Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

The Short List - Målvakter och managers

Matchuppehåll i ett par dagar såhär i mellandagarna.

Då kanske det är en god idé att återkomma till det här projektet med Premier Leagues bästa målvakter och managers som utlovats i några dagar nu.

Färre kandidater än på övriga listor, alltså bara de fem bästa den här gången.

Samma princip på listorna som förut – jag försöker efter bästa förmåga att balansera prestation nu med prestation förr.

Tanken är naturligtvis att vare sig stirra sig blind på nutida tillfälligheter eller begrava sig i föråldrade prestationer.

Värt att hålla i åtanke – kanske inte minst på managerlistan – är att det inte är storleken på namnen jag rankar.

…………………………………………………

PREMIER LEAGUES TOPP-5 – MÅLVAKTER

(1) Edwin van der Sar, Man Utd

Vansinnigt stabil och rutinerad målvakt som ingjuter enorm säkerhet i sin backlinje. Reaktionssnabb, bra positionsspel och omänskligt säker med fötterna. En liten svaghet i luftspelet. Hög ålder men i det här fallet så är gammal onekligen äldst.

(2) Peter Cech, Chelsea

En fantastisk men på något märkligt sätt ändå underskattad målvakt. En del menar att han försämrats efter huvudskadan men det är fortfarande en målvakt som fyller försvaret med säkerhet, som väldigt sällan gör misstag och som dessutom den här och förra säsongen ofta räddat laget när försvaret i övrigt har sviktat.

(3) Joe Hart, Man City

Hart är en ung och snabb målvakt med ett för sin ålder väldigt väl utvecklat beslutsfattande. Han är en potentiell stormålvakt för Man City och England för många år framåt. Att han inte fick stå för England i VM var ett Capellos många stora misstag.

(4) Pepe Reina, Liverpool

En väldigt kompetent målvakt. Reina är väldigt reaktionssnabb och med ett utmärkt positionsspel. En liten benägenhet till misstag i luftspelet och han ibland inte lyckas täppa till ytan under sig tillräckligt snabbt drar ner omdömet i helhet, men det förblir en väldigt viktig spelare för Liverpool att behålla.

(5) Brad Friedel, Aston Villa

Oerhört stabil målvakt som har prövats i ett flertal klubbar. Har aldrig fått chansen att stå bakom riktiga världsklassförsvar men han har ändå visat sig fullt kapabel att helt och hållet stänga igen målet. Liten risk att jag övervärderar honom då han genom åren haft en benägenhet att vara makalös mot just Man Utd.

:::

Bubblare:

» Mark Schwarzer, Fulham
»
Craig Gordon, Sunderland
»
Ben Foster, Birmingham

…………………………………………………

PREMIER LEAGUES TOPP-5 – MANAGERS

Att jämföra managers är ju inte helt oproblematiskt – de jobbar knappast utifrån samma förutsättningar eller målsättningar.

Jag angriper problemet genom att helt relativisera bedömningen – jag jämför hur väl respektive manager presterar utifrån sina olika förutsättningar och målsättningar.

:::

(1) Sir Alex Ferguson, Man Utd

Oklart om motivering ens behövs. 24 år på posten, makalösa framgångar som dessutom ser ut att kunna fortsätta, inne på sitt minst fjärde stora lagbygge i samma klubb. Fotbollsenglands store pragmatiker. Det spelar ingen roll om ni gillar honom eller inte, hans storhet som manager kan inte ifrågasättas.

(2) Arsene Wenger, Arsenal

Också här en manager höjd över all motivering. Han kom som ett yrväder med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen och förde omedelbart upp Arsenal i tabelltoppen. Fotbollsenglands store ideolog. Men ska han uppnå Fergie-esque storhet så måste han leda den här Arsenalgenerationen till en titelströsslad storhetstid.

(3) Owen Coyle, Bolton

Kanske är jag förblindad av beundran men det här är alltså managern som på kort tid har gjort det nästan omöjliga två gånger. Först tar han helt otippat och från ingenstans upp Burnley till Premier League, där de dessutom presterar med den äran. Därefter har han med närmast obefintliga resurser förvandlat Bolton till inte bara ett effektivt och framgångsrikt utan också intressant fotbollslag. En av brittisk fotbolls coming men.

(4) Tony Pulis, Stoke

Beundrar man vad Coyle gjort så måste man göra detsamma med Pulis. Han har tagit en liten klubb med nästan obefintliga resurser från the fiery pits of hell vi kallar för The Championship och av det skapat ett etablerat Premier League-lag. Han har spelat helt efter lagets resurser och förutsättningar och utifrån det bygger han nu vidare lagets fotbollskvaliteter. Resultatet är ett oerhört svårslaget Stoke.

(5) David Moyes, Everton

Det är lätt att underskatta vad Moyes faktiskt åstadkommit med Everton då lagets framgångar nästan fått oss att förvänta oss att de ska befinna sig strax under topplagen och slåss. Men det är alltså en klubb helt utan resurser och som varit makalöst otursförföljda med skador – men där Moyes ändå har lyckats skapa ett ramstarkt lagbygge tack vare en av Englands bästa akademier och knivskarp scouting.

:::

Bubblare:

» Roberto Di Matteo, West Brom
»
Carlo Ancelotti, Chelsea
»
Harry Redknapp, Tottenham

…………………………………………………

Anmärkningsvärt brittiskt på min managerlista kan tyckas – ett uttryck för preferens eller ska man se det som ännu ett litet tecken på att brittisk managerkompetens helt enkelt är underutnyttjad av engelska storklubbar?

…………………………………………………

Givet att transferfönstret öppnar igen direkt efter nyår så tänkte jag ägna morgondagens blogg åt att värdera säsongens transfers så här långt, lyfta fram några bra exempel på tunga värvningar mitt i säsongen – och så kanske jag skadeglatt gottar mig i Premier League-historiens sämsta värvningar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Efter mycket paketöppnande, julgrötsätande, Kalle Anka-tittande och julmatsätande är det återigen dags att se hur det står till i The Football League.

Och eftersom West Wing-referenser på bloggen är ”more than you can shake a stick at” så noterar jag att Noel Hunt fick en sen julklapp av Shane Long som frispelade honom en halvmeter från öppet mål.

Utöver att summera St Stephen’s day, i folkmun känd som Boxing Day och ”glömma” att nämna tisdagens matcher så kommer fokuset ligga på en mycket speciell match.

…………………………………………………

[“On occasions I have been big headed. I think most people are when they get in the limelight. I call myself Big Head just to remind myself not to be.”]Brian Clough förklarar sitt ett av sina smeknamn.

…………………………………………………

THE BRIAN CLOUGH TROPHY

Trots möjligheten att matchen blir uppskjuten så väljer jag att helt enkelt fokusera på Nottingham Forest vs Derby County som spelas på onsdag kväll.

Det kan ses som tillgjort och vinklat att säga att rivaliteten mellan två lag vars städer ligger knappt tre mil ifrån varandra nästan enbart handlar om en man.

Men kollar man historien så stämmer det ganska bra, Derbys första rivaler var ”Derby Junction” en klubb som under sin 15-åriga livstid på sent 1800-tal faktiskt tog sig till FA-cupsemifinal. Och då Nottinghams (och Englands) äldsta professionella klubb Notts County på den tiden var en stor klubb i England så gjorde det att rivaliteten mellan Forest och Derby överskuggades.

Mellan åren 1906 och 1970 möttes lagen bara 16 gånger vilket också förklarar den ganska milda rivaliteten lagen emellan.

Varför fram tills 1970 då? Jo, det var då Derby under en viss Brian Clough tog sig upp till högsta divisionen och mötena med Forest blev därmed mer frekventa.

Men själva starten för rivaliteten var den 6:e januari 1975 då Brian Clough trots ett par framgångsrika år i Derby tog över Nottingham Forest efter sin ökända period i Leeds.

Detta upprörde Derbyfansen och enligt många så handlar rivaliteten mellan klubbarna framför allt om vilket lag som är Brian Cloughs lag.

Att lagen dessutom under de senaste 20 åren i stort sett har följts åt i första eller andra divisionen har gjort att derbyt ses som en av de hetaste i England.

En känd incident inträffade när Derbyfans tillsammans med Leicesterfans, som också är en rival till Forest, bråkade med Forestfans i Nottinghams centrum på 1980-talet och resultatet blev över 60 personer gripna.

De senaste tio åren har båda lagen nästan enbart spelat i The Championship vilket gjort det till en rivalitet som till skillnad från West Ham vs Millwall inte bara existerar utanför fotbollsplanen.

Den 20 september 2004 avled Brian Clough 69 år gammal. På Pride Park i Derby höll man en minnesceremoni och nästan tre månader efter hans död möttes de både lagen på Pride Park, en mycket känsloladdad match som slutade hela 3-0 till Derby.

2007 valde man att spela en vänskapsmatch till Brian Cloughs ära som starten för The Brian Clough Trophy. Efter det har man inte anordnat speciella matcher mellan klubbarna utan låter deras seriematcher avgöra vem som får ta hem pokalen.

Hur har de sett ut de senaste säsongerna då?

Jo, matchen är fortfarande otroligt het och viktig för båda lagen. Om man bara ser till lagens managers så har Forest fortsatt traditionen att anställa före detta Derbymanagers med Billy Davies och Derby svarade med att anställa Nigel Clough, som förutom sina 400 matcher och 100 mål i Foresttröjan även är Brian Cloughs son, eller ”The number 9” som Old Big Head kallade honom offentligt.

Men de slutar inte där. Kris Commons som är Derbys främste målskytt hämtades in från Forest. Lee Camp, Dexter Blackstock och Robbie Earnshaw som nu spelar i Forest har alla spelat i Derby tidigare, vilket får en att undra om de inte är en medveten strategi lagen emellan. Men något sådant skulle förstås aldrig hända på en så här hög nivå.

Den första matchen mellan de båda lagen under 2008/09 var väldigt uppmärksammad tack vare den ständigt kontroversielle Stuart Attwell som dömde bort två Derbymål, delade ut åtta gula kort och ett rött.

Matchen slutade 1-1 men Derbymanagern Paul Jewell i synnerhet var väldigt hård i sin kritik efter matchen då han ansåg att Atwell dömt bort Derby och Attwell blev helt riktigt senare avstängd en kort period av FA som ansåg att minst ett av målen (förutom domarinsatsen överlag) var fel.

Efter det har det bara blivit värre. När lagen möttes i FA-cupen senare under samma säsong firade den ständigt ödmjuke Robbie Savage segern framför Forestklacken med en hörnflagga som hade en Forest-logga på.

Forest vann det därpå följande ligamötet förra säsongen vilket avslutades med bråk efter matchen mellan Robbie Savage och Nathan Tyson, något som ledde till böter för båda lagen.

Returmötet var också laddat då Chris Gunter startade ett bråk efter ha knuffat omkull Jay McEveley och efter det sade Billy Davies att han attackerades av ”store Nigel Clough”. Och visst är Billy Davies kort men att kalla Nigel Clough för stor är att ta i. Vatten på kvarnen för Lennart Johanssons teori om korta män.

Hur ser det ut just nu?

Jo, båda lagen är högst involverade i striden om playoff-platserna. Båda ligger inför matchen på 30 poäng trots att Derby har två matcher mer spelade.

Det är svårt att utse några favoriter inför matchen. Forests seger ifjol var deras första på nästan sju år men Forest slutade förra säsongen på tredje plats medan Derby slutade på 14:e plats.

När det gäller skadeläget får Forest tillbaka sin lagkapten Paul McKenna medan Derbys kapten Robbie Savage för ovanlighetens skull är avstängd, vilket tillsammans med det faktum att Forest är det enda laget som är obesegrade hemma gör att jag skulle säga att Forest är favoriter inför matchen.

Inte sedan 1906 har en match lagen emellan slutat mållöst men tyvärr för oss verkar det vara så att matchen inte sänds på teve och då inte heller är tillgänglig för stream. Men vi får helt enkelt vänta och se ifall det stämmer men den visas vare sig på TV4 Sport eller Bet365 och finns ej tillgänglig på MyP2P.

…………………………………………………

[“Rome wasn’t built in a day. But I wasn’t on that particular job.”] – Brian Clough, on one of those ”occasions”.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP – ADEL TAARABT PRESENTS

Hela sju matcher den här veckan, likt förra veckan trots snöovädret.

QPR gick in i matchen hemma mot Swansea med två raka förluster i ryggen, men inte märktes det på Warnocks mannar.

QPR har problem när Adel Taarabt inte spelar bra men när han gör det så har han få övermän i The Championship.

Förvisso behövde Paddy Kenny i målet göra ett par svettiga räddningar i början men efter en kvart började Adel Taarabt Show. Först frispelade han Jamie Mackie som gjorde sitt första ligamål sedan 18:e september.

:::

Innan Taarabt fortsatte att göra narr av Swanseaförsvaret, som lika gärna hade kunnat bytas ut mot fyra får, så blev det bråk på planen. Det började med en dubbel glidtackling på Hogan Ephraim vilket ledde till att Jamie Mackie och Alan Tate (vars glidtackling fällde Ephraim) började bråka. Clint Hill klev in emellan och försökte lugna ner Tate, något som slutade med att den gamle mohikanen Shaun Derry fick hålla fast honom i en ”full Nelson”.

Domaren som tydligen inte följde fighten började med att ge Tate ett välförtjänt rött kort för tacklingen plus bråket men sedan gav han också helt felaktigt Clint Hill ett rött kort. Rött kort till Tate och gult kort till Jamie Mackie borde varit resultatet.

:::

Men det kanske är tur för Swansea att laget slapp numerärt underläge då Taarabt därefter ordnade en straff åt QPR innan han på ett nästan förnedrande sätt gjorde 3- och 4-0 till QPR. För hela ”The Adel Taarabt Show”, se här.

:::

Barnsleys Adam Hammill, som är jagad av flera bottenlag i Premier League, inledde målskyttet hemma mot Burnley vilket höll halvleken ut. Men ett par minuter in i andra halvlek presenterade sig en viss John Guidetti med en välplacerad nick.

Andre Bikey avgjorde för Burnley med lagets 13:e nickmål för säsongen vilket är flest i hela The Championship. Värt att nämna är att Guidetti nästan ordnade ett till mål efter ha lurat upp en Barnsleyförsvarare på läktaren och frispelat Jay Rodriquez som tyvärr nickade i stolpen.

Det här var Burnleys femte Boxing Day-vinst på 22 försök. Dock är förtroendet för den mediokre managern Brian Laws slut och Burnley brukar ha svårt i januari så det var en välbehövlig vinst.

:::

På Bramall Lane fortsätter debaclet för Sheffield United som i första halvlek släppte in två mål från före detta Arsenalynglingen Jay Simpson, fyra mål på två matcher av honom. Ched Evans reducerade och kvitterade för Blades innan den otroligt skadedrabbade clownen Jimmy Bullard avgjorde matchen.

:::

Cardiff lyckades vända sin dåliga trend med sex matcher utan vinst då man trots The Championships överlägset bredaste och vassaste anfallsuppsättning haft svårt att göra mål.

Men trots en Keiren Westwood i Coventrymålet som likt Shay Given i under sin tid i Newcastle spelade som om han var besatt så lyckades man vinna. Bellamy spelade fram Olofinjana som dundrade in 1-0 vilket inte ens Westwood kunde hindra och det andra målet gjorde Bellamy på egen hand via armen på en Coventry försvarare. Utan Westwood hade inte 5-0 eller 6-0 varit omöjliga resultat.

…………………………………………………

[“Anybody who can do anything in Leicester but make a jumper has got to be a genius.” ] Brian Clough är mån om sina gamla elever, denna gången är de Martin O’Neill.

…………………………………………………

LEAGUE  1 OCH LEAGUE 2 LET’S GET HAIRY

En match i vardera division gör att de får samsas om en liten yta.

Den sovande björnen Huddersfield har tydligen en plan och infrastruktur som klarar av lite dåligt väder. Men mindre bra gick det för laget på planen då ”Monkey Hangers” Hartlepool lyckades sno alla tre poängen på bortaplan.

Jag fortsätter att häpnas av journeyman Mick Wadsworths jobb i Hartlepool, laget som i fjol klarade sig kvar tack vare att man – med undertecknad närvarande – tog en poäng borta mot Brentford i sista omgången. Men under Wadsworths ledning ligger man på 10:e plats bara en ynka poäng från playoff-spel.

:::

Till skillnad från förra veckan så spelades det en League 2-match den här helgen och till allas förvåning var det i Wycombe matchen spelades. Fast med tanke på hur planen såg ut så är jag tveksam till domarens inspektion.

Wycombe tog emot ligajumbon Hereford och målskyttet inleddes av Gareth ”Wolfman” Ainsworth – som likt managern Gary Waddock vart manager för QPR under en kort tid.  Hereford kvitterade dock innan Ben Stevens efter flera misslyckade försök till slut kunde avgöra.

…………………………………………………

[“I only ever hit Roy the once. He got up so I couldn’t have hit him very hard.”] – Brian Clough berättar hur han handskades med Roy Keane.

…………………………………………………

ÖVRIGT – KEEP CALM AND HOOF IT UP

Inte det lättaste att hitta något läsvärt så här under juletider men ganska nytt eller aktuellt är det.

» Undrar ni hur kunniga skribenterna på ”Soccer AM/MV” är så kan ni se de här och när ni ser hur fel de har hittills behöver ni inte halshugga min inte-så-klockrena gissning inför säsongen. Fast två lag ligger helt rätt och två ligger nära så är jag inte särskild nöjd med min gissning än så länge. (Varför valde jag Bristol City i stället för Coventry?)

:::

» Paul Fletcher som bloggar om The Football League på BBC har gjort en jämförelse mellan hur det ser ut vid jul den här säsongen och hur det såg ut vid samma tid förra året och konstaterar att det är väldigt jämnt i år.

» Joe Hart, mest känd som ordinarie i först Man City och sedermera landslaget, men redan före Man City var han en talangfull tonåring till förstemålvakt i Shrewsbury, vilket har lämnat spår hos lokalbefolkningen.

» Fotboll och ekonomi går ju hand i hand som jul och överätande numera och här följer en sammanfattning av de styggt skötta klubbarna som riskerar administration.

» På samma tema kan ni läsa detta blogginlägg om Plymouth.

:::

» Om ni som jag är intresserade över att följa mindre kända engelska spelare utomlands rekommenderar jag starkt bloggen Les Rosbifs.  De senaste bidragen med Football League-koppling handlar om före detta Scunthorpeanfallaren Gary Hooper som i somras flyttade norr om gränsen till Celtic och har gjort en sådan succé att det pratas om att han borde kallas till A-landslaget.

» Dessutom lite kort om före detta Wycombemanagern Tony Adams som siktar på Champions League-spel med sitt Qabala borta i Azerbajdzjan.

:::

» Här kan ni läsa om Aidy Boothroyd, nuvarande manager i Coventry City. Förutom att han har ett öga för bra, billiga spelare och att han är en fantastisk manager finns det en särskild anledning till varför jag beundrar Boothroyd.

[“I don’t go in for ‘playing the game the right way’, because statements like that are usually made by purists who don’t win very often. As far as I am concerned, playing the right way is winning.”]

Tänk er en Big Sam fast yngre, som inte talar om sig själv i tredje person, utan storhetsvansinne och att Aidy inte har en böjning för avdankade Real Madrid-spelare så vet ni ungefär vem och hur Aidy ”Hoofroyd” är.

…………………………………………………

[“If God had wanted us to play football in the clouds, he’d have put grass up there.”]Brian Clough förespråkade spel längs marken på sin tid.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Angel Maintenance

Vad är fel med Chelsea?

Frågan riskerar kanske så här dagen efter en tung förlust att uppfattas som att man sparkar på den som ligger. Men det är inte syftet, och jag tror att även den mest härdade Chelseasupporter har ställt sig samma fråga.

Sex vunna poäng av de senaste 24 möjliga – Chelseas sämsta svit den här sidan av millennieskiftet. Frågan är rimligtvis motiverad.

Särskilt med tanke på att det är regerande mästarna vi pratar om – som dessutom inledde säsongen så väldigt imponerande.

Det var också frågan på de flestas läppar i kommentarsfältet efter matchen igår kväll.

:::

Den väg många skulle ta för att svara på frågan är sannolikt att försöka beskriva vad man ser på själva fotbollsplanen.

I första hand ett ineffektivt och taktiskt tveksamt mittfält – vilket inte alls är likt det Chelsea vi är vana vid att se.

Det i sin tur försvagar lagets anfallsspel som är så beroende av ett konstruktivt och vinnande mittfältsspel.

Det försvårar även för Chelseas försvarsspel, men försvaret i Chelsea har också sina alldeles egna problem.

Kommunikationen i backlinjen brister väldigt ofta och det är uppenbart att när motståndarna faktiskt ställer frågor till Chelseas backlinje så klarar den alltför sällan av att svara.

Förlusten av Ricardo Carvalho, som är en väldigt ”smart” mittback, var kanske mer kostsam än vad man kunde ana.

:::

Samtidigt kan man betrakta det här som symptom på ett större och mer grundläggande strukturellt problem i Chelsea.

Ett problem jag skulle sammanfatta som Roman Abramovichs ägarskap och de negativa men ofta förbisedda konsekvenserna därav.

…………………………………………………

ROMAN MANAGEMENT

Tveklöst har Roman Abramovich ägarskap varit oerhört framgångsrikt och lyckat för Chelsea på kort sikt – alltså sedan han tog över 2003.

Det går inte att beskriva Roman Abramovich som ägare på något annat sätt än som ängel, eller sugar daddy – eller vilket epitet man nu än vill använda.

Utan hans kapitalinsats så existerar inte Chelsea så som vi idag känner till klubben. Då är det en klubb med en resursbas liknande klubbar av idag som Tottenham och Aston Villa.

Enorma summor pengar har lagts ut genom åren på att värva ihop ett oerhört kompetent fotbollslag – och olikt många andra liknande satsningar så har det också lett till sportsliga resultat.

Med sådan framgång är det däremot lätt att blunda för de negativa följder som ägarskapet riskerar ha.

:::

Ekonomi

Sedan Abramovich övertagande har Chelsea gjort astronomiska ekonomiska förluster. Dessa har minskat men verkar nu ha stabiliserats runt £40m back per år. Detta är ett stort problem nu dels på grund av UEFA:s kommande regler om financial fair play och dels då Abramovich själv verkar ha tröttnat på att skjuta till kapital.

Men det var inget problem förr. Och självklart är det så att i en organisation där alla vet att räkningarna betalas oavsett om man lyckas generera tillräckligt med intäkter eller ej så kommer ansträngningarna att öka intäkterna också att bli därefter. Snarare ökar kostnadskostymen till en för klubben ohållbar nivå.

Givet nya ekonomiska förutsättningar så tvingas alltså klubben genomgå ett ekonomiskt stålbad. Kostnader måste minskas och snabbt. Det tar sig uttryck i nedskärningar på personalsidan och, inte minst, i en minskning i spelartruppen i syfte att sänka löner – som är den stora kostnadsposten.

Vilket vi ser, Chelsea tappade flera (viktiga) spelare under sommaren och deras trupp är nu smal på gränsen till anorektisk.

Om Chelsea istället hade försökt växa mer organiskt och inom ramen för av klubben genererade intäkter, med andra ord drivts på ett affärsmässigt sätt, så hade dessa problem inte uppstått på just det här sättet.

Organisation

Liknande problem kan observeras utifrån ett mer organisatoriskt perspektiv på Chelsea.

En organisation där vetskapen finns att om truppen behöver förstärkas så finns där obegränsat med kapital att köpa spelare på en extern marknad är en svår miljö att bygga ett kompetent och effektivt scoutingsystem – som bygger på en tanke om value for money.

Likaså är det en svår miljö för att bygga upp en kompetent och effektiv akademi för utveckling av unga spelare. När där finns obegränsat med kapital så är det självklart lättare och på kort sikt ”billigare” att lösa problemet genom att köpa externt.

Det är oerhört centrala delar av en fotbollsklubb – kanske de allra mest centrala – som tack vare de finansiella incitamentssystem som Romans ägarskap medfört inte har byggts upp på en godkänd nivå för en global storklubb.

När så ändrade finansiella förutsättningar medför att leveranskrav börjar ställas på scouting och spelarutveckling så står inte Chelsea redo.

Chelseas ungdomskull håller helt enkelt inte som kollektiv måttet och klarar inte av att fylla ut Chelseas tunna trupp. Alternativt har de kastats ut i hetluften alldeles för snabbt. Jämför matchningen av ungdomar i Chelsea med hur motsvarande matchning går till i t ex Arsenal och Man Utd.

En spelare som Ramires har uppenbara omställningsproblem och ser i nuläget ut som ett dyrt men medelmåttigt köp – ett resultat av svag scouting. Även i det fallet kan man däremot fundera på om han helt enkelt har getts en för stor roll alldeles för snabbt.

Ledarskap

Med sin kapitalinsats i Chelsea så är Roman Abramovich naturligtvis allsmäktig ägare av Chelsea. Det finns ingen annan i klubben med resurser eller en maktbas stor nog att utgöra en motvikt till honom.

Ett praktiskt problem med allsmäktiga ägare är att de från och till känner sig tvingade att demonstrera sin allsmäktighet. Vilket ofta får som konsekvens att de fattar beslut mest för att fatta beslut.

Såsom till exempel att av outgrundliga skäl sparka lagets assisterande manager utan att förankra detta med vare sig manager eller spelare.

Tiden har ju också gett andra exempel på detta beteende – exempelvis stora värvningar genomförda utan sittande managers godkännande eller ens kännedom.

Med en allsmäktig ägare av det slaget så undermineras managerns auktoritet inom klubben. Det i sin tur är en god grogrund för grupperingar och uppror inom spelartruppen.

Oförutsägbara demonstrationer av allsmäktighet skapar också en känsla av oro och turbulens i klubben. Det riskerar skapa oro i spelartruppen och fostrar en anda av kortsiktighet i klubben.

:::

Sammantaget är det här ett strukturellt problem i Chelsea som håller på att spåra ur hela deras säsong.

Jag utesluter inte att Chelsea lyckas samla ihop spillrorna efter den här matchen och komma tillbaka in i titelstriden. Men Carlo Ancelotti har ett hästjobb framför sig.

På längre sikt hopar sig dessutom svårigheterna. Chelseas spelartrupp håller redan hög ålder och de problem vi ser den här säsongen kommer enbart att accentueras över tid.

Abramovich förblir ovillig att skjuta till ytterligare medel i någon större utsträckning – så någon quick fix finns inte tillgänglig som var fallet förr.

Och när börjar spelare i Chelsea tröttna och fundera på att lämna klubben?

Och frågan måste kanske ställas – Överlever Carlo Ancelotti nyåret eller får han sparken efter det här?

Tyvärr känns inte frågan helt out-of-place.

Frågan om vi nu skådar början på slutet på Chelseas storhetstid är kanske också på sin plats.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/28/arsenal-chelsea-premier-league

…………………………………………………

VAD VAR RÄTT MED ARSENAL?

Arsenal behövde som jag såg det inför matchen vrida om tre nycklar för att kunna vinna den här matchen.

De behövde tysta Drogba

Det lyckades de med och det var till inte liten del Johan Djourous förtjänst i mittförsvaret. Det var inte en felfri försvarsinsats men äntligen fick de sista ordet mot en spelare som plågat dem så länge.

De behövde ta och vinna den fysiska kampen med Chelsea

Vilket de minst sagt gjorde. Arsenal spelade fysiskt intensivt och lyckades på så sätt få övertaget på Chelsea. Inte bara stoppade man Chelseas spel på det viset, två av målen var en ren följd av detta.

De behövde utmana Chelseas backlinje

Inför matchen föreslog jag ett tremannaanfall om Chamakh, van Persie och Nasri – alltså minus Arshavin. Wenger gjorde i princip på det viset men med en variation – Walcott istället för Chamakh. Det funkade utmärkt och gav Arsenals anfall en rejäl spets.

:::

Det stora antal som ropade efter Chamakh på listan över Premier Leagues tio bästa anfallare kan kanske reflektera över hur hans frånvaro från den här matchen ska förstås.

:::

Inför matchen pratade jag om förtroende och självförtroende och genom att vrida om de tre ovan nämnda nycklarna så löste Arsenal verkligen denna gordiska knut.

Arsene Wenger hade en stor roll i det hela. Dels genom att bryta upp sitt inkörda mittbackspar om Koscielny och Squillaci. Dels genom att ändra om i anfallet och ta bort Arshavin.

Det finns ett amerikanskt idrottsuttryck som går något i stil med att det svåraste som finns är att i halvtid av Superbowl ändra den taktik som tagit laget till Superbowl.

Det här var Arsenals Superbowl och Wenger hade modet och insikten att ändra sin taktik.

Väl värt att komma ihåg för de som kommer kritisera min mycket höga placering av Wenger på min kommande managerrankning.

Och väl värt att komma ihåg för de som trodde att en Barcavinst mot Arsenal var ett närmast på förhand givet faktum.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943793/Arsenal-3-Chelsea-1-match-report.html

:::

Men – jag hoppas att Arsenal direkt efter matchen vred på Fleetwood Mac på full volym:

Don’t Stop (Thinking About Tomorrow)

Eftersom, med Scarlett O’Haras odödliga ord: “After all, tomorrow is another day”.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/27/arsenal-chelsea-premier-league-match-report

…………………………………………………

Spännande intervju med Ben Foster inför kvällens match mellan Birmingham och Man Utd. Foster som alltså lämnade Man Utd för Birmingham i somras efter att ha misslyckats med att etablera sig på Old Trafford.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/28/ben-foster-birmingham-city-manchester-united?intcmp=239

[“It’s just a bit more relaxed at Birmingham than it was at United. A club like United is cut-throat, win at all costs, whereas here you know you’re not going to win every game but the players that we’ve got, we battle for 90 minutes and don’t give someone a second breath. There is more pressure at United, without a doubt. Even if we drew it was the end of the world, two points dropped, regardless if we got back into it in the last minute.”]

En fantastiskt duktig målvakt som jag tror har en stor framtid. En klubb som Birmingham är helt rätt miljö för honom.

Tuff bortamatch för Man Utd mot ett defensivt mycket starkt Birmingham – särskilt som Birmingham kommer helt utvilade till matchen efter den uppskjutna (!) matchen mot Everton i söndags.

Patrice Evra beskrev nyligen förra säsongens bortamatch mot Birmingham som den jävligaste match han någonsin spelat – mycket tack vare kylan och planens hårdhet.

Och det vet vi ju alla – att Evra är ju inte någon mammas pojke precis när det kommer till fotboll.

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

16:00 – (PL) Man City vs Aston Villa
16:00 – (PL) Stoke vs Fulham
16:00 – (PL) Sunderland vs Blackpool
16:00 – (PL) Tottenham vs Newcastle
16:00 – (PL) West Brom vs Blackburn
18:30 – (PL) West Ham vs Everton
21:00 – (PL) Birmingham vs Man Utd

…………………………………………………

För övrigt tycker jag ju att samtliga gooners som brukar gnälla så förtvivlat på att jag ”jinxar” dem nu istället ska tacka mig.

Jag menar – min gårdagsblogg var ju så mycket ”omvänd jinx” det bara kan bli.

Be Champions!!

Peter Hyllman

A Faith-Based Initiative

Elva långa matcher. Tio förluster och en oavgjord – i en match där oavgjort var det enda resultat deras motståndare behövde.

Så ser Arsenals bittra facit ut mot sina två huvudsakliga rivaler i toppen av den engelska ligan – Chelsea och Man Utd.

Och om Arsenal ska kunna ta sig förbi de båda lagen i ligatabellen vid säsongens slut så är det ett facit som måste förbättras – det är inte nödvändigt att vinna alla matcher, men över tid måste man åtminstone ”spela oavgjort” med sina rivaler.

Men med en sådan matchrad i ryggen så är det inte minst en fråga om självförtroende för Arsenal.

:::

Lagets kapten Cesc Fabregas uttalade sig efter matchen mot Man Utd om att Arsenals spelare helt enkelt inte trodde på seger i samma utsträckning som spelarna i Chelsea och Man Utd gör i motsvarande matcher.

Ett uttalande som Arsene Wenger instämmer i och välkomnar enligt resonemanget att man först måste medge ett problem för att kunna åtgärda det.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8224191/Arsenal-v-Chelsea-fear-is-our-only-enemy-to-winning-Premier-League-title-says-Arsene-Wenger.html

[“But they had a little bit more belief that they can do it than us. It’s good that the players are conscious of that because when you are conscious about something you can do something about it. That’s why I believe it’s quite a fair assessment.”]

:::

Vissa resonerar som så att det här är en väldigt bra tidpunkt för Arsenal att möta ett Chelsea ur form och ur balans och att Arsenal rent av är att betrakta som favoriter.

Jag vet inte om jag köper det riktigt. Chelsea har fått tillbaka flera av sina stora spelare, de har fått vila i två veckor och träna sig tillbaka i fysisk form.

Plus att sådana här matcher brukar kunna leva sina egna liv vad avser form och det mentala.

Dessutom kvarstår egentligen samtliga de fotbollsmässiga skäl som föranlett Arsenals dåliga facit under senare år mot Chelsea och Man Utd.

Ett skakigt försvarsspel, ett fysiskt underlägset mittfält benäget att tappa sina defensiva positioner, ett för omständligt och därmed lättläst anfallsspel. Allt i relativa termer naturligtvis.

Visst är Chelsea fortfarande favoriter i den här matchen – men det är ett bra tillfälle för Arsenal att börja knappa in på det favoritskapet.

…………………………………………………

ÄR ”STORMATCHSYNDROMET” KOSTNADEN FÖR ARSENALS FOTBOLLSIDEOLOGISKA PROJEKT?

Men matchen är inte enbart en fråga om självförtroende för spelarna – ur ett större perspektiv är det också en fråga om förtroende för vad som kan kallas för Arsenals fotbollsideologiska projekt.

Mer precist ska det kanske ses som Arsene Wengers projekt.

Jag skrev först om det här Arsenals ideologiska projekt i början av mitt bloggande här på Fotbollskanalen utifrån ett transfer- och löneperspektiv:

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2010/09/02/jag-ar-nyfiken-arsenal/

De flesta av de fotbollsmässiga svagheter Arsenal uppvisar gentemot övriga topplag i Premier League kan direkt eller indirekt ses som en produkt av detta ideologiska projekt och dess olika beståndsdelar.

Tonvikt på egenproducerade spelare

Arsenals ideologi fokuserar på att utveckla spelare snarare än att köpa färdiga spelare. Det gör det möjligt och relativt billigt att skapa en bred trupp med ett stort antal spelare fostrade i klubbens spelfilosofi. Men det ger också flerparten av spelare och därmed laget som helhet en likformighet vad avser bakgrund och erfarenhet.

Solidarisk lönepolitik

Arsenal tillämpar en lönestruktur med relativt låga högstalöner men å andra sidan relativt höga löner för de yngre spelarna. Syftet är bland annat att skapa bättre lagsammanhållning men naturligtvis också att ge en konkurrensfördel i jakten på unga och lovande spelare.

En konsekvens av systemet är emellertid att truppen får en tonvikt på unga spelare och att laget som helhet därför saknar samma rutin och erfarenhet av och lugn i stora matcher som deras rivaler.

En estetiskt tilltalande spelstil

Arsenal har en spelstil som bygger på ett snabbt och tekniskt passningsspel och positionsbyten mellan spelare. Spelsättet är inte helt olikt Barcelonas och när det ges fullt utrymme så tillämpas det ofta med bedövande effekt.

Men i stormatcherna så blir spelet ofta omständligt och stillastående när motståndet lyckas täta ytorna som Arsenals spel är beroende av. Problemet med att ha en väldigt fast spelstil är att motståndarna får lättare att läsa den, de behöver oroa sig för färre olika spelkombinationer och de egna spelarna riskerar fastna i ett ensidigt tänkande, ofta uttryckt som att laget ”saknar en plan B”.

Varje ideologis praktiska problem är att det som innefattas i ideologin är ”bra” och allt annat är ”dåligt”. Men ibland behövs något annat för att vinna viktiga fotbollsmatcher.

Betoning på spelares tekniska egenskaper

Man anar också i vilka spelare som rekryteras till Arsenals akademi och som därefter plockas upp från Arsenals akademi att scoutingen av spelare i stor utsträckning betonar spelares tekniska egenskaper och i mindre utsträckning spelares fysiska egenskaper. Lagets traditionella svårigheter att hävda sig i det fysiska spelet får ses med den bakgrunden.

Likaväl taktiskt har laget ofta problem i stormatcherna. De bestraffas hårdare i dem när spelare hamnar ur position. Arsenals spelsätt modellerar Barcelonas med de saknar delvis sina spanska förebilders förmåga till kollektiv press och defensiv. Återigen anar man att scouting och utveckling av spelare betonar teknik före taktik.

:::

Det ska självklart betonas att det här är ett medvetet och självvalt ideologiskt projekt av Arsenals ledning.

Många vill göra gällande att de varit därtill nödda och tvungna på grund av begränsad ekonomi, men det vore att ge en helt snedvriden beskrivning av verkligheten.

Arsenal har tveklöst haft pengar att agera annorlunda för, något också klubbens egna funktionärer medger.

Klubben kanske inte har kunnat köpa spelare likt Chelsea och nu Man City och fortfarande vara ekonomiskt ansvarsfulla, men det finns många lägen mellan det och där de nu befinner sig.

Själv tycker jag ju framför allt att projektet är intressant och givetvis sympatiskt, även om Wenger kanske genomför det lite väl extremt och renlärigt.

Hittills har projektet fått rättmätig kritik för att det inte skapat de framgångar som klubben rimligtvis förväntas leverera. Men jag vill också att projektet ges den tid som krävs för att rättvist kunna utvärderas.

Frågan är – ska den här säsongen ses som det ideologiska projektets examensperiod eller ska det ges mer tid?

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1341585/Arsene-Wenger-calls-young-guns-start-believing-win-trophies.html

…………………………………………………

Cesc Fabregas återvänder till Arsenals startelva inför den här matchen vilket naturligtvis är ett stort plus för laget.

Även Robin van Persie är tillgänglig och det ställer Wenger inför något utav ett taktiskt dilemma – spelar han holländaren eller låter han Marouane Chamakh fortsätta spela?

Själv hade jag helst sett Arsenals tremannaanfall bestå av båda två – med Chamakh centralt och van Persie och Samir Nasri på varsin sida om honom.

:::

En annan fråga är om Wojciech Szczesny får fortsatt förtroende i målet. Han gjorde en i stora drag stabil insats mot Man Utd – men kanske är Chelseas lufthot en annorlunda nöt att knäcka.

;;;

Klarar Arsenal av att leverera en lika fysisk insats i den här matchen som de gjorde på Old Trafford?

…………………………………………………

POWER QUOTES

[”Is Almunia a catch-all for Arsenal’s woes?”] – Stan Collymore på Talksport.

:::

[“Tactics; it’s not that I don’t like them, but it’s a word that’s used too much.”] – Graeme Souness på Sky.

:::

[“If they ever find out who invented football he should be honored like the man that invented light, the phone, gravity.”] – Hugo Sanchez, landade kanske på huvudet under ett målfirande.

:::

[“There is no other Sam Allardyce, there is just the one. There never has been and never will be another Sam Allardyce.”] – Sam Allardyce delger oss alla några tröstande ord.

…………………………………………………

BOXING DAY REVIEW

Man Utd 2-0 Sunderland

[“It was almost beyond comprehension that United were not out of sight by half-time. Not only had they scored an early goal, they had also struck the woodwork on two occasions, Wayne Rooney had twice come close to grabbing that elusive first goal in open play since March and both Berbatov and Ryan Giggs had threatened terror at every turn.”]

Ett ruskigt överlägset Man Utd på Old Trafford lyckades på något vis ändå hålla matchen spännande en bit in på andra halvlek.

Var den här matchen en indikation på hur betydelsefull Danny Welbeck är för Sunderlands anfallsspel? Det är tveksamt om Asamoah Gyan och Darren Bent lyckades skapa en enda målchans.

Man Utd tappar i och med den här matchen en av sina mest inflytelserika spelare i Ji-Sung Park under slutet av december och hela januari då han reser iväg till Asian Cup.

:::

Fulham 1-3 West Ham

[“Yet for Hughes, the future looks laced with uncertainty. Perhaps the greatest indictment on him and his team was that for the opening half-hour, they were in complete control. But they contrived to shoot themselves in both feet, surrender the initiative and invite the scorn and frustration of the home crowd.”]

Bloggens tema är förtroende och självförtroende – och Fulham gjorde sitt bästa för att illustrera detta.

Fulham var i full kontroll under större delen av första halvlek men ett pojklagsmisstag av Dickson Etuhu föranledde kvitteringen och därefter föll laget fullständigt samman.

:::

Dessutom:

Newcastle 1-3 Man City
Wolves 1-2 Wigan
Blackburn 0-2 Stoke
Bolton 2-0 West Brom
Aston Villa 1-2 Tottenham

Matcherna Blackpool vs Liverpool och Everton vs Birmingham blev inställda på grund av kylan.

…………………………………………………

Matcherna kommer tjockt och snabbt nu – nästa omgång alltså redan på tisdag.

Be Champions!!

Peter Hyllman

A Change Is Gonna Come

BOXING DAY – Inställda PL-matcher:

Blackpool vs Liverpool
Everton vs Birmingham

__________________________________

Annandagsfotbollen inleds under tidig eftermiddag med något utav en ödesmatch mellan två Londonlag – Fulham vs West Ham.

Det är en match som för båda lagen innebär en god chans att plocka tre mycket värdefulla poäng.

Inte minst West Ham är i behov av poäng. Inför förra helgens match mot Blackburn gavs Avram Grant tre matcher att plocka hem en seger – vilket betyder att det är den här matchen samt nästa match mot Everton som återstår.

West Ham började julhelgen längst ned i tabellen och rent historiskt är det närmast entydigt med att bli nedflyttade. Bara vid ett tillfälle under de senaste 18 säsongerna har ett lag längst ned i tabellen vid jul lyckats undvika nedflyttning – West Brom 2004/05.

Avram Grant innehar det föga smickrande rekordet som den manager för West Ham med det lägsta antalet inspelade poäng efter 18 matcher i den engelska högstadivisionen.

:::

Det är en match med stor betydelse inte enbart för de båda lagens tabelläge utan också för dess båda managers – Avram Grant och Mark Hughes.

Ingen av dem har lyckats leva upp till de höga förväntningar som ställdes på dem inför säsongen och båda lever tämligen farligt på sina positioner – även om båda med viss rätt kan hävda olyckliga omständigheter eller att spelet ofta sett bättre ut än resultaten indikerar.

Mark Hughes: [“It’s frustrating because I know we have produced some great football but that isn’t reflected in our league position. As a consequence, speculation about where the club going is tempered. We feel we are pushing the club forward, but that is compromised by injuries in key areas, and at times we haven’t been able to compensate for that.”]

Avram Grant: [“We have seen the quality in this West Ham side. Last week against Blackburn we played without so many players. We lost three players in the 24 hours before the game, two players in the last two hours and still we were the better side. If these things will not make everybody optimistic then nothing will.”]

Hughes kan peka på frånvaron av nyckelspelare såsom Bobby Zamora och Mousa Dembele emedan Grant å andra sidan har haft tillgång till sina bästa spelare under merparten av säsongen.

Men i Hughes fall är också problemet att han rätt eller fel jämförs med Fulhams fantastiska fjolårssäsong.

:::

En sak känns däremot tämligen säker – för klubbar som West Ham och Fulham och deras managers så är de här kommande två veckorna, från och med nu fram till FA-cuphelgen i början av januari, att betrakta som ”tidpunkt noll”.

Mycket om inte allt avgörs nu.

…………………………………………………

THERE AND BACK AGAIN

Situationen har förändrats snabbt för Fulham – förra säsongen flög man högt i ligan även om laget till slut landade på en tolfte plats och man nådde otroligt nog final i Europa League.

Den här säsongen finner man sig inblandade i vad som ser ut att bli en såväl bitter som komplicerad nedflyttningsstrid.

Det är givetvis en sur deg att smälta och något som utgör ett ytterligare och kanske inte alltid helt rimligt tryck på Mark Hughes. Han måste med andra ord alltså brottas med ett rätt svårt case av ”det var bättre förr”-sjuka.

Det görs också aktiva jämförelser mellan lagets prestationer under Hughes och dess prestationer under hans företrädare – med andra ord Roy Hodgson, lite ironiskt i dessa tider kan tyckas.

:::

Fulhambloggen Craven Cottage Newsround genomför en sådan systematisk jämförelse genom att jämföra Hughes poängsnitt (0,94p) efter 17 matcher med Hodgsons rullande genomsnitt efter samma antal matcher:

Vad grafen tämligen tydligt visar är att inte under någon period under Hodgsons managerskap så hade Fulham ett lägre poängsnitt än en (1) poäng per match.

Då det rullande genomsnittet innefattar 17 matcher så kan man förvänta sig att enskilda matcher, svåra matcher, formtoppar etc jämnar ut sig så att statistiken därmed normaliseras.

Detta indikerar alltså att Fulhams prestationer efter Hodgson faktiskt har blivit markant sämre – även om vi också ser en vikande trend i lagets prestationer under Hodgson.

:::

Vad ligger då bakom dessa siffror?

Grafen är dock något vilseledande. Den visar exempelvis inte att Hughes poängsnitt under höstens första halva är väsentligt bättre (1,28p) än under höstens andra halva (0,57p), och alltså klart närmare Hodgsons prestationsnivå i slutet av dennes tid som manager.

Skälet till att Fulhams prestationer i ligan sjönk under slutet av Hodgsons tid vid rodret kan sammanfattas med Europa League. Skugglag ställdes ut i ligan mot slutet för att vila laget till de europeiska cupmatcherna.

Ett stort skäl till Fulhams svaga ligaprestationer den här säsongen under Hughes kan sammanfattas med skador. Bobby Zamora, Fulhams viktigaste spelare, bröt benet i början av säsongen.

Endast ett av Fulhams fyra farligaste och mest effektiva anfallsvapen från förra säsongen, Clint Dempsey, har kunnat spela regelbundet den här säsongen.

Spelaren som värvades av Mark Hughes för att förstärka just de offensiva positionerna i laget, Mousa Dembele, har varit skadad den senaste tiden vilket också sammanfaller med just den period då lagets prestationer varit som allra sämst.

Att Dembele förväntas vara tillbaka nu i helgen är alltså oerhört betydelsefullt för Fulham – och för Mark Hughes.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/fulham/8222804/Mousa-Dembeles-return-key-to-Fulhams-Premier-League-survival-hopes.html

:::

Skador på offensiva nyckelspelare är alltså ett stort men också övergående problem för Fulham. Med dessa problem överstökade kan lagets prestationer förbättras.

Andra utmaningar består i en tunn och något ålderstigen trupp. Det är något som Fulhams ägare Mohamed Al-Fayed ger Hughes chansen att åtgärda i kommande transferfönster med en budget om £10m.

Men Hughes måste sannolikt också bli bättre på att utveckla och ta tillvara de lovande unga spelare som börjar komma fram genom Fulhams akademi.

Frågan är bara om Mark Hughes överlever på posten efter de här två veckorna för att realisera dessa möjligheter.

…………………………………………………

ASKED AND ANSWERED

På julfrågorna kom det en del respons. Svaren är som följer:

[”Genom åren har fyra spelare gjort minst ett hattrick för tre olika klubbar som spelat i Premier League – vilka spelare och för vilka klubbar?”]

Les Ferdinand – Queens Park Rangers, Newcastle och Tottenham
Kevin Campbell
– Arsenal, Nottingham och Everton
Nicolas Anelka
– Arsenal, Man City och Chelsea
Teddy Sheringham
– Tottenham, Man Utd och Portsmouth

[”En spelare i Premier Leagues historia har gjort fyra hattricks för sin klubb men sett sitt lag förlora två av dessa matcher med 3-4 – vem är spelaren?”]

Matthew Le Tissier – Southampton

[”Utslagsfrågan: Hur många spelare kan ni nämna som har gjort mål för minst fem olika Premier League-lag?”]

Jag har hittat 13 confirmed kills: Nick Barmby, Ashley Ward, Stan Collymore, Benito Carbone, Les Ferdinand, Mark Hughes, Teddy Sheringham, Andy Cole, Chris Sutton, Craig Bellamy, Dwight Yorke, Marcus Bent och Nicolas Anelka.

:::

Med risk för att jag missat något bidrag i kommentarsfältet – det var inte det lättaste att ta sig igenom oskadd – så utser jag tre delade vinnare av den där improviserade frågesporten: Simon Berglind, Linhem och Mattias Skoog.

Samtliga svarade helt rätt på de två frågorna samt plockade runt sex rätta svar på utslagsfrågan.

Very najs!!

Linhem kommer säkert hävda att han nämnde fler än så. Men han listade så många namn (en del felaktiga) att det till slut blev mer ett spel om sannolikhet än kunskap.

På den här bloggen skjuter vi med prickskyttegevär, inte hagelbössa! Hehe.

…………………………………………………

Ni vet ju att jag gillar när ni tjötar på i kommentarsfältet och det ska ni så klart fortsätta med så mycket ni bara orkar.

Och jag har inget i princip emot att det pratas om sidogrejer som t ex Fantasy Football och sådant tjafs. Så länge det tangerar engelsk fotboll så är jag på.

Men kanske kan det göras med lite måttfullhet och utan att det drar iväg i långa och oöverskådliga trashtalk-spår. Sådant finns det säkert särskilda forum för.

Allt roar ju som bekant inte alla lika.

:::

Jag hoppas ni har haft en strålande jul för övrigt.

Jag. Hatar. Lutfisk.

:::

Jag står i valet och kvalet om det finns någon poäng med att också jag rankar ligans bästa managers (och målvakter).

Jag lutar åt att det inte gör det. Min etta är så förutsägbar – och absolut inget gott kan komma ur den påföljande diskussionen. Haha.

:::

Boxing Day ja – därifrån är ju den göteborgska fågelvägen inte lång till dykningar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Noël

Det börjar nalkas jul.

Så också för den här bloggen som i och med det här inlägget tar några dagars uppehåll över julhelgen.

Men till Boxing Day ska man väl ha hunnit pallra sig upp igen från dvalan. The show must go on.

Det är väl något av standard procedure att runt dessa glöggdoftande tider sammanfatta säsongen som gått i lättsmält format.

Och vad som duger för andra duger också för mig.

Jag påtar ihop några kategorier och kandidater. Känn er fria att såga, dissa, hylla och gnälla – dra ifrån, lägga till och era egna uppfattningar tillfredsställa.

Busting out the rhymes now. Dags att gå vidare.

…………………………………………………

TILL ALLA SNÄLLA BARN

Höstens överraskning
Roberto Di Matteo
– Har fått ordentlig ordning på West Broms svängdörrar till försvarsspel samt skapat en mer organiserad och slagkraftig offensiv. Helt plötsligt har West Brom gått från ligans jojo-lag till ett tämligen stabilt lag med goda chanser att etablera sig i Premier League.

Höstens genombrott
Andy Carroll
– Första säsongen tillbaka i Premier League med Newcastle har börjat fantastiskt för det unga engelska kraftverket till anfallare. Gör många mål och mål på alla de sätt och vis.

Höstens värvning
Rafael van der Vaart
– Värvad för billig penning på transferfönstrets sista dag så har van der Vaart nästan synbart höjt Tottenhams vinnarmentalitet i matcher de tidigare förlorat. En värvning av Cantona-esque potential. Utan honom hade de fått det tuffare i Europa och ligaspelet hade sannolikt haltat i större utsträckning.

:::

Höstens Prosit
Roberto Mancini
– Har stått för det ena märkliga uttalandet efter det andra när mediadraget har blåst som snålast under hösten men det märkligaste av de märkliga var kanske när han försökte få det till att media bara kritiserade honom för att han var italienare. Vilket ju är bisarrt på alla de vis.

Höstens Blyger
Wayne Rooney
– Efter en jobbig semester i Sydafrika, kontraktsdispyter och pinsamma avslöjanden i tabloidmedia så var Rooney folkskygg i en sådan utsträckning att Ferguson inte hade hjärta att tvinga honom att gå upp och ställa sig framför klasskamraterna på Goodison Park. Kort därefter så skickades han iväg till USA och i straffområdet har han mest hela säsongen fått nervösa fnissattacker så fort bollen kommit i hans närhet.

Höstens Trötter
Fernando Torres
– Det är inte lätt att vara högbetald stjärna i en av Englands stora klubbar när allt börjar gå emot. Dåliga ägare, dålig manager och dåliga medspelare, sopig mat och ruggigt väder, elaka motståndare – det är mycket man tvingas stå ut med. Vad tjänar det då till att anstränga sig?

Höstens Glader
Samir Nasri
– Arsenals lille hårdskjutande smurf lyckas se så barnsligt lycklig ut precis varje gång han gör mål på mer eller mindre märkliga eller fantastiska sätt och vis. Och det har han ju dessutom lyckats göra rätt många gånger hittills den här säsongen. Livet leker, hallonsaften flödar.

Höstens Butter
Martin O’Neill
– Fick inte alla leksaker han pekade på och fick inte spendera någon annans pengar bäst han ville, sådant som kan dra ned humöret på vem som helst så klart. Och istället för att kritiskt fundera över sin egen insats under sin tid i klubben så är det så klart bättre att bara lämna klubben i sticket – fem dagar innan säsongspremiären.

Höstens Kloker
Ian Holloway
– Har på en total lönebudget mindre än kostnaden för Yaya Touré värvat väldigt klokt och på så vis gjort en förmodad slagpåse till ett mittenlag och en positiv överraskning i ligan. Mer imponerande är att under sin första sejour som manager i Premier League ha självinsikten att inse att det egna försvaret inte duger till att parkera bussen och att tvärtom ett konstruktivt anfallsspel kan vara lagets bästa försvar mot nedflyttning.

Höstens Toker
Heurelio Gomes
– Lika släpphänt med bollarna som den fånige dvärgen är med trumpinnarna. När han inte ytterst generöst bjuder motståndare på öppna mål så låter han antingen skott gå rakt igenom sig eller så orsakar han straffar eller röda kort mot det egna laget. Inspirerar lika mycket säkerhet som en blind höna.

:::

Höstens utropstecken
Bolton
– Befinner sig på en stabil position på tabellens övre halva och har fått en helt ny dimension i sitt spel sedan Owen Coyle tagit över. Coyle har även fått fart på svensk fotbolls egen träskomaradona. Enda orosmolnet är klubbens finanser, men kan Coyle åstadkomma underverk och rädda situationen med spel i Europa?

Höstens frågetecken
Man Utds bortaspel
– En vinst, sex oavgjorda och med en målskillnad om +1 är inte vad man förväntar sig av ett engelskt topplag. Om Man Utds bortaform varit i närheten av det normala så hade kanske ligan redan varit avgjord. Ska Man Utd vinna ligan så måste bortaspelet förbättras.

:::

Höstens Cliff Barnes
Anuradha Desai
– I hård konkurrens med Roman Abramovich och Mike Ashley i Newcastle. Men Abramovichs ingrepp var relativt litet och Ashley hade i alla fall vett att ha en ersättare redan färdig. Desai kan absolut inget om fotboll, börjar prata om att ”spela vackert”, sparkar en bevisat framgångsrik manager utan en aning om vem som ska efterträda honom, förväntar sig Champions League-spel med en trupp som är midtable at best och som ägarna enbart vill investera chicken shit i. Blackburn går i ett steg från stabilt lag till krislag.

…………………………………………………

EN SPECIELL JULELVA

Norpat från sajten ManUtd24, vänligen länkat av Erkie Jerkie, så kan vi nu publicera en speciell julelva.

Christmas Tree Formation (4-3-2-1): Pepe Reinadeer – Steve Harkness the Herald Angels Sing, Away in Nemanja, Mistle-Tony Adams, Zat ’O Holy’ Knight – Baby Jesus Navas, Rory Delapland, Peter Santa’s Beard-sley – David Eggnog, Craig Jingle Bells-amy, Holly Gunnar Solskjaer

Subs: Jim Sleighton – Christmas Carol Poborsky – Sledley King – Paul Ince Pies – St Nicolas Anelka – Ryan Bauble – A Bebe Is Born in Bethlehem – Ruud-olph Van Nistelrooy – Allan Mulled-winery

Manager: Sir Elf Ramsey

Assisterande manager: Gianfrankincenseo Zola

…………………………………………………

JULFRÅGORNA

» Genom åren har fyra spelare gjort minst ett hattrick för tre olika klubbar som spelat i Premier League – vilka spelare och för vilka klubbar?

» En spelare i Premier Leagues historia har gjort fyra hattricks för sin klubb men sett sitt lag förlora två av dessa matcher med 3-4 – vem är spelaren?

Utslagsfrågan: Hur många spelare kan ni nämna som har gjort mål för minst fem olika Premier League-lag?

…………………………………………………

FOLKETS LAG

The Guardian sammanställde höstens samtliga läsarbetyg på samtliga spelare och kom fram till att det resulterade i följande elva:

(4-4-2): Richard Kingson (Blackpool) – Bacary Sagna (Arsenal), Rio Ferdinand (Man Utd), Nemanja Vidic (Man Utd), Leighton Baines (Everton) – Samir Nasri (Arsenal), Stuart Holden (Bolton), Luka Modric (Tottenham), Rafael van der Vaart (Tottenham) – Johan Elmander (Bolton), Andy Carroll (Newcastle).

What say you?

Ingen Gareth Bale. Ingen Berbatov. Ingen Nani. Kein Drogba. Song, Cole och Tevez sover med fiskarna.

Men tusan vet om inte folket kanske har lite rätt ändå.

…………………………………………………

Jag tycker det är förbaskat kul att samtidigt som andra bloggar känner sig tvingade att stänga ner kommentarsfälten så blir vi bara fler, större och bättre på den här bloggen.

Det är ett gott betyg för engelsk fotbolls supporterkultur.

Den livliga diskussionen mellan fans av många olika färger är i mina ögon den här bloggens stora och bestående värde. Dess roll som mötesplats är främst i mina tankar.

Så ett stort tack och en väldigt god jul till alla er som deltar och även till er som nöjer er med att läsa.

Och har ni några tankar om bloggens färdriktning framöver så föreslår jag att ni plitar ner några vänligt formulerade ord om det om ni har lust.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Constituency of One

Fotbollsdomaren är en tragisk karaktär av närmast klassiska proportioner. Inte minst i Premier League.

Henry Winter har målande beskrivit domarens betydelse för en match eller kanske till och med för en hel säsong.

Han berättar historien om en domare som i en cupmatch 1994 dömde två straffar till det ena laget. Domaren i fråga fick efter matchen en förfrågan från en fotbollsintresserad präst. Förfrågan gällde huruvida domaren var villig att sätta sig på en Guy Fawkes-brasa (tänk majbrasa) för att rena sin själ från ondska.

Och vi supportrar tenderar ju att i alltför hög utsträckning diskutera domarens insats efter varevig match – oavsett om den haft någon betydelse för matchen eller ej – snarare än själva matchen och spelet som sådant.

Kanske för att det är lättare, bekvämare och egentligen inte kräver någon form av insikt. I fotbollsfansens huvuden finns ofta lika många regelböcker som där finns åsikter och lagtillhörigheter.

I stormens öga står domaren.

Fotboll må vara en lagsport och en kollektiv upplevelse – men för en person är det något utav det mest ensamma som finns.

…………………………………………………

ATTITYDER, FÖRVÄNTNINGAR OCH KRAV PÅ PREMIER LEAGUE-DOMARE

Christopher Mason vid University of Surrey och Geoff Lowell vid Kingston University genomförde år 2000 en undersökning bestående av 13 domare i Premier League, vilket vid tidpunkten motsvarade 72 procent av det totala antalet domare.

http://www.la84foundation.org/SportsLibrary/FootballStudies/2000/FS0302h.pdf

Samtliga domare i undersökningen var naturligtvis män och med en snittålder om cirka 43 år.

Syftet med undersökningen var att ta reda på vilka attityder, förväntningar och krav som ställs på domare i Premier League och hur dessa domare i sin tur hanterar och upplever dem.

Undersökningen delades upp på sex olika områden: i) Fitness, ii) Mentala förberedelser och krav, iii) Hotfulla domarupplevelser, iv) Attityder till och stöd för domare, v) Domarnas förväntningar och mål, samt vi) Demografi.

:::

Demografi

Undersökningen visade att samtliga deltagande domare var heltidsanställda och i flera fall högutbildade med en yrkesexamen eller högskoleexamen. Tio av de 13 domarna var gifta eller hade en partner och det genomsnittliga antalet barn var 2,5.

Tolv av domarna beskrev sin etniska bakgrund som vit och den återstående som svart.

En av de tillfrågade domarna svarade att han aldrig spelat fotboll. Sju av domarna hade spelat fotboll på pojklagsnivå eller lokalt, tre av dem hade spelat fotboll på skolnivå och två hade spelat fotboll halvprofessionellt.

Vilket ger en kort men ytlig beskrivning över vilka det är som dömer matcher i Premier League.

:::

Fitness

Det fanns få likheter bland de tillfrågade domarna om vilka fysiska nivåer eller träningsscheman som var nödvändiga för att upprätthålla tillräcklig fysisk status för en PL-domare. Åsikterna varierade från två halvtimmespass med lätt träning i veckan till 15-20 timmar allmän träning i veckan.

Åtta av de tillfrågade domarna menade att deras yrkesliv och familjeliv begränsade deras möjligheter att hålla sig i fysisk toppform. Övriga fem upplevde inga sådana hinder.

Nio av de tillfrågade domarna upplevde att deras fysiska form var tillräcklig för att hantera en PL-säsongs fysiska krav på en domare. Tre av domarna menade att deras form var med nöd och näppe tillräcklig. Endast en domare upplevde sig vara i otillräcklig fysisk form.

:::

Mentala förberedelser och krav

Sju av de tillfrågade domarna medgav att de kände sig stressade, ängsliga eller både och när de dömer en match i Premier League. Samma domare menade även att viljan att vara opåverkad och koncentrerad i sina domslut var en psykologisk utmaning.

Fyra domare medgav att de kände psykisk press från publik, spelare och tränare och att denna press var något som behövde hanteras.

Återstående två domare menade i ett fall att han var lite nervös en halvtimme innan en match och i det andra fallet att han inte kände någon nervositet eller press alls.

69% av de tillfrågade sade sig lägga tid på rutiner och övningar för att specifikt hantera press och stress – exempelvis genom att prata med kollegor, visualisera matchen, göra bakgrundsresearch och så vidare. Övriga 31% såg mest till att vara på plats i god tid innan matchen etc.

På frågan om de ansåg att idrottspsykologer kan spela en viktig roll för en PL-domares prestationer så var det en av de tillfrågade domarna som starkt höll med, sex av dem höll med, fem var osäkra och en av domarna hade en starkt avvikande uppfattning.

85% av de tillfrågade domarna avslöjade att de inte hade använt eller ens övervägt att använda en idrottspsykolog. De två domaren som hade haft kontakt med en idrottspsykolog hade fått det genom uppdrag av UEFA.

Åtta av domarna höll starkt med om uppfattningen att mentala förberedelser kan minska rädslan för misslyckande och och förhindra dåliga domslut. Tre höll med, en var osäker och en hade en avvikande uppfattning.

:::

Hotfulla domarupplevelser

När de tillfrågade domarna fick frågan om de upplevde att möjligt våld och nedsättande språk mot dem var en ”del av fotbollen” så menade sex av dem att de inte ansåg det. Övriga sju av domarna menade att nedsättande språk var något man fick räkna med.

Vad avser medias rapportering om domares insatser efter matcher så bedömde de den som rättvisande (23%), dålig (54%) och mycket dålig (23%).

De tillfrågade domarna rapporterade att de haft personliga upplevelser av ett antal scenarios: verbala påhopp från spelare/ledare (100%), verbala påhopp från publiken (100%), fysiska påhopp från spelare/ledare (8%), eskorterade av polis eller personal för sin egen säkerhet (77%) samt hotfulla telefonsamtal i hemmet (31%).

Åtta av domarna upplevde inte att någon arena i England var värre med avseende på våld, hot eller påhopp mot domare. Men övriga fem domare höll inte med utan menade att vissa arenor var värre än andra. Men ingen domare menade att de kände någon särskild oro över att döma på dessa arenor.

:::

Attityder till och stöd för domare

När de tillfrågades om vad de upplevde var den tuffaste delen med att vara domare i Premier League så menade åtta av de 13 tillfrågade domarna att den outbildade, personliga, partisanska och missvisande granskningen av dem i media var jobbigast.

En vanlig uppfattning bland domarna var att där saknas en förståelse för vilken en roll en PL-domare faktiskt har.

Lika många, åtta av de tillfrågade domarna, var också av uppfattningen att den allmänna attityden till domarna försämrades. Tre av dem upplevde det som oförändrat och två att det blivit något bättre.

Generellt upplevde de tillfrågade domarna att de hade ett gott stöd bland och från sina kollegor. Tolv av domarna upplever kamratskapet mellan domarna som bra eller utmärkt. Vad avser samarbete mellan domarna så upplevde samtliga det som bra eller utmärkt.

:::

Domarnas förväntningar och mål

Nio av de 13 tillfrågade domarna menade att de siktade på att tillämpa spelets regler konsekvent, rättvist, tydligt och opartiskt. Andra uppfattningar som kom från deltagarna var att ”skydda skickliga spelare” (!), tillföra värde till fotbollen och att uppskatta upplevelsen av att döma i Premier League.

Övriga fyra domare uttryckte en önskan om att uppfattas som opartiska och korrekta, att vara framgångsrika PL-domare varje säsong samt att vinna respekt för sin kompetens bland den engelska fotbollens olika aktörer.

När domarna tillfrågades om en stor och engagerad publik var något som uppmuntrade dem som domare så var svaren splittrade. Fyra av domarna menade att så alltid var fallet, tre menade att så ibland var fallet, en domare att det kunde hända någon gång, fyra domare menade att så nästan aldrig var fallet  och den siste att det aldrig hände.

Ett annat intressant resultat var att de tillfrågade domarna i stor utsträckning tyckte att rådande beslutsordning mellan dem och FA (framför allt då i disciplinära frågor) fungerade förhållandevis väl samt att merparten av dem motsatte sig införandet av videoteknik i fotbollen. Det är med andra två typer av reformer som inte har ett starkt stöd hos ”användarna”.

…………………………………………………

GVZ refererade ju i kommentarsfältet för några dagar sedan en vän till en vän till en vän som rapporterade att David Beckham var på väg att skriva på ett pay as play-kontrakt med Man Utd som också byggde på en framtida coachroll för honom i klubben.

Inte den mest stabila av källor naturligtvis, men lite av bruset från Beckham själv tyder på att där kan ligga något i det.

I samband med att han tilldelades ett Sports Personality Lifetime Achievement Award av BBC, under översyn av Sir Bobby Charlton och Ryan Giggs, så säger Beckham följande:

[”It’s one of the most competitive leagues in the world and maybe one day I’ll come back and play here, but I’ve always said it will only be for Manchester United. I’m not holding my breath on that one but we’ll have to wait and see.”]

Ett uttalande i vilket han antyder att det är fullt möjligt att han kommer att spela här igen, begränsar sig å andra sidan till en klubb och säger “wait and see” vilket är vanligt kodspråk för att något är på gång.

Och varför inte?

Spela fotboll kan han fortfarande. Och han skulle utgöra utmärkt cover på kort sikt på högerkanten för Man Utd. Och helt plötsligt skulle kanske lagets frisparkar kunna sitta på mål snarare än tjong mitt i muren.

Ekonomiskt skulle det vara en bra del. Han får betalt när han spelar och hans värde för merchandising är ju uppenbart.

Dessutom stämmer det in i Fergusons filosofi att knyta gamla storspelare till klubben. Det verkar vara ett tydligt projekt att integrera klubbens ”gyllene generation” i dess coachingstruktur.

Plus att Ferguson gjort sådana här saker förut. Det liknar inte så lite lånet av Henrik Larsson. Och värvningen av Michael Owen faller kanske inom en liknande kategori.

Själv är jag ju sentimental av mig, så det är en idé jag gillar skarpt.

Å andra sidan så verkar nu LA Galaxy negativt inställda till ännu en utlåning. Men det vet man ju aldrig riktigt hur det slutar.

…………………………………………………

Under julen här så skulle det kanske passa lite extra bra med gästbloggar från de som känner sig manade.

Alla förslag och initiativ är välkomna – så maila mig vad ni har så tar vi det därifrån.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Stora delar av Storbritannien är täckt av ett tunnt lager av snö och likt i fjol kommer det som en överraskning för alla myndigheter som tvingats ställa in 27 av 36 matcher i The Football League, varav 23 av de inställda var League 1- och League 2-matcher.

Själv finner jag det lustigt att både Exeter och Fleetwood Town (i Conference) kunde spela i helgen på sina små arenor ute på landsbygden trots att inga matcher kunde spelas i världsmetropolen London.

Arsenal är nog laget som är mest kända för sina ungdomar och här kan ni läsa om de  tre utlånade Arsenal-juniorerna –  Kyle Bartley i Sheffield United, Benik Afobe i Huddersfield och Thomas Cruise i Carlisle.

Håll utkik efter flera likt ovan, då folket på ”The Seventytwo” tänkt fortsätta med utlånade ungdomar från andra storlag.

…………………………………………………

THE MIDTERMS, PT2

Som bekant av ordning går jag uppifrån och ner och börjar därför med The Championship.

:::

Höstens svängdörr

Sheffield United! Inledde säsongen med Kevin Blackwell som manager, som tidigare misslyckats med målet att nå playoffspel, men redan i augusti fick han sparken och ersattes av legendaren Gary Speed. Speed hann på sina fyra månader inte med mycket och det han gjorde var inte imponerande, vilket säkert var en anledning till att Blades var villiga att släppa honom till Wales utan kamp.

Vem blir näste manager i Sheffield United?

Bland bettingbolagen är Sean O’Driscoll, Micky Adams och Chris Hughton de hetaste kandidaterna. Jag tror Hughton väntar på bottenklubbarna i Premier League och själv skulle jag gärna se O’Driscoll som gjort underverk med Doncaster. Efterträdaren utses efter nyår.

:::

Höstens viktigaste målskytt

Mål är alltid intressant, det är ju i stort sett det fotboll går ut på (tillsammans med att förhindra mål och tjäna pengar). Därför har jag valt ut en målskytt ur varje division av diverse anledningar.

Lewis McGugan! Mannen som i höst haft en Goal of the Year-tävling mot sig själv. Frisparkar och långskott är hans melodi. I fjol var han petad bland annat för att han var överviktig men i år har han skjutit sig in i elvan som offensiv mittfältare. Likheterna med en viss överviktig, offensiv mittfältare som gjorde otroliga mål är slående. Skillnaden är väl kraft jämfört med finess.

I ett Nottingham Forest som i skuggan av Billy Davies skuggboxande med ledningen smugit sig fram. De hade en lång svit på över tio matcher då man var obesegrade och det är mycket tack vare Forests egen ”Le Tissier” som man inte är långt ifrån en playoff-plats.

Ett sammandrag av McGugans mål

:::

Player of the höst

Jag tycker jag hyllat Adel Taarabt och Jay Boothroyd så mycket så att jag ger priset till Paddy Kenny!

Vem? Jo, QPRs målvakt som varit fenomenal denna höst, han har bäst statistik bland målvakterna trots att han spelar för ligaledarna.

QPR leder ligan mycket tack vare just försvaret och Paddy Kenny i målet.

Kenny är trots åtta år i Sheffield United inte särskilt populär där längre då han efter att ha varit dopningavstängd i nio månader inför den här säsongen skrev på för QPR för att återförenas med Neil Warnock som köpte honom till Sheffield United för åtta år sedan.

…………………………………………………

Höstens svängdörr

Notts County! Före säsongen tog Craig Short över efter Steve Cotterill som inte fick förlängt kontrakt trots att ur de kaos som Svennis flydde i från tog upp dem till League 1 inte fått förnyat kontrakt.

Men Shorts tid skulle inom (…wait for it…) kort få sparken efter att inte ha levt upp till ägarnas höga förväntningar att på kort tid etablera sig i League 1. Bland annat tack vare att Lee Hughes, som spenderat en kort tid i fängelse för vårdslös körning, inte har levererat förrän Ince tog över.

I stället tog man in mannen med de än kortare (den sista) namnet Paul Ince som var i MK Dons innan han fick sparken där och i Notts har han tagit dem upp över nedflyttningstrecket, fått Hughes att leverera och lånat in Liverpool-spelarna Stephen Darby och sin egen avkomma Thomas Ince.

Än så länge har han gjort de bra ”Governor Ince” och en av fördelarna som före detta storspelare har är att de ofta får extra förtroende från ledningen så Ince kan fira jul med familjen utan att oroa sig.

:::

Höstens viktigaste målskytt

Bradley Wright-Phillips! Gör man tolv mål i ett lag som ligger på 15:e plats är man ganska viktig, näst bäste målskytten i laget står på ynka tre ligamål.

Plymouth, som fortfarande inte betalat ut novembers spelarlöner, skulle utan Bradley antagligen få svårt att hålla sig ovan nedflyttningstrecket och att hålla apokalypsens fjärde ryttare Peter Ridsdale borta från klubben.

:::

Player of the höst

Johnnie Jackson! Charltons bäste målskytt som mittfältare. Frisparkar och långskott som brukligt när det gäller innermittfältare men han har också varit viktig i spelet för Charlton som ligger fyra i tabellen.

Han har legat bakom Charltons flesta mål och är Charltons absolut viktigaste spelare trots att han bara varit i klubben sedan i februari.

…………………………………………………

Höstens svängdörr

Hereford! Simon Davey tog över på försäsongen och förhoppningarna var att han skulle hålla laget över nedflyttningstrecket. Men fram tills Davey fick sparken i början av oktober så hade de bara vunnit en match och pendlade mellan att ligga sist och näst sist i divisionen.

Efter Davey tog Jamie Pitman över och som ni kan läsa mer har han fått chansen säsongen ut (nåja, tills man hittar någon bättre), men han har inte gjort något större skillnad. Visst man har vunnit matcher nu men laget ligger fortfarande sist i tabellen.

:::

Höstens viktigaste målskytt

Craig Davies är ack så viktig för Chesterfield. 30 mål på hemmaplan är den främsta anledningen till att laget leder ligan och uppbackad av veteranen Jack Lester, före detta ”Ginger Maradona” Drew Talbot och Danny Whittaker har Craig Davies gjort tolv viktiga ligamål.

Kan de bara börja vinna i stället för att kryssa på bortaplan så blir det en härlig vår för ”The Spireites”. Troligen kan man med en ligavinst stå ut med att spela på B2net.stadium?

:::

Player of the höst

Det är svårt välja en enskild spelare i League 2, om man bortser från Adam Le Fondre och Craig Davies som redan nämnts, så jag ger priset till Port Vales försvar.

Skulle jag fråga efter laget i det engelska professionella ligasystemet som har släppt in lägst antal mål i ligan så skulle ni kanske gissa Chelsea? Man City? Eller eftersom jag frågar – QPR?

Nej, det är nämligen Port Vale med blott tio insläppta mål på 19 ligamatcher.

Det försvaret plus Richards och Richards ledda av Micky Adams har tagit dem till andra plats i ligan och gjort Micky till en av toppkandidaterna för Sheffield United-jobbet.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP OCH LEAGUE 1

Det spelades hela nio matcher den här helgen men bara en match i League 1 så de flyttas temporärt upp till The Championship-delen.

:::

Leeds får fira jul som tvåa i tabellen tack vare att Cardiffs match blev inställd och för att man slog QPR med 2-0, båda målen av den spännande ynglingen Max Gradel.

QPR förlorade alltså för andra ligamatchen i rad, vad har hänt?

Förutom att Warnock klagade så mycket på domaren att de var nära att hamna i slagsmål efter matchen. Med Warnock som favorit.

K-R-I-S? Lite grus i det Warnockska maskineriet? Eller är det helt enkelt så att det är en kort formsvacka för höstens suveräner? Jag tycker vi bör vänta och se hur de klarar sig på Boxing Day mot hemma mot ligatrean Swansea.

:::

Derbys specielle målskytt Kris Commons gjorde som vanligt mål för Cloughies Derby. Men trots att man fullständigt dominerade matchen mot Reading så förlorade man med 2-1 mot Reading efter en tveksam straff och ett överraskande nickmål av Shane Long.

Alberto Bueno och Luke Moore var dagens målsumpare för Derby och varför ska de alltid försöka skruva in den i bortre?

:::

Ipswich vs Leicester var den sena matchen i lördags och efter att Roy Keane efter lite ”övertalning” fick Stuart Attwell att inte ställa in matchen så gick det spelmässigt rätt komfortabelt. 3-0 till Ipswich trots snöiga förhållanden.

:::

Enda matchen i League 1 var minst sagt förvånande. Exeter med Paul Tidsdale som manager har imponerat ett par säsonger men 5-1 mot Sheffield Wednesday?

Om 6-2 mot Bristol Rovers var bra reklam för nye ägaren Milan Mandaric var detta den raka motsatsen.

Exeters supportrar/delägare är nog nöjda över att man grävde fram planen.

…………………………………………………

ÖVRIGT

» Clarke Carlisle har blivit vald till ny ordförande för PFA (Spelarnas fackförening) och vill ni veta mer om denna stabila fågelskrämma till mittback kan ni läsa om hans intressanta karriär här, vars tidiga år kantades av alkoholism.

Han är dessutom en av de få spelarna på hög nivå med en akademisk utbildning, vilket är en av anledningar till att han för ett par år sedan blev utsedd till ”Britains brainiest footballer”.

:::

» På samma blogg kan ni läsa om anledningarna till att Coventry och Norwich faktiskt är möjliga kandidater till playoff-platserna. Coventry var faktiskt en av mina ”outsiders” tack vare Aidy Boothroyd och de gjorde ett par väldigt intressanta värvningar i Lee Carsley, Gary McSheffrey och senare även Marlon King.

:::

» Allas våran Svennis är intresserad av att värva sydafrikanske VM-spelaren Bernard Parker som just nu är på provspel i klubben.

:::

» Först så fick Jamie Pitman förtroendet att leda Hereford säsongen ut men från ett annat håll kom ett snäppet mer oväntat beslut. Nämligen att Paul Trollope fick sparken från Bristol Rovers.

Detta efter att startat som spelande ställföreträdande manager, blivit uppgraderad till att på pappret vara manager, men underordnad Lennie Lawrence som då var ”Director of Football”, och som inför fjolårssäsongen till slut blev manager.

Men trots ett par ”Månadens manager”-utmärkelser, att han tagit upp Bristol Rovers från League 2 och nått kvartsfinal i FA-cupen så får han nu sparken efter en mindre lyckad höst.

Vilken är då kopplingen mellan Trollope och Pitman?

Jo, Lawrence lämnade Bristol Rovers inför förra säsongen och nyligen blev han klar som ”technical director” för Hereford.

:::

» Avslutningsvis så har före detta Arsenal-, Tottenham- och framför allt Wolvesspelaren Rohan Ricketts fått sparken från sin klubb Chisinau Dacia i Moldavien.

Ricketts som alltså är förste engelsman i den överreklamerade moldaviska högstadivisionen för att han försökte bli ”Moldaviens P Diddy”

Kan ni er ryska finns artikeln här, men annars har jag som språkguru översatt den intressanta delen.

[“Rohan Ricketts wanted to be a Moldovan Puff Deddi. The Englishman arrived in Moldova for entertainment, not play football”] muttrar klubbens ägare Adlan Shishkhanov som trodde Ricketts var lite mer modern men Ricketts planerade – enligt egen utsago –att bli “Moldaviens Will Smith”.

[“To some extent Rooney Ricketts managed to become a star in Moldova. The truth is not football. Englishman, filmed a couple of mini-movies about his life in our country and placed them on the Internet.”]

Hans dokumentärer under samlingsnamnet “Rollin’ with Ricketts” kan ni se  här I det här sammandraget. På hans hemsida finns mer klipp från hans tid i bland annat Toronto FC.

…………………………………………………

Det var allt för mig den här veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Premier Leagues 10 bästa anfallare

Då är det dags att avsluta det här listprojektet lagom innan jul – och vi avslutar med positionen som kanske rör upp mest känslor av allt, anfallarna.

Jag misstänker av erfarenhet att det är lönlöst att påpeka men jag gör det ändå mest för att kunna säga att jag har gjort det – självklart är det här en subjektiv lista och enbart min personliga uppfattning.

Sanna och objektiva listor existerar inte. Med all sannolikhet ser era personliga listor annorlunda ut än vad min lista gör. Det betyder inte jordens omedelbara undergång.

Det kanske till och med är möjligt att diskutera varför åsikterna skiljer sig utan att falla tillbaka på oförskämdheter.

Låt oss i alla fall pröva!

:::

Det förtjänar också att upprepas med vilken tidshorisont jag gör den här listan.

Listan är en balans mellan ”den här säsongen” och tidigare säsonger. Jag bedömer inte enbart prestationer den här säsongen, men det är heller inte en lista som mäter vilken anfallare som är ”bäst genom tiderna”.

Jag genomför den balansen genom en övning i personligt omdöme och magkänsla.

:::

Det kan vara värt att säga några korta ord om ”problem” jag ställts inför när jag gjort listan (och samma resonemang kan såklart tillämpas på samtliga tre tidigare listor).

Ett, vilka positioner har egentligen spelare? Det är i dagens olika spelsystem inte alltid lätt att skilja mellan t ex anfallare och offensiva mittfältare. Gränserna flyter. Vi har exempelvis spelare som Andrei Arshavin, Samir Nasri och Florent Malouda som kan sägas vara lite både-och. De är inte med på den här listan då jag valt att betrakta och bedöma dem som mittfältare.

Två, skador ställer till det. En spelare kan vara fantastiskt bra, men befinner han sig i sjukstugan mest hela tiden så blir nyttan för laget ändå rätt liten. Det är en dimension jag definitivt väger in och vilka spelare det kanske har drabbat i den här listan är nog rätt lätt att inse.

…………………………………………………

PREMIER LEAGUES TOPP-10 – ANFALLARE

(1) Carlos Tevez, Man City

Har imponerat under samtliga fem säsonger i den engelska ligan. Han räddade på egen hand kvar West Ham i Premier League, gjorde flera avgörande insatser för Man Utd och är extraordinärt betydelsefull för Man Citys storslagna projekt och helt central för Mancinis taktik. Fansen älskar hans höga arbetsetik som Tevez däremot kombinerar med snabbhet, teknik och ren och skär målfarlighet. På planen är Tevez en spelare av högsta världsklass.

(2) Didier Drogba, Chelsea

En formidabel närvaro i den engelska fotbollens kanske tyngsta och mest potenta anfall. Kombinerar en mångfald av egenskaper – god teknik, kraft och styrka, snabbhet, bra skott och huvudspel, en god blick för spelet samt inte minst förmågan att kliva fram i avgörande matcher. Drogba är en av de regerande mästarnas stora ledarfigurer.

(3) Wayne Rooney, Man Utd

Bidrar med många mål men också med mycket mer än många mål. Trots en trög inledning på den här säsongen så har han ändå skapat många mål. Under förra säsongen växte han fram som Man Utds främste målskytt och nyckelspelare. Outtröttliga arbetsinsatser och laglojalitet har karaktäriserat hans tid på Old Trafford. Rooney är en väldigt mångsidig och oerhört högintensiv anfallare med ett stort värde för laget. Det är en spelare som gör sin omgivning bättre.

(4) Fernando Torres, Liverpool

En oerhört snabb och bollskicklig anfallare som antagligen, sett till ren och skär dödlighet i termer av målproduktion, är Premier Leagues främste och mest glamouröse avslutare. Även ur form förblir Torres Liverpools främste anfallare och ett hot mot motståndarnas backlinje. Rejält lidande av skadebenägenhet och under senare tid har det även funnits skäl att ifrågasätta anfallarens intresse och engagemang för uppgiften.

(5) Andy Carroll, Newcastle

Stor och tung, target och målskytt – allt förpackat i en spelare som fått ansvaret att axla Newcastles tröja nummer 9. Har övertygat rejält under den här säsongens första halva i en av ligans nykomlingar med en härligt ”brittisk” attityd till anfallsspel. Väldigt effektiv i sitt huvudspel, både i termer av att göra mål och att skapa mål, kraftfull i sitt boxspel och ett väldigt bra skott. Frågan är om och i så fall hur länge han blir kvar på Tyneside.

(6) Robin van Persie, Arsenal

Sannolikt Premier Leagues mest renodlade avslutare. Van Persie är snabb och teknisk och med ett öga för mål. Men han har också en benägenhet att vara trasig oftare än hel. På planen passar han väldigt väl ihop med Fabregas med vilken han har en närmast telepatisk relation. Passar utmärkt in som spets i Arsenals offensiva taktik även om han inte alltid lyckas bryta lagets ibland för indirekta spelsätt.

(7) Jermain Defoe, Tottenham

En striker av klassiskt brittiskt snitt i princip helt utan finess och krusiduller – det är inte svårt att förstå vad Harry Redknapp gillar med spelaren. Hans stora kännetecken och styrka är snabbheten som tar honom förbi motståndarnas backlinje och väl där så tvekar eller krånglar han aldrig med avslutet – det är pang-på direkt. I ett avseende så gör det honom möjligen något förutsägbar vilket kan vara till hans nackdel mot mer rutinerat och ”internationellt” motstånd.

(8) Bobby Zamora, Fulham

Zamoras frånvaro den här säsongen på grund utav sitt benbrott snarare än Hodgsons avsked är den stora anledningen till att Fulham befinner sig i närheten av nedflyttningsstrecket, sådan är hans kvalitet och betydelse för Fulhams anfallsspel. Kraftfull och rakt-på-mål så var han en stor anledning till Fulhams drömlika fjolsäsong.

(9) Hugo Rodallega, Wigan

En anfallare vars kvalitet lyser igenom trots att han spelar i ett av Premier Leagues svagare lag. Visade redan i sina debutmatcher sin målfarlighet och under sin första hela säsong i Wigan gjorde han tio mål från sin position på vänsterkanten. Wigan försöker spela en konstruktiv anfallsfotboll och Rodallega är en av de stora anledningarna till att de inte sällan med viss framgång klarar av det. Det bör mest vara en tidsfråga innan en större klubb värvar honom.

(10) Nicolas Anelka, Chelsea

Stor och snabb, en något annorlunda kombination som Anelka däremot får ihop på ett bra sätt. Det kompletterar han med god teknik som gör honom till en giftig avslutare. Anelka lider av att han inte riktigt får samma utväxling på planen när Drogba spelar och därmed inte får en lika central roll, men han gör fortfarande viktiga bidrag och han är en väldigt värdefull spelare att ha på planen när Drogba inte spelar.

:::

Bubblare:

» Peter Crouch, Tottenham
» Darren Bent, Sunderland
» Kevin Davies, Bolton
» Dimitar Berbatov, Man Utd
» Roman Pavlyuchenko, Tottenham

…………………………………………………

Personligen gillar jag inte alls det här med listor – som jag betraktar som något som fördummar snarare än förhöjer den pågående fotbollsdiskussionen.

Men jag är inte mer bortkommen än att jag inser att listor är något som både engagerar och skapar intresse. Därför väljer jag att i viss utsträckning tolerera dem.

Nu är projektet med att ”lista positioner” över. Jag vänder mig därför till er, kära läsare, om era idéer om vad som kan och bör listas i framtiden.

Alla idéer kommer inte att användas, och listor kommer fortfarande att vara något relativt sällsynt på den här bloggen – men jag är tacksam för goda, originella och framför allt genomförbara idéer från er.

Och självklart – bloggen älskar er!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Celestial Navigation

Sir Alexander Chapman Ferguson.

Idag tar han över från Sir Matthew Alexander Busby som Man Utds längst sittande manager i och med att han haft ansvaret för klubben i 24 år, en månad och 13 (!) dagar.

För något halvår sedan skrev jag en gästblogg om Busby och hans betydelse för Man Utd och engelsk fotboll.

http://blogg.fotbollskanalen.se//christenson/2010/05/28/gastblogg-om-sir-matt-busby-keep-the-flag-flying/

Många betraktar Ferguson som managern som ”skapade” Man Utd. Men för Man Utds fans är det framför allt Busby som skapade de institutioner och traditioner i klubben som Ferguson därefter byggt vidare på.

Det är den ikonen och klubbfadern vars tid vid rodret Ferguson nu tangerar.

Något som Ferguson uttrycker förvåning över: [The strange thing for me was that I always thought Matt would be here for ever. Maybe because he started immediately after the war, rebuilt the club, and then had the emotional issue of Munich, he rebuilt it again to win the European Cup in 1968. Maybe to me everything Sir Matt did, all the things that happened, had some sort of eternity about it. I have not had those emotional issues to face that he did. That’s why I felt he would be here for ever. It is surprising I have passed his record.”]

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/matt-understood-united-he-was-a-godsend-for-me-2163474.html

Det vore fånigt att säga att Ferguson därmed uppnår mer status än vad han redan hade, men det är en stor prestation som väl förtjänar att uppmärksammas.

Det är lätt att försöka göra jämförelser mellan Busby och Ferguson. Båda är skottar, de delar förnamn såväl som en brinnande hunger och en känsla för passionerad disciplin.

Ferguson själv betonar däremot också en skillnad: [”Sir Matt was a lot calmer than me. We are different characters, with different personalities. Scottish people have a determination to do well no matter what. They travel. I came down here with the single objective of being successful.”]

Men i huvudsak förtjänar de båda två att betraktas som två olika managers, men med liknande värderingar om hur fotboll ska spelas och hur en fotbollsklubb ska ledas.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-old-traffords-two-greatest-men-share-one-crucial-characteristic-an-undying-yearning-for-victory-2163480.html

…………………………………………………

ENGELSK FOTBOLLS SISTE STORE MANAGER?

Sir Alex Ferguson tid i Man Utd har varit så lång och så framgångsrik att han blivit närmast synonym med klubben i sådan utsträckning att hans tidigare prestationer ofta glöms bort.

Kort efter att 32 år gammal ha inlett sin tränarkarriär i East Stirlingshire så blev Ferguson övertalad av Jock Stein att ta över managerposten i St Mirren, en klubb med vilken han vann den skotska andradivisionen och etablerade sig i den högsta divisionen.

Trots dessa framgångar sparkades Ferguson av disciplinära skäl från klubben 1978, den enda klubb av vilken han fått sparken. Han tog istället över Aberdeen som han omvandlade till en framgångsrik i skotsk såväl som europeisk fotboll. Aberdeen lyckades under en åttaårsperiod mellan 1978 och 1986 bryta The Old Firms dominans och 1983 vann klubben även Cupvinnarcupen efter en final mot Real Madrid.

Det var med den bakgrunden som Ferguson fick erbjudandet att ta över Man Utd en bit in på hösten 1986.

:::

Fergusons tog över en klubb som inte hade vunnit ligan sedan 1967 och som vid tiden för övertagandet befann sig på nedflyttningsplats. Det var en klubb med en väl ingrodd dryckeskultur och en tämligen svag arbetsetik bland spelarna. Flera av klubbens stora spelare, som Paul McGrath och Bryan Robson, förslösade sina karriärer med ett odisciplinerat uppträdande utanför planen.

Hans första tid i klubben kännetecknades därför inte av den ohejdade framgång som skulle karaktärisera hans senare tid. Hans jobb bestod i att förändra klubben inifrån – dess kultur, dess lagsammansättning och att återupprätta den satsning på unga spelare som klubben med Busby en gång varit föregångare med.

Man Utds prestationer förbättrades snabbt och man blev tämligen omgående en toppklubb igen. En miserabel säsong 1989/90 såg emellertid Ferguson komma så nära sparken som han någon gång förr eller därefter varit, fram till dess att en FA-cupseger räddade klubbens stolthet.

Starten var kanske inte särskilt bekväm men när Man Utd väl tog sin första titel så fanns där ingen återvändo. Man Utd dominerade engelsk fotboll under 1990-talet och mellan 1992 och 1997 vann man fyra av fem Premier League-titlar.

Ett kännetecknande drag för Fergusons ledarskap har varit hans förmåga att integrera unga spelare i laget – en policy som bar full frukt under den fantastiska säsongen 1998/99 när Man Utd vann en historisk Treble av vinster i Premier League, FA-cupen och Champions League.

Det var under den här perioden som Man Utd kanske var som allra bäst under Ferguson, ett lag perfekt balanserat i samtliga lagdelar och med en helt sanslös vinnarkultur genomsyrandes hela laget.

Efter prestationen 1999 hade det varit lätt att vila på gamla lagrar men Ferguson fortsatte bygga nya lag med Man Utd. Det tidiga 2000-talet såg tre ytterligare PL-titlar inkasseras innan en liten nedgång följde på Chelseas och Roman Abramovichs maktövertagande inom engelsk fotboll.

Men bara några år senare var Man Utd tillbaka med ett lag bestående av ung talang byggt på taktisk flexibilitet. Tre ytterligare PL-vinster, en CL-seger och övriga cupvinster följde. Det har ryktats alltmer regelbundet om att Ferguson var på väg att sluta som manager, men den brinnande hungern finns alltjämt där.

:::

I vad består Fergusons storhet?

Ferguson är, kanske tillsammans med Arsene Wenger, den siste Store Managern inom engelsk fotboll – patriarken som styr varje detalj av klubben från toppen till botten. Som manager i en klubb under drygt 24 år så befinner han sig i brytpunkten mellan Old Football och Modern Football – det är högst osannolikt om vi efter Ferguson får se den typen av manager i en europeisk storklubb igen.

Men vad är det då som gjort honom så makalöst framgångsrik?

Nej, han är inte ett taktiskt geni. Han har inte förnyat eller utvecklat fotbollens taktiska aspekter. Ferguson kan inte likt Jose Mourinho beskrivas som det gröna fältets schackmästare som med millimeterprecision kan styra sina spelare och förändra en matchbild.

Nej, inte heller har han förnyat management av fotbollen. Old Trafford har inte introducerat fotbollsvärlden till några nya träningsmetoder, nya medicinska rön eller andra tekniska innovationer under hans tid i klubben.

Ferguson behärskar däremot det grundläggande (the basics) till fullo och har en ofta underskattad förmåga att inte krångla till sitt managerskap. Han gör vad han behärskar och gör det otroligt bra.

Ska man hitta de styrkor som gör Ferguson speciell så får man snarare hålla sig till mer personliga egenskaper:

»  En omättlig hunger – Trots makalös framgång så har Fergusons intensitet aldrig minskat, hans fokus har alltid legat på ”nästa match” eller ”nästa säsong” och en vilja att vinna igen. Attityder reflekterar ledarskap är en ofta upprepad sanning, och i det här fallet är det lätt att se hur så är fallet.

»  En förmåga att förnya sig – En stor utmaning under en lång yrkeskarriär är att hålla sin egen hjärna ”öppen” och spänstig och att hela tiden ta in ny information och utveckla sig. Ferguson börjar närma sig 70-strecket men är fortfarande mer nyfiken än de flesta 17-åringar.

Han kanske inte själv utvecklar taktik eller teknik – men han är inte främmande från att assimilera intryck från omvärlden. Det är den egenskapen som gjort att han framgångsrikt navigerat sin egen och Man Utds övergång från Old Football via Premier League-eran in i den moderna globala fotbollseran.

»  En bra boss – Fergusons stora organisatoriska styrka är förmågan att sköta klubbens bemanning vad avser såväl ledarstab som spelare i syfte att kultivera klubbens värderingar. Motivation, hunger och ”karaktär” är lika viktigt när en spelare värvas som rent tekniska egenskaper. Han ser till att hålla sina spelare hungriga och motiverade. Han har ett gott öga för när en spelare börjar tappa sin hunger och tvekar då inte att göra sig av med spelaren – oavsett spelarens status i truppen. Gamla spelare och ikoner behålls knutna till klubben i syfte att bevara känslan för vad klubben ”handlar om”.

Fergusons stora styrkor ligger alltså inte på det taktiska eller tekniska planet utan snarare på det strategiska – som klubbyggare och lagarkitekt är han fullt möjligt historiens främste manager.

…………………………………………………

WHAT THE MEDIA SAY

Telegraph låter några personer ur Man Utds historia sammanfatta några milstolpar under Fergusons 24 år som manager för Man Utd:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8210695/Chelsea-v-Manchester-United-United-stalwarts-remember-the-key-moments-in-Sir-Alex-Fergusons-24-year-reign.html

David Lacey på The Guardian bloggar – förvisso lite förutsägbart, inte minst dessa dagar – om betydelsen av en bra manager och vikten av att ge dem tid att realisera sina idéer:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/17/sir-alex-ferguson-matt-busby

Daily Mail kopplar tillbaka till Sir Matt Busby – klubbens andlige fader:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1338984/Sir-Matt-Busby-Tribute-original-master-Manchester-United.html

…………………………………………………

Inga matcher idag och endast två matcher har hittills spelats den här omgången. Vi får se om måndagskvällens match mellan Man City och Everton blir av.

Tung seger för Leeds mot ligaledarna QPR igår – vars förtrollning nu verkar vara bruten.

Imorgon rankar jag Premier Leagues bästa anfallare – så kom ihåg att tömma task och tarm i god tid innan.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken - Leeds

Riktigt tung match i The Championship idag när nykomlingarna Leeds tar emot serieledande QPR hemma på Elland Road.

Leeds har däremot haft en bra start på säsongen och man ligger nu på fjärdeplats i tabellen – med fem poängs marginal på playoff-plats och bara två poäng från automatisk uppflyttning.

QPR förlorade senast hemma mot Watford men man leder fortfarande ligan med fyra poäng.

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3283760,00.html

:::

Det har skrivits spaltmil om Leeds Uniteds tunga färd ner genom det engelska ligasystemet och den finansiella härdsmälta som föranledde raset.

Leeds är en klubb med historia och tradition och en väldigt stark supporterbas. Det är en klubb med alla yttre förutsättningar att spela på engelsk fotbolls högsta nivå.

Med andra ord, trots att klubben relegerades från Premier League så hade man fortfarande goda chanser att komma tillbaka.

Att man misslyckats med det är något som inte enbart har med sportsliga resultat att göra utan lika mycket med politiska beslut fattade av FA och The Football League.

Beslut med tveksam juridisk grund utan vilka Leeds kanske redan hade spelat Premier League-fotboll igen. Tveklöst hade klubben åtminstone spelat Championship-fotboll tidigare än den här säsongen.

Det är en rätt smutsig historia.

…………………………………………………

LEEDS UNITEDS MÄRKLIGA FALL

Med mindre än fem minuter kvar av 2006/07-säsongens sista hemmamatch mot Ipswich så släppte Leeds in ett kvitteringsmål, vilket betydde att de för första gången i klubbens historia skulle flyttas ned till den tredje divisionen, League 1.

Två dagar senare placerade Ken Bates klubben i administration med skulder motsvarande £35,5m. The Football League, som brukligt är, gav klubben ett poängavdrag om tio poäng.

Men i början av den därpå följande säsongen, 2007/08, så delade The Football League ut ytterligare 15 poängs avdrag till Leeds för att ha brutit mot ligans policy och bestämmelser kring insolvens.

Leeds fick alltså börja säsongen med 15 poängs avdrag, utan vilket Leeds hade flyttats upp till The Championship omedelbart. Nu åkte laget istället ut i ett bittert playoff.

:::

Men skälen till att Leeds bestraffades med detta poängavdrag var vare sig självklara eller okontroversiella.

När en engelsk fotbollsklubb befinner sig i administration (eller insolvens) så förlorar den i praktiken sin ”fotbollslicens” hos The Football League, vilket i praktiken betyder att de inte kan delta i ligaspel.

För att få tillbaka sin licens så måste en klubb som befinner sig i administration utse en förvaltare som kommer överens med klubbens fordringsägare om en lämplig fördelning av klubbens tillgångar. En sådan överenskommelse benämns CVA (Company Voluntary Agreement) och måste godkännas av 75% av samtliga fordringsägare.

Leeds gick igenom den här proceduren och den 4 juni så godkändes CVA:n av 75,02% av klubbens fordringsägare som då hade fyra veckor på sig att lämna in en överklagan.

På den sista dagen så överklagade HMRC, den brittiska skattemyndigheten, den föreslagna överenskommelsen.

Det fanns två skäl till denna överklagan. Dels ville HRMC klargöra att samtliga fordringsägare var genuina och inte bulvaner för Leeds ägare med Ken Bates i spetsen, Dels så var man missnöjd med The Football Leagues ”super creditor”-regel som värderar fordringsägare inom fotbollen högre än alla andra fordringsägare.

En regel som inte var förenlig med rådande brittisk lag eller policy vars intention är att alla fordringsägare ska behandlas likvärdigt.

Men i och med att HMRC överklagade beslutet så fann The Football League att deras kriterie om ett CVA inte var uppfyllt och som en följd beslutade man då att Leeds av sportsliga skäl skulle få fortsätta sitt ligaspel men också bestraffas med 15 poängs avdrag.

:::

Leeds försökte naturligtvis överklaga beslutet men den 28 september 2007 fick man från FA beskedet att det inte skulle bli någon granskning av The Football Leagues beslut.

Den 23 november 2007 så meddelade Leeds att då man hade fått avslag på två förfrågningar om oberoende medling så planerade man nu att ta ärendet till högsta domstolen. På den sista dagen att besvara ärendet så gör The Football League en u-sväng och erbjuder Leeds möjligheten till oberoende medling.

Medling är ett sätt att lösa tvister mellan två parter utan att behöva ta ärendet till domstol. Det sker genom en panel bestående av tre personer – en oberoende ordförande och två ytterligare ledamöter utsedda av respektive part.

Den 1 maj 2008 offentliggjordes panelens beslut. Det klargjorde att Leeds den 3 augusti 2007 hade skrivit på en överenskommelse med The Football League att få tillbaka sin licens mot 15 poängs avdrag.

En överenskommelse som Leeds menade var påskriven under tvång för att över huvud taget få delta i ligaspel den säsongen.

Panelen menade emellertid att Leeds case ”begins and ends with the Compromise Agreement which clearly embodied the intention of both parties” och att de därmed friskrev The Football League från de anspråk Leeds gjorde i efterhand.

Frågan avgjordes således på en proceduriell teknikalitet samt att panelen avfärdade fallet eftersom det granskades så långt in på säsongen.

Men även om tidningarnas rubriker fokuserades på att Leeds förlorat fallet så väckte panelen ett antal frågor rörande The Football Leagues kompetens, ledarskap och styrning.

:::

Panelen fann för det första att ärendet hänvisats till en oberoende panel då The Football League inte haft uttryckt mandat att fatta ett sådant beslut, något som tyder på en brist i kompetens, ledarskap och styrning.

Panelen fann för det andra att The Football League inte hanterat ärendet på ett klart och tydligt sätt trots att Leeds ansökt om oberoende medling vid upprepade tillfällen under sex månaders tid, återigen något som tyder på en brist i kompetens, ledarskap och styrning.

Panelen fann för det tredje att The Football League bör utveckla en tydlig policy för klubbar som kom ut ur administration utan en giltig CVA, avsaknaden av en sådan policy representerar också det en brist i kompetens, ledarskap och styrning.

Panelen fann för det fjärde att The Football League inte borde benämna 15-poängsavdraget som ett straff och att inte betrakta Leeds fall som ett prejudikat. Det tyder på att panelen hade stora invändningar mot detta straff och att deras beslut med all sannolikhet blivit annorlunda om inte Leeds hade skrivit på överenskommelsen i augusti.

Panelen fann för det femte att The Football Leagues policy rörande ”super creditors” var tveksam då ”the protection of unsecured creditors by the requirement of a CVA is very important to the public perception and credibility of the League”.

:::

Leeds förlorade således ärendet trots att de sannolikt hade rätt i själva sakfrågan och The Football League fattade ett beslut de formellt inte hade rätt att fatta.

Leeds hade också sakliga skäl att överklaga då The Football Leagues egna regler medger att en klubb kommer ur administration utan en CVA om så kallad force majeure förekommer. Alltså om det finns skäl som inte var rimliga att kunna förutse.

Att skattemyndigheten överklagar CVA:n på grund av att de inte accepterar The Football Leagues egna regler kan rimligtvis ses som en sådan för Leeds oförutsedd händelse.

Sammanfattningsvis – Leeds går igenom The Football Leagues procedurer på ett korrekt sätt men blir i princip bestraffade med 15 poängs avdrag av The Football League därför att The Football Leagues egna regelverk inte är förenligt med brittisk lag.

:::

Vad vi ser i det här ärendet är en form av justitiemord.

» The Football League har ett regelverk som är ägnat att ”skydda sina egna”, alltså fordringsägare inom fotbollsfamiljen, men som inte är helt förenligt med rådande brittisk lag och policy.

» Det ligger alltså inte i The Football Leagues intresse att föra upp det här ärendet till debatt och domstol, istället mörkar de och förhalar ärendet så långt som möjligt för att inte tvingas föra upp sitt regelverk till offentlig diskussion.

» Parten som drabbas i det här fallet är Leeds United, som får betala ett dyrt pris för The Football Leagues förhalning och vilja att skydda sina egna institutionella intressen.

Leeds blir alltså ett offer för storpolitikens mekanismer i hela det här ärendet. Och även om det är svårt att tycka synd om Ken Bates, Leeds ägare, så får man ändå känna en viss sympati med Leeds fans, spelare och ledare.

:::

Frågan är däremot om vad som hände ändå på längre sikt var bäst för Leeds United?

Frågan ska inte frånta The Football League ansvar för ett klandervärt agerande i ärendet, men utifrån ett rent klubbperspektiv så är det en intressant filosofisk fundering.

Kanske innebar en längre tid i League 1 en större möjlighet för klubben att komma ur en tid av finansiell och organisatorisk turbulens och bygga en stabil grund att stå på inför framtiden.

Om Leeds redan för ett par år sedan gått upp i The Championship och därmed dragits in i hela Premier League-karusellen igen så hade det kanske varit för tidigt för klubben.

Möjligen hade de spekulativa tendenser som tidigare underminerat klubbens ställning och status då gett sig till känna igen. Nu, tre år senare, finns det en större chans att klubben har byggt upp ett nödvändigt institutionellt kapital som gör att de bättre kan stå emot sådana tendenser.

Vilket vi ser tecken på i klubbens satsning på manager, ledarstab och spelarutveckling.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

13:45 – (PL) Sunderland vs Bolton
16:00 – (PL) Arsenal vs Stoke
16:00 – (PL) Birmingham vs Newcastle
16:00 – (PL) Blackburn vs West Ham
16:00 – (PL) Wigan vs Aston Villa
18:30 – (PL) Liverpool vs Fulham

Söndag:

13:00 – (PL) West Brom vs Wolves
14:30 – (PL) Blackpool vs Tottenham
17:00 – (PL) Chelsea vs Man Utd

Måndag:

21:00 – (PL) Man City vs Everton

Många riktigt spännande matcher i helgen. Den tidiga lördagsmatchen mellan Sunderland och Bolton kan bli en godbit. Alan Pardew fortsätter sitt jobb med Newcastle med en tuff bortamatch mot Birmingham.

Avram Grants dagar fortsätter räknas, nu på Ewood Park. Och Liverpool tar emot Roy Hodgsons förra klubb Fulham. Kan man tänka sig att Roy tänker på bättre tider när han hör sorlet från gästernas omklädningsrum?

Tungt Black Country-derby inleder söndagen mellan West Brom och Wolves innan de stora titanerna drabbar samman på kvällen.

Och på måndag så ställs Man City inför en tuff hemmamatch mot Everton – och då får vi kanske en första aning om och hur Carlos Tevez-gate har lösts internt i klubben.

:::

Men idag så verkar det även som att matchen mellan Wigan och Aston Villa är inställd på grund av mycket snöande.

…………………………………………………

Des Kelly på Daily Mail skriver en vansinnigt rolig och dräpande krönika om den arrogans och ignorans som ligger bakom Blackburns ägares beslut att sparka Sam Allardyce.

http://www.dailymail.co.uk/sport/article-1339711/Des-Kelly-Why-listen-chicken-nuggets-axe-falls-unlucky-Allardyce-Blackburn.html

Idag tar Blackburn emot West  Ham hemma på Ewood Park. Numer två lag i kris som jag betraktar det.

Det är så att man nästan blir förbannad på det hela.

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Ticket

Lottningen av Champions Leagues åttondelsfinaler är då genomförd och det blev såhär, för de engelska lagen.

Herregud vilka matcher!

TITANLOTTNINGEN

AC Milan vs Tottenham

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/8208957/Tottenham-Hotspur-manager-Harry-Redknapp-welcomes-Champions-League-last-16-draw-with-AC-Milan.html

En jättelottning mellan Italiens bästa lag och Englands fjärde eller femte bästa lag. Men det ska inte förstås som att Tottenham på något vis är chanslösa. Milan kommer få sina fiskar varma och returen kommer spelas på ett kokande White Hart Lane. Nyckeln för Spurs kommer bli att inte låta siffrorna rinna iväg i första matchen.

Vinstchans: 50% – 50%

ÖNSKELOTTNINGEN

Köpenhamn vs Chelsea

En kanonlottning för Chelsea som är mer eller mindre garanterade en väldigt bekväm resa till kvartsfinalen. Inte mycket att säga om matchen, Chelseas fans kan glädja sig åt en möjlighet att faktiskt se matchen på Parken.

Vinstchans: 5% – 95%

OUTSIDERLOTTNINGEN

Marseille vs Man Utd

Okej lottning för Man Utd men mot ett svårbedömt motstånd. Är Marseille tillräckligt organiserade för att kunna hålla tätt bakåt mot Man Utd och tillräckligt smarta att kunna producera framåt? Det är nyckelfrågan inför den första matchen på Velodrome. Man Utd är favoriter men Marseille kan definitivt ställa till det för dem.

Vinstchans: 35% – 65%

KANONLOTTNINGEN

Arsenal vs Barcelona

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/17/champions-league-arsenal-barcelona

Wenger fick rätt, det blev Barcelona. Två klubbar med liknande spelfilosofier men där arguably bara Barcelona än så länge framgångsrikt lyckats integrera också försvarsspelet i helheten. Arsenal har absolut chans att slå ut Barcelona, men de måste ha bättre ordning på försvarsspelet än vad de hade förra säsongen. Enorm nackdel att avsluta borta.

Vinstchans: 40% – 60%

:::

Övriga matcher:

AS Roma vs Shakhtar Donetsk
Valencia vs Schalke
Inter vs Bayern München
Lyon vs Real Madrid

…………………………………………………

EUROPA LEAGUE

(9) Aris Thessaloniki vs Man City

Hyfsat lätt lottning för Man City som rimligtvis bör kunna avancera bekvämt till åttondelsfinalerna. Det är också en lottning som ger Man City möjlighet att vila spelare vilket kan ge dem en fördel i ligaspelet. Vinner Man City så möter de i åttondelsfinalen vinnarna mellan Besiktas och Dinamo Kiev, där de i så fall avslutar på bortaplan.

Vinstchans: 10% – 90%

Sparta Prag vs Liverpool

Tämligen bekväm lottning för Liverpool, men de kan inte ta alltför lätt på matchen. Visar de inte upp bättre anfallsspel än vad de gjorde i gruppspelet så kan det bli en tuff uppgift. I en eventuell åttondelsfinal möter Liverpool vinnarna mellan Lech Poznan och Braga, med hemmamatchen i det första mötet.

Vinstchans: 20% – 80%

:::

Övriga matcher:

Napoli vs Villareal
Rangers vs Sporting
Anderlecht vs Ajax
Lech Poznan vs Braga
Besiktas vs Dinamo Kiev
FC Basel vs Spartak Moskva
Young Boys vs FC Zenit
PAOK vs CSKA Moskva
Sevilla vs Porto
Rubin Kazan vs FC Twente
Lille vs PSV Eindhoven
Benfica vs Stuttgart
BATE Borisov vs Paris Saint-Germain
Metalist Kharkiv vs Bayer Leverkusen

…………………………………………………

Så då vet vi lite mer vilka matcher som våra engelska lag kommer vara tvungna att balansera ligasäsongen med.

Be Champions!

Peter Hyllman

Game On

Första gången jag fastnade för ett Football Manager-spel var runt 2001, spelet hette då Championship Manager.

Sedan dess har jag spelat från och till. Jag hade en sejour med Lyon och en med Barcelona. Men det jag framför allt minns är mitt oerhört framgångsrika managerskap av Boca Juniors under den fiktiva tidsperioden 2009-2016.

Jag tog över klubben ett par säsonger in på spelet, efter att ha tröttnat på att ”bara” vara förbundskapten för England.

Höjdpunkten var naturligtvis när jag manglade Real Madrid i finalen för VM i klubblag (som jag vann fem år i rad) med 4-0 efter storspel av mitt turkiska underbarn Üstün Ecevit, scoutad och värvad av mig som 15-åring.

Någon storspelare har jag aldrig varit, men jag har spelat tillräckligt för att verkligen uppskatta spelets alla kvaliteter och hur otroligt engagerande det faktiskt är.

Något jag rätt ofta reflekterat över sedan jag börjat engagera mig mer i diskussionen om fotboll är vilket genomslag det spelet ändå har fått på hur vi som fans uppfattar och tänker om fotboll.

På gott och på ont måste jag säga. Oj vad kunskapsnivån har ökat men också oj vad en del diskussioner blir verklighetsfrånvända.

Vilka är era bästa och sämsta Football Manager-upplevelser och hur tror ni att Football Manager har påverkat den engelska fotbollens fanskultur?

…………………………………………………

HUR HAR FOOTBALL MANAGER FÖRÄNDRAT HUR VI UPPLEVER OCH KONSUMERAR FOTBOLL?

Spelindustrin är en de mest vinstdrivande industrierna inom nya media och fotbollsspel har länge varit ett bestående element av fotbollskulturen, ända tillbaka till de riktigt gamla 2D-spelen. På senare tid har emellertid Football Manager fått en oerhört central roll och som i grunden har förändrat hur fotboll upplevs och konsumeras.

Football Manager har sin bakgrund i tidigt 1990-tal och kallades från början Championship Manager. 2004 såg spelets skapare SI Games lämna EIDOS och spelet ändrade namn. Spelet befinner sig nu på sin 18:e upplaga och förblir ett av de bäst säljande spelen inom alla kategorier.

:::

Spelet har rapporterats haft en väldigt hög inverkan på många användares privatliv – allt från en mild distraktion till renodlat beroende. För flera användare har spelandet resulterat i brustna relationer och skilsmässa (Pettigrew, 2008) och en del har förlorat jobbet på grund av överdrivet spelande (Busari, 2009).

Detta är ett tämligen unikt fenomen. Liknande rapporter har förekommit om spel som World of Warcraft och Call of Duty, men där är en stor del av grejen interaktiviteten med andra spelare. Den möjligheten finns också med Football Manager, men det är inte vad spelet framför allt är känt och uppskattat för.

Det som är gemensamt för de olika spelen är att de skapar en värld som spelaren själv både kan forma och delta i.

:::

SI Games VD, Miles Jacobson, menar att ett skäl till att fotbollsfans lägger så mycket tid på Football Manager är just att de därigenom skapar sitt alldeles egna universum. De bildar med andra ord något som är på samma gång verkligt som overkligt.

Den franske sociologen Jean Baudrillard kallar detta för hyperrealitet, en värld där modeller av verkligheten i sin tur (åter)skapar verkligheten. Det är en värld där modellerna egentligen inte behöver någon reell grund. Den simulerade världen vinner överhanden i vårt medvetande och antar ett egenvärde.

:::

Den simulerade Football Manager-världen vinner en ökad känsla av realism i och med att verkliga personer och aktörer också använder spelet. Giovanni Trappatoni har medgett att han använt spelet för att scouta okända engelska spelare när han var förbundskapten för Italien 2002. Everton skrev 2008 på ett exklusivt avtal med SI Games i syfte att få ensam tillgång till deras fulla databas i förhoppningen att därmed lättare kunna identifiera lovande spelare. I alla fall en engelsk landslagsman har sagt att han spelar spelet på sin fritid.

Det är också en simulerad värld där många av den moderna fotbollens traditionella och romantiska myter kan realiseras. Spelets realistiska tidsperspektiv gör att spelare åldras, och efter ett tag får spelet mer karaktären av att kunna hitta ”okända” spelare. Ett vanligt fenomen bland många av spelets användare är även att ta över ett litet lag långt ner i seriesystemet och föra upp dem genom divisionerna, vilket knyter an till idéer om fotbollens gräsrotsrötter.

Spelets mystik och känsla av performativ realism ökar även med dess träffsäkerhet vad avser att identifiera framtida stjärnor. Football Manager har förutspått många storstjärnor – Leo Messi, Wayne Rooney och Ashley Young bland dem. Även om spelet allt som oftast också misstar sig – kanske är Freddy Adu och José Baxter exempel på det.

:::

Football Manager har tveklöst förändrat förutsättningarna för rapporteringen om fotboll i media. Fansen och läsarna besitter redan oerhört detaljerad kunskap om spelare, klubbar och arenor och det ställer ännu högre och kanske ibland helt orimliga krav på större detaljprecision från journalister – vars roller i sin tur därmed kanske bör förändras från informatörer till analytiker.

Live text-tjänster och Score Centres har också utvecklats rejält som en följd av Football Managers design och förmåga att visuellt rapportera hur en fotbollsmatch fortlöper.

Men ”baksätesmanagern” är naturligtvis också en karaktär som fått ett helt nytt utlopp genom Football Manager. Ni vet, killen (oftast) som sitter på läktaren eller framför TV:n och svär över spelarnas insatser och på att han skulle kunna göra ett bättre jobb än den usle managern. I spelets värld ges han möjlighet att realisera den fantasin.

:::

En kanske ännu mer anmärkningsvärd aspekt är hur Football Manager förändrar relationen mellan fansen och deras klubbar. På samma sätt förändrar spelet även fansens syn på och kommunikativa delaktighet i sina klubbars beslutsfattande.

Klubbar kunde förr i tiden agera tämligen självständigt på transfermarknaden utan alltför kraftig second-guessing. Fansen besatt helt enkelt inte nödvändig information för att kunna ta diskussionen och kritik mot en värvning var något som oftast uppstod med facit på hand.

Den kunskapskälla som Football Managers databas utgör har jämnat ut spelfältet och gett fansen en utgångspunkt i diskussionen. På så vis har spelet faktiskt bidragit till demokratiseringen av sporten. Det är en stor sak, men där finns naturligtvis också nackdelar.

Synen på klubbars värvningspolicy har i många fans diskussioner blivit föga mer än godtrogna önskelistor.

Ett form av ”kortliste”-tänkande har uppstått där spelares individuella attribut är det enda som avgör. En evig diskussion om drömelvor är en produkt av detta. Det skapar en skev syn där diskussionen inte tar fasta på vilka spelare en klubb faktiskt behöver, vilka spelartyper en klubb behöver, huruvida spelaren passar in i klubben och ihop med övriga spelare, ekonomiska aspekter samt det praktiska faktum att klubbar i verkligheten måste prioritera sina resurser och scoutinginsatser.

Just synen på enskilda spelare är kanske framför allt den aspekt där spelets sammanblandning av simulation och verklighet blir som mest tydlig men även vilseledande. Spelare är människor, och människor är komplexa och sammansatta varelser, de kan inte på ett realistiskt sätt reduceras till siffror på en 20-gradig och endimensionell skala.

Detsamma gäller hur klubbarna styrs och organiseras.

I spelets värld kommer aldrig Roman Abramovich att sparka Ray Wilkins mitt i en framgångsrik säsong och även om han gjorde det så skulle spelet aldrig kunna simulera hur det därefter påverkade spelartruppen.

Så sammantaget är möjligen ett rättvist omdöme om Football Manager att det bidragit till en demokratisering i relationen mellan fans och fotbollsklubbar och hur klubbarnas beslut diskuteras, men även till att den diskussionen möjligen ibland utgår från felaktiga och ibland orättvisa förutsättningar.

…………………………………………………

MODERATELY INTELLIGENT

Flera av er har uttryckt frustration över att kommentarer då och då till synes utan anledning försvinner i kommentarsfältet. Det är en frustration jag själv delar.

Det är inget jag har med att göra, utan det är en inhyrd firma som sköter allt sådant åt Fotbollskanalen.

Alternativet har föreslagits att jag skulle ta över uppgiften och moderera era kommentarer och på så vis föra in lite mer fingerspitzgefühl. Det är däremot ett inte helt fungerande alternativ.

Dels är det inte en uppgift jag känner mig särskilt sugen på att genomföra. Dels så är det juridiskt knivigt då jag inte har den relationen till TV4 att jag kan hållas ansvarig för tillämpningen av deras regelverk.

Formella men inte helt betydelselösa praktikaliteter.

Men jag tycker det hela har blivit lite bättre igen på senaste tiden och nu har vi dessutom kommit fram till att den inhyrda firman ska koncentrera sig lite extra på vår blogg – och på så vis ska det kanske kunna bli lite mer känsla för feeling bakom det hela.

Eftersom Fotbollskanalens hövdingar älskar er precis lika mycket som bloggen gör!

…………………………………………………

Imorgon kommer bloggen att fokusera på lottningen av slutspelen i Champions League och Europa League.

Bloggen dyker alltså upp runt lunchtid.

Be Champions!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Den här veckan var bara tre matcher inställda på grund av att det är lite kallt i England. Och av symmetriska skäl var de en match i varje division som ställdes in.

Scunthorpes, Oldhams och Lincolns planer är de som inte klarat vintern. Framför allt är jag inte förvånad när det gäller Oldham. Deras arena ”Boundary Park” är mer känd som ”Ice Station Zebra” då den sägs vara den kallaste arenan i The Football League.

Det största i The Football Leagues universum den här veckan är dock utnämningen av Sheffield United-managern Gary Speed som förbundskapten för Wales. Han har inte övertygat på Bramall Lane vilket kanske hjälpte Wales fotbollsförbund att snabbt göra klart med Speed.

Frågan är vem som blir Blades tredje manager för denna säsongen? Är Hughton en kandidat eller väntar han ut bottenklubbarna i PL?

…………………………………………………

THE MIDTERMS, PART 1

Jag ska sammanfatta den första halvan av säsongen. Det har varit en bra första halva, inte lika bra som första halvan av ”Full Metal Jacket” men likväl en bra första halva.

Eftersom det är en del som hänt och det gäller tre divisioner så har jag tänkt dela upp sammanfattningen i två delar. Nästa del kommer nästa vecka.

Som vän av ordning (nåja, vän är ett starkt ord) börjar jag uppifrån med The Championship och avslutar med League 2.

Höstens X-lag syftar på att just de laget gjorde en väldigt bra eller väldigt dålig fjolårs säsong.

…………………………………………………

THE ODD COPPELL

Höstens Blackpool (se positiv överraskning)

Watford! – I tuff konkurrens med nykomlingarna Leeds och Norwich.

Malky Mackay har gjort underverk med detta unga lag som i fjol var nära nedflyttning och inför säsongen var tippade att åka ur.

Just nu ligger man tre poäng från playoff-plats mindre än ett halvår sedan man hamnade i administration. Danny Graham med sina tolv mål och den briljante Jordan Mutch inlånad från Birmingham har vart de mest tongivande den här hösten.

Höstens Sheffield Wednesday (se negativ överraskning)

Middlesbrough!

Förhandsfavoriter inför säsongen men Gordon Strachans McBoro har inte levererat alls. Kris Boyd hämtades in från Rangers, där han slog Henke Larssons skotska målrekord, har bara gjort fem mål totalt och är närmast en belastning för laget, de senaste matcherna petad av kvalitetsnamnet Leroy Lita.

Han kom, han såg och han försvann

Ligan hade knappt börjat, ett storsatsande Bristol som plockat in VM-målvakten David James och med Steve Coppell som manager sågs som en liten outsider. Trots två inledande förluster och med ett dussin skador så valde Coppell plötsligt att bryta sitt kontrakt och lägga av helt med fotbollen. Bristol City har sedan dess harvat i botten i väntan på att Nicky Maynard ska komma tillbaka från sin långtidsskada.

…………………………………………………

PARDEW MY FRENCH

Höstens Brentford

Går inte att säga något annat än Brighton! Men Bournemouth förtjänar ett omnämnande

Gus Poyet tog förra vintern över ett bottenlag men nu har man lett ligan från start, mycket tack vare en solid defensiv kryddat med duktiga offensiva spelare i välbereste Glenn Murray, lillebror Kazenga Lualua och Ashley Barnes som spelat en U20-landskamp för Österrike. Man har dessutom nyss lånat in West Broms nyzeeländske anfallstalang Chris Wood.

Höstens Stockport

Plymouth! – Utmanade av ett Swindon utan Billy Paynter

I fjol åkte laget ur The Championship efter att Plymouth-hjälten Paul Sturrock blivit sparkad snett uppåt från manager till någon figursydd direktörsroll och den gamle storspelaren Paul Mariner lyckades inte rädda dem kvar.

Den här säsongen har Peter Reid tagit över skutan men förutom Bradley Wright-Phillips målskytte har de varit en enorm besvikelse, just nu på 15:e plats och utanför planen har man sådana stora finansiella problem att man riskerar administration eller ännu värre – Peter Ridsdale.

Han kom, han såg, han sparkades

Alan Pardew, numera i Newcastle, inledde säsongen som manager i Southampton, som var favoriter på förhand, och snacket på förhand var om någon kunde stoppa Southampton från att promenera hem League 1.

Pardew sparkades inte för att han gjorde ett dåligt jobb – han sparkades efter en 4-0-vinst mot Bristol Rovers. Detta trots en fjolårssäsong vars vår var strålande och det mest sannolika är att något problem med ägaren ledde till att han fick lämna posten.

…………………………………………………

GET READY TO MEET – ALFIE

Höstens Rochdale

Chesterfield!

När man lämnade den klassiska arenan Saltergate efter sig och flyttade in på nya B2net stadium (vackert namn) så fick man en nystart. Förutom veteranen Jack Lester så har nyförvärven Craig Davies och Danny Whitaker verkligen imponerat och Chesterfield leder just nu ligan före Port Vale vars Richards x2 inte imponerat på sistone.

Höstens Bradford

Inget lag är ett bättre Bradford än Bradford själva.

I år har man likt i fjol misslyckats med förväntningarna att utmana topplagen även om man efter en liten uppryckning trots allt ligger på en 14:e plats.

Managern som återigen inte ser ut att lyckas är Peter Taylor, ett så aktat namn en gång i tiden att han tillfälligt var förbundskapten för England. Vilket han återgäldade med att ge Seth Johnson sin första och enda landskamp.

Han kom, han såg, han gjorde mål, mål, mål och mål

Adam Le Fondre. Han inledde säsongen med att i tredje ligamatchen göra fyra mål i en match mot Cheltenham och det var egentligen inget förvånande med tanke på hans tidigare målproduktion.

Ifjol var det bara före detta gallerskakande Lee Hughes som gjorde fler mål än Le Fondre i League 2 med 30 mål totalt och säsongen innan nöjde han sig med föga 21 mål i Rochdale innan han gick till Rotherham.

Han blev kvar i Rotherham den här säsongen trots intresse från flera League 1- och Championship-klubbar, och han har bättrat på sin målskörd till 17 efter att i helgen avgjort mot Aldershot med matchens enda mål.

Bra eller Anus? Har jag valt fel? Och har ni några förslag på vad jag ska välja för kategorier nästa vecka?

…………………………………………………
HELGENS OMGÅNG

The Championship

QPR har äntligen förlorat en ligamatch och deras banemän var Watford. Watford som visat sig vara bättre på bortaplan hittills slog QPR på Loftus Road och man vann till stor del tack vare geordiecentertanken Danny Graham som gjorde två mål. Läs mer om matchen här.

Leicester vände 0-1 i halvtid till 5-1, Svennis har gjort ett bra jobb och Leicester tar sig närmare playoff-spelet för varje omgång. Kan de klara av det? Oasiskusinen Paul Gallagher har fått förtroendet under Svennis och betalat tillbaka med fem mål på de två månader som Svennis befunnit sig i Leicester.

League 1

Sheffield Wednesday spelade sin första match med Milan Mandaric som ägare och man slog Bristol Rovers med 6-2! Nu ligger laget bara tre poäng bakom ligaledarna Brighton.

Ett Devonderby spelades mellan Plymouth och Exeter som ”Pilgrims” vann tack vare två mål av skytteligaledaren Bradley Wright-Phillips, sin fars son helt enkelt. Men man ligger fortfarande dåligt till i ligan och Peter Ridsdale sägs fortfarande vara intresserad av klubben.

Ian är nog stolt över Bradley, men gladare är nog Paul Ince vars son Tom Ince, inlånad till hans Notts Co från Liverpool, gjorde sitt första seniormål, vilket även gav Notts Co segern mot Ince Srs gamla klubb MK Dons. Som grädden på grädden som redan är på moset tog man sig upp över nedflyttningsstrecket. Happy Fathers day!

League 2

Varje Barnetseger bör uppmärksammas och den här gången var det Izale McLeod, det senaste nytillskottet i Barnetfamiljen, som avgjorde med sina två mål hemma mot Accrington Stanley.

…………………………………………………
ÖVRIGT

» Klubbar vars ekonomi inte är den bästa brukar oftast få nöja sig med att plocka upp sina ynglingar och i flera fall brukar de löna sig bra. Watford har sedan ett par år tillbaka ett samarbete med en närliggande skola, det har redan kommit fram spelare därifrån och ni kan läsa mer om det intressanta samarbetet här.

» Fortsatt på Watfordspåret så höjer Simon Burnton ett varningens finger att de kanske går lite för bra för deras eget bästa.

» Allt frid och fröjd nu i Sheffield Wednesday, eller? Nja, även på When Saturday Comes är man tveksamma.

» Sheffield United går som sagt inte så bra, trots managerbyte.

» De har billiga (nåja) priser i Bradford men laget är för stort för att klara sig på mediokritet.

» Is The Championship really ”Proper Footy”? Väldigt intressant , helt klart är det så att The Championship får rätt stora smulor av PL:s popularitet.

» På samma tema, är det för mycket utlånade spelare i The Championship? Inte minst 25-mannatrupperna i PL påverkar mycket och man får hoppas att det blir färre ”Lex Bellamy” när lagen är bättre förberedda.

» Jag är ingen stor beundrare av Brian Laws och på Burnleybloggen No Nay Never sågar man hans taktik mot Leeds.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Third-Day Story

Matchen var gastkramande, men kanske inte alltid så väldigt bra.

Hypen nådde den inte riktigt upp till. Det var två lag som under stora delar av matchen befann sig i ett ställningskrig med varandra och två lag som inte ville gå bort sig.

Man Utd var laget som vågade mest och som även kontrollerade mittfältet tämligen bekvämt, särskilt under första halvlek. Nani utgjorde ett ständigt problem för Clichy, och det var också därifrån målet till sist kom.

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/park-uses-his-head-to-strike-telling-title-blow-for-united-2159670.html

:::

Kritiska röster höjdes mot Arsenals spel, men själv tyckte jag också att det var ett fall framåt och rätt uppfräschande att se ett Arsenal som inte uppträdde så väldigt naivt i defensivt hänseende.

Det var också roligt att se att de verkligen tog den fysiska fajten med Man Utd – förvisso hade de en och annan poäng att bevisa.

Där Arsenals defensiva spelare den här gången gjorde en solid insats så var däremot lagets offensiv den här gången ovanligt blek – men nu mötte de också ett otroligt starkt och välspelande Man Utd-försvar.

Men såväl Andrei Arshavin som Samir Nasri måste man kunna förvänta sig mer av i en sådan här match.

Och Francesc Fabregas lyckades inte riktigt lyfta laget med sitt inhopp.

Jack Wilshere tyckte jag var Arsenals bäste spelare, åtminstone i offensiva termer – han svarade för god spelblick och flera öppnande passningar. Tyvärr blev han utbytt (skadad?) efter en timmes spel.

:::

Den andra halvleken såg Arsenal falla in i gamla fällor. Mycket bollinnehav och passningsspel, men det resulterade i väldigt få vettiga målchanser.

Man Utd tätade till ytor, låg lågt och trångt och spelade på snabba omställningar.

De taktiska dispositionerna kan ofta ge ett bedrägligt intryck om vilket lag det är som för matchen.

:::

Straffen var fullständigt feldömd.

Ja, bollen tar på Clichys arm, men det är stödjearmen, det är helt omedvetet och ingen rörelse görs för att få bollen med sig.

Linjemannen gör ett tecken som tyder på att Clichy skulle ha ”skopat” med sig bollen. Det är givetvis struntprat, linjemannen fattar ett helt felaktigt beslut.

Men som tur är (kan jag säga såhär i efterhand) så missar Rooney straffen.

:::

Man Utds försvar visade upp sig från sin allra bästa sida under matchen, inte minst Nemanja Vidic stod för en enorm insats.

Och Rafael bevisar för varje match som går sin kvalitet och enorma potential.

Men min Man of the Match går ändå till Anderson. Han var fullständigt magisk och ägde mittfältet matchen igenom.

Är det månne hans tur att den här säsongen göra en ”Nani”, alltså gå från floppvarning till succé runt juletid?

Has the penny dropped?

:::

Jack Wilshere och Anderson – två framtida mittfältsgeneraler i Englands största klubbar?

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1338358/Jack-Wilshere-holds-mans-game-Old-Trafford.html

…………………………………………………

SPELARBETYGEN

Snitten av spelarbetygen från The Guardian, Telegraph och Daily Mail:

Man Utd: Van der Sar (6,3), Rafael (6,7), Ferdinand (7,7), Vidic (7,3), Evra (6,7), Fletcher (7,0), Carrick (7,0), Anderson (7,3), Park (7,3), Nani (7,3), Rooney (6,3).

Arsenal: Szczesny (7,3), Sagna (6,3), Squillaci (6,3), Koscielny (6,3), Clichy (5,3), Song (6,7), Rosicky (6,0), Wilshere (6,7), Nasri (6,3), Arshavin (5,7), Chamakh (5,7).

» Tidningarna verkar tycka att Szczesny gjorde en klart okej insats.

» Och de verkar genomgående tycka att Clichy hade det ordentligt jobbigt mot Nani.

» Stor oenighet råder kring Nasri, han får en 8:a i Telegraph men en 5:a i Guardian.

Vad säger ni?

…………………………………………………

Daniel Taylor på The Guardian sammanfattar fem saker vi ”lärde oss” av matchen Arsenal vs Man Utd:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/13/manchester-united-arsenal-five-things-we-learned

» Man Utds Anderson har hittat sitt rätta jag

JA – Med gardering för att det så klart är lite tidigt att säga något säkert om det. Men den här insatsen mot Arsenal är inte den första starka prestationen, han var väldigt bra mot såväl Blackburn som Valencia. Fortsätter han spela på samma nivå så har Man Utd en väldigt god tillgång.

» Arsene Wenger kommer få ångra att han inte har en bättre målvakt

JA – Även om det känns som en rätt fånig sak att säga just efter den här matchen då Szczesny gjorde en stabil insats. Det här visste vi redan innan, det känns som något som Taylor kom fram till redan innan matchen spelades.

» Arsenal behöver hålla Fabregas frisk

DUH – Men igen en lärdom som känns lite påtvingad. Självklart är en frisk och pigg Fabregas en jättetillgång, men från den här matchen tar man snarare med sig hur Arsenals offensiva spel avstannade när Jack Wilshere lämnade planen.

»  Fergusons uppmaningar bortslösade

KANSKE – Svårt att veta vad Taylor menar. Den ramsa han citerar är inte en ramsa som sjungs specifikt för Wenger och definitivt inte den ramsa som Ferguson kritiserar. Att den ramsan över huvud taget sjungs eller har sjungits är däremot en skamfläck för Man Utds fans.

»  Nani en potentiell Årets spelare

JA – Fortsätter han som han inlett säsongen så bör han onekligen vara en av de stora favoriterna. Hans betydelse för och inverkan på spelet var tydligt i matchen mot Arsenal.

…………………………………………………

ORD EFTER MATCHEN

Sir Alex Ferguson:

[“We had to play well tonight. In these major games you want to perform and we did that, especially in the first half. Arsenal came into it in the second half but they did not create many good chances. But they pegged us back a bit and the penalty miss gave them impetus.”]

Arsene Wenger:

[“We lost a game, which can happen here. You have to give credit to Manchester United’s defensive qualities. United played a very simple game but they were very efficient at it and our passing was not sharp enough to get them out of position.”]

…………………………………………………

BIG SAM OUT

Ägarproblem verkar vara melodin för många lag den här säsongen. Liverpool har minst sagt brottats med det. Man Utd och Chelsea likaså. Newcastle har sin beskärda del.

Nu är det dags för alla Blackburn Rovers supportrar att kollektivt hålla andan efter att klubbens nya ägare igår beslutat sig att sparka Sam Allardyce.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/13/sam-allardyce-sacked-blackburn-rovers-manager

Beslutet kom tydligen som en blixt från klar himmel och konflikten gäller i huvudsak vem som kontrollerar klubbens transferpolicy.

Venkys, de nya ägarna, genom ordföranden Anuradha J. Desai, har även uttalat sig kritiskt om Blackburns spelstil och menar att laget måste spela ”vackrare” – vilket inte är ett uttalande ägnat att göra en Allardyce lycklig.

Allardyce var på väg till Old Trafford när han nåddes av nyheten, berättar Sir Alex Ferguson:

[“He phoned me at 3.10pm today saying ‘can I have a cup of tea tonight?’ because he was coming to the game. Then he phones me at half past four and says ‘I’ve been sacked’. I’ve never heard of such a stupid decision in all my life, it’s absolutely ridiculous. I don’t know what they’re doing up there, but deary me.”]

Jag är inte en stor beundrare av Sam Allardyce som manager, hans lag spelar ofta tämligen fantasilöst och endimensionellt. Som person ger han även stundtals ett lite uppblåst intryck.

Men det går inte att komma ifrån att han når väldigt goda resultat med de mindre och medelstora klubbarna i England. Och med tanke på att Desai först i somras såg sin första fotbollsmatch så känns ju beslutet något förhastat.

I klubbens officiella utlåtande framgår det att ägarna tagit beslutet [”as part of our wider plans and ambitions with the club.”]

Det är lätt att läsa det som att ägarna arbetar med en form av förväntningar som är inte helt realistiska. Nya ägare har alltid en benägenhet att prata om sina stora ambitioner som ett sätt att göra sig vän med fansen.

Men för klubbar som Blackburn är risken alltid hög att de biter över för mycket och därigenom mister hela stycket.

Så på en knapp vecka så har klubbar i tabellens mittregioner genomgått ett oväntat managerbyte som kan skicka ner dem i en jobbig nedflyttningsstrid.

Newcastle valde Alan Pardew som sin nye manager, valet Blackburn gör nu kan ha tunga återverkningar för resten av deras säsong.

…………………………………………………

Roligast från diverse kommentarsfält efter gårdagskvällens match:

[“United should have wrapped it up before Rooney donated the match ball to the Stretford End. Why has he adopted that drunkard-trying-to-vault-a-canal run-up?”]

Be Champions!

Peter Hyllman

The Dogs of War

Så länge jag kan minnas så har det varit något speciellt med möten mellan Man Utd och Arsenal.

Det var under 1980-talet aldrig den värsta rivaliteten – det var bara stora matcher som man verkligen ville vinna.

Bakgrunden var den fantastiska FA-cupfinalen lagen emellan 1979, som ofta kallas för The Five Minute Final, när Man Utd hämtar upp 0-2 till 2-2 i matchens slutminuter bara för att ändå förlora finalen när Alan Sunderland avgör den med matchens sista spark.

http://www.youtube.com/watch?v=fQEXjVWe6lA

Jag missade den matchen med några år men pratet om den matchen låg alltid som en ljudkuliss till matcherna mellan de båda lagen.

Givetvis finns det också geografiska skäl bakom rivaliteten. Det är nord mot syd, det är London mot de mer perifera regionerna. Det är kanske till och med lite av klasskamp.

Stämningen förändrades mot slutet av 1980-talet. Med all sannolikhet var det något som sammanföll med att båda klubbarna steg i den engelska fotbollshierarkin.

Arsenal vann ett par ligatitlar i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, samtidigt som Man Utd ännu en gång började visa sina ambitioner under den nye, unge managern Alex Ferguson.

Det sägs att den riktiga bittra rivaliteten mellan lagen började när Man Utd fick en straff mot Arsenal (kanske lite billigt), som de därefter missade varmed Arsenals spelare verbalt hånade sina motståndare.

Känns det igen? Nej, det här var inte 2003. Det här var 1988, i en FA-cupmatch på Highbury.

Och rivaliteten tog definitivt full swing i och med att Arsene Wenger anlände till Arsenal och de båda klubbarna inledde en titanisk maktkamp i engelsk fotboll som varade i närmare åtta långa år.

Nutidshistorien mellan Arsenal och Man Utd är en modern krigshistoria där allt från mynt, fotbollskor och pizzor betraktats som konventionella vapen.

…………………………………………………

DIRTY, DIRTY…

Arsenal vs Man Utd, Februari 1988, FA-cupen

Allt började för länge sedan, när Norman Whiteside vann en straff åt Man Utd som påbörjade motviljan mellan de båda lagen. Arsenal ledde i slutet av matchen med ett mål och Brian McClair stegade fram till straffpunkten för att ta cupmötet till omspel. McClair skickade straffen i omloppsbana runt månen. När han besviket vandrade tillbaka mot mittlinjen så tog sig Lee Dixon och Nigel Winterburn tid att kanske inte fullt så ödmjukt delge honom vad de tyckte om konflikten i mellanöstern.

Man Utd vs Arsenal, Oktober 1990, Division 1

Handbags!! Nigel Winterburn ger sig in i en sådan typ av tackling som skulle få Arsene Wengers huvud att snurra runt The Exorcist-style på Denis Irwin. En känslostorm utbryter. Brian McClair, kanske fortfarande lite pissed off från tre år tidigare, sparkar på en liggande Winterburn. Sammantaget deltar hela 21 spelare i ett jättebråk. Vem var det egentligen som fegade ur? Båda klubbarna bestraffas med poängavdrag (Man Utd en poäng, Arsenal två), men Arsenal vinner ändå ligan den säsongen.

Arsenal vs Man Utd, November 1997, Premier League

Arsenal vann matchen med 3-2 efter David Platts segermål, men matchens eftermäle var fansens beteende när det framkom att såväl Peter Schmeichel som Nigel Winterburn fått mynt och övriga projektiler kastade på sig. Första ”problemmatchen” med Arsene Wenger som Arsenals manager. Ett tecken på vad som komma skulle.

Man Utd vs Arsenal, Februari 2003, FA-cupen

Det här får väl kanske mer betraktas som inbördeskrig efter det att Man Utd förlorat på hemmaplan mot Arsenal. En rasande Sir Alex Ferguson lägger en mycket precist riktad utåtskruvad krosspassning av en fotbollssko rätt in i David Beckhams vänstra ögonbryn. Märkligt nog var det Beckham och inte Ferguson som Real Madrid värvade ett par månader senare.

Man Utd vs Arsenal, September 2003, Premier League

15 år senare och ännu en missad Man Utd-straff skapar identiska scener. Ruud van Nistelrooy missar en straff och Martin Keown, Ray Parlour och Ashley Cole levererar ett perfekt synkroniserat hån av den inte alltid så sympatiske holländaren. Avstängningar följde. Den missade straffen på tilläggstid gjorde att matchen slutade 0-0 och möjliggjorde därmed lite ironiskt Arsenals obesegrade säsong.

Man Utd vs Arsenal, Oktober 2004, Premier League

I 49 matcher var Arsenal obesegrade i ligaspelet fram till dess att de kom på besök till Old Trafford. En riktigt tuff och stundtals ful match, uppretade känslor, en domare som inte hade kontroll på matchen och en filmad straff föregick slutresultatet och att Man Utd återigen visade för Arsenals spelare hur det kändes att förlora en ligamatch. Bråket fortsatte i korridorerna och omklädningsrummet efter matchen där bland annat pizza och soppa kastades från Arsenals omklädningsrum i riktning mot Sir Alex Ferguson. Tyvärr kunde de inte hitta något bra rött vin.

Arsenal vs Man Utd, Februari 2005, Premier League

Uppföljaren på Pizza-Gate och bråket började här redan inför matchen, i spelartunneln. Relationen mellan de båda stenhårda mittfältskaptenerna Patrick Vieira och Roy Keane kom att symbolisera rivaliteten mellan klubbarna. Keane blir fly förbannad på Vieira efter att denne gett sig på Gary Neville i sådan utsträckning att Graham Poll måste ingripa. På planen kasserar Keane hem sista skrattet då Man Utd vinner matchen med 4-2.

…………………………………………………

SÖNDAGENS MATCHER

Tottenham och Chelsea spelade oavgjort på White Hart Lane efter att Didier Drogba missat en straff på Fergietime.

Resultatet betyder att båda lagen tappar två poäng men spelmässigt var nog matchen mest positiv för Chelsea – där det kändes som att laget började hitta tillbaka till gammal rytm igen.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/12/didier-drogba-chelsea-tottenham

Tottenham å sin sida kan som jag ser det mest vara nöjda med resultatet.

De får betrakta det som något turligt att Chelsea inte bättre lyckades utnyttja deras högt stående backlinje, och Gomes såg ut att vara på en one-man mission att skänka matchen till Chelsea.

Men darrigt försvarsspel och en dåligt slagen straff gjorde att Chelsea ändå bara får med sig en poäng från den här helgen.

:::

Bolton svarade för en heroisk prestation när de med tio man på planen först tar ledningen hemma mot Blackburn och därefter återtar den bara tio sekunder efter det att Blackburn kvitterat.

Härlig stämning på Reebok när lilla Bolton gick upp på femte plats i tabellen.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/12/bolton-wanderers-blackburn-rovers-premier-league

:::

Wolves tog en enormt viktig seger på hemmaplan i Midlandsderbyt mot Birmingham. Mick McCarthy, som varit satt under viss press, kan andas ut för ett tag även om laget fortfarande ligger ett par poäng under nedflyttningsstrecket.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/12/wolverhampton-wanderers-birmingham-city-premier-league

…………………………………………………

En inte helt oväsentlig fråga – hur nöjda är egentligen Man Citys fans med värvningen av Carlos Tevez nu?

Och till sist… Be Champions!

(Kanske kan vi fans lära oss lite av hur de här båda giganterna till managers ändå relaterar till varandra.)

Peter Hyllman

On the Day Before

Det kanske är så att måndagskvällen serverar den här omgångens allra tyngsta möte – men det går ju inte att klaga på vad den engelska ligan erbjuder som förrätt dagen innan.

Tre derbyn – ett Lancashirederby, ett Midlandsderby och därefter ett Londonderby.

All kinds of fun.

Jag ger er lite att läsa om respektive möte – mer än så blir det inte idag då söndagen i övrigt ägnas åt att konsolidera pingislagets position i toppen av Division 4.

Matcher mot bottenlagen idag. Viktigt att hålla koncentrationen uppe.

…………………………………………………

Lancashire stannar för ett ögonblick upp när välspelande och högtflygande Bolton tar emot tungspelade och fjäderfäägda Blackburn Rovers hemma på Reebok.

Och Sam Allardyce återvänder till klubben och arenan där han verkligen skapade sig ett namn i engelsk fotboll:

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3329055,00.html

Skys Match Facts:

» Blackburn are unbeaten in their last seven Premier League games against Bolton, winning five of those matches.

» Five of Bolton’s last six league defeats have been by a 0-1 scoreline.

» Rovers’ last four goals in the Premier League away from home have all been scored from the 80th minute onward.

…………………………………………………

Gårdagens Midlandsderby följs upp av ännu ett när Wolves tar emot Birmingham hemma på Molineux.

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3293535,00.html

En mycket viktig match för Wolves som befinner sig i ett prekärt tabelläge och måste börja vinna matcher för att inte nedflyttning ska bli ett oundvikligt framtidsscenario.

Skys Match Facts:

» Birmingham are unbeaten in their last nine league meetings with Wolves, winning four, including the last three in a row.

» Wolves are the only side in the Premier League without a clean sheet so far this season.

» Birmingham have won none of their last 13 Premier League away matches, but have drawn three of the last four.

…………………………………………………

Kvällsmatchen och toppmötet utspelas på White Hart Lane mellan Tottenham och Chelsea.

De senaste veckorna har varit rejält turbulenta för Chelsea och formen är sämre än på väldigt länge. Efter förlusten i veckan mot Marseille så har Abramovich och Carlo Ancelotti haft ett möte för att rensa luften:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8194647/Roman-Abramovichs-backing-brings-Carlo-Ancelotti-back-from-the-brink-at-Chelsea.html

Nu återstår frågan om det där faktiskt speglar vad som faktiskt sagts och hänt eller om det är ett sätt att försöka skapa lugn och harmoni utåt inför decembers väldigt viktiga svit av ligamatcher.

Läget ser ljusare ut för Tottenham där Harry Redknapps stora utmaning verkar vara att övertyga sina spelare och kanske sig själv om att laget faktiskt kan vinna ligan den här säsongen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/8195439/Tottenham-v-Chelsea-Harry-Redknapps-rallying-cry-fuels-belief-Spurs-players-can-make-title-breakthrough.html

Men det börjar onekligen likna något av upp-och-nedvända världen när Luka Modric inför matchen går ut i media och varnar sina medspelare att de måste ta matchen mot Chelsea på allvar och inte visa “complacency”.

http://www.skysports.com/football/match_preview/0,19764,11065_3329056,00.html

Skys Match Facts:

» Chelsea have only won one of their last six Premier League away matches and failed to score in four in that run.

» Florent Malouda (3.3) is the only player to have created more than three goalscoring chances per game on average in the Premier League this season.

» Tottenham have won four of their seven matches after midweek Champions League action.

…………………………………………………

Apropå diskussionen igår om vad som är en central mittfältare och vad som är en yttermittfältare – särskilt då med avseende på Samir Nasri – så kan följande mycket läsvärda artikel från den suveräna taktikbloggen Zonal Marking kanske bidra med lite läsvärd bildning:

http://www.zonalmarking.net/2010/01/21/how-the-2000s-changed-tactics-9-versatile-attacking-players/

Gamla kategorier är kanske inte alltid så bra och precisa när det gäller att beskriva den moderna fotbollen.

…………………………………………………

Som söndagsunderhållning kör vi ännu en Missing Men – den här gången från Tottenhams 5-1-kross av Chelsea i Ligacupens semifinal 2002, vilka spelare startade för Tottenham?

http://www.skysports.com/fun_games/missingmen/0,20922,15142_3969777,00.html

Åtta av elva plockade jag hyfsat spontant ur huvudet. Hur många grejar ni? Och ni behöver ju inte avslöja svaren i kommentarsfältet.

Lev väl!

Peter Hyllman

Premier Leagues 10 bästa yttermittfältare

Dags för den tredje etappen av fyra i min rankning av Premier Leagues bästa spelare på respektive position – yttermittfältare.

Givet hur diskussionen kring sådana här listor brukar kunna arta sig så är det väl bäst att än en gång betona att listan självklart är subjektiv, den är enbart min uppfattning, inte ”sann” på något vis (sådana listor existerar inte) och jorden går inte under om den inte ser ut exakt som era listor.

Och det ligger inga infernaliska klubbkonspirationer bakom hur jag placerar spelare på listan – sådant är bara small club mentality och det ägnar jag mig inte åt.

:::

Nog sagt om den typen av saker.

På listan trängs ju lite olika typer av spelare. Dels finns där den renodlat offensive yttermittfältaren vars huvudsakliga uppgift är att blåsa framåt. Dels så finns där mer defensivt orienterade yttermittfältare vars uppgift är att täta och hjälpa till bakåt.

Naturligtvis är dessa inte helt lätta att jämföra med varandra – men det gör jag ändå helt godtyckligt och subjektivt.

Däremot tar den här listan bara med yttermittfältare. Och i den kategorin ingår inte Samir Nasri, som alltså är central mittfältare. Det gjorde att han helt följdriktigt rankades på den redan publicerade listan över Premier Leagues 10 bästa centrala mittfältare.

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2010/11/26/premier-leagues-10-basta-centrala-mittfaltare/

Så alla tvärsura Arsenalfans därute kan ju sudda bort sina sura miner och istället ägna tiden åt att mer ingående reflektera över hur det egna laget faktiskt spelar.

:::

Och så upprepar jag mig apropå det här med vilken tidshorisont jag gör de här listorna.

Listan är en balans mellan ”den här säsongen” och tidigare säsonger. Det är alltså inte fråga om att enbart bedöma prestationer denna säsong men det är heller inte en lista över ”bäst genom tiderna”.

Balansen får jag fram genom en övning i extremt godtycke, jag gör helt och hållet en subjektiv bedömning utifrån min egen personliga förmåga och magkänsla.

Både-och alltså – jag vet att det riskerar uppröra de som hellre vill betrakta världen med antingen-eller-glasögon.

Här har vi hur som helst listan:

…………………………………………………

PREMIER LEAGUES TOPP-10 – YTTERMITTFÄLTARE

(1) Luis Nani, Man Utd

”The penny has dropped” sa Mike Phelan runt nyåret 2010 när Nani började leverera prestationer i världsklass efter att dessförinnan ha betraktats som floppvarning. Nanis styrka är hans mångsidighet som bidrar till en hög produktion av såväl mål som målgivande passningar – han är snabb, han är teknisk, han har ett bra skott, han kan gå på båda sidor av försvararen. Hans akilleshäl är beslutsfattandet, som dock mognat, samt hans provocerande beteende mot domare och motståndare.

(2) Florent Malouda, Chelsea

Efter ett par svåra år i inledningen av sin Chelseakarriär så hittade Malouda sin roll under Hiddinks period som manager, något han plockade med sig in i Carlo Ancelottis lagbygge. Snabb, teknisk, målfarlig och passningsskicklig så är han ett utmärkt komplement till Chelseas tunga centrala anfallslinje och han var ett viktigt skäl till att Chelsea förra säsongen återerövrade ligatiteln.

(3) Gareth Bale, Tottenham

Har fått ett enormt genombrott under 2010 då han svarat för ett par enastående prestationer i såväl liga som i det europeiska cupspelet. Han är blixtsnabb och uthållig vilket gör honom särskilt effektiv längs Tottenhams anfallslinje. Hyllas i media som ”bäst i världen” men hans namn får också draghjälp av nyhetens behag samt gammal hederlig Europaromantik. Ser man till produktion av mål och assists i ligaspelet så framträder bilden av en väldigt bra men inte riktigt ”färdig” spelare.

(4) Dirk Kuyt, Liverpool

Kuyt har utvecklats till en av Liverpools viktigaste kuggar i linkup-spelet mellan anfall och försvar. Gör ett outtröttligt defensivt jobb längs Liverpools högerkant samtidigt som han trycker framåt och är en av de viktigaste leverantörerna till Fernando Torres målskytte. Han är för Liverpool vad Ji-Sung Park är för Man Utd, men med en vassare spets. Underskattas på grund av bristande teknik, men han levererar ofta när matcherna är stora och betydelsefulla.

(5) Andrei Arshavin, Arsenal

Det är oklart om Arsenal egentligen har något ytterspel men Arshavin kommer hyfsat nära. Briljant och oförutsägbar så är han ofta en kreativ gnista i Arsenals anfallsspel samtidigt som han ofta levererar både mål och målgivande passningar. Han är däremot också oförutsägbar i en mindre positiv mening då han inte alltid verkar vara ”inne” i matcherna.

(6) Ashley Young, Aston Villa

Snabb och med ett bra inläggsspel så är Young ett viktigt vapen i Aston Villas anfallsspel. Han har varit en av Villas ljuspunkter hittills under den här säsongen när laget i övrigt har hackat. Är den av de ofta uppratade unga brittiska yttrarna som jag ser som mest ”the real thing”, även om också Young då och då ger ett alltför endimensionellt intryck enbart baserat på snabbhet.

(7) Chris Brunt, West Brom

Brunt har levererat stadigt för West Brom ända sedan han 2007 skrev på för klubben, han har flera gånger varit lagets främste målskytt från sin ytterposition och dessutom två gånger redan skjutit laget upp till Premier League. Den här säsongen har han levererat smått enastående nio målgivande passningar vilket placerar honom i topp tillsammans med Nani. Osjälvisk och smart på planen så är han en oerhört värdefull lagspelare.

(8) Antonio Valencia, Man Utd

Efter flertalet imponerande insatser i Wigans tröja så värvades han inför förra säsongen till Man Utd, där han under sin första säsong med sitt kraftfulla kantspel och precisa passningsspel var den produktiva kraften bakom alla rubriker som tillägnades Wayne Rooney samtidigt som han alltid levererar ett stabilt defensivt jobb. Den dimension som saknas i Valencias spel är framför allt förmågan eller modet att utmana sin back.

(9) Lee Chung-Yong, Bolton

Det framstod som en chansning när Bolton värvade den unge sydkoreanen inför förra säsongen, men den chansningen har i så fall betalat sig. Lees högenergiska spel, hans rörelse med boll och utan boll i syfte att skapa utrymme för sina medspelare tillsammans med hans förmåga att göra och skapa mål så har han blivit en värdefull del i Boltons framgångsrika lagbygge.

(10) Matt Jarvis, Wolves

Jarvis har haft ett par strålande säsonger längs Wolves vänsterkant där han gett sina motståndarbackar svåra mardrömmar samtidigt som han gett ett lag i Premier Leagues nedre regioner en viktig och värdefull utväg framåt från sina defensiva positioner. Att han varit aktuell för det engelska landslaget är för en gångs skull inte främst ett betyg på Englands relativa fattighet på de positionerna.

Bubblare:

» Theo Walcott, Arsenal
» Aaron Lennon, Tottenham
» Clint Dempsey, Fulham
» Diniyar Bilyaletdinov, Everton
» Ji-Sung Park, Man Utd

…………………………………………………

De senaste dagarna har den annars någorlunda trevliga stämningen i Premier League förmörkats av några rejäla pungsparkar från några av ligans frontfigurer.

Patrice Evra gick till frontalangrepp på Arsenal, kallade det för en klubb i kris och ett träningscenter som aldrig vinner något.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1337385/Arsenal-crisis-Manchester-Uniteds-Patrice-Evra-blasts-Gunners.html

Okej för mindgames och trash talk inför en viktig match – men det där var väl ärligt talat lite över gränsen och jag betraktar det som något som Evra själv personligen fått för sig att säga.

Det verkar snarast ligga något personligt bakom det hela. Där finns ju lite historik.

John Terry ville inte vara sämre, med den skillnaden att han tyckte det var en bra idé att sparka på en icke inblandad tredje part när han kommenterade Chelseas rådande formdipp: [”The good thing is we’re not like Liverpool. We’re not out of it.”]

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1337219/John-Terry-Dont-write-Chelsea–finished-like-Liverpool.html

Nice one, JT.

Kort och gott så kan man kanske säga att det märks att det börjar bli crunch time i ligan.

…………………………………………………

Under lördagen ser jag verkligen fram emot Midlandsderbyt mellan Aston Villa och West Brom. En mycket spännande match på alla sätt och vis.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/10/squad-sheets-aston-villa-west-bromwich

Och kom ihåg – bloggen älskar er! Hehe.

Lev väl!

Peter Hyllman

Enemies Foreign And Domestic

Det är tuffa tider på Villa Park för Gerard Houllier.

Aston Villas fans såg under sommaren fram emot ännu en säsong där Aston Villa utmanade toppen i Premier League.

Men mycket har hänt sedan dess och Aston Villa befinner sig efter 16 omgångar på 16:e plats i tabellen, endast två poäng ovanför det fruktade nedflyttningsstrecket.

Martin O’Neill lämnade managerposten fem dagar innan säsongen inleddes då han inte delade ägaren Randy Lerners syn på hur klubben bäst skulle och kunde utvecklas.

Kevin MacDonald agerade därefter ställföreträdande manager under en kort period innan Gerard Houllier till slut tillsattes.

Efter en radda dåliga resultat så riktas nu skarp kritik mot Houllier från såväl klubbens fans som från medlemmar av klubbens styrelse.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1336932/Gerard-Houllier-threat-Aston-Villa-fans-backlash.html

Förtroendet för Houllier bland Villas fans var lågt redan innan han tillträdde posten, och det har inte förbättrats sedan dess. Rykten går nu om en supporterorganiserad protest mot Houllier i form av ett fackeltåg.

Kritiken mot Houllier verkar bestå av ett par komponenter.

Villas fans uppfattar honom som alltför kärvänlig och eftergiven gentemot sin före detta klubb Liverpool. Han är fransman. Han är inte Martin O’Neill. Och så har heller inte resultaten varit de bästa.

Houllier har inte lyckats övervinna sin utländska och främmande framtoning hos Aston Villas fans och betraktas därför av dem med fientlighet.

Poängen jag vill göra med den här bloggen är att fansen med en sådan inställning till supporterskap gör sig själva till lagets och klubbens största fiende.

…………………………………………………

FELTÄNKET BAKOM HOULLIER-KRITIKEN

Ingen skulle påstå att Gerard Houllier så här långt har varit framgångsrik med sitt uppdrag i Aston Villa. Det är heller inte det jag kommer argumentera för i den här bloggen.

Han har bara vunnit två matcher i Premier League och de vinsterna, mot Blackpool och Wolves, bar inslag av tur. I Ligacupens kvartsfinal åkte man ut mot lokalrivalen Birmingham efter en synnerligen tam insats. Tabellpositionen illustrerar också prestationen så här långt.

Men det finns också skäl att vara optimistisk. Och det finns även skäl att ge Houllier cred för vad han faktiskt har gjort bra.

:::

För det första får man konstatera att Aston Villa i högre utsträckning den här säsongen har lärt sig behärska ett spel baserat på bollinnehav, vilket var ett tämligen främmande koncept under tidigare säsonger.

Det vittnar om en förändring och utveckling i lagets spelmetoder och strategi.

För det andra så känns det oerhört positivt att se den medvetna satsning på unga spelare som Houllier genomför, även om den satsningen också delvis är påtvingad honom.

Det här är samma unga spelare som för ett litet tag sedan gav Man Utd en fotbollslektion, men som aldrig fick förtroendet eller chansen under Martin O’Neills styre.

:::

Det här är faktorer som talar till Houlliers fördel och som borde vara tillräckliga för att lugna ned protesterna mot honom.

Men ett ännu viktigare skäl är naturligtvis att det har gått alldeles för kort tid för att på ett seriöst sätt utvärdera hans insats – Houllier har bara suttit på posten i tre månader.

Och det stora misstaget fansen gör är att värdera honom utifrån orimliga förväntningar baserade på en oförmåga att förstå situationen som han är satt att hantera.

Aston Villa befinner sig i en period av förändring. Under samma period så har klubben systematiskt sålt flera av sina nyckelspelare. Från ägarhåll har klubbens ekonomiska ramar stramats åt. Skador har därtill drabbat laget tungt.

Laget som sådant är därmed mer beroende av unga och oerfarna spelare under en tid när flertalet av Aston Villas konkurrenter istället står starkare än förr.

Självklart betyder detta att laget spelar hem färre poäng än vad man gjort under tidigare säsonger – det är inget som en manager kan trolla bort, oavsett hur skicklig denne är.

Bättre då att ge honom tid – och därmed också ge klubben och laget värdefull stabilitet.

:::

Men fans är inte sällan kortsiktiga i sitt tänkande och alltför ofta fångar i den moderna fotbollens resultatattityd med dess krav på omedelbar framgång. De tar sällan ett mer långsiktigt perspektiv.

Kritiken från fansen mot Houllier är heller inte alldeles saklig. Istället baseras den till inte liten del på populistiska och främlingsfientliga teman som att han inte är engelsman, och framför allt att han inte är Martin O’Neill.

Just den glorifiering av O’Neill och dennes tid i klubben från flera grupper av Villas fans framstår som lite besynnerlig.

:::

O’Neill övergav klubben under dramatiska former endast fem dagar innan premiären av en säsong som såg ut att kunna bli en tuff säsong för Aston Villa redan på förhand. Och han lämnade klubben i oreda.

Under sina fyra år i klubben så lyckades O’Neill också göra sig obekväm med klubbens fans dels med illa underbyggd kritik av fansens beteende under match och dels med att fullständigt strunta i klubbens spel i UEFA-cupen.

O’Neill svarade även för ett antal rätt långvariga sviter utan vinst, likt den som Houllier nu står under stark kritik för. O’Neill lyckades däremot upprepa bedriften genom sin oförmåga att hantera truppen och rotera laget – vilket betydde ett stort slitage på spelarna.

O’Neill klarade sig ifrån kritik eftersom laget ändå höll sig på en respektabel tabellposition, men laget borde ha gjort bättre ifrån sig. Men det är heller inget som säger att O’Neill hade presterat bättre med det här laget under nu rådande förutsättningar.

Men gräset är alltid grönare, kon är alltid bättre och det var alltid bättre förr.

:::

Det finns potential i det Houllier-ledda Aston Villa-projektet. Men han måste ges tid att realisera den.

Om Aston Villas fans ger sig ut på protestmarsch mot Houllier som har varit i klubben mindre än en halv säsong, som inte haft ett enda transferfönster att agera under och som har drabbats av en stor mängd skador – då visar de sig under samma vecka vara precis lika korkade som Newcastles ägare Mike Ashley.

Som jag ser det orsakar just nu Aston Villas fans genom sitt agerande klubben och laget skada. De tillför nu press på laget när dess unga spelare snarare behöver stöd och support. Med sådana vänner behöver klubben inga fiender.

:::

Givet den här bakgrunden så blir naturligtvis lördagens match mellan Aston Villa och West Brom på Villa Park oerhört betydelsefull.

Matchen har regional innebörd, det är en viktig match sett till båda lagens  tabellsituation och det är med andra ord också en väldigt viktig match sett till Aston Villas interna förhållanden.

Matchen kan vara sista spiken i Houlliers kista.

Men det är också en match som kan innebära början på en nystart för klubben där fans och manager upphör att betrakta varandra som främmande fiender och istället sluter leden.

…………………………………………………

Houlliers problem med fansen i Aston Villa liknar ju faktiskt Roy Hodgsons motsvarande problem i Liverpool.

Jag har funderat på vad den så rejäla motviljan mot Hodgson egentligen är – det handlar omöjligtvis enbart om resultat, ännu mindre nu på sistone när resultaten trots allt börjat gå lagets väg.

Och motviljan fanns ju där innan han ens tillträtt posten. Så det går inte att förklara det enbart med resultat eller värvningar.

Det är ju lite olikt Liverpool – som ju har en tradition av närmast ovanligt tålamod med sina managers.

Jag kommer mest fram till att det är en fråga om fansens bild av klubben och sig själva – Hodgson passar inte in i den bilden.

Hodgson som personlighet påminner för mycket om var klubben faktiskt är – han motsvarar inte fansens bild av vad klubben har varit eller deras uppfattning om vad klubben borde vara.

Det gör honom inte till vän med klubbens fans. Men kanske gör det honom till bäst lämpad för jobbet.

…………………………………………………

Det är ju också rätt enkelt att konstatera att Alan Pardew inte kommer ha ett lätt jobb att vinna över Newcastles fans efter att det igår blev klart att han tar över klubben:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8191762/Newcastle-manager-Alan-Pardew-people-say-I-must-be-mad-to-take-on-this-job-but-Ill-prove-them-wrong.html

…………………………………………………

Jag tror jag försöker säga tre saker med den här bloggen:

Att fotbollssupportrar, trots att de ofta uppfattas och korrekt beskrivs som en genuint positiv kraft inom fotbollen, under vissa omständigheter också riskerar skapa en destruktiv kultur för sina respektive klubbar.

Att kortsiktigheten inom den moderna fotbollen inte enbart är en produkt av ekonomiska faktorer utan också av fotbollsfansens krav och ofta orimliga förväntningar.

Att en ofta förbisedd men ändock viktig aspekt vid managertillsättningar är hur väl managern förkroppsligar klubbens och dess supportrars kulturella värderingar och ideal.

:::

Lördagens blogg tänkte jag ägna åt att försöka rangordna Premier Leagues bästa yttermittfältare.

Emmanuel Eboué kanske inte platsar på den listan – men i så fall inte på grund av den här uppvärmningen.

Lev väl!

Peter Hyllman

Process Stories

Nej, det är så klart rent matematiskt inte halvtid i ligan ännu.

Det hade varit lättare att utse en halvtid om det här med vinteruppehåll var något man trodde på i England.

Men nu gör man inte det och då blir det lite krångligare. Men 15-16 omgångar har ändå spelats och det känns som att december är månaden då det börjar smälla till i ligan på flera håll och kanter.

Därför, så här under lugnet före stormen, kanske det passar sig att göra någon form av halvtidsbokslut över den här rätt märkliga säsongen.

Det finns många sätt man kan välja att göra det på. Jag låter mig inspireras av Jesper Hussfelt på Italienbloggen och gör en poängliga för Premier League så här långt.

Naturligtvis djupt orättvist mot alla mer defensivt orienterade spelare som aldrig kommer vara med i den här typen av diskussioner.

Men nu är det som det är – fotboll går ut på att göra mål, även om konsten att stoppa mål också är beundransvärd.

Så här blev det i alla fall:

…………………………………………………

POÄNGLIGA FÖR PREMIER LEAGUE 2010/11

Spelare Klubb Mål Ass Poäng Pen TPP
1 Nani Man Utd 5 10 15 0 78,3
2 Dimitar Berbatov Man Utd 11 2 13 0 80,9
3 Salomon Kalou Chelsea 6 2 8 0 85,9
4 Wayne Rooney Man Utd 1 5 6 1 89,6
5 Andy Carroll Newcastle 9 5 14 0 96,9
6 Rafael van der Vaart Tottenham 6 5 11 2 97,0
7 Luke Varney Blackpool 5 4 9 0 102,8
8 Carlos Tevez Man City 10 4 14 1 105,8
9 Johan Elmander Bolton 8 4 12 0 108,8
10 Florent Malouda Chelsea 7 4 11 0 114,2
11 Samir Nasri Arsenal 8 2 10 1 114,3
12 Didier Drogba Chelsea 7 6 13 2 115,5
13 Fernando Torres Liverpool 5 5 10 0 117,6
14 Tim Cahill Everton 8 3 11 0 120,2
15 Marouane Chamakh Arsenal 7 4 11 0 120,4
16 Chris Brunt West Brom 2 9 11 1 121,5
17 Andrei Arshavin Arsenal 3 8 11 1 122,2
18 Francesc Fabregas Arsenal 2 4 6 0 125,2
19 Peter Crouch Tottenham 1 7 8 0 128,1
20 Javier Hernandez Man Utd 4 0 4 0 149,8

Tid per poäng (TPP) är helt enkelt en form av effektivitetsmått. Kort och gott är det bara antal minuter det tar mellan varje spelares poäng (mål plus assist), exklusive straffar.

Med andra ord gör Nani i genomsnitt en poäng var 78:e minut han befinner sig på planen.

Han har däremot spelat en omgång färre än de flesta andra på den där listan. Jag överlåter åt er att bedöma om det är till hans fördel eller nackdel.

:::

För att få vara med på listan så måste en spelare ha spelat i alla fall hälften av den tid som de fem spelare på listan som har spelat mest har spelat i genomsnitt – samt ha startat runt hälften av de matcher han deltagit i. Spelaren måste även ha producerat minst fyra poäng.

Vad jag vill undvika är naturligtvis att förgifta poängligan med spelare som fått spela tio minuter totalt och på dem lyckats göra ett mål. Ungefär.

:::

Varför plockar jag bort straffar? Tja, dels för att det är poäng som spelaren själv inte nödvändigtvis har ”skapat”.

Men huvudsakligen gör jag det för att en vanlig invändning i diskussioner kring sådana här poängligor brukar vara att straffar inte ska vara lika mycket värda som ”riktiga” mål.

Räknar vi in straffar så blir egentligen enda skillnaden att Didier Drogba och Carlos Tevez rör sig uppåt en eller två placeringar i poängligan.

:::

Men vad ser vi då för roligt med den här poängligan?

:::

Till att börja med kan vi ju konstatera att det är spelare från topplagen som framför allt dominerar på den här listan, hur mycket vi än lite halvpolitiskt korrekt vill prata upp spelare från lagen längre ned i tabellen.

Det är ju inte i sig så konstigt naturligtvis. Kanske gör det också bedriften av spelare som Andy Carroll, Luke Varney, Johan Elmander och Chris Brunt ännu mer imponerande.

De kommer så pass högt upp utan samma stöd av omgivningen som övriga spelare har.

:::

Ett rätt intressant mönster måste man säga är Man Utd-spelarnas relativa effektivitet. Två spelare i topp alltså.

Och anmärkningsvärt nog Wayne Rooney inte heller särskilt långt ifrån toppen – trots att de flesta skulle beskriva hans säsongsinledning som under all kritik. Men bidrar på planen gör han onekligen när han väl är där.

Är det möjligen vinsten av ett förhållandevis direkt spel samt kanske att spelarna har tydliga roller på planen? Vilka skäl hittar de fotbollstaktiskt kunniga av er?

:::

Arsenal har många spelare på den här poängligan och den här säsongen vägs kanske Fabregas frånvaro upp av att det är fler i Arsenal som börjat leverera framåt.

:::

Den stora överraskningen i Chelsea är naturligtvis att den så ofta kritiserade Salomon Kalou befinner sig så högt upp i poängligan.

Vad ska man dra för slutsatser av det? – Att Chelsea borde spela Kalou oftare eller möjligen att han är en bra spelare att slänga in i slutet av matcher när motståndet blivit lite mörare?

Givet att Frank Lampard genomgående är en produktiv spelare så förstår man också, när man ser den här poängligan, vad hans frånvaro betyder för Chelsea som lag.

:::

Vad Carlos Tevez betyder för Man City ser vi med all önskvärd tydlighet.

Men det råder ju heller ingen som helst tvekan om vilka lagdelar det är som brister i Man City i termer av spelare och taktik – åtminstone om vi jämför med de lag som Man City vill jämföra sig med.

:::

Fernando Torres har börjat arbeta sig uppåt i poängligan. Steven Gerrard å sin sida gör en poäng var 234:e minut.

:::

Statistiken har jag plockat från Transfer Markt.

Numer också korrelerad med Premier Leagues officiella statistik, som skiljde sig framför allt genom att de var mindre generös med att dela ut assists.

Effekten av den lilla förändringen blev huvudsakligen att Fabregas och Drogba åkte rejält långt ner i tabellen.

…………………………………………………

Det var väl för himla väl att Arsenal till sist ändå lyckades kvalificera sig för slutspel i Champions League.

Om inte så antar jag att jag tvingats gå i landsflykt på grund av upprörda gooners som menar att jag jinxar dem.

Fyra engelska lag vidare till slutspel – inte så illa pinkat av en liga som enligt vissa är slut eller på kraftig nedgång.

Lev väl!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Ingen fullspäckad omgång i helgens Football League direkt då några matcher blev inställda, bara tio av de tilltänkta 72 matcherna spelades i helgen.

Men, man ska inte gråta över lite snö så jag tänkte kolla på hur det gått för lag som sparkade sin manager redan före andra kurvan.

…………………………………………………

HE TREATS HIS OBJECTS LIKE MANAGERS, MAN

En vanlig reaktion från fans, media och experter är att managern i ett lag som går dåligt ska få sparken. Undantagen är ”untouchables” som Sir Alex Ferguson eller Arséne Wenger som bara sägs ha tappat stinget.

I Football League finns de få som vuxit fast på sin kungastol då det är väldigt olika förutsättningar. Om man till exempel vinner League 1 så går man upp till The Championship och möter klart bättre lag, vilket då ofta leder till att nykomlingen åker ut.

Den vanligaste vägen klubben väljer då är – om han inte redan fått gå – att sparka managern inför nästa säsong i League 1.

Till skillnad från Premier League där ligavinnaren är kvar i samma serie, med samma motståndare (nåja) och managern har, så länge han kommer bland de fyra främsta, köpt sig ett par säsonger.

Det finns förstås undantag. Oftast är det dock en manager som varit där en längre tid och tagit upp laget från nonleague-fotboll till The Football League. Men i vissa få fall inser en klubb med ovanlig självinsikt att man kanske ännu inte var redo för nästa nivå, och tänker långsiktigt.

Ett exempel på det är Dario Gradi som i Crewe som fick sex säsonger att ta sig ur dåvarande League 2. Han lyckades ta laget till League 1, föll därefter ner igen två år senare men fick förnyat förtroende och tog dem till the Championship där man höll sig under ett par säsonger.

Okej, det var ett sidospår och en introduktion men nu kollar vi hur det gått för klubbarna vars högsta höns har valt den enklare vägen.

:::

De är inte många som rent formellt fått sparken så jag kollar även hur det gått för klubbar vars manager lämnat av ”personliga skäl” eller för en annan klubb.

Kevin Blackwell, Sheffield United, sparkad den 14:e augusti

Han tog över efter Bryan Robson, som då misslyckats med att ta tillbaka Sheffield United till Premier League, i slutet av 2007/08-säsongen och förde laget till en niondeplats. Säsongen därpå tog han dem till playoff-spel men laget förlorade i finalen mot Burnley. Förra säsongen slutade man åtta, fem poäng efter Blackpool.

Den här säsongen inleddes inte så dåligt. Laget fick oavgjort borta mot Cardiff i inledningen, därefter åkte man ur Ligacupen mot Hartlepool och efter den andra ligamatchen för säsongen mot QPR, där man förlorade med 3-0, fick Blackwell sparken.

Lite tufft efter att ha mött dagens etta och tvåa i tabellen. Man får nästan anta att det är något annat som stört klubbstyrelsen och det faktum att man hade Gary Speed i ledarstaben som en snabb lösning.

Hur har det gått under Speed? 17 omgångar senare ligger laget på 20:e plats, med två poäng ner till nedflyttningsplats med en match mindre spelad.

Sheffield Utd är alltså inte särskilt nöjda hittills med den förmodade frälsaren. Det verkar dock som att Speed i form av före detta storspelare har ett stort förtroendekapital. Men Blackwell fick “officiellt” sparken för att han inte tog dem tillbaka till Premier League och om Speed inte får igång “The Blades” snart så kan det visa sig vara ett kostsamt beslut att sparka Blackwell.

:::

Alan Pardew, Southampton, sparkad 30:e augusti

Under sin första och enda säsong tog han nästan laget till playoff i League 1 trots tio poängs avdrag. Den här säsongen inledde Saints hyfsat med förlust mot Plymouth som var nerflyttade från Championship, oavgjort mot Leyton Orient och två klara segrar mot Bournemouth och Bristol Rovers.

Den sistnämnda matchen slutade 4-0 till Saints och blev trots det Pardews sista. Anledningen sägs vara en konflikt mellan Pardew och klubbledningen, ägaren Nicola Cortese i synnerhet.

Efter de fyra målen gjorde inte Saints mål på nästan en månad, då hade Nigel Adkins tagit över två veckor innan.

Nigel Adkins då? Bra eller Grimsby?

Jo då, Adkins som jag tyckte var den bäste kandidaten för jobbet har gjort det bra. Just nu ligger laget på åttonde plats, en poäng från playoff-plats och fyra från direktuppflyttning.

Han har gett ynglingen Alex Oxlade-Chamberlain (son till Mark och enligt ryktena sås sent som I söndags aktuell för Arsenal) chansen som ordinarie som teknisk ytter. Adkins har också fått igång fjolårets skyttekung Rickie Lambert och jag tror de kommer ta sig till playoff eller kanske direktuppflyttning.

:::

Gordon Strachan, Middlesbrough, sparkad den 18:e oktober

Under Strachans år som Middlesbrough-manager så lyckades han inte med att ta laget tillbaka till Premier League. Ifjol såg det ut som att laget kanske skulle klara det men en dålig avslutning på säsongen gjorde att laget missade playoff.

Den här säsongen började laget rätt dåligt trots att många tippat dem som vinnare av The Championship inför säsongen.

Hans skotska importer har blivit rejält ifrågasatta tillsammans med hans tendens att spela mittbackar som ytterbackar, och en dålig struktur på mittfältet då han frekvent skiftade mellan ett system med inga renodlade yttrar till ett system med klassiska 4-4-2-yttrar.

Entré: Tony Mowbray, som togs in för att ta Middlesbrough tillbaka till tidigare höjder. Som klubblegend och redan etablerad manager var han det självklara valet efter han fått sparken av Celtic.

Det har inte gått så lång tid för Mowbray men resultaten har inte gått hans väg. Förutom en seger mot Palace efter två självmål (nåja, Tarmo Kinks skott styrdes på en försvarare) och en 2-0-vinst mot Scunthorpe så är det idel förluster och oavgjorda matcher.

Men jämfört med Strachan så är Mowbray mer offensiv och har en mer konstruktiv spelfilosofi. Han har också börjat spela med ytterbackar som ytterbackar och vågat peta Kris Boyd när han inte presterat.

Men Middlesbrough ligger trots allt näst sist i tabellen och blir inte resultaten bättre så lär förtroendet för Mowbray sina trots hans legendstatus i klubben.

Det är rätt sällan man se före detta storspelare lyckas i ”sina” klubbar. Men kan Mowbray få igång samma offensiv som med West Brom, samtidigt som han har bättre försvarare nu, så kan det gå vägen om han får tid på sig.

…………………………………………………

» CHAMPIONSHIP
» LEAGUE  1
» LEAGUE 2

På länkarna ovan finns helgens resultat men kolla även det här blogginläggetThe Guardian Football League Blog som handlar om Norwichs seger mot Derby, men framför allt om läget i Derby.

…………………………………………………

ÖVRIGT – BOURNEMOUTH BURNING

» Roy Keane har de tufft i Ipswich, trots semifinal i Ligacupen så sitter han inte säkert på Portman Road

:::

En händelse har blivit uppmärksammad Bournemouth. Då ett par spelare i laget var ute och åt på Pizza Hut så blev de tillfrågade att betala när de beställde maten, i stället för att som brukligt är betala efteråt.

Spelarna undrade om det var restaurangens ”policy”, vilket det inte var, men de skulle ändå göra det “because of the way you look” som någon anställd mellanchef sa till dem.

Att det blivit en nyhet beror på att spelarna är mörkhyade och att ingen annan gäst dessförinnan blivit tillfrågad att betala i förväg.

Till Pizza Huts försvar så säger de att man haft problem med folk som lämnat utan att betala (med andra ord tagit en springnota), men det var ett illa valt tillfälle, det där.

http://www.guardian.co.uk/world/2010/dec/06/pizza-hut-bournemouth-footballers

:::

» Soccer AM/MW med en bra lista om managers som efter en längre tids frånvaro från The Football League (eller fotboll överhuvudtaget) har kommit tillbaka och varit antingen bra eller John Barnes.

[”First place in the 2008 Caribbean Championships as Jamaica coach will, you feel, always be the pinnacle of Barnes’s managerial career.”]

»  I Plymouth går det dåligt också utanför planen. I nuläget har staben lojalt nog valt att avsäga sig sin lön till dess att krisen är över och inte heller spelarna har fått sin lön.

» Utanför The Football League så kämpar Mansfield för att ens få spela på sin hemmarena.

» Enligt en skribent på sidan Championship Talkräcker det inte med ett vinteruppehåll då vädret är alldeles för oförutsägbart.

…………………………………………………

KOMMANDE MATCHER

FA-cupen:

Ikväll kl 20:45 så möter Brighton utbrytarlaget FC United i den andra omgångens omspel. Serieledarna i League 1 behövde ett sent mål av spelande assisterande managern Mauricio Taricco för att ordna ett omspel.

Luton, ledda av Sverigebekantingen Richard Money, möter på torsdag Charlton som just nu ligger tvåa i League 1.

The Championship:

Det har gått upp för mig att det vore smart att prata om de matcher som inte går samtidigt som matcherna i Premier League och på fredag spelas det tre matcher kl 20.45:

QPR vs Watford
QPR är fortfarande obesegrade i ligan och möter unga Watford som är bland ligans bästa bortala. Kan de kanske bli de som bryter QPRs obesegrade svit?

QPR har stundtals haft svårt om Taarabt inte har sin bästa dag, Mackie har inte gjort ett mål för QPR på tre månader och förutom Helguson så har anfallarna gjort få mål.

Swansea vs Millwall
Swans hakar på toppstriden, en poäng bakom Cardiff, och man förlorar sällan hemma. Millwall var fantastiska i inledningen men har dalat något sedan dess, men det är ett bra lag för den övre halvan med Steve Morison längst fram.

League 1:

Peterborough vs Rochdale
Peterborough är bland lagen som kämpar om en playoff-plats. Förutom en suverän George Boyd som ytter så består laget av anfallsparet Mackail-Smith och McLean som hittills gjort 13 mål vardera denna säsongen.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

CHAMPIONS LEAGUE:

Det är bara för ett lag engelskt lag det fortfarande existerar något spänningsmoment i Champions League den här sidan nyåret.

Arsenal – som ikväll tar emot Partizan på hemmaplan, en match inför vilken Arsene Wenger konstaterar att Arsenal måste spela utan rädsla.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/07/arsenal-partizan-champions-league

Jag använder ordet spänningsmoment lite fritt för det ska väldigt mycket till för att Arsenal inte ska gå vidare.

Vid vinst går Arsenal garanterat vidare – om Shakhtar samtidigt förlorar mot Braga så vinner Arsenal dessutom gruppen.

I övrigt så går Arsenal vidare som grupptvåa så länge som Braga inte tar fler poäng än dem den här omgången – Braga möter alltså Shakhtar på bortaplan.

Surely not!

Peter Hyllman

The Stormy Present

Chelseas fans må ha yttrat en del svordomar under den senaste tiden över vad de rätteligen uppfattar som märkliga och omotiverade beslut från klubbens ägare, Roman Abramovich.

Men de ska kanske ändå känna ett styng av tacksamhet över att det trots allt kunde vara värre – de kunde ha ägts av Mike Ashley.

Ashley tog över Newcastle genom märkliga turer i maj 2007. Det ena märkliga beslutet har därefter följt det andra i en strid ström. Sportsligt facit har blivit en klubb i fritt fall manifesterat i en nedflyttning till The Championship.

Det började omedelbart med att han sparkade Sam Allardyce mindre än åtta månader efter att klubben anställt honom.

Ashley köpte sig därefter fri från alltför mycket intern kritik genom att som ersättare installera Newcastleikonen Kevin Keegan.

Med Keegan hade Newcastle blandade resultat men det var framför allt Ashleys ledning av klubben, en otydlig beslutsstruktur och ett oklart mandat för managern som ledde fram till att Keegan i inledningen av 2008/09-säsongen valde att avgå, också det efter mindre än åtta månader på posten.

:::

Ett första tydligt tecken på hur Ashleys ägarskap låtit klubben sjunka ned i ett träsk av politiskt maktspel.

Ashley och Keegan var protagonisterna i det spelet tillsammans med Dennis Wise, som tillsatts som Director of Football av Ashley.

:::

Ashley valde därefter överraskande nog att vända sig till Joe Kinnear som först tog över klubben tillfälligt för att snart få uppdraget säsongen ut.

Kinnear skulle snart visa sig vara tvungen att avgå på grund av hjärtproblem och inför slutet av säsongen tillsattes Alan Shearer i vad som skulle visa sig vara ett misslyckat försök att hänga kvar i Premier League.

Denna managerkarusell pågick parallellt med rättsliga processer i eftermälet till Keegans managerskap och en försäljningsprocess av klubben av sällan skådad tafflig art.

:::

Alan Shearer fick inte erbjudandet att fortsätta leda klubben och istället fick Chris Hughton ta över klubben inför deras första säsong tillbaka i The Championship.

Resultaten under Hughton kan knappast ha varit bättre. Han tog laget till en säker seger i The Championship och omedelbar uppflyttning. Deras inledning på den här säsongen i Premier League har varit oerhört lovande med några smått otroliga resultat.

Men de politiska konflikterna fortsatte. När Hughtons assistent Colin Calderwood lämnade klubben så uppstod en politisk strid om vem som skulle ta över posten.

Hughtons egna förslag förkastades. Klubbstyrelsen och Ashley förespråkade Peter Beardsley som däremot sågs av Hughton som en politisk spelare och som ett sätt för styrelsen att kontrollera också managerns arbetsuppgifter.

Det var inte de sportsliga resultaten som separerade Hughton från posten som Newcastles manager – det var en kamp om kontroll internt i klubben.

Hughton må ha fått god ordning på laget, men klubben är fortfarande paralyserad av politiskt maktspel och Ashleys oförmåga att formulera en tydlig beslutsstruktur i klubben.

Och det är inget som en ny manager oavsett hur erfaren kan ändra på.

:::

Matt Lawton på Daily Mail ställer en synnerligen relevant fråga: Vem i hela friden skulle vilja jobba för Mike Ashley efter det här?

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1336327/Matt-Lawton-Why-want-work-Mike-Ashley-now.html

Nåja, det kommer alltid att finnas de som är villiga att bortse från den här typen av problem bara för att få ett jobb och en lönecheck.

Frågan är bara om det bland dem finns en manager som har tillräcklig och rätt kompetens för uppdraget.

…………………………………………………

Daily Mail sammanställer en rätt intressant vinstprocent för Newcastles olika managers genom åren – vilket bara förstärker bilden att det sett till sportsliga skäl är vansinne av Newcastle att sparka Hughton:

Managers Win %
Chris Hughton 59,4
Kevin Keegan (1st) 54,9
Sir Bobby Robson 46,7
Glenn Roeder 45,8
Arthur Cox 44,9
Graeme Souness 44,8
Kenny Dalglish 38,5
Ruud Gullit 34,6
Sam Allardyce 33,3
Kevin Keegan (2nd) 28,6
Joe Kinnear 22,2
Alan Shearer 12,5

Även om vi enbart mäter Hughtons vinstprocent i Premier League så uppgår den ändå, beroende på hur man räknar, till 39-43 procent.

Och då är Newcastle trots allt nykomlingar den här säsongen. Och övriga managers vinstprocent, inte minst Keegans, är boostade av att ha lett klubben i lägre divisioner.

:::

Louise Taylor på The Guardian ger en intressant inblick bakom kulisserna på St James Park och beskriver Hughtons ledarstil och hur den kolliderade med Ashleys luftiga ambitioner:

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/06/chris-hughton-newcastle-united-manager

…………………………………………………

KAN NEWCASTLE BLI ETT ARSENAL-ON-TYNE?

Bottensatsen i hela den här soppan runt Newcastle, som nu har pågått i tre-fyra år under Mike Ashley (egentligen längre än så), är ett missnöje med att klubben inte når de resultat man anser att dess storlek ”förtjänar”.

Det är naturligtvis lätt att häckla den inställningen med att det är fråga om orealistiska förväntningar – men det är samtidigt svårt att kritisera ambitionen att utvecklas.

Klokt att inse är däremot att ambitionen från Ashleys håll är inte enbart sportslig utan också finansiell – han vill göra en god affär personligen genom att utveckla Newcastle som klubb och därefter sälja klubben vidare till ett högre pris än vad han köpte den för.

:::

Ashley har i alla fall insett att som storklubb à la Man City, Chelsea och Man Utd kan man inte hävda sig ekonomiskt.

Det är en ofta framförd poäng i den här bloggen att många lag i Premier Leagues mittregioner skulle vinna på att adoptera en Arsenalesque värvningspolicy – ungt och utvecklingsbart.

Det allmänna angreppssättet har däremot alltför ofta varit ”värva färdigt!”.

Men som Louise Taylor i den länkade artikeln ovan konstaterar så har Ashley uttalat ambitionen att forma Newcastle med Arsenals filosofi som förebild.

Finansiellt är det en klok ambition då det är en strategi som kan öka klubbens värde kraftigt men med en lägre grad av kapitalinput.

Och teoretiskt är det så klart också en realistisk ambition, åtminstone i en något lägre skala än Arsenal. Newcastle är en stor klubb, har goda resurser, många fans och därtill en stor arena som ger dem en solid grund att stå på.

I praktiken däremot så framstår ambitionen som allt annat än realistisk – och det beror huvudsakligen på ägaren Mike Ashley själv.

:::

Den filosofi han eftersträvar bygger framför allt på långsiktighet – vi ser det i Arsenal, det är först nu efter fem långa år som klubben kanske börjar komma i närheten av något som är att betrakta som ”färdigt”.

Ashley är allt annat än långsiktig i hur han styr sin klubb. Vi ser det i sex managers på tre år. Vi ser det i hur klubben genom åren värvat spelare. Vi ser det inte minst i hur Ashley valt att mer eller mindre placera en ”For Sale”-skylt på klubben till öppen beskådning.

Det är svårt att fostra en attityd av långsiktighet i en klubb samtidigt som man placerar klubben på marknaden för försäljning. Det är inte ett beteende som fostrar långsiktighet bland klubbens funktionärer och intressenter, tvärtom.

Den filosofi han eftersträvar bygger dessutom på en tydlig vision och en beslutsstruktur som stödjer den visionen – vi ser det i Arsenal där det inte råder någon tvekan om vem det är som formulerat visionen och som har ansvaret att förverkliga den.

En sådan beslutsstruktur existerar inte i Newcastle – istället ser vi en splittrad organisation där olika poster hamnar i konflikt med varandra och där det inte förekommer någon gemensamt delad vision av hur klubben ska agera.

:::

Allt detta är Mike Ashleys personliga ägaransvar och en uppgift med vilken han har spektakulärt misslyckats.

:::

Henry Winter ger sin inte särskilt smickrande bild av Mike Ashleys ägarskap i Newcastle:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8185171/Henry-Winter-Newcastle-United-owner-Mike-Ashley-has-shown-absolutely-no-class-in-sacking-Chris-Hughton.html

…………………………………………………

Telegraph spekulerar i vilka som är mest sannolika att ta över efter Chris Hughton i Newcastle:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8184621/Favourites-to-become-Newcastle-United-manager-following-sacking-of-Chris-Hughton-by-Mike-Ashley.html

…………………………………………………

Det blev mycket Newcastle idag och alltså ingenting om Liverpools seger över Aston Villa igår kväll eller för den delen kvällens och onsdagens matcher i Champions League.

Henry Winter skriver en god sammanfattning om ett Liverpool på stadig uppgång i kontrast med ett Aston Villa som faller allt djupare ned i ett träsk av problem:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943718/Liverpool-3-Aston-Villa-0-match-report.html

[“Houllier sought to influence events at a ground he knows so well, sending on Robert Pires and John Carew. As rescue teams go, it was hardly on the youthful, mobile side. Houllier has plenty of work to do with Villa.”]

Can Villa win anything with kids?

Förhoppningsvis plockar Olofsson Champions League-snacket, samt att ni själva håller er varma i kommentarsfältet.

Go Spurs! – Förstaplatsen är viktig, tror jag.

Lev väl!

Peter Hyllman

Extra: Chris Hughton sparkad

Newcastle United har precis släppt ett pressmeddelande på deras hemsida som meddelar att de sparkat sin manager Chris Hughton:

[“Newcastle United Football Club have today parted company with manager Chris Hughton. Goalkeeping coach Paul Barron also leaves the club today.

The board would like to place on record their thanks to Chris for his considerable efforts during the club’s transition from Championship to Premier League football. Chris has shown exceptional character and commitment since being appointed manager in October 2009. The club wishes him well for the future.

Regrettably the board now feels that an individual with more managerial experience is needed to take the club forward.

The task of appointing a new manager now begins. An announcement will be made shortly regarding transitional arrangements pending the appointment of a successor.”]

Jag har pratat om det här tidigare – jag förstod inte hur det var möjligt att hans jobb skulle vara i fara och jag förstår det fortfarande inte.

Mer om det här under kvällen när mer information sipprar ut, men fram till dess kan ni ju läsa den här rapporten av Simon Bird på Mirror.

http://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/columnists/simon-bird/Newcastle-United-fans-are-backing-Chris-Hughton-despite-Toon-slump-but-will-Mike-Ashley-join-them-Simon-Bird-column-article645101.html

Newcastle tar i nästa match emot Liverpool hemma på St James Park nu på lördag kväll.

Från Daily Mail:

[“Martin O’Neill was quickly installed as the bookies’ favourite and Alan Pardew, Gianfranco Zola, Alan Curbishley, Rafa Benitez and Steve McClaren were names immediately linked with the vacancy, along with Alan Shearer.”]

[“But, whoever is appointed, Ashley’s decision to sack the popular Hughton will anger supporters who have been chanting the 51-year-old’s name throughout matches since their 5-1 derby demolition of Sunderland and who have been begging the board to hand the former Republic of Ireland international a new contract.”]

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1336138/Newcastle-sack-Chris-Hughtons-manager.html

Ansvarig för laget inför helgens match blir Peter Beardsley, den gamle Newcastle- och Liverpoolikonen som Newcastles styrelse ville tillsätta som assisterande manager redan tidigare i höstas.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/06/peter-beardsley-newcastle-chris-hughton

:::

[“Regrettably, the board now feels that an individual with more managerial experience is needed to take the club forward.”]

Regrettably… Freudian slip där av Newcastles propagandister får man säga. Jag upphör aldrig att förvåna mig över byråkraters förmåga att först fatta sina beslut och därefter försöka få det att framstå som att de är ledsna över att fatta dem.

:::

Barney Ronay på The Guardian har tämligen snabbt knåpat ihop sitt omdöme om den här sparkningen och han kallar det för [“the most self-destructive of axings and Newcastle may pay dearly for underestimating their ex-manager’s grasp on his players.”]

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/06/chris-hughton-newcastle-united-stupid-decision

:::

Chris Hughton har varit makalöst framgångsrik under sin tid som manager för Newcastle.

Han tog över en klubb i fritt fall. Han har på sin korta tid lyckats stabilisera laget samtidigt som han med små resurser arbetat med förnyelse och förändring inifrån.

Han har haft makalöst framgångsrika resultat. Flera förstå-sig-påare, myself included, trodde att Newcastle skulle få det jobbigt första säsongen nere i The Championship.

Hughton tog Newcastle till en säker serieseger och omedelbar uppflyttning. Väl tillbaka i Premier League så har han startat säsongen bättre än vad någon kunnat förvänta sig.

Han får nu sparken på grund av en svagare tidsperiod de senaste veckorna. En vecka under vilken de ändå spelat oavgjort med de regerande mästarna och strax efter att de slagit Arsenal på bortaplan.

Än mer betydelsefullt är att Hughton hade spelarnas fulla stöd och förtroende. Och det är rätt viktigt med tanke på att det finns några tämligen volatila spelarkaraktärer i Newcastles trupp – Andy Carroll och Joey Barton bland dem.

Hur kommer en ny manager att kunna hantera dem?

:::

Rob Kelly på Telegraph ställer sig i princip frågan vi alla ställer oss: Vad mer kunde egentligen Chris Hughton ha åstadkommit för att ha fått behålla jobbet?

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/robkelly/100014259/mike-ashleys-sacking-of-chris-hughton-makes-little-sense-but-then-not-much-does-about-the-newcastle-owner/

:::

I en survey på The Guardian så har över 97% svarat att de tycker det var fel av Newcastles styrelse att sparka Hughton.

:::

Newcastles fans uppvisar tydliga tecken på frustration, besvikelse och oförståelse. Jag fastnade för en kommentar som är briljant i sin såväl drypande som dräpande sarkasm:

[“We need a quality experienced manager if we want to get back where we belong: in the Champions League places and challenging for the title. With the right manager coming in, and some big-name signings, I feel Newcastle could get into Europe this season and maybe even win the FA Cup”]

Av signaturen deluded_geordie, BBC 606.

Noone does sarcasm quite like the British.

Peter Hyllman

Opposition Research

I kvällens match tar Liverpool emot Aston Villa i vad som artar sig till ett högintressant möte mellan två lag i tabellens ingenmansland.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/03/squad-sheets-liverpool-aston-villa

Frågan är vilket lag som förmår vinna den här matchen och om det laget därefter förmår bygga vidare på vinsten och avancera i tabellen.

:::

Efter att ha fått Steven Gerrard skadad under landslagsuppehållet så var det en dubbel olycka för Liverpool att se Jamie Carragher tvingas utgå skadad i förra helgens ligamatch mot Tottenham.

Därefter har det konstaterats att Carragher kommer att tvingas vara borta ändra fram till slutet av februari som tidigast, då hans axelskada kräver en operation.

Samtidigt så befinner sig Daniel Agger fortfarande i sjukstugan och förväntas lite löst kunna komma tillbaka någon gång i mitten av december.

Jag kan inte skaka ifrån mig känslan att skadan på Carragher kan båda riktigt dåliga saker för Liverpool den här säsongen.

Sedan 2004 har Carragher med rätta betraktats som en av de om inte den främsta ”gamla hederliga” mittbacken i världen (med andra ord, okänslig för smärta).

När det kommer till en mittback med så ändå uppenbara spelmässiga svagheter så säger det väldigt mycket om den spelarens engagemang, hans lojalitet och hans ledarskap att han ändå hålls så högt av klubbens fans, spelare, ledare och motståndare.

Det säger också något om hans betydelse för laget.

Frågan som nu kan ställas är om det går att gräva fram något positivt ur Carraghers skada, nu när han inte längre har den förlåtande egenskapen av oförstörbarhet.

Är skadan en möjlighet att spela in och bedöma möjliga ersättare på lite längre sikt utan att behöva hantera de upprörda känslor som annars skulle följa på att peta en sådan klubblegend?

Under sommaren värvades den 18-årige Danny Wilson och reservlagets Martin Kelly är lika ivrig och potentiellt kapabel han att försöka skapa sig en plats i Liverpools backlinje.

Därtill kommer greken Kyrgiakos som gjort flera bra insatser hittills den här säsongen.

Men, vad kanske Carraghers skada framför allt kan bringa klarhet i är huruvida hans lätt konditionsansträngda närvaro i Liverpools backlinje fortfarande är nödvändig för laget.

Oavsett vad svaret på den frågan är så är det inte ett svar som lär framkalla glada miner bland Liverpools fans.

…………………………………………………

Gerard Houller kommer idag tillbaka till Anfield och han är övertygad om att hans eftermäle bland klubbens fans är positivt och att han därför kommer tas emot med öppen famn:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1336006/Gerard-Houllier-Liverpool-legacy-means-Kop-welcome-open-arms.html

Phil Thompson, Liverpoolikon och Houlliers tidigare assistent, ger Houllier stöd i dennes uppfattning och hävdar att ”Gerard Houllier made Liverpool a winning side again”.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/05/gerard-houllier-return-anfield-liverpool

[“Gerard Houllier’s treble-winning season was a better achievement than Istanbul, says Jamie Carragher ahead of the Frenchman’s return to Anfield”]

http://www.chesterchronicle.co.uk/chester-sport/liverpool-fc-news/2010/12/06/gerard-houllier-s-treble-winning-season-was-a-better-achievement-than-istanbul-says-jamie-carragher-ahead-of-the-frenchman-s-return-to-anfield-59067-27773179/

Vad säger ni om den Liverpoolfans – vad var störst, Istanbul 2005 eller Light-trippeln 2001?

…………………………………………………

Det senaste inlägget på den eminenta Bank&Niva-fotbollsbloggen lyckades väcka mitt intresse, då den tar upp en fråga som diskuterats rätt mycket hittills den här säsongen.

http://blogg.aftonbladet.se/25977

Vad Niva alltså utgår från är idén att den här säsongens liga är jämnare än förr. Hans tes eller snarare ”känsla” är att detta beror på att topplagen försvagats – snarare än att mitten- och bottenlagen förstärkts.

Niva tar sig därefter för olika mått och steg för att illustrera och exemplifiera denna känsla.

Kort och gott, han låter hypotetiska matcher mellan dagens och gårdagens topplag utspelas inuti sitt huvud.

Hur beundransvärt och intressant jag än fann hans initiativ så avslutade jag ändå läsningen med några seriösa invändningar mot hans metod och antaganden.

Några exempel:

» Trots försök att framställa det som statistiskt genomtänkt så förblir det tveksamt huruvida just den 5:e december 2006 egentligen ger en representativ och rättvisande bild för hela den tidsperiod vi pratar om (The Big Four Era).

» Vi ser svagheten redan i det därpå följande stycket när Niva resonerar sig fram till att Man Utd redan den 5:e december gjort ”segerrycket”, trots att ligan 2006/07 balanserade på en knivsudd ända fram till slutet av april. En ögonblicksbild kan vara mycket bedräglig.

» Jämförelsen haltar också betänkligt genom att Niva låter Liverpool kvarstå i ”The Big Four” trots att det laget sedan dess fallit därifrån. Vettigare är nog, om man vill ha en mer rättvisande ligajämförelse, att ersätta Liverpool med den klubb som närmast tagit över den platsen: Man City. Eller möjligen Tottenham.

» Metoden att utspela hypotetiska matcher i eget huvud ska jag inte göra en för stor grej av, Niva är uttalat subjektiv så det är inte så mycket att säga om. Men då ska metoden heller inte tas på mer allvar än den förtjänar.

» Om ambitionen dessutom är att faktiskt ta reda på varför ligan blivit jämnare (om på grund av att topplagen blivit sämre eller övriga lag bättre) så måste det ju sägas vara ett märkligt förfarande att då enbart jämföra topplagens status och lämna övriga lag därhän. Det är lite som att försöka göra te utan vatten.

Vad avser den sista punkten så är det så klart inte omöjligt att det kommer fler inlägg som tar upp den nu saknade ingrediensen.

Men frågeställningen fann jag ändå intressant och väl värd att jobba med. Därför bedrev jag mitt eget lilla hobbyprojekt på samma tema.

:::

Låt oss inleda med den statistiska argumentationen.

Istället för att jämföra nutid med en isolerad tidspunkt så valde jag att jämföra nutid med hela den senaste femårsperioden – som sammanfaller hyfsat väl med vad vi kan kalla för The Big Four Era.

Jag studerar hela ligan, inte bara topplagen. Jag gör det genom att dela in Premier League i fem kluster (plats 1-4, 5-8, 9-12, 13-16 och 17-20) och helt enkelt observera medianpoängen för dessa kluster under respektive säsong.

Därefter så jämför jag de olika klustrens inbördes relativa styrka. Med andra ord, hur väl exempelvis lagen på plats 13-16 stod sig jämfört med lagen på plats 5-8 då och nu.

Vi kommer då fram till följande:

» Topplagen (1-4) tappar poäng jämfört med samtliga andra kluster. Framför allt gör lagen på platserna 9-12 och 13-16 framsteg på dem. 9-12-lagen har nu 66% av topplagens poängtotal jämfört med tidigare 60% och 13-16-lagen har 57% istället för 50%. De betyder i konkreta termer att de åtta lagen har käkat upp 12 poäng per säsong på den engelska ligans topplag.

» Europalagen (5-8) tar jämförbart antal poäng mot topplagen som tidigare men tappar poäng till samtliga andra lag. Återigen är det lagen på platserna 9-12 och 13-16 som närmat sig tabellens övre halva. Både de klustren har ökat sin relativa styrka med mellan 5-7 procentenheter eller i konkreta termer med 10 poäng per säsong jämfört med Europalagen.

» Mittenlagen (9-12) tar alltså fler poäng mot lagen över dem men tappar poäng jämfört med Underlagen (13-16). Även när vi jämför det inbördes förhållandet mellan dessa båda lagkluster så ser vi hur tabellen har komprimerats. Lagen på platserna 13-16 har ökat 5 procentenheter på 9-12-lagen vilket i konkreta termer betyder att de tar i snitt fem poäng mer på säsong nu än förr.

» Bottenlagen (17-20) tappar också mot Underlagen men tar något fler poäng mot övriga kluster, i huvudsak är deras styrkeförhållande oförändrat. Jämför vi då och nu så kan vi alltså utifrån statistiken hävda att det är jobbigare att vara bottenlag i Premier League nu än förr, det finns färre ställen än tidigare där de kan räkna hem budgeterade poäng.

Slutsats: Premier League är jämnare än förr vilket beror både på att Topplagen blivit svagare men också på att framför allt Mittenlagen och Underlagen blivit starkare.

Vi har med andra ord ett klassiskt case där det inte är fråga om antingen-eller utan om både-och. Men det lämpar sig kanske inte lika väl för diskussion och debatt.

Jag väljer att inte klistra in själva dataråmaterialet här, eftersom det mest har formen av en jäkligt snårig tabell som riskerar skapa förvirring snarare än klarhet.

Om någon är mer än lovligt intresserad av det så får de maila mig.

:::

Om vi då fortsätter med en mer anekdotisk argumentation.

Hur står sig dåtidens lag med nutidens lag? Niva argumenterar sig i huvudsak fram till att topplagen nu skulle förlora mot topplagen då.

Men hur ser samma resonemang ut om vi reser längre ner i tabellen och inte bara tittar på topplagen?

Vi får tre möjliga utfall. Lag som blivit bättre, lag som blivit sämre samt lag som är ungefär likvärdiga.

Bättre Likvärdiga Sämre
Arsenal Blackburn Aston Villa
Birmingham Fulham Chelsea
Bolton Stoke Liverpool
Everton Wolves Man Utd
Man City West Ham
Newcastle
Sunderland
Tottenham
West Brom
Wigan
Blackpool

Jag utgår från samma säsong (2006/07) som Niva gör i sitt anekdotiska resonemang. Topplagen har, som Niva kommer fram till, blivit något svagare – särskilt då Liverpool. En del betraktar jag även som likvärdiga.

Men det genomgående mönstret är hur som helst att flertalet lag i Premier League helt enkelt känns bättre nu än då. Med andra ord så får den statistiska slutsatsen stöd av det anekdotiska resonemanget.

Det är naturligtvis något vanskligt att jämföra en del lag som nu spelar i Premier League med lag som då spelade i Premier League.

Men genomgående känns de lagen nu starkare än dess motsvarigheter då (Watford, Charlton, Sheffield United, Portsmouth, Reading och Middlesbrough). Det beror så klart lite på vilka lag man jämför med vilka.

:::

Tveklöst så har också den här lilla statistiska övningen sina svagheter och den ”säger inte allt”. Statistik säger aldrig allt. Men den säger alltid något.

Däremot så tar den klart mer utav ett helhetsgrepp på frågan om Premier Leagues jämnhet än det andra presenterade alternativet.

Det är något märkligt när personer i auktoritetsposition, i det här fallet Niva, presenterar en studie eller utredning och samtidigt anstränger sig så för att betona dess subjektivitet eller ovetenskaplighet.

Mig ger det alltid en känsla av att både vilja äta kakan och ha den kvar.

Som att de vet med sig att läsarna med tanke på avsändaren alltid kommer att ta slutsatserna seriöst ändå, men att de också friskriver sig själva från ansvar för dem.

Antingen gör man något ordentligt själv, eller så hänvisar man till vad andra redan har gjort – är min syn på det.

Niva har en beundransvärd fotbollskunskap, och när han ägnar sig åt sin paradgren som är deskription, alltså beskrivning, så är han en fotbollsjournalistikens Plusjenko.

Men systematisk fotbollsanalys är inte riktigt samma sak och där riskerar isen ibland bli tunnare.

…………………………………………………

Joacim, Claaz och Believe plockar hem den delade segern i gårdagens arenaquiz.

Och ja, den var lite lätt och lite beroende på vilken ”tur man hade med lottningen”.

Joacim var först med sitt svar, så jag betraktar honom som vinnare, de andra får Lilla Guldet.

Lev väl!

Peter Hyllman

Guns Not Butter

Arsenal gick upp i serieledning igår efter att ha besegrat Fulham på hemmaplan genom Samir Nasris två härliga mål.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/04/arsenal-fulham-premier-league-match

Samtidigt vann man ytterligare två poäng på Chelsea som inte lyckades hålla fast i ledningen hemma mot Everton.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/04/chelsea-everton-premier-league-football

Arsenals fans måste ha följt gårdagens match med en känsla av frustrerad nervositet. Ännu en hemmamatch som visade sig bli obekvämt svår att vinna och med ett hyfsat sent avgörande.

Men, värt att notera, i slutänden vann man ändå matchen – precis som man har lyckats göra ett par gånger redan den här säsongen.

Chelsea å andra sidan hade en ledning – vänligt given dem av Lee Probert – in i matchens sista tio minuter men släppte in en kvittering och fick därefter, istället för att ånga framåt, göra allt för att skydda den poäng de ändå hade.

Med John Terry och Michael Essien på planen dessutom.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8181526/Carlo-Ancelotti-disappointed-and-angry-after-Chelsea-slump-continues-with-home-draw-against-Everton.html

Tidigare under säsongen har vi även sett Man Utd släppa bekväma ledningar till poängtapp. Laget har höjt sig sedan dess men känslan kvarstår att Man Utd fortfarande kan darra när det gäller.

Invändningen mot Arsenal de senaste säsongerna har varit att det varit mycket silke men lite stål, att de viker ner sig när matcherna betyder som allra mest eller när de stöter på hårt motstånd.

När vi nu står inför det som kan vara säsongens två-tre viktigaste veckor – när i stort sett samtliga topplag möter varandra – så går Arsenal in i dem som serieledare.

Arsenal går in i dem som ett lag som skjuter på fulla cylindrar istället för ett lag som smälter undan när titelstridens hetta drabbar dem.

Den svagheten verkar nu i större utsträckning än tidigare ha drabbat Arsenals konkurrenter.

För första gången på mycket länge går Arsenal in i dylika tungviktsmatcher, mot sina främsta konkurrenter, i överläge. Tidigare har de befunnit sig på efterkälken och i princip varit tvingade att vinna för att haka på i tabellen, med den extra press det medför.

Den lilla skillnaden kan utgöra hela skillnaden.

:::

Få kan betvivla att Samir Nasri den här säsongen har växt ut till en oerhört värdefull spelare för Arsenal. Flera gånger har han närmast på egen hand vunnit matcher åt laget.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8181508/Arsenal-manager-Arsene-Wenger-hails-Samir-Nasris-exceptional-talent-after-brace-against-Fulham.html

Nyttan för Arsenal är självklar. Dels blir laget starkare framåt, dels blir laget även mindre beroende av Fabregas i och med att Nasri på ett kompetent sätt klarar av att fylla den luckan när Fabregas är borta.

För en dryg vecka sedan placerade jag Nasri högt upp på en lista över Premier Leagues bästa centrala mittfältare. Det är inget jag ångrar i efterhand om vi säger så.

…………………………………………………

Theo Walcott har fått utstå mycket kritik och motgångar – inte minst från Chris Waddle och Fabio Capello – men säger sig nu redo att bevisa dem fel genom att hjälpa Arsenal till ligatiteln.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1335693/Arsenals-Theo-Walcott-I-prove-Waddle-Capello-wrong.html

…………………………………………………

Scott Parker är utan tvekan West Hams viktigaste spelare och ska de ha någon chans att hålla sig kvar i Premier League den här säsongen så är det han som måste göra det åt dem.

Jamie Jackson på The Guardian skriver en väldigt intressant artikel om just Parker där bland annat Alan Curbishley sjunger hans lov.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/04/scott-parker-key-west-ham-relegation

Avram Grant säger: [“In football now a defensive midfielder needs to attack sometimes. You need intelligent players who think and this is one of his qualities. He’s the modern holding midfielder. Is he good enough for England? I think he is very good for England. Look at all the midfielders in Europe – there’s not many like him.”]

West Ham beger sig idag till The Stadium of Light för att kunna upprepa den senaste veckans bravader mot Sunderland.

…………………………………………………

Duncan White på Telegraph skriver en intressant text om hur West Brom framgångsrikt har tillämpat ett kontinentalt sätt att styra en klubb inom engelsk fotboll.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/west-bromwich-albion/8181395/West-Bromwich-Albion-v-Newcastle-United-Hawthorns-revolution-a-word-to-wise-for-rival-English-clubs.html

Artikeln utgår från den vanliga föreställningen inom engelsk fotboll att managern måste vara en autokrat och ha fullständiga befogenheter över värvningar för att klubben ska nå framgång.

White illustrerar hur West Brom motbevisar den tesen.

Artikeln är intressant men i min mening så lyckas inte White ta en sak med i beräkningen. Nämligen vad som är klubbens målsättning.

Jag tror ett kontinentalt ledningssystem (alltså byråkrati, maktdelning, där managern jobbar under eller tillsammans med en sportchef) har större förutsättningar att fungera när målsättningen är blygsammare.

Exempelvis att hålla sig kvar i Premier League, att etablera sig där, kanske att ta sig ut till Europa och möjligen för mer kortsiktiga angrepp på ligatiteln.

Men faktum kvarstår att om målsättningen är att skapa en långlivad klubbdynasti, där titlar och vinster anländer regelbundet under ett eller till och med flera decennier, så är det endast renodlad autokrati som visat sig fungera.

Vi har sett det och ser det i Arsenal, vi har sett det och ser det i Man Utd, vi har sett det i Liverpool, vi har sett det i Leeds, Tottenham, Huddersfield med flera klubbar.

:::

West Brom tar idag emot Newcastle hemma på The Hawthorns i ett viktigt möte mellan två av den här säsongens nykomlingar.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943725/West-Bromwich-Albion-v-Newcastle-United-match-preview.html

…………………………………………………

Som söndagsunderhållning kör vi den här gången ännu ett quiz från Skysports – den här gången gäller det att kunna identifiera vilka arenor som visas på bilden.

http://www.skysports.com/fun_games/stadium/0,20926,,00.html

Flest rätt vinner, och så avslöjar vi inte de rätta svaren i kommentarsfältet.

Själv tog jag 9 av 10 i första försöket.

Lev väl!

Peter Hyllman

Hope and Glory

Det får bli en kort lördagsblogg idag då tuff matchning med pingislaget i veckan har tagit energi från såväl jobb och därmed sömn och vila som nu behöver tas igen.

Tidig seriefinal och det gick bra. Uppflyttning och Division 3 hägrar om vi klarar av squeaky bum time och inte får altitude sickness.

Ont i hela kroppen har jag hur som helst. Men spelet börjar i alla fall komma tillbaka.

:::

Vi fokuserar förslagsvis på lite läsning om två spelare – en som får sägas representera dåtid och en som representerar framtid men som båda ger avtryck i nutid.

Den ene är störst av dem alla, den andre kan bli störst av dem alla.

…………………………………………………

Premier Leagues mest långvariga, mest framgångsrike, störste och arguably bäste spelare porträtteras i en närmast eulogiserande text av Mark Ogden på Telegraph – den 37-årige Ryan Giggs.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8179931/Manchester-United-losing-the-title-still-bugs-me-but-it-is-the-pain-of-defeat-that-keeps-me-going-insists-Ryan-Giggs.html

…………………………………………………

Henry Winter skriver samtidigt en riktigt bra text om engelsk fotbolls stora och lysande hopp inför framtiden – Arsenals Jack Wilshere.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8180146/Arsenals-Jack-Wilshere-is-the-bright-young-beacon-of-hope-for-underperforming-England.html

Föreställ er att vi kanske sitter här om 20 år (!) och ser Wilsheres karriär gå mot sitt slut med nya unga talanger redo att ta över.

…………………………………………………

Det rapporteras i samtliga media om bråk och slagsmål på Man Citys träning – Mario Balotelli ska tydligen ha rykt ihop med Jerome Boateng efter en farlig tackling.

Men om det är sant kan vi nog inte veta förrän vi hört rapporten från killen som tydligen står på en stege utanför Man Citys träningsanläggning och observerar varje träning. Hehe.

:::

Dominic Fifield på The Guardian listar fem skäl för varför Chelseas säsong är på väg in i krisläge:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/03/chelsea-crisis-five-reasons

Svagheten i Fifields analys – eller Chelseas styrka om man hellre ser det så – är att det bara är två av de där fem skälen som kan ses som permanenta: Nummer (1), (3) och (5) känns som övergående problem.

När Chelsea gick bra i början av säsongen så var de oslagbara. När nu Chelsea har gått dåligt på sistone så knackar apokalypsens fyra ryttare på dörren.

Den ena uppfattningen är inte mer rättvisande än den andra.

:::

Ibland måste man skrocka åt saker som man passerar så här i vardagen. Som alldeles nyss när jag var på väg in till jobbet.

Jag ser då följande lätt barnförbjudna skylt på en av dörrarna till ett svenskt lärosäte:

[”Grundkurs i runkunskap. En trappa ned i källarvåningen. Vid problem, ring Eva”]

Högre humor än så har inte jag en trött lördag som denna.

Lev väl!

Peter Hyllman

Impact Winter

Det är bittert svalt här i kalla Norden. Och det är tydligen inte mycket bättre på de brittiska öarna för tillfället.

Vi såg ju bara i veckan hur Ligacupens kvartsfinaler spelades i vad som i ett engelskt sammanhang är att betrakta som en snöstorm.

Och kylan är formidabel, det är den kallaste novembermånaden i mannaminne säger de som är gamla nog att ha börjat tappa minnet.

Och fotbollsspelare i England är ju – som vi vet – inte längre hårdast bland hårda män. För dem är det här tuffa tider.

Det är vantar på. Det är yllemössor på. Det är halsdukar på. Det är undertröjor och långkalsonger på. Det är snoods på.

Jag väntar på att benvärmarna ska göra en av mig föga bejublad återkomst – men som tur är så verkar ju det värsta av 1980-talsretromodet ha passerat.

Men säkert som amen i kyrkan så har den här typen av högst omanlig omvänd striptease fått flertalet av den gamla skolans brittiska managers och tyckare att vältra sig i indignation.

Mick McCarthy har mumlat. Roy Keane har rasat. Och nu senast har också Alan Curbishley konstaterat att det går ju inte att spela fotboll när man är påbyltad på det där viset.

Harry Pearson på The Guardian skriver en rolig blogg på temat:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/03/carlos-tevez-snoods-harry-pearson

Det var bättre förr och ju förr desto bättre.

Själv kan jag inte riktigt bestämma mig. Reptilhjärnan i mig håller å ena sidan med Pearson och de brittiska tränarna att fotboll är en sport för hårdingar och det är omöjligt att vara hård i långkalsonger.

Den mer tänkande sidan i mig resonerar däremot som så att det där är en inställning som bara är en produkt av ett föråldrat och lätt patetiskt mansideal med stark grogrund i brittisk fotbollskultur – som inte har någon bäring i modern fotboll.

Men då kanske jag överintellektualiserar.

Vad tycker ni? – om det här med den epidemiska påklädningen alltså, inte min benägenhet att filosofera över meningslösa ämnen.

…………………………………………………

Jonathan Wilson har ett intressant och rätt talande stycke i den här veckans ’The Question’ i The Guardian:

[“Tactics, for something so often written off as boring and nerdish, seem to provoke an oddly emotive response, as any glance through the comments under previous Question pieces will show. Talking about them, apparently, is taking the fun out of the game, over-intellectualising it, robbing it of its soul, football’s equivalent of somebody stopping the tape near the end of Casablanca or Cinema Paradiso and explaining that it’s all just pheromones, actually.”]

Det ligger fler än ett korn av sanning i den observationen. Att tänka om fotboll betraktas ofta med en god dos av misstänksamhet. Kärnan i fotboll går inte att komma åt genom att aktivt förstå fotboll utan genom att passivt uppleva den.

Kanske är detta ett fenomen speciellt för engelsk fotboll. Det har konstaterats på flera håll att engelsk fotboll lider av att fortfarande i huvudsak vara en arbetarklassport, med en underliggande motsättning till intellektualism.

Samtidigt som fotbollen i Tyskland, Italien och Spanien med flera länder har tagit steget in i medelklassen och genomsyrar fler och större delar av sina respektive samhällen.

Det får två stora följder. Dels ger det England ett mindre spelarunderlag. Dels så begränsar det spelarnas generella spelförståelse och taktiska kunnande. Vi ser konsekvenserna av det här i engelsk landslagsfotboll.

Den här inställningen till fotboll präglar också till viss del supportrar av engelsk fotboll. Fler än en gång har kommentarer här fällts som går ut på att det tänks och funderas för mycket, och att det är viktigare att ”ha en känsla för fotboll”.

Så då har alltså en motsättning skapats: ”Tänker man om fotboll så kan man inte känna för fotboll”. Vilket naturligtvis är struntprat.

Jag känner väldigt mycket för fotboll trots att jag också gillar att tänka om fotboll. Känslan för fotboll är inte lägre i Italien, Spanien eller Tyskland än vad den är i England trots att de i större utsträckning har intellektualiserat sporten.

Det är en motsättning framför allt skapad av de som av olika skäl inte kan, vill eller orkar tänka fotboll själva men som också har ett visst behov av att framställa sig själva som ”mer äkta” supportrar än andra.

För att vara tydlig, det är naturligtvis som jag ser det helt fritt att vilja tänka eller inte vilja tänka om fotboll – var och en har sin relation och personliga upplevelse av sporten.

Men känslan och kärleken till fotbollen minskar inte i takt med att förståelsen för och insikten om fotboll ökar.

:::

Wilsons stycke text återfinns i en bloggartikel som diskuterar Harry Redknapps taktiska sinneslag och jämför det med Brian Cloughs inställning till det här med taktik.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2010/dec/01/the-question-harry-redknapp-tactically

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

16:00 – (PL) Arsenal vs Fulham
16:00 – (PL) Birmingham vs Tottenham
16:00 – (PL) Blackburn vs Wolves
16:00 – (PL) Chelsea vs Everton
16:00 – (PL) Man City vs Bolton
16:00 – (PL) Wigan vs Stoke
18:30 – (PL) Blackpool vs Man Utd

Söndag:

14:30 – (PL) West Brom vs Newcastle
17:00 – (PL) Sunderland vs West Ham

Måndag:

21:00 – (PL) Liverpool vs Aston Villa

Dessutom som vanligt, med några undantag, fulla omgångar i The Football League och The Football Conference.

…………………………………………………

Mycket bittra miner i och kring engelsk media efter gårdagens förödmjukande utfall i FIFA:s VM-omröstning. Pratet om mutor och en korrupt omröstning har naturligtvis redan tagit fart.

Men för det första så är det ju ingen som har några konkreta bevis för något sådant.

Och för det andra så visste naturligtvis engelsmännen vilken lek de gav sig in i redan på förhand. Och jag blir ju onekligen lite förvånad om en granskning skulle visa att de själva var oskyldiga små lamm.

Lev väl!

Peter Hyllman

Election Night

Den stora grejen i Fotbollsengland idag är utan tvekan FIFA:s omröstning av vilka som får arrangera VM 2018 och 2022.

England har satsat allt på ett kort under den senaste tiden och digniteter som premiärminister David Cameron, prins William och David Beckham har samtliga varit aktiva i röstfiskandet.

England konkurrerar med Holland/Belgien, Spanien/Portugal och Ryssland om 2018 års turnering.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8172748/World-Cup-2018-England-Spain-Portugal-Holland-Belgium-Russia-who-will-win-the-race.html

Det är en oviss lottning med en långt ifrån självklar utgång – och vad som pågår nu ska inte beskrivas som ett demokratiskt röstförfarande utan snarare som ett rätt deprimerande maktpolitiskt spel.

Rätt långt ifrån hur John Locke and his Merry Men tänkte sig det här med demokrati skulle jag tro.

Paul Kelso på Telegraph sammanfattar denna politiska process tämligen väl med vilka som är de centrala aktörerna och knäckfrågarna i eftermiddagens omröstning:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8174977/World-Cup-2018-England-confident-of-victory-…-but-vote-will-be-fearsomely-close.html

FA har starka finansiella skäl att vilja ha VM – förbundet är rejält försvagade av skulden som nya Wembley har medfört och ett VM med dess höga vinstpotential skulle ge organisationen finansiell säkerhet.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/02/football-association-world-cup-bid-financial-future

Sir Bobby Charlton är inblandad i Englands VM-kampanj och sammanfattar läget på följande vis i The Independent:

[“We can only do what is right, make our case and say: ‘This is what we have to offer, this is who we are and ask only that you judge us on this and not any of the other issues that may be clouding your thoughts.’ If we say this, and really mean it, we can say that we have done all that was possible. Then, win or lose, we can also say: ‘We did our best and we did it right and so we have nothing to regret.’ Some things you can’t change, I know that. I have never seen myself as a man for back corridors, but I also know that these are the places in any big and powerful organisation, composed of so many different men with different instincts and priorities, where deals can be made and influence peddled.”]

En fascinerande blandning av realism och naivitet kan tyckas.

…………………………………………………

Vad skulle VM 2018 betyda för engelsk klubblagsfotboll?

Vad som med rätta diskuteras i de flesta sammanhang är vad VM skulle betyda för FA och engelsk landslagsfotboll.

Henry Winter på Telegraph, exempelvis, skriver en lysande artikel om hur utfallet i omröstningen kommer definiera ett kommande årtionde i engelsk fotboll präglat av antingen samarbete eller inbördeskrig.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8175041/World-Cup-2018-One-vote-will-define-a-decade-for-England-football-boom-or-bust-unity-or-war.html

Själv, eftersom jag är böjd åt det hållet, så intresserar jag mig mer för vad det skulle kunna betyda för klubblagsfotbollen.

Givet att England lyckas få VM 2018 så ser jag följande positiva effekter för den engelska klubblagsfotbollen:

» Infrastrukturell utveckling. Ett lyckat VM-bud betyder att ett flertal arenor behöver moderniseras och lyftas upp, flera klubbar kommer därmed få bättre ekonomiska och materiella förutsättningar att utvecklas efter turneringen än vad de skulle haft annars.

» Teknisk utveckling och talangutveckling. Ett VM på hemmaplan tillsammans med landets många tidigare misslyckanden kommer ge en satsning på utveckling av unga spelares tekniska och taktiska kompetens högsta prioritet under den kommande tidsperioden, vilket kommer vara till fördel för engelska klubblag också långt efter turneringen. Där finns också en risk att engelska klubblag tvingas navigera fler regler likt den här säsongens ”home grown”-bestämmelser, i syfte att sporra utvecklingen ytterligare.

» Institutionell utveckling. Engelsk fotboll är idag på flera sätt handikappad på grund av att den styrs av tre organisationer med stora samarbetsproblem: FA, Premier League och The Football League. Ett lyckat VM-bud kommer ge dessa organisationer ett gemensamt mål och därigenom tvinga dem till samarbete och kommunikation. Ömsesidig utveckling snarare än revirpinkande och territoriala konflikter kan bara vara till engelsk klubbfotbolls nytta.

» Legitimitetsutveckling. Publiciteten kring engelsk fotboll har på senare år varit mest inriktad på klubbar med ekonomiska problem, uppköp och oönskade ägarproblem, ekonomisk ansvarslöshet och finansiell dopning. Ett VM till England ger engelsk fotboll en chans att visa världen sin bättre sida – den välorganiserade fotbollen, den unika fanskulturen, den glödande och genuina passionen för sporten och alla dess traditioner. Engelska fotbollsklubbar kan bli föredömen igen snarare än avskräckande exempel.

»  Finansiell utveckling. VM är ett av världens absolut största arrangemang som får maximal uppmärksamhet på alla världens marknader. Ett VM i England vore som ett enormt skyltfönster och utgör en möjlighet för samtliga klubbar att öka sin marknadsmässiga profil och förstärka sina varumärken. När intresset för engelsk fotboll växer så växer också marknadskakan som klubbarna har att dela på och som i nuläget begränsar flera och framför allt oetablerade klubbars möjlighet till naturlig tillväxt.

:::

David Conn på The Guardian ger sin syn på vad som kommer hända om England får eller inte får VM 2018:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/dec/01/fifa-england-world-cup-2018

…………………………………………………

Naturligtvis är det med tanke på VM-budet ett synnerligen illa valt tillfälle av Birminghams och Aston Villas fans att helt plötsligt aktualisera det engelska huliganproblemet i samband med gårdagens Ligacupderby:

http://www.guardian.co.uk/football/2010/dec/01/violence-aston-villa-birmingham

Det är så klart en ruggigt dålig idé oavsett VM-bud, men det lägger ju onekligen lök på sillsalladen.

Birmingham vann matchen med 2-1 och gör Ipswich, West Ham och Arsenal sällskap till Ligacupens semifinaler.

Som lottades igår och resulterade i Ipswich vs Arsenal och West Ham vs Birmingham. Dubbelmöten att spelas 11-12 samt 25-26 januari.

…………………………………………………

Ni har väl alla lagt märke till Linhems förträffliga återkommande gästblogg: Football League Watch.

Jag efterlyser någon som är intresserad av att ha en liknande återkommande gästblogg om Premier Academy League samt kanske, vid intresse, Premier Reserve League.

Jag tänker mig en blogg varannan vecka, utöver ordinarie bloggar, men det kan ju diskuteras åt båda håll (t ex veckovis eller månadsvis) beroende på tid och intresse.

Jag kan så klart skriva det själv men jag tror bidraget kan bli bättre för bloggens läsare med någon som är specialiserad på det och därför kan lägga mer energi på varje enskilt inlägg.

Så, är det här ett ämne ni är intresserade av samt skulle ha lust att göra – hör av er till mig (mailen i faktarutan däruppe) så diskuterar vi därifrån.

:::

Det var självklart en för mig bitter förlust för Man Utd i Ligacupen – men West Ham förtjänade verkligen att vinna och tro det eller ej så glädjer jag mig faktiskt med klubben och dess fans.

De behövde och förtjänar den framgången! Nu hoppas jag att de går hela vägen och vinner cupen.

Lev väl!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Eftersom det utöver två matcher bara var spel i The Championship den här helgen så tänker jag mig ge mig på en av livets stora frågor.

…………………………………………………

THE ANSWER IS … 42

Meningen med livet? Hur gammal är Obafemi Martins, egentligen? Vem sköt Palme? Och finns det intergalaktiska olympiska spel?

Djupa frågor men jag gav mig på en annan nöt som möjligen bara Sokrates bland de gamla grekerna skulle grubbla över.

Vilka lag hör hemma var?

Alltså, hör Sunderland hemma i Premier League eller i The Championship? Hör Leeds hemma i Premier League, The Championship eller i League 1?

Eftersom mitt område är just The Football League så kommer jag främst hålla mig till The Championship.

De finns – som jag ser det – tre olika vägar för att placera rätt lag på rätt plats.

(1) Du är vad du äter

På den visuella sportbloggen Billsportsmaps har man kollat siffrorna och kommit fram till ”rätt” Premier League och The Championship efter hur många säsonger lagen har spelat i respektive division. (Tabellen för Premier League kan ni se här.)

För The Championship ser den ut så här:

Pos Lag Antal säsonger
1 Barnsley 74
2 Leicester City 59
3 Hull City 54
4 Grimsby Town 52
5 Fulham 50
6 Blackpool 46
7 Bristol City 45
8 Burnley 42
8 Preston North End 42
10 Stoke City 41
10 Charlton Athletic 41
10 Leyton Orient 41
10 Port Vale 41
14 Cardiff City 40
14 Plymouth Argyle 40
16 Portsmouth 39
16 Bury 39
18 Southampton 38
19 Notts County 37
19 Swansea City 37
21 Millwall 36
21 Oldham Athletic 36
23 Crystal Palace 35
24 Lincoln City 34
24 Luton Town 34
24 Norwich City 34

Den delade 24:e platsen kommer, om inget oförutsägbart inträffar, vara ordnad till nästa säsong i och med Luton och Lincolns omöjlighet till Championship-spel nästa säsong och att Norwich förmodligen kommer vara kvar i The Championship.

En möjlig metod? Ja, men det finns många fel såsom att Leeds, West Ham och Ipswich tack vare många ner- och uppflyttningar inte finns med på listan utan hamnar precis utanför.

Tillsammans med tidigare problem så är det lag med i det ”rätta” The Championship som aldrig spelat i Premier League i stället för lag som Huddersfield, Leeds och Ipswich som trots allt vunnit högsta divisionen. Var hör de hemma? League 1?

(2) Flest säsonger i högsta divisionen är allt

En annan teori är att med hjälp utav hur många säsonger en klubb spelat i högsta divisionen placera ut lagen, vilket skulle ge precis samma PL-tabell som den ni kan se ovan.

Men en The Championship-tabell med ett annat utseende (tack till Keller för listan):

Pos Lag Antal säsonger
1 Stoke City 55
2 West Ham United 54
3 Burnley 52
4 Leeds United 50
5 Preston North End 46
5 Leicester City 46
7 Southampton 35
8 Coventry City 34
9 Portsmouth 33
9 Huddersfield Town 33
9 Notts County 33
12 Blackpool 28
13 Ipswich Town 26
13 Charlton Athletic 26
15 Bury 22
15 Fulham 22
17 Norwich City 21
18 Queens Park Rangers 20
19 Luton Town 16
19 Cardiff City 16
20 Wimbledon 14
21 Crystal Palace 13
22 Bradford City 12
22 Oldham Athletic 12
22 Grimsby Town 12

En rättvisare lista sett till kvaliteten på lagen möjligen men den brister på andra sätt som att Barnsley med sina 74 säsonger i The Championship skulle höra hemma i League 1?

Och det skulle också ge Wimbledon, med blott sex säsonger i The Championship, en plats där trots att man spelade sin första säsong i The Football League 1977/78.

Dessutom känns det fel att placeras i The Championship utifrån hur länge man lyckats hålla sig borta därifrån.

(3) ”När jag var liten…”

Den tredje metoden är alltså helt beroende på den egna upplevelsen.

Exempelvis en Prestonsupporter i 30-årsåldern har alltid upplevt ”sitt” Preston som en klubb i The Championship. Inte som begynnelsens ”Invincibles” eller det Preston som vann en del på 1950-talet med Tom Finney i spetsen. Utan snarare ett The Championship-lag som ofta ligger på övre halvan, har otroligt många kopplingar till Man Utd (Sir Bobby Charlton, David Beckham, Brian Kidd, Fergusons) och som vid ett tillfälle varit närmare The Conference än Premier League då man klarade sig kvar tack vare att det dåvarande systemet tillät andra klubbar att rösta kvar dem.

Det gäller inte bara sin egen klubb utan hur Premier League/The Championship såg ut när man började följa fotboll. För mig personligen är ur den synvinkeln inte Nottingham Forest ett lag som hör hemma i Premier League medan till exempel Fulham gör det.

Jag skall även säga det att det inte behöver vara från när man var liten utan kanske under någon särskild period då man fick en uppfattning om vilka lag som hör hemma var.

Om jag själv skulle göra en lista så skulle till exempel Ipswich, Charlton, Southampton och Leeds ligga i Premier League.

Wimbledon, Wolverhampton, Watford och Nottingham Forest ser jag däremot som The Championship-lag.

Hur skulle era listor se ut? Ni behöver inte göra några hela listor men gärna några lag som ni verkligen tycker hör hemma någonstans där de inte är nu.

Och vilken metod tycker ni är bäst för att få placera rätt lag i rätt division?

Jag får se om jag i framtiden också får för mig att ta fram ”rätt” League 1 och League 2. Förmodligen är det inte lika intressant för den breda massan.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIPWith great mustache comes great responsibility

PHy. har redan nämnt Norwichs ”Old Farm”-vinst vars matchrapport ni kan läsa här, där Grant Holt med Ron Burgundy-esque mustasch var strålande för Norwich – vilket förstås var tack vare mustaschen.

Luke Moore har återuppstått i Derby efter att han aldrig lyckats slå igenom i Villa och därefter inte platsade i WBA. Nu har han efter ett par matcher på bänken fått förtroendet och gjort två snygga mål på de två senaste matcherna.

Förvisso vände Burnley tack vare före detta Derbyspelaren Tyrone Mears och
Jack Cork, mannen som varit konstant utlånad sedan 2006!

Jack Cork verkar ha ärvt sin fars, Wimbledonlegenden Alan Cork, förmåga att nicka men Jack är en bit bort från faderns kvalitetskägg och avsaknad av hår på skallen.

Bristol City har hittat formen efter en kaosartad katastrofstart. Nu senast i helgen blev det 3-0 mot Sheffield Utd tack vare Brett Pitman som börjat leverera efter flytten från Bournemouth. Dessutom gjorde Jamie McAllister mål direkt från en hörna, det skulle kanske varit frispark för Simon Simonsen i målet dock.

Leicester tog en viktig seger mot Nottingham Forest när hela världens blickar var vända mot Katalonien, inte lika målrikt men förarbetet till målet utav Darius Vassell var värt pengarna och sedan frispelade han Andy King till öppet mål.

Middlesbrough går fortfarande knackigt. Efter Crystal Palaces seger mot Doncaster ligger man näst sist efter att ha spelat lika på hemmaplan mot Hull. Men när planen ser ut så här kanske man ska vara glada att inte matchen blev uppskjuten.

…………………………………………………

LEAGUE  1 OCH LEAGUE 2

Eftersom de bara spelades två matcher i de här divisionerna så slår jag ihop dem som om de vore Dagenham & Redbridge.

Enda matchen i League 1 var ett Lancashirederby mellan Rochdale och Oldham. Oldham kunde vid vinst gå upp till tredje plats. Man lyckades inte göra något av sitt spelmässiga övertag men man tog sig i alla fall upp på playoff-plats.

I League 2 tog Morecambe emot Crewe och efter en straffräddning lyckades Crewe vinna tack vare mohikanen Clayton Donaldson och Byron Moore.

Dario Gradis Crewe är nu bara tre poäng från playoff-spel och jag hoppas verkligen han kan ta upp dem igen.

…………………………………………………

ÖVRIGT – Möte mellan Dover och Huddersfield

Droylsden lyckades nästan slå ut League 1-laget Leyton Orient och redan före matchen tyckte en Droylsden-supporter att man fått för lite uppmärksamhet i media – mycket på grund av nonleague-grannen FC United.

Problems down south.

De bästa lånen?The Guardians The Football League Blog rekommenderar de läsarna att bidra med de bästa och värsta lånevärvningarna. Har ni några egna förslag?

Mitt förslag är Marlon King. Utlånad halva säsongen till Watford innan de köpte loss honom i januari, tolv mål på den halva säsongen och han vann därefter skytteligan i Championship 2005/06.

Och innan ni går ut och julhandlar åt släkten så kanske ni ska kolla den här listan av lustiga Football League-souvenirer.

Dover har haft en härlig cup run hittills. De har slagit ut Gillingham – dit deras manager Andy Hessenthaler flyttade inför säsongen. Och nu senast också Aldershot. Nästa match är mot Huddersfield men oavsett så har de tjänat bra på sina framgångar.

En sorglig nackdel av att spela i Championship – förutom nostalgiska skäl så påverkas man ekonomiskt.

…………………………………………………

Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv