Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Utvärdering av Tottenham 2012-13

Betyg: +++

Styrelsen. Så värst mycket finns egentligen inte att säga om Tottenhams styrelse som inte är bekant sedan länge. Den har, med Daniel Levy i spetsen, arbetat metodiskt under ett antal år för att föra Tottenham högre upp i tabellen och in i kampen om Champions League-platser. Möjligen hade det behövts ett något mer offensivt arbete under sommaren med att förstärka spelartruppen än vad som faktiskt skedde.

Andre Villas-Boas. Efter sin tid i Chelsea kan Villas-Boas av naturliga skäl ha varit något revanschlysten. Han fick dock en trög start i Tottenham där resultaten inte alls gick hans väg, men hyfsat snart började spelet klicka och laget presterade då ett flödande offensivt spel med hög press som i sina bästa stunder troligtvis hörde till ligans bästa. Den hämsko som dock ligger över Villas-Boas debutsäsong i Tottenham är att han inte har lyckats lösa lagets anfallsdilemma.

Styrka. Det finns något väldigt tilltalande med Tottenhams sätt att spela fotboll. Spelet utgår i mångt och mycket från mittfältet och är en väldigt stark kombination av å ena sidan teknik och skickligt bollinnehav och å andra sidan blixtrande fart. Inget annat lag i Premier League har likt Tottenham i sina bästa stunder slitit sina motståndare så fullt itu som de vita har gjort. Under Villas-Boas har Tottenhams defensiv också förbättrats, och det lämnas inte längre lika många luckor framför Tottenhams backlinje som förut.

Svaghet. Tottenhams stora svaghet har under flera år varit och var så också den här säsongen anfallet. Anfallarnas genombrottsförmåga har varit för låg och effektiviteten i straffområdet likaså. Jermain Defoe är för endimensionell som spelare och Emmanuel Adebayor kan glimta till ibland men befinner sig alltför ofta dold i medioker anonymitet. Det leder till en för hög belastning på mittfältet i allmänhet och innebär att Tottenham har blivit för beroende av Gareth Bale i synnerhet.

:::

Att göra:

(1) Lös anfallsdilemmat. Det mest akuta och än så länge uppenbara är att Tottenham måste ordna till anfallet. Om klubben gjorde ett misstag förra sommaren så var det att inte agera tillräckligt handlingskraftigt i den här frågan, och det hemsökte dem i slutänden den här säsongen. Om Tottenham hade haft en effektiv striker så hade de, förmodligen, spelat i Champions League både den här och nästa säsong.

(2) Adressera Gareth Bale-situationen. Det är med oro som Tottenham borde observera hur Real Madrids mediamaskin har kickat igång gällande Bale samt de uttalanden som Bales agent valt att göra angående just Real Madrid. Det återstår att se om det är möjligt för Tottenham att behålla Bale, hans goda relation med Villas-Boas underlättar säkert, men om det visar sig vara omöjligt så måste där finnas en alternativ och färdig plan för hur Tottenham ska gå vidare därifrån.

(3) Bredda spelartruppen. Andre Villas-Boas gjorde ett fullständigt korrekt beslut när han valde att satsa för fullt på Europa League. Det ger laget värdefull erfarenhet samtidigt som det stärker känslan av att vara en toppklubb på riktigt. Samtidigt var det uppenbart mot slutet av säsongen att det myckna spelet slet på Tottenhams bättre spelare och jag tror det är viktigt att i större utsträckning bredda spelartruppen för att minska spelarslitaget. Vad finns att tillgå i klubbens oerhört lovande U21-lag?

:::

!

Hugo Lloris. Att ha Gareth Bale som utropstecken är naturligtvis självklart och just därför kanske jag väljer att avstå. Jag tycker att Lloris har varit ett annat och kanske mindre uppenbart utropstecken. Hans prestationer i Tottenhams mål har dock varit väldigt stabila och i honom har klubben en stabil målvakt i många år framöver.

?

Gareth Bale. Vi sätter Bale som frågetecken istället. Han har under säsongen varit briljant men så mycket av Tottenhams närmaste framtid hänger på vad han beslutar sig för i sommar. Om Tottenham kommit till Champions League så hade chansen varit större att behålla honom, nu blir det förmodligen näst intill omöjligt. Vad väljer Bale?

:::

2012-13 som film: Woman in the Dunes (1964)

Hiroshi Teshigaharas suggestiva mästerverk om den unge mannen Junpei som av bybor luras ned i en sandgrop tillsammans med en kvinna, för att där gräva bort sand som annars skulle begrava huset i gropen. Junpei försöker fly men kan inte komma upp ur gropen då han inte kan få fäste i den lösa sanden, inte helt olikt Tottenham vars försök att nå Champions League rinner mellan deras fingrar likt lös sand. Junpei gör vad människor gör, anpassar sig till sitt fysiska fängelse så att ”gallren” inte längre behövs. Sandgropen får istället representera Junpeis psykiska fängelse.

:::

Spelarbetyg:

Brad Friedel – (++++)
Hugo Lloris – (++++)

Jan Vertonghen – (++++)
William Gallas – (++)
Kyle Naughton – (+++)
Michael Dawson – (+++)
Kyle Walker – (+++)
Benoit Assou-Ekotto – (++)
Steven Caulker – (++++)

Clint Dempsey – (+++)
Tom Huddlestone – (++)
Aaron Lennon – (++++)
Scott Parker – (+++)
Gareth Bale – (+++++)
Mousa Dembele – (++++)
Gylfi Sigurdsson – (+++)
Sandro – (+++)

Emmanuel Adebayor – (++)
Jermain Defoe – (+++)

Snitt: 3,11

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

There’s no such thing as a free transfer

Det surrar friskt om rykten om olika spelare under silly season, och det diskuteras hejvilt vilka spelare som kan tänkas vara på väg till vilka klubbar och för vad för hiskeliga summor pengar.

Ett lika hett samtalsämne är inte så kallade fria transfers, det vill säga spelare vars kontrakt går ut i sommar och som därmed är tillgängliga utan att man behöver betala en transfersumma. Det påminner istället mer om den där korgen strax innanför ingången i filmbutiken där allt gammalt bottenskrap ligger i en enda osalig hög. Den passerar man tämligen snabbt förbi på väg till nyhetshyllan.

Ändå är det så klart fullt möjligt att göra några rejäla fynd i den korgen, och detsamma gäller så klart spelarmarknaden. Liverpool har redan varit och norpat i syltburken den här sommaren, genom att skriva kontrakt med mittbacken Kolo Touré, nu senast i Man City och innan dess i Arsenal. Det luktar väl inte så värst mycket moneyball om den transfern, men den breddar i alla fall Liverpools spelartrupp.

Baserat på den sammanställning av fria transfers i de största europeiska ligorna så har jag funderat lite löst på vilken spelare respektive Premier League-klubb borde knyta till sig, givet att de bara kan välja en enda och att de faktiskt måste välja en.

:::

Arsenal: Mickael Landreau. Både Vito Mannone och Lukasz Fabianski har gjort sitt i Arsenal känns det som. Landreau lär inte ha några större ambitioner längre men kan fungera som backup och mentor till Wojciech Szczesny. Ja, jag har snöat in på den tanken.

Aston Villa: Mathieu Bodmer. Aston Villa är helt klart tunna på det centrala mittfältet, och även om de chansade och missade på Jean II Makoun så vore Bodmer en intressant och potentiellt värdefull värvning för Aston Villa.

Chelsea: Giovanni Marchese. Har haft vissa framgångar som vänsterback i Catania och Serie A, och kan även spela mittback, och vore ett intressant komplement på den positionen i Chelsea där Cole börjar falna och Bertrand inte riktigt lyckats slå igenom.

Everton: Ciprian Marica. Evertons anfallsproblem håller i sig i och med att Nikica Jelavic har haft en svagare säsong. En chansning på Marica kan kanske vara värt, även om denne inte rosat marknaden i Bundesliga.

:::

Fulham: Mathieu Flamini. Fulham behöver förstärkning och utfyllnad på centralt mittfält. Flamini å sin sida är inte förtvivlat gammal samtidigt som han har god erfarenhet av spel i Premier League. A match made in heaven.

Liverpool: Javier Saviola. Liverpool behöver fylla ut spelartruppen på anfallssidan, oavsett om Luis Suarez blir kvar eller ej. Saviola vore på en och samma gång en god backupspelare men samtidigt i sig själv en joker.

Man City: Joaquín. Man City har ju viss tradition av att plocka in misslyckade högeryttrar som utfyllnad, tidigare Adam Johnson och nu senast Scott Sinclair. Och har man tittat till Spanien en gång i sommar så kan man väl göra det en gång till.

Man Utd: Manuel Iturra. Man Utd kan behöva utfyllnad på sitt centrala mittfält och där har Iturra visat under den senaste säsongen i Malaga att han alls inte är oäven på den här nivån.

:::

Newcastle: Sebastien Squillaci. Inte många på Emirates blir ledsna när Squillaci försvinner, men Newcastle behöver bredda sin mittbacksuppsättning och i en fransk koloni så kanske Squillaci finner sig mer tillrätta än i London.

Norwich: Danny Simpson. Norwich behöver förstärka backlinjen, särskilt ytterbackarna och i synnerhet högerbacken. Den förhållandevis unge Simpson vore ett gott val.

Southampton: Antolin Alcaraz. En av Wigans bättre försvarsspelare den här säsongen, samtidigt som Southampton sannerligen inte lider brist på stabila mittbackar. Väl värt ett försök.

Stoke: Maynor Figueroa. Wigan har många spelare med utgående kontrakt, Figueroa är en av dem. Stoke tycker jag kan behöva lite mer rörlighet och framåtanda på sina kantpositioner.

:::

Sunderland: Carlton Cole. Cole har varit något olycklig i West Ham, särskilt sedan Andy Carroll kom dit. Sunderland har ett perpetuellt dilemma i sitt anfallsspel och Cole kan helt klart vara värd en liten chansning.

Swansea: Chris Brunt. Det är väl något tveksamt hur Brunt passar in i Michael Laudrups spelidé, men om Swansea vore intresserade av ett något mer direkt spelalternativ så kan Brunt kanske bidra med det.

Tottenham: Andrey Arshavin. Får betraktas som ett långskott. Ryssen verkar ju mest längta hem, men med anfallskrångel och möjligen Bale på väg bort, så vore det kanske inte helt dumt att chansa på Arshavin, som är magnifik i sina bättre stunder.

West Brom: Clint Hill. Hill var en av få spelare som kommer ifrån den här säsongen med QPR med hedern i behåll. West Brom behöver få lite mer ordning och reda i sitt mittförsvar och det kan Hill bidra med.

West Ham: Florent Malouda. Det skulle inte skada för West Ham att hitta lite mer rörlighet i djupled på motståndarnas planhalva, och med Malouda skulle de få det utan att behöva titta så värst mycket längre än tvärs över staden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Chelsea 2012-13

Betyg: +++

Styrelsen. Styrelsen hit och styrelsen dit. I Chelsea är det i slutänden ägaren, det vill säga Roman Abramovich, som styr med järnhand. Det är lätt att häckla beslutet att sparka Roberto Di Matteo för dess kortsiktighet, samtidigt hade han i praktiken åkt ur Champions League i gruppspelet trots en mäktig investering i spelartruppen inför säsongen. Problemet är kanske inte det enskilda beslutet utan den kultur som en serie av liknande beslut under en tid av sju år har skapat. Fördelen med att det blivit en del av klubbens kultur är att spelarna har hunnit vänja sig vid turbulens som normaltillstånd.

Roberto Di Matteo. Blev naturligtvis till en omedelbar hjälte efter Chelseas oväntade och till viss del bragdbetonade Champions League-seger förra säsongen. Byggde dock mycket av sina cupbaserade framgångar på att närmast reaktionärt gå tillbaka till ett defensivt mindset som Chelsea har försökt komma ifrån. Prestationerna i ligaspelet går också att ifrågasätta med en sjätteplats första säsongen, och en fjärdeplats på väg nedåt den här säsongen när Abramovich drog i nödbromsen. Tvingade att vara mer offensiva i ligaspelet så avslöjades Chelseas backlinje regelbundet under Di Matteo.

Rafa Benitez. Om någon manager har haft ett svårare utgångsläge i en klubb så har jag svårt att komma på vem det skulle vara. Hatad av supportrarna och med etiketten ”interimstisk” fastklistrad på ryggen av styrelsen så var Benitez redan från början en lam anka, men också en lam anka utan press. Man kan ha synpunkter på lagets cupspel, som var både upp och ned, men Benitez tog Chelsea till tredjeplatsen och vann dem en Europa League-titel. Samtidigt som han gav laget ett mer helhetligt och sammanhängande spel.

Styrka. Motorn i Chelseas hela spel är det offensiva mittfältet, i vilket Chelsea har ligans förmodligen bästa, mest kompletta och mångsidiga uppställning med ett överflöd av såväl teknik som kraft, rutin såväl som fart. Genom mittfältet skapar Chelsea mängder med chanser och med hög press kan de sätta ett stort tryck på motståndarna.

Svaghet. Chelseas svagheter blottas dock när bollen lämnar mittfältet. Chelsea har ännu inte lyckats komma till rätta med hur de vill formera sitt anfall och det verkar som om de börjat ge upp så smått om Fernando Torres, i och med inköpet av Demba Ba. Detsamma gäller defensiven där Chelsea ser sårbara ut när motståndarna lyckas passera det i övrigt formidabla mittfältet. Samspelet mellan de individuella spelarna i backlinjen lämnar en del övrigt att önska, och motståndarna får många öppna lägen. Utan Petr Cechs storspel så hade den här säsongen kunnat sluta illa för Chelsea.

:::

Att göra:

(1) Räta ut frågetecknen i anfallet. Att betrakta Chelseas anfallsspel har varit lite som att sitta i väntan på Godot. Olika lösningar prövas på löpande band utan att någon egentligen ges en vettig chans. Mycket av problemet upplever jag vara otydlighet. I slutänden försökte man med både Fernando Torres och Demba Ba, fast var och en för sig. Det blev rätt fesljummet. Vid sidan av har Romelu Lukaku gjort succé i West Brom. Chelsea måste bestämma sig för vad de vill.

(2) Rensa och bredda spelartruppen. Spelare som Marko Marin och Yossi Benayoun har varit till nytta under säsongen men används inte i tillräcklig utsträckning för att göra vare sig själva eller laget rättvisa. Samtidigt har sex mittfältare i laget fått slita oerhört hårt den här säsongen, sett till det stora antalet matcher, och Chelsea behöver hitta olika sätt att avlasta dessa spelare genom att utöka spelartruppen. Oriol Romeu återvänder efter att ha varit borta länge på grund av skada.

(3) Integrera klubbens unga spelare. Det börjar bli allt viktigare för Chelsea att aktivt börja lotsa in spelare från klubbens ungdoms- och reservlag. Både för att därigenom bredda spelartruppen enligt ovan och för att det om inte annat är viktigt att signalera för spelarna i Chelseas akademi att det faktiskt är en möjlig väg att vandra. Där finns kvalitet. Spelare som Nathaniel Chalobah, Romelu Lukaku, Jeffrey Bruma, Josh McEachran, Lucas Piazon, Kevin De Bruyne med flera är bra nog att i alla fall prövas och användas som truppspelare.

:::

!

Cesar Azpilicueta. En riktigt gedigen säsong av den i Chelseatröjan relativt färske Azpilicueta. Eller Dave som man för enkelhetens skull kan kalla honom. Hans framfart på högerbacken har gjort Chelsea farligare offensivt från den kanten, samtidigt som det möjliggör för Chelsea att använda Branislav Ivanovic mer centralt.

?

John Terry. Det har varit en märklig säsong för Terry. På sätt och vis har han befunnit sig i en truppmässigt liknande situation som Frank Lampard, men det är Lampard som dragit till sig all uppmärksamhet. Det har varit uppenbart att David Luiz och Gary Cahill har varit det föredragna mittbacksparet, uppbackade av Ivanovic, och det har varit uppenbart att Terry inte gillat situationen. Vad får han för roll under en eventuellt återvändande José Mourinho?

:::

2012-13 som film: Quo Vadis (1951)

Mervyn LeRoys episka sandaldrama är sprunget ur en tid när filmerna gjordes större än livet. Följer vad vi med historiens dom vet är början på slutet av det romerska riket i samband med kristendomens framväxt, ett Rom styrt av en galen despot som på löpande band offrar undersåtar på arenan. Likt Rom går nu Chelsea i väntan på frälsarens återkomst och filmtitelns fråga känns väldigt tillämpbar på Chelsea – vart går du?

:::

Spelarbetyg:

Petr Cech – (++++)

Branislav Ivanovic – (+++)
Ashley Cole – (++)
David Luiz – (++++)
Gary Cahill – (+++)
John Terry – (++)
Cesar Azpilicueta – (++++)
Ryan Bertrand – (++)

Ramires – (+++)
Frank Lampard – (++++)
Oscar – (+++)
John Obi Mikel – (+++)
Juan Mata – (+++++)
Eden Hazard – (++++)

Fernando Torres – (++)
Demba Ba – (+++)
Victor Moses – (+++)

Snitt: 3,18

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenals defensiva framsteg tog dem till Champions League

Det har på något sätt blivit till en stor grej att Arsenal jublade och firade över att nå fjärdeplatsen, i meningen att en klubb som Arsenal bara borde fira om de faktiskt vinner en titel. Själv menar jag det är orimligt, självklart ska de fira, allra helst som det var så nära att de faktiskt inte slutade fyra. Man får också fråga sig vad man menar var alternativet: Att vandra av planen på St James’ Park och se ut som buttersmurfar?

Det som i mina ögon var mer iögonfallande var vad som i grund och botten låg bakom Arsenals framgångsrika kampanj för fjärdeplatsen. Normalt sett när det går bra för Arsenal så brukar anledningen vara en flödande och finurlig offensiv, samtidigt som anledningen till att det inte går så bra som det kan göra vara en bristfällig defensiv. Men den här säsongen var det framför allt Arsenals försvarsspel som utgjorde grunden för framgången.

Känslan från tidigare säsonger är att Arsenals defensiv har varit underställd Arsene Wengers tankar om ett offensivt spel. Halvt på skämt och halvt på allvar gick det att undra om Wenger möjligen försökte hitta offensiva mittfältare till alla positioner på planen. Konsekvensen blev att det organisatoriska brast, och att misstag gjordes i alltför stor kvantitet. Den här säsongen ger dock Wenger intryck av att ha brutit med denna medvetna eller omedvetna tankebana, och blivit mer pragmatisk i sitt synsätt.

Det har gett resultat. Huruvida Arsenal har ligans näst bästa defensiv, som en del vill hävda, går väl att diskutera, men att defensiven har förbättrats väsentligt är uppenbart, så till den grad att det ett tag under våren har känts relevant att återigen börja prata om ”one-nill to the Arsenal”. Och med hjälp av statistik från Who Scored? är det möjligt att knäcka koden om vad som ligger bakom denna förbättring samt ge några riktlinjer för framtiden.

:::

Målvakterna

Det som sticker ut med Arsenals målvakter den här säsongen är att samtliga tre har haft varsin sekvens av matcher i laget. Wojciech Szczesny har betraktats i några år som den givne förstemålvakten, men har också visat sig vara något för misstagsbenägen, vilket lett till frågor om Arsenal möjligen behöver försöka hitta ett mer stabilt alternativ.

Målvaktsprestationerna i Arsenal förbättrades vad säsongen led. Vito Mannone hade en svag sekvens i början av säsongen, och Wojciech Szczesny var också inne i en svag period. I och med att Lukasz Fabianski hoppade in i målburen så hände dock något. Dels presterade han själv bra, men därefter höjde sig även Szczesny med fyra hållna nollor på de sex därpå följande matcherna.

Det framstår som uppenbart att det är Wojciech Szczesny som är Arsenals huvudalternativ av de tre målvakter som nu finns i truppen. Ett alternativ Arsenal bör överväga under sommaren är att släppa de två övriga, och värva in en målvakt med mycket rutin som backup, fungerandes både som konkurrent och mentor för Szczesny.

:::

Ytterbackarna

Allmänt sett får man säga att det är vänsterbacken som varit Arsenals främsta problemområde i defensiven. Med en mer erfaren, och kanske inte minst relativt skadefri, Kieran Gibbs, och med köpet av Nacho Monreal, så är detta inte längre fallet i samma utsträckning utan snarare är det kanske numer högerkanten som vållar mest huvudbry.

Carl Jenkinson inledde säsongen på Arsenals högerkant och gjorde då ett imponerande arbete. I termer av insläppta mål per match så har han väsentligt bättre statistik än Bacary Sagna, och hans sex av 14 matcher utan insläppta mål är väsentligt bättre än Sagnas åtta på 24, men å andra sidan så mäktade Arsenal heller Arsenal inte med att vinna sina matcher under den perioden.

I och med att Bacary Sagna återkom till laget så började Arsenal läcka mål igen i högre utsträckning, en korrelation som passar in rätt väl på lätt observerbara defensiva misstag av såväl mindre som grövre art från Sagna, som på statistiken över insläppta mål per match. Men det är också ungefär här som Arsenal i större utsträckning börjar vinna matcher.

En tanke är så klart att Sagna har sina styrkor först och främst offensivt, i alla fall om vi jämför med Carl Jenkinson. Själv är jag dock inte alls övertygad om Sagna, och anser att Arsenal bör lägga sommaren på att hitta en högerback av hög kvalitet, alternativt så går man all-in på Jenkinson och väljer att samtidigt inventera ungdomslagen efter backup-spelare.

:::

Mittförsvaret

Det har varit ett vanligt påstående att Arsenal rent individuellt sett har ett flertal mittbackar av mycket hög kvalitet. Om vi tittar på statistiken för Arsenals tre främsta mittbackar så hittar vi inget som direkt motsäger detta. Thomas Vermaelen har förvisso ett högt snitt av insläppta mål per match, men ligger å andra sidan väl på par i termer av vinstprocent. Arsene Wengers största huvudbry den här säsongen, sett till spelade matcher, verkar också ha varit huruvida han skulle satsa på Koscielny eller Vermaelen bredvid Per Mertesacker.

En anmärkningsvärd observation är att Arsenal den här säsongen har förlorat endast två matcher som Laurent Koscielny har spelat. Hans vinstprocent är förvisso lägst av de tre mittbackarna, men man kan ju hävda att en mittbacks främsta uppgift är att förhindra förlust.

En vanlig poäng brukar dock vara att försvar, i högre utsträckning än anfall, inte är en individuell insats utan något som bättre ska betraktas kollektivt som en fråga om organisation. Ett vanligt sätt brukar vara att titta på mittbackspar och se vilka som bäst fungerar ihop där.

Man kan naturligtvis haja till när det gäller den vinstprocent som Thomas Vermaelen visar upp tillsammans med Laurent Koscielny, men man får samtidigt vara medveten om att det handlar om endast fem matcher tillsammans, och att urvalet därmed kan vara skevt. Mindre uppmuntrande är att Arsenal med detta mittbackspar släpper in mål i proportioner som närmast påminner om Wigan eller någon annan nedflyttningskandidat.

I det avseendet så fungerar Thomas Vermaelen i så fall bättre ihop med Per Mertesacker, även om också det här mittbacksparet släpper in lite för många mål per match för att man ska kunna vara helt nöjd.

Det mittbackspar som Arsene Wenger till sist ändå landade i, och som rätt tydligt ligger bakom Arsenals förbättrade defensiv under säsongsavslutningen, är Laurent Koscielny tillsammans med Per Mertesacker. Med det här mittbacksparet släpper Arsenal in bara något mer än ett mål varannan match. Än mer värdefullt är att Arsenal ännu inte har förlorat en enda ligamatch när det här mittbacksparet har spelat. På 15 spelade matcher har Arsenal vunnit nio och släppt in endast nio mål, därtill med en tredjedel av matcherna mot toppmotstånd.

Man kan fundera på vad detta beror. En tanke är så klart att Thomas Vermaelen är en sådan här defensiv spelare vars främsta komparativa fördel är offensiven, vilket kan vara lite häftigt men tyvärr sällan helt ändamålsenligt. En annan tanke är att Koscielny och Mertesacker kompletterar varandra förhållandevis bra, där Mertesacker täcker upp bakåt för en mer framåt tänkande Koscielny. Det är ett samarbete som bygger på varandras styrkor.

:::

Mittfältet

Det defensiva arbetet börjar dock innan bollen och motståndarna drabbar backlinjen, och ett genomgående tema för Arsenal under de senaste säsongerna har varit att motståndarna har tillåtits alldeles för mycket yta framför Arsenals backlinje, vilket försatt Arsenals backar i svåra situationer.

Den spelare som framför allt har fått ta det defensiva ansvaret på Arsenals mittfält är Mikel Arteta, och statistiken visar klart och tydligt vilken betydelse han har haft för Arsenals spel och resultat. I termer av vunna matcher så vinner Arsenal alltså närmare 60 procent av de matcher som Arteta spelar, jämfört med när han inte spelade och Arsenal då vann en av fyra.

Det finns andra sätt att beskriva Artetas betydelse för Arsenals defensiv. En är att på de 34 ligamatcher som han har spelat så har Arsenal hållt nollan 14 gånger, men misslyckats med det i varenda av de fyra ligamatcher han har missat. Detta tillsammans med den lilla omständigheten att Arsenal släpper in dubbelt så många mål per match utan Arteta på planen än vad de gör med honom på planen. Det är ingen tillfällighet att Arsene Wenger valde att spela honom småskadad mot slutet av säsongen.

Men. Det finns ingen anledning att betvivla Artetas kompetens i det defensiva positionsspelet. Vad man kan undra är vad Arsenal skulle vinna på att ha en mer renodlad defensiv mittfältare bredvid Arteta, och på så vis frigöra Arteta också i det offensiva spelet.

:::

Arsene Wenger räddade ännu en gång vad som verkade kunna bli en misslyckad säsong för Arsenal. Att han lyckades beror till stor del på att Arsenal hittade en defensiv stabilitet som laget saknat under ett flertal säsonger.

Min slutsats, från den här genomgången av Arsenals defensiv, och baserat på mina observationer av Arsenal under säsongen, är att denna defensiva stabilitet vilar på främst tre hörnstenar:

(i) Arsenal och Arsene Wenger har tänkt om taktiskt och i högre utsträckning börjat prioritera vad som tidigare sågs som anti-fotboll,

(ii) Arsenal har hittat ett mittbackspar i Laurent Koscielny och Per Mertesacker som komplementerar varandra och dirigerar backlinjen som helhet, samt

(iii) Arsenal har i Mikel Arteta hittat en mittfältare som är trygg och disciplinerad i det defensiva positionsspelet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Norwich 2012-13

Betyg: +++

Styrelsen. Det var ingen lätt uppgift som Norwichs styrelse hade för rätt precis ett år sedan, sommaren innan säsongen skulle börja. Paul Lambert sade upp sig från sitt jobb som manager i slutet av maj, och rätt precis samtidigt så lämnade Grant Holt, årets spelare i klubben tre år i rad, in en transferbegäran. Norwichs VD David McNally visade dock att det fanns en beredskap i klubben, agerade snabbt genom att anställa Chris Hughton och, kort därefter, säkra Holts framtid med laget.

Chris Hughton. En stundtals utskälld manager som möjligen jämförs orättvist med sin föregångare Paul Lambert. Norwich slutade dock fyra placeringar och tre poäng högre än Aston Villa i år. Med en fyrbackslinje och ett fyrmannamittfält så är det ingen överdrivet nyskapande taktik som Hughton väljer att tillämpa, men segrar hemma mot såväl Arsenal som Man Utd visar att den inte är något att skämmas för enbart därför.

Styrka. Huruvida det är en styrka i sig går naturligtvis att diskutera, men ett skäl till att Norwich höll sig kvar i Premier League är att laget under säsongen släppt till betydligt färre chanser än vad lagen längre ned i tabellen gjorde, och det centrala låset med Sebastien Bassong, Michael Turner och Alexander Tettey är en stor del av förklaringen till det. Jämfört med förra säsongen, när det stundtals var villervalla i Norwichs försvar, så är det något som Chris Hughton har förbättrat.

Svaghet. På motsvarande sätt är Norwichs anfallsspel lagets kanske tydligaste svaghet. Endast två klubbar gjorde färre mål än Norwich den här säsongen, notoriskt lågmålande Stoke och QPR. Sunderland lyckades göra lika många. En allmän brist på kreativitet är det stora problemet, med Robert Snodgrass i princip den ende som skapar målchanser i tillräcklig utsträckning. Till viss del speglar detta så klart också Hughtons prioritering av defensiven.

:::

Att göra:

(1) Hitta en central spelfördelare. Robert Snodgrass utgår från ett kantspel och det är inte tillräckligt för att lösa Norwichs kreativa dilemma. Wes Hoolahan är en ytterst finurlig spelare men väger förhållandevis lätt på mittfältet och skulle vinna på att ha mer av en bollvinnande murbräcka bredvid eller bakom sig. En budgetvariant av Mohamed Diamé ungefär.

(2) Hitta en partner till Grant Holt. Norwich värvade Luciano Becchio i januari och i truppen finns även Simeon Jackson och Kei Kamara, men de används mycket sparsamt. Om någon av dessa kan ta steget, eller om Norwich behöver se sig om efter någon anfallare som kan komplementera Holt, men Norwich behöver fler alternativ i anfallet.

(3) Bredda backlinjen, lös ytterbackarna. Mittbackssituationen känns relativt löst med Sebastien Bassong och Michael Turner. En backup kan vara bra att värva. Men framför allt är det ytterbackspositionerna som behöver förstärkas, allra helst som lånet av Javier Garrido upphör, vilket lämnar en massiv lucka på vänsterbacken.

:::

!

Robert Snodgrass. Norwichs riktiga kvalitetsspelare offensivt den här säsongen, den spelare med vilken Norwich kan bygga vidare på den här säsongens strålande elfteplats. Att börja titta på europeiska cupplatser är för mycket begärt, men etablerade i Premier League så kanske en cup run vara en möjlighet.

?

John Ruddy. Ruddy gjorde några enorma matcher förra säsongen och blev som en följd landslagsaktuell. När han skadades den här säsongen trodde många att det kokta fläsket var stekt för Norwich, men Mark Bunn gjorde en stabil insats i målet och spelade till sist nästan dubbelt så många matcher. Blir Ruddy eller Bunn kvar i Norwich?

:::

2012-13 som film: One Flew Over The Cuckoo’s Nest (1975)

Milos Formans mästerverk baserat på Ken Keseys klassiker, med en superb Jack Nicholson i huvudrollen, låter oss följa en udda samling tokskallar som med McMurphy som inspiration hittar tillbaka till livet och till sig själva, vilket inte faller väl ut hos den manipulativa och kontrollerande sköterskan. Kom inte och säg att inte det påminner om Norwich och deras big man up front.

:::

Spelarbetyg:

John Ruddy – (++++)
Mark Bunn – (+++)

Russell Martin – (+++)
Steven Whittaker – (++)
Sebastien Bassong – (+++++)
Michael Turner – (++++)
Javier Garrido – (+++)
Ryan Bennett – (++)

Bradley Johnson – (+++)
Jonny Howson – (++)
Anthony Pilkington – (++++)
Elliott Bennett – (++)
Alexander Tettey – (++++)
Robert Snodgrass – (+++++)
Wes Hoolahan – (++++)

Grant Holt – (+++)

Snitt: 3,38

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Årets doldiselva i Premier League

Jaja. Ni vet hur det är. Man sätter ihop sin årets elva mot slutet av säsongen och så visar det sig att elvan består av mer eller mindre enbart spelare från de olika topplagen. Och är det så att den inte gör det, ja då får supportrarna till dessa topplag tuppjuck och protesterar högljutt, länge och mycket gällt.

En kompromiss man då kan göra är att göra en alternativ årets elva, en form utav ”doldiselva”, bestående av de här spelarna som gjort väldigt bra saker under säsongen men som inte får samma uppmärksamhet för detta, just för att de spelar i en klubb som inte har samma supporterfölje, eller som ges samma utrymme i media.

Nu var ju jag så ful att jag tog med några sådana ”doldisar” även i min ordinarie elva. De får inte vara med här, man kan inte spela för två lag samtidigt, så mycket har jag i alla fall läst regelboken. Men sedan måste man ju sätta en gräns någonstans i tabellen.

En sådan gräns kan man så klart sätta precis i mitten, det vill säga så man tar med lagen 11-20 i tabellen. Men varför ska inte West Brom, Swansea och West Ham få vara med? Vettigare i så fall att sätta den efter plats sju i tabellen, så räknar vi bara bort de ”stora” klubbarna, vars spelare inte riktigt passar in i det här doldisfacket.

I och för sig räknar man därmed också bort Everton, och det är ju kanske lite taskigt. Men jag tror de överlever. I och med att det ska vara en doldiselva, så struntar jag kanske också i några av de spelare som ändå har fått en hel del strålkastarljus på sig under säsongen.

:::

:::

Simon Mignolet. En tuff position att välja på. Både Jussi Jääskeläinen och Asmir Begovic har naturligtvis också varit mycket bra. Men sett till Sunderlands skakiga försvar och hans stabila insatser just mot slutet av säsongen när Sunderland behövde honom som mest, så ger jag målvaktströjan till Mignolet. Rycker Arsenal honom i sommar?

Matthew Lowton. Startade alla matcher utom en för Aston Villa den här säsongen och har visat sig vara en av ligans tekniskt sett bättre ytterbackar, och hans inläggsspel håller hög kvalitet. Ett ständigt hot från Aston Villas högerkant och dessutom med en viss förmåga att göra viktiga mål. Även defensivt en viktig spelare med flest brytningar per match i sitt lag.

Sebastien Bassong. Har varit en jätte i Norwichs backlinje under säsongen och tillsammans med Michael Turner varit den spelare som kanske i störst utsträckning ligger bakom att Norwich fortfarande spelar i Premier League nästa säsong. Han har dessutom lyckats titta in i det offensiva straffområdet ibland, med ett och annat viktigt mål.

Winston Reid. Många höjde på ögonbrynen när West Ham värvade spelaren från Nya Zeeland direkt efter VM i Sydafrika. Några säsonger tog det också för Reid att acklimatisera sig, men den här säsongen har han startat 36 matcher för West Ham i ligan, och varit en klippa i lagets försvarsspel. Endast 24 år gammal så kommer han vara mycket värd framöver.

Ben Davies. Luke Shaw och Danny Rose är två vänsterbackar som ropar på uppmärksamhet här, men jag gör det lite oväntade valet och går ändå på Davies. 20 år gammal slängdes han in i en något ovan situation när Swanseas ordinarie vänsterback Neil Taylor försvann på grund av skada, men han har skött uppgiften med stort lugn och självförtroende. Även offensivt farlig.

Callum McManaman. Vilken avslutning han hade på säsongen ändå, McManaman. Efter en farlig tackling i en match mot Newcastle menade många att hans säsong borde vara över, men sedan dess svarade han för flera viktiga mål i Wigans till sist fruktlösa försök att hålla sig kvar i Premier League. Kronan på verket kom ändå i FA-cupfinalen där han var planens bäste spelare.

Morgan Schneiderlin. I mina ögon en av de mest underskattade defensiva mittfältarna i Premier League. Jobbar stenhårt, svarar för en stor mängd av Southamptons brytningar såväl som tacklingar, och har verkligen blivit till en nyckelspelare i Mauricio Pochettinos spel med hög press. En av Southamptons allra mest viktiga spelare.

Mohamed Diamé. Ett av Sam Allardyces klokare drag inför säsongen var att plocka over Diamé från Wigan på fri transfer. Diamé har visat sig kapabel inte bara att rent fysiskt dominera på mittfältet, utan att framför allt kunna göra det mot väldigt tufft motstånd. En spelare som inte minst Arsenal borde fundera en och annan gång över.

Robert Snodgrass. Mäktar med att spela på båda kanterna och är inte minst effektiv på fasta situationer där han bidragit med många mål och målgivande passningar. Framför allt bidrar han dock med kreativitet och ett anfallstänk till Norwichs i övrigt något förutsägbara spel. Rent taktiskt passar han också väldigt väl in med Chris Hughtons fyrmannamittfält.

Rickie Lambert. Den engelsman som gjort flest mål i Premier League den här säsongen, vilket inte är en bedrift man ska fnysa åt, allra helst inte när han spelar för en nykomling som Southampton. Det är naturligtvis väldigt lätt att slänga in spelare som Michu, Christian Benteke eller Romelu Lukaku här, men alla har ju redan dem långt framme på hjärnbarken.

Adam Le Fondre. Efter att ha gjort åtta av sina tolv mål i ligan den här säsongen som inbytt så förtjänar Le Fondre kanske epitetet super sub. I en i övrigt trist säsong för Reading så har Le Fondre ändå stuckit ut, och när det ett tag där i början av våren såg ut som om Reading skulle kunna hitta ett vinnande spår, så var det till stor del Le Fondre som låg bakom det hela.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Arsenal 2012-13

Betyg: ++++

Styrelsen. Det finns två sätt att värdera Arsenals styrelses arbete. Å ena sidan kan man mena att de alltid ger Arsene Wenger det handlingsutrymme som han frågar efter. Å andra sidan kan man säga att de valt ett lönsamhetsperspektiv som begränsar Arsenals och Arsene Wengers handlingsalternativ. De båda synsätten är naturligtvis båda giltiga och påverkar varandra.

Arsene Wenger. Den gamle professorn har svarat för ännu en säsong där han till sist fått laget att prestera när det gällt som allra mest. Cupspelet den här säsongen har varit en besvikelse, men i ligan fick Wenger ihop sitt lag till en imponerande helhet under våren, tvärtemot vad de allra flesta förväntade sig inför och under början av säsongen. Följden blir att Arsenal spelar Champions League-fotboll också nästa säsong, och därmed är säsongens målsättning uppfylld.

Styrka. En av Arsenals främsta styrkor den här säsongen är att laget skapar många målchanser. De är genomsnittligt, sett till topplagen, effektiva på att ta dessa chanser tillvara, men i och med att de skapar så många chanser så leder detta ändå till en hög målproduktion. Ett skäl bakom denna styrka är att laget är mer penetrerande än tidigare i sin offensiv och i sitt passningsspel. En helt avgörande faktor bakom lagets framgång den här säsongen har emellertid varit att de fått en bättre ordning på defensiven än tidigare. Den krånglade i mitten av säsongen men under våren var det defensiven som lade grunden för Arsenals lyckade marsch uppåt till fjärde plats.

Svaghet. Laget har under säsongen saknat den självskrivne målskytten, men har å andra sidan kompenserat detta med ett större antal målskyttar. Ändå hade Arsenal tjänat på att ha en riktig sniper i laget, alternativt att bara bestämma sig för att spela Theo Walcott som central striker. En annan svaghet är en av Arsenals gamla synder, att när spelet inte stämmer och flyter, inte minst när där laget är satt under stress, så blir spelet för omständligt och långsamt i sitt uppbyggnadsspel.

:::

Att göra:

(1) Fasa ut dödköttet. På grund av klubbens lönepolicy sitter Arsenal fast med ett antal spelare på lönelistan som inte längre bidrar med något av värde till laget. Några sådana kontrakt går ut i sommar, men Arsenal bör göra sitt bästa för att göra sig av också med de vars kontrakt inte går ut, för att på så vis öka sitt handlingsutrymme med befintliga och nya spelare.

(2) Hitta en kvalitativ defensiv mittfältare. Allmänt sett anser jag att Mikel Arteta har gjort ett beundransvärt jobb i den motsvarande positionen, men känslan är ändå att Arsenal behöver hitta en kvalitetsspelare i positionsspelet och i att bryta boll. I sina svagare stunder tenderar Arsenal att släppa till för mycket yta och chanser till motståndarna, vilket sätter backlinjen under onödig press.

(3) Lös anfallsdilemmat. Intrycket är att Arsene Wenger inte riktigt har bestämt sig för hur han vill ha sitt anfall. Olivier Giroud är duktig men utan den riktiga spetsförmågan, Theo Walcott känns mest målfarlig men används huvudsakligen vid sidan av. Lukas Podolski är en joker i leken. Tydlighet vore dock att föredra, antingen med befintliga spelare eller i form av en värvning i sommar.

:::

!

Santi Cazorla. Har fungerat alldeles utmärkt som navet i Arsenals offensiva spel och mycket av lagets effektiva penetration, direkthet och skapande av många målchanser är att tillskriva just Cazorla. I det avseendet har han varit oerhört betydelsefull för Arsenals spel och resultat under året, utöver att han själv avgjort ett flertal matcher.

?

Thomas Vermaelen. Har blivit bondeoffret i Arsenals jakt på defensiv stabilitet bakom Laurent Koscielny och Per Mertesacker. Delvis känns Vermaelen som en produkt av Wengers tidigare tendens att först och främst tänka offensivt i varje lagdel, och frågan är om det finns någon roll eller plats för Vermaelen i det omtänk som nu verkar ha skett.

:::

2012-13 som film: Ladri di Biciclette (1948)

Vittorio De Sicas hjärtekrossande drama om en man (Wenger) i efterkrigstidens Italien som äntligen hittat ett jobb, för vilket han dock behöver en cykel. Hans cykel blir dock stulen (van Persie) under jobbets första dag. Tillsammans med sin son (fansen) ger han sig ut och letar på Roms gator utan framgång, innan han till sist driven till desperation försöker att själv stjäla en cykel. Skamfull inför sin son tvingas han tillbaka till ett liv utan arbete, vilket får spegla hur Wenger tvingats att delvis över ge sin filosofi om unga, offensiva spelare.

:::

Spelarbetyg:

Wojciech Szczesny – (+++)
Vito Mannone – (++)

Bacary Sagna – (++)
Per Mertesacker – (+++)
Thomas Vermaelen – (++)
Laurent Koscielny – (++++)
Nacho Monreal – (++++)
Kieran Gibbs – (++++)
Carl Jenkinson – (+++)

Abou Diaby – (+++)
Tomas Rosicky – (++++)
Mikel Arteta – (++++)
Jack Wilshere – (+++)
Aaron Ramsey – (+++)
Alex Oxlade-Chamberlain – (+++)
Santi Cazorla – (+++++)
Francis Coquelin – (++)

Lukas Podolski – (+++)
Theo Walcott – (++++)
Gervinho – (++)
Olivier Giroud – (+++)

Snitt: 3,14

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den engelska fotbollssäsongen avslutas med Premier Leagues 39:e omgång

Det är förmodligen en av de mest tröttsamma klichéerna runt den här tiden av året, när Champions League-finalen och playoff-finalen i The Championship är åtskilda av endast några få dagar, att den största matchen egentligen är den som spelas i förlängningen av den engelska andradivisionen, snarare än slutet på UEFA:s monsterturnering.

Mest anmärkningsvärt är kanske att det ligger ett korn av sanning i klichén, åtminstone om vi ser det hela ekonomiskt. För samtidigt som Champions League-finalen delar ut £47m till den vinnande klubben, så betyder en vinst i The Championships playoff att klubben kan räkna hem i runda slängar £120m, det vill säga mer eller mindre tre gånger så mycket. Och detta är därtill ett minimibelopp baserat på att klubben omedelbart åker ur Premier League efter en säsong.

Med Premier Leagues nya TV-avtal så kommer det här bli ännu tydligare. För att sätta det hela i ett tydligare perspektiv. Från och med den kommande säsongen så kommer det lag som slutar på 20:e plats i Premier League tjäna mer i TV-intäkter än vad Man Utd har gjort i det gamla avtalet. Vilket naturligtvis är sinnessjukt på alla sätt och vis.

Det här är naturligtvis inte något som vare sig Watford eller Crystal Palace, i alla fall inte spelarna, ledarna och supportrarna, bryr sig det allra minsta om när de förbereder sig för att marschera ut på Wembley, för vad som är den viktigaste matchen den här säsongen för dem båda. Då handlar det kort och gott om att vinna matchen med alla till buds stående medel. Att få chansen att pröva sina vingar i Premier League nästa säsong.

Idag spelar spelarna i de båda klubbarna en Premier League-match, fast ändå inte. De spelar inte i Premier League, men väl för Premier League.

:::

Ett playoff är en hemsk företeelse. Nästan som en bilolycka. Man vet att man kan få se otäcka saker inträffa, men ändå är man på något vis oförmögen att slita ögonen från det som inträffar. Båda klubbarna har kämpat sig igenom sammanlagt 48 matcher under hela ligasäsongen, för att i slutänden låta hela säsongen avgöras under loppet av en enda match.

Självfallet är det att introducera ett cupelement in i ligaspelet. Det unika med cupspel är så klart att det inte nödvändigtvis är så att det bästa laget vinner, allt kan hända under en enda dag. Det kan alltså bli så att ett lag som i ligan slutade tio poäng efter ett annat, i slutänden ändå står där som segrare på Wembley och lyfter pokalen i skyn och viftar med sina Premier League-biljetter.

Rent numeriskt visar det sig att sju av de 20 senaste playoffvinnarna slutade på tredjeplats i ligan. En statistik som borde glädja Watford något. Det verkar alltså vara en liten fördel att sluta högst upp i ligan då ingen av platserna 4-6 har lett till fler vinnare. Det är en trend som förstärkts under senare år i och med att fem av de senaste sju säsongerna så har det lag som slutade trea också vunnit playoff.

Men att dra några statistiska slutsatser av detta är dock vanskligt. För även om sju av 20 ligatreor har vunnit playoff så måste ju detta betyda att 13 av dem har misslyckats. Och vid ett av de tillfällen under de sju senaste säsongerna som trean inte vann playoff så var det femman som istället gjorde det, nämligen Burnley. Den andra gången var det sexan Blackpool, vars manager då var Ian Holloway.

:::

Händelsevis slutade Crystal Palace femma i år.

Manager för Crystal Palace är den gamle bekantingen Ian Holloway, som i och med dagens playoff-final gör sin tredje final på fyra år. Hans två tidigare finaler har skett med Blackpool, varav han vann den ena och förra säsongen förlorade den andra med liten marginal till West Ham.

Ian Holloway har visat en märklig förmåga att förbereda sina spelare, mentalt såväl som fysiskt, för playoffspel. Det sätt på vilket Crystal Palace betvingade ett favorittippat Brighton i semifinalen påminner mycket om hur Blackpool under tidigare säsonger besegrat likaledes favoriserade Nottingham Forest och Birmingham.

Holloway känner till Wembley, han känner till omgivningen och den här matchens särskilda förutsättnnigar. Han vet vad han ”pratar om”, och den känslan tror jag kan vara värdefull för spelarna i Crystal Palace, som naturligtvis känner av både sina egna nerver och vad som faktiskt står på spel, för dem själva, för klubben och för supportrarna.

Skadan på Glenn Murray, lagets 29-årige målskytt som med sina 31 mål vinner skytteligan i The Championship den här säsongen, är kostsam. Aaron Wilbraham är inte någon oäven ersättare, men hamnar för ofta med ryggen mot mål och saknar det målhot som Murray alltid utgör.

Men Crystal Palace har andra målhot i laget och de befinner sig först och främst på kanterna, som båda håller Premier League-klass. Wilfried Zaha har inte riktigt varit sig själv sedan han i januari skrev på för Man Utd, kanske känner han pressen på sina axlar, men med två mål avgjorde han semifinalen mot Brighton och kanske gjorde han sig själv därmed fri från press.

På den andra kanten härjar Yannick Bolasie, en snarlik spelare som med sina inlägg och passningsspel låg bakom Zahas båda mål mot Brighton. Med sitt dubbla kanthot påminner Crystal Palace en del om Tottenham i sin offensiva taktik.

:::

Om semifinalspelet såg Wilfried Zaha återfinna form och självförtroende så får detsamma sägas om Watfords Matej Vydra. Årets spelare i The Championship avslutade ligasäsongen med en längre svit utan mål, men med två mål av högsta kvalitet mot Leicester i returen på Vicarage Road så var han en av Watfords stora matchvinnare.

Offensivt har Watford en bredare och mer genomtänkt spelidé än vad Crystal Palace kan stoltsera med, och följaktligen finns där kanske fler målhot och möjliga matchvinnare i Watford. Bara i anfallet hittar vi vid sidan av Vydra även Troy Deeney, som gjorde det dramatiska vinstmålet mot Leicester, och Fernando Forestieri.

Känslan med Watford är å andra sidan också att laget är betydligt mer naivt i betydelsen upp och ned, något som inte minst sågs i slutet av den ordinarie ligasäsongen när de med ödet i egna händer vid upprepade tillfällen gick miste om automatisk uppflyttning. Crystal Palace har också varit ojämna under säsongen som helhet, men visade i semifinalen mot Brighton upp en taktisk kyla som vann dem matchen.

Gianfranco Zola har även han erfarenhet av cupfinaler. Vid fyra tidigare tillfällen har han befunnit sig på Wembley och lyft pokaler i slutet av dessa vistelser. Detta var dock gamla Wembley och i egenskap av spelare, men han bör alldeles säkert kunna delge spelarna i Watford sina erfarenheter och goda råd.

:::

Finalen mellan Watford och Crystal Palace känns väldigt oviss på förhand, som om den kan gå hur som helst.

I det avseendet skiljer den sig i min mening från de andra matcherna vi kunnat se på Wembley den här säsongen. Finalen i Ligacupen mellan Bradford och Swansea. FA-cupfinalen mellan Man City och Wigan. Playoff-finalerna i League Two och League One, och för all del även lördagens Champions League-final mellan Bayern och Dortmund.

Från ett Premier League-perspektiv handlar det så klart också om vilken klubb som ska förgylla ligan nästa säsong. Och även om Ian Holloway alltid är en attraktion i sig så känns det ändå som om Watford vore ett mer spännande alternativ, särskilt som de två redan uppflyttade klubbarna är Cardiff och, inte minst, Hull.

Det är mycket brittiskt i Premier League, och för tillfället är det naturligtvis också rätt mycket spanskinfluerat. Watford andas Italien, med 3-5-2-uppställning, Gianfranco Zola har lyckats där Roberto Mancini misslyckades, och kombinerandes ett snabbt och säkert passningsspel med ett blixtrande omställningsspel.

En förflyttning upp från The Championship till Premier League vore hur som helst en utmaning för Watford. Laget består till stor del av spelare med begränsad erfarenhet av engelsk fotboll och med obefintlig erfarenhet av Premier League. Det skulle samtidigt ställa intressanta frågetecken till Watfords ägarfamilj Pozzo.

Det är genom Pozzos ägarskap som Watford lagt grunden till den här säsongens framgångar. Genom att kringgå The Football Leagues regler om antal lånade spelare (reglerna talar bara om lån mellan brittiska klubbar) så har Watford kunnat ta in många spelare från Udinese och Granada, som också ägs av Pozzos.

Det innebär ju i händelse av uppflyttning en särskild utmaning för Watford som alltså i så fall har tagit sig till Premier League med en kärna av spelare som inte tillhör klubben. Samtidigt skulle Gianfranco Zola i så fall också tvingas förbereda sig som nykomling i Premier League med ett transferembargo på klubben, innebärandes att Zola fram till den 31 augusti måste söka tillstånd hos The Football League eller Premier League för att få registrera nya spelare för klubben.

Men sett till den fotboll som Watford spelar med Zola som manager så ser jag med större tillförsikt fram emot ett Premier League med Watford än ett Premier League utan Watford.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av West Bromwich 2012-13

Betyg: ++++

Styrelsen. Gör sällan några större väsen av sig men sköter klubbens finanser på ett bra sätt, och West Brom är rent ekonomiskt en av de mer hälsosamma klubbarna i Premier League, även om det också betyder att det inte finns några jätteutrymmen för transfers och löner. Allmänt sett ett bra jobb, men Steve Clarke hade behövt lite hjälp i januari och affären med Peter Odemwingie sköttes allt annat än bra.

Steve Clarke. Har gjort ett jättejobb med de begränsade resurserna. West Brom har den 15:e högsta lönebudgeten i ligan, men slutar alltså åtta, vilket är klubbens bästa ligaposition på flera decennier, och naturligtvis en stor bedrift på sitt sätt och ett gott betyg för Clarkes ledarskap. Clarke har dock anledning att vara besviken över en svag vinter och vår som kostade klubben en möjlig Europa League-plats.

Styrka. En av West Broms stora styrkor är offensiven, och i synnerhet då deras omställningsspel. Laget skapar ungefär en genomsnittlig mängd chanser men får förhållandevis öppna chanser och deras anfallare är effektiva på att utnyttja de chanser som uppstår. Det finns även en förhållandevis god motståndskraft i lagets försvarsspel även om det baseras mindre på organisation och mer på motivation.

Svaghet. West Brom släpper till förhållandevis många chanser och en stor anledning till det är att laget, i synnerhet det egna centrala mittfältet, faller för lågt ned i planen. Mycket av motståndarnas spel tillåts alltså äga rum strax utanför eller innanför det egna straffområdet vilket gör West Brom tämligen sårbara. Stundtals ger det också lagets anfallare, som är kapabla att hålla tag i bollen, alltför lite understöd.

:::

Att göra:

(1) Förstärk anfallet. En av West Broms högsta prioriteter under sommaren måste vara att förstärka anfallet. Allra helst som lagets främste anfallare den här säsongen, Romelu Lukaku, återvänder från lån Chelsea och inte verkar se någon fortsatt framtid i West Brom. Man får också räkna med att Peter Odemwingie har gjort sina sista matcher i den blåvita tröjan.

(2) Förstärk backlinjen. Ett av Clarkes specialområden är defensiven, något som hans tid i Liverpool under Kenny Dalglish visade. Hans filosofi verkar dock snarare handla om att ligga lågt än någon större grad av organisation och holistisk spelidé, och där kan han utveckla försvarsspelet. Han behöver också ha in bättre spelare, särskilt någon kapabel att ta ett ledaransvar.

(3) Bredda spelartruppen. En anledning till att West Brom tappade i slagkraft efter en strålande säsongsinledning är så klart att spelartruppen inte klarar av skador. Vid olika tillfällen var Ben Foster, Youssouf Mulumbu, Claudio Yacob, Gareth McAuley och Jonas Olsson borta från laget, och West Brom kan inte likt ett topplag kompensera för detta på ett bra sätt.

:::

!

Romelu Lukaku. Svårt att bortse från Lukaku även om han med all sannolikhet inte spelar kvar i West Brom nästa säsong. Var en stor talang redan när han kom till klubben men har närmast synbarligen mognat som anfallare vad säsongen har lidit, och hans stora förhoppning nu lär vara att José Mourinho ser i honom vad han en gång såg i Didier Drogba.

?

Peter Odemwingie. Har väl alltid varit något av en bråkmakare på sitt eget lilla vis men den karusell han satte igång under januari tar väl priset som en av de mest befängda. Lyckades på väldigt kort tid göra sig ovän med en fantastiskt massa människor och frågan nu är kanske mest vad West Brom lyckas göra av honom och hur mycket pengar de kan få för det.

:::

2012-13 som film: Les Quatre Cents Coups (1959)

Francois Truffauts rörande drama om den olycklige pojken som ständigt hamnar i trubbel, ibland för sådant han faktiskt gör fel men oftare när han gör något som han själv upplever som rätt. Det är svårt att inte följa Antoine Doinel och i honom se en vilsen Peter Odemwingie som gör sitt bästa för att hitta rätt i en tuff fotbollsvärld.

:::

Spelarbetyg:

Ben Foster – (++++)
Boaz Myhill – (+++)

Jonas Olsson – (+++)
Goran Popov – (++)
Liam Ridgewell – (+++)
Gareth McAuley – (+++)
Billy Jones – (++)
Gabriel Tamas – (++)

Steven Reid – (++)
Claudio Yacob – (+++)
James Morrison – (++++)
Chris Brunt – (++++)
Graham Dorrans – (++++)
Zoltan Gera – (+++)
Youssouf Mulumbu – (++++)

Shane Long – (++++)
Peter Odemwingie – (++)
Romelu Lukaku – (+++++)
Marc-Antoine Fortune – (++)

Snitt: 3,11

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

David Moyes mentala utmaning med Man Utd

Det blev alltså David Moyes som tar över Man Utd efter Alex Ferguson. Som så många har påpekat så finns det knappast någon kandidat till det jobbet som inte går att ifrågasätta på antingen det ena sättet eller det andra. De flesta verkar dock överens om att Man Utd i David Moyes har valt en manager som vandrar i samma fotspår som sin företrädare.

Av naturliga skäl är det ändå många som ifrågasätter valet av just David Moyes. Det är inget fel med det, ifrågasättande är en väsentlig del av all förändring och utveckling. Oavsett vem valet än fallit på, så hade det funnits goda skäl att ifrågasätta det.

Lite underhållande blir det möjligen när kritik kommer från de som vanligtvis ondgör sig över den moderna fotbollens kortsiktighet, samtidigt som de vägrar att uppskatta Man Utds tillsättning av David Moyes som ett uttryck för den ”gamla” fotbollens värderingar. Inte för att de har något emot Man Utd, men för att de utan att förstå det själva är så låsta i den moderna fotbollens sätt att tänka.

:::

En del väljer att ifrågasätta David Moyes erfarenhet av att vara manager på den nivå som nu krävs. Mer erfarna namn, det vill säga större namn, efterfrågas. Vad man då glömmer är att i Man Utd så var inte Alex Ferguson något säkert namn när han tillsattes, och när Matt Busby tillsattes som manager för Man Utd så var det hans allra första jobb som manager.

Åk några mil västerut och Bill Shanklys erfarenhet innan han blev manager för Liverpool var ytterst ringa och Bob Paisley hade ingen erfarenhet alls när han 1974 tog över vad som i sinom tid skulle bli den tidens mest framgångsrika och hyllade klubb. Detsamma gällde när Bob Paisley slutade och Joe Fagan tog över, och därefter Kenny Dalglish.

Det är ingen tillfällighet att jag gör den här jämförelsen med Liverpool. Jag tror nämligen Man Utd väldigt noga har studerat hur Liverpool gick tillväga för att hantera successionen av managers samtidigt som de bibehöll och utvecklade sin dominans av engelsk och europeisk fotboll. David Moyes representerar samma typ av ”boot room”-värderingar, om än med hänsyn taget till Man Utds tradition att snarare rekrytera externt än internt.

:::

Andra fokuserar istället på behovet av auktoritet som Man Utds manager för att därefter konstatera att Alex Ferguson har det och att det är osäkert om David Moyes har det i tillräcklig utsträckning. Auktoritet är ofta nödvändigt, framför allt för att behålla någon form av trovärdighetskapital hos spelare, supportrar, media och klubbledning.

Vad vi däremot känner till från Everton så för sig David Moyes också med en naturlig auktoritet. Helt nyligen berättade Marouane Fellaini utförligt om detta och hur detta tog sig uttryck i samband med dennes mindre begåvade skallning av Ryan Shawcross under säsongen.

I sammanhanget ska vi heller inte underskatta betydelsen av det antal spelare som lämnat Man Utd för att därefter spela för Everton och David Moyes. Vad dessa spelare har gemensamt är att de fortsatt trivas och frodas med Moyes som manager. Detta säger något om vad Moyes och Ferguson har gemensamt, andra spelare har lämnat för andra klubbar och andra managers och blivit till skuggor av sina forna jag.

Där finns andra populärt framförda invändningar. Som hans taktiska sinnelag. Som att han kommer få svårt att attrahera spelare till klubben. Den första invändningen baseras ofta på en begränsad förståelse av Evertons spel och förutsättningar och missar att Evertons spel förändrats väsentligt under de senaste tre åren. Den andra invändningen underskattar betydelsen av klubbens varumärke i dess attraktionskraft på nya spelare.

:::

Men vad är i så fall David Moyes allra största utmaning nu när han precis är i inledningen av sitt nya jobb som manager för Man Utd? I mina ögon handlar det först och främst om hans mentala perspektiv, hans så kallade frame of mind.

Det råder i mina ögon inga tvivel om att han gjort underverk med Everton, en klubb som i någon mening varit hans liv under mer än tio år. Frågan är om han klarar av rent mentalt att ta steget över till Man Utd, en klubb som i många avseenden är ”större än livet”. Kan han ta till sig och omfamna storheten?

Det här är inte en fråga om erfarenhet i sig. Ovan nämnda managerlegender – Busby, Shankly, Paisley och Ferguson – hade grovt sett inte erfarenheten, men de hade fantasin, inlevelseförmågan, det mentala perspektivet att se potentialen till storhet och inte låta sig förskräckas eller förlamas av uppgiftens omfång. Den stora frågan är, delar David Moyes dessa egenskaper? Det vet vi inte, det vet ingen. Inte ens han själv.

Det där låter ju som ludd och fluff, men vad betyder det mer konkret?

Ett konkret tecken kommer vi kunna få redan i sommar. På transfermarknaden handlar det om huruvida han kan se alla de möjligheter som nu står honom tillbuds med avsevärt högre budget än vad han har haft tillgång till förut, eller om han kommer att fortsätta tänka enbart i termer av lågbudgetfynd som var nödvändigt med Everton.

På fotbollsplanen beror det till stor del på om han rent taktiskt lyckas ta till sig behovet av att ”alltid vinna”. Under sin tid i Everton kunde oavgjort vid olika tillfällen vara helt okej men så kommer inte vara fallet i Man Utd. Kommer han, likt Ferguson hade för vana att kunna göra, kunna slänga förhandsritningarna på sophögen mitt under match och gå all-out and broke för vinst i matchens slutskede?

Samma fråga kan ställas på ett större perspektiv. Kommer han att kunna tänka i större klubb- och trupperspektiv än tidigare, så att han därmed kan balansera kraven på framgång i alla de turneringar som Man Utd deltar i? Där kommer inte längre finnas samma möjlighet som i Everton att prioritera bort enskilda turneringar, och även om han kan dribbla med laguttagningarna så måste samma krav på framgång gälla lika för alla spelare i alla sammanhang.

Det här är inga småsaker som är värda att fundera över. Men de sammanfattas mer i frågan om David Moyes besitter den värdefulla personliga egenskapen av förmåga till perspektivskifte och mental spänstighet, snarare än den rent tekniska managerkompetens som många andra väljer att tämligen snävt fokusera på.

:::

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2013/may/24/david-moyes-manchester-united

:::

Vad tror jag kommer vara särskilt viktigt för om David Moyes lyckas som manager för Man Utd eller ej? Den frågan kan delas upp i svar på kortare såväl som lite längre sikt.

På kort sikt tror jag det handlar om att hitta en vettig balans i vilken personal han väljer att ta med sig eller rekrytera till klubben, och vilken personal han väljer att behålla. Att i viss utsträckning ta in eget folk, och låta gammalt folk gå, är förståeligt och naturligt. Men gör det i för stor utsträckning och det andas osäkerhet samtidigt som viktig kompetens går förlorad.

På samma sätt gäller att plundra den gamla klubben på spelare. Det finns naturligtvis några spelare i Everton som skulle kunna vara mycket värdefulla för Everton. Jag tänker då inte minst på Marouane Fellaini och Leighton Baines, men tas det till överdrift så riskerar David Moyes också få det att se ut som om han försöker göra om Man Utd till Everton.

Vad är då viktigt på längre sikt? Jo, en sak slår mig, som var gemensamt för både Matt Busby och Alex Ferguson, arguabelt frontfigurerna för Man Utds enda två riktiga storhetsperioder, var att båda hade sina respektive ungdomsdynastier kommandes fram en bit in på deras tid i klubben: Busbys Babes och Fergies Fledglings.

Vilka blir Moyes …?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Fulham 2012-13

Betyg: ++

Styrelsen. Styrelsen under ledning av ägaren Mohamed Al-Fayed gör sällan något större väsen av sig utan har som vana att låta managern sköta jobbet och vara tämligen tålmodiga i hur de värderar managerns arbete. Den här säsongen har inte varit annorlunda i det avseendet. Invändningen mot Fulhams styrelse är möjligen att de verkar väldigt nöjda med status quo.

Martin Jol. Det sägs att Jol kan vara på väg att lämna Fulham i jakt på nya utmaningar, och det kan så klart bero just på att han upplever klubben sakna ambition i tillräcklig utsträckning. Fulhams prestationer under säsongen har också varit något ojämna, cirklandes runt mitten av tabellen under större delen av säsongen. Att Fulham med några omgångar kvar faktiskt befann sig indragna i nedflyttningsstriden var dock en negativ överraskning.

Styrka. Fulham är ett lag som känns väldigt allround på gott och på ont. Inga utstickande problem men heller inga påtagliga styrkor. En styrka får däremot anses vara offensiven i vilken laget är påfallande effektivt, även om det inte skapas så väldigt många målchanser.

Svaghet. I defensiven finns dock vissa brister. Mycket av problemen härstammar från Fulhams mittfält, som inte förmår kontrollera spelet i sådan utsträckning att de förmår antingen att skapa chanser åt det egna laget eller förhindra motståndarna från att skapa chanser mot dem. På kanterna är Fulham starka men lagets centrallinje är för svag och obestämd.

:::

Att göra:

(1) Utred möjligheterna till expansion. Premier League fylls stadigt på underifrån av allt fler klubbar som satsar långsiktigt och målmedvetet. Med det nya TV-avtal som inleds snart kommer klubbarna att få ta del av en rejäl intäktsökning. Med detta som utgångspunkt bör Fulham utvärdera möjligheten till expansion, i kommersiellt avseende men även i termer av att bygga om och bygga ut Craven Cottage. En klubb som inte rör sig framåt faller oundvikligen bakåt i leden.

(2) Hitta en defensiv mittfältare av hög klass. Tänka sig att José Mourinho en gång i tiden värvade Steve Sidwell till Chelsea. Karriären har dalat sedan dess och sedan tiden i Reading och även om det alls inte är någon oäven spelare så behöver Fulham bättre kvalitet än så på det defensiva mittfältet. De behöver en spelare av hög klass som både kan bryta boll och fördela boll.

(3) Bredda spelartruppen. Den första halvan av Fulhams säsong var betydligt bättre än den andra halvan. Från att ha simmat rätt lugnt i tabellens mitt så befann sig mot slutet av säsongen Fulham inblandade i bottenstriden. Slitaget på ett fåtal spelare har blivit alltför högt under säsongen och Fulham måste hitta ett sätt att bredda spelartruppen, i synnerhet på mittfältet.

:::

!

Dimitar Berbatov. Det var ju lätt att tänka sig att Berbatov skulle kunna finna det lite svårt att motivera sig efter att ha lämnat storklubbar som Tottenham och Man Utd bakom sig och nu befann sig i Fulham, omgiven av spelare som inte riktigt befann sig på samma våglängd som han själv. Istället har han svarat för en närmast Le Tissiersk säsong i det avseendet, en gnistrande diamant bland en hög med kattguld.

?

Alex Kacaniklic. Naturligtvis ligger det ett visst svenskintresse bakom det här frågetecknet. Men till stor del beror det också på att säsongen gått lite upp och ned för Kacaniklic. Från sin tid i Fulhams ungdoms- och reservlag har Kacaniklic höga förväntningar på sig och inledningsvis så motsvarande han dessa. Därefter blev han utlånad till Burnley vilket fick folk att undra vad Fulham egentligen ville med honom. Återkallades senare och svarade för en stark avslutning på säsongen.

:::

2012-13 som film: Le Charme Discret de la Bourgeoisie (1972)

Luis Buñuels surrealistiska film om sex till det yttre fullt respektabla vänner i den övre medelklassen som gång efter annan störs i sina middagsplaner av en serie allt märkligare händelser vill peka på det moderna livets existentiella meningslöshet, och påminner om Fulhams tillvaro i ingenmanslandet mellan kampen för överlevnad och det ambitionsdrivna självförverkligandet.

:::

Spelarbetyg:

Mark Schwarzer – (+++)

John Arne Riise – (++)
Philippe Senderos – (++)
Brede Hangeland – (+++)
Chris Baird – (+)
Sascha Riether – (++++)
Aaron Hughes – (++)

Steve Sidwell – (+++)
Giorgos Karagounis – (++)
Kieran Richardson – (+)
Damien Duff – (++)
Ashkan Dejagah – (++)
Alex Kacaniklic – (+++)

Dimitar Berbatov – (++++)
Hugo Rodallega – (++)
Bryan Ruiz – (++)
Mladen Petric – (+)

Snitt: 2,29

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City tar den moderna fotbollens utveckling ett steg längre

Nyheten att Man City tillsammans med New York Yankees bildar ett nytt fotbollslag i Major League Soccer, New York City FC, slog ned som en bomb under veckan. Och nyheten togs väl emot på många håll ungefär så som man rimligen kunde vänta, med förfäran över hur den moderna fotbollen i allmänhet, kanske den engelska fotbollen i synnerhet, tas över av själlösa kommersiella intressen.

Mitt intryck var det rakt motsatta. Jag tyckte snarare det var ett nytt och helt klart spännande sätt att marknadsföra både fotbollen i stort och den egna klubben i USA. Betydligt mer lokalt och genuint, om man ska uttrycka sig i de termerna, än att åka över på sommarturné i bästa fall en gång om året och som mest försöka sälja merchandise till konsumenter eller klubben till sponsorer av olika slag.

Det första man bör hålla i åtanke är att det i USA inte finns klubbar på samma sätt som vi är vana vid i Europa. Det är företag, så kallade franchises, som uppstår, läggs ned, ombildas eller förflyttas till helt andra städer, helt och hållet baserat på affärsmässiga överväganden. Det kan från ett europeiskt perspektiv framstå som cyniskt och själlöst att bara bilda ett nytt lag, men i ett amerikanskt sammanhang är det något fullständigt naturligt.

Men naturligtvis finns det inga altruistiska syften bakom det här initiativet från Man Citys sida. Det är egenintresset som driver dem. De hoppas kunna slå sig in på den köpstarka USA-marknaden, kunna sälja merchandise där likaväl som de alldeles säkert hoppas kunna bygga en nordamerikansk supporterbas för sin klubb och skapa ett större intresse hos nordamerikanska sponsorer. Det här är inget nytt, många tidigare försök har gjorts att slå sig in på USA-marknaden.

Det finns självklart två huvudsakliga motiv för Man City att försöka höja sina intäkter på det här viset. Dels handlar det om att kunna hantera de nyss genomförda financial fair play-reglerna, klubbens kostnader kommer knappast att minska över tid. Dels handlar det om att klubben på ett mer självständigt sätt ska kunna bli alltmer konkurrenskraftiga i England och i Europa. Alltså måste de utveckla klubbens intäktsmodell.

:::

Naturligtvis finns det svagheter i idén som sådan. Den så tydliga kopplingen till Man City gör så klart att den nya klubben kan få det rätt svårt att skapa en supporterbas hos de mängder av amerikanska fans som håller på en annan engelsk, eller för den delen europeisk, klubb än just Man City. Inte heller New York Yankees är precis älskade utanför de egna kretsarna.

Men idén har ändå potential. Och om det är en idé som får viss framgång sett till sina syften så är det kanske också början på en ny utveckling vi precis bevittnar, och att fler engelska och därefter europeiska klubbar kommer att följa Man Citys exempel. Däri ligger också ett vanligt problem med idéer av det här slaget, de är normalt sett rätt lätta att kopiera.

:::

Jag gissar att ett stort skäl till att supportrar av engelsk fotboll är tveksamma eller skeptiska till den här idén, utöver ryggmärgsreflexen som kommer sig av att det är Man City som gör den, är för att det är ett projekt med så tydliga och uppenbara kommersiella intressen.

Supportrar gillar normalt sett inte idén om kommersialism inom fotboll. Det finns många skäl till det. Ett skäl är att deras egen relation till klubben är betydligt mer genuin, och man är därför av naturliga skäl misstänksamma mot vad man uppfattar som icke genuina relationer till klubben. Att ”älska klubben” har här ett egenvärde, och det är också utifrån detta perspektiv som ägare vanligtvis rationaliseras eller diskrediteras.

Ett annat skäl är så klart maktrelaterat. När klubbar styrs av kommersiella motiv så påminner det supportrar om att klubbarna ägs och styrs av kapitalet, snarare än dem själva. Supportrarna är inte delaktiga i klubbens formella beslutsprocesser och känner för den sakens skull ett utanförskap, och kritik mot ägandet och dess motiv syftar till att öka det egna inflytandet. I det ledet tas populism gärna till för att bilda opinion.

Man ska heller inte förneka supportrarnas egenintresse. När en klubb tjänar pengar och går med vinst så ifrågasätts, med viss rätta, att biljettpriserna är så höga som de är. En del av detta är så klart det gamla vanliga att människor vill ha mer men betala mindre för det. Men det finns en annan aspekt av det också, nämligen att prisbilden på engelska arenor exkluderar samhällsgrupper från att besöka dem.

Egen intresset kan således i det avseendet sägas sammanfalla med allmänintresset.

:::

Många väljer ju att uttrycka sig negativt om den ”moderna fotbollen” och dess kommersiella intressen, och talar romantiskt om hur fotbollen var förr, innan sådana intressen. Inom engelsk fotboll innebär detta mer konkret att tänka sig tillbaka till innan Premier League, eller möjligen i dess linda under 1990-talet.

Men här uppstår också en rätt god portion revisionism, därför att mer eller mindre alla väljer att komma ihåg det goda men bortser, omedvetet eller i vissa fall medvetet, från det som var mindre bra. Atmosfären på läktarna menar de allra flesta har blivit mycket sämre, samtidigt som de bortser från att även våldet har blivit långt mycket mindre vanligt förekommande, samtidigt som fotbollen blivit oändligt mycket bättre.

Kort och gott är det utvecklingen som har haft sin gilla gång. För att fotbollens skule kunna bli bättre var det nödvändigt att öppna upp den för kapitalet och ett inflöde av resurser. Alla vill naturligtvis ha tillbaka den gamla atmosfären på läktarna och ser därför gärna en återgång till den ”gamla fotbollen”. Men ytterst få om någon skulle vara villiga att acceptera en återgång till den gamla fotbollens lägre kvalitet.

All utveckling är mångsidig. Den kommer med både gott och ont. Så är också fallet med fotbollskapitalismen. Fotbollen har blivit bättre men samtidigt har supporterkulturen på läktarna försvagats. Men ingen utveckling är linjär och oformbar. Supporterkulturen kan återvinnas, bland annat genom att börja tillåta moderna och säkra ståplatsläktare, utan att de framsteg som skett de senaste två decennierna behöver offras.

Poängen är följande: Det finns inte någon nödvändig motsättning mellan fotbollens kommersialism och det ideal vi betraktar och benämner som supporterkultur. De båda kan inte bara samexistera utan till och med samverka inom ramen för en klubbs medvetna arbete.

:::

I svensk fotbollsdebatt lyfts gärna föreningsidealet fram. Särskilt populärt har det varit under senare år med spanska och tyska förebilder. Vad många då väljer att bortse från är att även dessa klubbar är djupt kommersiellt drivna, och inte sällan därtill skyddade av etablerade regelverk och finansiella stödstrukturer, och därmed garanterade ett resursmässigt överläge.

Många blundar också för problemen i dessa system. Hur de ekonomiska problemen nedanför de allra största klubbarna lamslår mängder av klubbar och hur koncentrationen av resurser till ett ytterst fåtal aktörer omintetgör all form av normal konkurrens. Allt detta glöms bort eftersom ”vinnarna” i dessa system, föga förvånande ska väl sägas, går bra i Champions League och därför råkar vara häftigast för stunden.

Varmt prat om föreningsidealets demokratiska ideal suddar över att det i de stora klubbarna snarare är fråga om ett tjänstemannavälde än någon genuin demokrati, och att det i mindre klubbar ofta kan vara en grogrund för interna bråk och maktkamper som speglar olika särintressen snarare än vad som faktiskt är bäst för klubben.

:::

Min personliga slutsats är att ägarformen i sig egentligen är oviktig inom fotbollen. Vad supportrar själva faktiskt bryr sig om är att den egna klubben mår bra och går bra, vare sig mer eller mindre.

En del sportjournalister missförstår detta eftersom de till stor del lyssnar på lobbyister, chefsideologer och organiserade supporterintressen. Vad dessa olika organisationer främst är intresserade av å andra sidan är att öka organisationens inflytande över ”sin klubb”. Det riktiga supporterintresset (”mår och går klubben bra?”) är underordnat organisationsintresset.

Som supporter kan man därför finna sig trängd mellan å ena sidan kapitalintresset och organisationsintresset. Vem bryr sig egentligen om supportern? Personligen är jag dock betydligt mindre skeptisk mot ett kapitalintresse som är beroende av supporterintresset, än vad jag är mot ett organisationsintresse som sätter sig självt över supporterintresset.

Better the devil I know.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Stoke 2012-13

Betyg: ++

Styrelsen. Svårt att ha några större synpunkter på styrelsen, som under flertalet år har låtit Tony Pulis sköta laget på sitt håll. Peter Coates, Stokes ägare, har investerat rejält med pengar genom åren och har gett Stoke alla resursmässiga möjligheter att etablera sig i Premier League. Avvaktade säsongen ut innan beslutet kom att ge Pulis sparken.

Tony Pulis. Har gjort ett magnifikt jobb som tagit Stoke ända upp i Premier League och hållit dem där i fem år. Nyckeln till framgången har varit en enkel och direkt fotboll som gjort dem svåra att hantera och bryta ned. Med tiden har det dock blivit alltmer uppenbart att Pulis har tagit Stoke så långt han kan och får svårt att utveckla dem vidare, något som blev som mest tydligt under den här säsongen.

Styrka. Stokes främsta styrka är den defensiva organisationen. Laget släpper till ungefär genomsnittligt många chanser från mittfältet, men Stokes försvarsspel gör ett utmärkt jobb med att försvara sig mot dessa chanser, därtill behjälpta av ett stundtals strålande målvaktsspel. Centralt i banan är det få lag som klarar av att skada Stoke.

Svaghet. Det är framför allt den kreativa sidan som är Stokes absoluta svaghet rent fotbollsmässigt. Laget skapar förtvivlat få målchanser, lägst antal chanser per match i ligan, och med sina 34 mål under den här säsongen är det bara fullständigt odugliga QPR som är sämre, och Stoke befinner sig i det avseendet långt efter övriga klubbar. Till stor del har också kantspelet fallerat den här säsongen.

:::

Att göra:

(1) Gör bra research på ny manager. Tony Pulis har avgått och Stoke måste hitta en ny manager. Det är av stor vikt att Stokes klubbledning tar tid på sig att grundlig research på den som de vill ska ta över, och att de inte faller till föga för vad som råkar vara populärt för stunden, snarare än att seriöst väga in hur spelidé passar ihop med spelartruppens faktiska förutsättningar.

(2) Hitta en central spelfördelare. Stokes centrala mittfält har lidit först och främst av sina taktiska direktiv och har genom dem huvudsakligen blivit till något av bollmotare. Att själv ta initativet och styra matchbilden har inte varit prioriterat på samma vis. Charlie Adam kan ta den rollen i Stoke men han måste i så fall frigöras. Om inte han så bör Stoke försöka hitta en spelare som kan ta den uppgiften.

(3) Utveckla kantspelet. För att Stokes anfall ska börja klicka, allra helst som det är byggt runt stora anfallare i straffområdet, så måste de på ett bättre sätt kunna utgöra ett hot från sina respektive kanter. Kantspelet har blivit lidande av bristen på bolleverans från centralt mittfält, men kvaliteten på kantspelet behöver också öka.

:::

!

Jon Walters. Den ende av Stokes offensiva spelare som har höjt sig över mediokritetens bakvatten. Har på egen hand stått för närmare en tredjedel av Stokes totala målskörd, och en nästan lika stor andel av Chelseas målskörd som Fernando Torres. Ett rivjärn till anfallare.

?

Charlie Adam. En spelare som besitter både kvalitet och passningspotential att lyfta Stokes offensiv och kreativa mittfältsspel. Han har dock inte fått eller tagit det utrymme som är nödvändigt för att Stoke ska kunna förbättra sitt spel, och det ska bli intressant att se vad Adam nu kan ha att bidra med under en ny manager.

:::

2012-13 som film: The Wild Bunch (1969)

Sam Peckinpahs sorgefulla och stämningsfulla western om ett åldrande gäng laglösa cowboys som känner ett alltmer påträngande utanförskap för den värld som förändras och moderniseras runt omkring dem. Samhället förändras men de är oförmögna att förändras med det utan håller fast vid gamla traditioner och ideal. Tony Pulis vision för Stoke går att ana både i dessa teman och i Peckinpahs smärtsamt visuella brutalitet.

:::

Spelarbetyg:

Asmir Begovic – (++++)

Geoff Cameron – (++)
Robert Huth – (+++)
Marc Wilson – (++)
Ryan Shawcross – (+++)
Ryan Shotton – (++)
Andy Wilkinson – (+)

Glenn Whelan – (++)
Steven N’Zonzi – (++)
Charlie Adam – (++)
Dean Whitehead – (++)
Michael Kightly – (++)
Matthew Etherington – (++)

Kenwyne Jones – (++)
Peter Crouch – (++)
Cameron Jerome – (++)
Jon Walters – (++++)

Snitt: 2,29

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roberto Martinez är fel manager för Everton

Roberto Martinez har under flera år varit en beundrad manager inom den engelska fotbollen. Så pass beundrad att nu när Wigan till sist ändå åkt ur Premier League så är det många som pratar om honom som den mest sannolike kandidaten att efterträda först och främst David Moyes i Everton, som är det mest framstående men fortfarande realistiska lediga jobbet inom engelsk fotboll.

Vad man möjligen kan fråga sig är om denna beundran egentligen har med något annat att göra än blott det enkla förhållande att Martinez är en person som är rätt lätt att tycka om och står för en fotboll som just nu får sägas gälla som främsta mode. Det faktum att han är spansk talar naturligtvis inte heller till hans nackdel i det avseendet.

Liknande brukar sägas om Wigan. En del menar att Wigan inte förtjänade att åka ur Premier League, naturligtvis på grund av att man tycker att de spelar ”bra fotboll”. Wigan har blivit den här klubben som går att tycka om eftersom de inte utgör något egentligt hot för någon. Uppfattningen att de spelar ”bra fotboll” har dock, uppenbarligen, tämligen lite att göra med att spela lyckad fotboll.

I alla fall finns det en hype runt Roberto Martinez, en uppfattning om honom som vilar på tämligen skakig mark. Everton bör vara försiktiga så att de inte låter sig luras av någon mytbild i tillsättningen av en ny manager, utan förhåller sig till kalla fakta.

:::

Några sådana kalla fakta är följande:

Wigan har den här säsongen förlorat 20 ligamatcher. Bara Reading och QPR har förlorat fler, och det är bara dessa tre klubbar som har förlorat mer än hälften av sina matcher den här säsongen. Att de får spela i The Championship nästa säsong är kanske inte någon tillfällighet.

Oavsett hur vacker och offensiv man än anser att Wigans fotboll är så har de trots detta bara lyckats producera sex mål fler än det otroligt trögrörliga Sunderland, som de flesta menar spelar en tråkig och ineffektiv fotboll utan några större offensiva kvaliteter.

Roberto Martinez vinstprocent under hela sin tid med Wigan är 38%. Han har samtidigt lyckats förlora nära nog hälften av samtliga matcher.

Den mest talande statistiken är kanske Wigans antal insläppta mål. Den här säsongen har de släppt in 73 mål, vilket ger ett snitt om 1,92 insläppta mål per match. Endast ett enda lag under Premier League-eran har släppt in fler mål per match och ändå hållt sig kvar i Premier League. Det var Wigan, säsongen 2009-10.

Är det här någon tillfällighet? Nej, det har sett ut så här mer eller mindre varenda säsong med Roberto Martinez som manager. Nästan två insläppta mål per match är standard, par on the course, att laget förlorar två matcher för varje vunnen likaså.

Försvarstalet brukar gå ut på att det bara är Wigan, att det trots allt är mycket imponerande av Roberto Martinez att med så begränsade resurser hålla Wigan kvar i Premier League så länge. Men andra managers, som Steve Bruce och Paul Jewell, åstadkom ännu bättre ligaplaceringar med lika små resurser utan att någon är särskilt imponerad av dem för den sakens skull.

Men deras namn klingar heller inte fullt lika spanskt.

:::

Det kan mycket väl visa sig att Roberto Martinez tar över Everton och lyckas göra ett fantastiskt jobb där. Intrycket är ändå att om Everton anställer Martinez så gör de det på grund av hans rykte, eller myten om honom, snarare än genom god research av fakta.

De allra flesta är överens om att Everton under många säsonger sett till sina resurser har överpresterat, genom att placera sig på tabellens övre halva och till och med sniffa i bakhasorna på Champions League-klubbarna. Vad är det då som gör att de lyckats med detta?

Nu ska för all del Evertons offensiva kvaliteter inte underskattas, men lagets stora styrka har ändå varit dess defensiva organisation. Alla spelare vet sina uppgifter och de genomför dessa uppgifter på ett bra sätt.

Är det samtidigt något som Roberto Martinez har visat sig oförmögen att förbättra med Wigan, tvärtom är det sannolikt något han försvagat jämfört med Wigan innan han kom till klubben, så är det lagets defensiva organisation. Det är också denna svaghet som gör att Wigan till sist åker ur Premier League, utan att passera gå.

Vad talar egentligen för att han ska lyckas bättre med detta i Everton? Väldigt lite, tvärtom talar det mer för att han riskerar försvaga det som varit lagets mest genomgående styrka. Om det inträffar så kommer Everton att börja vandra nedåt i tabellen.

David Moyes anställdes av Man Utd för att de i honom såg stora likheter med Alex Ferguson. Om Everton när de ska ersätta David Moyes tänker på samma sätt så kan de omöjligtvis komma fram till Roberto Martinez som svar på den gåtan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Sunderland 2012-13

Betyg: ++

Styrelsen. Gjorde inte mycket väsen av sig under försäsongen. Några stora pengar att förstärka Sunderlands spelartrupp fanns inte. Styrelsen gav Martin O’Neill fritt spelrum att självständigt styra laget men uppvisade samtidigt handlingskraft när de med kort tid kvar av ligaspelet, och laget stående inför ett högst reellt nedflyttningshot, valde att sparka O’Neill och ersätta honom med Paolo Di Canio.

Martin O’Neill. Hade stora planer när han tog över klubben men har misslyckats med att förverkliga dessa. Att han fick sparken måste ses som ett stort personligt misslyckande, och mest oroväckande var kanske att han redan innan det inte riktigt verkade bry sig. En attityd som möjligen smittat av sig på spelartruppen. Använde sig av en alltför endimensionell och negativ taktik och valde ofta att spela spelare på för dem märkliga positioner.

Paolo Di Canio. Alltför kort tid har gått för att på ett bra sätt kunna bedöma Di Canio som manager för Sunderland. Han lyckades med det som var hans arbetsbeskrivning, det vill säga hålla Sunderland kvar i Premier League. Han har också varit tydlig med vad han uppfattar som bristande professionalism hos ett flertal spelare i klubben.

Styrka. Enkelt uttryckt har Sunderland i huvudsak två styrkor. Backlinjen har ett bra samarbete och är väl organiserade. Som en följd så har Sunderland varit svåra att göra mål på trots att laget släpper till många chanser. Simon Mignolet i målet har också varit värdefull. Offensivt har Sunderland, genom först och främst Steven Fletcher, varit effektiva i att göra mål på de få chanser som laget förmått skapa.

Svaghet. Mittfältet, vilket framför allt tar sig uttryck i en relativ oförmåga att hålla och vårda boll. Konsekvenserna är såväl defensiva som offensiva. Sett till det defensiva så har Sunderland det svårt att motstå press och motståndarna tillåts skapa alldeles för många chanser. Offensivt å andra sidan så saknar Sunderland den kreativa spetsen som kan skapa ett tillräckligt antal målchanser. Ett tungt skäl till detta är att kantspelet i Sunderland alls inte fungerat så som det är tänkt.

:::

Att göra:

(1) Rensa ut dödkött. Paolo Di Canio har satt fingret på en möjlig brist i Sunderlands lagbygge, nämligen att inställningen bland spelarna inte är alla gånger helt och hållet professionell. Attityder reflekterar ledarskap och Martin O’Neill kanske har varit för distanserad i det avseendet. Paolo Di Canio har en annan agenda och måste garantera att alla som spelar för Sunderland vill spela i laget och förbereder sig på bästa sätt.

(2) Hitta en central spelfördelare. Sunderland måste hitta en central spelfördelare som kan hålla tag i boll och på ett vettigt sätt fördela den framåt till anfallet eller ut till någon av kantspelarna. Bristen på denna kan vara en taktisk fråga och den spelaren finns redan i truppen. Det kan också vara en truppfråga och Sunderland måste i så fall försöka hitta en sådan spelare på marknaden.

(3) Förstärk anfallet. Steven Fletcher har gjort ett bra arbete för Sunderland den här säsongen men skadades mot slutet. Bakom honom har Stephane Sessegnon verkat och gjort det bra. Ändå är intrycket att Sunderland är rätt svaga i den här lagdelen, åtminstone sett till antal spelare. Här behöver Sunderland hitta fler alternativ, om inte annat så för att bredda laget.

:::

!

Steven Fletcher. Stort utropstecken som inför säsongen kom till Sunderland från Wolves. I Wolves gjorde han många mål i ett lag som inte alla gånger var fantastiska på att producera målchanser, och han måste ha känt lite av business as usual i Sunderland. Otroligt värdefull för laget, en lagspelare.

?

Adam Johnson. Kom från Man City med stora förhoppningar på sina axlar. Han sågs som en viktig kugge i Martin O’Neills taktik, tänkt som han var att förstärka Sunderlands offensiva kantspel. Istället blev kantspelet en av lagets akilleshälar och ett stort skäl till det var Johnsons svajiga form. Kan Di Canio få ut mer av honom?

:::

2012-13 som film: I Vitelloni (1953)

Federico Fellinis övertygande karaktärsstudie och moraldrama om ett gäng ansvarslösa unga män i en italiensk småstad, som skyr vuxenlivet och alla dess plikter, påminner mycket om ett ständigt underpresterandes Sunderland, med spelare som man konstant förväntar sig mer av. När Fausto till sist drabbas av sin svärfar Francescos rasande missnöje, och kommer till insikt, är det svårt att inte dra sig Paolo Di Canios magiska 24-minuters svada för några dagar sedan till minnes.

:::

Spelarbetyg:

Simon Mignolet – (++++)

Phil Bardsley – (++)
Danny Rose – (+++)
John O’Shea – (+++)
Titus Bramble – (++)
Carlos Cuellar – (+++)

Alfred N’Diaye – (+++)
Lee Cattermole – (++)
Sebastian Larsson – (++)
Craig Gardner – (++)
Jack Colback – (++)
David Vaughan – (++)
James McClean – (++)
Adam Johnson – (++)
Stephane Sessegnon – (+++)

Danny Graham – (++)
Steven Fletcher – (++++)

Snitt: 2,53

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Stoke måste balansera princip med praktik

Något ironiskt är det ju att jag i samband med Alex Fergusons avgång och David Moyes flytt lite allmänt ointresserat undrade vem det egentligen var som kom därefter i termer av lång tid på sin nuvarande arbetsplats. Snabbt och bekäftigt kom så klart svaret Tony Pulis, och kanske någon vecka eller två senare så visar det sig att han får sparken från Stoke.

Rättare sagt, Stoke och Tony Pulis har gemensamt kommit överens om att bryta kontraktet. Vilket naturligtvis bara är ett finare och mer diplomatiskt sätt att säga precis samma sak. Konsekvensen blir hur som helst densamma, ännu en managerförändring i en klubb som spelar i Premier League nästa säsong. Det kommer inte vara mycket som är sig likt.

Man kan väl inte med bästa vilja i världen säga att det kommer som någon större överraskning. Jag har hissat flaggan i nästan en hel säsong att det kan vara läge för Stoke att se sig om efter ett alternativ. Tony Pulis har verkat aningslös om hur han ska ta sig vidare med Stoke, det har spenderats mycket pengar utan att det har omsatts i en förstärkt tabellposition, och mycket tyder på att Pulis tappat förtroende såväl bland spelare som supportrar.

Men att det inte längre funkar för Stoke med Tony Pulis är ju en sak att komma fram till, och kanske till och med en rätt lätt sak. Problemen uppstår när man ska försöka tänka vidare i nästa steg: Jaha, men sen då? Vem ska Stoke anställa som ersättare till Tony Pulis, vad är nästa steg för Stoke?

Det är ju en inte helt enkel problemställning. Nu har det ju ryktats om Roberto Martinez som ersättare – naturligtvis, förmodligen kommer han nämnas som aktuell för varenda jobb till dess att han faktiskt väljer ett. Det känns dåraktigt på fler sätt än ett. Det brukar pratas om filosofi i sådana här sammanhang, men att gå från Stoke till Roberto Martinez andas inte någon egen filosofi utan snarare brist på egen filosofi.

Det går även att betrakta det praktiskt. Stoke är ett lag som oerhört tydligt har prioriterat det defensiva. Den anfallsidé som Stoke arbetat med, och därmed spelartruppens egenskaper, är fullständigt väsensskild från de idéer om fotboll som Martinez representerar. Det är kort och gott en dålig fit, och det skulle ta alltför lång tid att ändra på det.

En ersättare måste naturligtvis ha en egen idé och egen filosofi om hur han vill att sitt lag ska spela fotboll, men i det avseendet också utgå från den verklighet som Stoke som lag trots allt representerar. Principer och praktik måste helt enkelt smälta samman till en fruktsam helhet.

:::

På något vis känns det som om det finns många beröringspunkter den här säsongen mellan Stoke och Sunderland. Båda lagen underpresterar, båda lagen fann sig indragna i en nedflyttningsstrid, båda lagen har haft problem att hitta kreativitet i sitt anfallsspel, och båda lagen har, om än på olika sätt, valt att sparka sina managers.

I det sista valde de båda klubbarna dock lite olika strategi. Sunderland kom med sju matcher kvar på säsongen fram till att det fick vara nog med Martin O’Neill och sökte istället den kortsiktiga ny manager-effekten. Stoke å sin sida valde att hålla ut säsongen ut för att därefter, mer eller mindre omedelbart, dra ett streck över relationen med Tony Pulis.

Martin O’Neill skulle så klart kunna vara ett alternativ för Stoke. Med tanke på någon form av personlig revanschlusta hos honom skulle det kanske vara en möjlig idé. Samtidigt känns O’Neill och Pulis på några sätt lite för lika, poängen med förändring måste trots allt vara att något ska förändras. Dessutom kan jag tro att Stokes klubbledning nog är lite tveksamma till O’Neill, sett just till hur det slutade med Sunderland.

:::

Kandidaterna finns inte i överflöd. Till stor del beror detta på importen och framväxten av så kallat ”principiella managers”. Färre motsvarar dock önskemålen om pragmatism i det här fallet. De som finns är ofta upptagna och Stoke har inte så mycket att vinna på att tråla i lägre divisioner, de kan knappast få något där som de inte redan hade med Tony Pulis.

Den manager som för mig framstår som den vettigaste, och möjligen mest sannolike kandidaten för jobbet, är Harry Redknapp.

Personligen tror jag säkert han skulle vara väldigt intresserad. Jag tror inte han är särskilt genuint intresserad av att tillbringa sina dagar i The Championship, och allra helst inte med att försöka reda upp den röra som är QPR. Troligtvis skulle han även älska att jobba i en klubb med en ägare som är både kapabel och villig att spendera lite deg.

Från Stokes sida, närmare bestämt ägaren Peter Coates sida, så vore troligtvis Harry Redknapp också en positiv anställning. Ett prestigefullt namn med massor av Premier League-erfarenhet. Dessutom en personlighet som passar tämligen väl in i klubbens profil.

Om vi återvänder till balansen mellan princip och praktik så känns det även där som om Harry Redknapp är en kandidat som sticker ut. Rent fotbollsmässigt så representerar Redknapp en spelidé som till stora delar liknar Stokes klassiska modell, det vill säga en tämligen stor dos av traditionellt, möjligen stereotypt, brittiskt spel.

Helt lik är dock Redknapp inte. Han är betydligt mer offensiv i sin attityd än vad Stoke har varit under Tony Pulis, och det känns som om det är en förändring som ligger helt rätt i tiden för Stoke. Ska de ta ”nästa steg” så måste de börja hitta ett sätt att ta spelet till motståndarna även i själva spelet, inte endast via fasta situationer.

Rent taktiskt och sett till vilka spelare som redan finns i klubben så borde Redknapp också känna sig hyfsat hemma. Han föredrar ett snabbt kantspel och det kan Stoke leverera. Där finns kraftfulla forwards, återigen ett verktyg som Redknapp vet att utnyttja. Där finns en god grogrund i vilken Redknapp kan odla något ännu bättre och starkare.

Om det sedan blir så, eller om Stoke hellre försöker bli något helt annat än vad Stoke faktiskt är, det vill säga de faller offer för modernismen, återstår att se. I så fall tror jag framtiden blir knölig för Stoke.

:::

Som brukligt är när en manager får sparken så kommer krönikorna om hur klubbar inte tänker långsiktigt och fattar förhastade beslut. Inte minst inträffar detta när en mer långvarig manager som Tony Pulis tvingas lämna sin post.

Som sagt. Överraskande är det ju inte att Tony Pulis nu får sparken. Stokes resultat har inte förbättrats i tillräcklig utsträckning, de har inte vandrat uppåt i tabellen, och Pulis har tvingats inse detsamma som Roberto Mancini tvingats inse, om än i mindre skala, att om det ska spenderas pengar så stiger därmed också kraven på prestation.

Mycket tyder också på att förtroendet helt enkelt inte längre fanns där för Tony Pulis. Den korta tid som förlöpt från säsongens slut till detta besked antyder att det här hade Peter Coates bestämt sig för sedan länge, men valde att avvakta säsongens slut innan han verkställde. Den relation som tidigare beskrevs som väldigt förtroendefull verkar ha fått sig en törn.

Naturliga skäl till detta kan så klart vara att Pulis tillåtits spendera stora pengar utan att därpå leverera framgång. Intrycket har också varit att spelare har tagits till klubben utan att där funnits någon egentlig idé om hur dessa spelare faktiskt ska komma till användning. Det är alltid lättare att spendera någon annans pengar.

Om Tony Pulis ser ut att ha tappat sitt förtroende i styrelserummet så verkar det inte heller riktigt som om han har lyckats behålla sin auktoritet i omklädningsrummet. Stokes miserabla vår tyder på att något inte är som det ska, och rapporterna om bråk i samband med Stokes säsongsavslutning andas också att någon inte står helt rätt till.

Supportrarna, som tidigare var högljutt stolta, har blivit alltmer kritiska till lagets spel, i synnerhet som det inte längre har rönt samma framgångar som det en gång gjorde. Stokes supportrar har även historiska skäl att vara skeptiska till Tony Pulis, och hans stöd därifrån var beroende av just framgång.

Vart vill jag komma? Jo, det kommer en punkt när ”långsiktighet” inte längre är en dygd, utan blott en omskrivning för beslutsångest.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Queens Park Rangers 2012-13

Betyg: +

Styrelsen. Tony Fernandes kom in som ny ägare i QPR i början av förra säsongen och var helt klart ett uppsving från tidigare. Man kan betrakta QPR:s styrelse på två olika men sammanhörande vis. Å ena sidan kan man inte kritisera styrelsen för att ha skjutit till för lite resurser till lagets utveckling. Å andra sidan kan man kritisera styrelsen för att inte ha utövat tillräcklig styrning över hur de här resurserna faktiskt använts. Klubben har saknat en struktur för att fatta långsiktiga beslut på ett bra sätt.

Mark Hughes. En vandrande katastrof på posten. Kom till QPR efter att ha hävdat att han var intresserad av större klubbar än Fulham, och kanske speglar det hans attityd till uppdraget. Lovade efter förra säsongens nedflyttningsstrid att det aldrig skulle hända igen. Var därefter ansvarig för ett QPR som inte vann en enda ligamatch innan han fick sparken i november, och därmed med ett närmast hopplöst utgångsläge. Hans agerande på transfermarknaden trotsar allt förnuft. Omotiverade och oförberedda spelare värvades in för dyra pengar som QPR kommer få svårt att hantera i The Championship.

Harry Redknapp. Att efter Mark Hughes allmänna fiasko skylla QPR:s nedflyttning på Redknapp vore hårt och cyniskt. Ett tag såg det även ut som om Redknapp skulle kunna få fason på laget, men effekten blev kortvarig. Tyvärr när Redknapp såg att det nog ändå inte skulle gå vägen så valde han att göra som Redknapp brukar göra när något är på väg att gå fel, han börjar att uppgivet och demoraliserande kritisera sin omgivning istället för att bita ihop och göra det bästa av situationen.

Styrka. QPR har stundtals under säsongen spelat så parodiskt dåligt att det är svårt att säga att laget egentligen har någon styrka. Vissa saker är mindre svaga än andra är kanske mer korrekt att uttrycka sig. Men om Harry Redknapp bidrog till något sedan han kom till klubben i november så var det att täta till lagets försvarsspel och defensiva organisation. Och med Julio César och Robert Green båda bra i målet så var QPR stundtals svåra att göra mål på.

Svaghet. Om styrkorna var få så har svagheterna varit desto fler. Slarv och okoncentration har stått QPR dyrt under säsongen med många kostsamma misstag. Det stora problemet är emellertid mittfältet som regelbundet har blivit överkört och överbemannat av motståndarna. Oförmöget att kontrollera spelet på mitten så har motståndarna tillåtits skapa mängder av chanser och numerära överlägen mot QPR:s försvar. Och denna oförmåga tillsammans med bristande kreativitet har också gjort att QPR haft det förtvivlat svårt att skapa vettiga egna målchanser.

:::

Att göra:

(1) En fullständig truppöversyn. Harry Redknapp har ingen lätt sommar framför sig. Han måste fullständigt reformera en spelartrupp bestående av spelare på höga löner som därmed är svåra att göra sig av med, och som därtill verkar sakna all form av rätt motivation. Han måste få in spelare som tror på hans spelidé och som är hungriga på framgång.

(2) Bestäm en struktur och strategi. QPR:s organisation måste stärkas och ägarnas intressen måste tas tillvara i symbios med managerns önskemål om QPR inte ska fortsätta att mest av allt likna hela havet stormar. En tydlig policy om vilka värvningar som ska göras och tillsättandet av en teknisk fotbollsdirektör. Harry Redknapp kommer nog att protestera, eftersom han ser det som inkräktandes på hans fögderi och handlingsutrymme, men det är också viktigt att behålla Fernandes känsla av ägarskap och engagemang i klubben.

(3) Ta hem Joey Barton. Det är väl oklart om han vill, han håller ju på att lära sig franska och allt, käka fondue och säga s’il vous plaît och annat sådant där fluff. Champions League ska han ju spela i också. Men om verkligheten hinner ifatt Barton så vore han ju den helt och hållet optimala spelaren för QPR och Redknapp att bygga upp ett The Championship-vinnande lag runt. Dessutom får man ju då lite nytta för pengarna. Mark Hughes är ju borta sedan länge, så den konflikthärden ligger ju inte längre och gror.

:::

!

Andros Townsend. Lånet från Tottenham har varit en uppenbarelse på QPR:s mittfält under våren och kunde därmed klart och tydligt visa vad laget faktiskt saknat tidigare under säsongen. Tottenham är förmodligen inte intresserade av att släppa Townsend, men QPR bör göra ett försök att värva honom eller i alla fall låna honom ännu en gång.

?

Christopher Samba. Värvades för mycket dyra pengar som panikåtgärd i januari för att rädda QPR kvar i Premier League. Misslyckades med detta och kom med det sorglustiga påståendet att han helt enkelt inte var redo för spel i Premier League när han köptes. Kan vara en viktig kugge i QPR nästa säsong om han vill vara kvar.

:::

2012-13 som film: Mon Oncle (1958)

Jacques Tatis komiska mästerverk som briljant parodiserar den aningslöse Monsieur Hulots fruktlösa försök att passa in i det moderna och tekniska hushåll och samhälle i vilket hans syster, svåger och systerson bor. Hulot påminner i det avseendet inte så lite om Tony Fernandes. Till sist visar det sig ändå att släkten också kan ha något att lära av Hulot.

:::

Spelarbetyg:

Robert Green – (++++)
Julio Cesar – (+++)

Armand Traoré – (++)
Christopher Samba – (++)
Clint Hill – (+++)
Nedum Onuoha – (++)
Jose Bosingwa – (++)
Fabio Da Silva – (++)

Samba Diakite – (++)
Shaun Derry – (++)
Ji-Sung Park – (+++)
Adel Taarabt – (+++)
Shaun Wright-Phillips – (+++)
Esteban Granero – (++)
Stephane Mbia – (+++)
Junior Hoilett – (++)
Andros Townsend – (+++)

Djibril Cissé – (++)
Jamie Mackie – (++)
Loic Remy – (+++)
Bobby Zamora – (++)

Snitt: 2,48

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues bästa värvningar 2012-13

En tradition nästan lika gammal som jultomten. Det vill säga när Englandsbloggen summerar säsongen med att lista de fullständigt subjektivt tio bästa värvningarna för säsongen utifrån vissa kriterier. Inte lika roligt är det att lista de sämsta värvningarna, men jag avrundar i alla fall bloggen med att säga fem värvningar som jag tycker varit rätt misslyckade.

De som undrar vad för dumheter jag skrev i början av säsongen när jag då listade vilka värvningar jag på förhand ansåg vara de bästa, kan om de så vill jämföra med den bloggen. Och det är ju ingen lustig läsning alls. För mig det vill säga. Många av de där blev väl i och för sig bra värvningar, men det känns som om andra stulit rubrikerna en aning. I den ingår förvisso inte värvningarna från januarifönstret, av vilka någon smugit sig in på den här listan.

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/09/01/premier-leagues-10-basta-varvningar-infor-sasongen/

Hur ska man egentligen värdera en värvning? För det första brukar många göra misstaget att betygsätta spelaren snarare än värvningen. Men kvaliteten på en värvning har ju inte bara att göra med den aktuelle spelarens kvalitet att göra, utan också det behov han fyller för den köpande klubben, och vad värvningen av den spelaren i så fall förhindrar den klubben att göra istället.

Jag brukar grovt sammanfattat bedöma en värvning utifrån tre olika aspekter:

(i) Nuvärde, spelarens värde den här säsongen,
(ii) Framtida värde, spelarens antagna värde kommande säsonger, samt
(iii) Strategiskt värde, vilket behov spelaren fyller och resurser han kräver.

Det var det. I skrivande stund bekräftas det att Tony Pulis lämnar Stoke. Mer om det någon dag snart.

:::

(10) Sebastien Bassong, Norwich

Att titta på Norwichs försvarsspel förra säsongen var som att titta på en dålig skräckfilm från 1980-talet, en upplevelse inte mindre intensiv av lagets grällgula tröjor. Men med köpet av Bassong från Tottenham så har det blivit lite mer ordning på torpet, och i mångt och mycket tror jag det kan vara vad som höll Norwich kvar i Premier League.

(9) Steven Pienaar, Everton

Everton saknade förvisso inte kvalitet på mittfältet, och man kan ju tycka det är lite gammal saft att värva tillbaka tidigare spelare. Men det här blev ändå lyckat, Pienaar blev kuggen i laget som fick maskineriet att snurra igång snabbare än tidigare säsonger. Hans samspel med Leighton Baines på kanten och med Leon Osman och Marouane Fellaini centralt var stundtals lysande.

(8) Robin van Persie, Man Utd

Det är väl egentligen onödigt att skälla för mycket på den värvningen som vinner skytteligan första säsongen och som enligt odrägligt många dessutom på egen hand sköt hem ligatiteln till sitt lag. Men dels är jag ju nu av uppfattningen att Man Utds anfallsbesättning inte var så skabbig till att börja med, och dels så måste köpet av van Persie i alla fall delvis ha syftat till storverk i Champions League, och där blev det ett personligt fail för honom. Naturligtvis en bra värvning, motiveringen förklarar snarare varför jag inte har den högre.

(7) Mohamed Diame, West Ham

Galen värvning på fri transfer av Sam Allardyce och hade han gjort fler sådana under sin karriär så hade han garanterat varit förbundskapten för England vid det här laget. Diame har under säsongen varit ett monster på West Hams mittfält, stått för en mängd avgörande insatser och dessutom visat sig tåla konkurrensen också mot ligans topplag på ett alldeles utmärkt sätt. Hur West Ham saknade honom såg vi när han var borta.

(6) Michu, Swansea

Ajaja, “säsongens bästa värvning” kommer säkert horder och legioner att skrika med gäll röst och för fulla halsar. Nja, jag vet inte. Säsongens bästa fynd, eller möjligen ett av dem, absolut! Men bästa värvning? Bland dem bästa säkerligen, men lite känner jag också att hans makalösa insatser, utöver att ha svalnat av under den senare delen av säsongen, möjligen överdrivs något, mest på grund av att det är nytt och spanskt skulle jag tro.

(5) Santi Cazorla, Arsenal

Det har varit ett återkommande tema den här säsongen, inte minst från många av Arsenals fans, att Tottenham är ett enmanslag som aldrig varit i närheten av något Champions League-spel om det inte vore för Gareth Bale. Vi kan ju vända på det där. Jag skulle säga att om Arsenal inte hade haft Santi Cazorla den här säsongen så är jag övertygad om att de inte spelat i Champions League nästa säsong. Betyget dras ned något av vissa anonyma insatser.

(4) Hugo Lloris, Tottenham

När vi kommer till den här värvningen finns det goda skäl att ta fram tjäran och fjädrarna och ställa mig i skamvrån. Jag var rätt skeptisk inledningsvis, dels på grund av någon förutfattad mening om franska målvakter, dels då Tottenham redan hade Brad Friedel. Men Lloris har fått mig att ändra uppfattning och det tämligen rejält. Imponerande av en målvakt under sin första säsong i Premier League. Kommer vara en stor målvakt för laget i många år framöver.

(3) Daniel Sturridge, Liverpool

Det var ju rätt uppenbart att Liverpool behövde förstärka sitt anfall i januari efter att i princip ha knagglat runt på endast en hungrig uruguayan under en hel höst. Och om Liverpool väl skulle värva en anfallare så får man väl ändå säga att de drog jackpot på den. Många var ju tveksamma gällande Sturridge, ansåg att han var en egoistisk spelare, men han har visat lysande egenskaper i Liverpool så här långt och gör att en eventuell förlust av Luis Suarez känns betydligt lättare att hantera.

(2) Matija Nastasic, Man City

Roberto Mancini kan ju anklaga klubbledningen och Brian Marwood bäst han vill för dåliga värvningar, men här träffade de ju onekligen guld. Det är ju lite kaxigt att med misslyckandet med Stefan Savic så nära i minnet satsa på ännu en balkansk mittback. Nastasic är dock ung och har omedelbart slagit sig in i Man Citys backlinje, och om allt går som det ska så har Man City där en av ligans storbackar under de kommande tio åren.

(1) Christian Benteke, Aston Villa

Det kan pratas om betydelsefulla värvningar som Robin van Persie. Det kan pratas om vilken effekt en värvning har, som Michu. Men den enskilt viktigaste och därmed bästa värvningen av dem alla måste vara Benteke för Aston Villa. Utan honom hade Aston Villa inte spelat kvar i Premier League, och klubbens framtid hade därmed varit högst osäker, svårare än så behöver man inte uttrycka det. Så många mål och så stort ansvarstagande från en 22-årig Premier League-debutant. För £10m gav han Aston Villa en ljus framtid.

:::

De fem sämsta värvningarna:

Det är bäst att säga det, för jag tror det är något som kan missförstås, att en värvning inte är med på den här listan betyder inte att det var en dålig värvning, utan endast att det fanns åtminstone tio värvningar jag ansåg vara bättre. Men det finns å andra sidan några värvningar jag faktiskt anser vara dåliga, så här med facit på hand:

Marko Marin, Chelsea. Stackarn måste ha pendlat från stolthet till förtvivlan. Först värvad av de nyblivna Champions League-vinnarna, därefter ser han stornamn på stornamn värvas till klubben och sin egen chans till speltid upplösas i atomer.

Scott Sinclair, Man City. Men tja, på det temat. Vad Sinclair egentligen tänkte när han skrev på för nyblivna ligamästarna vete tusan. Att det skulle gå som det nu gått förstod varenda människa innan säsongen ens börjat. Men professionella fotbollsspelare är inte professionella fotbollsspelare på grund av att de inte har en rätt god uppfattning om sig själva.

Christopher Samba, QPR. Värvningen är ju befängd inte så mycket på grund av spelarens kvalitet, även om han lustigt nog menade sig fysiskt oförberedd för spel i Premier League, utan för den lön som QPR därmed drog på sig väl medvetna om att liv i The Championship spökade på horisonten. Vansinne.

Pavel Progrebnyak, Reading. Gjorde ju succé i Fulham förra säsongen och många trodde väl att han skulle bli kvar där. Readings ryske ägare håvade dock in honom och många såg väl ryssen som Readings största chans att hålla sig kvar i Premier League. Det gick väl inte riktigt som väntat kan man säga.

Markus Rosenberg, West Brom. Hallå där. Vi är en klubb med Shane Long och Peter Odemwingie i rullorna. Vi har precis lånat in Romelu Lukaku. Jomen, vi tar väl och plockar in Markus Rosenberg också, han kommer att göra mycket nytta för oss under säsongen. Aight?!

:::

Om jag skulle ta och försöka förutse de tre största gnällen under dagen, och bemöta dem ett och ett i all korthet. (Det kommer inte att hjälpa, jag vet!)

Helt visst var Eden Hazard en bra värvning, att man inte är med på den här listan betyder inte nödvändigtvis att det är en dålig värvning, bara att det fanns några jag menar var bättre. Man kan så klart tänka sig att han rankar aphögt i framtida värde. Men den här säsongen har han inte varit så fantastisk som man kunde ha hoppats, och i mina ögon sjunker det strategiska värdet i och med att Chelsea värvade både Hazard och Oscar.

Jag älskar värvningen av Philippe Coutinho, det han har visat upp under våren har varit alldeles strålande. Men det finns en liten farhåga i mig som säger att det här också kan vara nyhetens behag lite grann. Vi har sett det förr, Anderson hade till exempel en strålande förstasäsong för Man Utd, för att därefter försvinna. Jag vill helt enkelt se mer.

Skulle vi bara gå på den här säsongen så har naturligtvis Romelu Lukaku haft en enorm impact och rankar naturligtvis väldigt högt på en sådan här lista i det avseendet. Tyvärr har ju West Brom haft det dåliga omdömet (nåja) att bara låna honom, vilket betyder att han fortfarande tillhör Chelsea, som väl i det här specifika fallet var de som egentligen hade dåligt omdöme. West Broms framtida värde av Lukaku är alltså noll och intet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Liverpool 2012-13

Betyg: +++

Styrelsen. Valde inför säsongen att ta det längre perspektivet med klubben, efter den kortsiktighet som fick den att tillsätta Kenny Dalglish ett och ett halvt år tidigare. Med Brendan Rodgers visade styrelsen att de inte söker någon quick fix. Samtidigt kombinerades detta med ett tämligen handlingsförlamat agerande under sommaren när spelare till viktiga positioner för laget inte köptes in av oklara skäl. Det är en förlamning som i slutänden kan ha kostat Liverpool en plats i Champions League.

Brendan Rodgers. Har tagit sig an Liverpool som ett långsiktigt projekt och föresatt sig att utveckla laget på ett långsamt men ändå tämligen metodiskt sätt. Han har under säsongen fått viss välförtjänt kritik för att tillämpa en allt för försiktig taktik i lägen när Liverpool förmodligen hade vunnit på en mer frisläppt attityd. Ett av hans stora bidrag under säsongen har varit att ”få igång” spelare som tidigare haft det väldigt svårt att lyckas i klubben.

Styrka. Rodgers taktik betonar passningsspel och bollinnehav och det är även i dessa avseenden som Liverpool har sina främsta styrkor. Laget är väl sammanhållet i dess bakre delar. Detta kompletteras med en hög grad av kreativitet, framför allt centralt, hos de spelare som utgör lagets anfall och där finns en god potential att passa och såga sig igenom motståndarnas försvarslinjer.

Svaghet. Vad som allt som oftast framträder som en svaghet är just hur det centrala spelet tagit överhanden. Liverpool har inte samma hot från kanterna och detta har motståndarna stundtals kunnat läsa av och göra det väldigt trångt för Liverpool som då får svårt att ta sig till målchanser. Backlinjen har också under säsongen visat sig känslig för press i samband med bollinnehav och utgör därmed en känslig punkt i Rodgers taktiska pussel.

:::

Att göra:

(1) Öka löneutrymmet. Liverpool spelar inte i Champions League heller nästa säsong och Anfield blir inte större av sig självt. Svaga löneförhandlingar under flera år tär också på Liverpools resurser. Om Andy Carroll inte är önskad i klubben så bör han avyttras. Klubben har ett antal spelare som inte används i tillräcklig utsträckning, inte minst på mittfältet. Framtiden för Luis Suarez i klubben bör utvärderas inte bara sportsligt utan också ekonomiskt.

(2) Förstärk försvaret. Laget har haft problem i försvarsspelet under säsongen och i och med att Jamie Carragher avslutar sin karriär efter den här säsongen så försvagas det ytterligare sett till såväl bredd som ledarskap. Liverpool bör ägna sommaren åt att hitta en-två mittbackar av god kaliber som kombinerar bra försvarsspel, god bollkänsla och ledaregenskaper.

(3) Förstärk anfallet. En del jobb utfördes i januari genom inköpen av Daniel Sturridge och Philippe Coutinho, men i och med att Luis Suarez framtid i klubben är osäker så kan det vara en idé att se över också anfallet. Även om Suarez blir kvar i klubben kan det vara värt att hitta en komplementspelare till Suarez och Sturridge och på så vis öka spelartruppens bredd.

:::

!

Daniel Sturridge. Var något av ett osäkert kort när han värvades från Chelsea och uppfattades som en egoistisk spelare. Har visat ingenting av detta under sitt första halvår i Liverpool utan har tvärtom visat varför han i ett antal år uppfattats som en av Englands mest talangfulla spelare. Har kompletterat Suarez utmärkt men också visat sig klara sig bra på egen hand.

?

Fabio Borini. Värvades i elfte timmen som ett komplement till Luis Suarez men har helt misslyckats med att göra sig en plats i Liverpool. Har kvalitet men hans vara eller icke vara bestämmer i mångt och mycket Liverpools behov att se över och förstärka sin anfallsbesättning under sommaren.

:::

2012-13 som film: Cannibal Holocaust (1980)

Ruggero Deodatos synnerligen grafiska film inleds som en tämligen tankeväckande kommentar om samhällets utveckling inte helt orelaterat till Liverpools klassiska slitning mellan tradition och modernitet, men urartar i dess sista tredjedel till en obehaglig och alltför explicit demonstration av människans sämre impulser.

:::

Spelarbetyg:

Brad Jones – (++)
Pepe Reina – (++)

Glen Johnson – (+++)
Jose Enrique – (+++)
Daniel Agger – (+++)
Jamie Carragher – (+++)
Martin Skrtel – (+++)
Andre Wisdom – (+++)

Steven Gerrard – (++++)
Jordan Henderson – (+++)
Stewart Downing – (+++)
Lucas – (++)
Joe Allen – (+++)
Jonjo Shelvey – (++)
Philippe Coutinho – (++++)
Raheem Sterling – (+++)

Luis Suarez – (+++++)
Daniel Sturridge – (++++)
Fabio Borini – (++)
Suso – (++)

Snitt: 2,95

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

På jakt efter den säsong som har flytt

Premier League är slut för den här säsongen. Obligatoriskt i alla sådana sammanhang är att hitta mer eller mindre kreativa sätt att avsluta och sammanfatta säsongen som helhet. Och jag ska inte vara sämre än att jag slänger mig in i den röran med några egna, fast för den sakens skull inte särskilt kreativa, kategorier.

Det här är början på några sådana sammanfattningar under veckan som nu pågår. Utöver den här så kommer naturligtvis inom en snar framtid den i stort sett obligatoriska men definitivt traditionella sammanställningen av vad jag anser har varit säsongens bästa och sämsta värvningar. Det brukar alltid vara något som väcker diskussion och ilska i ungefär samma omfattning.

Sedan tidigare, det vill säga under den senaste månaden, så har jag bloggat om vilja jag anser vara säsongens spelare och säsongens manager, tillsammans med säsongens toppar och floppar. Så dessa väldigt vanliga kategorier tänker jag inte upprepa här. Är det så att ni funderar över vad jag tyckte där så skulle jag föreslå att leta i bloggarkivet.

Let’s get it on!

:::

Säsongens match: Man Utd 2-3 Tottenham

Man Utd var inblandade i några rejäla rackarrökare den här säsongen; mot Man City, Chelsea, Southampton, West Brom och Reading. Reading själva hade en otrolig match mot West Brom på hemmaplan där de i matchens sista minuter vände 0-2 till 3-2. För mig var ändå Tottenhams vinst på Old Trafford något alldeles extra. Dels för att den var något otroligt händelserik, med många mål och massor av chanser. Dels för att Tottenham faktiskt lyckades knäcka en 23 år gammal jinx.

Säsongens mål: David Luiz, Chelsea vs Fulham, 17/4-13

Där fanns mer kreativa mål, som Gareth Bales mål mot Swansea. Där fanns viktigare mål, som Matthew Lowtons mål för Aston Villa mot Stoke. Där fanns tekniskt mer fulländade mål, som Robin van Persies volley mot Aston Villa. Där fanns mer lagperfekta mål, som José Enriques mål mot Swansea. Och där fanns så klart en hel kanonad av screamers den här säsongen, utöver Luiz bomb naturligtvis också ett fullt hus från Bale, från Cameron Jerome, Rafael Da Silva med flera. Personligen är jag lite svag för stora kanoner.

:::

Säsongens succé: Michael Laudrup, Swansea

Brendan Rodgers gjorde ett stort job med Swansea förra säsongen, som var deras debutsäsong i Premier League. Intrycket var ändå att det var lite skakigt och man kände att de kanske skulle få det svårare den andra säsongen. Men Laudrup har inte bara hållt Swansea igång, han har lyft dem kvalitetsmässigt en nivå till. Inte bara har han etablerat Swansea i Premier League, och faktiskt gjort klubben till en seriös kandidat till de europeiska cupplatserna, han såg också till att Swansea vann klubbens första stora titel i Ligacupen, och att de spelar Europa League nästa säsong.

Säsongens misslyckande: Martin O’Neill, Sunderland

Det finns minst sagt många konkurrenter. Roberto Mancinis misslyckande med Man City, med Premier League-erans taffligaste titelförsvar, fiaskot i Champions League, FA-cupdebaclet, alla konflikter och oviljan att ta ansvar, och till sist sparken, är ett misslyckande på en episk skala. Queens Park Rangers röra bör få alla från ägare till managers till spelare att skämmas. Men jag tar ändå O’Neill, den tidigare så hyllade managern, som förde Sunderland hotande nära nedflyttning och som av senare rapporter att döma inte hade någon ordning på laget alls.

Säsongens överraskning: Steve Clarke, West Brom

Många, inte minst jag, hade dubier om hur Clarke skulle klara sig i sitt första uppdrag som manager, alltså first man. Den tidigare assistenten visade sig dock på styva linan omedelbart och under hela hösten så var det West Brom tillsammans med Everton som överraskade uppe i toppen av tabellen. West Brom dalade i och för sig under våren, vilket sänker helhetsintrycket, men West Brom lyckades ändå uppnå sin högsta tabellplacering på många år.

:::

Säsongens debutant: Luke Shaw, Southampton

Om man debutant menar spelare, eller vad som helst, som åtminstone gör sin första säsong i Premier League så anser jag att den här säsongens allra största utropstecken är Southamptons unga vänsterback Luke Shaw. Han har spelat mycket i nykomlingarna och visat upp ett oerhört moget försvarsspel. Det är inte konstigt att flera större klubbar nu rycker i honom, men det låter på djungeltrummorna som om han blir kvar i The Saints.

Säsongens veteran: Arsene Wenger, Arsenal

Ifrågasatt har han förvisso varit i några år nu Wenger, men inledningen på den här säsongen såg honom möjligen mer kritiserad än någon gång tidigare. Den revisionism som många Arsenalfans nu kan ägna sig förändrar inte det enkla förhållandet. Att de över huvud taget kan göra det beror till stor del, vilket jag säger eftersom endast är ett för stort ord, på den gamle räven, som till sist ändå satte yngre konkurrenter i Liverpool och framför allt Tottenham på plats.

:::

Säsongens snyggaste: Passa bollen till Berbatov!

The Berba är så klart alltid snygg. Oavsett vad han gör. Läckrast, med just precis den perfekta balansen av självgodhet och självdistans, tycker jag ändå det är när han precis gjort ett av många mål för Fulham och han drar upp tröjan för att på undertröjan visa det synnerligen enkla budskapet: ”Passa bollen till mig!”

Säsongens fulaste: Stokes Bay of Pigs

Varje gång något bra eller intressant händer i Spanien så brukar de mest inbitna ängländarna retoriskt fråga sig hur det egentligen skulle gå till om de tvingades tillbringa en kall tisdagskväll i Stoke. En viss tradition av inslängda grishuvuden på planen har ju funnits i Spanien. Glenn Whelan tänkte nog då testa den Stoketeorin genom att slänga in nämnt grishuvud i antifläskaren Kenwyne Jones skåp. Förhoppningsvis var det inte illasinnat utan bara omdömeslöst, hur som helst har jag svårt att föreställa mig en fulare syn när man intet ont anandes ska öppna sitt skåp.

Säsongens tråkigaste: Trakasserierna av Mark Clattenburg

Rasism är ett faktiskt problem i samhället och har också getts vissa trista uttryck inom fotbollen, inte minst de senaste säsongerna. Att med det som bakgrund missbruka den diskussion som trots allt pågår i frågan genom att helt utan skälig grund anklaga en domare man valt att rikta sin ilska på efter en förlust för att ha kommit med rasistiska påhopp är väl ungefär så lågt som det är möjligt att sjunka. Överlag, med behandlingen av först Roberto Di Matteo och därefter Rafa Benitez, har det kanske inte varit den bästa säsongen i Chelseas historia.

:::

Kör gärna loss på era egna kategorier.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Utvärdering av Newcastle 2012-13

Betyg: ++

Styrelsen. Har i princip arbetat vidare med samma strategi som tidigare, fast under förändrade omständigheter. Agerade inte tillräckligt handlingskraftigt under sommaren för att bredda och förstärka spelartruppen inför en säsong som med Europa League skulle innebära fler matcher och mer slitage på lagets viktiga spelare. Tvingades till nödköp av varierande kvalitet under januari för att gardera mot ett alltför omfattande ras i tabellen.

Alan Pardew. Har varit begränsad av skador på viktiga spelare och haft svårt att uppnå någon kontinuitet i laguttagningarna, särskilt i backlinjen. Samtidigt har det mixtrats onödigt mycket med de taktiska uppställningarna, och ett problem har varit alltför defensivt inriktade matchplaner. Newcastles speluppbyggnad har allmänt sett varit för långsam vilket har lett till att laget i alltför hög utsträckning tvingats förlita sig på långbollar in i straffområdet. Pardews taktik har inte varit ändamålsenlig för Newcastle den här säsongen.

Styrka. Newcastles kanske främsta styrka under säsongen har varit lagets organisation på det defensiva mittfältet. Motståndarna bjuds på förhållandevis få chanser mot Newcastle. Inbyggt i denna taktik är också att Newcastle själva är förhållandevis starka vad avser det egna bollinnehavet, och kan använda det som verktyg för att hålla motståndarna borta från det egna straffområdet.

Svaghet. I roten till Newcastles styrka finner vi också dess svaghet. Lagets defensiva balans är alltför markerad med ett alltför lågt liggande mittfält. En direkt konsekvens av detta är att speluppbyggnaden går för långsamt och Newcastle har fått det svårt att hitta spelvägar genom det egna offensiva mittfältet. På så vis har laget i för hög utsträckning tvingats till ett inte särskilt konstruktivt långbollsspel. Newcastle har också haft svårt att hitta vettiga offensiva alternativ till först Demba Ba och därefter Papiss Demba Cissé, och har därmed blivit stundtals förutsägbara i sitt anfallsspel.

:::

Att göra:

(1) Rensa i spelartruppen. Newcastle har under ett par säsonger närmast tillämpat en dammsugarstrategi på spelarmarknaden. Det har onekligen skakat fram ett antal guldkorn men också ett flertal spelare med tveksam kvalitet för att hävda sig på tabellens övre halva. Under sommaren bör Newcastle genomföra en inventering av spelartruppen och avyttra spelare som inte bidrar särskilt mycket eller på annat sätt är överflödiga.

(2) Förstärk anfallet. Newcastle lider brist på anfallsalternativ bredvid den utmärkte Papiss Demba Cissé. Bröderna Ameobi utgör möjligen bredd men knappast kvalitet nog att komplettera honom. Det har talats om att Newcastle är intresserade av att värva hem Andy Carroll, och någon anfallare av den kalibern vore önskvärt.

(3) Bredda och förstärk mittförsvaret. Skador i Newcastles backlinje har ställt till stora problem för Newcastle den här säsongen, och om Fabricio Coloccini blir kvar i klubben efter den här säsongen är ytterst osäkert, kanske till och med osannolikt. Mittförsvaret är den lagdel som Newcastle bör arbeta mest med att förstärka under sommaren.

:::

!

Papiss Demba Cissé. Det fanns frågetecken kring hur Newcastles anfall skulle arta sig när Demba Ba försvann från klubben, men Cissé har visat sig vara en fullgod om inte till och med kanske ännu starkare ersättare. Problemet är att han är för ensam och isolerad i Newcastles spel.

?

Cheick Tioté. Var en väldigt viktig kugge i Newcastle under förra säsongen men har den här säsongen varit en blek kopia av sig själv. Ser tveksam och håglös ut på fotbollsplanen och det är oklart om detta beror på att han något mer liknande sin normala nivå eller om det är personliga orsaker i bakgrunden.

:::

2012-13 som film: Bande à Part (1964)

En klassiker från den franska nya vågen av Jean-Luc Godard. Handlar om en triangel av ungdomar som på olika sätt känner ett utanförskap gentemot samhället i övrigt. Godards ”hjältar” är ofta tragikomiska gestalter med självdestruktiva inslag och precis som i filmen så får Newcastles säsong ett bitterljuvt slut.

:::

Spelarbetyg:

Tim Krul – (++++)
Rob Elliott – (+++)

Fabricio Coloccini – (++++)
Davide Santon – (+++)
Danny Simpson – (+++)
Mike Williamson – (++)
Mapou Yanga-Mbiwa – (++)
James Perch – (++)
Mathieu Debuchy – (+++)
Steven Taylor – (+++)

Yohan Cabaye – (+++)
Moussa Sissoko – (+++)
Vurnon Anita – (+++)
Hatem Ben Arfa – (+++)
Jonas Gutierrez – (++)
Gael Bigirimana – (++)
Sylvain Marveaux – (++)
Cheick Tioté – (++)
Gabriel Obertan – (++)
Haris Vuckic – (+)
Yoan Gouffran – (+++)

Papiss Cissé – (+++)
Shola Ameobi – (++)

Snitt: 2,61

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dags för något som man kan vinna med kids

Nyheterna har varit många den här säsongen. Mot slutet av säsongen rörde dessa nyheter först och främst spelare och managers som skulle avsluta sina karriärer, eller managers som fått sparken. Men en nyhet introducerades redan i början av säsongen och har sin höjdpunkt just ikväll faktiskt.

Nämligen U21 Premier League.

U21 Premier League har bestått av de 22 klubbar som ansökt om Kategori 1-status för sina akademier inom Elite Player Performance Plan (EPPP). De innefattar 17 klubbar från Premier League och fem klubbar från The Championship.

Turneringen är uppbyggd runt två gruppspelsfaser. I den första fasen delas de 22 klubbarna in i tre nationella grupper om 7-8 lag. De 2-3 bästa lagen från dessa grupper, tillsammans med den bästa trean från de två grupper med sju lag, går vidare till Elite Group i den andra fasen. Övriga lag delas i den andra fasen beroende på placering upp i Group 1 respektive Group 2.

Sammanlagt fem klubbar från Elite Group, Group 1 och Group 2 tar sig till finalfasen. De tre bästa lagen från Elite Group går direkt till semifinal, samtidigt som vinnarna av Group 1 och Group 2 möts i kvartsfinal. Vinnarna i den matchen möter vinnaren av Elite Group i semifinal och den andra semifinalen spelas mellan tvåan och trean i Elite Group.

Newcastle och Everton gjorde i år upp i kvartsfinal. Everton vann den matchen och ställdes mot vinnarna av Elite Group, Tottenham, i semifinalen. Den matchen vann Tottenham med 3-2. I den andra semifinalen besegrade Man Utd Liverpool med 3-0.

Framför oss, klockan 20:00 ikväll, har vi alltså finalen i U21 Premier League mellan Tottenham och Man Utd.

:::

Tottenham

Tottenham har spelat totalt 27 matcher i U21 Premier League den här säsongen och förlorat endast fem av dessa. De vann både sin första grupp och därefter Elite Group och måste rimligtvis ses som favoriter att vinna finalen och turneringen i sin helhet.

Anfallsspelet är Tottenhams främsta styrka i vilket de kännetecknas av ett snabbt och framåtriktat passningsspel. Antalet spelare som följer med i lagets anfall är många, både ytterbackar och mittfältare, och gör det svårt för deras motståndare att kontrollera deras rörelser.

Tottenham har öst in mål under hela säsongen. I de två gruppspelen bombade de in totalt 74 mål, vilket är 22 mål fler än Liverpool som gjorde näst mest, och mer än dubbelt så många som dagens motståndare Man Utd. Lagets främste målskytt är Jonathan Obika som hittills under säsongen gjort 17 mål, varav två i semifinalen mot Everton. Släng ett getöga på:

Christian Ceballos (20 år). En anfallsglad och spännande yttermittfältare av klassiskt Tottenhamformat. Ingen har gjort fler matcher än Ceballos den här säsongen och har gjort 12 mål från sin högerkant. Gillar att utmana sin motståndare, vika inåt i planen och skjuta med vänstern.

Nabil Bentaleb (18 år). På vänsterkanten härjar istället Bentaleb, med fransk-algerisk bakgrund, som likt sin motsvarighet i a-laget kan spela både anfallare och mittfältare samt centralt eller på en kant. Bra bollteknik och med ett öga både för målet och för en avgörande passning.

Grant Hall (21 år). Mot slutet av säsongen har den storväxte mittbacken Hall tagit över kaptensbindeln i laget. Hall har spelat 17 matcher, är bra med bollen och är den som under säsongen har organiserat och tätat till lagets försvarsspel. Under säsongens sista sju matcher släppte laget in endast tre mål.

:::

Man Utd

Man Utd har slutat tvåa i båda sina grupper den här säsongen, i båda fallen efter Tottenham. Likt Tottenham har de dock också bara förlorat fem matcher, men spelat desto fler oavgjorda. Av de fyra mötena mellan Tottenham och Man Utd så har båda lagen vunnit vardera två matcher.

Vad som framför allt imponerat i och med Man Utd under säsongen har varit försvarsspelet. Laget har inte bara hållit nollan vid flera tillfällen utan också på ett effektivt sätt förhindrat motståndarna att över huvud taget komma till målchanser.

Anfallsmässigt har laget dock varit begränsat under säsongen, till stor del på grund av avsaknaden av en riktig central anfallare i Will Keanes frånvaro. Det har tvingat fram många olika taktiska uppställningar och förhindrat Man Utd från att hitta en etablerad anfallsidé. Släng ändå ett getöga på:

Adnan Januzaj (18 år). En kreativ spelfördelare som kombinerar teknik med god arbetsetik. Alex Ferguson har inte utan anledning lyft fram Januzaj som en av klubbens allra mest spännande talanger, och Januzaj har helt klart ett för sin ålder väldigt utvecklat spel.

Tom Thorpe (20 år). Sett over hela säsongen sannolikt Man Utds bäste spelare. Inledde säsongen på mittfältet men har sedan dess flyttats tillbaka till sin föredragna mittbacksroll och har varit den främsta anledningen bakom Man Utds goda defensiv.

Jesse Lingard (20 år). Imponerade på Man Utds förra sommartour utan att få chansen i a-laget den här säsongen. Skickades istället på lån till Leicester ett kort tag för att därefter återvända till klubben. Har återfunnit toppformen under våren och är ett av Man Utds farligare målhot.

:::

Aston Villa, som vann NextGen Series den här säsongen, slutade tvåa i Group 1 efter Everton. Norwich som å sin sida vann FA Youth Cup slutade fyra i Group 2. Vilket kanske något visar på svårigheten att utveckla spelare vidare från 18 års ålder.

Bland de övriga av Premier Leagues toppklubbar så slutade Arsenal på femte plats i Elite Group. Chelsea och Man City tog sig inte till Elite Group, utan slutade fyra i Group 1 respektive femma i Group 2. Southampton slutade fyra i Elite Group, och var två poäng från slutspelet.

En specialregel med U21 Premier League är att lagen i varje match får ha tre utespelare med som är över 21 år. Målvakten får också vara äldre. Under säsongen har exempelvis Tom Huddlestone, Younes Kaboul, Scott Parker och Steven Caulker spelat för Tottenham. För Man Utd har bland andra Anderson, Darren Fletcher, Chris Smalling och Jonny Evans deltagit.

Räkna dock med att det blir mestadels unga spelare i finalen ikväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Arsenal till Champions League

 

:::

Vad talar för en ny Tottenhamutmaning nästa säsong?

Det räckte inte hela vägen för Tottenham. De vann visserligen, efter väldigt många om och men, mot Sunderland. Men i och med att också Arsenal vann, mot ett på alla sätt och vis genomuselt Newcastle, så spelar det ingen roll. Det blir Arsenal som tar fjärdeplatsen och spelar i Champions League nästa säsong.

Om man nu ska ta vad jag skrev i dagens tidigare blogg väldigt bokstavligt så är det därför läge för Tottenham att gå och hänga sig. Det här var deras sista reella möjlighet att nå Champions League, och det kommer bara att bli svårare och svårare med tiden. Klarade de det inte nu så klarar de det aldrig.

Nej, men så enkelt är det så klart inte. Istället kan man börja fundera på vad som talar för att Tottenham kan komma tillbaka nästa säsong och faktiskt ännu en gång utmana på fullt allvar om en Champions League-plats.

»  Långsiktig plan. Det var naturligtvis en missräkning för Tottenham att inte nå Champions League den här säsongen. Samtidigt betvivlar jag att klubben inte har kalkylerat med risken att inte lyckas, och att de nu står utan en plan för hur de ska agera. Villas-Boas talar om en långsiktig plan gällande klubbens struktur och lagets utveckling, och om det är en plan som är väl förankrad i klubbens styrelse så kommer inte Tottenham att försvinna nästa säsong.

»  Villas-Boas relation med Bale. Lagets absolut främste spelare är Gareth Bale och skulle Tottenham lyckas behålla honom så vore det enormt värdefullt. Inte mycket talar egentligen för att de ska lyckas med det, för naturligtvis vill Bale spela Champions League. Men det faktum att Villas-Boas verkar ha en väldigt bra relation med Bale, som ser sin manager som en anledning till hans utveckling som fotbollsspelare, kanske talar för att Bale ger Tottenhams projekt i alla fall en säsong till.

»  Klubbens akademi. Även om Bale nu skulle försvinna så är det mycket kvalitet på väg upp genom Tottenhams ungdomslag. Tottenham gick långt i NextGen Series och imorgon spelar de final i U21 Premier League, i vilka de så här långt under säsongen varit helt dominerande. Cristian Ceballos, Jonathan Obike och Nabil Bentaleb är spännande talanger i Tottenhams anda. Med dessa spelare vinner Tottenham både bredd och kvalitet.

»  Europa League. Kanske ska heller inte Europa League underskattas. Dels ska den turneringens betydelse som skyltfönster för talangfulla spelare i Europa inte underskattas, och att Tottenham är med där är värdefullt. Dels visade Tottenham i år att de faktiskt tar den turneringen på allvar, vilket bör öka klubbens legitimitet bland dessa spelare. Detta tillsammans med Premier Leagues goda renommé gör att Tottenham fortfarande bör kunna värva spelare av hög kvalitet.

Det jag anser talar mest emot Tottenham är egentligen inte de själva och den egna klubbens utveckling. Det är att konkurrenterna om Champions League-platserna också de blir allt starkare. Arsenal har nog passerat sin nadir vid det här laget, Chelsea ser ut att bli starkare, och man måste räkna med att Liverpool kommer att börja blanda sig i leken igen. Och även om de båda Manchesterklubbarnas status möjligen är något oklar inom den närmaste framtiden så är det långsökt att de skulle falla så långt.

:::

Helgens vinnare: Arsenal.

Oavsett vad man anser om Arsenals sänkta ambitionsnivå under de senaste åren, så måste man ändå låta sig imponeras av det sätt på vilket Arsene Wenger alltid lyckas uppnå en stabilitet med sitt Arsenal även under de mest turbulenta av omständigheter. Det som tidigare varit lagets akilleshäl, det oorganiserade försvarsspelet, har under slutet av den här säsongen varit det som räddat fjärdeplatsen.

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Kan Arsenal förmå Tottenham att förbli outsiders?

Så är det då dags. Säsongens allra sista omgång och de sista matcherna för säsongen för samtliga Premier League-lag. Cupfinalerna är redan avslutade och någon Champions League-final blev det ju inte den här gången. Efter att titelstriden varit avgjord sedan länge, och nedflyttningsstriden avgjorts alldeles nyligen, så återstår nu ett enda frågetecken den här säsongen.

Vilken klubb gör Man Utd, Man City och Chelsea sällskap i nästa säsongs Champions League?

Nu går jag i och för sig händelserna något i förväg. För det kan ju faktiskt bli en Premier League-match till. Ett playoff om tredjeplatsen mellan Arsenal och Chelsea om Arsenal vinner med uddamålet samtidigt som Chelsea spelar oavgjort, och Arsenal inte gör fler än ett mål mer än Chelsea. Det är ett playoff jag förvisso ser som oviktigt, eftersom oavsett vilket lag som än får kvala till Champions League så räknar jag med att de klarar ett sådant kval.

Det stora och meningsfulla frågetecknet står alltså mellan Arsenal och Tottenham, de historiska rivalerna från norra London som numer alltså är bittra rivaler också sportsligt.

Tottenham måste rimligtvis vinna hemma mot ett Sunderland som inte har något alls att spela för. Sunderland har därtill en svag formkurva och allmänt sett förtvivlat svårt att göra mål. Ett sådant resultat innebär en enda väldigt enkel förutsättning: Arsenal  måste vinna borta mot Newcastle, ett lag som om möjligt har en ännu sämre formkurva.

:::

Att kvalificera sig för Champions League är naturligtvis oerhört viktigt för båda lagen. Den moderna fotbollen har ju blivit på det sättet, uppdelad mellan insiders och outsiders.

Ändå måste man ändå säga att det är betydligt mycket viktigare för Tottenham än vad det är för Arsenal.

Med det vill jag inte säga att det är oviktigt för Arsenal. Att inte kvalificera sig för Champions League skulle innebära både ett kännbart intäktsbortfall och att de får betydligt svårare att attrahera de främsta spelarna på den europeiska spelarmarknaden den här sommaren.

Men. Även om Arsenal skulle missa Champions League så har de till att börja med en stark intäktsbas genom The Emirates, intäkterna från Champions League är relativt sett mindre betydelsefulla för dem än vad de vore för Tottenham. Klubben har också ett starkt renommé. Om Arsenal missar Champions League i år så förminskas inte deras chanser att ta sig dit nästa säsong nämnvärt.

För Tottenham är situationen annorlunda. Givet klubbens ambitioner att etablera sig som en av toppklubbarna i ligan så är kvalificering till Champions League en absolut nödvändighet, även om Andre Villas-Boas menar att hans vision för klubben ändå skulle leva vidare.

Men dels är det en fråga om legitimitet. Om Tottenham vill framhålla sig som en toppklubb så måste de visa det genom att närvara på den största europeiska scenen. Dels är det en fråga om ekonomi. Med en arena endast hälften så stor som exempelvis Arsenals så behöver Tottenham intäkterna från Champions League för att i någon utsträckning utjämna resursgapet till övriga klubbar i ligans toppskikt.

Men det är också av mer konkret betydelse för Tottenham på kort sikt. För en spelare som Gareth Bale vill naturligtvis spela Champions League och om inte Tottenham kan erbjuda det så kommer han rimligen att söka sig till en klubb som kan det. Ett missat Champions League för Tottenham riskerar alltså skapa en ond cirkel där det blir allt svårare, inte lättare, att nå detta mål.

Om Arsenal vinner mot Newcastle idag så säkrar de därmed kanske inte bara Champions League åt sig själva, de kan även slå undan benen på en potentiellt farlig konkurrent i toppen av ligan för en hyfsat lång tid framöver. De kan se till att Tottenham förblir en outsider.

:::

Säsongens sista omgång kan alltså bli något utav en triumf för Arsene Wenger, som sett till de förutsättningar han hade att arbeta med inför och i början av säsongen, måste sägas ännu en gång ha gjort ett gediget jobb med Arsenal.

Givet Andre Villas-Boas försök till mindgames tidigare i våras, efter att Tottenham besegrat Arsenal och öppnat upp ett försprång om sju poäng i tabellen, och han menade att Arsenal var ett lag i en negativ spiral, så får man säga att Wenger lyckades vända det till något positivt.

Villas-Boas är alldeles säkert en mycket skicklig taktiker, men som psykolog har han troligtvis mycket lite att sätta emot Arsene Wenger, som efter snart 17 år i Premier League är tämligen luttrad i det avseendet. Han har varit klok nog att inte säga något om det inför helgens match, av just det skälet, men om allt går som det ska så känner han nog en viss tillfredsställelse över just detta.

Att gammal till sist ändå är äldst. Ifrågasatt har Arsene Wenger varit den här säsongen. Av omvärlden såväl som av sina egna. Vinner Arsenal mot Newcastle idag så är alla frågor besvarade.

:::

Dagens matcher: Chelsea vs Everton, Liverpool vs QPR, Man City vs Norwich, Newcastle vs Arsenal, Southampton vs Stoke, Swansea vs Fulham, Tottenham vs Sunderland, West Brom vs Man Utd, West Ham vs Reading, samt Wigan vs Aston Villa.

Samtliga matcher med avspark klockan 17:00. Utöver de tre matcher som ändå kan sägas gälla något konkret, så kan man kanske särskilt hålla ögonen på Anfield, där Jamie Carragher gör sin sista match, och Hawthorns där Alex Ferguson gör sin 1,500:e och sista match som manager.

En viss stum känsla följer ju med att detta är sista omgången. Ett alltför långt sommaruppehåll väntar, och det tillstånd man så här i början av detta befinner sig i brukar jag benämna post-season depression (PSD). En malande känsla av svårdefinierad tomhet som man tar till alltmer desperata metoder för att fruktlöst försöka fylla.

Sedan vidtar den intellektuella skärseld som benämns silly season. Och med så många förändringar som den här säsongen har fört med sig i flera av Englands största klubbar så kan ju den här upplagan bli något alldeles extra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Helgen då The Football League gör upp på Wembley

Det finns något naturligt grymt med playoff-spel. Närmare bestämt det sätt på vilket en hel säsong i en enda match definieras som antingen en succé eller ett misslyckande. För hur oväntat positivt det än är för en klubb att sluta så högt upp i ligan att ett playoff blir möjligt, så kommer det alltid vara så att säsongen avslutas med en svidande förlust och tankar ”om bara…”

Det är också något med playoff-spel som motsäger ligaspelets själva natur, något närmast omoraliskt som kan leda till att ett lag som slutar sexa och kanske rätt många poäng efter det lag som slutade trea över hela säsongen, ändå kan flyttas upp på de övriga lagens bekostnad. Ligaspel ska inte handla om vilka som är bäst i en enskild match, utan över en hel säsong.

Men det brukar heta att alla regler har sina undantag. Och det här med playoff är trots allt något som inom engelsk fotboll är speciellt för The Football League och särskiljer det från Premier League. Det skapar naturligtvis också en ytterligare nerv och spänning  i slutet av säsongen, även om det på sitt sätt också riskerar göra själva ligasäsongen mindre spännande i vissa avseenden.

Men regeln om inga playoff i Premier League kan såklart få sitt eget lilla undantag den här säsongen. Om Arsenal vinner med uddamålet, samtidigt som Chelsea spelar oavgjort med ett mål mindre gjort än Arsenal, så kommer de båda klubbarna att få spela playoff om tredjeplatsen. Förvisso ett inte särskilt betydelsefullt playoff, men ändå.

Men den här helgen är det The Football League, närmare bestämt League Two idag och League One på söndag, som gäller. Dessa båda ligor ska nu avslutas i sin helhet, och nervositet och ångest kommer att ligga tät över Wembley under helgen.

:::

League Two: Bradford vs Northampton

Om någon för ungefär sju till åtta år sedan hade sagt att Aidy Boothroyd och Phil Parkinson skulle leda ut varsitt lag på Wembley i slutet av säsongen så hade nog de allra flesta gissat på en playoff-final i The Championship. Andra kanske till och med hade dragit till med en FA-cupfinal.

Men dessa två managers, som nu för tiden alltså basar över Northampton respektive Bradford, som ansågs som coming men under 2000-talet, har blivit tvungna att börja om längre ned i seriesystemet för att återuppliva sina haltande karriärer. Båda två har fått den tid de behöver för att bygga ett lag från grunden och nu kommer någon av dem att för första gången sedan 2006 flyttas upp en division.

Bradford är klara favoriter att vinna mot Northampton på Wembley. Det dramatiska sätt på vilket Bradford vann mot Burnley talar för dem tillsammans med deras nyliga erfarenhet av att spela en Ligacupfinal på Wembley. De verkar ha hittat en framgångsrik taktik i cupspelet den här säsongen.

Northampton ska dock inte underskattas. De har en luttrad manager i form av Boothroyd och arbetade sig fram till imponerande 1-0-segrar i båda semifinalmötena med ett starkt Cheltenham. Boothroyd själv har tidigare erfarenhet av playoff-spel från sin tid i Watford, som han ledde upp i Premier League 2006.

Bradfords anfallare Nahki Wells antydde i en intervju inför matchen att han planerade göra ytterligare några mål den här säsongen. Han har gjort fem mål på de sex senaste mötena med Northampton. Man kan räkna med att Boothroyd har använt de kommentarerna till att om möjligt motivera sina egna spelare desto mer.

Den här säsongens tidigare möten mellan de båda klubbarna har varit snäva historier. I ligan vann Bradford båda matcherna med 1-0, och när de möttes i FA-cupen så slutade både första matchen och omspelet 1-1, innan det blev två ytterligare mål i förlängningen och Bradford till sist vann på straffar.

:::

League One: Brentford vs Yeovil

Om någon undrade över Brentfords mentala status efter den sista omgångens moralknäckande dramatik, när Doncaster på det mest grymma av sätt snuvade dem på segern och uppflyttning till The Championship, så har Brentford svarat med emfas. När Swindon kvitterade på tilläggstid i det andra mötet och tog semifinalen till förlängning, så höll Brentford samman och lyckades till sist vinna på straffar.

Å andra sidan var det en något bisarr upplevelse att Brentford alls skulle bli indragna i sådan dramatik givet att de hela tiden hade både det spelmässiga och målmässiga övertaget på Swindon. Dock måste man ifrågasätta deras förmåga att ställa till det för sig själva, också i matcher de borde vinna relativt bekvämt.

Kanske kan det motsatta sägas om deras motståndare, Yeovil. De vann med sammanlagt 2-1 mot Sheffield United, efter ett sent mål på hemmaplan i returmötet. Jublet visste då inga gränser på Huish Park, men spelmässigt fick de slita hund i stora delar av de 180 minuter de stångades med och mot  Sheffield United.

Så frågan är kanske om Yeovil ännu en gång kan dra nytta av sin status som underdog i det här playoff-spelet, och om Brentford den här gången med ett större lugn kan ta tillvara sitt favoritskap. Känslan är att om Brentford klarar av att kontrollera sina egna nerver, så blir det de som spelar i The Championship nästa säsong.

:::

Det har länge varit känt att Stoke spelar lite svinigt. Dessa grisigheter har dock tagits till nya nivåer efter det att någon placerat ett avhugget grishuvud i den icke-fläskätande Kenwyne Jones skåp i lagets omklädningsrum. Dylika typer av påhitt är tydligen tradition i Stoke under säsongens sista vecka.

Hur reagerade då Kenwyne Jones på detta svineri? Jodå, han slängde en tegelsten rätt igenom sidorutan på Glenn Whelans porsche. Man får anta att Whelan är på goda grunder skäligen misstänkt Stokes alldeles egen Bay of Pigs.

Ska man vara lite seriös så känns detta kanske som ett möjligt tecken på vad som gått fel för Stoke den här säsongen. Stämningen i omklädningsrummet kan inte vara den alltför bästa när sådant här händer och det får sådana konsekvenser.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues bästa norrmän mellan 1992 och 2013

Ja, vi elsker dette landet! Det är syttende mai i vårt kära brodersland och det är ju en nationell högtid till vilken vi egentligen saknar någon motsvarighet i Sverige, även om där finns midsommarafton och även om det de senaste åren har gjort några halvkvädna försök att få liv i vår egen nationaldag.

Det är dock mycket i våra respektive nationaldagsfiranden som skiljer sig åt. Om vårt firande i Sverige kanske först och främst går ut på att dricka lite mer folköl än vanligt så det norska firandet betydligt mer militaristiskt. Det marscheras och paraderas, till och med små barn kläs ut i uniform och vad som förhoppningsvis är attrapper av vapen. Naturligtvis en följd av att krig och invasion i Norge är en lokal realitet.

Vad vi annars kan sägas ha gemensamt med Norge är vad jag i Jan Guillousk anda brukar kalla för den svenska underrättelsetjänstens största misstag genom alla tider. Det vill säga den norska folkomröstningen om självständighet från Sverige. Låt folket bestämma, sade den svenska underrättelsetjänsten, så kommer en majoritet att förorda att de blir kvar i unionen. Med cirka 99% av rösterna för självständighet så måste det betraktas som ett av historiens främsta exempel på groupthink.

En annan sak Sverige har gemensamt med Norge är en särskild förkärlek för engelsk fotboll och Premier League. Supportergrupperna i Norge är lika flitigt förekommande som i Sverige, i vissa fall skulle jag nog till och med säga att de är både större och mer aktiva. Där svenska spelare under lång tid istället valde att söka proffsliv i kanske framför allt Italien så har norska spelare i större antal sett Premier League som sin hemvist.

Men vilka är då de främsta norska spelarna under Premier League-eran?

:::

(10) John Carew – Aston Villa (2007-11) & West Ham

Carew gjorde sig främst ett namn i spanska Valencia och var ett internationellt aktat namn när han köptes av Aston Villa. I Premier League hade han dock relativt svårt att lyckas med några större prestationer, men han levererade ändå 37 mål på strax över 100 matcher för Aston Villa.

(9) Ronny Johnsen – Man Utd (1996-02) & Aston Villa

Man Utd köpte två norrmän sommaren 1996, men bara en av dem stal rubrikerna omedelbart. Johnsen växte dock in i rollen som en av Man Utds mest stabila mittbackar under dessa år, och under den period av dominans runt millennieskiftet som inleddes med The Treble 1999, så var Johnsen ordinarie.

(8) Alf Inge Haaland – Nottingham (1993-97), Leeds (1997-00) & Man City

Haaland är kanske mest känd inte så mycket för sitt eget fotbollsspelande som för vad en annan spelare gjorde med honom. Som spelare var han dock en fast figur i Premier League under 1990-talet och några år in på 2000-talet, framför allt med framgångsrika perioder i Nottingham och Leeds.

(7) Stig Inge Bjornebye – Liverpool (1992-2000)

Bjornebyes hade det tufft under sin inledande tid i klubben men växte ut som en av lagets stabila spelare under Roy Evans managerskap. Stod för många avgörande passningar till lagets anfallare Stan Collymore och Robbie Fowler när Liverpool gjorde sina bästa säsonger under 1990-talet.

(6) Henning Berg – Blackburn (1993-97, 2000-03) & Man Utd

Den ende norske spelare som har vunnit Premier League med två olika klubbar. Berg köptes av Blackburn i samband med att de gick upp i Premier League och två år senare vann de på ett fantastiskt vis ligan. Totalt har Berg mäktat med över 200 matcher för sitt Blackburn.

(5) Tore Andre Flo – Chelsea (1997-00) & Sunderland

50 mål på lite drygt 150 matcher, eller rätt precis ett mål var tredje match. Det är Flos facit för Chelsea. Han var en av lagets absolut främsta anfallare under en period när de började nå framgångar såväl i Premier League som i europeiskt cupspel. Det moderna Chelseas förste anfallare.

(4) Claus Lundekvam – Southampton (1996-08)

En riktig hjälte i Southamptons tröja. Med mer än 350 matcher för klubben så har han gjort fler Premier League-matcher än någon annan norrman och han var också lagkapten under flera år. Hans mest framgångsrika säsong med laget var 2002-03 när laget slutade åtta i ligan och gick till FA-cupfinal. Följde med laget ned i The Championship.

(3) John Arne Riise – Liverpool (2001-08) & Fulham

Riise imponerande endast sporadiskt under sina första säsonger på Anfield men i och med att Rafa Benitez tog över klubben 2004 så växte han fram som lagets och en av ligans bästa vänsterbackar. Stark i löpningarna och med ett fruktat skott så bidrog han med mycket till Liverpools spel.

(2) Steffen Iversen – Tottenham (1996-03)

Något av en spelare i skymundan, kanske fanns det vid den här tiden andra norska spelare som drog till sig uppmärksamheten. Men Iversen vann en Ligacuptitel med Tottenham under sin tid i klubben och var under två säsonger i rad lagets främste målskytt.

(1) Ole-Gunnar Solskjaer – Man Utd (1996-07)

Var något av en sensation under sin första säsong i Premier League men falnade därefter något i samband med att Man Utd värvade först Teddy Sheringham och därefter Dwight Yorke. Blev i samband med det känd som super sub och hans avgörande mål under Man Utds The Treble-säsong har gjort honom odödlig både i Man Utd och i Norge.

:::

Oroväckande tider för Southampton när det ser ut som om styrelseordförande Nicola Cortese kan vara på väg att lämna sitt uppdrag om han inte får tillräckligt stöd av klubbens stiftelse, samtidigt som den nyss anställde Mauricio Pochettino säger att han lämnar om Cortese lämnar. Det hela handlar naturligtvis om att få loss mer resurser att investera i laget och klubben.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wayne Rooneys transferbegäran ska först och främst ses som ett power play

Ännu en transfersaga med Wayne Rooney rullar nu på för fullt. Den andra av sitt slag på rätt precis två och ett halvt år. Alex Ferguson bekräftade efter helgens match mot Swansea att Rooney hade lämnat in en transfer request och att det var därför han inte spelade den matchen.

I media urartade diskussionen tämligen omgående till en gissningslek om vilken klubb som kan tänkas köpa Wayne Rooney. Mer precist, i vilken klubb han i så fall kommer att spela nästa säsong.

Vad som är något iögonfallande med den pågående mediadiskussionen är att den fullständigt misslyckas ta fasta på vad som drev den förra transfersagan, under hösten 2010, och hur den därefter slutade. Minnet är kort kan man väl lugnt påstå, men det vore ju inte alltför långsökt att fundera över om det kan vara precis samma sak som nu pågår.

Alex Fergusons besked att Wayne Rooney lämnat in en transfer request översattes omedelbart, åtminstone i svenska medier, till att Rooney vill lämna klubben. Men vet vi egentligen vad han vill med en sådan begäran? Vad media i sin iver att diskutera spelarövergångar missar är möjligheten att det hela blott är ett maktspel.

:::

Ett scenario är så klart att Wayne Rooney helt enkelt blivit förnärmad och förargad över att ha blivit petad en gång för mycket i viktiga matcher. Och eftersom fotbollsspelare i hög utsträckning är prestigedrivna så leder det till en markering i form av en transferbegäran: ”Om ni inte spelar mig så kan jag sticka!”

Denna möjlighet vädrade Alex Ferguson tämligen offentligt i samband med helgens titelfirande. Han passade också på att närmast övertydligt passa bollen tillbaka till Rooney genom att konstatera att han inte kommer att säljas och att han kanske borde ta och tänka om. Genom att beskriva varför Rooney lämnade in en transfer request, så flyttar Ferguson över pressen på Rooney.

Som sagt, ett maktspel.

:::

Situationen kompliceras naturligtvis till stor del av att Alex Ferguson nu avgår som Man Utds manager. Exakt vem som är den ena parten i det pågående maktspelet är med andra ord just i nuläget något oklart. I vilken utsträckning är Fergusons kategoriska uttalande att Wayne Rooney inte ska säljas något som gäller för klubben?

Kanske är det så, om man helst vill se att Wayne Rooney stannar kvar i Man Utd, att Alex Fergusons avgång och David Moyes tillträde faktiskt är till hjälp i det här läget. För med en ny manager så förändras spelbrädet och Wayne Rooney kan få någon form av upprättelse utan att någon egentligen behöver riskera att förlora ansiktet.

Föga förvånande så har David Moyes redan valt att offentliggöra sin åsikt att Wayne Rooney är en spelare av världskaliber. Allt det här är naturligtvis sådant som Rooney vill höra. Kanske behöver han till och med höra det.

:::

För en omständighet som försvårar läget för Wayne Rooney, och väsentligen minskar hans förhandlingsstyrka, är ju att han under åtminstone den här säsongen inte har gjort någon särskilt bra reklam för sig själv.

Han är fortfarande en väldigt bra spelare, och det vore fel att helt och hållet avfärda hans insatser under den gångna säsongen. Samtidigt har han under ett flertal säsonger i rad haft alldeles för svårt att upprätthålla en godkänd fysisk status.

Kanske är det personliga problem som ligger i bakgrunden. Han är nybliven far och sådant kan vara nedbrytande för såväl fysisk som mental ork. Hur som helst, vilket inte minst ett uttalande från Bayern nyligen visar på, så är frågan relevant vilken klubb som egentligen skulle vara intresserade att köpa honom från Man Utd.

Det är tveksamt om några av de spanska jättarna är intresserade i nuläget. En fundering som gäller lika för Bayern och de större italienska klubbarna. För franska klubbar som PSG och Monaco skulle det kunna vara ett prestigeköp. I sammanhanget pratas det också om Dortmund, men de grejar inte Rooneys lönevillkor.

Man Citys intresse har svalnat och Chelsea borde kanske ha bränt sig tillräckligt på att spendera enorma pengar på misstänkt utbrända anfallare. Arsenal lägger inte den lön som Rooney av lätt insedda skäl skulle kräva.

Engelska klubbar känns alltså inte väldigt troliga för Rooney, och man måste fråga sig hur väl Rooney själv egentligen skulle trivas utanför England.

Slutsatsen är egentligen rätt enkel. Wayne Rooneys alternativ vid sidan av Man Utd är begränsade och förmodligen heller inte särskilt önskvärda. Mest troligt är att han med viss rätta känner sig stött och åsidosatt, irriterad på att ha blivit petad. Det ligger samtidigt en sanning i Alex Fergusons enkla påpekande att en Wayne Rooney i fysisk form blir inte petad.

David Moyes omedelbara uppgift är att komma fram till sin syn på Wayne Rooneys roll i klubben. Delvis handlar det naturligtvis också om att försäkra Rooney om dennes betydelse för laget. Troligtvis ligger det heller inte i Moyes intresse att så omedelbart bli av med en av lagets förgrundsgestalter.

Managerbytet kan hur som helst bli en nystart i Wayne Rooneys och Man Utds relation.

:::

Chelsea firar ännu en cuptriumf, den här gången som värdiga vinnare av Europa League.

Benficas manager Jorge Jesus släppte i och för sig några episka citatbomber efter matchen om hur hela världen såg att Benfica var de värdiga vinnarna, men man får kanske ha förståelse för hans besvikelse. För mig var det ingen tvekan om att Chelsea hade mest krut när de väl växte in i matchen.

Chelsea visade ännu en gång att de har ett lag bestående av fullfjädrade vinnare. Det ser inte alltid så vackert ut, men på något sätt har de en beundransvärd förmåga att krångla sig ur säcken med både livet och segern i behåll.

Det är få spelare jag unnar mer att skicka in det avgörande målet i en europeisk cupfinal på tilläggstid än Branislav Ivanovic. En i mina ögon genomsympatisk spelare som dessutom under lång tid varit oerhört nyttig för sitt lag utan att strula eller förhäva sig själv.

Nu vet Chelseas unga spelare hur det är att vinna en titel. Det kan vara värt mycket i framtiden.

:::

Jag vet att Kerstin var på plats och såg finalen i Amsterdam, men var det någon Chelseasupporter som också var där?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Europa League är en viktig titel för Chelseas närmaste framtid

Vad betyder egentligen Europa League för Chelsea, en klubb som så sent som förra säsongen vann Champions League? Skulle en seger i den turneringen, tillsammans med säkrat fortsatt spel i Champions League nästa säsong, vara tillräckligt för att betrakta säsongen som lyckad, trots att målen inför säsongen var högre än så?

Chelsea kan bli lite speciella ikväll i så mening att de blir en av ytterst få klubbar som vunnit alla av UEFA arrangerade cuper. En del jämför dem med en klubb som Porto som vunnit Europa League två gånger och dessutom en gång i tiden lyckades med bedriften att inom loppet av två år vinna både Europa League och Champions League. Skillnaden är dock att de gjorde det i rätt ordning.

Men visst skulle en seger i Europa League den här säsongen betyda mycket för Chelsea. Trots allt har de lagt ned både själ och hjärta på ett beundransvärt sätt i den här turneringen. Detta i långt mycket högre utsträckning än vad Man Utd och Man City gjorde förra säsongen, och för detta måste man beundra Chelsea som visat stolthet i motgång.

Dessutom är en titel en titel. Europa League är en pot worth winning, och att lyfta en titel i slutet av säsongen är ett bra sätt att bygga självförtroende inför kommande säsong. Givet flera av lagets yngre spelare, varav flera har kommit till klubben inför den här säsongen, så vore det också en ytterst värdefull erfarenhet.

Viktigt vore det alldeles säkert också för Rafa Benitez. Att han lämnar Chelsea efter säsongen har varit klart länge och för honom är det naturligtvis värdefullt att kunna visa upp en titel till på sitt CV. Det vore ett tydligt bevis på hans kompetens som manager och en indikation på att han trots allt har gjort ett bra jobb i Chelsea, något som till och med Chelseas supportrar alltmer tvingas att hålla med om.

Lätt blir det dock inte. Benfica är ett skickligt och tekniskt fotbollslag, kapabla att hålla bollen från Chelsea och störa en stundtals skakig backlinje med snabba passningar i djupled. För Chelsea får heller inte Demba Ba spela, och det meddelades igår dessutom att Eden Hazard inte kan spela. Därmed försvinner två av Chelseas farliga offensiva hot.

Och vad som kanske mest av allt har präglat Chelsea under Rafa Benitez hittills under säsongen vad avser titlar har varit ”nära skjuter ingen hare”. Först i VM för klubblag, därefter i Ligacupen och nu senast FA-cupen. Laget går långt men inte hela vägen. Kan det bli ändring på det ikväll?

:::

De båda lagen har haft minst sagt olika helger inför finalen. Chelsea vände och vann borta mot Aston Villa och säkrade därmed spel i nästa säsongs Champions League. Benfica å sin sida förlorade seriefinalen mot Porto på tilläggstid och ser därmed ut att ha förlorat ligatiteln till ärkerivalen.

Det mentala ser alltså ut att vara till Chelseas fördel. Det fysiska emellertid kanske talar till deras nackdel. Det faktum att Eden Hazard är skadad och såväl John Obi Mikel som John Terry är ytterst osäkra om de kan komma till spel ligger dem i fatet.

Det har varit en otroligt lång säsong för Chelsea, åtminstone sett till antalet spelade matcher. Jämfört med Benficas 53 spelade matcher hittills under säsongen så har Chelsea tvingats avverka 66 matcher. Under de senaste 47 matcherna har de spelat 15 matcher. Det är en match var tredje dag i över en och en halv månads tid. Det var åtta matcher sedan de senast förlorade en match.

Det ligger nog inte riktigt för dem att bryta den trenden ikväll.

:::

Åtta år och en FA-cuptitel. Där sätter vi punkt för den här tiden för Wigan i Premier League.

Det var en big ask. Att samtidigt navigera FA-cupen och nedflyttningsstriden i ligan. Att först vinna mot Man City på Wembley och tre dagar senare vinna borta mot Arsenal. Det finns en anledning till att Wigan trots allt befinner sig i botten av tabellen, och till sist hann verkligheten ikapp dem.

Ändå så splattrade de in i det sista. Under en halvtimme av matchen, den sista kvarten i första halvlek och den första kvarten i andra halvlek, så var det de som hade initiativet på Emirates, och hade de faktiskt lyckats få 2-1 så hade det kunnat bära hela vägen.

Wigan har blivit en populär klubb, på sitt eget lilla vis, just på grund av deras förmåga under tidigare säsonger att klänga sig kvar i Premier League. Många menar att de kommer att sakna dem. Jag är inte säker på att jag känner på samma sätt.

Jag vet inte vad Wigan bidrar med till Premier League som inte något annat uppflyttat lag skulle kunna bidra med i samma eller större utsträckning.

För Wigan handlar det nu om att ladda om i The Championship. Slutet på en era också för dem, en era som trots allt fick avslutas med att lyfta en titel på Wembley. De måste samtidigt försöka kontrollera en förväntad flykt av spelare och personal.

Shaun Maloney, Arouna Koné, James McArthur, Callum McManaman, Maynor Figueroa med flera. Samtliga spelare som betyder mycket för Wigan men som inte kommer att sakna erbjudanden från andra klubbar, I Premier League och utomlands.

Det är trots allt vad man måste värdera med Roberto Martinez arbete i Wigan, det faktum att hans bästa spelare regelbundet har lämnat klubben. I och med att det sker regelbundet så kan man dock också tänka sig att det är något som går att planera för.

Roberto Martinez är också en person som sannolikt kommer att befinna sig på annat ställe nästa säsong. Det pratas inte minst om Everton. Hans misslyckande att organisera Wigans defensiv, något vi återigen såg prov på igår mot Arsenal, leder däremot till lagets nedflyttning, och det är något som intresserade klubber borde ge akt på.

:::

Får vi se Rafa Benitez dansa så här ikväll?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Himmel eller helvete på Emirates ikväll

Om det är möjligt att tala om en enda match som definierar en hel säsong så vore det närmaste vi kan komma kvällens match mellan Arsenal och Wigan på Emirates. Åtminstone gäller detta för Arsenal och Wigan, som står inför en ödesmatch i varsin ände av tabellen. Det är onekligen en match där precis allt står på spel.

Spelets regler är otroligt enkla för Wigan. De måste vinna. Allt annat än vinst och klubben är i praktiken och realiteten nedflyttade från Premier League för första gången sedan de 2005 kom upp. De kan i så fall komma upp på samma poäng som Sunderland, men de kan aldrig nå upp till deras målskillnad.

Å andra sidan vinst mot Arsenal och Wigan får helt plötsligt betraktas som favoriter att hålla sig kvar i Premier League. För hemma mot ett redan klart Aston Villa bör de rimligtvis klara av att vinna, och samtidigt har de i så fall tre outs i sista omgången i form av Sunderland, Norwich och Newcastle.

Något mer komplicerat men inte särskilt mycket är det för Arsenal. Jag vill nog ändå påstå att poängtapp ikväll och Arsenal spelar inte i Champions League nästa säsong. De hamnar i så fall bakom Tottenham i tabellen inför den sista omgången, och jag kan inte föreställa mig att Tottenham tappar poäng hemma mot Sunderland i den sista omgången. Inte om en Champions League-plats står på spel.

Å andra sidan vinst för Arsenal och de måste ses som klara favoriter att ta sig till Champions League före Tottenham. De möter i så fall ett redan klart Newcastle i sista omgången. Förvisso på bortaplan vilket kan göra det lite kinkigt, men det finns absolut inget i Newcastles uppträdande under våren som tyder på att de utan direkt anledning skulle kunna ställa till något för Arsenal.

:::

Wigans situation är naturligtvis mycket utsatt. Jag har tidigare framfört min skepsis till att de kommer klara att hålla sig kvar i Premier League, och att deras spel i FA-cupen troligtvis försvårat för dem.

Missförstå mig inte, jag menar inte att det var en nackdel för Wigan att vinna FA-cupen. Jag tror att oavsett finalens utgång så har deras blotta närvaro på Wembley, först i semifinalen och därefter i finalen, haft och kommer att ha en trist effekt på lagets ligaspel.

Det finns två legitima sätt att betrakta Wigans FA-cupseger utifrån ett rent ligaperspektiv. Å ena sidan som en moralhöjare och tändvätska, något som ingjuter självförtroende. Å andra sidan kan det också ses som en form utav distraktion.

I enkla termer tror jag det mest handlar om en form av mental utmattning. Ofta pratar man om det mentala efter en förlust. Men även efter en vinst och större framgång kan man både som individ och kollektiv vara mentalt dränerad efteråt.

Först och främst ser jag det dock som psykologi. Wigans bragdbetonade seger på Wembley kändes som en slutpunkt av något slag. Slutet på en era är ett uttryck som använts flitigt den senaste veckan. När Wigan och Dave Whelan lyfte FA-cupbucklan på Wembley så kändes det som slutet på Wigans era.

Jag tror det finns en betydande risk att samma känsla har smugit sig in hos Wigans spelare och lagledning.

:::

Arsenal måste rimligtvis betraktas som favoriter i den här matchen. De är naturligtvis ett i grunden bättre fotbollslag, även om detta inte alltid spelar lika stor roll i sådana här sammanhang som många kanske vill tro. Men två skäl talar ändå för detta.

Dels hemmaplan. En stor fördel i dessa sammanhang. Dels det faktum att de kommer i betydligt bättre fysiskt trim än Wigan till den här matchen. Arsenal har fått vila i en vecka. Wigan spelade cupfinal för tre dagar sedan.

Det läge som Arsene Wenger har placerat Arsenal i den här säsongen, där de trots allt fortfarande har slagläge på Champions League, måste rimligtvis göra honom till i alla fall en kandidat till årets manager. Än en gång har han trollat fram en kanin ur hatten.

Det vore förmätet att säga att det här är den viktigaste matchen för en manager som deltagit i fler titelstrider och viktiga cupmatcher än vad jag rent spontant kan komma ihåg. Men så mycket av den trovärdighet som Wenger besitter beror på resultatet i den här matchen.

Trovärdigheten består i att Arsenal fortsätter nå Champions League. Om inte Arsenal vinner mot Wigan så når Arsenal med all sannolikhet inte Champions League efter den här säsongen.

Arsene Wenger brukar prata om sitt lags mognad och mentala styrka. Ikväll mer än någon annan kväll är det av yttersta vikt att hans lag och hans spelare går upp till bevis i det avseendet. Det här är helt enkelt en match som Arsenal måste vinna, och gamla synder i sådana lägen tål inte att upprepas.

Arsenal har genom åren lärt oss att de inte riktigt är att lita på i sådana här matcher där de så att säga ”ska” vinna. Ikväll måste Arsenals spelare visa att Arsene Wenger kan lita på dem.

:::

Wigan å sin sida kan gå in till den här matchen med den färska känslan av att nyligen ha besegrat Goliat. De var enorma underdogs mot Man City, egentligen ingen utom möjligen de själva trodde på seger för Wigan. Mot Arsenal på Emirates är de i princip lika stora underdogs. Men de vet i alla fall att de kan.

Ångest kommer vara en stor del i den här matchen. Båda lagen kommer att känna av den ångesten. I slutänden är det en fråga om vilket lag som mest framgångsrikt uppnår känslan av att vilja vinna, snarare än att vara rädda för att förlora.

:::

Inför den gångna helgens matcher hade Wigan att hoppas på att något eller några av de tre lagen ovanför dem i tabellen skulle tappa poäng; Newcastle, Norwich eller Sunderland.

Typiskt nog, för Wigan, blev det bara Sunderland som faktiskt tappade poäng, det enda av de tre lagen som Wigan inte passerar i målskillnad givet att de kommer upp på samma poäng.

Tänka sig ändå att det i slutänden ändå kan bli Sunderlands försvarsspel som räddar dem kvar i Premier League. Det var ju en sak som Martin O’Neill trots allt lyckades med, även om han aldrig riktigt lyckades få Sunderland att göra några mål.

Samtidigt är Wigan i så fall torsk just på att de inte har lyckats få ordning på sin defensiv. Och det misslyckandet måste först och främst vara Roberto Martinez misslyckande.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roberto Mancini har fått sparken

Han kom från Italien för att managera Man City. Från och med ikväll vet vi med säkerhet att han inte längre gör det. Man Citys klubbledning har precis gått ut med ett officiellt statement där de förklarar att de valt att säga upp kontraktet med Mancini samt varför de valt att göra det.

Och i en fullständig antologi av dylika offentliga uttalanden som onekligen har innehållit sina pärlor av rent och skärt vansinne, så gör Man Citys klubbledning ett gott försök att i det avseendet slå ett högst tvivelaktigt rekord. För det tillhör onekligen bland det mest hjärndöda jag någonsin läst.

Jag går och fiskar.

:::

“It is with regret that Manchester City Football Club announces that Roberto Mancini has been relieved of his duties as Manchester City Manager.”

Redan i rubriken sätts nivån. Klubbledningen uttrycker här ånger över något som de helt och hållet självständigt beslutat sig för att göra. Om de verkligen ångrade sig så skulle de naturligtvis inte fatta beslutet. Istället ges vi intrycket av tonårsrelationen där flickan försöker förklara för pojken att egentligen borde han vara glad att hon inte längre vill vara tillsammans med honom, för han förtjänar ju såå mycket bättre.

“This has been a difficult decision for the owner, Chairman and Board to make and it is the outcome of a planned end of season review process that  has been brought forward in light of recent speculation and out of respect for Roberto and his extensive contributions to the Football Club.”

Jaha. Beslutet har alltså fattats tidigare på grund av spekulationerna. De kan inte ha något att göra med att klubbledningen själva har valt att iscensätta processen bakom ryggen på Roberto Mancini för tre-fyra månader sedan, med inte direkt de mest subtila metoderna. Och sedan försöker man framstå som förvånade när journalister får korn på sanningen.

“Despite everyone’s best efforts, the Club has failed to achieve any of its stated targets this year, with the exception of qualification for next season’s UEFA Champions League. This, combined with an identified need to develop a holistic approach to all aspects of football at the Club, has meant that the decision has been taken to find a new manager for the 2013/14 season and beyond.”

Alla har gjort så bra de har kunnat. Trevligt. De riktiga kodorden är dock det där med behovet av att “utveckla ett holistiskt grepp på hela klubben”. Läs här att klubbledningen i form av framför allt Ferran Soriano och Txiki Begiristain, VD och Director of Football, har en idé om klubben i vilken Roberto Mancini inte passade in. Därav maktspelet som nu kulminerat i att Mancini fått sparken.

“Chairman Khaldoon Al Mubarak said: ‘Roberto’s record speaks for itself and he has the respect and gratitude of Sheikh Mansour, myself and the Board for all of his hard work and commitment over the last three and a half years. He has clearly also secured the love and respect of our fans. He has done as he promised and delivered silverware and success, breaking the Club’s 35-year trophy drought and securing the title in 2012. I would like to personally and publicly thank him for his dedication to the progress that he has overseen and for his support and continued friendship.'”

Vi älskar honom. Vi har i och för sig precis beslutat oss för att sparka honom under tämligen förnedrande former, men vi älskar honom ändå.

:::

På sitt sätt är det kanske ändå lite poetisk symmetri i detta. Roberto Mancini har ägnat mycket tid i Man City åt att både vilja ha kakan men ändå äta upp den. Dra nytta av resurserna men ducka det ansvar som följer med dem. När han nu får sparken så får han det av en ägare, en styrelse och en klubbledning som just som Mancini både vill äta kakan (sparka honom) och samtidigt ha den kvar (få det att se ut som att de egentligen inte vill).

Roberto Mancini är alltså sparkad på dagen ett år sedan han vann ligatiteln med Man City. Känsla för det här med tajming. Tur då att det är medias fel.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Föga förvånande om Man City ger Roberto Mancini sparken

Med stora krafter följer ett stort ansvar. Det är det övergripande temat i den klassiska serietidningsmytologin Spindelmannen. Ett motsvarande tema inom den moderna fotbollen är att med stora resurser följer ett stort ansvar, en klubb som har tillgång till stora resurser förväntas ständigt uppnå något och allra minst utvecklas i rätt riktning.

Man City har närmast oändliga resurser. De har inte helt utan god anledning kallats för rikare än Gud, en lustig anspelning på ett Beatles-citat. Detta överflöd har tagit dem från en mittenplats i Premier League till den absoluta toppen av tabellen vidare till cupfinaler på Wembley och spel i Champions League.

Detta överflöd har naturligtvis omfamnats. Av supportrar som rusiga av framgång och löften om en blomstertid som kommer stoltserar med att deras klubb nu kan köpa vilken spelare som helst. Av klubbledare som talar om ett projekt syftandes till att ta över världen. Av en manager som ser den snabbt framväxande klubben som en karriärsmöjlighet.

Men omfamnar man överflödet så måste man rimligtvis också omfamna dess konsekvenser. En sådan konsekvens är att kraven på prestation också är omedelbara, och att det inte lämnas utrymme för stagnation och stillastående i utvecklingen. När ett lag alltså fallerar över en hel säsong så blir faller bilan därför tungt på managern.

Den här säsongen har varit ett misslyckande för Man City och för Roberto Mancini. Tiden när de kunde låta sig nöja med att komma tvåa är förbi så fort pengarna strömmade in i klubben och omedelbart efter att Sergio Agüero sköt hem ligatiteln förra säsongen.

Värre för Roberto Mancini var dock det sätt på vilket Man City föll samman den här säsongen. Först i Champions League, därefter i Premier League, och nu senast i FA-cupfinalen på Wembley. Det var ett tecken på ett lag på nedgång när Man Citys projekt måste vara på ständig uppgång.

Att Roberto Mancini hänger löst och enligt trovärdiga källor har fått sparken för att ersättas av Manuel Pellegrini överraskar därför inte alls.

:::

Så ser inte Roberto Mancini på det. Han beklagar sig istället över att klubben inte gett honom det stöd han behövde, att de låtit spekulationerna i media ta överhanden. Så väldigt förvånad borde han dock inte vara, givet det sätt han själv anställdes på, bakom ryggen på dåvarande managern Mark Hughes.

Så såg inte heller Man Citys supportrar på det. Inför och under FA-cupfinalen vädrade de sitt tydliga stöd för Roberto Mancini, som står dem varmt om hjärtat. Men detta är naturligtvis ett motstånd som kommer vara i praktiken bortglömt så snart en ny säsong börjar och en ny manager rent konkret står vid sidlinjen.

I samband med FA-cupfinalen så försökte Roberto Mancini använda sig av supportrarnas hörbara stöd som politiskt kapital. Hans kommentarer efter matchen var en kritik mot klubbledningens agerande. Syftet var så klart att sätta press på klubbledningen, att försöka använda sig av opinionen för att få dem att fatta det populära beslutet.

Det är emellertid ett politiskt prejudikat som jag inte tror att Man Citys klubbledning vill sätta. Gör de det så gör de sig själva till Roberto Mancinis och opinionens gisslan för den förutsebara framtiden. Om man ger sig in i en maktkamp så finns bara en regel, man måste vinna. På så vis har nog Mancinis kommentarer snarare tvingat in Man Citys klubbledning i ett hörn.

:::

I grund och botten handlar maktkampen inom Man City om olika visioner gällande klubbens framtid. Roberto Mancini har sin vision samtidigt som det tandempar klubben nyss anställt i form av VD Ferran Soriano och fotbollschefen Txiki Begiristain, båda med bakgrund i Barcelona och ett spanskt fotbollstänkande, arbetar utifrån sin bild av framtiden.

Frågetecknen kring Roberto Mancinis framtid i klubben blev påtagliga så fort dessa kom till klubben. Det alla trodde på var att de skulle bana vägen för Pep Guardiolas ankomst, och att denna trio skulle omforma Man City i Barcelonas avbild. Den förhoppningen grusades dock i och med att Guardiola istället lockades av Bayern München.

I slutänden är det Champions League som fällt Roberto Mancini. Det stora nästa steget i Man Citys projekt är att bli en av de dominerande krafterna i det europeiska cupspelet. Här har Soriano och Begiristain helt enkelt inte haft något förtroende för Mancini och ärligt talat så har väl Mancini heller inte gett dem någon anledning att känna något större förtroende.

Man Citys båda prestationer i Champions League har varit bedrövliga och laget har åkt ur direkt i gruppspelet båda gångerna. Visst har lottningen varit tuff, men långtifrån omöjlig för Man City. Framför allt den här säsongen var att se som ett misslyckande, där laget misslyckades med att vinna en enda match. Även med Inter misslyckades Roberto Mancini med att nå några europeiska framgångar, trots relativ dominans i Serie A.

Roberto Mancinis europeiska trovärdighet är alltså låg. När Soriano och Begiristain alltså inte kunde locka Pep Guardiola till klubben så ser de sig därför om i Spanien efter det näst bästa alternativet. José Mourinho vore så klart ett sett till europeiska meriter naturligt val, och ännu en gång sätter kanske Chelseas supportrar sellerin i fel strupe. Samtidigt är Mourinho så inte Barcelona det går att bli.

Manuel Pellegrini är i så fall ett mer trovärdigt alternativ. Hans meriter i det europeiska cupspelet är obestridliga där han vid två tillfällen har tagit mindre bemedlade spanska klubbar långt i Champions League. Villareal ända till semifinal 2006 och den här säsongen Malaga till kvartsfinal, där de var så nära att slå ut blivande finalisten Dortmund.

Pellegrinis insatser vittnar om en förmåga att kunna maximera sina olika lags prestationer. De vittnar också om ett gott taktiskt sinnelag. Detta är värdefulla egenskaper i det europeiska cupspelet, och detta mer än något annat är vad Man City nu söker efter.

:::

Om vi inte tar supportrarna med i beräkningen så har nog Roberto Mancini dessutom lyckats skaffa sig en del ovänner, i såväl omklädningsrummet som i styrelserummet.

Hans benägenhet att skylla tillkortakommanden på andra, oavsett om det är spelarna själva eller olika personer i klubbledningen, kan möjligen tolereras i medgång när laget vinner, men om inte resultaten går lagets väg så vänds det snabbt emot honom.

Mancinis ovilja att ta personligt ansvar sänder naturligtvis ut märkliga signaler till övriga personer i klubben, inte minst spelarna, vad gäller just vikten av att ta personligt ansvar för sina egna prestationer.

Kanske bör han därför inte bli så förvånad när han upptäcker att spelarna inte längre presterar efter maximal förmåga på planen. Istället för att beklaga sig över spelare som ”inte springer” så kanske han borde fråga sig varför de inte springer och om det inte är hans jobb och ansvar att se till att de springer.

Konflikter och dåligt omdöme har präglat den gångna säsongen. Om ett av lagets problem är att anfallarna har otur som inte längre gör mål i samma utsträckning, så kan man fråga sig hur mycket tryggare och mer motiverade de blir av att höra sin manager förklara för omvärlden att laget förlorar eftersom Robin van Persie tydligen är mer värdefull än dem alla tillsammans.

Otur har varit en återkommande litania för Roberto Mancini den här säsongen, vilket är en bekväm slutsats när laget inte vinner en match i Champions League, tar blott tre poäng och kommer sist i gruppen, samt torskar ligan med tvåsiffrigt poängantal. Kanske fick det till sist Man Citys klubbledning att landa i en för Roberto Mancini betydligt mer obekväm slutsats.

Nämligen att en bra manager har tur.

:::

The Championship

Fullständigt galen semifinal i The Championships playoff igår när Watford långt in på tilläggstid gjorde det avgörande målet mot Leicester. Detta på kontring några få sekunder efter att Leicester tilldömts straff och därefter missat såväl den som returen. Kan något liknande inträffa ikväll när heta rivalerna Brighton och Crystal Palace möts i den andra semifinalreturen? 0-0 slutade det första mötet på Selhurst Park.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelsk fotboll säger adjö till sin störste manager

Om Alex Ferguson hade slutat för 27 år sedan, eller varvat ned i någon mindre klubb eller mindre liga, efter att han med Aberdeen brutit Old Firms dominans i Skottland, och vunnit Cupvinnarcupfinalen mot Real Madrid, så hade han på sin höjd förblivit en mindre känd genialisk karaktär inom brittisk fotboll. Den ikon han har växt fram till skulle då aldrig ha framträtt.

Det började inte särskilt bra. Drygt tre år in på hans managerskap i Man Utd så använde supportern Paul Molyneux ett av sina lakan till att vädra sin frustration över tre år av ursäkter och ett lag som fortfarande var skräp. För att omforma Man Utd i sin avbild, som var Alex Fergusons tydligt formulerade avsikt, så var han först tvungen att smula i småbitar en klubb och kultur där festande och lättja tagit överhanden.

Tio år senare står han på Nou Camps gräsmatta och yttrar tre ord som blivit odödliga i fotbollsvärlden: ”Football, bloody hell!”. Den mentalitet Ferguson då drillat in i sitt lagbygge hade precis nått sin absoluta höjdpunkt, fullbordan på en säsong full av motsvarande höjdpunkter. Varenda spelare som under denna tioårsperiod kommit och gått från Man Utd hade tvingats utstå frågan: ”Har du vad som krävs för att spela för Man Utd?”. Vissa klarade av frågan, andra gjorde det inte.

Känslan var att Alex Ferguson likt fotbollen i sig själv var evig. Han är 71 år, har genomgått en hjärtoperation, och har varit manager för Man Utd i 27 år. Ändå kunde ingen på fullt allvar föreställa sig att han skulle gå i pension, i alla fall inte att han behövde det. Att han arbetade vidare år för år var självklart. Men med Alex Ferguson flöt år samman med årtionden.

De senaste dagarna har frågorna avlöst varandra. Hur kommer fotbollen te sig utan Alex Ferguson? Hur kommer Premier League att förändras genom Alex Fergusons frånvaro? Hur kommer Man Utd att påverkas av att deras ikoniske och omåttligt framgångsrike manager hänger upp hårtorken? Den mer mänskliga frågan är snarare hur Alex Ferguson kommer att klara sig utan fotbollen och utan Man Utd.

Alex Ferguson fruktar inte många saker, åtminstone inte som vi vanliga dödliga har kunnat uppfatta. Men pensionen är en av de saker han varit rädd för. Han har ofta pratat om sin far, frisk som en nötkärna under hela sitt liv som blott en vecka efter att han slutat sitt arbete diagnosticerades med cancer. Arbetet, eller i Fergusons fall snarare livsverket, leder till pigghet och mental spänstighet.

I en tid och i en kultur där vi inte tillräckligt värderar och respekterar de bidrag som äldre människor har att ge oss så var Alex Ferguson en ständigt närvarande påminnelse om att livet inte tar slut vid 50, att en människas värde ökar med tiden snarare än att upphöra så fort en människa fyller 60 och enligt samhällets underförstådda normer borde skeppa iväg sig själv till ett ålderdomshem och sluta besvära oss.

Alex Ferguson visade att en 70-åring kunde vara betydligt mer mentalt spänstig, nyfiken och ifrågasättande, och därtill hårt arbetande, än vilken som helst 17-åring.

:::

Alex Ferguson är en man full av motsättningar. Å ena sidan en despot ständigt sökandes att utöva kontroll över sin omgivning, oavsett om det gällde spelare, media eller konkurrenter, å andra sidan en humanist i själ och hjärta som ärligt och uppriktigt bryr sig om sina medmänniskor. Å ena sidan en fruktad och kallhamrad konkurrent, å andra sidan en trogen och lojal kollega.

Människor tycker inte om motsättningar och komplexitet. Vi vill hellre reducera det vi ser till någon endimensionellt och mer lättförståeligt. Något är antingen svart eller så är det vitt. Följaktligen var Alex Ferguson en person som mer än kanske någon annan manager i historien splittrade opinionen. Älskad eller hatad, möjligen respekterad. Så fort någon anade svaghet i hans fasad så dök kritikerna upp som gamar. Varenda gång slog han dem framgångsrikt tillbaka.

Oavsett vad man dock personligen anser om Alex Ferguson så finns en sak som skiljer honom från andra kraftfulla personligheter inom den moderna fotbollen. Allt han gjorde gjorde han för klubben. Det var aldrig sig själv han satte i det första rummet. Hans utbrott har stundtals varit cyniska och brutala, men de har alltid varit avsedda för klubbens bästa. Det är inte, som i det mest uppenbara fallet av José Mourinho, fråga om att sätta sig själv i centrum för uppmärksamheten.

Älskad eller hatad, det finns ändå en hel del som vi kommer att sakna med Alex Ferguson nu när han lämnar fotbollen. Alla gillade inte vad han sa, men han var en av ytterst få karaktärer inom brittisk fotboll som helt enkelt vågade säga just precis vad han tycker, utan fruktan för repressalier eftersom han sket i dem, och utan att först fundera över hur politiskt korrekt hans uppfattning var. Det låg sällan taktik bakom Alex Fergusons åsikter, de var istället baserade utifrån hans privata moral av rätt eller fel. Först när detta inte längre finns, kommer vi att förstå hur mycket vi saknar det.

Alex Ferguson var också ett föredöme när det gäller att som manager ta personligt ansvar för sina egna och lagets tillkortakommanden. När Man Utd förlorar ligatiteln på målskillnad så är det de egna prestationerna som granskas, poängtappet mot Everton, de onödiga baklängesmålen mot Man City, den taktiska attityden mot Man City och andra topplag. Han lär sig och förändrar sig. När Roberto Mancini förlorar ligatiteln med tvåsiffrigt antal poäng så beror det på otur och andras fel.

:::

Jag sitter och skriver den här texten och kommer på mig själv med att omedvetet, eller kanske undermedvetet, skriva i olika tempus genom hela texten.

Å ena sidan uttrycker jag mig om hur Alex Ferguson var, mer eller mindre som om han gått bort snarare än att bara sluta sitt yrkesverksamma liv. Å andra sidan kommer jag också på mig med att fortsätta skriva om hur han är som manager, som om jag alls inte ens på riktigt har kunnat börja föreställa mig Alex Ferguson som något annat än manager för Man Utd. Eller Man Utd med en annan manager än Alex Ferguson.

Det kan jag nog inte heller. Det kommer ta tid. Men lite visar det också på hur splittrad man känner sig inför dagen. Han har några dagar kvar på jobbet, men det här är sista hemmamatchen och det är idag som det stora farvälet ändå kommer att äga rum. Det kommer att bli en dag fylld av mycket motstridiga känslor.

En del jublar. Jag kommer troligtvis att gråta.

:::

Dagens matcher: Stoke vs Tottenham (14:30), Everton vs West Ham, Fulham vs Liverpool, Norwich vs West Brom, QPR vs Newcastle, Sunderland vs Southampton, samt Man Utd vs Swansea (17:00).

Titeln kommer att delas ut på Old Trafford. Men i övrigt är det idel viktiga matcher. Tottenham har en tuff uppgift borta mot Stoke och måste vinna. Norwich, Newcastle och Sunderland kan samtliga bara genom att ta poäng i sina matcher sätta en enorm press på Wigan att måsta inte förlora borta mot Arsenal på tisdag för att inte nedflyttningsstriden ska vara avgjord.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Har Wigans saga ett lyckligt slut?

Varje saga har ett lyckligt slut brukar det heta. Och visst var det verkligen något av en saga när Wigan alldeles nyligen säkrade vad som var klubbens första vinst i FA-cupen någonsin, därtill klubbens första stora titel någonsin. Dessutom mot ett massivt favorittippat Man City i finalen. Spelare och ledare firar fortfarande, firandet har precis börjat.

Men slutar varje saga verkligen lyckligt? Om vi håller oss till den disneyfierade sagostrukturen så är det onekligen så, med blott något enstaka undantag. Alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men det mer vuxna sagoberättandet som bland andra Tolkien representerar är ofta annorlunda till sin karaktär. Där innehåller varje triumf också ett element av nederlag, varje framsteg bygger på att något också måste offras.

Mycket talar för att Wigan har att erfara detta. Blott dagar efter klubbens största triumf fortsätter kampen mot nedflyttningens alltmer säkra nederlag. Det enorma framsteg som FA-cupen representerar för Wigan, Roberto Martinez, Dave Whelan och lagets alla spelare, riskerar bygga på offret att Wigan förlorar sin plats i Premier League.

Wigan har precis vunnit klubbens första FA-cuptitel. De måste nu göra allt för att undvika att bli den första klubben någonsin som samma säsong vinner FA-cupen och blir nedflyttade från Premier League eller Division One. Tyvärr tror jag det blir så. Roberto Martinez talar fräscht nog direkt efter matchen om att göra en Double, att vinna FA-cupen och säkra fortsatt spel i Premier League.

Men det kommer bli mentalt mycket svårt för Wigan att ladda om till en bortamatch mot Arsenal på tisdag. Jag tror det kommer bli omöjligt. Om så visar sig bli fallet så kan Wigan bara hoppas att någon av Sunderland, Norwich eller Newcastle fortfarande befinner sig inom poängmässigt räckhåll inför sista omgången. Givet deras motståndare den här helgen är detta allt annat än något som går att räkna med.

Det är alltså fullt möjligt att Wigan går från FA-cupvinnare på lördagen till nedflyttade från Premier League på tisdag. Höga berg och djupa dalar. Sorg behövs dock också till viss del för att bättre sätta glädjen i perspektiv. För Dave Whelan och för Wigan är FA-cupsegern kronan på verket över en nästan 20 år lång resa som kulminerat med åtta underbara år i Premier League.

Det vore i så fall Wigans saga.

:::

The Callum McManaman Cup Final.

När jag för någon månad sedan försökte identifiera Wigans tre nyckelspelare under slutet av säsongen så tog jag upp James McArthur, Shaun Maloney och Arouna Koné. Vid det tillfället var McManaman en avskydd figur efter en brutal tackling på Newcastles Massadio Haidara. Många menade att McManaman inte borde få spela mer fotboll. I alla fall inte den här säsongen.

McManaman undkom bestraffning och hans prestationer för Wigan sedan dess har varit närmast magiska. Den här cupfinalen var hans, på samma sätt som FA-cupfinalen en gång var Stan Matthews. Och på samma sätt som Matthews 1953 vände ut och in på Bolton så vände McManaman idag ut och in på Man City.

:::

För Man City blev det något av ett antiklimax.

Matchuppladdningen präglades av intensiva rykten om att Man City redan gjort klart med Manuel Pellegrini som Roberto Mancinis ersättare. Atmosfären på Man Citys läktare var inför och under matchen klart och tydligt till Mancinis stöd, men det var en märklig inramning på en cupfinal.

På något sätt känns det också lite typiskt för Man City. Åtminstone under den här säsongen. Infighting går före fokus på vad som presteras på planen. Det är helt enkelt något som inte stämmer.

Och det är naturligtvis här som den genuina invändningen mot Roberto Mancini finns. Han har inte lyckats få ut det mesta av sitt lag. Som någon uttryckte det, han har ett lag med starka spelare men han har inte lyckats få detta lag att bli bättre eller ens lika bra som summan av dess individuella spelare.

Mot detta finns inga ursäkter. Det går inte att skylla på skador. Det går inte att skylla på vilka spelare som värvades och inte värvades. Det går inte att skylla på otur. Detta är helt och hållet Roberto Mancinis ansvar.

FA-cupen var på något vis sine qua non för Man City och Roberto Mancini den här säsongen. Den obevekliga och nödvändiga förutsättningen för att kunna betrakta säsongen som i alla fall godkänd. Problemet var kanske att alla, inklusive Man City och Roberto Mancini själva, inför finalen trodde att detta villkor var hemma.

Det trodde dock inte Wigan. Det trodde inte Callum McManaman. De ville annorlunda. Därmed skapade de historia. Nu måste de försöka undvika att historia skapas på nytt.

:::

Innan och vid sidan av dramatiken på Wembley.

Frank Lampard tangerar och passerar Bobby Tamblings målrekord för Chelsea, detta som mittfältare. Det är naturligtvis enormt. Viktigare dock, och det tror jag nog också att han tycker, var att han samtidigt vände underläge för Chelsea till en enormt viktig seger för Chelsea borta mot Aston Villa. Därmed säkrade han Champions League-spel för Chelsea.

Sign him up!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wigan står inför den största matchen i klubbens historia

Det finns någon form av ödets ironi i att samtidigt som Wigan nu står på tröskeln till den största dagen i klubbens historia så öppnar sig nedflyttningens falluckor under deras fötter.

Wigan har aldrig vunnit någon större titel. De har vunnit Football League Trophy två gånger, 1985 och 1999, men där får inte klubbar från Premier League eller The Championship vara med. De har varit nära en gång, i Ligacupen 2006, under deras allra första säsong i Premier League. De kom då till final, slog ut Arsenal på vägen, men väl i finalen stod Man Utd i vägen.

Nu, i vad som mycket väl kan vara Wigans sista säsong i Premier League, så är de återigen i final. Den här gången i FA-cupen. I vägen står än en gång en klubb från grannstaden Manchester, den här gången de ljusblå. Ingen tror egentligen att de ska vinna, men lyckas de så är det klubbhistoria.

Men om Wigan vinner FA-cupen, bara för att någon vecka senare åka ur Premier League, ska då säsongen anses vara lyckad?

Det är inte precis vanligt. Att en klubb som vinner FA-cupen samtidigt åker ur Premier League. Det har hänt i Ligacupen, så sent som 2011 när Birmingham först triumferade och därefter imploderade. Men när hände det sist i FA-cupen? Har det hänt tidigare? Åtminstone inte under Premier League-eran, även om det 1995 var ett nära skägg när Everton vann.

Kommer en eventuell FA-cupseger att fördunklas för Wigans supportrar om de samma säsong åker ur Premier League? Det alternativa synsättet vore så klart att Wigans supportrar ser en FA-cupseger som den slutliga höjdpunkten på åtta underbara år i Premier League, och därefter ställer in sig på nästa era i klubbens historia.

:::

Wigans kampmoral och kämpaglöd har vunnit många beundrare genom åren. De har till synes varit på väg ut ur Premier League nästan vid varenda tillfälle i alla fall de senaste fem säsongerna. Men på något vis har de ändå alltid lyckats krångla sig kvar.

Problemet är så klart att om en klubb tillräckligt många gånger befinner sig indragna i en nedflyttningsstrid, så närmar sig alltmer den där säsongen när saker och ting går fel, när det inte ordnar sig, när bollen och resultaten studsar åt fel håll, och klubben till sist åker ur.

Den här säsongen har det studsat åt båda håll för Wigan. Mot West Brom förra helgen hämtade de upp underläge två gånger för att därefter vinna. Mot Swansea i veckan tappade de ledning två gånger för att därefter förlora. Mot QPR vann de en poäng i slutminuterna för att därefter förlora två poäng i slutminuterna mot Tottenham.

Roberto Martinez beundras i många kvarter. Dels för att han hittills alltid lyckats rädda Wigan kvar i Premier League. Dels för hans lags sätt att spela fotboll. Och Wigan är en liten klubb med små resurser som ofta tvingas sälja sina bästa spelare.

Samtidigt har han aldrig lyckats lyfta Wigan upp ur nedflyttningsstriden. Han har heller aldrig lyckats med att förbättra vad som varit lagets akilleshäl, nämligen defensiven. Att han skulle vara redo att ta över en klubb som Everton kräver av de skälen i mina ögon ett större tankehopp än David Moyes till Man Utd. Ändå är många fler beredda att göra det.

Samtidigt vore en FA-cuptitel med Wigan naturligtvis en rätt bra jobbannons för Roberto Martinez själv.

:::

Nu är självklart inte hoppet ute för Wigan. De ligger blott tre poäng bakom tre andra klubbar: Newcastle, Norwich och Sunderland. Och skulle de hämta upp dessa tre poäng så passerar de då antingen Newcastle eller Norwich på målskillnad. Problemet är så klart att tiden, och matcherna, håller på att rinna ut för Wigan.

De fyra klubbarna får sägas ha ungefär motsvarande svårighetsgrad på sina respektive återstående matcher, så i det avseendet är det ingen klubb som har någon tydlig fördel eller nackdel.

Det som emellertid gör situationen annorlunda för Wigan jämfört med övriga klubbar är att de insprängt i sitt matchschema alltså har FA-cupen att tänka på. Först i form av en semifinal och därefter nu i helgen alltså finalen. Det är inte bara en fråga om ökat fysiskt slitage, det tär också på såväl energi som koncentration.

Wigans spelare väljer inte alls förvånande att se det på ett annat sätt. James McArthur menar att en seger i FA-cupen kan sporra laget till en ”minnesvärd avslutning på säsongen”. Hans påstående att cupspelet har varit positivt för lagets ligaprestationer haltar dock något. Laget har vunnit blott en enda match sedan mars.

Farhågan är alltså att Wigan genom sin FA-cupsatsning har grävt sin egen Premier League-grav. Förhoppningen är då att äran av en cuptitel är större än äran blott av att spela i Premier League för en klubb som Wigan, som aldrig riktigt har haft några större ambitioner i sitt fotbollsliv.

:::

Men kanske är detta också slutet på Dave Whelans engagemang i klubben.

Whelan tog över ordförandeposten i Wigan så tidigt som 1995 och har sedan dess såväl lett som följt klubben upp från den engelska fjärdedivisionen till Premier League. På vägen lyckades de både vinna det som nu heter League Two (1997-98) och League One (2002-03). Två år därefter gick Wigan upp i Premier League.

Idag leder han Wigan ut på planen, efter att ha erhållit ett särskilt tillstånd från FA att göra det. Han är samtidigt 76 år gammal och har investerat betydande delar i Wigan Athletic.

Orkar han med att börja om i The Championship? Det vet vi inte. Däremot vore det honom väl förunnat att få lyfta FA-cuppokalen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tio av David Moyes möjliga efterträdare i Everton

Mitt i skymundan av allt ståhej runt Man Utd och Alex Fergusons avgång, och det som i skrivande stund med intill visshet gränsande sannolikhet ser ut att bli David Moyes som hans ersättare, så uppstår naturligtvis frågan hur en annan av Premier Leagues anrika klubbar ska klara sig efter det att en långtida manager beslutat sig för att lämna klubben.

Everton alltså. För det som här är till Man Utds gagn är till Evertons förfång, sådana är tyvärr spelets regler. David Moyes var alltså den tredje mest långvariga managern i Premier League, bakom Arsene Wenger och Alex Ferguson. Vem som är den fjärde kommer jag inte ihåg så här spontant i huvudet, men vem det än är så lär han komma en bra bit bakom denna imponerande trio.

På samma sätt som Alex Fergusons avgång är ledsamma nyheter för Man Utds fans så måste man föreställa sig att Evertons fans känner en motsvarande sorg och oro när nu David Moyes lämnar deras klubb. Samtidigt kan man kanske också föreställa sig ett visst mått av stolthet över att just deras manager har blivit utvald att föra arvet efter den främste managern i brittisk fotbollshistoria vidare. Det är svårt att få ett större och mer genuint erkännande för allt bra som Everton har åstadkommit under de senaste tio åren.

Och likaväl som frågorna väcks om hur Man Utd ska kunna ersätta Alex Ferguson, så måste man rimligtvis ställa sig frågan hur Everton ska kunna ersätta David Moyes. Mer precist, vem kommer att ersätta David Moyes som Evertons manager?

:::

Roberto Martinez. Favoriten till jobbet om man ska tro de röksignaler som puffar bland engelska tyckare. Jag är tveksam. Dels till hans kapacitet givet vad han inte har lyckats uppnå med Wigan. Dels till hur väl han passar Everton, vars filosofi inte alls har mycket gemensamt med den fotboll Martinez förordar. Martinez riskerar leda till mycket förändring på lite tid. Samtidigt blir Martinez förmodligen mer tillgänglig om Wigan åker ur Premier League. (+++)

Martin O’Neill. Sett till personlighet onekligen en person som skulle kunna ta över efter David Moyes. Även hans sätt att spela fotboll kan fungera med det lagbygge som Moyes byggt upp. Men att utveckla lag med så begränsade resurser som Everton kan ställa till förfogande har aldrig riktigt varit O’Neills grej och under sin tid i Sunderland så fanns det allra minst skäl att ifrågasätta hans motivation. Sparken från Sunderland kan dock ha varit en väckarklocka. (++)

Neil Lennon. Om Everton likt Man Utd vill fortsätta på samma spår med skotska managers så är kanske Lennon ett alternativ, som har haft stora framgångar med Celtic i Skottland samtidigt som han skördat vissa framgångar i Champions League. Men alternativet känns lite taget ur luften, som om man måste ha ett alternativ från Skottland för att Moyes är skotsk. (++)

Phil Neville. Det pratas mycket om Neville, vars ledaregenskaper ofta hyllats och som har pratat om sin önskan att börja som manager. Men återigen, att ge ett jobb som Evertons manager till en person som gör sin första dag på jobbet känns inte fullständigt genomtänkt. Alternativet att Neville istället följer med Moyes till en stabsroll i Man Utd för att där se och lära låter i så fall betydligt mer trovärdigt. (++)

Rafa Benitez. Onekligen en outsider till jobbet. Men i och med att Benitez definitivt kommer vara utan jobb efter säsongen så är det kanske inte helt och hållet uteslutet, Benitez har därtill hus i området. Som manager betraktat kan Benitez tillföra mycket till Everton. Men med tanke på Benitez koppling till Liverpool, och hans tidigare allt annat än smickrande kommentarer om Everton, så känns det rätt långsökt. Å andra sidan så har ju Benitez en viss vana vid fans som inte precis älskar honom. (++++)

Gianfranco Zola. Det har inte uttryckligen pratats om Zola men jag anser att det borde göra det. Han har gjort smärre underverk med Watford som inför säsongen uppfattades som i farozonen för nedflyttning men som så sent som inför sista omgången, i själva verket sista matchminuten, stod på tröskeln till Premier League. En möjlighet som fortfarande står öppen. Har visat sig kapabel att scouta och utveckla unga spelare i laget till en sammanhängande helhet. (++++)

Mark Hughes. Har lyfts fram som en av de sannolika kandidaterna till jobbet men det tror jag till stor del är en produkt av hans agentmaskineri som kopplar Hughes till snart sagt varenda ledigt och icke ledigt jobb. Hans fullständiga misslyckande i QPR borde ligga honom rejält i fatet, likaså kan Everton inte heller känna sig vare sig finansiellt eller sportsligt bekväma med Hughes prestationer på transfermarknaden. Å andra sidan, om han återfinner sina principer från tiden i Blackburn så kan det bli lyckat. (++)

Gus Poyet. Poyet har väl snart sagt gjort sig själv tillgänglig för varenda jobb som varit tillgängligt i Premier League det senaste året. Omöjligt är det alls inte att Everton och Bill Kenwright i Poyet ser en parallell till det jobb som exempelvis Martinez har gjort i Wigan och Pochettino för tillfället står för i Southampton. I och med att han fortfarande hör hemma i The Championship så lär han kanske också vara lite billigare att lösa från sitt kontrakt. (+++)

Vitor Pereira. Portos manager står utan kontrakt till säsongen. I och med att allt som är häftigt på managerfronten numer hittas på den iberiska halvön så är det inte så konstigt att det är ett namn som nämns. Men Pereiras svaga facit i det europeiska cupspelet med Porto, och det faktum att hans Porto nu ser ut att förlora ligan till Benfica, gör att hans aktier rimligtvis inte kan stå särskilt högt i kurs. (++)

Alan Pardew. Om Newcastle åker ur Premier League så vore det snarast en sensation om ansvarets bila inte faller tungt på Pardew. Även om Newcastle klarar sig kvar så lär Newcastles styrelse ändå utvärdera Pardews insats den här säsongen med kritiska ögon. Att de söker nytt är långt ifrån otänkbart och Pardews ensamma ögon kan då riktas mot Goodison Park. Everton och Alan Pardew vore en intressant kombination. (+++)

:::

Frågan är mest – Går det att hitta en femplussare? Eller kanske är det lika omöjligt för Everton som det är för Man Utd när det gäller att hitta efterträdare till Alex Ferguson.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englands bästa managers baserat på prestation

Nyheten att Alex Ferguson avgår som Man Utds manager har onekligen rört om i grytan. Den naturliga frågan är självklart vem som ska ta över efter honom och hur detta managerbyte kommer att påverka Man Utd.

David Moyes framstår som den givne efterträdaren sett till hur röksignalerna formerar sig över den engelska fotbollens ökenlandskap. Mot honom görs invändningar som att han har föga europeisk erfarenhet, inte har vunnit några titlar, har ett svagt bortafacit mot de engelska toppklubbarna, samt saknar samma attraktionskraft som Alex Ferguson.

Och om allt detta kan man väl ungefär mest och bäst säga: “Well duh, han har varit manager för Everton i över tio år.”

Men om vi skulle strunta i allt hokuspokus och istället bara välja att titta på ren och skär prestation. Det vill säga, relatera hur bra en manager är i termer av inspelade poäng utifrån dennes specifika förutsättningar, vilket kanske bäst mäts med hjälp av storleken på dennes lönebudget. Att just lönerna är vad som bäst förklarar framgång har vid ett flertal tillfällen konstaterats.

Adrian R. Bell, Chris Brooks och Tom Markham, tre forskare vid University of Reading, publicerade 2011 ett paper med titeln “The Performance of Football Club Managers: Skill or Luck?” i vilket de mätte just detta och kom fram till att det fanns ett antal skickliga managers som presterar över förväntan men även att där finns ett antal managers som presterar under förväntan. En sammanfattning av resultaten ses i följande graf:

:::

:::

Läser man artikeln i sin helhet så ges man naturligtvis en bättre och mer nyanserad bild, men för enkelhetens skull kan vi säga att ett sätt att tolka den här grafen är att managers som ligger ovanför regressionslinjen presterar över förväntan, och de som ligger nedanför linjen presterar under förväntan. Ju större avstånd uppåt eller nedåt från linjen, desto bättre eller sämre presterar en manager.

Grafen visar så klart på några så kallade “uteliggare”, det vill säga klubbar med höga löner. Arsene Wenger, Alex Ferguson, Rafa Benitez och José Mourinho presterar samtliga bra utifrån dessa löner. Alex Ferguson föga förvånande bäst. Att Roberto Mancini inte är med i grafen betyder bara att artikelförfattarna slutade använda data vid 2010.

I övrigt så hittar vi ett stort kluster mellan £20-80m där en mängd managers ingår. Några av de som presterat särskilt bra i detta kluster är David Moyes, Paul Sturrock, Steve McClaren, Sam Allardyce, Martin O’Neill, Harry Redknapp och Sven-Göran Eriksson.

Det finns en viss ironi i att David Moyes 1999 var aktuell som Alex Fergusons andreman. Man Utd valde då istället att satsa på Steve McClaren som assisterande manager. Händelsevis är också McClaren den ende tillsammans med Paul Sturrock som matchar Moyes i termer av prestation enligt detta sätt att mäta det.

Få kan förneka det jättejobb som Moyes har gjort med Everton under mer än ett decennium. Från att ha varit en nedflyttningshotad klubb har han fört dem till tabellens övre halva och nosat på Champions League-spel. Att han blott sett till prestation har gjort sig förtjänt av chansen att ta över efter Alex Ferguson känns rätt uppenbart. Frågan är egentligen mest om ett tidigare uppdrag i en mindre klubb i praktiken ska diskvalificera en manager från att få ett uppdrag i en större klubb.

:::

Jag antar att tanken är att ett jobb som manager i en klubb som Man Utd är så stort och utsatt för press att det måste till en “erfaren” manager för att klara av det. Exakt vad som menas med erfaren preciseras sällan, oftast verkar det betyda att det är en manager som varit verksam i Champions League.

Det är dock ett perspektiv som förbiser några små detaljer.

För det första att de managers som nu ses som erfarna i det avseendet också de har varit oerfarna en gång i tiden. De blev erfarna genom att någon gång få chansen trots att de var oerfarna. Alla de vi nu ser som “mästare” har vid minst ett tillfälle under sina karriärer fått chansen trots att de då inte var mästare.

För det andra att med ett sådant resonemang så hade Alex Ferguson aldrig blivit manager för Man Utd. Han hade ju bara haft hand om några småklubbar däruppe i Skottland innan han kom till Man Utd.

För det tredje att det absolut mest vanliga som storklubbar brukar göra är just att tillsätta “erfarna” managers, eller “stora namn”. Managerbranschen av idag på absolut toppnivå känns som en sluten krets av kringresande kolportörer som går från än den ena klubben till den andra. Ibland lyckas sådana tillsättningar, men ofta misslyckas de också. Många väljer dock att glömma bort dessa misslyckanden.

Då finns där skolan som menar att efterträda Alex Ferguson är ett omöjligt uppdrag, ett “mission impossible”. Det kan mycket väl vara på det viset. Men om det är på det viset, så måste det rimligtvis då vara bättre att chansa på det som står i överensstämmelse med klubbens grundläggande och långsiktiga värderingar, snarare än ett hugskott på ett redan etablerat managernamn.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Jag var tio år när Alex Ferguson tog över Man Utd. Tio år. Det är mer än 26 långa år sedan. Jag kan inte längre erinra mig känslan av ett Man Utd utan Alex Ferguson, även om jag kommer ihåg enskilda matcher och händelser. Än mindre kan jag föreställa mig ett Man Utd utan Alex Ferguson. Nu tvingas jag helt plötsligt göra det.

För mig är det med andra ord en svår dag. De djupare analyserna hit eller dit får därför vänta. Istället får jag brottas med några av de mer spontana och naturliga frågor som dyker upp så här omedelbart efter att bomben slagit ned i fotbollsvärlden.

Alex Fergusons avgång påverkar naturligtvis inte bara Man Utd utan också Premier League i sin helhet. Ett Premier League utan Alex Ferguson känns på något vis inte riktigt som samma sak. Som att sätta sig ned för att titta på Gudfadern och upptäcka att huvudrollen spelas av Keanu Reeves. Hull och Cardiff måste känna sig lurade på konfekten.

Med Alex Fergusons avgång så försvinner ännu en av en utdöende art inom inte bara den engelska utan hela den moderna fotbollen. Att det går att störa sig på Ferguson är givet. Men de allra flesta förstår också att uppskatta, eller allra minst respektera, vad Ferguson representerar. Den Store Managern. Den gamla fotbollens ideal. Klubben framför allt.

I en tid när detta ideal hackas ut allt mer av ägarmakt, utländska investeringar och riskkapitalister, när klubbar alltmer hålls som gisslan för att tillgodose spelares och agenters egon och intressen, när medias logik alltmer går ut på att sälja och sensationalisera än på att sakligt granska. Genom Alex Ferguson stod Man Utd mitt i denna storm men ändå över allt detta.

Risken finns att vi aldrig mer får se en sådan manager.

:::

Varför just nu?

Att nyheten kommer plötsligt förvånar inte. När Alex Ferguson planerade att avgå efter säsongen 2001-02 så meddelade han det i förväg. Det slutade i katastrof. Därefter har han hela tiden varit tydlig med att när han avgår så kommer det ske med kort varsel.

Alex Ferguson är 71 år gammal. Att hans tid som manager för Man Utd närmade sig sitt slut kan alltså inte heller komma som någon överraskning, även om han helt säkert hade klarat av några år till.

Alex Ferguson själv hänvisar till klubbens nuvarande position som ett indirekt skäl för honom att sluta. De har vunnit ligan, har en bred och stark spelartrupp med en bra åldersstruktur, och en väl fungerande akademi. Förutsättningarna för fortsatt framgång är goda. Han lämnar efter sig ett starkt arv.

Det kändes väl också rätt naturligt efter förra säsongen att han då inte skulle avgå. Att sluta efter att ha förlorat ligan på det viset, särskilt till Man City, var mer eller mindre otänkbart. Men nu är ligatiteln återbördad. Han kan sluta på topp.

Kanske ska också tidpunkten betraktas utifrån ett klubbperspektiv. Just den här sommaren är många managers tillgängliga. Där finns José Mourinho och David Moyes. Nyheten om Fergusons avgång lär ha gett Chelseafansen skrämselhicka, timingen får sägas vara kuslig. Andra managers, som Jörgen Klopp, Andre Villas-Boas, Michael Laudrup med flera, står vid vägskäl i sina respektive klubbar.

Det kan aldrig finnas ett bra tillfälle för Alex Ferguson att meddela sin avgång som manager för Man Utd. Men det kan finnas bättre och sämre tillfällen. Det här var ett av de bättre.

:::

Vem tar över?

Möjligen är Chelseafansen lite ängsliga. Att José Mourinho är en av få som ansetts kunna ta över efter Alex Ferguson, och länge ryktats göra det, har så klart inte undgått dem.

Men visst kommer det att bli David Moyes?!

Mycket beror på hur Man Utds ägare och klubbledning resonerar. Om de först och främst eftersträvar ett ”tryggt namn”, det vill säga väljer att riskminimera, så är en manager som Mourinho gjuten. Om de istället väljer strategin ”mer av samma” så är David Moyes det mer naturliga namnet.

Man Utd säger att det inom två dygn kommer att meddelas vem som tar över. Källor inom Man Utd rapporteras ha sagt att ”he’ll be cut from same cloth as Ferguson and Busby, and believe in youth development”. Personer med insyn I Everton säger samtidigt att Moyes redan börjat förbereda sitt avsked.

Det har David Moyes written all over it.

Det vore ett synnerligen modigt beslut av Man Utds klubbledning. Det vore också av många skäl ett klokt beslut, varför jag anser så har jag redan utförligt motiverat i den här bloggen skriven för några månader sedan.

Modigt eftersom det representerar ett mer långsiktigt tänkande än vad till exempel en tillsättning av José Mourinho skulle göra. Modigt eftersom det i en tid när det enda som framställs som viktigt är resultat ändå håller fast vid vad som är klubbens grundläggande värderingar. Modigt eftersom det är en engelsk storklubb som ger en brittisk manager chansen.

Men är supportrarna lika modiga? Jag undrar det jag.

Om vi däremot återvänder till José Mourinho så kanske man ändå bör ställa sig frågan om en mer kortsiktig lösning verkligen är att förakta. Det finns skäl att anse att så kan vara fallet. ”Mer av samma” är en riskabel strategi som mycket väl kan misslyckas spektakulärt.

Mourinho är en av ytterst få som kan ta över efter Ferguson med ett eget varumärke som inte står i skuggan av Ferguson. Det är ingen som kommer att ifrågasätta honom. Han kan samtidigt leverera omedelbart, såväl inhemskt som europeiskt. En sådan lösning under en period om 3-5 år kan faktiskt vara det bästa alternativet, för att därefter söka ett mer långsiktigt alternativ som då inte behöver komma in direkt efter Ferguson.

Samtidigt kan vi heller inte veta om det om 3-5 år kommer att finnas de tillgängliga manageralternativ som nu finns. José Mourinho har därtill alltid främst varit intresserad av att vårda sitt eget ego och eftermäle, snarare än att kratta manegen för en efterträdare. Situationen för den som då tar över riskerar bli ännu svårare.

Många kommer att drömskt föreställa sig interna rekryteringar som ska efterträda Ferguson. Mike Phelan, Ryan Giggs, Ole-Gunnar Solskjaer nämns i samtalet. Men man ger inte Man Utd-jobbet till någon som inte har haft en enda dag inom manageryrket, eller till någon med endast ringa erfarenhet. Det är sådant som typ Newcastle och England brukar ägna sig åt. Med ytterst föga framgång.

Dessutom ligger det inte i Man Utds tradition på samma sätt som det en gång gjorde för Liverpool att rekrytera internt. Klubbens historiskt sett två stora managers, Matt Busby och Alex Ferguson, rekryterades båda externt.

:::

Klarar Man Utd successionsordningen?

Man Utd har befunnit sig i en liknande situation förut, när Matt Busby efter sin triumf i Europacupen beslutade sig för att avgå. Man Utd hanterade den successionen så fullkomligt illa att klubben bara några få år senare åkte ur Division One, det som nu är Premier League.

Busby fanns då fortfarande kvar i klubbens makthierarki, flyttade bara till ett annat kontor och fanns kvar som övervakande och osalig ande i klubben. Wilf McGuinness som var satt att efterträda honom var dömd på förhand och hade ingen reell auktoritet i vare sig styrelserum eller omklädningsrum.

Har Man Utd lärt sig av denna historiska läxa? Har Alex Ferguson själv tagit till sig detta varnande exempel? Det är frågor som är helt avgörande för hur den som nu tar över klubben kommer att lyckas med sitt uppdrag.

Det kommer vara jobbigt nog att stå där i strålkastarljuset på sidlinjen, nedanför den läktare som bär hans företrädares namn och titel. Att samtidigt ha personen livs levande kvar i klubbens beslutsordning skulle snabbt göra situationen outhärdlig.

Men Man Utd är en mer modern och professionellt skött klubb nu. Till skillnad från Matt Busby så har Alex Ferguson bemödat sig om att bygga upp starka institutioner och ett strukturkapital i klubben. De nuvarande ägarna har därtill ett annat förhållningssätt till klubben än vad den tidens ägare hade. Det är inte sannolikt att samma problem uppstår den här gången.

:::

Har Man Utd något att vinna på detta?

Nej, naturligtvis inte! Är det enkla svaret.

Riskerna är naturligtvis stora. Det är ingen tillfällighet att Man Utd i sitt börsprospekt för något år sedan identifierade Alex Fergusons avgång som en möjlig risk för verksamheten. Många kommer att se Fergusons avgång som ännu ett av dessa tecken på att ett imperium är på väg att falla.

Samtidigt är jag kanske något av en utvecklingsoptimist. Och även om jag så klart personligen helst sett att Ferguson fortsatte så kan jag värdera den nu givna situationen och se möjligheter likaväl som svårigheter.

Jag tror nämligen på värdet med nya perspektiv. Att se gamla saker på nya sätt. Att överträffa Fergusons framgångar i ligaspelet är nästintill omöjligt, det bästa någon kan hoppas på är att komma i närheten av att upprätthålla dem.

Men i cupspelet, det inhemska såväl som det europeiska, har det känts som om Man Utd stått i stiltje det senaste decenniet. Kanske är det lite hårt att säga med en Champions League-titel, två ytterligare finaler, två segrar i Ligacupen med mera.

Men under min unga uppväxttid var Man Utd ett fantastiskt cuplag. Under den första halvan av Alex Fergusons framgångsera var Man Utd såväl ett fantastiskt ligalag som cuplag. Under den andra halvan har Man Utd fortsatt vara ett fantastiskt ligalag, men rent taktiskt och mentalt blivit ett mediokert cuplag.

Om man som jag är uppväxt med FA-cupromantik, all guns blazing i det europeiska cupspelet och så vidare, så har det varit en rätt trist utveckling. Det om något kan en efterträdare hitta tillbaka till.

Oändligt är vårt stora äventyr.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Årets manager i Premier League

Nu ladder vi för stormatch ikväll på Stamford Bridge. Chelsea mot Gareth Bale om vi vill skrocka till det lite. Chelsea mot Tottenham om vi vill förhålla oss lite mer seriösa till spektaklet.

För ett spektakel kommer det ju så klart att bli. Chelsea har så klart möjlighet att säkra spel i Champions League nästa säsong om de vinner. Tottenham kan vid vinst ta sig förbi Arsenal i tabellen upp på fjärde plats. Förlust, och Champions League-platsen börjar se ut som ett långskott.

Det är naturligtvis också en tämligen märklig match för de båda klubbarnas managers.

Rafa Benitez kommer inte vara Chelseas manager nästa säsong. Och ingen mer än möjligen han själv är ledsen över det. Ändå är det ju svårt att komma ifrån att han faktiskt gjort ett mycket bra jobb med Chelsea. Laget är i final i Europa League, och på tröskeln till att klara spel i Champions League. Rätt okej givet förutsättningarna.

Andre Villas-Boas återvänder till Stamford Bridge. Om Chelseafansen absolut inte vill ha Benitez som manager så ville de desto hellre ha Villas-Boas, men han gjorde sig ovän med för många på för kort tid. Nu är Tottenham en av Chelseas rivaler om en Champions League-plats, och Villas-Boas söker en vinst på sin gamla hemmaplan.

I en annan värld och under andra omständigheter så kunde båda dessa managers vara kandidater till utmärkelsen Årets manager i Premier League den här säsongen. Frågan är då vilka jag ser som de främsta och vem jag ser som den främste.

:::

(5) Rafa Benitez, Chelsea

Har i grund och botten gjort allt vad som var rimligt att förvänta sig av honom när han tog över Chelsea i mitten av hösten. Han gick långt i FA-cupen, har tagit Chelsea till final i Europa League, och står alltså på tröskeln till att kvalificera laget till Champions League. Samtidigt har han arbetat vidare på en nödvändig förnyelse av Chelseas lag. Den enda invändningen man egentligen kan ha är att han fick en trög inledning i ligaspelet.

(4) David Moyes, Everton

Kritikerna pekar på att Moyes fortfarande inte har vunnit en enda titel med Everton, men tittar man närmare på den kritiken så finner man rätt snart att den inte är helt rimlig. Vad Moyes däremot har gjort är med förhållandevis mycket små resurser etablera Everton som ett lag på tabellens övre halva, ett stenkast från att kunna utmana på allvar om Champions League-platserna. Det Everton vi ser nu är förmodligen det bästa sedan 1980-talet.

(3) Arsene Wenger, Arsenal

En trög inledning på säsongen fick fansens femtekolonnare att ropa på Wengers avgång. Än en gång befinner sig dock Arsenal i slutet av säsongen med matchboll och smashläge för att återigen kvalificera sig till Champions League. Man måste beundra Wengers förmåga att ständigt kräma ut i alla fall en dräglig miniminivå ur sitt lagbygge, jag tror ytterst få om någon annan manager hade mäktat med den prestationen.

(2) Michael Laudrup, Swansea

Det brukar sägas att den andra säsongen är den svåra säsongen för en nykomling i Premier League. Av det har vi sett intet i Swansea. Laudrup har utvecklat Swansea och gett laget en mer offensiv prägel. Att etablera sig i Premier League är stort nog, men den här säsongens stora triumf är segern i Ligacupen och det faktum att Swansea nästa säsong spelar europeisk cupfotboll.

(1) Alex Ferguson, Man Utd

Det är nästan osportsligt att ha med Ferguson i en sådan här kategori. Inte heller säger man därmed heller något nytt. Men Fergusons prestation den här säsongen måste beundras. Han lyfter alltså sitt lag från de mentala spillror som borde varit resultatet av den förra säsongen och vinner klubbens 20:e ligatitel med en månad kvar på säsongen och med vad som ser ut som en dubbelsiffrig poängmarginal. Med en med Man Utd-mått mätt medelmåttig (tungvrickare…) spelartrupp slår han rekord i antal vinster och utmanar ligans poängrekord.

:::

Årets Cliff Barnes: Mark Hughes

QPR:s ägare Tony Fernandes undslapp sig nyligen att han kände sig rätt besviken över det resultat som hans spenderade miljoner på klubben hade lett fram till. Det kan man förstå. Mark Hughes lovade inför den här säsongen att QPR aldrig mer skulle vara inblandade i en nedflyttningsstrid, använde detta som hävstång för att köpa in en lavin av nya spelare, och lyckades efter det inte vinna en enda ligamatch innan han fick sparken. Harry Redknapp lyckades inte reda ut den smörja som Hughes skapat.

:::

Trovärdiga engelska tidningar går ut rätt hårt med att det inför eller under helgen kan komma ett besked att Alex Ferguson slutar som manager. Exakt vad de har för grund för dessa rena spekulationer klargörs inte, men om det skulle visa sig stämma, självklart inte omöjligt, så öppnar det naturligtvis dörren till det mest spännande som hänt sedan den dubbeldäckade bandspelaren.

Undrar om det kommer att surras om detta till dess att Ferguson själv behagar kommentera.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cirkeln sluts ikväll för Roberto Martinez

Alla som följer Premier League de senaste säsongerna har inte kunnat undgå att förundras över vad förra säsongen Brendan Rodgers lade grunden för och vad Michael Laudrup den här säsongen har förfinat.

Swansea är den fula ankungen som blev en av ligans skönaste svanar.

Vi vill så klart tro att det är ett projekt som kommer att fortsätta utvecklas och växa till sig. Vi vill tro att Michael Laudrup kommer att jobba kvar i klubben och ta den så långt som är möjligt. Hur långt nu det än är.

Tyvärr är det kanske inte fullt så enkelt och okomplicerat. För så mycket av det beror ju på vad Michael Laudrup själv vill. Och han lär inte sakna intresserade alternativ.

Så här långt är Michael Laudrup halvvägs in i ett tvåårskontrakt med Swansea, och han har sagt sig villig att fullfölja kontraktet. Vad han däremot också har sagt är att han har svårt att se sig själv i klubben i mer än två år.

Det antyder att Michael Laudrup fullt naturligt är en manager med ambitioner, och att han söker större uppdrag. Givet att han har goda kontakter med såväl Barcelona som Real Madrid så är inte det så märkligt.

Ett tvåårskontrakt är knappast heller någon garanti för något. Om Barcelona eller Real Madrid, eller för den delen vilken som helst annan klubb av större format, i sommar skulle sondera terrängen med Laudrup så är kontraktet i praktiken inte ett vitten värt.

Risken för Swansea är alltså att de den här sommaren står inför samma situation som förra säsongen med Brendan Rodgers. Honom lyckades de på ett ytterst klokt sätt hitta en ersättare till. Men är det en bravad de klarar av att upprepa?

För medelstora klubbar är det här vad som kan ses som framgångens förbannelse. All framgång innehåller också fröet till klubbens framtida svårigheter.

:::

Få vet kanske det här bättre än Roberto Martinez.

Martinez själv har ju en bakgrund i Swansea. Han är en av dem som först gjorde sig ett namn som manager i Swansea för att därefter få möjlighet att hoppa på ett större Premier League-tåg.

Nu tvingas han kämpa för allt han har för att hålla tåget på rälsen och Wigan kvar i Premier League. Och för att lyckas med det så måste han troligtvis se till att Wigan ikväll besegrar just hans gamla klubb Swansea.

Som jag ser det var det Roberto Martinez som inledde den ”revolution”, stort ord förvisso, i Swansea som på drygt fem år har fört klubben från League One till etablerade i Premier League, vinnare av Ligacupen och från och med nästa säsong ett europeiskt cuplag.

Varje manager sedan dess, först Paulo Sousa, därefter Brendan Rodgers och Michael Laudrup, har naturligtvis byggt vidare och lagt till saker till detta murverk. Men det var med Martinez som Swanseas fotbollsfilosofi så att säga sattes.

Det måste vara lite bitterljuvt för honom att nu se Swansea. Klubben han lämnade för ett större uppdrag i Wigan. Å ena sidan en bekräftelse för hans idéer. Å andra sidan en påminnelse om vad som hade kunnat vara.

Om Michael Laudrup lämnar Swansea så lär han inte behöva bekymra sig med sådana känslor. Frågan är då vad som händer med Swansea om Laudrup lämnar, vem hittar de då som ersättare?

Om Wigan åker ur Premier League, återvänder då Roberto Martinez till Swansea?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Crystal Palace på tio minuter

Arena: Selhurst Park, 26,309. En gammal, klassisk brittisk arena. Att den är klassisk är naturligtvis en bonus. Att den är gammal är måhända inte något plus. Planer på att bygga en ny arena fick skrinläggas och klubbledningen valde istället att satsa på att modernisera Selhurst Park. I längden är detta troligtvis en klok väg då Crystal Palace normalt sett fyller endast halva arenan. Spel i Premier League kan dock förändra detta.

Manager: Ian Holloway (2012-). Den karismatiske Holloway fortsätter att skörda framgångar i The Championship. Det här är tredje gången i rad som Holloway leder sin klubb till playoff-spel, och hittills är alltså hans facit i dessa playoff 50%. Holloway har en tydlig spelidé och, kanske ännu mer värdefullt, är bra på att kommunicera och motivera sina spelare att följa denna. Och med Holloway vid mikrofonen kan det bli ett såväl spännande som underhållande playoff.

:::

Styrkor. Lagets förre manager Dougie Freedman byggde upp ett stabilt försvar i Crystal Palace, och detta utgör fortfarande ett av lagets starka kort. Även om anfallet klickar så finns där ändå potentialen till poäng, eller till att inte förlora matchen. En annan styrka är lagets bredd offensivt. De allra flesta känner så klart till Wilfried Zaha, men spelare som Andre Moritz, Glenn Murray och Yannick Bolasie gör att Crystal Palace är farliga även när en av dessa spelare är skadad eller tappar formen.

Svagheter. Ett offensivt mittfältsspel är ofta charmigt men har också sina klara och tydliga risker. Mål produceras framåt men mål släpps också in bakåt, om motståndarna lyckas hitta utrymmet bakom Crystal Palaces mittfält så är laget mycket sårbart. Offensivt har laget haft svårt att skapa vettiga målchanser för anfallaren Glenn Murray, som gjort flest mål i The Championship den här säsongen, även om det till sist lossnade mot Peterborough i helgen. Har Crystal Palace hittat rätt i sin spelidé?

Möjligheter. Under 1980-talet gjorde sig Crystal Palace kända för den engelska fotbollspubliken med ett ungt och framgångsrikt lag som var bland sin generations främsta. Detta är en tradition till vilken Crystal Palace under de senaste åren har återvänt. Baserat på en utvecklad och produktiv akademi har Crystal Palace byggt upp ett ungt och starkt lag som stadigt fått växa sig starkare i The Championship. Crystal Palace har alltså en väldigt stabil grund i klubben för tillväxt.

Hot. Crystal Palaces form under slutet av säsongen har varit bedrövlig. I nio raka matcher inför den sista omgången misslyckades laget med att vinna, och fyra av dessa slutade med förlust. Endast konkurrenternas motsvarande brist på stabilitet höll Palace ovanför playoff-strecket. I den sista matchen tvingades Palace vid två tillfällen vända underlägen mot Peterborough innan segern och playoff till sist bärgades. Har Crystal Palaces unga lagbygge fått nervfrossa när de börjat sikta mållinjen?

:::

Nyckelspelare: Wilfried Zaha. Valet av Zaha kan möjligen ses som det latmansalternativet, spelaren som alla redan känner till eftersom han har skrivit på för Man Utd inför nästa säsong. Men det finns så klart en anledning att just han skrivit på för Man Utd. Dels är Zaha som spelare väldigt betydelsefull för Crystal Palaces offensiv, samarbetet med Glenn Murray har burit frukt. Men framför allt spelar Crystal Palace med Zaha på planen med ett större självförtroende än annars.

Skador. Crystal Palace har inga större nya skadebekymmer för tillfället. Mittfältaren Owen Garvan är nyligen tillbaka från skada. Defensivt finns dock vissa bekymmer givet att både vänsterbacken Jonathan Parr och lagets kapten, mittbacken Paddy McCarthy, är fortsatt frånvarande.

:::

Crystal Palace i Premier League. Crystal Palace vore onekligen ett intressant tillskott till Premier League, i ungefär samma anda som Blackpool, Swansea och Southampton fore dem. De representerar en ny typ av nykomlingar som bygger mer långsiktigt på egna ungdomar än vad exempelvis lag som QPR, Reading och Hull valt att göra. Det är en strategi som medför hög risk, men med potentiellt hög avkastning. Ska de ta sig till Premier League så måste de dock först vinna över värsta rivalerna Brighton i playoff-semifinalen.

Sun Tzu om Crystal Palace: “Regard your soldiers as your children, and they will follow you into the deepest valleys. Look on them as your own beloved sons, and they will stand by you even unto death.”

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sunderland kan säkra Premier League-spel med vinst mot Stoke ikväll

Oacceptabelt!! dundrade Paolo Di Canio efter Sunderlands kapitulering borta mot Aston Villa för rätt exakt en vecka sedan.

Sunderland blev helt överkörda av Aston Villa, som var hetare på varenda boll över hela planen. Det kändes aldrig som om Sunderland var inne i matchen eller att de mäktade med den press som Aston Villa utsatte dem för. Illa var också effekten på lagets målskillnad.

I och med storförlusten så är Sunderlands positiva uppryckning efter att ha tillsatt Di Canio som ny manager bruten.

Ska man ändå se något ljus i mörkret för Sunderland så är det trots allt att de nu har en manager som inte skräder orden, som beskriver det som just oacceptabelt att förlora en fotbollsmatch på det viset. Intrycket innan Di Canio var snarare att dåliga prestationer togs emot med en axelryckning.

Alla klubbar drabbas av resultat som slår luften ur dem. Det som definierar i längden framgångsrika klubbar är hur de reser sig efter sådana slag.

:::

Sunderlands får en omedelbar chans till upprättelse i kvällens viktiga match hemma mot Stoke.

Stoke har två segrar i rad och har med all säkerhet därmed garanterat att de får spela kvar i Premier League ännu än säsong. Jag skulle påstå att Sunderland ikväll har möjlighet att göra detsamma.

För att göra det måste de dock göra mål. Händelsevis möts ikväll de två lag i Premier League som skapat överlägset lägst antal mål och målchanser. En match för puritaner med andra ord.

Motivationen bör alltså finnas där. Det stöd från läktarna som drev Aston Villa framåt förra måndagen bör den här gången blåsa med snarare än mot Sunderlands riktning.

Dessutom brinner det ju numer också på Sunderlands bänk från managern.

:::

Det finns en teori när det gäller rekrytering, tillsättning och val av personer på chefs- och förtroendepositioner. Den brukar ofta kallas för kontrastteorin.

Den går ut på att beslutsfattarna tenderar att i grova drag välja den kandidat som i något avseende är företrädarens raka motsats. Det är inte alla gånger medvetet utan sker ibland utan att det tänks på.

Det går att se hur Ellis Short, Sunderlands ägare, trots allt tänkte, eller möjligen intuitivt anade, när han med sju matcher kvar av säsongen beslutade sig att ersätta Martin O’Neill med Paolo Di Canio.

I O’Neill hade han en manager som verkade ha tappat sugen och saknade den rätta motivationen, varmed han naturligtvis fick det väldigt svårt att motivera sina spelare. Di Canio å andra sidan drivs av en brinnande motivation att nå framgång.

Sett till personlighet varandras raka motsats således, åtminstone som läget var just där och då. Läget just där och då var dessutom att Sunderland med bara någon månad kvar av säsongen stod inför ett högst påtagligt hot om nedflyttning.

Det kan ha varit ett så kallat inspirerat beslut.

:::

Det som är särskilt uppmuntrande för Sunderlands räkning, utöver att de verkar ha återfunnit glöd och självförtroende, är att det nu verkar finnas en idé i klubben, en vision om framtiden.

Om Sunderland under Martin O’Neill var en klubb som, möjligen med undantag för inledningen, gav intryck av att ”ta dagen som den kommer”, så finns där nu en idé om ett sätt att spela fotboll, en idé om spelarnas fysiska förberedelser, och en idé om vad laget ska uppnå på lite sikt.

En vinst ikväll mot Stoke och Sunderland kan ha säkrat spel i Premier League också nästa säsong. Därmed skulle de ha gjort sin längsta sejour i den engelska högstadivisionen sedan de för första gången åkte ur den 1958.

Inte så illa av ett gammalt jojo-lag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: En spännande vecka framför oss

:::

Allt annat än en supersöndag

Vad får man om man under en dag har två matcher med fyra klubbar som i tabellpraktiken betyder ingenting för tre av dem?

Ja, just det. Just ingenting.

Jag är inte någon särskilt varm anhängare till den här uppfattningen att en ligas kvalitet beror på hur ”spännande” en liga är ända in i dess sista omgångar. Dels för att det är olika från år till år. Dels för att det finns så många olika sätt en liga kan vara spännande på.

Men det är klart. De här två matcherna vi serverades i går, Liverpool vs Everton och Man Utd vs Chelsea, som vid en annan tid under säsongen hade kunnat knastra av spänning och elektricitet, var väl ungefär lika spännande som att skala ägg med tårna.

Naturligtvis var det enda laget som vann också det som faktiskt hade något reellt att spela för.

Spännande i hissen

Annars var det här en helg som sprakade av spänning i den så kallade ”hissen”, det vill säga toppen av The Championship och botten av Premier League.

Dramat som utspelade sig på lördagen i The Championship var något i hästväg och bland det värsta man kunnat föreställa sig. Watford och Gianfranco Zola kan inte haft en för rolig lördagskväll.

Det är bara att gratulera Hull till platsen i Premier League nästa säsong.

De hade 2-1 hemma mot Cardiff och straff i slutminuterna med chans att avgöra. Missar straffen och smått otroligt nog så kvitterar Cardiff någon minut senare på straff i andra änden av planen.

För Hull måste det ha påmint otäckt mycket om Brentfords öde förra helgen. För samtidigt, en kvart försenade, hade Watford därmed chansen att med ett vinstmål mot Leeds gå förbi Hull och raka vägen upp i Premier League.

Men det blev inga mål. Åtminstone inte för Watford, som tvingats avsluta matchen med tio man sedan Troy Deeney lite typiskt tagit en onödig utvisning. Istället punkterade Leeds matchen på övertid.

Och nu måste härliga Watford ladda om för ett ovisst playoff.

På övervåningen lyckades Wigan skapa rejäl spänning genom att vända två underlägen borta mot West Brom till slutlig seger. I och med att Newcastle tappade poäng mot West Ham, och Norwich förlorade mot Aston Villa, så börjar det tätna därnere i bottenstriden.

Avgörande vecka framför oss

Premier League-fotbollen fortsätter dag för dag och under veckan ska de slutliga hängmatcherna avklaras.

Tisdagen och onsdagen bjuder oss på två löjligt viktiga matcher.

Först ut är Wigan som vid vinst hemma mot Swansea kan gå förbi såväl Newcastle och Norwich på målskillnad. Newcastle kan alltså med två omgångar kvar av säsongen befinna sig under nedflyttningsstrecket.

Först ska emellertid Sunderland ikväll spela en för dem otroligt viktig hemmamatch mot Stoke.

Därefter toppmötet på Stamford Bridge där Chelsea och Tottenham ska mötas. Chelsea kan i praktiken säkra Champions League-spel nästa säsong vid vinst. Tottenham å sin sida kan vid vinst gå förbi Arsenal upp på fjärde plats och samtidigt lägga murverket för en fullkomligt infernalisk säsongsavslutning.

Oavgjort håller ju också en del dörrar öppna.

Arsenals säsongsavslutning kan ju bli rätt svettig med matcher mot svårt nedflyttningshotade Wigan och Newcastle.

:::

Helgens vinnare: Aston Villa, Chelsea, Wigan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Brighton på tio minuter

Arena: Falmer Stadium (”The Amex”), 30,750. Brighton huserar på sin alldeles nybyggda arena som slog upp sina dörrar för ligaspel så sent som 2010. Med en nyss utbyggd kapacitet om drygt 30,000 åskådare, och en allt som oftast utsåld arena, så skapas det ofta en intensiv Football League-stämning på Brightons matcher.

Manager: Gus Poyet (2009-). Under sina snart fyra år som Brightons manager så har Poyet haft stora framgångar. Först tog han laget upp från League One och den fjärdeplats i The Championship han nu fört Brighton till är klubbens bästa placering på 30 år. Poyet har under sin tid i klubben moderniserat Brightons fotboll och integrerat utländsk talang på ett konstruktivt sätt. Hans ambitioner att leda klubben vidare är dock ett frågetecken.

:::

Styrkor. Den allmänna bilden av Brighton är ett lag som spelar en flödande passningsfotboll. Något stereotypt kanske, om än inte felaktigt, givet att laget har en sydamerikansk manager. En framträdande egenskap i laget är emellertid också att de är svåra att slå. Laget har en god defensiv organisation, ledda av Tomasz Kuszczak i målet, och är tuffa att bryta ned. Det är en väldigt god egenskap att ha i ett playoff-spel av det slag som Brighton nu står inför.

Svagheter. Ironiskt nog är det offensivt som Brighton kanske har sina största svagheter. I lagets bästa stunder så har de all kapacitet att såra sina motståndare men det händer lite för ofta att lagets anfallare blir isolerade på planen och därmed mindre effektiva. Rent taktiskt kan Brighton bli bättre på att utnyttja sina offensiva kanter för att på så vis skapa en bredare hotbild. Rent mentalt är en svaghet att Brighton är orutinerade i sådana här sammanhang.

Möjligheter. Med fjärdeplatsen i praktiken säkrad så kommer Brighton få fördelen att spela den andra semifinalen på hemmaplan. Givet att playoff-spelet ofta är väldigt jämnt, och att Brighton är förhållandevis ovana vid situationen och den press ett kvalspel medför, så kan det visa sig vara en avgörande fördel. Då det är troligt att semifinalen spelas mot heta rivalerna Crystal Palace så är det en fördel som inte ska underskattas.

Hot. Det kan finnas en risk att Brighton kort och gott är lite nöjda med sin säsong. Gus Poyet har balanserat en slak lina när han påstått att jobbet är utfört och givet att det är Brightons bästa ligaplacering på decennier så kan en smula nöjdhet ha smugit sig in, om inte annat så på läktarna. Samtidigt finns där naturligtvis en hunger och önskan att ta sig till Premier League nu när chansen trots allt finns där.

:::

Nyckelspelare: Leonardo Ulloa. Den argentinske anfallaren värvades till Brighton i januari och har varit en veritabel målspruta. Med tio mål på 17 matcher har han placerat lagets Craig Mackail-Smith i skuggan. Ett fynd för £2m och det är väl osäkert om han blir kvar i Brighton ifall laget misslyckas med att ta sig till Premier League. I ett lag med sådan betoning på defensiv organisation är det nödvändigt med effektiva anfallare.

Skador. Wayne Bridge och Liam Bridcutt dras med småskador men bör vara spelklara i playoff-spelet. Högerbacken Bruno dras dock med en skada som han drog på sig i den näst sista matchen mot Leeds, där hans landsman David Lopez kan få täcka upp.

:::

Brighton i Premier League. Med en nybyggd och vanligtvis fullsatt arena som främsta tillgång, med en kapacitet over 30,000 åskådare och potential till fortsatt utbyggnad, så har Brighton ekonomiskt sett en god grund för att anta utmaningen att etablera sig i Premier League. Spelartruppens kvalitet och mångsidighet imponerar också. Tomasz Kuszczak, Wayne Bridge, Matthew Upson, Andrew Crofts, Dean Hammond, David Lopez, Andrea Orlandi och Leonardo Ulloa ger laget en bra bredd och spets.

Sun Tzu om Brighton: “Hence that general is skillful in attack whose opponent does not know what to defend; and he is skillful in defense whose opponent does not know what to attack.”

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

David Moyes har petat ned Liverpool från stadens täppa

Oavsett vem man egentligen pratar med inom engelsk fotboll så kommer denna närmast undantagslöst ösa beröm över David Moyes. Väldigt få har något negativt att säga, oavsett om det är journalister, gamla spelare eller managerkollegor som yttrar sig. Hans prestationer med Everton väcker beundran, särskilt som de kommit med så små resurser till hans förfogande.

Den mer existentiella frågan blir i det läget hur det då kommer sig att David Moyes inte har fått möjligheten att gå till någon annan klubb med mer resurser och bättre förutsättningar.

En rimligtvis rätt god anledning till detta kan så klart vara att David Moyes inte själv har velat, att han helt enkelt har känt sig nöjd med sitt jobb i Everton och inte sett någon anledning att lämna klubben och sitt eget lagbygge för att ta över en klubb som Sunderland, Aston Villa eller Newcastle – för att ta några möjliga exempel.

En annan anledning är den feghet och brist på vidsynthet som klubbledningar kontinuerligt ger prov på. Stora klubbar som Man City, Tottenham och Chelsea är inte benägna att chansa i sina managertillsättningar. Istället tillsätter de någon ur den ansamling av ”stora namn” som cirkulerar runt i fotbollsvärlden, först sparkade från en klubb för att därefter anställas av nästa klubb som söker en i första hand trygg lösning.

En invändning mot David Moyes är normalt sett att han inte har vunnit någon titel och att detta då ligger honom i fatet. Detta påstående måste vi granska utifrån det givna förhållandet att Everton inte har någon reell chans att vinna vare sig ligan eller Champions League. Vad kritiken mot honom alltså måste gå ut på är att han under sina tio år med Everton inte vunnit vare sig FA-cupen eller Ligacupen.

Det känns ju lite snävt. Att vinna en cup innebär ofta att inget så att säga får gå fel på vägen, det är väldigt små marginaler som avgör. Att avfärda Moyes på de grunderna känns märkligt, särskilt som andra managers som Alex Ferguson och Arsene Wenger, med avsevärt mer resurser och starkare spelartrupper till förfogande, har misslyckats under i stort sett lika lång tid.

:::

Everton möter idag Liverpool på Anfield i ett Merseysidederby som har liten betydelse för någon av klubbarnas allmänna tabellambitioner. Båda klubbarnas förhoppningar om Champions League-spel nästa säsong är grusade och nu är det mest stolthet kvar att spela om.

En sådan stolthet handlar naturligtvis om vilken av de båda klubbarna som ska sluta högst upp i tabellen. Förra säsongen slutade Everton sexa, en placering före Liverpool i tabellen, blott den andra gången i ordningen som Everton under David Moyes slutade före Liverpool.

Med tre matcher kvar av den här säsongen så ligger Everton ännu en gång före Liverpool, med en marginal om fem poäng. En gång kan alltid hävdas vara ingen gång, eller som mest en olycklig tillfällighet eller lycklig omständighet. Inträffar det två gånger så börjar dock ett mönster att anas. Och det eftermälet vore nog David Moyes synnerligen nöjd med att lämna.

Att ha gjort Everton till den bästa klubben i Liverpool.

:::

Everton och Liverpool är två klubbar som i grund och botten lider utav samma problem. Det är två klubbar med varsin stor och trogen supporterbas, och goda möjligheter till utveckling och tillväxt, men som hämmas av antingen omoderna eller alltför små arenor.

Kulturen och traditionen kopplade till Goodison Park och Anfield är självfallet enorm, påträngande och ovärderlig. Båda klubbarna har dock ägnat åratal åt att utreda och analysera olika arenaalternativ. För båda klubbarna är det helt och hållet nödvändigt, om de återigen hoppas på att kunna utmana de stora klubbarna i England.

I det avseendet kan båda klubbarna titta närmare på hur Juventus har lyckats med uppdraget att omforma och återskapa sig själva. Detta efter att på ett högst abrupt sätt ha fallit från toppen i Serie A.

Juventus är ju därtill en klubb till vilken både Liverpool och Everton har en historisk koppling. Det var på Heyselstadion mot Juventus som början på slutet av Liverpools storhetstid inleddes. Det var samma händelse som garanterade att Evertons storhetstid aldrig riktigt fick ta fart.

Det var i mitten av 1980-talet. Liverpool var då med bred marginal Englands fotbollshuvudstad. Nu, 25 år senare, är det Manchester som har tagit över den rollen.

På lång sikt är det med all sannolikhet Liverpool som har den bästa möjligheten att göra något åt detta förhållande, såvida inte Everton får hjälp av externa investeringar. Men fotboll spelas i nutid, och David Moyes huvudsakliga uppgift består i att bevara Evertons överläge gentemot sina lokala rivaler.

Brendan Rodgers uppgift å andra sidan är att återigen göra Liverpool till en engelsk stormakt inom fotboll. Men ett steg i taget, och Rodgers måste i just det här läget blott visa att han gör framsteg. Och ett tydligt tecken på sådana framsteg är att inte ligga bakom Everton i tabellen.

Brendan Rodgers gör sin första säsong som Liverpools manager. Det sägs att David Moyes gör sin sista. Fem poäng skiljer klubbarna åt. Det ligger krut i luften över Anfield idag.

:::

Dagens matcher: Liverpool vs Everton, samt Man Utd vs Chelsea

Matchen mellan Man Utd och Chelsea hade naturligtvis varit enorm om den gällt något i både titelstriden som i Champions League-kampen, men som det är nu så är det mest utav ett prestigemöte. Rimligtvis bör Chelsea vara mer hungriga till den här matchen, samtidigt som Man Utd alldeles säkert vill göra sitt bästa framför publiken på hemmaplan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Från fransk revolution till främlingslegion

Främlingslegionen är ett rätt spännande koncept. Ett militärt elitförband som samlar på sig rekryter från hela världen och erbjuder dem ett nytt liv immuna från vad som skett tidigare i livet och vilka synder som hemsöker dem. En sorts verklighetens motsvarighet till The Night’s Watch för den nördige. En legion av främlingar som tillsammans bildar ett starkt brödraskap.

När det pratas om främlingslegioner inom fotbollen så är det dock sällan i positiva termer. Ofta blir det ett samlingsbegrepp för klubbar som har en stor del av sina spelare hämtade från utlandet. Klubbar som i någon mening anses ha tappat kontakten med sitt lokala ursprung. Många menar att detta leder till att laget förlorar i identitet och kampmoral.

Efter Newcastles förnedrande 0-6-förlust mot Liverpool i lördags så levererade Skys expert Gary Neville just en sådan bredsida mot Newcastle. Ett Newcastle som den här säsongen har gjort vad som folkligt kallats för en ”fransk revolution” och vars oväntade framgångar förra säsongen grundlades på att hitta billiga värvningar från framför allt Frankrike.

Newcastles framgångar förra säsongen ledde till en femteplats och spel i den här säsongens Europa League. Samtidigt har samma recept den här säsongen lett till stadigt sjunkande trendkurva för klubben. Från att under säsongens första tio matcher ha befunnit sig runt mitten av tabellen så har laget därefter sjunkit placering för placering, roterat runt 15:e plats, och nu mot slutet av säsongen blivit alltmer indragna i nedflyttningsstriden.

Newcastle ligger nu fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket med Wigan jagandes bakom med en match mindre spelad. Väldigt mycket hänger på om Wigan lyckas vinna sin hängmatch hemma mot Swansea. Om de lyckas med det så lever Newcastle under en högst reell risk att för andra gången på fem år relegeras från Premier League.

:::

Kontrasten mellan den här säsongen och förra säsongen är med andra ord väldigt tydliga för Newcastle. Från succé till svindlande nära fiasko. Spel i Europa League har naturligtvis inneburit ett högre slitage på laget som helhet. Men vad är det mer konkret som har gått fel för Newcastle?

Tunn och svag spelartrupp

Känslan förra säsongen var att Newcastle rent generellt träffade jackpot i den utdelning klubben fick av sin spelartrupp. Lyckligtvis få skador och därtill inga extra åtaganden i spelschemat. Det myntets baksida är att det inte är så väldigt sannolikt att det inträffar ännu en gång, särskilt som framgångarna dessutom innebar spel i Europa League.

Den här säsongen har Newcastles spelartrupp avslöjats mer brutalt. Den har helt enkelt inte mäktat med att balansera både spel i ligan och de inhemska cuperna och europeiskt cupspel. Samtidigt visade sig också förberedelserna inför säsongen på transfermarknaden vara otillräckliga. Den enda värvningen av faktisk kvalitet var Vurnon Anita från Ajax.

Bristen på bredd visade sig under hösten och Newcastle kände sig därtill nödda att agera handfast under januarifönstret. Att klubben bedömt läget fel under sommaren visades i och med att de i januari köpte Mathieu Debuchy, en spelare de haft på kroken men valt att släppa under sommaren.

Långsamt speltempo

Två saker är tydliga i Newcastles spel. För det första att det är det lag i Premier League som slår flest långbollar. För det andra att det egna uppbyggnadsspelet sker med väldigt lågt tempo. Nackdelen är så klart att motståndarna med ett sådant spel allt för ofta hinner tillbaka till sina etablerade defensiva positioner.

Premier League bygger mycket på hög fart och på så vis rubba dessa defensiva positioner hos motståndaren. Det kan så vara att Newcastles nyförvärv helt enkelt inte varit vana vid denna omständighet. Vurnon Anita köptes bland annat för att skapa ett mer dynamiskt passningsspel på Newcastles mittfält, men han har inte kommit in i sin roll på ett bra sätt.

Utan ett snabbt och genomträngande passningsspel är det svårt att få ut maximal kapacitet av lagets övriga offensiva spelare. Bollinnehav värderas ofta väldigt högt inom modern fotboll, men innehav utan penetration blir alltför lätt fotbollens motsvarighet till torrjuck.

Skador på nyckelspelare

Det måste också sägas att Newcastle den här säsongen har drabbats av den otur som de var lyckligt förskonade från den förra. Mängden skador har varit förbluffande, och de har dessutom drabbat flera av lagets allra mest viktiga spelare.

Tim Krul, Ryan Taylor, Danny Simpson, Hatem Ben Arfa, Davide Santon, Steven Taylor och Fabricio Coloccini har samtliga varit borta under långa perioder av den här säsongen. Samtidigt tvingades Yohan Cabaye till operation och var borta ett tag. En redan tunn trupp slets ut alltmer.

Taktiskt dribblande

Skadorna har också lett till taktiska konsekvenser för Newcastle. Alan Pardew har tvingats att ställa upp med laget i flera olika former och varianter, och det har varit svårt att uppnå någon större kontinuitet i spelet.

Under hösten försökte Pardew främst spela olika varianter av 4-4-2, med Demba Ba något bakom Pa Demba Cissé. En konsekvens av detta var att Newcastle alltför ofta tenderade att spela för försiktigt. Efter nyåret, på grund av Bas flytt till Chelsea och ett ökat antal skador, har Pardew istället börjat pröva en 4-5-1-uppställning med tre offensiva mittfältare.

Rent försvarsmässigt har det också inneburit problem för Newcastle. Den ordinarie backlinje som spelade stora delar av förra säsongen har hittills inte kunnat användas vid något tillfälle under någon längre period den här säsongen, på grund av skadorna på Santon, Coloccini och Simpson.

:::

I tider av svårighet är det viktigt att ha ett lag som håller samman och står stadigt tillsammans i motvinden. Det rapporteras emellertid frekvent om splittringar i Newcastles omklädningsrum och bildandet av olika grupperingar där den franska legionen alltmer har blivit till ett lag i laget. När media rapporterar om detta stängs de av från klubbens pressträffar.

Grupperingar har ett oförtjänt dåligt rykte. De behöver inte i sig vara något negativt, snarare är det bara naturligt. Men när relationerna mellan olika grupperingar blir negativa och irriterade, då kan dessa stämningar inverka negativt på helheten. Risken är alltså att Newcastles främlingslegion blir en legion av främlingar för varandra.

Gary Neville förespråkar att ett lags kärna består av spelare från det egna landet. Han pekar på flera exempel på varför det är värdefullt: Dortmund, Bayern München, Barcelona, Man Utd och Juventus. Sökandet efter billig utländsk talang är ett kortsiktigt tänkande som riskerar beröva ett lag dess identitet, menar Neville.

Ett lag utan identitet och utan lokal koppling kan lätt glömma bort varför de spelar fotboll och vad de som lag kämpar för. Särskilt lätt är detta i stunder av motgång. Något ironiskt blir det alltså att Newcastle, i denna stund av motgång, i dagens match mot West Ham ställs mot en lokal, hemmaskolad brittisk spelare som de valde att sälja – Andy Carroll.

Och om lagen om alltings djävlighet fortsätter att drabba Newcastle den här säsongen så kan man så klart vara väldigt säker på att det är just Andy Carroll som idag sätter ännu en spik i Newcastles kista.

:::

Dagens matcher: Fulham vs Reading, Norwich vs Aston Villa, Swansea vs Man City, Tottenham vs Southampton, West Brom vs Wigan, West Ham vs Newcastle, samt QPR vs Arsenal (18:30).

Det finns inga livlinor kvar för Tottenham, de måste helt enkelt vinna idag mot Southampton, som har haft för vana under våren att ställa till det för ligans topplag. Men Tottenham har inte råd med mer poängtapp mot Arsenal som idag spelar mot ett helt avhängt QPR. Deras enda förhoppning idag är att vinna och att Arsenal drabbas av nervdaller.

Newcastles absoluta mardrömsscenario den här dagen är förlust mot West Ham samtidigt som Wigan vinner mot West Brom. Det skulle i så fall ge Wigan möjligheten att på tisdag genom vinst mot Swansea peta ned Newcastle under nedflyttningsstrecket.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Videogranskning i Premier League slår två flugor i en smäll

Det finns i mina ögon ett tämligen ofullständigt argument mot införandet av videogranskning som går ut på att diskussioner om felaktigheter och felaktiga domslut är en del av fotbollen och skapar diskussion och således har ett värde i sig självt. Sådant där som diskuteras framför TV:n, på puben och så vidare, att det skulle fylla någon form av social funktion.

Mot detta kan man så klart invända att den överordnade ambitionen trots allt måste vara rättvisa och gott beslutsfattande. Dessutom är det en rätt cynisk hållning till domarna att inte ge dem tillgång till för dem nödvändiga tekniska hjälpmedel bara för att vi vill kunna fortsätta snacka skit om dem.

Sedan är så klart ståndpunkten i sig inte helt verklighetstillvänd. För naturligtvis kommer diskussionerna om tveksamheter, tolkningar, möjliga feldomslut och så vidare att leva kvar i allra högsta grad även med videogranskning vid i det här fallet mål och så vidare. Det är ju bara att kolla på de idrotter som faktiskt infört videogranskning redan, exempelvis ishockey. Är det någon som på fullt allvar vill hävda att det inte förekommer några dylika ”diskussioner” där?

Premier League har nyligen beslutat att från och med nästa säsong införa videogranskning i form av målkameror. Det är ett stort steg framåt och det är så klart förhoppningen att vi därmed ska kunna undvika förekomsten av så kallade spökmål, och för all del också omvända spökmål, och därmed få mer rättvisa och kvalitet i väldigt viktiga domslut.

Men införandet av videogranskning kan också ha en andra positiv och önskvärd effekt.

:::

Där finns den här myten om att storlag har fördelar när det kommer till domslut. Det är en uppfattning som inte baseras på någonting alls, ändå förblir det något som ”alla vet”. Förmodligen för att det är en mycket bekväm, om än djupt inkonsekvent, uppfattning.

Det finns alltså en uppfattning om att domare är biased. Den alternativa teorin är att domare inte är biased för storlag men väl för hemmalag, det vill säga att hemmapubliken kan påverka en domare och naturligt nog att en större hemmapublik kan påverka i större utsträckning. Det är också den teorin som finner stöd i tillgänglig forskning.

För tio år sedan gjordes en studie där 40 utbildade domare fick titta på en match mellan Liverpool och Leicester. De fick bedöma 47 olika händelser i den matchen, hälften av domarna fick se på matchen med ljudet på och kunde därför höra publikreaktionerna. Den andra hälften fick se på matchen utan ljud. Det visade sig att domarna som fick se på matchen med ljud fällde 15,5% färre domslut mot hemmalaget, i det här fallet Liverpool, än de domare som såg på matchen utan ljud.

Psykologisk teori kallar det här beteendet för konformitet, det vill säga en ofta omedveten önskan att fatta socialt accepterade beslut och handlingar. Så om 50-70,000 fans skriker efter ett visst domslut så är det bara mänskligt att på något sätt vilja gå dem till mötes.

En förhoppning har varit att bättre tränade och bättre utbildade domare skulle reducera den här effekten. Och det har också fungerat till viss del. Vad studier dock visar är att detta framför allt får effekt i de lägre divisionerna. I Premier League, där de riktigt stora arenorna och den talrika publiken finns, är effekten inte lika tydlig.

Men här kan också videogranskning fylla ett syfte. Det visade sig till exempel att när NFL 1999 införde sin möjlighet att ”utmana” ett domslut med hjälp av reprisbilder, så sjönk den uppmätta hemmafördelen med 29,4%. Betydelsen i fotboll skulle kunna vara ännu större.

:::

Videogranskning kan alltså hjälpa till att om inte eliminera så i alla fall kraftigt reducera ett problem som vi ofta grämer oss över. Nämligen att olika lag i enskilda matcher helt enkelt inte bedöms på samma sätt. Istället kan publiken få fylla sitt syfte genom att inspirera sina egna spelare, snarare än att påverka domaren.

Då är frågan: Vill vi det? Eller vill vi hellre hålla kvar vid en faktisk och legitim ursäkt när det går fel och fortsätta omfamna kärt hållna myter och fördomar om att vissa klubbar helt enkelt har mer fördelar än andra klubbar (”min klubb”)?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Frank Lampards dilemma är att han är ovärderlig för Chelsea

Frank Lampards försök att bli Chelseas mesta målskytt genom tiderna fortsätter ikväll i semifinalreturen mot Basel. Med 201 mål på kontot, ett mindre än Bobby Tambling, så är Lampards ambition naturligtvis att först kvittera och därefter överträffa det gamla målrekordet och på så vis rista in en alldeles särskild plats i Chelseas historia.

Det bitterljuva i det är så klart att Frank Lampard snart riskerar vara just historia i Chelsea. Det har länge sett ut som hans allra sista säsong i klubben. Chelsea har länge tvekat och avstått från att erbjuda honom något förlängt kontrakt, men så har ännu icke skett även om det ryktas ha skett framsteg i frågan de senaste dagarna. Chelseas klubbledning har helt enkelt i allt högre utsträckning börjat se honom som en del av Chelseas historia snarare än framtid.

Man kan fråga sig på vad det beror. Vi pratar alltså om en av Premier Leagues bästa och mest pålitliga mittfältare, en av klubbens ikoner. Huvudsakligen är det två faktorer som påverkar detta. För det första en alltmer utbredd ungdomskultur inom den moderna fotbollen, spelarna hinner knappt ur tonåren innan de börjar bli för gamla. För det andra en mer utpräglad ekonomisk syn på fotbollsspelare som tillgångar.

Men måste inte Chelseas klubbledning också fråga sig om inte Frank Lampard trots allt ändå är värd mer än så för Chelsea?

:::

Naturligtvis måste en ansvarig klubbledning betrakta sina spelare också utifrån ekonomiska termer. Men problemet med ekonomiska kalkyler är att de allt som oftast tillämpar ett på tok för snävt perspektiv och ser egentligen bara till rena intäkter och kostnader. Vad kalkyler av det slaget ofta missar är att också se någon eller något som en investering.

Det går inte att enbart betrakta spelare utifrån ekonomiska termer. Man måste se till deras värde som helhet.

Att se en förlängning av Frank Lampards kontrakt som en investering är inte särskilt långsökt, vare sig ekonomiskt eller sportsligt. Ekonomiskt kan en spelare som Frank Lampard vara skillnaden mellan fortsatt spel i Champions League eller ej, och alla de intäkter som ligger i den potten utöver att säkra klubbens status på inte minst spelarmarknaden.

Men det är också en sportslig investering. Chelsea vill förvisso förnya och föryngra sin spelartrupp, men det paradoxala med en föryngring är att den oftast går bättre om klubben samtidigt behåller sina viktigaste äldre spelare och talismaner.

Exakt varför det är på det viset vet jag inte. Det går så klart att prata lite fluffigt om ledarskap. Jag konstaterar dock att det finns klubbar som föryngrat utan att behålla sina äldre spelare – Arsenal – som misslyckats. Aston Villa har på motsvarande sätt föryngrat sin spelartrupp utan någon äldre struktur och har den här säsongen flirtat rejält med nedflyttning. Samtidigt finns det en klubb som föryngrar och samtidigt behåller sina äldre spelare – Man Utd – och som har lyckats göra det till en styrka.

:::

I detta ligger också en aspekt som borde oroa Chelsea: Om Frank Lampard efter den här säsongen lämnar Chelsea, vart går han då? Utomlands säger några och tänker kanske främst på USA och Major League Soccer. Men givet möjligheten att fortsätta spela fotboll i Premier League, varför skulle Lampard tacka nej till det?

När Man Utd för någon månad sedan mötte Chelsea på Stamford Bridge så gjorde flera av de närvarande journalisterna en poäng av att Alex Ferguson var väldigt noga att skaka hand med Frank Lampard. Inte utan anledning. Man Utd har ett förhållandevis tunt centralt mittfält, samtidigt som Paul Scholes inte helt osannolikt för andra gången hänger upp skorna med dobbarna först efter den här säsongen.

Frank Lampard är en etablerad Premier League-spelare av allra högsta kvalitet, perfekt i just den roll som Paul Scholes hittills haft i Man Utd. Rätt använd har han åtminstone tre-fyra år kvar på högsta nivå. Med andra ord, om han är bra nog så är han ung nog.

Alex Ferguson värvade Robin van Persie från Arsenal. Han irriterade skiten ur Liverpool genom att ta Michael Owen till klubben. Han lånade in en åldrad Henrik Larsson mitt under brinnande säsong. Han har vårdat spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes och Gary Neville under lång tid. Där finns ett track record.

Varför skulle Frank Lampard inte gå till den klubb i Premier League som är bäst på att vårda och värdera äldre spelare, som erbjuder honom fortsatt spel i Premier League, titelchanser och ett halvt decennium till på högsta nivå? Det har tidigare förekommit rykten om just en sådan flytt.

:::

Det är också en fråga om Chelseas klubbkultur och det sätt på vilket den värderar lojalitet. När Chelsea behandlar klubbens gamla trotjänare som tillgångar, och värderar dem enbart genom det filter som en ekonomisk kalkyl utgör, så måste de vara försiktiga med vilka signaler det sänder ut till övriga spelare i klubben, och för all del till de spelare som klubben värvar.

För om det framgår så uppenbart att Chelsea som klubb inte visar sina spelare, inte ens sina allra mest trogna spelare, någon väsentlig form av lojalitet, varför ska då spelarna visa Chelsea någon som helst lojalitet? Det är ett agerande som snarare skapar splittring, misstroende mellan klubb och spelare och uppmuntrar individuell egoism snarare än kollektiv solidaritet.

De sentimentala skälen för Chelsea att förlänga sitt kontrakt med Frank Lampard är uppenbara. Men det finns även mängder av rationella skäl för Chelsea att förlänga kontraktet med Frank Lampard. Hans dilemma är att dessa är väldigt svåra att passa in i ett excelark. Han är kort och gott ovärderlig för Chelsea.

Möjligen är José Mourinhos alltmer för givet tagna återkomst till klubben en räddningsplanka för Frank Lampard i Chelsea. För ingen vet bättre än Mourinho Lampards verkliga värde. Och kanske ska vi se gårdagens nyhet att Chelsea ändå sägs erbjuda Lampard ett nytt kontrakt i ljuset av att José Mourinhos tid i Real Madrid nu är i praktiken över.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Årets lag i Premier League 2012-13


:::

Brad Guzan. Har haft en strålande säsong och stundtals mer eller mindre personligen hållt Aston Villa kvar i matcherna och vid poängen. Av andra målvakter är det främst David De Gea, Asmir Begovic och Hugo Lloris som den här säsongen tävlar om platsen.

Branislav Ivanovic. En stabil pjäs i Chelseas backlinje med sina klara och tydliga styrkor i det defensiva spelet. Andra aktuella spelare på den här positionen inkluderar framför allt Pablo Zabaleta och Rafael Da Silva.

Ashley Williams. Har svarat för en mängd högklassiga prestationer i Swanseas backlinje och är imponerande i sin allmänna jämnhet. Har gjort flera klubbar i Premier League intresserade därmed. Andra backar värda att nämna i sammanhanget är Phil Jagielka och Ryan Shawcross.

Jan Vertonghen. Spelskicklig mittback som utöver att vara stabil defensivt även svarat för värdefulla bidrag offensivt. En av den här säsongens succévärvningar och en spelare Tottenham kan bygga vidare sitt lag runt. Andra aktuella spelare är David Luiz och Sebastien Bassong.

Leighton Baines. Med bred marginal den bästa vänsterbacken i ligan den här säsongen. En del utav Evertons starka defensiv samtidigt som Baines är en utav de mest produktiva spelarna framåt. Därtill en fruktad frisparksskytt. Om andra spelare är i närheten så är det framför allt Patrice Evra och Luke Shaw.

Michael Carrick. Har alltid varit värdefull för Man Utds mittfältsspel men har den här säsongen haft sin bästa tid i klubben. Instrumentell i Man Utds sätt att spela fotboll i år. Särskilda styrkor i positionsspel och passningsspel. De spelare som konkurrerar är Mohamed Diamé och Steven Gerrard.

Juan Mata. Måhända slarvigt placerad på planen av mig men laget är knappast fullständigt utan Mata, som varit en av ligans mest lysande stjärnor den här säsongen. Vibrerar av kvalitet och lyfter Chelsea minst en dimension när han spelar. Ingen konkurrent alls om sin plats.

Santi Cazorla. Har haft en stor första säsong i Arsenal och varit navet i lagets offensiva spel samt bidragit med flera avgörande insatser. Har stundtals försvunnit i lägen då Arsenal behövt honom men helhetsintrycket är med beröm godkänt. Konkurrenter är bland andra Marouane Fellaini och Frank Lampard.

Gareth Bale. Få spelare har dominerat Premier League på samma sätt som Bale har gjort den här säsongen sedan Cristiano Ronaldo härjade som värst på öarna. Påminner därtill otäckt mycket om varandra i spelstilen. Bales plats är knappast hotad men reserv är Steven Pienaar.

Luis Suarez. Buades oförskämt nog ut på PFA:s gala i veckan. Rent spelmässigt finns dock bara skäl att jubla åt Suarez säsong som blivit förkortad tack vare att han visade sig vara lite väl mycket på bettet. Trots återfallet har han den här säsongen växt både som spelare och person. Michu och Rickie Lambert får slåss om reservplatsen.

Robin van Persie. Alex Ferguson öppnade plånboken och köpte ligatiteln menar vissa. Det menar inte jag, men naturligtvis var van Persie en mycket viktig spelare för Man Utd under säsongen. Hade en olycklig svacka, men helheten är svårslagen. Avbytare är Dimitar Berbatov och Carlos Tevez.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Upp till kamp emot kvalen!

Första maj känns som något utav en kontrasternas dag i Sverige. För många yngre i studentkretsar är det en helgdag fylld av fest och gamman och sånger om sköna maj. För andra är det å andra sidan en möjlighet att samlas i stora skaror och protestera mot samhällets orättvisor, verkliga eller inbillade, och istället sjunga sånger om kamp och revolution.

Glädje och vrede på en och samma gång med andra ord. På samma sätt kan vi vara rätt säkra på att de kvalspel som nu i dagarna inleds inom engelsk fotboll, vilket möjligen kan vara säsongens mest ångestfyllda period för samtliga inblandade, kommer att innehålla båda dessa känsloyttringar i sina respektive extremformer.

Särskilt hårt kan vi tänka oss att det måste kännas för Brentford. I sista omgången var de en lyckad straffspark från att både vinna League One och gå upp i The Championship. Istället missade de straffen, åkte på en kontring och mål i baken och huxflux befinner de sig istället som inhalkade på ett bananskal i League Ones playoff.

Själva idén om ett playoff bär mig egentligen emot. Egentligen anser jag att det går emot ligaspelets hela själ och idé. Samtidigt så är det ett så vansinnigt infernaliskt påhitt som sätter en riktig spets på säsongsavslutningen att jag bara av det skälet är beredd att tulla på mina principer.

:::

League One

Fyra klubbar gick alltså till playoff i League One. Dessa fyra är Sheffield United, Yeovil, Swindon och till sist alltså Brentford. Semifinalerna inleds på fredag och lördag och avslutas på måndag.

Sheffield United avslutade säsongen svagt, men deras 0-0 hemma mot Preston i helgen tog dem i alla fall upp från sjätte till femte plats. Därmed möter de Yeovil istället för Brentford. United får här en chans i playoff men känslan är att laget har underpresterat den här säsongen. Där finns i alla fall utrymme för förbättring. Bäst i laget har förmodligen den unge mittbacken Harry Maguire varit, och det är defensivt som laget har sina främsta styrkor.

Yeovils styrka är å andra sidan offensiven. I Paddy Madden har klubben League Ones främsta målskytt som gjorde 23 mål under den gångna säsongen. Yeovil har haft en stark avslutning på säsongen, vunnit fyra av sina sex sista ligamatcher och därmed lyckades de ta sig upp på playoff-plats. Överlag har deras andra halva av den här säsongen varit betydligt starkare än den första halvan och Yeovil går in med styrka och självförtroende i det här playoff-spelet.

Swindon förlorade mot Scunthorpe i sista omgången och landade därmed på den sjätte och sista playoff-platsen. Om Yeovils säsongsavslutning var stark så är Swindons desto svagare. De har istället förlorat fyra av sina sex senaste matcher och har tappat i allmänhet sedan de tidigare i våras faktiskt ledde League One ett tag. Av spelarna i laget är det framför allt målvakten Wesley Foderingham som har imponerat den här säsongen.

Hur Brentford klarar av det här playoff-spelet beror naturligtvis på hur de lyckas hantera helgens hjärtekross och ladda om inför den nya uppgiften. Den svaga avslutningen på säsongen, med två oavgjorda och en förlust, stod dem till sist väldigt dyrt. Trots detta såg det ljust ut när laget med två spelare utvisade ändå lyckades kvittera på tilläggstid borta mot Sheffield United. Uwe Rösler har ett tufft jobb framför sig att bygga upp spillrorna av det lag som var så nära mot Doncaster.

:::

League Two

De fyra klubbar som spelar playoff i League Two är Burton Albion, Cheltenham, Northampton och Bradford. Kvalets semifinaler inleds redan imorgon för att därefter avslutas på söndag.

Burton har haft något utav en haltande upp och ner-säsong där de under dess första halva kämpade med att få någon som helst regelbundenhet i sina resultat. Det stabiliserades dock under säsongens andra halva där de gick loss på en segersvit som till sist tog dem ovanför playoff-strecket. En viktig spelare för laget är Jacques Maghoma, den kongolesiske mittfältaren med förflutet i Tottenhams ungdomslag.

Om Burtons säsong har varit ryckig så har Cheltenhams säsong varit desto mer stabil. Redan någon månad in på säsongen så hade Cheltenham lyckats gräva sig upp på en playoff-plats och den positionen lyckades de, med något kort undantag, också att behålla under återstoden av säsongen. Lagets mittfältare Marlon Pack har varit framstående den här säsongen och är även Cheltenhams första bidrag till årets lag någonsin.

Northampton vann den sista matchen för säsongen, men därmed gjorde de slut på en svit av fem raka matcher utan seger varav tre slutade i förlust. Den dåliga sviten förde Northampton ned från automatisk uppflyttning till sjätteplats och playoff. Och om försprånget ned till lagen under playoffstrecket varit mindre så hade kostnaden kunnat bli ännu högre. Northampton måste vända den kurvan om de ska klara av det här playoff-spelet.

Bradford har haft en fantastisk och märklig säsong. Den absoluta höjdpunkten var naturligtvis lagets framfart i Ligacupen och cupfinalen på Wembley. Cupspelet kostade emellertid på, för samtidigt som laget presterade bra i cupen så hamnade de i en längre svacka i ligaspelet. Bradford, ledda av mittfältsveteranen Gary Jones, lyckades däremot med en återhämtning och har därmed en ny chans i vad som definitivt är ännu en form av cupspel, om än mer existentiell. Vad kan Phil Parkinsons manskap hitta på och klarar de pressen? Bradford är ju klubben som ”alltid” ska gå upp från League Two.

:::

Spelschema:

Tor 2 maj – Northampton vs Cheltenham
Tor 2 maj – Bradford vs Burton
Fre 3 maj – Sheffield United vs Yeovil
Lör 4 maj – Swindon vs Brentford
Sön 5 maj – Burton vs Bradford
Sön 5 maj – Cheltenham vs Northampton
Mån 6 maj – Yeovil vs Sheffield United
Mån 6 maj – Brentford vs Swindon

:::

Jamie Carragher ansluter till Sky-teamet lagom till nästa säsong. Vi får väl anta att sommaren ägnas åt en intensivkurs i talpedagogik.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv