa mittbackspar, hörnstenen under Man Utds bästa och mest dominanta period som fotbollslag i England och i Europa. Fantastisk och kompromisslös mittback som gjord att älskas av supportrarna och fruktas av motståndarna. Liverpools supportrar kommer helt säkert säga något om Fernando Torres, men det är väl sådant man måste unna dem.

Bubblare:

Marcel Desailly, Chelsea
Ricardo Carvalho, Chelsea
Jaap Stam, Man Utd
Sami Hyypiä, Liverpool

Peter Hyllman

Tottenham värvar sin första superstar i Tanguy Ndombele

Peter Hyllman 2019-07-13 06:00

Det var en värvning som på en och samma gång till synes löste lagets kanske största problem eller brist, besvarade motiverade frågor om klubbens finansiella styrka, höjde lagets nivå och kvalitet på planen samt bevisade klubbens förhöjda status även utanför planen. På så sätt är det en värvning som har beskrivits som och mycket väl också kan beskrivas som en av de viktigaste värvningarna i Premier League på många år.

Tottenhams £55m-värvning av Tanguy Ndombele tickade med andra ord för i princip varenda box som brukar placeras framför en påstått utmärkt värvning. Det finns många värvningar som tickar för några av dessa boxar, men till sist rätt få värvningar som lyckas ticka för alla. Det är utan någon som helst tvekan Premier Leagues största och bästa värvning hittills den här sommaren, och det är Tottenham som gjort den.

Tottenham var naturligtvis tvingade att värva och för all del också värva stort. Deras lag har börjat se oroväckande tunt ut framför allt det senaste året med spelare som blivit äldre, spelare som tappat stinget och spelare som lämnat klubben. Mauricio Pochettino var tydlig med att Tottenham behövde vara ”modiga” den här sommaren, och det är inte svårt att tänka sig att även Tottenhams bästa och viktigaste spelare tänkte detsamma.

ANNONS

Samtidigt var det många som med all rätt ifrågasatte Tottenhams vilja eller möjligen även förmåga att vara ”modiga”. Dels på grund av flera års erfarenhet av Daniel Levys mycket försiktiga och stundtals dumsnåla attityd vad gäller spelarinvesteringar. Dels på grund av Tottenhams nya arena byggd till ett värde över £1,000m och som belastat Tottenham med en skuldbörda om nästan £600m.

Många såg Arsenal som ett varnande exempel på vad ett arenabygge kan betyda för en klubbs ambition och förmåga på transfermarknaden. Men Arsenals situation berodde så klart på många faktorer av vilka arenabygget bara var en enda. Arsenal hade kunnat välja en annan approach efter sitt arenabygge än den de ändå valde, och inget sade i själva verket att Tottenham var piskade att arbeta och agera precis som dem.

Nu ska inte köpet av Tanguy Ndombele nödvändigtvis förstås som början på något utav en köpfest för Tottenham. Även om Tottenham för övrigt även värvat Jack Clarke från Leeds, och lånat tillbaka honom för säsongen. Fler spelare är helt säkert också på väg in till Tottenham. Men Tottenham kommer också hämta hem en hel del av pengarna för dessa köp från försäljning av andra spelare, som Christian Eriksen, Kieran Trippier m fl.

ANNONS

Vilket förvisso inte ska förstås som att dessa spelare nödvändigtvis säljs för att finansiera köpet av t ex Tanguy Ndombele. Christian Eriksen, Kieran Trippier, Toby Alderweireld är spelare som av olika skäl med största sannolikhet hade sålts ändå, som ett led i vad som måste beskrivas som en helt naturlig omsättning av spelare för vilken som helst klubb. Post hoc ergo propter hoc, att b händer efter a betyder inte att b måste bero på a.

Christian Eriksen började själv prata om en ny utmaning redan efter Champions League-finalen och detta är alltså ingenting som har med Tanguy Ndombele att göra. Nu börjar det även se ut som om ingen försäljning faktiskt blir av. Toby Alderweireld har haft ena benet på väg ut från Tottenham i minst ett år redan. Kieran Trippier har en väldigt svår säsong bakom sig och har väl ärligt talat börjat tappa Pochettinos förtroende.

ANNONS

Värvningen av Tanguy Ndombele kan bara bedömas för vad den är. Det är en värvning som borde övertyga Mauricio Pochettino om att Tottenham faktiskt delar hans eget mod och ambition. Det är en värvning som borde övertyga viktiga spelare som Harry Kane, Dele Alli, Jan Vertonghen med flera att Tottenham satsar. Det är en värvning som nog kan få Christian Eriksen att fortsätta se Tottenham som en spännande utmaning de med.

Framför allt är så klart Tanguy Ndombele en väldigt bra värvning. Vilket ska förstås i första hand som en bra spelare naturligtvis, men en bra värvning eftersom det samtidigt är precis den typ av spelare som Tottenham faktiskt också behöver. Jag var övertygad att detta var en spelare som om han kom till England skulle nypas av Man City eller möjligen Liverpool. Det är definitivt en spelare Man Utd borde ha försökt nypa.

ANNONS

Tanguy Ndombeles insatser i Champions League för Lyon förra säsongen, inte minst mot Man City för övrigt, visar att det är en spelare av världskaliber, och en spelare som inte på något sätt räds att möta bästa möjliga engelska motstånd. Det är arguably första gången i Tottenhams moderna historia de värvar en världsspelare av det slaget, en spelare som alla övriga engelska superklubbar samtidigt också håller ögonen på.

Tottenham har sällan haft styrkan, stålarna eller statusen att faktiskt kunna göra den typen av värvningar. Det kan så klart delvis bero på att övriga klubbar helt enkelt vilade på hanen en aning för länge eller prioriterade andra positioner eller spelare, i vilket fall som helst har nu Tottenham under flera år byggt upp styrkan, med TV-avtal och tack vare sin nya arena har de stålarna, och genom Champions League-finalen fick de statusen.

ANNONS

Det gäller att smida medans järnet är varmt som uttrycket går, och med Tanguy Ndombele har Tottenham onekligen gjort just det. Om Tottenham ska kunna fortsätta utmana i den absoluta toppen av engelsk och europeisk fotboll, som de nu har gjort flera år i rad, så kräver det att de gör det mesta av de förutsättningar och möjligheter som står dem till buds. Vilket ser ut t ex just så här, att värva Tanguy Ndombele.

Ndombele framstår i allt väsentligt som den komplette allround-mittfältaren, fastän han som 22-åring ändå måste ha mycket utveckling kvar i sig. Han är defensivt positionssäker med en fin förmåga att läsa spelet och bryta motståndarnas anfall, samtidigt som han är anmärkningsvärt skicklig på att föra spelet framåt, både med ett konstruktivt och varierat passningsspel och genom egna löpningar framåt i planen.

ANNONS

Mike Goodman på StatsBomb ger oss en utförlig och ärligt talat rätt glödande statistisk breakdown av Tanguy Ndombeles färdigheter i både absoluta och relativa termer, vilket tveklöst bekräftar bilden man fått av att se honom spela.

Slutsatsen känns tämligen given, precis så som Goodman också inledningsvis beskriver det, nämligen att Tottenham har värvat sin allra första superstar i Tanguy Ndombele. Vad man möjligen frågar sig just nu är om de även därmed har värvat sin sista.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ezri Konsa, från Brentford till Aston Villa. Värvades till Brentford för ganska exakt ett år sedan av just Dean Smith, som nu alltså plockar med sig honom till Aston Villa. Vilket i alla fall visar att Smith tror väldigt mycket på den unge, engelska mittbackstalangen som har varit ordinarie i Brentford under den gångna säsongen, och presterat bra också i de engelska ungdomslandslagen. Bra och smart värvning. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Callum Robinson, från Preston till Sheffield United. Robinson har öst in mål för Preston North End de senaste åren och varit en starkt bidragande faktor till att Preston ofta lyckats utmana oväntat högt upp i tabellen. Sheffield United fortsätter en strategi uppenbart formad kring att förstärka med den bästa talangen från Football League, och sätter här ännu ett transferrekord görandes just detta. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Liverpools nästa utmaning kräver ett annat sätt att tänka

Peter Hyllman 2019-07-12 06:00

En av Daniel Storey producerad krönika i Liverpool Echo under gårdagen lyckades formulera och sammanfatta Liverpools nästa utmaning på följande sätt: ”Att bevara Liverpool framgångsrikt samtidigt som de skapar en väg in i a-laget för klubbens alla unga spelare.” En rätt god sammanfattning, även om den kanske riskerar att placera kärran framför hästen, då nästa utmaning ändå rimligtvis måste vara att faktiskt vinna ligan.

Förra säsongen var ändå en stor framgång för Liverpool. De vann Champions League samtidigt som de var svindlande nära att också vinna ligan. Men ingen engelsk klubb över en viss storlek kan likt exempelvis Real Madrid i Spanien kalla en säsong för en okvalificerad framgång utan att faktiskt vinna ligan, även om de faktiskt lyckas vinna Champions League. Vilket så klart ej betyder att säsongen därför måste vara dålig.

De Liverpoolsupportrar som möjligen känner för att protestera mot den saken gör kanske klokt att komma ihåg två saker. För det första hur många av dem som under och i början av det problematiska gruppspelet höll med Gary Neville om att Liverpool borde strunta i Champions League. För det andra hur många av dem som under säsongen var väldigt tydliga med hur mycket hellre de vann ligan än Champions League.

ANNONS

Och om någon hypotetiskt hade kunnat erbjuda Liverpools supportrar nu att byta ut den där Champions League-titeln mot att ha vunnit ligan istället så är jag tämligen övertygad om att beslutet hade varit minst sagt självklart.

Nu tror jag inte att detta egentligen är särskilt kontroversiella tankegångar heller i det rödaste av Liverpoolland. Där verkar finnas en kollektiv uppfattning att Liverpool behöver förstärka spelartruppen inför kommande säsong, eftersom man anser sig behöva bli bättre, eftersom vad det rimliga målet trots allt måste vara är att faktiskt vinna ligan denna säsong, fastän man var så nära förra säsongen.

Men med den uppfattningen följer också en del frustration då Liverpool ännu inte till synes vidtagit några konkreta åtgärder för att faktiskt förstärka spelartruppen, och heller inte ser ut att vara särskilt nära att göra det. Det vill säga genom att värva spelare, vilket är det sätt alla numer är pavlovskt intränade som det enda sättet på vilket en spelartrupp kan förstärkas. Men nästa utmaning kan faktiskt kräva ett annat sätt att tänka.

ANNONS

Visst är det också utifrån det perspektivet man kan se Daniel Storeys krönika i Liverpool Echo, förmodligen det närmaste engelsk fotboll kommer ett rent klubbmagasin likt vad man har i Spanien. Det är att betrakta som en sorts utbildningsinsats för Liverpools alla supportrar, ett sätt att förankra Liverpools påstådda nya policy, förankra idén att lyfta upp unga spelare är ett bättre sätt att tänka än att värva nya spelare.

Och min spontana tanke är nog att detta är korrekt, att det är ett bättre sätt att tänka. I alla fall i den omfattningen att lyfta upp unga spelare är vad Liverpool behöver göra först, för att därefter inventera om och i så fall vad de faktiskt behöver värva. Denna tanke har sin grund i två huvudsakliga beståndsdelar. Dels att Liverpool redan har en bra och nära nog komplett spelartrupp. Dels att Liverpool har flera väldigt talangfulla unga spelare.

ANNONS

Ett. Gå igenom Liverpools spelartrupp spelare för spelare, position för position, och lagdel för lagdel, och det är svårt att se hur Liverpool egentligen ska kunna förstärka laget, åtminstone till spetskvalitet, och sett till för Liverpool realistiska värvningar. Visst skulle Leo Messi göra Liverpool bättre men av flera skäl kan inte Liverpool värva honom, eller spelare av liknande kaliber, status och lön.

Mittförsvaret är här ett möjligt undantag. Vad Liverpool kan göra för att förstärka laget och spelartruppen är istället att göra laget bredare, mer varierat, mer stryktåligt och mindre känsligt för att byta ut enskilda spelare i specifika matcher. Laget behöver alltså så att säga förstärkas ”underifrån” framför allt, och det är något som med sportslig, med ekonomisk och med kulturell fördel kan göras med klubbens unga spelare.

ANNONS

Två. Liverpool råkar nu ha många unga spelare redo att ta det klivet, många av dem såg vi igår kväll när Liverpool träningsmatchade mot Tranmere. De flesta av dem imponerade, även om det trots allt bara var försäsong och en träningsmatch, och av erfarenhet vet vi att då kan det vara lätt att imponera. Alla spelare som spelade mot Tranmere kommer alltså inte vara aktuella, men vissa borde trots allt vara det.

Harry Wilson framför allt som visade framfötterna igår mot Tranmere, men som också varit en tongivande spelare för Derby County förra säsongen. Rhian Brewster gjorde två mål mot Tranmere och gjorde sitt case för att fylla ut Liverpools anfallslinje. Som backup till Andy Robertson på vänsterbacken imponerade Yasser Larouci stort. Under andra halvlek visade Ben Woodburn att han måste vara värd att ge chansen.

ANNONS

Om inte dessa fyra spelare ges chansen i Liverpool under säsongen, vilket jag har sagt förut om åtminstone någon av dem, måste det betraktas inte bara som ett misslyckande utan som ett resursslöseri av Liverpool och Jürgen Klopp.

Att aktivt satsa på dessa unga spelare är inte enbart romantiskt utan också i högsta grad rationellt, något som är på kort och lång sikt till nytta för Liverpool, av flera skäl. Det tar itu med Liverpools behov av att bredda och förstärka sin spelartrupp. Det ger Liverpool en möjlighet att utvidga spelartruppen med spelare fostrade och utbildade i klubbens anda, och minskar risken att få in yttre, störande element.

Den andra punkten kan vara särskilt viktig för Liverpool och för Jürgen Klopp som just identifierat lagandan och sammanhållningen som en av deras främsta styrkor. Att värva in spelare som inte är tänkta som ordinarie spelare kan vara riskfyllt utifrån det specifika perspektivet. Det måste också ses som viktigt för att behålla trovärdigheten i Klopps prat om en ”pathway” till a-laget. Och gör man det inte nu, gör man det nog aldrig!

ANNONS

Strategiskt fyller detta också en funktion. Liverpool befinner sig nu återigen i en position av styrka, de är av engelsk fotbolls och världens bästa och mest framåtsträvande klubbar och måste utnyttja detta tillfälle att göra sig till en go to-klubb för de mest lovande unga spelarna i England och i världen. Detta arbete underlättas självfallet om Liverpool på ett trovärdigt sätt kan visa att där finns goda möjligheter att slå sig upp i a-laget.

Detta kommer förmodligen inte lugna de som är helt och fullt inpluggade på värvningar som den enda barometern på utveckling. Att ta upp unga spelare är enligt deras sätt att tänka ofta något man ska göra utöver att också värva spelare, en ekvation som ganska ofta visar sig svår eller omöjlig att faktiskt få ihop. Dessa ångestsvettas över tanken att behöva spela Community Shield, UEFA Super Cup och FIFA:s klubb-VM utan att värva.

ANNONS

Detta fastän unga spelare som Harry Wilson, Yasser Larouci, Ben Woodburn och Rhian Brewster, tillsammans med från skador återvändande spelare som Adam Lallana och Alex Oxlade-Chamberlain, mycket väl kan vara en fullgod lösning på just de problem eller brister som de menar att värvningar är tänkta att åtgärda. Dessutom med fördelar som värvningar aldrig riktigt kan uppnå.

Men det kräver ett annat sätt att tänka, och att faktiskt våga tänka på ett annat sätt. Att döma av Daniel Storeys krönika i Liverpool Echo är det nu så som Liverpool faktiskt tänker, och som de hoppas att även supportrarna ska kunna börja tänka.

Peter Hyllman

Allt annat än nedflyttning vore ren jackpot för Newcastle

Peter Hyllman 2019-07-11 06:00

Först inleds sommaren med omfattande och utförliga rykten om att Newcastle ska vara på väg att köpas av Dubai-shejk, något som får Newcastles supportrar att jubla av glädje och lycka, eftersom så illa ställt är det för dem under nuvarande ägarskap. Men glädjen förbyttes rätt snabbt i besvikelse när det rätt omgående visade sig att uppköpsryktena saknade substans, oklart för vilken gång i ordningen.

Sedan kom nästa smäll när Rafa Benitez vägrade att skriva på ett nytt kontrakt och alltså lämnade Newcastle. Enligt Benitez själv eftersom klubben helt enkelt inte matchade hans ambitionsnivå samt där inte längre fanns något förtroende mellan honom och klubbens ägare och ledning. Vilket nog stämmer alldeles utmärkt, även om det förmodligen inte heller skadade att en klubb i Kina erbjöd honom £12m om året att bli deras manager.

Sist i denna skitstorm visade det sig att Newcastle blev av inte bara med sin manager utan även med sin förmodligen bästa och viktigaste spelare de senaste säsongerna, detta sedan Ayoze Perez flyttat till Leicester av alla klubbar för £30m. Knappast en klubb som Newcastle skulle kunna tolerera att förlora sina bästa spelare till, om någon sådan klubb alls finns, men Mike Ashley blev så klart £30m rikare.

ANNONS

Där befann sig alltså Newcastle när kalendern slog över till början av juli, endast någon futtig månad innan säsongen drar igång i skarpt läge. Utan manager, sin bästa spelare fattigare, en alltjämt oklar ägarsituation, en spelartrupp som knappast kan vara vid bästa mod av utvecklingen, och en supporterskara vars kanske enda orsak till optimism försvann med Rafa Benitez i total revolt i bästa fall, total likgiltighet i värsta fall.

Utifrån den utgångspunkten är det omöjligt att säga något annat än att allt annat än nedflyttning kommande säsong för Newcastle måste betraktas som något utav en fullständig jackpot.

Att det ska behöva vara på det sättet är så klart tragiskt för en klubb av Newcastles storlek och med Newcastles kapacitet och potential. Men det är naturligtvis den mycket konkreta effekten av tolv år av Mike Ashleys inkompetenta och skadliga ägande, där Newcastle redan har åkt ur Premier League två gånger på tio år. Om eller när Newcastle åker ur Premier League en tredje gång kan det mycket väl också vara sista gången.

ANNONS

Situationen, liksom uppfattningen om och upplevelsen av situationen, skapar ett dåligt hamsterhjul av negativism, en negativ spiral, där råttorna flyr det sjunkande skeppet och folk utifrån helst av allt distanserar sig från det. Något generellt naturligtvis, vi ser det på alla nivåer, exempelvis med Man Utd för närvarande, men problemet är både akut och betydligt mer allvarligt för Newcastle.

Newcastle har naturligtvis ingen aning om vem de ska anställa istället för Rafa Benitez, detta trots att de rimligtvis haft rätt lång tid på sig att förutse detta scenario. De många och väldigt olika namn som snurrar runt klubben för närvarande, och som bedöms ha tilldragit sig klubbens intresse, visar just på en klubb som arbetar i blindo utan någon plan, och som skjuter med hagelbössa i förhoppningen om att i alla fall träffa något.

ANNONS

Hittills har det däremot bara blivit bom. Unga eller åtminstone nya managernamn, möjligen såg Newcastle och Mike Ashley på Man Utd och Chelsea och trodde sig få en idé, såsom Steven Gerrard och Patrick Vieira har båda kopplats till Newcastle, men båda har också tydligt markerat att de inte har något intresse för jobbet. Vilket självfallet är både talande och olycksbådande för Newcastle i sig.

Budskapet detta sänder är att Newcastle helt enkelt inte för stunden är en klubb som en ung, ambitiös manager vill ta över. Antingen på grund av klubbens svaga organisation och medföljande strukturella problem. Eller för att man inte vill ta risken att förknippas med det närmast ofrånkomliga fiasko som väntar. Hade Newcastle varit en frisk klubb så får man svårt att övertyga mig om att Steven Gerrard hade tackat nej.

ANNONS

Men det är självfallet värre än så.

Det rapporteras att Newcastle redan förra veckan frågade Sam Allardyce om han ville ta över klubben (igen), men att också Sam Allardyce tackade nej. Dels är det naturligtvis en ännu tydligare signal om vart Newcastle är på väg att Allardyce tackar nej, även om hans historik i klubben kan spela roll. Dels säger det något både om klubbens desperation och nollkoll på opinionen att de alls frågar en manager som Allardyce.

Inte för att detta på något sätt verkar avskräcka Newcastle, och det är klart, de behöver trots allt en manager. Nästa gamle manageruv till rakning verkar allt mer luta åt att bli Steve Bruce, en manager som väl ärligt talat kämpar för sin relevans redan i Football League för närvarande, och har gjort det än hellre och desto längre när det kommer till Premier League. Knappast en anställning som skulle vinna över supportrarna.

ANNONS

Man måste så klart fråga sig vad Steve Bruce egentligen har att vinna på att lämna Sheffield Wednesday för Newcastle. Visst, det är en klubb i Premier League, hans enda och helt säkert sista chans på ett sådant jobb. Men han skulle alltså lämna en klubb där supportrarna ogillade hans företrädare och uppskattar honom, för en klubb där dess supportrar älskade hans företrädare men aldrig kommer kunna uppskatta honom.

En mer eller mindre omöjlig situation att sätta sig i kan man tycka. Förvisso har Steve Bruce gjort bra managerjobb i Premier League förut, med både Birmingham och Wigan exempelvis. Men det var i något av en annan tid, en tid som fotbollens utveckling i ligan har blåst bort med vinden, och i klubbar med helt andra resultatmässiga och spelmässiga ambitioner än Newcastles supportrar.

ANNONS

Det vore en djupt icke-ambitiös anställning av Newcastle. En anställning som helt säkert kommer motiveras med Steve Bruces personliga bakgrund i Newcastle samt med att han kan hålla Newcastle kvar i Premier League. Vilket faller på två punkter. För det första att Newcastles supportrar inte ser att hålla sig kvar i Premier League som någon acceptabel ambition. För det andra att Bruces reaktiva fotboll tvärtom ökar risken att åka ur.

Men ingen manager som bättre svarar upp mot dessa båda punkter skulle som läget är nu vara intresserade av att komma till Newcastle. Newcastle hade en sådan manager i Rafa Benitez men lät honom rinna mellan fingrarna, och berättade på samma gång för världen att de är inte en klubb sådana managers ska vara intresserade av. Varje handling har en konsekvens, också för klubbar som Newcastle.

ANNONS

Konsekvensen ser med största sannolikhet ut att bli att Newcastle åker ur Premier League den här säsongen.

Peter Hyllman

Spaningar i sommarsolen (1)

Peter Hyllman 2019-07-10 06:00

Sommaren fortsätter, solen skiner… Nåja. Så värst bevänt är det kanske ännu inte med solen den här sommaren, även om den skiner och värmer en hel del, åtminstone betydligt bättre än vad jag ser att det klagas över på mitt Facebook-flöde. Men det är klart, om det är något svenskar gillar att klaga över mer än något annat här i världen, och då är vi nog ett folk som generellt gillar att klaga, så är det väl vädret.

Fotbollssommaren rullar väl knappast framåt i något större tempo den heller. Åtminstone händer det ännu inte så värst mycket, och det som händer exempelvis i transferväg lyckas väl inte precis hetsa upp någon. Dam-VM är över så nu kan alla manliga snowflakes andas ut ett tag. Copa America är som tur är över det också. Desto roligare är i så fall att ikväll startar kvartsfinalerna i Africa Cup of Nations.

Madagaskar!

Från min metaforiska viloplats i sommarsolen är det svårt att se några större, enskilda saker som för närvarande tornar upp sig på himlen. Däremot händer det lite smått och stundtals även gott lite här och där. Ingen riktigt stor gädda med andra ord, men ändå något utav ett stim av småfisk. Alltså kan det kanske vara en idé att då och då ta ett svep med håven för att fånga in vad det är som ändå händer.

ANNONS

Vilket jag därför gör här.

:::

Arsenal behöver desperat förstärka spelartruppen men verkar nu på en påstådd budget om £50m ha köpt två kids för nästan hela summan, varav den ena omedelbart ska lånas tillbaka till Saint-Etienne.

Nyheten att man är på väg att värva William Saliba från Saint-Etienne för nästan £30m får så klart Wilfried Zaha att låta betydligt billigare på en gång.

Möjligen har Arsenal avvaktat med sina affärer under transferfönstret för att vänta in Edu, som i dagarna har tillträtt posten som Arsenals nye technical director. Arsenal har hur som helst beskrivit honom som ”den sista och väldigt viktiga pusselbiten”.

Sådant där om sista pusselbitar har vi så klart hört förut och fått skäl att göra oss lustiga över, så upp till bevis för Arsenal!

Om inte annat så är ju Neymar tydligen till salu.

ANNONS

:::

Maxi Gomez påstås ha sagt sig föredra West Ham framför Valencia, vilket om det stämmer säger något mindre smickrande om Valencia, som ändå kan erbjuda Champions League-fotboll, och om La Liga under de två-tre storklubbarna.

Nu låter det ändå som att det trots allt blir Valencia för Maxi Gomez, sedan West Ham gått med på att betala spelarens utköpsklausul men inte kunnat komma överens med Valencia om hur betalningen ska struktureras.

Tillbaka till ritbordet för West Ham!

:::

Steve Bruce antas befinna sig på Newcastles shortlist. Som om inte sommaren var trist nog för Newcastles supportrar.

:::

Oroligt i Liverpoolland med anledning av få värvningar hittills. I praktiken inte en enda värvning om man inte ska räkna in holländska kids.

Inget märkligt med det i och för sig. Liverpool har en stark spelartrupp till att börja med och påstås arbeta efter en ny policy att försöka rekrytera spelare internt istället. Vilket låter rätt klokt, att åtminstone inventera vad man faktiskt har i de yngre leden innan man ger sig ut på marknaden.

ANNONS

Även om det inte är lika ångestdämpande för de egna supporterleden som värvningar.

:::

Man City fortsätter vittja övriga klubbars akademier, nu senast West Broms akademi för 16-årige Morgan Rogers, vilket har fått West Brom att argsint ifrågasätta vad det egentligen är för mening för dem att alls ha en akademi.

Tjäna pengar, finansiera verksamheten? Men det är förvisso sant att i det nya systemet som introducerades för cirka fem år sedan så får de mindre klubbarna både för lite skydd och för liten kompensation för att det ska vara helt optimalt.

:::

Man Utds problem med Paul Pogba fortsätter naturligtvis. Men allting är relativt. Jämfört med Neymar och Antoine Griezmann framstår han ju närmast som en korpojke och en mönstermedborgare.

:::

Vad har Willian gjort Chelseasupportrarna för ont?

:::

Både Celtic och Rangers går in i den första kvalomgången i Champions League respektive Europa League, båda lagen spelade och vann igår kväll. Minst sagt surt, och en smula tärande på stoltheten, för de skotska klubbarna att behöva börja så tidigt.

ANNONS

:::

En spelare under 23 år som påstår sig spela för en klubb i EFL Championship kommer inom de närmaste dagarna komma ut offentligt som gay, och skulle i så fall bli den förste aktive professionelle spelaren inom engelsk fotboll att komma ut.

Banbrytande, viktigt, men man undrar så klart hur det ska gå.

:::

Mesut Özil på lån till Fenerbahce?

Peter Hyllman

Leeds och Marcelo Bielsa anser sig inte längre behöva Pontus Jansson

Peter Hyllman 2019-07-09 06:00

Det är ganska exakt ett år sedan nu, kort efter att Marcelo Bielsa-bomben briserat över Football League och mitt under brinnande VM, som jag vädrade den preliminära och helt spontana tankegången att jag inte var säker på hur väl Pontus Jansson skulle komma att passa ihop med Bielsas spel och idéer om fotboll. Man kan väl rätt lugnt säga att det var ingen alldeles populär tankegång.

Många av Leeds supportrar ansåg mig snällt uttryckt mindre vetande och menade istället att Jansson skulle passa alldeles perfekt. Andra som kanske mer såg det som kritik mot en svensk spelare valde att försvara Jansson utifrån den utgångspunkten. Mest bisarrt blev det kanske ett drygt halvår senare när Jansson själv har hittat det då gamla twittret och, fastän han säger sig inte bry sig om vad jag tycker, ändå anser att jag borde beläggas med bloggförbud, återigen snällt uttryckt.

Ganska exakt ett år sedan denna tankegång står det nu alltså klart att Pontus Jansson lämnar Leeds. Han säljs för någonstans i krokarna av £5-6m till Brentford, en klubb i EFL Championship precis som Leeds. Dumt vore det väl kanske av mig att därför slå mig själv på bröstet sägandes ”vad var det jag sa?!”, det hela är förmodligen mer komplicerat än så, men kanske var ändå inte tankegången riktigt så obefogad som den framställdes.

ANNONS

Låt oss inte för den sakens skull revidera vad som hände under säsongen. Pontus Jansson spelade väldigt många matcher som mittback för Leeds, och han gjorde det för det allra mesta mycket bra. Jansson visade sig kunna fungera i Bielsas lag. Men han var heller inte ordinarie från början, verkade heller inte vara det mot slutet, och att han fick spela så mycket som han gjorde kan till viss del också bero på skador på andra spelare.

Och nu tar alltså Leeds och Pontus Jansson avsked av varandra. Det verkar råda något delade meningar om varför. Jansson själv säger i intervjuer med Aftonbladet att det mest av allt beror på Leeds ansträngningar att klara av det finansiella regelverket i Football League, men från Leeds kommer också röksignaler om bristande disciplin och att det ska ha skurit sig i relationen med Marcelo Bielsa.

ANNONS

Vi vet med hög grad av konfidens att det är i första hand Leeds eget beslut. Dels då Pontus Jansson själv tidigare i somras uttryckte en mycket tydlig vilja att vara kvar i Leeds. Dels då Brentford knappast kan vara den destination som Jansson annars hade hoppats på. Att det är en spännande klubb som satsar på Premier League kanske å ena sidan stämmer, men de satsar naturligvis inte på Premier League lika mycket som Leeds.

Marknaden ljuger aldrig brukar det ju sägas. Vilket ju är lögn, eftersom marknaden i själva verket ljuger mest hela tiden. Men att Brentford lyckas köpa Pontus Jansson av Leeds för cirka £5m säger oss två saker. För det första att Jansson inte längre var särskilt högt värderad av Leeds. För det andra att det fanns väldigt få, om någon, större klubbar eller högre placerade klubbar i England som var intresserade av Jansson.

ANNONS

Jansson sätter ett modigt ansikte på beslutet. Hans ambition är att spela i Premier League, men han säger sig inte vilja sitta och vänta på att rätt klubb från Premier League dyker upp senare i sommar och då riskera att missa chansen med Brentford. Fint så, men om Jansson bedömt att det alls simmade några Premier League-klubbar runt honom så hade han nog ändå väntat i alla fall några veckor till trots allt.

Pontus Jansson var älskad och uppskattad av Leeds supportrar. Med goda skäl, han har väldigt många av de attribut som supportrar älskar, och han vet mycket tydligt också hur han ska spela på dessa strängar. Men supportrarnas kärlek, som möjligen en aning också färgade deras uppfattning av honom som seriens bästa mittback, stämmer inte överens med den engelska fotbollsmarknadens värdering av Jansson.

ANNONS

Brentford kan naturligtvis vara djupt tillfreds över situationen. De får för en relativt billig peng en mycket bra och professionell mittback. Precis som de själva också säger en mittback som kan fungera som en ledargestalt för de många yngre spelarna i laget, en klippa att bygga Brentfords klassiska projekt runt. Kan Jansson visa upp samma hunger och vilja i Brentford som i Leeds så kan det bli en vinna-vinna-situation för klubb och för spelare.

Leeds måste å sin sida fortsätta bygga vidare mot Premier League. De har lyckats behålla sin viktigaste pjäs i form av Marcelo Bielsa. Nu har de däremot tappat en annan pjäs i form av Pontus Jansson. Noel Whelan verkar anse att den pjäsen inte kommer vara så svår att ersätta. Man måste anta att det är en uppfattning som Leeds ändå delar som klubb, om de nu ändå har sålt Jansson för rätt så futtiga £5m.

ANNONS

Snacka går ju så klart. Leeds måste nu leverera.

:::

Inga nya värvningar då båda har varit på lån i klubbarna förut, men väldigt fint och viktigt att Leicester och Aston Villa lyckades göra klart och permanent med Youri Tielemans respektive Tyrone Mings.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jay Rodriguez, från West Brom till Burnley. Öste in mål för West Brom förra säsongen och har knappast tappat stinget för att ha tillbringat en tid i Football League. Återvänder nu till Burnley vilket kompletterar deras anfallsbesättning. Vad man möjligen kan känna med Burnley är att de packar spelartruppen full med anfallare av ungefär likvärdig kaliber, vilket inte nödvändigtvis gör laget särskilt mycket starkare. Godkänd – (++)

Jack Stacey, från Luton Town till Bournemouth. Leicester har redan norpat en ytterback från Luton Town och nu norpar alltså Bournemouth en andra. Fin värvning på så vis att Bournemouth mår bra av att förstärka högersidan samt att Bournemouth precis som Luton Town gärna har spelande ytterbackar på planen. Bör kunna ta ett kliv uppåt i utvecklingen i en klubb som passar bra för honom. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Erik Pieters, från Stoke till Burnley. Burnley fick inte nog av att slänga livlinor till före detta Premier League-spelare i före detta Premier League-klubbar. Med Pieters får de en rutinerad vänsterback som de väl rimligtvis vet ganska exakt vad de kommer få ut av, en kompetent spelare men heller ingen särskilt anmärkningsvärd spelare. Måste sägas att det känns en smula fantasilöst av Burnley. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls fem bästa mainstream-tidningar

Peter Hyllman 2019-07-08 06:00

Att klaga på media har blivit något av en nationalsport. I många fall dessutom en helt medveten politisk strategi från de som har mest att vinna på undergräva förtroendet för media genom att spela på den sammanblandning av fakta och åsikt, av kunskap och ideologi, av metod och manipulation som blivit den något olyckliga konsekvensen av internets framväxt.

Många förväxlar även den politiska strategin med en beskrivning av verkligheten, och genom den psykologiska mekanismen av det ständiga sökandet efter bekräftande information kommer många också känna sig verifierade i detta, då det naturligtvis alltid kommer finnas exempel på media och journalister som gör misstag, liksom i alla yrken och sammanhang, även om de oftast är både små och obetydliga.

Där finns naturligtvis också en tendens att dra alla media och alla journalister över en kam, när den ena kan vara fullständigt olik den andra, och arbeta utifrån helt olika mål, syften och ambitioner. Den lite trista effekten är att många bara väljer att antingen tro blint på allting, eller precis lika blint avfärda allting som påhitt eller trams, oftast helt och hållet beroende på vad som råkar passa deras egen agenda bäst för stunden.

ANNONS

Engelsk fotboll saknar knappast sitt utbud av så kallad mainstream-media som på lite olika sätt men samtliga med relativt stora resurser bevakar och rapporterar om den. Ett närmast symbiotiskt förhållande så klart, där den engelska fotbollens exponering ökar tack vare denna bevakning, samtidigt som den engelska fotbollen driver mycket av intresse, trafik och läsare till dessa media, och därmed så klart annonsörer.

Att veta vilka tidningar som är de vettigaste, mest trovärdiga och mest läsvärda kan så klart vara en grannlaga uppgift i en ständigt brusande djungel av information. Där finns så klart de mest svettiga tabloiderna mest liknande skvallertidningar i sin framtoning som man liksom känner sig smutsig när man läser, och som man inte minst därför känner på sig är djupt opålitliga, även om det inte betyder att de har fel i allt.

ANNONS

Lokaltidningar är naturligtvis alltid väldigt värdefulla om man är intresserad av insiktsfull bevakning av en specifik klubb, och ett bra tips är att hitta en lokal journalist på twitter för de klubbar ni är särskilt intresserade av och följa dem, för att hålla er ständigt upp till date om vad som händer. Men att gå genom alla dem blir ett alldeles för stort projekt för just den här bloggen.

Här rangordnar jag istället enligt min egen uppfattning kvaliteten och läsvärdheten i engelsk fotbollsmedia på vad vi kan kalla för riksnivå.

(5) Daily Mail

Martin Samuel, Oliver Holt m fl

Det närmaste vi kommer en tabloid på den här listan, och det är väl i grund och botten också vad Daily Mail är. Innehåller ett virrvarr utav clickbait-artiklar och rubriker, har ett tydligt fokus på att sensationalisera, överdriva och antyda, utöver att vara väldigt kladdig att följa redan till utseendet. Det här låter ju inte som att den skulle höra hemma på någon topp fem-lista alls, men mitt i allt det där levererar Mail också både väldigt bra intervjuer och inte minst avslöjande skjutjärnsjournalistik som ofta hittar det många andra har missat. Detta gör dem värda att hålla ett öga på, och placerar dem definitivt högre än sina närmaste motsvarigheter i Mirror och The Sun.

ANNONS

(4) Telegraph

Sam Wallace, Paul Hayward, Luke Edwards m fl

Svårt att sätta fingret på Telegraph, som i vissa stunder inte riktigt verkar veta om de bara ska ägna sig åt riktig journalistik eller mer poppig clickbait-journalistik. Detta sagt så dyker det i Telegraph ofta upp både intressanta artiklar och aktuella avslöjanden som de grävt fram på ett bra sätt. Telegraph utnyttjar knepet med kända gästskribenter, oftast i form av gamla spelare, oftare än många andra tidningar, vilket ibland riskerar ge det totala innehållet på sajten en rätt ytlig känsla, men å andra sidan går det att hitta en hel del guldkorn också i detta.

(3) Times

Henry Winter, Oliver Kay m fl

Ett hem till respekterade journalister som Henry Winter och Oliver Kay kan självfallet inte vara särskilt dåligt. Nackdelen är att Times texter kan vara svåra att komma åt om man inte är sugen på att betala för dem. Fördelen är att dessa texter oftast är väldigt väl researchade och i relativt hög utsträckning för att vara mainstream-media bygger på konkret empiri och väl genomförda undersökningar som ger dem såväl ett stort djup som tung relevans. Levererar kanske inte med samma frekvens som exempelvis Guardian eller Independent, men det känns ändå som om Times starka sida är att producera artiklar som har planerats och fått ligga och jäsa under längre tid.

ANNONS

(2) Independent

Jack Pitt-Brooke, Miguel Delaney m fl

Varvar i någon mening högt med lågt, men när det är högt så håller det allt som oftast en väldigt imponerande höjd. Visar upp en imponerande bredd i sin rapportering och är inte låsta vid några få klubbar utan täcker hela brädet, och gör det med en imponerande bredd och många gånger med en mycket intressant infallsvinkel. Inte riktigt lika torr som Guardian kanske, både på gott och på ont, utan journalisternas personlighet framträder lite mer i texterna, vilket ibland tillför ett värde och då och då resulterar i något oväntat och därför desto mer intressant. Den nya hemsidan har gjort dem lite mer knöliga att följa.

(1) Guardian

Daniel Taylor, Marina Hyde, David Conn m fl

Kombinerar hög trovärdighet i sin rapportering med såväl hög kvalitet som en tämligen enastående volym. Blandar allt från enkel matchrapportering till djuplodande reportage om fotboll från världens alla hörn. Där finns det rättsamma och hyfsat deskriptiva, liksom där finns det djuplodande, kritiska och granskande. Väldigt duktiga på att hålla isär vad de vet från vad de tror, om man lär sig tyda signalerna. Inte alltid bekväm läsning så klart, men sanningen har en tendens att vara obekväm. Vi får vara glada så länge sådan här journalistik finns kvar gratis och fritt tillgänglig. Även om det kanske inte är det bästa stället för den som söker slavisk rapportering av sillyrykten.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Phillip Cocu bygga Derby County hela vägen upp i Premier League?

Peter Hyllman 2019-07-07 06:00

Bara några få timmar sedan det stod klart att Frank Lampard flyttade hem till Chelsea igen så meddelade Derby County världen att de anställt en ersättare i form av Philip Cocu, den holländske gamle playmakern med massor av erfarenhet som spelare från PSV, Barcelona och det holländska landslaget, och som haft stora framgångar som manager med just PSV, där han vann tre holländska ligatitlar på fyra år.

En snabb genomgång av Derby Countys långa historia visar att de aldrig har anställt något annat än en engelsk eller skotsk manager. Vad är det då alltså som har fått Derby County att nu för första gången i klubbens historia anställa en utländsk, eller kanske rättare sagt en icke-brittisk manager i form av Phillip Cocu? Är det bara ännu ett utslag av detta att utländskt blivit på modet i engelsk fotboll?

Dels är det helt säkert bara en normal funktion av att den globala fotbollen har blivit alltmer öppen och att det inte alls är lika självklart längre att managers ska komma från det egna landet, världen har helt enkelt förändrats och det är bara rimligt att Derby County förändras med den. Dels ligger det rätt nära till hands att Derby County gärna försöker upprepa tricket de trots allt lyckades med i anställningen av Frank Lampard.

ANNONS

Lampard var en före detta spelare, för inte särskilt länge sedan dessutom, med väldigt goda vitsord gällande såväl meriter som professionalism, en manager som spelarna hade väldigt lätt att respektera och en manager med tydliga idéer om hur han vill att fotboll ska spelas. Många sådana managers kryllar det naturligtvis inte av i engelsk fotboll, men med Phillip Cocu har Derby County lyckats hitta en manager som tickar samma boxar.

Vad Phillip Cocu uppvisade i PSV, som helt säkert är den managererfarenhet som Derby County ser som mest relevant för jobbet med Derby County, var inte minst förmågan att utveckla unga spelare, vilket var vad Frank Lampard framför allt lyckades med i Derby County och är en färdighet som Derby County helt säkert värderar högt. Memphis Depay, Steven Bergwijn och Georginio Wijnaldum var några spelare som kom fram under Cocu.

ANNONS

Ambitionen för Derby County med Phillip Cocu, liksom Phillip Cocus ambition med Derby County, måste vara att bygga vidare på det goda arbete som Derby County uppnådde förra säsongen, och den här gången verkligen blanda sig i uppflyttningsstriden. Siktet måste vara inställt på att faktiskt bygga upp något långsiktigt med Derby County, vilket i och för sig genom åren har visat sig lättare sagt än gjort i den klubben, med den ägaren.

Anställningen av Phillip Cocu, i synnerhet när den sker så snabbt efter att Frank Lampard lämnat klubben, visar ändå på kraft och målmedvetenhet från Derby County, som hade kunnat stå handfallna istället om det velat sig riktigt illa. Istället går Derby County vidare från att ha blivit av med sin manager med en känsla av momentum, optimism och generell framåtanda. Väl spelat av Derby County måste man säga.

ANNONS

Visst finns där kanske fullt normala frågetecken kring Phillip Cocu. Det kanske främsta är om han har mer att komma med än Frank De Boer, hans kanske närmaste holländska föregångare i engelsk fotboll. Där finns vissa tydliga paralleller. Även De Boer hade varit väldigt framgångsrik i Ajax, sin holländska klubb, liksom Cocu varit i PSV. De Boer hade därefter failat fullständigt med Inter, liksom Cocu inte blev långlivad i Fenerbahce.

Frank De Boer skulle som vi vet misslyckas tämligen spektakulärt med Crystal Palace, och frågan med honom, liksom den skulle kunna vara för Phillip Cocu, är om deras framgång som managers var beroende av den holländska fotbollskulturen, och någon av de största klubbarna där, eller om de kan överföra samma framgång för sina metoder även i en helt annorlunda fotbollskultur, såsom i Premier League eller i Football League.

ANNONS

Nu är samtidigt jämförelsen med Frank De Boer en smula orättvis, både mot Phillip Cocu och mot De Boer själv. En stor del i De Boers misslyckande med Crystal Palace var att de sade sig rakt av vilja implementera en ”Ajaxmodell”, utan att faktiskt göra någonting i fråga om rekrytering eller reformer för att faktiskt göra detta. Derby County är från start betydligt mer i linje med Phillip Cocu än vad Crystal Palace någonsin var med De Boer.

Ett andra och kanske mer befogat frågetecken är om Derby County sätter upp sig själva med Phillip Cocu för samma situation som nu uppstått med Frank Lampard. Det vill säga att de gör sig själva till föga mer än en plattform för Cocu att nå framgång för att därefter om något år eller två bli norpad av någon annan, större engelsk eller europeisk klubb, och så tvingas Derby County börja om med samma procedur som förra året, Jeeves!

ANNONS

Är med andra ord risken att Derby County genom att anställa managers som Frank Lampard och Phillip Cocu institutionaliserar sin egen kortsiktighet? Det kan möjligen tyckas som ett lyxproblem, därför att det förutsätter ändå i så fall att Cocu faktiskt gör ett bra och attraktivt jobb med Derby County, vilket borde betyda framgångar för dem både på fotbollsplanen och i tabellen. Och varför ska man då klaga?!

Dessutom vore väl kanske ett sätt att undvika en sådan sak att faktiskt bli uppflyttade till Premier League. Och om Derby County inte lyckas med den saken under Phillip Cocu, då gör det kanske till sist inte så mycket om Cocu och Derby County går skilda vägar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Stephen Henderson, från Nottingham Forest till Crystal Palace. 31-årig målvakt värvad på fri transfer från Crystal Palace. En så anonym spelare att hans wikipedia-sida ännu ett dygn efter värvningen ännu inte är uppdaterad med hans nya klubbadress, och det är kanske talande på sitt sätt för vad den här värningen kan antas ha för betydelse i det större perspektivet för Crystal Palace. Underkänd – (+)

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Lucy Bronze spela hem bronset till England?

Peter Hyllman 2019-07-06 06:00

Bronsmatcher måste väl ändå betraktas som ett satans ofog. Det är en typ av match som de inblandade lagen väldigt sällan vill spela, åtminstone väldigt sällan som båda lagen är intresserade av att spela, två lag med spelare som kanske mest är besvikna över att de inte får spela finalen och kanske allra helst hade åkt hem och lagt sig på stranden och dränka sina sorger. Väldigt sällan, om någonsin, är det matcher som ger något som helst form av utbyte eller underhållning.

Möjligen har vi i Sverige ett av fullt förståeliga skäl ett helt annat förhållningssätt till detta med bronsmatcher i VM. Trots allt är det väl kanske just en sådan match som var en väldigt stor del i ett av våra kanske finaste fotbollsminnen någonsin, när Sverige såg till att avsluta VM-äventyret 1994 med att göra lapskojs av Bulgarien. Nog hade den VM-sommaren varit fantastisk även utan den matchen, men visst var det ändå en mycket fin krona på verket, en perfekt avslutning på en fantastisk VM-sommar.

Nu är det alltså damernas tur att kunna åstadkomma något liknande. Deras uppgift är å andra sidan av flera skäl svårare. Dels eftersom semifinalförlusten måste vara hårdare för dem än vad den var för Sverige mot ett spelmässigt fullständigt överlägset Brasilien 1994. Dels eftersom England måste anses som en betydligt mer formidabel motståndare än vad ett förmodligen bakfullt Bulgarien, där elaka tungor till och med har viskat att de kan ha fått betalt för att förlora.

ANNONS

England har så klart å sin sida slickat sina sår efter den något smärtsamma förlusten i semifinalen mot USA. En match som kunde ses på två olika sätt. Å ena sidan som att de var väldigt nära att ta matchen till förlängning, vilket de väl med straff etc rent objektivt sett kanske var. Å andra sidan en match där de stundtals kändes nästan lika utspelade som Sverige var mot Brasilien för 25 år sedan. England är ett bra fotbollslag, men mötte helt enkelt en övermäktig motståndare i USA.

England, alls inte obekanta med semifinaltrauman i världsmästerskap, har så klart efter förlusten ägnat sig åt sin form av meningsskapande genom att beskriva semifinalen mot USA som den moraliska finalen, som att de i själva verket är mästerskapets näst bästa lag, och att de naturligtvis hade gjort potatispulver av såväl Holland som Sverige i en semifinal, men helt enkelt bara hade otur med lottningen. Well, kanske är det så, kanske inte, i så fall är det väl upp till bevis idag då.

ANNONS

Englands historiska facit i bronsmatcher är väl kanske inte briljant. Herrarna har förlorat båda sina två försök i VM-sammanhang, först mot Italien 1990 och så då nu senast mot Belgien 2018. Å andra sidan lyckades herrarna nypa Schweiz på straffar alldeles nyss i Nations League. Damerna har å sin sida bara spelat en bronsmatch förut, nämligen i förra VM mot Tyskland, en match de vann med 1-0 efter förlängning. Så de har kanske positiv erfarenhet från sådana här matcher.

Och det är klart, har man en spelare i laget, och denne dessutom råkar vara lagets bästa spelare, som heter Lucy Bronze så känns det ju nästan som att det var förutbestämt att det var i en bronsmatch det var meningen att det skulle sluta för England.

Visst vore väl brons ett bra VM-facit för England, ett resultat de helt klart måste vara nöjda med. Åtminstone då deras enda förlust i så fall kom mot ett väldigt bra och starkt USA. England behöver inte likt exempelvis Sverige lämna detta mästerskap och känna att de förlorade en semifinal de kanske egentligen borde ha vunnit. Samtidigt har å andra sidan svansföringen, inte minst från Phil Neville, inför och under mästerskapet varit att England bara var nöjda om de vann VM.

ANNONS

Möjligen en förståelig och beundransvärd attityd, men möjligen också lite väl svart-vit till sin natur. Allting beror så klart på hur ett mästerskap genomförs, och som England trots allt har genomfört detta mästerskap måste de rimligtvis kunna vara nöjda även med ett brons, om de nu alltså vinner mot Sverige. En match i vilken de nog måste betraktas som favoriter, hur mycket det än svider i den svenska folksjälen. Desto sötare i så fall om Sverige ändå skulle lyckas vinna.

Damfotbollen har hur som helst fått sig ett rejält uppsving också i England under detta VM, men så är det väl å andra sidan alltid i samband med mästerskap, utan att det därför har något konkret genomslag i vardagen därefter. Ett mönster vi har sett upprepas i Sverige om och om igen. Vi vet att i samband med mästerskap på landslagsnivå är det många som blir intresserade av att titta enbart för att det råkar vara ett mästerskap, inte för att där finns något genuint intresse för i det här fallet damfotboll.

ANNONS

Den stora nyheten för närvarande inom engelsk damfotboll är att Premier League förväntas ta över Women’s Super League, den professionella damligan, från FA. Vilket å ena sidan antas öka damfotbollens exponering och kommersiella utveckling till dess tänkta nytta. Bland annat talas det om ”double-headers” för klubbarnas herrlag och damlag, typ två matcher till priset av en. Å andra sidan betonas också risken för att damfotbollens transparens och öppenhet reduceras som en följd.

Personligen tror jag nog ändå att det på sikt gynnar damfotbollen att jobba utifrån marknadens villkor än att riskera att sitta som någon slags politisk gisslan i en klart mer politisk och byråkratisk organisation som FA.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ralf Fahrmann, från Schalke till Norwich. Leicester värvade Ayoze Perez, Man City värvade Rodri, och det tredje City verkar inte vilja vara sämre de, så de har värvat målvakt från Schalke. Fint så, även om det är svårt att se Fahrmann norpa målvaktströjan från Tim Krul, men det ger åtminstone Norwich en större bredd på målvaktspositionen, samt en backup om Krul skulle bli aktuell för försäljning. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

Kanske borde varje kontrakt ha en särskild Kinaklausul

Peter Hyllman 2019-07-05 06:00

Kina verkar vara på tapeten mer än vanligt den senaste veckan. Först är det alltså Rafa Benitez som lämnar Newcastle för att de inte motsvarar hans ambitionsnivå för att bara någon dag senare le framför kamerorna i Dalian Yifang till de sköna tonerna om cirka £12m om året. Vilket man väl får tycka var väldigt praktiskt och kanske bara en aning tillrättalagt för honom.

Därefter var det dags för Yaya Touré som å sin sida valt att spela för Qingdao Huanghai och som med det karriärbeslutet får äta upp ett och annat av sina tidigare uttalanden han också. För twitter lyckades naturligtvis med en hastighet som skulle göra till och med Liverpools nätkrigare, om det nu inte var de som var skyldiga, gräva fram ett citat från några år sedan där Touré sade sig älska fotboll alldeles för mycket för att vilja spela i Kina.

Lägg till det att kinesiska rykten har snurrat också kring Arsenals Mesut Özil och Pierre-Emerick Aubameyang, men där de förmodligen inte har hunnit riktigt lika långt fram i sina karriärer som Yaya Touré att deras stolthet tillåter dem att välja Kina redan nu. Vilket så klart ett och annat ljushuvud har valt att ta som tecken för deras stora kärlek för Arsenal och för att de absolut inte spelar för pengarna.

ANNONS

(Låt oss säga att Swiss Ramble under veckan har gett oss ett något annat perspektiv på den saken, och på vad Özils och Aubameyangs löner gör för Arsenals förmåga att förnya och förstärka sin spelartrupp.)

Senast är det däremot Marko Arnautovic som definitivt inte tänker låta någon stolthet stå i vägen för honom att hämta hem de stora pengarna i Kina. Han försökte driva igenom en sådan flytt redan i vintras, vilket West Ham stod emot och gav honom ett nytt kontrakt, men nu är det alltså dags igen, och Arnautovic, som knappast såg helt övertygande ut när han poserade vid den där kontraktssigneringen, har lämnat in en transfer request.

På sätt och vis, med betoning på just det, kan jag ha viss förståelse för Arnautovic. Han är 30 år gammal, han vet att han med all säkerhet inte kommer komma högre upp i den europeiska fotbollen än där han är nu, vare sig sportsligt eller finansiellt, och då kan det så klart vara desto mer frestande att helt enkelt bara välja att casha in så mycket han bara kan casha in på de år som återstår av hans karriär.

ANNONS

West Ham har hur som helst tröttnat rejält, vilket man väl definitivt kan förstå. De har gjort sitt för att övertyga Marko Arnautovic att bli kvar i klubben, bara för att bemötas på det här sättet. Nu verkar West Ham ha kommit fram till det enda rimliga beslutet, nämligen att snarast möjligt avbryta relationen med Arnautovic och sälja honom till Kina, om så till förlust, om inte annat så för lagmoralens skull.

Efterklok går alltid att vara, men frågan är väl om West Ham kanske inte borde ha fattat det beslutet redan i januari. Marko Arnautovic har varit en problemhärd för dem mest hela den senaste säsongen, inte minst under våren, och det har märkts både att han inte har haft huvudet med sig, och att han verkar vara en negativ energi i laget. Han är ingen dålig spelare, men ett plus ett blir mindre än två med honom för West Ham.

ANNONS

När det gäller Kina och citat man kanske ångrar så här i efterhand så ligger knappast Marko Arnautovic övriga efter. Han försökte alltså i januari på fullaste allvar motivera sin vilja att flytta till Kina med att han ville utmana om och vinna titlar, vilket naturligtvis är skrattretande på flera sätt. Jodå, för de kinesiska titlarna är onekligen de prestigefulla och som österrikiska spelare drömmer om att vinna som pojkar.

Frågan är om det ändå inte borde införas som en regel att när en spelare säger sig vilja flytta till Kina så måste klubbarna faktiskt acceptera detta. Det borde ligga i klubbarnas intresse också tänker jag. En spelare som säger sig vilja flytta till Kina har rimligtvis tappat all ambition med sin fotboll och en sådan spelare kan inte vara nyttig att ha kvar i laget för någon klubb vare sig i Premier League eller Football League.

ANNONS

Varje kontrakt borde kanske ha en särskild Kinaklausul.

Situationen med Marko Arnautovic tvingar naturligtvis West Ham att accelerera sitt arbete med att värva en eller flera nya anfallare. De har redan tidigare i somras gjort sig av med Lucas Perez och Andy Carroll, dessutom verkar det aktuellt att göra sig av även med Javier Hernandez, som sitter på en för dem stor lönepost. Halvvägs in på sommaren och West Ham måste alltså konstruera om hela sin anfallslinje.

West Ham verkar dock ha en hel del idéer de arbetar med. Främst bland dessa idéer verkar vara Celta Vigos Maxi Gomez, som onekligen vore en strålande värvning för West Ham, men vilken de verkar konkurrera om med Valencia, som naturligtvis kan erbjuda Champions League-fotboll. Även Portos Moussa Marega och West Broms Salomon Rondón verkar finnas på West Hams kortlista.

ANNONS

Om West Ham kan lösa den saken innan de i mitten av juli beger sig till ironiskt nog Kina av alla ställen för turnéspelande i Premier Leagues Asia Trophy så vore det bra. Möjligen kan de då lämna kvar Marko Arnautovic på flygplatsen samtidigt. Om han nu inte hoppar av på eget initiativ.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ayoze Perez, från Newcastle till Leicester. En värvning jag kanske hellre hade bedömt utifrån Newcastles perspektiv, tala om att skjuta sig själva i foten, men Leicester får en forward som har gjort många mål i ett oftast rätt defensivt inriktat lag, och som definitivt har förutsättningarna att passa in väl i Leicesters spelidé. Mike Ashley blir £30m rikare och Leicester en bra spelare rikare. Väl godkänd – (+++)

Rodri, från Atlético Madrid till Man City. En värvning vi har väntat oss en längre tid, Man City löser utköpsklausulen på Rodri så inget tjafs med den värvningen alls, bara kliniskt in och ut. Stuff of champions. Rodri är på lite sikt tänkt som Fernandinhos ersättare och det är så klart en uppgift som förpliktigar. Men en uppgift han har alla förutsättningar att klara av. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Phil Jagielka, från Everton till Sheffield United. En vacker värvning givet att Jagielka ju kommer från Sheffield United, klubben han lämnade för tolv år sedan. På sätt och vis ingen dum värvning givet att Jagielka är en mittback som besitter mängder med Premier League-erfarenhet, som Sheffield United absolut behöver, och ledaregenskaper. Men en gnagande känsla är att Jagielka kanske ändå lämnat bäst före-datumet lite för långt bakom sig. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Fyra skäl varför Frank Lampard är rätt manager för Chelsea

Peter Hyllman 2019-07-04 06:00

Så var det väl i praktiken klart då. Frank Lampard tar över som Chelseas manager. Någon officiell presentation har ännu inte skett, men Lampard har befunnit sig på Stamford Bridge de senaste dagarna och det råder så klart ingen tvekan om vad som faktiskt är på gång. Att det alls dröjt så här länge sägs bero på att Lampard försäkrat sig om Roman Abramovichs ambitioner när transferförbudet hävs, något han alltså måste ha fått i alla fall för honom tillfredsställande svar.

Därmed blir Frank Lampard märkligt nog, eller egentligen kanske inte särskilt märkligt alls, Chelseas första engelske eller brittiske manager under Roman Abramovichs ägande av klubben. Vilket möjligen är en annan aspekt av hur annorlunda och otypisk den här anställningen ändå är för Chelsea. Där finns så klart en slags symmetri i att Derby County samtidigt verkar vara på väg att ersätta Lampard med Philip Cocu, i så fall första gången i deras hela historia de anställer en icke-brittisk manager.

Jag har redan tidigare diskuterat för och mot om Frank Lampard som manager för Chelsea, där en reflektion var att han möjligen speglade en brist på alternativ mer än ett aktivt val, samt att det är en anställning av en typ som kanske syftar till att sopa problemen under mattan snarare än att göra något åt dem. Men där slutsatsen ändå var att Lampard var detta i klart mindre utsträckning än t ex Ole-Gunnar Solskjaer för Man Utd, och att även om Lampard kanske inte nödvändigtvis är den allra bästa managern, så är han kanske här och nu den mest rätte managern för Chelsea.

ANNONS

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/06/26/sopar-chelsea-problemen-under-mattan-eller-kan-frank-lampard-sopa-mattan-med-chelsea/

Varför Frank Lampard är den mest rätte managern för Chelsea hänger ihop med ett mer positivt perspektiv på honom som Chelseas manager, och det kan vara värt att fundera på inte enbart varför det är en anställning som riskerar gå åt helvete, som tenderar vara det vanligaste sättet att resonera om andra klubbars manageranställningar, inte minst Chelsea, utan varför det är en anställning som faktiskt har möjlighet att bli riktigt lyckad för Chelsea.

Frank Lampard har supportrarnas förtroende. Få managers i Chelsea har verkligen haft supportrarnas fulla förtroende. José Mourinho lyckades uppnå detta, inte minst tack vare sin succébetonade första sväng i klubben. Antonio Conte kom en bit han också. Övriga managers har däremot saknat totalt förtroende, och vissa managers har tvärtom tvingats arbeta i rasande motvind. Men Lampard kommer genom sin person ha supportrarnas fulla förtroende, det är till och med de som framför allt har lobbat för att han ska få jobbet, och kunna få det tålamod och det lugn detta medför.

ANNONS

Frank Lampard har spelarnas förtroende. En svår sak, inte minst i ett så mäktigt omklädningsrum som Chelseas med så många högprofilerade spelare, för varje manager är att övertyga spelarna om att hans idéer är värda att lyssna på. Men, något vi även såg i Derby County, den spelare finns nog inte som inte skulle respektera Frank Lampard, inte minst just i Chelsea. Lampard har en fantastisk karriär bakom sig, som dessutom ligger hyfsat nära i tid, på en nivå som få av spelarna i Chelsea faktiskt kan matcha. Ingen spelare kan säga att Lampard inte vet vad han pratar om.

Frank Lampard har idéer utan att vara ideolog. Det funderades på att Chelsea skulle göra sin stora förändring med Maurizio Sarri, att de med honom så att säga anställt sin ideolog. De fick däremot en manager som inte passade ihop med klubbens identitet och kultur, och som ideolog var ovillig att anpassa sig. Chelsea är i mångt och mycket en rätt praktisk klubb, en klubb mer fokuserad på resultat än på process, och med Lampard får de en praktiskt orienterad manager. Lampard är inte någon ideolog, vilket alltså inte betyder att han saknar idéer, men att dessa idéer faktiskt tillämpas med flexibilitet utifrån situation.

ANNONS

Frank Lampard kan arbeta långsiktigt. Möjligen sammanhängande med de första punkterna har Lampard faktiskt en möjlighet som få andra managers i Chelsea har haft under Roman Abramovichs era, nämligen att arbeta mer långsiktigt. Transferförbudet kommer ge Lampard mer tid än annars, liksom det faktum att Chelsea faktiskt helt genuint verkar vilja lägga om strategi med avseende på sina unga spelare, som redan har visat sig betydligt mer intresserade av att bli kvar i klubben. Den förändring Lampard behöver göra underlättas av att han inte får sparken efter en säsong om Chelsea inte skulle vinna en titel.

Tror jag, är kanske bäst att tillägga där. En annan aspekt som faktiskt kan visa sig vara hjälpsam i detta avseende är att Chelsea sålt Eden Hazard. Med Hazard kvar i klubben hade kraven och förväntningarna på Chelsea förmodligen varit betydligt högre per automatik, liksom det hade varit politiskt och praktiskt nödvändigt att utforma laget utifrån honom. Att säga att Chelsea vunnit på att bli av med Hazard vore fånigt, men att han försvunnit ger faktiskt Frank Lampard större manöverutrymme.

ANNONS

Varje mynt har två sidor.

:::

TRANSFERKOLLEN

Luke Freeman, från QPR till Sheffield United. Helt klart en värvning som andas mer Chris Wilder än vad den andas Saudiarabien. Vilket kanske är bra. Freeman har varit en av Football Leagues bättre spelare de senaste säsongerna, en offensiv mittfältare, centralt eller från en kant, som kanske inte gör Sheffield United bättre i spetsig mening, men väl kompletterar deras spelartrupp på ett positivt sätt. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Leicesters reboot gör dem starkare om än trubbigare

Peter Hyllman 2019-07-03 06:00

Visst var det ett uttalande som gav upphov till en del himlande ögon och roade kommentarer när Leicesters ägare Vichai Srivaddhanaprabha strax efter Leicesters uppflyttning till Premier League menade att inom fem år kommer Leicester spela i Champions League. Det lät så klart bara som ännu en ägare som föredrog att vara stor i orden framför att faktiskt vara stor på jorden.

Men de som tyckte och tänkte på det viset stod å andra sidan med brallorna nere vid fotknölarna två år senare när Leicester inte bara tog sig till Champions League, utan till och med gick hela vägen och vann Premier League. Man kunde ursäktas om man då trodde att Srivaddhanaprabhas förutsägelse var korrekt. Men det vore samtidigt kanske att dra en förhastad och förenklad slutsats på en isolerad händelse.

Leicester spelade naturligtvis i Champions League en säsong, men har därefter inte spelat i Champions League igen. Det har nu händelsevis gått exakt fem år sedan det berömda uttalandet av Vichai Srivaddhanaprabha och här och nu skulle vi tvärtom kunna säga att han istället har blivit felbevisad. Leicester spelar inte i Champions League efter fem år, i alla fall inte så som man måste förstå ett sådant uttalande.

ANNONS

Utan att någonsin vilja antyda att Leicesters ligatitel var något de inte borde ha önskat sig, det är naturligtvis något fantastiskt som den klubben och dess supportrar för alltid kommer ha i sina drömmar och minnen, så kan man på sätt och vis säga att den ändå bromsade upp Leicesters utveckling en aning. Det blev, som många förutspådde, svårt för Leicester att därefter gå vidare och börja om på ny kula igen.

Nu känns det ändå som om Leicester har kommit en bra bit på väg, för att inte säga hela vägen runt. När Leicester först gick upp i Premier League, och när Leicester vann Premier League, så var det som ett lågt liggande och blixtsnabbt omställande fotbollslag, ett lag som inte var inriktat på eget bollinnehav alls. Nu är Leicester tvärtom ett lag fokuserat mer på eget bollinnehav, på egen chansproduktion. Leicester har gjort en reboot.

ANNONS

Det har inte varit någon lätt eller smärtfri förändringsprocess. Först fick Claudio Ranieri sparken, därefter tog Leicester en något olycklig omväg via Craig Shakespeare. Först därefter kom Claude Puel till klubben som inledde Leicesters omvandling, men som kanske själv saknade den personliga karisman att ro det hela vägen i hamn. Men på hans spår har Brendan Rodgers fortsatt och till synes också gått i land.

Svårigheterna för Leicester har haft mycket med resultaten att göra. Att lägga om Leicesters sätt att spela fotboll har av naturliga skäl haft negativa effekter på resultaten på kort sikt. Tålamodet för detta bland Leicesters supportrar har naturligtvis blivit mindre än annars eftersom ligatiteln ligger så nära i tiden. Dessutom har ett annat sätt att spela fotboll även skavt på nyckelspelare och ledare i omklädningsrummet, som Jamie Vardy.

ANNONS

Leicester har under flera år brottats med den psykologiskt lättförståeliga viljan att spela samma fotboll som vann dem ligatiteln. Någonstans glöms bort att redan säsongen därefter var den fotbollen inte alls lika effektiv, samt att ligatiteln var ett rejält långskott redan till att börja med. Men visst, när något nytt implementeras, och det inte ger de önskade resultaten, så kan det vara svårt att se poängen, både bildligt och bokstavligt.

Men mot slutet av förra säsongen började Leicesters nya fotboll också ge mycket tydliga resultat både på planen och i tabellen. Det kanske bäst lysande exemplet för Leicester var deras hemmamatch mot Arsenal, en match de vann med 3-0, en match i vilken de hade 68% av bollinnehavet, hade en xG-differens om 3,4-0,6, samt i alla väsentliga avseenden spelade Arsenal av banan just den dagen.

ANNONS

Det var inte en typisk match där ett bottenlag eller ett mittenlag lyckas vinna en match mot ett topplag. Visst, man ska komma ihåg att Arsenal fick en spelare utvisad efter cirka halva matchen, men vad vi såg var ett Leicester som spelade fotboll på samma villkor som Arsenal, kanske till och med i vissa avseenden spelade samma fotboll som Arsenal fast helt enkelt bättre än dem.

Under Brendan Rodgers har Leicesters bollinnehav per match ökat från 52% under Claude Puel till 57%. Antalet passningar per match har följaktligen ökat även det med cirka 35%. Samtidigt har deras antal stora målchanser per match ökat från i genomsnitt 1,61 till 2,37, vilket är en rejäl ökning och visar att Rodgers reform inte bara handlar om bollinnehav för dess egen skull, utan genomförs på ett mer produktivt sätt.

ANNONS

Brendan Rodgers har med andra ord lyckats hitta en konstruktiv kombination mellan Leicesters nya possession-fotboll och de mer direkta egenskaper som gjorde dem både framgångsrika och underhållande förut. En kombination som till sist undgick Claude Puel som var betydligt mer plottrig i sin fotboll, och som gjorde att Leicester ofta såg varken hackat eller malet ut.

Därmed har Brendan Rodgers även lyckats bygga ett förtroende för sin fotboll som Claude Puel aldrig lyckades med. En Leicestersupporter kommer naturligtvis inte klaga när deras lag drar fram resultat som 3-0 mot Arsenal hemma på King Power, eller den typen av resultat. En spelare som Jamie Vardy kommer inte klaga när Leicester skapar så många målchanser åt honom som de gjorde under våren med Rodgers fotboll.

Naturligtvis hjälper det när Leicester nu också har spelarna som kan genomföra denna fotboll. Harry Maguire, Ben Chilwell, James Maddison, Wilfried Ndidi, Youri Tielemans, Hamza Choudhury med flera, James Justin har de värvat under sommaren, spelare som är bekväma med bollen vid fötterna, spelare med ett offensivt mindset, kreativa spelare, och inte minst unga spelare. Leicester har ett lag för framtiden.

ANNONS

Leicester har framför allt ett spännande lag. Ett lag som nu förmodligen står bättre rustat än någon gång tidigare att till sist verkligen börja utmana om de där Champions League-platserna. Vilket så klart kan låta som en konstig sak att säga när det bara var tre år sedan som Leicester vann Premier League. Men det är ett förhållande som grundar sig i en kanske något paradoxal observation.

Nämligen att Leicester med den fotboll de spelar nu är ett starkare lag i största allmänhet som är betydligt mer sannolikt att nå Champions League än vad man egentligen var under 2015-16 med Claudio Ranieri, men att det laget å andra sidan spelade en fotboll som kanske till skillnad från den fotboll Leicester spelar nu faktiskt gjorde det möjligt för Leicester att vinna Premier League, om än bara en gång.

Då var Leicester ett lag av karaktärer. Nu är Leicester ett lag med karaktär.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Tanguy Ndombele, från Lyon till Tottenham. Vad som framgick under slutet av förra säsongen var att Tottenham sannerligen behövde förstärka mittfältet, och det är minst sagt något de också gör genom att slå transferrekordet på Ndombele. Mittfältaren var en av Europas mest framträdande spelare med Lyon förra säsongen och kommer göra Tottenham starkare i planens båda riktningar. En prestigevärvning som andas ambition men också en väldigt bra värvning. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

England möter USA i vad som beskrivs som den moraliska finalen

Peter Hyllman 2019-07-02 06:00

Den gamla världen möter den nya världen. Det var i ett av Winston Churchills allra mest kända tal som han på ett rätt fint sätt klargjorde den speciella relationen mellan å ena sidan England och å andra sidan USA. Samtidigt, när det gäller just damfotboll, så känns kanske rollerna på sätt och vis ombytta. Där är det USA som är föregångarna och England som är eftersläntrarna. Åtminstone i det moderna perspektivet.

Jag säger det moderna perspektivet eftersom England i själva verket i olika omgångar har varit minst sagt banbrytande inom damfotbollen, pionjärer mer eller mindre. Det har skrivits många texter den senaste månaden om damfotbollen i England i samband med de båda världskrigen exempelvis, liksom om tidiga satsningar i början av 1970-talet, inte minst i tidernas första VM i Mexiko, om än ett i högsta grad inofficiellt sådant.

Sedan är naturligtvis England också landet där FA på många sätt har satt krokben för damfotbollens utveckling, vilket de helt säkert inte är så pigga på att påminna eller bli påminda om i dessa dagar. Men det finns exempel på beslut som FA fattat som skulle kunna få till och med den mest förhärdade antifeminist att känna harmen ångandes över det orättvisa, det orättfärdiga och det fullständigt onödiga.

ANNONS

Nu är detta så klart historia, damfotbollens förutsättningar förbättras ständigt, även om det alltid kan bli bättre. Men det vore oerhört naivt att tro att historien inte påverkar även dagens förutsättningar och dagens damfotboll. Vilket vore behändigt att försöka komma ihåg när man försöker jämföra herrfotboll och damfotboll, men sådana jämförelser brukar av någon anledning vara hisnande historielösa.

England mot USA är så klart alltid prestige. Nu är det dessutom VM-semifinal. En match som många dessutom pratar om som den moraliska finalen, eftersom det med viss rätt anses vara de två bästa återstående lagen i detta VM. Men det är klart, England eller USA kommer naturligtvis behöva vinna också mot Holland eller Sverige i en final, och att se det som något givet vore kanske en aning arrogant.

ANNONS

Arrogans har annars blivit ett stridsord i det förvisso extremt uppblåsta försnacket till matchen. Det är England som anklagar USA för arrogans efter att de har scoutat hotellet England bor på inför en för dem eventuell VM-final. Vilket så klart, om man verkligen vill, skulle kunna uppfattas som att ta ut saker och ting i förskott. Den kanske något mer praktiskt lagde skulle möjligen mer se det som en rätt naturlig framförhållning.

Phil Neville gick däremot igång på det rätt rejält, möjligen har han ännu inte hunnit riktigt varva ned efter Kamerunutbrottet. Lite oklart är det väl om han kanske inbillade sig att USA snokade runt på Englands hotell och att Jill Ellis möjligen försökte norpa ett knep från Marcelo Bielsas playbook. I vilket fall som helst får man kanske känslan att Neville lägger alldeles för mycket energi på vad som är en ren bisak.

ANNONS

Men givet att Phil Neville gick igång på det så gick även journalister och media igång på det hela. Utifrån är det hela så klart lite lustigt. Det vill säga se samma journalister den här sommaren gå igång på USA:s påstådda arrogans, för en relativ skitsak, samtidigt som de för bara ett år sedan var fullständigt oförstående över när det istället var England som var måltavlan för denna påstådda arrogans.

Själv har jag svårt att se vad USA har gjort, utöver 13-0 på Thailand, för att anses som arroganta, eller för att behöva få den ofta tillskrivna beskrivningen att de är lätta att tycka om på planen, men svåra att tycka om utanför planen. Eller om det möjligen är tvärtom, eller för all del lite både och beroende på vem man frågar. Något känns det som något som alltid klistras på de som bara råkar vara bäst.

ANNONS

Tvärtom känns USA som ett sympatiskt lag. De är föregångare inom damfotbollen men tvingas fortfarande utkämpa sina strider. De befinner sig sedan en tid tillbaka i tvist med det amerikanska förbundet om betalning. De får alltså mindre betalt än herrarna trots att de genererar högre TV-publik och högre intäkter till förbundet i USA. Vilket rätt effektivt lustmördar det vanligaste argumentet för varför kvinnor för mindre betalt.

Där finns några riktigt modiga karaktärer. Megan Rapinoe är kanske den mest färgstarka, på fler sätt än ett, under detta VM. En smått osannolik ledarkaraktär som verkar ha absolut inga fucks att ge. Hon var den första idrottaren utanför amerikansk fotboll att göra Colin Kaepernick sällskap i att ta ett knä i samband med nationalsången, och har under VM hunnit med att mellan målen be Donald Trump att fara åt helvete.

ANNONS

Mot henne ställs nu ikväll Lucy Bronze, i vad som måste vara VM:s hittills allra mest spännande en mot en-duell. Phil Neville var med all rätt lyrisk över Bronzes insats i matchen mot Norge, där hon var fullständigt fenomenal, och menade att guldbollen borde vara given. Båda två vore nog goda kandidater, men visst får man känslan att det är på den kanten, Englands högerkant, som mycket kommer avgöras ikväll.

Viktigt för England kommer bli att stå emot i början. USA har gjort, eller i vissa fall rättare sagt fått, ett mål inom de första femton minuterna i varenda VM-match hittills. Endast Spanien lyckades faktiskt kvittera därefter, och det var också den enda matchen där USA faktiskt verkade en smula pressade. Kan England stå upp i början mot USA kommer de kunna växa in i matchen. Och de är bättre rustade än Spanien att såra USA.

ANNONS

Förhoppningsvis har vi att se fram emot VM:s hittills bästa match. Och förhoppningsvis kommer vinnaren i kvällens match därefter möta Sverige i VM-finalen.

:::

Sent inatt får vi också en riktig godbit i Copa America, semifinalen mellan Brasilien och Argentina.

Godbit förresten. Argentina var det enda laget som faktiskt lyckades göra mål i kvartsfinalerna. Tre av dem slutade 0-0 och fick avgöras med straffar. Man kan väl inte precis påstå att det är ett mästerskap som lyckats göra reklam för sig.

:::

TRANSFERKOLLEN

Matt Targett, från Southampton till Aston Villa. Bra värvning av Aston Villa. Targett ha länge varit en lovande ytterback i Southampton som varit på gränsen att slå sig in i laget men aldrig riktigt lyckats. I Aston Villa kommer hans chanser vara bättre, och hittar han fötterna där har Aston Villa fått tag i en riktigt bra ytterback för en modest peng. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Che Adams, från Birmingham till Southampton. Älskar den här värvningen. Che Adams kan mycket väl vara en av Football Leagues mest underskattade spelare de senaste åren, en väldigt teknisk och talangfull anfallare, och som det ska bli väldigt kul att se få chansen i Premier League. Precis den typ av spelare som Southampton har värvat genom åren och som Southampton ska värva. Med beröm godkänd – (++++)

Craig Dawson, från West Brom till Watford. Svårt att känna riktigt samma entusiasm över denna värvning. Craig Dawson är så klart mer eller mindre en mittbacksinventarie i engelsk fotboll och i honom får Watford naturligtvis en stabil och rutinerad mittback, men också en mittback som knappast är på väg uppåt i utvecklingen. Inte en värvning som direkt förstärker Watford. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Silly-sommarens fem största punkter

Peter Hyllman 2019-07-01 06:00

När kalendern slår över till den 1 juli går vi samtidigt också formellt in i en ny säsong med allt vad det innebär för spelarregistreringar, kommersiella avtal och så vidare. Härifrån finns alltså inte längre några ursäkter för att vänta med att värva spelare. Dessutom är det självfallet även så att när vi nu befinner oss i början av juli så är det bara en dryg månad kvar innan transferfönstret stänger och säsongen faktiskt startar.

Hittills får vi nog säga att det engelska transferfönstret har varit ganska lugnt och sävligt, det har inte skett några större bombnedslag. Majoriteten av klubbarna har i själva verket hittills inte värvat någon spelare alls, vilket väl får sägas vara i alla fall något förvånande givet bilden vi över många år har fått av Premier League och dess klubbar. Men kanske ska även detta betraktas som ett hälsotecken.

Det där får så klart många att tycka att transferfönstret är ”tråkigt”. Där finns även en tendens att utse de klubbar som faktiskt har värvat till vinnare, fastän ingen klubb faktiskt vinner någonting under transferfönstret, och att det definitivt inte betyder att man vinner bara för att man värvar mest eller värvar först. Men visst, jag antar att det är någon form av underhållningsfaktor som försvinner när det värvas mindre än annars.

ANNONS

Att det har varit lugnt hittills betyder så klart inte att det kommer förbli så. Mycket talar för att mycket kommer hända under juli. Inte minst det faktum att flera klubbar verkligen har ett behov av att förstärka sina lag och bygga vidare på de framsteg de eventuellt gjorde förra säsongen. Mycket borde med andra ord hända under juli, och idag tänkte jag lista de fem största punkter som borde hända och som vi borde ha att se fram emot.

Det handlar alltså inte nödvändigtvis om specifika värvningar, utom mer om generella problem eller luckor som olika klubbar faktiskt behöver lösa eller fylla för att gå in i till säsongen med så bra förutsättningar som möjligt.

(5) Hittar Man City sin ersättare till Fernandinho?

Fernandinhos betydelse för Man Citys fotboll kan knappast underskattas. Han spelar samtidigt väldigt många matcher och han blir knappast yngre. Man City har letat efter en möjlig ersättare på sikt till Fernandinho under minst ett år, och försökte redan förra sommaren utan att riktigt komma till skott.

ANNONS

Den här sommaren borde det rimligtvis vara dags. Mycket tyder på att Man City och Pep Guardiola har fastnat för Atlético Madrids Rodri, och som ett par veckor nu har sagts vara mer eller mindre påskriven. Att Atlético Madrid samtidigt har gett bort Rodris tröjnummer tyder på att han definitivt inte blir kvar där.

Om sedan Rodri lyckas ersätta Fernandinho, åtminstone på sikt, återstår att se. Men Man City brukar väl inte precis slarva med sin scouting och den spanska marknaden borde de ha rätt bra koll på.

(4) Lyckas Liverpool spetsa bredden på sin anfallslinje?

Med ordinarie lag på planen har Liverpool naturligtvis en formidabel anfallstrio, men vi har också sett att bakom dem är det ganska tunt. Och när inte denna trio startar eller spelar riskerar Liverpool bli för lättviktiga framåt, vilket ger dem problem i matcher de måste förvänta sig att vinna.

ANNONS

Situationen blev inte bättre den gångna säsongen. Xherdan Shaqiri började bra men Jürgen Klopp verkade tappa förtroendet för honom. Deras ”modern day Liverpool great” Daniel Sturridge har lämnat klubben. Och trots Divock Origis bravader i Champions Leagues semifinal och final var helhetsbilden av honom lite mer dyster.

Liverpool vill naturligtvis behålla sin anfallstrio, men behöver förstärka spelartruppen runt omkring denna trio. De måste värva en spelare som kan spela från start, eller bytas in som impact-spelare, istället för någon av de i trion utan att det påverkar Liverpools spel alltför negativt.

(3) Kan Arsenal rekonstruera sin försvarslinje?

Förra säsongen påminde otäckt mycket om tidigare säsonger för Arsenal. De var farliga och produktiva framåt men alltför ofta osäkra och oorganiserade defensivt. Det blev alltmer uppenbart att Arsenals försvarsspelare helt enkelt inte håller måttet, samt att några av de värvningar som gjorts inte levde upp till förväntningarna.

ANNONS

Skodran Mustafi påstås ha fått besked om att han kan lämna klubben, Lauren Koscielny verkar förbrukad, Hector Bellerin är skadad och rehabar utöver att till synes ha tappat gnistan, Stephan Lichtsteiner höll inte måttet. Arsenal måste bygga om sin backlinje från grunden.

En beståndsdel i den grunden verkar vara Celtics talangfulla ytterback Kieran Tierney, vilket vore en bra värvning. Men det behöver investeras betydligt mycket mer än så för att Arsenals backlinje ska börja ses som en tillgång och inte en belastning.

(2) Hittar Man Utd sin mittbacksgeneral?

Jag har tappat räkningen på vilket transferfönster i ordningen detta är som man sitter och ropar på en mittbacksgeneral till Man Utd, det vill säga mittbacken som kan organisera och leda Man Utds backlinje och försvarsspel. Tidigare påståenden om att någon sådan inte skulle behövas befinner sig väl förhoppningsvis på skräphögen nu.

ANNONS

Det var ett av de stora mysterierna att Man Utd i synnerhet under José Mourinho aldrig kom sig för att åtgärda denna synnerligen uppenbara brist. Hittills under denna sommar konstaterar vi att Man Utd har värvat en forward och en ytterback, och nu sägs rikta in sig härnäst på en offensiv och en defensiv central mittfältare.

Allt detta är så klart finfint, var och en behövs nog, men lite sitter man ju och känner att det där med mittback var nog inte något man så att säga sparar till sist och väljer att fokusera på helt andra saker under större delen av sommaren.

(1) Hur och i vilken utsträckning förstärker Tottenham sitt mittfält?

Låt oss säga att Tottenhams mittfält förra säsongen var i det tunnaste laget, inte minst sedan Mousa Dembele lämnat klubben. Laget var skadedrabbat och hjälptes heller inte av att Eric Dier verkar ha tappat stinget. När nu Christian Eriksen därtill öppet söker en ny utmaning ställer det saken på sin spets inför kommande säsong.

ANNONS

Tanguy Ndombele från Lyon sägs vara i Tottenhams skottgluggar för en bit över £60m och det ska inte hymlas med att det vore en kanonvärvning. Samtidigt verkar det kanske något stereotypt som om Daniel Levy krånglar också i den förhandlingen. Därav kanske en av sommarens stora frågeställningar; hur mycket investerar Tottenham?

Självfallet kommer det inte räcka med Ndombele om nu han värvas. Försvinner Christian Eriksen måste han ersättas, och givet att det är en världsmittfältare så är det kanske heller inte gjort i en handvändning. Tottenhams sommar kommer säga mycket om säsongen som kommer.

Bonus: Vad hittar Wolves på givet Europa League?

Wolves var så klart en av förra säsongens positiva överraskningar, och lyckades även imponera under sommaren. Nästa säsong spelar de också i Europa League, det vill säga om de lyckas navigera kvalspelet, och det kan naturligtvis ställa större krav på att de breddar och kompletterar spelartruppen.

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto