Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

HÖRNAN #25: Tottenham visade att de har ligans (näst) högsta högstanivå

Peter Hyllman 2018-01-31 22:51

TRE TANKAR

(1) Swansea. Sex poäng på sina två senaste ligamatcher, mot Liverpool och Arsenal. Otroligt viktiga och betydelsefulla segrar för Swansea naturligtvis och det är påtagligt vilken bättre stämning det är både i laget bland spelarna och på läktarna. Ett lag som långa stunder under säsongen har sett uppgivet ut och utan tydlig organisation på planen spelar plötsligt med helt ny glädje, energi och fokus. Carlos Carvalhal framstod i Swansea som en tämligen surmulen manager men har med Swansea snarare varit en glad prick. Utan att ha värvat en spelare ser Swansea ut som ett helt nytt lag.

(2) Man Utd. Det är det fjärde transferfönstret i rad som passerar utan att José Mourinho faktiskt har gjort något kraftfullt med sin backlinje. Det har gjorts förstärkningar av yngre och mycket lovande spelare, men det är tydligt för vem som helst som tittar att där saknas en ”Rio”, en ”Vidic”, en ”Pallister” eller en ”Bruce”. Man Utds försvarsspel saknar helt enkelt mästarkvalitet. Jag har påpekat detta flera gånger och under lång tid. Det är ofattbart att detta är något som ännu inte åtgärdats, och tvingar Man Utd att bli mer defensiva som lag i sådana här matcher. Om inte, så går det som ikväll.

ANNONS

(3) Tottenham. Det kan alltid diskuteras vilka lag som mellan varandra är det bästa laget. Det brukar sägas att tabellen aldrig ljuger, vilket är sanningen men kanske inte hela sanningen. Tabellen mäter någon slags medelnivå. Lika intressant är kanske att titta på lagens lägstanivåer respektive högstanivåer, och då går det omedelbart att se en mycket klar skillnad mellan Tottenham och, exempelvis, och apropå ingenting så klart, Man Utd. Tottenham har en skyhögt mycket högre högstanivå än Man Utd, inte minst eftersom de har en betydligt mycket mer genomarbetad kollektiv spelidé.

OMGÅNGENS VINNARE: Bournemouth

Det har funnits skäl att vara orolig för Bournemouth nere i botten av tabellen, ett lag som sakta men säkert sett ut att kunna vara på väg mot sin egen undergång, men vilken fantastisk seger detta ändå är för Bournemouth. Tre oväntade poäng och så klart en seger som måste räknas in bland klubbens främsta, och rejält med råg i ryggen inför fortsättningen.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Arsenal

Att förlora är en sak, att bli överkörda en helt annan sak. Arsenals bortafacit den här säsongen är under all kritik men mot Swansea nådde man nya nivåer av kollektiv otillräcklighet. Naiviteten, misstagen, bristen på spelintelligens och på arbetsvilja är oförlåtligt på den här nivån. Detta är ett lag helt utan varje tendens till kollektivt ansvar.

OMGÅNGENS SUE ELLEN: Chelsea

Jag hade redan innan kvällens matcher skrivit stycket till omgångens Cliff Barnes i tron att värre än så kunde det väl liksom inte bli. Chelsea gjorde onekligen sitt allra bästa för att sätta mig på den pottan (liksom Man Utd). Att förlora med 0-3 hemma mot Bournemouth kan bara ses som ett rent säckaresultat för Antonio Conte. Något är fundamentalt fel, igen.

OMGÅNGENS SPELARE: Theo Walcott, Everton

ANNONS

”Varför gjorde jag inte detta tidigare?” kanske Theo Walcott undrar när han i sin allra första match på Goodison Park gör båda målen och avgör för Everton mot Leicester. Väldigt kul för Walcott som alltid har varit en spelare med talang i en dysfunktionell miljö. Kan Walcott bevara den här formen har Everton gjort en kanonvärvning.

OMGÅNGENS MÅL: Christian Eriksen, 1-0 Man Utd (h)

Elva sekunder tog det för Christian Eriksen att göra målet som gav den här matchen en helt annan psykologi och en helt annan profil än vad den annars förmodligen hade fått. Det avgjorde effektivt matchen för Tottenham. Med det målet har nu Tottenham två av Premier League-historiens tre snabbaste mål, det snabbaste av dem alla gjorde Ledley King efter tio sekunder.

OMGÅNGENS ?

Vad i hela häcklefjäll har egentligen hänt med Huddersfield? Ett lag som såg så fullt ut av energi under stora delar av säsongens första halva ser nu mer eller mindre helt livlöst ut. Fyra raka förluster nu och inte en vinst sedan innan jul och med ett nedflyttningsstreck som rusar upp mot dem från avgrunden. Håller Huddersfield verkligen huvudena kalla under våren gällande David Wagner?

ANNONS

OMGÅNGENS !

”Don’t ever give up on your club. Keep supporting it, it’s your club and trust me, one day you will get your club back and it will be everything you wanted it to be. Newcastle United is bigger than anyone. It hurts I know, but just keep going. He is only one man, we are a city, a whole population. Trust me.” Trodde först det var filmat från Emirates men det var alltså Newcastle där Gallowgate End var minst sagt tydliga i sin protest mot Mike Ashley. Minst sagt magstarkt. Om Ashley ville göra Newcastle till ’Arsenal on the Tyne’ verkar han onekligen ha lyckats.

OMGÅNGENS WTF!

Elände jämrade sig Liverpools supportrar när det blev klart att Daniel Sturridge lånades ut till West Brom. En spelare som knappt alls längre spelar i klubben och som definitivt inte var tänkt att få spela mycket mer heller. Obegripligt, även om allt så klart handlar om ångesten över att ha blivit av med Philippe Coutinho och begäret efter en ”ersättare”. Jürgen Klopp visar kanske inte prov på good politics men desto mer på good policy när han vägrar att gå ut och värva ”bara för att” när det i själva verket är så att ersättarna redan finns i Liverpools spelartrupp.

ANNONS

OMGÅNGENS LOL!

På tal om elände är det kanske något man bara får skratta åt gällande deadline day. Det blir på något sätt absurt att ha mer eller mindre hel Premier League-omgång samtidigt som den här dagen. Det skapar exempelvis en situation där Leicester ikväll alltså får spela en match mot Everton, vilket teoretiskt hade kunnat vara en väldigt viktig match, utan sin bäste spelare. Det är så klart inte Man Citys fel, som några dårar fått för sig att påstå, men det är olyckligt och något som borde gå att åtgärda rätt enkelt.

OMGÅNGENS BTW…

Mesut Özil tycker så illa om närkamper att han till och med flyr undan det egna lagets målfiranden.

Oldham tweetade under dagen att ”The Ginger King” var tillbaka. Jag höll på att få en hjärtattack!

Det går bra för Aston Villa nu. Och det verkar vara full fart på Villasupportrarna igen, vilket de förtjänar.

ANNONS

Är ni fikapratintresserade av skotsk fotboll så kan ni följa @ScotsmanSport

Roque Mesa, Sandro Ramirez med flera… Det har inte varit det bästa året precis för framstående La Liga-spelare som försöker hävda sig i Premier League.

Peter Hyllman

Harry Kane är världens just nu bäste anfallare - och en medial måltavla

Peter Hyllman 2018-01-31 06:00

Harry Kane är världens just nu bäste anfallare. Visst, det är ett påstående som nog är lite beroende på vad man väljer att se Leo Messi som, men håller vi oss till vad vi kan kalla för rena strikers så håller påståendet vatten. Men ingen annan anfallare i världen just nu håller samma höga kvalitet, samma målproduktion, samma dominans i spelet och samma fear factor på planen som Harry Kane.

Han är på så vis naturligtvis en enorm tillgång för Tottenham. Med Harry Kane har Tottenham skjutit sig själva upp i Champions League och upp i titelstriden av Premier League. Med Harry Kane har Tottenham redan bevisat att de är ett lag kapabelt att slå vilket som helst annat lag i Europa. Tottenham är absolut inte något enmanslag, raka motsatsen i själva verket, men en höjer sig över resten.

Men därmed har Harry Kane också blivit en medial måltavla. Det är å ena sidan inte särskilt märkligt, det har alltid funnits ett stort medialt intresse för ligans bästa spelare, i synnerhet när de dessutom är engelsmän. Men det är å andra sidan ett intresse med en märklig inriktning då det mest verkar handla om Real Madrid eller andra klubbar som ska komma och värva honom.

ANNONS

Det är förvisso en snårig skog att förstå exakt vad som driver narrativ och storys i media. Visst har tidningar på nätet affärsmässiga motiv att göra stor sak av snaskiga transferrykten. Men när även TV gång efter gång, vecka efter vecka, i studios, i paneler och i andra format tar just detta som infallsvinkel när det ska pratas Tottenham, då börjar man till sist ana ugglor i mossen.

Det hade naturligtvis varit förståeligt om det fanns ett dokumenterat och konkret intresse från en annan storklubb att faktiskt genomföra en värvning av Harry Kane. Men detta finns inte, definitivt inget som framkommit. Där befinner sig helt enkelt inte bollen ännu. Ändå återkommer samma story, om och om igen, som om inget bättre eller mer intressant fanns att prata om.

Det går att bli konspiratorisk, i synnerhet när man ser vilka som är vanliga avsändare för dessa storys. Tottenham är en toppklubb, en likvärdig konkurrent i tabellen, kort sagt ett hot mot andra storklubbar. Att omgärda Tottenhams stjärnspelare med ett ständigt surr om flyttrykten kan skapa oro. Planteras dessa samtal som en slags destabiliseringsoperation mot Tottenham?

ANNONS

Alla känner så klart till Tottenhams strukturella problem. De kan inte betala lika höga löner som världens allra största klubbar. Om Tottenham då dessutom inte heller vinner titlar blir det till sist en utmaning att behålla sina allra bästa spelare, att dessa spelare lämnar Tottenham är alltså en möjlighet. Men det är inte, givet Tottenhams framtida förutsättningar, därför någon garanti.

Att Harry Kane inom en inte alltför avlägsen framtid kan besluta sig för att söka sin lycka med en annan klubb, för högre lön och för högre chans på titlar, är alltså något som mycket väl kan hända. Men från den teoretiska möjligheten till att skriva artikel efter artikel och producera segment efter segment om Kanes närmast omedelbara och ofrånkomliga avsked är avståndet enormt.

För att sätta saken i perspektiv. Det har det senaste året skrivits och pratats mer om att Harry Kane ska vara på väg att lämna Tottenham än vad det totalt sett har skrivits om att både Alexis Sanchez och Mesut Özil skulle vara på väg att lämna Arsenal (det har inte pratats lite om dem heller), och då har Sanchez redan hunnit lämna samt Özil fortfarande inte skrivit på nytt kontrakt.

ANNONS

Harry Kane är alltså jämförelsevis fortfarande kvar i Tottenham, han har inte gett något uttryck för att vilja lämna klubben, ingen annan klubb har heller presterat ett konkret eller formellt försök att värva honom. Visst, Kane är engelsman och det kan så klart förklara en del av skillnaden, men knappast hela skillnaden så att det fortfarande ska kunna betraktas som rimligt och proportionellt.

Visst, Harry Kane har uttryckt vissa villkor för sin vilja att bli kvar i Tottenham, nämligen att klubben visar rätt ambition i sin strävan att vinna titlar, det vill säga samma ambition som han själv. Ambition är kod för klubbens vilja att investera i spelartruppen (transfers och löner) så att möjligheten finns att vinna titlar, och att attrahera och behålla sina bästa spelare. Det kan tolkas lite olika.

ANNONS

Men det betyder i alla fall inte, som bland andra Oliver Holt har fått för sig att berätta, att Harry Kane därmed har ”avslöjat att han vill lämna Tottenham”, som det dramatiskt och konspiratoriskt formulerats. Det är i själva verket, när man tänker efter, ett helt självklart synsätt från en spelare som Kane. Ett sätt att uttrycka sin önskan om och syn på klubbens utveckling till klubben.

Det kan så klart funderas på om det är att det är Tottenham på något sätt påverkar hur dessa saker uppfattas, förstås och beskrivs. Det finns, åtminstone i min uppfattning, en omfattande tröghet i hur de som skriver och pratar om engelsk fotboll faktiskt förstår engelsk fotboll och hur den förändras. Det tar tid för nya topplag och ett nytt ekonomiskt landskap att tas in intellektuellt.

Det finns en tendens att de som skriver och pratar om engelsk fotboll är fast i sin mentala karta och egna föreställningar om engelsk fotboll. Delvis påverkas detta säkert av att så många som pratar om engelsk fotboll är gamla spelare från gamla storklubbar som till stor del upprepar vad som var ”sant” när de själva spelade, och media tenderar att bli alldeles fantastiskt självrefererande.

ANNONS

Det är svårt att ta in intellektuellt att Tottenham är en storklubb på jämförbar fot med övriga engelska storklubbar när det under årtionden istället har varit något i stil med ”It’s Tottenham, lads!” Det är svårt att ta in intellektuellt att TV-avtalen har förändrat det ekonomiska landskapet inte så att full jämlikhet råder men väl så att flertalet klubbar nu har ekonomisk möjlighet att kunna konkurrera.

Det sportsliga och ekonomiska landskapet har förändrats men de mentala kartorna har inte ritats om. Därför går många vilse. En klubb som Tottenham tas därför inte på riktigt samma allvar trots att deras kvalitet, deras prestationer och deras förutsättningar innebär att de måste tas på allvar. Men bara Tottenham själva kan så klart ändra på detta – genom att vinna titlar!

Att blåsa Man Utd av planen ikväll kanske inte bär så långt mot detta syfte, men det vore ett bra sätt att starta vad som är en minst sagt galen sekvens av stormatcher i rad för Tottenham. Först Man Utd, sedan Liverpool, Arsenal och Juventus. Harry Kane är världens just nu bäste anfallare, som med sin närvaro gör Tottenham till favoriter eller minst jämlikar i samtliga dessa stormatcher.

ANNONS

Detta trots att Harry Kane alltså är på väg att lämna Tottenham precis vilket ögonblick som helst!

:::

TRANSFERKOLLEN

Aymeric Laporte, från Athletic till Man City. Ung och väldigt talangfull mittback som nominellt passar alldeles utmärkt in med Man Citys spelidé. En kanonvärvning som förstärker en lagdel i Man City som behöver förstärkas och som gör klubben ännu bättre rustad både inför vårens och framtidens utmaningar. Väl spenderade pengar av Pep Guardiola som ju lever på en tajt budget. Berömlig – (+++++)

Emerson Palmieri, från Roma till Chelsea. Jag gillar den här värvningen även om jag inte riktigt vet varför jag gillar den. Marcos Alonso spelar dock väldigt mycket och Chelsea har behövt förstärka sin vänsterbacksposition ett bra tag nu. Här får man tag i en vänsterns motsvarighet till Zappacosta och det är alls ingen dålig backup. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Humörlaget Huddersfield behöver hitta energin igen

Peter Hyllman 2018-01-30 06:00

Jublet och glädjen visste inga gränser när Huddersfield tog sig upp i Premier League i våras. Alla pratade om bragden som laget genomfört. Men minnena är korta på den här nivån. Inte för första gången den här säsongen avslutades helgens oavgjorda match mot Birmingham i FA-cupen med buande från de egna supportrarna över ännu en match utan vinst.

Låt gå! 2017 var ett fantastiskt år för Huddersfield där de under våren säkrade uppflyttning och en återkomst till Premier League efter många år nere i den engelska fotbollens vildmarker, och under hösten såg ut att hävda sig väl i Premier League som den kanske piggaste nykomlingen. 2018 har för att uttrycka saken diplomatiskt börjat allt annat än fantastiskt.

Sedan nyåret har Huddersfield inte vunnit en ligamatch. Tvärtom har de förlorat alla tre ligamatcherna och värre än så, det har varit Huddersfields värsta förluster på väldigt länge. Mot Leicester, mot West Ham och mot Stoke har Huddersfield blivit mer eller mindre utspelade. Ett mål har gjorts mot nio insläppta på dessa tre matcher. Det ser helt enkelt inte bra ut för Huddersfield.

ANNONS

Tendensen följer på tre raka oavgjorda matcher under julfotbollen, där framför allt två hemmamatcher mot Stoke och Burnley var matcher som kanske borde ha vunnits. Det börjar så klart skapa viss oro i leden eftersom nedflyttningsstrecket, nu bara två poäng nedanför dem i tabellen, börjar närma sig med oroväckande hastighet. Det är inte läge att ha långa formsvackor.

Men det borde ändå vara värt att som supporter erinra sig två saker. För det första att 2018 precis har börjat. För det andra att det måste förväntas av en nykomling som Huddersfield att ha svaga perioder under säsongen. Om det är så att spelarna och laget inte presterar för fullt är det läge att vädra sitt missnöje men inte annars. Att bua ut laget ger knappast bättre resultat.

Det är självfallet varje supporters rätt att yttra sin kritik mot laget. Kanske är det till och med viktigt att supportrar gör det i ett system där protest är den enda riktiga formen av supporterinflytande. Men stämningen på läktarna påverkar stämningen i laget och på planen, lika viktigt är därför att kritiken är konstruktiv snarare än att enbart vara gnällig. Men är Huddersfields supportrar gnälliga?

ANNONS

Ja, kanske lite. På annat sätt är svårt att förstå några av de åsikter som dykt upp på senare tid om att vilja ersätta David Wagner med Tony Pulis. Kanske inte på blodigt allvar men med ett korn av uppriktighet. Resonemanget är så klart att Wagner saknar erfarenhet i Premier League och vad Huddersfield behöver för att hålla sig kvar är erfarenhet. Men en överreaktion i detta läge.

Kritiken mot enskilda spelare går också till överdrift. Framför allt har Tom Ince fått stor del av kritiken. Ince har ännu inte gjort mål för Huddersfield vilket är en stor del i Huddersfields tydliga anfallsproblem. Även Elias Kachunga har haft svårt att hitta rätt i en högre division. Men det måste också finnas en förståelse för att spelare måste få lov att växa in i en bättre serie.

Det rimliga i supportrarnas förväntningar kan också ifrågasättas. Röster har höjts att Huddersfield ”borde vinna” mot klubbar som Stoke, Burnley, Everton, West Ham med flera. Kanske har viss hybris infunnit sig, på grund av uppflyttningen, den så populära taktiken, eller vinsten mot Man Utd, men det är inte mot många eller mot någon motståndare i Premier League som Huddersfield ”borde vinna”.

ANNONS

Det faktum att Huddersfield nu inte vinner så många matcher som de kanske hade vant sig vid att vinna har fått vissa att framföra uppfattningen att de hellre såg att Huddersfield var tillbaka i EFL Championship. Supporterpsykologin är så klart en helt annan för ett bottenlag jämfört med ett topplag, men kanske är det lite tidigt att redan ge upp Premier League-äventyret, och glömma vårens eufori.

Oavsiktligt komiskt blir det när supportrarna till och med klagar på att supportrarna är för dåliga, och då i synnerhet på bortaplan. Det finns ett missnöje med vilka supportrar som har företräde till biljetter på bortaplan, vilket man menar ger klubben ett dåligt stöd på bortaplan. Kritiken alltså framförd av som man får förmoda samma supportrar som buar ut laget på hemmaplan.

Nu vet vi så klart att precis som sådant här missnöje kan dyka upp snabbt och till synes utan förvarning så kan det dessutom snabbt försvinna. Det kan till exempel räcka med en riktigt bra vinst hemma på John Smith’s Stadium framför hemmapubliken för att få tillbaka den där energin som gjorde laget så pulserande under hösten. Supportrar är humörspelare.

ANNONS

En sådan match under hösten var Huddersfields vinst mot Man Utd. En dag då arenan i Huddersfield gungade. Det är kanske heller inte någon tillfällighet att den bästa stämningen på John Smith’s Stadium under säsongen har varit matcherna mot Man Utd och Man City, vilket hängt samman med att det också varit två av Huddersfields bäst genomförda matcher under säsongen.

Att få till en sådan match igen, mot ett lika illustert motstånd, skulle kunna vara startskottet för en rejäl positiv humörsväng för Huddersfield. Och som av en ren tillfällighet kan det tyckas så erbjuder spelschemat ikväll Huddersfield möjligheten till just en sådan match. En kvällsmatch mitt i veckan under flodljusen. Mot Liverpool hemma på John Smith’s Stadium.

En perfekt match för Huddersfield att bryta trenden. En match i vilken de egentligen har inget alls att förlora men allt att vinna. Kan laget och spelarna se det på det viset har de alla chanser att ge Liverpool en riktig råsop. Men då måste de också ha hemmasupportrarna på sin sida. Det måste helt enkelt gunga på läktarna.

ANNONS

Huddersfield är ett lag vars spelidé bygger mycket på energi. Mycket av den energin kan Huddersfield hämta från läktarna och från publiken. Ska Huddersfield kunna hålla sig kvar i Premier League måste de ha tillgång till sin främsta energikälla.

:::

TRANSFERKOLLEN

Leonardo Ulloa, från Leicester till Brighton (lån). Tillbaka till Brighton således för Ulloa som aldrig riktigt har lyckats slå sig in på allvar med Leicester, där spelare som Jamie Vardy och Shinji Okazaki alltid fått företräde. Värvades till Leicester av en anledning, nämligen att han varit riktigt bra i Brighton, men man undrar varför Brighton plötsligt börjat samla anfallare på hög. Väl godkänd – (+++)

Ali Gabr, från Zamalek till West Brom (lån). West Brom förstärker sin backlinje med ännu en egyptisk mittback. Möjligen tänker sig West Brom att två pyramider i backlinjen vore en lustig idé, även om det känns som en mer trolig idé med Tony Pulis. Oklart om den här värvningen är tänkt som ersättare till Jonny Evans, vars skada mot Liverpool gjorde hans förväntade transfer mer osäker. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Daniel Sturridge, från Liverpool till West Brom (lån). Märkligt mycket upprördhet hos de röda av att en spelare som knappt alls spelar hoppar över till annan klubb på lån. Sturridge behöver så klart speltid, West Brom behöver anfallskraft, och om Sturridge når sin rätta nivå på vad som är hans rätta nivå, det vill säga en klubb som exempelvis West Brom, kan det rädda kontraktet åt West Brom. Med beröm godkänd – (++++)

Gerard Deulofeu, från Barcelona till Watford (lån). Barcelonaäventyret blev kortlivat för Deulofeu, och något annat var väl ändå inte att vänta. Potentiellt en riktig kanonvärvning för Watford däremot, Deulofeu är inte en spelare utan vare sig kvalitet eller potential. Däremot väldigt ojämn. Kan Javi Gracia hitta en plats i sitt system för honom kan han däremot bidra med mycket. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Kanon och kalkon från FA-cupens fjärde omgång (plus lottningen)

Peter Hyllman 2018-01-29 18:00

Det är inte alltid lätt att förstå sig på FA. Den fjärde omgången av FA-cupen spelas klart på söndag kväll men därefter tvingas vi vänta ett helt dygn på att lottningen av den femte omgången ska äga rum på måndag kväll. Onödigt och något som får lottningen att kännas avhängd från fotbollen. Lottningen brukar vara ett bra sätt att avrunda en intensiv dag av cupfotboll.

Lottningen äger hur som helst rum ikväll strax efter klockan 20:00.

Det var en hektisk cuphelg utan några riktigt stora skrällar. Wigan slog West Ham vilket var imponerande, men ändå inte riktigt någon skräll sett utifrån förväntningarna. Närmast kom Newport County som länge och väl hade ledningen hemma på Rodney Parade, innan Harry Kane såg till att ta matchen vidare till ett omspel på Wembley.

Totalt var det fyra matcher som gick till omspel, som spelas mitt i veckan nästa vecka. Birmingham tar emot Huddersfield, Swansea gästas av Notts County, Rochdale spelade till sig en hemmamatch mot Millwall, och Tottenham tvingas alltså till ännu en match mot Newport County. Inte precis vad doktorn föreslog för Tottenham i det här läget av säsongen.

ANNONS

Pep Guardiola gjorde ett av sina snart sedvanliga utspel mot dessa omspel där han utgjorde sig till talesman för ”alla managers” som ville ha bort dessa omspel från FA-cupen. Vilket kanske avslöjar en icke ringa grad av elitism. Alla managers i Premier League möjligen, ännu troligare alla managers i de sex stora. Knappast alla managers i alla klubbar i FA-cupen, för dem är omspel otroligt värdefulla.

Man City gjorde en bra insats, om än kanske inte någon kanoninsats, när de utan större besvär eliminerade ett fult spelande Cardiff ur FA-cupen. Vad som kanske missats i upprördheten över att någon hade fräckheten att tackla just Pep Guardiolas spelare är att Cardiff har spelat på det här viset mest hela säsongen. Andra kanon- och kalkoninsatser den här omgången:

KANON

Wigan. Ut med Bournemouth i den tredje omgången, den här gången ut med West Ham i den fjärde omgången. Serieledarna i League One har tagit sig hela vägen till femte omgången av FA-cupen, och de har dessutom råd att verkligen satsa på cupen den här säsongen. Det fanns något mycket sympatiskt med att Wigan gav David Moyes på käften sedan denne något storebrorsaktigt och inte minst grötmyndigt berättat för dem att de nog hellre hållit sig kvar i Premier League än vunnit FA-cupen för fem år sedan. Icke, svarade Wigan!

ANNONS

VAR. Det vore lätt att falla tillbaka på ren galghumor när det gäller VAR i matchen på Anfield. En skojare påpekade till exempel att VAR räddat fler baklängesmål för Liverpool den här säsongen än Simon Mignolet och Loris Karius tillsammans. Elakt! Det kan knappast råda någon tvekan om att hur VAR används inom engelsk fotboll kan bli mycket smidigare och lättare för alla att förstå, men det ska inte heller blundas för att alla beslut som faktiskt fattades med VAR i den här matchen också var de korrekta besluten.

Coventry igen. Enastående glädje bland Coventrys supportrar när deras vinstmål mot MK Dons smög sig över mållinjen. Rökfacklor kastades in på planen, och supportrar ramlade över varandra i extatiskt firande. Inte ens den så moralistiska engelska TV-studion klarade av att med hårda ord fördöma Coventryfansens glädje. Det har varit alltför synd om dem alltför länge. MK Dons var en ganska trälig lottning för Coventry i fjärde omgången, och hoppas säkert i femte omgången på en riktig storklubb, eller kanske ett derby mot West Brom?

ANNONS

KALKON

Liverpool. På tre säsonger har Liverpool under Jürgen Klopp aldrig tagit sig förbi FA-cupens fjärde omgång, detta trots att de samtliga säsonger har lottats på hemmaplan. Det är ett riktigt svagt cupfacit! Cupspel kommer alltid innehålla ett element av tillfälligheternas spel, en gång kanske därför är ingen gång, men tre säsonger är samtidigt tre säsonger. För en klubb och ett lag som borde vara i samma behov som exempelvis Tottenham av att vinna titlar för sin egen trovärdighet är det helt enkelt inte acceptabelt.

FEMTE OMGÅNGENS LOTTNING

Sheffield Wednesday – Notts County/Swansea. Bra lottning för Sheffield Wednesday som har en god chans att ta sig till sjätte omgången. Men för att ta sig dit behöver de förmodligen tvåla till sin tidigare tränare Carlos Carvalhal.

West Brom – Southampton. Spännande möte på The Hawthorns som är helt öppet gällande vilka som tar sig till sjätte omgången eller ej. Viktigt med en bra cup run för båda klubbarna även om de befinner sig i nedflyttningsstriden.

ANNONS

Chelsea – Hull City. Chelseas facit med bekväma cuplottningar fortsätter att hålla i sig. Det är minst sagt svårt att se att de ska ha det minsta lilla bekymmer med att avfärda Hull City på hemmaplan.

Leicester – Sheffield United. Riktigt intressant match mellan ett bättre mittenlag i Premier League mot ett av lagen som befinner sig i toppen av EFL Championship. Kan Sheffield United fortsätta överraska?

Huddersfield/Birmingham – Man Utd. Smålurig lottning för Man Utd men där de ändå får hållas som favoriter även mot Huddersfield, som hankat sig fram utan att alls imponera i cupspelet. Birmingham har hemmaplan i omspelet.

Millwall/Rochdale – Newport/Tottenham. Det är väl rimligt att anta att Tottenham står på ena sidan av planen vid avspark. Rochdale var en minut från att ta sig vidare och har hemmaplan i omspelet.

ANNONS

Brighton – Coventry. Ingen riktig tur med lottningen för Coventry som förvisso får Premier League-motstånd men inget av det häftigare slaget. Dessutom bortaplan. Här tar rimligtvis äventyret slut för de ljusblå.

Wigan – Man City. Repris på FA-cupfinalen 2013 och för all del är Man City favoriter men League One-ledarna visade både mot Bournemouth och mot West Ham att de inte ska underskattas, och har en viss chans.

Peter Hyllman

Good politics men inte good policy för Arsenal att värva Aubameyang

Peter Hyllman 2018-01-29 06:00

Det är inte så svårt att förstå varför de envisa rapporterna om att Arsenal ska vara på väg att värva Pierre-Emerick Aubameyang väcker sådan entusiasm som de uppenbarligen gör. Aubameyang har under ett antal år varit en av den europeiska fotbollens främsta och mest omtalade anfallare som öst in mål för Dortmund. En uppenbart väldigt skicklig anfallare.

Naturligtvis entusiasmerar detta Arsenals supporterled. Dessa tider, och då inte minst för de engelska och europeiska superklubbarna, har det alltmer börjat handla om vilka spelare som värvas minst lika mycket som hur många titlar som vinns och hur många poäng som förtjänas. Det är inte någon trevlig och helt säkert inte heller någon nyttig utveckling, men det är vår tids verklighet.

Det är en värvning som däremot inte bara fyller ett fotbollssyfte för Arsenal, utan också är tänkt att bekräfta vilka de är. Identitetspolitik således. Viktigt i denna tid med Arsenal i utförsbacke och under samma januarifönster som Arsenal blivit tvingade att sälja av Alexis Sanchez till en av sina konkurrenter. Misstanken eller farhågan att Arsenal förminskats kan då skingras med en sådan här värvning.

ANNONS

Det sänder signalen till Arsenals supportrar att Arsenal fortfarande är stora nog att kunna värva världens bästa spelare, och implikationen att det egentligen inte gör så mycket att Alexis Sanchez lämnade klubben. En potentiellt traumatisk förändring kan istället säljas som en nystart. Det sänder kanske även signalen till befintliga spelare att Arsenal är en klubb värd att stanna kvar i.

Att värva Pierre-Emerick Aubameyang vore kort sagt och enkelt uttryck good politics för Arsenal. Men som ofta påpekas både under presidentkampanjer och i politiska biografier så är good politics inte alltid detsamma som good policy, och good policy är sannerligen inte alltid good politics. Att kampanja är poesi och att regera är prosa, är ett annat sätt på vilket detta har uttryckts.

Vore det då good policy för Arsenal att värva Pierre-Emerick Aubameyang? Att svara på det förutsätter att man vet vad man menar med policy. Ett begrepp som är tänkt att fånga de beslut som fattas för klubbens långsiktiga utveckling, utifrån lagets behov rent taktiskt och utifrån vilka spelare som redan finns och inte finns i spelartruppen, samt att maximera värdet på sin investering.

ANNONS

Här hopar sig frågetecknen. Inte minst måste det kloka ifrågasättas i att betala stora pengar för en världsanfallare bara ett halvår sedan Arsenal redan betalat över £50m för en annan världsanfallare i Alexandre Lacazette, något som med viss sannolikhet kommer innebära att minst en av dessa båda investeringar ställs åt sidan utan att ge någon riktig avkastning.

Sådant tenderar supportrar inte bry sig så mycket om. Det är ju inte deras pengar och för många av dem är det bara en ny skinande leksak att samla på hög. För att ändå motivera hur detta inte är något problem brukar elvor ritas upp som nio gånger av tio knycklar in spelare i för dem väldigt udda positioner samt kastar varje tanke på defensiv balans på skräphögen.

Om Alexandre Lacazette hade varit makalöst dålig under sitt första halvår med Arsenal hade beslutet kanske kunnat förstås. Men det har han inte varit, i den utsträckning han inte riktigt har motsvarat de högsta förväntningarna är det något som i minst samma utsträckning måste lastas Arsene Wenger. Att redan ge upp Lacazette vore galenskap.

ANNONS

De som utgår från att detta inte kommer bli något problem ser helt säkert att Pierre-Emerick Aubameyang ska utgå från en av kanterna, med argumentet att det har han gjort tidigare i karriären. Förvisso sant, men det var en yngre Aubameyang på väg uppåt i karriären, således mer flexibel. Att i så fall inte se risken att Aubameyang och Lacazette springer ivägen för varandra vore naivt.

Att värva Aubameyang rationaliseras också med önskan att sätta ihop honom med Henrik Mkhitaryan igen. Tillsammans öste de så klart in mål i Dortmund och underförstått skulle de ”därför” göra det igen. Vilket i och för sig blundar lite för att det då var två yngre spelare som spelade för en annan klubb i en helt annan liga. Dessutom placerar det, se förra stycket, Aubameyang centralt.

Utifrån ett taktiskt perspektiv och utifrån spelartruppens sammansättning finns alltså stora frågetecken kring värvningen. Kanske är det hårt att kalla det för dålig policy men det är sannerligen inte good policy. Desto mer bistert blir omdömet om vi istället går vidare till vad värvningen egentligen betyder utifrån ett mer långsiktigt utvecklingsperspektiv.

ANNONS

Där finns så klart den uppenbara synpunkten att Pierre-Emerick Aubameyang är 28 år och två år äldre än Alexandre Lacazette. Någon föryngring handlar det alltså inte om. Mer oroande är kanske att Arsenal i ivern att värva Aubameyang verkar ha dragit sig ur värvningen av Bordeauxs Malcom, en 20-årig forward med väldigt hög potential av precis den typ Arsenal behöver.

Arsenal och Arsene Wenger, som klubb och som manager, har alltid låtit sig styras av en idé om good policy i sina värvningar, oavsett hur klok man nu anser att denna policy är. Vad detta signalerar är snarare hur Arsenals värvningar nu styrs av good politics på bekostnad av good policy, naturligtvis ett betydligt mycket mer kortsiktigt perspektiv än förut.

Något som så klart speglar både Arsenals situation och position, men också kanske Arsene Wengers egen tidshorisont. Kanske ser han målsnöret på sin tid i Arsenal närma sig, kanske känner han hur hans eget inflytande över klubben gradvis reduceras och hur klubben planerar för hans ersättande. Han har i vilket fall som helst inte längre råd att tänka fem-tio år framåt och agera därefter.

ANNONS

Good politics har blivit mer betydelsefullt för Arsene Wenger eftersom hans förtroendekapital inte längre är vad det har varit. Det sätter däremot Arsenal i ett besvärligt förhandlingsläge. Dortmund är naturligtvis fullt medvetna om att Arsenal och Arsene Wenger ”behöver” värva Pierre-Emerick Aubameyang. De har alltså ingen anledning att sänka sitt pris, det är en seller’s market.

Arsenal kan så klart slingra sig och låtsas hålla fast vid sin mer stringenta policy bäst de vill. Faran med att låta sig styras av good politics är att en klubb då blir marknadens gisslan. Dortmund har bara att vänta ut Arsenal som efter att ha slingrat sig och spelat hard to get tillräckligt länge, för syns skull om inte annat, så att de inte ska få löst rykte, kommer få casha upp.

Det är knappast heller good policy. Men att värva Pierre-Emerick Aubameyang för Arsenal handlar inte om good policy, han skulle inte ens få spela i Europa League, Arsenals viktigaste scen under våren, det handlar bara om good politics.

ANNONS
Peter Hyllman

Newcastle slits mellan hopp, förtvivlan och the fog of war

Peter Hyllman 2018-01-28 06:00

Om vi ska tro några av de mest alarmerande rapporterna har Newcastle blott några dagar på sig inte bara att rädda säsongen utan att över huvud taget lyckas hålla ihop klubben. Om Newcastle inte genomför de tre värvningar som Mike Ashley har utlovat, och som Rafa Benitez länge har sagt krävs, riskerar Newcastle inte bara åka ur Premier League utan framför allt bli av med Benitez.

Det har varit en höst av hopp och förtvivlan för Newcastle. Äntligen såg det ut som om Mike Ashley var på väg att lämna Newcastle och sälja sin andel i klubben. Amanda Staveley såg ut att ligga bakom ett seriöst bud på att köpa Newcastle. Men ärendet har dragits i långbänk och efter nyåret har det varit lätt att få intrycket att affären och uppköpet har gått i stöpet.

Fog on the Tyne är däremot ett relevant begrepp här. Det är inte alldeles lätt att veta om Mike Ashleys och Amanda Staveleys sparring via media och uttalanden av olika slag ska tas på face value, eller om de ska betraktas som en form av öppen förhandling. Även om det sällan är något bra tecken när två parter börjar prata med varandra via media, men lite känns det också typiskt Mike Ashley.

ANNONS

Det är helt enkelt höljt av dimma. Fog on the Tyne således. Vilket dessutom osökt får mig att tänka på den utmärkta dokumentärfilmen The Fog of War, om elva viktiga lärdomar från Robert McNamara, USA:s försvarsminister under Kubakriser och Vietnamkrig, och om hur beslutsfattande försvåras och bäst hanteras under svåra och oklara förhållanden. Några går att tillämpa här:

Empatisera med fienden!

Om man vill försöka förstå varför ens fiende agerar på ett visst sätt och bättre förutse dennes handlingar är det viktigt att försöka se på världen ur dennes ögon. När folk svär över att Mike Ashley envisas med att inte bara sälja iväg Newcastle gäller det alltså för det första att förstå att han en gång i tiden betalade £263m för klubben och helst inte gör förlust, samt att Newcastle är en utmärkt (och gratis) reklampelare för hans riktiga business, Sports Direct. Alltså accepteras inte vilket pris som helst.

ANNONS

Vad man tror och ser är ofta fel!

Beslut fattas ofta med begränsad, otillräcklig och många gånger helt felaktig information. Våra föreställningar påverkar hur vi ser på och förstår saker. Hela storyn i Newcastle handlar för närvarande om skönheten (Staveley) som ska ta kål på odjuret (Ashley), vilket formar vår hela förståelse av vad som händer med Newcastle. Men kanske är det naivt att tänka att Amanda Staveley är Vår Fru sänd att rädda Newcastle. Hon har naturligtvis sina intressen att bevaka och det är svårt att säga exakt hur seriös hon är i sin ambition att köpa Newcastle.

Det går inte att förändra mänsklig natur!

Människor kommer agera utifrån sina egna intressen och det är orimligt att förvänta sig något annat. Ofta i sådana här sammanhang inom fotbollen pratas det ofta om stora ideal där det förväntas att inblandade personer ska göra avkall på sina intressen för dessa ideal. Mike Ashley ”borde” bara göra sig av med Newcastle eftersom klubben egentligen är större än honom och egentligen inte tillhör honom utan istället supportrarna eller det omgivande samhället. Men det är inte rimligt att förvänta sig att så ska göras.

ANNONS

Vad dessa punkter i själva verket illustrerar, som jag har tolkat läget, är hur otroligt viktigt det faktiskt är för Newcastle att hålla sig kvar i Premier League. Min uppfattning är att det är ytterst osannolikt att Mike Ashley säljer Newcastle för mindre än £300m, att jämföra med det bud om £250m som Amanda Staveley sägs ha lagt. Varför skulle han nöja sig med mindre?

£300m skulle ge honom pengarna tillbaka på grundinvesteringen, samt en viss vinst som också skulle kunna ses som ersättning för att inte längre ha klubben som marknadsföringsresurs åt sitt företag. En summa som kan buffas upp om Mike Ashley och Sport Direct under viss tid fortsätter tillåtas annonsera på St James’ Park mot ringa eller reducerad betalning.

Det enda som skulle tala för att Mike Ashley skulle acceptera ett lägre bud vore att han blöder pengar på Newcastle som tillgång, vilket han inte gör, eller helt enkelt vore dödstrött på projektet och villig att äta en förlust för att bli av med det. Uppenbarligen är han inte så otålig utan är villig att vänta. Men varför skulle då Amanda Staveley vara villig att höja budet till £300m?

ANNONS

Att det över huvud taget skulle vara aktuellt måste bygga på utgångspunkten att Newcastle håller sig kvar i Premier League, där intäktsströmmarna är så höga och så stabila att de kan motivera ett höjt bud om £50m. Om Newcastle åker ur Premier League minskar klubbens förväntade framtida intäkter och då är det inte längre alls lika troligt att Amanda Staveleys bud höjs till £300m.

Mike Ashley spelar alltså på att Rafa Benitez kommer att lyckas hålla Newcastle kvar i Premier League. Ett antagande som bygger dels på ett förtroende för Benitez kompetens så klart, dels på Benitez insikt om att han behöver hålla Newcastle kvar i Premier League för att uppköpet av klubben ska bli av och dennes intresse för att detta faktiskt ska bli av.

Min bedömning av Newcastles situation, och det är så klart en bedömning som kan visa sig vara alldeles uppåt väggarna, är alltså att uppköpet fortfarande lever men kommer vara lagt på is under våren tills efter säsongen och att hela förutsättningen för att det då ska bli av är att Newcastle fortfarande befinner sig i Premier League. Ligan är alltså hela bollspelet.

ANNONS

Rätt in i denna ekvation kommer då FA-cupen. Hur stor betydelse kommer då denna tillmätas i sammanhanget av Rafa Benitez, givet dennes ofta framförda syn på spelartruppens bredd? Newcastle beger sig idag till Stamford Bridge för match mot Chelsea i FA-cupen. Något säger mig att vi kommer få en rätt bra bild över exakt vilken betydelse Rafa Benitez tillmäter FA-cupen i år.

Något säger mig också att våren kommer ge oss en rätt bra bild över exakt hur betydelsefulla dessa kommande dagar faktiskt kommer vara för Newcastles säsong och framtid.

:::

Kvällens match är Cardiff som möter Man City. En match som så klart väcker minnen från motsvarande match 1994 när Cardiff svarade för en av de mer omtalade FA-cupskrällarna. Den som vill återuppleva den matchen och olika människors minnen från den dagen kan jag rekommendera att läsa denna artikel.

ANNONS

https://www.walesonline.co.uk/sport/football/football-news/story-day-cardiff-city-stunned-14200615

Peter Hyllman

Alla andra klubbar värvar stort alltså måste också Tottenham värva?

Peter Hyllman 2018-01-27 06:00

Liverpool har värvat stort. Man Utd har värvat stort. Chelsea och Man City ser ut att vara på god väg att värva stort. Arsenal har värvat stort och verkar att döma av rapporterna inte vara riktigt klara ännu. Med andra ord, alla klubbar runt Tottenham i tabellen investerar rejält under januarifönstret, innebär det att även Tottenham behöver investera?

Det är i praktiken fem klubbar som slåss om tre kvarvarande Champions League-platser, mellan vilka klubbar det existerar en spread om elva poäng. Tottenham i sin tur ligger åtta poäng back men samtidigt tre poäng över golvet. Mest relevant är däremot att Tottenham befinner sig två poäng under det bildliga streck som skiljer Champions League från Europa League.

Den svettiga tabellsituationen för samtliga dessa fem klubbar ligger naturligtvis bakom investeringarna i januari. Att ta sig till Champions League är viktigt såväl sportsligt som ekonomiskt. När Liverpool värvade Virgil Van Dijk för vansinnigt stora pengar var det inte svårt att se det som startskottet för ett betydligt mer intensivt januarifönster än vad vi har vant oss vid under senare år.

ANNONS

Om nu Tottenhams samtliga konkurrenter investerar rejält under januarifönstret sätter det så klart ett tryck också på Tottenham att investera. Särskilt som de redan har ett mindre försprång att arbeta ikapp. Det kan i och för sig tyckas vara ett rätt dåligt argument för att själva värva, endast att konkurrenterna värvar alltså måste vi värva! Grupptryck som värvningspolitik.

Det är i och för sig inte en för Tottenham ovan position. De brukar befinna sig i den här situationen varje transferfönster. Konkurrenterna värvar samtidigt som Tottenham till synes släpar sig fram utan att något händer, och infödingarna som blir alltmer otåliga. Till slut gör de ändå sina värvningar. Tottenham har haft en tendens att agera senare under transferfönstret än andra klubbar.

Sett till positioner som Tottenham behöver förstärka är det framför allt de båda forwardspositionerna bredvid Harry Kane som skulle kunna höja laget ett rejält snäpp. Heung-Min Son har varit stundtals fantastisk under säsongen men Dele Alli befinner sig i en tung period och bakom dem är det tunt. Erik Lamela har hög kapacitet men känns fortfarande som ett osäkert kort.

ANNONS

Här ser det däremot ut som om Tottenham kan vara på väg att dra fördel av Arsenals preferens för good politics framför good policy detta januarifönster och hellre värva stora namn som Henrik Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang som substitut för en flyktad Alexis Sanchez. Vilket verkar ha fått dem att sätta värvningen av Bordeauxs Malcom på paus, och öppnat dörren för Tottenham.

Malcoms prestationer både för Bordeaux och innan dess för Corinthians tyder på att det vore en väldigt spännande värvning, både för Arsenal och Tottenham, en spelare och spelartyp båda klubbarna till synes behöver. Det vore en kupp för Tottenham att nypa spelaren framför näsan på Arsenal, oavsett om det betyder att de plockar över honom redan nu eller väntar till sommaren.

En annan spelare av samma typ är Lucas Moura som det framkom under fredagen att Tottenham ska vara på gränsen till att göra klart med. Vad nu det egentligen betyder i dessa dagar av medial sensationalism där det till och med kan bli “breaking news” att en spelare kommer till en träning för den klubb han tillhör. Moura får inte riktigt plats i PSG:s stora projekt, men är så klart rasande talangfull.

ANNONS

Men hur ser det ut i övrigt för Tottenham? De har stundtals känts tunna på mittfältet under säsongen men mycket av det har berott på skador. Nu börjar spelare komma tillbaka från skador, exempelvis en skicklig och viktig spelare som Victor Wanyama. Att värva spelare dit känns inte som att det borde stå överst på agendan för närvarande.

Backlinjen känns i så fall mer aktuell. Toby Alderweireld är skadeförföljd och hans frånvaro har kostat Tottenham förut. Detsamma kan sägas om Jan Vertonghen. Davinson Sanchez har varit en mycket lyckad ny spelare under säsongen och det borde inte vara omöjligt att Tottenham försöker upprepa detta trick i januari. Även vänsterbacken kan förstärkas.

Antalet fronter Tottenham spelar på under våren accentuerar självfallet dessa frågeställningar. Dels måste Tottenham gå all-out i ligaspelet för att slå sig in bland de fyra bästa. Dels har Tottenham ett slutspel i Champions League framför sig och två rejält svettiga matcher mot Juventus. Dessa matcher kommer slita både fysiskt och mentalt på spelartruppen, och avancemang är inte uteslutet.

ANNONS

Därtill kommer naturligtvis FA-cupen. Dit tog sig Tottenham förra säsongen till semifinal och givet att det ändå får ses som Tottenhams bästa chans till en titel den här säsongen lär det inte vara något Mauricio Pochettino är intresserad av att slänga bort. Tottenham behöver helt enkelt vinna titlar, det är en så viktig fråga för deras trovärdighet som storklubb.

Här måste vi anta att Tottenham kommer kunna ta sig långt. Newport County slog förvisso ut Leeds i förra omgången men hur mycket FA-cupmagi man än väljer att svälja är det svårt att se dem kunna vinna mot Tottenham. Även om det kommer bli en fascinerande match att se. Än en gång League Two mot toppen av Premier League således.

Tottenham slåss alltså på tre fronter under våren, och alla tre av dem är viktiga och i högsta grad levande för dem. Ligan är Tottenhams med all sannolikhet enda chans att ta sig tillbaka till Champions League nästa säsong. I Champions League vet så klart Tottenham redan att de kan besegra vilket lag som helst och måste göra det mesta av möjligheten. Och så då FA-cupen och dess titelchans.

ANNONS

Att hålla dessa tre fronter vid liv under våren kanske kräver att Tottenham faktiskt ger sig ut på värvarstråt under januari. Det är åtminstone ett betydligt bättre argument för att göra det än att alla konkurrenter minsann värvar alltså måste också vi värva!

:::

Matcher från tidig eftermiddag till sena kvällen. Det blir en lång lördag med FA-cupen vilket så klart är härligt. Här finns några riktiga godbitar. Peterborough, som slog ut Aston Villa på bortaplan i tredje omgången, möter Leicester på hemmaplan. Wigan möter West Ham hemma på DW Stadium och måste anses ha god chans att ta sig till femte omgången.

Men mest ser jag nog ändå fram emot Notts County – Swansea.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joao Mario, från Inter till West Ham (lån). Mario är knappast den förste spelaren som West Ham lånar med köpoption från Serie A. Det vore fel att säga att det har varit helt framgångsrikt förut men om man misslyckas, try and try again! Mario är så klart en mycket talangfull mittfältare, och mittfältet är ett område där West Ham behöver förstärkas, så det är ingen värvning utan idé. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Den engelska fotbollens fattigaste klubb möter världens rikaste klubb

Peter Hyllman 2018-01-26 18:00

Det märks att Darren Way, Yeovils manager, tar sitt jobb på allvar och vill uppfattas som framgångsrik i det. Han har till och med hunnit med sin egen definition av framgång om fem punkter: Att gå runt ekonomiskt, att sluta en ligaplacering högre, att hålla sig kvar i Football League, att göra fler mål än förra säsongen, samt att ha en cup run.

Det är en punktlista som Darren Way föga förvånande anser sig ha prickat av med Yeovil den här säsongen. Föga förvånande kanske eftersom vem som helst som får möjlighet att själv formulera punkterna på sin egen utvärdering kommer välja punkter som han eller hon vet att de uppfyller. Dessutom är det så klart alltid smart att göra fler punkter som egentligen mäter samma sak.

Metabudskapet bakom Darren Ways punktlista för framgång är däremot att han ganska uppenbart upplever sig vara ifrågasatt och inte uppskattad. För tredje säsongen i rad befinner sig Yeovil i League Twos bottenregioner och Way har fått bära mycket av frustrationen med detta från supportrar till en klubb som för bara tre-fyra år sedan spelade i EFL Championship.

ANNONS

Det var första och enda gången som Yeovil tog sig så högt upp som till EFL Championship när de via playoff-vinst i League One blev uppflyttade till 2013-14 års säsong. En närmast fantastisk bedrift av en klubb med ett publiksnitt om 5,500 åskådare. Men en bedrift som skulle visa sig ohållbar och som skulle komma med en tung kostnad, både ekonomiskt och psykologiskt.

Yeovil åkte omedelbart ur EFL Championship bara för att säsongen efteråt åka direkt ur League One dessutom. Klubben hade ”jagat drömmen” men längs vägen låtit egot skriva större checkar än klubben klarade av. Konsekvensen blev en ekonomisk åtstramning Yeovil fortfarande jobbar med, och som skickade ned dem i League Two för första gången på tio år.

Psykologiskt finns där däremot fortfarande minnet av den där säsongen i EFL Championship, och innan dess alltså ett årtionde i League One. Och mot dessa minnen har dagens verklighet svårt att hävda sig. Att förlika sig med att harva omkring i botten av League Two är svårt att acceptera, trots att Yeovil arbetar med den klart lägsta spelarbudgeten i League Two om £1m per år.

ANNONS

Alltså är det inte så konstigt att Darren Way är så noga med att hamra hem sina punkter. Att gå runt ekonomiskt är inte en trevlig bonus för Yeovil, det är en ren nödvändighet, men alls ingen enkel sak. Att sluta högre upp i tabellen, att göra fler mål och att hålla sig kvar i Football League är alls inga mål att fnysa åt för Yeovil, det kan bokstavligt talat vara rent livsviktiga mål för dem.

Men det är helt säkert även en anledning varför Darren Way och Yeovil hoppade av lycka när FA-cupens fjärde omgång lottades. Hans femte punkt om en cup run infriades nämligen med ett mastodontmöte på Huish Park mot Man Utd. Den fattigaste klubben i den engelska proffsfotbollen mot den rikaste klubben i världen med andra ord. FA-cupen i ett härligt nötskal.

Det är självklart en fantastisk ekonomisk bonus för en så ekonomiskt utsatt klubb som Yeovil, som alltså inte har betalat en transfersumma för en ny spelare på tre år. Allt handlar om lån och fria transfers. Och för alla som klagar på de engelska cuperna är just denna ekonomiska aspekt värd att tänka på. Ett omspel på Old Trafford vore pay dirt för Yeovil.

ANNONS

Men framför allt blir det just en symbol för framgång för Yeovil och då inte minst för Darren Way. Att för en vecka kunna glömma bort sina bekymmer, sorger och besvär i bottenskiktet av League Two, och istället se fram emot att möta en av världens största klubbar. En upplevelse mot vilken inte ens minnet av en säsong i EFL Championship riktigt kan mäta sig.

Och det finns så klart något oemotståndligt charmigt i själva kontrasten. Det finns något kostligt i att tänka sig Alexis Sanchez göra sitt första framträdande för mäktiga Man Utd mot Yeovil i ett omklädningsrum inte så värst mycket mer imponerande än vad vi själva kommer ihåg från skolgymnastiken, på en arena som är fullsatt till bristningsgränsen om 10,000 åskådare passerar grindarna.

Yeovil var själva inte främmande att skämta om just den saken under veckan, i ett mycket roligt tweet. Och visst är det just den här kontrasten, möjligheten för dessa totalt skilda världar att mötas, som gör FA-cupen så speciell och som till sist är vad som gör engelsk fotboll så speciellt. Liksom att det trots dessa väldiga skillnader ändå faktiskt inte är alldeles givet hur det kommer sluta.

ANNONS

Man Utd har så klart redan drabbats av en cupknall den här säsongen. Detta vore så klart en vätebomb i jämförelse med Bristol Citys knallpulver och en match som onekligen omedelbart skulle adderas till FA-cupens kanon av klassiska och berömda jättemord. Det är knappast sannolikt, men det är samtidigt minst sagt sällan som cupskrällar är sannolika.

De är däremot alltid möjliga. Till och med när den engelska fotbollens fattigaste klubb möter världens rikaste klubb. Bara i FA-cupen!

Peter Hyllman

Man Citys tio bästa spelare genom tiderna

Peter Hyllman 2018-01-26 06:00

Fredagar, dessa härliga fredagar. Veckans sista dag när mer eller mindre all meningsfull verksamhet går på sparlåga från och med lunch. När man bara är några få timmar ifrån att få klocka ut och inleda fredagsmyset med tacos, chips och whatever. Och naturligtvis med den nervöst laddade vetskapen att man har en hel lång fotbollshelg framför sig.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

ANNONS

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Turen har kommit till Man City. De är speciella på så vis att de mycket väl kan visa sig vara den enda klubben i den här bloggserien där spelare som fortfarande är aktiva spelare för dem faktiskt kan hitta in på en sådan här lista, vilket på något sätt kanske säger något väsentligt om dem och om övriga klubbars nuvarande laguppställningar relativt sin historia.

Det är en populär nutida uppfattning att Man City inte är en storklubb, precis har blivit en storklubb tack vare sina oljepengar. Detta är en helt historielös uppfattning. Man City var redan tidigare en av Englands historiskt sett mest framgångsrika klubbar, en klubb med en stor supporterbas och rik tradition att bygga på. Vilket förhoppningsvis den här listan också speglar.

ANNONS

(10) Yaya Touré

Har kanske solkat ned sitt rykte en aning under sina sista år med Man City men det går inte att bortse från Tourés betydelse för att förvandla Man City från en nyrik storklubb med stora förhoppningar till ligavinnare. Dominant på mittfältet i Premier League under långa stunder och hans insatser för Man Citys första titlar på många årtionden tar in honom på den här listan.

(9) Billy Meredith

En unik spelare på så vis att han skulle ha en teoretisk chans att kunna ta sig in på en sådan här lista både för Man City och för Man Utd. Meredith gjorde totalt 15 säsonger med Man City och gjorde sin sista match för klubben som 49-åring, vilket är rätt otroligt. Livsfarlig målskytt som under sin första period i Man City hann med att göra 134 mål på 362 matcher.

(8) Peter Doherty

Precis som sin röda granne har Man City en mytomspunnen spelare i sin historia där det samtidigt finns en känsla av what if? Peter Doherty hann under 1930-talet med att göra 82 mål på 134 matcher för Man City innan andra världskriget kom att avsluta hans karriär i förtid. Det innebär däremot också att det inte riktigt finns någon gräns för fantasin om hur bra han kunde ha blivit.

ANNONS

(7) Mike Summerbee

Med över 400 matcher under tio år i Man City-tröjan var Summerbee en av de viktigaste spelarna när Man City vann tre titlar på fyra år mot slutet av 1960-talet och skulle komma att ta över efter Matt Busbys Man Utd som den dominerande klubben i staden. Lyckades från sin position som högerytter kombinera ett tekniskt spel med ett fysiskt spel.

(6) Francis Lee

Kanske bäst hågkommen som spelare i Man City men som spelare kanske desto mer värd att komma ihåg. Det går att hitta ett klassiskt klipp där Lee genom att svandyka på planen försöker visa för domaren att motståndaren filmade, vilket var särskilt prislöst givet Lees eget rykte i det avseendet. Men blödde för Man City och var deras hjärta på mittfältet under en mycket framgångsrik period.

(5) Frank Swift

Revolutionerade målvaktsposten långt innan det var på modernt att förändra målvaktsrollen i Man City. Det var med Frank Swift som de långa utkasten blev på ropet inom fotbollen. Hann med att vinna både den första och den andra divisionen med Man City under åren före och efter kriget, innan han tragiskt var en av dem som omkom i Münchenkatastrofen.

ANNONS

(4) Bert Trautmann

Kom till England som tysk fallskärmsjägare under andra världskriget. Krigsfånge således som skrev på för Man City efter kriget, och vann över publiken. Kanske mest känd för att ha spelat och vunnit en FA-cupfinal 1956 med bruten nacke. Men också en strålande målvakt som skulle komma att bli en förebild för en hel generation av engelska målvakter.

(3) Sergio Aguero

Man City saknar sannerligen inte anfallare genom åren. Eric Brook och Tommy Johnson inte minst, men ingen kan riktigt mäta sig med Aguero som under säsongen slog rekordet som Man Citys främste målskytt någonsin, trots att faktiskt bara ha spelat drygt sex säsonger för klubben. Hans mål i slutminuten av 2011-12-säsongen kommer så klart leva kvar i klubbens legender.

(2) David Silva

Det finns en populär teori att spanska spelare som inte spelar för Barcelona eller Real Madrid inte är lika bra. Häststrudel. David Silva har under hela 2010-talet varit en fantastisk kreativ kraft på Man Citys mittfält, styrt lagets tempo och varit en ständig skapare av målchanser. Arguably sett över hela årtiondet ligans bäste spelare under dessa år och fortfarande en kraft att räkna med.

ANNONS

(1) Colin Bell

Är jag en sucker för nostalgi? Nej, Colin Bell gör rätt för sin plats på den första platsen på en sådan här lista. En mångsidig och magnifik mittfältare som gjorde precis allt för Man City mellan de titelstinna åren i England och Europa 1966-79, som kombinerade mängder av mål med tröttlöst arbete. Kort sagt, en bättre variant av Steven Gerrard. Och han har läktaren att bevisa det.

:::

TRANSFERKOLLEN

Guido Carrillo, från Monaco till Southampton. Det fortsätter flöda spelare från Monaco till Premier League. Den här gången en med lite lägre profil. Southampton har sina välkända problem med anfallet och det här är naturligtvis deras sätt att försöka åtgärda detta. Den 26-årige argentinaren har spelat under Mauricio Pellegrino förut, i Estudiantes och bör kunna finna sig tillrätta i Southampton. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Viktigt för Leeds att fortsätta marschera framåt - men tillsammans!

Peter Hyllman 2018-01-25 06:00

Leeds

”Det säger inte vilka vi är!” På det sättet valde Leeds klubbledning att beskriva sitt tidigare klubbemblem, den gulblåvita skölden med den vita rosen längst upp och klubbens initialer i mitten, när de blev uppmanade att motivera sitt nya emblem som presenterades under gårdagen och som ni alltså ser här i all sin påstådda härlighet.

Av detta må vi då dra slutsatsen att det nya emblemet säger vilka Leeds är, i alla fall enligt Leeds klubbledning. Men kanske är det lite det som är problemet, för vilka är då Leeds, vilka är dess spelare och dess supportrar? Jo, uppenbarligen vita män som slår sig själva för bröstet. Vilket möjligen ligger sanningen relativt nära men som symbolism ändå känns rätt olyckligt och uteslutande.

ANNONS

Och pratar vi ändå om symbolism är det svårt att veta om det är upplyftande eller deprimerande att ett sådant här emblem kan passera vad man får anta är klubbens marknadsavdelning, ett antal reklambyråer och vad som påstås vara tiotusentalet supportrar, utan att någon längre känner att det ger en och annan oavsiktlig fast ändå olustig historisk association. Jag lutar åt det senare.

Och så på tal om dessa tiotusen supportrar som ska ha konsulterats i framtagandet av detta nya emblem. Vilket är rätt märkligt givet att emblemet kom som en chock för vad som verkade vara den stora majoriteten av Leeds supportrar, ung som gammal, från när som fjärran. Vilket i dessa tider känns helt omöjligt om emblemet varit ute på runda hos 10,000 personer.

En bluff måste åtminstone vara rimlig för att kunna fungera. Nu har så klart Leeds ett problem eftersom hela deras rebranding bygger på konceptet att det är supportrarna som är klubbens hjärta, samtidigt som supportrarna en masse uttrycker sitt missnöje med detta nya emblem. I skrivande stund hade en snabbt ordnad namninsamling mot emblemet fått 30,000 underskrifter.

ANNONS

Nu ligger det så klart närmast i naturen att alla förändringar i klubbens emblem, färger, tröjor och så vidare kommer mötas av motstånd och missnöje, fotbollen är intet om inte konservativ. Samma typ av missnöje har mött Everton, West Ham, Hull City, Man Utd med många fler klubbar när de ändrade sina emblem, det går helt enkelt inte att undvika.

Det ligger däremot även i detta missnöjes natur att det är övergående. Det finns framför allt en benägenhet att idolisera det befintliga klubbemblemet, trots att det en gång i tiden var nytt det också, och ironiskt nog med all sannolikhet mötte exakt samma missnöje vid den tidpunkten. Vi vill som supportrar ofta tro att det vi håller kärt har varit sedan begynnelsen. Men så är aldrig fallet.

Det finns med andra ord goda proceduriella skäl för Leeds klubbledning att rida ut stormen och vänta ut motvinden. Oavsett vilken förändring de än hade föreslagit av emblemet hade det mött visst motstånd, det är helt enkelt the cost of doing business. Den relevanta frågan är däremot om det finns sakliga och funktionella skäl för Leeds att hålla fast vid detta nya emblem?!

ANNONS

Det nya emblemet har fått sin beskärda rent praktiska kritik. Fint färgschema förvisso, men klubbnamnet i generiska stora bokstäver tillsammans med en stiliserad skuggfigur ger ett tämligen intetsägande och innehållslöst intryck, det känns helt enkelt som ett emblem som kunde tillhöra vilken som helst klubb bara namnet och färgschemat byttes ut. Ovanpå det då symbolismen.

Den mer konceptuella invändningen borde däremot vara, tvärtemot vad klubben alltså faktiskt argumenterar, att det inte alls på samma sätt som det tidigare emblemet säger något om vilka Leeds faktiskt är. Skölden är borta, den vita rosen är borta. Därmed är klubbens geografiska och historiska profil borttvättad, och med den mycket av klubbens tradition och tillhörighet.

Avsikten med det nya emblemet var helt säkert god. Det kan ligga en hel del i att det gamla emblemet känns föråldrat. Liksom det kan finnas en poäng med ett nytt emblem att symbolisera den nya era som Leeds med nya ägare hoppas stå inför. Men en bättre kompromiss mellan bevarandet av det bra med gamla och betoningen av det positiva med det nya borde kunna hittas (som till exempel).

ANNONS

Det blir om inte annat ett rätt effektivt test på Leeds utfästelser om att sätta supportrarna i hjärtat av klubben och att arbeta i ständig dialog. Vackra ord, och lätta att säga, men många gånger svårare att genomföra rent praktiskt utan att köra fast i parlamentariskt tjafsande eller falla för frestelsen att göra teater av den demokratiska dialogen och ändå göra som man själva ville från början.

Det nya emblemet lanserades med den ambitiösa tankegången att det skulle representera Leeds kommande 100 år. Det är inte ens säkert att det överlever 100 timmar. Under onsdagskvällen meddelade nämligen Leeds att de öppnar upp konsultationsprocessen igen för Leeds nya emblem. Vilket nog var rätt klokt att göra.

Med Leeds på tionde plats i EFL Championship, med tre poäng men också tre klubbar mellan sig själva och playoff-strecket, och i hälarna av en uppslitande förlust på hemmaplan mot Millwall, känns det som om Leeds har viktigare saker att jobba med under våren än klubbens emblem. Och framför allt är det viktigt att Leeds fortsätter att inte bara fortsätter marschera framåt.

ANNONS

Utan också att Leeds fortsätter marschera framåt tillsammans. Klubbens motto är inte Marching On, utan Marching On Together! Det säger också något om vilka Leeds United är, och vilka de inte är.

Peter Hyllman

Nations League är inte perfekt men ändå klart bättre än vad vi har

Peter Hyllman 2018-01-24 18:00

League of Nations var ett internationellt fredsprojekt, föregångaren till FN, mellan de båda världskrigen som var dömt att misslyckas av flera skäl. Att det sågs som en organisation för det första världskrigets segrarmakter för det första. Att det var en organisation utan reell makt, utan flera viktiga medlemmar, och utan förmåga att överbrygga nationella särintressen för det andra.

När nu UEFA som synes har fått för sig att bygga ännu ett monument över sin egen fåfänga, detta Nations League, är det fullt naturligt att undra om det har tagits lärdom av historien. Eller om det även här framför allt ska ses som en turnering för den europeiska fotbollens segrarmakter för det första. Och en turnering som inte heller reser sig ovanför nationella särintressen för det andra.

Vad är då Nations League kan man då undra?! Det är en ny turnering för europeiska landslag, en hybrid mellan cup och serie, där samtliga europeiska länder sorteras in i fyra divisioner (A-D), inledningsvis utifrån ranking. Varje division består av fyra grupper av tre-fyra lag där varje lag möter varandra hemma och borta. Alla matcher spelas under hösten 2018.

ANNONS

Gruppvinnarna flyttas upp och grupptreorna flyttas ned en division till nästa upplaga av Nations League. Gruppvinnarna i League A möts dessutom i ett finalspel i juni 2019 för att avgöra vilka som vinner Nations League. Därtill möts gruppvinnarna i övriga divisioner i separata playoff där segrarna kvalificerar sig till kommande EM.

UEFA Nations League ska inte förväxlas med ett alternativt EM-kval, även om det erbjuder en bakdörr till EM för vissa framför allt lägre rankade nationer. Det är tänkt att vara en självständig turnering, en respons på att träningslandskamper alltmer ansetts som meningslösa och ointressanta. Det introducerar dessutom för första gången ett slags serieformat i landslagsfotbollen.

Det är en turnering som garanterar att landskamper spelas mellan jämbördigt motstånd. På så vis skulle det kunna ses som en turnering för den europeiska fotbollens segrarmakter, där de bara får möta varandra. Men möjligheten för alla länder att möta alla finns fortfarande kvar i EM-kvalet, och existerar så klart i teorin också i Nations League, genom uppflyttning och nedflyttning.

ANNONS

Vad som är positivt med Nations League i det avseendet är faktiskt också att mindre länder får spela en turnering mot för dem jämbördigt motstånd. De får med andra ord för första gången spela en turnering i vilken de faktiskt har en realistisk chans att vinna och gå långt, inte bara vara slagpåsar. Vilket jag tror är helt avgörande för att verkligen uppmuntra fotbollsintresset i dessa länder.

Men är Nations League en turnering som kommer kunna resa sig ovanför nationella särintressen? En vanlig invändning mot träningslandskamper är att de inte tas på allvar av länderna eller av spelarna, och att det blir många återbud och matcher mellan mycket B-betonade lag. Publiken luras på konfekten och landslagsfotbollen devalveras alltmer.

Nations League kommer säkert få en effekt på så sätt i de lägre divisionerna (B-D) där uppflyttning står på spel. Jag är mer tveksam till League A där de bästa nationerna redan befinner sig och dessutom med största sannolikhet ändå tar sig till EM, och där dessa länder helt säkert fortfarande kommer betrakta EM som den stora saken. Men effekten kan i alla fall inte vara negativ.

ANNONS

Det är en helt ny turnering och det finns en benägenhet att vara skeptisk och misstänksam mot allt som är obekant. Vi vet samtidigt att träningslandskamper betydligt oftare än inte är ytterst träliga affärer som ingen egentligen är det minsta genuint intresserad av. Alltså måste detta i alla fall ses som ett positivt steg i rätt riktning.

Om det sedan blir så att Nations League har samma beständighet över tid som League of Nations (Nationernas förbund) eller dess mer långlivade efterföljare United Nations (Förenta nationerna) får tiden utvisa.

:::

GRUPP A4
Spanien
England
Kroatien

Spanien är så klart favoriter i gruppen, men favoriter som England åtminstone måste hoppas kunna störa. Baksidan av det myntet är så klart att Kroatien på motsvarande sätt kommer kunna störa England. Gruppvinst och finalspel är ingen omöjlighet men Englands prioritet får bli att inte åka ur Nations League A genom att hamna sist i gruppen.

ANNONS

https://www.uefa.com/uefanationsleague/news/newsid=2530180.html#/

Peter Hyllman

Kvällens match är en generalrepetition inför Europa League för Arsenal

Peter Hyllman 2018-01-24 06:00

Man City väntar i finalen. Så mycket står klart sedan Man City igår besegrat ett modigt sprattlande Bristol City också i returmötet och tagit sig till sin allra första cupfinal med Pep Guardiola som manager. Vad som alltså återstår den här kvällen är att avgöra vilka Man City ska möta i finalen. Arsenal eller Chelsea, Arsene Wenger eller Antonio Conte?

Det är tredje matchen på kort tid mellan Arsenal och Chelsea. De två första matcherna slutade båda oavgjort. Matchen i ligan på Emirates slutade 2-2 och den första semifinalen slutade därefter 0-0, en rätt trälig historia som kanske mest får kommas ihåg för Andreas Christensens till synes totala oförmåga att träffa målet med någon av sina nickar.

Detta innebär att kvällens match i praktiken får samma dynamik som ett enkelmöte. Båda lagen måste vinna eller försvinna. Det enda som något rubbar den dynamiken är Ligacupens klassiskt märkliga tillämpning av bortamålsregeln, där alla oavgjorda resultat förutom 0-0 efter förlängning skulle innebära att Chelsea tar sig vidare till finalen.

ANNONS

Att säga vilka som är favoriter känns på förhand omöjligt. Magkänslan gör att man nog vill se Arsenal som favoriter, på grund av hemmaplan, på grund av den positiva känslan sedan värvningen av Henrik Mkhitaryan (som däremot inte får spela i Ligacupen eftersom han är cup-tied) och sedan urladdningen mot Crystal Palace. Men Arsenal är som vi också vet notoriskt svårförutsägbara.

Det är också omöjligt att avfärda Chelsea. För alla problem som Chelsea till synes har, och oavsett den utsträckning i vilka de kanske eller kanske inte överdrivs, har Antonio Conte ändå fått ihop ett lag som är väldigt svåra att tas med och som tenderar bita ihop och ta sig samman när motståndet blir som svårast. Och lagets och individuella spelares kvalitet går inte att ifrågasätta.

Det borde också vara två hungriga lag. Båda har säsonger där en cuptitel skulle vara åtminstone ett plåster på såren, och något både för Arsene Wenger och för Antonio Conte att kunna hålla upp och utropa framgång, särskilt som det i så fall skulle innebära att ha besegrat Man City i finalen. Att vinna silver är aldrig fel oavsett vilket silver det än är.

ANNONS

Situationen är dock lite annorlunda för respektive klubb. Ligacupen vore en fin seger men inte tillräckligt för att ensamt göra Arsenals säsong tillfredsställande, inte med laget fortfarande utanför Champions League och fortsatt i ett stadie av osäkerhet om vart laget egentligen är på väg. Arsenal har inte råd att låta sig nöja med Ligacupen den här säsongen.

Även för Chelsea vore Ligacupen en fin titel, en cup klubben faktiskt har en rätt fin modern tradition i. Utan att veta hur Chelsea kommer prestera i övriga cuper kanske inte Ligacupen i sig målar över vissa besvikelser med säsongen, men givet att Chelsea vann ligan förra säsongen kan Chelsea ha råd att betrakta en vinst i Ligacupen som en helt okej form av mellansäsong.

Den här skillnaden kan så klart tyckas vara orättvis men är naturligtvis bara en funktion av var klubbarna rankas in the great scheme of things. Arsene Wenger var bland annat upprörd under gårdagen över hur Arsenal enligt honom sätts under hårdare kritik än andra klubbar, trots att de vunnit tre FA-cuptitlar de senaste åren. Men då har kanske inte syftet med kritiken riktigt landat.

ANNONS

De inhemska cuperna, både FA-cupen och Ligacupen, är bisatser. De är riktigt fina bisatser, riktigt trevliga bisatser, oersättliga bisatser och fantastiskt fina och härliga att vinna-bisatser – men ändå bisatser! Det vill säga för klubbar av Arsenals och Chelseas storlek och förmodade ambition. Huvudsatserna är och förblir Premier League och Champions League.

Att misslyckas med huvudsatserna kan inte över tid kompenseras med vilken som helst framgång gällande bisatserna. Arsenal har som klubb under de senaste tio åren misslyckats med huvudsatserna. Chelsea är å sin sida en klubb som huvudsakligen har lyckats med sina huvudsatser under dessa tio år, och däri ligger hela skillnaden.

Vi kan alltså förvänta oss starka lag den här kvällen. Arsenal vill naturligtvis ta sig till finalen. De behöver prestigevinsten det skulle innebära att besegra Chelsea, de behöver sannerligen inte förlora det momentum som vinsten mot Crystal Palace gav dem, och än en gång omgärdas av det moln av negativism som en förlust och ännu en cup exit skulle innebära för dem.

ANNONS

Chelsea måste närmast per default ställa upp med ett mycket starkt lag, det är så deras trupp är sammansatt och det faktum att de spelar på bortaplan lär definitivt påverka laguttagningen. Även Antonio Conte är ifrågasatt och även Conte och Chelsea behöver framgången. Dessutom vill nog Chelsea göra slut på sin rätt märkliga Arsenal-hoodoo under Antonio Conte.

För Arsenal kan även den här matchen ses som en rätt god testkörning också inför det i det större perspektivet betydligt viktigare Europa League-slutspelet som väntar under våren. Just dessa cupmöten är så speciella, inte minst på hemmaplan, där allt ställs på sin spets under en match, och där lagets disciplin och kollektiv koncentration är så avgörande, och en av Arsenals akilleshälar.

Kan Arsenal avgöra ett cupdubbelmöte hemma på Emirates mot Chelsea kan Arsenal naturligtvis göra detsamma också mot Dortmund, Atlético Madrid, Napoli, Marseille, Milan, RB Leipzig, Lazio med flera storheter som väntar i Europa League. Vem vet, kanske kan Arsenal då till och med göra detsamma också mot Östersund?!

ANNONS

Det är en rätt bra vetskap att ha med sig i ryggsäcken inför våren. Liksom en förlust vore en otrevlig känsla av otrygghet att tvingas packa ned i samma ryggsäck. Kan Arsenal demonstrera att de kan både dominera och kontrollera en sådan här typ av match mot en kaliber av motståndare som Chelsea, då har de demonstrerat sig som favoriter i Europa League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Aaron Lennon, från Everton till Burnley. Burnley fortsätter sin taktik att sopa upp smulorna från de större klubbarnas bord. Många gånger har det fungerat med positiv effekt. Med Lennon är jag lite mer tveksam där intrycket har varit ett tag att både Lennons ben och hunger har avtagit med åren. Chans att göra ett sista ryck med Burnley. Godkänd – (++)

Kenedy, från Chelsea till Newcastle (lån). Har haft väldigt svårt att göra något avtryck i engelsk fotboll och har tidigare varit iväg på ett misslyckat lån i Watford. Det är sällan detta sker utan anledning. Rafa Benitez har säkert en idé om hur han vill använda Kenedy men det är svårt att se hur Kenedy ska kunna göra något riktigt avtryck för Newcastle. Godkänd – (++)

ANNONS

Jaroslaw Jach, från Zaglebie Lubin till Crystal Palace. Skador i backlinjen tvingar Roy Hodgson ut på marknaden och här har han värvat en lovande polsk mittback. Har precis slagit sig in i det polska landslaget och bör kunna göra nytta också för Crystal Palace. Även om det kanske är en värvning mer för framtiden än just för den här säsongen. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

En neutral titt på monsterbytet utifrån Arsenals perspektiv

Peter Hyllman 2018-01-23 16:00

Alexis Sanchez är en bättre spelare än Henrik Mkhitaryan. Det råder knappast någon tvekan om den saken. Det finns inte en enda Arsenalsupporter som, om de är ärliga med sig själva som det så populärt heter, för ett år sedan innan alla flyttrykten tagit fart på allvar, hade övervägt ens idén att byta ut Alexis Sanchez mot Henrik Mkhitaryan som något annat än riktigt dålig humor.

Ändå var nog den allmänna uppfattningen positiv bland Arsenals supportrar när bytet under måndagskvällen blev officiellt, att det var ett bra byte. Vilket inte riktigt makes sense. Mitt sätt att se på den saken är att de flesta väljer att se på Alexis Sanchez som en sunk cost, det vill säga de värderar bytet utifrån det givna läget att Sanchez i praktiken redan hade lämnat Arsenal.

Vem gjorde den bästa dealen? Den frågan var ämnet för flera artiklar, videos, poddar och studioprat under måndagen. I termer av fotboll, vem som får den bästa spelaren, känns det helt givet att Man Utd gjorde den bästa dealen. Men det måste då samtidigt poängteras att Arsenal samtidigt gjorde och fick den bästa dealen de över huvud taget kunde få, givet situationen.

ANNONS

Det är den omständigheten som gör att båda klubbarna kan känna sig som vinnare i den här bytesdealen. För Arsenal är det dessutom också på det viset att för dem är en väldigt bra spelare som Henrik Mkhitaryan otroligt mycket mer värdefull än de £30-35m de annars rimligtvis hade kunnat casha ut för spelaren. Pengar har Arsenal i överflöd, men Arsenal har inte ett överflöd av spelare av den kalibern.

Detta förändrar däremot inte det basala, eller grundanalysen. Det är en bytesdeal som bara blev aktuell för att Arsenal är en klubb som befinner sig i en position där deras nyckelspelare hellre söker sig till andra klubbar som bättre matchar deras ambition. Det är ingen bra position. Liksom att Arsenal nog hade kunnat få ut ännu större värde för Alexis Sanchez i somras än de nu fick.

Men det är en bytesdeal som sätter en positiv shine på en problematisk situation för Arsenal. Och på kort sikt måste detta ses som otroligt betydelsefullt. Kort sikt är den här säsongen och den här säsongen handlar för Arsenal endast om att med alla till buds stående medel ta sig tillbaka till Champions League. Vilket är en riktigt tuff uppgift där Europa League förmodligen är bästa chansen.

ANNONS

Ska den chansen kunna tas tillvara krävs det att laget som helhet befinner sig i ett positivt tillstånd och inte äter upp sig självt inifrån. Det ligger fortfarande mycket i tanken att Alexis Sanchez förmodligen var avgörande för Arsenals möjligheter att ta tillvara chansen, men det hade förutsatt att Sanchez och laget kunde samsas under en sista halv säsong. Men det gick tydligen inte.

Det går alltid att falla tillbaka på klyschan att det viktigaste är harmoni i omklädningsrummet. Men ibland måste där även finnas utrymme för starka viljor och ett utrymme för konflikt. Men om Alexis Sanchez var ett aktivt störningsmoment, vilket ingen av oss kan säga med någon säkerhet att han faktiskt var, är det så klart klokt att rensa ut detta element.

På pluskontot för Arsenal hittar vi alltså Henrik Mkhitaryan, en spelare med uppenbar talang. Utsågs till årets spelare i Bundesliga säsongen innan han flyttade till Man Utd, där han emellertid av flera olika skäl inte riktigt har fått ut samma kvalitet. Hans försvarare hänvisar till Man Utds taktik. Hans kritiker pekar på att han hade svårt med pressen. Båda lägren kan ha sina poänger.

ANNONS

Oavsett vilket läger man än väljer att ansluta sig till, eller till och med om man väljer att omfamna båda lägren, är känslan att Arsenal ändå som klubb mycket väl skulle kunna passa Henrik Mkhitaryan betydligt bättre, och kanske Mkhitaryan passar Arsenal bättre som spelare, och således att Arsenal mycket väl kan få ut bättre prestationer av Mkhitaryan än vad Man Utd fick annat än i lyckliga undantagsfall.

De som väljer att titta på taktiken konstaterar snabbt att Arsenal och Arsene Wenger ofta är mycket frisinnade i sin offensiv, och att deras offensiva spelare ofta får fri licens att anfalla utan större defensivt ansvar. De som istället väljer att tänka på det mentala ser istället att Arsenal om än en storklubb inte är en klubb där konkurrensen, uppmärksamheten och pressen att vinna är riktigt lika stor.

ANNONS

Märk väl att detta är något tvetydiga fördelar, att det i själva verket inte är något odelat positivt. Men inte mycket i världen är det. Arsenals taktiska svaghet har ofta varit att de är för offensivt frisinnade. Blir detta mer eller mindre sant med Henrik Mkhitaryan? Arsenals institutionella svaghet har varit att de i viss mening saknat vinnarkultur. Blir detta mer eller mindre sant med Henrik Mkhitaryan?

Med Henrik Mkhitaryan åtgärdar Arsenal en position på planen som ett tag har varit något av en svaghet. Offensivt har de varit väldigt starka centralt och från vänsterkanten, men blekare från höger. Där passar Mkhitaryan in perfekt, liksom han även är så mångsidig att han fungerar effektivt centralt, vilket borde passa utmärkt när Mesut Özil brottas med sin återkommande bortamatchinfluensa.

ANNONS

Det går att fråga sig om Henrik Mkhitaryan och Mesut Özil helt enkelt riskerar vara lite för lika som spelare. Två spelare som båda gillar sina passningar och sina finesser men båda också kan vara lite odirekta och obenägna att själva ta sig till avslut. Arsenal har naturligtvis haft sina traditionella problem av att bli lite för omständiga i sitt anfallsspel, att vilja ”passa bollen in i mål”.

Framgången för Arsenals offensiva linje kommer därför bero på hur väl dessa båda spelare kombineras med andra mer direkta spelare. Inte minst anfallaren kommer få en helt avgörande roll. Alexandre Lacazette känns som en utmärkt anfallare i den rollen men här håller Arsenal kanske på att skapa sig själva lite bryderier med en eventuell värvning av Pierre-Emerick Aubameyang.

Det går självklart att fantisera upp alla möjliga tänkbara kombinationer på nätet men Arsenal måste snabbt spela ihop en offensiv linje med en nyckelspelare borta och där en eller två nya spelare har tillkommit, och göra det på ett sätt som fortfarande behåller en vettig balans i laget som inte exponerar Arsenals backlinje i alltför hög utsträckning, på ett sätt som varit alltför vanligt under alltför lång tid.

ANNONS

ATT lyckas med denna balansgång kommer vara desto viktigare för Arsenal den här våren givet att Europa League, och europeiskt cupspel, alltså måste anses vara deras bästa chans att ta sig tillbaka till Champions League. OM Arsenal lyckas med denna balansgång måste de i så fall anses ha gjort vatten till vin under januarifönstret och vara en av vinnarna med detta monsterbyte.

Arsenal har i så fall maximerat sina kortsiktiga förutsättningar att nå framgång den här säsongen, och gjort bästa möjliga av en svår situation. Och kort sikt är det enda som nu spelar någon roll för Arsenal. De långsiktiga problemen finns kvar, det är de som har orsakat den svåra situationen Arsenal nu hoppas ha gjort bästa möjliga av, men lång sikt måste för Arsenal vara en senare fråga.

Den frågan har inte Arsenal tid med nu.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan blixten slå ned två gånger för Bristol City eller sitter Man City på fyrtal?

Peter Hyllman 2018-01-23 06:00

Det är dags för returmatchen mellan Bristol City och Man City i Ligacupens ena semifinal. En match som säkert innebär att jag kommer få ägna ytterligare en hel kväll åt att störa mig något sanslöst på alla de som sitter och pratar om matchen mellan City och Bristol, vilket var exakt hur den på många ställen rubricerades som i samband med den första matchen.

Visst, att kalla Man City för City kanske ändå i någon mening och i vanliga fall är i alla fall acceptabelt, även om det känns rätt oseriöst. Men det blir under alla omständigheter lite fel när motståndarna heter Bristol City. Och detta att kalla Bristol City för bara Bristol när det samtidigt finns en annan klubb i samma stad av jämförbar storlek som heter Bristol Rovers? Nä, pinsamt!

(Och jodå, detsamma gäller självfallet att kalla Man Utd för United.)

Bristol City visade i den första semifinalmatchen att deras vinst mot Man Utd i kvartsfinalen var allt annat än en tillfällighet. Det säger något om deras insats när de i slutänden kanske ändå får vara lite besvikna över att behövt släppa in det där 1-2-målet på tilläggstid. Ett mål som självfallet förändrar förutsättningarna inför kvällens match till Man Citys fördel.

ANNONS

Det enda rimliga att förvänta sig från det första mötet, och som Bristol City också infriade, var emellertid att hålla semifinalen levande till returen på Ashton Gate. Även om att beskriva det som rimligt att förvänta sig möjligen är att göra saken orättvisa. De allra flesta utgick nog från att den här semifinalen skulle vara helt och hållet avgjord redan innan avspark ikväll. Men icke.

Nu är självfallet Man City ändå klara favoriter inför kvällens match. De har en ledning att spela på. De är förvarnade om vad Bristol City kan hitta på, både för att de vet att Man Utd förlorade på Ashton Gate för någon månad sedan, och för att de själva hade besvär med Bristol City för två veckor sedan. Dessutom är Man City för närvarande ett bättre fotbollslag än vad Man Utd var.

Ändå drömmer man så klart i Bristol och på Ashton Gate om ännu en cupsaga ikväll. Det är kanske inte drömmar som Noa Bachner och hans gelikar anser är så värst mycket värda, men det är ändå drömmar. För Bristol City att ta sig till Ligacupfinal på Wembley, efter att längs vägen ha slagit ut både Man Utd och Man City, vore en av de största moderna bedrifterna i engelsk fotboll.

ANNONS

Man City jagar så klart själva något som måste beskrivas som en av de största bedrifterna i engelsk fotboll. En sådan möjlighet försvann så klart i och med förlusten mot Liverpool då de inte längre kan upprepa Arsenals bedrift att gå igenom ligasäsongen obesegrad. Återstår gör Chelseas poängrekord, vilket känns uppnåeligt, samt Man Utds The Treble från 1998-99.

Det ligger så klart i Man Citys kultur och natur att vilja överträffa Man Utd, det får de närmast med modersmjölken. Alltså var det lite på det viset man kunde förstå olika uttalanden efter förra säsongen om ambitionen att denna säsong vinna en ”quadruple”. Delvis en respons på en besvikelse till säsong, delvis som ett slags rallying cry till trupperna inför denna säsong.

Det lite lustiga och på samma gång imponerande är så klart att med över hälften av säsongen avklarad har Man City fortfarande alla chanser att faktiskt lyckas med denna höga ambition, även om det förvisso är säsongens klart tuffaste halva som återstår i det avseendet. Men ligatiteln kommer de vinna, och de måste åtminstone anses ha goda vinstchanser i samtliga tre cupturneringar.

ANNONS

Ligacupen har en udda placering i denna kanon. Helt nödvändig att vinna för en så kallad quadruple, men samtidigt den cup som går att bomma om vad man vill är att ”bara” upprepa en Treble. Men givet att det ändå är den cuptitel som ligger närmast till hands i tid, tillika Man Citys bästa chans till en cuptitel den här säsongen, tillika Pep Guardiolas första titel med Man City, blir den viktig.

Något vi också märker i Man Citys laguttagningar den här säsongen. Det är knappast några svaga lag som Pep Guardiola ställer ut ens i Ligacupen. Det är alltså inte någon fråga om att kasta bort ens den minsta chans till silver den här säsongen. En inställning jag respekterar till hundra procent, inte minst eftersom jag är övertygad om att det också ökar ett lags chanser på de stora titlarna.

(Det har alltid förbryllat mig hur de klubbar som är mest kräsna vad gäller vilka titlar som ska vinnas, är de som tenderar vinna minst titlar, men ingen vill riktigt se sambandet.)

ANNONS

Alltså kan vi vänta oss något liknande ikväll. Man City kommer vilja städa av matchen och inte ta onödiga risk. Hur bra lag de än har ställt ut i Ligacupen har det inte varit någon enkel resa för dem. Det krävdes straffar både mot Wolves och Leicester för att ta sig till semifinal, och ett mål på tilläggstid mot Bristol City för att ha ledningen inför returen. Dumt att kasta bort det redan här och nu.

Men där finns naturligtvis vetskapen att klara av den här matchen, det vill säga håll nerverna och fokus i styr, så har Man City tagit sig till Wembley och sin allra första cupfinal under Pep Guardiola. Då kan de sätta sig ned imorgon och se om de då ställs mot Arsenal eller mot Chelsea. Det vore något stort och positivt att ha med sig i ryggsäcken nu när säsongen ger sig in i sitt avgörande skede.

ANNONS

Det vore också första steget avklarat på den minst sagt långa resan mot den där quadrupeln som pratades om inför säsongen. För att Bristol City ska kunna sätta käppar i hjulet för det krävs att de ikväll åstadkommer något som faktiskt inget annat lag har gjort hittills den här säsongen. Det vill säga besegra Man City i en match där det faktiskt kostar dem något att förlora i termer av titlar.

Men inte kan väl Bristol City slå ned två gånger på samma ställe? Men, om de skulle lyckas med den bedriften, kanske folk ändå börjar visa dom i alla fall den respekten att faktiskt kalla dem för Bristol City. Kanske kan den möjligheten till och med få Bristol Rovers supportrar att hoppas på en skräll ikväll? Särskilt om det blir Matty Taylor som får avgöra den här gången.

(Knappast!)

:::

TRANSFERKOLLEN

Erdal Rakip, från Benfica till Crystal Palace (lån). Roy Hodgson hoppas kunna addera lite kreativitet på sitt mittfält med både Ruben Loftus-Cheek och Yohan Cabaye på skadelistan. Vi känner så klart till Rakip från Allsvenskan, intressant värvning på så vis. Men en värvning som känns något lättviktig sett både till sammanhang och till Crystal Palaces behov. Godkänd – (++)

ANNONS

Alexis Sanchez, från Arsenal till Man Utd. Konsekvent en av de absolut bästa spelarna i Premier League de senaste tre-fyra åren. Förmodligen den bästa tillgängliga spelaren i världen att passa in i Man Utds mer individualistiska anfallssystem. En briljant spelare och en monstervärvning som är en omedelbar uppgradering för Man Utd. En omöjlig värvning att säga nej till. Berömlig – (+++++)

Henrikh Mkhitaryan, från Man Utd till Arsenal. Kanonvärvning på så vis att Arsenal behöver riktigt bra spelare mer än de behöver pengar. Mkhitaryan må ha haft det väldigt svårt på Old Trafford men mycket talar för att han kan få större utväxling för sin höga potential med ett mer vidlyftigt och kanske mindre intensivt Arsenal, liksom han förstärker i mina ögon en av Arsenals problempositioner. Berömlig – (+++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Liverpools tre beslut för säsongen och för framtiden

Peter Hyllman 2018-01-22 06:00

Att besegra Man City var naturligtvis både imponerande och nödvändigt. Och utöver tre viktiga poäng vände det också i ett svep den melankoli som i någon mån omfattade Liverpool sedan Philippe Coutinho lämnat Liverpool. Det är rätt tydligt att även Jürgen Klopp insåg hur viktig den där segern faktiskt var. Han har mjölkat den för allt den är värd ända sedan slutsignalen.

Men precis lika viktigt och precis lika nödvändigt som det var för Liverpool att förra helgen vinna mot Man City, precis så viktigt är det också för Liverpool att vinna kvällens match mot Swansea City. Det är något som många gånger glöms bort i euforin, att även dessa matcher måste vinnas och inte är vunna på förhand. Och över en hel säsong är de i själva verket ännu viktigare att vinna.

Det här är något som har varit ett sänke för Liverpool under mer eller mindre hela Premier League-eran. De har kunnat spela stundtals fantastisk fotboll, vinna de största matcherna mot de bästa motståndarna, elektrifiera publiken och utmana om titeln, men över en hel säsong aldrig haft jämnheten som krävts, ”enkla” poäng har tappats. De har alltid varit 400m-löpare i ett 10,000m-lopp.

ANNONS

Liverpool har kommit riktigt nära några gånger, men aldrig hela vägen. Vad Jürgen Klopp måste åstadkomma är denna jämnhet. Att garantera att Liverpool, generellt uttryckt, inte vinner mot Man City ena helgen bara för att förlora mot Swansea nästa. Utmaningen består så klart i att exakt hur perfekt Liverpool måste vara i det här avseendet avgörs i relation till konkurrenterna.

Där finns det den här säsongen helt enkelt inte något större utrymme alls för misstag. Inte ens med titelstriden ute ur bilden och endast tänkandes på slaget om Champions League-platserna. Det börjar bli oroväckande få omgångar kvar av säsongen och varje poäng blir alltmer livsviktig. Därmed börjar vi också komma in i ett väldigt speciellt skede av säsongen.

Det var ett skede av säsongen som gavs ett uttryck av Alex Ferguson, nämligen squeaky bum time. När säsongen drar sig mot sitt slut, när pressen ökar och när nerverna börjar ge sig till känna. Inte bara en press på lagen i toppen av tabellen utan också en period när lagen i botten av tabellen börjar trycka på gaspedalen och släppa på sina säkerhetsbälten, en mer oförutsägbar period.

ANNONS

Det är exempelvis svårt att säga riktigt vilket Swansea som Liverpool kommer möta ikväll. I vanliga fall hade vi kunnat säga att det var tabelljumbon som har en dålig säsong och Liverpool borde vinna. Men Swansea har ryckt upp sig med Carlos Carvalhal, har en vinst och fyra poäng under bältet, en viss optimism har börjat sprida sig, och de spelar på hemmaplan mot självaste Liverpool.

Det är kort sagt inte alls samma Swansea som så sent som på annandagen fick jättesmörj av Liverpool på Anfield. Förlusten som var den sista spiken i Paul Clements kista. Det innebär inte att Swansea är ett väldigt mycket bättre lag hastigt och lustigt. Men vi kan nog räkna med att en och annan knuten näve har synts i det där laget inför kvällens match givet lagens förra möte.

Carlos Carvalhal vill så klart göra Swansea starkare inför hösten. Men ett lag som befinner sig där Swansea befinner sig i tabellen vid den här tiden på säsongen har ett klassiskt dilemma när det gäller att värva spelare. Nämligen att de spelare som är tillräckligt bra att verkligen kunna göra riktig skillnad för dem den här säsongen inte är så sugna på att gå till ett lag i Swanseas tabellposition.

ANNONS

Desto fler vill i så fall gå till Liverpool kan man tänka sig. Och lyssnar man till röster i media och på sociala medier pratas det också mycket om kommande värvningar till Liverpool. Inte minst eftersom Coutinho-pengarna i mångas huvuden bränner ett hål i Liverpools fickor för närvarande. Men Liverpool och Jürgen Klopp verkar ha kommit till tre beslut för säsongen och framtiden:

Att inte värva någon ersättare till Philippe Coutinho för det första. Det är lätt att fastna i det tänkesättet, att nu sålde vi en spelare alltså måste vi direkt köpa en direkt ersättare. Ofta trycks det tänkesättet också på utifrån, som exempelvis hände för Man Utd med Cristiano Ronaldo. Men Liverpool har redan spelarna som behövs i truppen och det vore ren dumhet att värva någon ”bara för att”.

Att Loris Karius är uttalad förstamålvakt för det andra. Jürgen Klopp behövde kanske ge Simon Mignolet chansen att spela bort sig, och kanske är det vad som nu skett. Det finns en självklar logik att Karius tar förstatröjan om man anser att han är åtminstone lika bra som Mignolet, givet att han är yngre. Möjligen borde detta ha gjorts redan innan säsongen. Men nu står Karius i strålkastarljuset.

ANNONS

Att det aldrig kommer vara aktuellt för Liverpool att sälja viktiga spelare till sina engelska konkurrenter för det tredje. Lätt populistisk poäng för Jürgen Klopp att göra så klart, inte minst denna vecka. Lite feelgood. Han får hoppas det inte kommer tillbaka och biter honom i rumpan likt tidigare tvärsäkra uttalanden har gjort. Kan låta självklart, men liksom för Tottenham förutsätter det framgång.

Men kanske är det också en förutsättning för framgång?!

Peter Hyllman

HÖRNAN #24: Arsenal är inte döda och begravna riktigt än!

Peter Hyllman 2018-01-21 19:04

TRE TANKAR

(1) Leicester. Tänk hur många som ändå satt och tänkte för några år sedan hur alla stjärnor i Leicester skulle försvinna. Visst, N’golo Kanté försvann och ett år senare försvann även Danny Drinkwater, även om han då längre kanske inte kunde räknas som någon stjärna. Men kvar i klubben finns ändå fixstjärnorna som Jamie Vardy, Kasper Schmeichel och Riyad Mahrez, och trots ständiga rykten om att de skulle vara på väg att lämna, framför allt Mahrez, är de kvar och fortsätter lyfta Leicester. Den här omgången upp på sjunde plats, bäst av resten med andra ord. Där många såg dem efter ligavinsten. Claude Puel har gjort ett tydligt avtryck på laget.

ANNONS

(2) Burnley. Tredje raka förlusten för Burnley. Sex raka matcher utan vinst, fyra förluster på dessa sex matcher. Den här omgången var första gången på länge som Burnley fick släppa sin status som ”best of the rest” när Leicester till slut passerade dem i tabellen. Många menar att vad som nu går emot Burnley förut gick med dem och att vad vi ser är en återgång till det normala för dem. Ett frestande och till synes intuitivt korrekt påstående. Eller är vi kanske lika mycket för kvicka med att betrakta detta som ”normalt” som vi var att hylla dem för högt när resultaten gick med dem?

(3) Arsenal. Viktigt med en seger för Arsenal mot Crystal Palace, att visa att man i alla fall inte är på väg ned i graven riktigt ännu. Det var nog många som tänkte, egentligen mot all rim och reson, att här kunde kanske Crystal Palace faktiskt ha en rätt vettig chans ändå. Så ska det så klart inte behöva vara, oavsett Arsenals bekymmer. Även om det så klart bara är dumheter att se den här matchen som något slags bevis på att Arsenal inte ”behöver” Alexis Sanchez. Men egot ska självklart ha sitt.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE: Stoke

Otroligt viktig vinst för Stoke mot Huddersfield, ett viktigt första bevis för att det finns mer i det laget än vad det har visat hittills under säsongen. Ett positivt besked så klart också för Paul Lambert som gjorde sin första match formellt som Stokes nye manager. Givet tidpunkten på säsongen naturligtvis viktigt att få en bra början, särskilt i början av en viktig period av matcher.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Crystal Palace

Efter matchen verkade Roy Hodgson mest lättad över att det såg bättre ut i andra halvlek och över att det inte blev större stryk än det blev. Det är lätt att förstå honom, för den här matchen var tvärdöd redan efter en dryg kvart och även om inget ska tas ifrån Arsenal så satte sig onekligen Crystal Palace själva på pottan med ett mer eller mindre obefintligt försvarsspel.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE: Eden Hazard, Chelsea

När frågetecknen började hopa sig kring Chelsea och de under en längre tid haft svårt att göra mål så klev Eden Hazard fram och visade att han är en av ligans absolut bästa spelare och varför. Det finns nog en och annan spelare i Brighton som kommer drömma mardrömmar kommande nätter om Eden Hazard som kommer springande mot dem med bollen vid fötterna.

OMGÅNGENS MÅL: Willian, 2-0 Brighton (b)

Två liknande mål slåss om konfekten den här gången, men Willians mål var som jag ser det utfört i snabbare tempo, mot tätare motstånd och på ett mycket mer distinkt sätt än vad som kan sägas om Alexandre Lacazettes mål. Snyggt samspel och Michy Batshuayi visade med sin klackframspelning att han i alla fall inte står Xherdan Shaqiri efter i det avseendet.

OMGÅNGENS ?

En enda engelsk ligamatch under söndagen. Inte bara i Premier League utan hela vägen ned till och med National League. Känns på något sätt unikt och det är inte alldeles lätt att förstå hur det egentligen gick till. Men var sak har sin charm och här blev det ju lite mer av riktad uppbyggnad mot just matchen mellan Southampton och Tottenham.

ANNONS

OMGÅNGENS !

Det uppstod en rolig passus när journalist ska producera sin dagliga dos av Mourinhokritik, den här gången på temat hur han ”förstör spelare”, och syrligt tweetade att Martials elva mål den här säsongen betyder att han måste göra nio mål till för att ha en lika bra säsong som sin första. Vilket så klart bara betyder att så här långt har Martial en lika bra säsong som sin första. Ibland går det lite för fort. Martial avgjorde snyggt mot Burnley och har verkligen tagit stora kliv från den skugga av spelare vi ofta såg förra säsongen.

OMGÅNGENS WTF!

Usch, stackars James McCarthy som drabbades av ett dubbelt benbrott i matchen mellan Everton och West Brom. En skada som riskerar sätta stopp för hans karriär om det vill sig illa. Evertonspelare har varit otursförföljda med sådant här det senaste året. Otur var det också bara den här gången och varma tankar får skickas till både McCarthy och till Salomon Rondón.

ANNONS

OMGÅNGENS LOL!

Varför skulle inte Paul Lambert bli glad när han firar Stokes första mål med honom som tränare, men vad i hela friden var det för märklig pyjamas han valde att ha på sig? Och vilket kapitel ur managementlitteraturen hämtade han den idén från, ”Att leda genom att smälta in och vara en i gänget”?!

OMGÅNGENS BTW…

Bandgalen match på Elland Road där Leeds med tio man vänder 0-2 till 3-2 mot Millwall, innan Millwall i matchens slutminuter vänder matchen tillbaka och vinner med 4-3. Kandidat till säsongens match!

Tre tidigare tränare gjorde sin 100:e Premier League-match mot just Man Utd och vann. Sean Dyche gjorde i helgen sin 100:e Premier League-match mot Man Utd, men vann inte. Sad!

FA utreder just nu misstankar om att Crystal Palace åt lasagne till lunch innan matchen i lördags.

Jürgen Klopp: ”I have nothing to say about the numbers…” – En första gång för allt. Bränt barn skyr elden!

ANNONS

Inte alltför förvånande om Everton snart fattar ett beslut att byta ut Sam Allardyce mot Marco Silva.

Man kan ha olika uppfattningar om att Watford byter managers, men de är onekligen förbaskat bra på det.

Det finns mycket fotboll i Southampton.

Peter Hyllman

Watford och Marco Silva en läxa i att som man sår så får man också skörda

Peter Hyllman 2018-01-21 16:04

Det kom som en chock, fast ändå inte. Det gick hur som helst väldigt snabbt från de allra första ryktena till att beslutet faktiskt genomfördes. Watford blir alltså den åttonde klubben i Premier League den här säsongen att sparka sin manager sedan det under söndagen meddelat att Marco Silva alltså fått lämna klubben, ett beslut som får sägas väcka blandade känslor.

Å ena sidan. Det är svårt att inte känna viss sympati för Watfords situation när det alltså inte ens hinner gå tio matcher av Marco Silvas första säsong med klubben innan denne klart och tydligt börjar fiska efter att få flytta till Everton, nästa större steg på stegen. Det pratas så ofta om klubbars lojalitet med sina managers, men mindre om lojaliteten i den andra riktningen.

Å andra sidan. Det drabbar kanske inte någon alldeles oskyldig klubb i det här avseendet. Sedan Pozzo-familjen tog över Watford har de bytt manager nio gånger på snart fem år. De senaste säsongerna har de valt att, mer eller mindre motiverat, efter bara en säsong säga tack och hej till i tur och ordning Slavisa Jokanovic, Quique Sanchez Flores och Walter Mazzarri.

ANNONS

Parallellt med beslutet att sparka Marco Silva riktade Watford dessutom en rejäl bredsida mot Everton vars ”unwarranted approach” till Marco Silva de menade resulterade i en omfattande nedbrytning både av lagets resultat och Silvas och lagets fokus, och satte Watfords långsiktiga framtid på spel. Det är minst sagt hårda och ovanliga ord. Men är de också motiverade?

Det finns definitivt skäl att tro det. Obestridligt är hur som helst att Watfords form har tvärdykt sedan andra halvan av oktober då Evertons intresse för Marco Silva först blev uppenbart. Då låg de sexa med fyra vinster och två förluster på nio matcher. Därefter har de förlorat elva av 15 matcher och är med raketfart på väg ned mot nedflyttningsstriden.

Lika obestridligt är att Evertons uppvaktning av Marco Silva fångade hans intresse. Tre gånger återkom Everton till Watford med anbud på Marco Silva, vilket de självfallet aldrig gjort om han sagt sig vara ointresserad. Tre gånger innan tuppen gal fick Marco Silva frågan av Everton, tre gånger förnekade han Watford. Om detta råder ingen tveksamhet.

ANNONS

Mer ambivalent är kanske orsakssambandet mellan detta och lagets resultat, som Watford mer än antyder, men före- och efter-bilden är onekligen talande och rätt övertygande. Det följer också intuitivt att när en manager så tydligt demonstrerar sin vilja att byta klubb kommer det därefter vara svårt för honom att sälja in till spelarna en idé om lojalitet till och engagemang för laget.

En fråga är så klart hur detta påverkar Marco Silva. Hans status som manager stod högt i kurs efter sin tid med Hull City, trots att de blev nedflyttade. Flera klubbar stod i kö för hans signatur, han valde själv Watford. Resultaten med Watford har varit blandade. Men hur många klubbar har fått kalla fötter givet Silvas vandrande ögon och tydliga opportunism?

Alla tränare har naturligtvis precis som spelare en egen ambition, vilket är naturligt och inget fel med det. Men Marco Silva gjorde bara 15 ligamatcher med Hull City och hann alltså inte ens med att göra tio ligamatcher med Watford innan han ville iväg igen. Vilken klubb med någon tanke om att bygga något mer långsiktigt anställer en sådan manager?

ANNONS

En fascinerande tanke är så klart hur Everton och Farhad Moshiri tänker nu. Det var tydligt att Sam Allardyce var ett backup-alternativ när Marco Silva inte kunde ros i land, och alls inte Moshiris önskade val. Plötsligt är Marco Silva ledig. Det vore spektakulärt men inte helt oväntat om Everton agerade snabbt i det här läget och tackade Sam Allardyce för den tid som varit och anställde Silva.

Om inte så är det nog inte osannolikt att Marco Silva har gjort sitt i engelsk fotboll. Möjligen ser Southampton honom som ett alternativ att ersätta Mauricio Pellegrino. Men Silvas renommé bland engelska klubbar måste onekligen ha fått sig en törn. Watford är naturligtvis sura på Everton, men det är så klart Silva de i själva verket har all anledning att vara irriterade på.

I så fall får Marco Silva i någon mening skörda vad han själv har sått. Men kanske måste detsamma sägas om Watford. När de själva har gjort sådan vana av att byta managers varje år, utan någon tanke om lojalitet, är det kanske ingen tillfällighet att de till slut attraherar managers som inte känner någon lojalitet med dem. Lojalitet är en two-way street.

ANNONS

Alltså får Watford även de skörda vad de i någon mån har sått. Vilket försätter oss i den märkliga situationen att inte riktigt kunna kritisera Watford för just det här specifika beslutet att sparka Marco Silva, en anställning de hade höga ambitioner med och ett beslut de i stort sett tvingats till, men däremot för att ha orsakat de institutionella förutsättningarna för denna situation att uppstå.

Det är en trist situation för Watford men det är samtidigt svårt att tycka alltför synd om dem. Nu anställer de istället Javi Gracia, en spansk tränare med förflutet inom spansk, grekisk och rysk fotboll. Framför allt erkänd från sina två säsonger med Malaga som han tog till övre halvan av La Liga. Också en journeyman-tränare, som sällan varit längre än någon säsong i sina många klubbar.

Watford skördar som sagt vad de en gång har sått. I sin strävan att som klubb bättre kunna hantera den moderna fotbollens generella kortsiktighet har de i själva verket institutionaliserat kortsiktighet i klubben. Den moderna fotbollen är många saker, men inte minst är den ironisk.

ANNONS
Peter Hyllman

Håller Southampton på att passera sin Hubbert’s Peak?

Peter Hyllman 2018-01-21 12:00

Virgil Van Dijk är såld till Liverpool. Dejan Lovren, Adam Lallana, Rickie Lambert, Luke Shaw, Calum Chambers, Sadio Mané, Nathaniel Clyne, Victor Wanyama, Morgan Schneiderlin med flera. Det skulle, för att uttrycka det hela så enkelt som möjligt, kunna skapas en rätt skaplig startelva i Premier League bara med de spelare som Southampton har sålt under de senaste fyra-fem åren.

Det var inte fyra-fem år sedan vi alla i någon utsträckning förundrades över hur Southampton kunde sälja så många till synes viktiga spelare och ändå prestera så bra som de trots allt gjorde, med bevarad konkurrenskraft. Det pratades stort och skrevs mindre uppsatser om Southamptons förmåga att värva ersättare och utveckla spelare. Ändå med känslan att där ändå måste finnas en gräns.

Den gränsen verkar nådd. En genomgång av Southamptons trupp tyder på det. Sofiane Boufal har otvetydig talang men är hopplöst ojämn. Nathan Redmond frustrerar. Jordy Clasie har inte gjort många glada och Pierre-Emile Höjbjerg lyckas inte riktigt övertyga. Manolo Gabbiadini började bra men har bleknat. Kanske är det bara Oriol Romeu som motsvarar högre ställda förväntningar.

ANNONS

Värvningarna inför den här säsongen visar på samma tendens. Mario Lemina och Wesley Hoedt kom båda med goda referenser och har utan att för den sakens skull ha varit dåliga ändå inte övertygat riktigt som det hoppades på. En ganska naturlig slutsats måste alltså vara att Southampton inte längre lyckas riktigt lika bra med sina värvningar som de gjorde förut.

Det är till sist ändå rätt svårt att vara alltför kritisk för den saken. Det måste ses som på gränsen till omöjligt att tappa så många spelare av hög kvalitet som Southampton har tappat de senaste åren utan att laget till sist blir lidande. Hur bra en klubb än är på scouting och på att värva spelare är graden av osäkerhet i denna aktivitet så hög att ingen klubb kan lyckas hela tiden och varje gång.

En mer distinkt kritik vore kanske i vilken utsträckning Southamptons ständiga managerbyten, och då i synnerhet de anställningar som faktiskt har gjorts, har påverkat detta facit. För parallellt med att spelare efter spelare har lämnat Southampton har vi så klart förundrats över hur Southampton klarade av att ersätta manager efter manager till synes utan effekt.

ANNONS

Även detta visade sig däremot ha sin gräns. Mauricio Pochettino var så klart, än mer om vi ser till vad han åstadkommit därefter, en genial anställning. Även Ronald Koeman gjorde ett bra jobb med Southampton, men kanske anade han också vad som var å färde och bytte till Everton. Claude Puel därefter var en spännande anställning som däremot fick sparken efter bara en säsong.

Där någonstans känns det kanske ändå som om något gick fel. Från utsidan går det inte att känna till allt som hänt men endast sett till Southamptons resultat och till deras spel var det en tuff sparkning. Framför allt är det i efterhand svårt att spåra någon slags tanke när Puel först sparkas med motiveringen att spelet var för tråkigt bara för att därefter anställa Mauricio Pellegrino.

Mauricio Pellegrino var naturligtvis ett hett namn i europeisk fotboll efter att förra säsongen ha tagit Deportivo Alavés till final i Copa del Rey. Men frågan är om Southamptons rekryteringsprocess egentligen grävde djupare än så, för om Pellegrino karaktäriserades av något med Alavés var det just en mer defensivt inriktad fotboll. Det vill säga exakt vad Claude Puel fick sparken för.

ANNONS

Med högre frekvens på managerbyten, med oenighet i lagets taktiska färdriktning, och med ett defensivt spelsätt inte helt och hållet anpassat efter spelartruppen, blir det desto svårare att framgångsrikt integrera värvningar, nya spelare och unga spelare. Southampton är alltså ett ganska bra exemel på hur oreda på ett område kan bidra till oreda också på andra områden.

Oreda på dessa områden leder i sin tur till oreda i tabellen. Southampton går in i dagens match mot Tottenham, en minst sagt tuff match för dem, två poäng under nedflyttningsstrecket, och det måste alltså betrakta som sannolikt att de efter 24 omgångar befinner sig på nedflyttningsplats. Verkligen inte vad de rimligtvis kan förväntat sig inför säsongen.

Vad som är oroande för Southampton, och som borde vara väldigt oroande för Mauricio Pellegrino, är att lagets resultat har sviktat. Fram till slutet av november befann sig Southampton ändå mitt i tabellen, med lika många vunna som förlorade matcher efter 13 omgångar. Tio omgångar senare har Southampton ännu inte vunnit någon mer match, och förlorat hälften av dem.

ANNONS

Southampton framstår alltså som ett lag på nedgång utan självförtroende. Inte blev det mindre tydligt i förra omgången när Southampton gick fram till 2-0-ledning i halvtid borta mot ett väl så formsvagt Watford, bara för att tappa till 2-2 under andra halvlek och i matchens sista minuter. Southampton har under Mauricio Pellegrino blivit ett lag som till synes inte kan vinna.

Den psykologin måste Southampton och Pellegrino bryta, och de måste bryta den mycket snabbt. Med bara 15 omgångar kvar av säsongen börjar tiden rinna ut. Ett bättre sätt att göra det än hemma mot Tottenham, ett av ligans bästa och därtill mest formstarka lag, är svårt att tänka sig. Dessutom med Mauricio Pochettino som tränare för motståndarlaget. Säkert en fin skalp för Pellegrino.

Om inte börjar Southampton befinna sig i en minst sagt brydsam situation. Å ena sidan börjar det bli riskfyllt och närmast ansvarslöst att inte genomföra en förändring på managerposten. Å andra sidan närmar vi oss med stormsteg den punkt på säsongen, dess ”Hubbert Peak”, då det helt enkelt är för sent att göra en sådan förändring med önskad effekt.

ANNONS

Kanske är den punkten i själva verket redan passerad givet tillgängliga alternativ på managermarknaden. Om eller när den punkten hur som helst passeras gör Southampton det som helst klokast att köra säsongen ut med Mauricio Pellegrino och helt enkelt hoppas på det bästa. Den stora frågan för Southampton är alltså när eller var den punkten befinner sig.

Kanske befinner den sig i själva verket på St Mary’s ikväll.

Peter Hyllman

Alexis Sanchez till Man Utd är mer intressant som fotboll än som prestige

Peter Hyllman 2018-01-20 22:10

Pengar eller Pep! Det tog inte många millisekunder för samtalet att reduceras ned till den floskeln så fort nyheten förmedlades att kanske var Alexis Sanchez ändå inte på väg till Man City utan till Man Utd. Som om Sanchez inte hade varit otroligt välbetald också av Man City. Som om enda skälet att tänka sig att vilja spela för Man Utd vore pengar. Prestige gör oftast folk dummare.

Det är förvisso helt sant som flera har konstaterat att om Alexis Sanchez sökte titlar vore Man City på kort och åtminstone medellång sikt det mest rationella alternativet. Men om det enda som krävs är lite extra pengar för en spelare att välja en annan klubb än Man City kanske detta att ”alla vill spela för Pep!” inte längre låter riktigt lika övertygande.

Alla har naturligtvis sin story att sälja och ömt vårda. Pepologer och Man City-anhöriga inte minst. Att Man City kommer vinna ligan den här säsongen känns givet, men hur delaktig skulle Alexis Sanchez känna sig i det? I Champions League finns inga garantier, inte heller för kommande ligasäsonger. Där så klart Man Utd med flera klubbar kommer utmana Man City.

ANNONS

Är det således en kupp för Man Utd att värva Alexis Sanchez framför näsan på Man City? Nej, det kan jag inte tycka. För det första var Man Citys behov av spelaren redan från början något tveksamt, dessutom finns det något betydligt mer sympatiskt för Man City med att fortsätta satsa på sina unga stjärnskott. För det andra måste det ses som ren idioti att ha ”kuppa” som transferstrategi.

Vore sådan idioti Man Utd det minsta främmande? Nej tyvärr, måste bli det trista svaret. Ända sedan Alex Ferguson tackade för sig har snarast ett sådant kortsynt egotänk styrt Man Utds transfers. Värvningar som har handlat minst lika mycket om att visa hur stora och starka man är som om att bygga ett starkt lag. Minst sagt med blandade resultat.

Alexis Sanchez är 29 år gammal. Återigen känns det således som en värvning Man Utd gör inte så mycket med tanke på framtiden utan mer som en tanke på här och nu. Inte nödvändigtvis något fel med det så klart, här och nu är som vi alla ser ett område där Man Utd behöver förstärkas. Men det måste ändå undras om inte fler värvningar finns som kan åstadkomma båda två?!

ANNONS

Men det vore dumt att klaga och vara alltför kritisk. Alexis Sanchez har varit en av Premier Leagues och världens bästa fotbollsspelare under de senaste fyra-fem åren och har lika många år kvar på toppen. Han är en briljant spelare som långa stunder har burit Arsenal på sina axlar. Att värva Alexis Sanchez gör i ett slag Man Utd starkare och en av deras konkurrenter väsentligt svagare.

Där finns självfallet de som påpekar Alexis Sanchez beteende, hans sätt att vifta på armarna och klaga på sina lagkamrater på planen, och hur det påverkat lagandan i Arsenal. Beroende av situationen naturligtvis, dessutom oklart om problemet här verkligen var Sanchez. Därtill har det ju genom åren funnits andra spelare i Man Utd-tröjan som kunnat detta med att skälla på sina lagkamrater.

Att Alexis Sanchez i mångt och mycket är en individualist behöver det kanske inte råda någon tvekan om. Men det behöver ju inte vara någon nackdel och kanske är det i själva verket också ett argument varför Man Utd och José Mourinho i själva verket är en bättre fit för Sanchez än vad Man City och Pep Guardiola hade varit, och ett skäl varför Man City också valde att dra sig ur.

ANNONS

Pep Guardiola söker spelare som köper och underordnar sig den kollektiva spelidén, offensivt såväl som defensivt. Alexis Sanchez jobbar hårt och är en terrier, inget snack om den saken, men han är också något av en fri själ på planen, benägen att vilja följa sina egna idéer. Däri ligger förvisso hans geni men även hans begränsningar för Pep Guardiolas sätt att tänka fotboll.

José Mourinhos sätt att tänka fotboll, i synnerhet anfallsfotboll, utgår mer från det individuella och spelarnas egna förmåga att skapa chanser. Många ser detta som en svaghet och kan också vara det när laget och spelarna inte har en bra dag, då spelet lätt blir långsamt och förutsägbart. Då krävs oförutsägbara, kreativa och briljanta spelare. Alexis Sanchez är en sådan spelare.

Värvningen av Alexis Sanchez är alltså inte något steg mot en mer kollektivt orienterad anfallsidé för Man Utd under José Mourinho. Men det vore kanske inte heller realistiskt att vänta sig. Däremot är det kanske den bästa tillgängliga spelaren i världen just nu för den typ av mer individuellt orienterad anfallsidé som José Mourinho tillämpar med Man Utd.

ANNONS

Och kanske är det perspektivet som har försvunnit i allt prat om pengar och prestige som snurrat runt den här värvningen. Men kanske är det i själva verket som fotboll som Man Utds värvning av Alexis Sanchez är mest intressant och på det sätt som den framför allt förtjänar att förstås. Och betraktad som fotboll finns kanske bara ett sätt att beskriva den här värvningen.

Som en monstervärvning.

Peter Hyllman

Vad är det egentligen de röker där borta på Stamford Bridge?

Peter Hyllman 2018-01-20 06:00

Vad i hela friden är det egentligen som händer i Chelsea? Den frågan var det nog många som ställde sig under veckan när det först började dyka upp rykten om att Chelsea skulle vara på väg att försöka värva Andy Carroll. Som om inte den idén lockade nog till skratt kom därefter ett annat rykte att Chelsea hörde sig för om Peter Crouch.

Här någonstans blev galghumor den enda rimliga responsen. Det undrades om Chelsea eventuellt hade någon form av fetisch för gamla Liverpoolanfallare. När nyheten samtidigt kablades ut att Chelsea riskerar transferförbud på grund av otillåtet agerande i samband med spelartransfers var det lätt att tänka sig att de främsta påhejarna för ett sådant förbud var Chelseafansen själva.

Uppenbart verkar i alla fall vara att Chelsea och Antonio Conte söker efter en så kallad point of reference för sitt anfallsspel, som Conte uttryckte saken. De försökte inför säsongen värva Fernando Llorente utan att lyckas. Uppenbart är att Conte åtminstone delvis delar en uppfattning jag förmedlade förra veckan – att Chelseas anfallsspel saknar en tydlig plan och riktning.

ANNONS

Även för Antonio Conte är således Chelseas anfallsbekymmer en taktisk fråga snarare än enbart Alvaro Moratas problem. Uppenbart är också att Conte inte betraktar Michy Batshuayi som något ens i närheten av en möjlig lösning på dessa bekymmer. Vilket kan tyckas lite märkligt då han har tenderat att vara mycket nyttig de gånger han trots allt får spela.

Vilket så klart leder till frågan vad Chelsea egentligen hade för idé när de inför förra säsongen värvade Michy Batshuayi från Marseille, detta alltså inför samma säsong som de anställde Antonio Conte. Men kanske signalerar det vad som kommit att bli en ständig refräng under Contes tid i klubben, att denne inte har någon särskilt stor input i Chelseas värvningar.

Det där är helt tydligt något som också gnager Antonio Conte som inte på något sätt är sparsam med markeringar att det inte är han som bestämmer över vilka som värvas och inte. Det måste sägas vara ovanligt att höra en tränare göra en så tydlig åtskillnad på sig själv och laget jämfört med ”klubben”, och så klart är det detta som göder allt prat om en spricka och att Conte är på väg bort.

ANNONS

Det får emellertid ses som en senare fråga, en fråga för sommaren, åtminstone i den utsträckning det inte högst konkret påverkar lagets prestationer här och nu under säsongen. Vilket känns lite långsökt att påstå i det här läget, även om spelet haltar. För Chelsea och för Antonio Conte måste det handla om att så snabbt som möjligt få säsongen upp på rätt spår igen.

Det kunde tyckas som en något otacksam uppgift att behöva göra det i samband med en tuff bortamatch mot ett defensivt skickligt Brighton, kanske då särskilt när Chelsea befinner sig i en svit av fem raka oavgjorda matcher, varav tre har slutat 0-0. Knappast den lättaste matchen att bryta en sådan svit i, allra helst inte med viktiga spelare skadade och avstängda.

Michy Batshuayi kanske får sin chans att bevisa sitt värde för Chelsea den här dagen med Alvaro Morata avstängd efter sin utvisning mot Norwich. Han är redan, med sitt vinstmål mot Atlético, en stor anledning till att Chelsea tog sig vidare till slutspel i Champions League, ett slutspel som nu av många ses som Contes bästa chans att behålla jobbet i Chelsea.

ANNONS

Nu fattar så klart inte Conte sina beslut baserat på så lösa grunder och oavsett vad man anser om saken har han väl sina skäl. Michy Batshuayi ”gör det inte” för honom. Om Andy Carroll eller Peter Crouch ”gör det” är tveksamt. Fernando Llorente känns mer given, men varför skulle Tottenham i det här läget välja både att försvaga sig själva och förstärka en av sina direkta konkurrenter i ligan?

En idé för Chelsea vore kanske att rikta blickarna mot Arsenal. Där hittar vi nämligen Olivier Giroud, en bättre anfallare än både Carroll och Crouch, och till synes perfekt för Antonio Contes ändamål. Arsenal befinner sig dessutom mitt i en utrensning av spelare de inte längre anser sig behöva, och drar sig inte längre för att sälja till lag i den egna ligan, och Giroud är en av dessa spelare.

Med Man City i överlägsen serieledning, med Man Utd inte på väg mot sin egen nära förestående undergång riktigt lika snabbt som gnällbältet antar och kanske hoppas, och med Tottenham och Liverpool som båda två ser ut att ha fått upp ångan riktigt ordentligt, är det absolut nödvändigt för Chelsea att återfinna sin mojo den här säsongen. Januari har varit förskräckligt för Chelsea.

ANNONS

Vårsäsongen måste bli bättre. Vilket betyder att Chelsea måste hitta en väg ut ur det tillstånd av apati som nu omgärdar klubben. En seger idag mot Brighton, under svåra förhållanden, kan vara ett första steg i den riktningen. Ett tillfälle när laget sluter sig samman och tar sig samman. Att knyta nävarna och bita ihop även när det går tungt.

Det har å andra sidan inte riktigt varit detta Chelseas melodi, de har tvärtom varit något av ett varannan säsong-lag. Går det trögt har där funnits en tendens att vika ned sig. Någon ”Mourinho-säsong”, i all sin eländighet, är inte Chelsea riktigt på väg mot, men inte heller rör det sig om vad Jamie Carragher kallade för ett ”tillfredsställande titelförsvar”, en smått obegriplig åsikt.

Kanske är detta kostnaden med Chelseas snurrdörrar på managerposten. Att deras managerbyten har gett titlar har många gånger konstaterats, de låter inte röta få fäste, vilket är klokt. Men det ger också spelartruppen budskapet att går det trögt är det bara att invänta nästa manager och börja om från noll igen. Om den tanken styr dem under våren har Chelsea ett stort problem.

ANNONS

Ett betydligt större problem än att behöva välja mellan Andy Carroll och Peter Crouch.

:::

TRANSFERKOLLEN

Kostas Stafylidis, från Augsburg till Stoke (lån). Stoke fortsätter värva och fortsätter förstärka sin backlinje, och då i synnerhet ytterbacksplatserna. Från Augsburg lånas alltså in en vänsterback, den grekiske landslagsspelaren Stafylidis. Inte första gången i England för honom, han har varit i Fulham förut, men ett oskrivet kort på den här nivån. Godkänd – (++)

Jürgen Locadia, från PSV till Brighton. Pålitlig spelare som alltid producerat sina mål och assists under sina sju år med PSV. Brighton slår än en gång sitt transferrekord för den här spelaren, och visar både på att de vill ha mer eldkraft framåt men också ett komplement och ett substitut till Glenn Murray. Har varit skadad hittills under säsongen. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Derby County övervinna sina så ofta ystra men dystra vårkänslor?

Peter Hyllman 2018-01-19 18:00

Det är med blandade känslor Derby County tar sig an det nya året. De måste så klart vara överlyckliga med den position de befinner sig i. Tvåa i tabellen, ett av seriens absolut mest formstarka lag, på uppflyttningsplats, med mindre än halva säsongen kvar. Ett riktigt bra utgångsläge. Samtidigt ett läge som Derby County har befunnit sig i så många gånger förut utan framgång.

Fyra av de fem senaste säsongerna har Derby County runt nyåret befunnit sig i nästan exakt samma utgångsläge. Tvåa den här säsongen med 49 poäng, tvåa 2015-16 med 48 poäng, trea 2014-15 med 45 poäng, fyra 2013-14 med 44 poäng. Ett bra läge för uppflyttning som sedan gått upp i rök under våren, ett återkommande mönster illustrerat på följande vis:

Derby

Lura mig en gång, shame on you! Lura mig två gånger, shame on me! Derby County har blivit blåsta på uppflyttning tre gånger redan under de fem senaste åren. Om något lag bör veta att hålla fötterna på jorden och inte ta ut något alls i förskott borde det vara Derby County, och det kan visa sig vara en betydelsefull insikt under återstoden av säsongen.

ANNONS

Gary Rowett verkar åtminstone tro på uppgiften. Något måste det trots allt säga att Rowett väljer att tacka nej till Stoke i Premier League för att istället förlänga sitt kontrakt med Derby County. Rowett kan knappast visa sitt commitment till Derby County tydligare än så, och Derby slipper alltså en Marco Silva-situation att förhålla sig till under andra halvan av säsongen.

Det ska inte underskattas att Gary Rowett har skapat lugn och ro i Derby County igen efter några uppslitande år då klubben hoppat från Steve McClaren till Paul Clement, till Nigel Pearson, sedan tillbaka till Steve McClaren igen innan Rowett kom in i bilden för ett knappt år sedan. Mel Morris, Derby Countys ordförande, kanske i alla fall hade någon metod med sin galenskap.

Mest känd kanske Rowett ändå gjort sig för att ha fått sparken av Birmingham förra säsongen med laget strax under playoff-platserna, bara för Birmingham att därefter sjunka som en sten i tabellen och definitivt ha blivit nedflyttade om det inte varit för Harry Redknapp och en smula tur med spelschemat i säsongens sista omgångar. Ett något bakvänt sätt att få sitt genombrott kan tyckas.

ANNONS

Lyckas Gary Rowett ta Derby County upp i Premier League vore det så klart ett genombrott av mer klassisk karaktär. Alltmer har det ju dessutom blivit så att det nästan enda sättet för managers i Football League att ta klivet upp i Premier League är att lyckas få en av sina klubbar uppflyttade dit. Ett minst sagt tufft glastak att slå sig igenom kan tyckas.

Gary Rowett är knappast den offensivt mest sprudlande tränaren. Under sitt år med Derby County har laget rört sig bort från den mer holländskt influerade spelidé som Steve McClaren introducerade, som byggde på bollinnehav med tre centrala mittfältare och framför allt offensivt inriktade ytterbackar. En spelidé som å ena sidan innebar underhållning men å andra sidan även frustration.

Nu är det inte någon dödgrävarfotboll Derby County producerar under Gary Rowett heller, men där byggs bakifrån på ett rätt tydligt sätt, med ytterbackar med större defensivt ansvar, två centrala mittfältare med i första hand ansvar att hålla sina positioner, och sedan fyra mer offensivt inriktade spelare. Uttryckt i siffror således en ganska klassisk 4-2-3-1-uppställning.

ANNONS

En naturlig konsekvens är också att Derby County har sjunkit något i termer av bollinnehav och även tenderar att försöka spela mer direkt än förut. För att använda Gary Rowetts egna ord är det inte så mycket att ha något emot eget bollinnehav, men om man kan ta sig till samma position med 6-7 passningar är det bättre än att göra det med 25-30 passningar.

Annan statistik är kanske mer oroväckande för Derby County, särskilt för de som oroar sig för den för dem så typiska vårfrossan. Nämligen att laget befinner sig tämligen lågt ned i tabellen över antal skapade chanser och inte mycket högre när det gäller antalet tillsläppta chanser. Ändå har Derby County gjort näst flest mål i serien och släppt in näst lägst antal mål.

Derby County har exempelvis gjort 44 mål hittills under säsongen men deras förväntade antal mål är under 30 mål. Matej Vydra i synnerhet har varit otroligt effektiv med 14 mål på blott 19 målchanser. På motsvarande sätt har Scott Carson räddat ovanligt många stora målchanser. Kan detta fortsätta för Derby County eller kommer den så kallade verkligheten komma ifatt dem?

ANNONS

Värdet med erfarenhet i spelartruppen kanske inte ska underskattas utifrån det perspektivet. Utöver redan nämnda Scott Carson och Matej Vydra hittar vi i Derby County även spelare som Joe Ledley, Tom Huddlestone, Curtis Davies och Chris Baird. Det saknas knappast rutin i Derbo County, vilket kanske också är ett sätt att faktiskt förstå lagets effektivitet både bakåt och framåt.

Kommande sex hemmamatcher blir ett rejält prov på Derby Countys kapacitet att hålla sig kvar ovanför uppflyttningsstrecket. Kvällens match mot Bristol City följs upp av matcher mot Brentford, Norwich, Leeds, Fulham och Cardiff. Alla är de lag med toppkvaliteter i EFL Championship men också lag med helt olika skill sets. Något säger det ändå om seriens mångsidighet.

Och om vad som faktiskt krävs för att ta sig upp i Premier League från EFL Championship. Det är inte ett jobb för dunungar. Frågan är om det, den här gången, är ett jobb för Derby County. För att det ska gå vägen krävs att Gary Rowett står där vid sidlinjen under våren utan att finna sig själv i Steve McClarens tilltagande tillstånd av upplösning.

ANNONS

Första provet kommer ikväll mot Bristol City hemma på Pride Park.

Peter Hyllman

Tottenhams tio bästa spelare genom tiderna

Peter Hyllman 2018-01-19 06:00

Fredagar, dessa härliga fredagar. Veckans sista dag när mer eller mindre all meningsfull verksamhet går på sparlåga från och med lunch. När man bara är några få timmar ifrån att få klocka ut och inleda fredagsmyset med tacos, chips och whatever. Och naturligtvis med den nervöst laddade vetskapen att man har en hel lång fotbollshelg framför sig.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

ANNONS

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Förra fredagen inleddes med Arsenals tio bästa spelare. Den här veckan är det dags för Tottenhams tio bästa spelare, en i stort sett lika tuff uppgift. Genom årtionden har Tottenham haft inte bara några riktigt stora fotbollslag utan desto fler riktigt stora fotbollsspelare. Det enda svårare än att välja ut tio spelare till denna lista är att därefter rangordna dessa tio spelare.

Paul Gascoigne, Jürgen Klinsmann, Ricky Villa, David Ginola, Luka Modric, Gary Lineker med flera. Tottenham har genom åren haft flera enastående spelare i sina led som trollbundit med sina fantastiska egenskaper, men vars tid med klubben av olika skäl varit för kort för att komma med på denna lista. Dessa tio spelare har samtliga passerat den ribban.

ANNONS

(10) Osvaldo Ardiles

Det var en kupp för sin tid. För en billig peng värvade Tottenham en nybliven världsmästare och Ardiles blev en föregångare som den kanske förste utländske stjärnan att värvas till engelsk fotboll. Under cirka tio år efter 1978 var Ardiles en rasande skicklig mittfältare för Tottenham, en nyckelspelare i Tottenhams marsch mot två FA-cuptitlar och UEFA-cuptitel under 1980-talet.

(9) Ledley King

Under en tid när så mycket i Premier League handlade om de så kallade fyra stora klubbarna, var Ledley King en mittback som i status och skicklighet inte stod mittbackarna i dessa klubbar efter. En otroligt betydelsefull symbol som spelare, en ledare som trots väldiga skadebekymmer var med och lyfte Tottenham från mediokritet till Ligacuptitel och till Champions League.

(8) Steve Perryman

ANNONS

Med över 850 matcher för Tottenham är han den spelare som gjort flest matcher för klubben. En oerhört mångsidig spelare som kunde spela mittfältare, mittback och högerback. Ledde som lagkapten Tottenham under några svåra år under 1970-talet tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll under 1980-talet, och vars lojalitet till klubben bekräftades av att ha tackat nej till Liverpool.

(7) Pat Jennings

Kanske säger det något om Pat Jennings storhet i Tottenham att inte ens det faktum att han såldes till Arsenal när Tottenham åkte ur gaml Division One kunde sänka honom i supportrarnas ögon, det var som de visste inte hans beslut. Jennings gjorde 13 magiska säsonger i Tottenham under en mycket framgångsrik period och svarade för mängder av magiska insatser.

(6) Cliff Jones

När Gareth Bale klev fram i rampljuset i Tottenham under 2010-talet var han inte den förste trollkarlen från Wales i klubben. Under 1960-talet var Cliff Jones yttermittfältaren som satte skräck i motståndarförsvaren och producerade mål i mängder, en av de främsta spelarna i Tottenhams klassiska 1960-61-lag som vann The Double, Cupvinnarcupen och förgyllde engelsk fotboll.

ANNONS

(5) Gary Mabbutt

Genom 1980-talet och 1990-talet var Gary Mabbutt en formidabel närvaro i Tottenhams backlinje eller på deras centrala mittfält, där han en gång inledde sin karriär i klubben. Med honom som lagkapten och ledare byggde Tottenham flera riktigt bra fotbollslag, och det var med honom som kapten Tottenham 1991 vann sin senaste FA-cup, sju år efter att först ha vunnit UEFA-cupen.

(4) Dave Mackay

Ofta underskattad som föga mer än hard man på Tottenhams mittfält under 1960-talet men var i själva verket mycket mer än så. Muskler, fysik och hårt arbete givetvis, men samtidigt en spelare som förkroppsligade laganda och lagets moral. En bollvinnare på Tottenhams mittfält som på samma gång utgjorde ett stort hot med sina offensiva löpningar in i straffområdet.

(3) Jimmy Greaves

Det har gjorts stor sak av Harry Kanes målrekord som Tottenhams meste målskytt under Premier League. Kane har fortfarande 122 mål att hämta upp på Jimmy Greaves i ligan eller 139 mål totalt, ej inräknat Greaves 124 mål för Chelsea. Gjorde inte bara många mål utan viktiga mål på vägen mot Tottenhams alla titlar under 1960-talet. Kanske Englands bäste anfallare någonsin.

ANNONS

(2) Glenn Hoddle

Anklagelser om att ha varit en lyxlirare riktades ibland mot Glenn Hoddle, men han lyste som mittfältsdirigent både i England och i Europa under en fysiskt betydligt tuffare tid än idag. En passningsspelare och spelfördelare som lyfte hela sitt lag och måste räknas bland Englands mest talangfulla mittfältare någonsin. 110 mål från mittfältet går inte heller att fnysa åt. One of their own.

(1) Danny Blanchflower

Nästan alla klubbar har sin ikon, sin mytomspunne spelare runt vilken sagor vet att berättas. Danny Blanchflower är denne spelare i Tottenham. Blanchflowers ledarskap och spelintelligens var motorn som drev det fantastiska lag som under 1960-talet vann liga- och cuptitlar både i England och i Europa. Så betydelsefull för Tottenhams spel att många såg honom som Bill Nicholsons högra hand.

ANNONS

 

Peter Hyllman

Känsligt och gnälligt när Class of 92 ger sig in i landslagsfotbollen

Peter Hyllman 2018-01-18 06:00

Class of 92 gjorde under två decennier ett obestridligt avtryck på fotbollen som spelare. Däremot, möjligen med undantag för Gary Nevilles insatser som analytiker i TV, har de inte gjort några större avtryck på fotbollen efteråt. Något som kan vara på väg att ändras med Ryan Giggs som Wales nye förbundskapten och Phil Neville på väg att bli Englands näste förbundskapten för damlandslaget.

Det är samtidigt inte några okontroversiella anställningar. Ryan Giggs har mötts av kritik för att som spelare inte visat något riktigt engagemang för Wales, då i synnerhet för att sällan ha ställt upp på träningslandskamper. Phil Neville å sin sida är ett namn som rivit upp känslor givet att han aldrig haft ett tränarjobb förut och då i synnerhet inte inom damfotbollen.

Brist på erfarenhet skulle förvisso kunna vara något som hålls emot även Ryan Giggs. Han har i själva verket i flera år pratat om sin vilja att pröva sina vingar som manager, utan att någonsin ha kommit till skott. Helt tydligt är att han inte har varit intresserad av att söka sig ned till lägre divisioner, samtidigt som ingen klubb i Premier League har varit intresserad av någon helt oprövad som tränare.

ANNONS

Kan det ha varit en fråga om ren prestige för Ryan Giggs? Kan det ha varit den känsla av självberättigande som verkar vara så vanlig för stjärnspelare i engelsk fotboll, att deras stjärnstatus som spelare också bör ge dem stjärnjobben? Kan det ha varit vad Giggs själv menade att han helt enkelt saknar erfarenheten från annan fotboll än den som spelas i Premier League?

Men hur rimligt är det att en helt oerfaren tränare blir förbundskapten för Wales? Inte för att Ryan Giggs saknar erfarenheter men han har aldrig förut haft något permanent tränarjobb. Men kanske är landslagsfotbollen tvärtom en rätt bra plantskola för unga tränare och kanske är det vår syn på landslagsfotbollen som behöver utvecklas? Kanske är den en bra början, inte ett snyggt slut?!

Det finns också en slags logik med detta. Att vara förbundskapten är inte samma sak som att vara manager. Där finns inte samma ohejdbara tidspress. Att värva spelare är inte något att lägga vikt vid. Allt fokus ligger på taktik, på träning, på laguttagning och på man-management, det vill säga på good old-fashioned coachning, med mer tid till eftertanke. Kanske ett bra ställe att börja på?!

ANNONS

Det är hur som helst inte något nytt för Wales att spela sina kort på oprövade tränare. De gjorde exakt samma sak med Mark Hughes en gång i tiden liksom vare sig Gary Speed eller dennes efterträdare Chris Coleman, som Ryan Giggs nu alltså ersätter, kom med några särskilt innehållsrika meritförteckningar. Andra och större länder har gjort liknande anställningar även de.

Men kännetecknande för brittisk fotboll är denna benägenhet att alltid vilja äta sina unga. Det finns inga garantier för att Ryan Giggs kommer bli någon succé som förbundskapten för Wales, men vilka sådana garantier har Wales någonsin haft? Men inte heller finns det några skäl att redan på förhand utgå från att det inte kan bli bra, åtminstone så bra det nu kan bli för Wales.

I synnerhet inte på grund av något så sällsynt tramsigt som att Ryan Giggs deltog i för få träningslandskamper som spelare. Inte minst finns det ju rätt goda skäl att misstänka att det kanske inte var i första hand Giggs själv som satte stopp för sitt deltagande. Inte heller är det ju så att Giggs någon gång gav sitt land fingret när det var frågan om matcher av betydelse.

ANNONS

Phil Neville som förbundskapten för Englands damlandslag är en betydligt mer klurig proposition. Precis som Ryan Giggs har inte Neville ett enda tränarjobb på sin meritförteckning. Till skillnad från Giggs har Neville aldrig gjort något väsen av att vara intresserad av ett tränarjobb. Vilket självklart inte betyder att Neville inte kunde vara intresserad om ett jobb skulle ramla ned i hans knä.

Vilket alltså är vad som nu verkar ha skett. Något som verkar ha rört upp en hel del känslor bland damfotbollens företrädare i England. På sätt och vis förståeligt då det skulle kunna uppfattas som att ta damfotbollen oseriöst att anställa som förbundskapten en tränare helt utan tidigare erfarenhet. Å andra sidan, är det inte exakt detsamma som Wales har gjort för sitt herrlandslag?

Det är inte så att Phil Neville saknar erfarenhet som tränare eller coach, han har flera coach- och assistentjobb med hög profil på sin meritlista. Än en gång, vad en förbundskapten kanske framför allt ska göra är att formulera taktik, lägga upp träning och matchförberedelser, hantera spelare och ta ut laget. Allt detta är sådant Neville ägnat åren efter sin spelarkarriär åt.

ANNONS

Ett vanligt förekommande argument är att anställningen av Phil Neville vore ett fattigdomsbevis och oförskämt mot andra kandidater med större och längre erfarenhet som tränare inom damfotbollen. Problemet med de som framför den uppfattningen är att de aldrig lyckas göra tydligt vem eller vilka dessa andra kandidater då faktiskt skulle vara, vilket får mig att ana att de inte riktigt finns.

Det pratades ett tag om John Herdman, som varit förbundskapten för Kanadas damer, men Kanada övertygade honom att tacka nej genom att istället göra honom till förbundskapten för Kanadas herrlandslag. Andra kandidater har över huvud taget inte nämnts utöver vaga hänvisningar till några som sagt sig inte vara intresserade på grund av den exponering som följer på jobbet.

Detsamma gäller förutsägbara argument om hur att anställa gamla spelare leder till att talangpoolen begränsas och yngre tränarförmågor ställs åt sidan. Vilket både låter och är klokt i generell mening, men som i just det (här) specifika fallet blir lätt tramsigt och ospecifikt om det inte samtidigt förklarar vem eller vilka tränare det faktiskt är som ställs åt sidan av det konkreta beslutet.

ANNONS

En annan kritik är mer ägnad att göra mig irriterad, nämligen att Phil Neville inte vore kvalificerad eftersom han inte ”tillhör damfotbollen”. Det är inte alldeles lätt att se någon väsentlig skillnad mellan den attityden och den som den med all rätt utskällde och utskrattade ”Ken från Sheffield” framförde för några dagar sedan om fotboll som en sport tillhörandes männen där kvinnor ej äga tillträde.

Precis som med Ryan Giggs är det knappast någon garanti för framgång med Phil Neville som Englands förbundskapten, men vilka sådana garantier har England någonsin haft? Det finns däremot inga skäl att på förhand utgå från att det måste gå dåligt. Och varför inte istället försöka se som något positivt att ett trots allt rätt stort fotbollsnamn ser England som ett attraktivt jobb.

Vad man än anser om Phil Neville har han åtminstone inte valt bort Englands damlandslag till förmån för Kanadas herrlandslag. Det är inte heller någon som anser sig ”för fin” för att gå över till damfotbollen, vilket jag på goda grunder misstänker kan vara rätt unikt, i alla fall i den engelska fotbollen. Kanske är inte det något för ett engelskt damlandslag att rynka på näsan åt.

ANNONS

Kanske är det istället en möjlighet att ta tillvara.

:::

TRANSFERKOLLEN

Theo Walcott, från Arsenal till Everton. En typ av flytt som Walcott kanske borde ha gjort för minst fem år sedan, men som nu till sist blir av. Värvning av hög profil för Everton som får en spelare som passar väl in i hur Everton ser sig spela fotboll, som obestridligen håller viss kvalitet, och som fortfarande har ett antal år kvar på toppen. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Wigan bevisar att en Cook ger dem desto bättre soppa

Peter Hyllman 2018-01-17 06:00

Med facit på hand kan konstateras att Wigans beslut för ett drygt år sedan att anställa Warren Joyce som ny manager efter Gary Caldwell var att betrakta som ett grovt misstag. Wigan befann sig indragna i en nedflyttningsstrid i EFL Championship, Joyce hade ingen tidigare erfarenhet som tränare på seniornivå och dennes fokus på yngre spelare visade sig föga framgångsrik.

Kanske var misstaget en produkt av bristande erfarenhet hos David Sharpe, Wigans mycket unge ordförande. Om så var fallet så verkar Sharpe åtminstone ha lärt sig av erfarenheten. Inför den här säsongen anställdes Paul Cook, en betydligt mycket mer erfaren manager, som dessutom guidat båda sina två tidigare klubbar, Chesterfield och Portsmouth, till seriesegrare i League Two.

Det är en vanlig uppfattning att om Wigan hade anställt en mer erfaren manager redan under förra säsongen hade de inte behövt åka ur EFL Championship. Den logiska implikationen av en sådan uppfattning är att Wigan i själva verket är bra nog att vara ett EFL Championship-lag. Något som statistisk analys av lagen i League One bekräftar, där Wigan framstår som den seriens Man City.

ANNONS

Överlägsenheten har däremot inte översatts lika tydligt i tabellen. Förvisso leder Wigan League One, men med tre poäng ned till Shrewsbury och fem poäng ned till Blackburn under uppflyttningsstrecket är det knappast någon tvärsäker ledning Wigan har att jobba med. På så vis kanske Wigan mer påminner om seriens Man Utd, ett lag med sämre poängskörd än väntat.

Tre raka hemmamatcher som slutat 0-0 gör jämförelsen än mer träffsäker. Om Wigan istället vunnit dessa tre matcher hade de istället haft en serieledning om nio poäng och ett försprång som tydligare illustrerat lagets rent spelmässiga överlägsenhet. Positivt är ändå att Wigan borde ha vunnit dessa matcher, att chanser ändå skapas, samt att Wigan samtidigt hållit nollan i sju raka matcher.

Om målskyttet har hackat i ligaspelet så gjorde det sannerligen inte det mot Bournemouth i FA-cupen. I vad som var en av den tredje omgångens absolut bästa och roligaste matcher var Wigan bara sekunder från en rejäl skräll när de hade 2-0 i halvtid på bortaplan. Men Steve Cooks kvittering på tilläggstid innebär alltså att vi får ett omspel ikväll på DW Stadium.

ANNONS

Det får ses som en bonus. Just att Wigan är så bra den här säsongen att det finns goda skäl att tänka att de håller bra EFL Championship-standard gör att de alls inte är någon lätt motståndare, särskilt inte hemma på DW Stadium. Deras match mot dugligt Premier League-motstånd i Bournemouth är en synnerligen intressant kraftmätning och indikation på Wigans kvalitet.

Riktigt detsamma verkar kanske inte brittisk cup-TV i all sin briljans tycka, som alltså struntade både i den här matchen och i den i stort sett lika intressanta matchen mellan Swansea och Wolves till förmån för Chelsea mot Norwich, en match som var närmast outhärdlig i all sin tristess redan första gången. Det är lite så man undrar hur de tänker, även fast man vet hur de tänker.

Paul Cook har med små resurser lyckats bygga ett riktigt starkt Wigan. Med sin utgångspunkt i en 4-2-3-1-uppställning är Wigan på samma gång defensivt väldigt stabila och offensivt produktiva, seriens överlägset bästa lag i båda dessa avseenden. Anställningen av Cook har också visat sig vara klok, en manager med erfarenhet av att bygga serievinnande lag, kort sagt en vinnare.

ANNONS

Farhågan Wigan har brottats med har varit och i någon mening fortfarande är klubbledningens vilja och förmåga att investera i laget. Det går att arbeta med små resurser men på lång sikt går det inte heller att trolla, särskilt inte om det ska flyttas uppåt i seriesystemet. EFL Championship är på så vis en betydligt mer krävande serie än League One, en skillnad som har ökat.

Wigan har tvingats krympa sin kostym rejält sedan sin tid i Premier League och sedan fallskärmsbetalningarna upphört. Detta är naturligtvis grunden till Wigans oförmåga inte bara att ta sig tillbaka till Premier League utan även att hålla sig kvar i EFL Championship. Wigan lever fortfarande med samma ägare som en gång tog dem upp i Premier League, vann FA-cupen och åkte ur igen.

Där har helt enkelt inte funnits någon ork eller vilja från detta ägarskap, med andra ord Dave Whelan och dennes efterträdare, att börja om från början med Wigan. Nytt ägarskap är således nödvändigt och Wigan står också på tröskeln till ett uppköp, som så många andra klubbar på den här nivån. Ett östasiatiskt konsortium förväntas köpa Wigan i januari.

ANNONS

Spännande tider för Wigan således. I toppen av League One och favoriter till uppflyttning. Ett bra lag, med en bra tränare som inte bara kan gå upp i EFL Championship utan också hävda sig där. På gränsen till ett uppköp, nya ägare och en framtid med större möjligheter än tidigare. Och ikväll chansen att ta en riktig cupskalp hemma på DW Stadium mot Bournemouth.

Och sätta upp en minst lika intressant cupmatch på hemmaplan i den fjärde omgången mot West Ham. För fem år sedan följde Wigan upp sin största seger någonsin med en av sina största besvikelser bara några veckor senare. För många kockar gjorde till sist Wigan till soppa. Fem år senare råder äntligen optimism  och förhoppningar om framtiden i Wigan igen.

Den här gången har de bara en Paul Cook. Dessutom, det är svårt att ogilla ett lag med spelare (och namn) som Will Grigg, Nick Powell och Max Power!

ANNONS
Peter Hyllman

West Ham fortsätter slita sin ständiga anfallarföljetong

Peter Hyllman 2018-01-16 06:00

När det roligaste som händer i en match är att målvakten lånar en keps från någon i publiken för att hantera solljuset är det ett rätt tydligt tecken på att det är en allt annat än bra match. Det var exakt vad Joe Hart gjorde när West Ham besökte dennes moderklubb Shrewsbury i FA-cupen förra helgen, en match helt i avsaknad av vettiga målchanser.

Det var knappast en match som hjälpte David Moyes rykte om sig att prestera en tråkig fotboll. Inte heller hade man så klart känslan vare sig under eller direkt efter matchen mellan Shrewsbury och West Ham att man med någon större glädje eller entusiasm såg fram emot ett omspel av den matchen. Ett sådant omspel har vi nu ändå att se fram emot.

Trots sitt rykte verkar David Moyes ändå vara på väg att få åtminstone någon form av upprättelse med West Ham. Hans tid i klubben började kanske inte på ett direkt strålande sätt men de senaste månaderna har sett West Ham vinna fyra av åtta ligamatcher, förlora en enda, och klättra från en plats nedanför strecket till mitten av tabellen.

ANNONS

Det är inga stora hemligheter som döljer West Hams uppsving i resultat och prestationer. David Moyes har gjort rätt precis vad innehållsförteckningen utlovade, nämligen organisera laget och få ordning på försvarsspelet, kort sagt göra West Ham betydligt svårare att besegra och göra mål på än vad de någonsin var under Slaven Bilic.

Men det är samtidigt lätt att bara vilja se en sida av verkligheten. Sant är att West Ham har blivit bättre defensivt med David Moyes. Sant är emellertid också att West Ham på elva ligamatcher med Slaven Bilic också gjorde elva mål, men på tolv ligamatcher med Moyes har gjort 19 mål. Det är en rätt rejäl förbättring även i termer av målproduktion per match.

Nu måste inte det vara resultatet av hejdlös eller smart offensiv. Ett lag som mår bättre och spelar bättre kommer troligtvis också göra fler mål eftersom det jobbar lite hårdare, vinner boll lite oftare, tar lite fler löpningar, skapar fler chanser och så vidare. Det är samtidigt svårt att klandra David Moyes för att han har fått laget att må bättre och spela bättre.

ANNONS

Vad David Moyes framför allt har lyckats med är att få Marko Arnautovic på bästa möjliga spelhumör. Arnautovic värvades i somras till West Ham men hade en otroligt knackig säsongsinledning med fler röda kort än mål, och då fick han trots allt bara ett rött kort. Men under David Moyes har Arnautovic redan hunnit med att göra sex mål och skapa betydligt fler.

Omvänd resa har emellertid Javier Hernandez gjort, som även han värvades inför säsongen. Han hade kanske inte någon fantastisk säsongsinledning men var ändå en hyfsat effektiv målproducent under Slaven Bilic. Sedan David Moyes kom till West Ham har Hernandez bara startat en enda match, inte gjort ett enda mål, och omgärdas naturligtvis av rykten om att vara på väg bort.

Det stod kanske skrivet i stjärnorna att så skulle bli fallet. Javier Hernandez karriär i Man Utd stannade av tämligen blixtsnabbt när Moyes tog över dem efter Alex Ferguson. Rätt eller fel så är Hernandez helt enkelt inte den typ av anfallare som Moyes föredrar. Här verkar i så fall Andy Carroll stämma in på den beskrivningen betydligt bättre, men även han sägs vara på väg bort?!

ANNONS

Här anar vi kanske helt andra skäl, såsom Andy Carrolls så kallade brist på fokus som eufemismen lyder. En spelare som helt enkelt utifrån sina prestationer och sina förberedelser är svår att lita på och därmed svår att bygga ett lag runt. Andra skäl kanske men med samma effekt, nämligen att Moyes har öppnat West Hams tidsprövade klagosång – sina anfallare!

Det verkar inte råda någon större tvekan att David Moyes har hittat ett par forwards i Marko Arnautovic och Manuel Lanzini, dessutom med Andre Ayew med i leken. Men den där centertanken saknas kanske fortfarande, givet att nu Andy Carroll är på väg att lämna klubben, och det kanske därför inte förvånar att West Ham är en av klubbarna på jakt efter Fiorentinas Khouma Babacar.

Jag kan inte påstå att jag är helt och hållet påläst på Babacars förmågor men varenda gång jag hört hans namn från Serie A det senaste året eller två har det varit i positiva toner. En storväxt och kraftfull anfallare som alltså passar mallen hyfsat perfekt för West Ham och David Moyes. Uppfattningen bekräftas av att även Crystal Palace sägs vara ute efter anfallaren.

ANNONS

Nu har West Ham så klart en lång och besvärlig historia av att ha en massa olika tankar och idéer när det gäller att värva anfallare men väldigt sällan komma till något faktiskt skott som det brukar heta. Åtminstone inte när det gäller de mer ambitiösa alternativen. Istället har de valt att om och om igen bara doppa tårna i poolen och värva fler spelare billigare. Vilket blivit både dyrt och ineffektivt.

Där finns en risk för upprepning. Allt beror så klart på hur West Ham faktiskt ser på David Moyes framtid med klubben, om de håller för troligt att Moyes blir kvar i West Ham även inför nästa säsong. Om inte är det kanske inte alltför troligt att de är intresserade av att investera tungt i en anfallare som om kanske bara ett halvår visar sig inte ingå i en ny managers spelidé.

Men ikväll är det alltså dags för omspelet i The Joe Hart Derby, som matchen mellan West Ham och Shrewsbury lite skämtsamt har kallats. Förmodligen står väl Joe Hart där i målet ikväll igen. Förhoppningsvis blir det en bättre och mer händelserik match än förra matchen då båda lagen sammanlagt samlade ihop till ett halvt ”förväntat” mål på 90 minuter.

ANNONS

Personligen hade jag sett fram emot en match mellan Wigan och West Ham i den fjärde omgången. Det hade varit en riktigt intressant match på flera sätt än ett. Alltså håller jag lite tummarna för West Ham ikväll och för Wigan imorgon mot Bournemouth.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alex Pritchard, från Norwich till Huddersfield. En av Tottenhams större talanger under 2010-talet men där är det ju som vi vet svårt för talanger att få chansen. Kidding… Pritchard har gjort ett bra jobb under sitt ett dryga år med Norwich i EFL Championship, inte så det knastrar om det, men ändå så att man känner att han kan göra ett bra jobb för Huddersfield. Väl godkänd – (+++)

Fousseni Diabaté, från Ajaccio till Leicester. Leicester har hittat guldklimpar i den franska fotbollen förut så främmande vore det väl för mig att ifrågasatta den typen av värvningar. Den unge Diabaté har å andra sidan knappast någon extremt imponerande meritlista från den franska andradivisionen och hoppet till Leicester och Premier League känns stort. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

Tre nej på en vecka, Stoke måste satsa högre eller sikta lägre!

Peter Hyllman 2018-01-15 06:00

Tre nej på en vecka. Först meddelade Gary Rowett att han istället skrev på nytt kontrakt med Derby County. Sedan beslutade sig Quique Sanchez Flores för att han hade det bra som det var i Espanyol. Till sist verkar det som om Martin O’Neill hellre fortsätter som Irlands förbundskapten. Plötsligt befinner sig Stoke i den besvärliga sits de sade sig helst av allt vilja undvika.

Stoke måste naturligtvis passa sig. De börjar få så många nej nu att andra tränare de har ögonen på kan få för sig att också tacka nej till dem bara för att de utgår från att något måste vara fel på Stoke som de inte känner till eftersom alla andra tackat nej. Dessutom blir det ju alltmer uppenbart för var och en som blir tillfrågad att de knappast stod överst på listan över tänkta namn.

Den rent konkreta situationen börjar dessutom bli besvärlig även den. Stoke befinner sig under nedflyttningsstrecket, förvisso med en match mindre spelad, med 16 omgångar kvar av säsongen. Halva januarifönstret har redan gått vilket begränsar utrymmet för förstärkningar. De mest naturliga krisalternativen har redan blivit tingade av andra klubbar.

ANNONS

Nu är det å andra sidan inte några krisalternativ som Stoke har försökt sig på att anställa under januari. Det är tvärtom vart och ett rätt intressanta alternativ alla tre i det avseendet att det handlar om mer långsiktigt strävande tränare, även om de samtidigt är rätt olika till sin karaktär. Vilket så klart är rätt modigt tänkt i det här läget. Stoke ser sig hur som helst inte som varandes i kris.

Vilket Stoke nog i själva verket heller inte är. De har ett i grunden ganska starkt fotbollslag med bra spelare och bra med resurser i ryggen. Tabellplaceringen är måhända otrygg men knappast av det mer katastrofala laget. Någon red alert är inte nödvändig riktigt ännu. Viktigare i så fall är att Stoke verkligen ser till att träffa rätt med sin manageranställning.

Därför är det på något sätt lite oroväckande att dessa kandidater samtliga tackar nej. Man måste så klart undra varför de tackar nej?! Här måste vi kvickt stryka alternativet att de aldrig var intresserade av Stoke, eftersom om de inte hade varit intresserade hade alla samtal varit överflödiga. Att de valde att under några dagar ta samtalen betyder att det allra minst fanns ett intresse.

ANNONS

Stokes uppgift måste då vara att få sitt jobb att framstå som ett mer attraktivt jobbalternativ än tillgängliga alternativ. Det är alltså denna uppgift som Stoke har misslyckats med. Varför? Ett svar måste rimligtvis utgå från den risk det ändå innebär att ta över Stoke i det här läget, det vill säga risken för att åka ur och på så vis göra sin egen tränarkarriär skada.

Det går att förstå varför Gary Rowett tackar nej i det här läget, givet att han för närvarande ligger på uppflyttningsplats i EFL Championship med Derby County och även om laget inte går upp bör han vara ett starkt namn på marknaden till sommaren eller kommande säsonger. När det gäller Quique Sanchez Flores och Martin O’Neill är det däremot kanske inte riktigt lika självklart.

Slutsatsen bör vara att Stoke aldrig lyckades göra sitt jobb tillräckligt attraktivt för att övertyga Quique Sanchez Flores att vilja lämna Espanyol, eller Martin O’Neill att vilja lämna Irland. Här kan tänkas flera olika skäl. Allt från för låg lön till otillräcklig kontraktslängd, ofullständiga garantier om förstärkningar på kort sikt eller icke övertygande ambition på längre sikt.

ANNONS

Störande eftersom det någonstans säger oss att Stoke antingen inte har varit helt villiga att backa upp stora ord med faktisk investering, eller att de helt enkelt har siktat för högt upp i managerhierarkin. Ett förbundskaptensjobb och en klubb i La Liga står så klart hyfsat högt i status, även om det för all del inte är Premier League. Men för Stoke känns vägvalet ändå rätt enkelt:

Satsa högre eller sikta lägre!

Att en tränare för en spansk La Liga-klubb tackar nej till Stoke kräver kanske inte någon större fantasiförmåga, denne har det förmodligen ändå rätt bra som han har det. Stoke vore inte något stort kliv uppåt. Men hur skulle exempelvis en tränare för en svensk klubb i Allsvenskan resonera om han fick samma typ av erbjudande som Quique Sanchez Flores fått? Det vore ett jättekliv uppåt.

ANNONS

Jag har i och för sig redan tidigare avfärdat Graham Potter som ett alternativ till Stoke i det här läget. Jag betraktar det fortfarande som djupt osannolikt, han är helt enkelt för oprövad på Premier League-nivå. Men givet att Stoke ändå i alla fall letar efter mer långsiktiga alternativ, givet att de redan har fått nej från flera mer profilstarka alternativ, och givet Potters historia i klubben?

Kanske är det ändå en anställning som inte känns riktigt lika osannolik som den gjorde för en dryg vecka sedan när ryktet först började snurra runt på nätet, då det kanske mest framstod som om det står i den svenska grundlagen att Potters namn måste nämnas vid varje ledigt engelskt tränarjobb. Men mycket har alltså hunnit med att hända på denna vecka.

Desto mer måste hända för Stoke under kommande vecka. De kan naturligtvis klara av kvällens match på Old Trafford mot Man Utd utan att ha hittat en permanent managerlösning, det är ändå inte en match de kan räkna med att vinna eller ens ta poäng i. Men därefter, till nästa helgs ligaomgång, och matchen hemma mot Huddersfield, måste en lösning vara på plats.

ANNONS

Härifrån, fram till och med mitten av mars, har Stoke ett spelschema bestående av matcher mot Huddersfield (h), Watford (h), Bournemouth (b), Brighton (h), Leicester (b) och Southampton (b). Det kan bara beskrivas som en otroligt viktig period för Stoke den här säsongen. Desto viktigare blir det med andra ord att Stoke verkligen står redo inför denna period.

Tre nej på en vecka får inte bli fler. Denna vecka måste de få ett ja. Annars är risken att de kommer ut på andra änden av denna period och då faktiskt verkligen befinner sig i krisläge.

:::

Veckan hann gå en halv dag innan Stoke alltså bekräftade att de anställer Paul Lambert som ny manager. Snabba ryck således.

Det är kanske inte en anställning som direkt inspirerar av Stoke men det är inte heller en anställning som får ögonen att börja rulla. Lambert gjorde ett imponerande jobb med Norwich innan han anställdes av Aston Villa, och där fick det inte avundsvärda jobbet att förvalta klubbens förfall under Randy Lerner. Därefter två korta sejourer med Blackburn och Wolves som avbröts på grund av oenighet med ägarna.

ANNONS

En meritförteckning som kanske inte ger några större skäl att hylla Paul Lambert, men heller inte att häckla honom. Han kanske inte har eller är något spännande namn men både West Ham och Crystal Palace visar för närvarande att det kan gå bra ändå. Givet Stokes defensiva besvär under säsongen är det ändå något oroande att Lambert aldrig lyckades övertyga med sin defensiva coaching i Norwich eller Aston Villa.

Uppenbart är emellertid att vad Stoke i första hand sökte var tränare med erfarenhet från Premier League eller en långvarig relation till engelsk fotboll. Vilket borde dra ett streck i debatten om Graham Potter som aktuell för Premier League-klubbar. Vill han till England är det nog i första hand en klubb i EFL Championship som blir aktuell.

Peter Hyllman

HÖRNAN #23: Kanske är Liverpool världens bästa medgångslag?

Peter Hyllman 2018-01-14 19:16

TRE TANKAR

(1) Liverpool. Att vinna stort mot klubbar från Manchester brukar kunna få det att pratas i Liverpool om att vara världens bästa fotbollslag. Det vore kanske precis lika förhastat den här gången som det varit tidigare gånger men vad man ändå måste ge Liverpool är att de mycket väl kan vara världens bästa medgångslag. Vilket inte ska förstås som något negativt precis. Roberto Firminos ledningsmål var inledningen på en stormvind som blåste Man City av planen och avgjorde matchen på mindre än tio minuter. Sedan passade i och för sig Liverpool även på att i matchens slutminuter visa upp varför de lika gärna kan vara ett av de sämsta medgångslagen.

ANNONS

(2) Arsenal. Det finns näppeligen något som längre går att säga om Arsenal som inte redan har sagts om och om igen. Laget fortsätter kännas sårbart även under perioder av skenbar kontroll och när Bournemouth kvitterade under andra halvlek kom ledningsmålet kort därefter inte som någon överraskning alls. Vad vi såg på planen idag var ett Arsenal utan någon riktig idé hur de skulle anfalla, ett lag helt utan självförtroende. Dags att riva skiten och bygga nytt.

(3) Crystal Palace. Bara en vinst på de första åtta matcherna med Roy Hodgson, men därefter bara en enda förlust på de elva följande matcherna, men fem vinster. Med vinsten mot Burnley gick Crystal Palace upp på tolfte plats i tabellen och det är en tämligen enastående räddning av säsongen som Roy Hodgson har svarat för. Ett tydligt tecken på ett lag som fungerar bra är spelare som lyfter sig och blir bättre, vilket Crystal Palace har många av.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE: West Ham

Det går knappast längre att förneka de framsteg West Ham faktiskt har gjort med David Moyes som manager, även om man inte alltid tycker det ser så väldigt vackert ut. Vinsten mot Huddersfield var väldigt viktig, både för att det gav West Ham fem poäng snarare än två poäng ned till strecket, och för att det fick West Ham att passera bland andra Huddersfield i tabellen.

OMGÅNGENS VINNARE 2: Liverpool

Det var inte bara West Ham som vann stort den här omgången, det gjorde även Liverpool i omgångens stormatch. Naturligtvis ett kanonresultat för dem och en prestigeseger som ger dem en väldigt god grund att stå på inför vårsäsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

De senaste omgångarna har sett Everton under Sam Allardyce falla tillbaka till samma typ av svagsinta prestationer som de visade upp under Ronald Koeman och David Unsworth. Mot Tottenham var de långa stunder utspelade och bara delvis för att Tottenham gjorde en riktigt bra match. Det finns absolut ingenting med den här matchen som kan ha övertygat Evertons ägare och klubbledning om att Allardyce bör vara Evertons manager nästa säsong.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE: Heung-Min Son, Tottenham

Med sitt öppningsmål tangerade Son ett rekord genom att gjort mål i sin femte raka hemmamatch. Jodå, det finns tydligen rekord för allt. Mot Everton var Son fantastisk och låg bakom mer eller mindre allt i offensiv väg under matchen och hade kunnat göra fler mål och assists än de han ändå gjorde. En av spelarna som gjort störst framsteg i Tottenham den här säsongen, håller världsklass.

OMGÅNGENS MÅL: Roberto Firmino, 2-1 Man City (h)

Tusan vet om inte Sadio Mané bara några minuter senare lyckades överträffa det här målet enbart i termer av ren snygghet, men kombinationen av ren styrka, teknik, kyla och precision i Roberto Firminos bollvinst och därefter avslut är svår att blunda för. Dessutom det viktigaste målet vid en tidpunkt när matchen antingen vägde eller möjligen till och med lutade över lite till Man Citys fördel.

ANNONS

OMGÅNGENS !

Mycket de senaste veckorna har handlat om VAR, det vill säga införandet av videodomare, som har varit på prov både i FA-cupen och Ligacupen. Man kan inte hjälpa att känna att systemet inte direkt behjälps av kommentatorer som beskriver tekniken som vore det fråga om en månlandning. System kan alltid förbättras, dess roll och funktion förtydligas, men det är svårt att vara negativ till en teknik som hade inneburit att vi hade sluppit se Abdoulaye Doucourés sena kvittering med handen för Watford mot Southampton. Ett mål som teoretiskt skulle kunna skicka Southampton ut ur Premier League i slutet av säsongen.

OMGÅNGENS WTF!

Darren Ferguson svarade för ett smått enastående domarpåhopp sedan hans Doncaster tappat poäng mot Plymouth. En rejäl bredsida av domarnas låga standard för nivån och deras dåliga fitness avslutades med kommentaren att vad FA borde göra är att skjuta dem. Så klart inget han menar bokstavligt men ändå djupt olämpligt. Arsene Wenger får skicka Ferguson en fin flaska vin då dennes domarpåhopp plötsligt framstår som medelmåttiga, samtidigt som man måste undra hur Wengers attack har bidragit till att flytta fram gränserna för vad som anses rimligt att attackera domarna med.

ANNONS

OMGÅNGENS LOL!

En kille som heter Ken skriver en insändare i Sheffield Star om hur han ser på det här med kvinnor och fotboll i största allmänhet, vilket avslöjar en kvinnosyn som vore de alla Barbie. Sågades och skrattades rätt friskt åt i England under helgen.

OMGÅNGENS BTW…

Snart skottpengar på Richy Sheehy.

Phil Neville tar över engelska damlandslaget? Ryan Giggs som Wales förbundskapten? Class of 92 verkar behöva söka sig till landslagsfotbollen för att få de stora rollerna de letar efter.

Något väldigt Arsenal med den här klassiska filmdialogen.

Det blir några lustiga dagar av att se media slå knut på sig själva för att bekräfta sin egen världskarta efter matchen och resultatet på Anfield.

Hängmatch imorgon kväll, annars FA-cupomspel under veckan.

Peter Hyllman

Viktigt för Liverpool (och för alla) att beröva Man City deras övertygelse

Peter Hyllman 2018-01-14 06:00

Vinstsviter och resultatsviter antar snabbt sina egna liv där verklighet och perception blandas samman. De är många gånger psykologiska triumfer minst lika mycket som de någonsin har varit taktiska triumfer. Motståndarna går in till matchen nästan med vetskapen att de kommer förlora. Det vinnande laget med övertygelsen att de inte kan förlora. Perceptionen blir performativ.

Om en motståndares svit av oövervinnerlighet ska brytas krävs därför att det första som besegras är övertygelsen. Efter att Tottenham förra säsongen bröt Chelseas tretton matcher långa vinstsvit var Chelsea fortfarande ett bra lag under våren, men inte riktigt lika omöjliga. När Arsenals Invincibles till sist förlorade var det ett slag de i själva verket aldrig hämtade sig ifrån.

Man City kommer knappast falla samman av att förlora en match och få sin vinstsvit bryten. Det ligger ändå i konkurrenternas långsiktiga intresse att så snabbt som möjligt göra slut på övertygelsen som för närvarande finns i och runt Man City att de liksom inte kan förlora. Beröva Man City den övertygelsen och avståndet ned till konkurrenterna är inte längre vad tabellen nu antyder.

ANNONS

Ingen större utjämnare mellan klubbarna kan alltså finnas än övertygelsen att Man City tvärtom kan besegras. Det är förmodligen också av betydelse att det sker mot någon av de övriga storklubbarna. En förlust mot någon annan klubb behöver inte ha samma psykologiska effekt utan kan alltid förklaras bort som en tillfällighet, ett olycksfall i arbetet.

Den här kvällen har Liverpool således möjligheten att slå ett stort slag för freden, demokratin och välfärden. Framför allt har de så klart möjligheten att slå ett stort slag för sig själva och sina egna kredentials som blivande titelutmanare, genom att bli den första klubben som besegrar Man City i ligaspelet den här säsongen, ett resultat att bygga vidare på.

Det vore en synnerligen välbehövlig vinst för Liverpool. De har naturligtvis revansch att utkräva på Man City efter en förnedrande 0-5-förlust på Etihad i början av säsongen. En match i vilken Liverpools defensivt svaga ryggrad blev brutalt exponerad av ett flödande Man City. Bristerna som avslöjades i den matchen har hemsökt Liverpool mest hela säsongen.

ANNONS

Dessutom eftersom matchen mot Man City kommer i ett för Liverpool mentalt känsligt läge. Det är deras första match sedan de sålt Philippe Coutinho, en försäljning som många tog hårt och som ett tecken på Liverpools oförmåga att kunna hävda sig i konkurrensen. En förlust ikväll skulle förstärka det narrativet. En vinst skulle förpassa narrativet till skuggan, där det hör hemma.

Det är också Liverpools första riktigt tuffa match sedan de värvat Virgil Van Dijk, därtill framför näsan på just Man City och Pep Guardiola. På så vis är det här en match som också blir ett första riktigt allvarligt test på ett av Liverpools och Jürgen Klopps bestående narrativ med den här värvningen, att det skulle åtgärda Liverpools defensiva brister och radera alla dessa individuella misstag.

Liksom det självfallet också är ett test för Man City och då kanske inte minst deras eget försvarsspel inför de tuffare utmaningar som kommer under våren. De var knappast överdrivet imponerande i det avseendet på Old Trafford och egentligen är detta säsongens blott andra test på bortaplan i det avseendet, givet att Chelsea gjorde en likblek insats på Stamford Bridge.

ANNONS

Här ställs de på bortaplan mot ett av Premier Leagues mer finurliga anfall, framför allt snabbare anfall. Mohamed Salah är en av Premier Leagues större sensationer den här säsongen, Roberto Firmino är alltid en väldigt nyttig spelare och Sadio Mané har ständigt något briljant i sig. Richy Sheehy från Cork verkar onekligen ha lite koll på sitt Liverpool trots allt.

Den andra sidan av samma mynt är självfallet att Man City har ännu en möjlighet att befästa sin överlägsenhet och övertygelse genom att besegra Liverpool på Anfield, eller åtminstone inte förlora matchen. Inte minst skulle det säkert vara en skön fjäder i hatten för Man City att vinna på Anfield, en arena de har haft det väldigt svårt på genom åren.

Min personliga fundering inför matchen är i själva verket rätt enkel. Nämligen om Liverpool verkligen har cynismen i sig som krävs för att verkligen störa Man City och få dem ur gängorna. Nog för att det också krävs bra fotboll och effektiv taktik men ett nödvändigt element måste vara att rent fysiskt störa dem, ta sig in i deras ansikten, och göra det fysiskt obekvämt för dem på planen.

ANNONS

Har Liverpool det spelet i sig? Det är inte en fråga som ska ses som något alternativ eller som i motsats till bra fotboll. Tvärtom är en aspekt som ligger bakom Man Citys dominans på planen och i tabellen den här säsongen just deras förmåga att kombinera skönhet med hårdhet, idealism med cynism, finlir med fulspel. De spelar spelet. Liverpool måste spela det lika bra eller bättre.

Anfieldfaktorn ska inte heller diskonteras. Det är inte varje match men sådana här matcher brukar Anfield kunna leva upp riktigt ordentligt och då finns det kanske få läktare i England som är riktigt lika hemmablinda. Många domare har så klart fallit för det psykologiska trycket det kan medföra. Så det är inte bara spelarna som måste spela spelet, även supportrarna måste göra sin bit.

Det vore mycket viktigt för Liverpool att vinna mot Man City ikväll. Det vore på samma gång en vinst som kan återställa den psykologiska balansen i Premier League. Vinsten vore således inte bara viktig för Liverpool. Den vore kort, gott och blott viktig. Få tillgångar inom fotbollen är så värdefulla som övertygelsen om sin egen överlägsenhet.

ANNONS

Den måste berövas Man City.

Peter Hyllman

Alltför enkelt att skylla Alvaro Morata för Chelseas anfallsbesvär

Peter Hyllman 2018-01-13 06:00

Två matcher mot Arsenal har placerat en rejäl strålkastare på vad som redan inför säsongen bedömdes vara ett av Chelseas stora frågetecken. Nämligen hur det skulle gå att ersätta Diego Costa som lagets talismaniske anfallare. Första matchen slutade 2-2 sedan Alvaro Morata missat åtminstone tre jättelägen. Den andra matchen blev mållös efter en betydligt mer anonym insats av Morata.

En vanligt framförd uppfattning efter i synnerhet den första matchen var att om Chelsea fortfarande hade haft Diego Costa som anfallare hade de vunnit den matchen på Emirates. Det är svårt att inte instämma i den uppfattningen även om det är väldigt lätt att i efterhand bli mycket selektiv med sina minnen, där det är lätt hänt att framför allt minnas bara de riktigt bra matcherna.

Alvaro Morata har inte varit dålig under sin debutsäsong med Chelsea, men på samma sätt som för Romelu Lukaku i Man Utd och Alexandre Lacazette i Arsenal går det ändå att känna att betydligt mer har kunnat förväntas av honom än vad vi hittills faktiskt har sett. Inte minst finns där samma intryck som dessa båda andra stora anfallsvärvningar att en bra början har förbytts i tydliga besvär.

ANNONS

Frustrationen kan uttryckas i siffror. Alvaro Morata har gjort tio mål hittills under säsongen men hans conversion rate är ändå bara 16,95% vilket är väsentligt lägre än det europeiska genomsnittet om 19,36% för anfallare som gjort fler än fem mål, knappt ett mål varannan match. Att Alvaro Morata missar chanser är negativt, att han trots allt skapar och tar sig till chanser är positivt.

Jämförelsen med Diego Costa ges ändå kött på benen av det faktum att Alvaro Morata på en halv säsong redan har hunnit med att missa 14 ”stora chanser”, att jämföra med de tolv stora chanser som Diego Costa hann med att missa under hela förra säsongen. Detta bekräftar så klart bara känslan att med Diego Costa hade Chelsea vunnit både de två senaste matcherna mot Arsenal.

Det vore ändå ren idioti att avfärda Alvaro Morata redan nu. Viss förståelse måste trots allt visas för att det är Moratas allra första säsong i Premier League och för att det är hans första riktiga säsong som sitt lags främste anfallare. Att som vissa redan börja prata om att värva en ersättare, eller möjligen ännu en backup-anfallare, känns en bra bit över gränsen till hysteri.

ANNONS

Det ska heller inte göras alltför stor sak av Moratas anfallsstatistik. Att ha en conversion rate lägre än det europeiska genomsnittet kan så klart låta väldigt negativt, innan man listar ut att Harry Kane har en ännu lägre conversion rate (14,52%) än Morata. Skillnaden är emellertid att Alvaro Morata inte alls har samma skottvolym som Harry Kane.

En kritik som möjligen skulle kunna riktas mot Alvaro Morata är att han i någon mening är en inte alls lika självständig anfallare som Diego Costa var, att han helt enkelt är betydligt mer beroende av lagets taktiska idé än vad Diego Costa någonsin var, som i väldigt hög utsträckning var en spelare som i viss mening utstrålade sin egen gravitationskraft.

Men hur funktionell är då Chelsea taktiska idé, åtminstone offensivt? Det har varit en krypande känsla framför allt under senare tid att Chelsea befinner sig i något av en formdopp, med ett haltande och hackande spel. Men även under den förra så framgångsrika säsongen var det ofta tydligt att Chelseas offensiv till stor del byggde på Eden Hazards och Diego Costas individuella briljans.

ANNONS

Antonio Contes stora taktiska reform förra säsongen, som resulterade i 13 raka ligavinster, en svit som i själva verket är i stort sett precis lika imponerande som Pep Guardiolas och Man Citys motsvarande svit den här säsongen, var först och främst en defensiv reform. En övergång till fembackslinje utan boll kombinerat med blixtsnabbt omställningsboll i samband med bollvinst.

Men det var inte en taktisk reform som innehöll några mer avancerade tankar vad gällde Chelseas offensiv. Sådana tankar överlämnades istället till spelarna själva på planen. Det finns värde också med en sådan approach men risken är så klart, när spelet börjar hacka, att spelarnas idéer och kreativitet slutar flöda och spelet därför blir långsamt och börjar följa gamla och sönderlästa mönster.

Det har med andra ord, i negativ mening, gått lite av rutin i Chelseas offensiv. Det gör offensiven mindre idérik och det gör att motståndarna får lättare att läsa Chelseas anfall och försvara sig mot dem. Vilket inte betyder att det blir ett problem i varje match men att prestationerna blir mer ojämna, att spelet helt enkelt kan gå i baklås med jämna mellanrum.

ANNONS

Detta har blivit mer tydligt under de senaste veckorna men har i själva verket varit något som Chelsea har brottats med mest hela säsongen. Det är så klart en intressant och imponerande statistik att Chelseas vanligaste kombination av assist och mål under säsongen är Cesar Azpilicueta till Alvaro Morata, men det är vid närmare eftertanke också något oroväckande.

Ett tecken på att mer ortodoxa anfallskombinationer helt enkelt inte riktigt fungerar som de är tänkta att fungera. Och det är förmodligen Chelseas mer besvärande anfallsproblem som Antonio Conte har att jobba med, och Chelseas supportrar att oroa sig för, än endast det att Alvaro Morata har lyckats missa en och annan målchans hittills den här säsongen.

Kanske är det ett gemensamt problem som Antonio Conte och José Mourinho kunde samsas om över en kaffe och slå sina huvuden ihop för att spåna fram lite olika lösningar.

ANNONS
Peter Hyllman

Jos Luhukays första match kan visa sig vara Sheffield Wednesdays sista strid

Peter Hyllman 2018-01-12 18:00

För första gången på vad som åtminstone måste beskrivas som ett årtionde går Sheffield Wednesday in i ett stålderby utan att vara belastade bördan av att vara favoriter. Det skiljer nio placeringar i tabellen mellan Sheffield United och Sheffield Wednesday, tolv poäng mellan sjunde och sextonde plats, och det är Sheffield United som har hemmaplan ikväll.

Det borde egentligen inte vara på det viset. Sheffield Wednesday gick in till den här säsongen som en av seriens favoriter efter att två säsonger i rad ha tagit sig till playoff. Sheffield United å sin sida är alldeles nyligen återkomna till EFL Championship efter att ha tillbringat fem svåra år i League One. Få trodde på mer för dem än att lyckas hålla sig borta från nedflyttningsstriden.

Chris Wilder har däremot gjort ett utmärkt jobb med Sheffield United och perfekt lyckats hantera balansen mellan å ena sidan motivation och hunger och å andra sidan lagets självförtroende i en högre division. Taktiskt har Sheffield United dessutom hittat helt rätt. Samtidigt verkar hjulen under säsongen ha ramlat av vagnen för Sheffield Wednesday.

ANNONS

Carlos Carvalhal fick sparken av Sheffield Wednesday strax innan jul. Det var på flera sätt förvånande att han fortfarande var kvar i klubben inför säsongen. Inte för att han gjort ett dåligt jobb utan för att det verkade som om laget kommit så långt som var möjligt med honom. Rapporter inifrån spelartruppen tyder också i efterhand på dålig disciplin under säsongen, att standards tillåtits sjunka.

Alltså kanske det förvånar ännu mindre att Sheffield Wednesday som ersättare valde att anställa inte bara vad som benämnts en uppflyttningsexpert utan därtill en omtalad disciplinär manager. Jos Luhukay har inte ett rykte som trivselgubbe men däremot som en coach som förväntar sig och får resultat och som ställer höga krav på sin omgivning gällande ordning, organisation och prestation.

Det är för att uttrycka det milt inte precis någon mjukstart Jos Luhukay får på sin start som manager i England. Det handlar inte precis om att hoppa ned i den grunda änden av bassängen. Sheffieldderbyt, eller stålderbyt som det fått namn efter stadens traditionella industri, är ett av Englands och Europas hetaste derbyn. Desto mer så med så mycket på spel för båda klubbarna.

ANNONS

Sheffield United har efter en smått fantastisk inledning på säsongen börjat halta något i sina prestationer. Efter att för en stund ha nuddat vid tabelltoppen har de nu sjunkit ned till sjunde plats. Fortfarande med hugg på playoff men med kurvan pekandes i fel riktning. En vinst i derbyt skulle i ett svep kunna vända kurvan uppåt igen och ge energi till hela laget och hela klubben.

Sheffield Wednesday har gett sig själva en nystart men har också gett sina konkurrenter en head start, ett försprång. Där finns fortfarande förhoppningar för den här säsongen men de måste i så fall på säsongens sista 20 matcher hämta igen 12-13 poäng på sina konkurrenter. Sheffield United är en av dessa konkurrenter. Att vinna derbyt skulle kunna betyda allt och mer därtill.

Att förlora derbyt skulle däremot kunna få nystarten att tappa fart redan innan den ens hunnit lämna startblocken. Det finns alltid en benägenhet att tillmäta enskilda matcher en oerhörd betydelse men ändå är känslan här att om Sheffield Wednesday förlorar ikväll så får de rimligtvis inrikta sin omstart snarare på nästa säsong än redan på denna.

ANNONS

Ingen förväntar sig mirakel av Jos Luhukay, och det är naturligtvis något som i alla fall ger honom lite arbetsro. Han har bara varit i klubben en knapp vecka. Sheffield Wednesday har bara vunnit sju matcher hittills den här säsongen, har 13 poäng upp till playoff och bara 20 matcher kvar. Och många viktiga spelare kvar på skadelistan. Uppflyttning kräver något av ett mirakel.

Samtidigt finns det åtminstone i den här matchen saker som talar till Sheffield Wednesdays fördel. För det första alltså detta att de för första gången på länge inte går in i matchen som favoriter, de har ingen press på sig och kan ha nått punkten då de inte längre har något att förlora. För det andra osäkerheten som ändå råder kring hur Sheffield Wednesday under Jos Luhukay tänker spela.

Sheffield United möter således en motståndare som inte längre har så mycket kvar att förlora och som de inte riktigt vet hur den kommer ställa upp. Det är inte precis en strategisk position som Sun Tzu hade betraktat som alldeles uppmuntrande. Men hemma på Bramall Lane har de åtminstone kontroll på terrängen så det finns även positiva tecken.

ANNONS

Det hör knappast till vanligheterna med ett Sheffieldderby under en vardagskväll, än mindre en fredagskväll. Livet kommer naturligtvis stanna upp i Sheffield under kvällen och även på många andra ställen över världen. Fans till båda klubbarna reser jorden runt för att ta sig till den här matchen. Det kommer bli en alldeles makalös stämning på Bramall Lane.

Det spelas för äran och prestigen. Det spelas för att vara den klubb som till sist slutar högst i tabellen. Det spelas emellertid också för båda lagen för att ge sig själva en livsviktig energikick inför återstoden av säsongen. Det handlar för Sheffield Wednesday förmodligen om att vinna eller försvinna. Jos Luhukays första match med Sheffield Wednesdays kan samtidigt vara deras sista strid.

Ändå har Sheffield Wednesday just inget att förlora.

ANNONS
Peter Hyllman

Arsenals tio bästa spelare genom tiderna

Peter Hyllman 2018-01-12 06:00

Fredagar, dessa härliga fredagar. Veckans sista dag när mer eller mindre all meningsfull verksamhet går på sparlåga från och med lunch. När man bara är några få timmar ifrån att få klocka ut och inleda fredagsmyset med tacos, chips och whatever. Och naturligtvis med den nervöst laddade vetskapen att man har en hel lång fotbollshelg framför sig.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

ANNONS

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Först ut är Arsenals tio bästa spelare. En av de kanske svåraste klubbarna att göra en bra bedömning av givet att klubben har haft två storhetsperioder som befinner sig cirka 70 år från varandra. Och naturligtvis eftersom så många väldigt bra spelare genom åren har spelat för Arsenal. Men här är hur som helst min lista över Arsenals tio bästa spelare någonsin:

(10) David Seaman

En av de absolut bästa målvakterna under hela Premier League-eran och helt grundläggande för det Arsenal som vann titlar både under George Graham ch senare under Arsene Wenger. Var en omistlig beståndsdel i ett försvar som genom åren antagit närmast mytiska proportioner och blivit en del av den engelska fotbollens kulturarv.

ANNONS

(9) Alan Smith

Anfallare bedöms i huvudsak på målen de gör men Alan Smith bidrog med mycket mer än så till Arsenals spel. En allround-anfallare som ändå bidrog med 115 mål till Arsenal under cirka tio år från 1980-talets mitt. Viktig anfallare i det Arsenal som mot slutet av 1980-talet skulle bryta Liverpools hegemoni och svarade för avgörande mål både i ligan och i europeiskt cupspel.

(8) Eddie Hapgood

Var en av de stora spelarna i Herbert Chapmans fantastiska Arsenal under 1930-talet och gjorde 440 matcher för Arsenal under 17 år, varav de fem sista åren blev avbrutna på grund av världskriget. Utvecklades till en föregångare i en stolt Arsenaltradition av kraftfulla ytterbackar, som skulle vinna fem ligatitlar och två FA-cuptitlar med Arsenal.

(7) Ted Drake

Under fem fulla säsonger under 1930-talet var Ted Drake Arsenals bästa målskytt under samtliga dessa fem säsonger. Gjorde helt fenomenala 134 mål på 184 matcher för Arsenal och hjälpte klubben till två ligatitlar och en seger i FA-cupen. Typifierade tidigt vad som skulle komma att bli den klassiska bilden av engelsk centertank, hård och kraftfull.

ANNONS

(6) Liam Brady

En klubblegend i sin egen rätt som i sådana här sammanhang kanske alltid kommer lida lite av att ha spelat i förhållandevis svaga Arsenalupplagor, kanske lite motsvarande Bryan Robson i Man Utd. Hans enda titel var en FA-cupvinst 1979 men i övergången från 1970-tal till 1980-tal var Brady samtidigt en av Europas allra bästa spelare med många klassiska insatser för Arsenal.

(5) Patrick Vieira

Spelare med ikonisk status i Arsenal vars ledaregenskaper och skicklighet som spelare med rätta har hyllats, och saknats sedan han lämnat klubben. Var med redan från början av Arsene Wengers lagbygge som tog Premier League med storm mot slutet av 1990-talet och var med längs hela den resa som skulle komma att skriva in Arsenal i historieböckerna.

(4) Alex James

Lagkapten och ledargestalt i det Arsenal som vann tre raka ligatitlar mellan 1933 och 1935, och sex ligatitlar totalt under 1930-talet. Det här var ett Arsenal som var en av de stora taktiska föregångarna och Alex James var spelaren som med sin intelligens, spelförståelse och förmåga att foga samman försvar och anfall förkroppsligade detta Arsenal. Sin tids Eric Cantona.

ANNONS

(3) Thierry Henry

I många omröstningar utsedd till Arsenals allra bäste spelare någonsin, och med viss rätt även om jag alltså inte riktigt håller med. Fantastisk teknik, otrolig som avslutare, mer eller mindre komplett som anfallare. Arsenals främste målskytt genom tiderna. Var på något sätt personifieringen av den elegans som Arsenal ansågs representera under 2000-talet.

(2) Tony Adams

Det säger något alldeles fantastiskt om Tony Adams inte bara att han lyckades restaurera sin egen karriär från alhoholismens svårigheter, utan även som mittback lyckades nå framgång under två helt olika tidsperioder inte bara för Arsenal utan för engelsk fotboll som helhet. Talisman i klubben och en fantastisk karaktär och ledargestalt, över 700 matcher för Arsenal.

(1) Dennis Bergkamp

Ett veritabelt spelgeni som såg möjligheter på fotbollsplanen som ingen annan och i mina ögon den kreativa kraft som låg bakom inte bara sin egen utan flera andra spelares briljans i Arsenal under sin tid med klubben. Har presterat några av Premier Leagues mest briljanta mål någonsin och var en av de första att knäcka engelska föreställningar om vilka spelare som kunde lyckas i England.

ANNONS

 

Peter Hyllman

Är den engelska fotbollen en politisk tillgång har den också ett politiskt ansvar

Peter Hyllman 2018-01-11 06:00

Huruvida fotbollen är politisk är en fråga som möjligen kan diskuteras, men knappast att fotbollen utnyttjas av politiker och för politiska syften. Det har vi sett prov på inte minst i Sverige där Carl Bildt hälsar VM-hjältar välkomna hem samtidigt som han ser ut som att aldrig förut ha sett en fotboll, eller med Fredrik Reinfeldt skuttandes omkring på läktarna i bästa TV-tid.

Det är naturligtvis inte något isolerat svenskt fenomen, självfallet ser vi det också i England. En skön skröna kommer från 1966 då den dåvarande Labourledaren och premiärministern Harold Wilson efter Englands VM-seger deklamerade att England bara vinner VM under Labourstyre. Fyra år senare när Wilson förlorade valet skedde det bara några dagar efter att England åkt ur VM i kvartsfinalen.

Margaret Thatcher var sannerligen inte någon vän till fotbollen. Det måste så klart sägas att flertalet avregleringar hon drev igenom lade grunden till den engelska fotbollens finansiella utveckling från 1990-talet och framåt. Men Thatchers syn på fotbollen var präglad av dess många olika sociala problem, av huliganismen och de många läktarkatastroferna, och av hennes egen antipati.

ANNONS

Politiken blev mer populistisk under 1990-talet, mer driven av media och av the politics of impression. Ingen brittisk premiärminister förkroppsligade kanske detta mer än Tony Blair. Fotbollen blev ett sätt att förmedla folklighet och Blair uttryckte vid flera tillfällen sitt långa engagemang för Newcastle, men kanske på ett sätt som åtminstone väckte lite misstänksamhet.

Vissa såg det exempelvis som något anmärkningsvärt när Blair stolt deklarerade hur han kom ihåg att ha sett klubbikonen Jackie Milburn spela, när Milburn avslutade sin karriär då Blair var blott fyra år gammal. Ögonbryn höjdes även av påståendet att han kom ihåg hur han hade suttit på Gallowgate End, långt innan det fanns sittplatser där. Kanske blir alla minnen bättre över tid.

För David Cameron blev minnena däremot bara luddigare. Han har påstått sig vara Aston Villa-supporter sedan barnsben men lyckades i en intervju för bara några år sedan förklara sig som West Ham-supporter. Det är nästan att man kunde få för sig att han fått beskrivet för sig i ett politiskt position paper att laget han höll på var claret-and-blue.

ANNONS

Att politiker möjligen skarvar lite med sanningen för att framstå som lite mer folkliga än vad de egentligen är kanske ändå är rätt så harmlöst. Delvis får vi kanske skylla oss lite själva om vi är så dumma att vi väljer att lägga våra röster utifrån vem som mest av allt liknar oss själva eller vem vi helst skulle vilja ta en öl med. Det är bara att be om att bli ljugen för.

Delvis har det ju alltid varit ett politiskt utnyttjande av fotbollen på vad vi skulle kunna beskriva som mikronivå, något som enskilda politiker och kanske företag ägnar sig åt för egen vinning. En sammanblandning av fotboll och politik på en så pass liten skala att fotbollen alltid utan några egentliga bekymmer har kunnat hävda sin stamfras att fotboll och politik alls icke har med varandra att göra.

Men med fotbollens framväxt som ett alltmer globalt fenomen under de senaste decennierna har den sett ett inflöde inte bara av ekonomiska intressen utan även alltmer av politiska intressen. Där det tidigare var enskilda politiker som använde sig av fotbollen är det nu hela nationalstater som gör detsamma. Det politiska utnyttjandet av fotbollen har lyfts till makronivå.

ANNONS

Qatar äger PSG. Abu Dhabi äger Man City. Diktaturer som inte bara säger sig vara supportrar till dessa klubbar, som inte bara sponsrar dem, utan som i sin helhet äger och driver dem. Klubbar som blir viktiga tillgångar i en globalt tillämpad nationell strategi att ge tortyr, missförhållanden, slaveri, korruption, förtryck och brist på mänskliga rättigheter ett vackert ansikte.

https://medium.com/@NcGeehan/the-men-behind-man-city-a-documentary-not-coming-soon-to-a-cinema-near-you-14bc8e393e06

Nicholas McGeehan, forskare på Human Rights Watch, har gjort denna studie av Abu Dhabis ägande av Man City. Vad avser UAE:s facit när det gäller mänskliga rättigheter finns inget nytt eller kontroversiellt i McGeehans rapport, det är inte minst för dem som haft lite koll på frågor om workers’ rights vardagsmat sedan gammalt. Snårigare blir det gällande Man Citys roll i detta.

ANNONS

Vad rapporten förmodligen helt korrekt konstaterar är att syftet för Qatar och för Abu Dhabi att äga en stor europeisk fotbollsklubb är att öka sin respektive nationella legitimitet och på så vis generera investeringar samt få access till nya ekonomiska och politiska maktsfärer. Den politiska kapitalismen har fått fotfäste i den globala fotbollen.

Strategin är smart. Dels fungerar det som en PR-red herring att rikta fokus mot något positivt och vackert istället för missförhållanden eller negativa faktorer, att associera diktatur med fotboll hellre än förtryck. Dels ger det en armé av ”nyttiga idioter” på nätet som på alla sätt söker rationalisera och rättfärdiga dessa regimer eftersom de tror det är vad de måste göra som supportrar till sin klubb.

Det är ett förhållande som borde ge upphov till allvarliga frågor. På samma sätt om än i helt annan skala som att hämta hem sponsorpengar från motsvarande statsanknutna företag borde göra det, eller från kortlånföretag som profiterar på mänsklig misär, och liknande moraliskt tveksamma företag. Det är självklart frågor som ända in i själen berör fotbollens sociala ansvar.

ANNONS

Det är frågor som fotbollen aldrig riktigt varit helt bekväma med. Den har tagit sin tillflykt bakom klyschan och ursäkten att fotboll och politik inte har något med varandra att göra. Men i takt med att fotbollen har blivit ett allt större globalt fenomen, och naturligtvis i synnerhet som engelsk fotboll har fått ett så stort globalt genomslag, blir den till sin natur också mer och mer politisk.

Varken den engelska fotbollen eller fotbollen i stort kan lösa eller ta ansvar för alla världens problem. Och det är en betydligt mycket mer komplex fråga än att enbart försöka skuldbelägga enskilda klubbar. Frågan är också mer komplex än enbart att förbjuda dylikt ägande. Det finns inget som säger att kulturellt isolera dessa länder ger större politiska framsteg än att kulturellt integrera dem.

Men det ansvar engelsk fotboll och engelska klubbar ändå har i dessa frågor är att inte låta sig utnyttjas som politiska tillgångar och att inte låta sig själva bli ett opium för folket. Vad framför allt engelsk fotboll istället har möjlighet att göra är att utöva politiskt inflytande, genom att skärpa och formalisera kraven på statliga ägare av engelska klubbar att motsvara vissa politiska krav.

ANNONS

Men det förutsätter så klart att engelsk fotboll accepterar att fotboll och politik inte bara hänger samman utan också bör hänga samman. Det borde inte vara omöjligt, det är trots allt något som politikerna insåg redan för mycket länge sedan.

Peter Hyllman

Arsene Wenger måste lyckas med vad han aldrig lyckats med förut

Peter Hyllman 2018-01-10 06:00

Livet är fullt av sina små ironier. Vi vet inte om det här faktiskt är Arsene Wengers sista säsong som Arsenals manager, men i och med att det borde vara Wengers sista säsong som Arsenals manager finns det något rätt så typiskt med att för att kunna rädda den säsongen måste Wenger troligtvis lyckas med två saker han aldrig förut lyckats med: Att vinna Ligacupen, samt att vinna en europeisk cuptitel.

Arsenal har under Wenger aldrig vunnit Ligacupen. Det närmaste de har kommit är två finalförluster, mot Chelsea 2007 och fyra år senare mot Birmingham. Alltså är Ligacupen oviktig. Så uppfattar i alla fall jag den medvetna eller omedvetna logiken. Men här befinner sig Arsenal plötsligt i semifinal. Klubbens allmänna situation, lagets besvärliga ligaposition och förlusten mot Nottingham Forest har precis gett Ligacupen en större betydelse.

En annan säsong, i en annan situation, hade kanske den här semifinalen inte haft riktigt samma betydelse för dem. Om Arsenal faktiskt genuint hade konkurrerat om ligatiteln. Om Arsenal bara hade befunnit sig i förarsätet eller åtminstone framsätet vad gäller Champions League-platserna. Om Arsenal endast hade haft ett par Champions League-åttondelsfinaler kvar att se fram emot. Men nu finns inget av detta.

ANNONS

Vare sig att vinna Ligacupen eller FA-cupen är ensamt tillräckligt för att rädda upp en säsong för någon av de engelska storklubbarna. Men att vinna FA-cupen eller Ligacupen kan åtminstone rädda den från fullständigt fiasko, det ger säsongen i alla fall en ljuspunkt eller höjdpunkt, och det gör det möjligt att åtminstone blanda upp och späda ut kritiken en aning. Det har fungerat tidigare säsonger med FA-cupen. Ligacupen fyller lite samma funktion för Arsenal.

Det är emellertid en senare fråga. Här och nu är det däremot viktigt för Arsenal att inte följa upp den nesliga förlusten mot Nottingham Forest med ännu en förlust mot Chelsea. Arsenals säsonger under det senaste årtiondet har alla följt mönstret att en viss tid in på det nya året har dominobrickorna börjat och sedan obönhörligt fortsatt falla. Den till synes enda skillnaden den här säsongen är att det ser ut att kunna hända redan i januari.

ANNONS

Omständigheterna sätter dessutom saken lite på sin spets. Det faktum att det är en semifinal. Men också att det faktiskt är ett dubbelmöte som därtill avslutas på hemmaplan gör att det förmodligen blir mer svårsmält som förlust, krångligare att avfärda som något tillfälligheternas spel. Att semifinalen dessutom spelas mot Chelsea gör att en förlust skulle svida desto mer, bekräfta den besvikelse och frustration som så många redan känner.

Det är knappast vad Arsenal och Arsene Wenger behöver i en för dem redan pressad situation. Att situationen börjar glida Wenger helt ur händerna blir alltmer tydligt. En minst sagt bisarr domarattack följde på julens poängtapp som gick långt utöver det normala. Andra uttalanden avslöjade hur han knappast är bekväm med de interna förändringar som pågår i Arsenal och anställningar som gjorts till klubbledningen. Samtidigt vill hans bästa spelare lämna klubben.

ANNONS

Antonio Contes situation i Chelsea är inte på långa vägar lika besvärlig som Arsene Wengers, men inte heller han befinner sig kanske på sin absoluta höjdpunkt med Chelsea. Ett titelförsvar som tämligen tidigt rann rakt ut ur sanden, ett något ojämnt spel, en fortsatt tendens till spelarkonflikter och som om inte det vore nog dessutom inblandad i ett bittert ordkrig med José Mourinho där ingen av dem direkt kommer ut med någon heder i behåll.

En cuptitel vore för Chelsea ett utmärkt plåster på såren den här säsongen, och Ligacupen är kanske den just nu bästa chansen till det. Men för att lyckas med det måste Chelsea först komma över den märkliga Arsenal-hoodoo som verkar ha infunnit sig med Antonio Conte. Vilket är lite märkligt eftersom om det är någon klubb som har haft det märkligt lätt för Arsenal ända sedan Roman Abramovich kom till England så är det Chelsea.

ANNONS

Arsenals hoodoo för Chelsea har förbytts i Chelseas hoodoo för Arsenal. Desto märkligare givet att Chelsea ändå under dessa 18 månader det handlar om ändå får betraktas som det bättre fotbollslaget. Men mosade på Emirates förra säsongen, sedan vinst på Stamford Bridge, därefter förlust både i FA-cupfinalen och i Community Shield, sedan bara 0-0 på Stamford Bridge och för en vecka sedan 2-2 på Emirates. Knappast något övertygande facit.

Vilket naturligtvis sätter lite särskild press på just kvällens match, för Chelsea ser nog helst att de kan ta med sig en ledning till Emirates att spela på. De har inte riktigt tid eller råd med någon hoodoo den här kvällen. Här behöver de faktiskt försöka lyckas med något de har haft det märkligt svårt för, nämligen att på ett övertygande sätt besegra Arsenal. Vi måste alltså räkna med att Chelsea kommer sätta ut ett starkt lag på planen ikväll.

ANNONS

Detsamma gäller naturligtvis Arsenal. Deras förhoppning för kvällen är så klart att ta med sig ett resultat tillbaka till Emirates som åtminstone håller dem på jämn fot med Chelsea, således på grund av hemmaplan ger dem en liten fördel. Jag är tämligen övertygad om att Arsenal hade ställt ut ett starkt lag även om de vunnit mot Nottingham Forest, men med den förlusten är jag däremot helt säker på att vi kommer få se näst intill starkast möjliga lag.

Det största frågetecknet är kanske om Arsenals starkast möjliga lag fortfarande inkluderar Alexis Sanchez. Naturligtvis gör han det rent kvalitetsmässigt. Men hur omöjlig är han benägen att göra sig för att tvinga fram den flytt i januari som han trodde skulle bli av i augusti? Som jag tidigare konstaterat, Arsenal skjuter sig själva i foten, åtminstone rent sportsligt, om de säljer honom i januari. Han går inte att ersätta för Arsenal på kort sikt. Men allt beror på hans attityd.

ANNONS

Utan Alexis Sanchez i Arsenal tror jag det blir omöjligt för Arsene Wenger att lyckas med den här säsongen vad han aldrig har lyckats med förut: Att vinna Ligacupen, samt att vinna en europeisk cuptitel.

:::

TRANSFERKOLLEN

Georges Kevin Nkoudou, Tottenham till Burnley, lån. Ytter med mycket knappt med speltid i Tottenham sedan han värvades. Burnley kan få större nytta av den här spelaren även om det är svårt att se honom göra ett större avtryck för Burnley än vad deras nuvarande spelare redan har. Breddvärvning som är lite märklig givet att Burnley bara har ligan kvar under våren. Godkänd – (++)

Moritz Bauer, Rubin Kazan till Stoke. Snabb och teknisk högerback som värvas som en direkt förstärkning till en backlinje som hittills den här säsongen helt enkelt inte har hållit måttet. Kanske inte en av de mest profilstarka värvningar vi lär få se i januari men Bauer debuterade för Österrikes landslag under året som gått och bör kunna göra nytta. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Det viktiga med Ligacupen beror på vad man ser som viktigt i fotbollen

Peter Hyllman 2018-01-09 06:00

För vem spelas egentligen Ligacupen? Det var den retoriska frågan som ställdes i en av Noa Bachner författad Expressenkrönika strax innan jul, samma kväll som Bristol City precis orsakat en av den engelska fotbollens största cupskrällar på senare år och besegrat självaste Man Utd i Ligacupens kvartsfinal. Ett Bristol City som ikväll tar sig an Man City i Ligacupens semifinal.

Tidpunkten att ställa sig den frågan kändes redan då något udda. För samtidigt som frågan formulerades sändes ju bilderna på planinvasionen på Ashton Gate ut över världen, spelarnas väldiga glädje, och Lee Johnsons dansande på linjen tillsammans med den överlycklige bollpojken Jaden Neale. Men för vem spelas egentligen Ligacupen? För alla dem var där och då det klara och tydliga svaret.

För varje Bristol City och Southend som besegrade Man Utd finns ett Sheffield Wednesday som besegrade Arsenal, ett West Ham som vände ett underläge och vann mot Tottenham, ett Birmingham som slår ut Aston Villa och West Ham innan de vinner på Wembley mot Arsenal, ett Northampton som besegrar Liverpool på Anfield, och så vidare närmast i oändlighet.

ANNONS

Om vi är riktigt ärliga är Ligacupen bara rolig för ett lag, menar Bachner, det som vinner den. Ett slugt sätt att resonera eftersom om man då säger emot honom måste det så klart betyda att man inte är riktigt ärlig. Jag skulle däremot ändå vilja lyfta i alla fall möjligheten att för Bristol City är Ligacupen den här säsongen riktigt rolig, även om de inte vinner den. Och som sagt, för varje Bristol City…

Fortsätter vi vara ärliga med oss själva kanske vi tvingas acceptera att hela det här synsättet utgår från ett rent storklubbsperspektiv. Möjligen det naturliga perspektivet från en helt svensk horisont. Att den enda glädjen som står att finna i en cup är att vinna den är kanske något som stämmer för fem-sex klubbar i England, en klar minoritet av de 92 klubbar som deltar bara i Ligacupen.

ANNONS

Att tänka sig att framgångar i Ligacupen, till och med vinster i Ligacupen, blir mindre värd för klubbar som slår underifrån bara för att storklubbar väljer att lufta juniorer och reservspelare andas också en överhetens arrogans, som om dessa klubbars glädje och upplevelse inte kan vara något annat än en funktion av hur storklubbarna själva ser på matchen och på Ligacupen, således en underordnad glädje.

Bristol Citys glädje över segern mot Man Utd är helt oberoende av Man Utds laguttagning, liksom deras upplevelse av semifinalerna mot Man City inte på något sätt förminskas av vilka lag Man City ställer upp med. Swanseas vinst i Ligacupen var inte mindre värd för dem, inte heller Bradfords final samma säsong. Vem tror att Nottingham Forest, förvisso i FA-cupen, bryr sig ett skvatt om Arsenals laguttagning?

ANNONS

Ingen supporterskara eller klubbledning refererar ju någonsin till den fina kvartsfinalplatsen i Ligacupen, menar än en gång Bachner. Nej, det gör säkert ingen storklubb, kanske inte många andra klubbar heller. Men Bristol City kommer däremot att prata om sin vinst över Man Utd i årtionden efter detta, precis som det fortfarande pratas i Southend, Northampton och så vidare om deras vinster.

Detta är vad Ligacupen, på samma sätt som FA-cupen, faktiskt handlar om för alla dessa klubbar, vad den är värd. Moments, magiska ögonblick, drömmen som för en kväll blir till verklighet, sagan som kan berättas om och om igen under släktträffar och pubkvällar i och över generationer. Vem vet, kanske är egentligen inte detta något att rynka på näsan åt för storklubbarna heller?! Kanske är det fotbollens själva själ.

ANNONS

Det är så jag ser svaret på Noa Bachners fråga, vad Ligacupen egentligen är värd mer än en plats i Europa League. Ett i mina ögon dessutom rätt tveksamt värde, i högsta grad underordnat värdet i att faktiskt vinna själva cupen. Men det är självfallet bara en upprepning av det moderna storklubbsperspektivet, där att vinna är mindre viktigt än att bara delta, att synas är viktigare än att verka, där fotbollen underordnats ekonomin.

Där finns även den lite kluriga retoriska akrobatiken i att på samma gång svära över hur Ligacupen ställer till spelschemat för storlagen och över hur samma klubbar använder turneringen för att lufta juniorer och reservspelare, och på så vis drar ett ”respektlöst skimmer” över Ligacupen, för att spela juniorer är som bekant respektlöst. Det är två ståndpunkter som kanske inte är helt och hållet förenliga med varandra.

ANNONS

Varken Ligacupen eller FA-cupen är lika viktiga som Premier League eller Champions League, det vet vi. Men detta betyder inte att de är oviktiga. Många klubbar, i synnerhet storklubbarna, använder båda cuperna för att lufta juniorer (det kanske till och med är en bra sak?) och tar dem åtminstone inledningsvis och beroende på motstånd lite ”på volley och ser hur långt man kommer”, ett inslag av kalkylerad risk.

Ändå denna kritik mot Ligacupen men inte FA-cupen. Visst kan man göra sig lustig över alla sponsornamn Ligacupen haft (Rumbelows Cup, Coca-Cola Cup, Carling Cup, Capital One Cup och Carabao Cup etc), men om man nu tänker efter, och är lite ärlig med sig själv, så har det väl egentligen just inget alls med saken att göra. Om nu sponsorerna är problemet, och man har svårt för alla namn, ja men kalla den då för Ligacupen!

ANNONS

Ingen har hur som helst gjort någon större sak om FA-cupen den här säsongen har varit by Emirates, McDonalds eller Budweiser eller något dylikt. Och kanske är det bristen på konsekvens som framför allt irriterar med kritiken. Ingen supporterskara refererar till den fina kvartsfinalplatsen här? Nähä, men vilken storklubb med någon form av självrespekt gör det ens i Champions League? Lägg ner!

Eller kanske är det de rena sakfelen. För att säga att ett lag som inte samtidigt slutat som sämst sexa i ligan bara vunnit Ligacupen tre gånger de senaste 17 åren när det i själva verket är fem gånger på 17 år, eller sex gånger under 2000-talets 18 år, känns rätt slött. Blir argumentet att Ligacupen är en titelchans för fler klubbar verkligen ogiltigt om det faktiskt händer i genomsnitt var tredje säsong, är inte det tvärtom rätt bra?!

ANNONS

Det kan diskuteras om Ligacupens format borde förändras. Kanske skulle Football Leagues båda cuper, Football League Cup och Football League Trophy, särkopplas och renodlas så att den ena bara var för klubbar i Premier League och EFL Championship och den andra bara för League One och League Two, även om en viktig ekonomisk morot då försvinner för klubbar i dessa lägre serier.

För vem spelas egentligen Ligacupen? Ja, den spelas hur som helst inte för storklubbarna, och kanske är det där den så kallade skon klämmer, den utgår inte specifikt från deras hänsyn. Men det är en fråga man inte borde ställa sig samma kväll som Bristol City vinner mot Man Utd, och det är en fråga man inte borde behöva ställa sig samma kväll som Bristol City ska spela Ligacupsemifinal på Etihad mot Man City.

Svaret torde då vara uppenbart.

ANNONS
Peter Hyllman

Kanon och kalkon från FA-cupens tredje omgång (plus lottningen)

Peter Hyllman 2018-01-08 20:37

FA-cupens tredje omgång är så gott som över. Vi inväntar bara kvällens heta rivalmatch mellan Brighton och Crystal Palace att avsluta helgen som sådan och därefter ett antal kommande omspel. Dags för summering och slutsatser således samt så klart att fundera lite över lottningen av den fjärde omgången som precis har genomförts där borta i England.

Detta med omspel kan så klart vara en obehaglig upplevelse för flera managers i Premier League som hellre mumsar på en begagnad urinoarpuck än krånglar in ännu en match i spelschemat. Denna nesa har alltså drabbat Chelsea, Leicester, West Ham, Bournemouth och Swansea. Men frågan är väl om Arsenal, Burnley, Stoke och Everton egentligen känner sig lyckligare för närvarande. Hardly.

Den tredje omgången omgärdades så klart av det vanliga pratet om Premier League-klubbar som skulle ta FA-cupen på allvar. Detta handlar så klart alltid om hur starka lag som ställs ut på planen. Nu valde däremot flertalet klubbar på tabellens båda halvor att ställa ut starka lag, och med något enstaka undantag ställdes definitivt ut lag som var bra nog att i alla fall inte behöva förlora.

ANNONS

Om förra säsongens stora berättelse handlade om nonleague-lagen så var det den här helgen League Two-klubbarna som klev fram i rampljuset. Coventry besegrade Stoke, Notts County besegrade Brentford och Newport besegrade Leeds. I Newport såg vi världens vänligaste planinvasion och tränaren Michael Flynn var härligt glad efter vad han beskrev som sin bästa upplevelse.

Hur TV sänder från FA-cupens tredje omgång förblir konstigt. För att vara en fotbollshelg som ändå framför allt handlar om bredden i engelsk fotboll är det märkligt hur BBC inte tar fasta på det i sin sändning utan klamrar sig fast vid ett gammalt format. Givet det stora antalet matcher vore som jag ser det ett multimatch-format både mer rättvist och relevant. Men annars då?

KANON

Omspelen. Jag var redan inför omgången exalterad över Wigans och Wolves sammandrabbningar med Premier League-kalibrigt motstånd, och jag blev sannerligen inte besviken. Wigans match mot Bournemouth var en dramatisk berg- och dalbana och Wolves match mot Swansea en hetlevrad thriller. Båda matcherna slutade oavgjort. Både Wigan och Wolves känns rätt trygga i sina positioner som serieledare i sina respektive divisioner så de har verkligen möjligheten att gå all-out. Två härliga omspel att se fram emot.

ANNONS

Debuten. Låt gå för två saker. Dels för att målet i sig knappast betalade tillbaka hela transfersumman som några halvskojade om. Dels för att debuten möjligen blir lite väl hypad enbart av målet i sig. Men det finns onekligen sämre sätt att presentera sig som ny jättevärvning på Anfield än att i matchens slutminuter avgöra ett FA-cupderby mot Everton. Det var naturligtvis vackert och något som fick fotbollens kolportörer att omedelbart börja skalda. Dessutom hölls Liverpools feelgood-tendens med sena matchavgöranden vid liv.

De ljusblå. Nej, inte dem, de andra. Det mesta av uppmärksamheten riktades efter matchen av förklarliga skäl mot Stoke, men vilken triumf det också måste ha varit för Coventry och dess supportrar, vilket minst sagt också hördes på Ricoh Arena där trycket var kompakt. Så länge har den klassiska klubben lidit under den engelska proffsfotbollens kanske klantigaste ägare som dragit den ända ned i League Two. Som supportrarna har förtvivlat. Kanske kan den här triumfen och hoppet om en storklubb i nästa omgång hålla liv i kampen.

ANNONS

KALKON

Arsenal. Arsene Wenger har aldrig tidigare åkt ut i tredje omgången, och har vunnit FA-cupen tre av de fyra senaste säsongerna. Var det en slags hybris vi såg här? Det sades innan matchen att Arsenals lag hade vunnit alla matcher tidigare i Ligacupen och i Europa League, men jag är tveksam till att det laget faktiskt vunnit någon match lika svår som en cupmatch borta mot Nottingham Forest. Att inte ens sätta några jokrar på bänken? Det var en grov felbedömning, och 2-4 var ett resultat som snarast smickrade Arsenal.

FJÄRDE OMGÅNGENS LOTTNING

Liverpool – West Brom. Ännu en potentiell fallgrop för Liverpool men givet att de än en gång lottats på hemmaplan en match de borde kunna känna sig ganska säkra att vinna. West Brom lär ha annat i tankarna.

Peterborough – Fleetwood Town/Leicester. Peterborough vände och vann starkt i tredje omgången borta mot Aston Villa och bör nog kunna ha rätt goda förhoppningar om att kunna ta sig till femte omgången härifrån.

ANNONS

Huddersfield – Birmingham. Om Huddersfield slog ut ett bottenlag från EFL Championship på bortaplan i tredje omgången bör de helt säkert kunna slå ut ännu ett bottenlag i EFL Championship på hemmaplan också i den fjärde.

Notts County – Wolves/Swansea. Notts County har en bra säsong och ligger i linje för uppflyttning från League Two. Imponerade stort genom att besegra Brentford borta i tredje omgången. Detta blir oavsett motstånd en härlig match.

Yeovil – Man Utd. Cupromantikernas ögon tåras. Det lägst placerade laget kvar i FA-cupturneringen får Man Utd på hemmaplan, där de precis slagit ut Bradford ur cupen. Det ska inte kunna gå, men man vet aldrig.

Carlisle/Sheff Wed – Stevenage/Reading. Omöjligt att sia alltför mycket om den här matchen utom att den förmodligen kommer stå mellan Sheffield Wednesday och Reading på Hillsborough.

ANNONS

Cardiff/Mansfield – Man City. Mansfield höll nollan borta mot Cardiff och har nu möjligheten att på hemmaplan spela till sig en monstermatch mot Man City hemma på Field Mill. Men Cardiff vore det tuffare motståndet.

MK Dons – Coventry. Kanske inte precis det glamourösa motstånd som Coventry hoppades på efter att ha slagit ut Stoke i den tredje omgången, men MK Dons är ändå en trevlig match och med goda möjligheter att gå vidare.

Millwall – Rochdale. Millwall körde över Barnsley hemma på The Den i den tredje omgången och kommer förmodligen göra detsamma med Rochdale som har det kämpigt i botten av League One.

Southampton – Watford. En av den fjärde omgångens öppnaste matcher på förhand mellan två lag som känns hopplöst oförutsägbara. Southampton gjorde en bra match mot Fulham och har fördelen av hemmaplan.

ANNONS

Middlesbrough – Brighton/Crystal Palace. Henke får lite extra skäl att kolla på kvällens match med ett extra intresserat getöga. Middlesbrough har oavsett utfall goda chanser att ta sig till den femte omgången.

Bournemouth/Wigan – Shrewsbury/West Ham. Wigan är på god väg att springa hem League One, var så när att slå ut Bournemouth på bortaplan, och bör ha goda förhoppningar att kunna ta sig till femte omgången.

Hull City – Nottingham Forest. Belöningen Forest fick av att besegra Arsenal var en bortamatch mot Hull City, vilket naturligtvis är en match de mycket väl kan vinna. En cup run är kanske precis vad mittenlaget Forest behöver.

Newport County – Tottenham. Omgångens andra makalösa lottning när Newport, som vände och vann mot Leeds på tilläggstid i söndags, tar emot stora Tottenham hemma på Rodney Parade. Stort för Micky Flynn.

ANNONS

Norwich/Chelsea – Newcastle. Efter 3-1-vinsten mot Luton blev det mycket prat om möjligheten att göra något i FA-cupen för Newcastle. Den ambitionen kommer onekligen kunna sättas på rejäla prov i den fjärde omgången.

Sheff Utd – Preston. Hög kaliber på den här matchen mellan två framstående lag i EFL Championship. Öppen match som båda har möjlighet att vinna men med Sheff Utd som knappa favoriter.

Peter Hyllman

Roy Hodgson är Crystal Palaces (No More) Mr Nice-Guy

Peter Hyllman 2018-01-08 06:00

Där kommer så klart alltid finnas Nice. Brottsplatsen för det senaste i raden av engelska mästerskapsfiaskon. Blickarnas tomhet, handlingsförlamningen, ångesten, själva planlösheten när England kraschade ut ur EM mot ett Island som var bättre på precis allt, till och med på att vara engelska. Den hopplöse symbolen för misslyckandet blev naturligtvis Roy Hodgson.

Att misslyckas som Englands förbundskapten är skambelagt. Sven-Göran Eriksson, Steve McClaren, Fabio Capello och Roy Hodgson har alla efter sina respektive perioder belagts med någon slags stigma, att inte längre tas riktigt på allvar utan mest vara föremål för skämt. De första tre befinner sig fortfarande i denna sociala karantän. Roy Hodgson håller däremot på att jobba sig ur den.

När Crystal Palace sparkade Frank De Boer efter fyra matcher av säsongen och ersatte honom med Roy Hodgson var det många som suckade och stönade över ännu en klubb som gör en trött anställning av en förbrukad manager. Det var ju till stor del så det sågs. Roy Hodgsons misslyckande med England hängde honom fortfarande om halsen, liksom hans ålder och långvarighet.

ANNONS

Verkligheten har visat sig vara en annan. Under Roy Hodgson har Crystal Palace fått luft under vingarna igen. Laget har lyft från botten av tabellen, efter att ha hämtat upp ett massivt poänghandikapp, och även om de ännu knappast är säkra i nedflyttningsstrecket är de nu såväl poängmässigt som spelmässigt i ett betydligt mycket bättre läge än vad de var när Hodgson kom till klubben.

Det beror kanske inte på att Roy Hodgson är något managergeni. Men hans sätt att tänka och spela fotboll passar så väldigt mycket bättre ihop med både Crystal Palaces spelartrupp och klubbkultur än vad Frank De Boers metoder någonsin gjorde. Det räcker långt och är inte förlegat. Crystal Palace är inte minst det lag som bäst lyckats både neutralisera och sätta press på Man City.

Roy Hodgsons upprättelse med Crystal Palace kommer kanske inte som någon förvåning för den som följt hans karriär. En snårig stig av stabila jobb eller rena succér punkterad av fiaskon. Först succé med Schweiz och Inter, sedan fiasko med Blackburn. Några år i vildmarken. Därefter succé med Fulham, sedan fiasko med Liverpool. Slutligen succé med West Brom, sedan fiasko med England.

ANNONS

Nu succé med Crystal Palace? En slutsats angående Roy Hodgson måste hur som helst vara hans erfarenhet att hämta sig från fiaskon. Vilket är en viktig och imponerande kompetens att ha givet hur lätt det är i engelsk fotboll att enbart bli definierad utifrån sina misslyckanden. Men kanske förtjänar Hodgson att faktiskt i större utsträckning definieras av sina framgångar?

För vid sidan av de extremt uppmärksammade misslyckandena med Liverpool och England har Roy Hodgson ändå en katalog av mycket framstående managerjobb. Både Fulham och West Brom tittar nog exempelvis gärna tillbaka på tiden med Roy Hodgson och konstaterar att bättre än så har vi definitivt inte haft det därefter, och inte särskilt ofta tidigare heller.

Alltså är det kanske inte någon tillfällighet att Roy Hodgson är den av den så kallade engelska apokalypsens fyra tränarryttare som faktiskt har visat sig vara den hittills mest effektiva och lyckade anställningen. Hodgson är helt enkelt en manager som passar utmärkt för klubbar som Crystal Palace, och just med Crystal Palace har han ju också en samhörighet sedan barnsben.

ANNONS

Helvetet följde hur som helst inte på den bleka hästen, men var det då istället frälsningen och himmelriket? Kanske går det inte att uttrycka sig i sådana ytterligheter. Roy Hodgson har hur som helst skapat ett bra fotbollslag igen av Crystal Palace. Försvarsspelet sitter bättre, mittfältet fyller sin funktion och i anfallet lyser Wilfried Zaha samtidigt som Christian Benteke visar tecken på liv.

Vad det betyder är att Crystal Palace på några månader har gått från att vara givna kandidater för nedflyttning till att inte längre räknas in bland de tre främsta kandidaterna. Detta är kanske inte det starkaste förtroendevotum ett lag någonsin fått, men det är en viktig skillnad, som kanske gör att Roy Hodgson ser utrymmet att göra ännu en för Crystal Palace rejäl satsning på FA-cupen.

Det kan onekligen behövas ikväll då Crystal Palace alltså omedelbart i den tredje omgången ställs mot vad som kanske är deras värsta rival – Brighton. Matchen dessutom på bortaplan. Även om det kanske inte är något derby i formell mening är det alltså den tredje matchen av derbykaraktär den här helgen, och även matchen som avslutar omgången.

ANNONS

Crystal Palace är en klubb med viss tradition i FA-cupen, där deras största framgångar trots allt har kommit med framför allt två finalframträdanden 1990 och 2016. Vad Crystal Palace faktiskt har visat den här säsongen under Roy Hodgson är att de har kvaliteten och kompetensen att gå tå mot tå med vilken som helst motståndare i England, utan att förlora.

Viktigare egenskap än så är svårt att ha i FA-cupen. Och den egenskapen har Crystal Palace fått med Roy Hodgson. Som tack vare sina framgångar med Crystal Palace snart gjort skäl för detta vänliga konstaterande: Att han är No More Mr Nice Guy!

Peter Hyllman

Historien har inte upprepat sig för Liverpool med Philippe Coutinho

Peter Hyllman 2018-01-07 19:00

Det är ett vanligt förekommande tema inom den klassiska mytologin, hur det kanske främsta straffet för alla synder är att tvingas återuppleva sin värsta rädsla eller mardröm om och om igen. Om det förekommer i Dantes resa ned i sitt helvete vet jag inte riktigt, men det är ett ofta förekommande inslag i flera av litteraturens skildringar av det kristna helvetet.

Liverpools supportrar återupplever till synes sin värsta mardröm. På annat sätt är svårt att förstå deras reaktion till att Philippe Coutinho nu lämnar klubben för att flytta till Barcelona. Det framstår som en våldsam överreaktion, som måste vara betingad av deras upplevelser av tidigare existentiella trauman, som att 2009 förlora Xabi Alonso och 2014 tvingas sälja Luis Suarez.

Vid båda dessa tillfällen stod Liverpool till synes och knackade på dörren till den där efterlängtade ligatiteln, bara för att sedan dessa spelare såldes falla ifrån igen. Det ligger kanske nära till hands för Liverpools supportrar att nu se exakt samma mönster upprepa sig än en gång. Precis när Liverpool är på väg att ta klivet upp till toppen igen så tvingas de sälja Philippe Coutinho.

ANNONS

Xabi Alonso var så klart motorn som 2008-09 som fick maskineriet att snurra i Liverpool, även om nästan alla bara pratade om Fernando Torres och Steven Gerrard. Luis Suarez var under säsongen 2013-14 så bra att han nästan på egen hand sköt ligatiteln till Liverpool, och så bra att han av bara farten lyckades övertyga Liverpools supportrar att Daniel Sturridge var en världsanfallare.

När dessa båda spelare lämnade Liverpool var det varje gång som att skära ut lagets pumpande hjärta ur kroppen på dem. Första gången var det ren dumhet, andra gången gick det inte att undvika. Att det var traumatiska upplevelser är inte svårt att förstå. Men den nyktra slutsatsen måste vara att förlusten av Philippe Coutinho inte är i närheten av att ha samma betydelse för Liverpool.

Dels eftersom Philippe Coutinho helt enkelt inte är en spelare på riktigt samma nivå som Xabi Alonso och Luis Suarez, som på sina respektive positioner var spelare av absolut högsta världsklass. Missförstå mig inte, Coutinho är en riktigt bra spelare, en av de bästa i Premier League, men inte den bästa och inte särskilt högt ovanför massan, och därför heller inte fullt lika oersättlig.

ANNONS

Dels eftersom Liverpool är betydligt mycket mer sammanhängande som lag nu än vad de var både 2009 och, i synnerhet, 2014. Philippe Coutinho är absolut en av Liverpools bästa spelare men ändå bara en av fyra spelare i Liverpools kedja, och Liverpools framgångar är i det här läget mer baserat på lagets taktik och kollektiv snarare än på individuella stjärnor.

Jürgen Klopp har själv poängterat hur lagbygget är viktigare än stjärnor, vilket Liverpools supportrar så klart slickade upp när det sades. Även om det sades av rent populistiska skäl i samband med andra klubbars stjärnvärvningar, och den underförstådda motsättningen är struntprat, så är synen på betydelsen av laget rätt mitt i prick. Kanske finns skäl att lita på Klopps eget sätt att se på saken?!

Det kunde då tyckas som om Liverpool vore stora vinnare efter Barcelonas köp av Philippe Coutinho. Spelaren de har blivit av med är inte av direkt avgörande betydelse för dem samtidigt som de har räknat hem en bra bit över £100m för spelaren. Och visst, givet att Philippe Coutinho var helt bestämd på att han ville flytta till Barcelona hade Liverpool knappast kunnat komma bättre ur affären.

ANNONS

Men det är självklart aldrig någon vinst att tvingas sälja en av sina bästa spelare, särskilt inte mitt under säsongen. Liverpool behövde inte sälja Coutinho för att finansiera investeringar i spelartruppen, utan för att Coutinho så uppenbart föredrog att spela för Barcelona framför Liverpool. En påminnelse om att för vissa spelare, särskild sydamerikanska, kommer det alltid finnas större klubbar.

Ändå hänger frågan ”Varför?” tung över den här övergången. Varför just nu redan i januari? Det finns till synes inga som helst rationella skäl för den saken, oavsett vilket perspektiv man än väljer – Barcelonas, Liverpools eller Philippe Coutinhos eget.

Barcelona får så klart klart med en väldigt bra spelare, en spelare som både kan förstärka dem i anfallstrion och som på sikt kan fungera som en naturlig ersättare till Andres Iniesta. Men de kommer inte kunna använda Philippe Coutinho i Champions League, ligan har de i praktiken redan vunnit, och de betalade ett så högt pris att det inte var någon fråga om att spara pengar.

ANNONS

Liverpools intresse att sälja Philippe Coutinho i just det här läget är ännu mer tveksamt, och det märks även rätt tydligt på Liverpools och på Jürgen Klopps uttalanden att det här är något de i praktiken tvingats till. Hur bra betalt de än har fått för Coutinho är det alltid vanskligt att snabbt och smärtfritt kunna ersätta en spelare mitt under brinnande säsong.

Philippe Coutinhos beslut är även det märkligt. Att han kommer flytta till Barcelona är givet, frågan var bara om det skulle ske redan nu eller först till sommaren. Med sitt beslut gör han sig obekväm i Liverpool, drar sig därmed ur spel i Champions League under våren, och får bara spela cup och i en redan vunnen liga för Barcelona. Vad var det som inte kunde vänta ett halvår?

Det kan så klart finnas personliga skäl bakom flytten. Det har pratats om en fru som inte trivs i Liverpool utan mycket hellre bor i Barcelona. Vad gäller vad som har hänt bakom kulisserna i Liverpool sedan i somras med Philippe Coutinho vet Simon Hughes att rapportera, och han diskuterar också vad affären betyder för både Liverpool och för Jürgen Klopp.

ANNONS

Det är en artikel med en intressant slutkläm. Nämligen att om Liverpool vill uppnå beständig framgång måste de uppnå en position där de själva formar marknaden snarare än reagera på den. Det kan sägas stämma i huvudsak, även om det något underskattar Liverpools position och överskattar alla klubbars möjlighet till kontroll, men det finns bara ett sätt att nå en sådan position.

Att vinna titlar.

Detta är vad Jürgen Klopp måste uppnå med Liverpool, det är hans uppdrag. Blev det uppdraget precis lite svårare i och med försäljningen av Philippe Coutinho? Ja, åtminstone på kort sikt den här säsongen. Blev uppdraget på något sätt mer omöjligt i och med försäljningen av Philippe Coutinho? Nej, inte det minsta. Alltså är inte detta en av Liverpools återkommande mardrömmar.

Och om någon behövde ett klart, konkret och tydligt mått på vilka framsteg Liverpool faktiskt har gjort med Jürgen Klopp som manager så finns kanske inte något bättre mått än just detta. Liverpool har aldrig varit en klubb utan stjärnor, men Liverpool är inte längre ett lagbygge beroende av enskilda stjärnor för framgång på fotbollsplanen.

ANNONS

Det finns alltså ingen anledning att känna eller tänka att historien har upprepat sig för Liverpool med Philippe Coutinho.

Peter Hyllman

Vem är egentligen sheriffen i Nottingham Forest?

Peter Hyllman 2018-01-07 12:00

Det var med något av skräckblandad förtjusning som många tog emot nyheten i somras att Evangelos Marinakis köpte Nottingham Forest från den förre ägaren Fawaz al-Hasawi. Alla var så klart överlyckliga att till slut bli av med den till synes helt inkompetente al-Hasawi. Samtidigt var det nog få som inte kände en smula olust över vem den här Marinakis egentligen var och vad han ville.

Där fanns så klart det uppenbara obehaget över misstankarna mot Marinakis gällande matchfixning och korruption från den grekiska fotbollen som ägare till Olympiakos. Men Marinakis passerade trots allt Football Leagues ägartest så på så sätt var det kanske lugnt. Närmare vardagen låg kanske en oro att Marinakis skulle skapa ännu mer oro och turbulens i ett redan skakigt Nottingham Forest.

Den farhågan fick åtminstone en viss bekräftelse när det strax innan nyår meddelades att Nottingham Forest sparkade sin manager Mark Warburton, tillsammans med dennes assisterande manager David Weir samt sportchefen Frank McParland. Ett beslut som mycket väl kunde ses som en överreaktion från en otålig ägare med ena handen på sin stora röda avtryckarknapp.

ANNONS

Många såg så klart till resultaten. Nottingham Forest höll sig förra säsongen kvar i EFL Championship på målskillnad. Drygt halvvägs in på den här säsongen ligger Nottingham mitt i tabellen, ungefär lika långt från nedflyttningsstrecket som de gör playoff-strecket. Att förvänta sig något mer av Nottingham Forest vore helt enkelt att ha orealistiska förväntningar både på laget och på serien.

Det mesta tyder emellertid på att Mark Warburton fick sparken inte så mycket på grund av resultaten utan mer på grund av att relationerna till ägare och klubbledning helt enkelt inte var bra nog. Warburton anställdes av den förre ägaren och där verkar ha funnits helt olika uppfattningar mellan manager och klubbledning hur Nottingham Forest skulle utvecklas härifrån.

Det är ur det perspektivet kanske inte någon tillfällighet att beslutet att sparka Mark Warburton kom bara någon dag innan januarifönstret öppnade. Det fanns helt enkelt inget intresse av att a) slösa bort ett transferfönster eller b) göra de investeringar Mark Warburton ville men som klubben ändå inte långsiktigt trodde på. Utan en samstämmig syn är det kanske bättre att gå skilda vägar.

ANNONS

Det var tydligt att Mark Warburton i hög utsträckning ville förlita sig på klubbens yngre spelare men att ägare och klubbledning inte ansåg det vara en hållbar strategi för Nottingham Forest i EFL Championship. Det är så klart något som skulle kunna få såväl supportrar som media att tåga med facklor i riktning mot City Ground, men fanns det kanske någon grund för klubbens uppfattning?

Kritikerna skulle helt säkert peka på Nottingham Forests tabellposition och säga att det absolut var en hållbar strategi. Men kanske skulle repliken vara att bara Birmingham i botten av tabellen har förlorat fler matcher än Nottingham Forest den här säsongen, att Forests tabellposition beror enbart på att de varit starka på hemmaplan, men att även resultaten på City Ground sviktat mot slutet.

Det har också varit tydligt under säsongen att Nottingham Forests placering i tabellen inte riktigt motsvaras av lagets faktiska prestation. De har varit relativt produktiva framåt men att av seriens absolut svagaste lag i defensiven, ett område där de i själva verket har hållit nedflyttningstakt. Kanske är det just i defensiven som ett lags ungdomlighet och naivitet avslöjas mest brutalt.

ANNONS

Men klubbledningens skepsis till Mark Warburton har inte nödvändigtvis att göra enbart med prestation utan också med ambition. Att befinna sig i mitten av tabellen, och arbeta långsiktigt med unga spelare, kan möjligen vara lättare att smälta för en klubb som bara ser sig som en EFL Championship-klubb. Men svårare för en klubb som åtminstone vill sikta högre än så.

Huruvida det var rätt eller fel att sparka Mark Warburton finns det kanske inte något självklart svar på, i slutänden är det kanske en fråga just om värderingar och vad som ses som ambitionen med klubben. Även de som inte håller med om Nottingham Forests beslut bör ändå kunna se att det åtminstone finns någon form av rationalitet bakom beslutet. Det är inte grekisk galenskap.

Men det förändrar emellertid inte en sak. Nämligen att om Nottingham Forest nu har ambitionen att sikta uppåt i tabellen och mot Premier League så måste de hitta någon form av stabilitet och kontinuitet. Med andra ord komma ifrån den onda cirkel som har fått dem att byta manager nio gånger bara under de senaste åtta åren. Om inte Mark Warburton var rätt måste de nu hitta rätt.

ANNONS

Om Nottingham Forest hittar rätt manager är det ändå en klubb med goda förutsättningar. Det är ett lag som har visat upp ett kreativt och innovativt anfallsspel som går att bygga vidare på. Det är en klubb som för närvarande har flera av Englands mest spännande ungdomar och en ungdomsakademi som sprakar av talang. Det är en klubb med potential.

Men vem är egentligen den tänkta sheriffen? Där snurrar namnen som alltid snurrar när klubbar i EFL Championship sparkar managers, Aitor Karanka och Garry Monk bland andra. Att Evangelos Marinakis är ägaren får många att tro på ett mer kontinentalt namn. Att det handlar om just Nottingham Forest gör att Nigel Clough är ett namn som alltid nämns.

Nigel Clough fick frågan att ta över Nottingham Forest redan under förra säsongen men tackade då nej till stor del på grund av det kaos som rådde under dåvarande ägaren Fawaz al-Hasawi. Om Nigel Clough får frågan igen, tackar han då ja till att ta över sin fars klassiska klubb, och kanske säger det i så fall något fundamentalt positivt om Nottingham Forests stabilitet under Evangelos Marinakis.

ANNONS

Eller är det Robin Hood han vill ha?

Peter Hyllman

Coventrys bröd blev döden för Mark Hughes i Stoke

Peter Hyllman 2018-01-07 00:01

Den enes bröd är den andres död. Coventry svarade för vad som måste ses som den tredje omgångens praktskräll i FA-cupen när de besegrade Stoke med 2-1 på Ricoh Arena. Det var självklart en härlig upplevelse för en klubb som upplevt så många år av misskötsel, och fortfarande lider i League Two under sitt SISU-ägarskap, att få en sådan här framgång i FA-cupen.

Men det blev också Mark Hughes bildliga död. Stokes buss hann bara komma tillbaka till klubbens träningsanläggning innan Hughes togs åt sidan av Stokes klubbledning och fick det besked som många väntat på i flera månader, som många menar borde ha kommit redan i somras, som många ropat efter från läktarna, som många såg som helt oundvikligt efter dagens förlust – sparken!

Mark Hughes gjorde kanske inte sig själv några stora tjänster under sina sista veckor på jobbet. Det var alltid ett högt spel att så uppenbart tanka en match mot i det här fallet Chelsea med motiveringen att det var matchen därefter mot Newcastle som var viktigast att vinna. Att ta hem det spelet förutsätter att man då också vinner matchen mot Newcastle. Men Stoke förlorade.

ANNONS

Något kunde det kanske också tyckas vara att utmana ödet att, måhända något trotsigt, ställa sig den retoriska frågan vem som egentligen skulle kunna göra det bättre som manager för Stoke, när Stokes tabellsituation ser ut som den gör och lagets prestationer ser ut som de gör. Det är det gamla stalltipset, ställ aldrig en fråga på vilken du riskerar få ett svar du helst inte vill höra!

Nu är det i och för sig ändå en fråga som Stoke måste brottas med: Vem kan egentligen göra det bättre än Mark Hughes? När Stoke avvaktade med beslutet att sparka Hughes efter förlusten mot Newcastle var de flesta överens om att det berodde på att de inte hade något uppenbart bättre namn tillgängligt. Har detta egentligen hunnit förändras redan på en vecka?

Vi vet att det här med att byta manager kan ha både önskad effekt och ingen egentlig effekt alls. Crystal Palace har fått ett rejält uppsving genom att anställa Roy Hodgson. West Brom däremot har vunnit absolut ingenting på att anställa Alan Pardew. Mellan dessa ytterligheter hittar vi andra klubbar som Leicester, Everton och West Ham.

ANNONS

Men det är också en fråga om beslutets tidpunkt. Här har Stoke fått beröm för sitt tålamod med Mark Hughes, sin vilja att verkligen ge Hughes chansen att vända resultaten uppåt igen. ”Eminently sensible” kallades Stoke av en pundit, men hur eminent sensibelt var det egentligen att fördröja ett beslut som framstod som uppenbart och ofrånkomligt redan för ett drygt halvår sedan?

Det var kanske vackert, kanske romantiskt, kanske till och med lite schysst, men möjligen inte alldeles rationellt och definitivt inte eminently sensible. Dels har det faktiskt försatt Stoke i en ytterst brydsam situation i tabellen, med klar risk att åka ur Premier League. Dels tvingar det Stoke till att agera vid en tidpunkt när flertalet alternativ på tränarmarknaden redan blivit tingade.

Att Stoke skulle hamna i den här situationen var inte på något sätt svårt att förutse. Det var tydligt redan under förra säsongen att Stoke var ett lag på nedgång under Mark Hughes. Lagets återkommande defensiva problem var klara och tydliga redan då. Intern spelarkritik och att lagets bästa spelare lämnar till andra klubbar av motsvarande storlek talar sitt tydliga språk även det.

ANNONS

Stokes underprestation under det senaste året går att visualisera förhållandevis enkelt och utgör en utgångspunkt för att förklara vad vi har kunnat se både på planen och i tabellen.

Ett annat tydligt tecken på röta i maskineriet är en manager som hellre än att angripa problemen försöker sopa dem under mattan. När Stoke förra säsongen slutade på trettonde plats, efter att ha slutat på övre halvan tre säsonger i rad dessförinnan, valde Mark Hughes att hellre beskriva det som att Stoke under tre säsonger överträffat förväntningarna.

Det var helt säkert inte vad spelarna ville höra. Det var definitivt inte vad supportrarna ville höra. Det var förmodligen inte heller vad Stokes styrelse ville höra. Ingen är intresserad av att ta steg bakåt. Åtminstone vill man se ambitionen att hålla fast vid vad man har. Mark Hughes anställdes just för att ta Stoke upp till dessa högre placeringar som regel, inte som undantag.

ANNONS

Det är lätt att framstå som väldigt kritisk till Mark Hughes. Samtidigt ska inte heller hans bedrifter med Stoke glömmas. Hans tre första säsonger med klubben var mycket lyckade, med Stokes tre högsta placeringar i Premier League någonsin. Hughes lyckades omvandla ett tröttkört och defensivt Stoke till ett mer kreativt spelande lag som även nådde framgångar.

Men alla lagbyggen har sina bäst före-datum. Bristerna i Stoke har gett sig till känna under senare år. Det fanns inte längre någon fräschör i Mark Hughes syn på laget, inte längre något engagemang i spelartruppen. Gamla idéer hade inte längre någon bärkraft. Vi har sett samma utveckling i många andra klubbar, det är inget unikt för Stoke och betyder inte att Mark Hughes är dålig som tränare.

Kanske behövdes det en förlust mot Coventry för att verkligen belysa problemets omfattning. En Premier League-klubb som Stoke ska inte behöva bli så upprullad defensivt mot League Two-motstånd som de blev om och om igen under den här matchen. Stoke pressade på i slutet av matchen, men Coventry hade innan dess 2-1 med mersmak, jättechans efter jättechans.

ANNONS

Stoke är inte något dåligt fotbollslag, Stoke har en stark spelartrupp, Stoke har resurser. Vad Stoke däremot har saknat under en och en halv säsong är en tydlig idé hur de faktiskt vill spela fotboll. Resultatet har blivit något mellanting. Deras placering i tabellen är inte bra men heller inte katastrofal. Det är en klubb som historiskt visar stort tålamod med sina managers, på gränsen till överdrift.

Stoke borde med andra ord inte ha några större problem att hitta en manager som vill ta på sig det jobbet. Där finns exempelvis en och annan holländsk manager som borde vara sugen på någon form av personlig revansch i Premier League.

Peter Hyllman

Sheffield Wednesday anställer expert på uppflyttning från Tyskland

Peter Hyllman 2018-01-06 18:00

Det har varit några kaotiska julveckor för Sheffield Wednesday. Beslutet kom den 23 december att sparka Carlos Carvalhal. Därefter har följt två veckor av ovetskap om vem som skulle ersätta honom. Under dessa två veckor har Sheffield Wednesday både hunnit med att anställa den kontroversiella Katrien Meire som VD, samt även förlora två av tre matcher.

Det där har naturligtvis resulterat i ett omfattande missnöje med Dejphon Chansiri, Sheffield Wednesdays ägare. Ett missnöje som inte såg ut att mildras av beskedet som kom under fredagen att Sheffield Wednesday anställde Jos Luhukay som ny manager. En 54-årig holländsk-tysk tränare med en i alla fall för engelsk fotboll tämligen anonym meritförteckning.

Nu finns det ibland en överdriven misstänksamhet mot nya tränare bara för att de inte redan är kända i engelsk fotboll. Slavisa Jokanovic var ett helt okänt namn även han men tog redan under sin första säsong Watford upp i Premier League. David Wagner är även han ett exempel på en tränare som kom lite från ingenstans och fick stora framgångar med Huddersfield.

ANNONS

Vi funderade tidigare i veckan på vilka frågor som bör ställas för att producera en lyckad anställningsprocess. Det gällde hur väl en manager passar ihop med en klubbs faktiska behov, i vilken utsträckning managern har en för klubben relevant erfarenhet, om managerns taktiska filosofi passar in i klubbens idé, hur bra de är på att utveckla spelare och så vidare.

Här finns det ändå anledning att tänka att Sheffield Wednesday faktiskt har en tydlig idé med anställningen av Jos Luhukay, som har gjort sig ett namn i tysk fotboll just genom att ha varit väldigt skicklig på att få klubbar uppflyttade från 2. Bundesliga till Bundesliga, något han lyckats med i Augsburg, Hertha Berlin och Borussia Mönchengladbach.

Profilen på dessa tre tyska klubbar påminner naturligtvis en hel del om just Sheffield Wednesday. Vi pratar om förhållandevis stora klubbar, samtliga med ett publiksnitt över 30,000 åskådare. Även Sheffield Wednesday är så klart en med engelska mått mätt förhållandevis stor klubb. Det är ett nytt land och en ny liga, men det finns mycket Jos Luhukay borde känna sig hemma med.

ANNONS

Han är van vid att lyckas bli uppflyttad till den högsta divisionen. Han är van vid att jobba i och med förhållandevis stora klubbar. Sheffield Wednesday är en stor klubb i EFL Championship med uppenbar ambition att ta sig upp i Premier League, men som underpresterat hittills under säsongen. Jos Luhukays profil och erfarenhet är i högsta grad relevant för Sheffield Wednesdays behov.

Det är ingen garanti för framgång, men det kan mycket väl vara vad som gör chansen till framgång så stor som möjligt. Att istället fokusera på att anställa ett mer känt namn kan möjligen ge en större inledande känsla av trygghet och möjlig framgång, men vi ser den typen av anställningar misslyckas i minst lika hög utsträckning, även om det kanske märks mindre.

Nu motsvarar knappast Jos Luhukay stereotypen av den tyskt skolade tränaren, spelandes en öppen och expansiv fotboll. Luhukay representerar kanske mer motbilden, en disciplinär tränare som kräver hårt jobb av sina spelare och som i första hand fokuserar på defensiv organisation och trygghet. Gladfotboll står knappast på agendan, men väl resultaten.

ANNONS

Det borde inte vara något som skrämmer Sheffield Wednesday. Under en säsong där just resultaten hittills inte varit tillfredsställande, och där Sheffield Wednesday har 13 poäng upp till playoff-strecket att hämta upp, är det nog just fokus på resultat som är huvudsaken. Och det var knappast så att Carlos Carvalhal representerade böljande anfallsfotboll i första hand.

Graden av allvar är svår att bedöma, men tyska Bild sammanfattade hur som helst Jos Luhukays fem så kallade träningsteser: 1) Att vinna bygger laganda, 2) Taktiken lyckas eller misslyckas på grund av förberedelser, 3) Att spela fem eller sex olika system är nonsens, 4) Vi är inte här för att ha roligt, samt 5) Om spelarna är glada när de gör något så gör de det bättre.

Att vinna är viktigare än att underhålla. Hårt arbete och noggrannhet ökar chanserna att vinna. Enkelhet och tydlighet är viktiga ledord för lagets framgångar. Ett lag som vinner är ett lag som har roligt. Det är kanske inte värderingar som kommer göra Jos Luhukay till en av den moderna fotbollens darlings och pseudoreligiösa profeter.

ANNONS

Men om Jos Luhukay med dessa värderingar tar Sheffield Wednesday tillbaka till Premier League så räcker det nog till för att bli profet i sin nya hemstad. Och då kommer han nog inte längre heller vara särskilt anonym för engelsk fotboll. Och vad man än har att säga på förhand om anställningen av Jos Luhukay på förhand så är den i alla fall betydligt mer intressant än exempelvis Steve McClaren.

Även om de båda möjligen har det gemensamt att de bryter på holländska.

Peter Hyllman

Lördagens sju godbitar ur FA-cupens godispåse

Peter Hyllman 2018-01-06 06:00

FA-cupen omgärdas alltid av ett prat om hur den var så mycket bättre förr, i sådan utsträckning att det ofta glöms bort vad som händer här och nu framför våra näsor. Som Michael Cox konstaterade på twitter igår, det var bara förra säsongen som två nonleague-lag tog sig till femte och sjätte omgången, och vi fick några fantastiska matcher i semifinalen och finalen.

Några nonleague-lag som tar sig långt den här gången blir det däremot inte någon fråga om, de är alla redan utslagna. Det är ungefär som om motståndarna i FA-cupens två första ordinarie omgångar tog någon slags lärdom av Lincoln Citys och Suttons framgångar förra säsongen och såg till att inte råka ut för några obehagliga överraskningar längs vägen.

Det är den tredje omgången av FA-cupen och det är som alltid en väldigt speciell helg i den engelska fotbollen. Den första omgången för alla klubbar i Premier League och i EFL Championship, fortfarande med många lag kvar från de lägre divisionerna. Omgången då stort möter smått, rika möter fattiga, och engelsk cupromantik är som allra mest rosenskimrande.

ANNONS

Senare omgångar, semifinaler och inte minst finalen hör naturligtvis till FA-cupens höjdpunkter. Men FA-cupen är lite unik på så vis att till och med en av dess tidigare omgångar, som denna tredje omgång, är en höjdpunkt av rätt precis samma omfattning, om än på ett annat vis. FA-cupen är lika mycket dess klassiska tredje omgång som den är finalen på Wembley.

Det är en späckad fotbollshelg med 32 matcher spridda över fyra dagar. Vi kommer få se Fleetwood Town ta emot Leicester, kanske med Jamie Vardy i laget som tillbringade några säsonger i just Fleetwood. Vi kommer få se mäktiga Tottenham i sitt home away from home ta emot omhuldade AFC Wimbledon som precis fått klart med att efter alla dessa år få flytta hem igen.

Den här lördagen spelas 25 matcher i den tredje omgången. Att hålla koll på dem alla är naturligtvis ett hiskeligt jobb. Varje match har sin charm men där finns som vanligt några praliner man ser fram emot lite extra. Jag plockar ut sju sådana godsaker ur påsen.

ANNONS

Middlesbrough – Sunderland

Merseysidederbyt var inte det enda derbyt som drogs fram i den tredje omgången, vi får även en cupvariant av Tees-Wear-derbyt däruppe i nordöstra England. Middlesbrough går in i den här matchen som favoriter både för att de är ett bättre lag i grunden och har för att de har hemmaplan. Tony Pulis kunde kanske vara förlåten att hellre tänka på ligaspelet men han behöver också vinna över hemmasupportrarna så här tidigt under sin regim. Sunderland har börjat visa livstecken under Chris Coleman och kan bli farliga.

Bournemouth – Wigan

Wigan dominerar League One både i tabellen och spelmässigt för närvarande och är verkligen inte en motståndare som ska underskattas för Bournemouth där Eddie Howe inte precis har visat sig vara någon demontränare när det kommer till cupspelet. Max Power, Will Grigg och Nick Powell är tre spelare som samtliga kan göra livet riktigt surt och svårt för Bournemouth den här dagen. Wigan går bra på planen men har problem ekonomiskt och det pratas om att ett uppköp av klubben ska vara nära förestående. En cup run kan vara en bra sak för dem.

ANNONS

Coventry – Stoke

Coventry har haft sina problem under senare säsonger men har ändå börjat hitta stabil mark under fötterna med Mark Robins. De ligger för närvarande trea i League Two och har sett spelmässigt bra ut under säsongen. Detsamma går knappast att säga om Stoke där Mark Hughes fortfarande klamrar sig kvar vid managerposten, till synes mest för att Stoke inte riktigt vet som annars skulle ta över. Kan Coventry orsaka en cupskräll hemma på Ricoh Arena, knappast någon omöjlighet, kan det mycket väl vara Hughes cup-de-grace.

Exeter – West Brom

En liknande dynamik i den här matchen. Exeter var på håret till uppflyttning till League One redan förra säsongen och sniffar på playoff-platserna också den här säsongen. Har tappat en väldigt viktig spelare i Ollie Watkins men är fortfarande ett bra spelande fotbollslag som länge ledde League Two. West Brom har inte vunnit en fotbollsmatch sedan bronsåldern och Alan Pardew verkar närmast ha haft en negativ effekt på lagets prestationer. Inte omöjligt med en Exeter-skräll här, särskilt inte som West Brom lär snurra personal.

ANNONS

Wolves – Swansea

Fascinerande match framför allt eftersom det bokstavligt talat handlar om toppen i EFL Championship mot botten av Premier League. Tidigare i veckan utmålade jag Wolves som det bästa EFL Championship-lag vi någonsin har sett och det borde rimligtvis betyda att de får ses som favoriter i den här matchen mot Carlos Carvalhals nedflyttningshotade Swansea. Nuno Espirito Santo är i och för sig öppen med att han kommer rotera laget friskt den här matchen, men ett lika roterat Wolves tog Man City till straffar på Etihad.

Newcastle – Luton

Hereford och Stevenage. Newcastle är inristade i FA-cupens långa historia på ett sätt som de kanske önskade att de inte vore, nämligen som den förlorande sidan i några av FA-cupens största och mest omtalade jätteskrällar. Riskerar de något liknande den här säsongen? Ja, faktiskt. Luton Town spelar förvisso i League Two men leder också League Two och är alls inte något oävet fotbollslag. Om de lyckas få matchbilden dit de vill är de mer än kapabla att verkligen störa Newcastle, som redan blivit utslagna ur en cup på hemmaplan av ett Football League-lag den här säsongen.

ANNONS

Fulham – Southampton

Mauricio Pellegrino är en annan Premier League-manager som hänger på en skör tråd för närvarande. Fulham har alla möjligheter att göra livet ännu mer besvärligt för honom. En minst sagt tuff lottning för Southampton. Fulham har haft en något besvärlig säsong så här långt men ser ut att ha börjat hitta fötterna igen lagom till säsongens andra halva. Något som inte bådar alldeles väl för Southampton som kommer behöva göra en riktigt bra match för att få med sig en vinst från Craven Cottage.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ross Barkley, Everton till Chelsea. Allmänt sedd under 2010-talet som en av Englands största talanger som gnistrat sporadiskt under sina år i Everton utan att någon gång riktigt ta det där sista steget. Kanske är det klokt att söka en ny miljö för Barkley och ge sin karriär nytt syre i en klubb där han dessutom inte kommer behöva vara belastad med att vara en av stjärnorna. Bra potential för billig peng. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Cenk Tosun, Besiktas till Everton. Det tog inte Everton lång tid av januarifönstret att åtgärda vad som var sommarens största faux-pas, nämligen att inte ha värvat en riktigt etablerad anfallare att ersätta Romelu Lukaku. Tosun har utmärkt sig som skicklig målskytt med Besiktas både i turkiska ligan och Champions League. Ett steg uppåt, men rätt typ av anfallare för Everton att värva. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Varken Liverpool eller Everton har råd att vara snobbiga med FA-cupen

Peter Hyllman 2018-01-05 06:00

Everton och Liverpool har drabbat samman flera gånger tidigare genom FA-cupens långa historia och det har producerat några av FA-cupens mest episka och storslagna matcher. Det har varit heta derbyn mellan två av Englands mest framgångsrika klubbar, båda naturligtvis med sina sikten inställda på att vinna FA-cupen och ta hem ännu en titel.

Så borde det självklart kunna bli även den här kvällen när Merseyside hukar sig inför ett derby i den tredje omgången under Anfields flodljus. Men istället finns det historiska skäl att anta att det blir en match som både Jürgen Klopp och Sam Allardyce kommer sky som pesten, och inte alls särskilt bekymra sig om ifall de förlorar eller ej. FA-cupen är knappast deras kopp te.

Liverpool under Jürgen Klopp har aldrig riktigt gjort något avtryck i FA-cupen och har i själva verket aldrig passerat den fjärde omgången, efter att ändå ha lottats på hemmaplan mot först West Ham och ifjol Wolves. Sam Allardyce har nästan gjort en karriär av att visa sitt förakt för FA-cupen genom att ställa upp med närmast intill löjeväckande roterade lag.

ANNONS

Det märkliga kan tyckas vara att både Liverpool och Everton borde se FA-cupen som en stor möjlighet den här säsongen. Liverpool kommer inte vinna ligan den här säsongen, och Champions League känns ändå som ett långskott. FA-cupen är den bästa kvarvarande titelchansen för ett Liverpool som ändå behöver börja vinna titlar för att öka klubbens star power.

Detsamma måste sägas om Everton men också med ett tillägg. Everton gick in i den här säsongen med stora ambitioner som blev till besvikelse. Nu står det ändå rätt klart att Everton i alla fall inte kommer åka ur Premier League, så vad har de i så fall kvar att spela för den här säsongen? Evertons hela joie de vivre under våren borde vara en riktig tilt på FA-cupen och deras första titel på 23 år.

Ligacupen brukar ofta drabbas av en återkommande kritik. Den tas inte på allvar av storklubbarna som börjar bry sig först när cupen går in i sina avslutande omgångar. Det spelas reservuppställningar och kids och den används som ett sätt att lufta sina fringe players. Allt detta stämmer så klart. Vad som ofta glöms bort är att det stämmer precis lika väl för FA-cupen.

ANNONS

Det är i själva verket den roll som inhemska cuper har fått inom den moderna fotbollen, där Champions League och det europeiska cupspelet har tagit över en så stor del av vardagspratet, och där de storklubbarna samlar på sig enorma spelartrupper. Detta enkla förhållande skulle kunna göras till en styrka, om man valde att sluta försöka se FA-cupen och Ligacupen som något de inte längre är.

Även på ett annat sätt har FA-cupen adopterat ett av Ligacupens traditionella kännetecken, nämligen att fungera som test case för ny teknik. Från och med den här säsongen prövas alltså VAR i FA-cupen, givetvis med ett öga att det ska introduceras fullt ut inom kort. Exakt vilket format som kommer användas är jag inte helt inläst på, men Erik Hadzics erfarenheter från Serie A är nedslående.

Även från ett svenskt perspektiv kommer FA-cupen med nyheter. Rättigheterna till FA-cupen har gått från Viasat till Discovery, vilket innebär att vi kommer få följa FA-cupen på Kanal 5, Eurosport och dessa kanaler. Positiva nyheter som jag ser det. Det skadar aldrig med variation i rösterna som pratar om den engelska fotbollen, och kanske ett hungrigare team som tar sig an FA-cupen.

ANNONS

För Liverpool och för Everton har försnacket handlat till stor del om spelare på väg in till klubben eller spelare på väg ut ur klubben. Många spekulerar bland annat i om Virgil Van Dijk kommer göra sin debut för Liverpool ikväll, samtidigt som det för Evertons räkning pratas om att möjligen hinna göra klart med Cenk Tosun från Besiktas för spel ikväll. Vilket låter rätt osannolikt.

Annars är det framför allt Philippe Coutinho-sagan som fortsätter besvära Liverpool det här transferfönstret. Coutinho som återigen verkar ha drabbats av den märkliga fysiska åtkomman som tydligen hänger ihop med att det drar från det öppna transferfönstret. Coutinho kommer inte till spel ikväll, och det återstår väl att se om han alls kommer till spel mer för Liverpool.

Utöver Philippe Coutinho verkar det inte heller som om Mohamed Salah startar, Liverpools främste målskytt och viktigaste spelare hittills under säsongen. Salah sägs dras med en lättare skada, liksom Coutinho. Det är väl kanske tveksamt vilket värde som ska tillmätas dessa uppgifter. Lite påpassligt kan det tyckas vara att Salah är borta enbart precis så att han bara missar den här cupmatchen.

ANNONS

Det finns ändå en hel del som talar för möjligheten att båda lagen kommer gå för fullt den här kvällen. Båda lagen borde vilja vinna titlar. Det är naturligtvis ett derby och det är därför en typ av match som båda klubbarna minst av allt vill förlora. Dessutom är det över en veckas vila inför nästa match, så det drabbar just inget att verkligen blåsa ur systemen ikväll.

Vinner Everton ikväll lyckas de i själva verket med något de ännu inte gjort under 2000-talet, det vill säga vinna på Anfield. Senast de lyckades med den bedriften var 1999. Vad de däremot har lyckats med ett antal gånger är att spela oavgjort på Anfield, och det är så klart också ett sätt att ta sig vidare till den fjärde omgången av FA-cupen, via omspel på Goodison Park.

Jag är säker på att både Jürgen Klopps och Sam Allardyces ögon tindrar över den möjligheten till en extra derbymatch om några veckor. Men först får vi kanske se om kvällens match lyckas leva upp till tidigare upplagor av Merseysidederbyn i FA-cupen. Viljan att vinna, vare sig det gäller derbyt specifikt eller FA-cupen som helhet, borde vara lika stor för båda klubbarna.

ANNONS

Ingen av dem borde ha råd att vara snobbig gällande FA-cupen.

Peter Hyllman

Tottenham avslutar julfotbollen med viktig bisats mot West Ham

Peter Hyllman 2018-01-04 06:00

Julfotbollen i England är snart till ända. Det har varit några hektiska veckor med hög intensitet och matcher som kommer från alla håll. Men med kvällens match mellan Tottenham och West Ham, mittveckans andra Londonderby, är det dags att dra ett streck över den stolta engelska fotbollstradition som fortfarande får så många att ruska på huvudet.

Det är för mig en utsliten diskussion. För mig är det en av den engelska fotbollens unika utmaningar och en stor del av dess charm detta med fotboll under julen och det hektiska spelschemat. Något som gör den speciell. Det finns i över 30 andra omgångar tid för sprudlande fotboll, den här perioden ska handla mer om kamp och vilja, blod och tårar.

Visst, fotbollen är annorlunda nu än vad den var för 10-20 år sedan, ännu mer längre bakåt i tiden, spelet går snabbare, det är mer fysiskt och intensivt och slitaget på spelarna är större. Men det är samtidigt också något som i stort sett alla klubbar och tränare kan bli bättre på att hantera med sina stora trupper och sina utmärkta akademier. Istället verkar de ha blivit sämre på det.

ANNONS

Mauricio Pochettino har emellertid visat sig vara ganska duktig på det. Som av en ren händelse har vi också hört relativt lite från honom angående det negativa med julfotbollen. Han roterade laget friskt mot Swansea för två dagar sedan och fick ändå med sig en seger och tre viktiga poäng under svåra förhållanden i Wales. De bör komma relativt fräscha till kvällens match mot West Ham.

Kvällens match är också den match som orsakat mest diskussion gällande frågan om rättvisa villkor för alla klubbar. Av säkerhetsskäl flyttades den här matchen från nyårsafton till ikväll, vilket gav West Ham närmare en veckas vila inför matchen mot West Brom i förrgår. En match som West Ham händelsevis vann med ett sent mål i slutminuterna.

Det är en viktig match för Tottenham. Viktigt att sätta punkt för julfotbollen på ett positivt sätt och ladda om batterierna med FA-cupen till helgen. Viktigt att ta tillvara Arsenals tappade poäng igår kväll och öppna upp ett försprång om fyra poäng ned till dem. Viktigt att hänga på Liverpool, Chelsea och Man Utd i tabellen och inte ge dem något större försprång att leka med under våren.

ANNONS

Det är samtidigt en svår match för Tottenham. Åtminstone svårare än vad West Hams kvalitet och tabellplacering borde betyda. West Ham har i själva verket gjort sport av att jäklas med Tottenham det senaste året, det är definitivt ett hett derby på så vis. Det var West Ham som avrättade Tottenhams titeldrömmar förra säsongen. Det var West Ham som slog ut Tottenham ur Ligacupen i höstas.

Det där var två vinster som faktiskt hade rätt stor betydelse för West Hams omedelbara framtid. Båda vinsterna kan förmodligen anses ha bidragit till att vid sina respektive tidpunkter ha förlängt Slaven Bilics tid som manager i klubben. Att det alltså är en symboliskt och psykologiskt viktig match för West Ham, och således även för David Moyes, känns därför givet.

Matchens betydelse för West Ham ska så klart heller inte underskattas, men det här är nog ändå en match där David Moyes trots allt inte räknar med något annat än en förlust. Samtidigt har West Ham faktiskt ett betydligt bättre facit med Moyes som manager och har bara en förlust på sina sex senaste matcher, men tre vinster och två oavgjorda med mersmak.

ANNONS

Mycket av West Hams uppsving under David Moyes har faktiskt kommit genom Londonderbyn. Det var 1-0-vinsten mot Chelsea som verkligen gav luft under West Hams vingar. Den vinsten följdes upp av en 0-0-match mot Arsenal, där Javier Hernandez var ett skott i ribbans undersida från att ge West Ham segern i den matchen. Båda matcherna på hemmaplan förvisso.

Den sena segern mot West Brom för två dagar sedan gav helt säkert också West Ham extra råg i ryggen. Den innebär samtidigt att West Ham kan gå in till den här matchen med betydligt mindre press än vad de kanske annars gjort. Om de istället förlorat mot West Brom hade kanske behovet av i alla fall någon poäng i den här matchen också varit större.

Tottenham har med andra ord goda skäl att vara på sin vakt. De har redan den här säsongen lyckats med att slänga bort en match mot West Ham hemma på Wembley, en match där de ledde med 2-0 i halvtid men på något sätt ändå såg till att förlora matchen med 2-3. Det var inte vilken match som helst, det var en förlust som eliminerade ännu en möjlig titel för Tottenham och Pochettino.

ANNONS

Nu är dock andra omständigheter. Tottenham befinner sig på vågen av en god formkurva. Harry Kane inte minst befinner sig på en ruskig formtopp, och har redan tidigare under säsongen visat att han vet precis hur han ska göra mål på West Ham. Utöver bortaförlusten mot Man City har Tottenham fem raka segrar i ligaspelet. Mot West Ham hoppas de ta sin sjätte seger.

Tottenham börjar ta sig in på upploppet av en vintersäsong under vilken de måste räkna med att plocka så många poäng som möjligt under ett tämligen bekvämt spelschema. De har tagit maximala poäng hittills och måste sikta på att göra detsamma mot i tur och ordning West Ham och Everton på hemmaplan och sedan Southampton på bortaplan.

Lyckas Tottenham med det kan de därefter gå in i en dramatisk period av säsongen där de i tre raka matcher ställs mot Manchester United hemma, Liverpool borta och sedan Arsenal på hemmaplan, innan de sedan tar sig an Juventus på bortaplan i den första åttondelsfinalen i Champions League. En period som kan komma att avgöra Tottenhams hela säsong.

ANNONS

En vinst mot West Ham kan i det sammanhanget betraktas som något av en bisats. Men det är en viktig bisats, och den engelska fotbollssäsongen avgörs så ofta just av sådana bisatser.

Peter Hyllman

Att sälja Alexis Sanchez i januari vore att sätta jaget före laget

Peter Hyllman 2018-01-03 08:00

Ett nytt år men samma typ av problem för Arsenal vad gäller sina stjärnor och bästa spelare. Precis som var fallet i somras är Mesut Özil och Alexis Sanchez båda två utan kontrakt till sommaren och Arsenal står där både med frågan om hur väl de går ihop med spelartruppen och huruvida de ska försöka sälja dem nu eller riskera bli av dem för ingenting till sommaren.

Mest problematisk verkar situationen vara med Alexis Sanchez. En spelare som förväntade sig att få lämna klubben under sommaren, till sist inte fick lämna, och som varit till stora delar oigenkännlig under hösten. En spelare som verkar ha kommit på rejäl kant med övriga spelartruppen som helhet och som de flesta nu verkar anse borde säljas mer eller mindre omedelbart.

Flera har påpekat den rätt uppenbara sprickan i spelartruppen. Mest tydligt blev det kanske när Alexis Sanchez gjorde sina mål mot Crystal Palace och halva laget inte ens brydde sig om att fira målen. Rykten och rapporter i media har varvats med olika signaler på sociala medier som alla tyder på att övriga spelare i Arsenal helt enkelt har lessnat på Alexis Sanchez.

ANNONS

Till viss del verkar det nu också ha gått supporterprestige i frågan. Alexis Sanchez tydliga ovilja att spela för Arsenal tillsammans med svaga prestationer under hösten har fått opinionen att svänga rejält i favör för att sälja Sanchez redan i januari. Frågan är emellertid i vilken utsträckning detta är en uppfattning baserad på affekt eller förnuft.

För även om hösten som helhet har varit medioker utifrån Alexis Sanchez standard så har han onekligen fortfarande gett ett avtryck för Arsenal, och har inte minst under de senaste omgångarna visat vilken betydelse han faktiskt kan ha för Arsenal. Under julfotbollen hade han avgjort båda matcherna för Arsenal, om inte West Brom hade fått en straff i slutminuterna.

Den betydelsen har fortfarande Alexis Sanchez för Arsenal att i matcher där det i övrigt är låst, spelet haltar och ingen annan spelare riktigt kliver fram, så är det han som kliver fram med den avgörande insatsen. Frågan som Arsenal har att brottas med är om det verkligen är en spelare de har råd att bli av med under återstoden av vad som ser ut att bli en riktigt tuff säsong.

ANNONS

Visst, jag förstår att tanken naturligtvis är att Alexis Sanchez i så fall skulle ersättas med någon eller möjligen några nyförvärv. Även om det åtminstone delvis är något som kan präglas lite av önsketänkande. Men även om Arsenal lyckas få tag på sina tänkta önskeförvärv så är det inte alldeles troligt att de på en gång ska kunna komma in och fylla Sanchez roll och betydelse på planen.

Det är inte heller svårt att se den ekonomiska logiken i att om Arsenal nu i januari får ett stort bud på Alexis Sanchez att de ändå vore frestade att i så fall acceptera detta bud. Det återstår trots allt bara ett halvår på kontraktet med en spelare som vill lämna klubben. Men detta vet även eventuella köpare. Hur troligt är det att Arsenal får ett riktigt stort bud nu i januari?

Arsenal ligger sexa i tabellen för närvarande, med stor risk att hamna ännu längre efter de fem klubbarna ovanför dem om de inte vinner matchen ikväll mot Chelsea på Emirates. En tuff match och en tuff vårsäsong att vänta i Premier League. Samtidigt har Arsenal att navigera ett tufft Europa League-slutspel som på grund av den utsatta ligapositionen ser ut att bli desto viktigare.

ANNONS

Det går inte att komma ifrån känslan att Arsenal kommer behöva Alexis Sanchez under återstoden av säsongen. Att det främsta skälet man ändå tror att Arsenal faktiskt skulle kunna klara av vårsäsongen, och lyckas på åtminstone en av fronterna, är just Alexis Sanchez. Att det är svårt att se hur Arsenal utan Alexis Sanchez skulle kunna lyckas på någon av fronterna.

Visst är det viktigt med en samlad och harmonisk spelartrupp. Ingen enskild spelare kan vara större än laget och om Alexis Sanchez är så illa omtyckt av laget och övriga spelare att det blir ett störande element så är det naturligtvis ett problem. Men frågan är kanske också hur lätt spelare låter sig störas och kanske är det också i någon utsträckning en fråga om grad av professionalism.

Spelare måste inte nödvändigtvis tycka om varandra, men de måste respektera varandra och ändå kunna arbeta tillsammans. Fotboll på den här nivån är i det avseendet ett arbete, inte något sommarkollo. Pratet från Arsenals spelartrupp säger att övriga spelare blivit sura på Sanchez attityd, hans gestikulerande på övriga spelare, vad de uppfattar som hans gnällande på övriga i laget.

ANNONS

Well, utan att för den sakens skull göra Alexis Sanchez helt skuldfri i frågan, så blir kanske reaktionen också lite i stil med: Get over it! Sanchez är knappast den förste spelaren i historien att vifta på sina medspelare. Kanske är det större problemet i själva verket Arsenals spelares reaktion, att deras ömtålighet och känslighet faktiskt visar på vad som ofta ses som lagets mentala vekhet.

Om Alexis Sanchez under sitt sista halvår med Arsenal klarar av att göra sitt jobb på ett professionellt sätt, och de senaste matcherna tyder onekligen på att han klarar av det, så vore det väl förbannat märkligt om inte Arsenals övriga spelare skulle klara detsamma. Visst, på lång sikt går det inte att ha kvar en spelare som vill lämna klubben, men en halv säsong bör inte vara någon omöjlighet.

Att agera på annat sätt vore att sätta någon slags missriktad stolthet före lagets möjligheter till framgång. Spelarnas stolthet, supportrarnas stolthet, kanske till och med Arsene Wengers stolthet. Stolthet går före fall brukar det sägas. Det är ett intressant socialt experiment att se om Arsene Wenger än en gång väljer att hellre stryka sin spelartrupp medhårs än att lyfta dem ur sin comfort zone.

ANNONS

Utan Alexis Sanchez ger jag hur som helst Arsenal mycket liten möjlighet till framgång både i ligan och i Europa League. Med Alexis Sanchez finns i alla fall en rimlig chans. Den skillnaden ensamt är för mig tillräcklig för Arsenal att svälja all tänkbar stolthet, tänka professionellt och, undantaget ett monsterbud under januari, behålla Alexis Sanchez säsongen ut.

Risken är att stoltheten förblindar. Det kommer säkert tas till klyschor angående Alexis Sanchez som att laget alltid måste vara större än jaget, ingen spelare är större än klubben jaddajadda… Verkligheten är en annan. Vad som i själva verket vore att sätta jaget före laget i det här fallet för Arsenal, att sätta just klubben i andra hand, vore att vilja sälja Alexis Sanchez.

:::

TRANSFERKOLLEN

Terence Kongolo, till Huddersfield från Monaco, lån. Huddersfield utmärkte sig i somras för att göra sin omfattande transfer business snabbt och effektivt, och de verkar jobba på samma sätt i januari. Från Monaco lånas den holländska landslagsbacken in, som kan spela både centralt och till vänster. Bör ses som en breddvärvning i första hand, men inte någon dålig sådan. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

HÖRNAN #22: Andy Carroll och Ragnar Klavan omgångens oväntade frälsare

Peter Hyllman 2018-01-02 22:51

TRE TANKAR

(1) Leicester. Imponerande hemmavinst för Leicester mot ett segt Huddersfield där framför allt Riyad Mahrez ser ut att ha börjat hitta storformen igen. Cynikern skulle kanske säga att det beror på transferfönstret. Det tror inte jag, han har nämligen varit bra mest hela säsongen. Leicester saknade Jamie Vardy i den här matchen men Islam Slimani kom in och gjorde ett bra jobb, ofta ett bra tecken på att en tränares taktik och spelidé sitter fint. Claude Puel har gjort ett bra jobb med Leicester som i och med segern mot Huddersfield slog sig ur något av en formsvacka under julen och kan ta sig an våren med tillförsikt.

ANNONS

(2) Tottenham. Regn- och stormbyar i Wales när Tottenham kom på besök och riktigt tuffa förutsättningar att spela fotboll. Att döma fotboll i också tydligen givet att domarna stod för både det ena och det andra märkliga domslutet, som mycket väl kan ha berott på dålig sikt. Imponerande av Tottenham att vinna den här matchen ändå, med en kraftigt roterad spelartrupp. En sådan här lunkvinst som är så viktiga att få med sig. Mindre imponerande av Mauricio Pochettino att stå på sidlinjen utspökad i täckjacka och ninjamask på grund av lite regn.

(3) Stoke. “Vem skulle kunna göra jobbet bättre än jag?” var den fråga som Mark Hughes ställde retoriskt efter matchen mot Newcastle, en fråga som kanske inte precis doftade av ödmjukhet. Snarare kanske en fråga som kan framstå som lite lätt utmanande till och med för Stokes styrelse sedan Stoke dragit på sig ännu en tung förlust på hemmaplan, tätt i hälarna på att ha förnedrat sig själva borta mot Chelsea med argumentet att det var nästa match som skulle vinnas. En rätt stor möjlighet är att Stokes styrelses svar blir att rätt många skulle kunna göra jobbet bättre. Enda hoppet för Hughes är att ingen av dem är tillgänglig eller intresserad.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE: Liverpool

”Jag bryr mig inte om vi var värda segern eller ej” menade Jürgen Klopp efter vinsten mot Burnley, vilket får sägas vara ett trendbrott från alla de gånger han knappast brytt sig om något annat när Liverpool inte vunnit matchen. Viktig och dramatisk seger för Liverpool i absoluta slutminuten borta mot Burnley, satte press både på lagen ovanför dem och under dem.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Southampton

Jämt skägg mellan Stoke och Southampton kan tyckas som båda hade så kallade måste-matcher att vinna på hemmaplan den här omgången, som båda förlorade. Extra tungt för Southampton att förlora den här matchen givet att de dessutom tog ledningen hemma på St Mary’s. Southampton ser ut att behöva inrikta sig på nedflyttningsstrid, men frågan är väl om Mauricio Pellegrino får följa med på den resan.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE: Andy Carroll, West Ham

En märklig spelare Andy Carroll. Presterar halva den här matchen på ett sätt som gör att man omedelbart vill se honom utbytt från matchen, vilket tyvärr lite för ofta är fallet. Men så kan han plötsligt smälla till som i andra halvlek, göra två mål och vinna en väldigt betydelsefull match åt sitt lag. Detta var vad som nu skedde, med 2-1-målet långt in på tilläggstiden.

OMGÅNGENS MÅL: Anthony Martial, 1-0 Everton (b)

En teknisk godbit av Anthony Martial som innehåller flera moment. Först att vara smart nog att söka upp den öppna ytan på kanten till straffområdet, Pogbas intelligens att se den passningen ska inte heller underskattas. Därefter mottagningen och tekniken som krävs att få iväg det skottet med precis den fart och placering som krävdes. Ett mål i mästarklass.

ANNONS

OMGÅNGENS ?

Oroväckande för Everton som inte hade mycket alls att sätta emot mot Man Utd hemma på Goodison Park. Sam Allardyce verkar ha koncentrerat sig på att få lite ordning på Evertons försvarsspel men inte så mycket mer än så. Offensivt hade Everton just ingenting att komma med under matchen. Det rapporteras att Everton är ute efter att värva Cenk Tosun från Besiktas. En rejäl anfallare behövs hur som helst, och en spelare som Yannick Bolasie måste omedelbart återfinna formen.

OMGÅNGENS !

West Brom allt annat än nöjda inför den här omgången med anledning av spelschemat där de spelat match för bara två dygn sedan samtidigt som West Ham kunnat vila en vecka. West Brom tog det till och med så långt att de skickade in en formell protest och en begäran att få matchen framflyttad, en ren symbolhandling naturligtvis. Antalet dagar mellan matcherna är vad det är, och någorlunda lika för alla klubbar i viss utsträckning, men den här gången blev det olyckligt med vissa lag som fick betydligt längre vila än andra.

ANNONS

OMGÅNGENS WTF!

Arsene Wenger har rapporterats till FA för att efter matchen mot West Brom ha uppträtt olämpligt och förolämpande mot domarna samt ifrågasatt domarnas integritet. Långt ifrån första gången på senare tid som Wenger gör sig skyldig till liknande förseelser av det grövre slaget. Det börjar helt enkelt bli dags för FA att ta itu med storsläggan mot detta.

OMGÅNGENS LOL!

Ofta stor underhållning på twitterkontot Crap 1990s Football. Jag har ofta tänkt att det borde väl gå alldeles utmärkt att hitta liknande sekvenser även för 2010-talet. Och mycket riktigt så gav Bournemouth och Brighton oss ett utmärkt exempel på just detta när Bournemouth på något sätt lyckades kvittera till 2-2 i matchens slutskede.

OMGÅNGENS BTW…

Gud så synd det plötsligt blev om Paul Scholes… He’s a big boy!

Kevin De Bruyne tillbaka i spel igen två dagar senare. Tacklingen på honom var kanske inte snygg men reaktionen på densamma minst sagt over the top.

ANNONS

Mesut Özil ”borta” igen… Whatever does it mean?

Pust.

Peter Hyllman

Är Wolves det bästa EFL Championship-laget vi någonsin sett?

Peter Hyllman 2018-01-02 06:00

De engelska proffsserierna har den här säsongen drabbats av ett och samma fenomen med en etta som drar iväg i en mäktig ledning. Man City naturligtvis i Premier League, Wigan i League One och Luton Town i League Two. Här skulle till och med kunna nämnas Macclesfield i National League. Och så naturligtvis Wolves i EFL Championship.

Med drygt halva serien avklarad har Wolves idag chansen att vid seger hemma på Molineux mot Brentford öppna upp ett tolv poängs försprång ned till tvåan i tabellen, 14 poäng ned till trean. Om Wolves fortsätter i samma takt under resten av säsongen kommer de att samla på sig cirka 106 poäng, något som placerar dem på samma poäng som Readings tolv år gamla rekordbygge.

Men EFL Championship är samtidigt en betydligt tuffare serie nu än vad den var för tolv år sedan. Och vad som framför allt imponerar med Wolves, och gör att de känns ännu starkare än Reading för tolv år sedan, eller Newcastle för åtta år sedan, är deras förmåga att kunna vinna matcher på många olika sätt och utifrån alla möjliga situationer.

ANNONS

De har presterat flera matcher den här säsongen där de fullständigt har spelat ut sina motståndare. Inte minst Leeds fick se sig rejält mosade under höstens match på Molineux. De har vunnit matcher som har varit rejält fysiska matcher, som exempelvis matchen mot Preston. De kan vinna matcher tidigt och de kan vinna matcher även från underläge.

Förra omgången var ett utmärkt exempel på just denna förmåga. Det var tuffast möjliga match, borta mot serietvåan Bristol City, i vad som alltså kunde betraktas som en tidig seriefinal. Wolves hamnar i dubbelt underläge, får en spelare utvisad och Bristol City tar ledningen, men lyckas ändå under andra halvlek först kvittera och sedan vinna matchen på tilläggstid.

Om det var något som kanske fortfarande saknades i Wolves säsong så var det just detta, det där högdramatiska avgörandet i slutminuterna, där vinsten hämtas allra längst inifrån hjärtat, där lagets taktiska och tekniska skicklighet, lugn och samarbete, och kollektiva kampmoral prövas till sitt yttersta. Det var den där vinsten som definierar en hel säsong.

ANNONS

Visst kan det sägas att Wolves vändning kom först sedan Bristol City själva fått en spelare utvisad. Men Wolves spelade större delen av matchen med en man mindre på planen, höll under den tiden Bristol City till största delen borta från farligheter, och lyckades med tio man på planen fortfarande skapa situationer som ledde fram till att Bristol City tvingades till ett rött kort.

Wolves framstår på flera sätt som det kompletta laget. Ett kreativt och tekniskt fotbollslag som fortfarande är taktiskt välskolade och starka defensivt. Deras kombination av trygg defensiv och flödande och effektiv offensiv är mer eller mindre outstanding i EFL Championship. Inget lag matchar dem defensivt, få lag matchar dem offensivt.

Visst har Wolves tillgång både till pengar och till väldigt bra spelare. När en klubb i EFL Championship kan spendera £15m på en spelare som Ruben Neves är det kanske inte konstigt att laget därefter presterar bra fotboll. Men det sker inte av sig självt, och Wolves är knappast den klubb i EFL Championship som har spenderat mest, men kanske bäst, och definitivt fått mest värde för pengarna.

ANNONS

Redan tidigare i veckan pratade vi om värdet av bra coachning och detta med att utveckla och förbättra sina spelare. Ingen i EFL Championship har lyckats göra det riktigt lika bra som Nuno Espirito Santo. Han har sömlöst lyckats få in nya spelare inför den här säsongen, som Ruben Neves Diogo Jota, men även lyft och förbättrat befintliga spelare som Ivan Cavaleiro och Matt Doherty.

Det fanns alltid en farhåga med ett lagbygge som Wolves att det skulle bli svårt att få ihop det. Att ett stort antal nya spelare skulle slita sig med det äldre gardet, och att stora egon skulle leda till klickbildningar i laget. Det var ett problem som Wolves brottades med förra säsongen under Paul Lambert, men som Nuno Espirito Santo har fått full ordning på.

Kanske blev det en lättare uppgift för Santo både språkligt och kulturellt än för Lambert, men förmodligen hänger det också ihop med att Wolves inte på något sätt har blivit en ren främlingslegion den här säsongen. Där finns fortfarande en ryggrad av brittiska spelare i laget som också växt under säsongen, såsom Conor Coady, Matt Doherty, John Ruddy, Ryan Bennett och Barry Douglas.

ANNONS

Det kan bara utgå från en respekt bland spelarna både för Nuno Espirito Santo som personlighet och för vad han håller på att åstadkomma. Han beskrivs som en bra man-manager, otroligt bra på träningsplanen och taktiskt skicklig. Inte minst är han passionerad och engagerad som få. Bilderna på honom, uppvisad på läktaren, när Wolves avgör mot Bristol City under helgen är smått otroliga.

Vad Pep Guardiola har gjort för Man City i Premier League har Nuno Espirito Santo i sin tur gjort för Wolves i EFL Championship. Att Wolves från det här läget ska misslyckas med att vinna EFL Championship eller flyttas upp i Premier League är precis lika osannolikt som att Man City härifrån skulle misslyckas med att vinna Premier League. Det kommer helt enkelt inte hända.

Huruvida Man City är det bästa laget vi någonsin sett i Premier League är ännu en öppen fråga, och kommer nog så också förbli efter säsongen. Att Wolves emellertid är det bästa EFL Championship-laget vi någonsin har sett börjar däremot bli alltmer uppenbart.

ANNONS
Peter Hyllman

Det finns bara tre trovärdiga ersättare till José Mourinho i Man Utd

Peter Hyllman 2018-01-01 06:00

José Mourinho riskerar knappast sparken av Man Utd i det här läget, sådant är inte tabelläget eller situationen som helhet ens på långa vägar och så oklart är det vem som skulle kunna komma in i det här läget och göra ett bättre jobb att alternativet som sådant redan där borde kännas fullständigt orimligt. Vilket naturligtvis inte förhindrar allehanda ljushuvuden från att ändå önska det.

Jag är självfallet inte av uppfattningen att José Mourinho bör få sparken. Man Utd har redan sparkat två managers på rätt kort tid och bör knappast lättsamt trycka på reset-knappen en tredje gång med allt vad det innebär, särskilt inte när det ändå under Mourinho har skett regelbundna framsteg. Men mycket med Mourinhos agerande senaste månaden har gjort mig osäker på hans framtid.

Det har i olika sammanhang poängterats hur Man Utds problem inte enbart är José Mourinho utan det faktum att klubben som helhet, från styrelsen och Ed Woodward och nedåt, helt enkelt inte har en tydlig idé eller strategi för hur de vill driva Man Utd framåt som fotbollsklubb. Som företag finns inga problem, men fotbollsklubben känns det som att ingen riktigt vet vad de vill göra med.

ANNONS

Missförstå mig inte. Man Utd vill vinna, men så värst mycket mer djupsinnigt känns det inte alltid. Det får konsekvensen att Man Utd istället för att som klubb verkligen arbeta med de här frågorna istället tänker sig att de bara anställer någon som gör jobbet åt dem, det vill säga en manager. Därmed uppstår en disconnect mellan lag och ledning, och ett större personberoende av managern.

Vad som händer med en klubb som jobbar på det sättet är att de ofta anställer en manager utifrån tämligen porösa kriterier. Ryktet är ett väldigt vanligt sådant kriterier, om de har arbetat för andra stora klubbar. Tidigare framgång är ett annat men inte okomplicerat kriterie. Rekommendationer från klubbens nätverk av tränare och agenter är andra vanliga kriterier.

Inga av dessa kriterier är egentligen så väldigt relevanta. Frågor som varje klubb hellre borde ställa sig inför en anställning av en manager är bland annat om de passar samman med klubbens behov, om deras taktiska filosofi passar ihop med klubbens idé, om lagen de tränat faktiskt varit bra, om de har personligheten att passa in i klubben, om de är bra på att utveckla spelare och så vidare.

ANNONS

Att ställa dessa frågor i inledningen av en anställningsprocess ställer krav på att klubbens ledning på allvar tänker igenom både vad de faktiskt vill med sin fotbollsklubb och hur de tänker sig att åstadkomma det. Ett tankearbete som får klubben att stå starkare rustad, och som ofrånkomligen kommer öka kvaliteten i själva anställningsbeslutet.

Om dessa frågor inte ställs, utan det bara är den första kategorin av kriterier som utgör utgångspunkten för en anställningsprocess, ser jag ingen som helst anledning att i det här läget göra sig av med José Mourinho och upprepa cirkusnumret. Det var i mångt och mycket dessa kriterier som ledde fram till Mourinho och upprepning leder knappast till något nytt eller bättre.

Skulle däremot verkligen hemläxan göras och de relevanta frågorna börja ställas skulle jag kunna vara mer öppen för att Man Utd efter den här säsongen eller möjligen efter nästa säsong ser sig om efter en ny manager som kan bygga vidare från den grund som nu ändå lagts. Då handlar det om att verkligen bygga något inte bara här och nu utan också något hållbart för framtiden.

ANNONS

Men en lista på managers som då för Man Utd ger positiva svar på de relevanta frågorna, och som inte enbart utgår från samma trötta kriterier av kändisskap, blir knappast lång. Vilket är fullt naturligt för en klubb som Man Utd, det är som de senaste åren tydligt demonstrerat inte precis ett jobb för vem som helst. Jag hittar endast tre kandidater jag skulle slå till på, i fallande ordning.

Mauricio Pochettino. Någon introduktion är knappast nödvändig, det jobb som Pochettino har gjort med Tottenham förtjänar ändlöst beröm. Det är inte bara en fråga om resultat och tabellplaceringar utan hur framgångarna är byggda på en kombination av en fungerande taktisk spelidé och en långsiktig utveckling av unga spelare.

Att många Man Utd-supportrar i så hög utsträckning uppskattar vad vi har sett i Tottenham under de senaste åren beror på att vi i Tottenham känner igen vad vi är uppväxta med att vilja se i vår egen klubb. Kulturkrocken bör alltså inte bli särskilt allvarlig. Inte heller saknar Pochettino ambitionen, även om det känns lite oförskämt att prata om en annan storklubbs manager på detta sätt.

ANNONS

Nuno Espirito Santo. Kommer från en misslyckad säsong med Porto men innan dess var han en av få som faktiskt lyckades få någon form av framgång med ett bråkigt och skakigt Valencia. Men det är med Wolves den här säsongen som han verkligen har rört om i den engelska fotbollsgrytan och borde ha tystat alla tvivlare om sina taktiska färdigheter.

Det sätt som Santo så snabbt har fått ordning på Wolves är imponerande i en liga som är helt ny både för honom själv och för många av hans spelare. Men där finns den taktiska flexibiliteten, förmågan att kombinera stabil defensiv med ett kreativt anfallsspel, och framför allt finns passionen, glöden och drivkraften varje framgångsrik manager måste ha.

Leonardo Jardim. Det var på något sätt lätt att inte riktigt ta Monaco på allvar förra säsongen, något de alldeles säkert utnyttjade till fullo på vägen både till ligatiteln i Ligue 1 och semifinalen i Champions League. Min föreställning om Jardim var som en i första hand defensivt inriktad tränare, men Monacos press och anfallsspel var många gånger en ren fröjd att skåda.

ANNONS

Det var också ett lag som var byggt på en spännande kombination av unga talanger och erfarna spelare. Monacos framgångar var i väldigt hög grad baserade på deras förmåga att slussa in fram lovande talanger, men det är sällan ett sådant arbete blir bättre än vad den som är manager faktiskt tillåter det att bli. Leonardo Jardim vore värd att satsa på.

I mina ögon finns ingen annan realistiskt tillgänglig manager, något beroende på hur man bedömer Massimiliano Allegris status, som för närvarande är värd besväret, och att försöka diskutera managerbyte i Man Utd med mig med något annat namn med i leken vore som att försöka sälja disco till en punkare. Vilket inte beror på okunskap om andra alternativ.

:::

TRANSFERKOLLEN

Virgil Van Dijk, Liverpool. Jürgen Klopp fick sin önskade mittback till sist, efter tusen besvär och många miljoner pund, och då borde väl Liverpools beryktade försvarsproblem vara lösta?! Nej, knappast! Men en värvning kan bara handla om vilka spelare man får in och att man får in de spelare man vill ha, och Van Dijk är på så vis naturligtvis en kanonvärvning, en mittback av världsklass i sina bästa år men också med många år kvar. Berömlig – (+++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto