Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

LINHEM: Når Millwall längst i år?

Peter Hyllman 2020-09-30 06:00

Föreställ er slutet av 1980-talet. Korta shorts, leriga planer, och Millwalls tvååriga storhetstid. Millwall hade aldrig någonsin varit uppe i högsta divisionen men med den unga anfallsduon av Teddy Sheringham och Tony Cascarino, det krullhåriga mittfältsmonstret Teddy Hurlock, och klubbikonen Keith ”Rhino” Stevens bland andra tog de sig inte bara upp i högsta divisionen till säsongen 1988-89, de ledde ligan in i oktober.

Millwall slutade till slut på tionde plats men de utmanade om de Heyselavstängda europaplatserna ända bortom jul. Teddy Sheringham och Tony Cascarino gjorde totalt 30 mål den säsongen men mer typiskt för Millwall som klubb blev istället Terry Hurlock säsongens spelare, som är mest känd för rädslan han framkallar i motståndares (Vinnie Jones till exempel) ögon och röda kort, men i sina bästa år underskattad som tvåvägsspelare enligt vissa.

Det finns mer självklara toppkandidater inför säsongens Championship (se övrigt längst ner för mer om dem) men få av dem har en lika tydlig identitet som Millwall. Millwall måste inte spela på ett sätt som så perfekt passar deras rykte men det brukar vara med ett direkt spel och fasta situationer som de är som bäst. I ett Championship där de främsta topplagen och till och med många lag på nedre halvan (Barnsley har alpinska Bielsa som manager) högvärderar bollinnehav, passningskickliga mittbackar, och många spelare som fyller på offensivt är det uppenbart att det också finns ett värde av kontrarevolutionära managers.

ANNONS

Millwalls manager Gary Rowett må inte se ut som Neil Warnock eller Tony Pulis, utan snarare som att han har ett diffust och välbetalt kontorsjobb, men exakt som Sean Dyche (Watford, 2012-13) har han blivit sparkad av nytillkomna ägare som hellre ville ha Gianfranco Zola. Birmingham låg då ganska oväntat på playoff-plats under Rowetts ledning i december men efter några månader med Zola drogs de istället in i nedflyttningsstriden. Rowett gjorde också ett bra jobb med Derby (även om de prenumerar på playoff-förluster) innan han och Stoke hade en katastrofal säsong 2018-19.

När Rowett däremot kom till Millwall var det som att Rowett hittat hem. En klubb utan guldfebriga ägare, en underdogklubb, och ett lag i behov av en nytändning. Det är inte lätt att efterträda en klubblegendar som Neil Harris, rekordmålskytt som spelare, ett ansikte och spelstil som gjord för Millwall, och ett par bra säsonger som manager, men Millwall var riktigt dåliga säsongen 2018-19 och när Rowett tog över i oktober 2019 såg Millwall ut att spendera en säsong till på nedre halvan. Rowett fick dem på fötter igen och hade det inte varit för några nesliga bortaförluster hade de snuvat Swansea på den sista playoff-platsen.

ANNONS

Det är ofta lätt att tro att lag kommer börja nästa säsong bra efter en stark vår men Millwall var bra ända ifrån oktober och har sedan förstärkt laget utan tappa sina viktigaste spelare. Unga centrala mittfältaren Jayson Molumby, på lån från Brighton, är ett avbräck men det är på en stark position och efter Ryan Woods intåg i januari var Molumby inte lika viktig. Framför allt har Millwall förstärkt med nygamla vänsterbacken Scott Malone, Mason Bennett som gjorde det bra på lån förra säsongen, och de har lånat in den mycket lovande unga anfallaren Troy Parrott från Tottenham.

Alla passar de bra in hos Millwall. Rowett må vara en manager som av många ses som tråkig men han är framför allt ganska pragmatisk och inte fast vid en formation. Det finns genomgående teman som ett fokus på kantspel och fasta situationer men det yttrar sig på olika sätt. Utan problem skiftade de mellan tre- eller fyrbackslinje och diverse konstellationer innehållande en eller två anfallare.

ANNONS

Några spelare är särskilt kännetecknande för Millwall. Murray Wallace är i grunden en vänsterfotad mittback men i Millwall har han varit alltifrån mittback, vänsterback, och wingback. Jed Wallace är en liten offensiv armékniv som kan spela överallt men framför allt spelar han alltid och även bortom sitt fina tillslag på fasta situationer var han Millwalls bästa spelare ifjol.

Den tredje är Jed Wallace motsats och radarpartner – murbräckan Matt Smith. Den enorma skotten är nästan två meter lång och var deras bästa målskytt förra säsongen trots att han gjorde fler inhopp (21) än matcher från start (20). Bland annat gjorde han ett hattrick mot Nottingham Forest, två av målen med huvudet och det tredje gjorde han bara genom att vara ivägen. Att Matt Smith oftast inte startar och är en fantastisk anfallspartner gör att det är väldigt lockande att tro på att Troy Parrott kan bli denna säsongens motsvarighet till Tammy Abraham eller Rhian Brewster.

ANNONS

Dessa tre Millwallspelare må vara olika men gemensamt är att de alla är bra på fasta situationer, något Millwall och Rowett är bland de bästa i Championship på. Kortfattat kan man säga att Jed Wallace tar hörnorna, Matt Smith eller nästan lika långa mittbacken Jake Cooper nickar ner bollen mot mål, och där finns det gott om andra stora och målfarliga spelare, och är det i FA-cupen brukar det av någon anledning vara Murray Wallace som avgör. (läs mer om Millwall och de andra Championship-lagen som är bäst på hörnor)

Det främsta som talar emot Millwall är förstås att de inleder säsongen utan, eller med väldigt begränsad, publik. Känslan är att just ett lag som Millwall gynnas av sin hemmaplan, och att större lag på hemmaplan förväntas slå dem. Men jag tror att Millwalls kontinuitet väger tyngre och att Rowett kan återvända till åtminstone playoff-spel med Millwall denna säsong.

ANNONS

Övriga toppkandidater

Bournemouth – Det oroande med Bournemouth är att de haft en otroligt bra säljsommar (över £100m om Brooks lämnar?) men att de inte investerat det i någonting. Ingenting. Men likväl har de en spännande trupp fylld till bredden med spelare som imponerat på ungdomsnivå eller tidigare i Championship. Jag är inte först på bollen när jag tror Solanke kan få sitt genombrott denna säsong men det känns väldigt rimligt. Lite orolig för att Bournemouth ska göra en Blackpool.

Brentford – Hade när säsongen slutade sagt att det inte varit någon risk att Benrahma finns kvar tills september, men att han inte varit involverad på försäsongen är ett tydligt tecken. Brentford är aldrig fega att sälja en spelare mitt under pågående säsong, de har ju nya spelare att forsla in. Är tudelad mellan möjligheten att Brentford har ett typiskt mellanår eller att de trots rejäla spelartapp ändå har ett riktigt starkt lag, och att anfallsersättaren Ivan Toney nästan är en klon av Ollie Watkins.

ANNONS

Cardiff – Cardiff har Millwalls gamla manager Neil Harris och han var ett progressivt val efter Neil Warnock. Har dessutom värvat walesiska nationalklenoden Kieffer Moore efter många säsonger av anfallsproblem. Om Cardiff och Millwall hamnar på samma tabellplats borde det de skiljas åt genom hörnmålsskillnad.

Norwich – Oroade att Farke tagit med sig traumat från förra säsongen och fortsätter göra katastrofala laguttagningar och de har fortsatt en backuppsättning gjord av porslin. Att de fått behålla många bra spelare är det enda som talar för dem, jag tror Farke är tillbaka i Tyskland lagom till Glühwein-säsongen.

Nottingham Forest – De är bra organiserade, Joe Lolley är en av Championships finaste hemligheter, och Lewis Grabban gör alltid mål. Kan säkert vara tillräckligt bra för att kollapsa ur playoff-zonen till våren.

ANNONS

Swansea – Det är inte helt nytt för Championship-lag att förlita sig på Premier League-lån men det verkar vara Swanseas hela transferstrategi att Steve Cooper tränade många lovande spelare till guld i U17-VM. Har dock en fruktansvärt fin (permanent) spelartrupp också. Om Andre Ayew är på spelhumör igen och Joe Rodon kan spela hela säsongen är de säkert bättre än två av tre nerflyttade lag.

Watford – Känns som det bäst rustade av de nedflyttade lagen främst tack vare att de inte sålt mycket, har mycket rutin från Championship i organisationen (där managern är utbytbar), och de har ett gäng nytillkomna spännande spelare som förra säsongen var på lån eller spelade i Udinese. Kan en colombiansk Luis Suarez som gjort tre starka säsonger i spanska Segundan vara deras nya Matej Vydra?

Barnsley – Det är väldigt optimistiskt men Barnsley var genuint ett av ligans bästa lag under avslutningen på förra säsongen efter Alpernas Bielsa, Gerhard Struber, tog över. God blandning av unga talanger och mer rutinerade österrikare som spelat i Europa League.

ANNONS

Av: Peter Linhem, @linhem

Peter Hyllman

Att våga är att göra, men vågar verkligen Mourinho?

Peter Hyllman 2020-09-29 06:00

Ena klubben har pratat både vitt och brett om en helt ny ungdomsstrategi under det senaste dryga året. Andra klubben har en manager som uttryckligen har sagt sig inte alls gilla att behöva spela ungdomar istället för rutinerade spelare, och som närmast har beklagat sig över att nästan ha tvingats att spela med ett ungdomslag i Ligacupen den här säsongen. Här går det alltså att tala om tydliga kontraster.

Ironiskt är kanske att det ändå går att känna vissa tvivel i vilken utsträckning som både Chelsea och Tottenham faktiskt kommer spela ungdomslag ikväll. Tottenham och Chelsea möts alltså i Ligacupens fjärde omgång. Det är ett prestigederby, något av en hatmatch, och det är en cupmatch. Oavsett hur mycket någon som t ex José Mourinho försöker prata ned förväntningarna är det ändå en match inget av lagen vill förlora.

Chelsea har naturligtvis det betydligt bättre utgångsläget, fastän de för ovanlighetens skull faktiskt har lottats på bortaplan. Men Chelsea har inte ytterligare en match under veckan, och kan alltså prioritera den här matchen i större utsträckning. Visst kan även Chelsea spela ett väldigt ungdomligt lag, borde kanske göra det också, men vill Frank Lampard verkligen ta risken när de nu har ett upplägg för att trycka till Tottenham?!

ANNONS

Tottenham har en playoff-match i Europa League på torsdag, mot Maccabi Haifa på hemmaplan. Europa League är en viktig turnering för dem den här säsongen, och det är ju alltså vinna eller försvinna på torsdag. Precis som det var för Liverpool förra säsongen, inför deras kvartsfinal mot Aston Villa, är det alltså socialt godtagbart för Tottenham och för Mourinho att bokstavligen spela ett rent ungdomslag.

Perfekt läge för Mourinho med andra ord, han kan mer eller mindre tanka matchen utan att någon kommer kritisera honom. Här finns verkligen ingenting att förlora. Ändå har han envisats med sin alldeles egen Hamletrutin, och liksom vridit händerna i förtvivlan över det inte överensstämmer med Tottenhams och hans egna ambitioner att inte försöka vinna varje match och turnering, eller inte ges chansen att försöka.

ANNONS

Man kan självfallet tänka sig att detta innehåller en viss teatralism, att han så att säga gråter krokodiltårar över det hela, sägandes saker som han vet att Tottenhams supportrar ändå vill höra. Vreden eller uppgivenheten riktas kanske då istället om mot EFL, även om det kanske är oklart vad EFL egentligen skulle kunna göra åt saken. Å andra sidan är det ju också en berömvärd attityd att verkligen vilja och försöka vinna alla matcher.

Men jaha – är detta verkligen omöjligt nu då? Det som vanligt tuffaste med att försöka besvara en sådan fråga är att göra det utan att inkludera ett endaste litet oskyldigt häcklande av Alan Hansen. Men det är värt ett försök.

Jag reagerar hur som helst inte positivt på att José Mourinho så tydligt avskriver Tottenhams chanser bara för att de nu eventuellt är tvingade att spela med sitt ungdomslag, mer specifikt vad jag antar blir deras U23-lag. Mest eftersom det är en så väldigt tydlig signal, inte minst till dessa spelare, om hur litet förtroende Mourinho faktiskt har för vad de är kapabla att prestera.

ANNONS

När USA:s collegekids skulle möta mäktiga Sovjet i OS 1980 såg nästan hela världen det som en helt och hållet hopplös uppgift. Ändå fick knappast Herb Brooks USA att vinna mot Sovjet genom att säga till sina spelare att uppgiften var hopplös, utan tvärtom genom att få dem att tro att i åtminstone en match så var det faktiskt fullt möjligt att vinna även mot Sovjet.

Om Tottenhams U23-lag ikväll ställer upp mot ett hyfsat ordinarie Chelsea så är det självfallet en väldigt svår uppgift. Absolut ingen kan begära att Tottenham faktiskt ska vinna den matchen. Men inte heller är skillnaden faktiskt så stor i en sådan match ikväll som den var mellan USA och Sovjet i Lake Placid. Skulle Tottenham faktiskt vinna matchen så kommer det inte kunna beskrivas som något mirakel på gräs.

Tottenhams U23-spelare är naturligtvis inga dåliga eller talanglösa spelare, bara för att vi inte riktigt känner till namnen på dem. Det finns trots allt en anledning att de har blivit antagna eller värvade av Tottenham till att börja med, liksom det finns en anledning att de är kvar i Tottenham. De spelar regelbundet i Premier League 2. Tottenhans akademi har nyligen producerat spelare som Harry Kane, Harry Winks och Josh Onomah.

ANNONS

Visst borde Tottenham åtminstone kunna göra livet jobbigt för Chelsea, framför allt i Ligacupen där det kanske är ofrånkomligt att där inte finns riktigt samma fokus och motivation som i ligaspelet. Det här är matcher där det bästa laget inte alltid vinner, utan det laget vinner som visar mest fokus, mest energi och mest hunger. Motivation kan många gånger slå klass.

En kritik mot José Mourinho är dennes benägenhet att fokusera på problem, snarare än att se möjligheter. Många gånger till synes för att ge sig själv ett slags cover om något skulle gå fel. Här känns det som att Mourinho faktiskt missar en möjlighet. Här finns en unik möjlighet att faktiskt spela ungdomslaget, göra det till en positiv grej snarare än till ett problem, i ett läge där det bara finns en uppsida, och egentligen inget att förlora.

ANNONS

Ingen förväntar sig att Tottenham ska vinna mot Chelsea ikväll. Ännu färre kräver att Tottenham ska vinna mot Chelsea. Hur många sådana matcher och möjligheter har egentligen ett lag som Tottenham under en säsong, under tio säsonger? Mourinho skulle kunna spela ungdomarna egentligen utan någon som helst kostnad eller risk. Han skulle även kunna plocka in en och annan a-lagsspelare för att stadga upp laget något.

Mourinho skulle även kunna göra en liten grej av att det verkligen är han som står där på sidlinjen som manager. Att han inte bara lämpar över matchen på sin reservlagscoach som en viss tysk valde att göra. Att visa ett engagemang för alla spelare i klubben, både dagens och framtidens. Värdet med detta måste rimligtvis vara högre än politiska poäng i att mer eller mindre demonstrativt kasta bort matchen.

ANNONS

Mycket lite talar dock för att Mourinho kommer göra detta. Mest eftersom det kräver att faktiskt sticka ut hakan lite för klubbens unga spelare, vilket innebär en viss risk för Mourinhos egen del, och Mourinho verkar inte längre särskilt sugen på att ta risker för sina spelare, om han nu någonsin har varit det. Frågan är så klart om Mourinhos spelare kommer vara sugna på att ta risker för en manager som inte tar risker för dem.

Om José Mourinho inte aktivt spelar ungdomar i den här matchen, när kommer han i så fall någonsin göra det? Och om Frank Lampard inte luftar alla sina ungdomar i just den här matchen, vad återstår i så fall av Chelseas omtalade ungdomsstrategi?

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta klubbar med viktigaste transferveckan framför sig!

Peter Hyllman 2020-09-28 06:00

Under ett av de tidigare avsnitten under West Wings femte säsong sitter Jed Bartlet och kollar på collegebasket uppe på sin våning. Leo McGarry kommer förbi och undrar vad det står i matchen. Det spelar ingen roll menade Bartlet, matchen avgörs ändå i den sista quartern. Aha listade McGarry mycket snabbt ut, detta kan naturligtvis bara betyda att Notre Dame, laget som Bartlet råkade hålla på, ligger under.

Av någon anledning får transferfönstret mig att tänka på den där episoden. För det slängs ju minst sagt omkring liknande klyschor där. Transferfönstret har alltså varit öppet och pågått under ganska exakt två månader, och nu är det exakt en vecka kvar av det. Lika sant som alltid är att vissa klubbar har agerat väldigt starkt under transferfönstret hittills och att andra klubbar inte har agerat alls lika starkt.

Det är naturligtvis då supportrarna till de sista klubbarna drar fram fotbollens kanske allra värsta klyschor som en slags psykologisk försvarsmekanism. Som exempelvis att det är minsann nu som transferfönstret stänger på riktigt. Detta sägs alltså med någon dryg vecka kvar av ett transferfönster som pågått i två månader. Helt och fullt i klass med påståendet att en hockeymatch avgörs i den sista perioden.

ANNONS

För all del är det väl sant att mycket kan hända under transferfönstrets sista dagar. Även om detta kanske inte är hela sanningen och inget annat än sanningen. Till denna sanning ska även läggas att det sällan är de mest genomtänkta värvningarna som görs i slutet av transferfönstret, att det förmodligen hade varit bättre på alla sätt att faktiskt ha gjort den där värvningen tidigare under transferfönstret, att säsongen redan börjat etc.

Någon skulle väl till exempel kunna berätta för Chelsea att det faktiskt är just nu idag som transferfönstret börjar på riktigt, eller för Tottenham, eller Everton m fl. Det var väl dumt av dem att slösa bort sin tid och energi under dessa två månader, och naturligtvis har de inte fått någon som helst fördel av att göra jobbet under den här tiden. Det är ju nu, den här veckan, som allt av betydelse kommer ske!

ANNONS

Men för all del, vissa klubbar har som sagt gjort ett svagare transferfönster hittills, oavsett om man väljer att mena det i absoluta eller i relativa termer, och för dem kan det mycket väl visa sig vara en väldigt viktig vecka vi nu har framför oss innan transferfönstret faktiskt stänger. En vecka som kan komma att mitigera om än kanske inte helt och hållet omintetgöra skadan som det hittills svaga transferfönstret har gjort för deras chanser.

Vilka är då dessa klubbar? Här är enligt mig de åtta klubbar som först och främst måste få rumpan ur under den sista veckan av detta transferfönster. Även om detta är något som knappast görs lättare av att det just nu görs en politiskt stor sak i England av att Premier League-klubbarna måste sluta tänka på att värva spelare och istället baila ut klubbarna längre ned i seriesystemet. Med andra ord, damned if  you do, damned if you don’t!

ANNONS

(8) Aston Villa

Det finns ändå aspekter med Aston Villas transferfönster som jag faktiskt gillar. Emiliano Martinez är en riktigt bra målvaktsvärvning. Ollie Watkins och Bertrand Traoré känns som mycket spännande anfallsvärvningar. Men vad Aston Villa åtminstone enligt mig verkligen behövde förstärka inför den här säsongen var kvaliteten i mitten, det vill säga i backlinjen och på centralt mittfält. Här har Aston Villa inte förstärkt alls, utan istället nöjt sig med att försöka sälja in att kontraktsförlängningen med Jack Grealish var ”som en ny värvning”. Det var den naturligtvis inte alls.

(7) Sheffield United

Säsongen har börjat trögt för Sheffield United, men därför ska man kanske inte dra alltför hysteriska slutsatser. Vi måste ändå komma ihåg att Sheffield United, även om det nog alltid var troligt att de skulle prestera bättre än vad nätets lynchmobbar och mer eller mindre självutnämnda experter inbillade sig, faktiskt överpresterade förra säsongen. Men det börjar även kännas att Sheffield United verkligen saknar eldkraft framåt, och framför allt är det kanske både den kreativa och kliniska flärden som saknas för att ge Sheffield United ny energi och ett lyft även den här säsongen.

ANNONS

(6) Southampton

Lite svårt är det ändå att sätta fingret på Southampton, deras styrkor och för all del även deras svagheter. Det finns goda tendenser i alla delar av laget, men det känns på samma gång bräckligt. Framför allt är det kanske mittfältet som känns tunt för närvarande, inte minst sedan Pierre-Emile Hojbjerg flyttade till Tottenham, och det är nog där Southampton behöver inrikta sina främsta ansträngningar. Men jag oroar mig även lite för backlinjen och, trots att Danny Ings och Che Adams är en mycket fin kombination så tycker jag de känns tunna framåt.

(5) West Ham

Om jag inte hade känt att detta West Ham, det vill säga med den spelartrupp klubben ändå sitter på, hade kunnat prestera mycket bra i Premier League med en progressiv manager och ett mer genomarbetat spelsystem, så hade West Ham hamnat betydligt sämre till på den här listan. Transferfönstret i sig har varit skabröst svagt enbart sett till själva aktiviteten, det vill säga knappt någon alls. Det har gjorts högst tveksamma försök att försöka James Tarkowski från Burnley, för att sedan göra helomvändning och istället försöka köpa lovande mittback från Frankrike. Avslöjandes ett kanske inte helt stringent transfertänkande.

ANNONS

(4) Burnley

Man anar ändå att Sean Dyche känner sig rätt frustrerad för tillfället. Han gick ju ut rätt hårt med uppfattningen att Burnley verkligen behövde värva den här sommaren, men Burnley har hittills agerat extremt konservativt, eller knappt alls. Endast när det blev klart med Dale Stephens under veckan gjorde Burnley mer än att doppa tårna. Ändå är det liksom svårt för Dyche att ge uttryck för sin frustration eftersom situationen nu ändå är som den är med Covid-19. Ingen pandemi i världen förändrar däremot att Burnley nog behöver förstärka framför allt offensivt, ett område där Burnley har provat flera olika alternativ de senaste åren utan att riktigt få det att fungera.

(3) Arsenal

Willan kom från Chelsea och Gabriel Magalhaes värvades från Lille. Bra värvningar i sig för all del, om än heller inte himlastormande, men här satt jag alltså efter förra säsongen och menade att Arsenal nog i första hand inte behövde arbeta med att förstärka backlinjen eller anfallslinjen, utan tvärtom rikta in sig på att förstärka sitt mittfält, som tvärtom är oroväckande tunt och som gör det svårt för Arsenal orka jobba ihop försvarsspel med sitt anfallsspel. Det enda som har hänt på mittfältet är att Dani Ceballos återkommer som lån, vilket inte utgör någon nettoskillnad. Thomas Partey och Houssem Aouar är två namn som snurrat länge runt Arsenal nu.

ANNONS

(2) Man City

Känns märkligt att ha med Man City på en sådan här lista givet att de enligt mig inledde transferfönstret så pass starkt. Nathan Aké och Ferran Torres var två värvningar som andades ambition och attityd. Men sedan lurades Man City ned i ett Leo Messi-format svart hål, och i farten visade sig köpet av Kalidou Koulibaly bli krångligare än vad Man City rimligtvis kan ha tänkt sig. Nu ska det istället värvas lovande mittbackar från La Liga eller från Portugal, och vi vet att sådana värvningar inte alltid håller vad de lovar. Lägg därtill att Man City känns tunna framåt, inte lika dominanta på centralt mittfält, samt fastän de investerat ett antal hundra miljoner pund på sin backlinje de senaste åren ändå känns oroväckande osäkra där. Man City har att göra.

(1) Man Utd

Det senaste årtiondets främsta pajasklubb i engelsk fotboll gör väl liksom ingen riktigt besviken på den fronten så här i början av nästa årtionde. Man Utds att göra-lista var minst sagt omfattande inför det här transferfönstret, men den enda punkten på den listan som Man Utd lyckats göra något åt är den förmodligen minst viktiga. Nu famlar många efter halmstrået att om man bara värvar Jadon Sancho för £120m, då kommer plötsligt Man Utds alla problem att lösa sig, fastän detta bara adresserar den möjligen näst minst viktiga punkten på listan. En värvning som Man Utd schabblat runt med under mest hela transferfönstret, för att inte säga året. Man Utd är klubben som kan förväntas agera minst rationellt under transferfönstrets sista vecka.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#3): Everton och Leicester håller i taktpinnen!

Peter Hyllman 2020-09-27 20:54

Omgångens stjärna: Jamie Vardy, Leicester. Jamie Maddison stod för ett väldigt snyggt avslut, men det gjorde Vardy också. Dessutom råkar Vardy vara en ruggig straffskytt. Framför allt passar Vardy naturligtvis väldigt väl in i just den här typen av matcher, och kvällens match visar att han har stinget kvar.

Omgångens kalkon: Thiago Silva, Chelsea. Skadeglädjen var rätt brutal när Thiago Silva hade något av en mardrömsdebut för Chelsea. En 36-åring som tillbringat åtta år på en räkmacka med PSG i Ligue 1 fick precis känna på att Premier League kanske var något mer än bara långbollar. Men alla kan ha en dålig debut så klart, Thiago Silva kommer förhoppningsvis bara bli bättre.

Omgångens manager: Brendan Rodgers, Leicester. Det går knappast att klandra Leicesters taktiska uppställning eller genomförande mot Man City. De fick onekligen matchbilden precis dit de ville, och de utnyttjade Man Citys många sårbarheter på ett närmast hänsynslöst sätt. Coachvinsten gick definitivt till Rodgers.

ANNONS

TRE TAKEAWAYS:

Stackars Slaven! Vilken lycka på The Hawthorns när West Brom, som förlorat sina båda första matcher i ligan, gick fram till en 3-0-ledning mot självaste Chelsea. Slaven Bilic var på väg att få en triumf som han skulle kunna leva länge på. Men så faller liksom allt samman i andra halvlek, 3-0 blir till 3-3. Här skulle man kunna hävda att Bilic ändå först gick fram till 3-0, liksom att en poäng mot Chelsea ändå är bra. Men även om man har 3-0, och även om man tar en poäng, så är det en förtroendeförlust att tappa 3-0 i halvtid på hemmaplan, oavsett motstånd.

Highway Robbery. Vi har sett rätt många fall av rån i öppet dagsljus under den här omgången. Först blir Man Utd mer eller mindre utspelade av Brighton men lyckas på något sätt ändå få med sig tre poäng, tack vare den kanske senaste straffen jag sett i hela mitt liv. Likaså var Newcastle utspelade av Tottenham under mer eller mindre hela matchen, men lyckas få med sig en straff långt in på tilläggstiden även de, och därmed rädda med sig en poäng. Tidigt att säga, men gissar att vi kan se rätt många exempel på sådana här matcher den här säsongen.

ANNONS

Straffcirkus. Om det förra omgången sattes något rekord i antalet mål på en och samma omgång, så borde det den här omgången ha satts ett nytt rekord i antalet straffar under en och samma omgång. Tre straffar för Leicester mot Man City exempelvis. Straffar galore även på Amex mellan Brighton och Man Utd. Straffar även för Everton och för Newcastle som gav båda lagen poäng. Antalet straffar i enskilda matcher, liksom att flera straffar kommer väldigt sent i matcherna, sticker i ögonen. Handsregeln ställer även till kaos för närvarande.

J.R.

Leeds. Alla tänkte att Patrick Bamford kommer inte hålla för Premier League, men så kliver han fram med tre mål på tre matcher. Bamford har även lyckats göra mål i tre matcher i rad, obviously, vilket gör honom till den första spelaren i Leeds att lyckas med det i Premier League sedan tidigt 1990-tal. Vinsten mot Sheffield United var väldigt viktig för Leeds, av flera skäl. Ett, det är tre poäng att ta med sig i tabellen. Två, det var ett prestigeladdat Yorkshirederby. Tre, Leeds höll nollan efter att ha släppt in tre mål i båda sina första två matcher.

ANNONS

CLIFF BARNES

Man City. Vi får väl vara nöjda de få veckor den här säsongen som något lag faktiskt rycker den här utmärkelsen ur nävarna på Man Utd. Man City tog ledningen tidigt hemma mot Leicester, men det hjälpte liksom föga. Laget såg tunt ut framåt och om möjligt ännu klantigare ut bakåt än vad de gjorde flera gånger förra säsongen. Tre straffar kan säkert få en och annan att inbilla sig att problemet inte existerar, men straffarna inträffar knappast i ett vacuum.

OMGÅNGENS MATCH:

Man City 2-5 Leicester. Funderade länge och väl på matchen mellan Man City och Leicester, men har man i så fall något annat kriterium än att det råkade bli många mål i en match? Så letade jag med ljus och lykta efter en annan match att nämna här, sög faktiskt ett tag på den absurda karaktären på matchen mellan Brighton och Man Utd, innan jag ändå återvände till matchen på Etihad, som visade ett Leicester när de var som de kan vara, och några mäktigt fina mål därtill.

ANNONS

BTW

Gällande sanning var att Liverpool skulle få svårt att orka med den här säsongen. Även Man Citys spelare har lite problem med astman.

Ingen bra look för Newcastle och Steve Bruce att bli så där utspelade tänkte jag, innan jag kom ihåg hur utspelade Man Utd blivit en dag tidigare mot Brighton.

Tung start för Sheffield United, som ser ut att få en betydligt tuffare andra säsong i Premier League än vad de fick första säsong.

Pep Guardiola har ännu inte skrivit på nytt kontrakt med Man City. Sådana här dagar och sådana här förluster gör att man undrar om det bara är en tillfällighet.

Blev ett himla liv om Man Utds straff ”efter slutsignalen” under lördagen. Tänk er om Man Utd hade fått den straffen när de faktiskt var bäst, vilket himla liv det hade blivit då!

James Maddisons ”tröja” hade en bild på Leicesters klubbläkare som dog i somras.

ANNONS

Klagar man på billiga straffar, vilket man så klart har all rätt i världen att göra, och jag är bland de första att hålla med, så hoppas jag att man inte hör till dem som envist hävdat att kontakt är lika med straff när det passat. Det ena ger liksom det andra.

Senast Everton vann sina tre första ligamatcher var 1993-94, då slutade Everton på sjuttonde plats, två poäng ovanför strecket.

West Ham i ledning i halvtid mot Wolves i skrivande stund! Jarrod Bowen med målet, en mycket fin spelare.

Måndagens matcher är Fulham vs Aston Villa, samt Liverpool vs Arsenal.

Peter Hyllman

Välkommen till den första dagen utav resten av Wolves liv!

Peter Hyllman 2020-09-27 06:00

Wolves inleder precis sin tredje raka säsong i Premier League. De två första säsongerna i Premier League handlade för Wolves mycket om att etablera sig i ligan, att hitta ett tryggt fotfäste i ligan och på tabellens övre halva. Detta måste sägas ha lyckats väldigt väl. Wolves har slutat sjua båda säsongerna, något som första säsongen räckte för att ta Wolves till Europa League. Andra säsongen slutade det dock inte så lyckligt.

Man skulle kunna säga att Wolves befinner sig i slutet på sin första fas under klubbens nya ägarskap, en fas som kan sägas motsvara en treårsperiod. Under det första året tog sig Wolves upp i Premier League, och under de två därpå följande åren etablerade sig Wolves i Premier League. Med på hela denna resa under dessa tre år har varit Nuno Espirito Santo, som anställdes sommaren 2017.

Här skulle man därmed kunna ställa sig frågan att om Wolves befinner sig i slutet av sin första fas, vad består i så fall Wolves nästa fas av? Kommer vi få se en gradvis reträtt av Wolves i Premier League nu när de har haft sin allra bästa tid? Eller kommer Wolves istället orka med att ta nästa steg vidare i sin utveckling, och vad betyder i så fall detta för Wolves ambition och konkurrenskraft?

ANNONS

En sak verkar hur som helst tydlig. Hur Wolves än ser på nästa fas i sin utveckling verkar de övertygade om att Nuno Espirio Santo är rätt person att fortsätta som manager för Wolves. Espirito Santo förlängde nyligen sitt kontrakt med Wolves med tre år. Vilket alltså betyder att Wolves både ser Espirito Santo som rätt manager att ha tagit dem genom sin första fas, men även rätt manager att ta dem vidare från denna första fas.

Här fanns en tankegång de senaste veckorna när Wolves sålde både Matt Doherty och Diogo Jota, till Tottenham respektive Liverpool, att kanske var det här första gången som Wolves i någon mening blev så att säga brandskattade. Det vill säga att det var första gången sedan de kom tillbaka till Premier League som de verkligen blev av med spelare som var viktiga för laget, och som de kanske inte var helt villiga att bli av med.

ANNONS

Här fanns också en gnagande misstanke att Jorge Mendes hade ett fult finger med i spelet. Det vill säga att han exempelvis såg till att sälja Jota vidare till Liverpool kanske mer för egen eller spelarens vinning, än för Wolves vinning. Med Wolves precis som med Arsenal kan här finnas en motiverad frågeställning utifrån vems intresse någon som agent egentligen arbetar. Kanske är det inte klubbens intresse i första hand.

Om detta kan både ett och annat sägas.

För det första får man kanske säga att om en brandskattning inte är så värst mycket värre än att Matt Doherty och Diogo Jota lämnar Wolves, då var det kanske inte mycket till brandskattning till att börja med. Det fanns naturligtvis betydligt viktigare spelare som Wolves hade kunnat blivit skattade på, såsom Ruben Neves, Leander Dendoncker, Adama Traoré, Raul Jimenez med flera. Det känns som om Wolves överlever.

ANNONS

För det andra bör man inse att det ändå pågår ett naturligt flöde av spelare till och från varenda klubb. Att en spelare säljs behöver inte vara något nederlag, än mindre något slags rackarspel från en agent. Jota är en bra spelare, men han var heller inte någon av Wolves nyckelspelare. Att sälja Jota till Liverpool låg säkert i både Jotas och Mendes intresse, men att sälja Jota för £35m låg nog definitivt även i Wolves intresse.

För det tredje är £35m en summa Wolves är bekant med den här sommaren. Det råkar nämligen vara exakt samma summa de betalade för Fabio Silva, allmänt ansedd som en av världens främsta talanger. En spelare klubbar som Liverpool, Tottenham och Real Madrid alla haft ögonen på. Att det istället är Wolves som värvar den typen av talang säger något mycket specifikt om Wolves ambitioner inför sitt nästa steg.

ANNONS

För det fjärde har Wolves agerat hyfsat skarpsinnigt på transfermarknaden. Diogo Jota och Fabio Silva tar i princip ut sig själva, men där den senare är en spelare med mycket tydligare framtidspotential. Den dealen gav dessutom Wolves en annan väldigt lovande spelare i Ki-Jana Hoever för strax över £10m. Försäljningen av Matt Doherty öppnade dessutom upp för den för all del dyra men duktiga Nelson Semedo.

Sammantaget kan man alltså säga att Wolves har gjort en stark sommar, och att det finns alla skäl i världen för Wolves att se ljust på sin närmaste framtid. Detta fastän just den här säsongen ändå har inletts en aning knackigt. Förvisso vann Wolves sin första match borta mot Sheffield United. Men därefter har Wolves förlorat mot Stoke i Ligacupen, och senast alltså hemma mot Man City.

Knappast något katastroffacit, Ligacupen möjligen borträknad. Men finns det ett orosmoln för Wolves så är det kanske just den här säsongen, och hur Wolves ska lyckas hantera dess speciella förutsättningar. Wolves spelade en hiskeligt lång säsong förra rundan, och den fysiska utmattning som riskerar påverka alla lag i Premier League den här säsongen, riskerar nog påverka Wolves mest av alla.

ANNONS

Alltså kanske vi ändå inte ska förvänta oss några storverk av Wolves just den här säsongen. Det har pratats om vilken fördel de har den här säsongen jämfört med förra att slippa dubbla upp med europeiskt cupspel. Med eller utan Europa League går dock Wolves in i den här säsongen utmattade och egentligen utan någon försäsong. På samma gång har konkurrensen hårdat.

Även om det existerar orosmoln runt spelare som lämnat Wolves, och möjligen även om spelare som kan komma att lämna Wolves, även om inga verkar särskilt troliga där för stunden, så råder nog i alla fall bland Wolves supportrar själva en i huvudsak mycket positiv stämning. Detta eftersom den viktigaste ”spelaren” för Wolves redan har bestämt sig för att förlänga med Wolves, det vill säga Nuno Espirito Santo.

Något med detta kan ju sägas glömmas bort när det gnölas hejvilt om Wolves som någon slags portugisisk fångkoloni, om hur det spelar fler portugiser än britter i Wolves, och den typen av pseudomoraliska invändningar. Nämligen att Wolves själva, det vill säga deras supportrar, inte alls protesterar, utan istället tvärtom. Nämligen att Wolves som klubb faktiskt går vinnande och fortsätter gå vinnande ur detta samarbete.

ANNONS

Många är ju så kvicka med att sätta likhetstecken mellan vad vi ser med Wolves och vad vi ser med t ex Arsenal att de missar att det är en fundamental skillnad mellan att aktivt samarbeta med en agent, och att låta sig utnyttjas och styras av en agent. Det första är ägnat att ge klubben en styrka den annars inte har. Det andra kan bara leda till att försätta klubben i en position av svaghet.

Wolves står starka inför nästa fas i sin utveckling!

Peter Hyllman

Håller Burnley och Sean Dyche på att växa ifrån varandra?

Peter Hyllman 2020-09-26 06:00

Ett tag under sommaren verkade det som om Burnley och Sean Dyche möjligen var på väg att gå skilda vägar. Dyche verkade uttalat missnöjd med Burnleys svaga ambitioner och vilja att investera i spelartruppen och mer än hintade att han kanske skulle börja se sig om efter andra klubbar. Möjligen finns det goda skäl att tänka att det mest var ett sätt att utöva politiska påtryckningar på Burnleys ägare och styrelse.

Helt harmoniskt verkar det alltså ändå inte vara i Burnley. Dyche verkar framför allt missnöjd med hur tunn han upplever sin spelartrupp ha blivit. Flera spelare har lämnat Burnley de senaste åren utan att kanske ha riktigt ersatts. Även spelare som värvats till klubben och gjort någon slags succé kom som fria transfers, vilket Dyche också har varit noga med att påpeka.

Budskapet känns ändå rätt tydligt. Burnleys framgångar de senaste åren har uppstått inte tack vare styrelsen, utan trots styrelsen. Främst ansvarig för Burnleys framgångar är alltså Sean Dyche själv, som gjort stora saker med små medel. Underförstått borde Burnley alltså vara rätt tacksamma för att Dyche finns, och vara mycket oroliga för att Dyche skulle vilja lämna klubben.

ANNONS

Det trista är kanske att Sean Dyche mycket väl kan ha rätt i någon mening. Han har onekligen gjort stora saker med Burnley med relativt små medel, och det är väldigt svårt att se Burnley ha nått de framgångar de gjort under de senaste åren, med europeiskt cupspel och flera placeringar på tabellens övre halva, utan Dyche som manager. Burnleys framgångar är i hög utsträckning Sean Dyches framgångar.

Vem fasen är å andra sidan Sean Dyche att kritisera Burnleys ägare och styrelse för att sakna ambitioner eller åtminstone höga ambitioner? Det här är alltså samma Sean Dyche som inför i princip varenda cupmatch närmast anstränger sig för att berätta hur oviktig matchen är jämfört med det ack så viktiga ligaspelet. Detta är samma Sean Dyche som mer eller mindre kastade bort Burnleys hittills enda resa ut i det europeiska cupspelet.

ANNONS

Sean Dyche riskerar å andra sidan felbedöma läget en aning. Det finns kanske inte så värst många om ens någon större eller mer ambitiös klubb som vore särskilt villig att poacha honom från Burnley. Av det skäl som redan nämnts. Nämligen att han har gjort sig förknippad med attityden att det viktigaste bara är att finnas till i Premier League, även i lägen då Burnley inte löper någon som helst risk att åka ur Premier League.

Men det är även så att större eller mer ambitiösa klubbar än Burnley i stort sett alltid önskar visa upp en annan fotboll än den fotboll som har blivit Sean Dyches signum med Burnley. Ingen kritik i sig mot Dyches fotboll med Burnley, som dessutom ofta känns underskattad och reducerad ned till någon slags billig stereotyp, men det är inte heller den expansiva fotboll som större klubbar normalt sett vill spela.

ANNONS

Vilket förmodligen är skälet varför Dyche aldrig riktigt har blivit aktuell för dessa större eller mer ambitiösa klubbar. Så bra som Dyche ändå har lyckats med Burnley så borde ju någon av dessa klubbar ha norpat honom, eller åtminstone gjort ett seriöst försök att norpa honom. Men det har aldrig sträckt sig längre än att en eller annan brittisk journalist anser att dessa klubbar borde norpa honom, mest eftersom han har engelsk nationalitet.

Möjligen är det där en aning orättvist. Man skulle så klart kunna hävda att Sean Dyche spelar fotbollen som han spelar med Burnley just för att det är Burnley, att han skulle välja att spela en annan typ av fotboll med en större klubb. Samtidigt äger ett sådant argument rätt låg trovärdighet, en manager spelar inte en helt annan typ av fotboll med ett lag än vad han skulle göra med ett annat lag.

ANNONS

Sean Dyche har kanske insett dilemmat han har satt sig själv i. Genom att spela den fotboll som har gett Burnley dess framgångar de senaste åren har han med den fotbollen diskvalificerat sig själv från att röra sig uppåt på arbetsmarknaden. Kanske är det vad som ligger bakom ett av hans motiv varför Burnley behöver investera, nämligen att därmed kunna börja spela en mer progressiv och konstruktiv fotboll.

Eller elakt uttryckt: Det är ägarnas och styrelsens fel och ansvar att Burnley spelar den fotboll de gör, och inte en vackrare fotboll. Samtidigt som Burnleys framgångar alltså inte har något med dem att göra, utan enbart Sean Dyche. Praktiskt!

Alternativt handlar det kanske i själva verket lika mycket om att göra sig fortsatt attraktiv för Burnley som att göra sig mer attraktiv för större klubbar. Nyheten att Burnley är på god väg att bli uppköpta av ett amerikanskt konsortium, ALK Capital, med Alan Pace som dess ansikte utåt, släpptes förra veckan. Ett konsortium som tänker sig inte bara vara passiva ägare utan aktivt driva klubben framåt.

ANNONS

Vi har sett exempel på den sortens uppköp förut. Amerikanska ägare i sportbranschen kommer vilja modernisera och effektivisera Burnleys organisation och rutiner. Andra krav kommer ställas på Burnleys scouting och rekrytering men även lagets fotboll. Sean Dyche vore förmodligen inte det intuitiva valet för sådana ägare. Dyche är betydligt mycket mer gammal fotboll än vad han är modern fotboll.

Precis som Burnley skulle nog många hävda. Visst finns det ändå en slags charm med ett lag som Burnley i Premier League, som i mångt och mycket går rakt på tvärsen med den populära och moderiktiga synen på hur fotboll ska spelas. Kanske är det något viktigt som går förlorat om Burnley förändras i detta avseende. Å andra sidan övertas nog bara den rollen av någon annan. När Stoke förändrades, så dök Burnley upp.

ANNONS

Covid-19 har ändå vänt upp och ned på sommaren för Burnley, och för Sean Dyche. Det har gjort marknaden betydligt trögare, både vad gäller att värva spelare och att byta ut och anställa nya managers. Dyche är med andra ord kvar i Burnley, samtidigt som Burnley fram tills alldeles nyligen har varit väldigt passiva med att värva spelare och investera i spelartruppen. Det har varit varken hackat eller malet för Burnley.

Något förändrades ändå detta under veckan när Burnley gjorde klart med värvningen av mittfältaren Dale Stephens från Brighton. En riktigt stark värvning. Men det är klart, om Sean Dyche försökte göra gällande att han med nya värvningar skulle börja spela en mer progressiv och konstruktiv fotboll, så var det en rätt märklig värvning. Stephens är en spelare som passar tämligen väl in i Burnleys och Dyches redan etablerade spelstil.

ANNONS

De senaste säsongerna har lärt oss att inte underskatta Burnley. De har däremot också lärt oss att Burnley har en tendens att göra bättre säsonger ungefär varannan säsong, och förra säsongen var en bra säsong. Detta skulle kunna betyda att Burnley den här gången gör en svagare säsong. Förlusten i lagets första ligamatch mot Leicester visade att det kan finnas grund för den misstanken.

Är det ett mönster som Burnley och Sean Dyche orkar med att bryta i kvällens sena hemmamatch mot Southampton?

Peter Hyllman

Avspark (#3): Back to British för Nottingham Forest!

Peter Hyllman 2020-09-25 18:00

Lyle Taylor, Jack Colback, Cyrus Christie, Scott McKenna, Tyler Blackett, Luke Freeman och Harry Arter. Sju av Nottingham Forests elva nyförvärv den här sommaren är alltså brittiska spelare. Övriga fyra nyförvärv är Loic Mbe Soh, Miguel Angel Guerrero, Abdoulaye Diallo och svenskbekante Fouad Bachirou.

Med andra ord är det en minst sagt rätt rejäl satsning vi ser av Nottingham Forest den här sommaren. Det har bara gått cirka sex veckor sedan förra ligasäsongen avslutades, med den närmast chockartade besvikelsen mot Stoke City, samtidigt som playoff-platsen förlorade på målskillnad i allra sista omgången.

Sex veckor är just ingen tid alls. Normalt sett har ju ett lag i alla fall tre månader på sig att återhämta sig från förra säsongens besvikelse. Den här säsongen har Nottingham Forest haft endast en knapp månad på sig att hantera sitt eget sorgearbete. Det säger kanske sig själv att det kan vara rätt besvärligt.

ANNONS

Alltså kommer det kanske inte som någon större överraskning att Nottingham Forest har haft en riktigt svår start på den här säsongen. De två första omgångarna har båda två slutat med förluster. 0-2 mot QPR i premiäromgången följdes upp av ännu en 0-2-förlust mot Cardiff City hemma på City Ground i andra omgången.

Inte en poäng och inte ett enda mål således för Nottingham Forest hittills under den här ligasäsongen. Givet att det spekulerades rätt hårt om att Sabri Lamouchi skulle få sparken efter förra säsongens debacle så är det här knappast en inledning på säsongen som direkt dämpar den typen av rykten och antydningar.

Det saknades knappast skäl för spekulationerna. Men det verkar ändå som om Lamouchi och Nottingham Forests ägare Evangelos Marinakis hittade någon sorts plan framåt i tiden under sommaren, och beslutade sig för att fortsätta tro på varandra inför den här säsongen vad gäller förmågan att göra planen till verklighet.

ANNONS

Investeringen under det här transferfönstret visar i alla fall att det inte enbart är vackra ord, utan att det faktiskt finns en genuin vilja bakom Marinakis ambition att hitta tillbaka till Premier League med Nottingham Forest, och att det är med Lamouchi han föreställer sig lyckas. Man investerar inte så mycket med en manager man inte vill tro på.

Karaktären på värvningarna säger dock något om investeringen, på hur Nottingham Forests plan faktiskt ser ut, och på vad de möjligen anser gick fel förra säsongen. Det är i huvudsak alltså brittiska spelare, och i flertalet fall kan man nog säga att det är heller inte vilka brittiska spelare som helst.

Att Nottingham Forest satsar brittiskt är en rätt tydlig kontrast mot förra sommaren då Nottingham Forest i betydligt högre kontrast satsade europeiskt i allmänhet och kanske portugisiskt i synnerhet. Det var en illa dold hemlighet att Nottingham Forest försökte kopiera Wolves framgångsrecept.

ANNONS

Kanske kan man tänka sig att Nottingham Forests egen analys av deras sammanbrott under förra säsongens avslutning framför allt handlade om att de hade spelare som kulturellt eller mentalt inte riktigt lyckades hantera trycket i Football League. Kanske är det därför brittiska spelare nu värvas med betydligt större vana vid detta.

Visst är det en plan som kan fungera. Men många värvningar betyder också att Nottingham Forest ännu en gång ska genomföra en säsong under vilken de behöver spela ihop laget igen. Många värvningar betyder även att kraven och förväntningarna ökar desto mer på Sabri Lamouchi.

Tålamodet och förtroendet lär även vara begränsat för Nottingham Forest och för Evangelos Marinakis. En tredje raka förlust för Nottingham Forest ikväll borta mot Huddersfield kan mycket väl betyda slutet för Sabri Lamouchi. Det förtroende som Lamouchi fick i somras är trots allt en färskvara.

ANNONS

:::

Tio spaningar:

Högintressant söndagsmatch mellan Bournemouth och Norwich, två nedflyttade lag, två lag på playoff-plats med fyra poäng vardera. En match som borde kunna säga mycket om hur säsongen kommer gå för de båda lagen.

Fantastisk inledning på säsongen för Luton Town som vunnit båda sina matcher. Nu ställs de inför riktigt tufft motstånd borta mot Watford. Är det slut på det roliga nu för Luton Town, åtminstone för stunden?

Sheffield Wednesday har redan käkat upp en tredjedel av sitt poängavdrag, men nu ställs de däremot inför en riktigt tuff uppgift, bortamatch mot Bristol City som inlett säsongen med två raka segrar även de.

Wycombe Wanderers förväntas nog bli ligans slagpåse den här säsongen, och två förluster på de två första matcherna dämpar inte dessa förväntningar. Wycombe måste börja vinna för att inte minst tro sig själva om att trotsa dessa förväntningar.

ANNONS

Brentford öppnade vinstkontot senast mot Huddersfield Town med en mycket stabil 3-0-seger. Sedan dess vann de borta mot West Brom i Ligacupen. Borta mot Millwall kommer onekligen bli ett bra test för deras cojones.

Middlesbrough har inlett säsongen haltande, med en poäng på de två första matcherna, och med Neil Warnock både allmänt missnöjd och positivt testad för Covid-19. Kanske inte de bästa förutsättningarna inför en bortamatch mot QPR.

Preston North Ends manager Alex Neil verkar knappast nöjd med hur andra klubbar har värvat under dessa oroväckande tider. Möjligen hänger det samman med Prestons egen skakiga start i relation till förväntningarna på säsongen.

Philip Cocu är en annan manager vars klocka rimligtvis borde klämta just nu. Derby County har förlorat båda sina två första matcher. Hemmamatchen mot Blackburn Rovers måste ses som väldigt viktig att vinna.

ANNONS

Huddersfield låg farligt nära en andra raka nedflyttning förra säsongen. Två förluster på de två första omgångarna, och i synnerhet en oroväckande 0-3-förlust senast mot Brentford, visar att nedflyttning riskerar vara ett allvarligt hot även denna säsong.

Barnsley svarade för något av en great escape förra säsongen. Kanske är det lättnaden därifrån som håller i sig i säsongsinledningen just nu. Hemma mot Coventry City måste Barnsley hoppas på sin första seger och sina första poäng.

:::

Helgens omgång:

Fredag: Huddersfield Town vs Nottingham Forest. Lördag: Watford vs Luton Town, Wycombe Wanderers vs Swansea City, Barnsley vs Coventry City, Birmingham City vs Rotherham, Cardiff City vs Reading, Derby County vs Blackburn Rovers, Millwall vs Brentford, Preston North End vs Stoke City, QPR vs Middlesbrough. Söndag: Bristol City vs Sheffield Wednesday, Bournemouth vs Norwich City.

ANNONS
Peter Hyllman

WSL är på gång att bli en riktig superliga!

Peter Hyllman 2020-09-25 06:00

Den engelska ligan kan utan att skämmas göra anspråk på att vara världens bästa liga, menade Alex Scott, tidigare Arsenalspelare och numer känd och uppskattad expert och tyckare i engelsk fotbolls-TV. Men innan de spanska fanboysen laddar pistolerna över ett sådant påstående ska det kanske påpekas att vad Scott faktiskt pratade om då var FA:s Women’s Super League, det vill säga damfotbollens Premier League.

Kanske kan det ändå uppfattas som ett rätt starkt påstående givet att Lyon har vunnit Champions League mängder med år i rad, och vi hittar en hel del riktigt bra lag i flera länder i Europa. Men lika sant är för all del också att WSL verkligen har tagit stora kliv framåt de senaste åren, och inte minst klubbar som Arsenal, Chelsea, Man City och även Man Utd har börjat se riktigt starka ut.

Mycket riktigt är det även dessa klubbar som i huvudsak befinner sig i toppen av tabellen efter att det spelats två omgångar av WSL den här säsongen. Everton är klubben som gör störst anspråk på att slå sig in bland toppklubbarna. Med andra ord på damsidan precis som på herrsidan så att säga. Men det är fortfarande tidigt på säsongen, svårt att säga exakt vilka lag som kommer hålla hela säsongen ut.

ANNONS

Ett tungt skäl varför Alex Scott säger som hon gör har däremot att göra med vilka spelare som har kommit till ligan under sommaren. De engelska landslagsstjärnorna Lucy Bronze och Alex Greenwood har återvänt till engelsk fotboll och framför allt kanske återvänt till Man City, efter att ha vunnit med Lyon. Samtidigt pyntade Chelsea en rekordsumma för att värva vad många ser som världens bästa anfallare, danskan Pernille Harder.

Men framför allt är det kanske Covid-19 som har varit WSL behjälpta, i synnerhet pandemins framfart i USA. Nedstängningen av all fotboll där har nämligen gett WSL samma typ av boost som våra hockeyligor brukar få varje gång NHL-spelarna går i strejk av en eller annan anledning. Amerikanska stjärnspelare har istället valt att emigrera för att få spela fotboll, och det främsta målet verkar vara just WSL.

ANNONS

Återigen är det Man City som har rustat starkt på den här fronten genom att knyta till sig både Sam Mewis och Rose Lavelle. Det känns alltså som om Man City kommer bli klart starkare den här säsongen. Man Utd verkar däremot inte vilja vara sämre, och deras dubbelvärvning av Tobin Heath och Christen Press ger onekligen stjärnstatus till ett lag som gick upp till WSL först inför förra säsongen.

Den riktiga stjärnsmällen är det däremot Tottenham som har svarat för. De har nämligen knytit till sig Alex Morgan, USA:s kanske främsta fixstjärna. En värvning som verkligen fick det att gunga till över världen förra veckan. Den här sommaren är det alltså Tottenham som har gjort den häftigaste värvningen i fotbollsvärlden både bland herrarna och bland damerna. Vem hade kunnat tro det?!

Arsenal är laget som har inlett säsongen bäst. Två segrar på de två första matcherna, något bara Everton matchar hittills. Dessutom är det inga småsegrar. Premiären slutade med vinst mot West Ham med hela 9-1, och detta följdes upp med en vinst med 6-1 mot Reading. Vad man möjligen kan säga om detta är att Arsenal på damsidan precis som på herrsidan har haft en relativt lätt inledning.

ANNONS

Chelsea och Man Utd är två av lagen som jagar Arsenal. De möttes i seriepremiären på Kingsmeadow, Chelseas hemmaplan, i en match som slutade 1-1. En match i vilken Chelsea nog ändå var närmast att vinna. Man City inledde lite fattigt med 0-0 mot Brighton i premiären men följde ändå upp det med att vinna med 2-0 borta mot Aston Villa.

Men uppenbart är att det är Arsenal som har satt det riktiga tempot i WSL den här säsongen, och som det är upp till övriga lag att leva upp till och hänga med i. Givet att Arsenal har ytterligare två lättare matcher på spelschemat, först mot Bristol City och sedan mot Brighton, så känns det som om Arsenal har en gyllene chans att verkligen ge sig själva kommandot i WSL den här säsongen.

Trist med WSL är kanske framför allt Liverpools frånvaro. Liverpool åkte alltså ur WSL förra säsongen. Men det genuint tråkiga är kanske inte nedflyttningen som sådan, utan snarare de rapporter som dykt upp under flera år om ett väldigt styvmoderligt sätt att förhålla sig till sitt damlag. Undermåliga träningsförhållanden och så vidare. Något som fått alla spelare som kan att fly från Liverpool.

ANNONS

Orsakerna känns inte glasklara. En Premier League-klubb som faktiskt har ett damlag borde ju rimligtvis ge det laget bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Det är ju knappast heller några stora summor pengar det handlar om sett till sammanhanget. Men som vanligt är det kanske först och främst en fråga om värderingar. Möjligen ses damlaget som en plikt snarare än som något viktigt.

Istället är det alltså Everton som flyger fanan högst på Merseyside inom damfotbollen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Dale Stephens, Brighton till Burnley. En riktigt stark värvning av Burnley. Stephens har varit en av Brightons bättre mittfältare de senaste åren, stark i båda riktningarna av planen. Burnley som har börjat kännas lite tunna sett till spelartruppen gör med andra ord en bra förstärkning. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Edouard Mendy, Rennes till Chelsea. Man undrar om inte rätt orimliga förväntningar placeras på Mendy mest utifrån att Kepa Arrizabala har varit så skakig och många tänker att byter man bara ut honom så blir allt bra. Sant är däremot att Chelsea behöver en ny målvakt, och Mendy är onekligen det. Kanske vet Petr Cech något extra om sin gamla franska klubb. Väl godkänd – (+++)

Diego Llorente, Real Sociedad till Leeds. Högt lovordade mittbackar i La Liga har haft en viss historik av att lyckas rätt illa i Premier League. Vad som kanske talar mot att Llorente följer i Otamendis, Mustafis och Baillys spår är att han i Leeds hamnar i ett mycket tydligt system. På pappret är detta en mittback som verkligen borde kunna förstärka Leeds. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Bristol City borde innebära en landslagschans för Niclas Eliasson!

Peter Hyllman 2020-09-24 06:00

Niclas Eliasson var inte bara Bristol Citys främste kreativa spelare förra säsongen, det vill säga sett till antalet assists och skapade målchanser, han var en av de mest kreativa spelarna i hela EFL Championship. Vilket är desto mer imponerande givet att det fanns andra kreativa spelare i ligan som spelade betydligt mycket mer än vad Eliasson hann med att göra.

Att ha en uppfattning om vilka Janne Andersson borde ha med i det svenska landslaget verkar vara en riskabel sysselsättning dessa dagar. Mitt enda bidrag till den debatten blir att jag ärligt talat är rätt förvånad över att Niclas Eliasson ännu alltså inte fått göra sin landslagsdebut. Jag har svårt att se att många andra offensiva svenska spelare har presterat så bra på så hög nivå som Eliasson har gjort de senaste säsongerna.

Inte heller känns det väl som att det svenska landslaget precis lider något överflöd på spelare med förmågan att skapa chanser i samma utsträckning som Eliasson, som rent taktiskt känns som en spelare som borde passa Janne Anderssons taktiska tänk tämligen utmärkt. Man kan bara spekulera i varför Eliasson ännu inte fått chansen, kanske är en möjlighet något så löjligt som att Eliasson spelar i en andradivision.

ANNONS

En sådan teori skulle kanske motsägas av att Pontus Jansson trots allt har en plats i landslaget, och han spelar ju EFL Championship även han. Å andra sidan är det på en annan position i laget, och Jansson har ju dessutom spelat där för en klubb som Leeds. Eliasson spelar ju i sin tur bara, vilket ska läsas som ”bara”, för Bristol City. Kanske är det osäkert om det är en klubb som Janne Andersson ens känner till.

För all del så är väl Bristol City inte längre så ”bara” i EFL Championship. Laget har sniffat på playoff-platser de senaste säsongerna, och den här säsongen får man nog säga att Bristol City faktiskt sniffar inte bara på playoff utan kanske till och med på automatisk uppflyttning. En omöjlighet är helt säkert inte det, utan Bristol City måste nog börja ses som en seriös contender den här säsongen.

ANNONS

Bristol Citys starka säsongsinledning drar onekligen ett fett streck under den saken. De har inlett med två raka segrar i ligan. Första segern på hemmaplan mot Coventry City var kanske en match de så att säga borde vinna, men även det är ju matcher som även måste vinnas. Desto mer imponerande var kanske annars vinsten i den andra matchen, en stabil 2-0-vinst borta mot Stoke.

Inte heller går det väl att klaga på Bristol Citys cupform. De vann i första omgången hemma mot Exeter City med 2-0, och därefter i den andra omgången hemma mot Northampton Town med 4-0. Laget har alltså släppt in endast ett mål på fyra matcher, och gjort minst två mål i varenda match. Ikväll i den tredje omgången möter Bristol City, återigen hemma på Ashton Gate, Aston Villa.

Mycket och det mesta känns väldigt harmoniskt för närvarande med Bristol City. Vilket eventuellt är något av ett konststycke även det, sedan Bristol City mot slutet av förra säsongen beslutade sig för att sparka Lee Johnson. Det spekulerades i olika namn som skulle komma att ersätta Johnson, bland dem både Eddie Howe och Chris Hughton, men det verkar som om Bristol City fastnat för det interna namnet Dean Holden.

ANNONS

Möjligen var harmoni just vad Bristol City och deras miljardägar Stephen Lansdown letade efter med Dean Holden. Och kanske var det just harmonin som var på väg att försvinna, eller möjligen redan hade försvunnit med Lee Johnson. Givet att Bristol City ändå är en klubb med mycket höga ambitioner, om än inom mycket tydliga ramar, var det ändå lite oväntat att de skulle gå på en intern anställning.

Samtidigt går det kanske att se en viss logik även i detta agerande. Bristol City är knappast bland ligans rikaste klubbar. Andra klubbar kommer kunna köpa häftigare spelare och anställa hetare managernamn. Bristol City kan knappast konkurrera ut dessa klubbar på det spelbrädet. Ska Bristol City överträffa sina konkurrenter så är det kanske framför allt harmoni och hårt lagarbete som är det primära vapnet.

ANNONS

Harmoni och ambition kan vara besvärliga begrepp att balansera. Just detta är däremot vad Bristol City måste göra när det snurrar omfattande transferrykten runt lagets två främsta offensiva spelare – Famara Diedhiou och Niclas Eliasson. Runt dessa båda spelare cirklar för närvarande klubbar som Celtic, Villarreal, Lazio, Aston Villa, Dijon och Fenerbahce. Inga småklubbar med andra ord.

Bekymmersamt för Bristol City kan tyckas. Å ena sidan är det alltså lagets överlägset främste anfallare och målskytt samt lagets främste kreativa spelare som riskerar försvinna båda två på samma gång. Det hade varit jobbigt för vilket som helst lag att hantera. Å andra sidan går båda dessa spelares kontrakt ut efter den här säsongen, vilket gör att de kan skriva på för andra klubbar gratis från och med i januari.

ANNONS

Med detta kan man alltså sägas att Bristol City dras i två olika riktningar. De båda spelarnas kontraktssituation rycker naturligtvis Bristol City i riktningen att sälja dem under detta transferfönster, för att inte riskera att behöva släppa spelarna gratis. Klubbens ambitioner att faktiskt slåss om uppflyttning till Premier League rycker Bristol City i rakt motsatt riktning, nämligen att behålla spelarna.

Ekonomi eller ambition med andra ord. Vågspelet Bristol City kanske överväger är om Diedhiou och Eliasson kvar i laget betyder att Bristol City tar sig till Premier League. Vad de i så fall riskerar förlora ekonomiskt på de båda spelarna kompenseras i så fall många gånger om av intäktsökningen. Dessutom skulle det göra betydligt mer sannolikt att båda spelarna skriver på ett nytt kontrakt.

ANNONS

Nu är det där så klart minst sagt en gambling. Bristol City har förvisso börjat säsongen bra men det har trots allt bara gått två omgångar. Väldigt mycket kommer hinna hända mellan nu och säsongen slut. Uppflyttning för Bristol City är naturligtvis långt ifrån garanterad, den är nog inte ens att betrakta som förväntad, även om den som vi kanske redan kommit fram till är fullt möjlig.

För de båda spelarna finns kanske andra faktorer att ta hänsyn till. Famara Diedhiou har afrikanska mästerskapen och VM att tänka på med Senegal. Niclas Eliasson naturligtvis ett kommande EM och samma VM. De måste naturligtvis väga vad en flytt till en större och mer profilstark klubb skulle göra för deras chanser att bli uttagna till dessa mästerskap, mot risken att en sådan flytt även leder till mindre speltid.

ANNONS

Om Famara Diedhiou och Niclas Eliasson däremot stannar kvar i Bristol City, så vet de att de kommer vara lagets viktigaste spelare och få spela mycket. Om de dessutom båda två är nyckelspelare i ett Bristol City som slåss i toppen av EFL Championship om uppflyttning till Premier League, så borde ju det rimligtvis vara fullt tillräckligt för att motivera en plats i båda landslagen.

Det är ju inte precis Superettan det handlar om!

:::

TRANSFERKOLLEN

Nelson Semedo, Barcelona till Wolves. Efter att ha fått sälja iväg Matt Doherty till Tottenham så hittar Wolves ersättaren på högerbacken i Barcelona. En dyr värvning blev det men även potentiellt en riktigt bra värvning. Semedo har inte riktigt hittat hem i Barcelona, men det vet vi ju nu för tiden inte behöver säga så mycket om spelaren. I Wolves system kan Semedo definitivt hitta sin roll. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Finns någon annan lösning än att dänga regelboken i skallen på Leyton Orient?

Peter Hyllman 2020-09-23 06:00

Vill man vara riktigt cynisk skulle man kunna tänka sig att Tottenham inte betalade för Leyton Orients Covid-tester helt och hållet av god vilja. Öppet kritiska mot det otroligt hektiska spelschema de just tvingas gå igenom med spel i både Ligacupen och Europa League under samma veckor så kanske det sågs som en kalkylerad möjlighet att tester av Leyton Orient skulle avslöja ett antal positiva fall och tvinga matchen att skjutas upp.

Riktigt så cynisk finns det väl däremot inte skäl att vara. Men det är en på sätt och vis lite underhållande tanke ändå. I vilket fall som helst så har ju Tottenham knappast gett Leyton Orient Covid-19. Tvärtom så var det kanske med facit på hand väldigt bra att spelare och personal i Leyton Orient faktiskt testades. Både för deras egen hälsa och för Tottenhams hälsa och säkerhet, och i förlängningen Premier Leagues.

Vilket i och för sig illustrerar en av de skitigare sidorna av den här pågående pandemin och krisen som följer tätt i dess fotspår. Nämligen att det så klart är de relativt rika som klarar sig bäst. De fattigare klubbarna längre ned i ligasystemet är utsatta för betydligt större risker, både hälsomässiga risker och finansiella risker. Det säger även något när Premier League-klubbar själva får betala deras tester, och inte förbundet gör det.

ANNONS

Någon slags förhoppning hade jag så klart att jag skulle slippa skriva ännu en Coronablogg. Det blev ju alldeles för många sådana mellan mars och maj. Och när fotbollen drogs igång igen i juni kändes det ändå som om vi passerat något. Men som det ser ut just nu, mycket på grund av det kassa och kaotiska sätt brittiska politiker och myndigheter hanterat krisen på, så börjar det se rätt illa ut igen.

Vad händer nu mellan Leyton Orient och Tottenham? Vinnaren i den matchen ska ju möta antingen Chelsea eller Barnsley i Ligacupens fjärde omgång redan nästa vecka. Det är ju lite problemet här, det finns just inget utrymme kvar för att klämma in uppskjutna matcher. Regelboken är rätt enkel men hård: En klubb som inte klarar av att ställa upp ett lag för match anses ha förlorat matchen! Tottenham går alltså vidare.

ANNONS

Om nu regelboken är precis så där hård och så där enkel så kan man så klart fråga sig hur det kommer sig att EFL ännu inte har meddelat något beslut. Det enda de hittills har fått ur sig är att matchen är uppskjuten. Man måste förmoda att det framför allt beror på att de helst inte vill att Leyton Orient ska behöva förlora matchen per automatik. Kanske av rent sportsliga skäl. Kanske för att det riskerar drabba Leyton Orient så hårt.

Matchen mellan Leyton Orient och Tottenham hade TV-sänts. Detta hade betytt en bra bit över £100,000 i intäkter för Leyton Orient. Vilket knappast är småpengar för någon League Two-klubb, allra helst inte i dessa tider klubbar som Leyton Orient, utan sina vanliga publikintäkter, lever farligt nära ruinens brant i många fall. Dessutom kommer alltså beskedet under gårdagen att publikförbudet förlängs i engelsk fotboll.

ANNONS

Alltså finns det ju goda, mänskliga skäl för EFL att tveka eller åtminstone tänka efter någon stund över hur de ska hantera den här saken. I slutänden känns det ändå som att det nog inte kommer spela någon större roll. Tottenham spelar även i Europa, precis som Chelsea. Det finns helt enkelt inget som helst utrymme i spelschemat för uppskjutna matcher. Tyvärr är det ett pris man tvingas betala.

Problemet är kanske att man i det här fallet inte tvingas betala, utan det är specifikt Leyton Orient som tvingas betala. Både Tottenham och EFL kommer ju ut ur detta mer eller mindre helskinnade, i synnerhet Tottenham kanske kan sägas vinna på saken. Det är så klart väldigt typiskt, att det är just den parten som har absolut minst att betala med som tvingas stå för hela betalningen.

Om det går att skjuta upp matchen och spela den senare är oklart. Som sagt, jag ser ingen sådan möjlighet framför mig. Men jag kan å andra sidan lida av bristande fantasi i det avseendet. Men om det inte är möjligt borde det åtminstone funderas på om det åtminstone går att kompensera Leyton Orient för de uteblivna TV-intäkterna. Det borde egentligen inte vara någon omöjlighet.

ANNONS

Onsdagens Ligacupmatcher ligger mig veterligen inte i farozonen. Men det kan så klart komma att förändras snabbt. Kvällens tuffaste match på pappret är onekligen matchen mellan Leicester och Arsenal, där ju en och annan nätgooner har bestämt sig för att om inte Mesut Özil spelar så borde Mikel Arteta få sparken. Bara det är ju nog för att hålla spänningen vid liv.

Tisdagens matcher såg ju Newport County svara för en i alla fall mild skräll när de besegrade Watford med 3-1. Brentford lyckades dessutom besegra West Brom på straffar, ett resultat som väl knappast gjorde Slaven Bilics kritiker lyckligare. West Ham och Man Utd lyckades båda emellertid vinna sina matcher hyfsat övertygande, kanske framför allt West Ham.

Vad för skrällar har vi att se fram emot ikväll? Jag är kanske inte överdrivet optimistisk gällande den saken. Men om vi med skrällar menar att lag från en lägre serie vinner över ett lag från en högre serie så skulle jag i alla fall kunna se framför mig att Millwall vinner mot Burnley, definitivt att Preston North End vinner mot Brighton, samt att Sheffield Wednesday vinner mot Fulham.

ANNONS

Jag tänker nog faktiskt heller inte utesluta att Fleetwood Town skulle lyckas hitta på något mot Everton. Sedan är det ju alltid svårt att veta var man har Newcastle nu för tiden, men inte hade då jag uteslutit att Morecambe skulle kunna vinna mot dem på hemmaplan. Gillingham kan naturligtvis störa Stoke, och jag har en gnagande känsla av att Barnsley kan göra livet lite jobbigt för Chelsea.

Vilket snabbt sammanfattat betyder att det kan skrällas i precis varenda Ligacupmatch ikväll. Vilket naturligtvis är lite av tjusningen med engelsk cupfotboll. Vilket naturligtvis betyder att bara för att jag säger det så kommer det inte skrällas i en enda match.

Peter Hyllman

Grattis på 60-årsdagen, Ligacupen!

Peter Hyllman 2020-09-22 06:00

Att fylla 60 år är inte precis någon skam eller liten bedrift. Ligacupen känns så klart minst sagt junior i förhållande till den betydligt äldre och mer anrika FA-cupen, men ändå är det just denna vecka faktiskt exakt 60 år sedan som Ligacupen såg dagens ljus. Eller kanske rättare sagt kvällens ljus, eftersom det var en cupturnering som infördes mitt under veckan för att spelas under de för den tiden helt nya flodljusen.

Ligacupen har genomgått en hel del förändringar under dessa 60 år. Först ska sägas att alla klubbar faktiskt inte deltog i Ligacupen. Detta har ju förändrats. Finalerna spelades dessutom som dubbelmöten under Ligacupens sex första säsonger, för att sedan bytas till en enkel cupfinal. Fram till och med 1997 spelades finalen dessutom i omspel om den slutade oavgjort, för att därefter avgöras med traditionell straffsparksläggning.

Ligacupen var framför allt Alan Hardakers påfund, den legendariska Football League-ordföranden under 1950- och 60-talen. Den hittades på av framför allt två skäl. Dels för att utgöra ett slags alternativ för engelska klubbar till att delta i europeiskt cupspel, absurt nog. Dels och framför allt för att öka klubbarnas intäkter, genom att öppna upp för att spela fotboll två gånger i veckan, varav en mitt i veckan.

ANNONS

Champions League brukar ju allt som oftast häcklas för att bara vara en pengamaskin, men sanningen är så klart att egentligen alla cupturneringar, även en inhemsk cup som t ex Ligacupen, alltså har utgått från huvudsakligen ekonomiska motiv. Detsamma kan ju även sägas om ligaspelet, som ju blev till för att deltagande klubbar skulle garanteras en högre och mer regelbunden inkomst från sitt matchande.

Ekonomi och fotboll är med andra ord precis lika svårt att sära på som politik och fotboll, och relationen går minst lika långt tillbaka i tiden. Att hålla på att oja sig över Champions League riskerar med andra ord bli hyfsat historielöst, särskilt när den kontrasteras med andra exempel på exakt samma fenomen som just Ligacupen men även ligaspelet. Det är bara att det skedde för så länge sedan att ingen längre tänker på det.

ANNONS

I dessa moderna tider har de engelska klubbarna hittat andra, större och bättre intäktskällor än Ligacupen, vilket naturligtvis förklarar varför intresset för Ligacupen har sjunkit i motsvarande grad. Även detta är alltså något som till stor del förklaras med hjälp av ekonomiska motiv. Sedan kan detta naturligtvis gömmas bakom prat om att spelare behöver vilas eller dylikt bäst man vill.

Genom åren har Ligacupen även haft en viktig funktion inom engelsk fotboll vad gäller att pröva nya saker. Det var alltså med Ligacupen som flodljusen först introducerades i engelsk fotboll. Det var i Ligacupen som detta att byta spelare först prövades. Detta med sponsorer i engelsk fotboll, både av själva cupen samt tröjsponsorer, testades först med Ligacupen. Straffsparksläggning introducerades i engelsk fotboll via Ligacupen.

ANNONS

Nytänkande och innovation har alltså ironiskt nog gått hand i hand med gammal klassisk engelsk isolationism i starten och utvecklingen av Ligacupen. Kanske är det därför det ändå inte känns riktigt lika fel när nu formatet i Ligacupen mixtras med ytterligare under de senaste åren, där Ligacupen den här säsongen exempelvis körs med straffläggningar omedelbart efter 90 minuter.

Just det sista är så klart ett fenomen som kommer göra Ligacupen desto mer oviss och oberäknelig just den här säsongen. Tittar vi på kvällens matcher t ex är det ju matcher man annars hade kunnat tänka sig att sådana som Tottenham, Watford, West Brom, West Ham och Man Utd borde ha kunnat vinna hyfsat bekvämt. Plötsligt känns kanske den saken betydligt mer osäker.

Leyton Orient vs Tottenham hade så klart kunnat bli rejält oviss ändå, givet att Tottenham med största sannolikhet kommer spela ett rent ungdomslag i den här matchen, givet att de redan på torsdag har nästa match i Europa League-kvalet, borta mot Shkendija. Det hade varit en minst sagt intressant match-up. Nu låter det som om även Leyton Orient kommer få vädra reserverna sedan flera av deras spelare testat positivt för Covid-19.

ANNONS

Newport County vs Watford kan bli en intressant match. Newport County tog ju en riktig skalp redan i första omgången när de besegrade Swansea i ett rent Walesderby. Newport County har ju dessutom ett rätt fint facit i engelskt cupspel de senaste säsongerna, så det här kan visa sig bli en riktigt klurig match för Watford. Frågan är kanske vad för lag som Vladimir Ivic ställer ut på planen.

West Brom vs Brentford låter ju som ett litet typiskt revanschmöte från slutet av förra säsongen när de här båda lagen tampades om den sista uppflyttningsplatsen. West Brom lyckades ju ta den på det berömda håret, innan Brentford därefter något nesligt förlorade playoff-finalen mot Fulham. En vinst ikväll lär väl knappast kompensera för den missen för Brentford, men kanske är det lite plåster på såren. West Brom behöver en vinst.

ANNONS

West Ham vs Hull City låter ju som ett betydligt tristare möte än West Ham vs Leeds som hade blivit fallet om Leeds gjort sitt jobb senast mot Hull City. Nu vann Hull City istället på straffar. Rimligtvis tycker man ju att det här är en match som West Ham borde vinna hyfsat enkelt, och att döma av deras 3-0-vinst mot Charlton i den andra omgången så är det i alla fall inte en cup som David Moyes bara hade tänkt sig att slänga bort.

Luton Town vs Man Utd är ju en sådan här engelsk cupmatch som alltid dras fram när det ska förklaras varför just engelska cuper är så fantastiska. Lutons historia i just Ligacupen gör ju den här matchen extra speciell dessutom, deras ojämförligt största framgång kom när de vann Ligacupen 1987-88, efter att ha besegrat självaste Arsenal i finalen. Skulle det cupskrällas mot Man Utd ikväll så skulle i alla fall inte förvåna mig.

ANNONS

Den existentiella frågan är kanske om det i så fall ens är en skräll.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alex Runarsson, Dijon till Arsenal. Efter att ha sålt Emiliano Martinez till Aston Villa jagar Arsenal backups till målvaktspositionen. Runarsson är den värvningen, som dock knappast känns riktigt lika stabil som Martinez. Så här långt är det alltså relevant att tala om en försvagning på positionen. Återstår att se om Arsenal trots den här värvningen fortsätter jaga Brentfords David Raya. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

De senaste åtta årens åtta största floppar i Premier League

Peter Hyllman 2020-09-21 06:00

Enligt både nyttoteori och ekonomisk psykologi vet vi att människan normalt sett värderar förluster högre än de värderar motsvarande vinster. Kanske är detta en form av förklaring av varför det kommer sig att dåliga nyheter eller negativa storys är så mycket mer populära på internet än bra nyheter eller positiva vinklingar. Skadeglädjen är den enda sanna liksom. Internet är en slags eländets ekonomi.

Att göra en lista över de största flopparna är alltså mycket mer populärt, eller åtminstone spektakulärt, än att göra en lista över de största hitsen. Kanske är det bara så att vi blir mycket mer uppjagade när någon påpekar något dåligt om vår klubb eller våra spelare än vad vi blir nöjda och glada när någon säger något bra. Kanske gillar vi att peka finger åt andra betydligt mycket mer än vi känner för att ge tummen upp.

Vilka är de största flopparna i Premier League? En fråga som återkommer i lite olika former och varianter med jämna mellanrum. Allting är så klart en fråga om dels vad för tidsperspektiv man väljer, dels vad man lägger i begreppet flopp. Vad avser tidsperioden väljer jag här helt godtyckligt den senaste åttaårsperioden, eftersom det synkar rätt väl med listans antal punkter, dels är långt nog att kännas meningsfullt.

ANNONS

Med floppar avser jag både spelare och managers. Ett kriterium är att de har kommit till Premier League någon gång under de senaste åren, det vill säga från och med sommaren 2012. De ska ha floppat på totalen så att säga, det vill säga som spelare eller managers ha gett ett konsekvent negativt intryck, inte floppat i en specifik klubb t ex. Danny Drinkwater är t ex en jätteflopp för Chelsea, men var kanon för Leicester.

Kanske säger det även sig självt att graden av flopp är i stor utsträckning beroende på höjden av förväntningar på spelaren eller managern i fråga. Detta utesluter naturligtvis en mängd spelare och managers som för all del gjorde inget avtryck alls, eller kanske till och med ett starkt negativt avtryck, men av vilka det heller liksom aldrig förväntades något särskilt meningsfullt.

ANNONS

Även det omvända är sant. En spelare eller manager som kom till Premier League med mycket höga förhoppningar och förväntningar men misslyckades kommer uppfattas som en betydligt större flopp. Även längden på tidsperioden spelar här en roll. En spelare eller manager som haft sex år på sig kommer räknas som en större flopp än någon som bara haft ett eller två år på sig.

Här är, enligt mig, de åtta senaste årens åtta största floppar i Premier League:

(8) Claudio Bravo

Ett av de första och största besluten som Pep Guardiola fattade med Man City var att slänga klubbens trotjänare Joe Hart på skräphögen och istället köpa Claudio Bravo. Och det fanns liksom ingen hejd på hur snusförnuftigt vi fick det berättat för oss om hur briljant detta var och hur dumma vi var som kanske ändå tyckte att en rätt viktig uppgift för en målvakt faktiskt var att kunna rädda några mål. Det tog en säsong innan Guardiola köpte ny målvakt och Bravo lyckades nog aldrig med mer i Premier League än att göra sig till måltavla för billiga skämt.

ANNONS

(7) Frank De Boer

Fyra matcher hann De Boer med som manager för Crystal Palace. På dessa fyra matcher gjorde Crystal Palace noll mål och tog noll poäng. Sedan fick han sparken lika snabbt som han anställts, och blev kanske som mest ett bekvämt confirmation bias-argument för alla uvar i brittisk media som menar att utländska manager anställs på brittiska managers bekostnad. Självfallet misslyckades De Boer i Crystal Palace, men något benägen är jag ändå att ta honom i försvar då mycket av situationen måste sägas ha varit skapad av Crystal Palace själva.

(6) Angel Di Maria

Visst var det sådana här värvningar Man Utd kunde göra och som visade att man minsann precis som Real Madrid kunde värva galacticos, bankade sig Ed Woodward för bröstet när han presenterade den här £60m-fantasin. Ett tidigt monument över den galenskap som präglat klubben i åratal. Di Maria är en sagolik spelare, så det var väl aldrig feltänkt på så vis, men det var också rätt tydligt att Di Maria inte kände någon större entusiasm för att komma till Manchester. Något som också kom att prägla hela hans förvisso mycket korta tid i klubben.

ANNONS

(5) Unai Emery

Facit på handen har på något sätt gjort den här anställningen ännu mer ironisk. Arsenal var på väg att anställa Mikel Arteta redan sommaren 2018 när de lika plötsligt som oväntat gjorde en helomvändning och istället anställde Emery. Emery kom framför allt med ett mycket gott renommé från Sevilla, men lyckades under sitt år och ett halvt med Arsenal inte alls hantera klubbens politik, påverka lagets kultur till det bättre, eller till synes ens kommunicera idé till sina spelare. Emery talade aldrig riktigt Arsenals språk, och att Arteta ändå anställdes 18 månader senare highlightar det meningslösa.

(4) Kepa Arrizabalaga

När nu skämten haglar om Arrizabalaga präglas de också av efterklokhet. Visst, det var en värvning som ifrågasattes när den gjordes för två år sedan, men primärt utifrån storleken på transfersumman, världsrekord för en målvakt då som nu. Arrizabalaga var en bra målvakt i Athletic Bilbao, det fanns en god anledning varför Chelsea värvade honom. Nu låter det på många som om han var en dålig målvakt redan från början. Men Premier League är en helt annan liga, och har det börjat gå dåligt för en målvakt kan det vara väldigt svårt att hitta igen. Floppen beror framför allt på transfersumman.

ANNONS

(3) Michael Laudrup

Ett tag kändes det som om jorden var på väg att sluta snurra när Swansea plötsligt meddelade att de anställde Laudrup som manager. Laudrup, det enigmatiska danska spelgeniet, Danmarks Johann Cruyff fick man nästan intrycket av. Det var en väldigt spännande tid för Swansea, och kanske just därför blev utfallet en så väldigt mycket större besvikelse. Laudrup uppnådde just ingenting med Swansea, det kändes inte ens som om han ville uppnå något alls med Swansea. Kanske var det en bra pay-day. Men det var nog även början på Swanseas fall ur Premier League.

(2) Mesut Özil

Trots att han hade hamnat på marginalen i Real Madrid var det här en kanonvärvning av Arsenal när den gjordes. En värvning som visade att Arsenal var tillbaka på toppen av den engelska och europeiska pyramiden, en värvning som skulle ta dem tillbaka till ligatitlar och europeiska cupfinaler. Framtiden, som Arsenal pratat om så länge, var nu äntligen till sist här. Verkligheten blev verkligen den rakt motsatta. Det har funnits stunder när Özil ändå har varit bra, men även när han har varit bra har han varit alldeles för ojämn och opålitlig, och dessa stunder har därtill varit alldeles för få, alldeles för korta, och allt färre, samtidigt som lönen blivit allt högre.

ANNONS

(1) Louis van Gaal

Managergeniet, så klart. Kanske hade det kunnat argumenteras för David Moyes på en sådan här lista, men han hann liksom ändå inte med att förstöra så himla mycket. Den stora sabotören visade sig istället vara van Gaal. Det var här spelare började värvas med helt fel kvalitet och karaktär för klubben. Det var här för klubbens viktiga spelare såldes och en hel kultur snabbt med dem. Det var här lagets ambition och identitet slängdes ut med badvattnet och en mängd dåliga vanor infördes som utgör grunden till den misär vi betraktar än idag. Man Utds egen Nero.

Bubblare:
Alvaro Morata
Fred
Tiemoué Bakayoko

:::

TRANSFERKOLLEN

Cengiz Ünder, Roma till Leicester, lån. Ett plus förmodligen avdraget på grund av den töntigaste presentationsvideon i modern fotbollshistoria. Ett lån med köpoption för Leicester så går det bra så lär värvningen göras permanent. Mycket intressant värvning, en spelare som gjort det riktigt bra i Serie A, och är det någonstans Leicester saknar riktig spets är det kanske på kanterna. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#2): Crazy Leeds!

Peter Hyllman 2020-09-20 19:53

Omgångens stjärna: Heung-Min Son, Tottenham. För all del behjälpt av ett mycket märkligt naivt spelande Southampton men fyra mål i en och samma match kan man ju så klart inte snacka bort hur som helst för den sakens skull. Son har varit en fantastisk spelare för Tottenham flera år i rad nu, och fortsätter vara märkligt underskattad som spelare, mest av allt förmodligen på grund av klubbtillhörigheten.

Omgångens kalkon: Victor Nilsson Lindelöf, Man Utd. Det är ju aldrig kul att behöva skriva sådana här saker om svenska spelare (kan inte påstå att jag bryr mig så mycket egentligen), men Lindelöf svarade för en mer eller mindre katastrofal matchinsats mot Crystal Palace. Lindelöf har under sina säsonger med Man Utd inte lyckats visa att han är en mittback på vilken Man Utd tryggt kan bygga ett bra lag.

Omgångens manager: Graham Potter, Brighton. Förlorade lite elakt mot Chelsea i första omgången, men fick med sig en gruvlig revansch borta mot Newcastle. En match de lyckades avgöra redan i dess första tio minuter. En taktisk triumf där de lyckades överspela Newcastles mittfält helt och hållet, och där Tariq Lamptey svarade för en matchavgörande insats.

ANNONS

TRE TAKEAWAYS:

Crazy Leeds! Dirty Leeds känner vi ju till. En av Marcelo Bielsas större bedrifter är kanske att ha lyckats tvätta bort den stämpeln på Leeds, och tvärtom gjort dem till något utav en de neutralas favoritklubb för närvarande. Hade någon sagt det bara för några år sedan hade ju denne blivit utskrattad. Men istället verkar han ha skapat något slags Crazy Leeds, en slags engelsk motsvarighet till Pazza Inter. Två matcher i Premier League har nu båda slutat 4-3 och varit mer eller mindre galna shoot-outs. Inte riktigt vad man väntat sig.

Stark start av Crystal Palace. Vi kan självfallet tycka precis vad vi vill om Man Utds insats under lördagskvällen, men det är likafullt imponerande av Crystal Palace att åka till Old Trafford och dominera bollen, dominera spelet och dominera målchanserna. Wilfried Zaha imponerade stort, nästan så man misstänkte att han försökte imponera på någon med sitt spel. Och Crystal Palaces har integrerat nya spelare på ett bra sätt. Crystal Palace har för all del lite som vana att börja bra, men det här ser betydligt bättr ut än väntat.

ANNONS

Kepa is not a keeper. Måste vara förskräckligt jobbigt att vara Kepa Arrizabalaga för närvarande. Inte bara går allting fel för honom på planen, utan han gör allting fel på planen också, vilket ju ofta blir fallet i en slags självförstärkande negativ cirkel när det väl börjar gå dåligt och alla tvivlar på en, inte minst en själv, och man tvingas klä skott för allt som är fel med laget. Lite fundersam är jag varför Frank Lampard inte väljer att spela med Willy Caballero istället, när han så uppenbart inte tror på Arrizabalaga, och när en ersättare redan värvats.

J.R.

Everton. Känns som att Everton tidigare säsonger hade förlorat eller åtminstone inte vunnit en sådan här match. Tidigt underläge, och sedan en kvittering i baken tidigt under andra halvlek. Men det är imponerande hur snabbt Carlo Ancelotti har lyckats få ihop ett verkligen helt nytt mittfält tillsammans med sitt anfall. Everton känns som ett lag som har kul på fotbollsplanen igen, för första gången på mycket länge. Det är värt mycket.

ANNONS

CLIFF BARNES

Man Utd. Alla ord är väl egentligen överflödiga efter en sådan insats i ligapremiären mot Crystal Palace. Det patetiska är så klart hur så många fortfarande envisas med att beskriva sådana här matcher som om de vore enskilda olycksfall i arbetet, när det tvärtom har varit ett återkommande mönster under många säsonger nu. Det fanns inget oväntat vare sig med matchens resultat eller utseende. Men sov lugnt för all del, alla de problem med Man Utd som var övertydliga i den här matchen, och har varit övertydliga i åratal, kommer naturligtvis lösas bara Man Utd värvar Jadon Sancho för £120m!

OMGÅNGENS MATCH:

Leeds 4-3 Fulham. Pyrrhusförlust var ett ord som dök upp på kommentarsfältet under slutet av förra säsongen. Kommer att tänka på det ordet efter den här matchen. Fulham förlorar så klart matchen och får inte med sig någonting. Men det faktum att de fick med sig tre mål, framför allt att de friserade en väntande 1-4-förlust till 3-4 istället, riskerar ju få fel personer att inbilla sig att de ändå är något rätt på spåren. Leeds måste rimligtvis börja stoppa flödet bakåt, den här matchen var vunnen innan de släppte in Fulham i den igen.

ANNONS

BTW

33 mål på sju matcher hittills den här omgången. Fantastiskt målrik omgång, och jag börjar misstänka att det kommer fortsätta så den här säsongen.

David Moyes, Slaven Bilic och Scott Parker borde vara tre managers med sina huvuden på the chopping block för närvarande.

Tröttsamt tugg att det är ”otroligt” att Everton kan ha namn som Carlo Ancelotti och James Rodriguez. Finns inget otroligt med det. Häftigt är det däremot.

På allmän begäran, hörnan på söndagkvällar även nu när det för närvarande spelas två matcher på måndagskvällar.

Viktig vinst för Tottenham och för José Mourinho!

Tror jag att en ny målvakt, Edouard Mendy närmare bestämt, kommer vara svaret på Chelseas uppenbart skakiga defensiv? Nej, men det kan väl heller inte skada.

Liverpool fortsätter hitta sätt att vinna! Fabinho mästerlig på Liverpools defensiva mittfält, och Sadio Mané klinisk som alltid.

ANNONS

Krasch ned på jorden igen för Newcastle!

Det räckte för övrigt att vara 175cm lång för att få nicka in ledningsmålet för Liverpool mitt bland fyra Chelseaspelare. Men absolut, med långa mittbackar löser vi detta!

Leicester mot Burnley nu under söndagskvällen i en mycket intressant styles clash. Vilka går vinnande ur den?

Peter Hyllman

Bakom tjafset om historia döljer sig endast en oro för framtiden

Peter Hyllman 2020-09-20 06:00

Chelsea och Liverpool har nog haft ett av Premier Leagues mest stormiga förhållanden sedan millennieskiftet. Två klubbar som helt enkelt inte gillar varandra huvudsakligen av rena konkurrensskäl där den ena klubben känner sig hotad av den andra klubbens snabba framväxt och den andra klubben upplever sig förminskad av den första klubbens uppenbara brist på respekt.

Nu får man väl säga att det där har lugnat ned sig under 2010-talet. Framför allt eftersom Liverpool och Chelsea slutade vara direkta konkurrenter om de stora titlarna, av olika skäl som hade med båda klubbarna att göra. Men ett årtionde som började med att Chelsea värvade Fernando Torres från Liverpool för vad som då var en rekordsumma slutade ändå i ett slags halvljummet tillstånd av indifferens.

Men med 2020-talets början verkar det på gång att blåsa upp till storm igen. 2020 har sett många olyckor. Allt från Trumps angrepp på all form av mänsklig anständighet, raskravaller, global pandemi med tillhörande finansiell kris, den tilltagande klimatkrisen och fascismens allt tydligare försök att återfå fotfästet. Allt detta bleknade i jämförelse när Frank Lampard och Jürgen Klopp rök ihop på Anfield i slutet av juli.

ANNONS

Liverpool hade vid det tillfället redan vunnit ligan, deras första ligatitel på 30 år och det vore väl inte fel att påstå att firandet nog fortfarande pågick i Liverpool. Det enda man nog halvt om halvt spelade för var ett mer eller mindre meningsfullt poängrekord. Även matchen mot Chelsea gick helt enligt plan, Liverpool ledde stort. Man kanske kan anta att Liverpools bänk var rätt fulla av sig själva, och Lampard tog offence.

Utifrån det helt utomstående perspektivet äger detta kanske sin lustighet framför allt av två olika skäl. För det första att Frank Lampards Chelsea under dess storhetstid knappast utmärkte sig för att vara ödmjuka korgossar på eller utanför fotbollsplanen precis. För det andra eftersom det i någon mening rycker bort fasaden lite från den bild av sig själv som Jürgen Klopp verkar väldigt noga med att framhäva.

ANNONS

Man kan för all del förstå att det är en öm punkt för Lampard att se Liverpool vinna eller kanske snarare fira att de vunnit ligatiteln. På samma sätt kan man kanske förstå Liverpool att där kan finnas en viss benägenhet att vilja trycka till just Chelsea när man alltså precis har vunnit en ligatitel. Det har helt enkelt som sagt sina historiska skäl. Men det kan nog även sägas vara skäl som har att göra med den närmaste framtiden.

För Frank Lampard och för Chelsea handlar det naturligtvis mycket om att Liverpool är en av klubbarna som de i någon mening måste försöka jaga ikapp för att kunna vara med och slåss om ligatitlar igen. Liverpool står ivägen för Chelsea nu på samma sätt som Chelsea kan ha ansetts stå ivägen för Liverpool mellan 2003 och 2010. Konkurrensen och rivaliteten är med andra ord på väg att skruvas upp rätt rejält igen.

ANNONS

Man kan möjligen även spekulera i att Lampard känner en grad av personlig rivalitet gentemot Liverpool och Jürgen Klopp. För trots allt förväntas ju han i någon utsträckning nu åstadkomma med Chelsea vad Klopp redan har åstadkommit med Liverpool. Det vill säga lyfta dem från en position av relativt medelmåttighet upp till genuina konkurrenter igen både i England och i Europa.

Sättet som Lampard förväntas göra detta på påminner mycket om hur Jürgen Klopp fick jobba med Liverpool. Lagets bästa spelare, eller åtminstone en av lagets bästa spelare, såldes till Spanien för väldigt stora pengar. Med dessa pengar som utgångspunkt har grunden för en helt ny ryggrad i laget lagts. För Liverpool handlade detta om spelare som Salah, Van Dijk och Alisson m fl. För Chelsea om Pulisic, Werner, Havertz, Ziyech m fl.

ANNONS

För Jürgen Klopp och för Liverpool handlar det tvärtom att Chelsea börjar växa fram som nästa eller en ny utmanare till den tron de precis lyckats erövra. Liverpool har varit vana vid att vara klubben som jagar. Plötsligt är de klubben som jagas, och Chelsea är en av jägarna. Plötsligt har Liverpool inte längre enbart Man City att bekymra sig om, utan nu måste de till synes börja oroa sig för Chelsea igen också.

Lite kan man ju även tänka sig att det ligger en gnutta sårad stolthet i botten. För det blev ju snabbt kinkigare stämning mellan de båda klubbarna när Chelsea gjorde klart med Timo Werner från RB Leipzig under sommaren, en spelare som innan dess alla tog för givet skulle vara på gång till Liverpool. Men Liverpool sölade eller förhalade, och Chelsea kapade alltså den värvningen framför deras näsor.

ANNONS

Var det kanske något som låg bakom Liverpools och Klopps agerande på Anfield? Det får vi så klart aldrig veta. Matchen spelades den 22 juli och Timo Werner skrev på för Chelsea den 18 juni, så mycket vet vi. Vi vet också att Jürgen Klopp, sin vana trogen kan tyckas, har lagt både tid och energi på att med synpunkter om ”oligarker och oljestater” komma med illa dolda pikar på kanske framför allt Chelseas värvande den här sommaren.

På sätt och vis förståeligt. Chelseas investering den här sommaren uppgår till en bra bit över £200m enbart räknat rena transfersummor. Blir det verklighet av en ny målvakt och av pratet om Declan Rice från West Ham kommer den här investeringen att närma sig eller till och med överstiga £300m. Att en sådan investering är ägnad att oroa Chelseas konkurrenter är kanske inte så konstigt ändå.

ANNONS

Oroat Liverpool och Jürgen Klopp verkar den hur som helst ha gjort. Samtidigt måste man kanske kunna begära att Liverpool tillämpar samma logik på Chelsea som på sig själva. De har envist hävdat att egna spelarförsäljningar, inte minst försäljningen av Philippe Coutinho, har finansierat majoriteten av sina spelarköp. På samma sätt har i så fall Chelsea finansierat sina genom försäljningarna av Hazard, Morata m fl.

Dessutom har kanske Klopps ståndpunkt försvagats en aning de senaste dagarna, sedan de först värvat Thiago Alcantara för närmare £30m men kanske framför allt sedan de nu bränt iväg £45m på truppspelaren Diogo Jota. Gör man den typen av spelarköp kan man tycka att det borde börja bli lite svårt att oja sig över att man inte har riktigt samma förutsättningar som oligarker och oljestater.

ANNONS

Kvällens match mellan Chelsea och Liverpool kommer alldeles för tidigt för att kunna ge oss några större slutsatser om säsongen som helhet. Däremot kan man säga att matchen kommer sätta båda lagens misstänkta svagheter på prov. Chelseas nya offensiv kommer definitivt pröva frågetecknen runt Liverpools defensiv. De betydligt mer motiverade frågetecknen runt Chelseas försvar kommer i sin tur definitivt prövas av Liverpool.

Kvällens match mellan Chelsea och Liverpool kommer däremot helt rätt i tiden för att blåsa nytt liv i det stormiga förhållandet mellan Chelsea och Liverpool.

:::

TRANSFERKOLLEN

Bertrand Traoré, Lyon till Aston Villa. Tillsammans med Ollie Watkins gör Aston Villa en rejäl insats för att förstärka sin offensiv den här sommaren. Tanken är att värva mer kvalitet än kvantitet, och det får man nog säga att de har lyckats med. Sedan återstår kanske frågan vad Aston Villa gör åt sin defensiv, men det känns samtidigt som en annan fråga. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Ki-Jana Hoever, Liverpool till Wolves. Sågs i Liverpool som en av deras mest lovande talanger, en mångsidig spelare till backlinjen. Kruxet med sådana talanger är så klart att de till sist vill ha speltid, och det bedömde sig Hoever alltså bättre kunna få i Wolves än i Liverpool. Wolves får en spelare som borde kunna passa bra in i deras taktik och allmänna filosofi. Väl godkänd – (+++)

Diogo Jota, Wolves till Liverpool. Liverpool gick alltså på ett drygt dygn från att behöva panta burkar för att kunna värva någon spelare alls till att värva Thiago Alcantara och kort efteråt bränna £45m på Jota från Wolves. Ingen liten summa precis för en spelare som nog först och främst är tänkt som ett alternativ på bredden i Liverpools anfallslinje, men som sådan en bra värvning. Väl godkänd – (+++)

Sergio Reguilón, Real Madrid till Tottenham. Vänsterback som har imponerat stort på lån till Sevilla den senaste säsongen, ett av de hetaste vänsterbacksnamnen i europeisk fotboll för närvarande. Perfekt värvning för Tottenham som behövde förstärka vänsterbacken kanske mer än någon annan position. Återköpsklausulen irriterar kanske men är inget problem de närmaste åren. Berömlig – (+++++)

ANNONS

Gareth Bale, Real Madrid till Tottenham, lån. Återtåget för Bale till Tottenham. Det var här han fick sin riktiga början och det är här han nu ska försöka tina upp sig själv igen efter Zidanes frysbox. Om Gareth Bale fortfarande är Gareth Bale kan detta visa sig vara en fantastisk värvning. Om Bale å andra sidan har tappat bort sig själv helt och hållet så riskerar detta bli en spektakulär dud, men en chansning värd att göra. Berömlig – (+++++) / Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Man Utd är klubben som drar långsammare än sin egen skugga!

Peter Hyllman 2020-09-19 06:00

Det finns för all del både ett och annat jag faktiskt håller med om. Jag kan t ex hålla med om en värvning av Gareth Bale, även om det bara handlat om ett lån över säsongen, eller kanske särskilt då, hade andats en kortsiktighet som rimmar illa med det lätt självbelåtna struntprat om långsiktig strategi som varit Man Utds gospel under Solskjaer. Jag kan även hålla med om att värva Sergio Reguilón med återköpsklausul hade känts suspekt.

Men att ta den utgångspunkten och utifrån att den egna klubben, i det här fallet alltså Man Utd, inte har gjort just dessa båda värvningar klappa sig själva på ryggen och därför säga sig vara nöjd med det egna transferfönstret börjar mycket snabbt låta som något som andas viss desperation. Särskilt som det finns goda skäl att tro att om Man Utd faktiskt gjort dessa båda värvningar hade det varit rakt motsatt ljud i den skällan.

Kvaliteten och kompetensen i ett transferfönster måste rimligtvis utgå från vad en klubb faktiskt har gjort i allra första hand, inte från mer eller mindre påhittade scenarier om vad denna klubb inte har gjort. Och då är det naturligtvis en inte överdrivet komplicerad övning att försöka beskriva vad Man Utd borde ha gjort detta transferfönster. För just den att göra-listan är väl liksom rätt lång.

ANNONS

Man Utd borde ha gått all-in på att verkligen förstärka sitt mittförsvar, som har saknat den riktiga kvaliteten ända sedan Rio Ferdinand och Nemanja Vidic lämnade klubben. Ett mittförsvar med en alldeles för uppenbar benägenhet att blanda högt med lågt. Här har funnits flera väldigt goda alternativ, Ben White exempelvis, men Man Utd har istället inte andats ens ett pip om några mittbackar. Betyg – (-)

Man Utd borde ha värvat en forward med utgångspunkt från högerkanten, en right winger om man så vill. Här vet vi vad som har hänt. Man Utd har hamnat i ett för dem alldeles för förutsägbart impasse med Dortmund om Jadon Sancho. Vi vet ännu inte utfallet, men oavsett utfallet har det slösats en massa tid. Och givet utfallets höga grad av osäkerhet känns det hela ännu mer onödigt. Betyg – (+)

Man Utd borde ha värvat en vänsterback. Detta känns på något som den mest uppenbara punkten på listan givet att Man Utd helt enkelt saknar en vänsterback av acceptabel kvalitet och kaliber. Luke Shaw har haft fem-sex säsonger på sig att motsvara ens normalt ställda förhoppningar och misslyckats. En dag innan ligapremiären börjar det så pratas om att Man Utd ska börja förhandla med Porto om 27-årig vänsterback. Betyg – (++)

ANNONS

Man Utd borde ha värvat en anfallare. I min helt personliga mening var kanske detta en mer nödvändig värvning än ännu en liten, kvick forward på högerkanten. Man Utd har ett bra anfall men som vi också har sett riskerar bli alldeles för lättviktigt mot tuffare motstånd. Man Utd hade behövt ett en tyngre anfallare centralt. Spelartypen jag då tänker på är Kane, Lacazette, Aguero. Återigen inte ett knyst. Betyg – (-)

Man Utd borde ha gjort klart målvaktssituationen. Allt snack runt David De Gea var ett konstant orosmoln förra säsongen. Skulle han ersättas med Dean Henderson? Nu sitter Man Utd i situationen att de plötsligt har båda två och ska försöka hålla båda lyckliga och trygga samtidigt. Dessutom råkar de även ha kvar Sergio Romero, som redan förra säsongen började låta missnöjd över sin lott i livet. Betyg – (+)

ANNONS

Man Utd borde ha rensat ut sitt icke betydelselösa dödkött de har samlat på sig under en stor mängd år. En bra sak är att de har blivit av med Alexis Sanchez till sist, men just ingen annan spelare. Detta begränsar naturligtvis även en klubb som Man Utd, och är en effekt av tidigare års brist på planering och kompetens. Visst, det är även en svår sommar att bli av med spelare som sitter på alldeles för höga kontrakt. Betyg – (++)

Man Utd borde ha värvat en central mittfältare som kan få mittfältet att flyta och länka samman bättre. Fred verkar ha svårt att hålla nivån över tid och det märks att Matic börjar bli till åren kommen. Här lyckades emellertid Man Utd hyfsat tidigt faktiskt hitta en alldeles utmärkt spelare i Donny van de Beek. Kanske inte den defensiva mittfältaren precis, men kan fylla den funktionen i många matcher. Betyg – (++++)

ANNONS

Man Utd som alltså hade kunnat skramla ihop 35 betygspoäng under detta transferfönster har alltså lyckats få ihop tio (10) poäng. Detta är naturligtvis långt ifrån godkänt. Om vi dessutom, som även är tanken, läser denna att göra-lista i ordning av prioritet så är det uppenbart att den uppgift som Man Utd har lyckats allra bäst med även var den minst viktiga uppgiften. Det gör inte precis helhetsbetyget bättre.

Jag har bloggat så många gånger om Man Utds fundamentala problem med sina ägare, sin ledning och sin organisation att ögonen förmodligen blöder. Det finns liksom inte längre någon poäng i att upprepa detta. Vi kan nöja oss med att detta naturligtvis var alldeles väntat. Så länge som Man Utd är en klubb som styrs och drivs av pajasar så kommer Man Utd i allt väsentligt fortsätta vara en pajasklubb.

ANNONS

Nåja, nu är det som det är med den saken och situationen är vad den är. Man Utd har att göra det bästa av den situation de befinner sig i, den situation de skapat åt sig själva både under den här sommaren och under flera tidigare säsonger av dårarnas vaktparad. Målet måste fortfarande vara att försöka hålla sig kvar i Champions League. Andra mål är helt enkelt inte realistiska, och detta mål kommer visa sig svårt nog.

Vilket vi mycket väl kan få en skarp erinran om ikväll när nu Man Utd en vecka senare än nästan alla andra gör sin ligapremiär, hemma mot Crystal Palace. En match Man Utd så klart borde vinna. Men, som ovanstående uppräkning klart och tydligt demonstrerar, att Man Utd borde göra saker är långt ifrån någon garanti för att de faktiskt gör dem. Visst, det är två-tre veckor kvar av transferfönstret.

ANNONS

Men dessa veckor kommer ju nästan oavsett vad som händer ändå inte göra någon skillnad annat än på marginalen. Man Utd är och fortsätter vara en klubb som drar långsammare än sin egen skugga!

:::

TRANSFERKOLLEN

Conor Gallagher, Chelsea till West Brom, lån. Engelsk u-landslagsspelare som imponerat under två säsonger i EFL Championship med först Charlton och därefter Swansea. West Brom börjar samtidigt skapa en aura av att göra sig till ett växthus för talangfulla spelare från storklubbarnas akademier. Mångsidig mittfältare som kan visa sig värdefull för West Brom. Väl godkänd – (+++)

Thiago Alcantara, Bayern München till Liverpool. Bloggade för all del om vad den här värvningen betydde för Liverpool redan igår, och det är som sagt en spelare av allra högsta kvalitet som kan visa sig viktig för Liverpool både i offensiven och i defensiven. En världsspelare för en relativt liten peng. En spelaren som kan vara den kreativa länken mellan ett Liverpool som ska jaga och ett Liverpool som jagas. Berömlig – (+++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Avspark (#2): Coventry måste hitta vinnarvanan!

Peter Hyllman 2020-09-18 18:00

Man kan tycka att det finns något lätt drygt och överlägset med att beskriva en förlust i positiva termer, i synnerhet när det gäller en nykomling. ”Visst förlorade ni matchen, men oj så bra ni spelade!”, lätt klappandes på huvudet liksom. Ändå var det precis vad vi fick göra både för Leeds och för Coventry City förra helgen.

Coventry avslutade förra säsongen som mästare i League One. Detta efter att de haft flest poäng per match när ligan avbröts. Därmed återvände Coventry till EFL Championship, den serie där många nog menar att de allra minst hör hemma. Förhoppningarna, kanske även förväntningarna, på Coventry inför säsongen är rätt höga.

Premiären mot Bristol City visade också varför. Matchen förlorades med 1-2 men det var också en tuff bortamatch att inleda med. Coventry tog ledningen, förlorade matchen med ett sent mål, och spelade generellt en mycket bra fotboll. Att döma av Coventrys fotboll i den första matchen kommer de knappast behöva bekymra sig för nedflyttning.

ANNONS

Coventry är inte minst starka offensivt. Mark Robins har implementerat en mycket progressiv 3-4-3-uppställning som kommer ge motståndarna i EFL Championship många och stora problem den här säsongen. En uppställning som även passar perfekt för Matty Godden, Coventrys primära anfallare och främsta målskytt.

Orosmolnet runt Coventry är och förblir deras arenasituation. De har fortfarande ingen egen hemmaarena. Istället delar de St Andrew’s med Birmingham City. Det var en av de stående punkterna med Coventry förra säsongen, hur de vann League One fastän de tvingades spela på bortaplan hela säsongen.

Nu kanske det är en slags överdrift förvisso. St Andrew’s fungerade minst sagt rätt bra för Coventry förra säsongen. De hann med att spela 17 ligamatcher på St Andrew’s förra säsongen, vann elva av dessa matcher och förlorade endast en enda. Nu blir det så klart tuffare i EFL Championship, men visst har Coventry en hemmaplan.

ANNONS

Hemmaplan har de också ikväll, när de möter QPR i den andra omgången. En match som Coventry helt säkert borde hoppas kunna vinna. Trots allt är det ju vinster och poäng som räknas i slutänden, inte hur bra man spelade. Det finns desutom ett mycket tydligt bäst före-datum för den typen av tröstande ursäkter.

Efter att ha knappt förlorat mot Bristol City i första omgången, och sedan förlorat på straffar mot Gillingham i Ligacupen, så känner nog Coventry att det bäst före-datumet närmat sig. Det får inte börja bli en dålig vana för dem att spela bra men förlora. Mot QPR ikväll måste Coventry starta en bra vana att vinna.

:::

Tio spaningar:

(1) QPR, Coventrys motståndare ikväll, leder serien efter den första omgången, sedan de besegrat Nottingham Forest med 2-0 på hemmaplan. Mark Warburton har nog framför allt lyckats med det att göra QPR svåra att slå.

ANNONS

(2) Både Nottingham Forest och Brentford avslutade förra säsongen i stor besvikelse, och inledde den här säsongen med att förlora första matchen. Viktiga hemmamatcher för dem nu mot Cardiff och Huddersfield.

(3) David Raya och Said Benrahma verkar ha ådragit sig Arsenals respektive Crystal Palaces intresse, men åtminstone vad gäller målvakten Raya verkar det som om Brentford inte har någon intention att släppa ifrån sig honom den här säsongen.

(4) Neil Warnock, omgiven av rykten att han ska vara på väg att säga upp sig på grund av missnöje med uteblivna värvningar, har precis testats positivt för Covid-19 och närvarar alltså inte för Middlesbroughs match mot Bournemouth.

(5) Sheffield Wednesday har inlett säsongen starkt, trots besvikelsen att tvingas inleda säsongen med tolv minuspoäng. Kan de ge ännu ett styrkebesked genom att vinna hemma mot ligafavoriten Watford?

ANNONS

(6) Alla tre nedflyttade klubbar vann sin första match, vilket är rätt ovanligt men många skulle nog säga programenligt. Orkar Norwich, Bournemouth och Watford upprepa bedriften i andra omgången?

(7) Nathan Jones och Luton Town verkar vara en match made in heaven. Jones fungerade inte alls lika bra utanför Luton, och Luton fungerade inte alls lika bra utan Jones. Nu är de tillsammans igen. Kan Luton Town vinna även sin andra match hemma mot Derby?

(8) Sabri Lamouchi borde rimligtvis slåss för sin existens för närvarande i Nottingham Forest, efter förra säsongens debacle och efter förlusten i första omgången. Otroligt viktigt att vinna första hemmamatchen mot Cardiff.

(9) Viss missräkning för Preston North End att förlora ligapremiären hemma mot Swansea. Kan de kompensera för detta genom att lyckas skaka om Norwich på bortaplan? Alex Neils gamla klubb möter hans nya.

ANNONS

(10) Bristol City känns som en av ligans outsiders den här säsongen, och det är definitivt en klubb med ambitioner. Kan de följa upp vinsten mot Coventry i premiären med en vinst borta mot Stoke så visar de på substans bakom ambitionen.

:::

Helgens omgång:

Fredag: Coventry City vs QPR. Lördag: Nottingham Forest vs Cardiff City, Brentford vs Huddersfield Town, Blackburn Rovers vs Wycombe Wanderers, Luton Town vs Derby County, Middlesbrough vs Bournemouth, Norwich City vs Preston North End, Reading vs Barnsley, Rotherham vs Millwall, Sheffield Wednesday vs Watford, Swansea vs Birmingham City. Söndag: Stoke City vs Bristol City.

Peter Hyllman

Thiago Alcantara är en värvning med flera dimensioner för Liverpool

Peter Hyllman 2020-09-18 06:00

Om nu allting går som exakt allting tyder på att det kommer gå så meddelar Liverpool inom kort att de har gjort klart med Thiago Alcantara från Bayern München för strax under £30m. Med andra ord Liverpools första riktigt stora värvning på några år, och en nyhet som borde lugna många av de Liverpoolsupportrar om vilka det har varit till och med mer synd än vanligt de senaste veckorna.

Kvaliteten i Thiago Alcantara som spelare kan knappast bestridas. Även om Man Utd för sju år sedan drog den helt obegripliga men för dem den så väldigt typiska slutsatsen att Thiago Alcantara inte var ”en Man Utd-spelare” så har Alcantara under dessa sju år med Bayern München visat precis hur korkad den slutsatsen var redan då. Åldern är även sådan att Alcantara har i alla fall en handfull år kvar på toppen av sin karriär.

Thiago Alcantara är tänkt att ge Liverpool en ny dimension. Åtminstone är det så det verkar stå i reklambroschyren eftersom det verkar något Jürgen Klopp har sagt. Sant är att Alcantara är en typ av mittfältare Liverpool för närvarande saknar i laget, eftersom det inte riktigt har varit deras stil. Intressant är också att många påpekar hur Alcantara i laget kan komma att påverka dynamiken för backlinjen och ytterbackarna i synnerhet.

ANNONS

Detta är enligt mig intressant av två anledningar.

För det första för att man faktiskt ser relationen mellan Alcantaras tänkta mittfältsroll och Liverpools ytterbackar, som hittills spelat en mycket stor roll i Liverpools speluppbyggnad. För det andra för att detta i huvudsak definieras som ett sorts problem, något som måste lösas för att värvningen ska kunna passa in i Liverpool. När jag istället upplever det som en tänkt lösning på ett redan befintligt problem.

Thiago Alcantara beskrivs i samtalet som en offensiv värvning, som att han tillför Liverpool något i den offensiva dimensionen. Vilket han självfallet också gör. Hans blick för spelet, hans passningar och hans förmåga att kontrollera och diktera matchtempot kan ge Liverpool något de saknat när det gäller att ruckla upp tajta motståndare, en större kreativitet och genombrottsförmåga från mittfältet.

ANNONS

Att en spelare eller en ny värvning beskrivs i offensiva termer är kanske inte så konstigt, det är ju mycket roligare att prata om offensiven, inte minst eftersom det är så man ofta vill se sig själva som supportrar. Men att beskriva Thiago Alcantara enbart längs med den offensiva dimensionen riskerar vara att missa poängen. Nämligen att Alcantara kanske framför allt är tänkt att tillföra Liverpool något i den defensiva dimensionen.

Liverpool har så klart en fenomenalt stark offensiv, men det var inte deras offensiv som var orsaken bakom förra säsongens ligatitel. Liverpool gör inte fler mål än Man City, tvärtom gjorde de förra säsongen 16% färre mål än Man City. Ligatiteln säkrades med hjälp av en mer robust defensiv, i synnerhet en period av två månader mitt under säsongen under vilken Liverpool släppte in endast ett enda mål i ligan.

ANNONS

Alltså kanske det är en smula oroväckande att Liverpool, som innan dess släppt in 23 mål på 31 ligamatcher, har släppt in 15 mål på sina senaste åtta ligamatcher. Liverpool har alltså gått från att släppa in två mål på ungefär tre matcher till att istället släppa in ungefär två mål per match. Ett lag vars konkurrensfördel i titelstriden var försvarsspelet har självfallet inte råd att släppa in mål i samma takt som ett lag i nedflyttningsstriden.

Nu ska kanske inte det här problemet överdrivas. Tolv av målen släpptes in under de sju sista matcherna av förra säsongen, efter att Liverpool redan säkrat sin allra första ligatitel på 30 år. Att ett lag slappnar av och kanske börjar brista i koncentrationen efter att redan ha vunnit ligan är kanske ändå inte så värst märkligt, särskilt inte när koncentrationen varit så maximal hela vägen fram till dess.

ANNONS

I så fall är det kanske lite värre att den här ökade defensiva sårbarheten har förföljt Liverpool även under försäsongen, och även visade upp sig mycket tydligt i lagets första ligamatch mot Leeds, där de släppte in tre mål på Anfield. Återigen ska vi inte därför ropa fan i kyrkan, men det visar ändå ett tecken på att problemet riskerar vara mer än enbart en effekt av avslappning och bristande koncentration efter redan vunnen ligatitel.

Här finns en fullt naturlig fråga om motståndarna i Premier League har börjat läsa av och anpassa sig efter Liverpools styrkor samt angripa deras svagheter. Matchen mot Leeds skulle i alla fall kunna antyda något sådant. Drygt 85% av Leeds attacker riktade in sig mot någon av Liverpools båda kanter, och då i synnerhet Liverpools högersida, ytan som Trent Alexander-Arnold är tänkt att försvara.

ANNONS

Liverpool har revolutionerat ett anfallsspel som i hög utsträckning bygger på deras ytterbackar som pådrivande i uppbyggnadsspelet och i skapandet av chanser och ytor i anfallsspelet. Kostnaden med detta är naturligtvis att Liverpool blir mer sårbara på just dessa ytor mot motståndare som vågar, orkar och klarar att attackera dem. Hittills har Jürgen Klopp kompenserat för detta med ett defensivt orienterat tremannamittfält.

Vilket i sin tur har skapat den brist på kreativitet och passningstempo från centralt mittfält som alltså Thiago Alcantara är tänkt att bidra med. Samtidigt förändrar inte en ny spelare i sig dynamiken med ett defensivt tremannamittfält och riskerna som uppstår när denna balans skiftas i mer offensiv riktning. En kreativ spelfördelare blir sällan mycket bättre än de alternativ som finns framför honom på planen.

ANNONS

Dilemmat för Liverpool och för Jürgen Klopp har varit följande. Det behövs ett defensivt inriktat tremannamittfält för att kontrollera riskerna som uppstår med två väldigt offensivt inriktade ytterbackar. Det behövs samtidigt väldigt offensivt inriktade ytterbackar för att kompensera för bristerna i kreativitet från ett defensivt inriktat tremannamittfält. Vad värvningen av Thiago Alcantara kan göra är att lösa detta dilemma.

Har motståndarna systematiskt börjat attackera ytan bakom Liverpools ytterbackar i större utsträckning kan Liverpool och Jürgen Klopp med Thiago Alcantara bemöta detta genom att dra tillbaka ytterbackarna, det vill säga Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson, en aning utan att därför nödvändigtvis tappa i kreativ produktivitet då denna istället kan dirigeras om från centralt mittfält.

ANNONS

Nu ska inte det förstås som att Liverpool plötsligt kommer börja spela med defensiva ytterbackar, utan enbart som att där sker en gradvis justering av ytterbackarns roll och position på planen. Volymknappen vrids så att säga ned från dagens nio-tio till kanske sex-sju istället. Åtminstone i vissa matcher, i vilka kvaliteten på motståndet och matchens sammanhang gör hotet mot dessa ytor större än normalt.

Thiago Alcantara är alltså inte en värvning som tillför en dimension till Liverpool. Thiago Alcantara är en värvning med flera dimensioner för Liverpool, både den offensiva och den defensiva dimensionen. Framför allt ger det Liverpool en möjlighet att hitta en bättre balans mellan offensiv och defensiv, en balans som kommer göra dem mindre sårbara i vissa specifika matcher mot en specifik typ av motståndare.

ANNONS

Thiago Alcantara var kanske inte en Man Utd-spelare. Men Thiago Alcantara är definitivt en Liverpoolspelare.

Peter Hyllman

Gareth Bale kan rädda Tottenhams säsong!

Peter Hyllman 2020-09-17 06:00

Ända sedan Gareth Bale lämnade Tottenham och Premier League för Real Madrid har det ju pratats på olika sätt om att Bale någon gång skulle återvända. Om inte till Tottenham så åtminstone till Premier League. Det är ju så maskinen fungerar. Framför allt har det ju pratats om två klubbar i detta sammanhang, Man Utd och Tottenham, och föga förvånande är det just dessa båda klubbar som nu också verkar aktuella.

Gareth Bale måste nog rimligtvis räknas som den mest framgångsrika brittiska exporten någonsin. Fyra Champions League-titlar med Real Madrid borde garantera den saken, och han har dessutom varit väldigt avgörande för att Real Madrid faktiskt skulle vinna i alla fall två av dem. Lägg därtill två La Liga-titlar samt kanske några cuptitlar jag vare sig kommer ihåg eller bryr mig om.

Ändå har Bale lyckats bli paria i Real Madrids och deras supportrars ögon. Märkligt kan tyckas, men något som tog sin början egentligen så fort Zinedine Zidane tog över som manager, då det snabbt blev tydligt att Bale aldrig riktigt var hans favoritspelare. Zidane har nog sina skäl för att tycka så, det är svårt att bedöma utifrån hur goda dessa skäl är, men det har knappast haft med Bales kvalitet som spelare att göra.

ANNONS

Real Madrid vill i vilket fall som helst verkligen bli av med Gareth Bale, så mycket står ju klart. Man Utd verkar däremot inte villiga att låna Bale, men kan tänka sig en permanent övergång men är däremot ovilliga att matcha Bales £600,000 i veckan. Något verkar de med andra ord ha lärt sig. Tottenham verkar däremot intresserade även av ett lån, inte minst då Real Madrid i så fall täcker en del av Bales lön.

Effekten är att Tottenham nu framstår som den mest troliga adressen för Bale den här säsongen. Och det är ju lätt att se nostalgivärdet i den värvningen. Det var ju med Tottenham som Bale slog igenom som världsspelare, det var med Tottenham Bale verkligen gjorde sig ett namn. Det vore en vacker dröm för Tottenhams supportrar men kanske även för Bale själv. En klubb och en spelare som lite hänger samman.

ANNONS

Nu är det kanske också lite njuggt att reducera Tottenhams värvning av Gareth Bale till att endast vara en fråga om nostalgi. Bale är alltjämt en världsspelare. Om Gareth Bale fortfarande är ”Gareth Bale”, så att säga, så får Tottenham en väldigt bra spelare till laget, en spelare som verkligen kan göra en skillnad som det så fint heter. Men visst är det med tanke på Bales status de senaste åren en chansning och en risk med värvningen.

Vilka är i så fall riskerna? En uppenbar risk är att Bales kropp helt enkelt inte håller för påfrestningen, att han blivit alltför skadebenägen. En annan risk är självfallet att skallen helt enkelt inte håller. Det vill säga att han tappat den riktiga glöden och hungern för fotbollen under åren i Zidanes frysbox. Det faktum att han självmant stannat kvar i denna frysbox istället för att flytta är onekligen något som pekar åt det hållet.

ANNONS

Förvisso är detta något som i så fall mer talar för en flytt till just Tottenham än till Man Utd. Man Utd för honom vore bara ännu en storklubb och kanske ännu en riktigt stor pay-day. Tottenham kan faktiskt vara något mer för Gareth Bale. Tottenham kan faktiskt vara klubben dit han kommer hem och hittar sig själv igen. Tottenham kan vara klubben där han återfinner glädjen med fotbollen.

I någon mening kanske en värvning av Gareth Bale även kan hjälpa Tottenham att hitta sig själva igen. En världsstjärna lämnade klubben för sju år sedan, och en världsstjärna är det också som kommer tillbaka till klubben. För Tottenham, som varit upp på de höga höjderna men börjat glida lite lätt bakåt, vore det onekligen en riktig profilvärvning, en värvning som visar att de är en klubb som definitivt är att räkna med.

ANNONS

På något sätt verkar det där ha blivit mycket viktigare för Tottenham det senaste året än vad det upplevdes förut. TV-produktionen med Amazon är onekligen ett sätt att försöka höja klubbens globala profil. Anställningen av José Mourinho motiverades i mycket hög utsträckning med dennes globala profil och det sågs av Tottenham som en seger att kunna anställa honom. Tänket kring att värva Gareth Bale kan nog vara detsamma.

Varför det har blivit på det där viset går nog bara att spekulera i. En förklaring kan som sagt vara att Tottenham inte riktigt längre befinner sig på den topp som de under några år befann sig på med Mauricio Pochettino, balsam för självkänslan således. Det kan även handla om ett behov av att öka klubbens kommersiella intäkter, kanske på grund av den nya arenans kostnader, liksom intäktsbortfallet på grund av Covid-19 med mera.

ANNONS

En annan aspekt som nog inte ska glömmas bort är att en värvning av Gareth Bale mycket väl kan komma att rädda den här säsongen för Tottenham. Vi ser redan tydliga tecken på José Mourinhos destruktiva missnöje, och vi har sett flera exempel på det i flera andra klubbar förut där det bara varit en prolog för kaos, misär och att han får sparken efter cirka halva säsongen.

Att värva Gareth Bale, om så bara på lån för den här säsongen, vilket möjligen kan visa sig vara en fördel om riskerna som finns med den spelaren visar sig bli verklighet, borde nog lindra detta missnöje rätt rejält. Mourinho har då fått sin storvärvning, sin världsspelare och kan knappast klaga över att klubben inte stöttat honom. Atmosfären i och runt Tottenham kan då bli betydligt ljusare och mer konstruktiv.

Kostnaden för äventyret kan så klart ifrågasättas. Gareth Bale spelar så klart inte för någon liten lön, men det är för all del sannolikt att Real Madrid kommer få fortsätta betala en del av den lönen. En värre kostnad vore kanske i så fall att en spelare som Dele Alli riskerar kastas åt sidan. Å andra sidan känns det sedan en tid tillbaka, även innan Mourinho, som om Alli har hamnat i någon slags komfortzon.

ANNONS

Vill man leta problem går det så klart att se en fullt möjlig egokonflikt mellan Tottenhams i så fall två stora spelare – Gareth Bale och Harry Kane. Kane blev ju Tottenhams next big thing kort tid efter att Bale lämnat klubben, och han saknar definitivt inte ett rätt stort ego själv. Kane gillar att vara Tottenhams big swinging dick. Hur påverkas den dynamiken av att Bale plötsligt kommer tillbaka?

Man kan för all del också tänka sig att detta är något som José Mourinho faktiskt strävar efter. Om han får in Gareth Bale i klubben, och Bale i någon mening är på hans sida, så begränsar det i sin tur Harry Kanes inflytande i klubben. Om all sol strålar på en enda fixstjärna i klubben är det lätt hänt att det räcker med att Kane hade tyckt att det var dags för Mourinho att försvinna så hade det kunnat betyda slutet för Mourinho.

ANNONS

Att Mourinho alltså i någon mening även ser på Bale som en slags försäkring är därför inte alls omöjligt. Sedan ska det självfallet bli väldigt intressant att följa den uppenbara positiva  möjligheten, det vill säga Harry Kane och Gareth Bale på samma fotbollsplan spelandes för samma lag. Det vore naturligtvis fånigt att enbart beskriva det i termer av egon som kolliderar. Det är två väldigt bra spelare, som kan vara väldigt bra ihop.

Om det vore sommarens bästa värvning går onekligen att diskutera. Mindre diskutabelt borde vara att Gareth Bale till Tottenham vore sommarens största värvning. Liksom att det för Tottenhams supportrar garanterat kommer ses som sommarens finaste värvning. En värvning som har alla typer av värden för Tottenham; nostalgiska, kommersiella, sportsliga och politiska.

ANNONS

Men Gareth Bale till Tottenham är kanske som mest speciellt i meningen att det mycket väl kan rädda Tottenhams säsong!

:::

Kvällens matcher i Ligacupen: Burnley vs Sheffield United, Wolves vs Stoke, Brighton vs Portsmouth.

Dags för de tre sista matcherna av Ligacupens andra omgång. Tre rätt roliga matcher, med Brighton och Portsmouth i ett slags sydkustderby. Tredje omgången är redan lottad där nu bland andra följande matcher är klara: Lincoln City vs Liverpool, Luton Town vs Man Utd, Leyton Orient vs Tottenham, Man City vs Bournemouth, Leicester vs Arsenal m fl.

Tredje omgången spelas nästa vecka. Fjärde omgången spelas veckan därpå, men lottas redan ikväll efter matcherna.

:::

TRANSFERKOLLEN

Emiliano Martinez, Arsenal till Aston Villa. Sant är att Aston Villa verkligen behöver en bra målvakt, och sant är att Martinez var riktigt bra för Arsenal mot slutet av förra säsongen, även om det aldrig var en särskilt verklighetsförankrad beskrivning att han skulle vara bättre än Bernd Leno och före honom i hierarkin. Med Martinez har Aston Villa fått en riktigt bra målvakt. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Viktigt men väntat att Arsenal förlänger med Aubameyang!

Peter Hyllman 2020-09-16 06:00

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som ju uttrycket säger. Vilket nog måste höra till det mest dumdrygt feltänkta jag någonsin har hört när det gäller den där typen av gammalsvenska folksanningar. Naturligtvis kan man vänta för länge. Världen är full av exempel där något bra kom för sent för att göra någon nytta. Även om man får något gott kan ändå tiden man väntat kännas bortkastad helt i onödan.

Arsenal fick vänta länge på att Pierre-Emerick Aubameyang skulle skriva på sitt nya kontrakt med klubben. Nu var det knappast något problem att de fick vänta länge, då han ju redan tillhörde klubben, utan det var väl i så fall bara den osäkerhet som ändå fanns så länge han inte skrivit på nytt kontrakt. Återstår då frågan om det faktiskt var något gott som Arsenal väntade på med detta?

Onekligen!

Arsenal har onekligen vissa minst sagt dåliga erfarenheter på senare år med att förlänga kontrakt med sina storstjärnor. Kontraktsförlängningen med Mesut Özil i januari 2018, som ett svar på försäljningen av Alexis Sanchez, måste nog räknas som ett av 2010-talets dummaste beslut i engelsk fotboll, ett beslut Arsenal fortfarande betalar för i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

ANNONS

Av lätt insedda skäl har ju en hel del försökt dra den parallellen även vad gäller den här kontraktsförlängningen med Aubameyang. Att skälen är lätt insedda gör dem däremot inte mycket klokare. Aubameyang är inte Özil. Aubameyang är inte en spelare som lyser upp någon gång då och då när det passar, som oftast försvinner ur matchbilden när han behövs som mest, och vars hjärta och hjärna inte verkar vara med i leken.

Tvärtom är Pierre-Emerick Aubameyang en spelare som alltid går att räkna med för Arsenal, som alltid är redo att göra jobbet för Arsenal, som uttryckligen verkar vara en spridare av glatt humör, och en faktisk ledargestalt för Arsenal. Tveklöst var Aubameyang Arsenals bästa och viktigaste spelare förra säsongen, inte minst i matcherna på Wembley som gav Arsenal FA-cuptiteln.

Uppenbart är att Arsenal har sett Pierre-Emerick Aubameyang som en nyckelspelare för sitt projekt de kommande åren med Mikel Arteta. Uppenbart är även varför Arsenal ser saken på det sättet. Det går knappast att klandra det tänket. Även om Aubameyang börjar bli till åren kommen har han ändå kvaliteten att prestera bra för Arsenal, och han har ännu inte börjat uppvisa tecken om att tappa benen eller dylikt.

ANNONS

Tydligt har även varit att detta har varit en prioriterad fråga för Arsenal den här sommaren, att förlänga kontraktet med Aubameyang. Redan inför FA-cupfinalen pratades det ju om att en vinst där skulle kunna övertyga Aubameyang att stanna kvar i Arsenal. Sedan hände just ingenting, innan samma tugg upprepades någon månad senare inför Community Shield.

Idén att Aubameyang skulle låta sig övertygas att bli kvar i Arsenal av vinna vare sig FA-cupen eller Community Shield är naturligtvis en smula befängd. Andra faktorer avgör hans beslut i det avseendet. Det faktum att kontraktsförlängningen drog ut så pass länge i tiden visar framför allt att det aldrig var någon självklarhet för Aubameynag själv att faktiskt stanna i Arsenal. Kort sagt att han kollade marknaden först.

Men marknaden verkar inte ha gett några tillfredsställande svar. Det var helt enkelt helt fel sommar, där Covid-19 har gjort det ekonomiska läget tungt för alla klubbar, att tänka sig att någon storklubb skulle betala så stora summor i transfersumma och i lön för en anfallare som även om han alltjämt är bra ändå har med marginal passerat 30-strecket redan. Bättre alternativ än Arsenal uppenbarade sig alltså aldrig för Aubameyang.

ANNONS

Befinner man sig som spelare väl i den situationen misstänker jag att det klokaste är att göra det bästa av den. Alltså beskriver man det som att man aldrig letade efter några andra alternativ, fastän man klart och tydligt ägnade lång tid åt att invänta alternativ, utan tvärtom tackade nej till flera andra klubbar för att få stanna kvar i Arsenal, och så omger man sig med två andra Arsenaltröjor med numret 14 och säger sig vilja bli klubblegend.

Det där är skicklig PR så klart, vilket vi ju kan se på reaktionerna hos några även på den här bloggens kommentarsfält, men heller inte mer än PR. Personligen kan jag kanske tycka att det är en riskabel jämförelse med Ian Wright och Thierry Henry som Pierre-Emerick Aubameyang ger sig in på där, eftersom det är en jämförelse som nog alltid kommer riskera utfalla till hans nackdel, om han inte tar Arsenal till ligatiteln.

ANNONS

Men förmodligen är det kanske också lite så som Arsenal ändå har lyckats sälja in sig till Aubameyang och dennes team av rådgivare. Arsenal har ett nytt spännande projekt på gång! Stanna kvar hos Arsenal istället så blir du en av klubbens stora legender genom åren! Kryddat med ett rejält lönepaket, som om knappt ett år när Mesut Özil lämnar Arsenal kommer göra honom till klubbens bäst betalde spelare.

Visst var det viktigt för Arsenal att detta lyckades, men det var också väldigt väntat, precis som vi sagt under längre tid. Arsenal var aldrig intresserade av att sälja Aubameyang och omständigheterna gjorde det aldrig troligt att någon annan klubb faktiskt skulle kunna eller riktigt vilja köpa honom. Nyhetsvärdet i att Arsenal har förlängt kontraktet med Aubameyang kan alltså ifrågasättas.

Men värdet för Arsenal kan inte ifrågasättas, oavsett om vi pratar värdet på fotbollsplanen eller spelarens ekonomiska värde.

ANNONS

:::

Kvällens matcher i Ligacupen: West Brom vs Harrogate Town, Ipswich Town vs Fulham, Bristol City vs Northampton Town, Leeds vs Hull City, Southampton vs Brentford, Everton vs Salford City.

Southamptons match mot Brentford är väl den som känns mest spännande på pappret, om vi inte räknar in det slags regionala halvderbyt mellan Leeds och Hull City, men själv ser jag nog mest av allt fram emot Evertons match mot Salford City. Tror den kan bli riktigt spännande.

:::

TRANSFERKOLLEN

Branislav Ivanovic, Zenit till West Brom. Vi har sett rätt många av den här typen av värvningar genom åren. Den något mindre klubben i Premier League som köper en spelare som var riktigt bra i Premier League för ett antal år sedan. Det blir sällan särskilt lyckat. Blir det bra den här gången för West Brom? Måste säga att jag verkligen tvekar på den saken. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

Vilka kan sätta stopp för Man City i Ligacupen?

Peter Hyllman 2020-09-15 06:00

Man City har onekligen haft ett mycket framgångsrikt årtionde, men ingenstans har de varit riktigt lika framgångsrika som i Ligacupen. De har vunnit fem av de senaste sju upplagorna av Ligacupen, och de har nu vunnit tre Ligacuptitlar i rad, vilket betyder att om de vinner Ligacupen även den här säsongen så tangerar de Liverpools rekord från början av 1980-talet med fyra vinster i rad. Om Man City vinner Ligacupen den här säsongen tangerar de även Liverpools rekord med åtta Ligacupvinster totalt.

Ligacupen har alltså i någon mening blivit Man Citys cup under de senaste tre åren, vad som fått dem att verkligen sticka ut. Förmodligen beror detta på en kombination av två olika men besläktade faktorer. För det första att Man City har den överlägset bredaste spelartruppen med hög kvalitet även bland sina bänkspelare. Även när Man City snurrar på spelare så ställer de alltså upp ett formidabelt bra lag. För det andra Pep Guardiolas höga krav där prioriteten verkligen är att vinna alla titlar laget spelar om.

Där finns emellertid också en tredje faktor. Nämligen att andra klubbar inte alls visar upp samma prioritering. Liverpool har exempelvis mer eller mindre struntat i det inhemska cupspelet under Jürgen Klopp. Arsenal, Tottenham, Chelsea med flera tankar inte Ligacupen men känns heller inte överdrivet engagerade. Ännu värre är det kanske i så fall med klubbar som Leicester, Wolves, Newcastle, Everton med flera, klubbar som känns som att de skulle ha en fullt realistisk vinstchans, men som ofta slänger bort chansen.

ANNONS

Självfallet är inte detta Man Citys problem, ännu mindre deras fel. Tvärtom är det något som ska hållas till Man Citys och Pep Guardiolas stora heder att de verkligen tar sig an Ligacupen på fullt allvar, som en cuptitel som ska vinnas. Stora klubbar försöker utan undantag vinna alla titlar. Alla klubbar, framför allt de som gör anspråk på att vara så kallade storklubbar, borde följa Man Citys exempel i detta avseende. Att vinna titlar är svårt nog i den moderna fotbollen utan att slänga bort en av titelchanserna.

Kanske är Man Citys förutsättningar att vinna Ligacupen till och med bättre just den här säsongen än någon annan av de tre tidigare säsongerna. Just den här säsongen då spelschemat är det tajtaste någonsin i den engelska fotbollen så ökar incitamenten för klubbarna att vila spelare i Ligacupen i motsvarande utsträckning. Kvaliteten och bredden i Man Citys spelartrupp borde alltså rimligtvis kunna få större genomslag denna säsong än någon säsong förut.

ANNONS

Andra omgången av Ligacupen spelas den här veckan, och inleds redan ikväll med 16 matcher samt ytterligare nio matcher under onsdagen och torsdagen. Nytt med den här omgången är att Premier League-klubbarna ger sig in i leken, även om detta inte inkluderar klubbarna som deltar i europeiskt cupspel, det vill säga Liverpool, Man City, Man Utd, Chelsea, Leicester, Tottenham och Arsenal. Men övriga 13 klubbar från Premier League har en Ligacupmatch under veckan, till deras säkert stora nöje.

Övriga sex klubbar som spelar i Europa måste rimligtvis höra till dem som borde kunna stoppa Man City från att vinna sin fjärde raka Ligacuptitel den här säsongen. Men vilka övriga klubbar borde rimligtvis kunna sälla sig till den skaran?

Newcastle? Det är riktigt länge sedan nu som Newcastle faktiskt vann en titel, men tänk vilken strålande succé det vore för Steve Bruce att bli den förste i modern tid att faktiskt vinna en stor titel med Newcastle. Något snabbare sätt att göra sig själv till en darling hos Newcastles supportrar existerar nog inte. En säsong när Newcastle rimligtvis borde kunna hoppas på att undvika nedflyttningsstriden, även om att utmana om europeiska cupplatser nog är att hoppas på för mycket, borde det kunna satsas rejält på Ligacupen.

ANNONS

Leeds? Jag är fullt medveten om att detta verkligen riskerar vara att hoppa på hypetåget med Leeds lite väl mycket. Men Leeds har definitivt fotbollen i sig att kunna lyckas med detta, och givet att även de borde kunna hålla sig borta från nedflyttningsstriden samtidigt som en Premier League-säsong ändå är kortare än en säsong i Football League så är det kanske ändå en god möjlighet. Något som kan få Leeds supportrar att fortsätta fira. Även om Marcelo Bielsa hittills inte överdrivit sina försök i Ligacupen.

Everton? Kanske har inte Everton riktigt bredden i sin spelartrupp att kunna lyckas med detta, men tittar vi på deras ungefär ordinarie startelva så råder det knappast någon tvekan om att Everton sitter på kvaliteten att kunna vinna Ligacupen. Utan att gå så långt som att prata om att vinna Ligacupen så borde en rejäl cup run också kunna vara något som signalerar Evertons ankomst som en klubb i toppen av engelsk fotboll. Den typen av cup runs har varit märkligt frånvarande för en klubb av Evertons storlek och kaliber.

ANNONS

Wolves? Den här säsongen har inte Wolves något Europa League-spel att brottas med, vilket borde vara en lättnad för dem som ger dem större möjlighet att fokusera på de båda inhemska cuperna. Första säsongen i Premier League, när Wolves inte heller då hade europeiskt cupspel på schemat, så var de bara en meltdown under matchens sista tio minuter från att ta sig till FA-cupfinal. Wolves supportrar törstar efter en riktigt stor framgång, en titel. Ligacupen kan mycket väl visa sig vara den.

Andra klubbar? Jodå naturligtvis, allt kan så klart hända i engelskt cupspel. Men om vi ändå ska tillämpa ett rimligt sannolikhetskriterium så är det ändå så att om någon ska sätta stopp för Man City i Ligacupen den här säsongen så är det rimligtvis någon av dessa tio klubbar. Sedan går det så klart att fråga sig om man med att sätta stopp för Man City menar att faktiskt vinna Ligacupen eller bara (”bara”) att slå ut Man City ur Ligacupen. Menar vi det senare så ökar naturligtvis antalet klubbar mycket snabbt.

ANNONS

Kvällens matcher i Ligacupen: Gillingham vs Coventry City, Middlesbrough vs Barnsley, Millwall vs Cheltenham Town, Reading vs Luton Town, Derby County vs Preston North End, Bradford vs Lincoln City, Fleetwood Town vs Port Vale, Newport County vs Cambridge, Oxford vs Watford, Newcastle vs Blackburn Rovers, West Ham vs Charlton, Bournemouth vs Crystal Palace, Burton Albion vs Aston Villa, Leyton Orient vs Plymouth Argyle, Morecambe vs Oldham, Rochdale vs Sheffield Wednesday.

Lyckades de inte avskaffa Ligacupen den här säsongen så lyckas de väl förhoppningsvis aldrig. Nog för att det blev några tillfälliga (?) eftergifter till säsongens speciella omständigheter, såsom exempelvis att semifinalen spelas som ett enkelmöte.

Peter Hyllman

Hörnan (#1): Tottenham i tidigt trubbel!

Peter Hyllman 2020-09-14 22:56

Omgångens stjärna: Jeff Hendricks, Newcastle. Andra värvningar har blivit mer omtalade under sommaren för Newcastle men i premiäromgången var det dera första värvning som gjorde avgjort störst avtryck. Hendricks gjorde både mål och en i övrigt mycket tongivande insats mot West Ham, en match i vilken Newcastle mycket genom Hendricks lyckades dominera mittfältet.

Omgångens kalkon: Robin Koch, Leeds. Orsakar straffen och därmed första målet i baken för Leeds samt missar markeringen på Liverpools andra målskytt. Det får nog kallas för en riktig mardrömsdebut för Leeds nyförvärv Koch. Nu ska det inte dras för stora växlar på den saken. Andra spelare har haft förskräckliga debuter i Premier League även de men gått vidare och haft fantastiska karriärer i ligan.

Omgångens manager: Carlo Ancelotti, Everton. Everton hade den för de förväntade topplagen tuffaste öppningsmatchen, borta mot Tottenham, men fick därmed också den mest imponerande starten på säsongen. Imponerande inte minst av Ancelotti som på mycket kort tid har lyckats få bra ordning på ett helt och hållet nykomponerat och nyvärvat mittfält.

ANNONS

TRE TAKEAWAYS:

Tottenham i trubbel. En match är så klart bara en match, men problemet är att vi såg det komma eftersom vi har sett det så många gånger förut. Tottenham verkar inte ha blivit mer samspelta fastän en ny säsong nu påbörjats, laget är uddlösa och idelösa offensivt och José Mourinho väljer att leta efter alla andra förklaringar till detta, såsom de egna spelarna, lagets trötthet och domarna, ironiskt nog till och med Amazonserien, istället för att försöka se sanningen i vitögat. Detta har ett mycket kort bäst före-datum.

Svag start för Fulham och West Brom. Att vara nykomling i Premier League är aldrig lätt men det var en milt sagt oroväckande svag start av både Fulham och West Brom, som båda förlorade sina första matcher på hemmaplan med 0-3. Matchmönstret var dessutom liknande där lagen var med i matchen till att börja med, men föll samman efter att första målet ramlat in. Upprepar sig det mönstret många fler gånger under säsongen kommer det bli svårt för båda lagen att hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

Wolves imponerar. Måste säga att jag ändå känner mig lite orolig för Wolves inför den här säsongen. Inte för att jag tror det kommer gå riktigt illa, men att det ändå börjar bli dags för en liten baksmälla efter några strålande säsonger med många matcher. Första matchen skingrade dessa farhågor så mycket som en första match kan skingra farhågor över huvud taget, en imponerande genomförd bortavinst mot Sheffield United med två mål på mycket kort tid och därefter en helt kontrollerad matchbild.

J.R.

Arsenal. Vet inte riktigt om jag skulle köra igång hypemaskinen på lika högt varv som många andra gjorde efter att Arsenal i första matchen besegrat ett minst sagt beskedligt Fulham med 3-0. Men det var samtidigt en stabil seger, och bakom segern låg framför allt ett positivt spel. Försvaret såg inte minst stabilt ut, med ett utropstecken för nyförvärvet Gabriel Magalhaes, och anfallarna levererade även de.

ANNONS

CLIFF BARNES

West Ham. Riktigt kass start på hemmaplan mot Newcastle. Poäng i den matchen hade varit önskvärt givet att motståndet i de kommande sex matcherna stavas Arsenal, Wolves, Leicester, Tottenham, Man City och Liverpool, vilket mest av allt väcker frågeställningen om något lag någonsin har haft noll poäng efter sju matcher i Premier League förut. Om David Moyes är manager för West Ham samtliga dessa sju matcher återstår att se.

OMGÅNGENS MATCH:

Liverpool 4-3 Leeds. Härligt svängig match som åtminstone visade att Leeds kommer minsann inte skämmas för sitt sätt att spela fotboll den här säsongen. Alltid lite trist med sådana här matcher att Leeds i det här fallet ska behöva nöja sig med att få höra att de i alla fall spelade bra, men så blir det ibland. Kritiken mot Leeds försvarsspel borde ta med i beräkningen att det var ett helt färskt mittbackspar, som totalt har spelat typ fem minuter i a-laget förut, och deras första match var alltså borta mot Liverpool. Det kommer bli betydligt bättre.

ANNONS

BTW

Bra start för de föruttänkta skytteligaledarna såsom Jamie Vardy, Mohamed Salah, Pierre-Emerick Aubameyang etc.

Man City vs Aston Villa och Burnley vs Man Utd är de båda uppskjutna matcherna från den första omgången.

”I can’t coach referees!” – När inte den här typen av offentliga uttalanden bestraffas hårdare, eller alls, kan inte Premier League hävda att de skyddar sina domare.

Den nya handsregeln gav intressanta utfall redan första omgången. Arsenals andra mål hade exempelvis inte godkänts förra säsongen, då bollen tog på övre delen av överarmen.

Mycket surr just nu om Gareth Bale till Man Utd. Precis som väntat.

Veckans mest väntade: Adam Lallana går av skadad efter mindre än en halvlek av säsongen.

Peter Hyllman

Åtta managers som borde ha fått sparken inför säsongen!

Peter Hyllman 2020-09-14 06:00

Wolves meddelade en positiv nyhet under söndagen, något dygn innan deras ligasäsong ikväll inleds mot Sheffield United, nämligen att de har förlängt kontraktet med Nuno Espirito Santo som manager. Managern som alltså tog dem upp i Premier League och som har etablerat dem högt upp i Premier League, får alltså fortsatt förtroende att vara managern som nu ska ta dem vidare till nästa steg.

Det finns egentligen ingen anledning att ifrågasätta det beslutet av Wolves. Nuno Espirito Santo har gjort ett strålande jobb med Wolves är en älskad och uppskattas manager bland Wolves alla supportrar. Wolves goda förtroende för sin manager verkar emellertid ha en motsvarighet bland övriga klubbar i Premier League, där det unika har hänt att inte en enda ny manager har anställts av någon klubb inför säsongen.

Här kan det däremot finnas goda skäl att ifrågasätta klokheten med detta. Lättare är kanske att säga varför det har blivit på det viset. Rimligtvis har Covid-19 och den därav orsakade förskjutningen av säsongen, och den kraftigt förkortade försäsongen, helt enkelt gjort det både opraktiskt och opsykologiskt för klubbarna att ta både risken och kostnaden som följer av att faktiskt byta en manager.

ANNONS

Om vi däremot leker med tanken att allting hade varit som normalt. Det vill säga förra säsongen slutade som vanligt i mitten av maj, och den här säsongen inleddes som vanligt någon gång i mitten av augusti. Läktarna stod inte tomma och pengarna rullade in. Hade verkligen ingen klubb då heller bytt manager? Jo, helt säkert hade i alla fall några klubbar gjort det. Vissa managers borde ha fått sparken utan att faktiskt ha fått sparken.

Vilka är då de åtta managers som borde ha fått sparken inför den här säsongen, men som faktiskt inte har fått sparken? Listan inkluderar klubbar i både Premier League och i EFL Championship, samt använder en inklusiv definition av ordet sparken, det vill säga även mer eller mindre ömsesidiga överenskommelser räknas in i kategorin. Eddie Howe t ex, fick således enligt den här definitionen sparken.

ANNONS

(8) Steve Bruce, Newcastle

Det går att se på detta på två sätt. För det första, hade Newcastles uppköp blivit av hade ju Bruce garanterat fått sparken oavsett. För det andra, visst känns det ändå rätt vasst nu så här efter en transfersommar där Newcastle faktiskt värvat rätt bra, och värvat spelare som Bruce verkar ha identifierat själv. Samtidigt kvarstår faktum att Bruce aldrig kommer kunna vara en manager för den ambition och attityd en klubb som Newcastle borde ha.

(7) Daniel Farke, Norwich

Norwich slutade verkligen drypsist i Premier League förra säsongen, och det var verkligen uppenbart att allting ändå fungerade precis så som det ändå var tänkt att fungera, det var alltså inte något olycksfall i arbetet eller liknande. Norwich till och med stoltserade lite med saken. Vilket så klart väcker frågeställningen att även om Norwich går upp igen till Premier League med Farke, långt ifrån säkert så klart, vad finns det då för anledning alls att tro att det skulle gå bättre den gången?

ANNONS

(6) Ole-Gunnar Solskjaer, Man Utd

Man skulle med mycket goda skäl kunna hävda att Solskjaer aldrig borde ha blivit mer än en temporär manager till att börja med. Men nu har ju det tåget lämnat perrongen för ett bra tag sedan. Det finns ett rätt bra case för att Solskjaer är rätt manager för att göra Man Utd redo för nästa manager som verkligen ska lyfta dem, och att den uppgiften kan ha något år kvar under bältet. Men de farhågor som ändå alltid funnits om Solskjaer blev i hög utsträckning bekräftade förra säsongen, bland annat med tre semiförluster av tre möjliga.

(5) Sabri Lamouchi, Nottingham Forest

Svårt case detta. Nottingham Forest hade en chans på uppflyttning till och med under förra säsongen men föll från den kampen ned på playoff-plats. Tog liksom alla för givet, inklusive de själva förmodligen, men tappet mot slutet av säsongen blev så fenomenalt att de till och med bommade playoff-plats. Man kan hävda att det inte är skäl nog för att sparka Lamouchi, och att han ändå lyfte Nottingham Forest sett över hela säsongen, men den klantigheten borde rimligtvis ha fått konsekvenser.

ANNONS

(4) Roy Hodgson, Crystal Palace

Det finns en slags trygghet med Hodgson, och jag misstänker att det är framför allt den tryggheten som får Crystal Palace att klamra sig fast vid honom. Förståeligt på sitt sätt givet att förra gången de försökte vara lite modiga i det här avseendet så höll det på att gå käpprätt åt helvete med Frank De Boer. Men Hodgsons management passar rätt illa in i Crystal Palaces uppenbara ambition att föryngra spelartruppen och börja använda akademin i större utsträckning. De borde våga ta klivet ut i det okända igen.

(3) Philip Cocu, Derby County

Under långa stunder förra säsongen satt jag nog mest och bara väntade på att Derby County skulle sparka Cocu. Det vore kanske fel att säga att Cocu misslyckades fatalt med Derby förra säsongen, men inte heller lyckades han. Derby County var aldrig riktigt nära ens playoff-platserna i ligan förra säsongen, och det var väl helt enkelt inte bra nog för Derby County som har högre ambitioner än så. Känslan med Cocu som manager är en relativt intetsägande känsla.

ANNONS

(2) Dean Smith, Aston Villa

Eftermälet av förra säsongen präglades väldigt mycket av att Aston Villa lyckades rädda sig kvar i Premier League i slutomgångarna, och det gav en mer positiv feeling runt Smith än vad som egentligen funnits under kanske 95% av säsongen dittills. Men att lyckas rädda sig kvar på håret i Premier League betyder inte att problemen plötsligt försvinner som så när var orsaken till att laget åkte ur Premier League. Det känns som att Aston Villa hade behövt tänka större inför den här säsongen än enbart att snurra rouletten igen och hoppas på det bästa.

(1) David Moyes, West Ham

Inte bara borde Moyes ha fått sparken inför säsongen, han borde aldrig ha anställts igen till att börja med. Att han anställs beror enbart på en klubb vars ägare och ledning först och främst kännetecknas av en oroväckande brist på kompetens och på idéer. Jag har förmodligen aldrig sett en större mismatch mellan klubb, spelartrupp (det vill säga typ av spelare) och manager som med detta West Ham. Moyes borde fått sparken för att hitta en manager som är en bättre match, t ex Eddie Howe som dessutom är tillgänglig, samt bara för att återge klubben i alla fall en känsla av hopp igen.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Ola Aina, Torino till Fulham, lån. Knappast den första lovande ungdomen från någon annan av storklubbarna i London som hittar till Fulham som en slags backup. Teoretiskt kan nog Aina visa sig vara nyttig för Fulham med sin förmåga att spela både högerback och på övriga positioner i backlinjen, men det är även svårt att inte känna att det knappast är en värvning som tuffar till Fulhams försvar. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Missnöjet verkar vara Mourinhos naturliga tillstånd

Peter Hyllman 2020-09-13 06:00

Säsongen är väldigt ung men redan har vi alltså en högintressant match framför oss mellan Tottenham och Everton. Högintressant eftersom det är två klubbar med i alla fall liknande ambitioner men även nu för tiden med liknande förutsättningar. Båda två är klubbar med en realistisk chans på Champions League-fotboll nästa säsong. En bra start kan visa sig avgörande för vilken klubb som kommer närmast att ta denna chans.

Något oväntat kan det kanske anses vara att Tottenham mot Everton också är ett möte mellan José Mourinho och Carlo Ancelotti. Kanske inte två klubbar man i allra första hand hade förknippat just dessa båda gamla världsnamn till managers med. Samtidigt befinner sig ju både Mourinho och Ancelotti i lite av situationen att de har behövt backa bandet en aning för att andas ny luft i sina respektive karriärer.

Anmärkningsvärt nog andas det förmodligen störst optimism runt Everton och runt Carlo Ancelotti. Hade man på förhand blivit upplyst om att en av klubbarna precis har värvat Allan, James Rodriguez och Abdoulaye Doucouré så hade man rimligtvis gissat först på Tottenham, inte på Everton. I så fall måste man nog säga att Tottenhams värvningar av Pierre-Emile Hojbjerg och Matt Doherty förvisso är bra, men betydligt mer blygsamma.

ANNONS

Uppenbart är att José Mourinho i alla fall inte är helt och hållet nöjd. Men det är väl å andra sidan hans naturliga tillstånd. Han verkar framför allt vilja värva en anfallare till som någon slags backup till Harry Kane, men har inte lyckats med det ännu. Man kan så klart tänka sig, vilket har varit Tottenhams problem förut, att få anfallare av den rätta kalibern är villiga att gå till Tottenham då de riskerar få väldigt lite speltid.

José Mourinho: ”If the striker is afraid to come to Tottenham and he is afraid of competition then I don’t want him. All the other top clubs have many options as centre forwards and this question doesn’t appear.”

Här går för all del inte att komma ifrån känslan att José Mourinho i hög utsträckning binder ris åt egen rygg. För det första gör han det rätt tydligt i en just nu pågående TV-serie hur viktig han anser Harry Kane vara för Tottenham och hur han ser på Kanes betydelse för lagets framgång. För det andra är Mourinho själv tämligen taktiskt rigid i sitt val att verkligen spela med endast en anfallare, förvärrandes dilemmat.

ANNONS

Inte minst den sista punkten är värd att utvecklas eftersom visar lite på hur Mourinho ofta beskriver inte så mycket sanningen som sin sanning. Visst har övriga toppklubbar betydligt fler alternativ som anfallare, men de lyckas ha det eftersom de samtidigt spelar med fler anfallare i laget. Vilket gör det lättare för dem att värva anfallare genom att kunna lova dem en rimlig mängd speltid.

Här kan självfallet Mourinho prata om spelarnas ambition och rädsla för konkurrens bäst han vill. Men få anfallare med någon form av positiv utveckling framför sig, och alternativ att välja mellan, kommer att gå till ett Tottenham där Harry Kane måste placeras på bänken för att de alls ska få spela. Tottenhams och Mourinhos svårigheter att värva fler anfallare är alltså ett problem av egen förskyllan.

José Mourinho: ”It’s not human. It is a big risk in terms of our ambitions first of all. If we decide that one of these competitions is not important for us we go against the nature of the club. Do they want us to play with the youth team in the Carabao Cup?”

ANNONS

Spelschemat var nästa punkt att angripas av Mourinho. Delvis har han väl rätt så klart, spelschemat är verkligen förfärligt den här säsongen. Men det är i grova drag samma situation för alla klubbar, och är tämligen specifikt för just den här väldigt märkliga säsongen. Lite oklart är det ju hur Mourinho i så fall anser att spelschemat faktiskt skulle ha lösts istället. Det fanns inte många bättre alternativ.

För all del går det kanske att ha viss förståelse för Tottenham, som till skillnad från flera andra lag spelar både Ligacupen och Europa League, i synnerhet alltså Europa Leagues kvalspel, vilket de är den enda engelska klubben att göra. Detta betyder alltså tre-fyra matcher extra för Tottenham redan så här i början av säsongen, och ger naturligtvis dem en tuffare start än övriga klubbar.

ANNONS

Samtidigt är det kanske lite tröttsamt att se och höra Mourinho börja gnälla om att spela ungdomslaget, när nog de allra flesta skulle tycka att det faktiskt vore helt okej om Tottenham faktiskt spelade många ungdomar i Ligacupen, en hel del skulle kanske till och med säga att det förväntas av dem. Men Mourinhos problem är så klart att han aldrig har varit särskilt överförtjust i att lufta ungdomar.

José Mourinho: ”It’s very difficult for him [Danny Rose] to stay here at the club when for me it’s clear that Ben Davies is such a solid left back and Ryan Sessegnon is an investment by the club.”

Just på tal om detta med ungdomar, på ämnet om Danny Rose och vänsterbackar. Rose har tydligen ingen framtid i Mourinhos Tottenham och det finns väl just ingenting att säga om den saken egentligen. Men lite måste man ju fråga sig vad Ryan Sessegnon egentligen tänker när han hör det där uttalandet av Mourinho. Det kan ju knappast fylla honom med en varm och trygg känsla.

ANNONS

Kanske var det bara lite olyckligt uttryckt, kanske har Mourinho lite problem med språket denna där. Samtidigt känns uttalandet också lite väl specifikt för att bara kunna avfärdas på det sättet. Ben Davies är alltså en solid vänsterback. Sessegnon är det med andra ord inte. Inte bara det, Mourinho verkar knappast ens värdera honom som en spelare, utan enbart som en investering av klubben.

Man hade exempelvis kunnat tänka sig att Ryan Sessegnon hade varit en alldeles utmärkt vänsterback just i både Ligacupen och i Europa League naturligtvis. Kanske hade det kunnat vara ett rätt bra sätt att hantera vad Mourinho uppenbart och med all rätt ser som ett problem för Tottenham den här säsongen, med ett hårt belastat spelschema. Men vad är det för värde i att försöka hitta lösningar på alla problem?

ANNONS

Vad finns det då i så fall kvar att vara missnöjd över?!

Peter Hyllman

Liverpool och Leeds har hittat balansen mellan känsla och kalkyl

Peter Hyllman 2020-09-12 06:00

Liverpool vann ligan för första gången på 30 år. Leeds vann Football League och återvände för första gången på 16 år till Premier League. Om man en gång i tiden råkade hamna så olyckligt i livet att man började hålla på Man Utd så måste förra säsongen ha varit en enda lång mardröm. Den kanske enda ljuspunkten eller åtminstone lättnaden var att Man City som vanligt snubblade på sina egna fötter i Champions League.

Ändå går det inte att klaga alltför mycket eller alltför högljutt på den saken. Både Liverpool och Leeds gjorde på sina lite olika sätt och utifrån sina olika utgångspunkter helt fantastiska säsonger. Liverpools säsong motsvarade eller kanske i vissa avseenden till och med överträffade Arsenals, Chelseas, Man Citys och Man Utds allra bästa säsonger. Leeds visade hela Football League prov på ett annat sätt att vinna.

Nu ska både Liverpool och Leeds inleda nästa ligakampanj, under vilken de båda måste visa att förra säsongen var mer än enbart en lycklig tillfällighet utan tvärtom en del i ett större mönster och en fortsatt utveckling. Liverpool behöver försvara sin ligatitel eller i alla fall göra ett trovärdigt case för att kunna göra det. Leeds behöver hålla sig kvar i Premier League och allra helst även övertyga i Premier League.

ANNONS

På något sätt känns det liksom fint och passande att Liverpool och Leeds ska möta varandra redan i ligapremiären. Två klubbar som båda genomförde historiskt unika säsonger förra säsongen, möter varandra den här säsongen i en på flera olika sätt historiskt unik ligapremiär. Två klubbar, och två managers, som representerar olika idéer inom fotbollen, men som även ibland reduceras till en slags stereotyper.

Possession vs press

Marcelo Bielsa anses av många vara en anfader eller åtminstone en tung förebild till den possessioninriktade fotboll som populariserades, paketerades och produktifierades av Pep Guardiola för cirka tolv år sedan. Jürgen Klopp å sin sida har växt fram som den främsta förgrundsgestalten för den pressfotboll som fyra-fem år senare utvecklades för att bemöta just Guardiolas dominerande, och vinnande, fotbollsidé.

ANNONS

Man kan säga att 2010-talet i mångt och mycket har fortsatt vara en slags kamp mellan dessa båda taktiska fotbollsidéer. De båda idésystemen har tvingats ta intryck av varandra och ingen idé är till slut riktigt så renodlad som de ibland beskrivs på pappret av dess olika ideologer och profeter. Bielsas fotboll representerar knappast nidbilden av Guardiolas fotboll med Barcelona, inte ens Guardiolas fotboll gör längre det.

På samma sätt har Klopps fotboll tvingats inkludera alltmer possession för att verkligen bli riktigt framgångsrik. Att hitta den vinnande fotbollen har inte gått ut på att välja antingen possession eller press, det ena systemet har inte visat sig överlägset det andra, utan på att hitta den rätta kombinationen för ett specifikt lag mellan just possession och press. Här hittar vi förklaringen till både Liverpools och Leeds framgångar förra säsongen.

ANNONS

Ändå måste vi rimligtvis säga att Jürgen Klopp och Marcelo Bielsa befinner sig på varsin sida av mittpunkten på detta spektrum. Alltså är det en taktiskt och ideologiskt intressant fotbollsmatch vi har framför oss på Anfield mellan Liverpool och Leeds, där båda lagen egentligen har kvaliteten och kapaciteten att vara det andra lagets rent taktiskt sett värsta mardröm.

Känsla vs kalkyl

Jürgen Klopp och Marcelo Bielsa beskrivs inte enbart som kontraster vad gäller själva fotbollen utan även som personligheter. Klopp är den heta känslomänniskan som gastar, skriker, kramas och skrattar, helt enkelt spelandes ut hela skalan av känslor och beskrivs ofta som passionerad. Bielsa å andra sidan som den maniskt detaljerade coachen som analyserar allt och är helt befriad från uppenbara glädjeyttringar.

Sådant där riskerar emellertid bli reduktivt. Det vill säga att Klopp beskrivs som enbart en känslomanager som leder med passion utan någon egentlig idé eller substans, när det i själva verket är en fotboll i högsta grad präglad av metod, system och detalj. Eller att Bielsa beskrivs som en ren systemmanager utan passion när det i själva verket krävs en enorm passion för att orka vara så detaljerad som Bielsa är i sin fotboll.

ANNONS

Dessutom ser vi ju också att denna förenklade uppdelning i känsla och kalkyl heller inte riktigt stämmer. En manager som likt Klopp tar in en expert på inkast bara för att maximera nyttan med denna detalj inom fotbollen kan knappast anklagas för att inte bry sig om detaljer i fotbollen. En manager som visar de känslor som Bielsa visade mot slutet av Leeds förra säsong kan knappast anklagas för att vara befriad från känslor.

Men mycket av detta handlar ju om hur vi vill beskriva respektive manager. Vi vill beskriva t ex Klopp enbart i termer av att han är passionerad eftersom hela hans schtick är att han bryr sig så mycket eftersom han egentligen mest är en av oss. Något som dessutom brukar kunna användas för att försvara varje gång han säger något mindre klokt. Det är ju bara för att han är så passionerad gubevars. Vi vill beskriva Bielsa som galningen.

ANNONS

Vinnare vs förebilder

Något Jürgen Klopp och Marcelo Bielsa däremot har gemensamt är att de båda två har beskrivits som managers som värderar sin idé eller sitt spelsystem högre än resultat. Vi har t ex hört rätt många gånger, både från dem själva eller från deras supportrar, hur de inte skulle vilja spela på ett visst sätt bara för att vinna en fotbollsmatch. Vilket för all del alltid har låtit lite mer trovärdigt om Bielsa än om Klopp.

Detta med att det viktigaste inte är att vinna har blivit något av en den moderna fotbollens klyscha det senaste årtiondet. Oftast sägs det dessutom om managers och lag som av någon anledning ändå oftast vinner, så det hela sätts liksom aldrig på något riktigt prov. Hur som helst kan vi se både på Klopp och på Bielsa att detta att vinna helt klart är något som är väldigt viktigt även för dem personligen.

ANNONS

På så vis riskerar detta bli en prövande säsong för båda två. Inget av lagen kan känna sig säkra på att fortsätta vara vinnare utifrån sina respektive utgångspunkter. Liverpool har att försvara en ligatitel mot ett formidabelt Man City, och det finns inga garantier för att det kommer lyckas. Leeds gör så klart sin första säsong i Premier League, vilket av fullt naturliga skäl kommer vara tuffare än vad det var i EFL Championship.

Hur den saken påverkar både Klopp och Bielsa, samt deras respektive lag, är inte helt lätt att veta på förhand. Kanske blir det heller aldrig aktuellt, om det visar sig att båda lagen så att säga fortsätter vinna utifrån sina respektive utgångspunkter, det vill säga fortsätter vara relativt framgångsrika. Men det är en faktor som kan komma att påverka båda lagen på lite olika sätt.

ANNONS

En annan aspekt både Klopp och Bielsa har gemensamt är att deras lag och deras fotboll brukar anses leda till större slitage på respektive spelartrupper, och att trötthet brukar kunna bli en faktor mot slutet av säsongen. Kanske något som kan få en större betydelse just den här säsongen som på grund av Covid-19 har ett grymmare och tajtare spelschema än vad vi nog har sett någon gång förut i Premier Leagues historia.

En säsong som alltså börjar idag, först med premiärmatchen mellan Arsenal och Fulham och senare på kvällen alltså matchen mellan Liverpool och Leeds. Två lag med väldigt stor personlighet, men däremot utan de riktigt stora personligheterna på planen. De stora personligheterna finns kanske istället vid sidan av planen.

Peter Hyllman

Så slutar Premier League 2020-21: Från Arsenal till Wolves

Peter Hyllman 2020-09-11 21:00

SÅ SLUTAR PREMIER LEAGUE 2020-21:

(1) Man City (1-3)
(2) Liverpool (1-3)
(3) Chelsea (2-5)
(4) Tottenham (3-6)

(5) Arsenal (4-8)
(6) Man Utd (3-7)
(7) Everton (6-9)
(8) Leicester (5-9)
(9) Wolves (5-9)

(10) Southampton (9-12)
(11) Newcastle (11-14)
(12) Leeds (11-15)
(13) Sheffield United (12-15)
(14) Burnley (13-16)
(15) West Brom (14-18)
(16) Aston Villa (16-19)

(17) Crystal Palace (15-19)
(18) West Ham (16-20)
(19) Brighton (16-19)
(20) Fulham (16-20)

:::

(5) ARSENAL. Manager: Mikel Arteta. 2019-20: Åtta (8). Förra säsongen var en fortsättning på Arsenals negativa trend de senaste åren, åttondeplatsen lagets sämsta placering sedan innan Arsene Wenger. Avslutningen av säsongen gav dock skäl till optimism både med flera vinster andra storlag och vinst i FA-cupen. Sommaren: Ingen kanonsommar än så länge av Arsenal. Värvningen av Willian är okej men inte spektakulär, backlinjen har förstärkts med ung talang. Viktigaste frågan verkar vara att lyckas behålla lagkaptenen och målproducenten Pierre-Emerick Aubameyang i klubben.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Arsenal visade mot slutet av säsongen upp en helt annan taktisk disciplin och bestämdhet under Arteta. Laget har en riktigt bra anfallslinje, och trots allt snack även ett fullt kompetent försvar. Arsenals stora frågetecken är lagets mittfält, där det är tunt på kvalitet som begränsar lagets förmåga att vända försvar till anfall, och att skapa chanser. Hittills under sommaren har inte Arsenal lyckats ändra lagets balans i detta avseende, så det rimliga måste vara att anta att detta kommer fortsätta vara som förut.

Nyckelspelare: Pierre-Emerick Aubameyang, som redan nämnts och precis som förra säsongen. Genombrottet: Bukayo Saka, visade framfötterna redan förra säsongen men kan bygga vidare på det över en hel säsong. Viktig spelartyp för Arsenal att få ihop försvar med anfall med. Viktigaste förstärkningen: Lagets kreativa hål på centralt mittfält, exempelvis Thomas Partey. Säckaracet: Mikel Arteta sitter bombsäkert inledningsvis, riskerar endast sparken om Arsenals säsong verkligen faller samman. Säsongens rimliga målsättning: Arsenal tillbaka till Champions League!

ANNONS

:::

(16) ASTON VILLA. Manager: Dean Smith. 2019-20: Sjutton (17). Det var en riktigt tuff återkomst till Premier League för Aston Villa, som lyckades hålla sig kvar först under slutomgångarna efter att länge ha sett ut att vara dömda till nedflyttning. Framför allt lagets försvarsspel var alldeles för blekt. Sommaren: Avvaktande sommar av Aston Villa hittills. Matty Cash är en kompetent förstärkning på högerbacken. Ollie Watkins vore en spännande förstärkning av anfallet, men en färsk spelare i Premier League. Aston Villa har inte blivit mycket starkare. Mest nöjd får man vara att Jack Grealish är kvar.

Styrkor och svagheter: Naivitet var ett ord som ofta förföljde Aston Villa under deras första säsong tillbaka i Premier League. Dean Smith lyckades ta Aston Villa upp i Premier League men blev även avslöjad i sina begränsningar i Premier League. Lagets försvarsspel och defensiva organisation höll inte måttet, och framåt var offensiva spelare som Wesley och Trezeguet alldeles för ojämna. Kvantitet blev viktigare än kvalitet i Aston Villas rekrytering av spelare förra sommaren. Laget hade bredd, men med något undantag ingen riktig spets. Det höll så när på att skicka dem tillbaka till Football League.

ANNONS

Nyckelspelare: Jack Grealish, precis som vanligt höll jag på att säga. Viktigt alltså för Aston Villa att lyckas behålla honom igen. Genombrottet: Keinan Davies, anfallare och produkt från den egna akademin. Kan göra ett avtryck i ett lag där importerna inte levererar. Viktigaste förstärkningen: Kvalificerad mittback att spela bredvid Tyrone Mings. Säckaracet: Viss förvåning fanns över att Dean Smith blev kvar hela förra säsongen, det finns ett utbrett missnöje med honom och om Aston Villa återigen hamnar i bekymmer så hänger han löst. Säsongens rimliga målsättning: Aston Villa kvar i Premier League!

:::

(19) BRIGHTON & HOVE ALBION. Manager: Graham Potter. 2019-20: Femton (15). En säsong då de flesta trodde att Brighton skulle flyttas ned eftersom de precis sparkat Chris Hughton bara för att spela finare fotboll. Så blev det emellertid inte riktigt, Brightons beslut rättfärdigades både av att hålla sig kvar och spela bättre fotboll. Sommaren: Fick en bra början på sommaren när de värvade Adam Lallana från Liverpool. Försvaret har förstärkts och föryngrats med värvningen av Joel Veltman och återhämtningen av Ben White från Leeds. Samtidigt har Aaron Mooy lämnat klubben.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Med Graham Potter blev Brighton ett lag som i större utsträckning kunde kontrollera bollen och därmed kontrollera matchbilden. Detta utan att göra dem särskilt mycket svagare i försvarsspelet. Brighton gav därmed sig själva större chanser att vinna matcher mot andra lag runt omkring dem i tabellen. Tappet av Aaron Mooy riskerar dock bli dyrbart för Brightons spel, och det finns en risk att man hoppas alldeles för mycket av en skadedrabbad Adam Lallana. Graham Potters andra säsong med Brighton kan visa sig bli betydligt tuffare än den första.

Nyckelspelare: Ben White, kan tyckas märkligt då han i realiteten är ny för säsongen, men kan White göra för Brighton vad han gjorde för Leeds har Brighton med White och Dunk ett av ligans bästa mittbackspar. Genombrottet: Ben White igen, förvisso strålande i Leeds men detta är första säsongen i Premier League. Viktigaste förstärkningen: Hitta ersättare till Aaron Mooy. Säckaracet: I huvudsak sitter Graham Potter säkert i ett Brighton som rimligtvis förväntar sig en nedflyttningsstrid även den här säsongen. Säsongens rimliga målsättning: Brighton kvar i Premier League!

ANNONS

:::

(14) BURNLEY. Manager: Sean Dyche. 2019-20: Tia (10). Ännu en väldigt stark säsong av Burnley som fortsätter trotsa omvärldens förväntningar i sådan utsträckning att dessa trögrörliga förväntningar möjligen håller på att ändras. Burnley är inte spektakulära men konsekventa och det kan räcka långt. Sommaren: Har varit en mycket stillsam sommar för Burnley. Jeff Hendricks har sålts till Newcastle, och West Ham rycker i James Tarkowski, dock ingen riktig förstärkning av laget. Givet Sean Dyches kommentarer efter förra säsongen riskerar det vara oroväckande.

Styrkor och svagheter: Burnleys styrkor är välkända vid det här laget. De har ett starkt, disciplinerat och väldigt välorganiserat försvarsspel tillsammans med en bra målvakt och är framför allt väldigt svåra att bryta ned. Detta har skett på bekostnad av Burnleys offensiv, i synnerhet mot de större klubbarna i ligan. Spelare som Ashley Barnes, Jay Rodriguez och Dwight McNeil har förbättrat detta med Burnley de senaste åren, men det är ingen tillfällighet att det framför allt är den här delen i laget som Sean Dyche har sagt sig vilja förstärka, till synes utan att ha fått gehör.

ANNONS

Nyckelspelare: James Tarkowski, mittbacken som håller samman mycket av Burnleys hela defensiv. Har själv uttryckt visst befogat missnöje med att inte vara aktuell för en plats i Gareth Southgates landslag. Genombrottet: Dwight McNeil, har så klart redan gjort sig ett namn med Burnley men kanske är det här säsongen när McNeil gör sig ett namn i hela Premier League. Viktigaste förstärkningen: Kreativ central mittfältare. Säckaracet: Sean Dyche riskerar inte sparken, men risken finns att han skjuter ut sig själv, i synnerhet om annan klubb kallar. Säsongens rimliga målsättning: Mitten av tabellen!

:::

(3) CHELSEA. Manager: Frank Lampard. 2019-20: Fyra (4). Succésäsong för Lampard om man ska lyssna på brittiska pundits, men det tycker de nog mest för att de vill tycka så. Bra av Chelsea att ta sig till Champions League, men med minsta marginal, med hjälp av andra lags underprestation, och ett alldeles för svagt eget försvarsspel. Sommaren: Fantastisk sommar så här långt av Chelsea som värvat Timo Werner, Hakim Ziyech, Ben Chilwell, Thiago Silva och Kai Havertz. En ny målvakt kan vara på ingång. Roman Abramovich har onekligen investerat stort igen. Försvaret fortfarande ett frågetecken.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Offensivt har Chelsea kapacitet att bli ett närmast fenomenalt lag, även om det så klart sällan är fullt så enkelt som att bara köpa många bra offensiva spelare. Men mittfältet och anfallet håller hög världsklass, och kommer med många unga spelare kunna utvecklas stort under lång tid. Chelseas stora frågetecken gäller alltså försvarsspelet, som förra säsongen var lagets sämsta på väldigt länge. Thiago Silva och Ben Chilwell är två bra förstärkningar, men försvarsspel handlar framför allt om lagets organisation, och det var framför allt där Chelsea brast förra säsongen.

Nyckelspelare: Christian Pulisic, fick fundera länge innan jag lyckades komma fram till vem som var nyckelspelaren i Chelsea, vilket kanske är något oroväckande. Men Pulisics fart och genombrottsförmåga kommer vara viktig. Genombrottet: Reece James, tog över högerbackspositionen redan förra säsongen, och kommer den här säsongen växa ut till en av ligans bästa högerbackar. Viktigaste förstärkningen: Lite sen på den bollen nu så klart, men i nuläget utan tvekan målvaktspositionen. Säckaracet: Investeringen höjer kraven på Lampard, och Abramovich vet vi är brutal, men det krävs en Mourinhosäsong för att han ska få sparken mitt i. Säsongens rimliga målsättning: Chelsea i titelstriden!

ANNONS

:::

(17) CRYSTAL PALACE. Manager: Roy Hodgson. 2019-20: Fjorton (14). Överraskande positiv säsong för Crystal Palace givet att de gick in i säsongen under rätt stor turbulens, där lagets främsta spelare öppet sade sig vilja lämna klubben. Hodgson hanterade däremot den situationen rätt bra och lagets stabilitet höll dem kvar. Sommaren: Har framför allt gått ut på att Crystal Palace har försökt föryngra ett relativt åldersstiget lag, vilket båda värvningarna av Nathan Ferguson och Eberechi Eze visar på. Dock inga värvningar som aktivt gör Crystal Palace till ett starkare lag direkt.

Styrkor och svagheter: Crystal Palace bygger sitt spel framför allt runt ett stabilt, tryggt och välorganiserat försvarsspel. Detta är vad som håller dem kvar i Premier League, då det ger dem en grund att stå på som minst tre lag normalt sett saknar. Crystal Palaces problem har varit lagets offensiv, där alldeles för mycket har varit helt beroende av Wilfried Zaha. Föga förvånande är Zaha också ligans mest foulade spelare. En spelare kan inte bära upp ett helt lag, och ett område Crystal Palace länge haft besvär med är att de saknat en effektiv målskytt i anfallet.

ANNONS

Nyckelspelare: Wilfried Zaha, är som vanligt spelaren som måste prestera för Crystal Palace, även om det återigen är högst osäkert om han blir kvar. Genombrottet: Eberechi Eze, nyförvärvet från QPR kan ge Crystal Palace nödvändig kreativitet. Viktigaste förstärkningen: Antar vi att Zaha blir kvar så är en bra anfallare fortfarande första och största prio. Säckaracet: Osannolikt att Crystal Palace sparkar Roy Hodgson mitt under säsongen, om inte laget faller ihop helt och hållet. Säsongens rimliga målsättning: Crystal Palace undviker ännu en nedflyttningsstrid!

:::

(7) EVERTON. Manager: Carlo Ancelotti. 2019-20: Tolva (12). Inledde säsongen katastrofalt och befann sig indragna i nedflyttningsstriden, vilket satte ett streck under Marco Silva som manager. Anställningen av Ancelotti lyfte laget både på planen och i tabellen, utan att orka ta sig ut i Europa. Sommaren: Har hittills levererat en riktigt stark sommar där både värvningarna av Allan och James Rodriguez i ett svep åtgärdar lagets allra största problem, mittfältet. Abdoulaye Doucouré förstärker detta ytterligare. Kommer Wilfried Zaha bli körsbäret på tårtan?

ANNONS

Styrkor och svagheter: Tittar man efter Evertons styrkor så finner man sig själv rätt snart tittandes på ytterbackarna och på anfallet. Där finns redan kvalitet på hög nivå. Målvakt och mittbackar känns kompetenta men något opålitliga, men mycket av det kan bero på att de saknat skydd från mittfältet. Lagets stora bekymmer förra säsongen var ett mittfält som kan ha varit ett av ligans svagaste och som just inte var bra på någonting, vare sig att defensivt skydda den egna backlinjen eller offensivt skapa chanser framåt. Evertons ytterbackar hade fler assists och skapade målchanser än Evertons hela mittfält.

Nyckelspelare: Allan, om Everton får den här spelaren att fungera som han gjorde för Napoli så är det nyckeln som kan få alla andra bitar att falla på plats. Genombrottet: Moise Kean, haft en svår första tid i Everton men kanske lyfter han sig med Ancelottis management och en bättre omgivning. Viktigaste förstärkningen: En riktigt bra mittback hade varit en mycket tydlig kvalitetshöjare på en enda gång. Säckaracet: Ancelotti sitter som berget. Säsongens rimliga målsättning: Everton till europeiskt cupspel, kanske Champions League!

ANNONS

:::

(20) FULHAM. Manager: Scott Parker. 2019-20: FL-fyra (FL4). En av förhandsfavoriterna i EFL Championship men lyckades aldrig riktigt hänga med vare sig Leeds eller West Brom. Var dock som bäst när det gällde som allra mest, alltså i playoff, och vann playoff-finalen mot lokala rivalen Brentford. Sommaren: Har sannerligen så här långt inte genomfört samma typ av sommar som senast de förberedde sig för Premier League. Lånet av Mario Lemina är den mest uppenbara förstärkningen från förra säsongen. Tveksamt om det kommer visa sig tillräckligt.

Styrkor och svagheter: Uppenbart är att Scott Parker adresserat vad som var Fulhams stora svaghet förra gången i Premier League, nämligen försvarsspelet då Fulham slog flera negativa defensiva rekord. Med Parker har Fulham fått ett tydligare fokus på ett defensivt inriktat bollinnehav, som frustrerat många supportrar under förra säsongen med att vara för långsamt och ineffektivt offensivt. Det problemet lär kvarstå, samtidigt som utmaningarna på Fulhams försvarsspel naturligtvis kommer vara betydligt högre i Premier League än vad det var i EFL Championship.

ANNONS

Nyckelspelare: Josh Onomah, klev fram rejält som offensiv mittfältare under förra säsongens andra halva, utan honom hade inte Fulham spelat i Premier League nu Måste prestera. Genombrottet: Josh Onomah, han igen, har länge spåtts en lysande framtid efter sin tid med Tottenham och som U20-världsmästare och U17-europamästare. Viktigaste förstärkningen: Behöver förstärka en på pappret oroväckade tunn backlinje. Säckaracet: Det kommer gunga under Scott Parkers fötter om Fulham befinner sig under strecket efter nyår. Säsongens rimliga målsättning: Fulham kvar i Premier League!

:::

(12) LEEDS. Manager: Marcelo Bielsa. 2019-20: FL-etta (FL1). Fantastisk säsong för Leeds som tog sig tillbaka till Premier League för första gången på 16 år, och gjorde det som ligans bästa och mest dominanta lag. Leeds spelar en fotboll som inkluderar både metod och madness. Sommaren: Inga riktiga galenskaper av Leeds den här sommaren, och det var väl heller inte att vänta, då Bielsa inte riktigt fungerar på det viset. De båda värvningarna som dock har gjorts, Rodrigo Moren och Robin Koch, är däremot två mycket starka värvningar, och andra som nämns känns bra även de.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Att se Leeds spela fotboll de senaste åren har varit som att se en perfekt samordnad orkester. Laget samspel är något av det vackraste och mest produktiva vi ser i engelsk fotboll för närvarande, ett närmast perfekt uttryck för Bielseas fotbollsidéer. Leeds är ett lag med stor personlighet om än kanske inte ett lag med stora personligheter. Leeds var konsekvent det lag som släppte till lägst antal chanser och skapade flest chanser, överlägset. Har Leeds haft ett problem har det varit effektiviteten i att göra mål på sina chanser.

Nyckelspelare: Kalvin Phillips, tagit sig in i landslaget från Football League, vilket säger det mesta. Höjer han sig i Premier League så blir han Leeds mest värdefulla spelare. Genombrottet: Illan Meslier, fyllde ut skorna väldigt väl när Kiko Casilla blev avstängd samt visade sig inte vara alltför pålitlig i målet. Viktigaste förstärkningen: Den offensiva mittfältare, Bielsas enganche, när en briljant Pablo Hernandez börjar bli till åren. Säckaracet: Man sparkar inte Marcelo Bielsa, man kan däremot bli sparkad av Marcelo Bielsa. Säsongens rimliga målsättning: Leeds sniffandes på övre halvan!

ANNONS

:::

(8) LEICESTER. Manager: Brendan Rodgers. 2019-20: Femma (5). Otroligt svår säsong att bedöma. Fantastiska första två tredjedelar av säsongen, en ren femplussäsong för Leicester, men därefter ett närmast oförklarligt sammanbrott som riktar stora frågetecken till Rodgers. Sommaren: Ingen större action alls, Ben Chilwell har sålts och ersatts med Timothy Castagne, men i övrigt så spelar Leicester tills vidare vidare med samma lag som imponerade förra säsongen. Vilket inte behöver vara någon dålig sak, spelare som Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi och James Maddison hör till Premier Leagues bästa.

Styrkor och svagheter: Leicesters spelartrupp är en riktigt stark spelartrupp, även med de engelska superklubbarna som måttstock. Försvaret liksom mittfältet håller spelare för spelare, och lagdel för lagdel riktigt hög klass, samtidigt som Jamie Vardy förbli en effektiv målskytt, även om han börjar bli till åren. Var det något vi däremot såg under förra säsongen så är det att Leicester också var väldigt sårbara för skador på sina främsta nyckelspelare, såsom Pereira, Ndidi och Maddison. Inget märkligt med det kanske, men Leicester är tunna bakom dessa spelare.

ANNONS

Nyckelspelare: James Maddison, kreativt väldigt viktig spelare för Leicester som både skapar chanser, gör mål men framför allt ger Vardy betydligt större ytor att jobba med. Genombrottet: James Justin, kan förhoppningsvis lasta av Ricardo Pereira på högerbacken under säsongen. Viktigaste förstärkningen: Blev framför allt tydligt förra säsongen att Leicester är tunna i sitt mittförsvar, där behövs en förstärkning. Säckaracet: Förmodligen sitter Brendan Rodgers rätt säkert, men svajar Leicester ned mot nedre tabellhalvan kan detta ändras. Säsongens rimliga målsättning: Leicester till Europa League!

:::

(2) LIVERPOOL. Manager: Jürgen Klopp. 2019-20: Etta (1). En helt fantastisk säsong då Liverpool avstannandes vann ligan med 18 poäng, deras första ligatitel på 30 år. Ett mer eller mindre komplett fotbollslag, fysiskt, taktiskt och mentalt. Sommaren: Inte mycket har hänt med Liverpool, vare sig ut eller in. En källa till viss frustration för många av Liverpools supportrar, men samtidigt har inte Liverpool heller något akut behov av att värva spelare, annat än för att hålla laget piggt och hungrigt. Thiago Alcantara förblir den mest troliga storvärvningen.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Egentligen är det svårt att prata om svagheter med detta Liverpool, det finns just ingenting de är dåliga på. Laget har ett mycket starkt försvar, ett hårt arbetande mittfält och en ytterst kompetent anfallslinje. En för Liverpool perfekt blandning av kvalitet och karaktär. Liverpool har de senaste åren präglats av att vara laget som jagar, nu måste de visa att de kan hantera att vara laget som jagas. Kan finnas skäl att tro att slitaget som kommer sig av de förskjutna säsongerna kan komma att påverka Liverpool negativt.

Nyckelspelare: Virgil Van Dijk, styr det mesta från sin position i Liverpools backlinje. En ledargestalt på planen. Blir han skadad skapar det en oro i Liverpools hela centrallinje som blir svårt för dem att kunna hantera. Genombrottet: Curtis Jones, framstår alltmer som den ynglig med störst chans att ta en relevant plats i Liverpools a-trupp. Viktigaste förstärkningen: Möjligen känns Liverpool tunna just bakom den ordinarie fronttrion. Säckaracet: Jürgen Klopp får aldrig sparken. Säsongens rimliga målsättning: Liverpool försvarar ligatiteln!

ANNONS

:::

(1) MAN CITY. Manager: Pep Guardiola. 2019-20: Tvåa (2). Hade kanske betraktats som en hyfsat normal säsong av ett normalt lag, men för Man City var förra säsongen en klar missräkning på de flesta plan. Förlorade alldeles för många matcher, mycket på grund av ett alltför labilt försvar. Sommaren: Inledde sommaren mycket starkt med två smarta värvningar av Nathan Aké och Ferran Torres, innan de lurade in sig själva i ännu en återvändsgränd med Leo Messi. Låter som om Kalidou Koulibaly är på ingång, fastän värvningen drar ut på tiden. Man City satsar.

Styrkor och svagheter: Även om Man City slutade tvåa förra säsongen så förblir de Premier Leagues kanske mest formidabla fotbollslag i sina bästa stunder. Ett fantastiskt kreativt och flödande mittfält skapar målchanser i mängder och Man City är kapabelt att göra mos av varenda lag i världen. Bristerna hittar vi framför allt i försvarsspelet, där backlinjen visade sig alldeles för svag och där lösningen att placera Fernandinho i backlinjen fick negativa konsekvenser för lagets centrala mittfält. Kommer bli viktigt hur Man City klarar av att ersätta David Silva.

ANNONS

Nyckelspelare: Kevin De Bruyne, ligans förmodligen allra bästa spelare de senaste två-tre åren, en alldeles fantastisk mittfältare som kan allting på en fotbollsplan, och som dessutom står för mycket av lagets energi. Genombrottet: Phil Foden, får han inte sitt riktiga genombrott i Man City den här säsongen, med David Silva borta från laget, då får han det förmodligen aldrig. Viktigaste förstärkningen: Har redan värvat en mittback, men behöver värva åtminstone en mittback till. Backlinjen och defensivt mittfält måste bli bättre. Säckaracet: Guardiola får naturligtvis aldrig sparken. Säsongens rimliga målsättning: Man City vinner ligan!

:::

(6) MAN UTD. Manager: Ole-Gunnar Solskjaer. 2019-20: Trea (3). Slutade trea men hade kanske lika gärna kunnat sluta femma eller sexa, om marginalerna varit något mindre på deras sida, med andra ord en säsong vars utfall möjligen var tillfredsställande men som inte ingav något större förtroende inför framtiden. Sommaren: Mixad sommar minst sagt som framför allt kännetecknats av ännu en utdragen och hittills misslyckad transfersaga med Jadon Sancho. Värvningen av Donny van de Beek känns bra, men förstärker inte nödvändigtvis en lagdel som gör Man Utd automatiskt ett steg bättre.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Värvningen av Bruno Fernandes lyfte alldeles uppenbart Man Utd förra säsongen och tillsammans med värvningen av Donny van de Beek har Man Utd byggt ett av världens just nu starkaste mittfält på pappret. Problemen för Man Utd uppstår i planens båda ändar där de känns oroväckande tunna både i backlinjen och i anfallet, även om det finns namnkunniga spelare i anfallet. Man Utd släpper till alldeles för många chanser och gör mål på för få chanser, vilket sällan är en lyckad kombination för ett lag med högre ambitioner.

Nyckelspelare: Bruno Fernandes, var väldigt viktig för Man Utd under vårsäsongen, och måste nu under sin andra säsong med klubben visa att det inte var någon tillfällighet. Genombrottet: Brandon Williams, måste förmodligen breaka den här säsongen då Man Utd inte verkar vara på gång att värva någon vänsterback. Viktigaste förstärkningen: Backlinjen är och förblir oroväckande svag. Säckaracet: Känns som att Man Utd har mållåst sig på visionen med Solskjaer. Säsongens rimliga målsättning: Man Utd kvar på Champions League-plats!

ANNONS

:::

(11) NEWCASTLE. Manager: Steve Bruce. 2019-20: Trettonde (13). En säsong som slutade bättre än väntat utan att därför ha varit särskilt bra. Många trodde på nedflyttning när Rafa Benitez lämnade klubben och ersattes med Bruce, men laget presterade överraskande stabilt. Sommaren: Har präglats väldigt mycket av missnöjet med det uteblivna saudiska uppköpet och frustrationen av att fortsätta vara en klubb under Mike Ashleys ägarskap. Därefter har däremot Newcastle gjort ett starkt transferfönster med imponerande förstärkningar i Jeff Hendricks, Ryan Fraser, Callum Wilson och Jamal Lewis.

Styrkor och svagheter: Det ska väl inte stickas under stol med att Newcastle undvek nedflyttningsstriden förra säsongen inte genom att ha ett väldigt bra försvar och mittfält, utan att genom att ha ett försvar och ett mittfält som ändå var dugligt och inte lika svagt som kanske fem-sex andra klubbar i ligan. Newcastles stora problem har varit lagets anfallsspel där Joelinton floppade och kreativiteten varit väldigt låg. Ett problem som inte blev mindre med skadan på Dwight Gayle. Värvningarna av Ryan Fraser och Callum Wilson är däremot en rejäl åtgärd på detta problem.

ANNONS

Nyckelspelare: Allan Saint-Maximin, imponerade under förra säsongen och kan han hitta ett bra samspel med Fraser och Wilson kan Newcastle få ett mycket potent anfallsspel. Genombrottet: Sean & Matty Longstaff, kan de båda hemlagade bröderna utvecklas till en bra lösning på problemet som nämns i nästa punkt?! Viktigaste förstärkningen: Newcastles centrala mittfält känns i tunnaste laget. Säckaracet: Bruce riskerar sparken endast om Newcastle riskerar nedflyttning. Säsongens rimliga målsättning: Newcastle undviker ännu en nedflyttningsstrid!

:::

(13) SHEFFIELD UNITED. Manager: Chris Wilder. 2019-20: Nia (9). Helt fantastisk säsong av Sheffield United. De flesta såg dem som givna för nedflyttning men Sheffield United slogs om Champions League-platser långt in på våren, med hjälp av en progressiv och innovativ fotboll. Sommaren: Inga stora åthävor precis, men det är heller inte riktigt Sheffield Uniteds eller Chris Wilders stil. Två ytterbacksvärvningar från Derby County i form av Jayden Bogle och Max Lowe som lovar gott, tillsammans med Chelsealånet Ethan Ampadu. Aaron Ramsdale är lagets nya målvakt.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Bristen på namnkunninghet i Sheffield Uniteds spelartrupp gör att de lätt underskattas av ungefär samma människor som envisas med att enbart kalla dem för Sheffield. Sanningen är att Sheffield United har både ett försvar och ett mittfält som håller överraskande hög kvalitet. Om det är något område där det känns som att Sheffield United lider lite så är det i avsaknaden av riktigt hög kvalitet i anfallet, där de måste bli mer effektiva i sitt målskytte. Inte för att nuvarande anfallare har gjort det dåligt, men för att de bara räcker till så långt.

Nyckelspelare: John Lundstram, spindeln i nätet på Sheffield Uniteds mittfält förra säsongen och det kommer han vara igen. Genombrottet: Sander Berge, hade kanske en rätt så anonym första säsong med Sheffield United, men kan lyfta både sig själv och laget under andra säsongen. Viktigaste förstärkningen: En-två riktigt bra anfallare eller forwards hade kunnat lyfta Sheffield United en nivå. Säckaracet: Endast om Sheffield United hamnar långt efter nedflyttningsstrecket kan det börja svaja för Wilder. Säsongens rimliga målsättning: Sheffield United undviker nedflyttningsstriden!

ANNONS

:::

(10) SOUTHAMPTON. Manager: Ralph Hasenhüttl. 2019-20: Elva (11). Katastrofal inledning på säsongen för Southampton med 0-9-förlusten mot Leicester som lågpunkt. Alla tog för givet att Hasenhüttls dagar var räknade, men han blev kvar och Southampton reste sig på ett imponerande sätt. Sommaren: Kanske inte någon väldigt aktiv sommar av Southampton så här långt. Framför allt har backlinjen förstärkts med Kyle Walker-Peters och Mohammed Salisu. Försäljningen av Pierre-Emile Hojbjerg till Tottenhan gör Southampton just nu tunna på centralt mittfält.

Styrkor och svagheter: Vad som är trevligt att se med Southampton, och som de i någon mening också verkar ha återfunnit, är lagets höga presspel som många gånger lyckas stressa motståndarna och skapa chanser för laget. Southamptons problem har snarare varit när de mer aktivt själva måste skapa chanser med bollen i eget förvar. Många gånger har då Southamptons saknat kreativiteten centralt att verkligen lyckas med den saken i tillräcklig utsträckning. Försvarslinjen är kompetent utan att därför direkt skrämma någon.

ANNONS

Nyckelspelare: Danny Ings, överraskande bra säsong för Ings som fått något av en andra andning i Southampton. Viktigt att det håller i sig den här säsongen. Genombrottet: Che Adams, länge ansetts som rasande talangfull, kan han börja få rejäl utväxling på detta den här säsongen vore det ett jättelyft för Southampton. Viktigaste förstärkningen: Centralt mittfält ser just nu ut som Southamptons främsta huvudvärk. Säckaracet: Får man inte sparken efter 0-9 så krävs det något extraordinärt för att få sparken. Säsongens rimliga målsättning: Southampton sniffar på europeiska cupplatser!

:::

(4) TOTTENHAM. Manager: José Mourinho. 2019-20: Sexa (6). Floppsäsong av Tottenham, och en säsong under vilken de gjorde sig av med Mauricio Pochettino och ersatte honom med Mourinho. Mourinho lyckades aldrig riktigt lyfta ett förvisso skadedrabbat Tottenham som slutade utanför Champions League för första gången på länge. Sommaren: Klart godkänd sommar så här långt av Tottenham. Värvningen av Hojbjerg fräschar upp mittfältet, och Doherty är en bra förstärkning på högerbacken där Aurier tidigare har blandat och gett.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Tottenham har alltjämt en av ligans starkaste spelartrupper, och några av ligans absolut bästa spelare i sitt lag. Frågan är om dessa spelare kommer kunna få samma utväxling med sitt anfallsspel med Mourinho som de fick med Pochettino. Ändå är det backlinjen som märkligt nog känns som Tottenhams skakigaste lagdel där Toby Alderweireld börjar bli till åren och Jan Vertonghen har lämnat klubben. Vänsterbacken känns dessutom en smula skakig, åtminstone utifrån Mourinhos preferenser. Anfall kan vara bästa försvar för Tottenham, men så har Mourinho aldrig i sitt liv tänkt.

Nyckelspelare: Moussa Sissoko, om det ska komma någon riktig energi från Tottenhams mittfält så är det förmodligen från den här spelaren. Genombrottet: Ryan Sessegnon, att slå igenom under Mourinho är kanske inte det lättaste, särskilt inte när man är en offensivt lagd ytterback. Viktigaste förstärkningen: Backlinjen känns som Tottenhams uppenbart svagaste lagdel. Säckaracet: Känns som att Tottenham investerat mycket prestige i anställningen av Mourinho, men Mourinho kan också göra sig omöjlig. Säsongens rimliga målsättning: Tottenham tillbaka till Champions League!

ANNONS

:::

(15) WEST BROM. Manager: Slaven Bilic. 2019-20: FL-tvåa (FL2). Det höll på att ta en ände med förskräckelse men till slut lyckades West Brom ändå hålla undan hotet från Brentford och greja uppflyttning till Premier League. Bilic har varit en rejäl humörhöjare på The Hawthorns med en mer offensiv fotboll. Sommaren: Kanske inga värvningar som får ögonfranserna att krulla sig, viktigast var kanske att göra permanent övergången för Matheus Pereira, lagets viktigaste kreativa spelare förra säsongen. Cedric Kipré är en god förstärkning till ett mittförsvar. Är Branislav Ivanovic på ingång?

Styrkor och svagheter: En av West Broms stora styrkor förra säsongen, vad som i slutänden låg bakom deras uppflyttning, var bredden på deras spelartrupp. West Brom är inte överdrivet känsliga för skador eller alltför beroende av enskilda nyckelspelare. Bilic skapade ett mer offensivt spelande West Brom, som däremot också visade upp en god förmåga att kontrollera och stänga en matchbild. De defensiva utmaningarna kommer så klart bli större i Premier League och det kommer ställas stora krav på unga mittbackar som Semi Ajayi och Cedric Kipré.

ANNONS

Nyckelspelare: Matheus Pereira, väljer West Brom att försöka spela en offensiv fotboll är det desto viktigare att de gör det bra, och Pereira är helt avgörande för att kunna lyckas med det. Genombrottet: Grady Diangana, osäkert om övergången gjorde West Brom gladare än West Ham förbannade, men kan tillföra mycket offensivt. Viktigaste förstärkningen: Centralt mittfält är området där jag känner störst tveksamhet för West Broms chanser. Säckaracet: Bilic sitter rätt tryggt på jobbet, men hamnar ett lag under strecket kan allt hända. Säsongens rimliga målsättning: West Brom kvar i Premier League!

:::

(18) WEST HAM. Manager: David Moyes. 2019-20: Sextonde (16). Svag säsong av West Ham som först såg en trött Manuel Pellegrini få sparken för att sedan se Moyes bli inringd för att rädda West Ham kvar i Premier League för andra gången. Lyckades hålla sig kvar i Premier League på håret. Sommaren: Ett dåligt skämt skulle nog många beskriva det som hittills. Försäljningen av Grady Diangana föll inte i god jord, och försöken att använda de pengarna för att värva James Tarkowski från Burnley föll som väntat för Burnleys döva öron. Moyes känns som the man without a plan, och West Ham utan en clue.

ANNONS

Styrkor och svagheter: West Ham saknar inte tekniskt kompetenta spelare av hög kvalitet, Felipe Anderson, Manuel Lanzini, Andriy Yarmolenko, Declan Rice, Issa Diop med flera är bra exempel på det. Men organisationen av laget har brustit under längre tid, inte minst i defensiven har West Ham framstått som väldigt snurriga. Lagets individuella kvalitet har räddat dem kvar i Premier League men det kommer naturligtvis en punkt när inte det längre visar sig tillräckligt. Klubben lider av ägare och en ledning som inte verkar ha en aning om vad de vill med klubben och hur de ska uppnå det.

Nyckelspelare: Michail Antonio, öste in mål för West Ham i slutet av förra säsongen och räddade dem kvar i Premier League, måste fortsätta leverera. Genombrottet: Jarrod Bowen, strålande för Hull City och bra även för West Ham i våras, kan få sitt riktiga lyft den här säsongen. Viktigaste förstärkningen: När jag tittar på West Hams spelartrupp slår det mig att ytterbackspositionerna känns som lagets uppenbara svaghet. Säckaracet: Moyes anses med rätta vara den manager som ligger främst till att få sparken i Premier League. Säsongens rimliga målsättning: West Ham kvar i Premier League!

ANNONS

:::

(9) WOLVERHAMPTON. Manager: Nuno Espirito Santo. 2019-20: Sjua (7). Wolves fortsatte imponera under sin andra säsong. Adama Traoré och Raul Jimenez utvecklades till en duo i världsklass. Wolves nära Champions League, men sur avslutning som såg Wolves missa europeiskt cupspel helt och hållet två gånger om. Sommaren: Största snackisen är nog rekordsumman som betalades för för all del supertalangen Fabio Silva, som nu kommer ha mycket att leva upp till på den största scenen. Annars är det framför allt värvningar av breddkaraktär Wolves har genomfört.

Styrkor och svagheter: Ett starkt lag i alla lagdelar. Conor Coady och Willy Boly lägger grunden för en stark backlinje. Förlusten av Matt Doherty till Tottenham kan visa sig dyrbar. Centralt mittfält är ren filth som Tim Spiers tycker om att säga, och i anfallet har som sagt Traoré och Jimenez varit ligans mest effektiva anfallsduo. Skulle Wolves kunna bli lika farliga från vänsterkanten också skulle laget få ytterligare en dimension i sitt spel, och verkligen kunna ta det sista klivet upp mot Champions League-platserna. Laget kan vinna på att äntligen få ett lugnare spelschema den här säsongen.

ANNONS

Nyckelspelare: Ruben Neves, har varit motorn bakom Wolves hela utveckling de senaste åren, och detta kommer inte förändras den här säsongen. Genombrottet: Ruben Vinagre, dags för den här liraren att verkligen växa upp nu, och i farten ge Wolves extra kvalitet från vänsterkanten. Viktigaste förstärkningen: Ytterbackspositionerna ser svajiga ut, särskilt med Jonny skadad, och skulle Raul Jimenez bli skadad så ser Wolves plötsligt betydligt tunnare ut framåt. Säckaracet: Mycket svårt att se Nuno Espirito Santo få sparken under säsongen. Säsongens rimliga målsättning: Wolves till Europa League!

Peter Hyllman

Avspark (#1): Så slutar toppstriderna i Football League!

Peter Hyllman 2020-09-11 06:00

Vi står på startlinjen för en ny säsong. Det har varit en minst sagt udda försäsong, förskjuten på grund av Covid-19, vilket i sin tur även fått följdeffekten att den här säsongen som helhet har blivit förskjuten och ihoptryckt. Exakt vad för betydelse det kommer få för säsongen är omöjligt att säga i nuläget, det enda som går att säga är att det helt säkert kommer få betydelse.

Under veckan har jag previewat Premier League-klubbarna, vilket resulterade i följande tippade tabell: 1) Man City, 2) Liverpool, 3) Chelsea, 4) Tottenham, 5) Arsenal, 6) Man Utd, 7) Everton, 8) Leicester, 9) Wolves, 10) Southampton, 11) Newcastle, 12) Leeds, 13) Sheffield United, 14) Burnley, 15) West Brom, 16) Aston Villa, 17) Crystal Palace, 18) West Ham, 19) Brighton och 20) Fulham.

Kanske har det även blivit dags att säga något om Englands tre andra professionella divisioner, det vill säga Football League. Om det är vanskligt att tippa hela tabellen redan i Premier League så är det meningslöst för att inte säga omöjligt att göra det i någon av Football Leagues tre serier. Dessutom opraktiskt. Men det går så klart ändå att ha en bra aning om vilka lag som kommer vara med och slåss i toppen av respektive serie.

ANNONS

EFL CHAMPIONSHIP

(1) Watford. Vilken spelartrupp Watford har tillgång till. Frågan är om det egentligen har funnits ett bättre lag på pappret i EFL Championship än Watford den här säsongen. Vi vet sedan förut att det inte är någon garanti, men om Vladimir Ivic är lika kompetent som hans tid med Maccabi Tel Aviv antyder så kan detta bli en promenad i parken för Watford den här säsongen. Om inte riskerar det bli ännu ett Stoke.

Vi får ett första test på vad Watford kan göra redan ikväll när EFL Championship tjuvstartar med matchen Watford vs Middlesbrough. Kanske är det orimligt att tro att Watford ska ha hunnit få allt på plats redan, särskilt som de brottas med över tio spelare på skadelistan för närvarande. Det sjuka med Watford är dock att de faktiskt kan sakna tio riktigt bra spelare och fortfarande lyckas se riktigt starka ut på pappret. Ett rätt bra skäl varför Watford är Football Leagues favoriter den här säsongen.

ANNONS

Samtidigt gör Neil Warnock sitt allra bästa för att dra ned förväntningarna på honom själv och på Middlesbrough inför matchen och inför säsongen. Framför allt verkar han missnöjd med att Middlesbrough inte har lyckats värva de spelare han anser att laget behöver. Warnock menar att Middlesbrough nu har en alldeles för tunn spelartrupp, och att detta kan visa sig besvärligt för ett lag som lyckades hålla sig kvar i EFL Championship först sista dagen av förra säsongen.

Vilket kanske känns som något av en överdrift. Middlesbrough underpresterade grovt förra säsongen och hade inte varit i botten av tabellen annars. Middlesbrough anställde Neil Warnock just med tanken att han skulle kunna ta dem upp mot toppen av tabellen igen, och gör han ett bra jobb så är det alls ingen omöjlighet att han också lyckas med den saken.

ANNONS

(2) Brentford. Tillsammans med Leeds seriens bästa lag förra säsongen. Orkar de rycka upp sig igen efter den nesliga förlusten i playoff-finalen? Spelarflykten som befarades har inte riktigt blivit av, Ollie Watkins har ersatts av Ivan Toney. Mest oklart är det kanske om Said Benrahma. Offensivt riskerar Brentford vara något svagare. Ny arena kan bli en issue, framför allt har de inte längre hjälpen de förut hade av ett hetsigt Griffin Park.

(3) Norwich. Risken är alltid att nedflyttade Premier League-lag överskattas. Norwichs spel passar däremot betydligt bättre för Football League än för Premier League, och många av lagets bästa spelare är fortfarande kvar i klubben. Max Aarons, Todd Cantwell, Emi Buendia, Ben Gibson med flera är samtliga spelare som håller mycket hög Football League-kvalitet. Hanterar Norwich nedflyttningen på rätt sätt blir de farliga.

ANNONS

(4) Nottingham Forest. Frågan är så klart hur hjärtekrossen i slutet av förra säsongen påverkar Nottingham Forest. Lyckas de omsätta det i revanschlystnad kan det faktiskt bli en tillgång för dem. Uppenbart förra säsongen dock att Nottingham var ett lag på uppgång, och laget har definitivt kvaliteten i spelartruppen att kunna konkurrera om uppflyttning. Mycket beror på hur Sabri Lamouchi lyckas lyfta laget.

(5) Preston North End. Det finns en potential i Prestons fotboll som inte riktigt har fått fullt utslag ännu. Alex Neil har skapat ett intensivt och hårt pressande fotbollslag som visat en förmåga att kunna göra livet jobbigt för alla motståndare. Lyckas Preston hitta lite större jämnhet än vad de visat upp tidigare säsonger så är det tillräckligt för att kunna ge dem en plats i playoff.

ANNONS

(6) Millwall. Har nosat på playoff de två senaste säsongerna utan att ha lyckats, men den här gången tror jag stunden är kommen. Gary Rowett verkar vara en manager som passar väldigt bra ihop med Millwall, och som även kan ge laget lite mer av den kreativa flair det behöver för att lyfta sig ännu ett steg. Viktigt kommer bli hur effektiv målskytt Troy Parrott kommer visa sig vara för dem.

LEAGUE ONE

(1) Portsmouth. Har fallit i två raka playoffs, något olyckligt får ändå sägas, och det vore inte fel att säga att Portsmouth har spelat ligans bästa fotboll båda dessa år. Viktigt att lyckas få Ronan Curtis att stanna i klubben. Ett aber för Portsmouth är att det finns ett missnöje runt klubben med Kenny Jackett, och får Portsmouth en dålig start kan det leda till ett managerbyte, vilket gör det mindre förutsägbart hur säsongen slutar för Portsmouth.

ANNONS

(2) Sunderland. Givet allt skitsnack runt Sunderland är det lätt att förbise att de under våren faktiskt var det lag som tog flest poäng av alla. Phil Parkinson hade hunnit få bort spelare han ville få bort, och laget började faktiskt sätta sig. Hade det inte varit för Covid-19 hade Sunderland faktiskt kunnat spela i EFL Championship nu. Lyckas Parkinson behålla den trenden, och atmosfären inte förstör för honom, så är Sunderland en av favoriterna.

(3) Peterborough. Spottar och fräser förmodligen fortfarande av ilska över hur förra säsongen avslutades till deras nackdel. Kanske är det något som kan fungera som motivation för Peterborough den här säsongen. Spelmässigt har de goda skäl att vara förbannade, då de var ett av ligans absolut bästa lag när den avbröts. Laget är offensivt bra, men har också blivit av med Ivan Toney, ligans bästa spelare förra säsongen.

ANNONS

(4) Oxford United. Gjorde en strålande säsong senast där de tog sig hela vägen till playoff-final som de något överraskande förlorade mot Wycombe. Atkinson som mittback ersätter den flyktade Dicke, och kan visa sig vara en av seriens mest spektakulära spelare. Matt Taylor är en jättevärvning till anfallet. Karl Robinson är en bra manager på den här nivån, men hans lag brukar också hamna i svackor.

(5) Fleetwood Town. Det skämtas ofta om Joey Barton så klart, men han har verkligen bevisat sig som manager på den här nivån. Fleetwood Town spelar en mycket trevlig och offensiv fotboll och sett enbart till deras offensiva spelare kan detta mycket väl vara ett av ligans bästa lag. Fattigare ser det dock ut i försvaret där två mittbackar har sålts vidare, men lyckas Fleetwood Town ersätta dem kan de hamna högre i tabellen än femma.

ANNONS

(6) Ipswich Town. Lyckades på något mycket märkligt sätt sluta på elfte plats förra säsongen, efter att under större delen av säsongen ha legat i toppen av tabellen. Ändå har Ipswich en av seriens bästa spelartrupper, och de enda frågetecknen runt dem gäller å ena sidan om Paul Lambert har rätt attityd och ambition som manager, och å andra sidan om atmosfären runt laget kommer hjälpa eller stjälpa.

LEAGUE TWO

(1) Salford City. Vaclav Hladky var skotska ligans kanske bästa målvakt för något år sedan, Jason Lowe, Jordan Turnbull, Tom Clarke, Darron Gibson, Bruno Andrade, James Wilson, Ian Henderson. Listan kan göras lång. Salford City har League Twos överlägset starkaste spelartrupp och skulle helt säkert stå starka även i League One. Graham Alexander är en manager som knappast skäms på den här nivån heller.

ANNONS

(2) Cheltenham Town. Hade ett märkligt sammanbrott i förra säsongens playoff då de först vann borta men sedan förlorade grovt hemma mot Northampton. En prestation som inte var representativ för deras säsong då de var seriens bästa lag defensivt. Utöver det är Alfie May en pålitlig målskytt för Cheltenham, och Micky Duff en av seriens managers med allra bäst renommé.

(3) Exeter City. Var väldigt nära uppflyttning redan förra säsongen då de förlorade ännu en playoff-final i League Two, den här gången stort mot Northampton Town. Matt Taylor har etablerat sig som en av de yngsta och mest intressanta tränarna på den här nivån. Exeter spelar en pragmatisk och funktionell fotboll, och stabiliteten i laget är en av de främsta anledningarna att se dem som en av säsongens förhandsfavoriter.

(4) Port Vale. Ett lag som byggts upp säsong för säsong och är en av de smartast drivna klubbarna i League Two. Försvaret har varit Port Vales stora styrka den senaste tiden och på den grunden kommer de kunna bli mycket framgångsrika. Kreativiteten i laget står framför allt mittfältaren David Worrall för. Hamnade precis utanför playoff förra säsongen men tar minst ett kliv framåt den här säsongen.

ANNONS

(5) Forest Green Rovers. En av seriens finansiellt starkaste klubbar, backade av den visionäre ägaren Dale Vince, och det märks i Forest Green Rovers spelartrupp som rimligtvis måste ses som en av seriens bredaste och starkaste. Över en lång säsong med ett tajt spelschema kan den faktorn visa sig avgörande. Mark Cooper som manager har mixtrat lite väl mycket med uttagningar och spelsystem vilket gjort laget något ojämnt.

(6) Bolton Wanderers. Verkar vara den stora favoriten hos spelbolagen, vilket mest känns som ett tecken på intellektuell slöhet. Ian Evatt är ny manager efter förra säsongens succé med Barrow AFC, men han har ett stort jobb att vända en klubb som befunnit sig i ett mer eller mindre permanent krisläge i minst två år. Lyckas Evatt stabilisera Bolton bara så mycket att de tar en playoff-plats är detta en imponerande bedrift.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Vitinha, Porto till Wolves, lån. Ännu en ung portugisisk forward från Porto värvas alltså till Wolves, om än den här gången på lån. Det vill säga man känner sig inte riktigt lika säkra på den här spelaren som man gör på Fabio Silva. Intressant att se att Wolves breddar truppen så mycket offensivt, men svårt att se att Vitinha ska göra Wolves bättre den här säsongen. Godkänd – (++)

Kenny Tete, Lyon till Fulham. ”I heard of Fulhams interest and I was bowled over” sade den landslagsmeriterade holländske högerbacken i ett uttalande som är minst trovärdigt att ha formulerats av spelaren själv som jag sett på mycket länge. På pappret en klart intressant förstärkning av högerbacksplatsen i Fulham, även om Tete känns mer offensivt lagd än vad jag fått intryck av att Scott Parker föredrar. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Michy Batshuayi, Chelsea till Crystal Palace, lån. Gillar spelaren, och eftersom Crystal Palace uppenbart behöver en kapabel målskytt så gillar jag också värvningen. Batshuayi är en av dessa spelare jag har blivit förbryllad över att han aldrig riktigt fått chansen i Chelsea. Nu är det som det är med den saken, Batshuayis färdigheter ger Crystal Palace en helt annan offensiv edge och kan hålla dem kvar i Premier League. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Premier League 2020-21: Från Southampton till Wolves

Peter Hyllman 2020-09-10 17:00

SOUTHAMPTON. Manager: Ralph Hasenhüttl. 2019-20: Elva (11). Katastrofal inledning på säsongen för Southampton med 0-9-förlusten mot Leicester som lågpunkt. Alla tog för givet att Hasenhüttls dagar var räknade, men han blev kvar och Southampton reste sig på ett imponerande sätt. Sommaren: Kanske inte någon väldigt aktiv sommar av Southampton så här långt. Framför allt har backlinjen förstärkts med Kyle Walker-Peters och Mohammed Salisu. Försäljningen av Pierre-Emile Hojbjerg till Tottenhan gör Southampton just nu tunna på centralt mittfält.

Styrkor och svagheter: Vad som är trevligt att se med Southampton, och som de i någon mening också verkar ha återfunnit, är lagets höga presspel som många gånger lyckas stressa motståndarna och skapa chanser för laget. Southamptons problem har snarare varit när de mer aktivt själva måste skapa chanser med bollen i eget förvar. Många gånger har då Southamptons saknat kreativiteten centralt att verkligen lyckas med den saken i tillräcklig utsträckning. Försvarslinjen är kompetent utan att därför direkt skrämma någon.

Nyckelspelare: Danny Ings, överraskande bra säsong för Ings som fått något av en andra andning i Southampton. Viktigt att det håller i sig den här säsongen. Genombrottet: Che Adams, länge ansetts som rasande talangfull, kan han börja få rejäl utväxling på detta den här säsongen vore det ett jättelyft för Southampton. Viktigaste förstärkningen: Centralt mittfält ser just nu ut som Southamptons främsta huvudvärk. Säckaracet: Får man inte sparken efter 0-9 så krävs det något extraordinärt för att få sparken. Säsongens rimliga målsättning: Southampton sniffar på europeiska cupplatser!

ANNONS

Southampton 2020-21: — 10 – (9-12)

:::

TOTTENHAM. Manager: José Mourinho. 2019-20: Sexa (6). Floppsäsong av Tottenham, och en säsong under vilken de gjorde sig av med Mauricio Pochettino och ersatte honom med Mourinho. Mourinho lyckades aldrig riktigt lyfta ett förvisso skadedrabbat Tottenham som slutade utanför Champions League för första gången på länge. Sommaren: Klart godkänd sommar så här långt av Tottenham. Värvningen av Hojbjerg fräschar upp mittfältet, och Doherty är en bra förstärkning på högerbacken där Aurier tidigare har blandat och gett.

Styrkor och svagheter: Tottenham har alltjämt en av ligans starkaste spelartrupper, och några av ligans absolut bästa spelare i sitt lag. Frågan är om dessa spelare kommer kunna få samma utväxling med sitt anfallsspel med Mourinho som de fick med Pochettino. Ändå är det backlinjen som märkligt nog känns som Tottenhams skakigaste lagdel där Toby Alderweireld börjar bli till åren och Jan Vertonghen har lämnat klubben. Vänsterbacken känns dessutom en smula skakig, åtminstone utifrån Mourinhos preferenser. Anfall kan vara bästa försvar för Tottenham, men så har Mourinho aldrig i sitt liv tänkt.

ANNONS

Nyckelspelare: Moussa Sissoko, om det ska komma någon riktig energi från Tottenhams mittfält så är det förmodligen från den här spelaren. Genombrottet: Ryan Sessegnon, att slå igenom under Mourinho är kanske inte det lättaste, särskilt inte när man är en offensivt lagd ytterback. Viktigaste förstärkningen: Backlinjen känns som Tottenhams uppenbart svagaste lagdel. Säckaracet: Känns som att Tottenham investerat mycket prestige i anställningen av Mourinho, men Mourinho kan också göra sig omöjlig. Säsongens rimliga målsättning: Tottenham tillbaka till Champions League!

Tottenham 2020-21: — 4 – (3-6)

:::

WEST BROM. Manager: Slaven Bilic. 2019-20: FL-tvåa (FL2). Det höll på att ta en ände med förskräckelse men till slut lyckades West Brom ändå hålla undan hotet från Brentford och greja uppflyttning till Premier League. Bilic har varit en rejäl humörhöjare på The Hawthorns med en mer offensiv fotboll. Sommaren: Kanske inga värvningar som får ögonfranserna att krulla sig, viktigast var kanske att göra permanent övergången för Matheus Pereira, lagets viktigaste kreativa spelare förra säsongen. Cedric Kipré är en god förstärkning till ett mittförsvar. Är Branislav Ivanovic på ingång?

ANNONS

Styrkor och svagheter: En av West Broms stora styrkor förra säsongen, vad som i slutänden låg bakom deras uppflyttning, var bredden på deras spelartrupp. West Brom är inte överdrivet känsliga för skador eller alltför beroende av enskilda nyckelspelare. Bilic skapade ett mer offensivt spelande West Brom, som däremot också visade upp en god förmåga att kontrollera och stänga en matchbild. De defensiva utmaningarna kommer så klart bli större i Premier League och det kommer ställas stora krav på unga mittbackar som Semi Ajayi och Cedric Kipré.

Nyckelspelare: Matheus Pereira, väljer West Brom att försöka spela en offensiv fotboll är det desto viktigare att de gör det bra, och Pereira är helt avgörande för att kunna lyckas med det. Genombrottet: Grady Diangana, osäkert om övergången gjorde West Brom gladare än West Ham förbannade, men kan tillföra mycket offensivt. Viktigaste förstärkningen: Centralt mittfält är området där jag känner störst tveksamhet för West Broms chanser. Säckaracet: Bilic sitter rätt tryggt på jobbet, men hamnar ett lag under strecket kan allt hända. Säsongens rimliga målsättning: West Brom kvar i Premier League!

ANNONS

West Brom 2020-21 — 15 – (14-18)

:::

WEST HAM. Manager: David Moyes. 2019-20: Sextonde (16). Svag säsong av West Ham som först såg en trött Manuel Pellegrini få sparken för att sedan se Moyes bli inringd för att rädda West Ham kvar i Premier League för andra gången. Lyckades hålla sig kvar i Premier League på håret. Sommaren: Ett dåligt skämt skulle nog många beskriva det som hittills. Försäljningen av Grady Diangana föll inte i god jord, och försöken att använda de pengarna för att värva James Tarkowski från Burnley föll som väntat för Burnleys döva öron. Moyes känns som the man without a plan, och West Ham utan en clue.

Styrkor och svagheter: West Ham saknar inte tekniskt kompetenta spelare av hög kvalitet, Felipe Anderson, Manuel Lanzini, Andriy Yarmolenko, Declan Rice, Issa Diop med flera är bra exempel på det. Men organisationen av laget har brustit under längre tid, inte minst i defensiven har West Ham framstått som väldigt snurriga. Lagets individuella kvalitet har räddat dem kvar i Premier League men det kommer naturligtvis en punkt när inte det längre visar sig tillräckligt. Klubben lider av ägare och en ledning som inte verkar ha en aning om vad de vill med klubben och hur de ska uppnå det.

ANNONS

Nyckelspelare: Michail Antonio, öste in mål för West Ham i slutet av förra säsongen och räddade dem kvar i Premier League, måste fortsätta leverera. Genombrottet: Jarrod Bowen, strålande för Hull City och bra även för West Ham i våras, kan få sitt riktiga lyft den här säsongen. Viktigaste förstärkningen: När jag tittar på West Hams spelartrupp slår det mig att ytterbackspositionerna känns som lagets uppenbara svaghet. Säckaracet: Moyes anses med rätta vara den manager som ligger främst till att få sparken i Premier League. Säsongens rimliga målsättning: West Ham kvar i Premier League!

West Ham 2020-21 — 18 – (16-20)

:::

WOLVERHAMPTON. Manager: Nuno Espirito Santo. 2019-20: Sjua (7). Wolves fortsatte imponera under sin andra säsong. Adama Traoré och Raul Jimenez utvecklades till en duo i världsklass. Wolves nära Champions League, men sur avslutning som såg Wolves missa europeiskt cupspel helt och hållet två gånger om. Sommaren: Största snackisen är nog rekordsumman som betalades för för all del supertalangen Fabio Silva, som nu kommer ha mycket att leva upp till på den största scenen. Annars är det framför allt värvningar av breddkaraktär Wolves har genomfört.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Ett starkt lag i alla lagdelar. Conor Coady och Willy Boly lägger grunden för en stark backlinje. Förlusten av Matt Doherty till Tottenham kan visa sig dyrbar. Centralt mittfält är ren filth som Tim Spiers tycker om att säga, och i anfallet har som sagt Traoré och Jimenez varit ligans mest effektiva anfallsduo. Skulle Wolves kunna bli lika farliga från vänsterkanten också skulle laget få ytterligare en dimension i sitt spel, och verkligen kunna ta det sista klivet upp mot Champions League-platserna. Laget kan vinna på att äntligen få ett lugnare spelschema den här säsongen.

Nyckelspelare: Ruben Neves, har varit motorn bakom Wolves hela utveckling de senaste åren, och detta kommer inte förändras den här säsongen. Genombrottet: Ruben Vinagre, dags för den här liraren att verkligen växa upp nu, och i farten ge Wolves extra kvalitet från vänsterkanten. Viktigaste förstärkningen: Ytterbackspositionerna ser svajiga ut, särskilt med Jonny skadad, och skulle Raul Jimenez bli skadad så ser Wolves plötsligt betydligt tunnare ut framåt. Säckaracet: Mycket svårt att se Nuno Espirito Santo få sparken under säsongen. Säsongens rimliga målsättning: Wolves till Europa League!

ANNONS

Wolves 2020-21: — 9 – (5-9)

Peter Hyllman

Har Newcastle gett Steve Bruce chansen att lyckas eller att misslyckas?

Peter Hyllman 2020-09-10 06:00

Kanske kan man förstå att Steve Bruce möjligen inte uppskattade att förväntningarna på Newcastle var så låga förra säsongen mest för att Bruce var lagets manager. Det gjorde kanske inte situationen mer bekväm för honom, vad han än gjorde så var det liksom på något sätt skräp. Samtidigt går det inte heller att förneka att få saker var Bruce till så stor hjälp förra säsongen som att förväntningarna på förhand var så väldigt låga.

Kort sagt kanske man inte kan säga att Steve Bruce inte kunde misslyckas förra säsongen med Newcastle, han kunde självfallet ha bekräftat de väldigt låga förväntningarna på honom. Men vad man ändå kan säga är att det krävdes otroligt lite för att Bruce tvärtom skulle ansetts ha lyckats med Newcastle. Det gällde helt enkelt enbart att inte exakt motsvara de just väldigt lågt ställda förväntningarna.

Förväntningarna på Newcastle kommer vara rejält annorlunda den här säsongen. Egentligen av två helt olika anledningar. För det första så har nu frustrationen och sorgen, kanske till och med chocken, över att Rafa Benitez lämnade Newcastle hunnit med att dämpas. Mycket av de låga förväntningarna på Newcastle förra säsongen berodde kanske egentligen mer på att Benitez försvann än på vem som ersatte honom.

ANNONS

För det andra så har Newcastle nu gjort en överraskande bra sommarsäsong med rätt tydliga investeringar i spelartruppen, och till synes även kloka investeringar. Ryan Fraser, Callum Wilson, Jamal Lewis och Jeff Hendricks är inte någon dålig kvartett av spelare, och värvningar som inte minst förstärker Newcastle offensivt, just det som kanske var lagets stora akilleshäl förra säsongen.

Dessutom så har vi naturligtvis Newcastles tabellplacering förra säsongen med i beräkningen som självfallet höjer förväntningarna även den. Om Newcastle lyckades hålla sig undan nedflyttningsstriden förra säsongen så går det knappast att förvänta sig något annat den här säsongen, när förutsättningarna både är bättre och när Newcastle alltså så uppenbart har investerat i och förstärkt sin egen spelartrupp.

Den rätt uppenbara synen på Newcastles sommarsäsong är alltså att oavsett vad man än anser om Mike Ashley så har han den här gången faktiskt gett Newcastle och Steve Bruce chansen att lyckas. Han har investerat i spelartruppen, och till synes gjort det utifrån Bruces egna önskemål. Därmed skulle man däremot också kunna säga att Mike Ashley den här säsongen även har gett Steve Bruce chansen att misslyckas.

ANNONS

Under sin andra säsong kommer det inte räcka för Bruce att lyckas undvika att snubbla över sina egna fötter när han ska knyta sina egna skosnören för att därmed kunna hävda en lyckad säsong för Newcastle och för sig själv. Nu måste han faktiskt visa att han är rätt person att ta Newcastle vidare, och ta Newcastle framåt. Han måste få laget att prestera både framåt och bakåt, och visa att investeringen faktiskt ger en avkastning.

Här gäller den kanske viktigaste eller mest avgörande frågan hur Steve Bruce rent taktiskt faktiskt väljer att formera sitt lag. Att döma av matcherna under försäsongen verkar det vara ett 4-4-2-system Bruce framför allt verkar se framför sig. Detta är i min mening något oroväckande, både för att det riskerar göra Newcastle tunna på mittfältet, och för att det antyder ett alltför defensivt tänkande av Bruce.

ANNONS

Förmodligen är det inte så det skulle beskrivas på pappret, eller i reklambroschyren, men risken enligt mig är att ett sådant system isolerar de båda anfallarna i alldeles för hög utsträckning. Det vill säga att fyrmannamittfältet blir alltför defensivt inriktat, samtidigt som de båda yttermittfältarna hamnar alldeles för långt ifrån övriga anfallare för att verkligen kunna göra någon produktiv skillnad.

Personligen hade jag hellre sett Newcastle försöka sig på någon variant av ett anfall med tre spelare, oavsett om man nu väljer att kalla detta för 4-3-3 eller 4-2-3-1 t ex. Dels för att det är en typ av taktik som betydligt bättre skulle ta tillvara de rätt goda kvaliteter som ändå finns i Newcastles spelartrupp. Dels för att det skulle andas en mer offensiv tankegång än det spelsystem som Bruce för närvarande verkar luta åt.

ANNONS

Här finns för mig lite av kruxet med Steve Bruce och Newcastle. Bruce känns helt enkelt inte riktigt som en manager för en klubb med höga förväntningar på sig. Förmodligen var det också därför han ändå fungerade hjälpligt i Newcastle förra säsongen. Men det var inte ett permanent tillstånd för Newcastle. Bruce är en manager lämpad för klubbar vars främsta uppgift är att motsvara eller överträffa låga förväntningar.

Kanske kommer ändå Newcastles och Bruces insatser hamna lite i skymundan under säsongen, givet att tvåldramat mellan Mike Ashley, Premier League och saudiska PIF ser ut att rulla vidare. Premier League har nu officiellt avslagit de tänkta nya ägarna, och Ashley tillsammans med de presumtiva ägarna får man förmoda säger sig överväga rättsliga åtgärder för att ändå driva igenom uppköpet.

ANNONS

Det där verkar vara en saga utan något som helst slut. Men det är en saga som tveklöst kommer fortsätta distrahera Newcastles supportrar. På frågan om Mike Ashley alltså har gett Steve Bruce chansen att lyckas eller att misslyckas så måste alltså svaret bli det rätt trista både och! Den intressanta följdfrågan är så klart vad som händer om Bruce faktiskt misslyckas, och när man i så fall avgör om så är fallet.

Svaret på den frågan kan vara skillnaden mellan Newcastle i Premier League eller Newcastle i Football League.

:::

Rent ut sagt ynkligt av Gareth Southgate att skylla spelet och resultatet mot Danmark på Phil Foden och Mason Greenwood. Det är långt ifrån första gången han har ställt ut England på planen med ett defensivt, passivt och fantasifattigt mittfält utan någon koppling till anfallet.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Ollie Watkins, Brentford till Aston Villa. En värvning som lyckas med konststycket att bli en rekordförsäljning för två klubbar samtidigt, Brentford och Exeter. Det är alltså inga småsummor Aston Villa lägger på anfallaren som förra säsongen hörde till Football Leagues allra bästa. Givet att Watkins är oprövad i Premier League är det en viss chansning, men en bra chansning, och rätt chansning. Väl godkänd – (+++)

Oliver Burke, West Brom till Sheffield United. Chris Wilder verkar sikta på en karriär som engelska problemtalang-viskare. Burke kom fram i Nottingham Forests ungdomsled, gjorde sig ett namn genom en flytt till RB Leipzig, innan han flyttade tillbaka till England och West Brom. Snabb, kreativ och teknisk forward som kanske kan ge Sheffield Uniteds anfall lite mer edge. Godkänd – (++)

ANNONS

Alphonse Areola, PSG till Fulham, lån. En i mitt tycke kanske något märklig värvning, en typ tredje- eller fjärdemålvakt på lån från PSG. Känns inte nödvändigtvis som det allra mest stabila alternativet samtidigt som det knappast uttrycker något större förtroende för lagets nuvarande ordinarie målvakt Marek Rodak, vars prestationer därmed riskerar att dippa. Oklart om värvningen är bredd eller spets. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Premier League 2020-21: Från Liverpool till Sheffield United

Peter Hyllman 2020-09-09 17:00

LIVERPOOL. Manager: Jürgen Klopp. 2019-20: Etta (1). En helt fantastisk säsong då Liverpool avstannandes vann ligan med 18 poäng, deras första ligatitel på 30 år. Ett mer eller mindre komplett fotbollslag, fysiskt, taktiskt och mentalt. Sommaren: Inte mycket har hänt med Liverpool, vare sig ut eller in. En källa till viss frustration för många av Liverpools supportrar, men samtidigt har inte Liverpool heller något akut behov av att värva spelare, annat än för att hålla laget piggt och hungrigt. Thiago Alcantara förblir den mest troliga storvärvningen.

Styrkor och svagheter: Egentligen är det svårt att prata om svagheter med detta Liverpool, det finns just ingenting de är dåliga på. Laget har ett mycket starkt försvar, ett hårt arbetande mittfält och en ytterst kompetent anfallslinje. En för Liverpool perfekt blandning av kvalitet och karaktär. Liverpool har de senaste åren präglats av att vara laget som jagar, nu måste de visa att de kan hantera att vara laget som jagas. Kan finnas skäl att tro att slitaget som kommer sig av de förskjutna säsongerna kan komma att påverka Liverpool negativt.

Nyckelspelare: Virgil Van Dijk, styr det mesta från sin position i Liverpools backlinje. En ledargestalt på planen. Blir han skadad skapar det en oro i Liverpools hela centrallinje som blir svårt för dem att kunna hantera. Genombrottet: Curtis Jones, framstår alltmer som den ynglig med störst chans att ta en relevant plats i Liverpools a-trupp. Viktigaste förstärkningen: Möjligen känns Liverpool tunna just bakom den ordinarie fronttrion. Säckaracet: Jürgen Klopp får aldrig sparken. Säsongens rimliga målsättning: Liverpool försvarar ligatiteln!

ANNONS

Liverpool 2020-21: — 2 – (1-3)

:::

MAN CITY. Manager: Pep Guardiola. 2019-20: Tvåa (2). Hade kanske betraktats som en hyfsat normal säsong av ett normalt lag, men för Man City var förra säsongen en klar missräkning på de flesta plan. Förlorade alldeles för många matcher, mycket på grund av ett alltför labilt försvar. Sommaren: Inledde sommaren mycket starkt med två smarta värvningar av Nathan Aké och Ferran Torres, innan de lurade in sig själva i ännu en återvändsgränd med Leo Messi. Låter som om Kalidou Koulibaly är på ingång, fastän värvningen drar ut på tiden. Man City satsar.

Styrkor och svagheter: Även om Man City slutade tvåa förra säsongen så förblir de Premier Leagues kanske mest formidabla fotbollslag i sina bästa stunder. Ett fantastiskt kreativt och flödande mittfält skapar målchanser i mängder och Man City är kapabelt att göra mos av varenda lag i världen. Bristerna hittar vi framför allt i försvarsspelet, där backlinjen visade sig alldeles för svag och där lösningen att placera Fernandinho i backlinjen fick negativa konsekvenser för lagets centrala mittfält. Kommer bli viktigt hur Man City klarar av att ersätta David Silva.

ANNONS

Nyckelspelare: Kevin De Bruyne, ligans förmodligen allra bästa spelare de senaste två-tre åren, en alldeles fantastisk mittfältare som kan allting på en fotbollsplan, och som dessutom står för mycket av lagets energi. Genombrottet: Phil Foden, får han inte sitt riktiga genombrott i Man City den här säsongen, med David Silva borta från laget, då får han det förmodligen aldrig. Viktigaste förstärkningen: Har redan värvat en mittback, men behöver värva åtminstone en mittback till. Backlinjen och defensivt mittfält måste bli bättre. Säckaracet: Guardiola får naturligtvis aldrig sparken. Säsongens rimliga målsättning: Man City vinner ligan!

Man City 2020-21: — 1 – (1-3)

:::

MAN UTD. Manager: Ole-Gunnar Solskjaer. 2019-20: Trea (3). Slutade trea men hade kanske lika gärna kunnat sluta femma eller sexa, om marginalerna varit något mindre på deras sida, med andra ord en säsong vars utfall möjligen var tillfredsställande men som inte ingav något större förtroende inför framtiden. Sommaren: Mixad sommar minst sagt som framför allt kännetecknats av ännu en utdragen och hittills misslyckad transfersaga med Jadon Sancho. Värvningen av Donny van de Beek känns bra, men förstärker inte nödvändigtvis en lagdel som gör Man Utd automatiskt ett steg bättre.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Värvningen av Bruno Fernandes lyfte alldeles uppenbart Man Utd förra säsongen och tillsammans med värvningen av Donny van de Beek har Man Utd byggt ett av världens just nu starkaste mittfält på pappret. Problemen för Man Utd uppstår i planens båda ändar där de känns oroväckande tunna både i backlinjen och i anfallet, även om det finns namnkunniga spelare i anfallet. Man Utd släpper till alldeles för många chanser och gör mål på för få chanser, vilket sällan är en lyckad kombination för ett lag med högre ambitioner.

Nyckelspelare: Bruno Fernandes, var väldigt viktig för Man Utd under vårsäsongen, och måste nu under sin andra säsong med klubben visa att det inte var någon tillfällighet. Genombrottet: Brandon Williams, måste förmodligen breaka den här säsongen då Man Utd inte verkar vara på gång att värva någon vänsterback. Viktigaste förstärkningen: Backlinjen är och förblir oroväckande svag. Säckaracet: Känns som att Man Utd har mållåst sig på visionen med Solskjaer. Säsongens rimliga målsättning: Man Utd kvar på Champions League-plats!

ANNONS

Man Utd 2020-21 — 6 – (3-7)

:::

NEWCASTLE. Manager: Steve Bruce. 2019-20: Trettonde (13). En säsong som slutade bättre än väntat utan att därför ha varit särskilt bra. Många trodde på nedflyttning när Rafa Benitez lämnade klubben och ersattes med Bruce, men laget presterade överraskande stabilt. Sommaren: Har präglats väldigt mycket av missnöjet med det uteblivna saudiska uppköpet och frustrationen av att fortsätta vara en klubb under Mike Ashleys ägarskap. Därefter har däremot Newcastle gjort ett starkt transferfönster med imponerande förstärkningar i Jeff Hendricks, Ryan Fraser, Callum Wilson och Jamal Lewis.

Styrkor och svagheter: Det ska väl inte stickas under stol med att Newcastle undvek nedflyttningsstriden förra säsongen inte genom att ha ett väldigt bra försvar och mittfält, utan att genom att ha ett försvar och ett mittfält som ändå var dugligt och inte lika svagt som kanske fem-sex andra klubbar i ligan. Newcastles stora problem har varit lagets anfallsspel där Joelinton floppade och kreativiteten varit väldigt låg. Ett problem som inte blev mindre med skadan på Dwight Gayle. Värvningarna av Ryan Fraser och Callum Wilson är däremot en rejäl åtgärd på detta problem.

ANNONS

Nyckelspelare: Allan Saint-Maximin, imponerade under förra säsongen och kan han hitta ett bra samspel med Fraser och Wilson kan Newcastle få ett mycket potent anfallsspel. Genombrottet: Sean & Matty Longstaff, kan de båda hemlagade bröderna utvecklas till en bra lösning på problemet som nämns i nästa punkt?! Viktigaste förstärkningen: Newcastles centrala mittfält känns i tunnaste laget. Säckaracet: Bruce riskerar sparken endast om Newcastle riskerar nedflyttning. Säsongens rimliga målsättning: Newcastle undviker ännu en nedflyttningsstrid!

Newcastle 2020-21 — 11 – (11-14)

:::

SHEFFIELD UNITED. Manager: Chris Wilder. 2019-20: Nia (9). Helt fantastisk säsong av Sheffield United. De flesta såg dem som givna för nedflyttning men Sheffield United slogs om Champions League-platser långt in på våren, med hjälp av en progressiv och innovativ fotboll. Sommaren: Inga stora åthävor precis, men det är heller inte riktigt Sheffield Uniteds eller Chris Wilders stil. Två ytterbacksvärvningar från Derby County i form av Jayden Bogle och Max Lowe som lovar gott, tillsammans med Chelsealånet Ethan Ampadu. Aaron Ramsdale är lagets nya målvakt.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Bristen på namnkunninghet i Sheffield Uniteds spelartrupp gör att de lätt underskattas av ungefär samma människor som envisas med att enbart kalla dem för Sheffield. Sanningen är att Sheffield United har både ett försvar och ett mittfält som håller överraskande hög kvalitet. Om det är något område där det känns som att Sheffield United lider lite så är det i avsaknaden av riktigt hög kvalitet i anfallet, där de måste bli mer effektiva i sitt målskytte. Inte för att nuvarande anfallare har gjort det dåligt, men för att de bara räcker till så långt.

Nyckelspelare: John Lundstram, spindeln i nätet på Sheffield Uniteds mittfält förra säsongen och det kommer han vara igen. Genombrottet: Sander Berge, hade kanske en rätt så anonym första säsong med Sheffield United, men kan lyfta både sig själv och laget under andra säsongen. Viktigaste förstärkningen: En-två riktigt bra anfallare eller forwards hade kunnat lyfta Sheffield United en nivå. Säckaracet: Endast om Sheffield United hamnar långt efter nedflyttningsstrecket kan det börja svaja för Wilder. Säsongens rimliga målsättning: Sheffield United undviker nedflyttningsstriden!

ANNONS

Sheffield United 2020-21: — 13 – (12-15)

Peter Hyllman

Vem räddar West Ham från David Moyes?

Peter Hyllman 2020-09-09 06:00

Eftersom West Ham ändå lyckades hålla sig kvar i Premier League förra säsongen kan man så klart säga att jag hade helt fel som påstod när West Ham anställde David Moyes för andra gången att det var helt fel beslut för West Ham. Men det är å andra sidan att kanske göra sig skyldig till alltför grov utfallsanalys. Dessutom är det just inget som säger att West Ham inte hade klarat sig kvar även med någon annan manager.

West Hams större problem är naturligtvis att det inte är en klubb som enbart ska ha som målsättning att hålla sig kvar i Premier League. Och det finns just ingenting med Moyes som manager som säger något annat än att ambitionen endast är just denna. Därför var jag en rätt varm förespråkare för att West Ham skulle byta manager inför kommande säsong. West Ham var ett lag i behov av ett nytt och större perspektiv.

Att David Moyes skulle kunna tillhandahålla detta perspektiv kändes hela tiden minst sagt osannolikt. Inte blev den känslan mindre påtaglig när Moyes gav uttryck för spelare han var sugen på att värva till West Ham, vilket uteslutande handlade om tidigare spelare han varit manager för vars karriärer minst sagt har somnat av. Det kändes som ett försök att värva från Premier Leagues överskottslager, en beprövad men sällan lyckad strategi.

ANNONS

West Hams sommarsäsong har knappast övertygat så här långt. Vilket knappast kommer helt oväntat, givet att Moyes på klubbledningens anmodan betonade att det var viktigare att utveckla de spelare de redan hade i laget. Vilket närmast ofrånkomligen är något en manager säger när han vet att det inte kommer bli något större värvande av nya spelare av i första taget.

Istället för spelarköp är det en spelarförsäljning som har fått känslorna att koka både i och utanför West Ham. Försäljningen av den egna produkten Grady Diangana till West Brom för strax under £20m gick verkligen inte hem vare sig hos supportrar eller hos de egna spelarna. Missnöjet fick exempelvis West Hams lagkapten Mark Noble att gå ut med ett svavelosande twitter som kritiserade beslutet att sälja Diangana.

Frustrerad, förbannad och besviken ansåg sig Mark Noble vara. Hårda ord minst sagt och det första som bör sägas om detta tweet är kanske vad det betyder i det större perspektivet. För mer än enbart en kritik utav en specifik spelarförsäljning visar det även på en uppenbar brist på harmoni i klubben och i laget. Den här typen av tweets händer helt enkelt inte i väl fungerande, eller ens normalt fungerande, klubbar.

ANNONS

Vad föranledde då denna ilska? Grady Diangana var kanske en lovande och talangfull spelare, men riktigt så bra har han ändå inte varit för West Ham ännu att ilskan kan bero på att West Ham blivit av med en för dem väldigt viktig spelare sett till kvaliteten. Det går inte riktigt att säga att West Ham plötsligt är ett betydligt sämre lag, jämfört med om de istället sålt exempelvis Declan Rice eller Andriy Yarmolenko.

Ett skäl till ilskan var att transfersumman blev så låg. Inte bara blev man av med en spelare utan man blev dessutom av med honom billigt. Vilket både kan kännas surt i sig och som även riskerar vara surt givet att West Ham sagt sig bara vilja finansiera eventuella spelarköp med spelarförsäljningar, och lite pengar för en såld spelare betyder lite pengar att köpa spelare för.

Ett annat tungt skäl till ilskan är däremot att Grady Diangana var just en egen produkt, en av få sådana spelare i West Hams spelartrupp. Han var en av spelarna som supportrarna identifierade sig med, och en viktig del i bevarandet av klubbens kultur. För en klubb som West Ham som sätter sådan stolthet i sin förmåga att producera egna spelare att de utan någon som helst ironi kallar sig själva för The Academy är detta alls inte oviktigt.

ANNONS

Saken måste också sättas in i sitt specifika sammanhang. West Hams supportrar och förmodligen även flera av spelarna har nog förlikat sig med ännu en hyfsat medioker säsong. Även om West Ham gör en bra säsong så kommer inte det innebära några mer högflygande placeringar, inga europeiska cupplatser. I ett sådant läge är ofta egna produkter ett av få glädjeämnen som faktiskt går att hålla fast vid.

Detta borde naturligtvis David Moyes ha insett. Särskilt som han har lagt så mycket tid det senaste halvåret på att betona just sin uppskattning och förståelse för West Ham som klubb och dess kultur. Jag är en av er, verkar han ha försökt säga både i ord och handling, men i och med beslutet att sälja Grady Diangana så har han mer eller mindre raderat varje tänkbar effekt av dessa försök.

Nu kan det för all del hävdas att beslutet att sälja Grady Diangana var klubbledningens först och främst, snarare än Moyes eget beslut. Men dels är det ändå svårt att tänka sig att Moyes inte skulle ha haft något ord med i laget. Och dels visar kanske Moyes nästan omedelbara försök att med pengarna från Diangana värva James Tarkowski från Burnley att nog hade han både en tanke och ett finger med i spelet.

ANNONS

Just det tama försöket till rockad är kanske indikativt för West Hams kulturproblem även det. För det första är det så klart en offensiv spelare ut för en defensiv spelare in, något som kanske säger det mesta om Moyes mentalitet. Och vad West Hams supportrar anser om en sådan mentalitet vet vi sedan tidigare. För det andra känns det inte helt klyftigt att tro att James Tarkowski ska gå att värva för några £20m.

Det kan diskuteras om West Ham i första hand verkligen behöver ännu en mittback, eller om detta mest var ett uttryck för att Moyes ville ha en engelsk mittback. Den typen av saker har han ju sagt förut. Dessutom har Tarkowski varit en av ligans bättre mittbackar de senaste säsongerna, spelandes för ett bättre lag än West Ham dessa år, och skulle på rådande marknad förmodligen betinga minst det dubbla priset än West Hams £20m.

ANNONS

Vilket får hela försöket att kännas som ett rent slöseri med tid och energi, och möjligen även försäljningen av Grady Diangana att kännas ännu mer onödig, om den inte ens leder till att West Ham faktiskt får en spelare de verkligen vill ha. Det enda som kanske skulle kunna tala till West Hams fördel med Tarkowski är att denne möjligen tänker att han behöver flytta till en större klubb för att komma med i Englands landslag.

Med endast någon halv vecka kvar av säsongen framstår West Ham alltså precis lika harmlösa och oharmoniska som de gjorde under förra säsongen. Ett intryck David Moyes inte har lyckats motverka utan tvärtom har lyckats förstärka. West Ham räddade sig kvar i Premier League på håret förra säsongen. West Ham har nu fått supportrarna att slita sig så mycket i håret att inga hår längre finns kvar att rädda dem kvar i Premier League.

ANNONS

West Ham jobbar fortfarande utifrån policyn att David Moyes ska rädda dem kvar i Premier League. Den större frågan, även utifrån det perspektivet, riskerar vara vem som räddar West Ham från David Moyes?!

:::

TRANSFERKOLLEN

Abdoulaye Doucouré, Watford till Everton. Tredje mittfältsvärvningen på kort tid och med den har Carlo Ancelott i ett svep byggt inte bara ett helt nytt mittfält, utan ett av ligans bästa mittfält. Doucouré har varit Watfords genomgående bästa spelare de två senaste säsongerna, och är en utmärkt box till box-spelare, ett bra komplement både till Allan och James Rodriguez. Med beröm godkänd – (++++)

Jamal Lewis, Norwich till Newcastle. Alls ingen tillfällighet att Lewis har varit på radarn för både Liverpool och Tottenham. Kompetent, lovande och utvecklingsbar vänsterback, och det är en position där Newcastle i min mening helt har saknat vettiga alternativ. Ännu en riktigt bra värvning för Newcastle med andra ord, som onekligen har förstärkt laget den här sommaren. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Premier League 2020-21: Från Crystal Palace till Leicester

Peter Hyllman 2020-09-08 17:00

CRYSTAL PALACE. Manager: Roy Hodgson. 2019-20: Fjorton (14). Överraskande positiv säsong för Crystal Palace givet att de gick in i säsongen under rätt stor turbulens, där lagets främsta spelare öppet sade sig vilja lämna klubben. Hodgson hanterade däremot den situationen rätt bra och lagets stabilitet höll dem kvar. Sommaren: Har framför allt gått ut på att Crystal Palace har försökt föryngra ett relativt åldersstiget lag, vilket båda värvningarna av Nathan Ferguson och Eberechi Eze visar på. Dock inga värvningar som aktivt gör Crystal Palace till ett starkare lag direkt.

Styrkor och svagheter: Crystal Palace bygger sitt spel framför allt runt ett stabilt, tryggt och välorganiserat försvarsspel. Detta är vad som håller dem kvar i Premier League, då det ger dem en grund att stå på som minst tre lag normalt sett saknar. Crystal Palaces problem har varit lagets offensiv, där alldeles för mycket har varit helt beroende av Wilfried Zaha. Föga förvånande är Zaha också ligans mest foulade spelare. En spelare kan inte bära upp ett helt lag, och ett område Crystal Palace länge haft besvär med är att de saknat en effektiv målskytt i anfallet.

Nyckelspelare: Wilfried Zaha, är som vanligt spelaren som måste prestera för Crystal Palace, även om det återigen är högst osäkert om han blir kvar. Genombrottet: Eberechi Eze, nyförvärvet från QPR kan ge Crystal Palace nödvändig kreativitet. Viktigaste förstärkningen: Antar vi att Zaha blir kvar så är en bra anfallare fortfarande första och största prio. Säckaracet: Osannolikt att Crystal Palace sparkar Roy Hodgson mitt under säsongen, om inte laget faller ihop helt och hållet. Säsongens rimliga målsättning: Crystal Palace undviker ännu en nedflyttningsstrid!

ANNONS

Crystal Palace 2020-21: — 17 – (15-19)

:::

EVERTON. Manager: Carlo Ancelotti. 2019-20: Tolva (12). Inledde säsongen katastrofalt och befann sig indragna i nedflyttningsstriden, vilket satte ett streck under Marco Silva som manager. Anställningen av Ancelotti lyfte laget både på planen och i tabellen, utan att orka ta sig ut i Europa. Sommaren: Har hittills levererat en riktigt stark sommar där både värvningarna av Allan och James Rodriguez i ett svep åtgärdar lagets allra största problem, mittfältet. Abdoulaye Doucouré förstärker detta ytterligare. Kommer Wilfried Zaha bli körsbäret på tårtan?

Styrkor och svagheter: Tittar man efter Evertons styrkor så finner man sig själv rätt snart tittandes på ytterbackarna och på anfallet. Där finns redan kvalitet på hög nivå. Målvakt och mittbackar känns kompetenta men något opålitliga, men mycket av det kan bero på att de saknat skydd från mittfältet. Lagets stora bekymmer förra säsongen var ett mittfält som kan ha varit ett av ligans svagaste och som just inte var bra på någonting, vare sig att defensivt skydda den egna backlinjen eller offensivt skapa chanser framåt. Evertons ytterbackar hade fler assists och skapade målchanser än Evertons hela mittfält.

ANNONS

Nyckelspelare: Allan, om Everton får den här spelaren att fungera som han gjorde för Napoli så är det nyckeln som kan få alla andra bitar att falla på plats. Genombrottet: Moise Kean, haft en svår första tid i Everton men kanske lyfter han sig med Ancelottis management och en bättre omgivning. Viktigaste förstärkningen: En riktigt bra mittback hade varit en mycket tydlig kvalitetshöjare på en enda gång. Säckaracet: Ancelotti sitter som berget. Säsongens rimliga målsättning: Everton till europeiskt cupspel, kanske Champions League!

Everton 2020-21: — 7 – (6-9)

:::

FULHAM. Manager: Scott Parker. 2019-20: FL-fyra (FL4). En av förhandsfavoriterna i EFL Championship men lyckades aldrig riktigt hänga med vare sig Leeds eller West Brom. Var dock som bäst när det gällde som allra mest, alltså i playoff, och vann playoff-finalen mot lokala rivalen Brentford. Sommaren: Har sannerligen så här långt inte genomfört samma typ av sommar som senast de förberedde sig för Premier League. Lånet av Mario Lemina är den mest uppenbara förstärkningen från förra säsongen. Tveksamt om det kommer visa sig tillräckligt.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Uppenbart är att Scott Parker adresserat vad som var Fulhams stora svaghet förra gången i Premier League, nämligen försvarsspelet då Fulham slog flera negativa defensiva rekord. Med Parker har Fulham fått ett tydligare fokus på ett defensivt inriktat bollinnehav, som frustrerat många supportrar under förra säsongen med att vara för långsamt och ineffektivt offensivt. Det problemet lär kvarstå, samtidigt som utmaningarna på Fulhams försvarsspel naturligtvis kommer vara betydligt högre i Premier League än vad det var i EFL Championship.

Nyckelspelare: Josh Onomah, klev fram rejält som offensiv mittfältare under förra säsongens andra halva, utan honom hade inte Fulham spelat i Premier League nu Måste prestera. Genombrottet: Josh Onomah, han igen, har länge spåtts en lysande framtid efter sin tid med Tottenham och som U20-världsmästare och U17-europamästare. Viktigaste förstärkningen: Behöver förstärka en på pappret oroväckade tunn backlinje. Säckaracet: Det kommer gunga under Scott Parkers fötter om Fulham befinner sig under strecket efter nyår. Säsongens rimliga målsättning: Fulham kvar i Premier League!

ANNONS

Fulham 2020-21 — (20) – (16-20)

:::

LEEDS. Manager: Marcelo Bielsa. 2019-20: FL-etta (FL1). Fantastisk säsong för Leeds som tog sig tillbaka till Premier League för första gången på 16 år, och gjorde det som ligans bästa och mest dominanta lag. Leeds spelar en fotboll som inkluderar både metod och madness. Sommaren: Inga riktiga galenskaper av Leeds den här sommaren, och det var väl heller inte att vänta, då Bielsa inte riktigt fungerar på det viset. De båda värvningarna som dock har gjorts, Rodrigo Moren och Robin Koch, är däremot två mycket starka värvningar, och andra som nämns känns bra även de.

Styrkor och svagheter: Att se Leeds spela fotboll de senaste åren har varit som att se en perfekt samordnad orkester. Laget samspel är något av det vackraste och mest produktiva vi ser i engelsk fotboll för närvarande, ett närmast perfekt uttryck för Bielseas fotbollsidéer. Leeds är ett lag med stor personlighet om än kanske inte ett lag med stora personligheter. Leeds var konsekvent det lag som släppte till lägst antal chanser och skapade flest chanser, överlägset. Har Leeds haft ett problem har det varit effektiviteten i att göra mål på sina chanser.

ANNONS

Nyckelspelare: Kalvin Phillips, tagit sig in i landslaget från Football League, vilket säger det mesta. Höjer han sig i Premier League så blir han Leeds mest värdefulla spelare. Genombrottet: Illan Meslier, fyllde ut skorna väldigt väl när Kiko Casilla blev avstängd samt visade sig inte vara alltför pålitlig i målet. Viktigaste förstärkningen: Den offensiva mittfältare, Bielsas enganche, när en briljant Pablo Hernandez börjar bli till åren. Säckaracet: Man sparkar inte Marcelo Bielsa, man kan däremot bli sparkad av Marcelo Bielsa. Säsongens rimliga målsättning: Leeds sniffandes på övre halvan!

Leeds 2020-21 — 12 – (11-15)

:::

LEICESTER. Manager: Brendan Rodgers. 2019-20: Femma (5). Otroligt svår säsong att bedöma. Fantastiska första två tredjedelar av säsongen, en ren femplussäsong för Leicester, men därefter ett närmast oförklarligt sammanbrott som riktar stora frågetecken till Rodgers. Sommaren: Ingen större action alls, Ben Chilwell har sålts och ersatts med Timothy Castagne, men i övrigt så spelar Leicester tills vidare vidare med samma lag som imponerade förra säsongen. Vilket inte behöver vara någon dålig sak, spelare som Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi och James Maddison hör till Premier Leagues bästa.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Leicesters spelartrupp är en riktigt stark spelartrupp, även med de engelska superklubbarna som måttstock. Försvaret liksom mittfältet håller spelare för spelare, och lagdel för lagdel riktigt hög klass, samtidigt som Jamie Vardy förbli en effektiv målskytt, även om han börjar bli till åren. Var det något vi däremot såg under förra säsongen så är det att Leicester också var väldigt sårbara för skador på sina främsta nyckelspelare, såsom Pereira, Ndidi och Maddison. Inget märkligt med det kanske, men Leicester är tunna bakom dessa spelare.

Nyckelspelare: James Maddison, kreativt väldigt viktig spelare för Leicester som både skapar chanser, gör mål men framför allt ger Vardy betydligt större ytor att jobba med. Genombrottet: James Justin, kan förhoppningsvis lasta av Ricardo Pereira på högerbacken under säsongen. Viktigaste förstärkningen: Blev framför allt tydligt förra säsongen att Leicester är tunna i sitt mittförsvar, där behövs en förstärkning. Säckaracet: Förmodligen sitter Brendan Rodgers rätt säkert, men svajar Leicester ned mot nedre tabellhalvan kan detta ändras. Säsongens rimliga målsättning: Leicester till Europa League!

ANNONS

Leicester 2020-21: — 8 – (5-9)

Peter Hyllman

Everton är på väg mot ett transformativt transferfönster

Peter Hyllman 2020-09-08 06:00

Ofoget många managers har för sig att varje gång de kommer till en klubb så börjar de värva sina egna tidigare spelare är något jag ofta kritiserat. Jag gick nog till och med så långt att jag beskrev det som ett rätt säkert tecken på en trött manager befriad från både idéer och energi. Visst, det skadar inte att utnyttja kontakter och sitt nätverk, men oftast är det nog bara en fråga om slöhet och bristande fantasi.

Om jag alltså skulle vara konsekvent så borde jag nu ge mig iväg på en rant om hur Carlo Ancelotti agerar slött och uppvisar bristande fantasi när han får Everton att värva först Allan, som han hade som spelare i Napoli, och kort därefter James Rodriguez, som han hade som spelare i Real Madrid. Ancelotti visar liksom prov på samma transferfilosofi som den värsta Harry Redknapp.

Men saken måste också ses och värderas i sitt rätta sammanhang. Everton anställde Carlo Ancelotti och man måste förmoda att en stor anledning att man faktiskt valde att anställa Ancelotti var just namnets storlek och hans möjlighet att locka riktigt bra spelare till Everton. Inte heller är Allan och Rodriguez två trötta spelare letandes efter ännu ett bra kontrakt, det är spelare som lyfter Everton minst en dimension.

ANNONS

Lite imponerande måste man även säga att det är som ett transferfönster. Evertons mittfält framstod mest efter förra säsongen som ett skövlat minfält. Det existerade mer eller mindre inte, med undantag för en väldigt ensam Andre Gomes. Andra klubbar hade kanske huffat och puffat utan att så värst mycket hänt, men Everton värvar alltså i ett enda svep både Allan och James Rodriguez, grunden för ett helt nytt mittfält.

Allan är en reformativ värvning av Everton. Ett av Evertons största problem de senaste åren är att deras mittfält inte varit särskilt bra på just någonting. Varken att skydda den egna backlinjen eller skapa chanser framåt. Allan har varit ett fenomen på Napolis mittfält under senare år med samma typ av egenskaper som t ex N’golo Kanté. Fysiken och skyddet för den egna backlinjen tas om hand i ett enda svep.

ANNONS

James Rodriguez är en revolutionär värvning av Everton. Visst finns här en osäkerhet och risk som med alla sådana här värvningar, men Rodriguez har visat kapacitet av världsklass som offensiv mittfältare, och om Everton hade svårt att skapa chanser från sitt eget mittfält förut så fanns ingen bättre lösning på förhand än just Rodriguez, som även visat ett huvud just för att prestera som bäst i klubbar som Everton, slåendes underifrån.

Rodriguez är en global superstar till fotbollsspelare. Ingen hade lyft ett ögonbryn om klubbar som Man City, Liverpool, Chelsea, Man Utd eller Arsenal hade värvat den otroligt populäre colombianen. Everton borde inte rimligtvis kunna värva Rodriguez tycker man nog, men har nu ändå gjort det. Precis samma tanke och känsla som fanns om Carlo Ancelotti innan Everton anställde honom.

ANNONS

Varken de sportsliga eller kommersiella möjligheterna med James Rodriguez för Everton ska underskattas. Hanterat rätt är det en typ av värvning som kommer kunna lyfta Everton upp minst ett steg. Både anställningen av Ancelotti och nu värvningarna av Allan och Rodriguez är ett exempel på ett Everton som nu inte bara pratar om att vilja bli större, utan nu också har börjat tänka större.

Men vi ska heller inte låta oss tro att detta är enbart en enkelriktad värvning, alltså att det bara är Everton som behöver James Rodriguez och Carlo Ancelotti. Rodriguez och Ancelotti behöver Everton i minst samma utsträckning. Manager och spelare är ett sätt för Everton att dra sig själva upp till toppen. Men Everton är också ett sätt för manager och spelare att återupprätta sig själva på toppen igen.

Evertons mittfält kan dessutom komma att förstärkas ytterligare i närtid. Everton ska vara överens med Watford om köpesumman för Abdoulaye Doucouré, deras bästa spelare förra säsongen. Vilket hade varit en utmärkt värvning även det. Dessutom fortsätter ihärdiga rykten surra att Wilfried Zaha ska vara på väg att göra flytten från Selhurst Park till Goodison Park. De redan gjorda värvningarna lär nog inte minska hans intresse.

ANNONS

Vi ska inte på grund av detta plötsligt få helt orimliga förväntningar på Everton, och börja prata om dem som om de ska börja utmana om ligatiteln, eller som om de härmed borde ta sig till Champions League och så vidare. Ett steg i taget liksom, precis som är fallet för alla andra klubbar. Men faller alla bitar på plats för Everton den här säsongen, så visst är det inte någon omöjlighet för dem att ta sig till Champions League.

Nu är det för all del sällan som exakt alla bitar faller på plats omedelbart och på en och samma gång. Men vad man kan säga om Everton är att ingen annan klubb har den här sommaren haft ett så tydligt problem att åtgärda, och sedan åtgärdat just det problemet lika tydligt och lika kraftfullt som Everton nu har gjort redan med värvningarna av Allan och James Rodriguez.

ANNONS

Vilket alltså är möjligt att göra fastän Carlo Ancelotti har ägnat sig åt samma typ av ofog som Harry Redknapp, David Moyes, Tony Pulis med flera före honom, och mest värvat sina egna tidigare spelare.

:::

Även Newcastle hade en onekligen imponerande transfermåndag. Både Callum Wilson och Ryan Fraser över mållinjen alltså, och av allt att döma så står Jamaal Lewis på tur som ny vänsterback. Man får väl åtminstone säga att Mike Ashley åtminstone har gett Steve Bruce chansen att lyckas.

:::

TRANSFERKOLLEN

Callum Wilson, Bournemouth till Newcastle. Om Newcastle hade svårt med anfallare, Joelinton har floppat och Dwight Gayle är långtidsskadad, så är detta onekligen ett starkt försök till lösning. Wilson har imponerat som anfallare i Bournemouth, blivit aktuell för det engelska landslaget genom sina insatser. Frågetecknet är att han är 28 år och redan opererats för två allvarliga knäskador. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Ryan Fraser, Bournemouth till Newcastle. Storklubbar som Tottenham, Arsenal och Liverpool har sniffat runt Fraser de senaste två-tre åren. En dynamisk och kraftfull forward som kan bidra med mycket punsch till Newcastles anfallsspel. Hans siffror förra säsongen måste ses i ljuset av att han ville bort från klubben, och heller inte spelade alls efter uppehållet. Kanonvärvning. Berömlig – (+++++)

James Rodriguez, Real Madrid till Everton. Det finns en riktigt stor spelare och offensiv mittfältare i den lilla colombianen. Vilket han däremot visat främst i klubbar strax under den allra största nivån, och med Carlo Ancelotti som manager. Vilket på något sätt känns väldigt påpassligt. Om Rodriguez hittar igen sin storhet i Everton så kan detta visa sig bli en revolutionerande värvning för Everton. Berömlig – (+++++)

ANNONS

Jayden Bogle, Derby County till Sheffield United. Första delen i ett dubbelkap från Derby County. Ung högerback som redan hunnit med att göra många matcher för Derby County i Football League. Lär onekligen vara en väldigt välscoutad värvning av Sheffield United, där Chris Wilder uttryckligen säger att han ser Bogle som viktig konkurrens för befintliga ytterbackar. Väl godkänd – (+++)

Max Lowe, Derby County till Sheffield United. Andra delen i Sheffield Uniteds dubbelkap från Derby County, vänsterback den här gången. Lowe är äldre än Bogle och har spelat mycket på lån i Aberdeen de senaste åren. Även Lowe är framför allt en värvning tänkt för framtiden och tänkt som konkurrens för ytterbackarna. Sheffield United breddar sin spelartrupp. Godkänd – (++)

Ethan Ampadu, Chelsea till Sheffield United, lån. När Chelsea köpte Ampadu från Exeter City ansågs han som den mest lovande spelaren som någonsin kommit från den lilla klubben. Ampadus talang har varit tydlig i Chelseas ungdomslag och han tillbringade förra säsongen på lån i RB Leipzig. Mångsidig, kan spela både mittback och defensiv mittfältare. Kan utvecklas i tuff Premier League-miljö. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Premier League 2020-21: Från Arsenal till Chelsea

Peter Hyllman 2020-09-07 17:00

ARSENAL. Manager: Mikel Arteta. 2019-20: Åtta (8). Förra säsongen var en fortsättning på Arsenals negativa trend de senaste åren, åttondeplatsen lagets sämsta placering sedan innan Arsene Wenger. Avslutningen av säsongen gav dock skäl till optimism både med flera vinster andra storlag och vinst i FA-cupen. Sommaren: Ingen kanonsommar än så länge av Arsenal. Värvningen av Willian är okej men inte spektakulär, backlinjen har förstärkts med ung talang. Viktigaste frågan verkar vara att lyckas behålla lagkaptenen och målproducenten Pierre-Emerick Aubameyang i klubben.

Styrkor och svagheter: Arsenal visade mot slutet av säsongen upp en helt annan taktisk disciplin och bestämdhet under Arteta. Laget har en riktigt bra anfallslinje, och trots allt snack även ett fullt kompetent försvar. Arsenals stora frågetecken är lagets mittfält, där det är tunt på kvalitet som begränsar lagets förmåga att vända försvar till anfall, och att skapa chanser. Hittills under sommaren har inte Arsenal lyckats ändra lagets balans i detta avseende, så det rimliga måste vara att anta att detta kommer fortsätta vara som förut.

Nyckelspelare: Pierre-Emerick Aubameyang, som redan nämnts och precis som förra säsongen. Genombrottet: Bukayo Saka, visade framfötterna redan förra säsongen men kan bygga vidare på det över en hel säsong. Viktig spelartyp för Arsenal att få ihop försvar med anfall med. Viktigaste förstärkningen: Lagets kreativa hål på centralt mittfält, exempelvis Thomas Partey. Säckaracet: Mikel Arteta sitter bombsäkert inledningsvis, riskerar endast sparken om Arsenals säsong verkligen faller samman. Säsongens rimliga målsättning: Arsenal tillbaka till Champions League!

ANNONS

Arsenal 2020-21: — 5 – (4-8)

:::

ASTON VILLA. Manager: Dean Smith. 2019-20: Sjutton (17). Det var en riktigt tuff återkomst till Premier League för Aston Villa, som lyckades hålla sig kvar först under slutomgångarna efter att länge ha sett ut att vara dömda till nedflyttning. Framför allt lagets försvarsspel var alldeles för blekt. Sommaren: Avvaktande sommar av Aston Villa hittills. Matty Cash är en kompetent förstärkning på högerbacken. Ollie Watkins vore en spännande förstärkning av anfallet, men en färsk spelare i Premier League. Aston Villa har inte blivit mycket starkare. Mest nöjd får man vara att Jack Grealish är kvar.

Styrkor och svagheter: Naivitet var ett ord som ofta förföljde Aston Villa under deras första säsong tillbaka i Premier League. Dean Smith lyckades ta Aston Villa upp i Premier League men blev även avslöjad i sina begränsningar i Premier League. Lagets försvarsspel och defensiva organisation höll inte måttet, och framåt var offensiva spelare som Wesley och Trezeguet alldeles för ojämna. Kvantitet blev viktigare än kvalitet i Aston Villas rekrytering av spelare förra sommaren. Laget hade bredd, men med något undantag ingen riktig spets. Det höll så när på att skicka dem tillbaka till Football League.

ANNONS

Nyckelspelare: Jack Grealish, precis som vanligt höll jag på att säga. Viktigt alltså för Aston Villa att lyckas behålla honom igen. Genombrottet: Keinan Davies, anfallare och produkt från den egna akademin. Kan göra ett avtryck i ett lag där importerna inte levererar. Viktigaste förstärkningen: Kvalificerad mittback att spela bredvid Tyrone Mings. Säckaracet: Viss förvåning fanns över att Dean Smith blev kvar hela förra säsongen, det finns ett utbrett missnöje med honom och om Aston Villa återigen hamnar i bekymmer så hänger han löst. Säsongens rimliga målsättning: Aston Villa kvar i Premier League!

Aston Villa 2020-21: — 16 – (16-19)

:::

BRIGHTON & HOVE ALBION. Manager: Graham Potter. 2019-20: Femton (15). En säsong då de flesta trodde att Brighton skulle flyttas ned eftersom de precis sparkat Chris Hughton bara för att spela finare fotboll. Så blev det emellertid inte riktigt, Brightons beslut rättfärdigades både av att hålla sig kvar och spela bättre fotboll. Sommaren: Fick en bra början på sommaren när de värvade Adam Lallana från Liverpool. Försvaret har förstärkts och föryngrats med värvningen av Joel Veltman och återhämtningen av Ben White från Leeds. Samtidigt har Aaron Mooy lämnat klubben.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Med Graham Potter blev Brighton ett lag som i större utsträckning kunde kontrollera bollen och därmed kontrollera matchbilden. Detta utan att göra dem särskilt mycket svagare i försvarsspelet. Brighton gav därmed sig själva större chanser att vinna matcher mot andra lag runt omkring dem i tabellen. Tappet av Aaron Mooy riskerar dock bli dyrbart för Brightons spel, och det finns en risk att man hoppas alldeles för mycket av en skadedrabbad Adam Lallana. Graham Potters andra säsong med Brighton kan visa sig bli betydligt tuffare än den första.

Nyckelspelare: Ben White, kan tyckas märkligt då han i realiteten är ny för säsongen, men kan White göra för Brighton vad han gjorde för Leeds har Brighton med White och Dunk ett av ligans bästa mittbackspar. Genombrottet: Ben White igen, förvisso strålande i Leeds men detta är första säsongen i Premier League. Viktigaste förstärkningen: Hitta ersättare till Aaron Mooy. Säckaracet: I huvudsak sitter Graham Potter säkert i ett Brighton som rimligtvis förväntar sig en nedflyttningsstrid även den här säsongen. Säsongens rimliga målsättning: Brighton kvar i Premier League!

ANNONS

Brighton 2020-21 — (19) – (16-19)

:::

BURNLEY. Manager: Sean Dyche. 2019-20: Tia (10). Ännu en väldigt stark säsong av Burnley som fortsätter trotsa omvärldens förväntningar i sådan utsträckning att dessa trögrörliga förväntningar möjligen håller på att ändras. Burnley är inte spektakulära men konsekventa och det kan räcka långt. Sommaren: Har varit en mycket stillsam sommar för Burnley. Jeff Hendricks har sålts till Newcastle, och West Ham rycker i James Tarkowski, dock ingen riktig förstärkning av laget. Givet Sean Dyches kommentarer efter förra säsongen riskerar det vara oroväckande.

Styrkor och svagheter: Burnleys styrkor är välkända vid det här laget. De har ett starkt, disciplinerat och väldigt välorganiserat försvarsspel tillsammans med en bra målvakt och är framför allt väldigt svåra att bryta ned. Detta har skett på bekostnad av Burnleys offensiv, i synnerhet mot de större klubbarna i ligan. Spelare som Ashley Barnes, Jay Rodriguez och Dwight McNeil har förbättrat detta med Burnley de senaste åren, men det är ingen tillfällighet att det framför allt är den här delen i laget som Sean Dyche har sagt sig vilja förstärka, till synes utan att ha fått gehör.

ANNONS

Nyckelspelare: James Tarkowski, mittbacken som håller samman mycket av Burnleys hela defensiv. Har själv uttryckt visst befogat missnöje med att inte vara aktuell för en plats i Gareth Southgates landslag. Genombrottet: Dwight McNeil, har så klart redan gjort sig ett namn med Burnley men kanske är det här säsongen när McNeil gör sig ett namn i hela Premier League. Viktigaste förstärkningen: Kreativ central mittfältare. Säckaracet: Sean Dyche riskerar inte sparken, men risken finns att han skjuter ut sig själv, i synnerhet om annan klubb kallar. Säsongens rimliga målsättning: Mitten av tabellen!

Burnley 2020-21 — 14 – (13-16)

:::

CHELSEA. Manager: Frank Lampard. 2019-20: Fyra (4). Succésäsong för Lampard om man ska lyssna på brittiska pundits, men det tycker de nog mest för att de vill tycka så. Bra av Chelsea att ta sig till Champions League, men med minsta marginal, med hjälp av andra lags underprestation, och ett alldeles för svagt eget försvarsspel. Sommaren: Fantastisk sommar så här långt av Chelsea som värvat Timo Werner, Hakim Ziyech, Ben Chilwell, Thiago Silva och Kai Havertz. En ny målvakt kan vara på ingång. Roman Abramovich har onekligen investerat stort igen. Försvaret fortfarande ett frågetecken.

ANNONS

Styrkor och svagheter: Offensivt har Chelsea kapacitet att bli ett närmast fenomenalt lag, även om det så klart sällan är fullt så enkelt som att bara köpa många bra offensiva spelare. Men mittfältet och anfallet håller hög världsklass, och kommer med många unga spelare kunna utvecklas stort under lång tid. Chelseas stora frågetecken gäller alltså försvarsspelet, som förra säsongen var lagets sämsta på väldigt länge. Thiago Silva och Ben Chilwell är två bra förstärkningar, men försvarsspel handlar framför allt om lagets organisation, och det var framför allt där Chelsea brast förra säsongen.

Nyckelspelare: Christian Pulisic, fick fundera länge innan jag lyckades komma fram till vem som var nyckelspelaren i Chelsea, vilket kanske är något oroväckande. Men Pulisics fart och genombrottsförmåga kommer vara viktig. Genombrottet: Reece James, tog över högerbackspositionen redan förra säsongen, och kommer den här säsongen växa ut till en av ligans bästa högerbackar. Viktigaste förstärkningen: Lite sen på den bollen nu så klart, men i nuläget utan tvekan målvaktspositionen. Säckaracet: Investeringen höjer kraven på Lampard, och Abramovich vet vi är brutal, men det krävs en Mourinhosäsong för att han ska få sparken mitt i. Säsongens rimliga målsättning: Chelsea i titelstriden!

ANNONS

Chelsea 2020-21: — 3 – (2-5)

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta bästa egenskaper!

Peter Hyllman 2020-09-07 06:00

Förra måndagen bloggade jag om Premier Leagues åtta sämsta egenskaper, och utlovade redan då att jag den här måndagen skulle blogga om de åtta bästa egenskaperna. Givet att Premier League är världens största, bästa och vackraste liga, så fick jag det sagt ännu en gång, så borde väl inte det vara något större problem kan man då tänka. Men lite tuffare blir det så klart om man ska hitta sådant som aktivt särskiljer från andra ligor.

Precis som gällande de sämsta egenskaperna så är Premier Leagues bästa egenskaper oftast en följd av den engelska fotbollens rötter, dess kultur och tradition. I andra fall kan de naturligtvis även vara en följd av mer specifika beslut och policys. I vilket fall som helst är det egenskaper som får Premier League att sticka ut ur mängden, och höja sig över mängden av övriga ligor.

Naturligtvis är det en helt och hållet subjektiv lista. Det säger sig nästan självt att det går att ha våldsamt olika uppfattningar om vilka egenskaper som ska vara på en sådan här lista, i vilken dessa egenskaper ska placeras på en sådan här listan, och för all del även om de egenskaper som är med på den här listan alls är bra egenskaper. Men på det sättet fungerar väl nästan alla listor, det är dess hela syfte.

ANNONS

En grad av subjektivitet kommer jag däremot försöka undvika. Nämligen att börja prata om fotbollen som sådan som bättre eller finare i rent estetisk eller underhållande mening jämfört med andra ligor. Helt enkelt eftersom det är en ren smaksak, och där det helt enkelt inte existerar något rätt eller fel svar. De flesta i världen verkar förvisso föredra fotbollen som den spelas i Premier League, men det gör inte andra åsikter mindre värda.

Här är enligt mig Premier Leagues åtta allra bästa egenskaper!

(8) Premier Leagues renodlade ligatänk!

Egentligen gillar jag så klart playoff, åtminstone i Football League. Men egentligen går det ju också mot ligaspelets principer, skapar ett cupinslag i slutet av ligaspelet, samt skapar ett system där en sexa kan sluta före en trea t ex. I Premier League är jag glad att det inte finns några playoff, vare sig för nedflyttning eller för europeiskt cupspel. En annan sak jag uppskattar starkt är att Premier League kör målskillnad, gjorda mål osv för att hålla isär lagen i tabellen, snarare än att börja blanda in interna möten och annat sådant trams. Ligaspel går ut på att alla matcher är exakt lika viktiga på förhand.

ANNONS

(7) Respekten och utrymmet för cupspel!

Många ligor tränger mer eller mindre bort det inhemska cupspelet. I vissa länder har en av cuperna till och med lagts ned. Nog för att det gnölas och gnälls också i Premier League, och cupspelet naggas i kanterna mest hela tiden, men där finns fortfarande gott om utrymme både för Ligacupen och för FA-cupen, och just ingenting ser ut att vara på väg att ändras med detta. Detta är positivt, inte minst eftersom det ger många fler klubbar chansen att faktiskt åstadkomma något och vinna silver.

(6) Den globala ligans mångfald och variation!

Många gånger får man höra hur det är si och så många spanska spelare och tränare i spanska klubbar, tyska spelare och tränare i tyska klubbar och så vidare, som om detta vore något slags egenvärde. Sådant riskerar även leda till likriktning, och i längden mer förutsägbara ligor. Vad jag faktiskt uppskattar med Premier League är att det inte längre och inte på länge faktiskt är någon specifikt engelsk liga, utan mer utav en global liga, med en stor variation av nationaliteter både bland spelare och bland tränare. Detta ger en mångfald i taktik och sätt att spela fotboll som är uppfriskande och gör Premier League, ibland varje match i Premier League, till en unik utmaning.

ANNONS

(5) Publiken som en del i matchbilden!

Att påstå att det är världens bästa stämning på engelska läktare vore onekligen att gå till överdrift. Även om det ibland och i vissa matcher absolut är en stämning som kan mäta sig med världens bästa. Skådespelet på läktarna må vara maffigare i andra länder, men vad jag personligen uppskattar med den engelska publiken och läktarkulturen är hur det som sker på läktarna sker i en mycket mer direkt interaktion med det som samtidigt händer på planen, och det ena färgar det andra. Ofta i annan fotboll går det inte ens att höra på läktarna att något speciellt händer på planen. Publiken på engelska matcher kan aktivt förändra en hel matchbild på en femöring.

(4) Ligan är det viktigaste för alla klubbar!

En kär gammal diskussion. Man kan utan problem hävda att Champions League är större, men ingenting är viktigare för en engelsk klubb att vinna än ligan. Att inte vinna Champions League svider en kväll, kanske till och med en vecka. Att inte vinna ligan är något som svider mycket, mycket längre än så. Men att ligan verkligen är det viktigaste att vinna för alla inblandade klubbar ger ligan en helt annan nerv, än i flera andra ligor där det stundtals känns som att det inte spelar så värst stor roll egentligen om laget inte vinner ligan eller ej.

ANNONS

(3) Världens mest demokratiska liga!

När det pratas om Premier League så pratas det väldigt mycket om enväldiga ägare i form av korpulenta kapitalister, liksom det många gånger pratas om hur de stora klubbarna, vilka nu det är och inte är, det varierar mellan samtalen, är de som styr och ställer gällande allting i Premier League. Men det där snacket har inte så mycket med verkligheten att göra. Premier League är en demokratisk liga på riktigt, i vilken hela tiden en kvalificerad majoritet av klubbarna måste vara överens för att viktiga beslut ska kunna fattas. Detta ger ett väldigt starkt minoritetsskydd, och inte minst ett gott skydd åt de mindre klubbarna.

(2) Kvarvaran av ett kollektivt resurstänkande!

Allting var som bekant bättre förr, och ju förr desto bättre! Visst har Premier League inneburit en koncentration av resurser till de största och bästa klubbarna i engelsk fotboll, men samtidigt finns där också fortfarande kvar en god portion av kollektivt tänkande vad gäller anskaffning och framför allt fördelning av resurser. Pengarna fördelas kanske inte helt jämnt, men ändå relativt jämnt jämfört med läget i andra ligor och länder. Detta bidrar till att göra ligan som helhet starkare, jämnare och betydligt mycket mer svår att förutse. Just helhetssynen på Premier League är förmodligen en mycket stor anledning varför Premier League också blivit den bästa och mest värdefulla produkten.

ANNONS

(1) Ligan bestraffar underprestation!

Idrott är någonstans tänkt att mäta kvalitet och prestation. Här brukar det sägas med mycket goda skäl att kapitalismens koncentration av ekonomiska resurser till större klubbar har satt lite av detta ur spel. Det vill säga, även om ett storlag underpresterar grovt så behöver de ändå inte oroa sig för att missa Champions League t ex. Så är fallet i alla andra större ligor. Så är inte fallet i Premier League, på alla nivåer. Ett lag som underpresterar kommer inte vinna ligan. Underpresterar andra lag kommer de ofrånkomligen att missa Champions League. Övriga lag som underpresterar riskerar bli indragna i nedflyttningsstriden. Det finns väldigt lite utrymme i Premier League för att inte göra rätt saker på rätt sätt. Precis som det ska vara!

:::

TRANSFERKOLLEN

ANNONS

David Button, Brighton till West Brom. West Brom värvar åldrad målvakt från Brighton. Att betrakta som en ren breddvärvning, där West Brom redan har Sam Johnstone från start som målvakt, samt Jonathan Bond på reservplatsen. Knappast någon spektakulär värvning på något sätt, och inte en värvning som direkt gör West Brom bättre, men en värvning som gör dem mindre sårbara för skador. Godkänd – (++)

Fernando Marcal, Lyon till Wolves. Marcal var möjligen inte den förste Lyonspelaren man liksom såg göra flytten till Premier League den här sommaren. Men Wolves har helt klart värvat en mycket kompetent vänsterback i Marcal, som var ordinarie vänsterback i ett Lyon som slog ut både Juventus och Man City på väg till semifinal i Champions League under sommaren. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Omstart för Brentford med ny arena och nya ambitioner!

Peter Hyllman 2020-09-06 06:00

David Raya, Rico Henry, Ethan Pinnock, Pontus Jansson, Henrik Dalsgaard, Christian Norgaard, Josh Dasilva, Sergio Canos, Said Benrahma och Ollie Watkins. Om det fanns en farhåga när Brentford förlorade playoff-finalen mot Fulham för en dryg månad sedan att de nu skulle köpas sönder och samman så har den farhågan så här långt, med en knapp vecka kvar till ligapremiären, inte blivit verklighet.

Brentford har dessutom markerat att de själva bara kan tänka sig att sälja två av dessa spelare som förra säsongen utgjorde lagets ryggrad. Vilket i sig är en hyfsat markant förändring jämfört med Brentfords policy tidigare år. Samtidigt har det varit märkligt tyst runt Brentfords spelare. West Ham har tittat på Raya, Arsenal verkar intresserade av Pinnock, men framför allt är det kanske Aston Villa som rycker i Watkins.

Om Aston Villa lyckas värva Ollie Watkins, vilket ändå verkar troligt, så har däremot Brentford redan varit aktiva med att värva en fullt möjlig ersättare till honom i form av den mycket talangfulle Ivan Toney, tidigare i Peterborough och innan dess en lovande anfallare i Newcastle. Dessutom återvänder finske Marcus Forss från en imponerande lånesejour med AFC Wimbledon.

ANNONS

Märkligast av allt är nog ändå hur det råder total tystnad kring Said Benrahma, som var inte bara Brentfords utan kanske hela seriens klarast lysande stjärna förra säsongen, men alltså ännu inte ett knyst. Kanske är det så att hans prislapp är avskräckande för aktuella klubbar i dessa tider. Kanske är det så att hans skakiga insatser i Brentfords playoff fick köpande klubbar att börja tvivla på köpet. Kanske är det lite både och.

Förvisso är det en hel månad kvar av transferfönstret, som alltså stänger i början av oktober. Samtidigt måste man också anta att klubbar med ambition kommer bli alltmer avogt inställda till att sälja spelare ju längre in på säsongen vi kommer. Och Brentford verkar onekligen vara en klubb med ambitioner inför den här säsongen. Och konstigt vore annars, med tanke på hur nära Brentford var redan förra säsongen.

ANNONS

Man skulle kunna påstå att Brentford hade tre matchbollar att ta sig till Premier League, eller åtminstone två. Först när de behövde en poäng mot Stoke i näst sista omgången för att ta sig förbi West Brom, men förlorade för första gången på tio matcher. Sedan förlorade de alltså playoff-finalen mot Fulham, som de vunnit mot två gånger tidigare under säsongen.

Helt avgörande för Brentford den här säsongen kommer bli hur de lyckas hantera besvikelsen från förra säsongen. Det vill säga om de orkar lyfta sig själva i kragen för ännu en runda, efter att ha varit så nära förra säsongen. Eller om luften i själva verket har gått ur dem nu. Med andra ord, om de lyckas upprepa samma bedrift nästa säsong som Leeds gjorde den här säsongen.

Rimligtvis måste Brentford också känna att deras chanser till uppflyttning är riktigt goda den här säsongen, sett enbart till lagets faktiska kvalitet. De var redan förra säsongen ligans kanske bästa eller näst bästa lag, åtminstone under dess andra halva. Det känns inte som att något lag i EFL Championship egentligen har blivit så särskilt mycket starkare jämfört med förra säsongen. Brentford borde vara en av favoriterna.

ANNONS

De främsta hoten och utmaningarna kommer kanske just från Premier League. Det vill säga från de nedflyttade klubbarna. Här känns kanske inte Norwich överdrivet starka, men både Watford och Bournemouth känns som två lag som om de får ihop sina lag kan visa sig mycket starka i serien den här säsongen. Samtidigt är det svårare att bli nedflyttade än vad man oftast tror, och det är sällan fler än ett nedflyttat lag går bra på en gång.

Utöver Watford och Bournemouth så ser jag Nottingham Forest som en potentiell toppklubb också. Men det är alltså dessa tre klubbar som tillsammans med Brentford på pappret kommer göra upp om uppflyttningsplatserna nästa säsong tänker jag. Sedan är detta så klart EFL Championship, så det finns ett helt koppel med klubbar jagandes bakom dessa som mycket väl kan komma att utmana även de.

ANNONS

Men med det utgångsläget inför säsongen är det ändå inte så konstigt att Brentford möjligen i större utsträckning än förut sätter allting på ett kort och tänker lite nu eller aldrig vad gäller detta med uppflyttning till Premier League. Det är en lång och svår resa Brentford har framför sig, som alltid är fallet i Football League, men deras chans att bli uppflyttade till Premier League blir rimligtvis aldrig större på förhand än så här.

Kanske kommer känslan av nystart eller omstart för Brentford behjälpas av att man nu gör sin allra första säsong på sin nya arena, Brentford Community Stadium, eller New Griffin Park som den börjat kallas i folkmun. Förhoppningen var alltså att den skulle invigas med Premier League-fotboll, men så blev det alltså inte. Istället invigs den under dagen med en match i Ligacupen mot Wycombe Wanderers.

ANNONS

Visst hade det varit en större sak om Brentfords nya arena hade kunnat invigas med supportrarna på plats. Precis som det hade varit fint om gamla Griffin Park hade fått firas av med supportrarna på plats i slutet av förra säsongen. Men så blev det alltså heller inte, och just sådana här missade tillfällen hör kanske till de mer trista av pandemins effekter för fotbollen.

Men visst finns det ändå någon slags tilltalande symbolik bakom Brentfords subtila och samtidiga förändring till en klubb med en helt annan arena och ett lag med en helt annan ambition. Åtminstone utifrån, och åtminstone vid den här tidpunnkten, framstår Brentford som en klubb som kom väldigt nära Premier League förra säsongen, men som istället för att bryta ihop valde att knyta nävarna och försöka en gång till.

Om det verkligen är på det viset så måste Brentford ses som favoriter till uppflyttning den här säsongen.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Allan, Napoli till Everton. Första mittfältaren är alltså på plats i vad som ser ut att kunna bli en rad nya mittfältare. Allan har utmärkt sig i Napoli med sitt fysiska, tuffa och framför allt positionssäkra brytningsspel och passningsspel, och kan bli för Everton ungefär vad N’golo Kanté var för Leicester och vad Wilfred Ndidi är för Leicester. En spelartyp som Everton desperat behöver. Med beröm godkänd – (++++)

Fabio Silva, Porto till Wolves. Allmänt omskriven som en av världens främsta talanger och som den nästa Cristiano Ronaldo. Att beskrivas som den ”nästa” någonting är som vi vet knappast någon garanti för att det verkligen är så. Wolves köper en hiskeligt lovande spelare för en hiskeligt hög summa pengar. Känns som en värvning vi antingen bokför som tokflopp eller som dundersuccé om ett antal år, inget däremellan. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Ligacupen, landslagsfotboll och Leo Messi under en och samma lördag

Peter Hyllman 2020-09-05 06:00

Ligacupen under en helg? Om vi behövde något bevis på att världen är vänd upp och ned för närvarande så har vi det väl här. Normalt sett brukar ju Ligacupens första omgång spelas i början av augusti, men nu har vi den alltså i början av september istället. Det vill säga samtidigt som landslagsuppehållet, men det gör kanske inte så mycket då det bara är Football League-klubbar inblandade ännu.

Fyra matcher spelades redan förra lördagen. Då gick Blackburn Rovers, Portsmouth, Stoke och Preston North End vidare till den andra omgången. Under fredagskvällen vann först Middlesbrough en målkavalkad med 4-3 mot Shrewsbury innan Burton Albion lyckades betvinga Accrington Stanley. Återstår i den här omgången gör totalt 29 matcher, varav 28 av dem spelas under dagen.

28 engelska cupmatcher under en enda lördag. Det är ju lite som julafton, påsk och midsommar inbakade som en härlig calzone. Just Ligacupens första omgång har alltid varit något jag funnit visst nöje med, och den här gången kommer inte vara något undantag på så vis. Det enda jag saknar sådana här gånger, men det gör jag i och för sig under vanliga ligaomgångar också, är en multimatchsändning, eller Superlive.

ANNONS

Matcherna börjar redan tidig eftermiddag. Klockan 13:00 sparkar Derby County av mot Barrow AFC, nykomlingarna i Football League. Sedan kommer i rask takt Plymouth Argyle vs QPR (13:30), Crawley Town vs Millwall (14:00), Gillingham vs Southend (14:00), Bristol City vs Exeter City (15:00) och Walsall vs Sheffield Wednesday (15:15). Betraktat som förrätt inte någon dålig inledning på måltiden.

Bulken av matcherna startar däremot som vanligt 16:00 svensk tid. Här hittar vi några rätt spännande guldkorn. Exempelvis Barnsley vs Nottingham Forest, Forest Green Rovers vs Leyton Orient, Ipswich Town vs Bristol Rovers, Luton Town vs Norwich, MK Dons vs Coventry, Sunderland vs Hull City och så naturligtvis Walesderbyt mellan Newport County och Swansea!

Övriga matcher under lördagen: Birmingham City vs Cambridge, Bolton Wanderers vs Bradford, Crewe Alexandra vs Lincoln City, Fleetwood Town vs Wigan Athletic, Grimsby Town vs Morecambe, Northampton Town vs Cardiff City, Oxford United vs AFC Wimbledon, Oldham Athletic vs Carlisle, Peterborough vs Cheltenham Town, Reading vs Colchester, Salford City vs Rotherham, Scunthorpe vs Port Vale, Swindon Town vs Charlton, Tranmere Rovers vs Harrogate Town och Huddersfield vs Rochdale.

ANNONS

Kanske är det att betrakta som en historisk reflex i ryggraden att alltid betrakta Luton Towns cupmatcher som särskilt spännande cupmatcher.

Var ju mycket snack inför säsongen så klart om att Ligacupen skulle ställas in den här säsongen, med anledning av spelschemat nu när säsongen blivit förskjuten. Men så blev alltså inte fallet. Inte heller att de engelska klubbar som deltar i europeiskt cupspel drar sig ur Ligacupen. Främst för att de faktiskt har ett avtal att de ska vara med. Men även för att det helt enkelt inte förändrar deras spelschema särskilt mycket.

Hade Ligacupen blivit inställd den här säsongen är det så klart en rätt hög risk att den därefter inte kommit tillbaka, åtminstone inte i dess nuvarande form, så det är en bra sak att EFL stod på sig i  den frågan.

:::

Framåt kvällen vankas emellertid Nations League. England får återigen stifta bekantskap med en kär gammal bekantskap. Nämligen Island. Det vill säga lilliputtnationen som förnedrade England senast det vankades EM, och som indirekt kanske såg till att Gareth Southgate blev förbundskapten.

ANNONS

Förlusten mot Island kostade Roy Hodgson jobbet. Detta banade i sin tur vägen för Sam Allardyce, men det tog bara några få månader innan hans skumma affärer och dåliga smak att dricka vin ur pintglas ryckte mattan från under fötterna på honom. Vilket alltså banade vägen för den betydligt mer prydlige förbundsprodukten Southgate.

Återstår alltså att se om Southgate kommer se lyckligare ut efter en match mot Island än vad Hodgson gjorde, eller om även Southgate kommer se ut som ett vulkaniskt askmoln efter matchen?!

England spelar i A-divisionen i Nations League, i dess Grupp B. England har sällskap i gruppen av Island, Danmark och Belgien. England börjar alltså med två bortamatcher mot de två motståndare i gruppen som de nog behöver ta full poäng mot för att ge sig själva en vettig chans att ta sig till slutspel före Belgien.

ANNONS

Englands första två-tre matcher kommer förmodligen avgöra hur Nations League går för dem den här gången. De slutade trea förra gången.

:::

Tuff intervju av Leo Messi under fredagskvällen sedan han meddelat att han stannar kvar i Barcelona åtminstone en säsong till. Men man måste också säga att det finns rätt stora hål i den story han lägger fram.

Att Messi och hans juridiska team inte skulle ha förstått att utköpsklausulen i kontraktet existerade och fortfarande var giltig, och att slutdatumet för hans möjlighet att avsluta kontraktet var passerad, är fullständigt osannolikt.

Att Messi skulle ha sagt till Barcelonas ledning och till Bartomeu hela säsongen att han ville lämna Barcelona, men berättar det för sin familj först efter att storyn blivit offentlig är orimligt. Liksom att han och teamet skulle ha tagit Bartomeu på orden i en sådan fråga.

ANNONS

Mycket talar för att det var ännu en av Messis utageringar efter ett misslyckande, som vi sett prov på förut, inte minst med Argentina. Att han napalmbombar klubbledningen gör inte misstanken svagare att detta alltså var ett powerplay.

Barcelona går till val under säsongen. Det är inte någon långsökt tanke att den som ska vinna det valet gör det genom att garantera att Messi blir kvar i klubben, och sätter Messi i ett alldeles utmärkt förhandlingsläge inför framtiden.

Det är inte heller någon långsökt tanke att den som vinner det valet är inte Bartomeu.

Man City har alltså för andra gången på mindre än fem år låtit sig bli en pjäs i Leo Messis spel med Barcelona. Vilket kanske inte är så väldigt smickrande. Men när det gäller en spelare som Messi är det kanske ändå värt att spänna bågen.

Något säger mig att Man City är den part i den här soppan som kommer klara sig bäst ändå. Messi behövde Man City betydligt mer än Man City behövde Messi.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Cédric Kipré, Wigan till West Brom. Om West Brom åker ur Premier League så åker de inte ur för att de har ett dåligt försvar. Eller i alla fall inte för att de har dåliga spelare i sitt försvar. Nigerianske Semi Ajayi gjorde något av succé redan förra säsongen, och nu har West Brom alltså kompletterat honom med ivorianske Kipré. West Brom har lagt grunden för ett riktigt bra Premier League-försvar. Väl godkänd – (+++)

Kai Havertz, Bayer Leverkusen till Chelsea. Strålande spelare med en mycket stor framtid framför sig. Offensiv mittfältare av hög kvalitet och betydligt högre kapacitet. Chelseas mittfält var redan en av deras främsta styrkor, men kommer med Havertz bli ännu starkare, väl i linje med Premier Leagues bästa. En dyr värvning men en bra värvning. Berömlig – (+++++)

ANNONS

Grady Diangana, West Ham till West Brom. Ung, lovande offensiv mittfältare från West Hams egna led. Låt oss säga att West Hams supportrar inte är nöjda med den här försäljningen. Har aldrig riktigt fått en seriös chans att utvecklas på den kringresande cirkus som är West Hams mittfält, men kan bli en stjärna med West Brom, som med Diangana i laget får flera kreativa outlets i laget och på planen. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Nations League borde helt enkelt vara EM!

Peter Hyllman 2020-09-04 06:00

Man kan ifrågasätta en aning hur ansvarsfullt och genomtänkt det egentligen är av UEFA att köra på med Nations League ungefär som planerat. Dels eftersom det nog ärligt talat är så att väldigt många spelare skulle må bra av att få vila mellan de båda säsongerna. Dels eftersom detta att hålla på och resa kors och tvärs över Europa kanske ändå fortfarande är något som bör undvikas så långt som möjligt.

Cynikern i mig undrar så klart om det verkligen bara är en olycklig tillfällighet att plötsligt i perfekt synkronisering med detta landslagsuppehåll så testades plötsligt flera större spelare positivt för Covid-19.

Men det är klart att cashen måste in för UEFA och för de nationella förbunden likaväl som för klubbarna runtom i Europa. Det är inte utan konsekvenser att bara ställa in en turnering, och allting måste till slut landa i någon form av riskkalkyl. Men samtidigt som Europa genomgår vad som möjligen kan beskrivas som en andra våg av pandemin så var timingen kanske ändå inte den allra bästa.

ANNONS

Nu är det i och för sig som det är. Nations League har om man bara värderar turneringen för vad den är ändå blivit något utav en succé. Ett bevis för att när man faktiskt vågar pröva något nytt så kommer det ofta något positivt ur det. Det har gjort dessa uppehåll för landslagsspel betydligt mer intressanta än vad tidigare var, och bara det är så klart en positiv sak.

En sak som hölls emot Nations League på idéstadiet var att det bara var ännu ett sätt för de större länderna att bara möta varandra, och skuffa undan småländerna. Man menade att det förvägrade de mindre länderna att utvecklas om de inte fick chansen att spela mot de största länderna, precis som i EM-kval och i VM-kval. Jag menade nog redan från början att det var feltänkt.

Där finns även ett värde i att i större utsträckning få möta motstånd på mer likvärdig nivå som sig själva. Kanske är det i själva verket en större chans till utveckling att spela jämnt mot och ibland vinna mot likvärdigt motstånd än att om och om igen få stryk med fem-sex mål mot Tyskland eller Spanien t ex. Definitivt kan det vara något som skapar större glädje, stolthet och uppmärksamhet för fotbollen i det egna landet.

ANNONS

Min invändning mot Nations League i dess nuvarande format är egentligen bara denna: Att Nations League borde ersätta EM, det vill säga att Nations League skulle vara det europeiska mästerskapet i fotboll.

Dels skulle det ge Nations League ännu mer nerv än i dagsläget, när Nations League kanske riskerar uppfattas lite som Ligacupen för landslag. Dels skulle det ge en säregen profil och ett annorlunda format till ett EM, och i större utsträckning särskilja det från VM vilket det nu är mer eller mindre en lätt sämre kopia av. Dessutom är europeiska lag i VM redan så bra att ett EM i form av ett mästerskap nästan känns överflödigt.

Dessutom skulle det ju frigöra en sommar för vila, rekreation eller något annat lustigt och underhållande.

:::

Middlesbrough vs Shrewsbury och Burton Albion vs Accrington Stanley är kvällens matcher i Ligacupens första omgång.

ANNONS

:::

Premier League beslutade återigen att bara tre byten ska det vara. Nu återstår bara att se om Liverpool tänker tredje gången gillt.

:::

Australien, Brasilien, England… Land efter land börjar nu fatta det enda beslut som känns både logiskt och rimligt, nämligen att herrar och damer som representerar landslagen i de olika länderna faktiskt ska ha exakt samma lön och exakt samma bonus. Lika lön för lika arbete helt enkelt!

Snart är det kanske bara i Sverige, världens mest jämställda land som vi mycket länge har tyckt om att beskriva oss själva som, som detta fortfarande är att anse som en kontroversiell fråga.

De trötta argumenten om att män är mycket bättre än kvinnor på fotboll kommer så klart dammas av igen. Vilket bara visar att man inget begriper. Skillnader i lön på grund av kvalitet finns inom klubbfotbollen, där är det motiverat. Kvalitet påverkar däremot inte lön och ersättning inom landslagsfotbollen.

ANNONS

Lön och ersättningar inom landslagsfotbollen får man för att man representerar sitt landslag, inget annat. Och det gör herrar och damer i exakt samma utsträckning, och ska därför självfallet också ha samma lön för mödan.

:::

Att värva Leo Messi skulle vara Man Citys ”crowning glory” i sin jakt på europeisk dominans menar Sam Wallace på Telegraph. Förvisso vore det väl en häftig grej, men möjligen är jag en smula grinig när jag nog menar att om man eftersträvar europeisk dominans så finns ingen större ”crowning glory” än att vinna Champions League, och kommer heller aldrig finnas.

:::

Storpolitiken har kraschlandat mitt i Premier Leagues räksmörgås. Premier League säger upp sitt TV-avtal med kinesiska PPTV sedan Kina stoppat alla utbetalningar som en följd av deras missnöje med den brittiska regeringens sanktioner mot landet. Runt en halv miljard försvinner från klubbarnas kassakistor över de närmaste tre åren. Vilket inte är några småsummor och kommer påverka klubbarna negativt.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Matty Cash, Nottingham Forest till Aston Villa. Enligt mig den bästa högerbacken i EFL Championship förra säsongen. Alltid stabil och pålitlig, och en mycket lojal och arbetsvillig lagspelare. Kan säkert vara ett kliv uppåt till Premier League, men det råder heller ingen tvekan om att Aston Villa är starkare på högerbacken den här säsongen än vad de var förra säsongen. Väl godkänd – (+++)

Timothy Castagna, Atalanta till Leicester. Efter att ha sålt Ben Chilwell för dyra pengar till Chelsea så jagar Leicester ersättaren i italienska succélaget Atalanta. Återstår att se om Leicester lyckas ersätta Chilwell lika briljant och framgångsrikt som de lyckades ersätta Maguire inför förra säsongen. Svårt att säga om Leicester blir så mycket bättre på vänsterbacken, men förmodligen blir de heller inte särskilt sämre. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

En torsdag med både ärtsoppa och pannkaka, men utan den riktiga punschen?

Peter Hyllman 2020-09-03 06:00

If you fail the first time, try and try again! Eller, uttryckt på ett något annorlunda sätt, om du inte får som du vill första gången, fortsätt tjata och tjata till dess att du ändå får som du vill av ren utmattning. Den taktiken är ju många gånger betydligt mer framgångsrik än vad den faktiskt förtjänar att vara, och onekligen verkar det vara taktiken som Premier Leagues större klubbar med Liverpool i täten tillämpar gällande detta med fem byten.

Frågan var uppe redan för några veckor sedan på ett av Premier Leagues möten och det blev den gången ett rungande nej till det förslaget. Därmed trodde man kanske att frågan var överspelad men då bedrog man sig tydligen. För nu är tydligen frågan tillbaka på dagordningen till dagens möte i Premier League. Inte för att något nytt plötsligt skulle ha framkommit, utan för att vissa klubbar helt enkelt inte kan ta ett nej.

Det återstår väl för all del att se om det gör någon skillnad. Att döma av pratet inför mötet verkar det i alla fall som om alla klubbar som röstade mot förslaget förra gången kommer rösta mot förslaget också den här gången. Vilket på något sätt gör hela saken ännu mer meningslös. Lite måste man ifrågasätta Premier Leagues regelverk att det ens är möjligt att utan goda skäl ta upp frågan på dagordningen igen.

ANNONS

Tidigare i somras bloggade jag om argumenten för och mot fem byten respektive tre byten.

Möjligen skulle man kunna säga att det första beslutet att gå tillbaka till tre byten i alla fall gjorde att det aldrig blev någon verklighet av min misstanke att något som infördes som en temporär grej under pandemins skynke skulle göras permanent. Däremot visar kanske att frågan omedelbart kom tillbaka lite på mitt påstående att det faktum att fem byten införts tillfälligt skulle göra det svårt att få bort det igen.

Vad händer mer och vad mer är aktuellt den här torsdagen?

Everton kommer kanske kunna göra offentligt sina värvningar av Allan och James Rodriguez. Dessutom har Watford enligt rapporterna tackat ja till ett bud om £20m för Abdoulaye Doucouré. Om Everton lyckas värva de tre spelarna nästan i ett nafs så får man väl ändå säga att det var ett mäkta imponerande transfer swoop!

ANNONS

Gareth Bale har precis sagt sig vara öppen för att återvända till Premier League inför kommande säsong. Hans bekymmer, sorger och besvär med Real Madrid och med Zinedine Zidane är så klart välkända vid det här laget. Nyheten betyder så klart att det fortfarande är fullt möjligt för Man Utd att göra den 5 oktober till Gareth Bale Day.

Kai Havertz blir kanske klar för Chelsea under torsdagen, görandes ett redan massivt transferfönster för Chelsea ännu mer massivt. Frågan är hur många tyngre transferfönster någon klubb egentligen har gjort under Premier League-åren. Det är ingen garanti för succé så klart, men ändå en rätt rejäl markering av kraft och ambition.

Pierre-Emerick Aubameyang fortsätter att maska gällande att skriva på nytt kontrakt med Arsenal. Rimligtvis fiskar han naturligtvis efter att en större Champions League-klubb ska försöka värva honom ändå. Därför väntar han in i det sista. Men det är osannolikt att någon sådan klubb kommer för en sådan spelare till ett sådant pris den här sommaren.

ANNONS

Marcus Rashford startar ny kampanj mot barnsvält. Hade en spelare ägnat mycket tid åt media eller business vid sidan av fotbollen hade man tänkt att det skulle riskera att störa honom som spelare. När engagemanget är något så i grunden positivt känns det så klart som en småttig invändning. Frågan är om det inte riskerar vara precis lika störande.

Harry Maguire ska alltså enligt grekiska polis ha sagt ”f-ck den grekiska civilisationen!” För det låter ju sjukt troligt att han skulle ha sagt något sådant snarare än att detta är ett rent påhitt av den grekiska polisen… Om nu den grekiska polisen uppenbart ljuger om detta så måste man rimligtvis fråga sig om vad mer de i så fall faktiskt ljuger om.

Ärtsoppan och pannkakan ser jag hur som helst fram emot. Och vem vet, med några riktigt saftiga spelare på ingång till Premier League så kanske det även blir en torsdag med punsch, eller åtminstone punch.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Donny van de Beek, Ajax till Man Utd. Var aldrig den mest profilstarka i Ajax skrällag förrförra säsongen, men i mina ögon den viktigaste och kanske även den bästa. Man kan fråga sig om centralt mittfält är den viktigaste lagdelen för Man Utd att förstärka, men det utesluter inte att det är en rejält bra förstärkning av det centrala mittfältet. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Amazon fick allt av Mourinho och inget av Pochettino

Peter Hyllman 2020-09-02 06:00

Stora upptäckter uppstår många gånger av ren tillfällighet. Penicillinet exempelvis inom naturvetenskapen. Inom samhällsvetenskapen visade den klassiska Hawthornestudien för rätt precis 100 år sedan att motivation och uppmärksamhet var viktiga faktorer för de anställda på arbetsplatsen. Detta var dock en lycklig slump, eftersom studien från början egentligen bara var en helt vanlig arbetsstudie inom scientific management, men där det alltså upptäcktes att de anställda betedde sig annorlunda när de studerades.

Amazon Prime har kommit ut med ännu en del utav deras All or Nothing-serie, den här gången om Tottenham. Det är den andra serien de gör med en engelsk klubb, efter att ha gjort exakt samma sak med Man City för några år sedan. Serien består av nio avsnitt och de tre första avsnitten släpptes i måndags, och sedan släpps tre nya avsnitt nästa måndag och så de tre sista avsnitten måndagen därpå. Jag har alltså hunnit med att se de tre första avsnitten så här långt.

Observatörseffekten är ett vanligt ord för just detta fenomen att det man observerar eller studerar kommer man ofrånkomligen även att påverka. Och det finns rätt god anledning att fundera över just den effekten när det gäller dessa All or Nothing-serier. Kanske blev det aldrig någon stor sak med Man City eftersom just den säsongen ändå gick så väldigt bra för just dem, men kanske blev det ändå en större sak med Tottenham under en säsong som inte alls gick som planerat för dem.

ANNONS

Slarvigt brukar dessa serier kallas för dokumentärer. Men det är naturligtvis inte dokumentärer det är fråga om. Mest av allt är det kanske en slags glorifierade season reviews, men vad som presenteras är tveklöst en tillrättalagd story om den studerade klubben och dess säsong. Amazon behöver content och klubben är ute efter positiv uppmärksamhet och exponering och utifrån dessa utgångspunkter har båda parterna en överenskommelse. Detta betyder inte att serien därför blir ointressant.

Men det kan vara viktigt att komma ihåg när det gäller Tottenhams och kanske framför allt Daniel Levys motiv för att göra den här serien. Man söker exponering, det är ett sätt att höja klubbens profil och öka dess värde. Nu måste man inte vara lika larvig med det där som när det påstods att motsvarande serie om Man City typ skulle komma att förändra fotbollen, bara för att vara mer eller mindre bortglömd bara något år senare, Men för Tottenham kan det ändå ha haft en positiv effekt.

ANNONS

För samtidigt som Daniel Levy såg på serien på det sättet så var Mauricio Pochettino svårt motsträvig mot att samarbeta med Amazons produktionsteam. Pochettino var inte för att serien alls skulle göras och det är på samma gång lite märkligt och talande att Pochettino fastän han lämnade Tottenham först i november knappt ens medverkar i serien, utan bara skymtar förbi som hastigast. Tottenhams manager för en tredjedel av säsongen syns alltså inte. Mer dokumentär än så är alltså inte serien.

Pochettinos ersättare José Mourinhos inställning till dokumentären var en helt annan. Möjligen är det så att Mourinho blev upplyst i förväg av Levy om hur viktig han tycker dokumentären är, och därefter helt enkelt bara spelar med så att säga. Mycket snabbt är det ju också så att den här serien, på samma sätt som Man Citys serie riktade nästan allt fokus på Pep Guardiola, gör Mourinho till dess totala huvudperson. Serien skulle nästan kunna heta All or Nothing: José Mourinho.

ANNONS

Här finns alla de typiska Mourinhoismerna, men här får vi så att säga dem live snarare än att utspelas i och rapporteras via media. Vi får exempelvis veta att Mourinho svär väldigt mycket. Vi får veta att Mourinho lägger mycket tid på att arbeta med att hålla spelarna motiverade, men att detta görs på det lite hårdare sättet som kanske var mera vittsprett förr i tiden. Det är en direkt form av kommunikation, ofta rätt tuff kommunikation, rå men hjärtlig som det brukar kunna kallas.

Uppenbart är att Mourinho anser att Tottenham är alldeles för snälla, för timida och kanske för små vinnarskallar. Han vill att de ska bli elakare, tuffare och kort sagt vara vad han kallar för intelligenta skitstövlar på planen. Här finns just ingenting att jämföra med i och för sig, eftersom vi får se så lite av hur det fungerade under Pochettino, men det är i alla fall ett intryck från de tre första avsnitten att Mourinhos sätt att prata börjar färga av sig hur spelarna själva pratar inför och under fotbollsmatcher.

ANNONS

Vilket gör att vi återvänder till detta med observatörseffekten och om hur kamerorna möjligen riskerar ha påverkat Tottenham under förra säsongen. I vilken utsträckning spelar faktiskt José Mourinho en slags medveten teater framför kamerorna? Och i vilken utsträckning är spelarna medvetna om att kamerorna är riktade mot dem och de helt enkelt spelar med som duktiga soldater i Mourinhos teater? Vad kommer hända den här säsongen när kamerorna inte längre finns där?

Pochettinos attityd till serien och kamerorna var så negativ eller allra minst ointresserad att man frestas till misstanken att den kan ha varit ett skäl att Daniel Levy faktiskt ville byta ut honom. Det vill säga att produktionen av All or Nothing: Tottenham indirekt orsakade eller definitivt påskyndade Tottenhams beslut att sparka Pochettino och istället anställa Mourinho. Där skulle vi i så fall verkligen kunna prata om en observatörseffekt. Så abrupt var ändå beslutet och så skarp skillnaden i attityd.

ANNONS

Mot detta talar att Daniel Levy i serien faktiskt framställer det som att anställningen av José Mourinho var något han planerat långt i förväg. Levy pratar om Mourinho som en av två toppmanagers i Premier League. Å andra sidan är det kanske klart att han säger just på det sättet, det ligger i hans intresse att göra det. Om han nu hade planerat den här anställningen en längre tid måste man däremot fråga sig varför han i så fall inte gjorde den redan inför säsongen. Varför vänta till i november?!

Med José Mourinho hittade Daniel Levy dessutom en manager som helt säkert ser eller kanske såg serien som en god möjlighet till självupprättelse, att inte bara lyckas vända säsongen och framtiden för Tottenham utan dessutom ha fångat och förevigat på film hur han lyckades med det. Serien blir ett sätt för honom att hålla sig relevant samtidigt som alltfler börjar ifrågasätta hur relevant han i själva verket längre är. Alltså kommer det också ligga i Mourinhos intresse att göra det till en bra show på alla sätt.

ANNONS

Det har varit tre intressanta första avsnitt. Klart sevärda så här långt, även för de mer neutrala. Personligen hade jag kanske hellre sett att All or Nothing: Tottenham, eller om man så vill All or Nothing: José Mourinho, följde nästa säsong snarare än den förra säsongen, eftersom det vore en mer normal säsong, och eftersom det då hade kunnat finnas en mer tydlig helhet, en tydligare början och ett tydligare slut, för vart Tottenham under José Mourinho faktiskt är på väg.

Men det är självfallet lätt att säga så här i efterhand. Rubriken ”Allt eller inget?” är den medvetet dramatiska huvudfrågan för en serie som följer Tottenham under en säsong där svaret blev det betydligt mer gråtrista ”varken eller!”. Kommande säsong kommer kunna ge tydligare svar för Tottenham.

:::

TRANSFERKOLLEN

Gabriel Magalhaes, Lille till Arsenal. Skadar onekligen inte för Arsenal att förstärka sitt mittförsvar. Brasiliansk mittback med gott renommé från Lille. Återstår att se om Gabriel visar sig vara en mittback som kan ordna Arsenals klassiska försvarsbekymmer eller bara nästa spelare i kön att reduceras till ett stående skämt av Arsenals defensiva brister. Men det saknas åtminstone inte talang i Arsenals mittförsvar. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Hur troliga är de trovärdiga övergångarna under detta engelska transferfönster?

Peter Hyllman 2020-09-01 06:00

Tuffa tider för den som är van vid att definiera året till stor del utifrån fotbollens säsonger, när vi plötsligt befinner oss i september och fortfarande befinner oss några veckor bort från ligapremiären. Den 1 september har jag exempelvis haft som vana att sammanställa alla värvningar till Premier League under sommaren, dagen efter att transferfönstret stängt, och lista de tio bästa värvningarna.

Nu är det inte riktigt så den här gången. Istället är det en dryg månad kvar av det här transferfönstret innan det stänger, och givet att man på sätt och vis kan säga att den förra säsongen hyfsat precis har avslutats, så befinner vi oss i själva verket bara i början av det här transferfönstret. Klubbarna i Premier League har i själva verket bara börjat få upp ångan, fastän det känns som om de har hållit på i evighet.

Om vi ska döma utifrån rykten och rapporter så verkar det kunna bli ett riktigt spännande transferfönster i Premier League. Det är några riktigt intressanta spelarnamn som har ryktats hyfsat trovärdigt till olika klubbar. Och om dessa potentiella värvningar även blir till verklighet så måste man onekligen säga att flertalet klubbar i Premier League har lyckats förstärka sig själva på ett sätt som lovar gott inför kommande säsong.

ANNONS

Klubbar som framför allt Chelsea, Man City och kanske även Leeds har redan kunnat sägas ha gjort ett starkt transferfönster. Andra klubbar som Aston Villa, West Brom, Wolves, West Ham, Leicester, Burnley och Man Utd har egentligen inte hunnit med att komma någonstans i skrivande stund. Detta alltså med endast 2-3 veckor kvar innan ligasäsongen faktiskt börjar.

Hur ser det då egentligen ut med de tunga rykten och rapporter om spelare på väg till klubbar i Premier League, hur nära är de att bli av och hur sannolikt är det att de faktiskt blir av? Här är det naturligtvis på gränsen till omöjligt att göra en verkligt uttömmande lista, men det går åtminstone att sätta samman en hyfsat gedigen lista över rykten som åtminstone känns fullt trovärdiga.

Donny van de Beek till Man Utd. Den dynamiske Ajaxmittfältaren känns som en potentiellt riktigt bra värvning av Man Utd, till ett pris som man åtminstone måste säga känns rimligt. Allting verkar flyta på snabbt och smärtfritt här, vilket är högst ovanligt att säga när Man Utd värvar spelare. – 95%

ANNONS

Rodrigo de Paul till Leeds. Har man värvat en Rodrigo kan man lika gärna värva en till Rodrigo. Väldigt intressant spelare i Udinese som skulle vara en kanonvärvning av Leeds och få deras sommar att gå från bra till fantastiskt bra. Skulle addera minst en dimension till Leeds offensiva mittfält. – 65%

Allan till Everton. Evertons mittfält är ett öppet blödande sår för närvarande så vi måste räkna med att Everton och Carlo Ancelotti kommer försöka värva etablerade spelare för att sy ihop detta sår så snart som möjligt. Napolis ägare bekräftade under måndagen mer eller mindre att Allan var klar för Everton. – 90%

James Rodriguez till Everton. En andra potentiell mittfältsvärvning, av det mer offensiva slaget, och definitivt av det mer spektakulära slaget. Ändå en fullt tänkbar värvning, och en potentiellt väldigt spännande värvning. Rodriguez verkar sakna jämnheten att verkligen etablera sig i de allra största klubbarna, men kan lysa i Everton. – 55%

ANNONS

Gabriel Magalhaes till Arsenal. Talangfull brasiliansk mittback som gjort sig ett namn med Lille de senaste åren. Har befunnit sig på Arsenals radar en längre tid. Ryktades till andra klubbar också även om det kändes mest som ett sätt att få affären över den så kallade mållinjen. Är i praktiken redan klar. – 98%

Wilfried Zaha till Everton. Roy Hodgson såg väl minst sagt lite uppgiven ut efter säsongen angående Zaha. Zaha vill vidare, och det verkar som om Everton är den främsta spekulanten på honom, i ordets båda bemärkelser. Hade onekligen varit en rejäl uppgradering för Everton, men även för Zaha. – 60%

Thiago Alcantara till Liverpool. En central mittfältare av världsklass för £30m som dessutom sagt sig mer än villig att komma till Liverpool. Känns på något sätt som en no-brainer. Ändå vill den liksom inte bli av. Skälet är förmodligen att Liverpool anser sig behöva sälja spelare och frigöra löneutrymme innan de värvar. – 50%

ANNONS

Thomas Partey till Arsenal. Ett namn som har nämnts ligga högt på Arsenals önskelista under längre tid. Något av en drömvärvning för Arsenal, en spelartyp de brutalt har saknat på sitt mittfält. Lite svårt är det kanske att se Partey ge upp Champions League-spel för en flytt till Arsenal, men märkligare saker har hänt. – 30%

Kai Havertz till Chelsea. Det är dyrt att värva offensiva mittfältare eller forwards från Bundesliga. Det får inte bara Man Utd erfara den här sommaren utan även Chelsea, som är på väg att bränna merparten av £100m på Havertz. Men definitivt en talang med potential att verkligen höja lagets nivå. – 98%

Jadon Sancho till Man Utd. En värvning som känns som om den varit klar i månader, fastän den ändå aldrig riktigt har baxats vidare. Allting kommer handla om de båda klubbarnas värdering av spelaren och om de över huvud taget kan komma överens i den frågan. Har kanske Man Utd dragit en linje i sanden till sist? – 50%

ANNONS

Kalidou Koulibaly till Man City. Verkar som om mittbacken och Man City kom överens om de personliga villkoren igår kväll. Vilket å ena sidan inte behöver säga så mycket men som å andra sidan ändå är någon slags indikation. Man City behöver mittbackar, Napoli har förlikat sig med att släppa spelaren, och inga konkurrenter verkar finnas. – 80%

Leo Messi till Man City. Transfersagan som överträffar alla andra transfersagor. Det verkar råda ett gytter av olika uppfattningar om vad som egentligen står i kontraktet mellan Messi och Barcelona och vad detta har för betydelse. Allting kommer till slut avgöras av hur väldigt gärna Messi verkligen vill lämna Barcelona. – 50%

Det kan knappast råda någon tvekan om att Chelsea har gjort ett mycket bra transferfönster eller att Man City är på väg att göra ett väldigt bra transferfönster. Men om Everton verkligen får igenom samtliga värvningar på den här listan, det pratas även om Abdoulaye Doucouré från Watford, så måste man verkligen även applådera Evertons transferfönster.

ANNONS

Ett transferfönster som kanske till och med skulle kunna göra deras röda grannar en aning avundsjuka.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto