Det är dags för returmatchen mellan Bristol City och Man City i Ligacupens ena semifinal. En match som säkert innebär att jag kommer få ägna ytterligare en hel kväll åt att störa mig något sanslöst på alla de som sitter och pratar om matchen mellan City och Bristol, vilket var exakt hur den på många ställen rubricerades som i samband med den första matchen.
Visst, att kalla Man City för City kanske ändå i någon mening och i vanliga fall är i alla fall acceptabelt, även om det känns rätt oseriöst. Men det blir under alla omständigheter lite fel när motståndarna heter Bristol City. Och detta att kalla Bristol City för bara Bristol när det samtidigt finns en annan klubb i samma stad av jämförbar storlek som heter Bristol Rovers? Nä, pinsamt!
(Och jodå, detsamma gäller självfallet att kalla Man Utd för United.)
Bristol City visade i den första semifinalmatchen att deras vinst mot Man Utd i kvartsfinalen var allt annat än en tillfällighet. Det säger något om deras insats när de i slutänden kanske ändå får vara lite besvikna över att behövt släppa in det där 1-2-målet på tilläggstid. Ett mål som självfallet förändrar förutsättningarna inför kvällens match till Man Citys fördel.
Det enda rimliga att förvänta sig från det första mötet, och som Bristol City också infriade, var emellertid att hålla semifinalen levande till returen på Ashton Gate. Även om att beskriva det som rimligt att förvänta sig möjligen är att göra saken orättvisa. De allra flesta utgick nog från att den här semifinalen skulle vara helt och hållet avgjord redan innan avspark ikväll. Men icke.
Nu är självfallet Man City ändå klara favoriter inför kvällens match. De har en ledning att spela på. De är förvarnade om vad Bristol City kan hitta på, både för att de vet att Man Utd förlorade på Ashton Gate för någon månad sedan, och för att de själva hade besvär med Bristol City för två veckor sedan. Dessutom är Man City för närvarande ett bättre fotbollslag än vad Man Utd var.
Ändå drömmer man så klart i Bristol och på Ashton Gate om ännu en cupsaga ikväll. Det är kanske inte drömmar som Noa Bachner och hans gelikar anser är så värst mycket värda, men det är ändå drömmar. För Bristol City att ta sig till Ligacupfinal på Wembley, efter att längs vägen ha slagit ut både Man Utd och Man City, vore en av de största moderna bedrifterna i engelsk fotboll.
Man City jagar så klart själva något som måste beskrivas som en av de största bedrifterna i engelsk fotboll. En sådan möjlighet försvann så klart i och med förlusten mot Liverpool då de inte längre kan upprepa Arsenals bedrift att gå igenom ligasäsongen obesegrad. Återstår gör Chelseas poängrekord, vilket känns uppnåeligt, samt Man Utds The Treble från 1998-99.
Det ligger så klart i Man Citys kultur och natur att vilja överträffa Man Utd, det får de närmast med modersmjölken. Alltså var det lite på det viset man kunde förstå olika uttalanden efter förra säsongen om ambitionen att denna säsong vinna en ”quadruple”. Delvis en respons på en besvikelse till säsong, delvis som ett slags rallying cry till trupperna inför denna säsong.
Det lite lustiga och på samma gång imponerande är så klart att med över hälften av säsongen avklarad har Man City fortfarande alla chanser att faktiskt lyckas med denna höga ambition, även om det förvisso är säsongens klart tuffaste halva som återstår i det avseendet. Men ligatiteln kommer de vinna, och de måste åtminstone anses ha goda vinstchanser i samtliga tre cupturneringar.
Ligacupen har en udda placering i denna kanon. Helt nödvändig att vinna för en så kallad quadruple, men samtidigt den cup som går att bomma om vad man vill är att ”bara” upprepa en Treble. Men givet att det ändå är den cuptitel som ligger närmast till hands i tid, tillika Man Citys bästa chans till en cuptitel den här säsongen, tillika Pep Guardiolas första titel med Man City, blir den viktig.
Något vi också märker i Man Citys laguttagningar den här säsongen. Det är knappast några svaga lag som Pep Guardiola ställer ut ens i Ligacupen. Det är alltså inte någon fråga om att kasta bort ens den minsta chans till silver den här säsongen. En inställning jag respekterar till hundra procent, inte minst eftersom jag är övertygad om att det också ökar ett lags chanser på de stora titlarna.
(Det har alltid förbryllat mig hur de klubbar som är mest kräsna vad gäller vilka titlar som ska vinnas, är de som tenderar vinna minst titlar, men ingen vill riktigt se sambandet.)
Alltså kan vi vänta oss något liknande ikväll. Man City kommer vilja städa av matchen och inte ta onödiga risk. Hur bra lag de än har ställt ut i Ligacupen har det inte varit någon enkel resa för dem. Det krävdes straffar både mot Wolves och Leicester för att ta sig till semifinal, och ett mål på tilläggstid mot Bristol City för att ha ledningen inför returen. Dumt att kasta bort det redan här och nu.
Men där finns naturligtvis vetskapen att klara av den här matchen, det vill säga håll nerverna och fokus i styr, så har Man City tagit sig till Wembley och sin allra första cupfinal under Pep Guardiola. Då kan de sätta sig ned imorgon och se om de då ställs mot Arsenal eller mot Chelsea. Det vore något stort och positivt att ha med sig i ryggsäcken nu när säsongen ger sig in i sitt avgörande skede.
Det vore också första steget avklarat på den minst sagt långa resan mot den där quadrupeln som pratades om inför säsongen. För att Bristol City ska kunna sätta käppar i hjulet för det krävs att de ikväll åstadkommer något som faktiskt inget annat lag har gjort hittills den här säsongen. Det vill säga besegra Man City i en match där det faktiskt kostar dem något att förlora i termer av titlar.
Men inte kan väl Bristol City slå ned två gånger på samma ställe? Men, om de skulle lyckas med den bedriften, kanske folk ändå börjar visa dom i alla fall den respekten att faktiskt kalla dem för Bristol City. Kanske kan den möjligheten till och med få Bristol Rovers supportrar att hoppas på en skräll ikväll? Särskilt om det blir Matty Taylor som får avgöra den här gången.
(Knappast!)
:::
TRANSFERKOLLEN
Erdal Rakip, från Benfica till Crystal Palace (lån). Roy Hodgson hoppas kunna addera lite kreativitet på sitt mittfält med både Ruben Loftus-Cheek och Yohan Cabaye på skadelistan. Vi känner så klart till Rakip från Allsvenskan, intressant värvning på så vis. Men en värvning som känns något lättviktig sett både till sammanhang och till Crystal Palaces behov. Godkänd – (++)
Alexis Sanchez, från Arsenal till Man Utd. Konsekvent en av de absolut bästa spelarna i Premier League de senaste tre-fyra åren. Förmodligen den bästa tillgängliga spelaren i världen att passa in i Man Utds mer individualistiska anfallssystem. En briljant spelare och en monstervärvning som är en omedelbar uppgradering för Man Utd. En omöjlig värvning att säga nej till. Berömlig – (+++++)
Henrikh Mkhitaryan, från Man Utd till Arsenal. Kanonvärvning på så vis att Arsenal behöver riktigt bra spelare mer än de behöver pengar. Mkhitaryan må ha haft det väldigt svårt på Old Trafford men mycket talar för att han kan få större utväxling för sin höga potential med ett mer vidlyftigt och kanske mindre intensivt Arsenal, liksom han förstärker i mina ögon en av Arsenals problempositioner. Berömlig – (+++++)