Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Liverpools press sätter press på Liverpool!

Peter Hyllman 2022-08-31 06:00

Ömsom vin och ömsom vatten får man kanske säga om Liverpools start på säsongen så här långt. Oavgjort i de två första matcherna mot Fulham och mot Crystal Palace var illa nog kan man tycka, och följdes därefter upp av en förlust mot Man Utd, vilket så klart aldrig tas på något särskilt bra sätt. Men så kom då Liverpools match i lördags mot Bournemouth där man tangerade ligans vinstrekord om 9-0.

Alldeles lätt att säga hur dessa resultat faktiskt ska förstås och värderas är det kanske ändå inte. Poängtappen i de första matcherna är så klart negativa, men på något sätt ändå förståeliga givet bortaplan och säsongsstart. Vinsten mot Bournemouth är så klart övertygande och imponerande, men just i detta läge framstår Bournemouth som ligans med bred marginal svagaste lag och slagpåse.

Reaktionerna från Liverpools supportrar lät hur som helst inte vänta på sig. Redan efter första matchen pratades det på flera håll som om ligan redan var avgjord, vilket kanske får ses som ett rätt enastående exempel på förmågan att tycka synd om sig själva. Här dammades även snabbt av missnöjet med FSG, alltså Fenway Sports Group, som man menar vägrar investera i spelartruppen.

ANNONS

Just den vinkeln blir kanske något skrattretande under en sommar som inleddes med att Liverpool brände iväg £100m på Darwin Nunez. Men det säger något om vad missnöjet med ägare, oavsett om det gäller Liverpool, Man Utd eller Arsenal, tyvärr mest av allt handlar om för alldeles för många. För de allra flesta handlar det egentligen bara om att de vill att det ska värvas fler spelare och gärna dyra spelare.

Mest av allt är det Liverpools mittfält som ådragit sig mest missnöje. Delvis handlar det säkert om skadan på Thiago Alcantara. Men annars är det kanske det vanliga letandet efter syndabockar. James Milner är inte bra nog, Jordan Henderson är inte bra nog, Curtis Jones är inte bra nog, inte heller Naby Keita är bra nog. Att majoriteten av spelarna råkar vara engelsmän är förmodligen ingen tillfällighet.

ANNONS

Delvis finns det ändå någon slags poäng i kritiken. Liverpools mittfält har varit trögt och lite idéfattigt i början av säsongen. Samtidigt har det kanske aldrig riktigt varit mittfältet i Liverpool som svarat för kreativiteten framåt. Mittfältet har varit motorn i Liverpools maskin. Den som kanske har stått för något mer på Liverpools mittfält det senaste året är i så fall just Thiago Alcantara.

Så långt är det kanske ändå möjligt att i alla fall förstå kritiken och frustrationen gällande mittfältet. Jürgen Klopp har hittills under sommaren varit rätt svävande under sommaren vad gäller behovet att värva mittfältare till Liverpool, och pratat mycket om det viktiga med att värva rätt spelare. Att det då måste vara en spelare som kommer spela även när skadade spelare kommer tillbaka.

Någon sådan rätt spelare verkade Jürgen Klopp mena inte fanns. Vilket om inte alla så i alla fall jag mest förstod som att Klopp mest av allt är insnöad på Jude Bellingham, men gör bedömningen att Dortmund inte kommer vilja sälja honom den här sommaren, eller att Liverpool inte kommer vilja köpa honom den här sommaren till det pris som i så fall skulle krävas, eller för all del både och.

ANNONS

Strax innan helgen gjorde emellertid Jürgen Klopp en kovändning gällande frågan om Liverpool skulle värva en mittfältare eller ej. Vilket kan tolkas på minst två olika sätt, det vill säga antingen att Liverpool nu bestämt sig för att ändå gå fullt ut för Bellingham redan denna sommar, eller att Liverpool och Klopp hittat någon slags kompromiss som de är beredda att acceptera i rådande läge.

En tredje tolkning vore kanske att Jürgen Klopp säger vad han säger på presskonferenser och i intervjuer och att det kan vara sant eller inte sant, och således vad han sade i fredags om en mittfältare kanske egentligen inte betyder något alls.

Jude Bellingham vore självfallet en kanonvärvning för Liverpool. Och väljer man att titta på så kallade kompromisser eller möjligen andrahandsalternativ så vore ju Frenkie De Jong en väldigt bra värvning även det, en spelare som just ryktats till Liverpool de sista dagarna, även om rykten gällande De Jong måste tas med en enorm nypa salt. Dessutom en värvning som skulle reta gallfeber på Man Utd så klart. Alltid en bonus.

ANNONS

Om Liverpool alltså värvar mittfältare och förstärker mittfältet, löser detta de problem som möjligen plågat Liverpool under säsongsstarten? Man kan förstå varför frustrationen riktar sig mot just Liverpools mittfält efter matcher där Liverpool tappar poäng mot lag som Fulham och Crystal Palace. Oftast är det ju just från mittfältet och framåt i själva uppspelsfasen som besvären blir allra mest uppenbara i sådana matcher.

Och visst hjälper det väl i så fall något. Men vad jag har sett av Liverpool i början av säsongen fokuserar åtminstone för min del problemen någon helt annanstans för Liverpool. Nämligen att Liverpool saknar Sadio Mané. Vilket inte specifikt handlar om Manés individuella egenskaper som spelare eller någon slags tanke om att Liverpool inte skulle ha ”ersatt” honom. Vilket de har gjort, med Luis Diaz och Darwin Nunez.

ANNONS

Liverpools press har inte alls haft samma intensitet i början av den här säsongen som vi har vant oss vid att se den, och där hittar vi till stor del förklaringen varför Liverpool både har sett mer öppna och sårbara ut bakåt, och mer uddlösa framåt. Motståndarna har fått mer tid i sin uppspelsfas, och Liverpool har inte varit riktigt lika bra som förut på att vinna bollen högt upp i planen, vilket varit en viktig del i deras anfallsspel.

Sadio Mané var den primära motorn i Liverpools press. Det är den egenskapen Liverpool hittills har saknat mest av allt, viktigare men kanske inte lika visuell som t ex Salahs torka. Kanske är det något som kommer tillbaka för Liverpool med lagets nya anfall, men det börjar bli lite bråttom med det, för hittills den här säsongen är det ingen våldsam överdrift att påstå att det har kostat Liverpool åtminstone fem poäng redan.

ANNONS

Mot Bournemouth spelade inte det där någon roll för Liverpool, Bournemouth var alldeles för dåliga och vinsten verifierade därför just ingenting för Liverpool. Men mot Newcastle ikväll kommer detta sättas på tydligare prov. Eller under högre press om man så vill.

Peter Hyllman

Varför får Scott Parker sparken av Bournemouth?

Peter Hyllman 2022-08-30 16:00

Scott Parker får sparken av Bournemouth bara några få dagar efter att Bournemouth förlorat en match med 9-0 mot Liverpool på Anfield. En märklig match där det kanske märkligaste var hur Liverpool egentligen misslyckades med att slå Premier Leagues vinstrekord utan endast tangerade det. Men en omständighet som fått både en och annan att ramla handlöst ned i post hoc, ergo propter hoc-fällan.

Något som resulterat i ett icke ringa antal jämförelser med tidigare stora förluster. Hur t ex George Burleys Ipswich förlorade med 0-9 mot Man Utd för snart 30 år sedan men där Burley satt kvar som manager i ytterligare sju år och tog Ipswich ut i Europa. Lite svårt att veta vad man egentligen vill säga med den jämförelsen. Att Scott Parker hade tagit Bournemouth ut i Europa om några år ifall han inte fått sparken?

Närmare till hands ligger kanske Southamptons Ralph Hasenhüttl som har lyckats med konststycket att förlora med 0-9 två gånger i Premier League, först mot Leicester och sedan mot Man Utd. Ändå är alltså Hasenhüttl fortfarande Southamptons manager. Kan det vara så att det faktum att dessa managers inte fått sparken efter 0-9-förluster har fått vissa att tycka att man inte borde få sparken efter en 0-9-förlust?

ANNONS

Många fler managers har inte fått sparken efter andra väldigt stora förluster utöver just dessa 0-9-förluster, där finns flera exempel på managers som förlorat med 1-9 och 0-8 och ändå blivit kvar på jobbet åtminstone ett tag till, i vissa fall mycket länge till. Ingen manager har i själva verket förut fått sparken direkt efter ett dylikt resultat, nästan som om en klubb inte vill få kritiken för att sparka någon ”bara för en enda stor förlust”.

Ett annat försvarstal för Scott Parker är att Bournemouth ändå ligger ovanför nedflyttningsstrecket och matcherna de har förlorat är mot Man City, mot Arsenal och mot Liverpool. Alltså skulle det med utgångspunkt i detta vara både komiskt och orimligt för Parker att få sparken. Men även denna argumentationslinje missar, enligt mitt sätt att se på det, den så kallade huvudsaken.

ANNONS

Vad är alltså huvudsaken, varför får Scott Parker egentligen sparken av Bournemouth?

Till att börja med har Bournemouth inte bara förlorat mot Man City, mot Arsenal och mot Liverpool, de har förlorat huvudlöst och handlöst. Bournemouth har inte bara förlorat mot dessa lag utan blivit förnedrade av dessa lag. Förlusterna har dessutom i mångt och mycket varit i underkant och då har Bournemouth alltså ändå förlorat med i genomsnitt över fem mål per match.

Det där måste man så klart ha med sig i bakhuvudet när man faktiskt beskriver situationen Bournemouth och Scott Parker befinner sig i. Det är för svagt att säga att det bara skulle handla om en enda 0-9-förlust. Det är för svagt att säga att Bournemouth bara har förlorat dessa tre matcher. Ett effektivt försvar av Parker som manager måste utgå från en realistisk och rättvisande verklighetsbeskrivning.

ANNONS

Enda vinsten, och därmed enda anledningen varför Bournemouth ändå befinner sig ovanför det där nedflyttningsstrecket, kom i första omgången mot Aston Villa, ett annat lag med väldigt uppenbara problem just nu. Absolut varenda möjlig indikation som finns signalerar att Bournemouth inte bara kommer åka ur Premier League den här säsongen, utan kommer göra det som ligans främsta slagpåse.

Scott Parkers fotboll vinner heller inga större pluspoäng hos de egna supportrarna. Hans fotboll är en långsam och plåttrig possession-fotboll som supportrar brukar kritisera men åtminstone tolerera så länge resultaten ändå går Bournemouths väg, men som de väldigt snabbt tappar tålamodet med när resultaten dyker. Det är talande att det är inte i första hand Bournemouths supportrar som kritiserar beslutet att sparka Parker.

ANNONS

Detta leder oss till vad som är det främsta skälet varför Scott Parker får sparken av Bournemouth. Parker har inte varit särskilt tyst med sitt missnöje gällande hur mycket Bournemouth har investerat i spelartruppen denna sommar. Han har tidigare sagt sådant som att Bournemouth ”befann sig långt bort från där de behöver vara”, och det än mer inflammerande att Bournemouth ”inte ville ge sig själva chansen att kunna konkurrera”.

Droppen kom kanske efter förlusten mot Liverpool då Scott Parker kommenterade det hela med att det nog inte skulle bli den sista sådana förlusten för Bournemouth den här säsongen. Ett något uppgivet och fatalistiskt uttalande kan tyckas, liksom ett sätt att rikta över ansvaret för situationen mot någon annan, kanske mot spelarna till viss del, men troligtvis i huvudsak mot Bournemouths ägare och klubbledning.

ANNONS

Man kan läsa både på och mellan raderna i Bournemouths eget uttalande för att se att detta i hög utsträckning formade Bournemouths beslut att sparka Parker. Maxim Demin påpekar hur viktigt det är att alla är överens om att driva klubben på ett ekonomiskt hållbart sätt, liksom det viktiga med att visa varandra förtroende och respekt. Något han alltså menar att Scott Parker inte är (överens) eller inte har gjort (visat respekt).

Delvis har självfallet Scott Parker en poäng. Bournemouth har tappat åtta spelare som var med och slutade tvåa i EFL Championship förra säsongen, men den här sommaren investerat endast £24m på fem nya spelare. Bristerna i Bournemouths spelartrupp är tydliga för alla att se. Samtidigt investerade Bournemouth mer i spelartruppen förra året, och Parker kan heller inte ha varit omedveten om förutsättningarna när han tog jobbet.

ANNONS

Å andra sidan stämmer det också som t ex Henry Winter säger, att en säsong i Premier League betyder £150m mer i intäkter för Bournemouth bara i rena TV-pengar, så då kan man självfallet tycka att det borde gå att investera betydligt mer än £24m i spelartruppen utan att det därför behöver passera någon slags hållbarhetens gräns. Det är trots allt en rätt stor skillnad mellan att vara sparsam och att vara dumsnål.

Bournemouths situation är dock som den är. Maxim Demin, Bournemouths ryska ägare, ryktas vara på väg att vilja sälja klubben. Även om han inte drabbats av några sanktioner kan man ändå tänka sig att han just nu är särskilt ovillig att investera mer av sina egna pengar i klubben. Pengar som i hög utsträckning tog Bournemouth upp till Premier League till att börja med. Förståeligt på sätt och vis.

ANNONS

Ett sätt att beskriva Scott Parkers agerande under sommaren och starten av säsongen är att han spelat ett politiskt spel i press och media och på så sätt försöka sätta ett tryck på Bournemouth och på Maxim Demin att investera mer i spelartruppen. Men ska man som manager börja göra en sådan sak mot ägaren och mot sin egen klubb så får man nog också se till att ha resultaten med sig, inte mot sig.

Att omedelbart efter en 0-9-förlust, som följer på en 0-3-förlust som i sin tur följer på en 0-4-förlust, samtliga förluster i underkant, börja öppet politisera mot den egna klubben och dess ägare, då ber man kanske om att få sparken? Och vem vet, kanske var det också vad Scott Parker helst ville. Att få sparken och lämpa över ansvaret för det på någon annan, med vetskapen att han kommer bli försvarad i press och media.

ANNONS

Enda sättet för detta försvar att åtminstone ifrågasättas är att Bournemouth nu lyckas hitta en manager med den tillräckliga magin att hålla Bournemouth kvar i Premier League. Men vem i hela friden skulle det vara som dessutom skulle vilja? Men för Scott Parker kommer säkert nya jobb. Inte minst från klubbar i EFL Championship som låtit sig imponeras av hans två uppflyttningar på två säsonger.

Även om de därefter följts av två teoretiska nedflyttningar på två säsonger.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lucas Paqueta, Lyon till West Ham. Offensiv mittfältare och löjligt kreativ spelare som förgyllt Ligue 1 ett bra tag nu. Många hade nog trott på Paqueta till en högre rankad klubb än West Ham, men när inte det slog in den här sommaren så var West Ham snabbt framme och högg. Potential att bli ett lika spännande nyförvärv som en gång Dimitri Payet, förhoppningsvis med ett lyckligare slut. Betyg: Berömlig – (+++++)

ANNONS

Antony, Ajax till Man Utd. Transfersumman kan som vanligt diskuteras, och det här är uppenbart en extremt skicklig spelare, dessutom med hög potential för utveckling kvar i sig. Kort sagt kan detta vara en blivande världsspelare och det är väl precis den typen av spelare som Man Utd bör värva. Detta sagt hade jag gärna sett bättre bevis på Antonys briljans än endast ständiga montage av överstegsfinter. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Brighton utmanar om europeiska cupplatser!

Peter Hyllman 2022-08-30 06:00

Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Antonio Conte, Thomas Tuchel och så vidare. Premier League är onekligen ligan som drar till sig världens bästa managers, och de riktigt stora managernamnen i världen. Detta är en stor del i vad som cementerat Premier Leagues position som världens största och bästa liga. Men vad som gör Premier League särskilt speciellt just nu är kvaliteten på managers som kommer underifrån.

Graham Potter i Brighton, Thomas Frank i Brentford, Eddie Howe i Newcastle, Patrick Vieira i Crystal Palace, Marco Silva i Fulham, Steve Cooper i Nottingham Forest, Jesse Marsch i Leeds, även David Moyes i West Ham, visar klart och tydligt hur managers med tydliga taktiska idéer och välorganiserade lag kan störa den annars etablerade ordningen i Premier League.

Standarden på fotbollen ökar drastiskt, ännu fler matcher och ännu fler motståndare börjar bli konkurrenskraftiga på riktigt, särskilt som idé och organisation tack vare Premier Leagues TV-avtal också backas upp med pengar. Alla klubbar är inte lika rika i Premier League, men ingen klubb är fattig. Och klubbar som agerar smart på planen har en tendens att även agera smart utanför planen, och omvänt.

ANNONS

Till stor del är detta en fråga om utveckling och den bäst anpassades överlevnad. Ska en klubb överleva i Premier League, och kunna konkurrera med superklubbarna och deras supermanagers, räcker det inte längre med en manager som värvar sina gamla spelare, parkerar bussen, satsar på fasta situationer och pratar om att get stuck in. Management har blivit mycket mer metodiskt i Premier League.

Brighton och Graham Potter är det just kanske bästa exemplet på just detta. Nivån på Brightons taktiska kunnande är väldigt hög, vilket syns på hur väl Brighton lyckas anpassa sig taktiskt till olika motståndare som Man Utd och West Ham, och hur helt olika metoder i stort såväl som i smått tillämpas tämligen sömlöst. En mer vertikal fotboll mot Man Utd, jämfört med en mer noggrann speluppbyggnad mot West Ham.

ANNONS

Positional Play, en twitterprofil med intressanta taktiska analyser från de största ligorna i Europa, bryter ned Brightons match mot West Ham på ett upplysande sätt. Analysen visar hur Brighton och Potter inte är rädda för att bryta mönster för att störa motståndarna och ge sig själva bättre ytor och möjligheter på planen. Men för att vara bra på att improvisera måste man först vara väldigt bra och trygg i de taktiska grunderna.

Brighton är naturligtvis mer än enbart taktik och coaching. En stor nyckel bakom Brightons framsteg och framgångar är deras scouting och rekryteringsarbete, som utifrån klubbens specifika förutsättningar har ett bra case att räknas som bäst i England, kanske bäst i Europa. Spelartruppen Brighton har satt samman, både sett till spelarnas kvalitet och ålder, till de priser det har handlat om, är högsta världsklass.

ANNONS

Mycket av detta hittar vi hos Dan Ashworth, som kom till Brighton 2018. Ashworth har nu lämnat Brighton och istället tagit motsvarande jobb i Newcastle, i vad som mycket väl kan visa sig vara Newcastles viktigaste värvning någonsin. Grunderna som Ashworth har lagt i Brighton verkar däremot starka, och än så länge går det i alla fall inte att se några skadliga effekter av att Ashworth lämnat klubben.

Vi påminns återigen om hur Brighton när de sparkade Chris Hughton och anställde Graham Potter kritiserades närmast enhälligt av brittisk press och media och ansågs mer eller mindre ha skrivit under sin egen nedflyttningsgaranti. Vilka tror Brighton egentligen att de är? – lät ungefär resonemanget i ett av de senaste årens mest klockrena exempel på den typiskt engelska kombinationen av snobberi och jantelag.

ANNONS

Brighton blev aldrig nedflyttade och och tre år efter att Graham Potter kom till Brighton vore det inte längre någon större överraskning om Brighton norpade en av de europeiska cupplatserna nästa säsong.

:::

TRANSFERKOLLEN

Renan Lodi, Atlético Madrid till Nottingham Forest. Vänsterback och brasiliansk landslagsspelare som haft lite svårt att hålla en ordinarie plats i Atlético Madrid. Kan man förmoda att han flyttar till Forest för att få speltid inför VM? Inget snack om kvaliteten på spelaren och visar denne i Forest varför Atlético Madrid värvade honom så är det en höjdare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

PL-Hörnan 2022-23 (#4): Brighton är mer än en tillfällighet!

Peter Hyllman 2022-08-29 17:30

Guldstjärnan: Tottenham
Bortamatch mot Nottingham Forest är ingen alldeles enkel uppgift, det kommer flera lag att få erfara den här säsongen. Tottenham gjorde det utifrån förutsättningarna bra och lyckades till slut satta under rätt hård press ändå vinna hyfsat övertygande.

ANNONS

Skamvrån: Bournemouth
Att åka till Anfield är självfallet en väldigt tuff uppgift, men det ska inte behöva innebära att man tangerar Premier League-historiens största förlust. Mest upprörande är kanske att det baserat på matchbilden är lite förvånande att Liverpool bara tangerade rekordet och inte slog det.

Kvarsittning: Aston Villa
Hemmamatch mot West Ham, som hittills förlorat tre raka matcher, såg ut att vara en av Steven Gerrards bästa möjligheter att visa att han fortfarande har grepp om läget i Aston Villa. Den möjligheten tog han inte. Tvärtom var det West Ham som vann och dessutom vann övertygande. Svårt att se detta vända för Gerrard.

Roliga timmen: Man Citys tvåmålsunderlägen
Man City har nu hamnat i tvåmålsunderlägen i tre av sina fem senaste ligamatcher. Man har inte förlorat någon av dessa tre matcher, dock vunnit två av dem. Löjligt imponerande så klart, men på lång sikt är det självfallet inte hållbart för Man City att så här ofta sätta sig i sådana här matchsituationer.

ANNONS

Tillbaka till skolbänken: Brendan Rodgers
Han verkar helt enkelt inte få detta att fungera, Brendan Rodgers. En förlust mot Chelsea på Stamford Bridge är kanske inget att hymla om, men när man får spela med en man mer under en stor del av matchen och från 0-0 och lik förbaskat hamnar i ett 0-2-underläge, då är det något grundläggande som inte stämmer.

Skolkarn: Richarlison
Mycket tjafs och pärleportande om Brennan Johnsons tuffa tackling på Richarlison på City Ground. Men i mina ögon kom Richarlison lindrigt undan. Vill man ha respekt på fotbollsplanen måste man också visa respekt på fotbollsplanen.

Hemläxan

Viktigt att komma ihåg att Lisandro Martinez är alldeles för kort för att kunna spela mittback i Premier League.

Också viktigt att komma ihåg att Erling Haaland kan få det svårt att klara sig i Premier League.

ANNONS

Brighton gjorde mål på hemmaplan! Hör inte till vanligheterna.

Man Utd vann två raka ligamatcher. Här inte heller till vanligheterna.

Tungt för Wolves. Inte första och helt säkert inte sista matchen som glider dem ur näven i slutminuterna.

Peter Hyllman

Åtta managers som främst riskerar sparken!

Peter Hyllman 2022-08-29 06:00

Har det vid något tidigare tillfälle i Premier League funnits lika många managers som vid en och samma tidpunkt riskerar sparken i samma utsträckning som just nu? Grader finns som bekant i helvetet och det är väl något av en bedömningsfråga vad man egentligen menar med att riskera få sparken, men många är just nu ifrågasatta av olika skäl och inte i något av fallen hade det förvånat ifall managern fick sparken.

Närmare hälften av Premier Leagues managers befinner sig i riskzonen. Vissa naturligtvis mer än andra. Om inte Erik ten Hag hade varit helt ny inför den här säsongen i Man Utd så hade kanske han adderat till listan. Under andra omständigheter hade Man Utds smått katastrofala säsongsstart fått kråkorna att börja kraxa, men än så länge har han nog ändå någon form av immunitet. Men inte länge till.

Annars hittar vi samtliga utsatta managers på tabellens nedre halva. Naturligtvis, det är väl så det brukar vara. Enda undantaget vi hittar på nedre halvan, utöver den redan nämnda ten Hag, är Liverpools Jürgen Klopp. Ingen vettig människa hade så klart kommit på att sparka honom. Inte heller finns något skäl att göra det. På totalen säger det ändå något om risken med att ligga under mittenstrecket i Premier League.

ANNONS

Ett och annat undantag hittar vi däremot även på den övre halvan. Eddie Howe löper nog ingen risk alls just i detta läge, men skulle det börja gå illa för Newcastle så kommer det inte ta lång tid innan knivarna börjar slipas. Något liknande måste nog sägas om Jesse Marsch i Leeds. En strålande start på säsongen har gett honom viss status, och trygghet, men den håller inte länge om Leeds inte lyckas upprätthålla starten.

Vilka åtta managers är det då som främst riskerar sparken, och i vilken grad i helvetet så att säga? Säckaracet är temat för den här måndagslistan.

(8) David Moyes

West Hams start med tre raka förluster har gjort alla lite nervösa. Det finns en uppfattning att Moyes taktik har tappat lite av sin lyster och spänstighet, och att ett lag som kanske har överpresterat tidigare säsonger nu börjar återgå mot sitt medelvärde.

ANNONS

Ändå lär nog Moyes ha skaffat sig ett rätt omfattande förtroendekapital under sina två säsonger med West Ham. Och värvningarna av t ex Gianluca Scamacca och Lucas Paquetá visar ändå att West Hams ägare har förtroendet kvar för Moyes.

(7) Thomas Tuchel

Någon ställde en intressant fråga för några dagar sedan, nämligen hur vi egentligen hade uppfattat Tuchels tid som Chelseas manager om det inte varit för att de lyckades vinna den där Champions League-finalen mot Man City.

Tuchel har själv visat flera prov på frustration i starten av den här säsongen, allting verkar inte helt harmoniskt. Det kommer krävas mer för att ge Tuchel sparken, men det går inte att utesluta att Todd Boehly har börjat sondera terrängen.

(6) Ralph Hasenhüttl

Han verkar ha lika många liv som en katt, Hasenhüttl. Tre-fyra gånger under sin tid i Southampton har han nog sett ut att vara väldigt nära att få sparken, bara för att lyckas ge sig själv en livlina med vilken han räddar sig kvar.

ANNONS

Vändningen och vinsten mot Leicester kan ha varit en sådan livlina den här gången för Hasenhüttl. Men läget är alltjämt en spelartrupp och tränarstab som inte helt och hållet verkar ha förtroendet kvar för honom.

(5) Scott Parker

Bournemouth ser oundvikligen ut att vara ett av lagen som kommer bli nedflyttade från Premier League den här säsongen. Laget ser väldigt tunt ut. Detta kan tala både till Parkers fördel och nackdel i säckaracet.

Ägaren kan så klart komma fram till att ett managerbyte kan ge den önskade effekten som räddar Bournemouth kvar i Premier League. Det kan även vara så att risken för nedflyttning redan har räknats hem, och låga förväntningar håller Parker kvar.

(4) Frank Lampard

En poäng av nio möjliga poäng i början av säsongen är definitivt inte ett facit som direkt säljer in den där uppfattningen att det var Lampard som räddade Everton kvar i Premier League förra säsongen. Tvärtom ställer det stora frågor.

ANNONS

Lampard är ändå fortfarande omtyckt, och Evertons klubbledning är notoriska kverulanter, och det mer än något annat borgar kanske för att även om Lampard är rättvist ifrågasatt så lär det dröja ett tag innan han faktiskt får sparken.

(3) Bruno Lage

Egentligen har det väl börjat precis lika illa för Wolves och Lage som för Everton och Lampard. Möjligen ännu värre eftersom Wolves till synes har sådana ofantliga problem att göra mål, eller ens komma till vettiga anfall.

Wolves känns lealösa och idélösa, och det känns inte som om Lage längre har något som helst gehör eller genomslag för sina taktiska idéer. Långa stunder är det nog till och med lite oklart exakt vilka dessa taktiska idéer är.

(2) Brendan Rodgers

Glorian föll lite på sniskan redan förra säsongen för Rodgers i Leicester. Efter två säsonger då Leicester var hiskeligt nära att ta sig till Champions League, samt vann FA-cupen, så blev förra säsongen ett tämligen fundamentalt misslyckande.

ANNONS

Den här säsongen har näppeligen börjat bättre och det är mycket talande när flera av lagets bättre spelare aktivt försöker hitta nya klubbar. Rodgers är inte behjälpt av Leicesters ekonomiska bekymmer, men verkar också ha tappat stinget.

(1) Steven Gerrard

Trots vinsten mot Everton är Gerrard rejält ifrågasatt för närvarande. Aston Villa har sett taktiskt oorganiserade och ogenomtänkta ut under egentligen samtliga sina matcher hittills, och mycket av detta läggs vid Gerrards fötter. Gerrard anställdes för att lyfta Aston Villa i tabellen upp mot europeiska cupplatser. Det finns inget som tyder på att Gerrard skulle vara på väg att lyckas med detta, och missnöjet har satt sig och börjat spridas bland de egna supportrarna.

Peter Hyllman

Newcastles anfall har både potential och problem

Peter Hyllman 2022-08-28 06:00

Newcastle har spelat oavgjort i sina två senaste ligamatcher, men det är två oavgjorda matcher som uppfattats på två helt olika sätt. Den ena och första oavgjorda matchen sågs som något av ett bakslag i Newcastles ambitioner den här säsongen. Den andra och senaste oavgjorda matchen däremot som något av ett framsteg. I dessa båda oavgjorda matcher hittar vi däremot både Newcastles potential och problem.

Nog för att oavgjort borta mot Brighton, som vunnit mot både Man Utd och West Ham redan den här säsongen, inte behöver ses som något dåligt resultat. Men matchen slutade 0-0 och det var en match i vilken Newcastle inte riktigt fick spelet att stämma, och där Newcastles anfall hade en blek dag. Vad som oroade var alltså inte så mycket resultatet som prestationen i sig.

Den oavgjorda matchen hemma mot Man City såg däremot en helt annan prestation, från Newcastle som helhet och från Newcastles anfall i synnerhet. 3-3 slutade en match som nog inte skulle skämmas för sig på en kommande bruttolista över säsongens matcher, och det var nog i slutänden en poäng med mersmak för Newcastle, som hade 3-1 i andra halvlek och kan ha känt att de både kunde och borde ha vunnit matchen.

ANNONS

Här finns som en slags bisats också något av en replik på de experter och opinionsbildare som innan Newcastles uppköp ansåg att deras supportrar hade orealistiska krav och förväntningar på klubben. Men var det egentligen mer än just detta som Newcastles supportrar egentligen förväntade sig, att deras lag skulle kunna möta vilka som helst hemma på St James Park och ge dem en rejäl match?!

Potentialen i Newcastles anfall demonstrerades väldigt tydligt under matchen mot Man City, av Miguel Almiron, av Callum Wilson och särskilt av Allan Saint-Maximin som gjorde en alldeles fantastisk match. Det var en match och ett anfall som på väldigt många sätt säkert fick både en och annan räv på St James Park att minnas Newcastles entertainers under Kevin Keegan på 1990-talet.

Problemen demonstrerades däremot även de, både direkt och indirekt. Direkt genom att Callum Wilson såg till att bli skadad under matchen, något som varit ett återkommande orosmoment med Wilson under hans tid i Newcastle. Indirekt genom att det var svårt att se anfallets insats mot Man City, och då i synnerhet Saint-Maximins, och förstå hur det kunde se så väldigt mycket blekare ut några dagar tidigare mot Brighton.

ANNONS

Fram till i fredags hade Newcastles nya ägare investerat ungefär £150m i spelartruppen sedan i januari. Sju spelare har kommit till Newcastle, men Newcastles primära anfallstrio är oförändrad. Chris Wood köptes i januari, men i övrigt har Newcastle prioriterat lagets defensiva ryggrad med kloka och smarta värvningar som Kieran Trippier, Nick Pope, Sven Botman och Bruno Guimaraes.

Egentligen finns inga stora skäl att ifrågasätta klokheten i detta så långt. Det ger Newcastle en slags stadga och en grund att stå på, men det gör också Newcastle ojämna och kanske lite humörberoende i sina prestationer. Miguel Almiron är skicklig men kan anklagas för att inte vara särskilt effektiv. Callum Wilson är skadebenägen. Och Allan Saint-Maximin är ojämn, blandar högt och lågt, inkonsistent på ren svengelska.

ANNONS

Om Newcastle ska utmana tabelltoppen, och kanske kunna slå sig in bland de sex bästa redan den här säsongen, så krävs jämnhet och en förmåga att prestera bra fotboll match efter match, vecka efter vecka, med så få och så korta undantag som möjligt. Och just det är den största frågan om Newcastle den här säsongen, kommer de kunna upprätthålla en tillräckligt hög nivå under tillräckligt lång tid?

Efter matchen mot Man City sade Eddie Howe att det var Allan Saint-Maximins bästa match för Newcastle under hans tid som manager. Saint-Maximins svar var rätt intressant där han påpekade att Howe kanske tyckte han gjorde en bra match eftersom han passade bollen två-tre gånger och det blev mål, men att han i andra matcher kanske också passat bollen två-tre gånger men då blev det inte mål.

Onekligen lite attityd i det svaret. Svårt att förstå det på något annat sätt än att Saint-Maximin nog tycker att han har gjort jobbet i tidigare matcher, men att lagkamraterna inte riktigt lyckats göra sitt jobb. Vilket kanske visar att Saint-Maximin utöver att vara lite ojämn även verkar vara lite lynnig. Men som sagt, kanske ingår det i paketet att vara en slags humörspelare, styrd av inspiration.

ANNONS

Kanske var Saint-Maximins omdöme också en slags uppmaning till Newcastle att investera i anfallet. Vilket Newcastle nu alltså gjort sedan i fredags genom att ha betalat £70m för Alexander Isak. Den svenske landslagsanfallaren är nu alltså den som ska göra det som Saint-Maximin alltså inte verkar tycka att Newcastles anfallare hittills har gjort i tillräcklig utsträckning, göra mål på hans passningar.

Alltså är det ingen helt lätt situation som Alexander Isak har kommit till i Newcastle. Han kommer slängas in i hetluften tämligen omedelbart. Om Newcastle ska kunna utmana om och uppnå europeiskt cupspel redan den här säsongen så måste Newcastles anfall prestera och leverera varje match eller nästan varje match, inte enbart varannan match som kanske har varit fallet i för hög utsträckning under Eddie Howe.

ANNONS

Kan Alexander Isak bli spelaren som gör målen på Allan Saint-Maximins anfall och framspelningar, och även bli spelaren som får Saint-Maximin att vara Saint-Maximin inte bara i en match här och där utan i match efter match? I så fall var Alexander Isak sannerligen värd sina £70m.

Peter Hyllman

Sunderland måste se Alex Neils avsked som en möjlighet!

Peter Hyllman 2022-08-27 17:30

Sunderlands supportrar måste vilja riva och klia sig själva i skallen. Kan det egentligen bli mer ”Sunderland” än att gå upp i EFL Championship, inleda första säsongen tämligen så bra, vinna mot ett Stoke City som inte alls inlett säsongen lika bra, och så bara några få dagar senare tappa sin manager Alex Neil till Stoke City av alla möjliga klubbar? Men just detta är alltså vad som nu verkar ha hänt.

Man kan diskutera moralen i Alex Neils agerande, att bara tacka för sig själv med någon knapp vecka kvar av transferfönstret, och dessutom endast ett dygn till dess att Sunderland ska spela sin nästa match. En match mot Norwich som Sunderland nu prompt förlorade för några timmar sedan. Neils ursäkt är att han inte fått tillräcklig backning under transferfönstret, men det kan inte vara något han kommit på precis nu.

Resonemanget är dessutom något tunt. Sunderland hade ett starkt lag i EFL League One redan förra säsongen, har inte tappat egentligen någon av sina viktigaste spelare utan tvärtom lyckats behålla majoriteten av dem, och har dessutom hittills under sommaren värvat flera potentiellt viktiga spelare för dem i EFL Championship som Jack Clarke, Leon Dajaku, Daniel Ballard med flera.

ANNONS

Sunderlands supportrar är med viss rätta både konsternerade och förmodligen på många håll rätt irriterade. Alex Neil var en omtyckt manager som nu upplevs som något utav en svikare. Både för att han lämnar Sunderland och för hur han lämnar Sunderland. Att välja att lämna Sunderland för just Stoke verkar också störa många, Sunderland kan nog med viss rätt anses vara en större klubb, dessutom med större potential.

Alex Neils avsked sätter Sunderland i en besvärlig situation. Risken är därför att Sunderland nu ser detta som ett problem och hanterar det som ett problem, och akut börjar leta en kortsiktig lösning. Utmaningen för Sunderland ligger däremot enligt mig i att se Alex Neils avsked inte i första hand som ett problem, utan som en möjlighet. För kanske var det egentligen Alex Neil som var den kortsiktiga lösningen?

ANNONS

Alex Neil var aldrig någon väldigt bra fit med Sunderlands mer moderna och analysdrivna klubb- och rekryteringsmodell. Sunderland vill värva ungt och utvecklingsbart med ett öga på framtiden i första hand, och Neil är en manager som hittills under sin karriär i högre utsträckning har värderat erfarenhet och kvalitet här och nu. Neil kommenterade flera gånger att han ansåg Sunderland vara ett för ”ungt” lag.

Att Sunderland skulle överge sin metod för att göra Alex Neil till freds vore knappast rimligt, i så fall vore det knappast längre en metod. Särskilt inte som de bästa och mest framgångsrika klubbarna i EFL Championship de senaste åren har varit just klubbar som arbetat med motsvarande metoder som Sunderland. Med framgångsrika menas då även klubbar som därefter även lyckats etablera sig i Premier League.

ANNONS

Sunderland kan heller inte ha varit helt omedvetna om detta. De anställde Alex Neil som något slags försök till nytändning halvvägs in på förra säsongen sedan Lee Johnsons tid som manager klart och tydligt stagnerat. Det lyckades väldigt väl, kanske lyckades det till och med lite över förväntan för Sunderland, men Sunderlands beslut att endast erbjuda Alex Neil ett rullande ettårskontrakt visar på en ovilja att binda sig.

Kan detta i sig ha bidragit till Alex Neils beslut att lämna Sunderland? Ja absolut, precis som att han med allra största sannolikhet får betydligt bättre betalt som manager i Stoke än vad han fick i Sunderland. Därmed skulle man kunna hävda att Sunderlands styrelse har bundit ris åt egen rygg, men de har uppenbarligen också gjort bedömningen att på längre sikt var det osäkert om Alex Neil var ”deras” manager.

ANNONS

Många kommer vilja göra poängen att Sunderland nu har bråttom att anställa en ny manager med bara någon knapp vecka kvar av transferfönstret. Den gängse sanningen är ju att en ny manager måste få värva sina spelare. Men om nu Sunderland ändå värvar sina spelare utifrån sin modell och metod, egentligen oberoende av manager, så behöver de i själva verket inte ha särskilt bråttom alls.

Sunderland bör istället se detta som en möjlighet. Att själva byta ut Alex Neil i detta läge hade varit politiskt komplicerat, då Neil var väldigt populär. Varje sådant försök hade stött på rejält motstånd från de egna supporterleden. Nu har Neil befriat Sunderland från detta konundrum och skulden faller så att säga helt och hållet på honom. Sunderland är fria att leta en manager som verkligen passar dem.

Vilket i mina ögon kvickt borde utesluta alla sådana här alternativ som närmast reflexmässigt nämns så fort klubbar som Sunderland står utan manager, det vill säga t ex Sean Dyche och den typen av managers. Dyche vore onekligen ett namn, och ett namn som skulle få Sunderlands supportrar att känna sig stora, men också fel namn för Sunderlands profil och process.

ANNONS

För några år sedan chockade Leeds fotbollsvärlden genom att anställa Marcelo Bielsa. Alla trodde de blivit fullständigt galna. Från början trodde ingen att Leeds ens skulle kunna anställa en manager som Bielsa, sedan trodde ingen att Bielsa skulle bli ens det minsta långvarig i Leeds. Verkligheten var och blev en helt annan. Leeds såg sin möjlighet och Bielsa blev ”deras” manager.

Leeds metod och klubbfilosofi var inte särskilt mycket annorlunda än den metod och klubbfilosofi som nu Sunderland eftersträvar och representerar. Sunderland måste nu både se och gripa möjligheten att anställa ”sin” Marcelo Bielsa. Vilket man kan välja att läsa både bildligt och bokstavligt. Bildligt eftersom vi så klart pratar om en manager som Marcelo Bielsa för Sunderland, inte nödvändigtvis Bielsa själv.

Men också bokstavligt eftersom formulerat på ungefär detta sätt och utifrån dessa förutsättningar, varför skulle Sunderland inte vilja ha Marcelo Bielsa som manager, och varför skulle Marcelo Bielsa inte vilja vara Sunderlands manager? Det där med rullande ettårskontrakt är han ju som bekant inte precis främmande för. Det där med att inte värva äldre och dyra spelare är han definitivt inte främmande för.

ANNONS

Men kommer Sunderland se möjligheten?

Peter Hyllman

Varför lyckas Gabriel Jesus i Arsenal men inte i Man City?

Peter Hyllman 2022-08-27 06:00

Gabriel Jesus har inlett extremt övertygande för Arsenal. Han var bra redan under försäsongen och så här i början av den ordinarie ligasäsongen har han redan hunnit med att göra två mål på tre matcher, och i övrigt varit väldigt produktiv och värdefull för Arsenals offensiv. Arsenal är det enda laget i ligan att vinna samtliga sina tre första matcher och Gabriel Jesus har en stor del i förklaringen varför.

Man kan hävda att det bara har hunnits med att spela tre matcher än så länge den här säsongen och det är för tidigt att dra alltför stora växlar. Egentligen gäller kanske samma sak för Gabriel Jesus som gäller för Arsenal i stort, nämligen att hittills har man trots allt bara mött och vunnit mot Crystal Palace, Leicester och Bournemouth. Onekligen kommer det komma tuffare matcher än så både för Arsenal och för Gabriel Jesus.

Å andra sidan så spelade ju Gabriel Jesus mot Crystal Palace, Leicester och Bournemouth också med Man City. Trots det ser Gabriel Jesus ut som en betydligt friare och farligare spelare i Arsenal och rent statistiskt, om man skulle våga sig på att anta att Gabriel Jesus fortsätter bara att göra mål i samma utsträckning som nu, så kommer han sluta den här ligasäsongen på över 25 mål, mer än tio mål mer än sin bästa säsong i Man City.

ANNONS

Även om målskyttet avtar något i tempo så kommer han ändå med marginal att överträffa även sina bättre säsonger med Man City i detta avseende. Arsenal kan nog känna att de lyckats med något av ett kap genom att värva Gabriel Jesus för £45m och att de i Gabriel Jesus har lyckats värva en stjärna. Men varför lyckas då Gabriel Jesus i Arsenal fastän han aldrig riktigt lyckades i Man City?

För om Arsenal har köpt Gabriel Jesus för £45m så måste man komma ihåg att Man City har sålt Gabriel Jesus för £45m. Det gör inte Man City för att de ansåg spelaren vara väldigt värdefull för deras planer för framtiden. Gabriel Jesus var aldrig direkt dålig eller misslyckad för Man City, men ojämn i sina prestationer och Gabriel Jesus blev aldrig så bra för Man City som de hoppades och kanske trodde att han skulle bli.

ANNONS

Gabriel Jesus är en så kallad nia som aldrig riktigt fick spela som en renodlad nia i Man City, där Pep Guardiola istället valde att köra med falska nior. Därmed fick Gabriel Jesus en annan roll på planen än vad som kan ha ansetts vara hans mer naturliga roll. Och när Pep Guardiola ironiskt nog justerar sin taktik mot en mer renodlad nia så värvar han Erling Haaland för att göra det och säljer Gabriel Jesus.

Kanske var det helt enkelt så att Pep Guardiola inte hade det förtroendet för Gabriel Jesus som nia, som anfallare och som målskytt för att spela honom som en renodlad nia. Hur som helst är det mycket mer som en renodlad nia som Gabriel Jesus nu spelar för Mikel Arteta i Arsenal, och som det ser ut på planen så är det en tydligare roll som Gabriel Jesus helt enkelt trivs mycket bättre i. Kanske just för att han känner Artetas förtroende.

ANNONS

Jag var också på väg att säga att Gabriel Jesus känns friare på planen i Arsenal än vad han gjorde med Man City. Möjligen är det en illusion eller ett uttryck för att han känner sig större, tryggare och spelar med större självförtroende. Arteta precis som Guardiola har så klart en rätt tydlig taktisk struktur, men möjligen är inte Artetas riktigt lika detaljstyrd som Guardiolas är gällande anfallarnas roller, uppgifter och ytor på planen.

En faktor som däremot kan spela stor roll för varför Gabriel Jesus lyckas i Arsenal där han aldrig riktigt lyckades fullt ut i Man City är att han är en stjärna i Arsenal på ett sätt som han aldrig fick vara i Man City. Vissa spelare behöver känna att de har den rollen och den statusen. Det behöver inte betyda att de är divor eller något sådant, bara att det kan vara viktigt att känna sig viktig. Alla som jobbar eller har jobbat kan nog relatera.

ANNONS

Hittills återstår 35 matcher av den här ligasäsongen. Det återstår väldigt mycket fotboll och väldigt många matcher att se hur det faktiskt går både för Arsenal och för Gabriel Jesus. Det kommer komma betydligt tuffare matcher än Crystal Palace, Leicester och Bournemouth för Arsenal och för Gabriel Jesus. Kanske inte på pappret ikväll när Arsenal tar emot Fulham hemma på Emirates.

Men hittills ser det ut som om Arsenal har köpt en annan Gabriel Jesus för £45m än den Gabriel Jesus som Man City sålde för £45m. Arsenal leder ligan. Gabriel Jesus är inte den enda anledningen till det, kanske inte ens den största anledningen till det, men han är en stor anledning till varför Arsenal leder ligan efter tre omgångar, och varför Arsenal för första gången på länge känns som ett lag som motiverar optimismen runt sig.

ANNONS

Allt som återstår är nu för Gabriel Jesus och för Arsenal att hålla i det här under säsongens sista 35 matcher.

:::

TRANSFERKOLLEN

Neal Maupay, Brighton till Everton. Everton är i skrikande behov av anfallare så på vis är detta en fullt förståelig värvning. Maupay har emellertid fått allt mer svårt att hålla sin plats i Brighton och känslan är inte att Everton precis värvar en Maupay i sin prime. Evertons supportrar kan inte vara alldeles nöjda att Everton värvar spelare från Brightons överskottslager. Betyg: Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Alexander Isak till Newcastle är en stor värvning!

Peter Hyllman 2022-08-26 18:00

Alexander Isak till Newcastle är en stor värvning. Dels är Isak Sveriges näst största eller största stjärna på den internationella scenen, Zlatan Ibrahimovic exkluderad, och kommer till skillnad från Ibrahimovic rimligtvis förväntas fortsätta vara det de närmaste tio plus åren. Dels är £63m som rapporteras vara övergångssumman, med ytterligare cirka £5m i rörliga klausuler, ett nytt transferrekord för Newcastle.

Andra har redan skrivit om det saudipolitiska perspektivet på Isaks övergång, och förmodligen gjort det bättre än vad jag kan göra. Sportbladets Simon Bank förtjänar som vanligt en läsning gällande detta. Här finns ingen poäng att jag upprepar samma saker, allra helst om det bara blir pliktskyldigt, utan här pratar jag om Isaks övergång till Newcastle enbart i termer av fotboll.

Newcastle var tidigt intresserade av Alexander Isak den här sommaren, men mycket talar för att de fick eld i baken och bestämde sig för att slå till när Callum Wilson drog på sig en lättare skada mot Man City senast. Kanske var det en påminnelse om att Newcastle var tunna offensivt och om Wilsons skadebenägenhet. Tidigare tveksamheter gällande Isak, kanske framför allt angående transfersumman, försvann därmed.

ANNONS

Några småsummor handlar det inte precis om, alltså närmare £70m beroende på hur man väljer att räkna. Nytt transferrekord för Newcastle, med mycket bred marginal dessutom. Nytt transferrekord för en svensk spelare över huvud taget, Isak är alltså dyrare än Ibrahimovic var, dock ej inräknat fotbollens inflation. Och självfallet ett transferrekord åt andra hållet för Real Sociedad, som onekligen cashar hem mycket pengar.

Alla parter i den här övergången borde alltså kunna vara nöjda. Real Sociedad håvar hem en stor säck med pengar som de kan återinvestera i spelartruppen. Newcastle värvar en av Europas mest talangfulla unga anfallare, precis den spelartyp en klubb med Newcastles ambitioner bör värva. Alexander Isak går till en stor och ambitiös klubb i världens största och bästa liga. Och Sveriges landslag får ännu en anfallare i världsfotbollens centrum.

ANNONS

Bra för Newcastle

Callum Wilson är en skicklig anfallare men ökänt skadebenägen. Dennes skada mot Man City kom alltså inte som någon större överraskning och kan på goda grunder förväntas vara allt annat än Wilsons sista skada den här säsongen.

Newcastle letade efter en anfallare redan innan Wilson blev skadad, men situationen blev om inte mer akut så i alla fall mer angelägen med Wilsons skada. Med Isak får Newcastle en teknisk och rörlig anfallare som kan spela både anfallare och forward, och som passar mycket väl in i Eddie Howes taktiska system.

Är det en etablerad världsanfallare Newcastle värvar med Alexander Isak? Nej, men en potentiell världsanfallare om några år, och dessutom vore det i nuläget svårt för Newcastle att värva etablerade världsanfallare i rätt fas av sin karriär.

Man kan hävda att transfersumman antyder att Newcastle fortfarande riskerar vara något av chumps på marknaden, men om Isak fungerar som spelare kommer han vara pengarna värd både på fotbollsplanen för Newcastle och-eller vid en eventuell vidareförsäljning.

ANNONS

Alexander Isak är kanske inte riktigt lika het som han var förrförra säsongen med Real Sociedad. Förra säsongen blev det bara tio mål totalt, och mer oroväckande kanske att Isak inte heller borde ha gjort så många mål.

Men i Newcastle och i Premier League är det också möjligt för Alexander Isak att bli hetare än i Real Sociedad.

Bra för Alexander Isak

Karriären har i någon utsträckning stagnerat en aning för Alexander Isak. För några år sedan pratades det om klubbar som Barcelona som Isaks nästa hemvist, men det blev aldrig av och det snacket har dött ut.

Övergången till Newcastle är ändå ett steg framåt och uppåt i karriären. Isak kommer till en stor och ambitiös klubb i världens största och bästa liga. Här finns gott om utrymme för Isak att växa både som spelare och som person, liksom gott om utrymme för en nytändning.

ANNONS

Med transfersumman kommer dock också en press och höga förväntningar. Vi har sett det med flera andra spelare. Om inte Isak levererar som anfallare för Newcastle kommer han synas stenhårt och kritiseras brutalt och offentligt. Kanske desto mer eftersom det råkar vara just Newcastle.

På gott och på ont har nu Alexander Isak klivit rätt in i världsfotbollens strålkastarljus.

Bra för Sverige

Ett problem för Sverige och det svenska landslaget är att det i hög utsträckning saknar spelare som är ordinarie spelare i något som kan ses som europeiska toppklubbar. Det mer än något annat begränsar Sverige i samband med VM- och EM-kval, eller under mästerskap.

Därför är det en positiv utveckling för Sverige att Alexander Isak nu går till Newcastle, det vill säga under förutsättning att Isak lyckas i Newcastle. En anfallare som ordinarie i ett topplag i Premier League är inget som Sverige precis är bortskämda med. Med Isak kan Sverige snart ha två av dem.

ANNONS

BETYG: Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Har Luton Towns anfall fejkat det till de mejkat det?

Peter Hyllman 2022-08-26 16:00

”Kids Say the Darndest Things” var en amerikansk komediserie under 1990-talet presenterad av en på den tiden väldigt folkkär men nu för tiden uthängd och utskämd amerikansk komiker. Olika varianter av barn som säger roliga saker på roliga sätt med andra ord. För oss som följer engelsk och europeisk fotboll är det lätt att se potentialen för den möjliga spinoffen ”Managers Say the Darndest Things”.

Nathan Jones, Luton Towns manager, är den senaste i raden att ta bladet från munnen och säga något som gör att man åtminstone lite grann undrar hur det egentligen står till med huvudet. Luton Towns anfall är det ”bästa i ligan” säger alltså Nathan Jones, om ett anfall i Luton Town som hittills gjort tre mål på fem ligamatcher, och misslyckats helt och hållet med att göra något mål alls i tre av dessa matcher.

Jones kommentar rimmar alltså inte alls med verkligheten. Inte heller rimmar den med den faktiska matchbilden i flertalet av Luton Towns matcher, där var främst just Luton Towns ineffektivitet offensivt som gjorde att inga mål producerades. Det är ytterligare ett sådant här exempel där man tvingas riva sig i huvudet och undra vad det egentligen är en manager har sett eller möjligen tror sig ha sett.

ANNONS

Dock måste man ju komma ihåg att en managers jobb inte i första hand är att säga sanningen i press och media. Tvärtom ljugs och vinklas det frekvent. Inte för att den managern i fråga är någon slags skitstövel, utan för att den försöker göra vad som bedöms vara bäst för laget. Nathan Jones t ex kan så klart säga det där om anfallet för att bygga de egna anfallarnas självförtroende.

Utfästelsen kommer dessutom efter Luton Towns första vinst den här säsongen, 2-0 borta mot Swansea City. Endast andra matchen som Luton Town alls gjorde något mål i, och första och hittills enda matchen där Luton Town har gjort fler än ett mål. Man kan kanske förstå om Nathan Jones hoppas att det så att säga betyder att proppen är löst och ketchupflaskan har börjat rinna.

Om så är fallet så lär det märkas ikväll, och kommer definitivt behövas ikväll, när Luton Town hemma på Kenilworth Road tar emot Sheffield United, serieledarna och en av de stora favoriterna till serieseger och uppflyttning den här säsongen. Och om Nathan Jones hoppas ha fått fart på Luton Towns målskytte så måste han hoppas det desto mer eftersom Luton Town ännu inte gjort ett enda mål på hemmaplan.

ANNONS

Mot Swansea City var det Carlton Morris, säsongens nyförvärv från Barnsley, som till slut fick det att lossna och lossna rejält. Morris började på bänken efter att ha spelat Luton Towns fem föregående matcher, men byttes in under matchen och var den som stängde matchen med sitt 2-0-mål. Men för Nathan Jones verkar det inte handla om en enda anfallare utan om mängden och variationen av anfallare.

Med Carlton Morris, Elijah Adebayo, Cameron Jerome, Harry Cornick, Admital Muskwe och Cauley Woodrow saknar Luton Town vare sig antal anfallare eller olika typer av anfallare. Man måste förmoda att det är just den här bredden på Luton Towns anfall som får Nathan Jones att prata om det som ligans bästa. Få andra lag i EFL Championship kan uppvisa den bredden i sin anfallsbesättning.

Frågan är dock om inte Luton Town och Nathan Jones riskerar lida lite grann av överflödets förbannelse i detta avseende. Med så många anfallare kan det vara svårt för Nathan Jones att bestämma sig för vilka anfallare han egentligen vill satsa på. Med så många olika anfallare kan det vara svårt för Nathan Jones att få Luton Town att spela på ett konsekvent sätt.

ANNONS

Kvällens match mellan Luton Town och Sheffield United kan bli en rätt god indikator på var vi har båda lagen den här säsongen.

Peter Hyllman

Michael O’Neill lämnar över ett bättre Stoke City, men till vem?

Peter Hyllman 2022-08-26 06:00

Stoke City har blivit den första klubben i Premier League eller i EFL Championship att sparka sin manager. Michael O’Neill har fått lämna Stoke City efter endast fem spelade matcher den här säsongen. Fem matcher på vilka Stoke har förlorat tre matcher, vunnit en och spelat en oavgjord. Kanske ändå inte en fullständigt katastrofal start, men heller så klart inte någon särskilt övertygande start.

Jag är alltid skeptisk när en klubb väljer att sparka en manager så här tidigt på säsongen, efter bara några få matcher. Inte nödvändigtvis för att det är ”för tidigt” eller att man ”måste ge managern mer tid” eller något sådant. Men antingen så betyder det att klubben överreagerar på en dålig start på säsongen, eller så borde klubben ha bytt manager redan under sommaren om man var så tveksam till denne.

Antingen agerar Stoke City alltså för snabbt eller för långsamt. Vilket av dem gäller då för Stoke City? Michael O’Neill tog över Stoke City för snart tre år sedan, i november 2019, med Stoke City långt ned i nedflyttningsträsket. Stoke City stabiliserades under O’Neill och slutade säsongen på femtonde plats. Under de två därpå följande säsongerna slutade Stoke City båda gångerna på fjortonde plats.

ANNONS

Man kan utifrån detta anta två saker. Dels att Stoke Citys styrelse och klubbledning nog helt säkert hade hoppats på en bättre utveckling än att så att säga stanna på fjortonde plats, någon sorts rätt intetsägande mittenplacering. Tillräckligt bra för att inte riskera att åka ur, men inte tillräckligt bra för att kunna gå upp eller nå playoff. Dels att starten på den här säsongen visade att det troligtvis skulle bli samma visa den här gången.

Vilket leder till slutsatsen att Stoke City alltså har agerat för långsamt. För vad har Stoke City insett efter fem matcher av den här säsongen som de inte hade insett eller rimligtvis borde ha insett redan efter förra säsongen? Vad Stoke City tvingas till nu är att anställa en ny manager när säsongen väl har startat, med bara någon knapp vecka kvar av transferfönstret, och med en mer eller mindre bortkastad försäsong.

ANNONS

Det Stoke City som Michael O’Neill lämnar efter sig kommer dock vara ett bättre och lättare Stoke City att ta över än vad som var fallet för O’Neill för tre år sedan. Då var Stoke City fortfarande ett lag som hyfsat nyss åkt ur Premier League, och som flera år senare fortfarande satt på mängder av åldrande spelare på höga kontrakt, och hade tenderat att värva spelare efter ungefär samma princip.

Över de sju transferfönster som varit öppna under Michael O’Neills tid som Stoke Citys manager har 33 av 40 spelare med någon form av a-lagserfarenhet lämnat eller skeppats ut från Stoke City. Och att bli av med spelare på höga löner kan som vi vet vara svårt och tidskrävande. Samtidigt har Stoke City dragits med financial fair play-problem och bland annat därför tvingats till en mer blygsam approach på transfermarknaden.

ANNONS

När vi nu befinner oss vid slutpunkten av O’Neills tre år med Stoke City är läget alltså ett helt annat. Ladorna är städade och skåpen är rensade. Tärande spelare har lämnat Stoke City, bärande spelare är kvar i Stoke City, och unga lovande spelare har värvats eller börjat komma fram genom de egna ungdomsleden. Inte ett färdigt projekt på något sätt, men ett intressant projekt att ta över för en ambitiös manager.

Kanske var Michael O’Neill helt rätt manager att göra grovjobbet under den här svåra perioden. Väldigt mycket talar för det. Det betyder inte att O’Neill måste vara rätt manager att därefter ta laget vidare och uppåt i tabellen. Vissa managers är så att säga bättre som motgångsmanagers, andra är bättre som medgångsmanagers. Vissa är bättre i kris, andra är bättre i framgång.

Möjligen skulle man kunna tänka sig att Michael O’Neill delvis grävde sin egen grav under den här sommaren. Stoke City har hittills värvat nio nya spelare denna sommar. För all del mestadels yngre spelare och up-and-comers. Men i stort sett ingen av dem har varit i närheten av a-laget under säsongens fem första matcher. Med värvningar följer oftast krav på resultat, och O’Neill såg ut att ha gjort dålig business.

ANNONS

En annan möjlighet, som vi sett vid flera andra tillfällen, är att Stoke City helt enkelt har fått hugg på en manager de anser vara bättre lämpad. Chris Wilders namn nämns frekvent just nu, men precis som för Burnley i slutet av förra säsongen är det väldigt svårt att se varför Wilder skulle välja att lämna Middlesbrough för Stoke City i detta läge. Ett annat namn som naturligtvis nämns väldigt ofta och mycket är Sean Dyche.

Frågan är väl om det går att hitta en bättre kulturell fit mellan klubb och manager än mellan Stoke City och Sean Dyche.

:::

EUROPA LEAGUE

Grupp A – Arsenal
PSV Eindhoven
Bodö/Glimt
FC Zürich

En grupp som Arsenal inte gärna ska kunna misslyckas med att ta sig vidare från. PSV kan vara en tuff och rutinerad motståndare i dessa sammanhang, och har ju dessutom ställt till det förut för Arsenal, men bör vara alldeles för tunna i nuläget. Bodö/Glimt chockade europeisk fotboll förra säsongen och var nära Champions Leagues gruppspel den här gången, men bör ha större möjligheter att ställa till det för PSV än för Arsenal.

ANNONS

PROGNOS: Arsenal – 99%

Grupp E – Man Utd
Real Sociedad
Sheriff Tiraspol
Omonoia

Real Sociedad var förmodligen tuffast möjliga lottning ur den andra seedningspotten för Man Utd och det kan bli intressanta matcher, även om Man Utd var det betydligt bättre laget när de möttes för två år sedan. Sheriff Tiraspol vann mot Real Madrid förra säsongen men svårt att se dem göra något mer än att kanske överraska i någon enskild match.

PROGNOS: Man Utd – 98%

:::

EUROPA CONFERENCE LEAGUE

Grupp B – West Ham
Steaua Bukarest
Anderlecht
Silkeborg

Tuff grupplottning för West Ham. Steaua Bukarest, nu för tiden under det omstylade namnet FCSB, är en rumänsk klubb med omfattande europeisk cuphistoria och alltid en lång och svår bortaresa. Anderlecht likaså och är alltid besvärliga att möta i europeiskt cupspel. Silkeborg får kanske räknas som något av gruppens slagpåsar och lär inte ha någon större betydelse för vilka som går vidare. Svår resa för West Ham med något ovisst utfall.

ANNONS

PROGNOS: West Ham – 70%

Peter Hyllman

Engelska klubbar drömlottas i Champions Leagues gruppspel

Peter Hyllman 2022-08-25 19:16

Europas fotbollspampar samlas återigen, den här gången i Istanbul, för att genomföra lottningen av Champions Leagues gruppspel, tillsammans med får man förmoda att vid sidan av denna lobba och diskutera för olika frågor. Elefanten i rummet torde vara det mål som de spanska superligaklubbarna driver mot UEFA i Europadomstolen att Champions League skulle utgöra något slags monopol.

Vilket så klart är deras svar på att deras idé om en superliga stötte på motstånd och mötte en tidig grav. Än så länge är det oklart hur det där målet egentligen kommer sluta, och det dröjer ytterligare några månader innan vi får någon tydlig indikation på det, men att det kan medföra vissa förändringar för europeisk fotboll är rätt givet, liksom UEFA:s roll i europeisk fotboll kan komma att förändras.

Allt handlar så klart om pengar, och om vilka som får dem.

Champions League handlar naturligtvis också om pengar, men trots allt inte bara om pengar. Status och sportsliga drömmar är en minst lika stor del i vad som har gjort just Champions League till världens största turnering, i alla fall på klubbsidan. Gruppspelet är det första steget i Champions League, och fastän det ofta kritiseras för att vara tråkigt och förutsägbart brukar det ändå alltid innehålla väldigt mycket positivt.

ANNONS

Kvällens fyra seedningspotter är följande:

Potta 1: Real Madrid, Eintracht Frankfurt, Man City, Milan, Bayern München, PSG, Porto och Ajax. Potta 2: Liverpool, Chelsea, Barcelona, Juventus, Atlético Madrid, Sevilla, RB Leipzig, Tottenham. Potta 3: Dortmund, FC Salzburg, Shakhtar Donetsk, Inter, Napoli, Benfica, Sporting, Bayer Leverkusen. Potta 4: Rangers, Dinamo Zagreb, Marseille, FC Köpenhamn, Club Brügge, Celtic, Viktoria Plzen, Maccabi Haifa.

Utifrån detta går det självfallet att konstruera både möjliga drömlottningar och möjliga mardrömslottningar för de engelska klubbarna. Men å andra sidan räcker det kanske med att titta på potterna tre och fyra och konstatera att möjligen med undantag av Inter så finns där ingen motståndare som skulle kunna göra det något mer än högst osannolikt att någon av de engelska klubbarna missar slutspelet.

ANNONS

Detta om teorin. Hur blev då de ”engelska” Champions League-grupperna i praktiken?

GRUPP A – LIVERPOOL
Ajax
Napoli
Rangers

Bubblargrupp för Liverpool. Samtliga är motståndare och matcher som Liverpool nog bör förväntas vinna, men också motståndare och matcher som Liverpool behöver ha rätt fokus mot för att faktiskt vinna. Två potentiellt riktigt tuffa bortamatcher mot Napoli och kanske framför allt mot Rangers. Det brukar alltid vara extra hett i Skottland när det vankas engelskt motstånd. Överlag får dock Liverpool vara mycket nöjda med den här lottningen.

PROGNOS: Liverpool – 95%

GRUPP D – TOTTENHAM
Eintracht Frankfurt
Sporting
Marseille

Lurig lottning för Tottenham. Ingen monstermotståndare precis men tillräckligt bra motstånd för att Tottenham alltid kommer behöva vara på sin vakt och inte har råd med några av de mer lättsinniga insatser vi har sett av Tottenham i europeiskt cupspel under tidigare år. Antonio Conte har inte något facit av att lyckas särskilt bra i europeiskt cupspel och behöver hitta rätt här för att detta ska sluta lyckligt.

ANNONS

PROGNOS: Tottenham – 80%

GRUPP E – CHELSEA
Milan
Red Bull Salzburg
Dinamo Zagreb

Chelsea håller ju ögonen precis på Milans anfallsstjärna Rafael Leao. Frågan är om den här lottningen gjorde den värvningen mer eller mindre trolig. På pappret är det nog bara Milan som ska kunna orsaka Chelsea något faktiskt problem här. Att gå vidare från gruppen borde alltså nästan tas för givet av Chelsea, och vad man får rikta in sig på är att vinna gruppen.

PROGNOS: Chelsea – 95%

GRUPP G – MAN CITY
Sevilla
Dortmund
FC Köpenhamn

Möjligen med undantaget för resan till Köpenhamn så hade det här kunnat vara en grupp som kunnat bli besvärlig för Man City. Sevilla och Dortmund är klubbar med rätt stolt historik i europeiskt cupspel. Sevilla har däremot aldrig riktigt övertygat i Champions League och Dortmund har inte övertygat i början av säsongen. Givet Erling Haalands övergång var kanske detta en given lottning. Man City tunga favoriter.

ANNONS

PROGNOS: Man City – 90%

:::

Kommentar:

Drömlottningar kan betyda olika saker. Antingen att man får några riktigt häftiga stormatcher på sin lott. Eller att man generellt undviker alla eller nästan alla av de potentiellt riktigt tuffa motståndarna. Drömlottningen för de engelska klubbarna vid det här tillfället är av den senare varianten.

Bayern München, Barcelona, PSG, Juventus och Real Madrid. Alla engelska klubbar slapp samtliga dessa motståndare, precis som dessa europeiska storklubbar också slapp engelska klubbar naturligtvis. Därmed minskar ändå risken eller ökar felmarginalen i gruppspelet för både de engelska och de europeiska superklubbarna.

Allt annat än fyra engelska klubbar i Champions Leagues slutspel vore som vanligt ett både kollektivt och enskilt fiasko.

Peter Hyllman

Kan West Ham hitta poängen i Europa Conference League?

Peter Hyllman 2022-08-25 06:00

”High flying Brighton ease past West Ham to leave them pointless”. Rubriken är förmodligen oavsiktligt elak och komisk på en och samma gång. Tanken är rimligtvis att säga att West Ham har förlorat samtliga sina tre första ligamatcher och därför ännu är helt utan poäng den här säsongen. Vad man däremot antyder eller rätt ut säger är att West Ham är poänglös som klubb.

Det är West Hams sämsta start på en ligasäsong på över 50 år. West Ham har noll poäng och noll gjorda mål efter tre omgångar, och är det enda laget i någon av Englands fyra professionella ligor som ännu inte gjort ett enda mål. Om West Ham är poänglösa så får de alltså även sägas vara mållösa. Men finns det egentligen någon anledning för West Ham och för David Moyes att börja oroa sig?

Nja. Dels är det fortfarande väldigt tidigt på säsongen, och med bara tre matcher spelade går det ännu inte att utesluta resultaten som tillfälligheter eller den typen av svacka ett lag som West Ham normalt sett har under säsongen, bara att den nu råkade inträffa precis i början av säsongen. Dels är det just nu ett bekymmer för West Ham med flera nya spelare och relativt många skadade spelare, framför allt i backlinjen.

ANNONS

På sätt och vis har David Moyes alltså rätt när han säger att West Ham som slutat sexa och sjua de senaste säsongerna ändå borde kunna vara vid gott mod, och att det är alldeles för tidigt att rycka i brandlarmet för West Ham. Men, gemensamt för dessa båda säsonger var också att West Ham fick en relativt bra start på dem. Även om West Ham faktiskt startade säsongen de slutade sexa med två raka förluster.

Till viss del kan West Hams svaga start möjligen ge fog för oron att West Ham ändå har överpresterat i viss bemärkelse under de säsonger då de slutat sexa och sjua med David Moyes som manager, och att de här tidiga förlusterna skulle kunna vara ett tecken på att den här säsongen är någon slags återgång mot medelvärdet för West Ham. Visst, risken finns. Särskilt som konkurrensen underifrån har ökat.

ANNONS

Har West Ham förlorat i ligaspelet har de däremot hittills vunnit i sitt Europa Conference League-playoff. 3-1 blev det i första matchen hemma mot danska Viborg. Ett resultat som West Ham nu har att så att säga spela hem på bortaplan för att därmed säkra en plats i Europa Conference League och i fredagens gruppspelslottning. Det borde väl kunna gå vägen kan man tycka.

Alldeles säker går däremot inte att vara på den saken. Skulle Viborg ta ledningen och momentum börja svänga över till hemmalagets fördel är det heller inte världens bästa utgångsläge för West Ham att ha förlorat alla sina tre ligamatcher och ha startat den här säsongen så svagt. Självförtroendet lär så att säga inte vara på topp. Kvalitetsmässigt ska däremot West Ham klara av detta.

Antar vi att West Ham tar sig vidare från playoff och in i gruppspelet är det kanske också rimligt att anta att West Ham hör till favoriterna att vinna Europa Conference League? Nu är det så klart våldsamt svårt att veta exakt vilka lag som till slut kommer spela om titeln eftersom UEFA har sitt bisarra system att lag som åker ur övre cuper får en tröstplats in i cupen under. Det kommer alltså dyka upp klubbar från Europa League.

ANNONS

Av de lag som vi ändå vet spelar i Europa Conference League går det ändå att hitta några farliga potentiella konkurrenter. Fiorentina från Serie A och Villarreal från La Liga så klart, men också Anderlecht och OGC Nice. Bundesligas FC Köln känns kanske inte riktigt lika farliga som Eintracht Frankfurt förra säsongen men måste ändå tas på allvar. Kanske kan klubbar som AZ, Slavia Prag och norska Molde bli tuffare än man möjligen tror?!

Det är däremot inget av dessa namn som riktigt slår hål på påståendet att West Ham är favoriter i Europa Conference League. Men först måste West Ham alltså ta sig dit, och då gäller det ju att klara av playoffet mot Viborg ikväll.

:::

Alexander Isak till Newcastle?!

Lär få tillfälle att gräva djupare i den saken under helgen, bloggade även om just den här möjliga övergången redan tidigare i somras. Mycket som känns rätt med denna värvning, för Newcastle, för Alexander Isak, och för det svenska landslaget.

ANNONS

Newcastle var ändå lite njugga på den här värvningen tidigare i somras, ansåg sig inte riktigt ha råd eller ha behovet. Men så tog det nästan lite som väntat två och en halv match för Callum Wilson att dra på sig sin första skada för säsongen.

Då verkar Newcastle ha fått eld i rumpan!

Hur många medier kommer fråga Alexander Isak om Saudiarabien, frågade jag under onsdagen. Men jodå, för all del, på de flesta håll verkar det åtminstone vara något som tas upp. Sedan får vi se hur det tas upp direkt med Isak själv.

En och annan menar att Isak bara spelar fotboll och inte ska behöva svara eller bry sig om sådana frågor. Men tar man politiska pengar får man nog också vara beredd att svara på politiska frågor.

Och whataboutery är aldrig något bra försvar.

:::

Beundransvärt att Frida Fagerlund såg Östersundsvinkeln på gårdagens match i Ligacupen mellan Forest Green Rovers och Brighton, med Ian Burchnall och Graham Potter. Läsvärt. Lite sur att jag missade den, men glad att någon plockade den.

ANNONS

:::

Lottningen av Ligacupens tredje omgång:

Leicester vs Newport County
West Ham vs Blackburn Rovers
Wolves vs Leeds
Nottingham Forest vs Tottenham

Man Utd vs Aston Villa
Bournemouth vs Everton
Liverpool vs Derby County
Burnley vs Crawley Town

Bristol City vs Lincoln City
Man City vs Chelsea
Stevenage vs Charlton
MK Dons vs Morecambe

Newcastle vs Crystal Palace
Southampton vs Sheffield Wednesday
Arsenal vs Brighton
Brentford vs Gillingham

Ovanligt många matcher där Premier League-klubbarna lottas mot varandra. Några tunga highlights som Man City vs Chelsea, Man Utd vs Aston Villa, Nottingham Forest vs Tottenham, Arsenal vs Brighton, Newcastle vs Crystal Palace, Wolves vs Leeds.

Leicester, West Ham, Liverpool, Southampton och Brentford är de enda Premier League-klubbarna att inte lottas mot annat Premier League-motstånd.

ANNONS
Peter Hyllman

Chelsea plågas av forcerade och oforcerade misstag

Peter Hyllman 2022-08-24 06:00

Thomas Tuchel var kanske inte överdrivet generös efter Chelseas något förnedrande 0-3-förlust. Istället för att vilja erkänna att det var något med Leeds taktik eller insats i stort som avgjorde matchen så valde Tuchel att lägga nästan allt fokus på att det var Chelseas egna individuella misstag som avgjorde matchen. Tuchel gick till och med så långt som att påstå att Chelsea var det bättre laget.

Nu har så klart den här tropen om individuella misstag som förklaring blivit väldigt vanlig inom fotbollen. Det har blivit en slags bortförklaring på ungefär samma sätt som domslut och otur är bortförklaringar sedan länge. Individuella misstag blir för supportrar ett sätt att förminska negativa resultats större betydelse. Individuella misstag är för managers en möjlighet att förflytta ansvaret för resultaten bort från sig själv och sin taktik.

Men individuella misstag existerar inte isolerat från större frågor som taktik, kvalitet eller matchbild. Precis som Jesse Marsch replikerar på Tuchel efter matchen så kan det vara så att motståndarna genom sin taktik och sin insats tvingar fram individuella misstag. Det är även så att individuella misstag alltid blir vanligare i lag vars taktik och organisation inte stämmer i den utsträckning man kanske skulle önska.

ANNONS

Leeds sprang 11 kilometer mer än Chelsea under matchen i lördags och vann alltså matchen med 3-0. Vilket följer på Brentfords 4-0-vinst mot Man Utd där de sprang 14 kilometer mer än Man Utds spelare. Tuchel har för all del helt rätt i att det blir alldeles för simpelt att titta enbart på hur mycket ett lag springer, men det där är ändå inga små siffror i sammanhanget. Det är inga siffror på marginalen precis.

Tuchels taktik har i mångt och mycket gått ut på att minska Chelseas behov av kollektivt springande. Istället har Tuchel valt att lägga större vikt på lagets positionsspel i defensiven, och på att hela tiden centralt i planen ha fem spelare bakom bollen, två mittfältare och tre mittbackar. Något som har anpassat sig efter spelartruppens förutsättningar där en del spelare inte är särskilt snabba.

ANNONS

Mot Leeds blev det ganska tydligt hur Leeds intensiva löpningar tvingade även övriga av Chelseas spelare längre ned i planen för att ge understöd till dessa fem spelare. Vilket i sin tur isolerade Chelseas mer offensiva spelare. Chelsea blev tryckta längre ned i planen och därmed blev det i allt högre utsträckning Leeds som kontrollerade och dominerade matchbilden. Vilket till slut också märktes i slutresultatet.

Hur mycket laget springer blir ofta någon slags måttstock på hur hungrigt och motiverat laget faktiskt är. Även detta är naturligtvis i någon mening rätt förenklat. Men i både Man Utds fall mot Brentford och nu i Chelseas fall mot Leeds sammanföll ändå totala löpmeter med det allmänna intrycket att spelarna helt enkelt inte verkade särskilt ”på”. Det var även flera av Leeds spelares intryck efter matchen. ”Vi ville mera” var ett återkommande tema.

ANNONS

Men kanske behöver heller inte fan målas på väggen gällande Chelseas förlust mot Leeds. Det har faktiskt varit något av en melodi för ett under Thomas Tuchel i stora drag hyfsat jämnt Chelsea att då och då råka ut för en sådan här oväntad brakförlust. Förut har de t ex förlorat med 2-5 mot West Brom och 1-4 mot Brentford. Vilket för all del inte minskar misstanken att det mycket handlar om motivation och koncentration.

Thomas Tuchel har för all del rätt när han menar att individuella misstag hade en avgörande betydelse för matchen. Edouard Mendys misstag vid Leeds första mål är så klart inget som direkt beror på taktik eller motståndarnas löpningar. Men matchen hade inte behövt avgöras där. Andra avgörande moment i matchen, såsom Leeds andra mål och Kalidou Koulibalys röda kort, uppstod av framtvingade misstag.

ANNONS

Med andra ord. Thomas Tuchel beklagar sig efter Chelseas förlust mot Leeds över oforcerade misstag när flera av misstagen i själva verket var forcerade. Oforcerade misstag går kanske inte att göra något åt rent taktiskt, men forcerade misstag är däremot något som är taktiskt betingat och som går att göra något åt. Tuchels uppgift är att jobba mentalt med de oforcerade misstagen, och taktiskt med de forcerade misstagen.

Vilket däremot blir svårt om Tuchel bara tjurar efter matchen och tycker att livet är djupt orättvist mot just honom. Å andra sidan är det kanske varje managers mänskliga rättighet att tjura efter en förlust, särskilt efter en förnedrande förlust av det här slaget.

:::

TRANSFERKOLLEN

Emerson Palmieri, Chelsea till West Ham. Ja, men det här är väl ändå inte någon alldeles tokig värvning tänker jag. West Ham har haft det lite besvärligt på sina båda ytterbackspositioner av lite olika skäl, och Emerson kan spela på båda sidorna. Har kanske inte gjort något stort avtryck just i Chelsea men har ändå kvaliteten att ge West Ham ett lyft under rätt omständigheter. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Faller Premier League-klubbarna lika lätt i Ligacupen?

Peter Hyllman 2022-08-23 06:00

Ligacupens första omgång såg 14 klubbar från EFL Championship lottas mot motstånd från lägre divisioner, det vill säga antingen från EFL League One eller EFL League Two. Av dessa totalt 14 matcher var det laget från den lägre divisionen som vann matchen i tolv av dessa matcher. Det var bara Blackburn Rovers och Rotherham som lyckades besegra en motståndare från en lägre division.

Ytterligare några lag från EFL Championship eliminerades av andra lag från EFL Championship. Allt som allt betyder det att när nu Ligacupens andra omgång ska inledas under kvällen så är det åtta lag från EFL Championship kvar i cupen. Att jämföra med 17 lag från EFL League One och tolv lag från EFL League Two. En historiskt anmärkningsvärd lågprestation av EFL Championships klubbar i Ligacupen.

Stevenage vann borta mot Reading, Morecambe eliminerade Stoke City och Newport County åkte till Kenilworth Road och slog ut Luton Town. Det där var förmodligen de cupmässiga höjdpunkterna i detta avseende, men det går att hitta ännu fler exempel på vad som i andra sammanhang definitivt hade beskrivits som cupskrällar. Klubbarna från EFL Championship har helt enkelt inte alls varit på tårna.

ANNONS

Man kan tänka sig en och annan förklaring. Exempelvis att Premier Leagues styrka har blivit sådan att dess klubbars enorma spelartrupper i realiteten betyder att det bästa eller åtminstone rimligt realistiska en klubb från EFL Championship kan hoppas på är att typ ta sig till den andra, tredje eller möjligen fjärde omgången och där förmodligen få rätt rejält med stryk av en Premier League-klubb.

Vilket kanske ändå inte är tillräckligt intressant för att verkligen gå balls to the wall i Ligacupen. Samtidigt är det just ingenting nytt med detta, så här har det ju varit under en längre tid i Ligacupen utan att det har sett riktigt så här illa ut för EFL Championships klubbar. Något har specifikt hänt just den här säsongen. Och om det inte bara är rena tillfälligheter, vad är det i så fall annars?

ANNONS

Den mest uppenbara förklaringen är VM i Qatar. Fastän EFL Championship är en andraliga så måste den precis som Premier League göra ett uppehåll för VM, något annat vore inte rimligt hur relativt stor andel av spelarna i serien som är åtminstone aktuella för VM-spel i detta läge. Alltså blir det en dryg månads uppehåll i en säsong där EFL Championship lik förbaskat ska få ihop 46 ligaomgångar, utöver cupspelet.

Ingen annan liga i hela vida världen har lika många omgångar som EFL Championship och nu dessutom ska pausa säsongen under en månad. Det gör förutsättningarna väldigt speciella i EFL Championship just den här säsongen, och det verkar onekligen som om detta har tagit ett första och mycket drastiskt uttryck i Ligacupens första omgång. Vi får se vad det fortsätter få för avtryck i den här veckans andra omgång.

ANNONS

Man kan säga att det finns två sätt att se på detta. Det första där glaset får sägas vara halvtomt ser det som dumt att EFL Championship-klubbarna har försvunnit i sådan utsträckning och att detta har försvagat den här säsongens upplaga av Ligacupen mer än vad Ligacupen har försvagats generellt. Fler EFL Championship-klubbar hade kunnat göra Ligacupen mer spännande längre fram i cupen.

Det andra sättet, i vilket glaset istället är halvtomt, är att EFL Championship-klubbarnas frånfall betyder att vi i betydligt högre utsträckning kommer få se Premier Leagues klubbar göra resor till engelska arenor där vi väldigt sällan får se dem spela. Leicester på Edgeley Park mot Stockport County t ex, Newcastle till Prenton Park, Everton till Highbury Stadium, Fulham till Broadfield Stadium, Nottingham Forest till Blundell Park etc.

ANNONS

Här börjar även frågan ställas om de förutsättningar som påverkat EFL Championship-klubbarna i den här utsträckningen kommer påverka Premier Leagues klubbar i samma utsträckning när nu de går in i Ligacupen. Kommer vi få se Premier League-klubbarna falla i ovanligt hög utsträckning också de? Även Premier League tvingas ju ta ett månadslångt break mitt under säsongen.

Premier Leagues säsong är ju dock bara 38 omgångar, och klubbarna som adderar till detta med europeiskt cupspel under veckorna står ju över den här omgången, och behöver alltså inte bekymra sig för den frågan redan denna vecka. Men det är ju inte nödvändigtvis så att klubbarna som inte spelar europeiskt cupspel egentligen kommer göra en annan bedömning.

https://www.efl.com/carabao-cup/fixtures-and-results/fixtures/

Ligacupens tredje omgång lottas efter onsdagskvällens matcher.

ANNONS
Peter Hyllman

Protesterna är poängen mellan Man Utd och Liverpool!

Peter Hyllman 2022-08-22 18:00

Protester är att väntas runt Old Trafford och på Old Trafford under kvällens stormatch mellan Man Utd och Liverpool. Den här säsongen precis som förra säsongen med andra ord. Förra säsongen tvingades ju just den här matchen skjutas upp på grund av dessa protester och spelas vid ett senare tillfälle. Det finns självfallet en risk att samma sak händer igen.

Liverpool, deras supportrar och Jürgen Klopp har varit väldigt aktiva med att uttrycka sin uppfattning att om detta händer igen så ska matchen inte spelas vid ett senare tillfälle, utan då ska Liverpool automatiskt tilldelas de tre poängen och den reguljära 3-0-segern ett sådant förfarande brukar innebära. Mindre seriösa betraktare menar till och med att Man Utd då borde drabbas av tre poängs avdrag.

Å ena sidan kanske inte detta känns som något särskilt solidariskt tänkande med sociala supporterprotester mot ett generellt skadligt fenomen inom engelsk fotboll. Inte minst markant när det kommer från en klubb som många gånger förväntar sig att omvärlden och andra klubbar alltid ska ha full förståelse för deras sociala kampanjer. Svårt att se samma resonemang gällande Liverpools protester mot Hicks och Gillett t ex.

ANNONS

Dessutom är det kanske lite väl tidigt på säsongen att börja gnälla alltför mycket över uppskjutna matcher. Man hade kunnat ha större förståelse för just den saken om det var framåt vårkanten när matcherna duggade tätt, när ligan och cuperna skulle börja avgöras ooch knappt något utrymme alls fanns i spelschemat. Härifrån går det naturligtvis att hitta ett nytt speldatum.

Å andra sidan har väl Liverpool och Klopp formellt sätt helt rätt i sak. Man Utds protester är ingenting som Liverpool ska behöva ta något ansvar för eller drabbas av och reglerna är ju rätt tydliga att om en klubb som i det här fallet Man Utd av olika skäl inte klarar av att genomföra en planerad match så är det så att säga liktydigt med att klubben förlorar den matchen. Så blev det inte förra säsongen. Så borde det kanske ha blivit.

ANNONS

Är Man Utds supportrar fullständigt seriösa med sina protester mot Glazers så torde det heller knappast spela någon roll om Man Utd så att säga döms ha förlorat den här matchen. Det borde i så fall vara en kostnad man är villig att ta. Man borde egentligen vara villiga att se Man Utd bli nedflyttade från Premier League om det innebar att Glazers försvann från Man Utd.

Riktigt så långt är det kanske osannolikt att det skulle behöva gå. Men om vi tittar på andra engelska klubbar där supportrarna över en längre tid organiserat sig i kampanjer mot dåliga ägare så har det nästan utan undantag inneburit nedflyttningar. Blackpool, Charlton, Oldham och så vidare. Det saknas inte exempel på just detta, men heller inte exempel på att nedflyttningen även bara är tillfällig.

Nu vet jag inte om Man Utds supportrar kollektivt har den viljan och den uthålligheten som krävs och som andra klubbars supportrar har visat. Redan tendensen att se sådana här protester som någon slags isolerad engångsföreteelse, något man gör någon gång do och då, gärna i samband med någon riktig stormatch som kvällens match mot Liverpool, talar tyvärr lite för motsatsen.

ANNONS

Det kan vara svårt att känna någon större sympati för Man Utd. Man Utd är fortfarande och kommer under lång tid alltid vara klubben som vann alldeles för många titlar under alldeles för lång tid under alldeles för mångas uppväxt och livstid för att inte väldigt många ska tycka att det är väldigt roligt att det går dåligt för Man Utd. Dessutom är väl knappast Man Utds supportrar alla gånger någon större hjälp för sin egen sak.

Men oavsett vad man än tycker om Man Utd, och detta är ett resonemang på samma sätt som för t ex Man City, så är ett bra Man Utd bra också för Premier League och för engelsk fotboll i stort. Ett bra Man Utd hade även varit bra för matcherna mellan Man Utd och Liverpool. Men ett bra Man Utd är det nu snart tio år sedan vi såg.

Peter Hyllman

Åtta skäl varför Casemiro är en dum värvning av Man Utd!

Peter Hyllman 2022-08-22 06:00

Casemiro till Man Utd alltså. Nu kommer den här bloggen gräva djupare i allt som känns eller är fel med den värvningen men det finns naturligtvis bra sidor med den också. Visst är Casemiro en av världens bästa defensiva mittfältare och har så varit åtminstone de fem senste åren. Visst är Man Utd i ett skrikande behov av en riktigt bra defensiv mittfältare, och har så varit åtminstone de fem senaste åren.

Utifrån specifikt det perspektivet vore Casemiro en kanonvärvning för Man Utd så klart, och visst är det också så att även inräknat värvningens alla dåliga sidor så kan Casemiro ändå visa sig bli en väldigt värdefull spelare för Man Utd. Problemet är bara att det i så fall känns mer som en lycklig och kanske något turlig tillfällighet snarare än något noga planerat utfall. Man har tryckt på en massa knappar och råkat få önskad effekt.

Bastian Schweinsteiger, Angel Di Maria, Cristiano Ronaldo, Raphael Varane, Edinson Cavani, Nemanja Matic, Victor Valdes, Alexis Sanchez med flera. Man Utd har gjort många av den här typen av värvningar under de senaste cirka tio åren, och de har i varenda fall blivit om inte direkt misslyckade så åtminstone aldrig riktigt så lyckade som man hade trott och hoppats på förhand. Varför skulle denna bli annorlunda?

ANNONS

Med den typen av värvningar pratar vi inte om positioner på planen, utan om åldrande stjärnor som befinner sig i eller nära slutet av sin karriär och som redan gjort huvuddelen av sin karriär, oftast med stora framgångar, för en helt annan storklubb. Vilket gör att Man Utd många gånger verkar tro att de köper en spelare, men vad de faktiskt får är en helt eller delvis annan spelare.

Alla spelare påverkas av eller är beroende av sitt sammanhang. Det är den enkla sanningen som så många missar när de pratar om spelare och istället pratar de om spelare som om de vore isolerade individer enbart, och verkar inte vilja tro eller tycka att en spelares kvalitet och karaktär är det minsta lilla mer komplicerat än dennes ranking och attribut i FPL, i FIFA eller i Football Manager.

Delvis får skiljas mellan vad värvningen av Casemiro säger om och betyder för Man Utd som lag eller som klubb. Det kan vara lite olika saker. Den här listan fokuserar på vad Man Utds värvning av Casemiro säger om Man Utd som klubb.

ANNONS

(8) Bristen på plan i rekryteringen av spelare!

Man skulle självfallet kunna tycka att det är rätt svårt att dra en linje, i alla fall någon särskilt rak linje, mellan försöken att värva först Frenkie De Jong, sedan Adrien Rabiot och nu till sist alltså Casemiro. Tre var och en rätt olika spelare minst sagt.

Men detta är alls inte något ovanligt för Man Utd de senaste tio åren. Än flänger de hit, än flänger de dit, och oftast flänger de därmed ned i diket. Finns där ingen övergripande taktisk strategi eller filosofi blir det snabbt spretigt vilka spelare man också värvar.

Det här var ju en av dessa saker som skulle ha åtminstone förbättrats från och med den här sommaren, med en ny sportslig ledning och med Erik ten Hag som manager. Vad värvningen av Casemiro visar är att katten fortfarande har sina fläckar kvar.

ANNONS

(7) Gamla stjärnor på väg utför!

Casemiro är 30 år och kanske inte just därför på väg att pensioneras redan. Men han är tveklöst på väg in i slutet av sin karriär och om Casemiro utvecklas alls de kommande åren så inte lär det då vara i positiv riktning.

Åldern är inte den enda faktorn. Casemiro flyttar inte till Man Utd som ett steg uppåt i sin karriär, som ett sätt att försöka avsluta karriären i en stor klubb med syftet att vinna stora titlar. Han har redan gjort allt detta med Real Madrid, inte bara en gång utan flera gånger.

Som redan sagts i inledningen, Man Utd har gjort många värvningar av den här typen förut under de senaste tio åren. Flera av dem har blivit direkt misslyckade, ingen av dem har blivit särskilt lyckad. Mycket lite talar för att Casemiro skulle bli annorlunda.

(6) Galna pengar!

ANNONS

Alltid svårt att veta hur trovärdiga löneuppgifter är, men det verkar vara en rätt samstämmig bild i rapporteringen att Casemiro med övergången till Man Utd rejält höjer sin lön. Det pratas om galna pengar.

Visst, det där pratet om pengar är ett nu känt grepp av de spanska klubbarna och deras media att förklara varför spelare går till engelska klubbar. Men en 30-årig Casemiro med allt mindre förväntad speltid cashar in ett sista stort kontrakt med betydligt bättre lön.

Återigen en värvning som inte precis sänder de allra bästa signalerna om varför spelare väljer att skriva på för Man Utd för närvarande. Det handlar mer om vad det betyder för spelarnas bankkonton än för titelskåpen och medaljsamlingarna.

(5) Man Utd en exitmarknad för andra storklubbar!

Man Utds tendens att betala stora pengar till stora klubbar för deras stora spelare visar även på en annan rätt olycklig tendens. Nämligen att Man Utd har blivit en slags den europeiska fotbollens elefantkyrkogård.

ANNONS

För visst är även Real Madrid vinnare på den här värvningen. De får över £60m för en spelare som redan gjort många bra år för klubben och som sakta ändå är på väg att ersättas i laget. Löneutrymme frigörs och de får pengar att investera i laget.

Att sälja sina stjärnor kan ofta vara svårt för europeiska storklubbar. Det finns så få klubbar som har råd att ta över deras kontrakt. Man har så att säga begränsat sin egen marknad. Praktiskt då med klubbar som Man Utd som erbjuder en sådan marknad.

Vilket inte nödvändigtvis måste vara enbart av ondo för Man Utd så klart, men det säger också något inte alldeles smickrande om Man Utds position i den europeiska fotbollens näringskedja just nu.

(4) En taktiskt tveksam värvning!

Ja, Casemiro är en av världens bästa defensiva mittfältare och har också varit det under åtminstone de fem senaste åren. Ja, Man Utd behöver definitivt en defensiv mittfältare och har också gjort det under åtminstone de fem senaste åren.

ANNONS

Men Casemiro har varit en av världens bästa defensiva mittfältare i ett taktiskt sett generellt lågt liggande Real Madrid. Det är en annan sak än att vara en av världens bästa defensiva mittfältare i ett lag som spelar en fotboll som Erik ten Hag vill spela.

Casemiros roll och utmaningar på planen kommer därför bli annorlunda, dessutom i ett helt annorlunda sammanhang, och risken är inte försvinnande liten att detta antingen kommer begränsa Casemiro eller Man Utds sätt att spela fotboll, eller både och.

(3) Värvas för att göra Cristiano Ronaldo glad!

En av sommarens stora sagor har varit Ronaldos missnöje och uttalade vilja att lämna Man Utd. Här går även att ana splittring inom Man Utd där vissa verkar villiga att släppa Ronaldo, men andra och mer inflytelserika verkar mer ovilliga.

En kanske något cynisk tanke är att Casemiro värvas i hög utsträckning för att göra Ronaldo glad och villig att stanna. Dels visar man att man värvar dyrt och värvar stjärnor. Dels återförenas Ronaldo med en gammal Real Madrid-polare.

ANNONS

Cynismen framstår inte som mindre motiverad av att det redan har hunnit komma lite olika rapporter om att Ronaldo plötsligt skulle vara gladare och mer villig att stanna i Man Utd.

Om man nu ser Cristiano Ronaldo som en viktig och värdefull spelare för Man Utd så kanske man inte ser något negativt med detta. Men det är ingen bra utgångspunkt för en ambitiös och seriös storklubb att värva spelare för att göra andra spelare glada.

(2) En politiskt reaktiv värvning!

Protesterna mot Man Utds ägare Glazers har varit omfattande de senaste veckorna och det har pratats väldigt mycket om kampanjer och bojkotter. Mycket har naturligtvis handlat om att Glazers tar pengar ur Man Utd, och Man Utd därför inga pengar har.

Plötsligt, och som från ingenstans, bränner Glazers och Man Utd alltså iväg £60m på Casemiro och rapporteras även vara på väg att spendera ännu större pengar under de sista veckorna i augusti. Tillfällighet eller taktik?

ANNONS

Det lite luriga är så klart att det även fungerar. Protesterna har för all del inte försvunnit men ändå minskat i intensitet. Casemiro värvades och plötsligt var det inte längre Glazers Out som trendade på twitter.

Plötsligt är folk positiva igen och pratar om värvningar, inte protester. Tyvärr säger detta kanske en hel del om vad Glazers Out egentligen handlar om för alldeles för många av Man Utds supportrar. Värvningar, inget annat.

Glazers kan naturligtvis gratulera sig själva för en politiskt effektiv taktik. Bröd och skådespel var opium för folket. Men inte heller detta är någon bra utgångspunkt för en seriös storklubb att värva spelare.

(1) Många kockar ger en sämre soppa!

Här är tolkningen fri, och jag medger att jag frispelar mer än vanligt på den här punkten, men det känns som om Frenkie De Jong är Erik ten Hags värvning, Adrien Rabiot var Richard Arnolds och John Murtoughs värvning, och Casemiro är Glazers värvning.

ANNONS

Bilden vi får av detta är en tämligen splittrad klubb där tre delar av klubben inte riktigt kommunicerar eller agerar enhetligt. Vi ser en klubb där åtminstone tre olika kockar står och rör om och slänger ingredienser i en och samma soppa.

Och ju fler kockar desto sämre soppa!

Peter Hyllman

PL-Hörnan 2022-23 (#3): Leeds är toppen och Arsenal går topp!

Peter Hyllman 2022-08-21 19:57

Guldstjärnan: Leeds
Måste gå till Leeds den här omgången, som framför ett elektriskt Elland Road gör 3-0 på Chelsea. Ett resultat som ekar i den engelska fotbollshistorien. Leeds tog en rejäl gamble på Jesse Marsch, och hittills verkar den definitivt ha betalat sig.

ANNONS

Skamvrån: Chelsea
Kanske var Man Utds bästa chans att slippa från den här kategorin den här gången att inte ingå i hörnans underlag. Chelsea gjorde dock sitt allra bästa för att fylla ut platsen med en tämligen förnedrande förlust mot Leeds.

Kvarsittning: Aston Villa
Steven Gerrard ser inte ut att få någon som helst ordning på hur Aston Villa spelar fotboll, eller ens hur han vill att Aston Villa ska spela fotboll. Det finns mycket taktiskt att jobba med för Aston Villa samtidigt som varningsklockorna redan börjar ringa.

Roliga timmen: Tottenhams ”dåliga fotboll”
Det dröjde tre omgångar innan de första synpunkterna började komma på att Tottenham spelar ”dålig fotboll” med Antonio Conte som manager. Bättre tecken än så på att man börjar oroa konkurrenterna finns naturligtvis inte.

Tillbaka till skolbänken: Scott Parker
Oerhört svårt att se hur Bournemouth ska kunna hålla sig kvar i Premier League. Varken taktik eller spelarmaterial räcker riktigt till. Arsenal var för all del bra, men Bournemouth var långa stunder helt bedrövliga.

ANNONS

Skolkarn: John McGinn
Aston Villas lagkapten sedan Steven Gerrard bestämt sig för att rycka kaptensbindeln av Tyrone Mings, men mer eller mindre helt osynlig på planen när Aston Villa spelar fotboll, eller försöker spela fotboll.

Hemläxan

Gabriel Jesus har varit bra. William Saliba har varit bättre.

Något inflammerande intervju med Raheem Sterling när han ger sin syn på varför han lämnade Man City.

Big Sam Allardyce rycker allt närmare Aston Villa.

”High flying Brighton ease past West Ham to leave them pointless” – Lite taskigt får jag nog säga…

Omgångens match: Fulham vs Brentford eller Newcastle vs Man City. Svårt att välja mellan dem.

Både Steve Cooper och Frank Lampard hävdar efter 1-1 mellan Everton och Nottingham Forest att just deras lag förtjänade att vinna. Någon eller båda måste ju ha fel.

ANNONS

Viktig seger för Southampton. Tung förlust för Leicester, och för Brendan Rodgers.

Peter Hyllman

Bland hårdragningar och hårresande hårklyverier!

Peter Hyllman 2022-08-21 06:00

Det är nu exakt en vecka sedan Tottenhams Cristian Romero ryckte Chelseas Marc Cucurella i håret i samband med en hörna, strax innan Tottenham kvitterade sent mot Chelsea i förra omgångens toppmöte. Målet godkändes trots hårdragningen vilket precis som väntat resulterade i en alldeles helig vrede mot domarna och VAR.

Domarna måste vara korrupta var slutsatsen som en del drog baserat på bilder av var domaren stod i relation till hårdragningen man tror bevisar mer om vad domaren faktiskt ser och än hellre hinner uppfattar än vad de faktiskt gör. Domarna favoriserar Tottenham säger de som är benägna att säga samma sak om alla lag som inte är just deras lag.

Om domarna nu favoriserar både Tottenham och Man Utd, som ju råkar vara två åtminstone populära exempel på det här ständiga temat, hur bestämmer de sig för vilka de ska favorisera när dessa båda lag möts? Det är den här typen av helt livsviktiga frågor man självfallet aldrig får något bra svar på.

ANNONS

Vad som krånglar till alla sådana här samtal är att de vars åsikter är starkast och absolut mest onyanserade är de som själva verkar ha väldigt svårt att begripa dels vad det är som faktiskt har bedömts i det specifika fallet, dels hur regelverk och dess tillämpning rent generellt brukar gå till. Man anar att det ena hänger ihop med det andra.

Den stora och tunga kritiken mot domarna och mot VAR efter den där situationen gällde hur i hela friden de kunde missa hårdragningen och att domaren borde ha dömt frispark till Chelsea, alternativt VAR korrigerat det till detta i efterhand. Åsikten att det borde ha varit frispark kan självfallet vara helt riktig, men man har missförstått regelfrågan.

För det första är det inte någon omänsklig miss av domaren att inte se eller inte hinna med att uppfatta den där hårdragningen. Det ideala är självfallet om domaren ser allt som sker, men det är ingen rimlig kravbild. Man kan tycka att domaren borde ha sett det men det är inte en miss som ligger utanför ramarna, vilket bör prägla reaktionen.

ANNONS

För det andra ingår det inte i VAR:s uppgift eller ens mandat att titta på en sådan där situation utifrån om det borde ha varit frispark. VAR:s enda uppgift och mandat i det där läget är att granska om det borde ha varit rött kort. Och där säger riktlinjerna att det måste ha varit ett grovt och tydligt misstag av domaren att inte döma rött kort.

Visst går det att tycka att Cristian Romeros hårdragning på Marc Cucurella borde vara just ett rött kort. Det är en legitim uppfattning för all del. Men det är nog lika legitimt att tycka att det inte borde vara ett rött kort, eller att det inte behöver vara ett rött kort, eller i alla fall att inte ge ett rött kort för det inte motsvarar ett ”grovt och tydligt misstag”.

Någon av dessa bedömningar måste hur som helst VAR under den där matchen, som var Mike Dean, ha gjort. Därför skickade VAR aldrig iväg domaren Anthony Taylor att granska situationen på sin monitor. Därefter har emellertid VAR-Dean kommenterat i efterhand att detta var ett misstag av honom.

ANNONS

Vilket är fullt fair måste man väl ändå säga. Att göra misstag är mänskligt och beslut blir fel ibland. Sådant händer och sådant går inte att komma ifrån. Och föreställningen att vi skulle komma bort från detta med VAR var naiv och felaktig. Den mänskliga faktorn är omöjlig att reglera bort eller radera med hjälp av teknik.

Inte heller behöver det vara något fel i sig med att Mike Dean eller domare generellt faktiskt förklarar sina domslut i efterhand. I någon utsträckning kan det säkert skapa en större förståelse för domsluten och för domarna. Även om vi som i det här fallet också ser att det bara skapar ännu ett utrymme för fortsatta påhopp och näthat.

Men formen och forumet som Mike Dean väljer för detta är desto märkligare. Han kommenterar situationen några dagar senare i sin egen kolumn i Daily Mail. Inte via några som helst offentliga kanaler. Vissa påpekar därmed helt korrekt att det faktiskt kan vara så att Dean kan tjäna ekonomiskt på att göra ”dåliga” beslut som VAR.

ANNONS

En annan tanke är kanske bara att Mike Dean helt enkelt gillar att synas och höras, och detta var ett sätt för honom att synas och höras.

Misstanken i sig är naturligtvis illa nog. Domarna och domarsystemet i engelsk och europeisk fotboll behöver självklart vara höjda över alla misstankar. Åtminstone alla rimliga misstankar. Om domare ska kommentera sina domslut efter matcherna måste det ske via officiella kanaler, enligt i förväg bestämda riktlinjer.

Alla alternativa tillvägagångssätt blir till sist absurda. Ska det vara helt godtyckligt om och i så fall hur domare kommenterar sina domslut? Är det bara i så kallade stora matcher som detta ska göras, eller bara de matcher där Mike Dean är VAR, eller är det bara matcherna med lag med krävande och kritiska supportrar där detta görs?

Engelsk fotboll har ingen kultur av att domslut diskuteras i efterhand i någon som helst formell mening. Och den allmänna och fullt förståeliga invändningen mot att börja göra detta är att de som normalt sett kräver detta allra mest högljutt, alltså supportrarna, gör det av helt partiska skäl och med allt annat än en ärlig och öppen avsikt.

ANNONS

Då blir det snabbt helt vridet att låta dessa röster styra eller påverka regelverket, lite som att låta patienterna styra dårhuset helt enkelt. Att tro att dessa röster skulle lyssna på vad domarna har att säga och antingen acceptera en ursäkt för ett misstag eller acceptera att de själva förstått en regel eller en situation fel är med största sannolikhet väldigt naivt.

Och vad blir då egentligen poängen utöver att förlänga plågan? Problemet existerar inte hos domarna eller hos regelverket i sig. Det grundläggande problemet hittar vi i viljan att alltid skylla det egna lagets tillkortakommanden på yttre faktorer och i oviljan att acceptera domare är människor och att alla domslut därför också blir mänskliga.

Alltså ser man sådant som i grund och botten bara handlar om fullt normalt mänskligt beteende och begränsningar och börjar vifta vildsint på armarna och skrika och härja om korruption och dylika struntanklagelser. Domarstandarden är alldeles för låg säger man utan någon som helst egen förståelse för vare sig regelverk eller domarnas roll.

ANNONS

Och utan att någon gång ens försöka reflektera över i vilken utsträckning just detta beteende faktiskt riskerar vara något som på sikt kommer att verkligen sänka domarstandarden. Eftersom allt färre kommer vilja vara domare. Konsekvensanalys kan alltid vara lite jobbigt.

För vem vinner på och vad blir egentligen bättre av allt detta ständiga domartjafs i Premier League, i engelsk och i europeisk fotboll? Det frestar på att säga att absolut ingen vinner på det här utan både på kort sikt och på lång sikt är vi alla, helt för egen hand dessutom, förlorare på det.

Alla utom möjligtvis Mike Dean.

Peter Hyllman

Orkar Wolves sikta ut mot Europa igen?

Peter Hyllman 2022-08-20 06:00

Wolves var svåra att definiera efter förra säsongen. Med endast två poäng på sina sista sju matcher slutade Wolves tia. En något tvetydig placering för Wolves. Å ena sidan var det en förbättring mot deras trettonde plats säsongen dessförinnan. Å andra sidan var det även något av en besvikelse givet hur Wolves ändå inledde säsongen, där europeiskt cupspel länge var i högsta grad aktuellt.

En klubb som kanske inte riktigt vet var den befinner sig kommer också ha rätt stora svårigheter att definiera vart den egentligen är på väg. Att säga att det finns ett slags missnöje runt Wolves är möjligen något starkt, men det vore inte helt fel att prata om en viss uppgivenhet bland supportrarna. Wolves kinesiska ägare visar inte längre alls samma ambition med klubben de gjorde för sisådär tre-fem år sedan.

Wolves har gått från att vara en av Premier Leagues mest spännande klubbar bakom de notoriska superklubbarna till att vara en klubb som förra säsongen gjorde 38 mål på hela säsongen, vilket var den sämsta målproduktionen för något lag i Premier League som inte blev nedflyttat förra säsongen. Defensivt var Wolves betydligt bättre än offensivt, men det är inget som gör att Wolves känns mer spännande precis.

ANNONS

Sanningen är att Wolves aldrig har lyckats ersätta den offensiva kombinationen med Raul Jimenez och Adama Traoré. Tillsammans utgjorde de Premier Leagues under en tid mest effektiva anfallsduo. Men Raul Jimenez sidlinjades av en allvarlig huvudskada, samtidigt som Adama Traoré verkar ha förlorat sig i fotbollens förunderliga värld. Och nu är Jimenez plötsligt långtidsskadad igen.

Den här säsongen har börjat ungefär som förra säsongen för Wolves. Wolves tog ledningen med 1-0 mot Leeds efter sex minuter i den första matchen, men har sedan dess inte gjort ett enda mål på 174 minuter mot Leeds och därefter mot Fulham. En poäng och ett mål på sina första två matcher. Wolves har känts tunna och helt enkelt ofarliga på ett sätt som kan vara väldigt farligt för en Premier League-klubb.

Wolves har samtidigt känts tämligen oambitiösa och inaktiva på transfermarknaden under sommaren. Men kanske är det omdömet orättvist och möjligen påverkat av att Wolves sålt eller skeppat iväg spelare som Conor Coady, Fabio Silva, Marcal och nu senast alltså Morgan Gibbs-White. Vilket har gett Wolves ett intryck av att vara en klubb som spelare lämnar snarare än kommer till.

ANNONS

Samtidigt har Wolves den här sommaren även varit en klubb i vilken spelare väljer att stanna kvar. Hwang Hee-Chan har permanentat sin övergång till Wolves, och spelare som Joao Moutinho och Ruben Neves har förlängt sina kontrakt med Wolves. Det är viktiga och värdefulla spelare för Wolves att låsa kvar i klubben och som garanterar en fortsatt stark ryggrad på planen åt Wolves.

Dessutom har Wolves faktiskt även gjort en del sluga värvningar. Nathan Collins är en bra mittbacksvärvning från Burnley. Goncalo Guedes tror jag kan visa sig bli en underskattad värvning som förstärker Wolves offensiv, Guedes kan ge en mental tyngd till Wolves offensiv som laget helt enkelt har saknat sedan Raul Jimenez och Adama Traoré hade sina högtidsdagar.

Men det är Wolves tredje värvning som verkligen har fått det att blixtra och dundra runt Wolves igen. Med en trolig slutsumma någonstans strax över £40m spränger Wolves sitt eget transferrekord för Sportings Matheus Nunes, en offensiv mittfältare som varit både bra och väldigt viktig för Sportings framgångar under senare år. Även detta en värvning som ökar Wolves offensiva tyngd.

ANNONS

Visst, här kan göras de ganska vanliga invändningarna om hur Wolves fortsätter värva portugiser eller åtminstone spelare från Primeira Liga, och i det här fallet dessutom fortsätter värva spelare med Jorge Mendes som agent. Men det är vad det är, det har fungerat rätt bra för Wolves tidigare, och enbart det faktum att Nunes har Mendes som agent och kommer från Primeira Liga gör honom inte till en sämre värvning.

Wolves behöver någon slags nytändning. Detta efter att ha gått på någon slags tomgång de senaste två åren. Wolves hade sina allra bästa år i slutet av 2010-talet och i början av 2020-talet, vilket kulminerade i Wolves resa till Europa Leagues kvartsfinaler, där de till slut stöp mycket knappt mot Sevilla som typ ”alltid” vinner Europa League. Åtminstone när de inte möter West Ham.

Och kanske är det dit som Wolves ändå måste sikta, att i första hand ta sig tillbaka in i snacket om de europeiska cupplatserna. Om Wolves har svårt att definiera för sig själva vart de egentligen är på väg så vore det en vettig målsättning som kan ge laget nödvändigt fokus och energi. Nya spelare som Guedes och Nunes, och en förbättring av lagets offensiv, kan ge Wolves deras nödvändiga nytändning.

ANNONS

Kanske är det inte redan idag vi ska förvänta oss den där nytändningen, när Wolves spelar borta mot Tottenham. Men i de kommande matcherna inför landslagsuppehållet, mot Newcastle, Bournemouth och Southampton, börjar det onekligen bli dags för Wolves att börja producera både poäng och mål i betydligt högre utsträckning än man gjort hittills den här säsongen, eller under de senaste säsongerna.

Annars menar jag att det förmodligen börjar bli dags för en annan form av nytändning för Wolves.

:::

TRANSFERKOLLEN

Morgan Gibbs-White, Wolves till Nottingham Forest. En av Wolves egna produkter som haft märkligt svårt att få någon faktisk speltid i Wolves. Märkligt eftersom Gibbs-White har varit riktigt bra varhelst han varit på lån, senast i Sheffield United som han var väldigt nära att lyfta till uppflyttning förra säsongen. Forest smackar sitt eget transferrekord för den talangfulla forwarden. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Casemiro, Real Madrid till Man Utd. Kommer skriva mer om den här värvningens betydligt mer tveksamma sidor för Man Utd som klubb om några dagar. Men här och nu, enbart inräkat värvningens sidor för Man Utd som lag så är Casemiro naturligtvis en mycket skicklig defensiv mittfältare, något Man Utd behövt i många år nu, även om jag är tveksam till hur väl Casemiro passar in i ten Hags sätt att spela fotboll. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Hur mycket vill och vågar Norwich förnya sig?

Peter Hyllman 2022-08-19 18:00

Norwich har startat sin nya säsong i EFL Championship trögt, och deras vinst i förra omgången mot Huddersfield var lagets första vinst på fyra matcher. Samtidigt har Dean Smith därmed och längs vägen fått något av dilemma i form av valet av anfallare som kan formuleras i både positiva och negativa termer.

Teemu Pukki, den finländska sensationen de senaste fem-sex åren i engelsk fotboll, har varit Norwichs primära anfallare de senaste åren. Den här säsongen har han däremot inlett osedvanligt trögt, liksom han började se trög ut redan förra säsongen. Puukki har blivit mer orörlig på planen, löpningarna kommer inte längre på samma sätt, och detta har alltså sammanfallit med två förluster och en enda poäng på tre matcher.

Mot Huddersfield var däremot Puuki fotskadad och kunde inte spela. Istället spelade amerikanske Josh Sargent som Norwichs anfallare och gjorde det med den äran. Sargent levererade ett mål och en genomgående väldigt stark insats när Norwich vann med 2-1 mot Huddersfield och tog säsongens första seger.

ANNONS

Josh Sargent värvades förra sommaren av Norwich från Werder Bremen för en summa strax under £10m. Han värvades just som en tänkt ersättare till Teemu Pukki men har haft ett tufft första år i Norwich. Istället för att ersätta Pukki har Sargent ofta fått spela bakom Pukki på högerkanten, vilket till synes inte passat honom alls.

Man kan förstå Norwichs båda managers val att fortsätta spela Teemu Pukki som Norwichs anfallare, oavsett om vi pratar om Daniel Farke eller om Dean Smith. Pukki ligger bakom båda Norwichs uppflyttningar till Premier League de senaste fyra-fem åren och har varit en väldigt pålitlig spelare att förlita sig på.

Nu är emellertid Teemu Pukki 32 år gammal. Han kommer knappast bli snabbare eller piggare på planen med tiden. Samtidigt är Josh Sargent tio år yngre än Pukki, alldeles uppenbart en spelare för framtiden på ett helt annat sätt än Pukki. Frågan är dock om Norwich och Dean Smith vågar ta det steget.

ANNONS

Man skulle kunna tycka och tänka att detta egentligen är ett rätt bra tilfälle för Norwich att ömsa skinn och börja tänka mer framåt. Det vill säga börja förnya och föryngra laget vilket alltså skulle betyda just att åtminstone gradvis börja byta ut en anfallare som Pukki mot en anfallare som Sargent.

Incitamenten för detta riskerar dock vara tveksamma. Både de interna och de externa förväntningarna på Norwich, som nedflyttad klubb från Premier League och som en klubb relativt van vid att gå upp i Premier League, kommer vara att gå upp även den här gången. Vilket brukar få managers att i högre utsträckning välja de trygga, de kända och de subjektivt sett mer pålitliga spelarna.

Frågan är alltså vilken slutsats Dean Smith egentligen drar av Norwichs tunga start på den här säsongen som i hög grad sammanfaller och samspelar med Teemu Pukkis tunga start, och det lyft som Norwich fick med sitt anfall mot Huddersfield med Josh Sargent som anfallare. Ser han det som en tillfällighet eller som en tendens?

ANNONS

Motivation är alltid svårt att spekulera om. Men det borde rimligtvis vara svårare för en 32-årig Teemu Pukki att motivera sig för ännu en omstart i EFL Championship än för en 22-årig Sargent att motivera sig för samma sak, samtidigt som Sargent naturligtvis spelar för att ta en plats i USA:s VM-trupp.

Vi kommer få en första indikation på hur Norwich och Dean Smith tänker mellan Teemu Pukki och Josh Sargent redan ikväll när Norwich möter Millwall hemma på Carrow Road utifrån vem Smith då ställer ut som anfallare. Pukki ska vara frisk igen efter fotskadan, även om Smith möjligen väljer att ta det säkra före det osäkra.

Blir det Josh Sargent som spelar anfallare är det samtidigt ett viktigt test att se om Sargents prestation mot Huddersfield var en tillfällighet eller något mer. Mycket tuffare för en anfallare än en match mot Millwall blir det knappast i EFL Championship. En både fysisk, mental och taktisk utmaning.

ANNONS

Vilken är Norwichs strategi den här säsongen? Hur mycket kommer Norwich vilja och våga förnya sig i jakten på ännu en uppflyttning? Hur mycket kommer Norwich tvärtom vilja spela de kända och säkra korten?

Peter Hyllman

Är Premier League bara en annan europeisk superliga?

Peter Hyllman 2022-08-19 06:00

En allt vanligare kommentar den här sommaren är att den där europeiska superligan som alla trodde att man så att säga hade blivit av med för ett drygt år sedan redan finns, det är bara det att den råkar heta Premier League. Enligt de som alltså säger och tycker detta så är det alltså Premier League som är den här europeiska superligan och att vi alltså redan lever med det som vi trodde oss ha blivit av med.

Vad är det då som har fått folk att fälla den kommentaren?

Det gäller i själva verket inte de sex engelska superklubbar som från början ställde sig bakom den där idén om en europeisk superliga, det vill säga Premier Leagues sex tänkta toppklubbar. Utan snarare gäller det ligan i övrigt, det vill säga de fjorton övriga klubbarna och de intäktsskillnader som så fundamentalt skiljer dessa klubbar från alla motsvarigheter i någon annan europeisk liga.

Det är Wolves som värvar Goncalo Guedes och Matheus Nunes. Det är West Ham som värvar Gianluca Scamacca och Thilo Lehrer. Det är Nottingham Forest som är den klubb i Europa som spenderat näst mest på nya spelare den här sommaren. Det är Brentford som värvar Mikkel Damsgaard. Det är Leeds som värvar Marc Roca, Tyler Adams m fl. Det är Crystal Palace som värvar Cheick Doucouré, Aston Villa som värvar Diego Carlos och Boubacar Kamara och så vidare.

ANNONS

Kort sagt handlar det om kvaliteten i spelartrupperna inte bara i Premier Leagues tänkta storklubbar och toppklubbar, utan om kvaliteten i spelartrupperna i alla klubbar som i någon mening dammsuger övriga europeiska toppligor på kvalitet och talang. Premier Leagues köpkraft och attraktionskraft spelar helt enkelt i en helt egen liga. Vilket alltså är vad som får folk att se det som en europeisk superliga i allt utom namnet.

Delvis får man tänka sig att detta handlar om någon form av kritik. Ännu ett inlägg mot de här ökade klyftorna inom den moderna fotbollen. En ojämn fotboll som bara blir mer och mer ojämn för varje år som går. På sätt och vis förståeligt eftersom ju Premier League i sig redan som fenomen för 30 år sedan startades just som ett sätt för de stora och rika engelska klubbarna att bli ännu större och ännu rikare.

ANNONS

Det är så klart populärt att bunta samman kritiken mot Premier League i samma hög som kritiken mot en europeisk superliga. Det är så att säga två olika uttryck för i grund och botten samma fundamentala fenomen. Men det är ändå också två i grund och botten helt olika saker, och det som är kritiken mot Premier League är i själva verket inte vad som är kritiken mot den europeiska superligan.

Premier League för alla sina brister är alltjämt en nationell liga som alla andra ligor i den europeiska fotbollen, Den är alltjämt en del av den nationella seriepyramiden, den är alltjämt kvalificerande till de europeiska cuperna, och alla klubbar deltar i någon mening i Premier League eller har möjlighet att ta sig till Premier League, eller flyttas ned från Premier League, på vad som ändå måste beskrivas som lika villkor.

ANNONS

Den europeiska superligan var ett helt annat monster. Där hade vi en liga vars idé var att helt och hållet frigöra sig från den nationella ligafotbollen, att eliminera nästan all form av meritbaserad kvalificering och ge frikort till fåtalet stora klubbar på bekostnad av alla andra klubbar. Idén om idrottens lika villkor slängdes med den europeiska superligan fullständigt på skräphögen.

På så sätt är kritiken och kommentaren således fullständigt felaktig. Premier League är över huvud taget inte någon europeisk superliga.

Men Premier League är en europeisk superliga i meningen att den faktiska europeiska superligan skapades, eller snarare försökte skapas, som ett direkt svar på just Premier Leagues alltmer tydliga ekonomiska och sportsliga dominans. För de övriga europeiska superklubbarna är den europeiska superligan ett sätt att i högre utsträckning placera sig själva på ekonomisk jämlik fot med Premier League.

ANNONS

Rent strategiskt skulle man kunna tycka att det var idioti av de sex engelska superklubbarna att ställa sig bakom projektet, eftersom Premier Leagues resursmässiga överlägsenhet arbetar till deras fördel gentemot den europeiska konkurrensen. Men det är myntets ena sida så klart. Myntets andra sida handlar om den engelska och inhemska konkurrensen, där ligans interna konkurrens blir allt jobbigare för dem.

Champions League-spel och Champions League-intäkter är inte längre någon garanti för de engelska superklubbarna som förut var. Mer så för vissa klubbar än för andra klubbar i nuläget helt klart men på längre sikt gäller samma lika för alla klubbar. På sikt kommer alla företag och därmed alla klubbar att vilja undvika risk och därmed garantera sina egna intäkter. Alltså börjar ett förslag om en europeisk superliga se attraktivt ut.

ANNONS

Ingenting är naturligtvis helt och hållet svart och vitt, men i grova drag är det just nu en enda europeisk liga som drar till sig de bästa tränarna och de bästa spelarna på ligans samtliga nivåer. Och den ligan är Premier League. Talangen följer pengarna brukar det helt korrekt sägas, och pengarna finns i allt högre utsträckning i Premier League och med allt färre undantag ingen annanstans.

På så sätt är kritiken eller i alla fall kommentaren således fullständigt korrekt. Premier League är en europeisk superliga.

Peter Hyllman

West Ham börjar nästa europeiska äventyr mot danska Viborg

Peter Hyllman 2022-08-18 06:00

West Ham ville ha Jesse Lingard, som däremot föredrog att gå till Nottingham Forest istället. West Ham ville ha Amadou Onana, som däremot föredrog att dra på sig Evertons blåa tröja. West Ham ville ha Emmanuel Dennis, som däremot även han verkade tycka att Nottingham Forest var att föredra. West Ham vill ha Matheus Nunes, som däremot valt att istället gå till Wolves.

Det där är naturligtvis inte några positiva signaler för West Ham så här i början av säsongen. Inte enbart på grund av att spelare klubben försöker värva aktivt verkar tacka nej till dem, utan kanske framför allt på grund av att klubbarna som dessa spelare väljer att gå till istället, det vill säga Nottingham Forest, Everton och Wolves, är klubbar som West Ham nog ändå borde kunna trumfa.

Dessutom har säsongen börjat minst sagt trögt för West Ham. Att förlora mot Man City är möjligen något som ändå får anses kunna hända, men det är ju ändå ingen bra grej för en klubb som West Ham att förlora med 0-3 på hemmaplan, mot något lag. Förlusten mot Nottingham Forest var ännu värre i någon tabellstrategisk mening. Oroväckande är kanske framför allt att West Ham ännu inte lyckats göra ett enda mål.

ANNONS

Lägg därtill omfattande skadebekymmer för West Ham, och då kanske framför allt i backlinjen. Mot Nottingham Forest hade David Moyes bara en enda mittback att tillgå i form av Kurt Zouma, som fick bara ihop med ytterbacken Ben Johnson. Och det vete väl katten om det är så bra. Angelo Ogbonna, Nayef Aguerd och Craig Dawson är alla skadade, och givet detta var kanske beslutet att sälja Issa Diop desto konstigare.

Situationen har däremot fått West Ham att agera. De har precis värvat PSG:s mittback Thilo Kehrer och har hunnit med att göra honom spelbar redan till kvällens match i Europa Conference League-kvalet hemma mot Viborg. Kehrer har väl kanske inte precis haft någon framstående roll i PSG och det är svårt att säga något mycket bestämt om kvaliteten i den förstärkningen, men det är ändå en bit på vägen.

ANNONS

Sedan är det kanske lite ensidigt att titta enbart på spelare som West Ham har missat att värva. West Ham har även lyckats värva spelare som Nayef Aguerd, Flynn Downes, Thilo Kehrer, Maxwel Cornet och Gianluca Scamacca. Framför allt värvningen av Scamacca visar väl att West Ham ändå är kapabla att attrahera framstående spelare på den europeiska marknaden. Vilket de väl ärligt talat ändå borde vara.

West Ham spelar i Premier League och har dessutom de senaste säsongerna slutat högt upp i Premier League. Vilket betyder att West Ham åtminstone med viss regelbundenhet deltar i europeiskt cupspel. Förra säsongens semifinal i Europa League, där West Ham längs vägen besegrade både Sevilla och Lyon, var en god indikation på att West Ham alls inte är vilken liten struntklubb som helst.

Och den här säsongen är West Ham alltså tillbaka i det europeiska cupspelet. Det vill säga i Europa Conference League. Det vill säga om West Ham faktiskt lyckas med vad som kanske låter som en självklarhet, nämligen att slå ut danska Viborg i Europa Conference Leagues playoff-runda. Någon självklarhet är det kanske ändå inte, vi vet av erfarenhet att sådana här matcher kan vara besvärligare än man tror, men visst är West Ham favoriter.

ANNONS

West Ham hade att möta antingen Viborg eller Färöarnas B36 Torshavn som gick mot varandra i den tredje kvalomgången. Av någon lätt obegriplig anledning beskrevs detta i engelsk press som en mardrömslottning för West Ham. Det är väl tveksamt om det ens existerar någon mardrömslottning i nominell mening för West Ham i Europa Conference League, allra helst på ett så här tidigt stadium.

Kanske var tanken att Viborg, som besegrade B36 Torshavn med sammanlagt 5-1, var den tuffaste motståndaren som West Ham teoretiskt kunde lottas mot i detta playoff, men även det känns en smula långsökt, liksom formuleringen i så fall mer en aning drastisk. Både AIK och definitivt Anderlecht hade nog fått ses som tuffare lottningar för West Ham, om vi nu håller oss till bara de lag som fanns i West Hams lottningsgrupp.

ANNONS

Vi befinner oss alldeles för tidigt i Europa Conference League för att turneringen ska ha hunnit med att börja bli en prioritet för West Ham. West Hams svaga ligastart gör det ännu mer osannolikt att West Ham och Moyes kommer vilja prioritera detta playoff i någon högre utsträckning, åtminstone över helgens kommande ligamatch mot Brighton, och därefter kommande helgs match mot Aston Villa.

Frågan är alltså om West Ham är tillräckligt bra för att med sin andrasortering lyckas hålla ifrån sig och besegra Viborgs danska dynamit.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pervis Estupinân, Villarreal till Brighton. Absolut inte en så dum värvning som man kanske kan tro på namnet. Estupinán gjorde fyra år med Watford och kan engelsk fotboll innan han gjorde vad många mängdspelare i Premier League gjort genom åren, tog klivet till Villarreal och ett kliv framåt i sin utveckling som spelare. Brighton stärker ett försvar som försvagats av spelarförsäljningar. Betyg: Godkänd – (++)

ANNONS

Thilo Kehrer, PSG till West Ham. Kanske inte ett namn man i första hand förknippar med PSG, men Kehrer har ändå spelat ett stort antal matcher för PSG, om än framför allt i Ligue 1. Var en ordinarie pjäs i det tyska landslaget under VM-kvalet och som sådan är det självfallet en potentiell kanonvärvning för West Ham, särskilt till det relativt låga priset. Bra värvning lite i skymundan. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Matheus Nunes, Sporting till Wolves. En av de mer imponerande spelarna i ett av de mest imponerande lagen från den portugisiska ligan de senaste åren. Pep Guardiola har pratat om Nunes som en av världens bästa spelare, vilket så klart är en överdrift helt i stil med Guardiolas vana, men är ändå en bra indikation varför Wolves har slagit sitt transferrekord för den här mittfältaren. Betyg: Berömlig – (+++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Är Wilfried Zaha Premier Leagues motsvarighet till Totti?

Peter Hyllman 2022-08-17 06:00

Ofta pratas det om klubblojala spelare, det vill säga spelare som stannar kvar i en och samma klubb under hela sin aktiva karriär. Här hittar vi några av den engelska och europeiska fotbollens allra största namn som Paolo Maldini, Carles Puyol, Franz Beckenbauer, Paul Scholes, Ryan Giggs, Tony Adams, John Terry, Steven Gerrard med många fler.

Lojalitet är däremot en något klurig fråga. Det är naturligtvis väldigt lätt att vara lojal för en stjärnspelare som kommer fram i en storklubb som regelbunder vinner eller nästan vinner titlar, exempelvis baserat på ovan nämnda spelare klubbar som Milan, Barcelona, Man Utd, Bayern München, Arsenal, Liverpool, Chelsea med flera. Lojaliteten sätts så att säga aldrig på något riktigt prov i dessa fall.

Riktig lojalitet ser vi däremot när en stjärnspelare väljer att stanna kvar i sin klubb när det är en klubb som inte regelbundet vinner eller nästan vinner titlar, och där i någon mening större och mer konkurrenskraftiga klubbar rycker i spelaren. Här blir plötsligt den engelska och europeiska fotbollens exempel betydligt färre. Ett av främsta och förmodligen mest kända exemplen är Romas Francesco Totti.

ANNONS

Wilfried Zaha visade på Anfield i måndags vad han har för kvaliteter som spelare, och varför han regelbundet har ansetts vara en av de absolut bästa spelarna i Premier League utanför de sex superklubbarna. Zaha visade också varför han under sina dryga tio år som professionell spelare i Premier League har varit ett jagat namn i olika rundor också av Premier Leagues sex superklubbar.

Ändå spelar Wilfried Zaha kvar i Crystal Palace. Något som enligt mig gör att han har blivit till något av en bubblare strax under ytan att bli det främsta exemplet på en klubblojal spelare i Premier League, Premier Leagues motsvarighet till Francesco Totti om man så vill, sedan Matthew Le Tissier i Southampton. Liverpool och Steven Gerrard får möjligen ursäkta, men Crystal Palace är verkligen aldrig nära att vinna titlar.

ANNONS

Vad talar då mot detta omdöme?

Den mest uppenbara protesten mot omdömet av Wilfried Zaha som Premier Leagues Totti är att Zaha faktiskt inte spelat i Crystal Palace hela sin karriär. Han gjorde för ganska snart tio år sedan en utflykt till Man Utd.

Den utflykten blev dock inte på något sätt långvarig. David Moyes såg inte alls samma sak i Zaha som Alex Ferguson måste ha gjort. Zaha blev snabbt utlånad tillbaka till Crystal Palace innan flytten tillbaka till Crystal Palace kort därefter gjordes permanent.

Här är det också en fråga om perspektiv. Man kan välja att sätta gränsen för diskussionen om Zaha efter det att han återvänder till Crystal Palace och betrakta hans karriär från och med den tidpunkten och ta resonemanget därifrån.

De åtta åren därefter, från 2014 fram till 2022, har präglats av både Zahas framstående prestationer för Crystal Palace och av flertalet storklubbar som i omgångar varit framme och ryckt i Zaha. Egentligen alla klubbar utom just Man Utd lustigt nog.

ANNONS

Detta skulle därmed ticka boxen för ett rätt viktigt lojalitetskriterium. Wilfried Zaha är inte kvar i Crystal Palace för att inga större eller bättre klubbar har velat köpa honom, han är kvar i Crystal Palace trots att större och bättre klubbar har velat köpa honom.

Här kommer dock en annan typ av protest börja låta lite mer. För även om Zaha har blivit kvar i Crystal Palace trots bud från andra klubbar så beror kanske inte detta på att han själv var ovillig att flytta, utan mer på att Crystal Palace var ovilliga att sälja.

Detta är för all del helt sant. Här finns dock förmildrande omständigheter. För det första att det kanske ändå går att förstå att under Crystal Palaces mer mediokra år för några år sedan ändå inte var så konstigt om Zaha faktiskt såg sig om.

För det andra får man nog även säga att även om Zaha nog gav uttryck för att vilja byta klubb så gjorde han aldrig någon större sak av det. Han började aldrig bråka och han satte aldrig Crystal Palace på den proverbiala pottkanten.

ANNONS

Med Patrick Vieira som Crystal Palaces manager ser det dessutom ut som om Crystal Palace har lämnat de mediokra åren bakom sig. Plötsligt ser Zaha ut att ha det riktigt roligt att spela för Crystal Palace.

Wilfried Zaha når kanske inte hela vägen upp till Francesco Tottis status i detta avseende, men han är nog ändå det närmaste Premier League kommer till en sådan spelare sedan Matthew Le Tissiers dagar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Sergio Gomez, Anderlecht till Man City. Man City har hittat sin ersättare till den sålda Oleksandr Zinchenko och den missade Marc Cucurella. Det blev den unga spanska vänsterbacken Gomez som Man Citys ögon föll på, efter dennes strålande säsong med Anderlecht förra säsongen. Här finns stor potential och det känns som en värvning som riktigt välskötta klubbar kan kosta på sig att göra. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Krisen kryper närmare för Leicester!

Peter Hyllman 2022-08-16 06:00

Efter två omgångar av Premier League är det förmodligen lugnt att säga att åtminstone i några klubbar råder för närvarande något som skulle kunna beskrivas som kristillstånd, om än i varierande grad och utsträckning. Värst är det naturligtvis runt Man Utd, där krisen är inte bara djupast utan dessutom drar mest uppmärksamhet. Liverpool har sina betydligt mindre problem. Everton, Wolves och Southampton har det tufft.

Men en fundering är ändå om situationen ändå inte är värst för Leicester. För all del började ju säsongen bra för Leicester, nästan oväntat bra, när laget sprang iväg till en tidig 2-0-ledning mot Brentford. Men för första gången på över 20 år misslyckades Leicester med att vinna en hemmamatch de ledde med två mål. Brentford kvitterade till 2-2 och för Leicester var den enda poängen mer två förlorade poäng.

Den matchen följdes upp med en förlust mot Arsenal i den andra omgången. Om det finns kanske inte jättemycket att säga, att förlora en bortamatch mot Arsenal är inget att rycka i nödbromsen för så klart. Något oroväckande var det däremot att se Leicester så pass lätta att hantera för Arsenal. Arsenal tog en 2-0-ledning och så fort Leicester reducerade så tilläts Arsenal att omedelbart replikera.

ANNONS

Men Leicesters största bekymmer är inte resultaten i dessa båda två första matcher, eller tabellplaceringen efter två omgångar. Leicesters största bekymmer är känslan av en klubb som står stilla och har stelnat i sin egen form det senaste året. Backupmålvakten Alex Smithies värvades för all del mot slutet av förra veckan, men innan dess var Leicester den enda klubben i någon av Europas toppligor som inte värvat en enda spelare.

”I want to develop the squad but if it’s difficult financially, I really respect the club, so I don’t want to go to war with them” säger Brendan Rodgers på ett sätt som onekligen är liktydigt med att både äta kakan och vilja ha den kvar. Vill man verkligen inte gå I krig med den egna klubben över någon upplevd brist i klubben så säger man inte till press och media att man inte vill gå I krig med klubben. Då håller man tyst.

ANNONS

Finansiellt är det däremot en lurig situation för Leicester. Leicester har spelat europeiskt cupspel under så många säsonger att de hunnit med att bygga upp en spelartrupp för just det ändamålet. När de nu inte längre spelar i europeiskt cupspel sitter de både med lite för många spelare både för startelvan och för lönekontot. Samtidigt är det svårt att sälja spelare vidare som sitter med Premier League-löner.

Mest besvärande för Leicester är kanske att lagets nyckelspelare ser ut att vilja lämna klubben och leta efter något nytt. Och ett tydligare tecken än så på att en klubb är stuck in the muck är svårt att hitta. Kasper Schmeichel har flyttat till Nice på den franska sydkusten. Youri Tielemans har sökt efter en utväg mest hela sommaren. Wesley Fofana verkar klart villig att flytta till Chelsea.

ANNONS

Mest alarmerande var kanske ryktet under måndagen att Jamie Vardy skulle kunna vara på gång till Man Utd. För all del ryktas ju mer eller mindre allt som rör sig till Man Utd, och för all del finns ju inget som säger att Leicester ens skulle sälja. Men det säger ändå något att man tittar på Vardy nu, och tittar på Leicester nu, och trots Man Utds nuvarande situation ändå känner att Vardy kanske ändå skulle kunna vara lite sugen.

I en klubb som fungerar och i ett lag som mår bra vill inte dess bästa spelare lämna klubben, åtminstone inte för klubbar på samma eller lägre nivå. Detta händer bara i lag som inte mår så bra, och i lag där dessa spelare inte heller känner att den diagnosen realistiskt skulle kunna vara på väg att förbättras inom överskådlig framtid. Det är så att säga fotbollens motsvarighet till råttorna som lämnar det sjunkande skeppet.

ANNONS

Press och media är sällan särskilt intresserade att lasta alltför stor skuld på brittiska managers i sådana här sammanhang. Vilket kanske märks i hur Leicesters problem vinklas i tidningarnas rubriker. ”Leicester City’s summer of stasis threatens to unravel progress under Brendan Rodgers” säger till exempel en artikelrubrik i Independent, och det finns flera artikklar på just det temat.

Men framstegen under Brendan Rodgers fick ett tämligen abrupt avbrott förra säsongen då Leicester gjorde sin svagaste säsong på mycket länge, och följaktligen missade europeiskt cupspel. Den stagnation som nu varnas för såg vi redan rätt tydliga tecken på under förra säsongen. Allt är inte därmed och därför Rodgers skuld eller ansvar, men han har onekligen sin beskärda del i ansvaret.

En av Leicesters stora styrkor som klubb har varit förmågan att sälja bra. Totalt har Leicester kunnat räkna hem närmare £300m för spelare som N’golo Kanté. Riyad Mahrez, Harry Maguire, Ben Chilwell med flera. Men kanske är det dessa finansiellt väldigt lyckade försäljningar som nu ställer till det lite för Leicester och gör att prislapparna de sätter på sina spelare helt enkelt är för höga. Tiderna förändras, situationen likaså.

ANNONS

Effekten är emellertid en och densamma. Leicesters ekonomi, som redan drabbats hårt av både pandemins effekter och av höga spelarkostnader, begränsas ytterligare av att nettointäkterna från spelarförsäljningar har minskat drastiskt de senaste åren. Och ett ekonomiskt begränsat Leicester har svårt att åstadkomma den förnyelse och utveckling som Brendan Rodgers så att säga efterlyste utan att efterlysa.

Leicester är alltså en klubb som inte lyckas röra sig framåt. Och en klubb i Premier League som inte rör sig framåt rör sig närmast ofrånkomligen bakåt. Krisen är ännu inte här för Leicester. Men krisen kan vara på väg.

Peter Hyllman

Liverpool har många fler skäl att vara positiva än pessimistiska!

Peter Hyllman 2022-08-15 18:00

”Jag är inte envis, dyker den rätta mittfältaren upp så självklart värvar vi honom!” låter onekligen som något endast en mycket envis människa skulle kunna säga. Jürgen Klopp försöker förklara eller motivera varför Liverpool inte kommit sig för att värva någon ny mittfältare och bemöta kritik om att bara vara envis med att absolut kunna tänka sig att värva de rätta spelarna. Rätta helt och hållet enlig honom själv så klart.

Självfallet kan man tycka att det blir lite märkligt att kritisera Jürgen Klopp för att inte vilja värva spelare samma sommar som han alltså värvat en anfallare för £100m, men sådana saker glömmer man ju lätt bort när det gäller den egna klubben. Liksom det egentligen är rätt svårt att kritisera Klopp för någonting alls vad gäller hans beslut på kort och på lång sikt för Liverpools spelartrupp. Resultaten talar så att säga för sig själva.

Men supportrar vill naturligtvis se värvningar. Och givet att Darwin Nunez värvades precis i början av sommaren och Liverpool alltså har gått nästan hela sommaren utan att värva någon mer spelare börjar kanske viss abstinens att uppstå. Att Liverpool missade ligan med en enda poäng förra säsongen, liksom förlorade Champions League-finalen, bidrar säkert till någon slags allmän vilja att värva ännu fler spelare.

ANNONS

Det har pratats om Jude Bellingham till Liverpool en hel del. Vilket naturligtvis hade varit en väldigt bra värvning. Men även om Dortmund har satt i system att sälja sina bästa spelare så har de också satt i system att bara sälja dem när de själva vill sälja dem, och Dortmund har varit mycket tydliga med att de inte har några som helst planer på att sälja Bellingham den här sommaren.

Mot bakgrund av den möjliga värvningen är det lättare att förstå Klopps prat om att vara beredd att värva den rätta mittfältaren, men underförstått inte riktigt lika intresserad av att värva bara för att värva. Bellingham är en spelare som hade kunnat förbättra och förstärka Liverpools på både kort och på lång sikt. Som sådan är det en värvning som Klopp anser det vara värt att vänta. T ex till nästa sommar.

Vilket kanske inte hjälper de supportrar som tittar på Liverpools mittfält just nu och ser en förhållandevis lång skadelista, särskilt för att vara bara i början av säsongen, med spelare som Curtis Jones, Alex Oxlade-Chamberlain och kanske framför allt Thiago Alcantara på den listan. Eller supportrar som ser övriga mittfältare som Jordan Henderson, Naby Keita, James Milner och Harvey Elliott och av olika skäl inte känner sig nöjda med detta.

ANNONS

Men skadade spelare kommer naturligtvis tillbaka, i det här fallet dessutom förr snarare än senare. Att värva in nya spelare enbart för att täcka upp relativt kortsiktiga skadebehov är sällan särskilt lyckat. Det är på det viset som sämre skötta klubbar än Liverpool hamnat med spretiga spelartrupper och ett övertrasserat lönekonto. Dessutom verkar Klopp själv ha en annan och betydligt mer positiv uppfattning om t ex Jones och Elliott.

Sedan bidrar det naturligtvis även till otåligheten hos Liverpools supportrar att Liverpool inledde den nya ligasäsongen med att tappa poäng, dessutom mot ett nyss uppflyttat i Fulham. Helt säkert var det en match som de hade förväntat sig att Liverpool skulle vinna och vinna enkelt, precis som många andra verkar ha förväntat sig just detta. Men kanske är det också att sälja ett lag som Fulham rätt kort.

ANNONS

Poäng kommer självfallet tappas och det gäller att inte tappa huvudet när detta händer. Om något var det väl heller inte Liverpools mittfält som var problemet mot Fulham utan snarare att Aleksandr Mitrovic gjorde livet rätt jobbigt för både Virgil Van Dijk och kanske framför allt Trent Alexander-Arnold. Det var inget med Liverpools match mot Fulham som visade att Liverpools mittfält var ett öppet sår i behov av akuta åtgärder.

Delvis går det kanske att rent psykologiskt förstå oron. Konkurrenssituatioen i Premier League är just nu sådan att varje tappad poäng kan visa sig väldigt dyrbar i slutet av säsongen. Vilket så klart demonstreras rätt tydligt av att Liverpool alltså förlorade ligan med endast en poäng förra säsongen. Liverpool förlorade dessutom den ligatiteln först och främst för att de hade en relativt svag höstsäsong, eller start på säsongen.

ANNONS

Här har alltså Liverpool redan i någon mening tappat två poäng på Man City, som dessutom inlett säsongen väldigt starkt med 3-0 mot West Ham och 4-0 på Bournemouth. Vilket onekligen riskerar ha just den effekten att både en och annan Liverpoolsupporter kommer vilja trycka på den röda panikknappen. Men det är inte i nuläget någon särskilt rationell reaktion.

Vettigare och viktigare för Liverpool just nu än att stirra sig blinda på potentiella svagheter i den egna spelartruppen är att fokusera energin på det som ofrånkomligen ändå är väldigt positivt med spelartruppen. Liverpools försvar är lika starkt som det var förra säsongen. Liverpools mittfält är fortfarande formidabelt när alla spelare är hela och friska, och i högsta grad kompetent även när så inte är fallet.

Offensivt fanns det många frågetecken inför säsongen sedan Sadio Mané lämnat klubben och huruvida Darwin Nunez skulle kunna motsvara förväntningarna som finns på honom mycket tack vare sin enorma prislapp. Men även om det är tidigt in på säsongen så tyder allt som Nunez visat så här långt på att han kommer bli en enorm tillgång för Liverpool, han har helt enkelt startat precis så bra som alla nog som mest bara hade hoppats.

ANNONS

Oavgjort borta mot Fulham i ligapremiären är ingenting att oroa sig nämnvärt över för Liverpool. Om Liverpool följer upp detta med att inte vinna ikväll hemma mot Crystal Palace på Anfield, då vore det kanske dags att börja sätta sig ned och i lugn och ro så att säga utvärdera läget.

Peter Hyllman

Åtta dumheter angående Man Utd och Glazers

Peter Hyllman 2022-08-15 06:00

Om reaktionen närmast motsvarande en jordbävning efter Man Utds förlust i ligapremiären mot Brighton så pratar vi förmodligen något slags extinction level event efter Man Utds förnedrande förlust mot Brentford i lördags kväll. Värst var kanske insikten att Brentford var ”bara” det tredje laget under 2020-talet att göra fyra mål på Man Utd i en och samma första halvlek. ”Bara…”

Naturligtvis och fullt förståeligt har detta resulterat i en opinion med orkanstyrka mot Glazers som Man Utds ägare. Det är där man väldigt kvickt hamnar när man ska försöka förstå hur det kommer sig att ett Man Utd med så stora resurser och så väldigt goda förutsättningar år efter år fortsätter att underprestera i sådan utsträckning. Roten till det onda sitter i toppen av Man Utd som klubb.

Glazers Out, Empty Old Trafford och allehanda slagord och slogans används nu för att driva på kampanjen att tvinga Glazers ut ur Man Utd. Det pratas om protester, det pratas om bojkotter av matcher på Old Trafford, av köp av klubbprylar, av Man Utds sponsorer och så vidare. Stämningen är helt enkelt väldigt uppskruvad, och som vanligt i den här typen av politiska kampanjer lämnas inget större utrymme för nyans och rationalitet.

ANNONS

Egentligen är det självfallet fullt möjligt för två personer att vara helt och hållet helt överens om Glazers Out ur Man Utd, utan att dessa två personer därmed nödvändigtvis måste vara överens om varför man vill ha Glazers Out ur Man Utd. Jag sällar mig själv i hög utsträckning till idén om Glazers Out, i alla fall med hedgningen att jag inte riktigt vet vem eller vad som ersätter dem, men köper inte alls en del av andras argument för detta.

Kort sagt cirkulerar det en hel del dumheter angående Man Utd och Glazers från de som nu driver på allra hårdast om Glazers Out. Kanske är det som sagt inte mycket annat att vänta när nu stämningen är så högt uppskruvad, och i någon utsträckning får man försöka köpslå med sig själv vad och hur mycket man ska se mellan fingrarna med, då det egentligen inte spelar någon roll.

ANNONS

Men jag tror att kampanjen med felaktiga argument gör sig själv en otjänst. Framför allt kommer felaktiga argument minska kampanjens legitimitet, göra den lättare att avfärda och ifrågasätta och därmed i längden öka risken att kampanjen visar sig effektlös. God analys spelar roll. Bra argument spelar roll. Starka slutsatser spelar roll. Till och med i vår tidsålder med internet och sociala medier.

Vilka dumheter hittar vi då angående Glazers och Man Utd?

(8) Allting är Glazers fel!

Gary Neville hamnade i lite problem direkt efter matchen mot Brentford när han utmanades lite i sitt påstående att allting var Glazers fel. Det kom en del invändningar mot detta som Neville helt klart hade svårt att värja sig mot.

Det är lätt att bli väldigt ensidig eller enögd i sådana här frågor. Vi söker gärna de lätta svaren och de enkla lösningarna. Idén att skulden skulle kunna fördelas på flera olika ställen rimmar inte särskilt väl med detta.

ANNONS

Men det är inte Glazers fel att Erik ten Hag efter en lång försäsong inte har lyckats förbereda den här spelartruppen bättre. Det är inte Glazers fel att Man Utds spelare uppför sig som småbarn. Det är inte Glazers fel att Man Utds rekryteringsavdelning inte skulle kunna träffa en lada ens om de stod inuti den.

Man skulle självklart kunna hävda att alla problem i någon mening börjar hos Glazers, hos ägarna och hos klubbledningen, och därifrån sprider sig nedåt. Glazers fel är att inte sätta en strategi, en struktur eller en kompetent organisation.

Men Man Utd har t ex inte förlorat matcherna mot Brighton och mot Brentford enbart på grund av Glazers och utan rejäla felsteg på andra ställen i klubben.

(7) Glazers investerar och spenderar ingenting!

Just den här punkten har jag berört förut. Med konklusionen att det är en udda logik att kritisera ägarna till den klubb som investerat mer i spelartruppen de senaste tio åren än någon annan klubb för att inte investera något eller tillräckligt mycket i spelartruppen.

ANNONS

Man Utds problem, eller problemet med Glazers, är inte brist på pengar eller en bristande vilja att investera pengar i spelartruppen. Problemet är en brist på ambition och vision, en brist på idéer och planer, en brist på strategi och struktur, en brist på kompetens.

Säger man detta kommer några prata om bristande investeringar i arenan och i träningsanläggningen. Och jovisst, där finns skäl för kritik, men det är inte den arenan eller träningsanläggningen som nämns i 99% av kritiken. Det är värvningar.

Men den vanligaste invändningen här är att Glazers inte har investerat något, utan allting har finansierats med klubbens egna pengar. Och det sägs verkligen på ett sätt som om detta vore något negativt…

(6) Man Utds konkurrenters ägare investerar egna pengar!

Vi kan fortsätta denna punkt ungefär där förra punkten slutade. För ett narrativt spår som fått rejält fotfäste är att Glazers inte investerar egna pengar i klubben för t ex värvningar, till skillnad från Man Utds konkurrenters olika ägare.

ANNONS

Men nej. Det kan sägas om Man City för all del och fram till den här sommaren har det kunnat sägas om Chelsea. Men Liverpools, Arsenals och Tottenhams ägare t ex investerar exakt lika lite egna pengar på klubbens värvningar som Glazers.

Det är i själva verket normalfallet, och ska också vara normalfallet. Att försöka normalisera att ägare ska pumpa in egna pengar för klubbens värvningar, att göra detta till något att faktiskt eftersträva, leder oss in på ett rätt mörkt spår för fotbollen.

Vill man kritisera Glazers för det här med egna pengar så får man begränsa sig till själva köpet av klubben, och att lägga över köpesumman som en skuld på klubben.

(5) Mourinho och Solskjaer gjorde kanonjobb!

När nu Erik ten Hag har fått en riktigt svag och svettig start med Man Utd, och i mindre utsträckning Ralf Rangnicks bekymmer förra säsongen, har detta lett till något slags uppsving för de som vill hävda att José Mourinho och Ole-Gunnar Solskjaer minsann gjorde ett kanonjobb med Man Utd ändå.

ANNONS

Men situationerna är självfallet olika. Detta Man Utd är inte samma Man Utd eller ett Man Utd i samma situation som när Mourinho och Solskjaer försökte få någon ordning på Man Utd utan att någon gång riktigt lyckas.

Däremot skulle man väl kunna säga att detta Man Utd har anlänt oss via bland annat det gradvisa förfall som skedde under Mourinhos och kanske framför allt Solskjaers management. Man Utds utveckling är med andra ord stigbunden.

Solskjaers andraplats förrförra säsongen var en schimär, det insåg nog alla som tänkte längre än tabellens näsa räckte efter den säsongen och inför framtiden. Mourinhos Man Utd tog efter en hyfsat bra start en minst sagt tvär utförsbacke.

Det perfekta ska inte vara det godas fiende brukar det sägas. Men inte heller ska det värdelösa göras till det uslas försvar.

ANNONS

(4) Glazers har tankat Man Utds ekonomi!

Ett inte alldeles ovanligt påstående är att Glazers har tankat Man Utds ekonomi och helt gjort klubben oförmögen att konkurrera på marknaden om spelare etc. Återigen en rätt märklig sak att säga om en klubb som spenderat mest av alla.

Oftast faller detta påstående tillbaka på två saker. Dels den skuld som Glazers lagt på Man Utd i samband med deras köp av klubben. Dels på de nu rätt många mljoner pund som Glazers plockat ut i utdelningar och ersättningar.

Men det är när sådana här frågor diskuteras som man snabbt kommer fram till att journalisthögskolan borde innehålla någon obligatorisk grundkurs i företagsekonomi.

Skulder kan vara skadliga, men skulder är inte nödvändigtvis något problem alls, tvärtom en rätt naturlig del av större företags finansiella verklighet. Huruvida skulder är ett problem bestäms av i det här fallet klubbens betalningsförmåga.

ANNONS

Man Utds betalningsförmåga är inget problem, och därmed är deras skuldsättning i sig inte heller något problem. Särskilt som den alltså inte begränsat Man Utds förmåga att investera i sin spelartrupp mer än någon annan klubb de senaste tio åren.

Ett liknande resonemang kan göras för utdelningar och ersättningar. Man kan anse att det är rent principiellt förkastligt naturligtvis. Men att säga att det är ett praktiskt ekonomiskt problem för Man Utd som fotbollsklubb är bara larv.

(3) Ovilja att betala är oförmåga att betala!

Besläktat med föregående punkt är resonemang i stil med att när Man Utd väljer att inte vilja betala x antal extra miljoner för att få loss en värvning så skulle detta visa på att Man Utd inte har pengar att värva för.

Men det där är både dålig business och dålig logik. Att du inte vill betala 50 kronor för en liter mjölk betyder inte att du inte har 50 kronor du skulle kunna köpa mjölk för.

ANNONS

Den här typen av resonemang ska även ses i ljuset av både tuff och berättigad kritik mot Man Utd under tidigare transferfönster att de låtit sig luras, låtit sig skinnas och kort sagt blivit överkörda. Man Utd måste lära sig sätta ned foten har kritiken låtit då.

Det blir snabbt lite damned if you do och damned if you don’t.

(2) Att byta ägare spelare ingen roll!

I den andra änden av debatten hittar vi då de som pratar om Man Utd och om Glazers, tittar på Man Utds matcher mot Brighton och mot Brentford, och kommer till den kanske inte glasklara slutsatsen att byta ägare minsann inte spelar någon roll!

Men det är klart att det spelar någon roll.

Som någon påpekade, jag kommer inte ihåg vem, så är det bara att titta på de klubbar som vunnit ligan eller konkurrerat om att vinna ligan under samtliga år sedan Man Utd senast vann ligan.

ANNONS

Gemensamt för alla dessa klubbar har varit engagerade ägare, en tydlig strategi och en stabil struktur som lagt en väldigt stark grund för laget att prestera från. Vinnande klubbar gör rätt saker på rätt sätt. Detta börjar hos ägarna.

Vill man vara sådan räcker det naturligtvis att bara titta på Brighton och på Brentford för att förstå betydelsen av duktiga och kompetenta ägare för en engelsk fotbollsklubb. Och som en parentes, inte någon av dessa ägare investerar egna pengar på spelare.

(1) Glazers bryr sig inte om Man Utds fotboll!

Glazers bryr sig inte om Man Utd som klubb, de bryr sig bara om den egna plånboken och om Man Utd som varumärke!

Den kritiken mot Glazers är väldigt vanlig och den är förmodligen också helt och hållet sann. Men det är ändå inte riktigt hela sanningen, eller åtminstone så missar den ett samband som trots allt existerar mellan fotbollen, varumärket och plånboken.

ANNONS

Värdet i Man Utds varumärke är vad som i grund och botten styr värdet på Glazers ägande i Man Utd. Det varumärket kommer på lång sikt påverkas i hög utsträckning av hur det går för Man Utd som fotbollslag.

Alltså spelar det roll för Glazers att Man Utd just nu presterar piss som fotbollslag. Särskilt om det som nu betyder att Man Utd inte ens får spela i Champions League. De är inte opåverkade av detta och det är ingen bra situation för dem heller.

Så även om Glazers gör det helt och hållet för sina egna skäl, så nog bryr de sig i någon mening om Man Utds fotboll. De vill naturligtvis få ordning på Man Utds fotboll, men de vet helt enkelt inte riktigt hur eller ens vad som krävs.

Vilket bland annat tar sig det olyckliga uttrycket att de försöker hitta genvägar runt problemet, som exempelvis genom bildandet av en europeisk superliga, eller ta sig till Champions League via olika historiska europeiska koefficienter.

ANNONS

Om nu något mer bevis behövdes för att Glazers är mer business än de är fotboll.

:::

TRANSFERKOLLEN

Remo Freuler, Atalanta till Nottingham Forest. Rutinerad mittfältare som har varit en viktig del i det Atalanta som imponerat och övertygat i både Serie A och i Champions League de senaste åren. Bidrar med kvalitet och med kompetens till Forests mittfält och är ännu en prestigevärvning för ett Forest som helt enkelt inte verkar kunna sluta värva spelare den här sommaren. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

PL-Hörnan 2022-23 (#2): Kan detta sluta lyckligt för ten Hag?

Peter Hyllman 2022-08-14 19:36

Guldstjärnan: Arsenal
Det var kanske inte enbart rosor och regnbågar för Arsenal i den här matchen men vad som framför allt var en imponerande kvalitet laget visade upp var förmågan att omedelbart replikera på Leicesters reduceringar. Laget svarade bra på motgång.

ANNONS

Skamvrån: Man Utd
Kommentarer överflödiga.

Kvarsittning: Everton
Everton försökte stå emot Aston Villa men detta omöjliggjordes av att Everton var otroligt tunna framåt och inte hade någon spelare som faktiskt kunde få fast bollen högre upp i planen. Everton har mycket att jobba med offensivt, både med spelare och med taktik.

Roliga timmen: Conte och Tuchel
Där kom alla känslorna på en och samma gång när först Tottenham kvitterade och därefter Chelsea återtog ledningen. Först var det Conte som körde ett in your face längs sidlinjen och nästan omedelbart därefter var det Tuchels tur. Stor underhållning.

Tillbaka till skolbänken: Erik ten Hag
Ilskan riktas just nu mot Glazers i Man Utd, med all rätt naturligtvis. Men problemen ser vi på alla nivåer i Man Utd och det finns mycket i Man Utds första två matcher, och inte minst denna match, där ten Hag själv helt enkelt inte har kommit rätt på det.

ANNONS

Skolkarn: Cristiano Ronaldo
Ronaldos insats för Man Utd mot Brentford föranledde tydligen Man Utd att börja fundera på att avsluta kontraktet med spelaren. Vilket onekligen säger en del om både spelaren och klubben.

Hemläxan

Sanslös atmosfär på City Ground när Nottingham Forest spelade och till slut vann sin första Premier League-match på 23 år.

Man Citys förbud mot solkräm på Etihad.

Leo Messi inte med bland 30 nominerade spelare till guldbollen. Svårt läge för alla Messis fanboys som i snart 20 år hävdat att guldbollen är the shit.

Tuchel och Conte – love it!

Finns det något lag i Premier League just nu mot vilka man känner att ”jo, men det där vinner nog Man Utd”?

Mauricio Pochettino är ledig.

Tottenham hittade ett sätt att inte förlora mot Chelsea. Värdefullt.

Peter Hyllman

Har Tottenham psykologin att vinna ligan?

Peter Hyllman 2022-08-14 06:00

Ett av dessa mer eller mindre halvseriösa fotbollskonton som det går tretton på dussinet av nu för tiden skickade under veckan ut ännu en av sina blandningar av påståenden och frågor med bilder på Harry Kane, Heung-Min Son och Dejan Kulusevski med bildtexten i form av en fråga ifall detta var Premier Leagues bästa anfallstrio. Onekligen en sådan där sak som är ägnad att skapa någon form av reaktion eller blowback.

Men jag misstänker att svaret faktiskt är ja. Tottenhams anfallstrio är Premier Leagues just nu bästa anfallstrio. Det betyder inte att det inte finns enskilt bättre anfallare i andra lag, eller för den delen att det inte skulle gå att hävda att en eller annan anfallstrio faktiskt skulle kunna vara bättre. Men pratar vi anfallstrios tror jag vi får gå tillbaka till Mohamed Salah, Roberto Firmino och Sadio Manë på absolut topp för att hitta en bättre.

Om ligan alltså avgjordes baserat på lagens anfallsspelare enbart så borde alltså Tottenham minst sagt ligga rätt bra till just nu. Men kanske får man snarare formulera det så att om Tottenham inte vinner ligan den här säsongen så lär det inte i första hand bero på lagets anfallstrio utan företrädesvis på andra lagdelar. Nämligen Tottenhams försvar och mittfält.

ANNONS

Med detta sagt så om Tottenham nu har ligans bästa anfallstrio så är det ju inte minst i matcher som kvällens snortuffa bortamatch mot Chelsea som den i så fall också måste visa detta. Det är framför allt i just dessa matcher som spelare av världsklass måste kliva fram, höja sig och vinna matcherna eller åtminstone rädda poäng åt sina lag. Och för Tottenham är det ju sannerligen en intressant värdemätare.

Psykologins betydelse inom fotboll ska aldrig underskattas. Och finns det ett stort frågetecken för Tottenham den här säsongen så är det just psykologin. Tottenham har spelarna att vinna ligan. Tottenham har managern att vinna ligan. Men har Tottenham psykologin att vinna ligan? Ett annat sätt att ställa egentligen exakt samma fråga är om Tottenham har psykologin att tro att de kan vinna ligan?!

ANNONS

Banterversionen av det där är självfallet föreställningen att Tottenham inte är en tillräckligt stor klubb att vinna ligan, eller något dylikt fånigt. Vilket är en sådan där typ av uppfattning som så att säga stämmer ända fram till dess att den inte stämmer. Men som alltid finns där kanske ett korn av sanning. Kanske på samma sätt som den här idén att Man City inte kan vinna Champions League. ”Första gången” är alltid lite svår.

Frågorna om Tottenhams psykologi har många gånger manifesterats just i matcherna mot deras rivaler i London. Tottenham har varit något av lillebror i det sammanhanget åtminstone i termer av resultat i åtminstone modern historia, och kanske har det även krupit in ett lillebrorskomplex i Tottenham. Vilket har gjort att Tottenham haft en tendens att förlora eller inte vinna dessa matcher även när de kanske borde vinna dem.

ANNONS

Sakta men säkert får man ändå säga att Tottenham har kommit över det eventuella lillebrorskomplexet när det kommer till Arsenal. Från att mer eller mindre aldrig lyckats besegra Arsenal, och definitivt inte när det verkligen har betytt något, har Tottenham nu tvärtom regelmässigt börjat vinna mot Arsenal när det verkligen behövs. Det fanns så att säga ingen lasagne i världen som kunde sätta stopp för Tottenham förra säsongen.

Men mot Chelsea har Tottenham inte riktigt kommit över det där som sagt eventuella lillebrorskomplexet. Det gnager där fortfarande. Det blev på något sätt jättetydligt förra säsongen när Tottenham lyckades förlora hela fyra matcher mot Chelsea, dessutom utan att lyckas göra ett enda mål. Båda matcherna i ligan, 0-3 på hemmaplan och 0-2 på bortaplan, och så dubbelmötet i Ligacupens semifinal.

ANNONS

De tre sista av dessa matcher med Antonio Conte som manager dessutom, med sin egen historik med Chelsea. Man fick lätt intrycket av att Conte inte alls gillade att förlora de där matcherna mot Chelsea och det var nog ingen tillfällighet att han i slutet av säsongen sa att han väldigt gärna skulle vilja möta Chelsea igen. Här har hans önskan onekligen blivit till verklighet kanske förr än han till och med trodde.

Tottenham övertygade i sin första ligamatch och går in i den här ligaomgången som tabelletta, även om det naturligtvis säger mer eller mindre ingenting efter en enda omgång. Chelsea övertygade sannerligen inte, även om de ändå vann. Vilket kanske på något sätt ändå är lite övertygande. Men Tottenham känns ändå just nu som det bättre och kanske det tryggare laget av dessa båda förväntade topplag.

ANNONS

Men har Tottenham psykologin att omsätta detta verkliga och-eller inbillade övertag till en vinst mot Chelsea? Svaret på den frågan kan visa sig ha en avgörande betydelse inte bara för kvällens match mot Chelsea, utan för Tottenhams hela säsong.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alex Smithies, Cardiff till Leicester. Håller man i åtanke att Kasper Schmeichel precis har lämnat Leicester så är ju detta en allt annat än imponerande värvning av Leicester, som däremot inte längre är den enda klubben i någon av de europeiska toppligorna att inte värva en enda spelare. Leicester har gått från att ha en av ligans bästa målvakter till ligans kanske svagaste målvaktsbesättning. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Cheikhou Kouyaté, Crystal Palace till Nottingham Forest. Erfaren och rutinerad mittfältare med många år bakom sig i Premier League redan. Kommer tillföra mycket styrka och stadga till Forests mittfält. På sätt och vis mer av en så kallad statementvärvning än vad man kan säga om t ex Jesse Lingard, även om en 32-årig Kouyaté inte bidrar med något större återförsäljningsvärde. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Emmanuel Dennis, Watford till Nottingham Forest. Både West Ham och Everton har jagat den här anfallaren som förra säsongen lyckades med den inte helt oävna bedriften att göra tio mål för ett nedflyttat Watford. På så sätt en riktig kupp av Forest att värva den här spelaren framför näsan på båda dessa notabelt större klubbar. Av Forests alla värvningar denna sommar visar förmodligen denna på störst ambitioner. Betyg: Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

Håller Steven Gerrard tillräckligt hög kvalitet för Aston Villa?

Peter Hyllman 2022-08-13 06:00

Man kan säga två saker om missnöjet med Aston Villa efter deras 0-2-förlust mot Bournemouth i förra helgens ligapremiär. För det första att det är mer än någon vanlig överreaktion på ett enskilt dåligt resultat utan följer av att Aston Villa avslutade förra säsongen med endast två vinster på sina elva sista matcher, och dessa två vinster kom mot nu nedflyttade Norwich och Burnley.

För det andra att mer än enbart resultatet i sig så var Aston Villas eget spel en stor källa till både oro och irritation. Aston Villa presterade helt enkelt inte en fotboll som vid något tillfälle såg ut att kunna vinna matchen mot Bournemouth, än mindre någon fotboll som såg ut att kunna uppnå Aston Villas rimliga ambitioner den här säsongen. Långa stunder fanns inga fler idéer än långskott eller inlägg, i båda fallen mest på måfå.

Steven Gerrard tog över Aston Villa ungefär en tredjedel in på förra säsongen med den då uttalade ambitionen att få Aston Villa att börja spela en mer modern och progressiv fotboll än vad vi sett under Dean Smith. Det var även så det började, men ju längre tid det gick av säsongen och ju knackigare det gick för Aston Villa desto mer började Gerrard falla tillbaka mer mot den fotboll Aston Villa spelade med Dean Smith.

ANNONS

Här går det då självfallet att invända och påpeka att Gerrard tog över Aston Villa mitt under säsongen, utan någon försäsong och utan någon möjlighet att värva sina egna spelare, och att förutsättningarna att göra några större förändringar i Aston Villas sätt att spela fotboll inte var de allra bästa. Vilket för all del inte vore felaktigt, men även känns en smula förenklat för att inte säga tillrättalagt.

Matchen mot Bournemouth gav sannerligen inga indikationer på att en hel försäsong och nästan ett helt transferfönster faktiskt fått någon effekt i detta avseende. Aston Villa såg ut som ett lag som fastnat i gyttjan mellan två taktiska utgångspunkter. Laget lyckades aldrig tillämpa någon hög press på motståndet, men inte heller lyckades laget organisera någon lågt liggande backlinje som lockade motståndarna uppåt planen.

ANNONS

Matchbilden blev därmed bästa tänkbara för Bournemouth, som kunde utnyttja alla fördelar som finns med att spela mot ett lag som försöker pressa högt, utan att faktiskt behöva ta den risk det alltid medför att spela mot ett lag som pressar motståndarna högt upp i planen. Matchen blev den bästa av två världar för Bournemouth. För Aston Villa var det en fotboll som representerade det sämsta av två världar.

När Aston Villa anställde Steven Gerrard ungefär en tredjedel in på förra säsongen så var det med den uttalade förväntansbilden att Gerrard skulle lyfta Aston Villa från den sextonde plats i tabellen laget då låg på upp mot den övre halvan och möjligen kunna få Aston Villa att konkurrera om europeiska cupplatser. Detta uppnåddes aldrig. Aston Villa slutade på fjortonde plats, närmare nedflyttning än någon europeisk cupplats.

ANNONS

Aston Villas tredje säsong tillbaka i Premier League följde alltså ett mönster som i mångt och mycket var identiskt med de två föregående säsongerna. Ingen av dessa två säsonger lyckades Aston Villa heller sluta på övre halvan i tabellen. För en klubb med höga ambitioner som gjort stora investeringar i spelartruppen är detta självfallet en besvikelse för både klubbledning och för supportrar.

Kanske kommer Aston Villas supportrar att anklagas precis som Newcastles supportrar för att ha orimliga förväntningar. Att det kommer finnas många i press och media som skyndar till Steven Gerrards försvar som manager är närmast självskrivet. Men är det verkligen orimligt för Aston Villa att titta uppåt i tabellen och tycka att de borde kunna slåss med Brighton, Leicester, Wolves, Crystal Palace, West Ham med flera?

ANNONS

Nej, naturligtvis inte!

Just i detta läge kan det därför tyckas en aning vanskligt för Steven Gerrard att plocka en fight med en av Aston Villas mer populära spelare i Tyrone Mings. Vilket nu utvecklats till något av en medial cirkus runt klubben. Den typen av strider kan vara kloka att ta för en manager när denne befinner sig i en stark ställning, det vill säga när resultaten går bra och hans position är trygg. Inte när managerns ställning är svag eller ifrågasatt.

Gerrards fight med Mings började i somras när Gerrard ryckte kaptensbindeln från Mings arm och gav den till John McGinn istället. Betydelsen av just den saken kanske överdrevs en aning på sina håll, men följdes upp med att Mings bänkades i Aston Villa ligapremiär mot Bournemouth utan att göra något inhopp. Vilket för all del inte förhindrade Gerrard från att såga just Mings i intervjun efter matchen ändå.

ANNONS

Att efter en förlust välja att verbalt smocka till en spelare som inte spelat kan självfallet tyckas vara en aning over the top. Naturligtvis var det som svar på en direkt fråga om varför inte Mings spelade men det är Gerrard själv som väljer att så att säga svara med skarpa vapen. Nu kommer inte det där som någon överraskning. Gerrard var kritisk mot Mings redan förra säsongen och värvningen av Diego Carlos får ses i det ljuset.

Men det har också noterats att Steven Gerrard har tagit lite för vana att prata om behovet av kvalitet i spelartruppen, uttryckt eller underförstått att sådan kvalitet alltså saknas i spelartruppen för närvarande. Vilket är ett annat sätt att egentligen mest lasta över ansvaret för lagets prestationer på spelarna, och därmed naturligtvis bort från sig själv som manager.

ANNONS

Vilket i så fall får ses som ett rätt självservande beteende av Gerrard. Något som belyser en helt annan men kanske större sida av saken. Tyrone Mings är en populär spelare i Aston Villa eftersom han uppfattas som en lojal spelare med Aston Villa. Och hur klokt är det då att ta en strid med Mings för just Steven Gerrard, som nog på goda grunder på lite längre sikt kan misstänkas ha sina lojaliteter med en helt annan engelsk klubb?!

Vissa skulle säkert också invända mot Steven Gerrards prat om ”kvalitet” att visst är detta något som kan komma genom värvningar och nya spelare. Men ”kvalitet” måste också komma från coachning och utveckling av egna spelare, från träningsupplägg och analys av motståndare, från kommunikation med spelarna och från tydligheten i det taktiska ramverk som spelarna förväntas agera inom.

ANNONS

Att döma av vad Steven Gerrard visat hittills som Aston Villas manager, och inte minst av vad vi såg i Aston Villas match mot Bournemouth, är det långt ifrån uppenbart vad för ”kvalitet” Gerrard själv bidrar med till Aston Villa. Kanske måste Gerrard få mer tid på sig att visa sådan kvalitet, men givet vad han hittills har visat kan det vara ett illa valt tillfälle att prata alltför vitt och brett om andras ”kvalitet”.

Om Steven Gerrard håller tillräckligt hög ”kvalitet” för Aston Villa är det hög tid att visa det i dagens match mot Everton, och mot en annan ung engelsk manager vars kanske främsta merit som manager hittills är dennes namn som spelare.

Peter Hyllman

Bränner Burnley ljuset i båda ändarna?

Peter Hyllman 2022-08-12 18:00

Burnley har bara spelat tre bortamatcher i ligan sedan de senast mötte Watford på Vicarage Road. Mot Tottenham och mot Aston Villa i Premier League förra säsongen, och mot Huddersfield i ligapremiären den här gången. Den gången vann Burnley med 2-1 mot ett redan avhängt Watford i nedflyttningsstriden, samtidigt som Burnley själva fortfarande befann sig i en tät strid runt nedflyttningsstrecket.

Det skiljer alltså bara tre bortamatcher, totalt sex matcher, eller om man så vill tre och en halv månad i kalendertid mellan dessa båda matcher. Men den här gången riskerar det bli betydligt tuffare för Burnley. Styrkeförhållandet mellan Watford och Burnley har i alla fall till ytan förändrats. Watford har inte drabbats i samma utsträckning av nedflyttningen som Burnley har drabbats.

Nick Pope, James Tarkowski, Ben Mee, Maxwel Cornet, Phil Bardsley, Erik Pieters, Nathan Collins, Wayne Hennessey, Wout Weghorst, Dale Stephens och Dwight McNeil har samtliga lämnat Burnley i vad som bara kan beskrivas som någon slags massflykt. Visst har Burnley värvat några spelare, Scott Twine, Vitinho, Josh Cullen med flera, men det är naturligtvis svårt att ersätta inte bara så många spelare, utan just dessa spelare.

ANNONS

Vincent Kompany har gjort på ungefär samma sätt som rätt många andra managers har gjort den här sommaren, nämligen värva spelare från sitt eget kontaktnät och sin egen sfär av kompetens. Alltså ser vi flera yngre spelare från Man City ha kommit till Burnley, liksom ett flertal värvningar från Anderlecht och från den belgiska ligan. Egentligen är det nog bara Scott Twine från MK Dons som inte passar in i det mönstret.

Watford har samtidigt inte tappat spelare i riktigt samma utsträckning. Visst har spelare lämnat som t ex Moussa Sissoko, Kiko Femenia, Ben Foster, Joshua King. Men i Watfords spelartrupp hittar vi fortfarande tongivande spelare som Tom Cleverley, Ismaila Sarr, Craig Cathcart, Emmanuel Dennis med flera. Några av dem kan nog lämna Watford de närmaste veckorna, men hittills är de ändå kvar i Watford.

ANNONS

Watford ligger alltså betydligt närmare det lag de var i Premier League. Burnley har tappat nästan hela detta lag och måste i princip bygga upp ett helt nytt lag från grunden i EFL Championship. Detta måste Burnley göra samtidigt som Vincent Kompany försöker få Burnley att spela en annan mer progressiv fotboll än förut. Här kan man i och för sig tänka sig att det ena ändå underlättar för det andra.

Man märker även att situationen stressar Vincent Kompany i viss utsträckning. Han pratar regelbundet om behovet av att rekrytera fler spelare men verkar också noga med att vilja påpeka att det råder ingen garageförsäljning på Burnleys nuvarande spelare. Burnleys egna handlingar tyder kanske på motsatsen. Hur som helst känns det som om Burnleys båt läcker in vatten snabbare än vad Kompany just nu lyckas ösa ur den.

ANNONS

Man får ändå säga att Vincent Kompany har lyckats tämligen väl med sina föresatser i början av säsongen. Visst, det har bara spelats två matcher, och motståndet har så här långt kanske inte varit det tuffaste, så det går kanske inte att säga så mycket alls om var Burnley egentligen befinner sig i nuläget. Men Burnley ligger med fyra poäng i toppen av tabellen, och framför allt har fotbollen sett tämligen bra ut.

Men det första riktigt tuffa testet för Burnley och Vincent Kompany kommer ikväll mot Watford på Vicarage Road. För bara några få månader sedan var det en match som Burnley vann. Kommer Burnley kunna vinna mot Watford även ikväll?

Peter Hyllman

Ralph Hasenhüttl är alltmer isolerad i Southampton!

Peter Hyllman 2022-08-12 06:00

Knappt har säsongen ens hunnit börja innan det första snacket om en manager på väg att få sparken börjar vädras. Och nej, till viss förvåning handlar det alltså inte om Erik ten Hag i Man Utd, där är det snarare ägarna som befinner sig i skottgluggen. Sportsmail rapporterar hur som helst att Southamptons Ralph Hasenhüttl har tappat förtroendet hos lagets bästa och viktigaste spelare.

Det går till och med så långt att Southamptons spelare sägs vara överraskade eller förvånade att Hasenhüttl inte fick sparken under sommaren. Bakgrunden ska tydligen vara att dessa spelare i ett möte med Southamptons klubbledning efter slutet av förra säsongen framförde sin negativa uppfattning om Hasenhüttls management. Då hade Southampton förlorat tio av sina sista 13 matcher.

Southamptons respons på denna synpunkt verkar vara att ha bytt ut Ralph Hasenhüttls hela tränarstab. Men Hasenhüttl själv sitter onekligen kvar på sitt jobb. Vilket alltså anses ha gjort Southamptons spelare både förvånade och besvikna. Många menar att det borde ha varit Hasenhüttl själv som fick sparken, inte tränarstaben. Missnöjet med Hasenhüttls metoder verkar ha blivit allt större.

ANNONS

Något av det gick kanske att ana i Southamptons match mot Tottenham. Hasenhüttl bytte ut två spelare i halvtid i en match som Southampton till sist alltså förlorade med 1-4, och efter matchen kommenterade Hasenhüttl lagets prestation med att den ”helt enkelt inte var bra nog”. Det må så klart vara sant, men det är sällan något bra tecken när en manager börjar såga sitt lag offentligt.

Ralph Hasenhüttl börjar kännas alltmer isolerad i Southampton. Isolerad från spelarna som inte längre verkar ha något större förtroende för hans metoder. Isolerad från sin egen tränarstab som inte längre är hans tränarstab. Isolerad från Southamptons klubbledning med vilka han enligt uppgift haft mycket liten kontakt under sommaren gällande Southamptons spelarköp.

Märkligt får man ju även beskriva Southamptons förfarande att byta ut hela tränarstaben men inte samtidigt byta manager. Man har alltså valt att behålla Hasenhüttl som manager men i princip samtidigt valt att handikappa honom genom att slänga bort mer eller mindre hela hans verktygslåda av relationer och metoder. Svårt att se varför man byter ut en hel tränarstab om man inte har för avsikt att sparka sin manager.

ANNONS

Någon sådan avsikt säger sig däremot Southampton inte ha. Nu behöver för all del inte det betyda särskilt mycket, det är sådant vi hör klubbar säga hela tiden, ibland mindre än ett dygn innan man sparkar sin manager. Men ett skäl varför Southampton väljer att inte sparka Ralph Hasenhüttl skulle kunna vara att han accepterar och delar deras syn och strategi att värva och spela billiga och unga spelare på väg uppåt i karriären.

Tålamod har Southampton definitivt haft med Ralph Hasenhüttl, som under sina fyra säsonger aldrig slutat på övre halvan och som normalt sett har slutat med Southampton på antingen femtonde eller sextonde plats. Southampton har dessutom tangerat Premier Leagues rekordförlust om 0-9 inte bara en gång utan två gånger under dessa år, och det var väl en hel del som var förvånade att Hasenhüttl inte fick sparken redan där och då.

ANNONS

Oroande för många är att detta är ett tecken inte så mycket på tålamod som på bristande ambition från Southamptons sida. Att man så att säga nöjer sig med vad man har så länge detta betyder spel i Premier League. Southampton som klubb går in i varje ny säsong och försöker enbart att inte bli nedflyttade. Southampton som lag och Hasenhüttl som manager går in i varje match och försöker enbart att inte förlora.

Detta försök misslyckades med emfas i Southamptons första match mot Tottenham, och med flera rapporter om bråk i omklädningsrummet efter matchen. Mot Leeds på lördag måste Southampton åtminstone försöka vinna, annars är det nog inte längre spelbart att Ralph Hasenhüttl blir den förste managern i Premier League att få sparken.

:::

TRANSFERKOLLEN

Issa Diop, West Ham till Fulham. Mittback som har varvat bra insatser med mindre bra insatser för West Ham kan mycket väl visa sig bli en mycket bra värvning för Fulham. Svårt att säga om West Ham och Fulham är direkta konkurrenter i tabellen men något känns det ju som att West Ham här väljer att förstärka en av sina motståndare. Diop kan tjäna Fulham poäng och kosta West Ham poäng. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Ett annat Bournemouth har kommit tillbaka till Premier League

Peter Hyllman 2022-08-11 06:00

Bournemouth svarade för en alldeles lysande ligapremiär med en synnerligen övertygande 2-0-vinst hemma mot Aston Villa. Visst, Aston Villa var allt annat än bra i den matchen, men samtidigt svarade Bournemouths spelare för en alldeles lysande insats vilket inkluderar även några av lagets nya spelare. Betyder detta att vi kanske har underskattat Bournemouths möjligheter den här säsongen?

Har vi underskattat Bournemouth så är vi sannerligen inte ensamma om det. Mindre än en vecka innan ligapremiären konstaterade Scott Parker själv att Bournemouth ”befann sig långt bort från där de behöver vara” tillsammans med det kanske mer inflammerade påståendet att Bournemouth ”inte ville ge sig själva chansen att kunna konkurrera” som lag i Premier League.

Åtta spelare i Bournemouths lag som slutade tvåa i EFL Championship förra säsongen har lämnat klubben den här sommaren. Endast fem spelare har värvats. Två av dem som fria transfers och båda är dessutom skadade, Joe Rothwell och Ryan Fredericks. Övriga tre, Marcus Tavernier, Neto och Marcos Senesi, har värvats för endast strax över £10m bara några få dagar innan ligan startade.

ANNONS

Bournemouth gick in i säsongen med endast tre ordinarie mittbackar. Av dem är Lloyd Kelly helt säkert bra nog för Bournemouth i Premier League. Chris Mepham och James Hill är däremot svårt att se att de ska vara bra nog att bidra till att hålla Bournemouth kvar i Premier League. Marcos Senesi är för all del en förstärkning. Jefferson Lerma fick spela mittback mot Aston Villa men är mer defensiv mittfältare i grunden.

Några få spelare bar Bournemouth till uppflyttning till Premier League förra säsongen och det är några få spelare som Bournemouth och Scott Parker måste hoppas ska kunna hålla Bournemouth kvar i Premier League den här säsongen. Jefferson Lerma inte minst, det är något av ett underverk att han fortfarande är kvar i klubben. Lloyd Kelly, lagets unge kapten. Dominic Solanke som förra säsongen gjorde 30 mål för Bournemouth.

ANNONS

Om Marcus Taverniers och Kieffer Moores prestationer mot Aston Villa är någon slags representativ vägledning för vad de kommer kunna bidra med den här säsongen så kommer även de ha mycket att bidra med. Samtidigt är det svårt att förvänta sig att de ska kunna ha den utväxlingen i mer än kanske någon handfull matcher under den här säsongen. Alla motståndare kommer inte vara lika tillmötesgående som Aston Villa.

Maxim Demin, Bournemouths ryske ägare, har omgetts av rykten och rapporter att vara på väg att vilja sälja Bournemouth. Tydligt är att han inte längre verkar vilja investera i klubben och spelartruppen i samma utsträckning. Demin har för all del inte som rysk ägare påverkats av några brittiska sanktioner likt Roman Abramovitj, men man kan ändå tänka sig att situationen i allmänhet gjort honom lite mer avvaktande.

ANNONS

Är Demin på väg att sälja Bournemouth så kan även detta förklara en relativ ovilja att pumpa in mer pengar i klubben. Samtidigt är Bournemouth naturligtvis värda mer som en Premier League-klubb än som en klubb i EFL Championship, så antingen gäller det för Demin att i så fall sälja Bournemouth illa kvickt eller investera på ett sätt som i alla fall inte gör det högst osannolikt att Bournemouth håller sig kvar i Premier League.

Alltså är det ett annat Bournemouth som har kommit upp i Premier League den här gången än det Bournemouth som kom upp i Premier League förra gången och som åkte ur Premier League efter att ha hållit sig kvar fem säsonger i Premier League. Den gången var Bournemouth en klubb med mycket tydliga ambitioner. Bournemouths ambitioner den här gången är inte alls lika tydliga. Tvärtom är de tämligen otydliga.

ANNONS

Kontrasten till övriga uppflyttade klubbar liksom andra möjliga konkurrenter är i så fall desto mer tydlig. Fulham har investerat tämligen klokt i sin spelartrupp och ser starkare ut än de gjorde redan förra säsongen. Nottingham Forest har gjort en rejäl satsning på sin spelartrupp inför den här säsongen. Bournemouth ligger snarare på samma nivå som Southampton, Leicester och Wolves, men med en betydligt svagare grund att stå på.

Att kräva att Bournemouth ska hålla sig kvar i Premier League är kanske inte något realistiskt krav till att börja med. Men man får inte intrycket att Bournemouth riktigt gett sig själva en vettig chans att hålla sig kvar, och det borde vara det minsta man kan begära av någon klubb. Vinsten mot Aston Villa säger oss kanske att Bournemouth inte kommer vara vilken slagpåse som helst den här säsongen.

ANNONS

Men vinsten mot Aston Villa förändrar inte det första och grundläggande intrycket av Bournemouth inför den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mikkel Damsgaard, Sampdoria till Brentford. Från en dansk mittfältsstjärna till en annan. Det är väl inte precis någon större hemlighet vem Damsgaard är tänkt att ersätta här och som sådan ersättare är Damsgaard sannerligen inte något dåligt val. En extremt skicklig spelare som vi hade hört ännu mer av om det inte varit för några olyckliga skador. Betyg: Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

Kommer Man Utd aldrig mer vinna en ligatitel med Glazers som ägare?

Peter Hyllman 2022-08-10 06:00

Å ena sidan kan man tycka att det är något utav en överreaktion att efter en enda förlust mot Brighton och ett enda transferfönster som kanske just nu med tre veckor kvar innan det stänger verkar gå betydligt trögare än vad det var tänkt gå fullständigt bananas och i princip slänga alla korten rätt upp i luften och ge fan i allt. Kanske är det ändå klokt att sitta still i båten i alla fall ett litet tag in på säsongen.

Å andra sidan är det naturligtvis inte frågan om enbart en enda match, utan om ganska exakt tio år av svindlande inkompetens från Man Utds ägare, alltså Glazers, och den av dem utsedda klubbledningen. Och dessa tio år hade varit betydligt fler om detta fram till och med 2013 inte hade maskerats av Alex Ferguson och David Gill. Men från och med att Glazers sattes att driva en fotbollsklubb för egen hand har allt gått åt helvete.

Alltså nickar jag trots allt instämmande när jag nu ser horder av Man Utd-supportrar börja de första stegen att verkligen samordna rejäla protester mot Man Utds ägare, i form av bojkotter av matcher, av merchandise och så vidare. Analysen är i sig helt korrekt, vill man bli av med Glazers som ägare måste man helt enkelt slå dem där det gör ont, och göra det både ekonomiskt och socialt kostsamt att fortsätta vara Man Utds ägare.

ANNONS

Inget av det där uppnår man om Old Trafford fortsätter vara fullsatt i mer eller mindre varje match, eller om man fortsätter köra Man Utds appar på sin telefon, eller om man fortsätter köpa Man Utds merch, eller om man fortsätter köpa Man Utds tröjor eller på annat sätt fortsätter hjälpa Man Utds sponsorer. Allt som då återstår att fråga sig är om Man Utds supporterbas är tillräckligt enad och tillräckligt uthållig att greja detta.

Och det är just därför som jag menar att det blir lite viktigt att faktiskt vara noga i sin beskrivning av Man Utds problem och mer specifikt vad som faktiskt är problemet med Glazers som Man Utds ägare. Eftersom om man formulerar det på ett förenklat och felaktigt sätt tappar man dels snabbt i egen trovärdighet, och dels riskerar det bli lättare att avleda supportrarnas ilska med allehanda parlörtrick.

ANNONS

Den absolut vanligaste och mest populära kritiken mot Glazers både på twitter och från Man Utds olika supporterorganisationer är att de tar pengar från klubben och därför inte spenderar eller investerar tillräckligt mycket i spelartruppen. Problemet med Glazers formuleras därför som om det vore en brist på pengar för Man Utd. Det vill säga med Glazers kan inte Man Utd längre konkurrera om att värva de bästa spelarna.

Faran med det där är att det tenderar göra det till en fullt fungerande taktik av Man Utd och dess ägare att slänga pengar omkring sig och vifta med den ena värvningen coolare än den andra framför näsan på supportrarna, som med detta låter sig lugnas, i alla fall för stunden, och med detta fortsätter de riktiga problemen sopas under mattan. Detta är heller ingen teoretisk risk, utan är något vi faktiskt har sett hända om och om igen.

ANNONS

Inte heller är ju det där heller någon särskilt hållbar strategi att rekrytera spelare för en klubb med något som i alla fall ska likna seriösa ambitioner. Tvärtom ser vi ju här roten till mycket av Man Utds problem de senaste tio åren. Man Utd har värvat mycket mer for show än for real. Supportrar som alltså reducerar problemet till enbart en fråga om att värva spelare gör därmed sig själva i hög utsträckning till en del i problemet.

Dessutom är det ju helt fel i sak. Man Utds problem är inte brist på pengar. Man Utd har under dessa tio år spenderat eller investerat mer pengar i sin spelartrupp än någon annan klubb. Det krävs en alldeles särskilt intellektuell och retorisk akrobatik för att se en klubb spendera mer pengar än alla andra klubbar och komma fram till att den klubbens problem minsann är att den inte spenderar tillräckligt mycket pengar.

ANNONS

Man City och Liverpool är inte bäst för att de spenderar mest, Man City och Liverpool är bäst eftersom de spenderar bäst. Man Utd var bäst under 20 långa år inte för att man spenderade mest utan för att man spenderade bäst. Många verkar ha väldigt svårt att greppa den skillnaden. Man Utd befinner sig där de nu befinner sig inte för att man inte spenderar mest, utan för att man inte längre spenderar bäst.

Man Utds problem, eller problemet med Glazers, är inte brist på pengar. Man Utds problem, eller problemet med Glazers, är en brist på ambition, brist på idéer, brist på strategi, brist på struktur, brist på kompetens och bristande management. Och givet att Man Utd och Glazers brister i alla dessa avseenden kommer inget spenderande i världen bli något mer än att slänga bra pengar efter dåliga pengar.

ANNONS

Att förstå den saken, det vill säga att formulera och förstå problemet på ett korrekt sätt, gör att man inte kommer kunna låta sig luras av red herrings och for show-värvningar likt romarrikets bröd och skådespel åt folket eller den mer marxistiska idén om opium för folket. Problemet är inte brist på pengar eller brist på värvningar. Problemet är Glazers själva och dess enda realistiska lösning är att Glazers säljer och försvinner.

Är man alltså av den övertygade åsikten så är Glazers Out och EmptyOldTrafford och alla andra nu nämnda och aktuella kampanjidéer den enda rimliga och logiska slutsatsen. Dels kommer det skapa både ett tryck och ett incitament för Glazers att  faktiskt sälja klubben. Dels kommer det bidra till att trycka ned priset på klubben och göra det till ett mer attraktivt objekt för möjliga köpare.

ANNONS

Och om man då antar att man lyckas i detta uppsåt, så återstår bara den kanske mer filosofiska frågan att när man väl har blivit av med Glazers, vad kommer man att sitta med för ägare då? Där finns ett och annat bra alternativ. Där finns också några andra riktigt dåliga alternativ. Men som vi har sett, supportrar verkar vara beredda att svälja precis vad som helst för att bli av med dåliga ägare.

Möjligen anar vi just sådana tendenser i vad som verkar ha blivit något slags socialt narrativ bland Man Utds twitterfans för närvarande, att det på något sätt är önskvärt att Man Utd spenderar andra pengar än sin egna pengar, alltså ägarnas pengar, på att värva spelare. Det är så klart när klubbar gör det som vi får oljestater som engelska klubbägare, klubbar som drivs med stora förluster och en allt större finansiell ohållbarhet.

ANNONS

Man måste förmoda, åtminstone bär det sannerligen sannolikhetens prägel som det brukar heta, att de supportrar som tycker det i hög utsträckning är samma supportrar som ojar och vojar sig över varifrån Man City får sina pengar och både högt och ofta bedyrat sin övertygelse om att klubbar bara ska spendera sina egna pengar. Jag kan bara förmoda att de kognitivt är omedvetna om dissonansen.

Man Utd kommer aldrig vinna någon mer ligatitel med Glazers som ägare? Jag har varit tveksam till det påståendet, är det i någon mening fortfarande, men det vore lögn att säga något annat än att det med tiden och erfarenheten verkar allt troligare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Goncalo Guedes, Valencia till Wolves. Ingen alldeles oäven värvning av Wolves som har sett tunna ut offensivt under en längre tid och som dessutom har fått se Raul Jimenez dra på sig ännu en längre skada. Guedes kan skapa lite mer kreativ kraft från kanske framför allt vänsterkanten för Wolves. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Amadou Onana, Lille till Everton. Everton slogs med West Ham om den här värvningen och jag vet inte riktigt vad det säger att Onana alltså väljer Everton. Hur som helst är det en bra förstärkning, en av Europas mest spännande centrala mittfältare, åtminstone utanför superklubbarna, och en spelare som verkligen kan göra Evertons mittfält betydligt bättre. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Joel Robles, Real Betis till Leeds. Lite svårt att veta om detta är en värvning tänkt att fungera som backup-målvakt för Leeds eller om Jesse Marsch inte har samma orubbade förtroende för Illan Meslier som Marcelo Bielsa verkade ha. Om det är på det viset tycker jag det känns en smula orättvist. Betyg: Godkänd – (++)

Peter Hyllman

PL-Hörnan 2022-23 (#1): Dejan vu!

Peter Hyllman 2022-08-09 18:00

Guldstjärnan: Bournemouth
Inget lags supportrar hade lägre förhoppningar på sitt eget lag än Bournemouths inför den här säsongen. En väldigt övertygande vinst i ligapremiären mot Aston Villa kan möjligen ha ändrat på den saken.

ANNONS

Skamvrån: Man Utd
Det tog sannerligen inte lång tid innan den här säsongen ramlade ner över Man Utds huvuden. Försäsongens optimism blixtsnabbt förbytt i totalt mörker. Samtidigt får man kanske akta sig för alltför förhastade slutsatser om saker både på och utanför planen.

Kvarsittning: Aston Villa
Det elakaste jag såg efter omgången var när någon jämförde Steven Gerrards facit i Aston Villa hittills med Gary Nevilles i Valencia. Det var naturligtvis mest tänkt som en liten lustighet. Värre för både Aston Villa och Gerrard är att det även riskerar vara sant.

Roliga timmen: Planen var torr!
Visst, det var bara fyra ord i en rätt lång intervju men säger man över huvud taget att ”the pitch was dry” så får man nog förvänta sig att det noteras. Inte blev det tråkigare när Fulham sedan replikerade med att twittra en bild där Craven Cottage vattnades för fullt inför matchen.

ANNONS

Hemläxan

Marko Arnautovic och Adrien Rabiot, omedelbart efter torsken mot Brighton…

Sunday League Hipster med vad som har potential att bli säsongens både roligaste och mest relevanta twittertråd.

Första gången på nästan 20 år som Leicester har två måls ledning på hemmaplan utan att vinna.

Ordinarie tid för PL-hörnorna kommer som vanligt vara söndag kväll. Vissa helger blir dock svåra, och då kommer de antingen måndag kväll eller tisdag kväll beroende på utrymme.

ANNONS

Feedback på och önskemål för PL-hörnorna kan lämnas i kommentarsfältet!

Och har jag inte tagit ut just din favoritspelare i omgångens elva så beror det självfallet bara på att jag hatar just din klubb!

Peter Hyllman

Ligacupen alla älskar att hata eller hatar att älska!

Peter Hyllman 2022-08-09 06:00

En och annan sak skulle man kunna säga att Ligacupen har gemensamt med Community Shield. Framför allt att den av många uppfattas som betydligt mycket viktigare när den egna klubben håller på att vinna den än när den egna klubben förlorar den, då den istället kvickt avfärdas som mer eller mindre meningslös.

Vilket för all del Ligacupen även kan sägas ha gemensamt med FA-cupen nu för tiden.

Det finns väl knappast något bättre exempel på detta just nu, åtminstone inte något mer aktuellt exempel på detta just nu, än Liverpool. Deras inställning till Ligacupen när Man City skopat hem den år efter år var minst sagt njugg. När Liverpool själva vinner cupen i våras så var inställningen en helt annan.

Alla verkar älska att hata Ligacupen. Oavsett om detta gäller supportrar som vill rationalisera den senaste cupförlusten, eller amerikanska fotbollstyckare som verkar precis ha lyckats få hjärnan runt idén att säsongen består av både en liga och en cup och alltså inte alls är redo för något så komplicerat som två olika cuper.

ANNONS

Eller för den delen klubbarna själva och deras managers som beklagar sig över hur Ligacupen leder till att deras spelare tvingas spela för många fotbollsmatcher, samtidigt som de inte drar sig alls för att driva på för fler europeiska cupmatcher eller till och med tränger in träningsmatcher mitt under säsongen.

Men när man säger klubbarna så inkluderar väl det i det här fallet egentligen bara de största klubbarna, det vill säga de som regelbundet deltar i europeiskt cupspel. För dem finns inget meningsfullt ekonomiskt incitament att spela i Ligacupen. Men för många mindre klubbar längre ned i systemet är Ligacupen en ekonomisk kassako.

På sätt och vis logiskt sett till att Ligacupen en gång bildades av framför allt ekonomiska motiv för klubbarna och delvis som ett sätt att få engelska klubbarna att inte intressera sig för europeiskt cupspel. Vilket bara kan beskrivas som ett utmärkt exempel på ytterst trångsynt tänkande av självgoda engelska fotbollspampar.

ANNONS

Eller möjligen hatar man att älska Ligacupen. För innerst inne måste ju t ex Liverpools supportrar veta om att de så att säga gjort lite i brallorna med det där och skämmas lite om inte för det ena så i alla fall för det andra. Eller den eller andra Man City-supportrar som innan de började prenumerera på Ligacuptitlar såg det som en ”reservlagscup”.

Vilket Ligacupen möjligen är på väg att till viss mindre del också bli, åtminstone för de klubbar som spelar i Champions League. Med betydligt fler gruppmatcher i Champions League från och med nästnästa säsong måste utrymme hittas någonstans, och ett sätt att hitta ett sådant utrymme är att kunna spela juniorlag i de tidigare omgångarna.

Om inte EFL istället väljer att tänka lite mer innovativt gällande Ligacupens format, upplägg och schemaläggning, kanske lite mer i riktning mot hur t ex Svenska Cupen nu är upplagd, som ju visat sig både lyckat och populärt. Kanske spela av Ligacupen i tre heat under en säsong, ett heat innan säsongen, ett heat över julen, ett heat efter säsongen.

ANNONS

Inte för att jag nödvändigtvis vill se nuvarande format försvinna, eller att jag ser något fel med det. Men det vore ett sätt att komma runt den ofrånkomliga konflikten med det europeiska cupspelets växande antal matcher. Vilket naturligtvis fått många att slänga fram den utslitna idén att lägga ned Ligacupen.

Alternativt är man som jag, som i någon mening älskar att älska Ligacupen. Men om detta känner jag mig rätt ensam. Jag är till och med sådan här som tycker att just den här dagen är en av säsongens höjdpunkter, när Ligacupens första omgång ska spelas, ännu fritt från Premier League-klubbarnas och alla deras bryderier och bihang.

Lägger vi ner Ligacupen försvinner dessa kvällar och dessa matcher för den absoluta majoriteten av alla engelska ligaklubbar.

:::

Första omgången

En match i första omgången spelades redan förra veckan, då Cambridge (L1) vann mot Millwall (CH) med 1-0.

ANNONS

Tisdag

Accrington Stanley (L1) vs Tranmere Rovers (L2). Svårt att inte imponeras av Accrington Stanley samtidigt som Tranmere startat ligasäsongen väldigt svagt.

AFC Wimbledon (L2) vs Gillingham (L2). Hemmaplan borde betyda att detta kommer visa sig bli game, set och match för AFC Wimbledon.

Blackpool (CH) vs Barrow (L2). Visst är Blackpool favoriter här men man ska inte på något sätt underskatta Barrow som visat att de kan göra livet surt för ”bättre” fotbollslag.

Bolton Wanderers (L1) vs Salford City (L2). Något av ett lokalderby i Manchesterområdet som kan sluta lite hur som helst, även om Bolton känns starka och på hugget.

Bradford City (L2) vs Hull City (CH). Kan Mark Hughes eminenta och möjligen omnipotenta management skills få det ena bärnstensfärgade laget att slå ut ett annat?

Cardiff City (CH) vs Portsmouth (L1). En match där ett lag spelar i den högre divisionen och har hemmamatch, men det andra laget har en bättre formkurva.

ANNONS

Charlton Athletic (L1) vs QPR (CH). Charlton har börjat starkt i League One och kommer definitivt inte vara några slagpåsar här.

Cheltenham Town (L1) vs Exeter City (L1). Om vi går på dagsformen här så talar den definitivt till Exeters fördel som ligger tvåa i tabellen efter två omgångar.

Crawley Town (L2) vs Bristol Rovers (L1). Crawley Town har ägnat senaste året åt att göra alla förbannade utanför planen, och gör nu alla förbannade på planen och på spelet.

Doncaster Rovers (L2) vs Lincoln City (L1). Doncasters supportrar var förbannade på att så få tippade dem för uppflyttning, ikväll har de chansen att visa varför.

Fleetwood Town (L1) vs Wigan Athletic (CH). Goda chanser för Wigan att få Fleetwood Town att sluta tänka på morgondagen i Ligacupen.

Forest Green Rovers (L1) vs Leyton Orient (L2). Intressant match mellan två klubbar jag råkar ha ett särskilt gott öga till, varför nu de skulle bry sig om den saken.

ANNONS

Grimsby Town (L2) vs Crewe Alexandra (L2). Grimsby har hemmaplan men det är Crewe som har startat den här säsongen bäst, till och med överraskande bra.

Harrogate Town (L2) vs Stockport County (L2). Extremt oviss match mellan två klubbar som för inte alls länge sedan spelade i National League.

Huddersfield Town (CH) vs Preston North End (CH). Katastrofal start på säsongen för Huddersfield som ger alla intryck av att vara EFL Championships krisklubb du jour.

Ipswich Town (L1) vs Colchester (L2). Borde sett till respektive lags kvalitet inte vara något snack om saken på Portman Road.

Luton Town (CH) vs Newport County (L2). På pappret är Luton Town favoriter men Newport County har visat förr att engelsk cupfotboll inte spelas på papper.

Mansfield Town (L2) vs Derby County (L1). Måste vara en speciell match Nigel Clough, manager i Mansfield och tidigare manager och något av legend i Derby County.

ANNONS

Milton Keynes Dons (L1) vs Sutton United (L2). Easy street för MK Dons som förmodas vara ett av topplagen i League One den här säsongen.

Morecambe (L1) vs Stoke City (CH). Svårt att se hur Stoke City ska ha ens någon chans mot klubben med världens kralligaste räka i klubbmärket.

Northampton Town (L2) vs Wycombe Wanderers (L1). Två klubbar som hade sina respektive uppflyttningsheartbreaks förra säsongen. God chans för Northampton.

Norwich City (CH) vs Birmingham City (CH). Straffet för att sluta sist i Premier League är inte formellt men i realiteten att inte få stå över Ligacupens första omgång.

Oxford United (L1) vs Swansea City (CH). Väldigt intressant och oviss match på förhand mellan två intressant spelande fotbollslag.

Reading (CH) vs Stevenage (L2). Stevenage har stått för en och annan engelsk cupskräll förut och skulle de vinna mot Reading ikväll vore det inte den största skrällen.

ANNONS

Rochdale (L2) vs Burton Albion (L1). Riktigt tung start på säsongen för Burton Albion och det blir inte en lätt bortamatch heller mot Rochdale.

Shrewsbury Town (L1) vs Carlisle (L2). Oviss match mellan ett lag som inte riktigt imponerat i början av League One mot ett lag som imponerat i början av League Two.

Walsall (L2) vs Swindon Town (L2). Walsall har börjat ligasäsongen rasande starkt och får anses vara favoriter av rena farten här ikväll.

Onsdag

Blackburn Rovers (CH) vs Hartlepool (L2). En match man måste förmoda att Blackburn Rovers vinner, men det är svårt att förmoda saker i Ligacupens första omgång.

Coventry City (CH) vs Bristol City (CH). Matchen flyttad till Burton Albions Pirelli Stadium på grund av undermålig gräsmatta på Coventrys arena.

Middlesbrough (CH) vs Barnsley (L1). Tung start på säsongen för Middlesbrough, kanske kan en vinst mot Barnsley få fart på maskineriet.

ANNONS

Plymouth Argyle (L1) vs Peterborough (L1). Svenske hockeyspelaren Victor Hedman har gått in som delägare i Plymouth Argyle, vilket kanske finns skäl att återkomma till.

Port Vale (L1) vs Rotherham (CH). Nyss playoff-uppflyttade Port Vale har börjat sisådär i League One. Tufft motstånd ikväll.

Sheffield Wednesday (L1) vs Sunderland (CH). Repris av försommarens playoff-semi, om än kanske med aningen mindre ståendes på spel. Höjdarmatch.

Torsdag

West Brom (CH) vs Sheffield United (CH). Omgångens smällkaramell får man väl säga, mellan två klubbar som antas slåss om Premier League-platser den här säsongen.

Lottningen av Ligacupens andra omgång, som innehåller samtliga vinnare här plus de klubbar I Premier League som inte deltar i europeiskt cupspel, genomförs efter onsdagens matcher.

:::

TRANSFERKOLLEN

ANNONS

Neto, Barcelona till Bournemouth. Äntligen en spelare som Barcelona lyckats bli av med skulle man kunna tycka. Oavsett hur det står till med den saken så är väl detta vad man i så fall får kalla för en vinna-vinna-situation. Bournemouth får en etablerad och erfaren målvakt vilket helt säkert kan visa sig nyttigt under säsongen. Betyg: Godkänd – (++)

Marcos Senesi, Feyenoord till Bournemouth. Luktar något av sommarens profilvärvning för Bournemouth och det är väl kanske ingen dum idé att den värvningen då kommer i backlinjen, närmare bestämt på mittbacken, som känts som en av Bournemouths svagare delar och definitivt ett av Scott Parkers svagare områden. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Conor Coady, Wolves till Everton, lån. Vad det här lånet säger om Wolves är ett helt eget ämne för en annan dag, men vad det säger för Everton är att de rejält förstärker en tidigare svag lagdel med en av Premier Leagues absolut bästa mittbackar utanför de sex superklubbarna, och även inräknat flera av deras mittbackar, värvar en ledare både på och utanför planen, en Liverpool lad, och detta sker på direkt bekostnad av en direkt konkurrent. Betyg: Berömlig – (+++++) med snudd på Connor Wickham-klass (++++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Är West Brom och Steve Bruce rätt match för varandra?

Peter Hyllman 2022-08-08 18:00

West Brom har blivit uppflyttade till Premier League fler gånger än någon annan engelsk klubb med sina fem olika uppflyttningar. Men givet att West Brom nu gör sin andra raka säsong i EFL Championship går det av detta att också dra den rätt enkla slutsatsen att ingen eller åtminstone väldigt få andra klubbar har åkt ur Premier League fler gånger än West Brom.

West Broms tendens att gå upp från EFL Championship men åka ur Premier League med både korta och jämna mellanrum, särskilt de senaste åren, ger ett sken av en klubb som inte bara svängt än hit och svängt än dit i ligatabellen, utan även av en klubb som i viss mening har navigerat med hjälp av väggarna i beslutskorridorerna. West Brom har under en längre tid varit en reagerande klubb mer än en agerande klubb.

Pudelns kärna för West Brom har varit balansen mellan estetik och effektivitet. Eller uttryckt med andra men även fler ord, balansen mellan resultat på kort sikt och sättet att spela fotboll på längre sikt. På flera sätt en felaktig eller åtminstone förenklad motsats då den mer funktionella fotbollen inte har gett önskade resultat, och dessutom kan anses vara ett skäl till flera av lagets nedflyttningar under dessa år.

ANNONS

Men West Brom har slitits mellan polerna i den där tankefiguren. Man har anställt managers som förespråkat en mycket funktionell fotboll samtidigt som supportrarna har blivit gradvis alltmer missnöjda med kvaliteten på fotbollen. West Brom har under lång tid varit en klubb som investerat en stor del av identitet i den egna självbilden i att spela bra fotboll mer än att t ex vinna titlar. Kanske inte helt olikt t ex Hammarby i Sverige.

Egentligen började det nog med Tony Pulis, som var West Broms manager i nästan tre år mellan 2015 och 2017. Pulis representerade som vi vet en närmast extremt funktionell fotboll, men inledningsvis gick det ändå att tolerera för supportrarna då resultaten var några av West Broms bästa i modern tid. Men när resultaten började svaja fanns kanske som förväntat inte något som helst tålamod med den fotbollen.

ANNONS

Frågan sattes på sin spets när Tony Pulis fick sparken och West Brom istället anställde Alan Pardew, som inte sågs som något steg mot bättre fotboll utan egentligen bara som en möjligen mer light version av just Pulis. Ett intryck som knappast förminskades av att West Brom fortsatte att tanka i tabellen. West Brom åkte ur Premier League för första gången på sju år och det var närmast upprorsstämning på The Hawthorns.

Därifrån har West Brom navigerat mest som en bakfull hobbit. Darren Moore blev först kvar i klubben innan Slaven Bilic anställdes i en tydlig nickning åt supportrarna att börja spela en bättre fotboll. Detta blev succé, West Brom gick upp i Premier League igen, men väl i Premier League när hotet om nedflyttning fanns där även i november, beslutade sig West Brom för att sparka Bilic och istället anställa Sam Allardyce.

ANNONS

Från det ena till det andra med andra ord, och anställningen av Allardyce gick väl ungefär som väntat. Han såldes in som någon slags garanti mot nedflyttning men det var han naturligtvis inte alls. Väl tillbaka i EFL Championship var inte Allardyce längre kvar i klubben och West Brom anställde istället Valerien Ismael, som säsongen innan gjort succé med Barnsley.

Med Ismael som manager började West Brom lovande men ungefär halvvägs in på säsongen började det synas att West Brom helt enkelt inte hade spelare som passade in i Ismaels sätt att spela fotboll. Ismael fick sparken och istället anställdes den från Newcastle då nyss sparkade Steve Bruce. Bruce lyckades inte få upp West Brom på någon av playoff-platserna, men är ändå alltjämt manager för West Brom.

På något sätt är kanske detta ändå logiskt. West Brom som har blivit uppflyttade till Premier League fler eller lika många gånger som någon annan klubb satsar på managern som med fem uppflyttningar har blivit uppflyttad till Premier League fler gånger än någon annan manager. Men det är klart att det är svårt att se Steve Bruce som någon större nickning åt West Broms supportrar vad gäller att spela ”bra fotboll”.

ANNONS

Vilket självfallet väcker misstanken att om West Broms säsong inte börjar väldigt bra så dels kommer missnöjet från supportrarna att bli tämligen omfattande och påträngande, och dels så kan det bli ännu ett tvärskutt från West Brom med att anställa en manager som ska spela ”bra fotboll”. Det vill säga ännu en situation i vilken West Brom reagerar eller kanske till och med överreagerar snarare än att egentligen agera.

West Broms VD Ron Gourlay har ett drygt jobb framför sig att fungera som något slags nav mellan å ena sidan supportrarna, å andra sidan laget och organisationen runt laget, liksom å tredje sidan en ägare i Guochuan Lai som senaste tiden har blivit svårt kritiserad för att ha tagit ut personliga lån från klubbens pengar som han därefter inte har betalat tillbaka.

En charmoffensiv har inletts mot supportrarna för att förhöja och förbättra matchupplevelsen runt The Hawthorns. Så kallade fanzoner har återinförts efter att ha lagts ned för cirka fem år sedan och som var ett uppskattat fenomen. ”Kids for a quid” är en kampanj ägnad att göra West Broms matcher billigare och mer tillgängliga för barn och öka engagemanget i klubben även på lång sikt.

ANNONS

Gourlay har även arbetat för att öka klubbens institutionella kapital, och möjligen göra dess beslutsfattande mer konsekvent över lång sikt. Istället för att beslut fattas utifrån en individs nycker har Gourlay riggat en så kallad ”fotbollsstyrelse” under sig själv, bestående av en director of football operations, en director of football administration, samt en director of medical.

Klokt för all del. Särskilt det sista med någon som är mer långsiktigt ansvarig för West Broms fysiska träning och fitness, givet att en stor del av West Broms förra säsong saboterades av långa skador på viktiga spelare som Alex Mowatt, Dara O’Shea, Matt Phillips, Kenneth Zohore och Daryl Dike. Skador som var en stor orsak varför det till slut gick alldeles snett för Valerien Ismael.

Om West Brom kan hålla dessa samt övriga spelare hela och friska under större delen av säsongen har laget stora chanser till både ligaseger och uppflyttning. West Brom har även agerat starkt på transfermarknaden. För all del har klubben släppt Andy Carroll, Romaine Sawyers och Cedric Kipré, men därmed även skapat utrymme för att få in viktiga spelare som John Swift, Jed Wallace och Okay Yokuslu.

ANNONS

Viss optimism råder alltså på The Hawthorns inför kvällens toppmatch mot Watford, ett av lagen som förväntas slåss med West Brom om uppflyttning. Återstår att se om det råder samma optimism på The Hawthorns även efter matchen.

Peter Hyllman

Åtta heta managers utanför Premier League

Peter Hyllman 2022-08-08 06:00

Vissa saker i livet är oundvikliga. Döden, skatter och att managers får sparken i Premier League eller möjligen ryktas om att vara på väg att få sparken, eller folk som tycker att en manager i Premier League ska få sparken. Exempelvis. Och med en ny säsong som precis har sparkat igång under helgen så är det naturligtvis bara en tidsfråga innan också den första managern får sparken, ryktas få sparken eller borde få sparken.

Vem ska ta över istället då? Vem ska ersätta [insert name here]? Är en typ av fråga som då ganska kvickt brukar ställas, ungefär som om frågeställaren befinner sig någonstans i trotsåldern och ska säga mot mest för att säga mot. Frågan är då sällan ställd i vad som kan betraktas som någon genuin mening utan är mer retorisk, underförstått att det inte finns någon eller någon bättre som kan ta över eller ersätta [insert name here].

I vissa lägen går det för all del att förstå den typen av frågor. Om t ex någon skulle komma och tycka att Jürgen Klopp borde få sparken från Liverpool så är det kanske en fullt motiverad fråga. Vem fasen skulle göra det bättre? Men när det handlar om att t ex David Moyes borde få sparken av West Ham, eller Ralph Hasenhüttl av Southampton, då är det inte precis svårt att hitta en rätt lång lista av fullt möjliga namn.

ANNONS

Världens bästa managers finns i Premier League, vilket för övrigt är en stor anledning varför Premier League är världens bästa liga. Ytterligare några som kan anses tillhöra den kategorin hittar vi övriga europeiska superklubbar. Men det betyder självfallet inte att alla managers i Premier League är top notch världsklass, eller att det inte finns väldigt skickliga managers utanför Premier League redo att ta klivet till Premier League.

Här har vi därför, i någon form av preventivt syfte antar jag, en sammanställning inte nödvändigtvis i någon form av rangordning av åtta managers utanför Premier League, och för enkelhetens skull utanför engelsk fotboll helt och hållet, som vore både intressanta och aktuella namn för valfri klubb i Premier League under säsongen. Här väljer jag att inte ta med etablerade namn som redan varit managers i Premier League.

ANNONS

(8) Christophe Galtier

Hallå, han är precis anställd av PSG, och då torde det ju inte finnas någon som helst möjlighet i världen för någon klubb i Premier League att anställa Galtier. Och det gör det naturligtvis inte heller, det vill säga om det går bra för PSG.

Men kraven är skyhöga i PSG, Galtier har aldrig förut haft hand om en sådan stor klubb, med så stora krav och med så många väldigt stora spelare. Det finns kort sagt väldigt mycket som kan gå fel för Galtier i PSG.

Och skulle Galtier få sparken under säsongen, då borde han vara ett hett villebråd för många klubbar i Premier League. Den som vinner Ligue 1 med Lille har i alla fall gjort sig ett namn värt att prövas.

(7) Roger Schmidt

Lite från vänsterkanten måste man ändå tycka det är att Schmidt har landat i Benfica av alla klubbar. En tysk i Portugal liksom? Å andra sidan är det på något sätt kul att vyerna vidgas och gränserna blir lite öppnare på det där sättet.

ANNONS

Jag är mycket förtjust i det arbete som Schmidt gjorde med Bayer Leverkusen under tre-fyra säsonger för några år sedan. Och även om jag är mindre förtjust i hans utflykt till Kina så har han därefter visat med PSV Eindhoven att han har mycket kvar att ge.

(6) Julen Lopetegui

Var ju faktiskt ett tag redan anställd som Wolves nya manager innan Spaniens landslag fick för sig att Lopetegui var rätt man för uppgiften. Lopetegui dumpade Wolves, som ringde in Nuno Espirito Santo, och resten är så att säga historia.

Någon succé med Spanien blev det väl aldrig för Lopetegui, som fick säcken kort tid inför senaste VM eftersom Real Madrid gav honom ett erbjudande  han tydligen varken kunde tacka nej till eller vänta lite med.

Inte heller i Real Madrid blev det någon succé, men med Sevilla har Lopetegui både visat sin kompetens och kanske också vilken typ av klubb han trivs allra bäst med. Och rent storleksmässigt kryllar ju Premier League av Sevillas.

ANNONS

(5) Ruben Amorim

Någon kanske blir förvånad när de hör att managern i europeisk fotboll med högst vinstprocent är just Ruben Amorim, en manager som de eventuellt aldrig ens hört talas om förut. Särskilt som Amorim har varit manager i Sporting några år redan.

Efter att ha slipat verktygen i Braga några år tog Amorim över Sporting för två år sedan, och vann ligan med Sporting redan under sin första säsong, vad som var Sportings första ligatitel på nästan 20 år.

Vad som väckt beundran med Amorim är dock inte bara titlarna utan kanske lika mycket fotbollen som spelas. Här finns väldigt mycket med Amorim som vore väldigt intressant för rätt många klubbar i Premier League, t ex en klubb som Wolves.

(4) Sergio Conceicao

Vi stannar kvar i Portugal och hittar där Sergio Conceicao i en av de andra storklubbarna, nämligen Porto. Därmed har vi alltså täckt in alla de tre stora. Conceicao, precis som Amorim, har en av europeisk fotbolls högsta vinstprocent.

ANNONS

Kanske är inte detta jättesvårt att uppnå med en klubb som Porto i en liga som Portugals där ju Porto förväntas vinna nästan alla matcher. Men även jämfört med tidigare managers för Porto sticker Conceicaos facit ut rent statistiskt.

Conceicao kan nog anses vara en mer funktionell manager än t ex Amorim, definitivt med dragning mer åt Mourinhoskolan än åt Guardiolaskolan. Men hittills har ju Mourinhoskolan varit både populär och rätt lyckad i engelsk fotboll.

(3) Julian Nagelsmann

Bayern München, lika lite som PSG, kommer så klart släppa sin manager om inte de själva väljer att göra det. Inte heller är väl Bayern München direkt kända för att sparka managers mitt under säsongen, men trots allt har det ändå då och då hänt.

Nagelsmanns första säsong med Bayern München blev inte jättelyckad, särskilt som Bundesligatiteln knappast längre ens räknas för Bayern. Missnöjet med Nagelsmann bland i alla fall Bayerns supportrar växte under säsongen.

ANNONS

Går det illa för Bayern även denna säsong är det inte omöjligt att Bayern väljer att säga tack och adjö. Då kan det vara värt för flera klubbar i Premier League att erinra sig att Nagelsmanns tid i Hoffenheim och RB Leipzig som en av Europas hetaste managers.

(2) Lucien Favre

Har ju faktiskt sagts vara på gång till Premier League några gånger redan, utan att det någon gång blivit av. Nu har den gamle managern från Borussia Mönchengladbach och Dortmund istället rullat upp på den franska sydkusten i Nice.

Där kan jag tänka mig att Favre trivs. Men om snacket om Premier League förut inte bara varit snack, och om Favre skulle vara sugen på själva fotbollsutmaningen med detta, så finns det betydligt dummare anställningar att göra för flertalet klubbar i Premier League.

(1) Domenico Tedesco

Tog över efter en sparkad Jesse Marsch i RB Leipzig, och vem tusan vet om inte den historien kan upprepas med Leeds. Då går jag kanske händelserna en hel del i förväg, men det framstår ju inte precis som någon omöjlighet.

ANNONS

Till skillnad från Marsch har Tedesco däremot visat sig väldigt framgångsrik med RB Leipzig, åtminstone framgångsrik i den utsträckning det är möjligt att vara framgångsrik i Bundesliga för en klubb som inte är Bayern München.

Vilket för all del innebär att det rent sportsligt snabbt slår i tak, och det i sig borde ju vara en morot som flera klubbar i Premier League skulle kunna dingla framför näsan på Tedesco, att försöka simma i en betydligt större damm.

Peter Hyllman

Man City har förändrat sitt anfall och sitt sätt att anfalla

Peter Hyllman 2022-08-07 06:00

Både Man City och Liverpool har i någon mening gjort om sitt anfall inför den här säsongen. Men de sätt som Man City och Liverpool har gjort om sina anfall är inte helt och hållet desamma. Liverpool valde att redan i januari värva Luis Diaz med sikte på att Sadio Mané skulle lämna till sommaren, och under sommaren har Liverpool därefter värvat in också Darwin Nunez. Mer utav en inkrementell förändring.

Man City har valt en mer omedelbar form av förändring av sitt anfall. Erling Haaland och Julian Alvarez har båda värvats in den här sommaren, även om Alvarez formellt köptes redan i januari. Dessutom har både Gabriel Jesus och Raheem Sterling sålts, till Arsenal respektive Chelsea. Att döma av Community Shield mellan de båda lagen är det Liverpool som hittills lyckats hantera denna förändring bäst.

Men Man Citys förändring av sitt anfall är mer omfattande eftersom de till skillnad från Liverpool i viss utsträckning förändrat inte bara anfallet i sig, utan även sättet som laget anfaller på. Ett nytt sätt att anfalla som allra mest tydligt manifesteras just i värvningen av Erling Haaland och den samtidiga försäljningen av Gabriel Jesus och Raheem Sterling, ett skift i fokus mot ett betydligt mer vertikalt anfallsspel.

ANNONS

Där den ”falska nian” har varit en framträdande del i Pep Guardiolas offensiva fotboll under många år så är Erling Haaland en i högsta grad ”äkta nia”. Detta har påpekats av många sedan värvningen av Haaland blev klar, men de allra flesta har ställt den falska frågan hur Haaland ska kunna anpassa sig till Man Citys fotboll. Den äkta frågan är istället hur Man Citys fotboll ska anpassas till Haaland.

Anpassningen såg inte ut att ha kommit särskilt långt i Community Shield. Och här kan självfallet göras de vanliga brasklapparna om att det inte är en ”riktig” tävlingsmatch och att det fortfarande är försäsong eller väldigt tidigt på säsongen. Vilket så klart stämmer men missar att detta oftast redan är medtaget i beräkningen. Det vill säga utifrån där vi befinner oss under säsongen verkar inte anpassningen ha kommit särskilt långt.

ANNONS

Säsongen är naturligtvis lång, men det är en matematisk ofrånkomlighet att poäng som tappas i augusti, september och under hösten i slutänden är lika mycket värda som poäng som förloras i april, maj och under våren. Särskilt i en liga med så lågt felutrymme som Premier League de senaste åren. Liverpool förlorade ligan förra säsongen först och främst på grund av deras relativt sett svaga höstsäsong.

Erling Haalands prestation mot Liverpool i Community Shield var svag. Hans sju bolltouchar, hans sju genomförda passningar, hans noll vunna nickdueller och brytningar, hans lukakuianska bollmottagningar i straffområdet och hans missade jätteläge i slutet av matchen hade varit underkänt i alla lag i Premier League. I ett lag så dominant och så tryggt med bollen som Man City sticker det ut som en sur tumme.

ANNONS

Här finns ingen större anledning till oro eller panik för Man City. Anfallets förändring måste rimligtvis få ta tid och det måste ha räknats med att det skulle ta lite tid. Frågan för den här säsongen är dock hur mycket tid och hur mycket den tiden i så fall kommer att kosta. För Champions League kommer det inte spela någon roll, i den utsträckning det bara är en tidsfråga. Men för ligan?

Andra spelare kan självfallet göra mål för Man City, det vet vi sedan förut. Och Julian Alvarez hade sannerligen inte samma problem för Man City i Community Shield som Haaland hade. Detta kommer köpa Man City en hel del tid att få ordning på det taktiska i samspelet mellan laget som kollektiv och Haaland som spelare, och vad som ser ut att dra i riktning mot mer utav en 4-2-3-1-formation för Man City.

Strålkastarna kommer däremot vara riktade rakt på Man City och på Erling Haaland och det här potentiella problemet. Förväntningarna är naturligtvis höga på spelaren, pressen därför också motsvarande stor och som alltid i sådana här fall kommer det inte saknas de som väldigt gärna vill se värvningen eller spelaren misslyckas. Sådant är maskineriet och Man City har heller inte gjort något alls för att lugna det detta inför säsongen.

ANNONS

Man City har gjort en rejäl måltid av värvningen av Haaland denna sommar. Haaland har säkert ”offentliggjorts” minst tio gånger under sommaren på olika sätt och i olika former, varenda administrativt steg i övergången har gjorts till en högtid. Marknadsföringen av laget har gjort Haaland till huvudroll och alla andra spelare till biroller. Kanske är Haaland vuxen pressen, men blir det för mycket har Man City bara sig själva att skylla.

Erling Haaland kommer som en av världens mest hypade spelare till världens största och mest uppmärksammade liga, han kommer behöva anpassa sig inte bara till betydligt tuffare motståndare och hårdare försvarsspel utan också till ett annat tempo i fotbollen och behöva göra det i ett lag som inte är hundraprocentigt kaliberade till hans eget sätt att spela fotboll. Hur bra Haaland än är så finns det hinder i vägen.

ANNONS

Det första hindret längs den vägen är West Ham. En potentiellt mycket tuff bortamatch, vilket Man City sannerligen fick erfara i slutet av förra säsongen. Om det blir ett lika tufft hinder den här gången beror kanske på vilka som kommit längst i sina förberedelser inför den nya säsongen, Man City eller West Ham. Oavgjort på London Stadium förra gången räddade förmodligen ligatiteln åt Man City förra säsongen.

Oavgjort på London Stadium den här gången kan vara en föraning om det motsatta den här säsongen.

Peter Hyllman

En rivstart på den nya Premier League-säsongen!

Peter Hyllman 2022-08-06 06:00

Vi tjuvstartade redan i fredags kväll med Crystal Palaces match mot Arsenal på Selhurst Park. Men det är ändå idag vi får anse att den nya Premier League-säsongen drar igång för fullt och på riktigt. Detta med sex matcher från tidig eftermiddag till sen kväll, enligt ett schema vi så klart är bekanta med vid det här laget.

Redan idag kommer vi få se några av de stora kanonerna gå in i hetluften. Vi börjar med Liverpool som möter Fulham på bortaplan, därefter ska Tottenham inleda sin säsong hemma mot Southampton, och till sist ska Chelsea försöka revanschera sig för senast på Goodison Park mot Everton.

Vem vinner skytteligan? – Heung-Min Son, Tottenham

Mycket tjafs om att ligasäsongen börjar tidigare än normalt, vilket sker på grund av VM i Qatar senare i år. Något som naturligtvis fått en och annan manager att börja gnälla över att försäsongens förberedelser försvårats. Det larviga är självfallet att det bara skiljer en enda vecka från ligasäsongens normala startpunkt.

ANNONS

Annars är just detta ännu en märkligt schemalagd säsong. Vi har ju haft några sådana nu under senare år, i huvudsak på grund av pandemin. En fråga nu precis som förut blir alltså vilka klubbar som hanterar detta något mer ryckiga spelschema bäst, och möjligen vilka klubbar som drabbas hårdast eller mildast av VM-turneringen mitt under säsongen.

Vem blir säsongens spelare? – Martin Odegaard, Arsenal

Visst blir det intressant att se dels om övriga superklubbar den här säsongen i större utsträckning kan hota Man City och Liverpool i titelstriden, dels om övriga storklubbar kan hota de sex superklubbarna om Champions League-platser och övriga europeiska cupplatser. Där hittar vi förmodligen säsongens stora story.

Nedflyttningsstriden blir intressant även den, särskilt som det är rätt stor risk att den kommer innehålla några större klubbar som varit etablerade i Premier League under en längre tid. Southampton, Everton, Wolves, eventuellt även Leicester, är klubbar som inte alls går säkra inför säsongen.

ANNONS

Vem blir säsongens målvakt? – Bernd Leno, Fulham

Vi har en intressant premiäromgång och i synnerhet lördag framför oss. Flera matcher och flera lag där vi kan få en tidig men ändå rätt bra indikation på var de olika lagen faktiskt befinner sig inför den här säsongen.

Fulham vs Liverpool

Fulham har gett sig fasen på att den här gången inte åka ur Premier League lika kvickt som de gick upp igen. Mycket tyder på att de har bättre chans att lyckas med det den här gången än tidigare gånger.

Hur stor chans får vi kanske en indikation på redan idag när Fulham öppnar säsongen hemma mot Liverpool. Ett bra resultat här för Fulham kan bära dem långt den här säsongen.

Liverpool förlorade ligan förra säsongen med knapp marginal, innan de därefter nesligt förlorade även Champions League-finalen. Jürgen Klopp har inte precis slagit på den blygsamma trumman med påståendet att Liverpool har världens bästa spelare.

ANNONS

Onekligen upp till bevis den här säsongen då, och säsongen fick ju en bra början med vinsten i Community Shield mot Man City.

Leeds vs Wolves

En väldigt intressant match på förhand. Leeds har lagt alla sina ägg i Jesse Marschs korg, man har investerat ordentligt i nya spelare och nu ska de gå att börja se tydliga mönster av vad Marsch vill och kan med Leeds.

Om Leeds ska hålla sig borta från nedflyttningsstriden den här säsongen så är hemmamatcher mot Wolves en typ av match som Leeds naturligtvis behöver vinna.

Wolves har haft en väldigt tystlåten sommar och det kommer inte riktigt några positiva signaler från Molineux. Raul Jimenez har dragit på sig ännu en skada, Wolves ser oroväckande tunna ut och ägarna verkar inte längre vilja investera i laget.

Bournemouth vs Aston Villa

Bournemouth är tillbaka i Premier League men det är knappast med några större åthävor eller något större väsen. Scott Parker förväntas i grund och botten klara sig i Premier League med samma lag som kom tvåa i EFL Championship förra säsongen.

ANNONS

Om ambitionen i Bournemouth möjligen är något tveksam så är den övertydlig i Aston Villa, som uttalat siktade på europeiska cupplatser redan förra säsongen. Investeringen under sommaren visar att den viljan fortfarande finns.

Fotboll är dock inte bara att vilja, utan också att kunna. Kan Steven Gerrard ta Aston Villa till tabellens övre halva och till någon av de europeiska cupplatserna? Svårt att säga sett till förra säsongen.

Newcastle vs Nottingham Forest

Stämningen kommer vara hög på St James Park den här dagen. Förväntningarna och förhoppningarna på Newcastle är skyhöga naturligtvis, och även om det kanske inte krävs några underverk redan den här säsongen, krävs vinst i sådana här matcher.

Samtidigt finns viss frustration över Newcastles problem på transfermarknaden den här sommaren, där man inte alls haft den utväxling man kanske hade hoppats. Det antas att Newcastle kan spendera mycket mer än vad de faktiskt kan.

ANNONS

Framför allt offensivt känns Newcastle tunna och sårbara. Skador på Callum Wilson eller Allan Saint-Maximin, vilket inte precis är unheard of, och Newcastle har inte mycket att ställa ut på planen.

Med höga förhoppningar ligger besvikelse och missnöje nära till hands. Frågor har redan börjat ställas om Eddie Howe också i de egna leden.

Tottenham vs Southampton

Om Tottenham ska hänga med i titelstriden den här säsongen, vilket ju jag sagt att de ska göra, så förutsätter detta att Tottenham får en bra start i ligan. Laget behöver bygga upp ett momentum. Ett Tottenham i medvind är ett starkt Tottenham.

Vi vet att Tottenham kan vara ruggigt effektiva i matcher mot de bästa lagen, där de kan ligga på omställning i större utsträckning. Vi vet från förra säsongen att Tottenham kunde ha relativt sett större problem att spela sig igenom låga försvar.

ANNONS

Egentligen tveksamt om Southampton är varken eller. Hur som helst ett lika tidigt som viktigt tillfälle för Tottenham att visa att de kan dominera sådana här matcher, som utgör de flesta matcherna under en ligasäsong.

Everton vs Chelsea

Två lag som onekligen brottas med sina egna problem inför säsongen, även om det är problem som placerar dem i olika ändar av tabellen.

Än så länge finns ett tämligen högt förtroende för Frank Lampard bland Evertons supportrar. Orimligt högt kan jag tycka. Helt nödvändigt för Everton är emellertid att få vind i seglen och poäng på tavlan.

Börjar det blåsa motvind för Everton är det väldigt svårt att se dem vända på det under säsongen.

Möjligen kan detsamma sägas om Chelsea. Frustrationen verkar omfattande både hos Chelseas spelare och hos Thomas Tuchel redan inför säsongen, och börjar säsongen glida dem ur händerna riskerar det snabbt bubbla över.

ANNONS

Kanske är det ingen tillfällighet att många gissar att Thomas Tuchel blir den första managern att få sparken den här säsongen – eller första som slutar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Levi Colwill, Chelsea till Brighton, lån. Extremt talangfull engelsk ungdomslandslagsspelare som förra säsongen var ett tungt skäl varför Huddersfield gick hela vägen till playoff-final i EFL Championship. Framför allt mittback men inte oäven som vänsterback heller. Rätt typisk Brighton-värvning får man säga. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Marc Cucurella, Brighton till Chelsea. Man måste rimligtvis ifrågasätta logiken bakom den här värvningen, även om man inte behöver ifrågasätta spelarens kvalitet. Chelsea betalar en bit över £60m för en spelare på en position där de redan har t ex Ben Chilwell. Det är väldigt mycket pengar för ett rätt begränsat mervärde. Ville Todd Boehly efter att själv ha blivit kapad flera gånger själv vara den som kapade en värvning? Betyg: Godkänd – (++)

ANNONS

Shane Duffy, Brighton till Fulham, lån. Fulham lappar och lagar i sin backlinje, och som en kortsiktig förstärkning finns det rätt många sämre val som Fulham hade kunnat göra än att låna Duffy från Brighton. Etablerad på den här nivån och kräver ingen vidare inskolning. Betyg: Godkänd – (++)

Maxwel Cornet, Burnley till West Ham. Cornet förväntades nog lämna Burnley den här sommaren men de flesta verkade ta för givet att det var Everton som var hans nya klubbadress. In kliver istället West Ham och nyper den spelare som åtminstone var något slags offensivt ljus för Burnley förra säsongen. Kreativ och chansskapande spelare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Kan Birmingham City ducka fler kulor den här säsongen?

Peter Hyllman 2022-08-05 18:00

Duckar Birmingham City möjligen en kula när det verkar som om Laurence Bassinis stora ord om sig själv som klubbens nya ägare bara var prat? Birmingham Citys supportrar har sannerligen inga orsaker att vara glada över sina nuvarande ägare Trillion Trophy Asia, vilket med bred marginal måste vara den engelska fotbollens mest vilseledande namn på en ägare någonsin.

Under Trillion Trophy Asia blev Birmingham City den första klubben att drabbas av ett poängavdrag på grund av EFL:s financial fair play. Arenan St Andrews har sålts till ett företag registrerat på British Virgin Islands, klubben förlorar alldeles för mycket pengar utanför planen och laget förlorar alldeles för många poäng på planen. Birmingham City har de senaste åren permanent befunnit sig i EFL Championships nedflyttningsstrid.

Men Laurence Bassini är en skojare även på den engelska fotbollens vid det här laget tämligen luttrade skala. Han var under några år för tio år sedan Watfords ägare, där han snabbt kom att anklagas för finansiella oegentligheter för vilka han skulle portas från all engelsk fotboll under tre år. Efter att ha sålt Watford till Pozzo-familjen blev det snart personlig konkurs för Bassini.

ANNONS

Laurence Bassini vill tillbaka in i engelsk fotboll, om det råder ingen tvekan. Han har kopplats till både Oldham Athletic och till Charlton Athletic. Han var tydligen rätt nära att ta sig in i Bolton Wanderers, men den affären stöp på att Bassini aldrig lyckades visa att han faktiskt hade några pengar att köpa klubben för. Något som torde resa en och annan varningens flagga även för Birmingham City så klart.

Tanken om Laurence Bassini som ny ägare för Birmingham City har självfallet av lätt insedda skäl därför varit en allt annan än populär tanke, oavsett om vi här talar om egna supportrar eller mer neutrala bedömare i engelsk fotboll. Kanske var det vad som fick Laurence Bassini själv att ringa in till Talksport och till Jim Whites och Simon Jordans pratshow och mer eller mindre göra sig själv till åtlöje.

ANNONS

Bassini sparade sannerligen inte på krutet. Han påstod tämligen fräckt att med honom som ägare skulle Birmingham City vinna ligan, man får här förmoda att han faktiskt menade EFL Championship, inte Premier League. Illa nog kan tyckas. När detta påstående togs emot ungefär på det allvar det förtjänar, och kanske med visst hån i rösten från framför allt Simon Jordan, gick Bassini ut på sociala medier och hotade Jordan med stryk.

Nog för att Simon Jordan skulle må bra av ett kok stryk men det där är naturligtvis inte något särskilt seriöst beteende av en presumtiv ägare av en engelsk fotbollsklubb. Redan att ringa in till Talksport får väl sägas ha varit rätt omdömeslöst. Men Bassini såg kanske chansen att sälja in sig själv med löften om seriesegrar och uppflyttning till supportrar som tröttnat på ett lag som slutat på nedre halvan av tabellen de senaste sex åren.

ANNONS

John Eustace, Birmingham Citys nya manager, måste nu vända trenden för ett Birmingham City som bara vunnit fyra matcher i EFL Championship sedan november, som den här sommaren har sålt iväg spelare som svarade för över en tredjedel av det totala antalet ligastarter förra säsongen utan att egentligen investera ett enda pund i den egna spelartruppen.

Detta måste Eustace göra samtidigt som Birmingham City brottas med omfattande financial fair play-problem, eftersom klubbens kostnader är mycket högre än klubbens intäkter. Vilket å ena sidan beror på att klubbens lönekostnader i relation till klubbens omsättning är tredje högst i EFL Championship, och å andra sidan på att klubbens intäkter stadigt sjunker, till stor del för att delar av arenan har fått stängas ned.

Och för detta enastående exempel på miserabelt management har alltså Birmingham Citys styrelse beslutat att belöna sig själva och klubbledningen med 34% högre arvoden och ersättningar under de senaste åren. Birmingham City presterar alltså som den fjärde sämsta klubben i EFL Championship samtidigt som Birmingham Citys ägare belönar sig själva som om de vore den fjärde bästa klubben i EFL Championship.

ANNONS

Alltså är det kanske inte så konstigt om Laurence Bassini trodde att han skulle tas emot med öppna armar i Birmingham City. Så blev det däremot inte och nu ser det heller inte ut som om han kommer bli någon ny ägare. Bassinis så kallade exklusivitetsperiod med Birmingham City är över och EFL låter meddela att de inte fått någon dokumentation från någon individ gällande kontrollen över Birmingham City.

Munväder således på Laurence Bassini, vilket naturligtvis inte förvånar någon som följt hans tidigare äventyr i engelsk fotboll. Här kan självfallet tyckas att Birmingham City har duckat en kula genom att slippa Laurence Bassini som ny ägare. Här hade man kunnat säga att Birmingham City undvek att gå ur askan in i elden, om det inte vore för att Birmingham City redan sitter i elden med sina nuvarande ägare.

ANNONS

Birmingham City inledde säsongen med en mållös poäng borta mot Luton Town. Ikväll fortsätter de säsongsinledningen med hemmapremiär mot Watford. Birmingham City kommer inte vinna någon liga den här säsongen, med eller utan Laurence Bassini. För Birmingham City handlar det den här säsongen om samma sak som de senaste sex säsongerna, att lyckas hålla sig kvar i EFL Championship.

Men säger man det så riskerar man tydligen hotas med stryk av Laurence Bassini. Men det är väl en risk jag får ta.

Peter Hyllman

Inget lag har högre förväntningar på sig än Arsenal!

Peter Hyllman 2022-08-05 06:00

Arsenal har haft en mer eller mindre perfekt sommar. Åtminstone om vi ska gå på de grad av optimism som verkar finnas bland Arsenals egna supportrar. Enligt dem ett lag som kanske egentligen borde ha gått till Champions League redan förra säsongen och som under sommaren har kompletterats i ordets bokstavliga mening med några väldigt bra värvningar i form av Fabio Vieira, Oleksandr Zinchenko och Gabriel Jesus.

Men nu är sommaren slut! Nu är det dags att sparka igång den nya ligasäsongen och först ut är även den här gången Arsenal, som även den här gången får göra det i vad som kan bli en rätt tuff bortamatch i London. Men man måste ändå förmoda att Arsenal den här gången mot Crystal Palace kommer vara betydligt bättre förberedda än vad de var för ett år sedan mot Brentford.

Det har nog ändå varit både en och annan i rött och vitt som, möjligen rutinerade från tidigare års erfarenheter, trots den allmänna optimismen varit noga med att flagga för att den kanske bara varar fram till dess att Arsenal åker på en rejäl förlust i första matchen mot just Crystal Palace. Delvis kan detta självfallet vara en helt genuin varning. Delvis kan det vara ett försök att ändå försöka hålla ner och managera förväntningarna.

ANNONS

För även om det nog ändå inte är jättemånga som precis förväntar sig att Arsenal ska vinna ligan den här säsongen, så kan det mycket väl vara så att inget lag går in i den här Premier League-säsongen med högre förväntningar på sig än Arsenal. Men med höga förväntningar följer naturligtvis också en större risk att inte riktigt lyckas motsvara dessa förväntningar. Varpå följer en ofrånkomlig besvikelse.

Andra lag kan alltså ha högre målsättningar än Arsenal den här säsongen. Men inget annat lag har högre förväntningar att försöka motsvara.

Optimismen är inte alldeles ogrundad. Arsenals spelartrupp ser både bra och balanserad ut och känns framför allt bättre anpassad än tidigare till Mikel Artetas sätt att tänka och vilja spela. Arteta har skapat ett starkt och stabilt taktiskt ramverk runt Arsenal i vilket de egna spelarna har möjlighet att växa. Och visst har sommaren och försäsongen också sett väldigt lovande ut för Arsenal.

ANNONS

Samtidigt är allt detta i någon mening teori, och när nu ligasäsongen drar igång på allvar så är det alltså dags för teorin att möta verkligheten. Då är det aldrig säkert att man får de svar man möjligen önskade sig. Det brukar till och med kunna visa sig att man ställde helt fel frågor till att börja med. Och finns det grund för optimismen runt Arsenal, så finns det även en och annan orsak till osäkerhet för Arsenal.

Håller Arsenals försvar?

När det vaxades som allra mest lyriskt över Oleksandr Zinchenko för någon vecka sedan sades det bland annat att han var en av de två-tre bästa ytterbackarna i världen när laget hade bollen.

Om det är sant eller ej är möjligen något oklart, det låter lite överdrivet, men det är heller inte jätteviktigt. För den självklara funderingen, och vad som var Zinchenkos svaghet i Man City, är hur bra han är utan boll.

ANNONS

Den frågan gällande Zinchenko kan egentligen ställas om Arsenals hela försvar. Hur bra kommer det visa sig vara när det utsätts för press av högkvalitativt motstånd i Premier League?

Arsenals försvar känns starkare än förut, men det finns fortfarande en känsla av ett något framtungt lag, ett Arsenal där anfallet håller högre kvalitet än försvaret, och bra resultat i lite för hög utsträckning förutsätter ett Arsenal som dominerar matchbilden.

Aaron Ramsdale svarade för en strålande säsong förra säsongen, och räddade ett antal poäng åt Arsenal med flera enastående och avgörande räddningar. En sådan nivå kan självfallet vara svårt att upprätthålla över tid.

Bevaras Arsenals mittfält?

Arsenals mittfält är en viktig förutsättning att skydda den egna backlinjen, och sedan ge Arsenal möjlighet att börja sina anfall högre upp i planen. Skillnaden mellan ett komplett sådant mittfält och utan ett komplett mittfält var mycket tydlig förra säsongen.

ANNONS

Arsenal kan däremot inte vara säkra på att få behålla hela detta mittfält under säsongen, då deras viktigaste spelare befinner sig i klammer med rättsväsendet. Vilket kan vara nog så distraherande som best case, och att spelaren försvinner som worst case.

Hela situationen riskerar för övrigt bli tämligen betungande för hela Arsenal under större delen av den här säsongen. Mycket med detta kommer bygga på kritik av hur Arsenal har valt att hantera situationen.

Här är det de rent fotbollsmässiga aspekterna som värderas, och de kan bli omfattande för Arsenal. För mittfältet i Arsenal känns precis som laget i helhet, bättre och bredare offensivt men mer sårbart defensivt.

Räcker Arsenals anfall?

Gabriel Jesus har öst in mål och motsvarat alla högt ställda förväntningar under försäsongen. Att göra detta även under säsongen kommer naturligtvis bli svårare, men ändå nödvändigt om Arsenal ska ta ett kliv uppåt i tabellen.

ANNONS

Här finns ett värdefullt understöd med spelare som Bukayo Saka, Emile Smith Rowe, Eddie Nketiah, Gabriel Martinelli med flera. Därför extra viktigt att de nu har blivit inte bara ett år äldre utan också ett år bättre.

Här handlar det inte bara om att göra många mål totalt sett. Ligan avgörs ofta mer på förmågan att lyckas göra mål vid rätt tillfällen, i de stora matcherna och i de avgörande situationerna.

Hur många fler poäng kan Arsenals anfall vinna åt Arsenal den här säsongen jämfört med förra säsongen?

Peter Hyllman

Smärta har blivit till glädje för Oldham Athletic!

Peter Hyllman 2022-08-04 06:00

Frank Rothwell blev för några år sedan vid strax över 70 år gammal den äldste mannen att ensam ro över 500 mil över Atlanten. Innan dess hade Frank Rothwell redan en gång bestigit Kilimanjaro och för cirka fem år sedan blev han den äldste deltagaren någonsin i en brittisk realityshow. Allt detta bleknar naturligtvis inför utmaningen Frank Rothwell nu står inför som Oldham Athletics nya ägare.

”Smärtan är över nu!” hälsade Frank Rothwell själv till supportrarna när det stod klart att köpet av klubben gått igenom. Smärtan han syftar på är Oldhams förre ägare Abdallah Lemsagams fyra och ett halvt år långa tid i klubben. En tid som såg en spelarkarusell som aldrig slutade snurra, ständiga managerbyten, återkommande försök att försöka påverka laguttagningar, arga supporterprotester, försenade löneutbetalningar och så vidare.

Protestgrupper formades bland Oldhams supportrar under dessa dryga fyra år mot Lemsagams ägande, i syfte att få Oldham köpt av en ny ägare. Supportrarna har mycket tydligt demonstrerat sitt missnöje genom planinvasioner, genom att slänga in tennisbollar på matcherna, och genom att störa matcherna med att blåsa i visselpipor. Lemsagam har svarat med att lockouta supportrar från att köpa matchbiljetter.

ANNONS

Vilket låter diskutabelt minst sagt. Diskutabelt var även Lemsagams motiv att köpa och äga en engelsk fotbollsklubb. De med insikt menade att Lemsagam trodde sig kunna använda sig av sina gamla kontakter som agent och ”moneyballa” upp Oldham i EFL Championship, och väl där kunna börja attrahera ännu bättre spelare och eventuellt sälja klubben till stor vinst. Verkligheten har visat sig vara lite besvärligare än så.

För det första har Lemsagam själv värvat spelare som en svårt berusad sjöman under sina drygt fyra år som Oldhams ägare. Det har varit spelare av alla möjliga nationaliteter från alla möjliga ligor. Sammantaget har över 100 spelare värvats till Oldham på bara fyra år, samtidigt som majoriteten av Oldhams bästa och viktigaste spelare av alltmer förståeliga skäl valt att lämna klubben under dessa år.

ANNONS

Allting kulminerade under förra säsongen när Oldham Athletic till slut för första gången i klubbens 127 år långa historia åkte ur Football League och flyttades ned till National League. Naturligtvis förnedrande för en klubb som var med och grundade Football League, som för bara 30 år sedan spelade i Premier League, och som nog ser i alla fall en hög placering i EFL League One som sin naturliga position i pyramiden.

Alltså är det inte alls svårt att förstå varför Oldhams supportrar dansade och firade utanför Boundary Park för några veckor sedan när Frank Rothwells köp av klubben blev klart. En klubb satt i skuld och i fritt fall ser plötsligt ut att kunna ha en ljusnande framtid igen. En klubb ägd av en skojare ägs och styrs nu av lokala intressen, med långvariga relationer till både klubben och staden Oldham.

ANNONS

Frank Rothwell betalade £12m totalt för att dels köpa Oldham Athletic från Abdallah Lemsagam, dels arenan Boundary Park samt tomten den står på från Simon Blitz. Därmed är Oldhams alla tillgångar samlade under ett och samma tak igen och därmed står Oldham på betydligt stadigare ben inför framtiden. Dessutom är Oldham efter köpet återigen en klubb inte längre satt i skuld. Därmed är Oldham en klubb som är fri.

I styrelsen sitter även Frank Rothwells fru och barn. Vi hittar också i styrelsen andra framstående affärsmän med rötter i Oldham. Men framför allt hittar vi i Oldhams nya styrelse även Joe Royle, klubbens legendariske manager som höll i trådarna när Oldham för 30 år sedan spelade i Premier League och vid två tillfällen under tidigt 1990-tal faktiskt spelade semifinaler i FA-cupen.

Det var Darren Royle, Joe Royles son, som tog initiativet till uppköpet och som sålde in idén eller väckte intresset hos Frank Rothwell. Det är nu Darren Royle som är Oldhams nya VD. Några familjeägda klubbar finns egentligen inte i England, det närmaste vi kommer är kanske när storklubbar pratar om sig själva som familjer. Men Oldham är i nuläget mer eller mindre en familjeägd klubb.

ANNONS

En lång väg återstår för Oldham Athletic att vandra. Frank Rothwell pratar om EFL League One och om att åtminstone banka på dörren till EFL Championship. Oldham måste dock först få ordning på sin egen verksamhet, sätta ihop en fungerande spelartrupp inför en säsong som börjar om bara några dagar, och åtminstone som ett första steg greja den engelska och europeiska fotbollens svåraste uppflyttning, tillbaka till Football League.

Hårt arbete är med andra ord långt ifrån över för Oldham Athletic. Däremot är det precis som Frank Rothwell själv säger, att smärtan är äntligen över för Oldham Athletic. Arbetet behöver inte längre präglas av smärta utan kan istället präglas av glädje. Matcherna på Boundary Park behöver inte längre framstå som politiska rallyn, utan kan istället bli något utav folkfester igen.

ANNONS

Något vi kanske får se på ett fullsatt Boundary Park på lördag när Oldham Athletic spelar sin första match någonsin nedanför Football League, och sin första match under sina nya ägare, mot de något olycksaligt namngivna Dorking Wanderers.

Peter Hyllman

Vad hittar vi i Premier Leagues nya deal för engelsk fotboll?

Peter Hyllman 2022-08-03 06:00

Franklin Delano Roosevelt, USA:s 32:a president i ordningen, lanserade i början av 1930-talet sin New Deal, som ett direkt svar på den fattigdom och sociala misär som följde i fotspåren av den stora depressionen. Det var ett paket av sociala reformer av en storlek vi inte riktigt sett någon gång senare i amerikansk politik, även om den ofta refererats till av politiker i olika sammanhang med ambitioner till social reform.

Nu kan det tyckas något sött och kanske inte så lite fräckt när Premier League och dess klubbar, som kanske inte precis gjort sig allmänt kända som de främsta förkämparna för social och ekonomisk jämlikhet, hela dess grundidé bygger egentligen på motsatsen kan man säga, väljer att svepa sig i just den manteln genom vad de väljer att kalla för ”A New Deal For Football”.

Inte heller är denna nya deal för engelsk fotboll något som dyker upp från Premier League otvunget och av godheten i deras hjärtan. Den kommer som ett direkt svar på den offentliga utredningen om engelsk fotboll som genomförts det senaste året och ett krav att skicka ner mycket mer pengar till ligorna i Football League, eller riskera att se detta ske ändå i form av lagstiftning och ökad reglering.

ANNONS

Ett mål här är alltså för Premier League att i möjligaste mån köpa sig fria från lagstiftning och ökad kontroll. Även om det alltså inte ligger direkt i Premier Leagues intresse att lämna ifrån sig pengar till Football League så ligger det i deras intresse att skicka ner tillräckligt med pengar och göra sin nya deal tillräckligt bra så att opinion och lagstiftare är något så när tillfreds.

Vad innehåller då Premier Leagues nya deal för förslag?

Meritbaserad finansiering

En central del i förslaget är att introducera en meritbaserad finansiering i EFL Championship, det vill säga där klubbar i EFL Championship får en summa pengar från Premier League baserat på deras tabellplacering.

Ett system som i huvudsak speglar exakt det system som redan finns i Premier League, där klubbarnas andel av TV-intäkterna delvis bestäms av deras tabellplacering.

ANNONS

Man skulle kunna tänka sig att samma system, i mindre och i fallande skala, implementeras även för EFL League One och EFL League Two.

Det finns mycket som är klokt med denna idé. Dels är det pengar som kommer alla klubbar i EFL Championship till godo. Dels är det ett tydligt ekonomiskt incitament för alla klubbar att placera sig högt eller högre i tabellen.

Kompetens och duglighet belönas.

Reducerade fallskärmsbetalningar

Förslaget går också ut på att reducera fallskärmsbetalningarna till klubbar som åker ur Premier League. Idag får dessa klubbar £44m första säsongen, därefter ungefär halveras detta belopp för de två kommande säsongerna, totalt drygt £80m.

Här skulle den kritiske möjligen kunna påpeka att där Premier League så att säga ger med ena handen i form av meritbaserade intäkter, så tar Premier League med andra handen genom att reducera fallskärmsbetalningarna.

ANNONS

Samtidigt får man förmoda att de totala pengarna för meritbaserade intäkter kraftigt kommer överstiga fallskärmsbetalningarna, även om inga summor ännu är bestämda eller överenskomna.

Men annars är det svårt att se EFL gå med på saken.

Dessutom är fallskärmsbetalningarna rätt hårt kritiserade även från andra klubbar i EFL Championship, eftersom de skapar en alltför skarp finansiell klyfta mellan klubbar som åker ner från Premier League och övriga klubbar.

Att reducera det problemet har även det sitt värde.

Ökade kostnadskontroller

En annan punkt i Premier Leagues nya deal är ökade kostnadskontroller.

Punkten är svår att kommentera då den inte har preciserats med några detaljer, Men den utgår från en helt genuin oro från Premier League och dess klubbar att så många klubbar i EFL Championship spenderar mycket mer än vad de faktiskt har råd med.

ANNONS

Av det skälet är kostnadskontroller förmodligen en fullt rimlig punkt.

En av de stora principiella invändningarna mot att skicka ner ännu mer pengar från Premier League är i nuläget att det är att slänga bra pengar efter dåliga pengar, att det snarare riskerar belöna ekonomiskt oansvariga klubbägare och styrelser.

Och naturligtvis att problemen med klubbar som spenderar för mycket inte därför kommer att försvinna, bara bli dyrare.

Bidrag för infrastruktur och investering

En med detta besläktad punkt i Premier Leagues nya deal är att sätta särskilda pengar åt sidan som klubbar i EFL kan söka för större investeringar i sin infrastruktur som arena, träninngsanläggning, ungdomsakademin och så vidare.

Farhågan är annars att ännu mer pengar till klubbar ändå bara kommer spenderas på nya spelare, och ytterligare pusha på fotbollens inflation.

ANNONS

Vilket för all del är klokt, även om det är en smula rikt så klart att behöva höra Premier Leagues klubbar bekymra sig över att pusha på fotbollens inflation.

Krav på U23-spelare?

En annan punkt, och här är det lite oklart om det ännu är ett formellt förslag eller bara en lös fundering från några klubbar i Premier League, är att klubbarna i EFL Championship i gengäld skulle förbinda sig att spela ett visst antal U23-spelare i varje match.

Återigen är det så klart rätt rikt att behöva höra detta från Premier Leagues klubbar, som inte precis själva är några stora förebilder för detta.

Vilket så klart gör det ännu lite mer absurt att höra det motiveras med att det skulle handla om att utveckla engelska fotbollstalanger. Vad klubbarna i fråga är mer intresserade av är så klart att utveckla sina egna talanger.

ANNONS

U23-spelarna i fråga skulle nämligen komma på lån från klubbarna i Premier League.

Man får självfallet inga stora bonuspoäng för att lista ut vilka klubbar som framför allt driver den här idén. Självfallet samma klubbar som under rätt många år drivit förslaget att börja tillåta B-lag i Football League etc.

Samma klubbar vars fundamentala affärsidé bygger på att dammsuga unga talanger till sina akademier och sedan sälja dessa vidare och bland annat på det sättet finansiera sin transferverksamhet.

Vad som bör göras istället, och som skulle jämna ut produktionsvillkoren för samtliga klubbar i England och i Europa, är att kraftfullt begränsa lånesystemet.

Det vill säga gör det omöjligt, eller åtminstone betydligt mycket svårare, att köpa och äga spelare utan att faktiskt använda dem som spelare i den egna klubben.

ANNONS

Allt som allt är det ändå inga dumma punkter som ingår i denna Premier Leagues nya deal för den engelska fotbollen. Sedan beror det självfallet på hur mycket pengar som följer med i dealen.

Men Premier League saknar varken pengar eller vilja att köpa sig fria från hotet om lagstiftning och ökad reglering.

Och vad som är bra för EFL Championship, för Football League, och för engelsk fotboll i stort, är självfallet i slutänden också bra för Premier League.

A rising tide lifts all boats.

:::

TRANSFERKOLLEN

Bernd Leno, Arsenal till Fulham. Uppskattad målvakt som aldrig riktigt fick det att stämma i Arsenal, för all del under rätt svåra omständigheter, och som förra säsongen fick se sig passerad i hackordningen av Aaron Ramsdale. Men det är en bra målvakt som Fulham värvar och en rejäl förstärkning för dem på den posten. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Carney Chukwuemeka, Aston Villa till Chelsea. Allmänt ansedd som en av Aston Villas främsta talanger och den 18-åriga mittfältaren var en av de viktigare spelarna när England tidigare i somras vann U19-EM. Att Chelsea skulle ha norpat Barcelona på värvningen låter för all del som en rätt stor smula av önsketänkande. Tveksamt om det blir något spel den här säsongen. Betyg: Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Man Utds svar på Cristiano Ronaldo visar om de är ett företag eller en fotbollsklubb

Peter Hyllman 2022-08-02 06:00

Diskussioner om Cristiano Ronaldo ramlar snabbt ner i rena töntigheter. Som den här att han inte skulle vara bra nog att spela för någon av de stora klubbarna i Champions League baserat enbart på att några av dessa klubbar av lite olika skäl skulle ha tackat nej till att värva honom. Det kan de självfallet ha rätt många andra anledningar än det att anse sig ha bättre saker att göra just nu.

Men sedan går det självfallet inte heller att bortse från att Cristiano Ronaldo själv har grävt en rätt töntig grop åt sig själv den här sommaren. Man måste åtminstone anta att sommaren så här långt inte har gått riktigt som han kanske tänkte sig. Samtidigt var väl inte det heller svårt att förutse. Så fort det kom ut för en månad sedan att han ville lämna Man Utd så blev den omedelbara frågan: Jaha, men vart då?

Man hade så klart kunna tro att Cristiano Ronaldo och hans agent Jorge Mendes när de väl kom med ett sådant utspel hade sett till att åtminstone ha en eller kanske till och med några möjliga klubbar uppradade just så att de inte skulle stå där med rumpan bar när säsongen väl drar igång och med bara någon knapp månad kvar av transferfönstret. Men det var tydligen att begära för mycket.

ANNONS

Jorge Mendes förresten har väl kanske inte sett sin bästa sommar. Utöver att försöka förklara för Man Utds supportrar att de ju måste förstå Cristiano Ronaldo eftersom han tydligen är större än både Man Utd och Champions League, förmodligen även större än Jesus, så bjöd han ju också på den lilla godbiten att Cristiano Ronaldo visste att han ville lämna Man Utd så fort det stod klart att de missade Champions League, men höll inne med detta ett tag.

Höll inne med det ett tag? Ja, tro fasen det, höll inne med det till precis i början av juli, med andra ord så att han inte skulle bli av med några ytterligare miljoner i sitt kontrakt, den så kallade lojalitetsklausulen. Om nu någon undrar vad som är viktigt här i världen för Cristiano Ronaldo, eller Jorge Mendes, eller möjligen båda två. Viktigast av allt är det egna bankkontot.

ANNONS

Cristiano Ronaldo envisas dock med att han vill lämna Man Utd för någon klubb i Champions League. Motivationsgrunderna verkar dock justeras lite med tiden. Först var det att han ville spela för en klubb som kunde vinna Champions League, för att öka sitt försprång ytterligare där på Leo Messi. Efter att ha tvingats nedgradera sig till klubbar som Sporting och Napoli handlar det plötsligt istället om målrekordet i Champions League.

Någonstans måste man ju undra vad Cristiano Ronaldo egentligen trodde och hur han tänkte när han skrev på för Man Utd förra sommaren. Hade han verkligen inte gjort någon som helst due diligence på Man Utd och vilken tomteverkstad det då hade varit i nästan tio år redan, eller var han så förblindad av sin egen messiasmyt att komma tillbaka och frälsa sin gamla klubb?

ANNONS

Om nu att spela i Champions League var så väldigt viktigt för honom, varför då binda upp sig för två år och inte bara ett? Eller var han verkligen så fantasilös att han inte trodde att Man Utd skulle kunna sluta sämre än fyra bara för att de råkade slutade tvåa säsongen innan? Alternativt är det väl bara så att han anser sig vara inte bara större än Man Utd, Champions League och Jesus, utan även större än något så här futtigt som kontrakt.

Givet att Cristiano Ronaldo förra gången han ville lämna Man Utd ansåg sitt kontrakt med Man Utd vara jämförbart med slaveri ligger det nära till hands. Riktigt så långt har han inte gått den här gången, ännu. Men några av förslagen som kommit från honom och-eller Jorge Mendes börjar ju luta lite åt det hållet. Ett förslag är att Man Utd bara ska lösa honom från kontraktet. Ett annat att Man Utd ska förlänga kontraktet ett år, och låna ut honom den här säsongen.

ANNONS

Därmed över till Man Utd kan man tycka som kanske som mest försöker undvika att inte ramla ned i sin egen grop av töntigheter, om de inte redan ligger där. Hittills har inte Man Utd sagt mycket mer än att de inte har någon avsikt att sälja Cristiano Ronaldo, och de andra förslagen att antingen avsluta kontraktet eller förlänga och låna ut har inte kommenterats på något tydligt sätt.

När Cristiano Ronaldo kom tillbaka till Man Utds träningsanläggning förra veckan var det däremot fullt påslag från klubbens toppbrasseri. Såväl VD som sportchef dök upp och nästan som vanligt så rullade man även in Alex Ferguson. Om detta var enbart för Cristiano Ronaldo är svårt att säga men om det inte var en del av det så får det ändå sägas vara en rätt rejäl tillfällighet.

Just det sista och i synnerhet det där med Alex Ferguson ställer jag mig rätt tveksam till eftersom det riskerar undergräva både Erik ten Hag som person och själva idén om Erik ten Hag. Ett rätt tufft budskap hittills har varit att inga spelare står över laget och att spelare som inte vill vara där kan typ fara och flyga. Vackert så, men det budskapet tappar ju mycket snabbt i trovärdighet om man då inte behandlar alla spelare därefter, det vill säga även Cristiano Ronaldo.

ANNONS

Förslaget att förlänga kontraktet med Cristiano Ronaldo ett år och låna ut honom den här säsongen faller på både praktiska och principiella faktorer. Rent praktiskt verkar det inte heller stå klubbar på kö för att låna ut Ronaldo, och varför i hela friden skulle Man Utd betala en del av hans lön för att låta honom spela för en annan klubb?! Dessutom är ju idén befängd att Man Utd hypotetiskt skulle spela sig själva tillbaka till Champions League utan Cristiano Ronaldo, och sedan skulle han komma tillbaka?!

Förslaget att bara avsluta kontraktet med Cristiano Ronaldo är väl i så fall betydligt mer tilltalande, åtminstone om det konkret innebär att alternativet inte kostar Man Utd något, och att det alltså är en clean break. Då är väl frågan om ny klubb enbart ett problem för Cristiano Ronaldo själv. Å andra sidan är det kanske inte helt säkert att Man Utd vill ge Cristiano Ronaldo helt fria händer att t ex skriva på för Chelsea, givet att det är med Chelsea man bland annat konkurrerar om en plats i Champions League.

ANNONS

Sedan kan det självfallet vara så att Man Utd har helt andra och rent kommersiella skäl att vilja behålla Cristiano Ronaldo i Man Utd. Och då är vi självklart tillbaka till den där existentiella frågan vad Man Utd egentligen i första hand är: Ett företag, eller en fotbollsklubb?! Alla klubbar är självfallet både och i någon mening, men pendeln i varje väl fungerande klubb måste väga över åt fotbollsklubb.

Inte heller ska vi utesluta utfallet att Man Utd och Cristiano Ronaldo hittar någon form av samsyn och Ronaldo blir kvar som en aktiv del i laget av egen fri vilja, även om denna fria vilja bygger på att inga bättre alternativ faktiskt dök upp.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marcus Tavernier, Middlesbrough till Bournemouth. Mångsidig och mycket talangfull mittfältare som under några år har varit något utav Middlesbroughs ögonsten. Läge för Tavernier att ta klivet upp i Premier League och han kan alldeles säkert utvecklas till en värdefull tillgång också för Bournemouths mittfält i Premier League. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Kommer Watford ifatt en verklighet som gått dem förbi?

Peter Hyllman 2022-08-01 18:00

Gianfranco Zola, Oscar Garcia, Slavisa Jokanovic, Quique Sanchez Flores, Walter Mazzarri, Marco Silva, Javi Gracia, Quique Sanchez Flores en gång till, Nigel Pearson, Vladimir Ivic, Xisco Munoz, Claudio Ranieri och Roy Hodgson. På den väldigt långa listan över Watfords alla managers de senaste tio åren är det svårt att inte se Rob Edwards namn som det kanske alldeles för självklara svaret på frågan ”vem ska bort?”

Watfords managerprofil under Pozzos ägande av klubben har varit hyfsat enformig. Det har i huvudsak handlat om kontinentala managers med vad man kanske skulle kunna beskriva som medelmåttig profil, det vill säga managers som gjort det bra i någon eller några av Europas mindre eller möjligen medelstora ligor. Varvat med ett och annat mer kortsiktigt namn som kommer in för att i någon mening ”rädda” Watford.

Watford får ofta skäll just för att de så ofta sparkar sina managers och behandlar dem som utbytbara slit och släng-produkter. Argumentet mot detta har kunnat vara att det ändå i någon mening har fungerat för Watford, som under dessa tio år arbetat sig upp från en klubb runt mitten av EFL Championship till en klubb som mellan 2016 och 2020 spelade i Premier League, därefter åkt ner, gått upp igen och nu åkt ner igen.

ANNONS

Exempel saknas självfallet inte på klubbar med ett motsatt förhållningssätt till managers som inte alls uppnått lika mycket som Watford. Samtidigt är det ingen orimlig fundering att Watford hade kunnat klara sig ännu bättre, och klarat av att hålla sig kvar i Premier League, om de faktiskt hade haft en tydligare plan också på lite längre sikt. Särskilt som Watford sett till spelartruppens kvalitet nog måste anses ha underpresterat

Framför allt de senaste åren känns det som att verkligheten kommit ifatt Watfords management. Detta har självfallet speglats i de sviktande resultaten, där Watford alltså vid två tillfällen redan har åkt ur Premier League. Men det speglas också i att kvaliteten på manageranställningarna sjönk, och inte minst tydligt blev det i de två rätt fantasilösa nödlösningarna under förra säsongen med först Ranieri och sedan Hodgson.

ANNONS

Anställningen av Rob Edwards känns som Watfords managements sätt att försöka komma ifatt verkligheten igen. Edwards poachades från Forest Green Rovers under rätt kontroversiella former efter att han tagit dem upp i League One för första gången i deras historia. Det var en udda och kanske oväntad anställning av Watford, kanske för hans nationalitet, kanske för hans ålder, framför allt för att den kom från Football League.

Rob Edwards profilerade sig under sin debutsäsong som manager med Forest Green Rovers som en av Football Leagues mer progressiva unga managers med en modern spelidé och en förmåga att få ut hög effekt med förhållandevis låga insatser. Vilket kan visa sig nog så viktigt i ett Watford som tappat mängder av spelare som Ben Foster, Kiko Femenia, Moussa Sissoko, Josh King, Andre Gray och Cucho Hernandez.

ANNONS

Fler spelare kan vara på väg att lämna Watford innan transferfönstret stänger, bland dem framför allt Ismaila Sarr och Emmanuel Dennis. Vilket är spelare som flertalet Premier League-klubbar hade tyckt varit lite jobbiga att bli av med. Värvningarna till Watford har varit färre och inte särskilt spektakulära, i ett Watford som försöker balansera spelartrupp med ekonomi. Anfallaren Vakoun Bayo från Charleroi känns mest intressant.

Viktigt för Watford är även att hitta tillbaka till sina supportrar, som blivit alltmer alienerade under de senaste åren med fler och fler managers som i flera fall inte har gett ett överdrivet engagerat intryck för klubben, där slutet av förra säsongen med Hodgson blev lite av droppen som fick bägaren att rinna över, och många spelare som helt enkelt inte har kunnat bli bothered.

ANNONS

Anställningen av Rob Edwards är en viktig del i denna reboot. Tydligare taktiska ramar med en mer engagerad coachning än tidigare, starkare sammanhållning i spelartruppen och betydligt högre krav på arbetsinsats och disciplin har bidragit till att skapa en annan kultur runt laget. Förändringarna i denna kultur har även märkts i spelarnas intervjuer och kommunikation med de egna supportrarna.

Klubbledningen har gjort medvetna försök att haka på detta. Både manager och sportchef har varit tillgängliga för intervjuer och interaktion med supportrarna, och klubbens beslut har diskuterats öppet. Man har till och med rullat ut Elton John att göra ett antal konserter på Vicarage Road under sommaren, vilket han helt säkert inte hade gjort om han inte kände att Watford var en klubb som gick i rätt riktning.

ANNONS

Mängder med insatser i det egna samhället har gjorts. Konst och målningar runt Vicarage Road har gett färg åt de lokala supportrarnas relation till klubben. En medveten satsning har gjorts för att framför allt få barn och ungdomar att engagera sig i Watford, både som spelare och som publik på matcherna, med en satsning på ungdomsfotboll och ett väldigt fint supporterpaket för just unga supportrar.

Självfallet är det lätt att vara positiv och se ljust på tillvaron, och prata stort och vackert om långsiktighet och hållbarhet, innan en enda boll har sparkats den här säsongen. Det kommer även vara lätt om det går bra för Watford. Frågan och kanske farhågan är vad som händer om det inte går så bra för Watford från början den här säsongen, och om Watford då återfaller till sin reflex att omedelbart sparka sin manager.

ANNONS

Svaret på den frågan kommer också i hög grad bero på i vilken utsträckning Rob Edwards förmår översätta vad han uppnådde med Forest Green Rovers i den nedre delen av Football League till Watford och den övre delen av Football League. Det är inget litet kliv som Rob Edwards förväntas ta inför vad som faktiskt bara är hans andra säsong som manager på seniornivå.

Tvärtom måste nog Watford sägas ha tagit ett rätt rejält leap of faith. Kvällens ligapremiär hemma på Vicarage Road mot Sheffield United, ett tidigt förväntat toppmöte i EFL Championship, blir ett bra första test på om Watford har fast mark under fötterna.

Peter Hyllman

Åtta höjdpunkter från Euro 2022

Peter Hyllman 2022-08-01 06:00

Fantastiska scener på Wembley efter slutsignalen. England stod där som vinnare av ett stort mästerskap för första gången sedan 1966 och för endast andra gången i landets långa fotbollshistoria. De hade i finalen under dramatiska former besegrat Tyskland av alla tänkbara motståndare. Landslaget som aldrig vinner vann alltså mot landslaget som alltid vinner.

Tyskland gjorde en synnerligen tapper insats. Rejäl käftsmäll naturligtvis att bli av med Alexandra Popp kort inför avspark, både för laget och för henne själv. Lina Magull dominerade på mittfältet och varför hon blev utbytt har jag just nu bara argsinta tyska svordomar som svar på. Straffsituationen som inte gick Tysklands väg under matchen, och så då det sena och kanske aningen tillfälliga målet i förlängningen.

Men till slut går det ändå inte att påstå att England vann oförtjänt. Det var Englands EM på något sätt och de lyckades verkligen visa den där förmågan att hitta sätt att vinna, som vi ju genom åren lärt oss är en så väldigt tysk egenskap. Hungern och hettan i Englands inhoppande spelare, lugnet och tryggheten hos backlinje och målvakt, för att inte tala om Ella Toooooooooones iskalla lobbmål.

ANNONS

Förhoppningarna är nu att detta EM nu leder till de positiva effekter och konsekvenser som alla pratat om den senaste veckan. Förutsättningarna för detta finns där givet att nu klubbarna faktiskt i allt högre utsträckning har börjat satsa på damfotbollen också, och att det till skillnad från förut inte längre bara är ett landslagsfenomen som pekar i samband med mästerskapen. Men upp till bevis, från ord till handling, av såväl klubbar som FA!

EM är nu slut, över och förbi och alltså kan det vara läge att sammanfatta detta EM utifrån dess höjdpunkter i helt subjektiv mening.

(8) Läktarna och publiken

Inga sånger om kriget, inga tyska bombarplangester, inga utklädda korsriddare, inga ”no surrender”-tönterier, inget fylleri, inga elakheter, ingen vandalisering och kastande av stolar etc.

Inga av de pinsamheter som har blivit mer eller mindre standard när England i dess manliga variant ska spela fotboll. Inga av de scener vi såg i samband med EM-finalen för exakt ett år sedan.

ANNONS

Bara människor som är där för att se fotboll och ha trevligt tillsammans. Det är skönt att se att detta faktiskt är möjligt. Även i England.

(7) Den tekniska och taktiska nivån

Allt är självfallet inte perfekt, men det är omöjligt att ha sett detta EM och inte se de väldigt stora framsteg i teknik och taktik som har gjorts på bara några få år inom damfotbollen.

Här finns inga stora hemligheter. Det är en fullständigt självklar effekt av att pengarna i damfotbollen har blivit större, och att klubbarna har börjat satsa, så allt fler spelare har faktiskt kunnat börja ägna sig åt detta på heltid på riktigt.

Svårare än så är det helt enkelt inte.

(6) Sarina Wiegman

Stort fokus på Englands spelare naturligtvis, som sig bör så klart. Men både en och annan strålkastare måste naturligtvis riktas mot Sarina Wiegman, som fullständigt ägt uppgiften under detta EM.

ANNONS

Tur med tillfälligheter är kanske en förklaring, men det finns något imponerande i att Wiegman för första gången ställer ut exakt samma startelva i samtliga matcher i EM, och dessutom använder exakt samma avbytare.

Ändå lyckas hon få sådan effekt med sina byten.

Jag var aldrig bland dem som var emot Phil Neville som förbundskapten för att han var man, som många var. Men både taktiskt och socialt är det tydligt att Wiegman har tillfört en helt annan nivå till England.

Vissa engelska skribenter har även om de eventuellt menat väl försökt att tjej-ifiera Wiegman under EM, med flera och återkommande referenser till klädsel och bakgrund som gymnastiklärare. ”Hur klarar hon av det?” blir frågan.

Hon är en professionell fotbollsmanager. Inte mer komplicerat än så.

(5) Även damfotbollen…

Ett av de tröttare teman som alltid dyker upp så fort de som inte normalt bryr sig så mycket om damfotboll ska hitta något positivt att säga om damfotboll är att det minsann inte maskas, filmas och myglas på samma sätt som i herrfotbollen.

ANNONS

Det var därför på något sätt lite befriande att se det stundtals griniga, småfula och cyniska spelet mellan England och Tyskland. Att se spelarna bli förbannade på varandra, och att se Englands tjuv- och rackarknep i förlängningens sista minuter.

Det var befriande att se spelarna svära både på varandra och på domarna. Ytterligare ett sätt det inte längre blir möjligt att göra damfotboll till ”något annat” än herrfotboll. Båda är fotboll, bara lite olika varianter av det.

(4) Betydelsen för små tjejer, och små pojkar

EM-festen i sig, och i England specifikt Englands EM-vinst, kommer självfallet tjäna som stor inspiration för den nu unga generationen som har fått nya hjältar att efterapa och vars namn de kan ha på sina tröjor.

Med all rätt pratas det så klart mycket om hur viktigt detta är för alla unga tjejer i England, och runtom i Europa och i världen. Och det är det naturligtvis, värdet av förebilder går inte att överskatta.

ANNONS

Men viktigt också att se för unga pojkar, för vilka något som så väldigt länge har setts som något onormalt och annorlunda har tagit ett stort kliv mot att bli helt och hållet normaliserat.

(3) Kvinnliga förbundskaptener

Båda förbundskaptenerna i finalen var kvinnor, tre av fyra förbundskaptener i semifinalerna var kvinnor, tre av fyra manliga förbundskaptener förlorade kvartsfinalerna.

Det kan låta småttigt, och det riktar sig absolut ingenting mot dem personligen, men jag tror att det förmodligen är rätt bra att det blev på det sättet, så att ingen kan få för sig att sätta någon slags manlig stämpel på framgången.

Förebilder är viktigt inte bara på planen, utan utanför planen också.

(2) Offensiv fotboll

Den offensiva fotbollen har varit den vinnande fotbollen i detta EM. Det är uppfriskande i och med att vi i landslagsfotbollen generellt har sett att det har lönat sig mer och mer med defensiv fotboll.

ANNONS

Nu har de bästa lagen i detta EM även haft en bra defensiv för all del, men det som särskilt dem från övriga lag är i första hand kvaliteten, snabbheten och koordinationen i deras offensiv.

Detta har definitivt bidrag till den positiva känslan med detta EM.

(1) EM-elvan!

Tjockfullt med framstående spelare i detta EM. Drömelvan enligt mig: GK: Mary Earps, England – RB: Lucy Bronze, England; CB: Wendy Renard, Frankrike; CB: Leah Williamson, England; LB: Sakina Kerchaoui, Frankrike – CM: Aitana Bonmati, Spanien; CM: Lena Magull, Tyskland; AM: Fran Kirby, England – FW: Beth Mead, England; Alexandra Popp, Tyskland; Delphine Cascarino, Frankrike.

:::

TRANSFERKOLLEN

Orel Mangala, Stuttgart till Nottingham Forest. Forest fortsätter sin shoppiingrunda runtom i Europa den här sommaren. Mangala är deras tolfte värvning denna sommar och det verkar inte som om Forest är klara ännu. Kvalificerad mittfältare med många matcher i Bundesliga de senaste åren, som definitivt har potentialen att förstärka Forests mittfält. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto