Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

2013-14: Liverpool (+++++)

Peter Hyllman 2014-05-31 17:30

Ett offensivt drömspel förde Liverpool upp till oanade höjder under säsongen innan den defensiva verkligheten kom ifatt dem. Snubblande nära klubbens första ligatitel på 24 år. Ändå blev säsongen långt bättre för Liverpool än vad någon på förhand hade kunnat ana.

Få gav egentligen Liverpool någon större chans inför säsongen. Laget hade under ett antal säsonger misslyckats med att ta sig tillbaka till Champions League, de hade inte lyckats förstärka nämnvärt under sommaren, och på samma gång såg det ut som om Luis Suarez när som helst skulle lämna klubben, alternativt vara en distraherande faktor under säsongen.

Men Liverpool skulle visa alla hur fel de hade. Daniel Sturridge axlade ansvaret i anfallet väl under Luis Suarez frånvaro under säsongens inledning, och därefter skulle dessa båda forma ett av den engelska fotbollens bästa och mest effektiva anfallspar genom åren. Liverpool producerade en sprudlande anfallsfotboll och var så när att vinna klubbens första ligatitel på 24 år, och den kanske mest överraskande under hela Premier League-eran.

Annons

Mycket av hedern för detta ska tillskrivas Brendan Rodgers, som med relativt små medel har skapat ett riktigt bra fotbollslag. De prestationer han under säsongen fått ut från Luis Suarez, Daniel Sturridge, Jordan Henderson, Steven Gerrard tyder på ett utmärkt man-management. Han spelade också skickligt på Liverpools tradition och mytologi för att ingjuta självförtroende i spelartruppen och bland supportrarna.

Med ju närmare ligatiteln Liverpool kom, desto mer började gamla demoner ge sig till känna. Liverpool skulle snubbla på mållinjen. Först genom Steven Gerrards bokstavliga snubbling mot Chelsea på Anfield, där titelinitiativet lämnades över till Man City. Därefter genom Liverpools kollektiva och bildliga snubbling borta mot Crystal Palace där 3-0 släpptes upp till 3-3 och Man City gavs andrum i titelstriden.

Annons

Men sikta mot stjärnorna och nå månen. Liverpool spelar nästa säsong i Champions League för första gången på flera år. Det här var också en säsong som ingjutit hopp, mod och nya drömmar inför framtiden. Liverpool kan ägna sommaren åt att skörda frukterna av den säsong som gått och drömma glatt om de säsonger som komma skall.

:::

Liverpool, 2013-14

Grafen talar sitt tydliga språk. Liverpool har under säsongen varit ett av ligans offensivt sett absolut bästa lag. De har som blott ett av två lag gjort över 100 mål i ligan, de är det lag i ligan som skapar allra flest målchanser och de är även mest effektiva i att omvandla dessa målchanser i skott på mål. Offensivt spel lönar sig med andra ord.

Defensivt lider dock Liverpool brister. Grafen visar upp ett topplag som alltså är svagare än ligans genomsnitt i termer av defensiv effektivitet. Laget släpper till alldeles för många målchanser, väsentligt fler än övriga lag i tabelltoppen, och med sina 50 insläppta mål så är Liverpool defensivt sett mer generösa än lag som Southampton, Crystal Palace och Everton.

Annons

Slutsatsen är tämligen uppenbar. Om Liverpool ska kunna hoppas på att upprepa den här säsongens bedrift, eller möjligen till och med ta ett eller några steg framåt, så är det defensiven som behöver åtgärdas och förstärkas. Ett sprudlande anfallsspel kan bära långt, glädjande nog, men ett lag som inte gör sin defensiva hemläxa når sällan ända fram.

:::

Säsongens spelare: Luis Suarez. Säsongen inleddes på läktaren och avslutades med tårar. Men allting däremellan var ljuvaste guld. Framstod som något av pantomimskurk inledningsvis efter sommarens transfercharader, men jobbade stenhårt för laget under säsongen och var ständigt produktiv. Har jobbat bort flera av sina brister och har utvecklats till en spelare av allra högsta världsklass, med marginal Premier Leagues just nu bäste spelare.

:::

Sommarfokus:

Annons

(1) Förstärk försvaret. Högsta prioritet för Liverpool och Brendan Rodgers under sommaren måste vara att förstärka Liverpools backlinje. Dels fylla ut med spelare i mittförsvaret. Dels förstärka rejält på ytterbacksplatserna, inte minst på högerbacken. Det kan vara viktigt att hitta individuellt skickliga försvarare, då en stor del av Liverpools defensiva luckor uppstår på grund av lagets offensiva balans.

(2) Bredda spelartruppen. Omfattningen går att diskutera, men Liverpool har varit behjälpta den här säsongen av att inte behöva navigera ett europeiskt cupspel samtidigt med ligaspelet. Den hjälpen kommer de inte ha nästa säsong, och det kommer ställa högre krav på bredden i Liverpools spelartrupp, både för att hantera slitage och skador. Liverpool har inte lyckats helt väl med sina breddvärvningar under senare år, och måste lyckas bättre den här sommaren.

Annons

(3) Behåll Luis Suarez. Det var en saga redan förra sommaren och riskerar bli det igen. Hans prestationer under säsongen kommer garanterat väcka de europeiska giganternas intresse, och det är dessa klubbar snarare än Liverpool som en spelare som Suarez drömde om som barn. Det är dock en väldigt viktig spelare att behålla, särskilt under den första säsongen tillbaka i Champions League, och även om Liverpool skulle få gräsligt mycket pengar för honom så är det svårt att bara köpa ersättare för en sådan spelare.

Sommaren kommer naturligtvis präglas av optimism och stora förhoppningar för Liverpool. Med all rätt. Men det är också värt att komma ihåg att med en sådan här säsong följer också nya krav och förväntningar, och dessa kan visa sig svåra att hantera. Liverpool kunde prestera lite ”under radarn” den här säsongen, det kommer inte vara möjligt under kommande säsonger.

Annons

:::

Betyg: Berömlig (+++++)

Till syvende och sist så har Liverpool naturligtvis haft en strålande säsong även om dess sista veckor säkert kommer gräma dem ett tag. Men laget har presterat långt utöver vad de allra flesta hade förväntat sig inför säsongen, och har samtidigt spelat den kanske mest underhållande och spännande fotbollen på många år i Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa värvningar under 2013-14

Peter Hyllman 2014-05-31 06:00

Det är ju en årligen återkommande tradition att någon gång efter säsongens slut presentera vilka som har varit säsongens bästa värvningar. Rättare sagt, vilka jag anser har varit säsongens bästa värvningar. En lista som normalt sett brukar vara bland dem som orsakar mest ilska och upprörda känslor.

Det är ju så väldigt lätt att förväxla sådana här listor med en lista över vilka som är de bästa spelarna. Men det är naturligtvis inte samma sak. Huruvida en värvning är bra innehåller flera olika aspekter. Spelarens kvalitet naturligtvis, men även klubbens behov av just den spelartypen och dessutom måste man ta hänsyn till värvningens alternativkostnad. Det vill säga, vad värvades inte som en följd av den faktiskt gjorda värvningen?

Det är också relevant att ta hänsyn till tidsperspektivet. Man kan så klart hävda att en spelare har en extremt hög kvalitet, men det måste naturligtvis vara prestationerna under den gångna säsongen som ligger till grund för en sådan här lista. Så att hävda att någon spelare ju är väldigt bra ”egentligen” funkar liksom inte så bra.

Annons

En annan väldigt vanlig bias och källa till kritik brukar vara att man fäster för stor vikt vid storklubbarnas värvningar. Åt ena eller andra hållet. Sannolikt för att de allra flesta känner till just dessa klubbar bäst, och även för att de värvningar som dessa klubbar gör brukar ha en högre profil. Men nu är det ju värvningar som utvärderas, och då kan så klart en mindre klubb ha gjort minst lika bra värvningar som större klubbar, även om spelaren som sådan kanske håller en lägre profil.

Mina tio bästa värvningar under 2013-14 är hur som helst följande:

:::

(10) Peter Odemwingie, Stoke

Tusan vet om det inte var sättet som Stoke värvade honom, där de liksom lurade skjortan av Cardiff genom en bytesdeal med Kenwyne Jones. Men det går heller inte att bortse från att Odemwingie faktiskt har varit en av ligans bättre spelare under våren och har höjt Stoke ett steg.

Annons

(9) Simon Mignolet, Liverpool

Målvaktspositionen i fotboll är kanske inte lika viktig som i hockey, men det är ändå viktigt att hamna rätt på den positionen. Det är en position som har strulat för Liverpool på senare år men med Mignolet så kom de rätt redan från början. Räddade en straff i säsongens första match, och kanske satte det tonen för Liverpools hela säsong.

(8) Wilfried Bony, Swansea

Tillförde just precis det som jag trodde att han skulle göra när Swansea meddelade att de värvat Bony. Tyngd. Har visat sig vara en väldigt värdefull anfallare för Swansea under säsongen och är definitivt en spelare som Swansea kan bygga vidare runt.

(7) Tom Huddlestone, Hull

Huddlestone bytte från Tottenham till Hull för att kunna få speltid inför VM den här sommaren. Nu hjälpte inte det, men inte för att han inte har imponerat under säsongen. Med Huddlestone så har Hull fått en spelfördelande mittfältare som är skicklig på att hålla i boll och leverera passningar.

Annons

(6) Vito Mannone, Sunderland

Att gå vinnande ur en målvaktsrockad som innebär att Simon Mignolet lämnar klubben lär inte vara helt lätt, men man måste ändå säga att Sunderland faktiskt lyckades, en av få saker som Paolo Di Canio faktiskt lyckades med under sin korta tid i klubben. Mannone har växt och har nog varit Sunderlands bäste spelare under säsongen, vilket har visat sig viktigt.

(5) Christian Eriksen, Tottenham

Tottenham sökte naturligtvis efter nytt offensivt nav efter att de sålt Gareth Bale för en rekordsumma. Nu trodde jag snarare att det skulle bli Erik Lamela, men det visade sig istället bli Eriksen. Han har varit stundtals lysande under säsongen även om han också hittade fötterna lite senare under säsongen.

(4) Nemanja Matic, Chelsea

Det borde vara svårare att hamna på en sådan här lista om man anländer först i januari, men jag tycker ändå att Matic förtjänar det. Har tillfört både tyngd och kreativitet på Chelseas mittfält. Som kan behöva det, med tanke på att Lampard är på väg bort från klubben. Matic förbättrade Chelsea avsevärt.

Annons

(3) Fernandinho, Man City

Man City gjorde ett gäng spelarköp förra sommaren men man måste med facit i hand hävda att Fernandinho var det bästa. Har kompletterat Yaya Touré förtjänstfullt på planen och har gjort ligans kanske bästa centrala mittfält ännu bättre. Har presterat konsekvent bra under hela säsongen.

(2) Marko Arnautovic, Stoke

En mycket stor del i att Stoke har lyckats höja sig den här säsongen och bryta lagets negativa trend på senare år. Stoke har försökt bygga ett mer kreativt spel och Arnautovic har visat sig vara en nyckelspelare i de ansträngningarna, och svarade för ett flertal avgörande insatser under säsongen.

(1) Curtis Davies, Hull

Fantastisk värvning. Är den mittback i Premier League som har svarat för flest antal riktiga klassprestationer under säsongen och har varit en ovärderlig defensiv ledargestalt i ett Hull som var tippat för nedflyttning. Sett till värde för pengarna klart säsongens bästa värvning.

Annons

:::

Forever blowing bubbles:

Dejan Lovren, Southampton
Steven Caulker, Cardiff
Juan Mata, Man Utd
Jason Puncheon, Crystal Palace
Mathieu Flamini, Arsenal

:::

Jämfört med min motsvarande bloggprognos inför säsongen så hade jag onekligen några spektakulära felgissningar. De mest uppenbara bland dem, sett till den gångna säsongen, är naturligtvis Marouane Fellaini, Erik Lamela och Stevan Jovetic.

Alvaro Negredo är också en udda figur. Som han inledde på hösten så hade han varit närmast given som säsongens värvning, men han försvann helt och hållet till våren och på så vis försvann han så klart också från den här listan.

Marko Arnautovic, Curtis Davies och Vito Mannone är å andra sidan positiva överraskningar. Värvningar som kanske något överraskande är med på den här listan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Aston Villa (+)

Peter Hyllman 2014-05-30 17:30

Ännu en säsong i moll för Aston Villa som inledde starkt men som under säsongen genomgående inte kunde följa upp ett bra resultat med fler positiva resultat. Aston Villa förlorade tio matcher hemma på Villa Park vilket delvis förklarar ett växande missnöje bland klubbens supportrar.

Säsongen var bara någon dag gammal när Aston Villas ägare Randy Lerner meddelade offentligt att han hade för avsikt att sälja klubben. Lerner har under de år han ägt Aston Villa investerat någonstans mellan £200-300m av egna pengar i klubben, utan att Aston Villa för den sakens skull har lyckats uppnå något utav bestående värde.

Det var också kulmen på ännu en säsong för Aston Villa som slutade som en besvikelse. Aston Villa klarade av att hålla sig kvar i Premier League och säkrade kontraktet med två omgångar kvar, men det var knappast ännu en nedflyttningsstrid som Aston Villas supportrar, spelare och ledning hade förväntat sig den här säsongen.

Annons

Säsongen började annars väldigt bra med en överraskande seger borta mot Arsenal. Många trodde att det bådade väl för Aston Villas säsong. Istället var det ett tecken på ett annat mönster under säsongen. Nämligen att Aston Villa presterade förhållandevis bra på bortaplan men hemma på Villa Park så skulle det visa sig gå mycket trögt, med tio förluster på 19 matcher.

Det visade sig också att Aston Villa presterade bättre mot tabellens topplag, under säsongen besegrades förutom Arsenal även Chelsea och Man City, men desto svårare mot de mindre lagen. Sammantaget pekar det naturligtvis mot att Aston Villa har haft det svårt när de själva tvingats föra spelet och bryta ned ett lågt motståndarförsvar.

Skador har orsakat problem för Aston Villa under säsongen. I övrigt så har en stor del av kritiken riktats mot managern Paul Lambert. Mot slutet av säsongen så verkade i övrigt tålmodiga supportrar ha tröttnat och började ropa på dennes avgång. När Lambert själv började prata om behovet av ytterligare investeringar så fick kanske Randy Lerner till sist nog.

Annons

:::

Aston Villa, 2013-14

Grafen visar på offensiva såväl som defensiva problem. Kanske är de offensiva problemen lättast att komma underfund med. Lagets store anfallare Christian Benteke hade över huvud taget inte en lika bra säsong som fjolåret. Han gick mållös i tolv raka matcher innan han blev skadad i slutet av mars. Där återfinns mycket av svaret.

Defensivt ser det svårare ut. Aston Villa är det lag som vid sidan av de tre nedflyttade lagen har släppt in flest mål i ligan. Säsongen har präglats av ett svagt försvarsspel. De danska försvararna Jores Okore och Nicklas Helenius som värvades inför säsongen har gjort sammanlagt sex matcher, mycket på grund av skador.

Det är också backlinjen som framstår som det strategiska problemet för Aston Villa. Laget släpper inte till överdrivet många målchanser från det centrala mittfältet, däremot resulterar förhållandevis många av dessa målchanser i mål för motståndarna.

Annons

:::

Säsongens spelare: Fabian Delph. Om Aston Villas supportrar trots allt ska hitta någon positivt med den här säsongen så vore det i så fall Delphs genombrott på det centrala mittfältet. Den här säsongen växte han ut till en av de drivande krafterna och spelmotorerna. Ett tag sågs han som aktuell för Englands VM-trupp men nådde inte riktigt ända fram. Gjorde ett par spektakulära mål, inte minst mot Chelsea.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Aston Villas defensiva facit är otillräckligt för att hävda sig i Premier League. Det har genomgående saknats hårdhet och tuffhet och delvis speglar det kanske Aston Villas unga ålder i spelartruppen. Det behövs lite mer rutin och erfarenhet, lite mer ledaregenskaper. Det borde inte vara omöjligt att hitta på marknaden.

(2) Komplettera anfallet. Mycket av glädjen förra sommaren bestod i att Aston Villa lyckades behålla Christian Benteke. Intresset för honom kommer inte vara lika stort den här sommaren. Vad den här säsongen har visat på är behovet av att ha ett fungerande komplement till Benteke i anfallet, både som ersättare vid skada men också som konkurrent på träningarna.

Annons

(3) Bestäm ägarskapet. Randy Lerner säger sig vilja sälja klubben. Det här skapar naturligtvis problem för Aston Villa eftersom det kommer bli svårt att göra affärer med ägarskapet hängandes i luften. Oavsett vad Lerner bestämmer sig för så behöver det göras snabbt. Om han säljer klubben så behöver den processen komma igång. Om han behåller klubben så måste han göra det tydligt och vara aktiv i sitt ägarskap.

Flertalet Aston Villa-supportrar vill även sett ett byte på managerposten då de menar att Paul Lambert har fått tillräckligt många chanser att visa vad han kan göra med laget. En punkt på deras sommarlista hade således varit att byta manager.

Samtidigt kan det vara olyckligt i ett läge där klubbens ägarskap är luddigt att också skapa oklarhet och osäkerhet runt managerposten. Det kan vara bättre att hålla övriga faktorer stabila och så att säga bara behöva försöka lösa ett problem åt gången.

Annons

:::

Betyg: Underkänd (+)

Förvisso börjar Aston Villas supportrar bli härdade på senare år men de kan omöjligtvis vara nöjda och glada med den här säsongen. En klubb av Aston Villas storlek och resurser ska inte behöva vara indragna i nedflyttningsstriden och även om supportrarna har efterfrågat stabilitet så tror jag inte de avser en stabil position strax ovanför nedflyttningsstrecket. Cupspelet har också det varit en besvikelse under säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Början på allvaret för England

Peter Hyllman 2014-05-30 06:00

Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Det är, möjligen, slutet på början.

Idag drar det alltså igång på riktigt med Englands VM-förberedelser. Den 23 man starka spelartruppen ska spela sin första träningsmatch mot Peru och man gör det på Wembley, i vad som kanske ska likna ett farväl innan de tänkta hjältarna sätter sig på ångkryssaren som ska ta dem till det stora äventyret på andra sidan Atlanten.

Eller tja, rättare sagt flyget till Miami. Där England under den närmaste dryga veckan också ska möta först Ecuador och därefter Honduras. Tre matcher således på nio dagar.

Det går så klart alltid att fundera över vad man egentligen kan lära sig av sådana här matcher. Naturligtvis kommer det vara ett sätt för lagledarna att låta så många spelare som möjligt få speltid. Alla måste få chansen, alla måste bli varma i kläderna.

Annons

Sedan är det naturligtvis också så att den rätta nerven inte kommer att infinna sig. De flesta går nog i alla fall undermedvetet och sparar sig lite för allvaret som börjar först i mitten av juni.

:::

Mig förbryllar det lite att England väljer att göra sina matchförberedelser i först England och därefter USA. Visst, klimatet i Florida är inte helt olikt Brasilien, men varför inte lägga i alla fall en träningsmatch lokalt?

Kanske vill man inte tillbringa för mycket tid i Brasilien. Turneringen är lång och ju mindre hotelldöd man riskerar desto bättre.

Det är ju för övrigt en av de viktiga punkterna som det återstår att se om England har lärt sig från tidigare VM-turneringar. Sydafrika blev misslyckat delvis eftersom spelarna upplevde tristess i sin vardag.

Lite anmärkningsvärt är det i min mening också att England väljer att bara förmatcha mot syd- och centralamerikanskt motstånd. Peru, Ecuador och Honduras alltså.

Annons

Naturligtvis speglar det motståndet i VM där England i gruppspelet ställs både mot Uruguay och Costa Rica. Naturligtvis är det en god idé att vänja sig att spela mot den stilen och typ av fotbollskultur.

Ändå känns det lite märkligt att bara förbereda mot sådant motstånd och inte mot ett motstånd som påminner om Englands tredje motståndare i gruppspelet, det vill säga Italien.

Kanske känner man från den engelska landslagsledningens håll att man redan är inläst på det spelet, och vant vid det från diverse kvalspel och europeiska mästerskap.

:::

Fem frågor som jag ställer mig inför Englands träningsmatcher:

I vilken position på planen avser Roy Hodgson använda sig av Wayne Rooney, och hur kommer andra anfallsspelare att förhålla sig till honom?

Vilket är Roy Hodgsons föredragna mittbackspar?

Vem placerar Roy Hodgson på det centrala mittfältet vid sidan av Steven Gerrard?

Annons

Vilken användning tänker sig Roy Hodgson ha av Frank Lampard?

Hur offensivt inriktade kommer England att vara?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Man City (++++)

Peter Hyllman 2014-05-29 17:30

Man City puttrade på i lagom takt under säsongen för att springa förbi sina konkurrenter på upploppet. Imponerade endast vid ett fåtal tillfällen under säsongen men visade lugn och erfarenhet vid rätt tillfällen. Två titlar är ett mycket gott facit men Champions League förblir Man Citys måttstock.

För att vara en debutsäsong så får det betraktas som en ytterst lyckad sådan för Manuel Pellegrini. Två titlar hemförda till Etihad varav den ena var ligatiteln måste ses som en godkänd skörd. Bakom dessa framgångar ligger en utvecklad offensiv och en större harmoni i laget.

Det var lite oklart vad Man Citys klubbledning egentligen menade när de inför den här säsongen pratade om ökad holism. Något de kan ha syftat på är ett klimat som vore mindre präglat av bråk och konflikt än vad som varit fallet under Roberto Mancini. I så fall gjorde de helt rätt som anställde Manuel Pellegrini, som inte bara har varit lugnet själv under säsongen utan också har bevarat lugnet hos sina spelare.

Annons

Man City vinner ligan mycket tack vare sin breda och högkvalitativa spelartrupp samt det faktum att laget visade ett större lugn och mer erfarenhet i säsongens avgörande lägen. Det såg vid ett flertal tillfällen ut som om ligasäsongen var på väg att rinna dem mellan fingrarna, och man kan tycka att de borde ha vunnit ligan med bredare marginal, men till slut var det ändå de som lyfte titeln hemma på Etihad.

Det fortsatta orosmolnet är emellertid Champions League, där Man City förvisso för första gången tog sig vidare från gruppspelet men där de redan i åttondelsfinalerna gjorde en tämligen slät figur mot ett inte alltför imponerande Barcelona. Det var för att göra Man City till en toppklubb i Europa som Pellegrini anställdes och man får räkna med att högre krav kommer att ställas under hans andra säsong i klubben.

Annons

:::

Man City, 2013-14

En väsentlig faktor skiljer Man City från sina båda huvudkonkurrenter den här säsongen. De är bra såväl offensivt som defensivt. Liverpool har sina problem med defensiven samtidigt som Chelsea har sina mycket väl dokumenterade problem i anfallet. Man City å andra sidan har ett fungerande maskineri både bakåt och framåt.

Offensivt är Man City särskilt imponerande. De gjorde smått otroliga 102 mål under säsongen och är med det bäst i ligan i termer av offensiv effektivitet, något som utan tvekan skiljer dem från konkurrenter som Chelsea, Arsenal och Man Utd.

Defensivt är Man City också svårgenomträngliga. Mycket av förklaringen ligger i Man Citys höga siffror vad avser eget bollinnehav samt att har ett väl fungerande passningsspel med 86,1% lyckade passningar. Det bidrar till att motståndarna lyckas skapa ytterst få chanser mot Man City, i genomsnitt endast 9,5 per match. Inget lag i ligan släpper till färre chanser.

Annons

Det betyder emellertid inte att Man City är det defensivt mest effektiva laget, snarare tvärtom. Individuella misstag i Man Citys backlinje är en stor del av förklaringen där och är det något område på planen som Man City behöver förstärka så är det försvaret.

:::

Säsongens spelare: Yaya Touré. I en säsong som knappast präglades av glitter och fyrverkeri så var Touré en ständigt pålitlig pådrivare och lagmaskin, alltid presterandes med högsta kvalitet och avgörande insatser i rätt lägen. Få spelare kan som Yaya Touré så fullständigt dominera och ta kontrollen över en matchbild. Andra står ofta för slutprodukten men det är Touré som lägger grunden.

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Man Citys mittfält och anfall håller världsklass, men Man Citys försvar gör det inte. Mycket mer komplicerat och mångordigt än så behöver vi inte uttrycka saken. Man City har som ambition att etablera sig som en europeisk toppklubb, men ingen klubb har lyckats göra det utan att ha ett väldigt bra försvar.

Annons

(2) Köp brittiskt! UEFA:s sanktioner gällande Man Citys brott mot financial fair play innebär bland annat en begränsning av antalet spelare som går att registrera för Champions League-spel. Samtidigt har Man City tunt med så kallade home grown-spelare. Detta borde leda Man City till att shoppa runt på den engelska marknaden under sommaren.

(3) Behåll Yaya Touré. Ja, man kan börja tröttna på Tourés flyktiga ögon där han flörtar skamlöst med andra klubbar. Ja, det kan finnas flera argument att casha in på Touré som trots allt passerat trettiostrecket. Men Touré är en så väldigt viktig spelare för Man City och jag tror han är en nödvändig pusselbit för att laget ska kunna hävda sig i Champions League. Så kom för guds skull ihåg att köpa en tårta till hans födelsedag!

Man Citys något spretiga värvningspolitik under senare år har lett till att det finns en flertal spelare i klubben med kontrakt som dock inte används. Några av dessa kan klubben känna sig föranledda att behålla givet UEFA:s restriktioner på Champions League-truppen och vad Man City tillåts spendera på nya spelare den här sommaren. Övriga bör dock lämna klubben under sommaren.

Annons

Andra spelare, såsom James Milner, sitter på kontrakt som är i närheten av att gå ut. De sitter i en tämligen bra sits för att kunna omförhandla sitt kontrakt, och det känns som om mycket av Man Citys sommar kommer gå åt till att lösa sådana här pusselbiter. Förvalta och konsolidera snarare än att expandera och utveckla.

:::

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

Styrka är att kunna nå framgång även när man inte presterar som allra bäst. Om någon har sagt det förut vet jag inte, men någon borde hur som helst ha sagt det. Man City har visat goda prov på just denna styrka under säsongen och kan se optimistiskt på att de fortfarande kan bli bättre. Två titlar är ett gott resultat för säsongen men svårigheterna att ta sig till slutomgångarna av Champions League består.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En retroblogg om Matt Busby och dennes betydelse för engelsk fotboll

Peter Hyllman 2014-05-29 06:00

I dag är det Kristi himmelsfärdsdag. Dagen då legenden förtäljer att Jesus lämnade det jordliga livet och färdades upp till himlen. Det är också en helgdag här i Sverige. Då passar det kanske särskilt bra att jag tar och återanvänder en gästblogg jag skrev en gång i tiden om en annan till himlen flyktad gestalt, en väldig figur inom engelsk och brittisk fotbollshistoria.

(Och nej, det är inte om Malcolm Glazer det handlar, Man Utds ägare som tråkigt nog gick bort igår kväll.)

:::

Det har under senare år varit lätt att tro att det har varit Alex Ferguson som framför allt förkroppsligar Man Utd. Så är inte fallet. Den personen är Busby; den kultur, de värderingar och den fotbollsfilosofi som kännetecknar Man Utd till denna dag grundlades av Sir Matt Busby.

Busby är en samlande ikon för hela Man Utds identitet som klubb, dess historia, evig ära såväl som djup tragedi, och en länk till den framgång med vilken klubben nu lever.

Det var Busby som återupprättade Uniteds storhet efter klubbens ras under 1920- och 30-talen. Det var Busby som skapade ”Busby Babes”, brittisk fotbollshistorias kanske bästa och mest lovande lag. Det var Busby som tog Man Utd ut i Europa. Det var Busby som bar den tyngsta personliga bördan av München-katastrofen.

Annons

Det var Busby som byggde upp Man Utd igen från spillrorna av denna tragedi, och skapade ett lag som fem år senare mot alla odds vann FA-cupen och som tio år senare, som första engelska lag, vann sin och klubbens heliga graal, Europacupen.

Det var Busby som skapade den syn på fotboll och den ungdomsfilosofi som utgjorde en hörnsten i Man Utds moderna framgång under Alex Ferguson.

En beskrivning av Busbys storhet och betydelse för Man Utd kan pågå i oändlighet. Ambitionen med den här bloggen är däremot försöka förstå Sir Matt Busbys högst konkreta betydelse inte bara för Man Utd, utan för engelsk fotboll i stort.

:::

Efter andra världskrigets slut låg Old Trafford i ruiner som en följd av tyskarnas bombningar. Genom ett av hålen i ena långsidan växte en stor buske. I skuggan av denna buske satt om dagarna den nyligen tillsatte managern Matt Busby och andades liv i en dröm om fotboll som kom att få världslig form i Man Utd.

Annons

Som spelare hade Busby haft en framgångsrik karriär i både Man City och i Liverpool; historiskt sett Man Utds två främsta rivaler, men vid den här tiden var rivaliteten också präglad av ömsesidig respekt och i vissa fall vänskaplighet.

Busby handplockades som ny manager av Man Utds styrelse. I princip tjuvplockades han från Liverpool, av vilka Busby erbjudits positionen som assisterande manager. Busbys syn på fotboll delades däremot inte av Liverpools styrelse vid den tiden och han gavs tillåtelse att söka sig annorstädes (även om Man Utd inte riktigt var vad de tänkt sig).

Man Utds resultat började omedelbart förbättras. Med hjälp av sin assisterande manager, Jimmy Murphy, ledde Busby Man Utd till fyra andraplaceringar under en femårsperiod innan ligatiteln till slut vanns 1951-52.

Men laget började bli gammalt och Busby förväntades behöva värva etablerade spelare för att behålla Man Utds position som Englands främsta klubb. Istället valde han en för den tiden helt unik väg, att ersätta etablerade spelare med unga spelare fostrade i klubben.

Annons

Med detta unga lag, med en medelålder runt 21 år, vann Busby ligan två säsonger i rad, 1955-56 och 1956-57, ena säsongen med hela 11 poängs marginal. Överlägsna i England så blev nästa mål att erövra Europa.

Säsongen 1957-58 låg det förlovade landet inom räckhåll efter att Man Utd kvalificerat sig för semifinal efter ett bortamöte med Röda Stjärnan. Allt detta fick ett tragiskt slut på en snöig flygplats i München den 6 februari 1958.

Halva Man Utds lag omkom i tragedin, bland dem Duncan Edwards, ytterligare några spelade aldrig mer fotboll. Busby överlevde, trots att han två gånger givits sista smörjelsen.

Busbys moraliska uppdrag var att ännu en gång bygga upp Man Utds från grunden, något han ansåg sig behöva fem år för att göra, efter att ha slagit ifrån sig tankar om att ge upp fotbollen.

Annons

Vid slutet av denna femårsperiod vann Man Utd FA-cupen, två ligatitlar följde på den och 1967-68, tio år efter München, vann man – med Denis Law, George Best och Sir Bobby Charlton i laget – Europacupen efter 4-1 mot Benfica på Wembley.

Busbys uppdrag – för klubben, för sig själv och för sina förlorade unga spelare – var därmed avslutat. 1969 pensionerade han sig från posten och fortsatte sitt värv som direktör i klubben.

:::

Hans betydelse för Man Utd går inte att överdriva. Hans betydelse för engelsk fotboll var kanske minst lika fundamental. Den kan sammanfattas i tre punkter: han skapade och definierade en ny och större roll för managern, och förändrade i grunden hur fotbollsklubbar styrdes; han var banbrytande i filosofin att satsa på unga hemmafostrade spelare; och han förde ut engelsk klubbfotboll i Europa, mot engelsk klubbfotbolls vilja.

Annons

:::

En ny managerroll – ”A footballer has come to this house today.”

36 år gammal, och utan någon tidigare erfarenhet som manager, så krävde Busby aldrig tidigare skådade befogenheter när det gällde tillsättningar av coacher och scouter, köp och försäljning av spelare, taktik och träning.

Dessa befogenheter krävde han i en tid när samtliga dessa aspekter styrdes av de engelska fotbollsklubbarnas styrelser och direktörer, allsmäktiga som den romerska senaten.

Busby var av den uttryckliga uppfattningen att dessa befattningshavare inte hade den fotbollskunskap som krävdes för att fatta dessa beslut.

Liverpools styrelse accepterade inte denna filosofi. Man Utds styrelse, emellertid, hade vare sig val eller vilja att motsätta sig Busbys idéer. Man Utds klubbsekreterare, Walter Crickmer, uttryckte tydligast varför: ”He will build up the team and put it where it belongs, at the top.”

Annons

Busby blev därigenom den förste managern med fullständiga befogenheter över sin klubbs alla fotbollsmässiga aspekter, en sorts VD. I grunden förändrade han därmed hur engelska fotbollsklubbar styrdes, och därigenom också förutsättningarna för alla hans efterföljare.

Genom att driva igenom sin filosofi banade han vägen för andra managers såsom exempelvis Bill Shankly i Liverpool och de som följde honom där, Don Revie i Leeds, Brian Clough i Derby och Nottingham och, för all del, Alex Ferguson i Man Utd och Arsene Wenger i Arsenal.

:::

Satsning på unga spelare – ”If they are good enough, they are old enough.”

För ledande fotbollsklubbar under 1940-talet och 1950-talet var det normala att satsa på etablerade spelare, köpta utifrån.

Ett Man Utd i ekonomisk kris (go figure) hade dock, därtill nödda och tvungna, skapat en ”Junior Athletic Club” i syfte att plocka fram unga och lokala talanger. I Busbys första titelvinnande lag fanns ett antal sådana spelare i truppen.

Annons

När detta lag började bli till åren i början av 1950-talet förväntades Busby ännu en gång köpa in nödvändiga spelare. Istället valde han, under Jimmy Murphys överseende, att helt och hållet satsa på unga spelare utvecklade i Man Utd. En del så unga som 16 och 17 år.

Under en period av fyra år värvades totalt två spelare. Detta nya och unga lag, the Busby Babes, vann den nyinrättade FA Youth Cup fem gånger i rad mellan 1953 och 1957, laget vann också ligan två år i rad i överlägsen stil och var på god väg att erövra även Europa innan tragedin drabbade dem. Lagets genomsnittsålder var 21-22 år.

Detta var något nytt. Det gjorde på samma gång fotbollen mer modern såväl som mer moderiktig. Med sina unga spelare förtrollade Man Utd en delvis ny fotbollspublik, som fick hjältar med vilka de lättare kunde identifiera sig än den tidens handelsresande i fotboll.

Annons

Genom sin ungdomliga entusiasm och sin äventyrsanda i Europa hjälpte detta unga lag till att återställa engelsk fotbolls självförtroende, sargat av överlägsenheten i lag som Real Madrid och den tidens ungerska landslag. Genom fotbollen kunde drömmar än en gång realiseras.

:::

Europeiskt klubblagsspel – ”Challenges should be met, not avoided.”

Men vad avser spelet i Europa så hade Man Utd ingen hjälp av FA, av vilka man tvärtom direkt motarbetades. FA:s uttalade ”råd” var att ignorera UEFA:s inbjudningar att delta i turneringen, ett råd som Chelsea följde efter deras ligaseger 1954/55.

Busby såg spel i Europa som helt centralt för klubbens framgång och utveckling, och förde ut Man Utd till spel i Europacupen mot FA:s vilja.

FA stiftade regler som bland annat betydde att ett lag var tvunget att befinna sig i England ett visst antal dagar innan nästa ligamatch, och att flytta på matcher var så klart en non-starter.

Annons

Det går att hålla för sannolikt att dessa regler var en bidragande orsak till München-katastrofen, då man annars inte hade behövt ha samma brådska hem till England inför en stundande ligamatch.

Man Utd och Busby fick således betala en hemsk kostnad för att trotsa FA:s påbud. Men i kraft av Busbys vilja och personlighet tog den engelska fotbollen ett stort steg in i den europeiska fotbollsfamiljen.

Det är omöjligt att säga exakt vad engelsk fotboll idag varit utan detta steg. Sämre och andefattigare måste man förmoda. Tveklöst är dock att engelska fotbollsklubbars historia och fans drömmar är tätt sammankopplade med drömmen om spel i de europeiska cuperna.

:::

Eamon Dunphy, i introduktionen till sin bok ”A Strange Kind of Glory: Sir Matt Busby and Manchester United”, sammanfattar Busbys och Man Utds insats och betydelse i följande sex meningar:

Annons

”Triumphant at home, this brash, brilliant, outrageously confident football team from the industrial North set out to conquer Europe, where no other English club had dared to venture. The England they left in the Fifties was the drab place ‘damned’ by the playwright John Osborne as stultifying, reactionary, unimaginative and boring. Busby’s ‘Red Devils’ were the antithesis of this. When they embarked on their European adventure, English football, reflecting the national mood, lacked confidence, stood in awe, or pitiful insularity, as the seemingly invincible Hungarians and Real Madrid lent new enchantment to the game England had taught the world to play. The quest for self-respect, restoration of England’s pre-eminence, led by Busby’s young team, had a resonance beyond football. Their adventure would tell England something about itself.”

Annons

Det tog Man Utd över 15 år att hitta en fullgod ersättare till Sir Matt Busby. Och det var först när Man Utd till fullo återvände till de principer och den fotbollsfilosofi som Busby ristat i sten mer än 40 år tidigare som man återigen fick uppleva framgång.

Strax efter nyår 1994, 84 år gammal, ett fåtal månader sedan han med tårar i ögonen sett Man Utd vinna ligan igen, för första gången sedan han själv lämnade managerposten, förlorade Sir Matt Busby kampen mot cancern.

Den 26 maj 1999, på vad som skulle ha varit Sir Matt Busbys 90:e födelsedag, vinner Man Utd ’the Treble’.

Är man en Unitedsupporter så måste man tro att Sir Matt leende såg på från sin plats på hedersläktaren i The Big Stadium in the Sky.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Cardiff (+)

Peter Hyllman 2014-05-28 17:30

Ägarledda konflikter och intriger förstörde Cardiffs säsong och drömmar om fortsatt spel i Premier League. Ett lag utan moral och självförtroende kunde inte uppbåda något motstånd under vårsäsongen och efter att Malky Mackay fått sparken.

När Cardiff för rätt precis ett år sedan gick upp i Premier League efter att ha vunnit The Championship så visste glädjen knappt några gränser bland klubbens supportrar. De hade fått svälja beska piller för att ta sig dit. Ägarens excentriciteter, managers som kom och gick, byten av klubbmärken och byte av tröjfärger från blått till rött. Men de hade nu i alla fall fått lön för mödan.

Säsongen i Premier League som följde måste ha framstått för Cardiffs supportrar som ett klockrent exempel på att vara försiktig med vad man önskar sig. För inte bara åkte Cardiff ut direkt ur Premier League igen, glädjen blev således kortvarig, utan vägen dithän blev desto mer plågsam av ett flertal ägarrelaterade händelser.

Annons

Beslutet att sparka Malky Mackay var bisarrt. Sättet det skedde på dessutom både oprofessionellt och demoraliserande. Cardiff var en nykomling och behövde kämpa för att hålla sig kvar, men innan Vincent Tans konflikt med Mackay så såg de hela tiden ut att kunna lyckas. Efter sparkningen av Mackay såg Cardiff aldrig ut att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Utländska ägare får ofta kritik inom engelsk fotboll. Stundtals orättvist i och med att utländska ägare på ett tämligen unket och nationalistiskt sätt buntas ihop i ett och samma kollektiv, som om de alla vore likadana. Så är inte fallet. Men Vincent Tan och Cardiff har onekligen varit ett skyltfönster på den allra högsta nivån vad som kan ske när en i grunden inkompetent ägare använder en fotbollsklubb som sin personliga sandlåda.

Det fanns ändock ljuspunkter under Cardiffs säsong. Resultatet i början av säsongen när man besegrade Man City, vann derbyt mot Swansea, och i sista minuten kvitterade mot Man Utd var några av dem. Värvningarna av Gary Medel och Steven Caulker var mycket lyckade. I Mats Daehli, Declan John och Jordon Mutch har laget ett par mycket lovande unga spelare.

Annons

Men när historien gör bokslut över den här säsongen för Cardiff så kommer den oundgängligen att ses som en möjlighet som Cardiff av egen förskyllan tillät att gå till spillo.

:::

Cardiff, 2013-14

Cardiff har släppt till fler skott och målchanser än något annat lag i ligan. Att laget ändå lyckas upprätthålla en förhållandevis acceptabel defensiv effektivitet har att göra med en stabil central försvarslinje, med Steven Caulker som har gjort ett stort jobb i mittförsvaret och framför honom Gary Medel, som varit en stor resurs på defensivt mittfält.

Men motståndarna har haft det alldeles för lätt att komma runt detta centrala mittlås och Cardiff har varit förhållandevis känsliga på sina båda kanter. Laget lyckas också vinna förhållandevis få luftdueller i defensiven, betydligt färre än hälften vilket är något anmärkningsvärt med tanke på att försvarande spelare bör ha en lättare uppgift i sådana situationer.

Annons

Cardiff är heller inte utan problem i offensiven. Det finns inget lag i ligan som producerar färre målchanser under säsongen än Cardiff, vilket blir ett desto större problem i och med att anfallet inte heller har varit överdrivet effektivt. Men det är framför allt i speluppbyggnaden där Cardiffs brister har varit framträdande under säsongen.

:::

Säsongens spelare: David Marshall. Det kan vara lätt att uppmärksamma just målvakterna i bottenlag. Men David Marshall har svarat för ett antal närmast enastående målvaktsinsatser under säsongen, och utan hans insatser så hade Cardiff varit klara för nedflyttning långt tidigare än vad som nu trots allt blev fallet. Att han blir kvar i Cardiff är osannolikt, flera klubbar i Premier League har redan hört sig för om hans tjänster under kommande säsong.

:::

Annons

Sommarfokus:

(1) Ge Solskjaer fria händer. Det är svårt att säga om Solskjaer blir kvar i klubben, ifall han tänkte sig The Championship när han tog på sig jobbet och ifall han vill jobba vidare med Vincent Tan. Om han blir kvar så är det dock nödvändigt för Cardiffs framgång nästa säsong att Solskjaer ges fria händer inom ett på förhand tydligt mandat, och att Tan därefter slutar lägga näsan i blöt och fingrarna i syltburken.

(2) Behåll nyckelspelare. Det är alltid svårt att behålla de bästa spelarna när man flyttar ned en division. Mycket beror på hur trovärdigt man säljer in möjligheten att omedelbart återvända. Att exempelvis kunna behålla Steven Caulker i laget vore en tidig seger under sommaren, en ledare i försvaret och på planen.

(3) Bredda och förstärk anfallet. Cardiffs offensiva tillkortakommanden under säsongen måste rättas till. Det saknas inte anfallare i laget, men däremot produktiva spelare. Det betyder att spelare måste säljas bort och nya komma in. Cardiff har redan värvat Federico Macheda och ryktas nu vara intresserade av Readings Adam Le Fondre.

Annons

Cardiffs bästa chans att lyckas under säsongen, vilket inkluderar klubbens möjlighet att behålla och attrahera viktiga spelare, är att det under kommande säsong tydligt framgår att Ole-Gunnar Solskjaer styr skeppet. Det är ett projekt som flera spelare förmodligen skulle kunna vara intresserade av att vara en del utav. Ännu en säsong dominerad av Vincent Tans ego och divalater avskräcker däremot desto fler.

Solskjaer verkar bygga ett Cardiff baserat till stor del på kontakter och spelare som denne fått genom sin tid i Man Utd och inom norsk fotboll. Fabio Da Silva, Mats Daehli och Frazier Campbell är alla gamla Man Utd-spelare. Nyligen har klubben värvat både Federico Macheda och Magnus Eikrem. Wilfried Zaha har också en koppling till klubben.

Go with what you know. Ett vanligt knep som de flesta managers och beslutsfattare använder sig av. Det ska bli intressant att se om det räcker till för Ole-Gunnar Solskjaer och Cardiff.

Annons

:::

Betyg: Underkänd (+)

Cardiff kan inte vara nöjda med säsongen. Det är en sak som nykomling att åka ur Premier League, men då vill man i alla fall kunna säga att man gjorde sitt bästa och att det var roligt så länge det varade. Men den här säsongen känns det minst lika mycket som om Cardiff lade krokben för sig själva. Cardiff var den nykomling som på förhand borde haft bäst chans att klara sig i Premier League, men som klarade sig allra sämst.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Klokt val av Tottenham att anställa Mauricio Pochettino

Peter Hyllman 2014-05-28 06:00

Det börjar alltmer luta åt att Mauricio Pochettino lämnar Southampton efter den här säsongen för att ta över det lediga jobbet i Tottenham. Enligt de rapporter som kommer från England så kommer Pochettino att tacka ja till ett kontraktserbjudande från Tottenham under veckan.

Mauricio Pochettino har varit tveksam till en fortsättning i Southampton ända sedan Nicola Cortese lämnade klubben. Det var Cortese som anställde honom och man får förmoda att det finns en personlig relation där som betydde mycket för Pochettino när han tog jobbet. Cortese övertygade Pochettino om att inte lämna mitt under säsongen, men längre än så sträcker sig förmodligen inte Corteses inflytande.

Man kan så klart också tänka sig att Pochettino är tveksam till en fortsättning med Southampton i och med att det framstår som sannolikt att klubben tappar några av sina bästa spelare den här sommaren. Både Adam Lallana och Luke Shaw antas vara på väg till större klubbar, något som lär försvåra för Southampton att fortsätta utvecklas.

Annons

Det är så klart den klassiska framgångsfällan. En något mindre klubb som lyckas över förväntan drar till sig uppmärksamhet från större klubbar som börjar rycka i både spelare och managers. Det är naturens gång och är helt och hållet en fråga om respektive klubbars plats i fotbollens näringskedja.

Man får förmoda att Mauricio Pochettino är en ambitiös manager, likt de flesta professionella aktörer på den här nivån. Rimligtvis vill han komma så högt upp inom sitt yrke som möjligt, och om då Southampton inte kan motsvara dessa ambitioner så blir det oundvikligt att han söker sig någon annanstans. För Pochettino handlar det så klart också om att ta tillvara sitt just nu mycket goda renommé. En säsong till i Southampton kan egentligen inte förbättra detta, men riskerar snarare försvaga det.

Det vore dock dåliga nyheter för Southampton, som har nått stora framgångar under Mauricio Pochettino, baserat på en kollektiv och tydlig spelidé men också på ett sunt förhållande till klubbens yngre spelare. En process som riskerar stanna upp eller till och med spåra ur som en följd av ett managerbyte.

Annons

:::

För Tottenham känns det dock som väldigt goda nyheter.

Det kan diskuteras huruvida det är Tottenhams förstaval. Mycket talar för att Tottenham var mycket intresserade av Louis van Gaal innan det blev uppenbart att Man Utd också fanns på marknaden. Samtidigt är det inte alls säkert att Louis van Gaal hade haft det rätta temperamentet för Tottenham, och hur han och Daniel Levy egentligen hade gått ihop.

Frank De Boer har också varit ett alternativ som nämnts, men där verkar det snarare som om Tottenhams intresse har varit funderande snarare än särskilt entuasiastiskt, och intrycket har snarare varit att De Boer själv emellertid har varit väldigt intresserad.

Fördelarna med Mauricio Pochettino är dock flera.

För det första har han erfarenhet från Premier League, efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i England och Southampton. Han kan lagen och deras taktiska upplägg, han kan kulturen och det engelska spelschemat, och han har hunnit bygga upp viktiga kontakter inom den engelska fotbollen.

Annons

För det andra så representerar han en form av kontinuitet med det som var Tottenhams idé med André Villas-Boas. Det var egentligen tillsättningen av Tim Sherwood som framstod som märklig i det avseendet. Men spelarmaterialet som i huvudsak skapades med Villas-Boas som manager passar Pochettinos idéer om bollinnehav och hög press utmärkt. Det finns således en väldigt god grund att stå på.

För det tredje har Pochettino visat under sin tid i Southampton att han är skicklig på att integrera klubbens unga talanger i a-laget. Nu har Southampton närmast unika förutsättningar på det området, men även Tottenham har en för tillfället väldigt lovande kull med ungdomar som kommer underifrån.

Det vore ju på sitt sätt också märkligt att inte ta tillvara den kompetens som faktiskt finns i Premier League. När en manager lyckas så bra med en klubb på Premier Leagues mittennivå så är det konstigt om inte de större klubbarna ser detta som ett skäl att pröva denne på en högre nivå, inte som ett argument för att denne bara kan prestera på sin nuvarande nivå.

Annons

Det finns ett antal sådana managers som skulle kunna vara högaktuella för Tottenham. Roberto Martinez är en av dem, men något säger mig att han väntar på Arsenaljobbet. Mauricio Pochettino är utan tvekan en likvärdig kandidat i det avseendet.

Sedan är det självklart så att det är en tillsättning som innebär en risk. Men det gör alla tillsättningar och alla beslut av något som helst värde. Risk finns i alla vägval och den som inte vågar ta någon risk kommer heller aldrig lyckas uppnå något särskilt meningsfullt. De som snusförnuftigt pekar på att det kan vara riskfyllt att tillsätta Pochettino säger egentligen inget alls av värde.

Den stora risken är som jag ser det för övrigt inte Mauricio Pochettino själv, utan snarare Daniel Levy och dennes något otåliga förhållande till klubbens managers och beslutsfattare. Det är där, snarare än i det själva personvalet, som nyckeln ligger i huruvida Pochettino kommer att lyckas som manager för Tottenham eller ej.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Man Utd (+)

Peter Hyllman 2014-05-27 17:30

Mängder av tidiga misstag lade tidigt grunden för en fullständigt misslyckad säsong för Man Utd. Otrygghet och försök till riskminimerande undergrävde lagets auktoritet samtidigt som David Moyes rent mentalt visade sig inte vara uppgiften att efterträda Alex Ferguson stor nog.

Det var redan från början en säsong som skulle bli jobbig för Man Utd. En era var slut i klubben efter att Alex Ferguson säsongen innan annonserat sin avgång som manager. En helt ny ledning skulle föra Man Utd vidare, David Moyes som manager och Ed Woodward som VD. Men alla föraningar om hur säsongen kunde bli räckte inte till för att beskriva den vinter av missnöje som blev det faktiska resultatet.

Flera och stora misstag redan från början lade grunden för misslyckandet. Man Utd agerade under Ed Woodwards ledning mer inkompetent på sommarens transfermarknad än vad de gjort sedan 1980-talet. David Moyes gick emot mångas goda råd och bytte ut mer eller mindre hela tränarstaben, omgav sig med folk som han förmodligen kände och litade på, men som inte tillförde något väsentligt i termer av erfarenhet och trovärdighet.

Annons

Prägeln av försiktighet skulle hålla i sig under säsongen. Spelet på planen blev mer räddhågset och mer inriktat på att undvika misstag än inriktat på att skapa chanser och kontrollera matchen. Spelarna tappade i självförtroende och Man Utd gick från ett lag som historiskt alltid haft en förmåga att forma sin egen matchbild till ett lag som tillät sig att formas av matchbilden och diverse yttre omständigheter.

Inte minst tydligt var detta på hemmaplan, där Man Utd förlorade smått osannolika sju matcher. Därtill tappade ett stort antal ytterligare poäng, inte sällan genom insläppta mål i matchens sista minuter. Med andra ord ett helt omvänt scenario jämfört med vad som normalt sett alltid varit fallet. Man Utd slutade sjua, deras sämsta tabellposition under hela Premier League-eran, och missade Champions League-spel för första gången sedan 1995.

Annons

Det enda område där Man Utd presterade någorlunda godkänt var i Champions League. Av okänd anledning verkade Man Utd kunna spelare friare och mindre ångestladdat där. Det tog till sist slut i kvartsfinalen mot Bayern München vilket också utgjorde dödsstöten för David Moyes, som fick sparken kort därefter för att efter säsongen ersättas av Louis van Gaal.

:::

Man Utd, 2013-14

Defensiven i Man Utd har fått mycket kritik den här säsongen. Lustigt nog har Man Utd emellertid släppt in samma antal mål den här säsongen som förra säsongen, men samtidigt släppt till 32 färre skott mot mål. Det ger en något dubbel bild. Å ena sidan ett mer disciplinerat spel centralt i planen men å andra sidan en betydligt mer skakig backlinje.

Offensiven är ett problem. Man Utd var inte i närheten av att producera lika många chanser som tabellens tre topplag. Man Utd hade inte minst problem på hemmaplan där de lyckades göra blott 29 mål. Sammantaget visar detta på en generellt oförmåga att bryta ned lågt liggande försvar, och den allmänna bilden från säsongen var ett generellt sett fantasilöst Man Utd.

Annons

Man Utd måste naturligtvis sett till sina resurser bedömas utifrån mästarstandards och där har laget helt enkelt inte räckt till under säsongen. Enligt exakt samma logik som för Arsenal, fast än mer tydligt, så får man konstatera att Man Utd förvisso inte har varit direkt dåliga vare sig defensivt eller offensivt, men också långtifrån så bra som måste förväntas av ett lag som siktar på tabelltoppen.

:::

Säsongens spelare: Wayne Rooney. Det frestar att nämna målvakten David De Gea eller den unge talangen Adnan Januzaj, men i min mening var det Rooney som under säsongen ingav vissa hopp om att den trots allt kunde räddas till sist. Var både oförskyllt och egen förskyllan måltavlan för personlig kritik under sommaren och tidigt under säsongen, men har under säsongen visat en hård arbetsmoral där andra har fallerat.

Annons

:::

Sommarfokus:

(1) Förstärk försvaret. Rio Ferdinand försvinner. Nemanja Vidic lämnar klubben. Patrice Evra börjar närma sig någon form av slut på sin tid i Manchester. Vi ser en pågående generationsväxling i Man Utds försvar och ett högst prioriterat område måste vara att hitta kapabla ersättare på det här området. Alla stora Man Utd-lag har utgått från ett stabilt mittbackspar och ett nytt sådant måste nu hittas.

(2) Centralisera mittfältet. Michael Carrick är ett starkt defensivt alternativ om än han börjar komma upp i åren. Marouane Fellaini hade en svag debutsäsong även om han så här långt får ses som ett oskrivet kort. Längst fram finns spelare som Juan Mata, Shinji Kagawa och Adnan Januzaj. Mycket spets och en hel del balans, men inte så mycket däremellan. Ett område som varit en taktisk svaghet i Man Utd under åratal. Något som Louis van Gaal kan åtgärda?

Annons

(3) Föryngra och förnya. Det är inte nödvändigtvis så att genomsnittsåldern i Man Utd är förskräckligt hög. Men det finns samtidigt ett antal spelare som befunnit sig i klubben under lång tid och där energin såväl fysiskt som mentalt har börjat ta slut. Managerbytet snabbade helt säkert på den processen. Att förnya och delvis föryngra laget, och ladda lagets batterier, är ett viktigt långsiktigt projekt som måste inledas omedelbart under lagets nye manager.

Kanske var den första tiden efter Alex Fergusons avgång dömd att bli ett misslyckande och kanske var det något som var nödvändigt att gå igenom. Det är emellertid vad som sker härnäst som kommer att avgöra hur den närmaste framtiden för Man Utd faktiskt kommer se ut. ”May you live in interesting times” sägs vara en kinesisk förbannelse. Räkna med en intressant sommar och kommande säsong för Man Utd.

Annons

:::

Betyg: Underkänd (+)

Ett plus men ett riktigt svagt sådant. Champions League och det faktum att en skitsäsong inte innebär världens ände för klubben är den enda betygsmässiga räddningen för Man Utd som trots detta presterat fullständigt underkänt under säsongen. Det går att spekulera i evighet om vad misslyckandet berodde på, vems eller vilka som var felet, om det möjligen var oundvikligt, det är oavsett vilket inget som tål att upprepas.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelska spelare och ledare skulle må bra av kulturellt ombyte

Peter Hyllman 2014-05-27 06:00

Det dök upp en rätt rolig skämtsam observation på twitter igår: ”Adel Taarabt couldn’t get a game at Fulham so he went to AC Milan. Tom Ince couldn’t get in the Crystal Palace side so he has gone to Inter. How times change.”

Bakgrunden är så klart att Tom Ince, spelaren som har ryktats vara intressant för i alla fall fyra-fem klubbar i Premier League, varav en av dem är Liverpool, nu befinner sig i Milano och påstås vara på väg att skriva på för Inter. Det finns så klart en familjehistorik, Paul Ince spelade ju i Inter under två säsonger på 1990-talet.

Naturligtvis är observationen i sak rätt intressant. Det säger något när Adel Taarabt går från Fulham till Milan. På samma sätt som det känns märkligt att ett storlag som Inter skulle vara intresserat av Tom Ince, mer eller mindre helt utan Premier League-erfarenhet.

Annons

Samtidigt är det kanske inte så märkligt. Engelska klubbar tar ju in unga spelare från hela världen i sina akademier och ungdomslag. Exemplen på unga och fjuniga italienska spelare som gått till engelska klubbar är ju många. Så varför skulle inte detsamma kunna ske åt andra hållet.

Anledningen är väl förmodligen att vi föreställer oss att engelska eller brittiska spelare ska spela för engelska klubbar. Att flytta till någon klubb utomlands kan framstå som att gå över ån efter vatten.

Tom Ince är självklart 22 år redan, så han är kanske inte så värst ung och fjunig längre. En viss skillnad jämfört med exempelvis Sunderlands värvningar under förra sommaren. Samtidigt vore det kanske dumt av honom att inte betrakta Inter som ett alternativ om det nu kan bli aktuellt med en flytt dit för honom.

Snarare är det väl så att alldeles för få unga engelska spelare faktiskt överväger alternativet att spela utomlands. Man är lite för hemmakära, lite för nationella bundna i sitt tänkande. Istället blir man kvar på en lägre spelnivå i England, eller får alldeles för lite speltid i större klubbar, och så stannar man av i utvecklingen.

Annons

Alternativet är tilltalande. Att spela fotboll utomlands skulle med all säkerhet ge unga engelska spelare mer speltid och därmed snabbare utveckling, en mer gedigen teknisk utbildning och en större erfarenhet av taktiska variationer och kulturella skillnader. Det skulle höja den allmänna fotbollskompetensen.

Med tanke på att det här är ett prioriterat problem för både engelsk fotboll i allmänhet och Englands landslag i synnerhet så kunde man tycka att det borde vara ett prioriterat område för FA. Men några särskilda initiativ i den riktningen ser vi inte. Snarare går deras tänk ut på att tvinga de engelska storklubbarna att använda engelska spelare.

I praktiken går således FA:s planer ut på att kvotera in engelska spelare i de engelska klubbarna. Vilket känns något fantasilöst och knappast som något som kommer att gynna utveckling på mesta möjliga sätt.

Annons

Vi kan naturligtvis se ett liknande mönster med brittiska managers. Det är mycket sällan vi ser dem bege sig bortanför öarna i sina yrkesroller, åtminstone innan dess att deras karriärer har börjat röra sig in i skymningslandet. De stannar hemma.

På något vis känns det som om kompetensutvecklingen hos engelska managers har blivit lidande av detta. Perspektiven blir för instängda och låsta i gamla idéer och traditioner. Det finns ett värde i dessa också, men desto mer i ett samspel med fräscht tänkande.

Kanske vore det en idé för FA. Att införa som ett anställningskrav på alla coacher och förbundskaptener på samtliga nivåer inom den engelska landslagsstrukturen att de under någon period av sin karriär ska ha varit verksamma utomlands.

Jag tror det skulle garantera ett mer kreativt arbetsklimat inom den engelska fotbollen. Och leda till bättre resultat i längden.

Annons

:::

Det börjar tydligen närma sig för Tottenham och Mauricio Pochettino. Bra nyheter för Tottenham. Dåliga nyheter för Southampton.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Fulham (-)

Peter Hyllman 2014-05-26 17:30

Katastrofal säsong för ett Fulham i total oordning både på och vid sidan av fotbollsplanen. Tre managers och 38 spelare roterade runt i klubben under säsongen vilket låg till grund för ett lag som underpresterade offensivt och som besitter ligans sämsta defensiv.

Faran syntes liksom på horisonten. Redan under försäsongen såg Fulham ut att vara ett lag som skulle få problem. De hade under Martin Jol som manager avslutat den förra säsongen väldigt svagt, och bråk och oro i spelartruppen under sommaren indikerade att allt inte stod helt rätt till i Fulham.

Martin Jols värvningar var också lite märkliga. Fulham var redan från början ett hyfsat ålderstiget lag och till denna blandning av spelare adderar Jol Scott Parker, Maarten Stekelenburg och Darren Bent. Om Fulham var ett lag i behov av lugn och ro så fanns där för många oroliga själar. Fulhams offensiv bestod av Adel Taarabt, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz. Tillsammans med Martin Jol försvann alla dessa tre från klubben efter säsongens första halva.

Annons

Saker gick därifrån från illa till värre. Klubbledningen beslutade att tillsätta Rene Meulensteen som manager, som under januari värvade åtta nya spelare och bland annat slängde ut £13m på Kostas Mitroglou som därefter inte spelade en match. Men ledningen gav aldrig Meulensteen något riktigt förtroende och fattade det märkliga beslutet att göra ett andra managerbyte och tillsatte Felix Magath först efter att januaris transferfönster stängt.

Det visade sig att vare sig Martin Jol, Rene Meulensteen eller Felix Magath hade vad som krävdes för att tillföra någon vettig energi till ett mycket trött Fulhamlag. Säsongens kaos illustreras kanske bäst av att Fulham under säsongen alltså använt tre olika managers och 38 olika spelare. Med en sådan personalomsättning är det svårt att fostra någon form av lagkänsla.

Annons

Fulhams nedflyttning är alltså ett faktum och dess timing får sägas vara särskilt olycklig sett till att klubben under en ny ägare i form av Shahid Kahn hade haft möjlighet att bygga vidare från sin förhållandevis stabila och långvariga position i Premier League. Strax under a-laget finns i Fulham också ett antal lovande unga spelare som kunde utgöra grunden för en bra tid i Fulhams historia. Nu fordras istället en högst osäker omstart i The Championship.

:::

Fulham, 2013-14

Grafen visar tämligen tydligt Fulhams problem under säsongen, såväl offensivt som defensivt. Offensivt är det inget lag i ligan som är sämre än Fulham på att omsätta sina målchanser i mål, även om Fulham samtidigt lyckas skapa målchanser i vettig utsträckning. Anfallet har alltså svikit Fulham rejält under säsongen, vilket möjligen speglas i den stora spelaromsättningen på den positionen.

Annons

Men det är defensivt som den riktiga skräckhistorien framträder. Fulham har varit Premier Leagues defensivt sett sämsta lag. Inget lag i ligan släpper till fler målchanser än Fulham och laget har därtill släppt in överlägset flest mål av alla lag i Premier League, fler än elva mål mer än det näst sämsta laget. Under säsongen har Fulham lyckats hålla nollan endast vid fem tillfällen.

Med tre olika managers, och så många olika spelare som passerar revy i laget under säsongen, så är det naturligtvis svårt att uppnå någon som helst form av taktisk samordning. Det är inte bara möjligt utan till och med sannolikt att detta förklarar Fulhams svaga siffror.

:::

Säsongens spelare: Steve Sidwell. Att lyfta fram någon spelare i Fulham är svårt, men en spelare som kommer från säsongen med hedern i behåll är Sidweill, som gjorde ett stort om än ensamt jobb på Fulhams mittfält. Många förundrades när José Mourinho för snart tio år sedan värvade Sidwell till Chelsea, men den här säsongen har Sidwell onekligen visat sin potential och det finns flera klubbar högt upp i Premier League som skulle kunna vinna på att ge honom en chans.

Annons

:::

Sommarfokus:

(1) Inventera akademin. Framtiden i Fulham måste hittas inom klubben. De vill naturligtvis snabbt tillbaka till Premier League men det måste samtidigt ske en anpassning av kostnadsstrukturen. QPR är ett varnande exempel på vad som annars riskerar ske. Det finns många lovande unga spelare i Fulham, och dessa måste ges utrymmet att växa i klubben och vara en del av stommen som tar Fulham tillbaka till Premier League.

(2) Rensa dödköttet. När ett lag befinner sig i ett stadie av förruttnelse så är det viktigt att snabbt skära bort de skadade delarna så att symptomen inte sprider sig. Fulham har ett viktigt jobb framför sig under sommaren att bestämma vilka spelare som ska vara en del av Fulhams rekonstruktion och vilka spelare som det är bäst att låta gå vidare i sina liv.

(3) Bekräfta tränarstaben. Det låter på Felix Magath som att han har för avsikt att bli kvar i klubben, och att han således följer Fulham ned i The Championship. Utåt sett är så klart frågan i vilken utsträckning detta är en läpparnas bekännelse och han i själva verket ser sig om efter andra jobb. I vilket fall som helst så är det inte en fråga som Fulham har råd att låta dra ut på tiden, utan det måste bestämmas snabbt.

Annons

Fulham har en svår tid framför sig. Samtidigt finns det skäl till optimism. Om allt sköts som det ska, om exempelvis Felix Magath blir kvar i klubben och klubben kan realisera sin fulla potential, så måste Fulham anses ha väldigt goda chanser att omedelbart vända åter till Premier League. Men då kan inte det kaos som präglat den här säsongen tillåtas att fortsätta.

:::

Betyg: Under all kritik (-)

En riktig pissäsong. Något annat sätt finns inte att beskriva den nyss avslutade säsongen för Fulham. Visst fanns det varningstecken för Fulham redan inför säsongen men att det skulle sluta i nedflyttning låg bortom även pessimistiska prognoser. Även vid flera stadier av säsongen såg det ut som om Fulham ändå alltid hade goda chanser att reda ut situationen, bara för att i slutänden misslyckas med vad de förutsatt sig.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det långa perspektivet har varit Fleetwood Towns melodi

Peter Hyllman 2014-05-26 06:00

Det återstår blott en enda match av den engelska klubblagssäsongen. Det är också den tredje matchen på Wembley på tre dagar, när playoff-finalen i League Two mellan Burton Albion och Fleetwood Town ska spelas och det ska avgöras vilka som följer Chesterfield, Scunthorpe och Rochdale upp i League One.

För Fleetwood Town utgör det en viktig milstolpe längs en anmärkningsvärd resa uppåt i det engelska seriesystemet. Vinst mot Burton ikväll och Fleetwood har på tio år passerat genom sex divisioner, från North West Counties Division One upp till och förbi League Two i The Football League.

Om Fleetwood Town skulle lyckas så vore det första gången i klubbens historia de spelar i League One eller på motsvarande nivå. Det är en utveckling som framför allt har gjorts möjlig i och med att Andy Pilley utsågs till ordförande i klubben 2003.

Andy Pilley har investerat flera miljoner i klubben vilket har inneburit en upprustning och modernisering av klubbens arena, intressant nog med namnet Highbury, och att Fleetwood har haft råd att spendera pengar på nya spelare i takt med att laget steg i divisionerna.

Annons

Få saker ses med så oblida ögon på i The Football League och The Conference som lag anses ha ”köpt sig” framgång. Inte minst reaktionerna mot Crawley Town för några år sedan visar på det. Fleetwood Town har fått sin beskärda del av kritiken men alls inte i samma omfattning.

Skälet är till stor del att Fleetwood har visat upp ett betydligt mer långsiktigt och systematiskt planerande sätt att driva klubben framåt. Något som deras historia med all sannolikhet har lärt dem, klubben var ett konkursbo redan så sent som i mitten av 1990-talet.

Få klubbar kan kontinuerligt under så lång tid som Fleetwood faktiskt fortsätta att vandra uppåt i seriesystem. Det ställer krav på eftertanke och på ständig förbättring. Liknöjdhet duger inte och kan bara motverkas genom att nya målsättningar hela tiden sätts upp.

Annons

Något som tyder på att ett avancemang till League One vore en viktig station längs Fleetwoods resa, men knappast någon ändhållplats.

:::

En spelare som har följt med på Fleetwoods hela långa resa är Nathan Pond, den reslige mittbacken som redan så långt bak som 2003, blott 18 år gammal, spelade för Fleetwood i North West Counties Division One.

När han debuterade så befann sig 81 åskådare på plats. När Fleetwood för en dryg vecka sedan säkrade sin plats i playoff-finalen på hemmaplan mot York så var 5,200 åskådare på plats och jublade.

I skymundan har Nathan Pond haft stor betydelse för Fleetwoods avancemang uppåt.

Det är en imponerande bedrift av en spelare att konsekvent kunna utveckla sig själv så mycket att han klarar av att på tio år hoppa uppåt mellan fem och sex steg i ett professionellt seriesystem. Det torde vara mycket svårt att hitta så värst många andra exempel på det inom den engelska fotbollen.

Annons

Men i en klubb som hela tiden siktar på att utveckla sig så är det kanske inte så märkligt att där finns spelare som lever efter samma grundfilosofi.

:::

Mark Roberts, lagets kapten och Nathan Ponds mittbackskollega, har inte varit i Fleetwood alls lika länge. Han kom till klubben inför den här säsongen och har snabbt axlat ett stort ledarskapsansvar.

Roberts tillför mängder med rutin från playoff-finaler, efter att ha deltagit i playoff-finaler vid två tidigare tillfällen, vid sidan av två finaler i The FA Trophy. Han har vunnit en och förlorat en av respektive match.

Också för Roberts har det varit en märklig resa under senare år. För bara fem år sedan spelade han för Northwich Victoria i The Conference Premier, en klubb med rejäla ekonomiska problem och svårigheter att ens betala ut löner till sina spelare.

Annons

Inte minst en episod där Roberts tvingas släcka ljuset på klubbkansliet och gömma sig för skuldindrivare är uppseendeväckande. Man får förmoda att det då kändes rätt avlägset att få springa ut på Wembley för en playoff-final upp till League One.

Man talar ibland om fotbollens höjdpunkter och lågpunkter. Skillnaden dem emellan känns ofta skarpare och tydligare i The Football League än vad som är fallet i Premier League.

Och få saker manifesterar detta fullt så väl som just dessa playoff-finaler.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Southampton (++++)

Peter Hyllman 2014-05-25 17:30

Strålande säsong i ligaspelet men en svagare säsong i cupspelet. På två säsonger har Southampton etablerat sig i Premier League och har både de taktiska och strategiska resurserna att vara en betydelsefull kraft under flera år framöver. Dock viktigt för Southampton att behålla Mauricio Pochettino.

Southampton har haft en benägenhet genom åren att ställa till det lite för sig själva, inte minst vid sidan av planen. Det fanns en period innan jul och nyår den här säsongen när något liknande såg ut att hålla på att hända. Resultaten på fotbollsplanen var svaga och ungefär samtidigt meddelade klubbens ordförande Nicola Cortese att han lämnade sin post, vilket ledde till misstankar på skälig grund att även Mauricio Pochettino var på väg att lämna.

Nu blev inte så fallet, och det var förmodligen tur det. Southamptons säsong i övrigt har emellertid varit stundtals strålande. Laget inledde säsongen superbt och med mer än en fjärdedel av säsongen avklarad stoltserade Southampton på en tredjeplats i tabellen. Svackan i december resulterade i att Southampton föll ned till sjunde plats och det är ungefär i det tabellterritoriet som laget därefter har befunnit sig.

Annons

Det är lätt att känna sympati för Southamptons sätt att nå framgång. I laget finns en uppsjö av unga och talangfulla spelare, flera av dem kommandes från Southamptons egna produktionslinje. Luke Shaw, Jay Rodriguez och Adam Lallana är självklara, som tillsammans med Rickie Lambert är VM-aktuella. Till dem kommer även spelare som Callum Chamberts, James Ward-Prowse och Sam Gallagher.

Med den här säsongen som utgångspunkt bör det inte vara omöjligt för Southampton att utmana om europeiskt cupspel nästa säsong. Orosmolnet är klubbens ekonomi. Byggandet av en ny träningsanläggning och gamla transferåtaganden har satt klubben i skuld, och någon eller några av klubbens nyckelspelare kan behöva säljas för att hantera denna skuld.

:::

Southampton, 2013-14

Lite förvånande är ändå den här taktiska bilden över Southamptons säsong. Att laget är förhållandevis produktiva offensivt förvånar kanske inte, men bilden av Southampton har ändå varit att de är tämligen täta även defensivt. Ändå är de enligt den här grafen ett av Premier Leagues minst defensivt effektiva lag.

Annons

Svaret står att finna i statistiken bakom bilden. Southamptons defensiva styrka består huvudsakligen i lagets förmåga till hög press och i deras goda förmåga i att kontrollera bollinnehavet, inget lag i ligan håller bollen inom laget mer än Southampton. Laget släpper också till väldigt få målchanser, bara Chelsea och Man City släpper till färre.

Men förhållandevis många av dessa målchanser resulterar i mål. Det kan så klart betyda att Southampton släpper till fler öppna målchanser men desto färre halvlägen. Lite gör det också att man kanske tvingas omvärdera det i övrigt hyllade mittbacksparet med Dejan Lovren och Jose Fonte.

:::

Säsongens spelare: Adam Lallana. Blinkade som en liten stjärna redan förra säsongen men den här säsongen har han blommat ut fullständigt och varit betydligt mer jämn och konsekvent i sina prestationer. En av Premier Leagues bästa kreativa mittfältare och det är absolut ingen tillfällighet eller nödlösning att han har slagit sig in i Englands VM-trupp där han borde vara ordinarie på planen.

Annons

:::

Sommarfokus:

(1) Behåll Mauricio Pochettino. Det ryktades om att Pochettino var på utväg redan runt nyår i samband med att Nicola Cortese lämnade klubben. Nu sägs det att Pochettino kan vara på väg att falla för Tottenhams locktoner, vilket vore förståeligt men olyckligt för Southampton. Det viktigaste de kan åstadkomma under sommaren är att säkra sin managers tjänster under minst en säsong till.

(2) Förstärk och utveckla backlinjen. Inget stort problemområde men ändå ett område där Southampton kan förstärka både sett till bredd och sett till spetskvalitet. Det kan också visa sig nödvändigt att ersätta befintliga spelare om exempelvis Luke Shaw försvinner till någon storklubb och om exempelvis Arsenal beslutar sig för att intressera sig för Nathaniel Clyne.

(3) Vem blir ”jättevärvningen”? För två år sedan lyckades Southampton chocka oss genom att värva den hyllade Gaston Ramirez. Förra sommaren hajade alla till när Southampton värvade Pablo Osvaldo. Stora värvningar även om kanske ingen av dem har varit så där väldigt lyckad. Men det väcker ändå frågan vem Southampton planerar att överraska oss med den här sommaren.

Annons

Southampton befinner sig egentligen i ett tämligen bra läge. De har en manager och en spelidé som fungerar och alla är övertygade om. Samtidigt har laget mycket bra kvalitet på egentligen de allra flesta lagpositioner. Oavsett vad som sker under sommaren så är det inga stora och dramatiska åtgärder som krävs för Southampton inför nästa säsong.

:::

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

Southampton måste betrakta det här som en mycket bra säsong. Laget har slutat åtta i Premier League, och har på två säsonger alltså etablerat sig med marginal i Premier League. Den positiva känslan är också att Southampton står mycket väl rustade för att fortsätta utmana uppåt i tabellen, kanske med siktet inställt på europeiskt cupspel. Den enda blippen i protokollet är att Southampton rimligtvis borde kunna göra bättre ifrån sig i cupspelet än vad som skedde den här säsongen. Cuperna är en titelchans för Southampton.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

EastEnders med sikte på The Championship

Peter Hyllman 2014-05-25 06:00

Bobby Zamora. Denne engelske fotbollhjälte om vilken det har sjungits sånger på engelska läktare i åratal. Inte alla helt snälla men i de allra flesta fall åtminstone godhjärtade. Med sitt mål för QPR på Wembley igår så har han säkrat sin hjältestatus för evigt i QPR-fansens hjärtan.

Inte ett skott på mål. Sådant var QPR:s facit innan Bobby Zamora hittade rätt med lagets allra första i matchens absoluta slutminuter. Gary O’Neill blev utvisad i den 60:e minuten, Derby dominerade matchen mer eller mindre fullständigt både före och efter utvisningen, läget såg prekärt ut för QPR.

Men som varit något av lagets vana den här säsongen så lyckades QPR på något sätt krånga sig vidare. Som tidigare genom att egentligen inte göra något alls mer än vad de absolut var tvingade att göra. För Derby är det dock en mentalt tuff förlust att ta. Att vara bättre under en hel sådan här match men ändå förlora på en tillfällighet.

Annons

Fotboll handlar dock ofta om att ta tillvara på tillfälligheterna, och i det avseendet har QPR få övermän den här säsongen. Belöningen är att de får spela i Premier League nästa säsong.

:::

Idag återvänder vi till Wembley för playoff-finalen i League One. En såpopera som kommer att utspelas mellan Leyton Orient och Rotherham.

För Leyton Orient är det en möjlighet att för första gången på 32 år få möjligheten att spela fotboll i den engelska fotbollens näst högsta division. Det är också en chans för en klubb att göra lite väsen av sig samtidigt som deras framtid hotas av West Hams flytt till Londons OS-arena.

Leyton Orient är en liten klubb från Londons East End. De lever ett tufft liv i skuggan av flertalet betydligt större klubbar i London. Det är naturligtvis lätt för större klubbar att mer eller mindre obemärkt trampa på klubbar som befinner sig långt ned i seriesystemet, men det är svårare att trampa på en klubb som faktiskt befinner sig i The Championship.

Annons

32 år sedan alltså. Det är nästan exakt lika länge som den klassiska brittiska BBC-såpoperan The EastEnders har rullat på dumburken.

Russell Slade är managern bakom bedriften. Han har tagit en klubb med mycket begränsade ekonomiska resurser och gett dem en sportslig chans att få delta i en av världens tio främsta serier.

Slades modell är långsiktighet. Han har varit i Leyton Orient i mer än fyra år och är således en av de mer långvariga tränarna i The Football League. Han har under den här tiden byggt ett lag bestående av duktiga spelare som känner och litar på varandra.

Vikten av en grupp som litar på varandra är framträdande i det sätt på vilket Russell Slade arbetar. Det kan betyda att han struntar i en tekniskt sett bättre spelare för att hitta en person som bättre passar in i gruppen. Inom fotbollen pratas ofta om man-management, men i Slades fall är det snarare frågan om group-management.

Annons

Kanske speglar detta att Leyton Orient är en tämligen familjär klubb. Det kan också spegla klubbens geografiska hemvist i Londons East End, ett arbetarområde präglat av starka familjevärderingar.

Leyton Orient befann sig under en lång tid av säsongen på någon av de två översta platserna i tabellen, det vill säga på automatisk uppflyttning. Det var egentligen först under våren som de tappade den platsen, och Wolves och Brentford gick förbi dem.

I ett sådant läge kan det vara psykologiskt svårt att ladda om för ett playoff-spel. Men Leyton Orient har klarat det bra. Vinsten mot Peterborough i semifinalen var imponerande på sitt vis. Russell Slade lär dock hoppas att laget kan prestera en vinst till den här säsongen.

:::

Håll ögonen på Moses Odubajo.

Namnet låter som en korsning mellan det gamla testamentet och en fiende till Jack Bauer. Men den 20-årige yttermittfältaren är en av Leytons mest målfarliga spelare den här säsongen med elva mål och sju målgivande passningar på sitt konto.

Annons

En av matchens främsta kreativa spelare och en spelare vi kan komma att se mycket av i framtiden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Arsenal (+++)

Peter Hyllman 2014-05-24 17:30

Bra på att anfalla och bra på att försvara sig men utan att utmärka sig i något av dessa avseenden. Arsenals säsong var på samma gång ett trendbrott som den var ett återfall i alltför bekanta mönster. Poängproduktion mot mindre lag måste kompletteras med resultat även i stormatcher.

Det var en säsong som såg Arsenal få sitt hopp om framtiden tillbaka. När vi tittar tillbaka på den här säsongen så är det kanske det som kommer visa sig vara det bestående arvet från den nyss avslutade säsongen. En säsong vars första halva väckte drömmar om ligatitel och stora segrar men vars andra halva slutade i en välbekant återkomst till en mer krass verklighet.

Det var en säsong som slutade med en FA-cupseger och slutet på Arsenals nio år långa titeltorka. Det är en titel som kan ha dubbel effekt. Både att lyfta den bördan från Arsenals axlar och att samtidigt ge laget en kollektivt vinnande känsla som kan översättas under närmast kommande säsonger till ännu större triumfer.

Annons

Ändå är det en seger som inte riktigt kan dölja det faktum att Arsenal ännu en gång föll ifrån i ligaspelet när konkurrensen hårdnade under vårsäsongen. Och det är vare sig Arsenal själva eller deras motståndare omedvetna om. Skador spelade sin del i att ligasäsongen rann ut i sanden, men som ett återkommande tema så är det också en otillräcklig förklaring.

Arsenal är fenomenalt bra på att producera poäng mot ligans mindre och medelstora klubbar. Lagets genomgående svaghet har dock alltid varit att producera tillräckligt många poäng mot konkurrenterna i tabelltoppen. Vad den här säsongen har lärt oss är att denna svaghet består, och det är inget som en FA-cupseger åtgärdar.

Vad man anser om Arsenals säsong beror rätt mycket på vad man har för förväntningar på Arsenal som klubb. En fjärdeplats och bibehållet Champions League-spel, samt en FA-cuptitel, är dock utan tvivel bättre än vad som har varit utfallet under de senaste fem åren.

Annons

:::

Arsenal, 2013-14

Den statistiska sammanfattningen av Arsenals säsong visar oss ungefär det jag tror att vi känt på oss. Arsenal är av tämligen naturliga skäl offensivt betydligt mer produktiva och effektiva än ligans genomsnitt. Men även defensivt har Arsenal höjt sig och producerar förhållandevis bra i det avseendet, ett område som genom åren har varit en svaghet.

Ett annat mönster framträder emellertid också, som kommer bli mer tydligt när fler lag ingår i grafen, och som kan förklara varför Arsenal har svårt att konkurrera högst upp i tabellen. De är hyfsat bra på att anfalla och de är hyfsat bra på att försvara sig. Men de är inte väldigt bra vare sig på att anfalla eller på att försvara. De är allround men saknar spetskompetens.

Ett annat intressant mönster är att Arsenal för första gången på fyra år inte längre var det lag med störst bollinnehav. Med endast 57 procent var de bara fjärde mesta bollägare i Premier League. Det pekar på att Arsenal den här säsongen har haft ett mer direkt angreppssätt på planen, vilket gör det lite märkligt att laget samtidigt producerar förhållandevis få öppna målchanser, där åtta lag producerar mer chanser under en match än Arsenal.

Annons

:::

Säsongens spelare: Aaron Ramsey. Mesut Özil kan visa sig bli en betydelsefull spelare på sikt och han låg onekligen till grund för mycket av den positiva stämningen på Emirates under hösten. Men bäst under säsongen har utan tvivel Ramsey varit. Med hans skada följde kollapsen i ligaspelet, och det var Ramsey som stod för det avgörande målet i cupfinalen på Wembley.

:::

Sommarfokus:

(1)    Värva en anfallare. Arsenals stora misstag förra sommaren var att inte värva en anfallare av hög kvalitet, utan istället fästa blicken på ännu en offensiv mittfältare. Möjligen lades för mycket energi på att försöka värva Luis Suarez. Men den här säsongen har bekräftat vad vi redan visste, att Olivier Giroud ensam inte är den anfallaren som kommer producera tillräckligt med avgörande mål och poäng för Arsenal.

Annons

(2)    Lös högerbacken. Med intill visshet gränsande sannolikhet är det nu så att Man City raidar skafferiet på Emirates igen, och Bacary Sagna tar motsvarande kliv som före honom Gael Clichy, Emmanuel Adebayor och Samir Nasri. Därmed tappar Arsenal en viktig resurs på högerbacken och de kommer inte på ett fullgott sätt kunna ersätta den resursen internt.

(3)    En symbolvärvning. Problemet med att börja göra symbolvärvningar, som Mesut Özil i visst mått faktiskt var förra sommaren, är att man då också förväntas fortsätta göra dem. En gång är ingen gång är lätt att hävda och det är nödvändigt för Arsenal att visa att förra sommaren inte var något undantag, att de är fortsatt på marsch uppåt och framåt. Förslagsvis kombineras denna punkt med punkten ett ovan.

Om jag känner Arsene Wenger rätt, och om jag känner kollektivet av Arsenalfans rätt, så kommer Arsenal också den här sommaren ha det väldigt svårt att hålla fingrarna borta från ytterligare offensiva mittfältare. Eller centrala mittfältare med offensiva tendenser. Det vore väl okej så länge det inte tog tid och pengar från andra mer relevanta projekt.

Annons

Just tid är också en nyckelaspekt den här sommaren. Två sommarsäsonger i rad har Arsenal varit ute närmast i sista sekunden med sina värvningar, i alla fall de lite större värvningarna. Det känns som om Arsenal stundtals vrider sina händer i beslutsångest på transfermarknaden. Viktigt den här sommaren är att visa handlingskraft och hinna landa innan säsongen faktiskt hinner börja.

:::

Betyg: Väl godkänd (+++)

Det tjänar inte något större till att vara alltför filosofisk i betygsättningen av en säsong. Vad som här kan åsyftas är i vilken utsträckning Arsenal har presterat bättre eller sämre än vad man trodde inför säsongen. I det fallet är väl svaret att de har presterat rätt precis så som man trodde, sett över hela säsongen, men att FA-cuptiteln helt klart är ett uppköp mot tidigare säsonger. Men det är Arsenals kommande säsonger som egentligen kommer att avgöra värdet av den här nyss avslutade säsongen.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Derby och QPR spelar om den ljusnande framtid

Peter Hyllman 2014-05-24 06:00

Det börjar bli något av en tradition just den här dagen på året att dra något skämt om att idag spelas världens största fotbollsmatch. Och skämtet är så klart då att man inte avser Champions League-finalen utan istället playoff-finalen i The Championship.

Den är naturligtvis inte störst. Störst är utan tvekan Champions League-finalen, en match med den allra högsta kvaliteten och med en global målgrupp. Det är det finaste som finns att vinna åtminstone inom klubbfotbollen. Men betyder det samtidigt att Champions League-finalen också är viktigast, eller mest betydelsefull?

Låt oss fundera på vad de olika utfallen betyder för de båda spanska lagen som idag ska spela om saken i Lissabon. Vinst skulle naturligtvis vara oerhört stort för både Real Madrid och Atlético Madrid. Precis som en förlust skulle kännas väldigt tungt, i alla fall för stunden, åtminstone för Atlético Madrid. Men sant är också att när nästa säsong ska till att börja så gör det egentligen mindre skillnad för båda dessa klubbar.

Annons

När Derby och Queens Park Rangers springer ut på Wembley så spelar de inte bara om uppflyttning, även om det är stort nog. De spelar också om helt nya intäkter och förutsättningar. £120m sägs matchen vara värd rent ekonomiskt. En egentligen rätt rubbad jämförelse är att en klubb kan på en säsong i Premier League tjäna lika mycket som det tar klubben 30 säsonger att tjäna in i The Championship.

På sätt och vis spelar klubbarna också för sin framtid. Inte minst QPR som dras med stora kostnader efter sin förra tid i Premier League. Det är kostnader som bara kan täckas med intäkter från Premier League-spel. Misslyckas de med att gå upp så kan de gå ett tämligen oblitt öde till mötes, inte alls olikt det som tidigare har drabbat exempelvis Leeds och Portsmouth.

QPR gjorde en förlust om £65m under det senaste räkenskapsåret. Det är som en jämförelse en större förlust än Man Citys. Klubben sitter på en skuld värd nästan £180m. Klubben har en total lönekostnad om £68m vilket är mer än dubbla kostnaden jämfört med QPR senast spelade i The Championship, vars regler om financial fair play tillåter klubbar att göra förluster om £8m innan sanktioner träder i kraft.

Annons

Det är ett intressant förhållande att klubbarna i The Championship tillsammans sitter på skulder värda mer än £1b. Den totala summa som klubbarna lägger ut på löner överstiger klubbarnas totala och gemensamma intäkter. Allt i jakt på guldet och de gröna skogarna i Premier League.

För spelarna och för supportrarna på läktaren har detta dock föga mer än marginell betydelse. Det finns i bakhuvudet men inte mycket mer. För dem är det stort nog att spela om Premier League, och de hopp och drömmar som följer med det.

:::

I varsin ringhörna, eller snarare i varsitt tekniskt område, återfinner vi två av Englands främsta managerprofiler, definitivt de två främsta profilerna som tillbringat sin tid i The Championship under säsongen. Steve McClaren och Harry Redknapp.

Det är två managers med en del gemensamt. Till att börja med så var McClaren faktiskt assisterande manager till Redknapp i QPR under början av säsongen. Men i september erbjöds han jobbet i Derby och tackade ja till det. McClaren har tagit Derby till playoff-final. Många menar att han har gjort ett viktigt bidrag till att QPR är där också, som vann sju av sina första nio matcher den här säsongen.

Annons

Sedan så är det så klart det engelska landslaget. Steve McClaren är managern som kanske inte borde ha blivit Englands förbundskapten, i alla fall inte vid den tidpunkten, men som blev det ändå. Harry Redknapp är managern som alltid har velat bli Englands förbundskapten, men som aldrig fick bli det.

Men sedan finns så klart också de väsentliga skillnaderna dem emellan.

Harry Redknapp är den klassiskt brittiske managern, en utmärkt man-manager och stor inspiratör men samtidigt utan några mer komplicerade taktiska idéer. Steve McClaren är den mer kontinentalt inspirerade managern, taktiskt välskolad och goda träningsmetoder, en av få engelska managers som faktiskt vågat lämna öarna och som dessutom har gjort det med framgång.

För både McClaren och Redknapp är glädje ett viktigt verktyg för att få ut de bästa prestationerna av sina spelare. Men i det här fallet är förutsättningarna annorlunda för de båda klubbarna.

Annons

Derby kan spela med glädjen över att vara i playoff-finalen, och vara så nära Premier League. Det hade de kanske hoppats på inför säsongen men knappast räknat med. QPR och Harry Redknapp måste hantera pressen att de i princip måste tillbaka till Premier League, och att klubbens framtid rätt bokstavligt faktiskt kan bero på det.

Mycket talar alltså till Derbys fördel. Steve McClaren får bara hoppas att det inte regnar på Wembley. För just ruskväder och ett paraply lär vara hans sämsta minnen från Englands nationalarena så här långt. Han får hoppas att så fortsätter vara fallet också efter den här dagen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Hull (++++)

Peter Hyllman 2014-05-23 17:30

Lagmoral, organisation och taktisk flexibilitet har varit några av Hulls nycklar den här säsongen som är klubbens kanske bästa säsong. En strålande höstsäsong i ligaspelet följdes upp av en nästan lika lysande vårsäsong i cupspelet.

Möjligen är det lite kinkigt att bara ge Hulls säsong fyra plus med tanke på att det är den mest framgångsrika säsongen i klubbens historia. En 16:e-plats i ligan tillsammans med en cupfinal på Wembley, där de var väldigt nära att stå för en rejäl sensation, var förmodligen mycket mer än till och med de mest nära och kära hade kunnat föreställa sig.

Samtidigt var det ett bedrövligt slut på säsongen, med blott 14 inspelade poäng under säsongens andra halva. Det går så klart att hävda att Hull mot slutet av säsongen hade all koncentration på FA-cupfinalen, men det kan inte vara hela sanningen. En sådan avslutning leder så klart till en farhåga att laget kommer inleda nästa säsong på ett liknande sätt. Det skapar oro.

Annons

Nästa säsong blir också jobbig på ett annat sätt i och med att Hull, tack vare sin finalplats i FA-cupen, också kommer att spela i Europa League. Vilket betyder ännu fler matcher och ett behov av en bredare spelartrupp. Både Newcastle och Swansea har visat på svårigheterna för engelska lag att kombinera Premier League och Europa League.

I huvudsak har det ändå varit en väldigt bra säsong för Hull. Man ska komma ihåg att de allra flesta var av uppfattningen inför säsongen att Hull skulle åka raka vägen tillbaka ned till The Championship, men så har alltså inte blivit fallet. Steve Bruce har visat en förmåga både till ett gediget lagbygge och till taktisk flexibilitet. Lagmoralen har varit en av Hulls styrkor under säsongen.

Konflikterna har snarare uppstått vid sidan av fotbollsplanen. Hulls ägare Assem Allam har efter att ha förläst sig på förenklad managementlitteratur hårt drivit frågan om ett namnbyte av klubben för att lättare kunna marknadsföra klubben på en asiatisk marknad. Supportrarna har naturligtvis varit hårda motståndare till idén och har i sitt motstånd fått stöd av FA.

Annons

Konflikten är ännu inte löst men två frågor uppstår som en följd av den. Dels hur länge Steve Bruce klarar av att hålla bråket utanför omklädningsrummet. Dels hur intresserad Allam själv är av att fortsättningsvis investera i klubben i form av nya spelare så länge han inte får sin vilja igenom.

:::

Hull, 2013-14

Grafen visar klart och tydligt att Hull är ett högst medelmåttigt lag mätt på Premier Leagues skala. Både vad avser defensiv och offensiv effektivitet så ligger Hull mycket nära ligans genomsnitt. Men där återfinns så klart också förklaringen till Hulls goda säsong. Ett lag som är nedflyttningstippat men som presterar i enlighet med ligagenomsnittet kommer att sluta bättre än förväntat.

Det uppenbara taktiska problemet som Hull brottas med är att laget skapar för få målchanser. Blott Cardiff har skapat färre målchanser den här säsongen än vad Hull har gjort, så i det avseendet ligger Hull alltså på nedflyttningsplats om man så vill. Däremot har Hull också varit förhållandevis effektiva på att omsätta de chanser de faktiskt skapar i mål.

Annons

Det är emellertid defensiven som särskiljer Hull från övriga lag i bottenstriden och som i praktiken räddade kontraktet åt dem. Samtliga lag nedanför dem i tabellen har ett väsentligt sämre defensivt record, och en stor del i detta är att Hull bättre än sina konkurrenter förmår hålla motståndarna borta från öppna målchanser.

:::

Säsongens spelare: Curtis Davies. Backjätte i Hull som har haft en enastående säsong. En stor anledning till Hulls mycket goda defensiv och organisation i laget. Spåddes som ung en lysande framtid men har haft svårt att leva upp till det hittills under sin karriär, men den här säsongen har han visat varför många trodde så mycket på honom.

:::

Sommarfokus:

(1)    Hitta en offensiv mittfältare. I Tom Huddlestone har Hull en utmärkt bollfördelare på centralt mittfält, men med den taktiska svagheten att Huddlestone ligger förhållandevis långt ned i planen. Mycket av Hulls svårigheter i att skapa målchanser ligger i att det inte finns någon spelare ovanför Huddlestone på planen som är särskilt kompetent i att hålla i bollen. Hull behöver hitta ett sådant alternativ.

Annons

(2)    Förstärk försvaret. Hull har en stark backlinje bestående av Curtis Davies, Alex Bruce och James Chester. Till dessa kommer ett par wingbackar som håller godkänd klass. Men det var också tydligt under FA-cupfinalen att Hull saknar bredden bakom dessa spelare. Avbytarna håller en markant sämre nivå och här är Hull i behov av att förstärka.

(3)    Bredda spelartruppen. Hull har inte den mest omfattande spelartruppen och det kan definitivt bli ett problem under nästa säsong när laget också har åtaganden i Europa League. Både Swansea och Newcastle har presterat markant sämre i ligan de säsonger de samtidigt spelat i Europa League, och Hull har inte riktigt de poängmässiga marginalerna att klara av det på samma sätt.

Hull och Steve Bruce befinner sig i ett lite besvärligt dilemma under sommaren där laget å ena sidan skulle må bra av att värva lite mer spetskvalitet på flera positioner. Samtidigt fordrar troligtvis Europa League-spelet mer av ett fokus på kvantitet, att få in ett visst antal spelare. För en klubb med Hulls begränsade resurser så är kvalitet och kvantitet svårt att kombinera.

Annons

:::

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

Riktigt bra säsong för Hull från vilken de måste ta med sig och bygga vidare på det goda och försöka jobba bort det mindre goda. Faktum kvarstår dock att om någon inför säsongen hade erbjudit Hull det som blev utfallet så hade de utan att tveka accepterat det. Detta trots besvikelsen att tappa en 2-0-ledning på Wembley i säsongens sista match.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dubbla budskap från West Ham om Sam Allardyce

Peter Hyllman 2014-05-23 06:00

Jag började gårdagens blogg med frasen “Det var bara några dagar sedan…”. Det kan vara på sin plats igen. Det var bara några dagar sedan jag bloggade om West Ham och en utvärdering av deras säsong. Där tog jag upp kritiken mot Sam Allardyce och hur jag trodde att West Ham skulle behöva ett managerbyte för att komma ett steg vidare.

Redan samma dag, men några timmar innan bloggen publicerades, så meddelade West Ham att de hade för avsikt att behålla Sam Allardyce som manager.

Därmed borde allt kanske ha varit frid och fröjd kunde man tycka. Ett dylikt uttalande borde ju räta ut de frågetecken som finns och göra det tydligt att något byte av manager är inte aktuellt. Problemet med uttalandet var bara att det framstod som föga mer än en läpparnas bekännelse, samtidigt som kroppsspråket hysteriskt hävdade motsatsen.

Uppfattningen som läckt ut ur West Hams styrelserum är att de helt enkelt inte hittar några realistiska alternativ till Allardyce. Knappast ett rungande stöd för sin manager. Särskilt inte som det samtidigt betonades att West Ham skulle addera nya ansikten till ledarstaben. Ungefär lika förtroendeingivande som att försöka sätta stödhjul på en tvåhjuling.

Annons

Än mer dubbeltydigt blev West Hams styrelses besked när de meddelade att de insisterade på spelmässiga förbättringar. Ingen manager uppskattar en styrelse som ska kommentera hur laget ska spela fotboll, det vill säga utöver själva resultaten utan även den taktiska inriktningen. Sam Allardyce tillhör knappast de mer förstående i det avseendet.

Antingen så ställer man sig bakom sin manager eller så gör man det tydligt att man inte stöder honom. Det enda West Ham lyckas med här, utöver att undergräva sin managers auktoritet inför såväl supportrar som spelare, är att framställa sig själva som veliga muppar som både vill ha kakan kvar och äta upp den på samma gång.

Det är ett sätt på vilket man garanterat bara lyckas med att skjuta sina problem på framtiden. Man löser dem inte.

:::

Matt Lawton på Daily Mail twittrade i samband med nyheten att det var ett smart beslut av West Ham att hålla fast vid Sam Allardyce. ”If you want to stay in the Premier League, you keep Allardyce” menade Lawton.

Annons

Det har han förvisso inte fel i. Sam Allardyce är onekligen och dokumenterat bra på att hålla sina lag kvar i Premier League. Dilemmat med Allardyce är emellertid att man förmodligen inte bör behålla honom som manager om man som klubb har större ambitioner än att bara hålla sig kvar i Premier League.

Sam Allardyce har enligt mig gått i en liknande skola som Harry Redknapp. Båda arbetar konsekvent med att försöka prata ned förväntningarna på det egna laget och sig själva. Syftet är i huvudsak personligt och politiskt, om man som manager lyckas hålla förväntningarna låga så minskar risken att man inte kommer att lyckas motsvara dem. Det är med andra ord själva definitionen av small club mentality.

West Ham har dock som ambition att vara mer än bara en liten klubb, även med Premier League-mått mätt. Inte minst deras flytt till en ny och större arena signalerar denna ambition. Men stora och framgångsrika klubbar byggs inte på låga förväntningar, de skapas utifrån hopp och drömmar, visioner och ambitioner.

Annons

Å andra sidan så byggs stora och framgångsrika klubbar också på kompetent och handlingskraftigt ledarskap. Och om något visade sig med West Hams uttalande om Sam Allardyce så var det att det är en bit kvar också på det området.

:::

Ibland undrar man om sillyjournalisterna har mer substans bakom sina rykten än till exempel att Louis van Gaal har ett förflutet i Bayern, och således kommer varenda Bayernspelare per automatik att sägas vara aktuell för Man Utd den här sommaren.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Stoke (++++)

Peter Hyllman 2014-05-22 17:30

Det krävdes en mycket stark vårsäsong för att Stoke i en väldigt jämn liga skulle säkra fortsatt spel i Premier League. Med ett mer kreativt spel har Stoke dock fått en nystart och återetablerat sig i Premier League, samtidigt som klubben nu återigen andas glädje och optimism.

Det var inte ett helt okomplicerat läge som Stoke befann sig i efter förra och inför den här säsongen. Laget hade lyckats etablera sig i Premier League med Tony Pulis som manager men befann sig på en stadigt nedåtgående trend resultatmässigt. Beslutet att gå separera med Pulis och försöka hitta en nystart var både modigt och riskabelt.

Beslutet att tillsätta Mark Hughes som ersättare var kanske inte heller helt självklart. Hughes kom ifrån misslyckade sejourer i både Fulham och QPR och var inte ett namn som ingav samma mått av respekt som var fallet efter dennes tid i Blackburn. Men i och med att Stoke slutade nia i tabellen, förvisso 19 från en Europa League-plats men även 17 poäng från nedflyttning, så har Hughes visat att det inte var något misstag av Stoke att anställa honom.

Annons

Snarare har det visat sig vara ett lyckodrag. Stoke har aldrig slutat bättre i Premier League än den här säsongen. Inte minst på hemmaplan där Stoke plockade fler poäng under säsongen än vad de klarat förut. Stoke vann hela tio ligamatcher hemma på Britannia Stadium, bland dem segrar mot Arsenal, Chelsea och Man Utd. Säsongen avslutades med sju vinster på sina elva sista matcher.

Mark Hughes har åstadkommit den här stora förvandlingen med relativt små medel. Han värvade inte väldigt många spelare förra sommaren, men de han värvade har lyckats desto bättre. Marko Arnautovic har varit mycket bra under säsongen och vänsterbacken Erik Pieters lysande. Värvningarna i januari av Peter Odemwingie och Stephen Ireland förbättrade lagets offensiv märkbart.

:::

Stoke, 2013-14

Säsong efter säsong har Stoke varit en udda fågel i sådana här grafer. I termer av antal skapade chanser har Stoke alltid legat långt bakom övriga lag i Premier League. Så är dock inte fallet nu. För första gången under Premier League-eran befinner sig Stoke nu alltså över ligans genomsnitt vad avser offensiv effektivitet, och även om de inte är några fantomer vad avser att skapa chanser så har de varit desto effektivare i att ta dem tillvara.

Annons

Stoke har uppnått det här utan att kompromissa alltför allvarligt med lagets defensiva förmåga. Till stor del beror det här dock på en väldigt kompetent och välorganiserad backlinje. Backlinjen tvingas dock hantera väldigt många situationer i och med att Stokes centrala mittfält släpper till förhållandevis många målchanser.

Lite av skillnaden i Stokes sätt att spela fotboll framgår av statistiken för antal gjorda passningar och bollinnehav. I båda de här fallen har Stokes genomsnitt för säsongen ökat med närmare 25 procent. Det säger förvisso lite mer om deras ensidiga fokus tidigare och inte så värst mycket om hur Stoke spelar nu, något Barcelona är de ännu inte.

:::

Säsongens spelare: Charlie Adam. Kontroversiell karaktär som emellertid har kommit till liv i och med Stokes mer kreativt inriktade spel. Är något flytande mellan defensiva och offensiva uppgifter på mittfältet men ger Stoke alternativ i sitt passningsspel.

Annons

:::

Sommarfokus:

(1) Hitta en defensiv mittfältare. Stoke har ett antal mer offensivt inriktade mittfältare som kan utgöra stommen i ett riktigt bra Premier League-lag, Charlie Adam, Stephen Ireland, Peter Odemwingie och Marko Arnautovic. Men laget saknar en defensiv mittfältare av riktigt hög kvalitet. De har bredden på den positionen i form av Glenn Whelan, Stephen N’Zonzi och Wilson Palacios, men knappast spetskvaliteten.

(2) Förstärk på högerbacken. Geoff Cameron har varit den mest använda högerbacken i Stoke den här säsongen, egentligen utan att vara särskilt imponerande på den positionen. Högerbacken är ett område på planen som Stoke har möjlighet att förstärka under sommaren.

(3) Rensa spelartruppen. Det faller sig naturligt när ett lag som har haft en manager under en längre tid och därefter byter till en ny manager att vissa spelare inte passar in i  de nya planerna. Thomas Sorensen, Andy Wilkinson, Ryan Shotton, Jermaine Pennant, Wilson Palacios, Brek Shea och Matthew Etherington kan anses falla inom denna kategori. Stoke behöver försöka sälja vidare spelare de inte har någon användning för, och ersätta dessa.

Annons

En riktlinje för Stoke under sommaren bör vara att skynda långsamt. Stoke kommer från en bra säsong vilket tyder på att några större och mer allvarliga ingrepp inte behövs. Mark Hughes gjorde inga omfattande insatser på transfermarknaden förra sommaren och ett liknande inkrementellt angreppssätt är nog att föredra även den här gången.

:::

Betyg: Med beröm godkänd (++++)

Stoke måste vara mycket nöjda med säsongen. Farhågan efter förra säsongen var att om Stoke inte lyckades bryta sin trend så skulle de ligga i farozonen för att åka ur Premier League. Istället har de lyckats uppnå sin bästa ligaplacering sedan 1975, baserat på ett mer fartfyllt och attraktivt spel, och återetablerat sig i Premier League. Optimismen och glädjen är tillbaka i klubben.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taskigt förhandlingsläge för Man City

Peter Hyllman 2014-05-22 06:00

Det var bara några dagar sedan som jag skrev en blogg om Man City och UEFA:s bestraffning av klubben gällande financial fair play. I den bloggen diskuterade jag vad bestraffningen kunde tänkas ha för betydelse för Man City, samt funderade över hur det kom sig att Man City accepterade UEFA:s förslag till förlikning.

Ett vanligt tema är att beskriva bestraffningen som i huvudsak utan praktisk betydelse för Man City. De ekonomiska sanktionerna ses inte som betungande och den sportsliga sanktionen att bara få registrera ett visst antal spelare till Champions League-truppen anses inte medföra någon avgörande skillnad mot hur Man City har genomfört den nyss avslutade säsongen.

Men kanske väljer man då att bortse från de dynamiska effekterna av UEFA:s bestraffning. Kombinationen av Man Citys begränsade spenderutrymme på transfermarknaden, förbudet att öka sina totala lönekostnader, och restriktionerna på Champions League-truppen, försätter Man City i ett försämrat förhandlingsläge gentemot befintliga spelare i klubben, men även potentiella blivande spelare och deras nuvarande klubbar.

Annons

Vi ser redan vissa tecken på detta. James Milner har redan aviserat att han ser sig om efter nya alternativ, detta trots att Manuel Pellegrini har visat visst förtroende för honom. Det är besvärande för Man City som inte har ett överflöd av ”home grown”-spelare. För Milner är det så klart ett utmärkt tillfälle att omförhanda sitt kontrakt.

Mer bisarrt var i så fall Yaya Tourés årliga utspel där han av någon mer eller mindre löskokt anledning anser sig lite felaktigt behandlad av klubben och funderar på att ge sig iväg. Avdelningen idiotiska skäl att fundera över en transfers så var problemet den här gången att Man City tydligen inte tillräckligt uppmärksammat hans födelsedag. Bröd och skådespel naturligtvis, ett medvetet placerande av förhandlingspjäserna.

Det började där och har potentialen att fortsätta på ett liknande sätt. Edin Dzeko, Aleksander Kolarov, Micah Richards och Samir Nasri är andra spelare som närmar sig slutet på sina respektive kontrakt. Samtidigt är Man Citys handlingsutrymme alltså begränsat.

Annons

:::

Uppenbart är att Man City har viss brist på ”home grown”-spelare, även om det nu verkar som om de bara behöver registrera fem dylika spelare istället för åtta. En jämkning av UEFA som följer på att de har dragit ned det totala antalet spelare som får registreras, man undviker på så vis en något onödig dubbelbestraffning.

Ett alternativ är så klart då att vända sig till klubbens akademi. Där finns spelare som Marcos Lopes och Karim Rekik, men det är oklart om de spelarna är redo för Champions League på samma sätt som det är oklart om det egentligen är vad som är bäst för dessa spelares utveckling.

Det andra alternativet är så klart att hålla fast vid de sidospelare som redan finns i truppen. Richard Wright, Jack Rodwell, Joleon Lescott, Scott Sinclair, Gareth Barry och som sagt Micah Richards finns ju i truppen och kan självklart fylla ut ett tomrum. Samtidigt är det knappast önskvärt, vare sig för lagmoral eller spelarna själva, att tvingas hålla fast vid spelare man inte ser något egentligt användningsområde för.

Annons

Det tredje alternativet är kanske desto mer tilltalande. Nämligen att Man City ger sig ut på spelarmarknaden men då företrädesvis inom Premier League, och köper spelare som är fostrade i England, det vill säga att anse som enligt UEFA:s regler ”home grown”.

Kanske är det således tidig julafton på gång för några av Premier Leagues inhemska kvalitetsspelare. Spelare som Adam Lallana, Ross Barkley och Nathaniel Clyne bör rimligtvis kunna se sig i Man Citys kikarsikte. För dessa spelare kan det vara en chans till payday och en chans till spel i en europeisk toppklubb som kanske inte kommer igen. För övriga klubbar är det så klart en källa till oro att deras bästa spelare kan vara på väg bort.

Å andra sidan så känner dessa klubbar till Man Citys sits med deras restriktioner. Så det ger ju de här klubbarna ett minst sagt gott förhandlingsläge, samtidigt som det också ger dem en möjlighet att spela ut olika bud mot varandra. I och med att det nu finns en tydlig övre gräns för hur mycket Man City kan spendera.

Annons

Det är hur som helst ett intressant sommarpussel som Man City och Manuel Pellegrini har att lägga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: West Bromwich (+)

Peter Hyllman 2014-05-21 17:30

West Broms säsong havererade i och med ledningens beslut att sparka Steve Clarke och det därpå förhastade beslutet att tillsätta Pepe Mel som ersättare, ett beslut som skapade ett töcken av osäkerhet och bristande kommunikation bland såväl spelare som ledare.

En säsong som inleddes så lovande för West Brom avslutades i ett tillstånd av kaos och osäkerhet. När säsongens rökridåer lade sig så var West Brom en av två klubbar den här säsongen som lyckades med konststycket att ge två av klubbens manager sparken.

Nu klarade sig West Brom till sist kvar i Premier League, men det var inte utan besvär. Tre poäng skilde till sist laget från nedflyttning och vad som är särskilt oroande är lagets momentum som varit på nedåtgående inte bara den här säsongen utan under en längre tid. Känslan i slutet av säsongen var att det var tur för West Brom att ligan fick slut på omgångar, att fler omgångar snarare hade talat till West Broms nackdel än fördel.

Annons

Det var Steve Clarke som var West Broms manager i början av säsongen. Hans första tid som manager för klubben var så oväntat framgångsrik att det finns en risk att det förvrängde förväntningarna på både honom och laget. West Brom kom rätt snabbt tillbaka till verkligheten igen, men något som tidigare hade bedömts som fullt godkänt var nu att betrakta som en mindre besvikelse.

Steve Clarke hade heller inte någon lysande försäsong. Han får sägas ha misslyckats på transfermarknaden, där köpen av Stephane Sessegnon och Victor Anichebe för totalt £12m inte kan sägas ha varit särskilt lyckade, och där han av oförklarliga skäl valde att ta in problembarnet Nicolas Anelka till klubben, en värvning som redan på förhand var dömd att misslyckas.

Min känsla var aldrig att Steve Clarke skulle kunna utveckla West Brom i något större avseende. Beslutet att hitta en ny manager är alltså förståeligt till viss del, men att valet föll på Pepe Mel får betraktas som desto märkligare. Mel hade uppenbara problem med språket och hans förmåga att kommunicera med spelartruppen således begränsad.

Annons

Som managertillsättning betraktad var det ett tämligen inkompetent agerande av West Broms klubbledning. Det bidrar också till känslan att West Brom som fotbollsklubb för tillfället svävar lite i ovisshet gällande dess framtida riktning och mål. Hur de i närtid hanterar nästa successionsbeslut på managerposten kommer vara avgörande för West Broms kommande säsong.

:::

West Brom, 2013-14

Ett av West Broms klassiska och återkommande problem under senare säsonger har varit en alltför oorganiserad backlinje. Vi ser även att West Brom den här säsongen uppvisar en bristfällig defensiv effektivitet. Detta beror inte huvudsakligen på mittfältet, West Brom släpper inte till särskilt många målchanser relativt lagets tabellplacering. Däremot resulterar alltför många av dessa målchanser i mål.

Mittfältet är dock ett problemområde vad avser West Broms offensiva produktion. Laget är rimligt effektiva när det handlar om att omvandla målchanser till mål, men det skapas relativt sett alldeles för få målchanser, vilket vittnar om ett kreativt sett svagt centralt mittfält. Något som också förstärks av lagets låga siffror i termer av eget bollinnehav.

Annons

Närmare 40% av lagets passningar går framåt i planen, vilket vittnar om att West Brom i huvudsak har varit ett lågt liggande lag som valt att satsa på kontringar och snabba omställningar. Snabbhet är således ett av West Broms taktiska vapen, men leder också till att West Brom ofta anfaller med få spelare åt gången. Något effektivt taktiskt alternativ verkar saknas.

:::

Säsongens spelare: Saido Berahino. Det har varit en säsong med få glädjeämnen för West Brom, men ett sådant har ändå varit att klubben i Berahino verkar ha fått fram en mycket talangfull ung engelsk anfallare. Berahino gjorde flera viktiga mål för West Brom under säsongen, bland annat avgörande mål mot Man Utd, Newcastle och West Ham.

:::

Sommarfokus:

(1)    Back to basics. West Brom med Roberto Di Matteo som manager var ett väldiigt spännande lagbygge. Som utav en händelse så råkar Di Matteo också vara tillgänglig på arbetsmarknaden, så det ligger kanske nära till hands att West Broms klubbledning gör ett försök att hitta tillbaka till ett bevisat och uppskattat koncept. Gianfranco Zola vore i övrigt ett liknande alternativ på samma tema. Viktigt är i alla fall att West Brom tar sig tid att hitta en hållbar organisationsmodell under sommaren. Ett alternativ verkar vara att titta mot Frankrike och Ligue 1, och se om de lyckas hitta någon räv till manager där.

Annons

(2)    Ledargestalt i backlinjen. Det är inte hållbart i Premier League med en svag backlinje. I West Broms fall ser det ofta rörigt och oorganiserat ut och man ges sällan något större intryck av lugn när West Broms backlinje ska utföra något. Det saknas en ledartyp i mittförsvaret som kan organisera och samordna övriga spelare. Laget har i Ben Foster en utmärkt målvakt, men kommunikationen är inte hans främsta egenskap som målvakt.

(3)    Hitta en central spelfördelare. Ett problem med West Broms taktiska upplägg i offensiven är att det i slutänden blir rätt lättläst och alltför endimensionellt. West Brom behöver fler taktiska alternativ och laget behöver också bli bättre på att hålla i och fördela bollen. Att laget saknar kreativa centrala spelfördelare är uppenbart och bör vara en prioritet under sommaren.

Annons

Det är viktigt för West Brom att agera snabbt och handlingskraftigt under sommaren, men även i rätt ordning. I och med att det är VM under sommaren så lämnas inte särskilt mycket tid över för klubbens egen planering och förberedelser. En ny manager får inte mycket tid på sig innan säsongen drar igång i skarpt läge.

Vikten av att ta saker i rätt ordning är också stor. Det vore en onödig felkälla att först börja värva spelare för att därefter göra klart med en manager, som därefter kanske eller kanske inte kommer att känna något förtroende för dessa spelare. Ett hus måste byggas med en stadig grund och det är viktigt för West Brom att först och främst hitta en manager och en organisation som klubben vill arbeta med framöver.

:::

Betyg: Underkänd (+)

Säsongen kan knappast anses som godkänd för West Brom. Till stor del känns det som en bortkastad säsong. Det var en möjlighet för West Brom att bygga vidare och konsolidera på den åttondeplats som förra säsongen gav men istället, till stor del på grund av klubbledningens bristande planering och research, blev det ett återfall i den närmast institutionaliserade otrygghet som varit klubbens signum under åratal. Cupspelet lämnade även det mycket övrigt att önska.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett osexigt och hycklande mediedrev mot Premier League

Peter Hyllman 2014-05-21 07:00

En av de senaste veckornas främsta kontroverser har varit att Richard Scudamore, Premier Leagues VD, har blivit påkommen med att ha dragit några sexistiska skämt i en privat mailkonversation med en av Premier League, det vill säga honom själv, ofta anlitad jurist.

Det var inga vare sig särskilt sexiga eller såsiga mail på det viset. Det var bara de gamla vanliga trötta skämtsamma stereotyperna om hur kvinnor minsann är och kan vara. Lite manligt höh-höh så där. Inte direkt bidragande till samhällets utveckling men knappast heller till någon större skada.

Dessa mail läcktes dock ut till omvärlden av en personlig assistent, eller om man så vill glorifierad sekreterare, till Scudamore. Vilket självklart inte ledde till en diskussion i det etiska med att läcka ut privata e-mail utan fick hela den samlade journalistkåren att vässa sina knivar och betrakta Richard Scudamore som lovligt byte.

Annons

Det är självklart roligare att försöka fälla en artontaggare än en ko utan horn.

Mängder av proffstyckare menade att det här var droppen, Scudamore var tvungen att avgå som VD för Premier League. När det till sist visade sig att Premier League själva inte ansåg att det här var något att tvingas avgå för, så var det naturligtvis väldigt lätt för dessa alltid lika principfasta proffstyckare att peka på Premier Leagues brist på demokratisk transparens.

Få saker lockar till hyckleri lika mycket som diskussioner om feminism och jämställdhet. För om alla som någon gång skulle ha dragit iväg ett privat skämt om manligt hit eller kvinnligt dit skulle tvingas avgå från sina jobb, så skulle det inte bli många kvar i den arbetsföra befolkningen. Ändå kräver vi dylikt av mer eller mindre offentliga befattningshavare.

Annons

Premier League har naturligtvis riktlinjer om jämställdhet. Men jämställdhet handlar om att ge män och kvinnor lika rättigheter och möjligheter, och att inte diskriminera någon. Ingen kvinnas rättigheter och möjligheter förminskas av ett privat och generellt skämt mellan Richard Scudamore och en kollega. Om Scudamore faktiskt hade begränsat någon kvinnas möjligheter, då hade det funnits ett jämställdhetscase.

Snarare är det så att när den här typen av strider tas i jämställdhetens namn, utan att det egentligen har något med jämställdhet att göra, så förminskar och dränerar man det viktiga arbete som konsekvent görs för att adressera och åtgärda faktiska jämställdhetsproblem, som är både omfattande och stundtals allvarliga.

Nu är det så att många av dessa proffstyckare i själva verket inte bryr sig så väldigt mycket om själva jämställdhetsfrågan som sådan. De ogillar av olika skäl Premier League och vad den står för, de vill sätta dit organisationen och media gillar alltid att få offentliga figurer avrättade. De ser kort och gott en chans och tar den. Sådan är drevets logik.

Annons

På motsvarande sätt dyker olika intressegrupper upp i vassen, som till exempel Women In Football, och ser det här som en möjlighet att väcka intresse och skapa engagemang för just sin fråga. Själva sakfrågan är då inte så viktig. Hur politiskt gångbart det kan vara att göra hö av jämställdhet visar sig kanske bäst av David Cameron, Englands premiärminister, även han tyckte att det här var en bra fråga att ha en åsikt i.

Så upptagna är alla dessa herrar, för huvudsakligen är det ju herrar vi talar om, att agera moralpoliser att de fullständigt missar huvudpoängen, och den kritik som faktiskt i sammanhanget går att rikta mot Richard Scudamore. Det krävs självklart en kvinna, närmare bestämt Marina Hyde på The Guardian, för att skära igenom dimridåerna.

Hyde avfärdar också jämställdhetsargumenten. Hon pekar istället på Scudamores eget hyckleri vad avser sina privata mail. Det var ju exempelvis Scudamore som ekonomiskt utpressade Supporters’ Direct och tvingade deras ordförande att avgå efter att denna tweetrat något mindre diplomatiskt i sin egen glädje över AFC Wimbledons återtåg i The Football League. Visar man så liten förståelse för andras snedsteg så bör man nog vara väldigt försiktig för egen del.

Annons

Den stora killen som slår på den lilla pojken är aldrig särskilt sympatiskt. Att med det som utgångspunkt framställa Richard Scudamore som pamp han helt säkert är hade varit mycket enkelt.

Men som sagt, nu är proffstyckarnas ambition i huvudsak att ge uttryck för sin egen ideologi och personliga kritik gällande Premier League. Vilken fråga det handlar om är egentligen meningslöst, att det råkar vara jämställdhet den här gången är ett svepskäl, en politiskt värdefull krok att hänga upp sin kritik på.

Men därmed tappar också kritiken i trovärdighet. Angreppen kan med rätta avfärdas som osakliga och snarare som omotiverade angrepp. Därmed ges Richard Scudamore det politiska verktyg han behöver för att reda ut stormen, han ges möjlighet att dra uppmärksamheten från sitt eget snedsteg till den kampanj som nu är riktad mot honom.

Annons

Kvar återstår en mer filosofisk fråga. Nämligen om det faktiskt ska vara medias ansvar och uppgift att arbeta för att få offentliga personer, såsom Premier Leagues VD eller, som är väldigt vanligt, olika klubbars managers, sparkade eller att självmant avgå? Ett granskande förhållningssätt känns både naturligt och nödvändigt, men det är kanske inte medias uppgift att dra de operativa slutsatserna av denna granskning.

Det har uppstått någon form av pervers stolthet i att rätt eller orätt tvinga makthavare eller beslutsfattare från sina poster. Den miljö det fostrar gynnar inte någon konstruktiv eller särskilt intellektuell debatt. Det blir gnälligt och antagonistiskt.

Vilket knappast engelsk fotboll vinner på.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: West Ham (++)

Peter Hyllman 2014-05-20 17:30

West Hams säsong är präglad av konflikten mellan funktionalism och estetik, och klubben har stagnerat i mellanlandet. West Ham lever fortfarande med perspektivet att de ska ta sig tillbaka till och etablera sig i Premier League, med klubben i behov av ett mer framåtblickande perspektiv.

”Fat Sam Out”. Så stod det skrivet på en banderoll på Upton Park i samband med en förlust hemma mot West Brom i april. West Ham hade släppt in 0-1 i 11:e minuten och lyckades under resten av matchen endast åstadkomma tre skott på mål. Både banderollen och West Hams prestation under den matchen beskriver West Hams säsong som helhet.

Sam Allardyce själv skulle utan några större åthävor motivera West Hams svaga insats den här säsongen med skador, och inte utan anledning. Samtidigt ska inte heller en mödosam skadesituation behöva leda till att West Ham under lång tid av säsongen befinner sig i botten av tabellen i uppenbar risk för nedflyttning.

Annons

Konflikten mellan Allardyces fotbollsmetoder och West Hams tradition av en offensiv fotboll har funnits där hela tiden. Fansen har tolererat dessa metoder så länge som de producerade resultat. Men den här säsongen har inte klubben gått framåt utan snarare stagnerat.

West Ham har tagit färre poäng, vunnit färre matcher och gjort färre mål än vad de gjorde förra säsongen. Och inte minst på hemmaplan har facit varit svagt, där de mäktade med blott 25 mål under hela säsongen att jämföra med förra säsongens 34 mål. West Ham förlorade nio av 19 matcher på Upton Park. Sammantaget kan det knappast anses godkänt för en klubb som under sommaren spenderade £20m på nya spelare.

Det fanns dock höjdpunkter under säsongen. 3-0 borta mot Tottenham var en av dessa. Dessutom tog sig West Ham på ett imponerande sätt till semifinal i Ligacupen. En semifinal i vilken de dock förlorade med 0-6 borta mot Man City. Detta efter att Allardyce förnedrat klubben genom att i FA-cupmatchen några tidigare vila i princip hela laget mot Nottingham Forest, en match de förlorade med 0-5.

Annons

West Hams klubbledning må skåda framåt i Premier League. Om några år kommer de ha en ny arena med betydligt större kapacitet. Även om Sam Allardyce har levererat de nödvändiga resultaten för West Ham sedan klubben senast åkte ur Premier League, så vore det inte onaturligt för klubbledningen att se sig om efter alternativ för framtiden.

:::

Grafen ger en tydlig bild av West Hams spel den här säsongen. De är ett av ligans defensivt sett mest effektiva lag. Det fordras mer än 13 målchanser för motståndarna att få hål på West Ham, något som gör att bara ett lag i hela ligan är svårare att få hål på.

Offensivt ligger West Ham emellertid under ligans genomsnitt och det är då rimligtvis här vi hittar det taktiska skälet till West Hams slutliga 13:e-plats i tabellen. Gräver vi djupare i säsongens statistik så hittar vi skäl till detta som definitivt hänvisar till Sam Allardyces fotbollsmetod.

Annons

West Ham är det lag i ligan som svarat för näst mest inlägg per match. Lustigt nog är det bara Man Utd som svarat för fler. West Ham är också det lag som efter Crystal Palace har det lägsta genomsnittliga antalet korta passningar per match. Långa bollar och inlägg är således att beskriva som West Hams huvudsakliga taktiska upplägg den här säsongen.

Något speglar det så klart en benägenhet att vilja använda kanterna som anfallsvapen snarare än det centrala mittfältet. Det finns även andra sätt att se på West Hams centrala mittfält som en svaghet. Det kan ses som en form av cirkelbevis att påstå att West Ham är ett av de lag som skapar lägst antal chanser genom sitt mittfält. Det blir så att säga naturligt om anfallsspelet i huvudsak går via kanterna.

Mer besvärande är i så fall att West Ham samtidigt är ett av de lag som genom sitt centrala mittfält släpper till flest målchanser. Bara Fulham och Cardiff släpper till ungefär lika många, och båda de lagen åkte ur Premier League. Nu har West Ham bevisligen en starkare backlinje, men att utveckla lagets mittfält är helt nödvändigt om West Ham ska kunna gå framåt.

Annons

:::

Säsongens spelare: Adrián. Har inte minst gjort sig allmänt bekant genom sitt uppträdande under matcherna. Vildsint firandes det egna lagets mål och skamlöst maskandes när West Ham leder. Sex hållna nollor efter nyår, när han tog förstatröjan från Jussi Jääskeläinen, är även det imponerande, och en viktig anledning till att West Ham tog sig ut ur nedflyttningsstriden.

:::

Sommarfokus:

(1) Anställ David Moyes. Var manager har sin tid. Sam Allardyce har gjort ett bra jobb under sina år i klubben men väldigt lite talar för att han kommer kunna eller vilja lyfta klubben framåt under kommande år. Moyes har väl dokumenterad erfarenhet av att framgångsrikt driva en klubb med liknande resurser upp på tabellens övre halva, och han har en spelidé som är mer konstruktiv än Allardyces, utan att för den sakens skull vara helt och hållet väsensskild.

Annons

(2) Ta hem Rio Ferdinand. Ferdinand är en av många unga talanger som har passerat West Hams produktionslinjen. Ferdinand har knappast längre de individuella egenskaper han hade som yngre spelare, men ledarkvaliteter har han i överflöd. En symbolvärvning som visar ambition och som kan utgöra en grundsten för ett mer framåtriktat lagbygge.

(3) Rekonstruera det centrala mittfältet. West Hams mittfält är ett problemområde. I Mohamed Diame har West Ham en av ligans bästa defensiva mittfältare, men Diame har visat både svag attityd och låg motivation under säsongen, vilket så klart är oacceptabelt. Mark Noble är i nuläget den spelaren som West Ham måste bygga sitt mittfält runt, understödd av en till åren kommande Kevin Nolan.

Likt många lag, inte minst nedanför de engelska topplagen, så brottas West Ham med balansen mellan funktionalism och estetik. En viss funktionalism kan vara nödvändig för att hålla sig kvar i Premier League, otaliga är exemplen på lag som oönskat offrat sin Premier League-plats på grund av någon idé om att spela vackert. Men för de klubbar som har ambition att klättra uppåt i tabellen så fordras också en form av estetik.

Annons

Motsättningen är i själva verket falsk. Det kan finnas estetiska värden också i funktionalismen och en konstruktiv anfallsfotboll, som i huvudsak avses när man pratar om estetik, kan också vara i högsta grad funktionell.

Det framstår dock som uppenbart att West Ham har hamnat något snett i den här balansgången. För att komma tillrätta med detta, och återfinna balansen mellan klubbens materiella förutsättningar och framtida ambitioner, så kan ett ledarbyte visa sig vara nödvändigt. Sam Allardyce är och har flera gånger tidigare visat sig vara, likt Harry Redknapp, lite för intresserad av att hålla förväntningarna låga så att han själv ska få lättare att uppfylla dem.

Det kan vara smart politik, men det är knappast något som motiverar och driver en klubb framåt. I en riktigt framgångsrik klubb måste det finnas utrymme för drömmar. Sam Allardyces fotbollsmetoder har hittills bara gett upphov till mardrömmar på Upton Park.

Annons

:::

Betyg: Godkänd (++)

West Ham är kvar i Premier League vilket i sig får betraktas som åtminstone godkänt. Laget har dessutom varit skadedrabbat vilket får anses ligga till deras försvar. West Ham har emellertid förutsättningarna och prestera bättre men samtidigt en manager som saknar den rätta ambitionen. Prioriteringarna i cupspelet är förnedrande för klubben och demoraliserande för laget. En svag tvåa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd vänder sig till Louis van Gaal för att hitta metod och mening

Peter Hyllman 2014-05-20 06:00

En vanligt berättad skröna från början av Alex Fergusons tid i Man Utd är att han tog varje spelare han var på väg att värva ut på Old Traffords gräsmatta. I mittcirkeln bad han spelaren att se sig om över Old Traffords läktare och därefter ställde han den för honom viktigaste frågan: ”Är du en stor nog spelare att spela för Man Utd?”

Det är en fråga vars närmare innebörd tål att tänkas på. Det är också en fråga som någon kanske borde ha tänkt på att ställa i förändrat format i samband med att Alex Ferguson skulle ersättas som manager. Så här i efterhand är det så klart väldigt svårt att se David Moyes få den frågan i mittcirkeln och med handen på hjärtat svara ja på den frågan.

Om vi istället vandrar ut till mittcirkeln med Louis van Gaal så är det betydligt mer sannolikt att vi får ett positivt svar på den frågan. Snarare är det kanske troligt att vi får ett svar liknande det som Eric Cantona enligt skrönan påstås ha gett till Ferguson: ”Frågan är snarare om det här är en klubb som är stor nog att ha mig som spelare!”

Annons

Med Eric Cantona kom startskottet för en ny era i Man Utd, början på en smått otrolig framgångsperiod. Många förväntar sig nu, eller hoppas i alla fall, att Louis van Gaal på samma sätt ska vara startskottet för en ny tid av framgång i klubben efter Alex Ferguson.

:::

En ny tid blir det i alla fall, på fler sätt än ett.

Dels är Louis van Gaal den förste icke-brittiske managern i Man Utd, om vi nu väljer att betrakta den irländske Frank O’Farrell som brittisk åtminstone i den betydelse vi nu här pratar. Dels, som någon klokt formulerade det på twitter igår, så är Louis van Gaal dessutom den förste managern som Glazers tillsätter helt och hållet på egen hand.

Någon valde igår också att göra poängen att det egentligen är först nu som Glazers gör sitt faktiska övertagande av Man Utd. Åtminstone på ett sätt som gör att det kommer att märkas även utåt. Ett något märkligt påstående med tanke på att det trots allt är snart ett decennium sedan de köpte klubben. Men visst kan det ligga någon sanning i att Man Utd utan Alex Ferguson är på god väg att bli till en klubb lik alla andra vad avser i alla fall dess ledning.

Annons

Men vad för typ av manager får då Man Utd i Louis van Gaal?

De får en väldigt bestämd och enveten manager. En manager som både har tydliga idéer om hur han vill att laget ska spela och hur klubben ska drivas och som är helt orädd i att stå för dessa idéer. För en klubb som Man Utd, som efter Alex Ferguson må vara en klubb sökandes efter en vision, så kan det anses ligga helt rätt i tid.

De får en manager med en vana och tradition av att bygga sina lag kring en offensiv och attraktiv fotboll, och en manager som bygger på lång sikt och gärna fostrar unga talanger från den egna akademin eller inköpta. Båda dessa egenskaper passar väldigt väl ihop med Man Utds klubbidentitet, och i det avseendet är Louis van Gaal helt säkert ett klokt val.

De får en manager som är både kapabel och villig, möjligen något för villig, att ta de strider och utmana de egon som måste tas och utmanas. I en klubb där samtliga arbetstagare är miljonärer och egna företagare, där de hävdat sina positioner i det maktvacuum som uppstod efter Alex Ferguson, så kan det visa sig vara en helt nödvändig egenskap.

Annons

:::

Samtidigt så går också en tid i graven.

Ryan Giggs, som har spelat ligafotboll ända sedan innan jag tog min första tonårsfylla på görbillig fulöl som definitivt inte var köpt på internet eftersom internet då ännu inte existerade i kommersiell mening, som debuterade ungefär samtidigt som MC Hammer och Vanilla Ice hade sina respektive dunderhits, har efter 23 år beslutat sig för att meddela att han slutar.

Nu upphör självklart inte Ryan Giggs koppling till Man Utd för den sakens skull i och med att det samtidigt bekräftas att han blir kvar i klubben som assisterande manager till Louis van Gaal. Vilken ledarstab som van Gaal skulle få med sig till klubben var en av de förhandlingspunkter som gjorde att det tog ett tag att komma överens.

Det är så klart inte orimligt att tänka sig att Louis van Gaal ställde som krav till Ryan Giggs att om han ville bli assisterande manager så var han tvungen att avsluta sin spelarkarriär och visa att han tar uppgiften på fullaste allvar. Att mena att det blir svårt att göra både och är fullt förståeligt. Sådant leder ofta till att båda sakerna sköts halvdant.

Annons

Det är också ett sätt att markera en åtskillnad mellan ledarstaben och spelartruppen. Något som helt säkert kan vara nödvändigt för att befästa sin egen auktoritet och undvika ett onödigt stort spelarinflytande, eller ens en uppfattning därom.

:::

Louis van Gaal är på många sätt en rakt motsatt managertyp till David Moyes, hans närmaste företrädare.

Där Moyes sågs som det långsiktiga alternativet så är van Gaal 62 år, har omöjligtvis så väldigt många professionella år kvar i kroppen, och inte har haft någon större benägenhet att stanna länge i sina klubbar, så är van Gaal mer av ett alternativ i tiden och för stunden. Mer av en José Mourinho-tillsättning för att göra jämförelsen med förra sommarens resonemang.

Där Moyes snarare är den hårt arbetande, lugne, stabile och ödmjuke, kanske till och med alltför ödmjuke, managern så beskrivs van Gaal istället som det lätt galna geniet, arrogant och självsäker, dominant och full av självförtroende. En manager som vågar tänka och rita utanför linjerna snarare än att tryggt hålla sig innanför dem.

Annons

Man Utd tar naturligtvis en risk när de tillsätter Louis van Gaal. Men klubben befinner sig också i en sådan position att en risk är nödvändig att ta. Van Gaal är en vinnare, men han har också en tendens att göra sig väldigt obekväm längs vägen, något som flera gånger har kommit tillbaka och bitit honom där bak. Han är inte en politiker på riktigt samma sätt som Ferguson var det.

Det som däremot känns mest värdefullt med en manager som Louis van Gaal är att det är en manager som utgår från en viss uppsättning metoder. Han bygger rutiner och lägger grunder. Med Ajax unga lag under 1990-talet skapade han en stycke fotbollshistoria. I Barcelona lotsade han fram spelare som Andres Iniesta, Xavi, Carles Puyol och Leo Messi. I Bayern München kom spelare som Thomas Müller, David Alaba, Toni Kroos och Holger Badstuber fram.

Annons

Det är ett mönster i Premier League att de olika storklubbarna hämtar inspiration och influenser från andra länder. Ofta speglar detta managerns härkomst. Fransk fotboll har naturligtvis haft stort inflytande på Arsenal, som nu verkar ha börjat snegla mer mot den tyska fotbollen. Spansk och italiensk fotboll har haft omfattande inflytande på flertalet engelska klubbar, såsom Chelsea, Man City och Liverpool.

Holländsk fotboll har en väldigt stark idétradition. Ändå har den idétraditionen inte riktigt kommit in i engelsk fotboll, annat än möjligen indirekt genom sitt inflytande på Barcelona. Men den holländska fotbollens helhetskoncept, med allt från sin offensivt inriktade fotboll till synen på akademiverksamheten, är en väldigt intressant utgångspunkt för en klubb som Man Utd, som genom historien har haft samma värderingar men kanske i högre utsträckning knutit dessa till personer snarare än metoder.

Annons

Vi vet inte hur experimentet kommer att sluta. Vad vi däremot kan vara rätt säkra på är att det kommer bli väldigt spännande att följa, och tråkigt lär det knappast bli, vare sig på eller vid sidan av planen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

2013-14: Newcastle (++)

Peter Hyllman 2014-05-19 17:30

Newcastles avsaknad av ambition och organisation är nyckelproblem när deras säsong kollapsar framför ögonen på dem. Newcastles destruktiva ledarskap håller på att kosta dem en möjlig storhetstid.

Det är svårt att känna att Newcastle den här säsongen inte har gjort sitt bästa för att sabotera för sig själva. Klubben som spelade i Europa League förra säsongen borde rimligtvis ha kunnat utmana om Europa League-spel igen, men det var en utmaning som rann ut i sanden.

Newcastle inledde säsongen starkt, men endast 16 poäng på 19 ligamatcher efter nyår befäste lagets kollaps. Till stor del speglar denna kollaps det faktum att Newcastle inte lyckades eller försökte behålla Yohan Cabaye, men det är också ett monument över återkommande problem både på och utanför fotbollsplanen.

En stor del av skulden faller på Alan Pardew som har misslyckats med att hitta en sammanhängande taktisk idé samtidigt som han i högsta grad har bidragit till kaoset vid sidan av planen. Newcastle har sonderat terrängen med bland andra Quique Sanchez Flores, men utan framgång. Alan Pardews position ser ut att främst vara beroende av om det går att hitta något tillgängligt alternativ.

Annons

Samtidigt har mycket av Pardews auktoritet undergrävts av Newcastles ägare och ledning. Tillsättningen av Joe Kinnear som fotbollsdirektör var ett av säsongens märkligare beslut, och Mike Ashley visar konsekvent en ovilja att investera i klubben och verkar mer intresserad av att i längden få klubben såld, dock utan någon större målmedvetenhet.

Newcastles säsong rann ut i intet och måste i det avseendet betraktas som ett misslyckande. Newcastle är en potentiell engelsk storklubb, en bland flera, men ett otillräckligt ledarskap gör denna potential svår att realisera.

:::

Grafen illustrerar Newcastles problem den här säsongen med brister såväl offensivt som defensivt. Försvaret är tämligen poröst och anfallet är inte så effektivt som ett lag för den övre halvan skulle önska. I termer av effektivitet liknar Newcastle mer ett nedflyttningslag, vilket de under våren också har presterat som.

Annons

En närmare titt på statistiken visar dock att Newcastles offensiva problem framför allt är relaterade till anfallet. Newcastle producerar målchanser och skott i en fullt godkänd utsträckning men lyckas bara göra mål på var tionde chans, vilket är otillräckligt för ett lag som ska konkurrera högre upp i tabellen. Det är talande att Newcastle har misslyckats med att göra mål i 16 av lagets ligamatcher den här säsongen.

Ett liknande mönster framträder i försvarsspelet. Newcastle släpper inte till så värst många fler chanser än sina närmaste konkurrenter, men förhållandevis många av dessa chanser resulterar i mål. Vilket vittnar om en backlinje utan tillräcklig organisation och samordning.

Delvis speglar Newcastles taktiska problem ett av lagets dilemman. Nämligen att truppen består av spelare som är kapabla att bryta upp motståndarnas spel och utnyttja ett eget bollinnehav, samtidigt som Alan Pardew själv föredrar ett mer direkt spel baserat på snabb rörlighet. Vilket syns både på Newcastles bollinnehav (49%) och den övergripande riktningen i deras passningsspel.

Annons

:::

Säsongens spelare: Loic Remy. Yohan Cabaye hade varit given om han inte hade lämnat i januari och på så vis föranlett Newcastles kollaps. Remy har dock varit Newcastles genomgående bäste spelare sett till hela säsongen, under vilken han har gjort 14 mål. Problemet för Newcastle är så klart att Remy tillhör QPR och att han knappast lär spela i Newcastle nästa säsong.

:::

Sommarfokus:

(1) Ersätt Yohan Cabaye. Mönstret var tydligt. Med Cabaye i laget så krigade Newcastle om Europa League-platser. Utan Cabaye i laget presterade Newcastle som ett bottenlag. Nu fanns fler skäl än enbart Cabaye, men att Newcastle behöver en offensiv spelfördelare av liknande snitt är dock helt uppenbart.

(2) Värva anfallare. Loic Remy tillhör QPR. Papiss Demba Cissé har gjort två mål den här säsongen och Shola Ameobi är på väg att lämna klubben. Det är helt nödvändigt för Newcastle att under sommaren hitta en hållbar lösning på sitt anfall. De stod inför samma fråga redan förra sommaren utan att agera tillräckligt kraftfullt.

Annons

(3) Åtgärda mittförsvaret. Newcastle har en av ligans bättre besättningar av ytterbackar, men mittförsvaret är känsligt för att inte säga svagt. Mycket beror på organisation vilket kan åtgärdas på träningsplanen, men Newcastle är i behov av en central ledargestalt i försvaret.

Newcastle måste så klart vidta större åtgärder än så för att få klubben och laget på rätt köl igen. Till stor del handlar det om att definiera ett tydligt ledarskap i klubben och få organisationen att sätta sig. Managerns ansvar och befogenhet måste vara tydligt. Om det nödvändiga förtroendet för Alan Pardew saknas så måste ett alternativ hittas.

Mycket handlar också om att balansera ambition och analys. Newcastles taktik på spelarmarknaden under senare år har varit en dammsugarstrategi, att suga upp allt som glimmar på framför allt den franska marknaden. Med en sådan taktik får man dock också mycket kattguld och det skapar obalans inom spelartruppen.

Annons

Det är lätt att översätta ambition med kvantitet. Men om Newcastle ska få någon konkret effekt av sin satsning så är det snarare kvalitet och eftertanke som måste prioriteras. Något som i sin tur ställer högre krav på kompetens i den egna organisationen.

:::

Betyg: Godkänd (++)

Trots Newcastles problem så slutar laget ändå på tabellens övre halva. Den starka höstsäsongen räddar också Newcastle från att behöva betrakta säsongen som totalt underkänd. Lagets återkommande misslyckanden i det inhemska cupspelet börjar också passera gränsen för vad som kan anses vara acceptabelt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City väljer att inte ta striden med UEFA

Peter Hyllman 2014-05-19 06:00

UEFA meddelade i fredags att de hade kommit överens med de nio klubbar som anses ha brutit mot deras financial fair play-regler. Den kanske mest uppseendeväckande klubben bland dessa nio är självklart Man City, som också var den klubb som inledningsvis protesterade mest högljutt mot anklagelsen.

Hotet som har pratats om gällande UEFA:s financial fair play har gällt rätten att få delta i Champions League. Det hotet har aldrig varit aktuellt för UEFA att verkställa i det här läget. Istället har de tillämpat en kombination av finansiella och sportsliga sanktioner. I korthet kan Man Citys straff sammanfattas enligt följande:

(a) Man City får maximalt göra en förlust motsvarande £16m för verksamhetsåret 2013-14 och maximalt en förlust motsvarande £8m för verksamhetsåret 2014-15. Detta utgör en finansiell begränsning för Man City i och med att andra klubbar tillåts göra förluster upp till motsvarande £36m.

Annons

(b) Man Citys lönekostnader tillåts inte öka för åtminstone det kommande verksamhetsåret. Detta inkluderar både spelare och personal men ska tydligen inte inkludera prestationsbaserade ersättningar, vilket utgör en stor del av den totala lönekostnaden.

(c) Man City får under det kommande transferfönstret inte spendera mer än £48m på nya spelare. Det är oklart om detta avser enbart spelarinköp eller avser klubbens nettoresultat på spelarmarknaden.

(d) Man City har ålagts vite motsvarande £8m på deras Champions League-intäkter från den här säsongen och ytterligare £8m på Champions League-intäkterna för kommande säsong. Om Man City inte följer ovanstående direktiv så kommer ett vidare bötesbelopp om £32m att utdömas.

(e) Man City tillåts bara registrera 21 spelare i sin Champions League-trupp för säsongen 2014-15, av vilka åtminstone åtta av dessa spelare måste vara homegrown enligt UEFA:s riktlinjer, vilket i nuläget bland andra innefattar spelare som Joleon Lescott, Micah Richards, Scott Sinclair, Jack Rodwell och Dedryck Boyata.

Annons

:::

Man City sade sig ju vara beredda att överklaga sitt straff. Detta utöver att de har hävdat under en längre tid att de skulle klara UEFA:s financial fair play-regler med luft ned till ribban. Ändå har de alltså bestraffats och ändå väljer de alltså att acceptera UEFA:s beslut.

UEFA är självklart nöjda med detta. De har visat sig handlingskraftiga och villiga att följa upp sitt eget reglemente. Genom att alla klubbar nu har förlikat sig med UEFA:s villkor så undviker UEFA dessutom vidare ifrågasättanden, alla klubbar rättar in sig i ledet och UEFA:s auktoritet är vidmakthållen.

Man City alltså inte längre någon möjlighet att överklaga UEFA:s beslut. Frågan kommer inte kunna tas vidare till vare sig UEFA:s skiljenämnd eller till CAS, Court of Arbitration for Sports. Då kan man så klart fråga sig på vad denna relativa helomvändning beror.

Annons

Rent juridiskt tror jag det är en kombination av två saker. Dels att Man City gör bedömningen att utsikterna att driva processen vidare framgångsrikt är svaga givet att det i hög utsträckning är inom UEFA den i så fall måste drivas. Det står också UEFA fritt att självständigt utforma regler för sina egna tävlingar. Dels försvagas Man Citys position och förhandlingsstyrka genom att de i så fall vore den enda klubben som tog striden.

Dessutom gör Man City helt säkert en riskkalkyl. Faran med att motsätta sig UEFA:s villkor är att det resulterar i en ännu tuffare bestraffning, sådan är den byråkratiska maffialogiken. Man City gör helt säkert dessutom bedömningen att straffet så som det är nu inte drabbar dem i någon betydelsefull utsträckning.

Man City menar att resultatkraven för de kommande två säsongerna inte kommer utgöra något problem för klubben vars intäkter beräknas öka dramatiskt tack vare TV-avtal och nya kommersiella avtal. Bötesbeloppet är mest en formalitet och räknas heller inte in i klubbens kommande resultat, och rimligtvis bör Man City kunna gå en sommar utan att spendera mer än £48m på nya spelare.

Annons

Därmed återstår kravet att klubbens lönekostnader inte får öka, och det är förmodligen där Man City kommer att få det mest tufft att följa UEFA:s ekonomiska sanktioner.

Även den sportsliga sanktionen menar Man City inte ska utgöra något praktiskt problem. De motiverar detta med att de ändå bara registrerade 23 spelare för den här säsongens Champions League och använde sig bara av 21 spelare. Men ändå måste man se detta som en begränsning i Man Citys utveckling, eller åtminstone ser man det som en ledtråd om vilken typ av spelare som kommer vara särskilt intressanta för Man City att värva denna sommar.

För Man City handlar det säkert också om att inte låta en sådan här process störa klubbens förberedelser inför den kommande säsongen. Om inte kostnaden att ta straffet är helt orimligt så kan det vara bättre att bara svälja pillret, även om det smakar lite beskt.

Annons

:::

I ena ringhörnan har vi alltså de som vill se det som en UEFA:s och den finansiella rättvisans triumf mot Man Citys ondskefulla oljebaroner. I den andra ringhörnan har vi ivriga påhejare av Man Citys ägarmodell som snarare vill se det som ett straff utan någon meningsfull betydelse alls.

I själva verket så har båda parterna kanske lika mycket rätt som fel. UEFA har knappast plattat till Man City och fått dem att veta hut, lika lite som Man City helt och hållet kan köra vidare som om ingenting hade hänt. Dock kan båda parter komma ur den här processen och i varje fall inte se sig själva som förlorare.

Sådant brukar ju vara märkligt viktigt i den politiska värld i vilken vi lever. Huruvida någon eller något kan ses som vinnare är dock en helt annan och betydligt mer komplicerad fråga att svara på.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utröstade från The Football League men nu är Gateshead på väg tillbaka

Peter Hyllman 2014-05-18 08:00

Det finns ingen division inom engelsk fotboll som är lika svår att flyttas upp från som The Conference Premier. En division bestående av 24 tämligen jämspelta lag, endast vinnaren flyttas upp automatiskt och de fyra lagen nedanför gör upp om en återstående playoff-plats.

Föga förvånande är det så klart också så att för de League Two-lag som flyttas ned till The Conference så är det ett väldigt tufft jobb att faktiskt ta sig tillbaka, och merparten av dem kommer antingen inte tillbaka alls eller får tillbringa många år i The Conference innan de hunnit återhämta sig.

För Gateshead FC har det nu tagit 54 år. När det lilla laget från Tyneside i nordöstra England idag springer ut på Wembley så gör de det för första gången i klubbens historia, men de kan också återvända till The Football League för första gången sedan de åkte ur därifrån under kontroversiella former 1960.

Annons

Den engelska fotbollens fjärde division hade grundats så sent som 1958. Det nya systemet innebar att de fyra klubbar som slutade sist var tvungna att genomgå ett omval till The Football League av dess medlemmar, det vill säga övriga deltagande klubbar.

Omvalet sågs allmänt som en ren formalitet. Gateshead hade slutat trea från botten och det var första gången de riskerade nedflyttning. Chockerande nog skulle det dock visa sig att The Football League i sitt alldeles egna öråd valde att rösta ut Gateshead, till förmån för Peterborough.

Gateshead kände sig naturligtvis lurade och konspirationsteorier lyftes snabbt fram om att klubbarna söderöver helt enkelt inte ville göra den relativt långa resan upp till nordöstra England.

Under perioden mellan 1958 och 1986, när omvalssystemet avskaffades, så gavs denna konspirationsteori dessutom vatten på kvarn. Totalt fem klubbar röstades ur The Football League: Gateshead, Bradford Park Avenue, Barrow, Workington och Southport. Dessa ersattes av Peterborough, Cambridge, Hereford, Wimbledon och Wigan.

Annons

Samtliga de fem klubbar som röstades in ligger geografiskt mer söderut i England än någon av de fem klubbar som röstades ut ur The Football League under denna period.

Gatesheads motståndare i dagens playoff-final är alltså Cambridge United, en av de mer södra klubbar som alltså röstades in i The Football League på de nordligare klubbarnas bekostnad. Ett faktum som inte gått obemärkt förbi uppe i nordost.

:::

Att spela fotboll på de här nivåerna är väsentligt annorlunda jämfört att spela fotboll uppe i till exempel Premier League. Inte minst ekonomiskt.

En Premier League-spelare vars lag vinner en titel eller lyckas med något kan förmodligen köpa ett nytt hus bara med bonusen han får för det. För en spelare i Gateshead handlar det snarare om några fler veckolöner som tillkommer, välbehövliga extrapengar.

Annons

Målvakten Adam Bartlett, som har spelat Gatesheads samtliga ligamatcher den här säsongen, totalt 48 matcher så här långt, sitter exempelvis bara på ett 42-veckorskontrakt. Han får alltså inte betalt under sommaruppehållet. Ett normalt förfarande för Gateshead.

För spelarna skulle det således betyda mycket om Gateshead kunde komma upp i The Football League, där regelverket dikterar att spelarna måste erbjudas helårskontrakt.

:::

Gary Mills, managern som tog över Gateshead i oktober, har gjort ett stort jobb som förvandlat Gateshead från ett bottenlag i The Conference Premier till att vara en enda match från The Football League.

Han har ingjutit ett nytt självförtroende i laget. Han har inte minst tagit spelare med förflutet i Newcastle och Sunderlands, Gatesheads stora grannar, som ingen egentligen har trott på, och under hans ledarskap har utvecklats till nyckelspelare i laget. James Marwood exempelvis utsågs nyligen till säsongens spelare.

Annons

Gateshead motsäger också den stereotypa bilden av ett engelskt fotbollslag i de lägre divisionerna. De var redan tidigare offensiva och passningorienterade, men Mills har tagit det här ett steg längre. Fotbollen är fartfylld, intensiv och teknisk. Och den har visat sig alltmer effektiv.

Det märks inte minst under den här säsongens avslutning, där Gateshead har gått 14 raka matcher utan förlust. En svit i sviten med fem raka segrar propellerade dessutom upp klubben från mitten av tabellen till en playoff-plats.

Gateshead har således en riktigt stark formkurva, och i slutet av säsongen slog man också dagens motståndare Cambridge med 2-0.

Farhågan nu är så klart att Wembley kommer att spöka i huvudena på Gatesheads spelare. Ingen av dem har ju spelat där förut. Cambridge å andra sidan var ju där för bara några månader sedan när klubben vann The FA Trophy.

Annons

De vann då med 4-0 mot Gosport Borough efter mål av Ryan Bird, Luke Berry och två mål av Ryan Donaldson. Lyfte bucklan då gjorde också lagets manager, den från svensk fotboll bekante Richard Money.

Frågan är alltså hur mycket Wembley kommer att spelar roll i den här matchen, Gatesheads ovana vid att spela där jämfört med Cambridges positiva minnen av att nyligen ha spelat där.

:::

Det är en fantastisk utveckling som Gateshead har genomgått. Från att för bara något år sedan inte ens ha en funktionsduglig egen arena, och med 341 åskådare i en match mot Blyth Spartans så var det över 8,000 åskådare som trängde sig in till playoff-semifinalen mot Grimsby.

Ytterligare 15,000 åskådare, det vill säga närmare 25,000 åskådare totalt, räknas med att ta sig till Wembley. En av dem är 55-årige Bob Service som är bosatt i Perth i Australien, men född i Dunston, som kommer resa ett helt varv runt jorden för att se sitt Gateshead spela på Wembley.

Annons

En annan av dem är Graham Woods, Gatesheads ordförande och en lokal affärsman. Han var en ung supporter till Gateshead när The Football League så nesligen röstade ut dem.

Idag kan han få se sin klubb återvända.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Titeltorkan tar slut på Wembley

Peter Hyllman 2014-05-17 06:00

Det är idag det är tänkt att ske. Dagen då nio långa år av titeltorka förväntas ta slut för Arsenal. Arsenal ska marschera ut på Wembleys gräsmatta och vinna en fotbollsmatch mot Hull.

Om de lyckas med det så vinner Arsenal FA-cupen, som av en händelse även den förra titeln de vann. Upprepas bedriften så skall Arsenals stämpel som en förlorarklubb tvättas bort. Av en seger i en cup som inte minst många av Arsenals fans under dessa nio titellösa år frekvent har kallat för en Mickey Mouse Trophy.

Båda tankegångarna haltar. FA-cupen är för det första inte någon Musse Pigg-titel och har aldrig varit det. Men även om Arsenal vinner FA-cupen ikväll så rätar det inte ut alla frågetecken som finns om Arsenals förmåga att konkurrera på den allra högsta nivån. Men det vore ändå en plattform att bygga vidare ifrån.

Annons

Självklart är Arsenal favoriter på förhand. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda så mycket i en cupfinal. Och om några borde vara medvetna om det bättre än många andra så är det just Arsenal, som ju befann sig i en närmast identisk situation för drygt tre år sedan.

”You don’t play with history, you play with quality” påstod Arsene Wenger inför dagens match. Det har han så klart fel i. Man spelar med både kvalitet och historia. Nyckeln ligger i att kunna använda båda till sin fördel snarare än att låta det vara en nackdel.

Arsenal spelar inte bara mot Hull ikväll. De spelar också mot situationen, det vill säga en cupfinal, och de spelar inte minst mot sig själva och vetskapen om lagets titeltorka. Den utsträckning i vilken Arsenal kan uppvisa den nödvändiga psykologiska beredskapen för detta är ett mått på hur mycket laget har mognat på senare år.

Annons

Arsenal kan vinna klubbens femte FA-cuptitel med Arsene Wenger som manager, något endast tre managers före honom har mäktat med. Om Arsenal lyfter den nya bucklan på Wembley ikväll så är det en bedrift som Wenger och Arsenal kan titta tillbaka på med stolthet.

Men den stora betydelsen med att Arsenal lyfter bucklan på Wembley ikväll är att det ger klubben tillförsikt att blicka framåt igen. Kanske med förnyat självförtroende och med ett spöke mindre på axeln.

:::

Hull är emellertid inga pushovers.

Nu ska vi inte mot bättre vetande försöka hävda att det inte hade kunnat vara tuffare motstånd för Arsenal i den här FA-cupfinalen. Någon motståndare bland någon av Englands storklubbar hade med all säkerhet dämpat Arsenals förhoppningar mer än bara lite grann.

Men om vi bortser från dessa klubbar så är Hull förmodligen den typ av motståndare som Arsenal helst av allt hade velat undvika. Hull har haft en väldigt bra säsong och är alltså en enda ynka fotbollsmatch från att göra det till en helt fantastisk säsong.

Annons

Steve Bruce har gjort ett strålande jobb taktiskt med Hull och har skapat en defensivt organiserad enhet. Det är också två taktiska aspekter som kommer visa sig väldigt viktiga om Hull ska lyckas besegra Arsenal:

De måste centrera sitt försvar. Arsenal baserar mycket av sin offensiv på att dra isär motståndet och spela sig igenom de luckor som därmed uppstår. Hull får inte låta sig luras in i detta. Priset de då tvingas betala är att Arsenal får kanterna, men därifrån är Arsenal dokumenterat betydligt mindre farliga för att inte säga beskedliga. Hull har en fördel i det att laget består av en stabil central linje med duktiga huvudspelare. Bruces tendens att under säsongen prova en 3-5-2-uppställning talar också till lagets fördel.

De måste försöka överbelasta Arsenals mittförsvar. Vi kan räkna med att Hull kommer spela med en ensam anfallare och till stor del försöka använda kanterna för att komma bakom Arsenals backlinje. En sådan taktik i sig självt kan Arsenal utan några större problem kontrollera, men om Hull kan skapa utrymme för någon av sina centrala mittfältare att fylla på så riskerar Arsenals backlinje bli överbelastad i ett för dem mycket farligt område.

Annons

Det vore bara dumt av Hull att försöka konkurrera om bollinnehavet på det centrala mittfältet. Hull kommer aldrig vinna den kampen mot ett mittfält bestående av Mikel Arteta, Mesut Özil, Jack Wilshere och Aaron Ramsey, utan måste få matchbilden att handla om något helt annat.

:::

Den här FA-cupfinalen, den 133:e i ordningen, kommer som jag ser det att påverkas väldigt mycket av hur matchbilden utvecklas. En tidig ledning för Arsenal och det kan bli en promenadseger. Om Hull lyckas hålla i och tiden börjar rulla så ökar Hulls chanser.

Mycket av matchbilden kommer påverkas av hur väl respektive manager lyckas med att motivera och inspirera sina spelare.

För Arsene Wenger handlar det mycket om att få spelarna att se finalen som en möjlighet snarare än en risk. Arsenal kommer utan tvekan att vara laddade för uppgiften, de vill inte förlänga lagets egen titeltorka. Men det handlar inte bara om att vara laddad utan att vara laddad på rätt sätt.

Annons

Steve Bruce å sin sida vet med sig att Hull knappast är favoriter. Men han har samtidigt en viss vana vid att få sina lag att trotsa odds och favoritskap och prestera över förväntan. Att kämpa det lilla extra. Han visade det med Birmingham när de kom upp i Premier League 2002 och förväntades åka ur igen, och han har inte minst visat det med Hull den här säsongen.

:::

FA-cupfinal för mig är i alla fall en bra meny med kallskuret, tillsammans med några bra ljusa och iskalla öl. Den traditionen lär hålla i sig. Enda skillnaden den här gången lär vara att det samtidigt på en andra skärm också lär rulla en spansk ligamatch.

:::

Det talas så klart om Arsenals titeltorka. Men med tanke på att Hull aldrig har vunnit någon större titel alls så är så klart deras titeltorka desto mer imponerande. Det betyder så klart att oavsett vilket lag som än vinner ikväll så tar i alla fall en titeltorka slut.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bloggbattle om Greg Dykes förslag till B-lag i League Three

Peter Hyllman 2014-05-16 06:00

För rätt precis en vecka sedan så blev det ett herrans liv i England. FA:s ordförande Greg Dyke presenterade då sin rapport om förslag till att reformera engelsk fotboll och stimulera unga spelares utveckling. Det mest kontroversiella förslaget var att från och med 2016-17 i en nystartad League Three tillåta befintliga Premier League-klubbar att ställa upp med så kallade B-lag.

Man kan lugnt säga att de som har för vana att tycka saker inom engelsk fotboll tog sig friheten att ösa ovett över förslaget. Det är naturligtvis en fråga med djuplodande ideologiska aspekter och är en del av en sedan åratal upplevd och infekterad intressekonflikt mellan de stora klubbarna i Premier League och de inte fullt lika stora klubbarna i The Football League.

Grundidén är således att skapa en League Three. Till denna division skall Premier League-klubbarna erbjudas möjlighet att anmäla B-lag. I övrigt fylls denna division på med klubbar från The Conference Premier. Uppflyttning och nedflyttning sker som vanligt, dock kan inget B-lag avancera högre än League One. B-lag kan heller inte delta i FA-cupen eller i Ligacupen, men väl i The Football League Trophy.

Annons

Det är en kontroversiell fråga där man kan helt olika ståndpunkter. För att belysa detta så går vi båda i klinch med varandra för att ge våra respektive och olika synsätt lika utrymme. Med detta ges ni både möjligheten att ta till er båda synsätten, och en förståelse för att det här lika lite som någon fråga är fullt så ensidig som man kanske vill tro.

:::

LINHEM

Det finns ett passande begrepp som används inom statsvetenskapen som kallas “The All-Affected Principle” vilken behandlar i vilken mening de som drabbas av något också ska ha något att säga till om i frågan. I detta fallet har vi ett tydligt exempel där man tagit fram ett förslag som skulle kunna gynna några och där man bestämt att bara de som skulle kunna gynnas ska få rösta om förslaget ska gå igenom.

Idén att knö in B-lag i ligapyramiden är inget nytt fenomen. Det har funnits länge i Spanien, Tyskland, och i flera andra länder. Men det är först på senare tid som det har blivit populärt att apa efter Spanien. Vilket har lett en FA-kommission till post hoc-konklusionen att den magiska lösningen till engelska landslagets problem är att B-lag bör spela i det riktiga ligasystemet mot riktiga lag, istället för att spela mot varandra. Den stora frågan är om Greg Dyke också bär en hatt i sängen för att hans fru ska föda en pojke.

Annons

Det är i viss mån förståeligt agerande. Engelska landslaget är inte särskilt framgångsrikt, Premier League har en lägre procent inhemska spelare än de andra stora ligorna, och det är till och med så att Hull City kommer ha problem att fylla kvoten av egna produkter/inhemska spelare som de behöver för att registera en full trupp till nästa säsongs Europa League-spel. Men problemet är att FA försöker åtgärda problemet genom klämma hårt längre ner i ligapyramiden i hopp om att unga talangfulla spelare ska spruta ut ur toppen.

Fotboll i lägre divisionen är definitivt inte unikt för England men olikt många länder är det därifrån den engelska fotbollskulturen kommer ifrån, medan Premier League föddes ur ett några toppklubbars samlade girighet och Rupert Murdoch, och i inget annat land har man lika populära lag på lägre nivå som i England. Det är fler personer som går och ser på League Two (Div 4) i England per säsong än det är som går och ser på högsta divisionen i Belgien till exempel. Och går man efter samma popularitetsranking är League One mer populärt än högsta divisionen i Ryssland och man ligger inte långt efter Turkiet. The Championship har publiksnitt som inte är långt bakom de fem stora ligorna, och man drar faktiskt fler åskådare än Frankrike och Italien även om det beror på ett par extra matcher.

Annons

Ett problem med reservlag är att inte ens Borussia Dortmunds B-lag har ett publiksnitt som är bättre än genomsnittet i League Two och de flesta reservlag har nästan ingen publik överhuvudtaget. Vilket förstås inte är en anledning i sig att nobba dem men genom att ersätta riktiga lag med publik med B-lag som inte drar några åskådare sänker man också intäkterna för de små klubbarna på hemmaplan.

Vilket tar oss till det att man också tvångsrelegerar en antal klubbar ifall man skulle starta sin “League 3” under League Two då alla Conference-klubbar som inte får vara med i League Three plötsligt spelar i sjätte istället för femte divisionen. Eller som FA-kommissionen kallar det: “By creating spaces within the current footballing pyramid, no clubs would be displaced by this system.”

Conference-klubbar som dessutom inte har blivit tillfrågade om förslaget och likt nästan hela fotbollsengland kommer de heller inte ha något att säga till om i den omröstning man ska. De som ska få rösta är Premier League-klubbarna och sedan är det oklart om även Championship-klubbar måste stödja förslaget också. Det är helt enkelt ett rejält demokratiunderskott. Av de inblandade är det bara de som gynnas av förslaget som har makt medan de som drabbas får hoppas deras protester blir hörda.

Annons

Problemet är inte heller att man bara tvångsrelegerar ett par klubbar. Man ger också nya lag helt oförtjänta platser i ligasystemet. Det är inte så att dessa fantasifoster kommer börja på allra lägsta nivå (utbrytarklubben FC United började i division 10 till exempel) utan de får gå förbi kön. I Milton Keynes fall tvingades de åtminstone under falska intentioner köpa sig en plats.

Något jag har svårt att förstå med förslaget är hur de kan tro att Conference/League 2-nivå kommer vara utvecklande för engelsk fotbolls främsta talanger när Premier League-klubbar sällan lånar ut spelare till klubbar på den nivån men om de gör det brukar fansen klaga på att det är för låg nivå och i nästan alla fall leder det sedan till att de spelarna i fråga säljs efter säsongen. Och när Premier League-klubbar köper talanger från klubbar på den nivån brukar de föredra att låta dem spela i sina ungdoms/reservlag istället för att låna tillbaka dem, vilket man ofta gör om man värvar en ung spelare ifrån The Championship eller ifrån utlandet. Kan ni tänka er Chelseas pluton av dyra, utlånade unga spelare möta Salisbury eller Braintree?

Annons

Det är uppenbart att Premier League misslyckats med sina reservlag men istället för att försöka komma med en orginell idé eller lösa problemet släpper man sitt problembarn i ett mer fungerande hem, springer därifrån, och hoppas barnet blivit Messi 15 år senare så man kan ta åt sig äran för utvecklingen.

Istället skulle man kunna faktiskt jobba på sin reservliga. Är det så svårt att anordna en liga och få välbetalda ungdomar att spela tävlingsinriktad fotboll mot varandra? Med de pengarna de har skulle de till och med kunna betala arbetslösa spelare för att “sparra” mot sina ungdomar, det kommer trots allt vara ungefär samma nivå på motståndet i League Three.

En annan sak nämnd i rapporten som säger en del om hur full av skit Greg Dyke brukar vara, vilket är väldigt synd då han verkade göra gott för Brentford, är att Dyke beklagade sig över bristen på “all-weather” planer, det vill säga, konstgräsplaner trots att FA först väldigt nyligen började tillåta lag spela på konstgräs i FA-cupen och det är fortfarande inte tillåtet på någon högre nivå. Det är som att Dyke och Mrs Dyke skulle bestämma sig för att försöka få barn och två månader senare klagar Dyke på sin fru över bristen av barn i huset.

Annons

Jag är också högst tveksam till att B-lag i ligasystem skulle vara orsaken/den oberoende variabeln till någon framgång annan än när Real Madrids B-lag “Castilla” gick till final i spanska cupen och kvalificerade sig för Cupvinnarcupen. Det man kan peka på är Barcelona är många av deras spelare är egna produkter och att de spelat en säsong eller två i B-laget. Men det som ständigt Barca själv och andra hyllar är snarare akademin La Masia med allt vad det innefattar.

Det är också så att Barca trots sitt B-lag i andradivisionen ofta lånar ut några av sina bästa talanger för att ge dem speltid på högre nivå. Det är också så att spansk fotboll är väsentligt annorlunda mot engelsk fotboll i och med att Barca och Real har mycket större makt än de andra klubbarna medan det i England faktiskt är hela Premier League som har mycket större makt än de andra klubbarna.

Annons

Likaså gäller Bayern Munchen som till exempel lånade ut Toni Kroos till Leverkusen innan han slog igenom, trots att man i Tyskland har B-lag i ligasystemet.

Det är också så att de som faktiskt följer tysk fotboll snarare skulle grunda deras framgång i deras höga antal coacher och det faktumet att man snarare jobbat för att bredda ungdomsfotbollen bland annat genom att förbundet skickar ut sina utbildade tränare till hela landet och tränar ungdomarna från väldigt ung ålder. Istället för att som i England göra det svårare för mindre klubbar att utbilda spelare (flertalet akademier har lagts ner efter EPPP) och sätta sin tilltro på att de största klubbarna ska få fram de bästa spelarna försöker man i Tyskland få fram de bästa spelarna, oavsett vilken klubb de råkar tillhöra.

Det är också värt att nämna det väldigt uppmärksammade systemet i Frankrike med “Clairefontaine” där också förbundet hjälper till att utbilda spelarna innan de går till sina klubbar.

Annons

Jag vill också påpeka att Spanien och Tyskland har fem till tio gånger så många licenserade tränare, på olika nivåer, än England. Möjligt att det är ett större, mer fundamentalt problem.

Jag vill avsluta med ett citat från Southend-supportern/journalisten Iain Macintosh då han sammanfattar situationen väldigt bra i sin text som skrevs långt före detta förslaget och som snarare riktar sig mot Premier League generellt:

“Everything that you do, you do for yourselves. You took our shared attendance money in 1983. You made your own super league and took the TV money in 1992. You blackmailed us into signing legislation that would allow you to take our youngsters in 2011. Now you want our place in the league as well? Is there ever going to come a point when you have enough?”

Och om det blir en League Three hoppas jag Premier League-klubbarnas ungdomar välkomnas av Steve McNulty.

Annons

:::

HYLLMAN

Jag tycker att de som motsätter sig förslaget om B-lag i en nystartad League Three framför allt gör sig skyldiga till en medveten eller omedveten men ändå grov missuppfattning:

De försöker förlöjliga förslaget genom att peka på att det finns andra faktorer inom exempelvis spansk och tysk fotboll, såsom coachtäthet och satsning på teknisk utveckling, som spelat en väldigt stor roll för dessa länders utveckling. Som om Dyke eller någon annan med sitt förslag om B-lag försöker påstå att det vore den enda faktorn, snarare än en viktig faktor bland flera.

Det är måhända skicklig retorik men knappast något som genom sin saklighet direkt ökar trovärdigheten i krav på demokratiskt deltagande från de som väljer att stå för denna retorik. Att satsa på B-lag i League Three utesluter över huvud taget inte en målmedveten satsning på exempelvis att väsentligt öka engelska tränares kvantitet och kvalitet. Det är emellertid ett värdefullt komplement.

Annons

Jag tycker idén att tillåta B-lag är i huvudsak en bra idé, och varianten att realisera den idén genom att starta en så kallad League Three anser jag vara närmast snillerik. En stor anledning att jag tycker idén är bra är att jag helt enkelt inte låter mig övertygas av domedagsprofetior som vill göra gällande att det vore så katastrofalt för lagen i de lägre divisionerna. Jag tror helt enkelt inte att det påverkar dem i sådan stor utsträckning.

Tvärtom tror jag att det förmodligen vore en viss form av attraktion för till exempel Accrington Stanley och AFC Wimbledon att i skarpt ligaspel möta förslagsvis Arsenal B och Tottenham B, två lag från stora och traditionsrika klubbar och deras spelare för framtiden. Om man nu menar att det snarare vore att betrakta som nedvärderande så borde i så fall Accrington Stanley och AFC Wimbledon i de här fallen klart och tydligt kunna demonstrera detta på fotbollsplanen.

Annons

Fördelen med B-lag jämfört med ett lånesystem är att spelaren fortfarande befinner sig inom klubben, kan träna som vanligt, och vare sig klubb eller spelare gör sig beroende av den lånande klubbens nycker. Det är helt enkelt ett betydligt mer överskådligt och lätthanterligt system. Dessutom, och här går motståndarna till förslaget vilse igen, så utesluter inte ett B-lagssystem möjligheten att fortfarande låna ut spelare till klubbar högre upp i seriesystemet.

Fördelen med B-lag jämfört med en U21- eller reservliga är för mig helt och hållet uppenbar. Det kommer aldrig uppstå samma grad av konkurrens och skarpt läge i en reservliga som är fallet i det riktiga seriesystemet. Och unga spelare kommer i en reservliga aldrig i samma utsträckning att ställas mot äldre och betydligt mer erfarna spelare. Det spelar ingen roll vilka försök man gör att med diverse kosmetika sminka den bruden, under ytan är det fortfarande ett stolpskott.

Annons

Låt oss vara ärliga. När Premier League annonserade sina planer på en ny U21-liga så tyckte vi alla att det var väl kanske lite häftigt. Men ingen av oss fäste någon större uppmärksamhet eller intresse vid det, och har därefter ägnat föga mer intresse åt den. Vi noterar på sin höjd att nu har vår klubb gått till final eller vunnit. Vi ser det helt enkelt inte som någon riktig tävling på det viset och när inte vi gör det så är vi bara naiva om vi tror att spelarna och ledarna skulle se det på något annat vis.

Att som ung spelare utsättas för riktig konkurrens är det överlägset bästa verktyget för individuell utveckling som finns. Mängder av empiriska och anekdotiska bevis stödjer detta påstående. Sådan konkurrens kommer bara att kunna skapas i det riktiga ligasystemet.

Nu menar motståndarna till förslaget att det är dåligt eftersom det bara gynnar Premier League-klubbarna. Som om klubbarna i The Football League och deras anhängare inte själva talade i egen sak. Farhågan som ofta lyfts fram är till exempel klubbar som inte kommer upp i League One eftersom Aston Villa B, Arsenal B och Newcastle B har lagt beslag på League Twos tre uppflyttningsplatser.

Annons

Om detta kan jag bara säga, jaha so fucking what? Sist jag kollade så gick fotboll ut på att besegra sina motståndare på fotbollsplanen, inte att försöka skydda sig själva genom att inte tillåta motståndarnas existens. Tala om att tala i egen sak. Vill man gå upp i League One så får man besegra det motstånd som faktiskt finns, om det innebär en högre konkurrensnivå så är det bara bra och borde rimligen leda till utveckling också av de mindre klubbarna.

Publiksiffror är en annan vanlig invändning. Man menar att B-lag kommer ha väldigt låga publiksiffror baserat på hur få som följer befintliga reserv- och akademilag. Det ser jag snarare som ett argument för B-lag eftersom jag tror benägenheten att gå och titta på ett lag som faktiskt spelar i ligasystemet på riktigt är betydligt större. På den insinuanta frågan huruvida Luton verkligen kommer skicka 300 fans eller fler på en match borta mot Aston Villa B så svarar jag Ja, det tror jag absolut de kommer göra!

Annons

För de som menar att de som potentiellt skulle vilja kolla på Man City B istället kommer titta på Man City A som spelar samtidigt så skulle jag vilja framhäva i alla fall möjligheten att detta är en spelschemateknisk fråga som inte vore helt omöjlig att hitta en lösning på.

Det är i de stora Premier League-klubbarna som de mesta och de bästa unga talangfulla spelarna har samlats. På gott och på ont, det ger möjlighet till konkurrens och kompetensutveckling men skapar också en form av utslagning och överflöd i systemet. Naturligtvis finns det då en poäng i att formulera ett förslag som riktar in sig på just detta kollektiv av spelare, även om inte specifikt detta förslag kommer The Football League-klubbarna till gagn.

Dessutom är det en nyhet och en förändring, vilket jag tycker är i grunden en bra sak. Om engelsk fotboll genom åren har haft ett problem så har det varit att de är alltför långsamma på att ta till sig och genomföra nyheter och förändringar.

Annons

Vad avser det demokratiska i förslaget så finns nog inga skäl till oro, det är FA som presenterat förslaget. Det är alltså inte något förslag som Premier League helt självständigt kan rösta igenom. Och är det någon organisation som kört fast fullständigt i sina försök att ta hänsyn till alla tänkbara särintressen så är det FA.

Av den anledningen så kan ju den cyniske misstänka att Greg Dyke möjligen kan ha slängt in förslaget om B-lag som en red herring. Det vill säga ett förslag han vet kommer att avslås men samtidigt dra åt sig all uppmärksamhet så att hans övriga förslag går igenom utan några större problem. En politisk manöver kort och gott.

För vad de som motsätter sig B-lag i så skarpa ordalag mycket hellre borde rikta sin ilska mot är ju den andra förslagspunkten i Dykes dokument, nämligen idén att upprätta så kallade Strategic Loan Partnerships, där en klubb i Premier League och i The Championship ges möjligheten att knyta samarbeten med två klubbar i divisionerna nedanför, skickandes en stor mängd spelare på lån till dessa klubbar.

Annons

I praktiken gör detta naturligtvis dessa mindre klubbar till renodlade farmarklubbar. Där kan man tala om att skada integriteten inte bara för den engelska fotbollspyramiden utan för de mindre klubbarna i The Football League. Ett sätt att formellt institutionalisera en underordning. Men om detta talar de som vill bevara den engelska fotbollskulturen i de lägre divisionerna tyst.

B-lag framstår som en jämförelse som ett mycket moderat förslag.

Peter Hyllman

England har valt fel sätt att ta ut sin VM-trupp

Peter Hyllman 2014-05-15 06:00

Det märks att VM börjar närma sig. Under dagarna har ett flertal länder presenterat sina VM-trupper, bland dem England, och därmed har spekulationerna börjat ta fart på allvar.

Dock har jag reagerat lite på de olika sätt som olika länder faktiskt går tillväga med sina VM-trupper i det här stadiet.

Den ena modellen, som bland annat Brasilien och Tyskland verkar köra med, är att presentera 30 spelare i den här truppen, och från dessa 30 så skall sju spelare därefter plockas bort.

Den andra modellen, som England har tillämpat, är att redan nu precisera sina 23 spelare men sätta upp sju spelare på så kallad standby. Med andra ord, om någon av de 23 ordinarie blir skadad eller av annan anledning otillgänglig så rings någon av de sju spelarna in.

Det där fick så klart mig att fundera över vilken av de båda modellerna som är bäst, och över fördelar och nackdelar med respektive modell.

Annons

:::

En teoretisk fördel med att ta ut 30 spelare och vänta med besked i övrigt är att det borde leda till en högre intensitet och konkurrens på träningarna inför VM, då alla spelare bör göra sitt yttersta för att inte vara en av de sju spelarna som måste bort.

Nackdelen enligt samma resonemang skulle kunna vara att träningarna då också präglas av osäkerhet och otrygghet, och möjligen av negativa känslor mellan spelarna.

Den nackdelen finns inte i modellen att ta ut sina 23 spelare direkt. Då vet dessa 23 spelare om att de är uttagna i VM-truppen och behöver inte oroa sig över det. De kan fokusera på uppgiften i en miljö som då kanske bättre stimulerar till lagkänsla och utveckling.

En nackdel är dock uppenbar med 23-modellen. Nämligen att det inte är särskilt attraktivt att vara en standby-spelare, vilket leder till att spelare tenderar tacka nej när de får frågan om de vill stå på standby. Särskilt om det är lite äldre spelare.

Annons

Det säger kanske sig självt, det finns mycket prestige inom fotbollen. Få spelare uppskattar att bli ratade eller inbjudna med armbågen. Positionen i spelartruppen blir förmodligen rätt vansklig också.

Kanske finns där humanitära skäl till 23-modellen. Att det vore på något vis taskigt att låta sju spelare träna för VM, missa semester, för att därefter inte få delta. Å andra sidan må det ändå finnas sju spelare som är villiga att ta den chansen.

:::

Jag lutar åt att anse att 30-modellen är att föredra.

Det ökar konkurrensen och tillhandahåller förbundskaptenen med mer information innan det slutliga beslutet måste tas. Det skapar en konstruktiv konkurrens på träningarna inför uttagningen. Osäkerheten tror jag man hinner arbeta bort bland de 23 sista inför VM.

Inte minst slipper man också kontroverserna med spelare som tackar nej till att stå på standby. Sådant skapar alltid negativ publicitet och en dålig atmosfär runt laget. Man slipper också att en spelare på grund av skada uppfattas ha halkat in i truppen på ett bananskal.

Annons

England har dock valt 23-modellen. Det finns å andra sidan väldigt mycket som England och FA gör som jag skulle göra annorlunda.

:::

Imorgon blir det bloggbattle.

:::

Mycket diskussion kring Premier League-chefen Richard Scudamores sexistiska mailväxlingar, och en hel del hycklande upprördhet från brittiska journalister i frågan. Själv tycker jag Guardians Marina Hyde kommer närmast att träffa huvudet på spiken:

https://www.theguardian.com/football/blog/2014/may/14/premier-league-richard-scudamore

:::

Dagens Steve Bruce:

Det måste för övrigt att sägas att Steve Bruce är närmast lika som ett bär med Bill Clinton. Och Arsene Wenger är inte fullständigt olik George W Bush. I alla fall inte till utseendet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Saints and sinners

Peter Hyllman 2014-05-14 09:55

Det måste kännas lite besvärande att vara Southampton i dessa dagar.

Säsongen är knappast mer än några dagar gammal för dem och redan har andra klubbar börjat rycka dels i Luke Shaw, deras unge och mycket talangfulle vänsterback, och dels i Adam Lallana, deras kreativa nyckelspelare på det centrala mittfältet.

Dessutom har nu Tottenhams mycket väntade beslut att säga höger vänster om till Tim Sherwood resulterat i att Southamptons framgångsrike manager Mauricio Pochettino tämligen idogt ryktas vara på väg till White Hart Lane som dennes ersättare.

Southampton å sin sida vill naturligtvis att Pochettino ska stanna kvar i klubben. Pochettino sågs ju som en del i ett mer långsiktigt projekt när han anställdes, och det vore ju nesligt att då bli av med honom efter bara 16 månader.

Annons

Å andra sidan är ju det här the cost of doing business för en klubb som slutar på en för dem finfin åttondeplats i tabellen, väl förankrad på den övre halvan med bred marginal till lagen nedanför dem.

När ett lag med begränsade resurser i någon mening överpresterar, även om det är ett ord som borde brinna i helvetet, så kommer det att väcka större klubbars intresse och de spelare och personer som gjorde laget framgångsrikt kommer en efter en att försvinna från laget.

Det är den så kallade framgångsfällan, och beroende på var någonstans i den globala fotbollens näringskedja man befinner sig så kommer alla klubbar någon gång att drabbas av den.

Det här borde Nicola Cortese, Southamptons förre ordförande, vars ersättare med ett namn som förpliktigar är Ralph Krueger, så klart ha insett. Det är så klart i de allra flesta fall tomma ord att börja beskriva ett managerval som en långsiktig lösning.

Annons

Men Southampton kommer säkert att jobba vidare. Att deras grundmodell är framgångsrik kan det inte råda några tvivel om.

:::

Tottenhams grundmodell är desto mer tveksam sett till sina resultat.

Till stor del känns det som om mycket av tveksamheten ligger i Daniel Levys tålamod som ordförande. Under sina 13 år som ordförande i Tottenham så har han nu låtit nio managers passera revy. Mauricio Pochettino skulle således bli den tionde.

Långsiktighet och kontinuitet är begrepp som möjligen övervärderas något i den allmänna fotbollsdiskussionen. Möjligen finns ideologiska skäl bakom detta, det är i alla fall sällan man hör sådana argument i samma utsträckning i exempelvis Serie A. Men Southampton visar också lite på motsatsen, de har nått relativ framgång med ett mer kortsiktigt förhållningssätt till managerposten.

Annons

Ändå känns det som om Tottenham skulle vinna på mer stabilitet. Tanken var ju att denna skulle komma med Andre Villas-Boas, men även där tröt tålamodet tämligen kvickt hos Daniel Levy.

Mauricio Pochettino känns som en manager stöpt i en liknande form som Villas-Boas. Kanske känns han något mer flexibel men med ett taktiskt tänk som så här långt har fungerat bättre i Premier League. Det vore utan tvekan en mycket intressant tillsättning av Tottenham.

:::

Intressant är även hur en sådan flytt skulle skaka om spelbrädet på den engelska spelarmarknaden.

Lite beror det ju på hur väl Pochettino kommer överens med Luke Shaw och Adam Lallana, men man kan så klart tänka sig att det är spelare han själv gärna skulle vilja ha med sig till Tottenham. Vilket i så fall riskerar störa Man Utds och Liverpools väl genomtänkta planer, eller allra minst tvinga dem att betala ännu högre priser för dessa spelare.

Annons

För Southampton riskerar det oavsett vilket att bli en turbulent sommar, och ett helt nytt utgångsläge inför nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den spanska handelsbalansen är ambivalent

Peter Hyllman 2014-05-13 09:39

Röken hann knappt lägga sig från den nyss avslutade Premier League-säsongen innan West Brom meddelade att de och klubbens manager Pepe Mel gick skilda vägar.

Mel tillsattes i januari då West Broms styrelse ansåg att klubben inte längre gick framåt med Steve Clarke som manager. En uppfattning som går att ha viss förståelse för även om valet av Pepe Mel är något mer svårbegripligt.

Dels kan man så klart undra hur några års erfarenhet i först Rayo Vallecano och därefter Betis förbereder för Premier League. Managers med mer erfarenhet än så, men mer hemvävda nationaliteter, anses ofta inte redo för uppgiften.

Dels verkar inte anställningen särskilt väl researchad. Pepe Mel kunde inte prata engelska över huvud taget, tvingades kommunicera genom tolk och hade allmänt svårt att kommunicera sina tankar och idéer till spelarna.

Annons

Det borde inte rimligtvis ha varit en svår sak att upptäcka på en gammal hederlig anställningsintervju. Inte heller borde problemet ha varit särskilt svårt att förutse.

Mer troligt är att anställningen av Pepe Mel är en del i ett mönster där klubbar i Premier League ambitiöst men ibland något okritiskt försöker importera en färdig lösning från La Liga och spansk fotboll.

Det är inte någon vansinnig utgångspunkt så klart.

Den tekniska och taktiska utvecklingen inom fotbollen har förmodligen kommit längst inom just spansk fotboll som helhet, så att försöka importera detta kunnande är en klok och framåtriktad idé.

Därtill är spanska klubbar ofta organiserade på ett för engelska klubbar intressant sätt, med tekniska direktörer snarare än enväldiga managers. Vilket ger en större institutionell kontinuitet.

Annons

Men det gäller också att vara noggrann i ett sådant arbete, och verkligen göra sin hemläxa.

:::

Det har för övrigt slagit mig vilka likheter vi har kunnat se mellan Premier League och La Liga den här säsongen.

En titelstrid innefattandes tre klubbar, där det löpande under säsongen alltmer framstår som om ingen av klubbarna egentligen vill vinna ligan. Läge efter läge missas.

Två av dessa tre klubbar är de väntade och mest resursstarka klubbarna, våldsamma favoriter. Den tredje klubben är en oväntad outsider, med rejält mindre resurser men med ett dynamiskt och sammansvetsat lagbygge.

Titelstriden löper ända in på säsongens sista omgång, även om det i La Liga nu blir en ren final mellan Barcelona och Atlético emedan det i Premier League ändå får anses ha varit i praktiken avgjort.

I Premier League faller outsidern, alltså Liverpool, på målsnöret. Mycket tyder på att La Ligas outsider, det vill säga Atlético Madrid, gör detsamma. De får inte förlora borta mot Barcelona.

Annons

Om så blir fallet så vinner Barcelona La Liga. Och i Premier League vann Man City ligatiteln till sist. En klubb som för övrigt baserat mycket av den här säsongens framgångar på just idéer och personer från spansk fotboll.

:::

Resurslägena i Premier League och i La Liga är helt väsensskilda.

Där klubbar i Premier League tack vare nya TV-avtal redovisar allt högre intäkter och blir alltmer resursstarka så kämpar klubbarna i La Liga vid sidan av Real Madrid och Barcelona i ekonomisk motvind.

Talang följer kapital är en gammal ekonomisk klyscha.

Denna ekonomiska truism har återspeglats i ett flöde av spansk talang bort från La Liga och in i Premier League. Något som uppenbarligen avser både spelare och managers.

Det är en utveckling vi kan förvänta oss att se en fortsättning på under den här sommaren som kommer. Real Madrid och Barcelona kommer fortsatt att kunna plocka de frukter de vill ha.

Annons

Men det finns mycket talang, kompetens och många goda idéer därunder, som i Premier Leagues genomgående högre konkurrens kan ges ännu större möjlighet att blomma ut, samtidigt som det berikar den brittiska fotbollen.

Franska och italienska influenser har gjort sitt genom åren för att utveckla den engelska fotbollen. För tillfället är det spanska influenser som berikar densamma. Under kommande år kommer idéerna kanske någon annanstans ifrån.

Många betraktar den här globala fotbollen som något som katten har släpat in. Själv ser jag det som ett av Premier Leagues stora värden.

:::

Under gårdagen meddelade även Aston Villas ägare, Randy Lerner, att han sätter upp klubben för försäljning. Detta efter att under mer än ett halvt decennium ha satsat cirka £300m av egna pengar i klubben.

Beroende på om någon ny ägare nappar, och vem som i så fall nappar, så kan det alltså bli en rätt spännande sommar och kommande säsong för Aston Villa, vars läge åtminstone till viss del påminner lite om Leeds för cirka tio år sedan.

Annons

Det betyder inte att det måste gå lika illa, bara att de nu befinner sig vid ett liknande vägskäl, där vägarna går åt helt motsatt håll.

:::

Igår blev det också klart att playoff-finalen i The Championship spelas mellan Derby County och QPR.

Steve McClaren är manager för Derby och Harry Redknapp håller i spakarna i QPR.

Mannen som aldrig borde ha blivit Englands förbundskapten mot Mannen som aldrig fick lov att bli Englands förbundskapten.

McClaren visade ändå prov på god självdistans när han sa att han den här gången minsann inte skulle ha med sig något paraply till Wembley.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre plus för Roy Hodgsons VM-trupp

Peter Hyllman 2014-05-12 16:15

Klockan 15:00 svensk tid så rasslade det till på twitter och övriga sociala media. Roy Hodgson skulle precis gå in till presskonferens i en bilfabrik i Luton, Vauxhall är stora sponsorer till FA, och meddela vilka 23 spelare han planerar ta med sig till sommarens stora begivenhet i Brasilien.

Med närmast militärisk precision så publicerade i samma ögonblick FA VM-truppen via twitter, hemsida och Facebook. Och med närmast politisk precision hade FA och Roy Hodgson läckt ut utvalda godbitar redan innan, inte minst då att Ashley Cole inte kom med i truppen, i huvudsak så att diskussioner runt detta inte skulle skymma presentationen av truppen.

Resultet blev följande:

Inte så väldigt mycket att orda om kan tyckas. Roy Hodgson har fått beröm för att han varit modig och tagit med några yngre spelare, och således ha tänkt lite längre framåt i tiden också.

Ett argument mot detta är så klart att VM knappast är någon läroanstalt, dit tar man inte spelare för att utvecklas utan för att vinna. Men samtidigt så är det inte så att det finns något uppenbart bättre äldre alternativ i något av de enskilda fallen, så det må ju vara hänt.

Annons

Mina synpunkter i sammanfattning är som följer:

(1) Luke Shaw är ett bra val på vänsterbacken. Ashley Cole hade definitivt varit ett mer säkert val, men jag gissar att Roy Hodgson ändå ser Leighton Baines som uttalat förstaval, och Coles speltid skulle ändå bli begränsad eller obefintlig. Bättre då att tänka framåt.

(2) Glen Johnson är det uppenbara förstavalet på högerbacken. En säkerhetsrisk utav episka proportioner. Johnson är framstående som en offensiv ytterback men labil bakåt. Englands VM-trupp saknar naturliga högerbackar i övrigt, så detta är att betrakta som en av Englands svagaste områden på planen.

(3) På det centrala mittfältet tycker jag det känns märkligt att vare sig Michael Carrick eller Gareth Barry kom med. Två ytterst kompetenta spelare på den positionen. I nuläget finns där Steven Gerrard men bakom honom är endast James Milner och Frank Lampard möjliga men knappast optimala covers.

Annons

(4) För Tom Huddlestone tar säsongen slut på lördag. Tyvärr. Han förtjänade mer.

(5) Chris Smalling däremot kan plocka med sig badbyxorna. Det är en uttagning jag betraktar som ytterst tveksam och mest som ett uttryck för en benägenhet att återigen fästa ögonen i alltför hög utsträckning på de stora klubbarnas spelare. Mittbackar som Ryan Shawcross, Curtis Davies eller Steven Caulker hade känts betydligt mer motiverat.

(6) Med spelare som Ross Barkley, Raheem Sterling, Alex Oxlade-Chamberlain, Daniel Sturridge och Danny Welbeck i truppen så känner jag att där finns ett överflöd av i bred mening väldigt likartade spelartyper. Risken är också överhängande att dessa kommer ha det svårt att hävda sig i ett VM, och vad är då Englands taktiska alternativ?

(7) Det är en spelartrupp med en offensiv slagsida, med en tämligen vek centrallinje och en i mina ögon utsatt och otillräcklig backlinje. Å andra sidan har Englands försök att spela en defensivt organiserad fotboll inte slutat i dur de heller, så det kan finnas en idé att spruta in lite testosteron och förhoppningsvis optimism i laget också.

Annons

(8) Men tar sig England vidare från gruppspelet? Ja kanske, men jag skulle inte räkna med det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englandsbloggens alternativa VM-trupp

Peter Hyllman 2014-05-12 09:47

Nobelmiddagen är en av de mest kända svenska högtidsceremonierna som de allra flesta pratar om med vördnad. Dignitärer från monarkin, politiken, affärslivet och akademin med mera står på den inbjudningslista som alla vill vara med på. De som inte varit där pratar med förundran i rösten om maten. Jag som har varit där en gång vet att maten inte alls är särskilt märkvärdig. Att grejen med att få gå på Nobelmiddag främst är att kunna säga att man har varit där.

Lite liknande har det ju genom åren varit med Englands landslag, i synnerhet då dess VM-trupper. Vi vill gärna tro att en landslagsuttagning ska vara ett kvitto på att just dessa spelare är bäst, eller anses vara bäst, när så i själva verket alla gånger inte är fallet. Om vi ser till spelarnas attityd och inställning till det engelska landslaget så ges man ofta intrycket att de är där främst för att kunna säga att de varit med.

Vad avser Nobelmiddagen så brukar med jämna mellanrum så kallade alternativa Nobelmiddagar arrangeras. Ibland av de som helt enkelt inte fått någon inbjudan. Ibland av de som helt enkelt insett att det går att göra något bättre av en kväll än halvhjärtad och ibland halvkall mat, under opersonliga former och, om du inte sitter vid honnörsbordet, mycket sannolikt ivägskuffad till ett bord i ett avlägset hörn där maten tar sin goda tid att anlända.

Annons

Dessa initiativ hade jag nu tänkt apa efter genom att ta ut min alternativa VM-trupp för England. Den ska så klart spegla att Roy Hodgson idag presenterar sin bruttotrupp för England till VM i sommar. Min tes har länge varit att spelare från de stora klubbarna har varit överrepresenterade i dessa sammanhang, och att England till stor del skulle kunna vinna på att titta bredare och ta med spelare från klubbarna därunder. Den individuella kvaliteten skulle nog bli sämre men motivationen och kampviljan desto högre.

Här är min alternativa engelska 23-mannatrupp, bestående av spelare utanför Englands sex stora klubbar, lagdel för lagdel med startelvan utvecklad och bänkspelare markerade.

:::

Försvar

(GK). Ben Foster, West Brom. Stabil sista utpost i West Brom med flera års erfarenhet av spel på Premier League-nivå och även med viss landslagserfarenhet. Har en förhållandevis hög lägstanivå. Bänken: David Stockdale, Fulham; Jack Butland, Stoke.

Annons

(RB). Nathaniel Clyne, Southampton. Har imponerat under några år på Southamptons högerkant. Kan gå framåt i banan och besitter också ett inte helt oävet inlägg vilket kan vara värdefulla egenskaper i ett VM. Hård konkurrens från bänken. Bänken: Matthew Lowton, Aston Villa.

(CB). Ryan Shawcross, Stoke. Inte något okontroversiellt val men Shawcross har under flertalet år i Premier League visat upp både ett moget försvarsspel och ett ledarskap på planen. Båda egenskaperna är viktiga i ett VM. En modig spelare som dock riskerar vara övertänd för uppgiften. Bänken: Steven Caulker, Cardiff.

(CB). Curtis Davies, Hull. Har gjort en magnifik säsong med Hull och stått för flertalet avgörande insatser. En bidragande orsak till att Hull fortsätter spela i Premier League och om en knapp vecka beger sig ut på Wembley för att spela FA-cupfinal. Börjar infria förväntningarna. Bänken: Nathan Baker, Aston Villa.

Annons

(LB). Leighton Baines, Everton. Ingen som helst tvekan vad avser det här alternativet. Baines är defensivt stabil och är en av Premier Leagues mest produktiva vänsterbackar offensivt. Skapar många målchanser och besitter en bra frispark. Bänken: Luke Shaw, Southampton.

:::

Mittfält

(CM). Gareth Barry, Everton. Inte riktigt någon tvekan i den här uttagningen, även om Barry gjorde en slät figur under förra VM. Han har dock varit enastående i Everton under säsongen, besitter mycket erfarenhet och har ett bra defensivt positionsspel. Bänken: Steve Sidwell, Fulham.

(CM). Tom Huddlestone, Hull. Även Huddlestone har gjort en väldigt bra säsong. Det var förmodligen lyckat att byta Tottenham mot mer speltid och mer ansvar i Hull. Likt Barry bra i positionsspel men något mer framåtriktad i sitt spel och besitter en bra passningsfot. Bänken: Mark Noble, West Ham.

Annons

(AM). Adam Lallana, Southampton. Självskriven i ett sådant här lag, och bör i princip vara självskriven även med de stora spelarna med. Har gjort en enorm säsong med Southampton och står för en snabbhet och kreativitet på Englands mittfält som andra spelare saknar. Bänken: Ross Barkley, Everton.

:::

Anfall

(AM/F). Nathan Redmond, Norwich. Har gjort en bra säsong med Norwich och har fått något av ett genombrott under säsongen. Har sin naturliga utgångspunkt från högerkanten men är duktig på att skära in i planen och kan även agera centralt. Bänken: Adam Johnson, Sunderland.

(ST). Rickie Lambert, Southampton. Har redan ett bra samarbete med Lallana från klubblaget men viktigare än det för mig är att killen är en vinnare med näsa för mål. Räds inte de stora situationerna vilket i ett VM är en viktig egenskap i ett VM. Kan hålla koll på ungtupparna runt omkring. Bänken: Andy Carroll, West Ham.

Annons

(AM/F). Ravel Morrison, QPR. Bråkig men underskattad spelare med väldigt hög potential. Kan mycket väl skina en sommar. Besitter mängder med kreativitet och kan göra det oväntade. Utgår från vänsterkanten men gillar att röra sig inåt i planen. Bänken: Connor Wickham, Sunderland.

:::

Uppställningen är 4-3-3 i sin utgångspunkt. Det ställer några krav på de offensiva yttermittfältarna i anfallet.

Dels ska de ha näsa för mål och en förmåga att gå inåt i planen, det vill säga lämna linjen och ge utrymme för ytterbackarna. Dels ska de ha i alla fall lite defensiv disciplin och hjälpa sina ytterbackar.

Man kan säga att mitt lag kan ha en offensiv slagsida i det avseendet. Men man kan också säga att alla gånger England har försökt sig på att vara defensiva så har det gått käpprätt åt helvete.

Det gör lite ont att lämna spelare som Jack Colback, Fabian Delph och Ashley Westwood hemma.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra skäl till Man Citys ligaseger

Peter Hyllman 2014-05-11 20:50

Det blev aldrig ens lite spännande. Det blev med andra ord just precis så som vi inför dagens matcher hade förväntat oss att det skulle bli. Förvisso fick det nederlagstippade bortalaget in ett ledningsmål, men det var på fel arena, alltså på Anfield. Liverpool vände och vann den matchen. Man City å andra sidan behövde aldrig ta till några sådana trollkonster.

Man City är alltså ligamästare igen. Mästare säsongen 2013-14.

Det har inte skett lika dramatiskt och spektakulärt som kanske var fallet för två säsonger sedan, även om det finns vissa yttre likheter. Då kändes det emellertid som en naturlagstadgad nödvändighet. Nu har det under säsongen länge känts som om Man City mest puttrat på sparlåga, endast vid ett fåtal tillfällen uppnåendes lagets fulla potential. Samtidigt har laget ändå gett mer stabilt intryck.

På något vis var kanske dagens seger mot West Ham en illustration av just detta. Aldrig något krångel, ingen panik, men heller inga överdrivna finesser. 1-0 före halvtidsvilan, och 2-0 efter halvtidsvilan. Som en elegant tvåstegsfint eller en effektiv slagkombination i boxningsringen. En elegant avslutning av en värdig ligavinnare.

Annons

Utan att förekomma den lagvisa postsäsongsanalys som är oundviklig på den här bloggen, så tycker jag ändå spontant att det går att urskilja ett antal skäl till Man Citys ligaseger den här säsongen:

:::

Mer erfarenhet och större lugn

Man City har haft sina kollapser under säsongen, inte minst på bortaplan, vilket förvisso var ett mer vanligt förekommande fenomen under den första halvan av säsongen.

Men när det verkligen har bränt till i säsongens avgörande lägen, dess vägskäl, så har Man City ändå levererat. Det har inte alla gånger varit med den mest spektakulära marginalen, men jobbet har ändå blivit gjort.

Liverpool och Chelsea har samtidigt båda två missat upplagda lägen i motsvarande situationer. I Liverpools fall fick man inte minst intrycket av att de fick det svårt att hantera pressen som kom när ligatiteln började se allt större ut vid horisonten.

Annons

Bäst balanserad spelartrupp

Nu ska det inte förnekas att Man City själva har svarat för sin beskärda del av individuella misstag den här säsongen. Inte minst i matchen på Anfield där det såg ut som om ett sådant skulle kosta dem ligatiteln.

Men av de tre topplagen den här säsongen så är det Man City som ändå är bäst balanserad såväl taktiskt som psykologiskt.

Taktiskt har Man City en jämngod kvalitet mellan lagets samtliga delar, där det inte finns någon uppenbar svaghet i någon lagdel, även om försvaret både kan och bör förstärkas. Men där Liverpools försvar liksom Chelseas anfall lider tydliga brister, så är Man Citys svagaste länk ändå starkare.

Psykologiskt befinner sig också Man City på en annan planhalva. De har en vinnarvana i laget utan att för den sakens skull vara söndersegrade. Där Liverpool saknar erfarenheten och Chelsea har en något splittrad åldersstruktur i sitt lag, så ligger Man City i rätt läge.

Annons

Och när det behövdes som mest, så förbyttes de individuella misstagen till avgörande och vinnande insatser. Som exempelvis på Goodison Park förra helgen.

Flest stora karaktärer, och minst små

Många vill så väldigt gärna falla tillbaka på statistik när de ska bedöma en spelares betydelse och insats. Exempelvis i fråga om antal mål, assists, eller prestationer i övrigt.

För ett ligavinnande lag är det dock inte bara viktigt att göra de här avgörande insatserna, utan också att göra dem vid rätt tidpunkt. Att ha spelare med den förmågan är bokstavligt talat guld värt.

De här spelarna finns i Liverpool och i Chelsea. Men inte i samma omfattning.

Man City kan på planen ställa ut spelare som Joe Hart, Pablo Zabaleta, Vincent Kompany, Yaya Touré, David Silva, Sergio Agüero och Edin Dzeko. Samtliga karaktärsspelare, spelare som inte bara vinner matcher utan titlar.

Annons

Samtidigt finns det i Man City förhållandevis få spelare, om egentligen någon, av den motsatta börden, de som viker ned sig när läget blir som mest skarpt.

Manuel Pellegrinis ledarskap

Vi ska heller inte bortse från betydelsen av Pellegrinis ledarskap, som har skapat ett lugn i klubben och i laget som tidigare till stor del har saknats.

En dylik stabilitet saknades under Roberto Mancinis ledarskap. Där var det istället alltid en fråga om sturm und drang. Även när det gick bra så fick man intrycket av att nästa sekund kunde bryta samman. Gräl, konflikter och maktspel blev till vardag som till sist manifesterades på planen.

Man Citys fans har all anledning att komma ihåg Mancini med värme, men även om en partiledare är mäkta populär och framgångsrik inledningsvis så kan det till sist ändå uppstå en situation där det blir bäst att gå skilda vägar.

Annons

Attityder är till stor del en reflektion av ledarskap, och Man Citys lugn och självförtroende på fotbollsplanen är i den meningen helt säkert en funktion av Pellegrinis trygghet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två moraliska vinnare men bara en faktisk vinnare

Peter Hyllman 2014-05-11 06:00

Det som såg ut att kunna bli en helt infernaliskt fenomenal sista dag av ligasäsongen har blivit något utav ett västgötaklimax. I praktiken är egentligen allt redan avgjort.

I den stentuffa nedflyttningsstriden vet vi redan att Fulham, Cardiff och Norwich åker ur. Vi vet redan att Arsenal kniper den fjärde Champions League-platsen före Everton. Och vi vet redan med intill visshet gränsande sannolikhet att Man City kommer att vinna ligan före Liverpool, eller möjligen Chelsea.

Det kan naturligtvis teoretiskt fortfarande bli Liverpool som vinner ligan. Om Man City förlorar hemma mot West Ham, samtidigt som Liverpool vinner mot Newcastle, så händer det som inte har hänt på 24 år. Men för att se chansen till det så måste man använda ett förstoringsglas.

Manuel Pellegrini menade efter matchen mot Aston Villa att han förväntade sig att Man City skulle vinna ligatiteln. Det kan han gott göra, likaväl som Man Citys supportrar säkert också kan göra det. De gör dock klokt i att komma ihåg en motsvarande match mot QPR för två år sedan, även det en match de bara skulle spela av för att säkra ligatiteln. Det slutade förvisso lyckligt, men var hårresande nära att sluta i tragedi.

Annons

Nu är så klart läget ett annat den här gången.

Dels räcker det med oavgjort för Man City. Dels möter de ett West Ham utan någonting alls att spela för, när QPR spelade för sin fortsatta överlevnad i Premier League. Något annat utfall än att Man City återigen lyfter Premier League-bucklan vore att betrakta som den engelska fotbollens största överraskning på många år.

:::

Oavsett hur det än slutar så måste man konstatera att vi kommer att få se värdiga mästare lyfta bucklan.

Man City har visat sig jämnast sett över hela säsongen, och har också en mer komplett spelartrupp och en mer balanserad taktik än något annat lag i Premier League. De har fler spelare av riktigt hög kvalitet och de har fler offensiva alternativ med vilka de kan utmana sitt motstånd. När titelstriden gick in i sitt avgörande skede så lyckades laget behålla lugnet på planen.

Annons

Liverpool har visat upp ett spel som man inte trodde att de var kapabla till inför säsongen. Inte minst deras fartfyllda och optimistiska anfallsspel har varit en av den här säsongens höjdpunkter. Kanske var det här säsongen när ett sådant spel hade som störst möjlighet att ge maximal utdelning, och visst var Liverpool otroligt nära. Men kanske blev pressen till sist lite för stor för ett Liverpool som hade att brottas både med individuella nerver och klubbens historia.

Båda klubbarna står stadigt inför nästa säsong. Man City har i grund och botten ett riktigt starkt lagbygge och behöver framför allt komplettera defensivt. Lite beror deras utveckling på hur UEFA:s bestraffning angående financial fair play påverkar klubben. Liverpool behöver framför allt bredda spelartruppen samt förstärka defensivt för att kunna utmana igen nästa säsong. Denna gång på två fronter, både i Premier League och i Champions League.

Annons

:::

Både Liverpool och Man City löper dock viss risk att tappa sina respektive sydamerikanska offensiva fixstjärnor.

Luis Suarez var så klart en saga redan förra sommaren. Nu ser möjligheterna större ut att han blir kvar än vad som var fallet då. Dels kommer Liverpool spela i Champions League. Dels har Suarez skrivit på ett nytt kontrakt vilket ger Liverpool en starkare förhandlingsposition. Men Liverpool måste också räkna med att om Real Madrid hör av sig så kommer Luis Suarez allra minst att vilja lyssna på dem.

Det är naturligtvis risken med att en spelare blir alldeles så övernaturligt bra som Suarez har varit den här säsongen. Någon av de stora spanska drakarna kommer få upp ögonen. Även Bayern München har börjat nå upp till den nivån har börjat. Locktoner som spelare från sydamerikansk kultur väldigt gärna lyssnar på. För Liverpool blir det alltså viktigt antingen att lyckas behålla Suarez eller att lyckas ersätta honom på ett slagkraftigt sätt.

Annons

För Man City är det istället Barcelona som har börjat placera ut metkrokarna strategiskt för att övertyga Sergio Agüero om en flytt söderut. Nu saknar förvisso inte Man City pengar att kunna hålla Agüero kvar i klubben, även om UEFA:s financial fair play-powerplay möjligen kan få dem att räkna lite på saken. Men även Agüero är av sydamerikansk börd och det är heller inte omöjligt att han efter två ligatitlar i England är benägen att vilja söka sig en ny utmaning.

:::

Det här är dock inte dagen för vare sig Man City eller Liverpool att bekymra sig för mycket över det. För båda handlar det om att göra vad de kan för att vinna Premier League.

För Man City ska det handla om att fira en välförtjänt ligaseger och för dagen och kvällen glädjas åt detta.

För Liverpool handlar det antingen om att fira ett lika historiskt som osannolikt ligaguld, eller att ändå känna viss glädje och tillförsikt i bedrövelsen att ha varit så väldigt nära. Stolta men inte nöjda borde vara ett sinnesläge som ligger nära till hands.

Annons

Oavsett hur kan vi alla bara hoppas att den sista ligaomgången gör en helt galen och fantastisk Premier League-säsong rättvisa. På så vis kan vi bara ha glada minnen att ta med oss inför ett sommaruppehåll som tack vare VM ändå inte kommer kännas riktigt lika avgrundsdjupt.

Man City och Liverpool har varit de två klubbar som först och främst har lyft den här säsongen utöver det vanliga. Det känns alltså helt rätt att det är mellan dessa två klubbar det avgörs under ligasäsongens sista dag.

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Årets lag i Premier League 2013-14

Peter Hyllman 2014-05-10 06:00

Det brukar vara någon form av tradition att mot slutet av säsongen utse ett årets lag. Det är definitivt något som har efterfrågats i Englandsbloggens kommentarsfält. Och sämre skall väl inte jag vara än att jag försöker uppfylla dessa önskemål.

Dylika laguttagningar brukar ju sällan vara någon större succé, alltid är det någon som hittar något att vara upprörd över, om inte annat så för att någon annan vågar ha en uppfattning som skiljer sig från dennes egen. Någon större hänsyn till motiveringar, och de olika sätt att tänka kring dylika listor eller lag, brukar sällan tas.

Vad det här först och främst inte är, är en ren sammanslagning av de olika veckans lag jag har publicerat under säsongen. Dels är det så, vilket vissa aldrig verkar få nog av att påpeka, att det inte är alla matcher som faktiskt ingår i dessa veckans lag. Dels så blir veckans lag med nödvändighet rätt isolerade företeelser som inte på något särskilt bra sätt ser till en säsongs helhet.

Annons

Valet av spelare blir så klart lite beroende av vilken taktisk uppställning man faktiskt väljer. Jag följer 4-2-3-1 som har varit modellen för veckans lag under säsongen, vilket så klart betyder att det får plats fler mittfältare men bara en enda anfallare. Men val är nödvändiga och göra, och med alla val följer någon form av kostnad.

Mitt årets lag i Premier League för säsongen 2013-14 ser ut så här:

:::

(GK). David Marshall, Cardiff. Har svarat för mängder av enastående insatser under säsongen, och antingen räddat poäng åt Cardiff eller hållt kvar dem i matchen väldigt länge om än förgäves. Cardiff åker ur Premier League efter den här säsongen men Marshall bör ha gjort sig ett namn stort nog att kunna få möjligheten att stanna kvar. Bänken: Julian Speroni, Crystal Palace.

:::

(RB). Pablo Zabaleta, Man City. Otroligt stabil högerback, säker i det defensiva positionsspelet samtidigt som han är ett viktigt vapen för bredd i Man Citys offensiva spel. Är en väldigt viktig spelare för Man City, och står för mycket av lagets själ och hjärta. Ovanligt i en högerback. Bänken: Seamus Coleman, Everton.

Annons

(CB). Gary Cahill, Chelsea. Många hyllar förmodligen Cahills lagkamrat John Terry på den här positionen, men det är Cahill som jag tycker har imponerat mest den här säsongen. En vital del i vad som sedan Mourinhos återkomst har varit Premier Leagues och kanske Europas bäst organiserade defensiv. Given i landslaget. Bänken: Steven Caulker, Cardiff.

(CB). Curtis Davies, Hull. Hull är ett av den här säsongens stora överraskningar som jag ser det. Steve Bruce har gjort ett mäktigt bra jobb med begränsade förutsättningar och byggt upp det hela kring en stabil defensiv. Davies är en mittback i Bruces egen avbild och har varit den genomgående bäste enskilde spelare i Hull den här säsongen. Bänken: Jan Vertonghen, Tottenham.

(LB). Luke Shaw, Southampton. Shaw är naturligtvis lite särskilt hypad just för att han är så ung, men för att vara ung så har han ett väldigt moget spel som vänsterback. Spås en lysande framtid inom engelsk fotboll och kopplas konsekvent samman med betydligt större klubbar än Southampton. Inte utan anledning. Bänken: Ben Davies, Swansea.

Annons

:::

(CM). Yaya Touré, Man City. En fantastisk spelare. Fullständigt dominant mellan båda boxarna på Man Citys mittfält och som den typen av spelare helt dominant i Premier League. En spelare av högsta världsklass. Bryter av så mycket spel samtidigt som han skapar väldigt mycket i Man Citys uppbyggnadsspel. Bänken: Morgan Schneiderlin, Southampton.

(CM). Steven Gerrard, Liverpool. Har haft ett par tunga säsonger men har växt ut till den storspelare han i själva verket är den här säsongen. Är mer värdefull som spelare när han ges frihet att delta i det offensiva spelet, framför allt med de långa bollarna som ett verktyg som ger Liverpool ett alternativ till deras spel i övrigt. Visar upp ett stort ledarskap på planen. Bänken: Tom Huddlestone, Hull.

:::

(AM/R). Aaron Ramsey, Arsenal. Lite ur sin position i den här uppställningen men Ramsey har varit så bra den här säsongen att han måste få plats ändå. Det är ingen tillfällighet att Arsenals bästa period under säsongen skedde med Ramsey på planen och att deras sammanbrott följde med Ramseys frånvaro. En enorm skillnad jämfört med bara förra säsongen. Bänken: Robert Snodgrass, Norwich.

Annons

(AM/C). Adam Lallana, Southampton. Mycket av Southamptons framskjutna placering i ligan den här säsongen bygger på Lallanas kreativa förmåga på det centrala mittfältet. Bra i bollmottagningen, ett snabbt och konstruktivt passningsspel och snabb i tempoväxlingarna gör honom till en farlig motståndare att möta. Bör få chansen i VM. Bänken: Samir Nasri, Man City.

(AM/L). Eden Hazard, Chelsea. Har varit den spelaren som stått för det främsta offensiva hotet i Chelsea under säsongen. Behovet av honom har varit rätt stort givet att Chelsea har haft svårt att hitta rätt med sina anfallare. Hittar ofta nya och kreativa offensiva lösningar också i låsta situationer, och skapar många öppna lägen för sina medspelare. Bänken: David Silva, Man City.

:::

(ST). Luis Suarez, Liverpool. Ingen direkt konkurrens om den här positionen, där är Suarez given. Har producerat vansinniga mängder mål utöver att han är en otroligt viktig kugge i Liverpools uppbyggnadsspel. Har fått utstå den trötta kritiken att han inte gör lika många mål mot ligans bästa lag, men det säger sig självt att det också är svårare, av flera olika skäl, att göra mål mot den typen av lag. Bänken: Wayne Rooney, Man Utd.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En galen sammanfattning av en galen säsong i Premier League. Säsongens:

Peter Hyllman 2014-05-09 06:00

Succé. Crystal Pulis. En riktig sannsaga av den allra bästa sorten, en riktig comeback-historia. Både för Crystal Palace och för Tony Pulis. Palace var ju borträknade, sladdandes i tabellen med en spelartrupp som ansågs både otillräcklig och felbalanserad. Pulis som var utskälld efter sina år i Stoke. Crystal Pulis – jag kan omöjligen vara den första som kommer att tänka på den.

Fiasko. Moyes United. Ju större man är desto tyngre faller man. Och Man Utds fall den här säsongen har minst sagt hörts över hela världen. Från överlägsna ligavinnare till avhängd seriesjua. Moyes uppgift var kanske fotbollsvärldens svåraste, men han gjorde sig heller ingen tjänst med sin personalpolitik, med sina uttalanden och med sin överdrivet försiktiga taktik. Det är fel att lägga all skuld på Moyes personligen, men Moyes United är tveklöst säsongens värsta fiasko.

:::

Topp. Adam Lallana. Det finns bättre spelare i Premier League. Naturligtvis. I min mening så är det däremot Lallana som har gjort det största steget från en uppenbar talang till en etablerad spelare av väldigt hög Premier League-klass, dessutom på nivån nedanför de största klubbarna i England, vilket är relativt svårt att lyckas med, både med avseende på den mindre exponeringen men också av taktiska skäl, att man ställs mot i genomsnitt tuffare konkurrens på planen och gör det med i genomsnitt svagare spelare runt omkring sig.

Annons

Flopp. Mesut Özil. Det finns sämre spelare i Premier League. Naturligtvis. Det finns även sämre värvningar den här säsongen. Inte riktigt lika naturligtvis. Men sett till hans renommé, vilka förhoppningar man knöt till hans ankomst till klubben, så har Özils första säsong i Arsenal varit medioker. Istället för att forma Arsenal till ett mästarlag har han formats av Arsenals vårallergi. Där Özil borde ha klivit fram har istället andra spelare fått göra det.

:::

Action. Liverpool. Det har hänt mycket runt Liverpool hela säsongen. Det började redan förra sommaren med Luis Suarez pågående transfersaga, som till sist slutade lyckligt för Liverpool. Därefter har Liverpools säsong erinrat om den värsta Schwarzenegger-rulle, med målen flygandes in från alla håll och med publiken i korselden. Matchen mot Crystal Palace i måndags var på något sätt signifikativ för Liverpools säsong.

Annons

Komedi. Chelsea. Egentligen är det kanske inte Chelsea så mycket som José Mourinho som stått för komedin under säsongen. Först presenterar han sig som The Happy One, när precis alla vet att så fort det börjar gå dåligt så kommer han vara allt annat än glad. Komedin blir desto tydligare när han i ena matchen kritiserar motståndare för 1800-talsfotboll för att i nästa match själv parkera bussen i än högre utsträckning. Motsägelsefullhet är alltid lite roligt på sitt sätt.

Rysare. Sunderland. Flertalet slasherfilmer har den där scenen där den storbystade flickan springer hysteriskt från den långsamt men hotfullt gåendes mördaren i hockeymask. Det ska knappt gå att bli uppfångad, men ändå så sker det. Gus Poyet skulle förmodligen känna igen rysarens dramaturgi. Sunderland har snavat på precis varenda liten grästuva under säsongen, men på något vis så står de ändå kvar där levandes när säsongens sluttexter har börjat rulla.

Annons

:::

Utropstecken. Luis Suarez. Vi frågade oss mycket om Suarez inför säsongen, hur motiverad var han egentligen att spela för Liverpool, skulle han kunna sköta sig och så vidare. Ett av de stora frågetecknen inför säsongen har dock under säsongen varit dess största utropstecken. Suarez har under säsongen lyft sig själv upp till en nivå där vi egentligen tidigare bara hittar spelare som Leo Messi och Cristiano Ronaldo. En världsspelare i Premier League, än så länge i alla fall.

Frågetecken. Alvaro Negredo. Under säsongens första halva framstod Negredo som en av de absolut slugaste värvningarna och ett av säsongens allra största utropstecken. Det stora frågetecknet nu är var någonstans han egentligen tog vägen. Det var tillsammans med Sergio Agüero som Negredo verkligen kom till sin rätt, och man kan tänka att Agüeros skadebekymmer har ställt till det inte bara för honom själv utan också för Negredo.

Annons

:::

Hjälte. Yaya Touré. Inför den sista omgången när Man City med all sannolikhet säkrar ligasegern så har Man City befunnit sig i toppen av ligan totalt 11 dagar, till stor del så klart på grund av att de länge haft hängmatcher. Men att de ändå kommer först fram till mållinjen kan de huvudsakligen tacka Yaya Touré för, deras terminator på mittfältet. När alla andra har fallit ifrån, så har han stått där stark.

Skurk. Tim Sherwood. Red kanske lite på nyhetens behag när han väl tillrädde på posten som Tottenhams ställföreträdande manager efter Andre Villas-Boas lämnat uppdraget. Därefter han både lyckats med att överse raseringen av Tottenhams hela säsong i såväl ligaspel som cupspel och därtill förnedrat både sig själv och sitt lag med det ena uttalandet mer obegåvat än det andra. För en person som så tydligt inte uppskattade ordet ställföreträdande före manager så har han väldigt effektivt garanterat att han aldrig blir något mer än ställföreträdande. I alla fall inte i Tottenham.

Annons

Joker. Edin Dzeko. Ett mästarlag behöver sina hjältar, men ett mästarlag behöver också sina jokrar, de där spelarna som kanske är ifrågasatta och som har en mer undanskymd roll men som står för de viktiga insatserna. Mängden avgörande mål som Dzeko har gjort den här säsongen skojar man inte bort, och det lönade sig för Manuel Pellegrini att inför säsongen uttrycka sitt förtroende för Dzeko när han ryktades vara på väg bort från klubben.

Clown. Alan Pardew. När en vuxen person som har uppnått mer än halva sin livstid beter sig så urbota korkat vid sidlinjen att han skäller på domare, knuffar på kollegor och skallar motspelare så ska han vara kåt, glad och tacksam för att han inte omedelbart får sparken, särskilt som hans lag presterar en konsekvent undermålig fotboll. När han därefter har mage att skylla på pressen för att fansen inte gillar honom så framstår han som just en clown.

Annons

:::

Genombrott. Ross Barkley. Det har varit en säsong under vilken vi faktiskt har sett en hel del genombrott, flera unga spelare som har slagit igenom i Premier League. Mest framträdande upplever jag dock att Barkley har varit i sitt Everton. Det har definitivt pratats mängder om honom. Särskilt konstigt är inte det, det är VM-år och då är det som bekant sport i England att skruva upp förväntningarna på unga wonderkids från Everton. Vi får se om Barkley kan skina också i sommar.

Sammanbrott. Chelsea. Man kunde tycka att säsongen i själva verket puttrade på rätt bra för Chelsea. Aldrig särskilt övertygande men med inte särskilt långt kvar på säsongen så var de kvar i Champions League och hade kommandot i Premier Leagues titelstrid. Sedan kom misstagen. Förluster mot Aston Villa och Sunderland, poängtapp mot West Ham. Eliminerade ur Champions League genom en för dem väldigt tafatt insats på hemmaplan mot Atlético Madrid, därefter pratar José Mourinho om att laget saknat ”mental kraft” att ens försöka kämpa vidare om ligatiteln.

Annons

:::

Vurpa. Steven Gerrard. Elakt och en kategori skapad utav en enda enskild händelse. Javisst! Men det är trots allt lite för bra för att låta passera, och det tror jag även Liverpools fans kan komma att hålla med om med tiden. Först den verbala vurpan att faktiskt säga ”no f-ing slipups”, för att därefter själv faktiskt göra en fysisk vurpa eller slipup som förmodligen blir det enskilt mest betydelsefulla ögonblicket som gör att Liverpool inte vinner sin första ligatitel på 24 år. Och det av Captain Fantastic. Låt oss hoppas att han ges chans att revanschera sig.

:::

Cliff Barnes. Vincent Tan. Bara till det yttre så finns det mycket med Tan som påminner om Cliff Barnes. Småsvettig till karaktären och hätskt småväxt, båda hade passat som tafatta skurkar i en dålig Bruce Lee-film. Inuti framstår de som osäkra personer som genom sitt behov av att hävda sig mot de stora grabbarna ständigt fäller krokben för sig själva.

Annons

Wanker. Eden Hazard. En säsong med lite olika kandidater till utmärkelsen, men aldrig någon som riktigt drog ifrån i täten. Hazard kom dock snabbt mot slutet av säsongen. Uttryckte sig som en wanker när han kom till Chelsea och kanske gör han exit på samma vis. Först var han till stor del genom egen slöhet skyldig till Chelseas förlust i Champions League, därefter väljer han att droppa nedsättande kommentarer om det egna laget. Ryktet säger att PSG rycker i honom, i så fall ödslade han ingen tid.

:::

Svensk. Sebastian Larsson. Det har varit en väldigt blek säsong av svenskarna i Premier League, som knappast håller flaggan högt. Jonas Olsson har varit en stabil pjäs i West Broms backlinje, men med tanke på att Larsson gjorde det vinnande målet på Old Trafford, som bidrog mycket till att säkra Sunderlands fortsatta Premier League-status, så får det bli han som anses vara säsongens svensk.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Behov av förändring i styrelserummet för Newcastle

Peter Hyllman 2014-05-08 06:00

Newcastles säsong har gått från tämligen lovande, via inte särskilt bra, till oroväckande dåligt. Att laget ändå slutar på tabellens övre halva är ett intyg om hur starkt Newcastle faktiskt inledde säsongen, och hur ojämna övriga lags resultat faktiskt har varit.

Två händelser mot slutet har varit rätt talande för sinnesstämningen på St James’ Park. Dels när en boll tidigt i matchen mot Swansea deflekterade rätt upp i ansiktet på domaren Chris Foy, vilket föranledde den matchens högsta jubel. Dels när hemmafansen i senaste matchen mot Cardiff i 69:e minuten organiserade en gemensam utmarsch i protest mot klubbledningen.

Två tecken på att allt inte står riktigt rätt till med klubben.

Mest oroväckande är kanske de tecken på resignation och likgiltighet som finns på läktarna. Ilska kan i någon mening vara ett positivt tecken då det ändå tyder på att man bryr sig. Nu känns det som om man har förlikat sig med den tröghet och stundtals snålhet som Mike Ashley och klubbledningen visar upp i fråga om spelarvärvningar, och den taktiska blindhet som Alan Pardew visar upp.

Annons

Newcastle påstås ofta ha problemet att deras supportrar tror att klubben är större än den faktiskt är, och därmed har orimliga förväntningar. Men för en klubb med den supporterbasen, den traditionen, och som en av max två-tre storklubbar i nordöst, så är det rimligt att begära att klubben lämnar Premier Leagues ingenmansland.

Ryktet säger att Newcastle var en av de klubbar som Roman Abramovich tittade på innan han bestämde sig för att köpa Chelsea. Liverpool har också fått ett lyft genom professionellt arbetande amerikanska ägare. Det börjar bli alltmer tydligt att Newcastles främsta hopp om framtiden är ett annat ägarskap än det rådande.

:::

Att Mike Ashley, Newcastles ägare, har haft ett problematiskt förhållande med klubbens supportrar sedan flera år tillbaka är väl känt. Relationen med media är även den ansträngd, flertalet lokala tidningar har i olika omgångar stängts av från Newcastles presskonferenser och anläggningar.

Annons

Nu visar det sig att det missnöjet har börjat sprida sig även mot Alan Pardew.

I en nyligen genomförd undersökning bland Newcastles supportrar visade det sig att 88 procent ville se ett byte av manager. Det är en förhållandevis ny uppfattning, en produkt av återkommande svaga prestationer under våren, av taktisk villrådighet och av Pardews eget beteende vid sidlinjen.

Alan Pardew själv har valt att ge den lokala pressen skulden för supportrarnas kritik av honom. Vilket är både bisarrt och något kontraproduktivt. En manager som både har supportrarna mot sig och gör sig till ovän med lokalpressen får svårt att bli särskilt långlivad på posten.

Alan Pardew har utan tvekan gjort en hel del bra saker med Newcastle under de drygt tre år han befunnit sig i klubben, och en hel del av Newcastles problem går att härleda till andra källor.

Annons

Men det finns inget som tyder på att Alan Pardew har vad som krävs för att få Newcastle att ta ett steg uppåt och framåt i utvecklingen. Han har snarare stagnerat på jobbet.

:::

Allt är knappast dystert för Newcastle. Klubben sitter nu på sin förmodligen bredaste och starkaste spelartrupp på minst ett årtionde, en spelartrupp med god förmåga att ta upp kampen med klubbarna på tabellens sex-sju översta placeringar.

Vad Newcastle emellertid i nuläget saknar är en styrelse, en ledning och en manager med den rätta kompetensen att göra det mesta och bästa möjliga av denna spelartrupp.

Mycket av synpunkterna så här långt har som vanligt alltså handlat om behovet av att värva spelare. Och det är om detta som synpunkterna inför sommaren med all sannolikhet kommer att handla. Men den förändring Newcastle är i behov av har egentligen inte så mycket med spelartruppen att göra, möjligen med undantag av anfallet.

Annons

Behovet av förändring är störst i styrelserummet och på tränarbänken.

Förhållandevis få managers med den rätta profilen och tillräckliga egenskaper skulle dock vara särskilt attraherade att ta över ett Newcastle med de interna problem som Newcastle har, och det undergrävande av managerns auktoritet som Ashley ständigt ägnar sig åt.

Problemet verkar vara att Mike Ashley inte riktigt verkar veta vad han vill göra med klubben. Han verkar ovillig att i någon större utsträckning själv investera i den, han har vid flertalet tillfällen signalerat att klubben är tillgänglig på marknaden, men några större ansträngningar att hitta en köpare verkar heller inte göras.

Ett halvljummet ägarskap leder till en halvljummen klubb.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sunderlands dåliga säsong full av höjdpunkter på väg att sluta lyckligt

Peter Hyllman 2014-05-07 06:00

Det stod tidigt klart att Norwichs avslutande spelschema skulle innebära ett rejält problem för dem, med fyra tuffa matcher mot några av ligans största klubbar i rad.

Vi kan konstatera att Norwichs beslut att sparka Chris Hughton och ersätta denne med Neil Adams inte fick önskad effekt. Norwichs formkurva under slutet av säsongen har varit likblek, där en lång rad förluster till slut punkterades av den överraskande poängen borta mot Chelsea.

Det var en poäng som fick Norwichs förhoppningar om att hålla sig kvar i Premier League att leva lite längre. Eller snarare är det kanske bara så att den fick det att kännas som om de levde lite längre. I själva verket spelar det nog alls ingen roll.

Många menade ju att det var Fulham som skulle göra ”the great escape”, den starka säsongsavslutningen som tog dem förbi Norwich. Så blev dock inte fallet. Fulhams svaga lagkaraktär tidigare under säsongen visade sig inte vara någon tillfällighet.

Annons

Istället är det Sunderland som har gjort det stora steget för mänskligheten i Premier Leagues nedflyttningsstrid.

Det är i grund och botten tre matcher som avgjort Sunderlands säsong, och det är inte vilka matcher som helst. Bortamatcher mot Man City, Chelsea och Man Utd.

Sunderland var nära att vinna redan mot Man City men släppte då in kvitteringen i slutminuterna. Laget lät sig dock inte nedslås av detta utan följde upp det med två mycket meriterande bortavinster på Stamford Bridge och Old Trafford.

Något som talade emot Sunderland i slutet av säsongen var att deras spelschema i själva verket såg i stort sett lika tufft ut som Norwichs. Men där Neil Adams har misslyckats med att ingjuta något reellt mod i det egna laget så har Gus Poyet lyckats desto bättre.

Nu möter Sunderland ikväll West Brom hemma på Stadium of Light. Båda lagen är ännu inte formellt klara för Premier League nästa säsong. En poäng är dock fullt tillräckligt för båda lagen, då är det inte längre praktiskt möjligt för Norwich att komma ifatt, ens vid vinst i sista omgången mot Arsenal.

Annons

Vi får anta att det är en match med det på förhand mest självklara resultatet sedan Västtyskland och Österrike spelade fotboll i mittcirkeln under VM 1982.

:::

Man City spelar också hemma mot Aston Villa.

Två vinster är det enda som skiljer Man City från att återta Premier League-titeln. Efter Liverpools överraskande poängtapp i måndags räcker det faktiskt med fyra poäng på dessa två matcher.

Det har naturligtvis varit en helt galen säsong så här långt, och det är ju frestande att förvänta sig mer galenskap. Men nej, det är nog slut här. Hemma på Etihad mot helt färdigspelat motstånd i form av Aston Villa och därefter West Ham så kommer inte Man City att tappa ligatiteln.

Man kan tycka att det är en ligatitel som Man City borde ha vunnit eller säkrat för länge sedan. Givet hur säsongen har utvecklat sig så var det här en ligatitel som Man City borde ha promenerat hem.

Annons

I slutänden spelar det dock mindre roll hur man vinner en ligatitel så länge man faktiskt vinner den. Men när böckerna över Man Citys säsong ska stängas, och tankarna runt nästa säsong ska formuleras, så kan det vara värt att hålla i åtanke.

Det har knappast varit någon helt övertygande debutsäsong för Manuel Pellegrini.

:::

Niall Quinn, den gamle Sunderlandikonen, sammanfattade för övrigt lite lustigt Sunderlands säsong på följande sätt: ”En riktigt dålig säsong, full av höjdpunkter”.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal och det institutionaliserade misslyckandet

Peter Hyllman 2014-05-06 13:00

En diskussion utgår väldigt mycket från de perspektiv och referensramar som de som deltar i diskussionen faktiskt har. Min förra blogg, om Premier Leagues sämsta överraskningar under säsongen, visar klart och tydligt på detta. Bloggen gav upphov till en väldig bredd i åsiktsspektrat.

Vi har å ena sidan Sir Alex som, halvt på skämt och halvt på allvar utgår jag från, menar att Arsenals fjärdeplats på grund av klubbens systematiserade misslyckande är ett större misslyckande än Man Utds sjundeplats. Vi har å andra sidan andra som på motsvarande sätt vill hävda att denna förevigade medelmåttighet är fullt godkänt, en ”positiv överraskning” och på något sätt självklar.

Jag håller inte med Sir Alexs slutsats att Arsenals misslyckande vore värre än Man Utds den här säsongen, men jag tycker ändå det ligger en mycket god poäng just i formuleringen om det systematiserade misslyckandet. Med andra ord, medelmåttigheten satt i system.

Annons

Man får vara försiktig med vad man jämför. Många som vill mena att Arsenals säsong är godkänd syftar tillbaka till de närmaste säsongerna och menar att det har ju inte varit bättre då heller, som om det på något sätt skulle göra det hela bättre. Men om man nu som jag betraktar även dessa tidigare säsonger som ett återkommande misslyckande så är det enda man då gör att göra misslyckandet till en benchmark.

Med ett sådant perspektiv misslyckas man självklart aldrig.

:::

Arsenal har varit extremt duktiga på att managera förväntningar.

Det har förmodligen varit en viktig egenskap för en klubb som för tio år sedan var regerande och obesegrade ligamästare men som var på väg att ge sig iväg på ett årtionde utan titlar och utan några egentligen andra ambitioner än enbart att sluta bland de fyra första i ligan.

Annons

I detta syfte, att managera förväntningar, så har Arsenals klubbledning tillämpat en imponerande retorisk akrobatik. Samtidigt som klubben redovisar positiva ekonomiska resultat, har intäkter som andra klubbar bara kan drömma om, berömmer sig själva för sin starka finansiella ställning samt framhärdar med att där finns en ständig ”war chest” för stora värvningar, så säljer man in bilden till de egna om en klubb som helt enkelt inte har möjlighet att spendera mer än vad de gör.

Och fansen köper det. Eftersom alla supportrar ju så gärna vill tro att just den egna klubben på något sätt är handikappad.

På samma gång tillämpar Arsenal en solidarisk lönepolicy som närmast är att betrakta som ett av Arsene Wengers sociala experiment. Det är en policy som har sina fördelar. Högre löner för unga spelare är en stor anledning till att Arsenal lyckas attrahera några av Englands och Europas främsta unga spelare, som ska komma att tillföra till Arsene Wengers lagbygge. Men för att då få löneekvationen att gå ihop så skapar Arsenal på så vis ett lönetak åt sig själva, de kan inte samtidigt konkurrera avseende löner för sina nyckelspelare.

Annons

Effekten på Arsenal är förödande. Arsene Wengers projekt att bygga laget i alltför hög utsträckning runt unga spelare fortfarande under utveckling tar bort lagets hårdhet och mentala styrka i titelstriden. Brist på framgång och till synes ambition tillsammans med en ovilja att betala marknadsmässiga löner för sina nyckelspelare gör att de försvinner en efter en. Emmanuel Adebayor, Samir Nasri, Gael Clichy, Cesc Fabregas, Robin van Persie. En hel stomme till ett potentiellt titelvinnande lag går upp i rök.

I detta syfte, att managera förväntningar, så tar då Arsenals klubbledning till ett annat beprövat knep. Man anklagar konkurrenterna för fusk, närmare bestämt för finansiell dopning. Naturligtvis är klubbar som först Chelsea och därefter Man City främst i skottgluggen. Det är inte rättvist hur dessa klubbar kan betala så höga löner menar Arsenal, och säljer in bilden till de egna om hur andra klubbar vinner bara för att de vinner otillåtna medel i kampen med det fantastiska Arsenal.

Annons

Och fansen köper det. Eftersom alla supportrar ju så gärna vill tro att det egna laget aldrig förlorar så länge spelplanen är jämn och rättvis. Det måste ju vara något fuffens någonstans.

På samma gång så motsäger verkligheten detta synsätt. För även om Chelsea och Man City har överlägsna ekonomiska resurser så vinner de under den här tiden inte ligan hela tiden, tvärtom så vinner de den relativt sällan. Även två klubbar som Liverpool och Tottenham visar på vad som är möjligt även med begränsade resurser, men med en annan form av management baserad på sportsliga före finansiella prioriteringar.

:::

Frågan är då om det går att vara för bra på att managera förväntningar.

För vad händer egentligen när en klubbs hela omgivning, i form av både supportrar och i någon mening även media, är inställd på att något annat än enligt dem hedersamma tredje- och fjärdeplatser är att betrakta som normalt och fullt godkänt, när absolut ingen förväntar sig något mer av en av världens största fotbollsklubbar?

Annons

Krav och förväntningar från omvärlden är en väldigt viktig motor till utveckling för alla organisationer, det gäller företag såväl som fotbollsklubbar. Man måste kämpa för att motsvara dessa förväntningar. När man inte längre måste kämpa för att motsvara högt ställda förväntningar, eftersom klubben har lyckats hålla dessa förväntningar så låga som möjligt, så är det lätt hänt att en klubb stagnerar och slutar utvecklas. Det blir till en effektlös marsch på stället utan någon egentlig rörelse uppåt i tabellen.

Till sist leder det också till att medelmåttigheten börjar betraktas som det normala läget. Vad som från början hade setts som ett misslyckande, eller som sämst ett övergående fenomen, börjar nu istället ses som helt naturligt och självklart. Denna medelmåttighetens benchmark blir vad klubben och dess omgivning nu jämför sig med, snarare än högt ställda förväntningar på framtiden. Och på så vis institutionaliserar klubben sin egen underordning.

Annons

Arsenals medvetna policy att managera förväntningar har alltså resulterat i att de snarare har institutionaliserat sitt eget misslyckande, de har satt sitt eget misslyckande i system.

Det som för tio år sedan hade betraktats som fullständigt undermåligt betraktas nu som fullt godkänt och som positiva överraskningar. Detta för en av världens största klubbar, med både finansiella och organiatoriska resurser att vara en av den europeiska fotbollens stormakter.

Det finns självklart de som kommer att betrakta detta som en besinningslös kritik av Arsenal. Kanske till och med som något så fånigt som att jag skulle hata dem. Snarare handlar det om att jag ser potentialen i Arsenals inneboende kapacitet, i allt det som klubben under det senaste årtiondet inte bara har gjort utan medvetet valt att inte göra. Så stort är alltså mitt förtroende för Arsenals förmåga.

Annons

I det avseendet skulle jag säga att jag förmodligen respekterar Arsenal, eller i alla fall vad klubben historiskt står för inom engelsk fotboll, mer än vad en majoritet av klubbens egna supportrar gör.

:::

Mot detta kommer de gamla vanliga invändningarna att framföras.

Hur kan jag förvänta mig att Arsenal ska prestera bättre än vad de gör när de inte betalar mer i löner eller i spelarsummor? När laget inte består av bättre spelare än det faktiskt gör? När laget ständigt råkar få skador på någon eller några av sina nyckelspelare? Och så vidare i all oändlighet.

Detta är för det första ”in the box”-invändningar. Den här bloggens poäng är att Arsenal till stor del har valt att begränsa sig själva i vad de spenderar, och spelartruppens sammansättning speglar detta grundläggande förhållande. Om Arsenal prioriterat annorlunda så hade spelartruppen också sett annorlunda ut, om detta kan vi vara helt övertygade. Ingen har tvingat Arsenal till detta, det är inte direktiv utfärdade från ovan.

Annons

Skador är också något som är ofrånkomligt för alla lag. Om det dessutom har varit ett ständigt återkommande problem i närmare ett årtionde så kan man tycka att det är något som en professionell fotbollsklubb hade möjlighet att planera och parera för.

Bygget av Emirates lyfts ofta fram som Arsenals alldeles egen deus ex machina, roten till allt. Detta bortser från att Arsenal knappast saknade goda finansiella resurser trots arenabygget. Det bortser från att det knappast är ett projekt som ska handikappa Arsenal under ett helt årtionde. Det bortser även från att Arsenal knappast är den första klubben inom engelsk fotbolls historia som byggt om eller byggt nytt vad avser sin arena, utan att det för den sakens skull har begränsat dessa klubbar i motsvarande utsträckning.

Dessa invändningar skall ses för vad de är. Retoriska verktyg för att managera förväntningar på klubben. Men som den här bloggen också kraftfullt hävdar, instrument som befäster Arsenals institutionaliserade misslyckande.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra takeaways från Liverpools sammanbrott och säsong

Peter Hyllman 2014-05-06 02:27

Någon uttryckte det rätt roligt igår på kommentarsfältet. Vem i hela friden hade kunnat föreställa sig att ett lag som har Tony Pulis som manager först ska släppa in tre mål, för att därefter gå framåt som galningar och göra tre mål framåt? Förmodligen ingen. Vilken otroligt galen match i vad som redan är en otroligt galen Premier League-säsong.

Egentligen kommer jag med den här bloggen göra något jag avskyr. Att fokusera på den stora klubben när det är den mindre klubben som har gjort en enastående bedrift.

Vi borde egentligen ägna det här utrymmet åt att hylla Tony Pulis och Crystal Palace. Vilken satsning, vilken publik, vilken comeback, vilken vansinnig lagmoral och frenesi av ett lag som ligger under med 0-3 och inte längre har något kvar att spela för bortsett från stoltheten under deras sista hemmamatch för säsongen.

Ändå vill man säga några ord om Liverpool. För de faller ju verkligen med flaggan i topp, och de har onekligen lyst upp den här säsongen med sin blotta närvaro. De har stundtals spelat en både fantastisk och karismatisk fotboll, och lyckats gå från att vara avhängd sjua till en seriös titelkandidat.

Annons

Som ni förstår är det ett scenario jag för närvarande uppskattar lite extra.

Nu är det ju så klart inte helt kört för Liverpool. Men även om det här som sagt har varit en minst sagt tokig säsong så har jag det väldigt svårt att föreställa mig att Man City tappar hemma mot Aston Villa och West Ham. Det vore alldeles för galet till och med för Premier League.

Lite på sin plats kan det ändå vara att fundera över fyra slutsatser, eller ”takeaways”, från Liverpools säsong och dess slutliga sammanbrott under gårdagskvällen.

:::

(1) Lagkänsla är Liverpools stora styrka

Bland det som imponerat mest på mig med Liverpool den här säsongen har varit Liverpools synliga lagkänsla. Brendan Rodgers har verkligen gjort ett stort jobb i det avseendet.

Det har inte minst märkts i lagets kollektiva beteende, bland annat i samband med Steven Gerrards huddle direkt efter matchen mot Man City. Det har märkts i hur lagets spelare i vissa stunder har spelat inte minst för just Steven Gerrard.

Annons

Jag tycker det är anmärkningsvärt hur Luis Suarez, som ägnade stora delar av sommaren åt att försöka manipulera fram en flytt från Liverpool, faktiskt visar så stort hjärta för laget under säsongen. När Crystal Palace dramatiskt kvitterar i matchen igår så gråter han. Det gör han inte bara för att han själv med all sannolikhet inte vinner en titel.

Det räcker förmodligen inte hela vägen fram, men mycket av Liverpools hopp från sjunde plats till andra eller tredje plats, och hugg på ligatiteln ända in i maj, har att göra med hur väl laget har fungerat som en social enhet.

(2) Glen Johnson blev aldrig ”den sista pusselbiten”

Det är kanske att betrakta som en historisk ironi att Liverpool värvade Glen Johnson för dyra pengar sommaren 2009.

Det var efter att Liverpool slutat på andra plats i tabellen, och på något vis lyckades Rafa Benitez intala sig själv att Johnson, en högerback to boot, skulle vara den sista pusselbiten för Liverpool att vinna ligatiteln.

Annons

Så blev naturligtvis aldrig fallet. Och fem år senare är det i högsta grad han som är skyldig till att Liverpools titelhopp drar sitt sista andetag med en så utstuderat urusel defensiv insats under matchens sista kvart mot Crystal Palace att man nästan blir stum av förundran.

”Defending is easy” menade Brendan Rodgers lite sarkastiskt efter Liverpools förlust mot Chelsea på Anfield. Nu var Johnson knappast någon defensiv jedi förut, men med en så pass kavalier attityd till defensivt arbete från sin manager så lär det knappast göra läget bättre.

Att försvaret har varit Liverpools akilleshäl den här säsongen är dock tydligt.

(3) Ett lags utveckling är aldrig linjär

Man förleds ofta att tro att utveckling är linjär. Att ett lag till synes på uppgång bara kan bli bättre och motsvarande att ett lag till synes på nedgång bara kan bli sämre. Historien visar oss dock att så inte alltid eller till och med sällan är fallet.

Annons

Det råder inget tvivel om att Liverpool har tagit ett stort kliv framåt den här säsongen och har alla skäl att se positivt på framtiden. Men man ska heller inte vara blinda för de utmaningar som ändå existerar.

Liverpool var förmodligen aldrig fullt så dåliga som deras återkommande sjundeplaceringar möjligen antydde. Där fanns hela tiden en orealiserad potential. Samtidigt är kanske Liverpool inte heller nu så fantastiska att en plats bland de tre bästa lagen är att betrakta som given framöver.

Mycket kan hända till nästa säsong. Konkurrenterna stabiliseras och förstärks, Liverpool själva riskerar naturligtvis tappa för dem viktiga spelare såsom Luis Suarez, kanske köper nya spelare som måste komma in i laget, och Liverpool måste naturligtvis kombinera ligaspel med spel i Europa.

Vi har naturligtvis ingen aning om hur allt detta faktiskt kommer att påverka Liverpool. Vi vet inte ens om det kommer att påverka. Vad vi däremot vet är att det är sådant som gör framtiden och prognoser om framgång osäkra.

Annons

Det har pratats mycket om Liverpools fördel av att slippa spela i Europa den här säsongen. Jag håller med om att det är en faktor vars betydelse förmodligen har överdrivits. Samtidigt måste man kunna gå med på att det säkert har varit till viss hjälp.

(4) Liverpool visar värdet av ”strong management”

Jag är ekonom i grunden, så det är knappast så att jag inte har en cementerad uppfattning om pengars betydelse, att ekonomi har en väldigt stor betydelse för framgång på både kort och lång sikt.

Men det finns också en förenklad mytbild hos många att pengar styr allt, när det  i själva verket finns många exempel på att så alls inte är fallet. Framför allt begår många misstaget att med ekonomi endast fokusera på mängden pengar men inte alls på hur pengarna som finns faktiskt används.

Liverpool har den här säsongen visat med all önskvärd tydlighet hur en klubb som jämfört med flera av sina konkurrenter lever med begränsade resurser ändå kan utmana och överträffa dem.

Annons

Smartness som någon sa igår. Att värva rätt spelare till billiga priser, att scouta spelare på ett begåvat sätt, att tillhandahålla bästa möjliga förutsättningar för yngre spelare att utvecklas, att motivera och träna sina spelare, att svetsa dem samman i en socialt och taktiskt samspelad enhet.

Management, uttryckt med ett enda ord. Bra management är en minst lika viktig konkurrensfaktor som pengar. En klubb med begränsad mängd pengar men bra management kan fortfarande vinna. En klubb med mängder av pengar men taskigt management vinner inte.

Management handlar också om hur man prioriterar användandet av sina egna resurser. Kanske måste man ha det perspektivet för att sluta använda en begränsad ekonomi som en svepande ursäkt för alla tillkortakommanden.

Liverpool har svalt det pillret inför den här säsongen, de har prioriterat rätt och sedan ett par år tillbaka lagt grunden för ett starkt management i klubben. Det gav dem en seriös titelfajt och rejält hugg på titeln. Något som andra klubbar med liknande förutsättningar har betraktat som helt orealistiskt.

Annons

Liverpool vann på det. Premier League och engelsk fotboll vann också på det.

:::

1,200 kommentarer på en blogg. Crazy bastards.

:::

Liverpool står i mina ögon inför en fråga utav existentiell karaktär under de närmaste månaderna. Nämligen ifall den här säsongen representerar deras version av Newcastle 1995-96, eller deras version av Man Utd 1991-92.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem sämsta överraskningar 2013-14

Peter Hyllman 2014-05-04 22:45

Förra måndagen publicerade jag en blogg om vilka jag ansåg vara Premier Leagues bästa överraskningar den här säsongen. Samtidigt så halvt hotade jag och halvt lovade jag att återkomma med en blogg om Premier Leagues sämsta överraskningar.

Precis som jag utvecklade förra veckan så är det ju lite klurigt att prata om bra respektive dåliga överraskningar. Bra respektive dåliga för vem? Jag utgår från en objektivistisk definition, det vill säga om någon person eller något lag har gjort något som är sämre än vad man rimligtvis kunde förvänta sig av dem eller det så är det en dålig överraskning. Hur jag eller någon annan känner för den överraskningen hör emellertid inte till diskussionen.

Fiasko är en synonym som ligger nära till hands. Vilka är att betrakta som Premier Leagues fem största fiaskon under 2013-14? Det kan självklart handla både om personer och om lag. Jag har tänkt och kommit fram till följande fem alternativ:

Annons

:::

(5) Fulham droppar bollen

Nedflyttade till The Championship. För första gången sedan klubben tog steget upp i början av 2000-talet. Som utav en händelse samma säsong som klubben faktiskt bytte ägare och där det fanns tal om en förhöjd ambitionsnivå. Olyckligt på fler sätt än ett med andra ord. Särskilt som det såg ut som Fulham hade lite matchboll på att kunna hålla sig kvar, sett till det avslutande spelschemat. Men tre managers på en säsong är sällan ett särskilt gott tecken på att allt står rätt till i klubben, och redan tidigt på säsongen kunde man mer än ana att Fulham skulle hamna i trubbel den här säsongen.

(4) Cardiff gräver sin egen grav

Det var väl aldrig på något sätt självklart att Cardiff hade hållt sig kvar i Premier League även om de inte hade sparkat Malky Mackay. Det fanns emellertid ingen som helst anledning sett till resultaten att faktiskt sparka Mackay och om man kan säga något så är det att efter sparkningen av honom så såg det alltmer givet ut att Cardiff skulle åka ur Premier League. Vincent Tan har gjort sig till ett åtlöje inom brittisk fotboll i och med att han lät personlig prestige och interna stridigheter gå ut över klubbens framgång och framtid.

Annons

(3) Arsenal marscherar vidare på stället

Det kommer så klart alltid finnas de som menar att en fjärdeplats, det vill säga spel i Champions League, alltid är bra nog och aldrig ett misslyckande. Det finns de som hakar fast vid varje Wengerskt ord om att en fjärdeplats är som att vinna en titel. Men nej, inte jag. Inte för en klubb av Arsenals storlek och med deras resurser. Det var ju den här säsongen det skulle ske, Arsenal skulle återigen utmana om ligatiteln. Förhoppningarna har inte varit större på väldigt länge, därför borde besvikelsen över vårens sammanbrott för vilken gång i ordningen vara desto större.

(2) Ian Holloway sålde skinnet men glömde skjuta björnen

En trafikolycka väntandes att hända. En rejäl anglicism måhända men en målande sådan för Ian Holloway, som bakvägen på något sätt lyckades få upp Crystal Palace till Premier League via playoff. Holloway gjorde sig så klart ett namn med Blackpool när han tog upp dem till Premier League och så när lyckades hålla dem kvar med en total lönebudget mindre än Yaya Tourés. Han framstod också som en charmig personlighet. Med Crystal Palace kändes det mest som han gjorde narr av sig själv. Ett lag som uppenbart måste förstärkas defensivt fyller han med offensiva spelare. När Holloway avgick såg Crystal Palace givna ut för The Championship och det enda som talar till hans fördel är kanske att han insåg det själv och valde att lämna självmant.

Annons

(1) Man Utds sammanbrott

Det går dock inte att komma ifrån att säsongens största fiasko har vi bevittnat i Manchester. Från överlägsen ligamästare till avhängd ligasjua. Uppgiften att ersätta Alex Ferguson var kanske en omöjlighet i viss utsträckning, men fullt så omöjligt är det inte rimligt att påstå att det var. Det går att debattera i evighet på exakt vad David Moyes misslyckande beror, och vems eller vilkas fel det egentligen är, bara framtiden kan utvisa om det är något kroniskt eller mer övergående. Man Utds misslyckande den här säsongen är ett misslyckande på alla nivåer. För managern, för spelarna, för klubben som misslyckats med det organisatoriska, och för fansen som snarare gjort sig till en del av problemet än lösningen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Playoff är Orättvisa för Underhållningens skull

Peter Hyllman 2014-05-03 22:08

Ibland väljer jag att låta mig irriteras av till synes små saker. Lite grann känner jag mig som Fabrikör Hasse Alfredsson: ”Månsson ska inte tro att det är pengarna, det är principen!”

Sista omgången av The Football League spelades under lördagen. Vilket så klart inkluderar sista omgången av The Championship. Leicester och Burnley är ju redan klara. Om den tredje uppflyttningsplatsen ska det kvalspelas.

Trea kommer Derby County med 85 poäng. Nästa lag på fjärde plats landar på fem poäng mindre än dem. Det fjärde och sista kvallaget, det sjätteplacerade Brighton & Hove, har med sina 72 poäng alltså tagit 13 poäng mindre än Derby under hela säsongen.

Ändå ska det nu behöva avgöras vilket av dessa båda lag, tillsammans med QPR och Wigan, som faktiskt ska få den där sista ack så viktiga platsen i Premier League. Och alla lag har fortfarande i princip lika stor chans.

Annons

Jag kan tycka att det är orättvist mot Derby County och jag kan tycka att det på något sätt strider mot hela ligaspelets grundidé, det vill säga tanken att det är prestationer över en hel säsong som betyder något. Inte som i cupspel där allt hänger på en enda match.

Visst, kvalspelet erbjuder ofta en stor dramatik och man sitter ofta fångad framför matcherna med andan i halsgropen. Det är på sitt sätt fotboll när den är som störst.

Men känslan av att det är något som är inte riktigt rätt lever kvar.

:::

Evertons förlust mot Man City under lördagskvällen gör så klart att matchen på Emirates blir på samma gång avslagen och mer lugn. Arsenal är matematiskt klara för nästa säsongs Champions League.

Även matchen på Stamford Bridge känns lite avslagen, men av lite andra skäl. Både Chelsea och Norwich har i teorin väldigt mycket att spela om, och båda lagen måste nog vinna.

Annons

Men även vid vinst för något av lagen så är det ändå ytterst osannolikt att något av dem når sina målsättningar. Chelsea ligger väldigt illa till i titelstriden, och Norwich lever på konstgjord andning i nedflyttningsstriden.

Norwich kan känna sig något brända av Man Utd. Först blir de själva mosade på Old Trafford förra helgen. Därefter får Man Utd ett återfall och förlorar på hemmaplan mot Sunderland, vilket gjort situationen näst intill omöjlig för Norwich.

Men vilken upphämtning på slutet av säsongen av Gus Poyet och Sunderland.

:::

Cardiff och Fulham blev båda klara för The Championship.

Både Ole-Gunnar Solskjaer och Felix Magath yttrade de rätta fraserna efter matcherna. De ska kämpa för att ta sina respektive lag direkt tillbaka till Premier League.

Ändå har jag lite svårt att se både Solskjaer och Magath följa med sina klubbar ned till The Championship. Ens om de skulle få chansen.

Annons

:::

Edin Dzeko. Mitt intryck är att han har gjort många väldigt betydelsefulla mål för Man City den här säsongen. Har jag rätt eller fel?

Otroligt viktigt att ha sådana spelare för ett möjligt mästarlag.

Tänk om Man City vinner ligan på målskillnad. Igen! De är nu två vinster på hemmaplan från att göra det. Först mot Aston Villa på onsdag och därefter på söndag mot West Ham.

Nu är det så klart inte bara att gå in och vinna sådana där matcher. Det vet Man City bättre än några andra efter deras ångestmatch mot QPR 2011-12.

Men skillnaden nu är så klart också att vare sig Aston Villa eller West Ham egentligen har något att spela för. QPR den säsongen hade sin plats i Premier League att spela för. Åtminstone i 90 minuter.

:::

Jag kommer inte ifrån känslan att det förmodligen var lite nyttigt för Man Utd att förlora mot Sunderland.

Annons

Det borde kunna ta död på vissa illusioner att Ryan Giggs är någon form av schaman och magisk quick fix på Man Utds problem den här säsongen.

:::

Peterborough i League One, som tog den sista playoffplatsen, ligger 11-12 poäng bakom övriga tre lag – Leyton Orient, Rotherham och Preston. I League Two är tabellen jämnare.

Kanske vore ett alternativ att säga att bara de lag, dock max tre stycken, som placerar sig inom till exempel 3-5 poäng från det tredjeplacerade laget, har lyckats kvalificera sig för playoff.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Inför sista omgången i The Football League

Peter Hyllman 2014-05-03 06:00

Otroligt nog är vi redan framme vid slutet på säsongen. Man skulle kunna tro att det fina vädret skulle vara en väckarklocka, det har trots allt inte regnat här i Göteborg på en hel vecka. Men trots det känner jag att mycket har förblivit osagt och jag väntar fortfarande på att Michael Appleton ska lämna Snake Mountain för ett nytt manageruppdrag.

Som tur är återstår det fortfarande en hel omgång och en bunt av lösa trådar som ska knytas samman till något så vackert som fullbordade ligatabeller.

Brighton eller Reading?

Reading ligger på 70 poäng och tar emot uppflyttningsklara Burnley, Brighton har 69 poäng och avslutar borta hos Nottingham Forest.

Reading blir lätt tråkiga ifall man ska jämföra dem med Brighton. De har främst varit ett kontringstarkt lag, de har ingen självklar kandidat till varken skyttekung eller säsongens lag, och de har legat ganska stabilt runtomkring playoff-strecket hela säsongen. Hade Reading varit en fotbollspelare hade man varit Teddy Lucic, Billy Jones, eller Liam Rosenior. De har helt enkelt acklimatiserat sig till The Championship väldigt snabbt och haft varken stora spelarförluster eller gjort några särskilda värvningar. Deras wild card – Royston Drenthe har varit ojämn eller skadad/petad mestadels. Det är till och med så att de har startat Adam Le Fondre i många matcher istället för att förlita sig på hans super-sub briljans.

Annons

De har visserligen vunnit mot Bolton med 7-1, Alex Pearce har varit lysande, samt Garath McClearys dussin assist men det är inget som står sig i konkurrensen. QPR har Redknapp och en större lönebudget än både Atletico Madrid och Borussia Dortmund, Derby har flest gjorda mål och Will Hughes och Steve McClaren, Wigan har sitt rykte och FA-cup run och Uwe Rösler. Vad Brighton har kan ni läsa nedan. Det är därmed inte helt konstigt att deras manager är Nigel Adkins som varit både physio och manager för Walsall samt blivit avskedad från sitt förra jobb utan att faktiskt göra bort sig. Han var helt enkelt inte tillräckligt intressant.

:::

Vad det gäller Brighton rekommenderar jag verkligen Simon Banks text om Brighton som tack vare sitt rykte som gaystad får utstå en rejäl mängd homofobi. Vilket verkligen är en viktig aspekt och den är lätt att glömma bort när man skriver om Brighton inom de ramarna man vanligtvis använder för att skriva en text om en klubb, en manager, och spelarna. Särskilt med tanke på den utbredda, institutionaliserade homofobin som finns inom fotbollen vilken får spelare som t.ex. Thomas Hitzlsberger att känna sig tvingade att vänta tills efter karriären med att komma ut.

Annons

Med det sagt är fortfarande den rent sportsliga biten med Brighton också väldigt intressant. De har som ofta nämnt en ganska rik ägare och framför allt en ny arena som tack vare sin föregångare(en liten friidrottsarena) är en av få nya arenor som utan tvekan är något positivt ur alla aspekter. Det hjälper också att de fått recensioner av besökare i klass med ett nytt hamburgarhak.

Det gör att när de redan vid uppflyttning till The Championship lovade uppflyttning till Premier League fanns det substans i löftena och det finns flera passande exempel på klubbar som gjort en liknande resa. Man kan jämföra Brighton med Stoke: Medelstor stad i ett grevskap utan några andra stora lag; gambling/betting-rik ägare; arena och publiksnitt av hög klass; och en tydlig spelidé. Likaså finns det förstås en liknelse till Swansea(spelstilen, ny arena-momentum), Wigan, Bolton, och Fulham som de flesta numera relaterar till Premier League men som haft långa tuffa perioder innan de fann framgång i form av bra managers, ägare med en vision, och nya arenor i de flesta fallen.

Annons

Förlåt, jag glömde en klubb med en inflytelserik ägare och en ganska ny arena som i modern tid gjorde sin första säsong i högsta divisionen – Reading. Då man har sin ägare Madejski, sin arena döpt efter Madejski, och debuterade i Madej… Premier League säsongen 06-07.

:::

Brum and the Soccer Hero?

Beroende på om ni är uppvuxna på 90/00-talet och hur mycket ni såg på tv är det möjligt att ni, likt mig, associerar Brum med tv-serien om en självständig radiostyrd bil som gav sig ut på äventyr istället för att damma på muséet som de andra bilarna. Eftersom serien är brittisk finns det dock passande nog ett avsnitt som behandlar fotboll i form av “Brum and the Soccer Hero” vilket kan vara ett gott omen för Birmingham som verkligen är en klubb i behov av en fotbollshjälte.

Portsmouth åkt ur från PL och slutade ett par säsonger senare i L2. Wolverhampton åkte ur PL och bottnade i L1 innan de vann divisionen denna säsongen. Norwich, Southampton och Leeds har gjort resan tidigare. Kommer Birmingham åka ner i L1 innan det blir bättre?

Annons

Denna säsongen var till slut säsongen då deras kriminella ägare Carson Yeung dömdes för pengatvätt vilket också inneburit att Birmingham i ett finansiellt-limbo har en tunn trupp som främst består av unga spelare och en man på styltor som hävdar att han är den före detta serbiska landslagsanfallaren Nikola Zigic.

Carson Yeung är ännu ett gott exempel på hur Fit and Proper testandet av nya ägare är helt bedrövligt. Inte för att de skulle kunna se in i framtiden men för att Yeung redan två gånger innan detta har dömts för mildare former av bedrägeri och det rådde vissa tveksamheter hur Yeung som en före detta frisör(!) plötsligt blivit mångmiljonär. Han har inte heller sålt klubben ännu och i ledningen sitter tre personer som är släkt med Yeung samt Peter Pannu som olikt den lilla radiostyrda bilen Brum helt saknar självständiga tankar vilket betyder att Birmingham inte bara ägs av någon som sitter i fängelse, han styr klubben fortfarande också.

Annons

Inför sista omgången ligger Birmingham under nerflyttningstrecket med 43 poäng och i sista omgången spelar de borta mot ingenmansland-Bolton. Närmaste konkurrenter är Doncaster på 44  som möter Leicester, Millwall på 45 som möter Bournemouth och tack vare Brums bättre målskillnad kan de också passera Blackpool på 46 som möter Charlton.

Birminghams räddning är till synes att vinna mot ett svagt/oinspirerat Bolton och hoppas på att främst Leicester eller Bournemouth spelar på sin vanliga nivå och slår Donny/Millwall även om de inte har något att spela för.

:::

Inget Tranmere?

Allt är klart i toppen av L1 men i botten är det något oklart då man står inför en liknande strid likt den i botten av Championship. Tranmere ligger under strecket och de finns tre lag ovanför som de i teorin kan passera. De kommer dock inte passera Colchester då de ligger tre poäng före och har nästan 20+ mål i målskillnad. Vilket är lite synd då Colchester kan behöva lite spänning.

Annons

Det har varit en tung säsong för Tranmere som länge var förra säsongens överraskning i toppen av tabellen under gamle Ronnie Moore. Skulle Tranmere faktiskt åka ur finns det en ganska kuslig men högst kuriosa-baserad anledning jag vill betona – deras tröjsponsor.

Tranmere har ovanligt nog länge varit sponsrade av Wirral Council vilket på ren svenska innebär att de är sponsrade av kommunen. Vilket man vill hävda gett Tranmere en större samhörighet med Wirral och hela Birkenhead som visserligen är en del av Liverpool men har sin egna identitet, likt Hisingen till exempel. Men i och med denna säsongen har Tranmere en annan oviktig sponsor.

Vad har det då för kuslig betydelse? Säsongen då Wirral började sponsra Tranmere – 89/90 – var också den senaste säsongen Tranmere spelade i fjärdedivisionen. Wirral började sponsra Tranmere säsongen då de tog sig till L1 för första gången på tio år och med Wirral som sponsor lyckades man för första gången i sin historia nå andradivisonen. På 90-talet hade man till och med en period då man nådde tre raka playoff-semifinaler och en Ligacup-semifinal.

Annons

De närmast ovanför Tranmere är Crewe som bara ligger en poäng före och dessutom har sämre målskillnad tack vare en säsong av uselt försvarspel. Det som talar för Tranmere är också att de bara möter mittenlaget Bradford medan Crewe möter ligatrean Preston. Notts County ovanför dem båda har det allra lättaste motståndet i form av Oldham.

:::

Wilder at heart

Med stor sannolikhet kommer Wycombe åka ur L2. För att de ska kunna hålla sig kvar krävs det att de vinner i helgen samtidigt som antingen Bristol Rovers eller Northampton förlorar.

Det som talar för Wycombe är att de möter redan nedflyttningsklara Torquay, Bristol Rovers möter Mansfield och framför allt så möter Northampton Oxford. I Northampton är Chris Wilder manager och tidigare denna säsongen var Chris Wilder manager i Oxford.

Det händer att managers likt Wilder lämnar ett topplag man kan ta till uppflyttning för att av någon anledning ta över ett lag nära botten av tabellen i samma division. Jag kallar det Dougie Freedmanomics efter Dougie Freedman som lämnade sitt Crystal Palace i toppen av tabellen för Bolton på nedre halvan för att Bolton £££££££££££. Wilder lämnade av oklara anledningar men då han varit i Oxford länge var det rimligen en kombination av osämja med ledningen och behov av en ny utmaning. Sedan dess har Oxford inte bara tappat en möjlig uppflyttningsplats utan också en playoff-plats till York medan Wilder i Northampton ser ut att kunna rädda Northampton från nerflyttning trots att de nästan varit uträknade ett flertal gånger.

Annons

Oxford har nu chansen att antingen ta revansch på Wilder eller hjälpa honom. Eftersom managers verkligen kan föreställas som fadersfigurer känns det som Oxford-spelarnas reaktion känns det som att spelarnas reaktion kommer vara ännu mer ambivalent än hat-saknaden i låten “Answer” av Tyler the Creator.

:::

Peter A. Linhem

Peter Hyllman

UEFA har gett Man City ett erbjudande de inte kan säga nej till

Peter Hyllman 2014-05-02 06:00

UEFA:s regler om financial fair play har varit en het potatis under många år. I praktiken är det dock först nu de har börjat få någon form av formell effekt, då den första redovisningsperioden nu är avslutad och UEFA genom sin CFCB (Club Financial Control Body) har meddelat vilka klubbar som har fått godkänt respektive underkänt på det så kallade financial fair play-testet.

Två av de större europeiska klubbarna fick underkänt. Det är ingen överraskning att dessa båda klubbar är PSG samt Man City. Uteslutning ur Champions League har varit ett långvarigt hot om sanktion, men det stod tidigt klart att det straffet skulle inte bli aktuellt. Istället är det troligt att Man City åläggs finansiella restriktioner på sin Champions League-trupp för kommande säsong.

Sådana finansiella restriktioner inkluderar i praktiken ett lönetak för Champions League-truppen som innehåller 25 registrerade spelare. Vad det skulle leda till för Man City är att de inte kommer att kunna registrera 25 spelare till Champions League nästa säsong, och vore en albatross runt klubbens nacke på sommarens transfermarknad. Det vore självklart också en sportslig nackdel för klubben, både i Champions League och i Premier League.

Annons

Det här är ett förlikningserbjudande från UEFA som Man City kan välja att acceptera eller inte acceptera. Om de inte accepterar erbjudandet så går ärendet vidare till juridiska instanser inom UEFA, varmed Man City även riskerar att tillmätas ett hårdare straff. Någon civilrättslig överklagan lär inte vara särskilt meningsfull då Champions League är UEFA:s ägodel, och är fria att självständigt utforma dess regelverk för deltagande.

Detta talar för att Man City kommer att acceptera UEFA:s erbjudande. Att överklaga kan medföra en alltför hög risk med en ytterst osäker möjlighet till framgång. Man kan utan att överdriva påstå att UEFA har gett Man City ett erbjudande de inte kan säga nej till.

:::

Intrycket är alltså att Man City har fått guldbyxorna tämligen hårdhänt neddragna till fotknölarna, samtidigt som UEFA-byråkratins tjänstemän tycks vilja att de ska skrika gällt som ångestfyllda griskultingar.

Annons

Läget ser alltså inte särskilt ljust ut för Man City. Detta trots att de har varit medvetet taktiska i sitt förhållningssätt till UEFA:s financial fair play-regler. Bara att klubben alltså anlitat samma team av Deloittejurister som skapade UEFA:s regelverk för att ”rådgiva” klubben säger en del. Vill man hitta och utnyttja kryphål så lönar det sig bäst att prata med dem som skapade systemet.

Man City har också vidtagit åtgärder.

De har skrivit flera sponsoravtal av olika slag med externa företag, om än knutna till klubbens ägare. De har tillämpat redovisningstekniska finesser för att sprida intäkter och kostnader över olika redovisningsperioder så att de kan presentera en bättre bild. De har sett till att åtminstone minska sina förluster så att de kan påstå att resultatet ”går åt rätt håll”, en av UEFA:s mer luddiga regler. Man kan också anta att de har kalkylerat med att UEFA inte vill göra verklighet av sina hot om sanktioner.

Annons

I slutänden är det dock svårt att tjafsa alltför mycket med konkreta siffror som resultat. Det finns också gränser för hur kreativ redovisningen kan bli, under förutsättning att man vill hålla sig på rätt sida om redovisningslagen. Vilket en klubb som Man City inte bara vill utan också måste.

Tanken att UEFA inte skulle vilja göra allvar av sina hot om sanktioner utgår från två saker. Dels att UEFA inte vill kompromettera sina egna turneringar genom att utesluta några av de största klubbarna. Dels att UEFA inte vill riskera att få sitt regelverk prövat i en domstol, då det kan visa sig att det i så fall bryter mot EU:s regelverk om fri konkurrens.

Emellertid kan det också vara så att UEFA har ansett att det vore dem och deras förtroendekapital till större skada att utforma ett finansiellt regelverk och därefter bara strunta i att leva upp till det. I det läget har man spelat ut sin egen betydelse för en lång tid framåt.

Annons

:::

Man City har naturligtvis agerat medvetet vad avser deras finansiella situation. Kraven på financial fair play har varit kända länge. De har haft möjlighet att anpassa sig till dem men har prioriterat snabb framgång på fotbollsplanen högre. Det var deras val, kanske var det också rätt val, men gör man ett val får man också stå risken.

Vilken är då Man Citys risk med en dylik bestraffning av UEFA – vad betyder det här för Man City?

Ett lönetak i Champions League betyder för det första att Man City måste begränsa antalet spelare som de registrerar för spel. Det kan göra klubben mindre attraktiv både bland potentiella nya spelare på marknaden och bland redan befintliga spelare i klubben som bedömer att deras chans till spel därmed minskar.

Att Man City kan använda färre spelare i Champions League innebär för det andra att deras konkurrenskraft och taktiska alternativ i den turneringen minskar. Ett större slitage på ett lägre antal spelare bör också kunna inverka negativt på lagets chanser att på sikt hävda sig i Premier League. Möjligheter till rotation minskar.

Annons

Om Man City accepterar UEFA:s erbjudande så innebär det för det tredje också att de ger ett okej till UEFA:s värdering av deras finansiella avtal och tillgångar. Det betyder också att de åtar sig att vidta nödvändiga ekonomiska åtgärder för att nå finansiell balans inom en viss begränsad tid. Om de misslyckas med detta riskerar mer allvarliga straff bli följden.

Någon särskilt stor möjlighet att skära i sina kostnader har inte Man City, inte utan att samtidigt skära ned sina ambitioner i motsvarande utsträckning. Det är alltså intäktssidan som Man City först och främst måste rikta in sig på. Klubben visar också upp en rejäl omsättningsökning, även om detta så klart innefattar flera av de avtal som UEFA förmodligen ser skäl att granska närmare med avseende på financial fair play.

Men det är den rimliga kalkylen som Man City måste ha gjort. Investera stora mängder kapital i klubben, resulterandes i kostnader som medvetet överträder UEFA:s finansiella regelverk, acceptera det straff som UEFA utmäter för detta och räkna med att det är sportsligt hanterbart för klubben, och låt problemet lösa sig bakvägen med klubbens nya intäktsströmmar.

Annons

Frågan är – exakt hur svagare blir Man City som fotbollslag av att bara kunna registrera till exempel 20 spelare i Champions League nästa säsong? Den här säsongen har de använt 21 av sina 25 registrerade spelare i Champions League. Skillnaden är med andra ord kanske inte så stor i praktiken.

Nästa fråga är – varför skulle Man City säga nej till ett sådant erbjudande?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Upp till kamp!

Peter Hyllman 2014-05-01 06:00

Det blev aldrig något riktigt snack om saken på Stamford Bridge igår. Det är sällan man så entydigt kan säga att det bästa laget faktiskt vann, men igår kväll på Stamford Bridge var det tvivelsutan Atlético Madrid som var det bästa fotbollslaget, både defensivt och offensivt, och som således går vidare till Champions Leagues final fullständigt logiskt och rättvist.

Jag tvekar inte när jag säger att Atlético Madrid är det bästa lag jag sett utanför ”the usual suspects” på många år. Det känns som ett komplett lagbygge, en produkt av bra management med en spelartrupp som de har kunnat utveckla i hyfsad lugn och ro under ett antal år. Det är ju naturligtvis så som klubbar med mindre resurser faktiskt kan konkurrera, åtminstone under en viss tid, med de stora giganterna inom europeisk fotboll.

Problemet med den här typen av framgång för mindre kapitalstarka klubbar är så klart att den också gör klubben till ett skyltfönster för de större klubbarna, och klubbens spelare blir heta villebråd på transfermarknaden. Alltså blir det desto viktigare för Atlético Madrid att verkligen ta tillfället i akt nu, för vilken final vi har framför oss. Frågan är om det är tidernas största derby vi kommer att få titta på i Lissabon om en knapp månad i slutet av maj.

Annons

Nu är det emellertid början av maj, den första maj närmare bestämt. Dags med andra ord att damma av fracken, ta fram bubblet och jordgubbarna, öppna upp myntburken och ägna dagen åt att slänga lite mynt på de förbipasserande majtågen. Det var väl sådant man ägnade sig åt som student. Åtminstone var det så skrönan löd, jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har sett det ske.

Under denna arbetarnas högtidsdag kan det dock vara en idé att ägna några tankar åt den engelska fotbollens arbetare. Dessa representeras väl då närmast av spelarna men även av tränare och managers. Den moderna fotbollens främsta produktionsfaktorer vid sidan av det kapital som ägarna investerar i klubben.

Det kan så klart bära emot att kalla mångmiljonärer av detta slag för arbetare, det känns inte riktigt som vad begreppet från början avsåg, men allt är som bekant relativt. Därtill bör man komma ihåg att det nedanför den största scenen finns väldigt många fotbollsspelare, tränare och managers som alls inte är i närheten av några mångmiljoner i lönekuvertet. Tvärtom kan vi där hitta bitvis undermåliga arbetsvillkor.

Annons

Den fackliga rörelsen i Storbritannien är som bekant tämligen svag sedan Margaret Thatcher skar bollarna av den på 1980-talet. Dessutom lär den ha svårt att få fotfäste i en så pass individualiserad bransch som fotbollen. Där finns istället vad som mer liknar intresseorganisationer såsom PFA (Professional Footballers’ Association), LMA (League Managers’ Association) samt organisationen för domare och matchfunktionärer.

Här är några idéer på arbetsrelaterade frågor som dessa organisationer skulle kunna ta itu med och driva, på det att spelare, tränare, managers, domare med flera på samtliga nivåer faktiskt skulle ges bättre möjligheter till ett drägligare liv:

:::

Ta bort transferfönstren

Ett tungt skäl för att klubbarna var genomgående positiva när transferfönstret infördes under 1990-talet var att det gav dem en ökad kontroll över sin egen arbetskraft, det vill säga spelarna. Det begränsade i tiden spelarnas möjlighet att byta arbetsgivare.

Annons

Det finns naturligtvis skäl för transferfönstret också. Bland annat är ett argument att det gör det lättare för klubbarna att planera på längre sikt. En del menar också att det gör fotbollen mer rättvisa att spelare inte bara kan byta lag exempelvis mot slutet av säsongen.

Vad transferfönstret emellertid också gör är att begränsa den fria rörligheten på arbetsmarknaden för spelarna. Det ger också klubbarna en betydligt större förhandlingsstyrka på spelarmarknaden, då de kan utnyttja den begränsade tidsperioden till att trissa upp priser. För en spelare kan det leda till tråkiga situationer då han i princip finner sig fastlåst i en klubb under allra minst ett halvår, vilket är en förhållandevis lång tid i vad som är en tämligen kort karriär till att börja med.

Transferfönster har inte funnits i all evighet. De farhågor som förespråkarna av ett transferfönster lyfter fram med att ta bort transferfönstret motsvaras inte av några egentliga reella problem när transferfönstret faktiskt inte fanns, i alla fall inte i någon betydelsefull utsträckning.

Annons

Garantera varje ungdomsproffs en betald yrkesutbildning

Det är varje ung fotbollsspelares dröm att bli proffs. Två saker är dock sanna med detta. Dels att antalet drömmare är mångfaldigt fler än de som faktiskt lyckas. Dels och således att klubbar har goda möjligheter att utnyttja och dra fördel av dessa drömmar.

Till de professionella klubbarnas akademier tas det in ett överflöd av spelare, i enligheten med insikten att få spelare i en ålderskull kommer visa upp en förmåga att slå sig in i a-laget. Utslagningen från dessa akademier är därför både oundviklig och stundtals brutal. Vissa klubbar gör ett bra arbete med att slussa sina spelare vidare, men det finns mycket kvar att göra.

För alla ungdomsproffs som lyckas slå sig igenom på den stora scenen finns säkert det dubbla antalet berättelser om före detta ungdomsproffs som hamnat på kant i den sociala tillvaron, brist på utbildning inom allt annat än fotbollen som inte längre vill ha dem.

Annons

Det borde åligga varje professionell fotbollsklubb att som ett alternativ ansvara för att en spelare som bedöms inte hålla måttet erbjuds möjligheten att gå igenom en yrkesutbildning med frivillig inriktning. På så vis tar klubben ett bredare ansvar för att spelaren slussas in i ett alternativt arbetsliv, till gagn för både spelare och samhälle.

Ge domarna befogenheter som matchar deras ansvar

Att vara domare är ett psykologiskt skitgöra. De krav som ställs på en domare är enorma, och förväntningarna på perfektion fullständigt orimliga. Vi förväntar oss ofta att en domare inom loppet av bara någon sekund ska kunna fatta ett helt felfritt beslut i en situation vi själva inte sällan behöver både timmar och mängder av repriser ur olika vinklar för att komma fram till en välgrundad gissning om hur vi tror att det borde vara.

Annons

Det är i och för sig okej, det ingår i uppgiften. Men FA tillsammans med UEFA och de olika ligaorganisationerna sviker sina domare när de samtidigt tar ifrån dem befogenheter att både korrigera sina bedömningar i efterhand och när de belägger dem med munkavle så att de i efterhand inte ens ges möjlighet att förklara och försvara sina beslut.

FA med flera förklarar detta förhållningssätt med att det syftar till att skydda domarna. Detta betraktar jag som doublespeak. Syftet är i själva verket mest att hålla den egna ryggen fri, att tysta debatt och upprätthålla en illusion utav ett enhetligt och konsekvent regelverk. Makten och befogenheterna har därför tagits bort från domarna och istället tilldelats regelkramare och byråkrater inom FA och liknande instanser.

Domarna skulle ges mer mänskliga förhållanden för att fatta beslut om de gavs möjlighet att i efterhand granska och vid behov revidera några av de mest allvarliga besluten. Inte minst vore detta aktuellt i disciplinära beslut, det vill säga gula och röda kort. En match kommer naturligtvis aldrig att kunna spelas om, men det går att begränsa ett felbesluts följdeffekter. Det mest humana för domarna vore om de ägde den frågan, istället har FA till viss del tagit på sig att själva undergräva domarnas beslut genom att exempelvis upphäva röda kort, vilket så klart riskerar försätta domarna i väldigt pinsamma situationer helt i onödan.

Annons

Kritiken mot enskilda domslut är ofta hård. Ofta tar sig exempelvis managers friheten att gå till tämligen hårda angrepp. Kritiken i allmänhet kan dessutom ofta grundas på en grumlig förståelse av själva regelverket. En domare som ges förtroendet att motivera sina beslut får dels möjligheten att replikera på direkt kritik från en manager, dels möjligheten att faktiskt vid behov klargöra vad regelverket faktiskt säger.

Är domslutet korrekt så ges domaren möjlighet att förtydliga att det faktiskt var korrekt och varför. Om domslutet var felaktigt så ges domaren allra minst möjligheten att sätta in det i ett sammanhang och förklara varför det blev fel. I många fall kommer det säkert leda till en större förståelse för det svåra jobb en domare faktiskt har att utföra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto