Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

"Nicolas Anelka är inte antisemit, men…"

Den FA-panel som fått uppgiften att döma i frågan angående Nicolas Anelka och dennes målfirande med hjälp av en quenelle-gest presenterade igår sitt arbete och landade i beslutet att stänga av Anelka i fem matcher samt bötfälla denne med £80,000. West Brom svarade snabbt med åtgärden att själva stänga av Anelka fram till dess att ärendet är helt avgjort.

Panelens grundläggande slutsats var att Nicolas Anelka gjort en gest som var ”abusive and/or indecent and/or insulting and/or improper, and that included a reference to ethnic origin and/or race and/or religion or belief.”, men också att ”did not find that Nicolas Anelka is an antisemite or that he intended to express or promote antisemitism by his use of quenelle.”

Det där verkar vara standard för FA:s paneler. Precis som motsvarande paneler kom fram till i fallen med Luis Suarez och John Terry att dessa gjort sig skyldiga till rasistiska handlingar men att de absolut inte var rasister, så har man nu alltså kommit fram till att Nicolas Anelka gjort en förmodat antisemitisk gest utan att för den sakens skull vara antisemit.

”Han är inte antisemit, men…” är kanske det lättaste och mest slagfärdiga sättet att sammanfatta FA-panelens resonemang.

Förmodligen är det väl klokt att på så vis separera själva handlingen från personen. Att säga att någon är rasist eller antisemit ställer krav på att bevisa vad som finns i någons huvud. Det blir till sin natur väldigt subjektivt. Att däremot bedöma en enskild handling, såsom en gest eller ett muntligt uttalande, är mer konkret och påtagligt.

Det ger också båda parterna en out. FA kan hävda att de minsann tagit i med krafttag mot en uppfattat allvarlig förseelse. De kan på så vis ta sitt politiska ansvar. Spelaren ifråga kan samtidigt peka på domen och säga att en oberoende panel kommit fram till att de inte är exempelvis rasister.

:::

Det finns de som vill ge sig in i hårklyverier om vad quenelle egentligen betyder. En del menar att det inte är något antisemitiskt med det. Ofta leder detta fram till en situation där man försöker hävda åtskillnad utan att där faktiskt finns någon egentlig skillnad. Distinction without a difference.

Det där är så klart till stor del barnsliga slingringar eller bortförklaringar. Alla vet tämligen väl just precis hur gesten uppfattas av en tämligen stor grupp människor. Det är knappast någon hemlighet. Gesten är provocerande och användandet av den är avsett just att provocera. Det finns gränser för hur dum man kan tillåtas att spela.

Och det är just här som fotbollsspelares ursäkter oftast spårar ur. Likt i det här fallet Nicolas Anelka. De försöker i efterhand hävda okunnighet och att de bara stöttade en kompis när de ändå är fullt medvetna om gestens innebörd och hur den uppfattas. Då måste de också förväntas ta ansvaret för att de använder gesten.

Oavsett vad de vet eller ej kan man utgå från vad de bör känna till. Om man som professionell fotbollsspelare, med hela världen som publik, medvetet och helt enligt sin egna fria vilja väljer att använda en gest eller en symbol i samband med sitt arbete och på fotbollsplanen så är det deras förbannade skyldighet att faktiskt veta vad gesten eller symbolen innebär.

:::

West Brom fick inledningsvis också sin beskärda del av kritiken för att de inte aktivt agerade i samband med att Anelkas gest först drog uppmärksamheten till sig. Deras beslut att nu i samband med domen dels stänga av Anelka framgent, dels öppet påtala hur gesten väckt anstöt, är självklart ett sätt att distansera klubben från spelaren.

Det var redan inledningsvis en märklig värvning. Känslan var inte att Nicolas Anelka skulle göra något större väsen ifrån sig i West Brom. Säsongen som har gått har heller inte varit någon lysande succé för fransmannen. Det är nog minst sagt tryggt att förmoda att West Brom inte kommer använda sig av sin option att förlänga Anelkas kontrakt.

Cirkusen runt Nicolas Anelka är naturligtvis bara en del av den turbulens som för tillfället omgärdar West Brom. Dave McDonough, West Broms tekniske direktör, fick sparken under gårdagen. Ett av McDonoughs stora beslut var att anställa Pepe Mel som manager, som sedan dess inte har lyckats vinna någon av lagets sex matcher.

West Brom befinner sig nu farligt nära nedflyttningsstrecket. De problem som man misstänkte att laget skulle få redan innan säsongen, i avsaknad av såväl Romelu Lukaku och Peter Odemwingie, börjar nu ge sig till känna.

West Brom var på nedgång i tabellen redan med Steve Clarke som manager, men det är uppenbart att klubbledningen inte har haft någon helt vattentät plan om hur de skulle agera efter att de gjort sig av med Clarke. Nu kan West Brom inte göra så mycket mer än att blunda, hålla för näsan och hoppas att det löser sig.

Inte blir det lättare när dylika spelarkontroverser drar fokus och koncentration från lagets prestationer på planen.

:::

Be Champions!! 

Peter Hyllman

Positivt i Swansea inför kvällens match mot Napoli

0-0 kan ju framstå som ett tämligen magert resultat att ta med sig efter ett första möte på hemmaplan i europeiskt cupspel. Samtidigt betyder det att man i alla fall har undvikit att släppa in något bortamål, vilket i sin tur betyder att oavgjort räcker alldeles utmärkt för Swansea ikväll borta mot Napoli.

Men det är inte först och främst resultatet som Swansea bör vara nöjda med efter deras första match mot Napoli. Tvärtom kanske de kliar sig i sina huvuden och undrar hur de egentligen misslyckades med att göra mål. Så pass dominanta var de på Liberty Stadium. Men de bör ändå ha känslan att de mycket väl kan matcha Napoli, även på bortaplan.

Det blev förlust i helgen borta mot Liverpool. Men själva insatsen på Anfield, där det blev förlust med 3-4, visade ändå Swansea själva att de kan mäta sig med de större lagen även på bortaplan. Gör de tre mål ikväll i Neapel så går de med all säkerhet vidare till åttondelsfinal i Europa League.

Naturligtvis är det vanskligt att dra för grova slutsatser baserat på den första matchen. Napoli var helt säkert nöjda med ett oavgjort resultat i den första matchen. Rafa Benitez brukar hur som helst alltid vara nöjd med det, det ingår i hans europeiska cupplan. Vi kan räkna med ett annat upplägg och ett delvis annat Napoli ikväll.

:::

Värdet av att byta manager diskuteras ju ofta och med rätta. Vad man kan säga om Swansea är att sedan klubben sparkade Michael Laudrup och tillsatte Gary Monk som tillförordnad manager så har laget sett bättre ut, såväl individuellt som kollektivt.

Inte minst Ashley Williams har sett ut som något av en ny spelare med Monk som manager, eller i alla fall som den otroligt lovande mittback han framstod som för något år eller två sedan. Överlag så har Gary Monk förstärkt och förbättrat lagets defensiva balans, vilket har gjort Swansea till en tuffare nöt att knäcka. Ytterbackarna går exempelvis fortfarande framåt i planen, men deras huvudsakliga uppgift är defensiv.

Michael Laudrup var lagd åt det mer offensiva hållet. Det var en av faktorerna som gjorde honom tilltalande som manager. Men det gjorde också Swansea mer sårbara än förut, vilket också syntes.

I grund och botten verkar det vara en fråga om självförtroende för Swansea. De har potentialen att kunna störa och vinna mot de stora klubbarna, både i Premier League och i det europeiska cupspelet. De har ett tekniskt baserat spel som passar bra mot dylikt motstånd. Under Michael Laudrup fostrades dock uppfattningen att förluster mot de större lagen var en oundviklighet, vilket så klart få spelare gillar att höra.

Om Swansea ska lyckas få med sig ett positivt resultat från Neapel ikväll så måste de tro att det är möjligt. Jag kan föreställa mig få svårare bortamatcher inom europeisk fotboll än just den som Swansea nu har framför sig.

:::

Det andra laget som beger sig ut i action ikväll är Tottenham som förlorade borta mot Dnipro med 0-1. Det är självklart inte något omöjligt resultat att vända på för Tottenham hemma på White Hart Lane, men det bör oroa att Dnipro får en väldig fördel om de lyckas göra mål.

Det vore självklart en väldig missräkning för Tottenham om de åker ur Europa League ikväll. Dnipro var ett motstånd de rimligtvis måste ha förväntat sig att klara av. Samtidigt verkar Tottenham ha funnit ett synnerligen illa valt tillfälle att bege sig in i en formsvacka.

Samma resonemang gäller förvisso för Tottenham som tidigare för Man Utd. Även de krigar om fjärdeplatsen med ett Liverpool som inte har någon europeisk belastning alls. Normalt sett brukar Europa League dessutom tära mer på deltagande lag än Champions League, veckorytmen bryts upp i och med torsdagsmatcherna.

Samtidigt är det aldrig ett gott tecken för ett lag när det börjar sluta ta matcherna på fullt allvar. Men man kan så klart fråga sig hur Tim Sherwoods prioriteringar ser ut när det kommer till Europa League. Det kommer självklart påverka Tottenham även om viljan att matchen finns där.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Didier Drogba står i vägen för Chelseas marsch mot kvartsfinalen

Noll mål framåt. Sex mål i baken, två mål per match. Nej, åttondelsfinalerna i Champions League har verkligen inte varit någon rolig historia för de engelska lagen. Man Utds säsong gick igår kväll från väldigt dålig till otroligt mycket sämre i och med en prestation som lämnade till och med en på förhand mest pessimistiske stum av förundran. Det var inte så mycket grekisk tragedi som komedi som utspelades på fotbollsplanen.

Det enda som möjligen skiljer Man Utd från Arsenal och Man City är att de ändå får anses ha någorlunda goda chanser att gå vidare. Misslyckandet att göra mål gör det hela dock betydligt svårare även om det så klart är långt ifrån någon omöjlighet för Man Utd att göra två mål eller fler på Old Trafford. Värre är i så fall att det känns betydligt mer osannolikt att Man Utd skulle kunna undvika att släppa in mål i ett sådant cupmöte.

Vill man spela barnslig optimist så kan man så klart försöka se de goda omen som ändå finns. Liverpool på väg mot sin sensationella Champions League-seger 2005 behövde även de vinna en hemmamatch mot Olympiakos med ett par måls marginal. Chelsea som vann Champions League 2012 befann sig efter den första matchen mot Napoli i rejält underläge, men lyckades vända och vinna på Stamford Bridge.

Men nej, det känns minst sagt osannolikt. Vilket i och för sig Liverpools och Chelseas slutliga segrar också gjorde. Men sanningen är att Englands hopp i Champions League nog än en gång ställs till Chelsea, som ikväll ska spela sin första slutspelsmatch för säsongen, borta mot Galatasaray. Inte grekisk galenskap men väl turkisk.

:::

Precis som är alltför vanligt när europeisk cupfotboll kommer till Turkiet och Istanbul, särskilt när motståndet är engelskt, så är atmosfären fientlig och våldsam. Bråk mellan supportergrupper har resulterat i två knivhuggna Chelseafans, och supportrar till både Leeds och Man Utd bör känna igen sig i den situationen.

José Mourinho brottas med andra bekymmer. Dels att Chelsea saknar ett konsekvent och stabilt anfallsalternativ. Dels att den uppfattningen har gjorts offentlig genom att han filmats sägandes det. Något som så klart används för att måla upp en konflikt mellan honom och hans spelare, såsom Samuel Eto’o och Fernando Torres. Ett något löjligt medialt spel kan tyckas.

Det är i och för sig sant att Chelsea har haft det väntat men ändå förbryllande svårt att ersätta just den anfallare mot vilken de ställs ikväll. Klubbikonen Didier Drogba. Drogba har under alla år haft en förbluffande förmåga att stå för de helt avgörande insatserna i de stora matcherna. Ibland ett enmansanfall men alltid en värdefull lagspelare. Hans sista insats i Chelseatröjan var att vinna dem Champions League.

Det vore naturligtvis djupt ironiskt om Didier Drogba nu visade sig vara den som förpassade Chelsea ur Champions League.

:::

En annan högintressant match i matchen mellan Chelsea och Galatasaray är så klart den mellan José Mourinho och Roberto Mancini.

Den ene fick sparken från sin engelska klubb, ogillad inom klubben och misslyckad i det europeiska cupspelet. Den andre återvänder närmast ridandes på en åsnerygg till sin tidigare engelska klubb, given uppdraget att återföra stabilitet och framgång till en klubb som under ett antal år saknat mål och mening med sin färd.

Lika men ändå så olika. Roberto Mancini var ju på många sätt förbluffande lik José Mourinho, åtminstone till det yttre, kanske till och med en omedveten imitation av denne. Olika sett till det inre. Jesusparallellerna görs alltid med Mourinho i åtanke, men det är Mancini som höjt upp sitt eget martyrskap på det bildliga korset till en konstform, ständigt vandrandes längs sin helt egna golgata.

Det måste man ge José Mourinho. Det är aldrig synd om honom, han framställer sig aldrig som något offer. Man kan tycka vad man vill om honom och hans beteende, visst framstår han stundtals som arrogant, visst ger han ofta intryck av att anse sig förföljd och missgynnad, men det är alltid med trots i blicken och kampvilja i sinnet.

Sådan manager, sådant lag. Attityder reflekterar ledarskap.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Grekisk tragedi inget bra alternativ för Man Utd

Sjätte eller möjligen sjunde plats i ligan. Elva saftiga poäng upp till Liverpool och fjärdeplatsen. Samtidigt åttondelsfinal i Champions League mot Olympiakos men oavsett detta endast en rejäl outsiderchans till att faktiskt vinna turneringen. Det är tvivelsutan så att Man Utd befinner sig i en situation där de måste finna sina prioriteringar inför återstoden av säsongen.

Oavsett hur skakiga Man Utd än har varit hittills under säsongen så är de naturligvis favoriter mot Olympiakos. Stora sådana dessutom. I Champions League har de något ironiskt nog därtill varit betydligt mer trygga i sitt spel än vad som varit fallet i Premier League. Man Utd bör kunna spela hem ett resultat ikväll på bortaplan för att utan några större problem kunna avgöra dubbelmötet hemma på Old Trafford.

Men för att fortsätta spela i Champions League så måste Man Utd uppnå minst en av två saker. Antingen måste de vinna Champions League, vilket förvisso inte är någon direkt omöjlighet men ändå ett genuint långskott. Eller så måste de på knappt tre månader hämta hem ett elvapoängsförsprång upp till Liverpool, vilket vore en upphämtning förmodligen mer imponerande än de 12 poäng som åts upp mot Newcastle under våren 1996.

Liverpool har haft och fortsätter att ha en stor fördel i ligaspelet den här säsongen. De har inte haft något europeiskt cupspel alls att tänka på och kan således vara helt fokuserade och utvilade inför ligaspelet. Frågan Man Utd således kan ställa sig är om det inte vore bättre för dem att kunna göra detsamma under våren. Följdfrågan blir därför om inte en vinst mot Olympiakos vore något av en pyrrhusseger.

:::

Den kallt rationella analysen säger att Man Utd förmodligen gjorde bäst i att strunta i Champions League den här säsongen. Ska det alls finnas någon chans, ehuru liten, att hämta upp Liverpools försprång så måste Man Utd kunna vara lika fokuserade på ligaspelet som sina konkurrenter. Men kanske finns det andra aspekter att ta hänsyn till.

Rent psykologiskt vore det dock om inte annat att betrakta som en form av kapitulation. Varför har man spelat gruppspelet i Champions League om man ändå inte ska göra det bästa av läget i slutspelet? Något säger mig att den moraliska kostnaden med det skulle medföra en negativ effekt också på själva ligaspelet.

Det skulle i min mening också befästa en uppfattning om hur Man Utd på kort tid gått från mästarklubb till förlorarklubb. En mästarklubb skulle aldrig ge upp en chans på en titel för en marginellt förbättrad möjlighet (kanske) att nå fjärdeplatsen i ligan. Betraktar man sig själv på det viset är det oundvikligt att andra också kommer göra det, och inte skulle det underlätta att attrahera bra spelare framöver.

Dessutom. Skulle Man Utd egentligen vinna så mycket i termer av mindre spelade matcher därigenom? De är redan utslagna ur såväl Ligacupen som FA-cupen, så deras matchschema består inte längre av dylika matcher. Vi talar alltså under ligasäsongen som sådan om maximalt sex matcher som tillkommer, finalen ligger ju efter ligasäsongen är avslutad. Mer exakt kan det alltså bli vad som helst mellan två till sex matcher.

Vinsten är för liten, den potentiella risken är alldeles för hög, och möjligheten till önskat utfall är alltför begränsad. Den mer holistiska analysen säger oss alltså att Man Utd bör göra mesta möjliga av sitt fortsatta Champions League-äventyr.

Det är naturligtvis också så att även om chansen att vinna Champions League är liten, så är kanske chansen att äta upp elva poäng i ligan under säsongens avslutande månader ännu mindre. Ett engelskt fotbollslag under senare år har visat att det är fullt möjligt att vinna Champions League trots undermålig ligaform, mot till synes överlägsna motståndare. Två om vi därtill räknar in Liverpool.

Ett mer cyniskt perspektiv vore detta. Man Utd kommer med all sannolikhet inte att spela i Champions League nästa säsong, oavsett vilket. Alltså är det bara att göra mesta och bästa möjliga av den fortsatta möjlighet i Champions League som fortfarande återstår under den här säsongen, och ta nya tag inför nästa säsongs återtåg.

Och då finns ju alla skäl i världen att försöka undvika en grekisk tragedi.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det finns inget som är "fit and proper" med Leeds

Vad är en fit och proper person? Det har inom engelsk fotboll blivit en alltmer väsentlig fråga i och med att såväl Premier League som The Football League har infört ett sådant test för att godkänna vilka det är som egentligen äger engelska fotbollsklubbar.

Problemet med testet utifrån ett supporterperspektiv är att det är ett rent juridiskt test och så grovmaskigt att det inte diskvalificerar de ägare som supportrar allmänt sett menar urholkar den engelska fotbollen och dess supporterkultur.

Få klubbar och få supportrar lär vara mer medvetna om detta förhållande än Leeds. Deras situation kan sägas ha kulminerat för bara några veckor sedan när den populäre Brian McDermott först sparkades och därefter återanställdes, ett scenario som i alla fall jag inte hittar någon direkt jämförelse till. Att detta trots allt kan hända visar att Leeds egentligen inte alls har något skydd av The Football Leagues ”fit and proper person”-test.

Ett antal händelser har drabbat Leeds förhoppningar om framgång under senare år. 2007 försökte exempelvis den förre klubbdirektören Simon Morris köpa klubben men det enda han lyckades få för sina ansträngningar var 18 månaders fängelse för att ha varit delaktig i utpressning.

Resultatet av det missödet blev att Leeds supportrar tvingades stå ut med Ken Bates som ägare i ett flertal år. Eller rättare sagt, ingen visste egentligen vem som egentligen ägde klubben, mer än att fonden som stod som registrerad ägare var registrerade på Cayman Islands. Ett av de mer bisarra elementen i The Football Leagues ”fit and proper person”-test är nämligen att ägaren inte måste ge sig till känna.

GFH Capital köpte Leeds för drygt ett år sedan från Ken Bates men har sedan dess tillbringat mestadelen av sin tid med att försöka hitta en ny köpare av klubben.

:::

Många klubbar påstår sig vara stora klubbar. Leeds har emellertid ett starkt case att göra det. Bara Brighton har bättre publiksiffror i The Championship, klubben har en anrik historia, och Leeds är en regional och kulturell huvudstad i Yorkshire.

Det kan inte sägas att Leeds lever upp till sin potential i The Championship. Klubben behöver stabilitet och ett driftigt och ansvarsfullt ägarskap men ser inte ut att kunna se fram mot något av detta. Istället är det fortsatt kaos som verkar gälla.

GFH Capital visade sig vara en så kallad ”falsk gryning”. Om de hade några pengar till att börja med så är dessa pengar slut, varmed varje erbjudande att köpa Leeds framstår som bra för dem. De är alltså inte särskilt sparsmakade i sitt val av köpare. Leeds beräknas göra en förlust om £1m i månaden, och Ken Bates lämnade klubben med allvarliga likviditetsproblem.

Massimo Cellino, Cagliaris president i Serie A, är personen som skrivit på en avsiktsförklaring att köpa 75% av Leeds och bli klubbens näste ägare, en affär som formellt gick igenom den 7 februari. Cellino vidtog dock särskilda mått och steg redan innan. Som exempelvis att värva en spelare på lån från Cagliari utan Leeds vetskap och utan att The Football League registrerat övergången.

Eller som att efter en rad svaga resultat ge Brian McDermott sparken. I och med att Cellino vid den tidpunkten ännu inte ägde klubben så var beslutet dock inte juridiskt giltigt, så Brian McDermott återanställdes, eller rättare sagt är fortsatt Leeds manager.

:::

Även om GFH Capital och Massimo Cellino är överens om köpet av Leeds så måste alltså affären fortfarande godkännas av The Football League. Detta genom att Cellino måste klara av det så kallade ”fit and proper person”-testet, eller som det numera heter, ägar- och ledningstestet.

Det här var ett regelverk som introducerades 2004, efter åratal av protester från The Football League och även Premier League som menade att sådana regler inte gick att införa i fotbollen. Dessa regler syftade explicit till att förhindra bedragare och opålitliga personer att äga engelska fotbollsklubbar.

Ändå ser det alltså ut som om en person som Massimo Cellino, som förra året häktades i Italien misstänkt för att ha förskingrat offentliga medel, utan problem passerar The Football Leagues test. Skälet är att testet har anpassats strikt efter vissa juridiska kriterier, och utesluter således inte sådana ägare vars beteende utifrån ett supporter- eller allmänt intresseperspektiv framstår som förkastligt.

The Football Leagues test utesluter heller inte en person som har dömts för bedrägeri. Det finns i själva verket bara ett kriterium enligt vilket The Football League utesluter vissa personer, nämligen om ”they have unspent convictions for offences of dishonesty, corruption, perverting the course of justice, serious breaches of the Companies Act or conspiracy to commit any of those offences.”

”Unspent” framstår här som ett viktigt ord. Det bygger på rättsprincipen att människor inte ska belastas för alltid av brott begångna långt bak i tiden. De brott som Cellino fällts för i Italien ligger cirka 15 år bakåt i tiden och skulle alltså anses som ”spenderade” enligt engelsk lagstiftning, och således även enligt The Football Leagues test.

Och i och med att de nya åtalen mot Cellino gällande förskingring har överklagats så betraktas han enligt engelsk lagstiftning och således enligt The Football Leagues test som oskyldig åtminstone till dess att fallet är avslutat. En i och för sig inte orimlig hållning, även om sammanhanget inte blir mindre absurt för Leeds.

:::

Det uppenbara intrycket är att ”owner and director”-testet, det vill säga det gamla ”fit and proper person”-testet, mest är ett verktyg för The Football League, och på motsvarande sätt för Premier League, att kunna hävda att de tar ett ansvar för ägandet inom engelsk fotboll. Ett tämligen tandlöst initiativ som inte har några egentliga konsekvenser men som kan lyftas fram som ett argument för det egna ansvarstagandet.

Det är naturligtvis varje politisk organisations våta dröm. Att kunna påstå att de gör något utan att för den sakens skull faktiskt göra något. Möjligheten att kunna bemöta kritik men utan att behöva ta de ekonomiska och politiska kostnader som faktiska reformer medför.

Leeds kan emellertid fortfarande hoppas på att den allmänna opinionen dels sätter ett tryck på The Football League i det här avseendet, dels att det kanske får GFH Capital att överväga andra köpare, såsom exempelvis ”Together Leeds”, ett konsortium av lokala affärsmän som förmodligen skulle falla Leeds supportrar betydligt bättre i smaken.

Annars finns det goda chanser att Leeds i Massimo Cellino har hittat en ägare som kan visa sig bli till och med mindre omtyckt än Ken Bates. Något som naturligtvis måste anses som en tämligen enastående bedrift bara det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Motivationen är ett problem för Newcastle

Premier League bildades 1992 i och med att ett antal klubbar bröt  sig ut ur The Football League i syfte att bättre ta tillvara den kommersiella potentialen inom engelsk fotboll. Sedan dess har endast fem klubbar vunnit ligan vilket, beroende på hur man ser det, antingen gör Premier League otroligt svårt att vinna eller ligan väldigt förutsägbar. Sanningen finner vi förmodligen någonstans mittemellan.

Bland de klubbar som under den här tidsperioden aldrig har vunnit ligan så är Newcastle en av de mer framgångsrika klubbarna. Bland annat kom de tvåa i ligan efter att ha tappat en ledning om tolv poäng till Man Utd 1996. Därtill har de kvalificerat sig till Champions League tre gånger under dessa år samt spelat alla säsonger utom två i Premier League sedan dess grundande.

Samtidigt som Newcastle alltid ändå har varit någorlunda framgångsrika så har det också alltid varit en klubb där krisen funnits liksom runt hörnet. Det finns ibland en myt bland något mindre framgångsrika engelska klubbar att de har en tradition om att ställa till det för sig själva, och Newcastle är en klubb som med bred marginal uppfyller denna myt. Newcastle har länge varit sin egen värsta fiende.

:::

Den här säsongen har i det avseendet inte varit något undantag, och det stora misstaget inför den här säsongen verkar ha varit det något svårförståeliga beslutet att anställa Joe Kinnear som Director of Football. För att därefter något förutsägbart ge samme Kinnear sparken en bit in på säsongen.

Newcastle imponerade stundtals under säsongens första halva, och utmanade länge en bit upp på tabellens övre halva. Men laget befinner sig nu i en svår period, och den senaste förlusten hemma mot Tottenham var anmärkningsvärt nog lagets fjärde raka hemmaförlust. Detta är naturligtvis kännbart för en klubb med en så passionerad hemmapublik.

En tung derbyförlust mot Sunderland följdes upp av två överkörningar mot i tur och ordning Chelsea och Tottenham. Ambitionen att utmana om de europeiska cupplatserna ser alltmer ut att ha ersatts av en tämligen neutral mittenplacering i tabellen vid säsongens slut.

Newcastle hade en tämligen tung fjolårssäsong. Den gången var det Newcastles deltagande i Europa League som utsatte en tunn spelartrupp för ogörliga påfrestningar. Alan Pardew kommenterade då att Newcastle troligtvis gjorde ett misstag som inte förstärkte och breddade sin spelartrupp. Den här säsongen är skador och avstängningar som ännu en gång har avslöjat en alltför tunn spelartrupp.

:::

Man kunde tycka att just detta var ett område som var Joe Kinnears särskilda uppgift att åtgärda. Men det är svårt att säga vad Kinnear lyckades med. Citat som ”judge me on my signings” och ”no one will leave this month” bidrog inte till hans trovärdighet när knappt några spelare värvades samt när Yohan Cabaye bara dagen därefter lämnade Newcastle för PSG, och påstod sig ha haft en överenskommelse med klubben om detta redan i förväg.

Vid sidan av att inte ha någon överdriven koll på sina arbetsuppgifter så var det också så att Joe Kinnears närvaro i klubben stod något i konflikt med Alan Pardews auktoritet som manager. Det skapade en maktbalans som med största sannolikhet inte var särskilt konstruktiv för klubben. Tvärtom var det troligtvis något som snarare skapade oro.

Newcastle har ännu inte hittat någon ersättare till Joe Kinnear, men klubben är fortfarande i behov av den funktion som Kinnear representerade. Det vill säga den tekniske direktören eller fotbollsdirektören som jobbar med att i dialog med managern utveckla och förnya Newcastles spelartrupp. Kinnear var inte särskilt lyckad på jobbet, men ett vacuum på positionen är inte till någon större nytta det heller.

:::

Två saker har framför allt saknats under Newcastles svaga period efter årsskiftet. Laget har haft svårt att göra mål och laget har saknat ett tydligt ledarskap på planen.

Glädjande nog inför dagens match mot Aston Villa så återvänder enligt uppgift både Loic Remy och Fabricio Coloccini. Därmed får Newcastle både tillbaka ett konkret målhot men även en ledargestalt på planen, inte minst i det defensiva arbetet.

Nu är det upp till Alan Pardew att börja leverera för Newcastle. Joe Kinnear är inte längre kvar i klubben, Pardew vann den maktkampen. Dessutom börjar nu spelarna återvända från såväl skador som avstängningar. Den stora utmaningen för Alan Pardew måste dock vara att hitta något sätt att motivera Newcastle inför fortsättningen av säsongen.

Det lär emellertid inte bli så lätt. I ligan befinner sig Newcastle i ett neutralt ingenmansland. För många poäng uppåt för att kunna utmana, för många poäng nedåt för att vara i riskzonen för något. De deltar ej i någon europeisk cup och ur de båda inhemska cuperna är de redan utslagna.

Det känns som ett slöseri. Allra minst borde Newcastle den här säsongen ha varit kompetenta nog att på allvar kunna utmana om en cuptitel, men förlusten hemma mot Cardiff satte stopp för den ambitionen. Det känns också onödigt att ha tappat i sådan utsträckning i ligaspelet att de inte längre har något seriöst häng på de europeiska platserna.

Om det ska finnas någon yttre motivation för Newcastle den här säsongen så är det emellertid till det som Alan Pardew får sätta sitt hopp. En ambition att återigen kvalificera sig för europeiskt cupspel sätter dock behovet av att bredda och förstärka lagets spelartrupp på agendan igen.

:::

Molnets silverlinje för Newcastle är att laget nu, på grund av sin placering i ingemanslandet, har drygt tre månader på sig att inventera spelartruppen och planera reformer inför sommaren och den kommande säsongen. På längre sikt är det alltså på detta som Alan Pardew bör fokusera.

För ett sådant arbete vore det dock klokt om Newcastle faktiskt hittade en teknisk direktör eller Director of Football som på ett mer strategiskt och systematiskt sätt kunde angripa de frågeställningarna. Det vore inte helt behjälpligt för Newcastle om den positionen inte tillsattes innan sommaren, vilket skulle ödsla både tid och energi.

Det rationella för Newcastle vore att börja i den änden. Men det är inte alltid som Newcastle väljer att vandra längs den rationella vägen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd går all-in med Wayne Rooney

Veckan som gått har till stor del präglats av rapporter om att Man Utd och Wayne Rooney inom kort ska signera ett nytt avtal, för spelaren värt hiskeliga summor runt £300,000 i veckan. Detta samtidigt som Man Utd nu i helgen ska försöka andas liv i en så här långt misslyckad ligasäsong, på bortaplan mot Crystal Palace. Igår kväll bekräftades också det nya avtalet, som löper över fem och ett halvt år.

Vad kontraktet skulle vara värt för Wayne Rooney är ju enkelt och mätbart. En något mer existentiell fråga är emellertid vad ett dylikt kontrakt är värt för Man Utd, varför man väljer att skriva på ett sådant kontrakt och vad som i så fall är kontraktets så kallade alternativkostnad. Frågor av den karaktären ställer sig för övrigt The Guardians Paul Wilson.

Först och främst ska det konstateras att kontraktet representerar en rejäl stegring av klubbens högsta lönenivå. Möjligen är det en residual av det kontrakt som erbjöds Robin van Persie förra sommaren, och en vilja att göra Wayne Rooney till klubbens bäst betalde spelare. Risken som alltid med att höja nivån på ett spelarkontrakt är så klart att alla andra spelare också kommer vilja förhandla upp sina kontrakt.

Det är inte så att Man Utd saknar ekonomiska resurser. Samtidigt har klubbens lönenivå i procent av dess omsättning stadigt ökat under senare år, och givet klubbens policy att lönerna inte ska överstiga 50% av omsättningen så riskerar det så klart begränsa Man Utds vilja eller möjlighet att agera kraftfullt på transfermarknaden. Om så blir fallet så begränsas David Moyes handlingsutrymme.

:::

Man kan fråga sig om detta är kostnaden som i så fall direkt följer på Alex Fergusons sista säsong som manager. Han fick ett värdigt avslut på sin tid i klubben, seger i sin sista titelstrid, hans egen trettonde ligatitel och Man Utds 20:e ligatitel. Man kan säga att han gick all-in för den ligatiteln genom att värva Robin van Persie. Kanske bokstavligen ”till varje pris”.

Det går inte att missunna honom det i så fall, men priset betalas i så fall först i efterhand, av hans efterföljare. Kanske fanns det en kortsiktighet i det agerandet som man kan kosta på sig bara när man vet att ens egen tid i klubben är utmätt.

Man Utd och David Moyes verkar dock nu göra en annan prioritering. De väljer att till varje pris försöka behålla Wayne Rooney. Det visades i somras när de stod emot Chelseas ouverturer kring spelaren och det visas nu i och med ett nytt möjligt avtal på aktuell nivå. Kanske är det inte så konstigt, Wayne Rooney är 28 år samtidigt som Robin van Persie har passerat 30-strecket. Står valet mellan de två känns det inte orimligt.

Men med tanke på att Wayne Rooney är 28 år, och således äldre än andra möjliga ersättare, har presterat på varierande nivå under senare år, och dessutom har varit något lynnig och stingslig i sin relation till klubben, så kan man fråga sig om Man Utd inte istället gjorde klokare i att placera sina marker på en annan spelare.

:::

Det kan emellertid finnas ett antal goda skäl att faktiskt göra just det ställningstagandet.

För det första är det troligtvis just så att Man Utd faktiskt ser på Wayne Rooney på ett särskilt sätt. Som en spelare som ska axla ett ledarskap i och för laget under i alla fall de närmaste fem åren. Och man kan tycka vad man vill om Wayne Rooney som person, men som fotbollsspelare har han alltid i sina olika roller tillfört laget en energi och en mentalitet som ytterst få andra spelare kan säga i motsvarande utsträckning. Wayne Rooney är och har länge varit Man Utds talisman på planen.

För det andra är det inte alls omöjligt att Man Utd betraktar Wayne Rooney som en viktig symbolspelare. En spelare som gör det möjligt att attrahera andra spelare till klubben. Framför allt tror jag man vill undvika den symbolism det skulle innebära att Wayne Rooney lämnade Man Utd, inte minst under en säsong och en period när Man Utd ändå går igenom en minst sagt omfattande psykologisk och strukturell generationsväxling. Det skulle lätt uppfattas som ett misstroendevotum gällande klubbens framtid.

:::

David Moyes har ingen lätt situation. Han har fått till uppgift att efterträda det oefterträdbara med de kortsiktiga krav på prestation som uppdraget med nödvändighet medför. Samtidigt måste han ta hänsyn till långsiktiga aspekter som Alex Ferguson inte alls behövde göra på samma sätt. Samtidigt står inte Moyes fri från de prioriteringar på kort sikt som Alex Ferguson gjorde.

Det är mot ljuset av denna balansgång som man måste betrakta Man Utds vilja att skriva ett nytt kontrakt med Wayne Rooney till de summor som rapporterats i media. Det svåra i det här läget är att det kan vara svårt att skilja på vad som är långsiktighet och vad som är desperation.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mina tankar för och mot supporterägda fotbollsklubbar i England

Som sagt, för några dagar sedan intervjuades jag av podcasten The Reserves som ville prata allmänt om fotboll, pengar och ägare. Det var två roliga samtal med intressanta frågeställningar. Oförberett och tämligen informellt. Jag hoppas det blev bra.

Mot slutet av intervjun kastades det ut en rätt rolig kurvboll, nämligen frågan vilket ägarskap jag helst av allt inte skulle vilja se i den klubb jag håller på. Det var så klart en fasansfullt öppen fråga som egentligen naturligtvis är omöjlig att ge ett enkelt svar på utan att därefter nyansera.

Mitt svar, som kanske ligger i min natur, drog sig åt det kontroversiella. Jag menade att det jag helst av allt inte skulle vilja se i min klubb var ett renodlat supporterägande. Jag menade också att det ägande jag personligen föredrar är när en klubb drivs enligt affärsmässiga principer, eftersom det ligger mest i linje med klubbens långsiktiga framgång och utveckling.

Det där är naturligtvis raka motsatsen till den populära uppfattningen. Där är det affärsmässiga ägandet generellt sett föraktat samtidigt som supporterägandet framställs som det ideala förhållandet. Så hur kommer det sig då att jag verkar tycka så väldigt annorlunda?

:::

Till att börja med så får man först vara tydlig med vilka typer av ägande som egentligen finns att tillgå.

Inom engelsk fotboll har vi exempelvis det affärsmässiga ägandet i form av någon form av kapitalist som äger klubben. Det här är exempelvis det ägande vi hittar i klubbar som Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham, men som naturligtvis också om än i mer lokal tappning är vad vi generellt hittar i de allra flesta engelska klubbar.

Sedan finns där naturligtvis det mer privat motiverade ägandet som vi till exempel hittar i Chelsea och Man City. Ägarna här kan så klart beskrivas å ena sidan som en form av affärsänglar eller som sugardaddys eller whatever. Hyfsat gemensamt är att någon egentlig affärslogik är svår att finna, snarare kan ägandet vara politiskt motiverat.

Självklart finns där även det mer supporterbaserade ägandet där klubbens supportrar är medlemmar i klubben och kan utöva inflytande över klubben på dess årsmöte eller genom dess styrelse. Det här är naturligtvis inte alls särskilt vanligt inom engelsk fotbollstradition. I Premier League finns Swansea som i alla fall delvis är en sådan här konstruktion, en form av hybrid.

Naturligtvis ska man också vara medveten om att det inom varje ägarkategori finns lite olika varianter. Inom det affärsmässiga ägandet hittar vi å ena sidan målmedvetna riskkapitalister, som till exempel Stan Kroenke, Malcolm Glazer eller John W Henry, men å andra sidan även asiatiska affärskonglomerat som är fallet i till exempel Birmingham, Blackburn, Leicester, Leeds och Cardiff.

:::

Alla de här formerna har sina respektive styrkor och svagheter. Ett affärsmässigt ägande är oftast mer flexibelt och mer kompetent i att slå mynt av klubbens marknadsvärde, men kritiseras rättmätigt ofta för att behandla supportrar som kunder.

Ett privat eller politiskt motiverat ägande kan framstå som frestande men medför också en finansiell risk samtidigt som det inflaterar det totala kostnadsläget inom fotbollen. Ett supporterbaserat ägande kan å ena sidan ses som demokratiskt men riskerar å andra sidan leda till organisatorisk handlingsförlamning.

Det är detta senare perspektiv som ligger bakom min skepsis till att supportrar äger och driver fotbollsklubbar, åtminstone i större skala. Supportrar är inte en enhetlig samling människor utan en disparat grupp individer med många olika uppfattningar och målsättningar. Vad ett supporterägande riskerar leda till är att dessa målkonflikter institutionaliseras i klubben och att politiska konflikter lamslår klubbens beslutsfattande.

Förekomsten av olika supporterorganisationer med specifik klubbtillhörighet illustrerar detta fenomen. Dessa organisationer ger ibland lika mycket ett intryck av att söka makt för egen del som de framstår som supportrarnas röst och förlängda arm.

Dessutom finns det ett naivt synsätt på det här med föreningar som påstår sig vara medlemsbaserade. Som medlem har man i själva verket i realiteten ytterst lite att säga till om. De här fotbollsklubbarna är inte demokratier i egentlig mening, utan likt alla större folkrörelseorganisationer så förfaller de med tiden till tjänstemannastyre.

Tvärtemot de flesta tror jag dessutom det finns ett värde i att särkoppla supportrar från en klubbs drift och ledning. Jag tror att det snarare finns ett värde just i supportrarnas utifrånposition och perspektiv. Det ger dem en frihet och licens att kritisera som inte alls finns på samma sätt om de gör sig själva till gisslan i klubbledningen.

Det är bara att titta på den svenska fackliga rörelsen. Ett av de större misstagen den gjorde var att under 1970-talet besluta sig för att gå in som en del utav företagens ledning. Konsekvensen har blivit att facken gjort sig till nyttiga idioter i företagens ledning, där de som delaktiga i beslutsfattandet befinner sig i den dubbla situationen att samtidigt försvara och kritisera av ledningen fattade beslut. Deras trovärdighet blir därefter.

Detta är sammantaget skälet till att jag är tveksam och skeptisk till det här med supporterbaserat ägande. Åtminstone i klubbar på större skala.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två käftsmällar för Premier League - Upprättelse genom Spurs och Swansea?

Två gånger 0-2. Två gånger två mål i baken. Två ödesdigra röda kort och två olyckliga straffar. Två engelska storklubbar som båda två åker ur Champions League redan i åttondelsfinal. Noll mål på hemmaplan ger Man City och Arsenal i praktiken noll chans att ta sig till kvartsfinal.

Jag intervjuades under veckan av podcasten The Reserves som ville prata om engelsk fotboll, ägare och pengar. Det var väl lite allmänna frågor men de var bland annat lite nyfikna på hur man såg på olika ligors styrka. Jag sa väl som så att som liga betraktat så ansåg jag Premier League vara den starkaste, men att det i andra ligor fanns enskilda lag som var både bättre och i några enstaka fall för tillfället ännu bättre.

Och let’s face it. På förhand trodde vi nog alla att både Barcelona och Bayern München skulle bli otroligt svåra motståndare för Man City och Arsenal. Det är världens för tillfället två bästa lag. Vad vi kanske inte trodde var att de båda cupmötena skulle vara helt avgjorda redan efter första mötet. Bättre än så hade man hoppats att Man City och Arsenal skulle uthärda.

Naturligtvis var respektive utvisning avgörande för de båda matchernas utgång. Men det är knappast en ursäkt. Utvisningar uppstår inte utan anledning och redan innan uppvisade såväl Barcelona som Bayern München en högre nivå än sina engelska motparter. Men utan utvisningarna hade de båda mötena förmodligen fortfarande levt.

:::

Så vad betyder då det för Premier League?

Nja, att två av klubbarna åker ut mot de två absolut tuffaste europeiska rivalerna är knappast något skäl att trycka på alarmknappen och begära in akut sjukvård. Lottningen faller som den gör och nu var det i åttondelsfinal som Arsenal och Man City stötte på dessa huvudfavoriter till slutseger i Champions League.

Både Chelsea och Man Utd är kvar i Champions League och är därtill favoriter till avancemang. Om de lyckas infria det favoritskapet så har Premier League alltjämt två lag med i kvartsfinalspelet, vilket betyder att en fjärdedel kommer från den ligan. I det avseendet är Premier League alltjämt i paritet med de hyllade La Liga och Bundesliga.

Så de som naturligtvis vill prata om Premier Leagues ruin och förfall bör ju ha i åtanke att det förfallet i så fall är exakt detsamma som vad för andra ligor betraktas som succé. Jag antar att det är ett betyg så gott som något.

:::

Annars erbjuds vi ju ikväll flera nya värdemätare för Premier Leagues olika klubbar. Sextondelsfinalerna i Europa League ska till och spelas och där är två engelska lag i högsta grad inblandade: Swansea och Tottenham.

Tottenham åker till Dnipro för att där få ett bra resultat att ta med sig hem till White Hart Lane. Väl på plats stöter de på sin gamle manager, Juande Ramos. De bör rimligtvis inte ha några större problem att avancera vidare till åttondelsfinal, troligtvis då mot Benfica – vilket är ett synnerligen intressant och klassiskt europeiskt cupmöte.

Men kvällens riktiga godbit är naturligtvis Swansea vs Napoli, två klubbar som enligt mig båda två utgör sina respektive ligors charmiga bohemlag, båda spelandes en flytande och attraktiv fotboll. Också Swansea stöter på en gammal bekant inom engelsk fotboll, Rafa Benitez är ju numer manager i Napoli.

Swanseas europeiska cupsäsong har följt ungefär samma mönster som deras säsong i helhet. De vann sina två första matcher i Europa Leagues gruppspel, däribland en ytterst imponerande 3-0-seger borta mot Valencia. Men sedan följde två oavgjorda matcher varefter Swansea avslutade gruppspelet med två förluster.

De är knappast favoriter mot Napoli, ett av Serie A:s absolut bästa lag. Men inför en fanatisk hemmapublik, som ser Swansea i europeiskt cupspel för första gången på 20 år, och för första gången någonsin i ett slutspel under våren, så är det alls inte omöjligt att de får ett riktigt bra resultat med sig till Neapel.

Det fordrar dock en sak som jag ser det. Swansea har haft en otrolig resa under de senaste elva åren. Från att nära nog upphöra att existera, en match ifrån nedflyttning ur The Football League, till Premier League och Europa League på rätt precis ett årtionde. Åtminstone den senare halvan av den utvecklingen är baserad på en kontinental spelidé, något icke-traditionellt brittiskt.

Men atmosfären på läktarna, supporterkulturen, är fortfarande i högsta grad brittisk i dess allra mest positiva form. Och kanske är det just den kombinationen som gör Swansea lite unika. Och den kombinationen måste fram på Liberty Stadium ikväll. Italienska lag har blivit svaga i knävecken på brittiska arenor förut.

Det har varit en dålig vecka hittills för Premier League ute i Europa. Kanske kan Tottenham och Swansea erbjuda lite upprättelse.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Vinnare, förlorare, svenskar och Charlton i transferfönstret

Januari-fönstret är inte lika monumentalt, överrapporterat eller betydelsefullt som sommarens men jag skulle vilja hävda att det är mer galet tack vare att klubbar är mer desperata. Managers riskerar sparken, ägare ser sina klubbar ligga mil ifrån uppflyttning och det finns spelare med Odemwingie-ska tendenser att verkligen, verkligen vilja byta klubb. Och i Football League har man olikt övriga världen ett undantag som tillåter korttidslån vilket är som blått meth för managers.

Vilken är anledningen till att spelare som Shaquile Coulthirst och Stephen Arthurworrey lånats in till League 1-klubbar denna säsongen och de två har också detta transferfönstrets bästa namn.

:::

Topp 10-värvningar

Övergångar är i regel att föredra över lån men ett förnyat lån (eller nytt lån) av en spelare som redan bevisat sig i klubben/ligan/högre nivå stärker värdet på ett lån. Samtidigt som det helt enkelt kan vara ett väldigt bra lån. I vissa fall kan till och med lån vara att föredra ifall det lånande laget egentligen inte har råd med spelarens lön, särskilt inte om de skulle åka ur till nästa säsong. Såvida inte man heter Harry Redknapp.

De uppgivna summorna är inte officiella men rapporterade av diverse nyhetskällor.

(1) Jack Hobbs, till Nottingham Forest från Hull, okänd summa. Innan säsongen hade han i Leicester och Hull bevisat sig vara en högkvalititiv mittback. Därför var det en bra värvning i somras när man lånade in honom och han har varit en av ligans bästa mittbackar(tredje bäst enligt Whoscored’s betygsystem) vilket gör köpet av honom lika självklart som det är perfekt. Med tanke på att Hull ofta spelar med Alex Bruce kan man fråga sig varför man släppte Hobbs. Billy Davies Nottingham-lag är traditionellt starka defensivt och Jack Hobbs är denna årgångens Wes Morgan.

(2) Tom Cairney, till Blackburn från Hull, £500,000. Cairney var spännande när han spelade ett gäng matcher för Hull förra gången de låg i Premier League och han spelade i ett tjugotal matcher de följande säsongerna men en ganska allvarlig knäskada höll honom från spel nästan hela förra säsongen. Och då Hull gick så bra utan honom att de vann uppflyttning fanns det ingen plats i truppen för honom inför säsongen. Istället blev han utlånad till ett Blackburn som efter alla debacle medvetet satsat på yngre spelare. Där har han under säsongen spelat över hela mittfältet och i tuff konkurrens med Jordan Rhodes varit Blackburns bästa spelare. För att inte nämna en av ligans främsta mittfältare. Gör inte mycket mål men när han gör det är de snygga och gärna frisparkar.

(3) Jack Baldwin, till Peterborough från Hartlepool, £500,000-750,000. Peterborough har ett välförtjänat rykte av att värva lovande spelare ifrån mindre klubbar. Tidigare ofta ifrån amatörlag men nuförtiden är det ofta ifrån L2. Dwight Gayle ifjol som man sålde vidare till Crystal Palace samma säsong med en £5,5M profit är ett gott exempel. Jack Baldwin har varit en av få ljusglimtar i ett Hartlepool som inte varit bra på länge(någonsin?) och vars spelsätt har liknats med Alan Hansen. Vilket är passande även om han är en högst modern mittback bekväm med bollen som under sin tid i Hartlepool också spelat ytterback och på innermittfältet.

(4) Shane Duffy, till Yeovil från Everton, Lån. Han har varit på lån i Yeovil tidigare under säsongen men försvann tillbaka norr ut när klubbarna skulle omförhandla. Yeovil försökte antagligen få loss honom eller åtminstone en köpoption. Tidigare under säsongen har han varit bra i ett Yeovil som visserligen ligger sist men som inte är alls uträknade vilket de enligt alla logik borde vara. Även om Yeovil fått tillbaka Duffy blir det dock en tuffare andra halva av säsongen då Wayne Hennessy inte kommer tillbaka och deras främsta mittfältare Ed Upson värvades till Millwall. Förhoppningsvis kan Marek Stech åternå förra säsongens form.

(5) Jason Banton, till Plymouth från Crystal Palace, okänd summa. Vad gör egentligen en spelare som tillhört Arsenal, Tottenham, Blackburn, Liverpool, Seattle Sounders, Leicester och Crystal Palace i ett L2-lag? Han är onekligen en spännande spelare. En snabb, teknisk ytter. Han spelade ifjol i Plymouth och gjorde det bra, ett par snygga mål bland annat. Denna säsongen har han fortsatt imponera bitvis i Mk Dons. Frågan är nu om han äntligen kan prestera kontinuerligt och bli bättre än den lovande 16-åringen han var för ett par år sedan? Han känns mycket som någon som bara är en okej snabb ytter vilket PL-klubbar producerar dussin vilket fortfarande är en lysande värvning för Plymouth men förhoppningen är att han av regelbunden matchtid ska kunna bli ännu bättre.

(6) David Syers, till Scunthorpe från Doncaster, okänd summa. Scunthorpe har haft fler usla säsonger men nu är man otroligt nog en toppkandidat i L2 under Russ Wilcox. Och de har också satsat på uppflyttning detta fönstret. Syers är en målfarlig mittfältare som spelade amatörfotboll tills han gick till Bradford som 23-åring och där var Syers en av få bra spelare i det Bradford som bodde på L2:s nedre halva. Då han var bra i Bradford i L2 och ganska bra för Doncaster i L1 så lär denna nivån passa honom bra. Har redan varit på lån i Scunny, sedan förlängdes det och nu blev det permanent. Har redan gjort fem mål denna säsongen för Scunny, fem till och han slår sitt personliga målrekord.

(7) Michael Jacobs, till Wolverhampton från Derby, £175,000-200,000. En spelare som skulle kunna hamnat högre upp på listan. Jag gillar han verkligen och trodde han skulle lyckas i Derby men det trodde jag om Nigel Clough (som nu nästan är “Non-League Nige” igen) också men Derby hade ett överflöd av mittfältare och spelade ofta utan yttrar. Har dock börjat bra i Wolves även om det inte blivit många poäng och petat James Henry som Jackett tog in från sin förra klubb. I Northampton hade han två säsonger där han gjorde drygt 10 assist och i ett Wolves med en rörig anfallssituation  kan de verkligen behövas. Detta skrevs innan han i helgen gjorde två mål mot Notts Co. Vilket förhoppningsvis bara är början.

(8) Zeli Ismail, till Burton från Wolverhampton, Lån. När jag såg att han gick till Burton blev jag lite chockad. Visst för att han hamnat utanför startelvan i Wolves och med tanke på att de värvat yttrar var det inte orimligt. Men Ismail hade de höga förhoppningar på inför säsongen och när jag såg Wolves tidigare under säsongen var just Ismail imponerande. En offensiv mittfältare med teknik och spelförståelse som oftast fått spela på kanten. Kan vara ett kanonlån för ett Burton som saknat någon av Maghoma-klass.

(9) Shaun Williams, till Millwall från MK Dons, okänd summa. En offensiv mittfältare när han kom till Mk Dons men väl där tvingades han först spela defensiv mittfältare vilket han löste galant och sedan gjorde han som störst avtryck som mittback. Närmast optimalt måste det vara för en modern mittback att ha varit mittfältare tidigare men samtidigt vara tillräckligt lång för att vara mittback. Var en säker straffskytt i MK och gjorde dessutom ett par frisparksmål.

(10) Billy Sharp, till Doncaster från Southampton, lån. Sharp borde lära sig vid det här laget att han inte borde gå till större, rödvita klubbar. I Sheffield lyckades han aldrig utan det är i Scunthorpe eller Doncaster han verkar vara som bäst. Han bör hedras för sin ambition och han var bidragande till Southamptons uppflyttning. Han bör passa i Dickov’s Doncaster och förhoppningsvis kan han prestera och hitta en bra klubbadress till nästa säsong. Det är möjligt att Sharp inte kommer ha tillräckligt med inflytande för att vara med på listan men efter hans rörande tröjbudskap till sin döda son och sitt revanscherande tröjbudskap efter målet mot det Sheffield han inte var bra nog för(“Just a Fat Lad from Sheffield”) och hans tendens att göra mål mot forna klubbar förtjänar han denna platsen på sitt sätt.

Bubblare: Nicky Maynard(Wigan, lån), Daniel Nardiello(Bury), Jake Jervis(Portsmouth), Daniel Ayala(Middlesbrough), Yohann Thuram-Ulien(Charlton, lån).

:::

Schweden Schweden

Tidigare var Joel Ekstrand nästan ensam svensk i Football League och Liverpool’s göteborgare Kristoffer Petersson gjorde bara en kort visit i Tranmere men efter januarifönstret finns det en hel bunt svenskar i The Championship.

Mathias Ranegie i Watford, från samarbetsklubben Udinese. Astrit Ajdarevic är tillbaka i The Championship men nu i Charlton, från samarbetsklubben Standard Liege. Markus Olsson kvar i Blackburn och med klart mindre speltid sedan brorsan flyttade. Och Wigan värvade Markus Holgersson efter hans framgångsrika tid i New York Red Bulls (och i mitt Fantasy-MLS lag).

Dock har Douglas Bergqvist lämnat Exeter för Östersund efter att tidigare under säsongen spelat flitigt ute på lån i Welling United.

:::

Vinnare

Wolverhampton

Jag och många var positiv till Wolves val av tränare i Kenny Jackett. I Millwall tog han klubben tillbaka till The Championship och var inte långt ifrån att nå playoff. När han droppade en division till att ta över Wolves skulle de på ytan kunna jämföras med när Dougie Freedman lämnade överraskningen Crystal Palace i toppen av The Championship för rikare Bolton på nedre halvan. Eller när Graham Westley lämnade Stevenage på playoffplats för mycket större Preston på nedre halvan. Visst kan de också finnas något i jämförelsen men vad Jackett lyckats med är att han fått i ordning på Wolves. Efter två raka nerflyttningar är man nu en stark kandidat till uppflyttning och det med en ny klart billigare trupp.

Det är väldigt talande när man jämför vilka som faktiskt spelar för Wolves och vilka som är utlånade/sålde eller bara är utanför laget. I startelvan kan man finna spelare som sökt en nystart likt eviga reservmålvakten Carl Ikeme som trots en handfull skador och nio utlåningar under sin 11-åriga Wolves karriär nu är fullt ordinarie. Wayne Hennessy som stod för Wolves i Premier League lånades ut till Yeovil efter han kom tillbaka och såldes nyligen till Crystal Palace för £3M. Inte för att Hennessy är dålig eller ärketypen av de överbetalda spelarna kvar ifrån PL-tiden(han heter Roger Johnson) och inte för att Hennessy var för bra för Wolves. Ikeme har helt enkelt varit så bra att Wolves först i Championship och sedan i L1 kunnat avvara en målvakt av Premier League-klass.

Andra som dykt upp i startelvan är unga talanger som Matt Doherty, Danny Batth, Michael Jacobs, Lee Evans, Jack Price, David Davis, Jake Cassidy, Liam McAlinden,  och Ebanks-Landell, som inte är släkt med tidigare Wolves-anfallaren Ebanks-Blake, medan spelare som låg bakom nerflyttning(arna) nu är utlånade eller sålda till – Celtic, Crystal Palace, Molde, West Ham, Sochaux, Brighton, FC Köpenhamn och Valenciennes.

För pengarna man sålde Hennessy för köpte man Michael Jacobs(läs mer nedan), Nouha Dicko, James Henry och Leon Clarke. Vilka är bra köp även om man kan ifrågasätta Leon Clarke’s mentala förmågor och varför tre av de fyra spelarna har förnamn som efter namn. Det är inte ofta ett lag säljer sin andramålvakt, köper in fyra klassspelare och går med rejäl vinst.

:::

Förlorare

Leeds

Jag vill inte gå in på detaljer om Leeds alla turer kring deras ägarskap. Det går inte att göra utan att förlora för mycket tid och tro på mänskligheten. Att läsa om Leeds är som att trycka på en intressant länk som ska handla om fotboll men när länken laddat klart exploderar din dator och du förlorar dina händer i explosionen vilket förhindrar dig både från att ringa efter hjälp eller öppna dörren och hämta hjälp så du kan inget annat göra än vänta på att svimma av smärta och blodförlust. Man lånade dock in Jimmy Kebé.

:::

Charlton

Charlton har under vintern fått en ny ägare – Roland Duchâtelet – som också äger Standard Liegé, De Graafschap, Carl Jeiss Zeina, Ujpest, Alcorcón och Sint-Truidense. Vilket liknar Familjen Pozzo’s nätverk av klubbar om de vore köpgalna groundhoppers. Duchâtelet äger officiellt inte alla klubbarna utan de står skrivna på till exempel hans son och hans fru men det är ingen större hemlighet.

Det är antagligen nu man borde avfärda och propagera emot utländska ägare som driver klubbar i vinstsyfte eller utan fansens bästa i åtanke. Men de är delvis alldeles för många nu och Duchâtelet är rätt intressant. Han har varit väldigt politiskt engagerade i sitt hemland där han bland annat startade ett socialliberalt parti grundat på förslag om medborgarlön, förnyelsebara energikällor och politisk- och ekonomisk transparens. Dessutom leder hans Standard Liege den belgiska ligan och flera av Charltons nyförvärv lovar väldigt gott. Målvakten Yohann Thuram-Ulien har imponerat och flera av de andra spelarna som värvats/lånats ut/omplacerats till Charlton har potential.

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

En moralisk final mellan Man City och Barcelona

Det brukar ibland talas om så kallade moraliska finaler. Det är naturligtvis lite vanskligt att prata om det i en turnering där det finns åtminstone fem-sex på förhand någorlunda troliga vinnare. Men om man trots allt ska prata om det så känns kvällens möte mellan Man City och Barcelona som just en sådan moralisk final.

Man kan till viss del känna att mer eller mindre varje omgång i Champions Leagues slutspel har en sådan moralisk final. Det går att hitta en i åttondelsfinalen, i kvartsfinalen och i semifinalen. Delvis för att lotten faller på det viset. Delvis troligen för att vi själva och media vill att det ska vara på det viset. Det genererar intresse.

Mycket riktigt så säger också Barcelonas manager Gerardo Martino att det lika gärna hade kunnat vara en final som nu spelades, så bra är de båda lagen för tillfället.

Men Man City kom bara tvåa i sin grupp, efter Bayern München. Och Barcelona vann sin grupp. Således är det ingen final, utan blott och enbart en åttondelsfinal. Förvisso är detta inte så blott och enbart för Man City, som tvärtom gör sin första åttondelsfinal i Champions League.

Förvisso spelar det kanske föga roll. Om man ändå ska förlora Champions League så lär det inte spela någon större roll om man förlorar i åttondelsfinal eller om man förlorar i final. Det enda som kan spela någon roll är hur man förlorar, och om det är mot Barcelona man förlorar så vet man oftast att man har gjort vad man kunnat.

:::

Några tankar på att förlora finns förhoppningsvis inte för Man City. För dem är detta kanske något av ett examensprov. Ett test för att se hur långt laget och klubben verkligen har kommit i sina ambitioner att skapa en genuin europeisk storklubb.

Dessa ambitioner är ju grundlagda till stor del med just Barcelona som modell och förebild. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Man City valt att bemanna sin organisation med Barcelonas gamla klubbarkitekter; Txiki Begiristain som sportchef och Ferran Soriano som VD. Deras strävan efter holism i Man City är till största delen ett försök att reproducera Barcelonas format.

Det finns av naturliga skäl flera likheter mellan Barcelona och Man City. Delvis är det självklart fullt naturligt att en klubb på uppgång benchmarkar mot den klubb som för tillfället är den dominerande, och i Man Citys fall var det Barcelona som var det dominerande idealet vid den tidpunkten.

Där finns naturligtvis de rent taktiska likheterna. Både Barcelona och Man City är två lag som baserar sitt runt det egna bollinnehavet. Man City är möjligen något mer engelska i meningen att de har ett mer rakt och direkt sätt att omsätta bollinnehavet i egen offensiv. De söker djupled i någon större utsträckning än Barcelonas sidledsspel.

De taktiska likheterna är självklart också en personalfråga. Det finns ett flertal spanjorer eller spelare med sin bakgrund i La Liga i Man City. De är inte ovana vid den spanskt influerade fotbollsidén. Manuel Pellegrini har verkat under en längre tid inom spansk fotboll. Med människor följer en kultur, och Man City är kanske den engelska storklubb som ligger närmast en spansk fotbollsidé.

Det mer än något annat gör att jag tror att Barcelona kommer få det riktigt tufft för Man City. Jag tror att Man City är det engelska lag som är bäst skickat av alla att hantera och kontrollera, kanske till och med i vissa avseenden dominera, Barcelona på fotbollsplanen.

:::

Det finns också en annan mer grundläggande likhet mellan Barcelona och Man City. Båda klubbarna är i någon mening, och i brist på bättre ord, projekt drivna av sitt eget varumärke, en slags fåfängans fyrverkerier.

Båda klubbarna drivs av en vilja att inte bara vara bäst på fotbollsplanen, men därtill omtyckta vid sidan av den. Barcelona har gjort sitt bästa för att slå mynt av konceptet om att vara mer än en klubb och har använt sitt katalanska arv för det ändamålet. Man City å sin sida vårdar ömt sitt underdogarv och givet att klubben till stor del är ett globalt PR-projekt för dess ägare så är det desto viktigare för dem att inte i för hög utsträckning alienera sin omgivning.

Det kan naturligtvis stundtals framstå som tämligen osympatiskt att hela tiden försöka framstå som så väldigt sympatisk. Man ger lätt intrycket av att försöka för mycket. Men låt oss säga att både Barcelona och Man City, ibland med viss möda, lyckas balansera på den slaka linan utan att faktiskt falla av den.

:::

Det är aldrig någon fördel i Champions Leagues slutspel att tvingas inleda ett sådant här dubbelmöte på hemmaplan. Det är något som så klart talar till Man Citys omedelbara nackdel.

Samtidigt tror jag att Man City faktiskt kan vinna på att få spela matchen på hemmaplan utan att behöva känna behovet av att ”jaga matchen”, som hade kunnat bli fallet i en andra match. Barcelona är som mentalt jobbigast att möta när de har resultatet på sin sida och tiden talar till deras fördel.

Barcelona har inte varit i något sämre än semifinal under de senaste sex upplagorna av Champions League. Det här är första gången som Man City alls spelar slutspel i Champions League. Det borde på pappret vara en rejäl överraskning om Man City lyckades slå ut Barcelona.

Men det vore naturligtvis inte alls någon överraskning. Och det mer än något annat gör det kanske till en form av moralisk final.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fulham chansar med Felix Magath som manager

Den gamle norske fotbollsspelaren Jan-Åge Fjörtoft, som spelade i Eintracht Frankfurt under Felix Magaths tid som manager där runt millennieskiftet, hade i efterhand följande, något sarkastiska, att säga om Magath som manager: ”Jag vet inte om Magath hade kunnat rädda Titanic, men alla överlevare hade i alla fall varit väldigt vältränade.”

Det är ett uttalande som känns märkligt passande nu när beskedet kom i fredags att Felix Magath tog över Fulham på ett 18-månaderskontrakt. Vi vet inte om Magath kan rädda Fulham kvar i Premier League, men alla spelare kommer i alla fall att vara väldigt vältränade.

Tillsättningen av Felix Magath som Fulhams nye manager kom som något av en överraskning. Att Fulham beslutade sig för en förändring på posten var kanske inte särskilt förvånande, laget har sladdat rejält i tabellen, den nye ägaren Shahid Kahn köpte inte klubben för att den skulle spela i The Championship, och redan från början visade man utåt sett ett bristande förtroende för René Meulensteen.

Att det blev just Magath som tog över var desto mer förvånande. Dels är det ett stort namn i en trots allt inte överdrivet stor klubb. Dels är det trots allt första gången som en engelsk klubb väljer att satsa på en tysk manager, eller om man ska se det som att det är första gången som en tysk manager väljer att satsa på en engelsk klubb.

En sak är dock säker. Oavsett hur det går för Felix Magath och Fulham så har Premier League blivit en profil rikare.

:::

Tysk fotboll är naturligtvis högsta mode för tillfället och därför är ju tyska managers också sista skriket inom europeisk fotboll. Sett till kultur och allmänt sinnelag så tror jag heller inte det finns några större anpassningsproblem mellan tysk och engelsk fotboll. Så i den meningen ser jag inga problem med Fulhams tillsättning av Felix Magath.

En annan sak som talar för Magath i Fulham är att han gjort sig ett namn som inte minst en manager som lyckas uppnå mycket goda resultat med lag som arbetar med begränsade resurser. Kort sagt, han skakar ut tämligen mycket värde för pengarna. Det är en egenskap som borde låta tämligen lockande för Fulham i nuläget, med deras tabelläge i Premier League.

Däremot finns det andra faktorer som jag tror desto mer talar till Felix Magaths och Fulhams nackdel.

För det första har han gjort sig känd som en tämligen auktoritär för att inte säga totalitär manager. Det var bland annat sådana krav som nyss satte stopp för hans tänkta uppdrag i Hamburg. Idén om en totalitär manager är förvisso inte främmande inom engelsk fotboll, som tvärtom historiskt sett är uppbyggd runt den gestalten, men den lär inte vara helt förenlig i en klubb där ägaren har ett så uppenbart aktivt intresse. Maktkampen vore ett närmast på förhand givet faktum.

För det andra så har han också gjort sig känd i sina olika klubbar för att spendera stora mängder pengar på nya spelare. Det är knappast något som Fulham vore särskilt intresserade av. Shahid Kahn har snarare skickat signaler om att Fulham behövde bli mer effektiva och målinriktade i sina spelarköp, och inte ägna sig åt spelarinköp av dammsugarkaraktär som Magath till synes specialiserat sig på. Att värva nya spelare är dock ett sätt att sätta sin prägel på en spelartrupp, och man kan således misstänka att det är en viktig teknik som Magath använder sig av. Med det i åtanke är det ett märkligt valt tillfälle att anställa Magath, några veckor efter ett transferfönsters stängande.

För det tredje så är Felix Magath en manager som gillar att utmana och psykologiskt pressa sina spelare. Det kan i vissa avseenden vara en kreativ och framgångsrik metod, men frågan är om det är rätt läge när laget ligger sist i tabellen. Spelarnas självförtroenden lär redan vara svaga, och i det läget är man som spelare kanske inte som mest mottaglig för än mer osäkerhet. Å andra sidan är det så klart möjligt att en dylik psykologisk chock är precis vad laget behöver.

:::

Självklart blir Fulhams tillsättning av Felix Magath lite större just för att det är en tysk manager. De representerar på något sätt det moderna och det som är hett, i alla fall för stunden. Flertalet tyska managernamn har vid tidigare tillfällen mer eller mindre önsketänkande kopplats ihop med engelska klubbar, exempelvis Jürgen Klopp och Ralf Rangnick. De allra flesta är i alla fall något bekanta med Felix Magaths managergärning.

Samtidigt är det lätt att låta sig luras av något så ytligt som nationalitet. Någon, oklart vem, sa i fredags en både klok och talande sak. Nämligen att om Felix Magath, med sina egenskaper, istället hade varit av brittisk nationalitet så hade de allra flesta bara rynkat på näsan åt honom och kallat honom för en relik och försoffad managerdinosaurie.

Själv är jag lite mer skeptisk till Magaths CV. Visst har han varit framgångsrik, men jag ser det heller inte som någon tillfällighet att han varit tämligen kort tid i flertalet klubbar. En sådan nomadisk karaktär tyder på vissa svårigheter att samarbeta. Det är heller ingen tillfällighet när en manager på en sådan nivå faktiskt går utan arbete i några år.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Har Arsenal de fysiska egenskaper som krävs för att vinna titlar?

Vi är två matcher in på den matchsekvens som enligt vissa förväntas avgöra Arsenals säsong och om den kommer eller inte kommer att bli som tidigare säsonger under det senaste årtiondet. Med en 1-5-förlust på Anfield och en tämligen tepid 0-0-affär hemma på Emirates mot Man Utd i bagaget så har inte den matchserien inletts just så som Arsenal förmodligen hade hoppats.

Det har länge varit en fråga huruvida Arsenal har den hårdhet, både mentalt och fysiskt, som krävs för att vara ett genuint topplag på den engelska och den europeiska fotbollsscenen. Ofta är det just denna aspekt som lyfts fram till deras nackdel. Motargumentet brukar vara att lyfta fram Arsenals tekniska aspekter och påtala dominansen hos andra tekniskt framstående lag som Barcelona och Bayern München.

Men det geniala i Barcelonas faktiska fotbollsidé var inte så mycket bollinnehavet och passningsspelet. Det var en del i ekvationen, men det taktiska mästerdraget som Pep Guardiola introducerade var den så kallade sex sekunders-regeln. Nämligen att det var lagets uppgift att inom sex sekunder från det att laget förlorat bollen vinna tillbaka den.

Tanken bakom den reformen var att förbättra Barcelonas intensitet och aggressivitet. Detta arbetade Barcelona väldigt noga med i träning och en rolig sidoeffekt av det är att en spelare som Leo Messi alltså har orsakat fler frisparkar än någon av Barcelonas försvarare. Detta om något var hemligheten bakom Barcelonas exempellösa framgångar mellan 2008 och 2012, fyra år under vilka Barcelona allmänt sågs som världens kanske genom tidernas bästa lag.

:::

Liverpool visade något av en liknande aggressivitet mot Arsenal för lite drygt en vecka sedan. Liverpool arbetade ständigt hårt för att vinna boll i närheten av Arsenals straffområde och drog av det skälet på sig en mängd frisparkar under matchens inledande skede. Sett över hela matchen svarade Liverpool för 35 tacklingar att jämföra med Arsenals 16.

Antifotboll skulle kanske Arsene Wenger säga, han har i alla fall en gång i tiden sagt det om en sådan inställning. Nödvändigt skulle kanske andra säga som har en mer funktionalistisk inställning till fotbollen.

Liverpool körde fullständigt över Arsenal på Anfield. Vilket är ett positivt tecken för Liverpool, givet deras ambitioner att återvända till den engelska fotbollstoppen, men för Arsenal borde det vara ett djupt oroande tecken. De har ett flertal tekniskt fantastiska spelare, men frågan är om de har spelare med den nödvändiga explosiviteten och aggressiviteten att omsätta detta i vunna titlar.

:::

Arsenals brist på hårdhet och aggressivitet är både påtaglig och synbar. I de fem europeiska ligor som brukar kallas för de fem stora, innehållandes totalt 98 klubbar, så placerar sig Arsenal sist av alla i kategorin antal ”fouls” per match med i genomsnitt 9,8 stycken. Som några jämförelser så genomför Bayern München 12,4 fouls per match, Juventus genomför 14,9 fouls per match och Chelsea å sin sida står för 11,8 fouls per match.

(Finns det något vettigt svenskt ord för fouls? Regelbrott är ju för brett och frisparkar kan man ju även för annat än fult spel.)

Det handlar i min mening inte om att uppmuntra fult spel. Snarare handlar det om en insikt om att fotboll i någon mening också är en kampsport, som innehåller fysiska element likaväl som tekniska och taktiska element. Snarare är det så att dessa element påverkar varandra. Och kan man inte kontrollera det ena så blir det i slutänden svårare att kontrollera de övriga.

Arsenal ställs nu återigen mot Liverpool, den här gången på Emirates. Vi kan räkna med att Liverpool kommer att försöka tillämpa en liknande taktik som på Anfield, åtminstone i dess fysiska utformning. Om Arsenal ska kunna börja vända de senare matchernas trend så måste även de börja spela mer aggressivt på planen.

Det vore kanske också en idé om Arsenal och Arsene Wenger funderade igenom sin värvningspolitik. Förvisso är laget byggt runt sitt offensiva mittfält och behöver således tekniskt skickliga offensiva mittfältare. Men laget skulle heller inte lida skada av fler fysiska rivjärn på mittfältet, sådana som kan bryta upp motståndarnas spel och vinna den fysiska kampen på mittfältet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det politiska spelet bakom Man City vs Chelsea

Cupspelet är dött. Det är en känsla man understundom kan få när man sätter sig ner för att följa FA-cupen eller Ligacupen inom engelsk fotboll. Samma intryck ges när det gäller det inhemska cupspelet i andra länder också, som till exempel Spanien, Tyskland och Italien.

Under det senaste årtiondet så har de inhemska cuperna marginaliserats alltmer i idrottslig och kulturell betydelse. Det var egentligen inte alltför länge sedan som FA-cupen sågs som nästan lika betydelsefull som ligatiteln, kanske till och med mer i vissa avseenden. Nu för tiden beskrivs de normalt sett som någon form av störande moment.

Vi kan så klart se detta i hur de större klubbarna förhåller sig till cupspelet. De använder väldigt sällan sina bästa uppställningar i cupmatcherna, det genomsnittliga antalet spelarbyten mellan dessa matcher är sex spelare. Det finns även en trend att i cupmatcher använda sin reservmålvakt, det har räknats ut att närmare 60% av alla deltagande lag använder reservmålvakten.

Det finns finansiella skäl till detta. Att överleva en nedflyttningsstrid och bli kvar i Premier League, eller att nå fram till en av Champions League-platserna, är betydligt mer lukrativt än en vinst i FA-cupen eller Ligacupen. Champions League genererar mycket mer intäkter än Europa League, som är belöningen för en inhemsk cupseger.

:::

Klubbarnas attityd påverkar naturligtvis också supportrarnas attityder. När Liverpool tidigare i år mötte Oldham i FA-cupen så var det helt säkert en av de största matcherna under säsongen för Oldhams supportrar, men Liverpools supportrar var förmodligen långt ifrån särskilt intresserade. Återigen något som har förändrats över tid.

Det här har förändrats eftersom klyftorna mellan klubbarna, inte bara i England utan även inom europeisk fotboll i allmänhet, har ökat. Champions League och TV-avtal är anledningen till det. Det har skapat en situation där endast ett fåtal klubbar i realiteten kan konkurrera om de allra största titlarna. Därmed blir bara ett fåtal matcher, mot en viss typ av motståndare, riktigt avgörande för en storklubb under en säsong.

Ibland sammanfaller dock den typen av matcher med cupspel, som är fallet den här helgen. Senare idag så möts Man City och Chelsea på Etihad i en repris av ligamötet för någon vecka eller två sedan. Imorgon, även det en form av repris, möts Arsenal och Liverpool på Emirates. Det är stora matcher på sitt sätt som alla lagen så klart vill vinna. Men jag tror också att de är mer okej med att förlora dessa matcher än vad de var med motsvarande möten i Premier League.

:::

Apropå Man City vs Chelsea så stod ju José Mourinho för ännu ett av sina något lustiga uttalanden för några veckor sedan när han menade att det kommer vara omöjligt rent ekonomiskt för andra klubbar att konkurrera med Man City. Detta från en manager för Chelsea.

Man City har investerat £358m i sin spelartrupp samtidigt som Chelsea har investerat £310m. Och då inledde Chelsea sin investering när spelarpriserna var lägre. Chelseas spelartrupp är den fjärde dyraste inom europeisk fotboll, och det inkluderar inte tjugotalet spelare som är utlånade. Man City gjorde förra säsongen en förlust om £52m samtidigt som Chelsea gjorde en motsvarande förlust om £49m.

Sedan José Mourinho har återvänt till Chelsea så har Chelsea spenderat £91m på nya spelare samtidigt som Man City har spenderat £106m. Det är inga enorma skillnader vi talar om. Definitivt inte sådana skillnader som motiverar utttalanden om att det skulle vara omöjligt att konkurrera.

Den stora skillnaden ser vi i nettospenderingen. Under de senaste fem åren har Chelsea netto spenderat £270m på nya spelare samtidigt som Man City har spenderat £480m. Enkelt uttryckt så har Chelsea alltså sålt spelare under den här tidsperioden, vilket naturligtvis speglar att de genomgått något av en generationsväxling.

Men vad det här snarare handlar om är så klart att José Mourinho för första gången sedan sin tid i Portugal, innan han hamnade i Porto, inte är den manager som kan spendera mest av alla i sin inhemska liga. Det betyder att det är någon annan, i det här fallet Man City, som sitter med trumf på hand.

:::

Att José Mourinho talar i egen sak är dock knappast något nytt. Men hans kritik av Man City klingar egentligen rätt falskt, lite grann som vampyren som generat försöker dölja sina huggtänder. Egentligen är det tämligen missriktat och trångsynt att kritisera Man City för hur de spenderar spengar på spelare och övrigt när det finns en annan mer humanitär kritik att rikta mot klubben.

Human Rights Watch, en internationell organisation för bevarandet av mänskliga rättigheter, riktade specifik kritik mot Abu Dhabi och deras ägande av Man City i en av sina rapporter: ”Ownership of the Premier League club [Man City] is enabling Abu Dhabi to construct a public relations image of a progressive, dynamic Gulf state, which deflects attention from what is really going on in the country.”

Både Human Rights Watch och Amnesty International beskriver Man City som ett sätt för Abu Dhabi och deras styrande familjer att hantera deras varumärke i västvärlden, och att öka det egna landets legitimitet. Detta i ett land vars rättssäkerhet är minimal, där oliktänkande regelbundet fängslas, och där det alls inte existerar någon rätt att organisera sig som medborgare.

De som vill rikta kritik mot Man City, som klubb eller som globalt fenomen, bör kanske snarare rikta in sig på det. Många kritiserar kapitalismens inflytande på den moderna fotbollen när fotbollen i själva verket har vunnit mycket på just detta inflytande. Det är när den politiska kapitalismen gör sitt intåg som de stora moraliska frågorna börjar aktualiseras. Av klubbarna och av oss som supportrar.

Hur mycket är vi egentligen villiga att bortse från brott mot mänskliga rättigheter någon annanstans så länge vår egen klubb möjligen kan få för sig att köpa spelare som Leo Messi, Cristiano Ronaldo eller Sergio Agüero?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem främsta antihjältar

Antihjälten blev ett påtagligt fenomen inom filmhistorien under 1960-talet när skiftande samhällsvärderingar gjorde att den tidigare svartvita uppfattningen om verkligheten ersattes med en gråskala. Skulle man uttrycka det kort så var det nog så att det till sist blev rätt tråkigt, för att inte säga orealistiskt, med hjältar som var alltigenom goda och skurkar som var alltigenom onda.

Inte minst tydligt blev kanske det här inom westerngenren. Mot slutet av 1950-talet så var westernfilmen mer eller mindre på väg att dö ut, filmerna hade nästan spelat ut sin roll. Genren fick dock nytt liv främst tack vare Sergio Leones så kallade spaghettiwesterns, till stor del baserade på Clint Eastwoods ikoniska och enigmatiska rollkaraktär. Sam Peckinpahs The Wild Bunch avslutade seklet med en våldsam dekonstruktion av hela westernkonceptet.

Genomgående är så klart antihjälten en betydligt mer intressant karaktär än den renodlade hjälten. Boromir är ju till exempel betydligt mer spännande som person än Aragorn, Frodos resa blir desto mer hjärtskärande eftersom han till sist inte klarar av att stå emot ringens korrumperande kraft, och Darth Vader hade snabbt varit en fotnot i filmhistorien utan dennes bakgrund och senare frälsning.

Vi kan säga detsamma om Premier League och de hjältar och antihjältar som utspelar sina dramer på den gröna duken. Visst finns där hjältarna, spelare som Steven Gerrard, Frank Lampard, Paul Scholes och Leighton Baines, stora spelare som aldrig sätter en fot fel. Men så finns där så klart även antihjältarna, les bêtes noire, spelarna som skapar konflikt och kontrovers, briljans och stjärnglans, förvirring men aldrig ambivalens.

Det här är som jag ser det Premier Leagues fem främsta antihjältar. Ni har säkert era egna kandidater.

:::

(5) Ryan Shawcross, Stoke

Vad har egentligen Ryan Shawcross gjort för fel? Han var en del utav en minst sagt olycklig situation på en fotbollsplan och har därefter tämligen orättvist fått personifiera den brutala fotbollen hos vissa grupper av fans. Något sargad är han så klart också av det sammanhang han tillhör med Stoke tillämpandes en minst sagt funktionalistisk taktik. Ändock har han varit en ständig närvaro och ledargestalt i ett av Premier Leagues bäst organiserade försvar, den största anledningen till att Stoke alls spelar kvar i Premier League.

(4) Fernando Torres, Chelsea

Vad har egentligen Fernando Torres gjort för fel? Han blev köpt för £50 av en hagalen rysk oljemiljardär och därefter har han, precis som många väntade sig, varit oförmögen att reproducera formen från sin karriärs höjdpunkt. Med den inflaterade transfersumman, som han själv inte hade något med att göra, som en albatross runt halsen har Torres stundtals sett ännu långsammare ut på planen än vad hans sargade knän motiverar. Ändå gör han från och till viktiga mål för Chelsea och det är ytterst sällan man hör Torres klaga över sin situation.

(3) Emmanuel Adebayor

Vad har egentligen Emmanuel Adebayor gjort för fel? Han var en gång i tiden ung och dum och lät kanske tidig framgång stiga honom åt huvudet. Sedan var han ogenomtänkt nog att lite för överdrivet fira ett mål mot sin gamla klubb. I någon mening är det väl dock sig själv han har gjort mest skada med sitt beteende, hans rykte har helt klart föregått honom bland de managers som haft honom i sina klubbar. Tim Sherwood verkar ha lyckats sett bortom detta, och Adebayor är utan tvekan den här säsongens skurk som till sist fått sin upprättelse.

(2) Luis Suarez, Liverpool

Vad har egentligen Luis Suarez gjort för fel? Well, ganska mycket när man tänker efter. Vilket så klart väcker frågan om han egentligen är en antihjälte eller bara en gammal hederlig skurk. Men det finns ändå något uppiggande i att Suarez absolut inte ber om ursäkt för vem han är, inte direkt hycklar med det heller, och i slutänden måste det ju inte vara någon egentlig motsättning mellan vad som är bäst för spelaren och vad som är bäst för laget. Tycker spelaren att det är härligt att stå i centrum så kan det så klart vara något som både inspirerar och lyfter laget.

(1) Wayne Rooney, Man Utd

Vad har egentligen Wayne Rooney gjort för fel? Han har vid ett par tillfällen tämligen cyniskt och kallhamrat förhandlat fram nya kontraktsvillkor, men då ska vi komma ihåg att fotbollsklubbar knappast är några dunungar de heller. I övrigt tillskrivs han en uppfattning att Man Utd skulle värva större spelare, vilket jag uppfattar som en inte helt ovanlig uppfattning bland Man Utds fans heller för den delen. Oavsett i vilken utsträckning Alex Ferguson sedan dribblade med sanningen om vad Rooney sagt och gjort, så förändrar det inte att Rooney förvisso är långt ifrån perfekt, men alltjämt en karaktär som lyfter både sitt lag och Premier League som helhet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Man City vinnare utan att spela

:::

Omgångens vinnare: Liverpool, Man City, Tottenham.

Omgångens förlorare: Newcastle.

Omgångens manager: Tim Sherwood. Det är inte varje dag man beger sig till St James’ Park och lämnar nordöstra Englands jobbigaste bortamatch med 4-0 i bagaget. Sherwood måste vara rejält nöjd med att ha fått igång Emmanuel Adebayor.

Omgångens mål: Philippe Coutinho, 2-2 vs Fulham. Snyggt i all sin stilistiska enkelhet. En av fotbollens största konster är kanske att få det svåra att se enkelt ut, något Coutinho onekligen behärskar.

:::

Med poängtapp för både Arsenal och Chelsea så behövde Man City inte ens spela för att bli den här omgångens vinnare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att hantera press och stress blir avgörande på Emirates

Forskning om stress har blivit alltmer vanligt förekommande inom den så kallade arbetslivsforskningen, och det har haft direkta influenser på den organisationsteoretiska forskningen och på teorier om human resource management. I och med att gränsen mellan privatliv och arbetsliv alltmer har luckrats upp så har stress i olika former blivit ett väsentligt mer påtagligt samhällsfenomen.

Stress borde vara något som såväl Arsenal som Man Utd känner inför den här kvällen. Arsenal som å sin sida inte har vunnit någon titel alls på över åtta år, som nu återigen finner sig inblandade i titelstriden, som förlorade senast med 1-5 på Anfield och som nu möter Man Utd som de traditionellt kanske haft lite svårt för. Man Utd som å sin sida gör sin sämsta säsong sedan istiden, som löper en stor risk att missa Champions League nästa säsong, och som hittills under säsongen har ett uselt facit i så kallade toppmöten.

Frågan vilket av lagen som bäst hanterar denna stress kan således vara en inte helt oviktig vägledning angående hur kvällens match kommer att sluta. På hemmaplan, och med skäl av tabelläget, så ska Arsenal naturligtvis vara favoriter, men ugglorna är heller inte alltid vad de ser ut att vara.

En stor så kallad stresstudie genomfördes 1967 av forskarna Thomas H. Holmes och Richard H. Rahe. I originalstudien identifierade de 55 så kallade stressorer, det vill säga faktorer som bidrar till stress. Sedan dess har ytterligare åtta stressorer adderats till en totalsumma om 63. Med utgångspunkt från sina studier identifierar Holmes och Rahe följande fem allmänna kategorier som är kopplade till stress:

:::

Finansiella problem

Att vara begränsad i sitt agerande på grund av otillräckliga finansiella medel kan vara rejält stressande. Det finansiella perspektivet på tillvaron har blivit alltmer framträdande och det märker vi ju inte minst inom den globala och engelska fotbollen.

För Arsenal har det här så klart under flertalet år varit en stressande faktor för dem. De har med viss rätt upplevt sig leva med andra finansiella restriktioner än vad deras konkurrenter har gjort, samtidigt som de själva ansett sig bakbundna av sina arenaåtaganden. Det är naturligtvis en förenkling av verkligheten men det råder heller ingen tvekan om att Arsenal i och med värvningen av Mesut Özil visar att de inte längre tänker låta sig stressas av finansiella aspekter på samma sätt som förut.

Man Utd lär knappast vara överdrivet stressade på grund av finansiella problem. Klubben är och förblir ett kommersiellt ånglok och journalisternas prat om skuldskapad ruin har av naturliga skäl dött ut eftersom det var struntprat till att börja med. Man Utd har knappast jobbat med samma finansiella modell för spelarvärvningar som Man City och Chelsea, men de saknar knappast resurser att arbeta med. Utsikten att missa Champions League oroar så klart, men mest utifrån ett sportsligt perspektiv. Rent ekonomiskt är det först om några år som det skulle börja vara en stressande faktor för Man Utd.

0-0

Stress på arbetsplatsen

Arbetsplatsen har blivit som ett andra hem för många människor och vad som sker där har därför blivit alltmer betydelsefullt. Flera faktorer kan spela in här, oro över nästa befordran eller själva anställningen, en dålig och elak chef, intern politik och maktspel, större förändringar och så vidare.

Något säger mig att Arsenal i det här avseendet har varit tämligen befriade från stress, och är det än mer i nuläget. Det är fördelen med en så långlivad och ikonisk manager som Arsene Wenger. Trots magra framgångar för Arsenal så har han suttit tryggt på sin post, med en styrelse som med sina finansiella prioriteringar nog snarare såg honom som sin drömmanager. Arsenal har alltså alltid varit präglade av en viss grundstabilitet.

Detsamma kunde vi länge säga om Man Utd. Men vi kan inte längre säga det i och med att ingenting kan vara för evigt, inte heller Alex Fergusons managerskap. Managerbytet i sig medför naturligtvis en förändring som på ytan kan framstå som marginell men som åtminstone i det här fallet är mer fundamental än något annat. Laget är befolkat av individer med en bestämd uppfattning om hur saker och ting ska fungera, som inte nödvändigtvis delas av den nya ledningen. David Moyes själv måste i alla fall fundera på om styrelsen kommer visa honom fortsatt förtroende.

1-0

Personliga relationer

Rent personliga relationer kan även de vara en källa till stress. En dålig relation till en människa i sin omedelbara närhet kan utgöra ett rent fysiskt obehag utöver den rent mentala belastning det utgör. Alla studier av organisationer och arbetsliv visar att en verksamhet präglad av goda relationer mellan dess medlemmar är mer effektiv och produktiv än verksamheter med ett negativt arbetsklimat.

Den spontana reaktionen här är att allt nu förmodligen är fridens liljor i Arsenal. Det brukar vara så när det går bra. Arsene Wenger är därtill en bra psykolog i en managers form och han vet hur han ska hålla sina spelare positiva och glada. Jag tycker också man ser på fotbollsplanen när Arsenal spelar att där finns en glädje hos spelarna och ett förtroende mellan spelarna som utgör ett stort skäl till lagets framgångar den här säsongen.

Motsvarande kan onekligen inte sägas om Man Utd. Det är naturligtvis mentalt tungt att vara så vana vid att allt i relativa termer går bra för att helt plötsligt och i alla fall något oväntat, inte minst kanske för dem själva, upptäcka att det inte längre går lika bra. Det är en frustrerande känsla att se guldet bli till sand som sipprar mellan sina fingrar. Personkonflikter och missnöje kommer snabbt upp till ytan och det letas kanske syndabockar istället för mer konstruktiva lösningar.

2-0

Hälsa

Stress är i huvudsak ett psykologiskt fenomen som dock kan ha rent fysiska konsekvenser. Men fysiken kan så klart när det gäller stress vara både orsak och konsekvens. Få saker kan vara så stressande som att oroa sig för den egna hälsan, och få saker kan stressa en spelartrupp inom fotbollen så mycket som oro över det egna skadeläget.

Både Arsenal och Man Utd har varit tämligen drabbade av skador under säsongen, om än med lite olika inriktning. Framför allt på mittfältet har Arsenal drabbats av skador vilket sliter hårt på de kvarvarande spelarna och något som troligtvis låg bakom nödlånet av Kim Källström. Man Utd å sin sida har brottats med skador på nyckelspelare som Michael Carrick och Robin van Persie, och har tvingats till visst pusselläggande av det enkla skälet.

3-1

Allmänna irritationer

Ett tydligt tecken på slarvig forskning är närvaron av så kallade fudgekategorier, vars enda syfte är att samla upp allt som man inte på ett bra sätt har lyckats definiera eller kategoriera. Inom fotbollen kan vi kanske här prata om mediatrycket som en vanlig irritant, något som kan vara både vind i ryggen och rejäl motvind beroende på situationen i allmänhet.

Vad avser mediatryck så har Arsenal en historia av att paradoxalt vara såväl medias darlings som en rolig måltavla för diverse gliringar. Media har alltid varit tilltalade av Arsenals estetiska charm men den brittiska funktionalismen lyser igenom i kritiken av Arsenals titeltorka. Hittills under säsongen har Arsenal allmänt sett varit hyllade i media, men självklart har gamla rubriker börjat dammas av efter storförlusten på Anfield.

Det mediatryck som drabbat Man Utd den här säsongen saknar motstycke i modern tid och såväl spelare som ledare lär vara helt oerfarna av det. Visst har det varit medial bevakning på Man Utd tidigare men sådant är också alltid lättare att hantera i medgång. Det är ett jobbigt läge när varje motgång beskrivs som en katastrof och där till och med små ljusglimtar presenteras som nederlag med ett häcklande tonfall. Men så är det att arbeta i motvind, reglerna är lika för alla.

4-1

:::

Min på stressteori grundade analys säger mig alltså att Arsenal kommer att vinna kvällens match med 4-1.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Solskjaers svåra situation med Cardiff

Det finns tillfällen när en klubb så att säga gräver sin egen grav. När den är sin egen allra värste fiende. Den här säsongen känns det utan tvekan som att detta passar väldigt väl in på Cardiff.

Säsongen såg tämligen ljus ut för Cardiff inledningsvis. Med Malky Mackay som manager och ett antal tämligen kloka värvningar under sommaren så befann sig laget åtminstone på neutral mark någorlunda säkert ovanför det hotfulla nedflyttningsstrecket. Laget presterade bra fotboll och såg allmänt sett ut att vara den nykomling med bäst chans att hålla sig kvar i Premier League.

Livet i Premier League för en nykomling kan vara tufft nog utan att behöva läcka energi på interna bråk och stridigheter. Men det brydde sig emellertid inte Vincent Tan, Cardiffs ägare, om. I vad som mest framstår som ett bråk om kontrollen över klubben så börjar han sparka nyckelpersonal och situationen blir med tiden alltmer ohållbar för Mackay själv. Prestationerna i ligan börjar bli lidande och laget faller allt närmare nedflyttningsstrecket.

Vid årsskiftet ligger Cardiff dock fortfarande ovanför nedflyttningsstrecket, på 17:e plats och med en poäng tillgodo. Så långt med ett snitt om 0,9 poäng per match. Den 2 januari beslutade sedan Cardiff att tillsätta Ole-Gunnar Solskjaer som manager. Motsvarande poängsnitt under hans tid som manager har varit 0,75 per match.

Konsekvensen är att Cardiff har fallit under nedflyttningsstrecket. De befinner sig nu på 19:e plats och med tre poäng upp till nedflyttningsstrecket. Lagets svaga målskytte gör att de i praktiken befinner sig fyra poäng efter.

:::

Om vi nu ska välja att titta enbart på statistik så blir kanske slutsatsen att Ole-Gunnar Solskjaers tillsättning inte har varit något lyckat beslut för Cardiff. Men att tolka statistik utan att ta hänsyn till dess sammanhang är sällan någon särskilt lyckad övning.

För det första så har det bara gått fem matcher under Solskjaers styre, så den lilla men förvisso tydliga poängminskningen per match kan så klart vara en tillfällighet. Emellertid kan vi konstatera att någon kortsiktig managereffekt fick inte Cardiff, om de nu var det som var tanken.

För det andra så är det så klart en tuff utmaning som Solskjaer står inför. De organisatoriska problem som plågat Cardiff under säsongen upphör så klart inte att existera. Vincent Tan blir inte en mer kompetent klubbägare över natten, även om han nu rimligtvis måste stå bakom sin manager. Denna situation ska hanteras samtidigt som kvalitetskraven i Premier League är högre än någonsin för en klubb som vill hålla sig kvar.

Vi har sett mer erfarna managers än Ole-Gunnar Solskjaer misslyckas med betydligt mindre komplicerade arbetsuppgifter än så. Att vara manager i Norge är en annan sak. Det fanns ju tidigare en romantisk föreställning att Solskjaer skulle ta över efter Ferguson, en förhoppning som förmodligen inte längre lever kvar lika stark.

:::

Känslan var när beslutet kommunicerades och känslan är fortfarande att det var ett rätt märkligt karriärsval av Ole-Gunnar Solskjaer att ta över som manager i Cardiff. Det var svårt att se hans bevekelsegrunder. Visst kan man föreställa sig att han ville ta chansen att jobba i Premier League, men att då välja en så uppenbar problemklubb?

För en spelare som under sin tid i engelsk fotboll uppfostrats i Man Utds sätt att driva saker, och med den levande visionen av Alex Fergusons managerskap som främsta förebild, att ta ett jobb under en ägare av Vincent Tans gränssnitt känns inte helt självskrivet. Men som alltid i sådana här sammanhang kan storleken på lönekuvertet också det vara tämligen övertygande.

Också från Cardiffs perspektiv känns det som ett märkligt beslut. Att i en utsatt situation satsa på en så pass oerfaren manager som Ole-Gunnar Solskjaer känns kontraintuitivt. Det normala tillvägagångssättet är att gå all-in på rutin i ett sådant läge.

Dessutom väljer man en manager som i händelse av nedflyttning har noll intresse och erfarenhet av att leda en klubb i The Championship. Så där öppnar man upp sig för ännu en managerskifte inom ett halvår. Och få klubbar har åkt ur Premier League och tagit sig tillbaka utan någon form av organisatoriskt lugn.

:::

Cardiff är ett lag som helt och hållet saknar momentum. De har varit på väg nedåt i tabellen under en längre tid. Denna trend måste naturligtvis brytas om de ska klara av att hålla sig kvar i Premier League. Frågan är om inte kvällens match hemma mot Aston Villa kan vara sista chansen den här säsongen att på allvar skapa ett nödvändigt momentum.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En analys av Premier Leagues nedflyttningsstrid

Åtta lag inom den ringa marginalen av sex poäng. Ytterligare tre lag ligger en enda poäng ovanför det. Det betyder att på två ynka omgångar så kan tabellen rent teoretiskt vara helt ställt på sin ände i Premier Leagues nedflyttningsstrid. Som sett till antal inblandade lag framstår som den mest omfattande och dramatiska på länge.

Många gläds över jämnheten i toppen av Premier League den här säsongen, men en kanske ofrånkomlig konsekvens av detta är så klart att även botten blir jämnare. Allt fler lag lyckas ta poäng av varandra, allt fler lag blir allt mer konkurrenskraftiga, och Premier League blir naturligtvis både bättre och jämnare av detta.

I bakgrunden ligger så klart ekonomiska faktorer. Det har alltid varit lönsamt att hålla sig kvar i Premier League men med det nya TV-avtalet, värt totalt en bit över tre miljarder pund, och runt £63m enbart för det lag som placerar sig sist i Premier League, så är det mer lönsamt än någonsin. Föga förvånande så har åtta av Premier Leagues sist placerade lag också slagit sina transferrekord i något av de två senaste transferfönstren.

Men hur ser det ut inför säsongsavslutningen i nedflyttningsstriden, och hur stora är de respektive lagens chans att hålla sig kvar i Premier League?

:::

(13) Stoke, 26 poäng – 75%

Stoke uppvisar ett av ligans sämsta bortafacit med endast sex inspelade poäng på 25 omgångar. Det är alltså hemmaformen som ska hjälpa Stoke att hålla sig kvar i Premier League. En nyckelspelare under våren är Charlie Adam som det till sist ser ut att ha lossnat för igen.

(14) Crystal Palace, 26 poäng – 60%

Tony Pulis har gjort ett sensationellt arbete med Crystal Palace sedan han tog över klubben. Laget låg då fast förankrat under nedflyttningsstrecket och ingen gav dem några större chanser att hålla sig kvar. Utöver några lyckade värvningar i januari så har han skapat större sammanhållning i spelartruppen, vars största problem förblir oförmågan att göra mål.

(15) West Ham, 25 poäng – 35%

Ett nytt år medför nya chanser. West Ham var Premier Leagues sämsta och formsvagaste lag i december, men i januari plockade laget upp sju poäng på fem matcher. Kevin Nolan har hittat en formtopp och han har varit väldigt betydelsefull för West Hams klättring uppåt i tabellen. Han måste fortsätta fungera.

(16) Norwich, 25 poäng – 20%

Oavgjort mot Man City senast kan framstå som en seger så klart, men det är vinster som Norwich mer än något annat behöver. På de senaste två månaderna har Norwich vunnit en enda match. Resultaten och poängen har alltså stagnerat och det har Norwich helt enkelt inte råd med i det här läget av säsongen. En del i förklaringen finner vi i Gary Hoopers måltorka.

(17) Sunderland, 24 poäng – 25%

Efter några positiva resultat så kraschade Sunderland tillbaka ner på jorden igen i och med 0-2 hemma mot Hull. Gus Poyet har ändå fått Sunderland att börja spela bra fotboll och med självförtroende. Det känns som att Sunderlands spelare nu kämpar för varandra på ett sätt som de inte har gjort under senare år.

(18) West Brom, 23 poäng – 20%

Beslutet att sparka Steve Clarke framstår som tveksamt sett till resultaten därefter, så värst mycket bättre har det inte blivit, snarare tvärtom. West Broms svaghet under säsongen har varit defensiven, där alltför många lättvindiga mål släpps in. Om Pepe Mel klarar av att åtgärda detta så ökar West Broms chanser att hålla sig kvar.

(19) Cardiff, 21 poäng – 15%

Ligans klart mest formsvaga lag med fem förluster på sina sex senaste matcher, den nye managern Ole-Gunnar Solskjaer har fått en allt annat än bra start på sin tid i klubben. De interna stridigheterna mellan Vincent Tan och förre managern Malky Mackay har stått laget dyrt. Laget producerar för få mål framåt och har för svårt att ta poäng på bortaplan.

(20) Fulham, 20 poäng – 10%

Oavgjort på Old Trafford kan framstå som en seger men Fulham förblir ändå Premier Leagues svagaste och minst stabila lag. Rene Meulensteen har inte lyckats få någon positiv effekt på laget alls, och han är därtill undergrävd av Alan Curbishleys närvaro i klubben. Frågan är om han har den nödvändiga erfarenheten att hålla Fulham kvar i Premier League.

:::

Min gissning i nuläget är alltså att de två bottenlagen, Cardiff och Fulham, åker ur Premier League. De ligger naturligtvis sist redan nu, men jag ser heller inget i deras prestationer eller i deras situation som får mig att ana någon möjlighet att avancera uppåt i tabellen.

Vare sig West Ham eller Sunderland går i min mening säkra, men båda lagen har tillräcklig kvalitet i termer av spelare att de rimligtvis borde kunna hålla sig kvar i Premier League.

Vad så avser den sista nedflyttningsplatsen så står den i min mening mellan Norwich och West Brom. Pepe Mel har lyckats ta endast 0,5 poäng per match sedan han tog över laget, vilket gör honom sämst av ligans nya managers i Premier League. Norwich å andra sidan måste börja ta poäng och göra det snart, inte minst med tanke på att de avslutar ligasäsongen med matcher mot Liverpool, Man Utd, Chelsea och Arsenal i de fyra sista omgångarna.

Men jag hoppas Norwich lyckas hålla sig kvar. Ett charmigt lag med mängder av nostalgi.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Chelsea upp i serieledning

:::

Omgångens vinnare: Swansea, Chelsea, Hull, Liverpool.

Omgångens förlorare: Arsenal, Cardiff, Man City, Newcastle, .

Omgångens manager: Brendan Rodgers. Svårt att argumentera mot när det egna laget står för en sådan förkrossande uppvisning på hemmaplan i ett på förhand så uppskruvat stormöte.

Omgångens mål: Eden Hazard, 2-0 vs Newcastle. Ett underbart kombinationsmål som inte föregicks av en massa flipperspel hit och dit, utan snabbt, kliniskt och enkelt.

:::

Man Utds bekymmer i slutminuterna på Old Trafford börjar bli så frekventa att det mest är komiskt. Även från mitt personliga perspektiv. Faktiskt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpools stjärnsmäll på Anfield

Lördagen inleddes med en stjärnsmäll och avslutades med ett tungt knockout-slag.

(*Stjärnsmäll. Begrepp från 1980-talets TV-spelsvärld och spelet Mike Tysons Punch Out. Där boxade man sig upp genom en kader av allt mer bisarra motståndare och med hjälp av goda slagkombinationer kunde man samla på sig så kallade stjärnsmällar som verkligen tog musten ur motståndaren.)

Stormatchen mellan Liverpool och Arsenal på Anfield var naturligtvis maximalt hypad på förhand. Ingen hade i och för sig kunnat ens drömma om den utveckling på matchen som vi skulle få bevittna. Det var nämligen fråga om en fullständig överkörning. 4-0 efter 20 minuter, bud på betydligt fler mål och en fantastisk styrkedemonstration av Liverpool.

Framåt kvällen var det dags för Walesderby. Swansea mötte Cardiff, där Ole-Gunnar Solskjaer har haft en allt annat än lyckad inledning som klubbens nye manager. Swansea, som haft sin alldeles egna turbulens under veckan och med Garry Monk som manager tillsvidare, satte ned foten rejält och besegrade sina värsta rivaler med 3-0.

För Arsenal var det naturligvis ett katastrofalt resultat. Naturligtvis präglas matchbilden av att man släpper in 1-0 så tidigt som nu blev fallet, men det fanns stunder när man påmindes om 2-8-förlusten på Old Trafford för några år sedan. Flera av lagets största spelare var minst sagt anonyma karaktärer på Anfield. Det var inte rätt tillfälle för dem att gå och gömma sig.

För Cardiff börjar säsongen alltmer dras åt det katastrofala. Det var ju inte så här det skulle gå. Klubben värvade ju imponerande i somras och sågs allmänt sett som den nykomling med störst chanser att hålla sig kvar i Premier League. Nu börjar de bli distanserade i nedflyttningsstriden, samtidigt som Crystal Palace och Hull visar stabil form.

:::

Något typiskt är det så klart att Arsenals defensiva spel, som tidigare under säsongen har varit så stabilt, passade på att fallera så remarkabelt just på Anfield, där de mötte Premier Leagues offensivt sett mest produktiva och effektiva lag tillsammans med Man City.

Men trots Liverpoolanfallets slagkraft så går det inte att komma ifrån att Arsenals försvarsfel var många och grova. Det kan knappast ses som en ideal inledning på vad som är en tämligen avgörande period av säsongen för Arsenal, en tid på säsongen där Arsenal traditionellt sett har börjat uppvisa sprickor i fasaden.

Samtidigt är det naturligtvis just precis så som Arsene Wenger sa efter matchen, det viktiga är hur Arsenal återhämtar sig efter den här mentala motgången.

:::

I Liverpoollägret jublas det naturligtvis. På förhand var matchen mot Arsenal en allt annat än given affär. Storsegern ger naturligtvis dem en tung push framåt samtidigt som de nu kan luta sig bakåt och se på när två av deras direkta konkurrenter om Champions League-platsen per definition måste stjäla poäng av varandra.

Tottenham och Everton möts idag på White Hart Lane i ett annat toppmöte den här omgången. Två klassiska klubbar, två klubbar med bohemstämpel, som båda under många års tid har jagat en plats i det europeiska finrummet. Nu ligger de båda fem respektive sex poäng bakom Liverpool, med en match mindre spelad.

Bakom dem jagar Man Utd vars ovana vid just den här situationen förmodligen är vad som ligger dem mest i fatet. De befinner sig i den något ovanliga sitsen att inte ens en hemmamatch mot Fulham, Premier Leagues bottenlag och det klart mest formsvaga, känns direkt bombsäker. Man Utd är inte vana att spela med den sortens otrygghet.

Det är psykiskt svårhanterligt att mista något man alltid tagit för givet. Den blinde från födseln saknar inte syn. Men den som en gång sett och därefter blivit blind kommer ha betydligt större problem att hantera förlusten. Den som förut varit dominant men som inte längre är det drabbas lätt av problem med självförtroendet.

:::

Fulham å sin sida brottas med sina demoner. Klubbens nya ägare verkar inte riktigt vara på det klara med vad han vill efter att han gett Martin Jol sparken tidigare under säsongen. Som manager sitter för tillfället Rene Meulensteen men i bakgrunden lurar Alan Curbishley som anställts som någon form av teknisk direktör i klubben.

Fulham ser ut att vara ödesbestämda för The Championship. Väldigt lite talar för att de ska klara sig kvar i Premier League den här säsongen. Om de ska klara av det så måste de höja sig väsentligt under vårsäsongen. Det är å andra sidan inte på Old Trafford som de ska plocka de nödvändiga poängen, vilket så klart gör att de kan spela helt utan press.

Rene Meulensteen var en av dem som fick gå eller valde att gå i samband med att Alex Ferguson lämnade Man Utd. Efter en utflykt till östblocket så hamnade han alltså i Fulham. Obekant är han alltså inte med vare sig Old Trafford eller spelarna i Man Utd. Det kan med andra ord bli en tuffare nöt för David Moyes och Man Utd att knäcka än vad man tror på förhand.

:::

Är detta den bästa Liverpoolupplagan sedan Liverpools glada 1980-tal?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Början på vadå för Arsenal?

Det har varit ett återkommande mönster under mer eller mindre hela det senaste årtiondet. Det har kommit sådana här tillfällen under en säsong när Arsenal står inför en avgörande period eller sekvens av matcher. Hur de tar sig igenom den sekvensen framstår som avgörande för ifall de klarar av att uppnå den ambition de föresatt sig.

När det har gällt ligatiteln under det här årtiondet så har Arsenal hittills aldrig riktigt lyckats med att framgångsrikt ta sig igenom dylika sekvenser. När det å andra sidan har gällt att fortsatt kvalificera sig för Champions League-spel så har Arsenal å andra sidan alltid lyckats uppnå de nödvändiga resultaten, också när det har framstått som ytterst osannolikt att de faktiskt skulle göra det.

På samma gång kan man alltså säga att det i Arsenal har funnits såväl en seghet som en form av bräcklighet. Arsenal har varit tillräckligt sega för att aldrig falla under en viss lägstanivå, men alldeles för bräckliga för att kunna hålla sig kvar på den allra högsta nivån. Att reducera denna bräcklighet bör rimligtvis ha varit Arsene Wengers främsta målsättning på senare år.

Nu befinner vi oss där igen, Arsenal står inför en helt avgörande för att inte säga säsongsdefinierande sekvens av matcher när man i Premier League, i FA-cupen och i Champions League inom loppet av mindre än två veckor möter Liverpool två gånger om, Man Utd och Bayern München.

Det är i ungefär det här läget, och rätt precis vid exakt denna tidpunkt för övrigt, som Arsenals säsonger brukar falla sönder och samman. Det stora testet för DNA – Det Nya Arsenal, om man så vill – är i min mening huruvida de kan undvika ett liknande öde den här säsongen. Hittills under säsongen tycker jag Arsenal har visat upp en större mental tuffhet än tidigare, så det ser initialt lovande ut.

:::

Arsenal och Liverpool möts alltså idag på Anfield, i en tidig match som oavsett hur den än slutar kommer att definiera återstoden av helgens ligaomgång. Det är en match med stor konsekvens både för titelstriden och för kampen om Champions League-platserna.

Länge under säsongen som gått så krigade ju både Arsenal och Liverpool högst däruppe i tabellen. Arsenal har naturligtvis hållit sig kvar däruppe, samtidigt som Liverpool så smått har börjat sladda nedåt i tabellen. Det som alltså hade kunnat vara en match-up om ligatiteln, i någon mening, är det alltså inte längre.

Liverpools säsong så här långt har ju definierats av lagets dödliga anfallsspel. I början av säsongen var det Daniel Sturridge som producerade friskt. Därefter har Luis Suarez utvecklats till Premier Leagues förmodligen bäste spelare och en av världens absolut främsta anfallare.

Det är med andra ord offensiven som först och främst kännetecknar Liverpool och nyckeln till deras säsong. Defensiven har inte varit det centrala, vilket kanske inte minst Kolo Tourés ödesdigra misstag i förra ligamatchen mot West Brom kan symbolisera.

Arsenal har under det senaste årtiondet även de varit ett lag som först och främst byggt framifrån, som lagt allt mentalt krut på den offensiva planhalvan. Det har stundtals sett både vackert och förödande effektivt ut, men har alltid i slutänden visat sig vara bara förödande. Misstag och brist på defensiv organisation har under alla år varit Arsenals akilleshäl.

Därför är det desto mer vidunderligt nu när Arsenal återigen befinner sig i toppen av tabellen, en bit in i februari, att nyckeln till detta snarare står att finna just i defensiven snarare än i offensiven. Det var inte offensiven som behövde förstärkas för att lyfta Arsenal i tabellen, det var defensiven som behövde förbättras.

Detta insåg förmodligen alla som inte rakt av köpte Arsenals tidigare framhävda fotbollsfilosofi som i sin mest förenklade form kan sägas ha prioriterat stil före substans. Där det viktigaste inte var vad som åstadkoms utan hur det såg ut under tiden man sade sig försöka åstadkomma det. Men det var ett bittert piller att svälja.

Anställningen av Steve Bould som lagets defensive tränare har dock gett önskade resultat. Per Mertesacker och Laurent Koscielny har utvecklats till ett av Premier Leagues bästa mittbackspar, och Arsenals defensiva misstag har minimerats hittills under säsongen.

Var kanske Steve Bould Arsenals viktigaste värvning i somras?

:::

Arsenals nya och förbättrade defensiv kommer dock idag att ställas inför ett av den här säsongens tuffaste prov. Att möta Liverpool på Anfield, och då inte minst ställs de inför Luis Suarez. Jag betvivlar att någon enskild anfallare den här säsongen kommer att ställa till mer problem för dem.

Det är så klart lite ironiskt givet Arsenals intentioner att köpa Luis Suarez i somras. Jag vågar drista mig att påstå att om Arsenal hade köpt Suarez så hade de troligtvis vunnit Premier League den här säsongen. Å andra sidan har nu alltså Luis Suarez möjligheten att allvarligt försämra Arsenals chanser att vinna Premier League den här säsongen.

Naturligtvis blir inte ironin mindre av Arsenals något märkliga budförfarande kring honom. Där kan man onekligen tala om att försöka vara lite för klyftiga för sitt eget bästa.

:::

Själv blir det till att jobba på tre skärmar under dagen. Skärm ett blir det pingisseriespel på. Skärm två visar fotboll och skärm tre får ägnas åt vad som händer i OS. Jag börjar känna mig som en idrottens Gordon Gekko.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Erotiker, besatta och produktiva narcissister

En av den engelska fotbollens stora frågor sedan en tid tillbaka är hur det kommer att gå för Man Utd efter Alex Ferguson har slutat som manager, en fråga som inte blivit det minsta mindre intressant sett till vad som har skett hittills den här säsongen.

Eftersom jag inte tröttnat på sådana fenomen, eller möjligen som någon form av mental självprygel, så läste jag för en liten tid sedan Adam Lashinskys lättlästa bok Inside Apple, en organisatorisk studie av det omsusade företaget Apple och dess mytomspunne grundare och VD Steve Jobs, som gick bort för några år sedan. Apple kan sägas stå inför flertalet liknande frågor som Man Utd nu brottas med.

Den berömde ledarskapsforskaren Michael Maccoby gjorde för ett antal år sedan en berömd kartläggning av olika ledartyper, bland annat med just Steve Jobs som en av utgångspunkterna. Den publicerades år 2000 i Harvard Business Review och utgår från freudiansk terminologi för att definiera tre kategorier av chefer som Maccoby observerat i företagsvärlden:

(i) Erotikerna, som har ett behov av att bli älskade och därmed i hög utsträckning värdesätter konsensus,

(ii) De besatta, regelstyrda taktiker som är administrativt enormt skickliga och som gör saker på rätt sätt, samt

(iii) De produktiva narcissisterna, visionära och karismatiska risktagare som är beredda att göra allt för att vinna och som inte bryr sig det minsta om att vara omtyckta.

:::

Är det möjligt, frågar sig då den fotbollsintresserade, att tillämpa dessa tre kategorier på engelsk fotboll, kan vi exempelvis på ett meningsfullt och något så när upplysande sätt dela in Premier Leagues managers inom dessa tre kategorier?

Erotikerna är möjligen den kategori som man tänker sig ska bli svårast att hitta i Premier League, inte minst kanske för att de troligtvis sällan kommer riktigt så högt upp i pyramiden. Om jag skulle placera några i den här kategorin så vore det nog i första hand Roberto Martinez i Everton och Rene Meulensteen i Fulham. Ingen av dem känns som regelmänniskor och båda av dem känns som i grund och botten snälla människor som vill uppfattas som trevliga. Det här är en typ av chefer som enligt Michael Maccoby gör sig bäst som mellanchefer, eller i fotbollens terminologi talar vi kanske snarare om managers i mindre klubbar.

De produktiva narcissisterna är erotikernas raka motsats. Det här är de riktigt stora namnen, de som genom sin managergärning på ett eller annat sätt faktiskt förändrar fotbollen. De är naturligtvis ovanliga de med men högst upp i fotbollspyramiden bör man i alla fall kunna finna dem. Alex Ferguson var så klart en av dem. Av managers som nu är aktiva så är det i mina ögon i huvudsak José Mourinho och Arsene Wenger som uppfyller det här kriteriet. Båda är extremt produktiva, drivna av en intensiv vilja att vinna, och båda har vissa uppenbara narcissistiska drag. De inte bara formas av fotbollsvärlden utan formar den i liknande utsträckning.

De besatta lär således utgöra den stora kategorin. Och visst är det så. Premier League är tjockfullt av riktigt kompetenta managers som utifrån sina regler och principer gör ett bra arbete. Men de saknar ändå en viss kvalitet som de allra främsta har och av det skälet så är de mindre flexibla för olika situationer. Om de kommer till fel lag vid fel tidpunkt så blir det sällan bra. Kommer de till rätt lag vid rätt tidpunkt så går det ofta bra, men i och med att lagets situation förändras över tid så börjar dessa managers uppleva allt större problem. Här hittar vi som sagt de flesta – Paul Lambert, Alan Pardew, Sam Allardyce, Steve Bruce, Chris Hughton, Gus Poyet, Mark Hughes, Mauricio Pochettino, och troligtvis även större namn som Brendan Rodgers, David Moyes och Manuel Pellegrini.

:::

Kan vi med det här kanske bättre förstå varför vissa managers får sparken eller håller sig kvar vid sina positioner? Ja, kanske det.

Arsene Wenger hade naturligtvis ett oerhört starkt track record i Arsenal. Men det hade förmodligen inte spelat någon som helst roll under de åtta långa år av mediokritet som följde därpå. Han borde rimligtvis ha fått sparken. Men en produktiv narcissist är inte en sådan personlighet man sparkar, utan det mest troliga är att han på ett eller annat sätt måste bränna ut sig själv. Wenger besitter en genialitet som ger honom ett enormt förtroendekapital.

I den motsatta änden av skalan så hittar vi managers som Roberto Martinez och Rene Meulensteen. Kanske hör även Chris Hughton hit. Något som ibland kan få dem att bli kvar på sin post längre än vad som rent resultatmässigt framstår som motiverat är att de helt enkelt är trevliga karaktärer. Det bär alltså en styrelseordförande mer emot att faktiskt ge dem sparken, vilket i det fallet per definition får dem att framstå och kanske till och med själva känna sig som otrevliga.

Ofta är det ju också så att de besatta får sparken, och det brukar då vara rätt sällan som vi förstår varför. Där finns ju en tydlig idé och de gör ju onekligen saker på rätt sätt. Men gör de rätt saker? Det är möjligen den frågan som en klubbstyrelse ställer sig, och i och med att de formulerar frågan annorlunda på det viset så kommer de fram till andra svar än vad media och supportrar kanske gör. Kanske ligger det i sakens natur att en besatt förr eller senare kommer att få sparken, när det inte längre råder någon gynnsam situation. De anses inte, rätt eller fel, besitta den nödvändiga egenskapen att vrida tillbaka situationen till sin och klubbens fördel.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenals lån av Kim Källström är en bra värvning

Ett sådant där youtube-fenomen för några år sedan var filmen på en katt som liksom gapade av förvåning. Sedan klipptes egentligen vad som helst fantastiskt in mellan bilderna på katten som det då antyddes att katten faktiskt var förvånad över. Om någon hade filmat mig när nyheten i fredags kom ut att Arsenal lånvärvade Kim Källström under återstoden av säsongen så hade jag troligtvis påmint väldigt mycket om katten.

Det är naturligtvis alltid en stor grej inom det svenska fotbollspratet när en storklubb värvar en svensk spelare. Inte minst kanske när det gäller Premier League. Världens största och bästa liga, som inte minst vi i Sverige trots allt har en speciell relation till. Det blev med andra ord en rejäl snackis när Kim Källström skrev på för Arsenal.

Arsenal kan kanske beskrivas som den huvudsakliga svenskklubben genom åren i Premier League, åtminstone bland storklubbarna. Anders Limpar, Stefan Schwarz och Fredrik Ljungberg har samtliga spelat där. Sebastian Larsson och Rami Shabaan har även de gjort sina något mindre avtryck på klubben. Om någon tidigare värvning i Premier League dock påminner om den här så är det snarare kanske Alex Fergusons lånvärvning av Henrik Larsson runt årsskiftet 2006-07.

Även då gapade man ju av förvåning. Ändå kändes det vid det tillfället trots allt något mindre långsökt och det visade sig ju också vara ett genidrag. Henrik Larsson upplevde man också hade en status som fotbollsspelare, både i Sverige och internationellt, som Kim Källström alls inte är i närheten av. Så även om det var förvånande så var det ett i alla fall inte lika förbryllande tilltag.

:::

Nu ska vi i och för sig inte sälja Kim Källström kort. Bara att Arsenal och Arsene Wenger beslutar sig för att lånvärva honom säger så klart mycket om hans renommé i fotbollseuropa. Det är naturligtvis ett gott bevis på hans duglighet som fotbollsspelare och på kvaliteten i hans karriär.

Har man svårt att se det så tror jag att man främst har det svenska landslaget i åtanke. Och i det avseendet så har ju fler än Kim Källström lidit. Många har ju till exempel förundrats över hur Zlatan Ibrahimovic, möjligen undantaget det senaste året, så ofta har varit tämligen medelmåttig i landslaget samtidigt som han varit vidunderligt bra i sina klubblag.

Nu började det i och för sig inte bra för Kim Källström i Arsenal, med beskedet att han är skadad och borta till mars. Därtill har han inte spelat en tävlingsmatch sedan i september, så det är väl kanske först i april som Källström i realiteten kan börja bli aktuell för spel. Och då är ju säsongen mer eller mindre slut.

:::

I och för sig så tror jag nu inte Kim Källström skulle få så värst mycket speltid i Arsenal även om han vore helt frisk. Det känns i huvudsak som en backup-värvning, och kanske en värvning som kan minska belastningen på lagets ordinarie nyckelspelare. En truppvärvning med ett annat ord. Men som sådan var den kanske inte så tokig.

Ändå tror jag många uppfattar värvningen som märklig. De flesta ansåg nog innan januarifönstret stängde att det i huvudsak var en anfallare som Arsene Wenger behövde investera i. Istället så hittar han, förvisso i sig inte överdrivet överraskande sett till hans normala rutiner, ännu en central mittfältare. Från Julian Draxler till Kim Källström.

Den rockaden tror jag rätt få Arsenalfans var nöjda med.

:::

För Arsenal är det möjligen en budgetlösning på ett problem med en på grund av skador tunnsliten spelartrupp. De hittade inte något huvudsakligt alternativ till ett i deras tycke rimligt pris på marknaden, och då valde de det här mer tillfälliga och kortsiktiga alternativet. Det behöver inte vara något fel med det, bättre förmodligen än att inte göra något alls.

Alla turerna runt Kim Källströms skada är dock lite märkliga. Vad visste klubben och vad visste inte klubben? Om Arsenal visste om Kim Källströms skada så undrar man hur de kunde välja att ändå gå vidare med affären. Om Arsenal inte visste om Kim Källströms skada så undrar man hur grundligt de egentligen gjorde sin research.

För Kim Källström själv är det naturligtvis jackpot. Hans situation i Spartak Moskva var knappast önskvärd för honom själv, han har inte varit lyckad i Ryssland och verkar även sakna klubbens förtroende. Även om speltiden blir begränsad i Arsenal så väcker tiden i klubben helt säkert intresse för honom igen bland övriga klubbar, och han kommer tvivelsutan få chansen att visa vad han duger till på den allra högsta nivån.

I allra värsta fall får han tillbringa ett halvår i en rätt häftig miljö och med ett fantastiskt matchprogram framför sig. Sådant har ju lockat andra tidigare, bland dem Magnus Hedman. Vill det sig riktigt väl för Kim Källström så kan han stå där med medaljer i såväl Premier League som Champions League framåt maj.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om övergången annat än att den var oväntad. De som vill kritisera övergången kritiserar nog i själva verket frånvaron av andra och större spelarköp. Men som jag ser det så medför inte Arsenals lån av Källström någon alternativkostnad, de sa inte nej till andra köp för att värva Källström.

Så i det avseendet blir kritiken missriktad. Det ena har inte med det andra att göra, men vår mänskliga psykologi gör att vi vill se samband även mellan orelaterade fenomen. Värvningen är i själva verket neutral eller möjligen bra för Arsenal och bra eller möjligen neutral för Kim Källström.

Definitionen av en bra värvning borde kanske vara att den inte är dålig för vare sig spelare eller klubb. Och enligt den definitionen så är Arsenals lån av Kim Källström en bra värvning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två teorier om Swanseas beslut att ge Michael Laudrup sparken

Vad ville Michael Laudrup egentligen med sitt managerskap i Swansea?

Det är en fråga som i min mening helt plötsligt har blivit aktuell efter det att Swansea igår något överraskande meddelade att de beslutat sig för att ge den danske ikonen sparken från sitt uppdrag som manager för Swansea.

Beslutet var i sig naturligtvis överraskande med tanke på Swanseas framgångar de senaste säsongerna. Laget har etablerat sig i Premier League, vann för första gången i klubbens historia en större titel förra säsongen i och med vinsten i Ligacupen, kvalificerade sig därmed för europeiskt cupspel, och har imponerat med sin speciella form av fotboll.

Med ett sådant facit, i en klubb såsom Swansea, är det naturligtvis svårt att tänka sig att managern ska sitta osäkert på sin post. Samtidigt har Swansea på senare tid hamnat i allt större problem, och raset i ligatabellen betyder att de nu ligger enbart två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Det skulle rent teoretiskt kunna få Swanseas klubbledning att agera.

:::

Egentligen kan man säga att det är två vanliga föreställningar eller teorier som, i och med Swanseas beslut att sparka Michael Laudrup, ställs och spelas ut mot varandra.

Å ena sidan är det så klart teorin om Swanseas långsiktighet. Swansea som klubb har ju under flera år hyllats för sitt långsiktiga ägarskap, sin tydliga idé, och konsekventa genomförande av denna idé. Det faktum att Swansea är till i alla fall en del ägda av sina supportrar har alldeles säkert bidragit till synen på Swansea som långsiktiga.

Å andra sidan finns där teorin om det per definition kortsiktiga i att ge en manager sparken. Det är närmast standarduppfattningen som framförs vid varje tillfälle en manager får sparken, det tas som ett tecken på kortsiktigt tänkande alldeles oavsett situation, förutsättningar eller argument för eller mot sparken.

Här befinner vi oss helt plötsligt i en situation där inte båda teorier kan vara sanna på en och samma gång.

Vi har emellertid tidigare, i samband med Swanseas framgångar, menat att dessa till stor del beror på Swanseas institutionella långsiktighet. Vore inte då det intellektuellt mest hederliga att i alla fall överväga möjligheten att även Swanseas beslut att ge Michael Laudrup sparken är en produkt av just denna långsiktighet?

Det är naturligtvis ett svårsmält övervägande för alla de som idoliserar Michael Laudrup.

:::

Det har emellertid rapporterats kontinuerligt från Swansea om interna spänningar i klubben, mellan styrelsen och Laudrup. Det har i grund och botten handlat om två saker – oenighet om klubbens transferpolitik och oenighet om rekryteringar till tränarstaben.

Från Michael Laudrups perspektiv är dessa båda frågor sådana som naturligt hör till en managers befogenheter. Han har motsatt sig klubbstyrelsens vilja att själva utöva inflytande på dessa områden. Det har inte minst varit tydligt att Laudrup har velat se mer pengar avsatta till spelarköp.

Från Swanseas klubbstyrelses perspektiv har det istället varit en fråga om att inte lämna över fullständig auktoritet till en manager som på samma gång har varit otydlig angående sitt långsiktiga engagemang i klubben. Om Laudrup inte på sikt ser sig själv som manager i Swansea så riskerar det leda till för klubben negativa incitament i dennes beslutsfattande.

:::

Därmed återkommer vi till frågan om vad Michael Laudrup egentligen ville med sitt managerskap i Swansea.

Om vi tänker oss tillbaka till när Swansea först meddelade att de anställt Michael Laudrup så var det många som mottog nyheten med förvåning. Få hade kunnat gissa att en så i sammanhanget liten klubb som Swansea skulle kunna attrahera ett så stort namn som Laudrup. Det sågs av många som något av en kupp.

Redan inledningsvis var det många som vädrade aningen att Laudrup själv såg Swansea som blott ett steg i den fortsatta karriären, ett sätt för honom att göra sig ett namn i Premier League och öka sin status på den europeiska managermarknaden. Den kortsiktiga naturen i hans anställningskontrakt med Swansea underbyggde den uppfattningen.

När man anar risken för något sådant så fort man hör nyheten så finns det kanske särskilda skäl att vara extra vaksam. Ingen rök utan eld är en farlig ledstjärna, men om man ser rök kan man i alla fall ana att något är å färde.

Det väcker naturligtvis frågan hur Swansea själva tänkte när de fattade beslutet att anställa Michael Laudrup. Trodde de själva att det skulle vara en långsiktig relation, hade de möjligen förhoppningen att Laudrup med tiden skulle fästa sig vid och lära sig att älska Swansea, eller lät de sig möjligen bara förblindas av storleken på namnet?

Swansea kommer kritiseras för deras beslut att sparka Michael Laudrup. Om vi däremot håller fast vid teorin om Swanseas långsiktighet, och inte gör den intellektuella kullerbyttan att de helt plötsligt och tillfälligtvis har blivit kortsiktiga, så är det kanske inte för detta de bör kritiseras.

Det kortsiktiga är kanske inte att i det rådande läget ge Michael Laudrup sparken. Kanske var det kortsiktiga istället att i första läget anställa Michael Laudrup.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktisk triumf för Chelsea och José Mourinho

Rubriken på gårdagens blogg var att Man City inte kunde förlora på Etihad och att Chelsea inte fick förlora på Etihad. Det visade sig föga förvånande att i alla fall ett av dessa påståenden var felaktigt.

Chelsea vann alltså med 1-0 mot Man City på Etihad. Därmed gör de vad inget lag i Premier League har lyckats med den här säsongen. Dessutom gör de vad tidigare bara Bayern München har lyckats med den här säsongen. Att besegra Man City på Etihad.

Det finns gemensamma drag mellan det sätt Bayern vann på och det sätt som Chelsea nu tog sig an uppdraget. I båda fallen var det en taktisk triumf och i båda fallen så var det inte minst en svindlande snabbhet i spelet som lade grunden till segern.

Skillnaden i snabbhet mellan de båda lagen var inte minst uppenbar på mittfältet, där Manuel Pellegrini på grund av en skada på Fernandinho hade valt att spela den skolade mittbacken Martin Demichelis, i vad som kan visa sig vara ett av säsongens mer ödesdigra taktiska beslut.

Det är något märkligt att när det finns mittfältare i spelartruppen ändå välja en mittback på den positionen. James Milner har gjort riktigt stabila insatser för Man City förut. Jag har svårt att se att han inte hade kunnat göra ett bättre jobb igår kväll.

Allmänt sett var matchen naturligtvis en taktisk triumf för José Mourinho, både vad avser spelet på planen men även spelet vid sidan av planen. Han är en mästare både på att positionera sitt lag och dess beståndsdelar, men också på att skapa för honom rätt fokus inför sådana här matcher.

:::

Chelseas vinst mot Man City får däremot tre direkta och mycket konkreta konsekvenser:

(1) Arsenal behåller kommandot i titelstriden. Arsenal ledde naturligtvis ligan redan innan måndagens möte mellan Man City och Chelsea, men en seger för Man City och de hade lett ligan och dessutom på två omgångar avverkat två riktigt tuffa matcher. I och med Chelseas vinst så har Arsenal nu två poängs försprång i titelstriden.

(2) Chelsea håller sig kvar i titelstriden. Förutsättningen inför matchen var så klart att om Chelsea skulle förlora så vore de i praktiken med all säkerhet avhängda från titelstriden. Att ligga sex poäng bakom Man City hade känts ogörbart att återhämta sig från. Att istället ligga två poäng bakom Arsenal känns som en betydligt bättre position, särskilt med det här resultatet i ryggen. Titelstriden är nu en threeway på riktigt.

(3) Man City framstår som slagbara. Det var hemmaformen på Etihad som var det som kanske mest av allt talade för Man City den här säsongen. Det finns naturligtvis alltid en fara i att övertolka enskilda resultat, men vad Chelseas vinst trots allt kan leda till är att psykologin och mytbilden runt Man City devalveras en aning. Både för dem själva, men även för kommande motståndare som ser att det är möjligt att slå dem. Ett fenomen vi sett flera exempel på genom historien.

:::

José Mourinhos situation och kanske uppdrag i Chelsea känns annorlunda nu än vad det gjorde för snart tio år sedan, när han anlände till Chelsea och Stamford Bridge för första gången.

Då handlade det i mångt och mycket om att leverera omedelbar framgång, en form av fotbollens blitzkrieg både på den engelska och på den europeiska arenan. Där fanns en färdig taktisk modell och ett stort flertal spelare köptes in för att göra den modellen framgångsrik.

Nu känns det mer som ett projekt som byggs på sikt och som är tänkt att byggas på sikt. Värvningarna som görs upplever jag görs med en längre tidshorisont i åtanke. Besluten om vilka spelare som spelar och vilka som petas görs inte heller de för stunden.

Kanske har Chelsea och José Mourinho, och med nödvändighet i så fall också Roman Abramovich, faktiskt analyserat den engelska fotbollskartan och konstaterat att med en klubb som Man City på banan så är det inte blitzkrieg som gäller utan snarare mer en uthållighetsstrategi.

Hur som helst är José Mourinho tillräckligt taktisk skicklig, och Chelsea har tillräckligt med resurser, för att vara en farlig konkurrent i titelstriden. Chelsea är kanske i huvudsak ett mer långsiktigt projekt nu än tidigare, men de är alls inte ofarliga heller på kort sikt.

:::

Manuel Pellegrini kan inte vara nöjd med lagets insats på Etihad. De föll i José Mourinhos taktiska fälla och spelarna framstod inte alla gånger som helt fokuserade under matchens gång.

Naturligtvis kommer Pellegrini med viss rätt peka på Sergio Agüeros och Fernandinhos frånvaro på grund av skada. Det är två väldigt betydelsefulla spelare för Man City. Samtidigt ska inte Man City behöva vara så beroende av två enskilda spelare.

Man City visade även prov på något som kanske varit deras akilleshäl hittills under säsongen. Att hitta en alternativ matchplan när den ordinarie går i baklås. Om en motståndare lyckas få Man City ur rytmen så har de det inte helt lätt att hitta tillbaka till den.

:::

Joe Kinnear avgår som director of football i Newcastle. Vilket förmodligen borde få alla med känslomässig anknytning till Newcastle att dra en lättnadens suck. Något visar det kanske också på att Alan Pardew har vunnit någon form av maktkamp inom klubben.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City kan inte och Chelsea får inte förlora på Etihad

Super Bowl, det 48:e i ordningen, utspelades under natten mellan Seattle Seahawks och Denver Broncos. På flera ställen i Sverige samlades vi till så kallade Super Bowl-partyn. Amerikansk fotboll, eller åtminstone Super Bowl, i sig har blivit ett globalt fenomen.

Det utgör naturligtvis inte säsongens slutpunkt eller är för den sakens skull heller inte säsongens enskilda höjdpunkt på samma sätt som Super Bowl är inom amerikansk fotboll. Men kvällens match mellan Man City och Chelsea har ändå liknande episka karaktärsdrag, och kan också sägas vara avgörande på ett sätt som kommer så nära som fotboll kan komma Super Bowl.

Det är inte en match som kommer att vinna ligatiteln åt Man City. Även om de skulle vinna så är inte ligan avgjord. Arsenal ligger fortfarande bara en poäng efter dem i så fall. Däremot skulle de återta serieledningen och onekligen befinna sig i ligastridens förarsäte. Det vore svårt att då inte betrakta dem som stora favoriter till ligatiteln.

Det är däremot en match där Chelsea troligtvis kan förlora ligatiteln. Man City har vid vinst chansen att i praktiken spela bort Chelsea ur resonemanget. Chelsea skulle i så fall ligga sex poäng efter Man City och fem poäng efter Arsenal på andra plats. Det är inte ett försprång som hämtas upp med lätthet med endast 14 matcher kvar på ligasäsongen.

:::

Chelseas taktik i de tuffa bortamatcherna hittills under säsongen har varit att just undvika förlust. José Mourinho säger så klart inför matchen att Chelsea kommer att försöka vinna, men det är helt uppenbart att lagets första prioritet helt enkelt är att inte förlora matchen.

Av just det skäl som precis nämnts. Om Chelsea förlorar så ska det till ett rejält långskott, närmare bestämt att två klubbar tappar mycket mark, för att Chelsea ska kunna vinna Premier League.

Det är så klart på sitt sätt lite ironiskt att Chelsea tillämpar den här taktiken. Detta med tanke på att de själva utsattes för den i den senaste ligamatchen, hemma mot West Ham. Mourinho var inte precis på sitt bästa humör efter matchen och kallade West Hams fotboll för 1800-talsfotboll. Vilket var roligt på fler sätt än ett.

Jag ser egentligen inget fel med en sådan taktik. Fotboll går ut på att vinna och det vore korkat att kritisera en fungerande taktik. Det är upp till motståndaren att övervinna denna taktik. Men om man själv tillämpar en viss taktik så blir det lite hycklande att kritisera andra när de gör detsamma.

:::

Matchen kommer att avgöras på mittfältet. Det lag som lyckas dominera bollinnehavet och positionsspelet där kommer att ha en avgörande fördel under matchen.

Man City under Roberto Mancini hade haft en betydligt svårare uppgift framför sig. De ville också centrera sitt lag, hade problem att utnyttja kanterna och körde för ofta fast i trängseln inne i mitten. Det nya Man City under Manuel Pellegrinis ledning har betydligt bättre förutsättningar att hantera Chelseas utmaning ikväll.

Pellegrini har breddat Man Citys spel, både bildligt och bokstavligt. Han spelar en typ av 4-4-2-uppställning som gör att Man City i större utsträckning utnyttjar planens hela bredd och gör det lättare att komma runt motståndarförsvaren längs de båda flankerna. Med två anfallare centralt, varav en av dem är den fysiske Alvaro Negredo, så finns också fler måltavlor i offensivt straffområde.

Att Sergio Agüero är skadad är självklart en belastning för Man City, vars offensiv därmed tappar en dimension. Möjligen gör det Man City lite mindre rörligt i anfallsspelet, vilket teoretiskt skulle underlätta för Chelseas försvar att hantera motståndet.

Oavsett vad så måste Chelsea ikväll göra vad ingen annan motståndare i Premier League har lyckats med den här säsongen, att undvika att förlora på Etihad. Misslyckas de med den uppgiften så är det inte för drastiskt att påstå att ligatiteln den här säsongen kommer att flytta antingen till Etihad eller till Emirates.

Stamford Bridge kan i så fall glömma den.

:::

Vilket resultat är bäst för Arsenal?

Oavgjort kan man så klart hävda. De behåller i så fall serieledningen, och både Man City och Chelsea tappar poäng. Endast två poäng delas i så fall ut, till skillnad från tre poäng, så rent matematiskt logiskt ska ju det vara det bästa alternativet.

Chelseavinst är dock ett annat attraktivt alternativ. Arsenal leder i så fall fortsatt ligan med två poäng, vilket inget annat alternativ innebär. Allt annat lika brukar jag alltid föredra att ha så stor ledning som möjligt. Dock är det sämre att ha två pitbulls nafsandes i hälarna än vad det är att ha en pitbull, så det finns både fördelar och nackdelar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Briljant av Sunderland

:::

Omgångens vinnare: Stoke, Sunderland, West Ham.

Omgångens förlorare: Fulham, Man Utd, Newcastle.

Omgångens manager: Gus Poyet. Har onekligen fått struktur och ordning på sitt lag nu och Sunderlands marsch uppåt i tabellen fortsätter. Att besegra värsta rivalen på bortaplan med så stora siffror borde få fansen att purra förnöjt av lycka.

Omgångens mål 1: Kevin Nolan, 1-0 vs Swansea. En typ av mål jag verkligen gillar. Samarbetet. Mottagningen. Skottet och avslutet. Många svåra moment i en lysande helhet.

Omgångens mål 2: Charlie Adam, 2-1 vs Man Utd. Av en mängd skäl naturligtvis inte ett mål jag gillar. Men snyggt var det. Precis lika snyggt som det var oväntat.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Puma är de stora vinnarna på tröjavtalet med Arsenal

Matchdags igen för Arsenal som senast bara klarade oavgjort borta mot Southampton. Inget katastrofalt resultat på något vis, men det ledde ändå till att serieledningen gick över i Man Citys händer. Senare under dagen ska de möta Crystal Palace hemma på Emirates, en vinst där skulle sätta press på såväl Man City som Chelsea inför titanmötet på måndag.

Det har pratats mycket om Arsenal under transferfönstrets sista veckor och mer precist då behovet av att värva förstärkningar till spelartruppen. Den spelare som varit mest aktuell har varit Schalkes Julian Draxler, som vid sidan av att ha ett episkt namn också skulle kunna komplettera Arsenal offensivt, vilket möjligen kan behövas med Theo Walcott långsiktigt placerad vid sidan av planen.

Benägenheten att vilja värva spelare har naturligtvis ökat bland Arsenals supportrar, som tidigare möjligen av självbevarelsedrift hellre tittade mot de egna lovande talangerna. Men värvningen av Mesut Özil tillsammans med klubbens uttalande om tillgång till en väldigt hög transferbudget har så klart föga förvånande förändrat supportrarnas prioriteringar.

Arsenal fick dessutom en positiv ekonomisk boost när de under veckan meddelade att de skrivit på ett tröjavtal med Puma värt sammanlagt £170m över fem år. Det vill säga cirka £34m per år. För en klubb som varit bundna vid tämligen magra tröjavtal tidigare så är det så klart ett uppköp.

För Puma, med en omsättning runt £2,800m, är det det dock en kanondeal, vilket så klart innebär att Arsenal troligtvis hade kunnat förhandla fram en bättre affär. Det finns ett flertal skäl att se det på just det viset:

:::

(1) Genom sitt avtal med Arsenal så får Puma in en fot i London och dess lukrativa marknad. Adidas som redan sponsrar tre Londonklubbar tillåts inte få något direkt monopol samtidigt som Adidas får ett försprång mot Nike som inte sponsrar någon Londonklubb alls. Det är också en bra replik mot Under Armour, de tre storas nya konkurrent som skrivit på ett avtal med Tottenham. Rent konkurrentmässigt är det alltså ett värdefullt steg för Puma. 

(2) Arsenal säljer fler tröjor än de allra flesta klubbarna i Europa. Enligt de senaste siffrorna så omsätter de årligen cirka 800,000 tröjor, vilket är nästan dubbelt så många som exempelvis Juventus, Serie A:s överlägset kommersiellt mest drivna klubb. I Arsenal spelar också storsäljande spelare som Mesut Özil, Santi Cazorla och Jack Wilshere. Med andra ord så har Puma nu tillgång till en klubb som säljer väldigt många tröjor. Om vi antar att Arsenal i och med sitt momentum ökar sin tröjförsäljning med 25% så skulle Puma bara under avtalets första år tjäna £60m på tröjförsäljning, vilket sätter avtalets årliga förtjänst om £34m för Arsenal i ett litet annat ljus.

(3) Om vi istället väljer att titta på supporterbasen så är Arsenal även där en av världens största klubbar. Bara på Facebook så följs Arsenal av mer än 19 miljoner fans. Pumas största fotbollstillgång innan avtalet med Arsenal var Dortmund, som kunde stoltsera med knappt 7 miljoner fans på Facebook. Det är alltså en helt ny nivå av popularitet som Puma befinner sig på tack vare avtalet med Arsenal.

(4) Jack Wilshere, Alex Oxlade-Chamberlain, Theo Walcott, Aaron Ramsey, Mesut Özil, Olivier Giroud, Laurent Koscielny med flera. Stora namn och bra spelare, ungdomlighet och kompetens i ett rätt trevligt paket, samtliga kommer att spela med Pumatröjor från och med nästa säsong. Det skadar inte på något vis Pumas varumärke gentemot deras konkurrenter, framför allt då Adidas och Nike.

(5) Arsenal är kanske inte den absolut största klubben i världen. Det är inte heller den mest framgångsrika klubben i världen. Men det är en stor klubb med ett stabilt och gott rykte om sig. Det är en klubb som har ordning på sin verksamhet och som inte riskerar att dras in i några större skandaler eller kontroverser. Puma kan alltså känna sig rätt säkra på att deras varumärke inte kommer att bli lidande genom deras samarbete med Arsenal.

:::

Det är naturligtvis alltid vanskligt att kritisera ett nytt avtal. Framför allt riskerar man så klart att låta det perfekta bli det godas fiende. Avtalet med Puma är självklart en rejäl förbättring för Arsenal, men det är endast en förbättring sett med deras tidigare avtal som referenspunkt.

Om vi ser till vad Arsenal faktiskt är värda på fotbollsmarknaden, och om vi ser till vad konkurrenterna, både i England och i Europa, tecknar för avtal, så fanns det utrymme för Arsenal att skriva på ett bättre avtal. Åtminstone om vi betraktar det utifrån ett rent finansiellt perspektiv.

Avtalet kan dock ha en strategisk dimension. Puma är stora i Tyskland och i Bundesliga. Arsenal har förflyttat sin huvudsakliga transferpolitik från Ligue 1 och La Liga och alltmer mot Bundesliga. Kanske ser man ett samarbete med Puma som ett sätt att bli mer attraktiva som klubb för de främsta spelarna i Bundesliga.

Ekonomiskt är det först och främst Puma som vinner på det nya tröjavtalet med Arsenal. Det förstärker Pumas konkurrenskraft gentemot deras konkurrenter, men ger inte Arsenal något direkt konkurrensmässigt övertag gentemot deras närmaste rivaler. Den ekonomisk-filosofiska frågan är då om detta måste betyda att Arsenal är förlorare på avtalet, eller om de bara ska beskrivas som något mindre vinnare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastles säsong står vid ett vägskäl utan Yohan Cabaye

Dagen inleds med ett stort derby på Tyne-Wear. Newcastle möter Sunderland hemma på St James’ Park. Fotbollen är het uppe i nordöstra England, en del av själva folksjälen, och förmodligen är ingenting hetare än just ett möte mellan dessa båda anrika klubbar. I min mening det engelska derby som rent kulturellt ligger närmast Old Firm.

Det är också en match och ett derby som känns som ett vägskäl för båda klubbarna. Både för Newcastle och för Sunderland. Det är således en match med inte enbart symbolisk betydelse utan även en rent substantiellt viktig match för båda klubbarna.

Sunderland har naturligtvis haft det svårt under säsongens första halva. Det är först på senare tid som de har börjat arbeta sig uppåt i tabellen, samtidigt som de för övrigt har lyckats ta sig till cupfinal på Wembley. Men för dem handlar det naturligtvis först och främst om att fortsätta resan uppåt i tabellen och försöka undvika nedflyttning.

Det är för övrigt en del av Tyne-Wear-derbyts historik att vinnaren ibland har lyckats se till att förpassa motståndaren ur Premier League. Åtminstone brukar man ju, från det vinnande lägrets sida, i efterhand vilja påstå att det var just den matchen som ledde till det nesliga.

För Newcastle känns det också som ett vägskäl. De har hittills haft en tämligen bra säsong. En sådan där säsong som påminner om deras succésäsong för några år sedan. De har varit parkerade på övre halvan. Samtidigt har deras fem senaste ligamatcher innehållit tre förluster och en oavgjord. Laget kan nu sägas ligga mitt i vändzonen mellan sjunde och åttonde plats, en viss poängmarginal åt båda håll och kompassnålen för tillfället snurrandes vilt i båda riktningarna.

Något fortsatt cupspel är ju inte aktuellt för Newcastle. De är utslagna ur båda cuperna, så det är bara ligaspelet som gäller för dem.

:::

Newcastle drabbades dock av ett allvarligt bakslag under veckan som gått. Det blev då helt klart att lagets centralgestalt på mittfältet, Yohan Cabaye, lämnar klubben och flyttar till PSG.

Cabaye har varit alldeles lysande för Newcastle den här säsongen. Så det är naturligtvis inte det minsta märkligt att större klubbar hugger på honom. Att det blev PSG är inte heller så märkligt. Det är Cabayes hemland, de har inga problem att betala transfersumman, och Laurent Blanc är sedan länge bekant med Cabaye.

En annan faktor som förklarar flytten är naturligtvis att PSG spelar i Champions League, och det är ingen möjlighet som en spelare av Yohan Cabayes kaliber kommer att bortse från. Bakom detta övervägande ligger så klart också en för Newcastle mer dyster prognos, nämligen att sannolikheten att de etablerar sig för Champions League-spel är ringa.

I och med att PSG betalade Newcastle strax över £20m för Yohan Cabaye så fanns det heller ingen politisk vilja i Newcastle att behålla honom. Newcastle med Mike Ashley är en säljande klubb, åtminstone när priset är det rätta. De vill köpa billigt och sälja dyrt.

Men det håller inte för Champions League-spel. Ingen klubb har kvalificerat sig till Champions League via Premier League genom att vara en säljande snarare än en köpande klubb. I alla fall inte utan att som möjligen Arsenal ha utgått från en extremt hög och stabil plattform.

Hur Newcastle kommer att klara sig utan Yohan Cabaye under resten av säsongen är så klart en stor fråga för dem. En mer konkret och påtaglig fråga just idag är hur Newcastle kommer att klara av derbyt hemma mot Sunderland utan Cabaye.

:::

Att förlora Yohan Cabaye kan knappast på något sätt ses som en bra sak för Newcastle. Men vad som troligtvis gör det betydligt värre är att bli av med honom i slutet av januarifönstret.

Newcastle vet ju själva vilken situation en klubb kan finna sig själv i genom att sälja sin bäste spelare i slutet av januari. De var ju inte själva sena att utnyttja läget när Liverpool sålde Fernando Torres och ville ersätta honom. Liverpools förhandlingsläge var minst sagt ruttet.

Joe Kinnear, som man förvisso måste ha räknat hem för länge sedan att vad han än säger så är han mest en parodi på sig själv, lyckades ju klämma ur sig bara några dagar innan Yohan Cabaye skrev på för PSG att det minsann inte fanns en chans att Cabaye skulle lämna klubben i januari.

Det kan ju ha varit en del i förhandlingsspelet. Det kan ha varit så att Mike Ashley helt enkelt fattade ett självständigt beslut när prislappen steg över en viss nivå. Det kan så klart också vara så att Joe Kinnear talade ur sin rumpa. Om detta kan vi bara spekulera.

Men med en transfertriangel i vilken hörnen består av Mike Ashley, Joe Kinnear och Alan Pardew så är sannolikheten tämligen låg att Newcastle skulle lyckas hitta på något särskilt smart och genomtänkt under de få dagar som återstod mellan Cabayes flytt och transferfönstrets stängande.

Och i så fall har nog den här säsongen slagit in på fel väg för Newcastle. Men en vinst mot Sunderland idag och den kan ändå anses i någon mening ha blivit räddad.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv