Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

De fem största bullren mellan Arsenal och Man Utd

Peter Hyllman 2019-09-30 06:00

Många menar att rivaliteten mellan Arsenal och Man Utd formade och definierade Premier League. Vilket nog på sitt sätt kan stämma. Premier League var under sina första fem år en underhållande röra, men ändock en röra utan form och struktur. Med Arsenal och Man Utd som rivaler fick vi en liga som började ta form och ges struktur, en liga med ett nord såväl som syd, med en protagonist såväl som en antagonist.

Premier League har sett få så intensiva och hetlevrade rivaliteter före denna, även om vi tittar bakåt i tiden innan Premier League tog sitt nya namn. Efteråt har nya rivaliteter kommit och gått utan att riktigt kunna leva upp till det. Man City och Liverpool har sin potential, men känslan är att Pep Guardiola och Jürgen Klopp är alldeles för PR-styrda och medialt tränade för att kunna nå upp till samma nivå ens om de försökte.

Sådana bestyr besvärade aldrig riktigt Arsene Wenger och Alex Ferguson, som piskade upp en sådan frenesi runt denna rivalitet att matcher mellan dessa båda klubbar blev till nationell angelägenhet, och förbund och myndigheter många gånger fick gå in och hälla kallt vatten på de överhettade reglagen, bokstavligt talat för säkerhets skull. Att prata om krig är uttjatat inom fotbollen, men detta var så nära det gick att komma i England.

ANNONS

Hade kvällens match spelats på den tiden hade tiden stått stilla nu, dagen liksom fryst i sitt läge i orkanens öga väntandes den annalkande stormen. Nu tjänar kvällens match kanske mest som en slags påminnelse om hur djupt dessa båda klubbar har sjunkit, och hur mycket bättre vi egentligen måste kunna förvänta oss att både Arsenal och Man Utd ska kunna vara än vad de nu faktiskt är.

Ändå finns där så klart fortfarande den där kittlande känslan i maggropen kvar varje gång Arsenal och Man Utd möts. Det kommer ta lång tid innan den känslan försvinner, om den någonsin försvinner. En historisk känsla av storhet och signifikans, även om den moderna betydelsen är mer blygsam. En match som gått från två klubbar som slogs om ligatitlar till att i bästa fall ta sig till Champions League.

En rivalitet som gjorde många konkreta avtryck både på och utanför planen. På planen hade båda lagen sina respektive triumfer. Arsenal som säkrade ligatiteln på Old Trafford för drygt 17 år sedan, Man Utd som besegrade Arsenal i FA-cupsemifinalen på väg mot sin Treble samt gjorde slut på Arsenals obesegrade svit en handfull år därefter. Men det är de största avtrycken utanför planen eller själva matchsituationen denna lista tar upp.

ANNONS

Dessa är de fem enligt mig största bullren mellan Arsenal och Man Utd under en tid när Premier League fortfarande var ungt.

(5) Antifotboll och taktisk reträtt

Bitterheten mellan de båda klubbarna levde vidare under några år även sedan dess att Arsenal börjat falla ifrån och deras förfall påbörjats. Arsenal var inte längre vad de en gång var, Man Utd stod fortfarande på sin topp, och Arsene Wenger, istället för att vinna titlar, försökte istället börja vinna moraliska segrar.

Man Utd var inte de enda som fick höra att de spelade en mindre värd fotboll när de på ett eller annat sätt besegrade Arsenal, men givet att Man Utd vid tiden spelade en av den mest offensiva och mest målrika fotbollen i England så var det självfallet en rätt märkligt sak att se dem bli anklagade för antifotboll, bara för att de även försvarade sig.

ANNONS

(4) David Beckhams ögonbryn

Beckham var en stilig ung man när han spelade för Man Utd. Alltså var det stora nyheter av fler skäl än ett när Beckham efter en förlorad FA-cupmatch mot Arsenal kom ut från Old Traffords innandömen med ett demonstrativt mycket tydligt plåster över det ena ögonbrynet.

Man Utd hade precis förlorat mot Arsenal. Alex Ferguson tog knappast sådana förluster särskilt väl och lär ha skällt ut sina spelare efter noter. Beckham, som kanske också börjat tröttna på att underordna sig auktoriteten, käftade tillbaka med något han visste skulle bita bra, nämligen att Ferguson blivit taktiskt bortdribblad av Wenger igen.

Ferguson, själv en gammal anfallare, visade upp oanade talanger och fotade iväg en fotbollssko rätt in i Beckhams ögonbryn. Handgemäng följde. Det var början på slutet på Beckhams tid i Man Utd, och ett rätt tydligt bevis på vilken högst konkret betydelse dessa matcher kunde ha vid den här tiden.

ANNONS

(3) Bråket i slutet av tunneln

Klassiska bilder naturligtvis från spelartunneln på Highbury under våren 2005, returmötet mellan de båda lagen från samma säsong som Battle of Old Trafford. Stämningen var minst sagt tät och laddad. Skiten träffade fläkten redan inför matchen, då Patrick Vieira markerade mot Gary Neville, en av huvudfigurerna från den förra matchen.

Roy Keane var kanske aldrig den lugnaste karaktären, och han tog förvisso med all rätt inte helt lätt på den där saken. Hans tirad i riktning mot Vieira är en smula legendarisk och bland det mest underhållande är att se blickarna på övriga spelare, tillsammans med Graham Polls fruktlösa försök att lugna ned tonläget en aning.

(2) Straffen i ribbans undersida

Rivaliteten fanns nog redan där, men arguably var det från och med den här matchen det började övergå i rent fysiska våldsamheter, om vi inte räknar en liknande incident från 1988, men det finns väl just ingen anledning att göra det. Denna gång precis som då resulterar i multipla avstängningar i efterhand.

ANNONS

Exakt var det felar kan debatteras till dödsdagar. Ruud van Nistelrooy vinner en straff i slutminuterna på Old Trafford av Patrick Vieira, mer eller mindre korrekt eller billigt helt och hållet beroende på vem man frågar. Man kan väl hur som helst lugnt säga att Arsenals spelare, med Martin Keown i spetsen, inte tog det hela särskilt bra.

Van Nistelrooy tar själv straffen, och lägger den i undersidan av ribban. Matchen slutar därmed 0-0, vilket skulle visa sig bli rätt betydelsefullt under en säsong som skulle sluta med Arsenal som obesegrade. Det visste man så klart inte då, vad man såg var Keown med flera Arsenalspelare som betedde sig på ett sätt de absolut inte borde.

(1) Pizzagate och Battle of Old Trafford

Vissa skulle betrakta den här matchen som den logiska konsekvensen av den precis nämnda matchen. Arsenal var alltjämt obesegrade. Nu skulle de till Old Trafford igen och möta ett Man Utd som hade gett sig själva fan på att Arsenal inte skulle vara obesegrade när de lämnade Old Trafford.

ANNONS

Arsenal var ett lag strålande av teknik, skicklighet och självförtroende, men Man Utd hade förmodligen helt korrekt observerat att de var ett lag som inte gillade att bli fysiskt åtsatta på planen, i synnerhet att vissa specifika spelare inte gillade det alls. Utifrån den insikten formulerades en konkret och på flera sätt rätt brutal matchplan.

En effektiv matchplan skulle det visa sig. Arsenals spelare, ledare och supportrar skulle under matchen, direkt efter matchen, och under många, långa år efter matchen, hävda det orättvisa och orättfärdiga i Man Utds seger den dagen. De hade inte så mycket för den saken, tvärtom ökade det bara intrycket att de gick att störa på det sättet.

Myterna är många gällande vad som hände runt omklädningsrummen efter den här matchen. Där fanns Arsene Wenger som väste okvädesord efter Man Utds spelare, och någonstans i den här röran så lyckades en pizzaslice sväva genom luften och landa på Alex Ferguson.

ANNONS

Några sådana scener kommer vi garanterat inte få höra om den här kvällen. Dels eftersom det är omöjligt att ens föreställa sig Unai Emery och Ole-Gunnar Solskjaer vara inblandade i något dylikt. Dels eftersom matcherna mellan Arsenal och Man Utd under den tiden var större än livet.

Nu är matcherna mellan Arsenal och Man Utd mindre i alla avseenden; titelmässigt, rivalitetsmässigt och inte minst psykologiskt.

Peter Hyllman

Hörnan (#7): Newcastle befinner sig i krisläge!

Peter Hyllman 2019-09-29 19:29

PL

Manager: Brendan Rodgers. En lättsamt parodiserad manager stundtals inom engelsk fotboll för sitt ska vi säga något överentusiastiska sätt att uttrycka sig, men man kan inte förneka att han onekligen har gett Leicester ett rejält lyft. Infriar för närvarande även höga förväntningar på Leicester inför säsongen.

TRE TAKEAWAYS:

Misstag. Misstag kommer alltid förekomma inom fotbollen, även om just den sanningen lite för ofta undflyr studioexperter och internets baksätesförare. Men det är kanske sällan vi ser misstag av sådan omfattning och sådan dignitet på så kort tid som vi fick se den här omgången, där först Dean Henderson i Sheffield United och därefter Hugo Lloris för Tottenham fick för sig att mer eller mindre ge motståndarna mål till skänks. Delvis en produkt av att nya krav börjar ställas på målvakterna, även om Mauricio Pochettino talar i nattmössan när han menar att vi bör skylla Lloris misstag på honom.

ANNONS

Pulisic. Att vara alltför kritisk till nya värvningar alltför tidigt låter sig inte riktigt längre göras, men det är ändå en smula uppseendeväckande hur svårt Christian Pulisic har haft att slå sig in i Chelsea så här under säsongsinledningen, särskilt som han av uppenbara skäl var klubbens enda stora värvning i somras samt Eden Hazard lämnade. Vissa tar så klart saken med större ro, men man får nog säga att amerikanska kommentatorer och experter inte hör till dem. Grant Wahl närmast fräste av ilska när han menade att det var bisarrt att Pulisic inte skulle platsa i Chelsea när han för tre år sedan sköt Dortmund till Champions League-kvartsfinal. Kanske inte världens bästa argument ever.

Southampton. Tuff match borta mot Tottenham kan tyckas. Samtidigt får Southampton först en utvisad motståndare till skänks halvvägs in i första halvlek, därefter en kvittering till skänks innan halvtid. Aston Villa förlorade mot Arsenal förra helgen under liknande omständigheter, men Southampton borde vara bättre än så här. Väldigt frustrerande att se Southampton knappt skapa någonting på egen hand, även om det är en syn som är alltför välbekant de senaste åren. Ralph Hasenhüttl får inte riktigt spelet att stämma med Southampton, och nu verkar även spelarna börja tröttna på taktik och laguttagningar.

ANNONS

J.R.

Wolves. Man kan säga hur många gånger som helst att det har gått alldeles för kort tid av säsongen för att det ska vara något annat än tillfälligheter och att det ska vara meningsfullt för Wolves att behöva oroa sig. Men att inte vinna en enda av sina sex första matcher kommer ändå vara en besvärande situation. Alltså gick det knappast att överskatta betydelsen av matchen mot Watford, och än mindre betydelsen av vinsten mot Watford. Med den vinsten är Wolves förhoppningsvis inne i säsongen på allvar.

CLIFF BARNES

Newcastle. Ännu en match som Newcastle förlorar, ännu en match som Newcastle förlorar stort. Vad kanske värre är så ännu en match i vilken Newcastle över huvud taget inte ser ut att ha minsta lilla ledtråd om hur de ska spela. Steve Bruce pratar om att laget måste börja prestera offensivt men där finns inte en tanke på hur bollen ska spelas fram till anfallet. Miguel Almiron, lagets bäste centrala mittfältare, placeras på högerkanten där han är hopplöst ineffektiv. Och spiken i den psykologiska kistan är så klart att detta var något i stort sett alla förutsåg när det stod klart att Mike Ashley anställde Steve Bruce.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 2-2 Burnley. En match där det egentligen aldrig slutade hända saker och där målchanserna avlöste varandra. Båda lagen har varsin frispark i målramen innan Aston Villa får ett mål mycket knappt bortdömt för offside. Erik Pieters hade en sämre dag för Burnley och från den kanten skapade Aston Villa många chanser. Två gånger tog Aston Villa ledningen och såg ut att ha vunnit matchen med sitt 2-1-mål i slutminuterna, bara för Chris Woods att kvittera bara någon minut senare.

OMGÅNGENS MÅL:

Andriy Yarmolenko, 1-0 vs Bournemouth. Inte en omgång som direkt innehöll särskilt många snygga mål, eller för den delen heller individuellt skickliga mål, alltså får jag den här gången fastna för ett kollektivt skickligt mål. Felipe Andersons precist avvägda krosspassning når fram till Sebastien Haller som suger fast bollen inne i straffområdet innan han lägger den tillbaka till Yarmolenko som böjer in bollen i bortre hörnet. Enkelt, effektivt och en anfallsvariant som West Ham helt klart har tränat på och en variant de uppenbart gärna använder sig av.

ANNONS

SVENSKKOLLEN:

Emil Krafth, Newcastle – (+). Ännu en rätt svag insats av Krafth på högerbacken, och man vet att det är illa när folk börjar mumla att de inte förstår hur Javier Manquillo kan vara fast på bänken.

SÄCKARACET:

Marco Silva, Everton. Behåller täten i det här säckaracet, förlusten mot Man City kanske inte ligger honom till last men den hjälper honom just ingenting heller. Däremot börjar han kanske få sällskap av Ralph Hasenhüttl i Southampton som utöver att prestera rätt svajiga resultat även börjar omges av rykten om att spelarna inte är helt förtjusta i hans metoder och laguttagningar.

BTW

I vad som måste vara Frank Lampards Chelseas största bakslag hittills, så tror Paul Merson att Frank Lampards Chelsea kommer dominera engelsk fotboll om två år.

Bernardo Silva menade helt säkert inget illa med sitt tweet om Benjamin Mendy, men en ursäkt snarare än undanflykter vore nog mer på sin plats.

ANNONS

Jürgen Klopps finurliga knep att spela en oregistrerad spelare kommer garanterat inte gå hem så att Liverpool slipper Ligacupen.

Bournemouths tränarstab anklagad av Manuel Pellegrini för att sätta press på domarna, i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna!

Peter Hyllman

Håller Newcastle på att ropa varg ännu en gång?

Peter Hyllman 2019-09-29 06:00

Om det finns en marknad så kommer någon ofrånkomligen också hitta på en produkt att försöka sälja till denna marknad. Om det finns tillräckligt många som är intresserade av att lyssna så kommer där alltid finnas de som är villiga att säga vad de vill höra. Av någon anledning började jag tänka i de banorna mot slutet av veckan när en ny runda av rykten om ett stundande uppköp av Newcastle började snurra i media.

Vad gäller uppköp av Newcastle har det nu varit så många falska alarm att det är omöjligt att vid varje ny runda undvika den spontana och omedelbara cyniska reaktionen att det bara kan vara ytterligare skitsnack. Ännu ett exempel på media som mer eller mindre med avsikt gör en höna av en fjäder, ett berg av en grushög. Eller, om man är så lagd, så undrar man vad Mike Ashley har för anledning att bedrägligt lyfta på kjolen och visa benen den här gången.

Den här gången var det Peter Kenyon, den gamle räven, som tydligen var på väg att köpa Newcastle för den runda summan om £300m. Igen ska sägas, för Kenyon har nämligen varit ett av namnen på väg att köpa Newcastle förut. Det blev inte av den gången och det finns egentligen ännu mindre skäl att tro att det skulle bli av den här gången. Till att börja med så var de rapporterade ekonomiska villkoren i det lägsta laget.

ANNONS

Mest parodiskt blev det kanske när det började pratas om en 46-sidig broschyr som Peter Kenyon tagit fram som en slags pitch för sitt köp av Newcastle. Många såg detta som ett tecken på seriositet och allvar. Det vill säga fram till dess att någon uppmärksam själ såg till att upptäcka att det var exakt samma broschyr som förra gången, med bilder på gamla spelare, och i praktiken den enda förändringen som gjorts var att köra Control-F och byta ut Rafa Benitez mot Steve Bruce.

Vilket inte minst fick den lite lustiga effekten att broschyren började prata om Steve Bruce som en manager med ”oöverträffad framgång i Europa”.

Något som möjligen inte strök Steve Bruce medhårs. Just absurditeten i felaktigheten blåste nytt liv i en jämförelse han försökt komma ifrån. Att på annat sätt förklara hans olika utbrott under veckoslutet, där han först reagerade minst sagt stingsligt på prat om ett eventuellt uppköp, och därefter något bisarrt prata om att Newcastle under honom skulle spela en bättre fotboll än under Rafa Benitez, låter sig inte riktigt göras. Bruces meriter gällande vacker fotboll är inte precis omfattande.

ANNONS

Tvärtom är väl det där något som managers brukar säga när de känner sig pressade och ifrågasatta, och kanske osäkra på sin position, vilket väl Steve Bruce rimligtvis borde göra om det finns ens en liten chans till ett uppköp och nya ägare. Om man väljer att se på saken utifrån det perspektivet så andas väl knappast Peter Kenyons broschyrfadäs att man fäster någon särskilt större vikt vid eller förtroende till Steve Bruce.

Men nu är jag väl nästan där igen och har mer eller mindre börjat prata som om ett uppköp av Newcastle faktiskt vore på gång. Jag borde rimligtvis veta bättre. Vad man möjligtvis borde kunna säga att det faktum att Peter Kenyon har varit med i leken förut, det faktum att broschyren åtminstone har blivit uppdaterad, åtminstone måste signalera att där finns ett intresse som inte helt och hållet har dött ut.

ANNONS

Vad som är så frestande med alla dessa rykten och storys om uppköp är att utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv så är de fullständigt rationella. Många olika analytiker och kloka bedömare har påpekat hur undervärderade Newcastle är och hur Newcastle är den engelska klubb med störst skillnad mellan prestation och potential. Den som vill köpa en engelsk klubb hoppas naturligtvis att klubben snabbt kommer öka i värde, och ingen klubb har sådan potential till värdeökning som Newcastle.

En väldigt vanlig jämförelse är med Tottenham, som för 15 år sedan var värderade till någonstans mellan £200-250, samtidigt som Newcastle var värderade någonstans mellan £300-350m. Nu, alltså 15 år senare, är Tottenham istället värderade till cirka £1,300m och Newcastle har sjunkit i värde till någonstans runt £300m. Där har vi utan omsvep Mike Ashleys ägarskap uttryckt i sin mycket brutala finansiella och fotbollsmässiga verklighet.

ANNONS

Ambitionen med Newcastle framgent känns realistisk för de potentiella nya ägarna, som pratar om att väcka liv i ett ikoniskt varumärke inom engelsk fotboll, göra Newcastle till en klubb på hög europeisk nivå och etablera dem som en av de tio största och bästa klubbarna i England. Man skulle utan att höja ett ögonbryn kunna säga att detta är en nivå Newcastle ”ska” kunna hålla, och oavsett Mike Ashleys tramsiga retorik om Man City så är det också allt vad Newcastles supportrar har begärt.

Det är inte svårt att förstå den skepsis som trots allt finns kring alla sådana här storys om uppköp av Newcastle. Mike Ashley har vid flera tillfällen använt sig av just sådana storys för att hantera besvärliga situationer, som exempelvis Rafa Benitez avgång i somras, genom att dingla något spännande framför ögonen på supportrar och media. Ashleys faktiska vilja att sälja Newcastle har även ifrågasatts, då klubben är mycket värd för honom som marknadsföringskanal för sin stora sportkedja.

ANNONS

Vill man invända mot detta i nuläget skulle man möjligen kunna hävda att nu kanske för första gången har Mike Ashley fått vad som framstår som ett seriöst bud på klubben, att besvären som uppstod i somras har resulterat i lägre publiksiffror än någonsin tidigare på St James’ Park vilket påverkar både klubbens varumärke och bottom-line, samt att hotet om nedflyttning faktiskt är i högsta grad seriöst.

Vi känner nog alla till fabeln om pojken och vargen. Det vill säga berättelsen om pojken som vallade fåren och som liksom för skojs skull om och om igen slog larm om att vargen kommer och äter upp fåren. Byborna kommer springande och upptäcker att där fanns ingen varg, bara en pojke som hade väldigt roligt åt sig själv. Till sist, en dag, kommer faktiskt vargen och när pojken då slår larm så kommer inga bybor rusande, eftersom de tröttnat på att bli lurade. Vargen åt upp fåren.

ANNONS

Newcastle befinner sig i något av samma situation. Vi har tröttnat på att bli lurade av falska larm om uppköp. Men värt att komma ihåg från den där fabeln även om det inte är vad som brukar lyftas fram som poängen med den är att till sist så visade sig faktiskt den där vargen vara verklighet, även om ingen trodde det just då.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#9): West Brom smyger sig upp i tabelltoppen!

Peter Hyllman 2019-09-28 18:27

Fulham 2-0 Wigan; Stoke 2-3 Nottingham Forest; QPR 0-2 West Brom; Blackburn Rovers 1-2 Luton Town; Charlton 1-0 Leeds; Derby County 3-2 Birmingham; Huddersfield 1-1 Millwall; Hull City 2-2 Cardiff; Middlesbrough 1-4 Sheffield Wednesday; Preston North End 3-3 Bristol City, Swansea 1-1 Reading; samt (på söndag) Barnsley vs Brentford.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Nottingham Forest. Obesegrade sedan premiäromgången, fem vinster på sina sju senaste matcher, tre raka vinster för stunden, och efter att ha besegrat Stoke på bortaplan under fredagskvällen så gick Nottingham Forest åtminstone för stunden upp i serieledning. Det blev en tuff bortamatch mot Stoke, som förmodligen gjorde ett slags försök till last stand innan de måste ge upp på Nathan Jones, och Nottingham Forest hamnade också i underläge som de ändå lyckades vända under andra halvlek. En sen reducering för Stoke gjorde matchens sista minuter riktigt spännande.

ANNONS

KALKON

Middlesbrough. Låt gå för att kritiken mot Middlesbrough med Tony Pulis som manager var att de var alldeles för defensiva och reaktiva i sitt spel. Men det betyder så klart inte att man bara kan sluta försvara sig för den sakens skull. Att vilja ha en mer offensiv balans i sin fotboll är en sak men det betyder inte att man därför kan ha ett helt oorganiserat försvarsspel, tvärtom blir det kanske ännu viktigare med organisation i försvarsspelet. En aspekt som för närvarande har gått förlorat för Middlesbrough som förlorade stort hemma mot Sheffield Wednesday och som ärligt talat hade kunnat förlora större.

OMGÅNGENS MATCH:

Preston North End 3-3 Bristol City. Flera kandidater till omgångens match den här gången, exempelvis Stoke vs Nottingham Forest samt Derby County vs Birmingham, men värst av dem alla var nog Preston North End vs Bristol City, en intensivt bra match mellan två bra spelande lag. Tufft för Bristol City som inte bara gick upp i 2-0-ledning men även lyckades hämta sig efter 2-2 och även göra 3-2, innan Preston North End tog sig upp jämnsides ännu en gång. Båda lagen med chanser att vinna matchen i slutet.

ANNONS

OMGÅNGENS:

Spelare: Tom Cairney, Fulham. Cairney fortsätter leverera imponerande prestationer för Fulham den här säsongen, en riktig poängspelare för Fulham från mittfältet, med flera vinnande och poänggivande mål den här säsongen, även nu mot Wigan.

Manager: Garry Monk, Sheffield Wednesday. Monk har fått en riktigt bra start med Sheffield Wednesday, med två vinster och sju poäng från sina tre första matcher. Att vinna borta mot Middlesbrough med 4-1 är självfallet ingen smal sak, och man kan tänka sig att det satt extra fint för förre Middlesbroughmanagern Monk.

BTW

Derby curse. Tungt besked under veckan när Tom Lawrence och Mason Bennett körde bil fulla och orsakade en olycka i vilken Richard Keogh skadade knäet allvarligt.

Cardiff. Efter att ha kvitterat två underlägen borta mot Hull City har Cardiff ändå inte vunnit en enda bortamatch ännu.

ANNONS

Leeds. Halvtung formsvacka för Leeds just nu som inte alls får det offensiva spelet att stämma för närvarande. De hade behövt en… Borja Bastón?

SÄCKARACET:

Nathan Jones. Hur länge ska Jones egentligen hänga kvar på jobbet i Stoke? Jag är förvånad att han fortfarande alls hänger. På flera sätt gav Stokes match mot Nottingham Forest lite intrycket av sista striden för Jones, men det har jag väl å andra sidan känt ett par gånger redan. Stoke har alltså två poäng efter nio omgångar, och har fortfarande inte vunnit en enda match. Bara Huddersfield har ett lika dåligt facit, och de har reda hunnit med att sparka sin manager och anställa en ny.

Peter Hyllman

Kan Everton vända sin säsong mot Man City?

Peter Hyllman 2019-09-28 06:00

Den ena klubben har öst in pengar i sin spelartrupp och genomlever just nu den bästa perioden i klubbens historia och en av de bästa perioderna i någon engelsk klubbs historia. Den andra klubben har öst in pengar i sin spelartrupp och många undrar om klubben någon gång har varit olyckligare än vad den är nu. Everton har investerat över £300m i sitt lag men ännu en säsong ser ut att bli föga mer än en ren besvikelse.

Evertons förlust mot Sheffield United på Goodison Park förra helgen var deras tredje förlust på hittills sex matcher den här säsongen, och deras tredje förlust på deras fyra senaste matcher. Förlusten blev desto värre inte bara av att den kom på hemmaplan, mot en av Premier Leagues nykomlingar, utan för att Sheffield United inte ens behövde spela särskilt bra för att vinna relativt bekvämt med 2-0.

Everton gick in i säsongen med förhoppningar om att kunna utmana topp sex den här säsongen, men ser ut att få nöja sig med ännu en säsong runt tabellens mittenskikt, och kanske framåt vårkanten slåss om den något tveksamma äran i att kunna kalla sig för bäst of the rest. Med så stora investeringar som Everton har gjort under de två senaste åren så följer naturligtvis även förväntningar om framsteg. Framsteg som inte riktigt kommer.

ANNONS

Man måste ha viss förståelse för att framsteg inte uppstår omedelbart, särskilt för en klubb med Evertons utgångspunkt och storlek. Om t ex Man City behövde en säsongs startsträcka med Pep Guardiola så är det inte på något sätt orimligt att ge Everton två-tre säsonger innan man avfärdar dem. Samtidigt vill man också se tendenser till framsteg, planteringen av frön som kommer blomstra under senare säsonger.

Sådana tendenser eller frön är svåra att se med Marco Silva för närvarande, istället ger Everton snarare intrycket av ett lag som tar två steg bakåt för varje steg framåt. Inte minst är det oroväckande att just de skäl som rimligtvis borde ha fått Everton att vilja anställa Marco Silva, det välorganiserade försvarsspelet och den tydliga taktiken och spelidén, är just de områden där Everton för närvarande brister som allra mest.

ANNONS

Vilket möjligen förstärker intrycket att Marco Silva för närvarande är effektlös som Evertons manager, att hans idéer helt enkelt inte har fått något fäste vare sig i klubben som helhet eller i spelartruppen specifikt. Liksom för att understryka just den saken så väljer alltså Everton att förlora med 2-0 hemma mot Sheffield United strax efter att Silva sagt att Everton måste agera som ”ice men” inför pressen. Tala om motsatt effekt!

Uttalandet i sig är naturligtvis ännu ett tecken på en stressad manager. Varje gång en manager börjar prata specifikt om pressen på laget, på spelarna och på honom själv, och dessutom börjar beskriva den pressen som orättvis och högre på dem än på andra klubbar, så beskriver det framför allt en manager som känner sig pressad och i allt högre utsträckning osäker på sin egen position i klubben.

ANNONS

Allting är inte Marco Silvas fel. Han fick ta över ett lag som redan från början var märkligt felbalanserat med gamla, tröga spelare på centrala positioner. Everton har efter att ha sålt Romelu Lukaku till Man Utd fortfarande inte ersatt honom på ett tillfredsställande sätt. De har en backlinje som utan Kurt Zouma och Phil Jagielka ser oroväckande tunn ut, detta samtidigt som Jordan Pickford helt tappat koncepterna efter dennes storsuccé i VM.

Den offensiva stjärnan Richarlison blandar vin med vatten och verkar endast punktvis vara särskilt intresserad i matcherna han spelar. Vilket möjligen är något som kan läggas Marco Silva till last som rimligtvis var den som främst låg bakom värvningen av spelaren från sin tidigare klubb Watford. Andra spelare, såsom Andre Gomes och Lucas Digne, har lyckats desto bättre i Everton.

ANNONS

Fabian Delph är ännu en spelare som har imponerat under sina första matcher med Everton, både som spelare på planen och som ledare i laget. Han är en av alltför få spelare i Everton som verkligen klivit upp och tagit ansvar under Evertons tuffa start på säsongen, både på och utanför planen. Vilket ironiskt nog gjort mittfältet till Evertons minsta problem, trots att de tappade Idrissa Gana Gueye i somras.

Mycket talar alltså för att Marco Silva sitter löst till som Evertons manager. Utan att veta något säkert framstår han som den manager i Premier League just nu som, rätt eller fel, är närmast att få sparken. För detta talar inte enbart lagets resultat och spelarnas enskilda prestationer utan även det faktum att Evertons supportrar har börjat tappa förtroendet för Silva, och har börjat visa det alltmer tydligt från läktarna.

ANNONS

När en sådan process väl har påbörjats är det svårt att vända den åt rätt håll igen. Få saker kan åstadkomma detta. En sådan sak skulle naturligtvis kunna vara en tung vinst som skulle kunna vända säsongen på rätt köl för Everton. Att exempelvis besegra Man City hemma på Goodison Park vore onekligen en sådan seger som skulle ingjuta mod och förtroende hos styrelse, spelare och supportrar, hos Everton som helhet.

Som utav en händelse, kanske snarare raka motsatsen till en tillfällighet, så möter Everton just Man City ikväll på Goodison Park. Den sena matchen under flodljusen. Att säga att det är en match som Everton borde vinna vore att göra motståndet orättvisa. Att säga att det är en match som Everton ska kunna vinna, en match som Everton inför säsongen förväntades åtminstone kunna hävda sig i, så är man mer i mitten av måltavlan.

ANNONS

Under normala omständigheter hade detta varit en match där Goodison Park redan från början burit fram Everton och skapat en elektrisk stämning. Situationen som sådan, med missnöjet med Marco Silva och lagets spel, är att detta kommer vara mer beroende av själva matchbilden. Lyckas Everton få matchen med sig så kommer de även få publiken med sig, och Goodison Park kommer då bli till ett helvete för Man City.

Men med den omvända situationen, att matchen håller på att tappas, så är för närvarande stämningsläget sådant att Everton då inte kommer kunna räkna med något större stöd från läktarna. Något sådant förtroende eller någon sådan uppskattning finns för närvarande inte mellan Evertons supportrar och Marco Silvas lag och spelare, som av supportrarna upplevs inte tillräckligt engagerade i laget.

ANNONS

Matchplanen borde således vara rätt enkel för Man City. Ge inte Everton lillfingret, för i så fall kan de mycket väl ta hela handen.

Peter Hyllman

Frågan är inte om Ole-Gunnar Solskjaer får sparken, endast när

Peter Hyllman 2019-09-27 06:00

Ole-Gunnar Solskjaer anställdes som en temporär lösning på ett akut och omedelbart problem. Han var egentligen aldrig avsedd som en manager på lång sikt. Men typiskt för en klubb utan organisation och strategisk planering så flyter lång sikt samman som rena reaktioner på kortsiktiga impulser. Solskjaers inledande succé, med 14 vinster på sina 19 första matcher, övertygade Man Utds ledning att han var deras manager på lång sikt.

Utan denna inledande succé är det ytterst osannolikt att Solskjaer hade varit Man Utds manager efter säsongens slut. Och hur man än vrider och vänder på saken så är det inte så en modern storklubb faktiskt ska fungera. Succén var samtidigt påtagligt tillfällig, där spelet möjligen såg bättre ut men inte därför övertygande, och där resultaten långt ifrån alltid faktiskt speglade matchbilden.

Redan från start var det ganska klart att Ole-Gunnar Solskjaers främsta styrka som Man Utds manager var att han inte var José Mourinho. Åtminstone i relation till spelarna, som verkade spela med en lätthet de dittills inte visat upp på över ett år. Solskjaer satte ett gladare ansikte på Man Utd. Men, utan mer substans under ytan än så, kommer någon sådan effekt aldrig kunna bli något mer än just kortsiktig och tillfällig.

ANNONS

När Man Utd först anställde Solskjaer temporärt så sades det att det enbart var en fråga om så kallad nostalgi. Vilket är en grov förenkling. Där fanns flera andra skäl varför man då vände sig till Solskjaer. Inte många andra bättre alternativ fanns tillgängliga under säsongen, Solskjaer kände till klubben, Solskjaer hade en positiv relation till flera av lagets viktigaste spelare och så vidare.

Men det där är naturligtvis argument för Solskjaer som manager just på kort sikt. På längre sikt krävs även andra egenskaper av en manager, såsom exempelvis förmåga till långsiktig planering, taktiskt tänkande, att hantera en spelartrupp såväl fysiskt som mentalt över en hel säsong, planera och genomföra ett transferfönster, och så vidare. På dessa punkter är och var Solskjaers meriter och kvalifikationer tveksamma.

ANNONS

Vad var det då som fick Man Utd att anställa Ole-Gunnar Solskjaer också på lång sikt, eller så lång sikt som fotbollen nu någonsin kan erbjuda? De inledande resultaten så klart, Solskjaer fick Man Utd att känna sig bra igen vilket de förväxlade med att faktiskt vara bra. Här fanns kanske även en släng just av den där nostalgin folk först pratade om. Det blev dessutom politiskt väldigt svårt att göra något annat än att anställa Solskjaer.

Man undrar någonstans om Man Utds ledning möjligen hoppades att Solskjaer skulle misslyckas, så att de skulle därifrån kunna stryka det alternativet från dagordningen. Eller åtminstone att han inte skulle ha lyckats riktigt så bra som han först gjorde. I vilket fall som helst är det naturligtvis inte så en fungerande storklubb ska fungera, där den låter sig styras av dagliga händelser istället för att själv mer aktivt styra dessa händelser.

ANNONS

Återigen befinner sig Man Utd därför i den besvärliga situationen att behöva bestämma sig för att sparka eller inte sparka en manager. Resultaten är helt klart så besvärande för närvarande att beslutet ofrånkomligen blir aktuellt. Hittills verkar klubben beredd att surra fast sig vid masten av sitt tidigare beslut, antingen för att de är mer långsiktiga än oss andra, eller för att de ännu inte är beredda att medge sitt misstag.

Bland media och supportrar existerar mer delade meningar. Där finns det klassiska temat att ”vad Man Utd måste göra nu är att behålla sin manager”, det vill säga det minst sagt engelska temat som ser det som ett misslyckande att sparka managers och ett egenvärde i att behålla dem, utan någon som helst faktisk indikation på att Solskjaer faktiskt är rätt manager att behålla.

ANNONS

Det finns de som försvarar Ole-Gunnar Solskjaer med att man nu ser en helt annan plan med Man Utd än man gjorde förut, både taktiskt på planen och på transfermarknaden utanför planen. Vilket framstår som något önsketänkande. Håller vi oss till planen så består i så fall den planen av inte så mycket mer än att satsa på kontringsfotboll med snabba omställningar utan boll, vilket ensamt inte är mycket till plan.

Utanför planen, det vill säga på transfermarknaden, så verkar den enda indikationen på någon sådan plan rent konkret vara att Man Utd den här sommaren inte gick i den trots allt rätt uppenbara fällan att värva Paulo Dybala. Och det måste man väl säga, att om det enda kravet för att anses ha en plan är att inte värva Dybala, då har man inte särskilt höga krav på sin planering.

Men managerfrågan i Man Utd riskerar alltid vara en red herring. Vem som är manager i Man Utd är, som de senaste fem-sex åren ofrånkomligen visat, långt ifrån det enda eller ens det största problemet i Man Utd. Klubbens organisation och ledarskap, dess struktur och kultur, är vefullt otillräcklig. Oavsett vem som än är Man Utds manager så kommer denne någon inte kunna lyckas i sitt jobb under dessa förutsättningar.

ANNONS

Samtidigt är det kanske inte det mest övertygande argumentet för en manager, att denne åtminstone inte är klubbens största problem. Och känslan är svår att komma ifrån att det just nu bästa och kanske enda argumentet mot att ge Ole-Gunnar Solskjaer sparken är att det allt annat lika, under exakt samma förutsättningar, är svårt för att inte säga omöjligt att se vilken manager i världen som istället skulle lyckas där alla andra misslyckats.

Detta är självfallet också invändningen mot alla som nu ensidigt trumpetar ut åsikten att Ole-Gunnar Solskjaer med argumentet att han inte är rätt manager för Man Utd. Nej, det kanske han inte är. Rätt mycket talar i själva verket för att han inte är det, och kanske aldrig var det. Men i stort sett ingen vågar sticka ut hakan och säga vem som i så fall istället vore rätt manager för Man Utd, eftersom svaren inte är så enkla och de vet det.

ANNONS

Att vi inte vet vem som vore rätt manager istället är inte heller ett särskilt övertygande argument för att Ole-Gunnar Solskjaer är rätt manager för Man Utd. Däremot kan det mycket väl vara anledningen till att Solskjaer inte kommer få sparken på ett tag. Solskjaer anställdes som en tillfällig lösning på ett akut problem. Istället har Solskjaer blivit ännu ett temporärt uttryck för ett permanent problem.

Den enda frågan är hur temporär. Frågan är rent realistiskt inte om Ole-Gunnar Solskjaer kommer få sparken, endast när.

Peter Hyllman

Rätt och fel i den engelska cupfotbollen!

Peter Hyllman 2019-09-26 06:00

Ännu en engelsk cupvecka är över. Ligacupens tredje omgång är avklarad och den passerade väl utan några större besvär eller stora incidenter. Om vi nu inte i detta räknar in Colchesters straffseger över Tottenham, som även om Ligacupen kanske inte står så högt på deras agenda ändå fördjupade den upplevda kris Tottenham befinner sig i. Som enskilt resultat betraktat däremot något inte helt ovanligt i engelskt cupspel.

På andra håll måste man misstänka att Southampton beseglade Kenny Jacketts öde genom att besegra Portsmouth med 4-0 på Fratton Park, deras största derbyseger någonsin om jag inte är felaktigt upplyst. Portsmouths supportrar gick in till matchen med förhoppningen att åtminstone inte bli förnedrade på hemmaplan, men inte ens det önskemålet infriades alltså.

Arsenal fortsätter å sin sida att imponera i cupspelet. En 3-0-vinst mot Eintracht Frankfurt följdes upp av 5-0 mot Nottingham Forest. Svårt att säga vad segern är värd egentligen, Nottingham Forest såg uppenbart inte detta som sin viktigaste uppgift den här säsongen, men en seger är alltid en seger. Vilket man får förmoda att även Man City tyckte som dängde Preston North End med 3-0 på bortaplan.

ANNONS

Under onsdagskvällen lottades Ligacupens fjärde omgång enligt följande: Everton vs Watford; Aston Villa vs Wolves; Man City vs Southampton; Burton Albion vs Leicester; Crawley Town vs Colchester; Chelsea vs Man Utd; Oxford United vs Sunderland; Liverpool vs Arsenal. Några riktigt saftiga matcher i den omgången minst sagt, två riktiga stormatcher och regionalderbyt mellan Aston Villa och Wolves icke att förglömma!

För närvarande snurrar det runt många idéer och åsikter om engelsk cupfotboll. Ofta blir det exempelvis så när Ligacupen har en omgång, att dess format och i vissa fall till och med dess själva existens ifrågasätts. Liknande sker med FA-cupen. Den dynamiken har ju uppstått att media ständigt och oftast opåkallat kritiserar och ifrågasätter de båda cuperna för att sedan beklaga sig över att cuperna har tappat i status.

ANNONS

Alla åsikter är naturligtvis inte lika mycket värda. Vissa åsikter är rätt sopiga, och andra åsikter är rätt bra. Det kan ibland löna sig att gå genom ett urval av de främsta åsikter som snurrar runt, och värdera om dessa åsikter är rätt eller fel. Här är ett sådant urval av åsikter:

Lägg ner Ligacupen!

En modern klassiker kan tyckas. Ännu ett exempel på hur fem-sex klubbars intressen tillåts sätta agendan för samtliga engelska klubbar. Man kan förstå att de klubbar som spelar i Champions League tycker det blir mycket med Ligacupen också, men det är en mycket liten minoritet som faktiskt spelar i Champions League.

För övriga är Ligacupen både en sportslig och ekonomisk möjlighet. Nåja, kanske inte så mycket en ekonomisk möjlighet för klubbar i Premier League och i EFL Championship, men väl för övriga. Att ta bort Ligacupen vore ännu ett slag mot dem, och de är blåslagna nog som det är.

ANNONS

Och att lägga ner Ligacupen ger inte ens den stora effekt som man säger sig vilja uppnå med det beslutet. I princip betyder det i genomsnitt två-tre färre matcher per säsong för lagen som gnäller som mest. Och detta är alltså klubbar som med väldiga resurser har samlat på sig mängder med spelare.

FEL!

Att vilja lägga ner Ligacupen vore ännu en vinst för den ”moderna fotbollen”!

På samma skalas andra ände hittar vi då de som istället tar Ligacupen i försvar, och menar att de som vill lägga ner Ligacupen bara går i den moderna fotbollens ärenden, det vill säga låter kommersiella intressen gå först och pengar tala så som alldeles ofta har blivit fallet i dagens fotboll.

Även om jag på sätt och vis kan tycka att den invändningen görs med hjärtat på rätt ställe så är det så klart en smula sött att höra om just Ligacupen, en cupturnering som skapades just för att ta tillvara kommersiella intressen och låta pengarna tala, genom att slå mynt av de nyligen installerade flodljusen på engelska arenor. Ligacupen kan minst lika väl ses som ett uttryck för den moderna fotbollen.

ANNONS

FEL!

Ungdomslag i Football League Trophy!

B-lag har länge varit en kontroversiell fråga i engelsk fotboll. Ska klubbar tillåtas ställa upp med B-lag i det engelska seriesystemet? Motståndet är minst sagt kompakt, och till sist blev det någon slags kompromiss att åtminstone i Football League Trophy, Ligacupens mindre kusin, så skulle detta vara okej.

Kompromiss och kompromiss för övrigt, det var så klart över många klubbars och de allra flesta supportrars döda kroppar. Jag var för förslaget eftersom jag såg den potentiella skadan som begränsad till just den aktuella cupen, samt eftersom jag faktiskt trodde det skulle finnas ett intresse av att se matcher också mot storlagens ungdomslag.

Med facit på hand kan jag bara konstatera att jag där hade fel. Missnöjet är alltjämt kompakt, det var ingen övergående grej, supportrar bojkottar matcherna i cupen och flera lag ställer ut i bästa fall andrauppställningar. Med en annan attityd hade det kunnat bli en framgång, men man har bestämt sig för att detta är en dålig idé.

ANNONS

FEL!

Straffar efter 90 minuter i Ligacupen!

Här har vi å andra sidan ett förslag jag initialt var emot. Från och med förra säsongen infördes regeln, eller kanske rättare sagt avskaffades förlängning i Ligacupen, åtminstone innan semifinalerna, så straffläggningen sker omedelbart efter 90 minuter. Något jag såg som skulle nedvärdera Ligacupen helt i onödan.

Efter att ha kört en dryg säsong med dessa regler kan jag konstatera att någon sådan effekt egentligen inte går att se. Det är bara lite annorlunda regler att hålla reda på, och även om det inte har gett någon positiv effekt att tala om så har det heller inte fått någon särskilt negativ effekt.

RÄTT!

Inga omspel i FA-cupen!

Omspelen i FA-cupen är något av en väl omhuldad tradition, man skulle till och med kunna säga att det genom alla år har varit en egenskap med FA-cupen som har gjort den så väldigt unik och speciell. Samtidigt är det en tradition som undan för undan, steg för steg, har dragit sig tillbaka och reducerats till intet.

ANNONS

Först togs omspelen av finalen bort. Sedan dröjde det ytterligare ett antal år innan omspelen av semifinalerna också togs bort. Därefter dröjde det en massa år innan den moderna fotbollen såg till att ta bort omspelen också i de två-tre omgångarna innan dess. Däremot är omspelen i FA-cupens allra första omgångar kvar, inkonsekvent nog.

Dels så holkas FA-cupen ur av detta, och blir bara mer och mer som alla andra cuper av detta slag. Dels så är det ytterligare ett exempel på beslut som fattas på de mindre klubbarnas bekostnad, där ett omspel i FA-cupen mot en större klubb för dem kan vara både en sportslig höjdpunkt och en ekonomisk räddning.

FEL!

Europa Conference League!

Rent tekniskt ingenting som har med engelsk cupfotboll att göra, annat än mycket indirekt. Men UEFA har sedan en tid tillbaka låtit meddela att de har för avsikt att starta en tredje europeisk cupturnering, under nuvarande Europa League, som nu har fått namnet Europa Conference League.

ANNONS

Ett namn som för de som har följt engelsk fotboll ett tag naturligtvis inte alls låter så fint och exklusivt som UEFA kanske hoppas. The Conference var det gamla namnet på vad som idag är National League, det vill säga divisionerna fem och sex i engelsk fotboll. Allt annat än glamouröst med andra ord.

Från England kommer vinnaren av Ligacupen att kvalificera sig till Europa Conference League, alternativt går den platsen till det ”bäst” placerade ligalaget. Som om inte Ligacupen hade det svårt nog.

Peter Hyllman

Kan svenskklubben Grimsby Town störa Chelsea i Ligacupen?

Peter Hyllman 2019-09-25 06:00

Kollade för skojs skull upp det svenska TV-schemat för kvällen och höll på att sätta hallonsaften i strupen när jag såg att Eurosport hade valt MK Dons vs Liverpool som sin huvudmatch under kvällen. Detta alltså samma kväll som Chelsea på Stamford Bridge ska möta Grimsby Town. Svensklaget Grimsby Town skulle kunna påpekas, med Sebastian Ring och Ludvig Öhman i laget, och med svenskbekantingen Michael Jolley som manager.

Visst, Liverpool har naturligtvis irriterande många supportrar i Sverige så det är väl inte så värst svårt att se den rena TV-logiken bakom beslutet. Dessutom kan man väl tänka sig att MK Dons vs Liverpool har potential att bli en betydligt mer spännande match än vad Grimsby Town kommer kunna erbjuda på bortaplan mot Chelsea. Och hur många vet egentligen riktigt vilka Ring och Öhman är? Nåja, Chelsea vs Grimsby Town går hur som helst att se på Eurosport Player.

Grimsby Town har inlett säsongen halvbra kan man kanske säga. De befinner sig för närvarande efter tio omgångar på nionde plats i League Two-tabellen, två poäng och två placeringar från playoff-strecket. Efter en svagare period i september så vann Grimsby Town i helgen mot Macclesfield vilket fick humöret att höjas inför kvällens stormatch mot Chelsea. En typ av match de naturligtvis sällan har möjlighet att spela. En match de tog sig till genom att besegra först Doncaster Rovers och därefter Macclesfield.

ANNONS

Givet motståndet och givet tillfällets storhet för Grimsby Town är det kanske frestande att tänka sig att de kommer att spela sitt bästa lag. Kanske är det svårt att säga till sina bästa spelare att tyvärr så får ni inte spela matchen mot Chelsea på Stamford Bridge. Samtidigt är det naturligtvis ligaspelet som är Grimsby Towns stora prioritet, vilket kanske talar för att vi får se Sebastian Ring i startelvan ikväll, som normalt sett kanske inte tillhör de ordinarie valen i backlinjen. Ludvig Öhman är tyvärr skadad.

Har Grimsby Town verkligen någon som helst chans mot Chelsea ikväll? På pappret ska de så klart inte ha det och sannolikheterna talar naturligtvis inte till deras fördel. Men som vi också såg igår kväll, när exempelvis Colchester slog ut Tottenham, så kan det mesta hända i engelsk cupfotboll. Och det är väl dessutom så att Chelsea inte på något sätt känns särskilt stabila den här säsongen. Ojämna närmast, där riktigt bra matcher varvas med direkt svaga insatser.

ANNONS

Dessutom är det ju så att Chelsea minsann har förlorat mot League Two-lag i Ligacupen förut på Stamford Bridge. Backa fyra-fem år och Chelsea, ett åtminstone defensivt betydligt mycket starkare Chelsea, fick spö av Bradford i FA-cupen. En förlust som räknas till en av de stora engelska cupskrällarna, särskilt som Chelsea ledde med 2-0. Anfallare i Bradford den dagen var James Hanson, som dessa dagar råkar vara nyckelspelare och anfallare i – Grimsby Town så klart!

James Hanson vet att Chelsea går att störa i sådana här matcher och, som sagt, dagens Chelsea känns betydligt lättare att störa än Chelsea för fem år sedan. Frank Lampard har inte riktigt lyckats skapa någon riktig grundtrygghet ännu, laget släpper in alldeles för många mål för att det ska vara helt bekvämt, och om Grimsby Town klarar av att trycka in bollen i Chelseas straffområde så kommer de ha goda chanser att skapa målchanser på dem.

ANNONS

Chelsea hoppas å sin sida förmodligen på att vinna sin första match hemma på Stamford Bridge med Frank Lampard som manager. Egentligen är det så klart uppseendeväckande att de inte har gjort det hittills. Samtidigt puttrar supportrarna helnöjt på med Frank Lampard som manager. Det är naturligtvis omöjligt att föreställa sig något liknande inträffa oavsett vem av Chelseas tidigare managers som varit på plats istället. Men vi visste att Lampard skulle ha mängder av goodwill.

Det hjälper naturligtvis också att Chelsea för första gången gick in till säsongen egentligen utan förväntningar på sig. Transferförbudet och det faktum att de tappat Eden Hazard utan att kunna ersätta honom har gett Frank Lampard precis det andrum han förmodligen behöver. Det förklarar även varför Lampard hyllas med statistiken att alla Chelseas mål hittills har gjorts av egna produkter, snarare än den lite tristare statistiken att Chelsea bara vunnit två av åtta matcher under Lampard.

ANNONS

Hittills är Chelsea sämre den här säsongen än vad de faktiskt var under Mauricio Sarri. Chelsea har alltså inte blivit bättre (ännu) med Frank Lampard som manager. Ändå så möts Lampard av applåder och sånger medans Sarri bemöttes med burop och nidvisor. Livet kan tyckas orättvist på så vis. Men naturligtvis handlar det om att supportrarna kan identifiera sig med Lampard på ett helt annat sätt. Dessutom, även om Chelsea kanske inte är bättre, så är Chelsea ändå ”roligare” nu.

Enda frågan för Chelsea, och för Frank Lampard, är kanske bara hur länge detta egentligen kan hålla i sig. För i grund och botten har Lampard hittills lyckats lika illa som eller kanske till och med sämre än Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd fast utan den positiva om än bedrägliga start som Solskjaer fick. Enda skillnaden är egentligen att Lampard har lyckats om inte skapa så åtminstone komma in i en situation i Chelsea där egentligen inte resultaten i sig är särskilt betydelsefulla.

ANNONS

Men den situationen är inte permanent. Och en förlust mot Grimsby Town på Stamford Bridge skulle naturligtvis vara svår att förklara ens med ett transferförbud eller att ha blivit av med Eden Hazard.

Peter Hyllman

Portsmouth pressade inför prestigefullt sydkustderby

Peter Hyllman 2019-09-24 06:00

Förväntningarna inför säsongen var väldigt höga och humöret var på topp. Portsmouth hade slutat fyra i League One förra säsongen, men förlorade mot Sunderland i playoff-semifinalen, och där fanns stora förhoppningar om att Portsmouth den här säsongen skulle ta klivet upp i EFL Championship. Portsmouth sålde fler säsongsbiljetter inför den här säsongen än vad de gjort någon gång tidigare.

Åtta veckor in på säsongen börjar därmed många kräva pengarna tillbaka. Portsmouth har inlett säsongen dramatiskt dåligt. Om än i en haltande tabell, där Portsmouth bara har spelat sju matcher, två matcher färre än de flesta övriga lag, så har de hittills bara vunnit en enda match, och med sex poäng totalt ligger de endast en enda placering ovanför nedflyttningsstrecket.

Det är en säsongsinledning som sätter tvärt punkt för en i övrigt positiv utveckling egentligen ända sedan Portsmouth först blev supporterägt, efter alla deras existentiella besvär, och därefter uppköpta av Michael Eisner och Tornante. Portsmouth vann League Two säsongen 2016-17, och säsongerna därefter har de slutat först på åttonde plats och alltså förra säsongen på fjärde plats.

ANNONS

Vilket sätter en rätt rejäl press på Kenny Jackett, Portsmouths manager sedan sommaren 2017 och under de båda säsongerna i League One, likaså Eisners första och hittills enda anställning på posten. Det har muttrats och mumlats under flera veckor, och i helgen mot Wycombe så började det ropas och skanderas högljutt från Portsmouths supportrar om Jacketts avgång eller, kanske ännu hellre för dem, sparkning.

Vilket möjligen kan låta en smula otacksamt efter två trots allt rätt bra säsonger för Portsmouth i League One. Men det sker mot bakgrund av att det var Paul Cook som stod för den senaste riktigt stora framgången för Portsmouth när de vann League Two. Cook värvades därefter av Wigan och in kom då istället Kenny Jackett till vad många redan då uppfattade som ett av Cook dukat bord.

Dessutom lider Kenny Jackett av lite samma sak som många före honom, att hans sätt att spela fotboll knappast fyller någons hjärta med värme, och att det är en typ av fotboll som är helt beroende av positiva resultat för att accepteras av supportrarna. Vilket brukar betyda att så fort dessa resultat börjar avta eller utebli så saknar man som manager all form av goodwill bland supportrarna.

ANNONS

Relationen till Paul Cook var kärleksfull och personlig. Relationen till Kenny Jackett var däremot pragmatisk. Ungefär så kan nog skillnaden bäst och lättast beskrivas. Givet att såväl resultat som supporteropinion har börjat vända sig mot Jackett så måste man rimligtvis anta att det börjar gunga rejält under fötterna på honom, och att Portsmouths styrelse möjligen börjar fundera på ett managerbyte.

Kenny Jacketts försvarare pekar på dennes vinstprocent med Portsmouth, vilken är hög för att vara Portsmouthmanager. Ett pragmatiskt försvar av en pragmatisk manager. Men missvisande menar kritikerna, då vinstprocenten är boostad av flertalet cupvinster mot lag som inte ställt ut sina bästa lag, och av segrar i matcher där spelet egentligen aldrig riktigt motiverade att Portsmouth skulle vinna matchen.

ANNONS

Över tid så rör sig alla prestationer mot något slags medelvärde eller normalvärde, och det är vad man nu menar att Portsmouths resultat har gjort under Kenny Jackett. Han har heller inte tagit motgångarna på ett särskilt lugnt och sansat sätt, utan istället börja vrida och skruva på taktiska uppställning och spelare på olika för dem ovana positioner, på ett sätt som knappast inger förtroende vare sig hos spelare eller hos supportrar.

Mitt i allt detta dyker då ett stekhett derby upp på spelschemat. Portsmouth har inte mött Southampton sedan 2012 och när båda lagen lottades mot varandra i Ligacupens tredje omgång så fick det många att räta på ryggarna och börja putsa sina vapen. Ett tufft, hett, intensivt och väldigt prestigefullt derby som kan vara räddningen för Kenny Jackett eller den sista spiken i hans kista, beroende på vinst eller förlust.

ANNONS

Några andra alternativ finns ju inte, eftersom det är cup. Normalt hade en manager i Portsmouth haft viss förståelse för att de är ett League One-lag och Southampton är ett Premier League-lag, men Kenny Jackett har som sagt ingen goodwill. Portsmouth slog förra säsongen ut Norwich ur FA-cupen på Fratton Park, Portsmouth slog i förra omgången ut QPR på Fratton Park. Portsmouth förväntas kunna slå Southampton!

Möjligen är det en smula orealistiskt om man skulle se enbart till spelarmaterialet. Som sagt, League One är knappast Premier League. Men vi har sett märkligare saker hända i engelska cuper. Ett derby är alltid ett derby, och Fratton Park är en speciell arena på flera olika sätt. Det kommer inte vara någon trivsam vardagskväll den här gången, utan en elektrisk, kokande gryta av känslor, förhoppningar och förväntningar.

ANNONS

En gryta som redan har börjat vända sig mot och vältas över Kenny Jackett. Hur kommer kvällens sydkustderby påverkas av detta? Hur kommer kvällens sydkustderby i sin tur att påverka detta?

:::

LIGACUPENS TREDJE OMGÅNG:

Tisdag: Arsenal vs Nottingham Forest; Colchester vs Tottenham; Crawley Town vs Stoke; Luton Town vs Leicester; Portsmouth vs Southampton; Preston North End vs Man City; Sheffield Wednesday vs Everton; Watford vs Swansea.

Onsdag: Brighton vs Aston Villa; Burton Albion vs Bournemouth; Chelsea vs Grimsby Town; MK Dons vs Liverpool; Oxford United vs West Ham; Sheffield United vs Sunderland; Wolves vs Reading; Man Utd vs Rochdale.

Lottningen av den fjärde omgången sker på onsdag kväll.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem sämsta manageranställningar

Peter Hyllman 2019-09-23 06:00

Att anställa en manager. Många menar, med väldigt goda skäl, att beslutet att anställa en manager, och naturligtvis ingår i det beslutet vem man faktiskt anställer, är det enskilt och överlägset viktigaste beslutet en styrelse har att fatta. Att det beslutet mer än något annat beslut påverkar så väldigt mycket av klubbens närmaste framtid. Ändå är det ett beslut som väldigt ofta tycks fattas på väldigt lösa grunder.

En manageranställning kan självfallet bli riktigt bra liksom en manageranställning kan bli riktigt dålig, och naturligtvis alla positioner däremellan. För den här listan, liksom för den lista jag kommer göra nästa måndag, kommer jag däremot hålla mig just till dessa båda ytterlighetspunkter på skalan. Förra måndagen kollade jag på de enligt mig fem bästa anställningarna. Denna måndag kollar jag på de enligt mig fem sämsta.

Är detta samma sak som Premier Leagues fem sämsta managers? Nej, naturligtvis inte. En manageranställning kan visa sig riktigt kass fastän managern som sådan kan vara alldeles utmärkt och har lyckats utmärkt i andra klubbar, liksom har lyckats utmärkt därefter i andra klubbar. Mycket av detta handlar om fit, hur väl en klubb och en manager passar ihop sportsligt, socialt och kulturellt, liksom om situationen som sådan.

ANNONS

Föga förvånande kanske så kommer vi nog hitta de flesta av de allra sämsta anställningarna hos klubbar som på olika sätt har genomgått krisperioder. Klubbar där i själva verket den dåliga manageranställningen kan ha förorsakat krisperioden. Om något visar kanske detta på just betydelsen av dessa beslut, och vilka stora konsekvenser de kan få för en klubb både på kort och på lång sikt.

Man kan så klart fråga sig vad det egentligen är som gör en manageranställning konkret sämre än andra. Naturligtvis kan man välja att titta enbart på de kalla resultaten på lite olika sätt. Men där är även en fråga om hur väl klubben och managern passade ihop redan från början, vilket möjligen är ett omvänt sätt att ifrågasätta vilken research som klubben faktiskt lade ner inför beslutet.

Där saknas sannerligen kandidater, och några jag skulle vilja lyfta fram som bubblare är Christian Gross i Tottenham, Steve McClaren i Newcastle, och Bob Bradley i Swansea. Men de fem manageranställningar jag tycker har varit allra sämst i Premier League är följande:

ANNONS

(5) Sam Allardyce, Everton

Det finns många dåliga manageranställningar, men det finns ytterst få där man på förhand faktiskt vet att de kommer gå åt helvete. Evertons anställning av Sam Allardyce för något år eller två sedan faller däremot mitt i denna kategori. Vad som hände kom inte som en överraskning för någon, och det är ofattbart att Evertons styrelse inte förutsåg det.

Allardyces personlighet var raka motsatsen till Evertons identitet. Allardyces form av fotboll och dennes ambitionsnivå var fullständigt oförenlig med hur Evertons supportrar ser på fotboll och på den egna klubbens ambitioner. Det var en anställning som inte bara misslyckades med att övertyga de egna supportrarna, utan som aktivt fick dem att motsätta sig den.

(4) Luis Felipe Scolari, Chelsea

Om vi ska hitta en toppklubb som gör en riktigt korkad manageranställning så är nog detta det bästa exemplet. I kölvattnet efter att ha sparkat José Mourinho för första gången, och direkt efter den förlorade Champions League-finalen 2008, med Avram Grants tveksamma gästspel, så försöker sig Chelsea på sin första av flera reboots med Luis Felipe Scolari.

ANNONS

Låt gå för att Scolari hade haft stora framgångar inom landslagsfotbollen, och varit aktiv i klubbfotbollen i Sydamerika. Men att förvänta sig att Scolari skulle kunna översätta detta direkt till den europeiska klubbfotbollens toppskikt, när han i princip inte ens kunde översätta sig själv till kommunicerbar engelska, var på många sätt otroligt naivt. Det var ett snedsteg som startade karusellen för Chelsea.

(3) Frank De Boer, Crystal Palace

Egentligen är det svårt att säga att den här manageranställningen faktiskt var så dålig, eftersom De Boer var där under så kort tid. Visst, noll poäng och noll gjorda mål på fyra matcher är väl inte precis något imponerande facit. När De Boer sedan fick sparken så var det kanske det närmaste vi efteråt har kommit Brian Cloughs fantastiska 44 dagar med Leeds under 1970-talet.

ANNONS

Vad som gör denna anställning så spektakulärt dålig är istället att Crystal Palace anställer De Boer med den uttalade ambitionen att denne ska förändra klubbens fotboll, men sedan gör absolut noll och ingenting i termer av organisation och investeringar för att ge De Boer resurser och förutsättningar att genomföra denna förändring. Vilket gör att man frågar sig vad ens syftet var från början.

(2) Tim Sherwood, Aston Villa

Gudarna ska veta att jag inte har mycket till övers för TIMMY! Sherwood. Tillsammans med Louis van Gaal förmodligen den manager jag har haft mest roligt att satirisera under alla dessa år. Den allra sämsta formen av brittisk snackepåse utan någon egentlig kunskap om någonting, som får sina jobb via the old boys club baserat på tidigare meriter och kontakter som spelare.

Taktik är ingenting för Timmy och den här typen av managers, utan fotboll för dem är inte svårare än att gå in och kämpa mer än motståndarna och ”vilja vinna”, management by klyschor, och normalt sett så går det naturligtvis därefter. Av alla managers Aston Villa kunde ha valt att anställa under mitten av 2010-talet så var Sherwood förmodligen den allra sämsta. Den låg bakom nedflyttningen.

ANNONS

(1) Steve Kean, Blackburn Rovers

Här har vi den kanske mest usla manageranställningen av dem alla under Premier League-åren. Venkys fattade det ena beslutet efter det andra när de 2009 köpte upp Blackburn Rovers som visade att de visste just ingenting om fotboll utan de var mest intresserade av att haka på en ny populär trend bland asiatiska affärsmän att äga en engelsk fotbollsklubb.

Att låta sig duperas av en skrupelfri agent till att först dumpa Sam Allardyce, som på den tiden ännu inte riktigt hunnit med att bli en parodi på sig själv, och ersätta denne med en totalt novis Steve Kean, som liksom av en händelse även råkade vara en av agentens klienter, och sedan surra fast sig vid dennes mast, måste vara det mest enfaldiga beslut om manageranställning en engelsk klubbstyrelse har gjort.

Blackburn Rovers hann med att ta en sväng ned till League One och tillbaka innan de kan sägas ha återhämtat sig från det misstaget. Venkys är för all del kvar som ägare. Helt säkert betydligt klokare nu än vad de var för tio år sedan.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#6): Skrattar bäst som skrattar sist i Premier League?

Peter Hyllman 2019-09-22 19:37

PL

Manager: Eddie Howe. Levererar Bournemouths första bortaseger mot Southampton på många år, och det var väl aldrig något riktigt snack om saken. Den kanske fundamentala skillnaden var att Bournemouth visste hur de skulle spela och kände sig helt trygga med den saken, en trygghet som Howe naturligtvis har jobbat in i laget.

TRE TAKEAWAYS:

Wolves. Vissa mål är mer värda än andra mål. Wolves är inne i en riktigt tung svacka och matchen mot Crystal Palace såg ut att bli rätt typisk för lag som befinner sig i just en svacka. Wolves dominerade matchen men så gör Crystal Palace mål på sin första riktiga chans. När dessutom Roman Saiss drog på sig rött kort såg det mörkt ut. Men långt in på tilläggstiden kvitterar Wolves. Kvitteringen gav dem en poäng men kan även visa sig vara målet som lyfter dem ut ur svackan.

ANNONS

Rebound. En sak jag verkligen gillar med Man City och med Pep Guardiola är förmågan att hämta sig efter bakslag. Vi såg det flera gånger förra säsongen och vi fick se det även nu efter torsken mot Norwich. Man kan verkligen ana att några rätt hårda ord hade sagts till Man Citys spelare, både av Guardiola och dem själva, och det var onekligen något som var till Watfords mycket tydliga nackdel. När Man City spelar riktigt bra, och Watford spelar riktigt dåligt, så är inte 8-0 ett märkligt resultat längre.

Sheffield United. Vilken omgång för Sheffield United som dänger till Everton på Goodison Park med 2-0 utan att egentligen spela särskilt bra, kanske en liten kompensation för tidigare matcher då Sheffield United spelat bra utan att ha fått med sig något. Nu är det så klart bara att invänta Danny Mills eller något annat stjärnskott som pratar om hur Sheffield United parkerade bussen och vann matchen med hjälp av fasta situationer och Route One-fotboll.

ANNONS

J.R.

Liverpool. Skrattar bäst som skrattar sist brukar det ju heta, och onekligen är det en omgång som Liverpool måste vara väldigt nöjda med. Helt lätt kan det ju inte ha varit att gå in till en bortamatch mot en motståndare som Chelsea och ha i bakhuvudet att Man City precis demolerat en motståndare med 8-0 med bud på cirka det dubbla. Starkt att prestera under de omständigheterna, och omgången slutar med Man City inte särskilt mycket närmare Liverpool än vad de var inför omgången.

CLIFF BARNES

Watford. Man Utd, Everton, Tottenham, det är inte precis så att det saknas kandidater till Cliff Barnes den här omgången. Men förlorar man med 0-8 så finns det så klart inget annat val. Ligger man under med 0-5 efter 15 minuter av matchen så finns det inget annat val. Okej för att Man City är väldigt bra, okej för att Man City kanske är något av Watfords stora spöken, men det är så klart inte okej. Man kan undra om det på något sätt var spelarnas protest över ett eventuellt missnöje med managerbytet.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Leicester 2-1 Tottenham. Händelserik och intensiv fotbollsmatch, rätt precis så som man hade förväntat sig, eller åtminstone hoppats på, av en match mellan ett lag som befinner sig i topp sex och ett annat lag som vill slå sig in i topp sex. Tre mål, mängder av målchanser, fint spel, VAR-kontroverser och så naturligtvis en vändning och en dramatisk avslutning, snygga mål och märkliga mål. En match som onekligen hade det mesta av det mesta.

OMGÅNGENS MÅL:

Harry Kane, 1-0 vs Leicester. Kan inte riktigt bestämma mig för om detta blir omgångens mål för att det var snyggast, skickligast eller sjukast. Kanske är det lite av varje. Det är så klart rätt osannolikt att Kane skulle lyckas göra om samma mål, men man måste beundra den skicklighet och sinnesnärvaro som ändå krävs för att göra det mål han faktiskt gör. Frågan är om han hade gjort det ifall han inte kritiserats för att falla lätt på sistone.

ANNONS

SVENSKKOLLEN:

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd – (++). Absolut ingen var bra i Man Utd den här kvällen, inte heller Lindelöf, som däremot inte heller var sämst.

Emil Krafth, Newcastle – (-). Bänkad.

SÄCKARACET:

Marco Silva, Everton. Måste nog sägas leda säckaracket fortfarande, efter 0-2 hemma mot Sheffield United, även om han börjar få tajt sällskap av både Unai Emery och kanske framför allt Ole-Gunnar Solskjaer. Men för att upprepa något jag redan sagt, framför allt Evertons totala brist på kompetens i försvarsspelet är särskilt oroväckande då det är något som Marco Silva ska vara bra på.

BTW

Tottenham har tagit detta med att tappa 2-0-ledningar till nya höjder. Från att ha tappat till 2-2 har de nu börjat förlora med 1-2.

Var tvärsäker på att Man Utds vinstrekord (9-0) mot Ipswich Town skulle ryka.

ANNONS

Måste ha varit väldigt uttröttande 71 minuter som Mesut Özil gjorde mot Watford förra helgen som tvingat honom till ”vila” i två raka matcher.

Stark vändning av Arsenal. Oroväckande att behöva vända till att börja med.

Peter Hyllman

Chelsea och Liverpool har fortfarande taggarna utåt mot varandra

Peter Hyllman 2019-09-22 06:00

Backa bandet någonstans mellan 10-15 år och Chelsea mot Liverpool var förmodligen det hetaste rivalmötet i engelsk fotboll, åtminstone vid sidan av rena derbyn och vars hetta motiveras därav. Arsenal mot Man Utd hade börjat falna, dels efter några år av omstart i Man Utd, dels efter vad som visade sig vara starten på Arsenals långa förfall. Det stora dramat gick nu att hitta i dessa matcher på Stamford Bridge och på Anfield.

Det vore fel att säga att dessa matcher har riktigt samma glöd nu som då. Det vore rätt osannolikt, Chelsea har helt enkelt inte den positionen i engelsk fotboll just nu och den direkta konkurrensen står inte specifikt mellan dessa båda klubbar på samma sätt. Men lika fel vore att säga att rivaliteten inte finns kvar. Dels eftersom det är ett topp sex-möte vars betydelse därmed är givet. Dels eftersom gammal fiendskap sällan glöms.

Något osökt kom jag att tänka på just den saken när jag läste Tony Evans artikel i Independent inför matchen. Det var en lite lustig artikel på sitt sätt, av en person jag normalt sett brukar gilla att läsa. Ty så skulle man ungefär kunna sammanfatta denna artikel som att Evans försöker visa hur oviktig den här rivaliteten är nu genom en lång, och ärligt talat rätt Liverpoolvinklad, historieskrivning om just denna rivalitet.

ANNONS

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/chelsea-liverpool-premier-league-preview-rivalry-frank-lampard-jurgen-klopp-a9113221.html

Segrarna skriver historien brukar det sägas. Och i den mening man just nu kan beskriva Liverpool som segrarna, åtminstone då de här och nu är det bästa laget i bäst position, så framstår detta mest som ett försök till vinnarkrönika. Rivaliteten var ju rätt ensidig menar Evans, egentligen var det mest Chelsea som brydde sig, rivaliteten är ju så passé, nu bryr sig Liverpool om större saker minsann, de vanliga anspelningarna på Chelseas ”historia”.

Varför över huvud taget försöka skriva en vinnarkrönika om en rivalitet man menar inte längre är aktuell, eller när den var aktuell ens inte var särskilt ömsesidig?! Som sagt, det blir snabbt ett case där orden säger en sak men handlingen, det vill säga att man över huvud taget väljer att prata om saken, säger en helt annan. Den direkta konkurrensen är inte exakt samma nu som då, men rivaliteten finns kvar där, liksom förbittringen.

ANNONS

Både Chelsea och Liverpool kommer från europeiska förluster under veckan. För Liverpool handlar det om den första förlusten för säsongen, om vi inte räknar Community Shield, och en blipp i vad som annars varit en för dem strålande säsongsinledning. För Chelsea var det snarare en del i ett mönster och en fortsättning på vad som varit en skakig och en allt annat än stark inledning vare sig på säsongen eller för Frank Lampard.

Det har pratats en del efter förra helgen, och Man Citys oväntade förlust mot Norwich, om att ligan skulle vara avgjord. Det har till och med skrivits en artikel om att om Premier League vore så bra så vore inte ligan avgjord redan i september. Detta är naturligtvis hästskräp. Ligan är långt ifrån avgjord. Liverpool hade en större ledning än så här mycket längre in på förra säsongen. Någon måtta får det vara på dumheterna.

ANNONS

Fem poäng skiljer Liverpool från Man City. Allt annat än tre poäng för Man City hemma mot Watford vore självfallet att betrakta som en väldig överraskning. Skulle Liverpool förlora borta mot Chelsea, vilket naturligtvis inte på något sätt kan sägas ligga utanför menyn av troliga utfall, så är Liverpools försprång reducerat till två poäng. Hastigt och lustigt vore i så fall ligan allt annat än ”avgjord” igen.

Chelsea vill självfallet vinna kvällens match för sin egen skull, för att det vore stor hjälp för dem i tabellen. Men stämningen på Stamford Bridge kommer vara elektrisk och skulle Chelsea kunna nypa poäng av Liverpool och minska deras chanser att vinna ligatiteln så är det något Chelseas supportrar naturligtvis kommer att värdera högt. Rivaliteten kanske inte är lika stekhet som den en gång var, men den är långt ifrån glömd.

ANNONS

Liverpool vill naturligtvis vinna kvällens match, och undvika tappade poäng för sin egen skull, för att det vore stor hjälp för dem i tabellen. Men skulle de förlora poäng mot just Chelsea, just på Stamford Bridge, så kommer det svida lite extra även av den anledningen, att man lät just den gamla fienden utdela ett sårande slag. Rivaliteten kanske inte är lika stekhet som den en gång var, men den är långt ifrån glömd.

Man brukar säga att det VM som låg närmast sin tionde födelsedag är det VM man alltid kommer komma ihåg som bäst. Eller att den spelare som var bäst i världen när man var tio år är den spelare man själv kommer anse vara bäst. Någonstans tänker jag att det är lite på samma sätt med rivaliteter, att den rivalitet man så att säga ”växte upp med” alltid kommer leva kvar lite extra, oavsett hur konkurrensen utvecklar sig därefter.

ANNONS

Av det skälet kommer det alltid vara en liten extra tagg i matcherna mellan Arsenal och Man Utd exempelvis, eftersom dessa båda klubbar låg så tätt i luven på varandra under ett rätt stort antal år, även fastän det inte egentligen finns några större skäl till det. Och detsamma kan naturligtvis sägas om Chelsea och Liverpool, två klubbar som låg i luven rejält på varandra, och där det alltid finns en extra liten tagg i matcherna.

Tony Evans föresatte sig möjligen att hävda att den taggen nu var bortryckt ur lejonets tass. Vad Tony Evans faktiskt gjorde var nog istället mer att trycka den taggen ännu lite djupare in i tassen och hoppades att lejonet inget skulle märka.

:::

På tal om matcher med tagg i – West Ham mot Man Utd brukar alltid kunna bli lite stingsliga historier.

:::

Känns som att matchen på Selhurst Park är riktigt viktig, både för Crystal Palace och för Wolves.

ANNONS

:::

Norwich fick sitt ”Resultat” mot Man City senast. Sheffield United tog sitt ”Resultat” mot Chelsea. Känns som att Aston Villa fortfarande jagar sitt ”Resultat”. Det var nära redan mot Tottenham i första omgången. Kommer det ikväll mot Arsenal?

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#8): Preston och QPR överraskar i toppen!

Peter Hyllman 2019-09-21 17:59

Leeds 1-1 Derby County; Birmingham 0-1 Preston North End; Brentford 0-0 Stoke; Bristol City 0-0 Swansea; Cardiff 1-0 Middlesbrough; Luton Town 0-3 Hull City; Millwall 1-2 QPR; Nottingham Forest 1-0 Barnsley; Reading 1-2 Blackburn Rovers; Sheffield Wednesday 1-1 Fulham; Wigan 2-0 Charlton; samt (på söndag) West Brom vs Huddersfield.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Preston North End. Jodå, upp till tredje plats för det klassiska laget Preston North End, även om det är efter endast åtta omgångar. Vinst på bortaplan mot Birmingham, en på pappret tuff match på förhand. Kul om Preston North End kan utmana i toppen av tabellen den här säsongen, ett lag som när de är på verkligen kan vinna alla matcher i den här serien. Däremot har de vanligtvis varit lite för ojämna. Intressant att se om de kan hålla ut bättre den här säsongen.

KALKON

Luton Town. När man ser Luton Town spela fotboll så får man väldigt ofta se både fin och trevlig fotboll spelas, men lite för sällan får man se poäng spelas in eller matcher vinnas. Luton Town är nykomlingar i EFL Championship, så man får inte ha alldeles för höga krav på dem, men hemmamatcher mot Hull City är matcher som Luton Town ändå inte ska förlora, och definitivt inte förlora stort, åtminstone om de vill undvika att åka ur EFL Championship och återvända till League One. Vilket vore en rejäl underprestation.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Millwall 1-2 QPR. Under en omgång utan några riktigt galna matcher, tvärtom var det många matcher som var målmässigt relativt händelsefattigt och utan någon större tydlig dramatik, så hände det förmodligen mest på The Den. QPR släppte in kvitteringen mitt i andra halvlek, och risken var att matchen skulle svänga över till Millwalls fördel, men QPR replikerade omedelbart med att ta ledningen igen. Nahki Wells återigen med QPR:s båda mål.

OMGÅNGENS:

Spelare: Chey Dunkley, Wigan. Två mål av mittbacken Dunkley när Wigan tog en viktig och bra seger mot Charlton. Lite andrum för Wigan och för Paul Cook som har varit rätt hårt kritiserade på sista tiden.

Manager: Mark Warburton. Hade svåra tider både i Nottingham Forest och i Rangers, men har hittills gjort ett bra jobb med QPR den här säsongen. Imponerande att leda laget till vinst i den tuffa bortamatchen mot Millwall.

ANNONS

BTW

Målskyttet. Om något kommer kosta Leeds uppflyttning den här säsongen så är det, precis som förra säsongen, effektiviteten i målskyttet.

Sympati. Cardiff mötte Middlesbrough och vann med 1-0. Två lag jag för närvarande har väldigt svårt att känna någon som helst sympati för.

Forest. Fortsätter att sakta men säkert hamra hem segrar och klättrar stadigt i tabellen. Blir en av favoriterna till uppflyttning den här säsongen.

SÄCKARACET:

Nathan Jones. Ingen förlust den här gången, men heller inga poäng. Brentford borta är förvisso ingen helt lätt match, men Stoke måste börja vinna och samla trepoängare för att Jones ska kunna känna sig mer säker på sitt jobb.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (+++). Kanske inte överdrivet mycket att göra mot Stoke, men det som behövde göras gjordes bra.

Nicklas Eliasson, Bristol City (++). Inbytt i 58:e minuten. Eliasson får en halvtimme, ungefär som han brukar få. Okej inhopp, men ingen påtaglig effekt för Bristol City.

ANNONS
Peter Hyllman

Håller Mauricio Pochettino på att tappa Tottenham?

Peter Hyllman 2019-09-21 06:00

Att tvivla på vad Mauricio Pochettino har gjort med Tottenham låter sig inte riktigt göras med bibehållen trovärdighet. Han har tagit en klubb som tidigare kämpade för att hålla sig på Premier Leagues övre halva, ett lag för vilket Champions League-spel var ett lyckligt undantag, och gjort det till en klubb för vilken Champions League-spel har blivit vardag, han har tagit Tottenham till en Champions League-final.

Men vi vet också att den här typen av relationer är en färskvara som inte kan förväntas vara för evigt. Vi behöver inte ens förflytta oss från norra London för att se ett väldigt tydligt exempel på just den saken. Arsene Wenger var älskad och helgonförklarad av Arsenal efter sina första tio år som manager. Men mot slutet av hans andra årtionde var Wenger istället djupt ifrågasatt, kritiserad och till sist oönskad.

Så långt har det definitivt inte gått för Mauricio Pochettino ännu. Men det finns skäl att fundera på om han möjligen håller på att tappa Tottenham. Att vara manager handlar i mångt och mycket om att upprätthålla relationer till styrelsen, till supportrar och inte minst till spelarna och övriga ledare. Men relationer är aldrig permanenta, utan ständigt föränderliga och i behov av förnyelse.

ANNONS

Inte mycket har förändrats i Tottenham de senaste åren. Jag tog upp i en annan blogg relativt nyss att just den bristen på förändring och förnyelse kan vara Tottenhams större problem snarare än ett tidigare fokus på att behålla och bevara sina spelare. Fokus då var på spelartruppen. Risken är även att brist på förnyelse har fått gruppdynamik och kultur i Tottenham att stelna till och mest upprepa gamla mönster.

Med tiden uppstår alltid en slags trötthet och slentrian i alla relationer. Vad som från början kan ha uppfattats som spännande och effektivt blir till sist tröttsamt, uttjatat och effektlöst. Vi har redan hört några exempel på just detta gällande Pochettinos beslut att bänka vissa oväntade spelare. Ett knep som förut fått tydlig effekt men som när det sker igen mest ger upphov till apati och ytterligare ifrågasättande.

ANNONS

Har man sett ett magiskt trick tillräckligt många gånger så tappar det lätt sin lyster, snart ser man igenom det och man genomskådar vad trollkarlen gör. Många gånger kan till och med frustration och förbittring mot ”trollkarlen” uppstå för att man inser hur man har blivit manipulerad förut, och av så i efterhand genomskinliga medel. Detta är ett vanligt skäl varför man brukar säga att man ofta vinner på att höra nya eller fler röster.

Annars finns så klart två grundläggande sätt att hantera problemet på. Det första är att hela tiden förnya sig själv och den röst man själv pratar med, vilket naturligtvis är extremt svårt att göra. Det andra är att löpande byta ut de spelare som uppenbarligen har börjat tappa gnistan och respekten för ledarskapet i klubben, spelare där relationen förstelnat, något vi däremot vet att Tottenham inte alls har gjort.

ANNONS

Ingen relation förstörs helt och hållet över en natt. Det är tvärtom något som sker över en längre tid och något som genomgår flera olika stadier. Först kanske man hittar små saker man börjar störa sig på, sedan leder detta till alltmer uttalad irritation och frustration och i sin tur antingen till alltmer öppna gräl eller avslutad kommunikation. Om ingenting händer, om inte problemen adresseras, blir skilsmässan till sist oundviklig.

Var någonstans i denna trista händelsekedja befinner sig Tottenham och Mauricio Pochettino? Uppenbart är att allt inte är frid och fröjd. Vi kan se alltmer tydliga tecken på frustration och irritation, utan att det därför är något totalt sammanbrott å färde. Men flera spelare har börjat sucka uppgivet som förut inte var något annat än entusiastiska, och Pochettino själv uppvisar allt större irritation.

ANNONS

Förut har irritationen framför allt riktat sig mot Tottenhams ägare och styrelse, mer specifikt Daniel Levy, och då kanske framför allt gällande bristen på nya spelare och på investeringar i spelartruppen. Där har även funnits en irritation över transfersituationen där ett par spelare sa sig vilja lämna Tottenham under sommaren och som av det skälet inte verkar ha gått in i den här säsongen med rätt inställning.

Irritationen har däremot uppenbarligen spridit sig också till spelartruppen som helhet och gällande hur Tottenham spelar. Tottenhams prestationer under säsongsinledningen har onekligen varit upp och ned, inte bara mellan matcher utan till och med i matcher. Man kan betrakta det som delvis symptomatiskt att Tottenham redan har hunnit med att leda två matcher den här säsongen med 2-0, men ändå bara få med sig 2-2.

ANNONS

En gång är ingen gång kan man alltid säga. Efter veckans match mot Olympiakos var det däremot tydligt att något inte är som det ska. Mauricio Pochettino var mycket hård efter matchen med att han inte upplevde det som att spelarna ”respekterade matchplanen”, vilket är en mycket skarpt formulerad kritik, särskilt som att det inte är något särskilt långt steg från att inte respektera matchplanen till att inte respektera managern.

Vad det riskerar att illustrera är spelare och ett lag som inte riktigt är lika beredda längre att lyssna på och genomföra de taktiska direktiv som Mauricio Pochettino ger dem. Mest av allt säkert för att man har hört det så många gånger förut, där finns inte riktigt samma energi, samma känsla av framåtsträvande, som fanns där förut. Det är ett vanligt psykologiskt fenomen, det finns ingen anledning att se det som personligt eller medvetet.

ANNONS

Hur tar sig detta i så fall konkret uttryck? Inte genom att Tottenham plötsligt faller samman och börjar förlora match efter match. Utan i så fall snarare genom att Tottenham blir alltmer ojämna i sina prestationer, blandar imponerande vinster med svårförklarade bottennapp och poängtapp. Den typen av resultat som brukar vara typiska för ett lag som inte riktigt lyckas prestera maximal disciplin och koncentration.

Vilket låter väldigt likt Tottenham hittills den här säsongen. En helt oväntad förlust mot Newcastle på hemmaplan följs upp av att spela ut Arsenal på bortaplan under en halvlek bara för att därefter tappa kontrollen över matchbilden. Därefter en kross av Crystal Palace i sin tur följd av ännu en match där Tottenham tappar poäng mot Olympiakos trots en 2-0-ledning. Hur dagens match mot Leicester går är omöjligt att säga.

ANNONS

Mauricio Pochettino är förmodligen Tottenhams bästa och främsta manager sedan Bill Nicholson på 1960-talet. Det säger sig självt att som Tottenhamsupporter vill man hålla fast vid detta. Samtidigt, om det är så att Pochettino faktiskt håller på att ”tappa Tottenham”, som jag valt att kalla det, så kan det vara bättre för båda parter att faktiskt vara glada för det som varit och gå vidare, innan saker börjar gå riktigt snett.

Det finns ingen skam med det, inget misslyckande. Tvärtom har det blivit normen i den moderna fotbollen, Pep Guardiola och Jürgen Klopp, arguably fotbollens två just nu främsta managers, har gjort karriär på just detta, och genom fotbollshistorien måste man nog säga att exempel på annat har varit som mest lysande undantag. Utifrån dessa rena undantag har däremot en slags romantisk ideologi bildats.

ANNONS

Men Tottenham har inte riktigt råd med rosenröd ideologi, de måste istället hålla sig till liljevit pragmatism.

Peter Hyllman

Southampton spelar två heta sydkustderbyn på fem dagar

Peter Hyllman 2019-09-20 18:00

Lottningar och spelscheman arbetar på mysteriösa vägar. Southampton har en svettig vecka framför sig där de ska spela två sydkustderbyn på fem dagar. Redan ikväll möter de Bournemouth hemma på St Mary’s, och på tisdag i Ligacupen möter de Portsmouth borta på Fratton Park. Två matcher som är viktiga att vinna för Southampton, fastän var och en kanske av lite olika skäl och på lite olika sätt.

Rivaliteten mellan Southampton och Portsmouth är den klassiska, den heta och den riktigt stora på sydkusten, mellan de två traditionellt sett största och mest framgångsrika klubbarna där. Men Portsmouths ras genom det engelska seriesystemet, tillsammans med Bournemouths resa genom seriesystemet, har skapat en ny rivalitet på sydkusten vid sidan av den gamla, mellan Southampton och Bournemouth.

Frågan uppstår liksom av självklara skäl vilken match som egentligen är viktigast för Southampton. Det är en fråga som beror på vad man menar med Southampton. För klubben som sådan är förmodligen matchen mot Bournemouth viktigast, eftersom det är en match i Premier League. För supportrarna är nog svaret just nu det motsatta, för att det är just Portsmouth men kanske framför allt för att det var så länge sedan de möttes.

ANNONS

På sätt och vis är det så klart en falsk motsättning. Båda matcherna är naturligtvis viktiga att vinna för Southampton, det är inte en fråga om att faktiskt behöva välja den ena eller den andra matchen, ett alldeles för vanligt tänkande i fotbollssamtalen dessa dagar, och inte heller är det så att en match blir mindre viktig bara för att det är Ligacupen. En vinst eller förlust i en Ligacupmatch kan ha tydliga spillöver-effekter på säsongen.

Southampton har inte vunnit på Fratton Park sedan 1984, det är alltså 35 år sedan. Visst kan Southampton gå upp på tredje plats i ligan ikväll om de vinner mot Bournemouth, men humöret runt klubben skulle onekligen stiga ännu mer om Southampton lyckades bryta den sviten. Liksom humöret förmodligen skulle sjunka desto mer om man istället förlorade och åkte ur Ligacupen mot Portsmouth, just nu ett League One-lag.

ANNONS

Samtidigt vill Southampton helt säkert fortsätta den positiva utveckling i ligaspelet de faktiskt har visat upp. Efter att ha förlorat sina två första ligamatcher mot Burnley och mot Liverpool, har Southampton därefter tagit sju poäng på sina tre nästa matcher. Vinster mot Brighton och mot Sheffield United på bortaplan på varsin sida om oavgjort hemma mot Man Utd. Southampton är parkerade i mitten av tabellen med blickarna uppåt.

Bournemouth är lite annorlunda jämfört med Southampton och Portsmouth. Eddie Howe har skapat ett väldigt jämnt lagbygge. Deras resa genom det engelska seriesystemet är präglad av ständig inkrementell utveckling, inga tvära kast över huvud taget utan hela tiden gradvis bättre. Deras år i Premier League har framför allt karaktäriserats av att aldrig riktigt falla ur ramarna, prestera stabilt och nödvändigt, aldrig bättre, heller aldrig sämre.

ANNONS

Southampton liksom Portsmouth har fungerat annorlunda genom åren. De har tillbringat många år i Premier League eller den engelska högstaserien, men deras säsonger har varit betydligt mer svängiga. Å ena sidan har de fallit ur ramarna i högre utsträckning och gjort klart sämre säsonger, men å andra sidan finns där även säsonger då de gjort succé, slutat högt upp i ligan, vunnit cuptitlar och spelat cupfinaler.

Förenklat kan man alltså säga att Southampton och Portsmouth har präglats av lägre lägstanivå men också högre toppar. Liksom Bournemouth å sin sida kanske snarare präglas av sin jämnhet. Därefter kommer den ständiga frågan vad som egentligen är mest värt utifrån det större perspektivet. Samma fråga för dessa tre klubbar som för Arsenal och Liverpool högre upp i den engelska fotbollens hierarki kan tänkas.

ANNONS

Som om det vore en tanke med saken så skiljer just nu endast en tabellplacering mellan Southampton och Bournemouth. Southampton på tionde plats, Bournemouth på nionde, båda lagen med sju poäng och med exakt samma målskillnad. Bournemouth har gjort fler mål än Southampton men även släppt in fler mål än Southampton. Vilket på något sätt känns både typiskt och talande för de båda lagens karaktär.

Båda lagen går vid vinst ikväll upp på tredje plats i tabellen, åtminstone tillfälligtvis. Om det blir oavgjort så går båda lagen upp på tredje respektive fjärde plats. Samtidigt, det lag som förlorar riskerar avsluta den här omgången nere vid nedflyttningsstrecket istället. Så små är marginalerna i tabellen för närvarande, vilket kanske inte är så konstigt när det bara har spelats fem omgångar hittills.

ANNONS

Ralph Hasenhüttl börjar däremot få ordning på Southampton igen, som har haft några jobbiga år bakom sig. Allting ordnar sig inte över en natt, men Southampton gör tydliga framsteg och Hasenhüttl har supportrarna helhjärtat bakom sig. Samma supportrar har däremot sänt honom ett mycket tydligt budskap – att matchen mot Portsmouth är livsviktig för dem, och inte får prioriteras bort för att det råkar vara i Ligacupen.

Alltså har Southampton två livsviktiga sydkustderbyn att spela de närmaste fem dagarna, två matcher som kan forma deras säsong, på gott och på ont.

Peter Hyllman

Sheffield United är plötsligt helägda av saudisk prins

Peter Hyllman 2019-09-20 06:00

Ända sedan 2013 har Sheffield United varit till hälften ägt av Abdullah bin Musaad bin Abdulaziz Al Saud, saudiarabisk prins och affärsman. Under veckan blev det till sist klart att Prins Abdullah, som han av enkelhetens skäl brukar förkortas till, köper även resten av Sheffield United, som därmed blir helt och hållet saudiskt ägd. Saudiarabien har med andra ord till sist fått en klubb i Premier League.

Saudiarabien, precis som Qatar och UAE, har som uttalad nationell strategi att använda bland annat idrottens sociala institutioner som en del av sin utrikespolitik, och tvätta sitt nationella rykte genom att äga och investera i klubbar och arrangemang i många olika idrotter och sammanhang. Den fullt motiverade frågan är således om Sheffield United nu har blivit nästa pusselbit i en sådan nationell strategi.

Den frågan duckade däremot Prins Abdullah, som istället menade att detta var en privat investering. Ett påstående som vi vet kan betyda absolut allting och ingenting. Samtidigt kan Prins Abdullah heller inte riktigt hålla sig för att hinta om möjliga mycket förmånliga sponsoravtal som kan bli en följd av dennes ägande. Prins Abdullah har samtidigt åkt lite in och ut ur den offentliga sfären i Saudiarabien.

ANNONS

Man får helt enkelt avvakta och se vad som händer. Prins Abdullah pratar däremot med hög ambition om Sheffield Uniteds närmaste framtid. Hålla sig kvar i Premier League den här säsongen, mitten av tabellen nästa säsong, högre upp säsongen därefter. Att nästa sommar ta in ”two or three super players”, vad nu det faktiskt betyder. Svårt att se hur detta skulle ske utan en rejäl finansiell injektion.

Prins Abdullah är samtidigt ingen neofyt inom fotbollen. Han har förut varit ordförande i den relativt stora saudiarabiska klubben Al-Hilal. Han äger dessutom även hälften av den belgiska klubben KFCO Beerschot, ett rätt olyckligt namn för en fotbollsklubb i och för sig. Han tillsätter sin svärson Prins Musaad som ordförande i Sheffield United, som under sju år har drivit en fotbollsakademi i Saudiarabien.

ANNONS

Några omedelbara planer på stora förändringar verkar inte Prins Abdullah ha. Han säger sig inte ha några som helst tankar på att byta ut Chris Wilder, som han ser som managern som tagit klubben upp i Premier League. Han verkar nöjd både med resultaten och med fotbollen så som den spelas, och varför skulle han vara något annat?! Chris Wilder har dessutom under en längre tid haft en relation till Prins Abdullah och dennes manskap.

Fotbollsklubbar är symboler och sociala institutioner. Alltså finns det skäl att fundera en extra sväng på vad det egentligen är dessa klubbar representerar och skänker legitimitet åt. Det finns en problematik med det där, inte minst i dessa tider. Vad som däremot talar för att Prins Abdullah är sig själv och inget mer än så är att han redan har varit engagerad i Sheffield United och i fotbollen under lång tid.

ANNONS

Allt sådant där är så klart flytande över tiden. För Sheffield Uniteds supportrar låter så klart den nya ägarens ambitioner spännande. Och för dem, som har haft Prins Abdullah som delägare i sex år redan, innebär kanske inte ägandet i sig någon större förändring.

:::

Peter Beardsley avstängd i sju månader för att ha uttryckt grova rasistiska tillmälen mot unga spelare i Newcastle.

:::

Wolves inne i en rejäl formsvacka. Det ska bli intressant att se hur de hanterar den svackan, och hur djup den får bli innan det börjar gunga under fötterna på Nuno Espirito Santo.

:::

Imponerande vinst mot Eintracht Frankfurt av Arsenals ungdomslag.

:::

Ryktena under veckan om att Henrik Larsson skulle vara på gång till den krisande League One-klubben Southend var av allt att döma ett klassiskt case av bullshit.

:::

Lätt att göra rubriker av Prins Abdullahs försvar av Bin Laden-familjen så klart, och kanske hade han kunnat visa lite mer smartness i sitt försvar. Samtidigt finns det också en poäng i det han säger och man får beundra modet i att säga det. Kräver lite ryggrad trots allt att stå upp för några fastän man mycket väl kan få skit för det själv. Långt ifrån alla människor har den ryggraden.

ANNONS

:::

Erling Haaland till Man Utd… Vad säger farsan om det? Vad säger Roy Keane?

Peter Hyllman

David De Geas nya kontrakt en positiv signal för Man Utd

Peter Hyllman 2019-09-19 06:00

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Så brukar det ju sägas. Det var i alla fall något som morsan alltid så där lagom självbelåtet brukade upprepa så fort det var något bra på gång. Vilket skitsnack! Som om det fanns något extra värde eller nytta just i själva väntandet i sig. Som om det faktum att man väntade på något bra skulle göra väntan mer okej. Som om man någonsin väntar på något dåligt.

David De Gea kritade till sist på ett nytt kontrakt med Man Utd. Det var sannerligen inte ens en sekund för tidigt. Under vad som måste vara närmare ett och ett halvt år har den här kontraktssagan dragit ut på tiden. Om och om igen har vi blivit upplysta om att De Gea har skrivit på ett nytt kontrakt med Man Utd, är nära att skriva på ett nytt kontrakt, bara för att snart upptäcka att det har han inte alls och det är han inte alls.

Nog för att väntan har visat sig lukrativ för De Gea. Dennes rapporterade veckolön med det nya kontraktet ligger någonstans runt £350,000 – vilket i och för sig är ungefär den lön de engelska superklubbarna nu för tiden betalar sina absolut bästa och framför allt viktigaste spelare. Det är exempelvis rätt precis vad Arsenal betalar Mesut Özil för att göra en kanske varken särskilt bra eller särskilt dålig jämförelse.

ANNONS

Jämförelsen är självfallet dålig eftersom David De Gea faktiskt under ett stort antal har varit sitt lags bästa och viktigaste spelare. Under ett halvt årtionde av mediokritet har De Gea varit den enda spelaren i Man Utd som inte bara haft ett namn av världsklass, utan även presterat i världsklass. Självfallet har De Geas standoff till största delen handlat om att han vill bli värderad och ersatt därefter, vilket inte på något sätt är orimligt.

På så sätt fanns det kanske ett värde för Man Utd mer än det uppenbara med att lyckas kränga iväg Alexis Sanchez på lån till Inter innan transferfönstret stängde. För visst finns goda skäl att förmoda att den lönen han drog in var en rätt rejäl fartdämpare i Man Utds förhandlingar med övriga spelare. Ytterligare ett bevis bland flera på klubbens allmänna inkompetens i fotbollsfrågor kan tyckas och tänkas.

ANNONS

Med den bromsklossen bortskickad kan Man Utd med större trovärdighet hävda att deras topplöner begränsar sig till en viss nivå, och att kontraktet till Alexis Sanchez på sitt sätt var ett misstag, möjligen förstärkt av att Sanchez själv absolut inte presterade i närheten av vad som kunde förväntas. De Gea kan å sin sida känna sig värderad som Man Utds främsta spelare. Åtminstone tills det är dags att kontraktsförhandla med Paul Pogba.

Man kan tycka att det inte borde behöva läggas tid på att förklara varför De Geas nya kontrakt är en positiv nyhet för Man Utd, det vill säga att en av världens bästa målvakter förlänger med klubben. Men tydligen är inte det lika mycket en självklarhet som jag nog hade trott, utan en del verkar på fullt allvar tycka att De Gea inte är så värst bra. Jag kan bara förmoda att det mest handlar om någon psykologisk försvarsmekanism.

ANNONS

De Gea var inte riktigt lika bra förra säsongen som han har varit majoriteten av säsongerna dessförinnan. Han gjorde flera dyrbara misstag som kostade Man Utd poäng och teoretiskt även tabellplaceringar. Förvisso var De Gea en spelare bland många andra i Man Utd som underpresterade allvarligt förra säsongen. Kritiken verkar mest vara att han till skillnad från tidigare säsonger inte räddade upp lagets brister och underprestation.

Till sist är det självfallet svårt för en ensam spelare att hålla uppe ett helt lag som inte presterar eller fungerar som det ska, kanske i synnerhet för en målvakt. Få spelare har den förmågan, än hellre gnistan att kunna upprätthålla det över längre tid. För De Gea går inte heller att utesluta att hans kontraktssituation i sig kan ha bidragit till att hans fokus tog sig en törn och att prestationen således sjönk.

ANNONS

Men inte heller går att förneka att David De Geas nya kontrakt är en positiv nyhet för Man Utd också utifrån ett mer psykologiskt eller symboliskt perspektiv. Man Utd är en klubb som blöder för närvarande. Spelare är inte längre lika sugna på att komma till Man Utd som förut av det skälet, spelare är heller inte riktigt lika sugna på att stanna. De Gea hade varit ett väldigt tungt tapp i det avseendet.

Detta stoppar däremot blodvitet. Naturligtvis är De Geas nya kontrakt en form av förtroendeförklaring för Ole-Gunnar Solskjaers projekt med Man Utd. Åtminstone är det självfallet så det kommer säljas in. Om en målvakt och en spelare av De Geas kaliber kan tänka sig att binda fast sig vid Man Utds och Solskjaers mast de närmaste åren så borde det vara en positiv signal både till befintliga och potentiella spelare.

ANNONS

Sedan går det självfallet inte att komma ifrån att det faktum att en viktig spelare väljer att förlänga sitt kontrakt med klubben är en så pass positiv signal, är en rätt tydlig indikation på hur snett det har gått för Man Utd under dessa år. För en klubb som fungerar som den ska, för ett lag som presterar som det ska, så är sådana här saker naturligtvis sådant som nästan går av sig självt, och ses mest som en rent praktisk självklarhet.

Huruvida David De Gea spelar ikväll när Man Utd tar emot Astana hemma på Old Trafford i Europa League är oklart. Förra gången Man Utd spelade i Europa League, och till sist vann turneringen, så spelade istället Sergio Romero varje match. Ett rätt modigt beslut av José Mourinho den gången faktiskt. Frågan är väl om Ole-Gunnar Solskjaer är fullt så modig denna gång. Var Europa League viktigt den säsongen, är det nog än mer så nu.

ANNONS

Rimligtvis, givet att Arsenal spelar mot Eintracht Frankfurt och Wolves spelar mot Braga, två på pappret betydligt mer spännande matcher, borde jag kanske ha skrivit något om dem istället. Men hade jag lite svårt att bygga upp den stora entusiasmen för Champions Leagues första gruppomgång så är det väl inte precis lättare med Europa League. Alltså blev det istället till att skriva om det mest aktuella som hänt något av de tre lagen.

Och så hoppas vi att de engelska klubbarna i Europa League startar lite bättre än vad de engelska klubbarna gjorde i Champions League.

Peter Hyllman

Man City och lagen om alltings jävlighet

Peter Hyllman 2019-09-18 06:00

It never rains but it pours. En olycka kommer sällan ensam. Motgångar trivs aldrig ensamma utan föredrar sällskap. Det finns många olika uttryck för vad som är i princip en och samma sak. Motsatsen till momentum, när något börjar gå fel så tenderar det mesta gå fel på en och samma gång. Lagen om alltings jävlighet skulle man möjligen även kunna se det som. Om någonting kan gå fel, så kommer det osvikligen också gå fel.

Man City har onekligen inga som helst problem för närvarande med att förstå den exakta innebörden i detta. Först går Aymeric Laporte och blir skadad för rätt lång tid framåt, vilket lämnar Man City med det kanske något osäkra mittbacksparet Nicolas Otamendi och John Stones, som inte precis övertygar i förlusten mot Norwich. Därefter meddelas det under tisdagen att John Stones dragit på sig en halvlång skada på träningen.

Pep Guardiola har väl sett så där lagom lakoniskt bekymrad ut som han har gjort lite till sin grej. Han är uppenbart pressad eftersom ett av hans mest tydliga tells när han är satt under press är att börja bli obefogat spydig och sarkastisk över det mesta. Vilket kom som ett brev på posten under veckan. Snyggast var kanske när han mer eller mindre gratulerade Liverpool till ligatiteln redan. Helt lycklig är han inte.

ANNONS

När Vincent Kompany meddelade att förra säsongen var hans sista säsong med Man City så var det många som såg det som ett potentiellt stort tapp. Inte nödvändigtvis så mycket på grund av dennes många matcher, men på grund av dennes ledaregenskaper och dennes betydelse de gånger han faktiskt spelade. Dessutom blev Man City klart tunnare på mittbackssidan därefter.

Ändå är det svårt att skaka av sig känslan att reaktionerna på Man Citys besvär just nu formligen svettas efterklokhet. Visst, som sagt, många tänkte nog redan i förväg att det nog vore klokt av Man City att investera i en ersättare till Vincent Kompany. Men väldigt få tänkte det så uttalat och i den utsträckningen att det motiverar det ifrågasättande av Man Citys större beslutsfattande som ägt rum den här veckan.

När en situation och ett problem väl har uppstått så är det naturligtvis lätt att tycka att man borde ha förutsett och förberett sig för denna situation. Men allting här i världen går inte riktigt att förutse. Det är svårt att se det som ett sådant akut behov att värva ännu en mittback när man trots allt sitter där med Aymeric Laporte, Nicolas Otamendi samt John Stones redo att hugga in, samt några fler spelare som i värsta fall kan täcka upp.

ANNONS

Man City tittade i och för sig på mittbackar under sommaren. Det mesta tyder på att Man Citys primära mittbacksmål var Harry Maguire. Vilket hade varit ett bra val, en spelare som passat rätt väl in i Man Citys tänk. Men nu blev det Man Utd istället för Maguire, möjligen baserat på hans egna preferenser, möjligen baserat på att han där skulle vara garanterad speltid, möjligen beroende på att Man Utd betalade vad Leicester krävde.

Här har då en helt annan typ av kritik formulerats mot Man City under veckan. En kritik som kan sammanfattas av rubriken på Jamie Jacksons artikel i Guardian under tisdagen som säger ”Man City’s refusal to pay above the odds is hurting Guardiola”. Att packa upp den rubriken tar sin lilla tid. Visst, där finns den för brittisk fotbollsjournalism så vanliga tankefiguren att en klubbs uppgift är att ge sin manager allt vad denne vill ha.

ANNONS

Men framför allt vittnar det om en ögonvattnande attityd. Det riktas alltså underförstådd eller i vissa fall uttalad kritik mot en fotbollsklubb för att den inte betalar mer för spelare än vad de faktiskt anses vara värda. Rimligtvis borde det vara en utgångspunkt för beröm av en klubb, inte minst när de som nu står för kritiken är desamma som inte drar sig det minsta för att hugga på klubbar som faktiskt betalar ”above the odds”.

Hur man än gör blir det tydligen alltså fel. Nu råder det självfallet ingen tvekan om att Man City knappast har varit blyga med att spendera pengar på köp av spelare, eller att de har bidragit i högsta grad till den inflation på spelarmarknaden vi bevittnat de senaste fem-tio åren, men en sak man ändå måste beundra med Man City är att de i stort sett aldrig frångått sina egna värderingar, de har aldrig blivit rånade i öppet dagsljus.

ANNONS

Det är en bra sak, inte något de ska kritiseras för. Visst hade Man City säkert kunnat ge sig in i ett chicken race med Leicester och Man Utd och kanske betalat närmare £100m för Harry Maguire. Då hade de förmodligen haft Maguire i laget nu och situationen hade sett bättre ut. Men hade det verkligen varit bra policy av klubben i somras? Hade det ens varit en bra policy i nuläget, när man dessutom känner till problematiken?

Om man ska kritisera Man City för något i fråga om sin policy så är det kanske att de verkar en smula för mållåsta på vissa specifika spelare. Möjligen var Harry Maguire deras konkreta val i somras som de riktade in sig på. Men var han verkligen det enda möjliga alternativet Man City hade att välja? Svårt att tänka sig att där inte hade kunnat finnas andra mittbackar på marknaden som motsvarade Man Citys höga krav.

ANNONS

Nu pratas det däremot om Man Citys mittbacksproblem som ett ödesdigert misstag, något som kommer att kosta dem ligatiteln. Visst, det såg ju knappast bra ut mot Norwich och det var tre dyrbara poäng som försvann där. Så man förstår kanske att det finns god jord för den typen av påståenden. Samtidigt känns det också som en smått hysterisk analys. Många matcher återstår, ligan är långt ifrån avgjord.

Man City har med rätta beskrivits som ett av Premier Leagues allra bästa lag någonsin. Nu råkar så klart jag tycka att ett kännetecken för ett riktigt bra och stort lag inte enbart är hur bra de är i medgång, utan har starka de är på att hantera motgång, eller svårigheter som dyker upp längs vägen. Detta är onekligen en sådan motgång. Det hade varit svårt att se Chelsea eller Man Utd of old falla samman för det, så varför skulle Man City?!

ANNONS

Förvisso är det ett slags domedagstänkande som å sin sida kvitteras av ett närmast önsketänkande från andra hållet. Att Nicolas Otamendi plötsligt skulle gå in och vara bergsäker som mittback fastän han aldrig gett någon som helst indikation på att vara det tidigare. Att Fernandinho eller Kyle Walker skulle kunna gå in och sömlöst agera mittbackar utan några som helst negativa konsekvenser.

Naivt så det förslår naturligtvis. Situationen kommer få negativa konsekvenser för Man City, men det är då upp till Pep Guardiola och till laget som helhet att kompensera för detta och balansera laget och taktiken på ett sådant sätt att dessa konsekvenser inte leder till ett negativt utfall i slutänden. Det vill säga se till att Man City fortfarande kan försvara sig om inte så bra som de förut gjorde, så åtminstone bra nog.

ANNONS

Jag har ingen som helst anledning att tro att Man City inte skulle kunna klara av den saken.

Peter Hyllman

Vilka matcher hoppas vi på för de engelska klubbarna i Champions League?

Peter Hyllman 2019-09-17 06:00

Det är förmodligen en smula tidigt att börja prata om slutspelet i Champions League, gruppspelet ska ju precis till att börja och vi kan ju inte vara helt säkra på vilka klubbar som tar sig vidare därifrån. Vad vi möjligen kan konstatera är att gruppspelet, i alla fall utifrån engelsk synvinkel, känns mer avslaget än på länge, och att vi rimligtvis måste förvänta oss att samtliga engelska klubbar går vidare till slutspel.

Hela grundidén bakom Champions League är så klart att skapa möjlighet till häftiga matcher och stora möten mellan Europas allra största klubbar. Det var definitivt så man valde att sälja in idén för ett antal årtionden sedan när det som var gamla Europacupen paketerades om till att bli Champions League, och i ett senare skede när Champions League började släppa in även klubbar som inte var regerande mästare i sitt land.

Och visst måste man väl säga att det har fungerat. Champions League är nu en betydligt mycket häftigare turnering än vad Europacupen någonsin var. Man kan alltid ifrågasätta motiven och principerna bakom Champions League, men resultatet är i det närmaste omöjligt att ifrågasätta. Kanske är det dum att förvånas över att samma argument nu används igen för att ytterligare vrida Champions League till storklubbarnas fördel.

ANNONS

Man kan tycka att Champions League i dagens format är mer eller mindre perfekt, åtta grupper där två lag går vidare till ett därefter helt rakt slutspel. Varför egentligen hålla på att försöka fixa något som inte är trasigt? Den praktiska invändning man kanske skulle kunna göra mot dagens Champions League är kanske just den, att gruppspelet riskerar bli till lite av en transportsträcka om man inte har lite tur med lottningen.

Just den här dagen är det kanske fel att klaga på den saken utifrån det engelska perspektivet. Liverpool beger sig till vad som har beskrivit som den europeiska fotbollens tuffaste bortamatch i Neapel när de möter Napoli. En tuff motståndare som var väldigt nära att eliminera Liverpool redan i gruppspelet förra säsongen. Chelsea tar emot ett kaotiskt men svårförutsägbart Valencia hemma på Stamford Bridge.

ANNONS

Två riktigt fina matcher. Man får väl trots allt säga att kvällens båda matcher smäller betydligt högre än morgonkvällens matcher mellan Olympiakos och Tottenham samt mellan Shakhtar Donetsk och Man City. Av de engelska klubbarna är det Chelsea som har fått den häftigaste gruppen med Ajax, Lille och Valencia, och förmodligen Tottenham som har fått den häftigaste motståndaren i form av Bayern München.

Men, som sagt, Champions League ska ju handla om de riktigt häftiga matcherna, de här matcherna som gruppspelet sällan ger oss. Så om vi så här på Champions Leagues allra första dag ändå väljer att titta framåt en aning, vilka är de här matcherna involverandes engelska klubbar som vi verkligen skulle vilja se i Champions League den här säsongen? Jag har följande fyra favoritförslag:

Man City vs Juventus

ANNONS

Visst finns där flera teoretiska drömmatcher vi skulle vilja placera Man City i. Matcher mot Barcelona, Real Madrid eller PSG exempelvis. Man City väljer nog vid det här laget vilken som helst motståndare så länge de slipper engelskt motstånd i kvartsfinalen. Men min absoluta drömmatch jag vill se är Man City mot Juventus.

Två förhandsfavoriter till Champions League-titeln naturligtvs, två klubbar som båda satsat hårt just på att vinna Champions League. Det hade också varit otroligt spännande och dramatiskt att följa två så pass väsensskilda lag drabba samman såväl taktiskt som psykologiskt. Ett riktigt eldprov för båda klubbarna.

Tottenham vs Bayern München

Jamen vänta nu, dessa båda möts ju faktiskt i gruppspelet?! Jo, men då får det väl bli en match vi faktiskt vet att vi har att se fram emot då, inte mer med det. Men sedan är det nog även så att det är svårt att få riktigt samma nerv i dessa matcher i gruppspelet, alltså kan man alltid hoppas lite mer på att lagen möts senare i slutspelet.

ANNONS

Tottenham gjorde hackebiff av Dortmund förra säsongen, men naturligtvis är det Bayern München som är den stora fisken i Bundesliga. Även här känns det som två lag som rent taktiskt skulle kunna gå i riktig klinch med varandra, och där den respektive kvaliteten mellan lagen skulle kunna göra det till en alldeles fantastisk match.

Chelsea vs Real Madrid

Funderade ett tag på PSG, men det mötet har vi så klart sett ett antal gånger tidigare. Av samma anledning kom jag att välja bort en match mot Barcelona. Istället föll jag för idén om en match mellan Chelsea och Real Madrid, två klubbar som trots att båda spelat i Champions League regelbundet de senaste 15 åren väldigt sällan har stött på varandra.

Det vore ett på många sätt fascinerande möte. Chelsea som precis är tillbaka i Champions League och som känns som ett nybygge som många är osäkra på. Real Madrid som ska försöka visa att förra säsongen var ett olycksfall i arbetet, fastän alla faktorer som låg bakom deras fall finns kvar, ett lag fyllt av stjärnor, och naturligtvis Eden Hazard.

ANNONS

Liverpool vs Atlético Madrid

Förra säsongen såg vi Liverpool mot Bayern München. Det hade varit roligt att se Liverpool möta Juventus också naturligtvis, men det kanske vi också får. Funderade länge på Real Madrid där det hade varit väldigt spännande rent dramaturgiskt att följa den i så fall tänkta revanschen för Champions League-finalen 2018.

En repris mot Barcelona hade så klart varit något. Men det är den tredje spanska klubben jag skulle vilja se möta Liverpool. Ett lag som rent taktiskt skulle kunna passa dem riktigt illa, ett lag som i Diego Simeone som manager har en personlighet som skulle kunna kontrastera med riktigt skön effekt mot den till synes jovialiske Jürgen Klopp.

Men det är tankar inför framtiden. Ikväll inleder Liverpool borta mot Napoli, och Chelsea hemma mot Valencia. Två tuffa och något ovissa matcher.

ANNONS
Peter Hyllman

West Ham vet inte om de ska pressa högt eller falla lågt

Peter Hyllman 2019-09-16 18:00

The David Cameron Derby! Möjligen en aning uttjatat men i dessa dagar när den förre brittiske premiärministern, den främst skyldige till Brexit-fiaskot, kommer ut med sin egen biografi i ett uppenbart sätt att tjäna stålar och skriva sitt eget eftermäle så skadar det så klart aldrig att påminna sig om när Cameron inte lyckades komma ihåg om det var Aston Villa eller West Ham han höll på som supporter.

Båda är ju claret-and-blue gubevars!

Måndagsmatcher är alltid lite speciella, oftast på ett positivt sätt. Mörkret har lagt sig över arenan, flodljusen strålar, och det blir en alldeles speciell stämning på läktarna. Och när två klassiska engelska storklubbar i form av Aston Villa och West Ham drabbar samman, så kan det bli något alldeles extra. På många sätt betydligt mer intressant att få se en sådan match än Chelsea eller Man City mot valfritt lag på nedre halvan.

Jack Grealish kan med all rätt hyllas för att ha tagit Aston Villa till Premier League, i alla fall ha varit den enskilt största orsaken till att Aston Villa nu spelar i Premier League. Men i Premier League har han åtminstone så här långt haft det betydligt tyngre. Ett olyckligt misstag mot Tottenham gav dem vinsten, följt av att domaren ansåg att han filmade mot Crystal Palace vilket fick Henri Lansburys kvitteringsmål bortdömt.

ANNONS

Olyckliga omständigheter kan tyckas, vilket även kan sägas ha präglat Aston Villas start på säsongen som helhet, med en vinst och tre förluster på de fyra första matcherna, en start som spelmässigt borde ha genererat fler poäng till Aston Villa. Samtidigt knappast något att drabbas av panik för, vare sig för Aston Villa eller för Jack Grealish. Man måste ge sig själva tid och utrymme att växa in i Premier League.

Annat läge är det kanske för West Ham, om vilka jag har skrivit alldeles för lite inför och under inledningen på säsongen. Ett West Ham som om de skulle vinna ikväll har tagit lika många poäng på sina fem första matcher som Man City. Ett West Ham som snabbt har fått fart på sin £40m-anfallarvärvning i Sebastien Haller. Ett West Ham som rimligtvis siktar på de europeiska cupplatserna den här säsongen.

ANNONS

Offensivt har West Ham en rikigt stark besättning av spelare. Utöver redan nämnde Haller, som gjort tre mål på sina fyra första matcher, så är Manuel Lanzini tillbaka och producerar målchanser i en omfattning som endast Kevin De Bruyne överträffar. Vid sidan av dem måste självfallet Felipe Anderson, Pablo Fornals, Andriy Yarmolenko och Michail Antonio nämnas. En på pappret närmast fantastisk bredd och kvalitet för West Ham.

Mittfältet går inte av för hackor det heller. Declan Rice börjar växa ut till en av ligans bästa defensiva mittfältare och bredvid honom verkar klubbikonen Mark Noble ha hittat en nytändning. Även backlinjen, med spelare som Issa Diop, Angelo Ogbonna och Fabian Balbuena, med Lukasz Fabianski bakom dem i målet, är en backlinje som på pappret känns märkvärdigt stark för ett lag som West Ham.

ANNONS

Mario Husillos, tillsammans med Manuel Pellegrini, har onekligen haft en väldigt stor betydelse för West Ham i sin roll som director of football. Ännu ett exempel på hur ett smartare sätt att arbeta har gjort flertalet engelska klubbar starkare.

Men fotboll spelas på gräs, inte på papper! Offensivt har West Ham presterat så bra som man kan förvänta sig, men defensivt har West Ham sett betydligt skakigare ut. Faktum är att inget lag i Premier League släpper till lika många chanser som West Ham, eller har ett sämre expected goals-facit gällande insläppta mål, hela nio mål på fyra matcher vilket alltså motsvarar en bra bit över två insläppta mål per match.

Nu förlorade West Ham förvisso med 0-5 mot Man City i ligapremiären, och det vore nog frestande att tänka sig att den förlusten förklarar en stor del av detta. Men matchen mot Man City förklarar bara en tredjedel av West Hams förväntat antal insläppta mål, och West Ham var förväntade att släppa in nästan två mål per match också mot Brighton, Watford och Norwich. Vilket självfallet inte är bra nog.

ANNONS

En förklaring går att finna i Manuel Pellegrinis spelidé, eller möjligen bristen på tydlighet i denna spelidé. West Ham verkar nämligen märkligt oklara med om de ska falla tillbaka i planen och försvara sig lågt, eller om de istället ska försöka pressa högt. Istället blir de stuck in the middle mellan dessa båda alternativ. De gör båda sakerna halvdant istället för att göra en av dem riktigt bra.

Konsekvensen blir att West Hams mittfält lätt blir bortspelat och motståndarna får lätt att hitta ytor på och bakom West Hams mittfält, när West Hams spelare lämnar positioner och försöker pressa utan att egentligen riktigt pressa. Vilket i sin tur har gett motståndet stora ytor framför West Hams backlinje och därmed självfallet möjligheten att utmana och skada denna backlinje i hög utsträckning. Man får många chanser mot West Ham.

ANNONS

Detta är något West Ham måste åtgärda under säsongen, helst snarast, om de faktiskt ska kunna utmana om de europeiska cupplatserna. Deras sju poäng hittills är snarast att betrakta som en poängskörd i överkant för dem och den enda rimliga slutsatsen är att detta inte kommer vara hållbart över längre tid. Manuel Pellegrini, känd för sin defensiva disciplin med Villarreal, måste välja en taktik och kommunicera den klart och tydligt.

Ett öppet och möjligen oorganiserat West Ham-mittfält låter å andra sidan som godis för Jack Grealish, som hemma på Villa Park ikväll helt säkert hoppas på den där matchen som verkligen och på fullt allvar får säsongen att kicka igång för honom. Helt säkert är det något som också Aston Villa och Holte End hoppas på.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa manageranställningar

Peter Hyllman 2019-09-16 06:00

Att anställa en manager. Många menar, med väldigt goda skäl, att beslutet att anställa en manager, och naturligtvis ingår i det beslutet vem man faktiskt anställer, är det enskilt och överlägset viktigaste beslutet en styrelse har att fatta. Att det beslutet mer än något annat beslut påverkar så väldigt mycket av klubbens närmaste framtid. Ändå är det ett beslut som väldigt ofta tycks fattas på väldigt lösa grunder.

En manageranställning kan självfallet bli riktigt bra liksom en manageranställning kan bli riktigt dålig, och naturligtvis alla positioner däremellan. För den här listan, liksom för den lista jag kommer göra nästa måndag, kommer jag däremot hålla mig just till dessa båda ytterlighetspunkter på skalan. Här på denna lista, denna måndag, är det alltså min tanke att lista Premier Leagues fem bästa manageranställningar.

Är detta samma sak som Premier Leagues fem bästa managers? Nej, det kan självfallet sammanfalla till viss del, men ändå inte riktigt. Till att börja med kommer inte den här listan ha med Alex Ferguson, eftersom han redan var anställd av Man Utd när Premier League startade. Därmed har ni även blivit upplysta indirekt om listans rent praktiska avgränsning i tiden.

ANNONS

Där kommer även alltid finnas de som menar att de bästa managerna är de som har befunnit sig i de största och mest framgångsrika klubbarna. Vilket säkert på sitt sätt kan vara sant. Men att en stor klubb anställer en stor manager gör ju inte nödvändigtvis att anställningen av honom är så väldigt fantastisk, åtminstone inte i meningen att den var något utöver det normala och det förväntade.

Bakvägen kommer vi då in på den relevanta frågeställningen vad som gör en riktigt bra manageranställning?! Självfallet måste det vara fråga om en manager som har lyckats riktigt bra i och med klubben, en manager som har lyft klubben åtminstone en nivå och förhöjt deras konkurrenskraft. Men helst är det kanske också en anställning som har krävt lite kreativitet, lite fantasi, lite vision och lite ambition, lite out-of-the-box eftertanke.

ANNONS

Och de fem manageranställningar jag tycker bäst motsvarar detta är följande:

(5) Rafa Benitez, Liverpool

Ryktet säger att José Mourinho ville ha Liverpooljobbet men att de istället valde Rafa Benitez före honom. Om det är sant kan det förklara både ett och annat. Huruvida det var rätt eller fel beslut av Liverpool låter vi vara osagt. Hur som helst tror jag knappast de ångrar att de valde Benitez.

Benitez omedelbara framgångar är välkända. Men hans större bidrag var kanske att återge Liverpool struktur, kultur och självförtroende. Under Benitez började Liverpool komma ihåg att de var en storklubb och började agera som en sådan. Ett eftermäle som levde kvar även under några svarta år under 2010-talets första halva.

(4) Mauricio Pochettino, Southampton

Otroligt utskälld anställning när den gjordes, även av mig, eftersom det sågs som en skymf och en helt onödig sådan mot Nigel Adkins som tagit Southampton upp i Premier League igen och i alla fall såg ut att ha chansen att hålla dem kvar. Men Nicola Cortese visade just vision när chansen dök upp att anställa Pochettino.

ANNONS

Skillnaden blev markant och omedelbar. Southampton blev ett annat lag. Man kan med gott fog hävda att kanske hade Southampton hållit sig kvar något eller två om de hade behållit Adkins, men med Pochettino så etablerade sig Southampton i Premier League och lade grunden för en bättre framtid.

(3) Jürgen Klopp, Liverpool

En anställning som rimligtvis måste komma högt på en sådan här lista. Liverpool kämpade och slet i dyn när Klopp anställdes, höga på minnen av historisk framgång och mer nutida close calls, men oförmögna att få ihop klubben till en effektiv helhet. Just denna helhet är vad Klopp har lyckats skapa under sina fyra år i klubben.

Alldeles självfallen var inte anställningen. Klopp hade så klart haft stora framgångar med Dortmund men också avslutat svagt med dem. Managers från Bundesliga var inte heller alldeles vanliga i Premier League. Men i Klopp hittade Liverpool en personlighet som av allt att döma passar helt perfekt in med klubbens historia, kultur och identitet.

ANNONS

(2) José Mourinho, Chelsea 2004

Roman Abramovich köpte Chelsea med det alldeles uppenbara och uttalade syftet att erövra världen. I efterhand kan anställningen av Mourinho framstå som självklar, men nog mest för att Mourinho såg till att göra sig synonym med Chelsea därefter. Visst hade han vunnit Champions League med Porto precis, men det var ändå en sorts chansning.

Det var en viktig chansning, vi har sett många exempel på rika klubbar som inte fattar detta beslut rätt och som aldrig realiserar sin ambition. Men chansningen gick hem, Mourinho skapade inte bara ett vinnande lag med Chelsea, utan en dynasti, ett lag som bar hans personlighet även långt efter att han först lämnat klubben.

(1) Arsene Wenger, Arsenal

Briljanta anställningar på sitt alla fyra redan nämnda, liksom det finns fler briljanta eller väldigt bra anställningar precis utanför listan, men det är ändå svårt eller omöjligt att överträffa Arsenals anställning av Wenger mot slutet av 1990-talet. En anställning som mer än någon annan på denna lista verkligen kom utifrån the left field.

ANNONS

Visst hade Arsenal kunnat bli bra även med en mer traditionell och för dem vid den tiden mer ”väntad” anställning, men med anställningen av Wenger följde inte bara omedelbar succé och en revolution av Arsenal som klubb, utan i förlängningen en slags revolution av engelsk fotboll som helhet, som aldrig skulle bli sig riktigt lik igen.

Historien kommer alltid ha en asterisk runt Arsene Wengers namn på grund av dennes andra halva av sin tid i Arsenal, och möjligen det faktum att han likt Brian Clough gjorde i Nottingham Forest höll sig kvar i klubben alldeles för länge, men det ska inte tillåtas fördunkla storheten i den första halvan.

Eller visionen i Arsenals anställning av Arsene Wenger när den faktiskt gjordes.

Peter Hyllman

Hörnan (#5): Norwich visade oss hur mycket vi inte vet

Peter Hyllman 2019-09-15 19:32

PL

Manager: Daniel Farke. Varje annat val är naturligtvis omöjligt den här omgången. Farkes taktik satt som ett smäck, för att vara just Norwich mot just Man City, vilket för de som sett Pep Guardiolas lag kämpa mot press förut inte kom som någon gigantisk överraskning i sig. Överraskningen består i Norwichs förmåga att genomföra det så pass bra. Här förtjänar Farke stort beröm.

TRE TAKEAWAYS:

Strafftaktik. Ole-Gunnar Solskjaer verkar ha kommit på en vattentät offensiv taktik, se till att skaffa sig straffsparkar! Om bara Man Utds anfallare hade varit mer effektiva på att utnyttja dessa klockrena målchanser hade Man Utd förmodligen lett ligan vid det här laget. Om däremot Man Utd inte hade fått dessa straffar hade de lika förmodligen legat sist i ligan nu. Man kan så klart diskutera i vilken utsträckning det är ett positivt tecken att skaffa sig så många straffsparkar eller ett negativt tecken att ha så svårt att göra mål som inte är på straff. Jag lutar i längden åt det senare.

ANNONS

Botten upp. Newcastle slår Tottenham, Crystal Palace slår Man Utd, Norwich slår Man City. Nästan allt fokus läggs på hur dessa resultat påverkar toppen av tabellen, men minst lika stor sak är naturligtvis hur de även vänder upp och ned samt ut och in på botten av tabellen på ett alldeles fantastiskt sätt. En smula skoj är så klart även att tänka tillbaka ett knappt år på de som då gjorde stor sak av hur lång tid det tog innan något lag på den nedre halvan slog någon av de sex storklubbarna, utan att någon gång fundera över om det kan ha varit ren tillfällighet. Antar att ligan plötsligt blev mycket jämnare bara över sommaren.

Heta Spurs. Halvtung säsongsinledning för Tottenham med ett flertal spelare som kände sig osäkra på sin framtid i klubben. Mauricio Pochettino satte stor tilltro till betydelsen av att transferfönstret stängde och sände därefter en tydlig signal till alla sina spelare att de som inte är fokuserade och har huvudet på rätt ställe kommer hamna på bänken. Kanske är inte Crystal Palace på hemmaplan den allra bästa värdemätaren, men Tottenhams alla spelare såg onekligen ut att ha tagit emot signalen loud and clear. Det var en match som Tottenham alltid skulle vinna, men att vinna övertygande med fyra mål snyter man aldrig ur näsan.

ANNONS

J.R.

Norwich. Som sagt, några andra val är svåra att göra. Norwich har varit baktalade inför säsongen, inte minst av mig. Nu kommer jag aldrig ha så fel igen som jag en gång hade om Leicester, men jag kan behöva öppna för möjligheten att jag har haft lite fel om Norwich. Vilket förvisso vore ett fel som glädjer mig. Man kan knappast ifrågasätta att Norwich spelar en underhållande fotboll, har några riktigt sköna spelare i laget, och har visat att deras fotboll kan fungera både mot stort och relativt smått. Norwich kommer definitivt slåss om saken betydligt hårdare än vad Huddersfield och Fulham gjorde.

CLIFF BARNES

Wolves. Att förlora med 2-5 hemma mot Chelsea var väl knappast något som någon nykter trodde på förhand. Wolves har vunnit samtliga matcher i Europa League hittills, men inte vunnit en enda ligamatch. Nu har Wolves dessutom förlorat sina två senaste ligamatcher. Mycket tidigt på säsongen naturligtvis, men knappast en säsongsinledning som Wolves hade önskat sig eller någon förväntat sig.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Sheffield United 0-1 Southampton. Något av en smygare till omgångens match detta, givet att vi såg sju mål på Molineux, fyra mål på New Hart Lane samt ett jättemord på Carrow Road, comebacken på Vicarage Road, och dessa matcher var alla bra på sitt sätt, men trots bara ett mål i den här matchen så bjöd den ändå på både dramatik och händelsefest. Sheffield United går ifrån matchen och undrar hur de kan ha förlorat den givet hur många klara chanser de både skapade och missade. Southampton växer däremot in i säsongen.

OMGÅNGENS MÅL:

Mohamed Salah, 3-1 vs Newcastle. Endast i fråga om ren estetik är Fikayo Tomoris skott mot Wolves förmodligen snyggare, men å andra sidan går det att ifrågasätta baserat på hur avsiktligt och genomtänkt det egentligen var. Salahs mål är kombinationen av kallt avslut med perfekt offensivt samspel mellan flera olika spelare. Ett mål bara ett bra lag i bra form gör.

ANNONS

SVENSKKOLLEN:

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd – (+++). Leicester kom inte till många målchanser, Jamie Vardy kom inte till många målchanser, och Lindelöf hade mycket med det att göra.

Emil Krafth, Newcastle – (+). Newcastles backlinje stretade emot, men tyvärr är det ett felbeslut av Krafth som släpper in Liverpool i målprotokollet.

SÄCKARACET:

Marco Silva, Everton. Får nog sägas leda säckaracet för närvarande sedan Javi Gracia föll från under veckan, men är en av flera i en klunga där andra mycket snart kan komma att bryta sig ur. Ger ett bestämt intryck av att inte riktigt få det att klicka med Everton, där ett steg framåt alltid följs av ett steg bakåt. Mest oroväckande just nu verkar vara att han inte får ordning på Evertons försvarsspel, vilket hittills har varit hans stora styrka.

BTW

Mamadou Sakho gjorde första matchen från start för Crystal Palace på sju månader. Förmodligen även den sista.

ANNONS

Man Utd har fått 40% av straffarna i Premier League hittills den här säsongen.

Om inte fotbollen har reklampauser så tänker Sky Sports minsann se till att ordna sina egna reklampauser!

Jisses vad alla blev efterkloka snabbt gällande Man Citys akuta behov av mittbackar.

Liverpool, som förlorade ligan när Alisson blev skadad, har nu sedan den skadan öppnat upp ett fem poängs försprång ned till tvåan i tabellen.

Samtliga Chelseas ligamål den här säsongen har gjorts av deras egna ungdomar. På tal om tillfälligheter, men roliga tillfälligheter.

Åh, Arsenal! Wherefore art thou Arsenal?

Peter Hyllman

Watfords beslut präglades av såväl kalkyl som panik

Peter Hyllman 2019-09-15 06:00

Man Citys 6-0-förnedring av Watford i FA-cupfinalen för några månade sedan fick några oanade konsekvenser. Dels kan man säga att den fokuserade och förstärkte granskningen och kritiken av Man Citys moraliska gråzoner. Dels kan man även säga att den visade sig vara början på slutet för Javi Gracias tid som manager i Watford, att från den smällen lyckades vare sig han eller laget aldrig hämta sig.

För en vecka sedan sparkades Javi Gracia av Watford. Därmed blev Javi Gracia den förste managern i Premier League att få sparken den här säsongen, efter att förra säsongen ha blivit den förste managern på 35 år att ta Watford till FA-cupfinal. Bara någon halvtimme senare stod det klart att ersättare blir en tidigare Watfordmanager, Quique Sanchez Flores, som för tre år sedan fick sparken efter att ha tagit Watford till FA-cupsemifinal.

Initialt kan det känns som en väldigt hård sparkning, och det är också så det har beskrivits på de flesta håll. För att den sker efter endast fyra matcher för det första. Men också för att det fanns en hel del skäl till optimism i Watfords spel, om än inte deras resultat eller poängskörd. Där fanns egentligen flera anledningar att tro att Watfords kristillstånd var temporärt och resultaten något som skulle komma att bli bättre.

ANNONS

Adam Newson på Football Whispers betonar exempelvis hur inget lag underpresterar lika mycket som Watford just nu i termer av mål vs förväntade mål. Med andra ord, Watford skapar relativt sett många målchanser men har helt enkelt inte lyckats göra mål på dessa chanser. Watford producerar också en relativt stor mängd skott och nyckelpassningar samt tillbringar relativt stor tid i positioner runt och inuti motståndarnas straffområde.

https://www.footballwhispers.com/blog/watford-optimistic-winless-start

Samtidigt är statistiken endast halva sanningen, om ens det. Watford har ett starkt mittfält, vilket förklarar mycket av statistiken, men samtidigt ett rätt tunt anfall och, som har blivit allt mer tydligt med tiden, ett rätt rörigt försvarsspel. Men framför allt så har Watford och Javi Gracia brottats med problem under en väsentligt mycket längre tid än endast de fyra matcherna den här säsongen.

ANNONS

Watford har i själva verket på sina 32 senaste ligamatcher tagit endast 32 poäng. Med andra ord ett poängsnitt om en poäng per match, räknar den matematiskt begåvade då snabbt ut. En poäng per match är ett poängsnitt som normalt sett brukar betyda om inte nedflyttning så i alla fall nedflyttningsstrid. Flertalet av Watfords managers innan Javi Gracia har fått sparken förut för ett lika svagt eller till och med bättre poängsnitt.

Fyra av Watfords åtta segrar under den här tiden har dessutom kommit mot klubbar som sedan dess har blivit nedflyttade från Premier League. Watford har sedan årsskiftet hållit fler nollor i FA-cupen än vad de har gjort i ligaspelet. Just FA-cupen blev till ett cover för en i övrigt mycket svag vårsäsong i ligaspelet, men utöver att bli krossade i finalen var det bara en högst oväntad och märklig vändning som till sist vann dem semifinalen.

ANNONS

Möjligen suddade den dramatiska vändningen mot Wolves i semifinalen, där Watford tack vare Roberto Pereyra vände 0-2 till 3-2 under matchens sista tio minuter, över lagets problem på samma sätt som Man Utds vändning mot PSG gjorde förra säsongen. Fullt förståeligt naturligtvis, men också relevant att ha med i beräkningen när man försöker bedöma Watford och Javi Gracia utifrån ett längre perspektiv.

Att påstå att Watford alltså sparkar Javi Gracia redan efter fyra matcher av säsongen, och därmed leverera den vanliga kritiken om kortsiktighet, bristande tålamod och så kallad lojalitet, är att inte riktigt lyckas se hela bilden. Däremot, att sparka sin manager efter fyra matcher av säsongen, kan näppeligen ses som ett särskilt planerat beslut, ett beslut som i så fall nog borde ha fattats tidigare, utan ett beslut som ger intryck av mild panik.

ANNONS

Möjligen har Watford skäl för panik. Ett gemensamt drag för alla Watfords säsonger sedan de för fyra år sedan återvände till Premier League är att de har inlett säsongerna väldigt starkt för att därefter falla tillbaka och tvärtom avsluta säsongerna förhållandevis svagt. Kort sagt, Watford har fyra gånger hållit sig kvar i Premier League tack vare sina starka ligastarter, som blivit klubbens sociala skyddsnät mot nedflyttning.

Själv har jag i bloggen varnat för detta upprepande mönster, med erfarenhet från många liknande exempel genom åren, att det också är ett avtagande mönster. Att till slut, för att inte säga ofrånkomligen, så får inte Watford denna starka ligastart och att Watford den gången inte kommer ha detta skyddsnät under sig. Utan att överdriva kan man säga att detta är exakt vad som har skett den här säsongen.

ANNONS

Watford och Javi Gracia inledde förra säsongen med fyra raka segrar. Watford och Javi Gracia inledde den här säsongen med tre raka förluster och en oavgjord match mot Newcastle. En poäng jämfört med tolv poäng. Kontrasten är brutal. Watford har hållit sig kvar i Premier League genom att ha tagit i genomsnitt 15,5 poäng under säsongens första tio matcher, jämfört med 8,8 poäng under säsongens sista tio matcher.

Normalt sett tar Watford alltså 1,55 poäng per match under de första tio matcherna när de är som allra bäst. När de istället har varit som sämst, under de tio sista matcherna, har de ändå tagit 0,88 poäng per match. Hittills, under den här säsongens första fyra matcher, alltså när det är tänkt att de borde vara som bäst, inte som sämst, har Watford tagit 0,25 poäng per match. Sex gånger sämre än normalt. Paniken går att förstå.

ANNONS

Quique Sanchez Flores har den fördelen att hans lag nästan alltid visar prov på en väldigt stabil defensiv organisation. Något som också syntes förra gången han hade hand om Watford, säsongen 2015-16. Watford kommer aldrig kunna bli något sprudlande lag rent offensivt, däremot kan Watford bli betydligt bättre defensivt än vad de har varit. På så sätt är Watfords analys och beslut att anställa Sanchez Flores korrekt.

Watford kritiseras ofta för sina många managerbyten. En kritik som oftast utgått från den gamla tankefiguren att det är ett misslyckande att byta manager, fastän Watford valt att jobba på annat sätt. Kritiken har blivit slentrian. Nu känns det som om kritiken har getts mer substans. Dels för att Watford lite likt Southampton sparkar Javi Gracia så tätt inpå en cupfinal. Dels för att de återanställer en manager de en gång redan sparkat.

ANNONS

Sådana saker brukar göra kritiken desto skarpare om beslutet inte går hem, inte leder till önskad effekt, det vill säga om Watfords kräftgång fortsätter. Det kommer i så fall inte slösas på bläck när det gäller att berätta hur dumma Watford har varit, och hur förhastat det var att sparka Javi Gracia så snabbt. Nästan ingen drivkraft inom fotbollen är så stark som drivkraften att kunna säga ”vad var det vi sa?!”

På sätt och vis blev kanske Watford och Javi Gracia fångar i sin egen framgång. Höjda förväntningar naturligtvis. Men även motståndare som läste in dem och lärde sig att förhålla sig mer taktiskt till dem. Watfords framgångar har framför allt kommit när de kunde pressa och kontraslå på motståndare som själva hade bollen och lämnade ytor bakåt. När de själva fick bollen blev det svårare.

ANNONS

Quique Sanchez Flores, som möjligen hade hoppats på en något enklare första match än Arsenal, skulle möjligen kunna välja att se just detta som turen i oturen. Det vill säga att få möta ett bollkärt Arsenal, som inte är övermåttans stabila i det egna försvarsspelet, hemma på Vicarage Road. En match i vilken man också kan hävda att Watford har mer eller mindre ingenting att förlora, men egentligen allting att vinna.

Möjligen finns där enklare första matcher, men förmodligen inga bättre första matcher.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#7): Nottingham Forest har funnit form och substans!

Peter Hyllman 2019-09-14 18:21

Derby County 1-1 Cardiff; Fulham 1-1 West Brom; Blackburn Rovers 2-0 Millwall; Charlton 0-1 Birmingham; Hull City 2-2 Wigan; Middlesbrough 1-0 Reading; Preston North End 2-0 Brentford; QPR 3-2 Luton Town; Stoke 1-2 Bristol City; Swansa 0-1 Nottingham Forest; samt (på söndag) Huddersfield vs Sheffield Wednesday; och Barnsley vs Leeds.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Nottingham Forest. Tung seger på bortaplan för Nottingham Forest mot dittills obesegrade och nästan fullpottarna Swansea. Efter en något knackig start på säsongen har Sabri Lamouchi fått full snurr på maskinen i Nottingham Forest, och de ser helt klart redo ut att prestera en rejäl utmaning den här säsongen. Enda tråkiga från blågult håll är att Alexander Milosevic inte alls verkar vara en del i den maskinen.

KALKON

Stoke. Tar en tidig ledning hemma mot Bristol City innan Joe Allen drar på sig ett rött kort efter tolv minuter. Därefter vänder Bristol City och vinner matchen i andra halvlek. Just sådant som händer ett lag som inte längre har någon som helst tro på vad de själva gör. Stoke ligger fortsatt sist i tabellen. Den största frågan är förmodligen om detta var den sista spiken i Nathan Jones kista.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

QPR 3-2 Luton Town. Pust. Får man anta att Mark Warburton kände sedan QPR blåst iväg till en till synes ointaglig 3-0-ledning under första halvlek innan Luton Town fick dem att sätta andan i halsen med två reduceringar. Till sist lyckades QPR ändå hålla ut under en händelsefylld och dramatisk match, med två motståndare som onekligen gav i alla fall mig en härlig 1980-talsnostalgi.

OMGÅNGENS:

Spelare: Nahki Wells, QPR. Två mål av Wells som om inte avgjorde matchen åt QPR ändå gav dem det försprång de behövde för att till sist vinna matchen. Blir en viktig spelare för QPR om målformen håller i sig.

Manager: Sabri Lamouchi. Övertygar så här långt som manager för Nottingham Forest. Har hanterat en överfull spelartrupp med att helt enkelt placera de spelare han inte är intresserad av helt vid sidan. På så vis blir det klubbens problem snarare än lagets problem. Bra byten som vann matchen åt Nottingham Forest.

ANNONS

BTW

Logiskt. Derby County kan inte vinna hemma, Cardiff kan inte vinna borta. Naturligtvis slutade matchen oavgjord.

Leeds. En lördag utan Leeds, som en blöt fest utan huvudvärken efteråt. Swanseas förlust innebär att Leeds återtar serieledningen vid vinst mot Barnsley.

Yorkshire. Fram med puddingen. Tung Yorkshiresöndag när två derbyn spelas under söndagen. Först Huddersfield vs Sheffield Wednesday, sedan Barnsley vs Leeds.

SÄCKARACET:

Nathan Jones. Har lett säckaracet i EFL Championship en längre tid, och utökar nog ledningen i och med förlusten mot Bristol City ikväll. Verkligen tveksamt hur länge till som Stokes tålamod håller, eller när de känner att de verkligen måste trycka på den där avtryckaren. Risken är att det sker redan ikväll.

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Brentford (++). Jobbig match för Jansson och egentligen hela Brentford som hade svårt att få till något vettigt spel på Deepdale.

ANNONS

Nicklas Eliasson, Bristol City (++). Inbytt i 61:a minuten. Bra inhopp. Bristol Citys vinstmål föll bara någon minut efter bytet.

Peter Hyllman

Leicester är redo att utmana toppen av tabellen igen

Peter Hyllman 2019-09-14 06:00

Där finns klubbar som har gjort en dygd av att maximera sin lägstanivå, det vill säga stoltsera med att aldrig riktigt falla ur ramarna och underprestera. Under många år var t ex Arsenal just en sådan klubb, åtminstone fram till dess detta till sist blev ohållbart. Där finns å andra sidan klubbar som lever stora delar av sitt liv utanför ramarna men vars storhet har varit deras förmåga att maximera sin högstanivå.

Leicester är onekligen en sådan klubb. För tre och ett halvt år sedan skakade de om världen när de liksom från ingenstans gick och vann Premier League. Arguably, eller rättare sagt förmodligen, fotbollshistoriens största skräll. Det var ett konststycke i att göra det absolut mesta och bästa av förhållandevis små resurser, sina förutsättningar och brutalt utnyttja konkurrenternas tillfälliga tillkortakommanden.

Arsenal befann sig i det avslutande skedet av Arsene Wengers förfall. Chelsea presterade ett makalöst uselt försvar av sin ligatitel under José Mourinho. Liverpool gjorde sin första fulla säsong under Jürgen Klopp. Man City gick som en slags sömngångare och verkade mest vänta på Pep Guardiola. Man Utd var några år in i Louis van Gaals kulturkoma, och Tottenham befann sig precis i starten av lagets livscykel under Mauricio Pochettino.

ANNONS

Leicester fick knappast ligatiteln till skänks.

De behövde fortfarande maximera sin egen insats och verkligen ta tillfället i akt fullt ut. Ingen lätt uppgift, i synnerhet inte för ett lag som aldrig förut befunnit sig i den situationen. Storklubbarna gav Leicester lillfingret och de käkade inte bara upp hela handen utan rev loss hela armen. Visst är det en bedrift att under tio år aldrig missa Champions League, men det är Leicesters bedrift som kommer stå i historieböckerna.

På flera sätt kan man hävda att Leicester befinner sig i en liknande situation nu som för fyra år sedan. Inte så att de kan vinna ligatiteln igen, Man City och Liverpool är alldeles för starka för den saken den här gången, men väl så att Leicester ännu en gång kan skaka om de sex superklubbarna och slå sig in bland dem, och utmana på allvar om en av de fyra Champions League-platserna.

ANNONS

Arsenal befinner sig endast i det inledande skedet av Unai Emerys återuppbyggnad efter Arsene Wengers förfall. Chelsea har tappat sin bästa spelare, känns tunna med många unga spelare och en oerfaren manager. Man Utd fortsätter sin kulturella komatos under Ole-Gunnar Solskjaer som envisas med att två steg bakåt för vart steg framåt. Tottenham befinner sig nu i slutet av lagets livscykel under Mauricio Pochettino.

Endast Liverpool och Man City har tagit fler poäng än Leicester i Premier League sedan Brendan Rodgers tog över klubben drygt halvvägs in på förra säsongen. Leicester drog maximal nytta av konkurrenternas tillkortakommanden under Claudio Ranieri. Fast den gången kändes det även som något av en fluke. Lyckas Leicester även denna gång dra maximal nytta av konkurrenternas svagheter vore det knappast någon fluke.

ANNONS

Leicester har ett anmärkningsvärt starkt lag på pappret. Lagdel för lagdel går det alltid att hitta klubbar som är starkare än Leicester. Tottenham har arguably en starkare backlinje. Chelsea har arguably ett starkare mittfält. Arsenal har arguably ett starkare anfall. Men om vi tittar på laget som helhet, mer allround och på dess balans, så är det egentligen svårt att säga att några fler än Man City och Liverpool har ett starkare lag än Leicester.

Inte minst imponerar Leicesters bredd i spelartruppen. Med andra ord, om vi även tar oss en titt på Leicesters bänk under deras ligamatcher så matchar de gott och väl klubbar som Arsenal, Man Utd, Tottenham och Chelsea även där. Spelare som James Justin, Ayoze Perez, Demarai Gray, Dennis Praet med flera skulle knappast kännas bortkomna hos någon av dessa fyra av Leicesters konkurrenter.

ANNONS

Inte minst i det avseendet kan man säga att Leicester skiljer sig nu jämfört med för fyra år sedan, och faktiskt ser starkare ut nu än då. Skador var en annan sak som Leicester hade rejält flyt med den gången. Det hade förmodligen kunnat räcka med en skada på någon av Jamie Vardy, Riyad Mahrez, N’golo Kanté eller Wes Morgan så hade den där ligatiteln kunnat gå upp i rök. Nu blev det aldrig så.

Den här gången kan Leicester ta en skada, också på en tänkt nyckelspelare, utan att de därför känns så värst mycket svagare.

Man kan säga att det finns två vanliga missförstånd om Brendan Rodgers. För det första att han mest är en snackepåse och en man-manager som gillar floskler. Och visst finns det ett korn av sanning i detta, men det visar inte hela bilden. Där finns ett tydligt taktiskt tänkande också hos Rodgers, en idé baserad på vårdat bollinnehav och på samordnad press högt upp i planen.

ANNONS

Vilket självfallet inte utesluter att han även har en förmåga att pumpa upp sina spelare, att vara just en man-manager, en motiverande kraft. Och kanske är detta särskilt viktigt i just Leicester vid denna tidpunkt, fortfarande ett lag med vetskapen i ryggraden att de kan göra det omöjliga, men som efter tre säsonger med placeringar runt mitten av tabellen möjligen behöver påminnas lite mer konkret om den saken.

För det andra att Rodgers är en fullfjädrat offensiv manager. Det stämmer förvisso att Rodgers nog har ett mer offensivt sinnelag än Claude Puel, som Leicesters supportrar var heligt trötta på, och på så sätt utgör Rodgers ändå en positiv kontrast. Men väntar man sig en ofjättrad offensiv fotboll av Leicester med Brendan Rodgers som manager, så har man möjligtvis kalibrerat sina förväntningar fel.

ANNONS

Man anar att detta beror på Liverpools succésäsong 2013-14 när de var hisnande nära den där ligatiteln och fullständigt öste in mål. Men precis som den säsongen fick många att kroniskt överskatta Daniel Sturridge som anfallare så var det kanske snarare så att Liverpools många mål den säsongen hade betydligt mycket mer med Luis Suarez individuella briljans att göra än med Brendan Rodgers taktiska dispositioner.

När Luis Suarez försvann så fanns det den gången inte så mycket luft kvar i Liverpools ambitioner och stora förhoppningar. Offensivt var Liverpool under Brendan Rodgers väldigt beroende av Suarez och dennes individuella kvalitet. Man anar möjligen att om Leicester kommer ha en specifik svaghet den här säsongen så är det ett motsvarande beroende på kanske framför allt Jamie Vardy.

Å andra sidan är Brendan Rodgers förmodligen en bättre manager nu än vad han var för fem-sex år sedan. Celtic och skotska ligan är kanske inte Europas största ankdamm på något vis, men ett utmärkt val för att i relativ lugn och ro utveckla sina metoder och kanske framför allt bli bättre på att coacha ett lag som hela tiden, åtminstone mot inhemskt motstånd, förväntas vinna.

ANNONS

Det borde vara en värdefull erfarenhet även för Leicester. Leicester förväntas kanske inte vinna hela tiden, men ska de utmana och slå sig in bland de sex superklubbarna så måste de vinna betydligt oftare än vad de förut gjort. Inte bara mot klubbarna under dem i Premier Leagues sociala hierarki utan även mot klubbarna de är tänkta att konkurrera och i vissa fall passera.

Mot Chelsea lyckades Leicester undvika förlust på Stamford Bridge, kanske var de till och med närmast segern i slutänden. Idag på Old Trafford har de en alls inte dålig chans att inte enbart undvika förlust utan faktiskt ta den där segern.

Peter Hyllman

Kan Derby County återfinna stoltheten på Pride Park?

Peter Hyllman 2019-09-13 18:00

Phillip Cocu anställdes som ersättare till Frank Lampard. En anställning som sågs som varandes av samma anda som just Lampard, en relativt ung och hyfsat progressiv manager med ett bevisat track record av att lyfta fram och utveckla unga spelare. Det vill säga exakt det recept som på lite omvägar tog Derby County hela den långa vägen till playoff-finalen förra säsongen.

Inte för att unga, holländska managers precis har haft någon större framgång i engelsk fotboll de senaste åren. När Derby County alltså anställde Phillip Cocu var det inte bara en och annan som drog parallellen till Crystal Palace och Frank De Boer, vilket möjligen måste räknas som 2010-talets mest katastrofala manageranställning i engelsk fotboll, ett episkt misslyckande helt enkelt.

En på flera sätt orättvis parallell. Crystal Palace anställde De Boer för att implementera Ajaxmodellen i klubben men utan att vara det minsta villiga att göra de investeringar och förändringar som detta krävde. Derby County ville inte att Cocu egentligen skulle göra något annat med dem än vad de redan ansåg sig vara, och där fanns helt enkelt en klart bättre fit mellan klubb och manager till att börja med.

ANNONS

Ändå har inte de initiala resultaten varit så värst mycket annorlunda. Frank De Boer fick sparken efter fyra omgångar sedan Crystal Palace förlorat samtliga fyra dessa matcher utan att göra ett enda mål. På sina sex första ligamatcher har Derby County nu vunnit en enda, deras allra första borta mot Huddersfield. Hittills har Derby County inte vunnit någon av sina hemmamatcher, tagit blott två poäng samt gjort endast två mål.

Inte riktigt lika illa som för Crystal Palace och Frank De Boer i absoluta termer. Men i relativa termer är det kanske desto värre. Crystal Palace förväntades trots allt inte vara så mycket mer än ett bottenlag den säsongen. Derby County hade förhoppningar denna säsong om att vara ett topplag och slåss för uppflyttningar. Det är inte försent ännu så klart, men en nittonde plats i tabellen efter sex omgångar är ingen bra start.

ANNONS

Utvecklingen ser heller inte ut att gå åt rätt håll. Som sagt, Derby County vann sin allra första ligamatch men har därefter inte vunnit en enda. Derby County har även förlorat två av sina tre senaste ligamatcher, först hemmaförlusten mot Bristol City och därefter den riktigt tunga 0-3-förlusten borta mot Brentford. Resultaten verkar bli sämre och sämre, liksom spelet inte heller det ser ut att bli bättre, snarare tvärtom.

Lägg till detta en riktigt besvärande 0-3-förlust mot bittra rivalerna Nottingham Forest bara dagarna innan matchen mot Brentford. Nu är inte Ligacupen i sig kanske så väldigt högt prioriterad på Pride Park, men när motståndet är Nottingham Forest vill ingen förlora matchen, oavsett sammanhang, i synnerhet inte på det sättet. Derby County och Phillip Cocu gick alltså in i landslagsuppehållet med två raka 0-3-förluster i rumpan.

ANNONS

Resultaten och prestationerna fick i alla fall Phillip Cocu att reagera. Efter förlusten mot Brentford gick han rätt hårt åt sina spelare som han bland annat menade spelade arrogant på planen och visade upp fel attityd. Hårda ord om än säkert motiverade, men som hur sanna de än är riskerar få en negativ effekt på spelartruppen. Mycket av det beror förmodligen på Derby Countys resultat efter detta.

Alltså får Derby Countys hemmamatch ikväll mot Cardiff, en annan klubb som har inlett säsongen knackigt, framför allt på bortaplan, en relativt stor betydelse. En match i vilken Derby County kan börja vinna fotbollsmatcher igen, börja göra mål igen, och framför allt göra detta just på hemmaplan. Kort sagt visa att där finns skäl för förtroende för det lag som Phillip Cocu försöker bygga.

Det förtroendet har naggats en aning i kanten. Cocu har, kanske föga förvånande, anklagats för en alltför naiv och öppen spelidé så här inledningsvis. Framför allt beslutet att använda Krystian Bielik, nyförvärvet från Arsenal, som mittback istället för som den mittfältare han i grunden är, har ifrågasatts. En bra spelare, men i mittbacksrollen har han åtminstone hittills sett obekväm ut, vilket har kostat Derby County.

ANNONS

Frågan är hur engagerad ägaren Mel Morris fortfarande är i klubben och hur benägen han egentligen är att göra förändringar. En ägare som däremot gjort sig känd för att agera väldigt snabbt, ibland kanske för snabbt, när resultaten inte övertygar. Men nu brottas Derby County med financial fair play-svårigheter samtidigt som Morris själv sägs vara beredd att sälja klubben.

Elaka rapporter säger att den just nu potentielle köparen är Foster Gillett, son till Georg Gillett som för snart tio år sedan var på väg att driva Liverpool mot avgrunden. Låt oss hoppas att äpplet föll en bra bit från trädet den här gången. Men att Derby County ska vara på marknaden är å andra sidan något som gör det desto viktigare att verkligen gå för den där uppflyttningen till Premier League som var målet inför säsongen.

ANNONS

Om en sådan uppflyttning fortfarande ska kännas trovärdig behöver Derby County vinna mot Cardiff hemma på Pride Park ikväll. Om inte, så börjar det bli svårt för Phillip Cocu att hålla fast vid sin egen trovärdighet som manager för Derby County.

Peter Hyllman

Varför har inte Arsene Wenger kommit tillbaka som manager?

Peter Hyllman 2019-09-13 06:00

Livet blir inte alltid som man tänker sig. När Arsene Wenger till slut meddelade att han skulle avgå som Arsenals manager efter över 20 år på samma jobb så kändes det rätt givet att han skulle komma tillbaka som manager för någon annan klubb, kanske inte på en gång men förr snarare än senare. Åtminstone var det vad Arsene Wenger själv sa i samband med sin avgång. Han kände sig inte klar som manager.

Men tiden har gått utan att Arsene Wenger har tagit över någon annan klubb. Om inget oförutsett inträffar under denna säsong så kommer Wenger ha varit overksam i praktiken i två år. Det är en väldigt lång tid, även obeaktat Wengers höga ålder. Där har förekommit en del rykten och rapporter om olika rätt stora klubbar, men aldrig någonting som har känts särskilt trovärdigt.

Arsene Wenger har under dessa år istället blivit ett allt vanligare ansikte i TV-rutorna i samband med sändningar i Premier League, i Champions League samt i samband med de internationella mästerskapen. Hans kunnande och kommentarer har trängt igenom TV-rutan på ett riktigt bra sätt. På så vis har han på något sätt förblivit relevant i termer av fotbollen, men ändå har inte detta omsatts i något konkret jobberbjudande.

ANNONS

Nu verkar det som om Arsene Wenger är på väg att ta ytterligare ett steg längre bort från någon aktiv managerroll när han tydligen har tackat ja till uppdraget som FIFA:s tekniske chef, en position i vilken han ska jobba aktivt med att utveckla förslag som ska utveckla både coachingstandards samt förbättra fotbollens olika spelformer. Med ett sådant jobb lämnar Wenger managerjobbets praktik och börjar istället jobba med dess policy.

Ett jobb för vilket Wenger helt säkert är ypperligt skickad och lämpad. Men man kan så klart fråga sig, vilket en del också gjorde under gårdagen, vad som egentligen har ändrats i Wengers uttalade preferenser att fortsätta som manager och i så fall varför detta har ändrats samt, kanske en aning mer on the nose, om det inte egentligen är så att Wenger hellre skulle vilja jobba som manager men inte har fått möjlighet till det.

ANNONS

Framför allt den senare vinkeln på frågeställningen är ju lite känslig eftersom den på sätt och vis kräver någon slags insikt i Arsene Wengers psyke som ingen rimligtvis kan ha, vilket lätt riskerar bli en aning nedsättande. Wenger själv har på senare tid även uttryckt viss lättnad över att ha kommit ut ur den slags bubbla han under lång tid levde i som aktiv manager. Vilket i och för sig också kan vara en sorts rationalisering.

Vilka skulle då skälen kunna vara varför Arsene Wenger aldrig har återkommit som manager, om vi så att säga antar att det inte beror på att han helt enkelt har gjort helt om i sin förut uttalade vilja att fortsätta?

Ett skäl är att klubbar helt enkelt inte längre jobbar på det sätt som Arsenal jobbade under Arsene Wenger, där Wenger var personen som bestämde och kontrollerade mer eller mindre allting gällande fotbollen och allt runt omkring ned till minsta detalj. Det gör dem ovilliga att ge Wenger det inflytandet, liksom Wenger helt säkert skulle se vad som istället erbjuds honom som otillräckligt utifrån hans föreställningsvärld.

ANNONS

Ett annat skäl är rimligtvis Arsene Wengers ålder. Wenger fyller 70 år inom kort. Även en klubb som hade varit intresserad av att ge Wenger den roll i klubben han eftersträvar borde fundera över hur långvarig på jobbet Wenger egentligen kan bli. Även Wenger själv måste rimligtvis ha frågat sig själv om han verkligen har energin som krävs kvar att i praktiken börja om med ett nytt Arsenalprojekt i en annan klubb.

Ett tredje skäl, som på sätt och vis hänger samman med det första skälet, är att klubbar helt enkelt inte har samma tidsperspektiv nu som de hade för 20 år sedan. Tålamodet med Wengers metoder skulle knappast finnas på samma sätt. Om det ens fanns då. Med Arsenal fick Wenger i princip omedelbar framgång. Enda sättet att uppnå det idag vore med någon av de kontinentala superklubbarna, men sådana jobb känns orealistiska.

ANNONS

Ett fjärde skäl, som kanske förklarar varför dessa jobb känns orealistiska, är att Wenger inte avgick från Arsenal på topp, hans eftermäle och rykte var svårt sargat efter drygt tio år av förfall där framför allt de fem sista åren var till hans stora nackdel. Arsene Wenger hann med att alltmer börja kännas och betraktas som en manager vars tid har kommit och gått, en manager som aldrig riktigt tog steget in i fotbollens moderna form.

Ett femte skäl, misstänker jag, är att Arsene Wenger själv samtidigt är något av en slags perfektionist. Har man vant sig vid en klubb som Arsenal i en liga som Premier League är det svårt att acceptera något väsentligt sämre än så. Möjligen blir det en slags erinran om att karriären gått utför. Om inte de bästa jobben således uppenbarar sig för Wenger så tackar han kanske hellre nej, vilket möjligen också är klokt.

ANNONS

Det sjätte skälet skulle i så fall då vara att Wenger helt enkelt har ändrat sig, att han inte längre vill vara manager, att han upptäckte att livet som avaktiverad manager faktiskt var behagligt och något han inte längre har lust att ge upp. Så kan det vara. Å andra sidan var det bara någon vecka sedan han själv antydde motsatsen och hintade att han kanske skulle ta hand om något landslag inför VM 2022 i Qatar.

Vilket möjligen vore den perfekta kompromissen för Arsene Wenger. Det är så klart inte klubbfotbollen med den dagliga rytm denna medför, men det är en typ av jobb som går att betrakta som en ny utmaning och som ett led snett uppåt vänster i karriären, och ett jobb där han helt säkert kommer kunna jobba fritt utifrån eget huvud och med väldigt stor kontroll över alla detaljer, precis som i Arsenal.

ANNONS

Tyvärr blir det inte England.

Peter Hyllman

Marcelino rätt manager vid fel tidpunkt för Premier Leagues klubbar

Peter Hyllman 2019-09-12 06:00

Valencia verkar vara en förbannad klubb på flera olika sätt. Åratal av strul, konflikter och politiska strider har präglat klubben under Peter Lims ägande. Managers har kommit och gått i rask takt. Gary Neville fick sig en snabb lektion i hur omöjligt det där jobbet faktiskt var. Ändå har det de senaste åren sett ut som om Valencia kommit i ordning. Marcelino García Toral har tagit Valencia till Champions League två säsonger i rad, och vann förra säsongen Copa del Rey över Barcelona i finalen.

Men Peter Lim verkar inte ligga klassiska klubbägare som Jesus Gil och Maurizio Zamparini långt efter. Sommaren har präglats av politiskt bråk mellan Lim och Marcelino, och även om det till sist såg ut att ha retts ut så bekräftades det alltså under onsdagen att Marcelino får sparken av Valencia. Efter en sådan fjolårssäsong, trots lagets uppenbara framsteg och högst konkreta resultat. Detta endast några dagar innan viktiga matcher mot Barcelona i La Liga och Chelsea i Champions League.

Andra bloggar får prata om vad detta betyder för Valencia. Från min horisont utgår jag istället från ett påstående som efter gårdagens nyhet slängdes ut på twitter av någon engelsk journalist som jag just nu inte minns vem det var, nämligen att ”half the Premier League should now be looking at Marcelino”. Jojo, det ligger så klart något i det, vi har sett Premier League bli hemvist för världens alla bästa managers, så Marcelino borde ha något att bidra med där, men vilken halva då?!

ANNONS

Vad är egentligen växelkursen på att stabilisera Valencia och ta dem till Champions League via La Liga två år i rad? Vad motsvarar det i Premier League-valuta? Det kan inte jämföras med någon av de stora klubbarna i titelstriden. Att jämföra det med någon av de sex storklubbarna är svårt bara det. Vad Mauricio Pochettino har gjort med Tottenham är kanske det närmaste vi i så fall kommer, även om Pochettinos bedrift måste räknas som den betydligt svårare.

Vilket säger oss att den kanske mest direkta översättningen för Marcelino vore en klubb ungefär som Wolves, Leicester, Everton, West Ham eller liknande. Rimligtvis kan man då tänka sig att det är den ”halvan” som borde titta på Marcelino i nuläget. Men det lite luriga med den halvan är så klart att ingen av dessa klubbar egentligen är på marknaden för en ny manager för närvarande. Varje klubb har en manager de för närvarande verkar väldigt nöjda med.

ANNONS

Möjligen kan det komma att ändra sig för Everton och West Ham inom en inte alltför avlägsen framtid, men det är sannerligen inget som ligger i pipelinen just nu. Manuel Pellegrini gör ett bra jobb med West Ham, liksom Marco Silva sakta men säkert verkar göra Everton till ett allt bättre lag, även om en inte alltför marginell uppfattning verkar vara att det är för mycket sakta och för lite säkert över det hela. Möjligen öppnar sig en dörr in till Premier League för Marcelino där.

En annan teori vore så klart att Marcelino om han flyttar till Premier League inte ska flytta runt på samma våningsplan utan i så fall flyttar några våningar uppåt istället. Således tar hand om en av de engelska superklubbarna. Men vilken klubb vore egentligen aktuell där? Pep Guardiola sitter ju som berget i Man City och kommer lämna först när han själv känner att det är läge. Jürgen Klopp fortsätter väl allra minst köra sina sjuårsperioder med sina klubbar vilket ger honom ytterligare några år med Liverpool.

ANNONS

Ole-Gunnar Solskjaer är kanske den som för närvarande känns mest löst hängandes bland de största klubbarna. Men vill Marcelino verkligen lämna Valencia för ännu en klubb med kaotisk organisation och ledning, och vore Man Utd verkligen intresserade av ett trots allt relativt lågprofilerat namn som Marcelino? Tveksamt. En möjlig rockad, och kanske i alla parters bästa intresse, vore Mauricio Pochettino till Man Utd och därefter Marcelino till Tottenham. Men det händer ju inte i en handvändning.

Annars går det så klart att tänka i rakt motsatt riktning. En tredje teori skulle kunna vara att någon engelsk klubb som kämpar på tabellens nedre halva skulle kunna välja att se Marcelino som deras stora satsning att dra upp dem ur gyttjan. Även här har vi dock problemet att det är inte många klubbar med flux på sin managerposition. Crystal Palace, Burnley, Bournemouth, Brighton, Aston Villa, Norwich, Sheffield United, det är väldigt svårt att se någon av dem ens fundera på managerbyte.

ANNONS

Detsamma måste på sitt sägas om Watford och Newcastle, två klubbar som definitivt hade kunnat vara aktuella för Marcelino – hur häftigt hade det inte varit med Marcelino i Newcastle t ex, Valencia är kanske den ligans närmaste motsvarighet?! – men där båda dessa klubbar hyfsat nyligen har sparkat sin manager och anställt en ny, vilket så att säga plockar bort dem från marknaden. Men hur mycket mer spännande hade inte Newcastle känts med Marcelino som manager jämfört med Steve Bruce?!

Men det är klart, om Marcelino lyckades bli pissed off på Peter Lim så är det väl just ingenting mot vad han snabbt hade blivit på Mike Ashley. Annars är det kanske i första hand Southampton som möjligen vore en möjlighet för Marcelino, men även det är att betrakta som ett långskott. Ralph Hasenhüttl har kanske inte fått riktigt den start med Southampton man hade kunnat hoppas på den här säsongen, men det känns ändå alldeles för tidigt och inte aktuellt för Southampton att fundera på ett byte.

ANNONS

För inte lyckas väl någon klubb i Football League norpa Marcelino? Men det är lite samma sak där, ingen klubb som riktigt befinner sig på marknaden för att byta manager i nuläget, åtminstone ingen som känns som ens ett avlägset realistiskt alternativ.

Valencias död är alla andra klubbars bröd skulle det lite vanvördigt kunna sägas. Hälften av klubbarna i Premier League borde ”titta” på Marcelino säger vissa. Men klubbarna i Premier League verkar inte riktigt vara i position för att dra någon större nytta av Valencias bekymmer, om nu inte Chelsea får en lättare resa i Champions League. För stunden verkar managerläget i Premier League vara rätt stabilt, även om vi som vi vet detta mycket snabbt kan komma att ändras.

Marcelino kan mycket väl vara rätt manager för någon klubb i Premier League. Men just nu vid helt fel tillfälle.

ANNONS
Peter Hyllman

Varför går det egentligen så dåligt för Stoke?

Peter Hyllman 2019-09-11 06:00

Vad är det egentligen som har gått så väldigt fel för Stoke? Först nedflyttade efter nästan tio år i Premier League, efter ett år av förfall under Mark Hughes. Därefter en säsong i EFL Championship där målsättningen om att bli uppflyttade igen resulterade i en sextonde plats i tabellen och två sparkade managers. Inledningen på den här säsongen har sett Stoke förlora fem av sex matcher, ta endast en poäng, liggandes sist i tabellen.

Det är alltid frestande att peka fingret på den som för stunden är manager. Men efter Mark Hughes så misslyckades därefter i tur och ordning Paul Lambert och Gary Rowett innan det nu har blivit dags för Nathan Jones att försöka göra det bättre, utan att riktigt lyckas med den saken. Fyra av varandra oberoende managers, samtliga dessutom rätt olika till taktik och personlighet. Problemet känns större än enbart managern.

Ändå känns det som föga mer än en tidsfråga innan Nathan Jones får sparken. Snarast är det kanske en aning förvånande att Jones inte har fått sparken ännu. Han har helt klart inte fått utväxling för sina idéer som var så effektiva och framgångsrika med Luton Town innan han gick till Stoke. Rimligtvis måste Jones fråga sig själv nu så här med facit på hand om det verkligen var ett så klokt beslut att byta klubb.

ANNONS

Galenskap är att försöka samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annat utfall än förut. Mycket lite talar så klart för att sparka Nathan Jones kommer lösa Stokes problem eftersom problemet är mer komplicerat och mer grundläggande än så. Men att sparka sin manager är en relativt enkel och lättförståelig lösning, samtidigt som vissa problem helt enkelt är för stora och för svåra att förstå sig på, än mindre göra något åt.

Uppenbart är att Stoke har finansiella besvär. Inte i meningen att de saknar pengar, eller i meningen att de inte kan behålla sina bästa spelare, men Stoke har Football Leagues högsta lönebudget och har gett sina spelare i sammanhanget väldigt höga och i vissa fall rent orimliga kontrakt. Detta medför höga kostnader för Stoke och begränsar deras utrymme för förändring, särskilt med financial fair play-reglerna hängandes över sig.

ANNONS

Rekryteringen av spelare har också varit svag. Ingen klubb är perfekt när det kommer till värvningar, men Stokes kvot av bra vs dåliga värvningar är uppseendeväckande svag. Dels är det en fråga om att rekryteringsprocessen de senaste åren helt enkelt inte har varit bra nog. Dels är det även en fråga om svag coachning och dåligt management, spelare i Stoke har tenderat att bli sämre, snarare än bättre.

Framför allt verkar det ha värvats spelare utan någon riktig plan. Stoke har värvat spelare med hagelbössa snarare än prickskyttegevär. Stoke värvade mängder av spelare redan förra sommaren under Gary Rowett, och Stoke värvade återigen mängder av spelare den här sommaren under Nathan Jones. Följden har blivit den vanliga för alla problemklubbar, en alldeles för uppblåst spelartrupp med tillhörande taktiska och sociala besvär.

ANNONS

Hela 23 olika spelare har deltagit på ett eller annat sätt bara i Stokes sex första matcher i ligan den här säsongen. Ett mycket tydligt mått naturligtvis just på detta med Stokes uppblåsta spelartrupp för det första. Men också ett rätt klassiskt tecken på en manager i form av Nathan Jones som verkar sakna en tydlig idé, eller åtminstone en stark tro på sin egen idé, när han ändrar så frekvent och omfattande i det egna laget.

Förändringarna i Stokes startelvor har varit för omfattande. Från match till match har flera gånger halva laget bytts ut. Det säger sig självt att det blir svårt för Stoke att hitta något flyt och någon röd tråd i sin fotboll. Den moderna fotbollen har kommit att handla allt mer om taktik, om organisation, om samspel och samordning. Ju fler spelare som byts ut, ju fler spelare som används, desto svårare blir det att uppnå faktisk samordning.

ANNONS

Ett annat klassiskt tecken på kaos och panik är när en manager offrar även sina mest betrodda pjäser. Joe Allen hade tills för några veckor sedan spelat varenda match under Nathan Jones, som uppenbarligen såg Allen som central i sitt lagbygge. Men plötsligt fick alltså Jones för sig att bänka Allen. Detta till synes av ingen annan anledning än att byta spelare bara för bytandets skull. Vilket sällan brukar uppskattas av spelaren.

Inte heller fungerade knepet. Stoke förlorade ändå matchen mot Leeds med hela 0-3, det hela blev alltså inte bättre, utan snarare värre. Vilket möjligen värmer Joe Allens cockles, men knappast är något som ökar förtroendet för Nathan Jones beslutsfattande. Särskilt inte som han omedelbart efter matchen mot Leeds gick ut och ifrågasatte Stokes spelares mentalitet, och menade att även de måste ta sitt ansvar.

ANNONS

Vilket inte precis brukar vinna några popularitetspoäng det heller, alldeles oavsett hur korrekt i sak det faktiskt är. Sant är förvisso att Stokes spelare verkar håglösa, det är vad som brukar hända ett lag i långvarig motgång samt i lag med alltför många spelare, och helt sakna självförtroende på planen, särskilt i motgång. Men Nathan Jones verkade mer intresserad av att distansera sig själv hellre än att bygga upp sina spelare.

I en situation som den Stoke nu befinner sig så måste Nathan Jones, eller vem som helst som är manager, ha hjälp av sina mest erfarna spelare. Spelare som Jack Butland, Danny Batth, Joe Allen, Sam Vokes med flera. Dessa spelare måste kliva fram och visa vägen i en väldigt pressad situation. Istället är det kanske just dessa spelare, inte minst Jack Butland, som har svarat för de mest uppenbara individuella misstagen, skapat panik, inte lugn.

ANNONS

Men problemen i Stoke skapas uppifrån. Det är klubbledningen som anställer managers, det är klubbledningen som har värvat spelare och gett dem deras kontrakt. Stoke, en gång för inte länge sedan en av klubbarna i Premier League med allra mest tydlig idé, är nu sedan några år tillbaka en klubb till synes helt och hållet utan någon idé. Stoke åkte till sist ur Premier League men hoppades att det skulle ”lösa sig av sig självt”.

Det löste sig inte av sig självt, det blev tvärtom bara värre. Stoke ligger nu sist i EFL Championship, nedflyttning framstår jämfört med uppflyttning som det betydligt mycket mer sannolika scenariot. Det är dags för Stoke att hitta sig själva igen.

Peter Hyllman

Huddersfield satsar på bröderna Cowley som sin dynamiska duo

Peter Hyllman 2019-09-10 06:00

Kanske är det den engelska fotbollens mest framgångsrika managersaga de senaste tre-fem åren. Danny Cowley, tillsammans med brorsan Nicky, har haft några fantastiska år med Lincoln City. De gjorde sin debutsäsong 2016-17 och redan första säsongen tog de Lincoln City till kvartsfinal i FA-cupen, som första gången på över 100 år som ett lag utanför Football League tog sig så långt i FA-cupen.

Men framgångarna tog inte slut där. Lincoln City vann först National League för att ta sig upp i Football League, och förra säsongen vann de även League Two, och befinner sig nu alltså i League One. Väl där har Lincoln City onekligen imponerat och efter sju omgångar ligger Lincoln City på femte plats. Mellan uppflyttningarna och seriesegrarna har Lincoln City även hunnit med att vinna Football League Trophy på Wembley.

Samtidigt som Lincoln City charmade England och för all del stora delar av världen med sina FA-cupbravader säsongen 2016-17 så hade Huddersfield en smått strålande säsong liksom från ingenstans, och tog sig som vi vet upp i Premier League. Men därefter har Huddersfields kurva pekat i rakt motsatt riktning som bröderna Cowleys kurva, raka vägen nedåt istället för uppåt.

ANNONS

Hade samma trend fortsatt något år till hade Huddersfield och Cowleys mycket väl kunnat passera varandra i seriesystemet, så problematisk har Huddersfields inledning på säsongen varit. Åtminstone hade de ganska snart kunnat befinna sig på samma nivå. Och som för att sätta ett utropstecken på saken så dunkade just Lincoln City och bröderna Cowley ut Huddersfield ur Ligacupen dessutom.

Nu är det för all del mer som ligger bakom Huddersfields val av just Danny Cowley som deras nye manager, tillsammans med Nicky, än enbart att de precis tog en rätt svettig cuptorsk mot honom. Ungefär som om Huddersfield anställde managers på samma sätt som Milan en gång i tiden värvade spelare, gjorde man en bra match mot dem så blev man ganska snabbt värvad av dem.

Danny och Nicky Cowley har gjort sig kända som ett väldigt ambitiöst managerpar, som är väldigt noga och detaljerade i allt de gör, på ett sätt som inte alltid är helt normalt på de nivåer de faktiskt har hört hemma. Deras fotboll är systematisk och effektiv, modern i sin form och i sitt utförande, Lincoln City har en imponerande vinstprocent, producerar både mål och chanser samtidigt som de har varit organiserade defensivt.

ANNONS

Huddersfield fick en snabb och oväntad framgång med David Wagner som manager, kanske var det i någon mening en framgång som kom för snabbt, för överraskande, och Huddersfield lyckades aldrig växa in i den nya kostymen. Att det dessutom på många sätt kändes som en fluke till framgång spelar också roll. När Wagner till sist kapitulerade så försökte Huddersfield replikera eller kopiera samma modell med Jan Siewert.

Det blev allt annat än bra. Det var ett rätt tydligt exempel på uttrycket att kopian aldrig blir bättre än originalet, och faran i att försöka upprepa samma tricks flera gånger. Det var ett ganska slött beslut kunde man känna redan när det gjordes, ett intryck som utan tvekan växte sig starkare. Nu verkar Huddersfield till sist ha gjort det omtag och söka den omstart de borde ha försökt och ha sökt redan i januari, eller senast i somras.

ANNONS

Istället för att köra tyskt väljer Huddersfield nu att istället köra engelskt. Något positivt säger det så klart om den engelska managerkåren för närvarande. Huddersfield är så klart inte den första tidigare Premier League-klubben med problem i EFL Championship som anställer en manager som haft stora framgångar i de lägre divisionerna, ens detta år. Men förhoppningsvis går det bättre för Danny Cowley än för Nathan Jones i Stoke.

Vad man kan säga är att Huddersfield definitivt anställer en (eller två) manager som känns på uppgång, som ser Huddersfield som ett steg uppåt i karriären, snarare än som ett steg nedåt. Detta kan vara betydligt viktigare än vad man tror, och är ett uppenbart argument för att anställa någon underifrån snarare än att, som många klubbar ändå gör, leta efter det etablerade och lite större namnet att rädda dem.

ANNONS

Vi kan också säga, åtminstone utifrån vad som har varit möjligt att faktiskt observera med Lincoln City, att Huddersfield får en (eller två) manager som är väldigt duktiga på att skapa kontakt med och en känsla av delaktighet för klubbens supportrar. Inte heller betydelsen av detta ska underskattas. Och på så vis är nog Danny och Nickey Cowley helt andra personligheter än framför allt Jan Siewert.

Det tog Huddersfield nästan fyra veckor efter det att de sparkade Jan Siewert att gå i mål med Danny och Nicky Cowley. En lång tid i fotbollen men Huddersfield måste ha beröm för att de inte lät sig stressas fram till något beslut, att de premierade att fatta rätt beslut framför att fatta ett snabbt beslut. Och så övertygade verkar Huddersfield också vara att detta är rätt beslut att de ihärdade med det trots att de först fick nej som svar.

ANNONS

Garantier existerar inte inom fotbollen. Vi kan omöjligtvis veta hur det faktiskt kommer gå för Huddersfield med Danny och Nicky Cowley som managerduo, om det blir succé, fiasko eller, mest troligt kanske, något däremellan. Vi kan däremot säga att de objektiva förutsättningarna ser lovande ut. Att prata om uppflyttning är för tidigt. Men nedflyttning ska inte behöva vara aktuellt för Huddersfield, som hittills har varit i farans riktning.

Jan Siewert pratade om vinnarmentalitet, men lyckades aldrig omsätta det i någon som helst form av handling. Hans trovärdighet var så klart låg givet att han var så associerad med Huddersfields förlorarkultur under våren. Danny och Nicky Cowley kommer kanske inte att prata om vinnarmentalitet specifikt, men kommer däremot desto lättare kunna genomföra det i praktiken. De står för något nytt, något positivt.

ANNONS

Med bröderna Cowley kan Huddersfield återigen titta framåt, snarare än att stirra bakåt mot den oväntade och hisnande framgången, samt de därpå följande nederlagen och bakslagen.

Peter Hyllman

Englands fem bästa derbyn!

Peter Hyllman 2019-09-09 06:00

Vad menas egentligen med att ett derby är bra, eller bäst som rubriken frågar sig? Där kan teoretiskt finnas flera betydelser. En betydelse kanske handlar om kvantiteten, det vill säga vilka derbyn som så att säga är störst, oftast i relation till antal supportrar. En annan betydelse kan handla om kvaliteten, det vill säga derbyn mellan de allmänt sett bästa klubbarna, antingen för stunden eller genom åren.

Den här listan utgår däremot från betydelsen att ett derby oftast producerar de bästa och generellt sett mest underhållande matcherna. Här kan självfallet nämnas att en bra match inte alltid är den mest underhållande matchen, att de två sakerna i själva verket inte alls är samma sak. Underhållning kanske i själva verket oftare är en funktion av låg kvalitet om något. Här söker vi däremot främst de underhållande matcherna.

Vad som är underhållande i fråga om fotbollsmatcher är självfallet subjektivt. Alla tycker inte här lika. Men vi kan säga med hyfsad säkerhet att en match normalt sett uppskattas som mest när den är händelserik i termer av mål, målchanser, ögonblick av skicklighet eller kanske även kontroverser av olika slag. En annan aspekt som kan göra en match underhållande är dess inramning, förhandspratet och livet på läktarna.

ANNONS

Vad är ett derby? Frågan är inte utan syfte eftersom det påverkar vilka matcher som kan vara aktuella för denna lista. Puritaner skulle säga att ett derby måste vara mellan klubbar från samma stad, men det är i själva verket en uppenbart godtycklig gräns. Ett derby kan ha en mer historisk eller kulturell grund, snarare än snävt lokalgeografisk. Jag arbetar normalt sett med den betydligt mer inklusiva definitionen av ett derby.

Vilka är alltså Englands fem bästa derbyn?

(5) Tyne-Wear-derbyt: Newcastle vs Sunderland

Ett riktigt stort derby. Dessutom ett av Englands allra mest förbittrade derbyn, mellan två gamla storklubbar som slagits mot varandra i över hundra år, båda klubbarna däremot så långt ifrån sina gamla storhetstider att just matcherna mot varandra har fått en allt större och mer symbolisk betydelse.

ANNONS

Detta derby skulle vara med på vilken lista man än väljer att göra, över största derbyn, över hetaste derbyn och så vidare. Att den är med bland bästa derbyn beror på hettan kring dem, samt att matcherna oftast är våldsamt oförutsägbara, och ofta producerar rätt absurda resultat, som ofta har fått allvarliga konsekvenser för det förlorande laget.

(4) Manchesterderbyt: Man City vs Man Utd

Ett derby som möjligen har lidit en smula av att ofta ha präglats av det ena eller det andra lagets relativa överlägsenhet. Men att det är ett derby mellan två storklubbar, och att det har varit så under många år, går inte att betvivla. Det finns en historik bakom detta derby vi inte hittar i särskilt många andra derbyn.

Det är också ett derby som genom åren har producerat några galna resultat, vansinniga fotbollsmatcher, med massor av dramatik, kontroverser, mängder av mål, dramatiska avgöranden i slutet av matchen, galna vändningar, femmåls och sexmålskanonader och så vidare. Detta derby är sällan händelsefattigt.

ANNONS

(3) Sheffieldderbyt: Sheffield United vs Sheffield Wednesday

Många gånger bortglömt som ett av Englands största derbyn, vilket är lite märkligt givet hur stor staden Sheffield trots allt är. Men sådan är kanske också effekten av att båda lagen har tillbringat så lång tid utanför Premier League. Syns man inte så finns man inte brukar det heta, även om det självfallet inte stämmer.

Matcherna mellan de båda lagen är oftast väldigt intensiva, där stämningen på planen ger och får energi av stämningen på läktarna, liksom omvänt. Att ifrågasätta kvaliteten på fotbollen i dessa matcher går att göra, de har sällan genomförts i Premier League, men också ett derby som haft en märklig vana att producera rätt fantastiska mål.

(2) North London Derby: Arsenal vs Tottenham

Brukar normalt sett anses av åtminstone de närmast anhöriga som Englands allra mest underhållande derby. Och det finns definitivt statistik som backar upp påståendet, räknat i antal mål och så vidare. Och visst brukar det väldigt ofta bli öppna, svängiga och heta matcher. Inte att undra på att Arsene Wenger var så förtjust i dessa matcher.

ANNONS

Något lider kanske detta derby genom åren, åtminstone Premier League-åren, precis som Manchesterderbyt, av att det ena laget så ofta har varit det betydligt starkare. Men det ska också noteras att just matcherna mellan Arsenal och Tottenham har producerat några av de mest ikoniska ögonblicken under Premier League-eran.

(1) Black Country Derby: Wolves vs West Brom

Om jag av någon anledning skulle hoppas på att West Brom går upp i Premier League den här säsongen så beror det på att det i så fall, med största sannolikhet, skulle betyda att vi kommer få se detta derby i Premier League igen. Engelska derbyn saknar inte hetta, men ingenting överträffar hettan i detta regionala rivalmöte.

Att se en match mellan Wolves och West Brom är att slitas mellan himmel och helvete, mellan hopp och förtvivlan. Detta brukar onormalt ofta speglas av matcherna mellan de båda lagen som många gånger genom åren har representerat både det bästa och det sämsta, det vackraste och det fulaste, med den engelska fotbollen.

ANNONS
Peter Hyllman

Garry Monk är rätt manager på rätt sikt för Sheffield Wednesday

Peter Hyllman 2019-09-08 06:00

Å ena sidan en av dessa unga, lovande engelska managers som visat upp mycket fina tendenser i ett flertal engelska klubbar av imponerande storlek. Kanske har det aldrig blivit någon dundersuccé för Garry Monk, men med Swansea, Leeds och Birmingham har Monk ändå presterat goda resultat och ett ofta rätt fint spel, i samtliga fall under hyfsat tuffa förutsättningar.

Å andra sidan en manager som har fått sparken av fyra klubbar under de senaste fem åren, således inte blivit särskilt långvarig i någon av dem, och som dessutom fått sitt rykte rejält tillknycklat längs vägen. Garry Monk har hamnat rejält i blåsväder med Leeds, med Middlesbrough och senast med Birmingham för att antagits ha dribblat med transfers till dessa klubbar i maskopi med sin egen agent.

Garry Monk är hur som helst, oavsett vilken sida man än väljer att befinna sig på, ny manager i Sheffield Wednesday. Det är inget dåligt gig. Sheffield Wednesday är en stor engelsk klubb, med en bred supporterbas, en klassisk arena, stolta traditioner och stora ambitioner. Man måste beundra Monks förmåga att landa dessa jobb. Att klubbar av den här storleken fortsätter anställa Monk, trots frågetecknen, tyder på ett visst förtroende.

ANNONS

Eller tyder det i själva verket på dålig research och bristande fantasi hos klubbens ledning, i det här fallet Sheffield Wednesdays och Dejphon Chansiri; är det kanske i själva verket bara ännu ett exempel på att välja ett känt namn från karusellen av managers som alltid snurrar runt dessa klubbar?! Den engelska fotbollens ”garbage cans”, färdiga lösningar som bara väntar på ett problem de förväntas åtgärda.

Någon Lee Bullen blev det hur som helst inte. Bullen har varit ställföreträdande manager sedan Steve Bruce lämnade klubben mot slutet av juli, och har varit ansvarig för lagets sex matcher hittills under säsongen. Sheffield Wednesday vann tre av sina fyra första matcher, och den positiva och oväntat starka säsongsinledningen fick det att spekuleras i att Bullen skulle få jobbet permanent.

ANNONS

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2019/08/20/behover-sheffield-wednesday-ny-manager-eller-har-de-redan-bullen-i-ugnen/

Men så blev alltså inte fallet. Känslan var aldrig riktigt att Dejphon Chansiri såg det som ett riktigt alternativ, ens om Bullen vunnit samtliga sex matcher. Istället gjordes beslutet kanske lättare av att Sheffield Wednesday därefter förlorade två matcher i rad under augusti och inför landslagsuppehållet. Vinden i seglen hade mojnat betänkligt för Lee Bullen som Sheffield Wednesdays manager.

Kommer Garry Monk kunna blåsa luft i Sheffield Wednesdays segel igen? Frågan är inte lätt att besvara. Det talar hur som helst inte till Monks fördel att han blivit så kortvarig i varenda klubb han har varit manager för. Att så kan bli fallet i en eller två klubbar kan ses som förståeligt, något man nästan får räkna med, men när det har skett inte bara i fem klubbar, utan i samtliga fem klubbar, så drar man öronen åt sig.

ANNONS

Samtidigt är det kanske bara i Middlesbrough som Garry Monk fick sparken på grund av bristande resultat på planen och i tabellen. I övriga klubbar fick Monk egentligen sparken trots förhållandevis positiva resultat, och kanske mest på grund av konflikter med klubben och på grund av politiska faktorer. Huruvida detta är att betrakta som ett försvar kan sannerligen diskuteras, men rent fotbollsmässigt finns skäl till optimism.

Garry Monk lyckades hålla Swansea kvar i Premier League. Garry Monk såg länge ut att lyckas få Leeds uppflyttade i Premier League, under Massimo Cellino och innan det så att säga var populärt igen med Leeds som favorit i Football League. Garry Monk hade även ett baktalat Birmingham runt playoff-platserna förra säsongen innan ett poängavdrag skickade dem ned mot nedflyttningsstrecket istället.

ANNONS

Vad kan Garry Monk med denna bakgrund göra med Sheffield Wednesday som kanske inte har Football Leagues starkaste spelartrupp för närvarande, men som ändå har en rätt så bra spelartrupp att jobba med, i själva verket en underskattad spelartrupp?! Där finns en solid defensiv grund att vila på, samt kreativ och individuell skicklighet framåt. Garry Monk saknar inte resurser att jobba med i Sheffield Wednesday.

I en jämn serie som EFL Championship, där kanske endast en handfull klubbar kan räknas bort från pratet om uppflyttning, men där samtidigt ett generellt nedflyttningstippat Swansea är obesegrade och leder serien efter sex matcher, kan inte Sheffield Wednesday på något sätt räknas bort. Spelarmässigt finns många väldigt jämna lag, alltså kan man tänka sig att vad som kommer avgöra serien i slutänden är taktik och system.

ANNONS

Garry Monk har fått både ris och ros för sin spelidé och sitt taktiska system. Uppenbart är att den i allmänhet är rätt effektiv. Men Monks lag kritiseras ofta för att bli för passiva och för defensivt inriktade, även med boll. Om mycket av Sheffield Wednesdays tidiga resultat i början av säsongen byggde på en mer offensiv fotboll, och en frihet från Steve Bruces och Jos Luhukays defensiva fotboll, så riskerar detta bli en återgång.

Samtidigt är inte Garry Monks fotboll defensiv på riktigt samma sätt som Steve Bruces, som mest utgår från att försvara lågt och krympa yta. Monks fotboll bygger på press och på eget bollinnehav. Men med den kanske mer defensiva synen på bollinnehav att så länge som det egna laget har bollen så kan inte det andra laget göra mål. Ändå är det kanske en mer tilltalande fotboll både för ögat och för hjärtat.

ANNONS

Samtidigt finns det offensiv kompetens i Sheffield Wednesday att kunna komplettera Monks taktiska grund. Steven Fletcher, Jordan Rhodes, Fernando Forestieri, Sam Winnall med flera rena anfallare. Jacob Murphy, Kadeem Harris och Moses Odubajo som kreativa och snabba forwards, som kan ge Garry Monks fotboll den edge den behöver, och den edge som Monk har saknat i sina tidigare lag.

Om Garry Monk lyckas få ut lika mycket av Sheffield Wednesday som han fick ut av Leeds och Birmingham så kommer Sheffield Wednesday bli farliga att ha att göra med i toppen av tabellen. Om Garry Monk bara får ut av Sheffield Wednesday vad han lyckades få ut av Middlesbrough så har Sheffield Wednesday en medioker säsong framför sig. På förhand finns ändå goda skäl till optimism för Sheffield Wednesday.

Garry Monk kan kritiseras för att bara fungera på kort sikt, men samtidigt har Monk alltså visat sig effektiv just på kort sikt. Och Sheffield Wednesday behöver kanske inte tänka på så värst mycket längre sikt än just den här säsongen. Garry Monk är en bra anställning på rätt sikt för Sheffield Wednesday.

ANNONS
Peter Hyllman

Premiär i WSL och en viktig dag för den engelska damfotbollen

Peter Hyllman 2019-09-07 06:00

Det var en fin sommar för damfotbollen generellt, och kanske engelsk damfotboll specifikt. VM blev en såväl sportslig som publikmässig succé, TV-siffrorna högre än väntat, Englands damer gjorde ungefär som herrarna året innan och gick till semifinal utan att ändå riktigt imponera. Om VM blev den revolution det pratades om på förhand är en aning oklart men intresset för damfotboll står i vilket fall som helst på sin topp.

Farhågan måste rimligtvis vara att ett historiskt mönster för damfotbollen inte går att komma ifrån. Nämligen att intresset i stort sett alltid är stort när t ex ett VM spelas, när inget annat konkurrerar om uppmärksamheten och bredden tittar som alltid tittar för att det egna landslaget spelar ett mästerskap mer än för att det är just damfotboll, men att detta intresse därefter inte alls översätts till klubbfotbollens vardag.

Engelsk damfotboll har ändå gjort sitt allra bästa för att ta tillvara den plattform som VM gav dem och boosta intresset också för klubbfotbollen. FA:s Women’s Super League fick under sommaren en sponsor som ger ligan nya ekonomiska möjligheter, och fler spelare bättre förutsättningar att spela fotboll på heltid. Att Man Utd skaffade sig ett damlag verkar också ha höjt i alla fall det mediala intresset, så om det hade jag faktiskt lite fel.

ANNONS

Men den engelska superligan har faktiskt varit mer systematiska än så. Ligapremiären är förlagd just till den här helgen, när herrarnas klubbfotboll är på landslagsuppehåll, och dessutom har en ligapremiär planerats utöver det vanliga. Vi ser exempelvis tre derbyn redan i premiäromgången. Man City möter Man Utd, Chelsea möter Tottenham, och Arsenal möter West Ham. Naturligtvis ingen tillfällighet.

Vi kommer inte bara få se dessa derbyn, utan de spelas även på klubbarnas huvudarenor. Manchesterderbyt tar sig in på Etihad och matchen mellan Chelsea och Tottenham spelas på Stamford Bridge. Förhoppningen är alltså att starta säsongen med fest, gamman och publiksuccér. Och får man många som kommer på dessa matcher är det inte omöjligt att rutiner skapas som får fler att bli mer benägna att gå på damfotboll regelbundet.

ANNONS

Högt spelat men ambitionen och visionen är den rätta. Damfotbollen generellt har genom åren, och delvis fortfarande, fokuserat lite för mycket på one-offs när det snarare är nödvändigt att bygga upp ”produkten” från grunden och göra den till en naturlig del av vardagen. Vilket självfallet är betydligt svårare och kräver en mycket större uthållighet organisatoriskt och finansiellt.

Favoriterna

Arsenal. Fullständigt överlägsna förra säsongen, mer eller mindre motsvarigheten till Man City förrförra säsongen. Vann 18 av 20 matcher under säsongen, med ett målsnitt över tre mål per match jämfört med bara något över 0,5 insläppta mål per match. Arsenal är tillbaka på toppen efter att ha vunnit nio raka ligatitlar mellan 2004 och 2012, men med fem svaga år bakom sig. Har holländska anfallsstjärnan Vivianne Miedema i laget. Kan inte förväntas vara lika överlägsna den här säsongen, ska bland annat spela i Champions League också den här säsongen, men måste ses som rätt tydliga favoriter.

ANNONS

Utmanarna

Chelsea. Hade en riktig mellansäsong förra säsongen när laget dels tappat ett par viktiga spelare, dels hade att brottas med en del personliga problem för lagets manager Emma Hayes och några av lagets spelare. Framför allt fick Chelsea en väldigt dålig start på förra säsongen. Den här säsongen ser förutsättningarna bättre ut för Chelsea, som helt säkert kommer vara bättre och vara bättre från start. Lagets kreativa stjärna är Ji So-Yun på mittfältet. Förra säsongens semifinalist i Champions League kommer helt säkert sakna att spela i Champions League den här säsongen, men det kan vara till deras fördel i ligaspelet precis som för Arsenal förra säsongen.

Man City. Kiera Walsh, Ellen White, Lee Geum-Min, Man City saknar inte spelare som kan täcka upp tappet av Nikita Parris inför den här säsongen. Man City hade en blandad säsong förra säsongen, med två cuptitlar samtidigt som de tappade ligan till Arsenal samt till sin besvikelse åkte ut redan i sextondelsfinalen i Champions League mot Atlético Madrid. Ambitionerna är rimligtvis högre den här säsongen, men måste i så fall visa framsteg jämfört med några med deras mått mätt relativt syrefattiga säsonger. Kommer garanterat utmana i toppen av tabellen.

ANNONS

Man Utd. Väldigt svårt att säga var Man Utd egentligen befinner sig kvalitetsmässigt. Att de som nybildat lag förra säsongen skulle vinna Championship var mest en formalitet och något som skulle ge dem tid att förbereda sig för Super League. Å ena sidan har man tappat lagkaptenen Alex Greenwood men å andra sidan ersatt henne med den holländska mittfältaren Jackie Groenen och försvararen Abbie McManus från Man City, samt för övrigt även Lotta Öqvist från Hammarby. Måste visa att de nu är redo för Super League. Kan möjligen tillskrivas större chanser på grund av sitt namn, men får betraktas som en outsider i toppen av tabellen och en av de två Champions League-platserna.

Förutsättningarna finns för en bra och spännande säsong i FA Women’s Super League. Och det känns som att det behövs. Viktigt att den engelska damfotbollen följer upp det breda intresset direkt efter VM med en bra säsong för de engelska klubblagen, både inhemskt och i Europa.

ANNONS
Peter Hyllman

Positivt och negativt från säsongsstarten i League One

Peter Hyllman 2019-09-06 06:00

Mycket av försnacket inför säsongen handlade av rätt naturliga skäl om Premier League och om EFL Championship. Sedan säsongen väl har dragit igång har det inte funnits så värst mycket tid eller utrymme åt att prata om några andra klubbar än de som har sin hemvist i Premier League eller i EFL Championship. Och om jag ändå skulle kunna se någon positiv sak med landslagsuppehåll så är det väl att de ger utrymme för att tänka lite mer på League One, League Two och ligorna under dem.

Trots att det pågår EM-kval och landskamper för fullt för närvarande under detta landslagsuppehåll så spelas den här helgen en hyfsat ordinarie ligaomgång i både League One och League Two. Båda dessa serier har hunnit med att genomföra sex omgångar och ska alltså spela den sjunde omgången denna helg. League One inleder inte minst starkt med hatmötet mellan MK Dons och AFC Wimbledon. Måste kännas värre för AFC Wimbledons supportrar att åka till Milton Keynes.

League One har så klart sett en herrans massa oönskad dramatik så här i början av säsongen också. Det är i League One som de två främsta problemklubbarna Bury och Bolton Wanderers hör hemma. Eller i Burys fall, hörde hemma. De har ju hunnit med att bli uteslutna redan. Bolton Wanderers är kvar i League One, men frågan är hur mycket de faktiskt är kvar givet att de fick börja med tolv minuspoäng, och fortfarande står på elva minuspoäng, efter att ha förlorat alla utom en match hittills.

ANNONS

Kollar man sin matchapp så är matchen mellan Bolton Wanderers och Bury schemalagd på söndag. Det hade ju onekligen kunnat vara ett rätt udda ”derby”. Som nu alltså inte blir av. Ändå har vi en hel del spännande matcher den här helgen, och det kan vara läge att fundera över vilka som så här efter den omedelbara starten på säsongen framstår som seriens kanoner och kalkoner, här definierat som de lag som bäst motsvarat eller mest överträffat förväntningarna på dem, respektive underpresterat på samma sätt.

LEAGUE ONES J.R.

Ipswich Town. Åkte på ett tämligen nesligt sätt ur EFL Championship förra säsongen, och de flesta verkade osäkra på Ipswichs Towns status inför den här säsongen. Paul Lambert har blandat och gett i intrycken. Men om det möjligen fanns viss tveksamhet kring att tippa Ipswich som ett topplag den här säsongen så har de onekligen inlett serien på ett sätt som skingrar alla tvivel. Fyra vinster och två oavgjorda matcher på sina sex första matcher har gett dem både den tidiga serieledningen och favoritskapet.

ANNONS

LEAGUE ONES KANONER

Lincoln City. Inte så konstigt kanske att Huddersfield sägs rycka rätt hårt i Danny Cowley, och därmed även brodern Nicky får man förmoda. Bröderna Cowley har gjort ett väldigt fint jobb med Lincoln, inte bara tagit dem via två uppflyttningar från National League till League One, inte bara vunnit Football League Trophy förra säsongen, utan även utvecklat Lincoln City från ett tämligen funktionellt spelande fotbollslag till ett klart mer progressivt spelande lag. Detta har något oväntat skickat dem upp i toppen av tabellen.

Rochdale. Många tippade inför säsongen Rochdale som ett av de lag som skulle få stöka och böka i bottenstriden den här säsongen, även om Burys och Bolton Wanderers problem skulle fungera som ett slags skyddsnät. Men Rochdale har överraskat väldigt positivt så här långt in på säsongen, fått en väldigt bra start som kan bära långt, ligger för närvarande på tabellens övre halva, och har belönat med en fin Ligacuplottning mot Man Utd i den tredje omgången. Rochdale trivs nog rätt bra med livet just nu.

ANNONS

Wycombe Wanderers. Det är något speciellt med Wycombe ändå, även om det är svårt att sätta fingret på vad det är. Det såg länge ut inför säsongen som om Gareth Ainsworth skulle lämna managerposten, men så blev inte fallet. Osäkerheten på managerposten samt budgetnedskärningar gjorde att många såg Wycombe som ett lag för en kommande nedflyttningsstrid. Men Ainsworth blev kvar, och är van vid att leda ett nederlagstippat lag till framgång. Wycombe ligger på en fin femteplats.

LEAGUE ONES KALKONER

Portsmouth. Michael Eisner har visat sig vara en ansvarsfull ägare så här långt, och har levererat kontinuerlig utveckling under sin tid som ägare. Portsmouth var uppe och smuttade på uppflyttningsstriden redan förra säsongen, förlorade i playoffspelet, och med farliga konkurrenter redan uppflyttade trodde nog många att Portsmouth skulle ha bra chans på uppflyttning den här säsongen. Men inledningen på säsongen har blivit en besvikelse, och med endast en vinst efter fem matcher ligger Portsmouth långt ned i tabellen. Men early days.

ANNONS

AFC Wimbledon. Aldrig kul att behöva rapportera om dåliga nyheter för klubben som kanske är lättast att sympatisera med av alla engelska klubbar. Men förhoppningen inför den här säsongen var att AFC Wimbledon skulle kunna höja sig över och slippa ifrån nedflyttningsstriden som de kämpat med rätt ofta på senare år. Så har däremot inte riktigt blivit fallet hittills, AFC Wimbledon befinner sig under nedflyttningsstrecket, och kanske får man betrakta deras erfarenhet av nedflyttningsstrider som en tillgång.

Sunderland. Kanske är det lite hårt att beskriva Sunderland som kalkoner. De ligger trots allt sexa i tabellen, på playoff-plats, och har inlett säsongen på ett godkänt sätt, även om det inte är det mest imponerande sättet. Men de tippades trots allt som seriesegrare inför säsongen, även om det kan diskuteras i vilken utsträckning de tippades på det viset enbart för att de är Sunderland. Vad man kan säga är att man förväntar sig bättre av Sunderland den här säsongen än att vara sexa och ännu ett playoffspel.

ANNONS

LEAGUE ONES CLIFF BARNES

Southend. Kategorin bygger så klart på att vi inte räknar med Bury eller Bolton Wanderers, för det är väl förmodligen svårt att vara mer Cliff Barnes än dem, även om det också till sist blir lite meningslöst att prata om dem. Southend måste däremot nämnas som seriens Cliff Barnes. Serien har inletts med sex raka förluster för Southend, som alltså inte tagit en enda poäng hittills. Vilket både känns värre än och på samma gång exakt som väntat inför säsongen, där ingen hade några större förväntningar på Southend inför säsongen. League Two hägrar för dem.

Peter Hyllman

Inget konstigt med att Huddersfield tjänar mer än Bayern München

Peter Hyllman 2019-09-05 06:00

Pengar kan vara ett satans bekymmer. Det spelar liksom ingen större roll hur frid och fröjd det än är i en förening eller i vilket som helst annat sammanhang, så fort pengar kommer in i spelet så följer grälen och konflikterna dem i hälarna. Pengar får folk att tänka väldigt snävt och många gånger helt snett. Pengar får inte minst även förmodat begåvade människor att göra mycket konstiga jämförelser.

Ett ytterst tydligt exempel är så klart transfermarknaden där det många gånger blir uppenbart att alldeles för många inte riktigt vet vad de pratar om för summor, inte minst verkar många lyckligt ovetande om vilka faktorer som faktiskt bestämmer en transfersumma. Allt för vanligt är att många ser det som ett rent mått på spelarens kvalitet, och så leder det till faux upprördhet därifrån.

Ett annat område där förvirring råder är fördelningen av pengar mellan klubbar. Vi har sett de besvär som Bury och Bolton Wanderers med flera har. Men i och med att Premier League-klubbarna har pengar så tänker man att detta är pengar som istället hade kunnat ges till Bury och Bolton Wanderers. Men utan Premier League hade dessa pengar kanske inte alls funnits, och klubbarna hade hamnat i problem även om pengarna hade funnits.

ANNONS

Ännu ett populärt område där folk gillar att visa upprördhet, äkta eller spelad, är TV-pengar mellan olika länder och ligor. Att Premier League har så höga TV-avtal ger så klart upphov till rätt sjuka kontraster. Det gillas inte minst att påpekas hur den klubb som kommer sist i Premier League drar in mer TV-pengar än vinnaren av Champions League gör från Champions League.

Så sent som igår blev det en kortare snackis om hur Huddersfield, som gjorde en närmast rekordsvag Premier League-säsong, tjänade mer i TV-pengar förra säsongen än Bayern München som vann Bundesliga. Vilket så klart låter en smula absurt. Å ena sidan kan det ses som att bara konstatera fakta. Men det lite lustiga är så klart att dessa jämförelser framförs med någon form av indignation, återigen äkta eller spelad.

Men egentligen finns det inget märkligt med det faktum att Huddersfield drog in mer TV-pengar än Bayern München. Det är en direkt konsekvens av två saker. För det första att Premier Leagues TV-avtal är otroligt mycket mer värdefullt än Bundesligas. För det andra att fördelningen av TV-intäkterna i Premier League fortfarande sker betydligt mer solidariskt än vad som är fallet i nästan alla andra ligor i världen.

ANNONS

Alltså får Huddersfield en för en tabelljumbo betydligt större andel av en mycket större kaka av TV-intäkter. Alltså kan sådana effekter uppstå som att klubben som kommer sist i Premier League tjänar mer TV-pengar än vinnaren av Bundesliga, eller vinnaren av Champions League. Detta är egentligen inget nytt, och det är naturligtvis ett konkret uttryck varför större klubbar från andra ligor funderar över europeiska superligor.

På vad beror i så fall indignationen? Jo, precis som för transfersummor, tillskriver man dessa pengar en betydelse de egentligen inte har. Att Huddersfield drar in mer pengar på TV-intäkter än vad Bayern München gör betyder inte att de har gjort en bättre säsong än Bayern München. Fördelningen betyder inte att det är bättre eller finare att komma sist i Premier League än vad det är att vinna Bundesliga, eller Champions League.

ANNONS

Men det är helt olika pengar, från två olika påsar. Jämförelser låter sig helt enkelt inte göras på det viset. Möjligen finns där en slags känsla av orättvisa, att hur kan man få mer pengar för att sluta sist i vilken som helst liga än för att vinna en liga? Men TV-pengarna förhandlas inte globalt på det viset, utan förhandlas nationellt. Alltså blir den typen av jämförande resonemang missvisande.

Vad man kan säga att storleken på TV-avtalen faktiskt visar är att Premier League är högre värderad på marknaden än vad t ex Bundesliga är, eller åtminstone att Premier League som liga har varit bättre på att förhandla sina avtal. Man kan självfallet hävda att marknaden inte ljuger, vilket i och för sig inte stämmer, eftersom marknaden ljuger mer eller mindre hela tiden.

Men att en liga är högre värderad av marknaden innebär inte nödvändigtvis att det därför är den bättre ligan. Man kan hävda att det ena borde vara en rätt bra indikation på det andra, och det är det naturligtvis också, men att en liga är högre värderad av marknaden är kanske i första hand mer ett mått på att en liga råkar vara mer populär än vad andra ligor är, att betydligt fler faktiskt tittar på matcher från den ligan.

ANNONS

Här finns möjligen ett alternativt perspektiv på detta att Huddersfield tjänar mer TV-intäkter än Bayern München. Nämligen att totalt sett har kanske fler faktiskt sett matcher med Huddersfield förra säsongen än vad som har sett matcher med Bayern München, åtminstone i ligaspelet. Inte säkert att det stämmer, den solidariska fördelningen lär ha en effekt även den, men det är en annan syn på det där med vad som är ”rättvist”.

Att Huddersfield tjänar mer än Bayern München har alltså sina klara skäl och tydliga förklaringar, det finns egentligen inget konstigt med den saken. Men eftersom det handlar om pengar så blir det snabbt så hysteriskt. Avundsjuka, och godtyckliga åsikter om rättvisa, blir då vardagsmat.

Peter Hyllman

Alan Shearer och Michael Owen grälar framför öppen ridå

Peter Hyllman 2019-09-04 06:00

Pateter. Det var vad de kallades i studentkåren, de som hade varit engagerade och kanske valda till någonting men som avslutat sina oftast ettåriga uppdrag men därefter ändå såg till att ha uppfattningar om det mesta som skedde och gjordes, stirrandes över axlarna på de som nu istället var utvalda att göra det jobb de själva tidigare hade. Av någon konstig anledning kom jag under gårdagen att tänka på det ordet.

Anledningen är inte så märklig. Det räckte med att öppna twitter igår och man hamnade mitt i ett rätt småttigt gräl mellan Michael Owen och Alan Shearer, onekligen två av den engelska fotbollens så kallade pateter. Två gamla engelska anfallarikoner, båda en stor del av Premier League-historien, båda väldigt framgångsrika, båda dessutom i högsta grad med som studioexperter i bubblan runt och babblet om Premier League.

Bakgrunden är Michael Owens nya biografi där han tar bladet ur munnen, eller i alla fall ger sin syn på sin tid med Newcastle och kanske framför allt den sista tiden i Newcastle för hans del. Han säger rent ut att mycket av vad han ser som skitsnacket om honom kommer från Alan Shearer, som var ställföreträdande manager under Owens sista säsong, med uppdraget att rädda Newcastle kvar i Premier League, som inte lyckades.

ANNONS

Owen spekulerar i att Alan Shearer som anställdes som folkets hjälte misslyckades men istället för att ta ett eget ansvar för den saken tycker det är lättare att gömma sig bakom att skylla på Owen. Fem förluster, två oavgjorda och en vinst på Newcastles sista åtta matcher tyder så klart på att Shearer inte alls fick någon ordning på Newcastle. Ändå är det så klart en anmärkningsvärd anklagelse.

Alan Shearer blev inte precis svaret skyldig. Han skickade ett klipp från en intervju som Michael Owen för något år sedan gjorde med BT Sport där Owen sade sig hata sina sista sex-sju år av karriären och bara väntade på att gå i pension, med den vassa kommentaren att det var väl fint när han hämtade hem £120,000 i veckan. Kanske inte helt uppriktigt då Owens fulla intervju med BT Sport satte Owens kommentarer i ett annat ljus.

ANNONS

På vilket Michael Owen mer än antydde att Alan Shearers lojalitet med Newcastle kanske inte var så äkta trots allt, då han 2004 enligt Owen gjorde allt för att bli såld till Liverpool sedan han blivit bänkad av Bobby Robson. Huruvida det är helt uppriktigt är väl kanske en aning tveksamt det också, då de flesta som var med på den tiden beskriver Shearers möjliga flytt till Liverpool på ett lite annat sätt.

Ungefär där verkade det hur som helst ta stopp. Två engelska anfallarikoner insåg kanske att om de fortsatte med de offentliga påhoppen så skulle egentligen ingen av dem gå ur striden som vinnare. Till sist går det naturligtvis inte att vinna sådana där diskussioner, utan man kommer som spelare bara att framstå som bitter och småaktig. Alan Shearer och Michael Owen gillar helt enkelt inte varandra, inte svårare än så.

ANNONS

Vad man kan säga är att Alan Shearer allmänt sett är mer omtyckt och ansedd som en sympatisk personlighet. Att Newcastles supportrar älskar Shearer mer är naturligtvis inte det minsta konstigt, Shearer är en levande legend i Newcastletröjan, som tackade nej till Man Utd för att återvända till Newcastle, och som stannade kvar där under många år och under en hel del svåra år.

Michael Owen hade kanske kunnat vara lika uppskattad han, men han har istället lyckats framställa sig på ett betydligt mindre sympatiskt sätt. Visst bidrar hans karriärval till den saken. 2004 när han lämnar Liverpool för Real Madrid för att kunna vinna titlar, självfallet något som kommer uppröra Liverpools rätt känsliga supportrar. Hans beteende under sin tid med Newcastle, där han sällan verkade intresserad av att spela för klubben.

ANNONS

Lägg därtill Owens beslut att efter åren med Newcastle plötsligt skriva på för Man Utd, ett beslut som sannerligen inte gladde Liverpools supportrar det heller. Efter karriärens slut har Owen å sin sida vandrat en tämligen slak lina på vilken han på samma gång försöker charma både Liverpools supportrar och Man Utds supportrar. Det säger lite sig självt att den balansgången kan vara rätt svår att hålla upprätt.

Även i rollen som studioexpert ger Alan Shearer ett mer fördelaktigt intryck. Möjligen behjälpt av att befinna sig i en socialt mer avslappnad BBC-miljö tillsammans med Gary Lineker. Men utan att Shearer på något sätt är någon överdrivet researchad expert, vissa skulle säga tvärtom, så verkar han ändå bättre påläst och framför allt mer engagerad i sitt ämne än Michael Owen, som tvärtom ofta ger ett ytligt och ointresserat intryck.

ANNONS

Intrycken kan alltid luras. Och man kan till viss del förstå Michael Owens större behov av att vilja ställa saker till rätta, och ge sin sida av saken, givet att han nog är den som upplever sig kritiserad och ifrågasatt, inte riktigt uppskattad för den spelare han ändå var under många år. Precis som det är lätt att tänka sig att denna tuffare kritik i sin tur har fått Owen att vända taggarna utåt i högre grad, och därmed framstå mer osympatisk.

Michael Owen har nog gjort en hel del misstag under sin karriär, kanske även misstag som han själv ångrar i efterhand. Även om han verkar dela den här hos engelska fotbollsspelare av den där generationen rätt märkliga föreställningen att det är ett tecken på svaghet att gå med på att man ångrar något alls man gjort; hur korkat något än har visat sig vara i efterhand så repeterar de ändå bara ”no regrets”.

ANNONS

Dessa misstag formar vår uppfattning av honom. Men det är lätt att låta misstagen definiera helheten, och lätt att avfärda allting Owen säger bara för att vi inte tycker att han är särskilt sympatisk. Vilket mycket väl riskerar leda tankarna helt fel. Det är helt säkert inte exakt så som Michael Owen säger. Men allting Owen säger är inte fel, och exakt så som Alan Shearer säger att det är behöver det inte heller vara.

Men sättet som åsikterna framförs på just nu är så klart tämligen patetiskt.

Peter Hyllman

Hur agerade de engelska klubbarna under det europeiska transferfönstret?

Peter Hyllman 2019-09-03 06:00

En lustig sak är att under de två år som det engelska transferfönstret har stängt cirka tre veckor tidigare än det europeiska transferfönstret så har ingen engelsk klubb vid något tillfälle sålt en för dem viktig spelare eller spelare de inte ville sälja. Detta var ju vad som menades skulle hända men som alltså, vilket alltid var rätt självklart om man tänkte efter, inte alls har hänt.

Vilket självfallet inte utesluter att det ändå kan leda till viss oro. Inte minst kring Christian Eriksen i Tottenham och kring Paul Pogba i Man Utd har det tisslats och tasslats om att de har haft huvudena på andra ställen, eller frågetecken som Pogba kallade dem. Vilket självfallet gjort inte minst managers frustrerade. Men både Eriksen och Pogba måste nog ha förstått att när det engelska fönstret stängde så hade tåget lämnat perrongen.

Gårdagens skojigaste inlägg i debatten var förmodligen Jan Vertonghen som ”rasade” mot Premier League för att de fått det att ”snurra i huvudet” på honom själv och på Eriksen. Som om det på något sätt vore Premier Leagues fel att de själva låter sig intresseras av rykten om att andra klubbar är intresserade av att värva dem. Själva är de naturligtvis helt utan egen vilja, egna val och således eget ansvar.

ANNONS

Även om det engelska transferfönstret stängde för tre veckor sedan så har det så klart ändå hänt saker på transfermarknaden under dessa tre veckor för engelska klubbar. Inte minst har de naturligtvis kunnat sälja spelare. Liksom de självfallet har kunnat välja att inte sälja spelare, Eriksen och Pogba bland dem. Det är ingen omfattande verksamhet men några saker som har hänt förtjänar ändå att kommenteras.

Henrik Mkhitaryan lånad till Roma!

I vad man ändå kan kalla för det europeiska transferfönstrets elfte timme så blev det alltså klart att Mkhitaryan lämnar Arsenal för Roma den här säsongen. Därmed sätter Mkhitaryan åtminstone tillfällig punkt för tre minst sagt rätt misslyckade år i engelsk fotboll, ett rätt olyckligt kapitel i hans fotbollskarriär.

Mkhitaryan visade egentligen upp exakt samma brister i Arsenal som han visade upp i Man Utd, och det var under fjolårssäsongen rätt klart att han inte hade någon central plats i Unai Emerys planer. Arsenal tappar kanske en joker från bänken som kunde ha haft någon impact någon gång, men gör rätt som släpper honom vidare.

ANNONS

Chris Smalling lånad till Roma och Matteo Darmian såld till Parma!

Hade man satt pengar på engelska mittbackar som skulle flytta till Serie A så vore kanske Chris Smalling rätt långt ned på listan av mittbackar man i så fall skulle välja. Men Smalling ingick uppenbarligen inte längre i Ole Gunnar Solskjaers tankar och Man Utd ville inte riskera att förstärka potentiella ligakonkurrenter.

Chris Smalling är självfallet ändå en stabil hand och många menar med viss rätt att Man Utd kan komma att sakna honom. Han har fått ett oförtjänt svagt rykte. Felet är kanske att han fick en roll som lagets ledande mittback när han i själva verket aldrig borde ha varit mer än en pålitlig truppspelare. Nu går minst tre mittbackar före honom i kön.

Matteo Darmian känns som att han har varit på väg bort från Man Utd under flera år utan att det faktiskt blivit av, förrän nu. Väldigt lovande ytterback som kom med höga vitsord till Man Utd men som inte alls har haft en bra tid i England. Helt rätt av Man Utd att släppa honom vidare i detta läge.

ANNONS

Javier Hernandez såld till Sevilla!

Att Hernandez såldes kom egentligen inte som någon överraskning, han har suktat efter en flytt mest hela sommaren. Hernandez har egentligen aldrig riktigt lyckats i West Ham, även om han har glänst till då och då. Men allting tyder nog på att Sevilla och La Liga är betydligt bättre för honom i detta läge.

Man måste nog ändå anta att West Ham blev betydligt mer benägna att släppa honom när Sebastien Haller, klubbens dyra anfallsvärvning den här sommaren, faktiskt började leverera mål så snabbt. Om Haller skadas finns det risk att West Ham blir väldigt tunna i sitt anfall, men Hernandez satt på en hög lön som West Ham nu slipper.

Christian Eriksen och Paul Pogba kvar i Tottenham respektive Man Utd!

Real Madrid sliter sina hår efter att ha värvat som galningar tidigt under transferfönstret men därefter inte riktigt lyckats landa någon spelare de ryckt i. Även om det helt säkert också kan indikera att de inte själva varit tillräckligt målmedvetna. Framför allt i Eriksens fall verkar det som att köparen aldrig riktigt fanns där.

ANNONS

Tottenham och Man Utd har däremot visat sig ovilliga att sälja sina båda stjärnmittfältare, och det mer än något annat har nog satt stopp för eventuella affärer. Både Tottenham och Man Utd bankar alltså på att Eriksen och Pogba nu när transferfönstret är stängt kan ställa om och koncentrera sig helhjärtat på uppgiften för handen.

Paradoxalt nog känns det som att Christian Eriksen på samma gång är spelaren som varit mest störd av intresset och ryktena men även spelaren som kommer ha lättast för att skaka av sig den eventuella besvikelsen och prestera på för honom högsta nivå.

Romelu Lukaku såld och Alexis Sanchez lånad till Inter!

Inter plockade över i stort sett halva Man Utds anfallsbesättning den här sommaren. Man måste säga att Inter nog har gjort en vinst på så sätt. De kommer få en bra och nyttig anfallare i Romelu Lukaku som garanterat kommer leverera mål i Serie A. Lyckas de få igång Alexis Sanchez har de en stjärna i honom.

ANNONS

Betyder det att Man Utd har gjort förlust? Nej, inte nödvändigtvis. Alexis Sanchez var bara att betrakta som en sunk cost för dem, en misslyckad satsning utan något hopp om att få ut något av honom. Att betala £175,000 i veckan för en spelare att inte spela för Man Utd är ändå bättre än att betala mer än det dubbla för en spelare att inte spela för Man Utd.

Romelu Lukaku känns lurigare, men det blev uppenbart att Lukaku inte ingick i Solskjaers planer och inte var en spelare som då gick att ha kvar i klubben utan problem. Då är det rätt att sälja. Var det rätt att sälja utan att kunna värva en ersättare? Strategiskt var det rätt av Man Utd att sälja spelaren i det läge som nu uppstod.

Kortsiktigt, det vill säga den här säsongen, kommer Man Utd förmodligen få lida för beslutet, arguably har de redan lidit av det. Det går inte att bortse från att Lukakus tyngd och skicklighet gav mål i straffområdet åt Man Utd som de nu kommer få betydligt svårare att göra.

ANNONS

Men det kan vara en kostnad värd att ta, givet att det leder till någonting bättre i slutänden.

Peter Hyllman

Fem tecken på välmående och välskötta klubbar!

Peter Hyllman 2019-09-02 06:00

Bury och Bolton Wanderers, två klubbar det har pratats väldigt mycket om de senaste veckorna. Bury som till sist uteslöts ur Football League av EFL och vars framtida existens nu måste betraktas som högst osäker. Bolton Wanderers som såg ut att riskera att gå samma öde till mötes, men som istället räddades i elfte timmen av att en ny ägare tog över klubben. Två klubbar som blivit till emblem över engelska krisklubbar.

Händelseförloppet har resulterat i den vanliga hysterin. Om vi skulle tro de allra värsta alarmisterna så är engelsk fotboll mer eller mindre döende, fastän det i själva verket mest handlar om en handfull klubbar med inkompetenta eller korrupta ägare snarare än något övergripande systemfel, och fastän engelsk fotboll naturligtvis genom hela historien har haft klubbar som gått bust utan att engelsk fotboll därför har dött.

I själva verket handlar det kanske om en rätt naturlig utveckling, helt enkelt survival of the fittest. Vilket möjligen kan låta en smula krasst men ändå äger sin sanning. Hur som helst så har situationen i dessa båda klubbar, liksom i övriga nuvarande engelska krisklubbar, fått mig att fundera över vad det egentligen är för egenskaper som kännetecknar klubbar i kris och illa skötta klubbar å ena sidan, liksom välmående klubbar å andra sidan.

ANNONS

Utgångspunkten var att skriva en lista om fem tecken på dåliga skötta engelska klubbar, men eftersom jag har fått kritik för att vara alldeles för negativ gudbevars så flippade jag istället på konceptet och skriver istället om fem tecken på välmående och välskötta engelska klubbar. Den som undrar över tecknen på dåligt skötta klubbar kan så klart bara ta dessa tecken och hålla upp dem framför spegeln.

Fem tecken på välmående och välskötta klubbar. Ni kan säkert själva se flera exempel både på klubbar som visar upp dessa tecken, liksom på klubbar som absolut inte visar upp dessa tecken.

(5) Managers anställs snabbt och smart

Det brukar sägas att styrelsens överlägset viktigaste uppgift och beslut är att anställa rätt manager. Vi kan väl lugnt säga att det inte är en uppgift som särskilt många styrelser verkar vara så värst bra på, märkligt nog. Om saken faktiskt är så viktig tycker man att det borde läggas betydligt mycket mer vikt, tid och energi på den.

ANNONS

Vad man kan säga om välmående och välskötta klubbar, även om det är en risk för hönan och ägget här, är att de sällan krånglar till sina manageranställningar. De har en tydlig idé, en tydlig plan, och agerar snabbt när de måste. En välskött klubb som byter manager gör det utan någon större dramatik hit eller dit.

(4) Odramatiska avtalsrörelser och kontraktsförlängningar

Möjligen är jag färgad av Man Utds extremt struliga kontraktsförhandling med David De Gea som väl än ramlat hit, än ramlat dit och än ramlat ned i diket i över ett år nu. Men det slår mig så klart att det här hände i stort sett aldrig när Man Utd var på topp. Då gick det nästan på autopilot att spelare förlängde sina kontrakt, om de var önskade.

Vi ser naturligtvis samma sak i flera andra klubbar som går bra nu. Det slås så klart upp som en nyhet när en spelare har kritat på nytt kontrakt, men själv har jag alltid ryckt på axlarna och känt att ja, men det var väl självklart, det var väl aldrig någonsin aktuellt att han inte skulle skriva på ett nytt kontrakt.

ANNONS

Dels är det ett uttryck för att spelarna trivs i klubben, vilket både betyder att laget presterar bra utifrån sina förväntningar och förutsättningar, och att klubben rent socialt är en positiv miljö att befinna sig i. Dels är det ett uttryck för att klubben har bra ordning, planering och framförhållning i dessa frågor.

(3) Värvningar blir generellt sett alltid lyckade

En annan sida med välskötta och välmående klubbar är att deras värvningar i stort sett alltid blir lyckade, och tillför värde till laget. Eller i den utsträckning de inte blir så väldigt lyckade så utgör det hur som helst inget större problem för laget, utan då är det som mest något som kanske inte riktigt blev som man tänkte sig.

Man kan så klart se flera skäl för detta. För det första så klart att det betyder att välskötta klubbar helt enkelt förbereder, planerar och tänker igenom sina värvningar noga, att detta är något som utgör just en välskött klubb. För det andra att laget rent taktiskt har ett väl definierat och genomarbetat taktiskt system, lätt för nya spelare att ta sig in i.

ANNONS

(2) Tillfälliga motgångar blir aldrig mer än så

Alla lag har motgångar, inget lag vinner allting hela tiden. Även de allra mest välmående klubbar och fantastiska fotbollslag kommer självfallet ha motgångar. Men vad som på de flesta sätt kännetecknar välmående klubbar är att tillfälliga motgångar aldrig blir mer än just det, de görs ingen stor sak av, de passeras och så går man vidare.

Jämför istället detta med mindre välmående klubbar, där varje motgång lätt blåses upp till något större, där varje förlust ses som starten på nästa kris, och där motgång mycket lätt börjar föda ytterligare motgång. Många gånger börjar vi managers och spelare som börjar skylla bort resultaten på andra, yttre faktorer. Aldrig några bra tecken.

(1) Spelare ”överpresterar”

Egentligen kan jag inte påstå att jag gillar ordet eller uttrycket ”överprestera”, eftersom det rimligtvis är omöjligt att göra, och bygger på en stel föreställning om vad en spelare ska klara av och inte klara av. Men man skulle möjligen kunna se det som ett uttryck för att prestera bättre än vad som är normalt eller rimligt att förvänta sig av spelaren.

ANNONS

Ofta är det så klart inte svårare än att välskötta klubbar har ett kollektiv som är så starkt att det ger spelarna maximala förutsättningar att prestera på toppen av sin förmåga, en situation där systemet höjer individen på samma gång som individerna också lyfter systemet. Då uppfattas det lätt som att spelaren ”överpresterar”.

Mycket av detta handlar självfallet om coachning. Att ge spelarna det för dem bästa möjliga systemet. En klubb som lyckas med detta mår nästan per definition bra, och har ett lag bestående av spelare som hela tiden blir bättre, och som höjer sig själva när det behövs som mest.

Peter Hyllman

Hörnan (#4): Ett derby utan riktiga vinnare på Emirates

Peter Hyllman 2019-09-01 19:47

PL

Manager: Jürgen Klopp. Att vinna hemma mot Arsenal är en sak, att vinna borta mot Burnley en helt annan sak. Burnley har inlett säsongen riktigt starkt, och det fanns skäl att betrakta matchen mot Burnley som Liverpools tuffaste match hittills den här säsongen. Det blev en överraskande övertygande seger för Liverpool.

TRE TAKEAWAYS:

Frid och fröjd? Allt borde väl egentligen vara kanon för Liverpool som har inlett säsongen lika starkt som de avslutade förra säsongen, och har fyra raka vinster på sina fyra första matcher, senast övertygande vinster i tuffa matcher först mot Arsenal och nu mot Burnley. Ändå anar man vissa friktioner med kanske inte minst Mohamed Salah vars agerande på fotbollsplanen ibland kan betraktas som antingen oklokt eller själviskt. Nu har inte Jordan Henderson fel när han säger att ett lag kan behöva lite sådan spets, och det är alltid risk att man överdriver betydelsen av det där, men det kan vara värt att hålla ögonen på.

ANNONS

Ole & Frank. Går inte att strunta i att både Man Utd och Chelsea ger uttryck för att ha liknande problem, unga och relativt ofärdiga fotbollslag, som tar sig mycket liknande uttryck på planen. Något ska det även bli intressant att se hur länge Solskjaer och Lampard får en slags underförstådd frisedel baserat på sin historia i Premier League, eller när motorsågarna börjar komma fram på riktigt. Lampard förtjänar mer tålamod givet att Chelsea mer tydligt befinner sig precis i början av sitt arbete.

NLD. Blev en riktig fin match på Emirates med den arenan på ett mer elektriskt humör än vad den varit på väldigt länge. Tottenham såg fullständigt dominanta ut under stora delar av första halvlek och gick upp till 2-0, men mycket tack vare några rejäla misstag av Arsenals spelare. Alexandre Lacazettes reducering precis innan halvtid kändes däremot väldigt viktig för matchbilden, Arsenal fick energi, Tottenham tappade auktoriteten på planen och 2-2 var till sist ett kanske lite ”typiskt” resultat just nu för både Arsenal och för Tottenham, ett resultat som egentligen inget av lagen ska vara helt nöjda med utifrån matchbilden och dess förutsättningar.

ANNONS

J.R.

Leicester. Har gått in i den här säsongen med höga förväntningar. Behövde visa att dessa förväntningar var motiverade, och om de är det så är Bournemouth inte minst ett av lagen som Leicester måste visa sig befinna sig åtminstone någon nivå över. Vilket man rimligtvis måste säga att Leicester också gjorde. Leicester inte bara vann matchen, utan vann den övertygande mot Bournemouth. Sakta men säkert börjar Leicestertåget rulla igång den här säsongen.

CLIFF BARNES

Chelsea. Har man 2-0 i halvtid hemma mot Sheffield United så ska man väl rimligtvis kunna stänga matchen kan man tycka. Men Chelsea återföll i ännu en sådan där svag andra halvlek som har präglat deras säsong hittills. Samtidigt som man förvisso inte ska blunda för att Sheffield United också gjorde det bra. Kurt Zouma har haft en väldigt olycklig start på säsongen.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Everton 3-2 Wolves. En match som inleddes i ett vansinnigt tempo med tre mål på blott en kvart. Everton visar på kvalitet samtidigt som Wolves visar på beundransvärd egenskap i att alltid kunna resa sig. Men när Richarlison, som gjorde en strålande match, satte trean för Everton strax efter Raul Jimenez kvittering, och med endast tio minuter kvar av matchen, så var vinsten till slut Evertons.

OMGÅNGENS MÅL:

Sergio Aguero, 2-0 vs Brighton. Aguero hade lika gärna kunnat vara i omgångens elva han också, men Vardy knep platsen. Aguero får istället trösta sig med omgångens mål, som väl egentligen hade kunnat vara både hans första och andra mål. Nu går jag på det första som utöver att ha rätt fin fotboll i uppbyggnadsfasen så visar Aguero även upp en beundransvärd kyla och kontroll i bollmottagningen mitt inne i straffområdet, innan han avslutar distinkt vid närmsta stolpen.

ANNONS

SVENSKKOLLEN:

Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd – (++). Okej insats för Man Utd, även om det går att ifrågasätta hans agerande vid Southamptons kvitteringsmål den här gången också.

Emil Krafth, Newcastle – (++). Inte riktigt lika stark match som mot Tottenham, men Krafth visar i alla fall att den matchen inte var någon tillfällighet.

SÄCKARACET:

Javi Gracia, Watford. Tog säsongens första poäng borta mot Newcastle i helgen, och börjar möjligen få sällskap av en viss norrman, men Javi Gracia behåller ändå tätpositionen i säsongens säckarace. Måste förmodligen vända på situationen mycket snart för att kunna sitta kvar. Måste utnyttja landslagsuppehållet på bästa sätt.

BTW

Paul Scholes tror att Man Utd är tre-fyra transferfönster från att utmana om ligatiteln, vilket visar att inte heller han har förstått problematiken.

ANNONS

Kurt Zouma näste spelare att få utstå rasistiska påhopp. Inte lätt att vara svart spelare och göra misstag i Premier League nu för tiden. Ynkryggar!

Riktigt domarkaos, och påföljande spelarkaos och supporterkaos, i matchen mellan Crystal Palace och Aston Villa.

Peter Hyllman

Kanske var Tottenhams fokus att behålla spelare fel fokus

Peter Hyllman 2019-09-01 06:00

Man kan så klart som supporter till inte minst Arsenal häckla Mauricio Pochettino bäst man vill för det där med inga vunna titlar. Faktum kvarstår att Tottenham under hans tid som manager gått från en klubb som ingen riktigt räknade med till en klubb för vilken titelstrider, Champions League-spel och europeiska cupfinaler känns som något helt och hållet naturligt och självklart. Detta samtidigt som klubbar med betydligt större resurser har gått i rakt motsatt riktning, inte minst Arsenal för övrigt.

Mauricio Pochettino har nu varit drygt fem år i Tottenham. Med ett lag bestående av spelare som Harry Kane, Christian Eriksen, Jan Vertonghen, Toby Alderweireld, Danny Rose, Dele Alli, Hugo Lloris, Eric Dier med flera slog sig Tottenham för cirka tre-fyra år sedan för första gången upp som ett genuint topplag. Ett lag som inte längre bara hoppades på att kunna slå sig in bland superklubbarna, utan som i rena farten blev en av de sex superklubbarna.

Pratet om Tottenham under dessa år har i grund och botten varit ett och detsamma. Där har funnits den återkommande synpunkten hur otroligt viktigt det är för Tottenham, för att de ska kunna behålla sin nya position inom engelsk och europeisk fotboll, att behålla Mauricio Pochettino som manager, och inte minst att de ska lyckas behålla sina viktigaste spelare som Kane, Lloris, Vertonghen, Alli, Eriksen med flera. Att behålla, att bevara. Kort sagt, Tottenhams framgång har ansetts bero på att inte förändras.

ANNONS

”Fyra år är förmodligen det mesta du kan få ut av ett och samma lag i termer av framgång och titlar!” Jag är inte den förste de senaste veckorna att komma ihåg Alex Fergusons beskrivning av ett lags rimliga livscykel. Efter ungefär fyra år menade Ferguson att ett lag började stelna till, att gruppdynamiken i laget började gå på rutin, att lagets hunger och energi sjönk, att individuella spelare började tappa fokus, och att samma lag inte längre gick igång på att höra samma röst och samma budskap.

Jag är inte heller den förste att konstatera att de allra flesta av de viktigaste och mest centrala spelarna i Mauricio Pochettinos lagbygge i Tottenham nu är inne på sitt femte år tillsammans. Ändå är det i grunden exakt samma spelare, exakt samma manager, fastän lagets livscykel rimligtvis måste ha börjat nå sitt slut. Pochettino har inte lyckats förnya och fräscha upp sitt lagbygge i tillräcklig utsträckning, antingen för att han av olika skäl inte har kunnat, eller helt enkelt inte sett det nödvändiga i det.

ANNONS

Möjligen speglar Tottenhams säsongsinledning också detta faktum. Tottenham har sett märkligt energilösa ut. Förlusten mot Newcastle senast var självfallet oroväckande, även om det som vanligt är risk att överdriva betydelsen av enskilda resultat. Möjligen är det fortfarande en besvikelse som hänger över Tottenham att de förlorade Champions League-finalen förra säsongen, särskilt på det sätt som den förlorades. Kanske för att den undermedvetet sågs som just detta lags sista hurra.

Större delen av förra säsongen, och även omedelbart efter säsongen, spekulerades det fritt i Mauricio Pochettinos framtid, om han skulle vara kvar i Tottenham. Från Tottenhams håll såg det som en självklarhet att Pochettino skulle vara kvar, och det drogs en suck av lättnad när han blev kvar. På samma sätt har det år efter år, inte minst denna sommar, jublats i tysthet när Harry Kane blev kvar, när Christian Eriksen blev kvar, när Hugo Lloris blev kvar, när Jan Vertonghen blev kvar och så vidare.

ANNONS

Nu går det att fråga sig, möjligen med en visst mått av efterklokhet, om det egentligen var det bästa för Tottenham att behålla alla dessa spelare. Resonemanget gäller kanske inte alla spelare, men flera av dem såsom Eric Dier, Danny Rose, Toby Alderweireld med flera har mentalt haft halva foten utanför dörren under en längre tid. Det kunde synas som någon slags triumf när Tottenham ändå lyckades behålla dem, men möjligen sköt de också sig själva i foten på lite längre sikt.

Tottenham har en dragkraft och är attraktiva för Europas allra bästa spelare och talanger, vi har sett den här sommaren med värvningar som Tanguy Ndombele, Giovani Lo Celso, Ryan Sessegnon etc. Hade Tottenham dragits med samma problem som de till synes gör nu om de hade startat den här förnyelseprocessen tidigare, om Tottenhams perspektiv istället för att utgå från att inte förändras istället utgått från behovet av att förändras och ständigt förnyas?

ANNONS

Om Tottenham förra säsongen kändes som ett fysiskt trött fotbollslag, av goda skäl, så känns Tottenham så här långt den här säsongen mer som ett mentalt trött fotbollslag. Att höra Harry Kane efter tre matcher uppgivet prata om att ligatiteln kändes bortkastad på grund av fem tappade poäng är en väldigt märklig känsla, och skickar ytterst konstiga signaler. Mauricio Pochettinos något svårförståeliga bänkning av Jan Vertonghen har mest resulterat i trötta axelryckningar. Det känns som att vi har sett det förut.

Christian Eriksen har blivit spelaren i centrum för hela denna problembild. Eriksen sade redan omedelbart efter Champions League-finalen att han nu sökte efter en ny utmaning. Då trodde nog de flesta på Real Madrid. Egentligen inte något konstigt av Eriksen, även som Tottenhamsupporter går det nog att ha förståelse för hans syn. Men sommaren har gått, det engelska transferfönstret har stängt, det europeiska fönstret stänger snart, och Eriksens limbo har uppenbarligen påverkat lagmoralen.

ANNONS

Mauricio Pochettino har valt att angripa beslutet att tidigarelägga det engelska fönstrets deadline day i detta avseende. Vad man självfallet kan invända är att det även här kanske mest är en effekt av Tottenhams benägenhet att vilja behålla och bevara för sakens egen skull, snarare än förändra och förnya. De har vetat om under hela sommaren att Eriksen sökte en ny utmaning. Möjligen har inga realistiska köpare faktiskt funnits, men det känns likafullt som en problematisk situation som Tottenham har satt sig själva i.

Istället för att agera, har Tottenham avvaktat. Nu finns där en förhoppning om att när väl det europeiska transferfönstret stänger om något dygn så kommer detta plötsligt att ordna sig, åtminstone för de kommande månaderna. Men en känsla och en misstanke är så klart att det kan bli ganska svårt att tvinga anden tillbaka i flaskan igen, när han väl släppts fri. Farhågan är självfallet att detta kan komma att påverka Tottenhams höst och hela säsong.

ANNONS

Nu ser många Tottenhams problem som ett argument för varför de kommer bli överkörda av Arsenal på Emirates ikväll. Vilket möjligen känns en smula hysteriskt som utgångspunkt, precis som en del verkligen har fått för sig att Mauricio Pochettino skulle hoppa av Tottenham om det blev förlust ikväll. Trots allt är detta samma Tottenham som för bara några veckor sedan mötte Man City på bortaplan, och klarade oavgjort. Varje match har så klart sin logik, men nog kan Tottenham vinna mot Arsenal ikväll.

Men alldeles oavsett resultatet ikväll, vinst eller förlust, så är en slutsats att Tottenham inte längre kan bedömas utifrån tidigare kriterier som att behålla och bevara, utan nu måste värderas utifrån kriterier som att förändra och förnya. Här måste inte bara Tottenhams spelare prövas, utan även Mauricio Pochettino själv.

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto