Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Höstens lag i Premier League

Peter Hyllman 2018-12-31 06:00

Nyårsafton lämpar sig normalt sett rätt väl för årssammanfattningar, årets elvor och liknande projekt. Nu tycker jag förvisso att konceptet med årselvor är smått bisarrt, i alla fall för ligor som inte kör säsongen som kalenderår, så därför är det något jag är allmänt sett ointresserad av. Höstens lag är i så fall desto mer intressant och relevant. Och givet att det alltså är nyårsafton, mitt emellan två omgångar, så är det väl bara att köra.

Några saker lönar sig väl alltid att påpeka. För det första att det naturligtvis finns mängder med väldigt bra spelare under hösten som inte är med i detta höstens lag, eller dess reserver. Att en spelare inte är med är inte detsamma som att säga att spelaren har varit dålig. För det andra, spelaren bedöms enbart utifrån vad han har gjort den här hösten, och visst är det lite högre värderat om spelaren även har varit oväntat bra.

En del spelare har det gjort lite ont att ha lämnat utanför. James Milner, Heung-Min Son, Leroy Sané, Alisson, André Gomes, Wilfried Ndidi, David Silva, Alexandre Lacazette och David Brooks är några exempel. Men det är väl ett rätt bra exempel både på vad jag sa i förra stycket och på att Premier League håller en mycket hög kvalitet den här säsongen, både på längden och på bredden så att säga.

ANNONS

Om sådant här går alltid att ha olika åsikter och uppfattningar. De är inte alla riktigt lika väl underbyggda, men de är åtminstone de flesta av dem rimliga. Naturligtvis är inte alla rimliga. Skulle exempelvis någon få för sig att vilja gnöla om varför Mesut Özil inte är med i höstens lag den här gången så kommer jag börja fundera på alternativa sätt att använda en i Sundsvall numera förbjuden fyrverkeripjäs.

Höstens lag

Höstens manager: Jürgen Klopp. Riktigt svårt för mig att välja mellan Klopp och Mauricio Pochettino, men det är också endast mellan dem det står den här gången. Pochettino har gjort ett enormt jobb under mycket svåra omständigheter, som hade fått de flesta övriga managers att snyfta och hulka. Ändå kan jag inte bortse från den stabilitet och den styrka som Klopp har skapat med Liverpool, ett lag vi åtminstone under Premier League-eran tidigare har känt till som lite comme ci, comme ça på så vis. Klopp satte ut ett väldigt tydligt mål redan inför säsongen, nämligen att vara med redan från start, något som fallerade förra säsongen, och inte ge Man City det försprång som tillät dem att defilera förra säsongen. Det har lyckats över måttan väl. Liverpool har investerat tungt i sin spelartrupp men tack vare Klopp har investeringen också gett avkastning.

ANNONS

Gott nytt år!

Peter Hyllman

Hörnan (#20): Halvbra Liverpool var alldeles för bra för Arsenal

Peter Hyllman 2018-12-30 19:18

OMGÅNGENS UPS

Cardiff. Leicester har precis besegrat Chelsea och Man City, men förlorar alltså mot Cardiff på hemmaplan. Det vore fel att säga att det var en fantastiskt genomförd match av Cardiff, de var satta under rejält tryck, Leicester bommade en straff i matchens slutskede, och Cardiffs vinst bär kanske mest prägeln av ett highway robbery. Men Cardiff kämpade hur som helst på och gav därmed sig själva chansen att vinna, och målet som vann dem matchen går ju liksom inte att klaga på. Otroligt värdefulla poäng för dem.

Wolves. Fantastisk seger för Wolves naturligtvis, som alltså inte har förlorat på Wembley på 70 år. Någon glömde kanske att påminna Tottenham om detta. Det såg mörkt ut i första halvlek, men när Tottenham i andra halvlek gav Wolves tid att faktiskt spela sin fotboll så visade Wolves både att de kunde spela sin fotboll och inte var rädda för att göra det vare sig på Wembley eller mot så tufft motstånd som Tottenham. Mer går inte att begära av Wolves.

ANNONS

Burnley. Claret and blue-derby på Turf Moor mot West Ham. Burnley riktigt illa till inför den här omgången, både i tabellen och rent spelmässigt. Ett glädjeämne inför matchen var att Tom Heaton återvände som målvakt. Om det var någon tillfällighet kan väl alltid spekuleras i men plötsligt höll Burnley i alla fall nollan igen. Två mål framåt, och mängder med chanser, innebär även att Burnley vann matchen mot West Ham och på så sätt fortsätter hålla tät kontakt med lagen ovanför nedflyttningsstrecket. Nytt syre åt Sean Dyche.

OMGÅNGENS DOWNS

Tottenham. Spelade mer eller mindre ut Wolves under första halvlek men hade ändå bara 1-0 med sig. Verkade i andra halvlek mer intresserade av att bara spela av matchen, utan att egentligen vilja stänga den, och straffades brutalt för den saken. Det kom en hel del rätt märkliga ord från Mauricio Pochettino efter vinsten mot Bournemouth så att man började undra om de redan höll på att tilta i titelstriden. Tottenham är inte borta, men de gjorde det just betydligt svårare för sig själva.

ANNONS

Crystal Palace. Vinsten mot Man City på Etihad ger lätt ett intryck av Crystal Palace som inte riktigt motsvaras av normaltillståndet. Det är ett i grund och botten talangfullt lag som spelar en fotboll mest utan både ambition och energi, en fotboll mest ägnad åt att få matcherna överstökade. Trist att se eftersom Crystal Palace borde kunna bättre. Chelsea behövde själva knappast vara särskilt bra på Selhurst Park, men var ändå knappt någon gång ens hotade av Crystal Palace. Så ska det inte behöva se ut.

Huddersfield. Sju raka förluster för Huddersfield. Och lördagens bortamatch mot Fulham var naturligtvis en riktig sexpoängare i bottenstriden, som Huddersfield lyckades förlora mot ett Fulham som kombinerade oproduktivitet med slösaktighet framåt, samtidigt som de gjort sig kända som givmilda bakåt. Ändå skapade Huddersfield mycket lite. Tio poäng på 20 matcher nu för Huddersfield som naturligtvis ser ut att på vara i expressfart på väg ut ur Premier League. Frågan är om Huddersfield prövar sig på ett spårbyte.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Det är svårt att säga vad Stephan Lichtsteiner, Shkodran Mustafi, Sokratis Papastathopolous och Sead Kolasinac egentligen sysslade med under den första halvleken på Anfield, men inte var det försvarsspel. Misstagen, alibiförsvarandet och positionsfelen var häpnadsväckande. På bänken sitter £50m Alexandre Lacazette och blir närmaste förnedrande inbytt vid 1-5. På planen springer Pierre-Emerick Aubameyang och nuddar bollen totalt tretton gånger på 70 minuter, varav sex är avsparkar. Det här var inte bättre. Det här var samma, gamla Arsenal.

OMGÅNGENS SPELARE

Roberto Firmino, Liverpool. Svarade för en strålande insats, energisk såväl som kreativ, för Liverpool på Anfield mot Arsenal och spelade naturligtvis en avgörande roll i att Liverpool så snabbt kunde vrida matchen tillbaka till sin egen fördel sedan Arsenal tagit en överraskande ledning. Hans insats såg till att matchen aldrig hann sätta sig med Arsenal i ledning och istället skapades panik i Arsenals spelarled. Som många Liverpoolspelare väldigt värdefull utan att det pratas så mycket om det. Med sitt hattrick blev Firmino också bäste brassemålare i Premier League någonsin. Förvisso kanske inte den hårdaste konkurrensen där.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Victor Camarasa, 1-0 Cardiff. Smackebonk? Nej, kanske inte riktigt, men ett skott från långt håll som var precis lika välplacerat i bortre krysset som det var snyggt. Naturligtvis var det meningen, men något säger mig att Camarasa kanske inte gör om det skottet så värst många gånger, om han så får hundra försök på sig.

WTF!

Typiskt. Tottenham förlorar hemma mot Wolves och naturligtvis får då en del för sig att börja säga “Typiskt Tottenham!” De som säger det kanske missade att Man City bara för någon vecka sedan förlorade mot Crystal Palace. Är det typiskt dem också? Alla klubbar i titelstrider har i själva verket haft sådana där förluster genom åren, även Arsenal för övrigt. Är det typiskt även för dem? Detta händer, och är det typiskt Tottenham är det precis lika typiskt för alla klubbar.

ANNONS

LOL!

Saints

BTW…

”You are probably the most beloved and admired German on English soil…” – Man får säga att journalisterna verkligen tar i med hårdhandskarna och ställer de riktigt tuffa frågorna på Liverpools presskonferenser.

”Jag kommer inte ändra min filosofi!” – Nej Pep, och det är det väl absolut ingen som tyckt att du ska göra heller.

Omgångens Sue Ellen: Aboubakar Kamara, Fulham. Stjäl straffen i slutminuterna för Fulham vid 0-0 från Aleksandr Mitrovic. Och bommar! Nu vann Fulham ändå, tack vare Mitrovic på tilläggstid, men Claudio Ranieri var rasande efter matchen.

RUMPCHOCK i Wolves omklädningsrum efter matchen!

Unai Emery: ”VAR kommer hjälpa domarna att ta bättre beslut.” – Utspelade på alla sätt fast det var ändå domarens fel? Som sagt, Emery verkar ha hittat Wengers gamla manual i skrivbordslådan.

ANNONS

Eric Bailly ville fira nyår han också!

Cirka 70-30 för att Unai Emery ska behålla jobbet i en av mina snart avslutade twitter polls. Vad säger det, kan man filosofera lite kring?!

Peter Hyllman

Man Utd har ingen trollkarl i Ole-Gunnar Solskjaer

Peter Hyllman 2018-12-30 06:00

”We’re off to see the Wizard, The Wonderful Wizard of Oz. We hear he is a whiz of a wiz, if ever a wiz there was. If ever, oh ever a wiz there was, the Wizard of Oz is one because, because, because, because, because. Because of the wonderful things he does.” Så sjöng Dorothy, Fågelskrämman, Plåtmannen och det fega Lejonet längs den gula tegelvägen på väg till Smaragdstaden. Sålunda skulle också Man Utds supportrar kunna sjunga ikväll längs Sir Matt Busby Way på väg till Old Trafford.

Ole-Gunnar Solskjaers tid som manager för Man Utd kunde knappast ha börjat på ett bättre sätt. För honom själv, för laget eller för supportrarna. En sprudlande 5-1-seger mot Cardiff i den första matchen följdes upp av en 3-1-vinst mot Huddersfield. Laget spelar med en helt annan frihet och spelarna visar upp en helt annan glädje. Det mörka moln som hängt över Man Utd under stora delar av hösten är borta. Solskjaer har verkligen, som sången också säger, gjort oss lyckliga när skyn är grå.

Alla förstod nog att det skulle se ut ungefär på det här viset. Att sparka José Mourinho var rätt beslut. Det fanns alldeles för mycket negativism runt honom som person, alldeles för många konflikter mellan honom och spelare, och laget var fjättrat av hans sätt att tänka och hans sätt att vara. Arbetsmiljön blev till sist ofrånkomligen och oåterkalleligen fördärvad. Man Utd var alltid ett bättre fotbollslag än vad som syntes på fotbollsplanen under denna säsong och större delen av året.

ANNONS

Vi anar alltså en form av lättnad. Lättnaden har präglat lagets och spelarnas prestationer under dessa båda matcher, och lättnaden har spridit sig till supportrarna. Äntligen spelar Man Utd igen på ett sätt man känner igen och kan tycka om. Lättnaden märker vi även hos en hel del journalister. Möjligen känner de en viss nöjdhet med att ha åstadkommit vad de nu strävat efter ett tag. Möjligen blir arbetsmiljön på Man Utds presskonferenser nu bättre även för dem.

Men med lättnaden följer också en benägenhet att vilja blunda för vissa uppenbara omständigheter. Ja, naturligtvis har Man Utd sett betydligt bättre ut i dessa båda matcher än förut. Ja, naturligtvis var Man Utd alltid ett bättre fotbollslag på pappret än vad José Mourinho förmådde uppnå på gräset. Ja, naturligtvis har Solskjaer vädrat ut och gjort rätt saker riktigt bra på kort tid. Men Man Utds fundamentala brister i spelartruppen, som poängterades långt inför säsongen, existerar fortfarande.

ANNONS

Man Utds båda vinster under Ole-Gunnar Solskjaer har på ett sätt gett något slags frikort för väldigt ytliga analyser. Plötsligt handlade Man Utds problem egentligen bara om att vara positiva och släppa spelarna fria. Åstadkommer man bara det så vinner Man Utd sina fotbollsmatcher. Ändå har båda matcherna också visat på tydliga taktiska svagheter i Man Utd, och det är väl egentligen mest en tidsfråga innan ett lag är bra nog eller påläst nog att kunna straffa Man Utd för dessa svagheter.

Man Utds taktiska svagheter är en funktion av både bristerna i spelartruppen och av Ole-Gunnars Solskjaers taktiska uppställning. Fullt naturligt, en uppställning utan svagheter existerar inte. Cardiff och Huddersfield lyckades inte utnyttja dessa tillräckligt, men Man Utd kommer både möta bättre lag än så och lag som fått mer tid på sig att analysera dessa svagheter. Kanske redan ikväll, mot Bournemouth. Då räcker det kanske inte längre att enbart vara positiva och känna sig fria, även om det så klart hjälper.

ANNONS

De har också gett upphov till tämligen billiga jämförelser. Flera har exempelvis att göra en sak av Ole-Gunnar Solskjaers positiva framtoning på presskonferenserna, som han tycker de är roliga att göra, underförstått olikt sin företrädare. Men det är klart han tycker det, ny på jobbet med två vinster i ryggen, alla hyllar honom. Vi får väl se hur roligt han tycker det är med några förluster i ryggen, han själv och laget ifrågasatt, eller efter några år eller så av mer eller mindre direkta mediedrev mot honom.

Möjligen låter jag negativ. Men mest handlar det kanske om att inte förvänta sig för mycket av detta Man Utd under Ole-Gunnar Solskjaer. Laget kommer naturligtvis vara bättre under våren än vad det varit under hösten, och kommer ha en större chans än annars att faktiskt äta upp sig till den där fjärdeplatsen, men det vore fortfarande rätt långsökt bedrift givet utgångsläget. Men Man Utds problem och brister går faktiskt djupare än endast att ha en glad prick på managerposten.

ANNONS

Ett grundläggande symptom i dysfunktionella klubbar är att hoppas på frälsare, vad vi kan kalla för trollkarlar. Det är naturligtvis den enkla och den snabba lösningen. Något som kan få oss att tro att alla våra problem kan sopas under mattan med ett rätt enkelt handgrepp på rätt kort tid. Många gånger är det just föga mer, en illusion, man sopar bara problemen under mattan för en stund. Men snart visar de sig igen. Det finns en risk i att börja se Ole-Gunnar Solskjaer som en trollkarl.

Samtidigt måste Ole-Gunnar Solskjaer som manager utvärderas för vad som faktiskt är hans uppgift. Det vill säga att som interimistisk manager slutföra säsongen som Man Utds tränare, att återskapa glädjen och känslan av positivism i och runt laget, att om möjligt åstadkomma något under säsongen i Champions League eller om fjärdeplatsen i Premier League, att kanske som han själv säger plocka fram fler yngre spelare att fylla ut truppen med, och kratta marken för den som tar över till sommaren.

ANNONS

Men vad som sker under den här säsongen är just bara det, förberedelsearbete. Om det arbetet sedan bär någon konkret frukt den här säsongen, desto bättre. Men det är från och med sommaren som arbetet verkligen tar fart om Man Utd ska hoppas på att börja röra sig i rätt riktning igen. Anställ en permanent manager, åtgärde de strukturella brister som präglat klubben i över fem år, forma en stark fotbollsorganisation, och formulera en idé, en plan och en strategi som klubben saknat under sitt nya ledarskap.

Absolut ingenting med Ole-Gunnar Solskjaers positivism eller frihet till spelarna kan vara ett substitut för detta mer långsiktiga arbete. Man Utd har skuttat iväg längs den där gula tegelvägen hela vägen till Smaragdstaden tillräckligt många gånger redan, bara för att upptäcka att den där trollkarlen bara var en vanlig man utan några som helst magiska egenskaper. Det skedde med David Moyes, det skedde med Louis van Gaal, och det skedde med José Mourinho.

ANNONS

Det vore trist om det också skedde med Ole-Gunnar Solskjaer. Han kan knappast trolla, och förtjänar heller inte att belastas med någon missriktad besvikelse över vad Man Utd uppnår eller inte uppnår den här säsongen. Även om han gör underbara saker.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#25): Derby County med ännu ett drama på Carrow Road

Peter Hyllman 2018-12-29 18:30

KANON

Hull City. Såg mer eller mindre hopplösa ut under början av säsongen och brottas fortfarande med konflikter mellan ägare och supportrar. Nigel Adkins gör kanske inte så mycket väsen av sig, vill naturligtvis inte hamna för tydligt i vare sig det ena eller det andra lägret, men har onekligen fått rejäl ordning på Hull City. Vinsten mot Leeds är Hull Citys fjärde raka seger och deras femte vinst på de sex senaste. Det är över en månad sedan Hull City förlorade en fotbollsmatch. Ett av seriens formlag just nu.

Sheffield United. Billy Sharp har hittat målformen igen och då brukar Sheffield United vinna sina matcher. En match som präglades mycket av röda kort, där det länge stod 0-0 med Chris Basham utvisad i början av andra halvlek för Sheffield United. Men när Blackburn med 20 minuter kvar fick en egen spelare utvisad i form av Richard Smallwood lyckades de inte längre hålla ihop laget. Målen för Sheffield United kom i kvick takt, och laget fortsätter utmana i toppen av tabellen.

ANNONS

Derby County. Frank Lampard såg Steven Gerrard vinna Old Firm tidigare under dagen och ville kanske inte vara sämre han. Men det här var en match som borde ha gett honom rejält med gråa hår. Starkt av Derby County att hämta upp ett tvåmålsunderläge i första halvlek. Om möjligt ännu starkare att vända ett sent underläge med två mål i slutet av matchen till vinst borta mot ett av seriens topplag. Försvarsspelet kanske inte alltid övertygar för Derby County, men med vinsten gav de sig själva fyra poängs marginal ned till playoff-strecket.

KALKON

Leeds. Hårt och svårt att vara elaka mot Leeds den här gången när de trots allt kommer från en svit av några fantastiska vinster. Men de flesta hade nog förväntat sig en vinst hemma mot Hull City. Problemet, eller charmen, med Football League är däremot att det inte riktigt går att förvänta sig något. Ärligt talat låg ju en förlust på Elland Road lite på lut redan mot Blackburn Rovers förra omgången, men den kom nu istället.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Norwich 3-4 Derby County. Matchen såg mer eller mindre avgjord ut när Norwich stormade fram till en 2-0-ledning under den första halvtimmen. Men sedan passade Norwich på att pröva det omvända scenariot från förra omgången och tappade istället en ledning. Chelsealånen Fikayo Tomori och Mason Mount gjorde varsitt mål och plötsligt står det 2-2 på Carrow Road. Ett resultat som står sig in i matchens slutskede då Norwich som vanligt den här säsongen gör ett sent mål. Teemu Pukki igen. Matchen såg avgjord ut innan Florian Jozefzoon kvitterade. 3-3 igen för Norwich, vilket den här gången kanske kändes som förlust snarare än vinst. Men det skulle bli värre, på tilläggstid avgör Jack Marriott för Derby County.

OMGÅNGENS SPELARE:

Jarrod Bowen, Hull City. Har varit strålande de senaste veckorna och med två mål vinner han en väldigt tuff bortamatch på Elland Road för Hull City. Blott 22 år gammal och en spelare vi definitivt kommer få se mer av framöver. Tio mål redan den här säsongen och mer kommer det bli.

ANNONS

BTW

Ay, Karanka. Sägs att Aitor Karanka sitter löst som Nottingham Forests manager, och förlusten mot Millwall är honom knappast till hjälp.

Rött. Mängder av röda kort den här omgången gör att man börjar misstänka att ett antal spelare hellre firar nyårsafton på riktigt.

Pulis. Hur tänker man som Middlesbroughsupporter; är man nöjd med vinsten mot Ipswich, eller sur på att det håller Tony Pulis kvar som manager ett tag till?

RESULTAT:

Birmingham 0-0 Brentford; Bolton Wanderers 0-0 Stoke; Bristol City 1-0 Rotherham; Leeds 0-2 Hull City; Middlesbrough 2-0 Ipswich Town; Millwall 1-0 Nottingham Forest; Norwich 3-4 Derby County; Preston North End 1-1 Aston Villa; QPR 0-0 Reading; Sheffield United 3-0 Blackburn Rovers; Swansea 2-2 Wigan; samt West Brom 1-1 Sheffield Wednesday.

EFL

Peter Hyllman

Liverpool måste hålla fokus på Matchen före matchen

Peter Hyllman 2018-12-29 06:00

Matchen. Alla pratar om matchen. Om bara några få dagar möts Man City och Liverpool på Etihad i vad som sedan ett tag tillbaka har beskrivits som något av säsongens match på förhand. Jürgen Klopp och Pep Guardiola har båda två redan börjat förhandssnacket inför just den matchen, en match som kan få en helt avgörande betydelse för hur säsongen faktiskt slutar. Så mycket pratas om den matchen att det just nu viktigaste verkar ha halvt glömts bort – Matchen före matchen.

Redan ikväll möts ju Liverpool och Arsenal på Anfield. Och även om det kanske vore lite överdrivet att påstå att det är en match som Jürgen Klopp inte har tänkt på så finns det ju ändå något lätt avslöjande i Klopps uttalande efter annandagsomgången att han nog hade valt att betrakta försprånget ned till Man City som fyra poäng istället för sju. Ett smart sätt att göra matchen på Etihad till ”allt att vinna, inget att förlora”, men indirekt tas en seger mot Arsenal ikväll därmed lite för given.

Stor sak har gjorts av att Liverpool vid tre tidigare tillfällen har lett Premier League under julhelgen, för att därefter ändå inte vinna ligan. Därmed, anser man, har det på något sätt letts i bevis att Liverpool förmodligen, eller åtminstone med större sannolikhet än annars, kommer tappa ligan även denna gång. Detta enligt fotbollens många gånger rätt skakiga logik att eftersom något har hänt förut så måste det hända igen och igen. Men det är i själva verket ett mycket annorlunda Liverpool denna gång.

ANNONS

Under två av de tre säsongerna, 2001-02 och 2013-14, var Liverpool helt oväntade som titelutmanare, simmade nog mot strömmen en smula och hade att tampas med betydligt starkare konkurrenter. De var aldrig riktigt troliga att kunna gå hela vägen, även om de trots detta kom svindlande nära för några år sedan. Det kan diskuteras om de var mer troliga 2008-09, de var då åtminstone ett betydligt starkare fotbollslag, men samtidigt befann de sig i kamp med ett formidabelt Man Utd.

Men det är som sagt ett annorlunda Liverpool. Den här gången är de en titelfavorit på förhand, åtminstone en av de främsta titelutmanarna. Den här gången har de ett mycket starkare lag, både i absoluta och i relativa termer, än vad de haft någon gång tidigare, med eventuellt frågetecken för tio år sedan. Den här gången bygger deras styrka mer på kollektivet än på individuella hjältar, vilket ger en helt annan stabilitet. Och Jürgen Klopp känns mindre trolig nu än Rafa Benitez då att sätta egot före laget.

ANNONS

Men härifrån ändras också säsongens dynamik. Fram tills nu har Liverpool kunnat ta sig an den här säsongen som underdogs, som laget som jagar snarare än att vara laget som jagas. Från och med nu måste Liverpool räknas som favoriter, och får finna sig i att vara laget som jagas. Matematiskt har oddsen redan svängt över till deras förvisso ej enorma favör. Rent fotbollmässigt, både sett till lagets faktiska kvalitet och prestation så här långt och till deras marginal om sex-sju poäng, är det både logiskt och intuitivt.

Pressen på Liverpool kommer bara bli tyngre, men framför allt skiftar den karaktär. Det har så klart funnits en press på Liverpool att vinna redan tidigare under säsongen, för att hålla takt med bland andra Man City. Men härifrån går Liverpool in till matcher mot exempelvis Arsenal på Anfield inte endast med känslan att en vinst vore väldigt bra, utan en förlust riktigt illa. Helt plötsligt är det Liverpool som ”bär favoritskapet”, och Liverpool som plötsligt har ”något att förlora”, snarare än allt att vinna.

ANNONS

Hur påverkar det Liverpool i sådana här matcher som den här matchen ikväll, mot Arsenal på Anfield? En match Liverpool rimligtvis måste känna att de ska ha mycket goda chanser att vinna, men samtidigt en motståndare så pass skicklig och svår att matchen mycket väl kan förloras om man inte gör jobbet på rätt sätt eller till hundra procent. Härifrån kommer varenda koncentrationstapp kunna bli ödesdigert, och nerverna desto värre när detta väl inträffar. Och det kommer inträffa!

Självfallet har Jürgen Klopp och hans coachteam väldigt viktiga uppgifter här, att hantera situationen på rätt sätt, att förbereda spelarna mentalt såväl som taktiskt inför varje enskild uppgift. Att ge spelarna både verktygen och tron på sin förmåga att använda dessa verktyg att kunna hantera alla situationer som uppkommer. Liverpool kommer kunna luta sig mot att de har ett mycket inarbetat sätt att spela fotboll, det ger en känsla av trygghet, och en känsla av rutin.

ANNONS

Rutinen är väl annars en bristvara för Liverpool. De har liksom inte varit inblandade i så många genuina titelstrider på senare år. Det här måste förmodligen beskrivas som den allra första för detta lagbygge, den första under Jürgen Klopp. Man City har naturligtvis mer rutin och erfarenhet än Liverpool av detta, och har även erfarenheten av att vinna ligatitlar redan. Kanske måste Tottenham sägas ha mest rutin av titelstrider av alla tre lagen, Man City förra säsongen var knappast att tala om en titelstrid per se.

Alltså är det både förståeligt och klokt av Jürgen Klopp av tona ned betydelsen av rutin och hellre prata om vikten av attityd. Att se möjligheten till Liverpools första ligatitel inte som en historisk belastning utan som en chans att skapa historia. Att inte bara se den sidan av verkligheten att Liverpool vid tre tidigare tillfällen under Premier League-eran har tappat ligaledningar vid jul, och förlorat några cupfinaler, utan även se den andra sidan av verkligheten att Liverpool är en av Englands främsta vinnarklubbar.

ANNONS

Under juldagarna här har jag roat mig med att titta på några dokumentärer över andra klassiska klubbar i helt andra idrotter som till slut vunnit motsvarigheten till ligan efter många, långa år utan vinst, och prat om förbannelser och traditionens tyngd. Boston Red Sox som 2004 vann World Series igen för första gången sedan 1918. New York Rangers som 1994 vann Stanley Cup för första gången på 54 år. Exemplen kan göras fler. Alla lag hade det gemensamt att de inte förnekade utmaningen, utan bejakade den.

Jürgen Klopp gör alltså helt rätt som åtminstone i viss utsträckning bejakar utmaningen snarare än att förnekar att den skulle existera, som gjorts vid andra tillfällen, och försöker göra traditionen till en tillgång snarare än en belastning, eftersom det på samma gång bejakar lagets möjligheter att hantera utmaningen. Det är lite som med de hemska sakerna i sagorna, att om man pratar om dem och säger deras namn så är de inte längre lika skrämmande, inte lika mycket att vara rädda för.

ANNONS

Ett viktigt steg i varje titelstrid är däremot att inte titta för långt framåt, utan ha blicken fäst vid nästa steg, det som finns precis framför fötterna, för att undvika att snubbla längs vägen. Därför, för allt prat om Matchen, måste Liverpool ikväll visa att de inte glömt bort vad som faktiskt är betydligt viktigare just nu: Matchen före matchen!

Peter Hyllman

Varför har engelsk fotboll plötsligt invaderats av tyska managers?

Peter Hyllman 2018-12-28 10:00

För snart fem år sedan blev Felix Magath den första tyske managern i Premier League. Detta i en liga som vid den tidpunkten sett mängder av managers från Frankrike, Spanien, Italien, Holland, Argentina, Brasilien, Portugal och så vidare. Men tyska tränare hade så långt inte gjort sig några särskilda besvär, eller varit särskilt önskvärda. England har alltid haft ett något märkligt förhållande till Tyskland.

Men nu, alltså fem år senare, har inflödet av tyska tränare till Premier League och engelsk fotboll tagit fart på allvar. Jürgen Klopp tog över Liverpool och i hans fotspår, tämligen bokstavligen dessutom, följde först David Wagner till Huddersfield och sedan Daniel Farke till Norwich. Jos Luhukay är holländare men formad i den tyska fotbollen. Samma sak kan sägas om Ralph Hasenhüttl, österrikare men en made man i Tyskland.

Vad är det som har lett fram till detta inflöde av tyska tränare i engelsk fotboll, och vad är det som gör att denna första våg bara är början och att vi under de kommande åren kommer få se betydligt fler tyska tränare i England och i Premier League? Den frågan har diskuterats av bland andra Raphael Honigstein, och inte minst han själv hade några rätt intressanta funderingar om den saken.

ANNONS

Ett, Honigstein menar att alltfler klubbar har börjat tänka i mer moderna banor i fråga om styrning, och dessa klubbar har alltmer börjat se ett värde med managers som ser sin främsta uppgift som att coacha laget och förbättra befintliga spelare. Många klassiska, ofta brittiska managers, vill istället fatta alla fotbollsbeslut självständigt, och tenderar utgå från en önskelista på nya spelare och begära pengar för att värva hellre än utveckla.

Två, tyska tränare har utmärkt sig med att fokusera väldigt mycket på ett lags identitet, och väljer oftast utgå från en mycket specifik och väldefinierad spelidé. Detta har visat sig ha många fördelar för klubbar som vill kunna konkurrera med större, rikare klubbar. Det blir lättare att övertyga befintliga spelare om en specifik idé, och en tydlig idé gör det även lättare att rekrytera nya spelare på ett effektivt och effektfullt sätt.

ANNONS

Tre, fortsätter Honigstein, så utgår tyska tränare många gånger från en mer kollektiv syn på fotbollen i vilket ett väl fungerande system kan överträffa individuell spetskvalitet, och på så vis ge betydligt fler klubbar möjlighet att konkurrera med större klubbar. En tanke som rimligtvis måste vara tilltalande klubbchefer som kanske inte är så pigga på att ge sig i något slags credit card chicken race med betydligt rikare klubbar.

Fyra, tyska tränare visar många gånger upp ett mer modernt ledarskap, med fokus på coachingens mer mänskliga sida, som passar betydligt bättre ihop med dagens nya, unga spelare; där vi sett och fortfarande ser ganska många exempel på hur gårdagens hårda skola inte alls lyckas få det bästa eller rätt reaktion ut ur dagens spelare. Möjligen för att de i mindre utsträckning förlitar sig enbart på sina egna erfarenheter som spelare.

ANNONS

Allt detta är goda skäl som Raphael Honigstein framför, det är svårt att göra några större invändningar mot något av dem. Vad man kan säga om dem är kanske att de uteslutande fokuserar på vad som är bra med tyska tränare, det vill säga egenskaper som (bara?) de har och som förklarar varför de är så efterfrågade. Det finns däremot ett antal andra motiv som kan förklara detta plötsliga intresse för tyska tränare från engelska klubbar.

Marknadsmotivet. Tyskland har under de senaste tio-femton åren utbildat mängder av tränare, vilket har varit hela grunden bakom det tyska fotbollsundret som vi sett under 2010-talet. Det finns i själva verket betydligt fler tränare än det finns klubbar och lag, och tysk fotboll har således producerat ett överutbud av tränare. Dessa tränare måste då leta sig annorstädes, och för engelska klubbar utgör de relativt billiga alternativ.

ANNONS

Produktmotivet. Även om Bundesliga aldrig har varit bäst så har ligan producerat mycket underhållande fotboll. Att faktiskt spela en underhållande fotboll kan ha blivit viktigare än förut för engelska klubbar i och med att utvecklingen har gjort det allt svårare och mindre sannolikt att vinna titlar. Kan man inte vinna kan man åtminstone underhålla, och på så vis fortfarande kunna erbjuda supportrar och sponsorer en attraktiv produkt.

Modemotivet. När något går bra så brukar det kopieras. Liverpool anställde Jürgen Klopp, därefter anställde Huddersfield David Wagner, något som definitivt låg bakom Norwichs anställning av Daniel Farke. Alla klubbar strävar efter att anses moderna, i takt med tiden och ligga i fotbollens framkant. Det finns för närvarande inte något snabbare eller lättare sätt att uppnå detta än att anställa en tysk tränare.

ANNONS

Men det där är självfallet genomgående inte bara i fotbollen utan i all verksamhet. Det var Arsenal och Arsene Wenger som var först med att verkligen skapa framgång med hjälp av franska spelare, då han hade en unik kompetens på den marknaden, och cirka tio år därefter såg vi mer eller mindre varenda engelsk klubb försöka apa efter denna strategi att skapa framgång med hjälp av franska spelare, med skiftande lycka.

Bara för någon vecka sedan framkom det exempelvis att Reading, som sökte efter en ny manager efter att ha sparkat Paul Clement, föredrog en portugisisk manager. Varför i hela friden skulle de föredra specifikt en portugisisk manager, underförstått oavsett vem? Ja, det är väl inte särskilt svårt att tänka sig att de precis har sett Wolves gå upp och etablera sig i Premier League med en portugis som manager. De är inte ensamma om detta.

ANNONS

Det säger sig självt att det där inte är riktigt rationellt, åtminstone inte rationellt som brukar avses inom ekonomisk teori eller klassisk beslutsteori. Där utgår varje klubb från en analys av sitt eget behov, och anställer den manager som är det bästa alternativet att motsvara detta behov. Men, som även en snabb kännedom om hur klubbar ofta agerar ger vid hand, så är det inte heller en särskilt realistisk beskrivning av verkligheten.

Dessa beslut är däremot alltid sammansatta och komplexa, sällan styrda av endast ett enda skäl eller motiv. Det är naturligtvis fullt möjligt för engelska klubbar att anställa en tysk tränare av så kallat icke-rationella skäl samtidigt som det finns fullt rationella skäl för dem, som exempelvis de som Raphael Honigstein tar upp, att anställa just en specifik tysk tränare. Men risken finns också för ogenomtänkta och dåligt researchade anställningar.

ANNONS

Hur som helst, vi har garanterat inte sett den sista anställningen av tyska eller ”tyska” tränare till Premier League eller engelsk fotboll. Julian Nagelsmann, Lucien Favre och Ralf Rangnick är exempel på managers vi vid något tillfälle i framtiden kommer få se i engelsk fotboll, förr eller senare. Liksom vi helt säkert kommer se fler klubbar försöka göra samma resa som Huddersfield gjort med David Wagner och Norwich gör med Daniel Farke.

Engelsk fotboll har under olika tidsperioder inspirerats av och hämtat inspiration från fransk fotboll, från italiensk fotboll, från portugisk fotboll, från spansk och holländsk fotboll och så vidare. Hittills aldrig riktigt från tysk fotboll däremot. Vad vi har sett de senaste åren, och kommer se under kommande år, är en ändring på detta. Vi befinner oss i en period av tyskt inflytande på engelsk fotboll.

ANNONS

Och bara Brexit-folket kan väl se något negativt med den saken.

Peter Hyllman

Hörnan (#19): Är Sean Dyche halvvägs till sparken?

Peter Hyllman 2018-12-27 22:30

OMGÅNGENS UPS

Tottenham. Fortsätter se brutalt starka ut. Det är inte bara att Tottenham vinner matcher utan sättet de vinner dem på där de mer eller mindre blåser motståndarna av banan. Ett sätt att vinna matcher på som när det har varit Man City som vunnit på det viset har de flesta varit på väg att ge dem ligatiteln i förväg. I och med segern passerade Tottenham Man City i tabellen, ligger tvåa, och är i allra högsta grad delaktiga i titelstriden. På sätt och vis är de kanske laget med mest rutin av titelstrider dessutom.

Everton. Behövde studsa tillbaka efter förnedringen på hemmaplan senast mot just Tottenham och gjorde det med besked. 2-6 blev till 5-1 mot Burnley på Turf Moor, vilket är en rätt enastående resultatsiffra mot just Burnley på Turf Moor. Starkt av Everton att lyckas slå tillbaka omedelbart, och tyder på att laget har den rätt viktiga egenskapen att reagera på motgångar på rätt sätt.

ANNONS

Leicester. Hur följer man upp en vinst mot Chelsea på bortaplan? Jo, man vinner så klart mot Man City på hemmaplan. Och det bästa man kanske måste säga om Leicesters vinst är att det var alls inte orättvist, eller i motsats till någon allmän matchbild. Leicester vann den där matchen fair and square. Vilken annandagsmatch det var på King Power Stadium där stämningen var elektrisk, i synnerhet mot slutet av matchen, med hyllningar till Vichai Srivaddhanaprabha. Och om inte den här dubbelsegern räddar jobbet åt Claude Puel så gör inget det.

OMGÅNGENS DOWNS

Arsenal. Oavgjort borta mot Brighton måste inte nödvändigtvis vara ett så väldigt dåligt resultat. Men ännu ett rejält försvarsmisstag i samband med Brightons mål, att behöva yxa Mesut Özil redan i halvtid, och allmänt märkliga byten av Unai Emery under andra halvlek som släckte snarare än ökade Arsenals anfallsmomentum, gör att man ändå suckar något igenkännande och uppgivet. Arsenal må ta två steg framåt med jämna mellanrum men passar också på att skutta ett steg bakåt lika ofta.

ANNONS

Bournemouth. Håller Bournemouths säsong på att ramla samman? Har precis börjat falla ned på tabellens nedre halva de senaste veckorna, något som hänt nu igen i och med förlusten mot Tottenham. Nu är det inte många poäng som skiljer upp till en respektabel plats på övre halvan, men sättet som Bournemouth förlorar fotbollsmatcher på under senare omgångar är en smula oroväckande. Skador har drabbat Bournemouth rätt hårt på senare tid, och Eddie Howe har ett stort jobb att bromsa fallet.

Fulham. Måste helt enkelt börja vinna matcher på hemmaplan om de ska ha någon realistisk förhoppning om att kunna hålla sig kvar i Premier League. Tar de ledningen med en kvart kvar av matchen måste de kunna spela av matchen. Men det blev inte två raka matcher med hållen nolla för Fulham. Claudio Ranieri har alldeles uppenbart lagt prioritet på att få ordning på Fulhams försvarsspel, och laget spelar betydligt mindre radikalt än förut under Slavisa Jokanovic, men där finns mycket kvar att arbeta på. Men Ranieri har åtminstone identifierat huvudproblemet.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Burnley. Var det något av Burnleys sista strid mot Tottenham för några omgångar sedan, och gick luften ur dem fullständigt med Christian Eriksens sena vinstmål? Fullständigt manglade på kort tid på Turf Moor av Everton och laget fortsätter se fullständigt vilse ut i försvarsspelet. Nu har Burnley och Sean Dyche en väldigt speciell relation, men det är ändå frestande att fundera på om Burnleys styrelse faktiskt har börjat leka med tanken att byta ut Dyche.

OMGÅNGENS SPELARE

Lucas Digne, Everton. Ännu en strålande match av Digne på Evertons vänsterback. Utöver två mål på egen hand ständigt delaktig i Evertons konstruktiva spel. En väldigt snygg frispark, en klon av frisparken han gjorde på Chelsea, följdes upp av en låg rackarrökare från långt håll ner i bortre gaveln. En ytterbacksinsats som för tankarna till spelare som Roberto Carlos, Ashley Cole och Patrice Evra.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Ricardo Pereira, 2-1 Leicester. Smackebonk! Ederson måste väl snart börja undra om alla skyttar i Premier League har käkat dunderhonung inför julen.

WTF!

50 nyanser av spelare. Lucas Digne, Yerry Mina, Felipe Anderson med flera. Samtliga ansågs detta vara spelare som, av lite olika men lika oklara skäl, ansågs vara inte over the hill, inte så mycket att ha, överskattade och rätt medelmåttiga. Allt för att de inte tog en startplats i till exempel Barcelona, hade en svagare säsong i Lazio eller något i den stilen. Möjligen beroende på vilka klubbar eller vilken liga de flyttade till. Samtliga har hur som helst visat redan under säsongens första halva att de absolut kunde förstärka lag som Everton och West Ham. Vår syn på spelare är många gånger alldeles för simplistisk och utgåendes enbart från ett extremt snävt superklubbsperspektiv.

ANNONS

BTW…

Sedan José Mourinho fick sparken av Man Utd har Man City tagit exakt noll poäng i ligaspelet.

Kul att Ken Sema verkar ha gjort sig själv till ett namn i startelvan för Watford.

Kan tycka att gullandet med Ole-Gunnar Solskjaer möjligen börjar passera sitt bäst före-datum snart. Visst visst, kul kul liksom, men…

Cirka 46,000 åskådare på Stadium of Light för Sunderland under annandagen, i League One! Nytt publikrekord för den serien.

100 Chelseamål för Eden Hazard.

Wayne Rooney visiterad när han var på besök på Old Trafford. Den vakten hade antingen en dålig dag eller dåliga erfarenheter av scousers.

Mohamed Salah slipper avstängning för filmningen mot Newcastle. Inte direkt oväntat.

Man City på tredje plats efter halva säsongen var nog något som Pepologerna inte riktigt såg komma.

Felipe Anderson – magisk för West Ham just nu.

ANNONS
Peter Hyllman

Southamptons drömmar ger åt tanken vingar, den blir verklig då

Peter Hyllman 2018-12-27 06:00

Det har den senaste veckan pratats om ett lag helt utan förväntningar, utelämnade att dö, som tas om hand, plåstras om och därefter släpps fria att leva upp och ut till sin egen fulla potential. Men även om dessa saker har sagts om ett helt annat lag så skulle de lika gärna kunna sägas om Southampton, som de senaste omgångarna har sett ut som ett helt nytt lag även de.

Ralph Hasenhüttl har fått en succéstart med Southampton. Förlust blev det förvisso i första matchen mot Cardiff, men därefter har Southampton två raka vinster. På blott tre matcher har alltså Hasenhüttl lika många vinster med Southampton som Mark Hughes lyckades åstadkomma på närmare 30 matcher. Vinsten mot Arsenal var kanske den mest meriterande och upplyftande, vinsten mot Huddersfield möjligen den viktigaste.

Naturligtvis är det ingen som förväntat sig att Southampton omedelbart skulle börja spela fotboll som vi har sett RB Leipzig, Ralph Hasenhüttls tidigare lag som slutat tvåa respektive fyra i Bundesliga, spela fotboll. Vad som trots detta får sägas vara en aning förvånande är hur vi redan under Southamptons tre första matcher under Hasenhüttl har fått se en fotboll som liknar denna i sådan utsträckning.

ANNONS

Vi har vant oss vid att se ett Southampton som under ett antal säsonger har spelat alldeles för långsamt, och framför allt utan idé eller plan. Det har varit ett lag som när det har fått bollen rätt sällan har sett ut att veta vad de ska göra med den. Att se samma lag spela fotboll med en fart och teknik som påminner om RB Leipzig var ett tämligen långt mentalt hopp att göra. Men där befinner vi oss alltså.

Första matchen mot Cardiff gav inte riktigt några sådana ledtrådar om Southampton, men verkar också ha varit en match där Ralph Hasenhüttl prövade några idéer, förkastade några av dem och lärde sig några nya. Framför allt verkar lärdomarna ha resulterat i två utfall: Att gå från en rak fyrbackslinje till en trebackslinje med offensiva wingbackar, samt att Danny Ings är en mer effektiv anfallare i detta system än Charlie Austin.

ANNONS

Mittfältet kan man säga att Ralph Hasenhüttl hade det ganska bra beställt redan från början. Ett mittfält med spelare som Oriol Romeu, Pierre-Emile Höjbjerg och Mario Lemina skäms liksom inte för sig, och med hjälp av dessa spelare har Hasenhüttl goda möjligheter att skapa ett mittfält som passar hans ändamål. Det är i lagets båda ändar som det har funnits betydligt större skäl till oro.

Anfallet i RB Leipzig byggde mycket på samspelet mellan Timo Werner och Yussuf Poulsen, där Werner var den snabbe, tekniske och bättre avslutaren, och Poulsen den mer fysiske spelaren som fördelade bollen vidare framåt. På kort tid ser Ralph Hasenhüttl ut att ha hittat en åtminstone liknande dynamik och samspel mellan Nathan Redmond och Danny Ings. Inte ett anfallspar vi hade gissat på inför säsongen.

Viktig för RB Leipzig under Ralph Hasenhüttl var också Emil Forsberg, en spelare som gick in och ut i planen på sin framskjutna mittfältsposition och skapade många chanser för de båda anfallarna. Här har Hasenhüttl hittat en perfekt spelare i Southampton i form av Stuart Armstrong, en minst lika spännande spelare som Forsberg men som under Mark Hughes fick knappt någon speltid alls.

ANNONS

Trebackslinjen har varit ett annat tidigt drag av Ralph Hasenhüttl, där han har kombinerat Jannik Vestergaard med Maya Yoshida och Jan Bednarek. Den trebackslinjen har i sin tur gett de båda wingbackarna, Matt Targett och Yann Valery, stor frihet att pressa framåt, ofta har de befunnit sig betydligt mer framskjutna än mittfältet, och därifrån har också majoriteten av Southamptons mål kommit.

Visst finns mycket kvar för Southampton att jobba med. Men att se Southamptons fotboll under dessa tre matcher, och även se de sex mål som laget har gjort under de två sista av dessa matcher, är också att se en mycket tydlig effekt av ett Southampton som återigen spelar fotboll med en tydlig idé som utgångspunkt, som spelar mer offensivt, och som inom ett system fortfarande kan spela med större frihet på planen.

ANNONS

Med en tydlig idé på planen finns också större förutsättningar för en tydligare idé utanför planen för Southampton. Definitivt passar flertalet värvningar som Southampton har gjort de senaste åren, med tekniska och spelskickliga spelare både i backlinje och på mittfält, bättre in med Ralph Hasenhüttls spelsätt. Med en tydligare idé på planen blir det också lättare att identifiera ett tydligare behov för nya värvningar.

Inte minst är det för Southampton kanske en fråga om identitet. Southampton har alltid varit ett lag som strävat efter att spela en bra och offensiv fotboll. Det är kanske inte ett lag som normalt sett vinner titlar, men ett lag som alltid minst ska underhålla. Om Matt Le Tissier var hönan eller ägget i Southampton kan diskuteras, men det råder ingen tvekan alls om att han hörde hemma där, det bohemiska spelgeniet.

ANNONS

Det var en identitet som aldrig riktigt passade ihop med vare sig Mark Hughes eller Mauricio Pellegrino, två i huvudsak konservativa och defensivt inriktade managers. Det är en identitet som passar betydligt bättre ihop med Ralph Hasenhüttl, en manager som har gjort sig känd för en offensiv och underhållande fotboll vart än han har varit. En manager som i sin karriär normalt sett inte vunnit några titlar, men alltid har lyckats underhålla.

För Southampton finns ingen anledning att inte åtminstone hoppas och drömma att de med Ralph Hasenhüttl som manager faktiskt kan uppnå både och. Även om de nog för stunden nöjer sig rätt väl med att vinna dagens hemmamatch mot West Ham. Det vore i så fall deras tredje raka seger. De har blivit mer fria på planen, de spelar med större glädje och med en tydligare idé, en mer genomarbetad tanke i sin fotboll.

ANNONS

Men det är drömmen som ger tanken vingar.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#24): Galen medvind för Leeds!

Peter Hyllman 2018-12-26 18:48

KANON

Leeds. Leeds såg ut att vara rejält på väg ned på jorden igen efter hjältevändningen mot Aston Villa senast, hemma mot Blackburn. När Charlie Mulgrew gör 2-1 till Blackburn i den 91:a minuten ser torsken ofrånkomlig ut. Men Kemar Roofe, som gjorde vinstmålet mot Aston Villa, kvitterar först i 92:a minuten och skickar sedan in vinstmålet även i denna match i den 95:e minuten. Galna scener på Elland Road naturligtvis, och en eufori och stämning som går att skära med kniv. Leeds befinner sig i rejäl medvind, den här typen av medvind man faktiskt gör sig förtjänt av, och om det nu är så att Marcelo Bielsa ändå är lite galen så verkar det vara rätt typ av galenskap, och ha smittat av sig på laget.

ANNONS

Norwich. Nästan lika galet var det på Carrow Road, där jag väl egentligen borde ha skrivit något positivt om Nottingham Forest som i en mycket tuff bortamatch spelar felfritt i 80 minuter och går upp till 3-0, har 3-1 när klockan når 90 minuter, men där Norwich först reducerar (94) och därefter kvitterar (98) på exakt samma sätt, Ben Godfrey med assisten till Onel Hernandez. Bara en poäng för Norwich, jämfört med Leeds tre poäng, men på sitt en minst lika galen matchvändning. Nottingham Forest kommer nog undra hur i hela friden den här matchen fick hela åtta tilläggsminuter.

Sheffield Wednesday. Det verkar inte riktigt som om Sheffield Wednesday behöver en fast manager. Efter att ha förlorat ett gäng matcher i rad så vinner de nu sin andra raka match, och det var heller inte vilken match som helst, utan en på pappret väldigt tuff bortamatch mot Middlesbrough. Vetetusan om man egentligen kan kalla det för en ny manager-effekt, eller om det mer spelas i glädjen av att slippa den som var manager förut, eller möjligen bara att något rent fysiskt har förändrats. Hur som helst planerar nog inte Sheffield Wednesday att skåda given häst i munnen.

ANNONS

KALKON

Middlesbrough. Att förlora hemma mot Sheffield Wednesday kan inte gärna ingå i planen för ett lag som hoppas gå upp i Premier League. Det var en match som ganska tidigt kändes som en match i vilken Middlesbrough aldrig skulle kunna göra mål, hur länge matchen än höll på, och det är ett problem för Middlesbrough att de hamnar i sådana matcher alldeles för ofta. Missnöjet med Tony Pulis växer sig tätare för varje vecka som går.

OMGÅNGENS MATCH:

Sheffield United 3-1 Derby County. Om vi bara skulle titta till tilläggstiden den här omgången så är det naturligtvis inget som slår upplevelserna på Elland Road och Carrow Road, men som helhet var matchen på Bramall Lane den bästa, mest händelserika och mest dramatiska. Billy Sharp med ledningsmålet för Sheffield United, och David McGoldrick och Leon Clarke med de båda vinstmålen i andra halvlek. Däremellan Harry Wilson med en riktig rackarrökare till kvittering, och man får väl snart fråga sig om han någonsin gör annat än kanonmål?!

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE:

Kemar Roofe, Leeds. Det vete väl tusan om Kemar Roofe var den all out bästa spelaren den här omgången, men det kan väl knappast klagas på hans impact när han med två mål på tilläggstid gör noll poäng för Leeds till tre poäng. Och någonstans är det väl exakt detta som är anfallares jobb. Oavsett med andra ord om Roofe var omgångens bästa spelare eller ej så var han i alla fall omgångens mest betydelsefulla spelare.

BTW

Reading. Ett mål i baken efter åtta minuter, första röda kortet efter tio minuter. Uppförsbacke för Reading borta mot Millwall. Välkommen till England, José Gomes!

Norwichtime. Tre mål sista kvarten för Norwich, två mål på tilläggstid. Norwich har gjort mängder med sena mål den här säsongen, och tagit otaliga poäng på så vis.

QPR. Fortsätter övertyga under Steve McClaren. En av säsongens ljuspunkter i Football League under vad som kan anses vara toppen av tabellen.

ANNONS

RESULTAT:

Birmingham 2-0 Stoke; Bolton Wanderers 2-1 Rotherham; Bristol City 1-1 Brentford; Leeds 3-2 Blackburn Rovers; Middlesbrough 0-1 Sheffield Wednesday; Millwall 1-0 Reading; Norwich 3-3 Nottingham Forest; Preston North End 1-2 Hull City; QPR 3-0 Ipswich Town; Sheffield United 3-1 Derby County; Swansea 0-1 Aston Villa; samt West Brom 2-0 Wigan.

EFL

Peter Hyllman

Leicester slits alltjämt mellan att sträva bakåt eller framåt

Peter Hyllman 2018-12-26 06:00

Chelsea besegrades, kanske något överraskande, på Stamford Bridge och därmed levde Claude Puel att slåss en annan dag; eller kanske annandag är mer passande att prata om just denna dag?! Det mesta har tytt på att Leicester skulle vara på väg att sparka Puel, med många rapporter om missnöje i klubben, med spel och med resultat, med taktik och med träning, och att styrelsen till sist kommit fram till att en förändring är nödvändig.

Centrum för konflikten verkar ligga mellan Claude Puel och Jamie Vardy. En vansklig spelare för Puel att hamna i konflikt med naturligtvis, Vardy är en av lagets seniorer, en av ligans bästa anfallare, och en av få nyckelspelare kvar från Leicesters ligavinnande lag, en spelare på god väg att göra sig till en klubblegend, om han inte redan är det. Men på så vis är det också en konflikt om Leicesters själ, hjärta och framtid.

Konflikten kan sammanfattas relativt enkelt. Claude Puel vill att Leicester ska spela en fotboll baserad på bollinnehav, och möjliggöra för dem att kontrollera en matchbild. Men Jamie Vardy föredrar att spela en snabbare och mer kontringsbaserad fotboll, det vill säga precis den typ av fotboll som inte bara låg bakom Leicesters ligatitel, utan gjorde Vardy till en av Premier Leagues mest kända och respekterade anfallare.

ANNONS

Jamie Vardy tog själv upp den här skiljelinjen i en intervju med Sky där han på frågan om Claude Puels syn på fotboll passade honom som spelare svarade: ”Does it? No, but is that down to me to adapt to it? Yes. And, obviously, the only way I’m going to do that and keep progressing is working hard on the training field.” En intervju som fick många att börja knappa på Claude Puels dödsruna som Leicesters manager.

Man kan invända att Jamie Vardys ord inte är särskilt inflammerande eller riktigt ger skäl för några sådana slutsatser. Visst, det är minst sagt sällan man hör någon spelare så naket säga att managerns taktik inte passar honom som spelare, men Vardy säger även explicit att det är upp till honom själv att anpassa sig. Frågan är så klart hur mycket som bara är ord, och vad som backas upp av vad han faktiskt tycker och faktiskt gör.

ANNONS

Mönstret är samtidigt inte svårt att se. Leicesters spelartrupp har länge präglats av rätt starka viljor att spela på sitt sätt. Till och med under Claudio Ranieris första säsong, som slutade med en ligatitel, bestod en stor del av berömmet till honom i efterhand i att han inte hade ändrat på så mycket. Halvvägs in på nästa säsong skulle han få sparken, efter att ha börjat förändra för mycket. Förändring verkar känsligt i Leicester.

Samtidigt gör det konflikten större, viktigare och mer symbolisk än om det bara vore vilken som helst personkonflikt mellan envis tränare och tjurig spelare. Något som blir desto tydligare när det sägs att den manager som skulle ta över efter Claude Puel skulle kunna visa sig bli Nigel Pearson, som var Leicesters manager innan Claudio Ranieri, och som byggde upp mycket av vad vi kan kalla för gamla Leicester.

ANNONS

Sentimentalitet och ovilja till förändring är däremot mycket sällan konstruktiva vägar framåt. Leicester behöver förändras och måste förnyas. Det gick att överraska Premier League en säsong med den kontringsbaserade fotboll som Leicester svarade för under deras titelvinnande kampanj, men vi såg redan säsongen därpå hur motståndarna hade studerat dem mer ingående och vidtagit rätt effektiva motåtgärder.

Alltså är det en för Leicester potentiellt mycket betydelsefull konflikt. Det gäller den fråga som de nog i själva verket har brottats med ända sedan den där fantastiska ligatiteln, det vill säga hur de ska gå vidare som klubb efter en händelse lika osannolik som omöjlig att upprepa, och i vilken utsträckning de som klubb måste gå vidare för att undvika att bli till ett monument över sig själva, ständigt blickandes bakåt mer än strävandes framåt.

ANNONS

Att försöka återanvända den taktik som fungerade för tre år sedan pekar i en mycket tydlig av dessa riktningar. Att sparka Claude Puel och återgå till Nigel Pearson pekar även det mycket tydligt i en av dessa riktningar. Vad Claude Puel ändå försöker göra, sedan kan man diskutera vad han gör och hur han gör det, är att ta Leicester framåt, att skapa en klubb stolt över vad som varit men med ögonen hela tiden framåt.

Just i det avseendet kämpar Claude Puel med två monumentala utmaningar. För det första att det naturligtvis finns en väldig frestelse med det förgångna, det kommer alltid kunna sägas att det gav en ligatitel och mot det väger det mesta annat lätt. För det andra att hans egen taktik och fotboll ännu inte har gett önskvärda och stabila resultat, i alla fall inte annat än i enskilda matcher och ögonblick, vilket försvagar hans argument.

ANNONS

Möjligen måste vi däremot se det som en övergångsperiod. Att Claude Puel inte är nöjd med hur taktiken genomförs är rätt tydligt, han vill se en snabbare, mer vertikal och på så vis mer effektiv fotboll, men Leicester är inte där än. Att Leicester inte är där än kan till stor del bero på att Puel inte har lyckats övertyga spelartruppen om sin taktik, något som så klart är hans uppgift och ansvar som manager att göra.

Som alltid kan diskuteras exakt hur långt detta ansvar sträcker sig för en manager, och när det helt enkelt handlar om spelare som är obstruktionistiska och behöver bytas ut. Att ta detta ansvar som manager måste baseras på förutsättningen att spelarna åtminstone är villiga att låta sig övertygas om dennes taktiska idéer. Om inte så är det naturligtvis till sist ett omöjligt uppdrag för vilken manager som helst.

ANNONS

Ansvaret överförs i ett sådant läge till klubben, och dess styrelse. Det blir i det läget deras uppgift att försöka bryta det uppståndna dödläget, antingen genom att byta manager eller tvärtom genom att backa upp sin manager och markera för spelarna att antingen så anpassar de sig eller så är det adios. Men ett sådant ställningstagande kräver politisk vilja och styrka, och frågan är om Leicesters styrelse i detta läge har detta nog.

Övertyga Jamie Vardy borde inte behöva vara någon omöjlig uppgift för Claude Puel. För även om Vardy inte känner att han får bollen på samma sätt längre så kommer han ändå till fler och bättre chanser än vad han gjorde förut. Han har däremot inte lyckats förvalta dem i samma utsträckning, beroendes både på oskicklighet och otur. Kanske hade läget varit ett annat om det blivit mål på bara några fler av dessa chanser.

ANNONS

Därför ska vi kanske inte underskatta betydelsen av Leicesters vinst mot Chelsea för några dagar sedan. Leicester vann, avancerade i tabellen, och Jamie Vardy gjorde mål. Minerna var glada igen. Lyckas Leicester följa upp den oväntade vinsten borta mot Chelsea mot ännu en något oväntad vinst eller poäng hemma mot Man City på annandagen, blir läget naturligtvis ännu ljusare för Leicester, för Jamie Vardy, och för Claude Puel.

Kanske har för mycket vatten redan runnit under bron, kanske är Claude Puels relationer med spelarna redan så skadade att det inte finns förutsättningar för ett fortsatt konstruktivt samarbete. Om så är fallet, vilket det absolut inte behöver vara, vi har hört rapporter om Puels nära förestående sparkning förut utan att det blivit så, har Leicester möjligen inget annat val än att byta ut Puel.

ANNONS

Ändå har åtminstone jag, som varit något ambivalent till Claude Puel i Leicester, blivit övertygad om att det är ett beslut som Leicester bör undvika, eller allra minst värdera väldigt noga, liksom vad de i sådana fall gör istället. För ett sådant beslut riskerar riva upp mycket av det ändå goda och framåtsträvande arbete som Puel hittills har gjort, till förmån för ett naivt och nostalgiskt bakåtsträvande.

Möjligen är Leicesters spelare, Leicesters supportrar och Leicesters styrelse däremot, efter allt som har hänt dem under året, mer benägna att vilja drömma sig bakåt. Mänskligt i så fall. Men rent rationellt måste Leicester tänka framåt, och för närvarande finns ingen som representerar detta tänkande bättre i Leicester än Claude Puel.

Peter Hyllman

Jul, jul, strålande julfotboll!

Peter Hyllman 2018-12-24 06:00

Julfotbollen i England är en ständigt het potatis. Varje lag ska spela fyra ligamatcher mellan den 21 december och den 3 januari och det säger sig självt att ett sådant schema är krävande och lämnar mer än vanligt utrymme för tillfälligheternas spel, och prat om orättvisa fördelar. Antalet vilodagar för varje klubb, på totalen och mellan varje match, räknas på höjden och på bredden intill dess sista decimal.

Den här säsongen verkar det som om Everton och Tottenham har dragit nitlotten, som spelar sina fyra matcher inom blott tio dagar. Jämförelsevis spelar Man City och Liverpool, händelsevis de båda klubbarna med de mest högljutt gnälliga tränarna i dessa frågor, sina fyra matcher inom 13 respektive 14 dagar. Hade situationen varit den omvända anar man att det hade vävts en del konspirationsteorier.

Press och media är naturligtvis sataniskt skickliga på att illustrera allt det där i kalla siffror och färgglada diagram. Vad däremot normalt sett ingen har gjort är att fråga sig om antalet vilodagar över julfotbollen faktiskt spelar någon som helst roll, det vill säga om det faktiskt påverkar klubbarnas poängskörd över julfotbollen. Man kunde tycka att det vore en relevant frågeställning.

ANNONS

Steven Chicken, journalist från Yorkshire, gjorde däremot världen en välgärning och undersökte den där saken. Han kollade igenom varje säsong från Premier League-eran och kollade om det fanns något samband alls mellan genomsnittligt antal vilodagar mellan matcher och antal vunna poäng per match. Uttryckt annorlunda, innebär fler vilodagar att ett lag därmed tar fler poäng?

Christmas

Det är en enkel korrelationsanalys. Om antalet poäng stiger i takt med antalet vilodagar närmar sig korrelationen +1; om antalet poäng sjunker när antalet vilodagar ökar närmar sig korrelationen istället -1. Noll korrelation innebär att inget samband existerar. Steven Chicken finner en korrelation om 0,06 – vilket i princip är inget samband alls. Slutsatsen är enkel men brutal: Antalet vilodagar under julfotbollen spelar ingen som helst roll!

ANNONS

Men håll i hästarna nu! Kanske innebär färre vilodagar under julfotbollen ett tröttare lag som är mer sannolikt att tappa fler poäng senare under säsongen?! Kanske spelar inte antalet vilodagar i sig så stor roll, däremot vilka lag man möter under julfotbollen, om man har hemmaplan eller bortaplan, och så vidare?! Visst visst, det kan nog ligga något i det, men antalet vilodagar så som det framställs är grovt överdrivet i betydelse.

Därmed har vi åtminstone en sak mindre att bekymra oss om så här under julefriden. God jul på er alla! Återkommer som vanligt på annandagen.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 24
Milstolpar i Premier League-historien

Miraklet. Det var omöjligt, det skulle inte gå, det var något som aldrig kunde ske. Det sägs att julen är en tid för mirakel, men inget mirakel kunde vara mer dilly-dong än att Leicester skulle vinna Premier League. Räddandes sig själva från nedflyttning säsongen innan var de flesta inställda på nedflyttning för Leicester den här säsongen, men istället visade de alla vad hårt arbete, en tydlig idé och en effektiv fotboll kan åstadkomma, och påminde oss alla att för all den cynism som den moderna fotbollen ger upphov till så finns alltid utrymme för att drömma.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#18): Julen är röd i Premier League!

Peter Hyllman 2018-12-23 18:52

OMGÅNGENS UPS

Crystal Palace. Vi vet så klart att Crystal Palace kan spela fotboll, men ingen gav dem väl någon större chans på förhand borta mot Man City. Men ett samlat, organiserat försvar tillsammans med ett minst sagt rappt och effektivt anfallsspel gav Crystal Palace en minst sagt uppseendeväckande seger. Det kan pratas om lågt antal skott så klart, som om det någonsin var troligt att Crystal Palace skulle dominera dessa siffror på Etihad, men det är två kanonavslut och precis innan straffen så har Crystal Palace en nick i stolpens insida, som absurt nog inte räknas som ett skott på mål.

Liverpool. Våra konkurrenter kommer också tappa poäng här, sade Vincent Kompany efter att Man City tappat poäng på Molineux. Ett uttalande som inte var så dumt när det sades och därför var det nog många som sneglade mot Molineux i fredags och tänkte att här kan nog Liverpool tappa poäng. Men icke, Liverpool ser just nu alldeles för starka och stabila ut. Mohamed Salah med ett klassmål i första halvlek och i andra halvlek känns det som att Liverpool bara drar på ytterligare en växel och lämnar Wolves i sin backspegel. En kontrollerad seger.

ANNONS

Man Utd. Vem kunde tro att arbetsmiljön och bra eller dåliga chefer kunde betyda så mycket för hur ett lag presterar? Alla som någon gång har haft en anställning eller två kan man tycka. Det var ett helt annat lag som gick ut på planen mot Cardiff, det var ett lag som faktiskt vågade ha roligt. Kritik har riktats mot spelarna för detta, men till sist är arbetsmiljön managerns ansvar. Underverk ska inte förväntas av detta Man Utd, truppens brister har inte försvunnit över en natt, men det ska åtminstone inte behöva se ut som det har sett ut.

OMGÅNGENS DOWNS

Man City. Oväntat naturligtvis att Man City skulle tappa poäng, än hellre förlora, hemma mot Crystal Palace. Möjligen är en central del av problemet att det var rätt oväntat även för Man Citys spelare. Det finns alltid en risk för ett mästarlag, kanske i synnerhet ett lag som många gånger har varit så överlägset som Man City har varit förra säsongen och denna, tror att det ska gå av sig självt, och ställer ut skorna. Men det där ingår som en aspekt för ett regerande mästarlag att hantera. Mot Crystal Palace lyckades de inte, och man kan inte heller bortse från hur pressen från Liverpool påverkar.

ANNONS

Burnley. Det är onekligen inte samma Burnley som vi har sett de senaste säsongerna. För några veckor sedan hörde vi Sean Dyche påpeka hur det gamla Burnley nu höll på att hitta tillbaka. Det var mot Liverpool på Turf Moor. Därefter vann Burnley mot Brighton och var minuter från att sno en poäng från Tottenham på Wembley. Kanske tappade de modet av Christian Eriksens vinstmål, för mot Arsenal på Emirates var de tillbaka i samma slöa försvarsspel som vi sett förut under säsongen. Det håller inte för Burnley, och Sean Dyche är märkbart störd av vad han ser.

Chelsea. Det kan synas lite onödigt för ett lag att vinna mot Man City i ena matchen på Stamford Bridge för att förlora nästa match på Stamford Bridge mot Leicester. Men så blev det alltså. Chelsea hade mycket boll utan att lyckas skapa särskilt mycket, så som det ofta blir när motståndarna lyckas få tag på Eden Hazard. Alvaro Morata med ännu en mycket blek insats och det börjar framstå som alltmer uppenbart att han inte har någon framtid i Chelsea, och att Chelsea kommer jaga en anfallare i januari. Nu förlorade istället Chelsea med matchens enda mål, av Jamie Vardy.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Cardiff. Lite elakt kanske, Cardiff är nykomling och som vi vet ett av ligans sämre lag, och Man Utd ska åtminstone på pappret vara ett av ligans bättre lag. Och den här gången var det kanske på gräs som på papper. Ändå är det kanske klantigt att släppa in fem mål mot ett lag som inte har gjort fem mål i samma match på över fem år, och det var knappast bara för att Man Utd var fantastiska. Neil Warnock surade efter matchen över att han inte alls tyckte att Man Utd var så bra, men det säger väl å andra sidan desto mer om hans eget lag.

OMGÅNGENS SPELARE

David Brooks, Bournemouth. Båda målen för Bournemouth när de besegrade Brighton på hemmaplan. Värvades från Sheffield United inför säsongen och har tagit klivet upp till Premier League på bästa sätt. Ansetts som en av Englands mest lovande spelare och han har regelbundet visat varför med Bournemouth. Vi kan nog räkna med att snart se Brooks spela för någon av de större klubbarna.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Andros Townsend, 2-1 Crystal Palace. Smackebonk!

WTF!

Titelstriden. När Man City ledde ligan med två poäng för några omgångar sedan ansågs titelstriden mer eller mindre vara över. När Liverpool gick förbi dem så ”levde” plötsligt titelstriden igen. När nu Liverpool leder ligan med dubbelt så många poäng som Man City ledde ligan med så är plötsligt titelstriden inte på något sätt död. Samtidigt frågar sig BBC om Tottenham borde ingå i samtalet om ligatiteln. Självklart borde Tottenham göra det!

LOL!

BTW…

Ralph Hasenhüttl – vilken impact han fått på Southampton!

Vem plockar hem de politiska poängerna från Leicesters vinst mot Chelsea? – Claude Puel eller Jamie Vardy.

Vart är världen på väg när Premier Leagues stabilaste lag är Liverpool?!

ANNONS

Lyssnar man på Paul Merson och Timmy Sherwood inser man snabbt att man inte ens vill ge dem ansvaret att organisera sin egen strumplåda, än mindre en fotbollsklubb.

För övrigt anser jag Crystal Palaces första mål vara Kyle Walkers fel, inte Edersons.

Tottenham ser ruskigt starka ut!

Peter Hyllman

Leeds leder Football League efter att inte ha följt gängse logik

Peter Hyllman 2018-12-23 06:00

Vinner Leeds dagens jättematch i Football League mot Aston Villa på Villa Park innebär det att för första gången under de 14 år sedan Leeds åkte ur Premier League, så leder Leeds Football League över julhelgen. Även om Leeds skulle förlora befinner de sig tre poäng ovanför uppflyttningsstrecket, och kanske för allra första gången känns det som att pratet om Leeds möjliga uppflyttning och återkomst är på fullt allvar, inte tomma ord och fromma förhoppningar.

Prestationerna visar att resultaten inte är någon tillfällighet. Leeds tar flest skott och skapar flest målchanser i serien, släpper till lägst antal skott och förväntas släppa in lägst antal mål i serien. Deras målskillnad är bäst i serien och bara Middlesbrough har släppt in färre mål än Leeds. Leeds har seriens högsta bollinnehav och är det lag i serien med flest bollvinster på offensiv planhalva. Att Leeds leder Football League är med andra ord allt annat än en tillfällighet.

En gängse logik i engelsk fotboll, en del av dess bondepraktikan, är att när ett lag står på topp så ska det värvas eller investeras. Det vill säga, när nu Leeds alltså leder Football League i halvtid, eller åtminstone ligger på uppflyttningsplats, så bör de använda det snart öppna januarifönstret till att värva spelarna som kan ta dem hela vägen över mållinjen. Om än det ibland är oklart vilka dessa spelare är. Ett något udda sätt att inte riktigt lita på de spelare som tog dig till dansen kan tyckas.

ANNONS

Med Leeds känns denna logik på sätt och vis ännu mer påträngande. De hade en relativt sett tunn spelartrupp redan till att börja med inför säsongen. Många påpekade att truppen var tunn, inte minst sett till vad man såg som en risk för utbrändhet under Marcelo Bielsas tuffa fysiska regim och intensiva fotboll. Det har lyfts fram som en vanlig brist med Bielsas lag att de tenderar tappa under säsongens andra halva. Dessutom har Leeds börjat bli rejält skadedrabbat.

Framför allt är det Leeds backlinje som är drabbad. Liam Cooper, Stuart Dallas, Luke Ayling och Gaetano Berardi är samtliga skadade sedan ett tag tillbaka. Det är mer eller mindre en hel backlinje, i stort sett hela den backlinje som Marcelo Bielsa inledde säsongen med, och därtill lagkaptenen i Cooper. Ayling förväntas tillbaka i december, Cooper och Dallas i mitten av januari, och Berardi någon gång i februari. Backlinjen skriker efter förstärkning.

ANNONS

Men Marcelo Bielsa följer inte riktigt gängse logik. Han har redan aviserat att det blir inga värvningar i januari, möjligen utöver en målvakt. Istället väljer han att lita på de spelare han har, lita på att spelare kan fylla på från Leeds akademi, samt invänta att de skadade spelarna återvänder. Det känns på något sätt rationellt, varför värva nya spelare när de befintliga ändå kommer tillbaka inom en månad eller halv? Men det är inte riktigt så som managers i engelsk fotboll är skolade att tänka.

Det är inte utan risk. Börjar Leeds förlora fotbollsmatcher under vintern, och tappa mark i tabellen, så är det ett beslut som kommer vändas mot Marcelo Bielsa. I synnerhet om visar sig att skador fortsätter drabba Leeds och kosta dem poäng. ”Om bara…” är ett förhärskande tänkesätt inom engelsk fotboll. Och när det gäller en kultförklarad, utländsk demontränare som Bielsa så saknas det inte heller en bataljon av experter som mer än gärna kläcker ur sig ett ”we told you so!”

ANNONS

Bataljonen medger så klart inte gärna, möjligen för att de inte har tänkt så mycket på det, att det finns väl så många exempel på klubbar som ligger i topp och väljer att värva, men där värvningarna slår fel och laget faller tillbaka ändå. Det kan bero på en mängd olika saker. Att gruppdynamiken och lagandan påverkas, att spelare som förut var trygga nu känner sig hotade, att värvningarna helt enkelt misslyckas och spelarna inte lyckas ta till sig lagets sätt att spela fotboll, och så vidare.

Intrycket är att Marcelo Bielsa tycker dessa saker är rätt viktiga. Det är viktigt för honom att de spelare han har vet precis hur han vill att de ska spela, och det är svårt att uppnå mitt under säsongen. Ingen kedja är heller starkare än dess svagaste länk, och Bielsas lag är just kedjor. Faller en bit, rasar lätt nästa. Det är viktigt för honom att hans spelare känner att han litar på dem, och underförstått i att värva nya spelare ligger alltid att befintliga spelare av ett eller annat skäl inte räcker till.

ANNONS

Alltså ska vi nog inte förvänta oss att Leeds är särskilt aktiva i januari, åtminstone inte på marknaden, däremot kanske på planen. Akademin är Marcelo Bielsas fall back-plan, inte plånboken. Hans Head of Medicine and Performance samt fitnesstränaren, Rob Price och Rubén Crespo, är Marcelo Bielsas främsta allierade snarare än Victor Orta och dennes scoutingteam. Så kommer nog inte flertalet av Leeds konkurrenter att agera, men Marcelo Bielsa har å andra sidan all anledning att tro på vad han gör.

Och än så länge finns just ingen anledning att göra något annat, hans metoder har tagit Leeds upp i toppen av tabellen med seriens förmodligen bästa fotboll. Ändå finns en benägenhet att tvivla på Marcelo Bielsa, eller vänta sig att han ska misslyckas eller något gå fel. Varje förlust eller poängtapp har medfört liknande kommentarer. Storförlusten mot West Brom i mitten av november sågs som ett tecken i tiden, men Leeds har följt upp den med fem raka segrar.

ANNONS

En bortamatch mot Aston Villa är naturligtvis en match av en högre kaliber. Det är en match som kanske hellre borde spelas i Premier League. Det kanske den gör mycket snart, men nu spelas den trots det i Football League, och kan ha en avgörande betydelse för båda klubbarnas position i toppstriden.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 23
Milstolpar i Premier League-historien

The slip heard around the world. Kanske är det dålig form att just dessa dagar påminna Liverpools supportrar vad som hände förra gången de ledde ligan och såg ut att vara på väg mot ligatiteln. Hade det drabbat någon annan spelare hade det förmodligen varit bortglömt nästa dag, nu blev det nästan ödesbestämt. Någon däruppe ville helt enkelt inte att Steven Gerrard skulle få vinna någon ligatitel. Osannolikt som vad som hände redan var så görs det så klart nästan sanslöst av att Gerrard själv inför matchen på sant kaptensmanér uppmanar sina medspelare att ”this does not f-cking slip now!”

ANNONS
Peter Hyllman

EFL-hörnan (#23): Middlesbrough vandrar vidare på minsta möjliga insatsens väg

Peter Hyllman 2018-12-22 20:23

KANON

West Brom. Det stod överkörning på programmet när West Brom begav sig till Yorkshires södra trakter för match mot Rotherham. 3-0 efter en halvlek slutade till sist 4-0 för vad som alltjämt är seriens målfarligaste lag. Betydelsefullt för West Brom som har tappat ett par poäng de senaste omgångarna och viktigt kanske inte minst att Dwight Gayle kom igång rejält igen med ett hattrick. Det kommer tuffare matcher för West Brom, men desto bättre då att ha tagit de nödvändiga poängen först.

Sheffield Wednesday. Det kunde kanske tyckas vara en något udda timing av Sheffield Wednesday att sparka sin manager blott en enda dag innan match, men å andra sidan fanns kanske ingen tid att förlora. Någon slags effekt måste det trots allt ha gett, då det blev vinst hemma mot Preston North End, onekligen någon slags validering av beslutet från igår. Föga förvånande såg vi omedelbart några av de petade storspelarna tillbaka i startelvan igen. Härifrån verkar det bli Steve Bruce.

ANNONS

Middlesbrough. Tung seger för Middlesbrough borta mot Reading, som särskilt på Madejski inte är något lättspelat lag. Ändå är det kanske en seger som gör en del av supportrarna lite missnöjda då den riskerar innebära att Tony Pulis blir kvar som manager, även om en förlust väl knappast hade garanterat något annat. Det var en riktig Pulis-seger. Men segern gör att Middlesbrough hänger på toppen samt faktiskt skapar sig själva ett mer bekvämt utrymme nedåt till playoff-strecket.

KALKON

Wigan. Det buades i halvtid på DW Stadium, då Wigan gick in i underläge med två mål mot Birmingham. Det börjar med andra ord blåsa snålt för Paul Cook, och vad som kanske stör mest med Wigan för närvarande är att de släpper in alldeles för billiga och lätta mål. En positiv start på ligan har förbytts i tydliga problem och med halva serien spelad börjar nog Wigan titta sig oroligt bakom ryggen.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Hull City 3-2 Swansea. Kommer ni ihåg Wilfried Bony Bony? Det var hur som helst han som gjorde första målet för Swansea. Graham Potter har ju ett rykte om sig att få ordning på så kallade problembarn, och Bony måste väl räknas in bland dessa i engelsk fotboll de senaste åren. Tidigt mål för Swansea gav oss en dramatisk och händelserik match i vilken Hull City även såg till att bomma en straff precis innan halvtid, eller rättare sagt så gjorde Swanseas målvakt Erwin (Fox?) Mulder en jätteräddning. Jarrod Bowen missade straffen men revanscherade sig i andra halvlek med kvitteringen, som såg dammluckorna öppnas för Hull City som några minuter senare tog ledningen genom Tommy Elphick, och kort därefter avgjorde matchen med Bowens andra mål. Sen reducering av Swansea snyggade till siffrorna.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE:

Dwight Gayle, West Brom. Har drabbats av uppfattningen av att vara för bra för Football League men för dålig för Premier League. Den här matchen visade han med tre mål att möjligen kanske det första stämmer, men att det andra inte måste stämma givet goda förutsättningar. Han visar definitivt att han är en av Football Leagues bästa anfallare, och en viktig tillgång för West Brom.

BTW

Två sekunder. Tog det för Craig Gardner att dra på sig ett gult kort, efter att ha blivit inbytt och direkt efter petat bort bollen vid Wiganfrispark. Måste vara rekord. Underbart är kort.

Bruce. Sheffield Wednesday sparkade Jos Luhukay och det är väl svårt att komma ifrån att Steve Bruce känns som den mest troliga ersättaren.

Reading. ”Reading vill ha en portugisisk tränare!” Varför just portugisisk? Måste vara Wolveseffekten. Hur som helst, José Gomes, från Rio Ave, klar för klubben. Bra anställning.

ANNONS

RESULTAT:

Blackburn Rovers 0-1 Norwich; Brentford 1-0 Bolton Wanderers; Derby County 1-1 Bristol City; Ipswich Town 1-1 Sheffield United; Nottingham Forest 0-1 QPR; Reading 0-1 Middlesbrough; Rotherham 0-4 West Brom; Sheffield Wednesday 1-0 Preston North End; Stoke 1-0 Millwall; Wigan 0-3 Birmingham; Hull City 3-2 Swansea; samt (på söndag) Aston Villa vs Leeds.

EFL

Peter Hyllman

Vilka är skälen för Mesut Özil att inte spela mot Burnley?

Peter Hyllman 2018-12-22 10:00

Om Mesut Özil inte spelar mot Bournemouth på grund av ”fysiska skäl”, mot vilka klubbar i Premier League kan i så fall Özil egentligen spela? Bournemouth hör knappast till något av de mer fysiskt spelande lagen i Premier League, de är knappast något Burnley, något Brighton, något Cardiff eller något Stoke of old. Om en match mot Bournemouth vore för fysisk för Mesut Özil så är det svårt att se vilka matcher han i så fall skulle spela.

Om Mesut Özil inte spelar mot Tottenham på grund av ”taktiska skäl”, mot vilka klubbar i Premier League ska i så fall Özil egentligen spela? När den spelare som är tänkt att vara Arsenals bästa och mest betydelsefulla spelare, definitivt den spelare som är betald för att vara det, inte spelar mot de svåraste motståndarna av påstått taktiska skäl, så är det något som helt enkelt inte står rätt till. Då har något gått fel.

Som vanligt när det gäller sådana här situationer är det kanske mest intressant att följa vad som sägs och vad som inte sägs. Normalt, när relationen till en spelare är problemfri, finns det ett incitament också för klubben och tränaren att skydda spelaren genom att hänvisa till skada eller något liknande. Unai Emerys olika uttalanden om fysiska eller taktiska skäl åstadkommer, utan incitament därför, motsatsen till att skydda spelaren.

ANNONS

Visst har det några gånger hänvisats både till sjukdom och till ryggspasmer. Men sällan på något särskilt övertygande sätt, utan mer pliktskyldigt. Få har riktigt trott på det, och mycket lite har gjorts för att övertyga någon. Det hela passar dessutom in i ett mönster runt Mesut Özil som sträcker sig flera säsonger tillbaka, där han måste sägas ha varit sjuk i en omfattning som borde vara djupt oroväckande för varje vältränad elitidrottare.

Jämförelsen med Paul Pogba i Man Utd ligger nära till hands med Mesut Özil. Båda är sina lags stjärnor, offensiva mittfältare och tänkta kreativa nav. Båda har pengar och status därefter, båda har misslyckats med att leva upp till rollen. Båda ger ett intryck av att många gånger spela mer för sig själva än för laget. Enda skillnaden är att Man Utd faktiskt har blivit spelmässigt betydligt sämre utan Pogba i laget.

ANNONS

Å andra sidan är det lätt hänt att samtalet runt Mesut Özil blir alldeles för polariserat, och fast i sina ytterligheter. De som menar att Özil är alldeles för lat och defensivt mer eller mindre oduglig glömmer bort att han har gjort matcher där hans arbete i defensiven har varit riktigt bra. De som menar att Özil är ett offensivt geni missar att det händer bara i vissa matcher, samt att Özils produktion de senaste åren har varit rejält avtagande.

Här hittar vi däremot ett bestående problem med Mesut Özil. Arsenal behöver en spelare som är närvarande hela tiden, som är den röda tråden som håller uppe ett lag och löper genom en hel säsong. Mesut Özil har aldrig varit någon röd tråd, han är en spelare som definieras av glimrande ögonblick. En match mot Ludogorets här, en match mot Leicester där. Ammunition för de som tar honom i försvar, men otillräckligt för en manager, otillräckligt för ett vinnande fotbollslag.

ANNONS

Pålitlighet är en underskattad egenskap. En spelare kan vara tekniskt briljant naturligtvis, men för varje manager är det viktigt att veta att när han tar ut en spelare till match, i all synnerhet en nyckelspelare, så kommer denne spelare alltid prestera, alltid leverera. De flesta managers är nog villiga att acceptera en lägre grad av teknisk briljans för just sådan pålitlighet. Med Mesut Özil är sådan pålitlighet en bristvara.

Mesut Özil var på något sätt den typiske Arsene Wenger-spelaren då han värvades, ett tekniskt boll- och passningsgeni. Den offensive mittfältare som Wenger gärna hade fyllt hela sitt lag med, och ofta till synes försökte. En spelare, som även om han aldrig varit någon särskilt tuff brud, ändå kom i lyxförpackning. En lyxlirare i ett lag som väldigt gärna ville spela lyxigt, i en liga som ställde allt hårdare krav på hårt arbete och att skita ned sig.

ANNONS

På ett annat sätt var Özil däremot inte typisk alls, utan tvärtom väldigt speciell. Han var ett betydligt större namn som spelare än vad Arsenal och Arsene Wenger dittills normalt sett värvat, en etablerad världsstjärna. Under en tid då Arsenal gradvis tappade mark och Wengers projekt började ifrågasättas, blev Özil en slags symbol och garanti för att nu var Arsenal på uppgång igen, de var fortfarande stora, Wengers projekt levde vidare.

Med så mycket emotionellt kapital investerat i Mesut Özil är det inte märkligt att Özil fick en väldigt hög status i klubben, många gånger dessutom en kanske inte helt hälsosam status. Jämförelsen med Paul Pogba ligger som sagt nära till hands. En status som gjorde det möjligt för Özil att förra säsongen tvinga sig till ett jättekontrakt av Arsenal som inte kunde acceptera att tappa även Özil så kort tid efter att ha blivit av med Alexis Sanchez.

ANNONS

Allt detta skapar naturligtvis ett dilemma, eller åtminstone ett problem, för Unai Emery som försöker bygga ett nytt Arsenal, sätta en ny kultur och ny taktik i laget och vädra ut allt gammalt bagage. Han är bestämd i sina idéer och känd för att inte acceptera att spelare ställer sig över dessa idéer. Han har däremot, enligt vad alla säger och vad vi kan se på planen, fått med sig alla spelare – utom just Mesut Özil.

Och kanske finns inget konstigt med just det. Dels stämmer det rätt väl in med vad vi redan visste om Mesut Özil som personlighet. Dels är det Özil som med sin status har mest att förlora på att plötsligt underordna sig kollektivet, och som dessutom har vant sig vid under flera år i Arsenal under Arsene Wenger att han inte behöver underordna sig kollektivet. Det var en konflikt de flesta trots allt förutsåg.

ANNONS

Konflikten måste Unai Emery vinna. Vilket han har goda möjligheter att göra. För det första har Arsenal investerat en hel del förtroendekapital också i honom som ersättare till Arsene Wenger, deras nystart. För det andra har knappast Mesut Özil stärkt sin position med sina prestationer och sitt beteende det senaste året. Dessutom förblir Emerys ställning stark så länge hans lag faktiskt presterar bättre än förut och går framåt.

Vi kan återigen ta upp jämförelsen med Paul Pogba i Man Utd. Där befann sig José Mourinho för det första på sin tredje säsong och hade därför förbrukat en stor mängd av sitt förtroendekapital redan. Pogba har för det andra presterat på ett sätt som visat att laget faktiskt behöver honom och stärkt sin position på så vis. Mourinhos ställning blev dessutom kraftigt undergrävd av att lagets prestationer och resultat bara blev sämre.

ANNONS

Hur som helst är det aldrig ett tecken på ett fungerande fotbollslag och en klubb i god hälsa när deras stjärnor och bästa spelare sitter på bänken eller inte spelar alls. För Man Utd är (var?) problemet att Pogba fortfarande ses som deras framtid. Fördelen för Arsenal är att det mesta tyder på att klubben såväl som Unai Emery inte längre ser Özil som en del av sin framtid, utan en rest från vad som varit, vad man jobbar sig bort från.

Det kinkiga är bara att denna rest sitter på en lön om £350,000 i veckan, med få andra klubbar intresserade av att betala den summan för den spelaren, och därför med inte alltför höga incitament att vilja flytta på sig.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 22
Milstolpar i Premier League-historien

Fergietime out. Ingen enskild person har personifierat Premier League i ens i närheten av samma utsträckning som Alex Ferguson. Han har vunnit nästan hälften av alla dess säsonger, han har skapat och återskapat ett lag som i två årtionden dominerade inte bara engelsk utan europeisk fotboll. Alla förstod, när Ferguson passerade 70-strecket, att slutet rimligtvis måste börja närma sig för världens genom tiderna störste manager, men när beskedet kom var det ändå en chock. Det var svårt att ta till sig vad som egentligen hände, för många har Alex Ferguson varit manager för Man Utd i bokstavligt talat hela deras liv. Han har lämnat ett stort hål efter sig, Man Utd kämpar fortfarande med att fylla tomrummet, och alla oavsett klubbfärger tror jag nog ändå kan föreställa sig hur mycket roligare dagens Premier League faktiskt hade varit om Alex Ferguson varit kvar på Old Trafford. Och då är ändå Premier League rätt roligt som det är.

ANNONS
Peter Hyllman

Sheffield Wednesday gick vilse med Jos Luhukay

Peter Hyllman 2018-12-21 22:52

När Sheffield Wednesday för bara något mindre än ett år sedan meddelade att deras nye manager var Jos Luhukay så passade Bild på att som en slags service till engelska läsare sammanfatta honom genom sina fem så kallade träningsteser: 1) Att vinna bygger laganda, 2) Taktiken lyckas eller misslyckas på grund av förberedelser, 3) Att spela fem eller sex olika system är nonsens, 4) Vi är inte här för att ha roligt, samt 5) Om spelarna är glada när de gör något så gör de det bättre.

När Sheffield Wednesday under kvällen meddelar att Jos Luhukay har fått sparken så gör de det med laget på artonde plats i tabellen, fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och tolv poäng upp till playoff-strecket. Det har länge känts som en ren tidsfråga och när det nu till sist alltså sker så är det kanske inte enbart en fråga om för svaga resultat, eller rädsla för nedflyttning, utan om att Sheffield Wednesday gick vilse med Jos Luhukay som inte längre litade på sin egen kompass, sina egna träningsteser.

Att vinna bygger laganda. Givet att Sheffield Wednesday bara vann var tredje match med Jos Luhukay som manager så får man väl då lov att föreställa sig att lagandan bara var en tredjedel av vad den hade kunnat vara. Skämt åsido är det kanske en tes ägnad att betona betydelsen av resultat före stil, samtidigt som Luhukay under den här säsongen frångick sitt fokus på pragmatism, disciplin och defensiv organisation, och istället försökte spela ”sexy football”, en fotboll som skulle ”underhålla fansen”.

ANNONS

Taktiken lyckas eller misslyckas på grund av förberedelser. Då får man anta att förberedelserna helt enkelt inte var tillräckliga. Den som såg Sheffield Wednesdays matcher kunde hur som helst få det intrycket. Balansen och formen på laget var svår att få något grepp om, spelare befann sig ofta i positioner de uppenbarligen inte var vana vid och uppträdde synbarligen förvirrat på planen. Möjligen hade Jos Luhukay en tanke med detta, men den var i så fall inte särskilt väl förberedd.

Att spela fem eller sex olika system är nonsens. Antalet system är kanske inte relevant här utan andemeningen går ut på att vara konsekvent med sina taktiska system. Något Jos Luhukay aldrig har varit den här säsongen. Det gällde både laguttagningen där flera spelare gick in och ut ur startelvan, liksom de rent taktiska formationerna där en match såg Sheffield Wednesday ställa upp med en fembackslinje, nästa match var det en rak fyrbackslinje som gällde.

ANNONS

Vi är inte här för att ha roligt. Det är möjligen frestande att försöka vara lite lustig och säga att här har vi åtminstone en träningstes som Jos Luhukay följde. Men förmodligen handlar detta om att alla faktiskt förväntas jobba hårt i första hand. Och även om han nog helt säkert betonat den saken så verkar det inte ha fått full genomslagskraft. Flera av lagets tongivande spelare som Kieran Westwood, Sam Hutchinson med flera bänkades efter ett lagmöte där de kritiserades för att sakna arbetsvilja och engagemang.

Om spelarna är glada när de gör något så gör de det bättre. Den som vill vara ett smart-ass skulle kunna säga att den förra tesen inte rimmar så väldigt väl samman med denna tes. Hur som helst är det uppenbart att Jos Luhukay har misslyckats med att hålla spelarna glada. Det kan ha att göra med misslyckandet med den första tesen, liksom med oklarheterna kring tes två och tre. Var inte det tillräckligt så såg hans konflikter med centrala spelare till att humöret i spelartruppen var lågt.

ANNONS

Det blir lätt så här när vackra teser möter en smutsig verklighet. Oftast är det beroende på situation och på relationer. Att Jos Luhukay plötsligt byter fot och ska försöka spela en sexig och underhållande fotboll antyder att han har känt något slags tryck på sig från ägare, styrelse och, eller supportrar. Helt lätt kan det heller inte ha varit i en klubb med höga ambitioner men låga resurser, en klubb som på grund av financial fair play var tvingad att sälja viktiga spelare utan att kunna köpa några nya.

Då spelar det kanske mindre roll att Sheffield Wednesday anställde någon som för ett år sedan beskrevs som en ”expert på uppflyttning”. Det kan Jos Luhukay mycket väl ha varit, i Tyskland, men med Sheffield Wednesday i Football League blev det för svårt. Nu har Sheffield Wednesday att bestämma sig för vem som tar över härifrån. De vanliga namnen kommer nämnas, Steve Bruce inte minst. Själv kan jag tycka att Martin O’Neill förtjänar ett rejält tänk, och en chans till att bevisa sig på ett stort jobb i engelsk klubbfotboll.

ANNONS

I bakgrunden lurar även att Dejphon Chansiri har bekräftat att han har för avsikt att sälja Sheffield Wednesday till nya ägare. Det säger han inte utan att ha hugg från åtminstone någon eller några potentiella köpare. Med många möjliga ägare på jakt efter engelska klubbar med Sheffield Wednesdays potential går det att se både risker och möjligheter med detta, även för en väldigt ambitiös manager. Nutid är ett Sheffield Wednesday som brottas på EFL Championships nedre halva, men som också underpresterat.

Framtiden kan se betydligt bättre ut än så.

Peter Hyllman

Wolves omdefinierar vad det innebär att vara nykomling

Peter Hyllman 2018-12-21 16:30

Wolves omdefinierar vad det innebär att vara en nykomling i Premier League. Detta har sagts både inför och under säsongen, av många, inklusive mig. Det har så klart med viss rätta ifrågasatts, för på vilket sätt omdefinierar de egentligen detta? Det kan inte handla enbart om resultat eller tabellplacering, för andra nykomlingar har vunnit matcher och befunnit sig högt upp i tabellen i Premier League förut.

Politik handlar om att vilja, sade en gång Olof Palme. Politik handlar om att kunna, sade en gång Göran Persson i ännu ett av sina vanligtvis rätt tafatta och misslyckade försök att parafrasera och apa efter Palme. Fotboll handlar inte enbart om vad man har konkret uträttat, inte bara om hur mycket poäng man har eller var i tabellen man befinner sig, men även fotboll handlar i någon mening om att vilja, och om att kunna.

Möjligen är det i just dessa båda avseenden som Wolves omdefinierar vad det innebär att vara nykomling i Premier League, åtminstone i mer modern tid. För Wolves är inte enbart en nykomling som pratar om att hålla sig kvar och etablera sig i Premier League, utan om att vinna Premier League, vilket vi nog inte har hört från någon nykomling på mycket, mycket länge. Wolves visar med andra ord att de vill.

ANNONS

Vad som skulle kunna vara bara snömos och stora ord backas däremot upp i handling. Wolves agerar på en helt annan skala än vi har sett någon annan nykomling göra förut, oavsett om det gäller vilka spelare som värvas, summor som investeras, kommersiella avtal världen över, ägarnas nätverk av kontakter och varumärken, strategiska samarbeten, eller planerna på en rejält expanderad arena. Wolves visar också att de kan.

Det betyder inte att Wolves vinner ligan den här säsongen, det betyder inte att Wolves vinner ligan nästa säsong, eller att Wolves vinner ligan inom de närmaste fem åren. Men vad det betyder är att Wolves redan den här säsongen utmanar om att vara best of the rest, att Wolves redan nästa säsong teoretiskt kan utmana om Champions League-spel, och att vi inte kan utesluta att Wolves inom fem år vinner ligan.

ANNONS

Ingen annan nykomling har kunnat göra samma claim under åtminstone de tio senaste åren, förmodligen betydligt längre tillbaka i tiden än så. Vi får sannolikt röra oss tillbaka till 1990-talet och Newcastle och Blackburn för att hitta något liknande, men då var det en helt annan fotbollsvärld. I dagens Premier League, med TV-avtal, oljedaddys och superklubbar, måste det betraktas som något unikt.

Utmaningen för Wolves består kanske framför allt i att bygga en sådan här klubb i ett samhälle inte större än cirka 250,000 invånare. Det finns samtidigt plats för i alla fall två världsklubbar i Manchester. Wolves har också ett rätt klokt tänk med att i en så global liga som Premier League måste man inte längre utgå från ett stort samhälle, styrkan ligger i den globala supporterbasen. Däremot måste detta också synkas lokalt.

ANNONS

Wolves är behjälpta av ett i högsta grad aktivt ägarskap med en tydlig strategi. Den verkställande ordföranden Jeff Shi kommer från Shanghai men är bosatt med sin familj strax utanför Wolverhampton och missar ogärna när laget tränar. Det märks hur Shi värderar livet och passionen i samhället på ungefär samma sätt som exempelvis Vichai Srivaddhanaprabha gjorde med Leicester. Globala resurser i ett lokalt sammanhang.

Jeff Shi skyggar inte för att uttala just målsättningen att Wolves ska vinna Premier League, och bli bättre än Man City, vilket kanske är en på flera sätt naturlig jämförelse. Det finns inget överdrivet kaxigt med det, utan bygger på en tanke om stegvis utveckling, och inte minst möjligheten att lära sig av både Man Citys styrkor och misstag. Shi menar inte heller att det ska ske redan imorgon, men vi vet också att det kan gå snabbt.

ANNONS

Ett problem med att driva igenom sådana här visioner brukar kunna vara att de helt enkelt är för stora för klubben att ta till sig. Kanske är det däremot lättare att lyckas med det i Wolves än i andra klubbar. Wolves har ju i sin historia inte bara att vara mästare i England utan också mer eller mindre ha utnämnts till världens bästa lag, när de på 1950-talet besegrade de vid den tiden närmast oslagbara ungrarna.

Påståendet kom att leda till skapandet av Europacupen, vad vi idag känner till som Champions League. Men även om det är länge sedan så är det så klart också något som sitter i väggarna och i luften i Wolves. Berättelser som deras supportrar och anställda har växt upp med, på samma sätt som t ex München och Hillsborough är sådant som varje supporter till Man Utd och Liverpool känner till, oavsett ålder.

ANNONS

Att sikta på att bli bäst i världen är därför inte något som nödvändigtvis är alldeles främmande för Wolves. Det kan tvärtom vara så att den uttalade viljan av Wolves, uppbackat av också det konkreta kunnandet i form av resurser och kompetens, kan fungera som en katalysator för Wolves, och väcka en gammal engelsk storklubb till liv igen. Därav uppfattningen att Wolves omdefinierar vad det innebär att vara nykomling.

Något som innebär att när Man City slår sig ned för att titta på kvällens match på Molineux mellan Wolves och Liverpool, så ser de förvisso dagens främsta utmanare i Liverpool, men kanske ser de också morgondagens främsta utmanare i Wolves. Den här säsongen spelar Liverpool i Wolves mot en nykomling. Nästa säsong kan Wolves vara klubben som spelar Liverpool bort från Champions League.

ANNONS

Möjligen har Dejan Lovren något att säga även om den saken.

Peter Hyllman

"Sunderland ‘Til I Die" visar oss hoppet bortom allt hopp

Peter Hyllman 2018-12-21 06:00

Dokumentärer om fotbollslag har blivit allt vanligare på senare år, en följd av behov av content från alltfler streamingtjänster. Juventus och Man City har båda varit föremål för sådana här dokumentärer, och båda känns som fullt naturliga objekt givet storlek, status och framgång. Vad som däremot drev Netflix att under det senaste året, det kanske mest katastrofala året i klubbens historia, producera en dokumentär om Sunderland, är inte automatiskt lika självklart.

”Sunderland ’Til I Die” heter hur som helst dokumentären, i åtta delar, som sedan en vecka tillbaka hittas på Netflix. Den dokumenterar i gripande detalj Sunderlands första säsong i EFL Championship, deras förhoppningar om en snabb återkomst till Premier League som förbyts i den förkrossande insikten att de istället tvingas till en andra nedflyttning ned i League One. Det faktum att vi vet hur allt slutar gör det hela desto mer hjärtskärande, men det är samtidigt en dokumentär gjord med hjärtat på rätt ställe.

Trots att materialet för dokumentären är tragiskt och speglar Sunderlands värsta säsong i mannaminne, kanske någonsin, så lyckas den både starta och sluta i något slags hoppets tecken. Dokumentären inleds i St Mary’s Church, där prästen Marc Lyden-Smith ber till sin gud att ge spelarna kraft och självförtroende, då lagets framgång betyder så mycket för stadens välgång. Den avslutas, med nedflyttningen till League One klar, med en bild på kön för köp av säsongsbiljetter till nästa säsong ringlandes många kvarter bort.

ANNONS

Möjligen är det där ett rätt självklart berättartekniskt knep, det måste helt enkelt finnas något som är upplyftande, även med den djupaste tragedi, annars finns det ingen som kommer orka titta på dokumentären, eller följa berättelsen. Men det speglar också något unikt med just fotbollen, och hur vi förhåller oss till våra klubbar, just detta att hur mörkt det än ser ut så finns där alltid hoppet om att det ska bli bättre. Dokumentären fångar på så vis något av kärnan i supporterskapet.

På många sätt är ”Sunderland ’Til I Die” raka motsatsen till Amazons ”All Or Nothing: Manchester City”. Naturligtvis på grund av själva ämnet. Där Amazons serie skildrar en triumf så fångar Netflix istället en tragedi; det ena laget vinner Premier League, det andra laget åker ned i League One. Men även av andra skäl. Där Amazons serie var föga mer än en glättig reklamproduktion ej värd suffixet dokumentär, präglas Netflix serie av en betydligt mycket grusigare, många gånger smutsig, realism.

ANNONS

Där Amazons serie om Man City, om inte för några helt isolerade supporterintervjuer, egentligen hade kunnat handla om vilken som helst klubb vart som helst i världen, är det i Netflix serie om Sunderland omöjligt att separera klubben från staden. Där Amazons serie om Man City mycket snabbt landar i ren personkult runt Pep Guardiola, andäktigt omgiven av stjärnspelare, fångar Netflix serie om Sunderland istället klubben som ett kollektiv, som ett amalgam av chefer, spelare, anställda, ledare och supportrar.

Netflix serie visar med full precision hur det är fullt möjligt att göra en dokumentär om ett fotbollslag som inte är glättig reklam, utan att det för den sakens skull måste vara något slags Panorama eller Uppdrag Granskning-upplägg. Det går att ställa också de lite jobbigare frågorna, antingen uttalat eller mellan raderna. Allt handlar så klart om vad det är man vill uppnå med sin serie. Men det leder onekligen till en betydligt mer givande och intressant dokumentär.

ANNONS

Vi hittar möjligen förklaringen i att ”Sunderland ’Til I Die” har producerats av Fulwell 73, ett produktionsbolag ägt av Sunderlandfans, som fått sitt namn efter en läktare på Roker Park och året då Sunderland vann FA-cupen. Det finns en fullt förståelig fara med att en dokumentär görs av supportrar, men i det här fallet har de lyckats hitta en väldigt bra balans mellan hjärta och hjärna, närhet och avstånd. Det är dessutom uppenbart att de verkligen kan sitt ämne, vilket Amazons producenter märkbart aldrig gjorde.

Det hade varit så lätt att låta serien handla mer om triumfalism och lyteskomik. Att med facit på hand lyfta Sunderlands spelares, ledares och supportrar hoppfulla och genuina planer på att ta sig direkt tillbaka till Premier League och framställa dem som aningslösa clowner. Netflix serie väljer istället det både mer mänskliga och realistiska, att visa just på den gradvisa urholkningen och nedbrytningen av deras hopp, steg för steg-insikten om att det är på väg åt helvete, och hur detta påverkar en klubb som helhet.

ANNONS

Betydligt mer spännande och betydligt mer insiktsfullt. Det innebär inte att ”Sunderland ’Til I Die” saknar sina absurda inslag. Jack Rodwell som vägrar lämna klubben i januari och Martin Bain som tar beskedet via telefon och smäller kontorsdörren bakom sig. Aiden McGeadys kritik av Chris Colemans managementstil. Darron Gibsons fylleoljade truth-bomber. Martin Bains ofta David Brent-liknande framtoning. Ellis Shorts fullständiga frånvaro i dokumentären som en slags metafor för hans frånvaro i klubben.

Om något saknas från Netflix dokumentär så är det kanske i första hand själva fotbollen som sådan. På gott och på ont är detta en studie i klubbens förfall, kamerans fokus vilar inte på lagets problem. Det framgår naturligtvis med all önskvärd tydlighet att det går dåligt för laget, men det grävs inte djupare i varför laget går dåligt. Visst, vi hör de vanliga klyschorna, men inte mycket mer. Kanske är fokuset på klubben mer intressant och mer relevant, kanske hade det riskerat bli för mycket taktiskt nörderi.

ANNONS

När dokumentären närmar sig sitt slut har de flesta av dess huvudrollsinnehavare lämnat Sunderland. Simon Grayson blev klubbens mest kortvarige manager någonsin. Borta är Chris Coleman, hans ersättare. Lewis Grabban och Darron Gibson är några av spelarna som försvinner längs vägen. Martin Bain har lämnat klubben, liksom Ellis Short. Klubben har fått nya huvudrollsinnehavare i form av Stewart Donald som ägare, Tony Davison som verkställande direktör, och Jack Ross som manager.

Vi ser början på en ny tid för Sunderland, början på en fräsch start. Vi ser vad det verkar också säsong två i Netflix serie ”Sunderland ’Til I Die”, en säsong som följer Sunderlands motsvarighet i League One, en säsong som med Sunderland på tredje plats, en poäng under uppflyttningsstrecket men med två matcher mindre spelade, ser ut att kunna bli en säsong betydligt mycket mer i triumfens tecken än ännu en tragedi. En säsong som ser ut att kunna motivera den första säsongens bakomliggande tema om hopp.

ANNONS

Julhelgen ser stor ut för Sunderland som inleder imorgon lördag med en bortamatch mot serieledarna Portsmouth på Fratton Park, fem poäng före Sunderland med två matcher mer spelade, en match som kan betyda mycket för seriens utgång, innan den så klassiska annandagen då Sunderland hemma på Stadium of Light tar emot Bradford, en match som redan är garanterad att vara den match med högst publik i League One på närmare 40 år, sedan Sheffieldderbyt 1979.

Så vem vet, kanske besvarades ändå till sist fader Marc Lyden-Smiths böner till gud om klubbens framgång för stadens välgång, för hoppet lever och Sunderlands glädje i sin fotboll är tillbaka. Guds vägar äro som bekant outgrundliga. Och när nu julen ändå står för dörren, och vi kanske har för vana att se julklassiker med tänkvärda feelgood-budskap som ”It’s A Wonderful Life!”, så kan jag faktiskt varmt rekommendera att krypa ned i julsoffan och titta på ”Sunderland ’Til I Die”.

ANNONS

Där finns något värmande mitt i all bedrövelse, en värme som inte gått att hitta i andra dokumentärer, en bekräftelse på att fotbollen alltid lever vidare eftersom hoppet alltid lever vidare, att där alltid finns en morgondag, att det strålar en stjärna även på den mörkaste himmel, förunderligt klar.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 21
Milstolpar i Premier League-historien

93:20. Det var Premier League-erans mest dramatiska ligaavslutning någonsin, men den kändes samtidigt så fundamentalt onödig. Man City behövde ju bara städa av bottenlaget QPR på hemmaplan för att säkra ligatiteln, men lyckades ändå, med en man mer på planen, befinna sig i underläge när klockan slog över på 90 minuter. På det stora hela är Edin Dzekos mål kriminellt undervärderat, men det är samtidigt naturligt att det är Agueros mål när klockan slår exakt 93:20 som fick världen att skaka och Martin Tyler att återigen hamna i målbrottet. Det var mycket i Premier League som på exakt detta klockslag både tog sin början och närmade sig sitt slut. Vad som hade hänt om QPR:s spelare inte synbarligen fått uppgifter om Boltons resultat i annan match med ett par minuter kvar av matchen kommer vi däremot aldrig få veta.

ANNONS
Peter Hyllman

Var detta det sista vi såg av José Mourinho i England?

Peter Hyllman 2018-12-20 06:00

Några har beskrivit det som slutet på en era. Andra har varit både lustiga och fyndiga och istället menat att det var ”the end of an aura”. Vad de hur som helst har gemensamt är att de i och med Man Utds beslut att sparka José Mourinho ser detta som det ofrånkomliga slutet för Mourinho i engelsk fotboll. Vissa för att de genuint tror på det, andra och några av dem kanske för att de snarare hoppas på det.

Kritiken av och för all del även narrativet kring José Mourinho har varit omfattande de senaste tre-fyra åren, och inte minst tiden med Man Utd har alltmer präglats av ett tema att Mourinho är passé som manager, att hans fotbollsidéer inte längre har någon bäring i den moderna fotbollen, att han är en relik från 2000-talet som inte har lyckats hänga med i förändringen, modernisera sig och följa med i sin tid.

På sätt och vis är det också sorgligt, även om det säkert finns de som av rent personliga skäl gläds åt hans fall. Men på gott och på ont har José Mourinho ändå varit en del av Premier League som helhet i ganska precis 15 år, egentligen ända sedan han sprang längs sidlinjen på Old Trafford som Portos manager i Champions League, åtminstone ända sedan han gjorde sin första presskonferens som Chelseas nye manager.

ANNONS

Han har varit en av ligans giganter, av nästan samma kaliber som Alex Ferguson och Arsene Wenger. Och för allt prat om Pep Guardiolas och Jürgen Klopps påverkan på Premier League kan det fortfarande vara värt att minnas att José Mourinhos taktiska inverkan på Premier League, och på engelsk fotboll i stort, har varit betydligt större och hittills mer avgörande än deras, och förmodligen någon annans.

Att vi skulle få se José Mourinho i någon annan av de engelska superklubbarna känns däremot högst osannolikt. Till Chelsea eller till Man Utd kommer han inte återvända, och de fyra andra klubbarna känns av många skäl helt osannolika. Han kommer med för mycket bagage, och anses inte längre representera framtiden, snarare dåtiden. Därför tas det för givet att detta var det sista vi såg av José Mourinho i engelsk fotboll.

ANNONS

Nu kommer det med största sannolikhet inte råda någon nöd på José Mourinho. Det kommer aldrig saknas europeiska superklubbar som plötsligt befinner sig i problem och söker någon av hans kaliber. Det finns ingen anledning att bli förvånad om vi snart ser honom som manager för Real Madrid eller Bayern München. Vänder vi oss till Italien är det inte precis omöjligt att se honom i vare sig Inter eller Milan.

En annan möjlighet som definitivt har nämnts är MLS och LA Galaxy. Det finns mycket med det scenariot som övertygar. LA Galaxy är poplaget i den ligan, de söker efter en manager, Zlatan Ibrahimovic spelar för klubben, och MLS skulle naturligtvis slå volter baklänges för att dra till sig en manager som José Mourinho. Och för Mourinho själv vore USA, Los Angeles och LA Galaxy naturligtvis en mycket stor scen.

ANNONS

Andra har påpekat en uppenbar möjlighet. Nämligen att José Mourinho tar en paus från klubbfotbollen och istället ger sig in i landslagsfotbollen. Anses hans fotboll för omodern för klubbfotbollen så ligger den däremot perfekt i tid för landslagsfotbollen. Dessutom skulle det vara en slags paus från det dagliga slitet som han kanske behöver. Ett sätt att ladda om batterierna, en taktisk reträtt om man så vill.

Det sägs också att José Mourinho faktiskt har intresserat sig mer för just landslagsfotboll på senare tid. Han har tittat på många fler matcher. Att han var inhyrd som expert under sommarens VM var kanske inte enbart en tillfällighet. Många tyckte för övrigt då att det var märkligt som aktiv manager för Man Utd. Vilket det också var. Om det sedan skulle bli Portugal eller något annat landslag är kanske inte helt givet.

ANNONS

Visst kan det bli något av allt detta. Det kan bli ett jobb i någon av de europeiska gamla superklubbarna. Det kan mycket väl bli en flytt till Los Angeles. Det kan absolut bli så att det sker ett byte av spår till landslagsfotbollen. Inget av detta är däremot för evigt, det kommer en tid därefter också. Så även om något av detta inträffar, kan vi mycket väl komma att få se José Mourinho i engelsk fotboll igen.

Mycket talar dessutom för det. Vi vet att José Mourinho har en mycket speciell relation till engelsk fotboll. Redan när han lämnade Premier League första gången visste vi nog alla att det var bara en tidsfråga innan han kom tillbaka. Engelsk fotboll har dessutom en rätt speciell relation till José Mourinho, och är det något engelska klubbar trots allt kan så är det att falla tillbaka på stora namn, på bekanta namn, namn de känner igen.

ANNONS

Vad vi vet om José Mourinhos personlighet säger oss också att det är sannolikt. Han har alltid drivits av ett behov av respekt och erkännande, ett slags ego på så vis. Han kommer inte ta vad som i grund och botten har varit ett misslyckande på ett ”bra” sätt, eller sättet han baktalades på, utan han kommer vilja revanschera sig för det. Återigen befinner han sig i rollen som rebellen som slåss mot etablissemanget som håller honom nere.

Men det behöver inte vara något fel med det. Vi har konstaterat att José Mourinhos personlighet som rebell och underdog nog inte stämde särskilt väl överens med Man Utds identitet, eller sedan 2010-talet förmodligen inte med någon av de engelska superklubbarna. Det fungerade med Chelsea när de skulle ta sig förbi Arsenal och Man Utd för 15 år sedan, men det var då det. Det finns däremot andra klubbar.

ANNONS

Hans personlighet som rebell och underdog skulle mycket väl kunna passa perfekt ihop med en klubb som slår underifrån, men vill slåss med de allra största, det vill säga det här etablissemanget. Och det saknas knappast sådana klubbar i England. West Ham, Aston Villa, Leicester, Watford, Sunderland och Newcastle är blott några exempel på längre och medellång sikt på klubbar som kan se ett värde med José Mourinho som manager.

Just nu kan det tyckas osannolikt. Hur troligt är det exempelvis att Mourinho skulle svälja stoltheten och återvända till en klubb under det absoluta elitskiktet? Well, tidens gång, utbud och efterfrågan kan ha en märklig effekt. Men det vore dumt att avfärda tanken, inte minst för att om vi bara backar bandet inte så värst många år så var det nog få som såg Rafa Benitez som manager i Newcastle, i Football League, och i nedflyttningsstriden.

ANNONS

Och även om vi kanske just nu känner att vi har sett alldeles tillräckligt av José Mourinho i Premier League, så är detta ändå en kittlande och rätt spännande tanke. Dessutom en möjlighet till upprättelse som José Mourinho faktiskt har förtjänat.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 20
Milstolpar i Premier League-historien

Play down, Pompey. Cashen rullade i Premier League redan för tiotalet år sedan, och det lockade till sig både banditer och rövarbaroner som såg möjligheten att tjäna stora och snabba pengar, och utan att veta något säkert också tvätta en del pengar. Klubben som drabbades allra värst av detta fenomen var Portsmouth, som bara några år tidigare firat en högst oväntad FA-cuptitel, men som under kort tid och fyra olika ägare, den ena mer opålitlig än den förra, rasade sönder och samman såväl finansiellt som organisatoriskt, och vars fall från Premier League inte hade slutat i League Two, utan på samma kyrkogård vi hittar Wimbledon FC med flera, om det inte varit för ett supporterövertagande. Nu, ytterligare några år senare, befinner sig Portsmouth återigen i toppen av League One, blickandes uppåt.

ANNONS
Peter Hyllman

Taktik, praktik och politik bakom Man Utds anställning av Solskjaer

Peter Hyllman 2018-12-19 16:00

Det spekulerades i Laurent Blanc, det gissades på Antonio Conte, det pratades om Steve Bruce och Mark Hughes. Det till och med skämtades rått om Sam Allardyce. Till sist blev det hur som helst Ole-Gunnar Solskjaer som leder Man Utd för resten av säsongen, som caretaker-manager, med Mike Phelan återvändandes som assistent. En stor del i beslutet sades vara Man Utds vilja att hitta någon som kände väl till klubben.

Man kan så klart diskutera Solskjaers kvalifikationer i all evighet, åtminstone i relation till andra möjliga kandidater. Det är till sist bara en tillfällig lösning, en uttalad sådan, och vi får vänta till sommaren på den långsiktiga planen. Och att anställa en manager på dessa premisser gör urvalet minst sagt begränsat. Säsongen är dessutom till stor del förlorad, den handlar bara om att rädda vad som räddas kan, att vädra ut sjukdomen.

En del taktiska aspekter kan nog läggas på anställningen av Ole-Gunnar Solskjaer också, som gjorde anställningen naturlig. För det första att han faktiskt var enkelt tillgänglig, även om han precis skrivit nytt kontrakt med Molde så har knappast de några möjligheter att stå emot. För det andra att Solskjaer inte skulle vara motsträvig gällande planerna på att anställa och installera en director of football i klubben.

ANNONS

Den främsta taktiska aspekten är däremot kanske att Solskjaer är ett populärt namn hos viktiga spelare. Solskjaer var tränare för Man Utds reservlag under samma år som Paul Pogba spelade som ungdom i Man Utd, och har uttalat sin beundran för spelaren, och så sent som i augusti sin uppfattning om hur Man Utd borde bygga laget runt Pogba. Helt säkert ser Man Utd detta som ett sätt att hålla Pogba kvar i klubben.

På det stora hela finns inte så mycket att invända mot Man Utds prioritering att spelare som Paul Pogba med flera är viktigare för framtiden än vad José Mourinho var. Den kalkylen känns sett till situationen korrekt. Men visst kan man fråga sig vad detta säger om player power i Man Utd, och faran i att spelare lever i föreställningen att deras åsikt väger tyngre än managerns, att managern svarar till dem snarare än tvärtom.

ANNONS

Mer praktiska aspekter kan läggas på valet att köra en caretaker som manager. På ett sätt är det fullt förståeligt då det så att säga löste det dilemma som Man Utd trots allt hade; det vill säga att loppet kändes kört med José Mourinho och situationen var ohållbar, men samtidigt att där inte mitt under säsongen fanns ett önskvärt alternativ som var både tillgängligt och villigt att ta över klubben.

Men, åtminstone på kort sikt skapar det också en massa stök och oreda. Vad ger man exempelvis Ole-Gunnar Solskjaer för mandat? Antingen håller man fortsättningen öppen, det vill säga att han kan bli den långsiktiga lösningen, men då försvårar och fördröjer man förhandlingen med andra kandidater. Eller så stänger man dörren och är tydlig med att anställningen upphör, men vad har i så fall för Solskjaer för auktoritet fram till dess?

ANNONS

Vad har spelarna i en sådan lösning för strukturellt incitament att bry sig om vad Solskjaer har att säga, givet att de vet att han byts ut några månader?! Kanske överdriver jag problemet. Spelarna vill naturligtvis att det ska gå bra för laget, de vill vinna, de vill lyckas, och hur som helst finns inte mycket att förlora den här säsongen. Situationen är tillfällig. Dessutom har uttalade caretakers fungerat i flera andra klubbar tidigare.

På sätt och vis är Ole-Gunnar Solskjaer som caretaker ett beslut och en lösning som rätt mycket påminner om vad jag bloggade för drygt två månader sedan, att Class of 92 kan vara ”lösningen” på Man Utds problem. Solskjaer tillhör inte Class of 92, men är en spelare med långvarig historia i klubben, och det är en lösning i samma anda baserad runt samma grundläggande idé. Möjligen känns detta per definition mer temporärt.

ANNONS

I vilket fall som helst ligger bollen nu i spelarnas hörna. Det är de som har uttryckt missnöje med hur Man Utd har spelat och med tidigare management. De måste nu visa när de fått en manager som utgår från deras önskemål att de faktiskt kan lyfta sig, kan prestera och bilda ett fungerande lag igen. Att de spelar för klubben, inte bara för sig själva. Tyngst av allt faller denna börda på Paul Pogba.

Risken är så klart att Man Utd bara skjuter problemen framför sig. Till sommaren ska en ny manager anställas, av naturliga skäl ses Mauricio Pochettino som den helt självklara kandidaten. Innan dess kommer Man Utd anställa en sportchef, eller director of football, vad man nu än kommer kalla det för. Vem som än blir näste manager kommer till en klubb där vissa spelare har lärt sig att deras vilja väger tyngst.

ANNONS

En manager som Pochettino har däremot byggt upp Tottenham utifrån mycket tydliga principer om att absolut ingen enskild spelare står över laget, och alla spelare förväntas jobba mycket hårt och disciplinerat inom ett taktiskt system. För spelare som drivna av ego ser sin egen ”frihet” som viktigt kommer inte detta nödvändigtvis upplevas som helt positivt. Det är inte svårt att se Paul Pogba hamna i konflikt med Pochettino också.

Annars är det lite lustigt att observera bedrövelsen som har framkommit i stora delar av brittisk media över anställningen av Ole-Gunnar Solskjaer. Det hänvisas till hans korta tid i Cardiff som ett misslyckande och att han alls inte har meriterna för jobbet, och att han får det bara för att han en gång i tiden spelade för Man Utd. Man föreställer sig att många av dem tycker att Steve Bruce eller Mark Hughes borde ha fått chansen.

ANNONS

Strunta i att Solskjaer har gjort ett riktigt bra jobb som manager med Molde. Strunta i att det ändå bara är ett helt tillfälligt jobb som därför väldigt få managers av bara det skälet inte vore så intresserade av. Strunta i att Solskjaers historik i Man Utd är relevant i högsta grad då han har en relation till flera av spelarna i laget. Strunta i att dessa spelare med största sannolikhet lystrat ännu mindre till Bruce och Hughes än någonsin Mourinho.

Just denna aspekt är också en rätt naturlig, politisk förklaring till varför inte andra tillfälliga tränare blev aktuella, från Class of 92, exempelvis Gary Neville, Paul Scholes, Ryan Giggs med flera. Flera av dem har naturligtvis under det senaste året och åren varit djupt kritiska till inte minst Paul Pogba, och det är väl rimligt att tänka sig att med dem som manager hade det knappast förbättrat någon relation till just honom. De dras alltså med ett medialt bagage som Ole-Gunnar Solskjaer saknar.

ANNONS

En sak denna caretaker-anställning ändå visar är att Man Utd för en gångs skull faktiskt verkar ha tänkt till, åtminstone betydligt mer än många brittiska journalister. De verkar för en gångs skull faktiskt ha en plan. Men det är klart, lyckas de inte genomföra den planen till sommaren är de tillbaka på samma plats där de en gång började.

Peter Hyllman

Tottenham fortsätter ha en "sådan där" säsong, kan de hämnas på Arsenal?

Peter Hyllman 2018-12-19 06:00

Om nu Tottenham tyckte att deras säsong redan har varit eller möjligen fortfarande är besvärlig nog, så inte lär de ha blivit så värst mycket lyckligare över gårdagens nyhet att Man Utd sparkar José Mourinho. Något som betyder att oavsett hur intresserade Man Utd är av Mauricio Pochettino, och oavsett hur intresserad Pochettino är av Man Utd, så kommer frågan om Pochettinos framtid och möjliga flytt till Man Utd ändå under resten av säsongen ligga över Tottenham som en våt filt.

Det verkar helt enkelt vara en sådan säsong för Tottenham. Skador på spelare och frånvaro av andra skäl har plågat deras säsong så här långt. Arenaförseningen, och det förståeliga missnöjet med Wembley som provisorisk hemmaarena, har förmörkat den här säsongen även det. Ändå ligger Tottenham där de ligger. Vidare till slutspel i Champions League. På tredje plats i ligan smygjagandes Liverpool och Man City fem-sex poäng före dem, ett alls inte omöjligt läge. Fortfarande kvar i båda cuperna.

Dessutom började Tottenham närma sig ett läge av säsongen där deras problem såg ut att börja skingras. Skadade spelare började återvända, Tottenham som lag såg ut att ha börjat återfinna rytmen och samspelet efter en lång, jobbig sommar. Deras nya arena ser ut att till sist bli klar och tillgänglig för spel strax efter årsskiftet. Tolv av deras återstående 21 ligamatcher spelas på hemmaplan. Det var helt enkelt ett kanske inte enkelt men ändå ett rätt bra utgångsläge att ligga på jakt i en titelstrid.

ANNONS

Kanske är det dumt att utgå från att spekulationerna kring Mauricio Pochettinos framtid kommer ha en så störande effekt på Tottenhams fortsatta säsong. Även om det finns en god grund för dem så kan fortfarande Pochettino, Tottenham och spelarna vara i högsta grad professionella nog att kunna hantera det. Samtidigt kan medias hetsjakt skapa ett klimat där allt till sist kommer handla om bara detta, vilket i sig riskerar bli störande och möjligen demoraliserande.

Vi har sett det här förut. Nu är det långt ifrån hela sanningen, men vi har precis under minst det senaste året sett media göra sig själva till agenter i situationen kring Man Utd, och i mångt och mycket varit med om att skapa ett klimat de egentligen bara har till sin uppgift att beskriva. Men sådan är nu den nya tidens anda. Andra journalister, som t ex John Cross, har naturligtvis regelbundet de senaste åren gjort sitt bästa för att störa Tottenham med oftast hopkokade eller långkokade historier om Pochettinos farväl.

ANNONS

Det där kommer naturligtvis fortsätta och ta fart. Media har blivit ett strategiskt verktyg i den engelska fotbollen, och en rätt unik omständighet med den engelska fotbollen, i alla fall omfattningen av den, är hur media själva gör sig till en strategisk aktör, agerandes utifrån sina helt egna intressen. Det finns naturligtvis både upp och ned med den saken, men det kommer naturligtvis ligga i mångas intressen att hålla liv vid och hela tiden göra stor sak av relationen mellan Tottenham, Mauricio Pochettino och Man Utd.

Tottenhams säsong rullar hur som helst på. Deras nästa uppgift är av det saftigare slaget, nämligen en kvartsfinal i Ligacupen, och ett derby på bortaplan mot Arsenal. Ligacupen kanske inte är det allra största av sammanhang, men det finns självfallet inget som kan tas lätt på med en sådan här match. Inte för Arsenal, inte för Tottenham, definitivt inte för Mauricio Pochettino som trots att ha gjort små underverk med Tottenham fortfarande kritiseras för att inte ”ha vunnit titlar”.

ANNONS

Jag har sagt vad jag anser om de synpunkterna många gånger förut, de placeras väl i samma fack som de som kritiserar Jürgen Klopp av samma skäl. Det avslöjar mest egna klubbsympatier, en enastående oförmåga att se den större bilden, eller möjligen både och på samma gång. Det utesluter emellertid inte att det trots det är viktigt, både för Tottenham och för Mauricio Pochettino, att börja vinna titlar. Och det finns inga titlar som är för små att vinna.

Ironiskt nog kanske inte en titel i sig eller Ligacupen specifikt är riktigt lika viktig för Arsenal. För dem handlar den här säsongen mer om att ta sig tillbaka till de vuxnas matbord igen, snarare än att bekymra sig om glasyren på tårtan. Inte för att Arsenal skulle tacka nej vare sig till möjligheten att hämta hem silver från den här säsongen, eller för den delen möjligheten att lägga lök på laxen för Tottenham. Arsenal har redan besegrat dem i ligaspelet, och gör det säkert gärna en gång till i Ligacupen.

ANNONS

Dilemmat för Mauricio Pochettino, i synnerhet vad avser just Tottenhams relativt sett rätt bra utgångsläge för att ligga och jaga i titelstriden i ligan, är om två Ligacupsemifinaler mitt i brinnande januari verkligen vore något att önska, eller om det vore ännu en sådan här sak som bara kan göra deras säsong besvärligare?! Den angenäma formen av besvär kan tänkas, men ändock besvär. Enda trösten, som dock ej gäller Liverpool, vore att även övriga lag i titelstriden spelar dessa semifinaler.

Laguttagningen blir hur som helst intressant. För att det är Ligacupen, för att det är kvartsfinal, för att det är en titelchans som står på spel och en titel faktiskt är viktig, för att det råkar vara just Arsenal mot Tottenham. Det är inte en match i vilken man ställer ut ett nonsenslag, utan en match där man ställer ut ett lag med en realistisk möjlighet att lösa uppgiften. Det kommer helt säkert gälla Arsenal och Unai Emery, och det kommer gälla Tottenham och Mauricio Pochettino, som dock har mer att välja mellan.

ANNONS

Lottningen av Ligacupens semifinaler äger rum omedelbart efter matchen på Emirates, med hjälp av Piers Morgan och Peter Crouch, helan och halvan. Räkna med att både Arsenal och Tottenham vill vara med i den lottningen.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 19
Milstolpar i Premier League-historien

Cash King Cole. Ju längre Premier League-eran har gått desto mer har snacket blivit att spelarna bara bryr sig om pengar och inget annat, definitivt inte lojalitet. Det här är så klart ett vanligt och ofta rätt naivt supporterprat. Men den spelare som kanske mer än någon annan kom att representera just detta blev Ashley Cole, som under ganska tråkiga former lämnade Arsenal för Chelsea under sommaren 2006. Kanske var det svårt att känna någon större sympati för Arsenal, som bara några år tidigare med största skadeglädje norpat Sol Campbell från Tottenham, men inte gjorde sig Cole heller själv några tjänster när han senare i sin självbiografi sade sig vara på väg att köra av vägen när Arsenal bara erbjöd honom £55,000 i veckan snarare än de £60,000 det pratats om. Sanningen är så klart mer komplicerad än så där, men Cole borde nog ha insett hur det där skulle uppfattas.

ANNONS
Peter Hyllman

Man Utd och José Mourinho pratade inte längre samma språk

Peter Hyllman 2018-12-18 12:31

Det var på något sätt ofrånkomligt givet situationen. Man Utd har sparkat José Mourinho. Detta sedan Man Utd säsong tagit en sväng mot det katastrofala, med laget parkerandes på sjätte plats i tabellen, neutral målskillnad, ligatiteln sedan länge försvunnen bortom horisonten med mindre än halva säsongen spelad, och därtill fjärdeplatsen och fortsatt Champions League-spel satt under allvarligt hot.

Men Man Utds problem under José Mourinho sträckte sig betydligt djupare och längre än enbart resultaten. Resultaten var endast ett symptom. Man Utd blev under Mourinho ett lag utan idé, ett lag utan energi, ett lag utan något som helst självförtroende. Det är ett i grunden dysfunktionellt fotbollslag, ett lag som på samma gång har känts hopplöst bakom sin tid. Ett lag som inte längre tror det kan vinna, eller ens verkar vilja vinna.

När något stort som detta sker kan vi förvänta oss i alla fall två saker. För det första att många kommer slå sig själva för ryggen och mena att de minsann hade rätt om José Mourinho i Man Utd hela tiden. Vilket bygger på den helt felaktiga föreställningen att bara för att något nu har skett så var det hela tiden oundvikligt att det skulle ske. Men så är det ju väldigt sällan. Utfallet beror på vad som har skett längs vägen.

ANNONS

För det andra kommer det finnas en tendens att framställa José Mourinhos hela tid i Man Utd som en total katastrof och ett stort misslyckande. Inte heller detta är med sanningen helt överensstämmande. Hans första säsong var i stora drag rätt lyckad, klubben hade en mer positiv atmosfär, laget vann titlar och tog sig till Champions League. Den andra säsongen var kanske inte lysande, men inte usel. Katastrofen kom med tredje säsongen.

Vad var det då som hände inför den tredje säsongen, under sommaren? Det allra mest uppenbara är kanske att Man Utd helt enkelt inte gjorde de värvningar som vi alla insåg var nödvändiga och som José Mourinho nog dessutom förväntat sig. Det kom inte in några mittbackar, det kom inte någon högerforward. Det var en mycket tydlig signal att Man Utds styrelse och José Mourinho inte längre pratade samma språk.

ANNONS

Styrelsen och Ed Woodward markerade mycket tydligt att visst kunde nog de tänka sig att investera stora pengar på nya spelare, men inte nödvändigtvis längre på spelare som inte var världsklass och som redan nått hög ålder. Däremot verkade de själva heller inte ha någon alternativ handlingsplan. José Mourinho tog detta så som man har lärt sig att vänta av honom – att gå in i business för sig själv, skydda sig själv på lagets bekostnad.

Som sagt, problemet med styrelsens beslut var att de inte hade någon egen strategi, inte att de råsopade Mourinhos önskelista. Mourinho har självfallet inte hjälpt sig själv med sina transferönskemål genom att i hög utsträckning ha misslyckats med att integrera mer eller mindre varenda dyr värvning klubben har gjort: Paul Pogba, Alexis Sanchez, Eric Bailly, Fred, Victor Nilsson Lindelöf har börjat se bra ut men har haft problem även han.

ANNONS

Inte heller talar det till José Mourinhos fördel att så många av hans spelare, mer eller mindre alla spelare, helt enkelt underpresterar för honom. Där andra managers i Premier League som Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino med flera tydligt gör sina spelare bättre så har Mourinho genomgående gjort sina spelare sämre. Mycket med detta har naturligtvis att göra med den arbetsmiljö Mourinho har skapat.

Till slut har spelarna protesterat. Paul Pogba har varit i en helt uppenbar konflikt med José Mourinho under hela säsongen, som måste ha haft sitt ursprung någon gång mot slutet av förra säsongen. Andra spelare verkar inte nöjda. Och en nyckel som helt säkert har fått styrelsen att nu fatta sitt beslut är att så många viktiga spelare, David De Gea och Anthony Martial inte minst, har vägrat skriva på nya kontrakt för klubben.

ANNONS

Spelarna har självfallet sitt ansvar. Det går knappast att friskriva dem från ansvar i det här läget, och på dem vilar nu så klart en tung börda att visa att de faktiskt förmår mer än vad de har visat det senaste året, under en ny tränare. Det går samtidigt att förstå dem till viss del, de har ambitioner även de, och det har blivit alltmer tydligt det senaste året att Man Utd som lag under José Mourinho inte längre hade några riktiga ambitioner.

Störst ansvar vilar nu på Man Utds styrelse. De har fattat en serie av inkompetenta beslut ända sedan Alex Ferguson meddelade sin avgång som har placerat Man Utd där de nu befinner sig. Härifrån måste de börja fatta klokare beslut. De måste faktiskt bestämma sig för en tydlig strategi, en idé, samt sätta organisationen att genomföra den. En positiv sak med detta beslut är att kanske äntligen komma loss med en director of football.

ANNONS

Frågan om att ge José Mourinho sparken eller ej var alltid avhängig av vad egentligen som var alternativet – det vill säga, vilken manager som var detta kloka beslut, och inte bara ännu ett namn som skulle upprepa samma situation som med först Louis van Gaal och sedan Mourinho, och som dessutom inte bara är tillgänglig mitt under säsongen, utan dessutom vill ta över Man Utd i detta läge.

Den frågan har nu Man Utd löst åtminstone tillfälligtvis genom att tydligt säga att de kommer anställa en caretaker för resten av säsongen, för att sedan fatta ett beslut på längre sikt efter sommaren, inför nästa säsong. Då kommer Tottenham få hålla hårt i Mauricio Pochettino. För närvarande är det kanske andra namn som Laurent Blanc, Arsene Wenger och Antonio Conte som framstår som möjliga caretakers.

Populärt i dessa tider är så klart även att gnälla på Glazers, Man Utds ägare. Här skjuter gnället ofta vid sidan av målet. Det framställs ofta som om Glazers inte bryr sig om hur det går för Man Utd på fotbollsplanen. Men de bryr sig om Man Utds varumärke, och Man Utds varumärke är naturligtvis beroende av både hur det faktiskt går för dem på fotbollsplanen, och hur Man Utd faktiskt spelar fotboll.

ANNONS

Problemet med Glazers är inte att de inte bryr sig, eller inte vill att det ska gå så bra som möjligt för Man Utd. Problemet är att de helt enkelt har saknat kompetensen och saknat kunnandet för att få ordning på fotbollssidan. Det där var från början inget problem, då var Alex Ferguson i klubben och han hade kompetensen och kunnandet, Glazers behövde det inte då. Men med Alex Ferguson försvann klubbens strukturkapital.

Om det är något som Man Utds omfattande problem med att ersätta Alex Ferguson har visat så är det att de inte har råd att fortsätta göra sig själva gisslan till varje ny managers personlighet och egna idéer, de måste faktiskt skaffa sig en egen idé och bygga upp ett eget strukturkapital. Detta ger i sin tur en ny manager bättre förutsättningar att faktiskt lyckas med sitt jobb, för det är inget lätt jobb, det är inget litet jobb.

ANNONS

Jobbet var för stort för José Mourinho, som kanske i själva verket aldrig riktigt har haft personligheten för de allra största klubbarna. Han slår hellre underifrån, han är hellre den uppkäftige rebellen, men Man Utd är inte en klubb som slår underifrån. Man Utd måste se till att jobbet inte är för stort för nästa manager. Man Utd måste ge nästa manager förutsättningar att kunna lyckas.

Man Utd måste framför allt välja en manager som passar ihop med den klubb Man Utd faktiskt vill vara. Man Utd måste då först bestämma sig för vilken klubb de faktiskt vill vara, och därefter välja en manager med vilken de talar samma språk.

Peter Hyllman

Den andra sidan av den så kallade Leicestereffekten

Peter Hyllman 2018-12-18 06:00

”Thank you Vichai, for allowing us all to dream!” Det rätt fina budskapet hade Watfords bortafans med sig till King Power Stadium för deras ligamatch mot Leicester för några veckor sedan. En fin hyllning till en tragiskt bortgången ägare och ordförande, men även en fin markering hur Leicesters bragdartade ligatitel påverkade engelsk fotboll som helhet, och hur den fungerar som inspiration för många andra klubbar att allt är möjligt och inga drömmar är för stora.

Leicestereffekten har det kallats. Det vill säga att fler klubbar i England har sett vad som faktiskt är möjligt att uppnå, om alla de rätta förutsättningarna slår in, och därför börjar sikta högre och vilja mer. Vi har sett det som något fundamentalt positivt, att allt färre klubbar nöjer sig med att bara finnas till, att bara klamra sig kvar i Premier League och göra den enkla omständigheten att tre klubbar för tillfället råkade vara sämre till någon slags dygd.

Bland annat har detta inneburit att klubbar som Everton, West Ham och Wolves har börjat göra betydligt mycket mer målmedvetna satsningar än förut. För om Leicester för i alla fall en säsong klarar av att inte bara utmana superklubbarna utan besegra dem, vad kan i så fall inte dessa klubbar åstadkomma? Andra klubbar av motsvarande storlek som Leicester, exempelvis Watford, Southampton, Bournemouth med flera, har blivit kaxigare även de.

ANNONS

Men kan det vara så att Leicestereffekten också har en annan, mörkare sida? Det vill säga att Leicesters bragdartade ligatitel har gjort att övriga klubbar utgår från och bedöms med orealistiska förväntningar som utgångspunkt, och agerar därefter. Kan det i själva verket vara så att Leicesters ligatitel, i sig själv ett monument över det långsiktiga arbetet och tänkandet, istället har resulterat i ett ännu mer markerat kortsiktigt perspektiv hos engelska klubbar?!

Detta skulle kunna ta sig uttryck på åtminstone två olika sätt. För det första genom att klubbar skulle börja sparka sina managers betydligt oftare, snabbare och på betydligt lösare grunder; men så är nog ändå svårt att säga faktiskt har blivit fallet. För det andra genom att klubbar skulle försätta sig i finansiellt oansvariga situationer genom att helt enkelt investera eller spendera mer pengar än de faktiskt har för framgång; något vi faktiskt ser.

ANNONS

Kanske inte så mycket i Premier League, där klubbarnas TV-intäkter ger dem intäkter nog att leka med. Men flyttar vi oss en division nedåt till Football League så hittar vi många klubbar som på senare år har levt över sina tillgångar, investerat omfattande för att på kort sikt ta sig upp i Premier League, på så sätt skuldsatt sig och hamnat på sned kvist med Football Leagues financial fair play-regler, och i vissa fall dragit på sig transferförbud och risk för poängavdrag.

Man kan inte gärna klaga på vad det har gjort för spänningen, jämnheten och dramatiken i EFL Championship. Mängder av klubbar, gamla som unga, stora som små, följde så klart Leicesters resa under sitt thailändska ägande upp från Football League till Premier League, och till en smått otrolig ligaseger. Vad som inte nämnts lika ofta är att Leicester hade drabbats av Football Leagues financial fair play-regelverk själva om de inte lyckats gå upp, eller exempelvis åkt ned igen 2014-15.

ANNONS

Det är svårt att inte se en direkt spegelbild till Leicester i framför allt Sheffield Wednesday som med Dejphon Chansiri som sin egen thailändske ägare försökte göra om Leicesters resa. Med den skillnaden att Sheffield Wednesday inte lyckades ta sig upp i Premier League, och vars överinvesteringar under dessa år nu resulterat i ekonomisk svångrem och transferembargo inför denna säsong. Vilket gör att vi nu hittar Sheffield Wednesday på tabellens nedre halva.

Fast kanske är det så att den klubb som drabbats hårdast av denna så att säga alternativa Leicestereffekt är Leicester själva?! Det var naturligtvis en bragd som var omöjlig att överträffa, eller för den delen ens upprepa. Oavsett vad som egentligen uppnås eller presteras därefter, hur skulle det någonsin kunna mäta sig med den ultimata upplevelse som Leicesters ligatitel innebar. Allt blir lite grått och trist i jämförelse, hur färgrikt det än kanske är.

ANNONS

Inte minst resulterar det kanske i orealistiska förväntningar. De flesta verkar mena att om inte Leicester lyckas kvalificera sig för europeiskt cupspel så innebär det att Claude Puel bör gå. Men det är svårt att kvalificera sig till Europa i England, det räcker inte att vara vilket som helst Hoffenheim. I praktiken betyder det att Leicester antingen behöver sluta minst sjua i ett Premier League bestående av sex superklubbar, det vill säga bli best of the rest, eller vinna någon av de båda cuperna.

Att sluta sjua i Premier League ser ut att bli svårt, om än inte omöjligt. De ligger nia för närvarande. Men vad som får de flesta att tvivla på Leicesters möjligheter, liksom på Claude Puels framtid i klubben, är att laget helt enkelt känns för ojämnt. De kan göra en bra match ena veckan för att nästa vecka svara för en svag insats. Det tappas alldeles för många poäng i onödan och inte minst hemma på King Power Stadium har Leicester inte alls varit starka nog.

ANNONS

Återstår gör i så fall de båda cuperna. Där Leicester redan ikväll alltså spelar kvartsfinal i Ligacupen hemma mot självaste Man City. Knappast någon lätt match, i själva verket exakt samma match som de förlorade på straffar förra säsongen. Den gången ställde Claude Puel upp med ett b-betonat lag från start, annars hade de troligtvis vunnit matchen. Hur gör Puel den här gången? Han borde rimligtvis känna av att cuperna är hans kanske främsta livlina.

Allra minst behöver Leicester ett rejält feelgood moment, både efter den tragedi som drabbat dem redan den här säsongen, och för att sluta hela klubben samman igen bakom laget och bakom Claude Puel. Att vinna mot Man City i en kvartsfinal på King Power Stadium vore onekligen ett sådant ögonblick. Och på vilket bättre sätt skulle Leicester kunna hedra Vichai Srivaddhanaprabha än genom att lyfta Ligacupbucklan på Wembley om några månader?!

ANNONS

Inte genom att sluta sjua, åtta eller nia i Premier League i alla fall. Det kanske duger för andra klubbar, men det duger inte längre för Leicester. Det finns något gott i det, men det gör också livet svårt för Leicester.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 18
Milstolpar i Premier League-historien

Hejdå Highbury. Arsenal sade adjö till Highbury med en 4-2-seger mot Wigan i vilken Thierry Henry naturligtvis gjorde hattrick. Det var en startelva som utöver Henry bestod av Cesc Fabregas, Dennis Bergkamp, Fredrik Ljungberg, Sol Campbell, Kolo Touré, Ashley Cole, Robert Pires och Robin van Persie. Vinsten mot Wigan säkrade fjärdeplatsen åt Arsenal, något som skulle komma att bli nästan kusligt profetiskt för dem under deras nya liv på Emirates, som såldes in som en flytt som skulle säkerställa Arsenals dominans av engelsk och europeisk fotboll för överskådlig framtid. Matchen markerade istället slutet på Arsenals dominans.

ANNONS
Peter Hyllman

Derby County har blivit varma i kläderna snabbt

Peter Hyllman 2018-12-17 18:30

Ny manager, tio nya spelare in i klubben och in i laget, ett betydligt yngre lag än vad de haft förut, och inte minst ett nytt sätt att spela fotboll på. Förändringarna var många i Derby County inför säsongen, dessutom gjorde Frank Lampard sin debut som manager och kunde tänkas behöva lite tid på sig att bli varm i kläderna. Alltså var det många som kanske inte förväntade sig underverk från Derby County redan från början den här säsongen.

Derby County började också säsongen hackigt. Men två raka vinster, tillsammans med sex vinster på de nio senaste matcherna, visar på två saker. För det första att Derby County är ett lag som hittat både formen och börjat hitta tillrätta som lag med Frank Lampard som manager. För det andra att Derby County i högsta grad är ett lag som är med i jakten på uppflyttning, på fjärde plats efter 21 omgångar och endast fem poäng från Leeds på andra plats.

Möjligen är det svårt att säga med någon större säkerhet i en serie som är så jämn som EFL Championship är den här säsongen, där endast några få poäng skiljer en mängd lag, men många har börjat se Derby County som det kanske främsta hotet mot Norwich och Leeds om automatisk uppflyttning. Delvis naturligtvis för att Derby County ligger fyra trots att de ändå har haft en anpassningsperiod under hösten. Delvis av ett antal andra skäl:

ANNONS

Bra både hemma och borta. Derby County har varit riktigt starka hemma på Pride Park. De har vunnit sex av tio hemmamatcher och bara förlorat två, något som onekligen bådar gott inför kvällens match mot Nottingham Forest. Men Derby County har också varit bra på bortaplan, där de tagit imponerande segrar mot Wigan, West Brom och Sheffield Wednesday. Derby County kan vinna både hemma och borta, en bra sak för ett lag som hoppas på uppflyttning.

Mål från höger och vänster. Ett annat normalt sett positivt tecken för ett lag som hoppas på att kunna hävda sig i toppen av en serie är att flera spelare bidrar till målskyttet och att laget kan producera mål från alla positioner på planen. Jack Marriott och Harry Wilson är de två främsta målskyttarna i Derby County, men sammantaget har tretton olika spelare gjort mål för Derby County under säsongen. Lägg till det att Derby County i Mason Mount har en av ligans mest chansproduktiva spelare.

ANNONS

Blandning av gammalt och ungt. Derby County har under flera säsonger haft många väldigt rutinerade spelare i laget, med hög kvalitet för Football League; spelare som Tom Huddlestone, Scott Carson, Curtis Davies, Richard Keogh och David Nugent. Vad Frank Lampard har lyckats så bra med är att blanda upp dessa spelare med unga talanger som verkligen fått utrymme att prestera; inlånade spelare som Harry Wilson, Mason Mount, Fikayo Tomori, samt Mason Bennett från de egna leden.

Ett Derby County som inför säsongen såg rätt så spretigt ut ser med snart halva säsongen avklarad ut som en väl fungerande helhet. Det innebär inga garantier i en serie i vilken konkurrensen är så hög som den är, men det innebär att Frank Lampard åtminstone har gjort ett starkt jobb och gett Derby County nödvändiga förutsättningar att kunna utmana på allvar om uppflyttning under säsongens andra halva. Lampard har med andra ord gjort allt som kan förväntas av honom, kanske mer därtill.

ANNONS

Problemet för Derby County, eller möjligen utmaningen, är att samma sak i själva verket kan sägas inte bara om dem, utan om flera klubbar i Football League. Inte minst kvällens motståndare, och deras allra värsta rivaler, Nottingham Forest. Även Nottingham Forest har höga ambitioner om uppflyttning den här säsongen. Även Nottingham Forest inledde säsongen lite halvskakigt för att börja se mer och mer övertygande ut vad säsongen har rullat på.

Normalt sett är det väldigt heta möten när dessa båda klubbar drabbar samman. Men normalt sett brukar det också vara matcher som egentligen inte gäller så värst mycket mer än deras egen interna prestige. Det har sällan varit som det nu råkar vara den här säsongen att Derby County och Nottingham Forest båda två samtidigt utmanar i toppen av tabellen, och krigar tillsammans med ett antal andra klubbar om vad som till sist kommer vara tre platser upp i Premier League.

ANNONS

På så vis är det ingen normal match mellan Derby County och Nottingham Forest. Det är i själva verket en högst onormal match. Något som ger kvällens derby en extra spänning, en särskild laddning. Matchen gäller så mycket. Vinner Derby County jagar de vidare på toppen och distanserar bland andra Nottingham Forest under playoff-strecket. Vinner däremot Nottingham Forest äter de upp avståndet till Derby County, och tätar till toppen i tabellen ytterligare.

Vad som fascinerar med matchen är inte enbart att det råkar vara två rivaler. Det är fascinerande med två lag med så pass liknande profil. Möjligen är Nottingham Forest en aning mer defensivt balanserade än Derby County. Kanske har Nottingham Forests lilla akilleshäl under säsongen varit målskyttet och Derby Countys försvarsspelet. Men till sist är det två lag som båda försöker spela en liknande fotboll, Derby County med brittisk prägel, Nottingham Forest med mer kontinental och portugisisk.

ANNONS

Både Derby County och Nottingham Forest spelar för närvarande en fotboll som Brian Clough nog hade varit rätt nöjd med trots allt.

Peter Hyllman

Mycket tyskt och un peu franskt för de engelska klubbarna

Peter Hyllman 2018-12-17 12:40

Alla fyra engelska klubbar är vidare till Champions Leagues slutspel, vilket de är ensamma om att kunna säga som kollektiv. Samtidigt slutade Tottenham tvåa i sin grupp bakom Barcelona, Liverpool tvåa i sin grupp bakom PSG, och Man Utd tvåa i sin grupp bakom Juventus. Endast Man City vann sin grupp. De engelska klubbarna har alltså alla skäl att gå in i slutspelet med en stor portion av ödmjukhet.

Det betyder naturligtvis också att endast Man City kommer ha fördelen i de kommande åttondelsfinalerna att få avsluta på hemmaplan. Tottenham, Liverpool och Man Utd kommer samtliga få börja på hemmaplan och avsluta på bortaplan. Något oroväckande då möjliga motståndare inkluderar europeiska storheter som Juventus, Barcelona, PSG, Bayern München och Atlético Madrid.

Sannolikheterna på vilket motstånd de engelska klubbarna kommer ställas mot  i åttondelsfinalerna är hyfsat jämnt fördelade på cirka 16-17% per klubb. Det skiljer sig bara för Man City som kan ställas mot fyra olika motståndare. Mest troligt (28,3%) är en extremt frestande åttondelsfinal mellan Man City och Atlético Madrid. Tuffast möjliga lottning naturligtvis, för båda två, men vilken fantastisk match det vore!

ANNONS

Att säga vad som kommer ske i åttondelsfinalerna är rätt svårt i nuläget. Gruppspelet är vad det är, på gott och på ont, och kommer aldrig ha riktigt samma nerv som ett slutspel, annat än i väldigt specifika fall, och det är dessutom så långt kvar till slutspelet att lag som visar dålig form nu mycket väl kan vara ett helt annat lag när det väl ska sparkas av i februari, och naturligtvis gäller även det omvända.

Europa League vill gärna vara tuffare än Champions League, och därför lottas där istället sextondelsfinaler från början. Härifrån börjar det teoretiskt bli lite tuffare för Arsenal och Chelsea, som båda naturligtvis har promenerat hem gruppspelet. Ingen av dem har så klart råd att ta lätt på Europa League, givet Champions League-platsen som står på spel, men oavsett vilka de än lottas mot i sextondelsfinalen kommer de vara favoriter.

ANNONS

Följande kan sägas om lottningen av slutspelet i Champions League och Europa League för de engelska klubbarnas räkning:

TOTTENHAM vs Dortmund
STATISTISK SANNOLIKHET: 17,6%
NYCKEL: Försvarsspelet!

Dortmund är ett lag i god form och med hög kvalitet så det är definitivt inte någon lätt lottning för Tottenham, som dessutom måste avsluta på bortaplan. Nyckeln kommer vara försvarsspelet där Tottenham så här långt i Champions League har varit sin egen värsta fiende genom att bjuda på för många misstag. Det har Tottenham inte råd med i den här åttondelsfinalen, och i synnerhet på hemmaplan kan en nolla visa sig livsviktig. Vad gäller mittfält och anfall håller Tottenham högsta klass.

PROGNOS: 60%

LIVERPOOL vs Bayern München
STATISTISK SANNOLIKHET: 16,6%
NYCKEL: Effektivitet i anfallsspelet!

Det är inte många gånger de senaste tio åren vi hade kunnat säga att Liverpool var favoriter mot Bayern München, men nu är det nog så. En kombination av att Liverpool har blivit betydligt starkare samtidigt som Bayern München känns lite äldre, och lite tröttare och kanske inte har lyckats förnya laget tillräckligt. Samtidigt, även till synes trötta lag kan vakna upp för en enskild match i Champions League, vilket vi sett många exempel på. Får Liverpool däremot ordning på sitt anfallsspel är det däremot svårt att se Bayern München kunna hålla mot. Jürgen Klopp ställs återigen mot sin gamla fiende.

ANNONS

PROGNOS: 60%

MAN CITY vs Schalke 04
STATISTISK SANNOLIKHET: 27,3%
NYCKEL: Undvik underskattning!

På gränsen till omöjligt att se Man City förlora den här åttondelsfinalen, inte minst då de får avsluta på hemmaplan. Samtidigt har Man City inte visat sig direkt onåbara i Champions League hittills under säsongen, så ett disciplinerat, effektivt och välorganiserat lag kan ställa till problem för dem. Är Schalke 04 det fotbollslaget? Nej, det kan jag inte föreställa mig. Det vore i själva verket en smula förvånande om den här matchen alls lever till returen. Men det gäller samtidigt att Man City tar uppgiften på allvar, och inte ställer ut skorna som de t ex gjorde mot Lyon i första matchen.

PROGNOS: 95%

MAN UTD vs PSG
STATISTISK SANNOLIKHET: 17,3%
NYCKEL: Funktionellt mittfält!

Det kommer rabblas spelarnamn så det står härliga till så klart, men i slutänden är det hur lagen fungerar som kommer avgöra matchen. Om Man Utd hade varit ett fungerande fotbollslag hade jag gett dem goda chanser att vinna den här åttondelsfinalen. Men som det ser ut i nuläget är inte Man Utd ett fungerande fotbollslag, och då hade det blivit svårt för dem att vinna mot ett lag som Porto, än hellre PSG. Mycket kan så klart hända till februari, men i nuläget vore en Man Utd-seger klart överraskande. Helt nödvändigt för att det alls ska vara möjligt är ett fungerande mittfält, inte enbart som skydd bakåt utan för ett konstruktivt anfallsspel och möjlighet att kontrollera matchbilden.

ANNONS

PROGNOS: 30%

:::

ARSENAL vs BATE Borisov
NYCKEL: Undvik slarv!

Inte en helt lätt lottning. Till att börja med en geografiskt och fysiskt krävande lottning med en lång resa ända bort till Vitryssland. Därtill är BATE Borisov alls inte orutinerade vad gäller europeisk cupfotboll. Naturligtvis inte, de har vunnit den vitryska ligan tolv år i rad. Arsenal måste vara koncentrerade på uppgiften, noggranna i vad de gör på planen och undvika onödigt slarv. Allt detta sagt är Arsenal naturligtvis fortfarande stora favoriter att vinna den här sextondelsfinalen. Men det räcker nog inte nödvändigtvis att ställa ut ett rent ungdomslag.

PROGNOS: 80%

CHELSEA vs Malmö FF
NYCKEL: Håll koncentrationen!

Det blev alltså en svensk-engelsk match i sextondelsfinalen även den här säsongen, och det kommer ju garantera ett visst medialt intresse. Den här gången blev det väl kanske på pappret också en mer jämspelt historia, åtminstone känns inte Malmö FF som riktigt den tokgalna underdog som Östersunds FK alltid kändes. Malmö FF har några europeiska skalper under bältet under de senaste fem åren, men naturligtvis ingen ens i närheten av Chelsea. Det är en match Chelsea naturligtvis ska vinna, och vinna rätt bekvämt, men kan Malmö FF få med sig en vinst på hemmaplan så är de inte borta.

ANNONS

PROGNOS: 90%

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa spelare som aldrig fick vinna ligan

Peter Hyllman 2018-12-17 06:00

Ursprungsplanen var att göra en lista över de fem bästa lagen under Premier League-eran, som däremot aldrig lyckades vinna Premier League. Det brukar ju sägas att ingen kommer ihåg en tvåa, men vissa tvåor förtjänar att kommas ihåg, och vissa tvåor är så bra att man definitivt minns dem. Men så erinrade jag mig till sist att jag ju faktiskt redan en gång i tiden gjort exakt denna lista.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2015/06/16/fem-fantastiska-lag-som-aldrig-vann-premier-league/

Alltså fick planen ändras. Lätt och snabbt gjort, det fick istället bli en lista över de fem bästa eller största spelarna under Premier League-eran som aldrig fick ynnesten att lyfta Premier League-bucklan över huvudet. En desto mer relevant lista kan tänkas då det för spelare till skillnad från lag inte riktigt på samma sätt kan sägas att den och den spelaren var sämre än andra spelare som faktiskt vunnit Premier League.

Känsligt kan det ju också vara. Det var till exempel bara några år sedan som Jamie Carragher hamnade i ett ordkrig med Leicesters högerback Danny Simpson, efter att ha kritiserat dennes prestationer, där Simpsons replik blev att fråga Carragher hur många Premier League-titlar han egentligen vunnit. Simpson själv hade då vunnit två stycken, Carragher inte en enda. Simpelt, men kanske effektivt.

ANNONS

En avgränsning jag väljer att göra är att bara räkna med spelare som inte längre är aktiva som spelare, och därför inte kan vinna Premier League i framtiden. Detta utesluter spelare som Gareth Bale, Alexis Sanchez och Luis Suarez. Inte heller väljer jag att betrakta Premier League som annorlunda än den engelska ligatiteln i stort, Gary Speed som vann ligan med Leeds 1991-92, men aldrig Premier League, är alltså inte med här.

Det säger sig självt att vilka spelare som inte vunnit ligan måste hänga ihop med vilka lag som inte vunnit ligan, men det är ändå inte exakt samma sak. Newcastle vann t ex aldrig ligan, men Alan Shearer hade redan med sig en ligatitel med Blackburn Rovers. Omvänt är exempel svårare att finna, Fernando Torres i Chelsea kanske. Här har vi hur som helst de fem enligt mig bästa spelare som aldrig fick vinna Premier League:

ANNONS

(5) David Ginola

Ginola själv sade sig vara mest ledsen och frustrerad för fansens skull, det vill säga fansen i Newcastle. Men han har naturligtvis all anledning i världen att vara besviken också för sin egen skull. Ginola var under ett antal år en av Premier Leagues bästa och definitivt mest underhållande spelare. Det blev två andraplatser med Newcastle, där inte minst den första svider där Newcastle leder ligan med tolv poäng vid jul. Närmare än så kom aldrig Ginola, särskilt inte efter att ha lämnat Newcastle för spel i först Tottenham och därefter Aston Villa.

(4) Marcel Desailly

Kom till Chelsea 1998 som nybliven världsmästare, och tvåfaldig Champions League-vinnare, och skulle därefter även bli Europamästare, men Premier League vann han aldrig. Åldern spelade stor roll för det, han var 30 år när han kom till Chelsea och skulle tillbringa sex säsonger i klubben innan han till sist lämnade klubben 2004, det vill säga precis på tröskeln till att Roman Abramovichs investering skulle börja betala sig för fullt. Trots bara två säsonger i Premier League tog han en plats i Premier Leagues allra första Team of the Decade.

ANNONS

(3) Gianfranco Zola

Vann sex titlar med Chelsea under sina år med klubben, men aldrig Premier League. Ännu en spelare som lämnade Chelsea precis innan Roman Abramovich tog över klubben. Det närmaste han kom en ligaseger var säsongen 1998-99, i vilken Chelsea ledde ligan så långt fram på säsongen som januari. Ett spelgeni, en stor spelare i liten förpackning, en spelare som alltid lyckades göra det oväntade på planen. Zola gav oss många skäl genom åren att betrakta honom som ett geni och en magiker, en ikon i Chelseatröjan, och en av dessa få spelare alla hade velat se i den egna lagtröjan.

(2) Steven Gerrard

Förmodligen det första namnet som alltid dyker upp i huvudet på de allra flesta när ämnet om de bästa spelarna som aldrig vunnit ligan ska diskuteras. Förkroppsligade Liverpool under mer än 15 år och bar dem ofta på sina axlar. Nästan alla Liverpools stora triumfer under dessa år bar hans namn, men Premier League blev aldrig den triumfen, trots att det var mycket nära vid åtminstone två olika tillfällen. Andra spelare kom och gick, men Gerrard förblev Liverpool troget genom karriären, fastän andra klubbar hade kunnat ge honom större framgångar.

ANNONS

(1) Matt Le Tissier

Om vi säger det om Steven Gerrard, vad säger vi i så fall om Matt Le Tissier? Le Tissier vann i själva verket inte en enda titel med Southampton, men förblev klubben trogen genom hela sin karriär. Därmed blev han också märkligt underskattad av sin samtid, med endast en plats i årets lag under en karriär där han många gånger dominerade matcher mot betydligt starkare fotbollslag och bokstavligt höll Southampton kvar i Premier League på sina axlar. Hans många mål och sagolika teknik är legendariska. Kanske var han lite för mycket konstnär för att ha lyckats i större klubbar. I Southampton är han God.

Bubblare:

Robbie Fowler, Les Ferdinand, Xabi Alonso, Fernando Torres, Jamie Carragher m fl.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 17
Milstolpar i Premier League-historien

Don’t cry for us. Även om Alan Pardew mest såg lite besviken ut, han hade nog hellre värvat Hayden Mullins, så var det med stora ögon och gapande munnar som världen såg på när West Ham meddelade att de precis värvat Carlos Tevez och Javier Mascherano, två argentinska världsspelare. Båda spelarna skulle bara bli kvar i klubben en enda säsong, om ens det, men på den säsongen hann de med att vända upp och ned på det mesta i ligan. Tevez blev en hjälte i West Ham som med sina mål under våren räddade klubben kvar i Premier League, inte minst på Sheffield Uniteds och Neil Warnocks bekostnad. Det var slutet på så kallat tredjepartsägande i engelsk fotboll.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#17): Liverpool krossade Man Utd på Anfield

Peter Hyllman 2018-12-16 18:52

OMGÅNGENS UPS

Southampton. Två saker hängde i luften innan Southamptons match mot Arsenal tidigare idag. Dels att de nog behövde ett bra resultat den här dagen, både laget och nye Ralph Hasenhüttl. Dels att de nog mycket väl skulle kunna ordna till ett bra resultat, hemma på St Mary’s mot Arsenal. Kanske var det inte en vinst vars karaktär direkt skrek importerad tysk (sort of) demontränare, med tre nickmål via inlägg, men det var ändå en seger och det var definitivt både behövligt och viktigt för dem.

Newcastle. Tusan vet om inte Rafa Benitez håller på att ordna biffen ändå. Vinst igen, den här gången borta mot Huddersfield. Viktigt sett till avståndet ned till nedflyttningsstrecket som i och med segern nu är någorlunda trygga fyra poäng, och ytterligare två poäng ned till Huddersfield. Ovant att tänka på Rafa Benitez som en manager för att lotsa lag i botten av tabellen, men det måste sägas att han gör det bra med Newcastle, under svåra omständigheter. Newcastle är inte en klubb som drar i en och samma riktning. Då krävs en stark hand av föraren.

ANNONS

Crystal Palace. Det där var nog en seger han behövde, Roy Hodgson, för att lugna ned infödingarna. Det var definitivt en seger som Crystal Palace behövde, deras blott andra seger på tre månader, och definitivt en mer meriterande seger än över ett formidabelt formsvagt Burnley. Luka Milivojevic gjorde målet för Crystal Palace, och för en gångs skull var det faktiskt inte på straff, och det var hälsefyr inte vilket mål som helst heller. Det var knappt så publiken på Selhurst Park trodde sina ögon.

OMGÅNGENS DOWNS

Arsenal. Möjligen är det sådana här gånger man förväntas göra ett stort nummer av någon slags svit av obesegrade matcher har tagit slut. Det känns precis lika oviktigt som sviten var redan från början. Viktigare för Arsenal är prestationen som sådan och det faktum att försvarsspelet såg så vingligt ut. Southampton vinner alltså med 3-2 och gör samtliga sina mål på nick. Markeringsspelet var svagt, och Bernd Leno visade påtagliga svagheter i luftspelet. Det är mer oroande på sikt än att sviten tog slut.

ANNONS

Fulham. Det var ett rappt och bistert uppvaknande Claudio Ranieri fick med Fulham. Inte hans arrangemang så klart, men det var naturligtvis ofrånkomligt att han skulle skrivas upp som en messias när han återvände till engelsk fotboll. Men Fulham visar liksom inga tecken vare sig på att göra vin av vatten eller att återuppstå från de synbart döda. Vinst i första matchen har följts upp av en poäng på de fyra därpå följande matcherna. Tung förlust hemma i derbyt mot West Ham. Det finns en överhängande risk att detta inte alls slutar lyckligt för Claudio Ranieri.

Huddersfield. Fortsatt jobbigt för Huddersfield som ser ut att behöva klara av den hektiska julfotbollen utan två av sina viktigaste spelare i Aaron Mooy och Tommy Smith, något som ledde till en på alla sätt besvärande förlust mot Newcastle. Huddersfield har helt enkelt inte råd att fortsätta förlora den här typen av matcher på hemmaplan om de ska ha någon som helst förhoppning om att kunna hålla sig kvar i Premier League. Fortsatt är det anfallsspelet som klickar för dem; Newcastle hade inga större problem att hålla dem borta från målchanser.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Det är så här det ser ut att bli utspelade och dominerade, som vi såg på Anfield ikväll. Jämfört med vad vi exempelvis såg i Turin för någon månad sedan. Det är ett uttryck som används i tid och otid, mest otid eftersom dagens diskussioner av någon anledning alltid kräver överdrifter för att synas och höras. Men det var inget snack på Anfield, Man Utd var ett lag utan ambition, ett lag utan organisation, ett lag utan mening. Liverpool förnedrade Man Utd på Anfield, liksom Man Utd förnedrar sig själva. Liverpool kan mycket väl med denna match ha slagit sista spiken i José Mourinhos kista om inte än en gång för den här frågan med allt annat än självklara svar om vad i så fall alternativet är, det vill säga vem eller vilka som kan ta över, samt i detta läge vill.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Gerard Deulofeu, Watford. När Deulofeu köptes tillbaka av Barcelona från Everton inför förra säsongen, och åtminstone under hösten såg ut att vara åtminstone nära att ta en plats, var vi väl några som undrade vad i hela friden som stod på. Men det är klart, om Deulofeu spelar som han gjorde mot Cardiff denna match så är det naturligtvis en spelare som en klubb som Barcelona vore intresserade av. Men som Javi Gracia också påpekade efter matchen är det på det här sättet som Deulofeu måste börja prestera betydligt oftare än vad han hittills har gjort.

OMGÅNGENS MÅL

Gerard Deulofeu, 1-0 Watford. Det var definitivt inga dåliga mål i den här matchen. José Holebas, Domingos Quina och Junior Hoilett gjorde samtliga mål som skulle kunna vinna detta vilken som helst annan omgång. Men det är svårt att se förbi Gerard Deulofeus öppningsmål, kanske framför allt eftersom det ändå är så pass ovanligt. Skott utifrån ser vi trots allt en del av. Vi ser betydligt färre dribblingsturer förbi ett flertal motståndare in i straffområdet och avslutandes med en iskall placering.

ANNONS

WTF!

Offside? Neil Warnock var minst sagt tuff mot domaren efter Cardiffs match mot Watford och verkade undra om det var så att Cardiff möjligen var något slags pilotprojekt för oerfarna domare att träna upp sig. Man kan samtidigt undra om det var något slags pilotprojekt domaren ägnade sig åt till Cardiffs uppenbara fördel vid deras andra reduceringsmål, nämligen något i stil med en kommande regel att när ett lag ligger under med en kvart kvar av matchen så kan de inte bli avblåsta för offside?!

BTW…

Hårt att vara alltför elak mot Laurent Koscielny ändå givet hur länge han faktiskt varit borta. Och bortamatcher kan vara tuffa.

Svårt att känna att allt prat om rasism just nu i engelsk fotboll är något mer eller djupare än bara veckans ämne, och nästa vecka kommer nästa ämne. Det mesta känns rätt pliktskyldigt.

ANNONS

Inte helt säker, men det verkar som om en och annan på twitter blev lite skadeglad när Alisson gjorde sin tavla.

Hur nöjd är Rafa Benitez att i detta läge av säsongen förlora Ki Sung-Yueng till Asian Cup i upp till nio matcher?

Första gången på snart tre år som både Liverpool och Man Utd gjorde mål på Anfield i detta möte.

Lottning av Champions League och Europa League mitt på dagen imorgon.

Peter Hyllman

Arbete ställs mot kapital när Liverpool möter Man Utd

Peter Hyllman 2018-12-16 06:00

Få matcher i engelsk fotboll är mer infekterade än matcherna mellan Liverpool och Man Utd. Få matcher är mer fyllda av prestige där det oavsett placeringar i tabellen alltid ger en särskild känsla av tillfredsställelse att besegra det andra laget, inte minst på bortaplan, som vi sett med både Gordon Strachans puffande på en mimad cigarr framför The Kop och med Steven Gerrards hånglande med TV-kamerorna på Old Trafford.

Få matcher väcker samma intensiva känslor av hat och rivalitet. Om det så är vidriga sånger från läktarna, spelare som Rio Ferdinand och Gary Neville som markerar mot det andra lagets supportrar, managers som stångas som de andra tjurarna i media, fans som välter ambulanser med skadade motståndarspelare i, eller supportrar som kastar avföring och tårgas mot motståndarlagets spelare och fans.

Det är en historiens ironi att engelsk fotbolls två överlägset mest framgångsrika klubbar egentligen aldrig, på riktigt riktigt, har gått head-to-head med varandra. Vare sig i termer av enskilda ligatitlar eller i termer av dominans av engelsk och europeisk fotboll i stort. Vi har istället sett dem i respektive perioder av dominans, men alltid växelvis, när en växer sig stark går den andra i träda, i stort sett aldrig har de båda varit starka samtidigt.

ANNONS

Mönstret är genomgående och hållbart över mycket lång tid. Man Utd var dominanta under Matt Busby, om än med ett uppehåll efter München. Detta tog slut efter vinsten i Europacupen 1968. Därefter tog Liverpool så sakta över med först Bill Shankly och sedan Bob Paisley under 1970- och 1980-talet. När Liverpools krafter började svika tog Man Utd över igen under Alex Ferguson, en period som kom att forma Premier League.

Genomgående under hela Premier League-eran har varit att Man Utd alltid har gått in i dessa matcher som favoriter, från en position av överhet. Inte stora favoriter, inte så att det var utöver Liverpools förmåga att kunna vinna matcherna, utfallet i dessa matcher har sällan varit lätt att sia om på förhand, men ändå så att Liverpool har slagit underifrån och Man Utd har varit klubben som fått försöka värja sig för en uppkäftig utmanare.

ANNONS

Ända fram tills nu får väl lov att sägas. Åtminstone fram till cirka det senaste året eller så, då Liverpools styrka under Jürgen Klopp har börjat märkas mer markant på alla fronter; på planen, i tabellen, och på transfermarknaden. Detta samtidigt som Man Utds egen misär och inkompetens under fem år efter Alex Fergusons avsked har försatt dem i en malström av negativ energi, intern konflikt och brist såväl idé, ambition och förmåga.

Åtminstone så länge som detta förhållande håller i sig för Man Utd så är maktbalansen mellan de båda röda jättarna skiftad. Det är nu Liverpool som går in till dessa matcher som favoriter, från en position av överhet. Inte överdrivet stora favoriter kanske, inte så att det är utöver Man Utds förmåga att kunna vinna dessa matcher, men det är Liverpool som slåss om titlarna och Man Utd som i bästa fall kan betraktas som utmanaren.

ANNONS

Även om Man Utd knappast kan betraktas ens som en utmanare, i alla fall den här säsongen. Definitivt är det ju knappast särskilt uppkäftiga. Även om ett av lagen alltid har haft övertaget under Premier League-eran, och det har väl varit Man Utd, så är frågan om skillnaden mellan de båda lagen, i kvalitet såväl som i energi, någonsin har varit större än vad den känns som nu i detta läge.

Det är svårt, nästan omöjligt, att se Man Utd vinna ikväll. Inte nödvändigtvis för att Liverpool är så fantastiskt bra, utan mer för att Man Utd är så förskräckligt svaga för närvarande. Det är ett lag helt utan självförtroende, helt utan energi, och helt utan någon som helst föreställning om att kunna vinna matcher av den här kalibern. Fjärran från allt väldigt många har blivit uppfostrade med att känna till om Man Utd.

ANNONS

Motsatsen gäller för Liverpool. Det är ett lag på uppgång, ett lag med momentum, och dessutom ett lag med medgång den senaste veckan. Förra helgen gick de förbi Man City upp i serieledning, och i veckan kvalificerade de sig för Champions League-slutspel genom en imponerande vinst hemma på Anfield mot Napoli. Med vinden i ryggen är det väldigt svårt att se dem förlora mot ett apatiskt Man Utd.

Det är på gränsen till omöjligt att inte dra parallellen mellan de båda klubbarnas perioder av dominans och framgång med deras manager. Man Utds perioder har formats av Matt Busby och Alex Ferguson. Liverpools period av Bill Shankly och Bob Paisley. Det pågående skiftet i maktbalansen från Man Utd till Liverpool signalerar på samma gång hur status i engelsk och europeisk fotboll har förflyttats från José Mourinho till Jürgen Klopp.

ANNONS

På sätt och vis är de båda lika till inställningarna. Båda vill gärna betrakta sig själva och sina respektive lag som underdogs som utmanar etablissemanget. Skillnaden finner vi i första hand i deras metoder, där Jürgen Klopp försöker gå segrande ur sina strider med hjälp av positiv energi, utnyttja ytor och trycka framåt, samtidigt som José Mourinho tvärtom gärna kväver motståndaren med hjälp av negativ energi, täta till ytor.

En annan viktig skillnad är att Jürgen Klopps metoder och inställning passar betydligt bättre ihop med Liverpool än vad José Mourinhos metoder och inställning passar ihop med Man Utd. Dels beror detta på att Klopps fotboll blir mer offensiv och framåtriktad vilket passar Liverpools identitet. Dels beror det också på att Liverpools identitet alltid har varit mycket mer kalibrerad på att se sig själva som just en underdog, paradoxalt nog.

ANNONS

Paradoxalt nog eftersom Liverpool väldigt länge har varit Englands mest framgångsrika klubb, även om de kanske inte längre kan säga just det. Men det finns flera anledningar till att så ändå är fallet. Kanske för att de fotbollsmässigt under sin storhetstid ofta upplevde att media fortfarande pratade om Man Utd. Kanske på grund av Liverpools position och status som stad i det engelska samhället, alltid lite utanför.

Kanske för att Bill Shankly så uttalat formade klubben utifrån socialistiska värderingar och socialistisk retorik. Underförstått, och många gånger naturligtvis direkt uttalat, i det socialistiska perspektivet är så klart att det är arbetarklassen som reser sig upp och genom revolution tar makten från den privilegierade överklassen och borgerligheten, det vill säga vår tids största underdog story någonsin.

ANNONS

Att prata om socialism inom fotbollen i dessa dagar är snudd på befängt, men det finns ändå en ådra av samma grundfilosofi i Jürgen Klopps filosofi. Det är ett fokus på kollektivet, det har sin grund i synen på värdet med hårt arbete för att uppnå sina mål och sina ideal. Det här är naturligtvis värderingar som har präglat även Man Utd under alla år av framgång; Alex Ferguson var inte olik Bill Shankly på så sätt.

Känslan är att det där har gått förlorat i Man Utd sedan Alex Ferguson lämnade. Man är världens rikaste klubb, men inte längre den hårdast arbetande klubben i världen, eller ens en hårt arbetande klubb. Kanske tror man att pengarna köper framgång av sig självt. Om det är situationen så borde de senaste årens utveckling ha fått dem på andra tankar, men självkritik är svårt och tar tid. Underdog har däremot aldrig varit Man Utds identitet.

ANNONS

Liverpool har inte dessa problem. De har pengar så det räcker till och blir över, men de är framför allt en av världens mest hårt arbetande klubbar. Det är också därför de är en av världens just nu bästa klubbar. Och det är därför de förmodligen vinner mot Man Utd på Anfield ikväll. Ett Man Utd som på bara fem år har gått från ”not arrogant, just better!” till ”not better, just arrogant!”

Vilket möjligen återigen bekräftar den gamla teorin om sådan klubb, sådan manager.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 16
Milstolpar i Premier League-historien

Julmiraklet. Det hade aldrig tidigare hänt att ett lag som låg sist i Premier League på juldagen klarade sig undan nedflyttning vid säsongens slut, men det var precis vad West Brom ändå lyckades med 2004-05. Om något visar kanske detta på det riskfyllda i att ta historien som en garanti för vad som kan eller kommer ske i framtiden. Vi lyckas alltid bli överraskade. Vad som var desto mer imponerande, för att inte säga mer dramatiskt, var att West Brom faktiskt låg sist i tabellen även inför den sista omgången, som Sky listigt marknadsförde som Survival Sunday, då fyra klubbar låg i farozonen för nedflyttning. I den minitabellen gick West Brom från sist till först och räddade sig därmed kvar i Premier League, genom en seger mot Portsmouth, som inte hade så mycket emot att förlora då det fick Southampton nedflyttade.

ANNONS
Peter Hyllman

En engelsk fotbollslördag med både smått och gott

Peter Hyllman 2018-12-15 06:00

Krisen står för dörren i Man City, nu när de faktiskt förlorade förra omgången och därmed påbörjade en förlustsvit om i nuläget en match. Nej, så illa är det naturligtvis inte, alla lag förlorar matcher och borta mot Chelsea ligger det knappast utanför normen att råka ut för en och annan torsk. Man City är alltjämt formidabla motståndare och kanske innebär förlusten i förra omgången bara att livet blir desto jobbigare för Everton idag.

Förvisso ska det bli intressant att följa hur Man City faktiskt hanterar den där förlusten, och om  det på något sätt påverkar dem. Det finns ingen anledning att tänka sig att den ska få alltför stora effekter på Man City. Dels så är avståndet upp till Liverpool alldeles för litet och det är för mycket kvar av säsongen för att verkligen stressa Man City. Dels verkar Pep Guardiola åtminstone utåt rätt bra på att hantera förluster på ett konstruktivt sätt.

Everton befinner sig i vad som ändå måste betraktas som en liten halvsvacka. De följde upp ett bisarrt förlustmål borta mot Liverpool med två oavgjorda resultat på hemmaplan, mot Newcastle och Watford, där Everton helt säkert hade förväntat sig bättre resultat och fler poäng än så. Den här dagen kanske de inte förväntar sig så många poäng, kanske kan de ändå nypa någon poäng eller tre.

ANNONS

Crystal Palace måste börja vinna fotbollsmatcher och de måste sägas ha en bra chans till det hemma mot Leicester. Det var inte många som trodde att Roy Hodgson skulle leva farligt bland Crystal Palace-supportrarna, men frustrerade röster har börjat höjas över Hodgsons benägenhet att alltid spela mer eller mindre exakt samma startelva. Kanske är det naturligt när resultaten inte riktigt går lagets väg.

Leicester befinner sig fortsatt i något slags mellanläge mellan att vara så bra att de faktiskt kan hävda sig på övre halvan och att vara så dåliga att de faktiskt skulle riskera nedflyttning. Kanske talar den saken för att Leicester bara spelar av den här säsongen och att Claude Puel därför sitter relativt säkert. Inte minst sett till vad som har hänt med Leicester finns nog ingen större lust med att göra några uppslitande förändringar.

ANNONS

Huddersfield vann två av tre matcher för några veckor sedan, och snabbt fick jag skäll för att jag förut varit en smula kritisk till David Wagner. Därefter har Huddersfield i rask följd förlorat tre raka matcher, mot Brighton, Bournemouth och Arsenal, och märkligt nog har jag under den tiden inte hört ett pip. Huddersfield möter Newcastle på hemmaplan idag, ytterligare en match de bör kunna förväntas vinna.

Tunga nyheter däremot för Huddersfield som har blivit av med både Aaron Mooy och Tommy Smith i en månad på grund av skada. Inte precis den tiden på året då man vill drabbas av skador. Utan att de spelar i Champions League dessutom, vilket ju annars brukar ses som den enda eller främsta orsaken till skadebesvär. Newcastle brottas så klart med sina skadebekymmer, men är säkert optimistiska idag.

ANNONS

Champions League blir det definitivt för Tottenham framåt våren, det såg man till genom att klara oavgjort borta mot Barcelona i veckan. En omvälvande vecka för Tottenham så klart, som nog inte hade vågat vänta sig att lyckas ta sig till slutspel, men nu måste de ladda om och göra jobbet hemma mot Burnley. De har inte råd att förlora sådana här matcher om de ska ha någon chans att jaga ikapp Man City och Liverpool.

Burnley vann i förra omgången mot Brighton, och det var nog bra för dem givet att de nu möter Tottenham och Arsenal i tur och ordning. Förvisso sa Sean Dyche efter förlusten mot Liverpool att Burnley började hitta tillbaka till förra säsongens form, och i så fall har de kanske en möjlighet att samla på sig i alla fall några poäng mot antingen Tottenham eller Arsenal, eller möjligen båda två. Men räkna inte med det.

ANNONS

Watford måste vara djupt besvikna över att ha tappat segern och två poäng borta mot Everton i måndags, då Lucas Digne kvitterade på frispark långt in på tilläggstid. Det var nog i ärlighetens namn en match Watford borde ha vunnit sett till matchbilden. Det är förståeligt att de är besvikna, då det hade varit deras första seger på sex matcher, den första sedan slutet av oktober. Nu får de försöka vinna mot Cardiff istället.

Cardiff befinner sig själva i en rätt positiv period. En period i vilken de sedan vinsten mot Fulham i oktober har vunnit varannan match de spelat, att jämföra med inte en enda vinst, och blott två poäng, dessförinnan. I och med denna period har Cardiff faktiskt lyckas skapa ett försprång om fyra poäng ned till nedflyttningsstrecket. Kan de utöka detta försprång genom att vinna mot Watford?

ANNONS

Wolves befann sig i en deppig period, men segern mot Chelsea återgav dem hoppet och självförtroendet. Den matchen följdes upp av en sen vinst borta mot Newcastle, och Wolves har därmed två vinster i rad. Vi kan vara helt övertygade om att Wolves vill göra det till tre vinster i rad hemma mot Bournemouth, som skadedrabbade och med fem förluster på sina sex senaste matcher definitivt känns möjliga för Wolves att besegra.

En vinst för Wolves skulle förmodligen skicka upp dem på sjunde plats, förbi bland andra Bournemouth. Då ska man samtidigt ha i åtanke att det inte på något sätt känns som om Wolves har överpresterat under säsongen, om något så tvärtom. Helt visst verkar det som om Wolves, som någon uttryckte, håller på att omdefiniera vad det egentligen innebär att vara nykomling i Premier League.

ANNONS

Det trodde vi kanske inför säsongen att Fulham skulle kunna göra också. Men så fick alltså Slavisa Jokanovic sparken och nu är det Claudio Ranieris tur att försöka rädda Fulham kvar i Premier League. De ligger sist i tabellen, har tre raka matcher utan vinst, och släppte in fyra mål mot Man Utd. Ranieri har ett tungt jobb framför sig om han ska lyckas. Att vinna hemma ikväll mot West Ham vore betydelsefullt.

Mycket smått och gott denna engelska fotbollslördag, även om det samtidigt känns lite som lugnet före söndagsstormen.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 15
Milstolpar i Premier League-historien

Ingen man vill möta i en mörk tunnel. Konflikten mellan Arsenal och Man Utd var stenhård, konkurrensen mellan Alex Ferguson och Arsene Wenger likaså, men värst av allt åtminstone rent fysiskt var det nog mellan Roy Keane och Patrick Vieira. Det var två riktiga härförare, fantastiska spelare men också riktigt hårdföra som personer. De hade mängder med tuffa bataljer på planen genom åren men det hela nådde sin höjdpunkt i spelartunneln på Highbury, där Graham Poll nog får vara nöjd med att de båda spelarna kände åtminstone några gränser. De gör inte riktigt rivalitet på det här sättet längre i Premier League eller i europeisk fotboll.

ANNONS
Peter Hyllman

Får vi se ännu ett fältslag på Bramall Lane?

Peter Hyllman 2018-12-14 18:00

Slaget på Bramall Lane. Det räknas som den kanske mest våldsamma matchen i engelsk fotbolls långa historia. Det var den 16 mars 2002, Sheffield United tog emot West Brom hemma på Bramall Lane i vad de flesta förväntade sig bli en tämligen standardmässig match mellan ett Sheffield United som inte hade något särskilt att spela för, och West Brom som fortfarande jagade uppflyttning till Premier League.

Matchen skulle aldrig slutföras. Domaren Eddie Wolstenholme blåste av matchen i den 82:a minuten. Sheffield United var då nere på blott sex spelare på planen, sedan de fått tre spelare utvisade och ytterligare två spelare fått kliva av på grund av skada, med inga fler byten tillgängliga för Sheffield United. Då ledde West Brom med 3-0 men kunde inte fira poängen förrän några dagar senare då Football League fastställde slutresultatet.

Gary Megson, West Broms manager men med sin bakgrund i Sheffield (Wednesday), avskydde Neil Warnock med kraften av tusen solar, och känslan var besvarad. Man kan tänka sig att detta lade grunden för vad som komma skulle. En annan öm punkt var Georges Santos ilska på Andy Johnson, som säsongen innan i Nottingham Forest hade knäckt Santos kindben och skadat dennes ögonhåla med en förflugen armbåge.

ANNONS

Allt skulle bokstavligt talat sparka igång i den 65:e minuten. Sheffield United hade då redan fått sin målvakt Simon Tracey utvisad i matchens inledning för hands, West Brom ledde matchen och Derek McInnes hade precis gjort 2-0 till West Brom. I det läget får Neil Warnock för sig att göra ett dubbelbyte, och in kommer Georges Santos och Patrick Suffo på planen. Vad Warnock tänkte där och då får vi nog aldrig veta.

Det skulle hur som helst ta dessa båda spelare max en minut innan båda två var utvisade igen. Derek McInnes slog en inte alltför vänlig passning till Andy Johnson, och Georges Santos såg möjligheten och dundrade med full kraft in i och genom Johnsons ben. Allt helvete bröt lös, Santos fick naturligtvis se det röda kortet, och i bråket skallade Patrick Suffo McInnes, som blödde ymnigt, och fick rött kort även han.

ANNONS

Polis fick avstyra fortsatt bråk mellan Georges Santos och Andy Johnson i Bramall Lanes innandömen. På planen fortsatte en match som inte längre var någon fotbollsmatch utan som fallit ned i parodi. Sheffield Uniteds lagkapten Keith Curle hade tur som undvek rött kort även han efter att ha riktat slag mot Derek McInnes. West Brom gjorde 3-0 i den 77:e minuten, och därefter gick både Michael Brown och Robert Ullathorne av för skada.

Eddie Wolstenholme, vid det laget nära gråten, blåste i det läget av matchen i den 82:a minuten. Det fanns i själva verket ingen regel som säger att en match ska blåsas av, annat än IFAB:s egen rekommendation att om ett lag har färre än sju spelare på planen så ska inte matchen genomföras. En misstanke var att Neil Warnock medvetet plockade sina spelare av planen för att kunna tvinga fram ett omspel.

ANNONS

Det kunde aldrig bevisas och Neil Warnock fälldes aldrig för saken. Ändå är det något som, tillsammans med beslutet att byta in Georges Santos och Patrick Duffy i den 65:e minuten och vad som omedelbart därefter hände, hänger över Warnocks huvud än i dessa dagar, och som inte minst får hans föreläsningar till andra tränare som Nuno Espirito Santo om hur man uppför sig i England att framstå som något hycklande.

https://www.shortlist.com/entertainment/sport/battle-of-bramall-lane-sheffield-united-west-brom/75976

Det är första och hittills enda gången i engelsk fotbolls historia som en match inte har kunnat spelas klar på grund av för få spelare på planen. Bara därför blev så klart den här matchen notorisk. Ändå var det inte en match som skapade några särskilt infekterade känslor mellan de båda klubbarna, möjligen för att Sheffield Uniteds supportrar själva skämdes över både de egna spelarnas och Neil Warnocks uppträdande.

ANNONS

Förvisso har de båda klubbarna inte mötts särskilt ofta sedan dess. De har sedan dess tillbringat endast tre säsonger i samma division, och kvällens match mellan Sheffield United och West Brom är blott den fjärde sedan dess på Bramall Lane. Och det här är därtill första gången som matchen på allvar gäller mycket för båda lagen, då Sheffield United ligger trea i Football League, med West Brom en poäng efter på femte plats.

Detta är naturligtvis fullt tillräckligt för känslorna att gå heta igen och för minnen att komma tillbaka. Chris Wilder är självfallet inte obekant med matchen, dess bakgrund och dess efterspel, med sin historik i Sheffield United. Darren Moore, som nu är manager för West Brom, var med som spelare på planen i den här matchen, alltså en av de som bokstavligt talat utkämpade The Battle of Bramall Lane.

ANNONS

Det var ett slag som krävde sina offer. Georges Santos och Patrick Suffo skulle aldrig mer spela någon match för Sheffield United, vilket möjligen gjorde dem till (de knappast oskyldiga) bondeoffren i den politiskt infekterade surdegen. Eddie Wolstenholme stod ut i ytterligare ett år innan han märkt av händelsen valde att avsluta sin domarkarriär. Andy Johnson hade tur som inte bröt benet och fick sin spelarkarriär avslutad i förtid.

Kvällens match kräver förhoppningsvis inga liknande offer. Att det däremot är en match med avgörande betydelse för toppstriden i Football League är givet. Vilket innebär att det med högsta sannolikhet inte kommer bli någon barntillåten fotbollsmatch.

Peter Hyllman

Man Utd är för rika för att åka ur Premier League

Peter Hyllman 2018-12-14 06:00

Ett Man Utd som bara några år tidigare hade stått på toppen av den engelska och europeiska fotbollen, som sedan dess tagit avsked av en för dem legendarisk manager utan att egentligen lyckas ersätta honom, som misslyckades med ett antal managers i rad därefter, och som var fast i det förgångna utan att riktigt lyckas eller rättare sagt orka förnya och förändra sig. Känns det möjligen igen?

Det är hur som helst ämnet för BT Sports dokumentär ”Too Good To Go Down” som hade premiär för någon vecka sedan. Den berättar om en på samma gång mörk och ljus period av Man Utds historia, 1970-talet och alla dess vedermödor, om hur Man Utd försökte gå vidare från Matt Busby, slets av inre konflikter och ovilja att trotsa stora spelare, och om hur en klubb alla ansåg var för bra för att åka ur, till slut lik förbannat åkte ur.

Parallellerna med dagens Man Utd är naturligtvis omfattande, och det är självfallet inte minst därför som dokumentären har gjorts och publicerats just i detta nu. Det är en stark påminnelse om hur historien har en tendens att upprepa sig, åtminstone att människan har en tendens att alltid göra det. Man tycker också att Man Utd borde ha kunnat lära sig av sin egen historia, och undvikit flera av de misstag de nu istället valt att upprepa.

ANNONS

Man Utd saknade bra spelare lika lite då som de gör nu. Men med det följer två saker som kan sätta en klubb i stora problem. För det första att vilka som helst bra spelare i världen inte hjälper om inte laget som helhet fungerar och arbetsvilja och moral inte håller rätt standard. För det andra att idén att man har för bra spelare för att kunna åka ur i sig själv riskerar bli en svaghet, föreställningen att det ”ordnar sig”.

Tommy Docherty, som var den tredje managern att ta över Man Utd efter Matt Busby, om man så vill den tidsmässige motsvarigheten till José Mourinho, och som satt på posten under Man Utds nedflyttning från Division One liksom deras omedelbara återtåg, vidhåller till denna dag att Man Utd faktiskt var för bra för att åka ur. Antingen är det insiktsfullt eller verklighetsfrånvänt, Man Utd åkte hur som helst ur, för bra var man inte.

ANNONS

Samme Docherty skulle däremot ta Man Utd tillbaka. Man Utd vann Division Two redan första säsongen och skulle de därpå följande säsongerna ta Man Utd till trea i Division One, fyra poäng bakom Liverpool, och till två raka FA-cupfinaler, av vilka Man Utd vann den andra mot Liverpool. Det var ett ungt lag, och ett väldigt talangfullt lag som än en gång spelade en fotboll som Man Utd kände igen sig själva i.

Det var en annan tid. Framför allt var det fortfarande en tid i vilken det faktiskt var fullt möjligt för en klubb som Man Utd att åka ur Premier League. De påstods i själva verket vara för bra för att åka ur, men var det i själva verket inte. Frågan är däremot om inte detta var bra för Man Utd. Nedflyttningen tvingade dem att starta om, att förnya sig, och genomföra förändringar, framför allt i spelartruppen, de inte vågat göra på fem år.

ANNONS

Föreställ er samma sak idag. Det är på gränsen till omöjligt. Hur dåliga Man Utd än är så vore det en utomjordisk idé att de skulle åka ur Premier League. Visst, det kan sägas att det framstod nog som exakt lika främmande 1973-74, ändå var det flera som varnade för saken på förhand. Man Utd är knappast för bra för att åka ur dessa dagar, däremot är de kanske för rika för att åka ur – ”too rich to go down!”

Men är det verkligen till Man Utds fördel? Den instinktiva reaktionen skulle kunna vara att dra en suck av lättnad, men är det verkligen positivt, eller är det en situation som riskerar få Man Utd att stelna i sin egen form? När inte samma hot längre existerar, inte samma risk med ett dysfunktionellt lag, finns heller ingen drivkraft för förnyelse. Riskerar Man Utd aldrig åka ur så kommer de kanske heller aldrig ta tag i sina problem på allvar.

ANNONS

Det pratas ofta om hur den relativa resursfördelningen och ekonomisk koncentration har gjort ligan ojämnare, oftast med hänvisning till titelstriden, men i själva verket är kanske detta den mest negativa och skadliga konsekvensen. Det är inte så mycket en fråga om vilka klubbar som kan ta sig upp till toppen av tabellen, vilket inte minst Leicester visat, utan snarare vilka klubbar som aldrig riskerar befinna sig i botten av tabellen.

Man Utd kan således fortsätta sin gilla gång av medelmåttighet. De kan alltid känna en slags trygghet i att de med alla sina pengar alltid har möjligheten att köpa sig fria från sina problem, och således aldrig behöva fatta de riktigt svåra besluten och göra det riktigt hårda arbetet som behövs för att ta sig tillbaka till toppen. För rika för att åka ur, men kanske också för rika för sitt eget bästa.

ANNONS

Möjligen är det ett alltför pessimistiskt synsätt. Kanske har bara begreppen förflyttats med en förändrad tid. Den tidens hot om att åka ur Division One kanske bara har bytts ut till risken att inte få spela i Champions League. Det är åtminstone en förhoppning, för de senaste åren har med all önskvärd tydlighet visat att Man Utd är vare sig för bra eller för rika för att kunna misslyckas med att ta sig till Champions League.

Men möjligen är de fortfarande för stora och för rika för att kunna göra något vettigt åt det, annat än att upprepa det redan utslitna tricket att försöka köpa sig fria från sina problem.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 14
Milstolpar i Premier League-historien

The Special One. Det fanns en tid när José Mourinho var ny i engelsk fotboll, och han bemöttes med ett slags nyhetens behag som förlät de flesta snedsteg, på samma sätt som vi ser med Jürgen Klopp och Pep Guardiola dessa dagar. Han kom till England och till Chelsea som den europeiska fotbollens wunderkind som skulle göra verklighet av Roman Abramovichs vision om en ny engelsk och europeisk storklubb, något han också lyckades med och ritade om den engelska fotbollskartan av bara farten, och hade stor inverkan på engelsk fotbolls taktiska utveckling. Han visade en nästan olustig förståelse för en av den engelska fotbollens främsta drivkrafter, mediamaskinen och rubrikernas kraft, något han visade redan vid sin allra första presskonferens där han deklamerade självsäkert att ”I’m European champion and I think I’m a special one.” Ett bevingat uttryck som lever vidare snart 15 år senare, och som fortfarande förföljer honom.

ANNONS
Peter Hyllman

Om "Europa League 2" och betyg på gruppspelet i Champions League

Peter Hyllman 2018-12-13 06:00

UEFA har alltså till sist beslutat sig för att införa en tredje europeisk turnering under sitt fögderi; en turnering som åtminstone för närvarande går under det kanske inte överdrivet upphetsande arbetsnamnet ”Europa League 2”. Jag menar, givet hur många som tycker den första filmen är mellanmjölk så finns kanske inget större intresse för uppföljaren. Lite på samma sätt som med Attack of the Killer Tomatoes.

Upplägget på den nya turneringen känns välbekant. 32 deltagande klubbar uppdelade på åtta grupper om fyra. Det vill säga exakt samma format vi ser i Champions League och vi framgent kommer se även i Europa League. Med andra ord, UEFA väljer alltså att köra tre europeiska cupturneringar som samtliga har exakt samma format. Vilket innebär att det finns inget unikt som får dessa lägre rankade turneringar att sticka ut, tillföra ett värde.

Ibland är det lite svårt att hänga med i UEFA:s sätt att tänka. De hade alltså förut tre europeiska cupturneringar, men valde att lägga ned en av dem eftersom det påstods inte finnas marknad för fler än två turneringar. Nu går de tillbaka till tre turneringar, men gör inte som förut där dessa tre turneringar alla hade sitt specifika format som gjorde dem speciella och därmed gav dem ett egenvärde i relation till Champions League.

ANNONS

Inte för att UEFA saknar motiv för reformen. Det är nästa steg i en sekvens av beslut ägnat att ge mer fotboll till de mindre länderna i Europa. Det går att se på detta beslut om ett ”Europa League 2” som klubbfotbollens motsvarighet till beslutet att införa Nations League i landslagsfotbollen. Och det har så här långt blivit en succé, så varför skulle inte detta kunna bli bra det också?!

Andra politiska skäl kan anas. Ge de mindre länderna en egen turnering där de kan få utrymme, med platser som ska fyllas av deras klubbar, så minskar samtidigt det politiska trycket från dessa länder om att öppna upp Champions League ytterligare. Vilket ger UEFA större möjligheter att gå de stora ländernas största klubbar mer till mötes, vilket nog ses som värdefullt i dessa tider då det pratas FIFA-VM och europeisk superliga.

ANNONS

Själv har jag förvisso efterlyst fler europeiska cupturneringar, även om jag gjorde det utifrån ett rent engelskt perspektiv, så jag borde väl vara nöjd. Men det trista är så klart att beslutet att införa ”Europa League 2” inte ger fler engelska klubbar möjligheten till europeiskt cupspel, vilket jag såg som värdet med det. Så för engelsk fotbolls del kan väl egentligen den här reformen kvitta lika.

Fast ändå inte. Det nya är nämligen att den sjunde och sista europeiska cupplatsen som ges till engelsk fotboll, som går antingen till Ligacupens vinnare eller till den klubb som slutar sjua i Premier League, istället för att ge en plats i Europa Leagues kval nu istället ger en plats i playoff till Europa League 2. Vilket rimligtvis måste ses som en försämring för engelska klubbar i Europa, jämfört med nuläget.

ANNONS

Nu kommer självfallet inte det leda till några omfattande protester i England, av det enkla skälet att Europa League knappast är särskilt högt värderat till att börja med. Men om engelska klubbar redan bryr sig lite om Europa League, kan man så klart föreställa sig hur de kommer förhålla sig till Europa League 2. Värre är förmodligen att detta riskerar ses som ett beslut som om möjligt ytterligare nedvärderar Ligacupen och dess värde.

Fast värdet med Ligacupen bestod ändå aldrig riktigt i att kvalificera sig till Europa League, värdet med den är att faktiskt vinna cuptiteln. Vilket för oss tillbaka till dit vi startade, nämligen att kostnaden med UEFA:s reform är mycket låg vad engelska lag beträffar. Det går väl också att förstå UEFA, de vill naturligtvis ha med minst en klubb från samtliga länder i Europa League 2, för att ge den åtminstone någon status.

ANNONS

Beslutet att skicka ned den sjunde europeiska cupplatsen till Europa League 2 drabbar inte enbart England, utan samtliga de fyra högst rankade länderna, eller rättare sagt ligorna. Men visst kan man ändå säga att engelska klubbars prestationer i kvalet till Europa League inte precis visar beslutet fel. Southampton, West Ham och Burnley är alla klubbar som de senaste åren misslyckats med att ta sig vidare från kvalspelet.

Arsenal och Chelsea har inte misslyckats med att sig vidare från kvalspelet, möjligen för att de slapp kvalspelet. Å andra sidan har de sannerligen inte misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet heller. Både Arsenal och Chelsea är klara gruppsegrare inför kvällens sista omgång, då Arsenal möter Qarabag hemma och Chelsea möter Vidi borta i Ungern, och i praktiken var de klara ett bra tag tidigare än så.

ANNONS

Att värdera engelska klubbars prestationer i Europa League är inte alldeles lätt redan i gruppspelet, det är helt enkelt alldeles för tidigt och motståndet är alldeles för svagt för att det ska vara meningsfullt. På sin höjd kan man säga att Arsenal och Chelsea i alla fall har gjort det bra i meningen att de har gjort vad de ska, de har undvikit fiasko, men det är först under våren vi bättre kan bedöma deras prestationer i Europa League.

Men prestationerna i Champions League går kanske bättre att bedöma. Där har vi nu alltså det läget att fyra av fyra engelska klubbar har tagit sig till slutspel. Inget annat land, och ingen annan liga, kan säga samma sak. Det var förvisso med rätt liten marginal, inte minst för Tottenham och Liverpool. Överlag måste alltså det beskrivas som en utmärkt prestation, men vad ger vi respektive klubb för betyg från gruppspelet?

ANNONS

Tottenham: Väl godkänd (+++) Behövde i slutänden oväntad hjälp av PSV för att ta sig vidare, men det är samtidigt imponerande att lyckas ta sig vidare efter att bara ha tagit en enda poäng på sina tre första matcher. Raka motsatsen till att spursa till det, något som annars präglade mycket av Tottenhams gruppspel, med mycket slarv och onödiga misstag. Tottenham ställde till det för sig själva, i vad som ändå måste räknas som en mycket tuff grupp.

Liverpool: Väl godkänd (+++) Onekligen en mycket tuff grupplottning även detta för Liverpool, och därför måste det betraktas som bra gjort att ta sig vidare. Bortaformen var däremot oroväckande svagt och förlusten mot Röda Stjärnan måste räknas som en rejäl plump i protokollet. Hemmaformen var däremot fläckfri och Liverpool dominerade två bra klubbar som PSG och Napoli hemma på Anfield. Det blev onödigt spännande till sist, men Liverpool visade tuffhet när det brände till.

ANNONS

Man City: Med beröm godkänd (++++) England och Europa skuttade till av förvåning när Man City gick på en rejäl mina i första omgången mot Lyon. Det dröjde sedan till slutminuterna mot Hoffenheim innan Man City lyckades vinna. Man City vann till sist den här gruppen rätt bekvämt, på ett sätt som visar deras kvalitet. Ändå går det kanske att leka med tanken vad som hade kunnat hända om Man City inte gjort det där målet mot Hoffenheim. Förstaplatsen kan visa sig värdefull i slutspelet.

Man Utd: Godkänd (++) Är det möjligt att ta sig vidare från en rätt tuff grupp i Champions League, innehållandes både Juventus och Valencia, och samtidigt få ett underkänt betyg? Det borde inte vara det, men Man Utd lyckades onekligen flirta med möjligheten. Om inte för en bisarr avslutning borta mot Juventus hade Man Utd nog inte spelat slutspel. Om inte för ett smutsigt mål i slutminuten hemma mot Young Boys hade Man Utd nog inte spelat slutspel. Vidare är de hur som helst.

ANNONS

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 13
Milstolpar i Premier League-historien

Damned Leeds. Femma, fyra, UEFA-cupsemifinal, trea, Champions League-semifinal, fyra, femma, femtonde, nedflyttade från Premier League dit de snart 15 år senare ännu inte har tagit sig tillbaka. Leeds siktade mot den engelska och europeiska toppen men hybris och våldsamt riskfyllda och inkompetenta beslut fick klubben att finansiellt och sportsligt implodera. Det var på sätt och vis slutet på en era i engelsk fotboll, just i gränsen mellan det något mer traditionella Premier League och det Premier League som höll på att växa fram, det globala och mer moderna Premier League.

Peter Hyllman

Att utestänga Man City från Champions League ligger inte i någons bästa intresse

Peter Hyllman 2018-12-12 06:00

Man City är redan klara för slutspel i Champions League, så kvällens sista match i gruppspelet hemma mot Hoffenheim känns kanske inte överdrivet spännande. Samtidigt vore det kanske ändå klokt av Man City att göra det mesta möjliga av Champions League den här säsongen, givet att det kanske blir någon eller några säsonger efter detta som de inte kommer få spela i Champions League.

Konsekvensen har ju blivit den, genom Der Spiegels Football Leaks-drivna avslöjanden, att UEFA har skickat frågan till en oberoende utredare huruvida Man City ska bestraffas för att, som det påstås, ha vilselett UEFA om sina finansiella företaganden i ett tidigare skede. Då man menar att böter vore meningslöst som bestraffning, naturligtvis en helt korrekt bedömning,  så återstår sanktioner som avstängning och transferförbud.

Förvisso har samma avslöjanden klart och tydligt visat hur UEFA förut har bistått Man City i detta byråkratiska bedrägeri. Vilket dels gör det lite ironiskt hur Man City har velat måla UEFA som sina värsta fiender, dels gör det märkligt att UEFA i efterhand ska riva upp egna redan fattade beslut. Formellt kan dock hävdas vilseledning och ny bevisföring, och politiskt görs det möjligt av att UEFA nu står under nytt ledarskap.

ANNONS

Ändå känns det rätt osannolikt att UEFA skulle bestraffa Man City så grovt som med att stänga av dem från Champions League en eller flera säsonger. Eftersom det lär vara ett rättsligt rätt skakigt bevisläge för det första. Och då det ligger i UEFA:s organisatoriska och finansiella egenintresse att ha de bästa lagen med i turneringen för det andra. Mot det ställs i så fall det politiska egenintresset av att markera integriteten i sitt regelverk.

Följderna för Man City vore besvärliga. Ekonomiskt vore det ett tungt bakslag för Man City att tappa Champions League-spel, även om Man City inte behöver följa samma logik i detta avseende som andra klubbar, vilket ju är vad hela den här saken handlar om. Men sportsligt vore det värre, då det skulle göra världens bästa spelare, som vill spela i Champions League, mindre villiga att skriva på för dem under aktuell tidsperiod.

ANNONS

Inte för att jag tror att övriga engelska klubbar riktigt skulle vara överförtjusta i att Man City ska få möjligheten att konkurrera i ligaspelet helt obekymrade av europeiskt cupspel under något eller några år. De är så att säga svåra nog att besegra i ligaspelet redan som det är. Det är kanske inte någon helt relevant observation, vad dessa klubbar tycker, men det sätter ändå fingret på hur diskussionen är förgiftad av rena klubbsympatier.

Alla tycker, tänker och säger saker utifrån den egna klubbens bästa intressen. Det leder till två saker. Både att man väldigt snabbt befinner sig djupt ute på moralisk sankmark där inga andra principer finns än den egna nyttan. Samt att samtalet mycket snabbt förlorar alla former av nyanser och gråskalor, där det bara finns argument för eller argument mot, och fler än en tanke i huvudet åt gången snabbt visar sig omöjlig.

ANNONS

I den ena ringhörnan hittar vi därför som bara ser Man City med oblida ögon och som en slags finansiella fuskare vars blotta närvaro förstör fotbollen. Det enda som kan variera är hur man anser att det ska hanteras. Man vägrar se att Man City också har varit och är till stor fördel för engelsk och europeisk fotboll, hur de har öppnat upp konkurrensen och vädrat ur gamla strukturer. Att fotbollen faktiskt är bättre med Man City än utan Man City.

I andra ringhörnan placerar sig då de som bara klarar av att se gott med Man City, som vägrar se minsta problem med att Man City gjorts till politiskt verktyg för ”sportswashing” för en nationalstat med ett murket facit även i nutid i mänskliga rättigheter, demokrati, jämlikhet etc. Vilket placerar dem i den moraliskt ytterst tveksamma positionen att försvara kränkningar, tortyr och orättvisa, allt i den egna klubbens namn.

ANNONS

Verkligheten är att Man City är båda dessa saker, eller alla dessa saker, på en och samma gång. Man Citys ägarbild medför både djupa problem och stora fördelar, och är vad det är både på gott och på ont. Man City är inte på något sätt den enda klubben där vi hittar en dylik dualitet, men kanske är de för närvarande den klubben, åtminstone i England, där denna dualitet är allra mest markerad och överlägset tydligast.

Oförmågan eller oviljan att se nyanser och båda sidorna i nästan alla sakfrågor är inte något som är förunnat partiska supportrar enbart. Vi ser det även bland journalister som kan diskutera t ex financial fair play-regler utan att se att de kan ha flera olika motiv, ej beroende av varandra och både av godo och av ondo. Eller journalister som ensidigt gör en grej av att dissa den ”moderna fotbollen”, men bara ser problemen, aldrig vinsterna.

ANNONS

Vi ser samma mekanismer runt fotbollens regelverk. Om Man City faktiskt skulle bli avstängda från Champions League kommer det ylas från ljusblått håll om hur orättvist behandlade de är och hur korrumperade UEFA är och hur man försöker sätta dit Man City, fastän de själva brutit mot reglerna. Om Man City går fria från bestraffning kommer alla andra säga att det var typiskt, fastän bevisläget omöjliggjorde något annat utfall.

Till sist landar det kanske bara i frågan om Champions League vore bättre eller sämre, roligare eller tråkigare, med eller utan Man City?! För mig är det rätt givet att Champions League med Man City är betydligt mer intressant än ett Champions League utan Man City. Och kanske, utifrån enbart det rent fotbollsmässiga perspektivet, borde det kanske till sist inte spela någon roll varifrån en klubbs pengar kommer, så länge pengarna finns.

ANNONS

Nu skulle jag som sagt bli förvånad om UEFA faktiskt stänger av Man City från Champions League. Men kanske är det säkraste sättet för Man City att garantera att det inte händer att helt enkelt se till att vinna Champions League den här säsongen.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 12
Milstolpar i Premier League-historien

Dansken. Vilken enskild spelare har gjort störst avtryck på Premier League genom alla dessa år? Ett antal namn flimrar förbi i hjärnan men kanske är det rätta svaret ett helt oväntat namn. Jesper Grönkjaer var med ett mål och en assist avgörande för att Chelsea vann den allra sista matchen 2002-03 mot Liverpool, en match som var en ren final mellan dessa båda lag skulle ta den sista Champions League-platsen. Med Chelsea i Champions League blev det klart att Chelsea köptes av Roman Abramovich, och Premier League blev sig därefter aldrig mer likt. Grönkjaer förtjänar en staty utanför Stamford Bridge.

ANNONS
Peter Hyllman

Åker Liverpool ur Champions League vore det Jürgen Klopps första misslyckande

Peter Hyllman 2018-12-11 06:00

Förutsättningarna för ett Champions League-mirakel måste ändå sägas befinna sig på Liverpools sida inför kvällens supermatch mot Napoli. Liverpool gjorde målmos av Bournemouth, Mohamed Salah återfann superformen, och Man Citys förlust mot Chelsea innebar att Liverpool övertog serieledningen. Atmosfären runt Liverpool blev plötsligt och ofrånkomligen betydligt bättre och ännu mer positiv än förut.

Tecknen i skyn är naturligtvis goda även de. Liverpool har ju varit med om sådant här förut med väldigt positiva erfarenheter. Även 2004-05 spelade Liverpool en avgörande match i gruppspelet hemma på Anfield, mot Olympiakos, som de var piskade att vinna med minst två mål. Liverpool lyckades på ett dramatiskt sätt med detta, för att sedan mot all rim och reson gå vidare och vinna hela Champions League.

Manager för det Milan som i finalen den gången fick smaka på den bittra änden av Liverpools märkliga återhämtningsförmåga var Carlo Ancelotti. Med andra ord samma Carlo Ancelotti som är manager för det Napoli som ikväll alltså befinner sig i en direkt shoot-out med Liverpool på Anfield om vilket lag som faktiskt ska ta sig vidare till slutspel i Champions League, och vilka som får spela vidare i Europa League under våren.

ANNONS

Visst går det att ifrågasätta i vilken utsträckning Liverpool egentligen alls är i behov av något Champions League-mirakel. Det är naturligtvis en bra tid på året för just mirakel, men uppgiften att vinna hemma mot Napoli är Liverpool naturligtvis fullt kapabla att slutföra även utan gudomlig inblandning. Samtidigt är Napoli självfallet ett mycket bra och inte minst farligt fotbollslag som måste respekteras och alls inte underskattas.

Det är i själva verket en betydligt tuffare motståndare för Liverpool den här gången än vad Olympiakos någonsin kunde vara för 14 år sedan. Å andra sidan är Liverpool själva den här gången ett betydligt bättre fotbollslag än vad de var för 14 år sedan.

De rent objektiva förutsättningarna är inte överdrivet komplicerade. Liverpool måste till att börja med vinna mot Napoli, alla andra resultat är odugliga. Om Liverpool vinner med minst två mål så går de till slutspel, då de är före Napoli i inbördes möten. Om Liverpool vinner med 1-0 mot Napoli går de också vidare, lika i inbördes möten men med fler gjorda mål än Napoli. Vid alla andra uddamålssegrar går däremot Napoli vidare.

ANNONS

En sista räddningsplanka för Liverpool är om PSG bara lyckas få oavgjort borta mot Röda Stjärnan. I så fall är Liverpool vidare till slutspel som gruppetta alldeles oavsett resultatet i deras match mot Napoli, givet att de i alla fall vinner matchen. Men självklart kan inte Liverpool hoppas på något sådant, utan de måste utgå från att PSG vinner sin match, och betrakta varje annat resultat som en ren bonus i efterhand.

På sätt och vis är det kanske ändå till Liverpools fördel att förutsättningarna inför matchen är så glasklara. De måste helt enkelt vinna matchen, och de kommer under matchens gång veta om de behöver vinna den med två mål. Utifrån det är det rätt enkelt att formulera en matchplan. Det hade kunnat bli mer komplicerat om det exempelvis hade kunnat räcka med oavgjort, vilket vi sett många exempel på.

ANNONS

Att det kommer bli en speciell match och en speciell kväll känns på något sätt givet. Det pratas sådana här gånger alltid extra mycket om Anfield, och vad stämningen sådana här kvällar betyder för laget och för spelarna. Det är en faktor som med viss historisk rätt ges sådan betydelse att de flesta nog i det här läget förutsätter att Liverpool kommer vinna matchen och gå vidare, och bli förvånade om Liverpool istället blir utslagna.

Möjligen kan det där vara till Liverpools fördel om det är så att Napoli själva hör till dem som tror att Anfield kommer vara så avgörande för Liverpool. Ett alternativ är naturligtvis att det tvärtom motiverar dem extra, att visa alla fel. För Liverpools egen del riskerar det däremot bli en hämsko, antingen för att det ökar pressen på dem själva eller för att det kan invagga dem i någon falsk säkerhet att det kommer ”ordna sig”.

ANNONS

Vilket vore en minst sagt farlig känsla mot ett lag som ändå är så starkt som Napoli är, med massor av erfarenhet på tränarbänken och mängder med kvalitet i spelartruppen, allt från Raúl Albiol och Kalidou Koulibaly i mittförsvaret, Marek Hamsik och Piotr Zielinski på mittfältet och Dries Mertens i anfallet. Napoli har inlett säsongen väldigt starkt, trots att de ligger tolv poäng bakom Juventus i Serie A-tabellen.

Men imorgon spelar alltså antingen Napoli, Liverpool eller PSG i Europa League. Det är så klart något som känns fel med den saken, fast ändå inte. Sådana är trots allt spelreglerna för Champions League, lottningen styr mycket.

Ikväll kan dessutom två engelska klubbar vara utslagna ur Champions League redan i gruppspelet. Vilket ju vore en grov missräkning både för engelsk fotboll i stort, som ju förra säsongen hade hela fem klubbar i slutspel, och i så fall för Liverpool och Tottenham specifikt, som trots tuffa lottningar ändå borde ha förväntat sig gå vidare, och som satt sig själva i positionen att kunna misslyckas med det främst genom egen klantighet.

ANNONS

Tottenham kan självfallet titta tillbaka på ett gruppspel i vilket de tappar en ledning mot Inter i slutminuterna, samt tappar en ledning mot PSV i slutminuterna. Ett annat resultat i någon av dessa båda matcher, i synnerhet naturligtvis den allra första matchen mot Inter, och förutsättningarna inför kvällen hade varit helt annorlunda, till Tottenhams fördel. Nu behöver de i praktiken vinna mot Barcelona på Camp Nou för att gå vidare.

Liverpool har satt sig själva i detta besvärliga läge genom att lyckas förlora samtliga sina matcher på bortaplan i gruppspelet, vilket vore rätt unikt för ett lag som till sist lyckas ta sig till slutspel. Förluster mot Napoli och PSG på bortaplan är förvisso förståeliga, det är självfallet förlusten mot Röda Stjärnan som kändes helt omotiverad, och som gjorde läget i den här gruppen så mycket mer besvärligt för Liverpool.

ANNONS

Men det ska ändå inte behöva krävas ett mirakel för att Liverpool ska reda ut läget. Det krävs däremot att de gör en bra match! Om Liverpool inte vinner, om Liverpool åker ur Champions League, så vore det i själva verket Jürgen Klopps första riktiga misslyckande som Liverpools manager.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 11
Milstolpar i Premier League-historien

Så jag frågar, vem är han? Han var 16 år gammal när han presenterade sig för världen med dunder och brak, och fick bära bördan av Englands kollektiva förhoppningar på sina axlar. Bollen skickas framåt av Thomas Gravesen, Wayne Rooney tar ned den på foten och vänder om med bollen mot ett aktivt men avvaktande Arsenalförsvar, värderar sina alternativ innan han väljer det modiga, att dundra upp bollen i nättaket bakom David Seaman. Under de därpå följande 15 åren skulle Wayne Rooney vara en av Premier Leagues mest framstående och framträdande spelare.

ANNONS
Peter Hyllman

Nej, Marco Silva går inte att jämföra med Sam Allardyce!

Peter Hyllman 2018-12-10 16:30

”Everton klarade oavgjort på Anfield förra säsongen med Sam Allardyce som manager, har de gått bakåt?” Det var med ganska precis den frågeställningen som Richard Keys och Andy Gray på BeIN Sports valde att inleda och därmed forma diskussionen direkt efter förra helgens Merseyside-derby, där Everton precis förlorat med 0-1 genom ett minst sagt nesligt mål i matchens absoluta slutsekunder.

Det är en märkligt färgblind frågeställning. En frågeställning som knappast görs bättre av att Keys hänvisar till Sam Allardyce som ”Big Sam” eller att Gray inte ens klarar av att hålla reda på vilka spelare som värvats till Everton när. Men framför allt drabbas man så klart av den lätt absurda reflektionen om någon av dessa båda över huvud taget faktiskt har tittat på båda matcherna, än hellre faktiskt förstått dem.

Visst går det så klart att ha inställningen att resultat är kung inom fotbollen, och att det är det enda som räknas. Det må låta krasst och simpelt, och det är inte en inställning jag delar fullt ut, men det är möjligt att tänka så. Men väljer man bokstavligt talat bara (!) att titta på resultatet, och inget alls av vad som ligger bakom resultatet, då måste man fråga sig vad ens syftet med en TV-studio eller diskussion av matchen egentligen är.

ANNONS

Men det finns självfallet en historia bakom den där frågeställningen. Sam Allardyce och Marco Silva råkade i luven på varandra för ett år sedan, när Allardyce precis blivit anställd som Evertons manager och många undrade om han var Evertons andraval då Silva inte släpptes av Watford. Allardyces ego tålde inte det utan han menade att Silvas meriter inte ens gick att jämföra med hans, eftersom han ju blivit nedflyttad med Hull City.

Resonemanget imponerar så klart inte särskilt mycket. För det första reagerar man så klart på Allardyces underförstådda värdering att det är bara vad man har gjort i England som alls räknas. För det andra var det nog många som menade att Silva gjorde ett väldigt bra jobb med Hull City, fastän de blev nedflyttade. Richard Keys och Andy Grays sätt att utgå från resultatet i endast en match mellan två säsonger ligger väl på samma nivå.

ANNONS

Matchen mot Liverpool Anfield i söndags hade Everton mycket väl kunnat vinna, även sett rent spelmässigt. Sam Allardyce lyckades med bedriften att inte förlora en match på Anfield förra säsongen, de förlorade förvisso en annan match på Anfield med 0-1 men den ville Keys och Gray av någon anledning inte räkna med. Värre är att Everton aldrig hade kunnat vinna någon av dessa matcher, utan att det spelmässigt varit ren travesti.

Sam Allardyce ledde Everton som vore de ett bottenlag, ett lag som får vara mer än nöjt med att bara undvika förlust mot de större klubbarna i serien. Marco Silva leder Everton som vore de om inte ett topplag så åtminstone ett lag som ska kunna konkurrera med topplagen, i varje enskild match ska försöka och kunna vinna mot de större klubbarna, och på sikt kunna utmana storklubbarna, möjligen bli en av dem.

ANNONS

Det finns för närvarande inte sex lag i Premier League som är bättre än Marco Silvas Everton. Det fanns förra säsongen näppeligen sex lag i Premier League som var markant sämre än Sam Allardyces Everton. Den kanske något tillspetsade formuleringen är ett svar som rätt tydligt sammanfattar hur man bör förhålla sig till frågeställningen om Everton har gått bakåt eller framåt jämfört med förra säsongen.

Med Sam Allardyce som manager placerade sig Everton sist av alla lag i Premier League i termer av antal skott mot mål, näst sist i antal skapade chanser per match. Med Marco Silva som manager ligger Everton för närvarande sexa respektive femma i exakt samma tabeller. En milsvid skillnad. Och trots att Silvas meriter tydligen inte gick att jämföra med Allardyces så vinner Everton fler matcher den här säsongen än förra säsongen.

ANNONS

På tre matcher mot Liverpool förra säsongen, det vill säga totalt 270 minuter fotboll mot Liverpool, hade de en tredjedel av bollinnehavet och totalt fyra (4) skott på mål. Det enda målet de lyckades göra kom på straff, i slutet av en match Liverpool ledde med 1-0. Det var siffror vi skulle kunna förvänta oss av Cardiff, Burnley eller Man Utd. Det var inte ett sådant lag vi såg på Anfield i söndags.

Everton har ett bättre lag den här säsongen, det är förvisso helt sant. Men en stor anledning till att Everton har ett bättre lag är att Marco Silva har inte bara värvat fem spelare av helt rätt kaliber i form av Andre Gomes, Lucas Digne, Yerry Mina, Richarlison och Bernard; han har dessutom lyckats utmärkt med att integrera dem i laget på mycket kort tid. Sam Allardyce hade så klart aldrig värvat dessa spelare.

ANNONS

Hur man spelar fotboll betyder faktiskt något. Dels är det en källa till stolthet över laget och möjlighet att identifiera sig med det, och i en tid där sex superklubbar har gjort det väldigt svårt för andra klubbar att vinna titlar blir just stoltheten en ännu viktigare faktor än förut. Dels eftersom en bra fotboll, som utgår från att försöka vinna mer än bara att undvika förlust, alltid innehåller ett löfte om att i alla fall kunna vinna titlar.

Väljer man att betrakta Everton utifrån det perspektivet kan det inte längre finnas någon som helst tvekan kring vad svaret på frågeställningen är. Frågeställningen framstår då i själva verket precis så dum som den faktiskt är. Men, det är den tidpunkten på säsongen då klubbar i Premier League börjar sparka managers för att rädda sig själva, och då är det så klart dags för Sam Allardyce att börja fladdra förföriskt med ögonfransarna.

ANNONS

Och det är väl fint att han har några goda vänner i Richard Keys och Andy Gray som gör sitt bästa att hjälpa honom med den saken. Everton och Marco Silva har viktigare saker för sig, som att besegra Silvas gamla klubb Watford på Goodison Park.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest dramatiska avslutningar

Peter Hyllman 2018-12-10 06:00

Varje titelstrid, som faktiskt blir till en genuin titelstrid mellan åtminstone två olika lag, är naturligtvis infernaliskt spännande. Men det innebär ju inte med nödvändighet att själva avslutningen på ligasäsongen därför blir så väldigt spännande. Över 38 omgångar är det så klart inte väldigt sannolikt att två lag inte ska gå att skilja åt inför sista omgången. Men naturligtvis så har det ju hänt ett par gånger.

Den här bloggen frågar sig därför vilka som är de fem mest dramatiska, spännande och hjärtstoppande ligaavslutningarna av dem alla; det vill säga där säsongen har gått in på sina sista dagar, kanske till och med den allra sista, och precis allt fortfarande har stått på spel. En hel ligasäsong kokad ned till en enda dag av vinna eller försvinna. Marginalerna mellan himmel och helvete nästan omöjligt små.

En fullt medveten avgränsning görs att enbart ta med titelstriden i beräkningen. Det gör så klart att vi missar några fullständigt sanslöst spännande avslutningar både runt det där förhatliga nedflyttningsstrecket och runt Champions League-strecket. Förmodligen hittar vi i själva verket ännu mer dramatik runt dessa streck. Men regler är regler, och det där är väl i sådana fall något ni kan fylla i själva om ni så önskar.

ANNONS

Begränsningen till Premier League-eran gör att vi så klart med knapp marginal missar en ligaavslutning som hade varit given på listan, nämligen Arsenals ligavinst 1988-89 då de i sista matchen på säsongen åker till Anfield för en ren titelmatch. De var tvungna att vinna med två mål, och Michael Thomas gör 2-0 till Arsenal med bara sekunder kvar. Troligtvis den givna ettan på denna lista om den skett några år senare.

Nu blev det istället dessa fem:

(5) Man Utd 1995-96

Sagan låter berätta att Man Utd vann ligatiteln i samma ögonblick som Kevin Keegan bröt samman framför TV-kameran. I själva verket var ligan alls inte avgjord där och då, utan den levde i själva verket ända in i slutomgången. Man Utd åkte till Riverside där de faktiskt var tvingade att vinna mot Middlesbrough för att vinna ligan. Något de förvisso gjorde utan några större problem. Men det var en ofta bortglömd slutpunkt på en vår under vilken Man Utd åt upp ett gigantiskt försprång på Newcastle.

ANNONS

(4) Man Utd 2007-08

Det här var faktiskt den första säsongen i Premier League som i praktiken avgjordes på målskillnad. Vilket givet dramatiken fyra år senare ofta glöms bort. Men Chelsea och Man Utd gick in till slutomgången på exakt samma poäng, men Man Utd med betydligt bättre målskillnad. Chelsea släppte förvisso in en kvittering mot Bolton på tilläggstid, men det hade de naturligtvis aldrig gjort om de då inte visste att Man Utd redan ledde sin match mot Wigan med 2-0. En match som levde länge innan Ryan Giggs, i matchen då han tangerade Bobby Charltons antal matcher för klubben, stängde både den och ligan.

(3) Man Utd 1998-99

En säsong som var en enda lång och brutal tvekamp mellan Man Utd och Arsenal, de kanske två bästa lagen under hela Premier League-eran, gick hela vägen in i sista omgången med Man Utd en enda poäng före Arsenal. Man Utd var piskade att vinna mot Tottenham på Old Trafford, vilket satte Tottenhamfansen i en underlig sits. På planen hade Tottenham däremot inga som helst dubier, de tog ledningen med 1-0. Man Utd pressade och missade jättechanser innan David Beckham kvitterar innan halvtid. Andy Cole lyfter in 2-1 i andra halvlek, och resten av matchen är en enda lång ångest fram till slutsignalen. Första steget i Treblen var avklarat.

ANNONS

(2) Blackburn Rovers 1994-95

De gjorde det sannerligen inte lätt för sig, Blackburn Rovers. På tröskeln till sin första ligatitel på 81 år gick de in till sista omgången två poäng före Man Utd, men med sämre målskillnad, således tvungna att vinna på Anfield för att säkra ligatiteln. Men Blackburn förlorade med 1-2 mot Liverpool, och en ytterst nervös väntan infann sig för att se vad resultatet skulle bli på Upton Park där Man Utd mötte West Ham. Man Utd huffade och puffade men de lyckades på något märkligt sätt aldrig få bollen förbi Ludek Miklosko i West Ham-målet. Matchen slutade 0-0 och Blackburn Rovers firade som aldrig förr.

(1) Man City 2011-12

Den mest osannolika avslutningen av dem alla, och om ett lag nu ska vinna ligatiteln för första gången på 44 år så är det kanske så här det ska ske. Martin Tyler sänkte samtidigt alla misstankar om att han höll på Man Utd genom att när klockan slog 93:20 gallskrika ”Aguuueeeroooo!” precis lika gällt som han någonsin skrek om Federico Macheda. Det absurda med hela situationen var så klart att den var så onödig. Allt var ju egentligen klart, Man City skulle ju bara avfärda QPR hemma på Etihad i sista omgången så var deras ligatitel klar. Ändå lyckas de alltså ligga under med 1-2 när klockan nådde full tid. Men ödet ville annat, och kanske var det Man Utds tur att den här gången förlora på det grymmaste av sätt, efter att så många gånger varit på den vinnande sidan.

ANNONS

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 10
Milstolpar i Premier League-historien

https://www.theversed.com/63209/first-non-british-xi-chelsea-vialla-poyet-thome-deschamps/#.LFsjMAMaaI

Utlandselvan. Det kan verka som en smal sak i dessa dagar men mot slutet av 1990-talet var det fortfarande en stor sak med utländska spelare i Premier League. Chelsea var en av klubbarna som låg i absolut framkant med att värva hem utländska spelare och det var också Chelsea som på annandagen 1999, det vill säga mitt i den engelska fotbollens mest heliga jultradition, räckte långfingret till engelsk tradition och presenterade den första helt icke-brittiska startelvan någonsin i engelsk fotboll. Premier Leagues resa mot att bli en global liga mer än en engelsk liga var i full sving. Matchen vann Chelsea med 2-1 mot Southampton och för Chelsea startade Ed de Goey, Dan Petrescu, Emerson Thome, Frank Lebouef, Celestine Babayaro, Albert Ferrer, Didier Deschamps, Gus Poyet, Roberto Di Matteo, Gabriele Ambrosetti och Tore Andre Flo.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#16): Chelsea visade att alla kan slås och att inget är klart

Peter Hyllman 2018-12-09 18:55

OMGÅNGENS UPS

Chelsea. Hade man lyssnat på Maurizio Sarri innan matchen kunde man ju tro att de lika gärna kunde ha struntat i att spela matchen och bara tilldela Man City segern. Möjligen är det så klart ett spel för galleriet. Chelsea besegrade däremot Man City, något som både visade för alla och envar att de är alls icke omöjliga att besegra och som gav titelstriden en annan komplexion än vad den hade innan helgen.

Burnley. En otroligt viktig vinst för Burnley som kommer från sex förluster och noll vinster på sina åtta senaste matcher, och som efter den här matchen möter i tur och ordning Tottenham och Arsenal. Dessutom är Brighton potentiellt så klart en konkurrent på tabellens nedre halva. Om det fanns hopp om att Burnley börjar återfinna sina former från förra säsongen så var det här klart ett steg i helt rätt riktning.

ANNONS

Tottenham. Att vinna mot Leicester är normalt sett inte något beställningsjobb, och att göra det bara minuter efter att beskedet om Man Citys förlust kommit, och bara några dagar innan en måste-match mot Barcelona på Camp Nou är desto mer imponerande, men Tottenham har som de senaste veckorna ändå totalt sett har visat verkligen fått upp ångan den här säsongen. Därmed öppnar de dörren till titelstriden på gavel åt sig själva.

OMGÅNGENS DOWNS

Bournemouth. Hur imponerad man än vill bli av Bournemouths återkommande prestation och det faktum att de hela tiden fortsätter att överträffa realistiska förväntningar så är det inte minst dessa matcher mot t ex Liverpool som gör att man ändå känner tvekan. Vill de aspirera på att höra hemma på Premier Leagues övre halva kan de inte fortsätta lägga matcher stort på hemmaplan så fort motståndet blir tuffare.

ANNONS

Fulham. Givet att Man Utd hade negativ målskillnad innan de kliv in i den här omgången så visar det kanske på Fulhams omfattande försvarsproblem att ett Man Utd gjorde fyra mål på dem som inte har gjort fyra mål i en och samma match sedan någon gång runt den förra istiden. Det ska inte förväntas att Fulham ska vinna mot Man Utd på Old Trafford, men det samtidigt tydligt att Claudio Ranieris mysmånad blev mycket kort.

Southampton. Det är kanske mycket begärt att det ska gå perfekt redan från första början för Ralph Hasenhüttl i Southampton, men det är så klart alltid trist att första matchen ska förloras, i synnerhet när motståndet inte är tuffare än Cardiff. Det finns mycket tid kvar att jobba med för Hasenhüttl, men det hade helt klart varit en humörhöjare om Southampton hade vunnit. Nu blev det istället en humördämpare.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Tottenham är ett bra fotbollslag, inget snack om saken. Ändå kan det kännas trist att Leicester verkligen ska fortsätta att förlora dessa fotbollsmatcher, inte minst hemma på King Power Stadium. Där borde de ärligt talat kunna betydligt bättre än vad de presterar. Claude Puel är en manager i ett rätt märkligt vacuum mellan att vara lyckad å ena sidan och att vara uppenbart misslyckad å andra sidan.

OMGÅNGENS SPELARE

Mohamed Salah, Liverpool. Har haft en något besvärlig säsong, även om det är värt att komma ihåg att den faktiskt inte har börjat så värst mycket sämre än vad förra säsongen började för honom. Men med tre mål mot Bournemouth så gav Mohamed Salah i alla fall för första gången den här säsongen en signal om att han alls inte har blivit av med det som gjorde honom till förra säsongens kanske bästa spelare i världen under våren. Annars var så klart Cesar Azpilicueta väldigt bra för Chelsea också.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Lucas Torreira, 1-0 Arsenal. Ja men okej då. Inte för att jag egentligen tyckte det var särskilt snyggt, men det är ändå inte varje dag som en match avgörs i slutminuterna med vad som åtminstone liknar en cykelspark. Och när den dessutom genomförs av Lucas Torreira, the most unlikely creature imaginable, så måste det rimligtvis få pluspoäng bara därför.

WTF!

Rasism. Kick It Out heter organisationen som har som syfte att sparka ut rasismen ur engelsk fotboll. Under lördagen misslyckades Chelsea med att ens sparka ut rasistiska häcklare från matchen, Kick Them Out, sedan de skrikit kränkande saker mot Raheem Sterling. Det finns onekligen mycket kvar att jobba med.

LOL!

Perception vs realitet. ”Ref Lee Mason’s reaction to a Mohamed Salah goal at Bournemouth spotted by fans. The Greater Manchester official’s reaction to the goal was perfectly by the book, but it has caused a stir on social media.” – Mirror lyckas på exakt samma gång fånga både vad som är det fundamentala problemet med t ex twitter och vad som är kardinalfelet i medias sätt att bevaka och bedöma domare, där reaktioner på sociala media ges större vikt än att faktiskt följa regelboken.

ANNONS

BTW…

Då var Liverpool det enda kvarvarande obesegrade laget i Premier League. Om nu det har den minsta betydelse.

En månad kvar tills Tottenham inviger sin nya arena, om allt går enligt (den nya) planen.

Det existerade naturligtvis i allra högsta grad en titelstrid även innan Chelsea besegrade Man City. Det var bara en bättre story att det inte gjorde det.

Vi får väl hoppas det blir en Copa Libertadores-final ikväll, till sist.

Engelsk fotbollsmatch (Accrington Stanley vs Sunderland) inställd på grund av regn – vart fasiken är världen egentligen på väg någonstans?!

Imorgon kväll kommer blogg 4,000! Hoppades pricka annandagen, det gick inte!

Peter Hyllman

Vågar Newcastle tro på tomten den här gången?

Peter Hyllman 2018-12-09 06:00

Fyra olika köpare sägs vara i kontakt med Newcastle. Peter Kenyon, tidigare i Man Utd och i Chelsea, verkar vara den mest framträdande spekulanten, med övriga tre från USA (ägaren bakom San Francisco 49ers), Mellanöstern och Turkiet. Enligt Mike Ashley, det vill säga Newcastles nuvarande ägare sedan elva år, befinner sig förhandlingarna längre fram än vad de någon gång har gjort förut.

Alla fyra möjliga köpare sägs vara beredda att betala en köpesumma över £300m för Newcastle, vilket verkar vara i det område där Mike Ashley vore beredd att sälja. Det är naturligtvis väldigt spännande nyheter för Newcastles supportrar som under mycket lång tid har hoppats att Ashley ska sälja klubben, och gjort allt som stått i deras makt för att han faktiskt ska sälja klubben.

Problemet är så klart att Newcastles supportrar, liksom alla vi andra, har hört det här så många gånger förut. Åtminstone tre gånger tidigare har Mike Ashley sagt sig vara beredd att sälja klubben, utan att faktiskt ha gjort det. Därför är det naturligvis med en rätt stor portion av skepsis som de flesta den här gången tar emot nyheten om Ashleys planer på att nu minsann sälja klubben.

ANNONS

Graden av misstänksamhet mot Mike Ashley säger ändå något om situationen. Den främsta misstanken är att Ashley bara använder ett påstående om ett nära förestående uppköp som en slags rökridå inför januarifönstret, och som ett sätt att undvika att göra några större investeringar i spelartruppen. En annan misstanke är att han viftar med en morot för att undvika planerade supporterbojkotter, bland annat inför dagens match.

Visst är det så att supportrar och media till stor del har lärt sig av historiens erfarenheter och misstag. Trots allt går det bara att ropa varg så många gånger innan de som lyssnar möjligen slutar lystra till varningsropen. Ett mer konkret skäl till misstänksamheten är att det var Mike Ashley själv som valde att plötsligt göra offentlig sak av det eventuella köpet av klubben. Varför gjorde han plötsligt det? – undrar så klart den kloke.

ANNONS

Att det framstår som väldig cynism är helt givet. Naturligtvis är det cyniskt av supportrar och media att misstänka att Mike Ashley skulle fejka ett möjligt uppköp bara som någon slags rökridå. Desto mer cyniskt vore det naturligtvis av Mike Ashley att faktiskt göra det. Men det är ju där Newcastle befinner sig, och har befunnit sig i mer eller mindre tio år, en klubb omgiven av och stöpt i cynism och uppgivenhet.

En rent praktisk invändning är så klart att det så ofta fungerar, och att det åtminstone delvis ser ut att fungera även den här gången. Nyheten om uppköpet hann inte mer än komma ut innan många tämligen bokstavligt började sälja skinnet innan björnen var skjuten, räknandes dagarna på om uppköpet skulle hinna bli klart innan januarifönstret öppnade. Men sådan är fotbollen, hoppet är det sista som överger de flesta.

ANNONS

Vissa saker talar ändå för att det den här gången kan ligga en sanning i pratet om ett uppköp. Journalister som jobbar med klubben och har gjort så i många år säger sig ha fått betydligt mer uppmuntrande indikationer från sina källor än vad de någonsin har fått tidigare. Inga har så klart större anledning att vara misstänksamma mot sådana här uppgifter än dem, ändå ser de alltså skäl till optimism.

Skulle vi bara lyssna på Mike Ashley borde det ju dessutom ligga i hans intresse att sälja Newcastle. Han ångrar ju köpet säger han, menar att det har varit en förlustaffär och bara ett problem och en huvudvärk i elva år. Det där är så klart struntprat. Vad man alltså måste komma ihåg är att för Ashley är inte Newcastle i första hand en fotbollsklubb, utan ett marknadsföringsverktyg för hans olika sportbutiker. Det är därför han köpte klubben.

ANNONS

Deprimerande har det så klart varit att följa Newcastle under dessa år. Det är en klubb med så väldigt hög potential att det nästan gör ont att se klubben inte ens ges chansen att realisera den. Det drabbar inte bara Newcastle, det drabbar även Premier League. Den senaste veckan har jag haft flera skäl att tänka på Newcastles glansdagar under framför allt Premier Leagues första årtionde, och på vad som skulle kunna vara.

Då var Newcastle en klubb som konkurrerade om ligatiteln på fullaste allvar, ett lag som spelade en otroligt underhållande fotboll, och en klubb som utan att blinka kunde slå transfervärldsrekord under sommaren för att förstärka sitt lag. Det finns inget som säger att Newcastle inte kan bli den klubben igen. Men Newcastle kan aldrig bli den klubben igen med Mike Ashley som ägare.

ANNONS

Nu är Newcastle en klubb som inte har slagit ens sitt egna transferrekord någon gång under de senaste 14 åren, den enda klubben i Premier League med omnejd som inte har gjort det. Nu är Newcastle en klubb som åkt ur Premier League fler gånger på tio år än de vunnit titlar eller varit i cupfinaler. Nu är Newcastle en klubb som hoppas på Rafa Benitez magiska förmågor för att undvika en tredje och troligtvis sista nedflyttning.

Skillnaden mellan då och nu är naturligtvis frustrerande för varje Newcastlesupporter, liksom för många mer neutralt inställda. Mindre frustrerande blir det så klart inte av att på samma gång se dagens motståndare Wolves, en klubb med bra men ändå inte lika bra materiella förutsättningar, sikta högt och nå framgångar och drömma om en stor framtid med kompetenta ägare som visar större ambition än Mike Ashley någonsin gjort.

ANNONS

Rafa Benitez skulle helt säkert se sig själv kunna göra stora saker om han hade samma möjligheter som Nuno Espirito Santo har i Wolves. Newcastles supportrar hoppas så klart på goda grunder att Peter Kenyon som VD, med den amerikanska investmentfirman Rockefeller Capital Management  som ägare, faktiskt kan ge Newcastle dessa möjligheter som de saknat i över ett årtionde nu.

Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga. Bättre julklapp än så kan inte Newcastle önska sig. Risken är så klart bara att jultomten, ännu en gång, om man rycker honom i skägget, visar sig vara en skrockande Mike Ashley.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 9
Milstolpar i Premier League-historien

Arsene vem? Premier League var fortfarande mycket engelskt vid den här tiden, så när självaste Arsenal anställde någon obskyr och för engelsmännen, ärligt talat för de allra flesta, helt okänd fransk tränare med hemvist i Japan så var det naturligtvis många som mycket undrande höjde på ögonbrynen och rynkade på näsan. Förståeligt förvisso men också ett prov på värdet i att våga tänka utanför sina färdiga boxar. Arsene Wenger skulle komma att revolutionisera inte bara Arsenal utan engelsk fotboll som helhet, vilket aldrig får glömmas även om han kanske slutade sin tid i Arsenal med en annan fråga: Arsene, why?

ANNONS
Peter Hyllman

Chelsea behöver visa att kopian kan vara bättre än originalet

Peter Hyllman 2018-12-08 06:00

Möjligen har det med Chelseas moderna historia att göra där hälften av deras ligatitlar under Premier League-eran har vunnits under en ny managers allra första säsong; från José Mourinho, via Carlo Ancelotti till Antonio Conte. Kanske gavs det bränsle av Maurizio Sarris inledning där hans Chelsea gick obesegrade under sina tolv första matcher i ligan, vilket var ett nytt rekord för en Chelseamanager, rättare sagt ett rekord för alla managers.

Det där skapade emellertid en hel del förväntningar och förhoppningar. Fotbollen fungerar trots allt så att om något har hänt förut så tar alla för givet att det bara ska hända igen, som om ingenting någonsin förändras. Därmed uppstod en förståelig men kanske inte helt realistisk besvikelse i och med Chelseas första förluster de senaste veckorna, med Chelsea plötsligt tio poäng efter Man City i tabellen.

Om något så resulterade förlusterna i att dra slöjan av några av Chelseas mer naturliga svagheter. Matchen mot Tottenham visade med all önskvärd tydlighet att Chelsea ännu inte fått någon riktig ordning på vare sig mittfält eller backlinje. Matchen mot Wolves visade att anfallet lämnar mycket övrigt att önska. Chelsea är fortfarande i allra högsta grad ett lag under ombyggnad, inte den färdiga produkten.

ANNONS

Förlusterna preciserade även kritiken. Maurizio Sarri var själv kritisk mot N’golo Kanté efter matchen mot Tottenham och det är väl inte helt uppenbart hur Kanté faktiskt passar in i Sarris mer långsiktiga planer. Fanns det någon slags förhoppning om att Alvaro Morata skulle börja hitta sig själv i Premier League så dog den nog rätt kvickt under matchen mot Wolves. Maurizio Sarri har mycket att jobba med.

Det var däremot inte den här säsongen som Chelsea skulle vinna Premier League. Visst kan det spegla en förändring i hur Chelsea anställer managers. Förut har de anställt managers just för att vinna omedelbart, och faktiskt också lyckats med den saken oftare än vad man kanske kunde tro på förhand. Den här gången har de anställt en ideolog snarare än en pragmatiker, anställningen syftar till att vinna i framtiden.

ANNONS

Därtill har de i viss mening blivit tvingade både av den rent finansiella situationen men även rådande konkurrensläge i Premier League. Chelsea var relativt sett starkare när José Mourinho, Carlo Ancelotti och Antonio Conte tog över klubben. De var antingen klubben som spenderade mest, eller ett av de allra bästa lagen redan, eller både och. Nu har de att tampas med ett Man City på toppnivå, men även Liverpool och Tottenham.

Jämförelsen med Man City är så klart särskilt intressant; både för att Chelsea möter just Man City under kvällen och för att Maurizio Sarri är en manager som bygger sin fotboll runt samma typ av idéer som Pep Guardiola; bollinnehav, press, passa sig framåt över hela planen, vertikal fotboll utnyttjandes ytorna mellan motståndarnas linjer. Vinn tillbaka bollen, passa bollen! De är samma andas barn.

ANNONS

Men inte heller Man City vann ligan under Pep Guardiolas första säsong. Det tog dem ett år att verkligen få systemet att sätta sig, då hade de heller inte ett Man City att tampas med. Man City befinner sig nu på sitt tredje år av Pep Guardiolas lagbygge, Chelsea ännu på sitt första år av Maurizio Sarris lagbygge, och det är en skillnad som märks mycket tydligt i lagets faktiska prestationer.

Opta visar på den kanske mest fundamentala skillnaden. Man City och Chelsea är de enda lagen i Premier League att ha producerat över 300 sekvenser med tio passningar eller fler inom laget. Den stora skillnaden består i att Man City lyckas med en tredjedel av dessa sekvenser få till ett avslut mot mål, Chelsea lyckas bara få till ett avslut mot mål knappt var femte gång, bara drygt hälften av Man Citys antal avslut.

ANNONS

Slutsatsen är den självklara. Man City har uppnått en väldig bra balans mellan possession och penetration. Chelsea har så här långt mest lyckats uppnå possession men har ännu inte förmått omsätta detta i någon särskilt effektiv penetration. Men det är som sagt fullt förståeliga skillnader mellan lagen. En kanske mer intressant, åtminstone mer relevant, jämförelse hade varit mellan Chelsea och Man Citys första säsong med Pep Guardiola.

Hur som helst visar det kanske på att Chelseas brister kan vara något mer fundamentala än enbart att satsa på att värva en bättre anfallare, även om det naturligtvis vore en bra idé att göra det också, och hänvisa till hur många chanser som nuvarande anfallare trots allt missar. Problemet är inte enbart att Chelsea inte sätter sina chanser, utan att de inte skapar chanser i tillräckligt hög utsträckning.

ANNONS

Även om det inte vore någon realistisk förväntan att Chelsea ska vinna ligan den här säsongen så måste Chelsea ändå visa att de kan hävda sig i konkurrensen. Om inte annat måste de definitivt ha som ambition att ta sig tillbaka till Champions League. Hemma på Stamford Bridge kan de inte vika ned sig mot någon motståndare, och efter förlusterna mot Tottenham och Wolves behöver Maurizio Sarri och Chelsea en rejäl skalp.

En sådan skalp vore onekligen Man City. Skulle Chelsea lyckas ta den skalpen så inte bara gör de slut på Man Citys förlustnolla den här säsongen, inte bara skjuter de därmed sig själva åtminstone inom teoretiskt räckhåll till tabelltoppen, dessutom gör de naturligtvis både Liverpool och Tottenham väldigt glada. Många håller nog sina tummar för Chelsea på Stamford Bridge ikväll.

ANNONS

Frågan är däremot om kopian ännu är riktigt redo att besegra originalet.

:::

Lång fotbollslördag framför oss.

Bournemouth möter Liverpool i den tidiga matchen. Bournemouth som överraskat positivt den här säsongen, och ett Liverpool som naturligtvis måste vara desperata att sätta press på Man City inför deras match på Stamford Bridge.

Burnley mot Brighton känns som en extremt viktig match  för Burnley, som efter den matchen möter Tottenham och Arsenal i rad. Förlust mot Brighton känns inte riktigt som ett hälsosamt alternativ för dem.

Ralph Hasenhüttl tar sina första stapplande Premier League-steg med Southampton borta mot Cardiff. Sexpoängare i nedflyttningsstriden. Vilken symbolisk seger det vore i sin första match.

Man Utd ska försöka göra mål på Claudio Ranieri, som om de inte redan var osympatiska nog.

ANNONS

West Ham mot Crystal Palace i ett Londonderby känns som en rätt smaskig match som kan sluta lite hur som helst.

Den sena kvällsmatchen mellan Leicester och Tottenham är naturligtvis en spännande match mellan två bra lag, en svår match för Tottenham bara några dagar innan Barcelona, en match som blir desto viktigare både om Chelsea vinner och Man City förlorar.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 8
Milstolpar i Premier League-historien

Den förlorade sonen. Det är Summer of 1996 och Alan Shearer återvänder hem till Newcastle, sin barndoms klubb. Newcastle betalar ett världsrekord i transfersumma för Shearer, på den tiden Newcastle fortfarande gjorde sådana saker, och efter att ha varit så väldigt nära ligatiteln bara några månader tidigare var det här naturligtvis värvningen som skulle vara den ”sista pusselbiten” för dem. Det blev inte på det viset, men Shearer blev en legend i Newcastle, om han nu inte redan var det, med över 200 mål på tio säsonger för klubben. En spelare de fortfarande saknar, över tio år sedan han slutade.

ANNONS
Peter Hyllman

Mycket står på spel i kvällens West Midlands-derby

Peter Hyllman 2018-12-07 18:00

Det har varit derbytema hela den gångna veckan, och vad passar därför bättre än att avsluta denna vecka med att under fredagskvällens flodljus bänka oss framför ett av den engelska fotbollens tuffaste och mest traditionsrika derbyn; West Midlands-derbyt mellan West Brom och Aston Villa, Englands näst äldsta derby. Mer än ett derby, det är samtidigt en toppmatch i Football League, och med allt som står på spel bara av det skälet.

Brist råder det inte på stora, klassiska klubbar i det här området. Utöver Aston Villa och West Brom hittar vi även Wolves och Birmingham. Alla matcher mellan dessa fyra klubbar är heta, och även om det är svårt att slå Second City-derbyt och Black Country-derbyt i rivalitet och intensitet, så ligger definitivt inte rivaliteten mellan West Brom och Aston Villa dessa matcher långt efter.

Just rivaliteten mellan dessa klubbarna i den här regionen i stort har många gånger varit en drivkraft för utveckling och förnyelse inom engelsk fotboll. Rivaliteten mellan Wolves och West Brom exempelvis ryckte upp engelsk fotboll med fotknölarna efter det andra världskriget. Och rivaliteten mellan West Brom och Aston Villa är en ofta bortglömd motor bakom en av engelsk fotbolls gyllene perioder, i början av 1980-talet.

ANNONS

Därför är det kanske ett av tidens mest positiva tecken att fotbollen och dessa klubbar i någon mening verkar vara på uppgång igen, att konkurrensen mellan dessa klubbar faktiskt börjar ta fart på allvar igen. Wolves befinner sig redan i Premier League, och har stora planer. West Brom och Aston Villa har båda storleken och kapaciteten att ta sig upp dit igen. Tillsammans kan de trigga inte bara varandra, utan engelsk fotboll som helhet.

Då var West Brom och Aston Villa bland de allra bästa klubbarna i Division One, det vill säga det som nu är Premier League. Nu är West Brom och Aston Villa istället bland de allra bästa klubbarna i Football League, vilket den som vill vara formell kan hävda att de förvisso var då också. Men det ger självklart kvällens match en extra nerv, att både West Brom och Aston Villa slåss om uppflyttning till Premier League.

ANNONS

Det kan naturligtvis hävdas att dagens rivalitet utspelar sig på en lägre nivå än vad den gjorde i början på 1980-talet, men det behöver å andra sidan inte innebära att rivaliteten därför är av mindre betydelse. Vad som är sant är däremot att för första gången sedan just början av 1980-talet så utspelar sig den här rivaliteten nu mellan två klubbar som båda två aspirerar på att vinna sin serie, åtminstone befinna sig i dess absolut topp.

Då var Aston Villa en klubb bestående av spelare som Dennis Mortimer, Gordon Cowans, Peter Withe med flera. West Brom var ett av landets mest firade lag med spelare som Bryan Robson, Cyrille Regis och Laurie Cunningham. Det var också under den här tiden som både Dean Smith och Darren Moore växte upp i området kring Birmingham, och då deras relationer till de båda klubbarna formades.

ANNONS

Man kan se det som en slags tidens ironi att samtidigt som de båda klubbarna har blivit alltmer globaliserade, inte minst i sitt ägarskap där West Brom har kinesiska ägare och Aston Villa efter en kinesisk ägare nu står under egyptiskt-amerikanskt ägande, så har båda två nyligen anställt väldigt lokala managers. Darren Moore som anställdes internt och som spenderat hela livet i West Brom. Dean Smith som är uppväxt i Aston Villa.

Av romantiska skäl vill man så klart se det här som en fördel och en styrka för West Brom och för Aston Villa under säsongen. Men det finns också yttre, rent objektiva skäl som tyder på att det även kan vara en styrka. West Brom har hittat spelglädjen igen under Darren Moore och öser in mål i Football League. Aston Villa ser ut som ett helt nytt lag under Dean Smith, betydligt mer kreativa och mer offensiva.

ANNONS

Vi ser på så sätt en slags återgång för både West Brom och Aston Villa till den typ av fotbollslag de faktiskt var på 1980-talet, när de senast var stora tillsammans och hade sina senaste riktiga storhetstider, en återgång till den tid då Moore och Smith växte upp med sina klubbar. Visst, detta kan ha mer att göra med att Moore och Smith tänker offensivt än att de är lokala, men de gör också att de bättre förstår sina klubbar och deras ideal.

Både West Brom och Aston Villa har på senare tid tvingats kasta av sig sina ok av överdrivet defensivt och negativt fotbollstänkande. Tony Pulis satte West Brom i såväl taktiskt som kulturellt handfängsel och det var en attityd som efter viss framgång fick klubben att stelna i sin egen form. Steve Bruce lyckades aldrig riktigt få huvudet runt vad Aston Villa ville vara för lag och hur de såg sig själva spela fotboll.

ANNONS

Tony Pulis och Steve Bruce påminner båda två lite om föräldrarna som förmanar sina barn att vara försiktiga när de ska ut och åka skateboards. Det går inte att vara försiktig om man ska åka skateboard, då gör man sig bara illa. Det går inte att vara försiktig om man ska vinna Football League, eller egentligen någon serie, då räcker man inte till. En insikt som West Brom och Aston Villa båda två verkar ha kommit fram till.

Det har gett resultat. West Brom har imponerat stort i Football League, och varit framgångsrika inte minst i toppmatcherna, och dessutom öst in flest mål av alla i serien. Aston Villa har höjt sig markant med Dean Smith, börjat göra mål i mängd även de, och har dessutom två väldigt imponerande och viktiga bortasegrar i rad mot Derby County och Middlesbrough. Förutsättningarna för en bra match ikväll är alltså väldigt goda.

ANNONS

Matchen är också viktig för båda lag. Norwich och Leeds har öppnat upp ett försprång om fyra-fem poäng ned till West Brom på tredje plats, ett försprång som West Brom så klart inte vill se öka. Samtidigt har West Brom själva ett försprång på fyra poäng ned till Aston Villa på åttonde plats, ett försprång som Aston Villa naturligtvis vill nästan helt och hållet reducera, samtidigt som en vinst för West Brom skulle utöka försprånget rejält.

Mycket står på spel mellan West Brom och Aston Villa på The Hawthorns. Mer än kanske någon gång sedan början på 1980-talet.

Peter Hyllman

Brände Burnley broarna med sin halvbakade Europa League-insats?

Peter Hyllman 2018-12-07 06:00

Det var alltid en smula naivt att tro att Burnley skulle kunna upprepa förra säsongens skrällbetonade sjundeplats. Det fanns naturligtvis en anledning varför det sågs som en skräll till att börja med. Att Burnley skulle sluta sjua förra säsongen var något ytterst oväntat. Alltså vore det orimligt att den här säsongen förvänta sig att Burnley skulle sluta på samma plats. Samtidigt gick det kanske att begära mer än att befinna sig under strecket efter 15 omgångar.

Anledningen till Burnleys besvär den här säsongen kunde inte vara tydligare. De gjorde totalt 36 mål förra säsongen och har hittills den här säsongen gjort 14 mål, de gör med andra ord mål i rätt precis samma takt. Men efter att ha släppt in totalt 39 mål förra säsongen så har Burnley den här säsongen redan släppt in 32 mål, på mindre än hälften av säsongen. Om de fortsätter släppa in mål i samma takt kommer de ha släppt in 81 mål när säsongen är slut, mer än dubbelt så många mål som förra säsongen.

Vad som låg bakom Burnleys oanade framgångar var ett synnerligen tätt, disciplinerat och organiserat försvarsspel som gav motståndarna väldigt lite yta och väldigt få skott som faktiskt gick på mål. Detta har vi inte sett med Burnley den här säsongen. Burnley släpper för det första till 50% fler skott per match än förra säsongen, dessutom krävs bara halva antalet skott på mål för motståndarna att göra mål på Burnley. Det är med andra ord en markant skillnad.

ANNONS

Skillnaden kan uttryckas även på annat sätt. Förra säsongen var det bara Man City och Man Utd som släppte in signifikant färre mål än Burnley i ligan. Burnley försvarade sig på samma nivå som storklubbar som Chelsea, Liverpool och Tottenham och försvarade sig betydligt bättre än 14 övriga klubbar i ligan. Den här säsongen har bara ett enda lag i ligan hittills släppt in fler mål än Burnley, det är Fulham som ett tag såg ut att vara på väg att slå något slags rekord i antal insläppta mål.

Orsaken är inte uppenbar. Burnley kan knappast över en natt ha blivit tekniskt eller taktiskt sämre på försvarsspel. De har tillgång till samma spelarmaterial som förra säsongen så där går inte att hitta någon logisk förklaring. Den förklaring som går att se måste relateras till den så kallade mänskliga faktorn. Att försvara sig som Burnley gjorde förra säsongen, och har gjort de senaste säsongerna, kräver koncentration, hårt arbete, fokus och disciplin. Har det brustit i dessa avseenden för Burnley?

ANNONS

Sean Dyche verkar onekligen vara av den uppfattningen. Hans kommentarer efter onsdagens förlust mot Liverpool, en match i vilken han ändå var nöjd med spelarnas insats, var tämligen träffande: ”The performance tonight was good, it was much more like us. We kept going until the death. The players know we hadn’t been good enough, they’ll admit that to themselves. The main thing tonight was the idea of getting back to what we are, what we were doing last season, and I feel that we are close to that again.”

Återstår gör i så fall frågan varför, det vill säga hur det kommer sig att Burnley inte har varit den här säsongen vad de enligt såväl mätbara prestationer som Sean Dyches eget omdöme var förra säsongen. Dyche gjorde i veckan även en referens till supportrarnas betydelse, även i matcher som den mot Brighton i helgen, vilket brukar betyda att det nog har varit lite dämpat på läktarna, men kanske har det också varit lite dämpat bland spelarna, inte riktigt samma motivation som förut.

ANNONS

Har Sean Dyche själv något ansvar för den saken? Har det kanske i själva verket något att göra med den där synen på vilka Burnley är, det där som Burnley enligt Dyche själv hade tappat bort men så smått börjar hitta tillbaka till? Under intervjuerna efter matchen mot Liverpool gav Sean Dyche också några ledtrådar till sin syn på vilka Burnley var och vad som var deras plats i tillvaron, där han i tydliga ordalag framhävde det positiva med att Burnley var en underdog igen, även om förra säsongen visade något annat.

Kanske säger Sean Dyche så här mest för att förbereda Burnley mentalt inför kommande matcher inför julhelgen mot Tottenham och Arsenal. Kanske säger Sean Dyche så här som ett sätt att hantera förväntningarna både på honom själv och på laget under återstoden av säsongen. Det går i vilket fall som helst inte att komma undan en känsla av att Dyche i sin beskrivning av Burnley lika mycket projicerar sig själv, hur han ser på sig själv, och vad han själv råkar vara bekväm i för roll.

ANNONS

Burnley som klubb vill naturligtvis drömma större, det är ju själva essensen för varje genuin fotbollsklubb, att alltid vilja mer. Detta gäller rimligtvis både supportrarna och spelarna. Båda dessa grupper var överlyckliga efter förra säsongen, inte bara över den där sjundeplatsen, utan över att den innebar europeiskt cupspel. För de allra flesta av Burnleys supportrar, liksom för de allra flesta av Burnleys spelare, var det första och förmodligen enda gången de fick möjlighet till europeiskt cupspel.

Riktigt lika lycklig verkade inte Sean Dyche vara. Han påpekade småsurt vid mer än ett tillfälle att för Burnley handlade det fortfarande bara om att hålla sig kvar i Premier League. Hans laguttagningar under Europa League-kvalet var heller inte av det slaget att man kände att det där med att ta sig vidare i Europa League var på liv eller död för honom. Det gick som det gick, Burnley snubblade på målsnöret. Flera av Burnleys spelare har i efterhand pratat om hur besvikna de fortfarande känner sig.

ANNONS

Om ett lag inte får möjlighet att njuta frukterna av sitt hårda arbete, finns då inte en tydlig risk att de inte längre kommer känna riktigt samma glädje i detta hårda arbete, och vara mindre benägna att göra detta hårda arbete? Det är naturligtvis Sean Dyches uppgift att leda sitt lag utifrån sina egna prioriteringar och värderingar, men hans ansvar är också att ständigt försöka vidga lagets vyer och ambitioner. Dyche misslyckades i detta ansvar, möjligen för att han aldrig lyckades vidga sina egna vyer.

Därmed har vi ytterligare ett exempel på en manager i Premier League som med ett alldeles för ensidigt fokus på ett enda mål i själva verket underminerar sina och lagets möjligheter att uppnå detta mål. Man vägrar se skogen för alla träd. På något sätt måste Sean Dyche alltså utifrån denna utgångspunkt återigen få sitt lag och sina spelare att känna motivation för och glädje i sitt arbete, och kanske inte minst känna förtroende för att han i grund och botten vill samma sak som dem.

ANNONS

Annars blir det Football League istället för Premier League för Burnley, vilket vore en rejäl missräkning för Sean Dyche som alltså hellre struntade i Europa League bara för att få spela i Premier League.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 7
Milstolpar i Premier League-historien

Love it. Det var brinnande titelstrid säsongen 1995-96, Man Utd hade precis lyckats få övertaget på Newcastle, som var tvungna att vinna på Elland Road för att fortfarande ha en realistisk chans att vinna ligan. Alex Ferguson gjorde sitt för att elda på Leeds, men Newcastle vann ändå och efter matchen resulterade Fergusons kommentarer i följande episka sammanbrott mitt framför TV-kamerorna av Kevin Keegan. En incident som i över 20 år sedan dess har resulterat i ett alltid lika tröttsamt tjat inom engelsk fotboll om mindgames och deras betydelse.

ANNONS
Peter Hyllman

Paul Clement lyckades aldrig läsa av läget i Reading

Peter Hyllman 2018-12-06 19:30

Att vara manager är i stor utsträckning att vara politiker. Det gäller som manager att vara väl medveten om krav och förväntningar från flera olika intressenter; styrelse, supportrar och media inte minst – och balansera dessa mot varandra. Det gäller med andra ord inte minst att veta vad man ska säga, hur det ska sägas och när det ska sägas. En konst som långt ifrån alla managers behärskar till fulländning.

Paul Clement verkar vara en av dem. Det kan så klart fungera rätt bra att säga en sak som att man är mer fokuserad på prestationer än vad man är på resultat, om man råkar vara Pep Guardiola och tränar Man City, eller åtminstone om man är manager för en klubb som för stunden presterar på eller över sin egen förväntade förmåga. Det fungerar inte så bra när man bara ligger målskillnad från nedflyttning efter snart halva säsongen i Football League.

Det fungerar mindre bra efter att ha vunnit mindre än var fjärde match och efter att den egna klubben precis har sparkat den VD som anställde dig och ersatt denne med en helt ny VD. En styrelse som sparkar en VD, liksom en av denna styrelse helt nyanställd VD, kan nog tänkas ha betydligt tuffare syn på det där med resultatens betydelse än vad Paul Clement gav uttryck för med sitt uttalande.

ANNONS

Reading har alltså sparkat Paul Clement. Bakgrunden är självfallet Readings utsatta tabellposition och det enkla faktum att klubben hotas av nedflyttning. Det sätter effektivt stopp för Clements tredje raka försök med en engelsk klubb, efter att förut ha tagit över och ganska snabbt från sparken från Derby County respektive Swansea. Ett inte särskilt imponerande facit för en ny manager som kom med höga vitsord.

Möjligen var Paul Clement stundtals lite för snäll med sina spelare. En märklig kritik i dessa dagar när vi matas med uppfattningen att modernt management inte längre går ut att på vara hård och elak med sina spelare. Men motsatsen kan också vara giltig, att inte vara tydlig med resultatkraven på sina spelare kan också vara problematiskt. Kanske är inte Paul Clements erfarenheter från Real Madrid och Bayern München i det avseendet aktuella i Football League på samma sätt.

ANNONS

För Reading har det pratats mycket under dagen om att återfinna sin identitet, som man tydligen menar har gått förlorad under senare år. Vilket förvisso låter som snömos i ungefär samma utsträckning som när en manager pratar om prestationer hellre än att prata om resultat. Det är inte alldeles uppenbart vad denna identitet faktiskt består i, även om det verkar vara en fråga bestående av flera olika komponenter.

En sådan komponent verkar vara relationen till supportrarna och till samhället. Ron Gourlay, den nyss sparkade VD:n, med erfarenheter från Chelsea och Man Utd, verkade aldrig riktigt förstå att han nu befann sig i en betydligt mindre klubb i Reading, och att detta innebar ett annat förhållningssätt till supportrarna. Missnöjet med Gourlay var utbrett bland supportrarna. Readings beslut att sparka Gourlay var till stor del ett medgivande av denna omständighet.

ANNONS

En annan komponent var alltså laget och managerposten. Här är det förvisso lätt att tänka sig att Readings identitet, åtminstone enligt ägarna och styrelsen, inte råkar vara så värst mycket mer komplicerad än att de ska spela i EFL Championship, minst av allt. Kan Reading uppfylla det kriteriet så beklagar sig nog inte styrelsen därefter så värst mycket mer över någon identitet. Men en intressant tanke är kanske att Paul Clement var en manager som, precis som Ron Gourlay, hade för mycket av ett storklubbstänk.

Varifrån Reading går härifrån är inte alldeles självklart. Om de menar allvar med sitt prat om identitet kan man tänka sig att de kommer försöka hitta en mer långsiktigt orienterad manager med en tydlig idé. Deras position i tabellen talar snarare för att de kommer i första hand försöka hitta en beprövad och bevisad manager, och så att säga resonera hem det där med identiteten baklänges.

ANNONS

Kanske blir det Francesco Guidolin eller Carlos Carvalhal, som båda har nämnts i samband med Reading. Liksom med Paul Clement så finns ju i så fall där en koppling till Swansea, och sådana kopplingar har ju många gånger en naturlig förklaring. Kanske blir det Steve Bruce som naturligtvis har en bred meritförteckning från Football League och som säkert kommer kunna beskrivas som det närmaste en garanti som finns.

Kanske blir det Mark Hughes som, om han nu är intresserad av något nytt jobb efter att ha fått sparken från Southampton, nog måste göra som flera före honom har blivit tvingade att göra, nämligen börja om i Football League.

Peter Hyllman

Måste det alltid vara det bästa laget som vinner ligan?

Peter Hyllman 2018-12-06 10:00

Det är alltid det bästa laget som vinner ligan! Fotbollen innehåller många klyschor och svepande generaliseringar som hålls som för givet tagna sanningar, inte minst av de som har till jobb att prata om fotboll och skapa mening med fotbollen. De tenderar att variera något över tid, men det där är en truism som ändå har utstått tidens tand och alltjämt på samma gång används och fortfarande känns rätt naturlig.

Hur skulle det egentligen kunna vara på ett annat sätt, om det spelas en hel liga med 38 omgångar, där alla möter alla, varsin gång hemma och borta, och ett lag faktiskt toppar den ligan, hur skulle det då kunna vara på något annat sätt än att detta lag då faktiskt också är obestridligt det bästa laget?! Tur och rena tillfälligheter bör rimligtvis ha slipats bort eller jämnats ut över så pass lång tid och så många matcher.

Det är ju vad många menar är den fundamentala skillnaden mellan just ligaspel och cupspel. Vi är normalt sett ganska överens om att för att vinna en cup så måste man faktiskt inte vara det bästa laget, även om det ofta verkar vara en tanke som får flocken av Champions League-vurmare att hoppa och skutta av ilska då det rubbar cirklarna i deras annars trygga världsbild. Omständigheter kan påverka enskilda matcher stort.

ANNONS

Men med åren har det getts allt fler skäl att tvivla på den där truismen att det alltid är det bästa laget som vinner ligan, åtminstone att inte hålla den som någon total och orubblig självklarhet. Vi har åtminstone sett flera exempel på där lag slutar på en tabellposition som nog inte speglar deras faktiska styrka, och om det gäller för andra tabellplaceringar så varför skulle det inte också kunna vara fallet för förstaplatsen?

Chelsea var rimligtvis ett betydligt bättre fotbollslag än vad deras slutliga tabellplacering visade 2015-16, något som följande säsong bekräftade. Under samma säsong slutade Tottenham till sist trea, efter Arsenal, men Tottenham var med marginal det bättre laget den säsongen. Säsongen därpå slutade Man Utd sexa, till stor del för att man i slutet av säsongen valde att prioritera Europa League. Exemplen är många.

ANNONS

Exemplen går också åt båda hållen. Man Utd slutade exempelvis med viss marginal tvåa i ligan förra säsongen, fastän vi var rätt många som kände att det nog inte nödvändigtvis speglade lagens styrkeförhållanden väldigt väl, något som gett avtryck den här säsongen, om än i extrem utsträckning. Leicester vann så klart ligan för några år sedan, men var de verkligen ett i grund och botten bättre lag den säsongen än Tottenham?

Den här säsongen ser ut att kunna bjuda på ett ännu tydligare exempel på just denna problemställning, även om det förvisso är lång väg kvar. Det börjar alltmer se ut som om titelstriden den här säsongen kommer avgöras i en ren shoot-out mellan Man City och Liverpool, även om vi kanske inte helt och hållet ska avfärda Tottenham och Chelsea ännu. Av allt att döma kommer det i alla fall kunna bli en jämn historia.

ANNONS

Men om vi nu antar att Liverpool faktiskt går segrande ur den här titelstriden, vilket ju i alla fall inte kan betraktas som någon omöjlighet i det här läget, är det i så fall verkligen det bästa laget som har vunnit ligan?

Frågan är inte avsedd att baissa Liverpool, även om jag kanske inser varför det riskerar uppfattas på det viset. Det enkla svaret på den frågan kommer så klart alltid kunna vara att om Liverpool har tagit fler poäng den här säsongen än vad Man City har gjort, och det måste de ju göra om de ska vinna ligan, så måste de också vara det bästa laget. Men jag kan inte vara alldeles ensam om att se det som något av ett cirkelresonemang.

Man City är naturligtvis som vi vet ett fenomenalt fotbollslag för närvarande. Deras förra säsong kan med rätta skrivas in i Premier Leagues historieböcker som inte bara en av de allra bästa ligavinsterna utan producerad med något som måste räknas bland den bästa fotboll vi har sett i Premier League. De slutade säsongen med 100 poäng, och oavsett deras slutliga poängskörd, är de ändå ett bättre lag den här säsongen.

ANNONS

Vi kan då ställa oss frågan: Måste Liverpool vara ett bättre fotbollslag än Man City för att vinna ligan den här säsongen? Svaret kan mycket väl vara nej på den frågan. De behöver i slutänden egentligen bara vara bättre än alla andra lag i ligan, och se till att vinna de matcherna. Om då exempelvis Man City, av omständigheternas spel, snubblar i någon eller några av sina matcher mot dessa lag, då kan Liverpool mycket väl vinna ligan.

För så jämnt är det ju den här säsongen. Liverpool ligger tvåa i nuläget, två poäng bakom Man City. Men det kan också vara värt att påpeka att endast sex lag i Premier League-historien har haft fler poäng än vad Liverpool har nu efter 15 omgångar. En normal säsong, med en normal motståndare mot sig, hade Liverpool varit favoriter och nu varit i ligaledning. Liverpool måste så klart vara väldigt bra, men de måste inte vara bäst.

ANNONS

Visst är det hur det till sist slutar som räknas, och som vi ser i historieböckerna, men även vägen är sin möda värd. Vi ser Man City i omgång efter omgång mosa sina motståndare samtidigt som Liverpool förvisso vinner men ändå med större besvär. De håller samma takt i termer av poäng, och vinsterna är precis lika mycket värda när de ska räknas in i den slutliga tabellen, men intrycket av vilket som är det bästa laget är ändå rätt kraftigt.

Det kommer naturligtvis protesteras mot den saken, i synnerhet så klart efter att Liverpool i så fall har vunnit ligan. Och visst kan man så klart med all rätt hävda att ligaspel just går ut på att inte snubbla längs vägen, att ta flest poäng eller tappa lägst antal poäng om man hellre vill, inte på att vinna matcher längs vägen med fyra, fem eller sex mål. Liverpool skulle självfallet inte behöva be om ursäkt om de vann ligan.

ANNONS

Men det kan självfallet då även vara värt att i det läget påminna om hur tongångarna gick även i det egna lägret under säsongens gång, det vill säga där vi befinner oss nu. Där trots allt de flesta verkar mer eller mindre uppriktigt övertygade om att det bara är en tidsfråga innan Man City springer iväg med ligan. Bakom denna övertygelse måste ändå ligga någon slags uppfattning om att Man City är det bättre laget.

Blir denna uppfattning faktiskt mindre giltig om Liverpool vinner ligan?

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 6
Milstolpar i Premier League-historien

Matchen. Om någon match brukar nämnas som Premier Leagues bästa match någonsin så är det kanske i första hand den här matchen. En vansinnigt svängig och underhållande match på Anfield mellan två lag som definitivt hade inställningen att blåsa framåt snarare än att försöka täta till bakåt. Det var en mer oskyldig tid innan taktiken hade börjat få ett allt tydligare judogrepp på engelsk fotboll. Många ser på den här matchen som engelsk fotboll i dess renaste form, på gott och på ont. I dessa dagar är det kanske mest av allt en påminnelse om vad Newcastle faktiskt har potential att vara för klubb.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#15): Wolves vände och vann på Molineux

Peter Hyllman 2018-12-05 22:59

OMGÅNGENS UPS

Brighton. M23-derbyt är ett av engelsk fotbolls mer svårbegripbara derbyn, något som helt enkelt bara är. Tät stämning var det hur som helst på ett mycket regnigt Amex där Brighton tog ledningen på en mycket tveksam straff, Shane Duffy därefter drog på sig ett otroligt onödigt rött kort, innan Chris Hughton briljerade med två byten i Leon Balogun och Florin Andone som med varsitt mål vann matchen åt Brighton med bara tio man på planen. Avstängningen på Duffy och skadan på Glenn Murray kan visa sig dyrbara för Brighton, desto viktigare med den här vinsten.

Wolves. De var i stort behov av en seger Wolves, som alltså bara tagit en enda poäng på sina fem senaste matcher. Någonstans är så klart alla vinster värda lika mycket poäng, men inte kan det blundas för att en vinst mot just ett lag som Chelsea var värt extra mycket för Wolves den här kvällen. Magisk atmosfär på Molineux som fick se sitt Wolves vända och vinna mot ett av ligans starkaste lag. Har det pratats om dåligt självförtroende i Wolves de senaste veckorna så lär det nog inte pratas så mycket om den saken efter den här kvällen.

ANNONS

Man City. Visst kan man tycka att en match mot Watford är en match som Man City ska vinna, men när vi nu befinner oss i december så finns inte längre matcher som ska vinnas på riktigt samma sätt, särskilt inte på bortaplan. Samtidigt visar inte Man City några större tendenser på att mattas av. Det blev förvisso bara 2-1 mot Watford i slutänden, och lite oroligt mot slutet, men ändå hade Man City en tvåmålsledning, spelet flöt på väldigt bra och hade det inte varit för en stor insats av Ben Foster i Watfords mål hade nog segern varit större än den nu blev.

OMGÅNGENS DOWNS

Southampton. Det var väl så klart en svår match för Southampton, borta mot Tottenham som trots allt är i rätt bra slag dessa dagar, men något onödigt kan man ju ändå känna det var att låta målen ramla in bakom sig på det där viset. Southampton befinner sig förvisso i en övergångsperiod, men det är ju rätt uppenbart att nye managern Ralph Hasenhüttl har ett stort jobb framför sig, nu när han står på tröskeln till engelsk fotbolls tuffaste period. Ett mål i slutet av matchen gav ändå något positivt att hänga upp framtiden på.

ANNONS

Chelsea. Maurizio Sarri och hans mannar fick sig en hård läxa i betydelsen av att faktiskt ta tillvara sina chanser och stänga matcherna. Chelsea hade ledningen med 1-0 mot Wolves, hade kontrollen över matchbilden och över spelet, och skapade även ett stort antal chanser att göra det andra målet. En sådan chans missades och bara några minuter senare stod det istället 1-2. Tungt för Chelsea, en viktig läxa för dem, och kanske börjar vi ana ett visst första tapp av momentum för Sarris Chelsea. Helt naturligt förvisso.

Everton. Visst har Everton gjort framsteg den här säsongen, men det betyder däremot inte att de riktigt hämtar hem de poäng som de rimligtvis borde. Tvärtom har de en tendens att få med sig färre poäng än vad de borde och ibland även förtjänar. Noll poäng mot Liverpool var tufft och oförtjänt, men det behövde följas upp med tre poäng hemma mot Newcastle ikväll. Istället blev det bara en enda poäng sedan Everton framför allt i andra halvlek misslyckats med att ta sig igenom Newcastles försvar. Måste förbättras.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Crystal Palace. Fick en ren bjudning tillbaka in i matchen vid 0-1 när Shane Duffy drar på sig ett rött kort efter att ha skallmarkerat mot en dandydöende Patrick van Aanholt. Men det var en bjudning som Crystal Palace tappade bort på posten, för omedelbart efteråt tappar man bort precis inbytte Leon Balogun på en fast situation och precis innan halvtid ger extremt tveksamt försvarsspel möjlighet för Florin Andone att göra 3-0 till Brighton. Ett rejält återfall för Crystal Palace efter oavgjort mot Man Utd och vinst mot Burnley.

OMGÅNGENS SPELARE

Ben Foster, Watford. Det räckte med en svag insats av Ben Foster mot Bournemouth tidigare under säsongen för att Elton John skulle texta Watfords VD och föreslå att de värvade Tom Heaton istället. Några sådana textmeddelanden lär inte ha kommit från Elton John den här gången. Svarade för ett antal strålande räddningar som trots två insläppta mål ändå höll Watford kvar i matchen och gav dem chans på poäng.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Raul Jimenez, 1-1 Wolves. Egentligen bör man väl skriva att det här målet tillhör Morgan Gibbs-White, he’s one of their own! Unge Gibbs-White gjorde sin ligadebut för Wolves ikväll, mot Chelsea av alla lag, och han blygdes sannerligen inte för uppgiften. Wolves behövde någon slags magi i den här matchen och det var Gibbs-White som ordnade den med en stark mittfältsgenombrytning och en lika perfekt passning i djupled till Raul Jimenez som gjorde vad han har gjort lite för sällan hittills – mål!

WTF!

Liverpool. De lever onekligen farligt nu, Liverpool. Vinst på ett synnerligen slumpmässigt och direkt turligt sätt mot Everton i helgen, och nu en vändning lite på en femöring borta mot Burnley efter underläge. Det är fyra tappade poäng som Liverpool nu har lyckats undvika på blott fyra dagar. Det är uppenbart att Jürgen Klopp gick in i den här matchen med en vilja att rotera och vila viktiga spelare, men det är också uppenbart att det är en policy som så här långt har gjorts för hackigt och oregelbundet. Ändock, alltjämt bara två poäng bakom Man City.

ANNONS

LOL!

Råttfälla. Crystal Palaces kök och träningsanläggning är tydligen rejält drabbat av möss och råttor, och betraktas därför inte längre som särskilt hälsosam. Det brukar sägas att råttorna är de första att lämna det sjunkande skeppet. Hur som helst är det ju en nyhet som har fått det att koka på Englands Ministry of Metaphors.

BTW…

Väldigt mycket rotation i Premier League den här omgången, säsongens första veckoomgång, utan att det därför kändes så väldigt genomtänkt.

Crystal Palace gick mer på rått-ation!

”Pogba out with a virus.” – John Cross för en gångs skull mitt i prick!

Brightonsupporter arresterad för att ha kastat en paj på Wilfried Zaha. Har alltid sett pajkastning som onödigt.

Fulham, med Claudio Ranieri, mot Leicester var ju annars en sentimental liten pärla denna kväll.

Vilka pajaserier på Old Trafford.

ANNONS
Peter Hyllman

Arsenal har gett Man Utd en lektion i förändring och förnyelse

Peter Hyllman 2018-12-05 06:00

Det var under flera år det kanske främsta argumentet som Arsenals mest konservativa falang klamrade sig vid för att hålla fast vid Arsene Wenger: Se bara vad som hände med Man Utd efter att Alex Ferguson slutade! Det målades upp en bild av ett ofrånkomligt och omfattande förfall som konsekvens av att säga hejdå till Wenger, samtidigt som det till stor del blundades för det uppenbara och omfattande förfall som blivit ett faktum med Wenger.

Hur många år Arsenal faktiskt gick miste om i sin utveckling på grund av denna rädsla, hur många ytterligare år det kommer krävas för att återhämta sig från det förfall som blev produkten av denna rädsla, är ännu oklart. Vad som kan konstateras är att rädslan var i mycket hög utsträckning obefogad. Framtiden är alltid svår att sia om, men vad som kan sägas med viss säkerhet är att Arsenal har visat med Unai Emery att det var aldrig någon naturlag att det skulle behöva gå för dem som för Man Utd.

Något förfall har inte blivit fallet för Arsenal. Tvärtom har Arsenal fått en injektion med energi som vi inte sett på många år, gamla föreställningar har omprövats och befintliga lojaliteter brutits upp. Arsenal har blivit ett mer rationellt tänkande och agerande lag, ett lag vars idé är ett medel snarare än ett självändamål, och ett lag där denna idé på samma gång har en tydligare koppling till den verklighet Arsenal faktiskt befinner sig i och är överordnad spelarna.

ANNONS

Inte för att jämförelserna med Man Utd någonsin var så väldigt träffsäkra. På sätt och vis kanske jämförelsen var självklar och oundviklig. Det handlade trots allt om Premier Leagues två största och mest långlivade managerikoner, var och en med över 20 år i sina respektive klubbar, båda mer eller mindre allsmäktiga i sina respektive klubbar. Men det var en i grund och botten rent ytlig jämförelse. Där fanns i själva verket omfattande skillnader att ta hänsyn till.

För det första befann sig Arsenal och Man Utd i helt olika situationer. Man Utd var regerande ligamästare, en av de dominerande klubbarna i Europa de senaste fem åren, och stod obestridligt på toppen av engelsk fotboll med fem ligasegrar de senaste sju säsongerna. Arsenal var inte i närheten av den positionen, tvärtom präglades klubben av ett omfattande missnöje. Paradoxalt nog gör det ett managerbyte betydligt lättare, där finns inte samma motstånd till förändring, tvärtom.

ANNONS

För det andra går det inte att blunda för att Man Utds förfall, åtminstone graden av förfall som följt på Alex Fergusons avgång, inte på något sätt var oundvikligt. Det behövde inte bli som det nu har blivit, men Man Utd har gjort en serie av misstag i samband med och under åren efter Alex Fergusons avgång som orsakat deras förfall. Det fanns inget som sa att Arsenal behövde göra samma misstag. De har tvärtom haft fördelen att kunna lära sig av Man Utds misstag.

Detta kan naturligtvis låta som något som är väldigt lätt att säga i efterhand och med facit så här långt i hand, men det var i själva verket något jag påpekade rätt tydligt redan för snart två år sedan.

Marginalerna är små ibland. Det är lätt att glömma bort i detta läge att det var mycket nära att det aldrig blev Unai Emery för Arsenal. Istället rapporterade alla betraktare att Mikel Arteta var mer eller mindre utnämnd redan som Arsenals nya manager, innan en kovändning i sista stund. Hur det hade gått får vi aldrig veta, men visst kan man känna att det hade varit ett misstag av grov kaliber av Arsenal, precis som exempelvis Thierry Henry eller Patrick Vieira hade varit, liksom David Moyes var för Man Utd.

ANNONS

Ingen ångrar säkert den helomvändningen nu. Unai Emery har på kort tid visat varför han skapade sig ett så gott renommé med Valencia och Sevilla, varför en klubb som PSG möjligen något kontraintuitivt valde att anställa honom, och gett Arsenal helt ny energi, helt ny struktur och, även om det är för tidigt för Arsenal att utmana om ligatitlar, ändå för första gången på många år fått upp Arsenal på rätt spår och i rätt riktning igen. En klubb som var på väg nedåt tittar nu istället uppåt.

Vad har då Arsenal gjort som Man Utd aldrig gjorde? Det första och kanske största initiativet som Arsenal gjorde var att faktiskt sätta sin organisation innan de genomförde managerbytet. Klubbledningen tog sitt ansvar för organisationen och anställde inte bara en manager att bara ”göra jobbet åt dem” vad gäller fotbollen, tänkt som någon slags en för en-ersättare till Arsene Wenger. Som klubbchef måste man säga att Ivan Gazidis åtminstone i detta avseende har sparkat rumpa med Ed Woodward.

ANNONS

Det ska heller inte bortses från att Arsenal helt enkelt har hittat helt rätt i sitt val av manager. Med Unai Emery har de fått en på samma gång väldigt meriterad och rutinerad manager, det var alls inget pie in the sky-alternativ som exempelvis Mikel Arteta hade varit, och en manager som fortfarande ändå är up-and-coming inom europeisk fotboll, som fortfarande har den hunger och den attityd detta innebär, och vars framgångar även är färska, till skillnad från t ex Louis van Gaal och i mindre utsträckning José Mourinho.

Arsenal verkar också ha haft en mycket tydlig analys bakom anställningen av just Unai Emery. Det var inte bara en manager tänkt att som någon slags yngre version av Arsene Wenger, som David Moyes var för Alex Ferguson. Det var inte bara ett stort och känt namn, som Louis van Gaal till stor del var. Det var inte bara en stor personlighet och attraktivt namn, som José Mourinho var. Utgångspunkten var en analys av Arsenals brister under Wenger, där Unai Emery å andra sidan har sina styrkor.

ANNONS

En central kritik av Man Utd har varit hur de fullständigt har misslyckats i sin långsiktiga strategi och planering jämfört med klubbar som Man City, Liverpool och Tottenham med flera. Hur de inte alls har samma tydliga idé, plan och struktur som dessa klubbar trots allt har. Man Utd står sig inte bra i jämförelse med dessa klubbar för närvarande. Arsenal ger oss en annan, men för Man Utd precis lika ofördelaktig, jämförelse som visar att Man Utd även saknar deras kortsiktiga precision i beslutsfattandet.

Arsenal har lyckats ge Man Utd en lektion i både hur en långtida manager faktiskt ska ersättas på ett ändamålsenligt sätt samt hur man rebootar ett stagnerat fotbollslag och en dysfunktionell klubbkultur. Kanske lärde sig Arsenal av Man Utd hur man inte gör; definitivt kan Man Utd lära sig av Arsenal hur man gör. Och om Ed Woodward känner för att sitta och skaka uppgivet på huvudet under matchen på Old Trafford ikväll, när Man Utd möter just Arsenal, så kan han väl skaka på huvudet åt just detta.

ANNONS

Arsenal har gett Man Utd en lektion i förändring och förnyelse. Huruvida det betyder att de även kan ge Man Utd en lektion i fotboll ikväll återstår att se.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 5
Milstolpar i Premier League-historien

Alan spelar Allan. Man Utd hade tappat ligatiteln till Blackburn säsongen innan, sålt av flera viktiga och äldre nyckelspelare under sommaren utan att ha ersatt dem, och gick på en rejäl mina mot Aston Villa i ligapremiären. Alan Hansen, ny i Match of the Day på den här tiden, därtill med kända Liverpoolsympatier, gick på knock direkt med ett uttalande som skulle komma att bli känt och hågkommet för all evighet, av för Alan Hansen helt fel skäl: ”You can’t win anything with kids!” Föga gissade kanske Alan Hansen att den där unga generationen Man Utd-spelare inte bara skulle vinna ligan och The Double den säsongen, utan mycket snart vinna allt som gick att vinna.

ANNONS
Peter Hyllman

Watfords princip om utbytbarhet gör dem unika och oersättliga

Peter Hyllman 2018-12-04 06:00

Kontrasten är markant. Man City är en av världens rikaste, åtminstone en av världens mest köpstarka, klubbar; Watford är en av Premier Leagues fattigaste klubbar. Man City har en arena med en kapacitet i närheten av 50,000 åskådare; Watfords Vicarage Road tar in 21,000 åskådare, det vill säga mindre än hälften. Man City är en klubb som normalt har över 50 heltidsanställda scouter över hela världen; Watford har tolv sådana scouter.

Ändå är Watford Premier Leagues mest aktiva klubb när det gäller att köpa och sälja spelare. Sedan de återvände till Premier League för tre och ett halvt år sedan har ingen annan klubb i Premier League köpt och sålt fler spelare än Watford. Detta samtidigt som de lyckas hålla igång ett a-lag som ändå med viss stabilitet inte bara har hållit sig kvar i Premier League dessa år, utan ofta också imponerat i Premier League.

Utbytbarhet är en princip som Watford jobbar efter med sina managers, att inte som klubb göra sig beroende av en specifik manager. Utbytbarhet som princip styr i hög grad även rekryteringen av spelare. Watford kan inte värva spelare utifrån samma premisser som till exempel Man City, utan måste ständigt försöka köpa relativt billigt och sälja relativt dyrt. Detta ställer desto större krav på ett skickligt scoutingsystem.

ANNONS

Ett bra och relativt nytt exempel på denna princip om utbytbarhet utgörs av Richarlison, en spelare som 20 år gammal värvades av Watford inför förra säsongen för £11m, snabbt visade sig bli en av lagets allra viktigaste spelare, men som inför den här säsongen kvickt såldes vidare till Everton för £35m. Den klassiska logiken hade varit att inte vilja sälja sin bästa och viktigaste spelare. Watford tillämpar utbytbarhetens logik.

Att verkligen kunna tillämpa en strategi med utbytbarhet ställer krav på ett antal aspekter på Watfords scouting. För det första att de har väldigt bra kunskap om ett visst antal spelare för varje tänkbar position i laget, inte bara i termer av konkret fotbollsförmåga utan även spelare som i någon mening kan anses vara undervärderade. För det andra en förmåga att agera snabbt för att värva dessa spelare vid behov.

ANNONS

En helt central aspekt i Watfords strategi är däremot en konservativ lönepolitik. Watford placerar sig de senaste tre åren konsekvent i den lägsta kvartilen i Premier League vad avser lönekostnader. De strävar medvetet efter att hålla lönerna nere. Riskfyllt kan tyckas då en klubbs löner normalt anses som den främsta predikatorn för prestation i ligan, och en klubb som vill betala minst bör då rimligtvis desto mer riskera nedflyttning.

Men att betala lägst löner måste inte nödvändigtvis betyda att man rekryterar de svagaste spelarna, åtminstone inte på kort sikt. Återigen spelar kvaliteten på Watfords scouting stor roll och förmågan att hitta bra nog spelare villiga att komma till klubben för en relativt låg lön. Detta förklarar inte minst varför Watford genomgående är den klubb som också värvar lägst antal spelare från de brittiska öarna.

ANNONS

Skillnaden i löneanspråk på två hyfsat jämförbara spelare kan variera enormt beroende på om spelaren kommer från Storbritannien eller från exempelvis Sydamerika. Att värva den engelska spelaren kan i vissa fall innebära att behöva betala fyra gånger så hög lön. Men för en utländsk spelare kan bara möjligheten att få spela och visa upp sig i Premier League, och göra reklam för sig själv, vara värd lika mycket som en högre lön.

Watford sticker ut, på många sätt. Utbytbarheten som strategi, en fullt medveten låglönepolitik, samt en benägenhet att värva utländskt är komponenter som ger Watford en tämligen unik profil i Premier League. Exakt hur unik illustreras i följande diagram, baserat på en kartläggning sammanställd av Murah Ahmed på Financial Times av löner respektive värvningar i Premier League sedan 2015-16:

ANNONS

Watford

Effektiv strategi måste innehålla åtminstone någon komponent som får en klubb att utmärka sig från övriga. I synnerhet gäller det rimligtvis klubbar som måste jobba med mindre ekonomiska resurser och som i någon mening måste slå underifrån. Ändå är det en väldigt vanlig mänsklig och organisatorisk mekanism att imitera, att vilja göra som alla andra. Det finns en slags trygghet i det också, man sticker inte ut hakan, tar inga risker.

Utan risk finns däremot heller ingen avkastning. Watford väljer alltså att sticka ut hakan, att göra saker annorlunda, och ta vad som åtminstone måste beskrivas som kalkylerad risk. Det är vad väl fungerande och effektiva klubbar gör, och Watford måste beskrivas på just det sättet. De spelar alltjämt i Premier League, värdet på klubben har ökat därefter, de har etablerat sig där och blir gradvis bara bättre och bättre.

ANNONS

Utbytbarheten som strategi kan även ha kulturella fördelar. Watfords strategi går i grunden ut på att hålla sig kvar i Premier League, det är åtminstone grundbulten, några mer högtflygande planer än så har i alla fall inte formulerats. Problemet med en sådan ambition är att den kan få en klubb att stagnera och stelna, och på så vis orsaka det man alltså helst av allt vill undvika. Något vi har sett i många klubbar på senare år.

Men med en hög personalomsättning, både på managerposten och i spelartruppen, löper faktiskt inte Watford riktigt samma risk för stagnation. Det ligger inbyggt i deras system att ständigt förnya sig. Ofta beskrivs detta som ett problem inom fotbollen. Watford har valt att se det som en möjlighet. Det är naturligtvis smart, och det kan möjligen låta som en självklarhet, men det kräver också stor skicklighet att lyckas.

ANNONS

Watford har visat sig vara väldigt skickliga. Om de sedan är tillräckligt skickliga att rubba Man City ikväll är en helt annan fråga, och återstår att se.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 4
Milstolpar i Premier League-historien

Walker, Blackburn Rovers. De blev den första klubben att slita Premier League-bucklan ur Man Utds händer, och de gjorde det bara några få år efter att faktiskt ha gått upp i Premier League. Jack Walkers miljonsatsning bar frukt och gav den klassiska men inte längre särskilt mäktiga engelska klubben en av sina största höjdpunkter. Avslutningen på ligan blev dramatisk där Blackburn i sista omgången behövde vinna på Anfield för att säkra ligatiteln, men förlorade. De blev ändå ligamästare då Man Utd helt enkelt aldrig lyckades få in bollen bakom Ludek Miklosko i West Ham-målet.

ANNONS
Peter Hyllman

Ersätter Southampton Mark Hughes med Ralph Hasenhüttl?

Peter Hyllman 2018-12-03 18:30

Mark Hughes har fått sparken av Southampton. Det kommer knappast som någon överraskning, om något är det överraskande att det dröjt så länge. Men Southampton var till sist tvingade att agera, både på grund av deras alltmer utsatta tabellposition och på grund av att spelet inte ger några som helst skäl för uppmuntran. Klubben befinner sig i en nedåtgående spiral vi sett många gånger tidigare i andra och större klubbar. Något måste göras, spiralen måste brytas.

Anställningen av Mark Hughes genomgick tre relativt distinkta stadier. Det första stadiet var när han faktiskt anställdes, i mitten av mars förra säsongen, Southampton även den gången indragna i en bitter och ytterst oviss nedflyttningsstrid. Det kändes redan då som en märklig anställning i och med att Hughes profil inte alls passade ihop med den idé och filosofi som Southampton har stått för, men den var åtminstone förståelig på så vis att det fanns vid tillfället inte så mycket för Southampton att välja på.

Det andra stadiet inleddes direkt efter säsongen och under sommaren sedan det stod klart att Mark Hughes med minsta möjliga marginal lyckades med uppgiften att hålla kvar Southampton i Premier League. De flesta utgick från att Hughes ändå var en kortsiktig lösning, likt David Moyes i West Ham, och att Southampton likt West Ham skulle använda sommaren till att göra en mer framåtriktad anställning. Bisarrt nog valde Southampton istället att förlänga kontraktet med Mark Hughes.

ANNONS

Det tredje, och sista, stadiet tog över en bit in på säsongen när det blev tydligt att Southampton inte alls svarade som önskat på Mark Hughes managerskap och både spel och resultat pekade i en enda riktning, nedåt. Ändå agerade inte Southamptons styrelse och synen på Hughes fortsatta anställning gick alltmer från det bisarra till en gnagande misstanke att Hughes nog ändå skulle bli kvar mest på grund av handlingsförlamning och en styrelse helt utan någon som helst plan eller vision.

Scenariot som framstod som mest troligt utifrån detta stadie var att Southampton skulle skjuta på beslutet att sparka Mark Hughes in i det sista, men till sist ändå bli tvingade till beslutet vid en långt senare, kanske för alltför sen, tidpunkt på säsongen och återigen hänvisade till en kortsiktig nödlösning. Ett slags fotbollens ekorrhjul som bara kan sluta på ett enda sätt. Men Southampton har med dagens beslut valt att åtminstone försöka bryta denna onda cirkel.

ANNONS

Mark Hughes verkade aldrig ha någon tydlig taktisk idé om hur han ville att Southampton skulle spela fotboll, och blandade och gav mellan ett flertal olika taktiska uppställningar som 4-2-3-1, 4-4-2 och 3-4-3. Alla lagdelar var således i limbo, och Hughes gav till sist mest intrycket av en manager som ställd inför ett problem han inte riktigt förstod valde att trycka på alla knappar samtidigt och hoppades att en av dem skulle fungera. Det skapar osäkerhet och inger inte förtroende.

Inte heller verkade Mark Hughes marschera i takt med sin egen klubb när det gällde sommarens värvningar. Viktiga värvningar som Stuart Armstrong, Angus Gunn, Jannik Vestergaard och Mohamed Elyounoussi har fått mycket begränsat med speltid, och Hughes har mer än en gång antytt att han inte hade så mycket med dessa värvningar att göra. Hughes ställning förbättrades inte av att åtminstone Armstrong, Vestergaard och Gunn samtliga imponerat när de väl har fått speltid.

ANNONS

När Southampton för ett litet tag sedan beslutade sig för att sparka Les Reed, i praktiken deras sportchef, så var kanske Mark Hughes dagar räknade. Det är på Reed som skulden framför allt har lagts för Southamptons managerkarusell, där det något märkliga beslutet att sparka Claude Puel följdes upp med den dåligt researchade och helt misslyckade anställningen av Mauricio Pellegrino. Därefter alltså Mark Hughes. En karusell som kostat Southampton närmare £30m bara i pay-outs.

Southamptons styrelse har under ett flertal år misslyckats med vad som är varje styrelses kött och potatis, deras mest fundamentala uppgift, manageranställningar. Detta har försatt dem i den här situationen. Nu verkar det som om Southamptons styrelse ändå har för avsikt att ta tag i frågan på allvar, och göra en mer långsiktig anställning, fastän det alltså är mitt under säsongen och fastän Southampton befinner sig under strecket. Visst, det är något alla klubbar säger, men det låter ändå lovande.

ANNONS

Nu låter det på djungeltrummorna som om Southampton har ställt in sina sikten på Ralph Hasenhüttl som deras nästa manager, vilket onekligen rimmar med attityden att tänka mer långsiktigt. Vadslagningsfirmorna har honom som sin stora favorit och de rapporter som finns säger att förhandlingarna är i sitt slutskede. Vad som gör att det ändå känns lite mer trovärdigt är att Hasenhüttl inte normalt sett brukar förekomma i sådana här sammanhang. Till skillnad från t ex Quique Sanchez Flores.

Jaha, vad ska vi då säga om Ralph Hasenhüttl till Southampton, om vi tänker oss att det faktiskt blir utfallet?

Om jag nu försöker bortse från min djupa och instinktiva motvilja mot dessa tyska så kallade poptränare, om inte annat tvingas jag väl böja mig för den empiri som Jürgen Klopp, David Wagner och Daniel Farke framför allt har presterat, så känns det ändå som en inspirerad anställning av Southampton. Ralph Hasenhüttls meriter med RB Leipzig är inte att förakta. Det vore en anställning av en kaliber och karaktär som Southampton mycket väl hade kunnat göra för fyra-fem år sedan.

ANNONS

Något som naturligtvis än mer aktualiserar frågan varför Southampton inte gjorde den här anställningen redan i somras. Det är rent rationellt oförklarligt givet att Hasenhüttl var ledig hela sommaren och det dessutom var känt i förväg att han skulle lämna RB Leipzig efter säsongen. Nu är mer eller mindre halva säsongen förverkad samtidigt som Hasenhüttl tvingas ta över laget mitt under säsongen, något som alltid försvårar en snabb idéöverföring.

Med RB Leipzig visade Ralph Hasenhüttl upp en god förmåga att bygga upp en klubb från mycket blygsamma omständigheter till en av landets bästa klubbar, spelandes en energi- och tempofylld fotboll baserad på hög press, inte alls olik den fotboll som Jürgen Klopp har populariserat. Nu har inte Southampton riktigt RB Leipzigs resurser i relativ mening, och Bundesliga är en betydligt mer öppen liga än Premier League utifrån det avseendet, men ingen förväntar sig heller att Southampton ska placera sig tvåa.

ANNONS

Däremot måste man förvänta sig mer av Southampton än nedflyttning. Det finns inga garantier i Premier League, men med Ralph Hasenhüttl känns Southampton åtminstone återigen som en klubb med en idé och en klubb med en plan.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem största derbyn

Peter Hyllman 2018-12-03 06:00

Vi har precis en fullspäckad derbysöndag bakom oss. Tre engelska derbyn på en och samma dag. Den omständigheten tillsammans med det faktum att det var ett ämne som efterfrågades förra måndagen gör att den här dagen passar särskilt bra att faktiskt göra en lista över vilka som Premier Leagues allra största och hetaste derbyn. Den allra första frågan är i så fall kanske vad som egentligen ska menas med derbyn.

Det finns ju egentligen ingenting som säger att ett derby enbart kan omfatta två klubbar från samma stad. Det är bara en specifik form av derbyn. Däremot tycker jag det kan vara en god idé ändå att åtminstone i det här sammanhanget hålla isär derbybegreppet från vad som brukar beskrivas med det engelska ordet ”rivalry”, det vill säga rivalmöten. Det betyder att El Clasico, Liverpool vs Man Utd med flera matcher inte räknas med här.

Vilket betyder att även om en derby inte måste hållas inom specifikt en stad så innehåller den ändå någon form av geografisk komponent. Den andra frågan blir då hur egentligen man ska bedöma storlek på ett derby. Det blir på något självklart att storlek kan inte bara vara en fråga om mest publik på läktarna eller flest TV-tittare, för i så fall skiljer sig inte en sådan här lista från endast en lista över vilka som är i princip de fem största klubbarna.

ANNONS

Storlek måste med andra ord i någon mening slås ut över per capita, det vill säga inte ta hänsyn så mycket till derbyts kvantitet utan mer till dess kvalitet. Hettan, alla känslorna, graden av rivalitet och fientlighet, hur det tar sig uttryck och vad det faktiskt betyder, både för de närmaste berörda och för de som står vid sidan av, i såväl det lilla som i det stora. Här är mina fem val i stigande ordning, och med rätt många bubblare:

(5) Manchesterderbyt

Det finns en föreställning att det här skulle vara ett derby som har blivit stort först på senare år när Man City fick sina oljepengar och blev en storklubb även de. Inget kunde vara mer fel. För det första underskattar det Man Citys historiska status, och för det andra missar de att Manchesterderbyt har varit ett derby av väl samma kaliber som derbyt i Liverpool eller i North London, men på många sätt också ett derby som präglats av en betydligt större bitterhet mellan klubbarna och supportergrupperna än vad som är fallet med dessa övriga. Kanske för att det aldrig, eller möjligen så sällan, möjligen inte heller nu, har präglats av någon riktig jämlikhet mellan parterna. Något som däremot har all möjlighet att ändras på inom en inte alltför avlägsen framtid.

ANNONS

(4) Cotton Mills-derbyt

Textilindustrin hade sitt hjärta i Lancashire och runt dess fabriker byggdes hela städer upp, och i dessa fabriker och i dessa städer skapades det fotbollsklubbar tänkta att ge arbetarklassen underhållning och sysselsättning. Det var så det började och det är här som den engelska fotbollen har sitt blödande och bultande hjärta. Två av dessa städer är Blackburn och Burnley, och dito pratar vi två engelska storklubbar när fotbollen ännu var ung. Dominanta på det viset är de inte längre, men stoltheten, hatet och hettan när dessa båda klubbar möts är kanske just därför desto mer intensivt. Bortasupportrar kommer över huvud taget inte in på arenan om de inte anländer med särskilt arrangerade bussar som plockar upp dem i den andra staden.

(3) Tyne-Wear-derbyt

Vi rör oss uppåt ytterligare en nivå när vi kommer till Tyne-Wear-derbyt, det vill säga matcherna mellan Newcastle och Sunderland, två städer i nordöstra England som ligger bara någon mil från varandra. Hatet mellan dessa båda klubbar och dess supportrar är kompakt, atmosfären är febril, och de få spelare som fått för sig att röra sig från den ena klubben till den andra har mycket snabbt fått en peststämpel över sig. Få klarar trycket, desto fler dukar under. För två klubbar som under de senaste tio åren haft stora besvär både på och utanför planen har den enda ljuspunkten varit matcherna mot varandra, att vinna derbymatcherna och, som i vissa fall, vara ett av de lag som är med om att flytta ned det andra från Premier League.

ANNONS

(2) Steel City-derbyt

Kallas oftast för The Steel City Derby (Stålderbyt), även om det är ett namn som de från Sheffield sällan känner igen sig i, de kallar det helt enkelt för Sheffieldderbyt, naturligtvis på grund av att Sheffield och Yorkshire var hem för engelsk stålindustri. Lägg till det två historiskt stora klubbar i en av Englands större städer och det säger oss det mesta om hur hett det här derbyt faktiskt kan bli. Ett derby med många klassiska matcher i sin historia, FA-cupsemifinaler och The Boxing Day Massacre med flera. Klubbarna i sig kommer hyfsat väl överens och har till och med samarbetat i vissa avseenden, men supportrarna gillar inte varandra, där exempelvis Sheffield United går under det inte helt smickrande tilltalsnamnet ”pigs”. Ett av Englands allra mest högljudda derbyn, som supportrar vallfärdar till över hela världen, även i Football League.

ANNONS

(1) Black Country-derbyt

Det var med en känsla av besvikelse som man såg West Brom åka ur Premier League förra säsongen, eftersom det innebar att vi den här säsongen gick miste om ett Black Country-derby, rättare sagt två, i Premier League. Namnet kommer från regionen där vi hittar de båda klassiska engelska storklubbarna, i vilken kolindustrin har sin historiska hemvist, ett namn som förmodligen syftar både på kolgruvorna i sig och på luften i sig som påverkades av fabrikernas alla utsläpp. Namnet låter smutsigt vilket på något sätt är så väldigt passande på detta derby, som för tiotalet år sedan i en undersökning utsågs till den mest fientliga rivaliteten inom engelsk fotboll. Ett derby som hade sin grund i 1950-talet som under de närmaste 10-20 åren kan visa sig få en allt högre relevans och aktualitet inom engelsk fotboll.

ANNONS

Bubblare:

Birminghamderbyt, Merseysidederbyt, North London-derbyt, East Anglia-derbyt, Chelsea vs Tottenham, South Coast-derbyt.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 3
Milstolpar i Premier League-historien

Kung fu. Man Utd misslyckades med att vinna endast en enda säsong i vilken Eric Cantona spelade för dem, och det bara råkade vara samma säsong som Cantona blev avstängd i åtta månader, och portad från all fotboll, för att under uppseendeväckande former ha kung fu-sparkat en Crystal Palace-supporter som skrikit oförskämdheter till honom. Det är något med franska fotbollsspelare. Händelsen kändes helt unik och rev naturligtvis upp enorma känslor i ett fortfarande väldigt konservativt England, och hela händelsen och allting runtomkring har blivit ikoniska ögonblick i den engelska fotbollens historia.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#14): Tre derbyn, tre hemmavinster!

Peter Hyllman 2018-12-02 19:17

OMGÅNGENS UPS

West Ham. Det vore kanske fel att påstå att West Ham känns särskilt jämna i sina prestationer, men samtidigt känns det också på något vis som ett lag som hela tiden blir lite bättre. Två steg bakåt och tre steg framåt helt enkelt. Ett viktigt steg i West Hams utveckling är att laget har börjat få ordning på sitt anfallsspel, med inte minst Felipe Anderson som börjar växa in i sin kreativa roll, samtidigt som försvarsspelet börjar se i alla fall drägligt ut. Bortavinsten mot Newcastle var övertygande och borde ge råg i ryggen.

Crystal Palace. Betydelsen av segern ska inte underskattas i sig, hade de förlorat mot Burnley hade det varit Crystal Palace under nedflyttningsstrecket istället. Nu var inte Crystal Palace i närheten av att förlora, de gjorde tidigt 1-0 och vann till sist med 2-0 i en match som sett till tunga chanser lika gärna hade kunnat sluta 12-0. Wilfried Zaha var ett ständigt problem för Burnleys försvar även om han brände chanser i bulk, innan Andros Townsend stängde matchen med ett av omgångens bättre mål.

ANNONS

Arsenal. Jodå, visst finns det något med detta ”nya” Arsenal som det var rätt länge sedan vi såg. Öppnade i ett furiöst tempo som både gav Arsenal en tidig ledning och inte gav Tottenham någon som helst chans att komma in i matchen. Sedan kom Tottenham ändå in i matchen. Ett gammalt Arsenal hade förmodligen låtit matchen glida sig ur fingrarna efter det, men detta Arsenal åt sig tillbaka in i matchen och vände den under andra halvlek i en mycket bra match, med ett par riktigt snygga mål, och framför läktare som inte låtit så här mycket på många år. Alla spår av Arsenal från förr är inte borta, men det är ändå ett lag med en ny riktning, och i rätt riktning.

OMGÅNGENS DOWNS

Burnley. Fruktansvärt svag säsongsinledning av Burnley som bara fortsätter förlora. De har nu förlorat fem av sina sex senaste matcher, och har inte vunnit en enda match på två månader, och parkerar nu stadigt under nedflyttningsstrecket. Ett lag som inte längre verkar ha någon idé om hur de ska anfalla och ett lag som dessvärre har gått från att ha ligans mest täta försvar till ett av ligans mest porösa försvar. Fortsätter det på det viset kommer Burnley stirra rakt ned i Football Leagues mörka avgrunder.

ANNONS

Newcastle. Tre vinster i rad med förhoppningen om att göra det fyra vinster i rad hemma mot West Ham. Men så blev det alltså inte. Newcastle blev på de flesta sätt utspelade av West Ham på St James Park och det här var onekligen en mörk match för dem, med ett återfall ned i kaotiskt försvarsspel och därtill en kostsam ineffektivitet på egna chanser, där inte minst Ayoze Pérez var en stor syndare. Kanske får vi räkna med bottennapp men det var en besvikelse att se detta Newcastle igen efter flera bra matcher i rad.

Southampton. Vad som såg ut att kunna bli någon form av frälsning för Mark Hughes, med 2-0 mot Man Utd efter cirka en kvart, blev istället bara ytterligare ett bevis för varför hans tid nog närmar sig sitt slut. Det kändes aldrig uteslutet att Man Utd skulle komma tillbaka i den där matchen, och det säger förmodligen mer om Southampton än vad det säger om Man Utd. Som en supporter uttryckte det på twitter så känns det för stunden mer som om ett mål för Southampton ökar chansen för att de ska förlora.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Håller på att implodera mitt framför våra ögon. På något sätt ändå starkt att lyckas komma tillbaka från 0-2, en aspekt i det här laget som definitivt inte fanns under tidigare regimer, men att över huvud taget behöva försätta sig i det läget är på gränsen till oförlåtligt. 2-2 är inte ett resultat något av lagen kan vara nöjt med, och det var en match mer präglad av dålighet än av skicklighet. Och efterspelet av matchen såg flera av konflikterna inom Man Utd spelas ut inför öppen ridå.

OMGÅNGENS SPELARE

Andre Gomes, Everton. Egentligen jämnt skägg om jag ska välja Gomes eller Idrissa Gana Gueye på Evertons mittfält här, de var båda riktigt bra men Gueye vet vi kan vara så här bra, Gomes är lite mer nyheten. Men tillsammans så ägde de mittfältet på Anfield idag, där Liverpools roterade mittfältare inte gav Jürgen Klopp några större skäl att spela dem oftare. Riktigt bra insats av Andre Gomes, och den både oturliga och slumpmässiga förlusten i slutsekunderna ändrar inte på den saken.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Junior Hoilett, 2-1 Cardiff. Hård konkurrens med inte minst Andros Townsends rökare mot Burnley men Hoiletts långskott var förmodligen ännu snyggare. Tekniskt svårare då skottet sker med första touchen och dessutom från längre avstånd och med sämre vinkel. Att det dessutom var ett helt matchavgörande mål gör naturligtvis sitt till. Sedan har jag alltid haft en svaghet för hårda skott som går i mål via ribba eller stolpe.

WTF!

Everton. Det var några omgångar sedan nu som jag faktiskt tittade närmare på Everton och därför var dagens match en positiv överraskning, även om jag naturligtvis visste att de blivit bättre. Everton är stabila och välorganiserade naturligtvis, det är trots allt ett Marco Silva-lag, men visade även med bollen med eget anfallsspel att de även borta mot motståndare som Liverpool kan spela med lugn, tålamod och framför allt en mycket tydlig metod. Det finns mycket kvalitet i Everton, individuellt och kollektivt. Det finns inte sex lag i Premier League som är bättre än Everton i nuläget.

ANNONS

BTW…

Steve Mounié har fler röda kort än mål för Huddersfield den här säsongen.

Bra med känslor i ett derby. Känns inte som att ett derby riktigt är ett derby om det inte bråkas lite mellan spelare och ledare.

Fullständigt bisarrt vinstmål på Anfield – ett riktigt Anfieldmål. Synd om Everton, synd om Jordan Pickford. Kanske är det Liverpools säsong ändå?!

Nästa omgång redan i veckan.

Peter Hyllman

England håller andan inför en osannolik derbysöndag

Peter Hyllman 2018-12-02 06:00

Givet att spelschemat till Premier League lottas inför varje säsong är det självklart att betrakta som en minst sagt osannolik omständighet att vi skulle råka få en omgång innehållandes inte bara en derbymatch, inte bara två derbymatcher, utan i själva verket tre derbymatcher. Än mer osannolikt är kanske hur detta brukar inträffa någon gång varje säsong. För inte kan det väl ha något att göra med TV-bolagens önskemål att ha just en derbysöndag?!

Nu är det förvisso den engelska fotbollens kanske sämst hållda hemlighet att det där spelschemat nog inte har så mycket med lottning att göra i det ordets faktiska betydelse, utan justeras utifrån en mängd önskemål och rena praktikaliteter. Utgångspunkten är helt säkert någon form av ren lottning, men därifrån plockas och sorteras det till dess att slutpunkten är en helt annan. Inte för att det spelar någon större roll, det är inte cupspel utan ligaspel, spelordningen är av marginell betydelse.

Dessutom måste vi väl ändå säga att det faktiskt är rätt trevligt med sådana här dagar, sådana här derbysöndagar. Tre stekheta derbymatcher i rad, en heldag av dramatik och heta känslor. För att få den upplevelsen är det en rätt billig kostnad att acceptera att spelordningen möjligen har manipulerats en smula. Vi behöver inte alltid veta hur korven faktiskt är gjord, vi behöver bara veta att korven är god. Jag tänker hur som helst inte klaga, och definitivt inte fejka någon principiell upprördhet.

ANNONS

Hur genomtänkt är däremot ordningen på dagens matcher? Man kan fråga sig om vad de har gjort är att placera matcherna i stigande grad av hetta, eller om de snarare har serverat dem som någon sorts måltid med förrätt, huvudrätt och dessert. Att inleda med Chelsea vs Fulham känns förvisso helt naturligt, det är dagens mildaste derby. Men vilken match är egentligen hetast mellan Arsenal vs Tottenham och Liverpool vs Everton? Antar det får bli en fråga för morgondagen, då jag listar Englands hetaste derbyn.

Utan att säga något om respektive derby i sig kan jag i och för sig tycka att dagens mest intressanta match är den på Emirates mellan Arsenal och Tottenham. Det är en match mellan två lag närmast varandra i tabellen, två lag som konkurrerar om mer eller mindre samma sak i tabellen, och en match som faktiskt har en mycket konkret betydelse i och för denna konkurrens. Det känns, rätt eller fel, som om det faktiskt är mest som står på spel i den matchen.

ANNONS

Chelsea vs Fulham

Andra matchen för Claudio Ranieri med Fulham tar honom tillbaka till Stamford Bridge, där han fortfarande är mycket uppskattad, för en på pappret betydligt tuffare uppgift än i sin första match mot Southampton. Fördelen för Ranieri och för Fulham är därmed så klart att de den här gången kan spela helt utan press, utan att någon förväntar sig poäng och således har allt att vinna.

Betydligt tuffare i det avseendet för Chelsea som med förlusten i förra omgången, två matcher i rad utan vinst och endast två vinster på sina fem senaste matcher, helt enkelt måste börja vinna ligamatcher igen, inte bara för att inte helt tappa kontakten med toppen av tabellen utan även för att inte börja släppa andra lag förbi sig i kampen om den där fjärdeplatsen. Bakom dem jagar inte minst Arsenal.

ANNONS

Chelsea har hemmaplan och borde få många möjligheter att utnyttja en notoriskt svag backlinje i Fulham. Ett Fulham som helt säkert själva hoppas kunna utnyttja samma brister i Chelseas backlinje som Tottenham så effektivt utnyttjade förra helgen, med spelare som Aleksandr Mitrovic och en för Stamford Bridge-publiken synnerligen bekant spelare i form av André Schürrle.

Arsenal vs Tottenham

Ännu en sådan här punkt av rätt löskokt skryt med Arsene Wengers managerskap i Arsenal var hur han aldrig hade förlorat mot Tottenham. Liksom så många andra av dessa punkter var det något som gick upp i rök under hans sista, vissa skulle nog säga onyttiga, år i klubben. Det ”gamla” Arsenal fick se Tottenham passera dem. Det ”nya” Arsenal, med Unai Emery som manager, gör nu sitt allra första derby mot Tottenham.

ANNONS

Det skiljer tre poäng mellan dem i tabellen, och givet att Chelsea är favoriter att vinna sin match mot Fulham, är skillnaden mellan vinst och förlust för Arsenal i termer av antal poäng upp till Champions League-strecket omfattande. Förlust innebär att de troligtvis har fyra poäng upp till strecket, vinst så går de förbi Tottenham upp på fjärde plats.

För Tottenham är det naturligtvis en möjlighet att sätta en fin punkt på vad som hittills har varit en fantastisk vecka för dem. En vecka som skulle komma att definiera deras säsong. De gjorde sin allra bästa match för säsongen mot Chelsea, och trots att de vilade spelare mot Inter i veckan så tog de till sist en helt nödvändig vinst som i alla fall ger dem chansen till avancemang i Champions League.

Detta har de naturligtvis kvar även i händelse av förlust mot Arsenal idag. Men kanske skulle det kunna få luften att gå ur dem en aning. Oavgjort vore ett fullt acceptabelt resultat på bortaplan, men Tottenham ser nog gärna en seger då det skulle placera sex poäng mellan dem och Arsenal i tabellen, och ge dem ett mäktigt försprång i kampen om Champions League, samt behålla trycket på lagen ovanför dem i tabellen.

ANNONS

För Arsenal handlar det naturligtvis om att demonstrera att de faktiskt kan vinna sådana här toppmatcher i Premier League, också i sin nya inkarnation. Eller kanske främst att deras nya inkarnation gör att de nu faktiskt kan vinna dessa toppmatcher, inte minst på hemmaplan. Förlust mot Man City följdes upp av knappt oavgjort mot Liverpool. Kan de ta nästa ”logiska” steg i den talföljden och nu vinna mot Tottenham?

Liverpool vs Everton

Det har beskrivits som Evertons bästa chans att vinna ett derby på Anfield på väldigt många år, vilket låter som en god portion av mycket mustigt skitsnack. Både för att dessa chanser har varit nog så goda förr om åren och för att chanserna nu väl i alla fall inte talar mer till Liverpools nackdel. Visst, Everton har tagit tydliga steg framåt den här säsongen jämfört med förra säsongen, men även Liverpool är bättre än någonsin.

ANNONS

Jürgen Klopp har gjort sitt bästa för att tala upp den här matchen och inte minst dess svårighetsgrad. Det har han så klart sina fullt naturliga skäl att göra. Det handlar om att piska upp stämningen inför derbyt och framför allt få upp sina spelare riktigt rejält på tårna efter både en rätt tung period i största allmänhet och en rätt tung förlust i veckan borta mot PSG som riskerar sätta hela deras säsong i fara.

Sant är att Liverpool möjligen börjar se lite sega ut efter att ha startat säsongen i ett rasande tempo. Men vi befinner oss precis i början av december och det är nu det verkligen måste börja tryckas på gasen. Liverpool kan få svårt att bryta ned Everton samtidigt som Everton definitivt har spelarna att såra Liverpool defensivt. Samtidigt jobbar Everton fortfarande med ett massivt psykologiskt komplex i dessa matcher.

ANNONS

Men det är ett ovanligt Merseysidederby på flera sätt. Ovanligt inte minst eftersom det knappast hör till vanligheterna att höstderbyt spelas på Anfield, men den här säsongen blev det så. Kanske blir det också ovanligt genom att Everton skräller till och ruskar om både staden och tabellen på en och samma gång. Någon gång måste de ju göra det om vi ska ta deras högtflygande ambitioner och framsteg och framgång på allvar.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 2
Milstolpar i Premier League-historien

Den långa väntan är över. Början på en era, Man Utd återuppståndna från de döda under påskhelgen av alla helger. Två nickmål under matchens sista fem minuter löste nervknutarna på Old Trafford mot Sheffield Wednesday och banade väg för klubbens första ligatitel på 26 år. Det skulle inte bli deras sista. Firandet är klassiskt med Brian Kidd som väl hade blivit livstidsavstängd i dessa dagar och Alex Ferguson som gav ett tidigt exempel på att han aldrig riktigt visste vad han skulle göra med sina armar när han firade. De båda målen kom under åtta minuters tilläggstid, på grund av skadad domare, vilket inte så lite tack vare bittra konkurrenter gav upphov till ett nytt uttryck i engelsk fotboll – Fergietime.

ANNONS
Peter Hyllman

EFL-hörnan (#20): Dean Smith har fått Aston Villa att spela på sina styrkor

Peter Hyllman 2018-12-01 20:25

KANON

Aston Villa. Inte alla managerbyten får önskad effekt, men för Aston Villa har det onekligen gett rätt effekt. Vi visste att Aston Villa kunde göra mål, inte minst efter veckans smått otroliga 5-5-match mot Nottingham Forest, men frågan var om de skulle lyckas knäcka även seriens överlägset bästa försvar i Middlesbrough. Svaret var att det kunde de absolut. Det var en väldigt tuff bortamatch på förhand men det var en match som Aston Villa vann inte bara av rena tillfälligheter, utan klart och därtill med mersmak. Och i Tammy Abraham har de nu fått igång en målskytt som kan visa sig ha en helt avgörande betydelse under återstoden av säsongen. Aston Villa är ett lag med massor av offensiv kvalitet för den här serien, Dean Smith vågar spela på lagets styrkor hellre än minimera dess svagheter.

ANNONS

Leeds. Vissa vinster är tyngre och skönare än andra segrar. Det här var en sådan seger. Inte bara ett Yorkshirederby utan även en bortamatch mot en toppkonkurrent. Det var en match som hela tiden stod och vägde och som kunde ha slutat lite hur som helst. Men om det var något lag som började skapa sig övertaget i andra halvlek så var det Leeds och på sätt var inte vinsten någon tillfällighet även om vinstmålet till sist var det. Leeds tog tillvara ett stort misstag av Dean Henderson, Sheffield Uniteds inlånade målvakt och Pablo Hernandez kunde placera in bollen i öppet mål.

Hull City. Laget har varit på uppgång under senare tid och faktiskt bara förlorat en enda av sina senaste sex matcher. Det gäller däremot också att vinna matcher och det var precis vad Hull City faktiskt lyckades med borta mot QPR idag. I och med den segern tog sig Hull City upp ovanför nedflyttningsstrecket för första gången sedan bronsåldern, och det börjar kännas som att Hull City ändå har hittat något slags effektivt före den här säsongen. De går inte säkra ännu, men de kan åtminstone känna att det finns åtminstone tre andra lag som ligger bakom dem och dessutom visar en sämre tendens.

ANNONS

KALKON

Preston North End. Svårt att bli riktigt klok på Preston North End som kan varva riktigt bra matcher och vinster med fullständiga bottennapp, som dagens tunga 0-3-förlust mot Birmingham på St Andrews. Preston var obesegrade på nio matcher inför denna match men det var svårt att förstå utifrån dagens prestation. Har en relativt hög högstanivå men också en nästan bottenlös lägstanivå.

OMGÅNGENS MATCH:

QPR 2-3 Hull City. Energifylld och intensiv match på Loftus Road där bortalaget öppnade i ett rasande tempo och drog ifrån till tvåmålsledning halvvägs in på första halvlek. En snabb reducering från QPR öppnade däremot matchen rätt rejält och QPR jagade den där kvitteringen under en längre tid, innan Jarrod Bowen med 20 minuter kvar till synes stängde matchen för Hull City med sitt andra mål. Luke Freeman putsade till siffrorna på tilläggstid.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE:

Danny Graham, Blackburn Rovers. Viktig seger för Blackburn Rovers med 4-2 hemma mot Sheffield Wednesday och instrumentell för den segern var Danny Graham som med sina tre mål avgjorde matchen. Graham bildar tillsammans med Bradley Dack en farlig duo för Blackburn och den här dagen hade Graham onekligen siktet rätt inställt och visade varför många har haft så höga tankar om honom under 2010-talet, även om han kanske inte alltid har lyckats leva upp till dem.

BTW

Kina. ”Up the Chinese ’tics!” fick Wigans bortafans för sig att sjunga mot Bolton. Wigan har ju numer kinesiska ägare.

Poäng. Birmingham fortsätter samla på sig poäng, vilket kan visa sig nyttigt givet då de riskerar ett maffigt poängavdrag för att ha brutit mot ligans FFP-regler.

Stoke. Antalet poäng som Stoke har tappat från ledning den här säsongen är förmodligen bra nära skillnaden mellan deras nuvarande position och tabelltoppen.

ANNONS

LOL:

RESULTAT:

Sheffield United 0-1 Leeds; Birmingham 3-0 Preston North End; Blackburn Rovers 4-2 Sheffield Wednesday; Bolton Wanderers 1-1 Wigan; Derby County 2-1 Swansea; Norwich 3-1 Rotherham; Nottingham Forest 2-0 Ipswich Town; QPR 2-3 Hull City; Reading 2-2 Stoke City; Middlesbrough 0-3 Aston Villa; samt (på söndag) Bristol City vs Millwall; och (på måndag) West Brom vs Brentford.

EFL

Peter Hyllman

Osmickrande jämförelser mellan Southampton och Man Utd

Peter Hyllman 2018-12-01 06:00

Ett av lagen gör alldeles för få mål, har alldeles för svårt att skapa och producera riktigt farliga målchanser och än hellre att faktiskt få till stånd ett systematiskt och konsekvent anfallsspel på ett genomtänkt sätt, annat än som rena ögonblicksbilder inom ramen för enskilda matcher, och har därtill brottats med just detta problem under flera år när vi nu närmar oss slutet på 2018. Det andra laget är Southampton.

Sådana har alltså Man Utds bekymmer och besvär varit hittills den här säsongen att detta faktiskt har varit en av de senaste veckornas mest populära jämförelser, hur Man Utd skapar färre målchanser än till och med Southampton. Det kan förmodas att det handlar om under ett fåtal specifika matcher, även om det rimligtvis är något som visar både på Southamptons relativa ineffektivitet och på Man Utds något lyckosamma utdelning.

Det är en jämförelse som säkert får vissa att hoppa jämfota av ilska påpekandes att Man Utd minsann har gjort 20 mål jämfört med Southamptons tio mål, dubbelt så många mål naturligtvis. Detta säger däremot inte allt om chansproduktionen, och dessutom är det kanske en jämförelse som måste betraktas i relativa termer. Man Utd är trots allt ett utifrån sina förutsättningar förväntat topplag, Southampton ett förväntat bottenlag.

ANNONS

Detta är inte ett försvar av Southamptons anfallsbrister. Endast ett enkelt konstaterande av fakta att när det gäller antal skott och antal skapade målchanser av varierande grad av kvalitet, så är Southampton mer produktiva än Man Utd, men de är å andra sidan mer produktiva än Arsenal och Tottenham också och nästan lika produktiva som Liverpool. De är däremot ganska precis tre gånger så ineffektiva att ta dessa chanser tillvara.

Denna skillnad kan egentligen bara bero på en eller båda två av följande två orsaker. För det första att Southamptons anfallare inte håller samma kaliber i sina avslut som anfallarna gör i Man Utd, Arsenal, Tottenham etc. För det andra att kvaliteten på Southamptons målchanser inte håller lika hög nivå. En jämförelse med förväntat antal mål visar däremot att Southampton borde göra ungefär lika många mål som dessa lag.

ANNONS

Men, hur underhållande jämförelserna mellan Man Utds och Southamptons anfallsspel än är för de som mest ser som sitt jobb att peka finger och fnissa, så är det egentligen det andra sidan av myntet, den högra kolumnen, som är den för Man Utd desto mer störande jämförelsen. Bara sex lag i ligan har släppt in fler mål än Man Utd, endast tre insläppta mål skiljer Man Utd från Southampton, försvarsspelet är djupt ovärdigt ett tänkt topplag.

En av tränarna sitter återigen löst på sitt jobb, och har gjort sig ett namn inom den engelska fotbollen under många år för att ständigt klaga och gnälla på det mesta, hela tiden skylla sina förluster på domare, egna spelare eller andra yttre omständigheter, inte sällan prata om konspirationer mot sig själv och det egna laget, och egentligen aldrig ha förlorat en enda fotbollsmatch av egen förskyllan. Den andra tränaren är José Mourinho.

ANNONS

Återigen kan så klart vilken som helst besserwisser säga att det där var en beskrivning som ju passade väldigt bra in på José Mourinho. Och jo, det var så klart lite poängen, men även att Mark Hughes förmodligen är ännu värre i just dessa avseenden, fastän det av naturliga skäl aldrig kommer få riktigt samma uppmärksamhet. Men få managers tycker riktigt lika synd om sig själva som just Mark Hughes.

Kanske har han för närvarande anledning att faktiskt göra det. Det var åtminstone en smula överraskande att han så att säga överlevde det senaste landslagsuppehållet. Men det var kanske att vänta givet att Southampton på senare år knappast har legat på framkant i sin tillvaro. Men nu går allt varmare rykten om att Southampton ska ha fastnat för en ersättare till Mark Hughes i form av Paulo Sousa, tidigare QPR och Leicester.

ANNONS

Något måste hur som helst Southampton göra. Det håller helt enkelt inte för Mark Hughes och det blir heller inte bättre. De har bara vunnit en enda match hittills den här säsongen och den segern ligger så långt tillbaka som exakt på dagen tre månader sedan, därefter endast förluster varvat med oavgjorda matcher. Southampton befinner sig under nedflyttningsstrecket och därtill med vikande trend.

Matchen mot Man Utd på St Mary’s kan därför betyda mycket för Southampton och för Mark Hughes, även om det inte borde vara riktigt på det viset. Ytterligare en förlust mot Man Utd skulle mycket väl kunna vara sista spiken i Mark Hughes kista, det som till sist får Southamptons tålamod att tryta. Däremot är en seger mot Man Utd fortfarande en rätt stor sak, så en vinst skulle kunna ge Hughes ännu en livlina på jobbet.

ANNONS

Tveksamt hur många Southamptonsupportrar som egentligen skulle gilla den saken. Lika tveksamt är det kanske för närvarande hur många Man Utd-supportrar som egentligen vill fortsätta se José Mourinho som manager, men de ser i vilket fall som helst ut att vara tvungna att åtminstone uthärda säsongen innan någon förändring kan bli aktuell. Det kan väl finnas någon slags frihet även med det antar jag.

Jämfört med att som Southampton får anses göra nu för tiden, leva i någon slags osäkerhet dag till dag om vad som egentligen kommer hända, om något egentligen kommer hända. För stunden får båda lagen låta sig nöja med en match som möjligen medför några rätt osmickrande jämförelser mellan de båda lagen. Frågan är bara för vilket lag de är mest genanta.

:::

Tidig ligamatch i Football League, Yorkshirederby mellan Sheffield United och Leeds, för den som inte känner att FA-cupen riktigt lockar så här redan i den andra omgången. Men en toppmatch i EFL Championship slår aldrig fel.

ANNONS

:::

Lördagen saknar inte intressanta och betydelsefulla matcher i Premier League. Crystal Palace vs Burnley ger onekligen en saftigt brittisk känsla mellan två lag som nog gärna skapar sig lite utrymme till det där nedflyttningsstrecket.

Huddersfield vs Brighton, två nyligen uppflyttade klubbar som båda försöker navigera en alltid krånglig andrasäsong. Leicester vs Watford samt Newcastle vs West Ham matcher mellan förväntade ”mittenlag”, vad nu mitten egentligen betyder i Premier League längre, där inte minst Newcastle lär hoppas kunna utöka sin vinstsvit till fyra raka matcher.

Allt detta i en inte alltför stilla väntan på Derbysöndagen.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 1
Milstolpar i Premier League-historien

Den allra första Premier League-matchen att TV-sändas spelades på City Ground mellan de klassiska kombatanterna Nottingham Forest och Liverpool. Brian Clough var alltjämt manager för Nottingham Forest. Matchhjälte blev en spelare som skulle komma att göra sig ett stort namn under resten av 1990-talet, Teddy Sheringham. Den ”nya” ligan var vid liv utan några värre födslovärkar. TV-produktionen var inte lika professionell, produkten inte lika saniterad och visst anar vi flera namn och ansikten som ska komma att bli viktiga för ligans uppväxt.

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto