Man Citys dilemma i Dortmund

Under veckan har vi ju hört nyheten att José Mourinho till synes ska vara på väg att lämna Real Madrid och återvända till England. Det antas, till stor del på grund av ett uttalande av Alex Ferguson, att destinationen är Man Utd, men när Mourinho pratar om att vinna Champions League med en engelsk klubb så skulle jag säga, om allt nu bara inte handlar om att utöva någon form av press på Real Madrid, att det snarare tyder på Man City som målet för resans färd.

Roberto Mancinis facit i europeiskt cupspel imponerar inte. Två raka misslyckanden med Man City följer på en dokumenterad oförmåga att ta ett Inter, som då var ensamma herrar på den italienska täppan, så långt som de rimligen borde vara kapabla i Europa. Som utav en ödets nyck var hans ersättare i den klubben just José Mourinho. Och vad som hände kort därefter är välkänt.

Mancini å sin sida menar att det vore ”crazy” att tro att Man City skulle kunna vinna Champions League efter bara två år. Det finns många fel med det påståendet. Att börja Man Citys tideräkning efter sin egen ankomst vore, bortsett från att han lägligt nog räknar bort rätt precis ett helt år, minst sagt på gränsen till självförhärligande, för det första. Så helt galet att tänka att Man City, med en av världens mest dyrbara och talangfulla spelartrupper, skulle kunna ha något med Champions League-segern att göra är det kanske inte, för det andra.

Men framför allt och för det tredje, kritiken mot Man City gäller för närvarande inte att de inte vinner Champions League, utan att de för andra säsongen i rad misslyckas med att över huvud taget ta sig vidare från gruppspelet. Därtill såg det den här säsongen inte ut som om Man City lärt sig något från förra säsongen, utan tvärtom kändes det som att laget tagit ett steg tillbaka i sin europeiska utveckling. Det är svårt att prata bort sådan underprestation, även om Roberto Mancini försöker så gott han kan, väl medveten om vad ansvaret för misslyckande kan kosta en manager.

:::

Förvisso har Man City behövt kämpa med en tuff kombination utav väldigt svåra grupper samtidigt som klubben saknar erforderlig Champions League-rutin i tillräcklig utsträckning. Att de får dylika svåra grupper beror så klart på att klubbens europeiska rankning är så låg, i och med att de är så pass nya inom den europeiska cupfotbollen.

Detta förhållande innebär en form utav dilemma för Man City ikväll, när de möter Dortmund på bortaplan och vid vinst har goda chanser att kvalificera sig själva för Europa League. Å ena sidan betyder ett deltagande i Europa League ett slitage på spelartruppen, vilket kan kosta laget i Premier League. Å andra sidan kan en framgångsrik säsong i Europa League ge Man City värdefulla europeiska rankningpoäng, och förbättra deras position inför kommande gruppspelslottning i Champions League.

(Att det ens presenteras som ett dilemma illustrerar kanske vad Europa League har för praktisk status för europeiska storklubbar.)

Om detta dilemma gjorde Roberto Mancini följande något kryptiska uttalande: ”We will try, but we need to win in Dortmund and it will not be easy because Dortmund are in a good condition. There is the Premier League, and the Europa League if we can go in it, and also the FA Cup. The season is long and it is important.”

Jag är skeptisk. En manager som har hundraprocentigt sikte inställt på att ta sitt lag till Europa League skulle inte börja prata om en lång säsong och om motståndets kondition och fysiska tillstånd. Han skulle inte börja räkna upp andra tävlingar som måste navigeras. Den typen av kvalificeringar sänder tydliga signaler till spelartruppen att deltagande i Europa League står allt annat än högt på agendan.

Dortmund å andra sidan är redan klara gruppvinnare. Sammantaget känns det som en match som har alla förutsättningar att bli till en extremt ynklig och avslagen historia.

:::

Arsene Wenger fick nyligen frågan om han önskade byte läge med Man City, som ju förvisso åkt ur Champions League men å andra sidan ligger i toppen av Premier League. På vilken han svarade nej, eftersom det enligt honom går att äta upp avståndet i Premier League emedan man i Champions League antingen är kvar eller utslagna.

Om jag som supporter själv fått välja så hade jag nog å andra sidan valt Man Citys läge. Styrkeläget mellan de båda klubbarna är inte sådant att Arsenal bara kan äta upp avståndet, den här eller de närmaste säsongerna. Man City kommer få fler chanser i Champions League, samtidigt som Arsenal över huvud taget inte kan garantera fortsatt spel i Champions League nästa säsong. Det finns fler sätt än ett man kan åka ur Champions League på, om vi säger så.

Arsenal själva spelar ikväll för möjligheten att vinna sin grupp, och därmed som gruppetta få den teoretiska fördelen med en något enklare lottning i åttondelsfinalen. Ska de lyckas med det måste de dock vinna borta mot Olympiakos ikväll, samtidigt som Schalke inte lyckas vinna borta mot Montpellier. Frågan är emellertid, rent lottningsmässigt, om förstaplaceringen är värd att spela om i praktiken.

Att räkna på det kräver vissa gissningsövningar. Jag väljer exempelvis att tro att PSG lyckas vinna mot Porto hemma i den sista och avgörande matchen i den gruppen. Likaså tror jag att Juventus grejar oavgjort borta mot Shakhtar och därmed slutar tvåa i den gruppen. Jag tror Bayern och Galatasaray mäktar med nödvändiga resultat för att behålla sina nuvarande platser, och så tycker jag inte det spelar någon större roll för resonemanget om det blir Benfica eller Celtic som kniper andraplatsen bakom Barcelona.

Detta innebär att om Arsenal skulle sluta etta så kan de i åttondelen lottas mot Porto, Milan, Real Madrid, Juventus, Valencia, Benfica (Celtic) eller Galatasaray. Om de å andra sidan slutar tvåa så väntar något av PSG, Malaga, Dortmund, Shakhtar, Bayern eller Barcelona. Fördelen med att sluta gruppetta är så klart också att man då får avsluta åttondelen på hemmaplan.

Det lutar väl åt att det är värt att spela om den där förstaplaceringen, eller vad säger ni?

:::

Americans just don’t know when to shut the hell up.

Be Champions!!