Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Höstens toppar och floppar i Premier League

Peter Hyllman 2012-12-31 15:10

Det här med att sammanfatta den gångna hösten av den engelska fotbollen är ju ett fenomen som aktualiserar såväl moraliska som filosofiska principer.

Man kan å ena sidan hävda att julhelgen och årsskiftet utgör en naturlig vändpunkt för ligan. Men å andra sidan kan man stoiskt hävda att i engelsk fotboll mjäkar man inte med några halvtidspauser i liga- och cupspelet, och därmed ska ett bloggande om engelsk fotboll spegla detta basala förhållande.

Mellan dessa argument landar jag någonstans i mitten, och förhoppningsvis speglar denna nyårshelgs bloggande just detta. Två rappa höstcollage av det här slaget, därefter omedelbart igen tittandes framåt. Här och nu, och inte i någon speeciell ordning, är det däremot dags för vad jag anser vara höstens toppar respektive floppar.

Annons

Många timmar är det inte kvar till nyåret. Jag hoppas att alla äter gott och dricker gott, men ansvarsfullt. Och att de laddar upp inför den engelska julfotbollens allra sista omgång imorgon och på onsdag.

Gott nytt år!

:::

Höstens toppar:

Everton och David Moyes. Inför säsongen hade man intrycket att Moyes kanske såg tröttare ut än på länge, att han möjligen tappat lite av sugen med Everton. Föga anade man då att Everton var på väg att ge sig ut på en av deras mest imponerande höstsäsonger under Moyes ledning, och att de vid årsskiftet skulle vara en konkurrent om Champions League-platserna.

Michu och Michael Laudrup. Superlativerna haglar över Swansea, men eftersom det inte är någon storklubb så kanske de inte haglar i tillräcklig utsträckning. För billiga pengar har Laudrup värvat riktig spetskvalitet till Swansea, ett tecken på hur det kan löna sig för en manager att ha väldigt detaljerad kompetens på spelare från ett visst land eller område.

Annons

Man Utd och anfallsspelet. När alla ojar sig over försvarsspelet så är det kanske också på sin plats att se glaset som halvfullt. Det vill säga att uppskatta det produktiva anfallsspelet. 50 gjorda mål på 20 matcher, eller lika precist 2,5 mål per match. Med fyra anfallare av hög kvalitet finns en enorm bredd. Få såg behovet av Robin van Persie i somras, vissa tvivlade till och med på att han och Wayne Rooney kunde spela ihop. Många hade fel.

West Brom och Steve Clarke. Frågetecken fanns också om West Brom inför säsongen. Det var Clarkes första uppdrag som manager, och man kunde undra hur han skulle klara övergången från assistentrollen. Jo, alldeles utmärkt visade det sig, och det tidigare jojo-laget har med ett ytterst genomtänkt spel etablerat sig på Premier Leagues övre halva.

Stoke och försvarsspelet. Säsongsinledningen var möjligen något trög för Stoke men försvarsspelet har onekligen suttit som ett smäck. Med 17 insläppta mål finns inget mer målsnålt försvar i Premier League, och särskilt hemma på Britannia är de formidabla. Det finns de som bara kan se skönhet i det offensiva spelet, men Stoke har även de gjort defensiven till en konstform.

Annons

:::

Höstens floppar:

Man City och Champions League. Det är egentligen enastående att ett lag med Man Citys resurser och spelarkvalitet ska misslyckas två år i rad med att ta sig vidare från Champions Leagues gruppspel. Det är naturligtvis en väldig missräkning och det som såg så väldigt tråkigt ut just i år var att det såg mer håglöst ut den här gången än förra. De kan bara hoppas att de lyckas göra lemonad av citronerna och göra det till en fördel i vårens ligaspel.

Newcastle. En flopp baserat på förra säsongens succé måhända, men ändå en flopp. Att gå från femte plats i tabellen till femtonde är inte någon bra utveckling, och om Newcastle kanske hade mycket medgång förra säsongen så har de haft desto mer motgång den här säsongen. Skador har stört, men de har också i större utsträckning blivit ”påkomna” rent taktiskt.

Annons

Chelsea och Mark Clattenburg. Chelsea var inför säsongen en utav de tre förhandsfavoriterna och motsvarade inledningsvis förväntningarna, därefter föll klubben in i en av sina numer bekanta svackor. Beslutet att sparka förra säsongens Champions League-vinnare Roberto Di Matteo var krasst. Det moraliska lågvattenmärket kom dock med kontroversen kring domaren Mark Clattenburg där klubben utan någon som helst saklig grund anklagade honom för rasism. En studie i tanklös arrogans.

QPR och ägarna. Självinsikt är värdefullt att ha också för klubbar. Det är något som bättre förbereder dem inför kommande utmaningar. QPR:s ägare lider till synes av fullständig brist på sådan, värvar spelare utan någon större tanke om vare sig taktik eller sammanhållning, och blir därefter upprörda när det visar sig att laget med ilfart är på väg ut ur Premier League.

Annons

Liverpool och Brendan Rodgers. Vissa stunder är Liverpool enormt positiva att titta på men samtidigt frustrerande. Frustrerande av det skälet att man lätt förstår att om laget kunde spela på den nivån konsekvent så skulle möjligheten till Champions League nästa säsong vara stor. Många klagar på Liverpool spelartrupp, jag tittar på den och ser en av Premier Leagues bättre trupper spelare för spelare. Det var däremot gränslös idioti att under försäsongen inte fylla på utan snarare tunna ut anfallsleden.

:::

Aston Villa. Herrejösses.

:::

Gott nytt fotbollsår! Imorgon smäller det ju igen. Och då kommer det i bloggen att handla om vilken spelare klubbarna bör försöka värva under det stundande januarifönstret.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Höstens lag i Premier League

Peter Hyllman 2012-12-30 19:48


:::

Ben Foster, West Brom. En hårt arbetande men inte alltid därför ligans tätaste backlinje är West Broms signum. Foster är en av målvakterna i Premier League som får slita allra hårdast för lönen, och vars insatser hjälpt laget till en sjundeplats i tabellen.

Pablo Zabaleta, Man City. Extremt stabil högerback för Man City som vid flera tillfällen under hösten har visat vägen på planen. En klippa i defensiven och en ledare på planen.

Ryan Shawcross, Stoke. Ledargestalt i Premier Leagues just nu tätaste och snålaste försvar. Säker i positionsspelet, stark i huvudspelet, blockerar många skott och målchanser. Hans betydelse för Stoke syns inte minst i hans frånvaro.

Annons

Sebastien Bassong, Norwich. Har svarat för ett stort antal väldigt starka insatser i Norwichs backlinje vilket har höjt laget som helhet. Den stabilitet på vilken Chris Hughton har kunnat bygga.

Leighton Baines, Everton. Ligans mest komplette ytterback för tillfället, defensivt stabil och offensivt produktiv och farlig. En bidragande orsak till Evertons starka säsongsinledning.

Mohamed Diame, West Ham. Har gjort ett flertal strålande insatser för West Ham och inför januarifönstret har det föga överraskande pratats om större klubbar. Skadade sig för någon månad sedan vilket drabbat West Ham hårt.

Marouane Fellaini, Everton. Stor i håret och stor i spelet. Ledargestalt på ett ytterst talangfullt Evertonmittfält. Där övriga bidrar med teknik och finess, kombinerar Fellaini detta med fysik och hårdhet.

Annons

Luis Suarez, Liverpool. Visar kontinuerlig världsklass, Liverpools ende konsekvent presterande spelare den här hösten. Alltför ensam, men visar heller inte upp samma tendenser till tjurighet som tidigare. Har mognat.

Juan Mata, Chelsea. Det hander alltid något när Mata har bollen, och han konkurrerar tvivelsutan om att vara ligans just nu baste spelare. Att Chelsea eventuellt släpper Frank Lampard är hårresande, men i Mata har de en värdig ersättare.

Gareth Bale, Tottenham. Inte sedan Cristiano Ronaldo lämnade Premier League har man riktigt känt att det finns en spelare som när han har bollen egentligen kan göra precis vad han vill. Men nu finns det ännu en sådan spelare.

Michu, Swansea. Värvades för osannolika £2m, i vad som var sommarens värsta transferkupp. Ett vandrande argument mot storklubbsfans som påstår att man måste spendera enorma summor för att kunna konkurrera.

Annons

:::

Avbytarna ser ni i bilden. Utöver dem finns naturligtvis bubblare som förtjänar ett omnämnande, som var nära men ändå inte sköt någon hare. Där tänker jag mig spelare som Sandro, Rafael Da Silva, Leon Osman, Steven Pienaar och Michael Carrick.

:::

Höstens manager:

Michael Laudrup. Man måste saga att Laudrup har gjort en enastående succé med Swansea. Visst imponerade waleslaget förra säsongen också, men från det läget har Laudrup byggt vidare. Hans värvningar under sommaren andas succé, inte bara Michu utan också exempelvis Chico och Hernandez, och Swansea krigar nu på fullt allvar om de europeiska cupplatserna. Bubblare som förtjänar särskilda omnämningar är David Moyes, Steve Clarke och Chris Hughton.

:::

Höstens wanker:

Ashley Young. Har tagit over tätpositionen i min egen lilla tabell av spelare som av någon personlig anledning gör mig sur. Suarez hade den förut men har skärpt till sig. Det är inte bara att Young filmar mer än vad jag anser vara motiverat eller förståeligt, han springer liksom omkring och har ont på planen hela tiden. En klemig spelare, om nu det adjektivet ens existerar.

Annons

:::

Under nyårsaftonens eftermiddag eller kväll kommer nästa blogg med höstens toppar respektive floppar. Till dess.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Everton framtvingar våren efter att ha betvingat hösten

Peter Hyllman 2012-12-30 06:00

Förutsättningarna är lite speciella när Everton i eftermiddag drabbar samman med Chelsea på Goodison Park. Det är nämligen en match som rent tabellmässigt kan sägas handla om Champions League-platserna, och det var kanske inte något som många trodde inför säsongen. Dels att Chelsea skulle befinna sig i den striden. Dels att Everton, med sin vana av svaga höstsäsonger, skulle vara delaktiga i den.

Om Everton vinner idag går de i ett svep förbi både Arsenal och Chelsea och upp på tabellens fjärdeplats. Visserligen har i det läget både Arsenal och Chelsea en match mindre spelade, men det är ändå talande vad som faktiskt rent tabellstrategiskt står på spel i dagens match. Om Everton förlorar ligger de istället fem poäng efter Chelsea med en match mer spelad.

David Moyes har många skäl att vara nöjd med andra ord. Det går ju många rykten om honom. Inte minst av det skälet att hans kontrakt med Everton går ut till sommaren, vilket dels gör hans tillvaro där något osäker, och som dels gör honom lätt tillgänglig för potentiellt större uppgifter. Det ska emellertid vägas mot Moyes egen vilja att föra i mål vad som trots allt ser ut som ett rätt spännande projekt med Everton.

Annons

:::

Everton har ju i flera år fått kämpa med begränsade resurser, och kanske har detta också till viss del format uppfattningen om hur laget spelar. Everton brukar ses som ett hårt kämpande lag som krigar sig till mål och poäng. Steven Gerrards kommentarer på det temat tidigare under säsongen speglar detta förhållande. Kanske är det också så att det är svårt att mentalt förena en sådan kampinställning med en mer konstruktiv fotbollsidé, man ser antingen det ena eller det andra.

För Everton placerar sig den här säsongen väldigt högt bland Premier Leagues lag när det kommer till att mäta sådana faktorer som bollinnehav, antal genomförda och lyckade passningar, samt mängden skapade målchanser. Med spelare som Leon Osman, Darron Gibson, Steven Pienaar och Leighton Baines, sammanhållna av Marouane Fellaini, har David Moyes lyckats komplettera en redan organiserad och väl fungerande defensiv. Kanske kan man därför säga att Moyes har lyckats ta Everton till nästa steg.

Annons

Evertons svaghet, likt flertalet andra i relativa termer medelstora klubbar, såsom exempelvis Newcastle och Sunderland, är att de inte har samma bredd i sina spelartrupper som de större klubbarna har. De kan sätta en mycket stark förstaelva på planen, men är också extra känsliga för skador och avstängningar vilka oundvikligen uppstår under en lång säsong.

Det måste alltså vara en lättnad för Everton och David Moyes att ha fått Darron Gibsons röda kort från matchen mot West Ham upphävt. Det gör honom tillgänglig till dagens match. Lika irriterande måste dock Marouane Fellainis onödiga utvisning mot Stoke, när han skallade Ryan Shawcross, vara. Matchen mot Chelsea är den tredje och sista utav Fellainis avstängning.

:::

Det är så klart också en match utav viss betydelse för Chelsea och Rafael Benitez.

Annons

För efter deras återkomst från Japan så har de ju begett sig ut på något utav ett återtåg. Först besegrades Leeds i Ligacupen med 5-1 och därefter förintades Aston Villa med 8-0. Detta följdes upp med en hyfsat imponerande arbetsseger borta mot Norwich. Kanske kan det kallas en temporär pånyttfödelse, och Benitez tog naturligtvis tillfället i akt att säga att ligatiteln fortfarande i allra högsta grad stod på agendan.

Men det förutsätter troligtvis en vinst idag. För utöver att placera dem 14 poäng efter tabelltoppen, med en match mindre spelad, så skulle en förlust oundvikligen leda till att det mentala återtåget spårar ur, och frågetecknen kring Benitez inte minst från klubbens supportrar att återigen bli alltmer högljudda.

Resten av säsongen blir till en övning i att spela under press för Rafa Benitez och hans Chelseaspelare.

Annons

:::

Helt galen Premier League-lördag igår. Mängder av mål och stundtals helt obefintligt försvarsspel. Lysande underhållning naturligtvis, men kvaliteten är det väl kanske lite sisådär med. Men min erfarenhet är också att det blir lite sådär ibland, att de vanliga reglerna sätts ur spel. Och kul är väl det, det är bland annat vad som gör fotbollen svårförutsägbar.

:::

Dagens matcher: Everton vs Chelsea (14:30), samt QPR vs Liverpool (17:00).

Matchen på Loftus Road är onekligen en match mellan två lag som båda behöver visa vad de egentligen vill med den här säsongen. Har QPR sammanhållningen att kunna störa Liverpool? Det känns som som om Harry Redknapp befinner sig i den ”storma”-fas som brukar infinna sig när han är ny manager för ett lag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad hade hänt om Alex Ferguson fått sparken?

Peter Hyllman 2012-12-29 06:00

I de allra flesta stunder och ögonblick är det naturligtvis en dröm uppfylld att ha Alex Ferguson som manager för den klubb man följt sedan barnsben. Det behöver inte ens motiveras. Men det finns också enskilda tillfällen när det inte är så kul, när hans inlevelse i rollen bedrar honom och omdömet brister. Hans kommentar igår om Newcastle som en ”wee club in the north-east” var just precis ett sådant ögonblick. Onödigt och klumpigt.

Det har så klart diskuterats i kommentarsfältet. Lönnquist hade exempelvis uppfattningen att detta utspel var en del av en genomtänkt mediataktik, enligt känd Fergusonsk metod. Jag håller inte med, blott av den anledningen att jag inte ens kan föreställa mig vad Alex Ferguson tror att han själv eller Man Utd har att vinna på ett dylikt utspel. Jag tror att han reagerade i affekt och ilska över vad han upplever som en orättvis behandling, delvis från media men framför allt från Alan Pardew själv.

Ilskan är så klart mycket motiverad, även om det inte ursäktar övertrampet mot Newcastle. Alan Pardews yttrande om att Ferguson borde blivit uppvisad på läktaren är en studie i hyckleri, inte minst sett till hans eget agerande under matchen. Pratet om ”press på domaren” blir också fånigt då någon sådan press aldrig fick resultat under matchen. Mike Dean själv är den som är bäst lämpad att bedöma huruvida Alex Ferguson gick över gränsen eller ej, och hur han bedömde läget är helt uppenbart.

Annons

Medias moralpoliser har dock gått på högvarv, som brukligt är. Strålkastaren på Alex Ferguson har också återupplivat pratet om hans eventuella avgång. Gevez spekulerar till exempel i kommentarsfältet i att Alex Ferguson inte längre bryr sig om diplomati gentemot andra klubbar eftersom han bestämt sig för att sluta till sommaren. Själv tror jag ju att Ferguson inte slutar innan han vunnit minst ännu en ligatitel. Dessutom har jag aldrig upplevt Alex Ferguson som så särskilt bekymrad om diplomati.

Han säger vad han tycker, eftersom han kan.

:::

Det finns naturligtvis också många som önskar att Alex Ferguson ska sluta, eller blott bara att han skulle försvinna från den engelska fotbollsscenen. Och det finns ju många och varierande skäl till detta. Omtyckt är han definitivt inte i alla läger. Vilket alldeles säkert heller inte har varit hans ambition. Andra kanske till och med önskade att han aldrig funnits.

Annons

Det väcker en intressant fundering, för jag hade för en liten tid sedan en lättsam diskussion om hur engelsk ligafotboll egentligen hade sett ut om Alex Ferguson faktiskt en gång i tiden hade fått sparken. Så som han ju enligt de som vet att berätta var alldeles där i början av 1990-talet. När han till sist räddades av FA-cupen, den första titeln han bärgade till Man Utd efter sitt tillträde 1986.

Och med tanke på Alex Fergusons omvälvande betydelse för och dominans av den engelska fotbollsscenen under de senaste 25 åren så är det ju en ytterst intressant fråga: Hur hade engelsk fotboll sett ut om Alex Ferguson fått sparken våren 1990?

:::

Om vi inleder diskussionen med Man Utd som utgångspunkt, som kanske känns mest naturligt, så upplever jag att det finns två grundscenarios man kan sluta sig till.

Annons

Antingen att det inte hade gjort någon större skillnad alls, Man Utds finansiella position var sådan att deras blivande dominans var oundviklig. Eller att det gjort all skillnad i världen, att utan Alex Ferguson så hade Man Utd fortsatt sin existens som en utav engelsk fotbolls sovande jättar.

Uppfattningen att sanningen ligger någonstans däremellan är naturligtvis lite förutsägbart tråkig men, tror jag, mer riktig. Jag tror nog att Man Utd kunnat vinna någon ligatitel här och där, men aldrig heller att de uppnått en sådan tid av dominans som de producerat under Fergusons ledarskap.

:::

Den andra utgångspunkten blir då engelsk fotboll i stort. Har vi med frågans första delsvar lyckats tänka bort Man Utds dominans av engelsk fotboll från början av 1990-talet fram till och med ungefär nu, så måste vi då fråga oss vad som i så fall istället hade hänt under dessa år.

Annons

Ett vacuum måste alltid fyllas, det är en av naturens lagar och den gäller också engelsk fotboll. Den klubb som initialt hade blivit den största vinnaren hade i mina ögon varit Newcastle, som ett par år in på 1990-talet vid sidan av Man Utd hade det mest spännande och långsiktiga projektet på gång. Blackburn var därframme, men hade Jack Walkers megasatsning blivit av utan Man Utd som främsta motståndare? Jag tvivlar. 1990-talet tror jag därför i huvudsak hade blivit Newcastles.

Här finns också kopplingen till den europeiska cupfotbollen och Champions League. För en mindre ensidig, eller möjligen tusidig då det alltid funnits minst en rival till Man Utd, dominans i England så hade också det engelska deltagandet i Champions League sett annorlunda ut. Kanske hade då också intäkterna från Champions League därigenom blivit mer jämnt fördelade från första början, och lagens förutsättningar därmed mer jämlika.

Annons

Hade en sådan alternativ utveckling gjort det mer eller mindre troligt att en klubb som Chelsea till sist köpts av en aktör som Roman Abramovich? Jag ser det som mindre troligt.

:::

Just precis som Alex Ferguson en gång i tiden tillsattes i ett försök att bryta Liverpools dåvarande dominans inom engelsk fotboll, så har Man Utds därpå följande dominans gett upphov till ett antal separata försök att komma ikapp och förbi Man Utd. Ett lags framgång innehåller på så vis också fröet till dess kommande svårigheter och utmaningar.

Arsenal, Chelsea och Man City har i tur och ordning resulterat som en konsekvens. Arsenal var först och i början av Arsene Wengers managerskap talades närmast som i wrestlingtermer om att införa en ”ny världsordning” inom engelsk fotboll. Både i Chelseas och Man Citys fall har det kanske snarare talats om att kopiera Man Utd såväl i termer av klubborganisation och kommersiell affärsmodell.

Annons

Den tänkbara konsekvensen är således återigen att engelsk fotboll inte i samma utsträckning hade präglats av ett relativt fåtal väldigt resursstarka klubbar, utan utvecklingen hade snarare blivit mer sporadisk framgång för ett större antal klubbar, och med mindre skillnader och därmed en jämnare liga som följd.

Men kanske är detta också att tillmäta Alex Ferguson och Man Utd alldeles för stor betydelse. Om inte han så någon annan. Om inte Man Utd så någon annan klubb. Så går att resonera. Att den moderna fotbollskapitalismens tid var kommen, i och med globaliseringen av TV-landskapet och bildandet utav Champions League, att om inte Man Utd funnits så hade kanske en klubb som Arsenal istället tagit på sig den rollen.

Det går att spekulera i vilka riktningar som helst. Tveklöst är ändå att Alex Ferguson har bidragit till vissa drag i den moderna fotbollsutvecklingen som inte alla anser vara helt och hållet av godo. Lika tveklöst är emellertid att utan honom så vore engelsk fotboll så oändligt mycket fattigare och tråkigare.

Annons

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Tottenham (13:45), Aston Villa vs Wigan, Fulham vs Swansea, Man Utd vs West Brom, Norwich vs Man City, Reading vs West Ham, Stoke vs Southampton, samt Arsenal vs Newcastle (18:30).

Kan Sunderland följa upp vinsten mot Man City med ännu ett resultat mot ett Tottenham som borde ha gott självförtroende efter den målmässiga manglingen av Aston Villa. Kan Aston Villa återfinna formen hemma mot Wigan, och kan Man Utd återfinna förnuftet hemma på Old Trafford? Klarar Newcastle av att störa ännu en storklubb på bortaplan?

:::

Flera menar att kvaliteten i kommentarsfältet har sjunkit på sistone och jag är benägen att hålla med. Visst ansvar har jag som varit mindre aktiv än vanligt där på sistone. I den mån tiden så medger så ska det bli bättring med det framöver.

Klagomålen om partiskhet gränsar till det tramsiga. Särskilt som det alltid gäller barnsliga antaganden om att ogilla än det ena och än det andra laget, och favorisera ett lag. Och särskilt som det mestadels kommer från de som mest vill ha egna spelare högre upp på någon lista. Ingen har däremot hittills tagit upp det som faktiskt skulle kunna vara en form utav indirekt bias.

Annons

Nämligen att det lag jag ser allra mest utav och definitivt mest regelbundet är Man Utd, och att jag därför av naturliga och lätt insedda skäl kan allra mest om det laget och dess spelare. Vilket för övrigt inte ska förstås som att jag är okunnig om andra lag och andra spelare.

Men vill ni kritisera något så är det vad ni ska kritisera. Låt er inte dras in i lata och barnsliga påståenden om att man håller på det och det laget. Det bidrar med absolut ingenting.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa ytterbackar

Peter Hyllman 2012-12-28 03:57

Så har turen i mina återkommande rankningsförsök kommit till ytterbackarna. Detta efter att ha inlett med målvakterna och därefter fortsatt med mittbackarna. Det är med andra ord Premier Leagues tio bästa ytterbackar just nu som jag försöker först hitta och därefter rangordna.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Annons

Här är min sammanställning.

:::

(10) Kyle Walker, Tottenham

Walker är en av ett flertal unga Tottenhamspelare som vunnit mycket på att lånas ut till andra klubbar i England. Genombrottet i den vita tröjan kom under förra säsongen när han bland annat utsågs av övriga spelare i ligan till den säsongens främste unge spelare. Högerbackplatsen i Tottenham har han gjort till sin, och där är han både defensivt och offensivt en viktig kugge för lagets spel.

(9) Nathaniel Clyne, Southampton

Högerbacken har länge varit en av det engelska landslagets relativt svaga positioner. Men på senare år har ett antal unga förmågor börjat växa fram. En av de allra mest lovande är Clyne, vars prestationer i Crystal Palace de senaste åren fick många Premier League-klubbar att titta närmare. Southampton var klubben som slog till i somras, och Clyne har knappast gjort någon bedömare besviken så här långt.

Annons

(8) Gael Clichy, Man City

Clichy är i mina ögon en vänsterback som är betydligt bättre än den allmänna uppfattningen om honom, en uppfattning till stor del präglad av övergången från Arsenal till Man City. Det är ju ett välkänt faktum att när spelare köps från Arsenal, eller någon annan storklubb, så blir de mer eller mindre odugliga över natten. Visst finns det ett och annat misstag i Clichy, som i de flesta spelare, men hans insatser och bidrag i Man City-tröjan de senaste 18 månaderna skäms verkligen inte för sig.

(7) Bacary Sagna, Arsenal

Det är något symptomatiskt för Arsenal att i den utsträckning som laget har haft defensiva problem längs kanterna så är det först och främst vänsterkanten som varit akilleshälen. Högerkanten å andra sidan har aldrig riktigt upplevts som ett problem, och det om något antyder så klart vad Sagna har bidragit med till den positionen. Hans styrkor i mina ögon är det defensiva positionsspelet och hans offensiva löpningar, även om inläggsspelet skulle kunna förbättras för att få ut maximalt av honom.

Annons

(6) José Enrique, Liverpool

Redan Enriques prestationer i Newcastles tröja var imponerande, och han har i Liverpooltröjan visat att det inte var någon tillfällighet. I och med Dalglishs vilja att ytterbackarna skulle mata långa inlägg i slutet av matcherna är det lätt att förvänta sig fel saker utav Enrique, men ser man istället till hans positions- och tacklingsspel så har Enrique få övermän i Premier League.

(5) Rafael Da Silva, Man Utd

En spelare som tagit ett par sjumilakliv de senaste säsongerna. Alldeles för svag i det defensiva positionsspelet förut, men det är ett område han förbättrat väsentligt samtidigt som han bulkat upp med några kilo muskler. Fortfarande är han kanske något kort i rocken, men hans snabbhet, passningsspel och tekniska färdigheter kompenserar för detta mer än väl. Ett offensivt vapen likaväl som en defensiv pjäs. En modig spelare med mycket karaktär, en spelare det sprakar vilja om.

Annons

(4) Ashley Cole, Chelsea

Man kan tycka att det inte längre brinner kring Cole på samma sätt som det gjorde en gång i tiden. Det är ett talande bevis på hans skicklighet och kvalitet att han trots detta ändå levererar defensiva insatser som vänsterback med sådan frekvens och hög lägstanivå. Han stämplar rutinmässigt in insatser som andra spelare som mest når upp till någon gång per säsong. Har Cole en bra dag har han ingen överman i Premier League.

(3) Patrice Evra, Man Utd

Evras karriär i Man Utd har varit lite upp och ner. Från debutens uselhet till en extremt offensiv och framstående vänsterback under den så framgångsrika andra halvan av 2000-talet. Under några säsonger därefter befann sig Evra i en svacka men har under förra och den här säsongen återfunnit sig själv. Samtidigt som han har stabiliserat sin defensiv så har han återigen blommat ut till ett offensivt vapen för Man Utd. Evra är en ledargestalt i Man Utd-tröjan och är viktig också i det avseendet.

Annons

(2) Pablo Zabaleta, Man City

Man kan möjligen betrakta Zabaleta som ligans mest värdefulla utility player, en beskrivning som är positivt menad samtidigt som den heller inte gör honom rättvisa. Zabaleta spelar med en koncentration och målmedvetenhet som är ovärderlig i det defensiva spelet, där han i såväl positionsspel som tacklingsspel är en värdefull tillgång för Man City. Men också i offensiven spelar Zabaleta en viktig roll för Man City, vilket inte minst hans benägenhet att göra viktiga mål i just rätt ögonblick indikerar. Zabaleta är en karaktärsspelare som alla mästarlag behöver.

(1) Leighton Baines, Everton

I mina ögon tveklöst ligans mest komplette ytterback. Defensivt uppfyller han sina uppgifter till punkt och pricka, vi hittar där exempelvis inte riktigt samma positionsmässiga svajighet som hos till exempel Patrice Evra, Rafael Da Silva eller Glen Johnson. Men inte minst är han värdefull som ett av Evertons främsta offensiva vapen, Baines är helt enkelt den spelare i Premier League som skapar flest målchanser för sitt lag. Vilket både borde vara unikt för en ytterback och som kanske säger något om engelsk fotboll. Ett bra skott och hans fasta situationer gör honom också till ett konkret målhot.

Annons

:::

Bubblare:

»  Javier Garrido, Norwich
»  Seamus Coleman, Everton
»  Glen Johnson, Liverpool
»  Matthew Lowton, Aston Villa
»  Danny Rose, Sunderland

:::

Branislav Ivanovic sitter lite i skiten. Han är ju egentligen en mittback som fått spela ytterback. Min tanke var att ha med honom på den här listan, men då har Benitez börjat envisas med att spela honom som mittback igen. Han får stå utanför den här diskussionen, men han blir ju inte sämre för det.

:::

Inget ont som inte för något gott med sig. Chelseasupportern Carolina kan glädja sig åt att jag nu hittat en bra vinkel på en Nottingham Forest-blogg: ”Den långa och svåra resan från Brian Clough till Alex McLeish”. Jag är däremot inte så värst säker på att Forestfansen är så väldigt nöjda med molnet bakom den silverlinjen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

De tio bästa lagen som aldrig vann Premier League

Peter Hyllman 2012-12-27 14:36

Hittills har fem klubbar mäktat med att vinna Premier League. Dessa är Man Utd, Blackburn, Arsenal, Chelsea och Man City. Ser vi till den engelska fotbollshistorien som helhet så har 23 olika klubbar vid åtminstone något tillfälle kunnat titulera sig engelska mästare. Variationen och spridningen har alltså sjunkit något under de senaste 25 åren. Ibland kritiseras ju också Premier League för att producera för få nya mästarlag.

Just vilka som vinner är ju däremot bara en del utav berättelsen. Bakom historieböckerna och resultatlistorna döljer sig nämligen den långa resan fram till en eventuell ligatitel, och den resan innehåller allt som oftast ett antal tämligen formidabla fotbollslag som däremot av någon outgrundlig anledning faktiskt aldrig vann ligatiteln.

Det är dessa lag som den här bloggen tittar lite närmare på. Idén är alltså att hitta de största och bästa engelska fotbollslagen som däremot aldrig vann Premier League, eller den engelska ligan. Det brukar sägas att historien skrivs av segrarna, men i alla fall den här historien skrivs av förlorarna.

Annons

När man som i det här fallet ska granska lag snarare än klubbar så inträffar ett visst mått av godtycke. För när börjar och slutar egentligen ett lag? Där finns naturligtvis alltid spelare i ett lag som var med antingen i ett tidigare eller ett senare vinnande lag, eller möjligen både och. Det finns naturligtvis inga helt och hållet vattentäta gränser mellan olika lagbyggen, utan där får man helt och hållet gå på känsla och omdöme.

Vilket leder mig till följande.

:::

(10) Aston Villa, 1991-1993

Det faktum att Aston Villa slutade den allra första Premier League-säsongen på andra plats och hela tio poäng efter Man Utd beljuger det faktum att de under hela säsongen var en allvarlig utmanare till Man Utd, och att de under stora delar av säsongen faktiskt såg ut att ha övertaget. Under management av Ron Atkinson så leddes laget på planen av den formidable Paul McGrath, som tillsammans med spelare som Steve Staunton, Ray Houghton, Ugo Ehiogu, Dalian Atkinson, Cyrille Regis och Dean Saunders utgjorde ett såväl charmigt som stabilt fotbollslag.

Annons

(9) Liverpool, 2008-2010

Charm var möjligen en egenskap som Liverpools lagbygge mot slutet av 2000-talet saknade. Det och kanske ett visst mått utav taktisk flexibilitet. Men att där fanns kvalitet i massor går inte att betvivla, något som naturligtvis också illustreras av att laget fram till och med förra säsongen var den tvåa i Premier League som samlat på sig flest poäng. Pepe Reina, Steven Gerrard och Fernando Torres och Javier Mascherano; men som skulle visa sig så var det Xabi Alonso som var det här lagets absolute nyckelspelare.

(8) Queens Park Rangers, 1992-1994

Vid en första anblick kunde QPR vid den här tiden snarare framstå som ett korplag bestående av gamla glamrockare. Men under ytan pulserade ett hårt arbetande lag som med frenesi och intensitet utgjorde ett allvarligt motstånd för alla motståndare. Gerry Francis manskap var uppe och nosade på tabelltoppen vid den här tiden och med profiler i laget som Ian Holloway, Darren Peacock, Trevor Sinclair, Andy Impey och Sinton och Ray Wilkins i laget kunde det mesta hända. Och med Les Ferdinand i anfallet så var QPR farliga på riktigt.

Annons

(7) Leeds United, 2000-2002

I en tid när Arsenal och Man Utd framstod som de två oövervinnerliga dominanterna i Premier League så var Leeds det främsta hoppet om att ta upp konkurrensen med de båda. Detta var innan jakten på Champions League och dess finansiella pyramidspel hade förgjort Leeds, men också början på detta elände. Ett ungt lagbygge hade nämligen nått semifinal i Champions League och hade all framtid för sig. Och med spelare som Rio Ferdinand, Ian Harte, Olivier Dacourt, Jonathan Woodgate, Robbie Keane, Mark Viduka, Harry Kewell, Alan Smith med flera så hade naturligtvis Leeds ett fantastiskt lag på gång.

(6) Man Utd, 1986-1988

Vad alltför få kommer ihåg i dessa tider är att Man Utd var 1980-talets Liverpool. Den fallna giganten i jakt på den ligatitel som flytt. Huruvida den långa väntan berodde på dåligt självförtroende eller svag vinnarkultur kan diskuteras, men problemet var inte att fotbollslaget var talanglöst. Liverpool skulle återigen visa sig alltför starka, som så många gånger förr under den här tiden, men ett lag anfört av Bryan Robson, Gordon Strachan, Viv Anderson, Jesper Olsen, Brian McClair och Norman Whiteside gav dem säsongen 1987/88 en utmaning.

Annons

(5) Tottenham, 1989-1991

Tottenham har kanske alltid, på gott och på ont, varit en klubb som gjort sig kända för att attrahera artister snarare än arbetare. Vid den här tiden fanns där så klart också en tradition i klubben strax efter att spelare som Glenn Hoddle och Chris Waddle lämnat laget. En ny generation växte dock fram runt övergången till 1990-talet, under ledning av den talismaniske målskytten Gary Lineker och inspirerade av Paul Gascoigne. Tottenham vid den här tiden saknade måhända stål men aldrig stil.

(4) Chelsea, 1998-2001

Med ett otroligt talangfullt lag, baserat på en blandning av gammalt och ungt, på briljans i form utav Gianfranco Zola och målmedvetenhet i form utav Mark Hughes, Graeme Le Saux, Dennis Wise, Gustavo Poyet och Roberto Di Matteo, så vann Chelsea Cupvinnarcupen 1997 och byggde därefter vidare på det laget. Marcel Desailly blev ett viktigt tillskott och Didier Deschamps och efter honom Mario Stanic och Jimmy Floyd Hasselbaink blev inflytelserika spelare. Laget var framgångsrikt i cupspelet men hade märkligt svårt att etablera sig på ligans högre positioner.

Annons

(3) Arsenal, 2007-2009

Det må kanske skrattas en aning åt Arsenal nu vad avser deras ambitioner, men det kan bara de göra som i efterhand sitter med facit på hand. I början av 2000-talets andra halva var det dock få som skrattade. Arsene Wengers unga lagbygge var då i sin linda men med ett självförtroende som översteg dess ringa ålder, det spelade stundtals en tekniskt strålande och framgångsrik fotboll och laget var fullt av både potential och stjärnspelare. Det var många som med rätta såg framtiden som Arsenals. Verkligheten ville annat men under en tid levde visionen.

(2) Liverpool, 1999-2001

Under stora delar av 1990-talet gick många i väntan på att Liverpool skulle återuppstå likt en Fenix ur askan. Den talangfulla Spice Boys-generationen med spelare som Jamie Redknapp, Robbie Fowler och Steve McManaman hade inte riktigt bära lagets framgång på sina axlar, men lagom till millennieskiftet hade dessa kompletterats med nya spelare som Danny Murphy, Gary McAllister, Michael Owen, Sami Hyypiä med flera, och med Jamie Carragher och Steven Gerrard på snabb framväxt, så hade Liverpool ett riktigt starkt lag. Det kulminerade i tre cupvinster säsongen 2000/01, och när laget säsongen därpå för första och hittills enda gången under Premier League-eran slutade för Man Utd i ligan så trodde många att det heliga landets portnar var öppnade.

Annons

(1) Newcastle, 1995-1997

Förmodligen kan inget annat lag göra anspråk på att ha varit så förtvivlat nära ligatiteln utan att någon gång vinna den. Newcastles lag vid den här tidpunkten var löjligt talangfullt med spelare som David Ginola, Peter Beardsley, Les Ferdinand, Darren Peacock, Warren Barton, Philippe Albert, Keith Gillespie, Lee Clark, Rob Lee med flera. Newcastle under Kevin Keegans ledning representerade en hejdlös offensiv, och kanske var det i slutänden också detta som blev deras fall. För naturligtvis var Faustino Asprilla en inspirerad och inspirerande spelare, men möjligen var han också halmstrået som knäckte kamelens rygg.

:::

Det gör lite ont att inte kunna ha med Norwichs lag från tidigt 1990-tal på listan också. Ian Butterworth, Mark Peters, Ruel Fox, Gary Megson, Darren Beckford, Efan Ekoku, Mark Robins och Chris Sutton. Ett härligt lag, så uppenbart från en svunnen tid.

Annons

:::

Nyheterna når oss också om att liemannen har varit i farten i The Championship. Att Henning Berg skulle få sparken från Blackburn Rovers var måhända inte oväntat. Blackburn är Venkys, Blackburn ligger på tabellens nedre halva och Berg själv visade sig tämligen snabbt ha blivit rätt desillusionerad utav Blackburns ägarskap.

Att Sean O’Driscoll skulle få sparken från Nottingham Forest var däremot desto mer oväntat. Särskilt med Forest på tröskeln till en av playoff-platserna och inte minst eftersom det skedde bara någon timme eller två efter det att Forest vunnit helgens viktiga match mot Leeds med 4-2.

Forests ägare, Fawaz och Abdulaziz Al-Hasawi, som köpte klubben inför den här säsongen, menar i ett uttalande att de vill ha en manager med Premier League-erfarenhet. Vilket möjligen känns något märkligt med tanke på att klubben befinner sig i The Championship. Det är hur som helst en formel som har misslyckats förr om vi säger så. Dessutom också i Nottingham Forest.

Annons

Men kan vi kanske tänka oss att Roberto Di Matteo ligger nära till hands för ett nytt jobb?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Imorgon är en annandag

Peter Hyllman 2012-12-26 22:55

Annandagen levde verkligen upp till sin marknadsföring. Det blev ett par riktigt svettiga matcher under dagen, stundtals ren och skär propaganda för Premier League. Dessutom blev det ju också en och annan liten skräll, vem hade exempelvis trott att Sunderland skulle vinna mot Man City? Särskilt som den matchbilden såg ut.

Den största kanonaden av dem alla inträffade naturligtvis på Old Trafford, där Man Utds 4-3-seger på tilläggstid mot Newcastle väckte minnen från en annan fantastisk fotbollsmatch som också slutade 4-3, nämligen mellan Liverpool och Newcastle på Anfield 1996. Då var det Stan Collymore som avgjorde på tilläggstid, nu var det Javier Hernandez.

När man säger fantastisk fotbollsmatch så kan man förvisso inte alltid, eller ens alls, tänka så mycket på fotbollens faktiska kvalitet. Men som underhållning var det fantastiskt.

Stoke svarade också för en riktigt imponerande insats hemma mot Liverpool, särskilt sett till att de hamnade i ett underläge redan efter någon minut när Liverpool fick vad de hittills den här säsongen aldrig fått, det vill säga straff. Men tio minuter senare var matchen vänd och det känns verkligen som att Tony Pulis till sist verkligen har hittat något extra i Stokes spel. Om Leo Messi eller Zlatan Ibrahimovic hade gjort Jonathan Walters 3-1-mål så hade repriserna vevats i evinnerlighet.

Annons

Tottenham vann likaså med 4-0 borta mot Aston Villa, och detta utan att man för den sakens skull kan säga att Tottenham särdeles imponerade. Men för Villa går däremot allt snett just nu, och om Tottenhams fyramålsseger belyser något så var det kanske att Chelseas vinst i förra omgången knappast heller den bör överskattas.

:::

Viktig managerinsats på Old Trafford

Det var ett läge när precis allt höll på att gå fel på Old Trafford. Underläge i halvtid, surt på läktarna och ett mål i baken som tillkom efter vad som i alla fall får beskrivas som ett inte solklart domslut. Alex Ferguson gör då vad som förmodligen tjänar honom en avstängning och får medias moralpoliser att gallskrika av förskräckelse, han iscensätter precis innan andra halvlek ett ytterst genomtänkt frispel på domaren, linjedomaren och den fjärdedomaren.

Annons

Surgubbe som håller på att förlora tänker några. Lysande tänker andra. För vad uppnår Ferguson med det där? Jo, framför allt demonstrerar han för sina spelare just precis vad för inställning som nu krävs. Och därtill eldar han igång Old Trafford till en sällan skådad frenesi. Och den energin från läktarna var förmodligen just precis vad laget behövde. Det kostar troligtvis en avstängning, men det är the cost of doing business.

Ljuset i Sunderlands tunnel?

Det är alltid lätt när ett lag som Sunderland vinner mot ett lag som Man City att förledas till överdrift. Men tre vinster på fyra matcher, runtomkring en inte överdrivet nedvärderande förlust borta mot Man Utd, talar ändå för att det förtätade mörker som omgav Sunderland och Martin O’Neill ändå möjligen kan vara på väg att lätta.

Sunderlands problem har först och främst varit de kreativa, att få fram bollen till anfallet och att skapa målchanser. Detta har lyckats bättre under den senaste tiden och en bidragande orsak till det är att Adam Johnson, som i somras kom från just Man City, börjar vakna till liv.

Annons

Så liket kanske lever trots allt.

Även en blind höna…

Ursäkta rubriken, men jag kan inte riktigt låta bli. Se det som en form utav motvillig medgivelse att han kanske inte bara är en klåpare. För Rafa Benitez har helt klart gjort några smarta och kloka saker med Chelsea. Inte bara har han faktiskt fått igång Fernando Torres, men beslutet att använda David Luiz som mittfältare är snudd på briljant.

Inte bara för att Luiz själv verkar trivas alldeles utmärkt i den rollen, utan för att det ger plats för Branislav Ivanovic som mittback, där han utan tvekan är en av ligans bäste om han där får speltid. Samtidigt öppnar det upp för den mycket intressante högerbacken Dave. Ja, det vill säga, Cesar Azpilicueta. Spännande rockader med andra ord. Fyra poäng bakom Man City nu, med en match mindre spelad.

Annons

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Julanalys av Premier League 2012/13

Peter Hyllman 2012-12-23 22:54

Med helgens ligaomgång avklarad så har Premier League-säsongen tagit sig 18 omgångar framåt, och vi befinner oss därmed på tröskeln till julhelgen och vad som också är en mycket intensiv period inom den engelska fotbollen. Ytterligare tre ligaomgångar ska spelas inom loppet av endast några dagar, och det brukar sägas att vad som sker under dessa dagar avgör mycket inför fortsättningen.

Det är också i någon mening halvtid inom den engelska ligafotbollen, även om det inte i England på samma sätt som i andra länder och andra ligor finns någon halvtidsvila. Men av den anledningen kan det vara läge att stanna upp och analysera vad som faktiskt skett i ligan så här långt, hur kommer det sig att det gått som det har gått? En sådan analys gjorde jag efter en fjärdedel av ligan var spelad, och nu när hälften i princip har spelats så kan det vara dags att följa upp den.

(Första kvartalsanalysen av Premier League 2012/13)

Analysen behandlar såväl offensiv som defensiv. Båda aspekterna behandlas utifrån två dimensioner: (1) Produktivitet, det vill säga hur många skott som produceras respektive släpps till, samt (2) Effektivitet, det vill säga hur många skott som krävs för att göra mål eller för att ett mål ska släppas in. Annorlunda uttryckt kan vi säga att den horisontella axeln i respektive diagram är ett kvantitetsmått samtidigt som den vertikala axeln är ett kvalitetsmått.

Annons

Varje mått är framräknat match för match snarare än på aggregerad nivå, vilket gör dem något mer precisa än vad som annars varit fallet. På så vis tas en större hänsyn till variationer i enskilda matchbilder än vad som är möjligt att göra med aggregerade mått.

Och med denna julklapp önskar jag er alla en god jul, och den här bloggen får också utgöra utgångspunkten för annandagens fotboll. Några reflektioner om den avslutar också den här bloggen, med utgångspunkt i den här genomgången. Bloggen återkommer i full sving som vanligt direkt efter julhelgen.

:::

Defensiv effektivitet

Det gäller att läsa diagrammet rätt, därav vissa bildtexter. Önskvärt är således att befinna sig längst upp till vänster i det defensiva diagrammet, där få chanser släpps till och försvaret därtill är effektiva i att hantera dem. Det kan emellertid också vara godtagbart att befinna sig långt ned till vänster i diagrammet alternativt långt upp till höger. Överlag är detta beroende på vad som är lagets styrkor, svagheter och allmänna taktik.

Annons

Värt att säga angående diagrammet är också att de röda linjerna representerar ligans genomsnitt. Därtill finns samtliga lag markerade på två punkter. I fetstil är lagets nuvarande position med samtliga 18 matcher inräknade. I kursiv stil är lagets position efter första kvartalet, det vill säga efter nio spelade matcher. På så vis kan vi se i vilken utsträckning det skett någon relevant förändring i lagens prestationer. Signifikanta sådan har jag markerat med särskilda pilar.

(a) Southampton hade en katastrofal säsongsinledning men har sedan dess så smått börjat arbeta sig uppåt i tabellen och befinner sig nu precis ovanför nedflyttningsstrecket. Ett viktigt skäl till detta är att laget har tätat till sin defensiv från mittfältet och neråt och av det skälet tillåter motståndarna färre chanser än tidigare.

Annons

(b) Stokes marsch uppåt i tabellen har å andra sidan först och främst byggts på en rejäl solidifiering av backlinjen. Motståndarna ges ungefär lika många chanser som förut, men det krävs betydligt fler skott och chanser för att motståndarna ska kunna utnyttja dem. Det tyder på två saker, dels att motståndarna sällan bjuds på öppna lägen, dels på ett framstående målvaktsspel genom Asmir Begovic.

(c) Arsenals svårigheter under höstens andra halva är tydligt markerade i deras defensiv, som under det första kvartalet var ligans kanske mest formidabla. Under det andra kvartalet har det däremot sett betydligt svagare ut, och den stora förändringen är att backlinjen inte längre håller lika tätt, då Arsenal fortfarande släpper till förhållandevis få chanser, ett tydligt tecken på att motståndarna bjuds på öppnare chanser än tidigare.

Annons

(d) Sunderland var det lag som mest av kanske alla var beroende av sin extremt gnidna backlinje, som stod emot en stor mängd chanser. Att benämna lag i det området för överbelastade känns dock med dessa nya siffror tillgängliga som särskilt tillämpligt, då det framstår som om Sunderlands backlinje till sist krackelerade under trycket. Påtagligt färre skott och chanser krävs nu för motståndarna för att göra mål på Sunderland.

(e) Liverpool, Chelsea och Man Utd kan samtliga sägas ha förbättrat sin defensiv i om inte signifikant så i alla fall i inkrementell utsträckning, där finns dock utrymme för fortsatt förbättring i samtliga fall. Man City har blivit mindre generösa i sin backlinje, och det är något som också Tottenham skulle kunna jobba vidare på att bli.

:::

Offensiv effektivitet

I det här diagrammet är det dock framför allt önskvärt att befinna sig längst ned till höger, där ett lag både skapar många chanser och är effektiva när det kommer till att utnyttja dem. Det kan emellertid även vara acceptabelt att befinna sig långt ned till vänster i diagrammet, alternativt högt upp till höger, beroende på hur väl ett lag i ett avseende lyckas kompensera för brister i ett annat avseende.

Annons

Här på samma sätt som i det defensiva diagrammet markeras ligans genomsnitt med röda linjer. Och på motsvarande sätt markeras lagens nuvarande position i fetstil och deras position efter första kvartalet i kursiv stil, så att det därmed blir möjligt att se hur lagens prestation har förändrats.

(a) Sunderland har kompenserat sin svagare defensiv med en förbättrad offensiv effektivitet. Det är något som framför allt märks i en väsentligt ökad produktion av skott och chanser per match, vilket antyder att laget har fått större ordning på sitt kreativa mittfältsspel. Och med en målfarlig anfallare som Steven Fletcher på planen så kan fler chanser för honom förklara en ökad poängskörd på sistone.

(b) Norwichs klättring i tabellen kan förvisso till viss del förklaras med en gradvis förbättring av defensiven, laget släpper bland annat till färre chanser, men det är offensiven som svarat för den mest remarkabla förbättringen. Förvisso skapar laget något färre chanser än förut, men det har blivit betydligt effektivare när det kommer till att utnyttja dem. För krävdes det 17 chanser för Norwich att göra mål, numer gör de mål på var elfte chans.

Annons

(c) Fulham har haft det svårt i ligan på sistone och det förklaras först och främst med ett sviktande kreativt mittfältsspel. Från att under höstens första halva ha varit ett av det lag i ligan som skapade flest målchanser per match så har nu detta kreativa flöde börjat sina betänkligt. Kan det vara frånvaron av Moussa Dembele som påverkat i den utsträckningen?

(d) Arsenals offensiv har ju diskuterats en del och frustrationen med den är stundtals hög. Statistiken visar tämligen entydigt på att förvisso skapar Arsenal färre chanser än förr, mittfältet har med andra ord inte varit lika produktiva, men å andra sidan har laget i större utsträckning än tidigare faktiskt förvaltat de chanser som kommit deras väg. Lägre produktivitet men högre effektivitet kallt uttryckt.

(e) Newcastle har det ju pratats mycket om och ska man försöka hitta en förklaring till deras relativt kräftgång, åtminstone om vi jämför med lagets förväntningar inför säsongen, så måste det bli i offensiven. Under höstens andra halva ser vi att laget förvisso börjat skapa fler målchanser än tidigare, men även att de blivit sämre på att utnyttja dem. Laget ges alltså sämre målchanser än förr, vilket kan bero på ett ökat utnyttjande av långbollar som gör det lättare för motståndarna att läsa spelet.

Annons

(f) Om man ska försöka hitta något genomgående offensivt mönster i ligan så är det kanske att många lag ser ut att ha fått det lite jobbigare offensivt vad säsongen lider. Kanske har detta rätt naturliga skäl, i och med att slitage och trötthet börjar infinna sig samtidigt som försvaren blir allt bättre samspelade. Intressant är dock att se att Liverpool faktiskt har förbättrat sin offensiva effektivitet, och inte minst ökat en redan hög produktion av chanser per match.

:::

Statistik ska man naturligtvis ta för vad det är. Det säger väldigt sällan allt, men kan samtidigt erbjuda ett värdefullt komplement till förståelsen av fotboll, särskilt sett över en hel ligasäsong, som tämligen förtjänstfullt kan tränga igenom annat tänkande som kanske i högre utsträckning är baserat på fördomar och förutfattade meningar.

Annons

:::

En liten detalj så här med 18 omgångar spelade är att alla lag inte har spelat lika många hemmamatcher som bortamatcher. Inget lag har med andra ord spelat nio hemmamatcher samt nio bortamatcher. Vissa lag har istället spelat tio hemmamatcher emedan andra lag i sin tur bara har spelat åtta hemmamatcher, något som skulle kunna utgöra en liten fördel inför ligans fortsättning.

Lag med åtta hemmamatcher hittills är bland andra Arsenal, Aston Villa, Everton, Man Utd, QPR, och Reading. Motsvarande är lag med tio matcher spelade hemma Liverpool, Man City, Newcastle, Southampton, Tottenham, West Brom och Wigan. Dit kan också Chelsea räknas som spelat nio matcher hemma och vars hängmatch också är en hemmamatch.

Vad nu det betyder.

:::

Annandagsfotbollen

Everton vs Wigan möts på Goodison Park och då möter ett av de lag som producerar flest chanser per match det lag i ligan med det allra mest porösa försvaret av dem alla, det vill säga som släpper till flest öppna lägen. Det ser med andra ord inte ljust ut för Wigan i den matchen.

Annons

Aston Villa vs Tottenham bjuder på ett liknande mönster men den här gången till bortalagets fördel. Frågan är om Aston Villa har lyckats hämta sig från den kölhalning de utsattes för på Stamford Bridge under söndagskvällen.

Sunderland vs Man City ger oss en matchbild där Sunderland är ett av de lag i ligan som producerar lägst antal chanser som ställs mot ett Man City som är snålare än alla andra lag i ligan både när det kommer till att släppa till målchanser som att ge motståndarna någon större möjlighet att ta tillvara de få målchanser som uppstår.

QPR vs West Brom ger QPR en chans att arbeta på att bli mer effektiva framför motståndarnas mål mot ett lag som har en viss tendens att låta motståndarna skapa chanser på dem. Att West Brom sjunkit något i tabellen på sistone beror på att ett tidigare överbelastat försvar börjat svikta något, så det finns goda hopp för QPR.

Annons

Man Utd vs Newcastle erbjuder en förutsägbar matchbild. Ligans just nu bästa offensiv men med en balans i laget som alltid ger motståndarna (för många) chanser. Man Utd släpper dock inte till överdrivet många öppna chanser så det gäller för Newcastles anfallare att ta tillvara de som uppstår.

Fulham vs Southampton är en match mellan två lag med olika tendenser. Fulham har å ena sidan haft betydligt svårare att skapa chanser samtidigt som Southampton blivit allt bättre på att förhindra motståndarna från att skapa chanser. Viktigt prov för Fulham med andra ord hemma på Craven Cottage.

Norwich vs Chelsea låter som en riktig smällkaramell. Om Norwich haft förra säsongens försvarsspel så hade man anat glada dagar för Chelsea, men Norwich har fått en mer stabil defensiv samtidigt som en tämligen produktiv offensiv mycket väl kan störa Chelseas defensiv, som under säsongen haft en tendens att släppa till många chanser just på bortaplan.

Annons

Reading vs Swansea ställer ett förhållandevis kliniskt Swanseaanfall mot vad som rent statistiskt och med viss marginal är ligans sämsta försvar. Det låter så klart lovande för Swansea, men Reading visade senast mot Man City att det inte är ett lag som ännu helt och hållet ska avfärdas.

Stoke vs Liverpool måste rimligtvis låta som en klassisk version på det oflyttbara objektet som möter den oemotståndliga kraften. Något pompöst kanske, men endast tre insläppta mål på hemmaplan för Stoke talar ett tydligt språk, samtidigt som inget lag i ligan skapar fler chanser per match än Liverpool. Men det är kvaliteten som avgör.

:::

Arsenal och West Ham tar facket till hjälp för att få en extra vilodag under julhelgen. Southern softies.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa mittbackar

Peter Hyllman 2012-12-22 02:49

Enligt vissa skulle ju världen gå under igår. Det gjorde den som bekant inte, men däremot höll bloggen uppe idag. Inga jämförelser i övrigt så klart. Så kan det bli ibland. I alla fall så kommer den här bloggen idag, och med den får ni låta er nöja under helgen. Lagom efter helgen, någon gång under uppsittarkvällen, kommer jag att publicera en halvtidsanalys av Premier League och den får räcka fram till och med annandagen.

Den 27 december är därefter bloggen tillbaka i full sving. Lite julhelg med andra ord men i övrigt är bloggen precis lika hård som ligan den först och främst bevakar. Inga mjäkiga veckovisa juluppehåll här inte.

Turen i mitt återkommande rankningsförsök har kommit till mittbackarna. Detta efter att ha inlett med målvakterna. Det är med andra ord Premier Leagues tio bästa mittbackar just nu som jag försöker först hitta och därefter rangordna. Återigen ett tillfälle för andra med en annan uppfattning än jag själv att ifrågasätta mitt förstånd med andra ord. Julefrid när den är som allra bäst.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Annons

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Per Mertesacker, Arsenal

Det har egentligen aldrig varit spelarna i Arsenals backlinje som varit problemet, utan dess organization och framför allt det skydd den fått från mittfältet framför den. Tvärtom har Arsenal rent spelarmässigt en hyfsat imponerande bredd på sin backlinje, om än kanske utan den riktiga spetsen. Den som för mig dock framstår som mest stabil av dem alla är Mertesacker, som acklimatiserat sig väl i Premier League.

Annons

(9) Jonny Evans, Man Utd

En modig, positionssäker och spelintelligent mittback som är märkligt säker i sitt tacklingsspel. Därtill en spelare med goda ledaregenskaper, tveklöst en av dem som ska axla manteln efter det att äldre spelare som Ferdinand och Vidic fått lämna av. Det är ingen tillfällighet att Man Utd en gång i tiden ansåg sig kunna släppa Gerard Pique då de hade Evans i sina led. En svaghet är luftspelet där han fortfarande ibland kan låta sig övermannas.

(8) Sebastien Bassong, Norwich

Bassong har svarat för ett flertal enastående mittbacksinsatser för Norwich den här säsongen, och har utgjort en märkbar förstärkning till lagets försvarsspel sedan förra säsongen. Tillsammans med Michael Turner har han utgjort den ryggrad i Norwich som möjliggjort lagets vandring uppåt i tabellen. En stor del i Bassongs skicklighet ligger i positionssäkerheten, men han har också en imponerande förmåga att blockera skott.

Annons

(7) Jan Vertonghen, Tottenham

Det känns som om Tottenham visste vad de köpte när de plockade hem Vertonghen. Med honom i backlinjen har Tottenham fått ett mer permanent ledarskap i backlinjen och därtill en spelskicklig mittback som är till stor nytta också i uppbyggnadsspelet. Rent taktiskt passar han som handsken in i Andre Villas-Boas önskade spelsystem. Det är heller inte till Vertonghens nackdel att han är ett hot i motståndarnas straffområde.

(6) Ashley Williams, Swansea

Ett av det senaste årets stora utropstecken inom engelsk fotboll. Williams uppgång har speglat Swanseas, och en anledning till lagets svårslagenhet är Williams kvaliteter som mittback. Han blockerar många skott och är duktig på att bryta motståndarnas passningsvägar, samtidigt som han själv är en skicklig passningsspelare. Det som imponerar allra mest är kanske hans jämnhet, han gör väldigt sällan en dålig match.

Annons

(5) Jonas Olsson, West Brom

Olsson kan vara lite slarvig ibland, men det är heller ingen tillfällighet att han varit permanent i den backlinje som ligger bakom en av den här säsongens främsta och mest imponerande förstahalvor. En grundidé för West Broms försvarsspel är att hålla tätt centralt och därifrån mata bollarna framåt i snabba omställningar. I det spelet är Olsson en viktig kugge och en förgrundsgestalt med sin uppoffrande spelstil.

(4) Rio Ferdinand, Man Utd

Börjar bli till åren, men visar kontinuerligt ändå sin höga kvalitet och sitt stora värde för Man Utds backlinje. Kan genom sin blotta närvaro få också en backlinje som helt berövats spelarmässig kontinuitet att understundom framstå som stabil. Läser spelet utmärkt, bryter många passningsvägar och är själv säker i det offensiva uppbyggnadsspelet. Framgång den här säsongen för Man Utd bygger till stor del på Ferdinands arbete.

Annons

(3) John Terry, Chelsea

Det finns sådant man upplever som relative svagheter I Terrys spelstil, ett ibland suspekt positionsspel och kanske inte ett särdeles starkt passningsspel, men det är heller inte dessa egenskaper som under ett drygt årtionde gjort honom oumbärlig för Chelsea. Hans sätt att organisera sin backlinje, få den att jobba som en enhet, och ingjuta trygghet och självförtroende i laget gör att det märkbart syns när han inte spelar för Chelseas. I det avseendet en av ligans viktigaste mittbackar.

(2) Ryan Shawcross, Stoke

Ledargestalten i Premier Leagues just nu kanske snålaste försvar, ett lag som släppt in endast tre mål på bortaplan. Inget lag har heller släppt in färre mål än just Stoke. Shawcross spelar med ett lugn, en säkerhet och ett mod som gör att man tror han måste vara äldre än sina 25 år, en av Englands absolut främsta mittbackar i sin generation. Alex Ferguson är inte känd för att medge misstag, men att släppa Shawcross är ett av dem han faktiskt har medgett. Kanske är det något han åtgärdar.

Annons

(1) Vincent Kompany, Man City

En av många karaktärsspelare i det Man City som understundom och felaktigt kritiseras för att bara bestå av legoknektar. Som mittback besitter han i princip alla viktiga egenskaper i termer av positionssäkerhet, mod, spelförståelse, passningssäkerhet, huvudspel och så vidare, och är i den meningen Premier Leagues förmodligen mest komplette mittback. Jag tror inte Man City vunnit Premier League förra säsongen utan Kompany, och enda problemet med det påståendet är att det förmodligen kan sägas om några fler spelare än honom.

:::

Bubblare:

»  Robert Huth, Stoke
»  Phil Jagielka, Everton
»  Gary Cahill, Chelsea
»  Michael Dawson, Tottenham
»  Daniel Agger, Liverpool

:::

En spelare sticker ju onekligen ut med sin frånvaro och det är ju Nemanja Vidic. Men så kan det gå när skador gjort att han inte spelat på i stort sett år och knappt alls under två-tre säsonger. Frisk och i normal form är han dock given på en sådan här lista.

Annons

Branislav Ivanovic, som är en spelare jag beundrar mycket, ser jag dock mer som naturaliserad ytterback.

:::

Helgens matcher: Wigan vs Arsenal (13:45), Man City vs Reading, Newcastle vs QPR, Southampton vs Sunderland, Tottenham vs Stoke, West Ham vs Everton, Liverpool vs Fulham (18:30), Swansea vs Man Utd (sön 14:30), samt Chelsea vs Aston Villa (sön 17:00).

Intressant och lurigt möte på DW Stadium där Wigan har kapacitet att ställa till problem för ett möjligen återuppväckt Arsenal. Kan QPR:s vinst senast ge dem självförtroende nog att ställa till det för ett likaledes vinstfattigt Newcastle på St James’ Park? Viktiga men luriga matcher för Liverpool och Tottenham. Och i tätstriden bör Man City se det här som en god chans att plocka in några poäng på Man Utd. Kan Aston Villa följa upp storspelet på Anfield med en ännu mer meriterande insats på Stamford Bridge?

Annons

:::

God jul till er alla!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Giganternas drömkamper i Champions League

Peter Hyllman 2012-12-20 12:19

Varje gång UEFA ska lotta sina respektive turneringar så förekommer det ju alltid ett gäng konspirationsteorier om att lottningen på något sätt skulle vara riggad. Naturligtvis osubstantierat struntprat, men man måste ju ändå säga att sett till en del lottningars utfall så förstår man varifrån misstankarna kommer.

Dagens lottning är ju inget undantag, framför allt inte då om vi ser till det engelska deltagandet. Arsenal mot Bayern, Real Madrid mot Man Utd. Två enorma fajter. Lägg till det Milan mot Barcelona och UEFA har fått tre rejäla profilmöten. Samtidigt lottas flertalet något mindre klubbar mot varandra och fler sådana klubbar längre fram i turneringen är däremot garanterat.

Lite lustigt är att Sky Sports rapporterar att det där händelsevis var exakt samma lottning som UEFA fick fram under gårdagens genrep. Ingen aning vad för sanning som ligger i det dock.

Men vad om lottningen?

:::

Arsenal

vs Bayern München. Upp till bevis för Bayern som lite kaxigt häromsistens hävdade att det bara var Barcelona som var bättre än dem. De är naturligtvis favoriter mot Arsenal, särskilt som de får avsluta på hemmaplan, men så bra är de inte att de på något vis skulle vara onåbara för en klubb med Arsenals kvaliteter.

Annons

För Arsenal passar det bara bra att inte vara favoriter. De presterar som bäst när omgivningen förväntar sig som minst av dem. Det är något jag tycker de visar upp gång efter gång. Det är exempelvis ingen tillfällighet att den så väldigt övertygande vinsten mot Reading senast kommer omedelbart efter en extremt nedsättande förlust mot Bradford.

Det där kan tolkas elakt så klart, och jag misstänker att det finns de som vill tolka det så, men jag ser det likaväl som en styrka. Det är också en form av förmåga att inte vika ner sig, att ha någon form av tillit till sin egen förmåga och inte minst då att lyfta i motvind.

Jag tror dessutom att Arsenal är ett lag som kan passa Bayern München rätt illa. Så länge Arsenals defensiv någorlunda kan hålla Bayern stången så tror jag att en finurlig Arsenaloffensiv, med Santi Cazorla som gravitationspunkt, kan orsaka stora problem för Bayerns försvar.

Annons

En aspekt som gör mötet mycket intressant i mina ögon är att jag betraktar Bayern som Arsenals närmaste tyska motsvarighet. Två liknande klubbar som möts med andra ord. Den väsentliga skillnaden är bara att Bayern är i princip ensamma på den enorma tyska hemmamarknaden, emedan Arsenal är extremt konkurrensutsatt på den engelska. Något som ger Bayern möjlighet att arbeta utifrån helt annorlunda förutsättningar.

Men på planen behöver inte sådana förutsättningar alltid betyda så väldigt mycket. Gräset är grönt och bollen är rund.

Prognos: 40%

:::

Man Utd

vs Real Madrid. Det är inte många möten i vilka Man Utd är underdog, men det här får betraktas som ett av dem. Där finns två omständigheter som talar till Man Utds fördel. För det första att laget har ett bra och effektivt omställningsspel. För det andra att mötet avslutas på Old Trafford. Det är en svår uppgift, men alls ingen omöjlig uppgift.

Annons

Man Utd och Real Madrid har mött varandra fyra gånger i Europacupen eller Champions League. Tre gånger har Real Madrid segrat, och senaste gången Man Utd slog ut Real Madrid ur Europacupen var 1968. Det året vann Man Utd Europacupen, som det första engelska laget att göra det.

Precis som det är en nackdel i ligan för Man Utd att deras båda rivaler är utslagna ur Champions League, så är det en nackdel för Man Utd i Champions League att Real Madrid i praktiken är borta från ligatiteln i La Liga. Allt fokus i Real Madrid kommer att ligga på det europeiska cupspelet, det är också den turnering som José Mourinho nu helst av allt vill vinna.

Det kommer skrivas många spaltmil om mötet mellan José Mourinho och Alex Ferguson, återseendet och kanske inte minst möjligheten att Mourinho är den som till sist efterträder Ferguson. Det kommer också att skrivas mycket om Cristiano Ronaldos återkomst till Old Trafford. I grund och botten är det dock två bra och anfallsinriktade fotbollslag som möts.

Annons

Det är två av världens absolut största klubbar som möts. Det finns inga andra turneringar i världen där sådana här möten kan uppstå. Mötena mellan lagen brukar också kunna bli spektakulära. Den senaste gången de båda lagen möttes var underhållningsvärdet så högt att det övertygade Roman Abramovich att köpa en engelsk klubb.

Prognos: 40%

:::

Liverpool

vs FC Zenit. Det kommer naturligtvis att regna rasismrelaterade skämt inför och under det här mötet. Själv ska jag försöka avhålla mig, för det är samtidigt ett intressant cupmöte som känns som om det kan sluta lite hur som helst. Det ryska laget är i grund och botten riktigt bra, även om Champions League-spelet gick sådär. Liverpool är inte i toppslag, men brukar kunna höja sig när det kommer till europeiskt cupspel och de har även fördelen av att få avsluta på hemmaplan. En eventuell åttondelsfinal ser inte alltför komplicerad ut för Liverpool, med Dnepr eller Basel som motståndare.

Annons

Prognos: 55%

:::

Chelsea

vs Sparta Prag. Frågan är så klart i vilken utsträckning Chelsea bryr sig om Europa League, hur mycket nu än Gianni Infantino försökte peka på deras möjlighet att bli första klubb som vinner UEFA:s samtliga klubbturneringar. Men mot Sparta Prag, därtill avslutandes på hemmaplan, så tror jag Chelsea snarare måste aktivt anstränga sig för att förlora. Och som sagt, anstränga sig tror jag inte Chelsea vill göra. Vinner de så är det inte osannolikt att Ajax väntar i åttondelsfinalen.

Prognos: 90%

:::

Tottenham

vs Lyon. Ingen rolig lottning alls för Tottenham som får möta ett hungrigt och europeiskt erfaret Lyon. Därtill tvingas de avsluta på bortaplan. I grunden tror jag Tottenham är ett bättre fotbollslag, och Andre Villas-Boas har hittills gett intryck av att ta turneringen på allvar. Även om detta allvar kommer att prövas under våren när Tottenham samtidigt krigar om de återstående Champions League-platserna. Men Tottenham ser säkert möjligheten att vid vinst få till stånd ett frestande möte med Inter i åttondelsfinalen.

Annons

Prognos: 55%

:::

Newcastle

vs Metalist Kharkhiv. Newcastle går trögt i ligan och långa resor till gamla sovjetrepubliker tror jag inte stod högst upp på Alan Pardews önskelista. Men samtidigt är Europa League mer av en grej för just Newcastle än vad det är för de tre övriga engelska klubbarna, och det kommer finnas ett tryck från fansen att lyckas i turneringen. Men jag tror det kommer behövas ett bra resultat i första mötet på St James’ Park för att Newcastle ska gå vidare. Jämnt kommer det i alla fall att bli. Gammalsovjetiskt kan det bli också i åttondelsfinalen mot miljardlaget Anzhi, om inte Hannover vill annorlunda.

Prognos: 50%

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Smått och gott från avbytarbänken

Peter Hyllman 2012-12-20 01:10

En vanligtvis anonym torsdag exploderar utav fotbollsrelaterat intresse i och med att lottningarna av slutspelen i Champions League och Europa League äger rum under dagen. Det bloggas mer om det under dagen, men fram till dess kan vi ju ägna oss åt lite överblivet slask från de senaste dagarna.

Take out the trash day, alltså. För de som grejar referensen.

Om lottningen. I och med att både Man Utd och Arsenal är inblandade i tuffa fajter i ligan mot konkurrenter som alltså inte har något Champions League att bekymra sig om, så är det ju desto viktigare för dem att få en okej lottning.

Det skulle frigöra februari och mars, och rejält reducera den tid under vilken Man Utd och Arsenal så att säga måste dubblera relativt sina motståndare.

Å andra sidan är ju det där lite bullshit. För det första måste åttondelsfinalerna oavsett vilket spelas och på den här nivån finns inte längre några lätta motståndare i det avseendet. Därtill är vare sig Arsenal eller Man Utd så bra att de kan defilera någon åttondelsfinal i Champions League.

Annons

Men det finns så klart grader i helvetet.

:::

Möjligen såg vi Chelseas hittills mest imponerande halvlek under säsongen igår kväll när de manglade in fem mål borta mot ett Leeds i ledning.

Jag trodde ärligt talat Leeds skulle mäkta med mer motstånd mot ett saggigt Chelsea. Jag måste säga att det var något av en besvikelse att se dem igår.

Semifinalerna av Ligacupen lottades igår och det blev Chelsea mot Swansea samt Bradford mot Aston Villa. Det är två matcher som gäller, och mötena avslutas på Liberty Stadium samt Valley Parade.

Om Bradford får med sig ett okej resultat från Villa Park så kan jag mycket väl se dem i en final. Men väl på Wembley, med antingen Chelsea eller Swansea som motståndare, så kan jag inte för mitt liv se dem vinna matchen.

Visst tusan har väl ändå Rafa Benitez fått lite mer fart i Fernando Torres?

Annons

:::

Under studietiden var så kallade case studies från Harvard Business School väldigt vanligt som kursmaterial. Men för egen del fick man ju nöja sig med att läsa och analysera mossiga företag som IBM och General Electric, samt läsa om stackars Donna Dubinsky på Apple. Inga höjdare precis.

Nu satte jag morgongröten i halsen när jag läste att ett av de senare casen alltså var ”Alex Ferguson: Managing Manchester United”. Allting var helt klart inte bättre förr. Den diskussionen hade jag velat vara med i. Kanske i Sal Ragnar eller Torsten. (Don’t ask)

Hur som helst. Alex Ferguson själv var på plats i Boston för att diskutera caset med Harvardstudenterna. Särskilt intressant att höra var hur han inte kände igen sig själv i den något ensidiga mediala beskrivningen av honom som en skräckinjagande diktator.

Annons

Balansgången mellan ”love and fear”, kärlek och fruktan, är inte självskriven när det gäller Ferguson alltså. Beröm viktigare än hårda ord alltså. Något att tänka på.

:::

Mycket tråkigt att höra om Tito Vilanovas cancerbesked. Förhoppningsvis är han snart tillbaka på jobbet. Frisk därtill.

:::

Alex Ferguson pratade naturligtvis i generella termer, men det var ju inte svårt alls att läsa in en passning till framför allt Chelsea när han pratade om vikten av kontinuitet och att byta manager alltför ofta skapar en form utav spelarmakt.

Vilket fick mig att fundera över frågan, har någon engelsk klubb någonsin vunnit ligan efter att ha bytt manager under säsongen, och när skedde i så fall det sist?

Chelsea var ju otäckt nära 2007/08, men så vitt jag erinrar mig så har det inte skett under Premier League-eran i alla fall.

Annons

:::

Jag tittade på en repris av QPR vs Fulham igår. Adel Taarabts andra mål växer ju fler gånger jag ser det. Något får mig att tänka att om han spelat för en större klubb, företrädesvis en spansk, och kanske hetat något annat, så hade det målet hypats betydligt mer.

Publiken på Loftus Road vet att uppskatta honom dock. Varenda gång han fick bollen rättvänd i lördags så ställde sig stora delar av publiken upp i förväntan.

:::

En tuff nyhet under veckan är att Premier League-klubbarna sägs vara överens ”i princip” om att införa så kallade kostnadskontroll i ligan. Det talas främst om krav på nollresultat och någon form av reglering av lönekostnader.

I princip betyder så klart att det är mycket förhandling och mycket finstilt kvar att prata om. Fulham och Man City har motsatt sig sådan kontroll, vilket så klart antyder att det är de som anser sig ha mest att förlora på den.

Annons

Det räcker dock för 14 av Premier Leagues 20 klubbar att rösta för förslaget så går det igenom.

Krav på break-even är jag för. Alla varianter av lönetak ogillar jag.

:::

Jag sitter och förbereder en blogg inför januarifönstret som ska gå igenom lagen i Premier League och försöka svara på frågan: Om klubben bara ska värva en enda spelare i januari, vem ska då det vara?

Se det här som ett tillfälle att ge ert svar på frågan.

Tänk på de två nyckelorden: Realism och relevans. Värvningen ska vara realistisk, sett både till spelare och till klubbens förutsättningar. Och relevans i meningen att värvningen ska spegla spelartruppens behov, och på mesta och bästa sätt förbättra laget.

Leo Messi till Stoke är alltså inte realistiskt. Lika lite som Radamel Falcao till Man Utd vore relevant.

:::

Brittisk domstol har hävt domarna efter Hillsboroughkatastrofen. Förvisso det kanske mest väntade beslutet i brittisk rättshistoria, men icke desto mindre en väldigt viktig formsak.

Annons

:::

Och Henning Berg har kommit på att det här med att vara manager för Blackburn alltid på ett sätt eller annat medför någon form av förödmjukelse, åtminstone under Venkys överseende.

För Berg var droppen att påtvingas en Michael Jackson-peruk och tvingas dansa på lagets julfest. Det tyckte han var Bad och gick därifrån.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

League Two 2012/13: Mitt i säsongen

Peter Hyllman 2012-12-19 17:30

I min genomgång av League Two inför säsongen varnade jag för att det kunde bli den hårdaste och tuffaste League Two-säsongen på fem år. Detta främst på grund av starka nykomlingar från The Conference, samt fyra nyss nedflyttade klubbar från League One som samtliga besitter såväl styrka som ambition.

Och i just detta kan man väl så här långt i grova drag konstatera att jag fick rätt, om vi undantar Gillingham som ryckt åt sig ett fempoängsförsprång i toppen av tabellen. I övrigt är det fyra klubbar till som trängs om automatisk uppflyttning, och ytterligare sju-åtta klubbar som vill blanda sig i diskussionen om playoff-platserna. Även i botten av tabellen är det jämnt, med endast fem poäng skiljandes de fyra lagen i botten av tabellen.

Frågan inför julhelgen, och den stundande vårsäsongen, är väl emellertid vilka som ska ta upp kampen med Gillingham om seriesegern i League Two?

:::

Tabelltoppen

Annons

Titelstriden i League Two ser tämligen enkel ut för Gillingham. ”Mad Dog” Martin Allens lag har befunnit sig högst upp i tabellen i 17 raka omgångar och har för närvarande fem poängs försprång ned till Port Vale på andra plats. Gillingham har haft en smått sensationell höstsäsong. Om de fortsätter på den inslagna vägen så kommer de sluta säsongen på 96 poäng, så om de andra lagen vill nå fatt dem så måste de komma in i en svacka någonstans längs vägen.

Att så blir fallet är dock inte helt osannolikt. Gillingham har haft en fördel under hösten i och med att det inte var många som förväntade sig inför säsongen att de skulle ha något med toppstriden att göra. Ju längre säsongen lider desto mer medvetna kommer motståndarna bli om dem och hur deras taktik ska hanteras.

Ett annat skäl är Martin Allen själv, som kom till Gillingham inför den här säsongen. Sett till Allens prestationer i tidigare klubbar som Cheltenham, Barnet och Notts County så brukar han ha ett högre poängsnitt i början av sin tid i en klubb än vad han har därefter. Allen är därtill något oerfaren i ett för Gillingham väsentligt avseende, nämligen att han aldrig lyckats bli uppflyttad med något av sina tidigare lag. Han har varit nära, men nära skjuter heller ingen hare.

Annons

Men vilka klubbar ska då utmana Gillingham? En uppenbar kandidat är Fleetwood Town som jag inför säsongen såg som en rimlig kandidat till en av playoff-platserna. Det är ett ungt lag som Graham Alexander, nytillträdd manager för Fleetwood under säsongen, har till sitt förfogande. Fleetwood ligger på åttonde plats i tabellen och smyger med i tätstridens bakvatten, en helt okej position för en ny manager med förhållandevis stora resurser till sitt förfogande.

Samtidigt har Southend börjat se riktigt giftiga ut under Paul Sturrocks kompetenta ledning, vilket inte minst illustreras av att de vunnit tre av sina fyra senaste matcher, med en sammanlagd målskillnad om 11-2. Southend har valt att klara sig utan den strulige om än lysande mittbacken Bilel Mohsni, utlånad till Ipswich. Förmodligen är det något de vinner på, både sett till jämnhet på planen och till sammanhållning vid sidan av planen.

Annons

Säsongens besvikelse så här långt är Oxford United som var ett tippat topplag på förhand, men som med endast 26 poäng på 22 spelade matcher befinner sig på 18:e plats i tabellen.

:::

Nedflyttningsstriden

Barnet var intressant att se under säsongsinledningen. Det är en klubb vars ungdomsakademi nyligen erhållit Academy 2-status, och klubben valde under sommaren att implementera en ny filosofi grundad i en idé att bygga laget runt yngre spelare och egna produkter. Det är en modig men riskfylld strategi, och det har visat sig så här långt. Barnet, evigt inblandad i svettiga strider runt nedflyttningsstrecket, ligger sist i tabellen.

I övrigt ser nedflyttningsstriden i nuläget ut att först och främst handla om två klubbar: AFC Wimbledon och Bristol Rovers. För Wimbledon har marschen uppåt i seriesystemet varit rask, och kanske börjar verkligheten också hinna ifatt dem lite. Bristol Rovers, som för tillfället ligger under strecket, har fått känna på sviterna av sin alldeles för tunna spelartrupp.

Annons

:::

Säsongens överraskning: Gillingham FC

Julhelgens höjdare: Southend vs Chesterfield – 21/12

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gamla sår rivs lätt upp

Peter Hyllman 2012-12-19 06:00

FA-cupfinalen och dess omspel 1970 är goda kandidater till de brutalaste matcherna i engelsk fotbollshistoria. Kanske var inte annat att vänta med spelare som Billy Bremner, Johnny Giles, Peter Lorimer och Peter Osgood på planen samtidigt. När David Elleray 20 år efter finalen dömde matchen igen sade han att han skulle ha delat ut sex röda kort och 20 gula. Eric Jennings, som dömde matcherna 1970, delade ut ett gult kort.

Frågan är egentligen varför Chelsea och Leeds är ett så infekterat och brutalt rivalmöte. Det är inget lokalderby och heller ingen direkt tydlig historisk koppling mellan klubbarna. Svaret är troligtvis en kombination utav tidpunkt och geografi. Chelsea och Leeds etablerade sig ungefär samtidigt i Division One under 1960-talet och blev rivaler i praktiken. De båda klubbarna fick också manifestera uppdelningen i nord och syd inom engelsk fotboll.

Det hjälper ju inte heller att vissa av spelarna helt enkelt inte gillade varandra rent personligen. Chelseas Peter Osgood och Leeds Jack Charlton, två frontfigurer i de båda lagen, var exempelvis allt annat än vänner på planen, stundtals inblandade i rena slagsmål vid sidan av spelet. Huruvida det speglas i dagens båda lag är mindre sannolikt, men lite grogrund finns det väl med tanke på att i den senaste konversationen mellan Neil Warnock och Rafa Benitez så hotade den senare att stämma den förre.

Annons

Bakgrunden var att Liverpool under Benitez ledning ställt ut ett väldigt svagt lag mot Fulham i sista ligaomgången, vilket resulterat i Fulhamseger och att Warnocks Sheffield United ramlade ur Premier League. Vilket ger oss ännu en potentiell handskakningskontrovers lagom till kvällens match på Elland Road mellan Chelsea och Leeds.

:::

Leeds och Chelsea drabbar ikväll samman för första gången på åtta och ett halvt år. 2004 var senast det hände alltså, och det är också en ungefärlig tidpunkt som kan sägas utgöra en brytpunkt för de båda klubbarna och deras inbördes förhållande till varandra.

Dessförinnan kan man mena att det var Leeds som var den stora klubben. Leeds som bara några säsonger tidigare hade spelat semifinal i Champions League och som talades om som en av de klubbar som möjligen kunde utmana Arsenal och Man Utd däruppe i toppen av Premier League. Därefter fick Roman Abramovichs oljemiljarder fullt sving i Chelsea som snabbt växte fram till en av Englands dominerande klubbar, och som inte utmanade utan under i alla fall viss tid utmanövrerade de två klubbarna i toppen.

Annons

Klubbarnas finansiella utveckling är också varandras omvända spegelbild. Där Chelsea badar i pengar drabbas Leeds av finansiell härdsmälta och tvingas obönhörligt nedåt i det engelska ligasystemet. Få saker manifesterar denna transition bättre än att när Chelsea fick Abramovich, så har Leeds fått låta sig nöja med Chelseas gamla och föga älskade ordförande Ken Bates.

:::

Frågan är om ändå inte Leeds kan vara på väg att återigen börja marschera uppåt i ligasystemet. Med nya arabiska ägare är klubben potentiellt, observera det inte oviktiga ordet, lika flush med cash som i princip Man City, och där finns också möjligheten att lägga allt demoraliserande strul med Ken Bates bakom sig.

Det ser också ut som om Neil Warnocks arbete med Leeds har börjat bära frukt. Fyra vinster på de fem senaste matcherna i The Championship vittnar om en stark formkurva, och Leeds har på den här tiden avancerat från 18:e till 12:e plats i tabellen, nu med endast fyra poäng upp till playoff-strecket. Många lag krigar förvisso om playoff-platserna, men Leeds är definitivt ett utav dem.

Annons

Leeds är en klubb med många fiender. De är hatade av många supporterkollektiv, alltfrån dagens Chelsea till bland andra Millwall och Man Utd. Av geopolitiska skäl kommer ingen klubb från Lancashire att vara speciellt förtjusta i Leeds. Lokalt finns där en hetsig rivalitet med lag som Bradford, Huddersfield, och de båda klubbarna från Sheffield.

Men just detta gör också att Leeds saknas på den största engelska fotbollsarenan, som är och förblir Premier League. Engelsk fotboll skulle utan tvivel bli både ett och två snäpp mer intressant på det viset.

Till dess får vi hålla oss till tåls med en Ligacupkvartsfinal som har all potential att bli en riktig barnstormare. Hur pigga på uppgiften är egentligen Chelsea som har både en lång flygresa och en finalförlust i benen?

:::

QPR:s ägare ”avslöjar” att Ukrainas intresse för Harry Redknapp fick honom att agera snabbare för att sparka Mark Hughes. Vad jag kanske inte förstår är att om man nu bestämt sig för att en annan ledig manager är bättre än den nuvarande, vad tusan väntar man då på?

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Conference 2012/13: Mitt i säsongen

Peter Hyllman 2012-12-18 17:30

I min upptaktsblogg inför säsongen i The Football Conference National, det vill säga den högsta divisionen nedanför The Football League, pratade jag om hur tufft det är för en klubb att bli nedflyttad från League Two till The Conference, i allt väsentligt betydligt värre än att bli nedflyttad från Premier League, som allt för många menar är hemskare än hemskt.

Endast fyra klubbar som åkt ur The Football League sedan 2003/04 har lyckats ta sig tillbaka, och två klubbar har helt och hållet upphört att existera. De två klubbar som åkt ned till den här säsongen, Hereford och Macclesfield, motsvarar denna bild tämligen väl. Båda ligger runt mitten av tabellen, om än med dragning åt den övre halvan. Åtminstone Macclesfield har väl poängmässigt hugg på en av playoff-platserna.

I övrigt kan man väl säga att allt inte riktigt blev som jag trodde inför säsongen. Men det blir det ju å andra sidan sällan. Med sisådär 22 matcher spelade av säsongen i The Conference kan det så här inför den hektiska julperioden inom engelsk fotboll vara läge att granska läget.

Annons

:::

Tabelltoppen

Man kan tala om en sexpoängare som spelades för rätt precis en vecka sedan, när Newport County tog emot Luton Town hemma på Rodney Parade. Newport stod då på 39 poäng, tre fler än Luton. Det blev en sprakande match som Newport vann med 5-2 efter tre mål av Christian Jolley, vilket ökade avståndet till sex poäng. Luton Town var favorittippat av bland andra mig inför säsongen, men måste göra en starkare vinter- och vårsäsong om de ska lyckas vinna ligan och den automatiska uppflyttningsplatsen.

Newports manager Justin Edinburgh har uppmanat sitt lag att upprätthålla höstens höga kvalitet, för att på så vis hålla sig kvar på förstaplatsen. Men toppstriden i The Conference är på väg att utveckla sig till ett rejält getingbo. Om samtliga lag i toppen vinner sina respektive hängmatcher, som de har till fördel på Newport, så kommer fem klubbar ligga inom tre poäng på platserna ett till fem. Framför allt blandar sig då både Wrexham och Forest Green på allvar in i tätstriden, och bakom dem smyger Luton.

Annons

Imponerat har också Grimsby Town gjort, som för tillfället ligger tvåa på 40 poäng, två efter Newport. Att Grimsby siktar på League Two är minst sagt uppenbart då de i helgens spel i FA Trophy vilade två viktiga spelare, Ross Hannah och Scott Neilson, inför fredagens viktiga ligamatch mot Wrexham, ett av den kommande helgens toppmöten.

:::

Playoff

Av de fem så kallade huvudkandidaterna så måste ju då rimligtvis fyra klubbar i alla fall låta sig nöja med playoff. Inför säsongen var jag inne på att Cambridge, Kidderminster och Stockport skulle blanda sig i playoff-striden. I de båda fallen Cambridge och Stockport fick jag troligtvis fel, men Kidderminster befinner sig på sjunde plats i tabellen, med möjlighet att kunna kriga om en av de fyra playoff-platserna.

På ungefär samma nivå ligger Mansfield och Macclesfield, men det är först och främst Dartford som utmanar övriga lag i toppen av tabellen. Dartford har en viktig helg framför sig i och med att de möter just en av sina direkta konkurrenter, Kidderminster, på bortaplan och alltså har möjlighet att befästa sin tabellposition samtidigt som de åtminstone för en stund kan hänga av en motståndare.

Annons

Det är särskilt imponerande gjort av Dartford, i och med att det är en liten klubb som även i relativa termer har en mycket begränsad budget att arbeta med. Farhågan inför säsongen var snarare att de skulle få kämpa för att undvika nedflyttning.

:::

Nedflyttningsstriden

Utöver Dartford måste man säga att Telford United och Hyde FC har gjort bättre ifrån sig än vad prognoserna antydde. Det är särskilt imponerande av Hyde som dels är nykomlingar i The Conference den här säsongen, men som också hade en väldig omsättning av personal i klubbledningen inför den här säsongen. Trots denna turbulens har de alltså varit förvånansvärt stabila på fotbollsplanen.

Braintree och Nuneaton Town motsvarar dock de lågt ställda förväntningarna på dem inför säsongen. Båda två ligger under nedflyttningsstrecket, under vilket fyra lag huserar. Särskilt oroande är det för Nuneaton som har allt från en till tre matcher fler spelade än sina närmaste konkurrenter, emedan Braintree faktiskt har en match tillgodo på de flesta.

Annons

I övrigt så ser det mörkt ut för den allmänt ägda klubben Ebbsfleet United, som först och främst har problem med sitt försvarsspel. Det vore ett hårt slag för en av Englands mest experimentella klubbar, som ju flyttades upp för bara drygt ett år sedan till The Conference. Men med ägandet har följt en del problem som sällan nämns i marknadsföringen av dylika påhitt.

:::

Säsongens överraskning: Dartford FC

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: The Holidays Are Coming

Peter Hyllman 2012-12-18 00:41

Alla helger lämpar sig inte för fotbollstittande. Det här var en sådan. Jag hade inte mycket energi kvar i kroppen igår kväll efter en lång helg, och därför fick omgångens hörna ligga och jäsa ett tag. Nu har jag hunnit kolla igenom många godbitar från omgångens matcher, samt se Arsenal både dominera och överleva en god portion skrämselhicka mot Reading.

När jag gör hörnor på söndagskvällarna så brukar jag ju inte räkna med måndagens eventuella match. Jag brukar tycka det är alldeles för sent att på tisdag sammanfatta vad som huvudsakligen skett under helgen. Väl på tisdag så brukar dessutom allas tankar redan ha flytt till vad som komma skall, oftast cupfotboll under veckan eller möjligen nästa helgs matcher.

Mer aktualitet med andra ord, men med icke fullständighet som kostnad. En avvägning man får göra. Dock ej den här gången. Men nu börjar vi ju närma oss julfotbollen, och cupfotbollen har i stora drag gjort uppehåll. Med ett litet undantag för matchen mellan Chelsea och Leeds på Elland Road imorgon onsdag.

Annons

Eller tja. Viss avvägning tvingas man ju till ändå så klart, i och med att Chelsea behagade befinna sig i Japan under helgen, därtill utan att ens ha den goda smaken att vinna. Därför är alltså matchen mellan Chelsea och Southampton uppskjuten.

Tankar från helgen och måndagskvällen?

:::

Reading ner och Brian McDermott ut?

Det känns inte riktigt som om det finns någon kräm kvar i Reading. Tusan vet om de inte blåste allt vad de hade, först mot Arsenal i Ligacupen och därefter mot Man Utd i ligan. Ändå fick de ut noll och intet av detta, trots att de kanske förtjänade bättre. Men offensivt har de inte fått spelet att klicka, och defensivt finns det mycket kvar att jobba med. Ikväll såg de stundtals hopplösa ut.

Brian McDermott pratar rätt mycket i nuläget om rimliga förväntningar, att man ska komma ihåg var Reading befann sig förra säsongen och utifrån det vara nöjda med sitt nuvarande läge. Det må kanske vara sakligt rätt i något avseende, men det är inte nödvändigtvis något särskilt klokt att säga. Det andas en manager som i alla fall till viss del har resignerat.

Annons

Huruvida QPR faktiskt klarar sig kvar i Premier League är oklart. Men det känns som att de med sitt managerbyte till Harry Redknapp åtminstone har gett sig själva chansen. Kanske är något motsvarande nödvändigt också för Reading.

Nytt självförtroende i Man Utd?

Det har sett stundtals håglöst ut i Man Utd, trots att segrarna har kommit en efter en. Detta mer än något annat har varit en anledning till att jag har tagit rätt lätt på pratet om en 20:e ligatitel för klubben. Men så vann Man Utd derbyt och toppmötet mot Man City, och möjligen lossnade kanske något i och med det.

Det är naturligtvis bara en enda match efteråt. Därtill kanske inte världens tuffaste motstånd hemma på Old Trafford. Men spelet var av sådan natur att det såg bättre ut än på mycket länge. Mittfältsspelet var rent av dominant och anfallskreativiteten sprudlade. Robin van Persie växer alltmer fram som lagets förgrundsgestalt den här säsongen.

Annons

Sedan kunde så klart inte Man Utd avstå från att visa upp sin andra sida den här säsongen i den här matchen också. Ett slappt försvarsspel, vilket tillät den gamle Man Utd-produkten Frazier Campbell att kvittera. Campbell är en anfallare med mycket kvalitet, frågan är vad han kan bidra med till Sunderlands offensiv.

Viktig seger för Aston Villa

Om Aston Villa inte vunnit på Anfield, utan förlorat som de flesta nog trodde på förhand att de skulle göra, så hade de inte befunnit sig på 14:e plats med tre poängs marginal till nedflyttningsstrecket. De hade istället befunnit sig under nedflyttningsstrecket, till viss del beroende på hur stort de i så fall förlorat. De hade i så fall befunnit sig i ett väldigt träsk.

Men nu vann de och svarade för en av säsongens höjdpunkter sett till lagets prestation. Det är ett ungt lag som Paul Lambert har arbetat med, och sådana lag kan vara ojämna i prestationen men brukar kunna uppnå förhållandevis höga nivåer när de börjar få medgång. Och så värst mycket större medgång än en seger på Anfield är det ju svårt att få.

Annons

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Europe spelar i Sundsvall imorgon. Nostalgi det.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lika barn leka bäst på Madejski

Peter Hyllman 2012-12-17 06:00

Man kan prata om två klubbar i kris när Reading ikväll möter Arsenal hemma på Madejski Stadium. För Reading handlar det om att hålla sig kvar i Premier League, och för Arsenal handlar det om att hålla sig kvar i Champions League. I båda fallen finns det skäl att tro att detta kommer att misslyckas. Båda lagen led svåra förluster under förra veckan. Reading borta mot Sunderland och Arsenal på straffar mot Bradford.

Båda klubbarna behöver bryta ett för dem tråkigt mönster. Arsenal måste bryta ett svagt bortafacit, samtidigt som de för första gången på snart tre månader bör sikta på att vinna två ligamatcher på raken. Reading å sin sida har ett svagt facit överlag, och när QPR vann mot Fulham i lördags så befinner sig nu de sist i tabellen.

Det är två klubbar med på lite olika sätt ifrågasatta managers. Det pratas om att Arsene Wenger är på väg att lämna Arsenal, eller åtminstone att han borde vara det. Brian McDermott å andra sidan framhålls som favoriten till att bli nästa manager i Premier League som får sparken. Vilket är på sätt och vis lite märkligt då ägarna och styrelsen i respektive klubb borde vara nöjda med sina managers prioriteringar.

Annons

Arsene Wenger arbetar utifrån Arsenals klubbstyrelses finansiella prioritering, och alldeles nyligen konstaterade Brian McDermott att han inte hade för avsikt att be Readings nye ägare Anton Zingarevich att spendera pengar på nya spelare under januarifönstret. Vilket han säkert till i alla fall viss del säger för att inte utmana ödet i relationen till ägaren, sist i Premier League som han trots allt ligger.

Lustigt nog nämner Brian McDermott just Arsenal som en av Readings finansiella förebilder. Förmodligen inte så lite på grund av McDermotts förflutna i Arsenal.

Arsene Wenger får naturligtvis inte sparken. Mot detta är han immun. För Brian McDermott förhåller det sig annorlunda. Dels saknar han Wengers allmänna förtroendekapital. Dels löper Reading en mer reell och påtaglig risk att drabbas finansiellt av ett misslyckande att hålla sig kvar i Premier League, än vad som är fallet för Arsenal och Champions League.

Annons

Kul kan det i alla fall bli på Madejski ikväll. Några tolv mål, likt förra gången, får vi förmodligen inte se, men det har alla förutsättningar att bli en dramatisk match.

:::

Och på tal om managers med problem.

VM i klubblag var ju en chans för Rafa Benitez att skapa något positivt att bygga ifrån. Men det blev tvärtom. Som om hans renommé inte var illa nog på Stamford Bridge så kommer han nu definieras också utav ett initialt misslyckande. Det var en andefattig prestation av det slag som konsumerar snarare än genererar energi. Att de skulle förlora mot Corinthians var kanske ändå inte så väldigt oväntat, även om Chelsea var favoriter.

Viktig match mot Leeds nu i Ligacupens kvartsfinal på onsdag. Både för Rafa Benitez och för Chelsea som lag. Men bortamatch på Elland Road, med en Japanresa färsk i benen, det blir sannerligen ingen lätt uppgift.

Annons

:::

Helgens fem höjdare:

Aston Villa. Till sist verkar Aston Villa-tåget ha lämnat perrongen. En på många sätt imponerande vinst på Anfield, och Christian Benteke gör onekligen ett stort jobb för Villa.

Man City. En väldigt imponerande prestation att åka iväg till St James’ Park direkt efter en tung derbyförlust och så pass tämligen övertygande manövrera bort Newcastle.

Man Utd. Spelade stundtals propagandafotboll mot Sunderland och Michael Carrick var enorm på mittfältet.

QPR. Första segern med QPR för Harry Redknapp, och det var en viktig seger, som i alla fall tillfälligtvis tog QPR upp från sistaplatsen. Om någon frågat Redknapp för ungefär tre-fyra år sedan om Adel Taarabt så hade hans tongångar nog låtit långt ifrån lika positiva som idag.

Marouane Fellaini. Det är naturligtvis inte snyggt att skratta åt ett så korkat beteende som Fellaini visade upp i helgen. Att skalla en motståndare är dumt på så många sätt. Att den han skallade var Ryan Shawcross är däremot humor, det måste man ju säga.

Annons

:::

Under veckan kommer, i form utav extrabloggar, en halvtidsgenomgång av League Two, League One och The Championship, och lagom i samband med julhelgen kommer en motsvarande genomgång av Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Supporterstyre som ett sätt att vara konstruktiv i kris

Peter Hyllman 2012-12-16 06:00

Det pratas ju mycket om Swansea i termer av resultat. Hur de mer eller mindre från ingenstans kom upp som första walesiska lag i Premier League. Hur de spelar en attraktiv fotboll som sett till bollinnehav och passningsspel står sig väldigt högt också i europeisk jämförelse. Hur de till mångas förvåning har etablerat sig som ett stabilt Premier League-lag och därtill avancerat till semifinal i Ligacupen.

Färre talar emellertid om själva metoden, annorlunda uttryckt Swanseas väg fram till detta mål. Det är lite märkligt då Swansea faktiskt är ett utmärkt exempel på att engelska klubbar inte samtliga motsvarar precis den nidbild av kapitalägda och företagsstyrda strukturer som så ofta framförs i den allmänna debatten.

Det är förvisso inga 51 procent. Men 20% av Swansea City ägs av Swans Trust, den till klubben kopplade supportertrusten. Med det inflytandet utser också supportrarna en vald ledamot i klubbstyrelsen. Det är en plattform med vilken Swansea har kunnat kombinera fotbollsmässig framgång på hög engelsk nivå och samtidigt bevara en för Premier League närmast unik relation till klubbens supportrar.

Annons

Men det är en lösning som framstår som mer realistisk när en klubb befinner sig i kris. För bara lite drygt tio år sedan var Swansea en klubb på gränsen till icke-existens, mer eller mindre i konkurs, sålt för £1. Det var utifrån detta läge som Swans Trust fick en aktiv roll i klubbens ledning.

:::

Exemplen på hur krismedvetenhet kan föra med sig den här typen av supporterbaserade ägarformer är flera inom engelsk fotboll. AFC Wimbledon är ett utmärkt och aktuellt exempel. I Portsmouth, en klubb som genomgått upprepade kriser i åratal, är det förmodligen bara en tidsfråga innan Pompey Supporters’ Trust tar över klubben.

Port Vale kan sägas vara ett exempel på ett sådant experiment när det går riktigt uselt illa. När supporterägande istället blir till en arena för internt maktspel och allmänt pamperi.

Annons

Det går inte att säga att någon direkt materiell kris ligger bakom bildandet av FC United of Manchester, men ändå kan det sägas handla om en fotbollens form utav identitetskris. I viss mening kan man hävda att det fanns liknande skäl bakom bildandet av denna utbrytarklubb som det fanns bakom bildandet av AFC Wimbledon.

Exemplen är flera.

:::

Supporterägande och supporterstyre är naturligtvis fasansfullt politiskt korrekt på alla sätt och vis. Själv har jag dock alltid varit skeptisk. Till stor del utav skäl som ligger mig personligen närmast, jag har kunnat bevittna under flera år hur olika supporterfraktioner inom framför allt Man Utd har drivit sina egna maktintressen snarare än agerat för klubbens bästa.

Men där finns också en mer generellt betingad skepsis. Jag tror inte det är någon slump att supporterägda klubbar uppstår i krisande klubbar, eller återfinns mest i mindre klubbar på lägre nivåer. När klubbarna blir större, framför allt när det kommersiella eller businessen blir för stort, då klarar inte den splittrade ägandeformen av att hantera den grad av komplexitet som följer.

Annons

Alternativet är då tjänstemannastyre.

:::

Vad ska man egentligen tycka om en klubb som FC United, som supporter av ursprungsklubben så att säga? Som sagt, på ytan är det ju naturligtvis mycket populärt att bara tycka bra om den.

Men om man då betraktar supporterskapet som något fullständigt orubbligt i medgång såväl som motgång. Ett synsätt som inte gärna kan låta sig begränsas enbart till vad som sker på fotbollsplanen, utan måste också inkludera motgång vid sidan av fotbollsplanen.

Och att överge klubben i vad man själva betraktar som en svår stund för klubben kan ju ses som en form av supportersvek.

Jag inser naturligtvis att det inte är så de själva ser på det hela. Det handlar ju i grund och botten om att vilja bevara klubbens själ, och att man ser olika på vad som krävs för att uppnå detta.

Annons

Själv skulle jag aldrig drömma om att överge min klubb för ett dylikt utbrytarprojekt. Eller, man ska aldrig säga aldrig så klart, men jag kan inte föreställa mig vad exakt som skulle få mig att göra det. Men det är så klart mitt privata förhållningssätt, inte något som ska ses som en universell regel.

I ett avseende respekterar jag dock personligheterna bakom supporterinitiativ som FC United, AFC Wimbledon, Swansea City, Pompey Supporters’ Trust med flera. Därför att när den stora majoriteten mest pratar om storheten i supporterägda klubbar så går dessa människor ut och faktiskt genomför dessa idéer i praktiken.

De skapar något.

:::

Vad säger ni själva. Vad skulle så att säga krävas, om något sådant alls finns, för att ni skulle ”bryta” med er egen klubb?

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Swansea (14:30), samt West Brom vs West Ham (17:00).

Annons

Tottenham och West Brom gick båda på stjärnsmällar förra omgången och behöver vinna får att återhämta sig snabbt. Hemmaplan är en fördel i det avseendet, men motståndet är tufft i båda fallen.

:::

Glöm för all del inte bort finalen i VM för klubblag, som sänds med början klockan 11:30 svensk tid. Chelsea möter Corinthians, och det tror jag kan bli ett riktigt tufft möte för Chelsea.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastles säsong i svart och vitt

Peter Hyllman 2012-12-15 04:33

Ett av den här säsongens mysterium är tveklöst Newcastle. Laget hyllades förra säsongen välförtjänt som en av Premier Leagues positiva överraskningar, ända in i sista ligaomgången krigade de om en Champions League-plats, och det pratades allmänt om klubbens kloka värvningspolitik och deras kontinentalt inspirerade spelstil.

Detta kontrasterar bjärt mot den här säsongen där man hittills, med 16 omgångar spelade, befinner sig på 14:e plats i tabellen, blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Newcastle har vunnit endast fyra av dessa 16 ligamatcher, och med endast en vinst på de fem senaste matcherna så befinner sig laget i en oroväckande formsvacka.

När Newcastles potential och framtidsprospekt skulle diskuteras inför säsongen handlade samtalet mest om deras förmåga att titta fortsatt uppåt i tabellen, eller allra minst att behålla positionen. Min farhåga var emellertid att Newcastle 2011/12 snarast maxade sin prestation, inte alls olikt vad Liverpool gjorde 2008/09, och att en mer normaliserad följande säsong snarare skulle kunna leda till att klubben sjönk i tabellen.

Annons

Där har vi alltså i mina ögon en grundläggande förklaring till Newcastles relativa kräftgång hittills den här säsongen. Men det finns också andra skäl och omständigheter som är värda att nämna, så varför inte försöka komma fram till vilka dessa är?!

:::

Ett av de mest uppenbara skälen är skador och avstängningar. Newcastle har inte ligans största spelartrupp och är därför mer känsliga för dylika problem. Det handlar inte bara om att vissa spelare inte är tillgängliga, de spelare som är tillgängliga slits också ut fortare. Under säsongen så här långt har skador på bland andra Steven Taylor, Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye och Ryan Taylor varit kännbara.

Påfrestningarna på spelartruppen kommer också i form utav Europa League och det utökade spelprogram som turneringen medför. Europa League är ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan europeisk cupfotboll vara ett incitament för både supportrar och spelartrupp samt göra klubben mer attraktiv för intressanta spelare. Å andra sidan sliter det på spelartruppen utan att ge sådana merintäkter att investeringar i spelartruppen därigenom möjliggörs. Påminner lite om politikens unfunded mandates.

Annons

Vid sidan av dessa materiella faktorer finns också mer immateriella skäl som momentum och självförtroende. Det gick bra för Newcastle förra säsongen, det var ett lag i medgång. Spelet gick då mer eller mindre på automatik, där fanns inga stora självtvivel och inga frågor av någon större existentiell natur behövde ställas. Den här säsongen har det gått svårare, och helt plötsligt går inte spelet av sig självt. Det finns alltså mentala hinder som Newcastle är tvingade att bearbeta den här säsongen som inte fanns där förra säsongen. En indikator på just detta är att Newcastle hittills den här säsongen inte vunnit en enda match i vilken de hamnat i underläge.

Besläktat med detta är frågan om förväntningar. Newcastle slog ur underläge förra säsongen, men det är inte en position som går att hålla fast vid. Media och supportrar förväntar sig helt plötsligt prestation på motsvarande nivå som förut, och lagets egna förväntningar på sig självt stegras naturligt bland annat som en följd av detta. Men det handlar också om motståndarnas förväntningar på Newcastle. De ser annorlunda på Newcastle den här säsongen och bemöter dem därför inte på samma sätt rent taktiskt. Sammantaget gör förväntningarna det mer komplicerat för Newcastle den här säsongen.

Annons

:::

Det finns emellertid också rent spelmässiga aspekter som skiljer Newcastle den här säsongen från den förra. Huruvida detta i sin tur förklarar skillnaden i prestation är inte säkerställt, utan det bör vara upp till var och en att efter bästa förmåga bedöma.

Värvningarna av tekniska, kontinentala spelare har fått många att betrakta Newcastle på ett visst sätt. Men statistiken visar att Newcastle är det lag i Premier League som, med totalt 1,052 långbollspassningar, ett snitt om 65,75 långbollar per match, slår flest långbollar i hela Premier League. Därtill är det en ökning om cirka 20% fler långbollar per match jämfört med samma tid förra säsongen.

Det långbollas emellertid inte helt på måfå. 57% av Newcastles passningar når sina mål, vilket innebär att Newcastle motsvarar ungefär ligans genomsnitt i detta avseende. Men själva slutprodukten av dessa passningar är för låg, det händer med andra ord för lite med dem. Detta speglas i sin tur av att Newcastle så här långt in på säsongen är det enda lag som hittills inte gjort ett enda mål på en fast situation.

Annons

Av detta är det möjligt att dra olika slutsatser. En är att anfallsparet Demba Ba och Papiss Demba Cissé, utöver att inte riktigt ha funnit ett fungerande samarbete, har haft svårt att förvalta de chanser som uppstår på dessa längre passningar. Det kan naturligtvis också vara så att dessa passningar underlättar för motståndarnas försvarsspel.

Ett område där Newcastle inte har glänst sett till lagets tabellposition, både den här och förra säsongen, är kreativiteten på mittfältet, uttryckt i förmågan att skapa målchanser. De två mest produktiva spelarna i detta avseende är Yohan Cabaye och Hatem Ben Arfa, båda skadade under delar av den här säsongen, med strax under två skapade chanser per match, nära nog dubbelt så många som någon annan Newcastlespelare. Att jämföra med Evertons Leighton Baines som skapar mer än fyra chanser per match.

Annons

Detta är inte ett kreativitetsproblem som Alan Pardew riktigt har adresserat inför den här säsongen. Frågan är om den ökade produktionen av långbollar ska ses som ett försök till en alternativ plan, eller om det som mest är en framtvingad nödlösning.

Statistiken är hämtad från NUFCBlog.

:::

Newcastle befinner sig alltså i en svacka. Fem förluster på de sex senaste matcherna. Man kan så klart tänka sig lättare uppgifter än att försöka hitta ur en sådan svacka än att möta ett revanschlystet Man City. Men bortsett från de defensiva juniormisstagen i måndagens match mot Fulham så har Newcastle till spelet ändå sett vassare ut mot slutet.

Men problemet för Newcastle är först och främst målskyttet, och det som ligger bakom målskyttet. Frågan är om Newcastle, med över 50,000 fans i ryggen, kan skaka en backlinje i Man City som måste klara sig utan den ljumskskadade Vincent Kompany.

Annons

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Man City (13:45), Liverpool vs Aston Villa, Man Utd vs Sunderland, Norwich vs Wigan, QPR vs Fulham, samt Stoke vs Everton.

Det pratas om hämnd i Man Utd mot Sunderland, efter deras fans beteende efter förra säsongens sista match. Det tror jag bara är olyckligt, sådant prat kan bara tjäna till att dra koncentrationen från själva uppgiften. Londonderby på Loftus Road, och nu måste det nog vara dags för Harry Redknapp att börja vinna, kan jag tycka.

:::

Publiceringen av Man Citys astronomiska förlust om sisådär £100m betyder egentligen föga mer än att de nu med god marginal motsvarar UEFA:s fudge-klausul i sitt finansiella regelverk om att resultaten ska gå i ”rätt riktning”. Så fiffigt är det ju ordnat.

:::

Martin Tyler, Skys kommentator och statistiksmurf, räknade ut hur Premier League-tabellen skulle se ut om det i varje match var det lag som gjorde första målet som vann. Intressant läsning:

Annons

1)      Tottenham   –   16 (pld) – 12 (won) – 0 (0-0) – 36 (pts)
2)      Chelsea   –   16 – 10 – 3 – 33
3)      West Brom   –   16 – 10 – 0 – 30
4)      Stoke   –   16 – 8 – 4 – 28
5)      Aston Villa   –   16 – 8 – 2 – 26

6)      Liverpool   –   16 – 8 – 2 – 26
7)      Fulham   –   16 – 8 – 1 – 25
8)      Southampton   –   16 – 8 – 0 – 24
9)      Sunderland   –   16 – 7 – 3 – 24
10)   Man City   –   16 – 7 – 2 – 23

11)   Norwich   –   16 – 7 – 2 – 23
12)   Arsenal   –   16 – 6 – 3 – 21
13)   Everton   –   16 – 7 – 0 – 21
14)   Newcastle   –   16 – 7 – 0 – 21
15)   West Ham   –   16 – 6 – 2 – 20

16)   Reading   –   16 – 6 – 1 – 19
17)   Swansea   –   16 – 6 – 1 – 19
18)   Man Utd   –   16 – 6 – 0 – 18

Annons
19)   Wigan   –   16 – 6 – 0 – 18
20)   QPR   –   16 – 3 – 2 – 11

Tottenham, och till viss del Chelsea, tappar ledningar. Man City och, i ännu högre utsträckning, Man Utd vänder underlägen. Så har det grovt räknat sett ut. Jag är inte säker på att vare sig det ena eller det andra egentligen är något styrketecken.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa målvakter

Peter Hyllman 2012-12-14 04:28

Det blev ju en sådan succé förra gången, så då är det ju så klart värt ett nytt försök. Det var ju dessutom två år sedan, och sedan dess har ju mycket vatten runnit under broarna och spelarmaterialet i Premier League har onekligen hunnit förändras. Det finns alltså även goda skäl att återvända till frågan om vilka som är Premier Leagues just nu bästa spelare, position för position.

För att uttrycka det uppenbara så inleder jag alltså med målvakterna, för att därefter, som ett återkommande fredagstema, arbeta mig uppåt i planen, position för position.

Kort om min metod. Jag säger mig ju vilja ranka de bästa spelarna just nu. Det betyder inte att jag bara tittar på den här säsongen enskilt. Det betyder dock inte heller att jag värderar en spelares karriär i sin helhet. Jag strävar efter jämviktsläget där jag värderar en spelares kvalitet och förmåga i nuet, både utifrån hur han presterat tidigare och hur jag bedömer att han kommer att prestera framgent. Men ju längre i tid vi förflyttar oss från nuet, desto mindre vikt ger jag detta.

Annons

Detta faller sig för mig naturligt. En spelare kan naturligtvis ha många kvaliteter även om dessa inte tagit sig sina främsta uttryck just under den här säsongens första månader. Likaväl måste man kunna tänka sig att den som faktiskt har varit fantastisk under hösten kanske inte nödvändigtvis är kapabel att hålla den nivån över tid.

Här är min sammanställning.

:::

(10) Tim Krul, Newcastle

Kapabel till smått otroliga räddningar och har kapaciteten att fullständigt stänga en match om han är på det humöret. Till hans nackdel talar kanske också att han känns något ojämn. Med andra ord, en mycket hög högstanivå som däremot inte alltid uppnås. Väldigt stark i det individuella målvaktsspelet men svagare i det organisatoriska.

(9) Simon Mignolet, Sunderland

Med tanke på att Sunderland är ett av de lag i Premier League som släpper till allra mest skott, men som trots detta ändå först och främst baserar sin poängskörd på snål defensiv, så ställer det vissa krav på lagets målvakt. Mignolet motsvarar mycket väl dessa krav och gör ytterst sällan några fatala misstag. En riktigt stabil och därtill underskattad Premier League-målvakt.

Annons

(8) John Ruddy, Norwich

Det är ingen tillfällighet att Ruddy varit landslagsaktuell under det gångna året. När Norwich inledde vad som nu är Premier Leagues längsta svit utan förlust så var Ruddy en av förgrundsgestalterna, bland annat med enorma insatser mot såväl Arsenal som Man Utd. Betydelsen av hans närvaro blir som mest tydlig i hans frånvaro, med Ruddy skadad så har Norwich börjat läcka mål i betydligt högre utsträckning än tidigare.

(7) Wojciech Szczesny, Arsenal

På många sätt påminner mig Szczesny om Tim Krul. En målvakt med potential att göra fantastiska räddningar, men vars förmåga att organisera och kommunicera med ett försvar ännu inte är fullt utvecklad. Ett begrepp för detta är handbollsmålvakt, även om det är att göra Szczesny orättvisa. Szczesny är en mycket kompetent målvakt och med honom så har Arsenal eliminerat det målvaktsproblem laget brottats med under ett antal år. Kommer bara bli bättre med åren.

Annons

(6) Ben Foster, West Brom

West Broms uppåtmarsch i Premier League-tabellen sammanfaller rätt väl med att Foster tog plats i målet, och det är ingen tillfällighet. Foster klarade aldrig riktigt trycket i Man Utd, vilket fått många att nedvärdera honom. Men i såväl Birmingham som i West Brom har han hittat en miljö som passar honom bättre och som ger honom den sinnesfrid som behövs för att leverera ett målvaktsarbete av högsta kvalitet. En målvakt med god kontroll över både målbur och straffområde.

(5) Petr Cech, Chelsea

Cech är inte lika dominerande självklart bra som han en gång i tiden var, även om detta så klart också speglar ett allmänt svagare försvarsspel i Chelsea. Han kan stundtals, likt alla målvakter, göra enskilda misstag, men den lägstanivå Cech visar upp säsong efter säsong är imponerande hög. När väldigt mycket annat är instabilt i Chelsea så är Cech en av lagets stabila pusselbitar. Ingjuter auktoritet och självförtroende.

Annons

(4) Brad Friedel, Tottenham

Gammal är äldst brukar det ju heta, och Friedel börjar bli så till åren att Tottenham känt sig tvingad att värva in hans ersättare allt medan liket fortfarande levererar enastående målvaktsprestationer på löpande band för sitt Tottenham. När han är som bäst kan Friedel vara mer eller mindre ospelbar, kombinerandes såväl ett lysande spel på mållinjen som ett starkt kommando över hela straffområdet.

(3) David De Gea, Man Utd

Inte någon färdig produkt alls, men en klart underskattad målvakt. Skälen till det är flera, men några olyckliga misstag under sin allra första tid i England bidrar säkert. Kan förbättra sitt luftspel, men det är naturligtvis ingen tillfällighet att Alex Ferguson i princip alltid spelar De Gea när Man Utd ställs inför de stora matcherna. Lika lite som att det är en tillfällighet att De Gea då i stort sett alltid levererar räddningar av högsta världsklass. Ett stundtals stort målvaktsspel bakom en svajig backlinje. Och bättre kommer det att bli.

Annons

(2) Julio César, QPR

Visst fanns frågetecken om vad César egentligen ville med flytten till QPR, hans motivation och så vidare. Men de frågetecknen har tämligen omedelbarat rätats ut, och de få skraltiga poäng som QPR trots allt har spelat ihop den här säsongen är till stor del en följd av Césars målvaktsspel. Det är en riktig klassvärvning och om Harry Redknapp ska lyckas hålla QPR kvar i Premier League, vilket vore en imponerande prestation, så måste det baseras på Césars målvakts- och försvarsspel.

(1) Joe Hart, Man City

Man kan tala om en ung generation av moderna supermålvakter. I Tyskland finns Manuel Neuer och den närmaste engelska motsvarigheten är utan tvekan Joe Hart. Det är så nära en komplett målvakt som går att komma skulle jag säga; positionssäker, reflexsnabb, organiserar sitt försvar och sitt straffområde väl. Därtill en spelare med ledaregenskaper både på och utanför planen, lite grann av en typisk målvaktsgalning med andra ord. Med viss marginal Premier Leagues just nu bäste målvakt.

Annons

:::

Bubblare:

»  Pepe Reina, Liverpool
»  Robert Green, QPR
»  Hugo Lloris, Tottenham
»  Brad Guzan, Aston Villa
»  Michel Vorm, Swansea

:::

Problemet med att ranka målvakter på det här viset är naturligtvis att det knappt blir några målvakter över när man väl gjort listan.

:::

Svallvågorna går höga efter Arsenals chockförlust mot Bradford i veckan. Pratet om att Arsene Wenger ska få sparken känns verklighetsfrånvänt. Varför skulle Arsenals klubbstyrelse sparka en manager som helt och hållet går deras egna ärenden? Huruvida Arsene Wenger har något kvar inom sig att bidra med som manager för Arsenal, eller om tiden kanske är inne för honom och klubben att gå skilda vägar, är i så fall en mer motiverad frågeställning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fotbollsfeber när Chelsea ska göra sig stora i Japan

Peter Hyllman 2012-12-13 06:00

Det är en turnering som fått väldigt mycket skit. Men faktum är att Chelsea idag inleder det första steget i att vinna den svåraste turnering som finns att vinna för klubblag. VM med andra ord, som FIFA pampigt nog har beslutat att kalla turneringen.

Klockan 11:30 svensk tid idag möts Chelsea och Monterrey, från Mexiko, i semifinalen.

Som så ofta när nya initiativ tas från de båda övernationella förbunden, UEFA och FIFA, så tolkas dessa av konservativa krafter som endast girigt och negativt och inget annat. Naturligtvis betraktas FIFA:s VM för klubblag endast som ett kommersiellt jippo, inget mer.

Men naturligtvis är det mer. Tittar vi på turneringen rent fotbollsmässigt så är det trots allt den enda turneringen där klubblag från hela världen faktiskt kan stöta på varandra. Det är inte på något sätt någon perfekt turnering, men i det avseendet är det ändå en god turnering.

Annons

Och skulle jag våga mig på en gissning så är troligtvis de som fnyser allra mest på näsan åt turneringen tillhörande eller sympatiserande med klubbar som aldrig deltagit eller heller har några större prospekt på att få delta i turneringen.

Och att låta det perfekta bli det godas fiende är sällan en särskilt bra idé.

:::

Till viss del förtjänar turneringen kritik på grund av sin form.

Den har ingen egen tid i matchkalendern, utan den ligger parallellt med ordinarie liga- och cupomgångar i de olika länderna. Vilket gör att den dels inte ges den uppmärksamhet som den kanske förtjänar, dels komplicerar spelschemat för deltagande klubbar.

Och visst skulle det gå att göra turneringen häftigare, bland annat genom att göra den större, mer omfattande, och genom att lägga den på en tid vid sidan av det ordinarie spelschemat.

Annons

En möjlighet är så klart att låta VM för klubblag spelas varannat år under en del av sommaren. Och i så fall lägga den på de år som är fria från de två allra största internationella mästerskapen, VM och EM. Det vill säga udda år, exempelvis från och med 2013, 2015 och så vidare.

Då blir turneringen inte ett avbrott i den ordinarie säsongen, utan ett exotiskt komplement till densamma.

Naturligtvis gör det också turneringen större. Dubbelt så stor inledningsvis, då det är två säsongers kontinentala mästare som deltar. Blir turneringen större så blir den också svårare att vinna (i sig självt), det blir fler stora matcher, och därmed ökar turneringens prestige. Från Europa skulle med andra ord Chelsea och den här säsongen Champions League-vinnare delta till sommaren.

FIFA borde så klart också kunna se marknadspotentialen i ett sådant förslag. Dumma på så vis är de ju nämligen inte.

Annons

Det går att utöka formatet ytterligare. Europa och Sydamerika står naturligtvis i viss särställning vad avser kvalitet på lagen. Båda dessa kontinenter har därtill sekundära turneringar, såsom Copa Sudamericana och Europa League. Det går att ta med vinnarna därifrån också, och på så vis dubbla deltagandet från dessa båda mäktiga kontinenter.

På så vis har en turnering byggts upp om på ett ungefär 16 deltagande klubbar, plus eller minus hit och dit. Det går att justera. Men fyra grupper med fyra lag, och därefter slutspel. Det är ett välkänt och framgångsrikt format.

Andra format går så klart att tänka sig. Exempelvis att från Europa och Sydamerika ta med fler lag än bara vinnarna, men om det kan man ju ha principiella synpunkter. Eller att spela turneringen utslaget över hela säsongen i rent cupformat, likt gamla Cupvinnarcupen. Men kanske är det opraktiskt, sett till resavstånd och så vidare.

Annons

Det viktiga tycker jag ändå är att inte bara fnysa på idén åt en global klubbturnering av det här slaget, utan att faktiskt ha lite konstruktiva idéer om hur turneringen skulle bli bättre. För ett värde har den absolut, inte minst för de kontinenter som vi nu betraktar som svagare.

:::

Vad med att det är den svåraste turneringen som finns att vinna? Det är ju bara två matcher för en europeisk klubb, och därtill mot rent generellt svagare motstånd, så det där bör ju den europeiska Champions League-vinnaren ta hem hur lätt som helst. Brukar det hävdas.

För det första vet jag inte riktigt om det stämmer. De tre första upplagorna vanns av brasilianska klubbar, det vill säga de sydamerikanska mästarna. Därefter har det i och för sig fem år i rad varit europeiska vinnare, men det har heller inte varit vilka lag som helst det handlat om. Sydamerikanska klubbar har hur som helst ett närmare 40%-igt vinstfacit.

Annons

Sedan är det ju också så att den här finansiella utjämningen mellan klubbar inte bara sker inom Europa. Sydamerikanska klubbar i allmänhet, och då i synnerhet brasilianska klubbar, har skaffat sig finansiella muskler de inte hade tidigare, och därmed ökar deras chanser att konkurrera med de europeiska klubbarna på något som i alla fall börjar likna lika villkor.

(Vem vet, kanske skriver Fredrik Sanz på Sydamerikabloggen något om just detta framöver. Jag tycker i alla fall det är en spännande utveckling, som lite speglar vad som sker med exempelvis Ryssland och Ukraina i Europa.)

Men det är ju också så att för att över huvud taget få delta i VM för klubblag, som en europeisk klubb, så måste du först vinna Champions League. Och det är ju liksom inte något man gör i en handvändning. Lättare att vinna VM för klubblag kan det alltså inte vara, oavsett hur okomplicerade man nu rätt eller fel anser de två matcherna som krävs vara.

Annons

:::

Alex Ferguson kommenterade det ju tidigare. Och visst är det en rätt god portion humor att Rafa Benitez nu faktiskt har chansen att vinna sin andra titel i VM för klubblag, utan att med någon av dessa båda klubbar faktiskt ha vunnit Champions League säsongen innan.

Hur står sig då Chelsea? Ja, mot Monterrey bör de naturligtvis vinna, även om det inte är ett motstånd som ska underskattas. Men mot Corinthians i en eventuell final kommer de få det rejält tufft. Definitivt ingen gimme-match, och jag betvivlar inte för en sekund det brasilianska lagets kapacitet både att hålla Chelseas offensiv stången och kanske framför allt att ställa till problem för deras försvarslinje.

Vad betyder då titeln för en klubb som Chelsea? Absolut ingenting skulle kanske en del säga. Samtidigt ska aldrig värdet av att vinna någonting tillsammans för ett lag, underskattas särskilt då kanske inte för ett lag i något utav gungning som Chelsea ändå för tillfället är. Vinn den här turneringen, och de kan få värdefull energi för återstoden av säsongen.

Annons

Den enda tillgängliga engelska erfarenheten är i det avseendet Man Utd. Som 2000 hade stor nytta av ett soluppehåll i Brasilien innan de därefter vann Premier League med 18 poängs marginal. Och som 2008 vann VM för klubblag och därefter hade det som språngbräda för att äta upp Liverpools och Chelseas försprång i ligan.

A pot worth winning?

:::

Hur som helst. Det är ju ändå lite speciellt som supporter att få sitta på lunchtid på jobbet eller skolan eller var som helst och kika på fotboll. Det måste man trots allt säga. På Lucia dessutom. Eller vad säger Chelseafansen?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Middlesbrough står väl försäkrade inför resten av säsongen

Peter Hyllman 2012-12-12 12:00

Capital One, försäkringsbolaget som sponsrar Ligacupen från och med den här säsongen, gör vad som antingen ska betraktas som en insats för fotbollen eller som en kalkylerad marknadsföringsåtgärd. Möjligen både och på samma gång. De sponsrar ett gäng bussar som gratis ska ta Middlesbroughs trogna supportrar till kvällens bortamatch i Ligacupen mot Swansea.

Bakgrunden är en svårslagen svit. Kvällens match mot Swansea är den tolfte matchen i rad i Ligacupen i vilken Middlesbrough har lottats att få spela på bortaplan. Det betyder att Middlesbrough förmodligen inte har haft någon hemmamatch i Ligacupen på någonstans mellan fyra och sex hela säsonger. Där kan man tala om otur med lottningen.

Någon kort resa är det ju heller inte. Från Englands nordöstra delar ända ned till Swansea på Wales sydkust. Men Middlesbroughs supportrar klagar inte, och i potten mot ett av Premier Leagues mest formstarka lag är naturligtvis en plats i Ligacupens semifinaler.

En lång resa är det också för spelarna. Och Tony Mowbray, Middlesbroughs manager, visar att det i slutänden är ligaspelet, och möjligheten att återvända till Premier League, som väger tyngst för honom. Detta genom att inhysa hela laget på hotell i Wales inför lördagens bortamatch mot Wolves.

Annons

Förhoppningen är ändå att framgångar i cupspelet kan ha positiva effekter också på Middlesbroughs ligaprestationer.

:::

Middlesbrough har så här långt gjort ett imponerande jobb under hösten att svara för en förhållandevis lång cuprun, som ju ännu inte tagit slut, och på samma gång hålla sig uppe i toppen av The Championship, med tydligt häng på en av de automatiska uppflyttningsplatserna. Detta trots en höst präglad av skador på viktiga spelare.

Middlesbrough har ändå befunnit sig i en svacka på sistone, tre förluster på de senaste fyra matcherna har undergrävt lagets starka prestationer under framför allt oktober och november. Farhågorna är att förra säsongens mönster ska upprepas, när Middlesbrough även då gick väldigt bra under hösten för att därefter falla ihop under våren, till sist så att de befann sig nedanför till och med playoff-platserna.

Annons

Tony Mowbray vill dock lugna ned farhågorna och menar att Middlesbrough som lag står betydligt bättre rustat den här säsongen för ett seriöst försök till uppflyttning.  Och med spelare som är på väg tillbaka från skador så ser han ljust på Middlesbroughs läge.

Och med hela sex spelare på väg tillbaka inom någon månad – George Friend, Jonathan Woodgate, Faris Haroun, Rhys Williams, Julio Arca och Mustapha Carayol – så förstår man honom så klart.

:::

Ett av Middlesbroughs problem de senaste veckorna har varit att kontrollera den så kallade matchbilden. Under en tung förlust borta mot Birmingham ledde Middlesbrough matchen vid två tillfällen för att till sist ändå förlora matchen. I helgen, borta mot Peterborough, ledde Middlesbrough med 2-0 innan Posh tilläts både reducera och kvittera. Tack vare inhopparen Ishmael Miller lyckades Middlesbrough till sist ändå vinna.

Annons

Mot ett bollhållande och passningssäkert lag som Swansea kan Middlesbrough inte räkna med att kunna kontrollera matchbilden. Tvärtom är det Swansea som kommer att försöka styra matchen offensivt. Det kan å andra sidan vara befriande för Middlesbrough, som också i matchen mot Peterborough försökte spela ett mer avvaktande spel baserat på snabba omställningar i syfte att utnyttja luckor bakom motståndarnas försvarslinje.

För Swansea vore det naturligtvis ännu ett styrkebevis, och en demonstration om hur långt den klubben har kommit med en egen och sammanhållande klubb- och fotbollsfilosofi. Etablerade som Premier League-lag, och en semifinal i Ligacupen, med fortsatt goda möjligheter till en cuptitel.

När har man som en mindre klubb möjligheten att spela om en titel, frågar sig Michael Laudrup inför kvällens match. Han ser Ligacupen som en sådan möjlighet för Swansea, och om fler engelska klubbar såg på det just på det viset så tror jag mycket vore vunnet för engelsk fotboll.

Annons

Vinst ikväll mot Middlesbrough krävs dock för Swansea.

:::

Vad händer med Arsenals säsong nu?

:::

Chelsea befinner sig ju i Japan för närvarande för att försöka vinna VM för klubblag. Mer om detta speciella äventyr imorgon, men ändå värt att förvarna om att klockan 11:30 imorgon svensk tid, spelar alltså Chelsea semifinal mot Monterrey från Mexiko. Den andra semifinalen spelas samma tid idag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bragden i Bradford

Peter Hyllman 2012-12-11 23:36

Det är som sagt något speciellt med engelsk cupfotboll.

När ett lag som stirrat sin egen undergång i vitögat, ett lag som tillbringar sin vardag i League Two, inte bara vinner utan helt och fullt sett till spelet förtjänar att vinna mot en av Premier Leagues allra främsta klubbar. Bradford gjorde vad många betraktade som omöjligt, de besegrade Arsenal i Ligacupens kvartsfinal.

De spelar nu semifinal i Ligacupen. De kom till kvartsfinalen genom vad som då betraktades som en skräll. Miraklet i Wigan i förra omgången var kanske det största som hänt Bradford på många år.

De vann på straffar. De var ett par minuter från att vinna på ordinarie tid.

Miraklet i Wigan tar nu andraplatsen bakom Bragden i Bradford.

Annons

:::

Det finns några korta fakta som tål att tänka på.

Den genomsnittlige spelaren i League Two tjänar £747 i veckan. En spelare i Arsenals startelva drar varje vecka in i genomsnitt £60,000. Det säger något om vad pengar betyder i förhållande till motivation och karaktär. Det säger också något om i vilken utsträckning vissa av Arsenals spelare helt enkelt inte lever upp till på dem rimliga krav.

Det här var Bradfords nionde raka seger i straffläggningar, och otroligt nog den fjärde bara den här säsongen. Alla deras straffar var sannerligen inte bra ikväll, men det var bra nog. Det var Bradfords spelare som framför allt pallade trycket och Arsenals spelare som inte gjorde det.

Jack Wilshere tog ansvar. Få andra spelare gjorde det.

:::

Många hjältar i Bradford naturligtvis. Inte minst tänker jag kanske på Gary Jones, och målvakten Matt Duke.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

22 frågor till Paul Lambert. Är svaret en semifinal för Aston Villa?

Peter Hyllman 2012-12-11 06:00

Så återvänder då Paul Lambert till Carrow Road för första gången sedan han i somras under irriterade former lämnade Norwich för Aston Villa. De båda klubbarna möts nu i Ligacupens kvartsfinal, och det är det första av minst två möten mellan klubbarna på Carrow Road den här säsongen. Hur han tas emot är än så länge oklart. Han var en hjälte under sin tid i klubben, men många tyckte nog att han svek i somras.

Det har varit en problematisk säsong så här långt för Aston Villa, som under mer eller mindre hela säsongen så här långt har sneglat snett på området runt och under nedflyttningsstrecket. Med två poängs marginal ned till Sunderland så är läget ännu inte säkert. Ändå har vissa framsteg kunnat skönjas de senaste veckorna, och i och med helgens oavgjorda resultat mot Stoke så är Aston Villa nu obesegrade i fyra raka matcher, under vilka de släppt in endast ett enda mål.

Det har varit babysteg framåt för Aston Villa den här säsongen, och det är kanske inte så förvånande med tanke på lagets genomsnittsålder. Tre spelare under 23 år har därtill spelat en viktig roll för laget under säsongen, Christian Benteke, Ashley Westwood och Matt Lowton. Trots detta har Aston Villa alltså goda chanser att ikväll kvalificera sig för semifinal i Ligacupen. Det är värt att beundra i sig.

Annons

:::

Att försvarsspelet har stabiliserats under de senaste veckorna måste vara glädjande för Aston Villa. Offensiven hittills har fungerat tjänligt, inte minst demonstrerat hemma mot Man Utd. I Ligacupen har Aston Villa också varit produktiva, med tio mål på tre matcher mot i tur och ordning Tranmere, Man City och Swindon.

Samtidigt har kanske å andra sidan offensiven nått stiltje de senaste veckorna, med endast två gjorda mål på de fem senaste matcherna. Det är som om förlusten mot Man Utd till sist övertygade Paul Lambert om att prioritera annorlunda på fotbollsplanen.

Bristen på offensiv produktion har emellertid väckt frågor som förmodligen stör Paul Lambert mer än en återkomst till Carrow Road. När Darren Bent, Aston Villas rekordvärvning, satt på bänken mot Stoke i helgen så var det nämligen första gången på sex veckor som han gjorde någon form utav tjänstgöring för Aston Villa.

Annons

I takt med att Aston Villas målproduktion sinat så har medias frågor om varför Bent, en erfaren Premier League-spelare med ett målfacit om ungefär ett mål varannan match, står utanför spelartruppen. Det hela blir desto mer underligt sett till att Lambert själv i början av säsongen utsåg Bent till lagkapten efter Stiliyan Petrovs sjukdom.

På presskonferensen efter matchen mot Reading för tio dagar sedan, som Aston Villa vann med 1-0, ställdes Lambert inför en spärreld av frågor gällande Bent. Mer specifikt handlade 22 frågor om varför Bent inte ingick i Lamberts spelartrupp, vilka Lambert besvarade utan att egentligen besvara dem alls, för att uttrycka det milt. Det är rätt lustig läsning, och The Guardian erbjuder ett transkript:

https://www.guardian.co.uk/football/2012/nov/28/darren-bent-aston-villa

Annons

Av transkriptet kan man troligtvis bara dra en enda rimlig slutsats, nämligen att varje gång Paul Lambert säger ”honestly”, eller någon variant på detta, vilket han gör minst sagt märkligt ofta, så bluffar eller mörkar han. Och dekoderat på så vis kan vi utläsa att Lambert absolut inte kommer överens med Bent, att Bent å sin sida inte har tagit petningen på ett särskilt positivt och konstruktivt sätt, att Lambert definitivt är öppen för bud på Bent under januari, samt att han naturligtvis under intervjun alls inte sagt sanningen till de närvarande journalisterna.

(Kanske är Darren Bent alltså en potentiell måltavla för Liverpool under januarifönstret.)

:::

Det blir ingen lätt match på Carrow Road för Aston Villa. Norwich är till synes i storform. De imponerande vinsterna mot Arsenal och Man Utd har på sistone omsatts i vinster mot såväl Sunderland som, inte minst imponerande, borta mot Swansea. Norwich är för övrigt obesegrade i drygt två månader. De har inte förlorat sedan storförlusten på Stamford Bridge den 6 oktober. Minst sagt en uppryckning från en bedrövlig säsongsinledning.

Annons

Det finns ändå sådant som ger Aston Villa hopp. Norwichs försvar, som tidigare var ramstarkt, med bland annat tre raka nollor mot Stoke, Reading och Man Utd, har nu läckt mål fyra matcher på raken, och sist tre mot Swansea. Målvakten John Ruddys frånvaro på grund av skada ser ut att ha gjort Norwichs försvarslinje lite mer skakig än tidigare.

:::

Kvällens matcher: Bradford vs Arsenal, samt Norwich vs Aston Villa

Arsenal drog den förmodade vinstlotten den här omgången genom att dra den enda kvarvarande klubben nedanför The Championship, närmare bestämt League Twos Bradford City. Stort naturligtvis för The Bantams att få spela kvartsfinal hemma på Valley Parade mot Arsenal.

:::

Iain MacIntosh angående det här med vanan att göra sena, avgörande och vinnande mål. Väl värt sin läsning eftersom det förmodligen träffar fenomenet mitt i prick.

Annons

https://sport.uk.msn.com/socialvoices/blogpost.aspx?post=9597e5ba-7992-4cbc-9b08-96ca355f4c2b&_nwpt=1

:::

Paddy Crerand, en gammal storspelare för Man Utd och numer kanske mest känd som en av världshistoriens mest partiska men älskvärda kommentatorer på MUTV, kanske lät sinnet rinna över något under en radiointervju efter helgens derby. Dear me!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Passion och paradox i Manchesterderbyts eftermäle

Peter Hyllman 2012-12-10 12:00

Det finns en paradox inom den moderna fotbollen. Å ena sidan bygger den på, är kanske till och med beroende av, känslor och supportrarnas eller snarare samtliga inblandades passion för sporten. Å andra sidan finns där en alltför fri vilja att så fort dessa passioner ges mindre politiskt korrekta uttryck, vilket så att säga ligger i dess natur, låta moralpanik resultera i beslut och sanktioner vars enda signal kan vara att göra spelare och supportrar till känslo- och själlösa robotar.

Det är en paradox som blir överväldigande uppenbar i samband med eftermälet till gårdagens Manchesterderby. Supportrar på Etihad Stadium kastade in mynt på planen och mot Man Utds spelare, bland annat träffandes Rio Ferdinand illa, och invaderade planen troligtvis sökandes vuxen dialog med en eller flera av Man Utds spelare. Känslorna svallade i slutskedet av derbyt, efter Man Citys upphämtning och därefter Man Utds sena avgörande.

Det finns självklart en gräns för vad som är accepterat mänskligt beteende och även om det inte alltid är helt lätt att säga exakt var den gränsen går så vet vi i stort sett alltid när vi har passerat den. Att rikta fysiska hot mot i det här fallet spelare är långt över den gränsen, och detta alldeles oavsett hur provocerad man upplever sig vara av spelarnas faktiska eller upplevda beteende. Sådant kan inte accepteras.

Annons

Men sådant beteende straffas alltid när så är möjligt, och såväl klubbarna själva som den lokala polisen arbetar hårt och metodiskt för att så ska ske. Att däremot, likt exempelvis många i media, leta skuld hos klubbar eller spelare för sådant beteende är att i viss mening rationalisera dylikt beteende. Det medför ett fokus på institutionell skuld snarare än individuellt ansvar, vilket ger idioter mer snarare än mindre handlingsutrymme.

Vi vill rimligtvis att spelare ska bli extremt glada när de vinner en väldigt viktig match i slutsekunderna. Om något så visar det att även de bryr sig, som alldeles för ofta och slentrianmässigt beskylls för att vara mångmiljonärer som inte bryr sig om något annat än dem själva. Vad vore egentligen fotbollen utan de passioner på läktarna som i deras olyckliga men kanske ofrånkomliga extrema varianter tar sig uttryck i söndagens sorgliga händelser?

Annons

Fotbollen kan egentligen inte göra så mycket mer än att på klubbarna ställa rimliga krav på säkerhetsåtgärder samt att tillsammans med polisen bestraffa sådant individuellt beteende som går utöver lagar och regler. Att överträda den gränsen är detsamma som att kannibalisera på fotbollens själ. Ändå kommer alltså nu det olyckliga men föga överraskande beskedet från FA att de inleder en utredning i händelserna.

:::

Vad är det meningen att FA ska utreda? Vad som egentligen har hänt vet vi alla redan. Vilka individer som begick dåden är det klubbarnas och polisens ansvar att fastställa. En FA-utredning kan rimligtvis bara syfta till en enda sak, nämligen att fördela ansvar och skuld. Men FA har inte jurisdiktion att bestraffa individer bland supportrarna, dess inflytande sträcker sig endast till klubbar och spelare.

Annons

Vad FA syftar till är alltså att ta reda på om och i så fall i vilken utsträckning det är Man Citys och/eller Man Utds, klubbarnas eller deras spelares, fel och ansvar att några idioter på Etihad Stadium valde att kasta mynt, facklor etc samt att invadera planen.

I mina ögon är det ett grovt feltänkande. Det bygger på tanken att det på något sätt är möjligt för en fotbollsklubb att samla tiotusentals supportrar på en liten yta och garantera att ingen av dem kommer kunna göra något dumt. Och det bygger på tanken att det på något sätt finns något som spelare kan göra, utöver att möjligen själva bege sig upp på läktarna med våld i sinnet, som skulle kunna rättfärdiga supporterbeteende av det här slaget.

Man måste alltså fråga sig vad FA egentligen har för motiv med den här typen av utredning.

:::

Annons

Som sagt är ett syfte med en utredning av det här slaget att fördela skuld och ansvar. Det är därför inte helt långsökt att ett av FA:s motiv kan vara att fördela skuld bort från sig själva, och då lämpligtvis klubbarna. För detta ändamål kan man tänka sig att FA drar slutsatsen att Man Citys säkerhetsrutiner brast, eller att Man Utds spelare på något sätt producerade supportrarnas beteende. När något dåligt händer måste det vara någons fel, och det är viktigt att det inte är FA:s fel.

Det är också möjligt att tänka sig ett politiskt syfte. Det pågår just i England debatt och opinionsbildning om återinförandet av ståplatsläktare. Det är inte orimligt att tänka sig att det är en reform som saknar stöd både i FA och bland relevanta ligaorganisationer. En utredning om en sådan här händelse kan användas som ett argument i den debatten, i syfte att påvisa att miljön på engelska arenor inte är tillräckligt säker för att kunna undvika de fasor som man retoriskt menar följer på ståplatsläktare. Förespråkarna för ståplatsläktare hamnar därmed på defensiven.

Annons

Man kan också tänka sig ett byråkratiskt skäl. Varje byråkrati, och FA är tvivelsutan en sådan, har ett behov av att visa att den behövs, att den faktiskt gör något. Med andra ord, att rationalisera sig själv. I samband med offentligt kontroversiella händelser är det också viktigt för en byråkrati att visa sig handlingskraftig och framstå som att den agerar ansvarsfullt, och då spelar det mindre roll i vilken utsträckning som dessa aktioner faktiskt har något med grundproblemet att göra.

Det ekonomiska syftet, att FA faktiskt meddelst bötesbestraff kan öka sina intäkter, chansar jag på att det är för småttigt och obetydligt för att gräva djupare i det.

:::

Efter ett Manchesterderby av det här slaget, och med matchens stora betydelse, så borde det först och främst pratas om fotbollen, som var spektakulär på många sätt och vis. Ett fåtal idioter ger istället media den ursäkt de behöver för att istället prata om skuld och skandaler och FA, likt de nyttiga idioter den organisationen allt som oftast agerar som, klampar in och förvärrar läget ytterligare.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Sunday Bloody Sunday

Peter Hyllman 2012-12-09 20:55

Det var en söndag när precis allt hände. Vi kunde redan på förväg ana att det skulle bli en engelsk fotbollsdag utöver det vanliga. Ett Manchesterderby till en början, som därefter följdes av Everton vs Tottenham och West Ham vs Liverpool, två matcher som också de är högkalibriga till sin karaktär. Men vad som faktiskt utspelade sig var svårt att förutse.

När den första matchens rökridåer lagt sig så hade Man Utd till sist brutit ännu en motståndares svit av obesegrade matcher. Och precis som för åtta år sedan mot Arsenal så blev känslorna i samband med matchens slut upprörda och eftermälet surt. Hemmafans invaderade planen, kastade mynt och var allmänt upprörda. Säkert var derbyförlusten mot värsta rivalen betydligt värre än att få den tvååriga sviten av att inte förlora på hemmaplan bruten.

Den typen av sviter är ändå oväsentliga i det stora sammanhanget. Vad som spelar roll är vilket lag som befinner sig högst upp i tabellen, inget annat. Och i det avseendet ryckte alltså Man Utd åt sig en sexpoängsledning. Vilket, även om ligan naturligtvis är långt ifrån avgjord för den sakens skull, naturligtvis är ett utmärkt läge för Man Utd, som därtill också har klarat av säsongens för dem tre svåraste bortamatcher.

Annons

Fyra gånger under Roberto Mancinis tid som Man City-manager har nu Man Utd vunnit mot Man City på Fergie Time. Jag undrar om någon annan manager har en sämre ratio än så. Fyra gånger på tre år alltså, eller elva matcher om man så vill. Det sved så klart. Ändå tycker jag Mancini höll sig kall efter matchen. Kritiken mot honom att ha spelat Mario Balotelli stinker av baksätesföre och eftertankens kranka blekhet.

Även om Carlos Tevez naturligtvis borde ha spelat. Men inte nödvändigtvis, sett till vad man rimligtvis kan ha vetat på förhand, på Balotellis bekostnad. Men det finns inga nyanser när det gäller Balotelli, särskilt inte åt det negativa hållet. I mina ögon gjorde han en dålig match, likt så många andra spelare före honom, inget annat.

Omställningsspel via kanterna. En framgångsrik taktisk melodi för Man Utd den här matchen. Alex Ferguson är kanske ingen av de större taktikerna, men idag gick han nog segrande ur striden.

Annons

:::

Viktig vinst för Everton

Men när det kommer till vinster på Fergie Time så måste man väl ändå säga att Everton tog det hela ett steg längre ikväll. De inte bara vann, utan vände och vann mot Tottenham. 0-1 blev 2-1 och med segern gick de upp på 26 poäng, händelsevis samma poängantal som just Tottenham och, efter deras förlust på Emirates, West Brom. Med målskillnaden till sin fördel tog Everton också över fjärdeplatsen i ligan.

Viktigt var det också för Arsenal, som alltså gjorde sitt jobb under lördagen och besegrade West Brom. Naturligtvis med viss hjälp av ett domslut som minst sagt gick till deras fördel, men på det stora hela var det ändå en prestation som sett över 90 minuter var uppmuntrande för Londonlaget. Hur som helst, ett rejält getingbo börjar utvecklas om den där sista Champions League-platsen.

Annons

Benitez and Torres sitting in a tree…

Ett vanligt framfört argument, kanske med viss sanning i, är att Rafa Benitez tillsattes som Chelseas manager först och främst för att få igång Fernando Torres, Chelseas så här långt misslyckade £50m-värvning. En första indikation på att det projektet faktiskt kanske kan lyckas gavs i lördags, när Torres gjorde två mål och var nära ett hattrick.

Jag tänker inte säga att problemet därmed är ur världen för Chelsea, men allra minst borde vi nu kunna få ett svar på frågan huruvida Fernando Torres är en fråga om spelarkvalitet och fysik, eller mest bara en fråga om självförtroende eller ej.

Chelseas vinst gjorde också att de ryckte åt sig lite poängmarginal i Champions League-striden, och de har nu tre poäng att jobba med, och kan möjligen också börja titta uppåt i tabellen igen och se vad de kan göra för att börja knappa in på de två Manchesterlagen.

Annons

Liverpools vändning tuffar till Champions League-striden

Om Chelseas seger reducerade komplexiteten i Champions League-striden, så innebär Liverpools mäktiga vändning borta mot West Ham att komplexiteten ökade. Liverpool ligger nu fyra poäng bakom trion med 26 poäng, vilket innebär att de är två omgångar ifrån att vara uppe på samma nivå. Viktigt idag var också den moral som laget visade upp, och att vända en match på det här viset kan vara otroligt viktigt för ett lags självförtroende.

Mellan Liverpool på 22 poäng och Tottenham, Everton och West Brom på 26 poäng ligger självklart Arsenal på 24 poäng. Man kan också fråga sig vad Swansea, på 23 poäng, kan mäkta med. Helgens tunga förlust mot Norwich kostade dem naturligtvis, men Michael Laudrups lagbygge ser onekligen både starkt och intressant ut. Jag skulle inte räkna bort dem.

Annons

Roligt på ett symmetriskt vis att samtliga Liverpools tre målskyttar ikväll har ett förflutet i just West Ham.

:::

Managerkollen

En viss effekt har ändå Harry Redknapp haft på QPR. Nu för tiden tar de i alla fall poäng i matcher de tidigare troligtvis förlorat. Alltid något. Är då glaset halvfullt, poäng är en bra plattform att bygga vidare ifrån? Eller halvtomt, Redknapp borde göra bättre än så här?

Sunderlands ökenvandring fortsätter. Och Martin O’Neill ser så olyckligt olycklig ut att man bara vill krama honom och säga att allting minsann kommer att bli bra. Samtidigt, med Sunderland nu under nedflyttningsstrecket, så blir ju frågetecknet bara större och större, hur länge sträcker sig egentligen Ellis Shorts tålamod?

:::

Michu, Diame och Robin van Persie – Tre rätt tunga kandidater till säsongens värvning får man väl lov att säga.

Annons

:::

Måndagens match: Fulham vs Newcastle

Om vi ska hitta ett passande narrativ för måndagens kvällsmatch så borde det vara att det är två lag som möts som är inne i något av varsin svacka, som de behöver hitta en väg ut ur. Fulham har snappat upp en enda poäng den senaste månaden, och även om nu Newcastle senast lyckades vinna mot Wigan så är det ett lag som haft stora problem under säsongens första halva. Kan något lag ikväll använda det andra som en språngbräda uppåt i tabellen?

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tio magiska ögonblick i Manchester

Peter Hyllman 2012-12-09 06:00

Manchesterderby.

Naturligtvis är det ett möte som hypats enormt, en av Premier Leagues allra största matcher. Det är därtill en match som tillskrivs en helt avgörande betydelse för Premier League. Som skribent för en viss liga kan det finnas de som tycker att mitt jobb är att blåsa på denna hype, att om möjligt göra intresset för matchen ännu större. Jag har däremot kroniskt svårt att betrakta det som min arbetsbeskrivning.

Mest utav det enkla skälet att egentligen ingenting avgörs idag. Detta alldeles oavsett utfall. Den som undrar över detta behöver bara koppla bort den egna kroppens testosteronproduktion och tänka rent tabellmatematiskt. Om Man City vinner så ligger de båda lagen på exakt samma poäng. Om det blir oavgjort leder Man Utd med tre poäng. Om Man Utd händelsevis vinner så rycker de förvisso åt sig en sexpoängsledning i tabellen. Det kan ju kännas avgjort, för de som inte kommer ihåg att Man Utd tappade mer poäng än så på betydligt kortare tid förra säsongen.

Annons

Ändå är det en match av stor betydelse. Naturligtvis. Om inte annat så rent psykologiskt, vilket brukar vara något jag fäster vikt vid. Ett vinnande lag går ur mötet med momentum. Ett förlorande lag måste återfinna det, om än till viss del beroende på hur förlusten faktiskt uppstod. Pressen inför mötet ligger i alla fall på Man City. Hemmaplan såväl som poängläget mellan lagen ser till att så är fallet.

Man Utd kan å andra sidan vara hyfsat avslappnade. I värsta fall förlorar de, men ligger i så fall ändå poängmässigt jämsides med Man City, samtidigt som säsongens tre allra svåraste bortamatcher är avklarade. Frågan är bara om den vetskapen talar till deras fördel eller nackdel i just den här matchen?!

:::

Men istället för att prata om hur avgörande, viktig eller betydelsefull matchen mellan Man City och Man Utd är, så kan man kanske passa på att bara se fram emot vad som kommer att bli en stor match. I ett möte och ett derby som är ett av de mer unika inom engelsk fotboll i det avseendet att inte bara kan allt egentligen hända, det brukar dessutom göra det. Genom åren har derbyt i Manchester gett oss några oförglömliga ögonblick av varierande karaktär. Här är tio av dem:

Annons

Franny Lee visar upp skådespelartalang

Ett derby i en tid när det hade nästan samma ligamässiga betydelse som det har idag. I en match som visade prov på ett lika enastående obefintligt försvarsspel som det ju finns goda möjligheter att vi får se prov på idag igen, så var den kanske komiska höjdpunkten när Franny Lee med alla till buds stående medel försöker övertyga domaren, medspelarna, motståndarna, publiken, ja alla, att George Best filmade. ”Ta det som en man” ser domaren ut att vilja säga till Franny, vilket så klart blir svårare när man kallas just Franny.

” Denis has done it…”

Sex år efter att Man Utd som första engelska klubb vunnit Europacupen så var deras tid i gamla Division One över. Denis Law var en stor del av Matt Busbys lagbygge, men under sin sista säsong som fotbollsspelare, i en tid när sådant fortfarande var möjligt, så skrev han på ett kontrakt med Man City. Med klacken beseglade han symboliskt Man Utds öde, händelsevis hans sista spark som professionell fotbollsspelare.

Annons

Skrattar bäst som skrattar sist

Säsongen var 1993/94. Tidigare under veckan hade Man Utd spelat i Champions League mot Galatasaray och tappat en 2-0-ledning till förlust med 3-2. Bara några dagar senare beger de sig till Maine Road för ett derby i vilket Man City går upp i en 2-0-ledning. Man City-fansen, lyckliga som bara Man City-fans kunde vara innan de hade hört talas om Poznan och Mansour, sjöng för fulla halsar: ”Two-Nil, and you fucked it up”. Vad som hände sedan tror jag redan ni vet.

Maine Road Massacre

Med 1-6 i färskt minne så pratas det av naturliga skäl mest om detta. Betydligt värre än den krossen var emellertid slakten på Maine Road 1989. Här pratar vi inte om utvisade Man Utd-spelare i början av andra halvlek vid ställning 0-1 och tre mål i fotbollens närmaste motsvarighet till tom bur på tilläggstid. Här talar vi ren och skär slakt över 90 långa och åtminstone för mig personligen ytterst plågsamma minuter. I mina ögon en betydligt större vinst för Man City, och en långt mycket mer plågsam förlust för Man Utd.

Annons

I want to ride my bicycle…

Inom loppet av några veckor hade Man Utd två ligamatcher under vilka såväl Chelsea som, vid det tillfället fortfarande, Arsenal hoppades att de skulle tappa värdefulla poäng i titelstriden. Först Liverpool och därefter Man City hemma på Old Trafford. Att göra stora mål är svårt nog, att göra dem i så extremt avgörande lägen är nästintill omöjligt. Wayne Rooneys cykelspark upp i krysset röstades med all rätt fram till säsongens mål. Ett stycke fotbollshistoria från en vid det tillfället ifrågasatt spelare på Old Trafford.

En dramatisk Ligacupsemifinal

Ligacupmatcher kan ju ibland vara rätt avslagna historier. Det här var raka motsatsen. Man Utd var regerande mästare, Man Citys projekt var i sin så kallade begynnelse och ny i klubben var en viss Roberto Mancini. Stämningen på Old Trafford var elektrisk i en sådan utsträckning att ingen match och ingen arena inom engelsk fotboll har överträffat den sedan ståplatsläktarna togs bort. Ljudnivån på ett fullsatt Old Trafford i fullt humör har uppmätts till en högre decibelnivå än alldeles intill en startande jumbojet. De som säger att det aldrig är någon stämning där har förmodligen befunnit sig alldeles för länge på en sådan plats.

Annons

Hämnd är en rätt bäst serverad kall

Fem år efter den förnedrande förlusten på Maine Road så var det Man Utds tur att förstöra grannsämjan. Ett av Man Utds bästa lagbyggen under Fergusons tid som manager, under Eric Cantonas talismaniska inflytande, vrålade igång maskineriet på högsta volym. Demolition Derby är etiketten matchen är känd under, även om Man City höll sig kvar i Premier League ytterligare två säsonger.

Det bästa derbyt någonsin?

En gång i tiden var Mark Hughes permanentad med ett hår som föll i långa och mörka lockar. Det här skulle kunna ha varit den match som över dagen gjorde honom till den silverräv han idag är. Tre gånger tar Man Utd ledningen, tre gånger kvitterar Man City på de mest sinnessjuka sätt. Klockan är inne i 95:e minuten när den mest osannolike karaktären i ett Manchesterderby någonsin, Michael Owen, avgör.

Annons

Game, Set and Match

En match av stor symbolisk karaktär för många. Herraväldet i Premier League såväl som i Manchester stod på spel, och just den här dagen var det ingen som helst tvekan om vilka som stod högst i kurs. Huruvida matchen faktiskt avgjorde ligan beror väl på vem man frågar och hur romantiskt lagd den personen i så fall är. Vad den emellertid gjorde, och som kan ha varit avgörande för säsongen och på sikt, var att sätta punkt för Man Citys lillebrorskomplex i det här derbyt.

Flowers of Manchester

Bitterhet och rivalitet präglar vanligtvis derbyn mellan de båda klubbarna. Men var sak har sin tid, och 50 år efter Münchenkatastrofen var inte tiden för dylika småaktigheter. Oron inför minneshögtiden var stor att publiken skulle förstöra ögonblicket, men Man City-fansen visade både respekt för sin rivals historia och den djupare insikten att vad som hände på en snöslaskig flygplats i München inte bara hände Man Utd utan hela Manchester.

Annons

:::

Carlos Tevez är och förblir den gemensamma nämnaren mellan de båda klubbarna. Från tid till annan älskad såväl som föraktad i båda klubbarna, nu verkar han i alla fall ha funnit sig själv till sist i Man City. Man får väl säga att hans övergång och de olika former av affischer och plakat som följt i hans fotspår också det är en rätt skön bisak till det moderna Manchesterderbyt.

:::

Dagens matcher: Man City vs Man Utd (14:30), Everton vs Tottenham (16:00), samt West Ham vs Liverpool (17:00).

Två svåra bortamatcher också för Tottenham och Liverpool. Everton har vid tre poäng ikväll chans att häva sig tillbaka in på riktigt i kampen om Champions League-platserna. Men det förutsätter att laget gör vad de gjort endast en enda gång på drygt två månader, det vill säga vinner.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal är en uppvisning i särkopplingens strategi

Peter Hyllman 2012-12-08 06:00

Steve Clarke, West Broms manager, menade nyligen inför helgens match mot Arsenal att två raka förluster inte var någon kris att tala om. Detta efter att West Brom förlorat mot först Swansea och därefter Stoke. Där kan man tala om skillnad i perspektiv. Både jämfört med den klubb som Clarke själv närmast kommer ifrån, Liverpool, och den klubb som hans klubb idag möter, det vill säga Arsenal på Emirates.

Naturligtvis är det inte lika turbulent i West Brom, som ju gjort sin bästa säsongsinledning på decennier och som snart halvvägs in på säsongen faktiskt har bra hugg på de europeiska cupplatserna. För en klubb som Arsenal är det dock lätt att se två raka förluster eller poängtapp, likaväl som vinster, som en svit och dra slutsatser om framtiden baserat på detta. Det ligger i supportrars att överdramatisera, och media svansar av naturliga skäl efter.

Kritiken mot Arsenal, internt såväl som externt, är omfattande, vilket måste ses som naturligt och kanske till och med på sitt sätt hälsosamt för klubbar som inte presterar efter förväntningar. Ändå är en tanke som slår mig att kritiken känns splittrad och ofokuserad. Måltavlan är diffus – är det spelarna, klubbledningen eller Arsene Wenger? – och supportrar såväl som media har svårt att ena sig om vad problemet egentligen är. Samtidigt kryssar Arsenal som klubb vidare i samma farled, utifrån samma kritiserade principer och effektivt utnyttjandes splittringen i kritiken.

Annons

Nästa tanke är så klart om detta på något sätt är genomtänkt.

:::

Inom organisationsteorin finns ett spår kallad nyinstitutionell teori, som ser först och främst på organisationers förhållande till sin omvärld, och hur organisationer först och främst eftersträvar mål som handlingsutrymme och legitimitet snarare än den rationella idén om effektivitet. En av de främsta i Sverige på området är Nils Brunsson, som garanterat inte lärt mig allt han kan även om han säkert gjort sitt bästa.

Enligt nyinstitutionell teori handlar mycket om beslut i organisationer om att reducera risk och osäkerhet, och om att öka en organisations och dess lednings handlingsutrymme. För att detta ska ske måste dess omvärld, och i den viktiga aktörer för organisationen, betrakta organisationen som legitim.

Det ställs alltså krav på organisationen från omvärlden, och en av ledningens viktigaste uppgifter enligt detta perspektiv är att utgöra ett skydd för organisationen från denna omvärld, en form av buffert om man så vill. Så att organisationen må fortsätta fungera som förut samtidigt som omvärlden ges sken av att den tar itu med dess krav.

Annons

En viktig strategi för att åstadkomma detta är särkoppling. Vilket kort uttryckt är att hålla isär prat, beslut och handling. Med detta menas att vad en organisation faktiskt gör inte nödvändigtvis behöver ha så mycket att göra med vad som sägs eller vad som beslutas. Ska man förstå en organisation gäller det alltså att se till vad den faktiskt gör.

:::

Hur ska vi förstå Arsenal utifrån det här?

Kraven på Arsenal från dess omvärld, i form utav supportrar och media, är hyfsat uppenbara. Det handlar om framgång på fotbollsplanen i någon form. Samtidigt är klubbens och ledningens egen prioritering på lönsamhet före framgång uppenbar, och en tydlig källa till konflikt. Ett klassiskt fall där organisationens och omvärldens intressen går isär med andra ord, och där klubbens ledning som en följd tvingas arbeta med vissa legitimitetsproblem.

Annons

Arsenal som klubb måste alltså agera för att skaffa sig handlingsutrymme. Det görs dels genom att prata om framgång som klubbens självklara mål, dels genom en begåvad uppdelning mellan å ena sidan klubbledningen i form av dess styrelse och VD, och å andra sidan dess fotbollsledning, först och främst företrädd av Arsene Wenger. Taktiken är söndra och härska, genom att dela upp de egna målen splittras fienden och kan därmed lättare hanteras. En form utav strukturell särkoppling.

De både nivåerna ger också varandra eldunderstöd. Klubbledningen är en bekväm skurk som drar mycket uppmärksamhet från fotbollsledningen och Arsene Wenger. Med sin väldiga personliga legitimitet utgör Wenger också ett stort skydd för klubbledningen. På så vis ges klubben som helhet en form av isolering mot alltför samlad kritik från supportrarna gällande klubbens beslut och aktivitet.

Annons

Detta tjänar för klubben två syften. För det första blir sällan opinionen så stark så att den kan tvinga klubben till reformer. För det andra så leder splittringen på två måltavlor till att varje enskild form av kritik oftast i sig själv blir otillräcklig, vars svagheter klubbledningen effektivt och demagogiskt kan utnyttja, och som därtill skapar en motopinion från de som riktar in sig på den andra måltavlan.

:::

Hur möjliggörs då detta i praktiken? Till stor del beror det på kritikernas tendens till polarisering av debatten. Det är antingen helt och hållet klubbledningens fel, eller så är det Arsene Wenger som bär skulden. Båda perspektiven är otillräckliga, istället måste samspelet mellan klubbledning och fotbollsledning först och främst betraktas och därefter förstås.

Klubbledningens ansvar är uppenbart och förmodligen heller inte särskilt kontroversiellt. Betydligt mer kontroversiellt är då att kritisera Arsene Wenger, så omtyckt är han ju av Arsenals supporterkollektiv, med väldigt goda skäl naturligtvis. Ändå har han ju en klar och tydlig roll i sammanhanget. Det finns i princip två alternativ. Antingen delar han klubbledningens värderingar och då har han ett med dem kollektivt ansvar för dessa. Eller så delar han dem inte, men gör sig då ändå medansvarig genom sin tystnad och brist på protest, och genom sitt pågående skydd av klubbledningen.

Annons

Lojalitet brukar då framföras som försvarstal för Arsene Wenger, det vill säga att han på grund av lojalitet till klubben inte kan kritisera klubbledningen. Då får man så klart fråga sig om han är lojal mot klubbledningen eller klubben, och kanske också vad som är egentligen är klubben, och vad lojalitet egentligen innebär. Anser man att supportrarna är en viktig del av klubben så måste man rimligen också anse att det går att vara lojal med klubben utan att för den sakens skull skydda klubbledningen till varje pris.

Det kan ses som en framstående form av lojalitet att kritisera vad som är fel med en organisation i syfte att förbättra den och göra den starkare. Låt oss spekulera i att Arsene Wenger gick ut och offentligt gav sin syn på hur han tyckte att klubben skulle drivas i framtiden och att denna syn var densamma som majoritetens av supportrarna. Är det någon som tror att klubbledningen skulle ha någon kraft kvar att stå emot ett sådant maktutövande och den opinion som då skulle formas mot dem? Vad vore alternativet för dem, att sparka Wenger? Otänkbart naturligtvis. Wenger är en av två osparkbara managers i Premier League. En maktposition han väljer att inte utnyttja.

Annons

Och så länge han inte gör det så kommer Arsenals klubbledning kunna fortsätta utnyttja ett annat helt normalt beteende hos klubbens egna supportrar till sin egen fördel, nämligen benägenheten att försvara den egna klubben, laget och spelarna, och i Arsenals fall naturligtvis också managern, från alltför omfattande extern kritik. Varmed de själva görs till medproducenter i klubbens nuvarande kris.

Arsenal är en närmast briljant nyinstitutionell konstruktion.

:::

Dagens matcher: Arsenal vs West Brom, Aston Villa vs Stoke, Southampton vs Reading, Sunderland vs Chelsea, Swansea vs Norwich, samt Wigan vs QPR.

Southampton mot Reading, och Wigan mot QPR, två tunga matcher i tabellens nedre skikt. Blickarna riktar sig också mot Stadium of Light där två ifrågasatta klubbar och managers ställs mot varandra. Kan Sunderland hitta sin mojo? Kan Chelsea gripa tag i titelstridens sista halmstrå?

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Debatt: Rätt beslut att dela upp EM 2020?

Peter Hyllman 2012-12-07 06:00

UEFA fattade igår beslutet att 2020 års EM inte kommer att arrangeras av ett enda eller möjligen två arrangörsländer, utan spridas ut över ett antal städer i Europa. Det var ett beslut som tämligen omedelbart kritiserades. Dels för att det river upp ett etablerat turneringsformat. Dels för att många uppfattar det som bara ett nytt sätt för UEFA att tjäna pengar.

Modellen som nu lyfts fram är att cirka 15-talet städer och arenor kommer att utses som del utav arrangemanget och fördelas på ett antal gruppspelsmatcher och därefter slutspel. Det hela sammanfaller med en utökning av antalet deltagande lag från 16 till 24. Med andra ord, istället för ett arrangörsland så arrangerar Europa nu EM gemensamt.

Vilka skäl har då UEFA för att fatta detta beslut?

:::

En anledning UEFA kan ha att fatta beslutet är att det står ett antal stora och moderna fotbollsarenor runtom i Europa som i grund och botten är underutnyttjade när det kommer till fotboll. Det är alltså fråga om en effektivare resursanvändning i det avseendet. Man skulle kanske kunna säga att det är en UEFA:s variant av glesbygdspolitik.

Annons

Men där finns en form utav regionalisering inte bara på kostnadssidan utan också på intäktssidan. Genom att sprida ut mästerskapet ges det möjligheter att regionalisera och segmentera marknaderna för sponsring och annonsörer, vilket ökar den totala intäktspotentialen jämfört med om hela arrangemanget är bundet till ett land och en marknad. Det är en intäktsmodell som bland annat Man Utd gjort stora vinster på.

Beslutet är emellertid också fråga om kapacitet och infrastruktur. För att uttrycka det enkelt, EM är helt enkelt för stort för ett eller två länder att arrangera ensamt. Och inte blir problemet mindre i och med att antalet deltagande lag alltså ökar. Alternativet vore att i princip endast de allra största länderna, till exempel England och Tyskland, skulle kunna stå som arrangörer, vilket till sist skulle bli tämligen tråkigt.

Annons

En förhoppning är förmodligen att beslutet kan leda till en ökad integration av UEFA och den europeiska fotbollen. Säkert ses det som ett led i att skapa eller förstärka en europeisk fotbollsidentitet, delvis jämte andra kontinenter men också gentemot den alltjämt framträdande nationella identiteten. Med det här beslutet blir EM hela Europas projekt.

Beslutet har också kritiserats för att försvåra för supportrarna och göra det mer svårtillgängligt för större supportergrupper. Vad det emellertid gör är att öka tillgängligheten för supportrarna, i och med att fler har möjlighet att se sina lag på hemmaplan eller nästgårds. Det blir alltså ett sätt att lokalisera den internationella fotbollen och göra den mer diversifierad. Baksidan av myntet är så klart att den supporterkulturella smältdegel som ett mästerskap kan utgöra inte längre ges samma utrymme. Å andra sidan så finns fortfarande VM.

Annons

Jag tycker det är ett klokt beslut av UEFA. Faktiskt. Inte minst för att det är lite nytänkande, och det känns inte som att det skadar. Det adresserar dessutom reella problem, som frågan om enskilda länders kapacitet.

Philip Cornwall argumenterar för det motsatta och menar att England borde damma av sin gamla misslyckade VM-ansökan och erbjuda sig att ta över arrangemanget.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/dec/06/euro-2020-supporters-view?intcmp=239

:::

Frågan är så klart ändå: Vad tycker ni?

Vissa kritiserar så klart UEFA:s beslut på grundval av att det bryter med traditionen av ett mästerskap. Vilket så klart är lite roligt tänkt eftersom EM en gång i tiden ju inleddes som ett väldigt litet mästerskap med endast semifinaler och final spelade i ett land under en vecka, och resten av turneringen avgjordes tidigare på hemma- och bortaplan som vanligt.

Annons

Jag kan se det här beslutet som lite utav en återgång mot detta. Eller snarare en hybrid av de båda modellerna.

:::

Starkt gjort av Liverpool att ta den nödvändiga trepoängaren borta mot Udinese. Jag misstänker att rätt få hade kunnat föreställa sig just Jordan Hendersom en av Liverpools många europeiska hjältar genom åren, men så blev nu kanske ändå fallet.

Liverpool, Tottenham, Newcastle och Chelsea i Europa League-slutspel med andra ord. Liverpool och Chelsea kommer vara seedade i lottningen som äger rum den 20 december i Nyon.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Grupputvärdering av Champions League

Peter Hyllman 2012-12-05 23:56

För andra året i rad misslyckas alltså två engelska klubbar med att avancera från Champions Leagues gruppspel. Där finns två gemensamma nämnare. Arsenal som fortsätter att gå vidare till slutspel. Och Man City som envisas med att bli utrivna redan på första hindret, utöver att slå nya rekord som det sämsta engelska laget i Champions League någonsin.

Även om jag tycker det omdömet är hårt. Inte minst Man Utd har väl haft några europeiska upplagor genom åren som står sig rätt gott när det kommer till jämförelser i ren och skär uselhet.

I övrigt så envisas de övriga två klubbarna med att försöka motbevisa teorin att framgång föder framgång. Många sade sig för rätt precis ett år sedan, lägligtvis i efterhand och med facit på hand, vara ”inte förvånade” över att Man Utd blev utslagna och spekulerade i en för dem nedåtgående spiral. Den här säsongen vann de gruppen i så pass avstannande stil att den största farhågan kanske är ifall de lyckas få upp farten igen när det väl blir dags.

Annons

Chelsea satte det icke särskilt avundsvärda rekordet att som första regerande mästare någonsin inte ta sig vidare från nästa säsongs gruppspel. Målfesten mot Nordsjaelland var förgäves, och spädde bara på en målskillnad som visade sig förgäves i och med att Chelsea misslyckades mot de som var deras faktiska konkurrenter i gruppen.

Hur blev då utfallet mot för hur jag trodde det skulle bli innan gruppspelet inleddes, i samband med att grupperna lottades? Nja, sådär skulle man kanske kunna säga, vissa likheter och vissa tydliga skillnader.

:::

Grupp B – Arsenal – Prognos: +++++

Jag betraktade Arsenal som mer eller mindre säkert vidare från gruppen, och jag var också rätt övertygad om att de skulle ta förstaplatsen. Avancemanget säkrade de med en match tillgodo, och det får väl anses som hyfsat stabilt. Men de slutade till sist tvåa, och det hade inget att göra med att de ”softade ner” som jag anser de gjorde för några säsonger sedan. Schalke var mer stabila än jag gav dem kredit för, samtidigt som jag inte alls förutsåg nivån på den halvkris som Arsenal befunnit sig under höstens andra halva. I efterhand skulle jag ha plockat bort ett plus från Arsenal.

Annons

Grupp D – Man City – Prognos: ++++

Här har vi det rejäla klavertrampet. Jag betraktade Man City inte som säkra men i alla fall som ytterst goda kandidater till att gå vidare från gruppen. Framför allt är Dortmund differensen mellan prognos och utfall. De visade, tvärtemot mitt något provokativa påstående, att tyska lag som inte är Bayern München också de står förhållandevis högt upp i näringskedjan, åtminstone för stunden. Man City var förvisso direkt dåliga, det måste man vara medveten om, och dessa båda faktorer sammantaget borde nog ha reducerat antal plustecken i alla fall ett steg.

Grupp E – Chelsea – Prognos: +++

Surt så klart för Chelsea som tar tio poäng i den här gruppen men ändå misslyckas med att avancera. Detta speglar händelsevis exakt den analys av gruppen jag gjorde på förhand. Nämligen att matcherna mot Nordsjaelland skulle visa sig betydelselösa. Jag förutspådde att Juventus och Shakhtar Donetsk skulle kunna ställa till problem för Chelsea, i vilket jag blev tämligen sannspådd. I slutänden var det ett slappt försvarsspel, följaktligen alltför många billigt och lättvindigt insläppta mål, som blev Chelseas fall i den här gruppen. Tänk bara om de hade lyckats hålla fast i 2-0-ledningen på hemmaplan mot Juventus.

Annons

Grupp H – Man Utd – Prognos: +++++

Jag kunde inför gruppspelet inte förvänta mig att fenomenet med förra säsongens näsbränna skulle upprepa sig. Och det gjorde det förvisso inte heller, inte på långa vägar, men man kan ändå inte säga att det för den sakens skulle var helt utan besvär. I smått otroliga fem av de sex gruppspelsmatcherna så fick Man Utd för sig att hamna i underläge, en tendens som naturligtvis inte kommer att hålla när det vankas slutspel framåt senvintern och vårkanten. Men med gruppsegern säkrad med två matcher till godo får man väl ändå säga att de fem plustecknen var motiverade.

:::

Den 20 december lottas Champions Leagues slutspel. Händelsevis en dag innan jorden förutspås gå under. Man Utd går in i lottningen som gruppetta och Arsenal som grupptvåa. Gruppettorna är seedade utöver fördelen att få avsluta på hemmaplan. Förutsättningarna inför lottningen kan diskuteras men ser ut ungefär så här:

Annons

Man Utd kan lottas mot FC Porto (++++), AC Milan (++++), Real Madrid (++), Shakhtar Donetsk (++++), Valencia (+++), samt Celtic (++++). Detta resulterar i en snittprognos om 3,5, vilket i konkreta ordalag betyder att Man Utd är goda favoriter att ta sig vidare till kvartsfinal. Det som är orosmolnet såväl som det som får munnen att vattnas är naturligtvis möjligheten att lottas mot Real Madrid, som närmar sig en på fem. Att lottas mot Milan eller Celtic i ett rejält Battle of Britain går så klart inte av för hackor det heller.

Arsenal kan lottas mot Paris Saint-Germain (++), Malaga (+++), Dortmund (+++), Juventus (++), Bayern München (++), samt Barcelona (+). Arsenals snittprognos motsvarar 2,2, vilket betyder att Arsenal i mina beräkningar kommer att få svettas rejält för att ta sig vidare till kvartsfinalen. Framför allt är det nackdelen att få avsluta på bortaplan som väger in. Men februari är långt borta, och Arsenal har gott om tid på sig att återfinna sig själva. Malaga vore naturligtvis drömlottningen, i relativa termer.

Annons

Kort om den femgradiga skalan. Fem (+++++) anser jag motsvara att Arsenal eller Man Utd är klara favoriter till avancemang, därefter via favoriter, jämna och underdogs till prognosen ett (+) där jag betraktar det som en skräll ifall de faktiskt lyckas ta sig vidare. I prognosen ingår faktorn av att få eller inte få avsluta åttondelen på hemmaplan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En missnöjets vinter för de engelska Champions League-klubbarna

Peter Hyllman 2012-12-04 23:43

Under onsdagen är Chelseas ödeskväll i Champions League kommen. Men även om det är en ytterst spänd kväll för de regerande mästarna så borde det ändå vara något så pass unikt som en förhållandevis lugn kväll på jobbet för Rafa Benitez som Chelseas manager.

Mycket kan ju nämligen Chelseas supportrar anklaga honom för, men knappast lagets prekära läge i Champions League-gruppspelet. Här har han allt att vinna, när han annars egentligen bara har allt att förlora.

Det är ju också en kväll när idealism, cynism och fagra tankar om meritokratisk sportslighet kommer att sättas på svåra prov. I den bästa av världar vill man ju att alla lag ska göra sitt bästa för att vinna alla matcher, alltid. Det är så klart denna idealism som Chelsea sätter sitt hopp till, att Shakhtar verkligen vill vinna på hemmaplan. Cynikern menar däremot, givet att båda går vidare med ett oavgjort resultat, att det taktiska upplägget i Donetsk den här kvällen kommer vara något helt annat.

Annons

Skulle cynikern få rätt så kommer en del av mitt hjärta att lida med Chelsea, för sådant är aldrig roligt. När det kommer till Rafa Benitez personligen så har jag själv däremot av nutidshistoriska skäl något svårt att i just det avseendet känna någon större form av sympati med honom.

:::

Som Man Utd-supporter satt man ju under tisdagskvällen och hoppades innerligt på att Arsenal skulle kunna knycka förstaplatsen i gruppen. Det skulle ju nämligen förbättra förutsättningarna inför lottningen av slutspelet. Nu fattas bara att Chelsea också på något vis lyckas sno åt sig den där andraplatsen så är det kokta Real Madrid-fläsket stekt.

:::

Tomas Rosicky. En spelare Arsenal hade kunnat haft så väldigt mycket större nytta av om stjärntecknen varit till hans fördel.

:::

Oliver Kay på Times räknar ut att på 22 gruppspelsmatcher den här säsongen har engelska lag förlorat åtta matcher. Att jämföra med ett snitt om 3,4 förluster under säsongerna 2004/05 till och med 2008/09. Vilket i min läsning illustrerar en generell kvalitetshöjning inom europeisk fotboll.

Annons

Men naturligtvis är detta, precis som allt annat som är fel här i världen, Man Citys fel. ”City är sämst någonsin” löd rubriken på Fotbollskanalen efter matchen mot Dortmund, och jag försökte föreställa mig hur kommentarsfältet skulle ha sett ut om jag bloggade med sådan rubrik.

Visst har det varit en medioker europeisk säsong för Man City. Men just mot Dortmund vet jag inte om man kan klaga på dem. Snarare var det väl där frågan om uppdraget slutfört, Europa League undviket.

:::

För mig var det lätt ofattbart att Arsenal och Arsene Wenger inte satsade mer seriöst på att verkligen försöka nypa förstaplatsen. Det hade varit en hyfsad fördel för dem också. Rotation javisst, men rotera bättre då för tusan, med mer balans över matcherna.

:::

För Man Utd handlar matchen mot Cluj kanske först och främst om att övertyga sig själva inför helgen om att de faktiskt klarar av att spela ett något så när hjälpligt försvarsspel.

Annons

:::

Under onsdagskvällen hoppas vi väl lite på Celtic också, som har rimligtvis goda chanser att ta sig vidare till slutspel, så länge de lyckas få med sig ett bättre resultat mot Spartak Moskva hemma än vad Benfica mäktar med mot Barcelona borta.

Det kan Celtic som klubb behöva, som nog ärligt talat lider en del de också av att Rangers inte längre finns kvar i skotska Premier League. Det lär ju bli stämning på Celtic Park.

:::

Någon som vågar drista sig till att gissa på vilken engelsk fotbollsarena man hittar den här reklamskylten? Om någon redan sett grejen på twitter så kan ni ju knipa tyst.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Citys dilemma i Dortmund

Peter Hyllman 2012-12-04 06:00

Det måste ha varit med något blandade känslor som Roberto Mancini, i samband med förra omgångens match i Champions League mot Real Madrid, bevittnade Roberto Di Matteos avsked från Chelsea. Å ena sidan tog den nyheten mycket uppmärksamhet från hans eget och Man Citys misslyckande. Å andra sidan kan det ju ha varit ett beslut av Roman Abramovich som möjligen gav Man Citys ägare vissa idéer om hur man kan agera i samband med ett Champions League-misslyckande.

Under veckan har vi ju hört nyheten att José Mourinho till synes ska vara på väg att lämna Real Madrid och återvända till England. Det antas, till stor del på grund av ett uttalande av Alex Ferguson, att destinationen är Man Utd, men när Mourinho pratar om att vinna Champions League med en engelsk klubb så skulle jag säga, om allt nu bara inte handlar om att utöva någon form av press på Real Madrid, att det snarare tyder på Man City som målet för resans färd.

Roberto Mancinis facit i europeiskt cupspel imponerar inte. Två raka misslyckanden med Man City följer på en dokumenterad oförmåga att ta ett Inter, som då var ensamma herrar på den italienska täppan, så långt som de rimligen borde vara kapabla i Europa. Som utav en ödets nyck var hans ersättare i den klubben just José Mourinho. Och vad som hände kort därefter är välkänt.

Annons

Mancini å sin sida menar att det vore ”crazy” att tro att Man City skulle kunna vinna Champions League efter bara två år. Det finns många fel med det påståendet. Att börja Man Citys tideräkning efter sin egen ankomst vore, bortsett från att han lägligt nog räknar bort rätt precis ett helt år, minst sagt på gränsen till självförhärligande, för det första. Så helt galet att tänka att Man City, med en av världens mest dyrbara och talangfulla spelartrupper, skulle kunna ha något med Champions League-segern att göra är det kanske inte, för det andra.

Men framför allt och för det tredje, kritiken mot Man City gäller för närvarande inte att de inte vinner Champions League, utan att de för andra säsongen i rad misslyckas med att över huvud taget ta sig vidare från gruppspelet. Därtill såg det den här säsongen inte ut som om Man City lärt sig något från förra säsongen, utan tvärtom kändes det som att laget tagit ett steg tillbaka i sin europeiska utveckling. Det är svårt att prata bort sådan underprestation, även om Roberto Mancini försöker så gott han kan, väl medveten om vad ansvaret för misslyckande kan kosta en manager.

Annons

:::

Förvisso har Man City behövt kämpa med en tuff kombination utav väldigt svåra grupper samtidigt som klubben saknar erforderlig Champions League-rutin i tillräcklig utsträckning. Att de får dylika svåra grupper beror så klart på att klubbens europeiska rankning är så låg, i och med att de är så pass nya inom den europeiska cupfotbollen.

Detta förhållande innebär en form utav dilemma för Man City ikväll, när de möter Dortmund på bortaplan och vid vinst har goda chanser att kvalificera sig själva för Europa League. Å ena sidan betyder ett deltagande i Europa League ett slitage på spelartruppen, vilket kan kosta laget i Premier League. Å andra sidan kan en framgångsrik säsong i Europa League ge Man City värdefulla europeiska rankningpoäng, och förbättra deras position inför kommande gruppspelslottning i Champions League.

Annons

(Att det ens presenteras som ett dilemma illustrerar kanske vad Europa League har för praktisk status för europeiska storklubbar.)

Om detta dilemma gjorde Roberto Mancini följande något kryptiska uttalande: ”We will try, but we need to win in Dortmund and it will not be easy because Dortmund are in a good condition. There is the Premier League, and the Europa League if we can go in it, and also the FA Cup. The season is long and it is important.”

Jag är skeptisk. En manager som har hundraprocentigt sikte inställt på att ta sitt lag till Europa League skulle inte börja prata om en lång säsong och om motståndets kondition och fysiska tillstånd. Han skulle inte börja räkna upp andra tävlingar som måste navigeras. Den typen av kvalificeringar sänder tydliga signaler till spelartruppen att deltagande i Europa League står allt annat än högt på agendan.

Annons

Dortmund å andra sidan är redan klara gruppvinnare. Sammantaget känns det som en match som har alla förutsättningar att bli till en extremt ynklig och avslagen historia.

:::

Arsene Wenger fick nyligen frågan om han önskade byte läge med Man City, som ju förvisso åkt ur Champions League men å andra sidan ligger i toppen av Premier League. På vilken han svarade nej, eftersom det enligt honom går att äta upp avståndet i Premier League emedan man i Champions League antingen är kvar eller utslagna.

Om jag som supporter själv fått välja så hade jag nog å andra sidan valt Man Citys läge. Styrkeläget mellan de båda klubbarna är inte sådant att Arsenal bara kan äta upp avståndet, den här eller de närmaste säsongerna. Man City kommer få fler chanser i Champions League, samtidigt som Arsenal över huvud taget inte kan garantera fortsatt spel i Champions League nästa säsong. Det finns fler sätt än ett man kan åka ur Champions League på, om vi säger så.

Annons

Arsenal själva spelar ikväll för möjligheten att vinna sin grupp, och därmed som gruppetta få den teoretiska fördelen med en något enklare lottning i åttondelsfinalen. Ska de lyckas med det måste de dock vinna borta mot Olympiakos ikväll, samtidigt som Schalke inte lyckas vinna borta mot Montpellier. Frågan är emellertid, rent lottningsmässigt, om förstaplaceringen är värd att spela om i praktiken.

Att räkna på det kräver vissa gissningsövningar. Jag väljer exempelvis att tro att PSG lyckas vinna mot Porto hemma i den sista och avgörande matchen i den gruppen. Likaså tror jag att Juventus grejar oavgjort borta mot Shakhtar och därmed slutar tvåa i den gruppen. Jag tror Bayern och Galatasaray mäktar med nödvändiga resultat för att behålla sina nuvarande platser, och så tycker jag inte det spelar någon större roll för resonemanget om det blir Benfica eller Celtic som kniper andraplatsen bakom Barcelona.

Annons

Detta innebär att om Arsenal skulle sluta etta så kan de i åttondelen lottas mot Porto, Milan, Real Madrid, Juventus, Valencia, Benfica (Celtic) eller Galatasaray. Om de å andra sidan slutar tvåa så väntar något av PSG, Malaga, Dortmund, Shakhtar, Bayern eller Barcelona. Fördelen med att sluta gruppetta är så klart också att man då får avsluta åttondelen på hemmaplan.

Det lutar väl åt att det är värt att spela om den där förstaplaceringen, eller vad säger ni?

:::

Americans just don’t know when to shut the hell up.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Efter en bipolär omgång

Peter Hyllman 2012-12-02 21:17

Om den förra helgens omgång kändes något andefattig, så var den här helgens omgång å andra sidan tämligen galen. Förluster för Chelsea och Arsenal, samt poängtapp på hemmaplan för Man City, inledde dagen. Därefter iscensattes ett av de mest vildsinta spektakel som setts på många år på Madejski Stadium mellan Reading och Man Utd.

Efter matchen skämtade Alex Ferguson att han kanske skulle bli tvungen att börja spela sig själv om inte försvarsspelet blev bättre. Att se Man Utds försvarsspel på fasta situationer borde falla inom den juridiska definitionen av grymt och osedvanligt straff. Det enda som räddade Man Utd var en bra offensiv, och möjligen det faktum att Reading var precis lika dåliga på att försvara de.

Buades gjordes det på flera håll. På Emirates buade hemmafansen åt Arsenal, dess spelare och ledning. På Upton Park buade å andra sidan alla åt Rafa Benitez, och möjligen Roman Abramovich. Chelsea lyckas på något sätt klamra sig fast vid tredjeplatsen, men vem hade inför säsongen trott att Arsenal och Liverpool snart halvvägs in på säsongen skulle befinna sig på varsin sida om tabellens median?

Annons

:::

Plats 5-9: West Brom, Everton, Swansea, West Ham och Stoke

Den uppställningen på tabellens övre halva är rätt intressant, och minst sagt oväntad ska kanske sägas. Många tar det här som indikation för att Premier League blivit sämre. Jag betraktar detta som snävt storklubbstänkande. Den intuitiva hypotesen är snarare att Premier League blivit bättre i och med att den blivit jämnare. Dessa fem klubbar är ett bra exempel på det.

Referenser till europeiskt cupspel haltar. Chelsea har förvisso spelat dåligt och kommer högst sannolikt åka ur Champions League, men detta sker samtidigt som laget också går kräftgång i Premier League. Samtidigt tar sig Premier Leagues tiondeplacerade lag Arsenal, som också halvkrisar i Premier League, tämligen bekvämt vidare från gruppspelet.

Återstår gör Man City. Ett svårförklarat fenomen. Naturligtvis gynnas de inte av tuffast möjliga lottning i kombination av bristande europeisk cupvana. Att de i någon absolut mening skulle vara för dåliga för att kunna ta sig vidare låter som en analys mest grundad i någon form av skadeglädje.

Annons

Sista gruppspelsomgången i Champions League till veckan. Vilken känns otroligt avslagen utifrån ett engelskt perspektiv. Det är Chelsea vars öde ännu inte är helt och hållet beseglat, i termer av slutspel eller ej. Arsenal kan fortfarande spela för att sluta gruppetta, och Man City måste kanske bestämma sig för om Europa League är något att satsa på.

:::

Upprörda känslor när MK Dons tidigare idag besegrade AFC Wimbledon efter ett mål på tilläggstid. ”Pengarna segrade” var en variant på ett tema där all möjlig symbolik tillskrevs ett förvisso infekterat klubbmöte på mikronivå, men där det trots allt kanske ändå något glöms bort att det händelsevis var en League One-klubb som på hemmaplan eliminerade en League Two-klubb.

Helt nöjd med resultatet är jag så klart inte. Det hade varit en höjdare att få ett omspel i det mötet på Kingsmeadow, AFC Wimbledons hemmaplan.

Annons

Lite senare under dagen lottades FA-cupens tredje omgång. Southampton vs Chelsea, Swansea vs Arsenal och West Ham vs Man Utd känns på förhand som de tuffaste mötena. Cupromantiken står Lincoln City eller Mansfield Town för, av vilka vinnarna ska möta Liverpool på hemmaplan.

:::

Måndagens match: Newcastle vs Wigan

Fyra raka förluster för Newcastle, som rimligen måste bryta den sviten ikväll om de vill att den här säsongen ska kunna bli något annat än i bästa fall en ljummen fis i ingenstans. Wigan är oförutsägbara, vilket förmodligen inte är att se som någon positiv egenskap i sammanhanget.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/newcastle-united/9712398/Newcastle-United-face-reality-check-following-fourth-successive-Premier-League-defeat-with-loss-at-Stoke.html

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En ond cirkel av stöld och styrning sluts när MK Dons möter AFC Wimbledon

Peter Hyllman 2012-12-02 06:00

16 matcher i FA-cupens andra omgång spelades igår, men den match som alla i hela England pratar om spelas idag, klockan halvtvå svensk tid. Huruvida det är ett derby är väl något oklart, det beror på vad man lägger i begreppet, men det är ett möte mellan de två klubbar med troligtvis den allra mest infekterade relationen till varandra i England: MK Dons och AFC Wimbledon.

Bakgrunden till historien är välkänd. Norska affärsmän som köpte upp gamla Wimbledon FC och till sist av ekonomiska skäl beslutade att flytta klubben med rubb och stubb till Milton Keynes, nära nog tio mil norr om dess normala hemvist. Desillusionerande supportrar ansåg klubben stulen från dem, och de startade upp en ny klubb, det vill säga AFC Wimbledon. David Conn visste nyligen att berätta mer utförligt.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/nov/27/peter-winkelman-mk-dons-afc-wimbledon

Arvet efter denna historia har alltsedan dess förföljt MK Dons, som allmänt har fått agera boven i dramat. Klubben har genomgående varit en av de mest föraktade i England. Köpet och flytten av klubben betraktas också generellt som en av modern engelsk fotbolls största skamfläckar. Med avsky i rösten har det talats om införandet av så kallade franchiseklubbar inom engelsk fotboll, enligt känd nordamerikansk modell.

Annons

Men ändå, om vi nu tänker oss det hela helt och hållet konsekvensetiskt, så bör man kanske fråga sig om inte engelsk fotboll som helhet trots allt blev bättre av den här händelsen. AFC Wimbledon befinner sig nu i The Football League, som den gamla klubben gjorde, och gör det till skillnad från tidigare i form utav en supporterstyrd klubb. Samtidigt har en stad i England fått en fotbollsklubb som tidigare var utan en sådan. Det kostade förvisso i runda slängar tio år. Men var det inte värt det?

Är inte engelsk fotboll better off nu av denna händelse än vad engelsk fotboll var för cirka tio år sedan? Om något så bevisade väl hela händelsen att engelska klubbar och engelskt supporterskap inte bara överlever utan kanske också övervinner även den moderna fotbollskapitalismens mest skamliga uttryck. Ett bevis för att fotbollen faktiskt inte bara tillhör kapitalet, utan också folket.

Annons

:::

Att relationen mellan de båda klubbarna ändå förblir frostig och infekterad tror jag beror på två omständigheter. Dels att flertalet supportrar har svårt att göra sig fria från en känsla av oförrätt, uppfattningen att något en gång i tiden stals från dem. Även om utfallet i slutänden kanske blev positivt, så var vägen dit inte önskvärd. Ändamålet helgade helt enkelt inte medlen.

Dels är det i hög utsträckning en fråga om identitet. Supportrar till AFC Wimbledon känner, med viss rätta, att MK Dons har parasiterat på deras historia och identitet. I grund och botten är det kanske en fotbollens motsvarighet till identitetsstöld, någon som utger sig för att vara någon helt annan. En form av kränkning som i vissa avseenden är att betrakta som värre än andra former av stöld, då den upplevs mer personlig. Den pågående kampanjen mot MK Dons att sluta använda sig av ”Dons” illustrerar detta väl. Namnet är en stor del av identiteten.

Annons

Och naturligtvis. När väl de båda klubbarna till slut möts i direkt duell så är det ofrånkomligt att kontrasten och deras gemensamma historia lyfts fram och spetsas till. Men ingen kan egentligen ta identiteten från AFC Wimbledon och deras supportrar, vilket alltså inte minst de själva bevisat, och därför är den här konflikten engelsk fotbolls kanske allra mest onödiga.

:::

Det är naturligtvis lätt att förakta MK Dons, kanske har det gått viss slentrian i det och det är ju definitivt politiskt korrekt att göra det. Ändå är det få saker med dagens MK Dons som egentligen har så mycket att göra med vad som hände för ett årtionde sedan. Där finns också många goda aspekter med klubben, som lyft ett samhälle både som klubb och i form av ett innovativt socialt engagemang utanför klubben.

Precis som de flesta människor har såväl ljusa som mörka sidor så har kanske också fotbollsklubbar det. Förmågan att se båda sidorna, och inte överdrivet betona det ena på bekostnad av det andra, rimmar däremot kanske inte så väldigt väl med supporterskap, som ju i vissa avseenden är liktydigt med irrationell enögdhet, eller för den delen med en medielogik driven av en tydlig agenda att forma och låta sig formas av läsaropinionen.

Annons

:::

Oavsett vad vi nu anser om historien och de båda klubbarna så är det en på flera sätt historisk fotbollsmatch som spelas idag på Stadium MK. Och den bör om inte annat bevittnas bara därför. Dessutom är det FA-cupen och det är ju alltid speciellt på sitt sätt. Det kommer bli en känslofylld match, på planen och vid sidan av planen, och oavsett hur den nu slutar så kan vi troligtvis vara säkra på en sak.

Konflikten mellan de båda klubbarna kommer att leva vidare. Även om alla parter såväl som engelsk fotboll som helhet förmodligen mådde bäst av att gilla läget och gå vidare. Det är naturligtvis också en form av konflikt mellan två grundläggande och konkurrerande fotbollsmodeller: Den ägarstyrda respektive den supporterstyrda.

Och i den konflikten, precis som i den mellan de båda klubbarna, kommer sympatierna alltid att ligga hos den till synes mest demokratiska formen. Men det betyder inte nödvändigtvis att den modellen är den bäst lämpade för ändamålet, vad nu detta ändamål anses vara.

Annons

Vad resultatet på fotbollsplanen idag har att säga om saken förblir dock oklart.

:::

Dagens match: Norwich vs Sunderland

Efter matchen mellan MK Dons och AFC Wimbledon kan ni ta en paus på någon timme för att därefter sätta er ner för att se vad Martin O’Neill möjligen har hittat på för att kravla sig ur den grop han har grävt för sig själv. Norwich har visat gott gry på sistone, och ska kanske betraktas som favoriter i den här matchen.

:::

Klockan 15:40 idag är det också tänkt att FA-cupens tredje omgång ska lottas. Och det är ju en omgång som de senaste åren bjudit på ett och annat stormöte.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Frank Lampard förtjänar att behandlas som en person och inte en produkt

Peter Hyllman 2012-12-01 06:00

England kryllar av derbyn, stora som små. Vissa matcher undrar man ibland om de ska kallas för derbyn, ett tämligen värdeladdat begrepp, även om det är matcher mellan två lag från samma stad. West Ham och Chelsea är emellertid ett i alla avseenden riktigt derby, två klubbar med en jämförbar historia, med helt olika kulturella utgångspunkter, men med en väsensskild nutid. En av den historiens nycker som följt på Roman Abramovichs köp av Chelsea.

Det måste samtidigt vara en på flera sätt lite märklig match för Frank Lampard, oavsett om han nu får spela eller ej. Frank Lampard är en spelare som borde vara närmast omöjlig att inte uppskatta, en väldigt pålitlig spelare som ändå känns något underskattad, möjligen på grund av lägre grad av spektakularitet jämfört med en spelare i hans samtid, trots en genomgående över tid större slutprodukt.

West Ham är Lampards moderklubb, den klubb i vilken han kom fram genom ungdomsleden och i vilken han skrev sitt första proffskontrakt. Han var en del av den magnifika ungdomsgeneration som växte fram i West Ham strax innan millennieskiftet. Flytten till Chelsea 2001 gjorde honom däremot väldigt impopulär bland West Ham-fansen i en utsträckning att det finns få spelare i Premier League som är mer föraktad av sin gamla klubbs supportrar än just Lampard.

Annons

Samtidigt gjordes det under veckan klart av Chelseas nytillträdde manager Rafa Benitez att Lampard inte spelar i Chelsea nästa säsong. Föraktad i sin gamla klubb och nu alltså oönskad i sin nuvarande. Det är förvisso inte omöjligt än att Chelseas beslut gällande Lampard ändras, det är ändå inte en situation som man önskar en av Englands allra mest meriterade, mest lojala och mest beundrade spelare.

:::

34 år gammal och med över ett decennium av ytterst framgångsrik tjänstgöring för en klubb som under denna period har haft framgångar utan motsvarighet i dess historia dessförinnan. En sådan spelare förtjänar en fortsatt roll i klubben, inte att tvingas avsluta sin karriär eller möjligen tillbringa de sista åren som en flyktig själ i klubbar utan någon reell betydelse för honom.

Det finns en punkt som vissa professionella fotbollsspelare når fram till när de förtjänar rätten att själva bestämma hur de ska avsluta sina karriärer. Att göra det på sina villkor. Spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Steven Gerrard, Alan Shearer, John Terry, Ledley King, Brad Friedel, Jamie Carragher, Kevin Davies med många flera. Alla de förtjänar det. Likaså gör Frank Lampard. Ändå är Chelsea på väg att beröva honom den rätten.

Annons

Det visar återigen på en rätt märklig och obalanserad situation som dagens fotbollsspelare befinner sig i. De förväntas å andra sidan visa en osviklig lojalitet mot den klubb de tillhör, samtidigt som klubbarna och dess supportrar alltför sällan visar dem någon som helst form utav genuin lojalitet tillbaka. Vi får helt enkelt då de spelare vi själva förtjänar.

:::

Det finns kulturella och traditionstyngda skäl för varför West Ham-fans inte kan tänka sig att egna spelare ska gå till Chelsea. Det känns emellertid väldigt långsökt att det ska nå till en sådan nivå att de måste förakta en spelare som Frank Lampard. I grund och botten handlar det om orimliga förväntningar och krav på egna spelare, och en brist på insikt i den egna klubbens position inom den engelska fotbollshierarkin.

Det borde krävas av fotbollssupportrar en viss nivå av förståelse för och förmåga att se sin egen klubb för vad den är. Det ligger i varje spelares natur att växa och realisera sina egna drömmar och ambitioner, men få klubbar har möjlighet att erbjuda sådant självförverkligande. West Ham hade det inte, Chelsea hade det. Även om det naturligtvis måste kännas surt, så borde där ändå finnas en förståelse för beslutet och en lyckoönskan. Det förminskar inte den egna klubben, tvärtom gör det den större.

Annons

Det finns ofta också en oförståelse för den beslutssituation en spelare befinner sig i. ”Han hade ju kunnat gå till en annan klubb” är ett påstående som ofta slängs fram. I Frank Lampards fall fanns det egentligen vid den tiden två klubbar i England som utöver Chelsea hade kunnat vara aktuella och ett steg upp från West Ham: Arsenal och Man Utd. Två klubbar som väl egentligen hade varit lika illa, ur West Hams synvinkel, om de nu över huvud taget var intresserade, vilket väl är tveksamt. Några utländska klubbar var det definitivt inte.

Det moraliska argumentet om lojalitet som supportrar ofta svänger sig med andas inte sällan också ett visst hyckleri. Vi förväntar oss av fotbollsspelare att de ska tacka nej till chanser för löneförhöjning, högre status och personlig utveckling, till förmån för sin nuvarande klubb. Hur många av oss skulle vara beredda att göra detsamma i våra respektive yrken eller motsvarande? Jag vågar säga inte många. Vad har vi då för rätt att begära det av andra?

Annons

:::

Att Frank Lampard förklaras oönskad i Chelsea är emellertid en utveckling som måste betraktas som väldigt mycket mer otänkbar. Och Chelsea eller Rafa Benitez må ju formulera det hur de vill, eller dekorera det hela med vilka som helst stora ord och beundrande historieskrivning om sin spelare, det är ändå i praktiken vad de gör. Som utomstående betraktare kan man bara hoppas att de kommer till sina sinnens fulla bruk och ändrar sig.

Det är min övertygelse att Frank Lampard, rätt använd, har flera år kvar i sig under vilka han kan tillföra mycket till Chelsea. Men även om han nu inte skulle ha det, och hans värde vore ringa, så anser jag ändå att det måste finnas utrymme för en viss grad av sentimentalitet inom fotbollen. Annars blir fotbollen i sig mindre värd.

Ändå belyser relationen mellan Frank Lampard och Chelsea kanske en viktig iakttagelse. Nämligen att all lojalitet i grund och botten finns mellan personer, snarare än institutioner. Och i det avseendet har kanske Chelseas väl dokumenterade kortsiktighet, och mycket höga personalomsättning på för klubben centrala positioner, inte minst då managerposten, haft för klubben oväntade och möjligen oönskade effekter. Den väv av lojalitet som finns i de flesta klubbar har på så vis urholkats. Där existerar inte längre några, eller i alla fall bara ett litet fåtal, meningsfulla personrelationer.

Annons

Det underlättar på sätt och vis ett enväldigt styre av klubben. Men jag tror inte det är till Chelseas fördel på längre sikt. De rent personliga konsekvenserna för en spelare som Frank Lampard betraktar jag bara som tragiska.

:::

Dagens matcher: West Ham vs Chelsea (13:45), Arsenal vs Swansea, Fulham vs Tottenham, Liverpool vs Southampton, Man City vs Everton, QPR vs Aston Villa, West Brom vs Stoke, samt Reading vs Man Utd (18:30).

Upp till bevis för Harry Redknapp och QPR, den första riktigt goda möjligheten att visa att managerbytet har gett önskad effekt, hemma mot Aston Villa. Arsenal har vid vinst sikte på femteplatsen, men riskerar vid förlust ramla ned till mitten av tabellen.

Liverpool möter Southampton i en match på Anfield som de rimligtvis måste vinna. Och ikväll har vi kanske nya ligaledare.

Annons

Kan Chelsea göra mål? Det måste de nästan göra, om de vill börja ta igen mark i ett för dem kraftigt komplicerat läge i en alltmer avlägsen titelstrid. Det går knappast att säga att Rafa Benitez gör sig till vän med fansen vid vinst idag, men han skulle åtminstone kunna lätta på pressen något.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto