Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fem frågor inför EM som England letar svar på mot Holland

Succé i lördags när England besegrade Tyskland. Ikväll tar man emot Holland hemma på Wembley. Holland, den kanske enda stora fotbollsnation i Europa med större problem än England för närvarande. Det krävs något alldeles extra för en nation som Holland att missa ett EM till vilket i stort sett fler länder kvalificerar sig än åker ur i kvalet.

Vi kan räkna med ganska många förändringar i den engelska startelvan jämfört med den som startade mot Tyskland. Dels får man anta att Roy Hodgson vill pröva så många spelare som möjligt. Dels gäller det att hålla sig väl med klubbarna som helt säkert inte vill se sina spelare köra två tuffa landskamper så här mot slutet av säsongen.

Träningslandskamper av det här slaget handlar till stor del om att försöka hitta svar på de frågor som alltjämt är öppna inför mästerskapet. Det är inget som säger att man kommer hitta några definitiva svar på dessa frågor, men på något sätt måste man ändå försöka experimentera sig fram till sitt svar. Några frågor som är aktuella just nu och inför kvällen är följande:

Vilken roll kommer Wayne Rooney spela i EM?

Rooney har varit ifrågasatt under en längre tid, delvis med all rätt sett till dennes säsong i klubblaget. Det var alltså väldigt förutsägbart att den snabba och oundvikliga reaktionen på Englands vändning mot Tyskland blev att det på något sätt visade att Rooney inte hade något i en startelva att göra.

Det är inte nödvändigtvis någon särskilt rationell reaktion. Den missar för det första att England faktiskt hamnade i ett 0-2-underläge de första 60 minuterna då anfallet knappast var särskilt effektivt. För det andra är det knappast något som säger att Englands upphämtning inte hade hänt med Rooney på planen.

Reaktionen är heller inte särskilt realistisk. Givet att Rooney är hel och frisk så kommer Roy Hodgson utan tvekan ta med honom i EM-truppen, och i och med att han är kapten kommer han ingå i startelvan. Rooney är dessutom inte en spelare som är bra på bänken eller bra på att komma in från bänken.

Hodgson uttryckte sig lite kryptiskt på den senaste presskonferensen då han sa att Rooney kommer med i EM-truppen som kapten och för att kämpa för sin plats i startelvan. Jag tror inte Hodgson tänker sig en kapten som inte är tänkt att spela.

Vad kan Fraser Forster bidra med?

Det känns ganska säkert att Roy Hodgsons ursprungsplan var att Joe Hart är Englands ordinarie målvakt och att ersättaren för denne i första hand är Jack Butland. Så bröt Butland foten mot Tyskland och missar EM, och Hart är inte precis immun mot skadebesvär han heller.

Forster lär stå ikväll mot Holland. Hans roll i den engelska EM-truppen blev i och med Butlands skada betydligt mer framskjuten. Det hade inte oroat många för någon månad sedan när Forster gjorde flera matcher i rad utan att släppa in mål alls. Då sågs han av många som Englands naturliga förstamålvakt.

Men sviten bröts och Forster har sedan dess istället stått för några tämligen uppseendeväckande misstag. Trygghet och pålitlighet är två värdefulla egenskaper hos alla målvakter och det är upp till Forster att demonstrera mot Holland att han kan visa upp dessa i en engelsk landslagströja.

Finns det plats för Daniel Sturridge?

Om vi kan ta med oss något från matchen mot Tyskland så är det att Harry Kane och Jamie Vardy båda två är helt givna i Englands EM-trupp, det är inte spelare man ställer åt sidan. Wayne Rooney är också given, om än av till stor del andra skäl.

Därmed återstår en eller i mesta möjliga mån två anfallarplatser i Englands EM-trupp. Om dessa platser krigar i huvudsak Theo Walcott, Danny Welbeck och Daniel Sturridge. Vi vet att Roy Hodgson gillar Walcott så vi kan vara ganska säkra på att han har en EM-biljett.

Hodgson välkomnade Sturridge tillbaka till den engelska landslagstruppen efter, som han sa, ett långt uppehåll. Det låter trevligt så klart, men också misstänkt som en hint om att detta långa uppehåll förmodligen ligger Sturridge till last gällande Hodgsons kommande EM-planer.

Daniel Sturridge behöver svara för en tämligen imponerande insats mot Holland ikväll för att övertyga Roy Hodgson.

Hur formeras Englands backlinje?

I den oväntade glädjen kring Englands vinst mot Tyskland vore det lätt att glömma bort allt som såg mindre bra ut. Englands backlinje var i grova drag bedrövlig mot Tyskland och två mål i baken hade lätt kunnat vara fler om tillfälligheterna hade velat annorlunda.

Gary Cahill och Nathaniel Clyne i synnerhet hade stora besvär. Roy Hodgson nämnde inför kvällens match att startelvan skulle vara förändrad men exakt hur stora förändringar som skulle göras återstod att se. Om backlinjen förblir oförändrad efter dess insats mot Tyskland så tror jag vi kan vara helt säkra på att Hodgson har bestämt sig för dess utseende också i EM.

Chris Smalling borde bli kvar i startelvan. Det vore dock intressant att se honom tillsammans med John Stones i en landskamp innan de riktiga EM-förberedelserna skall till att börja. Rimligtvis borde Hodgson även pröva Kyle Walker på högerbacken.

Vem spelar bredvid Eric Dier?

En positiv erfarenhet från matchen mot Tyskland var att Dier, liksom i Tottenham, fungerar alldeles utmärkt som defensiv mittfältare som skydd framför den egna backlinjen. Mer öppet är i så fall vem som tar den centrala mittfältsplatsen bredvid honom.

Jordan Henderson spelade bredvid honom mot Tyskland och gjorde väl det bra utan att glänsa. Det var tämligen lätt att utläsa av Roy Hodgsons kommentar att Mark Noble absolut inte är aktuell men det innebär inte att det inte finns andra aspiranter på den här platsen.

Danny Drinkwater har utan något som helst tvivel haft en bättre säsong än vad Henderson har haft, och Drinkwater sägs också få speltid ikväll. En annan spelare som skulle kunna vara aktuell på den här platsen är kvällens kapten, James Milner. Det är också en plats Dele Alli kan vara effektiv på.

Peter Hyllman

AFC Wimbledon har bytt privata pirater mot politikens småpåvar

Påskhelgen rullar vidare och så gör även fotbollen i League One respektive League Two. Annandagen ger oss i stort sett fulla omgångar i båda dessa divisioner och naturligtvis även i National League, divisionerna direkt under Football League.

Under tidig eftermiddag möts AFC Wimbledon och Portsmouth i League Two på Kingsmeadow, Wimbledons nuvarande hemmaarena. Det är ett spännande möte runt playoff-strecket i League Two, mellan två klubbar vars historia båda till stor del om än på olika sätt har befunnit sig högre upp i det engelska seriesystemet, dit båda klubbarna nu söker sig tillbaka.

Det är två klubbar med mycket gemensamt. AFC Wimbledon, startad och alltjämt ägd och driven av klubbens supportrar, uppstod ur askorna från den klubb som var Wimbledon FC, men som nesligen togs ifrån dem och flyttades till Milton Keynes och blev MK Dons. Återtåget uppåt i seriesystemet har så här långt tagit dem tillbaka till League Two.

Portsmouth snubblade rätt utför det engelska fotbollsstupet efter sin skrällbetonade seger i FA-cupen 2008. Fallet, till stor del en produkt av inkompetenta och finansiellt oansvariga ägare, bromsades upp i League Two sedan supportrarna tagit både saken och klubben i egna händer. Portsmouth har till sist stabiliserats och ser framtiden an med tillförsikt.

Allt är dock inte rosor och solsken för AFC Wimbledon. Deras planer på att bygga en ny arena för klubben på en nedgången men tillgänglig yta i deras kvarter i Londons sydvästra delar hade blivit enhälligt godkänd av den lokala kommunstyrelsen, vilket dock inte förhindrade Boris Johnson, Londons borgmästare, att slänga en rejäl näve grus i maskineriet.

Johnson lade helt enkelt in sitt veto mot Mertons kommunstyrelses beslut och tvingar därmed AFC Wimbledon att börja om sin ansökningsprocess, som redan har tagit flera år, men som den här gången ska behandlas av borgmästarens egna kansli. Ett kansli vars egna planerare varit delaktiga i klubbens planer sedan tidigare utan att ha några invändningar.

Det framstår alltså som ett både unikt och helt ensidigt beslut av Boris Johnson själv, vilket möjligen kan förklaras med politiska motiv. Genom att bromsa upp projektet kan han undvika bråk och missnöje bland konservativa väljare i det distrikt där arenan är tänkt att vara placerad, där det också är tänkt att hållas val i maj.

Slutsatsen är på sitt sätt bedrövande. De riktigt stora engelska klubbarna riskerar utsättas för nyckfullt eller inkompetent beteende från sina privata ägare. De flesta supporterkontrollerade klubbar i England har bildats eller omformats just för att komma ifrån en sådan situation. AFC Wimbledon och Portsmouth är båda exempel på just detta.

Som liten, supporterkontrollerad klubb är man å andra sidan i betydligt större utsträckning utlämnad åt politiska beslutsfattares motsvarande nyckfullhet och inkompetens. Och dem är desto svårare att undvika.

:::

Riktigt trist besked för Jack Butland som med en fraktur på vristen blir borta i tre månader och därmed sägs missa EM.

:::

Zlatan Ibrahimovic till Premier League? Gårdagens underhållande presskonferens gav ytterligare bränsle åt brasan som sänder röksignaler att det blir Premier League för Zlatan från och med nästa säsong.

Vilken klubb är då aktuell? Den frågan försökte jag bena ut redan i den här bloggen för en dryg månad sedan.

Förändringar sedan dess… Möjligen får man öka chanserna på att Ibrahimovic över huvud taget kommer till Premier League till cirka 60%. Själv anser jag alltjämt att Man Utd och Chelsea är de klart mest troliga alternativen.

Champions League tror jag inte kommer spela in i ett eventuellt beslut. I så fall hade han rimligtvis blivit kvar i PSG.

Peter Hyllman

Vinsten mot Tyskland visar att England är på rätt väg inför EM

Det är snart 15 år sedan nu. Sedan det moderna Englands kanske största triumf inom landslagsfotbollen. Man begav sig till Berlin, under den nye förbundskaptenen Sven-Göran Erikssons ledning, för en avgörande VM-kvalmatch mot Tyskland, och slaktade den gamla rivalen med 5-1 på deras egen hemmaplan.

Vad som sedan har hänt under dessa 15 år visar på den avgrundsdjupa skillnaden i engelsk respektive tysk landslagsfotboll. England red iväg in i solnedgången med sin gyllene generation och sina höga förväntningar och uppnådde inget mer än några hedrande förluster. Tyskland tog ett helt nytt grepp på hela sin landslagsfotboll och blev både världsledande och världsmästare.

De båda länderna är i termer av landslagsfotboll mer eller mindre varandras motsatser. Tyskland har jobbat långsiktigt i över ett årtionde med viktiga frågor som förbundskaptenstillsättning, spelarutveckling, landslagsorganisation och utarbetandet av en konsekvent spelidé. England har egentligen aldrig kommit längre än att förlita sig på sina största och förhoppningsvis bästa spelare för stunden, och pendlat mellan vitt skilda personer och profiler som förbundskapten.

I snart ett årtionde har engelsk landslagsfotboll varit präglad av pessimism och negativa tankar. Den jantesvenska föreställningen, ivrigt reproducerad av och i svensk media, om det arroganta England som alltid tror att deras eget landslag är bäst i världen har inte längre någon som helst anknytning till verkligheten. Ljuva drömmar har ersatts av bittra erfarenheter.

Gårdagens resultat blev alltså något av en väckarklocka. En bortamatch mot Tyskland var knappast en match där man ansåg att England skulle ha särskilt mycket att hämta, och under en lång tid av matchen såg man heller inte ut att ha det. Men ett ungt och entusiastiskt England skulle vända på ett 0-2-underläge till seger med 3-2, borta mot Tyskland.

Visst var det bara en träningsmatch, och det tyska försvaret var stundtals mer än lovligt naivt kan tyckas, men Tyskland ställde upp med ett starkt lag, och om det hade varit Sverige som svarat för en liknande vändning mot Tyskland så hade den här dagen bestått av världskrigsrubriker.

Det är ett resultat som rimligtvis måste ge England självförtroende inför sommarens EM. Det är ett kvitto på att Roy Hodgsons lagbygge är på rätt väg och kan hålla också mot tufft motstånd. Grundidén att bygga landslaget, spelmässigt och spelarmässigt, runt formstarka spelare från den här säsongens mest framträdande klubbar visar sig vara sund, snarare än att kategoriskt rikta in sig på de största namnen.

På så vis kan den här märkliga säsongen visa sig vara nyttig också för det engelska landslaget. Leicesters och Tottenhams otippade framgångar kan ha bidragit till att lätta upp den låsning som den engelska landslagsledningen så länge har haft runt de största klubbarna. Det är fortfarande en faktor men tillåts förhoppningsvis inte vara lika dominerande som förut.

Frågan är hur vinsten mot Tyskland påverkar Roy Hodgsons och Englands förutsättningar inför EM. England kan vara tämligen manodepressivt när det kommer till sin landslagsfotboll. Antingen är förhoppningarna långt uppe i stratosfären, eller allra längst ned i graven. Ingen av dessa utgångspunkter ger någon särskilt positiv arbetsmiljö för landslaget, vilket har visat sig i mästerskap efter mästerskap.

England skulle kunna må bra av en högre grad av optimism och glädje runt det egna landslaget, i det avseendet är sådana här resultat bara av godo. Roy Hodgsons jobb blir framför allt att försöka se till att vinsten mot Tyskland inte blir någon pyrrhusseger som tillåts skruva upp förväntningarna till orimliga nivåer. Det är ingenting han kontrollerar helt själv, men han kan bidra till att sätta tonläget.

Helt nödvändigt är att inte låta en seger i en träningslandskamp mot Tyskland dölja vad som genomgående har varit Englands brister i de stora mästerskapen, eller fördunkla vad som högst påtagligt inte fungerade särskilt väl i matchen igår. Matchen är bortkastad om man inte lär sig av den. Englands mittfält och anfall stod upp bra, försvarsspelet var understundom bedrövligt.

Det finns väldigt mycket kvar att jobba på. Men vinsten mot Tyskland visar att engelska spelare inte är per definition otillräckliga mot den här typen av motstånd, samt visar att England som lag är på rätt väg. Kan Roy Hodgson hålla England inom vägbanan så kan det mycket väl bli en väldigt rolig EM-sommar för England.

Så många somrar sedan som England hade roligt under ett mästerskap, så vore ju det en stor framgång bara det.

Peter Hyllman

Är det nästa Bournemouth vi just nu ser med Burton Albion?

Landslagsuppehållet kan så klart kännas ganska träligt men skänker å andra sidan tid och utrymme att närmare följa vad som händer i de lägre divisionerna av engelsk fotboll. Premier League och The Championship har måhända spelledigt, men i League One och League Two är det full fart under påskhelgen med två omgångar på kort tid.

En av de engelska klubbar som under de senaste åren har gjort en av de stora resorna i seriesystemet är Burton Albion, som bara för några år sedan låg på nedre halvan av League Two. Nu är man på god väg att bli den första klubben sedan Peterborough 2009 som på blott två säsonger rör sig från League Two ända upp till The Championship.

Och man ser ut att göra det med stil. Man var överlägsna seriesegrare i League Two förra säsongen, och man sitter just nu i toppen av League One-tabellen med sex poängs marginal ned till lagen nedanför med endast nio omgångar kvar att spela. Något magiskt har helt enkelt hänt i den lilla Midlandsklubben som för mindre än tio år sedan spelade i amatördivisionerna.

En sak som skulle kunna förklara detta, som också gör det särskilt passande att prata om just Burton Albion under landslagsuppehållet, är att klubben har väldigt goda och stabila träningsförhållanden på St Georges’ Park, det nationella fotbollscenter som FA invigde för några år sedan att bli centrum för den engelska fotbollsutvecklingen på nationell nivå.

Det är kanske lätt att överdriva betydelsen av just denna omständighet, men det är på samma gång lätt att underskatta värdet. Med all idrott på den här nivån behövs det normalt sätt läggas mycket av tränarnas och personalens tid och energi på att fixa med rent praktiska träningsförhållanden. Har man detta redan ordnat kan istället samma tid och energi läggas på mer konstruktiv utveckling.

Det har rört på sig på managerposten under dessa två år för Burton. Man inledde förra säsongen med Gary Rowett. När han lämnade Burton för Birmingham ersatte man honom med Jimmy Floyd Hasselbaink. Denne stannade i ungefär ett år innan han i sin tur flyttade till QPR. Burton vände sig då tillbaka till Nigel Clough, som spenderade elva år i klubben mellan 1998 och 2009.

Att en sådan succession av managers inte har inverkat på lagets framgångar tyder på att infrastrukturen i övrigt i klubben är stabil. Där finns som sagt väldigt goda och stabila träningsförutsättningar. Där finns en förhållandevis nybyggd och modern arena i Pirelli Stadium, som har passat klubbens ändamål vändigt väl. Och där finns en stabil kärna i spelartruppen som följt med laget på dess resa.

När vi alltså ser oss om i den engelska fotbollen efter nästa klubb som skulle kunna göra samma typ av resa som Bournemouth redan har gjort, ligger Burton Albion väldigt nära till hands. Där finns samma nödvändiga förutsättningar som gjorde Bournemouths resa möjlig. Bra träningsförutsättningar, en modern arena samt en stabil spelartrupp. Där finns nu också en stark personlighet som manager med en nära koppling till klubben.

Eddie Howe lämnade Bournemouth innan han återvände till klubben och fortsatte deras resa upp i Premier League. Nigel Clough lämnade också han Burton Albion precis innan de tog klivet upp i Football League för att pröva sina vingar i den angränsande men betydligt större klubben Derby County. Det var inte svårt att se historiens vingslag bakom det klubbytet.

Men liksom för Howe i Burnley gick det kanske inte helt som Clough hade hoppats på i Derby. Han gjorde i grunden inget dåligt jobb men det skulle visa sig omöjligt att leva upp till de förhoppningar som fanns på honom, lika mycket en produkt av den skugga som hans far, Brian Clough, legendarisk manager i Derby under 1970-talet, placerat både över honom själv och klubben. Det blev aldrig någon succé.

En kortare tid i Sheffield United visade sig vara av begränsat värde för båda parter. När Nigel Clough nu alltså återvänder till det Burton där allting började för honom som manager är det alltså på samma gång en återkomst som en slags chans till återupprättelse. Burton kan vara hans kall, och kanske är det i sin klubb snarare än i sin fars klubb han är ämnad att uppnå de riktigt stora sakerna i sitt liv.

Det ser i alla fall ljust ut så här långt in på säsongen. Inte många tippade Burton Albion, nykomlingar i League One, som aktuella för uppflyttning, men man leder alltså serien med sex poängs marginal. Wigan och Walsall är de två klubbar som först och främst hackar dem i hälarna. Burton har samtidigt 16 poängs marginal ned till playoff-strecket, så allra minst ett playoff är i praktiken säkrat.

Nigel Clough har dock varit mycket tydlig med att målsättningen nu är att uppnå automatisk uppflyttning.

Burton Albion behöver ytterligare 13 poäng på sina återstående nio matcher för att nå upp till det poängantal som normalt sett brukar krävas för att sluta bland de två bästa lagen i League One. Med 74 poäng på 37 omgångar har Burton ett imponerande snitt om två poäng per match, och kan de upprätthålla den nivån är uppflyttning till The Championship garanterad.

Det kan ju låta som solsken och pannkakor, men det är samtidigt inte riktigt lika lätt som det låter. Burton Albion har en tuff säsongsavslutning där man på sina nio sista matcher ställs mot flera av lagen som också de krigar i toppen av tabellen, exempelvis Milwall på bortaplan, men även Wigan och Gillingham, som båda kommer till Pirelli Stadium under våren.

Dagens match ser inte lika svår ut på pappret. Oldham hemma på Pirelli Stadium borde vara en hanterbar uppgift, särskilt som Oldham krigar på nere i nedflyttningsstriden. Det är å andra sidan den typen av matcher som kan vara särskilt luriga mot slutet av säsongen, när även bottenlagen blir alltmer desperata i sitt spel, sin jakt på poäng och kamp för överlevnad.

Det är kanske inte så märkligt med andra ord att Nigel Clough på förhand har flaggat för den här matchen som säsongens hittills största och viktigaste match för Burton. Hela tiden fullt fokus på nästa match är ett nödvändigt mantra i dessa tider. Man kan räkna med att var och en av de återstående nio matcherna kommer vara Burtons största match den här säsongen.

Matchen sänds i TV. Så de som känner för att redan i förväg titta närmare på en klubb som vi om kanske inte alltför många år kommer att prata om och beundra på samma sätt som vi nu beundrar Bournemouth, har med andra ord alla möjligheter att göra det.

Peter Hyllman

Hur bör egentligen Englands startelva i EM se ut?

Det enda som är värre än landskamper är meningslösa landskamper. Nåja, nu är det väl ändå ett mästerskap till sommaren så då fyller väl dessa synnerligen träningsbetonade landskamper någon form av förberedande funktion i alla fall, även om det sannerligen inte alltid är lätt att se det på trupputtagningar, spel och liknande.

Alla är naturligtvis huvudsakligen fokuserade på vad som återstår av klubbsäsongen och just den här landslagsuppehållet i mars känns alltid som det dyker upp ungefär lika välkommet som den sura granntanten på din inflyttningsfest.

England ska träningsspela mot först Tyskland ikväll och därefter Holland på tisdag kväll. Roy Hodgson har medvetet valt tuffast möjliga motstånd i träningsmatcherna innan EM för att på så vis förbereda sitt landslag för nivån i kommande EM, och kanske överbrygga den klassiska benägenhet engelska landslag har haft att kryssa igenom kvalspelet för att sedan omedelbart kapsejsa i själva mästerskapet.

Med undantag för skador så är det en tämligen ordinarie landslagstrupp som Roy Hodgson har att tillgå. Vi ser inte riktigt längre på samma sätt som för fem-tio år sedan dessa mer eller mindre uppenbara ”landslagsskador” på de större klubbarnas spelare. Det tyder som jag ser det på att Hodgson har lyckats bygga en bra relation både med sina spelare och deras klubbar.

Hur kommer då Englands EM-trupp att formera sig? Om detta finns det många normativa föreställningar, men min syn på vilken som bör vara Englands genomgående startelva i EM är följande:

GK: Joe Hart. Framför allt Jack Butland pockar på en plats i det här laget men I det här läget borde ingen kunna konkurrera med Harts rutin både från landslag och mästerskap. Hart är Englands bästa målvakt och England behöver verkligen en bra målvakt i det här mästerskapet.

DL: Daniel Rose. Vänsterbacken är något av en problemposition. I en annan och kanske bättre värld hade Luke Shaw varit given på den här platsen men nu blev det inte så. Rose har imponerat med Tottenham under säsongen och kan få chansen att göra samma jobb i England.

DC: Gary Cahill. Har haft en något ojämn säsong men det speglar naturligtvis situationen i klubblaget. Med både John Terry och Kurt Zouma skadade har Cahill dock rejält med speltid i resväskan och bör vara ett av Englands mest stabila alternativ i ett tämligen svagt mittförsvar.

DC: Chris Smalling. Började säsongen lysande för att sedan i takt med det egna lagets tilltagande air av uppgivenhet falla tillbaka. Är dock Englands förmodligen bästa, starkaste och mest spelskickliga mittbackar, vilket borde väga tungt i uttagningen.

DR: Kyle Walker. Hårdare konkurrens på högerbacken än på vänsterbacken där Nathaniel Clyne och Kieran Trippier vid sidan av Walker samtliga skulle kunna göra anspråk på en plats. Walker har dock mycket rutin från Tottenham och har ett fungerande samspel med Harry Kane.

DM: Eric Dier. Har gjort den defensiva mittfältspositionen till sin egen i Tottenham under säsongen och måste få motsvarande uppgift i England. Är det något Englands backlinje kommer behöva så är det skydd framför sig och Dier känns bäst lämpad att fylla den uppgiften.

CM: Mark Noble. Mycket underskattad spelare naturligtvis till stor del på grund av vilket lag han spelar för. Men West Hams framgångar den här säsongen bär till stor del Nobles signum, och Noble kombinerar defensiv disciplin också med goda offensiva förtecken som kan visa sig väl så viktiga i ett mästerskap.

LFW: Raheem Sterling. Har haft en sisådär säsong i Man City men är ändå Englands mest naturliga offensiva spelare på vänsterkanten. Har gott om speltid i ryggen och kan göra ett bra jobb med att skära in i planen från sin vänsterkant och utmana motståndarförsvaret med fart.

AM: Wayne Rooney. Det finns många uppfattningar om Rooney men är han hel och frisk så inte bara kommer han att spela, utan bör han också spela. Och spelar han så är det på den här positionen han förmodligen har mest att tillföra laget.

RFW: Adam Lallana. Utgår ofta från en offensiv högerposition i Liverpool och är den som känns mest naturlig på den positionen också i landslaget. Lallana har haft det kämpigt i Liverpool sedan han kom till klubben men har sedan Jürgen Klopp kom till klubben visat riktigt goda tendenser.

ST: Harry Kane. Måste rimligtvis betraktas som självskriven anfallare i England och det enda som skulle kunna ändra på det, utöver skada, är någon slags truppolitik gällande Wayne Rooney. Bäst vore dock att ha båda dessa på planen och med Kane har England en farlig och framför allt renodlad anfallare.

Min grundläggande tankegång är att Tottenham är det lag som just nu är mest framgångsrikt baserat runt en engelsk stomme av spelare. Nu har inte England riktigt samma lyx som Spanien och Tyskland i att ha sina absolut bästa spelare koncentrerade i en eller som mest två klubbar, men varför inte tillämpa samma typ av framgångsprincip att England försöker vara så mycket Tottenham som möjligt?!

Mittfältet är starkt och anfallet är starkt i England. Den absolut svagaste och mest utsatta lagdelen är backlinjen. Det kan i viss utsträckning kompenseras med en stark defensiv organisation, och det är väl det som får bli Roy Hodgsons stora utmaning fram till och med sommarens EM-slutspel.

Utöver de elva startspelarna skulle jag plocka med följande spelare i Englands EM-trupp: Jack Butland, Fraser Forster, Phil Jagielka, John Stones, Nathaniel Clyne, Ryan Bertrand, Michael Carrick, James Milner, Ross Barkley, Dele Alli, Jamie Vardy och Danny Welbeck.

Där finns en del tveksamheter så klart. Jag kan tycka att Ryan Shawcross borde vara given i truppen, men det kommer inte hända. Aaron Cresswell skulle kunna ta vänsterbacksplatsen från Ryan Bertrand. Jag har beslutsångest mellan Michael Carrick och Danny Drinkwater men fastnar för Carricks positionssäkerhet, passningsfot och rutin från bänken.

Hur långt skulle detta England kunna ta sig i EM? Ja, till slutspel i alla fall om allt går som det ska. Väl där borde man kunna sikta in sig på en kvartsfinal och lyckas man uppnå det så är väl det anledning att vara nöjda med livet. För den här gången i alla fall.

Peter Hyllman

UEFA:s nya Champions League-förslag - det bästa från två världar?

Det är mycket hysch-hysch kring UEFA:s tankegångar runt ett nytt Champions League-format, vilket kanske säger något om hur kontroversiella sådana här förslag till förändring nästan alltid är.

Ett nytt format på Champions League diskuteras alltså. Utgångspunkten i förslaget är att nuvarande gruppspel istället omformas till två större grupper eller, om man hellre vill, två superligor i miniformat om åtta klubbar i vardera. Fyra från respektive grupp går till slutspel och kvartsfinal enligt känt format.

Ett sådant förslag utgår från att 16 klubbar deltar i gruppspelet, jämfört med dagens 32 klubbar. För att lösa det skulle man behöva addera en utslagningsrunda innan gruppspelet tar sin början.

Motivet bakom förslaget är på samma gång krasst och självklart. Man vill försöka göra Champions Leagues gruppspel mer spännande och mer attraktivt genom att minska förekomsten av så kallade europeiska blåbär. Till stor del handlar det om att upprätthålla Champions Leagues attraktionskraft relativt Premier League.

Det är alltid lätt att hänfalla till cynism varje gång ett nytt förslag ska diskuteras. Vad man i alla fall kan konstatera är att det här som förslag är betydligt bättre än idén om en stängd europeisk superliga.

De exakta kvalificeringsreglerna har inte beskrivits, men man kan så klart tänka sig att, precis som i nuvarande format, vissa klubbar från vissa ligor kommer vara direktkvalificerade till gruppspelet – eller allra minst den sista playoff-omgången.

Varje turnering gör klokt i att anpassa sig efter rådande förutsättningar, och i det avseendet kan det inte vara fel av UEFA och Champions League att försöka anpassa sig efter rådande konkurrenssituation i Europa. Det är inte nödvändigtvis det främsta syftet med just Champions League att fungera som någon slags glesbygdsstöd.

Gruppspelet i dess nuvarande form är förvisso rent och traditionellt, men det är samtidigt i många avseenden en ganska ointressant transportsträcka fram till ett stundande slutspel.

Det vore så klart heller inte första gången som UEFA reformerar gruppspelet i Champions League. Olika format har prövats genom åren. Det började med en utslagsomgång innan ett 2×4-gruppspel. Under flera år, innan det nuvarande formatet infördes, kördes ett system med två gruppspelsstadier.

Anledningen till att detta format plockades bort var att man ansåg att det ledde till för många matcher. För en klubb som började direkt i gruppspelet skulle det hela vägen till final innebära totalt 17 matcher, jämfört med 13 matcher i dagens format.

Här har vi också den stora preliminära invändningen mot UEFA:s tänkta nya format. Om det alltså tar formen som har skisserats skulle det innebära allt mellan 19-21 matcher, beroende på om ett lag börjar direkt i gruppspelet eller måste spela en playoff-runda först.

Hur hittar man utrymme i ett redan trångt spelschema till dessa ytterligare matcher? Well, det går så klart att göra säsongen någon vecka längre hit och dit. Det här med att splitta upp slutspelsomgångarna över två veckor är självklart något man kan slänga på historiens skräphög.

Det gick att genomföra säsongen i det gamla formatet med 17 matcher, så det är självklart ingen omöjlighet att hitta lösningar för ett nytt format. Bara lite krångligt.

Den stora styrkan med förslaget är att ett gruppspel, eller två miniligor, med åtta lag i vardera från vilka fyra lag går vidare till slutspel, har en betydligt större flyghöjd rent kvalitetsmässigt än vad nuvarande format kan erbjuda. Gruppspelet blir mer än bara en transportsträcka.

Förslaget behåller idén med Champions League och bygger vidare på den. Det integrerar dock de flesta av de mest tilltalande bitarna i idén om en europeisk superliga. Djävulen kommer som vanligt att sitta i detaljerna, men på ytan känner jag att det här vore ett bra förslag.

Vad tycker ni själva?

Peter Hyllman

NEDRÄKNING: Så slutar titelstriden i Premier League

30 omgångar har spelats i Premier League hittills den här säsongen. Vill man vara exakt så handlar det kanske mer precist om 30,2 omgångar, men vem håller räkningen på sådant?! Samtidigt som ett landslagsuppehåll skingrar krutröken en aning kan det kanske vara intressant att titta framåt på den säsongsavslutning som kommer.

Tre lag konkurrerar primärt om ligatiteln under återstoden av säsongen. Tre lag konkurrerar huvudsakligen om den fjärde återstående Champions League-platsen. Och tre lag slåss runt nedflyttningsstrecket för att hamna på den enda slutliga platsen ovanför strecket. I var och en av dessa tre minitabeller gäller det alltså att sluta etta.

Vi avslutar med titelstriden. I den ingår tre lag; Leicester, Tottenham och Arsenal. Vilket förmodligen får anses vara Premier League-historiens på förhand mest otippade titelstrid. Med luft mellan respektive lag i tabellen krävs alltså mycket dramatik på slutet för att ändra slutställningen mellan dem.

Min projicering är som följer:

:::

LEICESTER – 66pts (+23), 31pld

Southampton (h) – 1p
Sunderland (b) – 1p
West Ham (h) – 0p

Swansea (h) – 3p
Man Utd (b) – 0p
Everton (h) – 3p
Chelsea (b) – 1p

Tittar man på spelschemat så kan man nog tänka sig att Leicester vill plocka så många poäng som möjligt i sina fyra första matcher, för de tre avslutande matcherna är inte särskilt roliga att behöva spela med vetskapen att man måste vinna eller verkligen behöver poäng.

Problemet för Leicester är dock att de fyra första matcherna inte precis ser helt enkla ut de heller. Southampton på hemmaplan är en nästan tvungen trepoängare, utan att vara någon lätt uppgift. Ett bottenjagande Sunderland på bortaplan är inte den lättaste uppgiften man kan ha. Leicester kan självklart vinna båda matcherna, men det är klara risk för poängtapp.

Mycket talar för att om Leicester alltså förmår överträffa oddsen i några av de andra matcherna, mot West Ham, mot Man Utd eller mot Chelsea, så ökar de sina möjligheter att vinna en heroisk ligatitel mångfalt. Men det kan också visa sig svårare när så mycket står på spel.

75 poäng

:::

TOTTENHAM – 61pts (+32), 31pld

Liverpool (b) – 1p
Man Utd (h) – 3p
Stoke (b) – 1p

West Brom (h) – 3p
Chelsea (b) – 1p
Southampton (h) – 3p
Newcastle (b) – 3p

Tottenham har det på pappret tuffaste återstående spelschemat, med fyra bortamatcher mot tufft motstånd. Kan Tottenham undvika förlust i dessa matcher så ligger man ändå hyfsat bra till i titelstriden, så länge man gör vad man ska på hemmaplan.

Liverpool, Stoke och Chelsea på bortaplan är sannerligen inga lätta matcher men kan så klart underlättas av att Tottenham kan fokusera helt och hållet på just Premier League där Liverpool förmodligen har Dortmund i bakskallen. Och Stoke och framför allt Chelsea har inte överdrivet mycket att spela för.

Känslan är att de två matcherna direkt efter landslagsuppehållet kommer att sätta tonläget ganska tydligt för Tottenham. Ta poäng på Anfield samt, kanske framför allt, vinn mot Man Utd på White Hart Lane och man kan känna medvinden i ryggen inför de fem avslutande matcherna.

76 poäng

:::

ARSENAL – 55pts (+18), 30pld

Watford (h) – 3p
West Ham (b) – 1p
Crystal Palace (h) – 3p
West Brom (h) -3p

Sunderland (b) – 3p
Norwich (h) – 3p
Man City (b) – 1p
Aston Villa (h) – 3p

Vi har sett, inte bara den här säsongen utan under flera säsonger tidigare, att det kan vara riskabelt att tillskriva Arsenal trepoängare mot svagare lag, även på hemmaplan. Med Evertonvinsten i ryggen är det dock en rimlig tanke att Arsenal, också sin vana trogna, faktiskt gör en bra ligaavslutning.

Spelschemat är också till Arsenals fördel, de har det på pappret lättaste programmet med fem hemmamatcher. Ska man verkligen ställa allvarliga frågor till de två lagen ovanför dem så är det däremot på bortaplan som Arsenal måste prestera – mot West Ham, Sunderland och mot Man City.

Arsenalfansen som mer eller mindre gett upp säsongen för några veckor sedan har alltså viss anledning att hoppas. Det förutsätter dock att Arsenal själva presterar mer eller mindre perfekt samtidigt som de båda andra lagen inte presterar bättre än medelmåttigt.

75 poäng

Peter Hyllman

NEDRÄKNING: Så slutar Premier Leagues Champions League-fajt

30 omgångar har spelats i Premier League hittills den här säsongen. Vill man vara exakt så handlar det kanske mer precist om 30,2 omgångar, men vem håller räkningen på sådant?! Samtidigt som ett landslagsuppehåll skingrar krutröken en aning kan det kanske vara intressant att titta framåt på den säsongsavslutning som kommer.

Tre lag konkurrerar primärt om ligatiteln under återstoden av säsongen. Tre lag konkurrerar huvudsakligen om den fjärde återstående Champions League-platsen. Och tre lag slåss runt nedflyttningsstrecket för att hamna på den enda slutliga platsen ovanför strecket. I var och en av dessa tre minitabeller gäller det alltså att sluta etta.

Vi fortsätter med Champions League-fajten. Där finns just i nuläget Man City, West Ham och Man Utd. Visst kan Arsenal komma att dras in i fajten men vinsten mot Everton gör att de först och främst tittar uppåt. Southampton, Stoke och Liverpool kan samtliga visa sig bli faktorer vad det lider, men kan inte sägas vara det just i nuläget.

Är det nu så att man ändå anser att dessa tre lag verkligen borde tas med i beräkningen så finns så klart alltid möjligheten att göra sig själv nyttig och bidra med sina egna uträkningar i kommentarsfältet.

Min projicering är som följer:

:::

MAN CITY – 51pts (+20), 30pld

Bournemouth (b) – 1p
West Brom (h) – 3p
Chelsea (b) – 1p
Newcastle (b) – 0p

Stoke (h) – 3p
Southampton (b) – 0p
Arsenal (h) – 1p
Swansea (b) – 1p

Två saker talar emot Man City under säsongsavslutningen. Man har varit mer eller mindre bedrövliga på bortaplan. Och man har fått det allt svårare med målskyttet. Båda sakerna tyder på att koncentrationen helt enkelt inte är helt och hållet hundra.

Det är problematiskt i och med att Man City spelar en majoritet av sina återstående matcher på bortaplan. Det är heller inte några helt lätta matcher man bara kan spela av. Väldigt mycket beror på om Man City förmår ta sig samman och höja sig när hotet om att missa Champions League blir påtagligt.

Är Man City på topp så finns det ingen match på det där spelschemat som de inte skulle kunna vinna. Å andra sidan har den här säsongen på samma gång illustrerat de mycket väl kan förlora även de matcher man tycker att de verkligen borde vinna.

61 poäng

:::

WEST HAM – 50pts (+12), 30pld

Crystal Palace (h) – 3p
Arsenal (h) – 1p
Leicester (b) – 3p
Watford (h) – 3p

West Brom (b) – 1p
Swansea (h) – 3p
Man Utd (h) – 3p
Stoke (b) – 1p

West Ham är ett lag i dunderform som spelar med stort självförtroende och dessutom har fördelen att få avsluta i huvudsak hemma på Boleyn Ground, som alltså ser sina sex sista matcher någonsin. Stämningen blir elektrisk och kan bära West Ham fram mot mållinjen.

Spelschemat är lite blandat. Att tvingas möta både Arsenal och Man Utd kan kännas negativt men man har fördelen att möta dem på hemmaplan. På pappret är det bortamatchen mot Leicester som ser jobbigast ut, men det är sannerligen ingen match som borde skrämma West Ham.

I åtminstone fem av de återstående matcherna kommer West Ham ställas mot motstånd som kommer försöka försvara sig lågt och disciplinerat, så den sista delen av säsongen blir ett test på West Hams förmågor att bryta ned den typen av försvar. Man har blivit bättre på det under säsongen.

68 poäng

:::

MAN UTD – 50pts (+11), 30pld

Everton (h) – 3p
Tottenham (b) – 0p
Aston Villa (h) – 3p
Crystal Palace (h) – 3p

Leicester (h) – 3p
Norwich (b) – 3p
West Ham (b) – 0p
Bournemouth (h) – 3p

Om vi nu ska vara helt ärliga så har den här säsongen visat att det finns knappast någon match som Man Utd inte kan förlora. Det borde dock kännas som en god grund att stå på att få spela fem av matcherna hemma på Old Trafford, matcher i vilka man har goda möjligheter att gå rent.

Bortamatcherna är däremot jobbiga. Tottenham jagar ligatiteln och det som kanske främst talar emot dem på White Hart Lane är någon slags höjdsjuka när just Man Utd kommer på besök. Norwich slåss för sina liv i botten av tabellen och tre poäng där är möjligen ett uttryck för optimism.

Därefter kommer så jättematchen. Inte bara den match som faktiskt kan visa sig vara en ren shootout mellan Man Utd och West Ham om den fjärde och sista Champions League-platsen, utan också den sista matchen någonsin på Boleyn Ground.

68 poäng

Peter Hyllman

NEDRÄKNING: Så slutar Premier Leagues nedflyttningsstrid

30 omgångar har spelats i Premier League hittills den här säsongen. Vill man vara exakt så handlar det kanske mer precist om 30,2 omgångar, men vem håller räkningen på sådant?! Samtidigt som ett landslagsuppehåll skingrar krutröken en aning kan det kanske vara intressant att titta framåt på den säsongsavslutning som kommer.

Tre lag konkurrerar primärt om ligatiteln under återstoden av säsongen. Tre lag konkurrerar huvudsakligen om den fjärde återstående Champions League-platsen. Och tre lag slåss runt nedflyttningsstrecket för att hamna på den enda slutliga platsen ovanför strecket. I var och en av dessa tre minitabeller gäller det alltså att sluta etta.

Vi börjar idag med att titta på nedflyttningsstriden. Där finns som bekant Norwich, Sunderland och Newcastle. Aston Villa kan vi redan betrakta som avhängda och i praktiken nedflyttade, försåvitt inte ett helt osannolikt mirakel inträffar på Villa Park. Crystal Palace löper teoretiskt en risk att dras in i striden, men inte så stor risk att de i nuläget behöver tas med i beräkningen.

Min projicering är som följer:

:::

NORWICH – 28pts (-22), 31pld

Newcastle (h) – 1p
Crystal Palace (b) – 1p
Sunderland (h) – 1p

Arsenal (b) – 0p
Man Utd (h) – 0p
Watford (h) – 3p
Everton (b) – 0p

Här kan man verkligen säga att de tre kommande matcherna kommer visa sig bli mer eller mindre helt avgörande för Norwichs säsong. På dessa tre matcher möter man alltså alla tre lag runt omkring sig i tabellen, och de två nedanför dem dessutom på hemmaplan.

Jag tror de kammar noll mot Arsenal, Man Utd och Everton, även om de har poängchans framför allt mot Man Utd men även Everton. Å andra sidan är inte tre poäng hemma mot ett defensivt starkt Watford någon garanti. Mycket hänger på hur de lyckas i de tre första matcherna.

En vinst i någon av matcherna mot Newcastle eller Sunderland kan bli helt avgörande. Men jag tror det kan bli lurigt. Både Newcastle och Sunderland vet att en förlust vore förödande för dem och kommer att ställa upp utifrån detta, samtidigt som Norwichs försvar får det svårt att hålla helt tätt.

34 poäng

:::

SUNDERLAND – 26pts (-19), 30pld

West Brom (h) – 3p
Leicester (h) – 1p
Norwich (b) – 1p
Arsenal (h) – 0p

Stoke (b) – 0p
Chelsea (h) – 3p
Everton (h) – 1p
Watford (b) – 1p

Även Sunderland har ett viktigt schema de kommande tre matcherna. Först två hemmamatcher innan de beger sig till bortamötet med Norwich. Det kan vara värt att plocka så många poäng som möjligt på dessa möten, då de avslutande fem matcherna alla är svåra på sina olika sätt.

Sunderland har en fördel jämfört med Norwich att de har åtta matcher, inte bara sju. Å andra sidan har man den nackdelen att man har kvar att möta två av lagen inblandade i titelstriden, båda på hemmaplan. Sunderland kan alltså visa sig få en spoilerfunktion för titelstriden.

Även de tre avslutande omgångarna blir viktiga för Sunderland. Framför allt måste man helt enkelt prestera på hemmaplan mot Chelsea och Everton, två matcher där man möter bättre lag men där helt enkelt hunger och motivation måste vara större mot två lag utan något att spela för.

36 poäng

:::

NEWCASTLE – 25pts (-26), 30pld

Norwich (b) – 1p
Southampton (b) – 0p
Swansea (h) – 3p
Man City (h) – 3p

Liverpool (b) – 1p
Crystal Palace (h) – 1p
Aston Villa (b) – 3p
Tottenham (h) – 0p

Det var kanske en liten missräkning för Newcastle och Rafa Benitez att inte vinna hemma mot Sunderland. Vi väntar fortfarande på den så kallade nya manager-effekten, och jag har en aning om att vi får vänta ett tag till på den, med två bortamatcher på horisonten.

Hemma på St James’ Park kan man dock rädda den här säsongen. Både Swansea och Man City ska kunna vara möjliga trepoängare, även om matchen mot Man City fordrar både bra spel och att man utnyttjar motståndets defensiva svagheter och kanske bristande fokus.

Benitez ska kanske inte hoppas på någon större hjälp på Anfield men Liverpool lär ha gett upp ambitionerna i ligan vid det laget. Det riktiga testet kommer i matchen därefter mot Crystal Palace, då Alan Pardew återvänder till St James Park. Matchen mot Aston Villa måste vinnas.

37 poäng

Peter Hyllman

Gästblogg: Min drömelva - Man Utd

Någon gång runt 2001-2002 så började jag på allvar följa Manchester United, jag fastnade för den anfallsglada fotbollen och för de egna spelarna som var fostrade i akademin. Sen var det givetvis Ferguson som hade en stor del i det hela, och hade inte United varit så framgångsrika som de var hade jag aldrig börjat följa dem.

Tillsammans med Liverpool är Manchester United Englands största klubb, de här två klubbarna har dominerat den engelska fotbollen på ett unikt sätt under olika perioder. I den här gästbloggen ska jag försöka ta ut den bästa United-elvan i historien. Uniteds storhetstider har sammanfallit under två tränare som båda blivit adlade för sina insatser för Manchester United, dessa herrar är Sir Matt Busby och Sir Alex Ferguson. Elvan som är uttagen består faktiskt endast av spelare som spelat under dessa två legendariska tränare.

Som vanligt med sådana här listor så är det en personlig uppfattning, det finns alltså inget rätt eller fel, däremot mer rätt och mer fel. Personligen har jag upplevt ungefär hälften av spelarna som tagits ut i det här laget, men känner att bilden inte blir rättvis om jag inte tar med gamla legendarer, så ni får rätta mig om jag har fel i mina analyser av gamla goda Youtube-klipp.

Målvakt: Peter Schmeichel. ”I don´t believe a better goalkeeper played the game. He is a giant figure in the history of Manchester United”- Sir Alex Ferguson. “The great Dane” var en levande vägg som Ferguson beskrev som “bargain of the century” när han värvades för kaffepengar 1991. Vägde 105 kg under sin aktiva karriär och hade specialsydda XXXL tröjor under matcherna, trots denna kroppshydda var han smidig som en puma och hade blixtsnabba reflexer. Schmeichel gjorde ofta räddningar som Ferguson beskrev som räddningar som ”han inte borde kunna göra”, bland annat vann han priset för ”Save of the decade” för sin räddning mot Newcastle 1997 som röstades fram av Premier Leagues-fans. Blev utsedd till världens bästa målvakt både 1992 och 1993, vann EM-guld med Danmark 1992 och avslutade sin karriär i Manchester United genom att vinna the Treble 1999. Avslutade sin aktiva karriär i Manchester City 2003 och en rolig fakta är att Schmeichel aldrig förlorade ett Manchester-derby i sin karriär, trots att han spelat för båda klubbarna.

Högerback: Gary Neville. ”If he was an inch taller he´d be the best centre half in Britain. He´s father is 6ft 2in-i´d check the milkman”-Sir Alex Ferguson. Den enda positionen där jag känner att konkurrensen inte är stenhård, så mitt val blev den stabile men ack så lojala Gary Neville. En spelare som alltid gav hela sitt hjärta för Manchester United, var en del  ”Fergie´s fledglings” som slog igenom med dunder och brak några år in på nittiotalet. G.Neville var en aggressiv spelare som var extremt professionell, han har uttalat sig om att han saknade den grundtalangen som exempelvis Giggs och Scholes hade vilket gjorde att han alltid behövde prestera på 100 %, annars skulle han inte platsa i United. Neville hade också det tveksamma nöjet att överlappa sina högeryttrar vilka under hans karriär var Beckham och Ronaldo, vilket får mig att tro att han är den back som överlappat mest i historien utan att få bollen. Rolig fakta om familjen Neville är att den sannerligen är framgångsrik inom sporter, hans far, med det briljanta namnet Neville Neville var en professionell cricket-spelare, hans bror Phil Neville som knappast behöver någon närmare presentation och sen hans syster Tracey Neville som varit professionell nätboll-spelare (en basket-lik sport).

Mittback: Nemanja Vidic. ”When I think of him as a footballer, Nemanja puts his head where other players are scared to put their feet. That’s Nemanja”-Robin Van Persie. Van Persies uttalande om Vidic kunde inte vara mer träffande, Vidic var en krigare utan rädsla för att skada sig. En stenhårt tacklande mittback som var majestätisk i luften samtidigt som han alltid spelade enkelt, var han under press spelade han bara utan bollen till inkast, något som jag saknar bland dagens backar som ska försöka lösa alla situationer. Kom till United i januari 2006 i vad som kan vara det bästa vinterfönstret i Uniteds historia då även Evra anlände. Vidic vann Premier League Player of the year två gånger i sin karriär, något endast Thierry Henry och Cristiano Ronaldo lyckats med tidigare, han var även med i årets lag fyra gånger under sina åtta hela säsonger i United. Hade en förmåga att göra extremt viktiga mål, framförallt med huvudet på hörnor, men blev aldrig samma spelare efter sin allvarliga skada 2011/2012. Vidic har även rekordet för flest röda kort mot en och samma motståndare, Uniteds värsta rivaler Liverpool, där en viss Fernando Torres var den enda som kunde få Vidic att se mänsklig ut.

Mittback: Bill Foulkes. ”I have untold affection for Bill Foulkes. We went through so much together”- Sir Bobby Charlton. Fyra på listan över flest matcher för Manchester United hittar vi Bill Foulkes, en av överlevarna från München-katastrofen som spenderade 20 år i United mellan 1950-1970. Var från början högerback men omskolades till mittback, var känd för sin stenhårda spelstil, sitt huvudspel och sin blick men även för sin fantastiska fysik. Sin oerhörda fysik fick han av att jobba i kolgruvan fem dagar i veckan samtidigt som han spelade för United de första åren. Det var först när han fick sin första och enda engelska landskamp 1954 som han slutade arbeta i kolgruvan, men han var en plikttrogen man vilket gjorde att han arbetade klart sitt skift i kolgruvan innan han seglade över till Belfast till landslagskollegorna. Gjorde nästan aldrig mål men nickade in det avgörande målet i Europacupsemin mot Real Madrid 1968 som tog United till final där han sedan var majestätisk när United som första engelska lag blev mästare i Europacupen (dåvarande Champions League. Foulkes undkom München-katastrofen i princip oskadd (fysiskt), den enda fysiska skada han ådrog sig var en flaska gin som han lagt på hyllan ovanför sig som träffade honom i bakhuvudet när olyckan skedde.

Vänsterback: Denis Irwin. “At Highbury in one game, he had a bad pass back in the last minute and (Dennis) Bergkamp came in and scored. After the game the press said: “You “must be disappointed in that pass back.” I said: “Well, one mistake in 10 years isn´t bad.” “He was an unbelievable player”. – Sir Alex Ferguson. Som Ferguson beskriver så var Irwin definitionen på en pålitlig spelare, han gjorde nästan aldrig en dålig match i United-tröjan. Hade en magisk frisparkfot och var även straffskytt under några år. Ferguson har beskrivit Irwin som den spelare som var mest värd pengarna ”pound for pound” (som även Gevez påtalade för ett tag sedan). Spelade över 500 matcher för United under sina tolv år i klubben och när han gjorde sin 500:e match för United så var det på St Patrick´s Day, passande för en irländare som han är.

Högerytter: Cristiano Ronaldo. ”Cristiano Ronaldo was the most gifted player I managed”- Sir Alex Ferguson. Med största sannolikhet den bästa fotbollsspelare som någonsin spelat I en United-tröja, kom som tanig 18-åring till United efter att ha snurrat upp O´Shea på läktaren i en vänskapsmatch och lämnade sex år senare efter att ha vunnit allt som gick att vinna och även blivit utsedd till världens bästa spelare. Offensivt kanske den mest fulländade fotbollsspelaren någonsin med två bra fötter, magisk teknik, huvudspel, frisparksskytt och straffskytt. Var den bästa spelaren när United efter några svaga år återkom till en ny storhetsperiod 2007-2009, gjorde makalösa 42 mål säsongen när United vann både CL och PL 2008. Blev utsedd till årets spelare två år på raken och var även med i årets lag fyra gånger under sina sex säsonger i United. Har fått sitt efternamn Ronaldo efter den förre skådespelaren och presidenten Ronald Reagan.

Central mittfältare: Paul Scholes. ”Out of everyone at Manchester United, I would pick out Scholes. He is the best midfielder of his generation.”-Pep Guardiola. “The ginger ninja” är av många fotbollsspelare ansedd som en av de bästa mittfältarna någonsin, världsstjärnor som Zidane och Xavi har avgudat honom. Scholes hade en unik förmåga att styra tempot och spelet under matchens gång, en magisk blick för spelet och passningar på över 50 meter satt klistrade på foten till medspelarna. Utöver det här hade han ett ruggigt skott, och hade en fantastisk förmåga att komma i en andra-våg in i straffområdet. Var precis som tidigare nämnt med Neville en del av ”Fergie´s fledglings” där han började som släpande anfallare innan han hittade sin roll på det centrala mittfältet där han tillsammans med Roy Keane bildade Uniteds bästa mittfältsduo-någonsin. Scholes precision i sina långa passningar var någon som G.Neville fick känna på när han tog en kisspaus vid några träd vid tränigsanläggningen, då Scholes brukade skjuta på honom från 50-60 meter för att sen blir jagad av en rasande Neville.

Central mittfältare: Duncan Edwards. ”Duncan Edwards is the one person who, even today, I really felt inferior to. I´ve never know anybody so gifted and strong and powerful with the presence that he had”-Sir Bobby Charlton. Det fanns en spelare bland “The Busby Babes” som det talades något alldeles extra om, den här spelaren var Duncan Edwards, av många ansedd som den mest talangfulla engelska spelaren genom tiderna. München-katastrofen 1958 skulle dock ta den då 21-åriga Edwards liv då han avled efter 15 dagar på sjukhuset efter kraschen. Edwards fysik var något extremt, tacklingarna stenhårda, ett fantastiskt driv i steget och han sköt lika bra med båda fötterna, var väldigt passningssäker spelare som även var riktigt stark i luftrummet. Han var ansedd som den kompletta mittfältaren, hur bra han hade blivit fick vi tyvärr aldrig veta, men alla som sett honom spela säger att han var ett unikum. När Duncan Edwards gjorde debut för Manchester United 1953 var en endast 16 år och 185 dagar gammal, vilket på den tiden var rekord för yngsta spelare i ligans historia.

Vänsterytter: George Best. ”George Best was the greatest player in the world”-Pele. Fotbollens första superstar var George Best. Han hade en teknik som världen tidigare inte hade skådat då han dansade igenom försvararna, men hans äventyr utanför planen gjorde honom minst lika känd då han festade hårt och hade ett stort intresse för kvinnor, och kvinnorna var minst lika intresserade av honom då han var ansedd som en av de snyggaste männen i världen. Utöver den bländade tekniken var han även extremt snabb med bollen och väldigt duktigt på att undvika de rena benbrytar-tacklingarna som motståndarna försökte sig på. Han var Uniteds bästa målskytt i ligan fem år på raken men hans festglada livsstil utanför planen började tillslut ta ut sin rätt då han först sa upp sig inte bara en utan två gånger för att ändra sig igen. Tillslut fick han dock sparken från United på grund av sitt beteende, endast 27 år gammal. Best kom efter det här aldrig tillbaka till fotbollen även om han spelade länge, utan harvade runt i diverse klubbar, fortfarande med stora problem utanför planen. Best sammanfattade nog sig själv bäst när han uttalade sig, ”Jag spenderade mycket pengar på dricka, tjejer och snabba bilar. Resten slösade jag upp”.

Anfallare: Eric Cantona. ”I see the world become so uniform. Everybody has to be the same. I like people who are different.” -Eric Cantona. Om det finns en spelare som verkligen varit annorlunda för Manchester United så är det Cantona. Värvades från värsta rivalerna Leeds och var den sista pusselbiten för Manchester United så de kunde börja vinna ligan och starta sin dominans av den engelska ligan, igen. 64 mål på 143 ligamatcher är väl ingen statistik för en forward att skryta allt för mycket med, men Cantona var så mycket mer än bara mål. Bländade teknik, grym blick för spelet, straffspecialist och en fantastisk förmåga att göra avgörande och viktiga mål. Cantonas spel var en show som lätt kunde gå över styr på grund av hans hetsiga temperament, blev avstängd åtta månader från all fotboll efter en kung-fu spark på en Palace-supporter, vilket bara gjorde Cantona mer mytomspunnen. Frågan är dock inte om Cantonas största bidrag till Manchester United på lång sikt inte skedde under själva matcherna? Man talar om att han satte den höga standarden som senare kom att förknippas med Manchester United under deras framgångsera, saker som att komma lite tidigare eller stanna kvar lite extra på träningen för att bli ännu bättre. Av många ansedd som den störste spelaren genom tiderna i United trots att han bara spenderade 5 år i klubben.

Anfallare: Ruud van Nistelrooy. ”He is a great goalscorer, but a poor footballer”-Johan Cruyff. Det här något bittra citat sammanfattar van Nilstelrooys fotbollskarriär, den handlade enbart om mål, och då särskilt innanför straffområdet. Av hans 150 mål för Manchester United (på 219 matcher) gjordes 149 stycken innanför straffområdet. Hade en unik förmåga att alltid stå på rätt plats i straffområdet, fysiskt stark spelare som även kunde göra mål på många olika sätt, så länge det är innanför straffområdet som sagt. Smällde in sanslösa 44 mål på en säsong(02/03) för United när han var som bäst, varav 14 mål i CL på 11 matcher. Fick mot slutet av sin United-karriär alltmer problem med skador och i samband med det här kom en längtan av att spela i Real innan han passerat sin zenit. Det här ledde till att han mer eller mindre bråkade sig ifrån Manchester United och fick sin vilja igenom om att gå till Real Madrid där han vann skytteligan under sin första säsong. En personlig favorit eftersom van Nistelrooy var en bidragande orsak till att jag fastnade för Manchester United.

Andra spelare som förtjänar ett omnämnande: Evra, Rio Ferdinand, B.Charlton, Robson, Keane, Giggs, Law och Rooney.

Vem är glömd? Vem förtjänar inte att vara med?

Av: Pipp0

Peter Hyllman

HÖRNAN #30: Plotten tätnar ytterligare i Premier League inför uppehållet

Veckans lag

Bubblare:
Lukasz Fabianski, Swansea
Laurent Koscielny, Arsenal
Marcos Rojo, Man Utd
Claudio Yacob, West Brom
Danny Drinkwater, Leicester
Christian Eriksen, Tottenham
Aleksandr Mitrovic, Newcastle

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. One nill to the Leicester. Börjar bli något av en återkommande refräng den här säsongen. Det är inte bara det att Leicester fortsätter vinna och fortsätter behålla sitt fempoängsförsprång ned till tvåan i tabellen. Men det börjar också ta slut på matcher. Från att ha varit åtta matcher så är det nu bara sju matcher kvar för motståndarna att äta upp försprånget. Mållinjen kommer allt närmare, titelkonkurrenterna gör det inte.

Man Utd. I vad som på förhand var allt annat än ett särskilt hett derby i Manchester så var det Man Utd som drog det längsta strået. Två saker kommer bli konsekvensen av detta. Dels att striden om den så kallade fjärdeplatsen kommer fortsätta under våravslutningen. Dels att Louis van Gaal kommer vara fullständigt outhärdlig i allra minst de två kommande veckorna, med ett helt långt landslagsuppehåll framför oss.

Norwich. En viktig poäng mot Man City senast och nu tre minst lika viktiga poäng i en tuff bortamatch mot West Brom. Robbie Brady gör det så viktiga vinstmålet och ett Norwich som för några veckor sedan inte såg ut att kunna ta några poäng alls har helt plötsligt hittat något slags vinnarspår. Desto mer värdefull blev den här trepoängaren i och med att Newcastle och Sunderland därefter delade på sina poäng.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Liverpool. Det konkurreras främst med Everton och Man City den här omgången men omständigheterna för Cliff Barnes till Anfield. Normalt sett kan en förlust mot Southampton vara fullt förståelig, men inte när man leder med 2-0 i halvtid, med mersmak. Värre är att en vinst här, givet resultatet i det senare Manchesterderbyt, hade gett Liverpool slagläge att gå upp till blott en poängs marginal från Champions League-platserna.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Alex Neil. Norwich såg ut att befinna sig i något som liknade fritt fall för bara några veckor sedan. Att i ett sådant läge, mitt i brinnande nedflyttningsstrid, bege sig till notoriskt svårspelade The Hawthorns och plocka med sig alla tre poäng är beundransvärt. Neil hade två grundläggande problem, defensiven och självförtroendet, och verkar ha adresserat båda.

OMGÅNGENS MÅL

Sadio Mané, Southampton 1-2, Liverpool (h). Gillar det här målet av Mané starkt, där han tar emot bollen, starkt håller bort motståndaren och ur snäv vinkel stänker in en riktig rökare i bortre hörnet. Ett klassmål av en klasspelare och för mig är det alltjämt svårförståeligt hur Ronald Koeman får för sig att sätta honom på bänken.

:::

TRE PUNKTER

Hybris. Liverpool har flugit farligt nära solen de senaste veckorna, och kanske har det i någon utsträckning gått lite för bra, kanske har man börjat tro lite väl mycket på sig själva. Självsäkerheten gick till någon slags överdrift på St Mary’s, man blev lite för säkra på seger, och sådant kan straffa sig obönhörligt i Premier League. Southampton svarade för en av säsongens mäktigaste vändningar, och för Liverpool och Klopp blir det till att ta nya tag, men kanske framför allt i Europa League.

Lose-lose. Varsin poäng eller två förlorade poäng vardera? Det vore kanske den filosofiska frågan efter dagens Tyneside-derby, där Newcastle sent omsider kvitterade Sunderlands ledningsmål. Inget lag kan dock vara nöjt med bara en poäng, särskilt som Norwich tog tre poäng, och man fick under matchen en känsla av att det var två lag som gärna drog med sig det andra ned i djupet. För Sunderland är det oroväckande att de tappat så många ledningar i slutet av matcher. För Newcastle är det oroväckande hur individuellt och oorganiserat deras anfallsspel genomförs.

Försvarsblues. Martin Demichelis fick en nolla i spelarbetyg av Daily Mirror efter matchen mot Man Utd. Omvänd Hysénklass med andra ord. Han var en olycka som inträffade och därefter väntade på att inträffa igen. Joe Hart hamnade på skadebänken, Vincent Kompany har funnits där länge. Detta i ett försvar som under Manuel Pellegrini är alldeles för individbaserat till att börja med. Man Citys försvarsproblem är något som måste bekymra dem inför säsongsavslutningen, både i det återstående ligaspelet och framför allt i Champions League, där just deras defensiv kommer sättas på svåra prov av PSG.

:::

FÖR ÖVRIGT

Var det Mike Ashley som sprang in på planen och firade med Mitrovic efter dennes kvittering? Kroppsformen tydde på det.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Aston Villa sägs fundera på att ge Remi Garde sparken under det kommande landslagsuppehållet. Rimligtvis borde det finnas något sätt för Remi Garde att ge Aston Villa sparken.

Det absolut mest störiga med hela namnbytet till Premier League är att man varje gång någon pratar om ett historiskt rekord så måste man ta reda på om de menar från 1992 eller också räknar med de 111 åren dessförinnan.

Ronald Koeman svarade upp bra på Jürgen Klopp i sitt sidlinjeagerande.

Hyperviktig match i nästa ligaomgång mellan Norwich och Newcastle, där Sunderland förmodligen paradoxalt gör bäst i att hoppas på Newcastle.

Imponerande match av Tottenham, visade inte upp några som helst prov på titelnerver mot Bournemouth.

Viktig seger för Arsenal. Everton på bortaplan var en på förhand, dock ej sett till vad som skedde på planen, en svår match. Genom vinsten gav man sig själva en fortsatt chans i titelstriden.

Louis van Gaal: ”Demichelis looked like the years are catching up with him. He was a very good defender … but that is the life of football.” – Byt ut Demichelis och defender i den där meningen mot van Gaal och manager så…

De tre sämst placerade lagen i Premier League den här säsongen har tillsammans vunnit fler ligatitlar än de tre bäst placerade lagen.

Man Citys facit mot de så kallade topplagen den här säsongen är helt enkelt bedrövligt. Måste kolla sig själva i spegeln ordentligt inför matcherna mot PSG.

Tre lag krigar om ligatiteln. Tre lag krigar om den fjärde Champions League-platsen. Tre lag krigar runt nedflyttningsstrecket. Plotten tätnar ytterligare inför landslagsuppehållet och våravslutningen.

Peter Hyllman

Englands kanske bittraste fiender ska försöka förgöra varandra på St James’ Park

Det har kallats för det hetaste och det viktigaste Tyne-Wear-derbyt under Premier League-eran. Och som om det inte var hett nog så såg Norwich igår till att öka temperaturen ytterligare genom att vinna borta mot West Brom, vilket sätter extra press på både Newcastle och Sunderland inför dagens infekterade jättederby på St James Park.

Nedflyttningsstriden har materialiserats i en slags miniserie bestående av tre lag – Norwich, Sunderland och Newcastle – som slåss om att komma högst upp och därmed rädda sig själva kvar i Premier League. Aston Villa är redan i praktiken nedflyttade, ingenting kommer kunna rädda dem. Crystal Palace borde ha för många poäng på banken för att vara alltför oroliga.

Norwich gick upp på 28 poäng i och med segern mot West Brom, med 31 matcher spelade. Med 29 matcher vardera spelade inför dagens derby befinner sig Sunderland på 25 poäng, Newcastle på 24 poäng. Laget som vinner hakar på Norwich i tabellen, laget som förlorar tvingas se tätklungan börja rycka ifrån dem.

Mycket står alltså på spel. St James Park kommer att koka. Sunderland har vunnit sex raka matcher mot Newcastle och fram till för cirka tio dagar sedan var man förmodligen favoriter till en sjunde raka seger. Newcastle såg helt energilöst ut under Steve McClaren men visade gryende tecken på hopp och form under Rafa Benitez första match.

Få engelska derbyn är så infekterade som just derbyt mellan Newcastle och Sunderland. Det är två klubbar som verkligen inte gillar varandra, två kollektiv av fans som avskyr varandra över allt annat och numera, i och med Rafa Benitez lika plötsliga som överraskande ankomst till Newcastle, två managers som inte späder på orden när den andre kommer på tal.

Mycket handlar om personlig prestige. Utländska managers som Rafa Benitez brukar inte gilla att få se sina dyra lagbyggen ta stryk av de klubbar som Sam Allardyce har varit tränare för, men det händer ofrånkomligen. Allardyce å sin sida har länge haft ett ont öga till hur utländska managers kommer in och tar de högprofilerade tränarjobben inom engelsk fotboll som han anser sig vara utestängd ifrån.

Nu befinner sig båda två på mer eller mindre samma position i livet och därtill på mer eller mindre samma geografiska plats på jorden. Med nio matcher kvar av ligasäsongen måste båda två försöka rädda sina respektive lag kvar i Premier League. Förmodligen kan som mest en av dem lyckas, och en av dem är i så fall dömd att misslyckas.

Att förlora vore så klart surt, men att förlora till den andre vore i det närmaste outhärdligt. Det beskriver relationen mellan Sam Allardyce och Rafa Benitez, men det är också relationen mellan Sunderland och Newcastle beskriven i ett nötskal. Att åka ur Premier League vore illa nog, att göra det genom en förlust mot den hatade rivalen skulle fräta på själen.

Ingen av Sam Allardyce eller Rafa Benitez är några stora man-managers och motiverande ledargestalter. Båda två har som främsta egenskap sin förmåga att organisera sina respektive lag och ge dem en slags taktisk identitet som utgår från spelarnas egna styrkor. Allardyce har fördelen att han har varit en längre tid i Sunderland. Benitez har fördelen att han har en tekniskt mer kompetent spelartrupp.

Rafa Benitez hade helt säkert full koll på de yttre omständigheterna när han tog på sig Newcastlejobbet, han såg spelschemat och bedömde att det borde vara fullt möjligt för Newcastle att hålla sig kvar. Frågan är dock om han möjligen underskattat lagets inre förutsättningar. Inställda vilodagar och dubbla träningspass antyder att Benitez sett ett akut behov både att bygga upp spelarnas kondition och deras taktiska samspel.

Han ser med andra ord helt säkert väldigt positivt på att det kommer ett landslagsuppehåll omedelbart efter den här omgången. Det ger honom extra tid att förbereda laget fysiskt och taktiskt. Mentalt, och poängmässigt, är det ett uppehåll som naturligtvis skulle bli betydligt mer positivt laddat om man gick in i det med en seger och tre poäng i ett så prestigeladdat derby mot Sunderland.

Fotbollens ologiska naturlagar skulle kunna tänkas tala för att så blir fallet. De fyra senaste Sunderlandtränarna har i sin andra match med klubben vunnit just detta derbymöte. Den här gången är dock rollerna ombytta. Det är Rafa Benitez i Newcastle, som gör sin andra match med klubben, händelsevis just alltså ett derby mot Sunderland.

Något större skönspel borde inte vara att vänta. Mycket talar för att det kommer bli en tuff, sur och kanske till och med på gränsen till ful fotbollsmatch. Grinigt kommer det helt säkert vara både på planen och vid sidlinjen. Barnförbjudet riskerar det bli från läktarna, där Newcastlefansen helt säkert kommer att gnida Adam Johnson i Sunderlands ansikten.

Förlust måste undvikas till varje pris, och tre poäng är mer eller mindre en nödvändighet. Laget som förlorar måste ge sig in på ligasäsongens sista varv med pyspunka på minst ena däcket. Och med vetskapen att det är den bittra rivalen, den lede fi, som svarat för gärningen så vore risken hög att luften därmed går ur dem i den fortsatta nedflyttningsstriden.

Så förbittrad är stämningen mellan dessa båda klubbar i nordöst, att båda två helt säkert skulle kunna finna det lättare att leva med en nedflyttning, så länge man åtminstone drog med sig den andre med i fallet. Likt Karm och Katla i sin dödliga omfamning på väg ned i karmafallets avgrund.

Peter Hyllman

Leicesters framgångsvåg får skam att gå på torra land i Premier League

Ett ökänt naturfenomen är den så kallade monstervågen. På engelska har det för det här sammanhanget ett kanske mer passande namn, det vill säga en rogue wave. Det är en ensam våg som uppstår ur till synes tomma intet och som är betydligt större än övriga vågor, och som i vissa fall har uppmätts till 30 meters höjd.

Det är ett fenomen som, i och med att det är så ovanligt och till sin natur så svårobserverat, länge har betraktats som skrönor och ren myt. Men på senare tid har dess förekomst bekräftats. Det är vågor som har sänkt flertalet stora skepp genom åren. Fenomenet har till och med gjorts till både bok och film där Poseidon är den mest kända framställningen.

Om det någonsin inom den engelska fotbollen har funnits någon slags motsvarighet till detta naturfenomen, en så kallad rogue wave, så är det utan tvekan Leicester den här säsongen. Deras fullständigt osannolika ligatiteljakt har uppstått till synes från ingenstans och har obevekligen sänkt en efter en av den engelska toppfotbollens stora oceankryssare.

De neutrala hurrar naturligtvis. Leicester har återfört en känsla av att det omöjliga ändå är möjligt, och en oförutsägbarhet tillbaka till en fotbollsmiljö där det var en alltmer allmän uppfattning att det var bestämt redan på förhand vilka klubbar som skulle kunna konkurrera om en ligatitel. Leicester har vänt upp och ned på alla förväntningar.

Alla vill att Leicester ska vinna Premier League. Några undantag finns helt säkert. Leicesters närmaste grannar, Nottingham Forest och Derby, skulle säkert hellre slippa se Leicester fira en triumf som till och med överträffar deras hjältesagor från 1970-talet. Tottenham och Arsenal, kanske till och med Man City, hoppas självklart hellre att de själva ska vinna.

Samtidigt seglar Leicester upp som allas andralag. Arsenals fans hoppas så klart hellre på Leicester än på Tottenham, och detsamma gäller omvänt. Man Utds fans föredrar naturligtvis att Leicester vinner ligatiteln än att Man City gör det, en känsla som förmodligen omfamnar även Arsenal. Resten hoppas på Leicester om inte annat så för att se storklubbarna få på käften.

Men om några borde hoppas att Leicesters dramatiska titeljakt inte ska få något lyckligt slut så borde det vara övriga 19 engelska klubbar i Premier League. Av det enkla skälet att om Leicester faktiskt går och vinner ligan så sätter det alla dem i ett försämrat ljus, och riktar strålkastar obevekligen mot deras egna fundamentala misslyckanden.

Det hade gått att gömma sig om till exempel Man City, eller till och med Arsenal, vann ligan. Men att det är Leicester som leder ligan ger exempelvis nya proportioner till Chelseas episka katastrofsäsong om de bara ett år senare, efter att själva ha stått där som mästare, har bytt plats med Leicester som slutade på fjortonde plats.

Louis van Gaals argument om vad som är möjligt och inte möjligt att göra med en spelartrupp av Man Utds kaliber, och beskrivningen av en utveckling som är tänkt att gå framåt men mest rör sig bakåt, och de väldiga summor pengar som Man Utd spenderat under senare år, görs om intet, och van Gaals misslyckande blir så mycket tydligare med Leicester som kontrast snarare än Man City.

Arsenals och Arsene Wengers återkommande godnattsaga att en fjärdeplats är att betrakta som en titel i sig så länge Arsenal slutar efter klubbar med större resurser och som årligen spenderar mer än de själva, har låtit småtramsig redan tidigare men framstår som löjeväckande om de kapitulerar ligatiteln till Leicester, som jobbar med en bråkdel av Arsenals egen budget.

Man City betraktar gärna sig själva som den engelska fotbollens nya herrar på den så kallade täppan, men exakt vad säger det om vad som ska vara deras storhetstid om de under fem-sex år inte vinner mer än två ligatitlar, och vad säger det om den här säsongens misslyckande om man låter sig både distanseras och avfärdas av Leicester trots att man under sommaren spenderat smått otroliga £158m?!

Man kan förlöjliga storklubbarna i oändlighet så klart, men även övriga klubbars dåliga beslutsfattande hamnar under luppen. Aston Villa till exempel genomför sin sämsta säsong i mannaminne, under vilken de hittills utan någon som helst framgång har prövat på tio olika yttermittfältare. De kastade iväg Marc Albrighton, numer i Leicester, som ett ruttet äpple på fri transfer.

Stoke befinner sig mitt i en ganska ojämn situation där deras resultat till stor del verkar beroende av huruvida Ryan Shawcross är frisk eller skadad. De hade utan tvekan kunnat vinna på att ha ännu en stabil mittback i truppen, men ansåg att Robert Huths tjänster inte längre var nödvändiga. Huth är nu en ledargestalt i Leicesters mittförsvar.

Danny Drinkwater har precis tagits ut i Englands landslagstrupp och har varit en fantastisk närvaro på Leicesters centrala mittfält. Han är ursprungligen en Man Utd-produkt men fick aldrig göra ett enda a-lagsframträdande för klubben. Ändå kan Man Utd i nuläget inte frambringa en enda central mittfältare som är bättre än Drinkwater, och inte för att man inte har betalat för dem.

Bournemouth, Aston Villa, Swansea, Norwich, Watford och Chelsea har samtliga betalat mer eller mindre dyra pengar inför den här säsongen på vänsterbackar, men ingen av de spelare som dessa klubbar har hittat har varit ens i närheten av att vara lika framstående som Leicesters Christian Fuchs, som plockades in på fri transfer inför säsongen.

Då har vi inte ens behövt nämna Riyad Mahrez eller Jamie Vardy. Mahrez som köptes för några år sedan för £450,000 kan visa sig bli det kanske största sportsliga och ekonomiska fyndet i den engelska fotbollshistorien. Vardy å sin sida hämtades från amatörklubben Fleetwood för £1m, en summa som inte skulle avskräckt någon av de 92 klubbarna i Premier League eller Football League.

Vissa framgångsprojekt, likt exempelvis Tottenham den här säsongen, har en produktion av spelare från de egna leden att tacka för hjälpen. Så icke Leicester, vars ordinarie startelva, som Claudio Ranieri har ändrat i under säsongen minst av alla tränare i Premier League, samtliga har köpts och hämtats från andra klubbar.

Vore inte det själva definitionen av ett så kallat köpelag skulle då några kunna fråga sig?! Mjo, men till en total kostnad av £22m, vilket i sammanhanget nästan bokstavligen är ingenting. Norwich är den klubb i ligan som brottas med minst resurser av alla, de spenderade bara i januari £25m på nya spelare. En klubb som Newcastle brände under samma månad iväg £80m, och riskerar åka ur Premier League.

Idén att Leicester befinner sig där de gör på grund av externa kapitalinsatser från sina thailändska ägare, eller har varit behjälpta av de generösa TV-pengarna i Premier League, är med andra ord simplism i dess mest renodlade form. TV-pengarna kan hjälpa dem att hålla sig kvar i närheten av där de nu är, men de har inte tagit dem dit.

Det är omöjligt att nu säga vad som kommer bli av Leicester efter den här säsongen. Vi vet att de kommer att spela i Champions League, bara en sådan sak! Vi tror förmodligen att det blir svårt för dem att upprepa den här säsongens bedrift till fullo. Det är något av en engångsföreteelse, något som förmodligen inte händer igen – en rogue wave.

Arvet från Leicesters drömsäsong, oavsett hur den till sist slutar, kan dock visa sig bli bestående. De har förändrat uppfattningarna om vad som är möjligt respektive omöjligt. Andra klubbar och deras supportrar kommer att titta på Leicester och ställa sig den fullt naturliga frågan: Om nu Leicester kunde göra det där, med små resurser men fantastiskt bra management, varför skulle inte vi kunna göra detsamma?

Vilket så klart kan komma att göra livet ännu mer obekvämt också framöver för den engelska fotbollens etablerade supertankers.

Det påverkar även förutsättningarna för ligans managers och klubbledningar, som brukar vara minst sagt pigga på att spela ned förväntningar, i syfte att påverka omdömet om deras egen insats. Men det har självklart blivit desto svårare i och med Leicesters framfart. Varför är det exempelvis realistiskt för West Brom att ligga runt sin stadiga nedre mitten-plats i tabellen, när de för ett halvår sedan förväntades ligga före ligaledarna?

När klubbar som Man City, Man Utd, Chelsea, Arsenal och så vidare vinner ligatiteln så kan det med lätthet förklaras med dessa klubbars stora resurser och med mängden av pengar de spenderar på stjärnspelare. Det är ligavinnare som inte leder till några särskilda följdfrågor för övriga klubbar om deras egen verksamhet.

Inget skulle rubba dessa trygga cirklar som om Leicester gick och vann Premier League. It would be the end of the world as we know it. Det vore som om en stor monstervåg hade svept förbi och kastat hela Premier League tvärs över ända.

Peter Hyllman

Monstermatch i The Championship mellan Middlesbrough och Hull

Fredagsfotboll. Från och med nästa säsong kommer vi få vänja oss vid det också i Premier League. Men än så länge är det alltjämt som det kanske borde fortsätta vara något som är förbehållet The Football League och, som ikväll, The Championship.

Jättematch på Riverside ikväll mellan Middlesbrough och Hull.

Båda de här klubbarna har haft sina respektive perioder där de har befunnit sig i toppen av tabellen och sett ut att vara på väg att springa iväg med serien och i praktiken säkra uppflyttning till Premier League. På sistone har dock båda klubbarna börjat sladda rejält.

Middlesbrough har bara vunnit fyra av sina senaste 13 ligamatcher, och man kommer till den här matchen med två raka förluster och inte ett enda mål framåt i bagaget. Från en bekväm serieledning befinner man sig nu sju poäng från Burnley på förstaplats, och har halkat ned till tredje plats.

Hull å sin sida såg ut att ta över när Middlesbrough började sladda men har i sin tur haft svårt att följa upp dessa resultat, möjligen på grund av ett stressat spelschema med bland annat två matcher mot Arsenal i FA-cupen. Det är en månad sedan laget senast vann i ligan.

Mest irriterande för Hull är att de två senaste matcherna på hemmaplan mot högst beskedligt motstånd har slutat oavgjort. Både Middlesbrough och Hull har haft svårt med målskyttet på senare tid, defensivt är båda lagen stabilt organiserade.

Steve Bruce sitter säkert som manager för Hull. Detsamma kan man verkligen inte säga om Aitor Karanka i Middlesbrough.

Det blev ett rejält tumult för en vecka sedan när Karanka stormade ut från ett möte med spelarna där han blivit rejält förbannad och anklagat dem för att inte vilja gå upp i Premier League, och hävt ur sig att han inte längre hade någon lust att vara deras tränare.

Ilska kan fylla sin funktion ibland men det finns också vissa gränser som helt enkelt inte är okej att passera. Middlesbrough var helt klart av uppfattningen att detta var över en sådan gräns, Karanka portades från träningsanläggningen och Steve Agnew, assisterande manager, ansvarade för laget under matchen mot Charlton.

Middlesbrough förlorade matchen med 0-2 och man kan undra om detta räddade Karankas jobb i klubben. För några dagar senare meddelades det att Karanka återtog sin roll i klubben.

Aitor Karanka är uppskattad i Middlesbrough men har samtidigt ett lite stingsligt förhållande både med spelare och supportrar. Man kan tänka sig att det kan ha gått rätt hett till på det där spelarmötet om det dessutom föranledde en sådan reaktion från Karanka.

Det ger intrycket av en manager som inte riktigt har kontroll över situationen och som brottas med stress över att behöva motsvara högt ställda förväntningar att Middlesbrough ska ta sig till Premier League. Förstulna kommentarer att laget föredrar att smyga bakom tabelltoppen pekar åt samma håll.

Det har också kommit en del märkliga utspel både mot spelare och fans. Ofta ifrågasätts spelarnas mentalitet. Supportrarna kan få sig en släng av sleven att de gärna förlorar bara laget spelar 4-4-2. Det är småsaker men som skapar en negativ stämning.

En manager under press försöker ofta reducera risk och osäkerhet också på planen genom att täta till laget taktiskt. Det här har blivit ett besvär för Middlesbrough där just offensiven brister. Taktiskt signaleras att spelarna har något att förlora snarare än att våga uttrycka sig själva och se uppflyttning som en positiv målbild.

Kanske är det också något speciellt för klubben. Middlesbrough har en viss historik av att kriga om uppflyttning fram till runt jul för att därefter falla samman under åren. Så var fallet båda säsongerna innan Aitor Karanka kom till klubben. Kanske sitter farhågan för detta i väggarna.

Både Hull och Middlesbrough har vid olika tillfällen under säsongen sett ut att vara givna för uppflyttning. Några månader senare och båda klubbarna håller på att tappa greppet till och med andraplatsen, där Brighton verkar ha hittat sin mojo igen och åtminstone tillfälligtvis har passerat dem i tabellen.

Med tio omgångar kvar av den ordinarie ligasäsongen är det alltså en otroligt viktig match både för Middlesbrough och Hull. Det lag som vinner kvällens match har en väldigt god chans på andraplatsen och automatisk uppflyttning. Det lag som förlorar får förmodligen ställa in sig på ett ovisst playoff.

Ingen vanlig fredagskväll i The Football League med andra ord, utan en riktig monstermatch.

Peter Hyllman

Mäktig och tuff lottning för Man City och Liverpool i de europeiska kvartsfinalerna

Vi har alltså tagit oss fram till kvartsfinalerna i UEFA:s båda turneringar. Det har lottats under den tidiga eftermiddagen. England är representerade med ett lag i båda turneringarna – Man City i Champions League och, efter att ha slagit ut Man Utd i åttondelsfinalen, Liverpool i Europa League.

Som vanligt när man tar sig steg för steg i de här båda turneringarna så jämförs antalet lag från olika ligor. Just nu anses det exempelvis oerhört imponerande att sex spanska lag är kvar i kvartsfinalstadiet, tre i respektive turnering. Och visst, det är imponerande, om än kanske inte så imponerande som en del vill mena.

En av de mer underhållande sakerna som flyter omkring på sociala medier är ju hur inget spanskt lag har blivit utslaget mot annat än spanskt motstånd. Två av dem passerade alltså inte ens gruppspelet i Champions League, men man får förmoda att det inte riktigt räknas. Man kan nog också konstatera att inget spanskt lag hittills har behövt möta motstånd i stil med Barcelona, PSG eller för all del Dortmund.

Vad jag dock beundrar med den spanska fotbollen är den glädje och den energi med vilken de går all-in i Europa League. Här har de engelska klubbarna otroligt mycket att lära.

Så här blev de båda engelska kvartsfinalerna:

PSG v MAN CITY

Min spontana kommentar på den här lottningen var att det blev en svår men fullt vinnbar match för Man City. PSG visade mot Chelsea att de har gått framåt ytterligare några steg till den här säsongen men visade samtidigt att de inte på något sätt var omöjliga att besegra.

Att Chelsea trots sina svagheter lyckades bemästra PSG i sådan utsträckning de gjorde var mycket beroende av ett disciplinerat försvarsspel. Det är svårt att inte betrakta detta som Man Citys uppenbara akilleshäl, särskilt med skadan på Vincent Kompany.

Nyckeln till framgång för Man City mot PSG blir försvarsspelet, och samspelet mellan backlinjen och det centrala mittfältet. Klarar de av att kontrollera PSG:s offensiv i samma utsträckning som Chelsea lyckades med så har de å sin sida en väsentligt tyngre offensiv med vilken de kan hota PSG.

Båda klubbarna är självklart desperata på exakt samma sätt att till sist verkligen lyckas i Champions League. De båda oljearabiska prestigebyggena har gjort framgång i Europa till måttstocken på framgång. Lottningen innebär att ett av dem kommer lyckas, det andra misslyckas.

PSG är favoriter, om än inga enorma sådana. Man City har, menar jag, paradoxalt nog både bättre och sämre chanser än vad Chelsea hade att besegra dem. Man City är i grunden ett bättre fotbollslag än Chelsea den här säsongen med en starkare offensiv. Man saknar dock rutinen och kanske framför allt den defensiva organisationen.

Man City: 40%

DORTMUND v LIVERPOOL

Tuffast möjliga lottning för Liverpool. Eller kanske inte tuffast möjliga ändå, man har den inte oviktiga fördelen att få avsluta på Anfield, vilket kan visa sig bli en avgörande fördel i det här mötet. Det här kommer hur som helst bli en mer öppen historia än vad många kommer att tro.

Liverpool kommer förhoppningsvis, rättare sagt med all säkerhet, gå in till det här mötet med Dortmund med en helt annan prioriteringsordning än vad Tottenham gjorde, och det kommer i sig garantera ett betydligt mer intressant dubbelmöte.

Det yttre blir omöjligt att undvika. Jürgen Klopp återvänder till Dortmund, och får mäta sina och Liverpools krafter med sin gamla klubb. Det är lätt att säga att det här inte kommer få någon betydelse på planen, men det vore naivt att tro att det kommer sakna betydelse.

Dortmunds stora styrka är lagets anfallsspel, som är starkt både kollektivt men framför allt individuellt med Pierre-Emerick Aubameyang, som måste betraktas som en av världens just nu främsta anfallare. Liverpools absolut främsta taktiska uppgift kommer bli att, så långt det är möjligt, neutralisera detta hot.

Offensivt kan Liverpool tveklöst hota Dortmund. Laget har definitivt presspelet att i sina bästa stunder kunna störa vilket som helst motstånd, och om bollen hade studsat något annorlunda för Tottenham vid några tillfällen i matchen i Dortmund så hade det dubbelmötet kunnat få en helt annan karaktär.

Dortmund kommer helt säkert vilja ha matchen i praktiken avgjord inför ett returmöte på Anfield. Klarar Liverpool av att spela på den psykologiska mekaniken så ökar deras chanser proportionellt med detta. Deras fokus måste vara att ha matchen öppen inför returmötet.

Liverpool: 45%

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa anfallare

Dags att avsluta bloggserien om Premier Leagues bästa spelare för den här gången. Efter att ha gått igenom övriga lagdelar är det nu dags att gå igenom anfallarna. Liksom förra bloggen så är ibland gränsdragningen mellan anfallare och vissa offensiva mittfältare hårfin, men man får försöka använda sitt omdöme efter bästa förmåga.

Precis som med mittbackarna är känslan att standarden på anfallarna i grova drag har sjunkit jämfört med förr. Kanske hänger detta samman just med att rollerna på planen alltmer blandas samman. Det är däremot inte längre lika lätt att hitta någon Thierry Henry, Didier Drogba, Ruud van Nistelrooy, Andy Cole, Michael Owen, Fernando Torres och så vidare, som det jämförelsevis vimlade av förut.

Precis som med tidigare listor gäller att fokus huvudsakligen, men inte uteslutande, ligger på den här säsongen. Det handlar alltså om vilka som är bäst just nu, men det är inte en fråga som besvaras på ett intelligent sätt utan att ta hänsyn både till igår och imorgon – det vill säga titta bortom vad som annars riskerar vara föga mer än dagsform.

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(10) Anthony Martial, Man Utd

Tidiga dagar naturligtvis för Martial som däremot redan under sin debutsäsong har visat sin kvalitet i Man Utd. Går utvecklingen som den ska för Martial kommer han att rusa uppåt på den här listan, en spelade både med teknik och med näsa för mål. I ett Man Utd som har haft väldigt lite att yvas över offensivt under säsongen är Martial den kanske enda positiva upplevelsen.

(9) Roberto Firmino, Liverpool

Det går att diskutera om man ska betrakta Firmino som anfallare eller offensiv mittfältare men till sin läggning hade jag snarast placerat honom som forward, inte någon slags kreativ speldirigent på mittfältet. Värvades med höga förväntningar och har så smått börjat infria dem i Liverpool, även om det tog lite tid. Behöver bli effektivare i sina avslut.

(8) Jermain Defoe, Sunderland

Man kan ha många kritiska synpunkter på Defoes kvaliteter som fotbollsspelare, och han har onekligen sett sina bästa år, men han är något som alltmer börjar bli en bristvara i Premier League, en renodlad gottverdammtes avslutaranfallare. Och det gör han riktigt bra, ska Sunderland hålla sig kvar i Premier League den här säsongen så är det på Defoes axlar man gör det. Och Sam Allardyce ser ut att hålla med.

(7) Marko Arnautovic, Stoke

Imponerande målskörd den här säsongen av österrikaren som har en tydlig benägenhet att komma in i straffområdet från sitt område på vänstersidan. Har bra avslutningar överlag och kan avsluta på de flesta sätt, personligen är jag dock mest imponerad över hans intelligenta löpningar som nästan alltid kommer i rätt tid och läge.

(6) Odion Ighalo, Watford

Jag hade mina fördomar kring den här spelaren under stora delar av den här säsongen, det ska sägas. En spelare som jag betraktade som en, förvisso klart skicklig, brunkare som visste att utnyttja Watfords tämligen endimensionella offensiv. Men jag har fått omvärdera. Jag har blivit imponerad både av tekniken Ighalo besitter men framför allt för dennes obetvingliga förmåga att skapa yta åt sig själv i straffområdet.

(5) Diego Costa, Chelsea

En av de stora anledningarna bakom Chelseas ligatitel förra säsongen men hade en i det närmaste katastrofal första halva av den här säsongen, vilket självklart förklarar varför Chelsea fick det så svårt. De senaste månaderna har dock illustrerat Costas skicklighet och storhet, inte bara som anfallare utan också som ledargestalt i laget. Det är en kontroversiell personlighet helt klart, men det kan också vara uppfriskande i en tid med alltmer känslobefriade och mediaslipade fotbollsproffs.

(4) Jamie Vardy, Leicester

Vardy har haft fest så här långt under säsongen. Redan förra säsongen fanns tydliga tecken på att Leicester hade en riktigt farlig anfallare i Vardy, då han var en av spelarna som låg bakom den mirakelbetonade vändningen av säsongen, och den här säsongen har han bara fortsatt i samma stil, i toppen av skytteligan och landslagsdebuten avklarad. Bör vara given i EM-truppen men en fundering är om han är lika effektiv i ett annat taktiskt sammanhang än just i Leicester.

(3) Harry Kane, Tottenham

Han är en av deras egna. Slog igenom med dunder och brak förra säsongen och den existentiella frågan inför den här säsongen var om det var en tillfällighet eller något som skulle upprepas. Svaret blev ett ensidigt nej, det var ingen tillfällighet. Kane lever vad som bara kan beskrivas som den engelska pojkdrömmen för närvarande, en egen produkt som blir stjärnanfallare i sitt lag och har möjlighet att vinna klubbens första ligatitel på 55 år. Kan bli betydligt bättre men är redan rejält bra.

(2) Romelu Lukaku, Everton

Everton har letat efter en genuin stjärnanfallare i fler år än vad vissa läsare av den här bloggen har befunnit sig på jorden. Till sist har man hittat en i Lukaku och frågan är nu är nog mest hur länge man får behålla honom. Lukaku har under ett antal säsonger i Premier League visat upp en konsekvent hög kvalitet och en ständigt positiv utvecklingskurva. Kraftfull, teknisk och en kompetent världsanfallare – skulle förstärka alla lag i Premier League.

(1) Sergio Agüero, Man City

Skadebekymmer fortsätter plåga Agüero som ändå producerar mål i en omfattning som de flesta helfriska anfallare inte mäktar med. Agüero behärskar förmågan att göra mål på de allra flesta sätt och från de allra flesta håll, men det som imponerar mest på mig är hans taktiska spelintelligens, en egenskap som långt ifrån alla anfallare besitter. Den kanske ende anfallaren i Premier League som utan att tveka det minsta hade kunnat gå in i vilken som helst annan anfallsuppställning i världen utan att sänka kvaliteten.

:::

Bubblare:
Olivier Giroud, Arsenal
Wayne Rooney, Man Utd
Danny Welbeck, Arsenal
Salomon Rondón, West Brom
Daniel Sturridge, Liverpool

Peter Hyllman

Varför har det plötsligt blivit helt okej för engelska lag att förlora fotbollsmatcher?

Mauricio Pochettinos laguttagning inför det första mötet mot Dortmund avslöjade med brutal tydlighet hur Tottenham den här våren prioriterar Europa League relativt ligaspelet. Hela sju spelare, ytterbackarna ej medräknade, från en ideal startelva i Tottenham var utbytta, till en bortamatch mot ett av Europas just nu bästa fotbollslag.

Om Tottenham ställde över sju ordinarie startspelare inför det första mötet i Dortmund så råder självklart inget större tvivel, särskilt inte sett till utfallet i den första matchen, hur Tottenham och Mauricio Pochettino kommer att göra sin laguttagning ikväll. Allt fokus kommer vara på helgens ligamatch mot Bournemouth.

På sätt och vis kan man ändå förstå Tottenham. Man har sin absolut bästa chans att vinna ligan för första gången på 55 år. Mauricio Pochettino håller på att genomföra något enormt för den klassiska klubben. Samtidigt ligger man ändå fem poäng efter Leicester, så det finns verkligen inte utrymme för minsta lilla snedsteg under de åtta återstående matcherna.

Men det är ändå ett beslut lika cyniskt som tråkigt. Tottenham var ett lag som verkligen hade chansen att vinna Europa League den här säsongen, och oavsett vad man nu har för uppfattning om Europa League så är det ändå en europeisk cuptitel. Spelschemat runt matcherna mot Dortmund kändes inte heller som om det motiverade denna extrema form av spelarbyten.

Effekten bygger inte enbart, som många vill reducera det till, på att de i det här fallet sju individuella spelarnas kvalitet sjunker så drastiskt. Det är naturligtvis inte dåliga fotbollsspelare som ställs ut på planen. Även om man definitivt inte ska underskatta betydelsen av att byta ut sju spelare på ett bräde. Värre är den attityd detta speglar att matchen helt enkelt är oviktig.

Jaha, men om Mauricio Pochettino och Tottenham nu tycker att Europa League är oviktigt, varför tog man sig igenom ett helt gruppspel samt såg till att gå vidare från sextondelen? Det känns ju inte helt konsekvent kan tyckas. Well, för det första så ska vi komma ihåg att Tottenham roterade minst sagt friskt mot Fiorentina också, motståndet var bara inte bra nog att dra nytta av det.

För det andra har ligaförutsättningarna förändrats under tiden. Europa League var tidigare under säsongen en option på Champions League för Tottenham som var viktig att behålla. Nu gör Mauricio Pochettino den fullständigt korrekta bedömningen att Champions League-spel nästa säsong redan är garanterat via ligan, Europa League-optionen är därmed värdelös.

Mer komplicerat än så är inte det rationella i perspektivet, och det är inte svårt att förstå tänkesättet. Men att förstå är inte att acceptera. Fotbollen är drömmar och ambitioner, inte rationella kalkyler. Storhet formas genom att försöka förverkliga drömmar och vinna titlar, inte slänga bort matcher och titlar längs vägkanten.

Rationaliteten går också att ifrågasätta. Det händer ofta att ett lag som tankar en match i en turnering i syfte att skaffa sig självt fördelar i en annan turnering mister båda köttstyckena i rena farten, att momentum, fokus och lagmoral påverkas negativt. Personligen tror jag också engelska klubbar hade mycket att vinna kvalitetsmässigt på att mäta sig på allvar mot europeiskt motstånd också i Europa League.

Tottenhams situation är måhända på sitt sätt unik i det att deras chans att vinna ligan är så pass stor för dem, så pass oväntad och så osäker på om den återkommer inom en snar framtid. Men fenomenet i sig är inte på något sätt unikt för engelska klubbar. Det har blivit ett alltmer ensidigt fokus på Premier League och den engelska ligafotbollen, allt annat prioriteras ned.

Det är inte svårt att förstå varför. Det finns bokstavligt talat miljoner skäl. De nya TV-avtalen gör att den klubb som kommer sist i Premier League ändå får mer pengar än den klubb som vinner Champions League. En enda placerings skillnad i tabellen är värd mer än en seger i Europa League. Konkurrensen är stenhård runt alla streck, i toppen såväl som i botten. Inget lag går säkert.

Det oroväckande är att det är en process till synes utan slut. Förluster kan alltid motiveras med att det är bra för ligaspelet. Det är skönt att åka ur Ligacupen så man kan fokusera på ligaspelet. Det positiva med att åka ur FA-cupen är att det blir färre matcher under våren. Tänk om man kunde slippa Europa League så man får större chans i ligan. Det har gått så långt att vissa till och med för ett liknande resonemang med Champions League.

Konsekvensen av detta synsätt är en standardsänkning. Kvaliteten sjunker helt enkelt eftersom ambitionerna inte längre håller samma höjd. Många ojar sig över spelkvalitet och mängden bra spelare i Premier League, något som alltid går i cykler och som ständigt överdrivs, när det i själva verket är ett annat ondsint fenomen som är det verkliga hotet för den engelska fotbollens standard och själva själ:

Någonstans längs vägen har det blivit alltmer accepterat som helt okej och i sin ordning att förlora fotbollsmatcher.

Och man kan ge sig fullständigt fasen på att när det blir mer okej att förlora fotbollsmatcher, då kommer man garanterat också förlora fler fotbollsmatcher. Det är i den onda cirkeln engelska klubbar för tillfället befinner sig, och det är den som måste brytas. Det är kanske inte alltid det smartaste att i varje match gå shit for bricks, men det är vad som alltid gjort engelsk fotboll speciell och slagkraftig.

Den engelska fotbollen har på gott och på ont liksom aldrig varit smartast i klassen.

Peter Hyllman

Befinner sig Arsenal och Arsene Wenger i ett dysfunktionellt förhållande?

Det har varit några veckor av ganska meningslösa Champions League-matcher, kanske inte minst den här veckan. Kanske särskilt för de engelska lagen. Igår fick vi se en på förhand redan avgjord match mellan Man City och Dynamo Kiev, där det enda egentliga spänningsmomentet var hur många mittbackar som skulle hinna gå sönder på 90 minuter.

Och ikväll ska vi alltså följa ännu en på förhand avgjord match, den här gången mellan Barcelona och Arsenal. Den beskrivningen ställer måhända inte Arsene Wenger och Arsenalspelarna själva riktigt upp på, de säger sig fortfarande tro på möjligheten, men det är väl egentligen frågan i vilken utsträckning ens de själva tror på vad de säger.

Arsenal har gjort något av ett mönster under de senaste åren av att förlora snyggt, eller misslyckas med förmildrande omständigheter. De förlorar eller ställer till det för sig redan i första matchen, för att sedan vinna eller göra bra ifrån sig i returmötet, utan att det riktigt räcker till. De avslutar starkt i ligaspelet vilket ger en positiv touch på sämre insatser dessförinnan.

Det där har Arsene Wenger kunnat spela på. Det ligger i supporterns natur att vilja gripa efter positiva halmstrån och att leta efter yttre omständigheter som kan förklara det egna lagets misslyckanden. Med det som utgångspunkt har Wenger kunnat formulera lagets misslyckanden som steg närmare framgången, och allra minst lyckas med förutsättningen att splittra supporterkritiken.

Det har fungerat i ett ganska stort antal år. Frågan är om det emellertid inte har börjat sluta fungera. Det går inte längre för Arsene Wenger att ta skydd bakom ekonomiska argument, dels då Arsenals omständigheter har förändrats, dels då inte minst den här säsongen effektivt har punkterat myten. Det börjar ta slut på förmildrande omständigheter, det är inte längre snyggt att förlora.

Men förlorar gör man. Förlusten i första mötet mot Champions League är lite hit och dit, å ena sidan är det världens genom tidernas kanske allra bästa lag, å andra sidan var sättet man förlorade på alltför tidstypiskt Arsenal. Den långa, stolta sviten i FA-cupen fick ett abrupt slut mot Watford i helgen. I ligan har man försatt sig i en situation på gränsen till omöjlig, där en missad fjärdeplats plötsligt ligger närmare till hands än den ligatitel som bara skulle vinnas.

Frustrationen runt Emirates är av naturliga skäl påtaglig och, kanske för första gången, har kritiken mot Arsene Wenger passerat den gräns där till och med alla de som är benägna att beundra fransmannen för dennes totala gärning i Arsenal, helt säkert den främsta i klubbens historia, börjar komma till åsikten, möjligen insikten, att Arsenal och Wenger befinner sig i vad som kanske bäst skulle kunna beskrivas som ett dysfunktionellt förhållande.

Skilsmässa kan vara den enda möjliga lösningen.

Men det måste i så fall Arsene Wenger komma fram till själv. Hans ställning i klubben är sådan att han aldrig kommer få sparken. Den som i så fall skulle ge honom sparken är ägaren, det vill säga Stan Kroenke, och för Kroenke är Wenger en dröm som manager. Inget tjat om höga investeringar i löner och transfersummor, och åtminstone så här långt en garanti för årliga Champions League-intäkter.

Bra nog för Stan Kroenke, vars motiv att äga Arsenal är rent finansiellt, Arsenal är för honom en tillgång som han vill ska öka i värde. I det skiljer han sig inte från andra riskkapitalägare i Premier League, som exempelvis Glazers i Man Utd och FSG i Liverpool. Men där dessa båda andra storklubbar tillämpar en tillväxt- och varumärkestrategi, har Kroenke istället en lönsamhetsstrategi i bakfickan.

Dessa olika strategier har tämligen tydliga implikationer på synen på det här med att vinna saker. Och ingen formulerar kanske Kroenkes syn på det hela bättre än han själv, där han i samband med en konferens helt nyss fick fram följande guldkorn: ”I have to have some reality involved. If you want to win championships then you would never get involved.”

Att vinna titlar är alltså inte anledningen att Stan Kroenke äger Arsenal. Lägg till det att han inte ens betraktar det som särskilt realistiskt och man börjar ana gapet i skilda förväntningar, för att inte tala om drömmar och förhoppningar, mellan klubbens ägare och dess supportrar. Samtidigt som Kroenke befinner sig i Boston och säger detta så leder Leicester ligan med fem poäng före Tottenham.

Mitt i detta gap mellan ägare och supportrar befinner sig Arsene Wenger. En utsatt position kan tyckas. Arsene Wenger har dock varit manager i en och samma klubb i 19 år, och det lyckas man inte med utan att veta hur spelet ska spelas. Han inser att hans maktbas internt i klubben, det vill säga gentemot ägaren, är helt och hållet finansiellt baserad. Champions League-spel, inom en rimlig budget, räcker gott för att säkra hans ställning.

Internt sitter alltså Arsene Wenger säkert som berget. Men för de som vill lägga all skuld på Wenger så gör ägarbilden situationen mer komplicerad än så. Wenger kan knappast friskrivas från sitt ansvar, men löser man Arsenals brister och tillkortakommanden genom att byta ut Arsene Wenger? Nej, problemet är mer institutionaliserat än så. Däremot kan det vara så att problemet går att komma åt bara genom att först byta manager.

Arsene Wenger har självklart maktposititionen och det politiska kapitalet i klubben att han skulle kunna kräva en tydligare sportslig och finansiell satsning för att verkligen ta Arsenal hela steget upp till de största klubbarna. Men dels är det genuint inte så han själv vill driva en klubb och ett lag, med sparsamhet och måttfullhet som dygd, där att vinna är helt klart önskvärt men inget absolut imperativ. Dels är han kanske inte benägen att sätta sin egen position på spel.

Det är ett dysfunktionellt förhållande där den ena handen skrubbar den andres rygg. För Arsene Wenger är det både praktiskt och bekvämt att ha en ägare som utan att ifrågasätta något stöttar honom till hundra procent. För Stan Kroenke är det perfekt att ha en manager som accepterar och omfamnar klubbens finansiella policy och är en praktisk måltavla för den kritik detta genererar bland klubbens supportrar och i dess omgivning.

Vad en ny manager skulle kunna göra, även om man så klart undrar vilken typ av manager Stan Kroenke, förmodligen i samråd med Arsene Wenger, skulle vara intresserad av att anställa, är att bryta upp detta dysfunktionella förhållande. En ny manager kan ställa tydligare krav på ökade investeringar för sportslig framgång, och fatta nya taktiska och truppmässiga beslut med färska ögon.

Det är dock inte längre möjligt för Arsene Wenger själv att lika smärtfritt som tidigare tuta ägarens och den egna partilinjen och väva in detta i ett narrativ som supportrarna betraktar som legitimt utifrån sina egna drömmar och förhoppningar. Inte utan att steg för steg tappa alltmer i egen trovärdighet. Det finns två utvägar för Wenger:

Att kliva åt sidan.

Eller att analysera verkligheten som den är, snarare än som han vill att den ska vara, anpassa sig organisatoriskt, taktiskt och transfermässigt, och använda sin position och sitt politiska kapital att formulera högre och tydligare krav på klubbens ägare att prioritera sportsliga framgångar likaväl som finansiella.

Om inte, så riskeras möjligen inte hans position, men väl hans eftermäle.

Peter Hyllman

Gästblogg: Min drömelva - Norwich City

För mig var valet av engelsk ligaklubb enkelt. Charmigt spel i en vintrig tipsextramatch cirka 1982, och gulgröna färger, precis som favorithockeylaget Björklöven, räckte utmärkt.

Självklart skulle jag hålla på Norwich City, kanariefåglarna.

Vid sidan av Arsenal förstås, som kommit med modersmjölken. Men i takt med Gunners framgångar uppstod mättnad. Londonklubben fanns kvar i hjärtat men fick stå åt sidan, det blev mer spännande att följa outsiderklubben Norwich City.

Det har jag ångrat många gånger. Det är helt enkelt mycket jobbigare att dedikera sig till en liten klubb än en segermaskin som Arsenal. Det blir lätt ett utdraget lidande, och man kan undra om det är det som livet går ut på.

Det kunde varit värre, klubben kunde ju hamnat på hopplös dekis utan framtidsutsikter. Någonstans värmer det att klubbar som Coventry, Nottingham och Leeds existerar. Leeds som för övrigt varit lite av en feederklubb till Norwich på senare år.

Och nu, för sjutton, spelar ju laget i Premier League. Frågan är dock hur länge. Efter en hyfsad höst har laget brakat ihop på det nya året trots ett ganska starkt januarifönster. 4-5 mot Liverpool hemma efter tvåmålsledning var den absolut värsta typen av demoraliserande förlust. Sedan den smällen har laget inte riktigt repat sig. I de tre sista matcherna har spelet återvänt efter framtvingade defensiva schackdrag av Alex Neil. Men det som borde gett många poäng har på nykomlingsvis slutat i tre uddamålsförluster. Nedflyttningsridån är 60/40 nere, men än finns hopp.

Undrar om det inte är komikern och den stora Norwichsupportern Stephen Frys fel att det har börjat gå så dåligt. Han avgick från klubbstyrelsen i januari med de här orden:

“I wish I could take credit for ushering the club up from League One to the Premiership during my time on the board. Actually, I’m going to. It was all me. It can’t have been a coincidence.”

En elva var det. Vilka spelare får man egentligen ta med? I anfallet var jag först sugen på att slänga in Harry Kane. Spursstjärnan gjorde en gröngul säsong 2012-13 på lån utan någon som helst framgång. Men nej, elvan får bestå av spelare som gjort avtryck i NCFC-dressen.

Jag bygger laget utifrån två klassiska matchresultat.

Ett makalöst bra och ett patetiskt dåligt.

Bayern München – Norwich City 1-2. Sug på den. Andra omgången av UEFA-cupen 1993-94. Klubbhistoriens höjdpunkt med hjältar som Bryan Gunn, Jeremy Goss, Mark Bowen och Chris Sutton. Enda gången som ett brittiskt lag besegrade Bayern på gamla Olympiastadion i München. Returen hemma slutade 1-1 och Norwich var igenom. Det definitiva klimaxet under klubbens storhetstid på 1990-talet.

Norwich City – Colchester United 1-7. Säsongspremiär i League One 2009-10. Kanariefåglarna har degraderats och premiärens derby i tredjedivisionens källare blir en katastrof. En gemensam nämnare med Bayernmatchen är Bryan Gunn, den gamle målvaktshjälten är nu tränare. Nya ordföranden David McNally kickar Gunn direkt efter matchen, tar in Paul Lambert, Norwich vinner serien och lyfter nästa säsong till Premier League efter en andraplats i Championship. Back to back-promotions som mig veterligt under Premier Leagues historia bara kopierats av Manchester City och Southampton.

Anfall:

Grant Holt (CF). Till synes fetlagd targetspelare som stod i zenit under fåglarnas färd från källaren till finrummet 2009-11. Briljerade till och med i Premier League 2011-12 med 17 mål. Oförglömlig kultspelare bland fansen. Bildäcksbytaren från Carlisle var till synes lätt klumpig men i alla Englands väder en kämpande fysisk närvaro på topp. Sagolikt mål borta mot Chelsea hösten 2011.

Justin Fashanu (CF). Får platsen för vad han kunde ha blivit – och vad han blev utanför planen. Fashanu var den första professionella brittiska spelaren som kom ut som öppet homosexuell. Fick ta enorma mängde skit och hånades av Brian Clough i Nottingham efter utträdet ur garderoben, efter det hämtade sig karriären aldrig. Dessförinnan var det i Norwich han visade oerhörd talang och öste in mål 1978-81. Tog självmord 1998, eftersökt av amerikansk polis. De flesta skulle nog hellre plocka ut Iwan Roberts, Darren Huckerby eller Chris Sutton och visst har de tyngre meriter, men de får nöta bänk i mitt lag.

Mittfält:

Nathan Redmond (CM). Kreativ mittfältare som ofta anklagas för att vara evigt lovande utan att blomma ut. Jag håller inte riktigt med, han punkterade kvalfinalen som gav avancemanget i fjol och är väldigt sevärd just nu, bäst på plan trots förlusterna i senaste omgångarna mot Chelsea (1-2) och Swansea (0-1). Spelar honom gärna centralt, en position han ofta prövat även om högerkanten är hans naturliga plats. Redz går säkert till en större klubb i sommar.

Wesley Hoolahan (CM). Den irrationelle irländaren och Canaries-ikonen har trollat på det gulgröna mittfältet sedan urminnes tid, närmare bestämt 2008. Han börjar bli till åren (33) och byts regelmässigt ut av Alex Neil i slutet av matcherna, men spelade trots det i höstas sin kanske bästa fotboll någonsin. Kan bli jobbig att tas med för Sverige i sommar.

Robert Snodgrass (RM). Personlig favorit och Chris Hughton-erans största mittfältsprofil. Risktagande och tempostark mittfältare med vass vänsterfot. Är efter en långtidsskada nu en viktig kugge i Steve Bruces Hull som återigen ser ut att byta plats med Norwich i seriesystemet.

Darren Eadie (LM). Prioriterar teknik och tempo och fastnade för nittiotalshjälten Eadie på vänsterkanten. Den stora publikfavoritens karriär tog brutalt slut redan vid 28 efter skadeproblem.

Backlinje:

Mark Bowen (LB). Backlinjen rörde man inte mycket på under succéåren, Bowen var mer eller mindre ordinarie i tio år (1987-96). Walesaren hade stor del i kanariefåglarnas tredjeplats Premier Leagues invigningssäsong 1992-93. Avgjorde den berömda matchen i München med ett nickmål.

Duncan Forbes (CB). En av många skottar i Norwich under åren. Hårdföre Forbes var aktiv 1968-81 och varnades ”alltid”, domaren borde ta hans namn i omklädningsrummet för att vinna tid tyckte The Times.

Steve Bruce (CB). Inledde med ett självmål i första minuten i sin debutmatch mot Liverpool 1984. Trots den starten var det i Norwich som Bruce 1984-87 lade grunden till den långa karriär som sedan blommade ut i Manchester United. Ankare i laget som vann Ligacupen 1985. Hetsade mot sin gamla klubb i somras apropå Robbie Bradys infekterade övergång från Hull, men jag har överseende och han får plats här.

Ian Culverhouse (RB). Ett under av stabilitet på resan uppåt i systemet och de påföljande glansdagarna på 80- och 90-talet. Fanfavorit och stöttepelare som peakade under den magiska säsongen 1988-89 när Norwich var nära att ta dubbeln (ligan+FA).

Målvakt:

John Ruddy. Reflexstarke Ruddy har nosat på landslaget och hade stor del i den senaste klättringen och etableringen av Norwich som Premier League-klubb 2009-11 (eller ok, jojo-lag mellan PL och Championship). Var allra bäst under återkomsten till PL 2011-12 då Norwich slutade på 12:e plats.

Manager:

Paul Lambert. Arkitekten bakom marschen uppåt i seriesystemet 2009-11. Det var i Norwich som den försynte skotten gjorde sig ett tränarnamn med en sällsynt förmåga att suga upp talanger från lag i de lägre divisionerna och formera dem till ett överpresterande lag.

OTBC.

Av: Nils Bergeå Nygren

Peter Hyllman

Rafa Benitez är ett gott betyg på Newcastles status och potential

Rafa Benitez verkar vara en person som föredrar att trotsa konventioner och allmänt sunt förnuft.

Man kunde tycka det var lite dumt att gå till Inter direkt efter att José Mourinho precis vunnit allt med klubben. Rafa skrev på. Man kunde tycka det var lite dumt att gå till Chelsea, vars fans hatar honom. Rafa skrev på. Man kunde tycka det var lite dumt att gå till Real Madrid med deras facit av att sparka managers. Rafa skrev på.

En annan allmänt känd konvention inom engelsk fotboll är att det inte är något särskilt klokt beslut att gå till Newcastle som manager så länge Mike Ashley håller i trådarna där. Men Rafa skrev på. Det var självklart den stora nyheten i England den senaste veckan, Newcastle valde till sist att ge Steve McClaren sparken och ersätta honom med Rafa Benitez.

Det är naturligtvis en briljant tillsättning av Newcastle. Man kan bara betrakta det som enastående att ett krislag i Premier League i rejäl risk av nedflyttning attraherar någon som för bara några månader sedan var manager i Real Madrid, och som allmänt sett måste betraktas som en av Europas bästa managers, åtminstone en av de mest välrenommerade.

Rafa Benitez har skrivit på ett treårskontrakt med Newcastle. I själva verket ska det nog hellre beskrivas som ett tremånaderskontrakt, med option på ytterligare tre säsonger. Den första ambitionen är att hålla Newcastle kvar i Premier League, bara om Benitez lyckas med det kommer han bli kvar i Newcastle efter den här säsongen.

Det är svårt att tänka sig en bättre lösning på kort sikt för Newcastle. Benitez kryssar i alla boxar man söker efter i en sådan manager. Han har en taktisk spelidé grundad i en tydlig defensiv organisation, vilket normalt sett är den första åtgärden i ett underpresterande fotbollslag. Han har en auktoritet som omedelbart bör galvanisera och ingjuta självförtroende i spelartruppen.

Det har funnits vissa konkreta frågetecken i huruvida Rafa Benitez var rätt manager att leda ett titeljagande lag eller en europeisk storklubb, hans förhållningssätt och spelfilosofi känns för begränsat och kontrollerat för sådana sammanhang. Men i en klubb som Newcastle, som har resurser och väldigt goda institutionella förutsättningar, men som ändå slår underifrån, kan han bevisligen vara otroligt effektiv.

Låt oss föreställa oss att han kan göra för Newcastle vad han en gång i tiden gjorde för Valencia. Det rådande sammanhanget är inte detsamma, så man kanske inte kan förvänta sig exakt samma resultatmässiga utfall, men det ger onekligen en bild av ett helt annat Newcastle än det vi ser idag och har tvingats se i många år.

Men där Rafa Benitez känns som en perfekt lösning för Newcastle på kort sikt så känns det inte alls lika självklart att lösningen är riktigt lika perfekt om man tar ett perspektiv längre än den här säsongen. Det har inte så mycket med Benitez att göra, det är svårt att föreställa sig någon som är det. Men Benitez är en manager som eftersträvar fullständig kontroll, vilket inte är vad Newcastle under Mike Ashley har velat ge sina managers, eller head coaches.

Alan Shearer uttryckte det tämligen tydligt på Match of the Day, att Rafa Benitez kan bli en legend på Tyneside om han får möjligheten att faktiskt vara manager i Newcastle, och får kontroll över sådana frågor en manager behöver ha kontroll över. Newcastles ägare och klubbledning måste inse att deras bästa insats kan vara att distansera sig från det löpande.

För där finns ju verkligen alla förutsättningar. Newcastle är en enorm klubb med en stor tradition. De är den förmodligen största klubben i sin region, och sitter på en av Premier Leagues allra största arenor. Deras supporterbas är bred och otroligt passionerad. Newcastle är på alla sätt en sovande jätte som bland andra Man Utd, Tottenham med flera har varit genom åren.

Det är förvisso talande att Rafa Benitez har fått titel som manager i klubben, vilket inte Steve McClaren eller dennes företrädare har fått. Ett av kraven som Rafa Benitez anses ha ställt på Newcastle har varit just kontroll och autonomi som manager, och Newcastles klubbledning har gått med på det. Att säga det är dock inte detsamma som att faktiskt göra det.

Men det här är egentligen frågor för en eventuell framtid. Det enda som har någon betydelse för Newcastle och Rafa Benitez i nuläget är återstoden av den här säsongen och de kommande tio ligamatcherna. Det gäller att hålla sig kvar, det gäller att sluta överst i en minitabell bestående, utöver Newcastle, av Sunderland och Norwich.

Leicester (b)
Sunderland (h)
Norwich (b)
Southampton (b)

Swansea (h)
Liverpool (b)
Crystal Palace (h)
Aston Villa (b)
Tottenham (h)

Samt en hängmatch på hemmaplan mot Man City. Det är ju sannerligen inte något omöjligt spelschema som Rafa Benitez och Newcastle har att brottas med. Redan matchen ikväll, som på pappret är en oerhört tuff match på bortaplan mot ligaledarna, innebär ju en för Newcastle högst realistisk poängchans, vilket vi knappast hade trott för en halv vecka sedan.

Rafa Benitez är knappast dum. Han säger själv att han har gjort sin matematik, vilket så klart både betyder att han har observerat Newcastles återstående spelschema, och granskat Newcastles spelartrupp, och därefter gjort bedömningen att det här är ett uppdrag som inte bara är fullt möjligt, utan också hyfsat troligt, att kunna klara av.

Hade han inte trott på inte bara det möjliga utan också det troliga i uppgiften hade han aldrig tackat ja till jobbet. För Newcastle var måhända både beslutet att sparka Steve McClaren och beslutet att anställa Rafa Benitez självklara, sett till att nedflyttning annars framstod som oundvikligt. För Rafa Benitez själv är det mer av en chansning.

Det är knappast en chansning han hade tagit med en mindre klubb än Newcastle.

Peter Hyllman

Kan Arsene Wenger frigöra sig från en svårundviklig jämförelse med Kapten Ahab?

Vilken laguppställning på managerbänken vi skulle kunna ha framför oss inom engelsk fotboll från och med nästa säsong. Pep Guardiola vet vi kommer ta över Man City. Mycket talar för att José Mourinho får jobbet i Man Utd. Liksom att Antonio Conte hamnar i Chelsea. Jürgen Klopp jobbar vidare med Liverpool och Rafa Benitez förhoppningsvis med Newcastle.

Till denna allstar-uppställning av de flesta av världens mest välrenommerade managers kan läggas starka komplement i de flesta andra klubbar. Men vilken roll i en sådan uppställning kommer dess kanske allra främsta eminens, Arsene Wenger, att spela?

Är Arsene Wenger kvar i Arsenal från och med nästa säsong så har han sin självklara plats i den rivalitet som dessa stora namn och stora egon kommer att forma nästa säsong med. Men helt självskrivet är det kanske inte att Wenger är kvar också efter den här säsongen. Dels början han bli till åren. Dels beror det lite på hur säsongen faktiskt slutar.

Den gängse teorin är att Arsene Wenger alltid avslutar ingångna kontrakt, och enligt det resonemanget så är han garanterat kvar åtminstone under nästa säsong, då kontraktet går ut 2017. Exakt vad sådana utfästelser betyder i praktiken är måhända oklart. Vi kan däremot vara rimligt säkra på att Arsenal inte kommer tvinga fram ett avgående från Arsene Wenger.

Min teori har under en längre tid varit att Arsene Wenger vill sluta på topp, att han vill föra Arsenal tillbaka som ligasegrare i England igen, för att så att säga fullborda sitt långsiktiga fotbollsprojekt och lämna ifrån sig ett eftermäle fridlyst från ifrågasättanden. Därmed vore min slutsats att om Arsenal vinner ligan i år så vore det med med viss sannolikhet Wengers avskedsföreställning.

Men betyder det på samma gång att om Arsenal inte vinner ligan i år så blir Arsene Wenger kvar, likt kapten Ahab i den ständiga och maniska jakten på den vita valen?

Arsene Wenger reagerade, med all rätt, med ilska på presskonferensen innan förra helgens Londonderbyn, på de tråkiga journalister som fortfarande efter 19 år, som Wenger sa, ifrågasatte om han hade vad som krävdes för att lyckas med sitt jobb. Det tyder ändå på att det är ett ifrågasättande som gnager honom och att det är något han börjar tröttna på.

Det svårbedömda i situationen är att den vita valen, det vill säga ligatiteln, riskerar bli alltmer illusorisk. Det här var säsongen då Arsenal till sist skulle vinna ligatiteln. Arsenals chanser att vinna ligatiteln har inte på väldigt länge, om någonsin, varit större än den här säsongen, och de kommer förmodligen heller inte vara större än så här på mycket länge.

Det finns en fara, likt den vita valen till sist drog med den fördömde Ahab ned i havsdjupet, att en fruktlös jakt på en framtida ligatitel riskerar göra det bildligt samma med Arsene Wengers eget eftermäle. Den börjar bli en alltmer spridd uppfattning att Wenger riskerar dröja sig kvar för länge i klubben, att hans personliga fotbollsfanatism börjar begränsa snarare än hjälpa laget.

”I have not created human beings. That is God, if he exists. He didn’t make us perfect, so we have to live with that. We have to live with exaggerations and I can do that. I honestly never believed that I was God and I’m absolutely conscious of that. But what can I do?”

När Arsene Wenger förklarar att han minsann aldrig har trott att han är gud eller något sådant, så kommer jag något osökt att tänka på när Jay Leno, efter att politrukat sig tillbaka till The Tonight Show och huggit dolken i ryggen på sin ersättare Conan O’Brien, vädjade om att vi inte skulle skylla det hela på Conan O’Brien. Men var det verkligen någon som alls skyllde på Conan?

I grund och botten syftar dock Wenger på förväntningar. Att fans aldrig är nöjda, har höga krav och förväntar sig perfektion, vilket är något fullständigt orealistiskt. Det är en syn på kritik vars mylla är ett välbekant tema från de senaste tio åren; det är bra nog att vara bland de fyra bästa, det är bra nog att vinna FA-cupen.

Men det är inte bra nog. Inte för en klubb som Arsenal, med dess resurser och dess förutsättningar. Och kritiken från fansen, och frågorna i media, är inte orimlig eller orealistisk. Bristerna i Arsenals lagbygge är inte tillfälligheter, utan återkommande fenomen säsong efter säsong. Naturligtvis uppstår frustration när dessa inte adresseras, än mindre åtgärdas.

Champions League är i praktiken över för den här säsongen, för sjätte säsongen i rad redan i åttondelsfinalen. Vad avser ligatiteln är de återstående chanserna, att på nio matcher hämta upp åtta poäng på Leicester samtidigt som man tar igen tre poäng på Tottenham, att betrakta som i bästa fall ett långskott – sett till de egna tendenserna i såväl spel som resultat, och kvarvarande spelschema.

I cupspelet återstår då FA-cupen, där Arsenal inte har förlorat en match sedan 2013. Arsenal är tre matcher från att bli den första klubben sedan 1800-talet att vinna FA-cupen tre år i rad. Det är också den bästa kvarvarande titelchansen för Arsenal och Arsene Wenger den här säsongen, även det för övrigt för tredje året i rad.

Räcker det för att betrakta Arsenals säsong som lyckad? Det borde rimligtvis inte göra det, man hade större ambitioner och högre målsättningar med den här säsongen.

Räcker det för att övertyga Arsene Wenger att fortsätta som Arsenals manager ytterligare en tid? Det skulle kunna lindra någon av den kritik som annars skulle anta orkanstyrka och således ge honom en bättre plattform att göra ett nytt försök nästa säsong. Eller är det mer troligt att Wenger ser en tredje raka FA-cuptitel kanske inte som den avslutning han hoppades på, den vita valen – men den bästa möjliga?

Frågan har dock även en praktisk sida. Är det över huvud taget möjligt för Arsene Wenger att avgå efter den här säsongen? Alla uppenbara ersättare är låsta. Pep Guardiola till Man City, Jürgen Klopp till Liverpool. Carlo Ancelotti är i Bayern och José Mourinho är utesluten. Det finns för närvarande ingen naturlig ersättare, som känns redo och aktuell för uppgiften.

Både Arsenal och Arsene Wenger har haft goda möjligheter att nära kunna studera en engelsk storklubbs brottningsmatch med en liknande för att inte säga identisk utmaning. Det är svårigheter som Arsenal helt säkert kommer göra sitt yttersta för att undvika, om nödvändigt genom att i så fall hellre skjuta dem på framtiden.

Mycket talar alltså för att Wenger gör Guardiola, Klopp, Mourinho, Conte, Benitez, Pochettino, Koeman med flera sällskap även nästa säsong. För detta talar alltså både personliga som praktiska skäl. Vi ska nog inte förvänta oss att något meningsfullt egentligen kommer förändras med Arsenal till nästa säsong, frågan är snarast bara om det den här gången ska räcka hela vägen.

Ska Arsene Wenger få avsluta med sin ligatitel – eller kommer den visa sig vara lika förgänglig och fördärvande som den vita valen? Ahab beskrivs i sin blinda jakt på valen som en ogudaktig gudalik man, en karismatisk ledargestalt gjord blind för hur jakten på Moby Dick i själva verket är föga mer än en strid med och mot sina egna demoner.

Låt oss hoppas att metaforen inte blir till verklighet.

Peter Hyllman

Roberto Martinez måste vinna FA-cupen för att ge Everton en ursäkt att behålla honom

Ett ökänt käppakrigutryck är att det svåraste som finns är att leda med 3-0. I fotboll, och då i synnerhet om vi följer Evertons säsong, så skulle man kunna känna sig benägen att modifiera detta uttryck till att det svåraste som finns är att leda med 2-0. Ändå kändes det ju ganska tryggt fram till den 75:e minuten i förra matchen mot West Ham.

Man måste självklart ta med i beräkningen efter den matchen att Everton spelade med en man mindre på planen. Men sammanbrottet var knappast en isolerad händelse. Totalt har Everton hittills förlorat 14 poäng den här säsongen sedan de har befunnit sig i ledning, och nio av dessa poäng har tappats mot lag som befinner sig nedanför tabelltoppen.

Everton har en av de mest talangfulla spelartrupperna i ligan. Med spelare som Romelu Lukaku, Ross Barkley, Gerard Deulofeu, John Stones, Seamus Coleman, James McCarthy, Phil Jagielka, Leighton Baines och Gareth Barry borde Everton, inte minst den här säsongen, vara med i snacket om Champions League-platser. Istället ligger man tolv poäng efter.

Med en ny ägare som helt nyss har tagit över klubben i Farhad Moshiri är optimismen och ambitionen större än på länge i Everton. Roberto Martinez själv, knappast känd för att ha någon pessimistisk syn på tillvaron, menade att Moshiri var en perfekt person att leda klubben framåt. Det innebär dock inte nödvändigtvis att Moshiri och fansen anser Martinez är den perfekta personen att leda laget vidare.

Evertons brister har till och med börjat få Roberto Martinez tränarkollegor att dra åt snaran runt hans hals. Efter att West Brom vann på Goodison Park menade Tony Pulis att Everton hade ”ett lag för att vara bland ligans fem bästa”. Slaven Bilic, efter förra helgen, uttryckte sig på liknande sätt att ”på pappret är Evertons lag ett av de bästa i England”.

Mitt i all kritik är det så klart lätt att glömma att Martinez också har sina styrkor och fördelar. Framför allt handlar det om hans förmåga att utveckla och förbättra spelare. John Stones och Ross Barkley har båda utvecklats enormt under Martinez, och även spelare som köpts som Romelu Lukaku och Gerard Deulofeu har höjt sig under Martinez.

James McCarthy har med Roberto Martinez som tränare gått från nykomling i skotska Hamilton till att prestera som en av Premier Leagues bättre centrala mittfältare. Muhamed Besic har visat liknande tendenser. Brendan Galloway har imponerat på säsongen som en möjlig ersättare till Leighton Baines. Aaron Lennon och Tom Cleverley är spelare som andra managers har betraktat som onyttiga men som Martinez får ut ett stort värde av.

Men Premier League är ett oförlåtande fotbollsklimat. Och det är i de taktiska aspekterna som Roberto Martinez framstår som naiv, otillräcklig och, att döma av hans uttalanden, alltför obekymrad.

Evertons underprestation i ligaspelet gör cupspelet desto viktigare. Det är över 20 år sedan Everton senast vann en stor titel, när man 1995 vann just FA-cupen en säsong präglad av missnöje och ett svagt presterande lag. Roberto Martinez har erfarenhet av att vinna FA-cupen, han gjorde det med Wigan för tre år sedan, en bedrift som förmodligen bidrog till att ge honom jobbet i Everton.

Nu kan Roberto Martinez återigen behöva vinna FA-cupen, den här gången för att få behålla jobbet i Everton.

Martinez behöver producera ett påtagligt och konkret argument för han ska kunna anses motsvara omdömet som den perfekta personen att föra laget vidare. Han måste enkelt uttryckt kunna ge Farhad Moshiri och Evertons styrelse en bra ursäkt att inte ge honom sparken och se sig om efter en ersättare.

Han kan inte bara prata optimism, utan måste även prestera optimism.

Peter Hyllman

LINHEM: Toppstriden i The Championship med tio omgångar kvar - vilka går upp?

Detta är BBCs tabell för The Championship som jag proppat full med vad jag tycker och tänker om lagen i toppen av The Championship. Texten handlar främst om lagen på platserna 1-4 då det är dessa fyra lag som dragit ifrån klungan och bildat en liten miniliga som tampas om de två direkta uppflyttningsplatserna till Premier League.

Table

BURNLEY, 71pts (36pld)

Burnley den här säsongen är närmast identiskt med förra säsongens Burnley, och Burnley säsongen innan det. Detta är fortfarande samma lag i grunden och man har varit riktigt bra på att ersätta sålda nyckelspelare.

Varför kommer de vinna ligan?

Jag skulle vilja säga att de är bättre än de var ifjol när de spelade i Premier League. Då hade man ett svagt innermittfält, ett gammalt mittbackspar, och Danny Ings var ganska ensam på topp. Den här säsongen är Sam Vokes tillbaka från skada (startade bara fem matcher ifjol), mittförsvaret har föryngrats med 25 år, och Joey Barton har varit dominant på mittfältet.

Sam Vokes har bara gjort elva mål jämfört med de 20 han gjorde 2013-14 men han har redan lika många assist och är återigen en av ligans ledande spelare i luften (tvåa i vunna höjddueller). Joey Barton leder laget i ”defensiva aktioner” (tacklingar och brytningar) och i passningar per match. Han har också faktiskt lyckats undvika Robbie Savage-zonen i vilken man oftare syns i media än på planen.

Andre Gray, värvad från Brentford, har fyllt tomrummet efter Danny Ings och med sina 20 ligamål leder han just nu skytteligan. Jämfört med Ings är han en mer renodlad målskytt och klart mindre involverad i spelet men han passar lika bra bredvid Sam Vokes. Andre Gray gjorde inför förra säsongen en ”Vardy-flytt” från femtedivisionen till Championship och han lär inom kort bli ännu en i raden av före detta ”non-League”-anfallare (division 5 och nedåt) i Premier League.

De har också ersatt Kieran Trippier med Matt Lowton och Tendayi Darikwa som spelat ungefär hälften av matcherna vardera.

I försvaret har man tappat Jason Shackell men ersatt honom med före detta Man Utd-ynglingen Michael Keane som haft en bra säsong. Dessutom har man allt mer fasat ut snart 40-årige Mike Duff och ersatt honom med James Tarkowski som man köpte från Brentford i januari. I Shackell (32 år) och Duff (38) hade man ett åldrande försvar som hade svårt att hänga med i Premier League men med Michael Keane (23) och Tarkowski (23) hoppas man ha ett mer modernt mittbackspar som kan spela tillsammans i flera säsonger framöver.

De har inte heller förlorat en ligamatch sedan Boxing Day mot Hull, vilket var 13 matcher sedan.

Varför kommer de inte vinna?

Det tydliga problemet med förändring är att man förlorar en del kontinuitet och inarbetade samarbeten på planen. Jag kan dock inte säga att det varit särskilt tydligt men Dyche tog en rejäl risk när han plockade in Tarkowski mitt under säsongen. Då Dyche dessutom varit försiktig med Tarkowski har vänsterbacken Ben Mee (mittback från början visserligen) istället spelat mittback och rutinerade försvarsrisken Stephen Ward har fått kliva in som vänsterback.

Lägg till att man har två nya högerbackar som turas om och man har en helt nyformad backlinje. Burnley har inte haft några större defensiva problem men Dyches spelidé bygger först och främst på en stark organisation och man har inte längre samma rutin att förlita sig på i försvaret.

Joker

De har som sagt Joey Barton i laget och det kan gå hett till i ligans sista omgångar. Skulle Barton till exempel bli utvisad i en match har man tunt med backup-spelare. Bakom Barton och Jones har varken Marney eller Arfield spelat ofta eller bra som innermittfältare denna säsongen.

MIDDLESBROUGH, 67pts (35pld)

Efter en etymologisk undersökning framkom det att Aitor på baskiska betyder ungefär ”god far”. Vilket låter väldigt betryggande. Det öppnar också upp för att supportrar ska döpa laget eller sig själva till ”Aitors Söner” om allt går bra.

Varför kommer de vinna ligan?

De har ligans bästa försvar (i konkurrens med Hull) som nästan slog alla defensiva rekord när de under en period av säsongen aldrig släppte in mål. Rutinerade målvakten Dimitros Konstantopoulos höll nollan så länge att han började ifrågasätta hela fenomenet ”mål” och om inte hans roll som målvakt gjorde honom till en fånge som hindrades från att delta i det verkliga spelet.

Daniel Ayala i mittförsvaret har varit en av ligans främsta mittbackar, kanske särskilt imponerande då han hittills under säsongen har spelat med fyra olika mittbackspartners.

De har i januari också värvat Jordan Rhodes som i flera säsonger varit en av Englands mest pålitliga målskyttar. Bredvid/bakom honom finns rutinerade David Nugent vars hjärnspöken bara verkar påverka honom framför mål när han spelar i Premier League. Dessutom är Christian Stuani stundtals en anfallare och målfarlig även från kanten.

De har också gott om bra offensiva mittfältare. Downing har varit med länge men är fortfarande en väldigt bra spelare och viktig ledarfigur. Gaston Ramirez har varit ett riktigt januarifynd och ger dem en playmaker som de länge saknat. Mittfältet är stabilt och tufft likt ifjol men Leadbitter har inte gjort lika många mål eller assist som när han dominerade ifjol.

Varför kommer de inte vinna?

Daniel Ayala skadade sig i februari och har nu inte spelat på en månad. Utan Ayala har man bara vunnit tre av åtta matcher. Ayala ser ut att snart vara tillbaka men de är sårbara utan Ayala i bästa skick. Bakom honom finns bara Gibson, 18-åriga Dael Fry, och Kalas som helst är högerback.

Jordan Rhodes har bara gjort ett mål hittills på fyra matcher från start och fyra inhopp. Det är oroande då han skulle vara den sista pusselbiten. Deras bästa målskytt är Nugent som bara gjort sju mål. Det är väldigt ovanligt att vara ens så här bra utan någon som gjort åtminstone tio ligamål.

Det känns inte heller som att Karanka vet vilka som är hans startspelare. Särskilt offensivt. Kan de spela Nugent och Rhodes tillsammans? Hur får man då plats med Ramirez? Adomah eller Stuani?

Joker

De har kvar matcher mot samtliga tre övriga lag i toppen och avslutar säsongen hemma mot Brighton vilket kan bli en match där uppflyttning står på spel.

BRIGHTON, 65pts (36pld)

Brighton kan ses som en dunderöverraskning à la Leicester då de slutade på tjugonde plats ifjol. Men med tanke på att man dessförinnan slutade sexa och fyra vill jag hävda att förra säsongen är den större överraskningen. Frågan är hur Brighton fick sitt ”groove” tillbaka.

Varför kommer de vinna ligan?

De har hittat sin ersättare för Leonardo Ulloa i Tomer Hemed. Drastiskt kan man säga att Brighton utan Ulloa gick från ett playoff-lag till att sluta på tjugonde plats, sex poäng från nedflyttning. Och Brighton med Hemed gick från nämnda tjugonde plats till att konkurrera om uppflyttning. Hemed har visserligen ”bara” gjort elva mål och sex assist men var den som la grunden för ett Brighton som nu har ett helt anfallskollektiv.

Gamla Brighton-legendaren Bobby Zamora är tillbaka och gjort sju mål på de utspridda minuter som hans knän klarar av. James Wilson från Man Utd gjorde mål när han fick spela och Sam Baldock, en Milton Keynes-export före Dele Alli och Galloway, har återuppstått för att peta in några mål här och där.

De har också en rutinerad manager i Chris Hughton som tog Newcastle tillbaka till Premier League och gjorde underverk med ett konkurshotat Birmingham. Likt Hughtons tidigare lag är Brighton starka i kantspelet. Solly March var en sensation innan sin långtidsskada. Därefter har Jamie Murphy på vänsterkanten visat framfötterna som en svårstoppad ytter med bra avslut. Dessutom har gamla Leicesterbekantingen Anthony Knockaert (han var Mahrez innan Mahrez) varit en lyckad januarivärvning. Knockaert har inte synts till mycket i protokollet (ett mål, två assist) men med honom på ena kanten och Murphy på andra kanten får anfallen mer balans och bättre kvalitet.

Den bästa lagdelen i min mening är mittfältet. Yttrarna ovan för all del men innermittfältet har varit fantastiskt. Chris Hughton, likt Sean Dyche, har en tendens att nöja sig med hyfsad innermittfältare som kan ligga rätt i sina positioner och inte slå bort bollen. Men i form av Beram Kayal, som är från Israel likt Hemed, och Dale Stephens har han istället två spelare som kan göra allt.

Det påminner om Leicesters mittfält. Så som det ser ut denna säsongen men i princip sett likadant ut sedan Championshiptiden. En lite mer offensiv passningspelare som också tar stort defensivt ansvar, likt Drinkwater. Detta är Dale Stephens. Fem mål och fem assist, flest passningar per match, och mängder av tacklingar och brytningar. En mer fysisk defensivt stark spelare som också kan bidra offensivt, likt Matty James tidigare och N’Golo Kanté nuförtiden. Detta är Beram Kayal. Han leder laget i tacklingar men är också delad tvåa i assistligan.

Varför kommer de inte vinna?

Problemet med att detta Brighton, detta Hughton-lag är mer offensivt än de brukar vara, är att försvaret blivit lite lidande. Satsade man offensivt när man insåg att försvaret var svagt? Satsade man offensivt för att man trodde försvaret skulle hålla?

Försvaret har inte varit ligabäst, det har släppt in klart fler mål än Hull och Middlesbrough. Det är dock inte heller klart sämre än Burnleys och antagligen bättre än Derbys och övriga playoff-kandidater.

Det saknar inte kvalitet men känslan är att Lewis Dunk, målvakten David Stockdale, och Bruno håller hög kvalité men sedan finns det en samling försvarare som inte riktigt lyckats fylla vänsterbacksplatsen eller mittbacksplatsen bredvid Dunk.

Connor Goldson är en ung lovande mittback som tagit platsen av före detta kapten Gordon Greer men det känns snarare som att Greer tappat det. Calderon är likt Bruno en gammal hårdför spansk ytterback men där Bruno har tappat hår har Calderon tappat kvalité. Gaetan Bong höll på att göra vänsterbacksplatsen sin innan han skadade sig i november och varit borta sedan dess. Liam Rosenior är okej men bättre på pappret då han kan spela på båda kanterna och säkert ett flertal instrument om det behövs.

Joker

Instabil form. De senaste sex matcherna har man antingen gjort fyra mål, släppt in fyra mål, eller spelat 0-0. Mot Cardiff släppte man in tre mål på de första 30 minuterna och i nästa match mot Bristol City ledde man med 3-0 efter 56 minuter istället. Vilket Brighton som dyker upp är svårt att förutsäga.

HULL, 64pts (34pld)

Hull har ospelade matcher som sin främsta selling point men är det ens något önskvärt? Kan Steve Bruce ta sin fjärde uppflyttning till Premier League?

Varför kommer de vinna ligan?

Steve Bruce är lite av Championships Carlo Ancelotti: Han har tre uppflyttningar i bagaget och han lyckas samarbeta med kontroversiella ägare. Assem Allam i Hull och David Sullivan, David Gold och Karen Brady då i Birmingham är inga Berlusconis eller Abramovich men de är klart mindre kompetenta.

Laget har inte förändrats nämnvärt av nedflyttningen. Curtis Davies är fortfarande fantastisk, Mohamed Diamé gör snygga löpningar och bra mål, och Jake Livermore är bra utan att göra väsen av sig.

Dock har man fullständigt övergett 3-5-2. Istället har man dubblat upp med defensivt starka yttrar. Elmohamedy är som en extra ytterback och han bidrar i anfallspelet. Till vänster har Sam Clucas varit en sensation. Ifjol var han en god allt-i-allo för Chesterfield där han som vänsterfotad fick spela alltifrån vänsterback till anfallare. I Hull är han främst vänsterytter och har gjort fem mål samt sju assist därifrån.

Det är också givande att få slå inlägg när Abel Hernandez finns inne i boxen. Han vinner inga höjddueller men han gör mål på alla passningar som når han i djupled eller i knähöjd. Dessutom är han uppbackad av Diamé som i en mer offensiv mittfältsroll har gjort sex mål och fyra assist.

Varför kommer de inte vinna?

De har haft ett tufft spelschema på grund av dubbelmötet med Arsenal och framöver har de tolv matcher jämfört med de andras tio-elva matcher. Hull vilade visserligen gott om spelare mot Arsenal men Bruce älskar inte att rotera och framåt är man väldigt beroende av Abel Hernandez.

Huddlestone har haft en dålig säsong. Han har nästan suttit mer på bänken än han spelat (15 starter, tolv inhopp). Känslan är att han inte får någon tid på sig i Championship även om det borde finnas mer ytor för hans passningar att landa. Eller så föredrar helt enkelt Steve Bruce att spela Livermore-Meyler och fokusera bollinnehavet på kanterna.

Som vanligt skulle jag kunna klanka på att Alex Bruce spelar för mycket men utan 5/3-backslinje finns det inte mycket plats åt honom. Däremot är jag inte övertygad att Michael Dawson bör gå före unga lovande Harry Maguire men Dawson är det föredragna säkra alternativet. Maguire ser annars mer ut som Steve Bruce än vad Alex Bruce gör och han är oförtjänt bra med bollen för att se ut som han gör.

Joker

Snygga eller avgörande målskyttar. Nick Powell kom nyss in på lån och när han var i Crewe gjorde han några otroliga drömmål. Shaun Maloney finns i truppen och har en fallenhet för att göra bra i rätt lägen. Sone Aluko och Robert Snodgrass har heller inte varit framträdande men de har drömmålmaterial i sina vänsterfötter.

:::

Derby, 60pts (36pld)
Sparkningen av Paul Clement har inte påverkat deras ligaform nämnvärt (vunnit tre, förlorat två) men det verkar ha väckt centerodjuret Chris Martin till liv som gjort tre mål på de fem matcherna sedan Wassall tog över. Innan det hade han inte gjort ett spelmål sedan oktober.

Sheffield Wednesday, 56pts (36pld)
De har gjort näst flest mål i Championship denna säsongen med Carnival-Carlos Carvalhal. Lika otroligt är det att Fernando Forestieri gjort tolv ligamål för dem. Senast Forestieri sågs till fick han dock två röda kort på en vecka och Wednesday är vinstlösa sedan dess.

Cardiff, 55pts (36pld)
Russell Slade har fått mycket kritik för sin konservativa, glädjedödande spelstil där han kan starta utan anfallare och ha tre anfallare på bänken. Slade har dock lyckats forma ett dugligt lag av denna förbryllande röra spelare, gjort Anthony Pilkington till anfallare, och återupplivat Peter Whittingham.

Ipswich, 55pts (35pld)
Hade alla matcher spelats på bortaplan hade Ipswich legat trea i tabellen, hemma bland traktorerna är man däremot mediokra. Det är baksidan med McCarthy-lag. De är starka bakåt och i luften men kan inte föra spelet. Daryl Murphy har dessutom gjort nästan 20 färre mål denna säsongen.

Birmingham, 54pts (35pld)
Deras starka inledning har mattats av. De kan fortfarande knipa en playoffplats om Clayton Donaldson gör lite fler poäng och ifall Championship-nördfavoriten Jon Toral kan hålla en jämnare (högre) nivå.

Av: Peter A. Linhem, @Linhem på twitter

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa offensiva mittfältare

Premier Leagues bästa mittfältare, part deux. Vi följer upp förra veckans defensiva mittfältarlista med en genomgång av de offensiva mittfältarna i genomgången av Premier Leagues bästa spelare, lagdel för lagdel. Det finns naturligtvis fortfarande en avvägning mellan vilka mittfältare som ska bedömas som offensiva respektive defensiva, men sådant är livet.

En annan gränsdragning är självklart vilka spelare som ska betraktas som offensiva mittfältare respektive anfallare. Förr om åren var det här ganska enkla distinktioner, liksom det fanns en tydlig skillnad mellan mittfältare och rena yttrar. Men den moderna fotbollstaktiken har alltmer blandat samman dessa roller på planen, vilket gör sådana här listor knepigare.

Man får helt enkelt försöka se till vad de gör på planen, vad de har för relativ uppgift inom laget, och göra bästa möjliga bedömning utifrån detta.

Precis som med tidigare listor gäller att fokus huvudsakligen, men inte uteslutande, ligger på den här säsongen. Det handlar alltså om vilka som är bäst just nu, men det är inte en fråga som besvaras på ett intelligent sätt utan att ta hänsyn både till igår och imorgon – det vill säga titta bortom vad som annars riskerar vara föga mer än dagsform.

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(10) Philippe Coutinho, Liverpool

Jag kan ha vissa synpunkter på att Coutinho är väldigt mycket flash men förhållandevis lite bang. Han gör några riktigt snygga dunderskott då och då, vilka riskerar bli överrepresenterade i uppfattningen av honom. Samtidigt kan man inte komma ifrån att det finns något mer i Liverpools anfallsspel, en kreativitet och en fantasi, som inte riktigt finns på samma sätt när inte Coutinho är på planen.

(9) Juan Mata, Man Utd

Underskattad och ofta felanvänd spelare som i sina bästa stunder hör till Premier Leagues allra bästa offensiva mittfältare, vilket han i ett antal år bevisade i Chelsea men aldrig riktigt har fått chansen att visa i Man Utd. Min största invändning skulle vara att Mata saknar i fysiken, men att han har ett spelsinne och en passningsfot som inte står många spelare efter.

(8) Cesc Fabregas, Chelsea

Chelseas titelvinnande fjolårssäsong var till stora delar en produkt av Cesc Fabregas strålande mittfältsspel och produktiva bolldistribution från sin djupa position på mittfältet. Chelseas uppryckning den här säsongen, från en katastrofal inledning, har också tagit häl på att Fabregas i sin tur har hittat tillbaka som liknar något av den formen.

(7) Alexis Sanchez, Arsenal

Hade den här killen högre upp på min totala bästa spelar-lista, men fick med viss rätt kritik för det. Sanchez har onekligen inte varit särskilt bra den här säsongen, för vilket det finns en del goda skäl. Mycket av mitt resonemang gäller dock fortfarande för honom, det finns en rakhet och en killerinstinkt i Sanchez offensiv som alltid gagnar Arsenal när den kommer till sin rätt. Vi vet att det bara är en tidsfråga, kanske snarare en vilofråga, innan detta sker.

(6) Willian, Chelsea

Willian blir bara bättre och bättre, var det någon Chelseaspelare som uttryckte sig inför veckans match mot PSG, och det är bara att instämma. Willian var bra redan förra säsongen men har gått framåt steg för steg den här säsongen. Har varit Chelseas enda spelare som har presterat konsekvent bra under hela säsongen, och det säger något om en spelares styrka när han förmår göra bra ifrån sig också i en förgiftad omgivning. Utmärkt passningsöga, bra på fasta situationer.

(5) David Silva, Man City

Premier Leagues kanske största bollbegåvning och i sina bästa stunder en alldeles gudabenådad spelare. Har dock samtidigt blivit lite mer sporadisk med sina bästa stunder de senaste åren och givet att Man City ofta kör fast centralt mot lågt liggande försvar så hade jag velat begära lite mer av en spelare som Silva i sådana matchsituationer. Men när spelet flödar och det stämmer för Silva så är han bäst på den här listan.

(4) Mesut Özil, Arsenal

Den här säsongens obestridde passningsspelare. Ingen slår Özil på fingrarna i Premier League när det kommer till blick för spelet och förmågan att se de större och oväntade lösningarna. Kan dock stundtals bli för beroende av andra spelare och försvinna ur en matchbild, saknar i mitt tycke de ledaregenskaper en sådan här spelartyp bör ha, och är knappast något bidrag i defensiven. Dock helt instrumentell i ett Arsenal som för första gången på tio år har i alla fall hugg på ligatiteln.

(3) Kevin De Bruyne, Man City

Man City värvade två offensiva mittfältare inför säsongen men det är ingen tvekan om vem som fått störst genomslag. De Bruyne har imponerat stort under säsongen och varit ett ständigt hot framåt, både genom ett skickligt passningsspel och eget målskytte. En given frontfigur i det nya Man City som ska växa fram under Pep Guardiolas ledning. Har haft stor betydelse redan under sin debutsäsong i klubben och kommer växa i betydelse med tiden.

(2) Dimitri Payet, West Ham

En given kandidat till den här säsongens värvning när det blir dags att börja göra de listorna. Behövde knappt någon startsträcka alls innan han gick in och tog över dirigentpinnen på West Hams offensiva mittfält. Lysande spelfördelare som West Ham kommer att få slåss om att få behålla efter säsongen, och därtill en giftig avslutare på egen hand. West Ham hugger på Champions League-plats, och det hade man aldrig gjort om det inte vore för Payet.

(1) Riyad Mahrez, Leicester

Vissa spelare har något väldigt stort i sig och det syns så tydligt att Mahrez har detta i mängd, på ett som påminner om både Cristiano Ronaldo och Luis Suarez när de befann sig i England. När han får bollen backar motståndarförsvaren ofta någon meter av ren rädsla för vad han kan tänkas hitta på. Vissa skulle mena att det inte är lika mycket värt att prestera detta i ett lag som Leicester, men jag skulle säga precis tvärtom.

:::

Bubblare:
Ross Barkley, Everton
Xherdan Shaqiri, Stoke
Erik Lamela, Tottenham
Ander Herrera, Man Utd
Gylfi Sigurdsson, Swansea

Peter Hyllman

Liverpool och Man Utd - två engelska klubbar med Europa i själen

Ni lever i det förflutna, menade Louis van Gaal än en gång när han ställdes inför frågeställningen om det inte var något av ett nedköp att när nu Liverpool och Man Utd till sist stöter på varandra i europeiskt cupspel, så gör man det inte i Champions League, eller Europacupen, utan i Europa League. Vilket möjligen bäst illustrerar att van Gaal inte har förstått någonting.

Många ser det som ett uttryck för underprestation att dessa båda den engelska fotbollens giganter nu möts i Europa League. Att det ses som underprestation säger så klart något om de båda klubbarnas kapacitet, och historia. Tillsammans har de vunnit Europacupen eller Champions League åtta gånger, 38 ligatitlar har gått till någon av de båda rivalerna.

För första gången sedan 1963 kan det bli fallet den här säsongen att ingen av dem slutar bland de fem första i ligan. Det finns ändå en historisk symbolik när dessa båda klubbar till sist stöter på varandra inte bara i England utan även i europeiskt cupspel. Både Man Utd och Liverpool har varit engelska pionjärer och föregångare vad avser just Europa, och en stor del av klubbarnas historik och identitet hör samman med just europeiskt cupspel.

Det började med Man Utd och Matt Busby – en historia som skulle komma att präglas av tragedi och triumf.

Busby hade tagit över Man Utd efter andra världskriget, ett föråldrat lag i en klubb till stora delar i ruiner. Tillsammans med sin assistent Jimmy Murphy påbörjade han en föryngring av laget som var något för den tiden helt nytt inom den engelska fotbollen och som skulle fånga folkets och fansens fantasi över hela landet – vad som skulle bli känt som Busby Babes.

Ungefär samtidigt i Europa blir två franska journalister de drivande krafterna bakom bildandet av Europacupen i mitten av 1950-talet. Idén möts med begränsad entusiasm inom det engelska fotbollsetablissemanget. Alan Hardaker, starke man inom Football League, förbjuder engelska klubbar att delta i Europacupen, och mästarna Chelsea drar sig 1955 ur turneringen.

Busbys babes tar över och dominerar den engelska fotbollsscenen. Precis som med Chelsea försöker Alan Hardaker och Football League tvinga Man Utd att strunta i Europacupen. Men Matt Busby vägrar hårdnackat och trotsar därmed Hardaker och Football League. Hardaker skall dock hämnas med en maktbyråkratisk småttighet som ska visa sig få förfärliga konsekvenser.

Man vägrar helt enkelt att flytta Man Utds ligamatcher för att bättre passa ihop schemamässigt med de europeiska cupmatcherna. Och i en tid när resor inte var riktigt lika lätta som idag, och med en regel som sa att varje lag måste befinna sig i England senast dagen innan match, så blev detta en källa till stort besvär.

Den 6 februari 1958. Man Utd och Matt Busby befinner sig i München på mellanlandning på väg hem från Belgrad där de precis hade tagit sig vidare till semifinal i Europacupen. Förhållandena är dåliga, det är snöoväder, is och slask på startsträckan. I bakhuvudet vet man att man måste komma hem till Manchester under dagen inför kommande match i ligan, där man befann sig i titelstrid med Wolves.

En gång försöker man få planet att lyfta. Två gånger försöker man få planet att lyfta. Man försöker en tredje gång. 44 personer befann sig på flygplanet, 23 av dem dog omedelbart eller inom några dagar. Mer än halva Man Utds lag gick bort eller skulle aldrig mer spela fotboll. Matt Busby svävade mellan liv och död på ett sjukhus i München.

Tragedin var i sig lika fruktansvärd som möjlig att undvika. Oavsett skulle den göra Europacupen till en ofrånkomlig del av Man Utds identitet och självbild, och klubbens heliga graal. Exakt tio år senare skulle Matt Busby, med ett till stora delar helt nytt lag, ta Man Utd till Europacupfinalen på Wembley där man genom att besegra Benfica blev första engelska klubb att vinna Europacupen.

Luften skulle efter detta gå ur både Matt Busby och, åtminstone för ett tag, Man Utd. Arvet och minnena från München var förvaltat, men det hade rent personligen varit en tung börda för Busby att bära. Man Utd skulle gå in i en tid av förfall samtidigt som Liverpool var på väg att ta över herraväldet inte bara inom engelsk utan även europeisk fotboll.

Man Utd skulle bli den första engelska klubben att vinna Europacupen, men Liverpool skulle visa sig bli den första engelska klubben både att dominera den engelska fotbollen som en hel dynasti under närmare två årtionden, och under ett helt årtionde också den europeiska fotbollen. Med fyra cupsegrar på åtta år var Liverpool dominanta i turneringen på ett sätt som kanske bara Real Madrid vid något tillfälle tidigare eller senare har varit.

Liverpool gjorde dominans och upprätthållen framgång i Europacupen till ett kännetecken för mer eller mindre ouppnåelig framgång under det sena 1970-talet och 1980-talet. På så vis ritade man om kartan och förändrade också perspektiven i det engelska fotbollslandskapet, där en klubbs storhet tidigare i huvudsak definierats utifrån hur den presterade i engelskt ligaspel och cupspel, inte i Europa.

Frustrerande på sätt och vis, så klart, för klubbar som Arsenal, Chelsea och Man City som måhända har varit och är mer framgångsrika för stunden eller mer framträdande i den engelska fotbollen. Men ingen av klubbarna, möjligen med ett litet undantag för Chelsea som till sist fick sin inteckning i Champions League, kan riktigt anses ha nått samma nivå av storhet och framgång innan de närmar sig Liverpools prestationer i Europa.

Att Liverpool ritade om fotbollskartan genom sina insatser i europeiskt cupspel präglade i sin tur även Man Utd under deras andra period av dominans under Premier League-eran och Alex Ferguson. Att dominera i ligaspelet var en sak, men Ferguson visste mycket väl att skulle Man Utd kunna betraktas som stora på samma sätt som Liverpool var man tvingade att leva upp till deras bedrifter i Europa.

Man kom en bra bit på vägen, men inte hela vägen. Ferguson själv är öppen med att en av hans besvikelser från sina år med Man Utd var att laget inte vann Champions League fler gånger. Framgång i Europa ligger väldigt nära själen i båda dessa stora engelska klubbar, och det är ofrånkomligt att de i stor utsträckning också mäter denna framgång i relation till varandra.

Av det skälet spelar det naturligtvis mindre roll att det nu är i Europa League och inte Champions League som de båda antagonisterna stöter på varandra. Det är europeiskt cupspel, det är mitt i veckan, det är därför i större utsträckning hardcore-fans som är på plats, och det är matcher under flodljusen.

Det kommer bli magiskt.

Peter Hyllman

Kan Champions League-hymnen locka igång Chelseas tre råttor?

Skulle PSG kunna vinna Premier League om de rent hypotetiskt hoppade över sundet? Ja, det är klart de skulle kunna det. Skulle PSG vinna Premier League? Det är väl i så fall ett betydligt mer osäkert svar på den frågan. Le Parisien experimenterade hur som helst med frågeställningen inför kvällens match och fick väl lite blandade svar på frågan.

Chelsea mot PSG alltså på Stamford Bridge ikväll. Tian i Premier League mot överlägsna ligaledarna i Frankrike. PSG tar med sig en 2-1-ledning från det första mötet. Det måste naturligtvis vägas in när Guus Hiddink på förhand beskriver PSG som favoriter ikväll. Ändå är det inte något helt dåligt resultat att spela på för Chelsea.

Men naturligtvis är det bättre för PSG – som dessutom är ett formidabelt fotbollslag, mer än väl kapabla att vinna matchen ikväll.

Den enkla slutsatsen från det första mötet är dock att skillnaderna mellan lagen knappast är så dramatiska som hypen ibland vill få oss att tro. PSG dominerade bollinnehavet, i synnerhet sedan Chelsea gjort sitt bortamål och länge hade 1-1 att spela på. Mätt i riktigt farliga målchanser kan dock Chelsea känna att de faktiskt hade kunnat ha ett ännu bättre resultat med sig att spela på.

Chelsea drabbades av nyheten att John Terry inte skulle hinna bli frisk nog att vara med i kvällens match. Jag vet inte om detta egentligen behöver vara någon nackdel. Terry borde rimligtvis vara lite matchrostig och Chelsea är kanske mer betjänta i den här matchen att spela med ett mittbackspar som gjort några matcher tillsammans på sistone.

Men Chelsea har inte råd att göra några enkla försvarsmisstag den här matchen.

På Parc des Princes var de stundtals sin egen främsta fiende. Man kan inte vika undan i muren som John Obi Mikel fick för sig att göra. Thibaut Courtois får ta på sig det andra målet, det ska inte Edinson Cavani kunna få in vid främre stolpen. Courtois har i själva verket stått för en del misstag på sistone, nu senast mot Stoke exempelvis – men måste göra en bra match.

Annars är de båda lagens stjärnanfallare i fokus. Både Diego Costa och Zlatan Ibrahimovic visade upp sina kvaliteter i den första matchen, men båda svarade också för några talande målmissar. Diego Costa har tagit på sig ett tämligen tydligt ledaransvar i Chelsea sedan nystarten mitt under säsongen, han måste ha en bra dag.

Och där är kanske den främsta skillnaden mellan Chelsea och PSG. Det franska superlaget har betydligt fler möjligheter att vinna även om Ibrahimovic inte är i toppslag. Angel Di Maria, Lucas Moura, Edinson Cavani – alla tre är formidabla fotbollsspelare. Deras motsvarigheter i Chelsea har knappast befunnit sig på samma nivå den här säsongen.

Undantaget är Willian som med ganska god marginal har varit Chelseas bästa spelare den här säsongen. Han har dessutom varit bra hela säsongen för Chelsea, även när laget i övrigt gick dåligt. Det är i sig ett styrketecken, Willian är inte någon medvindsspelare utan kan prestera också i motvind. Han kommer att ligga bakom mycket av Chelseas anfallsspel ikväll.

Det är en säsong av snabbt dragna slutsatser. En sådan slutsats är att Chelsea på något sätt låter sig beskrivas av sin tiondeplats i ligatabellen, till helt nyligen en lägre placering än så till och med. Det stämmer självklart inte. Chelsea är ett mer formidabelt fotbollslag än så, och kan på sin dag göra livet rejält jobbigt för vilket som helst motstånd. Nästa säsong kommer helt säkert leda oss fram till andra slutsatser än denna.

Den här säsongen handlar om att rädda vad som räddas kan. I ligaspelet kan inte Chelsea hoppas på något mer än att möjligen ta sig till Europa League. Då återstår FA-cupen som en möjlig titelchans, och så naturligtvis Champions League. Det är kanske osannolikt, åtminstone alldeles för tidigt, att tänka sig att Chelsea ska kunna vinna turneringen, men de vill helt säkert ha någon slags upprättelse.

Det får man inte om man åker ut i åttondelsfinal för andra säsongen i rad, mot samma motstånd dessutom. Chelsea kommer vara heltaggade och Stamford Bridge kommer vara elektrisk som arenan normalt är som mest just under europeiska cupkvällar. Det hör inte till vanligheterna för Chelsea att kunna spela på Stamford Bridge utan att vara favoriter, men ikväll kan de faktiskt göra det.

Det är PSG som måste vinna. Det är Zlatan Ibrahimovic som måste på allvar göra ett avtryck i Champions League någon gång. Den psykologin kan arbeta till Chelseas fördel.

När Chelseas säsong såg ut att sjunka fullständigt tidigare under säsongen var det framför allt tre råttor som fansen höll ansvariga. Två av dessa råttor, Diego Costa och Cesc Fabregas, rätt eller fel utpekade, har definitivt tagit sitt ansvar, höjt sina prestationer och sitt ansvar, beslutat sig för att rätta upp skeppet igen eller följa det ned i djupet – de har varit utmärkta sedan nyår.

Den tredje råttan gör fortfarande skäl för epitetet. Kan Eden Hazard ikväll till skillnad från i Paris fokusera mer på att han vill vinna mot PSG snarare än att han vill spela för PSG?!

Peter Hyllman

Gästblogg: Ödmjukhet är vad som krävs för att vår tyck-och-tänk-kultur ska nå trovärdighet

Supporterkulturen i sig är ett fantastiskt fenomen, oavsett om den yttrar sig på läktarna, på pubarna eller på våra sociala forum. Supportern är och förblir livsviktig för att idrotten ska kännas aktuell på vilket plan som helst. Utvecklingen som sker på plan och läktare har egna utmaningar att ta itu med. Jag påstår mig inte ha lösningar på de besvärliga frågor som den moderna fotbollen har fört med sig i dessa avseenden. Jag ifrågasätter däremot vår tyck-och-tänk-kultur som blir alltmer verklighetsbefriad.

För ungefär två år sedan behandlade jag detta ämne i gästkrönikor på både SvenskaFans och Fotbollskanalen (“Vad vet vi egentligen?”), som behandlade hur besvärlig fotbollen som idrott är att analysera. Gensvaret var till stor del positivt, till min stora förvåning, då jag öppet ifrågasatte trovärdigheten hos en stor del av åsiktssnickrarna. Jag vill med detta inlägg bygga vidare, förtydliga, och delvis upprepa delar av min tidigare kritik.

Rent psykologiskt finns det metodfel vi gör. Jag påstår mig inte vara alltför kompetent inom psykologi, men det finns ett par observationer som jag upptäckt är återkommande. Dessa yttrar sig i typiska snedvridningar, det vill säga kognitiva metodfel. Nedan följer sex av de mest påtagliga snedvridningarna i vår tyckandekultur, som jag anser präglar våra diskussioner i på tok för hög grad.

I kursiv text står befintliga psykologiska termer som jag anser lämpliga att associera till. Dessa går att söka på för mer utförliga beskrivningar.

Resultat före metod – Outcome bias, Hot-hand fallacy

Givetvis har vi rätt att bedöma metoders duglighet efter vilka resultat de ger, det är en godtagbar strategi för att vaska fram framgångsrika strategier. Tyvärr har vi en tendens att värdera resultat före allt annat, och bortser hur väl metoderna står sig mot både slump och tid. Det är som bekant svårt att ifrågasätta ett vinnande koncept, oavsett tidsperspektiv. Det kommer alltid finnas risk att vi hyllar tveksamma metoder om de bidrar till tillfällig framgång. Tim Sherwoods arbete i Aston Villa känns som ett dugligt exempel, om vi förutsätter att hans metodik var relativt oförändrad under sin tid i klubben.

Ett mer hypotetiskt exempel vore en general som låter tärningen bestämma stridsmanövern, ett exempel som rent statistiskt faktiskt hade kunnat vinna flera strider och inge ett illa placerat förtroende. Långsiktigt hade sannolikt bristerna blottats, men kortsiktigt hade få ägnat sig åt att syna metoderna bakom resultaten.

Efterklokhet och efterkonstruktion – Hindsight bias, Beneffectance

Allting är lättare att se i backspegeln. Mycket underliga efterkonstruktioner görs för att smeka sin egen bedömningsförmåga medhårs. Det skulle därmed inte förvåna mig om någon faktiskt påstår sig ha förutspått Leicesters titelkamp under denna säsong, även om en sådan efterkonstruktion lätt kan avfärdas som bullshit. Liknande argument används för att underminera kompetens hos spelare och tränare. För visst var det alltför uppenbart att spelare X skulle skadas om han spelade just denna match? HUR kunde inte tränaren se detta?

Överdrivet känslomässigt engagemang – Affect heuristic

Känslorna är en viktig del av supporterkulturen, men de kan påverka ens omdöme irrationellt. Det här yttras på flera olika sätt, till exempel när man tillför egna personliga egenskaper och värderingar i idrotten. Allra mest framträdande är när det handlar om bedömning av matchsituationer. Handen på hjärtat, hur ofta anser du att ett domslut är väl utfört om det är mot ditt hjärtelag?

Likväl finns det ett underligt fenomen där man befäster individens merit och trovärdighet i klubbens framgång. Att använda brist på titlar och historia används inte endast för att underminera en klubb, utan även för underminera deras supportrar. Elitism är tillräckligt illa på sportslig nivå, att använda den som retoriskt verktyg är gräns på katastrofalt.

Tillskrivande av irrelevanta egenskaper – Halo effect, Fundamental attribution error

Vi har en oroväckande benägenhet att tillskriva andra oförtjänta egenskaper, som vi baserar på initial observation av en positiv/negativ egenskap. Dessa fördomar innebär betydligt mindre motstånd kognitivt, vilket gör oss mer benägna att acceptera dem. För visst känns det lämpligt att anta Petr Čech som en mer lugn, stabil och allmänt kompetent snubbe än t.ex. Simon Mignolet? Eftertanke utmanar givetvis den tesen, men tesen bemöter avsevärt mindre kognitivt motstånd än om jag hade kastat om rollerna. De flesta inser givetvis att dessa herrars målvaktsspel inte är tillräckligt för att bedöma deras personliga karaktärer. Trots detta har jag fått se vitt skilda proffs som Zidane, Rodgers, Wenger, Berbatov och Fabregas tillskrivas egenskaper som är lika irrationella som kränkande.

Förnekande av slumpen – Clustering illusion, Overconfidence effect, Hot-hand fallacy

Eftersom fotbollen präglas av hög konkurrens och utpräglat detaljtänkande kan vi ofta likställa goda metoder till goda resultat. Trots detta måste vi inse att den professionella idrotten medför aspekter där slumpen kan vara absolut avgörande. Den för vanligtvis inte en korpenspelare till Premier League, men den har förmåga att påverka enstaka matchutgångar och resultat. Likaså kan den påverka våra uppfattningar om individer.

Även om vi kan argumentera för att aktivt minimerande av slump är en förutsättning för att uppnå framgång, så får vi aldrig helt förneka slumpen. Den får effekt, och kan förvandla den mest beundransvärda prestationen till ett fiasko. Slumpen bör behandlas som en hälsosam felmarginal i dina analyser. Den bör inte överanalyseras, men får absolut aldrig förnekas.

Övertro på vår insikt och kunskap – WYSIATI, Dunning-Kruger-effect, Overconfidence effect

Allra mest påtaglig är övertron på vår kunskap och insikt. Fundera gärna kort över vilken insikt du har i din favoritklubb. Här talar jag om den verkliga, den objektiva insikten i hur klubben arbetar ekonomiskt och sportsligt. Vi besitter måhända en analyserande förmåga, men den blir värdelös utan vettig insikt. Vi är ju inte med på träningspassen, vi hanterar inte lagets ekonomi, vi sitter inte i förhandlingsbordet, vi vet inte spelarnas fysiska värden. Vår insyn i dessa områden är för begränsad för att berättiga precisa analyser. Hur kan vi påstå oss ha mer insikt och kompetens än den som har tillgång till den värdefulla förstahandsinformationen? Det krävs ingen kock för att inse att en maträtt smakar uselt, men det krävs kompetens för att analysera exakt var maträtten har gått fel. Den allra bästa analysen kan du göra om du stod bredvid kocken när matkatastrofen inträffade.

Det otacksamma material vi har att arbeta med är medias avfall, starkt kryddat med deras oundvikliga tendens att förenkla och förvränga. Ur detta har vi själv skapat en social kultur där vi förenklar idrotten på absurda sätt, då vi alltför ofta resonerar utifrån rena Football Manager-perspektiv. När komplicerade lagproblem ska utredas är inte sällan mirakelkuren något i stil med: “Sälj honom, köp honom”. Inte helt olikt Donald Trumps förslag om att bygga en mur för att bekämpa illegal invandring.

Jag hoppas någonstans att det finns en sund medelväg. Mitt förslag är att inta en mer ödmjuk och realistisk ställning till vårt tyckande. Jag vill återigen förtydliga att min avsikt inte är att kompromisslöst kväva åsiktsfriheten. Vi ska fortsätta spekulera och debattera, oavsett vilket perspektiv och kunskap vi har.

I många fall kan även ett externt perspektiv gynna en grupp, det kan bryta tankemönster som inte är ifrågasatta inom den interna gruppens ramar. Jag förutsätter också att interna aktörer upplever en viss illusion av kunskap. Men vi bör inse att vi i slutändan vet ytterst lite, och att subtil psykologi uppenbarligen påverkar vårt förnuft negativt. Endast därifrån kan vi bygga någonting som inte är sandslott.

Av: Simon Pääjärvi

Peter Hyllman

Newcastle befinner sig i en enda svartvit röra, men måste byta manager

”Steve has been tasked to secure a top-eight finish in the Premier League and he is also heavily incentivised to try to win a cup competition.” Detta meddelade Lee Charnley, Newcastles VD, i somras samtidigt som han lät meddela att Steve McClaren skulle ta över som Newcastles manager. Det var en hög ambition men knappast någon orealistisk ambition.

Särskilt inte sett till att Newcastle verkligen investerade inför säsongen. En i grunden redan talangfull spelartrupp har sedan förra säsongen boostrats med nya spelare till ett värde över £80m. Men Newcastle kommer inte sluta bland de åtta bästa i ligan den här säsongen, utan får vara glada om de slutar bättre än på plats 18. I de båda cuperna lyckades Newcastle vinna en enda match, mot League Two-laget Northampton.

Newcastle är ett lag i fullständig kris och katastrof. Med tio omgångar kvar av ligasäsongen är man ett av i praktiken tre lag som slåss om att undvika två återstående nedflyttningsplatser. Sett till Newcastles förutsättningar borde det inte vara möjligt. Man kan kritisera benägenheten att vilja sparka managers, men här är det uppenbart att Steve McClaren helt enkelt har misslyckats.

Alan Shearer var tillförordnad manager förra gången Newcastle gjorde en mollbergare rätt ned i The Championship, så det är kanske med viss galghumor man följer hans kritiska ord i Match Of The Day om Newcastle och om hur hela klubben befinner sig i en enda röra, ”from top to bottom”. Enda problemet med det är självklart att han råkar ha helt rätt.

MANAGER – STEVE MCCLAREN

Något är fundamentalt fel när ett lag i botten av tabellen med elva omgångar kvar att spela möter en nykomling och nedflyttningskonkurrent på hemmaplan och blir fullständigt utspelade, utan att visa upp någon kampmoral, någon vilja, någon ambition eller organisation.

Något olyckligt undantag var det knappast heller. Newcastles säsong har, bortsett från en lovande inledning, varit karaktäriserad av den här typen av livlösa insatser. Undantagen har istället varit matcher där Newcastle för ett ögonblick har splattrat till med liv, kreativ frihet och spelglädje.

Det fanns frågetecken kring Steve McClaren redan vid hans tillsättning. Hans framgångar i Holland i ena vågskålen balanserades mot den andra vågskålens misslyckanden i Nottingham Forest och Derby. McClarens facit i Newcastle kan tyvärr bara beskrivas som katastrofalt.

Värst är känslan att han fortfarande, efter nio månader som manager, befinner sig i ett slags experimentstadium, med klubben farligt nära nedflyttning. Likt piloten som inte vet hur han ska räta upp sitt kraschande plan trycker han febrilt på alla knappar han ser, i förhoppningen att någon av dem ska fungera.

Laguttagningarna har varit sporadiska av just det slaget. Mot Stoke dök helt plötsligt Yohan Gouffran upp på planen igen. Ännu mer förbluffande var att se Emmanuel Riviere mot Bournemouth, en spelare som omedelbart byttes ut i halvtid.

Taktiskt finns inga tecken på vad Steve McClaren egentligen har bidragit med som manager. Defensivt är laget en enda röra. Spelarna verkar sakna förtroende för honom. Fansen har tröttnat på förskönande beskrivningar om framsteg där inga framsteg finns.

Atmosfären runt klubben är negativ. Inte hjälper det heller McClarens sak när han då även själv ser ut att tappa greppet och ger sig in i öppet gräl med lokala journalister, och fysiskt tvingas åtskiljas. En manager är beroende av kontroll, eller åtminstone illusionen av kontroll.

McClaren både agerar och framstår som en manager utan kontroll.

KLUBBLEDNINGEN – LEE CHARNLEY OCH GRAHAM CARR

Många har ifrågasatt Lee Charnleys roll som klubbens VD, eller managing director som titeln är, givet att han tidigare bara haft förhållandevis juniora befattningar i klubben. Föga förvånande är det på hans axlar många lastar ansvaret för Newcastles situation.

Dels självklart för att det var Charnley som låg bakom anställningen av Steve McClaren. Anställningen av en manager är det kanske viktigaste beslut en klubbledning har att fatta så när det går fel utvärderas man därefter. Dels för ett förskräckligt facit på transfermarknaden.

Newcastle har spenderat över £80m det senaste året utan att värva någon spelare av riktigt hög kvalitet. Det har varit höga priser för låg kvalitet och utan koppling till lagets behov. I januari när anfallet och försvaret var i behov av förstärkning värvar Newcastle istället tre mittfältare för £30m.

Det går inte att bortse från Graham Carr, Newcastles chefscout och i praktiken dess director of football, i det här avseendet. Carr hyllades inledningsvis för sin näsa för talang men har sedan dess haft ett horribelt facit. Det har varit ungt, det har varit billigt, det har varit otillräckligt.

Hatem Ben Arfa, Remy Cabella, Sylvain Marveaux, Florian Thauvin, Henri Saivet med flera – man anar ett mönster och en misslyckad strategi. Låt oss utvärdera Carrs Ligue 1-strategi från motsatt håll. Varför värvar Newcastle dessa spelare och inte Caens N’golo Kanté, Le Havres Riyad Mahrez eller Marseilles Dimitri Payet?

Både Lee Charnley och Graham Carr är mäktiga befattningshavare i Newcastle men har valt att hålla en väldigt låg profil utåt. Politiskt smart förmodligen men dåligt ledarskap då det inte ger supportrar och media någon känsla av en klubbledning som tar ansvar.

Frustrationen och förbittringen går istället ut över den enda synliga och tillgängliga ledargestalten – Steve McClaren, managern. Vilket gör bristerna vid sidan av planen lika mycket till problem som manifesteras på planen.

ÄGAREN – MIKE ASHLEY

Mike Ashey har onekligen fått sin kritik under de år han har varit ägare i Newcastle. Men sedan han lämnat över det operativa ansvaret till Lee Charnley och gett mer inflytande åt managern är det svårt att kritisera honom, som tidigare varit fallet, för att lägga sig i för mycket.

Efter att ha spenderat mer än £80m det senaste året är det också svårt att upprepa en tidigare kritik mot honom att han har varit ovillig att investera i spelartruppen. Värvningarna har visat sig vara misslyckade, men inte för att Ashley har varit ovillig att spendera.

Grundproblemen består dock. St James’ Park känns som en enda stor reklampelare för Ashleys egna affärsimperium, och det går inte att komma ifrån känslan att här, tillsammans med kortlåneföretaget Wongas tröjsponsring, ligger mycket av supportrarnas känsla av främlingskap inför sin egen klubb.

Profitmotivet styr fotbollen lika mycket som den kommersiella sidan. Om motivet, som Mike Ashley öppet beskrivit det som, är att köpa spelare för att sälja dem vidare med vinst – vad skapar man då för lagmoral? Om det främsta skälet att en spelare skriver på för Newcastle är att han hoppas att några år senare skriva på för en annan klubb.

De problem med inspiration, motivation och lagmoral som Steve McClaren så uppenbart brottas med, liksom också hans företrädare har gjort, är kanske inte en tillfällighet, utan ett symptom på en underliggande sjukdom.

:::

Med nio omgångar kvar av ligasäsongen är det relevanta tabelläget följande:
(17) Sunderland — 29pld, 25pts (-19)
(18) Norwich — 29pld, 24pts (-23)
(19) Newcastle — 28pld, 24 pts (-25)

Jobbigt läge för Newcastle med andra ord. Man har fördelen med en hängmatch till godo, men den hängmatchen är å andra sidan mot Man City, inte nödvändigtvis en väldigt stor fördel.

Uppenbart är i alla fall att läget är jobbigt men heller inte kört. Men det kräver att Newcastle agerar nu. Steve McClaren verkar vara körd som manager, oavsett vad man nu anser om skälen till detta.

Newcastles styrelse sitter i möten under hela måndagen. Den enda frågan verkar vara om det är möjligt att i det här läget hitta en lämplig ersättare till McClaren som är villig att ta över klubben i det här läget.

Någon form av nyhet under dagen eller kvällen kan vi alltså förvänta oss. Vad än nyheten blir, så inte är det positivt för Steve McClaren.

Antingen får han sparken. Eller så är han en lame duck med det då omöjliga uppdraget att rädda både sitt eget anseende och Newcastle kvar i Premier League.

Vilka ersättare är då möjliga? Det pratas framför allt om tre alternativ.

Rafa Benitez

Det verkligt ambitiösa alternativet. Ett managerval som onekligen skulle framtvinga auktoritet i spelartruppen och kunna säkerställa bästa möjliga prestation sista tio matcherna. Men Benitez följer helt säkert inte Newcastle ned i The Championship, så ett långsiktigt projekt bara om man lyckas med sin kortsiktiga ambition. Benitez vill träna i England igen och för Newcastle vore det en rejäl viljemarkering, men kanske för ambitiös och krävande för Mike Ashley?

David Moyes

Det långsiktiga alternativet. Moyes vill tillbaka till England efter att ha gjort sin mer eller mindre nödvändiga karantänstid efter sin misslyckade tid i Man Utd. Osäkert dock hur intresserad Moyes är att ta den personliga risken att ta över ett lag som ligger så farligt nära nedflyttning. Sägs vara Newcastles favoritalternativ och om Moyes gör ett lika bra jobb med Newcastle som han gjorde i Everton så har Newcastle alla förutsättningar att återigen bli en klubb att räkna med – som för 20 år sedan.

Harry Redknapp

Det kortsiktiga alternativet. Om något av de mer långsiktiga alternativen ovan inte blir av, just på grund av risken att Newcastle faktiskt åker ur Premier League, så kan alternativet bli att ringa in Redknapp som en mer kortsiktig lösning, en brandsläckare. Redknapp är en motivationsbaserad tränare i första hand och bör ha goda förutsättningar att få ut mesta möjliga av Newcastle under begränsad tid. Lyckas han hålla Newcastle kvar i Premier League är han kanske aktuell att fortsätta – frågan är om Newcastle själva ser det som en fördel eller nackdel.

Peter Hyllman

HÖRNAN #29: Nu börjar till och med Claudio Ranieri se mållinjen

Veckans lag

Bubblare:
David Ospina, Arsenal
Dejan Lovren, Liverpool
Patrick van Aanholt, Sunderland
Danny Drinkwater, Leicester
Dusan Tadic, Southampton
Bertrand Traoré, Chelsea
Romelu Lukaku, Everton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. Drömresultatet för Leicester var naturligtvis ett oavgjort resultat på White Hart Lane, och det var också vad man fick. Sedan var man starka nog att själva göra jobbet på bortaplan mot Watford, ännu en gång behjälpta av ett strålande mål av Riyad Mahrez. Claudio Ranieris och Leicesters gulddrömmar lever i högsta grad med fem poängs försprång till Tottenham, åtta poäng till Arsenal och tio (7) poäng till Man City.

Bournemouth. Bournemouth tog en viktig och prestigefull seger mot Southampton i veckan och följde upp det med en om möjligen ännu viktigare seger på bortaplan mot Newcastle. Inte bara innebar vinsten tre poäng som i praktiken förmodligen innebär att Bournemouth spelar i Premier League också nästa säsong, dessutom förhindrade man en möjlig nedflyttningsrival att komma dem närmare. Två flugor i en smäll.

Swansea. Liksom Bournemouth så också Swansea. Det var ju matchen mot Norwich som Swansea framför allt siktade på den här veckan, vilket var anledningen att man ställde upp med ett något reservbetonat lag mot Arsenal i onsdags. När man nu ändå lyckligtvis vann den matchen var så klart frågan om man skulle lyckas följa upp den vinsten också mot Norwich och jodå, det gick till sist. Sex otroligt viktiga poäng för Swansea som gör ett ryck i tabellen och har distanserat de tre lag som huvudsakligen slåss om den just nu enda återstående Premier League-platsen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Everton har ju verkligen gjort sig förtjänta av ett omnämnande i det här sammanhanget också, efter att oförklarligt ha tappat ännu en match den här säsongen. Men det går inte att komma ifrån Newcastle som slåss för att undvika nedflyttning men inte ens förmår jobba för saken på hemmaplan mot en bottenkonkurrent. Samtidigt verkar Steve McClaren alltmer ha tappat greppet fullständigt både om laget och om sig själv. Newcastle har tio matcher på sig att rädda den här säsongen, men det kommer inte lyckas med McClaren som manager.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Slaven Bilic. Normalt sett när man vänder tvåmålsunderlägen till vinst på Goodison Park brukar det betyda att man vinner ligan några veckor senare. I West Hams fall lär det väl inte betyda det, men det kan mycket väl betyda att West Ham får inviga sin nya arena nästa säsong med europeisk cupfotboll, kanske till och med, om fotbollsgudarna är riktigt vänliga med West Ham, Champions League-fotboll.

OMGÅNGENS MÅL

Harry Kane, Tottenham 2-1, Arsenal (h). Bonusomnämnande till Joshua King i Bournemouth den här helgen som gjorde ett strålande mål han också mot Newcastle. Men det är svårt att göra det så mycket snyggare än Harry Kanes skruvade thunderbastard mot Arsenal på White Hart Lane, och i en sådan match dessutom.

:::

TRE PUNKTER

Klart som korvspad. Vi gillar våra mentala tumregler och vi föredrar att betrakta verkligheten som ensidig och tydlig. Men det är ju sällan så. Arsenal hyllades efter matchen mot Tottenham för sin starka karaktär efter att ha lyckats vända tillbaka matchbilden och delvis också resultatet på White Hart Lane, vilket fick vissa att snäsa tillbaka att det var allt annat än karaktärsstarkt att dra på sig en onödig utvisning vid 1-0 och därefter falla samman som ett sladdrigt korthus. I själva verket är båda påståendena självklart sanna. Liksom för Tottenham som visar upp allt än spursighet när de vänder matchen i andra halvlek samtidigt som de allt är just spursiga när de efteråt inte förmår stänga matchen utan försvarar sig som yra kattungar.

Martinez. Phil McNulty på BBC twittrade något efter matchen om det alltför vanliga med att Everton tappar tvåmålsledningar den här säsongen, vilket fick vissa blådårar att irriterat intervenera att det minsann bara hänt tre gånger den här säsongen. Som om det vore få tillfällen på totalt 29 matcher. Lägg till det ett antal ytterligare matcher som Everton oförklarligt har tappat på grund av defensiv naivitet. Försvarsspelet mot West Ham var under all kritik, och det spelar mindre roll hur många mål Ramiro Funes Mori nickar in när han orsakar minst lika många bakåt.

Cat Ate The Canary. Norwich har inte vunnit en fotbollsmatch sedan den 2 januari och därmed är man det klart formsvagaste laget i ligan vid sidan av Crystal Palace, som själva såg till att under söndagen förlora en match mot Liverpool på ett sätt som passerar förståelse. Särskilt surt för Norwich är att de tre senaste matcherna samtliga har förlorats med uddamålet, och i samtliga fall tämligen orättmätigt sett till spelbilden. Tre ytterligare poäng hade varit värda mycket i nedflyttningsstriden just nu. Norwich ser ut att vara sämst rustade av de tre lagen som framför allt fajtas runt nedflyttningsstrecket.

:::

FÖR ÖVRIGT

Remi Garde har onekligen perfekterat den här posen med bekymrad men ändå oberörd min ovanför korslagda armar. Alltid något.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Sunderland kvitterar på tilläggstid i veckan. Sunderland släpper in ett kvitteringsmål på tilläggstid mot Southampton. Herren ger och herren tar.

Adrián är mer eller mindre framme vid målområdeslinjen när Romelu Lukaku slår sin straff. Oförklarligt att domarna inte tar tag i det där.

Ronnie McFall har slutat i Portadown, där han varit sedan 1986, och därmed är Arsene Wenger nu den manager i Europa som suttit längst i sin klubb.

West Hams sista match mot Boleyn Ground ser ut att bli mot – Man Utd. I en match som då kan gälla femteplatsen, eller kanske till och med en Champions League-plats.

Det här att spela med en man mindre på planen verkar fungera bra för vissa.

Jag har i åtminstone 30 år av mitt liv inbillat mig att ”klart som korvspad” betyder att något är mycket tydligt. I själva verket är det ju tvärtom.

Francis Coquelin, Juan Mata, James Milner, Kevin Mirallas – och så säger elaka tungor att fotbollsspelare inte är så smarta.

Peter Hyllman

Vem kan segla förutan vind? Alan Pardew kan det uppenbarligen inte

Det var så klart på det berömda håret, men när Fabio Borini drömkvitterade för Sunderland på tilläggstid förra helgen mot Crystal Palace så förlängdes en lång svit utan en enda ligaseger för Crystal Palace och Alan Pardew som går ända tillbaka till innan jul, den 19 december. På snart tre månader har Crystal Palace alltså inte vunnit en match i ligan.

Säsongen började ju så bra för Alan Pardew, i sådan utsträckning att det började pratas om europeiska cupplatser för dem. Men deras långa formsvacka har fått Crystal Palace att sakta men säkert rasa nedåt i ligatabellen, i sådan utsträckning att det börjar bli aktuellt för dem att hålla utkik nedåt mot nedflyttningsstrecket.

Crystal Palace visade upp några lysande resultat under Alan Pardews första år i klubben. Man besegrade Tottenham och Man City hemma på Selhurst Park, åkte till West Ham och Stoke och besegrade dem och, som grädden på moset, såg man till att förstöra festen för Steven Gerrard under dennes sista match på Anfield. Den här säsongen sticker inte minst vinsten mot Chelsea på Stamford Bridge ut.

Det var en härlig återupprättelse för Alan Pardew, som hade blivit tämligen hårt åtgången av Newcastles fans under sin tid i nordöst. Nu lyftes Alan Pardew fram som den naturliga efterträdaren till Roy Hodgson som förbundskapten för England. Ju sämre det samtidigt gick för Newcastle desto mer ironiska blev skämten på deras bekostnad angående deras missnöje med Pardew.

Ändå är det kanske först och främst Newcastle och deras supportrar som nu nickar igenkännande över Alan Pardews dystra tre månader med Crystal Palace.

Alan Pardews tid i Newcastle var också väldigt mycket först kommer solsken och sedan kommer regn. Han förde Newcastle till en smått osannolik femteplats säsongen 2011-12, vilket skapade omåttlig optimism på Tyneside, bara för att nästa säsong komma ett näshår från att flyttas ned från Premier League.

Triumferande vinster mot Premier Leagues storklubbar varvades med smärtsamma derbyförluster mot Sunderland. Bra resultat följdes upp av långa perioder av svaga resultat och formsvackor som sakta men säkert malde ned den supporteroptimismen. En andefattig fotboll, ständiga ursäkter varje gång resultaten inte gick Newcastles väg – tålamodet tog slut.

Nu är det för tidigt att säga att Crystal Palace befinner sig i samma situation som Newcastle. För det första finns i klubben inte samma politiska problematik gällande klubbens ägare och supportrar, det är en mer harmonisk klubb. För det andra har den dåliga ligaformen varvats med tre meriterande segrar i FA-cupen, där man nu är i den sjätte omgången.

Alan Pardew framstår som skicklig på att inledningsvis skapa ett bra klimat i ett lag och få ut bra prestationer ur formstarka spelare. Han är väldigt stark när laget har ett positivt momentum, vilket ofta är fallet under hans första tid i sina lag. Han är en manager som först och främst verkar fungera på kort sikt, som vi har sett både i Newcastle och även nu i Crystal Palace, som han svängde om ytterst imponerande förra våren.

Men Pardew framstår också alltmer som en klart begränsad manager. När spelarnas form sviktar, och när lagmoralen sjunker, ser han inte ut att ha redskapen i managerlådan att vända skeppet upp på rätt köl igen. Hans bästa perioder som manager sammanfaller med att viktiga spelare, såsom Demba Ba och Yohan Cabaye i Newcastle, eller Yannick Bolasie och Wifried Zaha i Crystal Palace, spelar sin kanske allra bästa fotboll.

Man ska inte på något sätt förneka eller förringa att det är under Pardew som dessa också har presterat sin bästa fotboll, men det är samtidigt en svaghet för en manager när hans lag blir så beroende av några få spelares form. Det är oundvikligt att varje säsong innehåller formsvackor, skador på viktiga spelare, spelare kanske byter klubb och så vidare.

Att hantera sådant är en riktigt bra managers kanske främsta kännetecken. Om vi följer Alan Pardews karriär från Charlton, Southampton och West Ham till Newcastle och Crystal Palace så återkommer ett liknande mönster – något går fel eller något oplanerat inträffar och Pardews lagbyggen stannar i bästa fall upp, alternativt i värsta fall hamnar i fritt fall.

När vinden blåser medvind i seglen finns det få bättre managers att ha i sitt lag än Alan Pardew. Men han verkar inte kunna segla förutan vind.

Peter Hyllman

Är Mauricio Pochettino på väg att göra vad Arsene Wenger har sagt vara omöjligt?

I ganska precis tio år har Arsene Wenger valt att förklara uteblivna ligatitlar med att deras konkurrenter inte tävlar på lika villkor, att så kallad finansiell dopning har berövat Arsenal på ligatitlar som annars, i alla fall antydningsvis, rättmätigen hade tillhört dem.

Det går inte längre att falla tillbaka på den ganska klena ursäkten. Inte den här säsongen. Dels var det här säsongen då Arsenal skulle skaka av sig det gamla och kliva högst upp på pallen igen. Dels blir det omöjligt att förklara varför Arsenal inte vinner ligatiteln om det är till Tottenham, eller ännu värre Leicester, de förlorar den.

Arsene Wenger har tagit sig igenom 47 derbyn mot Tottenham sedan han tog över Arsenal. Man kan med goda skäl hävda att inget av dessa derbyn har varit viktigare än det 48:e. Arsenal har spelat avgörande derbyn mot Tottenham tidigare, både 2012 och 2013. Men till skillnad från 2016 har inget derby tidigare handlat så tydligt om ligatiteln.

Arsenal och Tottenham har aldrig mötts i någon cupfinal. De har bara vid två tidigare tillfällen, 1934 och 1952, mött varandra under våren när båda lagen fortfarande hade chans att vinna ligatiteln. Både Arsenal och Tottenham befann sig då längre ned i tabellen och matcherna spelades i månadsskiftet januari-februari, inte i början av mars.

Det är med andra ord på ganska god grund man kan påstå att det idag på White Hart Lane kommer spelas det största norra London-derbyt som någonsin har spelats.

Genom hela sin moderna historia har Tottenham anklagats, eller av vissa snarare omhuldats, för sin tendens att som man säger ”spursa” till det, att falla för trycket, att misslyckas med vad man företar sig, och gärna på de mest bisarra sätt. Mauricio Pochettino har i huvudsak trotsat denna tendens så här långt under säsongen, men kanske är dagens match mot Arsenal det första verkliga testet på Tottenhams cojones.

Inget annat lag har släppt in färre mål än Tottenham den här säsongen. De har tagit 17 poäng från underlägen hittills den här säsongen, med marginal flest av alla lag. Förlusten mot West Ham i onsdags var blott deras fjärde förlust den här säsongen. Bara vid ett enda tillfälle under säsongen har Tottenham misslyckats med att vinna matchen direkt efter en förlust, det var i augusti och den andra omgången.

Det är en beskrivning av ett lag som befinner sig mycket långt ifrån den allmänna och sedan många år etablerade synen på Tottenham. Ett stundtals väldigt fint spelande fotbollslag, men hopplöst ojämna, benägna att falla in i djupa svackor de inte klarar av att ta sig ur, och följaktligen ett lag som aldrig vinner något av värde. Mauricio Pochettinos kanske största bidrag är att vi inte längre känner igen Tottenham i denna beskrivning.

Det är 55 år sedan Tottenham senast vann Premier League. När José Mourinho gjorde slut på Chelseas 50 år långa väntan på en ligatitel hade Chelsea med den tidens pengavärde spenderat över £200m de två åren innan. Man City som 2012 vann sin första ligatitel på 44 år spenderade mer än så. Om Tottenham vinner ligan den här säsongen har man gjort det trots att man har sålt för £6m mer än man köpt.

Om Mauricio Pochettino tar Tottenham till ligatiteln så har han inte bara gjort det inom snävare ekonomiska ramar än Arsenal och med ett förhållningssätt till transfermarknaden som får Arsene Wenger att framstå som impulsiv. Han har dessutom gjort det genom att lotsa fram en stor grupp av unga spelare som har tagit viktiga och betydelsefulla platser i laget. Kort och gott har han i så fall lyckats med vad Wenger i tio år har förklarat för oss ska vara omöjligt.

Det var knappast så Arsene Wenger föreställde sig säsongen, som istället skulle bli hans återupprättelse, säsongen då han förde Arsenal tillbaka till toppen och gjorde alla mödor värda priset. Snuvad av Tottenham?

Få har genom åren älskat att påminna Tottenham om deras ”spursiness” lika mycket som Arsenals fans, rivalerna från norra London. Det har gått så långt att man till och med har gjort en särskild helgdag av det hela. Problemet är bara detta – under det senaste årtiondet vore det minst lika träffande att på samma sätt häckla Arsenal för deras ständiga och årligen återkommande ”arsiness” (hrrmm…)

Otur, skador, formsvaga spelare, bristande effektivitet i målskyttet, rörigt försvarsspel, mentalt svaga spelare som inte orkar med förväntningarna och pressen. Det saknas inte förklaringar till Arsenals kollaps och det är förklaringar vi har hört om och om igen, år efter år under de senaste tio åren. Arsene Wenger har kompromissat med några av sina mest kärt hållna principer från de senaste tio åren utan att riktigt ha lyckats förändra klubbkulturen.

Olika spelare har stått i förgrunden i Arsenal under säsongen. Petr Cech har med all rätt betraktats som en succévärvning som varit helt avgörande för Arsenals titelambitioner. Mesut Özil är mittfältets offensiva spelgeni som producerat målchanser och målgivande passningar i ett rasande tempo. Men om vi ska fundera på vad som har fått Arsenals säsong att ramla ned med överkroppen och ena benet i graven så blir svaret en annan spelare.

Med Santi Cazorla på centralt mittfält, tillsammans med Francis Coquelin, har Arsenal spelat hem 23 poäng på elva matcher, ett poängsnitt som hade vunnit dem ligan så här långt den här säsongen. Under de 17 matcher som Cazorla inte spelat för Arsenal den här ligasäsongen, sedan han haltade av matchen mot Norwich i november, har Arsenal spelat hem 28 poäng, ett poängsnitt som inte ens skulle ta Arsenal till fjärdeplatsen.

Skälet är inte enbart Cazorlas egna direkta bidrag utan den växelverkan han har med andra spelare. Som en djupt liggande spelfördelare kompletterar han Francis Coquelin betydligt bättre än Aaron Ramsey, vars djupledslöpningar både exponerar Coquelin och därmed backlinjen. Redan betänkliga ytor framför Arsenals backlinje blir ännu större. Mesut Özils totala ovilja att ta defensivt arbete fungerar också med Cazorlas disciplin i positionsspelet, men gör Arsenal otroligt sårbara utan Cazorla på planen.

Arsenal förlorade inte bara en spelare när Santi Cazorla blev skadad utan navet och den sammanhängande länken i hela lagspelet. Cazorlas bidrag i offensiven ska absolut heller inte undervärderas. Tvärtom har Arsenal stagnerat målmässigt sedan Cazorla inte längre dikterar matchtempot och med precisa passningar driver upp hastigheten i Arsenals anfall. Det är på sitt sätt talande att Alexis Sanchez inte har gjort ett enda ligamål sedan Cazorla försvann, Theo Walcott har bara gjort två.

Det är självklart en svaghet om ett lag är så beroende av en spelare. Jämför det med Tottenham där Mauricio Pochettino med tid och tålamod har byggt upp ligans starkaste mittfält med flertalet möjliga spelarkombinationer.

Båda lagen kommer från förluster. I Arsenals fall kommer man dessutom från två raka ligaförluster som dessutom, förmodligen inte utan samband, följer på den demoraliserande hemmaförlusten mot Barcelona, som i praktiken gjorde slut på Champions League-ambitionerna den här säsongen. Förlust mot Tottenham idag, och en förlust också i FA-cupomspelet mot Hull på tisdag, och Arsenals säsong kan ha tagit slut just precis när det var tänkt att den skulle börja.

Det lag som bäst lyckas med den psykologiska akrobatiken att glömma bort vad som har skett innan matchen, och skjuta åt sidan tankar på vad som kan komma att hända efter matchen och under återstoden av säsongen, står bäst rustat att vinna dagens match. Att kunna fokusera på den här matchen, på den här uppgiften, att hålla huvudet kallt mitt i det kokande hettryck som kommer råda på White Hart Lane.

Det laget vinner tidernas största norra London-derby. Och ger sig själva chansen att stå som mästare när säsongen är slut. Ligan kan inte vinnas på White Hart Lane idag, men den kan mycket väl förloras.

Peter Hyllman

En europeisk superliga är en europeisk idé, inte en engelsk idé

Fem män i lustiga hattar träffas på ett hotell i London. Dessa fem män råkar vara de högsta cheferna i de fem påstått största engelska klubbarna. När de går ut i mer eller mindre samlad trupp efter sitt möte blir de för evigt fångade på bild av tabloidens långa lins.

På denna ganska tunna spik kokar sedan media en mustig soppa. Man har bilderna på de fem lustiga männen men inte så värst mycket mer än så. Då är det naturligtvis fritt fram att hitta på en berättelse som till synes stämmer överens med dessa bilder.

Storyn blev att dessa fem klubbar träffats under konspiratoriska former, med en amerikansk eventarrangör, för att komma överens om att bryta sig ur Premier League och tillsammans med de europeiska storklubbarna bilda en europeisk superliga.

Långfinger åt övriga klubbar i Premier League och den engelska fotbollen i största allmänhet med andra ord.

Problemet är så klart bara att storyn är rent hittepå. Det fanns i själva verket en mängd olika saker dessa fem män i lustiga hattar kunde diskutera. Såsom den sedan några år tillbaka återkommande sommartouren, ICC. Samt så klart formatet på Champions League.

Detta är självklart inte riktigt lika sexigt. Det är heller inte svårt att förstå varför storyn om storklubbarnas utbrytning får fäste en säsong då de mindre klubbarna ger dem på käften. Det man inte grejar på planen försöker man greja i bastun. En story med tydliga hjältar och skurkar.

Det är som gjort för framtida dolkstötslegender. Man ser framför sig, likt scener ur amerikanska filmer i kölvattnet från Vietnamkriget, slitna supportrar till Tottenham, Leicester, West Ham med flera sitta över whiskyglaset, muttrandes truismer som att “vi vann slagen, men förlorade kriget!”

Flera av klubbarna dementerar självklart storyn. Tabloiden som drog igång storyn från början vill dock inte ge slaget förlorat så de gräver fram en intervju med den amerikanska eventarrangören som man därefter vantolkar å det grövsta för att ge sin story en andra runda – ”vad var det vi sa?!”

Låt gå att Charlie Stillitano, som arrangören heter, inte precis gör sig själv några tjänster i sin intervju. Några av klumpigheterna han slänger ur sig blir mycket praktiska instrument för omvärlden att klubba honom blodig med. Ändå är det han som visar den största öppenheten för nya idéer.

En vanlig reaktion på detta är att det är så här media agerar på alla områden. Min syn är snarare att det är så här dålig media agerar.

De engelska storklubbarna har självfallet inga incitament i sig att vilja lämna Premier League. Inte bara skulle det orsaka våldsamma PR-besvär som bara de inte skulle göra mödan värd. Det är en otroligt välutvecklad och lukrativ produkt, det starkaste fotbollsvarumärket i världen just nu.

Ligans framgång och utveckling har däremot helt säkert rubbat storklubbarnas cirklar en hel del. Man har skapat en slags Leviathan. Storklubbarna måste prestera på topp, annars löper de stor risk att missa Champions League, på ett sätt som inte alls är fallet i andra ligor.

Det känns naturligt, det är väl i själva verket så det ska vara. Både för att det är sportsligt rättvist och för att det är ett incitament för utveckling. Men det är också lätt att se att det även kan leda till kortsiktighet, samt att det finns en vilja att garantera deltagande och intäkter.

Vilket är anledningen till det här pratet om att omstrukturera Champions League, som omskrivningen lyder. Närmare bestämt, som även de europeiska storklubbarna är inne på, att ge garanterade platser åt vissa klubbar. Inget vackert förslag precis men långt ifrån lika illa som en europeisk superliga.

Idén om en europeisk superliga är heller inte i första hand en engelsk idé, utan en europeisk idé.

Den drivs i första hand av de tyska och italienska storklubbarna utifrån analysen att en europeisk superliga, med de största klubbarna från Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och så vidare är det enda som i längden kan vara en hållbar konkurrent till Premier League.

När en match mellan Southampton och West Ham drar betydligt högre tittarsiffror än en match mellan Bayer Leverkusen och Bayern München så inser man snabbt att skillnaden är större än, som någon svensk Serie A-kännare beskrev det, att Premier League har bättre kameravinklar och snabbare klipp.

Analysen av de europeiska storklubbarna är inte felaktig. De har nog tvärtom dragit helt riktiga slutsatser. Problemen för dem att förverkliga idén om en europeisk superliga är dock följande:

(1) Deltar inte de stora engelska klubbarna i superligan så kan den omöjligtvis bli något slagkraftigt alternativ till Champions League.

(2) En europeisk superliga, utan de engelska storklubbarna, parallellt med Champions League riskerar bli en urvattnad kaka på kaka utan något konkret mervärde.

(3) Även utifrån ett konkurrensperspektiv är incitamentet för engelska storklubbar att behålla Champions League och bli kvar i Premier League.

Idén om en europeisk superliga är således tämligen osannolik. Vad avser de engelska storklubbarna är det ett direkt orealistiskt scenario. Det hade inte varit svårt att räkna ut för tabloiden, eller dess medlöpare, om den hade bemödat sig med att tänka efter.

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa defensiva mittfältare

Turen har kommit till mittfältarna. Men eftersom det är en pass stor skillnad mellan mittfältare med defensiva uppgifter och mittfältare med offensiva uppgifter så får det bli två olika listor för dessa. Det går helt enkelt inte att jämföra dem på något vettigt sätt, och diskussionen ges nästan alltid slagsida åt det offensiva hållet

Gränsdragningen mellan vad som är vad är ju inte på något sätt självklar att göra. I vissa fall är det så klart enkelt. Francis Coquelin är uppenbart en defensiv mittfältare, liksom Mesut Özil lika uppenbart är en offensiv mittfältare. För att ta ett exempel. Men hur kategoriserar man mellanlägen som exempelvis Yaya Touré, Santi Cazorla och Darren Fletcher?

Man får helt enkelt försöka se till vad de gör på planen, vad de har för relativ uppgift inom laget, och göra bästa möjliga bedömning utifrån detta.

Precis som med tidigare listor gäller att fokus huvudsakligen, men inte uteslutande, ligger på den här säsongen. Det handlar alltså om vilka som är bäst just nu, men det är inte en fråga som besvaras på ett intelligent sätt utan att ta hänsyn både till igår och imorgon – det vill säga titta bortom vad som annars riskerar vara föga mer än dagsform.

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(10) Francis Coquelin, Arsenal

Dök upp på allvar på den stora scenen för ganska precis ett år sedan och lanserades omedelbart som en storstjärna av Arsenalfansen, även om det nog mest var i förtjusningen över att äntligen få se en genuint defensiv mittfältare göra skäl för sitt lönekuvert. Besitter ännu inte den pondus och auktoritet som hans föregångare i Arsenaltröjan hade men har ett bra positionsspel och är inte rädd för att ta smutsjobbet.

(9) Danny Drinkwater, Leicester

Andra namn i Leicester är de som först kommer på tal när Leicesters succé den här säsongen ska förklaras. Men bakom dessa smyger Drinkwater som med sina ständigt stabila insatser skapar utrymme för övriga spelare i Leicester att glänsa. Ett bra komplement till N’golo Kanté och har även en värdefull förmåga att följa upp Leicesters offensiva spel i en andra våg. Är heller inte rädd för att ta avslut från distans.

(8) Darren Fletcher, West Brom

Karriären såg ut att vara slut när han drabbades av en allvarlig magsjukdom, i synnerhet sedan han bedömdes som överflödig i Man Utd sedan Alex Ferguson lämnat klubben. Det kloka i det kan emellertid ifrågasättas, i synnerhet i efterhand, för Fletcher har fått ett nytt liv i West Brom där han har lyft lagets mittfält till en ny nivå. Fletcher är en spelartyp vars behov konsekvent underskattas av större klubbar.

(7) James Milner, Liverpool

Det är inte alldeles självklart att betrakta Milner vare sig som defensiv eller som offensivt mittfältare, vilket för all del säger mycket om hans mångsidighet på fotbollsplanen. Men man använder inte Milner först och främst för hans kreativa egenskaper utan för hans förmåga att bryta upp motståndarnas spel, vinna boll och sätta igång offensiva initiativ för andra spelare. Och just i det avseendet har han få övermän i Premier League.

(6) Mark Noble, West Ham

Dimitri Payet är den mittfältare i West Ham som onekligen drar till sig mest beröm och mest uppmärksamhet. Inte oförtjänt, men i dennes passningsskugga ska man heller inte undervärdera det lysande jobb i det tysta som Noble utför match efter match. Noble kombinerar ett bra positionsspel med ett konstruktivt passningsspel och är som bäst från en djupare position i planen varifrån han kan diktera matchtempot.

(5) Fernandinho, Man City

Det defensiva mittfältet är knappast Man Citys styrka, för att uttrycka det milt, men Fernandinho har visat inte minst under den här säsongen att han absolut besitter viktiga kvaliteter. Är bland de spelare som har varit mest givna i Manuel Pellegrinis lag det senaste året och bör rimligtvis också vara den centrala mittfältare som bör ha bäst chans att göra ett avtryck också i Pep Guardiolas Man City från och med nästa säsong.

(4) Eric Dier, Tottenham

Det är tämligen beundransvärt av en spelare som i första hand betraktas som en mittback när säsongen inleds att göra ett så konsekvent bra jobb som defensiv mittfältare. Diers stora förmåga som defensiv mittfältare är inte något enastående passningsspel men väl en god spelförståelse som gör att han ofta står rätt på planen, tvingar ut motståndarna mot mindre farliga områden och drar ned tempot i motståndarnas anfallsspel.

(3) N’golo Kanté, Leicester

Ett hyfsat okänt namn för de allra flesta när Leicester värvade honom i somras men ett drygt halvår senare känner alla till honom. Visar upp en stundtals vansinnig spelförståelse på planen, står rätt mest hela tiden och har en fantastisk förmåga att bryta upp motståndarnas passningsspel, vinna boll och på så vis ge Leicesters snabba offensiva spelare möjligheten att göra vad de gör bäst. Perfekt för ett lag som spelar som Leicester.

(2) Santi Cazorla, Arsenal

Arsene Wenger anklagas ofta, i alla fall av mig, för att vilja spela offensiva mittfältare på varenda position på planen. Man skulle kunna se Cazorla som ett exempel på detta men i just det fallet vore det dumt att klaga. Cazorla har den positionella disciplinen på planen att kunna komplettera Francis Coquelin samt kunna tillåta Mesut Özil att tämligen lättvindigt strunta i vidare defensiva åtaganden. Samtidigt som han besitter en otroligt bra passningsfot som är ett viktigt offensivt vapen för Arsenal. Hans skada har stått Arsenal dyrt den här säsongen.

(1) Mousa Dembélé, Tottenham

Dirigerar spelet och tempot föredömligt från Tottenhams centrala mittfält. Ger värdefullt stöd både åt den egna backlinjen samt understöd till den offensiva linjen och länkar ihop försvar och anfall på ett effektivt sätt i Tottenham. Har en väldigt stor om än förhållandevis anonym del i Tottenhams framgångar den här säsongen. Viktigt att Dembele återkommer från skada om Tottenham ska uppnå sina ambitioner den här säsongen.

:::

Bubblare:
Jack Cork, Swansea
Jordy Clasie, Southampton
Morgan Schneiderlin, Man Utd
James McCarthy, Everton
Gianni Imbula, Stoke

Peter Hyllman

Gästblogg: Engelska klubbar är "pot-committed" på tradition över teknik

Pot-committed för alla som inte är pokerspelare är ett uttryck som används när någon har investerat så pass stor del av sina resurser att om det går fel eller om de väljer att hoppa av innan slutstationen så har de satt sig i en väldigt dålig position jämfört med var de var innan investeringen.

Manchester United och Arsenal har sina arenor nyligen byggda eller utökade, Liverpool och Manchester City är mitt i pågående utökning av sina arenor, West Ham, om än på något unikt sätt, har flyttat för att få ökad kapacitet. Tottenham som förlorade kampen mot West Ham har gått tillbaka till ritbordet. I Chelsea pratas det om upprustning av Stamford Bridge och nu när Everton fått nu ägare så började media direkt sia om en facelift av Goodison Park eller en flytt till en ny och större arena.

Trenden är tydlig för lag som i princip är säkra på att spela Premier League fotboll år ut och år in. Men arenabyggen, nya som upprustningar är kostsamma projekt och i balansräkningen för dem tar det tid att få tillbaka sina pengar för investeringen. Och det är en ekonomisk princip att desto längre en investering sträcker sig desto större osäkerhet finns att projektet inte bär frukt.

Vadå? Kan man undra. I England finns det en djup och stor tradition av att titta på fotboll. Vilket är sant. I England är det i större utsträckning en folkhemstradition att på lördagar går man och hejar på sitt lokala fotbollslag. I större utsträckning än i andra länder. So far so good alltså.

Men farorna lurar ändå i vassen. Biljettpriser stiger och protester för ökade kostnader för fansen gör sig påminda mer och mer, senast med Liverpool och allt vad det förde med sig. Det finns en smärtgräns även i England och att sänka biljettpriser är något klubbar ogärna vill göra, annat än om de är tvingade till det.

En ytterligare aspekt på det hela är ju de nya enorma TV-avtalen som tecknats. Dessa miljarder är något som TV-bolag ogärna lämnar till slump. Minutiösa förberedelser inför varje match görs. Stora fotbollsprofiler ger sina analyser före, under och efter match. Intervjuer blir tillgängliga direkt efter match för den som väljer TV:n framför stadion. Dessutom på plussidan har du en bra ”plats” för att se matchen, tack vare repriser får du se ditt lag göra mål sju-åtta gånger istället för en gång. Med härliga vinklar och i slowmotion för extra njutning.

Det satsas helt enkelt väldigt stora resurser från TV-bolag  för att ge en maximal upplevelse vid varje given match. Och tyvärr i många aspekter idag, bättre än vad som ges på plats. Desstom billigare än vad biljetter kostar. Tack vare teknikens under och utveckling så är trenden snarare att upplevelsen kommer blir bättre och bättre via TV, och alltså öka incitament för att stanna hemma snarare än att gå till arenan.

Risken finns så klart att i framtiden kommer vi se halvfulla arenor, om ens det förutom vid högprofilmatcher. Det syns på många ställen nere på kontinenten redan och att ha investerat i en arena som i slutändan kommer kräva större underhållskostnader än idag kan visa sig vara ett väldigt dåligt beslut i slutändan. Viss resistans kommer att finnas genom att sänka biljettpriserna men det hjälper inte mot stigande fasta kostnader. Som det verkar nu så har klubbarna rätt enhälligt kommit överens om att tradition står sig starkare än teknik.

Min nästa fråga blir då: Hur länge?

Av: Gliidarn

:::

Håller TV-tekniken på att ta över matchdagstraditionen?

Det är grundfrågan som Gliidarn ställer sig. Och är det i så fall bra business och god strategi att som de engelska klubbarna nu gör och länge har gjort att investera ned sig så hårt i nya arenor, i större arenor och i mer moderna arenor?

I bakvattnet till hela frågeställningen skvalpar förändringen av det klassiska supporterskapet till vad som bara kan beskrivas som konsumerism. Att vi som supportrar nu för tiden konsumerar fotboll, och fotbollen har blivit en produkt i en ständigt växande upplevelseekonomi.

Produktens värde består därför i hur vi som supportrar eller konsumenter, oviktigt vilket egentligen, upplever den. Om fotbollsupplevelsen blir större i TV-soffan så är där vi konsumerar den – take away football.

Men det där är inte bara ett tråkigt perspektiv. För kommer arenaupplevelsen därmed dö ut? Nja, majoriteten av oss följer under majoriteten av vår tid fotbollen från TV-soffan och vi är nog alla överens om att läktarskådespelet är en stor och omistlig del av upplevelsen.

För många av oss var det nog ljudet, sången och känslorna som förmedlades från läktarna som fick oss att fastna för den engelska fotbollen framför TV-rutan – snarare än vad som faktiskt hände på planen.

Vad är det för upplevelse att på TV se en fotbollsmatch spelas framför tomma läktare? Det är skittrist, även om fotbollen på planen håller världsklass. De visuella intrycken och ljudkulissen är en del av den story som varje fotbollsmatch suger in oss i.

Att vårda den här produktupplevelsen ligger både i Premier Leagues och i klubbarnas absoluta egenintresse. Halvtomma läktare är av den anledningen inte något särskilt sannolikt scenario. Istället är det något som talar för en stegvis återgång till gamla tiders läktarkultur – även om det kan framstå som osannolikt just nu.

TV-tekniken förhöjer definitivt konsumentupplevelsen från TV-soffan, och det kan helt säkert locka en hel del fotbollskonsumenter att parkera sig där istället för på arenan. Men om dessa lämnar de engelska arenorna finns helt plötsligt plats igen för supportrarna.

I så fall har TV-tekniken förhöjt matchdagstraditionen.

/Peter

Peter Hyllman

HÖRNAN #28: Jaktsäsongen har börjat i Premier League

Veckans lag

Bubblare:
Ben Foster, West Brom
Kolo Touré, Liverpool
Kenedy, Chelsea
Ben Watson, Watford
Dimitri Payet, West Ham
Xherdan Shaqiri, Stoke
Romelu Lukaku, Everton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Swansea. Det var en match som Arsenal absolut behövde vinna, som de bara skulle vinna. Det pratades till och med om att Swansea skulle mer eller mindre halvstrunta i matchen för att istället satsa på helgens match mot Norwich. Och det såg ut att bli programenligt på Emirates, men vändningen skulle komma och Swansea tog några fenomenalt viktiga tre poäng i nedflyttningsstriden, samtidigt som konkurrenterna förlorade.

Man Utd. Mer eller mindre utspelade på Old Trafford av Watford, så spelmässigt var det onekligen ett fall tillbaka från vad vi sett de senaste veckorna. Men nu befinner sig Man Utd i en svit där de på något sätt får med sig det de aldrig fick med sig förut. Med sitt sena frisparksmål, samtidigt som resultaten i andra matcher gick åt rätt håll, så har Man Utd helt plötsligt hugg på Champions League igen.

Bournemouth. Vi befinner oss i det stadiet av säsongen då varje trepoängare är guld värd, i synnerhet om man befinner sig i tabellens nedre regioner. Det var självklart mycket prestige inblandat för Bournemouth att vinna hemma mot sydkustrivalerna Southampton, men i och med vinsten såg man också till att ge sig själva ett rejält säkerhetsavstånd ned till strecket. Bournemouth ser allt mer ut att kunna hålla sig kvar i Premier League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Arsenal behövde verkligen vinna den här matchen som de troligen aldrig behövt vinna någon match förut. Sett till de båda resultaten inför matchen, sett till att helgens match är ett tufft bortaderby, att de själva av topplagen hade den på pappret lättaste matchen den här omgången, och inte minst sett till att övriga topplag samtliga tappade poäng. Då får man inte prestera som Arsenal gjorde här. Norwich, Newcastle och Watford tog upp kampen om förlorarmanteln den här omgången.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Alan Curtis. När Francesco Guidolin av hälsoskäl fick bege sig till sjukhus så tog Curtis än en gång över det tillfälliga rodret. Det såg ut att gå riktigt illa när Swansea tidigt hamnade under tryck och i underläge, efter att ha börjat med en smal diamantformation på mittfältet som gav Arsenal fritt spelrum på kanterna. Curtis justerade dock snabbt till ett femmannamittfält och Swansea åt sig tillbaka in i matchen. Som matchcoachning var det en vacker kontrast med hans kollega vid sidlinjen.

OMGÅNGENS MÅL

Connor Wickham, Crystal Palace 1-1, Sunderland (a). Andra omgången i rad som man får anledning att skriva något positivt om Wickhams målskytte. Det är framför allt hans första mål mot Sunderland som förtjänar att nämnas, där han i samma moment ger sig själv bra skottutrymme samt avslutar distinkt från avstånd.

:::

TRE PUNKTER

Foxy. Vi är alla upprymda över Leicesters säsong så här långt, att de ligger där de ligger är en av Premier League-erans absolut största sannsagor, oavsett om den slutar lyckligt eller bara något mindre lyckligt. Men det är ju lätt att låta entusiasmen ta ett chokehold på omdömet. Ett exempel kom igår när det står 2-2 och Leicester jagar vinst i slutet av matchen. ”Inget lag försöker vinna lika mycket och lika gärna” kunde det då heta. Men varför skulle de inte försöka vinna? Vore det inte betydligt mer uppseendeväckande i samma situation om Leicester inte gick all-in för seger? Självklart ser vi Arsenal, Tottenham, Man City med flera gå lika helhjärtat för seger de när så erfordras. Leicester är härliga, fantastiska och underbara, men allt de gör är inte något unikt och speciellt för dem.

Arsenal. Arsenal är verkligen ett enastående fotbollslag. Man kan lära sig allt man behöver veta om dem på en dag och ändå kan de fortfarande förvåna en efter 100 år. Det är egentligen svårt att veta var man ska börja, det här skulle ju vara Arsenals säsong, i förhand och om möjligt än mer sett till hur säsongen fortlöpt. Två frågor framstår som ofrånkomliga med Arsenal. Hur är det möjligt att så fullständigt tappa koncepterna som Arsenal nu verkar ha gjort? Och hur kan det vara möjligt att Arsenal ändå alltjämt har mer än en snöflingas chans i helvetet på ligatiteln?

Anfield. Jaktsäsongen har börjat, menade Vincent Kompany efter söndagens Ligacuptriumf för Man City och då hans ögon återigen hade börjat gå tillbaka till ligajakten. Och det är sant, det verkar den ha gjort, men på Anfield var det Liverpool som fullständigt jagade livet ur Man City, i vad som bara kan beskrivas som en total scenförändring från i söndags. En förhoppning med Ligacupen för Man City var att den skulle ge energi och fokus till ligastriden, istället verkar det ha blivit baksmälla. Det var inte omöjligt att ana att så skulle kunna bli fallet. Man Citys utmaning i titelstriden är inte att lagen ovanför dem inte kan tappa tillräckligt med poäng, det är att de själva framstår som helt oförmögna att prestera så bra och så konsekvent att de ska kunna dra nytta av detta – och det har varit samma visa hela säsongen.

:::

FÖR ÖVRIGT

The Sun tar några fotografier på fem klubbledare som kommer ut från ett hotell tillsammans och kokar sedan ihop en historia som ska förklara dessa fotografier.

Omgångens Özil: Mesut Özil. Özil är Özil.

Väldigt bra omgång för West Ham också. Var i stora perioder av matchen helt dominanta mot Tottenham.

Peter Hyllman

Man Utds blekfeta verklighet är att framsteg har skett trots planen, inte tack vare planen

Det har varit en bra vecka och en halv i de rödare delarna av Manchester. Tre vinster, mot i tur och ordning Shrewsbury, Midtjylland och Arsenal, har fått humöret att svänga från deprimerad resignation blandad med ilska till något mer lättsam optimism.

Till och med Louis van Gaal själv verkar ha fått någon form av upprättelse bland Man Utd-fansen. Visst var hans svandyk vid sidlinjen ganska fånigt, till och med kanske olämpligt, men fansen uppskattade att van Gaal engagerade sig, visade känslor och slutade behandla varje match som ett teoretiskt seminarium.

Men på dagar av solsken följer oundvikligen regnrusk. Det vore självklart inte på något sätt okaraktäristiskt för den här säsongen om Man Utd efter triumfen mot Arsenal ser till att kasta sig själva allra längst ned i gropen igen genom att förlora hemma mot Watford.

Ungdomlig entusiasm kan inte hålla i sig för evigt utan att få ge plats också för en blekfet verklighet. Man möter inte alltid motstånd från League One, skakiga danskar eller ett håglöst Arsenal. Till sist träffar skiten fläkten igen och då kvarstår samma problem som plågat Man Utd säsongen igenom.

Det är en säsong av förhastade slutsatser. Ett exempel på sådana slutsatser skulle kunna vara att se Man Utds pågående ungdomsrevolution som något mer än vad det i själva verket, något som inte har varit planerat, utan något man blivit mer eller mindre tvingade till – om än med positiv effekt.

Sådant lämnar så klart fältet fritt för efterhandskonstruktioner. Louis van Gaal själv försökte till och med själv mer än insinuera att det hela var en medveten konsekvens av att ha en mindre spelartrupp, som många skulle beskriva som otillräcklig, att man därmed ger plats för unga spelare.

Ändå har han ägnat inte obetydliga delar av säsongen åt att beklaga sin egen otur att laget har varit så skadedrabbat. Det var knappast någon plan att alla dessa spelare skulle se ens någon minut den här säsongen. Och som om Alex Ferguson med sina större spelartrupper hade svårt att få fram ungdomar.

Spelmässigt har det sett bättre ut för Man Utd efter nyår, men taktiskt finns samma frågetecken kvar hur realpolitiskt van Gaal än försöker agera. Man Utds brister i spelartruppen återstår som en produkt av enastående felprioriteringar av van Gaal under snart två års tid, trots massor av pengar spenderade.

Man Utds strukturella problem har inte försvunnit. Klubben har tillsatt Nicky Butt som akademichef men arbetet att modernisera akademin har precis påbörjats. Många ser de många unga debutanterna i Man Utd som bevis på att akademin är i toppskick, men bristerna börjar märkas först om tre-fem år.

En övergång till ett kontinentalt system med sportchef eller director of football är alltjämt nödvändig. Ingen ny manager kommer vara kapabel att omfamna alla uppgifter som Alex Ferguson med ett kvarts sekels erfarenhet i ryggen gjort till sina. Klubbens VD ska fokusera på andra områden närmare sin kompetens.

Ligasäsongen är fortfarande körd för Man Utd, den enda återstående frågan är om man klarar av att spela sig in i Europa League. Europa League och FA-cupen är de enda återstående möjligheterna för Louis van Gaal att avsluta säsongen, och troligtvis sin tid i klubben, på ett positivt sätt. Båda är långsökta.

Varje återstående match under säsongen handlar till stor del om framtiden för laget. Så mycket av Man Utds klubbidentitet är sammanvävd i idén att ge unga spelare chansen, att det inte bara är möjligt att vinna med kids utan att det inte går att vinna utan kids.

Det är därför stämningen på Old Trafford har varit så positiv, på gränsen till euforisk, de senaste veckorna. För första gången den här säsongen börjar fansen nämligen se ett Man Utd de kan känna igen sig i. Även om det så skett mer av olycka än någon klok plan.

Gott så. Men problemen i nutid kvarstår, och kan inte sopas under mattan av drömmar om framtiden.

:::

Genom segern mot Liverpool i söndags vann inte Man City bara Ligacupen utan man gav sig själva också ett ökat hopp om en framgångsrik ligacomeback. Det hoppet har dock Liverpool chansen att sätta ett rejält krokben i maskineriet för bara tre dagar senare.

:::

Tuff bortamatch för Tottenham ikväll mot West Ham. Men förmodligen blev den lite lättare av att Leicester tappade poäng igår. Chansen att gå upp i ligaledning är en rejäl morot, samtidigt som pressen på vinst försvann från spelarnas axlar.

:::

Undrar om Arsenal någonsin har behövt vinna en match lika mycket som de behöver vinna kvällens match mot Swansea.

Peter Hyllman

Aston Villa behövde en brandsläckare men anställde en brobyggare

Var Moskva början på slutet för Aston Villa? Det var en torsdag i februari 2009 som Aston Villa med sin dåvarande manager Martin O’Neill begav sig till den ryska huvudstaden för ett returmöte i dåvarande UEFA-cupen med CSKA Moskva, efter att ha spelat 1-1 på Villa Park. O’Neill ställer upp med vad som bara snällt skulle kunna beskrivas som en reservuppställning, förlorar med 0-2 och åker ur turneringen.

Åren innan 2010, då Man City skulle ta död på alla den tidens förhoppningar att kvalificera sig till Champions League enbart med en förhållandevis begränsad budget, var Aston Villa klubben som ansågs närmast att kunna slå sig in bland de fyra i toppen. Det var också detta som låg bakom O’Neills val att strunta i UEFA-cupen. I påföljande ligamatch tappade Aston Villa en 2-0-ledning mot Stoke och skulle förlora de fyra därpå följande ligamatcherna.

Det skulle bara dröja något år innan Martin O’Neill lämnade Aston Villa, enligt uppgift missnöjd ägaren Randy Lerners ovilja att spendera mer pengar på nya spelare.

Kanske var det precis där och då som Randy Lerner gav upp sina egentliga ambitioner med Aston Villa. Under Martin O’Neill hade klubben dragit på sig lönekostnader för sina spelare som uppgick till lika osannolika som ohållbara 85% av omsättningen. Aston Villa spelade högt för att ta sig till Champions League, men spelet förlorades. Allt Lerner har gjort med Aston Villa sedan dess har gått ut på att sänka kostnader och göra klubben attraktiv för försäljning.

Managerposten har kommit med svängdörrar sedan O’Neill lämnade Aston Villa. Gerard Houllier blev den förste att ta över men fick avsäga sig uppdraget av hälsoskäl. Flera ersättare diskuterades, inte minst Mark Hughes, David Moyes och Carlo Ancelotti. Det blev Alex McLeish, inplockad från lokalrivalerna Birmingham. Aston Villas fans vara allt annat än roade. McLeish blev kvar ett år, ersattes av Paul Lambert, som ersattes högst tillfälligtvis av Tim Sherwood, som till sist fick lämna jobbet och ge plats åt Remi Garde.

Vad Hughes, Moyes och Ancelotti förmodligen snabbt insåg och som fick dem att avböja Aston Villas inviter var vad som skulle visa sig bli den gemensamma nämnaren under denna tid – varje manager i Aston Villa skulle ha uppdraget att förvalta ett pågående förfall, inte investera, utveckla och vinna fotbollsmatcher, utan istället skära kostnader och försöka undvika att förlora så många fotbollsmatcher som möjligt.

Det har varit år då det har varit svårt att se någon samstämmighet mellan vad Aston Villa vill och vad Aston Villa har gjort. Mer än något annat vill Aston Villa hålla sig kvar i Premier League, men ingenting de har gjort har minskat risken för dem att åka ur Premier League. Tvärtom, allt de gjort, och i än störrer utsträckning allt Aston Villa inte har gjort, leder nu fram till att de åker ur Premier League.

Remi Garde har tyvärr visat sig bli ett exempel på denna motsägelsefullhet i Aston Villa. Han tillsattes som en manager på lång sikt när vad Aston Villa behövde mer än något annat var en kortsiktig räddning. Garde hade 100 dagar på sig att rädda Aston Villa sedan han tillsattes. Dessa dagar har passerat med råge och Aston Villa, med två vinster på 16 matcher sedan Gardes anställning, befinner sig inte i närheten av någon räddning.

Remi Garde är självklart inte någon dålig manager. Men Aston Villa gjorde misstaget att försöka anställa klubbens ”Pep Guardiola” när vad man egentligen behövde var en Tony Pulis eller Sam Allardyce. Brandsläckare snarare än brobyggare, problemlösare istället för projektledare. Men kanske var Aston Villas ägare och klubbledning för invaggade i sin egen självbild och den stora klubbens odödlighet för att inse problemets omfattning?!

Eller kanske är det mer en fråga om saktfärdighet. Aston Villa sparkade Paul Lambert sex veckor efter att West Brom gjort klart med Tony Pulis. Sunderland anställde Sam Allardyce 16 dagar innan Aston Villa beslutade sig för att ge Tim Sherwood sparken. Konkurrenterna agerade snabbare. Pulis och Allardyce har båda två i olika sammanhang räddat utsatta Premier League-klubbar från nedflyttningar, till och med svarat för markanta lyft.

Men kanske har Aston Villa mer eller mindre gett upp. Lagets konkurrenter i botten av Premier League kraftsamlade i januari för att hålla sig kvar i Premier League. Newcastle spenderade £29m på nya spelare, Bournemouth £16m, Norwich £25m och Sunderland £15m. Aston Villa spenderade ingenting. Den lokala tidningen Birmingham Mail satte upp en hel startelva med värvningar som Remi Garde sades vara intresserad av – Aston Villa värvade inte en enda.

Rent ekonomiskt kan man se en logik i detta. Det skulle mycket väl kunna ses som att slänga bra pengar efter dåliga pengar. Aston Villa spenderade mer än £50m i somras på nya spelare, men inte på särskilt bra spelare. Men det skickar också ut den väldigt uppenbara signalen att Aston Villas ägare och klubbledning har gett upp, och det är onekligen något som ser ut att ha fått både spelare och ledare, inte minst Remi Garde själv, att fullständigt resignera.

Den fromma förhoppningen är att Remi Garde är den långsiktiga arkitekten för Aston Villas framtid, även om det nu helt säkert skulle innebära minst en säsong i The Championship. Men svikna löften om tillgång till pengar och nya spelare i januari gör knappast Garde mer benägen att följa klubben ned i The Championship. Istället lär Aston Villa efter säsongen stå med vare sig en brandsläckare eller en brobyggare, utan med en nedbrunnen bro och ett enormt problemprojekt.

Och givet det oengagemang och den villrådighet som präglat Randy Lerners planering och beslutsfattande de senaste fem åren, framstår det som lika sannolikt att Aston Villa istället följer klubbar som Nottingham och Leeds i spåren.

Remi Garde kan förmodligen ha varit rätt manager för Aston Villa, som anställdes vid helt fel tillfälle. Antingen fem månader för sent, i november istället för i juni. Eller två-tre år för tidigt, det vill säga innan Aston Villa kan förbereda sig för en efterlängtad återkomst till Premier League och en nystart för klubben. Om någon sådan alls visar sig bli aktuell. Nu blev anställningen av honom lite liknande Aston Villa som klubb.

Ur led med tiden.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv