Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Brendan Rodgers har fått bästa möjliga jobbet med Leicester!

Peter Hyllman 2019-02-28 06:00

När Leicester beslutade sig för att sparka Claude Puel så följdes det mycket snabbt av mediala rapporter om att Leicester istället var på väg att anställa Brendan Rodgers som dennes ersättare. Rapporter som snabbt fick Celtics många fans att idiotförklara alla journalister som skrev så dumma saker, för varför i hela friden skulle Rodgers vilja lämna Celtic för en klubb som Leicester?

Bara några få dagar senare, när det stod klart att Leicester mycket riktigt var på väg att anställa Brendan Rodgers som deras nye manager, fick Celtics många fans en helt ny måltavla för sitt raseri, nämligen Rodgers själv. Svikare och förrädare, ordet ”fraud” dök upp även det som brukligt nu för tiden, den här gången idiotförklarandes Rodgers för varför i hela friden skulle han vilja lämna Celtic för en klubb som Leicester?

Naturligtvis är det bara ännu ett fall av sårad skotsk självkänsla. Den fick sig en törn redan i somras när Aberdeens anfallare Adam Rooney valde att flytta till Salford City i den femte divisionen. Celtics självbild är naturligtvis betydligt mycket mer grandios än Aberdeens, och idén att de skulle vara mindre attraktiva som klubb för en manager än Leicester, en mittenklubb i Premier League, går naturligtvis inte ihop med denna självbild.

ANNONS

Men det går naturligtvis inte att jämföra. Celtic må vara hur stora som helst, men de simmar i en så otroligt mycket mindre damm. Leicester är ett bättre fotbollslag, med större resurser, som spelar i en väldigt mycket större liga. Brendan Rodgers rehabiliterade sin karriär med Celtic, och gjorde det väldigt bra, men det kändes alltid givet att han någon gång, förr hellre än senare, skulle söka sig tillbaka till engelsk fotboll.

Visst kan man peka på att det ju inte alls stämmer ihop med vad Brendan Rodgers själv faktiskt har sagt. Han har tvärtom pratat stort om att han kommer vara ”Celtic for life” och att han skulle vara kvar för tio raka ligasegrar. Men det är självfallet inte första eller sista gången som en manager eller spelare säger sådana saker för att det låter bra snarare än för att det är sant, och Rodgers är rätt känd för att bre rätt tjocka lager med smör.

ANNONS

Trist kan man så klart tycka att det är att Brendan Rodgers lämnar Celtic mitt under säsongen, just när Celtic håller på att försöka klara av en så kallad trippel Treble, det vill säga vinna samtliga inhemska skotska titlar under en och samma säsong, för tredje säsongen i rad. Man menar att detta borde motivera Rodgers att vilja vara kvar, men kanske kan den ensidigheten tvärtom motivera honom till just motsatsen.

Varför ska Brendan Rodgers ta över Leicester när han får spela i Europa med Celtic? – undrar så många retoriskt. För det första lär nog ambitionen vara att få spela europeiskt cupspel även med Leicester. För det andra är det förmodligen Celtics ovilja att investera, och ge sig själva den realistiska möjligheten att faktiskt konkurrera i Europa, som till stor del övertygat Rodgers om att det är hög tid att ”byta ned” (läs: upp) sig.

ANNONS

Att Brendan Rodgers anser sig vara klar med skotsk fotboll är förståeligt. Att Brendan Rodgers vill tillbaka till engelsk fotboll är inte det minsta underligt. Timingen kan som alltid diskuteras, men det kan inte komma som en överraskning för Celtic. Brendan Rodgers behövde nog inte fundera så väldigt länge, han hade förmodligen inte kunnat få ett bättre jobb inom engelsk fotboll än Leicester!

Leicester är en stor klubb, Leicester är en positiv klubb med höga ambitioner och med resurser att backa upp dessa ambitioner, Leicester är en klubb med en stark, talangfull och inte minst utvecklingsbar spelartrupp. Leicester är en klubb med en väldigt fin story att berätta. Det finns väldigt mycket som går att göra med Leicester, definitivt en klubb där Brendan Rodgers kan få full utväxling på sin kapacitet som manager.

ANNONS

Brendan Rodgers känns som helt rätt val av manager för Leicester, utifrån vad som kan sägas baserat på förutsättningarna. Hans ibland kanske något överspelade optimism får antas passa Leicesters spelare och supportrar rätt bra efter snart två säsonger med en tämligen negativ och butter Claude Puel, en personlighet som inte alls gick särskilt väl ihop med Leicester. Rodgers är på så vis mer feelgood.

På så vis finns vissa likheter med hur det såg ut när Brendan Rodgers tog över Celtic för några år sedan. Det var en klubb som hade haft sina framgångar naturligtvis, både inhemskt och i europeiskt cupspel, men som hade börjat kännas lite trött och dystert, energin hade gått ur både spelare och supportrar. Under Rodgers nästan tre år skulle detta komma att vändas på. Situationen i Leicester är inte helt olik.

ANNONS

Fotbollsmässigt känns Brendan Rodgers som ett steg i rätt riktning. Det blev för stelt, för långsamt och för defensivt med Claude Puel. Leicesters framgångar har grundats på ett attackerande sinnelag, ett blixtrande snabbt anfallsspel med boll, även om bollinnehavet inte har varit deras centrala ambition. Rodgers fotboll bygger mer på bollinnehav, men är även snabbare och mer offensivt inriktad än Puels. En bättre fit helt enkelt.

Man måste även föreställa sig att Brendan Rodgers erfarenheter från sina två-plus säsonger med Celtic kan vara till hjälp i Leicester. Med Celtic lärde sig och vande sig Rodgers vid att vinna. Naturligtvis kommer Leicester aldrig någonsin kunna dominera i England på det sätt som Celtic gör i Skottland, men med Rodgers får Leicester en manager som inte behöver ta sig an Premier League med mössan i handen.

ANNONS

Leicester är en klubb som värvat klokt under senare år, utifrån ett längre perspektiv. Där finns mängder med unga, talangfulla spelare som kan utvecklas och fogas samman till något stort. James Maddison, Harry Maguire, Ben Chilwell, Demarai Gray, Harvey Barnes, Wilfried Ndidi, Ricardo Pereyra, Kelech Iheanacho, Hamsa Choudhury, Youri Tielemans (?), listan är lång. Brendan Rodgers har ett renommé med att arbeta med unga spelare.

Rimligtvis borde Brendan Rodgers personlighet även kunna få Leicesters viktiga, äldre spelare med på banan igen. Claude Puel lyckades alienera viktiga spelare som Jamie Vardy, Kasper Schmeichel och Jonny Evans, vilket i sin tur knappast heller gör livet lättare för de yngre spelarna. Kan Rodgers få dessa spelare att leva upp igen, hjälper det inte bara laget här och nu, utan de yngre spelarna inför framtiden.

ANNONS

Brendan Rodgers är tillbaka i Premier League. Det är svårt att föreställa sig en bättre klubb för just honom i Premier League än just Leicester. Alltså känns det roligt att få se vart och hur långt detta kan bära. Oavsett om det sårar de skotska känslorna eller ej.

Peter Hyllman

Hörnan (#28): Chelseas vinst får stora konsekvenser för tabellen

Peter Hyllman 2019-02-27 22:50

OMGÅNGENS UPS

Newcastle. Svårt att inte fortsätta imponeras av Rafa Benitez, som ser ut att vara på väg att styra Newcastle bort från nedflyttningsstriden. Mot ett pånyttfött och vårystert Burnley kunde man tänka sig att Newcastle skulle få det tufft, framför allt att bryta ned Burnleys försvar, något de har haft problem med i andra matcher, men den här gången lyckades de bryta ned Burnley redan i första halvlek. Det vore frestande att ge Miguel Almiron lite av förtjänsten för den saken. Inget lag är för övrigt bättre på hemmaplan under 2019 än vad Newcastle är.

Leicester. Omedelbar Brendan Rodgers-effekt för Leicester, han är ett managerfenomen av största karaktär! Skämt åsido, kanske var det mer en omvänd Claude Puel-effekt vi såg, eller så var det bara så att Leicester lyckades vinna en hemmamatch mot ett av seriens på pappret svagare och mest formsvaga lag. Ändå så är det kanske just den saken som har varit ett av Leicesters större problem den här säsongen. Det är när de har mött de bättre lagen de har gjort sina bästa prestationer, många poäng har däremot tappats i onödan mot lag som Brighton. Kanske var detta en vändpunkt.

ANNONS

Southampton. Absolut måstematch för Southampton hemma mot Fulham, och de gjorde heller ingen besviken, inte heller sig själva. Vad som var en potentiell sexpoängare mot Fulham hade lätt riskerat bli en nervdallrande historia, men två mål i första halvlek innebar att det aldrig riktigt blev någon nerv i den här matchen. Southampton var det bättre laget mot ett Fulham som förvisso ser rätt uppgivet ut vid det här laget. Helt nödvändiga tre poäng för Southampton som hoppas på att hålla sig kvar i Premier League, och som i och med vinsten kravlar sig upp ovanför strecket.

OMGÅNGENS DOWNS

Fulham. Ingenting är klart förrän det är klart så klart, men absolut ingenting tyder väl längre på att Fulham ska lyckas hålla sig kvar i Premier League. De hade förmodligen varit piskade att vinna mot Southampton ikväll för att ge sig själva en glimt av en chans i alla fall, även om jag nog vidhåller att det nog var redan hemmamatchen mot Man Utd de hade behövt vinna för att kunna vända på den här säsongen. Det verkar uppgivet i Fulham och poängavståndet upp till strecket är nu mycket högt.

ANNONS

Brighton. Har vunnit endast en av sina senaste tolv ligamatcher, och gått utan seger i sju raka ligamatcher. Brighton har hamnat i en rejäl svacka som på allvar har dragit in dem i nedflyttningsstriden. Märkligt med tanke på den starka start laget hade på säsongen. Mot Leicester borde det ha funnits chans till poäng för Brighton, som något okaraktäristiskt visade sig lite för defensivt släpphänta. Misstagen har börjat krypa in i Brighton, vilket inte bådar alldeles gott under våren.

Cardiff. Nedflyttningsstrid, hemmamatch, motståndare är ett lag som förlorat tre raka ligamatcher och befinner sig i något av en kris både till resultat och till identitet, och den matchen passar Cardiff på att förlora med 0-3. Samtidigt börjar det komma osnygga men naturligtvis allt annat än oväntade rapporter om att Cardiff försöker smyga sig undan att betala transfersumman för den tragiskt bortgångne Emiliano Sala. Det är inget snyggt ansikte som Cardiff just nu visar upp för världen.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Bournemouth. Det finns mycket som är charmigt och positivt med Bournemouth, men det finns även sådant man kan tröttna på. Som hur de även under sin fjärde säsong fortsätter vara så väldigt mjuka i matcher av den typ de hade i denna omgång, en bortamatch mot ett av ligans topplag. De är alldeles för lätta att köra över, det verkar inte finnas någon som helst tendens att faktiskt bli bättre, och det är definitivt något som förhindrar dem från att ta nästa steg i sin utveckling. Bournemouth måste bli hårdare, tuffare och svårare att besegra.

OMGÅNGENS J.R.

Maurizio Sarri. Bänkade Kepa Arrizabalaga mot Tottenham, vilket han kanske på sätt och vis var tvungen att göra, för världsfredens och välfärdens skull, även om detta så klart stack ett rätt tydligt hål på hela den där allting var ett enda stort missförstånd-ursäkten som sjösattes omedelbart efter matchen i söndags. Och sedan gick han alltså ändå och vann måste-matchen mot Tottenham. Jodå, men det får väl sägas vara ett gott dagsverke för Maurizio Sarri. Det kan han vara nöjd med.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Sadio Mané, Liverpool. När Mohamed Salah har en tuffare säsong så verkar det som om Sadio Mané har blivit spelaren som allt oftare faktiskt kliver fram. Och klev fram gjorde Mané onekligen ikväll på Anfield mot Watford, en match och en motståndare som på förhand hade kunnat bli rätt lurig. Men en strålande nick och en ytterst finurlig klack gav Liverpool en tidig 2-0-ledning som försatte dem i cruise control.

OMGÅNGENS MÅL

Fabian Schär, 1-0 Newcastle. Det finns skott och det finns skott. Det här var en riktig rackarrökare från rejält långt håll, och det som kanske är mest ovanligt med det är att det kommer från en mittback. Det är inte något vi ofta ser, inte för att vi ser sådana här mål särskilt ofta heller för den delen. Målet blir inte precis sämre av att det smäller in via stolpen.

ANNONS

WTF!

Arnautovic. Marko Arnautovics vilja att flytta till Kina – för att vinna titlar! – var så klart en av januarifönstrets höjdpunkter, tillsammans med hans därefter lätt forcerade besked att han absolut, definitivt, väldigt väldigt gärna inget hellre ville än att stanna kvar i West Ham och skriva på ett nytt kontrakt. Sedan har förvisso inte spelat just något alls under hela februari vilket ändå smugit lite under radarn får man säga. Sjukdom och skador sägs vara orsaken, men det vet vi ju hur det kan vara med det. Vi får se om det blir bättre efter att det kinesiska transferfönstret stänger imorgon.

BTW…

Man har en rätt bra dag när man lyckas klacka in bollen från tio meter.

Man har en rätt dålig dag när man lyckas passa bollen in i eget mål.

Ja just det, det var tydligen El Classico ikväll också…

ANNONS
Peter Hyllman

Chelsea måste sluta binda ris åt sin egen rygg

Peter Hyllman 2019-02-27 06:00

Låt oss inleda med att säga att den här tvärsäkra uppfattningen att Willy Caballero hade varit en så värst bättre målvakt än Kepa Arrizabalaga i just den här helgens straffläggning i Ligacupfinalen mot Man City är allmänt mumbojumbo, baserad på det faktum att han förut i ett relativt fåtal straffläggningar har lyckats rädda några straffar, vilket förmodligen kan sägas om de allra flesta målvakter på den här nivån. Inget vet hur det hade gått.

Idén att byta ut en matchvarm målvakt mot en annan målvakt, påstått bättre på straffar, precis innan en straffläggning är en idé som knappast har någon större grund i rationellt tänkande än vad den bara har i något slags tvångsmässigt behov hos managern i fråga att ”göra någonting” inför en helt avgörande matchsekvens. Vilket självfallet förklarar varför det är så sällan det faktiskt görs.

Men det har naturligtvis gjorts några gånger, och även ”lyckats” några gånger, vilket är vad som fastnar i folks minnen, till skillnad från de gånger det faktiskt misslyckats eller åtminstone inte gjort någon som helst skillnad. Men att påstå att Maurizio Sarris beslut att byta ut Kepa Arrizabalaga mot Willy Caballero i förlängningens slutminuter var så värst mycket mer än ett stundens infall är att vara liberal i sin realism.

ANNONS

Utifrån det perspektivet går det faktiskt att ha viss förståelse för Kepa Arrizabalaga just i den där stunden. Han har stått i det där målet precis hela matchen plus förlängning, han har kämpat och slitit för att freda sitt mål och även lyckats hålla nollan mot Englands målfarligaste lag, men nu när matchen ska avgöras med honom i en av huvudrollerna så ska han plötsligt bytas ut av något i grund och botten rätt luddigt skäl?!

Hade samma sak gjorts med en stjärnspelare ute på planen, en anfallare eller en offensiv mittfältare, hade förmodligen Maurizio Sarri fått sitt sunda förnuft ifrågasatt, åtminstone i efterhand. Det hade förmodligen aldrig hänt, och det tar vi som för givet. Men bara för att det är en målvakt så ska vi plötsligt tänka annorlunda? Fastän det är något som har gjorts väldigt få gånger genom åren, och lyckats ännu färre gånger.

ANNONS

Detta sagt så naturligtvis begår Kepa Arrizabalaga ett stort fel när han vägrar gå av planen för att bytas ut. Vad han än anser om saken så måste en spelare helt enkelt följa de instruktioner som kommer från sin manager, åtminstone av det här slaget. Frågan om att bli utbytt eller ej kan inte vara upp till enskilda spelare. Kepa Arrizabalaga gör fel, men situationen som sådan gör att man kan förstå varför han gör fel.

Mest besvärande för alla inblandade parter är förmodligen att det över huvud taget kan hända, att Kepa Arrizabalaga ens föreställer sig att vägra bli utbytt som ett alternativ han faktiskt kan välja. Det är naturligtvis något som aldrig skulle kunna hända i en klubb där managern faktiskt har någon form av auktoritet över eller respekt hos spelartruppen, eller där det finns starka och laglojala ledarfigurer i spelartruppen.

ANNONS

Vad Kepa Arrizabalaga alltså gör med sitt agerande är inte enbart att fatta ett något barnsligt beslut att agera i egen sak, att sätta jaget över laget, utan också att klart och tydligt signalera för hela världen att Maurizio Sarri inte är en ledargestalt som Chelseas spelartrupp faktiskt bryr sig så mycket om. Medvetet eller möjligen omedvetet så undergräver han Sarris ledarskap.

Vilket kanske är olyckligt nog som det är, men även dubbelt olyckligt dels eftersom det sker vid ett tillfälle när Maurizio Sarri är ifrågasatt nog som det är, dels eftersom det kom i slutet av en match där Chelsea faktiskt hade presterat rätt bra, åtminstone betydligt bättre än vad de lyckades prestera i den förra matchen mot Man City som mer än kanske någon annan match var den som fick marken att gunga under Sarri.

ANNONS

Det var en prestation som faktiskt kunde vara något att bygga vidare på för Chelsea, att på något sätt samla upp spillrorna av den här säsongen och av dessa spillror försöka bygga något som i alla fall inte sjunker. Allt detta överskuggas nu i sin helhet av den här skandalen, vilket naturligtvis gör Chelseas situation inför resten av säsongen desto mer besvärlig och försvårar deras utgångsläge ytterligare.

Exakt hur Kepa Arrizabalagas agerande påverkade utgången av Ligacupfinalen är svårt att säga. Det kan hävdas att Chelseas vinstchanser hade varit större med Willy Caballero i målet, men det kan ingen faktiskt veta. Det är däremot svårt att föreställa sig att allt stök och bråk som omedelbart uppstår inte på något sätt faktiskt påverkar Arrizabalagas skalle i samband med straffläggningen. Hur skulle det inte kunna göra det?!

ANNONS

Den bredare frågeställningen är hur hans agerande påverkar Chelseas återstående säsong som helhet. Å ena sidan mentalt och truppsykologiskt naturligtvis, skapar det ytterligare bråk och friktion, gör det en svåruthärdlig situation outhärdlig? Å andra sidan kan man se det mer konkret än så, givet hur det påverkar Chelseas och Maurizio Sarris beslut att över huvud taget spela Kepa Arrizabalaga efter detta.

Här uppstår naturligtvis ett intressant dilemma i fråga om spelarmakt. För i vilken utsträckning har Chelsea faktiskt råd, både i sportslig och i finansiell mening, att bänka sin klart bästa målvakt, tillika världens dyraste målvakt som helt säkert även sitter på en lön som reflekterar detta faktum, detta i en situation då de både jagar en plats i Champions League nästa säsong, och seger i Europa League denna säsong?

ANNONS

Hur bekväma är egentligen Chelsea med att bänka Kepa Arrizabalaga i kvällens otroligt viktiga hemmamatch mot Tottenham? – en match som kan komma att bestämma mycket av hur Chelseas säsong faktiskt slutar, en match de flesta är rörande överens om att Chelsea faktiskt behöver vinna. Det vore ett beslut som uppenbart försvagar Chelsea, och ökar risken för förlust eller poängtapp obehagligt mycket.

Men hur i hela friden kan Chelsea eller Maurizio Sarri egentligen låta Kepa Arrizabalaga spela efter det som nu har skett? Både klubb, spelare och manager försökte omedelbart efter matchen disarmera situationen genom att prata om missförstånd, om misstag, och stänga frågan med hjälp av böter, men något annat vore inte att vänta. Om Arrizabalaga spelar ikväll säger det väl egentligen det mesta om Sarris position i klubben.

ANNONS

Allt detta vilar naturligtvis på Kepa Arrizabalagas axlar, och det lär väl vara något som hänger över honom i flera år oavsett vad som händer härnäst. Han har naturligtvis sig själv att skylla i hög utsträckning. Men att lägga precis all skuld, och ingen som helst förlåtelse, på Kepa Arrizabalaga vore åtminstone i min mening att strunta i det ansvar som framför allt Maurizio Sarri har för att situationen över huvud taget uppstår.

Vilket inte förhindrar att Kepa Arrizabalaga därefter hanterar situationen helt fel.

Peter Hyllman

Claude Puel saknade personlighet men inte bra idéer att bygga vidare på

Peter Hyllman 2019-02-26 06:00

Att säga att det kom som en överraskning i söndags att Leicester beslutat sig för att ge Claude Puel sparken vore fullständigt felaktigt. Det har snarare legat i farans riktning under mest hela säsongen, och inte minst runt julhelgerna kändes det som föga mer än en ren tidsfråga. Några halvt oväntade segrar mot Chelsea och Man City gjorde däremot att frågan sköts på framtiden. Men inte längre.

Därmed har Claude Puel den kanske lite speciella men inte helt önskvärda distinktionen att på relativt kort tid ha hunnit bli sparkad av två engelska klubbar, utan att man riktigt kan säga med någon särskild tydlighet om han faktiskt förtjänade sparken, med andra ord om han gjort ett bra jobb eller ett dåligt jobb. Utan att någonsin riktigt ha lyckats övertyga så har han heller aldrig fallit helt utanför ramarna.

Vilket leder till slutsatsen att det kanske mest handlar om personlighet. Gemensamt för både Southampton och Leicester är att varken spelare eller supportrar någon gång riktigt värmde till Claude Puel. Han har fått kritik i båda klubbarna för en för långsam och alltför försiktig fotboll, vilket inte minst i Leicester har blivit ett problem då lagets framgångar de senaste åren är så tydligt kopplade till en snabb och väldigt direkt fotboll.

ANNONS

Farhågan är naturligtvis att Leicester med det här beslutet bara lever kvar på gamla minnen och försöker återskapa vad som har varit. Att det inte är ett tänk särskilt mycket mer utvecklat än att göra vad som råkade fungera en säsong, ”på vår tid gjorde vi så här…” Å andra sidan, om det nu är Leicesters identitet, som det så fint brukar heta, att spela den fotbollen är det kanske också vad man bör satsa på.

Gör Leicester i så fall det med Brendan Rodgers, som länge har ryktats vara det översta namnet på Leicesters önskelista, och fortfarande verkar vara det? Även Rodgers har ju byggt mycket av sitt spel runt en idé om bollinnehav, men har med Celtic åtminstone visat upp en betydligt snabbare fotboll än vad Leicester har gjort under Puel. Även om det kan bero på kontexten, där Celtic är den dominerande klubben i sin liga.

ANNONS

Mycket med Brendan Rodgers som Leicesters manager känns både logiskt och på många sätt även intuitivt. Han har varit ett stort antal år i Celtic och i skotsk fotboll, och börjar väl närma sig den där gränsen i tid när han nog vill söka sig tillbaka till engelsk fotboll. Vilket för stunden sammanfaller med att han också börjar ifrågasättas alltmer i Celtic, där det alltmer börjar låta som att han har gjort vad han kan med dem.

Om Rodgers är på väg att söka sig tillbaka till engelsk fotboll är det omöjligt att tänka sig att han skulle kunna få tag på en bättre klubb än Leicester att komma tillbaka till. Det är en klubb med en stark spelartrupp, med betydligt större potential än vad lagets resultat för närvarande indikerar. Där finns inte minst en bred sjö av yngre, utvecklingsbara spelare; såsom James Maddison, Demarai Gray, Harvey Barnes, Ben Chilwell med flera.

ANNONS

Samtidigt är det på många sätt lika svårt att bedöma Brendan Rodgers som det är Claude Puel. Rodgers gjorde en fantastisk säsong med Liverpool men det var undantaget snarare än regeln. Hans meriter med Celtic i det europeiska cupspelet förblev blygsamma. Även om han har en taktisk idé ger Rodgers ibland ett intryck av att mest deala i plattityder om saker som karaktär samt försöka gömma dåliga resultat med smink och skönmåleri.

Vad man kanske kan säga att Brendan Rodgers har som inte Claude Puel verkar ha är en positiv disposition. Vilket i och för sig inte är en egenskap att förakta. En surmulen och negativ personlighet kan sänka moralen och prestationen på vilken arbetsplats som helst, liksom en positiv personlighet ofta har motsatt effekt. Samtidigt förutsätter det naturligtvis att resultaten också speglar attityden, annars blir det snabbt fel.

ANNONS

På sätt och vis måste man säga att det nog kan vara ett helvete att vara Leicesters manager, just eftersom man hela tiden värderas utifrån en mer eller mindre helt omöjlig skala, det vill säga Leicesters ligavinst. Ingen kommer naturligtvis någonsin kunna leva upp till den upplevelsen, vilket ofrånkomligen gör att en manager får mindre auktoritet hos spelare såväl som supportrar.

Alltså var jag lite tveksam för några månader sedan till om det verkligen var en klok idé av Leicester att sparka Claude Puel. Jag menade, och menar fortfarande, att det är ett beslut som Leicester behöver ha tänkt igenom mycket noga, och ha en mycket tydlig idé om vad det är de faktiskt vill uppnå, och att det inte bara är ett utslag av ett naivt och ett i bästa fall nostalgiskt ”det var bättre förr…”-perspektiv.

Att ha tänkt igenom beslutet noga måste landa i slutsatsen att allt Claude Puel gjorde faktiskt inte var fel eller så värst dumt. Han gjorde ett försök att förändra, modernisera och utveckla Leicesters spel på ett sätt som hade sina goda poänger, även om det i dess rent konkreta utförande även hade sina svagheter. Men det är en fotboll som förtjänar att byggas vidare på, och vars bästa beståndsdelar bör tas tillvara, inte kastas bort.

ANNONS

Då kanske Brendan Rodgers i själva verket är ett tämligen klokt val av Leicester, om det nu är han som blir deras nästa manager. Han har en fotbollsidé som faktiskt påminner i vissa avgörande avseenden om Claude Puels fotboll, men kanske i en något mer positiv version av den fotbollen, och möjligen även mer positiv som personlighet. Dessutom, efter åren med Celtic, en manager med gott renommé och med vinnarvana.

Vinnarvanan kanske inte ska underskattas till sin betydelse. Claude Puel gjorde sig inga vänner med sitt beslut att mer eller mindre konsekvent slänga bort Leicesters rätt goda chanser till framgångar i cupspel, ett rätt märkligt beteende av en man vars främsta framgång i engelsk fotboll, och bästa argument för varför han borde få behålla jobbet, är att ha tagit Southampton till en cupfinal.

ANNONS

Eller så förklarar kanske den saken beteendet i sin helhet. Att han fick sparken av Southampton fastän han tagit laget till en cupfinal kan så klart ha fått honom att dra slutsatsen att cupspelet är helt meningslöst. Detta fastän Southampton även slutade åtta i ligaspelet, och fastän det nog fanns flera andra skäl varför han sparkades. Men att kasta bort möjligheter till cuptitlar alienerade spelare såväl som supportrar.

Man kan naturligtvis påpeka att Brendan Rodgers kanske inte har ett så värst mycket bättre facit gällande detta inom engelsk fotboll, han hade några rätt märkliga beslut om laguttagningar. Men man förändras och man utvecklas, och just åren med Celtic och de många titlarna kan så klart ha fått Rodgers att förstå vad sådant betyder för spelare, för supportrar, för lagsammanhållning och för klubbkänsla.

ANNONS

Inte minst för en klubb som Leicester, som varit i himmelriket en gång redan för inte alls särskilt länge sedan. Alla förstår nog hur orealistiskt det är att föreställa sig att det ska hända igen, men det finns andra titlar att vinna för en klubb som Leicester och man vill åtminstone känna att det faktiskt är titlar man försöker vinna, liksom man helt säkert vill spela i Europa på någorlunda regelbunden basis.

Det blev alltmer tydligt att den målsättningen var inte realistiskt sett möjlig att uppnå med Claude Puel som Leicesters manager. Den manager Leicester nu anställer måste på ett eller annat sätt spegla denna målsättning. Leicester har en klar fördel i att de i alla fall inte behöver stressa fram beslutet. De har varit för bra för att riskera att åka ur Premier League, och för dåliga för att ha något värdefullt att spela om under våren.

ANNONS

En form av rätt meningslös tillvaro som på något sätt fångar Claude Puels insats som Leicesters manager. Aldrig så dåligt att någon lynchmobb faktiskt kändes helt motiverad, men aldrig så bra att någon egentligen hade lust att lätta på snaran som sakta men säkert vreds om runt hans hals. Leicester såg alltmer ut som ett lag utan syre och utan luft i sina lungor. Claude Puels luft som Leicesters manager tog till sist slut.

Dags för Leicester att ta ett djupt andetag, och fundera mycket noga på hur de ska blåsa upp sig själva igen.

Peter Hyllman

Playoff står på spel när Nottingham Forest möter Derby County

Peter Hyllman 2019-02-25 18:00

Nottingham Forest har inte vunnit ett derby mot Derby County sedan 2015, men det är en svit som helt enkelt måste få ett stopp ikväll om Nottingham Forest ska ha någon form av realistisk chans att ta en av de återstående playoff-platserna. Det återstår tretton omgångar för Nottingham Forest att ta in sex-sju poäng på lagen ovanför dem i tabellen, och Derby County bara råkar vara ett av dessa lag.

Särskilt surt måste det vara för Nottingham Forest som de senaste omgångarna har drabbats av några rätt hårda domarmisstag som kostat dem värdefulla poäng. Borta mot West Brom dömde domaren straff i slutminuterna på en ren filmning, och borta mot Preston North End dömde domaren felaktigt bort Nottingham Forests mål på grund av offside. Fyra poäng som hade gett tabellen ett helt annat utseende för Forest.

De två matcherna hade också gett Martin O’Neills första tid i Nottingham Forest ett helt annat utseende. Nu har inte Nottingham Forest startat dåligt under O’Neill, men två vinster, två förluster och två oavgjorda matcher ger ändå ett intryck av att laget lite står och väger. Fyra vinster på sex matcher hade tvärtom varit ett rejält styrkebesked. Ett styrkebesked som kanske därför kan komma ikväll istället, mot Derby County.

ANNONS

Ett styrkebesked som inte bara kan komma, utan förmodligen måste komma. Derbyt mellan Nottingham Forest och Derby County är alltid ett mycket hett möte, ett av dessa många engelska derbyn som rent medialt kanske befinner sig lite i skymundan av några av de största klubbarnas, men som inte för den sakens skull ligger dem därefter i fråga om hetta, intensitet och rivalitet.

Rivaliteten mellan Nottingham Forest och Derby County är naturligtvis geografisk, med båda klubbarna liggandes mycket nära varandra i East Midlands. Rivaliteten klubbarna emellan är däremot även historisk, något som framför allt fick sitt utlopp under 1970-talet då först Derby County hade sina stora framgångar under årtiondets första halva, innan de sista åren av årtiondet såg Nottingham Forest erövra både England och Europa.

ANNONS

Vad som kanske är lite unikt med just detta derby, och som skiljer dem från de flesta andra derbyn där relationen mellan klubbarna snarast definieras av hur lite de faktiskt har gemensamt, är att relationen mellan Nottingham Forest och Derby County är så tydligt definierad av en person de båda klubbarna faktiskt har gemensamt – nämligen Brian Clough, en av engelsk fotbolls främsta och mest legendariska managers.

Brian Clough var i Derby County mellan 1967 och 1973, han vann först Division Two för att därefter göra Derby County till ett av Englands bästa fotbollslag, som skulle vinna den engelska ligatiteln 1971-72. Efter att ha avgått från Derby County, och tillbringat några år i skuggan, tog Clough över Nottingham Forest i Division Two, och skulle under 18 år som manager vinna Europacupen två gånger, ligan en gång och Ligacupen fyra gånger.

ANNONS

Fotbollen främjar kanske inte alltid de mest vuxna attityderna till frågor om lojalitet, identitet och relationer. Alltså är det kanske inte att förundras över att istället för att båda klubbarna värderar sin tid med Brian Clough så har rivaliteten mellan Nottingham Forest och Derby County, och dess supportrar, i hög utsträckning kommit att handla om vilken av de båda klubbarna som egentligen mest är ”Brian Cloughs klubb”.

Visst kan man tycka att det framstår som en smula patetiskt. Men det är ju knappast unikt inom fotbollen, och dyker upp med jämna mellanrum i stort såväl som i smått. En spelare som kom till en klubb som 14-åring och spelat över 20 år i dess a-lag kan fortfarande anses ha kommit från en annan klubb om han tränade med dem som trettonåring. Att en spelare i en klubb som barn höll på den andra klubben ger alltid upphov till skadeglädje.

ANNONS

Normalt sett kanske sådant här förblir på någon form av banternivå mellan supportrar, men Nottingham Forest och Derby County har lyckats förhöja och formalisera det hela till en helt egen grej. The Brian Clough Trophy är inte bara ett namn bland flera för själva matchen som sådan, utan en rent konkret silvertrofé som delas ut till det lag som vinner derbyt mellan de båda, en tradition som startade 2007, för tolv år sedan.

Att föreställa sig något liknande i några andra av Englands största derbyn är ogörligt. Att exempelvis ha avslutat söndagens derby mellan Man Utd och Liverpool med att ha delat ut en trofé till det lag som eventuellt hade vunnit matchen hade på något sätt känts rätt absurt. Detsamma kan sägas om derbyt mellan Arsenal och Tottenham exempelvis, precis som ett flertal andra större derby i England.

ANNONS

Men, som sagt, man anar att mycket av saken beror just på att Brian Clough var en så stor karaktär både inom engelsk fotboll och i relation till båda klubbarna, samt att just dessa båda klubbar just har en sådan koppling gemensam. Dessutom kan man ana att det även följer av att det är två klubbar som har vunnit stora titlar för många år sedan, men som inte längre realistiskt sett kan vinna de stora titlarna.

Alltså befinner vi oss nu här, med en enskild match utifrån vilken det delas ut en titel som helt säkert betyder mer för de båda inblandade lagen än vad exempelvis Community Shield gör, som tydligen ändå är stor nog för Pep Guardiola att betona att Ligacupen inte är den första titeln han vinner den här säsongen. En match som under alla år präglats av heta känslor, bråk, uppvigling och stundtals rena slagsmål.

ANNONS

Samtidigt som det ofrånkomligen är så att just den här kvällen har detta derby mellan Nottingham Forest och Derby County en betydligt mycket större betydelse än så, då den kan komma att ha en helt avgörande betydelse för toppen av tabellen, och om det blir Nottingham Forest eller Derby County, eller möjligen båda två, som lyckas ta någon av de där sista playoff-platserna.

Och hålla drömmen om en återkomst till Premier League vid liv. Samma Premier League som varken Nottingham Forest eller Derby County har vunnit, eller ens varit nära att vinna, sedan Brian Clough, antingen fysiskt eller i anden, var kvar i klubben.

Peter Hyllman

De fem bästa cupfinalerna under Premier League-eran

Peter Hyllman 2019-02-25 06:00

Cupfinaler är sällan de allra bästa fotbollsmatcherna. Alldeles för mycket står kanske på spel för båda de inblandade lagen för att förutsättningarna ska vara de bästa att skapa en särskilt fantastisk fotbollsmatch, även om dramatiken naturligtvis kan vara hög. Möjligen påverkas det ofta av att spelas på en relativt sett obekant arena, med en massa ritualer runt omkring matchen som även de känns obekanta och rycker isär rytmen.

Å andra sidan, de gånger en cupfinal ändå blir en riktigt bra fotbollsmatch, så tenderar just det faktum att så väldigt mycket dessutom står på spel bidra till att göra det till helt fantastiska fotbollsmatcher. Där finns en dramatik, en känsla av unik högtid, som är svår att få till i andra matcher, oavsett om det så är ligamatcher eller exempelvis dubbelmöten i europeiskt cupspel. Matcher i vilka själva luften ofta vibrerar av spänning.

Engelsk fotboll har naturligtvis sina klassiska cupfinaler. FA-cupfinalen mellan Blackpool och Bolton Wanderers från 1953 är fortfarande hågkommen som The Matthews Final. Vi kommer ihåg den hårdföra FA-cupfinalen 1970 mellan Chelsea och Leeds. Sunderlands triumf 1973 över Leeds är även den minnesvärd. FA-cupfinalen 1979 mellan Arsenal och Man Utd. Evertons FA-cupfinaler under 1980-talet.

ANNONS

Under Premier League-eran, en rätt godtycklig period i största allmänhet naturligtvis men desto mer så när vi pratar om cupfinaler, har vi sett sammanlagt 53 cupfinaler inom engelsk fotboll, det vill säga i FA-cupen och i Ligacupen. Ärligt talat måste sägas att endast en handfull av dessa cupfinaler har varit riktigt bra fotbollsmatcher. De flesta av dem har istället varit rätt gråtrista historier som ej lyckats leva upp till förväntningarna.

Men som sagt, några av dem har å andra sidan varit riktigt bra. Och med gårdagens Ligacupfinal mellan Chelsea och Man City i färskt minne, kan det kanske vara en idé att pigga upp minnet med vad vi anser är de fem bästa engelska cupfinalerna under Premier League-eran:

(5) FA-cupfinalen 1995: Everton vs Man Utd

Inte den mest målrika FA-cupfinalen någonsin, men definitivt en av de FA-cupfinaler med mest dramatik. Everton hade bara någon vecka tidigare med minsta möjliga marginal lyckats rädda sig kvar i Premier League. Man Utd å sin sida hade bara någon vecka tidigare förlorat ligatiteln för första gången på tre år. Man Utd ägde matchbilden men ett relativt tidigt mål av Paul Rideout, med Anders Limpar med i förarbetet, gav Everton något att hålla fast vid. Och som de höll fast, där våg efter våg av Man Utd-anfall till sist stoppades av en fantastiskt spelandes Neville Southall i Evertons mål, som gjorde en av sina sista stora insatser i Evertontröjan. Fantastiska scener på Wembley, Everton vann med 1-0, och än idag den senaste stora titeln Everton vunnit.

ANNONS

(4) Ligacupfinalen 2008: Chelsea vs Tottenham

Nervdallrande match mellan två rivaler. Chelsea gick in i finalen som regerande mästare i Ligacupen och närmast på toppen av sin förmåga, även om José Mourinho lämnat klubben tidigare under säsongen. Tottenham, förhöjda av ett väl samspelat anfallspar i Dimitar Berbatov och Robbie Keane, hade tagit sig till finalen genom att besegra Arsenal med 5-1 i semifinalen. Ligacupfinalen började programenligt när Didier Drogba gav Chelsea ledningen i första halvlek, men Tottenham skulle äta sig in i matchen. Berbatov kvitterade på straff i andra halvlek. Matchen gick till förlängning där Jonathan Woodgate av alla nickade in 2-1 tidigt till Tottenham. Tottenham höll ut och fick lyfta bucklan. Chelsea, vilket blev ett mönster under säsongen, räckte inte hela vägen fram.

ANNONS

(3) FA-cupfinalen 2014: Hull City vs Arsenal

Om Hull City hade lyckats göra det tredje mål de var snubblande nära att göra i början av den här FA-cupfinalen hade historien helt säkert tagit en helt annan vändning. Hull City chockade inte bara Arsenal utan hela världen genom att börja matchen i ett rasande tempo och efter åtta minuter ledde de matchen med 2-0. För Arsenal, som inte vunnit en titel sedan 2005, vilket blivit en börda över deras axlar, började onda aningar kännas, och tankarna gå till en annan cupfinal de också bara skulle vinna, några år tidigare. Men den här gången ville historien annorlunda. Istället för 3-0 reducerade Santi Cazorla efter en dryg kvart och Arsenal fick en väg tillbaka in i matchen. Matchen gick till förlängning, där Aaron Ramsey, inte för sista gången, stod som matchvinnare till sist.

ANNONS

(2) Ligacupfinalen 2017: Man Utd vs Southampton

En oväntat bra och dramatisk cupfinal mellan ett Man Utd som fortfarande var på uppgång och hade medvind under José Mourinho, pådrivna av Zlatan Ibrahimovic och Paul Pogba, och ett Southampton som spelade riktigt bra fotboll under Claude Puel. En final som kunde ha fått ett helt annat utseende om Manolo Gabbiadinis tidiga mål inte felaktigt bortdömts för offside. Istället var det Man Utd som rusade fram till en 2-0-ledning och där hade kanske sagan en annan dag varit slut. Men inte den här gången, Southampton fortsatte kriga, Gabbiadini reducerade innan halvtid och kvitterade även tidigt i andra halvlek. Southampton hade det bästa av spelet under den här perioden men i slutänden är det ändå Zlatan Ibrahimovic som står som hjälte på Wembley.

(1) FA-cupfinalen 2006: West Ham vs Liverpool

ANNONS

Fotbollens grymhet och fotbollens skönhet perfekt illustrerad på en och samma gång i denna dramatiska FA-cupfinal, som inte utan anledning har kommit att kallas för The Gerrard Final, som ett slags homage till Stanley Matthews. West Ham, precis som Hull City, trotsar förväntningarna och går fram till en 2-0-ledning. Liverpool, precis som Arsenal, reducerar tidigt och lyckas kvittera i andra halvlek. Alla förväntar sig att Liverpool ska vinna matchen därifrån men West Ham har en swerve i bakfickan. Paul Konchesky ger West Ham ledningen igen och härifrån finns ingenting som tyder på att Liverpool ska komma in i matchen igen. Alla inväntar slutsignalen när bollen landar hos Steven Gerrard cirka 30 meter från mål. 3-3 och Liverpool vinner på straffar, ett resultat Liverpool var inte helt obekanta med.

ANNONS
Peter Hyllman

En söndag vars helhet är större än summan av dess delar

Peter Hyllman 2019-02-24 06:00

”Man City kan vinna två titlar den här söndagen!”, fick någon ur den engelska fotbollens vanliga begåvningsreserv för sig att påstå i veckan som gått. Därmed åsyftandes att Man City genom att vinna mot Chelsea på Wembley kan vinna Ligacupen samt tydligen att om Man Utd strax dessförinnan vinner mot Liverpool så betyder det att Man City därmed även vinner ligatiteln. Ett kanske inte helt vattentätt resonemang.

Varje match har naturligtvis sin egen betydelse, samtidigt som varje match oftast har betydelse också för sitt större sammanhang. Kanske har det, givet tillfälligheternas spel, sällan varit mer tydligt än idag när Premier League och Football League i all sin oändliga klokhet valt att schemalägga söndagen både med jättematchen mellan Man Utd och Liverpool på Old Trafford, och Ligacupfinalen mellan Chelsea och Man City.

För Liverpool har matchen mot Man Utd på Old Trafford sedan länge utsetts till något av D-dagen, då deras förväntade öde i titelstriden ska beseglas. Det är på Old Trafford som de förväntats falla samman och tappa sitt poängförsprång i ligan till Man City och svikta för trycket i titelstriden. Det är med en vinst mot Man Utd på Old Trafford de antas visa att de inte anfäktas av sina historiska spöken, utan är redo att ta steget mot ligatiteln.

ANNONS

Den som är petig skulle så klart kunna göra invändningen att även om Liverpool förlorar mot Man Utd idag så ligger de fortfarande på samma poäng som Man City med elva omgångar kvar, och Man City har själva att bege sig till Old Trafford under våren. Det kanske inte är så att ligan riktigt vore avgjord ändå, lika lite som den var avgjord i januari, eller innan dess i november.

Man Utds motivationsgrunder har naturligtvis diskuterats. Hur de fan i våld inte vill se Liverpool vinna ligan. Nog för att det är rätt svårt att se att Man Utd skulle vara så värst mer intresserade av att se Man City vinna ligan. Det hela är naturligtvis ovidkommande trams. Man Utd kommer alltid vilja vinna fotbollsmatcher mot Liverpool, det är inget nytt med den saken. De har dessutom sin egen ligaplacering att tänka på i första hand.

ANNONS

Bortglömda i allt prat inför dagen är Tottenham. Det har naturligtvis betonats i vilken utsträckning Man City vore behjälpta av om Man Utd besegrar Liverpool på Old Trafford idag, eller om matchen slutar oavgjort. Ändå är det svårt att inte tänka att Tottenham vore minst lika behjälpta av den saken. Plötsligt skulle Tottenham i så fall befinna sig endast två-tre poäng från tabelltoppen igen, i högsta grad med i titelstriden.

Slutsignalen på Old Trafford går bara några minuter innan Ligacupfinalen sparkar av på Wembley. Om Liverpool lyckas vinna mot Man Utd vore det onekligen en missräkning för Man City, en uppenbar chans att äta upp försprånget som gått om intet. Vilket självfallet gör det till en intressant fråga hur Man City i så fall reagerar mentalt i matchen mot Chelsea att ha drabbats av en sådan motgång alldeles innan avspark.

ANNONS

Liksom omvänt naturligtvis, hur påverkar nyheten alldeles innan avspark om en eventuell Liverpoolförlust Man Citys mentala tillstånd? Rimligtvis måste det få dem att känna att de fortfarande har vinden i ryggen, vilket måste hjälpa dem på planen. Veckans match mot Schalke 04 bidrog ju till detta, där Man City trots underläge och en man utvisad lyckades vända och vinna på bortaplan i slutminuterna.

Tittar vi tillbaka på tidigare matcher måste man även fråga sig hur den senaste matchen lagen emellan för två veckor sedan påverkar dagens final. Man City vann matchen med 6-0, och körde fullständigt över ett kapitulerande Chelsea den dagen. Gör det att Chelsea går in idag med en känsla av uppgivenhet eller en känsla av sårad stolthet och brinnande revanschbegär? Riskerar Man City ta segern för given och bli för passiva i sin fotboll?

ANNONS

Ligacupfinalen kan så klart komma att ha en högst påtaglig betydelse för Maurizio Sarri som manager i Chelsea. Förra matchen mot Man City fick ju marken att börja skaka på riktigt allvar under hans fötter. En repris på samma prestation också i den här matchen vore förmodligen att betrakta som dödsstöten för hans tid som manager. Samtidigt som en vinst å andra sidan skulle kunna vara räddningen, i alla fall för säsongen.

Hittills har ju Maurizio Sarri gett ett hyfsat lugnt intryck, mest bedyrandes att det inte är hans taktik utan spelarnas attityd som är problemet, samt att han inte har haft något samtal med vare sig Roman Abramovich eller Marina Granovskaya, vilket så klart kan betyda både allt och ingenting alls. Men de senaste dagarna visar att han åtminstone har reagerat på kritiken och spekulationerna om hans framtid.

ANNONS

Mest tydligt blev det kanske på Sarris presskonferens inför matchen. Där gav han sig ut på en märklig rant i en jämförelse med Arsenal, vilket brukar vara ett säkert tecken på att en manager känner sig pressad. Han ifrågasatte varför ingen kritiserade Arsenal, vilket gör att man undrar om han levt under en sten de senaste åren, påpekade att de har färre poäng än Chelsea, vilket de inte har, samt påpekade att Arsenal inte spelar cupfinal.

Ärligt talat kändes det lite clueless, ett intryck som inte blev bättre av det bevisligen felaktiga påståendet att ingen engelsk tonåring har spelat mer än Callum Hudson-Odoi den här säsongen. Det är inte helt lätt att veta vad man ska jämföra detta med. Rafa Benitez fact rant möjligen, eller kanske Louis van Gaals patetiska powerpoint-försvar av att Man Utd absolut inte spelade långbollar utan diagonala bollar.

ANNONS

Hur som helst, om nu Maurizio Sarri anser att Chelseas plats i dagens Ligacupfinal är något som borde höja honom över rimligt ifrågasättande, då gör han så klart också bäst i att även vinna denna cupfinal. Det är väl lite oklart exakt vilken betydelse Chelseas ägare och styrelse egentligen tillmäter Ligacupen, men en förlorad cupfinal får dem helt säkert inte på andra tankar angående Sarris framtid än vad de redan hade.

För Man City är det säsongens första chans på en titel. Att ta denna chans kan bara båda gott förr resten av säsongen. Att inte ta denna chans riskerar å andra sidan båda illa även för kommande titlar. Det är Man Citys första titelchans av fyra den här säsongen, och fastän en quadruple avfärdats som en omöjlighet, vilket det inte är, så måste Man City också veta med sig att de har en mycket god chans på var och en av dessa fyra titlar.

ANNONS

Även om de nog faktiskt bara kan vinna en enda titel den här söndagen! Men det är ju å andra sidan en titel mer än vad alla andra klubbar, med ett enda undantag, kan vinna den här söndagen. Undantaget är naturligtvis Chelsea.

Peter Hyllman

Kan Roy Hodgson på ålderns höst ge Crystal Palace en prunkande vår?

Peter Hyllman 2019-02-23 06:00

Äldre än Alex Ferguson. Äldre än Arsene Wenger. Äldre än Bobby Moore. När Crystal Palace ikväll går upp i ringen borta mot Leicester är det Roy Hodgson som firar eller möjligen inte firar att han gör det som Premier Leagues äldste manager någonsin. 71 år, sex månader och 14 dagar är en aktsam ålder för en av engelsk fotbolls mest långlivade och kulturellt mest mångsidiga managers.

Trots alla dessa år som manager har Roy Hodgson ännu inte vunnit en enda titel i engelsk fotboll. Något som inte gärna kan läggas honom till last, han har i stort sett aldrig haft ett av de jobb där man faktiskt kan förvänta sig en och annan titel. Undantaget möjligen en rätt misslyckad tid med Liverpool som onekligen hade sina egna problem att brottas med där i början av 2010-talet.

Däremot är det helt säkert något som fortfarande driver honom. Att få börja avrunda sin karriär som manager med att till sist vinna en titel vore naturligtvis stort för honom. Att få göra det med Crystal Palace som, trots att de varit svindlande nära några gånger, aldrig har vunnit någon större titel inom engelsk fotboll, som dessutom är den klubb där han själv hade sin barndom, vore naturligtvis en stor och välförtjänt upplevelse.

ANNONS

Vilket betyder att Crystal Palace mot slutet av den här säsongen befinner sig i något av ett dilemma. Å ena sidan har de återigen tagit sig långt i FA-cupen, där de är framme i den sjätte omgången efter att bland annat ha slagit ut Tottenham längs vägen, och har en klart överkomlig lottning i kvartsfinalen. Å andra sidan, trots att de ligger på trettonde plats i ligan befinner de sig endast tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Fotbollens föreställningar säger oss att Crystal Palace kommer behöva välja mellan det ena och det andra. Och naturligtvis kan ingenting i termer av sportslig eller ekonomisk betydelse vara viktigare för Crystal Palace än att hålla sig kvar i Premier League. Men inte heller kan det vara aktuellt att bara strunta i FA-cupen, inte när de väl har tagit sig hela vägen fram till kvartsfinal, med Wembley så nära.

ANNONS

Förvisso har Crystal Palace redan visat att de är beredda att snurra lite med startelvan i FA-cupen, något de gjort i sina tre matcher hittills. Det har visat sig gå bra ändå, med tre raka vinster och utan att släppa in något mål. Vilket åtminstone visar att Crystal Palace har en bredare spelartrupp än vad man kanske tror. Dessutom återstår teoretiskt som mest två matcher av FA-cupen som kan komma att krocka med ligaspelet.

Givet att flera spelare var med när Crystal Palace tog sig till FA-cupfinal för tre år sedan, och var bara nio minuter från att vinna finalen innan Alan Pardew fick för sig att dra några discomoves vid sidlinjen, så finns det garanterat en hunger bland dessa spelare att ta sig till ännu en final. Crystal Palace, enda laget att besegra Man City i ligan på Etihad den här säsongen, vet också att de i en match kan vinna mot vilken motståndare som helst.

ANNONS

Roy Hodgsons uppgift måste vara att balansera den hungern i cupspelet med den mest grundläggande formen av överlevnadsinstinkt i ligaspelet. Det kan tyckas som om Crystal Palace har stått stilla i sin utveckling, givet att de återigen är indragna i en väldigt tät nedflyttningsstrid, men sanningen är förmodligen mer att Crystal Palace har blivit bättre, men det har även de flesta andra lag blivit.

En tydlig skillnad är att Crystal Palace inte har varit riktigt lika beroende av Wilfried Zaha den här säsongen som de var förra säsongen, även om Zaha fortfarande naturligtvis är en väldigt viktig spelare. Men andra spelare har också klivit fram, såsom Andros Townsend och Max Meyer. Förmodligen särskilt viktigt för Crystal Palace, givet hur bevakad och ofta hårt behandlad Wilfried Zaha är på planen av deras motståndare.

ANNONS

Att utveckla laget har också varit svårt för Roy Hodgson givet att möjligheterna att värva spelare har varit så begränsade, då mycket spenderats under klubbens tidigare regimer, ofta på spelare som helt enkelt inte har lyckats. Med små medel har Hodgson istället varit tvingad att fokusera på att utveckla de spelare han redan har tillgång till, vilket han också får sägas ha gjort bra.

Ett återkommande problem för Crystal Palace har varit att de saknat en anfallare av riktigt hög kvalitet. Christian Benteke skulle kunna vara den anfallaren, men verkar ha tappat något fundamentalt de senaste tre-fyra åren, egentligen ända sedan han lämnade Aston Villa för Liverpool. Det där har plågat Crystal Palace en längre tid, som betalade över £30m för Benteke för några år sedan, men som nu istället lånat in Michy Batshuayi.

ANNONS

Crystal Palace har gjort 27 mål på 26 matcher den här säsongen; de borde sett till antal chanser och kvaliteten på dessa chanser ha gjort 34 mål. Denna negativa differens om sju mål kan vara skillnaden mellan nedflyttningsstrid och trygg mittenplacering. Crystal Palace skapar fler chanser än ligans genomsnitt, men är borträknat Huddersfield bland de sämsta lagen i ligan på att faktiskt göra mål på sina chanser.

Om Michy Batshuayi kan åtgärda den differensen, åtminstone få Crystal Palace att gå plus-minus noll i det avseendet under våren, då bör det kunna räcka långt vad gäller både Crystal Palaces ambitioner att hålla sig kvar i Premier League, och Crystal Palaces förhoppningar om att gå vidare i FA-cupen, ta sig tillbaka till Wembley, och möjligen vinna både sin och Roy Hodgsons första större titel inom engelsk fotboll.

ANNONS

Förvisso är det kanske mer än en endast en ren anfallarfråga. Om Crystal Palaces anfallstrio med Wilfried Zaha, Andros Townsend och Michy Batshuayi möjligen är bra nog att göra vilket lag som helst i Premier League oroligt så måste motsatsen sägas om ett mittfält bestående av Luka Milivojevic, Jeffrey Schlupp och James McArthur. Crystal Palace har sett betydligt vassare ut med Max Meyer som offensiv kraft på centralt mittfält.

Att balansera offensiv med defensiv är alltid en känslig övning för ett lag i Crystal Palaces situation, men mycket talar för att de behöver börja tänka något mer offensivt. Kanske är inte detta riktigt Roy Hodgsons kynne, men vem säger att det är för sent även för gamla hundar att lära sig sitta?!

Peter Hyllman

Hur påverkar Chelseas transferförbud deras syn på Maurizio Sarri?

Peter Hyllman 2019-02-22 18:00

Dagens stora nyhet är att Chelsea har dömts av FIFA till transferförbud under två kommande transferfönster på grund av felaktigt agerande i samband med värvningar av underåriga spelare. Det är förvisso ingen nyhet att Chelsea har varit under utredning för just detta, men idag kom alltså räkningen. Chelsea fälldes för felaktigt agerande gällande 29 spelare, efter att ha fått närmare 100 fall granskade.

Därefter har det spekulerats friskt i vad detta transferförbud kan tänkas få för betydelse för Chelsea. Åsikterna verkar samlas i två läger. Dels de som menar att detta är ännu ett slag i maggropen för en klubb som redan befinner sig i vad som kanske lite dramatiskt beskrivs som kris och kaos. Dels de som rycker på axlarna och menar att Chelsea tvärtom kan må bra av ett transferförbud.

Vi vet naturligtvis inte vad detta transferförbud kommer ta sig för konkreta former under den närmaste tiden. Chelsea har redan meddelat att de överklagar FIFA:s beslut, och det är en process som självfallet kommer dra ut på tiden och förmodligen göra det möjligt för Chelsea att värva även i sommar. Som vi sett i andra fall kan även överklagan leda till ett reducerat transferförbud, ett transferfönster snarare än två.

ANNONS

Men att hävda att transferförbudet är något positivt för Chelsea är rätt långsökt. Inget av vad man menar att Chelsea kan bli tvingade att göra med ett transferförbud är något de inte skulle kunna göra utan ett transferförbud. Det enda ett transferförbud kan göra för Chelsea är att begränsa deras handlingsalternativ. Vilket naturligtvis också är varför Chelsea väljer att överklaga transferförbudet.

Transferförbudet är ännu en dolk i ryggen för en klubb som helt enkelt inte har haft många rätt under senare år. De är redan på god väg att sparka den manager de anställde som ett långsiktigt alternativ för bara ett halvår sedan. Deras nya arena har lagts på is sedan Roman Abramovich förvägrats nytt VISA. Sportchefen Michael Emenalo har lämnat men ännu inte ersatts. Flera av deras bästa spelare vill lämna klubben.

ANNONS

FIFA har knappast gjort saken bättre. Dels meddelades för några månader sedan att FIFA kommer förändra reglerna för klubbar att låna spelare, vilket kommer ha en rejäl inverkan på Chelseas modell med mängder av spelare de äger men lånar ut, vilket har sportslig såväl som finansiell betydelse för Chelsea. Och så nu alltså detta transferförbud som en sorts lök på laxen. Hur kommer det påverka Chelsea?

Vad man kan säga är att det i realiteten kan svänga åt båda håll. Många hoppas att det kan leda till en reboot av Chelseas transferpolicy som de senaste åren har varit rätt misslyckad, fastän det lika gärna riskerar leda till fler stressade, felaktiga och kostsamma värvningar. Många hoppas att det kan leda till att Chelsea nu satsar på sina ungdomar, fastän det även är ett incitament att förlänga sina kontrakt med befintliga, äldre spelare.

ANNONS

Det där är naturligtvis frågor som under dagen har diskuterats och utvecklats i mängder av tidningar och andra forum. Som någon lite syrligt påpekade verkar ju det vara vad folk fokuserar på med det här beslutet, hur det påverkar Chelseas transferaktiviteter, snarare än vad det betyder för unga fotbollsspelare och deras sociala situation. Men det är väl å andra sidan hyfsat förståeligt att det blir på det sättet.

Frågan som omedelbart intresserade mig när beskedet om Chelseas transferförbud kom var hur detta påverkar den andra större och aktuella fråga som Chelsea nu brottas med hur de ska besvara, nämligen hur de ska göra med Maurizio Sarri. Gör FIFA:s besked om transferförbud det mer eller mindre troligt att Chelsea drar ett streck i sanden och säger tack och adjö till Maurizio Sarri?

Min preliminära slutsats är att Chelseas transferförbud bör göra det mer troligt att de ger Maurizio Sarri sparken. När kan diskuteras, om detta sker redan under säsongen, eller om det anstår till efter säsongen, men det är egentligen en annan fråga som mer beror på vad Chelseas hoppas kunna uppnå specifikt den här säsongen. På vad grundar jag alltså denna slutsats?

ANNONS

På vad vi har sett av Chelsea under Maurizio Sarri hittills, och på den problemdiagnos som redan har gjorts med honom som manager. Hela argumentet för Sarri hittills har varit att han behöver mer tid och nya spelare för att hans fotbollsidé ska kunna få ett realistiskt genomslag. Vad man än anser om transferförbudet så kommer det begränsa Chelseas möjligheter att göra alltför omfattande förändringar av spelartruppen.

Med Maurizio Sarri har Chelsea därför en manager som redan uttryckt sin mycket tydliga uppfattning om spelarnas otillräcklighet för sin spelidé men som skulle vara tvungen att fortsätta arbeta med majoriteten av dessa spelare, med vilka han även verkar ha en minst sagt tveksam relation. Sarri har även visat sig allt annat än benägen att vilja satsa på Chelseas många yngre talanger, vilket inte heller bådar särskilt väl.

ANNONS

Med transferförbudet hängandes över sina huvuden är Chelsea i större behov än tidigare av att hitta en manager som kan göra det bästa möjliga med de spelare Chelsea redan har. Absolut ingenting tyder så här långt på att Maurizio Sarri är den managern. Exakt allt tyder däremot på att han inte är den managern. Åtminstone inte här och nu, inte i Chelsea, inte i Premier League.

Kanske är det den bestående fördelen med transferförbudet, oavsett vad det till sist tar sig för form, att det helt enkelt rensar alternativen för Chelsea och leder till en större klarhet i tänkandet om framtiden. Ett tänk som varit rätt suddigt i Chelsea under en längre tid.

:::

EUROPA LEAGUES ÅTTONDELSFINALER:

Chelsea vs Dynamo Kiev. Smålurig lottning där Chelsea ställs mot rutinerat motstånd i europeiskt sammanhang, men naturligtvis är det en åttondelsfinal som Chelsea ska kunna vinna. Men mycket beror naturligtvis på vad det är för Chelsea som ställer upp.

ANNONS

Stade Rennais vs Arsenal. En match som Arsenal egentligen skulle ha börjat hemma, men som de nu får avsluta på hemmaplan eftersom UEFA vill separera Arsenals matcher från Chelseas. Gör uppgiften lättare för Arsenal, men underskatta inte Rennes som slog ut ett bra Real Betis. Franska klubbar har en bra säsong i Europa.

Peter Hyllman

Claudio Ranieri har gjort det omöjliga förut, men kan omöjligt göra det igen!

Peter Hyllman 2019-02-22 06:00

Man ska aldrig träffa sina idoler i det verkliga livet brukar det sägas, eftersom man nästan alltid blir besviken. På samma sätt brukar det heta att man aldrig ska återvända till en gammal relation som slutade lyckligt, eftersom det sällan blir lika bra den andra gången och det dessutom svärtar ned minnet av den första lyckliga tiden. Tänk så mycket bättre det hade varit för Chelsea och José Mourinho exempelvis.

Claudio Ranieri kommer för alltid ha en speciell plats i allas engelska fotbollshjärtan, efter sin enorma bragd med Leicester för några år sedan. Inte bara för hur han tog Leicester till fotbollshistoriens kanske största bragd någonsin och tvingade oss att ompröva det mesta av vad vi trodde oss veta om den moderna fotbollen, utan också för den charm, den glädje och den lättsamhet med vilket han gjorde det.

Visst är det ju också så vi framför allt vill komma ihåg honom. Med sina presskonferenser, sitt avspända samtal med journalister, sitt ständiga prat om 40 poäng fastän Leicester låg i toppen av Premier League framåt jul, sitt dilly-ding och sitt dilly-dong, lyckan i hans ansikte som speglade av sig hos spelarna på planen, Andrea Bocelli på planen på King Power Stadium när Leicester och Claudio Ranieri lyfte Premier League-bucklan.

ANNONS

Han gjorde en avstickare till Nantes, men vem bryr sig egentligen om vad som händer med Nantes?! Hans eftermäle i engelsk fotboll var ohotat. Men så plötsligt fick Fulham för sig att sparka Slavisa Jokanovic och kort därefter meddelades det att Claudio Ranieri tog över med uppgift att rädda Fulham kvar i Premier League. Vilket hastigt men inte särskilt lustigt öppnade för risken att Ranieris sista jobb i Premier League blir att misslyckas.

Att hålla Fulham kvar i Premier League syntes som en rätt dryg uppgift redan när Claudio Ranieri anställdes som manager i mitten av november. De låg sist i tabellen, hade förlorat sex raka matcher i ligaspelet och endast vunnit en enda av sina tolv första matcher. De släppte in mål i en utsträckning som inget annat lag tidigare gjort i Premier League, och gav redan då alla indikationer på att vara i rask takt på väg mot nedflyttning.

ANNONS

Livet började inte plötsligt se mycket bättre ut för Fulham med Claudio Ranieri. Visst, det började bra med en 3-2-vinst mot Southampton i Ranieris första match. Men utöver en och annan ljusglimt därefter, en vinst mot Huddersfield samt vändningen mot Brighton, har Fulhams kräftgång fortsatt, med åtta förluster och endast tre vinster på 14 matcher, med Fulham för närvarande åtta poäng under nedflyttningsstrecket.

Minst lika oroväckande är att Fulham inte alls ser ut att ha hittat en fungerande spelidé under Claudio Ranieri. Fulham är ett lag som har byggt sina framgångar de senaste åren, som tog dem till Premier League, på en fotboll med ett stort fokus på ett tålmodigt och systematiskt bollinnehav. Claudio Ranieris fotbollsidé däremot, som var mycket tydlig med Leicester, går snarare ut på en väldigt rak och direkt fotboll.

ANNONS

Ranieris idé är nog klok på det stora hela, ett av Fulhams återkommande problem de senaste åren har varit benägenheten att bli för långsamma och inte riktigt kunna bryta ned ett samlat motståndarförsvar. Men det är också svårt att på relativt kort tid och mitt under brinnande säsong skola om ett lag som är så inpräglat på possession-fotboll att plötsligt börja spela omställningsfotboll på ett effektivt sätt.

Fulhams supportrar har inte heller blivit varma med Claudio Ranieri. Dels har så klart inte resultaten förbättrats märkvärt, Fulham är fortfarande på väg ut ur Premier League. Dels har de svårt att smälta några av hans taktiska beslut och laguttagningar. Spelare verkar inte veta vad de ska göra på planen, Tom Cairney spelar på för honom ovan position, och Ryan Sessegnon spelar inte alls. Missnöjet är utbrett.

ANNONS

Detta har sammantaget resulterat i att vi de senaste omgångarna har fått höra en engelsk fotbollsarena, Craven Cottage, bua ut Claudio Ranieri. Något i alla fall inte jag hoppades eller trodde att vi skulle behöva höra igen. En rätt tragisk utveckling för en manager som egentligen förtjänar stående ovationer på varenda engelsk fotbollsarena. Men också något som gör det osannolikt att Ranieri blir kvar i Fulham efter säsongen.

Äktenskapet mellan Fulham och Claudio Ranieri verkar helt enkelt inte särskilt lyckligt, och det blir sällan bra att hålla fast vid det bara för barnens skull. Vad nu barnen skulle symbolisera i den metaforen. Spelarna eller supportrarna kanske, men ingen av dem skulle nog lida alltför mycket av en skilsmässa. Dessutom, utifrån Ranieris perspektiv, är det kanske oklart vad Fulham egentligen vill med sin framtid.

ANNONS

Att Fulham gick upp i Premier League var inte produkten av någon väldig investering på ägarnivå för att nå dit, utan snarare produkten av ett smart och effektivt lagbygge på managementnivå, det vill säga Slavisa Jokanovic. Återvänder Fulham till Football League kan inte Claudio Ranieri förvänta sig någon omfattande satsning på att omedelbart ta sig tillbaka, detta i konkurrens med många hårdsatsande klubbar.

Vore Claudio Ranieri egentligen intresserad av att följa med Fulham ned i Football League på de förutsättningarna? Det finns goda skäl att undra över om familjen Khan, Fulhams ägare med fadern Shahid som ordförande och sonen Tony som mer verkställande, har det fokus på Fulham som krävs. Särskilt som de precis håller på att starta upp ett helt nytt wrestlingbolag i USA, All Elite Wrestling, som ska konkurrera med jätten WWE.

ANNONS

Förmodligen känns kanske det projektet mer stimulerande just nu för Shahid och Tony Khan än ett Fulham som efter att ha tagit flera år på sig att faktiskt ta sig upp i Premier League ser ut att omedelbart åka ned i Football League igen. Inte minst en säsong när de ändå investerat stora pengar i spelartruppen, och detta ändå inte gav den önskade avkastningen på planen eller i tabellen.

Men kanske tar jag här ut saker i förskott. Det återstår tolv omgångar av säsongen, och Fulham ligger åtta poäng från nedflyttningsstrecket. En riktigt besvärlig uppgift självfallet, men vi har sett värre avstånd ätas upp under slutet av säsongen. Claudio Ranieri har lyckats uträtta till synes omöjliga saker i Premier League förut, kanske talar det för att han kan lyckas uträtta en till synes omöjlig sak igen.

ANNONS

En bortavinst mot West Ham ikväll kanske kan väcka hoppet om en great escape. Annars blir det bara svårare att se den komma. Alternativet är i så fall det trista och svårsmälta att Claudio Ranieri avslutar sin tid i Premier League till en kör av buande. Han förtjänar bättre.

Peter Hyllman

Kan Arsenal göra en BATE-and-switch?

Peter Hyllman 2019-02-21 06:00

Arsenal lyckades förra veckan visa att det finns värre saker än PSG att förlora mot. BATE Borisov följde inte manuskriptet utan överraskade de flesta med att vinna på hemmaplan med 1-0 mot ett för kvällen synnerligen blekt Arsenal. Det var knappast ett resultat som fick humöret runt Arsenal, eller förtroendet för Unai Emery, att skjuta i höjden. Det är ett resultat som gör livet lite besvärligt för Arsenal.

Nog för att Arsenal är klart kapabla att vända på detta hemma på Emirates. Men att inte ha gjort något bortamål sätter rätt rejäl press på Arsenal. De kan naturligtvis leda med 2-0 en bit in i matchen och fortfarande kan ett enda mål i baken i praktiken eliminera dem ur Europa League. Gör BATE Borisov ett enda mål så måste Arsenal göra minst tre mål, på ett europeiskt tämligen rutinerat motstånd.

Utslagna ur Ligacupen, utslagna ur FA-cupen, eventuellt utslagna ur Europa League, deras kanske bästa chans till Champions League nästa säsong, mot BATE Borisov redan så tidigt som i sextondelsfinalen. På tal om att bottla liksom.

ANNONS

Det är spänt både på och utanför planen för Arsenal. Föga förvånande befinner sig Mesut Özil i centrum för dessa spänningar. Arsenals överlägset mest högavlönade spelare har ju hamnat rejält i frysboxen under Unai Emery, antingen ditplacerad eller frivilligt inhoppad, vilket ju är en märklig situation. Özil själv har lite elakt uttryckt visat mer energi på sociala medier än vad han oftast har gjort på fotbollsplanen.

Senast var det någon märklig association till Dennis Bergkamp. Tidigare har det varit olika former av utfästelser om hans lojalitet med och hårda arbete för Arsenal. Naturligtvis kan man tycka att om han nu vill göra PR för sig själv så vore det kanske bättre att faktiskt göra det på fotbollsplanen än på sociala medier. Det ena skulle ju faktiskt även kunna vara till hjälp för laget, inte bara för honom själv.

ANNONS

Arsenal sitter ju i något av en gisslansituation, som de förvisso placerade sig själva i för ganska precis ett år sedan med det nya kontraktet till Mesut Özil, där det finns få andra klubbar alls intresserade av att betala dessa pengar till Özil. Özil själv verkar ha sagt nej till alternativet att bli utlånad, vilket självfallet även är en politisk manöver att göra det så dyrbart som möjligt för Arsenal att inte låta honom spela.

Unai Emery sitter på så vis i en lite märklig sits inför kvällen. BATE Borisov hemma på Emirates låter som just en sådan match i vilken Mesut Özil brukar kunna glänsa och bidra med mycket positivt för det egna laget. Vilket kan vara viktigt i en match som Arsenal alltså behöver vinna med två mål. Låter han Özil spela, och Arsenal vinner matchen, så kommer det däremot även bakbinda honom framgent.

ANNONS

Just ikväll kanske Arsenal däremot är mer bakbundna av att Alexandre Lacazette råkar vara avstängd när han teoretiskt behövs som mest.

:::

På twitterfrågan om vilken manager som hittills har varit mest lyckad eller minst misslyckad under sin första säsong så svarar för närvarande cirka 60% Unai Emery och cirka 40% Maurizio Sarri.

:::

Hur svaga Chelsea än råkar vara för stunden är det naturligtvis svårt att se dem lyckas förlora med två mål på hemmaplan mot Malmö FF. Det måste till något alldeles extraordinärt för att Chelsea inte ska gå vidare, och vara med som ett av lagen i morgondagens lottning av åttondelsfinalerna runt sen lunchtid.

Chelsea ställde upp med ett mycket starkt lag borta mot Malmö FF, vilket möjligen antyder att de inte tänker ta några chanser med Europa League, som trots allt är en för dem mycket god chans till Champions League-spel nästa säsong. Möjligen kan man också se det som en ovilja att spela yngre spelare.

ANNONS

Det var inte en ovanlig synpunkt inför och under den första matchen mot Malmö FF, att varför spelar inte Chelsea yngre spelare mot Malmö FF, ett lag de naturligtvis ska vara bra nog att kunna slå ändå?! Det är en synpunkt jag tycker är rätt fånig, även om jag också är lite delad till den.

Varför fånig? Jo, just på grund av Europa Leagues betydelse för Chelsea. Den kan visa sig vara skillnaden mellan en lyckad och helt misslyckad säsong, och ha en stor betydelse för nästa säsong och Chelseas närmaste framtid. Det säger sig självt att Chelsea inte kommer vilja riskera något i onödan, utan mycket hellre ta det säkra före det osäkra.

Givet att synpunkten mest kom från svenskt håll gav det dessutom lite intrycket av lillgrabben som tyckte det var orättvist att motståndaren faktiskt kämpade och hade bra servar.

ANNONS

Å andra sidan, om nu Maurizio Sarri är av den framförda uppfattningen att hans spelartrupp inte riktigt kan spela den fotboll han vill att Chelsea ska spela, att de helt enkelt inte duger till, varför envisas han då med att låta dem spela? Vore det i så fall inte bättre att använda just yngre spelare, mer ändamålsenliga och mer villiga att lära?

Det är en sak att klaga och klaga naturligtvis, men när man aldrig faktiskt försöker leva upp till sina egna synpunkter och faktiskt förändra det man själv kan förändra, då blir det till sist lite tröttsamt att lyssna till klagomålen.

Mycket av den här kritiken snurrar så klart runt Callum Hudson-Odoi, en talang av hög kaliber som det ju är svårt se inte ska kunna bidra med en energi som andra spelare som Willian, Pedro med flera helt enkelt inte lyckas bidra med just nu. Men, efter att spelat honom som pliktskyldigast i januari har Sarri därefter knappt spelat honom alls.

ANNONS

Istället tragglar han vidare med spelare som inte längre verkar tro på vad det är han vill göra, och som han själv inte anser duger för att göra det han vill göra. Det håller självklart inte i längden. Det håller inte mot Man City på söndag, och förmodligen inte heller mot Tottenham på onsdag. Det håller inte i ligan, det håller inte i Europa League.

Även om det räcker mot Malmö FF ikväll.

Peter Hyllman

Man City kommer försöka knocka Schalke 04 redan i första ronden

Peter Hyllman 2019-02-20 06:00

Burton Albion i Ligacupens semifinaler, Rotherham, Burnley på hemmaplan, Newport County och Swansea hittills i FA-cupen, samt alltså Schalke 04 i åttondelsfinalerna av Champions League. Man City gillar ju detta med rekord som vi vet, verkliga eller inbillade spelar ingen större roll, och frågan är väl om Man City möjligen är på väg att få den rent lottningsmässigt lättaste säsongen någonsin.

Visst är det en faktor som är Man City till rätt stor hjälp den här säsongen. Visst spelar de fler matcher än övriga konkurrenter, men å andra sidan blir flertalet av dessa matcher rena processioner, så nackdelen därav blir liten eller intet. Man City befinner sig i final av Ligacupen utan att ha behövt ta ut sig, kommer behöva bekänna färg som tidigast i FA-cupens semifinal respektive Champions Leagues kvartsfinal.

Det vill säga, om nu allt går som det ska. Matchen mot Schalke 04 ska naturligtvis vinnas först också, och Man City har ju viss historik av att underprestera i Champions League, även under Pep Guardiola som manager. Att förlora mot Liverpool var kanske inte någon stor skandal, men sättet de förlorade på var mindre bra. Säsongen dessförinnan blev det ett mindre fiasko redan i åttondelsfinalen mot Monaco.

ANNONS

Naturligtvis måste också sägas att Man City, olikt vad man kan säga om exempelvis FA-cupen, ändå har gjort sig förtjänta av en väldigt gynnsam lottning i Champions League. Till skillnad från Tottenham, från Liverpool, och från Man Utd så vann ju faktiskt Man City sin Champions League-grupp. Visst, de hade kanske också en lättare grupp, men å andra sidan förtjänade de denna fördel genom att vinna ligan förra säsongen.

Man City har även fördelen att få börja på bortaplan och avsluta på hemmaplan. Vilket betyder att Man City har möjligheten att i praktiken avgöra mycket av åttondelsfinalen redan ikväll, med ett bra resultat mot Schalke 04. Något som skulle lätta upp senvintern ytterligare för dem. Man City har möjlighet att göra något som varit en av deras styrkor under mest hela säsongen – avgöra matcherna innan de knappt ens hunnit börja!

ANNONS

I alla matcher Man City har spelat sedan annandagen har de gjort matchens första mål i genomsnitt i den 16:e minuten. I hälften av matcherna har de gjort första målet redan under matchens första kvart, i fyra av matcherna har klockan inte ens hunnit slå fem minuter innan Man City gjort sitt första mål. Ett mönster som följt Man City under hela säsongen, i 19 av 27 matcher har de gjort mål under första kvarten.

Ofta pratas det om de bästa lagens förmåga att göra mål sent i matcherna. Men minst lika viktigt är förmågan att göra tidiga mål, eftersom det ger i det här fallet Man City större möjlighet att spela matcherna på sina egna villkor, kontrollera och dominera matchbilden och spela mot en nedslagen motståndare. Föga förvånande har Man Citys tidiga mål många gånger också resulterat i stängda matcher redan i halvtid.

ANNONS

Vad vi ser är en hyfsat tydlig skillnad jämfört med förra säsongen. Då gjorde Man City snarare en grej av det där med sena mål, flera matcher vanns i matchens slutminuter. Den här säsongen ser vi inte alls lika många sena mål från Man City, men desto fler tidiga mål. Det har skett tillräckligt ofta att inte enbart kunna avskrivas som tillfälligheter. Vad som orsakade poängtappen i ligan var oförmågan att följa upp det tidiga första målet.

Vi kan förvänta oss att Man City kommer söka efter det tidiga knockout-slaget även mot Schalke 04. Om inte ett knockout-slag så åtminstone en rejäl krok eller uppercut som gör att Schalke 04 börjar vackla och aldrig riktigt hittar in i matchen. Huruvida detta kommer i ett snabbt mål ikväll eller genom att Man City vinner matchen ikväll är oklart. Schalke 04:s enda chans i åttondelsfinalen är däremot att undvika detta tidiga knockout-slag.

ANNONS

Tror vi verkligen att Schalke 04 mäktar med det? Nej, inte för en sekund. Bundesliga är så klart som Bundesliga är, så kanske ska vi inte göra för mycket av tabellplaceringen, men att Schalke 04 befinner sig på fjortonde plats är definitivt ingen styrkeförklaring. Detta i en liga där lagen knappast gjort sig ett namn för att vara taktiskt och defensivt särskilt disciplinerade eller rutinerade. Det bör bli en munsbit för Man City.

Ett Man City som förvisso har gått på minor förr i Champions League. Men de lär sig naturligtvis även de säsong för säsong. Kvalitetsskillnaden mellan Man City och Schalke 04 är för stor för att detta ska bli en särskilt spännande åttondelsfinal. Kvällen kan räddas dels av att Man City vet med sig att de har en retur på hemmaplan som skyddsnät, dels av att Man City har halva huvudet redan på Wembley för söndagens Ligacupfinal.

ANNONS

Men så given på förhand känns Man Citys åttondelsfinal mot Schalke 04 att det är svårt att se någon bry sig det minsta om den på bekostnad av den på pappret betydligt saftigare åttondelsfinalen mellan Atlético Madrid och Juventus. Det enda som skulle kunna ändra på det är väl om Schalke 04 skulle råka vinna ikväll.

:::

Bayern München gjorde vad de var piskade att göra på Anfield. De försvarade sig lågt och väldigt disciplinerat. Liverpool var å sin sida inte tillräckligt skarpa eller precisa att kunna göra något åt det. Matchen slutade 0-0 vilket antingen är ett rätt bra eller ett rätt olustigt resultat för båda lagen, beroende på hur man ser på saken. Viktigt för Liverpool var att hålla nollan, och inte släppa in något bortamål.

Returen i München känns helt öppen. Liverpool kommer ha en mer stabil backlinje till den matchen, samtidigt som deras offensiva linje måste prestera bättre. Samtidigt så kommer Bayern München anfalla mer i den matchen, de är piskade att vinna, vilket ger fler ytor till Liverpool. Men givet att Liverpool har förlorat samtliga tre bortamatcher i Champions League hittills så kan det inte kännas jättetryggt.

ANNONS

Bayern München hade inte mycket att sätta emot på Anfield. Men de hade rutinen och självinsikten. Det brukar kunna räcka långt i Champions League.

Peter Hyllman

Liverpool får inte spela favoriter mot Bayern München

Peter Hyllman 2019-02-19 06:00

Mycket med Liverpools match mot Bayern München på Anfield ikväll påminner om Man Utds semifinal mot Milan 2006-07. Ett lag ståendes på tröskeln till storhet, ett lag med kapaciteten och kvaliteten att svepa varenda motståndare framför sig, men också ett lag som går in till semifinalen mot en mycket erfaren motståndare med en av avstängningar och skador sargad backlinje, den för sådana saker mest känsliga lagdelen.

Bayern München har hittills inte haft den bästa av säsonger. De har vunnit Bundesliga sex år i rad, befinner sig på en helt egen nivå inom tysk fotboll, men den här säsongen har de hittills spelat andrafiolen i ligaspelet till Dortmund. Niko Kovac, ny manager inför denna säsong, har fått utstå tung kritik, laget har sett långsamt, gammalt och mätt ut. Ett Bayern som inte har lyckats förnya sig i tillräcklig utsträckning eller på ett effektivt sätt.

Liverpool är kanske å sin sida bättre än vad de har varit någon gång sedan 1980-talet. De har hittills svarat för sin bästa säsong någonsin i termer av poäng, antal vinster och antal förluster. De leder ligan och befinner sig i ett bättre läge än kanske någon gång tidigare att vinna ligan för första gången på nästan 30 år. Dessa båda kort lagda intill varandra leder lätt till tanken att Liverpool borde vinna den här åttondelsfinalen.

ANNONS

Att ett lag, med flertalet etablerade spelare, som har vunnit sin liga sex år i rad tappar lite av stinget och hungern i ligaspelet är däremot inte något ovanligt, vi ser det hända hela tiden. Men det vore fel att tro att detta spiller över på Champions League. Tvärtom, det faktum att ligaspelet är som det är gör det möjligt för Bayern München att lägga all fokus och energi på Champions League, en turnering det var länge sedan de vann.

När Champions League drar igång, när flodljusen tänds och hymnen börjar spelas, då vaknar även de sömnigaste av stjärnor. Vi har naturligtvis sett exakt detta med Real Madrid de senaste tre-fem åren. Det vore ett stort misstag att underskatta Bayern München i Champions League. Det är ett formidabelt fotbollslag och en formidabel motståndare för Liverpool i Champions Leagues åttondelsfinal.

ANNONS

Båda lagen har gjort sitt jobb hittills i Champions League den här säsongen. Bayern München vann en kanske inte överdrivet tuff grupp med Ajax, Benfica och AEK Aten i gruppen. Liverpool tvingades kämpa betydligt hårdare mot PSG, Napoli och Röda Stjärnan och deras prestation i gruppspelet övertygade kanske inte i alla delar, definitivt inte så som Liverpool imponerade i förra säsongens slutspel.

Men även detta är naturligtvis en aspekt att ta med i beräkningen, slutspelet är inte gruppspelet. Både Bayern München och Liverpool måste minimum ha som förväntning att ta sig vidare från gruppspelet. En slutspelsmatch har en helt annan nerv än de allra flesta gruppmatcher. På många sätt är det nu som Champions League startar på allvar för klubbar som Liverpool och Bayern München, två relativt jämbördiga motståndare.

ANNONS

Varje gång två relativt jämbördiga motståndare möts i Champions League är utgången i mångt och mycket en fråga om små marginaler. Dagsform eller det tillfälliga skadeläget till exempel. Det är marginaler som kan få två annars hyfsat välbalanserade vågskålar att börja väga över åt ena eller andra hållet. Men mer än dessa nämnda marginaler är det i det här fallet två andra marginalfaktorer som kan visa sig få avgörande betydelse.

Den första handlar om Champions Leagues betydelse vis-a-vis ligaspelet. Bayern München har vunnit sin liga sex år i rad, de har ärligt talat råd att förlora ligan en säsong utan att det egentligen rör dem i ryggen, för dem är Champions League viktigare än allt annat. Liverpool däremot har slagläge att vinna en ligatitel de inte har vunnit på 29 år, och absolut ingenting annat är naturligtvis viktigare för dem den här säsongen än detta.

ANNONS

Vilket inte betyder att Champions League på något sätt är oviktigt för Liverpool. Men det är en turnering som just den här säsongen är relativt sett viktigare för Bayern München än vad den är för Liverpool. Om Bayern München förlorar i Champions League är mer eller mindre hela deras säsong förstörd. Om Liverpool förlorar i Champions League är det en dålig dag på jobbet, men livet går vidare. Bayern München har mer att förlora.

Den andra handlar om förmågan att rent taktiskt balansera Champions League-spel med ligaspelet, en utmaning som plågat flera engelska klubblag. Förra vårens framgångar för Liverpool i Champions League byggde på ett dynamiskt och effektivt anfallsspel, en taktik i vilken Liverpool helt enkelt övervälmade sina motståndare. Framgångarna i ligaspelet den här säsongen bygger däremot på en starkare defensiv, en mer konservativ taktik.

ANNONS

På pappret är det kanske inte så svårt att få ihop den här ekvationen. Spela på ett sätt i Champions League, och på ett annat sätt i Premier League! Men det är lättare sagt än gjort. I verkligheten är det ingen lätt sak att skifta taktik från match till match, det brukar bli varken hackat eller malet. Detta kan även vara en del i förklaringen varför gruppspelet inte var helt övertygande för Liverpool.

Mot motståndare i Champions League har Liverpool oftast varit framgångsrika genom att dra sig tillbaka, pressa motståndarna aktivt och med snabba omställningar utnyttja ytor framför och bakom motståndarnas backlinje. Själva sinnebilden för Jürgen Klopps fotboll och gegenpress med andra ord. Mot de flesta motståndare i Premier League, som oftare väljer att dra sig tillbaka, ligger fokus mer på eget bollinnehav och kreativt spel.

ANNONS

Den senare fotbollen har visat sig väldigt effektiv i ligaspelet, men utgångspunkten har också varit en stark defensiv. Flera matcher har vunnits med 1-0, med uddamålet eller på annat sätt uppnåtts i huvudsak genom att Liverpool hållit nollan. Men med ett alltmer omfattande skadeuttag, inte minst på Joe Gomez i mittförsvaret, har Liverpools defensiva stabilitet och trygghet inte försvunnit, men märkbart försvagats.

Misstagen har blivit fler, fasta situationer känns inte längre lika säkra, onödiga mål släpps in, och motståndarna släpps fram till fler och till farligare chanser. Om detta har kostat poäng för Liverpool mot Leicester och West Ham är det lätt att föreställa sig vad det helt säkert kan komma att kosta dem mot Bayern München. Alltså finns ett taktiskt-strategiskt argument för Liverpool att snarare försöka blåsa på för fullt framåt ikväll.

ANNONS

Go for broke! Kan Liverpool vinna mot Bayern München på Anfield ikväll, genom att göra fler mål än motståndarna snarare än att släppa in färre, så har de gett sig själva en bra chans att avancera till kvartsfinal. Det räckte naturligtvis inte för Man Utd 2006-07 som trots att de vann med 3-2 på Old Trafford ändå förlorade i returen. Men till returen om tre veckor kommer inte Liverpool vara lika skadedrabbade i backlinjen som idag.

Kan Liverpool hantera den komplicerade balansgången mellan att spela som favoriter i Premier League, och spela som icke-favoriter i Champions League, då finns det ingen gräns för vad Liverpool kan uppnå den här säsongen.

Peter Hyllman

De fem främsta cupmatcherna mellan Chelsea och Man Utd

Peter Hyllman 2019-02-18 06:00

Det var en period om drygt fem år då matcher mellan Chelsea och Man Utd på många sätt var säsongens höjdpunkt, eller åtminstone matcher man visste skulle komma att ha en avgörande betydelse för hur säsongen slutade. Arsenal hade precis påbörjat sitt förfall under Arsene Wenger, Liverpool räckte sällan till över en hel säsong, och Man City var ännu föga mer än en pilsk glimt i Abu Dhabis ögon.

Vad man kan säga om dessa matcher är att de många gånger faktiskt var förvånande bra. Annars brukar ju matcher mellan två topplag, i synnerhet när så mycket står på spel, kunna bli rätt låsta och därför händelsefattiga. Matcherna i ligan kunde många gånger bli mer av ställningskrig, eller så råkade ett lag vara bättre för dagen, men när de båda lagen möttes i cupspel släpptes det ofta mer på tyglarna.

FA-cupfinalerna lagen emellan har kanske sällan varit särskilt underhållande. 1993-94 blev det lite för ensidigt, och både 2006-07 och 2017-18 var det två tämligen tråkiga matcher som spelades på Wembley. Just FA-cupen har så klart blivit en speciell saga mellan dessa båda klubbar. Det är tredje säsongen i rad nu som Chelsea och Man Utd möter varandra i FA-cupen, liksom det kan bli tredje vinsten i rad för Chelsea.

ANNONS

Det är naturligtvis en intressant twist med kvällens match att Man Utd sedan de senast vann FA-cupen för tre år sedan inte har förlorat mot något annat lag än Chelsea i FA-cupen, vilket betyder att om Chelsea vinner ikväll är det bara Chelsea som har lyckats besegra Man Utd i FA-cupen under de fyra senaste säsongerna. Ändå har Man Utd bara en enda FA-cuptitel med sig från dessa fyra år.

Chelsea är med andra ord på rätt god väg att bli något av Man Utds boogy-team i FA-cupen. Även om det så klart underlättar att få spela på hemmaplan. Men så där har det ju inte alltid varit. Chelsea och Man Utd har mött varandra många gånger i cupspel under Premier League-åren, och framgångarna är hyfsat jämnt fördelade. Här är de enligt mig fem främsta cupmatcherna mellan Chelsea och Man Utd:

(5) Man Utd 2-2 Chelsea, FA-cupens sjätte omgång, 2012-13

ANNONS

Det var något med cupmatcherna mellan Chelsea och Man Utd just den här säsongen, de var helt enkelt a bit crazy. De båda lagen lottades mot varandra i den sjätte omgången på Old Trafford. Javier Hernandez och Wayne Rooney gav Man Utd en tidig 2-0-ledning och under hela första halvlek var det mer eller mindre spel mot ett mål. Möjligen spred sig en känsla av falsk trygghet i Man Utds omklädningsrum, för den andra halvleken gav oss en total scenförändring, med ett blixtsnabbt och effektivt kontrande Chelsea som kvitterade matchen med två mål och hade bud på fler. Bortkastad match tyckte Alex Ferguson efter matchen och inte blev det bättre av att Chelsea vann omspelet på Stamford Bridge.

(4) Chelsea 3-5 Man Utd, FA-cupens tredje omgång, 1997-98

Chelsea mot slutet av 1990-talet var ett extremt talangfullt lag, men även ett något svårförutsägbart lag. Det var med andra ord inte någon bekväm lottning som Man Utd drog när de skickades iväg till Stamford Bridge i den tredje omgången. Matchen blev däremot desto mer bekväm med ett Man Utd som hade en field day med ett för dagen synnerligen virrigt Chelseaförsvar. Det hann med att rinna iväg till 5-0 till Man Utd innan Chelsea mot slutet av matchen putsade till siffrorna och kanske räddade något av ansiktet med tre mål, där inte minst Graeme Le Sauxs första reducering helt klart förtjänade att vinna en match.

ANNONS

(3) Man Utd 2-1 Chelsea, Champions League-kvartsfinal, 2010-11

När de här båda lottades mot varandra i kvartsfinalen i Champions League var det två lag som inte var särskilt långt avlägsnade från sina respektive toppar. Det var ett möte som fick de flesta att gnugga händerna och många skrev så klart narrativet om hur de båda finallagen från tre år tidigare nu skulle mötas igen. Något överraskande lämnade Man Utd Stamford Bridge med 1-0 i bagaget vilket gav dem en klar fördel inför returen på Old Trafford. Matchen blev en elektrisk europeisk cupkväll på Old Trafford, Chelsea var piskade att anfalla och gjorde det bra matchen igenom, men efter en jämn holmgång stod Man Utd som segrare.

(2) Chelsea 5-4 Man Utd, Ligacupens fjärde omgång, 2012-13

En smått osannolik match för att vara Ligacupen och för att vara just dessa båda lag som mötte varandra. En match som inte skulle kunna hålla sig inom 90 minuter. Skador med mera gjorde att Man Utd tog ett mer ungdomligt lag än normalt till Stamford Bridge, så de flesta befarade nog en till sist rätt bekväm seger för Chelsea. Det blev en barnbrännare där Man Utd tog ledningen en gång, två gånger, tre gånger, innan Chelsea kvitterade i absolut sista tilläggsminuten med en något dodgy dömd straff. Förlängningen såg Chelsea ta över matchbilden och göra de två mål som till sist skulle visa sig avgöra den här cupmatchen. Ryan Giggs reducering på straff i slutminuten betydde inget.

ANNONS

(1) Man Utd 1-1 Chelsea, Champions League-final, 2007-08

Unik match på flera sätt naturligtvis. Dels för att det var en Champions League-final, därtill första och hittills enda gången som två engelska lag har mötts i en Champions League-final. Dels eftersom matchen, som spelades i Moskva, spelades ända långt in på sena natten, därtill i ett alltmer tilltagande regnväder. Det var två enormt bra lag på toppen av sin förmåga, som skulle visa sig på gränsen till oskiljaktiga. Man Utd ägde första halvlek, Chelsea den andra halvleken, förlängningen blev en helt jämn men intensiv historia där vardera laget fick varsin jättechans. Matchen var ett gastkramande drama i flera akter, där den allra sista akten blev en straffläggning. Cristiano Ronaldo missade sin straff, John Terry missade sin straff, Ryan Giggs satte sin straff innan Edvin Van Der Sar räddade Nicolas Anelkas straff.

ANNONS

:::

Kommer kvällens match mellan Chelsea och Man Utd knuffa ned någon eller några matcher på den här listan?

Peter Hyllman

Kan Bristol City göra det perfekta till Wolves värsta fiende?

Peter Hyllman 2019-02-17 06:00

Europas mest perfekta fotbollslag under 2019 är inte Real Madrid, Barcelona, Juventus, Man City, Liverpool, PSG eller Bayern München. Europas mest perfekta fotbollslag hittar vi istället i sydvästra England, på gränsen till Wales, i en inte alltför stor stad som trots detta ändå har plats för två välväxta fotbollsklubbar. Bristol City är den enda klubben i Europa som under 2019 har vunnit samtliga fotbollsmatcher de har spelat.

Denna remarkabla svit innefattar sex ligamatcher och två FA-cupmatcher. Det är i sin tur en förlängning av en svit om sju raka vinster i ligaspelet, tretton raka matcher i ligaspelet utan förlust varav nio vinster, och ett Bristol City som inte har förlorat en fotbollsmatch på tre månader. Det är en svit som har skickat Bristol City upp på playoff-plats i serien, samt till den femte omgången av FA-cupen, hemma på Ashton Gate mot Wolves.

Wolves är tillbaka på Ashton Gate med andra ord, där grunden lades för en av förra säsongens mest hätska rivaliteter. Spelare bråkade med spelare, ledare bråkade med ledare, Nuno Espirito Santo lyckades bli uppvisad på läktaren till direktörsboxen, där han firade som en galning när Wolves gjorde 2-1 på tilläggstid. Nu möts Wolves och Bristol City igen, den här gången i FA-cupen, två lag som helt enkelt inte gillar varandra.

ANNONS

Den lätt tillgängliga tankegången vore att detta beror på att Bristol City City och Lee Johnson vore typiskt brittiska, samtidigt som Wolves och Nuno Espirito Santo är de som de är, med andra ord ännu en runda av det gamla vanliga kulturkriget. Men Johnson är i själva verket något helt annat än en yngre klon av Neil Warnock, Sam Allardyce, Tony Pulis eller vem man nu vill välja. Han är i så fall mer lik Espirito Santo själv.

Med Bristol City har Lee Johnson skapat ett skickligt och välspelande fotbollslag, ett lag kapabelt att dominera och kontrollera en matchbild. Med väsentligt mindre resurser har Johnson i själva verket skapat ett fotbollslag som på flera sätt påminner om Wolves både i idé och utförande. Det har inte gått över en natt. Tvärtom, med sina nära nog exakt tre år som Bristol Citys manager är han en av EFL Championships mest långlivade managers.

ANNONS

På dessa tre år har Lee Johnson lyckats bygga inte bara ett bra lag, utan en stark klubb. Han har gjort det med moderna metoder inom sports science och spelarutveckling, och genom att studera andra klubbars arbete såsom RB Leipzig. Vad vi ser i Bristol City är på många sätt detsamma som vi har sett och fortfarande ser i andra, liknande klubbar som Bournemouth, Brighton och Burnley. Alla tre spelar nu i Premier League.

Kan Bristol City ta sig till Premier League? Ja, det är sannerligen ingen omöjlighet. De ligger femma nu och har visat att de inte kan räknas bort, i synnerhet inte i ett som alltid ovisst playoff. Bristol City imponerade även förra säsongen, men slutade till sist elva, och tappade inför den här säsongen viktiga nyckelspelare som Bobby Reid och Joe Bryan, och få förväntade sig att Bristol City skulle kunna utmana även den här säsongen.

ANNONS

Men jodå, Bristol City inte bara utmanar som de gjorde förra säsongen, utan de ser i själva verket bättre ut än förra säsongen. Andra spelare har klivit fram såsom Callum O’Dowda, Marlon Pack och Adam Webster. Det är ett ungt lag, med en medelålder under 25 år, men därmed också ett utvecklingsbart lag, med spelare som märkbart blivit både bättre och fysiskt starkare. Mer kapabla att utmana över en hel säsong.

Framtiden ser ljus ut även den. Bristol Citys akademi producerar spännande spelare på löpande band. Där finns den 19-årige råtalangen Antoine Semenyo i anfallet som många spår en lysande framtid. Runtom i Football League hittar vi flera andra av Bristol Citys unga talanger som imponerar; Taylor Moore, Zak Wyner, och Tyreeq Bakinson som spelar i Newport County och igår kväll inte gjorde bort sig mot Man Citys mittfält.

ANNONS

Vilket inte bör komma som någon överraskning. Bristol City har visat med all önskvärd tydlighet de senaste 12-18 månaderna att de faktiskt hävdar sig mycket väl mot Premier League-motstånd. De har i själva verket vunnit fem av sju sådana cupmatcher, och ligger alltså ”plus” på Premier League. Watford, Stoke, Crystal Palace, Man Utd och Huddersfield har samtliga förlorat under denna eller föregående säsong mot Bristol City.

Blir Wolves den sjätte skalpen? Alls inte omöjligt. Ashton Gate är naturligtvis en viktig faktor i detta. Av Bristol Citys vinster mot Premier League-klubbar har bara Watford besegrats på bortaplan, övriga fyra kom hemma på Ashton Gate. Och mot Wolves kommer det garanterat, inte minst som sagt med historiken från förra säsongen, piskas upp en hätsk och högljudd atmosfär. Och det är do or die, inga omspel.

ANNONS

Uppenbart är att på Ashton Gate möts nu två klubbar i medvind. Det går bra för både Wolves och Bristol City, i Premier League respektive i Football League. Det betyder så klart att den här dagen måste vinden mojna för en av klubbarna, någon av dem måste helt enkelt åka ur FA-cupen. Men å andra sidan är det också något som borgar för att vi kommer få se en båda bra och dramatisk fotbollsmatch, en perfekt cupmatch.

Att ta sig till Premier League är naturligtvis den stora drömmen för en klubb som Bristol City, som inte befunnit sig så högt i det engelska seriesystemet på 40 år. Men det är här och nu en tämligen diffus dröm. FA-cupen är i det avseendet betydligt mer konkret. Vinn mot Wolves och Bristol City befinner sig i den sjätte omgången, en match från Wembley, två matcher från en FA-cupfinal. Få saker vore större än det.

ANNONS

På pappret är Bristol City ett riktigt starkt cuplag, något som även backats upp på planen de senaste säsongerna. De är defensivt svårforcerade, defensivt ett av de två eller kanske tre bästa lagen i Football League. Är Bristol City svåra att göra mål på är de naturligtvis även svåra att besegra, vilket är en minst sagt viktig egenskap i cupspel. Lagets svaghet hittills den här säsongen har varit målskyttet, där Bobby Reid har saknats.

Med två tredjedelar av säsongen har ingen spelare i laget gjort fler än åtta mål, endast två spelare har gjort fler än fem mål. På tabellens övre halva har endast Middlesbrough gjort färre mål än Bristol City. Inte för att Bristol City har skapat färre chanser generellt än övriga lag runt deras tabellposition. Ett problem som Bristol City och Lee Johnson har identifierat och försökt åtgärda genom att låna in Chelseas Kasey Palmer.

ANNONS

Glädjande nog utifrån ett svenskt perspektiv är att Niclas Eliasson börjar få en allt viktigare roll att spela i Bristol City, och har dessutom svarat för några viktiga mål för Bristol City på sistone. Inte minst i tisdags då han gjorde den viktiga kvitteringen mot QPR på Ashton Gate, i en match som Bristol City till sist vann med 2-1. Kan han spela en liknande roll idag mot Wolves?

Får vi se Bristol City, Lee Johnson och Niclas Eliasson i FA-cupens sjätte omgång? Får vi se Bristol City, Lee Johnson och Niclas Eliasson i Premier League nästa säsong? Varken det ena eller det andra kan uteslutas. Om 2019 fortsätter för Bristol City så som året har börjat är det i själva verket en garanti.

Peter Hyllman

Kan Newport County svara för FA-cupens största skräll någonsin?

Peter Hyllman 2019-02-16 06:00

Där finns de välkända jätteskrällarna i FA-cupens långa historia. Där finns Wrexhams fantastiska seger över Arsenal från 1992. Där finns Herefords legendariska vinst mot Newcastle från 1972. Matcher inskrivna för evigt i FA-cupens historieböcker. Frågan är däremot om inte en vinst för Newport County över Man City ikväll omedelbart skulle hoppa upp som FA-cupens största skräll genom alla tider.

Här kan så klart börja hyttas med fingrarna om att Hereford minsann befann sig i den femte divisionen när de besegrade Newcastle, då i den första divisionen. Liksom så klart Lincoln City gjorde samma bedrift mot Burnley 2016-17. Men det är heller inte vilket som helst Premier League-lag som Newport County ställs mot ikväll, inte något mittenlag, utan Man City, regerande ligamästare och ett av Englands bästa lag någonsin.

Det skiljer 82 ligaplaceringar mellan Newport County och Man City. Slänger vi dessutom in i beräkningen hur de finansiella klyftorna mellan klubbar i Premier League, inte minst i toppen av Premier League, och klubbar längre ned i det engelska seriesystemet har ökat markant både sedan 1992 och inte minst 1972, så är det alldeles självklart en herkuleansk uppgift Newport County har framför sig ikväll.

ANNONS

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-6708715/Man-City-swap-luxury-Newports-7-850-capacity-Rodney-Parade-FA-Cup-David-vs-Goliath-tie.html

Att lyckas med bedrifter absolut ingen tror att de ska kunna lyckas med är däremot något som präglat Newport County de senaste åren under Micky Flynn som manager. Det hade sin början redan 2016-17 med deras smått fantastiska great escape i League Two, då de räddade sig kvar i Football League på säsongens sista dag, sedan de med tolv omgångar kvar av säsongen befunnit sig elva poäng under nedflyttningsstrecket.

Momentum har varit med Newport County ända sedan dess. Detta har inte minst visat sig i FA-cupen. Förra säsongen slog de först ut Leeds i den tredje omgången, för att därefter ta Tottenham till omspel i den fjärde omgången. Den här säsongen har de gått ett steg längre än så och för första gången på 70 år har Newport County tagit sig till den femte omgången. Och då var det i en tidigare inkarnation av samma klubb.

ANNONS

Resan till den femte omgången har inte heller varit lätt för Newport County. De slog ut Metropolitan Police i den första omgången. I den andra omgången drog de Wrexham, ett Walesderby med andra ord, som Newport County vann efter omspel. Värre skulle det bli i den tredje omgången då Newport County vann mot Leicester, engelska ligamästare så sent som för tre år sedan. Därefter i omspel mot Middlesbrough i fjärde omgången.

Nyckeln för Newport County har varit Rodney Parade, deras egen hemmaplan. Det var där de besegrade Wrexham med 4-0 i omspel. Det var där de med två sena mål gjorde 2-1 mot Leicester. Det var även där som de vann omspelet mot Middlesbrough med 2-0 efter två klassmål. Även mot Man City spelar de på Rodney Parade, och något omspel kommer inte vara aktuellt. Kan det hjälpa dem uppnå det till synes omöjliga?

ANNONS

Fokus kommer naturligtvis hamna på planen som sådan, för det handlar knappast om de gröna och jämna gräsmattor som Man City är vana att spela sin fotboll på. Långa stunder mot Middlesbrough var det mer en leråker de båda lagen spelade på, en plan som tre olika lag använder till både fotboll och rugby. Kan Newport County använda detta faktum till sin fördel mot Man City kommer de så klart göra det. Charmen med FA-cupen.

Men där finns naturligtvis även spelare i Newport County som kan komma att orsaka Man City rejäla problem. Padraig Amond har visat sig riktigt het i FA-cupen den här säsongen och placerade sig i målprotokollet mot både Leicester och Middlesbrough med några riktiga pärlor. Jamille Matt är ett bra komplement till honom i anfallet. Robbie Willmott kommer utgöra ett hot från någon eller båda av kanterna.

ANNONS

FA-cupframgångarna har resulterat i flera miljoner rakt in i Newport Countys klubbkassa redan. Finansiellt har de alltså försörjt sig själva för de kommande åren genom de åren, vilket visar vad FA-cupen kan betyda för en klubb som Newport County, hemmahörandes runt League Twos mellanskikt. Men om Newport County så här långt har gjort pengar i FA-cupen, så kan de ikväll istället fokusera på att göra historia i FA-cupen.

Allting med kvällens match mot Man City är fullsatt eller utsålt. Rodney Parade kommer vara fullsatt in till sista plats, och Man City kommer få uppleva en riktigt tät atmosfär på en för engelsk fotboll så typisk mindre arena. Något som på flera sätt kan få spelare ur balans på ett annat sätt än exempelvis ett fullsatt Emirates eller Anfield, eftersom det är en helt annorlunda, mer skitig upplevelse.

ANNONS

Varenda pryl i Newport Countys klubbshop har rensats från hyllorna ända sedan det i och med vinsten mot Middlesbrough stod klart att Newport County skulle möta Man City i den femte omgången. Och det är vad som är så fascinerande med sådana här matcher i FA-cupen, hur ett helt samhälle, en hel stad, lever upp flera dagar i förväg. Det är, rätt så bokstavligt, som om marknaden eller cirkusen kommer till staden.

Supportrarna har köat i timmar, i blåst och regn, många dessutom sovandes över i tält på trottoaren, för att få tag på biljetter till kvällens match. Många gör det naturligtvis för att det är en av få gånger, kanske enda gången, de kommer få se en klubb som Man City spela på Rodney Parade i Newport. Många gör det för att få se Newport County spela i FA-cupens femte omgång, och bara spela mot ett lag som Man City.

ANNONS

Men längst bak i varje supporters huvud, oavsett vad de nu har för privat anledning att göra allt för att se den här matchen, finns garanterat även motivationen att vilja vara på plats på Rodney Parade för möjligheten att Newport County faktiskt slår Man City, och därmed svarar för den största bragden och bedriften i klubbens historia, liksom den största skrällen i FA-cupens historia.

Dessa drömmar försvinner aldrig i FA-cupen, det är vad som gör den speciell. Det händer väldigt sällan, i själva verket nästan aldrig, vilket bara betyder att när det faktiskt händer är det något väldigt stort och speciellt. Chansen, eller risken, är försvinnande liten att Newport County ska lyckas slå Man City ikväll. Men den finns.

Peter Hyllman

Vilka fem outsiders har störst chans att vinna FA-cupen?

Peter Hyllman 2019-02-15 06:00

Det har varit en på många sätt underlig säsong i FA-cupen så här långt. Vi befinner oss bara i den femte omgången och redan har tretton Premier League-klubbar eliminerats ur turneringen, och bland dem hittar vi storklubbar som Arsenal, Tottenham och Liverpool. Tre av kvarvarande lag kommer dessutom från League One eller lägre. Vi vet också att en av Chelsea eller Man Utd garanterat åker ut i den femte omgången.

Självfallet är Man City, Chelsea och Man Utd tämligen givna favoriter på förhand att vinna FA-cupen. Det är ju som det ska vara, och som det brukar vara. Endast två gånger de senaste 23 åren har någon klubb utanför de nuvarande sex stora klubbarna i England vunnit FA-cupen; tre de senaste 30 åren och den tredje klubben är Everton. Skrällar är fortfarande rätt vanliga i FA-cupen, men inte gällande vilka som till sist vinner.

Med så många Premier League-klubbar som redan har försvunnit från FA-cupen, och i synnerhet då av dessa sex stora klubbar, är det nu många som menar att det har blivit betydligt mer öppet för någon annan klubb att vinna FA-cupen. Det kan mycket väl vara så. Förvisso skulle även motsatsen kunna hävdas, att plötsligt har vägen rensats och gjort vägen mot FA-cuptitel desto enklare för Man City och Chelsea eller Man Utd.

ANNONS

Om nu Man City, Chelsea och Man Utd kan beskrivas som favoriter att vinna FA-cupen den här säsongen så måste rimligtvis övriga tretton kvarvarande klubbar betraktas som icke-favoriter. Bland dem måste naturligtvis vissa ändå anses ha större chans än andra att gå hela vägen och vinna FA-cupen. Med FA-cupens femte omgång ståendes för dörren tänkte jag här rangordna vilka fem outsiders som har störst chans att vinna FA-cupen.

Och i den bedömningen får vi komma ihåg att lägga in att från och med den femte omgången är det inte längre aktuellt med några omspel. Nu ska allt avgöras under en enda match. Det kanske visar sig få någon betydelse. Det är heller ingen helt enkel eller självklar bedömning, eftersom mycket kan påverkas av hur lottningen utfaller under kommande omgångar.

(5) Bristol City – 2%

ANNONS

Befinner sig mitt inne i en svindlande vinstsvit som har propellerat dem upp på playoff-platserna i Football League, och för närvarande ser ut att bli väldigt svåra att peta ned därifrån. Det är inte någon flash in the pan-säsong för Bristol City som gjorde en mycket stark säsong även förra året, då de även var framme i semifinal i Ligacupen, bland annat efter att ha slagit ut Man Utd. Det är ett bra lag, det är ett formstarkt lag, och det är ett lag som har bra cupfeeling.

(4) Derby County – 4%

Har redan visat framfötterna den här säsongen, inte minst i Ligacupen där de slog ut Man Utd på Old Trafford innan de nästa omgång lottades mot Chelsea på (naturligtvis) bortaplan. Ett lag som kombinerar god rutin med ungdomlig entusiasm. Befinner sig i en tuff fajt om playoff-platserna i Football League och möjligen är det något som kommer dra uppmärksamheten bort från FA-cupen, eller omvänt. Harry Wilson och Mason Mount är två fantastiska små spelare vi kommer få se mycket mer av.

ANNONS

(3) Crystal Palace – 6%

Ett lag med vissa cupanor, även i nutid. Befann sig faktiskt i FA-cupfinal så sent som för tre år sedan, där de hade Man Utd ordentligt på gaffeln, åtminstone innan Alan Pardew fick för sig att börja dansa disco vid sidlinjen. Går att tänka på två sätt kring Crystal Palace, då det är ett i grunden bra lag med kapaciteten att vinna ytterligare fyra matcher i denna upplaga av FA-cupen, men som samtidigt måste lägga fullt fokus på ligaspelet med en hotande nedflyttningsstrid. Michy Batshuayi är ett spännande nyförvärv som kan visa sig silver värt. Slog ut Tottenham förra omgången, senast de gjorde det tog de sig till final.

(2) Watford – 8%

Strålande säsong så här långt för Watford, Javi Gracia har fått Watford att prestera långt över deras materiella förutsättningar. Och för första gången på länge känns Watford på samma gång harmoniskt och harmoniserat, ett lag dessutom med en bredd i truppen man egentligen inte riktigt tänker på. Frågan är hur intressant den där sjundeplatsen är för Watford, för något som kan tala för dem är att de inte har någon nedflyttningsstrid de behöver bekymra sig för, så härifrån har de faktiskt möjlighet att satsa allt de har på FA-cupen, och har de en gnutta flax med lottning och fotboll kan det bära hela vägen.

ANNONS

(1) Wolves – 10%

En smått fantastisk feelgood-stämning runt Molineux för närvarande, där Wolves befinner sig i en riktigt stark svit i ligan. Till och med när det höll på att gå åt Hälsingland senast mot Newcastle så nog poppade Willy Boly upp där med kvitteringen långlångt in på tilläggstiden, vilket visar hur Wolves befinner sig i sådan medvind att de för närvarande har svårt att förlora fotbollsmatcher även när de borde. Fullsatt på Molineux när de omspelade i förra omgången mot Shrewsbury, vilket naturligtvis är lite unikt och visar på atmosfären runt laget och i staden. Tuff match borta mot Bristol City, men de är definitivt den outsider som framför allt kan hota Man City, Chelsea och Man Utd.

:::

FEMTE OMGÅNGEN:

Fredag: QPR vs Watford (20:45). Lördag: Brighton vs Derby County (13:30), AFC Wimbledon vs Millwall (16:00), Newport County vs Man City (18:30). Söndag: Bristol City vs Wolves (14:00), Doncaster Rovers vs Crystal Palace (17:00), Swansea vs Brentford (17:00). Måndag: Chelsea vs Man Utd (20:30).

ANNONS

Sjätte omgången lottas måndag kväll.

Peter Hyllman

Chelseas sår läker inte nödvändigtvis med tiden

Peter Hyllman 2019-02-14 06:00

Ingen klubb kan väl vara så korkad att de anställer en manager utan att ge honom det stöd i form av tid och resurser som han behöver för att lyckas är en uppfattning som har framförts de senaste dagarna, efter Chelseas katastrofala insats mot Man City, och sedan Maurizio Sarris framtid debatterats alltmer flitigt. Antingen ett retoriskt påstående eller otroligt naivt givet hur många exempel vi har sett på klubbar de senaste åren som har gjort just detta.

Några exempel förtjänar kanske att nämnas. Crystal Palace gjorde det så sent som förra säsongen med Frank De Boer, ett experiment som höll i fyra matcher. Ipswich upprepade tricket den här säsongen med Paul Hurst. Newcastle har gjort mer eller mindre samma sak med Rafa Benitez, och för West Ham har det varit nationalsport. Men inte minst Chelsea själva har ju gjort exakt detta åtminstone två-tre gånger bara under de senaste tio åren. Med andra ord jo, just så ”korkade” kan klubbar absolut vara.

Även om det naturligtvis är en betydligt mer komplicerad fråga i verkligheten än att bara välja att inte göra det och att vara ”korkad” om man gör det. Men från internets baksäte är naturligtvis allt väldigt enkelt hela tiden.

ANNONS

Ännu en återkommande trop är att jämställa vad vi ser nu med Chelsea och Maurizio Sarri med vad vi har sett förut med Man City och Pep Guardiola 2016-17, samt i någon utsträckning även Liverpool och Jürgen Klopp från och med 2015-16, där innebörden helt enkelt endast är att det gick ju inte perfekt för dem från början heller så ge bara Sarri tiden han behöver så kommer det ordna sig för Chelsea också. Men trots ytliga likheter finns många avgörande skillnader mellan dessa olika situationer.

Den mest uppenbara skillnaden gäller lagens spel och resultat. Visst drabbades även Man City och Liverpool av rejäla bakslag under sina första säsonger, men det var betydligt mer fråga om isolerade resultat än vad som nu är fallet med Chelsea. Trots tydliga så kallade barnsjukdomar gick det tydligt att se de framsteg som Man City och Liverpool gjorde, och inte minst potentialen till fortsatta framsteg, som inte går att se med Chelsea på samma sätt. Kurvorna pekade uppåt, men hur pekar egentligen Chelseas kurvor?

ANNONS

Ännu en skillnad gäller möjligheten att göra sina ”egna” värvningar. Men Maurizio Sarri har heller inte förstärkt sitt case med de egna värvningar han faktiskt gjort, i och med att Jorginho tvärtom har blivit en stor del av problemet i Chelsea, samt att Gonzalo Higuain även om han är en uppenbart väldigt skicklig anfallare också är 31 år gammal. Jürgen Klopp och Pep Guardiola lyckades i huvudsak med sina tidiga värvningar integrera dessa värvade spelare och öka tilltron för kommande värvningar.

Här går även att göra en meningsfull synpunkt om vad som är managerns ansvar för en dålig fit i anställningen. Det finns en tendens att vilja skydda framför allt ideologer med att de inte har spelarna de behöver för att spela sin fotboll, och skylla detta förhållande på klubben. Men en sådan manager som tackar ja till ett jobb har rimligtvis även ett ansvar att anse att spelartruppen åtminstone till 80-90% går att jobba med, annars bör han helt enkelt inte ta det jobbet.

ANNONS

En tredje avgörande skillnad är att Maurizio Sarri inte kommer till Chelsea med samma auktoritet som Pep Guardiola kom till Man City, eller Jürgen Klopp till Liverpool. Detta gör honom mer beroende av resultat för att skapa auktoritet, bland supportrar, bland spelare och hos klubbledningen. Jürgen Klopp kommer som dubbel tysk ligamästare och hyllad tränare till ett Liverpool som inte vunnit något riktigt meningsfullt på mycket länge. Pep Guardiola kommer till Man City som en manager som vunnit allt flera gånger om.

Chelsea är en klubb vana vid att vinna saker. De har vunnit ligan två gånger de senaste fem åren, det är inte jättelänge sedan de vann Champions League. De tar in en manager som trots att han har gjort ett erkänt och dokumenterat väldigt bra jobb med Napoli ändå inte har vunnit något alls ännu. Sådant spelar roll i fotbollens värld och för en managers trovärdighet. Inte heller har Chelsea, likt Man City med Pep Guardiola, under flera år format hela sin organisation runt Maurizio Sarri.

ANNONS

Chelsea måste stödja Maurizio Sarri sägs det. Men var exakt hittar Sarri egentligen detta stöd i Chelsea? Supportrarna är vana vid titlar och ser ett spel som inte fungerar, titlar som inte kommer, framsteg som inte görs och en manager som inte verkar intresserad av att dra lärdom från sin omgivning. Spelarna är å sin sida vana vid att kunna driva igenom sin vilja i Chelsea. Jamie Carragher gör en klok observation att både Pep Guardiola och Jürgen Klopp alltid i alla fall har haft sina respektive supportrars fulla förtroende.

Maurizio Sarri har inte detta förtroende, och det påverkar i sin tur hans ställning i klubben och mot ägare och klubbledning, och därmed hans förmåga att genomföra sina idéer. Chelseas ägare och klubbledning har de senaste tio åren lärt sig att managerbyten ger positiv effekt. 2008-09 sparkar de Luis Felipe Scolari och vinner FA-cupen och är en norsk domare från Champions League-final. 2011-12 sparkar de Andre Villas-Boas och vinner Champions League. 2012-13 sparkar de Roberto Di Matteo och vinner Europa League.

ANNONS

Varför, utifrån denna utgångspunkt, skulle Chelsea tänka något annat än att om de sparkar Maurizio Sarri nu så kan de 2018-19 uppnå något liknande? Det har pratats om att hitta en manager som passar in i Chelsea. Maurizio Sarri var på så vis alltid en något udda fågel, även om det fanns en förhoppning att det fanns en tanke med det från Chelseas sida. Ett Chelsea som inte längre var resursmässigt överlägsna, och därför inte längre kunde arbeta utifrån riktigt samma logik som förut.

Chelsea är i detta avseende kanske den engelska klubb som mest liknar Real Madrid, i det att det är en klubb där stjärnorna och spelarna har ett väldigt stort inflytande, och där en relativt nyckfull ägare eller president spelar en stor politisk roll. Vad exempelvis Zinedine Zidane visade i Real Madrid var att den viktigaste egenskapen för en manager hos dem kanske var dennes egen karisma, dennes egen stjärnstatus. Någon för stjärnorna att se upp till och kunna underordna sig. Kanske är Zidane Chelseas bästa val av manager.

ANNONS

Återvänder vi till Maurizio Sarri går det att spekulera kring en teori jag skissat på under senare tid: Nämligen att för att lyckas som manager i Premier League behöver du ha ett antingen brittiskt eller globalt temperament. Både Jürgen Klopp och Pep Guardiola har detta. Frågan är om Maurizio Sarri faktiskt har detta eller om, som vi sett med flera andra erkänt skickliga italienska managers som aldrig riktigt känts hemma i Premier League, hans temperament är mer renodlat italienskt.

Vi vet inte hur Chelsea tänker kring Maurizio Sarri, vad de faktiskt kommer göra med honom och i så fall när. Vad Chelsea bör göra är en svår fråga utan enkla och självklara svar, där kort och lång sikt krockar på ett sätt som är rätt unikt för Premier League. Men Chelsea måste agera utifrån vad de bedömer ligger i deras bästa intressen framgent, utifrån en insatt värdering av hur nuläget fungerar och har för potential att fungera hos dem. Inte utifrån banaliteter och tomma truismer om att ”ge Maurizio Sarri tid”.

ANNONS

Så ser det alltså ut med Chelsea inför kvällens match mot Malmö FF. Svenska journalister såg naturligtvis förnedringen mot Man City och började möjligen hoppas att Chelsea hastigt och lustigt utvecklat någon slags fobi mot ljusblå tröjor. Hur påverkar det här MFF:s chanser mot Chelsea undrade nästan alla?! Well, de är väl naturligtvis små till att börja med, och är väl inte mycket större nu, men ett Chelsea i intern konflikt med sig själva går så klart att rubba, i synnerhet i Malmö.

Sedan ska naturligtvis en retur spelas på Stamford Bridge också. Och om Chelseas förlust mot Man City möjligen hade en mycket konkret betydelse för Chelsea den här säsongen så är väl det att inte gjorde det Europa League mindre viktigt för Chelsea och deras sikte på Champions League-spel nästa säsong.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#32): Leeds tillbaka i topp!

Peter Hyllman 2019-02-13 22:54

KANON

Leeds. Back to winning ways för Leeds, efter först magplasket mot Norwich och därefter oavgjort borta mot Middlesbrough, där i och för sig den sensena kvitteringen kan ha lyft humöret en hel del. Aldrig någon större diskussion om saken på Elland Road när först Pontus Jansson och därefter Jack Harrison gav Leeds ledningen med 2-0 redan i första halvlek. Den segern, samtidigt som Norwich förlorade, innebar att Leeds hoppar upp i serieledning igen.

Preston North End. Finns mycket positivt att säga om Preston. Om de hade kunnat replikera den form de visar på hemmaplan också på bortaplan så hade de mycket väl kunnat vara en tung kandidat för uppflyttning. Möjligen finns helt enkelt inte orken och bredden i spelartruppen att upprätthålla deras intensiva presspel hela tiden, under hela säsongen. Men under de stora drakarna i divisionen är Preston North End definitivt ett av de mest spännande lagen.

ANNONS

Sheffield United. Vissa segrar är viktigare än andra segrar. Matcher mot de direkta konkurrenterna i toppstriden, i synnerhet på hemmaplan, kommer naturligtvis vara otroligt viktiga för alla lag med förhoppningar om uppflyttning. Sheffield Uniteds hårdjobbade vinst mot ett svårforcerat Middlesbrough är tre extremt värdefulla poäng för Sheffield United. Samtidigt som det sargar en konkurrents möjligheter att ta sig förbi dem i tabellen.

KALKON

Birmingham. Har man playoff inom sitt synfält så håller det helt enkelt inte att förlora en hemmamatch mot ett demoraliserat Bolton. Men det var just vad Birmingham gjorde och kanske är det en rätt tydlig signal om att hur mycket Birmingham än imponerar under säsongen så är de fortfarande trots allt för ojämna för att kunna ta sig hela vägen till playoff. Hade Birmingham vunnit mot Bolton hade de befunnit sig två poäng och teoretiskt en enda omgång från playoff. Nu är avståndet desto större.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Preston North End 3-1 Norwich. Släkten är värst, som det brukar heta. Dels Alex Neil, Norwichs tidigare tränare, som numer är manager för Preston. Dels Declan Rudd, Prestons målvakt, tidigare i Norwich, som räddar en straff i första halvlek. Preston är erkänt tuffa att möta på Deepdale, och deras press- och rackarspel ställde till alla möjliga svårigheter för Norwich. Viktig vinst för Preston som dessutom skyfflade om ordningen i toppen av tabellen.

OMGÅNGENS SPELARE:

Declan Rudd, Preston North End. Bra omgång för Declan Rudd i Prestons mål. Hans straffräddning i första halvlek vid 2-0 punkterade förmodligen matchen till Prestons fördel. Norwich saknar definitivt inte firepower i sitt lag och de skapade även många chanser mot Prestons mål, men Rudd stod pall för dem alla. Lätt att glömma bort målvakten när laget vinner med 3-0.

ANNONS

BTW

Gayle. Måste ändå sägas att det känns intuitivt fel att bli FA-anmäld för en ”successful (!) deception of match official”…

Forest. Tungt för Nottingham Forest som alltså tappar vinsten mot West Brom i slutminuten på grund av Gayles filmning, och de har ännu inte vunnit två ligamatcher i följd sedan september.

The Bruce. Två raka 0-0-matcher… Alla som ondgjorde sig över att Steve Bruce checkade in på jobbet först i februari kanske önskar att han dröjt sig kvar på sandstranden. Tala om att leva upp till sin egen nidbild.

RESULTAT:

Birmingham 0-1 Bolton Wanderers; Hull City 2-2 Rotherham; Bristol City 2-1 QPR; Millwall 0-0 Sheffield Wednesday; West Brom 2-2 Nottingham Forest; Ipswich Town 1-1 Derby County; Preston North End 3-1 Norwich; Brentford 1-0 Aston Villa; Leeds 2-1 Swansea; Sheffield United 1-0 Middlesbrough; Wigan 0-0 Stoke; samt Reading 2-1 Blackburn Rovers.

ANNONS

EFL

SVENSKKOLLEN:

Pontus Jansson, Leeds (++++). Stabil som vanligt i Leeds mittförsvar och donkade dessutom in ledningsmålet i första halvlek. Håller på att spela en viktig roll i att spela Leeds tillbaka till Premier League.

Alexander Milosevic, Nottingham Forest (++). Har omedelbart tagit en ordinarie plats i Nottingham Forests backlinje, och har börjat bra. Var den olycklige att falla offer för Dwight Gayles filmning i matchens slutminuter.

Niclas Eliasson, Bristol City (++++). Började på bänken men ersatte Andreas Weimann efter 18 minuter. Gjorde en mycket stabil insats, och var dessutom den som satte den väldigt viktiga kvitteringen för Bristol City i andra halvlek.

Peter Hyllman

Tottenham har inte råd med några misstag mot Dortmund

Peter Hyllman 2019-02-13 06:00

Egentligen borde väl inte Tottenham vara här. Ytterst få andra lag har förut lyckats med “bedriften” att ta endast en poäng från sina tre första gruppmatcher i Champions League och ändå kvalificera sig för slutspel. Tottenham hade grävt en riktigt djup grop åt sig själva, men med vinster mot PSV och mot Inter, samt ett bra resultat mot Barcelona, samt lite oväntad hjälp från PSV mot Inter, så befinner sig Tottenham ändå här.

Möjligen kan man säga att Tottenham därmed var märkligt icke-spursiga. Att vara just spursiga brukar väl gå ut på att sätta sig i ett bra läge men sedan tappa koncepterna när säcken ska knytas ihop. Här gjorde Tottenham istället tvärtom, satte sig själva i ett riktigt dåligt läge, för att sedan ändå lyckas reda ut situationen. Alternativt kan man hävda att här var ett tillfälle när Tottenham faktiskt, tvärtom myten, var bäst när det gällde.

Misstag har annars varit ett av Champions League-säsongens återkommande teman för Tottenham. De hamnade naturligtvis i en tuff grupp med Barcelona, Inter och PSV, men det var framför allt deras egna ofta obegripliga misstag mot i synnerhet Barcelona och Inter i de båda första matcherna som höll på att skicka dem i fördärvet. Det är ett tema som inte får spelas upp ikväll om Tottenham ska vinna mot Dortmund.

ANNONS

Överlevnad mot alla odds verkar annars vara ett av säsongens återkommande teman för Tottenham. Vi har inte sett det bara i Champions League, utan även i Premier League, där de trots arenabekymmer, en sliten spelartrupp samt skadebesvär som hade fått andra lag att krypa ihop i fosterställning, ändå hänger kvar med ena armen i titelstriden, med ett poängsnitt som de flesta säsonger hade gjort dem till ligamästare.

Trots att det rent objektivt så här långt är Tottenhams poängmässigt bästa säsong är det så här långt knappast deras mest imponerande säsong. Vad Tottenham istället har visat upp är en spöklik förmåga att lyckas vinna fotbollsmatcher trots att de i själva verket inte spelat särskilt bra, även om det finns vissa självklara orsaker varför spelet har hackat. Inte minst sedan årsskiftet har vi sett detta med flera knappa vinster i ligaspelet.

ANNONS

Oroväckande inför kvällen är möjligen att de gånger det faktiskt har gått grus för dem i maskineriet så har det skett på hemmaplan. Eller kanske rättare sagt på ”hemmaplan”, givet att de fortsatt tvingas spela på Wembley. Det är där förlusterna har kommit, mot Wolves och mot Man Utd. Uppenbart gick Wembley att acceptera för supportrarna som en nödlösning under en säsong, men inte under obestämd tid längre än så.

Ändå är Tottenhams chanser knappast borta även om det inte skulle bli vinst ikväll, deras svit av vinster på bortaplan är nämligen den längsta inom engelsk fotboll på 25 år. Och till returmatchen är Harry Kane dessutom med största sannolikhet tillbaka i laget. Men det är klart, Tottenham skulle göra sig själva en stor tjänst i den här åttondelsfinalen om de gav sig själva ett positivt resultat att ta med sig till Dortmund.

ANNONS

Misstag är i så fall ett tema Tottenham helt enkelt inte har råd att upprepa. Det pratas av förståeliga och förklarliga skäl om deras relativa svagheter i offensiven med Harry Kane och Dele Alli borta på grund av skada, men det är försvarsspelet som helt enkelt måste sitta för Tottenham. Kan de vara felfria i sitt försvarsspel är mycket i denna åttondelsfinal vunnet. Lyckas de hålla nollan har de ena benet i kvartsfinalen.

Offensivt behöver det i själva verket inte sprudla för Tottenham. Dels är Dortmunds försvarsspel så pass begränsat att Tottenham ska klara av att exploatera det även med Kane och Alli borta; det borde även kunna bli en matchbild som borde passa Tottenham bra, inte minst mot ett sådant försvar, med snabba omställningar. Dels har Tottenham alltjämt Christian Eriksen och Heung-Min Son, två världsspelare i tandem.

ANNONS

Inte minst Heung-Min Son känns som en undervärderad spelare. Men kanske kommer det visa sig vara Tottenhams viktigaste seger under säsongen, när Qatar slog Sydkorea i kvartsfinalen av asiatiska mästerskapen. Han har lyft Tottenham dessa veckor, och har om möjligt blivit en ännu bättre spelare den här säsongen än vad han redan var. Hade han varit europé eller sydamerikan istället för asiat hade han varit ett mycket större namn.

Annars kommer många blickar falla på en annan spelare på planen denna kväll, nämligen Jadon Sancho i Dortmund. Unge Sancho har 18 år gammal blivit ovärderlig för Lucien Favres Dortmund, som är på god väg att vinna Bundesliga, har petat Christian Pulisic som Chelsea precis betalat £60m för, och mer eller mindre ensam visat unga, engelska talanger en annan väg och framtid än att ruttna på engelska superklubbars bänkar.

ANNONS

Ville man vara lite elak, utan att kanske vara hundraprocentigt korrekt, skulle man kunna säga att ikväll på Wembley möts Englands två bästa storklubbar vad gäller utveckling av engelska talanger.

Ett helt, ett friskt och ett i övrigt harmoniskt Tottenham hade betraktats som favoriter mot Dortmund. Nu känns åttondelsfinalen mellan Tottenham och Dortmund som en öppen affär. På pappret har Dortmund en fördel av att returen spelas på hemmaplan men som sagt, bortaplan skrämmer inte Tottenham. Tottenham har däremot visat om och om igen att de kan vinna matcher utan vara hela, friska eller i övrigt helt harmoniska.

Två teman har alltså präglat Tottenhams säsong. Misstagen och överlevnad mot alla odds. Dessa två teman har utgjort en symfoni under Tottenhams säsong så här långt, ena gången med det första temat i förgrunden, andra gången dominerar det andra temat musiken. Det tema som blir mest framträdande för Tottenham i denna åttondelsfinal mot Dortmund kommer avgöra vilket lag som går till kvartsfinal.

ANNONS

Ett harmoniskt spelande Tottenham går till kvartsfinal. Ett Tottenham som spelar falskt förlorar åttondelsfinalen.

Peter Hyllman

Om Man Utd ska vinna mot PSG måste de förmodligen göra det ikväll

Peter Hyllman 2019-02-12 06:00

Ett sätt att få åsikter att framstå som bättre, mer objektiva och mer sanna är naturligtvis att förstärka dem med en siffra. En populär sådan åsikt på sistone har gällt Man Utds chanser mot PSG i Champions League. ”Med José Mourinho som manager hade Man Utd 20% chans att vinna, men nu har Man Utd 60% chans!” är ett exempel på en åsikt som framförts de senaste dagarna. Exakt hur dessa siffror har räknats fram förtäljer inte riktigt historien, men det låter ju smart…

Eller gör det verkligen det? Jag menar, naturligtvis känns det intuitivt självklart att Man Utds chanser är bättre nu än vad de var när lottningen gjordes. Man Utd är ett annat lag, ett mer positivt lag som spelar med större självförtroende än förut. PSG hade nog känt sig tryggare med att möta José Mourinhos Man Utd, då hade de åtminstone kunnat vara mer säkra på vad de skulle möta. Men betyder detta verkligen att Man Utd skulle vara favoriter mot PSG, vilket 60% chans rimligtvis bara kan förstås som?!

Nej, det känns mest tramsigt, och ärligt talat som effektsökande. Man Utd är ett bättre lag än vad de var för två månader sedan, kanske är Man Utd till och med utifrån vissa aspekter ett bra fotbollslag även med sina mått mätt, men det är fortfarande ett lag med sina svagheter och ett lag under utveckling. PSG är ett otroligt talangfullt lag, med spelare av världsklass på de flesta positioner, och har därtill fördelen att få avsluta på hemmaplan. Man Utd kan vinna, men är knappast favoriter.

ANNONS

Om Man Utd ska vinna mot PSG känns det som att det framför allt är ikväll det ska göras, på Old Trafford. Man Utd måste ge sig själva ett riktigt starkt och positivt utgångsläge inför returmatchen i Paris. För att Man Utd ska lyckas med den saken krävs att Man Utd i sin helhet presterar på topp, och ser möjligheten mer än svårigheten. Målvakten måste prestera på topp, försvaret prestera på topp, mittfältet prestera på topp och anfallet prestera på topp. Även Old Trafford måste prestera på topp.

Det har sagts att med Ole-Gunnar Solskjaer så har det gamla Man Utd hittat tillbaka, och i så fall gäller det att Old Trafford lever upp till det ikväll. Old Trafford, precis som Anfield, har på stora europeiska cupkvällar den här mytomspunna elektriciteten som kan bära sitt lag till storhet och få motståndarna att krypa ihop i fosterställning. Kan Man Utd hitta den rätta symbiosen mellan spelarnas prestation på planen och Old Traffords prestation som arena, har PSG förut visat benägenheten att falla samman.

ANNONS

Absurt nog är det kanske PSG som har mest att förlora, och Man Utd egentligen allt att vinna, eller ingenting att förlora. Det är PSG som är helt dominanta i sin liga och till sist egentligen bara existerar för Champions League, utan att hittills någon gång ha lyckats ta sig längre än kvartsfinal. Allt vad Man Utd uträttar i Champions League härifrån är däremot bara att betrakta som en oväntad och positiv bonus. Där finns förhoppningar, men egentligen inga större förväntningar.

Men hur är det egentligen för Ole-Gunnar Solskjaer. Det har under veckan rapporterats att Solskjaer har haft samtal med både Glazers och med Ed Woodward, gett sin syn på hur han ser Man Utd om två år och hur han anser att Man Utd bör jobba härifrån, och rapporterna börjar låta alltmer samstämmiga att just nu är Solskjaer faktiskt den främsta kandidaten att ta över Man Utd efter säsongen. Svårt att bedöma sanningshalten i detta, men det är fantastiskt vad tio vinster på elva matcher kan göra.

ANNONS

Argumenten är inte svåra att se. Ole-Gunnar Solskjaer har på nio omgångar lyckats föra upp Man Utd på Champions League-plats, efter att ha befunnit sig elva poäng back när han först tog över, en fullständigt remarkabel vändning på så kort tid. Absolut ingen hade förutsett detta. Lägg därtill en spelartrupp som verkar älska att spela under Solskjaer och Mike Phelan, och därför är villiga att förlänga sina kontrakt med klubben, och framtiden talar på så vis även den för Solskjaer.

Man vet vad man har, men inte vad man får – är naturligtvis ett sätt på vilket Man Utds styrelse kan tänka. Går det så där bra för Ole-Gunnar Solskjaer är det naturligtvis svårt att tacka adjö till honom. Samtidigt konkurrerar Man Utd även i den europeiska fotbollen, och hur väl Solskjaer hävdar sig med Man Utd i Champions League under våren, närmast nu mot PSG, känns som en faktor utifrån vilken han kommer bedömas. Kan han lyfta laget även mot tuffast möjliga motstånd?

ANNONS

Om Man Utd skulle vinna mot PSG vore det naturligtvis en enorm fjäder i hatten för Ole-Gunnar Solskjaer. Om det skulle bli en jämn och dramatisk åttondelsfinal mellan Man Utd och PSG, i vilken PSG till slut står som segrare, behöver det inte nödvändigtvis heller ligga Solskjaer till last. Men om Man Utd skulle bli kanske inte utspelade men ändå relativt lättvindigt avfärdade av PSG i åttondelsfinalen, skulle det kunna få konsekvenser för hur Man Utd ser på Solskjaers kapacitet och överväga andras mer beprövade metoder.

Parallellt med de båda lagens respektive chanser i åttondelsfinalen har kanske även den relativa bilden av de båda klubbarna förändrats i liknande utsträckning. Den spontana känslan när lottningen drog fram Man Utd mot PSG var något om två helt och hållet kommersialiserade klubbar som ställdes mot varandra. Just där och just då kändes det kanske som att PSG var en av få om inte den enda klubben i världen som kunde ses som mer kommersiellt driven än Man Utd.

ANNONS

Då var det två klubbar som kändes helt driven av stjärnlogiken, synen på spelare som varumärken mer än spelare, och lagutveckling genom stora värvningar. Kanske ligger det i PSG:s natur på sitt sätt, men det ligger inte riktigt i Man Utds natur. Med Ole-Gunnar Solskjaer har det skett en återgång mot gamla värderingar, där lagutveckling handlar om att förbättra de spelare man faktiskt har, samt inte värva stjärnspelare bara för sakens skull, utan värva för klubben rätt spelare.

Ole-Gunnar Solskjaer inte bara vinner match efter match i Premier League och gör succé på engelsk mark, han säger dessutom helt rätt saker om Man Utds framtid. Återstår att se om Solskjaer kan göra succé med Man Utd även i den europeiska fotbollen den här säsongen, eller om matcherna mot PSG kanske blir något av en reality check både för honom och för Man Utd. Och även om det är en åttondelsfinal Man Utd naturligtvis kan vinna, så går de knappast in i åttondelsfinalen som favoriter.

ANNONS

En bedömning som i mina ögon känns rätt självklar, även om jag inte godtyckligt hittar på några siffror att förstärka den. För som vi sett kan påhittade siffror trots att de är avsedda att förstärka en åsikt snarare lyckas åstadkomma det motsatta när man inte är försiktig.

Peter Hyllman

Wolves har varit världens bästa lag förut och vill bli det igen!

Peter Hyllman 2019-02-11 18:00

En av flaggorna på Molineux bär ett för Wolves tämligen självklart budskap: ”The strength of the wolf is in the pack”. Vargens symbolik vilar tung över Wolves, något som också Nuno Espirito Santo har försökt väva in i klubbens kultur, flockmentaliteten. Kanske är det något som är lätt att förstå, särskilt dessa dagar då vargen spelar en framträdande roll även i populärkulturen, med kända formuleringar som ”When the snows fall and the white winds blow, the lone wolf dies, but the pack survives.”

Wolves har ända sedan Fosun, de nya ägarna, tog över klubben, definitivt sedan förra säsongen då de började dominera Football League, beskrivits i termer som ett hopplock och ett köpelag. Ett lag som nådde sina framgångar endast genom sina pengar och sina kontakter. Det är naturligtvis ett vanligt narrativ från konkurrenter till alla framgångsrika klubbar. Men bakom Wolves framgångar ligger inte i första hand individuella stjärnor, utan ett mycket starkt lag.

Naturligtvis går det att peka på spelare som Ruben Neves och João Moutinho, två spelare som inte skulle göra bort sig i någon klubb i världen, och två spelare som definitivt kan beskrivas som stjärnor eller stjärnspelare. Men det behöver inte finnas någon nödvändig motsättning mellan att ha stjärnspelare i laget och att vara ett starkt lag. Arguably finns ingen större stjärna i världen än Leo Messi de senaste dryga tio åren, men Barcelonas storhet återfanns primärt i deras lagspel.

ANNONS

Samtidigt är spelare som Neves och Moutinho heller inte hela sanningen. En av Wolves bästa spelare, den här säsongen liksom förra säsongen, är ytterbacken Matt Doherty, som nu gör sin nionde säsong med klubben. Conor Coady har gjorts om från mittfältare till en av Premier Leagues mest spännande mittbackar. Raul Jimenez är en anfallare som inte bara gör mål utan arbetar stenhårt för laget. Morgan Gibbs-White är en 18-årig talang som under Wolves första säsong i Premier League spelat sig in i a-laget.

Och det är heller inte vilken första säsong i Premier League som helst. Wolves ligger redan sjua i tabellen, och om de vinner kvällens match mot Newcastle på Molineux så öppnar de upp ett försprång om fyra poäng ned till Watford på åttonde plats, och åtta poäng ned till Everton, West Ham och Bournemouth på nionde-elfte plats. Wolves är redan best of the rest, och redan på god väg att kvalificera sig till europeiskt cupspel, liksom de är kvar med god chans i FA-cupen.

ANNONS

Detta är ett naturligt steg i Wolves större ambitioner under sina nya ägare, även om målsättningen den här säsongen från början bara var att hålla sig kvar i Premier League, vilket vittnar om ett försök att planera långsiktigt utan att förhasta sig. Ambitioner som inom fem-tio år ser Wolves som en av världens största och främsta klubbar, ständigt närvarande i toppen av engelsk och europeisk fotboll. Varje nytt steg mot detta mål är svårare än det sista, men Wolves ligger för närvarande före sin egen planering.

Att vilja vara bäst i världen kan låta som något främmande för många klubbar, men inte för Wolves. Det är kanske inte så deras moderna historia faktiskt ser ut, en historia som tvärtom har innehållit förfall, kriser och resor ned till både den engelska tredje och fjärde divisionen, men det är ändå en historia och en kultur som vilar latent i Wolves, en klubb som var med och dominerade engelsk fotboll under framför allt 1950-talet, och bland annat utsågs till just världens bästa lag.

ANNONS

Den kulturen, den historien och de förväntningarna är vad som fortfarande styr humöret på Molineux. Det har även under Wolves svåra år varit något som legat laget till last. Har det gått dåligt för laget har supportrarna snabbt blivit missnöjda, och många gånger tagit ut detta missnöje på spelarna. Mot Wolves historia har normalt sett Wolves under senare år haft väldigt svårt att hävda sig. Förrän nu, förrän med nya ägare, nya ambition och ny manager i form av Nuno Espirito Santo.

Nu är det fest igen på Molineux, ett Molineux som är slutsålt även för ett omspel i FA-cupens fjärde omgång mot Shrewsbury. Ett Molineux som kommer vara packat som sillar när Wolves ikväll tar emot Newcastle. Mängden vilande eller slumrande storklubbar i England är stort, båda klubbarna på Molineux ikväll kan göra anspråk på att vara just sådana klubbar, men Wolves ser ut att vara väckta till liv, och de närmaste fem-tio åren blir det spännande att följa vilka kliv de faktiskt lyckas ta.

ANNONS

Ledarvargen är Nuno Espirito Santo, som bättre än de flesta åtminstone verkar förstå värdet av att inte springa framför sig själva eller ta ut saker i förskott. Han har fostrat en flockmentalitet både runt klubben och i laget, och de värderingar han vill se laget följa är tydligt uttryckta på väggarna på klubbens träningsanläggning, med suggestivt målade bilder av vargar; ”stay humble!” och ”protect the team!” Flocken framför allt, ensamma står inte Wolves starka.

Framför allt har Nuno Espirito Santo höjt och förbättrat Wolves med en tydlig och effektiv fotbollsidé. Denna idé har tagit Wolves från den nedre halvan av EFL Championship till på gränsen till europeiskt cupspel. Det har gjort dem till kanske Football Leagues kanske bästa lag någonsin till en av de bästa nykomlingarna i Premier League någonsin. Det är en idé som har fått enskilda spelare att växa, och därmed göra flocken starkare, liksom den gett stabilitet även under perioder när spelet har gungat.

ANNONS

Möjligen kom det riktiga genombrottet när Leander Dendoncker till sist var mogen för en plats i Wolves startelva. Något som i sin tur har förstärkt Wolves mittfält avsevärt, inte minst genom att frigöra både Ruben Neves och João Moutinho i större utsträckning. Det är ett mittfält som inget lag i ligan skulle behöva skämmas över, oavsett om de ligger under eller ovanför Wolves i tabellen. Med mittfältet har även Wolves anfallsspel, som var en huvudvärk under säsongens första halva, fått en helt ny dimension.

Ett mittfält och ett anfall som definitivt kommer prövas ikväll. Newcastle har visat de senaste matcherna, inte minst mot både Man City och mot Tottenham, att de är ett mycket välorganiserat lag. Att bryta ned dem kommer kräva såväl kreativitet som tålamod om Wolves vill ha med sig vinsten och alla tre poäng framför ett fullt Molineux. Vi kan med ganska stor säkerhet säga hur Wolves mittfält kommer se ut, mer oklart är kanske hur Newcastles mittfält ställer upp.

ANNONS

Gör Miguel Almirón sin debut?

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest betydelsefulla spelare någonsin

Peter Hyllman 2019-02-11 06:00

Fotboll är ett lagspel. Det är en sanning som många gånger glöms bort helt och hållet i det moderna samtalets ständiga fokus på den heroiske individen och i den moderna fotbollen där spelare sedan länge slutat vara bara spelare utan numer är i stort sett lika mycket varumärken. Men det är även en sanning som inte utesluter betydelsen som enskilda spelare kan ha för sitt lag.

Det är en betydelse som både kan handla om den spelarens rent individuella kvalitet och kompetens, och om spelarens förmåga att med sitt spel och genom kraften i sin karisma och personlighet göra sina medspelare bättre, motståndarna sämre och atmosfären runt laget mer positiv. Att plocka bort en sådan spelare från laget kan vara katastrofalt, även om denne skulle ersättas med en tekniskt sett skickligare spelare.

Mest betydelsefulla spelare betyder alltså inte nödvändigtvis bästa spelare. Det är två olika kategorier. En spelare kan naturligtvis vara helt fantastisk utan att nödvändigtvis därför vara helt oersättlig för sitt lag. Laget kan fortfarande prestera på hög nivå och uppnå sina målsättningar utan honom. Jag väljer att inte kalla dem för mest värdefulla spelare eftersom det ordet riskerar leda tankarna fel.

ANNONS

Att utse vilka spelare som är mest betydelsefulla utgår från mig från ett på samma gång enkelt som ganska komplext tankeexperiment. En slags fotbollens motsvarighet till så kallad känslighetsanalys. Vad hade hänt med det här laget om vi hade plockat bort just den här spelaren ifråga, hade det i så fall uppnått de framgångar eller de resultat som det faktiskt gjorde?

Efter att ha gjort det tankeexperimentet på de spelare jag kom på som kunde tänkas vara aktuella så kom jag fram till följande lista över Premier Leagues fem mest betydelsefulla spelare. Utgångspunkten har varit att så långt som möjligt koncentrera ned det hela till betydelsen under en specifik säsong.

(5) Matt Le Tissier, Southampton

Redan från start börjar jag tulla på den utgångspunkten, för det är egentligen svårt att speciellt lyfta fram en specifik säsong för Matt Le Tissier i Southampton, särskilt som hans sista år knappast var de mest omfattande sett till hans närvaro på planen. Hans närvaro i laget var däremot betydelsefull vilket inte minst märks att så fort han lämnade laget så åkte Southampton ur Premier League, och det skulle dröja tio år innan de hittade tillbaka igen. Under åren dessförinnan hade Southampton flera gånger varit nära att åka ur, men räddades alltid av att Le Tissier lyckades vifta med sitt trollspö tillräckligt ofta.

ANNONS

(4) Didier Drogba, Chelsea

Chelsea var ett fenomenalt bra lag under Didier Drogbas första tid i Chelsea så att hävda att han var fullständigt oersättlig för dem vore kanske lite magstarkt. Men 2011-12 var inte Chelsea längre ett riktigt lika fenomenalt bra fotbollslag, spelare hade börjat komma till åren, nya spelare hade inte riktigt hunnit växa in i rollerna, dessutom gick det riktigt pyrt i ligaspelet. Men säsongen skulle sluta med succé ändå, med Chelsea ståendes till sist som Champions League-mästare, och för den titeln var Drogba fullständigt och tveklöst helt ovärderlig. Utan Didier Drogba vinner inte Chelsea Champions League, och vinner inte Chelsea Champions League den säsongen är det inte säkert att vi hade fått se det Chelsea vi har fått se de fem-sju åren därefter.

(3) N’golo Kanté, Leicester

ANNONS

Ville man vara lustig skulle man kunna säga att N’golo Kanté var så betydelsefull för Leicester att det skvätte över på Chelsea säsongen därefter. Det har skrivits såväl prosa som poesi om Leicesters bragdartade ligatitel, möjligen fotbollens största bedrift genom alla tider, om Jamie Vardys målskytte, om Riyad Mahrez briljans, om Claudio Ranieris dilly-ding och dilly-dong, men det hela är egentligen väldigt enkelt, och som vi också fick se ett tydligt prov på säsongen därefter: Utan N’golo Kanté på mittfältet så vinner inte Leicester Premier League 2015-16, och världen liksom engelsk fotboll hade varit oändligt mycket fattigare.

(2) Luis Suarez, Liverpool

Det gnölades redan under förra veckans listblogg om några förlupna formuleringar kring Luis Suarez betydelse för Liverpool 2013-14. Jag hävdade bland annat att så bra var Suarez att han till och med lyckades lura i världen att Daniel Sturridge var en anfallare av världsklass, en enastående bedrift. Att hävda Suarez betydelse för Liverpool är inte att säga att Liverpool saknade bra spelare i övrigt, som gjorde viktiga bidrag, men den brutala sanningen är kanske att med honom så var ett anonymt sjätte- eller sjundelag en grästuva från ligatiteln, och säsongen därefter utan honom så var samma lag återigen ett anonymt sjätte- eller sjundelag. Det blev aldrig någon ligatitel för Liverpool den säsongen, men vem vet, om inte Liverpool sniffat på storheten den säsongen hade det kanske aldrig blivit någon Jürgen Klopp 15 månader senare.

ANNONS

(1) Eric Cantona, Man Utd

Jodå, det har naturligtvis sagts mycket om hur Eric Cantona kom till Man Utd under 1992-93 och blev den förlösande faktorn bakom deras ligatitel, deras första på 26 år, och början på deras långa storhetstid. Men under ingen annan säsong var Cantona så väldigt betydelsefull som han var 1995-96, en säsong som han på grund av kung fu-incidenten på Selhurst Park missade stora delar av. Det var en säsong då Man Utd bytt ut flera av sina tongivande nyckelspelare mot unga spelare, som fått Alan Hansen att yttra sitt numer ökända påstående att man inte kan vinna något med kids. Men Man Utd var inte bara kids, Man Utd var även Eric Cantona.

Tolv poäng back efter Newcastle i januari påbörjade Man Utd en mäktig upphämtning, en upphämtning som inte minst var signerad Cantona, som i fem matcher stod för det avgörande målet när Man Utd vann med uddamålet, bland annat på St James’ Park. Utan Eric Cantona vinner inte Man Utd ligan 1995-96, fröet till The Treble tre år senare får inte samma grogrund, och Class Of 92 alls inte samma positiva start. Och bara for good measure såg Eric Cantona till att avsluta säsongen med att göra enda målet i FA-cupfinalen mot Liverpool.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#26): Såg vi slutet på Sarriboll i Premier League?

Peter Hyllman 2019-02-10 18:59

OMGÅNGENS UPS

Burnley. Sju raka matcher utan förlust för Burnley, deras längsta förlustfria svit i Premier League på nästan 45 år. Sean Dyche har fått fart på Burnley igen och kanske var det inte svårare än att Tom Heaton ställde sig i målet istället för Joe Hart. Burnleys förlustfria svit började när Heaton ställde sig i målet och längs den vägen har det alltså varit. Burnley har börjat få till sin klassiska defensiva mur igen. Och när de nu dessutom har börjat få en och annan straff kan det ju bära precis hur långt som helst.

Man City. Både Liverpool och Tottenham hade redan vunnit den här omgången, varför det var viss press på Man City att vinna mot Chelsea. En match de naturligtvis gick in till som favoriter, men knappast ett rent beställningsjobb. Desto mer imponerande av Man City att inte bara vinna matchen utan fullständigt pulvrisera Chelsea mer eller mindre från matchens första minut och under hela första halvlek. Man City kan nu strunta i ligan under drygt två veckor och koncentrera sig på engelskt och europeiskt cupspel istället.

ANNONS

Liverpool. En match hemma mot Bournemouth är naturligtvis en match som Liverpool ska vinna, men som vi har sett de senaste veckorna finns det knappast längre matcher som bara ska vinnas. Och även om det till slut blev 3-0 till Liverpool, en rätt säker seger, som fick vissa engelska sportjournalister att sarkastiskt håna de som menade att Liverpool kände av pressen, som om det verkligen är så press faktiskt fungerar, så såg det fram till Sadio Manés ledningsmål (offside igen?) rätt stelt ut. Men Liverpool vann och satte stopp för sin lilla svacka.

OMGÅNGENS DOWNS

Southampton. Ralph Hasenhüttl var vansinnig efter hemmamatchen mot Cardiff där Southampton kvitterade på tilläggstid bara för att hinna med att ändå släppa in ett förlustmål därefter. En förlust som skickade ned Southampton på nedflyttningsplats och gav Cardiff en livlina. På hittills sju hemmamatcher mot lag på tabellens nedre halva har Southampton lyckats ta totalt fyra poäng, vilket naturligtvis är ett alldeles för svagt facit för Southampton.

ANNONS

Fulham. En match som kändes lite typisk för Fulham den här säsongen. André Schürrle och Aleksandr Mitrovic hade två jättelägen i början av matchen, men båda brände och inte särskilt lång tid därefter gjorde Man Utd både ett och två-noll. Ryggraden i laget håller helt enkelt inte, självförtroendet är helt söndermalet. Matematiskt är Fulham inte nedflyttade ännu men det känns som att de hade behövt vinna den här matchen för att ge sig själva en vettig chans. Claudio Ranieri har inte lyckats med några mirakel och inte heller lyckats övertyga Fulhams supportrar.

Brighton. Blytung förlust för Brighton hemma mot Burnley, en match som Brighton förmodligen hade rätt goda förhoppningar om att kunna vinna. Förlusten betyder att Brighton hastigt men olustigt befinner sig endast tre poäng ovanför strecket, och i allra högsta grad är indragna i en nedflyttningsstrid. Detta trots att en stark inledning på säsongen såg ut att hålla dem säkra. Men med endast en seger på elva matcher är det en nedflyttningsstrid som Brighton går in till med riktigt taskigt momentum.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Chelsea. Matchen var väl i princip över innan den knappt ens hann börja. Att förlora borta mot Man City är en sak, att ligga under med 0-4 efter en knapp halvtimme är en helt annan sak. Naturligtvis var det fånigt att tro att en storseger hemma mot Huddersfield skulle sopa alla problem under mattan, men att det skulle se så här illa ut, ett fullständigt förvirrat lag, ett försvarsspel som näppeligen hade hållit i pojkfotboll. Det är ett resultat som skulle motivera sparken för Maurizio Sarri, särskilt som det inte är ett isolerat resultat utan det senaste i en sekvens av väldigt dåliga resultat.

OMGÅNGENS J.R.

Pep Guardiola. Många gånger kan Pep Guardiola likna en fotbollsfarsa eller pingispappa vid sidlinjen, oförmögen att kontrollera sina egna nerver och sin egen frustration över att se sonen spela och missa. Rimligtvis är det inte alltid till de egna spelarnas hjälp. Den här gången spelade det däremot mindre roll, spelarna var alldeles för bra. Och för tre tunga segrar på en vecka är det svårt att inte ge Pep Guardiola den props han trots allt förtjänar för att ryckt upp sitt lag igen och bultat liv i titelstriden.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Hugo Lloris, Tottenham. Han har sina kritiker, den franske målvakten, med all rätt. Men den här matchen räddade han segern och poängen åt Tottenham. Först genom att rädda Leicesters straff vid ställningen 1-0, omedelbart därefter gjorde Tottenham 2-0, och genom ett par andra riktigt maffiga räddningar under andra halvlek. Tack vare dessa räddningar håller Tottenham ändå titelstriden inom synhåll.

OMGÅNGENS MÅL

Anthony Martial, 2-0 Man Utd. Visst, det är ett rätt fint solomål över en rätt lång sträcka. Visst, det är ett mål som om det hade gjorts av exempelvis Thierry Henry hade det vevats på varenda highlightrulle de närmaste tio åren minst. Det mesta med målet är bra, löpningen, dribblingen, avslutet. Men det som gör målet till ett konstverk är temposkiftet mitt i rörelsen som tar Martial förbi sista försvararen och gör målet. Vill man istället ha ett skott som omgångens mål är det bara att titta till Sergio Aguero.

ANNONS

WTF!

Vardy. Jamie Vardy på bänken mot Tottenham för Leicester, vilket naturligtvis är rätt galet i sig och man såg vilken skillnad det blev på Leicester så fort han kom in på planen (nästan). Men det är något som inte klickar mellan Vardy och Claude Puel, och är svårt att se Puel gå vinnande ur den striden, särskilt som resultaten inte kommer. Var det däremot galet att ha Vardy på bänken så var det inte mindre galet att Vardy tog straffen vid 0-1 just när han kom in från avbytarbänken. Kändes som helt fel läge för det, redan innan vi fick facit på hand.

BTW…

Jamie Vardy och Riyad Mahrez, två gamla Leicesterkumpaner med något dodgy straffbeslut den här säsongen.

Nedflyttningsstriden ser ut att bli sinnessjuk den här säsongen.

När José Mourinho fick sparken befann sig Man Utd elva poäng från Champions League-platserna, en minst sagt remarkabel scenförändring.

ANNONS

Fantastisk miss av James McArthur i Crystal Palace mot West Ham.

”Javi Gracia, he’s better than you!” – Watfords fans, som spenderat rätt mycket cash på plastormar, var inte nådiga mot Marco Silva.

Är det inte väldigt praktiskt ändå att när Sarriboll går dåligt så beror det på att laget inte spelar Sarriboll?!

Det rykte ur öronen på Maurizio Sarri vid slutsignalen.

Peter Hyllman

Kan Man City avsluta veckans trestegsraket på ett perfekt sätt mot Chelsea?

Peter Hyllman 2019-02-10 13:00

Det sades efter Man Citys förlust mot Newcastle att titelstriden var mer eller mindre avgjord, men lik förbaskat har Man City sedan dess hämtat hem två poäng på Liverpool och är med en match mer spelad uppe på samma poäng som Liverpool. Det sades att Man City sviktade under pressen av titelstriden, men lik förbaskat har Man City vunnit två på förhand tuffa matcher, med kniven mot strupen, under en vecka bestående av tre sådana matcher, avslutandes mot Chelsea ikväll.

Alltså är det med tämligen positiva känslor som Man City ikväll tar emot Chelsea hemma på Etihad, ett Chelsea som dessutom brottas med sina tämligen välkända problem, som knappast sopas under mattan av en storseger hemma mot Huddersfield. Samtidigt, med Liverpools övertygande seger mot Bournemouth under lördagen har pressen osvikligt flyttats över på Man Citys planhalva, det är de som nu förväntas bara ska vinna mot Chelsea, och riktigt så lätt är det ju sällan i praktiken.

Man City spelade som det verkade med något av en känsla av lättnad under den senaste veckan. De trodde uttryckligen själva att de förmodligen blåst det i och med förlusten mot Newcastle, men så gav Liverpools oförmåga att besegra Leicester hemma på Anfield och därefter West Ham borta dem plötsligt nytt hopp, en slags andra chans de inte riktigt vågat hoppas på. Det är gynnsamma omständigheter, men inte omständigheter som kan förväntas hålla i sig.

ANNONS

Mycket har sagts om den aura av överlägsenhet och oslagbarhet som omgett Man City de senaste två säsongerna. Den var mycket tydlig förra säsongen, något som gjorde att de flesta matcher verkade ha vunnits redan innan avsparken ägt rum. Men det är en aura som har avtagit den här säsongen, av flera olika skäl. Dels eftersom fler lag helt enkelt har börjat komma lite mer underfund med hur de ska spela mot Man City. Dels eftersom Man City själva inte lika ofta, inte lika regelbundet, varit riktigt lika bra.

Vi såg denna aura många gånger förra säsongen. Även i matcher där Man City länge såg ut att tappa poäng kom till sist vinstmålet i matchens slutminuter som då inte på något sätt kändes som en blixt från klar himmel utan snarare som en ofrånkomlig naturlag. Tre sådana matcher i rad under säsongens första halva, mot Huddersfield, Southampton och West Ham, lade grunden för denna aura. Den här säsongen har däremot dessa sena vinstmål uteblivit i flera matcher.

ANNONS

Matchbilderna talade också sitt mycket tydliga språk. Man City tog ledningen och därifrån malde de allt som oftast ned motståndarna till damm för att till sist vinna både enkelt och oftast överlägset. Den här säsongen vet motståndarna oftast med sig att även om Man City tar ledningen är det fullt möjligt att komma tillbaka i matchen. Faktum är att i sju av de tio senaste ligamatcherna har Man City först tagit ledningen men sedan tappat den. Tre av dessa matcher har slutat med förlust.

Den senaste hemmamatchen mot Arsenal var ett ganska bra exempel. Man City tog en mycket tidig ledning och utifrån ett klassiskt Arsenalperspektiv började man onekligen frukta det värsta. Men inte särskilt mycket senare kvitterade Arsenal, mycket på grund av bristfälligt försvarsspel. Väl därifrån lyckades Man City inte återta sin dominans utan det var en match som i själva verket under första halvlek stod och vägde och hade kunnat gå åt båda håll. Innan ett genialiskt mål precis innan halvtid lugnade läget.

ANNONS

Pep Guardiola säger sig gilla pressen av en titelstrid av det här slaget. Well, vad ska han annars säga?! Vad som däremot kan sägas med säkerhet är att Guardiola har ingen som helst erfarenhet av att faktiskt vända en titelstrid av det här slaget, han har aldrig vunnit en liga som gått ända in i kaklet. Hans ligatitlar har alltid vunnits relativt överlägset, där hans olika lag har tagit ledningen i tabellen hyfsat tidigt under säsongen och därifrån behållit ledningen hela vägen över mållinjen.

Personligheten i Pep Guardiola är neurotisk och med ett stort kontrollbehov. När Marcelo Bielsa drog sin föreläsning efter Spygate var det svårt att inte i honom se även Guardiolas spegelbild. Det är inte nödvändigtvis till Man Citys fördel i en titelstrid. När Guardiola är pressad tenderar han reagera oroligt och övertänka saker. Vi har sett detta flera gånger förut. Vi såg det med Bayern München i Champions League, vi såg det mot Liverpool förra säsongen, vi såg det faktiskt lite också mot Arsenal förra helgen.

ANNONS

Onus verkar i hans huvud alltid hamna på honom själv, att han ska komma på den geniala taktiska tweaken som ska vinna matchen åt det egna laget. Ibland fungerar det, ibland vinner Man City ändå, trots eller oberoende av denna tweak. Andra gånger slår det fel, och skapar mer oreda än nytta. Hans extroverta agerande vid sidlinjen är många gånger tveeggat även det. Helt säkert utstrålar det energi därifrån, men i motgång riskerar det också bli negativ energi.

Lik förbaskat vinner Man City alltså mot Arsenal och mot Everton. Vi talar alltså inte om något som så här långt verkar diskvalificerande för Man City i titelstriden. Men det följer även ett begynnande mönster sedan julfotbollen där Man City vinner några matcher för att sedan få ett oväntat återfall. Prestationerna har blivit lite stopp-start-stopp. Frågan är alltså om Man City har det i sig att i tillräckligt utsträckning undvika sådana här återfall under återstoden av säsongen.

ANNONS

Om Man City lyckas kommer erfarenhet helt säkert ha mycket med saken att göra, men i så fall alltså erfarenheten på planen. En handfull spelare i Man City har trots allt varit med om tajta och framgångsrika titelstrider förut, 2011-12 och 2013-14. Titelstrider som inte bara var jämna, utan titelstrider där Man City kom bakifrån på slutet, och alltså framför allt titelstrider som Man City till sist vann. Där finns erfarenhet, där finns vinnarvana, och inte är det en tillfällighet att Sergio Aguero plötsligt varvat upp rejält.

Nu riskerar det göras för mycket av saken att Pep Guardiola aldrig vunnit någon jämn titelstrid. Absense of proof is not proof of absense. Att Pep Guardiola aldrig har vunnit en jämn titelstrid bevisar inte att Guardiola inte kan vinna jämna titelstrider. Han har bara i de allra flesta fall aldrig behövt vinna en jämn titelstrid. Ett enda relevant exempel går att hitta med Pep Guardiola i en jämn titelstrid, 2011-12 i La Liga, en titelstrid som han inte vann. Men ett case är ett svagt underlag för generella slutsatser.

ANNONS

Pep Guardiola kan mycket väl ha verktygen i sin låda att gå vinnande med sitt lag ur en jämn titelstrid. Spelarna på planen har det definitivt. Avgörande visar sig kanske bli Pep Guardiolas förmåga att lita på spelarnas förmåga att använda dessa verktyg, och undvika att skruva alltför mycket själv. Härifrån lämnar Man City ligan för drygt två veckor, för att spela FA-cupen, Champions League och Ligacupfinalen. När de återvänder till ligan i slutet av februari vet de exakt hur de då förhåller sig till Liverpool (och Tottenham).

Det enda Man City kan göra är att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar fram till dess, genom att vinna hemma mot Chelsea ikväll, det sista steget i veckans trestegsraket i titelstriden. Något de borde kunna klara av, men det har vi sagt om lättare matcher den här säsongen.

ANNONS
Peter Hyllman

Ipswich ville och sade; Norwich kunde och gjorde

Peter Hyllman 2019-02-10 06:00

Ett derby ska ju normalt sett vara exalterande, spännande, en match som egentligen oavsett tabellplacering ska väcka speciella känslor i magen hos alla. East Anglia-derbyt, dagens tidiga match mellan Norwich och Ipswich på Carrow Road, kan emellertid bara vara deprimerande för Ipswich. Ett derby som startar med Norwich högst upp i tabellen, och Ipswich längst ned i tabellen; två rivaler i varsin ände av samma tabell.

Deprimerande för Ipswich av ett flertal olika skäl. Dels eftersom Norwichs supportrar självfallet inte kommer vara blyga med att gnugga in detta i deras ansikten under dagens match. Dels eftersom Ipswich är klubben med den större och stoltare historien, med stora framgångar både i England och i Europa, men där de verkar gå en helt annan framtid till mötes än Norwich. Dessutom var det ju inte alls så här det skulle gå till.

Ipswich var ju klubben som skulle säga adjö till ett antal säsonger av medelmåttighet med Mick McCarthy som manager, där laget till synes spelade utan någon annan ambition än möjligen att undvika nedflyttning, och där supportrarna tröttnat på McCarthy och dennes upplevda anti-fotboll, och som istället skulle konkurrera i en ny era baserad på effektivt och innovativt utnyttjande av sports science i rekrytering, träning och utveckling.

ANNONS

Istället är det Norwich som med små resurser har anställt smart, både i form av deras director of football i Stuart Webber och deras nye manager Daniel Farke, formulerat en tydlig idé om hur laget ska spela fotboll och rekryterat spelare därefter, utan att därför investera några större pengar, och som nu är på god väg att med effektiva och innovativa metoder egentligen mot de flestas förväntningar ta sig upp i Premier League.

Tanken var nog på sitt sätt fin från Ipswich och Marcus Evans, dess ägare. Men Paul Hurst, som skulle ersätta Mick McCarthy, var om än lovande ändå oprövad på någon nivå högre än League One. Samtidigt fick Evans för sig att sälja Ipswichs fyra viktigaste spelare i form av Joe Garner, Martyn Waghorn, Adam Webster och David McGoldrick och dessa spelare ersattes endast med spelare från League One och League Two.

ANNONS

Huruvida detta var Marcus Evans beslut eller mest Paul Hurst som helt enkelt värvade vad han kände till är något oklart. Av de sju spelare som värvades är det däremot endast en eller två som nu för tiden är riktigt i närheten av Ipswichs startelva. Exakt vad som var så väldigt mycket sport science med detta är råddigt att förstå sig på. Det blev hur som helst inte bättre av att Ipswich därefter sparkade Paul Hurst och anställde Paul Lambert.

Situationen för Ipswich påminner rätt mycket om Crystal Palaces beslut inför förra säsongen att anställa Frank De Boer med uppdraget att applicera en ny fotbollsmodell i klubben med Ajax som förebild, fast egentligen utan att på något sätt backa upp detta sett till spelartruppens sammansättning. Det slutade med sparken efter fyra matcher, varav fyra raka förluster och inte ett enda mål. Istället in med Roy Hodgson.

ANNONS

Crystal Palace lyckades återhämta sig och rädda sig kvar i Premier League. För Ipswich verkar någon sådan räddning inte stå att finna. De har bara vunnit tre matcher hittills under säsongen och ligger nio poäng under nedflyttningsstrecket. Konsekvensen för dem verkar bli att den klubb som befunnit sig längst tid av alla klubbar i EFL Championship nu är på väg att säga adjö till den serien, fast åt helt fel håll.

Den fundamentala skillnaden mellan Crystal Palace och Ipswich är naturligtvis att Crystal Palace hade en spelartrupp i grunden bra nog att kunna hålla sig kvar i sin serie, Ipswich har det inte. Möjligen var detta något som Marcus Evans och Ipswich missade när de började prata om möjligheterna med sports science, det är inte ett substitut för tillräckligt bra spelare. Det är metoder att få tillräckligt bra spelare att prestera maximalt.

ANNONS

Norwich å sin sida har en spelartrupp bestående av tillräckligt bra spelare, samt har fått dem att prestera nära nog maximalt. Förklaringen kan ses som enkel, men är nog lättare sagd än gjord, nämligen att de har en idé om hur de vill spela fotboll, har rekryterat och utvecklat spelare därefter, och har skapat en organisation runt laget som utformats att genomföra denna idé. Norwich är inte bara prat, utan även action.

Här finns den till synes självklara förklaringen varför två klubbar som båda bebor ungefär samma geografiska område, båda jobbar med små och jämförbara resurser, och båda har samma utgångspunkt att konkurrera i första hand med idéer, kompetens och hårt arbete hellre än pengar och spelarköp, ändå kan landa i så vitt skilda säsonger. Med ena klubben i toppen av tabellen och den andra klubben i botten av samma tabell.

ANNONS

Varför Norwich är på god väg att ta sig upp i Premier League igen, och varför Ipswich efter 14 år i EFL Championship är på väg åt andra hållet att åka ned i League One, utan att kunna vara säkra på när eller ens om de kommer tillbaka därifrån. Denna vetskap kommer naturligtvis ligga tät över dagens East Anglia-derby på Carrow Road. Och den outtalade frågan är naturligtvis om eller hur dagens derby kan påverka utfallet.

Kan Norwich, kanske som väntat, slå en av de sista spikarna i Ipswichs kista den här säsongen? Förlorar de idag går det från svårt till på gränsen till omöjligt att se dem hålla sig kvar i EFL Championship. Kan Ipswich, högst oväntat, tvärtom sätta en rejäl käpp i hjulet för Norwichs förhoppningar om att återta serieledningen i EFL Championship och ta sig upp i Premier League?

ANNONS

Ett East Anglia-derby som alltid handlat väldigt mycket om prestige handlar kanske mer än någon gång tidigare, både för Norwich och för Ipswich, framför allt om möjligheten att jävlas med varandra.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#31): Astonbul på Villa Park ger Aston Villa hopp!

Peter Hyllman 2019-02-09 20:26

KANON

West Brom. Hänger fortsatt med Leeds, Norwich och Sheffield United i toppen av tabellen och gör fortsatt skäl av att ses som laget som lite på utsidan ligger rätt bra till att ta hem den här serien. Något som stärker detta är att West Brom återigen verkar ha fått fart på sina viktiga målskyttar i Jay Rodriguez och Dwight Gayle, spelare som avgjort de senaste matcherna för West Brom, så även idag. Bortamatch mot Stoke är på pappret en tuff uppgift så den var viktig och värdefull att vinna, inte minst dessutom med hållen nolla, vilket visar att West Brom också blivit tätare.

Nottingham Forest. Andra raka vinsten på City Ground för Nottingham Forest under Martin O’Neills ledning. Lewis Grabban gjorde mål efter en tids måltorka, vilket kan visa sig väldigt viktigt under våren det också. Positivt med en seger för Nottingham Forest som onekligen måste börja vinna matcher, i synnerhet hemmamatcher, om de ska ha kvar någon förhoppning om att ta sig till playoff. Hittills verkar Nottingham Forests effekt av ny manager hur som helst mer positiv än vad som kan sägas för Aston Villa och Stoke.

ANNONS

Bristol City. Bara fortsätter att vinna! Sjätte raka segern för Bristol City vilket har skickat dem raka vägen upp på playoff-platserna och dessutom skapat ett betydelsefullt försprång ned till flertalet övriga konkurrenter i tabellen. Desto mer värdefull seger den här gången, både för att Blackburn Rovers faktiskt är en av dessa konkurrenter, nu sju poäng bakom Bristol City, och för att matchen på Ewood Park var en på förhand väldigt tuff match. Styrkebesked att lyckas vinna den!

KALKON

QPR. Ett mål precis i slutet av första halvlek plus ett mål precis i början av andra halvlek såg ut att vara signalen för ännu en mäktig vändning i Championship den här omgången, men i slutänden visade det sig omöjligt för QPR att hämta upp det 0-4-försprång som de gav Birmingham i första halvlek. Onödigt att släppa till sådana underlägen till att börja med, men inte minst på hemmaplan måste det ses som oacceptabelt. Ojämnhet präglar tyvärr Steve McClarens QPR. Vilket visat sig såväl under säsongen som helhet som under denna match specifikt.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 3-3 Sheffield United. Jisses! Villa Park har fått sitt alldeles egna Astonbul. När matchklockan svängde över på 82:a minuten stod det 3-0 till Sheffield United, efter ett fantastiskt hattrick av Billy Sharp, och Aston Villa var mer eller mindre utspelade, om än kanske något oturliga med domsluten. Spola bandet framåt tio-tolv minuter och plötsligt står det 3-3. Fantastiska scener på Villa Park naturligtvis. Förvisso var det nog en match som Aston Villa behövde vinna, men om de ändå inte skulle vinna matchen är det svårt att se ett bättre sätt att inte vinna den på. Ett oavgjort resultat som ändå ger dem hopp och en positiv känsla.

OMGÅNGENS SPELARE:

Che Adams, Birmingham. Blott 22 år gammal, men den unge och mycket talangfulle engelske anfallaren har redan producerat tjugotalet mål för Birmingham den här säsongen. Borta mot QPR blev det tre bara i första halvlek, en målexplosion som lade grunden för Birminghams seger och fortsatta om än oväntade playoff-push. Adams är redan ett namn för flera Premier League-klubbar, och med mellannamnet Everton kanske det ger sig självt.

ANNONS

BTW

Allam. Så många år som Hull Citys ägare har försökt byta namn på klubben till Hull City Tigers så kunde man tro att de i alla fall visste hur en tiger ser ut. Deras nya badge liknar mer en barntillåten leopard.

Clarke. Otrevliga scener när ungtuppen Jack Clarke svimmar på Leeds avbytarbänk och måste bäras ut på bår och tas till sjukhus.

Spygate. EFL meddelade i fredags att de behöver fortsätta utreda händelserna kring Leeds så kallade spioneri, och att de inte är överens om eventuella sanktioner. Vilket bara kan läsas som att de hellre väntar till sommaren, efter säsongen.

RESULTAT:

Aston Villa 3-3 Sheffield United; Middlesbrough 1-1 Leeds; Blackburn Rovers 0-1 Bristol City; Bolton Wanderers 1-2 Preston North End; Derby County 2-0 Hull City; Nottingham Forest 2-1 Brentford; QPR 3-4 Birmingham; Rotherham 1-1 Wigan; Sheffield Wednesday 0-0 Reading; Swansea 1-0 Millwall; Stoke 0-1 West Brom; samt (på söndag) Norwich vs Ipswich Town.

ANNONS

EFL

Peter Hyllman

Dags för Liverpool att gegenpressa den här titelstriden!

Peter Hyllman 2019-02-09 06:00

Någon på twitter gjorde för några dagar sedan en god poäng om perspektivets betydelse för hur vi ser på saker. Det påpekades att på de tio senaste omgångarna har Man City tappat tolv poäng och Liverpool har tappat sju poäng, och Man City har förlorat mot tre lag under de sex topplagen och Liverpool spelat oavgjort mot två av dem, men ändå är det Liverpool som anses vara på väg att bottla titelstriden.

Vad som är sant med denna iakttagelse är naturligtvis att en ståndpunkt eller beskrivning av något ofta är så väldigt beroende av hur vi väljer att se på saken, utifrån exempelvis en så grundläggande aspekt som tid. Vad som möjligen är falskt med denna iakttagelse är att den medvetet bortser från att våra uppfattningar alltid styrts mest av förändring och (oväntade) riktningsbyten. Därför var ligan ”avgjord” när Man City förlorade mot Newcastle, därför håller Liverpool på att ”bottla” titelstriden efter två oavgjorda matcher.

Liverpool kunde ha gått sju poäng upp på Man City genom att vinna mot Leicester, men kämpar nu för att hålla sig på samma poäng som Man City, om än de gör det med en match mindre spelad. Det är uppenbart att Liverpools position i titelstriden fortfarande är stark, men inte längre lika stark, att momentum anses ha svängt över till Man Citys fördel, och däri ligger naturligtvis både förändringen och riktningsbytet i titelstriden.

ANNONS

Härav följer några för Liverpool svårflirtade sanningar. För det första att en vinst idag mot Bournemouth på Anfield är att betrakta som en direkt nödvändighet, för att få tyst på allt prat om att hålla på att tappa nerverna i titelstriden som i så fall skulle öka till orkanstyrka och för att inte ge Man City ytterligare vind i sina segel. För det andra att nerverna såväl som det yttre trycket på Liverpool har ökat markant de senaste veckorna, vilket tar sig uttryck på flera olika sätt samtidigt.

Dels med det strålkastarljus som nu börjar riktas mot Jürgen Klopp. Det är ju en kanske något speciell företeelse med engelsk fotbollsjournalistik att den så väldigt gärna letar efter tecken på att en manager är på väg att knäckas. Förmodligen en relik från 1990-talet. Så när Klopp börjar vifta med ursäkter om väder och vind eller hemmablint klaga på domare så lyfts det nu fram tydligare och i ett annat ljus. Lägg därtill att furboknepet att bara skotta ena straffområdet mot Leicester inte precis vann några charmpoäng.

ANNONS

Dels med den faktabomb som Liverpool själva släppte med sitt årsbokslut för sitt senaste räkenskapsår, som visar en rekordvinst men även den kanske något obekväma uppgiften att Liverpool nu passerat Man City i rena lönekostnader. Något som inte rimligtvis passar ihop med det väldigt populära narrativet om Liverpool som resursmässigt underlägsna och kämpandes mot nästan övermänskliga odds i denna titelstrid. Däremot något som bara kan öka pressen på Liverpool ytterligare.

Nervöst lär det med andra ord vara på och runt Anfield idag när Liverpool ska möta Bournemouth. Kan Liverpool få igång maskineriet igen? Graden av nervositet visades kanske bäst av den Liverpoolsupporter som kommenterade under en Guardianartikel där han ondgjorde sig över att ligatabellen uppdaterades så att Man City passerade Liverpool fastän det bygger på att de har en match mer spelad.

ANNONS

Dennes förslag verkade vara att man skulle strunta i att uppdatera ligatabellen till dess att alla lag hade lika många matcher spelade. Vilket låter opraktiskt, möjligen onödigt, men på den nivån är det alltså. Möjligen skulle man kunna införa en poäng per match-kolumn, men det är å andra sidan bara en rätt enkel räkneoperation bort. Även om jag förvisso kan hålla med om att tjafset om att, i det här fallet, Man City skulle ha passerat Liverpool i tabellen i praktiken är trams. De ligger fortfarande tre poäng ”back”.

För att återvända till frågan om perspektiv är det däremot risk att graden av förfall i Liverpools säsong överdrivs. Alla lag har svackor. Liverpools svacka har i grunden sett dem spela 1-1 hemma mot Leicester samt återigen 1-1 borta mot West Ham. Inget av resultaten är i sig häpnadsväckande, annat än möjligen i kontrast till höstens stabilitet och decembers briljans. Det är inte dags att trycka på panikknappen riktigt ännu.

ANNONS

Desto mer oroväckande är i så fall, enligt min uppfattning, det faktum att Liverpool har haft ledningen i båda dessa matcher, men låtit ledningen gå förlorad. Det tyder på en slags oförmåga att slutföra jobbet som kostar poäng i enskilda matcher och kan kosta dem ligatiteln i det långa loppet. Ett blivande mästarlag som tar ledningen i en match brukar normalt sett uppvisa förmågan att spela hem alla poängen.

Men, som sagt, sådana här saker är också färskvara. Och det är just därför som dagens match mot Bournemouth är så viktig för Liverpool. Att vinna den här matchen skulle sätta stopp för pratet om nerver och att vara på väg att tappa nerverna i titelstriden, och starta om narrativet om Liverpools maskineri. Att inte vinna den här matchen skulle tvärtom få den senaste veckans blåsväder att nå orkanstyrka. Liverpools plötsliga svacka skulle omedelbart uppgraderas till påstådd kris.

ANNONS

When the going gets tough, the tough gets going! – brukar det heta. Titelstriden i Premier League har precis tuffat till sig riktigt rejält. Huruvida Liverpool går igång av detta är helt och hållet upp till dem själva. Ödet är alltjämt helt och hållet i deras egna händer, eller fötter. Och om nu Liverpool upplever sig som pressade i titelstriden är kanske det enda sättet att göra något åt det att göra som de länge redan gjort på planen.

Pressa tillbaka! – gegenpressing.

:::

Svettig match mellan Watford och Everton när Marco Silva för första gången återvänder till Vicarage Road. Avslutningen på den relationen var ju allt annat än snygg, känslorna är fortfarande bittra, Watford ligger därtill före Everton i tabellen, och skulle helt säkert inte ha något emot att ge Silva på nöten.

Där finns till och med de som tror att Watford kan ge Marco Silva dödsstöten som Evertons manager. Men det tror jag nog handlar mer om önsketänkande från deras sida än något som faktiskt är på riktigt. Hur som helst har Watford gjort framsteg med Javi Gracia, så jag gissar att de inte är så värst missnöjda i nuläget.

ANNONS

:::

Känns som att Fulham kanske behöver vinna idag, om de tänkte sig att försöka hålla sig kvar i Premier League.

Peter Hyllman

Kan fördel av hemmaplan hjälpa Aston Villa till playoff?

Peter Hyllman 2019-02-08 18:15

Aston Villas säsong har hittills varit en frustrerande säsong. Aldrig så dålig att allt hopp om uppflyttning försvunnit men heller aldrig så bra att detta hopp om uppflyttning har känts som mer än ett i bästa fall-scenario. Alltid i närheten av playoff-platserna men aldrig så nära att fingrarna riktigt når hela vägen fram. Med 16 omgångar kvar är frågan nu om Aston Villa faktiskt kommer hinna fram innan säsongen är över.

En efter en har Aston Villas livlinor svikit dem under säsongen. Just när de har sett ut att vara på väg att få ett genombrott så har de fallit tillbaka eller satt krokben för sig själva på något vis. Vad som återstår nu, med 16 omgångar kvar av säsongen, är en sista livlina att hänga upp sina förhoppningar på. Nämligen att Aston Villa under dessa omgångar möter nästan alla lag ovanför dem i tabellen hemma på Villa Park.

Sheffield United, West Brom, Derby County, Middlesbrough, Bristol City och Norwich. Alla dessa möter Aston Villa på Villa Park under återstoden av säsongen. Lägg därtill matcher mot Stoke, Nottingham Forest och Leeds på bortaplan. Men även om poäng absolut kan tas i dessa matcher är det tydligt att det är på Villa Park som det till sist kommer avgöras hur Aston Villas säsong slutar, i en lång serie av toppmatcher.

ANNONS

Den serien börjar redan ikväll, hemma på Villa Park mot Sheffield United. Ett Sheffield United som om de vinner går upp i tillfällig serieledning. Men givet hur viktigt det måste vara för Aston Villa att vinna mer eller mindre alla sina hemmamatcher under våren så går det inte att blunda för hur viktigt det därför är att vinna ikväll, för att inte luften ska gå ur lungorna innan spurten ens hunnit med att börja.

Om Aston Villa ska lyckas med sin vårspurt måste de ha vinden i sina segel. Problemet är bara att Aston Villa aldrig den här säsongen riktigt har haft vinden i sina segel under en längre tid. Aston Villa har under hela säsongen känts ojämna, pendlat mellan stundtals strålande fotboll och andra stunder ohållbar fotboll, ett i grunden fortfarande ofärdigt fotbollslag som visat alltför många tendenser till slarv och släpphänthet.

ANNONS

Försvarsspelet är det stora orosmolnet för Aston Villa. Endast två klubbar har släppt in fler mål än Aston Villa den här säsongen, Rotherham och Ipswich. Och det är tämligen tydligt att problemen hittar vi i backlinjen. James Chester har spelat med en skada under längre tid och det har märkts. Runt honom finns inga friska spelare som förmår visa upp någon stabil form. Tyrone Mings och målvakten Lovre Kalinic var viktiga januarivärvningar.

Ojämnheten i försvarsspelet speglar sig däremot även i anfallsspelet. Tammy Abraham är en av seriens bästa anfallare, och att Aston Villa lyckades behålla honom i januari måste ses som en stor vinst, och kan visa sig bli helt avgörande för Aston Villas förhoppningar om playoff, men han måste också bli mer jämn. Abraham har gjort många mål för Aston Villa men flera chanser har i vissa matcher också missats som kostat viktiga poäng.

ANNONS

Skador har drabbat Aston Villa i backlinjen, men skadan på Jack Grealish i december har också gjort livet svårare för dem i anfallsspelet. Aston Villa har försökt undvika att stressa tillbaka Grealish som däremot börjar se redo ut att komma tillbaka i spel. Risken är att det läggs för stora förväntningar enbart på Grealishs axlar, men det går inte att bortse från vilken betydelse Grealish kan ha för Aston Villa under våren.

Trots att Aston Villa nu gör sin tredje säsong i Football League känns de fortfarande som ett lag under förändring, som fortfarande letar efter sin idé och identitet. Vilket speglas i att Steve Bruce fick sparken under säsongen och ersattes av Dean Smith, en spelartrupp som kanske inte känns helt kalibrerad till hans fotboll, och ett Aston Villa som snarare skeppar iväg spelare som köpts för dyra pengar men inte längre fyller någon funktion.

ANNONS

En av dessa spelare är Scott Hogan, anfallare som värvades till Aston Villa för två år sedan för närmare £10m, men som nu lånats ut till Sheffield United. En anfallare som Aston Villa har betalat dyra pengar för kommer alltså under våren ha möjlighet att hjälpa en av deras konkurrenter om uppflyttning. Inte ikväll förmodar jag, men i övrigt. Möjligen tänkte Aston Villa att Sheffield United kan sno poäng från övriga konkurrenter.

En känsla av ofärdighet omger alltså Aston Villa. Utanför planen såväl som på planen, något som naturligtvis förklarar en ojämn säsong, ett ojämnt spel och rejält pendlande prestationer, samt en ständigt frustrerande tabellplacering, med playoff-platserna inom ständigt räckhåll men aldrig med något grepp om dem. Förväntningarna att det på något sätt ska ordna sig ändå till sist, kanske mest bara för att man är Aston Villa.

ANNONS

Ett tänkesätt det inte längre finns någon tid för. Aston Villa har 16 matcher på sig att svinga sig upp på en playoff-platserna. Det kommer inte längre ordna sig av sig självt utan Aston Villa måste vinna sina hemmamatcher mot Sheffield United, West Brom, Derby County, Middlesbrough, Bristol City och Norwich för att en playoff-plats alls ska vara en möjlighet. Det är Aston Villas sista livlina den här säsongen.

Det är inte matcher som Aston Villa kommer vinna, definitivt inte alla av dem, om de fortsätter visa upp samma ojämnhet, samma slarv och samma släpphänthet som de har visat upp tidigare under säsongen. Det finns inte längre något utrymme för misstag för Aston Villa, de måste samla ihop sig, spela säsongens bästa fotboll, vara bäst när det faktiskt gäller, och göra det med supportrarna i ryggen.

ANNONS

Med start redan ikväll mot Sheffield United.

Peter Hyllman

Kan Ravel Morrison hitta sig själv i Östersund och hitta hem?

Peter Hyllman 2019-02-08 12:34

Östersunds FK fortsätter skapa rubriker i engelsk fotboll. Först var det för att ha lottats mot Arsenal i Europa Leagues sextondelsfinal. Därefter var det för att Swansea därifrån hämtade sin nästa manager i form av Graham Potter. Den här gången för att ha gjort klart med en av Englands främsta men också mest problematiska talanger under 2010-talet som helhet – Ravel Morrison.

Ravel Morrison spåddes en lysande framtid när han började göra sig ett namn i Man Utds ungdomslag i början av 2010-talet. Alex Ferguson beskrev honom som den bästa spelare han någonsin sett i den åldern. Tillsammans med andra tongivande spelare som Paul Pogba, Jesse Lingard, Will Keane och Ryan Tunnicliffe vann han 2010-11 FA Youth Cup, samt hade redan börjat gästspela i a-laget. En talang utöver det vanliga.

Men problemen följde honom i hälarna. Kanske var det just på grund av denna talang utöver det vanliga som Man Utd såg genom fingrarna så länge med Ravel Morrisons ständiga klavertramp, bristande disciplin och professionalism, skadliga beteende och inte minst bryderier med rättvisa och ordningsmakt. Morrison lyckades aldrig riktigt göra sig fri från sin bakgrund, sitt umgänge och möjligen sina demoner.

ANNONS

Alltså kom det kanske mest med en slags uppgiven suck när Man Utd 2012 valde att sälja Ravel Morrison till West Ham, inte minst för att enligt Alex Ferguson låta spelaren komma bort från Manchester och få börja om. En fin tanke som däremot aldrig bar frukt. Det blev tre år med West Ham för Morrison, utlånad till tre klubbar under dessa tre år, men ingen av dessa klubbar, eller West Ham, lyckades få någon ordning på Morrison.

En oväntad flytt till Lazio i Serie A följde. Möjligen ansåg sig Lazio ha positiva erfarenheter av att värva engelska strulputtar efter att ha värvat Paul Gascoigne i början av 1990-talet, men med Morrison blev det två i grunden misslyckade år. Under 2010-talet har Ravel Morrison alltså gått från att 2010 ha beskrivits som ”den främsta talangen någonsin” till blott sju år senare ”den mest bortkastade talangen någonsin”.

ANNONS

Åren därefter har Ravel Morrison tillbringat i fotbollens vilderland. Den senaste säsongen tillbringade han på lån från Lazio i Atlas i Liga MX. Vad som får en engelsk spelare att välja att spela där är inte helt lätt att svara på, några positiva anledningar är naturligtvis svåra att finna. Ändå var inte Morrisons tid med Atlas fotbollsmässigt misslyckad, han gjorde på en säsong 25 matcher med Atlas och fyra mål.

Kanske var Mexikos västra delar, nästan bokstavligt talat på andra sidan av jorden, det geografiska avstånd Ravel Morrison faktiskt behövde för att till sist efter alla dessa år uppnå vad Alex Ferguson alltså kallade att ”komma bort från Manchester”. Från Mexikos sol till Norrlands skogar och snö. Från Guadalajara och Estadio Jalisco till Östersund och Jämtkraft Arena. Inte lika långt bort rent fysiskt, men kanske desto längre psykiskt.

ANNONS

Östersunds FK har gjort sig ett namn av att ta till sig spelare som andra klubbar har betraktat som problembarn och trubbelmakare, och skapa ett framgångsrikt lag genom att se möjligheten och värdet i dessa spelare, ge dem ett socialt sammanhang och utveckla dem inte enbart som spelare utan även som människor. De har på många sätt varit framsynta och nytänkande i en ofta alltför stängd svensk idrottsrörelse.

Men Ravel Morrison till Östersunds FK? Kanske är det så att Morrison till sist har börjat mogna som människa, trots allt är han bara 26 år gammal, och är helt uppriktig i sin ambition att finna sig själv igen. Att utesluta detta vore onödigt cyniskt. Kanske är det istället så att Östersunds FK möjligen har gått på myten om sig själva att vara klubben som får ordning på problembarn och trubbelmakare, och tagit sig vatten över huvudet.

ANNONS

Om Östersunds FK har värvat fotbollsspelaren Ravel Morrison har de värvat en spelare med kvaliteten att dominera allt och alla i Allsvenskan. Då har de en spelare som kan göra dem till allsvenska mästare. Möjligen är det därför en chansning värd att ta, vad har egentligen Östersunds FK att förlora?! Om Östersunds FK har värvat Ravel Morrisons spöken och demoner kunde de lika gärna ha värvat Freddy Adu.

Skulle Ravel Morrison göra succé i Allsvenskan och med Östersunds FK så kommer det definitivt skapa rubriker i England. Naturligtvis kommer det i så fall skapas ett tryck på att få honom tillbaka till engelsk fotboll. Och såsom av en händelse hittar vi nu i Manchester hans gamla lag under ledning av den ungdomstränare som först gav honom chansen, ett lag där hans gamla lagkamrater Paul Pogba och Jesse Lingard har framträdande roller.

ANNONS

Och vore i så fall inte det ett perfekt slut på en vacker fotbollshistoria?! Att Ravel Morrison som behövde komma bort från Manchester efter en lång och många gånger svår resa till sist har funnit sig själv och därför får möjligheten att komma tillbaka till Manchester, tillbaka till Man Utd, tillbaka hem. Men naturligtvis är det sällan som fotbollen eller världen faktiskt är så vacker.

Vilket gör det desto mer fantastiskt när det ändå händer.

Peter Hyllman

Notts County på väg att bli avsnoppade i Football League

Peter Hyllman 2019-02-07 06:00

Sjuk humor har varit en charmig del av engelsk fotboll i över 150 år och därför har nog engelska fotbollsarenor sett det mesta genom åren. Med andra ord är det nog sällan vi faktiskt ser något nytt. Men förmodligen gjorde vi ändå det i lördags på Meadow Lane när Lincoln Citys supportrar i bortamatchen mot Notts County valde att pryda läktarna med en försvarlig mängd uppblåsbara penisar.

Snopphumorn hade förvisso sin naturliga orsak. Alan Hardy, Notts Countys ägare och ordförande sedan två år tillbaka, hade nämligen lyckats med bedriften att indragen i en lika hetlevrad som onödig twitterdiskussion i ett av sina svar bifoga en bild på… ja, just det, sin egen penis! Oavsiktligt förvisso av allt att döma, men icke desto mindre var det svårt att komma ifrån intrycket att Alan Hardy had just made a dick of himself.

Notts Countys supportrar hade möjligen kunnat uthärda pinsamheten och smäleken från andra klubbars supportrar om inte för några trista omständigheter. För det första att det inte är enda gången som Alan Hardy gjort bort sig på twitter. För det andra, och troligtvis betydligt värre, att Hardys ägarskap och ledarskap är på god väg att för första gången på 157 år skicka Notts County ut ur Football League.

ANNONS

Nedflyttning är aldrig roligt, särskilt inte från Football League. Men för Notts County är det av historiska skäl ännu värre. Notts County är världens äldsta professionella klubb, de är världens äldsta klubb i Football League, inklusive Premier League. De var en av de tolv grundande klubbarna av Football League. Endast två gånger tidigare, för över 100 år sedan, har det hänt att en av dessa klubbar åkt ur Football League.

Notts County har förvisso flirtat med nedflyttning förut. Men den här gången ser det onekligen mörkt ut. De ligger sist i tabellen i League Two. De har endast 16 omgångar på sig att hämta upp ett avstånd om sju poäng till lagen ovanför nedflyttningsstrecket, men egentligen ingenting tyder på att en sådan upphämtning skulle vara på gång. Notts County har vunnit endast fyra matcher under säsongen, och endast en på fyra månader.

ANNONS

Knappast vad Notts County eller Alan Hardy hade väntat sig inför säsongen. En säsong då Alan Hardy själv, i ännu ett av sina återkommande twitterutbrott, menade att uppflyttning för Notts County var en ”dead cert”, det vill säga en garanti. Det är alltså ord som kommit tillbaka och bitit Alan Hardy och Notts County i rumpan. Men detta, att sälja skinnet innan björnen är skjuten, är ett ständigt återkommande mönster för Alan Hardy.

Samma sak hände egentligen redan förra säsongen. Notts County låg tvåa i League Two och Alan Hardy började ägna sig åt twitterbanter med Mansfield Towns supportrar och reta dem för att de inte skulle gå upp till League One. Notts County ramlade ned till femte plats och tvingades till playoff. Ett playoff där Coventry vann mot Notts County i semifinalen sedan Alan Hardy beställt bussar till Wembley i förväg.

ANNONS

Man trodde kanske att Alan Hardy hade lärt sig, men icke. Omedelbart efter hans ”dead cert”-prognos misslyckades Notts County med att vinna en enda av säsongens fem första matcher, och i slutet av augusti fick Kevin Nolan sparken av Hardy. Samme Kevin Nolan som Hardy inte särskilt långt tidigare höjt till skyarna i sådana ordalag att han menade att Nolan var en av Englands framtida förbundskaptener.

Istället för Kevin Nolan anställdes Harry Kewell, men utöver tre raka vinster i början av oktober var de flesta helt överens om att Notts County gjorde helt rätt när de efter bara 73 dagar visade Kewell dörren. Nu anställdes istället Neal Ardley, som haft stor lycka med AFC Wimbledon, men som så här långt har lyckats vinna endast en av tretton matcher med Notts County. På 30 matcher har Notts County släppt in 60 mål.

ANNONS

Alan Hardys ego har däremot satt krokben för honom också på andra sätt. Nottingham Forest har trots att de är lokala rivaler under många år varit en viktig tillgång för Notts County. Både genom att varje sommar spela en träningsmatch på Meadow Lane och genom att låna ut unga spelare till Notts County. Genom att, på twitter så klart, vara oförskämd mot Nottingham Forest lyckades Alan Hardy stoppa denna goodwill.

Något som visat sig mycket kostsamt för Notts County. Två av lagets viktigaste och mest värdefulla spelare förra säsongen var lån från Nottingham Forest, Jorge Grant och Ryan Yates. Den här säsongen valde Nottingham Forest att istället låna ut Yates till Scunthorpe och dessutom har de ironiskt nog valt att istället låna ut Jorge Grant och Tyler Walker till Mansfield Town, som nu istället är på god väg att nå uppflyttning till League One.

ANNONS

Bondkomiken slutar emellertid inte där. Föga förvånande är det många runt Notts County som faktiskt börjar bli rätt frustrerade på Alan Hardys beteende och på hur det håller på att dra klubben i fördärvet. När det avslöjades att anställda i Notts County i två WhatsApp-grupper uttryckt sig kritiskt och nedsättande om Hardy slutade det med att sju av dessa anställda blev avstängda och senare sex av dessa avskedade.

Alan Hardys ego som sagt. Det krävs naturligtvis ett rätt ömtåligt sådant för att alls bry sig om att fundera över vad anställda eventuellt skriver i WhatsApp-grupper. Men det speglar också en ägare som av de flesta har beskrivits som förvisso genuin och uppriktig i sitt ägarskap, men också väldigt sugen på uppmärksamhet och att själv stå i centrum, och vara väldigt känslig för kritik.

ANNONS

Alltså var det kanske inte någon alldeles långsökt konspirationsteori att timingen på Alan Hardys dick-pic på twitter var märkligt precis. Bara dagen innan hade nämligen Guardians Daniel Taylor skrivit en tämligen kritisk artikel om Alan Hardys ägarskap. Händelsevis var det en kritik som dagen efter naturligtvis aldrig kunde få riktigt samma uppmärksamhet som den betydligt saftigare storyn om Hardys penis på twitter.

Den därpå följande reaktionen av Alan Hardy, inte att lägga ned sitt twitterkonto utan istället meddela att klubben var öppen för köp, säger något även den. Möjligen var det ett sätt att hamra hem budskapet att ”vad skulle Notts County göra utan mig?” För det är ju nästa hack i bältet för Hardys ägarskap, han driver en klubb som varje år gör £3m i förlust, och har själv pytsat in £10m av egna pengar för att hålla klubben flytande.

ANNONS

Men Notts County är helt enkelt inte en välskött klubb, varken finansiellt, administrativt eller till sitt ledarskap. De betalar för League Two otroliga £3m varje år i löner, fördelade på 38 (!) spelare, vilket naturligtvis är på tok för många spelare för en klubb som Notts County, vilket med all säkerhet tyder på att de även sitter på löner som nog inte är helt motiverat för en League Two-klubb att betala. Notts County är ett moras.

Naturligtvis verkar detta vara något som går Alan Hardys ego spårlöst förbi. Aningslöst twittrar han därför efter att ha kommit från ett samtal med Peter Ridsdale om hur man bäst driver en fotbollsklubb: ”Just learnt more in the last hour than in the last twelve months.” Ridsdale var alltså ordföranden som var ansvarig för den finansiella härdsmälta som Leeds fortfarande lider sviterna av, 15 år senare.

ANNONS

Om man ska försöka hitta något positivt med Alan Hardy så är det att han i alla fall inte är en av dessa ägare som helt enkelt inte bryr sig, eller äger klubben av cyniska eller direkt rovgiriga skäl. Han vill nog väl, men gör helt enkelt det för många medelålders män så väldigt vanliga misstaget att överskatta sin egen kompetens och betydelse, och gör sig själv till händelsernas centrum. Vissa köper en Porsche, andra köper en fotbollsklubb.

Kanske är det till sist ändå så som Jamie Lannister i Game of Thrones spekulerar mot slutet av allt som utspelat sig under sju och snart åtta säsonger: ”Maybe it really is all cocks in the end!”

Peter Hyllman

Evertons realitet måste få tid att hinna ifatt deras retorik

Peter Hyllman 2019-02-06 06:00

Kraven och förväntningarna är av historiska skäl höga på Everton. Detta trots att de från och med den här säsongen har gått 25 år utan att vinna en titel. Detta trots att de många gånger velat så mycket mer än vad deras resurser och förutsättningar egentligen har gett dem för förmåga. Alltså är det kanske inte så konstigt att missnöje och besvikelse även den här säsongen har börjat höras på Goodison Park med Everton på nionde plats i tabellen.

Förväntningarna har blivit desto högre på Everton under dessa två senaste år, sedan Farhad Moshiri köpt klubben. Detta eftersom Everton har gjort stora investeringar i sin spelartrupp både på transfersummor och spelarlöner. Detta eftersom klubbledningens retorik har skruvats upp väsentligt under dessa båda år, och den uttalade ambitionen blivit så mycket högre än förut. Men ännu har inte Evertons realitet riktigt hunnit ifatt denna retorik.

Varför det är så är inte någon enkel ekvation. Det kan naturligtvis talas om klubbens kultur, att efter så många år av att inte ha vunnit någonting har det smugit sig in en känsla av otillräcklighet, vad elaka tungor skulle kalla för förlorarmentalitet. Det kan även talas om lagets självförtroende, som till synes tog sig en rejäl smäll i och med Evertons minst sagt obefogade förlust mot Liverpool på Anfield. Everton har därefter inte riktigt varit sig lika.

ANNONS

Om vi istället väljer att titta på den här säsongens mer objektiva omständigheter är det två saker som framför allt slår mig. För det första att Everton förvisso inte har släppt in så farligt många mål hittills den här säsongen, men att hälften av dem har släppts in på fasta situationer, vilket gör Everton näst sämst i ligan. För det andra att Everton endast vid ett enda tillfälle hittills under säsongen har vunnit fler än en match i rad. Båda sakerna kan förklara Evertons tabellplacering.

Det första är ett problem med oorganisation. Det är inte enbart att Everton har släppt in 17 av 36 ligamål på fasta situationer, de släppte även in tre mål på fasta situationer när de åkte ur FA-cupen mot Millwall med 2-3. Det är ett problem som redan gjort mycket för att sabotera Evertons säsong, och det är självfallet ett problem som klart och tydligt är Marco Silvas direkta ansvar. Han har inte lyckats drilla in sina idéer tillräckligt tydligt till laget.

ANNONS

Det andra är ett problem med ojämnhet. Everton kan göra en bra match för att nästa match göra en väsentligt svagare insats. Om bristande fokus kan förklara Evertons facit på fasta situationer är det möjligen en faktor även här. De senaste omgångarna visar detta mönster tydligt. En storförlust mot Tottenham följs upp av en storvinst mot Burnley, som följs av förluster mot Brighton och Leicester, vinst mot Bournemouth, förlust, vinst och så förlust igen.

Båda dessa problem behöver tid för att kommas till rätta med. Det kan så klart diskuteras i vilken utsträckning ett lag på planen verkligen är en spegelbild av klubben som helhet utanför planen, men en klubb som genomgår turbulens och förändring utanför planen kommer över tid ofrånkomligen prestera ojämnt också på planen. Och Everton är en klubb som genomgått stora förändringar;, en helt ny klubbledning, en helt ny lagledning och stora förändringar av spelartruppen.

ANNONS

Om Everton således försöker uppnå en större stabilitet på planen är det förmodligen klokt att skapa stabilitet utanför planen. Att i det här läget förändra lagledningen och byta manager igen vore oklokt och omotiverat. Att i det här läget vara offentligt alltför kritisk mot Marco Silva och lagets prestation vore otaktiskt. Särskilt som mycket av lagets problem går att spåra till mindre kloka investeringar som gjordes inför och under förra säsongen.

Everton investerade den säsongen cirka £250m i spelartruppen, men där flertalet av dessa köp har gett i bästa fall medelmåttig avkastning. Något som däremot förklarar varför inte Everton hade någon realistisk möjlighet att investera i ytterligare förstärkningar i januari, i synnerhet till anfallet, där de ännu inte riktigt lyckats hitta någon naturlig ersättare till Romelu Lukaku. Varken Sandro Ramirez, Cenk Tosun eller Theo Walcott har lyckats. Vilket lagt en tung börda på Richarlison.

ANNONS

Att Everton inte riktigt har fått alla sina pusselbitar på plats i anfallsspelet blir så klart desto mer besvärligt givet att Everton försöker spela mer offensivt den här säsongen. Här finns så klart en viss supporterbaserad ironi, då supportermissnöjet med Evertons fotboll under Ronald Koeman och Sam Allardyce drev på den taktiska reform vi ser nu, och som alltså delvis kan förklara lagets ojämnhet och defensiva brister. Förändring och förbättring tar tid och är inte alltid linjär.

Möjligen var Evertons största bedrift under januarifönstret att de lyckades behålla Idrissa Gana Gueye, en av lagets världsspelare, som PSG försökte värva ända in i transferfönstrets sista minuter. Gueye är en otroligt viktig spelare för Everton, har varit en otroligt viktig spelare för Everton i flera år, och kommer vara en otroligt viktig spelare för Everton, särskilt om de faktiskt vill spela en mer offensiv fotboll. En arbetshäst fullt i klass med N’golo Kanté.

ANNONS

Kvällens match mot Man City på Goodison Park är så klart en rövare för Everton och för Marco Silva. Att laget förlorade så håglöst i förra omgången skulle givet lagets visade ojämnhet kunna betyda att Man City verkligen får se upp. Å ena sidan vore en seger mot Man City självfallet något som skulle höja humöret i och runt klubben, definitivt en höjare av lagets självförtroende. Å andra sidan, givet att en seger mot Man City skulle hjälpa Liverpool, så kanske missnöjet bara skulle växa.

Skämtsamt? Förmodligen, även om det där är en uppfattning som framförts. Men det där är naturligtvis tramsigt. Everton har knappast något att förlora på om Liverpool vinner en ligatitel till, borde naturligtvis först och främst se till sig själva och vilja vinna sådana här matcher mot Man City, och om de nu dessutom skulle vilja skada Liverpools titelchanser vore det väl betydligt bättre att göra det genom att själva besegra dem på Goodison Park senare under våren.

ANNONS

Det är väl trots allt så stora klubbar bör tänka. Och kraven och förväntningarna på Everton är som vi vet av historiska skäl höga i det avseendet. Men att ändra på 30 års sätt att tänka sker inte över en natt. Så om Evertons supportrar behöver tid för att förändras bör de kunna även ge klubben och laget tid att förändras.

Peter Hyllman

Wolves framgång har fått förväntningarna att stiga på Molineux

Peter Hyllman 2019-02-05 06:00

Huliganismen börjar så smått visa sitt fula ansikte i engelsk fotboll igen. Vi har sett det så sent som de senaste veckorna i flertalet matcher; som när supportrar mellan Bristol City och Swansea börjar slåss på Ashton Gate, som när Millwalls och Evertons supportrar drabbar samman utanför The Den. Det tjänar väl ingenting till att bli särskilt förvånad, det är som förut en helt självklar följd av ökad fattigdom och social utslagning.

Något liknande inträffade när Shrewsbury och Wolves möttes i FA-cupens fjärde omgång för cirka tio dagar sedan. Framför allt hemmasupportrarna var laddade för bråk. Varje gång Shrewsbury gjorde mål stormade supportrarna barrikaden och pepprade både Wolves supportrar och planen med mynt och andra objekt. Till slut nöjde sig inte Wolves supportrar med obscena handgester som svar, utan började besvara elden.

Nu är inte en match mellan Wolves och Shrewsbury vilken som helst anonym match utan det är faktiskt en match mellan två lokala rivaler. Det må kanske inte vara Wolves största regionala rivalitet på långa vägar, men givet att det bara skiljer fyra-fem mil eller två tågstationer mellan dem så är de mer än bekanta med varandra. Dessutom är det bara fem år sedan dessa båda klubbar drabbade samman i League One.

ANNONS

Den gången stod klubbarna på jämförbar fot. Det kan man inte hävda att Wolves och Shrewsbury gör nu. Shrewsbury sliter fortfarande vidare i League One, där de har bytt förra säsongens playoff-plats mot en plats under nedflyttningsstrecket. För dem är League Two en möjlighet nästa säsong. För Wolves är däremot Europa League nästa säsong en möjlighet. Nu är det skilda världar för de båda klubbarna.

Desto större för Shrewsbury kan man tänka när de stormade fram till en 2-0-ledning mot Wolves i FA-cupen på New Meadow. Det var en match som gjord för en typisk skräll i FA-cupen; snorkallt, ett taggat Shrewsbury och ett Wolves som inte alls verkade vara i de så kallade gängorna. I nästan 80 minuter såg Wolves utslagna ut. Men så reducerar Raul Jimenez till 2-1 och med matchens sista anfall lyckades Matt Doherty kvittera.

ANNONS

Vem blir egentligen gladare av det omspelet? Shrewsbury blir det väl knappast, i alla fall inte efter att så sent ha släppt in kvitteringen. Blicken på spelarna och på deras manager Sam Ricketts sa väl i princip allt. Wolves blir det väl förmodligen inte heller, även om det i alla fall räddade dem kvar i FA-cupen, men ännu en match är väl inte vad de helst av allt önskar sig. Polis och ordningsvakt blir det definitivt inte.

Vi ser ett av argumenten mot omspel i kvällens match mellan Wolves och Shrewsbury. Det ger de större klubbarna en out. Det räckte att spela oavgjort för Wolves för att tvinga fram ett omspel hemma på Molineux. Med andra ord, det minskar möjligheten för skrällar i FA-cupen. Å andra sidan ser vi kanske helt omvänd situation mellan Newport County och Middlesbrough, där Newport County fick till ett omspel genom att kvittera i slutet.

ANNONS

Men visst, Shrewsbury tackar helt säkert inte nej till det finansiella vinsten med ett omspel på ett fullsatt Molineux. Huruvida det nu egentligen blir en vinst när man subtraherar dels prispengarna för att ta sig till femte omgången, samt matchen mot Bristol City som en seger hade inneburit. Nu är inte den möjligheten borta ännu, men ska Shrewsbury ta sig vidare ikväll krävs onekligen någon form av skräll.

Nu är för all del inte Shrewsbury obekanta på något vis med att skrälla sig vidare i FA-cupen den här säsongen. Även i tredje omgången klarade de först bara oavgjort på hemmaplan, 1-1 mot Stoke. Därefter i omspelet på bortaplan vänder Shrewsbury 0-2 till seger med 3-2. Nu är för all del inte Stoke på något sätt Wolves, men det är ändå en av den här säsongens större wow-matcher i FA-cupen.

ANNONS

Ett fullsatt Molineux är däremot en mycket tydlig indikation på hur Wolves supportrar ser på kvällens match. De vill vidare i FA-cupen! Naturligtvis lever de i en lyckobubbla nu, där laget precis har dragit ifrån övriga jagande lag, spelar en härlig fotboll och ser ut att ha en riktigt god chans på Europa League nästa säsong. Något supportrarna ser fram emot, men frågan är väl om inte en FA-cupseger skulle smälla högre för dem.

Och varför inte?! Wolves kommer inte ta sig till Champions League den här säsongen, för det är avståndet uppåt alldeles för stort. De löper ingen som helst risk att åka ur Premier League, och med fyra poängs avstånd ned till nästa lag i ligan har Wolves marginal att gå fullt ut på FA-cupen. Och om de gör det har de naturligtvis en rätt god chans att kunna vinna FA-cupen. Inget lag kommer gå säkert mot dem över en enskild match.

ANNONS

Men först ska alltså kvällens match mot Shrewsbury klaras av. Och om den första matchen var någon indikation så blir det inte någon lätt match för vad man får anta blir ett hyfsat roterat Wolves. Lägg därtill en förmodligen kall kväll, helt säkert en väldigt het atmosfär på läktarna och runt arenan, och med ett massivt säkerhetspådrag från polis och matchvärdar. Det kommer vara en riktig cupmatch på Molineux.

Nuno Espirito Santo kan så klart beklaga sig över mängden matcher, även om han för all del har varit rätt tyst om den saken så här långt. Men om nu Wolves har som ambition att sluta sjua och därmed, hyfsat sannolikt, ta sig till Europa League så är det väl bara bra att vänja sig vid att spela två matcher i veckan. Det kommer i så fall bli vardagsmat och krävas av dem under nästa säsong, när det även förväntas mer av dem i ligan.

ANNONS

Huruvida huliganismen som omgärdar matchen mellan Wolves och Shrewsbury faktiskt beror på sociala omständigheter är lite oklart. Eller om det kanske egentligen handlar mer om gäng av unga människor som försöker efterapa eller återskapa något mest ”bara för att”, att det har blivit någon slags social ritual mer än något substantiellt. Trots allt, så många matcher mot lokala rivaler har man kanske inte i Shrewsbury.

Men på och runt Molineux kommer de till skillnad från på hemmaplan befinna sig i ett stort underläge. Risken är naturligtvis att Shrewsbury kommer befinna sig i ett mycket liknande underläge också på planen mot Wolves.

:::

VECKANS OMSPEL

Wolves vs Shrewsbury. Som sagt, lokalt derby på Molineux, som kommer vara packat till sista man, både med publik och med polis. Det säger ändå något fantastiskt om Wolves att det nu råder sådan entusiasm runt klubben.

ANNONS

Newport County vs Middlesbrough. Newport County lyckades kvittera i slutminuterna på Riverside och tvinga fram ett omspel. Hemma på Rodney Parade har de redan slagit ut Leicester den här säsongen. Tony Pulis gamla klubb.

Brentford vs Barnet. Fantastisk match när de båda lagen först möttes i fjärde omgången i en match som till sist slutade 3-3. Detta trots att Barnet är enda återstående lag kvar i FA-cupen som till vardags spelar nedanför Football League.

QPR vs Portsmouth. Oviss match i fjärde omgången där Portsmouth, som redan slagit ut Norwich, mötte QPR på Fratton Park. Men matchen slutade 1-1 och på Loftus Road har nog QPR goda förhoppningar att kunna vinna.

West Brom vs Brighton. En av de tristare matcherna i den fjärde matchen, en match som slutade 0-0 på Amex Stadium. En av få 0-0-matcher West Brom har spelat den här säsongen, och på The Hawthorns bör de kunna vinna den här matchen.

ANNONS
Peter Hyllman

Spelschemat spetsar till titelstriden mellan Man City och Liverpool

Peter Hyllman 2019-02-04 18:00

Det kunde tyckas som en på samma gång trotsig som förflugen kommentar när Pep Guardiola efter Man Citys vinst mot Arsenal påpekade att avståndet till Liverpool som ju kunde ha varit sju poäng efter förlusten mot Newcastle nu bara var två poäng. Men visst är det en kommentar ägnad att lägga över pressen på Liverpool inför kvällens match. En påminnelse om hur Liverpool misslyckades att utnyttja sin möjlighet mot Leicester.

Matchen mot West Ham är en sådan här härligt oförutsägbar engelsk ligamatch. Vi vet vad vi kommer få från Liverpool. Vi kan inte vara riktigt lika säkra på vad vi kommer få från West Ham. Om det är det bästa vi har sett av West Ham den här säsongen kommer det bli en väldigt besvärlig match för Liverpool. Om det är det sämre vi har sett av West Ham under säsongen blir det en betydligt trevligare match för Liverpool.

Att döma av West Hams senaste matcher borde det kunna bli det senare för Liverpool, men skenet kan lätt bedra. Utspelade mot Wolves, förnedrade mot AFC Wimbledon, och klart besegrade av Bournemouth. Tre förluster i rad men samtliga på bortaplan. Innan dess, en desto mer imponerande hemmavinst mot Arsenal. West Ham må vara i en svacka, men sådana här hemmamatcher brukar kunna göra slut på svackor.

ANNONS

Det är en titelstrid för de ovana. Man City har förvisso vunnit ligatitlar i närtid men i alla fall det här laget, liksom Pep Guardiola själv, är helt ovant vid att behöva vara det jagande laget i en titelstrid. Liverpool är å andra sidan ett lag ovant vid att vinna ligatitlar över huvud taget. Båda situationerna för båda lagen innehåller en psykologisk press och något de måste lära sig att hantera under den kommande våren.

Spelschemat ställer till märkliga saker. Inte minst att Man City på grund av sin plats i Ligacupfinalen om tre veckor spelar den helgens ligamatch redan nu på onsdag, borta mot Everton. Vilket betyder att om inte Liverpool vinner mot West Ham ikväll kan Man City faktiskt passera dem i tabellen på onsdag kväll, och om de dessutom vinner nästa match mot Chelsea, så sparkar Liverpool av sin nästa match i minst tre poängs underläge.

ANNONS

Kanske betyder det rent konkret inte så mycket, fler poäng på grund av fler spelade matcher är trots allt en rätt bräcklig fördel. Men det finns också skäl för uttrycket bättre en poäng i handen. Psykologiskt blir situationen en annan för Liverpool av känslan att de inleder sina matcher i poängmässigt underläge till Man City, dynamiken i titelstriden kan med andra ord påverkas tämligen mycket under de kommande veckorna.

En annan detalj är att spelschemat också har slumpat (?) sig så att det i stort sett alltid är Man City som spelar första matchen under helgen, och Liverpool därefter. Under februari och mars är det den spelordningen sex av sju omgångar, vilket är en fördelning så sned att den knappast är ren slump. Men, det faktum att Man City men inte Liverpool under våren har möjliga cupåtaganden kan vara den naturliga förklaringen för detta.

ANNONS

Oavsett orsak går det däremot att diskutera om den snedfördelningen kan få en effekt på titelstriden. Fördelen med att spela först förmodar jag är ungefär densamma som att vara det lag som slår första straffen i en straffläggning. Normalt sett är det en fördel, eftersom att om man sätter straffen så sätter det större press på motståndaren. Å andra sidan, om den förste straffläggaren missar sin straff så svänger fördelen över.

Här går det däremot att fundera över om jämförelsen är helt exakt. En straffläggning börjar med båda lagen lika. I det här specifika fallet går Liverpool så att säga in med fyra poängs ledning. Det är med andra ord de som befinner sig i ledning, och skulle man rimligtvis kunna påstå att pressen svänger över på Man City. De vet att de måste ”sätta sin straff” hela tiden, annars ger de Liverpool chansen att ”avgöra”.

ANNONS

Men å andra sidan, tillbaka till den tidigare observationen, spelschemat åtminstone under februari innebär ju att Man City faktiskt ges möjligheten att poängmässigt ta sig förbi Liverpool för stunden. Vilket av lagen som faktiskt kommer vara i ledning och inte i ledning under februari och mars är med andra ord enbart sett till spelschemat något osäkert. Mycket av det bestäms av Liverpools match mot West Ham ikväll.

Pressen på de båda lagen och på både Pep Guardiola och Jürgen Klopp kommer vara omfattande under våren. Pressen kommer få dem att säga konstiga saker. Som Pep Guardiola när han säger att han tycker det är viktigare att spela riktigt bra än att ta poäng. Som Jürgen Klopp när han säger att han aldrig jublar när motståndarna tappar poäng. Båda pratar självfallet i nattmössan.

Fotbollsmässigt känns Liverpool och Man City som två just nu hyfsat jämlika och jämspelta lag. Det återstående spelschemat är hyfsat jämförbart för de båda. Vad som kommer avgöra den här titelstriden, kanske mer än något annat, är vilket av lagen och vilken manager som bäst lyckas hantera titelstridens psykologiska press. En press båda lagen och både Guardiola och Klopp är rätt ovan vid att behöva hantera.

ANNONS

Båda snubblade förra omgången. Den här omgången behöll Man City fotfästet mot Arsenal. Nu måste Liverpool göra detsamma mot West Ham. Det är en titelstrid som påminner om en straffläggning till sin psykologi. Kan Liverpool sätta sin straff mot West Ham?

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa januarivärvningar någonsin

Peter Hyllman 2019-02-04 06:00

Januarifönstret har stängt. Det hände inte jättemycket i Premier League, förmodligen var det bara Chelsea som gjorde affärer som fick det att svänga i alla fall lite i den stora, vida fotbollsvärlden. Bristen på aktivitet fick naturligtvis alla att börja spekulera i om det på något sätt var något fel med Premier League, om inte allt stod rätt till. Och sedan undrar samma personer hur det kommer sig att det så ofta värvas liksom bara för att värvas.

Att värva spelare i januari är svårt och dyrt, brukar de flesta säga. Och det är väl sant att omständigheterna normalt sett gör det svårt att värva särskilt bra i januari. Det betyder däremot inte att det inte har gjorts några väldigt bra värvningar också i januari, men det borde relativt sett vara mindre vanligt än under sommaren. Miguel Almirón och Gonzalo Higuain känns som två potentiellt mycket bra värvningar denna januari.

Vad menar man egentligen med januarivärvningar? Intuitivt låter det som en värvning som tas in i januari och som får en omedelbar effekt redan den säsongen. Men det finns självfallet flera exempel på spelare som värvats under januarifönstret, och som visar sig bli riktigt bra för sin nya klubb först under senare säsonger. Räknas endast spelare i den första kategorin in eller ska spelare från båda kategorierna räknas med?

ANNONS

Januarivärvningar genomförs ofta för att lösa ett specifikt problem som laget anser sig ha just där och då. Alltså är det någon form av omedelbar effekt man ofta letar efter med januarivärvningar. Ofta är det dessutom lite mer spektakulära spelare som värvas, liksom för att kicka igång laget igen. Men gränsdragningen är lurig. Denna listan använder enklast möjliga definition, en spelare som värvats i januari är en januarivärvning.

Och här är enligt mig de fem främsta någonsin under Premier League-eran:

(5) Dele Alli, Tottenham

Inte många visste vem den här spelaren var som värvades av Tottenham från MK Dons i januari 2015 och omedelbart lånades tillbaka resten av säsongen. Men redan nästa säsong slog sig Alli in i Tottenhams a-lag och blev en nyckelspelare i det lag som skulle utmana Leicester om ligatiteln längst av alla, och i ett Tottenham som under de kommande tre-fyra åren skulle prestera sin bästa fotboll sedan tidigt 1960-tal. Ett riktigt fynd som fortfarande levererar för Tottenham.

ANNONS

(4) Patrice Evra, Man Utd

En av två spelare som Man Utd värvade januari 2006, detta mot Alex Fergusons många gånger uttalade motvilja att värva spelare i januari. Det blev ingen kanoninledning för Evra i Man Utd eller i Premier League, inte minst med en riktigt jobbig debut i derbyt mot Man City, men under de kommande säsongerna skulle han utvecklas till en av världens absolut främsta vänsterbackar och bli en ovärderlig del i ett Man Utd som dominerade engelsk och europeisk fotboll under cirka fem år. Därtill en bubblande personlighet som spred glädje omkring sig.

(3) Virgil Van Dijk, Liverpool

Januarivärvning på grund av Liverpools egen klantighet kan man hävda, men icke desto mindre en januarivärvning. Med Van Dijk spelar det ingen roll om vi pratar om omedelbar effekt eller mer långvarig effekt, han gav Liverpool både och. Från ett Liverpool som kändes permanent otryggt i sitt försvarsspel har Van Dijk kommit in och gett backlinjen en helt ny stadga. En världsback utifrån alla aspekter som måste nämnas i varje diskussion om världens just nu bästa mittback, och är på god väg att leda Liverpool till lagets första ligatitel på 29 år.

ANNONS

(2) Luis Suarez, Liverpool

Om Liverpool hade vetat hur bra Luis Suarez skulle bli för dem finns det kanske en chans att de hade struntat i att bränna £35m av pengarna de fick för Fernando Torres på Andy Carroll. Suarez visade sig inte bara bli bra, han visade sig bli omänskligt bra, så bra att han till och med lyckades lura i folk att Daniel Sturridge var en världsanfallare. Så bra att han 2013-14 mer eller mindre på egen hand höll på att skjuta ett betydligt svagare Liverpool än det vi ser idag till den där efterlängtade ligatiteln. Det ville sig inte, det föll på den berömda grästuvan, men som januarivärvningar betraktat måste detta betraktas som en av de absolut främsta.

(1) Nemanja Vidic, Man Utd

Men inte den främsta. För den andra delen i det där januaripaketet som Alex Ferguson köpte till sig själv 2006 var Nemanja Vidic, arguably den bästa mittback som Premier League har sett. Bildade omedelbart ett mer eller mindre ogenomträngligt mittbackspar med Rio Ferdinand som skulle lägga grunden för åratal av Man Utd-dominans, mängder av titlar och som Man Utd fem år senare inte ens kommit i närheten av att lyckas ersätta. Vidic var aldrig den store bollvirtuosen, men han var kompromisslös, enorm i sitt markeringsspel och en hårding i båda straffområdena.

ANNONS

Bubblare:

Javier Mascherano, Nemanja Matic, Mikel Arteta, Clint Dempsey med flera.

Peter Hyllman

Hörnan (#25): Wolves har hittat en ny nivå i sin fotboll

Peter Hyllman 2019-02-03 19:26

OMGÅNGENS UPS

Wolves. Den där sjundeplatsen betyder något för Wolves, det märker man. Kanske är det för det beundransvärda i att sluta best of the rest som nykomling i Premier League, och vad det säger om framtiden. Kanske är det för att den med största sannolikhet innebär en plats i Europa League, något som Wolves supportrar verkligen ser fram emot. Everton är hur som helst en av klubbarna som borde kunna hota om den där sjundeplatsen, men Wolves visade med en övertygande 3-1-seger på Goodison Park att just nu är de inte bara laget med formen, de är även laget med klassen.

Cardiff. Fortsätter ta vinster i flera matcher i vilka de faktiskt rimligtvis kan ta vinster, vilket är något som gör att de fortfarande hänger med övriga lag ovanför strecket och utgör ett realistiskt hot i nedflyttningsstriden. Inför säsongen var det inget vi gissade att Cardiff skulle kunna göra, åtminstone inte i större utsträckning än Huddersfield och Fulham. Det visar om inte annat på betydelsen av att ha en tydlig idé, oavsett vad det är för idé, samt tron att genomföra den idén konsekvent och systematiskt. Det är oklart om det kommer räcka för Cardiff, men det ger dem i alla fall möjligheten att räcka.

ANNONS

Man City. Arsenal sprattlade emot rätt bra, inte minst i första halvlek, men Man City tog chanserna när de väl kom och visade hög kvalitet i avgörande ögonblick. Inte minst Sergio Aguero som är stekhet för stunden, återigen målade i matchens första minut och den här gången tog sig hela vägen fram till ett hattrick. En lysande demonstration i vikten av att hela tiden befinna sig på rätt ställe. Med segern sätter Man City press på Liverpool inför deras bortamatch mot West Ham, med vetskapen att om de inte vinner den så kan Man City faktiskt passera dem i tabellen om de vinner matchen mot Everton på onsdag, även om det är med en match mer spelad.

OMGÅNGENS DOWNS

Fulham. Nehej, det blev ingen vidare uppföljning på förra omgångens dramatiska vändning mot Brighton, utan istället blev det en minst sagt tam 0-2-förlust borta mot Crystal Palace. Energin i prestationen snarare än resultatet i sig är vad som oroar och som gör att det känns som ett långskott att Fulham ska lyckas hålla sig kvar i Premier League den här säsongen. Fulham hänger över stupet, fortfarande med ett grepp om kanten, men bara med ena handen. De är på väg att tappa greppet.

ANNONS

Brighton. Två poäng på de senaste fem matcherna. Brighton befinner sig i en rätt tung svacka för närvarande, och att tappa 2-0-ledningen mot Fulham i förra omgången kan ha drabbat dem hårt. Brighton har gett sig själva en rätt bra marginal att arbeta med tack vare en stark höst, men det är fel tillfälle på säsongen att hamna i alltför djupa svackor, och om inte Brighton tar sig ur sin svacka snart kommer de finna sig själva indragna i en bitter nedflyttningsstrid. De borde vara för bra för det, men det såg vi inget av hemma mot Watford.

Leicester. ”You don’t know what you’re doing!” lät det från King Power Stadium när Claude Puel efter en dryg halvtimme bytte ut James Maddison, en spelare som dittills orsakat Man Utd alla slags besvär. Leicester är ett märkligt fotbollslag för närvarande, ett antal riktigt bra spelare som inte riktigt får ut vad de är kapabla, många gånger riktigt bra mot de största lagen men alltför sällan bra nog mot de mindre lagen. Kan diskuteras om Puel verkligen lyckas ge Leicester energi nog även i de mer vardagliga matcherna, eller om Leicester taktiskt fungerar bättre mot lag som i högre utsträckning attackerar dem. Hur som helst är det för många matcher Leicester förlorar som de inte borde förlora, eller matcher de inte vinner som de borde vinna. Det här var en av dessa matcher.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Huddersfield. Let’s face it, det lär nog inte bli så många fler poäng för Huddersfield i Premier League den här säsongen. Laget och spelarna är tämligen uppenbart redan resignerade med att de kommer åka ur den här säsongen, självförtroendet och motivationen verkar fullständigt bortblåsta. Det blir knappast någon särskilt rolig vår för Jan Siewert och man får väl hoppas att Huddersfields plan fungerar och att inte han målas för mycket med vad som händer under våren utan kan börja om på ny kula nästa säsong.

OMGÅNGENS J.R.

Mauricio Pochettino. Uddamålssegrar har blivit Tottenhams signum på sistone, i tur och ordning mot Fulham, Watford och nu mot Newcastle. Nu ska inte värdet av sådana segrar nedvärderas. Tvärtom är det rätt starkt att under en riktigt jobbig period med skador och frånvarande spelare ändå få med sig resultat som ökar avståndet ned till Champions League-strecket och dessutom håller Tottenham inom armslängds avstånd till lagen ovanför dem. Det kan visa sig otroligt viktigt när säsongen är slut att Sydkorea förlorade sin kvartsfinal mot Qatar.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Leander Dendoncker, Wolves. Har till slut börjat hitta fötterna på allvar i Premier League och tagit sig in i Wolves startelva. Detta har gett Wolves en ny dimension i sitt spel. Dels på grund av Dendonckers egen kvalitet och hårda arbete, vi har sett några riktigt bra prestationer av honom. Dels för att det har gett Ruben Neves och João Moutinho en helt annan frihet på Wolves mittfält, som i sin tur gett laget en helt ny dynamik. Laget kan nu anfalla mer kollektivt, på bredare front, vilket i sin tur bidragit till att Raul Jimenez har börjat hitta målformen på allvar.

OMGÅNGENS MÅL

Gonzalo Higuain, 1-0 Chelsea. De flesta pratade hellre om Higuains andra mål mot Huddersfield, och det var så klart fint det också, ett snyggt skott från distans som böjer sig in i bortre hörnet över målvakten. Men rent tekniskt gillar jag hans första mål betydligt bättre då det ger en mycket tydligare bild av vad Higuain kan bidra med till Chelsea som de saknade förut. Löpningen Higuain tar, kommunikationen med övriga spelare, passningen av Kanté och naturligtvis avslutet av Higuain. Anfallsperfektion.

ANNONS

LOL!

Hooked on a feline. Wolves hade precis gjort mål och förmodligen stängt bortamatchen mot Everton när en svart katt plötsligt vandrade ut på Goodison Parks gräs. Fans är fans, inte minst i Liverpool kanske, så det hela blev ren komedi. Katten blev kvar på planen en längre tid och sprang över den i en rätt vid cirkel, där man trots allt får säga att det tog oväntat lång tid för matchvärdarna att förstå att katten möjligen försökte undvika dem, så det klokaste hade varit att inte ställa sig i vägen för den.

BTW…

Med 39 matcher är Javi Gracia nu Watfords mest långvariga manager i Premier League.

Personligen tror jag Man Citys konkurrenter vore helt okej med att de tappar poäng även om de spelar fantastiskt, hellre än tvärtom, men jag är inget geni som Pep Guardiola så klart.

Första straffen på 68 matcher för Burnley. En statistik som hade fått Liverpoolsupportrar att slipa knivarna.

ANNONS
Peter Hyllman

Varför har alla hoppat på Ole-Gunnar Solskjaers bandvagn?

Peter Hyllman 2019-02-03 06:00

Visst har Man Utd blivit bättre. Resultaten har blivit avsevärt bättre än vad de var förut, där åtta vinster och en oavgjord på de nio första matcherna är en sensationellt bra start för en ny lagledning. Spelet och spelarna ser betydligt friare och gladare ut än förut och stämningen i och runt laget har blivit en helt annan än den tidigare var. Rimligtvis kan ingen ifrågasätta att Ole-Gunnar Solskjaer både gör ett mycket bra jobb och har fått helt önskad effekt.

Ändå finns skäl att nyansera omdömet och avvakta med de största superlativerna för Ole-Gunnar Solskjaer. Sviten om nio matcher har mestadels bestått av tämligen vinnbara matcher för Man Utd. Två av dessa matcher är att betrakta som direkt tuffa, nämligen bortamatcherna mot Tottenham och Arsenal. Man Utd vann båda dessa matcher, men matchen mot Tottenham kan knappast resultatet sägas ha speglat matchbilden, och även om Arsenal är ett bra lag är det också ett lag med sina problem.

Hur som helst, varje lag och varje manager kan bara vinna de matcher som de faktiskt spelar. Att kritisera Ole-Gunnar Solskjaer för att han inte vunnit matcher mot motståndare som Man Utd ännu inte har mött, med honom som manager, blir minst sagt både småttigt och löjligt. Men samtidigt blir det kanske märkligt och dumt att med ett så pass begränsat urval av matcher och vinster så oförbehållsamt lägga alla ägg i Solskjaers korg som många nu valt att göra.

ANNONS

Att det går mode och drev i hur press och media bevakar klubbar och managers är tämligen känt. Ett annat ord för samma sak är en bandvagn. Det finns en trygghet i att vara en i mängden som tycker ungefär samma sak som alla andra, och det blir ofta som på given signal vilka det ska tyckas bra om och vilka det ska tyckas illa om. Bandvagnen kan gå åt båda håll, exempelvis bra för Jürgen Klopp eller illa för José Mourinho, liksom den kan ändra riktning över tid.

Bandvagnen känns för närvarande helt och hållet och fullständigt på Ole-Gunnar Solskjaers sida; han gör allt rätt och kan knappast göra något fel. Vinn de båda första matcherna mot Cardiff och Huddersfield och kampanjen är redan startad för att Solskjaer ska göras permanent som Man Utds manager. Utspelad långa stunder mot Tottenham men Solskjaer är fortfarande golden boy. Tappa poäng hemma mot Burnley men ändå kommer han ut på plus efter matchen.

ANNONS

Som sagt, det är fullt förståeligt och fullständigt korrekt att vara positivt inställd till Ole-Gunnar Solskjaers gärning som Man Utds manager så här långt. Resultaten är betydligt bättre, han har fattat alla de rätta besluten, framstegen och skillnaden är uppenbar. Det är inte lika förståeligt varför detta resulterar i ståndpunkten som bandvagnen nu drar att Solskjaer bör ta över permanent. Det ena ger inte nödvändigtvis det andra, vilket de flesta nog ändå inser. Ändå hoppar alla på bandvagnen. Varför?

Anledningarna eller teorierna kan vara många. En första tanke är naturligtvis att det helt enkelt handlar om nyhetens behag. Det är ett rätt vanligt mönster i press och media att det mesta skrivs upp när det är nytt för att därefter gradvis skrivas ned ju längre tiden lider. Ole-Gunnar Solskjaer är ny som manager i Premier League, befinner sig fortfarande i en slags smekmånadsfas med media, och inte minst är han en skarp kontrast till den rätt bittra relationen med José Mourinho.

ANNONS

En andra tanke är att det helt enkelt är så att press och media många gånger är suckers för så kallad romantik. Och för närvarande finns kanske inte någon mer romantisk story inom engelsk fotboll än Ole-Gunnar Solskjaer som manager i Man Utd. Media gillar alltid när gamla spelare och klubblegender återkommer till sina gamla klubbar, driver många gånger sådana alternativ, och ser kanske gärna därför att dessa lyckas då det gör det mer sannolikt att fler klubbar väljer samma väg.

En tredje tanke är avlägset besläktad, nämligen att media driver Solskjaer som permanent i Man Utd eftersom de gärna ser att Mauricio Pochettino, som sant eller ej ändå just nu ses som det mest sannolika alternativet, blir kvar i Tottenham. Delvis för att media också är suckers för att managers stannar i sina klubbar, delvis för att media vill att Tottenham ska fortsätta vara en tung utmanare i toppen av ligan. Det kan också vara så att media helt enkelt inte vill uppfattas som att de ”går Man Utds ärenden” i frågan.

ANNONS

En fjärde tanke är att media på många sätt drivs av konflikter, och gärna berättar en story där olika saker ställs mot varandra. Om utgångsidén för Man Utd var att Ole-Gunnar Solskjaer anställdes som temporär manager och avsikten är att efter säsongen anställa en annan manager permanent, så ligger konflikten i att ställa detta mot att Solskjaer blir kvar som manager. Ju mer Solskjaer alltså lyfts fram som alternativ desto större blir konflikten om Man Utd fortsätter överväga en annan manager efter säsongen.

En femte tanke bygger på att media helt enkelt är investerade i Ole-Gunnar Solskjaer som manager och att det är så mycket bättre nu än vad det var förr. De har ägnat minst ett år på en annan bandvagn, nämligen den att allting som José Mourinho gjorde var dåligt och att Man Utd behövde byta manager. Alltså kommer det finnas ett intresse att framställa allt som händer därefter i bästa möjliga dager, för att på så vis bekräfta hur rätt de hela tiden hade i sin kritik och hur bra det sedan har blivit.

ANNONS

Konsekvenserna av en sådan här bandvagn är inte alltid särskilt rationella. Man Utd kan naturligtvis mycket väl förlora mot Leicester idag, och dessutom göra en tämligen platt match, och det kommer ändå inte få folk att hoppa av Ole-Gunnar Solskjaers bandvagn, istället kommer det letas skäl varför förlusten inte på något vis skulle tala till hans nackdel. Det är så bandvagnen fungerar, det är en sorts confirmation bias, där sådant som talar för betonas men sådant som talar emot sopas undan.

Kanske är Ole-Gunnar Solskjaer en briljant manager, kanske är han helt rätt manager att ta över Man Utd också på lång sikt. Det kan inte jag svara med någon större säkerhet på åt vare sig ena eller andra hållet i det här läget. Vad jag kan säga, och redan har sagt, är att det trots allt, som vi ofta har sett, är en stor skillnad mellan att ta över som en positiv kraft mitt under en säsong och att bygga något långsiktigt över flera år. Den skillnaden borde ingå i varje sund och precis analys över vad Man Utd ska göra efter säsongen.

ANNONS

Bandvagnen är däremot inte ett fordon som bryr sig så mycket om precision. Den vältrar sig bara obönhörligen framåt utan att bry sig det minsta om någon stock, sten eller grop som ligger i vägen för dess färdriktning och gällande föreställning.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#30): Middlesbrough och Norwich med tunga toppvinster!

Peter Hyllman 2019-02-02 20:28

KANON

Middlesbrough. Såg döda och begravna ut när West Brom gjorde 2-1 halvvägs in i andra halvlek, men Middlesbrough skulle komma tillbaka. Förvisso hjälpta av två rätt släpphänta försvarsageranden från West Brom lyckas Middlesbrough genom Britt Assombalonga göra två mål och vända och vinna matchen. Att Middlesbrough skulle lyckas göra tre mål på West Brom med sin väldigt defensiva uppställning var kanske inte väntat, men möjligen var det något ironiskt att Tony Pulis lyckas få in tre mål på ett lag som så uttalat har försökt distansera sig från hans fotboll. Blytung vinst för Middlesbrough i toppstriden av Football League.

ANNONS

Norwich. Det var en fotbollsmatch spelad utifrån ungefär samma fotbollsprinciper som en match mellan Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Rent kollektivt var det förmodligen inte en särskilt mycket sämre fotbollsmatch rent kvalitetsmässigt heller. Norwich känns just nu som det kanske bäst anpassade laget att med sin väldigt höga och aktiva press kunna störa Leeds på planen, och vi fick en utmärkt demonstration av det på Elland Road. En mycket meriterande seger för Norwich som gör att tabelltoppen i EFL Championship känns osannolikt tät efter 29-30 omgångar.

Bristol City. Som att se en kär gammal bekant igen. Samtidigt som Derby County tappar poäng, och samtidigt som Nottingham Forest, Aston Villa och Stoke samtliga misslyckas med att vinna och ta sig närmare playoff så är det istället Bristol City som med en mycket övertygande seger hemma på Ashton Gate mot Swansea lyckas ta ett stort kliv uppåt i tabellen, förbi Derby County och upp på playoff-plats. Bristol City har inte gjort någon särskilt strålande säsong så här långt, men vad de möjligen börjar demonstrera är värdet med och betydelsen av jämnhet.

ANNONS

KALKON

Blackburn Rovers. EFL Championship är en farlig serie när det börjar gå för bra. Blackburn Rovers hade fem raka vinster och fyra raka matcher utan att släppa in ett enda mål innan dagens bortamatch mot Brentford, och med 2-0 efter tio minuter så såg det minst sagt bra ut igen. Men inga träd får växa till himlen i den här serien, därifrån vänder matchen totalt och Brentford vinner till sist med 5-2. Ett lag som alltså inte släppt in ett på nästan fem matcher släpper in fem mål på mindre än en match.

OMGÅNGENS MATCH:

Leeds 0-3 Norwich. En match som spelades med ett intensivt pressande och frenetiskt tempo mest hela tiden av båda lag. Möjligen kan man hävda att tempot i vissa tillfällen blev för högt åtminstone för Leeds. Slarviga misstag i Leeds backlinje gav Norwich flera lägen de lyckades utnyttja samtidigt som Leeds hade svårt att hitta vägar genom Norwichs försvarslinje. Men överlag en rätt bra reklam för den fotboll som just nu spelas i toppen av Football League.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE:

Jota, Birmingham. Brukar kunna vara lite ojämn för Birmingham men när han är bra är han å andra sidan riktigt bra. Det här var en match då Jota var riktigt bra för Birmingham mot Nottingham Forest. Ständigt närvarande, ständigt spelbar och ständigt aktiv på planen. Svarade för det första målet, för flertalet ytterligare chanser för Birmingham och dirigerade spelet matchen genom från sin position på offensivt mittfält.

BTW

Downing. Märklig situation i Middlesbrough där Stewart Downing inte får starta eftersom en klausul i hans kontrakt säger att om han startar en match till är han berättigad till ett förlängt kontrakt med högre lön.

Debuter. Debuter för både Alexander Milosevic, som startade, och för Kerim Mrabti när Birmingham mötte Nottingham Forest. Jonas Olsson ej med i matchtruppen.

ANNONS

Wilson. Harry Wilson fortsätter imponera stort för Derby County. Måste rimligtvis kunna spela en viktig funktion för Liverpool nästa säsong.

RESULTAT:

Preston North End 0-0 Derby County; Birmingham 2-0 Nottingham Forest; Brentford 5-2 Blackburn Rovers; Bristol City 2-0 Swansea; Hull City 2-0 Stoke; Ipswich Town 0-1 Sheffield Wednesday; Millwall 0-0 Rotherham; Reading 0-0 Aston Villa; Sheffield United 2-0 Bolton Wanderers; West Brom 2-3 Middlesbrough; Wigan 2-1 QPR; samt Leeds 1-3 Norwich.

EFL

Peter Hyllman

Kommer taktik och politik hålla Newcastle kvar i Premier League?

Peter Hyllman 2019-02-02 06:00

Rafa Benitez skicklighet som taktiker var vad som inte bara höll Newcastle kvar i Premier League förra säsongen utan lyfte dem upp till en oväntad tiondeplats, precis som hans skicklighet som taktiker är vad som ser ut att kunna hålla dem kvar i Premier League även den här säsongen, mot tuffare odds. Men trots en meriterande seger mot Man City i veckan är det dessa dagar framför allt Rafa Benitez skicklighet som politiker som bör hyllas.

För exakt en månad sedan skrev jag en blogg där jag menade att Rafa Benitez för att rädda Newcastle var tvungen att våga avgå från Newcastle. Det var som jag hävdade då enda möjligheten att sätta sådant politiskt tryck på Mike Ashley, Newcastles ägare, att denne kände sig tvingad att faktiskt investera i och förstärka spelartruppen. Alla andra försök att få Ashley att investera i laget har visat sig fruktlösa, löfte på löfte har avgivits men aldrig infriats.

Någon avgång blev aldrig av, åtminstone inte ännu. Men Rafa Benitez använde sig av ett väldigt trovärdigt hot om avgång för att tvinga fram en investering i spelartruppen. Några dagar innan januarifönstret stängde sade han rent ut att frågan om hans avgång berodde på vad som skedde de närmaste tre dygnen. Ett hot som gjordes mer trovärdigt av att en straffklausul i hans anställningskontrakt precis gått ut, enligt vilken han skulle behöva betala £6m om han själv sade upp kontraktet.

ANNONS

Timingen var infernalisk. Den 31 januari inte bara stängde transferfönstret, det var dessutom sista dagen då Newcastles supportrar skulle förnya sina säsongsbiljetter. Där Rafa Benitez genomgående vägrade uppmana supportrarna att förnya dem, utan bara menade att det inte var hans ensak. Många var redan ovilliga att förnya på grund av missnöje med Mike Ashley, med osäkerheten om Rafa Benitez framtid var en vindpust på väg att blåsa upp till storm.

De finns som menar att kritiken mot Mike Ashley är orättvis. Men hans oduglighet och brist på utveckling av Newcastle under sina tolv år som ägare avslöjas med all tydlighet av två objektiva och enkla ekonomiska mått: a) Under tolv år då samtliga klubbars kommersiella intäkter ökat exponentiellt har Newcastles kommersiella intäkter ökat med endast £600,000 (2%), samt b) Under tolv år då investeringarna på spelare har ökat lavinartat har Newcastle som enda klubb inte slagit sitt eget transferrekord.

ANNONS

Newcastle är med andra ord en klubb som har stått stilla i tiden. Och en klubb som inte rör sig framåt kommer ofrånkomligen falla bakåt. Något som inte minst tagit sig uttryck i att Newcastle har åkt ur Premier League två gånger på dessa tolv år, samt gått från att potentiellt utmana tabelltoppen till att hoppas på att kunna hålla sig kvar i Premier League. Här fångas även kritiken mot Mike Ashley. Ingen begär att Newcastle ska vinna allt hela tiden, men alla begär i alla fall ambitionen att vilja vinna och bli bättre.

Rafa Benitez politiska spel gav däremot resultat. Detta sedan hans taktiska dispositioner gett Newcastle tre oväntade men ändå välförtjänade poäng mot Man City hemma på St James’ Park. Bara några dagar senare gav Mike Ashley med sig. Newcastle värvade från Monaco vänsterbacken Antonio Barreca och från Atlanta United offensive mittfältaren Miguel Almirón. Två positioner Rafa Benitez försökt förstärka under snart tre år. Därtill gjordes ett misslyckat försök att värva Benficas Andreas Samaris.

ANNONS

Framför allt värvningen av Miguel Almirón blev en politisk triumf för Rafa Benitez. Dels en spelare som han hela tiden velat ha men som Newcastle tidigare under transferfönstret har menat varit för dyr. Dels en värvning genom vilken till sist Newcastle, efter 14 långa år, till sist slog sitt eget transferrekord och för första gången någonsin alltså betalade mer än £20m för en spelare. En summa som naturligtvis låter som småpotatis i dessa tider, även för betydligt mindre klubbar än Newcastle.

Att tillskriva Miguel Almirón frälsaregenskaper kan vara riskabelt, särskilt för en helt ny spelare i Premier League. Men argentinsk mästare med Lanús, MLS-mästare med Atlanta United, kreativ nyckelspelare i båda lagen, en hårt arbetande spelare med högsta tekniska skicklighet och strålande spelsinne. Det lovar gott. Framför allt är det en spelartyp som Newcastle länge har saknat, den offensiva tian i Rafa Benitez spelsystem, spelaren som kan ge Newcastle en offensiv referenspunkt att gå från försvar till anfall.

ANNONS

Rafa Benitez fick till slut som han ville, med två värvningar som båda två kommer göra Newcastle starkare. Genom att utnyttja sin egen position och maktställning i klubben har han lyckats kombinera taktiska metoder för att hålla Newcastle kvar i Premier League med politiska metoder att göra Newcastle bättre och starkare, i en ständigt pågående förhandling med klubbens ägare. Benitez visar att en manager inte behöver vara en viljelös pjäs på ägarens spelbräde.

Jämförelsen med Arsenal och Arsene Wenger ligger nära till hands, en klubb där ägaren också kritiserats för bristande ambition och vilja att investera i laget. Arsene Wenger beskrevs oftast som handikappad av Stan Kroenke, trots att hans maktposition i Arsenal rimligtvis var betydligt större och starkare än Rafa Benitez i Newcastle. Skillnaden var däremot att Benitez faktiskt var beredd att ställa sin position till förfogande, samtidigt som det viktigaste för Wenger till sist verkade vara hans egen position och anställning.

ANNONS

Dilemmat för Rafa Benitez blir rimligtvis vad som händer härnäst. Han har fått Mike Ashley att investera i klubben och spelartruppen en gång, det vill säga här och nu. Men vilka garantier finns att det kommer fortsätta investeras, och att det inte bara var en engångsinsats ägnat att hålla honom själv kvar i klubben? Rafa Benitez vet naturligtvis om detta, vet att hans kontrakt går ut till sommaren, och kommer självfallet fortsätta spela på detta, och utkräva garantier för att till sist förlänga.

I bakgrunden finns fortsatta hopp om att Newcastle ska få ny ägare. Klubben är fortfarande öppen för försäljning men Mike Ashley planerar ändå som om han fortsätter som ägare, vilket han förvisso måste göra. Men rimligtvis inser även han att Newcastle tappar stort i värde om klubben åker ur Premier League. Rafa Benitez förväntar sig investeringar både i spelaren och i klubbens infrastruktur. Mike Ashley vill ha Benitez kvar över en längre period i Newcastle.

ANNONS

Det borde utifrån de förutsättningarna inte vara omöjligt för de båda att komma överens. Men som Rafa Benitez även säger så måste fokus ligga på nästa match, och nästa efter den. Och nästa match är även det en väldigt tuff match, borta mot Tottenham på Wembley. Dags för politikern Rafa Benitez att kliva åt sidan och låta taktikern Rafa Benitez göra sitt jobb.

Peter Hyllman

Januarifönstrets vinnare och förlorare i EFL Championship

Peter Hyllman 2019-02-01 18:00

När januarifönstret stängde så stängde det inte bara för Premier League utan också för Football League. Och för den som tycker att transferfönstret är kaotiskt med 20 klubbar i Premier League kan ni ju föreställa er vad det är med 72 klubbar i Football League, där dessutom lånecirkusen är betydligt mer omfattande. Bara i EFL Championship värvades under januari 57 spelare till 24 klubbar, alltså i snitt över två spelare per klubb.

Ännu en statistik är rätt fascinerande. Nämligen att det värvades fler spelare i Football League under deadline day, alltså transferfönstrets sista dag, än vad det sammanlagt värvades spelare under samtliga 30 dagar dessförinnan. Det är på sätt och vis en naturlig effekt av att ha ett transferfönster, men något osunt måste det rimligtvis också säga om beslutsprocessen och vilka faktorer som styr beslut att värva spelare.

Möjligen på det temat så var det Ipswich Town, fast förankrade i botten av tabellen och med raketfart på väg mot nedflyttning, som värvade överlägset flest spelare. Hela åtta spelare anlände till Ipswich under januari. Ipswich och Paul Lambert verkar gripa efter det sista desperata halmstrået, men det är minst sagt svårt att se hur Ipswich på de tre månader som återstår av säsongen ska kunna spela in åtta nya spelare.

ANNONS

En annan klubb indragen i nedflyttningsstriden är Reading. Om deras strategi är mer hållbar för att hålla sig kvar i EFL Championship är oklart, men är förmodligen finansiellt mer sund. De har värvat Nelson Oliveira från Norwich men i övrigt tagit in mängder med spelare på lån. Ovie Ejaria från Liverpool, Lewis Baker och Matt Miazga från Chelsea samt Emiliano Martinez från Arsenal.

Några häftiga och rätt namnkunniga värvningar har också gjorts, kanske i synnerhet för att vara en andradivision. Frank Lampard hämtade hem en gammal bandmedlem och värvade Ashley Cole till Derby County. Ännu häftigare är kanske Leeds målvaktsvärvning av Kiko Casilla från Real Madrid. Inte för att Casilla var ordinarie i Real Madrid, men det är en minst sagt namnkunnig värvning.

Häftigaste värvningen under EFL Championship var annars Sunderlands köp av Will Grigg för £4m på deadline day. Inte bara för att spelaren väljer att hoppa ned en division till en klubb med kanske större potential, inte bara för att Wigans supportrar blev pissed, utan för att summan är mer än den dubbla vad någon klubb i tredjedivisionen tidigare har betalat för en spelare. Sunderland satsar på uppflyttning.

ANNONS

Men frågan med dessa januarifönster är alltid vilka som blev dess vinnare och dess förlorare sett till den här säsongen. Vilka klubbar har mest markant förstärkt sina positioner och möjligheter inför de återstående 17 omgångarna, och vilka klubbars positioner har försvagats mest eller främst missat en möjlighet att förstärka? Här är mina vinnare och förlorare i EFL Championship under januarifönstret:

VINNARE

West Brom. Bära eller brista för West Brom som naturligtvis ligger i toppen av tabellen med slagläge för automatisk uppflyttning. De flesta ser dem som förhandsfavoriter till just uppflyttning. West Brom var inte särskilt aktiva tidigare under fönstret, men under deadline day small det till rejält med tre tunga värvningar i form av Jefferson Montero från Swansea, Jacob Murphy från Newcastle och Stefan Johansen från Fulham. Seriens redan mest målfarliga lag ökade alltså sin offensiva firepower rejält och i Johansen får de en dokumenterat skicklig mittfältare med erfarenhet från Football League.

ANNONS

Nottingham Forest. Målsättningen för Nottingham Forest är Premier League och de har definitivt gett Martin O’Neill verktygen att jobba med. Yohan Benalouane kom in tidigt som en förstärkning till backlinjen, och under deadline day anlände Leo Bonatini från Wolves och Pelé från Monaco som offensiva förstärkningar. Lägg till dem Molla Wagué från Udinese. Därtill förstärkte Nottingham Forest dessutom sitt mittförsvar genom att under dagen göra klart med Alexander Milosevic. Starkt januarifönster för Nottingham Forest som jagar playoff.

Stoke. Många klubbar efter West Brom och Nottingham Forest har värvat starkt men kanske inte fantastiskt. Derby County, Sheffield United och Preston North End kan alla nämnas. Jag fastnar ändå för Stoke som med två värvningar under deadline day, Danny Batth och Sam Vokes, förstärkte en redan mycket stark spelartrupp. Framför allt Sam Vokes tror jag kan bli en kanonvärvning för Stoke, som lidit mycket under säsongen av att inte ha någon riktigt markant och dominant målskytt. För ett Stoke med en utsidas chans på playoff kan det visa sig värt sin vikt i guld.

ANNONS

FÖRLORARE

Wigan. Under gårdagen var min spontana reaktion att Wigan trots allt gjort ett ganska bra transferfönster. Visst, de hade tappat Max Power till Sunderland men ändå därefter förstärkt med spelare som Anthony Pilkington, Danny Fox och inte minst Leon Clarke på lån från Sheffield United. Men så avslutades deadline day med att Sunderland lyckades i sitt uppsåt att köpa Will Grigg. Inte bara tappar Wigan en för dem väldigt värdefull anfallare, dessutom till en klubb i League One, det har gjort såväl supportrar som egna spelare upprörda och missnöjda. Obra läge inför en oviss vårsäsong.

Middlesbrough. Det råder kanske delade meningar huruvida det är en fördel eller nackdel, men Tony Pulis hotade redan innan deadline day med sin snara avgång om Middlesbrough inte värvade fler spelare. Deadline day kom och gick, Middlesbrough försökte nog värva några spelare men lyckades inte. Så hur reagerar Pulis på den saken, avgår han eller blir han kvar? Den osäkerheten och politiska turbulensen kan knappast vara Middlesbrough till hjälp under säsongen. Kan även diskuteras om Middlesbroughs problem är för svag spelartrupp eller Pulis egna taktiska dispositioner.

ANNONS

Swansea. Ofrånkomligen de största förlorarna i Football League under januarifönstret, efter att inte ha värvat en enda spelare, ha sålt av flera spelare i somras, och dessutom under januari nu ha sex ytterligare spelare, inte minst Jefferson Montero, Tom Carroll och Wilfried Bony. Dessutom var de minst sagt på gång att göra sig av också med Leroy Fer och Daniel James innan oenighet i styrelsen satte stopp för dessa övergångar bokstavligt talat när midnattstimmen var slagen. Spelare som nu kanske är kvar i klubben men sura och desillusionerade. Graham Potter har en omöjlig uppgift.

:::

Kvällens match i Football League: Preston North End vs Derby County!

Dagen har också gett några nyheter av stort svenskintresse. Nottingham Forest värvade alltså Alexander Milosevic, och dessutom blev det klart att Wigan har skrivit ett kontrakt med Jonas Olsson.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Chelsea se Gianfranco Zola som sin Solskjaer?

Peter Hyllman 2019-02-01 06:00

Resultaten sviktar, tabellpositionen dalar, spelet som sådant ser trögt och trött ut med en taktik som inte verkar vilja sätta sig, laguttagningar som känns kontraintuitiva snarare än självklara, interna oenigheter med klubbledningen, uppenbara konflikter med den egna spelartruppen. Det är mycket med Maurizio Sarri i Chelsea som klart och mycket tydligt påminner om José Mourinho i Man Utd.

Att Maurizio Sarri skulle riskera sparken i Chelsea är inte något jag hittills har sett som en realistisk risk; med Sarri hade ju Chelsea hittat sin ideolog. Men kombinationen av alla dessa problem på en och samma gång, samt den synbara frånvaron av en konstruktiv relation mellan klubb och manager, gör att det nu börjar bli aktuellt att åtminstone ställa frågan om Sarri verkligen kommer vara Chelseas manager när säsongen är slut.

Två tunga förluster har satt situationen på sin spets. Förlusten borta mot Arsenal var illa nog, även om det förmodligen var den allmänna håglösheten som störde mest. Men att förlora med 0-4 mot Bournemouth, en förlust som i själva verket är Chelseas största förlust i ligan på över 20 år, är inte bara en förlust utan ett sammanbrott. Det ställer allvarliga frågetecken kring Chelseas tillstånd under Maurizio Sarri.

ANNONS

Jämförelsen med José Mourinho är inte bara en billig poäng. Där finns i själva verket många likheter där Chelseas situation nu i många avseenden liknar Man Utds situation med Mourinho. Även om det är två managers med helt olika spelidéer kan vi ändå se hur båda två kämpar med frågetecken i vilken utsträckning just deras idéer och just deras ledarskap fortfarande håller i ett tuffare och mer modernt Premier League.

Där finns även paralleller i synen på värvningar. José Mourinho värvade eller ville värva spelare han redan jobbat med, vilket kanske var bra spelare i sig men även lite äldre spelare och inte nödvändigtvis spelare för någon längre framtid. Maurizio Sarri har gjort lite samma sak med först Jorginho och alldeles nyss alltså Gonzalo Higuain. Chelseas och Sarris idéer har, lika lite som Man Utds och Mourinhos, inte känts helt synkade.

ANNONS

Precis som det finns paralleller med yngre spelare och värdefulla talanger. Anthony Martial var beredd att lämna Man Utd om José Mourinho var kvar som manager, och Mourinho var beredd att sälja honom då han inte värderade Martial, men Man Utd ville inte sälja Martial utan såg honom som en viktig spelare och tillgång. Callum Hudson-Odoi har nu satt Chelsea och Maurizio Sarri i mer eller mindre exakt samma situation.

Möjligen går det även att hitta paralleller med lagets befintliga stjärnspelare, där José Mourinhos relation till Paul Pogba, åtminstone under det senaste året, möjligen var mer långt gången men ändå alltmer speglas i Maurizio Sarris relation till Eden Hazard, en spelare han först försökt stryka medhårs för att därefter, mer och mer tydligt, komma med kritik och med i bästa fall tvetydiga kommentarer.

ANNONS

Allt är inte Maurizio Sarris fel, lika lite som allting var José Mourinhos fel. Sarri har precis som Mourinho ärvt en klubbs organisation, kultur och spelartrupp med alla dess positiva och negativa attribut. Men precis som det också var fel att friskriva Mourinho från sin del i problemet är det också fel att helt och hållet friskriva Sarri. Även om Sarri råkar vara en betydligt mer populär manager bland experter, åsiktsproducenter och fotbollsideologer.

Om Maurizio Sarris situation med Chelsea i så hög utsträckning påminner om José Mourinhos situation med Man Utd, borde det inte längre vara osannolikt att Chelsea till sist kommer till exakt samma slutsats som Man Utd slutligen gjorde. De står i så fall inför samma dilemma som Man Utd, nämligen vem vill i så fall ta över i detta läge och vem ska de i så fall välja som långsiktig efterträdare istället? Men även här finns paralleller.

ANNONS

Man Utd valde att på frågan om (a) eller (b), istället svara (c) – det vill säga att anställa Ole-Gunnar Solskjaer som tillfällig manager och därmed skjuta på frågan om permanent manager till efter säsongen. Nu är kanske inte det någon möjlighet som är tillgänglig för alla klubbar, men Chelsea har faktiskt redan sin ”Solskjaer” på sin tränarbänk i form av Gianfranco Zola. Managererfarenhet sedan tidigare, omåttligt populär i klubben.

Med den uppenbara framgång Man Utd har haft med sitt beslut att ersätta José Mourinho med Ole-Gunnar Solskjaer, och det uppsving vi sett både i lagets spel och resultat, och i stämningen i och runt klubben, med viktiga spelare som börjar skriva på nya kontrakt, är det inte en orimlig tanke att Chelsea faktiskt har sett detta och även ser möjligheten att upprepa samma framgång med Gianfranco Zola.

ANNONS

Samtidigt finns där också betydelsefulla skillnader mellan Chelsea och Man Utd och var i händelseförloppet de faktiskt befinner sig. Man Utd befann sig två och ett halvt år in i sin relation med José Mourinho. Chelsea befinner sig bara ett halvår in i sin relation med Maurizio Sarri. Beslutet att anställa Sarri ligger kanske för nära i tid, relationen har inte hunnit bli tillräckligt infekterad, de har precis låtit Sarri värva Gonzalo Higuain.

Även om Chelsea skulle välja samma beslut som Man Utd, pressa avtryckaren och ersätta Maurizio Sarri med Gianfranco Zola, så står i så fall Chelsea potentiellt inför samma typ av dilemma som Man Utd nu gör: Behåller vi Gianfranco Zola även efter säsongen eller anställer vi en helt ny manager, och i så fall vem? Resultaten kan så klart göra den frågan väldigt lättbesvarad, men Zola har alla förutsättningar att få en snabb positiv effekt.

ANNONS

Vem vill du se som ersättare till Maurizio Sarri? Den följdfrågan dök snabbt upp på twitter då jag först yttrade misstanken att Sarri kanske riskerade att få sparken snart. Svår fråga att svara på. Dels för att jag precis har öppnat mig för möjligheten att Sarri kan få sparken och alltså inte hunnit reflektera så mycket på möjliga ersättare. Dels för att det ju som vi ser med Solskjaer i Man Utd beror så mycket på hur det går för Gianfranco Zola.

Det besvärliga med Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd är att så mycket historik och känslor är investerade i honom tack vare hans många år i klubben, hans legendstatus, att det när det går bra för honom som tillfällig manager är lätt hänt att man känner sig som en dålig människa om man skulle föredra någon annan efter säsongen. Vilket sätter varje ersättare i den dåliga och oförskyllda politiska positionen att vara den som ”petat Solskjaer”.

ANNONS

En position Chelsea alltså skulle kunna hamna i även med Gianfranco Zola. Å andra sidan går det naturligtvis att säga att det väl ändå är ett hyfsat angenämt problem att behöva brottas med, att den tillfällige ersättaren lyckats så bra att han därför är svår att i sin tur ersätta. Men vi vet också, som vi sett många gånger, att det inte är samma sak att lyckas på kort sikt under en säsong som att bygga något nytt långsiktigt över flera år.

Priset riskerar bli att kort sikt blandas samman med lång sikt. Chelsea måste därför bestämma sig för om de, precis som Man Utd kom fram till med José Mourinho, anser att problemen med Maurizio Sarri är så omfattande och omöjliga att åtgärda att det är ett pris värt att betala.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto