Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Mina tankar för och mot supporterägda fotbollsklubbar i England

Som sagt, för några dagar sedan intervjuades jag av podcasten The Reserves som ville prata allmänt om fotboll, pengar och ägare. Det var två roliga samtal med intressanta frågeställningar. Oförberett och tämligen informellt. Jag hoppas det blev bra.

Mot slutet av intervjun kastades det ut en rätt rolig kurvboll, nämligen frågan vilket ägarskap jag helst av allt inte skulle vilja se i den klubb jag håller på. Det var så klart en fasansfullt öppen fråga som egentligen naturligtvis är omöjlig att ge ett enkelt svar på utan att därefter nyansera.

Mitt svar, som kanske ligger i min natur, drog sig åt det kontroversiella. Jag menade att det jag helst av allt inte skulle vilja se i min klubb var ett renodlat supporterägande. Jag menade också att det ägande jag personligen föredrar är när en klubb drivs enligt affärsmässiga principer, eftersom det ligger mest i linje med klubbens långsiktiga framgång och utveckling.

Det där är naturligtvis raka motsatsen till den populära uppfattningen. Där är det affärsmässiga ägandet generellt sett föraktat samtidigt som supporterägandet framställs som det ideala förhållandet. Så hur kommer det sig då att jag verkar tycka så väldigt annorlunda?

:::

Till att börja med så får man först vara tydlig med vilka typer av ägande som egentligen finns att tillgå.

Inom engelsk fotboll har vi exempelvis det affärsmässiga ägandet i form av någon form av kapitalist som äger klubben. Det här är exempelvis det ägande vi hittar i klubbar som Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham, men som naturligtvis också om än i mer lokal tappning är vad vi generellt hittar i de allra flesta engelska klubbar.

Sedan finns där naturligtvis det mer privat motiverade ägandet som vi till exempel hittar i Chelsea och Man City. Ägarna här kan så klart beskrivas å ena sidan som en form av affärsänglar eller som sugardaddys eller whatever. Hyfsat gemensamt är att någon egentlig affärslogik är svår att finna, snarare kan ägandet vara politiskt motiverat.

Självklart finns där även det mer supporterbaserade ägandet där klubbens supportrar är medlemmar i klubben och kan utöva inflytande över klubben på dess årsmöte eller genom dess styrelse. Det här är naturligtvis inte alls särskilt vanligt inom engelsk fotbollstradition. I Premier League finns Swansea som i alla fall delvis är en sådan här konstruktion, en form av hybrid.

Naturligtvis ska man också vara medveten om att det inom varje ägarkategori finns lite olika varianter. Inom det affärsmässiga ägandet hittar vi å ena sidan målmedvetna riskkapitalister, som till exempel Stan Kroenke, Malcolm Glazer eller John W Henry, men å andra sidan även asiatiska affärskonglomerat som är fallet i till exempel Birmingham, Blackburn, Leicester, Leeds och Cardiff.

:::

Alla de här formerna har sina respektive styrkor och svagheter. Ett affärsmässigt ägande är oftast mer flexibelt och mer kompetent i att slå mynt av klubbens marknadsvärde, men kritiseras rättmätigt ofta för att behandla supportrar som kunder.

Ett privat eller politiskt motiverat ägande kan framstå som frestande men medför också en finansiell risk samtidigt som det inflaterar det totala kostnadsläget inom fotbollen. Ett supporterbaserat ägande kan å ena sidan ses som demokratiskt men riskerar å andra sidan leda till organisatorisk handlingsförlamning.

Det är detta senare perspektiv som ligger bakom min skepsis till att supportrar äger och driver fotbollsklubbar, åtminstone i större skala. Supportrar är inte en enhetlig samling människor utan en disparat grupp individer med många olika uppfattningar och målsättningar. Vad ett supporterägande riskerar leda till är att dessa målkonflikter institutionaliseras i klubben och att politiska konflikter lamslår klubbens beslutsfattande.

Förekomsten av olika supporterorganisationer med specifik klubbtillhörighet illustrerar detta fenomen. Dessa organisationer ger ibland lika mycket ett intryck av att söka makt för egen del som de framstår som supportrarnas röst och förlängda arm.

Dessutom finns det ett naivt synsätt på det här med föreningar som påstår sig vara medlemsbaserade. Som medlem har man i själva verket i realiteten ytterst lite att säga till om. De här fotbollsklubbarna är inte demokratier i egentlig mening, utan likt alla större folkrörelseorganisationer så förfaller de med tiden till tjänstemannastyre.

Tvärtemot de flesta tror jag dessutom det finns ett värde i att särkoppla supportrar från en klubbs drift och ledning. Jag tror att det snarare finns ett värde just i supportrarnas utifrånposition och perspektiv. Det ger dem en frihet och licens att kritisera som inte alls finns på samma sätt om de gör sig själva till gisslan i klubbledningen.

Det är bara att titta på den svenska fackliga rörelsen. Ett av de större misstagen den gjorde var att under 1970-talet besluta sig för att gå in som en del utav företagens ledning. Konsekvensen har blivit att facken gjort sig till nyttiga idioter i företagens ledning, där de som delaktiga i beslutsfattandet befinner sig i den dubbla situationen att samtidigt försvara och kritisera av ledningen fattade beslut. Deras trovärdighet blir därefter.

Detta är sammantaget skälet till att jag är tveksam och skeptisk till det här med supporterbaserat ägande. Åtminstone i klubbar på större skala.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-02-21 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER