Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

NEZIK: Vem styr Everton - En affärsman eller en supporter?

Efter förra veckans omgång i Premier League konstaterade man att Everton minsann nått en milstolpe. Det var inte den sortens milstolpe som man efteråt korkar-upp-champagnen-som-legat-på-is-&-hejdlöst-sprutar-på-varandra milstolpe man nådde. Inte heller den sortens milstolpe man väljer att lägga på minnet och vårda för framtida behov.

Förlusten förra veckan mot nykomlingarna (men inte nödvändigtvis underpresterande) QPR noterade man, som första Premier League-lag, sin 100: de förlust på hemmaplan. Denna indikation på hur förfärligt ställt det är med laget är något som länge legat och puttrat, men har så sent som nyligen fått kraft i sig till att verkligen få omvärlden att höja på ögonbrynen.

Det har tagit ett tag skulle jag vilja hävda, den bästa biten av ett decennium och en enorm mobilisering i kraften av sociala medier, och hela två år utan ett inköp av en enda förstalagsspelare (troféen för snålaste klubb under detta transferfönster går utan tvekan till Everton, enda klubben i hela det engelska ligasystemet som inte inhandlat en enda spelare) för Evertonians att bestämt sluta matas med vad som händer på Goodison och istället göra något meningsfullt åt det.

:::

Denna saga skulle mycket väl kunna börja med den välkända ”det var en gång”-frasen som kantar alla historier med miserabla slut. Bill Kenwright är född och uppvuxen i Liverpool och har under hela sin livstid varit en entusiastisk Evertonsupporter.

När framgångarna med teaterproduktionerna växte & Bill blev en alltmer förmögen man, bestämde han sig för att köpa till sig en bit av Everton – därmed hade hans barndomsdröm om att bli en del utav EFC blivit verklighet och han hade nu privilegiet många fans suktar efter, nämligen att göra en skillnad.

Han är älskad av fansen för sin ihärdighet och samma bottenlösa kärlek till klubben som intillsittande supporter, och hans kärlek till klubben kan inte i något sammanhang ifrågasättas. Varje cell av hans kropp är involverad i varenda steg klubben tar, han har gjort uppoffringar ingen annan aktieägare hade gjort för sin klubb (elva år i klubben och det sägs att han inte tjänat en enda krona) och vidtagit drastiska åtgärder för att hålla klubben vid liv (Kenwright hävdar själv att han, förutom att pantsätta sitt hus, tagit ut ett lån på £10m på egen räkning).

Hans relation till supportrarna är inget annat än en ömsesidig respektgivande relation. När supportrarnas farhågor om klubbens nedgång nådde deras öron, kallade dem till ett möte med Bill Kenwright, för att uttrycka sina önskningar och förhoppningar om hur klubben kan räddas från haveri. The Blue Union (en sammanslagning av olika supportergrupper) förstår Kenwrights betydelse, men beskyller ändå Kenwright för att stå i vägen för utveckling.

De anser att han vid två tillfällen misslyckats med att bygga en ny arena till EFC, samt missat att hitta en ny ägare, och att han vid flertal tillfällen försäkrat dem om förändring – utan att detta skett. Nu krävdes kommunikation mellan fans och ägare, för att upprätthålla den respekt som omger klubben.

:::

Den 12 augusti samlades Barry Jones, Simon Magner och Mark Jones (medlemmar i The Blue Union) i Bill Kenwrights kontor, hoppfulla om en lönsam konversation som kunde leda till nya idéer om hur klubben kan utvecklas. Vad som kom att sägas på det mötet var långt ifrån det omvärlden hade förväntat sig. Visst hade vi våra aningar om ekonomiska problem (nästintill varenda storklubb har dem, vissa större än andra, men alltid befintliga), men storleken på dessa kom att förvåna både Barry, Simon och Mark, så väl som övriga Evertonsupportrar.

Under samtalets gång avslöjade Kenwright att Everton är skyldiga Barclays bank en enorm summa pengar, så mycket att de inte under några omständigheter får lov att köpa spelare. Han berättade även att han bönbett Barclays ’not to kill us this season’. Vill ni läsa mer utav detta möte mellan supportrar och ägare, så kan ni göra det här:

http://www.evertoniansforchange.com/?p=224

:::

Men fakta är fakta. Europadrömmarna ser ut att vandra bort ifrån Goodison i detta nu. Det är ingen hemlighet att Europa är dit Everton strävat efter de senaste säsongerna. 2004 hamnade de på en 17:e-plats. Nästa säsong spelade de sig upp på en enastående fjärdeplats – precis det dem suktat efter.

14:e år 2006, 2007 återigen en Europaplats. Sedan har de legat och vägt mellan platserna 5-8, år efter år, alltid gjorts vad som krävts utav dem, ovetandes om vad som händer med klubbens inre. Nu väntar tyngre tider menar många, skulderna växer och i sinom tid väntas stjärnorna lämna klubben.

En kris väntar runt hörnet för Everton, den anrika klubben med en högfärdig historia bakom sig, och de blåklädda supportrarna har nu kallat för förändring. En förändring som kunde skett för redan ett par år sedan. Om Bill Kenwrights hade velat det.

:::

Kenwright har flera gånger under åren sagt att han mer än gärna skulle kunna lämna över den skuldsatta klubben om han kunde hitta en passande miljardärköpare. Han har med all säkerhet gått miste om en av de bästa köparna. År 2008 hittade den brittiska affärskvinnan Amandra Stavely en köpare vid namn Shejk Mansour Bin Zayed Al Nahyan.

Den unge mannen, medlem i Förenade Arabemiratens kungliga familj och med ett checkhäfte lika tjockt som Rooneys nyimplanterade hår, letade desperat efter en klubb att göra ett intryck på, och hjälpa upp i tabellen samt ta dem till Europa. Bill Kenwright hade misstankar om att denna Shejk Mansour inte var den rätta mannen för jobbet. Anledning: okänd.

Det var tack men nej tack nobben han gav till shejken, som ni numera känner till som Manchester Citys bottenlösa Sheik som hostar fram pengar i den klyschiga betoningen 24/7. Hans pengar har tagit Man City från att vara ett mittentabellag, till ett riktigt hot, både inhemskt och internationellt. Jag är inte ens Evertonsupporter, men den nyheten får håret i nacken att ställa sig upp – Aguero, Yaya, Silva, Nasri & Dzeko, i Everton istället?

:::

Redan i juli 2009, förklarade Kenwright hur klubbens ekonomiska ställning låg till under hans förvaltarskap : “Our debt is a big debt and a worrying debt, but it is manageable because of our performance on the field.”

Men om Kenwrights första proritet verkligen är EFC som han säger – varför kantas klubben av ekonomiska problem som för var sekund blir värre och värre, som för var sekund blir svårare och svårare att ta sig ur? Varför har David Moyes tvingast hålla fast vid en trupp vars bästa år sedan länge är förbi, om Kenwright verkligen utmålar sig som ”den fanatiska EFC-supportern som vill det bästa för laget”?

Varför, om det nu ligger i Bills intresse att utveckla klubben och finansiera dem så dem når framgångar, har han inte försett laget med nog pengar för att värva klasspelare, något man inte gjort under två års tid. På grund av vilken anledning har Bill Kenwright målat upp en bild om att Everton, utan offentligt erkänt intresse av att säljas, inte vill bli rört utav människor som kan göra skillnad?

:::

För att fortsätta på samma spår, så är det inte första gången en Premier League-klubb varit i liknande situationer. Färskast i minnet ligger Liverpool, som förra säsongen vid ett par tillfällen bara var enstaka poäng ifrån nedflyttningsplatserna. Skulderna påverkade givetvis kvaliteten på spelarna de inhandlade vilket till slut influerade det som hände på planen. Lyckligtvis lyckades man hitta ägare som var redo att spendera pengar, och i detta nu (skrivet 13:12 söndag den 28 augusti 2011) toppar LFC ligan, efter en minst sagt imponerande vinst mot Bolton.

Everton är i samma båt. På bara tolv månader har utsikterna för The Blues ändrats dramatiskt – från att vara ett lag som på allvar utmanade om de fyra översta platserna, till att bli ett på lång sikt mittentabellag, med noll investeringar, noll pokaler, noll framtidsutsikter, noll intäkter. Investeringar behövs, då det är uppenbart att den sittande styrelsen är oförmögna att ta itu med de kommersiella och ekonomiska svårigheter som har fördärvat och hindrat klubben i några år.  Nya ägare kan få upp dem på fötter igen, få den blåa sidan av Merseyside att le igen.

Frågan som kvarstår efter timmar av debatt är följande – är det aktieägaren Bill Kenwright eller den livslånge EFC-supportern Bill Kenwright som har hand om klubben?

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa ägare

Ägarsituationen i Premier League befinner sig ofta i fokus. Åtminstone hälften av lagen i Premier League har någon form av kontroversiell ägarsituation som diskuteras bland supportrarna eller i omvärlden. Kommersialiseringen av den engelska fotbollen har fört med sig ett flertal nya typer av ägare som orsakar dessa spänningar.

Ett par gånger har jag fått uttryckligen fått frågan att rangordna de jag anser som de bästa ägarna i Premier League, och eftersom jag då och då kör ett listprojekt så har det alltid varit en aktuell idé.

Temat för den här listan är alltså vilka som är de bästa ägarna i Premier League, men för att få någon mening med en sådan lista så kan det ju vara begåvat att säga några korta ord om vad man själv menar med en bra ägare.

:::

En bra ägare för mig sätter först och främst klubbens intressen före sina egna privata intressen. Här ser jag helst att ägaren uppfyller någon form av ideal för varför han är ägare, t ex att han gör det för fotbollens eller hemstadens skull. Men jag kan låta mig nöja med att klubben kommer först.

En bra ägare är även handlingskraftig och kompetent. Han eller hon får saker gjort, fattar de beslut som måste fattas och tar kort och gott sitt ansvar. I detta ligger också att ägaren inte överträder sin roll utan låter sina befattningshavare göra sitt jobb.

En bra ägare utvecklar också klubben och gör den starkare. Man strävar efter perfektion inte bara på fotbollsplanen utan i allt vad klubben företar sig. Här finns inte minst en strävan efter att driva klubben på ett hållbart sätt och säkra dess självständiga överlevnad.

:::

När vi väl fått detta ur världen så kan vi kasta oss rätt in i smeten, och alltså reda ut vilka vi tycker är de bästa ägarna i Premier League.

I de klubbar det inte finns någon väldigt tydlig ensam ägare så låter jag ägaren representeras av klubbens styrelseordförande, styrelsen är ju sammansatt för att representera ägarnas intressen i klubben.

…………………………………………………

PREMIER LEAGUES FEM BÄSTA ÄGARE

(1) Stoke – Peter Coates

Stoke har en väldigt traditionellt brittisk typ av ägare, den lokalt förankrade affärsmannen med rötter i samhället och en genuin relation till klubben. Peter Coates ägande av klubben drivs inte på något vis av personlig vinning, tvärtom så har han investerat egna pengar i klubben utan några egentliga krav på ränta eller avkastning.

Framför allt är det ledningen av klubben som imponerar. Klubbens utveckling skyndas inte fram och man biter inte över mer än vad magen klarar av. Man går sakta framåt steg och för steg, och på så vis lyckas man även för varje steg faktiskt ta sig framåt. Den praktiska konsekvensen av det har blivit att man på bara ett fåtal år gått från botten av The Championship till europeiskt cupspel.

Med Peter Coates och Tony Pulis har man även lyckats upprätta en klassisk och väl fungerande arbetsfördelning mellan ägare och manager. Coates visar förtroende för sin manager och ger denne det ansvar och de befogenheter, tillsammans med nödvändiga resurser, som han behöver för att utveckla sitt lag.

:::

(2) Wolverhampton – Steve Morgan

Wolves är onekligen en udda ankunge inom den engelska fotbollen. Det är inte många klubbar som hade agerat med så mycket is i magen som Wolves och dess ordförande Steve Morgan gjorde exempelvis under förra säsongen när man låg fast begraven under nedflyttningsstrecket. Men man höll fast vid sin manager Mick McCarthy vilket också gav resultat.

Just tålamod och långsiktighet präglar Wolves ägarskap. Det gäller inte bara det rent fotbollsmässiga utan också det ekonomiska. Wolves är en av få klubbar i England som faktiskt drivs på ett lönsamt sätt, och för en klubb i botten av tabellen är det rätt unikt. Det ger Wolves handlingsfrihet, deras existent hotas inte av om de håller sig kvar i Premier League eller ej.

:::

(3) Liverpool – Fenway Sports Group (John W Henry)

Liverpool är inte längre lokalägt och utan tvekan så driver Fenway Sports Group klubben med privata vinstmotiv, det ska inte hymlas med. Det positiva i det avseendet är ändå att ägarna finansierat köpet av klubben på egen hand, vilket i mina ögon borde vara det minsta man kan begära av en köpare. Liverpools ägare har, så vitt vi vet, inte skuldsatt klubben med sitt köp och man driver Liverpool med en tydligt hållbar affärsmodell.

Därtill har man som ägare agerat synnerligen handlingskraftigt under sin tid i klubben, borta är de handlingsförlamande intriger som präglat de tidigare ägarna. Man fattade beslutet att avsätta en manager som tydligt inte fungerade och på transfermarknaden har man agerat precis lika kraftfullt. De har i grova drag fått de spelare de behövt och vill ha. För det har de kanske fått betala lite extra, men det är ändå bättre än alternativet – att inte ha en konkurrenskraftig spelartrupp.

:::

(4) Fulham – Mohamed Al-Fayed

Den gamle Harrodsägaren Al-Fayed är en klassiker inom engelsk fotboll, en rik man med starka förgreningar i ett av Londons finare områden. Och han har sett till att finansiera den hemvävt trevliga lilla klubben Fulham som huserar längs med Themsen, vilket i sig utgör en fin kontrast till andra lokalt förankrade klubbar från bruks- och industriorter.

Under sin tid i klubben så har Al-Fayed tagit ett tydligt ägaransvar men gjort så utan att underminera sina olika managers. Tvärtom så har han i det avseendet visat stort tålamod med dem, vilket skiljer honom från flera andra så kallade ”sugar daddys”. Tålamodet har belönats med stegvis framgång, i England såväl som i Europa. Klubben utvecklas även utanför fotbollsplanen, inte minst med framväxten av en egen ungdomsakademi, vars lag förra säsongen gick till final i Premier Academy League.

:::

(5) Tottenham – ENIC International (Daniel Levy)

Precis som i Liverpools fall så är Tottenhams ägares syfte i grund och botten ett vinstintresse. Men likaväl som i Liverpools fall så har detta vinstintresse inte lett till någon direkt exploatering av klubben. Tottenhams ekonomi är välskött och disciplinerad, med god kontroll på klubbens kostnader, vilket kanske är extra imponerande givet att klubben ändå befunnit sig på tröskeln till det förlovade Champions League-landet och sett frestelserna där.

Det är ingen tvekan om att ENIC och Daniel Levy driver Tottenham på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Men kanske finns det ändå skäl att ifrågasätta hans och styrelsens handlingskraft. Det framstår som något oklart vad Tottenhams långsiktiga plan egentligen är. Vissa saker tenderar att dras i långbänk, inte minst vad gäller klubbens aktioner på transfermarknaden, och ibland undrar man hur benägna man är att verkligen fatta de beslut som krävs.

:::

Bubblare:

»  Norwich – Alan Bowkett
»  Swansea – Huw Jenkins
»  West Brom – Jeremy Peace

…………………………………………………

Och varför inte?!

Då kan ju frågan så klart uppstå varför inte vissa klubbars ägare är med på den här listan. I grund och botten måste ju det så klart handla om att jag inte anser dessa klubbars ägare uppfylla något eller några av de tre kriterier för bra ägarskap som jag ställer upp ovan. Vilket ger oss tre kategorier av anledningar till att jag inte anser dessa vara bland Premier Leagues bästa ägare.

:::

Girighet

Man Utds ägare ska förvisso hållas tillgodo för att man kraftigt ökat klubbens intäkter, men de skulder och finansiella kostnader man dragit på klubben är inte något som imponerar. Det privata vinstintresset är här enerverande tydligt, och det finns skäl att misstänka att det då och då går ut över klubbens intressen.

Arsenals styrelse har under flertalet år drivit en profitmaximerande snarare än en nyttomaximerande strategi. Ekonomisk vinst har helt enkelt prioriterats högre än vinst på fotbollsplanen, och detta har skett på bekostnad av lagets konkurrenskraft.

:::

Inkompetens

Ägarna i klubbar som Everton, Bolton och Blackburn ger mest av allt intrycket att de helt enkelt inte riktigt har den faktiska kompetensen eller det genuina intresset för att aktivt vidareutveckla sina respektive klubbar. Inte minst kan man kanske ibland skönja ett icke ringa mått av naivitet. Såväl handlingskraft som långsiktig planering saknas.

En annan form av inkompetens är att som ägare lägga sig i frågor som man helst av allt borde delegera, kort och gott att lägga fingret i blöt i rent operativa frågor som antingen VD eller managern borde ansvara för. Såväl Chelseas som Newcastles ägare kan sägas vara klart skyldiga i detta avseende.

Sedan finns det några klubbar, särskilt då Sunderland och Aston Villa, där man förvisso måste medge att ägarna har gjort ett bra jobb, men där man känner att de, givet de resurser de pumpat in i klubben och de förutsättningar de båda klubbarna ändå har, kanske borde ha uppnått mer än vad de faktiskt gjort.

:::

Ansvarslöshet

Med ansvarslöshet syftar jag först och främst på en ovilja eller oförmåga att driva klubben på ett hållbart och självständigt sätt. I det avseendet så faller till exempel Chelsea in under också denna kategori.

Man Citys ägare befinner sig däremot här klart och tydligt. Klubbens supportrar tycker förmodligen ägarna är hallonsaft. Men små barn vars föräldrar köper nya leksaker åt dem varje dag tycker förmodligen också att de har världens bästa föräldrar, utan att det gör föräldraskapet i sig så värst mycket bättre. Löner som överstiger klubbens omsättning, och 85% av klubbens kommersiella intäkter som härstammar från Abu Dhabi Royal Inc, talar sitt tydliga språk.

I det här avseendet så är även Wigan skyldigt. Klubbens hela existens, åtminstone på den här nivån, är helt och hållet beroende av Dave Whelans goda vilja. Där finns inte tillstymmelse till självständig livskraft.

:::

Lite vid sidan av hela diskussionen finner vi Queens Park Rangers. Under sitt tidigare ägarskap hade de förmodligen hamnat under kategorin inkompetens, men under sitt nya ägarskap så skulle klubben förmodligen kunna konkurrera om en plats på topplistan. Men det är helt enkelt för tidigt att avgöra.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

På torsdag, efter att transferfönstret stängt, så kommer jag att i enlighet med traditionen rangordna vad jag på förhand betraktar som säsongens bästa och sämsta värvningar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Periodpaus i Premier League

Så har då den tredje ligahelgen avslutats, tillika den sista innan ett landslagsuppehåll som jag inte kan bestämma mig för om jag tycker det är olidligt långt eller behagligt långt.

Mycket har hunnit hända under augusti. Och bara nu i helgen så har vi sett prov på en del märkliga resultat och till och med ett och annat rekord. Så kanske är det på sin plats att nu så att kunna göra delbokslut för den här säsongsinledningen.

Aston Villa och Wolves delade tämligen rättvist på poängen med en 0-0-match i säsongens första Midlands-derby. 0-0 blev det också mellan Swansea och Sunderland.

Blackburn lyckades med konststycket att förlora hemma med 0-1 på Everton, efter ett sent mål på straff, sedan man under andra halvlek själva haft två straffar, men missat båda. Ett sent 1-0-mål blev det också på The Hawthorns, där Stoke lyckades vinna mot West Brom.

Fulhams säsongsinledning lämnar mycket övrigt att önska, och förlusten borta mot Newcastle med 1-2 var inte mycket att säga om. Lika lite kunde Bolton ha att invända mot 1-3-förlusten på Anfield.

Wigan lyckades till sist ta sin första vinst för säsongen efter en trygg och stabil 2-0-seger hemma mot QPR. Särskilt tryggt och stabilt var det inte på Chelsea där Didier Drogba slogs medvetslös och fick tas till sjukhus med vad som skulle visa sig vara en hjärnskakning. Matchen mot Norwich lyckades Chelsea i alla fall till sist vinna med 3-1.

Söndagens två jättematcher, som föranledde ett förlängt Match of the Day 2, hade båda smått otroliga slutresultat. 5-1 till Man City borta mot Tottenham och 8-2 till Man Utd hemma mot Arsenal.

Det är en märklig värld.

:::

Sunderland har anfallsproblem – och det heter Steve Bruce?

På tre ligamatcher har Sunderland gjort ett enda mål. Och det kom efter en tämligen fantastisk individuell prestation av Sebastian Larsson borta mot Liverpool på Anfield. Sunderland saknar inte kompetenta anfallsspelare och man saknar heller inte kreativa mittfältare som kan skapa chanser. Så vad är egentligen problemet?

Eventuellt kan det sitta på bänken. Jag är verkligen inte den som vill tala illa om Steve Bruce, som för alltid kommer vara en av mina personliga legender, men han är gammal mittback trots allt. Och tittar vi närmare på hans stats som manager i Premier League så framträder en tydlig bild. Hans lag tenderar att göra väldigt lite mål relativt deras ligaposition.

Han har aldrig haft ett högre målsnitt än 1,26 mål per match med något lag han ansvarat för. Jämför man hans lags slutplacering i ligatabellen med samma lags placering i anfallstabellen, som rankar lagen just efter deras målsnitt, och på så vis får fram en ”platsdifferens”, så märker vi att Bruces lag har en negativ differens om nästan fyra placeringar per säsong. Endast en säsong av åtta har han en positiv differens. Slutsatsen är alltså att Steve Bruces lags styrka mer eller mindre alltid är defensiven, inte offensiven.

Men om Sunderland vill ta nästa steg framåt i sin utveckling så måste de hitta en fungerande offensiv, därför att många lag klarar av att vara välorganiserade defensivt. Men är i så fall Steve Bruce rätt man för den uppgiften? Det är kanske den frågan, snarare än resultaten i sig, som gör det aktuellt att fundera över om Steve Bruce riskerar vara den manager som först får sparken den här säsongen.

:::

Wigan gick vinnande ur sin lilla miniserie

Wigans inledning av säsongen har varit något konstifik. Man har i de tre första omgångarna i tur och ordning mött Premier Leagues tre nykomlingar: Norwich, Swansea och QPR. Det har varit en särskilt intressant inledning med tanke på att dessa lag tillsammans med Wigan kan förväntas vara fyra av lagen som kommer att behöva kriga om överlevnad den här säsongen.

Goda omen då för Wigan som gick igenom den här lilla miniserien utan att förlora en enda match och också genom att vinna den sista, hemmamatchen mot QPR. Detta samtidigt som laget kanske hittat ett bra anfallskomplement till Hugo Rodallega i Franco Di Santo. Fem poäng efter tre matcher är inte att rynka på näsan åt för Wigan.

:::

It never rains but it pours!

Det brukar heta att bra lag har tur. Mer sällan hör man om den andra sidan av det myntet, nämligen att dåliga lag har otur. Kanske för att ett lag inte behöver vara dåligt för att ha otur. Kanske är det mest en fråga om omvänt momentum, har det väl börjat gå dåligt så tenderar det mesta att gå emot. En olycka kommer sällan ensam brukar ju det heta.

Två lag symboliserar detta kanske bättre än många andra den här helgen. Först och främst har vi det olycksaliga fotbollslaget Blackburn Rovers. De har inlett säsongen svagt. De har problem att hitta starka värvningar. I helgen hade man verkligen Everton på kroken. Två träffar i ramverket, två straffar under den andra halvleken. Båda missade. Och på tilläggstid så får Everton en chans och gör mål. Ironiskt nog på straff.

West Broms säsongsinledning har inte varit spexig. Två riktigt tuffa matcher i inledningen mot först Man Utd och därefter Chelsea. I båda dessa matcher var man bra med men släppte in ett sent avgörande mål. Men mot lag som Man Utd och Chelsea får man kanske räkna med att sådant händer. Men så händer det igen i den tredje omgången. Hemma mot Stoke. För den tredje matchen i rad med andra ord. West Brom verkar ha problem den här säsongen med att stänga ner matcher.

:::

Manchester äger just nu engelsk fotboll

Helgen som gick var en mäktig styrkedemonstration av Mancuniansk fotboll, och inte minst skedde det på Londons bekostnad. Smått ofattbara 13-3 på de båda matcherna mellan Tottenham vs Man City och Man Utd vs Arsenal. Och som enda två lag går man in i landslagsuppehållet med maximal poäng.

Bara lite senare på kvällen kom så nästa dråpslag när Fabio Capello presenterade sin landslagstrupp till matcherna mot Bulgarien och Wales under de kommande veckorna. 25-mannatruppen innehåller hela 11 spelare från någon av de båda Manchesterklubbarna, sex från Man City och fem från Man Utd.

De som främst skulle kunna tänka sig att ha något att säga till om detta, som det ser ut i nuläget, är Chelsea och Liverpool.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

En sak som ligger bakom Man Utds långt mer effektiva mittfältsspel den här säsongen.

När de centrala mittfältarna nu får bollen så tittar de inte bakåt först och främst och slår en passning bakåt eller i sidled, istället vänder de själva upp med bollen och går med fart framåt.

:::

Efter tre omgångar så förblir hela nio lag obesegrade så här långt i Premier League. Jag vet inte vad det egentligen säger, men jag tyckte det lät mycket. Nästan halva ligan alltså. Måste betyda många oavgjorda matcher.

:::

Daily Mail publicerar kontinuerligt utdrag ur Gary Nevilles biografi Red, och det här kapitlet som tar upp den något infekterade relationen mellan Man Utd och Arsenal är ju inte ägnad att göra någon som håller på Arsenal särskilt lycklig.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2030841/Gary-Neville-How-did-Manchester-United-beat-Arsene-Wengers-Arsenal-We-bullied-them.html

:::

Bara 43,000 på St James’ Park när Newcastle spelade i helgen. Publiken vädrar sitt tydliga missnöje med klubbledningen. Kanske var Joey Barton den suspekt friserade droppen som fick bägaren att rinna över.

:::

Väldigt bra debut för Samir Nasri i Man City. Och Edin Dzeko har ju verkligen haft en magisk inledning på den här säsongen. Tänka sig att Carlos Tevez sitter på bänken.

:::

En annan sak jag kanske lärt mig under helgen är att intresset för den där ”Premier Alphabet League” ändå verkar rätt begränsat. Kanske lät idén bättre än vad den var. Kanske är mitt genomförande bristfälligt. Dumt att fortsätta piska en död häst hur som helst.

Be Champions!!

Peter Hyllman

London är bombat

Söndagen handlade väldigt mycket om Manchester mot London. Och sällan om någonsin har den kampen varit mer ensidig än vad den visade sig vara idag. Manchester gick segrande ur den striden med smått osannolika 13-3. Hela tio måls skillnad alltså, på två matcher.

Tottenham gick på den första riktiga minan, med en blytung 1-5-förlust på hemmaplan mot Man City. Därefter åkte Arsenal till Old Trafford och förlorade med 2-8.

Det var den största förlusten för Arsenal mot Man Utd någonsin, och första gången sedan 1896 som Arsenal släppte in åtta mål i en och samma match.

Jag tänker inte gå in närmare på matcherna och dess olika förutsättningar. Jag är fullt medveten om att Arsenal var hårt drabbat av skador och avstängningar och var tvungen att spela ett hyfsat oerfaret lag, så att man skulle förlora matchen var inte någon långoddsare. Men ibland handlar det också om hur man förlorar.

För om man så smått tog sig ur den “onda cirkeln” i onsdags med vinsten mot Udinese, så såg den här förlusten till att man hamnade där igen med en rejäl smäll. Det var precis det värsta som kunde hända, det var en ren trafikolycka. Alla frågor som tidigare ställdes om Arsenal kommer nu att ställas igen och på högre volym än förr.

:::

Efter sådana här förluster måste det till ett visst mått av kritik och reflektion. Och i det här fallet är det två managers som måste befinna sig i den så kallade “heta stolen”.

Harry Redknapp

Redknapp ställer helt oförlåtligt upp sitt lag i en uppställning som inte erbjuder det minsta skydd för den egna backlinjen. Effekten blev att Man Citys offensiva spelare fick göra precis vad de ville mot Tottenhams mål, och effekten blev förödande. Taktik har aldrig varit Redknapps stora styrka, idag gavs vi ett förnedrande prov på det.

Arsene Wenger

Ja, Arsenal hade ett ungt lag idag. Men det hade även Man Utd. Arsenal hade rutinerade och erfarna spelare på planen, utan att de bidrog till lagets organisation. Det går inte heller riktigt att skylla på att Arsenal saknade sin förstauppställning, med något enskilt undantag så spelade ändå spelare som är att betrakta som andraval, som ska kunna komma in och prestera vid skador, avstängningar och rotation – av sådana spelare måste man kunna förvänta sig högre kvalitet och bättre fotbollsförståelse än vad de visade upp idag. Ingen av dessa spelare presterade på acceptabel nivå.

Paul Merson var förvisso något brutal och i affekt i Skys studio efter matchen, men han påpekade mycket klokt att oavsett vad man har att säga om Arsenals lag ikväll så finns där ändå mer kvalitet än vad som finns i ett League Two-lag, men att ett League Two-lag idag hade bjudit på bättre motstånd mot Man Utd på Old Trafford.

Så vad gick då fel?

Det går inte att kritisera vilka spelare som Arsene Wenger använde sig av, om man inte vill angripa den större frågan att Wenger värvningspolitik. Men de var helt fel uppställda idag. Backlinjen låg, bokstavligt talat, vansinnigt högt upp, åtminstone när man möter Man Utd på Old Trafford, och det gav oceaner av yta på planens sista tredjedel. Någon kommunikation existerade över huvud taget inte i backlinjen vilket betydde att vissa försökte ställa offside mer på eget initiativ. Med lätt förutsedda konsekvenser.

Vad värre är, och här begår Wenger samma misstag som Redknapp, så gavs backlinjen, särskilt då ytterbackarna, inget som helst skydd. De fick gång efter gång ställas ensamma mot Ashley Young och Luis Nani, och det skulle ytterbackar av världsklass tycka var en tuff uppgift. Stackars Carl Jenkinson blev sviken gång på gång, ibland av sina backkollegor, ibland av att ingen hjälpte till att täcka upp hans kant. Det röda kortet var till sist oundvikligt, men inte på något vis hans fel.

Värst av allt var kanske att se hur inte ens stoltheten verkade finnas på planen. Någonstans runt mitten av den andra halvleken slutade mer eller mindre Arsenals spelare att spela fotboll. Det var smått olustigt att bevittna. De ytor som både Nani och Park får på mål 5 och 6 uppstår endast för att ingen Arsenalspelare där bak längre bryr sig.

:::

Det var en mörk dag för Arsenal.

Landslagsuppehållet kommer lägligt för dem. De har nu i alla fall en chans att omgruppera sig, se över situationen och göra de förändringar man måste se som nödvändiga. Det är bättre för Arsenal, som jag ser det, än att säsongen och ligatåget bara hade fortsatt dundra fram i sitt obevekliga tempo.

:::

Man City kan från den här matchen ta med sig att de har ett väldigt väl fungerande lagspel, där framför allt offensiven imponerar. De kan gå in lugna och trygga till det här landslagsuppehållet.

Man Utd har heller inte väldigt mycket att oroa sig över. Men grejen är att de måste spela bättre än vad de gjorde idag om de ens ska klara av att vinna matcher mot vissa andra lag. Det var stundtals okoncentrerat, nonchalant och det gjordes några riktiga juniormisstag både offensivt och inte minst defensivt. Samtidigt som några spelare var helt lysande.

:::

Parallellt med dessa båda matcher så vann även Newcastle övertygande hemma på St James Park med 2-1 mot Fulham och i matchens sista skälvande minuter så lyckas Stoke avgöra mot West Brom.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd - En studie i stillöshet

Det pratas väldigt mycket om stil inom fotbollen. Inte minst har det börjat pratas mer och mer om det sedan Barcelona intagit en position som en form av fotbollskulturell hegemoni. Det är säkert inte omöjligt att hitta ett 100-tal artiklar om dagen som pratar om Barcelonas stil, inte minst för att den är så distinktiv och lätt att känna igen. I England har detta också fått en lokal motsvarighet i Arsenal.

Men vad menas egentligen med stil? Begreppet riskerar att vilseleda då det leder tankarna endast åt det estetiska hållet, hur ett lag ”ser ut”. Men konceptet är bredare än så och innefattar ett helhetsgrepp om hur ett lag tänker och organiserar sin fotboll. En del väljer istället, just därför, att kalla det för filosofi snarare än stil.

Men hur ska man då beskriva Man Utd? Det är definitivt inte tiki-taka, eller Arsenalvarianten tippy-tappy. Men det är inte heller sparka och spring. Få ser egentligen Man Utd som ett lag som baserar sitt spel på bollinnehav, men i förra säsongens Champions League var det bara Barcelona (62%) som hade bollen mer än dem (58%).

Är Man Utds ”stil” offensiv eller i grund och botten defensivt kontraanfallande, eller både och? Det är rätt svåra frågor att besvara, vilket leder tankarna, som den duktige fotbollsskribenten Alan Jacobs sammanfattade det, åt hållet att Man Utd kanske snarare är präglade av en kollektiv stillöshet.

:::

Man Utds och Alex Fergusons grepp har snarare varit att värva och ta fram individuella spelare med starka personligheter, och ge dem friheten att på en av fotbollens främsta arenor utveckla sin personliga fotbollsintuition. Så har varit fallet under senare år, men även under det Eric Cantona-inspirerade 1990-talet, och innan dess med George Best och dessförinnan The Busby Babes.

Då och då görs försök att skapa en känsla av uniformitet i laget, men mantrat framstår ändå som ”Låt Nani vara Nani, låt Hernandez vara Hernandez och låt Rooney vara Rooney” och så vidare. Låt tusen blommor blomma!

Vidare jämförelser mellan Mao och Alex Ferguson bör kanske lämnas därhän, annat än att säga att det man inte först och främst förväntar sig höra från en person som av många uppfattas såväl som en diktator som en av de sista fotbollssocialisterna är: ”It’s important that we give the boy the freedom to express himself.”

:::

Ändå så är den generella bilden av Man Utd den av en kollektiv och obeveklig lagmaskin, där kanske inte varje enskild del låter så imponerande men där helheten ingjuter respekt. Och inte utan anledning naturligtvis. Så Man Utd är ju inte bara en samling individer, utan i högsta grad en organiserad och kollektivt fungerande enhet.

Hur hänger då detta ihop?

En av de stora organisationsteoretiska forskarna sedan början av 1900-talet heter Henry Mintzberg. I ett av hans stora bidrag till litteraturen så identifierar han fem grundläggande koordinationsmekanismer med vilka det är möjligt att organisera och samordna mänsklig handling. Dessa fem är 1) ömsesidig anpassning, 2) direkt övervakning, 3) standardisering av arbete, 4) standardisering av färdigheter, samt 5) standardisering av resultat.

Genom ömsesidig anpassning samordnas människors av varandra beroende arbete genom informell kommunikation. Direkt övervakning bygger på att en individ tar ansvar för alla andras arbete. Standardisering av arbete bygger på tydligt utformade rutiner för hur ett arbete ska genomföras. Standardisering av färdigheter uppnås genom träning och utbildning som gör att man arbetar med gemensam förståelse och förväntningar. Båda dessa former av standardisering äger rum innan arbetet, i det här fallet fotbollen, faktiskt genomförs.

Den form av standardisering som Man Utd organiserar sin fotboll med är standardisering av resultat, där samordning uppnås genom att klart och tydligt kommunicera vilka resultat man som förväntas. Men hur man når dessa resultat är inte förutbestämt.

På så vis är det alltså fullt möjligt att uppnå kollektiv samordning på samma gång som laget präglas av vad vi upplever som en stillöshet.

:::

För vad är egentligen stil om inte en form av standardisering? Men i det här fallet är det en av de två tidigare formerna av standardisering, alltså av arbete eller av färdigheter.

Dagens motståndare till Man Utd, alltså Arsenal, är en klubb som investerat en stor del av sin identitet i en given stil. Delvis har metoden för detta varit en standardisering av arbete, men det är ju i princip taktik och det ägnar sig ju alla lag åt. Men framför allt har det alltså handlat om standardisering av färdigheter, vilken präglar alla nivåer av klubben från a-laget ända ner till och genom Arsenals akademi. Med andra ord en högst planerad form av fotbollssocialisering.

Standardisering av färdigheter sker dels genom träning och utbildning, men också genom en väldigt medveten rekrytering, eller värvning som det heter inom fotbollen. Vi ser också här klara och tydliga skillnader mellan just Arsenal och Man Utd. När Arsenal värvar en spelare så hör vi väldigt ofta Arsene Wenger prata om spelarens “technical qualities”, vilket är ett uttryck för vad han prioriterar. När å andra sidan Man Utd värvar en spelare så pratar istället Alex Ferguson ovanligt ofta om spelarens “character”, alltså personlighet, alltså mer om spelarens personliga egenskaper än dennes tekniska färdigheter.

:::

Vilka är då styrkorna och svagheterna med dessa olika former av samordning?

Standardisering av resultat har den styrkan att den odlar initiativkraft och mångsidighet, den begränsar inte. Den fördelar även ansvar på ett mycket tydligt sätt, du får göra vad du vill så länge det lyckas. Risken med metoden är att när saker och ting går fel så kan den kollektiva samordningen vara för låg för att åtgärda problemet i tid.

Standardisering av färdigheter skapar ett gemensamt ”språk” vilket skapar en närmast intuitiv ömsesidig förståelse. Med ett väl fungerande sådant system finns alltid möjligheten att tänka ett par steg framåt, att förutse varandras handlingar. Det skapar en trygghet och känsla av säkerhet. Det är fördelen med att ha samma utbildningsbakgrund. Risken emellertid är att det blir för likriktat, och att när systemet går i lås så saknas innovativitet och alternativa lösningar.

Hur stämmer då detta överens med Man Utd och Arsenal så som vi känner igen de båda lagen?

Jo, rätt väl. Det finns flera exempel när Man Utd har förlorat matcher när laget som helhet helt enkelt inte stått att ”känna igen”, där de ibland till och med sett direkt hjälplösa ut. Å andra sidan så är en omvittnad egenskap hos Man Utd förmågan att avgöra matcher ”någonstans ifrån”. ”På något vis” så vinner ändå Man Utd matchen brukar det sägas. Skälet till det, i generella termer, är att där finns så många olika sätt, som inte är på förhand bestämda och därmed svåra för motståndarna att förutse, med vilka man angriper de problem som uppstår i sina matcher. Ofta är det svårt att förstå eller att sätta ord på hur det egentligen går till, vilket får alldeles för många att gripa tag i den trygga förklaringen tur.

Arsenal när de spelar som bäst har en väldigt hög högstanivå, när man levererar en fotboll som är närmast poetiskt symmetrisk på det sätt som vi västerlänningar är programmerade att uppfatta skönhet. I det läget är Arsenal ett väldigt svårstoppat lag, förmodligen svårast att rubba i Premier League. Det problem de stundtals har är att de blir något för förutsägbara. Motståndarna vet hur Arsenal kommer att spela eftersom det är bestämt på förhand, och kan planera och tillgripa metoder för att minimera Arsenals möjligheter. Och väl ställda inför dessa problem så har Arsenal alltför ofta problem att hitta en offensiv Plan B kollektivt, samtidigt som där inte alltid finns ett tillräckligt individuellt ansvarstagande.

:::

Det kan vara väl värt att hålla dessa mönster och tankegångar i bakhuvudet när vi tittar på Man Utd vs Arsenal framåt kvällen. Chansen är god att vi då ser dem ”förkroppsligas” på fotbollsplanen.

Och kanske är det också på det här viset vi egentligen ska försöka förstå Man Utds till synes annorlunda spel hittills under den här säsongen, som på sitt lilla sätt påminner om Arsenals.

Det är kanske inte först och främst frågan om någon ny ”stil” alls. Snarare är det kanske en produkt av att personerna, alltså spelarna, i laget har bytts ut i en sådan utsträckning. Och att lagets ”personlighet” därmed har förändrats.

Men det är i grund och botten samma typ av stillöshet som alltid har präglat Man Utd.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Hur klarar sig Newcastle utan Joey Barton? Det får vi se idag när Newcastle tar emot Fulham hemma på St James Park.

:::

Tottenham vs Man City är ju också en tidig söndagsgodbit där rätt mycket står på spel i ligatabellens övre kvartil. Har Tottenham spelet i sig att utmana lag av den här digniteten den här säsongen, och hur hanterar Man City den här typen av matcher den här säsongen?

Frågor vi kanske får en första indikation på i eftermiddag.

:::

När man funderar över den här Mintzbergs fem koordinationsmekanismer så är det viktigt att hålla i åtanke att det är så kallade teoretiska idealtyper, alltså en form av kategorisering där man lyfter fram en särskild egenskap men tonar ner andra.

I verklighetens organisationer hittar vi i stort sett alltid en kombination i någon grad av två eller fler sådana idealtyper.

Hur som helst är ett bloggprojekt under det kommande landslagsuppehållet att gå igenom samtliga Premier League-lag och kategorisera dem utifrån dessa olika mekanismer – och kanske kunna ge några slutsatser om vad som verkar fungera bra respektive mindre bra.

Be Champions!!

Peter Hyllman

PAL - Kvalrundans andra match mellan V och Q

Andra delen av en extra bloggserie jag kör cirka veckovis på kvällstid under hösten, utöver ordinarie bloggar. Förhoppningen är att det ska kunna uppmuntra till skratt och rolig diskussion.

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/08/14/hostens-extrabloggserie-premier-alphabet-league/

Here we go.

…………………………………………………

PREMIER ALPHABET LEAGUE
Kvalomgång – match 2

The V Lizards vs The Q Tips

Arena: Villa Park
Domare: Martin Atkinson
Väder: Strålande sol

:::

The V Lizards

Manager: Andre Villas-Boas
Taktisk formation: 3-5-2

Mentalitet: Offensiv

(GK) Michel Vorm, Swansea – (CB) Nemanja Vidic, Man Utd; (CB) Frederik Veseli, Man City; (CB) Thomas Vermaelen, Arsenal – (LW) Haris Vuckic, Newcastle; (CM) David Vaughan, Sunderland; (CM) Simon Vukcevic, Blackburn; (CM) Rafael van der Vaart, Tottenham; (RW) Antonio Valencia, Man Utd – (ST) Sam Vokes, Wolves; (ST) James Vaughan, Norwich

(SUBS): Dorus de Vries, Wolves; Petter Vaagen Moen, QPR; Apostolos Vellios, Everton.

:::

The Q Tips

Manager: Carlos Queiroz
Taktisk formation: 3-5-2

Mentalitet: Defensivt försiktiga

(GK) Carlo Cudicini, Tottenham – (CB) Wayne Quinn, fd Newcastle; (CB) Barry Quinn, fd Coventry; (CB) Franck Queudrue, fd Middlesbrough m fl – (LW) Harry Kewell, fd Leeds & Liverpool; (CM) Mike Quigley, fd Man City; (CM) Stephen Quinn, fd Sheffield Utd; (CM) Nigel Quashie, fd QPR; (RW) Ricardo Quaresma, fd Chelsea – (ST) Niall Quinn, fd Sunderland; (ST) Micky Quinn, fd Coventry

(SUBS): Alan Quinn, fd Sheffield Wed; Rob Quinn, fd Crystal Palace; Shefki Kuqi, fd Newcastle.

:::

Matchrapport:

Det är en avvaktande atmosfär på Villa Park när de båda lagen vandrar ut på Villa Parks gräsmatta, tempot på publiken verkar spegla deras förväntningar på matchens tempo. Båda lagen kommer till spel med väldigt tunna matchtrupper och ej fyllda avbytarbänkar. The Tips har fått kalla in många gamla trotjänare för att kunna genomföra den här matchen.

Domaren Martin Atkinson blåser igång matchen.

Matchen inleds med ett väldigt avvaktande passningstempo när flera av spelarna mest verkar vilja känna på bollen. Matchen är bara några minuter gammal när The Tips gamle anfallskapten Niall Quinn på en höjdboll in mot straffområdet prövar på ett ”old school”-knep i syfte att sätta sig i respekt hos motståndarbacken. I duell med Vidic leder han med armbågen mot Vidics pannben. Quinns armbåge splittras i 43 småbitar mot Vidics hårdhet och The Tips tvingas till ett tidigt byte, Niall Quinn ut och Shefki Kuqi in.

Villas-Boas går ut och ropar något vid sidlinjen, hoppar jämnfota ett par tre gånger. Han försöker klart och tydligt få igång sitt lag. Det ger en viss effekt och David Vaughan släpper iväg en boll på högerkanten som Valencia springer på. Ett perfekt inlägg når fram till en helt friställd Sam Vokes som slår till bollen på halvvolley. Men Cudicini, som hade kunnat välja att spela för The C Notes, svarar för en enastående räddning i sitt högra hörn.

The Tips gör sitt bästa för att använda kanterna, som de klart och tydligt uppfattar som sitt offensiva vapen. Men de får inte längre låna bollen, deras mittfält ligger alltid ett steg efter. Inte minst samarbetet mellan David Vaughan och Rafael van der Vaart fungerar väldigt bra på The Lizards centrala mittfält.

Matchen är inne i den 29:e minuten när Vaughan med en kort passning i djupled hittar van der Vaart som vänder upp med bollen och med ett instick hittar Haris Vuckic som tagit en löpning in i straffområdet. Vuckic placerar bollen kallt i bortre burgaveln. 1-0 till The Lizards.

Bara två minuter senare ser vi samma kombination igen. Vaughan slår en passning ner i den vänstra korridoren som Vuckic springer på, slår en passning snett inåt i straffområdet som hittar van der Vaart bredvid straffpunkten. En kall bredsida in i det närmsta hörnet betyder 2-0 till The Lizards.

The Tips försöker hitta tillbaka in i matchen men där verkar vare sig finnas energi eller kreativitet till att hitta på något konstruktivt. Båda lagen går ner i tempo till dess domaren blåser för halvtid.

Carlos Queiroz ser inte ut att göra några byten till den andra halvlek, han har heller inte så många alternativ på bänken längre. Det verkar emellertid som om han sagt åt Kewell och Quaresma att delta mer i anfallsspelet.

Den andra halvleken fortsätter med samma matchbild som den första halvleken slutade. The Lizards kontrollerar bollen och matchtempot. Dock utan att  göra några mer energiska försök att göra fler mål.

I den 58:e minuten slår Nigel Quashie en passning i djupled mot Quaresma som däremot bryts effektivt av Vermaelen som själv driver bollen upp i planen. Med det oväntade initiativet når han området strax utanför straffområdet där han med en perfekt avvägd kortpassning i djupled hittar Sam Vokes. Vokes tar med sig bollen i farten och chippar den elegant över Cudicini. 3-0 till The Lizards, nu måste matchen ändå vara avgjord!

Queiroz gör ett dubbelbyte med sina återstående spelare. Mike Quigley och Stephen Quinn ger plats för Alan Quinn och Rob Quinn på mittfältet. Kanske försöker Queiroz få in lite ny energi mitt på planen.

Men effekten blir kortvarig. Åtta minuter efter 3-0-målet så hittar Vaughan Antonio Valencia med en genomskärare bakom backlinjen. Valencia skär in i straffområdet och skjuter hårt vid närmsta stolpen. 4-0 till The Lizards.

Nu gör Villas-Boas sina två första byten. Vaagen Moen kommer in istället för Simon Vukcevic och unge Apostolos Vellios kommer in och ersätter James Vaughan i anfallet.

Det finns inte längre något riktigt intresse för den här matchen. The Lizards spelar förstrött runt bollen på mittfältet och publiken njuter av solen och resultatet. Mot matchens slut så snappar ändå van der Vaart upp bollen, hittar Vellios i straffområdets högra del som får tag i bollen, vänder bort sin back och skjuter ett orent skott mot bortre hörnet. Stolpe in. 5-0 till The Lizards.

Några minuter senare blåser Atkinson av matchen. The Lizards går vidare till första omgången där man möter The M Killers.

:::

Slutresultat: The V Lizards 5-0 The Q Tips
Målskyttar (Vuckic, 29; van der Vaart, 31; Vokes, 38; Valencia, 67; Vellios, 88).
Rött kort:

:::

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Så, tog jag ut rätt lag? Spelade jag lagen rätt? Är det ett trovärdigt matchscenario? Vilka andra små lustigheter hade kunnat inträffa? Fältet är helt och hållet ert.

Nästa match är alltså The A Bombs vs The L Ton Johns.

Be Champions!!

Peter Hyllman

It’s a Grand Old Team

Trea i den engelska maratontabellen, före bland andra Man Utd. Med nio ligatitlar Englands fjärde mest framgångsrika lag genom tiderna. Fem gånger har man vunnit FA-cupen och 1985 vann man Cupvinnarcupen. Om inte engelska lag hade varit avstängda från europeiskt cupspel under andra halvan av 1980-talet, under lagets senaste storhetstid, så hade klubben haft god chans på fler europeiska framgångar.

Everton is a grand old team. Men Everton befinner sig just nu också i en värld av skit.

Problemen är först och främst ekonomiska. Everton går inte runt som klubb och är rejält skuldsatta, lån som klubbens bank nu kräver tillbaka. Vilket betyder att banken har blockerat Everton från att värva spelare, och att alla intäkter från spelarförsäljningar går direkt till banken.

Supportergruppen The Blue Union träffade Evertons ordförande Bill Kenwright och sammanfattade efter det sina slutsatser. Det kan inte läsas som något annat än en rätt seriös misstroendeförklaring.

:::

(1) En ineffektiv och oengagerad klubbstyrelse

Bill Kenwright beskrivs som en god ambassadör för klubben, en äkta supporter. Men slutsatsen är också att en bra supporter inte nödvändigtvis också är en bra ordförande. Den tid som Kenwright lägger ned för Evertons räkning ifrågasätts inte, däremot hur väl den tiden utnyttjas.

En liknande kritik riktas mot styrelsen som helhet. Uppfattningen är att det är oklart vad exakt Evertons styrelseledamöter gör och hur mycket energi de lägger ned på att reda ut Evertons problematiska läge. I grund och botten att klubben inte drivs på ett professionellt och handlingskraftigt sätt.

(2) Ett svårare finansiellt läge än vad som medges

Budskapet från Evertons ledning hittills har huvudsakligen varit att där inte finns några skäl att oroa sig. Evertons supportrar emellertid har länge haft farhågan att läget är värre än vad man vill medge. I samtalet mellan Kenwright och The Blue Union bekräftades denna bild. Inte minst vad gäller att banken i praktiken har tagit över kontrollen över klubben.

I bakgrunden ligger att klubbens balanserade resultat fortsätter att sjunka och kommer för det kommande räkenskapsåret uppgå till mer än -£35m. Klubbens omsättning de senaste åren har bara stigit med 3% samtidigt som klubbens lönekvot (löner/omsättning) har stigit upp till 71%. Ett grundläggande problem är att klubben helt enkelt inte har haft någon kommersiell tillväxt att tala om, vilket i ett Premier League-sammanhang är rätt anmärkningsvärt.

(3) Bristfällig kommunikation mellan styrelse och supportrar

En generellt återkommande synpunkt när supportrar kritiserar sin klubb är att kommunikationen brister. Naturligt, alla vill vara fullt informerade. Så är även fallet i Everton. Återigen så befinner sig Evertons finansiella situation i centrum.

Evertons kommunikationsdirektör, dess VD och dess ordförande ger samtliga olika versioner av varför klubben befinner sig under bankens kontroll. Kenwright menar att han inte tar ut någon ränta på ett lån om £11m som han har till klubben. Klubbens VD menar emellertid att inte en enda av Evertons styrelseledamöter har investerat ett enda pund i klubben.

(4) En försäljning av klubben är nödvändig

The Blue Union når avslutningsvis fram till slutsatsen att en försäljning av klubben är nödvändig. De ser det dels som en åtgärd nödvändig för att reda ut klubbens nuvarande skuldsituation, dels som ett sätt att ge klubben en mer professionell och handlingskraftig styrelse.

Bill Kenwright har lagt ned en stor mängd energi på att hitta potentiella köpare av klubben, men utan att lyckas och ibland med närmast sorglustiga uttryck. En aspekt av arbetet som The Blue Union kritiserar är att styrelsen förlitat sig på utomstående och mindre trovärdiga individer, snarare än att ta eget ansvar för försäljningsprocessen.

:::

Förmodligen har The Blue Union gjort en alldeles korrekt analys när det kommer till Evertons interna förhållanden i nuläget. Styrelsen och klubbens ledning ger helt enkelt inte ett tillräckligt professionellt intryck. Där verkar inte finnas någon långsiktig plan från styrelsehåll vad gäller klubbens långsiktiga utveckling.

Att förespråka en försäljning av klubben, och därmed en ny styrelse, förefaller alltså som en logisk slutsats. Men det är också lättare sagt när det inte behöver preciseras närmare än så. Vad The Blue Union behöver reda ut är vem som skulle vilja vara intresserad av att köpa Everton och varför. Och huruvida en sådan investering är affärsmässigt motiverad för en tänkt köpare.

Kort sagt måste man fråga sig om det finns någon sportslig och kommersiell utvecklingspotential för Everton, om oförmågan att öka klubbens intäkter hittills beror på inkompetens eller endast inaktivitet. I och med UEFA:s införande av financial fair play-regler så begränsas därmed även mängden och urvalet av potentiella köpare.

Ett framtida köp av Everton måste alltså vara rationellt motiverat.

:::

Idag spelar Everton bortamatch mot Blackburn, ett annat lag med sina egna problem av inte helt och hållet olik karaktär. Båda lagen har haft en svag inledning på säsongen, även om Everton så här långt bara har spelat en enda match.

Eventuellt är det en möjlighet för Everton som fotbollsklubb – att man går i samma fotspår som före dem Blackburn, Leicester, Birmingham och Queens Park Rangers. Klubbar där ägandet är mer utav en varumärkesstrategi på en specifik lokal marknad.

Everton passar rätt väl in på en sådan klubbprofil och skulle vara den mest prestigefyllda klubben att köpas med det syftet hittills. Jag ser det som en fullt möjlig utveckling för Everton. Frågan är vilket land som står på tur att ge sig in i kontrakolonialiseringen av Premier League.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Emmanuel Adebayor (Tottenham, anfallare) – Med beröm godkänd (+++)

En bra lånvärvning av Tottenham som behöver en anfallare av mer internationellt snitt. Adebayor är en sådan anfallare men också något utav ett problembarn och därmed en risk. En spelare som går ner sig i motgång och som behöver känna känna kärlek för att prestera, en kärlek jag tror han kan få svårt att känna på White Hart Lane.

Joey Barton (QPR, mittfältare) – Berömlig (++++)

En riktigt bra värvning och en rejäl förstärkning till deras mittfält. Kan visa sig oerhört värdefull för QPR:s överlevnad i Premier League. Det frågetecken som finns om Barton gäller inte hans kvalitet, utan snarare hans vilda personlighet, som han förvisso tyglat med åldern, och huruvida han och Neil Warnock kan skapa ett fruktbart samarbete.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tottenham och Fulham tyckte jag fick tämligen bekväma grupper i Europa League den här säsongen, under förutsättning att de i alla fall försöker gå vidare från gruppen.

Stoke och Birmingham kommer däremot få kämpa för att gå vidare. Stoke tror jag klarar av det, Birmingham kan få det svårare mot Braga, Club Brugge och Maribor.

:::

Lottningen av Ligacupens tredje omgång innan matchstart idag. Och nu är alla lag med i lottningen.

:::

Senare framåt lördagskvällen kan det nog tänkas bli aktuellt att köra den andra omgången av min lilla alfabetscup, Premier Alphabet League, som vi drog igång för någon vecka eller två sedan – och som tidigare sagt, det är alltså dags för “The V Lizards” vs “The Q Tips”. Matchtrupperna (de tunna) som följer:

The V Lizards (3-5-2, off.): Vorm – Vidic, Veseli, Vermaelen – Valencia, Vaughan D., Vukcevic, van der Vaart, Vuckic – Vokes, Vaughan, J. Subs: de Vries, Vaagen Moen, Vellios, Vine.

The Q Tips (3-5-2, def.): Cudicini – Quinn W., Quinn, B., Queudrue – Quaresma, Quashie, Quinn, S., Quigley, Kewell – Quinn N., Quinn, M. Subs: Quinn, A., Quinn, R., Kuqi.

De av er som vill gissa runt den matchens utgång kan ändå börja maila era förslag till BishopBlaize på sebbe_313@hotmail.com. Om jag förstått det hela rätt så får man 1p om man tippar rätt lag som segrare, och 3p om man tippar rätt resultat.

:::

Upprörda känslor mellan Bolton och Arsene Wenger angående ett uppfattat “lågt” bud på Gary Cahill.

Wenger agerar som att han inte förstår varför Bolton är upprörda. Skälet att Bolton är upprörda är förmodligen att Cahill skulle vilja byta Bolton mot Arsenal, vilket Arsenal och Wenger vet om, och lägger ett relativt lågt bud i förhoppningen att Cahill ska “tvinga sig till” en flytt.

Det är i alla fall min take på förhandlingsläget just nu. För mig är det ju sådant som ingår i “spelet”, precis som Boltons reaktioner gör för övrigt, och inget att låta sig uppröras över. Men det är ju lite underhållande att se Wenger använda sig av några av de “dark arts” som han ondgjort sig över i andra sammanhang.

:::

Naturligtvis är det också så att bankens blockad av Evertons spelarköp och norpande av eventuella transferintäkter gör klubben klart mindre benägen att faktiskt sälja spelare.

Bill Kenwright uttrycker sig till och med som att man inte vågar sälja spelare som Leighton Baines, Phil Jagielka, Marouane Fellaini och Tim Howard. Så det krånglar ju till det för andra klubbar som kanske hade intresse där.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Specialblogg: Förutsättningarna för en europeisk superliga

Igår kväll lottades gruppspelet i den här säsongens Champions League. Så skedde i skuggan av ännu en strid mellan de överstatliga fotbollsförbunden FIFA och UEFA med European Clubs’ Association (ECA) och dess ordförande Karl-Heinz Rummenigge, som än en gång aktualiserat idén om att de största klubbarna i Europa ska bryta sig loss och bilda en egen så kallad europeisk superliga.

Det här är en strid med många olika intressenter såväl som ett flertal olika frågeställningar. Vi har dels de stora klubbarna som kan tänkas vara en del utav projektet, dels alla de klubbar som inte är det. Vi har FIFA, UEFA och alla de nationella förbunden och ligaorganisationerna. Vi har därtill fotbollens alla supportrar.

De frågeställningar som blir aktuella rör alla på något vis överlevnad – för de nationella ligorna, för klubbarna som står utanför, för de nationella förbunden och gräsrotsfotbollen, för landslagsfotbollen och så vidare. Vad man kan fråga sig är vilka motiv och vilka intressen som ligger bakom eller påverkas av idén om en europeisk superliga, och med utgångspunkt i det hur sannolikt det egentligen är att idén blir till verklighet.

De frågorna ställde oss jag och bloggen den osynliga handen och tillsammans bestämde vi oss för att skriva den här samarbetsbloggen för att försöka ge vårt gemensamma svar på dem. Vi publicerar den samtidigt hos oss båda. Den osynliga handen, en utmärkt blogg om fotbollens ekonomi och ekonomiska politik, hittar ni här:

http://osynligahanden.blogspot.com/

:::

De stora klubbarnas motiv och intressen

När man i första hand tänker på en europeisk superliga så går det inte komma ifrån att vi framför allt ser en massa pengar som klubbarna kommer att kunna tjäna. Här handlar det både om kontroll av de kommersiella rättigheterna som UEFA idag äger i och med Champions League. Men det handlar även om att kunna öka de totala intäkterna genom att paketera en på papperet bättre produkt och sälja den till hela världen.

För även om Champions League ger höga intäkter från sändningsrättigheter så är turneringen inte i särklass på marknaden, man är de facto inte ens störst i Europa. Den brittiska tv-marknaden med bSkyB som huvuddistributör sänder varje säsong 138 matcher från Premier League för vilka man betalar £1.2b (£8.7m per match). Det kan jämföras med £6.8m per match som hela den globala tv-marknaden betalar för att sända de 125 matcherna i Champions League.

En inte helt orimlig förklaring skulle kunna vara faktumet att det trots allt inte är de 32 största och bästa klubbarna i Europa som tävlar med varandra. Och de bästa klubbarna stöter inte heller alltid på varandra varje säsong. En utbrytning skulle skapa stora möjligheter för klubbarna att öka sina intäkter, i första hand tack vare en större pott med centrala sändningsrättigheter.

Men det finns en paradox i motivet om pengar. För är pengar verkligen den ultimata drivkraften för klubbarna i Europa? Hade pengar och profit varit viktigt så hade europeiska klubbar inte visat röda siffror i sina resultaträkningar. Men faktum är att ju högre intäkterna har blivit under årens lopp, desto större ekonomiska förluster har klubbarna redovisat.

Erfarenheten säger att de flesta klubbar i Europa och dess ägare vill hellre vinna titlar, och man är beredd att vinna till vilket pris som helst. Man Utd, Chelsea, Barcelona, Real Madrid, Milan, Inter och Bayern München har tillsammans under de senaste 10 åren vunnit 31 ligamästerskap.

Helt plötsligt ska dessa åtta klubbar tillsammans med de övriga europeiska topplagen som får deltaga i en superliga  dela på så lite som 10 mästerskap under en tioårsperiod. Och även i en superliga måste någon komma sist vilket ingen klubb direkt är van vid. Hur skulle alla dessa klubbar som under decennier har etablerat en vinnarkultur förhålla sig till det faktumet?

Vi kan konstatera att det finns klubbar med två olika typer av ägare. Det finns ägare som till exempel den ökände Malcolm Glazer som i första hand önskar maximera sin profit och kan troligtvis nöja sig med en sämre tabellposition och färre titlar för att uppnå sin vinst. I den andra ändan har vi klubbägare som till exempel Inters Massimo Moratti som till varje pris vill maximera antalet vunna titlar, även om det kostar dem en förmögenhet att komma dit.

Alla dessa ägare, med sina olika nyttofunktioner, kommer i samband med en superliga behöva att samsas över distributionen av resurser inom ligan, såsom intäkter och talang. Vi pratar om klubbar som under decennier har nått en dominans på sina respektive lokala marknader och som idag har stora konkurrensfördelar i och med de stora årliga intäkterna från regelbundet deltagande i dagens format av Champions League. Helt plötsligt skulle dessa klubbar förväntas att uppleva en helt ny konkurrenssituation.

:::

UEFA:s och FIFA:s motiv och intressen

I den andra ändan har vi de två stora organisationerna, FIFA och UEFA. För dem handlar även det om kontrollen av pengar och framför allt makt. För fyraårscykeln som avslutades 2010 i och med VM i Sydafrika redovisade FIFA en vinst på $631m på den nedersta raden. Det är ett fantastiskt resultat givet den ringa ekonomiska risk som organisationen tar.

Och i Europa finns UEFA som förutom de lukrativa Europamästerskapen även driver bland annat Champions League som omsätter €836m i sändningsrättigheter och €260m i centrala kommersiella avtal. Av ungefär €1.1b distribueras 78% av dessa intäkter till de deltagande klubbarna och så mycket som 22% går till UEFA.

Att förlora kontrollen över elitskiktet av produkten fotboll skulle vara ett enormt hårt slag för båda organisationerna. En mardröm som sannolikt leder dessa till en bakgård på vilken det internationella hockeyförbundet idag finns. Och de båda organisationerna är sannolikt beredda att betala ett högt pris för att inte hamna där. Champagnen måste få fortsätta flöda i korridorerna på högkvarteren i Zürich och Nyon.

:::

Nationella motiv och intressen

På nationell nivå hittar vi fotbollsförbunden, ligaorganisationer och givetvis även alla de klubbar som inte skulle vinna tillträde till en europeisk superliga. De kan i samtliga fall förväntas känna sig extremt hotade av denna idé och därför vara klart negativt inställda.

I grund och botten utgör idén om en europeisk superliga, organiserad och styrd av en klubborganisation, ett seriöst hot mot de nuvarande nationella strukturer som den europeiska fotbollen är byggd runt. Dels skulle en sådan utveckling kraftigt reducera de nationella organisationernas maktbas, dels skulle det också kraftigt urholka deras resursbas. De lukrativa tv-avtal som berikar den nationella fotbollen skulle minska kraftigt i kommersiellt värde, som istället skulle flytta till den europeiska superligan.

Rent sportsligt skulle de inhemska ligorna också devalveras betänkligt om de största och mest prestigefulla klubbarna valde att delta i en europeisk superliga. Det är förvisso tveksamt ifall dessa klubbar i så fall drar sig ur den inhemska ligan helt och hållet eller om man deltar i båda ligorna parallellt, men även i så fall löper den inhemska ligan risken att förminskas i värde på samma sätt som exempelvis redan blivit fallet för FA-cupen.

Utvecklingen skulle ha en potentiellt skadlig effekt på fotbollens gräsrotsnivå såväl som landslagsnivå. Ett lägre kommersiellt värde på den inhemska fotbollen ger mindre pengar till gräsrotsinvesteringar. Bryter de stora klubbarna sig loss från de nationella organisationerna så har dessa inte längre någon reell auktoritet att tvinga klubbarna att göra sina spelare tillgängliga för spel i landslaget.

En annan sida att se på saken skulle vara att de mindre klubbar som lämnas utanför en superliga befrias från alldeles för starka motståndare i jakten på höga tabellplaceringar. Klubbarna i La Liga skulle till exempel helt plötsligt få en mycket välbalanserad liga att tävla i och istället för att Real Madrid och Barcelona lägger beslag på så gott som alla mästerskap så kommer titlarna istället att fördelas bland betydligt fler.

Och klubbarna i de engelska divisionerna exponeras i nuläget mot det galaktiska gapet mellan Premier League och the Championship. Ett gap som i första hand beror på distributionen av de enorma tv-pengarna i den högsta divisionen. Det är inte för intet som play-off upp till Premier League kallas för £80m-matchen. Och för de lag som degraderas från den högsta divisionen uppstår det ett stort svart hål som allt som oftast leder till finansiell härdsmälta.

Genom att lyfta bort de bästa engelska lagen från systemet, så tar dessa klubbar med sig en mycket hög marknadsandel på tv-marknaden. Gapet mellan divisionerna skulle i så fall minska dramatiskt. Intäktsbortfallet och de kortsiktiga effekterna det skulle få på klubbarnas resultaträkning kan på förhand låta dramatiskt. Men troligtvis så kan det till stor del kompenseras genom försäljning av talang till superligan. Å andra sidan så förlorar de mindre klubbarna David mot Goliat-momentet. Det måste trots allt vara väldigt exklusivt att under sin livstid få drömma om chansen att kunna slå ett omöjligt FC Barcelona. Och i en ny struktur med en europeisk superliga uppfattar de sig som mindre viktiga och framför allt ej delaktiga.

Så när det väl kommer till kritan är det mest troliga att effekterna på nationell nivå för förbund och ligaorganisationer upplevs som entydigt negativa. De kan med andra ord förväntas vara ytterst fientligt inställda till alla planer på en europeisk superliga.

:::

Supportrarnas motiv och intressen

Det är svårt att säga om supportrarna egentligen har några direkt egna motiv och intressen i den här frågan. Däremot fyller de en viktig opinionsbildande funktion. Förmodligen får man skilja mellan två grova grupperingar: Supportrar till de stora klubbar som skulle vara med i en europeisk superliga och supportrar till övriga klubbar.

Supportrarna till de stora klubbar som skulle vara med kan nog som kollektiv förväntas vara tämligen likgiltiga. Å ena sidan så tenderar supportrar att vara traditionalister, men å andra sidan också febrilt försvara den egna klubbens olika vägval. I just det här specifika fallet kan man förmodligen tänka sig att dessa supportrar inte är våldsamt negativa mot förslaget, men man ska heller inte räkna med något opinionsmässigt stöd därifrån.

Vad avser supportrar till övriga klubbar så kan man däremot förvänta sig ett massivt motstånd i opinionen. Det är deras klubbar som dels får spela kvar i ett devalverat ligasystem och som därtill på lite sikt drabbas ekonomiskt av den resursomfördelning som en europeisk superliga skulle innebära. Deras motstånd kan även bidra till att forma storklubbarnas supportrars uppfattning i frågan.

Supportrar har en tendens att vara såväl lokalt förankrade som konservativa i sina värderingar. Fotbollens rivaliteter är framför allt kulturgeografiskt bestämda och förändring är något man generellt är rätt skeptisk till. En europeisk superliga skulle förmodligen vara mer lättsmält som en ersättare till Champions League än för de nationella ligorna.

:::

Diskussion och slutsatser

Det är inte första gången planerna på en europeisk superliga dammas av. Den gång det kanske diskuterades som mest på allvar var i början av 1990-talet, då UEFA som respons valde att ombilda den gamla Europacupen till vad vi nu bättre känner som Champions League.

Sammantaget ser inte vi bildandet av en europeisk superliga som någon särskilt trolig utveckling. Helt enkelt därför att det är en reform som skulle få arbeta mot en opinionsmässig stormvind. De europeiska storklubbarna är de enda som är för förslaget. FIFA, UEFA, nationella förbund och ligaorganisationer, alla andra klubbar och den absoluta merparten av supportrarna är alla negativt inställda till idén. Förslaget och dess förespråkare skulle likt grisen Särimner slaktas och åter slaktas i alla tänkbara media.

Det här vet naturligtvis de stora klubbarna om, de är inte dumma på så vis. Det de också vet om är att även om de stora ekonomiska incitamenten att bryta sig ur finns där, så är storklubbarnas fåfänga ett potentiellt problem när det väl är dags att komma överens om distributionen av resurser mellan varandra.

Så varför drar de ändå fram förslaget?

Det intuitiva svaret är att det, likt det var i början av 1990-talet, är ett kort man tar till vid förhandlingsbordet. Vad är det i så fall man vill uppnå, vad är storklubbarnas endgame? Vissa menar att det är ett sätt att tvinga bort vad man upplever vara en korrupt ledning i framför allt FIFA. Andra menar mer cyniskt att det är ett sätt att förhandla till sig en större andel av intäktskakan från Champions Leagues tv-rättigheter och centrala avtal samt bättre kontroll över rättigheterna till sina spelare i samband med landslagssamlingar.

Det är lättare att som en grupp storklubbar komma överens med UEFA och FIFA om de punkter som kommer att gynna gruppmedlemmarna på deras respektive nationella hemmamarknader än att på daglig basis fäktas med varandra.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Samtliga engelska lag vidare också till Europa League-gruppspelet.

:::

Till sist så har då BBC och Alex Ferguson halvt om halvt slutit fred och bestämt sig för att börja prata med varandra igen. Visst är det vackert när kärlek och förbrödring sätts i första rummet?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Grupptryck i Champions League

Så är alltså den här säsongens gruppspel i Champions League lottat. Ett gruppspel som den här gången innehåller nykomlingarna Man City och, till sist, även Champions League-veteranerna Arsenal, efter en ångestfylld kvalresa mot italienska Udinese.

Tillsammans med Chelsea och Man Utd så fortsätter dessa fyra engelska lag den nu hyfsat långlivade traditionen att samtliga kvalificera sig för Champions Leagues gruppspel, vilket är ett monument i sig över Premier Leagues bredd och kvalitet.

Men hur ser då dessa lags chanser och möjligheter ut, såväl först i gruppen som i Champions League som stort? Jag har här, snabbt och smutsigt, värderat de fyra lagens status och konkurrenskraft i Champions League 2011/12.

Jag bedömer lagens möjligheter att vinna och ta sig vidare från sina respektive grupper, deras inbördes rangordning sett till chansen att vinna Champions League, jag försöker karaktärisera hur jag tror lagens resa genom gruppspelet kommer se ut, samt att jag, i ett avslutande stycke, värderar samtliga lags chanser att stå som slutsegrare i Champions League vid säsongens slut.

Inget av det här kan så klart vara det minsta kontroversiellt, och jag kan inte förutse att någon kommer att tycka att jag inte vet vad jag pratar om. Så, till det roliga!

:::

Man City – Grupp A (Bayern, Villareal, Napoli)

En småtuff grupp för Man City där varje motståndare är en motståndare av kvalitet. Nackdelen är att det kan bli svårare att gå vidare från gruppen. Fördelen är att man inte riskerar gå ner i speltempo genom att möta något blåbärsgäng. I slutänden så lär motståndet ändå vara för vekt för att förhindra Man City från att gå vidare.

Sannolikhet för gruppvinst: 75%
Sannolikhet för slutspel: 95%
Engelskt segerhopp: 1 (4)

Om gruppspelet vore en film: Gökboet

:::

Man Utd – Grupp C (Benfica, Basel, Otelul Galati)

Gruppen bör i det längre loppet inte utgöra något större problem för Man Utd. Benfica är en tuff motståndare, och senast Man Utd åkte ut redan i gruppspelet så hade man just Benfica i gruppen, men i övrigt ska Man Utds rutin kunna ta dem vidare utan några större problem.

Sannolikhet för gruppvinst: 90%
Sannolikhet för slutspel: 99%
Engelskt segerhopp: 2 (4)

Om gruppspelet vore film: Terminator

:::

Chelsea – Grupp E (Valencia, Leverkusen, Genk)

Ren tyngd borde kunna ta Chelsea vidare från den här gruppen. Valencia hade potentiellt kunnat vara en tuff motståndare, men är inte längre vad laget en gång var. Leverkusen går bra i den tyska ligan, men rent kvalitetsmässigt ska man inte kunna stå emot Londonlaget.

Sannolikhet för gruppvinst: 95%
Sannolikhet för slutspel: 99%
Engelskt segerhopp: 3 (4)

Om gruppspelet vore film: Hajen

:::

Arsenal – Grupp F (Marseille, Olympiakos, Dortmund)

En liten slamkrypare till grupp. Olympiakos bör inte ha något att säga till om vad gäller slutställningen men kan ändå ställa till det poängmässigt hemma i Grekland. Både Marseille och Dortmund är lag med riktig kvalitet och Arsenal kan inte känna sig alltför säkra mot dem.

Sannolikhet för gruppseger: 60%
Sannolikhet för slutspel: 80%
Engelskt segerhopp: 4 (4)

Om gruppspelet vore film: The Wild Bunch

:::

Deltagande lags chanser i Champions League

Min vana trogen så betygsätter jag här lagen på en femgradig skala som sträcker sig från favoriter (+++++), heta kandidater (++++), långskott (+++) och lättviktare (++) till slagpåsar (+). Och denna något godtyckliga övning fick följande utfall:

(++++++) – Barcelona

(+++++) – Man City, Man Utd, Real Madrid.
(++++) – Chelsea, Inter, Milan.
(+++) – Arsenal, Bayern München, Dortmund, Porto.
(++) – Ajax, Bayer Leverkusen, Benfica, CSKA Moskva, Lille, Lyon, Marseille, Napoli, Olympiakos, Shakhtar Donetsk, Valencia, Villareal, Zenit.
(+) – APOEL, Basel, BATE Borisov, Dinamo Zagreb, Genk, Otelul Galati, Trabzonspor, Viktoria Plzen.

Riktigt skabbigt av mig att helt plötsligt och oannonserat bara introducera ett sjätte betygssteg på det där viset, jag vet!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det finns ju helt klart vissa människor med vilka man verkligen skulle vilja sätta sig ner och ta några öl tillsammans. Bara för att höra vad de har att säga. De här UEFA-byråkraterna som sköter lottningen måste ju rankas otroligt högt på den listan.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betydelsen av att hantera fotbollens manodepressivitet

Visst var det en fantastiskt imponerande seger för Arsenal nere i Italien igår kväll. De spelare som behövde leverera gjorde det också. Arsenal som lag formade matchen, snarare än att formas av den.

Innan matchen var Arsenal ett lag i djup kris, men i och med gårdagens resultat så andas plötsligt klubben optimism igen.

Det är väldigt tvära kast inom fotbollen och man slits mellan väldigt intensiva känslolägen. Det är vad jag skulle beskriva som en form utav fotbollens manodepressivitet, och att managera den blir i takt med medialiseringen av fotbollen en allt viktigare uppgift.

Där supportrar och media accentuerar känslor, så måste en manager och hans lagledning skydda laget mot de värsta humörsvängningarna, dämpa de högsta topparna och balansera de djupaste dalarna. Man är sällan fullt så bra som man känner sig i den främsta euforin, men heller sällan riktigt så dålig som man ibland kan känna sig.

Risken är att man går in i en match med felaktiga eller orealistiska förväntningar, och att verkligheten likt en framåtrusande vägg kommer ifatt och plattar till en.

Inom fotbollen talar man ofta om momentum. Vad som syftas på med det är kopplingen mellan ett lags prestationer och dess känsla och psykologi. Om saker känns bra så går det också oftast bra, det ”rullar på”. Och vice versa.

:::

Det finns just nu under den senaste tiden två väldigt tydliga exempel på detta – Liverpool och Arsenal, två lag som konkurrerar om i huvudsak samma position i tabellen.

Liverpool har gjort en remarkabel resa på vad som egentligen är väldigt kort tid, mindre än ett år. Vid den här tidpunkten förra säsongen var klubben fortfarande under destruktivt ägarskap och resultatmässigt harvade Liverpool i tabellens nedre regioner. Stämningen var djupt pessimistisk. Därifrån till den positiva anda som nu omger klubben har det gått snabbt, och Liverpool betraktas nu, med all rätt, som en klubb på uppgång.

Lika anmärkningsvärt är förmodligen hur Arsenal har gjort precis omvänd resa, fast kanske på till och med ännu kortare tid. För bara ett halvår sedan så befann sig laget på jakt efter fyra titlar och stämningen var positiv. Nu lämnar lagets nyckelspelare klubben, supportrarna befinner sig mer eller mindre öppen revolt, det talas om konflikter inom klubben och resultaten hackar betänkligt. Arsenal uppfattas som ett lag på nedgång, och in har krupit en känsla av hopplöshet och förtvivlan.

Vad är det som föranlett den här situationen? Dels har förmodligen ”vi är ett ungt lag” använts lite för många gånger som en form av rationalisering. Dels så har vi de märkliga händelserna under en treveckorsperiod i februari när man först tappade en fyramålsledning mot Newcastle, därefter vände och vann det första mötet mot Barcelona, och till sist under nesliga former förlorade finalen i Ligacupen. De humörsvängningar som denna period orsakade förlamade mer eller mindre laget, och under de återstående tre månaderna av säsongen så lyckades Arsenal bara vinna en enda match.

:::

Just därför menar jag att gårdagens kvalvinst mot Udinese var oerhört viktig för Arsenal. Det kan vara det symboliska vägskäl som bryter den onda cirkel i vilken Arsenal åtminstone befann sig, och kanske fortfarande befinner sig i.

Nu har Arsene Wenger något positivt att hänga upp resten av säsongen på, att bygga vidare från. Ligan är en mer långsiktig ambition. Allra minst slipper ju nu Arsenal den själagranskning och fullständiga krismiljö som nödvändigtvis hade uppstått vid en kvalförlust, och som jag menar hade kunnat göra situationen i klubben omöjlig till och med för Wenger.

I och med segern har Arsenal köpt sig själva tid och lättat på pressen, och de kan känna en viss optimism inför den kommande ligakampen, som kommer att bli lång och tuff.

De beger sig till och med till Old Trafford nu med en känsla av optimism. Och det är väl här som Wengers uppgift i att managera fotbollens så kallade manodepressivitet aktualiseras. För det är naturligtvis en väldigt tuff bortamatch som, beroende på utfallet, kan orsaka en motsvarande humörsvängning som vi kunde bevittna igår kväll.

Rätt hanterat, så kan Arsenal till och med förlora matchen mot Man Utd utan att den positiva känslan försvinner, eftersom en förlust på Old Trafford kan hända de bästa. Fel hanterat, så riskerar en förlust svinga Arsenal tillbaka in i den onda strömvirvel som präglat klubbens vår och sommar.

:::

Givetvis så är Arsenals förutsättningar inför matchen mot Man Utd till och med mer komplicerade än vad de var mot Udinese – vare sig Gervinho, Song eller Frimpong får spela. Men jag tror faktiskt ändå att Arsenal har en bättre chans än vad många tror.

Man Utds spel den här säsongen har varit mer präglat än tidigare av ett kortpassningsbaserat ’pass and move’-spel. Det har nästan sett just Arsenal-esqueskt ut stundtals. Men nu möter man ju just Arsenal, som är fostrats i just detta spel sedan fadersmjölken. Jag tror det kan passa dem rätt bra.

Det är ju liksom en del av ironin. Arsenal försöker eller anses behöva försöka spela hårdare och mer direkt, få lite mer utav kraftfotboll över sig. Samtidigt så ser Man Utd att ha iscensatt ett projekt som får dem att i större utsträckning spela Arsenals typ av fotboll.

Och på söndag mötas de två.

…………………………………………………

Thom Gibbs på Telegraph gör en intressant jämförelse över hur klubbarna i Premier Leagues toppskick använder lånesystemet som ett verktyg för spelar- och trupputveckling.

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/thomgibbs/100018544/alex-fergusons-loan-rangers-have-come-back-to-machester-united-ready-for-a-title-push/

Klart intressant läsning.

Hur anser ni själva att era respektive klubbar använder sig av lånesystemet? – styrkor, svagheter, brister, möjligheter.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kenny Dalglishs laguttagning till matchen igår kväll mot Exeter (3-1) lär omedelbart ha förändrat de flesta Liverpoolsupportrars inställning till Ligacupen från ”Mickey Mouse” till ”a pot worth winning”.

Bra att Dalglish för tillbaka storklubbsmentaliteten till Liverpool. Alla matcher ska vinnas, alla turneringar ska vinnas. Det är på något sätt skönt att man känner igen sin uppväxttids Liverpool igen, efter ett något desillusionerande 2000-tal.

:::

Superskräll av Aldershot Town som på bortaplan igår kväll besegrade West Ham med 2-1 efter ett mål i 89:e minuten. Ligacupen, bloody hell.

:::

Ikväll kl 17:45 äger lottningen av Champions Leagues gruppspel rum. Sent ikväll, runt 21-snåret, kommer en extrablogg om det och hur jag ser på det hela.

Tidigare än så kan jag tyvärr inte, då jag måste leda pingislaget genom en viktig pre-season friendly.

Be Champions!!

Peter Hyllman

På vilken sida av den europeiska järnridån faller Arsenal?

En järnridå har sänkts över den europeiska kontinenten. Men till skillnad från den tidigare varianten så delar inte denna in sin omvärld i öst och väst, utan i de som är med och de som inte är med.

Järnridån går under den mer kända benämningen Champions League.

Arsenals flyg inför kvällens match mot Udinese landade igår i Trieste vid det Adriatiska havet, en av ändarna i den järnridå som Winston Churchill en gång i tiden beskrev i sitt berömda tal.

Det är en match som helt enkelt inte får förloras, i alla fall inte med mer än ett mål. Samtidigt går Arsenal in i matchen med riktigt dåliga förutsättningar, och man löper risken att egentligen för första gången befinna sig på fel sida av järnridån.

:::

Kampen om vilken sida av järnridån klubben skulle befinna sig på hamnade i skarpt läge kanske tidigare än vad Arsenal hade förväntat sig. De flesta hade nog ställt in sig på att med ett något längre perspektiv behöva kämpa till sig en ligaplacering bland de fyra bästa. Färre hade förmodligen gissat att samma fråga skulle ställas redan under säsongens första skälvande veckor.

Konsekvenserna av ett misslyckande riskerar stå klubben väldigt dyrt.

Arsenal befinner sig i en transitionsfas och behöver förstärka laget efter att Fabregas och Nasri båda lämnat klubben. Men förlorad Champions League-status försämrar möjligheterna för en sådan utveckling.

Där uppstår även frågor runt Arsene Wengers fortsättning i klubben. Ett utbrett missnöje i klubben mot senare års resultat slår hårt mot honom. Det riskerar uppnå orkanstyrka om Arsenal missar Champions League. Samtidigt verkar det också finnas konflikter mellan honom och Arsenals styrelse. Och för Arsenals styrelse finns förmodligen inget viktigare än att klubben kvalificerar sig för Champions League.

Att frågan om han vid kvalförlust kan vara kvar som Arsenals manager ens är möjlig att ställa antyder något om kvällens allvar för Arsenal.

:::

Hur ser då egentligen förutsättningarna inför kvällens match ut?

Arsenal har ett fortsatt problematiskt skadeläge. Positivt i det europeiska cupspelet är dock att de här kan använda sig av såväl Gervinho som ankaret på mittfältet, Alex Song.

Sett endast till resultatet så är 1-0 ett väldigt bra resultat att resa bort med i europeiska cupsammanhang. Ett mål av Arsenal tvingar Udinese att göra minst tre, och ett mål ska inte vara omöjligt att göra med snabba spelare som Gervinho, Walcott och van Persie i laget, mot ett italienskt lag som måste anfalla.

Själva spelet var kanske mer oroande för Arsenals del. Walcott hade förvisso kunnat göra 2-0 till Arsenal i matchens slutskede, men i stora drag får de vara tacksamma att de ändå vann den första matchen. Det var knappast enbart på egna meriter utan till stora delar lyckans försorg.

Udinese hade flera jättechanser och lyckades oroväckande enkelt ta sig igenom Arsenals försvarslinje. Udinese kan gå in till den här matchen med vetskapen att de mycket väl kan störa Arsenal.

:::

Skulle Arsenal misslyckas med att vinna kvalet mot Udinese så är det första gången sedan 2005/06 som ett engelskt lag misslyckats med det, och endast, beroende på hur man räknar, den fjärde gången under hela Champions League-eran.

:::

De som går igång på spänning måste naturligtvis älska hur säsongen redan har hunnit ställas på sin spets för Arsenal. Men visst känns det ändå lite som att kvällen representerar något utav ett vägskäl i Arsenals nutidshistoria?!

Någon funderade i kommentarsfältet för någon dag sedan om det fanns några fördelar för Arsenal att ”slippa” Champions League den här säsongen.

Mitt svar är enkelt och väldigt kategoriskt: Nej, det finns inga som helst fördelar med det.

…………………………………………………

Lite anglo-italiensk historia

Det här med möten mellan engelska och italienska lag lite vid sidan av den vanliga säsongen hör ju inte precis till vanligheterna längre. Men det finns faktiskt lite historik med sådana möten, och några riktiga gamla klassiska godbitar.

Ascoli 1-3 Brentford, 1992/93

Brentfords supportrar har inte haft många europeiska äventyr att glädjas åt, men det här är ett av dem. Laget och dess supportrar åkte buss ner till Italien och med sig på resan hade man en kvinnlig tolk. Med i Ascolis laguppställning var en ung Oliver Bierhoff. Det hjälpte inte mot Brentford som vann med 3-1 och skulle gå till semifinal i den säsongens anglo-italienska cup. Anfallaren Gary Blissett tog åt sig äran för det tredje målet utan att ens ha varit i närheten av bollen.

West Brom 3-4 Padova, 1993/94

Matchen var när den spelades och har förblivit Padovas vinstmatch med högst antal gjorda mål, en riktig berg- och dalbana till match. Det var emellertid en thriller som väldigt få faktiskt såg på plats, knappt 3,000 åskådare hade begett sig till The Hawthorns. De missade inte minst ett smått fantastiskt 3-2-mål av Padova.

Chieti 1-2 Sutton, 1978/79

Sutton United blev det första engelska laget att vinna den anglo-italienska cupen i dess semiprofessionella fas mellan 1978 och 1986. Att Sutton vann var en stor sensation då man var kraftiga underdogs. Suttons manager Keith Blunt gjorde sig därmed lite av ett namn och skulle därefter ta över Malmö FF under en kortare period i början av 1980-talet.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Juan Mata (Chelsea, mittfältare) – Berömlig (++++)

En högkvalitetsspelare som passar perfekt in på Chelseas offensiva kant som är något utav ett mellanting mellan mittfält och anfall. Hans linkup-spel med Torres kommer bli väldigt spännande att observera. Vad hans ankomst till klubben bådar för inte minst Malouda återstår att se.

Samir Nasri (Man City, mittfältare) – Berömlig (++++)

En spelartyp Man City mycket väl kan behöva, den offensive och kreative mittfältaren som ligger centralt bakom den egna anfallslinjen. Beskrivs på flera ställen som den sista biten i Man Citys pussel, det är inte alls omöjligt att det kan vara på det viset.

Simon Vukcevic (Blackburn, mittfältare) – Med beröm godkänd (+++)

En hyfsat mångsidig spelare som kan ge Blackburn flera alternativ på deras yttermittfält, och flera alternativ är onekligen något som Blackburn behöver i nuläget. På kanterna är förvisso Blackburn rätt välutrustade, med bland annat Hoilett och Pedersen, men det frigör även dem för Blackburns anfall.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Premier Leagues nykomlingar fick alla tre duktigt på käften i Ligacupen igår kväll. MK Dons pulvriserade Norwich med 4-0 på bortaplan, Shrewsbury vann över Swansea med 3-1 och QPR fick på hemmaplan se sig besegrade av Rochdale med 0-2.

Brighton vs Sunderland gick till förlängning efter 0-0 vid full tid. Väl där så lyckades till slut Brighton avgöra framför hemmasupportrarna och ta sig vidare till den tredje omgången med matchens enda mål. Av Craig Mackail-Smith.

Ikväll går bland andra matcherna Exeter vs Liverpool (tv), Blackburn vs Sheffield Wednesday och Everton vs Sheffield United.

Norwichs 0-4-förlust var för övrigt den delat värsta förlusten någonsin för ett Premier League-lag mot ett annat lag från antingen League One eller League Two.

Någon som känner till vilken den andra matchen var?

:::

Ett tidigt mål skulle kanske reda ut situationen för Arsenal och ta luften ur hemmapubliken. Och varför inte, de lyckades ju trots allt med det i första matchen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ligacupen erbjuder en blick in i framtiden

Den första omgången är redan avklarad. Ikväll drar däremot den andra omgången av den 52:a upplagan av Ligacupen igång, turneringen som blev möjlig i och med introduktionen av strålkastare på de engelska fotbollsarenorna.

Det är en cup med sin egen unika historia. Inte minst har det varit Liverpools cup, med hela sju vinster genom åren. Vad färre vet är att Aston Villa också har en stolt tradition, med sina fem vinster i Ligacupen så är de klubben med näst flest segrar.

Man var även de första vinnarna av Ligacupen, efter att man 1961 besegrat Rotherham i finalen, som då spelades i form utav ett dubbelmöte enligt europeisk modell.

:::

Ligacupen nu för tiden handlar däremot kanske inte lika mycket om historia som den gör om framtid.

Det har blivit allt vanligare att åtminstone de större klubbarna, men det har blivit allt vanligare även längre ned i ligasystemet, ser Ligacupen som en chans att vädra sina yngre spelare.

Nu ses det som något naturligt och närmast självklart, men 1994 var det så kontroversiellt att det till och med diskuterades i det brittiska parlamentet. Men nu är det förmodligen vad som ger Ligacupen dess särprägel, dess fokus på framtiden och morgondagens spelare.

:::

Det är på sitt sätt passande att Ligacupen används på det framtidsinriktade sättet av de engelska ligaklubbarna, sett till den koppling Ligacupen historiskt har haft till den engelska fotbollens innovationer.

Turneringen växte fram som en följd av introduktionen av belysning på de engelska arenorna. Det öppnade upp för den kommersiella möjligheten att erbjuda fotboll även på vardagskvällar.

Det var i Ligacupen man började använda sig av det mer kontinentala systemet med dubbelmöten i form av hemma- och bortamatch.

Likaså har Ligacupen varit något utav en föregångare på det kommersiella området. Turneringen har genom åren ofta fungerat som en form av testdocka för diverse sponsorprojekt.

:::

Vad jag gillar med Ligacupen

Först och främst tycker jag Ligacupen är en härlig blandning av framtid och engelsk cupromantik när den är som allra bäst. Det är ändå något speciellt med de engelska cuperna.

Jag gillar att det är oseedat, att vilket lag som helst kan få möta precis vilken motståndare som helst när som helst. Inga fördelar för något lag och det kan uppstå tungviktsmöten tidigt i turneringen.

Jag gillar att det är enkelmöten utan replays – det ger Ligacupen en lite egen feeling och särskiljer den delvis från FA-cupen.

Jag gillar att Ligacupen är europakvalificerande. Det är kanske lite saftigt att säga att vinst i Ligacupen ska ge en Champions League-plats, men att vinnaren får spela Europa League är inte mer än rätt.

:::

Vad jag inte gillar med Ligacupen

Jag gillar inte att en del ligalag får stå över den första och i vissa fall de två första omgångarna av Ligacupen.

Jag tycker det ger orättvisa fördelar till klubbar som inte behöver det, och dessutom är det i grund och botten onödigt sett till höstens spelschema. Alla lag ska vara med från första början.

:::

Det jag tycker är lite synd är att det inte finns någon motsvarande cupturnering på europeisk nivå. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag saknar Cupvinnarcupen.

De hade gärna fått återinföra den, i exakt samma format som Ligacupen nu har.

:::

Lottningen och matcherna under veckan kan ni se genom att följa den här länken:

http://www.football-league.co.uk/page/AllCompFixtures

Kommer West Brom att kunna råda bot på sin tuffa säsongsstart och knipa säsongens första seger borta mot Bournemouth?

Roy Hodgsons facit i Ligacupen så här långt är tre förluster på fyra matcher.

…………………………………………………

Gårdagens match

Visst saknades Luka Modric?! Tottenham var alls inte ofarliga på Old Trafford igår kväll, men man lyckades inte hålla mittfältet och framför allt linkup-spelet mellan mittfält och anfall lämnade mycket övrigt att önska.

Huruvida slutresultatet hade blivit annorlunda med Modric på planen är svårt att säga, men han hade varit värdefull att ha på planen för Tottenham och det är ett anmärkningsvärt oprofessionellt beteende från Modrics sida.

Det var inte en bra inledning på ligasäsongen för Tottenham, men i spelet fanns ändå tendenser som lovade väl inför fortsättningen.

:::

Man Utd gav ännu en uppvisning i vad som alltmer tydligt blivit en form utav smånätt ”pass and move”-spel. Ibland blir det för omständligt, men när det funkar så sker det med bedövande effekt.

Det främsta orosmolnet inför matchen var kanske den väldigt unga backlinjen, som nu skulle ställas mot Tottenhams snabba anfallsspel. Dess svar blev en kollektiv och individuell prestation i mästarklass.

Det är anmärkningsvärt, som Matt Dickinson på Times noterade, hur ”ungdom” på en och samma gång är ett så stort problem just nu på Emirates men samtidigt en sådan möjlighet på Old Traffrd. Så lika men ändå så olika.

Kanske har det främst med ledarskap och förväntningar att göra. Där Arsene Wenger har haft en tendens att använda sitt lags ungdomlighet som en ursäkt så förväntar sig Alex Ferguson att hans unga spelare ska prestera på samma nivå som hans mer seniora spelare.

Människan har en tendens, på gott och på ont, att leva upp till vad som förväntas.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Sotirios Kyrgiakos blev igår klar för Wolfsburg och lämnar därmed Liverpool, det var onekligen en nyhet som åtminstone för mig kom lite som en blixt från klar himmel.

Betyder det att en ny mittback definitivt är på ingång?

:::

Samir Nasri har på egen begäran plockats bort från Arsenals trupp till bortamatchen mot Udinese. Vilket förmodligen innebär att Arsene Wengers sista hopp i den frågan är ute.

:::

Väldigt skönt att det blev ett lyckligt slut med John Obi Mikels kidnappade far, som nu alltså återfunnits vid liv.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Tillbaka till framtiden

Så är det dags för ännu en ligahelg att sammanfattas. Nio matcher har spelats i Premier League under lördagen och söndagen, och det har varit händelserikt på de flesta håll.

QPR tog sin första seger för säsongen borta mot Everton samtidigt som de två andra nykomlingarna, Norwich och Swansea, båda klarade oavgjort mot Stoke respektive Wigan.

Arsenal, trots förlust mot Liverpool och en poäng efter två omgångar, kan ändå glädja sig över att de ligger före Tottenham i tabellen. (Tack, Johansson!)

West Brom har haft en mäktigt svår säsongsinledning och förlorat båda sina matcher mot Man Utd och nu Chelsea med 1-2 efter ett sent insläppt mål. Det måste svida lite.

Man City å andra sidan har imponerat under säsongens två första matcher, även om Mancini tydligen muttrade något i stil med ”stupid” apropå lagets försvarsspel, vilket kanske slutresultatet 3-2 mot Bolton förklarar.

Aston Villa fångade inte bara dagen utan kanske också säsongen hemma mot Blackburn Rovers, vars säsongsinledning är allt annat än fågel. En stabil 3-1-seger med offensivt spel gladde hemmapubliken.

:::

Aston Villas anfall är off to a flying start

Det som var Aston Villas stora problem under förra säsongen var en oförmåga att skapa chanser och framför allt att omsätta dessa till mål. Spelare som Emile Heskey och Gabriel Agbonlahor hade i grova drag varsin misslyckad säsong för klubben. Då offensiva spelare som Ashley Young och Stewart Downing lämnat Aston Villa så var frågetecknen inför den här säsongen än större.

Det måste därför ha känts väldigt bra för Alex McLeish, i sin hemmadebut på Villa Park inför supportrar som i alla fall verkar vara villiga att ge honom en första chans, att få se hela sin anfallslinje inte bara spela bra utan även leverera till målprotokollet. Inte minst Agbonlahor hade en strålande match, och hans första mål höll högsta klass. Än mer positivt var linkup-spelet mellan mittfält och anfall som fungerade väldigt bra under matchen.

Det är också särskilt viktigt utifrån en annan aspekt. Aston Villa är ett ungt lag vars kanske mest rutinerade lagdel är just anfallet. Det är med andra ord till stor del de spelarna som så att säga ska visa vägen. Att just anfallet därför är igång redan från första början kan alltså vara oerhört betydelsefullt för Aston Villa.

:::

Fotbollsmatcher spelas i nutid, Arsenal spelar i framtiden

Det är en evig slagdänga jag brukar dra: Fotbollsmatcher spelas i nutid. Ofta sker det som replik till de som jag anser fäster sig för mycket vid vad som hänt förr när det egentligen inte längre har någon relevans. När det kommer till Arsenal å andra sidan, så var vad som slog mig under helgens match mot Liverpool att deras ”grej” snarare är att de spelar i framtiden.

Emmanuel Frimpong är förmodligen vad som fick de tankarna att väckas. Hans prestation var lovande och uppmuntrande, men även lite väl förutsägbart vad avser hans matchtemperament. Simon Bank sa en klok sak, som han har för vana att göra, som ungefär gick ut på att Arsenal hade behövt en Frimpong typ ”100 matcher senare”, alltså med 3-4 säsongers erfarenhet bakom sig.

Och det är ju just känslan, att Arsene Wenger så att säga ser sina spelare så som de i framtiden kommer att vara, och försöker applicera detta omedelbart här och nu. Risken är emellertid att man pantsätter sin framtid för att uppnå fördelar i nutid. Att spelarna hinner stagnera i sin utveckling i Arsenal innan de når sin spelmässiga topp. Att de slängs in i Premier Leagues tuffa miljö för tidigt för deras fysik och att de därför blir mer kroniskt skadedrabbade. Och så vidare.

Det positiva, och här kan man välja om man vill tolka det cyniskt eller idealistiskt, är att det finns alltid något positivt att se fram emot.

:::

Same old Chelsea

Det finns de som argumenterar för att Chelseas vinterdipp förra säsongen var något avvikande, en oförklarlig engångsföreteelse. Sedan finns sådana som jag som menar att det var det inte alls, att vi tvärtom sett dessa mönster under en längre tid, även under säsongen innan då Chelsea ändå lyckades vinna såväl liga som FA-cup.

Förhoppningarna om en nystart på Stamford Bridge har varit något delade så här långt. Å ena sidan allt det positiva med en ny ung och dynamisk manager i form av Villas-Boas. Å andra sidan så har inte spelartruppen reformerats i den utsträckning man kanske hoppats. Så här långt i alla fall.

De första två omgångarna, och inte minst matchen i helgen, visar dock på att samma problembild lever kvar i Chelsea. Det är trögt och sävligt. Det sker misstag på grund av bristande samordning i backlinjen och motståndarna ges oförsvarligt många öppna och fria lägen. Chelsea vann till slut ändå matchen mot West Brom, men ska nog vara rätt glada att de gjorde det. För en annan dag hade det kunnat sluta helt annorlunda.

I vilken utsträckning detta kommer att förändras i takt med att Chelsea värvar in nya spelare återstår att se, i skrivande stund ser det ut som att Juan Mata är klar för Chelsea. För samtidigt så framstår det som alltmer osannolikt att Chelsea kommer lyckas bli av med några av sina gamla spelare under det här fönstret. Det är hur som helst Villas-Boas stora utmaning den här säsongen, att adressera detta problem.

:::

Wolves har gått framåt taktiskt

I gårdagens blogg sammanfattade jag Wolves taktiska utveckling under det senaste året. Ett återkommande resultatmässigt tema under förra säsongen var en oförmåga att vinna mot konkurrenterna i den nedre delen av tabellen, samtidigt som man imponerade stort mot ligans topplag. Vilket något förenklat kan sammanfattas som en oförmåga att föra och kontrollera matcher.

Den här säsongen verkar denna brist ha åtgärdats. Den första omgångens vinst borta mot Blackburn följdes nu upp av en imponerande hemmaseger med 2-0 mot Fulham. En förstärkt backlinje gör att behovet att skydda den blir mindre och Wolves ges större möjligheter att flytta upp spelare i anfallsspelet.

Vad som återstår att se är om Wolves imponerande insatser mot ligans topplag också kan hålla i sig. Å andra sidan är det inte först och främst dessa matcher som Wolves behöver vinna för att avancera uppåt i ligatabellen.

…………………………………………………

Kvällens match

Äntligen ligapremiär för Tottenham ikväll. Och vilket bättre ställe att spela den än på Old Trafford?

Just Tottenham skulle nog kunna tänka sig precis hur många bättre ställen som helst, då man inte vunnit på Old Trafford sedan 1989 då Gary Lineker avgjorde för The Lilywhites. Flera gånger därefter har man varit nära, med spökmål och upphämtningar grinandes dem i ansiktet, men aldrig riktigt lyckats skjuta haren.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/aug/20/tottenham-wing-it-old-trafford

Kan resultatraden och förhäxningen brytas ikväll? Många skulle nog ändå vilja beskriva chanserna som lovande mot en på grund av skador väldigt ung backlinje i Man Utd framför en likaledes ung målvakt som har förmedlat ett osäkert intryck under säsongens två första veckor.

Men spelar Luka Modric?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Jag betvivlar att jag kommer hinna skriva en simulerad matchblogg mellan V och Q i min lilla alfabetscup till ikväll. Men förhoppningsvis hinns den med under veckan.

De av er som vill gissa runt den matchens utgång kan ändå börja maila era förslag till BishopBlaize på sebbe_313@hotmail.com. Om jag förstått det hela rätt så får man 1p om man tippar rätt lag som segrare, och 3p om man tippar rätt resultat.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Moraliseringar runt Modric en söndagskväll

Något av det dumroligaste med ett transferfönster är hur supportrar försöker rationalisera sina personliga önskemål genom att hänvisa till moraliska argument. ”Visst vill vi ha spelaren men det är ju tydligen också ’rätt’ eller ’bäst’ för spelaren att få komma till oss”, ungefär.

Arsenal har stått i centrum för sommarens mest högljudda transfersagor, men i bakgrunden har en nästan lika komplicerad transfersaga puttrat på, den mellan Tottenham, Chelsea och Luka Modric.

Under söndagskvällen så ramlade jag över följande lätt tragikomiska artikel på Chelseabloggen A Stamford Bridge Too Far, av en ”Stan Blue”, som ni kan läsa i sin helhet här:

http://www.astamfordbridgetoofar.com/chelsea/2011/8/21/the-modric-saga-bad-reputation-for-spurs.html

Jag är helt övertygad om att det skulle vara möjligt att hitta liknande bloggar för de flesta andra lag, men nu råkar det ju just vara Luka Modric och de båda klubbarna som är aktuell.

Hur som helst tyckte jag just den här bloggen var så sorglustig att jag kände för att kommentera den lite närmare, och naturligtvis också för att för de som är intresserade stimulera lite diskussion så här under söndagskvällen.

Kort sagt så ger jag mig ut på ”fishing”-expedition.

:::

Till att börja med, rubriken! – ”The Modric Saga: Bad Reputation for Spurs

Redan där blir man ju liksom misstänksam. För något säger mig att Mr Blue kanske inte i första hand bryr sig så väldigt mycket om Tottenhams rykte. Egentligen.

:::

[“The only way to salvage that reputation is to let Modric go and make an apology to other players who are now scared to come to Spurs. It’s one thing to sign a contract and another to sign a slavery bond.”]

Mr Blue lyckas redan i sitt andra stycke etablera ett det enda sättet att reparera ett rykte, som inte är i behov av reparation, är att släppa Luka Modric. Jag undrar just till vilken klubb han menar då.

Inte bara det, Tottenham ska dessutom be om ursäkt till alla andra spelare som nu är ”rädda för” att komma till Tottenham. Exakt vilka spelare som uttryckt rädsla för att komma till Spurs förtäljer inte historien.

Sedan slänger Mr Blue fram ässet i rockärmen, jämförelsen med slaveri. Usch, det tycker vi ju inte om. En professionell fotbollsspelare, en vuxen människa, skriver av egen fri vilja, därtill rådgiven av juridiska experter, på ett kontrakt där han förbinder sig att spela för en klubb under en viss tid, under vilken han erhåller en obscent hög lön. En slav är genom hot om våld tvingad att arbeta för en annan person utan någon form av rimlig ersättning.

Kontrakt kan så klart vara ett irriterande fenomen. Men jag kan tänka mig att Mr Blue själv kanske uppskattar dem lite mer när det förhindrar hans förmodade arbetsgivare från att bara avskeda honom för att han liksom råkat tröttna på honom.

:::

[“Footballers are not slaves and if my club treated a player like spurs are doing with Modric I would be the first to say we are wrong. You can’t hold a player against is will in this modern age, especially when the rest of the world is looking.”]

Det här är naturligtvis väldigt lätt att säga när man betalar bland fotbollsvärldens högsta löner och klubbens problem därför istället är att man har svårt att bli av med spelare snarare än att locka dem till sig.

Det är också väldigt lätt att säga när någon annan fotar notan samtidigt som den egna klubben gör enorma förluster genom att betala löner den egentligen inte har råd med.

Och apropå det sista så undrar man ju om Mr Blue över huvud taget har följt en något större och nyss avslutad transfersaga inom engelska fotbollen, eller om han helt enkelt har levt under en sten den senaste tiden.

:::

[“Players should be in dread of what is happening to Modric. You just can’t imagine that such a thing can occur in the modern game, I understand that he is a great help to the team, but that is not the way to appreciate a player who has represented your club and done a good job for you.”]

Fotbollsspelare borde växa upp, snarare. Vad exakt är det som har hänt med Luka Modric? Han har skrivit på ett kontrakt med en fotbollsklubb och klubben förväntar sig att han ska fullfölja avtalet. Dumma dem!

Istället ska man visa en spelare ”uppskattning” för att han har fått en väldigt hög lön för att göra sitt jobb, genom att sälja honom till Chelsea så klart!

:::

[“To say it is because of the money is just being insulting, Modric plays not just for money but for the love of the English game, had it been the former he would have gone to Russia or France where money is being thrown around.”]

De flesta av oss skulle nog vara villiga att gå med på att det finns några engelska klubbar som också har en viss tendens att slänga pengar omkring sig. Det är liksom inte något fattigdomsalternativ vi pratar om.

Hur som helst låter ju Mr Blue oss nu tro att det faktiskt är okej att hålla en spelare fast vid sitt kontrakt, nämligen om han bara vill ”lämna för pengar”. Argumentet att Modrics motiv är en kärlek till engelsk fotboll kommer ju inte ens ur startgropen i och med att Tottenham också råkar vara just en engelsk fotbollsklubb.

:::

[“Every team would love Modric to play for them, but he and every other player should play where they want to. Modric wants Chelsea, which is good for us, but if it was Manchester United he wanted I wouldn’t think otherwise!!!”]

Nej, då hade Mr Blue över huvud taget inte reflekterat över situationen, och definitivt inte kommit med några dumdristiga moralpredikningar om slaveri. Det är en sak som är säker.

:::

[“If Spurs are allowed to stop Luka moving, then other teams in the league will follow and good players will have a reason not to come and play in England – I may just be naive, but I am worried about the future …”]

Ojoj, mot slutet drog Mr Blue fram det tunga artilleriet, Tottenham måste sälja Luka Modric till Chelsea för engelsk fotbolls bästa och dess framtid. Det är nämligen så att om Tottenham inte säljer Modric till Chelsea så kommer bra spelare inte längre vilja spela fotboll i England. Det är ingen hejd på dramatiken.

Jag avslutar min fisketur med ett riskfyllt påstående: Att oavsett vad som händer med Luka Modric den här sommaren, så kommer bra fotbollsspelare att vilja fortsätta spela i England!

Och en fundering: Hade det inte varit tillräckligt för Mr Blue, och alla andra i liknande situationer i andra lag, att bara säga ”Ja, jag tycker Modric är en väldigt bra spelare, och Chelsea skulle verkligen behöva honom, jag hoppas Chelsea lyckas värva honom”?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Så vad tycker ni att vi har lärt oss från fotbollshelgen som precis har passerat, några tankar att skicka med mig inför morgondagens hörna?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vargen ylar i nattens skog

Wolves spelar idag sin hemmapremiär för säsongen mot Fulham efter att ha inlett säsongen med en meriterande 2-1-seger borta mot Blackburn. Det är med andra ord en bra inledning på säsongen, den typ av matcher som man inte riktigt lyckades vinna förra säsongen.

Wolves är något utav ett oskrivet kort inför den här säsongen. Under förra säsongen var man ett ystert men också märkligt fenomen, man slog vid upprepade tillfällen ligans topplag men hade märkligt svårt att ta de viktiga poängen mot rivalerna på tabellens nedre halva.

Om Wolves skulle lyckas vinna mot Fulham idag så är det första gången på länge som laget faktiskt vinner sina två första ligamatcher för säsongen. Det vore i sig ett tydligt tecken på att Wolves byggt vidare från de återkommande taktiska teman som utkristalliserade sig förra säsongen.

:::

Märkligt nog så betraktades Wolves försvar som en styrka under säsongen 2009/10, och de flesta menade även att lagets problem bestod i en oförmåga att göra mål.

I själva verket så hade Mick McCarthy vanligtvis använt sig av en defensiv 4-5-1-uppställning, där endast Kevin Doyle och Matt Jarvis deltog i anfallsspelet, och Wolves defensiva soliditet kom sig av hur väl laget skyddade sin egen backlinje snarare än på backlinjens kvalitet.

Defensivt visade Wolves prov på svagheter som vanligtvis karaktäriserar bottenlag. Man ger motståndarna alldeles för många målchanser, vilket till slut även resulterar i en alltför hög mängd öppna målchanser. Offensivt så var man effektiva när man väl fick läge, men man var även det lag i Premier League som skapade klart lägst antal lägen.

Men hur kan då säsongen 2010/11 sammanfattas?

:::

Taktisk obeslutsamhet

Wolves inledde säsongen med ett försök att spela en mer expansiv 4-4-2-uppställning. Det föll väl ut till en början när man slog Stoke i premiären, och gjorde mål i säsongens första åtta matcher, men vid mitten av oktober så var Stoke fortfarande den enda segern.

I mitten av oktober bytte Mick McCarthy tillbaka till sitt gamla beprövade 4-5-1-system i ett försök att få laget att vinna mer boll. Det taktiska återfallet lyckades till en början, och förde laget upp i mitten av tabellen för antal kortpassningar per match. Vilket, givet McCarthys preferenser för direkt spel, ter sig något överraskande.

Men resultaten avstannde ännu en gång och mot slutet av november så var det en sen kvittering mot Sunderland som fick McCarthy att återvända till 4-4-2 och att forma taktiken utifrån att försöka erövra bollen högt upp i planen. Med spelare som Doyle och Stephen Ward så hade man definitivt spelarmaterialet för en sådan taktik.

Med detta spelsystem så överraskade man flera motståndarlag. Bland annat slog man Chelsea med 1-0 hemma på Molineux. Men det tog inte lång tid för motståndarna att lista ut detta spelsätt och en rungande 0-3-förlust hemma mot Liverpool fick McCarthy att ännu en gång återvända till 4-5-1 inför ligans slutspurt.

:::

Negativ taktik

Ett annat återkommande tema under säsongen var en negativ taktik och en alltför markerad vilja att bara försöka försvara ett resultat. Inte sällan var det något som resulterade i sent insläppta mål.

Fulham, Tottenham, Aston Villa och två gånger om Man Utd lyckades göra sena mål på Wolves och det hände alltför ofta för att man bara skulle kunna betrakta det som en tillfällighet. Gör man till exempel en halvtidstabell för Premier League förra säsongen så slutar Wolves 11:a, sex placeringar bättre än de slutade i den faktiska sluttabellen baserat på 90 minuters spel.

Det fanns flera skäl till detta. Spelarna själva medger att de hade svårt att upprätthålla intensiteten under hela 90 minuter. Wolves mittfältare Karl Henry sammanfattar: ”We usually run so hard in the first half that you can’t do that for 90 minutes, especially against the top-quality sides.”

McCarthy kan också sägas ha bidragit till tendensen genom att göra negativa byten vid vissa nyckeltillfällen. Mot Newcastle på Molineux så bytte han ut Jelle Van Damme mot Ronald Zubar, som omedelbart orsakade frisparken på vilken Andy Carroll kvitterade. Mot Fulham i slutet av säsongen så plockade McCarthy ut Milijas för Mancienne i syfte att täcka upp bakåt, med följden att han knappt fick röra bollen och Fulham kvitterade.

:::

Defensiva brister

En statistisk sammanställning över förra säsongen illustrerar även indirekt Wolves defensiva svagheter. De befann sig som sagt högt upp i kortpassningstabellen, och man befann sig på offensiv planhalva mer än alla andra lag med undantag för Everton. Ändå så var det bara tre lag – West Brom, Blackpool och West Ham – som släppte in fler mål än Wolves.

Men vill man få mer anekdotiska exempel på Wolves bristfälliga defensiv så behöver man bara titta på den mängd stora misstag som gjordes under säsongen. Zubar mot Bolton, Michael Mancienne mot Birmingham, Richard Stearman och Stephen Ward mot Tottenham, Christophe Berra mot Wigan, Kevin Foley mot West Ham och George Elokobi mot Everton. Listan är lång och ingen försvarare kan anses stå över kritik.

:::

Offensiva tendenser

Offensivt var det tydligt att Wolves hade gjort sig alltför beroende av Kevin Doyle och Matt Jarvis. Det primära problemet uppstod när McCarthy tvingades gå tillbaka till 4-5-1 vilket ledde till att Wolves offensiv hot i princip reducerades till vad Jarvis på sin kant lyckades skapa i form av inlägg.

Något som motståndarna naturligtvis snabbt lärde sig, stoppar man Jarvis så stoppar man sannolikt bolleveransen in i det egna straffområdet, och Jarvis fick svårt att hantera den uppmärksamhet han därmed drog på sig.

Det offensiva schackdrag som McCarthy ändå vågade sig på under säsongens två sista matcher, förvånande givet hans nämnda försiktiga tendenser men förmodligen det som räddade Wolves kvar i Premier League, var att bänka Jarvis till förmån för Stephen Hunt och låta honom spela tillsammans med Steven Fletcher. Dessa båda producerade flertalet mål och assists i de sista matcherna och drog Wolves över mållinjen.

:::

Slutsatser och framtid

De gångna säsongerna har alltså Wolves haft svårt att bestämma sig för en given taktik, det har velats än fram och än tillbaka. Det har gjort att laget hamnat i något mellanland där vare sig offensiv eller defensiv riktigt håller måttet.

Viss statistik, framför allt då passningsstatistiken, tyder på att Wolves spelstil passar ett lag runt mitten av tabellen. Men med den taktiken hade man även svårt att bryta ned motståndarna och man misslyckades därför ta viktiga poäng i botten av tabellen.

Att Wolves besitter offensiva kvaliteter var tydligt mot slutet av förra säsongen, det gäller att våga spela ut dem utan att riskera alltför mycket defensivt. För att åstadkomma det måste Wolves förstärka försvaret så att behovet att skydda den minskar.

Under sommaren värvade Mick McCarthy försvararen Roger Johnson från Birmingham som omedelbart gick in som lagkapten. Det är en värvning som förstärker backlinjen fundamentalt, men som därför enligt bloggens resonemang förstärker Wolves inte bara defensivt utan även offensivt.

Frågan som återstår är i vilken utsträckning detta lyfter Wolves i tabellen.

…………………………………………………

Från gårdagens matcher

Krisen i Arsenal förvärrades i och med en svidande 0-2-förlust hemma mot Liverpool. Båda lagen var tämligen tama under matchen, inte för att Liverpool bryr sig som tog sina första tre poäng borta mot Arsenal sedan 2000. Arsenal går emellertid in i något som framstår som en ödesvecka med ännu en skada och ännu en avstängning.

QPR tog omedelbart efter veckans köp av klubben sin första seger för säsongen i Premier League. Och detta i vad som får anses som en av ligans tuffaste bortamatcher, mot Everton – som fortsätter sin tradition att förbrylla under inledningen av säsongerna.

Aston Villa och Chelsea tog planenliga segrar hemma mot Blackburn respektive West Brom. Swansea och Wigan delade på poängen i en svängig men mållös match.

Och i Wear-Tyne-derbyt visade sig Newcastle än en gång vara numret för stort för Sunderland, som var märkligt uddlöst framåt. Härlig krigaranda av Newcastle, men det var märkligt och oroande hur luften gick ur Sunderland när Newcastles ledningsmål kom.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Dagens andra matcher är Norwich vs Stoke och, i den (mycket) tidiga seriefinalen, Bolton vs Man City.

:::

Jermain Defoe var spelaren som missat flest straffar i Premier League under de senaste fem säsongerna – och han har missat fem straffar.

Snyggt plockat av er som visste det eller åtminstone befann sig i målområdet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rädsla och rutin i kampen om nordöstra England

Det kommer vara rädsla i luften ovanför Stadium of Light idag.

Oavsett mötets långa historia, och för all spänning som det medför, så är det många av Sunderlands och Newcastles lokala supportrar som inte riktigt klarar av att uppskatta Tyne-Wear-derbyt på ett positivt sätt. Många av dem skulle precis lika gärna spela två matcher mindre per säsong och fördela poängen jämnt mellan sig.

Det är alltför sällan särskilt välspelade matcher, och aggressiviteten på läktarna gör att matchupplevelsen degraderas. Och risken för en förlust mot de värsta rivalerna gör naturligtvis det hela mindre nöjsamt det med.

:::

Båda lagen inledde säsongen med uppmuntrande resultat. Sunderland på Anfield och Newcastle hemma mot Arsenal. Men båda lagens managers går in till matchen satta under press om än av lite olika anledningar.

Alan Pardew i sin sida hade en mardrömslik försäsong med sitt Newcastle, med bråk i klubben och flertalet av lagets bästa spelare flyktade klubben. Humöret bland supportrarna är allt annat än bra, och en förlust mot Sunderland skulle knappast göra det bättre.

Steve Bruce å sin sida kan vara nöjd med att han jobbar för en av Premier Leagues mest tålmodiga styrelseordföranden. Men på lördag är hans största problem förmodligen Sunderlands supportrar, som genomgående har haft lite svårt att smälta Bruces pojkförälskelse i Newcastle och att han uttryckt ånger över att han tackade nej till managerposten där 2004.

Det hjälper naturligtvis inte att Bruce förlorade sitt första Tyne-Wear-derby förra säsongen med smärtsamma 1-5. Den typ av resultat som får en manager att inte vilja lämna sitt hem på veckor. Inte heller blev det bättre av att Sunderland bara vunnit ett enda hemmamöte mot Newcastle sedan 1980.

Inte att undra på att Steve Bruce inför helgens match uttalat att den större ambitionen är att sluta för Newcastle i ligan, inte bara att vinna just lördagens match.

:::

Båda lagen har alltså skäl att vara lite nervösa och oroliga inför dagens drabbning på Stadium of Light. Inte bara för att det är ett derby, det är mer än så, det är ett slag i en nu pågående strid om vilken klubb, om någon, som ska bli den dominerande klubben i regionen, i nordöstra England.

Mes que un match.

Det främsta sättet för ett fotbollslag att hantera rädsla och nervositet är med hjälp av erfarenhet. Och där kan vi se hur pendeln klart och tydligt har skiftat mellan de båda lagen.

Förra säsongen var Newcastles framgångar i de båda derbymatcherna baserad på just erfarenhet. Newcastle straffade ett förhållandevis ungt och oerfaret Sunderland med spelare som Kevin Nolan, Shola Ameobi och Joey Barton.

Steve Bruce verkar ha tagit med sig den läxan. Under sommaren har han plockat in totalt tio nya spelare. Sex av dem har Premier League-erfarenhet sedan tidigare och de båda värvningarna från Man Utd, Wes Brown och John O’Shea, har massor av rutin från titelstrider, Manchesterderbyn och matcher mot värste fienden Liverpool.

Så i termer av erfarenhet har förmodligen maktbalansen mellan de båda lagen förändrats inför den här säsongen.

:::

Killer Stats:

Sunderland har misslyckats med att hålla nollan mot Newcastle i de 22 senaste mötena lagen emellan.

Newcastle har släppt in ett mål i den 90:e minuten i sina båda senaste matcher mot Sunderland.

Under 2011 så har Sunderland inte vunnit en enda match av de elva där de har legat under i halvtid, men heller inte förlorat någon av de åtta matcher där de lyckats hålla nollan under första halvlek.

Yohan Cabaye gjorde fler tacklingar än någon annan spelare i Premier League under förra omgången.

:::

Och på mittfältet: Joey Barton vs Lee Cattermole. Match in the gas tank. Boom boom!

…………………………………………………

Lördagens övriga matcher

När domaren blåser för halvtid på Stadium of Light så blåser domaren på Emirates igång matchen på Emirates mellan Arsenal och Liverpool, i en tidig kraftmätning mellan två lag som båda krigar om Champions League-kvalificering. Den största snackisen inför matchen verkar vara att Arsene Wenger plockar med Samir Nasri i matchtruppen.

Everton gör sin försenade ligapremiär hemma mot QPR, som spelar sin första match efter veckans köp av klubben.

Alex McLeish gör sitt första framträdande framför hemmapubliken på Villa Park när problemlaget Blackburn Rovers kommer på besök. Hur kommer det att gå, kan man undra.

Swansea gör även de sin hemmadebut i Premier League, mot ingen mindre än passningsklonen Wigan med tidigare Swansea-managern Roberto Martinez vid rodret. En väldigt spännande värdemätare för nedflyttningsstriden.

West Brom har inte fått den lättaste säsongsinledningen. Först Man Utd i premiären och nu Chelsea borta i den andra omgången. Det är oklart om Peter Odemwingie kommer kunna starta, det är annars en spelare som Chelsea kan behöva se upp med.

:::

Från de lägre regionerna så bör kanske särskilt uppmärksammas dagens East Midlands-derby mellan Nottingham Forest och Leicester City; eller kanske, mer träffande, matchen mellan två tidigare engelska förbundskaptener: Steve McClaren och Sven-Göran Eriksson.

Vars båda säsongsinledningar får sägas vara knackiga och likartade: Båda söker en målgörare.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Den brittiska regeringen har överklagat beslutet att släppa dokument som klargör vad som faktiskt hände i samband med Hillsborough-katastrofen, och ett upprop äger just rum i protest mot denna överklagan.

I skrivande stund så deltar över 60,000 brittiska medborgare i detta upprop.

Jag har funderat på att skriva en blogg om just den här vinkeln av katastrofen från 1989, men är lite orolig att just den hunden har piskats åtminstone en gång för mycket.

Vad tycker ni som läser?

:::

FA-cupen började på riktigt igår. I den Facebook-sända matchen mellan Ascot United och Wembley FC så blev slutresultatet 1-2.

:::

David Lacey på The Guardian skjuter från höften och drar till med en diskussion om vem som har varit den bästa mittfältaren i Premier League genom åren, vilket alltid kan vara en rolig diskussion så klart.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/aug/19/cesc-fabregas-arsenal-midfielder-barcelona

Personligen gillade jag inte minst liknelsen med att sälja Fabregas som att genomgå en frontallobotomi.

:::

Vilken spelare har missat flest straffar i Premier League under de senaste fem säsongerna, och hur många straffar har han missat?

Har man redan sett frågan (och svaret) så kan man bortse från den.

:::

I skrivande stund så går det tunga rykten om att Chelsea håller på att göra klart med Juan Mata. Under tiden så ligger det £60m och bränner hål i Arsene Wengers fickor.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Motiv och mening med Man Utds emission i Singapore

Som engelsk media redan har rapporterat ingående så har Man Utd beslutat sig att genomföra en så kallad nyemission värd £600m på Singaporebörsen, med förhoppning att innan slutet av 2011 ha slutfört transaktionen motsvarande 30% av klubbens ägande.

Engelska journalister försöker formulera tankegångarna bakom nyemissionen på ett som de tror att läsarna, och kanske de själva, förstår och är intresserade av – nämligen i termer om att man ska kunna värva lika häftiga spelare som Real Madrid, Chelsea och Man City.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8708885/Manchester-United-owners-the-Glazer-family-to-use-600m-flotation-revenue-to-reduce-clubs-debts.html

Men det är en tämligen grov förenkling, och min ambition med den här extrabloggen är att försöka måla upp den lite större bilden och de bredare penseldragen bakom det här finansiella schackdraget av ägarfamiljen Glazers.

Syftet är kort och gott att försöka reda ut vad som kan vara skälen bakom nyemissionen och vad den kan tänkas ha för betydelse för Man Utd på och utanför fotbollsplanen.

:::

Vilka är Glazers motiv bakom nyemissionen?

Ett första och kanske mest uppenbart motiv är att man vill reducera klubbens skulder motsvarande £480m, som följer på Glazers köp av klubben. Med den åtgärden så vill man kanske framför allt reducera räntekostnaderna som ligger runt £45m om året, vilket dränerar klubbens finansiella handlingskraft.

Ett andra motiv är att Glazers vill stoppa pengarna i egen ficka och täcka förluster i sin amerikanska affärsverksamhet. Det här är framför allt MUST:s och Andersreds farhåga och baseras på den overifierade tron att Glazers bara tog ett nytt lån för att betala av de tidigare PIK-skulderna. Men det här motivet avfärdas till stor del av att Man Utd har gjort utfästelser till Singaporebörsen att pengarna åtminstone delvis ska gå just till att reducera klubbens skuld.

Ett tredje möjligt motiv är att det är ett steg på vägen för Glazers att göra exit, alltså sälja klubben. Inför en försäljning av klubben vill man maximera dess värde för att få ut ett så högt pris som möjligt. Att sanera klubbens skuldbild är ett led i den riktningen.

Ett fjärde är att man ser det som ett sätt att bygga klubbens varumärke på en snabbt växande marknad. Beslutet att lansera klubben just på Singaporebörsen tyder på att man ser kommersiell tillväxtpotential där. Det ger också klubben en ännu tydligare koppling till vad som alltmer kan beskrivas som Premier Leagues ”andra hemmamarknad”.

:::

Hur påverkar det Man Utds ägande?

I och med introduktionen på Singaporebörsen så släpps 30% av Man Utd på den öppna marknaden. Det är i sig en tämligen stor andel men i termer av kontroll över klubben så förändrar det i realiteten ingenting. Familjen Glazer har fortfarande en kvalificerad ägarmajoritet och därmed fullständig kontroll över klubben, särskilt som det rimligtvis blir ett splittrat minoritetsägande.

Detta säger i sin tur något om hur starkt klubben värderas på marknaden och hur stabil klubbens intäktspotential bedöms vara, att ett minoritetsägande i klubben utan någon egentlig kontroll värderas så högt.

Vad introduktionen på Singaporebörsen emellertid gör att verkligen sätta strålkastarljuset på frågan om supporterägande av Man Utd.

Att supportrarna har en signifikant roll i ägandet och styrningen av Man Utd är ett känt krav från MUST (Man Utd Supporters’ Trust) och till dem hörande ideologiproducenter som Andersred. Det är också allmänt känt att Man Utds supportrar missade möjligheten mellan 1991 och 2005, när Man Utd befann sig på börsen, att bygga upp en betydelsefull ägarandel. Nu har de helt plötsligt fått en ny chans.

Rent teoretiskt ska det inte vara några problem. Som Andersred själv räknar ut så har bara MUST självt 172,000 registrerade medlemmar och klubben claimar i krokarna av 300 miljoner fans över hela världen. Anta att en miljon fans kan fås att investera £100, det skulle ge MUST, eller vilken form supporterägandet nu skulle ta, en betydande andel i klubben.

Men det här kommer inte hända. Delvis för att det först och främst kommer vara fråga om ett institutionellt ägande i Man Utd, privatpersoner gör sig inte några större besvär. MUST skulle kunna vara en sådan institution, men det skulle förutsätta en grad av samordning och handlingskraft, och en mobilisering av medlemsresurser som organisationen helt enkelt inte är mäktig.

Vilket naturligtvis i sig är indikativt för att MUST bör hållas eller hålla sig borta från Man Utds styrelserum.

:::

Hur påverkar det Man Utd som fotbollslag?

Det frestande första och korta svaret på den här frågan är ”inte alls”. I alla fall har det inte den betydelse som vissa journalister grovhugget försökt göra gällande, bland dem Matt Lawton på Daily Mail, att ”Man Utds introduktion i Singapore för £600m visar att man inte har råd med Wesley Sneijder”. Skälet till att man gör en sådan här börsintroduktion har inget att göra med att kassan är tom.

Men ”inte alls” är kanske ändå ett något svävande svar och som förbiser en viktig aspekt av diskussionen om Glazers ägande och skuldsättning av klubben.

Oftast sker kritiken mot Glazers i det här avseendet, åtminstone nu för tiden sedan flerparten har blivit utbildade i att skulder i sig inte nödvändigtvis betyder omedelbar ruin, utifrån en form av alternativkostnadsresonemang. Att betala cirka £45m om året i finansiella kostnader är £45m man inte kan värva spelare för, är det grova argumentet.

Det stämmer ju, i all sin uppenbara enkelhet. Så är det. Men nu är det ju inte fullt så enkelt, för vi pratar ju inte om samma pengar. Att Man Utd ändå kan värva spelare för stora pengar har vi ju inte minst fått illustrerat den här sommaren när man tämligen snabbt spenderade £50m på nya spelare.

Den fråga man skulle vilja ställa de som alltså verkar vilja att Man Utd ska värva för £45m mer per år än vad man redan gör är: Vad tycker ni egentligen att man ska göra med pengarna?

Få skulle argumentera emot att en stor del utav Man Utds styrka ligger i Alex Fergusons balans av laget som helhet, dess kollektiva styrka och hur Ferguson inkrementellt, steg för steg, kontinuerligt utvecklar spelartruppen. Om man frågar Man Utds supportrar skulle nog de allra flesta också uttrycka en viss stolthet över klubbens fokus på unga och utvecklingsbara spelare. Den värvningspolitik som ovanstående alternativkostnadsresonemang implicerar skulle förändra allt detta.

Tror man att det skulle göra laget starkare?

Men £45m om året i lägre kostnader är ändå inte att rynka på näsan åt. Och om de pengarna skulle kunna stanna kvar i klubben istället för att berika bankens skattkistor så vore det naturligtvis att föredra.

Personligen hade jag i så fall hoppats att pengarna användes för att investera i en förstärkning av klubbens akademi, scouting och coaching. Så att Man Utd kan förstärka sin produktion av fotbollstalang, såväl i termer av kvantitet som kvalitet. Så att fler spelare som Ravel Morrison, Ryan Tunnicliffe, Tom Cleverley, Paul Pogba med flera kan hittas och därefter utvecklas.

Och även att där finns resurser att erbjuda dem konkurrenskraftiga löner, så att man exempelvis inte tappar Aaron Ramsey till Arsenal.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Samtidigt som Man Utd planerar börsintroduktioner i Singapore så kämpar Everton och klubbens ordförande Bill Kenwright en tuff kamp mot sin bank, som norpat realiserade intäkter och blockerat nya värvningar för att reducera klubbens skuld om £45m.

Skilda världar i Premier League.

Be Champions!!

Peter Hyllman

King of Cups @ Facebook

Det såg på ytan ut att bli bara ännu en anonym match långt nere i det enorma engelska fotbollssystemet, när FA-cupen ikväll egentligen drar igång; snarare än när alldeles för många tror att den faktiskt drar igång, det vill säga i början av januari.

Matchen Ascot United vs Wembley FC skulle spelas hemma på Ascot Racecourse med en publikkapacitet motsvarande 1,150 åskådare. Ascots ordförande, Mike Harrison, hade räknat med något eller några hundratal åskådare.

Nu kommer matchen istället kunna ses av några hundratal miljoner.

:::

Det är FA-cupens nya sponsor, ölproducenten Budweiser, som beslutat sig för att streama matchen live på sin brittiska Facebook-sida.

Mike Harrison var lämpligt entusiastisk över idén: ”To be involved in the first game of the FA Cup this season is an honour in itself, but to be part of a world first and have our match broadcast to a massive global audience is fantastic for our club.”

Det är alltså ett helt nytt och innovativt grepp att distributera fotboll, och är nyskapande även sett till andra sporter.

:::

Naturligtvis gör Budweiser det här av marknadsföringsskäl, något annat ska vi ju inte lura oss själva att tro. Men behöver det vara bara därför, eller utesluter det på något sätt andra positiva aspekter av initiativet?

Ian Newell, Budweisers marketing director, hade följande att säga: ”As a long-standing supporter of football globally, Budweiser is committed to bringing the world’s most prestigious knockout competition closer to the fans. What better way to demonstrate this than by broadcasting the very first kick to a global audience via Facebook.”

Vad man kanske särskilt kan fästa sin uppmärksamhet vid är att föra FA-cupen närmare fansen.

:::

Å ena sidan kan man naturligtvis skeptiskt fråga sig ”vilka fans”?! De som faktiskt håller på Ascot United och Wembley lär förmodligen vara på plats och kolla på matchen, de behöver inte Facebook.

Nu lär de fansen förmodligen vara lojala och engagerade nog att gå på matchen ändå, men annars skulle man ju utan problem kunna hävda att Budweisers initiativ förde fotbollen längre från fansen.

Men förmodligen är det inte dem som Newell syftar på. Snarare är det fansen i bredare bemärkelse, fansen av engelsk fotboll i stort, insvepta i engelsk fotbollskultur och FA-cupromantik. Med andra ord, sådana som jag.

:::

Medialiseringen av den engelska fotbollen har ofta kritiserats för att fokusera överdrivet på ett litet fåtal klubbar och marginalisera eller ”glömma bort” det stora flertalet. En något överdriven kritik till att börja med, men utifrån det perspektivet så är det här ett intressant gräsrotsinitiativ från ovan.

Såväl Ascot United som Wembley FC får genom det här initiativet en grad av uppmärksamhet de aldrig annars skulle ha fått. Likaså ges FA-cupen ett medialt uppsving, redan från första början. Det sätter ett strålkastarljus på en del utav den engelska fotbollen som annars får spela i permanent passningsskugga.

Och om det här inte bara blir en engångsföreteelse, utan något som återkommer genom cupens olika omgångar, åtminstone fram till den tredje omgången, så är det tveklöst något som skulle sätta FA-cupen på kartan igen och just ”föra den närmare fansen”. Vilket kanske skulle kunna ge FA-cupen ett nödvändigt uppsving igen.

Förhoppningen, för att det ska vara till verklig och konkret hjälp för klubbarna på den här nivån, är emellertid att en del av projektets förväntade intäkter också kommer klubbarna till del. Det vet vi inte riktigt ännu, men i så fall så är det här verkligen ett innovativt projekt med stor potential.

:::

FA-cupen på Facebook. Ett cyniskt marknadsföringsknep, ett fint idealistiskt gräsrotsinitiativ, kanske både och på en och samma gång.

Vad tycker ni?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Från Twitter:

[“Uefa investigate Phone-gate. How do they do know Wenger wasn’t getting Primorac to order takeaway? He was definitely overheard ordering Rice.”]

:::

Apropå sådana här påhittade lagkonstruktioner.

Bloggen Surreal Football har knåpat ihop ett fotbollslag bestående av spelare med apostrofer i sitt namn. Lite rolig läsning faktiskt.

http://www.surrealfootball.com/2011/08/18/the-greatest-footballrs/

:::

Framåt kvällen kommer en extrablogg som granskar Man Utds planerade introduktion på Singaporebörsen, och vad nu det kan tänkas betyda i fotbollstermer, lite närmare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dagen då Queens Park Rangers säsong räddades?

Då har det precis annonserats att QPR får ny ägare efter en längre tids konflikt och prokrastinering. Det är den malaysiske flygentreprenören Tony Fernandes som på en presskonferens för någon timme sedan meddelades ha köpt två tredjedelar av klubben (66%) från Bernie Ecclestone för i runda slängar £35m, vilket råkar vara vad Ecclestone och hans kumpan Flavio Briatore en gång i tiden betalade för ägarandelen.

Lakshmi Mittal, den indiske delägaren, behåller sin tredjedel (33%) av klubben och sitter i styrelsen som klubbens vice ordförande. Med honom följer även hans svärson Amit Bhatia, som avgick från Rangers efter att de annonserat en höjning av biljettpriserna.

Det här är naturligtvis stora nyheter för QPR, frågan är bara vad det mer konkret betyder för klubben. Det är vad jag tänkte försöka bena ut utifrån några olika aspekter.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/aug/18/tony-fernandes-qpr-takeover

:::

QPR blir en del utav en bredare ekonomisk-geografisk trend

Det är ett samtida fenomen att ägandet av engelska fotbollsklubbar förflyttas i allt större utsträckning till södra och sydöstra Asien. Något som i sig betonar den regionens status som Premier Leagues ”andra hemmamarknad”.

Ägandet sker på i huvudsak affärsmässiga grunder. Att äga en engelsk fotbollsklubb blir en del utav det bakomliggande företagets varumärkesstrategi och förhoppningen är så klart att de respektive klubbarna blir till en symbol för ägarlandet. Tony Fernandes gör exempelvis ingen hemlighet av att han med köpet av QPR hoppas kunna marknadsföra sitt lågprisbolag AirAsia, eller Malaysian Airlines.

Hittills har Hongkong gett sig in i leken med Birmingham, Indien har aktiverat sig i Blackburn, Thailand i Leicester och nu alltså Malaysia i QPR. I och med att Man Utd planerar introducera sig på Singaporebörsen så förflyttas även en minoritetsdel av ägandet av den klubben till regionen.

Kvaliteten i ägandet är naturligtvis av varierande art, vilket erfarenheter i de nämnda klubbarna tydligt illustrerar.

Den här trenden väcker naturligtvis också funderingen om vilken eller vilka klubbar som står på tur att bli exempelvis kinesiskt, filipinskt, japanskt eller koreanskt ägd.

:::

QPR:s ägar- och styrelseförhållanden

Ägarsituationen i QPR har varit smått kaotisk under en längre tid, med tre olika ägare och intressenter och ett massivt intrigerande dem emellan inom styrelsen. Detta verkar enbart ha accentuerats under det senaste året, då de olika ägarnas olika grader av engagemang sattes på sin spets.

När två av de stökigaste elementen i styrelsen nu försvinner och ersätts med Tony Fernandes så stabiliseras situationen betänkligt med en situation där en ägare har ett tydligt majoritetsintresse i klubben med tillhörande kontroll. Det verkar även finnas en upprättad dialog mellan Fernandes och Mittal vad avser klubbens framtida riktning.

Förändringen kan bara leda till en mer handlingskraftig styrelse. QPR kan inte nödvändigtvis förvänta sig enorma investeringar, även om Fernandes sägs ha utlovat £10m utöver köpesumman för att förstärka laget, men det är är tveklöst bättre än alternativet som snarare var tärande på klubben.

:::

Hur påverkar det managern Neil Warnock?

Neil Warnocks ställning i klubben var tidigare ytterst problematisk. Han var ifrågasatt av styrelsen, trots förra säsongens seger i The Championship, inte minst av Flavio Briatore som inte dolde att han hellre ville se ett mer prestigefullt namn, helst italienskt, på managerposten.

Warnocks relation till den nya styrelsen ser bara ut att kunna bli bättre. Lakshmi Mittal var Warnocks allierade i den tidigare styrelsen, och han sitter nu som vice ordförande. Warnock sägs även ha en god relation och dialog med den nye ägaren Fernandes.

Vad Fernandes köp av klubben förmodligen gör är att skapa ett bättre och lugnare arbetsklimat i klubben samt ger Warnock en större auktoritet inom den, inte minst gentemot spelartruppen.

Warnock själv beskriver läget som följande: ”It’s a momentous day. Everybody connected with QPR should be excited.”

:::

Hur påverkar det QPR på fotbollsplanen?

I måndagens ”Hyllmans hörna” så kommenterade jag QPR:s situation med att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Well, QPR:s svagaste länk blev plötsligt betydligt starkare.

Först och främst, som jag redan varit inne på, så gör det situationen i klubben betydligt mer stabil och ger dess manager klart mer auktoritet. Ordning och reda på ett område tenderar att föda ordning och reda inom andra områden, på samma sätt som kaos och oordning. Warnocks och hela lagets fokus kan nu ligga på fotbollsplanen utan att vara splittrat med anledning av saker som händer i dess periferi.

Det möjliggör för styrelsen att agera mer handlingskraftigt, till skillnad från kollektivt handlingsförlamat som varit fallet, vad avser att förstärka såväl klubbens infrastruktur som spelartruppens kvalitet. Detta kan möjliggöra för QPR att agera redan innan månadsskiftet, särskilt om Fernandes löfte om en £10m-investering upprätthålls.

QPR:s möjligheter att hålla sig kvar i Premier League har bedömts olika av olika analytiker. Inledningen av säsongen, med en 0-4-förlust på hemmaplan mot Bolton, såg djupt oroväckande ut och fick de flesta att börja röra sig i riktning mot nödutgången.

Men med dagens nyheter, och Tony Fernandes köp av klubben och utköp av Ecclestone och Briatore, så kan det här övertagandet vid slutet av säsongen visa sig vara det som räddade kvar Queens Park Rangers i Premier League.

Så betydelsefullt kan det vara på kort sikt.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Nyheten har precis sipprat ut att Peter Cech är skadad och förväntas bli borta i tre till fyra veckor.

Ett hårt slag för Chelsea naturligtvis, samtidigt som det ska kommas ihåg att det ligger över ett landslagsuppehåll också. Frågan är om klubben har en klausul i Courtois lånekontrakt som tillåter dem att hämta hem honom, och om man i så fall väljer att utnyttja den.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det osynliga priset för framgång

Att vara fotbollssupporter är splittrande till sin själva karaktär. Stamlojalitet skiljer oss från varandra. Vi kan försöka komma varandra närmare på sådana här forum, men det funkar bara till en viss gräns.

Men en sak förenar förmodligen alla supportrar, oavsett vilket lag de än håller på, om det så är Man Utd eller Accrington Stanley. Alla supportrar drömmer om framgång för sitt lag.

Oavsett hur illa ställt det är med den egna klubben så finns där alltid till dagdrömmande, när tankar om administration och nedflyttning skingras, när konfettin yrar och champagnen sprutar på Wembleys gräsmatta.

Det är illusionen som låter dig tro att med bara lite mer ”tur” så skulle laget ha klarat av det, trots överväldigande bevis om motsatsen.

:::

”Jag skulle ge vad som helst för att laget ska vinna!”

Vi har förmodligen alla av oss yttrat eller tänkt ord av det här slaget under vår tid som supportrar. När man bevittnar sitt lag av överbetalda spelare misslyckas med att slå två passningar på raken, när ännu en säsong är på väg att läggas till historiens skräphög, då framstår en strimma av hopp som ett skäligt byte för vår fotbollssjäl.

Problemet är bara att, likt i Goethes Faust, så finns djävulen därute, villig att göra affär och med kontraktsförslaget i handen.

Ingen mer medelmåttighet runt mitten av tabellen. Transferfönstret är inte längre en deprimerande historia med spelare som lämnar klubben utan istället en tid när spännande nya spelare anländer. Vardagskvällar luktar mer Champions League än Ligacupen.

Frågan är bara, vad är egentligen priset för denna framgång?

:::

Man Citys supportrar badar nu i glädjen över en FA-cupseger tillsammans med att de till sist kvalificerat sig för Champions League. Det är tveklöst en väldigt spännande tid att vara ljusblå.

Men i mångas ögon är Man Citys framgångar befläckade. Flera hån som riktas mot klubben och dess nya miljardärägare är säkert att beskriva som avundsjuka. Men man kan också undra om inte också vissa Man City-fans, som varit med under en längre tid, mitt i allt firande någonstans känner att något också har gått förlorat.

Känner de kanske att klubben de en gång började stödja är på väg att förändras bortom igenkänning, och som är fallet, minskar då deras känslomässiga knytning till klubben?

:::

Chelseas supportrar kanske känner på ett liknande sätt.

Abramovich-eran har fört med sig ojämförbar framgång till Stamford Bridge. Men för de som hållt på klubben i vått och torrt genom åren, genom bra såväl som dåliga tider, så måste det kännas i magtrakten att se omtyckta personer som Ray Wilkins och Carlo Ancelotti bli föga bättre behandlade än slaktboskap.

De som försvarar Abramovich menar att det är hans klubb, att han har betalat för den och därmed får fatta vilka beslut han vill. Det är förvisso formellt helt korrekt, men oron att en fotbollsklubb stöpt i historia och tradition nu inte är så mycket mer än en personlig leksak åt en miljardär är högst reell.

:::

Reservationer om vilka som driver klubben är en sak, vad som på längre sikt kan vara mer betydelsefullt är den utsträckning i vilken klubbar försöker öka sina intäkter.

Man City spelar nu på en arena döpt efter Förenade Arabemiratens nationella flygbolag, vilket lustigt nog råkar betyda United. Leicester City spelar på King Power Stadium, efter en thailändsk affärskedja.

De är långt ifrån ensamma. Arenor var tidigare döpta efter det lokala område där de hade sin hemvist, nu är de döpta efter den som betalar mest. Protester mot sådana beslut har varit tydliga men inte särskilt högljudda. Vi kommer att bli mer varse vad supportrar är villiga att acceptera om exempelvis Liverpools nya ägare beslutar sig för att sälja namnrättigheterna till Anfield.

Borde Liverpools supportrar förstå att tiderna har förändrats, är det faktum att de hamnat efter sina konkurrenter tillräckligt för att de ska börja köpslå med klubbens historia?

:::

Strävan efter att maximera en klubbs intäkter riskerar däremot att inte stanna vid att ändra arenanamnet, kanske kommer själva klubbnamnet att förändras och innehålla en sponsor. Kanske kan klubbens kommersiella potential bli större om man förändrar dess färger. Det har redan hänt Hyde United och före dem Gravesend & Northfleet, som numer är bättre känt som Ebbsfleet United.

Kanske är det en kommersiellt klok idé att helt och hållet flytta klubben till en ny stad eller ett nytt område. Sträck upp armen MK Dons, och varför inte också Tottenham Hotspur, som i alla fall övervägt det, och fortfarande överväger det, som ett seriöst alternativ.

Den senaste generationen av klubbägare är inte motiverade av en kärlek till fotbollen, de motiveras endast av personliga och affärsmässiga skäl, Glazers i Man Utd är ett prima exempel på det. Det är helt och hållet upp till supportrarna att avgöra hur mycket av klubbens traditioner de är villiga att se gå upp i rök för att uppnå framgång.

:::

Men där finns ytterligare ett problem.

Det visar sig nämligen att det avtal med djävulen som vi slöt i början inte var fullt så enkelt som vi trodde. Djävulen har lurat oss och genomfört en bait and switch. Hans del av avtalet är plötsligt förändrat, priset för att sälja ut klubbens historia och värdighet, Blackburn Rovers är ett tydligt exempel, är inte längre framgång utan bara status quo.

Samtidigt som det blir allt svårare för en fotbollsklubb att bara hålla sig kvar på samma position som tidigare så kommer vår fotbollssjäl inte längre säljas för framgång utan för blott överlevnad.

Det är ett högt pris att betala för en mager avkastning, men det är kanske en oundviklig konsekvens av den moderna fotbollens gradvisa omvandling från idrott till affär.

:::

Och på tal om det.

Ikväll går krislaget och numer tillika Championshiplaget Birmingham City in i Europa Leagues sista kvalomgång på bortaplan mot portugisiska Nacional. Det var förmodligen inte så här som Birminghams supportrar tänkte sig det kommande europeiska äventyret när de firade Ligacupvinsten i våras.

Glatt framtidshopp har bytts ut mot kamp för överlevnad på grund av vårdslöst ägande.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Daniel Ayala (Norwich, försvarare) – Godkänd (++)

Mittback värvad från Liverpool som jag emellertid betvivlar kommer göra något större avtryck i sin nya klubb. Jag ser inte att värvningen direkt lyfter kvaliteten på Norwichs försvarsspel.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Utropstecknen i The Championship så här långt: Southampton och Brighton! Tre raka vinster och imponerande bortasegrar under veckan mot Ipswich respektive Cardiff.

Leicester däremot, förlust hemma mot tabelljumbon och nollpoängaren Bristol City. Svennis, uj uj uj…

:::

Parallellt med Birmingham så kvalar även Stoke ikväll borta mot schweiziska FC Thun, Fulham börjar hemma mot Dnjepr Dnjepropetrovsk och Tottenham börjar borta mot Hearts från Skottland.

:::

Queens Park Rangers förväntas under dagen offentliggöra att den malaysiske flygplansentreprenören Tony Fernandes har köpt 2/3-delar av klubben, vilket alltså betyder att klubben hamnar under nytt ägarskap.

Om så visar sig bli fallet så kommer en extrablogg under kvällen diskutera vad det betyder för QPR och deras högtflygande planer.

:::

Att man får högre lön i sin nya klubb är inte bevis nog för att man “går till klubben för pengarna”.

:::

Blackburn fortsätter att ägna sig åt publicitetsprojekt på transfermarknaden snarare än rejäl och meningsfull action. Den här gången är det alltså Raúl som är det stora namnet som kopplas till klubben.

Blackburns manager Steve Kean kan inte göra mycket, han är stuck in the middle, det är klubbens styrelse och ägare som inte har en aning om hur de ska driva en fotbollsklubb.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Star Trek - NextGen Series

Grindarna på Anfield öppnade för några minuter sedan för säsongens första match i den så kallade NextGen Series, som också brukar kallas för Champions League för U19-lag, mellan Liverpool och Sporting.

Liverpool har tillsammans med Aston Villa, Tottenham och Man City bjudits in till den första upplagan av turneringen, som från och med nästa säsong förväntas inkludera även Man Utd, Chelsea och Arsenal. Aston Villa spelar ikväll borta mot Ajax och Tottenham spelar borta mot Basel.

http://www.nextgenseries.com/

:::

Under hösten spelas turneringen enligt traditionellt gruppspelsformat med lagen uppdelade på följande fyra grupper:

Grupp 1: Barcelona, Celtic, Man City, Marseille
Grupp 2:
Liverpool, Molde, Sporting, Wolfsburg
Grupp 3:
Ajax, Aston Villa, Fenerbahce, Rosenborg
Grupp 4:
Basel, Inter, PSV Eindhoven, Tottenham

Därefter ges turneringen däremot ett lite speciellt format när slutspelet spelas i form av en utslagsturnering under januari någonstans i mellanöstern.

:::

Liverpools match mot Sporting tv-sänds med början kl 20:00 och utgör kanske en positiv distraktion under en säsong när klubben för första gången på länge inte spelar någon europeisk cupfotboll på a-lagsnivå.

Kenny Dalglish lyfter fram det positiva med turneringen och poängterar just att man inte kvalificerar sig till den utan man blir inbjuden, och den status Liverpool alltså har i Europa som blir inbjudna.

:::

Flertalet förhoppningar är knutna till den här turneringen.

För det första att det ska ge de engelska klubblagens akademilag en bättre och mer komplett utbildning och erfarenhet, att tuffare motstånd på juniornivå ska underlätta övergången till seniorlagen.

För det andra så hoppas deltagande klubbar att det ska underlätta för dem att rekrytera talangfulla ungdomar världen över, då de har möjlighet att erbjuda tillträde till turneringen, och det skyltfönster det utgör.

Det sista är naturligtvis ett mynt med två sidor, särskilt som turneringen just inte är meritokratiskt baserad utan baserad på att man är inbjuden att delta. Det riskerar ytterligare cementera uppdelningen av fotbollsvärlden i ett a-lag och ett b-lag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Sju klassiska 7:or, #3 – “I think I’ve found a genius”

Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor.  Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 3. The Fifth Beatle

Rubriken är vad scouten Bob Bishop telegraferade till sir Matt Busby 1961. Spelaren han pratade om är givetvis George Best.

George Best föddes den 22:a maj, bra datum det där, 1946 i Belfast på Nordirland som ett av Dickie och Anne Bests sex barn. Hans mor var en skicklig landhockeyspelare men det var inte bara idrottslig talang han kom att ärva från henne, pappa Dickie jobbade på skeppsvarvet i staden. Nordirland var under den här tiden, även om the troubles inte börjar förens i slutet av 1960-talet, ett oroligt land, något som kom att delvis påverka hans uppväxt.

Redan i tidig ålder visade Best upp en oerhörd kärlek till sporten, den första bilden på honom med en boll vid fötterna togs när han var bara 14 månader gammal. Vid den åldern kan många fortfarande inte gå. Varje år fick han samma julklapp, en fotboll, ett par fotbollsskor och en matchdräkt, han insisterade även att i unga år alltid sova med bollen.

Även om Best senare i livet gjorde många konstiga och felaktiga val var han på intet sätt korkad. Tvärtom, han var den ende i sin lågstadieklass som klarade ”eleven plus” provet som delvis kan liknas vid de nationella prov vi har i Sverige. Detta gjorde att Best fick chansen att, vid 11 års ålder, gå på Grosvenor High School och det är här Nordirlands problem korsar unge Georges bana i livet.

På den här tiden gjorde man på Nordirland stor skillnad på protestanter och katoliker och uniformerna på Grosvenor High School bar märken som symboliserade elevens religionstillhörighet. Best var protestant och tillhörde således den, av regeringen, premierade delen av befolkningen. Problemet var bara att för att komma till skolan var han tvungen att passera genom flera katolska områden, allt eftersom konflikten i landet eskalerade blev detta i längden ohållbart. Skolan hade dessutom inget fotbollslag och Best började skolka. Han lämnade skolan och kom att återförenas med sina kamrater på en ”vanlig” skola.

Best var redan i den här åldern en stor talang, men tyvärr var han inte speciellt, ja, stor. Flera klubbar, bland andra Glentoran, valde att inte satsa på honom eftersom han var för liten. 1961 tog Best studenten och hade mer eller mindre börjat ställa in sig på ett vanligt liv, men 1961 är också året då Manchester Man Utds scout, Bob Bishop, upptäcker honom.

Den då 15-årige Best åkte till Manchester för att provträna, med på resan är också Eric McMordie. De två blir överväldigade av upplevelsen och flyr redan efter 24 timmar tillbaka till Ulster. Best ångrar sig dock snabbt och får en chans till sedan Dickie övertalat Busby.

Den 14:e september 1963 debuterar Best för Man Utds a-lag och bland de första han gör på planen är att tunnla Graham Williams. Några år senare skall följande dialog ha utspelat sig mellan de två:

“Will you stand still for a minute so I can look at your face?” – Williams
“Why?” – Best
“Because all I’ve ever seen of you is your arse disappearing down the touchline.” – Williams

Best trivdes inte i Manchester och led av svår hemlängtan, således tog han bondpermis för att få ett extra långt jullov hemma i Belfast. Men klubben behövde honom till hemmamatchen mot Burnley och ringde in honom. Det som följde var troligen den första spiken i hans högmodskista. Best som bara var 17 år krävde att klubben, inte bara flög honom till Manchester, utan även hem igen direkt efter matchen.

Man Utd, som hade nyligen hade förlorat med 6-1 mot Burnley, kunde med Best i laget vinna med 5-1. Best gjorde även sitt första mål för Man Utd i samma match. Senare samma månad kunde man för första gången beskåda Man Utds klassiska trio Law, Charlton, Best i samma match. Detta skedde borta mot West Brom, Man Utd vann med 4-1 och trion stod för samtliga mål. Man kom tvåa i ligan det 1964 och året därpå vann man ligan efter fantastiskt spel. Man Utd var tillbaka i Europacupen för första gången sedan katastrofen i München.

Best var nu en superstjärna av monumentala proportioner, han fick tusentals brev från fans varje vecka. Kraven och förväntningarna växte men det var inte något som han hanterade speciellt bra. Han svävade iväg, förblindad av sin egen storhet. Han ställde upp som modell, öppnade nattklubbar och butiker. Han festade och ”socialiserade” med kvinnor i överflöd. Detta tog givetvis ut sin rätt och när Man Utd inledde säsongen svagt petades han slutligen.

Återkomsten blev magnifik. Man Utd körde över Helsingfors i Europacupen, Best var bäst på planen och gjorde två mål. I kvartsfinalen stod Benfica för motståndet, Man Utd vann på Old Trafford med 3-2. Benfica var på den här tiden en stormakt inom europeisk fotboll och hade aldrig förlorat en hemmamatch i Europacupen. Skulle 3-2 räcka? Matt Busby beordrade försiktigt spel de första 15 minuterna, men Best lyssnade inte och efter tolv minuter hade han gjort två mål. Man Utd vann med 5-1 och gick vidare. Men i semifinalen mot Partizan tog det slut för både laget och Best som skadade knäet.

Den följande säsongen var Man Utd tillbaka på topp i ligan, Best spelade nu på högerkanten och iklädde sig oftast nummer 7.  Efter en del makalösa prestationer av Best stod man slutligen som segrare i maj. Således fick de åter chansen i Europacupen. Man Utd spelade bra och tog sig till semifinal där Real Madrid väntade. Hemma i Manchester vann man med 1-0 men till returen hade Law gått och skadat sig. I halvtid ledde Real med 3-1 men sedan kom en av de mäktigaste vändningarna och Man Utd gick vidare med samman lagt 4-3.

I finalen väntade återigen storfavoriten Benfica som var i sin femte final på åtta år. Charlton gav Man Utd ledningen strax efter halvtid men Benfica kvitterade med bara nio minuter kvar. Då klev Best fram och avgjorde matchen med ett underbart mål. Han kommenterade det så här:

“I used to dream about taking the ball round the keeper, stopping it on the line and then getting on my hands and knees and heading it into the net. When I scored against Benfica in the European Cup Final I nearly did it. I left the keeper for dead, but then I chickened out. I might have given the boss a heart attack.”

Brian Kidd och Charlton satte efter det varsitt mål och slutresultatet blev 4-1. Best fick priset som ”European Footballer of the Year” och ”Football Writers’ Association Player of the Year”. Han stod nu på toppen av sin karriär men det skulle snart ändras. Busby slutade som manager och de nya kunde helt enkelt inte kontrollera honom.

Best tappade kontrollen helt, hans drickande förvärrades och han började utebli från träningar. Frånsett några få undantag, som hans sex mål i en match 1970, såg man sällan till den spelare han en gång varit. 1974 lämnade han till slut Man Utd för gott bara 26 år gammal. Best hann med 470 matcher och gjorde 179 mål på dessa, han var klubbens bäste målskytt sex säsonger i rad.

Karriären gick dock vidare men främst i mindre klubbar och i länder som Australien och USA, nu var det nästan uteslutande vid sidan av planen som han skapade rubriker. Best sa själv så om saken:

“I was born with a great gift and sometimes with that comes a destructive streak. Just as I wanted to outdo everyone when I played, I had to outdo everyone when we were out on the town.”

Det var inte bara Best själv som hans framgång gick hårt åt, även hans mamma drabbades. Familjen bodde kvar i Belfast under hela hans karriär, vilket inte var enkelt. Som om inte ”the troubles” var nog stod huset under ständig bevakning av media. Det blev helt enkelt för mycket för småbarnsmamman Anne Best. Den tidigare nykteristen blev alkoholist och dog 1978, 54 år gammal, i hjärtproblem orsakade av hennes drickande. Best har hävdat, som jag tidigare nämnde, att hans svaghet för de starka dryckerna kan häröra från hans mor.

I augusti 2002 genomgick Best en kontroversiell levertransplantation, kontroversiell eftersom han var alkoholist. Transplantationen gjorde att han behövde ta diverse mediciner som slutligen ledde till att hans njurar gav upp. Den 20 november 2005 publicerade NOTW en bild på Best med hans sista budskap:

”Don’t die like me”

Fem dagar senare var det hela över, George Best blev 59 år gammal.

Som portieren på Bloomsbury Hotel sa till när han levererade en flaska champagne till Bests rum som även innehöll Miss World Mary Stavin liggandes i en hög av pengar, strax efter att Best slutat i Man Utd:

”Where did it all go wrong, George?”

:::

Ja, where did it all go wrong? Vad tror ni?

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Kom ihåg att jag befinner mig på andra sidan av vår planet så ha tålamod om svaren inte dyker upp, de finns förmodligen där dagen efter.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Nästa gång är jag tillbaka med en föredetta förbundskapten, till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Hur mår egentligen Arsene Wenger?

TV-kameran zoomade flera gånger in Arsene Wenger under helgens match mot Newcastle. Han satt ofta på bänken, armarna i kors, sammanbitna läppar och gav, så som jag uppfattade det, ett inte alldeles engagerat intryck. Som om en fotbollsmatch inte längre hade riktigt samma betydelse.

Exakt vad jag baserar den där känslan på, utöver de rent visuella intrycken, är oklart. Jag vet bara att jag har den. Kanske utgår det från min bild av Wenger som en manager med tydliga känslouttryck, en manager som patrullerar sidlinjen, som gestikulerar, som utövar dialektik på fjärdedomare, som kastar vattenflaskor.

Men under matchen i lördags hade jag alltså inte samma känsla.

:::

Tidpunkten för dylika frågeställningar är såväl förståelig som illa vald.

Förståelig då situationen måste vara väldigt jobbig just nu. Den sportsliga besvikelsen över att ha avslutat förra säsongen utan framgång. Den professionella besvikelsen över att för första gången vara ifrågasatt i sin roll som manager för Arsenal. Den personliga besvikelsen att Fabregas valde att lämna Arsenal och, inte minst, honom själv.

Men också illa vald då säsongen redan i dess inledning befinner sig i ett skarpt och vitalt läge för Arsenal. Redan ikväll ställs man i Champions League-kval hemma på Emirates mot Udinese, absolut inget lag som man bara viftar undan, och ett misslyckat kval skulle i det nu rådande läge vara nära nog katastrofal.

Förutsättningarna är också väldigt specifika. Wenger själv är avstängd från bänken på grund av hans kommentarer i eftermälet till förra säsongens slutspel. Många viktiga spelare, bland dem van Persie och Wilshere, är även skadade eller avstängda, vilket framför allt är ett problem offensivt.

Wengers betydelse inte bara för laget utan för Arsenal som klubb är alltså ovanligt stor just ikväll. Han måste vara den samlande figuren, som gjuter in mod i sina trupper.

Men hur mår han då själv?

:::

Är Arsene Wenger arg?

När Wenger säger “We will not make a deal for Juan Mata” och lägger till “I don’t have to give a reason. We will not do it.”, betyder det att han är irriterad och trött på att förklara för vad han betraktar som dumma journalister och supportrar varför han fattar de beslut han gör?

Det kan vara påfrestande att ständigt bli ifrågasatt. Särskilt om man inte riktigt är van vid det. Wengers aura inom engelsk fotboll har alltid varit Le Professeur, den smarte. De senaste dagarnas rubriker vittnar om att denna aura inte längre lyser lika starkt: ”Arsenal can no longer take it for granted that Arsene Wenger knows” och ”Fail your Italian test and you’ll look even more foolish, Arsene” är några av exemplen.

Men lyssnar han på någon? När han säger att kritik är ”emotionell”, betyder det att han bortser från legitim konstruktiv kritik från tidigare spelare som Dennis Bergkamp, Patrick Vieira, Lee Dixon med flera? Lyssnar han när flera av hans nu viktigaste spelare uppmanar honom att värva mer erfarna spelare?

:::

Är Arsene Wenger besviken?

Det låter verkligen så. Inte minst följande uttalande kan ses i ljuset av den nyss avslutande Fabregassagan: ”We have stood up for these young players so it is down to them to pay us back, stay together and show that we can be successful together. Or, our bet was wrong.”

Och han har alla skäl i världen att vara besviken. Journalister på Arsenals presskonferens vittnar om Wengers tydliga men outtalade känslor bakom de neutrala orden. Fabregas var mycket av symbolen för hans projekt i Arsenal, och han är nu borta.

Wenger avslutade med ord som är lika sentimentala som de är kloka: ”This club is 125 years old this season and many big players have left the club and the club went on.”

:::

Är Arsene Wenger bekymrad?

Han valde medvetet att plocka in spelare som var 16-17 år gamla och lät dem få erfarenhet på a-lagsnivå på bekostnad av lagets framgångar, så att de kunde leverera när de var 23 eller 24 år gamla.

Men någonstans på vägen så gick det fel och spelare som Fabregas, Clichy, förmodligen Nasri, och andra spelare före dem, lämnade klubben innan de levererat den utlovade framgången. Wengers långsiktiga lagstrategi ser ut att ha kollapsat.

:::

Håller Arsene Wenger på att planera för sin exit?

Av flera uttalanden under de senaste veckorna så fastnade jag för ett specifikt och nyligt: ”We are all replaceable. Cemeteries are full of replaceable people.”. Det är ett rätt bistert uttalande, och det fick mig att känna att där fanns en specifik tanke bakom uttalandet.

Allt det här är inte helt nytt för Arsene Wenger. Efter att ha gjort Monaco till ett av Frankrikes främsta lag så blev han mot slutet av 1980-talet besatt av att spela så kallad ”maskinfotboll” med unga spelare och okända proffs. 1994 fick han sparken efter att styrelsen fått nog. Så det är inte alls omöjligt att Wenger känner igen sig i situationen.

Ser vi slutet på Arsene Wengers tid i Arsenal?

:::

Jag hoppas verkligen inte det.

Jag hoppas han stannar kvar i Arsenal och bygger upp laget igen efter det vacuum som framför allt Fabregas lämnar efter sig, med ett reformerat och mer flexibelt och mångsidigt spelsystem. Ett sådant här slut vore ovärdigt en av engelsk fotbolls stora managerprofiler genom historien, vars arv kommer leva kvar under lång tid. Jag hoppas han ges tillfälle att visa sina belackare, de som hyllade honom hejdlöst under de goda åren men som nu i hans svåraste stund ropar efter hans huvud.

Jag hoppas att Arsene Wenger mår bra ikväll på Emirates Stadium, efter matchen mot Udinese.

…………………………………………………

Vi såg två debuter igår kväll på Etihad Stadium

Vi såg en väldigt imponerande debut av Sergio Agüero som hoppade in under andra halvlek. Två mål och ett väldigt bra samspel med David Silva stod framför allt ut.

Målen i sig var kanske i grund och botten inte det viktiga, det var trots allt mot Swansea på hemmaplan. Men det var vad man kan kalla för momentum-byggande mål, och på så vis kan de vara oerhört värdefulla.

Men i all extas kring Agüero så tycker jag vi ska komma ihåg en sak. Det var inte idag hans stjärna föddes. Han är 23 år gammal och har spelat fotboll förr. I ett magiskt och underbart land långt långt borta som heter Spanien.

Viktigt att berätta, inte minst för vissa engelska sportjournalister kanske.

:::

Vi såg en klart mindre imponerande debut av Swansea och framför allt då Brendan Rodgers. Man började förvisso matchen bra och hade 0-0 i halvtid, men samtidigt tog det också ett tag för Man City att varva igång.

Men Swansea visade prov på taktisk naivitet under matchen och Rodgers beslut att spela ett offensivt balanserat mittfält, snarare än ett mer defensivt balanserat, mot högkvalitetsmotstånd straffade sig obönhörligt.

Essentiellt för Swanseas möjligheter att klara nytt kontrakt är att ha den taktiska flexibiliteten att spela defensivt balanserat mot bättre motstånd och mer offensivt balanserat i matcher som man i större utsträckning kan tro sig vinna.

Kärnfrågan är kanske hur många matcher det tar för Rodgers att komma fram till den slutsatsen.

:::

Intressant statistik. Swansea genomförde 486 passningar under gårdagens match, vilket är mest av alla lag under hela omgången och 144 passningar fler än Man City för övrigt. Swansea förlorar med 0-4 mot Man City.

Apropå vad som är betydelsefullt, antar jag.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Besked om att John Obi Mikels far blivit kidnappad kom bara minuter innan Chelseas match mot Stoke, där Mikel spelade 90 minuter. Låt oss hoppas att situationen reder upp sig.

Apropå Mikel, visste ni att han på 139 ligamatcher för Chelsea inte gjort ett enda mål? Anderson-esque.

Be Champions!!

Peter Hyllman

PAL: The D Fence vs The T Bags

Första delen av en extra bloggserie jag kör cirka veckovis på kvällstid under hösten, utöver ordinarie bloggar. Förhoppningen är att det ska kunna uppmuntra till skratt och rolig diskussion.

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/08/14/hostens-extrabloggserie-premier-alphabet-league/

Here we go.

…………………………………………………

PREMIER ALPHABET LEAGUE

Kvalomgång – match 1

The D Fence vs The T Bags

Arena: Deepdale
Domare: Mike Riley
Väder: Mulet och fuktigt

:::

The D Fence

Manager: Kenny Dalglish
Taktisk formation: 4-2-3-1

Mentalitet: Ultradefensiv

(GK) David De Gea, Man Utd

(LB) Adam Drury, Norwich
(CB) Sylvain Distin, Everton
(CB) Michael Dawson, Tottenham
(RB) Ritchie De Laet, Norwich

(DM) Nigel De Jong, Man City
(DM) Salif Diao, Stoke

(LW) Stewart Downing, Liverpool
(CM) Clint Dempsey, Fulham
(RW) Damien Duff, Fulham

(ST) Didier Drogba, Chelsea

(SUBS): Alexander Doni, Liverpool; Richard Dunne, Aston Villa; Shane Duffy, Everton; Abou Diaby, Arsenal; Graham Dorrans, West Brom; Mousa Dembele, Fulham; Edin Dzeko, Man City

:::

The T Bags

Manager: Andy Thorn
Taktisk formation: 4-4-2

Mentalitet: Brittisk offensiv

(GK) Ross Turnbull, Chelsea

(LB) Neil Taylor, Swansea
(CB) Michael Turner, Sunderland
(CB) John Terry, Chelsea
(RB) Ryan Taylor, Newcastle

(LW) Jerome Thomas, West Brom
(CM) Yaya Touré, Man City
(CM) Cheik Tioté, Newcastle
(RW) Adel Taarabt, QPR

(ST) Fernando Torres, Chelsea
(ST) Carlos Tevez, Man City

(SUBS): Stuart Taylor, Man City; Armand Traoré, Arsenal; Steven Taylor, Newcastle; Gabriel Tamas, West Brom; Michael Tonge, Stoke; Somen Tchoyi, West Brom; Hendry Thomas, Wigan

:::

Matchrapport:

Mike Riley blåser igång matchen på Deepdale där ett lätt duggregn hotar att dra in över planen.

Matchen inleds i ett avvaktande tempo där båda lagen är noga med att hålla sig bakom bollen. The Bags försöker hitta den kreative Taarabt i sin fria roll ute på högerkanten, men han har inledningsvis svårt att få någon ordning på bollen. Hans försök att vända inåt i banan täcks alltid upp av Diao.

Spelet är ryckigt med många avblåsningar. The Bags försök att utnyttja hörnor och frisparkar på motståndarnas planhalva genom att hitta in med inlägg plockas effektivt bort av The Fences fysiska man mot man-försvar. The Fences envisas med att slå höjdbollar i riktning mot Drogba som patrullerar den offensiva planhalvan. Men Terry släpper honom inte med en millimeter och Drogba befinner sig ofta på eller rullandes av planen, ibland även rullandes tillbaka in på den.

Halvtid närmar sig och The Bags gör en tempohöjning för att försöka få gå in med en ledning i paus. Men bollen har oerhört svårt att nå fram till Torres och Tevez som båda upptar ungefär samma yta. Yaya Touré kliver framåt i planen, detta lämnar emellertid ytor bakåt. Dempsey slår en genomskärare längs kanten för Downing att löpa på, som lämnar Neil Taylor långt bakom sig. Downing går ner kortlinjen och lägger en boll snett inåt bakåt mot Drogba som skjuter. Turnbull får handen på bollen men kan bara stöta den lätt i sidled och Damien Duff har öppet mål och en enkel tap-in. 1-0 till The Fence!

The Bags är tidiga ut på planen från omklädningsrummet. Thorn verkar ha haft ett och annat ord att säga till dem i halvtid. Men inga byten ännu från något av lagen.

Andra halvlek inleds med en högre intensitet från The Bags sida som nu mer systematiskt försöker ta sig runt på kanterna. Men inläggen strandar antingen på The Fences ytterbackar eller når inte fram till anfallarna som är korta i rocken mot tuffa försvarare.

Halvleken är bara några minuter gammal när Dempsey återigen släpper lös en av lagets yttrar, den här gången Duff som använder Ryan Taylor som rundningskon innan han vänder inåt i straffområdet och placerar bollen i bortre burgaveln. 2-0 till The Fences!

Thorn gestikulerar vilt vid sidlinjen och gör ett dubbelbyte. Han går ner på en trebackslinje, byter ut den olycklige Ryan Taylor mot Michael Tonge och ersätter Jerome Thomas med Somen Tchoyi. Han ger Tchoyi och Touré signaler om att ligga offensivt med Tioté som täckande mittfältare. Taarabt flyttas upp i anfallet.

Matchtempot tilltar. Och i den 68:e minuten smäller det till på mittfältet när Nigel De Jong går in med en vårdslös tvåfotstackling på Taarabt. Domaren har inget annat val än att visa rött kort till De Jong.

Nu gör Dalglish sina första två byten. Duff, som sprungit sig trött, byts ut mot Diaby som tar upp De Jongs position på planen. Drogba plockas ut och ersätts av Mousa Dembele.

Frisparken slås av Carlos Tevez på vilken De Gea gör en jätteräddning uppe i närmsta krysset. Bollen rensas uppåt i planen av Distin men Terry nickar tillbaka den mot offensivt straffområde. Efter ett flipperspel rullar bollen ut mot Touré som får bra träff från distans. De Gea reagerar för sent och bollen går in vid bortre stolpen. Reducerat 2-1 till The Fence med 20 minuter kvar av matchen plus tilläggstid.

Pressen tilltar från The Bags sida men anfallarna börjar se trötta ut efter att ha stångats mot försvaret under hela matchen. Och bristen bredd i spelartruppen börjar här ge sig till känna. Tiden rinner iväg för The Bags, som nu har allt bollinnehav. I matchens slutminuter lyckas Torres göra ett instick in i straffområdet till Tchoyi som får med sig bollen och petar den i mål och springer iväg jublandes.

Men linjedomaren har höjt sin flagga och målet är avvinkat för offside på Tchoyi. Ett tufft domslut visar det sig i efterhand då De Laet hade dröjts sig kvar på bortre sidan. Stora rabalder, men några minuter senare blåser domaren av matchen.

:::

Slutresultat: The D Fence 2-1 The The T Bags
Målskyttar (Duff, 44 & 52; Touré 70).
Rött kort: De Jong, avstängd i nästa match.

:::

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Så, tog jag ut rätt lag? Spelade jag lagen rätt? Är det ett trovärdigt matchscenario? Vilka andra små lustigheter hade kunnat inträffa? Fältet är helt och hållet ert.

Nästa match är alltså The V Lizards vs The Q Tips.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Handling är större än ord

Så är då den första ligahelgen av den nya Premier League-säsongen avklarad, om vi räknar bort måndagskvällens match mellan Man City och nykomlingarna Swansea.

Det var kanske inte någon sprudlande omgång, det kan man liksom inte påstå. Kanske kom premiäromgången till och med lite i skymundan av den senaste veckans händelser och dramatik.

Hur som helst så fanns det väl ändå ett par saker vi kan ta med oss från den här ligahelgen.

:::

Blackburn och Steve Kean måste börja agera kraftfullt på transfermarknaden, inte bara prata

Det var en säsongspremiär som var talande på flera sätt för Blackburn, en hemmaförlust mot tänkta bottenkollegan Wolves där det helt enkelt inte såg ut som att ork och fantasi fanns i tillräcklig utsträckning. Wolves såg hungrigare ut och jagade bättre i flock.

Blackburns problem har alltså inte löst sig av sig själva under sommaren, snarare har de kanske förvärrats i och med att spelare som Phil Jones och Jermaine Jones lämnat klubben och Chris Samba och Nikola Kalinic kan vara på väg bort. Och Steve Keans agerande, eller brist på agerande, lämnar också många frågetecken.

Det är framför allt väldigt mycket prat. Klubben och Kean gör återkommande offentliga uttalanden om att de har en konkurrenskraftig budget att värva för och att ”we’re looking to recruit and strengthen in areas where we’ve seen we have to improve from last season. It’s no secret we’re looking for a striker, we are trying to get a central midfielder and we need a centre-half…”

Mång andra managers tenderar att faktiskt värva spelare snarare än att prata om att värva spelare. Och Blackburn behöver värva kompetenta spelare snarare än att ägna sig åt publikfrieri på den indiska hemmamarknaden om att försöka värva Ronaldinho och David Beckham. Möjligheten finns så klart att Kean genom sina uttalanden försöker sätta press på Venkys som helt enkelt inte vill investera i klubben.

Steve Kean pratar om en tabellplacering på den övre halvan, men som läget ser ut nu så är nedflyttning ett långt mer sannolikt scenario. Problemet är så klart att det blir allt svårare att sälja in Blackburn som ett attraktivt alternativ för spelare som hellre väljer klubbar på uppgång. Det skulle kunna åtgärdas med en kraftfull värvning.

Men då måste man först sluta prata, och börja agera.

:::

Same old Arsenal

Vi har sett prov på det under flera säsonger nu, Arsenals benägenhet att fokusera på omständigheter utanför lagets kontroll och kort och gott ”tycka synd om sig själva”. I sommarens inför-blogg om Arsenal skrev jag följande som kritisk framgångsfaktor inför säsongen:

”Arsenalsupportrar må finna det frustrerande, men det [mentaliteten] förblir det stora frågetecknet för det här laget. Om Arsenal vill vinna ligan så måste laget kunna hantera motgång… /…/ Det gäller att eliminera symptom på detta, som benägenheten att tycka synd om sig själva, och de tänkesätt som ligger bakom dessa. Har Arsenal de personligheter som krävs för denna nödvändiga kulturförändring?”

Att döma av den första omgången så förblir det här ett problem. Det fanns inget i matchbilden som tydde på att en Arsenalseger var förestående, försvaret höll ett uddlöst Newcastle stånget men offensiven var trög och oprecis. Ändå placeras allt fokus och all vikt efter matchen inte på den egna insatsen utan på omständigheter utanför lagets kontroll, mer precist på en domare som inte dömer som man vill och på en motståndare som agerar likt en professionell fotbollsspelare.

Det blir naturligtvis än mer förledande när där inte finns något case. Gervinho får ett rött kort som är ett självklart rött kort, efter att inte ha fått en straff som han medvetet söker. Joey Barton får inte rött kort för en förseelse som väldigt få om ens någon fotbollsspelare fått rött kort för genom åren. Och Alex Song blir över huvud taget inte bestraffad under matchen för en förseelse som är ett solklart rött kort.

Det här är en för laget destruktiv kultur av att ”tycka synd om sig själva”. Och den genomsyrar klubben från dess manager som formulerar den, via spelare som hellre kritiserar motståndare via twitter än reflekterar över det egna lagets insats, till fansen som skänker det hela legitimitet genom att sprida det vidare i andra sociala sammanhang.

Arsenal har en väldigt viktig säsong framför sig, och nu närmast ett par väldigt viktiga veckor. Ska man klara av uppgiften, utifrån ett väldigt jobbigt utgångsläge, så måste man sluta tycka synd om sig själva. Men för att göra det så krävs sjukdomsinsikt. Annars kommer det aldrig att gå, då blir det samma visa om och om igen.

Hemma mot Udinese är en bra början.

:::

Working progress i både Liverpool och Sunderland

På vägen in till säsongens första ligamatch på Anfield så lade Kenny Dalglish som seden är händerna på ”This Is Anfield”-skylten i spelargången och begav sig därefter ut på gräsmattan. Sett till matchen, och de två lag som utspelade den, så borde skylten kanske snarare ha burit meddelandet: ”Ursäkta röran, vi bygger om!”

Det var två rejält nyrenoverade lagbyggen som vandrade ut på fotbollsplanen i lördags. Liverpool har plockat in fyra tunga nyförvärv, en av dem bara dagen innan match, och samtliga fyra spelade. Sunderland å sin sida har gjort sig av med sju spelare och samtidigt köpt in tio nya spelare, även om bara två av dem startade matchen i lördags.

Båda lagen visade upp tydliga ljusglimtar av dess potential men där var också stunder av bristande organisation, svag kommunikation och i Liverpools fall också fysisk trötthet. Men med potential så är det oundvikligt att de här båda lagen bara kan bli bättre vad säsongen lider, och att vare sig Sunderland eller Liverpool helt och hållet ska värderas utifrån vad vi sett hittills, utan som ligans utvecklingsprojekt.

:::

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk

Queens Park Rangers har haft en riktigt tung fotbollshelg. Åter i Premier League efter sisådär 15 års bortavaro, hemmapremiär mot Bolton, man dominerar första halvlek men åker i till sist på en riktig känga med fyra mål i baken.

Det är samtidigt full turbulens i och runt klubbens styrelserum. Klubbens nuvarande ägare verkar mer eller mindre ointresserade, kanske rent utav trötta, av att driva klubben framåt. Försök att sälja klubben pågår men även det verkar ske halvhjärtat. I styrelsen intrigeras det mot manager Neil Warnock, som supportrarna älskar. Och dem gör man sitt bästa för att skinna genom en chockhöjning av biljettpriserna.

Om det måste det ju vara möjligt att skrapa ihop en lärdom om hur viktigt det är med helheten i en fotbollsklubb. Om hur allting måste vara välskött, ända från bollkallarna upp till styrelserummet. Och hur oreda på ett ställe smittar av sig i andra delar av klubben, likt ett ruttet äpple i en tunna.

…………………………………………………

Man City mot Swansea ikväll

Swansea och Brendan Rodgers ställs med andra ord redan i sin allra första match i Premier League mot kanske tuffast tänkbara motstånd. Och redan från första början kommer alltså Rodgers och Swanseas uttalade principer om ett konstruktivt passningsspel, och deras hållbarhet i Premier League att utsättas för ett stenhårt test.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2025464/Brendan-Rodgers-mobile-beeped-message-Jose-Mourinho-Its-Man-City-away-game-mate-s—3-points-guaranteed.html

För Man City representerar det en match som måste vinnas, och det kan ju vara nog så pressande i en ligapremiär. Men samtidigt så avlägsnar också flera av den gångna helgens resultat lite av pressen på Roberto Mancinis manskap.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kan Chelsea ha gjort säsongens värvning?

De har värvat Evertons främste talangscout Mick Docherty, ett arbete som får ses som en viktig hörnsten i Chelseas och Villas-Boas ”nya” värvningspolicy. Men samtidigt är det ett hårt slag för Everton naturligtvis, vars framgångar på senare tid bygger på just deras scoutingkompetens.

:::

Och ikväll, första matchen i kvalrundan av Premier Alphabet League: The D Fence vs The T Bags

The D Fence (4-2-3-1, def.): De Gea; De Laet, Dawson, Distin, Drury; De Jong, Diao; Duff, Dempsey, Downing; Drogba. Subs: Doni, Dunne, Duffy, Diaby, Dorrans, Dembele, Dzeko. Manager: Kenny Dalglish.

The T Bags (4-4-2, off.): Turnbull; Taylor R, Terry, Turner, Taylor N; Taarabt, Tioté, Touré Y, Thomas J; Tevez, Torres. Subs: Taylor S, Traoré, Taylor, Tamas, Tonge, Tchoyi, Thomas H. Manager: Andy Thorn.

Vill ni gissa på matchens utgång så maila era förslag till BishopBlaize på sebbe_313@hotmail.com.

:::

Och så bekräftade naturligtvis Arsenal igår att de båda klubbarna är överens om Cesc Fabregas övergång till Barcelona. Formaliteter, en medical och Fabregas personliga avtal är vad som återstår.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Höstens extrabloggserie: Premier Alphabet League

Ibland får jag mina idéer. Vissa av dem är bra, andra är dåliga, några är lysande och andra hade kanske mått bäst av att stanna kvar på skrivbordet.

Den idé om extrabloggserie jag emellertid fick för några dagar sedan tyckte jag dock var så pass bra – och framför allt rolig – att jag tar den vidare.

Idén är alltså att skapa mina bästa lag med Premier League-spelare som börjar på en viss bokstav, t ex Agger i Lag A, Nani i Lag N och Torres i Lag T. Ja, ni förstår säkert konceptet. Startelvor samt en bänk för varje lag.

Det kommer vara omöjligt att skapa lag för varenda enskild bokstav, men jag slår helt enkelt ihop XYZ. På så vis blir det 24 lag, A till och med XYZ.

:::

Men nästa steg blir att låta dessa lag möta varandra i en cupturnering  – som jag lagom fantasilöst tänker kalla för The Englandsbloggen Premier Alphabet League.

Där jag låter lagen spela en simulerad match mot varandra och där vinnaren i känt cupformat går vidare till nästa omgång. Och med simulerad match menar jag att jag i bloggen skriver ett matchscenarion, i stil med vad Jonathan Wilson gjort med ”tidernas bästa klubblag” (rolig läsning för övrigt).

http://sportsillustrated.cnn.com/2011/writers/jonathan_wilson/06/20/alltime.tournament/index.html

:::

Jag kommer att seeda åtta lag för att kunna få ihop det hela till vettigt cupformat.

Seedningen lät jag Linhem sköta helt efter enväldigt och inte nödvändigtvis sammanhängande tycke. Han kom fram till, med lite licens från min sida, att lagen S – M – G – C – B – R – H och P seedas och alltså är direktkvalificerade till första omgången.

I den första kvalomgången återfinns alltså 16 lag. Dessa är A – D – E – F – I – J – K – L – N – O – Q – T – U – V – W och XYZ.

Lottningen av dessa tänkte jag att Erkie får sköta. Alltså han lottar vilka lag som möter varandra, och i vilken ordning, och meddelar detta i kommentarsfältet. Helst ikväll.

Om allt går som det är tänkt så spelar vi första matchen imorgon kväll.

:::

Jag kommer utgå från att det ska vara nutida Premier League-spelare, men är det helt omöjligt så kommer jag fylla ut laget med äldre och tidigare spelare.

Lagens formationer kommer, när så är nödvändigt, att bestämmas av vilka spelare som faktiskt finns tillgängliga.

:::

Tanken är att kunna ”spela” en eller två matcher i veckan, lite beroende på tid och möjlighet. Som extrabloggar och alltid på kvällstid.

:::

Och det möjliggör ju lite roliga och avslappnade diskussioner. Har jag tagit ut ”rätt” spelare? Ställer jag upp dem på rätt sätt? Och simulerar jag matcherna på ett trovärdigt sätt?

Möjligheterna är oändliga.

…………………………………………………

Från dagens action

Fernando Torres imponerade för Chelsea och det var modigt och klokt av Villas-Boas att formera anfallet runt honom. Det kan vara värt sin vikt i ligaguld.

Är Stokes ”problem” det motsatta till Arsenals? Det känns som att även de har tagit sin spelidé till dess kontraproduktiva extrempunkt. Idag kändes det som att med en gnutta mer kreativitet så hade de kunnat vara ett större hot.

Ashley Young skapar sig en drömdebut för Man Utd genom att till sist våga utmana sin försvarare snarare än att vända inåt i banan för inlägg. Det är viktigt att våga och det är viktigt med en miljö där det uppmuntras. Där har både Man Utd och nu också Liverpool som det ser ut lyckats rätt bra med sina värvningar.

David De Gea emellertid envisas med att göra livet svårt för sig. Inte på höjdbollar, som många förutspådde inför säsongen, utan genom att inte komma ner snabbt nog på de låga skotten.

Ferguson klappade honom på huvudet efter matchen och sa ”welcome to England”. Klokt. Men De Gea måste snart visa sig vuxen uppgiften. För han förlorar i auktoritet inom truppen när spelarna måste reparera hans misstag.

Och på bänken sitter en hungrig dansk.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Spansk klassiker ikväll också. Alltid lite småtrevligt att varva ned kvällen och helgen med. Eller vad säger ni?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fakta och fiktion - Vad har Premier League betytt för engelsk fotboll?

Samtidigt som den första avsparken ägde rum igår så var det också den 20:e upplagan av Premier League. När säsongen är slut är det med andra ord 20 år sedan man stöpte om den engelska högstadivisionen och gav den sitt helt egna varumärke.

Det har sagts väldigt mycket – positivt såväl som negativt – om Premier League genom åren. Och som brukligt är så finns där en hel del som är korrekt men också en förskräckligt massa myter som cirkulerar om än det ena och än det andra.

Jag tänkte det kunde vara kul att gå igenom några av de vanligare och mest centrala.

:::

Skapade Premier League Man Utd?

Man Utd vann sju engelska ligatitlar i den gamla Division One. Under Premier League-eran har klubben bara tappat sju av totalt 19 möjliga titlar. Men Man Utds framväxt är förmodligen inte särskilt relaterad till Premier League. 1992 hade Man Utd redan de flesta faktorerna bakom sin kommande framgång på plats. Alex Ferguson hade varit i klubben sex år. Ryan Giggs, Paul Scholes och David Beckham utvecklades redan i klubbens akademi. Och börsnoteringen samma år gav Man Utd det kapital med vilket man moderniserade och expanderade Old Trafford till den kassamaskin det är idag.

Det är viktigt att inte blanda ihop två saker. Man Utds ekonomiska styrka har varit ett grundfundament för klubbens framgång, men om något så har förmodligen Premier Leagues tv-intäkter dämpat klubbens dominans genom att locka till sig utländska ägare som för tillfället finansierar två klubbar med större köpstyrka än Man Utd. Premier League är unikt bland de stora ligorna i att de har 5-6 lag med en verksamhetsbudget motsvarande minst 75% av de regerande mästarnas.

:::

Tog Premier League död på den engelska talangutvecklingen?

Under Premier Leagues första säsong 1992/93 så var det bara 15 utländska spelare som inte kom från något engelskspråkigt eller skandinaviskt land. Under 1992 var det snarare så att engelska stjärnor som Chris Waddle och Paul Gascoigne spelade utomlands. Därefter har möjligheterna för engelska spelare minskat drastiskt.

Den stora drivkraften bakom det är däremot inte Premier League utan Bosmandomen som skapade en fri marknad för fotbollsspelare. Men Premier League försvårade för brittisk ungdom genom att skapa världsfotbollens värsta finansiella barriär. De finansiella implikationerna av nedflyttning är horribla. Lag med långsiktiga strategier baserade på ungdomsutveckling, som Southampton och Middlesbrough, fick se sig själva nedflyttade och oförmögna att behålla sina egna unga spelare i klubben.

En mer pragmatisk affärsmodell baserad på importen av relativt billiga utländska spelare har hjälpt lag som Fulham, Bolton och Wigan att etablera sig i Premier League. När medelstora klubbar i andra länder lyfter fram unga talanger så kämpar motsvarande klubbar i England för att få behålla sin plats vid det ekonomiska smörgåsbordet.

Detta har, tillsammans med 90-minutersregeln som förhindrar de stora klubbarna från att rekrytera spelare över hela landet, kraftigt minskat möjligheterna för lokala spelare att slå igenom i den högsta divisionen. Därtill kommer att ett allt vanligare utländskt ägarskap är tämligen likgiltiga för denna utvecklings konsekvenser.

:::

Har Premier League kraftigt ökat publiksiffrorna?

Sedan den första säsongen av Premier League har den genomsnittliga publiksiffran stigit från 21,000 till 34,000 per match. Men återigen så har detta relativt lite med Premier League eller dess kvalitet att göra. Skälet till ökningen står att finna i Taylorrapporten som följde på Hillsboroughkatastrofen. Den förändrade engelska fotbollsarenor att bli mer familjeorienterade.

Som en jämförelse så har Bundesliga upplevt en ännu större publikökning från 22,000 till 42,000 under samma period. I Italien och Serie A, som inte tog tag i våldet på sina arenor, så har de senaste två decennierna sett publiksiffrorna sjunka från 35,000 till 24,000.

:::

Har Premier League gjort den engelska fotbollen till världens mest populära?

Det här är så klart struntprat. Premier League har BBC-cheferna från 1960-, 70- och 80-talen och deras kulturella kolonialism att tacka för allt. De började skicka ut en timmes highlight-show av engelsk fotboll gratis till ett dussintal länder runt världen, vilket exempelvis i Sverige senare resulterade i Tipsextra. De gjorde helt enkelt engelsk fotboll till idrottens motsvarighet till rock.

Samtidigt som fotbollssupportrar världen över bara kunde höra om Pélé eller Johann Cruyff så kunde de faktiskt se och uppleva Bobby Charlton och Peter Osgood spela fotboll. Livslånga band knöts, ibland över generationer. Premier Leagues approach till globala supportrar är nu snarare en baserad på girighet, att mjölka ut varenda krona ur tv-rättigheter.

:::

Så vad har då Premier League lyckats göra rätt?

För det första så skapade man en förnuftig lokal tv-policy. England är det enda större klubbfotbollslandet där de flesta matcher i den högsta divisionen inte är tillgängliga live för den lokala supportern. Tillväxten inom livesänd fotboll har skett gradvis. Premier League tillåter inte de stora klubbarna att svämma över marknaden med sina matcher och därigenom förstöra de mindre klubbarnas hemmamarknad och supporterbas.

För det andra så har de följt det amerikanska NFL-exemplet och skapat speciella tv-tidpunkter. Lätt ironiskt så har den dyra prissättningen av ett relativt fåtal matcher lett till en större kollektiv konsumtion av engelsk fotboll på lokala pubar. Detta, mer än något annat, har hjälpt till att ge Premier League ett eget varumärke, till skillnad från i andra länder där populariteten i högre utsträckning beror på enskilda klubbar.

För det tredje så är ännu en bra sak med Premier League den upprättade maktbalansen mellan rika och fattiga klubbar. Större beslut för ligan måste fattas med en kvalificerad majoritet om 14 röster mot 6. Samtidigt som Milan, Inter, Juventus, Barcelona och Real Madrid girigt har saboterat sina rivalers ekonomiska konkurrensförutsättningar så har detta inte varit möjligt i England.

Glazers i Man Utd och Liverpools ägare, som exempel, skulle ha älskat att bryta upp tv-avtalets kollektiva natur. Premier League skyddar engelsk fotboll från konsekvenserna av en sådan utveckling. Ironiskt nog kommer det främsta skälet till finansiella klyftor från Europa och UEFA, i form av Champions League-pengarna.

…………………………………………………

Dagens matcher

Chelsea och Man Utd inleder båda sina säsonger med två riktigt tuffa bortamatcher.

Stoke är naturligtvis ingen lätt uppgift och det är ju på sitt sätt lite ”typiskt” att just den matchen ska bli Villas-Boas första riktiga match på engelsk mark. Tala om eldprov. Stämningen på Britannia Stadium lär ju också vara rent ut sagt formidabel.

För Stoke vore ju naturligtvis också en seger mot Chelsea ett utmärkt sätt att inleda säsongen. En riktig moralhöjare som går att bygga vidare ifrån. Detsamma gäller så klart West Brom i deras möte med Man Utd.

I motsvarande möte förra säsongen var Man Utd fullständigt utspelat och hade tur som vann matchen. Om West Brom klarar av att vara lika intensiva i sitt presspel och optimistiska i sitt anfallsspel som den gången så är deras förutsättningar för inte bara en utan tre poäng i den här matchen goda.

Och publiken på täta The Hawthorns lär onekligen göra sitt jobb.

…………………………………………………

Barney Ronay i en underhållande blogg om regelförändringar som skulle göra fotbollen bättre och roligare.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/aug/12/premier-league-new-rules

Skön söndagsläsning. Ett roligt, och inte helt inaktuellt, utdrag:

[“Any player seen slapping the ground in an appearance of agony must be taken to hospital immediately. Any player seen performing an ‘I got the ball’ mime during a game should be forced to communicate via mime in all subsequent post-match interviews.”]

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Intressant att läsa Gary Nevilles krönika i Daily Mail om Arsenal och Arsene Wenger idag. Kan rekommenderas.

:::

QPR:s Neil Warnock var galghumoristiskt uppgiven efter 0-4-förlusten mot Bolton, men försökte ändå se det ljusa i tillvaron:

[“We got a drubbing really according to the result, but I think there were a lot of plusses, and I’d rather be here than go into Portsmouth, or Brighton, or any of the other teams in the Championship.”]

Also known as the fiery pits of hell. Haha.

Skön kille den där Warnock, han säger vad han tycker utan krusiduller, ofta med glimten i ögat men ibland också med helig vrede. Följ hans intervjuer under säsongen är en liten rekommendation. Förmodligen en av de få som kan anses vara galnare än Ian Holloway.

:::

Någon som undrar vad man i Indien anser vara de 10 främsta skälen att titta på Premier League? – Kolla in den här videon med en väldigt skön snubbe i Tottenhamtröja.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lösa tankar och reflektioner

Så är den första dagen av en ny Premier League-säsong avklarad, efter sex matcher och nio mål, i genomsnitt alltså 1,5 mål per match, och där två av matcherna slutade mållösa.

Så vad finns då att säga?

:::

Joey Barton inledde matchen med att trotsigt sträcka en knuten näve upp mot Newcastlehimlen och det var väl närmast ödesbestämt att han skulle befinna sig i händelsernas centrum under matchen mot Arsenal; samma match som han dominerade så eftertryckligt förra säsongen.

Det var en match med dålig stämning och återkommande fulheter, små som stora. Arsenal dominerade matchbilden under den första halvleken men tappade greppet under den andra. När Gervinho, helt korrekt, blev utvisad med tio minuter kvar på uret så var oavgjort och 0-0 det logiska resultatet.

Det var en angstmatch mellan två lag som befinner sig i krångliga situationer. Arsenal blev förmodligen vare sig mer eller mindre kloka efter den här matchen, även om det är ett hårt slag att få Gervinho avstängd. Newcastle har emellertid skäl att vara oroliga. Deras spel hackade och de spelare som var tänkta att ersätta lagets flyktade ryggrad, Cabaye och Ba, var inte mogna uppgiften i den här matchen.

Efter matchen skakade Joey Barton hand med samtliga Arsenalspelare och man såg ut att le och skratta tillsammans.

Kanske är det så att professionella fotbollsspelare förstår och respekterar “spelet” som ändå pågår på planen bättre än supportrarna?!

:::

Bolton uppe i väldigt tidig serieledning efter 4-0 borta mot QPR!

Vilken moraliskt viktig vinst för Bolton som har haft en säsongsupptakt från helvetet. Men vilken mardröm för QPR på sin återkomst till Premier League. På hemmaplan dessutom. Med de konflikter som finns runt klubben, och Warnocks osäkra position gentemot klubbstyrelsen, så var det här nog ett dubbelt olyckligt resultat.

Men vilket drömmål av Gary Cahill. En mittback!

:::

De två bottenmötena slutade ungefär som hade kunnat förvänta sig på förhand.

Wigan och Norwich delade på poängen och i slutänden visade sig Wolves vara för starka för Blackburn. Stärkande seger för Wolves på Ewood Park med 2-1.

:::

Lika typiskt var kanske resultatet mellan Fulham och Aston Villa, kvällens andra mållösa match. Ett monument över bristande spetskvalitet i de båda lagen.

:::

På Anfield spelades ett tidigt möte mellan två lag förväntade att hålla till på tabellens övre halva.

Liverpool var spelmässigt överlägsna i den första halvleken och borde kanske ha förvaltat det i mer än en ettmålsledning, för mot slutet av halvleken såg man tendenser till varför sådana ledningar kan vara vanskliga. Andy Carroll har förmodligen skäl att vara irriterad på domaren som dömde bort hans “2-0-mål”.

Den andra halvleken var däremot helt och hållet Sunderlands. De tog över kontrollen över matchen och dess tempo, och vilket drömmål av Sebastian Larsson i sin debut för klubben. Roligt var även att unge Jack Colback fick spela centralt på mittfältet, och närmast synbart växte in i matchtröjan.

Samordning, fysik och taktik. De tre faktorer som låg bakom Liverpools oförmåga att vinna den här matchen och att de tappade andra halvlek.

Flera nya spelare, varav en kom till klubben igår, innebar att man inte alltid hade koll på varandra. Förståeligt, men också något som kommer förbättras.

Fysiskt orkade heller inte Liverpool, de kroknade rejält. Det här är också något som kommer att bli bättre med tiden, men här kan man ändå sätta vissa frågetecken vid säsongsförberedelserna. För Sunderland var klart och tydligt det fysiskt bäst förberedda laget.

Steve Bruce vann också den taktiska matchen mot Kenny Dalglish. Ett lugnt och stabilt spel baserat på bollinnehav sög musten ur Liverpool och energin från Anfield. Dalglishs beslut mot slutet av matchen att spela Downing centralt och Meireles på kanten var också tveksamt.

Kritiken på förhand mot Liverpools nyförvärv känns emellertid redan i grova drag passé. Enrique, Adam och Downing var samtliga stundtals lysande och man såg precis hur de är tänkta att användas av Dalglish. Henderson hade inte sin bästa dag, men var heller inte direkt dålig.

Wes Brown emellertid var Man of the Match. Den gamle Man Utd-försvararen hade Andy Carroll i sin ficka från start till mål.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Bolton leder ligan. Det är ju egentligen smått fantastiskt när man tänker efter.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den perfekta premiärdagen

Alla matchdagar är naturligtvis lite speciella och viktiga på sitt sätt, man har sina rutiner som man närmast slaviskt följer.

Men visst finns det också de som är lite mer speciella, främst bland jämlikar skulle vi kanske kunna kalla det med en Orwellsk referens, som ju onekligen är på modet dessa dagar.

Jag tänker på stormatcher, hela cuphelger, större cupfinaler och så vidare. Dessa dagar med ett litet extra pirr i magtrakten.

Men visst är det ändå något speciellt just med premiärdagen, då ligan drar igång igen efter ett till synes oändligt långt sommaruppehåll, som man ändå undrar vart i hela friden det tog vägen när det väl är slut.

När man vet att det här är inte slutet. Det här är inte heller början på slutet. Det är inte ens slutet på början, det är den allra första början på början. När det enda vi vet är att vi ingenting vet.

Det är sådana matchdagar det verkligen gäller att komma väl förberedd så att man har energin och kunnandet att ta sig igenom dagen.

:::

Uppvärmning

Först och främst är det så klart viktigt att ha en god natts sömn i kroppen, så att kroppens energidepåer är påfyllda. Men sedan är det viktigt att börja mjuka upp musklerna, och här är det viktigt att inte fuska.

Stommen i en riktig engelsk premiärdag är så klart the scrambled eggs. En matsked mjölk till varje ägg, och jag går sällan under fem ägg en sådan här viktig dag. En nypa salt. Perfektion.

Till det ett paket bacon, ej knaperstekt. Det sätter onekligen lite hår på ryggen runt normal brunchtid. Vill man spetsa till det så slänger man in en och annan prinskorv också, men det är mer överkurs.

Toppa av verket med några körsbärstomater och kanske någon gurka – grönsaker är bra.

Vid sidan av kör man ett bra bröd med rikligt med smör. Inget påläggsfjanteri.

Men tänk på vätskepåfyllningen. En 2-litersförpackning apelsinjuice är som jag ser det att rekommendera. Och den bör man göra slut på.

:::

Taktiktavlan

Efter uppvärmningen så har olika människor lite olika upplägg på vad de därefter tar sig för.

Vissa slöar till det i soffan och tittar på något mer eller mindre underhållande, andra kanske sysselsätter sig med tv-spel. Allt för att hålla tankarna borta och få tiden att gå.

Själv är det här tiden då jag sätter mig ner framför taktiktavlan, då jag läser igenom vad som skrivs inför och om matcherna under dagen på de ställen jag lärt mig respektera och gilla genom åren.

Det ger mig oftast en bra grund att stå på och ser till att jag inte befinner mig out of position när det väl blir fråga om match.

:::

Matchdags

Tiden går fort när man har roligt och förr än man anar så är klockan dags för match.

Det gäller att hålla lite koll på tiden, annars är man för sent ut ur omklädningsrummet och då riskerar domaren få ett horn i sidan till en redan från början.

För det är mycket att pyssla med inför matchen.

Till att börja med måste man sätta defensiven, det mentala försvaret – och i det avseendet är jag en brittisk traditionalist, det är stenhård offsidefälla för hela slanten.

Det är med andra ord här ölen kommer fram, och i de här sammanhangen brukar jag föredra det ljusa ölet. Men det gäller att ha balans i laget, inte för få där bak så att man blir överrumplad mitt under match men heller inte så många så att man hamnar i knäet på målvakten.

Men när man väl har satt defensiven så är det dags att börja fundera över offensiven.

Och här kör jag ett dynamiskt tremannaanfall. I mitten får det bli snacksen: chips, ostkrokar och nötter. Nötternas karaktär varierar med matchen. På vänsterkanten kör jag finessliret, morots- och gurkstavar med dipp. Högern å andra sidan är lite mer kallt och skuret, salami av varierad sort, kanske någon ölkorv.

Med den laguppställningen så kan inte matchen gå fel.

:::

I spelartunneln

Direkt efter matchen ska matchen analyseras, kommenteras och diskuteras, domarmisstag ska dissekeras och försvarstabbar återupplevas.

Här beror det ju lite på den sociala situationen. Sitter man ett gäng och kollar på fotboll så sker det ju med dem. Men generellt sett är jag notoriskt dålig på att se fotboll i sällskap, framför allt när mitt eget lag spelar. Och då får man ju hitta andra utvägar.

Exempelvis genom att diskutera matcherna här på bloggen. Och låta sig såväl irritera som irriteras antar jag. Men jag har funnit att det är en värdefull form av meningsskapande som pågår.

:::

Energipåfyllning

När matcherna väl är slut så kan man nästan känna sig helt dränerad i kroppen, och ska man hinna återhämta sig i lagom tid till nästa matchdag så är det viktigt att energipåfyllningen sker genomtänkt.

Här finns det lite olika vägar att gå.

En säker taktik som väldigt sällan slår fel involverar en köttbit, modell större. Den slänger man på grillpannan och serveras medium rare. Till den kan egentligen vad som helst serveras – pommes, potatissallad eller bara några salladsblad om man vill gå riktigt posh.

Men där finns också en annan höjdare, nämligen den hemlagade hamburgaren.

Det vanliga på som grund – sallad, ketchup, saltgurka, några klickar majonnäs. Därpå själva burgaren. På den har man lagt en skiva cheddarost, två baconstrimlor och några champinjonskivor.

Men det som gör det hela till en smakexplosion i gommen är den krämiga vitlökssåsen.

När väl det är avklarat så kan man börja ägna sig åt att varva ner kvällen med att återigen gå igenom vad som skrivs på olika tidningar och andra vettiga ställen om matcherna som spelats.

I bakgrunden passar det då utmärkt att ha på någon annan fotbollsmatch som spelas.

:::

Så ser min premiärdag ut.

Nu blev det ju för en gångs skull inte så mycket ren fotboll av just det här, mer kanske fokus just på fenomenet premiärdagen eller matchdagen. Min tanke är att vi fotbollsnördar tenderar att ha lite rutiner kring det här, och att det finns många olika former av rutiner.

Så jag tyckte det kunde vara lite roligt att dela med mig av hur min dag kommer se ut, och kanske ännu roligare att höra om era personliga rutiner.

Om ni nu har några, kanske är det bara jag som är dum i huvudet och fullständigt ute och cyklar. Så värst mycket mer prat om mat lär det i alla fall inte bli i den här bloggen, så mycket kan jag lova.

…………………………………………………

Dagens matcher då?

Två förväntade bottenmöten ser vi på en gång när Blackburn tar emot Wolves och Wigan möter Norwich. Norwich får med andra ord samma säsongspremiär som förra säsongen Blackpool. Och det gick ju bra då för The Tangerines. Har Wigan lärt sig läxan?

QPR får en klart överkomlig säsongspremiär hemma på Loftus Road när Bolton kommer på besök. Bra start på säsongen för Neil Warnock? – annars lär det finnas risk för hårda ord in i tv-kamerorna.

Fulham vs Aston Villa – onekligen en smånätt spännande och klart oförutsägbar match. Var står egentligen de båda lagen? Många frågor återstår, men ger den här matchen några svar?

Explosivt övre halvan-möte på Anfield omedelbart när Liverpool och Sunderland kraschar samman. John O’Shea är skadad för Sunderland så Liverpool behöver förmodligen inte vara alltför oroliga för några kallduschar i 93:e minuten. Men hur står sig de båda lagens försvar mot varandras anfall?

Kvällen avslutas med premiäromgångens angstmatch på St James Park mellan Newcastle och Arsenal. Det är rörigt i båda klubbarna och även där ska det bli fascinerande att se hur de båda lagen hanterat det. Jag tror Arsenal drar det längsta strået, de vill visa för omvärlden att Fabregas är ett glömt kapitel.

:::

Ett riktigt smörgåsbord med andra ord.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Jose Enrique (Liverpool, försvarare) – Världsklass (+++++)

Strålande värvning av Liverpool till vänsterbacken där laget länge saknat ett stabilt alternativ. Vad de får är en väldigt kapabel och gedigen vänsterback med god möjlighet att utvecklas i klubben.

Joel Campbell (Arsenal, anfallare) – Godkänd (++)

(*suck*). Ja, jag vet, bra framtid.

Tuncay Sanli (Bolton, mittfältare) – Berömlig (++++)

Ett väldigt klokt lån av Owen Coyle från Wolfsburg. Tuncay kan spela på de flesta positioner på mittfältet, är kreativ och har god erfarenhet av spel i Premier League. Kan bli perfekt som tillfällig ersättare för Lee Chung-Yong.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Och en vänlig tanke går ut till alla Tottenham- och Evertonsupportrar som har fått se sin premiärhelg uppskjuten på grund av upploppen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dags att göra bokslut för Fabregas-sagan

Då är alltså till sist vad som måste vara en av den engelska fotbollshistoriens längsta transfersagor med intill visshet gränsande sannolikhet över. Cesc Fabregas lämnar efter väldigt många om och men Arsenal och England för Barcelona, staden och klubben han säger sig betrakta som ett hem.

Det är naturligtvis ett hårt slag för Arsenal och främst Arsene Wenger som investerat ansenlig mängd tid och prestige i att utveckla Fabregas och bygga ett helt lag, ett helt projekt, en hel ideologi runt honom.

:::

Inte blir heller slaget lättare av att Fabregas så tydligt vill få övergången klar att han är villig att avsäga sig en kontraktsbonus han enligt sitt avtal med Arsenal är berättigad till, vilket han inte hade varit om han lämnat in en transfer request, samt väljer att gå ner i lön.

:::

Naturligtvis är det här en övergång som väcker frågor. Frågor inför framtiden. Vad betyder det här för Arsenal? Hur kommer det att gå? Vad Wenger och Arsenal måste göra nu är att acceptera läget och tänka på morgondagen, det går inte att älta vad som hänt.

Så låt oss nu en gång för alla sammanfatta och göra ett bokslut över den här långvariga trekanten mellan två klubbar och en spelare.

:::

Hur har Arsenal agerat?

Arsenal har på det stora hela agerat helt klanderfritt under hela den här transfersagan.

Under ett flertal års tid har man lagt ned mycket tid och enorma resurser på att utveckla Fabregas från lovande talang till en spelare i världsklass. Under tiden man också betalat Fabregas en mycket god lön. Man har stöttat honom de gånger han befunnit sig i trubbel.

Arsenal har också under hela transfersagan varit väldigt tydliga. De vill behålla spelaren då han är värdefull för dem. När det visar sig vara otillräckligt så är de mycket tydliga med att kommunicera vad de anser vara spelarens värde på marknaden och alltså hans pris. Detta håller de därefter fast vid.

Det är ett synnerligen professionellt och hederligt agerande. Inte minst har Arsenal också agerat värdigt under hela den tid som den här transfersagan pågått. Arsenal lämnar det här bakom sig utan något att skämmas för.

:::

Hur har Barcelona agerat?

Detsamma kan inte riktigt sägas om Barcelona.

Förvisso känner jag mig inte särskilt upprörd över att Barcelona faktiskt utövar påtryckning för att påverka en ovillig säljare. Sådant är spelet i alla sammanhang, och professionell fotboll är en sport och en business för vuxna människor, inte småpojkar.

Men det går heller inte att komma ifrån att Barcelona verkligen befunnit sig djupt inne i reglernas gråzon. Fotbollfamiljens regler mot tapping-up är allt annat än tydliga, men att Barcelona brutit mot dem, kanske inte dess bokstav men väl dess anda, framgår bortom allt tvivel.

Barcelona har agerat cyniskt professionellt, kanske, men definitivt otroligt opportunistiskt och inte minst på ett för dem ovärdigt sätt. De har betett sig respektlöst och på ett sätt som hävdar ”den starkes rätt” före ömsesidiga regler och konventioner.

På så vis känns det ändå bra att Arsenal stod på sig utan att böja sig för Barcelonas små tjuvknep.

:::

Hur har Cesc Fabregas agerat?

Men den som verkligen inte bör vara stolt över sitt beteende i den här soppan är Fabregas själv.

Framför allt är det en fråga om att inte öppet stå för sina beslut, att både vilja ha kakan kvar och äta upp den på en och samma gång. Å ena sidan skriver han glatt på ett nytt långtidskontrakt för att få en väsentligt högre lön än tidigare, men känner å andra sidan inte samma skyldighet att hålla fast vid sin del av kontraktet när något annat känns mer lockande.

Fabregas borde ha varit öppen och klar med sina önskemål för länge sedan, istället har han valt att agera i det tysta och genom ombud i syfte att hålla sig väl med supportrarna och att inte förlora möjligheten att spela ut sin lojalitetsbonus vid förhandlingsbordet.

Han är inte vilken spelare som helst, han är lagets kapten och har därmed tagit på sig ett större personligt ansvar. Med sitt agerande, där han låter sagan dra ut ända inpå säsongspremiären, och lämnar Arsenal och Wenger med minimalt handlingsutrymme, så har han satt sitt eget lag i större knipa än vad som är nödvändigt.

Fabregas agerande är enligt mitt sätt att se det högst klandervärt. Jämför med Cristiano Ronaldos agerande när han ville lämna Man Utd för Real Madrid. Ett föredöme i en sådan här situation.

:::

Behöver Barcelona Cesc Fabregas?

Nej, det är ytterst tveksamt om de verkligen gör det.

Först och främst är köpet av Fabregas en symbolhandling, en fråga om prestige. Man visar att man kan och man visar att man köpt hem ”den förlorade sonen”, vilket möjligen fyller någon intern funktion.

Men utifrån den aspekten väljer jag också att, utan att fråga om lov, citera Les Corts, en respekterad Barcelonasupporter:

”Framförallt är det inte bra ur en ’internmoralisk’ synvinkel; att för dyra pengar ’köpa hem’ en tidigare flyktad egen produkt skickar inte rätt signaler till de unga spelare som väljer att stanna kvar, trots lockrop utifrån, i klubben och kämpa sig till en plats i A-truppen. Istället så riskerar det att legitimera den enklare vägen – att låta sig lockas i väg – ’för man kan ju bli tillbakaköpt några år senare’.”

Rent fotbollsmässigt kan man föra en argumentation om att en värvning av Fabregas riskerar hålla tillbaka utvecklingen av andra yngre spelare, kanske då främst Thiago Alcantara. Det ser jag inte riktigt som ett problem, är de tillräckligt bra slår de sig igenom. Klarar de inte konkurrensen så gör de det inte och då finns det ingen anledning att kvotera in dem.

Men jag kan se två fotbollsmässiga rationaliteter bakom Barcelonas köp av Fabregas.

Ett, det möjliggör i större utsträckning för Pep att tillämpa rotation utav sin spelartrupp. Det som talar emot det är att det hittills inte riktigt varit Barcelonas modell och att behovet för det är klart mindre i La Liga än i Premier League. Det framstår helt enkelt som en lyxåtgärd.

Två, det kan vara så att Barcelona tar det riktigt långa perspektivet på att hitta Xavis ersättare. Men det känns i så fall som ett omotiverat långt perspektiv, för såväl klubb som spelare, och frågan är om inte det i så fall hade kunnat vänta.

:::

Hur kommer Arsenal klara sig utan Cesc Fabregas?

Först och främst skulle jag påstå att Arsenal vinner på att göra sig av med Fabregas jämfört med vad som vore det realistiska alternativet, att hålla fast vid en spelare som inte vill vara kvar i klubben. Särskilt när den spelaren också är lagkapten.

Man kan möjligen, om man ska se något som Wenger kunde ha gjort annorlunda, tycka att Arsenal borde ha landat där tidigare än så här. Å andra sidan så var det vad Barcelona hoppades på, och för Arsenal var det viktigt att hålla fast vid sin värdering av spelaren.

Men ska man komma åt den här frågan på ett vettigt sätt så måste man nog också skilja mellan kort och lång sikt.

På kort sikt tror jag det här ställer till det för Arsenal, särskilt i kombination med att även Samir Nasri lämnar klubben. Ett nav och en viktig kugge i Arsenals hela spel försvinner och Arsenal måste hitta nya spelmönster att kompensera för detta, och kanske även spela in ersättare. Sådant kan ta tid, även om jag inte tror att Arsenal kunde ha någon bättre manager än Wenger för just det ändamålet.

Mentalt och symboliskt för lagandan är det förmodligen också ett hårt slag. Det är inte något som vårdar lagets redan ömtåliga självförtroende. Så mycket är tydligt redan på de uttalanden som flera Arsenalspelare gjort.

På längre sikt behöver inte det här innebära något negativt för Arsenal, vilket jag redan fört på tal i en tidigare blogg.

Det påskyndar Arsenals utveckling mot ett lag bestående av en primärt brittisk kärna, som kan förväntas vara investerade i Arsenal i det långa loppet, och inte nära några drömmar om att ”återvända hem” till sydligare trakter. Det kommer ge laget en större personalmässig stabilitet.

Att Fabregas lämnar begränsar inte bara laget, det öppnar även upp nya möjligheter. Laget är byggt runt Fabregas och utan honom så kan det kollektiva ansvaret, det finns inte längre någon att gömma sig bakom, och den taktiska flexibiliteten öka. Arsenal kan bli mer mångsidiga och därmed farligare.

:::

Inte minst betyder det att Arsenal kan lämna en väldigt långvarig och påträngande konflikthärd bakom sig. Laget kan bara bli starkare utav det.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

För övrigt så blir jag inte det minsta förvånad om den här utvecklingen har gett Arsene Wenger ny motivation och att det förlänger hans tid i klubben ytterligare minst fem år. Inte heller blir jag förvånad om de supportrar som nu kräver hans huvud på ett fat om en ungefär motsvarande tidsperiod förälskat sjunger hans namn. Kanske även med goda skäl.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om Arsene Wenger står inför sitt livs lättaste (”visa nu att vi kan vinna utan Fabregas!”) eller sitt livs svåraste (”jo, grabbar, vi kan vinna utan Fabregas!”) motivationstal imorgon innan avspark mot Newcastle.

Vad tror ni?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-tipset 2011/12: Så slutar det!

Många har efterfrågat det och nu, med ett drygt dygn kvar till den efterlängtade säsongspremiären, så är det alltså dags för mig att avslöja hur jag tror att Premier League 2011/12 faktiskt slutar.

Mitt tips, min insatta bedömning eller min vilda gissning – vad ni vill.

Så här dagarna innan säsongspremiären, med alla nerver och mer eller mindre onda aningar den medför, så borde det också kunna vara ett lagom lättsmält diskussionsfoder.

:::

Först något kort om själva upplägget som utöver tabellplacering med tillhörande motivering också innehåller några andra små finesser.

Jag anger även vad jag kallar för lagens ”spread” – mellan vilka tabellpositioner jag tror laget kan hamna. Det ger er en mer detaljerad och nyanserad bild över hur jag ser lagets kommande säsong.

Jag kommer även förtydliga vilka roller jag tror ett lag kommer spela under säsongen – exempelvis titeljägare, europakandidater, överlevnadsrivaler etc. Sist kommer jag också göra en titelbarometer för varje lag, alltså bedöma deras chanser till silver vid slutet av säsongen.

Detta sagt, det är också drygt två veckor kvar av transferfönstret och det är heller inte omöjligt att läget hinner förändras innan månadsskiftet.

:::

Till sist något om det jag misstänker riskerar bli en oundviklig följd av den här bloggen, och som gjort mig skeptisk till att ens skriva den.

Ja, jag håller på Man Utd, det är väl känt, inte minst därför att jag valt att vara helt öppen och ärlig med det. Det betyder att jag håller på Man Utd. Det betyder inte att jag har något intresse att ljuga vare sig för min omvärld eller mig själv om hur ligan kommer sluta eller om lagens inbördes styrkeförhållanden. Det skulle tvärtom motverka mina syften.

Jag har utlovat en ärlig blogg, och det är vad ni får.

Det betyder inte att jag hatar andra lag. Att jag placerar dem på en viss position beror på min vägning av det lagets styrkor kontra dess svagheter, kanske en annan vägning än vad en supporter skulle göra, men också så klart på en bedömning av övriga lags styrka och kvalitet.

Så den typen av infantila invändningar tycker jag man kan hålla inne med. Hur upprörd man än lyckas bli över att en stackars bloggare placerat sitt lag på en tabellplacering icke värdig dess naturliga fantastiskhet.

Det här är bara vad jag ärligt och uppriktigt tror. Självklart kan det visa sig att jag har spektakulärt fel, jag skulle till och med hålla det som sannolikt. Men i just det avseendet är min inställning densamma som Mark Lawrensons, Liverpool-oldboy och Match of the Day-expert:

The only thing that makes me smile is when people write to me to complain about my predictions. I’m not being funny but, if I could seriously predict football results, I would be in Bermuda in my million-pound house or on my £50m super motorboat. But heigh-ho.”

:::

Men, with no further ado!

…………………………………………………

MIN SLUTTABELL 2011/12

(1) Man Utd

Det var en märklig fjolsäsong för de regerande mästarna. Å ena sidan glädje och optimism över att ha återerövrat Premier League men å andra sidan sorg och pessimism över att ännu en gång fått se Barcelona befästa sin ställning i Europa. Men självklart var det en bra säsong och ett styrkebesked, en förlust mot ett av fotbollshistoriens bästa lag på sin kollektiva höjdpunkt förändrar inte det och kan inte utgöra den ensamma måttstocken över Man Utds lagbygge.

Under sommaren har Alex Ferguson sett och låtit spelare lämna klubben samtidigt som han förstärkt och föryngrat spelartruppen. Glädjande nog har även spelare från ungdomsleden börjat göra sina röster hörda, vilket inte minst syntes i Community Shield mot Man City. Det var en ruggig uppvisning av inte bara vad Man Utd är kapabla till, utan också av framtidens Man Utd.

Erfarenhet och vinnarkultur finns i klubben i massor, och den största tillgången i det avseendet förblir fastrotad vid sidlinjen, tuggandes, hållandes tiden och alltid med ett snällt ord till övers för fjärdedomaren.

Spread: Plats 1-3
Säsongsroll:
Titeljägare och Champions League-kandidat
Titelbarometer:
Stekhet, jagar på fyra fronter, men ligan och FA-cupen är best bets.

:::

(2) Man City

Tabellkurvan har pekat stadigt uppåt för Man City sedan thailändska pengar och därefter arabiska oljepengar pumpats in i och genom klubben, och förra säsongen såg dem spränga Champions League-vallen samt vinna klubbens första titel på 35 år. Värvningarna under sommaren vittnar till största delen om klokhet men också om fortsatta ambitioner.

Spelare för spelare har Man City ett formidabelt lag, men där finns också orosmoment i form av Carlos Tevez, fjolsäsongens överlägset viktigaste offensive spelare, som säger sig vilja lämna klubben, Mario Balotelli som kan bråka med sin egen spegelbild, och övriga välbetalda stjärnspelare som kan se sin speltid begränsad. Huruvida Roberto Mancini lyckas skapa en helhet av detta återstår att se.

Mancinis taktiska sinneslag är också en öppen fråga. Han medger själv att Man City måste bli mer offensivt produktiva för att kunna vinna ligan. Centralt för Man Citys titelambitioner är om Mancini besitter den taktiska flexibilitet som krävs som fokuserar mer på att vinna matcher snarare än att inte förlora dem, och det taktiska kunnandet att uppnå detta utan att faktiskt börja förlora matcher.

Spread: Plats 1-3
Säsongsroll:
Titeljägare och Champions League-kandidat
Titelbarometer:
Stekhet, kommer jaga ligatiteln och vara en formidabel utmanare om Champions League-titeln.

:::

(3) Liverpool

Med en strålande vårsäsong, flera bra värvningar och ett nytt hopp om en ljusnande framtid med Kenny Dalglish vid rodret så har Liverfågeln fått luft under sina vingar igen. Klubbens ambition är väldigt tydlig: Att komma tillbaka till Champions League.

För att åstadkomma det har man spenderat stora pengar samtidigt som man lagt stor energi på att göra sig av med dött virke. Och huvudsakligen har man också spenderat klokt och rätt. Det har gett Liverpool en bred trupp med hög kvalitet som framför allt offensivt känns som en av ligans bästa. Det som ändå oroar är defensiven som inte  känns lika konkurrenskraftig.

Men kvalitet och entusiasm kan vara en formidabel kombination och jag tror det kommer bära Liverpool långt den här säsongen.

Spread: Plats 3-6
Säsongsroll:
Champions League-kandidat och europakandidat
Titelbarometer:
Varm, någon ligatitel blir det inte i år, men i de inhemska cuperna kan Liverpool gå hela vägen.

:::

(4) Chelsea

Chelsea är ett lag som går upp och ner, från himmel till pannkaka på bara en enda säsong. Från klubbens första Double till en säsong utan titlar. Men ännu en sparkad manager som konsekvens. Grundproblemen kvarstår emellertid: En åldersstigen spelartrupp, framtung med övervikt av anfallare men bristfälliga resurser och organisation i dess defensiva linje.

Andre Villas-Boas, Chelseas nye manager, verkar till sist ha fått tiden att börja komma tillrätta med dessa problem. Men inte riktigt the economics. De värvningar Chelsea nu gör känns positiva på längre sikt, men på kort sikt så har klubben fortfarande ett antal äldre spelare vars höga löner håller dem kvar i klubben och i vägen för de nya och yngre spelarnas framväxt.

Mycket är vunnet om Villas-Boas lyckas lösa Chelseas anfallsproblem och centrera dem runt Fernando Torres. Men för att åstadkomma det måste Villas-Boas förmodligen knäcka ett eller annat ego. Och där uppstår en annan fråga: Har han som 33-åring den personliga auktoriteten i Chelseas omklädningsrum att göra detta?

Chelsea är något utav jokern den här säsongen. Det kan gå på många olika sätt, jag tror inte det blir någon omedelbar succé. Men det passar förmodligen Chelsea rätt väl att så få tror på dem. På Times sportredaktion var det exempelvis ingen av sju fotbollsreportrar som tippade Chelsea som ligavinnare, vilket inte är något som Chelseas vinnarskallar kommer att uppskatta. Och nu kan de få arbeta lite i skymundan.

Spread: Plats 1-5
Säsongsroll:
Titeljägare och Champions League-kandidat
Titelbarometer:
Het, siktar på att vinna ligan och att uppnå den europeiska gralen.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

(5) Arsenal

Arsenal har under flera år ansetts ligga i riskzonen för att missa Champions League-kvalificering, men det här kan vara säsongen när det faktiskt blir till verklighet. Till stor del på grund av att flertalet konkurrenter rustar så väldigt starkt samtidigt som Arsenal ändå inte riktigt gör det.

Den aktivitet som ändå sker på transfermarknaden känns dessutom ofta tämligen missriktad. Lagets problem är primärt defensiva, men det är ännu fler offensiva spelare som värvas. Det har förvisso alla möjligheter att ännu förändras, men det är heller inte något som känns bombsäkert.

Lägg till detta att två av lagets främsta spelare, varav en är lagets kapten och ikon, förmodligen försvinner så känns läget djupt problematiskt för Arsenal. Även om de eller en av dem skulle stanna så känns det som att spelarnas trovärdighet inte längre är till hjälp för laget och jag ser snarare det som det sämre alternativet.

Utan tvekan så har sommarens transfersagor skadat laget. Två frågor är för mig öppna. Klarar laget att resa sig? Och är det här möjligen Arsene Wengers sista säsong som Arsenalmanager?

Spread: Plats 3-6
Säsongsroll:
Champions League-kandidat
Titelbarometer:
Varm, under förutsättning att Wenger fortsätter spela starka lag i de inhemska cuperna.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

(6) Sunderland

Under sommaren så har Steve Bruce genomfört en mindre revolution med Sunderland. Sju spelare har visats dörren och hittills har hela tio nya spelare hämtats in. Det återstår emellertid att se om det också blir en permanent revolution, för om säsongen inleds svagt så står Bruce där med hundhuvudet och riskerar sparken.

Vad är det då Sunderland har lyckats uppnå? Jo, en bredare spelartrupp till att börja med som bättre kan utstå en lång säsongs vedermödor. De har gjort ett par riktiga kvalitetsvärvningar både nu och för framtiden som tillför spets till laget. Och de har även värvat spelare som kan tillföra vinnarmentalitet och ledarskap till laget.

Sammantaget tror jag att det här är en säsong då Sunderlands ambitioner som vilande storklubb kommer att realiseras och bära frukt. Det kommer bära långt, om det bär till europeiskt cupspel får tiden utvisa.

Spread: Plats 6-8
Säsongsroll:
Europakandidater och mittenkrigare
Titelbarometer:
Ljummen, Sunderland kan bli en ruggigt farlig utmanare i den här säsongens cupspel.

:::

(7) Tottenham Hotspur

Tottenham är en förbryllande historia. Man har i grund och botten ett väldigt starkt lag, där vissa spelare rentav håller hög världsklass. Framför allt gäller detta på mittfältet. Laget saknar emellertid spets framför de båda målen, man är för slösaktiga framåt och för givmilda bakåt. Några större försök att åtgärda detta har hittills inte gjorts under sommaren.

Laget har all kapacitet i världen att verkligen utmana om någon av Champions League-platserna, mittfältsuppsättningen är en av Premier Leagues bästa och bredaste. Men klubben ger inte uttryck av den rätta mentaliteten. Harry Redknapp själv kan knappast sägas entusiasmera sin omgivning genom att prata om hur svårt det kommer bli att lyckas. Snarare ger han med det intryck av att vilja skydda sitt eget rykte och rumpa.

Intrycket är att både ledare och flera av spelarna verkar känna att det hela är rätt hopplöst. Det är inte något bra ingångsvärde till en engelsk ligasäsong.

Spread: Plats 4-7
Säsongsroll:
Champions League-kandidater och europakandidater
Titelbarometer:
Ljummen, Redknapp kommer förmodligen strunta helt i Europa League, men tar man sig till slutomgångarna i någon av cuperna kanske intresse uppstår.

:::

(8) Everton

Everton är klubben utan pengar men med ett väldigt starkt lag, tack vare utmärkt scouting och en produktiv akademi. Laget besitter ett försvar i absolut toppklass, som ännu har hållts intakt, och man har ett närmast internationellt slagkraftigt mittfält.

Anfallet emellertid saknar såväl bredd som kanske den riktiga spetsen och ofta är det där laget fallerar i slutänden. Den riktiga individuella spetskvaliteten saknas, det där spontana och oförutsägbara som lyfter ett helt lag. Det som går utanför organisation. Vad kan Moyes åstadkomma på lånemarknaden?

För i grund och botten kan man säga att det som går att organisera och planera för, det har Everton också gjort. Ett bättre jobb går knappast att göra där. David Moyes har tagit det här laget precis så långt han bara kan, men där finns så klart också en viss risk att han tappar något av sin lust och drivkraft.

Spread: Plats 8-12
Säsongsroll:
Europakandidater och mittenkrigare
Titelbarometer:
Ljummen, Everton har haft några bra cup runs på senare år och har viss möjlighet att dra iväg på ännu en.

:::

(9) Stoke City

På tre säsonger har Stoke inte bara lyckats etablera sig som ett Premier League-lag utan också lyckats ta sig ut i Europa. Väl där så visar klubben inga tecken på att vilja vila på sina lagrar, istället visar man tydliga ambitioner på att vilja ta nästa steg i utvecklingen. Och man går lika metodiskt och tillväga som tidigare, ett målmedvetet steg i taget.

Den här sommaren har man svarat för några riktiga kvalitetsvärvningar i form av Jonathan Woodgate och Matthew Upson till en försvarslinje som behövde breddas. Till det defensiva mittfältet sägs Wilson Palacios vara på väg in. Även anfallet, det så beryktade, ses över och spelare som Peter Crouch och Niklas Bendtner har kopplats till klubben – vilket definitivt är spelare med renommé och storklubbsambition.

Spread: Plats 9-11
Säsongsroll:
Europakandidater och mittenkrigare
Titelbarometer:
Fesljummen, det blir svårt att upprepa fjolårets cupsäsong, men Europa League ger jag dem faktiskt en fair chans att plocka hem.

:::

(10) Queens Park Rangers

Väldigt många tippar QPR i botten av tabellen men jag börjar tro att det mest är något som har med förväntningar att göra. Mitt intryck är att alla har väntat på att klubbens ägare skulle gå in och storspendera och när de väl inte gjort det så drar man automatiskt slutsatsen att det kommer gå åt pipsvängen.

Men helt i skymundan så har Neil Warnock gjort ett strålande transferfönster så här långt, definitivt en kandidat till ligans vinnare i det avseendet. QPR:s defensiv var redan stabil och välorganiserad, det är vad Warnock gör bäst, men det fanns frågetecken kring deras anfall. Värvningarna av Jay Bothroyd och DJ Campbell tar emellertid itu med det och därtill för en billig penning.

Jag tror att QPR kommer bli den här säsongens stora överraskning. Det är bara synd att det ska vara så förskräckligt dyrt att bevittna den.

Spread: Plats 8-11
Säsongsroll:
Mittenkrigare
Titelbarometer:
Kall, någon titel är inte att vänta för The Hoops, en cupvinst vore en stor skräll.

:::

(11) Fulham

Jag kommer inte ifrån känslan av Fulham som ett synnerligen genomsnittligt lag. Det är svårt att sätta fingret på något sätt med vilket de sticker ut, vare sig i termer av direkta styrkor och svagheter. De är helt enkelt helt okej på det allra mesta, vare sig så väldigt mycket eller så särskilt mycket mindre. Och vad mer, de känns rätt nöjda med det.

Sommaren har sett en ny manager i form av Martin Jol komma till klubben. I övrigt är det mest spektakulära att norrmannen John Arne Riise kommit tillbaka till England och återförenas därmed med sin bror i Fulham. Om Riise kan tillföra något till Fulhams spel återstår att se.

Spread: Plats 9-12
Säsongsroll:
Mittenkrigare
Titelbarometer:
Kall, är kanske inte helt utan chans i vare sig det engelska eller europeiska cupspelet, men nog är det ett långskott

:::

(12) Aston Villa

Jösses vilken turbulent sommar för good old Villa. För tredje sommaren i rad försvinner klubbens stora spelare, den här gången inte bara en utan två. Därtill har närmast ett inbördeskrig brutit ut i och runt klubben med tillsättningen av Alex McLeish, den gamle Birminghamfienden, på managerposten.

Värvningarna så här långt har varit klyftiga, med Shay Given i målet och Charles N’Zogbia på mittfältet att ersätta spelare som lämnat klubben. I övrigt måste det däremot fyllas på från ungdomsleden. Det ställer stora krav på spelare som redan finns i klubben att höja sig, inte minst vad gäller Aston Villas offensiv.

Jag tror detta är möjligt, men också att det är ett långsiktigt projekt. Det är alltså inte något som man ska förvänta sig ska börja bära frukt den här säsongen.

Spread: Plats 10-13
Säsongsroll:
Mittenkrigare
Titelbarometer:
Ljummen, visst, Aston Villa har en off-chance att kunna överträffa sig själva i en av cuperna. On any given Sunday…

:::

(13) Newcastle United

Om producenterna till program som Extreme Makeover fick fritt spelrum så skulle de förmodligen inte komma på något sådant här. För vilken karaktärsomvandling som Newcastle genomgått på väldigt kort tid.

Viktiga spelare som Kevin Nolan, José Enrique och Andy Carroll har lämnat på kort tid och Joey Barton ser även han ut att lämna klubben. De har ersatts med i huvudsak tekniska franska mittfältare. Newcastle har gått från lite hurly-burly brittisk prägel till att bli något utav ett Arsenal-on-the-Tyne på väldigt kort tid.

Det här kan möjligen vara att ha tagit steget för långt, eller åtminstone för hastigt. Att få hela sin ryggrad transplanterad så här tätt inpå säsongsstart kan aldrig vara hälsosamt, särskilt inte med irritationsmoment och konflikthärdar kvar i klubben. Inte minst när den nya ryggraden är ett så osäkert kort i en hård och oresonlig Premier League-miljö.

Spread: Plats 12-15
Säsongsroll:
Mittenkrigare
Titelbarometer:
Kall, inte fullständigt utanför cupkartan men jag betvivlar att Newcastle har the balls att gå hela vägen

:::

(14) West Bromwich Albion

Fjolsäsongen var lite upp och ner och fram och tillbaka för West Brom, under två olika managers, först Roberto Di Matteo och därefter Roy Hodgson. Den började strålande, därefter en period av fritt fall följt av en återhämtning under Hodgson. Säsongsavslutningen var så pass imponerade att det muntrade upp inför den här säsongen.

Hodgson har byggt vidare i sakta mak. En profilspelare har värvats till anfallet i form av Shane Long och man har även säkrat den lysande målvaktsvärvningen av Ben Foster. Återstår gör frågetecken till lagets försvarsspel som stundtals var under all kritik förra säsongen. Än så länge har inga explicita åtgärder vidtagits för att åtgärda detta.

Spread: Plats 13-15
Säsongsroll:
Mittenkrigare
Titelbarometer:
Iskall, det hade kanske kunnat vara annorlunda om Hodgson prioriterat annorlunda.

:::

(15) Bolton Wanderers

Herregud vilken otur som drabbat Bolton. Klubben har just inget till resurser att prata om från början. Utöver det så går alltså redan under försäsongen två av lagets viktigare spelpjäser, varav en som just värvats till klubben, och bryter benet och förväntas missa hela den kommande säsongen. Det är inte utan man tror att en förbannelse vilar över Reebok.

Owen Coyle är annars en man van vid att operera med små resurser och få ut det allra mesta och bästa med det. Ett problem från förra säsongen som ännu inte lösts, utan tvärtom förmodligen eskalerat, är bristen på spets i lagets anfallsspel. Förhoppningen är att Coyle kan agera lika framgångsrikt på lånmarknaden som han gjort de två senaste säsongerna.

Spread: Plats 14-16
Säsongsroll:
Mittenkrigare
Titelbarometer:
Ljummen, jag har svårt att se det, men kanske kan Coyle locka fram en ”vi mot världen”-känsla i en av cuperna och ta det hela vägen.

:::

(16) Wolverhampton Wanderers

Livet går sin gilla gång i Wolves. Var sak har sin tid. Flippin’ heck, det får ju liksom inte gå för fort. Fördelen med att bygga ett lag runt en samling kompetenta men fundamentalt icke-spektakulära fotbollshantverkare är att man har större chans att få behålla dem under en längre tid. Wolves utnyttjar detta till max och kryddar även med en och annan smart värvning.

Att det finns potential i Wolves spel var uppenbart för alla under förra säsongen när man slog i stort sett samtliga topplag vid minst ett tillfälle. Det som var problem var att även vinna matcherna mot kollegorna i fel ände av tabellen, vilket är ett tecken på att man inte är särskilt bra på att behöva föra matcher. Det är inte något som direkt åtgärdats under sommaren, förmodligen för att Mick McCarthy hoppat att man kan utvecklas organiskt i det avseendet.

Spread: Plats 15-18
Säsongsroll:
Överlevnadsrival och mittenkrigare
Titelbarometer:
Iskall, sorry men några titlar landar inte på Molineux den här säsongen

:::

(17) Swansea City

Mitt framför näsan på Cardiff City så gick Swansea och blev det första walesiska lag att nå Premier League. Det är ingen liten bedrift. Man lyckades med hjälp av en frejdig offensiv som det däremot fanns skäl att oroa sig för skulle få svårt att hävda sig i Premier League. Så är fortfarande fallet, även om det ser klart bättre ut med de två bra värvningarna av Danny Graham och Wayne Routledge.

Swansea kan på väldigt många sätt jämföras med Wigan. Samma grundtyp av offensiva och passningsbaserade spelstil, samma styrkor och kanske också samma svagheter. Men man har en bättre defensiv organisation än Wigan, det blir förmodligen räddningen.

Spread: Plats 16-18
Säsongsroll:
Överlevnadsrival och mittenkrigare
Titelbarometer:
Iskall, Swansea har ett enda realistiskt mål, att stanna kvar i Premier League.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

(18) Blackburn Rovers

Blackburn levde farligt med sin Premier League-status redan förra säsongen och det borde rimligtvis inte ligga i ägarna Venkys intressen, som köpte klubben som ett profileringsverktyg. Givet det så visar Steve Kean upp en imponerande överlevnadsförmåga som vad det verkar håller sig kvar på managerposten.

Blackburns hade många problem förra säsongen, det största avsaknaden av en egen spelidé. Den övergripande bilden är däremot att detta problem inte åtgärdats, främst genom att Blackburn varit hopplöst inaktiva och sena på transfermarknaden. Inte minst märkligt då Blackburn tappat en av sina främsta försvarsspelare.

Klubben har gjort två okej värvningar men med oklar Premier League-status på båda. Augusti är en nyckelmånad för Blackburn, men jag tror inte de kommer åstadkomma så mycket.

Spread: Plats 16-19
Säsongsroll:
Överlevnadsrival
Titelbarometer:
Iskall, inga titlar till Blackburn den här säsongen.

:::

(19) Wigan Athletic

Wigan levde farligt förra säsongen, riktigt farligt. Det var först i sista omgången som man kom över nedflyttningsstrecket till sist och det byggde på en mirakelvändning hemma mot West Ham i näst sista omgången. Att man ändå lyckades med det hade förhållandevis lite med egna styrkor att göra utan snarare andra lags olika former av sammanbrott.

Det ska inte Wigan tro kommer att upprepas. Lagen ser genomgående stabilare ut den här säsongen. Wigan har ett smånätt grundspel men deras stora problem är att de inte lyckas ta sig fram till högkvalitativa avslut i tillräcklig utsträckning. Det problemet har eskalerat i och med att Charles N’Zogbia sålts till Aston Villa, utan att riktigt ersättas.

Spread: Plats 18-20
Säsongsroll:
Överlevnadsrival
Titelbarometer:
Iskall, inga titlar till Wigan den här säsongen.

:::

(20) Norwich City

Uppflyttade till Premier League från League One inom loppet av bara lite drygt ett år. Det är med andra ord något av en sannsaga vi bevittnar men det är svårt att se att den sagan ska få något lyckligt ligaslut. Norwich har en fartfylld offensiv som däremot nu ställs mot betydligt tyngre försvar, samtidigt som den egna defensiven är oroväckande lättviktig.

Hemma på Carrow Road är det inte omöjligt att man tar några viktiga poäng i början av säsongen, det är inte ovanligt att så blir fallet med entusiastiska nykomlingar. Men i det längre loppet kommer det framstå som alltmer tydligt att Norwichs sejour i Premier League blir ettårig.

Spread: Plats 19-20
Säsongsroll:
Överlevnadsrival
Titelbarometer:
Iskall, inga titlar till Norwich den här säsongen.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Så vad betyder då det lite kort?

Att jag ser tre lag som utmanar om titeln den här säsongen: Man Utd, Man City och Chelsea. Samt att jag tror fem lag kommer finna sig inblandade i nedflyttningsstriden: Norwich, Wigan, Blackburn, Swansea och Wolves.

Att jag tror lag som Liverpool, Sunderland, Everton och Queens Park Rangers kommer ”överprestera” och att lag som Chelsea, Arsenal och Tottenham kommer att ”underprestera”.

Nu återstår bara att se vad som faktiskt händer.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues topp-10 spelare att hålla ögonen på under 2011/12

Det är bara dagar kvar till premiären av en ny Premier League-säsong och nerverna börjar onekligen dallra ända ute på huden.

Många frågor far omkring i huvudet. Hur bra är mitt lag? Hur bra är alla andra lag? Kommer våra värvningar att fungera? Stannar alla våra spelare kvar i klubben? Vad händer om säsongen börjar dåligt? Hur många lag kommer kämpa om ligatiteln och hur många om att hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket?

Kommer det över huvud taget bli någon ligapremiär i helgen?

Vad passar då bättre som improviserad terapisession än att dra till med ett lätt och ytligt och lätt antändligt diskussionsämne som en lista vilken som helst har förmåga att vara?!

:::

Den här listan tar upp spelare som under den kommande säsongen kommer vara extra intressanta att hålla ögonen på.

Det är inte detsamma som att det är de bästa spelarna eller ens de viktigaste spelarna. Men det är spelare som kommer ha någon form av viktig betydelse under säsongen, som spelar en specifik roll för sina respektive lag, och som kanske är behäftade med någon form av frågetecken inför säsongsstart.

Listan likt alla listor är naturligtvis fullständigt subjektiv och ni har alldeles säkert era egna idéer om vilka spelare som är värda att hålla ett extra öga på under säsongen.

:::

HÅLL ÖGONEN PÅ DE HÄR!

(1) Luis Suarez, Liverpool

Luis Suarez är en väldigt kvick, teknisk och målfarlig spelare, något han bevisat i Ajax. Det är även en spelare med ett kreativt öga för spelet. Han kommer med all sannolikhet att ha en väldigt stor roll i Liverpools anfallsspel, skillnaden som jag ser det mellan ett bra lag och ett väldigt bra lag.

Suarez anlände till Anfield i januari och det här är alltså hans första hela säsong i klubben och ligan. Det är nu han ska kliva fram, och det är även först nu han verkligen spelar med förväntningarna på sig. Suarez är en spelare med samma ikoniska betydelse för Anfields förhoppningar som en gång i tiden Fernando Torres, förkroppsligandes deras status som toppklubb.

Kan Suarez ha samma betydelse för Liverpool som Torres hade och kan han växa ut till Premier Leagues nästa fixstjärna?

(2) Demba Ba, Newcastle

Sommaren har tydligt demonstrerat hur Newcastle (fortfarande) är en klubb med interna problem. Den typen av klubbar verkar vara något som Ba dras till hittills i sin engelska fotbollskarriär, då han skrev på för Newcastle efter en första vistelse i nedflyttade West Ham. Newcastle å sin sida värvade honom som ersättare till den flyktade Andy Carroll.

Newcastle kan köpa snabba och tekniska franska mittfältare likt ett Arsenal-on-the-Tyne bäst de vill, någon måste fortfarande hålla fast bollen centralt, sätta tryck på motståndarnas backlinje och ta tillvara lagets målchanser. Detta är först och främst Bas uppgift och han måste lyckas för att Newcastle ska få någon utväxling på sitt mittfältsspel.

(3) Gabriel Agbonlahor, Aston Villa

Agbonlahor är en av flera spelare med en liknande spelstil som kommit fram i Villa de senaste åren. Skillnaden är att han är en av få som är kvar i klubben. Ashley Young och Stewart Downing lämnade i somras, och innan dem så lämnade i tur och ordning Gareth Barry och James Milner. Ryggraden i ett stolt Aston Villa-lag.

Agbonlahor har länge ansetts som väldigt lovande, men kanske inte riktigt lyckats ta det där sista steget i utvecklingen. Hans fjolårssäsong var ärligt talat rätt bedrövlig vilket också hängde samman med Villas kroniska problem att göra mål.

Aston Villa baserar mycket av sin framtida strategi på att slussa in unga egna spelare i a-laget. Om den strategin ska lyckas så är det nödvändigt att lagets mer rutinerade spelare och förebilder höjer både sig själv och sin omgivning. I det avseendet är den här säsongen väldigt viktig för Agbonlahor, han måste ta det där steget. Han måste, på sitt eget sätt, bli för Aston Villa vad Ryan Giggs under lång tid har varit för Man Utd.

(4) Fernando Torres, Chelsea

Det är en märklig situation Torres befinner sig i. I sina bästa stunder är han utan tvekan en av planetens bästa anfallare, en väldigt mångsidig och giftig striker. Samtidigt har hans två senaste säsonger varit så dåliga att många har börjat ifrågasätta hans kvalitet, till och med om han längre har vad som krävs för att lyckas i Premier League.

Så den här säsongen är något utav en vägkorsning både för Torres och för Chelseas offensiv. Kan Torres spela in sig och kan Chelsea spela in Torres som den axel runt vilken Chelseas offensiv graviterar? Den ledstjärna runt vilken Chelseas unga anfallstalanger kan rotera likt satelliter. I så fall har Torres hittat sig själv och sin roll igen, och Chelseas offensiv har i så fall all potential att klassas som ett massförstörelsevapen.

(5) Adel Taarabt, Queens Park Rangers

Taarabt var The Championships store trollkonstnär och spelfördelar den förra säsongen. Men Premier League är en annan nöt att knäcka och där har Taarabt ännu inte lyckats ge något större avtryck. QPR:s stora dilemma inför säsongen var även hur man skulle öka spetsen i lagets anfallsspel.

Neil Warnock har dock inte legat på latsidan när det kommer till att försöka adressera detta problem. Jay Bothroyd och DJ Campbell har båda anlänt till klubben, bra värvningar båda två. Men bra anfallare i all ära, om bollen inte levereras till dem så kommer de inte kunna göra så mycket. Och leveranserna är det alltså tänkt att framför allt Taarabt ska stå för.

Den konkreta frågan är alltså om Taarabt är kapabel att fortsätta leverera för QPR också i Premier League, där varenda moment måste gå både snabbare och med större bestämdhet. Lyckas han inte så kommer QPR att befinna sig i trubbel.

(6) David De Gea, Man Utd

De Gea befinner sig antingen i en professionell situation som väldigt många fotbollsspelare skulle ha svårt att uppskatta, eller i en professionell situation som ett fåtal fotbollsspelare älskar. Uppgiften att ersätta världens kanske bästa målvakt och en levande målvaktslegend i en av världens största klubbar. Och han gör det endast 20 år gammal i en för honom främmande miljö.

Hela världen kommer naturligtvis att se honom. Och de såg honom göra en riktig blunder i sin debut för Man Utd. Diskussionerna huruvida han kommer följa i samma spår som före honom Mark Bosnich, Massimo Taibi och Roy Carroll med flera har redan inletts, även om klokare huvuden manar till lugn.

Målvaktspositionen i Man Utd framstår som ännu mer betydelsefull när man betänker att klubbens framgångar till stor del har koncentrerats under två perioder av Fergusons managerskap, sett till den rena frekvensen av vunna titlar, och dessa två perioder sammanfaller med först Peter Schmeichel och därefter Edwin van der Sar. David De Gea har chansen att bli en värdig efterträdare till dem. Han måste bara älska den professionella situation han befinner sig i.

(7) Micah Richards, Man City

Nyss återkallad till Fabio Capellos landslagstrupp så genrepade Richards med en skakig insats på Wembley mot ärkerivalen Man Utd där dåliga beslut kombinerades med stundtals vårdslöst spel. På något vis är det typiskt för Richards utveckling så här långt, varje steg framåt åtföljs av något återfall bakåt.

Richards har annars potentialen att växa fram till Premier Leagues bästa och mest dominerande högerback. Den kvaliteten besitter han i grunden. Han är ett kraftpaket. Han är snabb. Han är tung och farlig framåt vilket är nödvändigt för ytterbackar i den moderna fotbollen, och inte minst för Man City. Hans svagheter är positionsförmåga och från och till hans beslutsfattande.

Om det någon gång ska vara dags för Richards att utvecklas och ta det stora steget till världsklass så ska det vara den här säsongen. Frågan är alltså om han klarar av att utvecklas i takt med laget.

(8) John O’Shea, Sunderland

En lojal trotjänare lämnade i sommar Man Utd och flyttade i norrut i riktning mot ljuset i Sunderland. För John O’Shea kommer det innebära en omtumlande rollförändring från den mångsidige utility-spelaren i ett mästarlag till ledare och nyckelspelare i ett lag runt eller strax över tabellens mitt.

O’Shea är inte ovan vid ledarrollen. Han var kapten för Man Utd ett flertal gånger under sin tid där, och det blir inte vem som helst och definitivt inte utan anledning. Sunderland har visat en rejäl ambition den här sommaren och satsar stort på att etablera sig på tabellens övre halva och i kampen om de europeiska cupplatserna.

O’Shea är ledargestalten som ska lyfta Sunderland och importera vinnarkultur till laget, är han uppgiften mäktig?

(9) Aaron Ramsey, Arsenal

Förra säsongen var Jack Wilsheres säsong i Arsenal. Den här säsongen har alla möjligheter att bli Ramseys, som är den offensive humle till Wilsheres mer balanserande dumle. En allvarlig skada gjorde att hans utveckling tog en paus men mot slutet av förra säsongen var han tillbaka i fin form.

Ramseys framtida betydelse ser ut att kunna bli än mer markerad givet att såväl Samir Nasri som Cesc Fabregas aktivt spanar efter nödutgången, även om det inte är säkert att båda hinner ut genom den innan fönstret stänger. En bra säsong för Ramsey gör en sådan utveckling mindre traumatisk för Arsenals supportrar, och laget en kärna som garanterat inte har några andra klubbars DNA i blodet.

(10) Hallam Hope, Everton

Everton är en tämligen märklig klubb. Utfattigt men med en av Englands starkaste och mest profilerade spelartrupper, och en av Englands absolut bästa och mest produktiva ungdomsakademier. Hope är en av denna akademis senaste anfallsjuveler som glänst inte bara i klubben utan även på landslagsnivå.

Everton har inget annat val än att använda sina akademiprodukter för att bredda sin spelartrupp och man har gjort detta väldigt bra. Det har visat sig vara väldigt värdefullt inte minst därför att Everton också är ett lag som är rent makalöst skadedrabbat. Inte minst då just i anfallet, där man ibland tvingats förlita sig endast till den offensive mittfältaren Tim Cahill. Jermaine Beckford finns där nu men Louis Saha är en vandrande skada och Victor Anichebe är något utav ett problembarn.

Bli inte förvånade om Hallam Hope får en hel del speltid i Evertons anfall den här säsongen och bli inte förvånade om han gör ett bestående intryck. Mycket av Evertons hopp inför framtiden är knutna till honom.

:::

Bubblare:

»  Bradley Johnson, Norwich
»  Chris Eagles, Bolton
»  Scott Sinclair, Swansea
»  Shane Long, West Brom
»  Matt Jarvis, Wolves

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Jag får ju då och då för mig att göra sådana här listor. De bryter av mönstret lite och ger utrymme för lite lättsammare diskussion. Så de kommer återkomma från och till under säsongen. Om ni därför har förslag och önskemål på bra teman för framtida listor så kan det ju vara läge att föra fram dem.

Som ledstjärna i det avseendet kan ju sägas att jag redan har publicerat listor gällande Premier Leagues bästa spelare på olika positioner, managers, framtida härförare och bästa lagdelar. Det är inte helt sannolikt att jag kommer göra det igen så tätt inpå.

:::

Sent igår kväll kändes det ju som att hela den här Cesc-transfersagan tog ett stort steg närmare en avslutning, det sägs nu att övergången kommer vara klar innan veckoslutet.

Ett flertal av väldigt trovärdiga och pålitliga bedömare förmedlade i det avseendet en enstämmig bild.

Ännu har det naturligtvis inte blivit formell verklighet, och innan dess vilar jag på hanen, men (om) när det är klart kan ni förvänta er en extrablogg om det som sammanfattar och gör bokslut över historien från de inblandade parternas perspektiv.

:::

Imorgon kommer jag att presentera mitt utkast till sluttabell för Premier League 2011/12.

Räkna med en riktigt lång blogg då det tar sin lilla plats att motivera varje lag. Men det är hyfsat luftigt skrivet och heller ju inget överdrivet komplicerat innehåll. Så jag litar på att ni klarar det.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpools säsong pekar uppåt

Det har varit en solig sommar för Liverpool. Kenny Dalglish är tillbaka som manager. Man avslutade vårsäsongen riktigt starkt och lovande inför framtiden. Och under uppehållet har man värvat intressanta spelare som Charlie Adam, Jordan Henderson och Stewart Downing att lägga till januaris köp av Luis Suarez och Andy Carroll.

Klubbens ambitionsnivå är given och tydligt formulerad: Att ta sig tillbaka till Champions League. Nu! Liverpools amerikanske ägare, John W Henry, har varit väldigt tydlig med att ett misslyckande att sluta bland de fyra första den här säsongen vore en djup besvikelse.

Liverpools och Kenny Dalglishs agerande under transferfönstret har samtidigt bjudit in till alltifrån mer eller mindre godvilligt gyckel om att det bara köps mittfältare till IKWT-färgade nonsensargument från annars respekterade tyckare om att ”Kenny will sort it out”.

Men vill vi försöka förstå Liverpool så måste det ställas bättre frågor än så.

:::

Två frågor framstår som särskilt relevanta så här några dagar inför säsongspremiären: 1) Hur kommer Liverpool egentligen att ställa upp sitt lag under säsongen?, samt 2) Hur kommer den här säsongen att gå för Liverpool?

:::

Hur kommer Liverpool ställa upp laget?

För att kunna besvara den här frågan på ett vettigt sätt så är det nödvändigt att utgå från vad som är lagets styrkor respektive svagheter. Det gäller att formera laget så att man får ut maximalt av sina styrkor samtidigt som man minimerar risken med sina svagheter.

Min första observation är att Liverpool har en lätt instabil och därtill tämligen tunn backlinje. Det kommer alltså vara helt nödvändigt för Dalglish att försöka skydda denna backlinje så mycket som möjligt. Detta betyder som jag ser det att Liverpool kommer behöva spela med två balanserande mittfältare framför backlinjen.

På de två positionerna har Liverpool i nuläget åtta spelare som kan se någon av dem som sin främsta plats på planen. Dessa är Lucas Leiva, Raul Meireles, Jordan Henderson, Jay Spearing, Charlie Adam, Christian Poulsen, Jonjo Shelvey och Alberto Aquilani.

En av dessa spelare behöver ha positionsspelet som sin främsta egenskap och Lucas Leiva är för mig därför given i laget. Henderson och Spearing kan också ta denna roll men är inte lika utvecklade i den.

Den andra spelaren behöver i större utsträckning också kunna slå ”the killer pass”. Flera spelare i Liverpools laguppställning passar in på den beskrivningen, mer specifikt Meireles, Henderson, Adam och Aquilani.

Där finns helt klart alternativt men där finns också ett rätt tydligt överflöd. Det är inte orimligt att tänka sig att spelare som Spearing och Shelvey går ut på lån samtidigt som det framstår som alltmer troligt att Aquilani till sist säljs även om hans pre-season imponerat. Flyttrykten har även omgärdat Raul Meireles under sommaren, och Poulsen framstår alltmer som en kasserad produkt.

Naturligtvis kan också andra spelare vid absolut behov fylla in på dessa platser. En del Liverpoolsupportrar kommer säkert lyfta fram Steven Gerrard här. Det skulle emellertid inte jag göra. Ja, han kan spela där, men positionering är inte hans forté och han är absolut inte världsklass på den positionen, till skillnad från den mer offensiva mittfältarrollen där han tillför överlägset mest värde till laget.

Min andra observation är att Liverpool måste ha som offensiv utgångspunkt att använda sig av både Luis Suarez och Andy Carroll. Det är två alltför värdefulla resurser för att bara använda en av dem åt gången, samtidigt som det reducerar den spelande anfallarens impact och gör Liverpools anfallsspel mer förutsägbart. Helheten av de båda på planen samtidigt är större än summan av dem spelandes var för sig.

Den som mest naturligt tar rollen som target man i ett sådant spelsystem är Carroll som är såväl stark som skicklig i bollmottagningen. Detta ger Luis Suarez möjligheten att sjunka tillbaka i planen i en Dennis Bergkamp-liknande roll för Liverpool, och på så vis kunna länka ihop mittfält och anfall. Därmed kan Liverpool få ut mest av uruguayanens teknik och speluppfattning utan att förlora dennes målskytte.

Därmed återstår två mittfältspositioner som det kan tänkas råda frågetecken om. Det är i ett sådant här spelsystem alltså fråga om de båda kanterna, vänstern och högern. På vänsterkanten finns först och främst två alternativ, Stewart Downing och Maxi Rodriguez. I mina ögon är Downing given som det första alternativet där.

Det betyder att det blir Steven Gerrard som tar positionen till höger på mittfältet, som därmed inte kommer ha lika mycket karaktären utav en ytter som är fallet på vänsterkanten. Detta stämmer även väl överens med Dalglish beprövade modell med ett ”snett” mittfältsspel där en av yttrarna tar mer centrala uppgifter. Den här rollen är även fullt möjlig för Jordan Henderson att ta.

Två lösa trådar hänger därmed i luften. För det första bristen på bredd i lagets offensiva delar. För det andra vad som då händer med Dirk Kuyt, som ju är en av inte bara lagets utan även ligans mest värdefulla spelare. De båda trådarna hänger som jag ser det ihop.

I de matcher där Kenny Dalglish ser ett behov av att täta till mer defensivt, toppmatcher på bortaplan exempelvis, ser jag som troligt att Kuyt istället tar en av yttermittfältsplatserna. Jag kan också föreställa mig att Dalglish kommer att betrakta och använda Kuyt ungefär som Alex Ferguson gör med Ji-Sung Park, som en ambulerande truppspelare som kan spela på mer eller mindre varenda position i lagets offensiva linje och som ger spelartruppen bredd och möjlighet till vila utan att för den sakens skull reducera lagets kvalitet.

Sammantaget ger det här Liverpool ett kompakt och svårforcerat mittfält som samtidigt täcker upp och skyddar en utsatt backlinje. Där finns kapacitet till bollinnehav, passningsförmåga och snabbhet som möjliggör att snabbt förflytta bollen från försvar till anfall. Anfallsspelet kombinerar tyngd och teknik och har en viktig mångsidighet.

:::

Hur kommer säsongen gå för Liverpool?

Uppställt och arrangerat ungefär på det sätt som jag skisserar ovan så är Liverpool ett riktigt starkt lag. Det är i mina ögon ett lag som definitivt har möjligheten att konkurrera om ligans fyra högsta platser och som kommer ha goda chanser att lyckas. Det är emellertid inte frågan, utan snarare är frågan vilket lag de då ska slå ut därifrån.

Jag ser inte att Liverpool ska slå ut något utav Man Utd, Man City eller för den delen Chelsea. Dels på grund av de värvningar som dessa lag har gjort under sommaren och dels på grund av själva kvaliteten på de spelare som dessa lag består av. Det betyder i praktiken att det finns en enda plats kvar att spela om, sådana är Premier Leagues hårda regler för europeisk kvalificering.

Tottenham är ett fjärde lag som konkurrerar om den fjärde platsen men jag tror helt enkelt inte att de har vad som krävs den här säsongen. När inte ens ett lags manager orkar uttrycka någon direkt tro på det egna lagets möjligheter så är det svårt att se dem överträffa sig själva. Dock har Tottenham fortfarande en stark spelartrupp, men Liverpool bör kunna distansera dem.

Därmed landar vi i vad som framstår som en ren shoot-out med Arsenal om den där Champions League-platsen, och det är kanske meningen att vara så med tanke på att de båda lagen ställs mot varandra redan i den andra omgången på Emirates.

Jag ser de båda lagen som tämligen jämnstarka i kvalitet, även om mycket så klart beror på vad som fortsättningsvis händer under Arsenals transferfönster. Men Liverpool är ett lag med momentum, och Arsenal är ett lag ur momentum, vilket talar till Liverpools fördel.

Liverpool har också fördelen av att helt och hållet slippa bekymra sig om europeiskt cupspel den här säsongen. Det ger dem möjlighet att vila spelare och komma hundraprocentiga till varenda ligaomgång. Arsenal kommer inte ha den möjligheten, försåvitt man inte snubblar på kvalsnöret mot Udinese och hamnar i den enda turnering som Arsene Wenger förmodligen skulle betrakta som mer ointressant än en gång Ligacupen.

Men det som jag tror i slutänden först och främst talar för Liverpool i den här kampen illustreras av följande citat av Kenny Dalglish: ”…the people who come to watch us play, who love the team and regard it as part of their lives, would never appreciate Liverpool having a huge balance in the bank. They want every asset we possess to be wearing a red shirt, and that’s what I want too.”

Liverpool har så här långt placerat sina resurser på fotbollsplanen. Detsamma kan inte sägas om Arsenal. Om det beror på Arsene Wengers ideologiska övertygelse eller styrelsens finansiella motiv är oklart. Förmodligen är det en kombination.

I grund och botten har naturligtvis Wenger en liknande inställning som Dalglish ger uttryck för, naturligtvis vill han ha laget så starkt som möjligt, men han har valt att hålla inne med den och foga sig efter styrelsen i en annan utsträckning än sin Liverpoolkollega. Arsenal är en klubb med resurser, men dessa omsätts inte i samma grad som i Liverpool på fotbollsplanen. Det kan i slutänden kosta laget mycket dyrt.

Jag är alltså benägen att tro att säsongen kommer gå bra för Liverpool.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Romelu Lukaku (Chelsea, anfallare) – Berömlig (++++)

Väldigt bra värvning av en ung anfallare med enorm potential. En vettig värvning också utifrån spelartruppens åldersstruktur där Lukaku är en spelare som har potential att ersätta en spelare som Drogba när han lämnar klubben. Det som reducerar ett plustecken från värvningen är att Chelsea förblir ett väldigt framtungt lag, man har värvat anfallare utan att göra sig av med en enda.

Gabriel Obertan (Newcastle, mittfältare) – Godkänd (++)

Newcastle verkar jobba enligt en modell om att värva franska mittfältare, det här är den tredje bara den här sommaren. Obertan saknade mentaliteten att lyckas på Old Trafford men i Newcastle har han bättre förutsättningar att lyckas. I slutänden förblir det dock en spelare med fart och teknik men klart bristande beslutsförmåga.

Matthew Upson (Stoke, försvarare) – Berömlig (++++)

Strålande värvning av Stoke som är i behov av att förstärka bredd och kvalitet i försvarslinjen. De får en landslagsmeriterad mittback som tillför rutin, lugn och bollkontroll vilket kommer att lätta på trycket på Stokes defensiv. Stoke har etablerat sig i Premier League, den här värvningen signalerar ambitioner större än så.

Shane Long (West Brom, anfallare) – Godkänd (++)

Bra spelare men en underlig värvning av Roy Hodgson. Dels är det först och främst försvaret som West Brom behöver förstärka och dels så riskerar Shane Long och Peter Odemwingie, förra säsongens succéspelare, kannibalisera snarare än komplementera varandra. Long är heller inte en spelare man värvar som back up. Enda sättet värvningen är klok är om klubbledningen planerar casha in på Odemwingie.

Radosav Petrovic (Blackburn, mittfältare) – Med beröm godkänd (+++)

Intressant värvning av Blackburn av en mångsidig mittfältare från Partizan. Blackburn är i behov av en enhetlig och tydlig spelidé och en sådan börjar mer eller mindre alltid på mittfältet. Laget har också släppt till för många målchanser och Petrovics defensiva egenskaper bör kunna utgöra ett vapen mot det.

James McClean (Sunderland, mittfältare) – Underkänd (+)

22-årig mittfältare värvad från nordirländska Derry. Tämligen meningslös värvning av Steve Bruce då Sunderland redan har ett brett och bra sortiment just på mittfältet. Rent kvalitetsmässigt är det även tveksamt om McClean kommer kunna bidra med särskilt mycket.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Ligacupens första omgång

Sven-Göran Erikssons Leicester City vann övertygande sin match i första omgången av Ligacupen borta mot Rotherham med 4-1.

Leeds lyckades till sist i ett välspelat, intensivt och spännande Yorkshirederby avfärda Bradford, i vars mål svenske Oscar Jansson debuterade, med 3-2 efter att Bradford två gånger under matchen tagit ledningen. League Two-laget Shrewsbury skrällde stort borta mot Derby och vann med 3-2 efter att ha haft en tremålsledning i halvtid.

Andra skrällsegrar inkluderar Barnets 1-0-vinst borta mot Portsmouth. Barnsley förlorade hemma med 0-2 mot Morecambe. Och Hull gick på en 0-2-mina på hemmaplan mot League Twos förväntade slagpåsar Macclesfield.

Till dem kommer Ipswich som förlorade med 1-2 hemma mot Northampton, även de från League Two. Ett annat begravet Championship-lag är Coventry efter 1-3 borta mot Bury. Däremot är lag som MK Dons, Huddersfield, Brighton, Southampton och Middlesbrough samtliga vidare till den andra omgången som lottas ikväll.

Exeter kan för första gången på 18 år se fram emot en lottning av den andra omgången i en engelsk cup efter att ha besegrat Yeovil med 2-0.

Hela åtta matcher gick till förlängning.

Ett spännande Trentsidederby i Nottingham mellan Forest och Notts County tog sig till förlängning efter 2-2 vid full tid. Förlängningen skulle visa sig bli lika dramatisk. Lee Hughes gav Notts County ledningen med ett otagbart drömskott. Men mittbacken Wes Morgan kvitterade för Forest med matchens sista spark med ett skott som var minst lika vackert och otagbart det.

Nottingham Forest befann sig i underläge genom hela straffläggningen och Notts County hade även chansen att avgöra. Men två riktigt dåliga straffar av först Lee Hughes och därefter Neil Bishop avgjorde till Forests fördel.

Wycombe, Sheffield United, Leyton Orient och Carlisle vann även de sina straffläggningar.

På Turf Moor utspelades ett dramatiskt möte mellan Burnley och Burton Albion som slutade 3-3 efter 90 minuter. Väl i förlängningen så ökade emellertid Burnley tempot och tog bara några minuter på sig att gå fram till 5-3, vilket skulle ökas på med ännu ett mål fram till slutresultatet 6-3.

Ikväll spelas matcherna Bristol Rovers vs Watford och Oxford United vs Cardiff och den första omgången avslutas på torsdag med matchen Sheffield Wednesday vs Blackpool. Detta utöver onsdagskvällens uppskjutna matcher.

:::

Upploppen fortsätter i London och övriga England och inte bara veckans utan även helgens matcher befinner sig naturligtvis i farozonen som det ser ut.

Själv befinner jag mig i ett stadium av djup förnekelse vad gäller risken att det kanske inte blir någon Premier League-premiär den här helgen.

The Football League och Premier League kom igår med ett gemensamt uttalande. Vad gäller helgens matcher i London så kommer inblandade parter bedöma läget på torsdag. Övriga matcher menar man att det inte finns några skäl att tro att de inte ska kunna genomföras.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken - Leicester City

En av den här säsongens stora kandidater till uppflyttning till Premier League från The Championship är Leicester City, som befinner sig under nytt thailändskt ägarskap och med helt andra ekonomiska förutsättningar än tidigare.

Något av lagets och ägarnas ambition kunde bevittnas under den gångna helgen när det galaktiska Real Madrid kom på besök till Midlands för en vänskapsmatch, förvisso fick de ett par miljoner pund för besväret. Men det var en väl värd symbolisk handling för de thailändska ägarna.

Den thailändska familjen Raksriaksorn, som äger företagets King Power i Thailand, köpte klubben från Milan Mandaric för £30m i oktober. Och för de pengar de spenderat sedan dess så förväntar de sig naturligtvis omedelbar uppflyttning till Premier League.

:::

Mitt i denna thailändska buffé finner vi en svensk manager och före detta förbundskapten – Sven-Göran Eriksson.

Det är han som har fått uppdraget att förvalta thailändarnas order och Leicesters vidare öden. Stundtals förlöjligad i England, delvis av brittisk närsynthet och delvis av egen förskyllan, så är det här förmodligen hans sista chans att återupprätta ett skamfilat managerrykte.

Förutsättningarna är på en och samma gång väldigt gynnsamma som instabilt påfrestande. Å ena sidan tillgång till en för divisionen överlägsen resursbas. Å andra sidan också utsatt för den kravbild och den kortsiktighet från såväl fans som styrelse som dessa resurser medför.

Och uppdraget blir inte lätt i The Championship – som inte minst den här säsongen är en väldigt stark och oförutsägbar division.

:::

Den ledande frågeställningen för den här granskningen av Leicester City är följande: Vilka är egentligen förutsättningarna för Leicester City och för Sven-Göran Eriksson att ta sig till Premier League under den här säsongen?

:::

Som brukligt är i sådana här ”Jag är nyfiken”-bloggar så angriper jag frågeställningen utifrån tre aspekter som förhoppningsvis formar en sorts helhet: Ideologi, ekonomi och management.

…………………………………………………

IDEOLOGI

Leicesters ideologiska bakgrund är inte det minsta komplicerad att förstå sig på, det handlar om att ta sig upp till Premier League igen.

Ägarnas motivbild är inte mer komplicerad den och den är därtill tämligen bekant vid det här laget i Englands mindre och medelstora klubbar. Det är ett utländskt konsortium vars intresse huvudsakligen är affärsmässigt, med andra ord att generera vinst för dess deltagare.

I grund och botten är det här en thailändsk version av Venkys ägande i Blackburn. Familjen Raksriaksorn äger företaget King Power som driver en stor butikskedja i Thailand. Övriga sponsorer är Air Asia, den thailändska turistbyrån, ölproducenten Singha och Emirates Airline. Det är klart och tydligt att ägarna ser Leicester som ett marknadsföringsverktyg och som ett sätt att sprida sitt varumärke på den asiatiska marknaden.

Vänskapsmatchen mot Real Madrid ska inte minst ses i det ljuset.

Det medför naturligtvis också att ett misslyckande inte riktigt är ett alternativ, för i så fall blir det svårt för ägarna att få någon avkastning på sin investering. Vad mera är, det är förmodligen också tämligen bråttom. Vilket Sven-Göran Eriksson också förtydligar:

”They want to take Leicester into the Premier League and they want Leicester to stay there. It’s not just words. We have been very active in the market. The owners are in a hurry. If they wanted promotion last season, then of course they want it now.”

:::

EKONOMI

Leicesters supportrar är vana vid att se klubben i finansiella svårigheter. Efter att klubben flyttats ned från Premier League så befann sig klubben i administration i oktober 2002, som ett resultat av skulder härledda till byggandet av en ny arena, kollapsen av ett tv-avtal och höga lönekostnader.

2007 anlände den ambulerande klubbägaren Milan Mandaric till klubben och lovade framgång på planen såväl som en sund och stabil finansiell strategi: ”Returning the club to a position of financial and operational stability matched by a sustainable football model that will in turn springboard the club to Premiership status.”

Sedan dess uppgår Leicesters ackumulerade förluster till den skrämmande nivån av £33m, med förlustrekordet £14,2m under räkenskapsåret 2007/08.

På kostnadssidan är lönerna nyckelfaktorn. Förra bokslutet avslöjade att kostnaderna stigit med hela 30% och de har fortsatt stiga sedan dess. Men klubbens lönekostnader är ändå bara tillbaka på den nivå man befann sig 2008 och de är faktiskt lägre än vad de var 2005. Så klubbens spendering är inte utanför dess kontroll.

Problemet är att klubbens intäkter har fallit dramatiskt sedan man senast befann sig i Premier League och de därpå följande fallskärmsbetalningarna. På matchdagssidan ligger man tämligen bra till med en modern arena av Premier League-klass som drar in över 30,000 åskådare varje match. Men tv-intäkterna är inte i närheten av att vara desamma.

De thailändska ägarna är inte intresserade av att driva klubben med förlust, och då finns där i grund och botten bara två alternativ. Ett, sälja spelare, eller två, satsa på uppflyttning till Premier League där tv-pengarna finns.

Leicesters finansiella strategi har alltså blivit att dra på sig höga kostnader i nutid för att få tillgång till högre intäkter inom en snar framtid. Det är en riskfylld men en väl beprövad strategi inom modern engelsk fotboll. Leicester själva uttryckte det som ”retaining a strong football squad to fight for a promotion place limited the amount of sensible cost reduction we could enforce.”

Översatt i klartext: Vi kommer att överspendera på löner med förhoppningen att de teoretiskt bättre spelarna kommer att dra klubben upp ovanför uppflyttningsstrecket.

För att finansiera denna strategi behöver Leicester stödfinansiering från sina ägare, tydligt demonstrerat av dess negativa kassaflöde under den senaste femårsperioden. Genom lån från ägarbolagen har närmare £40m tillförts klubben vilket är uppsatt som en skuld, oroväckande nog 2,5 gånger klubbens årliga omsättning.

Det är med andra ord en betydande finansiell risk som Leicester City har tagit med sikte på Premier League.

Det betyder att Sven-Göran Eriksson förvisso har getts alla ekonomiska resurser han kan begära, men också att ett misslyckande inte är ett ekonomiskt alternativ. Han måste helt enkelt lyckas och lyckas snabbt.

:::

MANAGEMENT

Leicesters ambitioner har knappast hjälpts av den karusell som ägt rum på klubbens managerpost. Sven-Göran Eriksson är otroligt nog klubbens 15:e manager sedan 2004 och den nionde sedan 2007. Bland dem hittar vi två managers, Gary Megson och Paulo Sousa, som fick nio matcher på sig och en, Martin Allen, som fick fyra (!) matcher.

Erikssons kontrakt går ut efter den här säsongen så det blir ett väldigt naturligt tillfälle att utvärdera hans insatser och Leicesters projekt som lyckat eller misslyckat. Och med de förutsättningarna så har han gått all-in och hittills värvat nio spelare med fler spelarköp att vänta fram till månadsskiftet.

Med Kasper Schmeichel, John Pantsil och Paul Konchesky har Svennis förstärkt Leicesters försvar. Och värvningarna av Gelson Fernandes, Neil Danns, David Nugent, Lee Peltier och Michael Johnson kompletterar den offensive mittfältaren Andy King väl.

Andra spelare som sägs vara aktuella för King Power Stadium är Nicky Maynard och Cameron Jerome. Kvalitetsspelare båda två.

Sven-Göran Eriksson befinner sig alltså på någon form av hit and run-uppdrag, och vad som kommer att sättas på prov den här säsongen är framför allt hans organisatoriska förmåga, att få ihop många enskilda delar till en spelande enhet. Klarar han det så kommer förmodligen Leicester att lyckas nå Premier League. Misslyckas han så misslyckas också klubben.

Svennis gav prov på en sådan förmåga förra säsongen, när han lyfte laget från nedflyttningszonen till att under en tid vara med i jakten på playoff-platser. Laget föll däremot samman framåt vårkanten, vilket var något utav en besvikelse i och runt klubben. Men Svennis hade då ett dåligt utgångsläge som skydd. Det har han inte längre.

:::

En tydlig strategi för att nå Premier League. Tillgång till alla de ekonomiska resurser han kan behöva för att klara av uppgiften. Sven-Göran Eriksson har onekligen alla de förutsättningar han kan tänkas behöva för att se till att Leicester City spelar Premier League 2012/13.

Huruvida han lyckas är helt och hållet en managementfråga. Och däri ligger en utmaning såväl för klubben som för honom själv personligen. För Leicester att ge Eriksson det nödvändiga handlingsutrymmet. För Svennis att upprätta sitt något skamfilade rykte inom den engelska fotbollen.

:::

Leicester City är en klubb med stor potential, vilket är vad som attraherade de nya thailändska ägarna och vad som även attraherade Sven-Göran Eriksson, som hade följande att säga: ”The target for this club is to reach the Premier League, hopefully this year. If not this year, next year. I think the ambition of the club is fantastic. If they did not have that ambition, then I would not be interested.”

Och där ligger också något utav det kluriga för Leicester. Vad händer om man inte lyckas, om man inte når uppflyttning? Kommer Svennis att stanna kvar? Kommer de thailändska ägarna att vilja fortsätta täcka klubbens förluster om den blir kvar i The Championship?

Det är en riskfylld strategi att försöka spendera sig upp i Premier League. Men Leicester är också en klubb som står bättre rustad än de flesta. En stor egen arena, goda träningsanläggningar, och en bred fanbas. Där finns i grund och botten allt för att Leicester ska vara en Premier League-klubb.

Men finns där rätt management?

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Alex Chamberlain (Arsenal, mittfältare) – Godkänd (++)

Sett enskilt, visst är väl det här en bra värvning. En klart lovande engelsk offensiv mittfältare, mångsidig, inte tokigt dyr. Sett på det viset kanske den förtjänar något plustecken till. Sett som en del utav sitt sammanhang, Arsenals behov och spelartrupp. Not so much. Ännu en offensiv mittfältare alltså, var det verkligen vad Arsenal behövde? Okej, den här värvningen utesluter inte andra och mer betydelsefulla värvningar, men inte heller gör den Arsenal bättre som lag.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Roberto Mancini visade prov på bra management efter söndagens match på Wembley.

Han tvingade sina spelare att vara kvar på planen och bevittna och applådera när Man Utds spelare hämtade trofén och sina medaljer. En motiverande lärdom i konsekvenserna av en förlust, att det ska göra ont att förlora. För bränt barn skyr elden.

Jag tyckte också det var rätt onödigt av Wayne Rooney att efter matchen börja prata om att ”fotbollslektioner” delats ut. Samtidigt som det känns positivt med spelare som tar lokala rivaliteter på allvar.

:::

Ikväll avgörs Ligacupens första omgång, och Leicester har fått en tuff lottning borta mot Rotherham. Ett lag mot vilket man förlorade senast man möttes för något år sedan just i Ligacupen för övrigt.

TV-sända matcher är annars Leeds vs Bradford och, inte minst spännande, Nottinghamderbyt mellan Forest och Notts County. Eller The Brolly vs Mad Dog sett till managerkampen mellan Steve McClaren och Martin Allen.

:::

What the fock händer egentligen i London? Galna upplopp. Sett till fotbollen så är West Ham vs Aldershot inställd och i skrivande stund så är även landskampen mellan England och Holland i farozonen.

Okej för att storklubbarnas managers brukar göra allt de kan för att se till att deras spelare inte spelar några som helst landskamper, men det här var väl i alla fall några steg för långt även för dem?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Om Billy Meredith, en klassisk 7:a

Idag får ni hålla tillgodo med en gästblogg från Johan Lindahl, som vi alla kanske känner lite bättre som Vidic15, om en gammal Manchestergoding. Gästbloggen kan ses som en spin-off på KILDO:s serie om fantastiska sjuor genom den engelska fotbollshistorien.

Om någon annan av er vill pröva på att gästblogga om kända karaktärer i er klubbs historia, om ert lags chanser inför den kommande säsongen eller något annat ämne som råkar intressera er, så är det bara att höra av er.

Trevlig läsning! /Peter

…………………………………………………

Mitt svar på Kildos bloggar kommer att handla om magin kring tröjnummer 7 i Man Utd, och en av spelarna som har skapat denna magi. Detta handlar om Man Utds första “fixstjärna” som härjade på högerkanten som ytterforward i dåtidens något annorlunda spelsystem. Denna skröna är en hyllning till Billy “Old Skinny” Meredith.

:::

Billy Meredith var Man Utds första magiska sjua och satte standarden på många sätt.

För att vara nummer 7 i Man Utd krävs för det första enorm talang och potential, för det andra måste det finnas något i 7:ans spelstil som gör honom unik och attraktiv för publiken. Sedan måste det naturligtvis finnas något vid sidan av planen, något sidospår som sticker ut, men framförallt är 7:an en symbol för spelaren med det lilla extra, där man förväntar sig underverk och inte blir besviken.

Men för att man ska bli en riktig legend krävs det att magin på planen även resulterar i framgång för laget.

:::

När det gäller framgång på planen var Billy med under Man Utds första storhetstid, och var en av de främsta orsakerna till densamma. Man Utd vann sin första ligatitel 1908 med Meredith som ligans dominant. Året därpå, den 24 april 1909, tog Man Utd sin första seger i FA-Cupen, så det var på min födelsedag för nästan precis 102 år sedan. Meredith vann också ligan med Man Utd 1911.

:::

Meredith kom från lokalkonkurrenten Man City där han spelat under flera säsonger och gjort sig ett namn, bland annat genom att vinna FA-cupen 1904. Men Meredith kom också med ett rykte om sig att vara extravagant och kantig, och lite av en rebell och upprorsmakare.

Han hade blivit avstängd från all fotboll 1905 då han anklagats för att ha mutat en Aston Villa-spelare med £10 för att lägga sig i en match och fått ett års avstängning som straff.

Meredith svor sig oskyldig men fick inget gehör vare sig från förbundet eller från Man City. Efter avstängningen skrev han därför på för Man Utd i oktober 1906, och kom därefter att ge publiken på först Bank Street och sedemera på Old Trafford (som stod klar för spel i början av 1910, med publikkapacitet om 80,000 personer) riktig underhållning av ett slag man inte upplevt tidigare.

Han svepte fram längs kanten och serverade dåtidens målspruta Sandy Turnbull (som också kom från Man City 1906, och gjorde 101 mål på 247 matcher i Man Utd) med framspelning efter framspelning. Meredith debuterade för Man Utd den 1 januari 1907 i en något kontroversiell match mot Aston Villa, alltså laget han anklagats för att muta. Man Utd vann med 1-0 efter mål av Turnbull på assist av ingen mindre än Meredith.

:::

Meredith fick smeknamnet Old Skinny för att han alltid spelade med en tandsticka i mungipan. Enligt Meredith själv hjälpte det honom att koncentrera sig.

För publiken blev “smal som en tändsticka” melodin och Old Skinny det naturliga smeknamnet. Men magin han utövade med fötterna och hans arroganta utstrålning, tillsammans med hans ursprung, gav honom också ett annat och kanske mer passande smeknamn.

Billy Meredith blev The Welsh Wizard. Ett epitet som levt kvar i Man Utds själ och som under tidigt 90-tal ånyo fick en anledning att sjungas ut på Old Traffords mäktiga teater, när en tanig tonåring började flyga fram längs vänsterkanten och snurra upp försvarare efter försvarare, Ryan Giggs blev 80 år senare den nya Welsh Wizard och är så än idag.

:::

Billy Meredith organiserade tillsammans med lagkamraten i Man Utd, Charlie Roberts, den första träffen i Players’ Union, ett slags fackförbund för fotbollsspelare som hade för avsikt att förbättra vilkoren gällande spelares löner och procedurerna kring övergångar mellan klubbar.

Meredith hade redan tidigare varit involverad i the Association Footballers’ Union (the “AFU”), det första försöket att organisera ett gemensamt organ för fotbollsspelare, men som tvingats läggas ned efter att ha misslyckats med att förhandla bort lönetaket om £4 per vecka, samt aldrig blivit erkänt av vare sig förbundet (FA) eller ligaorganisationen (Football League).

Delvis var misslyckandet en följd av att de flesta spelarna ändå inte tjänade så mycket som £4 då man bara hade fotboll som en deltidssyssla och fick en inkomst ytterligare från sitt “vanliga” jobb. Detta gjorde att de flesta spelarna var nöjda med den extra inkomst de fick och inte ville motsätta sig sin klubb.

:::

Billy skapade nya kontroverser under säsongen 1909-10.

När FA försökte upplösa Players’ Union övertalade Meredith flera av sina lagkamrater att spela utanför systemet och de bildade “The Outcasts”. Meredith fick snabbt med sig spelare från andra klubbar, och FA backade ganska fort och lät Players’ Union vara kvar.

Detta var första gången man kunde prata om spelarnas inflytande på spelet utanför planen, och Merediths karisma och ledaregenskaper var ett svårt faktum att bortse ifrån.

Detta är i princip det enda som skiljer legenderna Ryan Giggs och Meredith åt (om man bortser från de 80 åren), och “anledningen” till att Giggs bär nummer 11 och inte nummer 7, det vill säga den unika karisman.

:::

Första världskrigets utbrott gjorde att fotbollsspelandet ställdes in och efter kriget var det lag Man Utd ställde på banan inte i närheten av det lag som var bland landets bästa strax innan.

Sandy Turnbull dog i kriget (den 3:e maj 1917 i Arras, krigandes i den berömda “footballers’ battalion”) och de nya spelarna var otränade och oskolade, och Meredith själv hade tappat stora delar av sitt register efter flera år utan fotboll.

Meredith tappade också gnistan och återvände till Man City där han fick en roll som spelande tränare i juli 1921, efter 335 matcher och 36 mål för Man Utd. Billy spelade till och från i sin nya roll i Man City och lade till slut, 49 år gammal, definitivt skorna på hyllan 1923.

Då hade han hunnit med 390 matcher för Man City (innan och efter tiden i Man Utd där han var som bäst) och även 48 landskamper för Wales.

:::

Billy Meredith återvände sedan till Man Utd 1931 som coach, visserligen utan någon större succé. Men Meredith är den ende spelaren som har varit, och förmodligen någonsin kommer att vara, en legend på både den röda och den blå sidan av Manchester.

:::

Billy Meredith dog den 19 april 1958, 83 år gammal och begravdes anonymt i Manchester.

Ryktet har gjort gällande att hans hjärta inte orkade med tragedin i München den 6 februari samma år, där åtta Man Utd-spelare och tre lagledare, samt den dåvarande journalisten och tidigare Man City-spelaren Frank Swift dog, i den ökända flygplanscrashen.

Detta är säkerligen främst en skröna för fansen, men i vilket fall som helst så förlorade Man Utd, förutom de som dog i flygplansolyckan det året, även en av sina största legender i Billy Meredith.

:::

Många år senare, närmare bestämt 2001, gick spelarfacket Professional Footballers Association (PFA), Welsh FA (Wales fotbollsförbund), Man Utd och Man City ihop i ett unikt samarbete. Man betalade för och ordnade med en ordentlig gravplats och förvaltandet av denna, samt en riktig minnessten åt Manchesterlegenden Billy Meredith.

I augusti 2007 valdes Billy Meredith in i English Football Hall of Fame.

Billy “Old Skinny” Meredith satte standarden för Man Utds magiska nummer 7 redan för hundra år sedan. Hans minne bevaras i Old Traffords väggar och på Stretford End besjungs hans namn ännu då och då.

Billy Meredith är en legend och en av Man Utds fantastiska sjuor. Hans dribblingsräder, hans känsliga och pricksäkra inlägg, hans spelförståelse och karisma blev ledord för framtida bärare av denna tröja, och The Welsh Wizards stjärna lyser för alltid klart på Man Utds stjärnhimmel.

Billy Meredith är en odödlig fanbärare och fanan är Man Utds tröja nummer sju.

/Signerat Johan “Vidic15” Lindahl

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: "The X:es? Leave them for the other teams!"

Är det egentligen någon som längre betvivlar vad som är så fantastiskt med engelsk fotboll, med Premier League?

Vilken säsongsöppning vi precis bevittnat på Wembley mellan de båda Manchesterlagen. En episk fotbollsmatch på alla sätt och vis. Och då var det här ändå bara förrätten.

När röken skingrades på Wembley så intervjuades Alex Ferguson nere på planen och inte heller han verkade riktigt veta vad han skulle säga. Alla de gånger han bevittnat Man Utd komma tillbaka i matcher från till synes hopplösa underlägen, men nu såg till och med han överraskad och förvånad ut, som att det här hade han faktiskt inte trott på.

Mest glatt överraskad verkade han vara över sina spelares förmåga att fortsätta spela fotboll samtidigt som hårda och stundtals brutala tacklingar riktades mot dem.

Någon särskilt vänskaplig ”glorified friendly” var det inte.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/aug/07/five-things-learned-community-shield?CMP=twt_gu

:::

Det var en riktig kraftmätning och båda lagen sände iväg ett fast budskap att de kommer att vara att räkna med den här säsongen.

Man City ledde i halvtid med 2-0 och det måste betraktas som jackpot för dem, efter att Man Utd dominerat stora delar av halvleken.

Men kvaliteten på David Silvas bolleveranser gav dem det första målet och därefter svarade Man Utds nye målvakt David De Gea för en blunder strax innan halvtidsvilan när han släppte in Dzekos distansskott.

Då var det blå fest på Wembley.

:::

Det anmärkningsvärda med Man Utds vändning under den andra halvleken var alltså att den skedde efter det att deras unga spelare bytts in. Under större delen av halvleken spelade Man Utd med Chris Smalling, Jonny Evans och Phil Jones i backlinjen och till sist ersatte även Rafael Patrice Evra.

På det centrala mittfältet svarade Tom Cleverley för en närmast felfri insats och det var hans arbete som i mångt och mycket var katalysatorn bakom Man Utds upphämtning.

Hans attityd och inställning är också viktig – han gör inte den här prestationen i vilken match som helst, utan på Wembley, mot Man City. Som inte bara är en rival utan dessutom en väldigt tuff motståndare rent fysiskt.

Det är sådana här matcher som odlar vinnarinstinkt. Och den här matchen var en viktig lärdom i Man Utd-kultur för samtliga unga spelare på planen, och även för klubbens nyförvärv.

Mot slutet av matchen var Man Utds medelålder 22,2 år. Det var ungdom, inte ålder, som slog Man City i slutänden.

:::

Efter slutsignalen var det röd fest på Wembley. Och ingen kunde missta sig på att glädjen var allt annat än både stor och äkta.

För någon vänskapsmatch var det inte. Och inget av lagen var pigga på någon välgörenhet.

Låt Premier League-säsongen börja!

…………………………………………………

Hyllmans hörna är ett koncept jag utvecklade under andra halvan av förra säsongen. Grundidén är hur som helst att sammanfatta den gångna helgens händelser i ett antal teser eller lärdomar.

Ingen unik idé på något vis så klart, men det gör den inte sämre.

Så vad kan vi då ta med oss från den här första helgen av säsongen 2011/12? Jo, kanske följande:

:::

Leeds ser ut att få stora problem den här säsongen

Det var en rejäl överkörning som Leeds åkte på borta mot Southampton i lördagskvällens sena kvällsomgång. 0-3 i baken med bud på mer innan man fick tröstmåla på straff i slutminuterna.

Matchen visar det man har haft skäl att misstänka ett bra tag nu – Leeds kommer få det tungt. Klubben har sålt flera viktiga spelare. Exempelvis målvakten Kasper Schmeichel till Leicester. Och mittfältaren Bradley Johnson till Norwich. Ägaren Ken Bates verkar vara ovillig att skjuta in resurser till klubben och laget lider som en följd. Stämningen på läktarna och på Leeds gator har börjat surna till.

Det blir särskilt problematiskt givet förra säsongens relativa succé. Fotboll och förväntningar är en komplicerad soppa, och när ett lag upplevs vara på nedgång så är oftast också tålamodet mindre. I sådana lägen är det väldigt lätt att hamna i en ond cirkel. Frågan är om Simon Grayson kan ta laget ur den.

:::

Det här är en viktig men komplicerad säsong för Danny Welbeck

Landslagstruppen till veckans vänskapsmatch mot Holland togs ut i helgen och den stora överraskningen var kanske att Danny Welbeck var uttagen, före spelare som Darren Bent och, en mer relevant jämförelse kanske, Daniel Sturridge. Under förutsättning att Fabio Capello är åtminstone en gnutta konsekvent så borde det vara en signal om vilken spelare han först och främst vill satsa på under säsongen som kommer.

Welbeck har alltså möjligheten att spela sig in i landslagstruppen inför EM 2012 och kanske också det kommande OS-mästerskapet. Det är med andra ord en viktig säsong för honom. Samtidigt befinner han sig i en komplicerad situation i Man Utd, där Alex Ferguson helt klart tror på honom men där det också råder ett veritabelt överflöd av anfallare.

Welbeck befinner sig alltså i en situation där han inte alltid kommer att få spela. När han väl spelar så måste han göra det i den situationen, inte försöka visa upp sig för landslagsledningen. I så fall lär han kvickt och obönhörligt få allt mindre speltid, vilket vore än värre för hans landslagschanser. Det är en krånglig attitydmässig balansgång för en 20-årig anfallare. Den utmaningen måste Welbeck hantera på ett personligt plan den här säsongen.

:::

Gustavo Poyet är ”den nye Mourinho”

Det har pratats vitt och brett om Andre Villas-Boas som den nye Mourinho. Men kanske är det också lite stereotypt då han sett till personligheten inte alls verkar särskilt lik den charmant arrogante och finurligt specielle portugisiske mästartränaren.

Den som kanske mest och bäst axlar hans mantel är Gustavo Poyet, Brightons uruguayanske manager som bara tog 30 minuter på sig av den nya säsongen att vädra sitt ytterst påtagliga missnöje med precis allt och bli uppskickad på läktaren av en inte alltför nitisk domare. Ett mästardrag som naturligtvis lyckades, då Brighton under den andra halvleken vände och vann med 2-1 efter ett mål i slutminuterna.

:::

Har ni några fler lärdomar eller tankar från helgen? Lord only knows att jag inte haft någon möjlighet att täcka in allt som hänt.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

West Ham åkte för övrigt på en riktig snyting hemma mot Cardiff. Det var en match man hela tiden dominerade men i slutminuterna så avgör Cardiff med matchens enda mål.

Återtåget snubblade i starten med andra ord.

:::

Vad jag, halvgammal som jag ändå är, trots allt undrar är hur många av er som faktiskt kopplar bloggrubrikens referenser?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Manchester och den engelska fotbollens epicentrum

När man pratar om Manchester så menar folk vanligtvis Stormanchester, Greater Manchester, ett område med 2,6 miljoner invånare uppdelade på tio olika stadsdelar: Bolton, Bury, Manchester, Oldham, Rochdale, Salford, Stockport, Tameside, Trafford och Wigan.

Ingen skulle få för sig att beskriva omgivningen som bildskön. 1842 kom Friedrich Engels till staden för att arbeta på en textilfabrik som ägdes av hans far. Två år senare, i The Condition of the Working-Class in England, skrev han:

“If any one wishes to see in how little space a human being can move, how little air – and such air! – he can breathe, how little of civilization he may share and yet live, it is only necessary to travel hither.”

Fyra år senare skrev han tillsammans med Karl Marx Det kommunistiska partiets manifest.

Men de tuffa förhållandena bidrog också till den kreativitet för vilken staden har blivit berömd, vilket inte minst gjort sig till känna inom såväl fotboll som musik. Det har genom åren utvecklats ett ordspråk: What Manchester does today, the rest of the world does tomorrow.”

:::

Idag möts Manchester på Wembley för att dra upp ridån inför säsongen som stundar och för att spela om the Charity shield.

Det är en match med många om och omen, och den har alla förutsättningar för att vara just indikativ för morgondagen och den kommande säsongen som helhet, som kommer att utvecklas till en tungviktsfajt mellan de båda Manchesterlagen.

:::

Henry Winter diskuterar matchens betydelse och konstaterar att den är så mycket mer än bara en halvt vänskaplig generalrepetition. Han pekar på många så kallade matcher i matchen.

Det råder förvisso ingen tvekan om att titeln som sådan, alltså själva Charity Shield, är tämligen meningslös. Men matchen som sådan är emellertid allt annat än meningslös. Den är laddad med mening och betydelse.

Det är en match båda lagen kommer att vilja vinna. Därför att det är en match som sätter agendan. Det är en match som sänder signaler. Därför att det är Man Utd på ena sidan och Man City på den andra.

:::

De senaste säsongerna visar tydligt Charity Shields indikativa betydelse för den kommande säsongen och ligastriden.

2005 stod Chelsea på toppen av sin förmåga och man besegrade Arsenal med 2-1 i Cardiff. Laget skulle därefter tämligen bekvämt vinna ligan säsongen 2005/06 och bli endast det andra laget i Premier Leagues historia som försvarat en ligatitel.

2006, återigen i Cardiff och återigen står Chelsea på planen, den här gången mot Liverpool. Men nu går det inte lika bra, Liverpool vinner med 2-1 och den här säsongen skulle det också visa sig att Man Utd blev för mäktiga för Chelsea och Mourinho i ligan.

2007 ställs för första gången, i en serie om tre gånger på fyra år, Chelsea och Man Utd mot varandra på Wembley i Charity Shield. Man Utd vinner på straffar och kniper därefter också ligan framför ögonen på just Chelsea. Två veckor senare vinner man också Champions League. Mot Chelsea. På straffar.

2008 möter Man Utd istället Portsmouth på Wembley. Även här går matchen till straffläggning som Man Utd vinner. Man Utd vinner därefter sin tredje raka ligatitel.

2009 återser Chelsea och Man Utd varandra i Charity Shield på Wembley, men den här gången med omvänt resultat. Matchen går återigen till straffar men den här gången drar Chelsea det längsta strået. Det skulle visa sig bli mönstret också i ligan som Chelsea tar hem med en poängs marginal.

2010 och – yes, you guessed it – Man Utd och Chelsea igen för tredje gången. En liten matchserie som Man Utd till sist tar hem med 3-1, efter att matchen avgjorts av Javier Hernandez som ansiktar in bollen. Man Utd skulle visa sig återta ligakommandot den här säsongen och Javier Hernandez skulle också visa sig ha en avgörande roll i det.

:::

Kommer trenden fortsätta eller brytas under 2011/12?

Det ska ju också sägas att det här är en väldigt modern trend. Mellan 1996 och 2005 så hände det till exempel inte en enda gång att det lag som vann Charity Shield också därefter vann ligan. Går vi hela vägen tillbaka till 1908, när Charity Shield introducerades, fram till 2005 så har bara 14 lag vunnit ligan efter att först ha vunnit Charity Shield.

:::

Symbiosen mellan de båda Manchesterlagen är tämligen intressant.

Man City andas och lever för att överträffa Man Utd, det är i grund och botten hela deras raison-d’être. Alex Ferguson själv å andra sidan poängterar det positiva för Man Utd med Man Citys seriösa utmaning och hur det håller laget taggat och liknöjdheten från dörren.

Vad som kan uppstå är en situation där två lag triggar igång varandra och hela staden till ett temporärt monopol av den engelska fotbollen. Kevin McCarra är inne på något liknande.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/aug/05/manchester-united-manchester-city

Något sådant har vi egentligen inte sett sedan 1980-talet, när Liverpool FC och Everton FC tog kommandot över engelsk fotboll och gjorde Liverpool till den engelska fotbollens epicentrum.

:::

Och de av er som gillar att läsa lite historia kan få ert lystmäte genom att läsa The Guardians Joy of Six-sammanställning över intressanta Charity Shield-matcher.

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/aug/05/joy-of-six-charity-shield

Charity Shield spelas fortfarande på Wembley, i England. Så mycket själ finns det i alla fall kvar inom den engelska fotbollen. Det finns saker som till och med Premier League inte säljer ut i första eller ens andra taget.

Möjligen för att klubbarna och supportrarna, den engelska fotbollens faktiska själ, snarare än den kommersiella ytfernissan, inte tillåter det.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Wayne Routledge (Swansea, mittfältare) – Med beröm godkänd (+++)

Swansea värvar en kompetent spelare som kan tillföra bredd till det offensiva spelet. Någon större målskörd ska kanske inte Swansea förvänta sig från Routledge. Han är den ende spelaren som spelat för sju Premier League-klubbar utan att ha gjort ett enda mål i Premier League.

Costel Pantilimon (Man City, målvakt) – Godkänd (++)

Klart och tydligt en reservmålvakt bakom Joe Hart, men en fullt kompetent sådan med landslagsmeriter från Rumänien. Alltid svårt att värdera sådana här värvningar, men blir Hart skadad så är en bra back-up naturligtvis bra att ha.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Dramatiskt på många ställen runtom The Football League under gårdagen.

Både Millwall och Watford tappar 2-0-ledningar i slutminuterna mot Reading respektive Burnley.

Brighton vänder ett underläge mot Doncaster Rovers och vinner med ett avgörande 2-1-mål på tilläggstid. MK Dons, Port Vale och Plymouth svarar för enastående viktiga kvitteringar i slutminuterna mot sina respektive motståndare.

Ett stycke modern fotbollshistoria utspelades också på Kingsmeadow där AFC Wimbledon, för första gången i The Football League, mötte seriefavoriten Bristol Rovers. Den första halvleken präglades av nerver. Ett underläge med 0-2 hämtades upp och man hade kommandot när Brett Johnson fick hjärnsläpp inne i eget straffområde. Hands. Straff och 2-3.

Meriterande seger också för Southampton som tillbaka i The Championship mejade ner Leeds.

Mer om matcherna och helgens omgång i Linhems Football League-blogg. Idag spelas omgångens sista match mellan West Ham och Cardiff.

:::

Ja, jag vet att det formellt heter Community Shield nu för tiden. Men för mig kommer det alltid heta Charity Shield. Det kommer aldrig FA:s inkompetens kunna förändra.

Be Champions!!

Peter Hyllman

13 rätt om The Football League?

Idag drar alltså den engelska ligasäsongen igång för fullt med närmast fulla omgångar i samtliga tre divisioner av The Football League.

Jag säger närmast eftersom Hull vs Blackpool spelades igår kväll och den tidiga värdemätaren mellan West Ham och Cardiff går runt lunchtid imorgon.

Redan tidigt på lördagen sparkar två intressanta matcher igång. 12:30 kan de som särskilt intresserar sig för Leicesters vidare öden följa deras premiärmatch borta mot Coventry, som kommer få det tufft den här säsongen.

En kvart senare gör The Football Leagues nya old boys AFC Wimbledon hemmaentré mot ligafavoriten i League Two, Bristol Rovers. En värdemätare så god som någon. Matchen är tv-sänd.

Lördagskvällens match går inte av för hackor den heller. Southampton vs Leeds, två riktigt gamla klassiska lag som stöter på varandra omedelbart.

:::

Så vad passar bättre en sådan här högtidsdag för fotbollsälskare (gud vad jag älskade när Thomas Nordahl förr i tiden alltid inledde CL-kvällarna med att säga just det där) än att kanske lite snabbt, koncist och kanske lite blodigt introducera säsongen?!

:::

Säsongens kanon? – Huddersfield Town. Har en lång och icke-gloriös tradition av att strula till det för sig själva när det drar ihop sig till uppflyttningsstrid. Den här gången tror jag däremot att det kommer bli raka spåret och en övertygande ligaseger i League One. Förmodligen är det också så som The Terriers säsong måste utspela sig för att inte hjärnspökena ska börja ge sig till känna.

Säsongens kalkon? – Port Vale. Ett League Two-lag med i grunden hög kapacitet som borde kunna vara med och kriga om i alla fall playoff-platser. Men en strulig och fullständigt bisarr ägarsituation mellan stridande supporterfraktioner gör att arbetsklimatet för fotbollslaget är helt ohållbart och att Micky Adams jobb att förbereda spelartruppen har förhindrats. De kommer, även om de i slutänden lär klara sig, flirta med nedflyttningsstriden den här säsongen.

:::

Säsongens frågetecken? – Reading. Ett tungt och talangfullt lag som tog sig hela vägen till playoff-final mot Swansea förra säsongen. En riktigt duktig manager som kan ta laget långt. Ändå känns det lite som att de slår ur underläge, så pass stark är den här upplagan av The Championship. Men kan Reading konfundera oddsen ännu en gång?

Säsongens utropstecken? – Barnet. Under ett flertal säsonger på rad har Barnet varit nära att följa med badvattnet ut ur League Two och The Football League. Den här gången tror jag Barnet kommer att klara sig bättre än så, och spela sig åtminstone ett femtal platser upp i tabellen.

:::

Säsongens långskott? – Exeter City. Har varit uppe och nosat ett tag nu på den övre halvan av League One. Strax utanför playoff-platserna förra säsongen. De har svåra motståndare i ligan den här säsongen också, men den supporterägda klubben har ett visst momentum och spelar en intressant fotboll. En kommande playoff-saga?

Säsongens meltdown? – Birmingham City. Smärtsamt nedflyttade från Premier League, vinnare av Ligacupen, spelar europacupfotboll den här säsongen – de måste naturligtvis betraktas som en av de tunga förhandskandidaterna i The Championship. Men klubben befinner sig i finansiell kris och i ägarkris. Spelare massflyktar även klubben. Birmingham har en katastrofsäsong framför sig. Det räcker förmodligen inte ända till nedflyttning, men räkna inte bort det.

Säsongens nykomling? – Southampton. En ruggigt stark avslutning på förra säsongen såg dem sluta tvåa håret före Huddersfield. Nog så viktigt skulle det visa sig. Southampton är en klubb med ett stort namn, men den här säsongen kommer de förmodligen kunna spela lite i skymundan i skuggan av divisionens övriga sportsliga och mediala storheter. Men framåt våren tror jag alltfler har skäl att prata om The Saints.

:::

Säsongens charmtroll? – Brighton & Hove Albion. De finns där mer eller mindre varenda säsong, det där laget som charmar oss alla och som vi ”vill” se ska lyckas eller ta sig upp i Premier League. Förra säsongen blev det Swansea, säsongen innan det var det Blackpool eller kanske Leeds. AFC Wimbledon är så klart en kandidat den här säsongen, men jag sätter mina mynt på Brighton, nykomlingar som spelar en spännande och kulturnormativt korrekt fotboll. Att de ligger endast ett steg under Premier League hjälper naturligtvis till.

Säsongens hatobjekt? – Crawley Town. Två saker gör att precis alla kommer att hata och störa sig på Crawley Town. Ett, de har jättemycket pengar. Två, det kommer att gå bra för dem. Okej, kanske tre saker, de har en manager som absolut ingen gillar. Alla hatar dem, men det skiter de förmodligen i. De enda utanför västra Sussex som är glada över att Crawley Town finns är förmodligen MK Dons.

:::

Säsongens manager? – Steve McClaren. Toppen av The Championship framstår alltmer som en kamp mellan tre väldigt välrenommerade managers: Steve McClaren, Sven-Göran Eriksson och Sam Allardyce. Av dem har McClaren det klart jobbigaste utgångsläget, hans båda rivaler sitter båda på överlägsna resurser. Det kommer göra den slutliga triumfen desto sötare.

Säsongens spelare? – Kevin Nolan. Det är helt klart möjligt att ifrågasätta Nolans beslut att flytta ned en division, särskilt för en spelare av en sådan kaliber och vid den här tidpunkten i hans karriär. Men han kommer naturligtvis vara en jättehit och dominera The Championships fotbollsplaner. Men betyder det att West Ham går upp? Inte nödvändigtvis, det är en oerhört tuff liga.

Säsongens unga spelare? – Jordan Slew. Det som är ”positivt” för en storklubb med att flyttas ned är att det kan ”tvinga” dem att ge sina unga spelare chansen, särskilt om ekonomin är svag som den är i Sheffield United. Jordan Slew visade redan i The Blades framgångsrika kampanj i FA Youth Cup förra säsongen sin stora potential, och den här säsongen tror jag han kommer slå igenom på Bramall Lanes offensiva planhalvor.

:::

Säsongens skyttekung & värvning? – Craig Mackail-Smith. Hans många mål var ett tungt vägande skäl till Peterboroughs klart överraskande uppflyttning till The Championship förra säsongen. Det var ett riktigt kap av den andra nykomlingen Brighton som därtill norpade honom framför näsan på Premier League-klubbar som QPR och Norwich. Passar väldigt bra in i Brightons sätt att spela, kommer göra mål en masse och en viktig kugge i Brightons promotion push.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

The Championship tjuvstartade ju igår kväll och Blackpool tog en imponerande premiärseger borta mot Hull med 1-0, efter mål av Gary Taylor-Fletcher. En bra start på säsongen tror jag var viktig för både Blackpool och Ian Holloway, som varit lite deprimerad sedan nedflyttningen från Premier League.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2022589/Ian-Holloway-struggling-deal-Blackpool-nightmare.html

:::

Bra promo från The Boros supportrar det här. Sätter ribban precis där den hör hemma.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gingers With Soul

Det här är dagen då en ginger går ur tiden, eller åtminstone tackas av för den tid som varit.

Paul Scholes har varit ett stycke engelsk fotbollskultur ända sedan den dag han först gjorde sin debut för Man Utd runt mitten 1990-talet. I mer än 16 år har han varit en städse förekommande del utav mästarlagets mittfält. Och inget säger kanske mer om hans storhet än att Man Utd fortfarande, till och med när han är 36 år fyllda, inte är riktigt säkra på hur de ska kunna ersätta honom.

Idag är Paul Scholes dag. Ikväll spelas Paul Scholes testimonial, hans avskedsmatch. På Old Trafford, mot New York Cosmos. Med flera gamla Man Utd-ikoner i laguppställningen.

So long, champ!

:::

Men som djungelordspråket lyder, när en ginger försvinner så dyker en annan ginger upp.

Jack Colback är en 21 år gammal oerhört lovande mittfältsprodukt från Sunderlands akademi. Han har tillbringat de senaste två säsongerna på lån hos Ipswich och gjort succé där. Det är förmodligen ingen tillfällighet att Sunderland ansåg sig kunna sälja Jordan Henderson till Liverpool.

Efter att ha återvänt från Ipswich i januari så fick Colback chansen att imponera med sina prestationer på Sunderlands mittfält, till stor del tack vare lagets stora skadeproblem. Och det var en chans han också tog och gjorde det mesta utav.

Likt sin föregångare är han liten till växten och redan en väldigt säker passningsspelare. Borta på Reebok Stadium mot Bolton slog han 35 passningar och missade endast två. En statistik som är imponerande för alla mittfältare.

:::

Ursprungligen från Newcastle så antogs Jack Colback som 10-åring till Sunderlands Academy of Light, som nyligen examinerat spelare som Jordan Henderson, Martyn Waghorn och Grant Leadbitter.

Spelare som Colback och Henderson betraktas som prototypen för Sunderlands framtid, och Steve Bruce kommenterade nyligen hur han ser akademins roll för klubben och dess omgivning:

”It costs us a lot of money to run it, but yes, of course, there’s nothing better for the manager than to bring in a couple of young kids. The supporters identify with them, and hopefully it will stand the club in good stead.”

:::

Det var emellertid en före detta Sunderlandmanager i form av Roy Keane som först upptäckte ginger-mittfältarens potential. Och bara det säger kanske något i sig. Som manager för Ipswich såg Keane till att plocka över Colback på lån under säsongen 2009/10, under vilken han utsågs säsongens spelare av supportrarna, bland annat efter att ha gjort fyra mål på 40 matcher.

Han imponerade tillräckligt för att Keane skulle ta honom tillbaka mellan oktober och januari förra säsongen. Väl tillbaka i Sunderland så kastades han omedelbart in i hetluften av ett tynewear-derby, där han var på planen när Sunderland kvitterade i slutminuterna.

Trots att det var en tuff vår för Sunderland, och flera av matcherna slutade med förlust, så lade många ändå märke till hans lugn med bollen och hans öga för den avgörande passningen.

:::

Efter försäljningen av Jordan Henderson är det många som betraktar Jack Colback som den naturlige ersättaren. Med värvningar av Craig Gardner och David Vaughan är det oklart om det är något som kommer att förhindra hans utveckling.

Snarare är det kanske så att det hjälper honom då han kan spelas in i laget under sina förutsättningar, sparas vid behov och följa en planerad utvecklingskurva snarare än att slitas ut av ett ständigt spelande under potentiellt väldigt tuffa förhållanden.

:::

Det är ett smärre mysterium hur Jack Colback har kunnat undgå att representera England på ungdomsnivå. Särskilt när man beaktar de enorma problem England hade i sommarens U21-EM med att hålla i och passa bollen på det centrala mittfältet.

Stuart Pearce hade definitivt kunnat använda honom, men han valde att istället ta ut och spela Michael Mancienne på mittfältet. Ett mästardrag, naturligtvis.

För när framtidens mittfältsspelare i det engelska landslaget diskuteras så är Jack Colback en spelare och ett namn som måste tas med tillsammans med mer bekanta namn som Wilshere, Rodwell, Cleverley och McEachran.

Jack Colback kan i det avseendet bara hoppas på bättre lycka, eller snarare större kompetens hos den engelska landslagsledningen, än Paul Scholes som gjordes till det tredje hjulet i en dragkamp mellan två andra spelare, Gerrard och Lampard, och som konsekvens också användes på helt fel sätt.

En sak är emellertid säker, nämligen att Sunderland har en lysande talang i Colback och med rätt utveckling så kan han bli en av klubbens genom åren allra bästa spelare, med en närmast garanterad landslagskarriär framför sig.

För England och engelsk fotboll behöver ännu en liten rödhårig mittfältare.

:::

The ginger is dead. Long live the ginger!

…………………………………………………

Innan sommaren bloggade jag om Steve Clarke, mannen bakom en gång Mourinho och nu för tiden Dalglish.

Poängen hur som helst att vi ofta fäster väldigt mycket uppmärksamhet vid just managern, den heroiske individualisten, och ofta bortser från den betydelse som deras medhjälpare har för laget bakom scenen och rubrikerna.

Nu har Telegraph gjort, tillsammans med en väldigt givande intervju med Roberto Di Matteo, den tidigare West Brom-managern och nu mer assistent till Andre Villas-Boas i Chelsea, en intressant genomgång av ”andramännen” i fem av de sex toppklubbarna.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8680025/Roberto-Di-Matteo-how-I-recovered-from-injury-and-depression-to-return-to-Chelsea.html

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Oriol Romeu (Chelsea, mittfältare) – Med beröm godkänd (+++)

Bra värvning av en talangfull spelare till en position på planen där Chelsea är obehagligt tunna. En värvning fullt väl i linje med Villas-Boas uttalade ambition att börja värva yngre. Att värva unga spelare är alltid lite osäkert, men här finns finns också en väldigt hög avkastningspotential. Barca har dock, enligt ny vana, fört in i kontraktet en återköpsoption efter två år.

DJ Campbell (QPR, anfallare) – Berömlig (++++)

QPR:s stora frågetecken inför den kommande Premier League-säsongen var kvaliteten på deras anfallslinje och detta har man verkligen adresserat. Utöver att man fått tag på en riktig sniper i straffområdet så har man även format ett triumvirat bestående av Adel Taarabt, Jay Bothroyd och Campbell som inger respekt i ligans samtliga lag. Warnock jobbar på bra under sommaren.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Lottningen av playoff till Champions League och Europa League äger rum 12:00 respektive 13:30 idag.

Då får vi se vilka lag som först Arsenal och därefter Tottenham, Birmingham, Fulham och Stoke tvingas tampas med.

Arsenal kan dras mot något av följande lag: FC Twente, Rubin Kazan, Udinese, FC Zürich eller Odense BK. Av dem vill de förmodligen helst undvika Rubin Kazan och framför allt Udinese, övriga lag bör de kunna avfärda problemfritt.

(Tyst Kerstin!)

Men en lottning mot Udinese skulle onekligen väcka liv i lite angloitalienska rivaliteter extra tidigt på säsongen. Och det har ju alltid sin charm.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Uppdrag granskning: The Championship 2011/12

The Championship är allmänt känd som en av världens absolut mest konkurrensintensiva ligor. Det gör den också notoriskt svår att förutspå och varje sådant försök är närmast en garanti för förödmjukelse.

För man kan närmast garantera att i alla fall ett av lagen som antas ta ligan med storm fallerar som ett ruttet korthus, och att minst ett lag som de flesta redan har begravt kanske inte bara klarar sig kvar utan på något mirakulöst sätt till och med flyttas upp.

Inte minst gäller detta den här säsongen. Antalet lag med potential att kriga om uppflyttnings- och playoff-platserna är högre än någonsin tidigare och även i botten av tabellen är det, med något undantag, jämnt och svårt att skilja lagen åt.

Det kommer hur som helst bli en gastkramande säsong för alla inblandade.

:::

Det mest kontroversiella inför säsongsstart har emellertid varit The Football Leagues beslut att sänka antalet avbytare från sju tillbaka till det gamla fem.

Det skäl som anges till det är att vissa klubbar helt enkelt har haft svårt att skrapa ihop sju avbytare och att det helt enkelt skapar orättvisa förutsättningar för klubbarna när de möts.

Beslutet har dock stött på bister kritik, inte minst från Brightons talangfulle manager Gus Poyet, som menar att det kommer att minska möjligheterna för unga talanger att få speltid och därmed att utvecklas.

Det var en mycket skarp Poyet som också formulerade kritiken väldigt distinkt: ”If you want to see young English players on the bench and on the pitch, you just went against that. You blame the foreigners and Abramovich, but the problem is your own people in charge, who don’t make the right decision.”

Jake Caskey är Brightons mest lovande unge spelare vars möjligheter till spel den här säsongen just begränsades rejält av The Football Leagues beslut.

:::

Så vilka kommer bli The Championships övergripande mönster under säsongen 2011/12?

I slutänden tror jag det kommer visa sig rätt tidigt i kampen om de automatiska uppflyttningsplatserna vilka lag som gör upp om dessa, och det kommer även utkristalliseras vilka lag som förmodligen går vinnande ur striden.

Vad gäller kampen om playoff-platserna så ser situationen emellertid ut på ett helt annat sätt. Här tror jag det kan bli ett veritabelt getingbo med säkert upp till närmare tio lag som vid något eller några tillfällen under säsongen kommer slänga in sin hatt i ringen. Det kluriga består i att försöka avgöra vilka som finns kvar där när röken skingras.

:::

Uppflyttningsfavoriter

Leicester City. (2010/11: 10). Klubbens thailändska ägare har pumpat in pengar i klubben och Sven-Göran Eriksson har värvat nästan ett helt lag av spelare som är väl bekanta med divisionen. Målsättningen är omedelbar uppflyttning. Laget var ligans bästa målskyttar på hemmaplan förra säsongen och har därtill värvat David Nugent, samtidigt som man har stabiliserat sitt skakiga försvar. Nyckelspelare: Matt Mills, strålande värvning till backlinjen som tillför säkerhet och ledarskap.

Middlesbrough. (2010/11: 12). Inför förra säsongen var de favoriter men laget under Gordon Strachan var något utav en katastrof och han avgick under hösten. Tillsättningen av Tony Mowbray fick laget att lyfta och under sommaren har han fått i uppdrag att rensa bort lagets icke-presterande element och fylla ut spelartruppen med unga akademitalanger. Ett tufft projekt men jag tror på Middlesbrough den här säsongen. Nyckelspelare: Adam Reach, en av många ungdomar som kan bli nyckeln till Middlesbroughs framtid.

Nottingham Forest. (2010/11: 6). Steve McLaren har hamnat på en post med höga förväntningar efter förra säsongens playoff-plats. Laget förväntas uppnå allra minst detsamma den här säsongen. Två viktiga spelare har lämnat i form av Robbie Earnshaw och Julian Bennett men två intressanta nyförvärv har anlänt, Jonathan Greening och George Boateng. Forest kan lida av en tunn trupp men där finns kvalitet. Nyckelspelare: Andy Reid, klubbhjälten och mittfältaren som återvänder till Nottingham Forest.

West Ham United. (2010/11: PL-20). Klubben har gått all-in för att omedelbart ta sig tillbaka till Premier League, och måste nog så göra med tanke på ekonomi och arenafrågan. Sam Allardyce har tillsatts som manager. Stjärnor har behållts med höga lönekostnader och man har värvat ovanför sin position, bland andra Kevin Nolan från Newcastle och Matt Taylor från Bolton. Kan vara den här divisionens överlägsna kraftpaket, men det kan också visa sig att stjärnor inte utgör ett lag. Nyckelspelare: Kevin Nolan, spelaren som utan tvekan signalerar West Hams omedelbara ambitioner.

:::

Playoff-utmanare

Brighton & Hove Albion. (2010/11: L1-1). Gus Poyets sida förintade League One förra säsongen med ett passningsbaserat offensivt spel som de har blivit tillsagda inte kommer fungera i The Championship. En något märklig åsikt med tanke på Norwichs och Swanseas facit förra säsongen. Värvningen av Craig Mackail-Smith förstärker laget och signalerar dess ambition. Nyckelspelare: Craig Mackail-Smith, svårt att komma ifrån den betydelse som den nye anfallaren kan ha för lagets chanser.

Cardiff City. (2010/11: 4). Cardiff är fortfarande ett väldigt bra lag, men där finns en gnagande misstanke att man missade sin bästa chans till uppflyttning förra säsongen, eller säsongen innan den, eller innan den. I den nye managern Malky Mackay har man fått en väldigt talangfull ledare som påbörjat arbetet att förnya och förstärka laget. Räkna inte bort Cardiff ännu. Nyckelspelare: Robbie Earnshaw, den nyss värvade anfallaren från Nottingham som tillsammans med Kenny Miller utgör lagets anfallspar.

Ipswich Town. (2010/11: 13). Med så stora förväntningar på sig inför förra säsongen så var det kanske inte någon överraskning att Ipswich misslyckades. Till den här säsongen har man sålt Connor Wickham men kompletterat med fem bra spelare i form av Michael Chopra, David Stockdale, Lee Bowyer, Jay Emmanuel-Thomas och Nathan Ellington. Ipswich är ett lag att räkna med den här säsongen. Nyckelspelare: Lee Bowyer, kan vara gnistan som får laget att forma en svårslagen helhet.

Southampton. (2010/11: L1-2). En bred och stark spelartrupp som framför allt är offensivt skarpladdad med spelare som Alex Chamberlain och Adam Lallana. Jack Cork har även plockats in från Chelsea för att förstärka försvaret. Höga publiksiffror och en god budget kan hjälpa Southampton i kampen om uppflyttning. Mot slutet av förra säsongen såg laget ut att vara det starkaste i League One och i Nigel Adkins har man en bra manager som är van vid The Championship. Nyckelspelare: Jose Fonte, en av spelarna som förväntas täcka upp bakåt i Southamptons försvar.

:::

Nedflyttningskandidater

Barnsley. (2010/11: 17). Mot slutet av förra säsongen var Barnsleys fans troligtvis tämligen optimistiska om klubbens chanser. Men sedan lämnade Mark Robins under svåra omständigheter och ersattes av Keith Hill som inte har lyckats samla spelartruppen. Några av värvningarna han gjort från de lägre divisionerna är rätt kloka dock, även om de inte kittlades fansens fantasi. Det är tveksamt om lagets nätta spelstil räcker till i The Championship och en tuff start kan göra det kämpigt både för laget och för managern. Nyckelspelare: Rob Edwards, kan han ersätta den flyktade Jason Shackell i försvaret?

Coventry City. (2010/11: 18). Fram till jul så befann sig laget på tabellens övre halva men under våren så föll man samman med otäck hastighet. Åtta spelare, bland dem Marlon King, lämnade laget under sommaren utan att dessa har ersatts på ett bra sätt. Lagets manager Andy Thorn måste utföra mindre mirakel för att det inte ska spelas League One-fotboll på en OS-arena nästa säsong. Nyckelspelare: Gary McSheffrey, lagets offensive mittfältare som är nyckeln till att skapa något framåt.

Doncaster Rovers. (2010/11: 21). Inför en träningsmatch mot League One-laget Sheffield United förra veckan så beskrev managern Sean O’Driscoll det egna laget som ”underdogs”. Det kan ha varit mindgames, men det säger ändå något om lagets inställning och placering i näringskedjan. Tungt skadedrabbat i fjol, kloka värvningar i sommar, men spelartruppen fortfarande obehagligt tunn. Nyckelspelare: Richard Naylor, inhämtad på fri transfer inför säsongen så kan han stabilisera försvarsspelet i Rovers.

Peterborough United. (2010/11: L1-4). De stora underhållarna var laget som förra säsongen både gjorde och släppte in flest mål i League One. Det blir inte lätt att upprätthålla en division högre upp och man behöver inte spränga iq-banken för att se hur statsen kan förändras av att möta bättre försvar samt att ha tappat sin bäste målskytt Mackail-Smith. Poshs överlevnadschanser kan bero på hur många spelare Darren Ferguson kan låna från sin berömde far. Nyckelspelare: George Boyd, mittfältare som måste behållas i klubben om man ska ha den minsta chans att hänga kvar.

Watford. (2010/11: 14). Det kommer inte bli någon lätt uppgift att ersätta Danny Grahams 27 mål i liga och cuper eller för den delen Will Buckleys passningar. Men värvningen av Chris Iwelumo från Burnley lovar åtminstone gott. Watford har haft det kämpigt med finansiella svårigheter samtidigt som managern Malky Mackay lämnat klubben. Men stämningen i klubben är ändå positiv. Nyckelspelare: Marvin Sordell, ung anfallstalang som kan blomma ut i klubben den här säsongen.

:::

Cup Runs

Utöver några av topplagen – West Ham inte minst – så kan jag tänka mig några lag från den här divisionen som kan få till några imponerande cup runs i antingen Ligacupen eller FA-cupen.

Blackpool. (2010/11: PL-19). Ian Holloway har varit oroväckande tyst tiden efter nedflyttningen från Premier League och laget har även förlorat flera av sina allra viktigaste spelare i form av Charlie Adam, David Vaughan och förmodligen även DJ Campbell. Ett intressant tillskott dock i Birminghams Barry Ferguson. En hyfsat lätt säsongsinledning kan återställa självförtroendet i Holloways lagbygge. Tuff bortalottning mot Sheffield Wednesday i första omgången av Ligacupen. Nyckelspelare: Elliot Grandin, är det han som ska axla Campbells förmodligen flyktade anfallsmantel?

Derby County. (2010/11: 19). Den förra säsongens mest inkonsekventa och oförutsägbara lag i The Championship. Känslan är ändå att Nigel Clough är på väg att få ordning på Derby. Ett par riktigt intressanta värvningar i form av Frankie Fielding, Nathan Tyson och Jason Shackell har tillfört laget kvalitet. Det är förmodligen för tidigt för att hävda sig på allvar i ligan, men i någon av cuperna kan det nog bära långt. Första omgången av Ligacupen ser dem lottade hemma mot Shrewsbury, ett förväntat topplag i League Two. Nyckelspelare: Nathan Tyson, tungt tillskott till Derbys anfall.

:::

Och vad finns där att säga om mitten av tabellen?

Birmingham är en nedflyttad klubb som borde sikta på omedelbar uppflyttning, men det är en klubb i såväl finansiell som sportslig kris och jag har uppriktigt svårt att se dem klara av att balansera en hel lång och krävande säsong, trots att de har viss erfarenhet av att resa mellan divisionerna. Den här säsongen får man nöja sig med Europa League-spel på St Andrews.

Leeds var svidande nära playoff-spel förra säsongen men mycket talar för att de den här säsongen tvingas ta några steg tillbaka. Försäljningar av för laget viktiga spelare, och en ovilja från Ken Bates sida att investera i spelartruppen, gör förutsättningarna tuffa för Simon Grayson.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Så vad säger ni själva – vilka är era tankar om The Championship den här säsongen, som startar redan på fredag kväll för övrigt med den tämligen spännande öppningsmatchen mellan Hull City och Blackpool.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sommarens fem mest irriterande transfersagor

Under gårdagen fällde jag en modstulen kommentar om hur mitt försök att hålla koll på vad som händer den här transfersommaren vid ett flertal tillfällen har fått mig att sträcka mig efter revolvern.

En tämligen rå överdrift naturligtvis, men andemeningen förblir ändå just densamma. Det finns förmodligen inget jag finner mer tröttsamt under hela den långa fotbollssäsongen än just transferfönstret med alla dess upprepningar och rykten, och den monumentala oförmågan hos de allra flesta att betrakta allt detta som just bara rykten ej värda något vidare intresse.

Men transferfönstret bara fortsätter och fortsätter likt ett ovanligt långt godståg när man står vid korsningen och har bråttom över. Den enda förhoppningen är att den här augustimånaden faktiskt tar död på några av de mest enerverande transfersagorna.

Jajamensan, transfersagor. Sådana där historier som ältas fram och tillbaka, fram och tillbaka i media och bland supportrar dag ut och dag in, vecka efter vecka, till och med kanske år efter år – alltid samma argument för och emot, varför och varför inte.

Och det enda man kan vara övertygad om är att transfersagan ifråga aldrig kommer ta slut innan spelaren faktiskt flyttar, slutar spela fotboll eller förs bort av små gröna män i ett flygande tefat.

:::

Så vilka är då dessa transfersagor som vi förhoppningsvis alla är sagolikt trötta på. Jo, de här fem skulle jag tro.

(1) Cesc Fabregas – Arsenal till Barcelona

Det finns naturligtvis ingen annanstans man kan börja. Den här har hållt på i åratal. Till och med vissa av Arsenals supportrar är så hejdlöst trötta på den här sagan att de inte har något emot att Fabregas lämnar klubben bara de slipper höra något mer om den.

Media används av Barcelona på ett sätt som påminner om en flygbladsbombning över en belägrad stad. ”The end is near, resistance is futile, come over to the dark side, I am your father!”. Okej, den där sista har de kanske inte sagt, i alla fall inte rätt ut.

Och media spelar villigt med, ställandes samma frågor om och om igen, mycket väl medvetna om att Barcelonas spelare naturligtvis aldrig kommer uttrycka sig respektlöst om en landslagskollega. Hur skulle det låta? ”Si, Cesc är inte en särskilt bra spelare, vi vinner allting utan honom ändå”. Det här kan vara den mest irriterande transfersagan någonsin.

(2) Wesley Sneijder – Inter till Man Utd

Holländaren påstår att Man Utd vill värva honom och att han vill komma till Man Utd. Alex Ferguson förnekar det. Men en cyniker skulle kanske misstänka att det är ett knep för att hålla nere priset och undvika ett budkrig.

Man Utd, som tappat Scholes utöver att Giggs inte blir yngre och Gibson inte blir bättre, behöver förstärka sitt mittfält. Så mycket är klart. Men kan det vara så att Ferguson, listig som få, håller pokerhanden nära bröstet för att se om några lovande ungdomar kan ta steget upp i a-truppen?

Hur som helst, med alla ”exklusiva” avslöjanden hit och upprepningar dit, så har den här transfersagan dragit ut alldeles för långt. Dags att avsluta den på antingen det ena sättet eller det andra.

(3) Luka Modric – Tottenham till Chelsea

Eller kan det vara så att Ferguson är inblandad i en strid om den kroatiske mittfältaren? Chelsea har redan fått ett par bud förkastade med föga mer än en fnysning som svar från Redknapp, men de kommer garanterat försöka igen.

Modric själv spiller ingen tid på att signalera att han vill lämna klubben då han hellre vill spela i Champions League än i Europa League, och det ser alltmer troligt ut att Tottenham tvingas sälja honom.

(4) Carlos Tevez – Ständigt återkommande transfersagor

Den här killen är en vandrande och andandes transfersaga hela han. Det går inte en säsong utan någon form av kontrovers runt honom. Först var det West Ham och alla problem där, därefter lånet och det eventuella ”utköpet” av Man Utd. Sedan dumpade han Man Utd och började spela för Man City. Nu är det dags för nästa kapitel i sagan, som därtill upprepats ett antal gånger.

Carlos Tevez är ensam. Carlos Tevez är ledsen. Carlos Tevez gillar inte Manchester. Ett, alla eller inget av dessa påståenden är sant. Ingen kan veta säkert, inte ens Carlos Tevez – han måste först kolla med Kia Joorabchian. Vad vi vet är att Tevez inte längre vill vara i England.

Flytten till Corinthians gick i stöpet då klubben inte hade tillräckligt med pengar. Tevez själv verkar inte bekymra sig så länge det är närmare sitt hemland. Så Spanien eller Italien lär väl duga bra. Typ.

(5) Alberto Aquilani – Liverpool till Liverpool

Kanske inte så mycket en transfersaga som en permanent och kollektiv sinnesförvirring kring huruvida italienaren egentligen är något att ha. Det är han, men Liverpools fans har fått sina perspektiv ur led efter att ha tillbringat ett årtionde med uppfattningen att Steven Gerrard är bäst i världen.

Dessutom har de förmodligen Aquilanis olycksaliga första säsong kvar på näthinnan, det lilla av den i alla fall. Men under den här försäsongen har han varit riktigt bra. Under tiden i Juventus var han också bra, och flera Serie A-klubbar har uttryckt ett intresse för honom. Vill King Kenny behålla honom? Ingen vet.

:::

Och Joey Barton ska vi inte tala om, den historien är jag redan less på. Det hann bara ta någon dag.

En annan sak som stör mig med transferfönstret är det ständiga hackandet på klubbar som faktiskt värvar, jag tänker då inte minst den här sommaren på Liverpool; ironiskt nog ofta från supportrar till klubbar som de å andra sidan kritiserar för att de typ aldrig värvar.

Argumenten är alltid ett av två. Att spelaren köptes för dyrt, vilket är en uppfattning som alltför ofta bygger på en simplistisk föreställning om prisbildningen på transfermarknaden. Eller att spelaren är för dålig, vilket i princip alltid bygger på att spelarens namn inte är tillräckligt häftigt samt väldigt stereotypa föreställningar om spelarens egenskaper, som man ändå på oklara grunder tror sig kunna bedöma bättre än den köpande klubbens manager och dennes stab.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

David Goodwillie (Blackburn, anfallare) – Med beröm godkänd (+++)

Linhem pjoskade när jag uttryckte muntration angående efternamnet, men utöver det så har Blackburn här fått tag på en tämligen lovande anfallare, som de nöp mitt framför näsan på andra lag som Glasgow Rangers och Cardiff. Det är inte nog för Blackburn, men det är i alla fall en okej början.

Leroy Lita (Swansea, anfallare) – Med beröm godkänd (+++)

Först Danny Graham, nu Lita. Swansea har plockat upp två av Championships bästa anfallare och Lita har därtill Premier League-erfarenhet med Reading, en kraftfull och teknisk anfallare med en näsa för mål. Bra värvning av Swansea från Middlesbrough.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Lite lättare blogg idag, det får ni vara okej med. Hade andra planer först men problem med nätverket på jobbet ställde till det för mig.

Jag gick förvisso pulp fiction på IT-avdelningen och det funkade till sist, men då var klockan tyvärr redan 23 och jag låg i alla fall fem timmar back.

Ny blogg framåt kvällen inför The Championship hur som helst.

:::

Förresten, är det bara jag som tänkt på det här – och det här?

:::

Javier Hernandez är en mycket smart spelare – på fotbollsplanen och tydligen också i biosalongen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Uppdrag granskning: League One 2011/12

Man kan med viss rätta hävda att League One kanske är den bredaste och mest mångsidiga divisionen i det engelska ligasystemet i termer av de olika lagens ambitioner och aspirationer.

Lag som Stevenage och Yeovil är huvudsakligen mer vana vid nonleague-fotboll och betraktar förmodligen tillvaron i den tredje divisionen som en lyx. Vi har lag som exempelvis Brentford, Leyton Orient och Oldham som anser sig höra hemma ungefär där. Och sedan har vi exempelvis giganterna från Sheffield, United och Wednesday, som förödmjukas av tillvaron i League One och ser uppflyttning som en absolut nödvändighet.

:::

Sanningen är förmodligen bistrare än så. Wednesdays nedgång har pågått under en längre tid och supportrarna börjar tröttna på falska gryningar. Men tandemparet Milan Mandaric och Gary Megson som ägare och manager lovar ändå gott för dem.

Managerposten i Sheffield United har kommit med svängdörrar den senaste tiden så det var väl bara en tidsfråga innan en gammal Wednesdayprofil fick jobbet. Danny Wilson spelade på Hillsborough och han behöver få en bra start för att få med sig supportrarna.

http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/14365978.stm

:::

Vi kommer hur som helst få se flertalet derbydraman i Yorkshire. Utöver de laddade mötena mellan de båda Sheffieldlagen så utgör även Huddersfield en formidabel motståndare från samma region. De har lyckats behålla Lee Clark som manager och kärnan av spelartruppen och är kanske laget som förväntas vinna divisionen den här säsongen.

:::

Så vilka kommer bli League Ones övergripande mönster under säsongen 2011/12?

Den övergripande känslan är att League One har blivit något lite svagare den här säsongen jämfört med förra, i och med att några riktigt bra lag har gått upp samtidigt som dels lagen som kommer nedifrån känns osäkra och dels som lagen som kommer uppifrån är lag med sina egna problem som kan få svårt att omedelbart återfinna fast mark under fötterna i League One.

Den allmänna känslan är emellertid att striden om de automatiska platserna till The Championship kommer att utspelas i Yorkshire, med Charlton som gubben i lådan.

Med bara två automatiska uppflyttningsplatser så blir det tätare i toppen av tabellen än vad som var fallet med League Two. Å andra sidan, med hela fyra lag som flyttas ned, så riskerar det också bli mer utav hela havet stormar i botten av tabellen.

:::

Uppflyttningsfavoriter

Charlton Athletic. Charlton har förstärkt sin spelartrupp under sommaren med fem nya värvningar. Klubben har också uppnått någon form av finansiell stabilitet efter förra säsongens problem. Överlag så känns Charlton som en betydligt stabilare klubb nu än för bara ett år sedan. Charltons inte oviktiga förmåga att avgöra i slutet av matcherna var omtalad förra säsongen. Nyckelspelare: Bradley Wright-Phillips, killen som ska göra målen som tar Charlton till Championship.

Huddersfield Town. Snubblande nära att flyttas upp automatiskt förra säsongen men till sist föll man i playoff-finalen. Laget har haft en viss tendens att falla ihop när det gäller. Efter en sommar där man förstärkt med sju nya spelare så är däremot Huddersfield något utav divisionens favoriter och man förväntas hålla för trycket. Försvarsspelet håller god klass men hittills har målskyttet varit problemet. Nyckelspelare: Peter Clarke, ledargestalt i försvarslinjen som måste förbli lika effektiv som förra säsongen.

Sheffield United. Fler spelare har lämnat klubben under sommaren än vad som har anlänt, Sheffield United är en klubb med problem på samma gång som det är en klubb med en lovande framtid. Man gick till final i FA Youth Cup och tar man tillvara på det kapitalet så ser säsongen ljus ut. Manager Wilson står inför en tuff utmaning med stämningen på läktarna, bland annat kring honom själv, allt annat än konstruktiv. Nyckelspelare: Jordan Slew, oerhört talangfull yngling som kan vara katalysatorn för Sheffield Uniteds hela säsong.

Sheffield Wednesday. Förra säsongen var en makalös besvikelse för The Owls när man slutade på en 15:e plats efter att ha varit en av favoriterna för uppflyttning. Under sommaren har man gjort sig av med fem spelare och rustat med tre nya, bland annat mittbacken Rob Jones från Scunthorpe. Jones tillsammans med värvningen av Bennett bör ha åtgärdat Wednesdays stora försvarsproblem från förra säsongen. Nyckelspelare: Rob Jones, luftlandsatt kapten med uppgiften att organisera försvarsspelet.

:::

Playoff-utmanare

Brentford. Något utav en joker den här säsongen efter att ha slutat 11:a förra säsongen. Men sedan dess har man genomgått en form av total makeover. Ny manager är Uwe Rösler och med honom har kommit såväl optimism som en ström av riktigt bra värvningar. Swindons kapten Jonathan Douglas och League Twos främste målskytt Clayton Donaldson bland andra. Därtill den mångsidige försvararen Shaleum Logan från Man City. Det kan räcka hela vägen för Brentford. Nyckelspelare: Gary Alexander, anfallare som tillsammans med Donaldson kan bli ligans mest fruktade anfallspar.

Milton Keynes Dons. Till playoff-final bar det förra säsongen och den här säsongen får man en ny chans, även om förutsättningarna inte ser riktigt lika goda ut den här gången. Förlusten av Peter Leven som styrde mycket av lagets spel riskerar bli kännbar. En mer allmän oro är att MK Dons spelartrupp är såväl tunn som ung. Men det är samtidigt ett väl organiserat lag med ett väldigt effektivt anfallsspel. Nyckelspelare: Luke Chadwick, en viktig kugge i MK Dons offensiva spel.

Preston North End. Nedflyttade från The Championship och med Phil Brown vid rodret för sin första fulla säsong med klubben. Sommaren har hittills varit väldigt tyst och inaktiv för Preston vilket är något oroväckande sett till spelartruppens bredd och åldersstruktur. Men man har också lyckats behålla viktiga spelare som Iain Hume och Barry Nicholson, vars ledaregenskaper kommer bli viktiga under säsongen. Nyckelspelare: Keith Treacy, är en viktig del utav Prestons offensiva produktion längs sin kant.

Scunthorpe United. Åkte ur The Championship förra säsongen och sin vana trogen så tappar man några av sina bästa spelare efter en säsong, den här gången Rob Jones till Sheffield Wednesday och David Mirfin till Watford. Frågan är om man klarar av att ännu en gång bygga ett konkurrenskraftigt lag, trots att klubben är i grunden väldigt välskött. Anfallet var ineffektivt redan förra säsongen, och det ser ut som ett fortsatt problem den här säsongen. Några till värvningar kan vara nödvändigt. Nyckelspelare: Sam Togwell, som med nyss värvade Jimmy Ryan ska utgöra navet på mittfältet.

:::

Nedflyttningskandidater

Bury. Flertalet lag förväntar sig nog att Bury ska bli en av divisionens slagpåsar, men med ett hyfsat fint passningsspel längs marken så kan laget förmodligen överraska en del. Ett kreativt mittfältsspel betyder att Bury är bra på att skapa målchanser. Uppflyttade från League Two förra säsongen så är inte laget etablerade i League One och spelartruppen är därtill oroväckande tunn. Nyckelspelare: Ryan Lowe, målsprutan som översätter kreativitet till effektivitet, absolut nödvändigt att Bury lyckas behålla honom.

Stevenage. Kvalificerade sig för League One genom att vinna League Twos playoff förra säsongen, och det här uppnådde man med ett av den divisionens bästa försvar samtidigt som man hade ett av dess allra sämsta anfall. Allt annat än nedflyttning vore helt klart en överraskning för Stevenage, vilket är en tämligen ny situation för dem att befinna sig i, efter att ha tagit klivet till League One från The Conference på bara två säsonger. Nyckelspelare: John Mousinho, kreatör och spelförare på Stevenages mittfält som måste visa att han håller också på den här nivån.

Tranmere Rovers. Parkerade sig på tabellens undre halva förra säsongen och det ser inte så väldigt mycket bättre nu. En oroväckande tunn spelartrupp tillsammans med uppenbara anfallsproblem. Dessa blev inte bättre i och med att den unge lovande anfallare Dale Jennings överraskande och spektakulärt såldes till Bayern München under sommaren. Nyckelspelare: Enoch Showunmi, lagets främste målskytt förra säsongen måste fortsätta leverera och kanske till och med höja sig ett snäpp.

Walsall. Det här ser ut att bli ännu en tuff säsong för Walsall som slutade på 20:e plats förra säsongen, med nöd och näppe ovanför nedflyttningsstrecket med andra ord. Värvningarna av Ryan Jarvis till anfallet och Adam Chambers till försvaret framstår som de klokaste förstärkningarna under sommaren, men samtidigt lämnar Julian Gray, lagets bästa målskytt, klubben. Nyckelspelare: Jon Macken, rutinerad anfallsspelare som förhoppningsvis kan samarbeta väl med Jarvis.

Wycombe Wanderers. Bra värvningar har väckt viss optimism bland The Chairboys, men förmodligen kommer det från League Two uppflyttade laget ändå att få kämpa för att hålla sig kvar i den tredje divisionen. Det var framför allt försvaret som utgjorde grunden för Wycombes framgångsrika kampanj förra året och inte minst då målvakten Nikki Bull. Nyckelspelare: Gareth Ainsworth, lagets store ledare och härförare.

Yeovil Town. Har för dålig och svettig vana att leva på konstgjord andning precis ovanför nedflyttningsstrecket och det förblir förmodligen deras öde också denna säsong. Det riskerar bli värre än så då laget har tappat ett antal av sina viktigaste spelare inför säsongen, bland dem såväl deras kapten Craig Alcock som deras bäste målskytt Dean Bowditch. Klubben har haft svårt att hitta ersättare till dem, trots att man under sommaren blev den första klubben att genomföra en ”twansfer”, efter att ha köpt Kieran Agard som man scoutat via twitter. Nyckelspelare: Paul Huntington, en av de som ska hålla ihop Yeovils försvar.

:::

Cup Runs

Utöver lag som Sheffield Wednesday, Charlton och Huddersfield så tror jag att följande lag kan ha särskilt goda chanser att överraska i cupspelet den här säsongen:

AFC Bournemouth. Bournemouth är i grund och botten ett lag som kan flirta med playoff-platserna den här säsongen, men i slutänden tror jag inte de är tillräckligt starka. Emellertid är det ett lag som skapar många chanser, och det tror jag kan hjälpa dem långt i den här säsongens cuper. I den första omgången av Ligacupen har man lottats hemma mot Dag & Red. Nyckelspelare: Anton Robinson, spelaren som håller ihop det hela på Bournemouths mittfält.

Oldham Athletic. Spelar en tämligen underhållande fotboll under manager Paul Dickov. Det är en av ljuspunkterna för Oldham som har haft en hel del strul i klubben inte minst med ekonomiska problem. I ligan har laget haft svårt att översätta skön stil till effektivitet, men kanske är det ett mindre problem i cupspel. I Ligacupens första omgång ställs man mot Carlisle på hemmaplan. Kan Paul Scholes övertalas att göra en sista säsong för klubben? Nyckelspelare: Kieran Lee, dominant spelare på Oldhams mittfält.

:::

Och vad kan vi säga om mitten av tabellen?

Inte särskilt mycket.

Möjligen att Exeter har potential att kunna lyckas bättre än vad man kanske lockas att tro. Och naturligtvis att Notts County är ett härligt oförutsägbart lag under manager Martin Allen som kan sluta mer eller mindre vart som helst i tabellen. Chesterfield är föga överraskande det lag bland nykomlingarna som jag tror har bäst möjligheter att etablera sig i League One.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Värt att hålla koll på för övrigt att Ligacupen drar igång på fullt allvar redan i mitten av nästa vecka med den första omgången. Säsongen drar inte precis igång på lågt tempo.

Be Champions!!

Peter Hyllman

En studie i politisk korrekthet

Som en del av er kanske känner till så har ju den brittiska regeringen tillsatt en parlamentarisk kommission som under våren och sommaren har granskat FA, Premier League och styrningen av den engelska fotbollen – The House of Commons Culture, Media and Sport Committee.

Den här kommissionen släppte i slutet av förra veckan sitt skriftliga betänkande i rapportform – och den rapporten kan ni läsa här (den är om inte annat en lärorik genomgång av engelsk fotbolls utveckling):

http://image.guardian.co.uk/sys-files/Guardian/documents/2011/07/29/embargoedfootballreport.pdf

Kommissionens bakgrund var en allmän oro över hur fotbollen styrs och kontrolleras, över den engelska fotbollens allt större problem med ekonomi och skuldsättning, och runt tilltagande klyftor mellan fotbollens och dess sociala rötter.

:::

Grovt sammanfattat kom kommissionen fram till de politiskt inte särskilt revolutionerande slutsatserna att: den engelska fotbollen är i behov av bättre styrning, skuldsättning och leveraged buyouts är dåligt, samt att demokrati och supporterägande var bra.

Naturligtvis gjorde de politiska särintressen som gynnas av detta stor poäng av rapportens resultat. Bland andra Andy Green, mer känd som andersred och frekvent kritiker av Glazers ägande i Man Utd, tog rapporten som ett stöd för sina åsikter kring LBO:s och demokratiskt supporterinflytande.

Själv undrar jag vad han och övriga egentligen hade förväntat sig. Tanken att politiker självmant skulle komma fram till att supportrar skulle ha mindre inflytande, eller att skuldsättning är något bra, låter helt orimlig. Politiker vill nämligen först och främst bli omvalda.

Inte nog med det, därtill var flera av kommissionens resultat redan på förhand politiskt bestämda:

”The Minister set a challenge to come up with proposals to promote wider supporter ownership.”

Med andra ord, det var till viss del redan bestämt i kommittédirektiven vad den i övergripande termer skulle komma fram till. Inte det minsta förvånande naturligtvis, men det blir tämligen ogenuint att låtsas som att rapporten i sig var något annat än ett beställningsjobb.

:::

Sammantaget kan man säga att den parlamentariska kommissionen ger såväl FA som Premier League rätt rejält på käften och sagt åt dem att rycka upp sig själva och engelsk fotboll med dem.

Men den tar inte steget att föreslå några tvingande åtgärder mot FA och Premier League och om jag tillåts att vara lite cynisk så betyder förmodligen det att inte så särskilt mycket kommer att hända.

Kommissionen uppmanar i princip FA att ta tillbaka den grad av kontroll som de hade innan 1992 när de gav upp stora delar av kontrollen till Premier League. Läget är emellertid sådant att Premier League naturligtvis kontrollerar i princip alla de viktiga resurserna, och FA:s förmåga att genomdriva en sådan reform är därmed högst begränsad.

:::

EN SAMMANFATTNING AV HUVUDFÖRSLAGEN

(1) En reformering av FA:s styrelse och styrorgan

I grund och botten vill man korta ned tiden som FA:s förtroendevalda sitter och reducera dess korporatistiska modell där olika särintressen är representerade i FA. Ambitionen är att förstärka FA:s strategiska roll och förmåga till kraftfull och självständigt beslutsfattande.

(2) Eliminering av The Football Creditors’ Rule

Den etablerade regeln att fordringsägare inom fotbollsfamiljen har företräde vid likvidation och konkursförfarande föreslås tas bort då det skapar negativa incitament för finansiellt ansvarstagande.

(3) Introduktion av en engelsk licensieringsmodell

Ett intressant förslag som syftar till att klubbar ska behöva licensieras för att få spela inom det engelska ligasystemet. En liknande tanke som den UEFA nu genomför med sitt financial fair play-direktiv, fast på nationell nivå. En reform som förmodligen vore värdefull. Förslaget är att systemet administreras och kontrolleras av FA.

(4) Förstärkta regler för klubbägarskap

Krav på tydligare processer och kontroller för att godkänna eventuella ägare av engelska fotbollsklubbar. I grund och botten en förlängning av The Fit and Proper Person Test som redan finns. Ambitionen är även full transparens över samtliga klubbars ägarförhållanden, det ska inte vara omöjligt att veta vem som äger klubben.

(5) En undersökning av Leeds Uniteds ägarförhållanden

Vilket för oss till Leeds specifikt, där kommissionen föreslår att den klubbens ägarförhållanden omedelbart utreds.

(6) Lagstiftning till stöd för supportertruster och minoritetsägande

Lagstiftning föreslås införas för att ge supportertruster en starkare ställning gentemot sina klubbar och även ge dem det nödvändiga finansiella och skattemässiga stödet de behöver. Regler föreslås även införas för att skydda minoritetsägande supportergrupper mot externa uppköp.

(7) En omprövning av beslutet att inte finansiera Supporters’ Direct

Premier League beslutade dra in finansieringen till Supporters’ Direct efter att dess VD twittrat onda ord om MK Dons i samband med AFC Wimbledons uppflyttning till The Football League. Man kan nästan se framför sig hur Richard Scudamore bara väntade på första bästa tillfälle att slå igen fällan. Men man kan säga att särskilt politiskt populärt var inte beslutet och nu fick han betalt för det.

(8) En översyn av gräsrotsfinansiering och ungdomsutveckling

Ett prioriterat område naturligtvis efter Englands diverse mästerskapsfiaskon, här föreslår kommissionen en ökad finansiering till gräsrotsfotboll och ungdomsutveckling, med särskilt fokus på att förbättra utbildningsnivån på landets coacher.

(9) Att Richard Scudamore, Premier Leagues VD, håller truten och gör som han blir tillsagd

Nåja, okej, det var väl inte riktigt exakt vad kommissionen ordagrant sa, men det är i princip vad de säger fast på ett mycket mer omständligt och politiskt korrekt språk i den länkade 116-sidorsrapporten ovan. Premier League ska rätta in sig i ledet med andra ord.

:::

Tankar om det?

Själv tycker jag (1-2), (4-5) och (7-8) är bra men också att endast (3) är det enda med verklig potential att skärpa till engelsk fotboll i grunden. Under förutsättning att det genomförs på ett bra och trovärdigt sätt.

Resten känns lite som att det kvittar.

…………………………………………………

Och helt apropå politiskt korrekthet naturligtvis – Joey Barton

Newcastle beslutade sig alltså i förrgår för att göra Joey Barton tillgänglig för fri transfer, låta honom träna ensam samt att bötfälla honom motsvarande två veckolöner.

Beslutet följer på en stundtals vildsint kritik utav Newcastles ledning från Joey Bartons sida under sommaren, som kulminerat i två svidande twitteromgångar, den senaste nu bara under den gångna veckan.

Kritiken följer på att Newcastle sålt viktiga spelare som Andy Carroll, Kevin Nolan och även ser ut att vilja sälja José Enrique. Vilket fått Barton att känna att ledningen agerar i sitt eget intresse snarare än för klubbens bästa.

:::

Den vanligaste frågan för stunden verkar vara vad Newcastle egentligen pysslar med och om de vet vad de gör.

Och från ett rent fotbollsmässigt perspektiv så finns det naturligtvis alla skäl i världen att göra det. För det är inte bara bra spelare de tappat i de nämnda spelarna och nu då förmodligen Barton. Det är hårda spelare. Det är spelare med en historik i klubben.

Ersättarna – spelare som Marveaux, Cabaye och Ba – har säkert teknik och finess så det räcker, men det återstår onekligen att se om de klarar av att fylla ut de flyktade spelarnas roller.

Hur som helst – att inleda en ny säsong strax efter att ha genomgått en fotbollens motsvarighet till ryggradstransplantation kan aldrig vara att rekommendera.

Och vad händer om säsongen börjar knackigt?

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/8676116/Newcastle-United-fans-get-a-real-sinking-feeling-after-the-Mutiny-on-Tyne.html

:::

Däremot, om man istället betraktar Newcastles agerande utifrån ett arbetsgivarperspektiv, så tvingas man kanske medge att de ändå inte är helt ute och cyklar. Kanske att de till och med agerar helt korrekt.

De har alltså en kontrakterad spelare som öppet och vid upprepade tillfällen riktar hård och personlig kritik mot den egna arbetsgivaren. Som med andra ord uppvisar en påfallande brist på lojalitet mot denne.

Vilket annat alternativ har de egentligen än att till slut låta honom gå?

Relationen mellan klubb och spelare är i slutänden professionell. Joey Barton, och många supportrar, kommer alldeles säkert att hävda att han visar lojalitet mot det allra viktigaste – klubbens ideal. Men det är inte klubbens ideal som betalar Bartons lön.

Och om klubbledningen låter sina anställda ostraffat kritisera dem öppet så inbjuder de förmodligen till fler sådana privata initiativ. Arbetsklimatet i klubben riskerar bli ohållbart.

:::

Att det sedan är klubbledningen som agerat på ett sätt som möjligen gör Joey Bartons och supportrarnas kritik berättigad är naturligtvis en annan om än inte betydelselös invändning.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

BBC Sport har precis genomfört en survey som tog reda på vad det kostade att kolla på fotboll i England. Resultaten presenterades igår, och var som följer för Premier League.

http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/14367608.stm

Den billigaste fotbollsupplevelsen erbjuder Blackburn och föga överraskande är det dyrast i London, även om Liverpool erbjuder den minst billiga möjliga biljetten och matchdagen.

Motsvarande data för övriga divisioner kan ni hitta genom att klicka er vidare på den länkade BBC-sidan.

:::

Förstår inte Old Spice att mannen de valt till sin företrädare inte är den mest respekterade mannen bland de som över huvud taget kan tänkas känna till vem det är? Eller driver de med honom utan att han själv (förmodligen) förstår det?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Uppdrag granskning: League Two 2011/12

Den engelska ligasäsongen drar igång för fullt på fredag och under den kommande helgen. I League Two ser vi en klubb som både gör sin allra första säsong i The Football League och är en av favoriterna till att vinna serien. En annan nygammal klubb har flyttats tillbaka dit de anser sig själva höra hemma. Och en gammal Premier League-ikon tar sina första stapplande steg som ny manager.

http://www.skysports.com/football/league/0,19540,11749,00.html

:::

Crawley Town gör sin debut i The Football League efter en överlägsen seger i The Conference förra säsongen. Efter att ha gått obesegrade i 30 matcher så samlade Crawley till sist på sig 105 poäng, vilket är ett rekord för Englands femte division.

The Red Devils hann också med bedriften att ge sina betydligt mer välkända kusiner från Manchester rejäl skrämselhicka i FA-cupens fjärde omgång. Med ekonomiskt stöd av sin främste aktieägare Bruce Winfield, som gick bort i mars innan han fick se Crawley flyttas upp, så är laget stora favoriter till ännu en uppflyttning den här säsongen.

Livet som Football League-klubb började också lyckligt med en 3-2-vinst i Ligacupens kvalomgång mot det andra uppflyttade laget – AFC Wimbledon.

:::

För AFC Wimbledon måste möjligheten att få spela Ligacupen ha upplevts som oerhört avlägsen när klubben grundades 2002 som ett svar på rövarbaronernas flytt av den gamla klubben till Milton Keynes. Men mindre än tio år senare så är de alltså tillbaka.

Det har de uppnått genom att på dessa tio år vinna hela fem uppflyttningar, med start i Combined Counties League, och under en period satte de ihop en svit om 78 matcher i rad utan förlust. Men sådan blitzframgång är en del av klubbens tradition – i sin gamla inkarnation så gick man från den fjärde divisionen till den högsta på bara nio år, och vann FA-cupen 1988 efter en sensationell finalseger mot Liverpool.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jul/30/afc-wimbledon-football-league

:::

När Wimbledon fortfarande befann sig i Premier League så var man på fel sida av ett av ligans mest berömda mål, och han som gjorde det volleymålet befinner sig också längs med League Twos sidlinjer den här säsongen – Paolo Di Canio gör sin debut som manager för Swindon Town.

Tillsättningen av Di Canio kom som en överraskning för många, särskilt efter Swindons nedflyttning från League One. Den är också kontroversiell med tanke på Di Canios vida omtalade fascistsympatier. Men Swindons ordförande Jeremy Wray gav en tänkvärd motivering till sitt beslut: ”I’m far happier to go with someone who has shown those talents as a player and believe he has the capability to carry it through as a manager. For me that is a much stronger thing than maybe people who we may have tried and not succeeded.”

Rätt eller fel – det är hur som helst ett intressant och modigt sätt att tänka kring en managertillsättning.

:::

Så vilka kommer bli League Twos övergripande mönster under säsongen 2011/12?

League Two är lite speciell på så vis att det är hela tre lag som flyttas upp automatiskt, och bara två lag som flyttas ned. Det blir med andra ord på en och samma gång mer rörlighet uppåt men också mindre rörlighet nedåt.

Ligan är av en volatil natur också på ett annat sätt. Nämligen sett till mängden av spelare in och ut i många av klubbarna. Det är rena migrationsvågorna och skulle få de flesta av oss trygghetssökande supportrar till klubbar i Premier League att tända taklampan och gömma oss under täcket.

Mer detaljerade genomgångar av varje enskilt lag bjuder Linhem på i sina utmärkta previews i sin blogg. Här siktar jag på att dra vad jag tror kommer bli de lite mer övergripande tendenserna.

:::

Uppflyttningsfavoriter

Bristol Rovers. (2010/11: L1-22). Nedflyttade från League One förra säsongen. Den nye managern Paul Buckle har värvat klokt från sin tidigare klubb Torquay. Många fans och en stor budget såväl som bred spelartrupp. Rovers är fast beslutna att omedelbart ta steget tillbaka, men klarar Buckle pressen? Ja, förmodligen. Nyckelspelare: Craig Stanley, arbetsför och bollskicklig box to box-mittfältare värvad inför den här säsongen från Morecambe.

Crawley Town. (2010/11: FC-1). Uppflyttade från The Conference och stora favoriter för snabb uppflyttning till League One. Ännu okända ägare har pumpat in stora mängder kapital i klubben som nu har en spelartrupp som gott och väl håller League One-klass redan. Många talanger har snappats upp, framför ögonen på klubbar högre upp i seriesystemet. Håll särskilt ögonen på Hope Akpan, en ung mittfältare värvad från Everton och förmodligen den ende spelaren i League Two med Europa League-meriter. Men kan Steve Evans hålla koll på omklädningsrummet? Nyckelspelare: Matt Tubbs, deras etablerade anfallare. Men svårt att säga med en så jämnstark spelartrupp.

Oxford United. (2010/11: 12). Var nära playoff förra säsongen men visade sig i slutänden vara för ojämna. Oxford kommer emellertid försöka ta nästa steg från förra säsongens tolfte plats. De är framför allt starka offensivt och var ligans bästa lag förra säsongen på att hålla bollen inom laget. Med bra förstärkningar som Deane Smalley och den strålande värvningen av Michael Duberry så har laget potential att verkligen utmana om uppflyttning. Laget har många fans och därmed en bra budget. Nyckelspelare: Paul McLaren, Oxfords store mittfältsgeneral med hög kvalitet och erfarenhet, en lägre divisionernas Steven Gerrard.

Shrewsbury Town. (2010/11: 4). Om det funnits någon rättvisa så hade Shrewsbury redan varit uppflyttade, men ett kontroversiellt kvitteringsmål för Wycombe när de båda lagen möttes förra säsongen såg istället dem greja uppflyttningen. The Shrews har ligans förmodligen bästa försvar och ett alls inte oävet försvar ovanpå det. Frågetecken finns kring deras förmåga att höja sig i de ”viktiga” matcherna. Men erfarenhet borde de ha så det räcker till nu. Nyckelspelare: Mark Wright, lagets främste målskytt förra säsongen och han befinner sig på sin topp nu.

:::

Playoff-utmanare

Bradford City. (2010/11: 18). Förra säsongen var en stor besvikelse under vilken man med nöd och näppe lyckades hålla näsan ovanför vattenytan. Under nye managern Peter Jackson ser det ljusare ut och man vann även dragkampen om amatörfotbollens målskyttefenomen Ross Hannah som gjorde smått otroliga 52 mål förra säsongen. Guy Branston förstärker försvaret och Jackson har värvat ett antal unga mittfältstalanger. League Twos största publik förväntar sig bättre resultat den här säsongen. Till playoff kan det bära och väl där kan allt hända. Nyckelspelare: Guy Branston, en riktig ledargestalt i försvaret, tillför kraft såväl som erfarenhet, tar omedelbart över som lagets kapten.

Gillingham. (2010/11: 8). Man började förra säsongen väldigt trögt vilket trots en väldigt stark vår saboterade lagets chanser till playoff-spel. Att laget är trögstartat märktes även i många matcher där Gillingham ofta släppte in ett tidigt mål bakåt. Den här säsongen hoppas man förbättra detta, och sommarens värvningar av t ex Danny Kedwell från AFC Wimbledon och Charlie Lee från Peterborough speglar denna ambition. Nyckelspelare: Charlie Lee, framför allt för dennes långa erfarenhet av att spela på en högre nivå än League Two men också tack vare hans mångsidighet.

Northampton Town. (2010/11: 16). Förra säsongen var något av en berg och dal-bana för Northampton efter att först ha vunnit över Liverpool på Anfield för att därefter se sig indragna i League Twos angstfyllda nedflyttningsstrid. Några väldigt spännande värvningar under sommaren gör emellertid att den här säsongen har all möjlighet att bli såväl bättre som mer stabil. Northampton har ett bra anfall men ett svagare försvar. Nyckelspelare: Adebayo Akinfenwa, ett monster till anfallare som återvänder till klubben efter en tid i Gillingham. League Twos motsvarighet till Drogba.

Rotherham United. (2010/11: 9). Började förra säsongen strålande vilket fick supportrarna att drömma om uppflyttning, men våren blev en besvikelse. Laget är emellertid fast förankrat på League Twos övre halva och det kan man definitivt förvänta sig också den här säsongen. Otroligt nog är även Adam Le Fondre kvar i klubben som under förra säsongen gjorde 50 mål på 92 matcher, och så länge de lyckas behålla honom så kan det bära riktigt långt för The Millers. Nyckelspelare: Adam Le Fondre, som sagt.

Swindon Town. (2010/11: L1-24). Efter att ha förlorat playoff-finalen 2010 så tappade laget flera av sina nyckelspelare vilket såg dem hamna under nedflyttningsstrecket förra säsongen. Klubben vill naturligtvis tillbaka till League One och man har tillsatt den karismatiske men oerfarna Paolo Di Canio som lagets manager. Det är inte otroligt att han likväl som laget behöver tid för att acklimatisera sig, men om allt går som det ska så kan också tänka sig att laget framåt våren verkligen börjar gå starkt. Till playoff bör de kunna ta sig, och väl där kan det visa sig svårt att tippa emot dem. Nyckelspelare: Matt Ritchie, lagets kreative spelförare och som även kan bidra med något viktigt mål när det som bäst behövs.

:::

Nedflyttningskandidater

Barnet. (2010/11: 22). De senaste två säsongerna har Barnet klarat sig kvar i League Two i den allra sista omgången. Frågan är om de den här gången är mer omtänksamma med sina supportrar och klarar sig kvar med en hel veckas marginal. Laget har bevisligen god moral och kämpaglöd och med Lawrie Sanchez som manager så har de hyfsad chans att klara sig kvar också den här gången. Men de kommer fortfarande befinna sig därnere. Nyckelspelare: Izale McLeod, anfallspartner till den mer rutinerade Steve Kabba, och om han kan hitta stabil form så har Barnet möjlighet att lyfta i tabellen.

Burton Albion. (2010/11: 19). Förra säsongen var märklig för Burton som till sist klarade sig från den värsta nedflyttningsrädslan. Men spelartruppen har fortfarande en del tydliga brister och den här säsongen kan det se laget sjunka ytterligare. Förra säsongen var hemmaspelet Burtons styrka och 68,6% av lagets poäng kom hemma på Pirelli Stadium. Att höja också bortaspelet kan vara Burtons nyckel till förnyat kontrakt. Nyckelspelare: Aaron Webster, en framtida klubblegend under production. Han har redan gjort över 500 matcher för klubben efter att ha kommit fram genom ungdomsleden.

Hereford United. (2010/11: 21). Lyckades hålla sig kvar i League Two förra säsongen mycket tack vare övriga lags oduglighet. Men man blev också fråntagna tre poäng, vilket får läget att se något värre ut än vad det var. Men laget var ändå hopplöst opålitligt förra säsongen och hade stora problem med målskyttet. De skäl till optimism som ändå finns är kopplade till Jamie Pitman, lagets nye manager och tidigare physio som tog över laget under förra säsongen och ändå lyfte dem ett snäpp. Nyckelspelare: Delroy Facey, en smart värvning av Pitman av en klok och rutinerad anfallare på den här nivån, kan visa sig vara guld värd för Hereford.

Macclesfield Town. (2010/11: 15). Macclesfield har drabbats av tragedier de två senaste säsongerna med bortgången av först managern Keith Alexander och därefter mittfältaren Richard Butcher. Huruvida den här säsongen blir ännu en tragedi på fotbollsplanen för finansiellt handikappade Macclesfield återstår att se. De har för vana att behöva kämpa för sin överlevnad, och den här säsongen blir inget undantag. Man har förlorat ett par viktiga spelare, inte minst Hamza Bencherif. Jag betraktar det som en stor överraskning, närmast en bragd, om Macclesfield håller sig kvar i The Football League. Nyckelspelare: Waide Fairhurst, killen som ska göra målen för Macclesfield och han måste helt enkelt lyckas.

:::

Cup Runs

Utöver de förväntade topplagen i divisionen – framför allt tror jag på Bradford, Oxford och Swindon – så kan det vara lite småroligt att spekulera kring vilka lag som kan förväntas kunna överraska och gå långt i någon av de båda cuperna.

Accrington Stanley. (2010/11: 5). Gjorde smärre succé förra säsongen och nådde playoff-spel. Det kan de få svårt att upprepa den här säsongen, för mindre lag blir det ofta en form av baksmälla, men med ett positivt spel och ett oerhört starkt hemmafacit, mycket tack vare en urusel gräsmatta, så kan de med lite tur med lottningen bli en obehaglig överraskning för flera lag. I första omgången av Ligacupen ställs man hemma mot Scunthorpe från League One. Nyckelspelare: Andrew Procter, lagets inspirerande och inflytelserike mittfältskapten vars betydelse inte kan överdrivas.

Dagenham & Redbridge. (2010/11: L1-21). De kan få det svårt att omedelbart prestera i ligan efter nedflyttningen men har definitivt kapaciteten att lyfta i någon av cuperna. Fick en svår lottning i Ligacupen där man ställs borta mot Bournemouth, men en skräll är inte utesluten där. Nyckelspelare: Jon Nurse, gjorde tio mål i League One förra säsongen och kan vara ett stort hot med sin snabbhet och förmåga till avslut.

:::

Och vad kan vi säga om mitten av tabellen?

AFC Wimbledon, som många tycker så mycket om och så mycket om, tror jag kommer balansera ut på en mittenplats i tabellen. Förhoppningar om direkt uppflyttning är romantiska men inte så mycket mer, särskilt efter förlusten av spelare som Danny Kedwell och Steven Gregory. Men The Dons trogna fans är nog rätt nöjda med en trygg mittenplacering under deras första säsong tillbaka i The Football League.

Aldershot Town kan vara intressant att följa den här säsongen, då manager Dean Holdsworth har valt att framför allt värva unga spelare från nonleague-fotbollen istället för vad som kanske är brukligt, etablerade spelare i The Football League. Spännande satsning, men himmel eller pannkaka?

Plymouth Argyle är onekligen en mäktig klubb men med enorma problem vid sidan av planen, där ägarsituation och ekonomi är klubben till enorm belastning. Kvalitetsmässigt ett lag för mitten av tabellen, men risken kan heller inte helt avskrivas att laget möter sin undergång under säsongen.

Port Vale är även det ett lag med mäktiga problem och intriger bakom kulisserna där det pågår en strid om ägarskapet i den supporterstyrda klubben. Räkna med att det kommer att påverka moralen på läktarna och att det kan få effekt på fotbollsplanen.

Torquay United gick ända till playoff-final förra säsongen där man emellertid inte lyckades bryta ned Stevenage. Nu har de drabbats av samma förbannelse som många lag som inte lyckas gå upp, de har dränerats på både manager och flera av sina bästa spelare. Betrakta därför det här som en mellansäsong för The Gulls.

:::

För en mer kvalitativ djupdykning kring varje lag, med krönikor och artiklar om flera olika aspekter av The Football League, läs den här briljanta sammanställningen av The 72 och The Two Unfortunates i samarbete.

http://theseventytwo.com/football-league/championship/2011/08/01/the-seventy-two-unfortunates-football-league-season-preview/

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Zoltan Gera (West Brom, mittfältare) – Godkänd (++)

En publikfavorit återvänder till The Hawthorns men jag har svårt att se att han kommer upprepa sina bravader under sin andra vistelse i klubben. West Brom behöver först och främst åtgärda sin defensiv, och värvningen av Gera bidrar inte direkt till det.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det var en händelserik dag igår där kanske det mest spännande som inträffade var utspelet kring Joey Barton.

Efter dennes synnerligen medvetna twitterutbrott mot Newcastles ledning så har han blivit förklarad persona non grata och fick beskedet att han numer är tillgänglig på fri transfer.

Vilket borde kunna intressera ett flertal klubbar i Premier League.

Från Opta: [“0% – Newcastle’s PL win percentage without Joey Barton in the team during 2010-11, compared to 34% when he played. Available.”]

Barton-esque!

Visst har Newcastle värvat spännande i sommar men de har också på bara ett halvår sålt eller, som här, gjort sig av med spelare som Andy Carroll, Kevin Nolan och Joey Barton. Det är inte vilka spelare som helst, det är lagets ryggrad och tillika lagets tyngd.

Där kan finnas teknik och finess – men kommer Newcastle ha något att sätta emot när det smäller på fotbollsplanen? Jag undrar jag.

:::

Man Utd sägs ha beslutat att pressen inte längre får flyga med dem till de europeiska cupmatcherna, då “platserna behövs för sponsorer”.

Vilket jag ärligt talat tycker är ett rätt tragiskt beslut.

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Sju klassiska 7:or, #2 - "One of the most passionate players of my time"

Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor.  Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 2.  Bouncy

Citatet i rubriken sades av Geoff Hurst på spelare nummer två i denna series begravning, som en någon av er säkert räknat ut, eller inte, är det Alan Ball som står på tur.

Alan Ball föddes den tolfte maj 1945 i den lilla staden gruvstaden Farnworth i Bolton, Lancashire. Alans far, Alan senior, var själv fotbollsspelare och tränare. Alan senior spelade bland annat ligafotboll för Oldham och Rochdale samt tränade klubbar som klassiska Preston North End. Han gjorde även en kort sejour i Sverige och då i Djurgårdens IF, tiden där var så kort att han aldrig han leda laget i en enda match.

Alan var inte storväxt och ratades på grund av detta av både Wolves och Bolton, även hans snabbhet var ifrågasatt. Blackpool tvekade dock inte utan snappade upp honom och på Bloomfield Road’s norra ände jobbade han hårt på sin snabbhet varje eftermiddag. Träningen gav resultat och var förmodligen helt avgörande för att han inte skulle tyna bort i träsket av talanger som aldrig blev något.

Ball fick snart ett professionellt kontrakt av Blackpool och den 18:e augusti 1962 blev han lagets dittills yngsta debutant vid en ålder av 17 år och 98 dagar. Matchen var inte vilken som helst utan borta mot Liverpool och the Pool vann med 2-1. Under hans första tid i klubben tränade han med föregångaren i denna serie, Stanley Matthews, och legenden säger att de två inte var de såtaste av vänner. Ball saknade helt enkelt respekt för övriga spelare i laget och vek inte ned sig bara för att man råkade heta sir Stan.

Åren gick och efter fyra år i Blackpool hade Ball gjort sig ett namn, så pass bra hade han spelat att sir Alf Ramsey inte kunde undgå att ta ut honom till Englands lag i hemma-VM 1966. Debuten i landslaget hade dock kommit ett år tidigare och precis som i klubblagsdebuten var det en tuff bortamatch på menyn. Jugoslavien i Belgrad 1965, smaka på den för en spelare som ännu inte fyllt 20 år.

Till skillnad från många andra kända sjuor så var Alan Ball ingen extrem bollvirtuos, istället var det hans hjärta, arbetskapacitet och mångsidighet som gjorde att Ramsey fick upp ögonen för honom. Den klassiske managern ville ha yttrar som kunde hjälpa försvaret och där passade Ball som hand i handsken. Att vara landslagsman innebar många besök på ambassader och andra officiella inrättningar för att träffa diverse dignitärer, sprallig som han var kunde inte Ball låta bli att ställa till med otyg. Före detta landslagsmålvakten Tony Waiters berättar:

”Bally was a mischievous little bugger.  If I was caught in conversation with some notable he would stand behind that person pulling faces to try to make me laugh.  I soon got wise to his tricks and used to excuse myself, grab Alan by the arm and pull him over to be introduced to the Right Honorable ‘whoever-it-was.’”

Ball startade Englands första gruppspelsmatch, 0-0 mot Uruguay, men blev sedan bänkad i de övriga två. Till kvartsfinalen var han dock tillbaka igen och i finalen spelade han en stor roll. Först skapade och slog han hörnan som ledde till Martin Peters mål och sedan assisterade han till Hursts kontroversiella ”spökmål”. Således kom Ball att spela en avgörande roll i Englands hittills enda VM-guld. Så här säger lagkamraten sir Bobby Charlton om Balls påverkan i finalen:

”He was probably the best player that day and if it had not been for his impact the result could have been totally different.”

Även Geoff Hurst var imponerad:

”He was the youngest member of the team and man of the match in the 1966 World Cup final.”

Succén i VM öppnade dörren för Ball att lämna ett Blackpool som inte presterade, Everton tog chansen och köpte loss Ball för £112 000. Tiden i Everton blev hans längsta i karriären och kanske den han är mest känd för, Ball hann med 208 ligamatcher på vilka han gjorde 66 mål. Perioden kröntes av en FA Cup-final mot West Brom och framförallt med ligatiteln 69/70. I Everton var han även en del av den klassiska mittfältstrion ”The Holy Trinity” med Howard Kendall och Colin Harvey. Howard Kendall om samarbetet:

”He was such a bubbly character, it was really Alan who made the partnership with me and Colin work as well as it did.”

Året är nu 1970 och det är dags för England att försvara sitt VM-guld i Mexico och för Ball som nu var given i laget att göra sitt andra och sista mästerskap för landet. Han spelade de två första matcherna med petades efter förlusten mot Brasilien och fick se gruppspelets sista match från sidan. England vann och gick vidare till en kvartsfinal som var en repris av den senaste VM-finalen. Västtyskland stod för motståndet och England ledde med 2-0 en bit in i andra halvlek men värmen tog ut sin rätt på de hårt slitande britterna och Tyskland kunde komma tillbaka. Matchen gick till förlängning, en förlängning som avgjordes i det 108:e minuten av Gerd ”der Bomber” Müller. Müller som för övrigt stod för smått osannolika 68 mål på 62 landskamper.

Den 22:a december 1971 värvas Ball av Arsenal som vunnit dubbeln säsongen innan, summan han värvades för, £220 000, var ett nytt rekord för klubben. Då som nu hade Arsenal svårt att ersätta flyktade spelare för det tidigare så framgångsrika laget, men innan allt brakade helt åt skogen hann Ball med att komma två i ligan och förlora ytterligare en FA Cup-final. I mitten av 70-talet gick det tungt för klubben och man hamnade allt som oftast på undre halvan, Ball var tillsammans med Liam Brady en av få riktiga klasspelare i laget.  1974 blev han kapten för Arsenal, något han även var under sex matcher i landslaget sedan Don Revie petat Emlyn Hughes.

Ball drabbades följande säsonger av flera skador och när Terry Neill ersatte Bertie Mee var Ball en av de spelare som offrades, efter 217 matcher och 52 mål för klubben, i ombyggnationen av laget. Han förlorade även sin landslagsplats som sista spelare ur finallaget från 1966, Ball hann med 72 landskamper och 8 mål för England.

Alan Ball var 31 år gammal när han köptes av Southampton efter att ha varit på lån en period i Sydafrikanska Hellenic, the Saints betalade nu bara £60,000 för hans tjänster.  I Soton vann han Second Division och en andra plats i ligacupen 1979.

Efter ett äventyr i Nordamerika var Ball 1980 tillbaka i Blackpool som spelande tränare, det varade dock bara en säsong efter en resultatmässigt mindre lyckad period. Ball återvände till Southampton 1981 men blev inte långvarig utan gav sig åter ut i världen, Australien och Nordamerika var destinationerna denna gång. Slutligen avslutade Ball sin karriär 1983, han hade då spelat professionell fotboll i 21 år under vilka han spelade 975 tävlingsmatcher och gjorde nästan 200 mål. Han hade även en nästan 20-årig karriär som manager, men den går jag inte in närmare på här. Så här sa sir Bobby Charlton om Ball 2007:

He was a sensational little player with great touch and great vision. He had great close control and although he wasn’t a fast player he didn’t need to be. He could see things clearly and always made the right decisions.”

Alan Ball avled den 25 april 2007 efter att han drabbats av en hjärtattack när han försökte släcka den eld som spridit sig från ett skräpbål i trädgården i Warsash. Ball blev därmed den andre ur VM-laget 1966 att avlida, den förste var Bobby Moore.

”His nickname was ‘Bouncy’, he was just such a bouncy, lively 61-year-old.” – Alan Mullery

:::

Nu misstänker jag att fans till klubbar som Everton, Arsenal och Southampton m fl. reagerar.

”Men, Ball hade ju nummer åtta!?”

Ja det är förvisso sant men, i VM på hemmaplan 1966 spelade han i nummer sju och att inte ha med den spelaren i en serie om klassiska engelska sjuor är både helgerån och idioti.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Jag kommer att flytta till Los Angeles om en vecka, som ni säkert vet ligger de lite i ofas med oss här i Sverige tidsmässigt. Mitt gästbloggande kommer dock att fortsätta, men det kan det vara så att jag i framtida bloggar kommer att ha svårare att svara på eventuella frågor inom rimlig tid. Jag skall försöka hinna svara på frågorna under ”natten” så svaren finns där om ni tittar in igen dagen efter publiceringen.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Nästa gång är jag tillbaka med en storspelare både på och vid sidan av planen, till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Gästblogg: Reseberättelse från Emirates Cup

Kerstin var på Emirates Cup i helgen och hon bjuder på följande klart läsvärda reseberättelse därifrån i vilken hon ger uttryck för sina samlade intryck.

God läsning! /Peter

………………………………………..

Utanför fotbollen, innan jag ens hade Arsenal som det lag som får mitt hjärta att värka tolv månader om året, har London varit min favoritstad i världen. Det är den enda staden utanför Sverige som jag kan se mig själv bo i. Att det sedan råkar vara staden som mitt älskade Arsenal spelar i gör det nu på senare tid ännu bättre.

Jag ser inte Arsenal live så ofta som jag önskar, vilket jag misstänker är fallet för de flesta supportrar som följer ett lag, oavsett sport. Den senaste gången jag befann mig på Emirates var i december 2009, ligamatch mot Hull. Det var en match som jag såhär i efterhand har svårt att tro verkligen inträffade. Näst efter att ha besegrat självaste Barcelona så kan den matchen ha varit det största – iaf det mest ofattbara – som har hänt på Emirates sen det byggdes. Hull hemma en decemberkväll låter kanske inte så märkvärdigt, men det här var matchen då Almunia räddade (!!) en straff och Denilson gjorde mål (!!). Hur ofta händer det ena eller det andra och framförallt – hur ofta händer både det ena och det andra i samma match? Så ni förstår att hur än helgens matcher slutade så skulle det aldrig kunna överträffa detta.

Innan jag berättar om dessa två dagar så kan det vara intressant med en kort sammanfattning om historiken kring Emirates Cup. Det är ytterligare en av många försäsongsturneringar, utan någon som helst ära eller prestige men som trots detta utgör en ganska så viktig del av framförallt Arsenals försäsong. Den första cuphelgen ägde rum 2007 och årets upplaga utgör alltså den femte i ordningen. Poängsystemet i turneringen har varit lite annorlunda än vad som kan anses vara traditionellt – 3p vid vinst, 1p vid oavgjort och 1p för varje mål. I årets Emirates Cup har man tagit bort regeln om extra poäng för mål och vanligt ”ligapoängsystem” används. Innan 2011 års upplaga spelats har Hamburg en turneringsseger och Arsenal är mesta mästare med tre.

:::

Dag ett

London bjuder på ovanligt bra väder, sol och över 20 grader.  Staden kryllar av turister och med jämna mellanrum dyker det upp människor – män, kvinnor, pojkar och flickor – med arsenaltröjor. Kanske borde jag inte vara förvånad, men jag kan inte låta bli att förundras över att det finns ett sådant intresse för något så obetydligt som försäsongsmatcher. Fast samtidigt – jag är ju där så varför skulle inte tusentals andra bry sig?

Jag har på flera håll hört att biljettförsäljningen till Emirates Cup har gått sämre än vanligt. Lite smått antytt att det beror på de många misslyckade säsonger som Arsenal har bakom sig, att många fans nu har fått nog. Detta såg jag inte några som helst spår av, det var inte fullsatt men det var inte långt ifrån under Arsenals match på inledningsdagen.

Matchen mellan Arsenal och Boca Juniors slutade 2-2 efter att Arsenal i gammal trogen vana tappat en 2-0 ledning. Det är med andra ord samma lika som de senaste säsongerna, något som kan glädja de som är rädda för förändringar och övriga lag som inser att det helt klart går att rubba Arsenal även kommande säsong.

Första halvlek bjöd inte på något skönspel men Arsenal blixtrade till med jämna mellanrum och lyckades trots allt få publiken att tro på något. Första målet kom nämligen mitt under vågen (!!) på Emirates. Robin Van Persies är som vanligt framme efter förarbete av Gervinho. Arsenal utökar sin ledning tidigt i andra halvlek efter att Vela har tråcklat sig fram till straffområdet och bollen hamnar av en slump hos Ramsey som avslutar snyggt i mål.

Allt ser bra ut – vilket borde vara varningstecken nummer ett för Arsenal – och de flesta på Emirates känner sig rätt lugna. Sen händer det – inom loppet av drygt tre minuter gör Boca Juniors två mål. Två mål som mer beror på Arsenals försvarsspel än på Boca Juniors anfallsspel. Framförallt är det mittbackarna i andra halvlek, Djoruou och Squillachi, som gör bort sig i tur och ordning vid de båda målen. Var någonstans det brister i Arsenal är lika glasklart i juli 2011 som det har varit de senaste säsongerna och ändå verkar inte laget eller Wenger ha lärt sig något?

Just det, New York Red Bulls tog en 1-0 seger i en ganska seg match mot Paris Saint-Germain och intog i och med detta förstaplatsen inför söndagens avslutande matcher.

:::

Dag två

Söndagen bjuder på ännu bättre väder.

Paris Saint-Germain vinner relativt lätt sin match mot Boca Juniors med 0-3 och jag lyckas med bedriften att missa alla tre målen. Detta innebar att vinnaren mellan Arsenal och New York också skulle bli vinnaren av Emirates Cup, oavgjort och NY tar hem det hela.

Men låt oss inte låtsas som att det var det rafflande avgörandet som gjorde att Emirates gick från halvtomt till fullt på tio minuter denna söndagseftermiddag. Det fanns bara en anledning till detta och det är mannen och legenden – Thierry Henry!! Det kan bero på att jag har en extra X-kromosom jämförelse med de flesta av er som läser bloggen, men mottagningen som Henry fick när han kom in på planen gjorde att håren på mina armar reser sig och jag blir så pass rörd att tårarna inte är långt bort.

Allt var egentligen som det skulle vara under matchen mellan Arsenal och New York Red Bulls – Henry hyllas, Arsenal spelar rätt okej och lyckas till och med ta ledningen på en fast situation (Rosickys perfekta frispark nickas in av RvP – tänk om det kunde vara så enkelt lite oftare för Arsenal?), segern verkar mer eller mindre klar och matchen spelas mest av för att inte avvika från manus.

Tyvärr hade manusförfattarna till denna eftermiddag glömt att när Arsenal är involverat så kan man alltid räkna med att något inträffar som inte borde vara möjligt. Denna gång kom det i form av ett självmål från stackars Bartley. Jag har inte sett några repriser på situationen i skrivande stund och kan därför inte analysera händelsen så pass mycket som många av er säkert redan har gjort men jag sammanfattar det som ett klassiskt baklängesmål från Arsenals sida, rörigt och bortkomna arsenalspelare resulterar i ett mål i baken – har vi sett det förr?

Slutresultatet blir 1-1 och New York Red Bulls vinner Emirates Cup 2011. Arsenal hamnar på en mindre hedrande tredjeplats, eller om man vill se koppen som halv tom – näst sist.

:::

Eftersom jag tycker det är svårt att sammanfatta alla intryck från helgen i en enda löpande text får ni här en hel del korta tankar som jag har haft under dessa två dagar:

Henry är så stor att ord inte räcker till.

Rosicky var bättre än jag sett honom på länge i matchen mot New York.

”Ken Friar Bridge” är en av broarna som leder upp till Emirates. Utmed den hänger det bilder på arsenallegender som Adams, Henry, Brady och många fler mycket värdiga spelare. Cesc Fabregas hänger också där – som den enda nu aktiva spelaren i Arsenal – och jag kan inte låta bli att undra varför?

Frimpong kan verkligen bli något men han får ta på sig en del av ansvaret vid 2-1-målet mot Boca Juniors där han lät Riquelme få alldeles för mycket tid på sig i förarbetet till målet.

Vänsterbackspositionen är ett stort orosmoment i Arsenal. Gibbs kommer gå sönder och hans offensiva framfart (hur lyckas han tråckla sig igenom på sin kant hela tiden?) är mer imponerande än hans försvarsspel. Traore håller i mina ögon inte måttet.

Gervinho kommer ha en mycket avgörande roll kommande säsong.

Riquelme fick ett hjärtligt mottagande innan matchen mot Arsenal.

John Rooney fick även han en minnesvärd mottagning av publiken, men långt ifrån hjärtligt.

Ja, Fabregas var på plats och nej – han såg inte så plågad ut som man kan misstänka att en kidnappad person borde göra. Dock kan vi inte lita på varken mig eller Fabregas kroppsspråk, vill vi vara säkra på hur han egentligen mår får vi fråga Xavi eller Pique.

På tal om Pique, det är hans ansikte som möter en när man går in på Nike Town på Oxford Street – jag var mycket nära att vända i dörren.

Hasse Backe var sig lik.

Hur kan ett lag som är helt fantastiskt duktiga på att ta sig fram till sista tredjedelen av planen vara så otroligt dåliga på att komma till avslut?

Känns som jag bara måste nämna Afobe.

Jag kan inte förstå vad man vinner på att bua ut sitt eget lag.

Trots ytterligare ett klassiskt baklängesmål mot New York var söndagens match ett steg framåt i jämförelse med lördagens för Arsenals del.

Jag trodde aldrig vågen kunde gå runt så många varv på Emirates som den gjorde i matchen mellan Arsenal och New York. Även Arsenalfans kan när de vill…

Det ryktas om att Walcott ringde upp Robbie Savage på ESPN efter dennes mindre smickrande kommentarer om honom i halvtid i matchen mellan Arsenal och Boca Juniors.

Wilshere kommer vara Arsenals hjärta och hjärna i många många år framöver. Det är därför ytterst viktigt att redan nu markera för Barcelona att vilken konstig koppling de än må hitta för att påstå att även han har Barca-dna inte existerar.

Killen ovanför mig i söndagens match sammanfattade det hela med rätt bra då han sa att nästa år borde alla fyra lag vara Arsenallag så att det garanterar laget en titel varje säsong…

Tre spelare – RvP, Wilshere och Eboue – stannade kvar och applåderade New York när de tog emot pokalen. Arsenalspelarna har mer att lära än försvarsspel.

RvP är ofattbart viktig för Arsenal. Vad gör Wenger om (när) han skadar sig?

Har jag sagt att Henry är så stor att ord inte räcker till?

Avslutningsvis vill jag citera en annan arsenallegend, den typen av spelare som framförallt saknas i Arsenal idag: ”What is past is gone. What is important is what lies ahead.”– Tony Adams.

Peter Hyllman

Teorier om Premier Leagues mittfältarepidemi

Det är något allvarligt sjukt med hur Premier League-klubbarna värvar spelare den här sommaren. Vilket fått mig att tro att det är någon form av pågående epidemi som drabbat öriket.

Det värvas bara mittfältare.

Inte bara värvas det mittfältare, de samlas på hög. Lag som skulle göra bäst i att värva försvarare eller anfallare envisas med att värva mittfältare. Men det lag som kanske mest skulle behöva värva en mittfältare – Man Utd – gör det inte.

Det är med andra ord en epidemi med mystiska konsekvenser. Och den sprider sig snabbt och ger intryck av att vara oerhört smittsam.

:::

Det första utbrottet skedde i Liverpool där Kenny Dalglish har samlat på sig en mäktig mängd mittfältare som kommer till den ansenliga mängd som redan fanns i klubben.

Det var bara en kort tidsfråga innan sjukdomssymptomen gav sig tillkänna också i London. I sydvästra London började Fulham helt plötsliga värva mittfältare trots att det framför allt var försvarare och anfallare de behövde.

I norra London värvade Arsenal kort därpå ännu en offensiv inriktad mittfältare. Experterna tvistar emellertid, då det anses som allmänt känt att Arsene Wenger under en längre tid haft som projekt att spela med mittfältare på planens samtliga positioner.

Bland de mindre städerna har Bolton visat sig vara värst drabbat.

De senaste rapporterna talar om observationer i nordöstra England, runt Newcastle och Sunderland, dit mittfältare importerats i en alarmerande mängd och hastighet.

:::

Så vad beror detta på, varför alla dessa mittfältare till den kommande säsongens Premier League-lag?

Jag har några teorier.

:::

McBarca-teorin

Framgång föder imitation. Och Barca är tämligen tveklöst det just nu bästa laget i världen och de spelar en fotboll som beundras över hela världen. De spelar därtill en fotboll som väldigt många anser att man bör spela.

Barca har naturligtvis ett magnifikt centralmittfält med enastående kreativitet och passningssäkerhet, och även i övriga lagdelar är det teknik och bollinnehav som prioriteras. Aspekter som i England ofta kopplas till just mittfältsspel.

Kan det vara så att Barcas spelmodell exporterats, korsat kanalen och översatts på detta sätt i England? Är det en bieffekt av att fler och fler lag formar sig efter det ideal som Barcelona manifesterat för världen?

Do they all dream of a team of Xavis?

:::

Den kognitiva fotbollsteorin

Kan det vara så att varje klubb och manager helt enkelt bara gör vad de bäst vet och förstår?

Att kunnande, erfarenhet och kompetens hos klubbar, managers och deras coacher och scouter helt enkelt är kalibrerat så att de är bäst skickade att bedöma och värdera mittfältsspelare.

Möjligen har det något med mittfältarens allroundnatur att göra. Att det krävs en mer specifik typ av kunskap för att vara antingen försvarare eller anfallare och således också för att bedöma dem.

För ska man spendera till exempel £10m så kan jag tänka mig att det är betydligt tryggare att göra så om man i större utsträckning känner sig bekant med vad det är man köper.

En form av omvänd strukturell diskriminering av mittfältare.

:::

Multikompetensteorin

Det var någon gång runt 2005 och José Mourinho fick frågan om vilken typ av spelare han ville värva till Chelsea och han på sitt lilla egna vis muttrade fram sitt entoniga svar: ”Multi competent players”.

Det har blivit allt vanligare och värdefullt det där, att satsa på spelare som klarar av att spela på fler positioner än en.

Kanske finns det flera skäl till det. Dels bidrar det naturligtvis till spelartruppens bredd och uthållighet. Dels kan det vara så att det främjar spelsystemet som helhet, fler spelare förstår varandras roller bättre.

Men kan jakten på multikompetens också leda till enformighet?

För man kan tänka sig att det är svårare för en mer specialiserad spelare som en renodlad mittback eller striker att samtidigt behärska mer generella roller på planen. Det ena sker med nödvändighet på bekostnad av det andra. En tiokampare kommer aldrig hoppa högre eller springa snabbare än en grenspecialist.

Det blir med andra ord ett strategiskt vägval för klubbarna mellan generalism och specialisering.

:::

Eller kan det vara så enkelt att det sker fler skador på mittfältet och att man därmed har kommit fram till att där behövs en större bredd än i övriga lagdelar.

Det kan finnas många förklaringar. Det kan naturligtvis vara så att det hela bara är en tillfällighet. Men sådana kan ju också vara lite roliga att fundera lite mer ostrukturerat kring.

Eller vad säger ni?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

Från och med nästa måndag kommer jag dra igång Hyllmans hörna igen där den gångna helgens lärdomar sammanfattas.

Där skulle jag vilja ha in lite interaktivitet och jag tänkte mig att använda twitter till det för att få in era tankar och förslag – som därefter kanske tas upp i bloggen. Så under varje söndagskväll kommer jag dra iväg en fråga som jag hoppas kunna få lite svar på.

Naturligtvis går det bra att också maila mig tankar, om man hellre vill det.

:::

Kul med PSG måste jag säga – deras värvning av Javier Pastore bekräftades igår och den sägs ha gått loss på £40m, vilket bland annat sägs ha fått Chelsea att vika sig.

Från Serie A-håll hördes några onda ord om oljemiljarder, men jag måste ändå säga att det är lite kul med en potentiellt ny ”storklubb” från ett ”nytt” land på den europeiska scenen.

Och det kan ju också få intressanta kedjereaktioner i Frankrike, på samma sätt som Chelseas framväxt i England.

:::

I ett sägenomspunnet ögonblick blev Harry Redknapp arg som ett solbränt bi när han blev kallad för ”wheeler dealer” av en inget illa menande journalist och använde sig av en vokabulär som hade fått honom avstängd i två matcher om han hade spelat för Man Utd.

Men om han nu hade så stora problem med den imagen så hoppas man ju att han fick riktigt bra betalt för att göra den här reklamfilmen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv