Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Engelska klubbar man inte kan låta bli att gilla

Sommaren har till sist i alla fall träffat Sverige. Ett tag hade jag gett upp och trodde inte längre det var möjligt. I alla fall så skiner ju solen friskt, och då kan man ju leva med att den ordinarie fotbollssäsongen ännu inte är igång, och att man desperat drar åt sig alla typer av fotboll lika innerligt som en centerhalv i parkbänkslaget dagen efter mainlinar den sista kvarvarande droppen Marinella med hjälp av sugrör.

OS hjälper så klart också, men i och med att bordtennisen tog slut knappt innan den ens hann börja så är det lite svårare att engagera sig i mer obskyra grenar som kattkastning, häckahopp och ölhävning. Å andra sidan så spelas det ju fotboll i OS också, och det är ju en lustig och något unik känsla att få se ett brittiskt lag som faktiskt höjer sig när det vankas internationellt mästerskap.

I alla fall, under sommaren får man hitta de bloggämnen som dyker upp, och så är också fallet den här dagen. Engelska klubbar man inte kan låta bli att gilla är det något kryptiska ämnet för dagen, och det är väl ett ämne som lämpar sig rätt väl för en lista av en eller annan längd.

Så särskilt vetenskapligt blir ju inte det här, några direkta kriterier är ju svårt att hitta, utan man får lov att helt och hållet gå på magkänsla. Det enda jag kan säga på förväg är ju att lag i Premier League inte var högaktuella som kandidater till den här listan, av det enkla skäl att dessa lag av någon anledning alltid verkar vara ogillade av någon eller av någon anledning.

Men, here we go, min lista över fem engelska klubbar man helt enkelt måste tycka om.

:::

(5) Everton FC

Många saker är positiva med Everton. Det är en av de gamla klassiska klubbarna, en framgångsrik historia, en klubb som ägs och leds i enlighet med klassiska brittiska värderingar, och som säsong efter säsong lyckas tämligen väl med ytterst begränsade resurser. Det är inte som lyckas med hjälp av hårt arbete, snarare än att söka genvägar. Men där finns så klart också en annan aspekt över vad som gör klubben svår att ogilla, nämligen att även om det går relativt bra för den här etablerade klubben så går det heller aldrig så bra att de faktiskt blir till ett rejält hot mot övriga lag, eller fastnar i den så kallade framgångsfällan. Antitesen: Man City

(4) Blackpool FC

Det är svårt att tänka sig någon klubb under senare år som åtnjutit en sådan närmast universell uppskattning som just Blackpool. Till viss del kan det säkert ha att göra med Ian Holloway, profilen som manager. Men allra mest var det väl kanske det faktum att här kom en pigg och färsk nykomling, som spelade ett friskt och vågat spel som egentligen låg utanför deras rätt eller fel uppfattade kompetensnivå, kanske visade de till och med att ett sådant angreppssätt var möjligt för nykomlingar i Premier League, och i slutet av säsongen hade de till och med vett att veta sin plats och åka ur Premier League. Antitesen: Stoke City

(3) Crewe Alexandra

Bara namnet i sig gör det så klart svårt att inte gilla Crewe. Inte blir de mindre populära av att det är en liten klubb som har skapat sig själva ett namn genom att skapa en av de mest framstående ungdomsakademierna i England, och på så vis gjort sig till en symbol till gräsrotsutvecklingen inom engelsk fotboll. Inte bara det, med hjälp av spelare från denna akademi har man stegvis arbetat sig uppåt i det engelska seriesystemet. Crewe är en vision förverkligad och sammanhållen utav den karismatiske ledaren Dario Gradi, som genom tålamod och långsiktigt arbete utvecklar sin klubb. Antitesen: Chelsea

(2)  Nottingham Forest

Engelsk fotboll har många gamla klubbar med en ärorik historia. Nottingham Forest är tveklöst en av dem, och därtill en klubb som inte bara profilerat sig inom den inhemska fotbollen utan också på den europeiska arenan med två titlar i Europacupen. Allt detta under en tid när myten om den engelska fotbollens överlägsenhet kanske frodades som mest. Men trots att äran och härligheten huvudsakligen återfinns bakåt i tiden och trots att de numer spelar i The Championship så är Nottingham Forest ändå vad vi kallar för en stor klubb, men utan ett alltför uppenbart behov av att leva i det förgångna och framhäva just detta faktum. Antitesen: Liverpool

(1)  AFC Wimbledon

Det är väl närmast öppet mål på den här. Engelsk fotbolls darlings, klubben som skapades genom den folkliga rörelse som följdes av de utländska rövarbaronernas kapande av gamla Wimbledon FC, och omdaningen till MK Dons. På så vis har AFC Wimbledon blivit symbolen för allt det goda inom den engelska fotbollen, det folkliga och det naturliga. En klubb som drivs av och för supportrar snarare än vinstintressen. Där finns andra liknande kontrakulturella klubbar, såsom FC United, men ingen med samma allmänna attraktionskraft som just Wimbledon. Antitesen: Man Utd

:::

Så då återstår väl egentligen bara att kasta upp bollen för smash, vilka engelska klubbar anser ni att man bara inte kan låta bli att gilla?

…………………………………………………

Tom Cleverley som defensiv mittfältare? Håhåjaja, Stuart Pearce. Nåja, Storbritannien är inte det enda laget i turneringen med svajigt försvarsspel, och Cleverley var tillräckligt bra för att ändå lyckas bidra från sin något udda position.

:::

Det finns ju mycket att vara cynisk för när det kommer till det här med financial fair play. Det lilla tecken som finns på att klubbar ändå måste förhålla sig till regelverket är väl trots allt ändå att en klubb som Man City nu till synes i alla fall verkar vara lite tvingade att först sälja spelare för att därefter kunna köpa nya.

:::

Helt ofattbart hur det faktiskt har kunnat bli en grej i England att de walesiska spelarna inte sjunger med i nationalsången.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rasism och politik förföljer John Terry

Jaha, det här med rasism inom engelsk fotboll fortsätter alltså vara på tapeten, efterdyningarna av säsongens olika skalv fortsätter att sätta sin prägel på diskussionen.

Det är FA som följt upp sina insatser mot Luis Suarez tidigare under säsongen med att nu också ställa såväl Emmanuel Frimpong som John Terry till svars. Frimpong för att ha twittrat ”scum yids” till en Tottenhamsupporter och Terry för att mitt under brinnande match ha förolämpat Anton Ferdinand med bland andra orden ”fucking black cunt”.

Det är naturligtvis en naiv förhoppning att diskussionen om dessa incidenter på något sätt skulle kunna kopplas fri från de lagsympatier som dessa spelare genererar. Men oavsett vad man nu anser om skuldfrågan i de respektive fallen så borde man i alla fall kunna konstatera att FA åtminstone har agerat konsekvent i samtliga dessa tre fall.

Och givet hur ofta FA kritiseras för att vara just inkonsekventa så bör det så klart också uppskattas när de faktiskt också agerar konsekvent. Om det sedan är konsekvent bra eller konsekvent dåligt är en annan fråga.

John Terrys fall är ju lite speciellt i och med att hans påstådda förseelse också polisanmäldes och redan har prövats i domstol. Där fanns han på grund av bristande bevisföring oskyldig, enligt en brottsrättslig bevisstandard. FA:s disciplinära process med honom nu utgör alltså med andra ord rond två i det här ärendet.

Några frågor uppstår som kan vara värda att gräva lite i. För det första kan man fråga sig vad FA har för skäl att agera som de nu gjort. För det andra kan man undra vad som kom fram i åtalet och i domslutet mot John Terry som kan påverka utslaget i FA-processen mot honom. Till sist kan man så klart fundera lite över vilka möjliga konsekvenser ett negativt utfall skulle ha för Terry.

Dessa frågor tänkte jag nu börja gräva lite i.

:::

Vad ligger bakom FA:s beslut att ställa John Terry till svars?

Det har gjorts en poäng av att FA har valt att ställa Terry, och Suarez innan honom, till svars men inte ställt Ferdinand respektive Evra till svars. Förolämpningar har gått i båda riktningarna men endast i ena riktningen har förolämpningen haft en rasistisk dimension. FA:s beslut utgår med andra ord endast, inte helt orimligt, ifrån att vissa typer av förolämpningar helt enkelt är värre än andra.

En annan poäng som vissa vill göra är att FA genom att ställa Terry till svars på något sätt skulle ställa sig ovanför domstolens utsaga. Att privata organisationer har disciplinära regler om uppförande som går utöver vad som endast är lagligt och ej är däremot inte alls ovanligt, och det är naturligtvis FA:s fullständiga rättighet att tillämpa sina egna regler i detta avseende.

Det finns så klart också en politisk dimension i FA:s agerande. Om de beslutat att inte ställa Terry till svars efter att ha ställt Suarez till svars så hade de öppnat upp sig för en redan befintlig kritik om att behandla utländska spelare i England tuffare än vad de gjort britter och engelsmän. Man kan alltså tänka sig att Terry nu lite grann får lida för att Suarez-fallet fick en så hög profil alldeles nyligen.

Men varför väntar då FA med sin disciplinära utredning till nu? Jo, för det första så får de inte genomföra sin utredning samtidigt som det brittiska rättsväsendet genomför sin, då det riskerar påverka rättsprocessen. För det andra bör vi ju ha i åtanke att det var John Terry själv som såg till att försena processen genom att skjuta fram rättsärendet från våren till sommaren.

Av dessa olika skäl befinner vi oss nu där vi befinner oss.

:::

Vad talar för ett annat utfall i FA:s disciplinära process än i domstolen?

Först och främst talar det faktum att Terry står anklagad för en delvis annan sak. Domstolen prövade om han gjort sig skyldig till brott mot lagen, och var i det avseendet ställd inför en brottsrättslig bevisbörda. Inte bara vad Terry gjort utan också hans avsikt var tvungen att bevisas bortom allt rimligt tvivel, och det visade sig inte vara möjligt. När FA prövar fallet handlar det mest om huruvida han faktiskt använt ett visst språkbruk samt ställs detta inför en civilrättslig bevisbörda, där det mest handlar om att befästa vad som är en rimlig eller sannolik tolkning av händelseförloppet.

Det finns också vissa specifika saker som går att utläsa i domslutet i målet mot John Terry (”Regina v John Terry) från den 13 juli 2012 som kan ge några ledtrådar om hur FA:s disciplinära process kan tänkas ta för riktning:

“The defendant does not deny that he used the words, ‘fuck off, fuck off’, ‘fucking black cunt’ or ‘fucking knobhead’. His case is that his words were not uttered by way of abuse or insult nor were they intended to be abusive or insulting.”

En sak är med andra ord helt och hållet fastställt I frågan, nämligen vad John Terry faktiskt sa. Det enda en disciplinär kommission har att ta ställning till är alltså vad Terry möjligen kan ha menat med detta. Finner kommissionen att Terry rimligtvis avsåg detta i negativ betydelse så är risken för Terry hög att han fälls av kommissionen.

“Although these defence points are well made, they do not undermine the central evidence of this witness that on the pitch he did not accuse the defendant of racially abusing him. /…/ I am satisfied that there was little or no good reason for him to lie about the central issue in this case. Mr Penny provides good reasons for that conclusion. While there are indeed discrepancies in his evidence I think it is unlikely that on the central point he is lying.”

Den centrala frågan är alltså huruvida Anton Ferdinand på planen anklagade John Terry för att ha kallat honom en ”fucking black cunt”. Det är på denna punkt som Terry baserar sitt försvar att han inte avsåg det han sa som en förolämpning, utan som en sarkastisk upprepning av vad Ferdinand sagt. Det kommer ha stor betydelse för FA:s disciplinära process att domstolen kommer fram till att Ferdinand rimligtvis inte framförde någon sådan anklagan. Domstolen kan däremot inte utesluta att Terry uppfattade att han blivit beskylld för detta.

“On the other hand the footage of Mr Terry as he says ‘black cunt’ adds credence to the defence account that something of a different order had just been said to him, something altogether more insulting. Most of us will agree that being accused of racism and making racist comments is shocking and offensive.”

Domaren i målet menar alltså att det är rimligt att något särskilt förolämpande bör ha sagts till Terry precis innan ha yttrade de förbjudna orden, och att detta förolämpande inte kan ha haft med vanlig jargong att göra. Att domaren gör tolkningen att en felaktig anklagelse om att ha fällt en rasistisk kommentar mycket väl kan ha föranlett Terrys kraftiga reaktion bör vara av betydelse för FA:s disciplinära kommission.

“The prosecution point out that in the FA interview Mr Terry was asked ‘can you remember exactly what you said back to him?’ and replied [page 65] “I think it was something along the lines of, ‘You black cunt, you’re a fucking knobhead’.”

Det lyfts i domslutet fram att det här var ett tillfälle när Terry möjligen visade upp en inkonsekvens i sitt försvar. Domstolen accepterar att det kan ses som ett bevis för skuld, men påpekar också att uttalandet kvalificeras av att Terry inte påstår sig komma ihåg det hela ordagrant, och att han följer upp påståendet med att han upprepar vad han uppfattar har sagts till honom. Vad som också kan ha betydelse är att domaren framför sin uppfattning att Terry varit genomgående klar och tydlig i sin argumentation. FA:s kommission fäste i fallet mot Suarez rätt stor vikt vid att inte visade upp en sådan klarhet i hur han framställde sin version.

“Weighing all the evidence together, I think it is highly unlikely that Mr Ferdinand accused Mr Terry on the pitch of calling him a black cunt. However I accept that it is possible that Mr Terry believed at the time, and believes now, that such an accusation was made.”

Detta är klippt från domslutets slutsatser och är förmodligen nyckelstycket för FA:s hela disciplinära process. I mina ögon är det först och främst det här stycket som riskerar leda till att Terry fälls av en oberoende kommission. Mina understrykningar visar på det relevanta ordvalet. ”Possible” syftar på en brottsrättslig bevisstandard, om domaren iställt valt att säga ”probable” så hade Terry haft ett mycket bättre utgångsläge rent civilrättsligt. Det är inte ett ordval som domaren är omedveten om.

Det är heller inte omedvetet att han förklarar det som högst osannolikt att Ferdinand faktiskt har anklagat Terry för att ha kallat honom för ”black cunt”. I breda drag ger detta en tydlig riktlinje för en oberoende kommission om vad som är en rimlig tolkning av vad som sannolikt har skett, även om detta inte är tillräckligt för att finna John Terry skyldig till ett direkt lagbrott.

:::

Vilka konsekvenser kan ärendet få för John Terry?

John Terry har naturligtvis redan blivit av med lagkaptensbindeln i landslaget för att han stått åtalad i det här ärendet. Om han fälls av en oberoende disciplinär kommission så är det naturligtvis uteslutet att han någonsin får bindeln tillbaka, utöver det så går det så klart att ifrågasätta om det över huvud taget blir möjligt för honom att spela i landslaget igen.

Ett negativt utfall har naturligtvis också mer konkreta och kortsiktiga effekter för Terry i termer av avstängning. Luis Suarez stängdes av i åtta matcher för sin förseelse och det är så klart en politisk omöjlighet för FA att göra en dom mildare än så för Terry, särskilt som ett flertal av de förmildrande omständigheter som ändå fanns för Suarez inte finns på samma sätt för Terry. Det kan alltså bli en ännu längre avstängning för Terry, och då börjar det närma sig en fjärdedel utav säsongen.

Om det var viktigt för FA att statuera exempel i fallet med Luis Suarez så kommer det vara ännu viktigare nu när John Terry står anklagad, det finns alltså en väldigt hög risk att en dom mot Terry kommer att vara att betrakta som till och med mer politisk än domen mot Suarez. Terrys förhoppning kan bara vara att den disciplinära kommissionen finner att hans version av händelseförloppet är rimlig och sannolik.

I slutänden handlar inte ärendet om huruvida John Terry är en rasist eller ej, lika lite som fallet med Luis Suarez gjorde det. Vad båda spelarna påstås ha gjort sig skyldiga till, i mina ögon, är att försökt göra en wind-up på sina motståndare. Den principiella fråga som FA har att ta ställning till är huruvida alla sådana former utav wind-ups ska vara tillåtna, eller om vissa former helt enkelt inte är acceptabla.

:::

[youtubeplay id=”X-jVAHAuiS4″ size=”medium”]

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Stoke är ett av Premier Leagues mest innovativa lag

Stoke är av flera olika skäl inte ett lag som inbjuder till kärvänliga tankar. När de ska beskrivas så sker det oftast i termer av hårdhet, organisation, fysik och effektivitet. Det sker aldrig i termer av kreativitet och innovation, vilka förbehålls andra och mer populära lag. Ändå finns det åtminstone en aspekt inom vilken Stoke förmodligen är att betrakta som Premier Leagues mest innovativa.

Nämligen när det kommer till inkasten.

Inkasten har ju länge varit ett av de mer menlösa momenten inom fotbollen, bollen går över linjen och en spelare kastar närmast pliktskyldigast in bollen igen. Men Stoke har tämligen medvetet och ytterst systematiskt tagit detta menlösa moment och faktiskt gjort det till ett unikt anfallsvapen. På vägen har de faktiskt utvecklat synen på inkasten och flera lag har i det här avseendet imiterat Stoke.

Arsenal, ett av de lag som traditionellt hyllas för just kreativitet och innovation, hör inte till de lagen. Tvärtom, när Arsene Wenger en gång fick frågan om vad han ville förändra med fotbollen så var det snarare att ta bort inkasten. Inte ens domarna ger alltid intryck av att ta just det här spelmomentet på allvar, det är ytterst sällan de beivrar brott mot momentets trots allt tydliga regler.

:::

Rent generellt kan man ju ibland tycka att professionella fotbollsspelare är omotiverat dåliga på fasta situationer, att inte få en hörna förbi förste försvararen till exempel, men bland dessa olika typer av situationer så sticker nog inkasten ut mest av alla. Jag menar att det beror på en eller en kombination av dessa faktorer:

Överambition. Den inkastande spelaren har en tendens att välja bort det enkla och snabba alternativet. Istället för att sätta igång spelet snabbt genom att kasta till den omarkerade spelaren fem meter bort så försöker han istället pricka den markerade spelaren som befinner sig nästan utanför hans kastradie, och situationen rinner minst nio gånger av tio ut i sanden. Inte minst känns det här som en grej i Premier League, där det ibland verkar finnas en pavlovsk betingning att en fast situation på något vis måste leda till en långboll.

Lathet. Men även om själva inkastaren är på hugget och är benägen att faktiskt göra något med inkastet så visar det sig ibland omöjligt. Av det enkla skälet att hans medspelare står orörliga antingen för långt ifrån honom eller alltför nära en markerande motståndare. Fruktlösa försök av inkastaren att med ena handen gestikulera åt sina medspelare att röra sig i en viss riktning bidrar sällan till mer än tomma blickar.

Beslutsångest. Väldigt ofta ser man också en hög grad av tveksamhet i just inkastmomentet. Det kan bero på medspelarnas lathet att där helt enkelt inte finns några klara alternativ att tillgå. Men det kan precis lika gärna bero på att där helt enkelt finns för många alternativ och inkastaren kan för sitt liv inte bestämma sig för vilket som är det rätta. Återigen kan detta leda till paniskt gestikulerande med ena handen, fejkade kast åt än det ena och än det andra hållet, och ett sorglustigt steppande meter för meter uppåt i planen i jakt på fördelar och klarhet från ovan.

:::

Mest fascinerande är kanske hur kvaliteten på inkasten egentligen är förhållandevis liten mellan exempelvis fotbollens högsta nivå som Premier League och vad man kan se i vilken som helst svensk division fem-match. Det är förmodligen det enskilda moment inom fotbollen där skillnaden i kompetens och kvalitet är som allra lägst mellan proffs och rena amatörer.

Stoke har förändrat detta. Med spelare som Rory Delap och Ryan Shotton så har de tränat spelare att utveckla specifika egenskaper just i syfte att göra inkasten till ett anfallsvapen. På så vis har faktiskt Stoke som klubb bidragit till att utveckla ett helt spelmoment inom fotbollen.

Och hur många andra klubbar i Premier League kan egentligen hävda att de gjort det?

…………………………………………………

Viktig match för Team GB mot Arabemiraten senare idag. Kan britterna hitta spelet och samarbetet? Och hur offensiv vågar Stuart Pearce vara? Frågorna är många.

:::

Situationen i Portsmouth blir värre och värre. I och med att David Norris lämnat klubben och gått till Leeds, Greg Halford till Nottingham Forest och nu senast Erik Huseklepp till Brann så finns bara fyra seniora spelare kvar i klubben. En fördel är dock att det underlättar för Portsmouth Supporters’ Trust att ta över ägandet av klubben.

:::

Extrablogg framåt kvällen, med anledning av FA:s beslut att ställa John Terry till svars för Loftus Road-incidenten.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest underskattade spelare

Den där listan i onsdags blev ju en sådan hejdundrande succé att jag så klart måste följa upp den. Nåja, skämt åsido, min tanke var redan från början att göra både en lista av överskattade spelare och en lista med underskattade spelare.

Naturligtvis räknar jag inte med riktigt samma hätska reaktioner den här gången som förra. Trots allt så är det ju inte riktigt lika kontroversiellt att säga till folk att er spelare är bättre än vad ni tror han är som att säga att er spelare är sämre än ni tror.

Precis som vad gäller överskattning så kan en spelare så klart också vara underskattad på flera olika sätt. Kanske får han mängder av oförtjänt kritik av oförstående journalister. Möjligen har han inte managerns förtroende i den utsträckning som han faktiskt förtjänar. Det kan naturligtvis också vara så att supportrar av diverse färger helt enkelt är av en till stor del omotiverad uppfattning att han inte håller måttet.

Spelarna i den här bloggen är med andra ord underskattade på något eller flera av dessa sätt.

:::

(5) Stewart Downing, Liverpool

Jaha, hur kan en spelare vara underskattad om han som en offensiv spelare inte knoppar in ett enda mål på en hel ligasäsong? Tja, för det första så är det ju en spelare som till största delen har till uppgift att hålla sig på kanten, och därifrån gör man inte nödvändigtvis så många mål. Man skapar desto fler. Och i det avseendet kan jag bara tycka att Downing har gjort sitt jobb så gott han faktiskt kan.

Downings uppgift är alltså först och främst att leverera bollen och kollar vi på hans passningsstatistik så har han skött den uppgiften väl. Att hans medspelare därefter i alltför låg utsträckning inte har förmått avsluta jobbet är väl tveksamt om man kan lasta honom. Till viss del har också Downing begränsats av en icke sammanhängande taktik. Downing, likt flera Liverpoolspelare, har drabbats av benägenheten att bedöma spelare utifrån deras transfersummor snarare än deras prestationer.

(4) Joey Barton, QPR

Det finns ju så klart många skäl, och en del bland dem till och med goda, att vara tveksam till Barton som person. Rent karaktärsmässigt känns han lite för volatil för att kunna prestera på fotbollens allra högsta nivå, till stor del är han sin egen värste fiende. Vad man däremot kan känna är att många väljer att ta hans kaotiska personlighet som liktydigt med att han också skulle vara en sämre fotbollsspelare, och det är kort och gott fel.

Det finns ett par fotbollsspelare genom den engelska fotbollshistorien som balanserat på gränsen mellan genialitet och galenskap, och som man kunnat undra vad som hänt om de vid något tidigt tillfälle kommit till en stabil tillvaro i en klubb med ordning. Barton är tveklöst en av dessa, istället blev det kaosen i Man City och Newcastle. Att där finns spelkvalitet i massor kan dock ej betvivlas, och det finns ingen engelsk toppklubb som inte Barton hade kunnat tillföra värde till rent fotbollsmässigt.

(3) Peter Crouch, Stoke

Det finns många fördomar om Crouch. Eftersom han är så väldigt lång så utgår så många från att hans främsta styrka är huvudspelet och att han inte tekniskt håller måttet med fötterna. Inte är han heller behjälpt av att också vissa av hans managers verkar ha tänkt precis likadant och mest har använt honom som en måltavla för menlösa höjdbollar. Roligt nog är det kanske precis tvärtom, på huvudet är han inte särskilt speciell men med fötterna har han faktiskt än inte alls oäven förmåga.

Jaha, men okej då, men hur bra är han egentligen? Den rådande normen för anfallare ser ju inte direkt ut som Crouch om vi säger så och många drar av det slutsatsen att Crouch helt enkelt inte håller på högsta nivån. Det kan med det som utgångspunkt vara lite roligt att konstatera att Crouch är den engelske anfallare som under de senaste 30 åren har gjort flest mål per minut i det engelska landslaget.

(2) Aaron Ramsey, Arsenal

Det kan tyckas finnas en märklig paradox i Arsenalsupportrarnas förhållande till sina spelare. Å ena sidan så finns där en berättigad stolthet över klubbens förmåga att generera unga spelare till a-laget, men å andra sidan så är också tålamodet med dessa spelare till synes väldigt begränsat. Ibland kan man få intrycket av en spelares bäst före-datum går ut ungefär runt den tid spelaren passerar 20-strecket, om inte spelaren redan är att betrakta som en färdig världsspelare.

De intryck Ramsey ger mig när jag ser honom på fotbollsplanen är av en spelare med gott självförtroende, ett härligt driv i steget, en bra blick för spelet, en bra dirigent av spelet och dess tempo och en ledare på planen. Någon färdig produkt är han ännu inte, därför är det stundtals ojämn kvalitet, men det är något som adresseras genom speltid och erfarenhet. Samtidigt säger en icke ringa del av opinionen åt Arsene Wenger att sluta ge honom speltid.

(1)    Michael Carrick, Man Utd

Jag undrar om det egentligen finns någon spelare som är så väldigt bra på det han gör och den roll han är satt på planen för att utföra, som samtidigt är så generellt ouppskattad av det egna lagets supportrar. Statistiskt är Carricks storhet manifest, hans passningskvot och hans positionsspel tvingar flertalet spelare i Premier League att käka grus. Prestationsmässigt, och vad avser hans betydelse för laget, lämnas ytterst få frågetecken. Det var när han kom till klubben 2006 som Man Utd inledde sin senaste period av dominans inom den engelska fotbollen.

Delvis är det en fråga om personlighet, han har helt enkelt inte den utstrålning som kanske inte minst Roy Keane besatt, den måttstock som mer eller mindre varenda Man Utd-mittfältare någon gång måste jämföras med. Men Carrick har också nackdelen att vara fast i mitten mellan å ena sidan en förlegad gammalengelsk bild av den ”hårde” mittfältaren (återigen Keane, typ) och å andra sidan FM-generationens oförmåga att ta till sig något som sker på fotbollsplanens bildliga ingenmansland, där det mesta av fotbollsmatcherna ändå avgörs.

:::

Bubblare:

»  Andy Carroll, Liverpool
»  John O’Shea, Sunderland
»  Pablo Zabaleta, Man City
»  Jordan Henderson, Liverpool

…………………………………………………

Värvningar

Michael Turner – Norwich, okänt. En väldigt intressant värvning som verkligen har potential att vara en rejäl förstärkning av Norwichs backlinje. Turner har varit en av Sunderlands mest stabila försvarare under flera år, ett riktigt kap för Norwich. Med beröm godkänd (++++)

Junior Hoilett – QPR, £6m. Hoilett intresserade nog rätt många klubbar, men det var alltså QPR som drog det längsta strået. Och helt plötsligt känns det kanske som att QPR värvade en spelare som befann sig i rätt ände av sin karriärskurva. Med beröm godkänd (++++)

…………………………………………………

Oavsett vad man nu har för åsikt i John Terry-fallet, mer om det i en senare blogg, så får vi väl ändå konstatera att FA åtminstone agerar konsekvent, hittills, i det här fallet med hur de agerade gentemot Luis Suarez och Emmanuel Frimpong. Det är ju positivt, och något att tänka på för oss som alltid babblar om just vikten av konsekvens.

:::

Är pengar verkligen så viktigt för Emmanuel Adebayor att han verkligen är på väg att (igen) begå harakiri på sin egen karriär? Jag undrar om engelsk fotboll egentligen har sett ett tydligare exempel på hur snålheten bedrar visheten.

:::

Vem tänder elden? Snart får vi veta. Just nu tror jag på antingen James Bond eller Robin Hood.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Watfords aktier stiger med Pozzo som nya ägare

Det är full fart i The Championship så här under sommaren. Nottingham Forest har fått nya ambitiösa ägare. Leeds ryktas också vara på väg att hitta olja  i mellanöstern. Och gamla fina Watford har tagits över av det italienska fotbollsfamiljeföretaget Pozzo, som även äger Udinese i Italien och Granada i La Liga.

Ryggmärgsreflexen till övertagandet är skepsis. Den blev inte mindre när de omedelbart efter övertagandet sparkade den sittande managern Sean Dyche och luftlandsatte sin egen man, Gianfranco Zola. Att göra sig av med en manager som i ett svårt läge för klubben, förre managern Malky Mackay hade lämnat innan förra säsongen, ledde laget till en mycket god placering i The Championship.

Där finns så klart en annan grund för tvivel. Nämligen att ägarna kommer att använda kopplingarna till sina båda andra klubbar och använda Watford som ett väntrum och en plantskola för yngre spelare. Om det händer så riskerar det inte bara bromsa Watfords utveckling, utan kanske till utmana klubbens själ som sådan.

Samtidigt så går det ju obestridligt bra för både Udinese och Granada, så det bådar ju också gott för Watford. På sina egna meriter så är naturligtvis också tillsättningen av Gianfranco Zola väldigt intressant. Ett stort namn förvisso, men också en manager med en tydlig filosofi. Det känns kort och gott som att det finns en plan med Pozzos ägande.

Frågan är alltså vilken den planen är och hur framtiden faktiskt kan komma att gestalta sig för Watford.

:::

Strategi

I samband med Pozzos köp av klubben så skisserade de sin långsiktiga strategi för klubben: att investera i ungdomsakademin, att bygga om klubbens arena, att driva klubben som en ideell förening, och att samarbeta med de båda andra klubbarna inom sfären – Udinese och Granada.

Det där med att driva klubben som en ideell förening är förvisso mest snömos, en aspekt utan någon större betydelse än att möjligen få supportrarna mer positivt inställda till det nya ägarskapet. Men i övrigt finns det flera saker i strategin som är både kloka och som passar väldigt bra ihop med just Watford.

Arenamässigt så finns det naturligtvis goda möjligheter att öka Watfords intäkter. Arenan tar just nu lite drygt 17,000 åskådare, och klubben befinner sig i ett tätbefolkat område i trakterna av London. Bara ett enkelt grepp som att göra läktare med platser runt hela planen skulle förmodligen öka kapaciteten med närmare 25 procent.

Ett samarbete med Udinese och Granada låter spännande. Det ger onekligen vissa skalfördelar på transfermarknaden, och en tillgång till spelare som annars kanske inte varit aktuell. Unga, lovande spelare behöver inte vara alltför illa för Watford som spelar i The Championship, och klubben har ändå en tradition just av att basera laget runt spelare under utveckling.

Pozzos syn på ungdomsakademin som en viktig del utav klubbstrategin rimmar också väldigt väl med det faktum att Watford utan tvekan redan har en av Englands allra bästa och mest spännande akademier. En investering kan öka dess materiella förutsättningar, och är det något jag tror Pozzo rent kvalitativt kan bidra med så är det att öka Watfords möjligheter att söka upp talang på den globala marknaden.

Rent strategiskt så känns det alltså som att familjen Pozzo har gjort sin research rätt grundligt när de valde att köpa just Watford.

:::

Ekonomi

Familjen Pozzo är inte ägare som agerar sugardaddys till sina klubbar, så den typen av ekonomiska förutsättningar kommer inte Watford ha. Men Pozzos affärsmodell liknar heller inte exempelvis Glazers eller Fenway Sports Group, den finansiella strategin går alltså inte ut på att maximera intäktstillväxten och öka värdet på klubben.

Kort och gott så innebär Pozzos grundläggande affärsmodell att bygga klubbens ekonomi på vinster på transfermarknaden. Grovt sammanfattat kan man säga att de, till skillnad från exempelvis en klubb som Man City, säljer sig till framgång. För framgång har modellen onekligen genererat så här långt, i såväl Udinese som Granada.

I exempelvis Udinese så är klubbens intäkter från transfermarknaden mer än sex gånger så stora som arenaintäkterna under matchdagarna, och mer än dubbelt så stora som deras arenaintäkter och kommersiella intäkter sammanlagt. Det är så klart imponerande och tyder på två saker: Ett, en väldigt effektiv organisation att först hitta billiga talanger och att därefter sälja dem dyrt, samt två, en god förmåga att utveckla dessa spelare inom klubben.

Det är ett väldigt intressant perspektiv för Watford, som hittills just etablerat sig som en klubb i England som är framstående på att ta fram egna talanger och därefter sälja dem vidare med god vinst. Det är kort och gott, sett strikt utifrån Pozzos affärsmodell, svårt att tänka sig ett realistiskt köp i England som är bättre anpassat för familjen Pozzo än just Watford.

:::

Management

Sett till strategin och klubbens affärsmodell så känns Gianfranco Zola helt plötsligt som en än mer naturlig tillsättning. Hans arbete i West Ham måste ha varit mycket övertygande på Giampaolo Pozzo, utöver det faktum att han är italienare så klart. I West Ham introducerade han ett väldigt attraktivt spel och han gjorde ett stort jobb med att integrera unga spelare i laget. Junior Stanislas, Zavon Hines, Jack Collison och James Tomkins är några av de som växte under Zolas ledarskap. I Watford har Zola möjligheten att bygga vidare på samma principer som han drev med framgång i West Ham.

:::

Det pratas med viss rätta mycket om nytt ägarskap när det kommer till Leeds och Nottingham. Men personligen tror jag det finns goda chanser att vi om ungefär fem år kommer kunna titta tillbaka och säga att den klubb som den här sommaren hade den bästa turen när det kom till nytt ägarskap, var just Watford.

Huruvida detta innebär att Watford spelar i Premier League om fem år är en annan fråga. Men det kan ju vara värt att hålla i åtanke att Granada under Pozzos ägarskap på två år gick från Spaniens tredjedivision till La Liga, och därefter lyckades hålla sig kvar där.

Nu är förvisso konkurrenssituationen inom den engelska fotbollen en annan. Men ändå.

…………………………………………………

Värvningar

Robert Snodgrass – Norwich, £3m. Norwich fortsätter sin vana trogen att plocka spelare från Leeds. I Snodgrass får de en väldigt kompetent spelare, och en bredare spelartrupp, men det är oklart om behovet av ännu en dylik spelare är så stort. Väl godkänd (+++)

…………………………………………………

Om jag förstod saken rätt så har alltså West Ham precis erbjudit Liverpool £18m för att låna Andy Carroll under en säsong, varav £16m är villkorade på att de håller sig kvar i Premier League.

Även om jag förstår den bakomliggande kalkylen, att hålla sig kvar i Premier League är värt mer än £16m, så måste jag ändå av den anledningen fråga mig om West Ham är riktigt kloka i huvudet.

:::

Riktigt ruffig match på Old Trafford igår kväll mellan Team GB och Senegal. Domaren verkade vara livrädd för färgen rött och i slutänden anser jag det blev farligt för spelarna. Mest farligt för Team GB:s möjligheter i turneringen är dock Stuart Pearces uppenbara motvilja att anfalla.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Supportrarna är Portsmouths sista sociala skyddsnät

Situationen är prekär för Portsmouth FC. Om inte något reder ut sig med klubbens finanser så kan klubben ha föga mer än två veckor kvar i livet. Ett minst sagt oblitt öde för en 112 år gammal engelsk fotbollsklubb.

Den 10 augusti har klubbens förvaltare satt som deadline, då avgörs det om klubben lever vidare eller om den likvideras och därmed upphör att existera som klubb.

Det är ett väldigt långt fall från den position där klubben befann sig för blott fyra år sedan. Portsmouth utmanade då om platserna på Premier Leagues övrre halva och smått otroligt så lyckades man också plocka hem FA-cupen, en enorm bedrift i klubbens historia.

Sedan dess har olycka följt på olycka. En otroligt strulig ägarskapssituation har lett till ekonomiska problem, och för bara några veckor sedan slog Portsmouth ett inte särskilt attraktivt rekord, nämligen att som första klubb för tredje säsongen i rad drabbas av ett poängavdrag.

Konsekvensen har blivit att Portsmouth numer befinner sig i League One, dit de relegerades förra säsongen. Det är första gången på 30 år som klubben befinner sig så långt ned i seriesystemet. Men som vi konstaterat så är alltså detta det minsta av klubbens problem.

:::

Vilka bär ansvaret?

Portsmouths nutida historia är en salig röra. Dess problem är ett resultat av kaos på ägarpositionen, och oansvarigt agerande från klubbledningen och managerns sida under de år som ledde upp till krisen.

Ägarmässigt kan man förmodligen säga att Portsmouths problem uppstod när Milan Mandaric år 2006 sålde klubben till Alexander Gaydamak. Han öppnade dörren för en väldigt hög volym av spelarköp. Portsmouths framgångar i ligan och i cuperna växte, men så gjorde även klubbens lönekostnader.

Klubbens ägarhistoria är därefter en karavan utav rövarbaroner, från Sulaiman Al-Fahim via Ali Al-Faraj och Balram Chainrai till Convers Sports Initiatives med den korrupte och till sist arresterade Vladimir Antonov i spetsen, den skojare som till sist blev strået som knäckte Portsmouths rygg.

Var det någon av dessa som hade några faktiska planer med klubben eller någon tanke om dess riktning och styrning? Nej, istället är de vandrande monument till hur FA:s kontroll av ägare som ”fit and proper persons” är att betrakta som närmast löjeväckande.

Men det är inte bara ägarna som varit ett problem för Portsmouth. Harry Redknapp var manager för Portsmouth mellan 2002 och 2008, och var alltså den manager som mest ivrigt drog nytta av Gaydamaks miljoner, värvade spelare i mängd, och som drog på klubben en alltför stor kostnadskostym.

Kort efter Portsmouths framgångar 2008 lämnade Redknapp klubben för ett mer prestigefullt jobb i Tottenham och det är svårt att komma ifrån känslan att Redknapp alls inte agerade i vad som var Portsmouths långsiktiga intresse, utan att han snarare använde klubben som en plattform för sig själv.

Det är med andra ord rätt ironiskt att nu höra Redknapp tala om att hjälpa klubben, att ”Portsmouth has got to be saved. It’s a great club with great traditions, it would be a disaster if this club went out of business.” Få har nog gjort mer för att få Portsmouth out of business.

Men han vann en titel åt klubben. Och då är ju allt förlåtet.

:::

Vilka kan rädda klubben?

Det existerar två konkurrerande bud om att ta över Portsmouth och rädda klubben från nedläggning.

Portsmouths förvaltare annonserade tydligt att de föredrog den tidigare ägaren Balram Chainrais förslag. Detta meddelade de den 25 juni och Chainrai fick då 28 dagar på sig att realisera sitt förslag och föra Portsmouth ur förvaltning. Detta försök verkar dock ha misslyckats som det ser ut.

Det rivaliserande budet står Portsmouth Supporters’ Trust för. De har enbart med hjälp av donationer lyckats samla in mer än en miljon pund och har nu alltså möjlighet att lansera ett seriöst bud för Portsmouth.

Men också PST:s möjligheter är begränsade. För att de ska kunna ta över klubben utan den likvideras så är det nödvändigt att de kommer överens med spelarna om att förhandla ned sina krav på klubben i form av uteblivna och rullande löner.

Det hela hänger med andra ord till sist på spelarna. De måste balansera motviljan att i praktiken ge upp avtalad lön mot risken att Portsmouth går i likvidation, upphör att existera och att de då får absolut ingenting.

Kontentan är med andra ord, att om spelare och supportrar kan komma överens, så finns det möjlighet att rädda Portsmouth.

:::

Portsmouths ekonomiska situation är naturligtvis väldigt utsatt. Men bara för att ge en känsla av klubbens problem också i rena fotbollstermer så kan vi hålla i åtanke att Portsmouths a-trupp i nuläget består av blott tio spelare.

Förvisso finns det både akademispelare och provspelare i klubben nu, men situationen förbättras inte av att Portsmouth Supporters’ Trust anser att sex av a-truppspelarna behöver lämna för att klubben ska få sin lönebudget under kontroll.

:::

Det verkar med andra ord som att Portsmouths hopp står till dess supportrar. Som sig bör säger kanske en del.

Själv är jag till naturen djupt skeptisk mot att supportrar äger eller driver fotbollsklubbar, något jag betraktar som föga mer uppbyggligt än att dårarna tar över mentalsjukhuset.

Portsmouth tycker jag ändå visar på en annan aspekt av frågan. När vanliga ägare och klubbledningen, och till viss del spelarna, misslyckas eller missköter klubben, when everything else fails, då är supportrarnas också en klubbs sista sociala skyddsnät.

I slutänden är supportrarna de enda som visat klubben genuin lojalitet. Jag hoppas för deras skull, för staden Portsmouths skull och för all del också för engelsk fotbolls skull, att de lyckas.

Jag tror också supporterägda klubbar har större möjlighet att lyckas och kunna fungera effektivt nere i League One, där läget trots allt är mer jordnära och okomplicerat än vad som är fallet i Premier League.

…………………………………………………

Värvningar

Oscar dos Santos – Chelsea, £25m. Det är nog få spelare jag betraktar som mer lovande och talangfulla än just Oscar och personligen tror jag Chelsea kommer få större nytta av honom och under längre tid än vad de kommer få av Hazard. En kanonvärvning till en viktig lagdel. Berömlig (+++++)

…………………………………………………

Man vet att det här med heder står rätt lågt i kurs inom den moderna fotbollen när ingångna överenskommelser i princip helt och hållet ignoreras. Jag tänker så klart på Liverpools och Swanseas överenskommelse att Brendan Rodgers håller tassarna borta från Swanseas spelare.

:::

Storbritannien går in i männens OS-turnering ikväll när de möter Senegal på Old Trafford. På ett sätt måste jag säga att både det brittiska laget och OS som sådant känns mer intressanta att följa än sina EM-motsvarigheter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest överskattade spelare

Listor brukar ju alltid vara effektiva om man på något sätt vill generera diskussion, och givet att diskussionen kanske har varit lite halvdöd de senaste dagarna så är det kanske klokt att försöka hitta ett listämne som också är lite mer kontroversiellt.

Det är ju ett inte alltför ovanligt samtalsämne vilka spelare som å ena sidan är underskattade, och å andra sidan vilka spelare som är överskattade. Där finns starka uppfattningar, även om de ibland har lite oklara grunder. I alla fall är detta ämnet för dagen, samt för en kommande blogg som tittar på underskattade spelare.

En spelare kan vara överskattad på flera sätt. Han kan vara överskattad av media. Han kan överskattad av sin manager som fortsätter att spela honom eller ge honom en större roll i laget än vad hans prestationer medger. Han kan vara överskattad av supportrarna som beskriver honom som världsklass eller väldigt bra, även om han kanske i själva verket är medelmåttig.

Spelarna i den här bloggen är överskattad på något eller flera av dessa sätt.

:::

(5) Anderson Luis de Abreu Oliveira, Man Utd

Definitionen av galenskap sägs vara att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett helt annat resultat än tidigare. När Anderson värvades 2007 för runt £15m så lyftes han fram som en av de mest lovande talangerna i Europa. Några förvånansvärt ihärdiga matcher under sin första säsong, som var väldigt framgångsrik för klubben, samtidigt som det så klart råkar finnas en bild av Anderson i ordboken bredvid ordet charmtroll, har gjort att mångas förväntningar på Anderson är väldigt höga.

Ända sedan dess har alla runt Man Utd väntat på att Anderson ska växa fram som klubbens nye store mittfältare. Och väntat, och väntat förgäves. Skador har begränsat hans utveckling, men en lika stor portion av slapphet på planen har lett till att han misslyckats med att påverka matchbilden i alltför hög utsträckning. Om samma slapphet finns på träningsplanen så kan det så klart också förklara skadorna. Även vid sidan av planen framstår han ibland som alltför obekymrad för sitt eget bästa. Där finns kapacitet, men frågan är om där finns karaktär.

(4) Steven Gerrard, Liverpool

Jag misstänker att den här kan vara lite kontroversiell. Men jag känner att vad han faktiskt nu för tiden är inte stämmer överens med bilden av honom, och den bilden fortsätter vara lite Roy of the Rovers, captain fantastic. Grejen är inte bara att det inte riktigt stämmer, utan att det också riskerar vara en kontraproduktiv uppfattning.

Det är tveksamt om han längre höjer laget, Liverpools poängsnitt förra säsongen var högre utan honom på planen än med honom. Inte heller gör han sina medspelare bättre. Exempelvis sjönk Charlie Adams passningskvot som en sten när Gerrard kom in i laget. Osäkerheten om var på planen Gerrard ska spela, möjligen tillsammans med var han själv vill spela, har vållat osäkerhet i flera år.

(3) Wojciech Szczesny, Arsenal

Det är ju inte omöjligt, det är nog till och med sannolikt, att Szczesny kommer att bli en väldigt bra målvakt längre fram i tiden. Men där är han inte riktigt ännu, och bilden av honom som en av Premier Leagues bästa målvakter, i vissa fall till och med bilden av honom som en målvakt i världsklass, håller inte riktigt vatten. Opta räknade exempelvis på målvakternas räddningsprocent under den gångna säsongen och av lagens förstamålvakter så hamnade Szczesny där näst sist.

Naturligtvis är det fortfarande en bra målvakt, och är det något jag är särskilt imponerad av så är det reflexsnabbheten. Men det blir ibland också för mycket handbollsmålvakt över det. Hans positionsspel är stundtals suspekt och han har en viss tendens att gå ut på fel bollar och hamna hängandes, kommunikationen med försvaret är stundtals inte vad den ska vara. Allt detta är dock sådant som kommer att förbättras med åren.

(2) Benoit Assou-Ekotto, Tottenham

På något sätt har Assou-Ekotto fått någon form utav kultvärde. Det är svårt att hitta någon annan anledning för det än att han till skillnad från en del andra spelare bara råkade vara ärlig med att fotboll för honom till stor del är ett yrke, snarare än ett livskall. Därtill var han säkert också behjälpt av att Harry Redknapp porträtterade honom som disträ och tankspridd, vilket av någon anledning för vissa är att anse som coolt.

Det finns också en hyfsat generell uppfattning att Assou-Ekotto är en av ligans bättre vänsterbackar. Själv betraktar jag honom närmast som en säkerhetsrisk, en spelare som alldeles för ofta befinner sig helt ur position och som till och med i vissa moment inte ens ser ut att vara koncentrerad på fotbollsplanen. Baksidan av det där coola. Det har fungerat någorlunda hittills ändå, men om Andre Villas-Boas vill spela samma typ av defensiv som han prövade på med Chelsea, då kommer också betydligt högre krav ställas på försvararna, och det är inte krav jag tror att Assou-Ekotto mäktar med.

(1) Cameron Jerome, Stoke

Billy Beane, mannen bakom Moneyballkonceptet, riktade främst kritik mot att managers valde spelare baserat på en föreställning om att spelaren ”ser ut” som en spelare, snarare än någon djupare förståelse om spelarens faktiska egenskaper. Ett annat klassiskt felsteg är att bedöma en spelare baserat på vad han presterat en gång i tiden, snarare än hans nutida kapacitet. Jerome, som Stoke betalade runt £4m för inför förra säsongen, passar väldigt bra in i båda dessa kategorier.

Det är svårt att tänka sig att Tony Pulis spelar Jerome, och dessutom spelar honom så pass mycket, av någon annan anledning än att han passar in i en mall om hur Pulis anser att en fotbollsspelare ska vara byggd. Det är åtminstone inte hans målskytte, vilket är lite anmärkningsvärt för en anfallare. Under sina sex år i Premier League har han i snitt spelat 34 matcher per säsong, men haft beklämmande svårt att nå upp till ens tio gjorda mål. De senaste två säsongerna har han svarat för tre respektive fyra ligamål. Stoke spelar på poolens djupa sida, Jerome hör hemma på den grunda.

:::

Bubblare:

»  Adel Taarabt, QPR
»  Aleksandr Kolarov, Man City
»  John Terry, Chelsea

…………………………………………………

Värvningar

Raphael Spiegel – West Ham, okänt. Spegel spegel på väggen där, säg mig vem den bäste målvakten i ligan är. Ja, inte är det Spiegel i alla fall, den 19-årige schweizaren kommer inte spela många matcher för West Ham den här säsongen. Godkänd (++)

…………………………………………………

Som utav en händelse så publicerade Premier League sina nya riktlinjer för spelare i deras användande av sociala medier som Twitter och Facebook på samma dag som FA vidtog disciplinära åtgärder mot Emmanuel Frimpong för att ha kallat en Tottenhamsupporter för ”scum yid”.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra hopp om förändring i fotbollens samtal

Det sägs att två saker här i världen är eviga, döden och skatter. Nåväl, när det kommer till fotboll i allmänhet och engelsk fotboll i synnerhet så är det ett antal andra saker som också är att betrakta som närmast eviga: Partisk lagbundenhet, domardiskussioner, bråk om vad som är bra fotboll samt ett ständigt prat om rättvisa.

När nu ändå en ny säsong står för dörren så finns det ju ett par saker man liksom hoppas skulle kunna bli annorlunda den här gången än vad det varit tidigare. Med andra ord sådant som man kanske råkat tröttna på och som man därför hoppas förändras. Det har i sig inte så väldigt mycket med fotbollen i sig att göra, utan snarare det pågående samtalet om fotbollen.

Och det är ju en del utav fotbollen det med.

:::

En åsikts källa avgör inte dess giltighet. Det finns ju två rätt vanligt förekommande feltänk. Det första är att tro att en person inte vet något om en sak för att han håller på ett annat lag. Det andra är att tro att en person faktiskt vet något bara för att han håller på samma lag. Det är en sak att påpeka att en person har en subjektiv uppfattning, men det är inte därmed bevisat att den personen har fel. Det är höjden av lathet att bemöta ett påstående endast med att hänvisa till någons lagtillhörighet, utan att peka på vad man konkret anser är rätt eller fel i en åsikt eller ett påstående. Källan avslöjar egentligen inget, den kan som mest ge en indikation, men inget mer, av grad av insikt i själva diskussionsämnet.

En hälsosammare syn på domarens roll och uppgift. En slagdänga lika gammal som det konstanta domargnället förmodligen. Samtalet om fotboll skulle bli många gånger mer konstruktivt om alla, inklusive supportrar och media, hade något mer realistiska förväntningar på domarna. De är mänskliga och bör således per definition inte antas vara allseende och allvetande. Diskussionen i övrigt handlar till stor del om olika tekniska hjälpmedel, men jag kan tycka att en lika stor hjälp vore en nyansering av vad som är och inte är en foul. En spelare kan bli tacklad och ramla utan att det för den sakens skull är frispark. Motsatt, en spelare kan bli tacklad utan att ramla, och det är ändå frispark. Att en spelare ramlar eller faller är inte i sig nog för att ett regelbrott ska ha begåtts. Det är denna förenklade tro som ligger till grund för att spelare anser sig behöva filma för att få domslut med sig.

En bredare syn på fotboll än bara som underhållning. Synen på fotboll som endast till för att underhålla är i grund och botten konsumerism. För många supportrar räcker det, men för många andra är fotbollen mycket viktigare än så, det är en fråga om identitet. För spelarna är fotboll en passion, eller kanske bara ett yrke. För ägarna kan fotbollen vara ett samhällsansvar eller ett sätt att tjäna pengar. Och så vidare, fotboll är kort och gott väldigt många olika saker för olika personer, och att endast tillskriva fotbollen en enda funktion är att göra den orättvisa. Även spelmässigt begränsar ett sådant perspektiv fotbollen, och leder in i ett von oben-tänkande där en viss typ av fotboll betraktas som förmer än andra typer.

Ett slut på idén att ett lag ”förtjänar” att vinna en fotbollsmatch. Det här handlar ju i grund och botten mest om att rationalisera ett resultat, vinst eller förlust, i efterhand. Fotboll är i grund och botten väldigt enkelt, flest mål vinner. Fotboll går på samma gång ut på att släppa in färre och göra fler mål än motståndaren. Oftast används ett högt bollinnehav och närvaro på motståndarens planhalva som argument för varför ett lag förtjänar att egentligen vinna matchen. Som om att göra många saker fel eller inte tillräckligt bra på något sätt skulle vara en god sak. I slutänden är det bara förlorare som ältar vad de anser sig ha förtjänat.

:::

Men något säger mig att vi kommer få leva med allt det där under den här säsongen också.

…………………………………………………

Värvningar

Miguel Perez Cuesta – Swansea, £2m. Laudrup fortsätter den spanska revolutionen i Swansea, och den 26-årige mittfältaren från Rayo Vallecano får kanske ses som en tänkbar ersättare till den möjligen flyktade Joe Allen. Oklart om han är uppgiften vuxen. Godkänd (++)

…………………………………………………

Robin van Persie, Andy Carroll och Luka Modric – Premier League hittade sina transfersagor den här sommaren också. Återstår att se hur lång tid det tar att reda ut dem, och hur de till sist reds ut.

:::

Det här att Alex Ferguson går ut och bekräftar att de är intresserade av än den ene och än den andre spelaren får mig att ana ugglor i mossen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En visualisering av Premier Leagues spelschema 2012/13

I samband med att Premier Leagues spelschema för den kommande säsongen släpptes för någon månad sedan så diskuterades ju hit och dit vilka lag som hade lätta och svåra inledningar respektive avslutningar.

Den utmärkta statistikbloggen Experimental 3-6-1 har gjort så kallade värmekartor för de tre divisionerna under Premier League, det vill säga för The Football League, som visar på just detta. Jag beslutade mig helt sonika för att replikera denna metod på Premier League.

Tanken är alltså att kunna illustrera säsongen som helhet, under vilka perioder olika lag har relativt lätta respektive relativt svåra matcher, när de kommer få det relativt svårt att plocka poäng och när de kommer ha hyfsat god chans att plocka poäng.

Jag använder mig i grund och botten av samma metod som Experimental 3-6-1, vilket innebär att:

1) Först kvantifiera varje klubbs relativa styrka. Här har jag använt mig av Stattos index som är en sammanvägning av varje klubbs prestation de senaste säsongerna, men mest vikt på den senaste.

2) Väga in hur bra varje lag är på hemmaplan respektive bortaplan. Vilket jag gör genom att använda mig av den andel poäng som respektive lag tog hemma och borta förra säsongen, och därefter multiplicera detta med 1).

3) Ta hänsyn till andra faktorer. Här räknar jag in tre stycken. Jag adderar en faktor om 1,1 i svårighet om det är en match mellan topplagen, det är ett derby, samt om det är en bortamatch direkt efter Champions League.

I diagrammet nedan illustreras väldigt svåra matcher med helröd markering, gul markering betyder en match av genomsnittlig svårhet, och mörkblå markering betyder en match med mycket god vinstchans. Precis som vilken termometer som helst med andra ord.

Fördelen med att använda Stattos index är att det är ett mått som ligger utanför mitt eget direkta godtycke. Samtidigt finns där några nackdelar med just det måttet. Den tydliga betoningen på förra säsongen gör att framför allt Chelsea, Liverpool och Aston Villa troligtvis underskattas en aning. På motsvarande sätt kan jag tycka att några av nykomlingarna överskattas i viss utsträckning. Men, i slutänden tycker jag inte det blev så värst tokigt ändå.

:::

:::

Det lär väl ta ett tag för ögonen och hjärnan att registrera vad det egentligen är man ser i den där färgbomben, som naturligtvis blir större om man klickar på den, men här är hur som helst några allmänna observationer:

• Det är en förhållandevis lugn början på säsongen för såväl Chelsea som Man City. De första fem matcherna är klart överkomliga för Chelsea, samtidigt som Man City inte har någon anledning att börja svettas för mycket under de första tio matcherna. En bra början på säsongen kan bära långt.

• Stackars Southampton däremot får en väldigt otäck säsongsinledning, men om de väl lyckas ta sig förbi september så kommer de in i en något lugnare period.

• Wigan har ju en lång tradition av att rycka upp sig framåt vårkanten, och matchprogrammet ser minst sagt inbjudande ut för en repris i det avseendet. Från slutet av mars är det bara en match som på pappret ser väldigt svår ut.

• Arsenal får det svettigt värre över jul och nyår, samtidigt som både Liverpool och Tottenham har betydligt lugnare spelscheman i denna hektiska del av säsongen.

• Upp till bevis direkt för Michael Laudrup. Det är under hösten Swansea har som bäst chans att bygga upp sin poängbank, de vill nog inte befinna sig indragna i en nedflyttningsstrid framåt slutkanten med tre raka stentuffa matcher i april och maj.

• Om Everton inte får en poängmässigt bra höstsäsong den här säsongen, då får de det aldrig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sean O’Driscoll är Nottingham Forests nye sheriff

Om vi ska tro kuwaitiska källor så är familjen Al-Hasawis, närmare bestämt Fawaz Al-Hasawi, köp av Nottingham Forest enbart goda nyheter för klubben, och något som betyder större möjligheter för framgång:

”Fawaz Al-Hasawi is very loyal to all the players and I think he will do a lot for Nottingham Forest. /…/ He put a lot of money in this club, helping the players and supporting them and sometimes he supported the national team with money.”

Ägarskapet av Nottingham Forest har varit oklart ända sedan dess att den tidigare ägaren Nigel Doughty gick bort i februari. Men för bara någon vecka sedan blev det alltså klart att Al-Hasawi köpte klubben från Doughtys dödsbo, och många var de i och runt klubben som prisade gud, för nu kom äntligen skatteåterbäringen.

Givet att de nya ägarna tog över med endast en dryg månad kvar till säsongsstart så var det ett riskfyllt första beslut att sparka Steve Cotterill, men det lät ju ändå, när ägarna strax därefter gick ut och menade att de skulle tillsätta ”an iconic name”, som om de hade ett specifikt och etablerat namn i åtanke att ta över klubben.

Några dagar sedan annonserades beslutet att Sean O’Driscoll tar över som manager för Nottingham Forest.

:::

Vem?

Tja, det är så klart en billig poäng att göra sig lustig över kontrasten mellan ägarnas uttalande och O’Driscolls relativa brist på namnkunnighet, men lite oroande är det ju att de nya ägarna har en viss tendens att vara stora i orden på ungefär samma sätt som Blackburns.

Lite orättvist mot Sean O’Driscoll kan det i och för sig vara. Låt gå att han kanske inte är särskilt känd i termer av namn, men han är ju allt annat än en inkompetent manager. Han inledde med ett dugligt arbete i Bournemouth för att därefter, med en väldigt begränsad budget, ta upp Doncaster Rovers från League One och göra dem till ett etablerat Championship-lag.

Kanske anger ändå Al-Hasawi själv de främsta skälen till att de valde just O’Driscoll – de talar om hans passion för Nottingham Forest, hans kunnande om fotboll och då specifikt om The Championship.

Vad man så här i efterhand kanske mest undrar är vad som i det avseendet skiljer honom från Steve Cotterill?!

:::

Givet läget, att den nye managern bara har tre veckor på sig att bygga sitt lag inför säsongsstart, så var Sean O’Driscoll ändå kanske det bäst lämpade namnet.

Man kan med viss säkerhet hävda att i ett sådant läge är kunskap om klubben och kännedom om spelarna en väldigt betydelsefull egenskap, och just det mer än något annat talar för O’Driscoll.

Efter sin tid i Doncaster och fram till dess att han i maj rekryterades som manager till Crawley Town, var han nämligen coach för a-laget i Nottingham Forest, under Steve Cotterill.

Med andra ord, han känner till klubben, han känner till spelarna, han vet vad som motiverar och vad som inspirerar dem, och på så vis har han alla möjligheter att få en snabb och bra start med laget.

En helt ny manager behöver en inkörssträcka, en landningsbana om man så vill, och tid på sig att forma sin idé om hur han vill ställa upp laget. O’Driscoll har redan en sådan idé färdig. Han vet redan om att Forest har för många anfallare, för få försvarare, och ett mittfält som behöver fräschas upp, och inte minst vet han redan om vad han ska göra åt det.

Sean O’Driscoll har gjort sig känd för en offensiv fotboll byggd runt ett kreativt passningsspel. Det är en typ av positiv fotboll som supportrarna på City Ground länge har velat hitta tillbaka till.

Inte minst är O’Driscoll också spelarnas val. När de nya ägarna enligt uppgift hörde sig för bland spelarna om vem de helst ville ha till klubben, så nämnde många av spelarna just Sean O’Driscoll.

:::

Kanske är det fel sätt att se på det att vara skeptisk för att ägarna först sade sig söka efter ett “stort namn” för att därefter landa för Sean O’Driscoll.

Kanske är det snarare så att man ska betrakta det som en styrka, att de först gick för standardlösningen och intervjuade stora namn (namn som Harry Redknapp, Mick McCarthy, Glenn Hoddle och Roy Keane var samtliga på tapeten), men hade insikten och karaktärsstyrkan att därefter anställa det bästa tillgängliga namnet.

Att glaset med andra ord är halvfullt.

:::

Konkurrensen blir hårdare än någonsin i The Championship den här kommande säsongen. Men räkna inte bort Nottingham Forest från kampen om playoff- och uppflyttningsplatserna.

Det har jag å andra sidan sagt tidigare. Men kanske är det i år som skatteåterbäringen faktiskt kommer.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Onödigt och småaktigt av Alex Ferguson

Jag är en stor beundrare av Alex Ferguson som manager, en god kandidat till tidernas bäste. En levande och fortfarande aktiv legend. Men det finns också tillfällen när man mest vill gömma huvudet i en handduk.

Nu ansåg sig tydligen Ferguson tvungen att återigen kommentera bråket mellan Luis Suarez och Patrice Evra, naturligtvis som en direkt replik på Suarez egna uttalande för bara några dagar sedan. Det hade väl måhända varit gott nog om det begränsats till typ en avfärdande axelryckning i verbalt format, men icke!

Ferguson tog det hela åtminstone ett steg längre och började föra ett resonemang om att Luis Suarez-fallet och det sätt som det ärendet behandlades inom Liverpool och av Kenny Dalglish var en av anledningarna till att Daglish fick sparken efter säsongen. Ett resonemang som han så klart måste förstå skapar rubriker.

Det må sakligt sett vara sant, det är väl till och med troligt, men det är så in i helvete onödigt att uttala det på det viset. Inte minst av just Alex Ferguson, han är fel person att göra det. Dessutom får man väl säga att det mest av allt känns som att sparka in en redan öppen dörr.

Det blir att sparka på den som redan ligger, i det här fallet Dalglish. Det är i princip det där sista slaget som Mohammad Ali aldrig gav George Foreman när denne var på väg ner i mattan där i djungeln. Stillöst, kort och gott.

Det kan bara resultera i att hålla fortsatt liv i en infekterad fråga som borde ha fått självdö för länge sedan.

:::

Ja, jag vet att Luis Suarez var den som öppnade upp det hela igen med sitt mindre begåvade uttalande för några dagar sedan, och att det alldeles säkert fick journalister att ställa frågor till Ferguson. Men det medför liksom inget krav på Ferguson att faktiskt replikera.

Att en annan person beter sig som en idiot kan aldrig vara ett argument för att själv bete sig som en idiot.

:::

Mindgames hit och mindgames dit. Det tjatas mycket om dem. Själv har jag mest bara känslan att den här typen av småfåniga intriger, som Ferguson tyvärr verkar vara lite för förtjust i, snarast är något som drar koncentrationen från vad som sker på planen.

Sällan, tvärtemot myten, till det bättre för Man Utd.

…………………………………………………

Värvningar

Nathaniel Clyne – Southampton, £2,5m. Ett riktigt intressant köp utav en av Englands mest intressanta unga spelare, och definitivt en av de mest intressanta ytterbackarna som kommit fram på ett bra tag. Southampton fortsätter övertyga på marknaden. Med beröm godkänd (++++)

Paulo Gazzaniga – Southampton, okänt. En målvaktsvärvning att betrakta som en backup-värvning, från League Two-laget Gillingham. Det är ett väldigt stort steg för vilken spelare som helst, och inte minst för en målvakt skulle jag säga. Godkänd (++)

…………………………………………………

Robin van Persie kommer naturligtvis att ryktas till mer eller mindre varenda klubb som råkar ha en sparbössa stående på sitt klubbkansli.

Men onekligen känns det ju som att den där transfersagan verkligen har möjlighet att utvecklas till ett chicken race, eller kanske snarare ett mexican stand-off, mellan Arsenal, Robin van Persie och de klubbar som är hugade att köpa honom.

Tid kan det ta också.

:::

”It’s not going to go away if Suarez keeps on making headlines out of it” – Något Ferguson också hade att säga. Det hade räckt så.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre vägar framåt för Leeds under nytt ägarskap

Det är inte så väldigt många saker som Leeds United och Nottingham Forest har gemensamt. Snävt räknat är det väl nu för tiden kanske två saker. Dels Brian Clough, där får man väl minst sagt säga att det var Forest som drog den så kallade vinstlotten. Dels den enkla omständighet att det ser ut som om båda klubbarna är på väg att få nya arabiska oljefinansierade ägare under sommaren, med tillhörande optimism om den blomstertid nu kommer.

Frågan är väl dock om inte Leeds United även i det här avseendet är på väg att dra vad som är att beteckna som nitlotten.

Nottingham Forests nye ägare är familjen Al-Hasawi från det oljerika Kuwait, en ensam ägare och i så måtto så är det väl en ägare som påminner till viss del om Mansour i Man City. Något lustigt är förvisso att det tydligen var så att Al-Hasawi under våren och tidig sommar valde mellan just Nottingham Forest och Leeds United. Ett val som alltså landade på Forest och som, om vi antar att Al-Hasawi tänkte rationellt, antyder att han betraktade Nottingham som ett mer långsiktigt hållbart projekt.

Men det ser ändå ut att hända saker med ägandet av Leeds. Så sent som för någon dag sedan har ett mystiskt företag kallat Leeds United Vision Ltd registrerats, och det spekuleras på hyfsat goda grunder att det är ett företag upprättat av den kommande ägaren. Klubbens räkenskaper sägs också ha lämnats ut till den förväntade köparen för granskning.

Naturligtvis kommer i princip varenda förnuftigt tänkande Leedssupporter vara överlycklig av att bli av med Ken Bates som ägare, men det som borde få dem att vara mer försiktigt optimistiska snarare än hysteriskt förväntansfulla är att det i Leeds fall snarare verkar vara fråga om en bahrainskt konsortium än ensam rik oljedaddy.

Ett konsortium är en samling av flera olika ägare och de tenderar att vara betydligt mer begränsade i sina investeringar i klubben än den typ av ägare som Mansour och Al-Hasawi representerar. Det är kanske ännu inte riktigt läge för Leeds supportrar att börja boka in säsongsbiljetterna för Premier League 2013/14.

:::

Det är väl också så att det återstår rätt mycket att göra med Leeds innan de på allvar är positionerade som klubb att börja delta i samtalet om uppflyttning till Premier League. Ett flertal år under Ken Bates ägarskap har odlat ett antal problemhärdar i klubben.

Svag ekonomi

Det här är ju liksom ingen nyhet för Leeds United, även om det naturligtvis inte är i närheten av så illa nu som det var för 10 år sedan. Men för en klubb av Leeds storlek och varumärke så är det ändå en hel del saker som inte riktigt står till som de ska.

Klubben tog ut rätt tunga lån för att modernisera Elland Roads östra läktare, och amorteringar och inte minst räntekostnader biter tungt i klubbens ekonomi, Leeds har inte intäkterna på samma sätt som en toppklubb i Premier League att täcka upp detta. En förhoppning med nya ägare är så klart att de löser ut lånen i samband med uppköpet.

Men det handlar också om att klubbens intäkter måste ökas. Den kommersiella sidan av klubben är hopplöst underutvecklad, särskilt sett till det varumärke som Leeds ändå besitter. Elland Road är också kraftigt undersatt och borde kunna generera mer pengar än vad arenan nu gör. Förmodligen representerar detta en potential som en ny köpare kan se med klubben.

Skraltig spelartrupp

Över tid har också Leeds spelartrupp förfallit lite, och känns i nuläget hopplöst otillräcklig för att på allvar utmana om uppflyttning till Premier League. Det är en spelartrupp som består av rätt mycket dödkött som tär på löneutrymmet utan att tillföra alltför mycket på planen. Vi talar här exempelvis spelare som Andy O’Brien, Billy Paynter, Paul Connolly och Ramon Nunez.

Till detta kommer att flertalet av klubbens yngre lovande talanger systematiskt har sålts vidare genom åren: Jonny Howson, Bradley Johnson, Fabian Delph, och nu allra senast Adam Clayton. Det är heller inga giganter som köper upp Leeds talanger, det är Norwich och Huddersfield. Att investera i och ”hitta tillbaka” till Leeds ungdomsakademi kommer bli en viktig del i Leeds förnyelsearbete.

Skröplig organisation

Den mest påträngande känslan med Leeds är dock en känsla utav brist på riktning. Vad vill ägaren och vad vill klubbledningen? Leeds är drabbat utav ett ledarskapsvacuum och som en följd en svag organisation.

Det enda påtagliga intresset som eftersträvats verkar ha varit att hitta en köpare, och några planer under tiden på hur klubben skulle ta sig framåt och uppåt verkar helt enkelt inte ha funnits, eller åtminstone ha följts upp. Institutionellt är Leeds alltså svaga, och även detta är något som en ny ägare måste adressera.

:::

Slutsatsen är väl alltså att det egentligen finns tre vägar som nu Leeds kan tänkas vandra med en ny ägare, och att det alltså inte heller med en ny ägare är frågan om en rak marsch tillbaka till Premier League:

(1) Passivt ägande; den typ av slött konsortiumägande som vi kunnat bevittna i klubbar som Norwich, Blackburn, Leicester, Portsmouth och Queens Park Rangers, en modell med tveksam framgångsprognos, det mesta beror på yttre och inre omständigheter. Premier League-prognos: 5-10 år, 20% chans.

(2) Aktivt ägande; ett konsortiumägande som adresserar klubbens problem och bygger för långsiktig hållbarhet, en typ av ägande vi kunnat bevittna i Southampton och Swansea, lovar gott på sikt men är tidskrävande och riskerar att andra klubbar snabbinvesterar sig förbi. Premier League-prognos: 3-5 år, 60% chans.

(3) Radikalt ägande, ett ytterst offensivt ägande, i stil med Chelseas och Man Citys, som syftar till att snabbinvestera upp klubben till Premier League och dess högre intäkter, en strategi med potentiellt hög avkastning men även hög risk om målen inte uppfylls samtidigt som institutioner inte byggts, fallet kan bli långt. Premier League-prognos: 1-2 år, 80% chans.

Men vilken väg är egentligen att föredra?

…………………………………………………

Aston Villa, Stoke, Chelsea och Everton vann träningsmatcher igår kväll, men West Brom torskade borta mot Malmö FF av alla lag. Ikväll vandrar Man City ut på bortaplan mot Besiktas.

:::

Lottning av Europa Leagues tredje kvalrunda i eftermiddag kl 13:30. Liverpool går in i den här rundan och kan alltså vad jag förstår få möta Kalmar FF. Det vore väl ett önskemotstånd på fler sätt än ett.

:::

Alltid tråkigt när klubblegender slutar och att Ledley King nu meddelar slutet på sin karriär är kanske extra tråkigt eftersom det känns som att han aldrig riktigt fick ut av den vad han hade kunnat, på grund av skador. Jag hoppas i alla fall att det blir en härlig testimonial vad det lider.

:::

Det borras alltså olja i The Championship. Förfärligt så klart anser puritanerna. Härligt säger jag, ännu mer variation och action i den engelska fotbollen. Men vilka drar vinstlotterna, och vilka drar nitlotten?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Enormt resursslöseri av Liverpool att göra sig av med Andy Carroll

Den spontana tanken mot slutet av förra säsongen var väl snarast att Andy Carroll på något sätt hade hittat sin plats i Liverpool. Han avslutade säsongen med några riktigt imponerande insatser. Han avgjorde FA-cupsemifinalen mot Everton och med ett mål och ett starkt inhopp i finalen mot Chelsea så visade han att det var ett misstag av Kenny Dalglish att inte ha med honom i startelvan. Även i EM så gjorde han stabila insatser i landslagströjan.

Ändå så befinner vi oss här nu under sommaren och Andy Carroll framstår som sommarens kanske största pågående transfersaga inom Premier League och den engelska fotbollen. Hans dagar i Liverpool framstår som alltmer räknade, även om jag i och för sig tror att många hinder fortfarande måste övervinnas innan han lämnar klubben.

Det är oklart vilka möjligheter Andy Carroll egentligen kan anses ha fått i Liverpooltröjan. Kenny Dalglish uttryckte ofta förtroende för honom i det offentliga rummet, men när det väl kom till laguttagningar och taktik så spelade han en annan melodi. Och i och med Brendan Rodgers ankomst till klubben så verkar situationen se ännu mörkare ut för Carroll. Det är åtminstone intrycket som ges.

Idén att Liverpool i praktiken betalade £35m för Andy Carroll är mest bara korkad. Det enda det beloppet har med verkligheten att göra är att det har blivit till en albatross runt Carrolls nacke, som tyngts ned av förväntningarna som summan medfört. Oavsett vad så kan man mest konstatera att det känns som ett stort slöseri av Liverpool att så snabbt och lättvindigt ge upp vad som ändå är en av Englands mest talangfulla unga anfallare. Många har felaktigt kritiserat Liverpool för resursslöseri i och med att de tog Carroll till klubben, men genom att göra sig av med honom så riskerar Liverpool i efterhand göra sig skyldiga till ett resursslöseri av ännu större proportioner.

Men vilka är då egentligen för- och nackdelarna, och vilka olika krafter är det egentligen som driver frågan framåt?

:::

Vad som framstår som en fördel är väl först och främst det taktiska. Brendan Rodgers ger alla intryck av att vilja spela ett snabbt, rörligt och passningsbaserat anfallsspel, och det känns som en typ av spel som Andy Carroll inte kommer ha alldeles lätt att passa in i. Det är åtminstone inte hans direkta styrka om vi uttrycker det på det viset. Rent taktiskt framstår alltså Liverpools behov av Andy Carroll som oklart.

Men det är ju också möjligt att vända det där till en nackdel. Om det var något som Swansea och Brendan Rodgers kritiserades för under förra säsongen, så var det kanske att de verkade sakna alternativa anfallsvägar, kort och gott den så populära ”plan B”. Kanske fanns inte resurserna till det i Swansea, men i Liverpool finns de ju onekligen där i form utav just Andy Carroll och hans hästsvans. Å andra sidan ska väl sägas, Carroll gav inte under förra säsongen direkt intryck av att trivas i rollen som ”impact player” från avbytarbänken.

Där finns en annan nackdel. Andy Carroll är en ung engelsman och en anfallare som skulle kunna vara en av klubbens trotjänare i ett decennium framöver, en spelare att bygga ett lag runt. Han är alltså en typ av spelare som det är ytterst tveksamt om andra anfallare som Luis Suarez och Fabio Borini någonsin kommer kunna bli för klubben. Han besitter andra egenskaper än rent tekniska som gör honom särskilt värdefull. Med andra ord är det kanske inte bara en enskild spelare som Liverpool eventuellt gör sig av med. Risken är snarare att Liverpool är på väg att slänga ut babyn med badvattnet.

Mot detta kan en fördel vägas, och den är så klart rätt uppenbar. Att sälja Andy Carroll betyder både en rätt trevlig försäljningssumma in i klubbkassan, och att ett inte ringa utrymme frigörs i klubbens lönebudget. Detta kan så klart användas till att återinvestera i spelartruppen, kanske kan man till och med få två spelare till priset av en.

:::

Men hur troligt är det då att det blir en flytt av?

En sak som talar för det är Newcastles agerande. Just nu ägnar de sig väl allra mest kanske åt poserande, likt en kåt tupp, med frågor om att ta tillbaka Andy Carroll på lån, alternativt antydandes förhållandevis låga köpesummor. Delvis känns det som att de försöker spela lite Allan i dalen och framstå som smarta i affärer. Delvis tror jag däremot också Newcastle faktiskt är intresserade av att ta tillbaka Carroll, och delvis försöker de kanske med sitt poserande få Carroll själv att ta initiativet till en sådan flytt. En mer subtil och accepterad form av tapping-up med andra ord.

Mycket av Liverpools agerande indikerar ju också att en flytt går att läsa ut i korten. Åtminstone om vi håller oss till Brendan Rodgers. Uttalanden om att vettiga bud måste övervägas signalerar inte precis en benhård vilja att behålla spelaren i klubben. Rodgers har väl heller inte direkt strösslat marknaden med signaler om att behålla Andy Carroll står särskilt högt upp på hans dagordning.

Men det finns också aspekter med Liverpool som gör mig mer tveksam till om en affär egentligen är rimlig i det här läget. Och till stor del tror jag det handlar om prestige. Klubbledningen har inget större intresse av att framstå som dåliga affärsmän, och givet att den allmänna uppfattningen är att de investerade £35m i Andy Carroll så misstänker jag att de inte kommer att nöja sig med annat än ett alltför högt pris på honom, ett pris som ger dem möjlighet att hävda att de fick tillbaka en rimligt stor del utav investeringen.

Jag tror det är få klubbar, om någon, under Premier Leagues absoluta toppskikt som har något intresse av att betala en sådan summa. Till det kommer också att Andy Carrolls egna löneanspråk kan sätta käppar i hjulet, han betalas inte peanuts i Liverpool. I slutänden beror kanske en eventuell affär på i vilken utsträckning Liverpools klubbledning är benägen att betrakta Andy Carroll som en sunk cost, en misslyckad investering eller en dålig pokerhand helt enkelt, och det i sin tur beror förmodligen rätt mycket på Carrolls egen attityd till att stanna kvar i klubben och kämpa för en plats.

:::

Den stora frågan är med andra ord kanske vad Andy Carroll själv vill, och kanske inte minst vad som är bäst för Andy Carroll.

Två klubbar som förmodligen inte kommer att blanda sig i frågan, men som förmodligen borde göra det, är Tottenham och Man Utd. Två klubbar som skulle kunna få ut väldigt mycket av Andy Carroll, och som Andy Carroll skulle kunna få ut väldigt mycket av.

…………………………………………………

Värvningar

Chris Gunter – Reading, £2,3m. Mycket klok värvning till högerbacken av Reading, som likt många andra lag är tunna på just den positionen. Lite undrar jag kanske hur Gunter kommer greja Premier League, men den som lever får se. Väl godkänd (+++)

Modibo Maiga – West Ham, okänt. Jag gillar det faktum att Maiga faktiskt levererat regelbundet under några säsonger i Ligue 1, samt hans mångsidighet. Men jag undrar lite över hur Allardyce tänker passa in honom med West Hams övriga offensiva spelare. Väl godkänd (+++)

:::

Den lilla klubben Clay Cross Town valde som ett PR-knep att låta lokala företag få köpa en lott, utöver vanligt reklamutrymme, som skulle ge dem rätt att namnge klubbens arena för den kommande säsongen. Resultatet? Lotteriet vanns av en lokal tatueringsstudio och arenan heter numer The Devil Made Me Do It Ground.

Så kan det också gå till inom engelsk fotboll.

:::

Jag kan naturligtvis inte tänka mig att det fanns något Nelson Mandela hellre önskade sig på sin 94-årsdag än att höra Alex Ferguson sjunga för honom.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal måste komplettera global filosofi med brittisk kärna

Det var ju i grund och botten en rätt god idé som Arsene Wenger hade, en gång i tiden. För det första, skapa ett system där unga spelare redan från ung ålder fostras i samma fotbollsskola, i samma system. För det andra, bry dig inte så mycket om det här med nationella gränser, rekrytera spelare globalt och välj spelare med ett urval av miljoner snarare än tusental.

Arsene Wenger var något utav en pionjär, och likt de flesta pionjärer fick han också utstå en hel del kritik just av den anledningen, när det kom till att värva spelare från en mängd olika nationer. Han värvade spelare från Schweiz, Tyskland, Mexiko, Spanien, Frankrike, Danmark, Sverige och så vidare. Och därefter satte han igång med att utveckla dessa spelare i Arsenals sätt att spela fotboll.

Wenger hade en tanke om solidaritet. I korthet gick det ut på en föreställning att spelarna skulle respektera den investering Arsenal som klubb gjort i deras personliga utveckling, och att de därför skulle vara och känna sig skyldiga att betala klubben tillbaka genom att stanna kvar och göra klubben framgångsrik på lång sikt.

Den tanken visade sig vara om inte direkt felaktig så i alla fall otroligt naiv, för någon sådan form av lojalitet har dessa spelare inte visat Arsenal. Fabregas, Nasri, Clichy, och nu ser van Persie ut att läggas till dem, har samtliga lämnat klubben i jakt på framgång någon annanstans. De har inte haft den känsla av gemenskap med klubben som Wenger såg framför sig, åtminstone inte i tillräcklig utsträckning. Av det enkla skäl att de en gång i tiden valde att komma till Arsenal av huvudsakligen egoistiska skäl.

De har definitivt inte haft den känslan i den utsträckning som en gammal klubblegend som Tony Adams en gång i tiden uttryckte det: ”I will sign every contract Arsenal put in front of me without reading it.”

Det är svårt för att inte säga omöjligt att föreställa sig att lag som Barcelona, Bayern München och Juventus skulle kunna bli sönderplockade riktigt på det vis som Arsenal har blivit det, bit för bit så att det knappt har märkts, under den senaste femårsperioden. Av det enkla skälet att Barcelona har en tydlig spansk/katalansk kärna, Bayern har en tysk kärna och Juventus har en italiensk kärna.

Precis, för övrigt, som Tony Adams var engelsman och en gång i tiden del utav en engelsk kärna i Arsenal. Slutsatsen är för mig enkel, den där rätt goda idén som Arsene Wenger en gång i tiden hade är fortfarande god. Den behöver bara kompletteras med att mer medvetet utgå från kärna av engelska spelare, som känner en lojalitet till klubben som sådan. Som skriver på varenda kontrakt utan att ens läsa det. Inte riktigt, men ni förstår poängen.

Av det enkla skälet är spelare som Jack Wilshere, Aaron Ramsey, Emmanuel Frimpong, Henri Lansbury, Chuks Aneke, Benik Afobe, Alex Oxlade-Chamberlain, Theo Walcott, Kieran Gibbs med några flera så väldigt viktiga för Arsenal. Vem vet, de kanske inte är lika tekniskt skickliga som Nasri, Fabregas, Clichy med flera, men det de saknar i det avseendet väger de upp med karaktär och motivation. Egenskaper som av någon märklig anledning är underskattade inom dagens fotboll.

Arsenal måste vara baserat runt spelare vars högsta ambition med livet och karriären är att spela för Arsenal. Spelare som är i Arsenal på grund av kwan, inte coin, och som Arsenal hade redan vid hello. Om de taffliga Jerry Maguire-referenserna ursäktas.

För om nu inte Arsenal har lust att konkurrera med coin, så tror jag inte de har något annat val än att försöka konkurrera med kwan.

:::

Om vi leker med tanken att Arsenal faktiskt hade lyckats behålla sina bästa spelare under den här tidsperioden vi pratar om, säg från och med det att Roman Abramovich förändrade den engelska kartan, hur hade Arsenals startelva då kunnat se ut? Tja, kanske något så här, i den 4-1-3-2-uppställning jag numer börjat bli alltmer förtjust i:

Wojciech Szczesny – Bacary Sagna, Thomas Vermaelen, William Gallas, Ashley Cole – Mikel Arteta – Cesc Fabregas, Jack Wilshere, Samir Nasri – Robin van Persie, Emmanuel Adebayor.

Några bubblare i och runt startelvan? Jodå: Mathieu Flamini, Alex Song, Gael Clichy, Laurent Koscielny, Andrey Arshavin, Tomas Rosicky, Kolo Toure, Lassana Diarra, Theo Walcott, Per Mertesacker, Alex Hleb, Jose Antonio Reyes, och så vidare.

Kort och gott ett rätt spännande lag, med en okej blandning av rutin, erfarenhet, skicklighet och ungdom.

:::

Men Arsenal har ju inte lyckats behålla många av de här spelarna, och till stor del betraktar ju de sig själva ibland lite som ett av offerlammen i den nya moderna fotbollskapitalismen. I det sammanhanget är dock vissa rätt enkla ekonomiska omständigheter värda att hålla i åtanke.

Arsenal redovisade en halvårsvinst i november om £49,5m och förväntas för säsongen 2011/12 redovisa en vinst i krokarna av £60m. Deras aktieägare har gjort en vinst om över £300m genom att sälja sina aktier till Usmanov och Kroenke.

Klubbens biljettpriser har stigit mer eller mindre varenda säsong sedan 1992, det vill säga Premier Leagues början. Klubbens totala omsättning är och har under de senaste sex åren varit bland världens allra högsta bland fotbollsklubbar.

Spelare som Manuel Almunia och Sebastien Squillaci plockar hem runt £60k om veckan. Nicklas Bendtner tjänar runt £52k i veckan, vilket är ungefär samma summa som spelare som Marouane Chamakh, Abou Diaby, Johan Djourou, Carlos Vela och Denilson drar hem. Arsenals lönebudget är rejält hög, runt £130m om året, vilket händelsevis är 40% högre än Tottenhams motsvarande lönebudget.

Något offer är Arsenal knappast.

…………………………………………………

Värvningar

Fraser Fyvie – Wigan, £600k. Ung lovande mittfältare som Martinez hittade i skotska Aberdeen av alla ställen, där han debuterade som 16-åring för tre år sedan. En spelare för framtiden. Godkänd (++)

Adrian Mariappa – Reading, okänt. Reading har jagat Watfordmittbacken under större delen av sommaren så här långt och har till sist lyckats knipa honom. Newcastle och Wigan var intresserade av Mariappa i januari, men nu knep alltså storsatsande Reading honom. Med beröm godkänd (++++)

:::

Luis Suarez är onekligen the hit that just keeps on coming… Otroligt begåvat av honom att riskera öppna upp den diskussionen igen.

:::

Nu börjar klubbfotbollen rulla igång på allvar igen. Härligt!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mellan media och verklighet - Man Utds börsintroduktion i New York

Glazers ägande av Man Utd har varit kontroversiellt ända sedan starten, och mycket av det kontroversiella ligger i att de är amerikaner för det första, riskkapitalister för det andra, samt för det tredje att de genom sitt köp av klubben 2005 förde på klubben inte oansenlig skuld. Mot detta ägande har supportrar och journalister gemensamt rasat i någon form utav symbios.

Två Handelsstudenter har nyligen i en masteruppsats studerat ett större antal riskkapitalbolag och kommit fram till två övergripande slutsatser om denna typ av bolag som är rätt intressanta om man håller Man Utd i åtanke: För det första att deras affärsmodell alltid bygger på en strategi om en kraftig intäktstillväxt, samt för det andra att en högre skuldsättning har lett fram till en högre avkastning.

Man Utds intäktstillväxt har varit enorm med Glazers som ägande, och just hög skuldsättning har alltså varit en av ägarnas hävstänger i sitt ägande. Som helhet bygger resonemanget dock på att ägarna till sist lyckas sälja klubben vidare för en högre summa än de köpte den för, med andra ord att klubben ökar i värde i takt med ägandet. Som utav en händelse så annonserade Forbes alldeles nyligen att Man Utd är och förblir den högst värderade idrottsklubben av dem alla.

Betraktar man det hela strikt sakligt så framstår ju det här alltså som ett rätt gott omdöme för Man Utd och dess ägande. Men så låter det ju onekligen inte när journalister får för sig att granska och kommentera det hela, något som nyligen blivit inte minst tydligt i samband med att Man Utd annonserade att de skulle introduceras på New York-börsen, och därmed generera kapital avsett att minska klubbens skuldsättning.

Många journalister har ju skrivit om Man Utds ägande genom åren, men främst bland dem är förmodligen David Conn, The Guardians särskilde hitman när det kommer till de mer ekonomiska aspekterna utav den moderna fotbollen. Och givet att han ju alltså är att betrakta som främst så blir det ju kanske särskilt intressant att se vad det egentligen är han har skrivit på sista tiden.

:::

“The $100m figure widely cited as all they intend to raise is not correct; in fact the Glazers will try to get investors to cover as much of their £423m debt as possible.”

Glazers försöker alltså reducera Man Utds skuldsättning genom att övertyga investerare att placera sitt kapital i klubben. Hela den strategin bygger så klart på att Man Utd är ett värdefullt och välskött företag, och att det således är en bra investering för dessa investerare. På något sätt lyckas David Conn få det att låta som en dålig sak.

“This stock market move is intended to reduce the debt and put United in a healthier position, which may provide Ferguson with more money to spend on building a side to compete with the cash-rich likes of City and Chelsea. Supporters, savvy from the start, see the financial interests of the Glazers serving themselves at the heart of it.”

Här talar helt plötsligt David Conn rätt ut ur skägget i sin första mening, lite oklart om det är medvetet: Beslutet att introducera klubben på New York-börsen går ut på att reducera den skuldsättning han hävdar är dålig och göra Man Utd finansiellt ännu mer hälsosam samt frigöra resurser för investeringar i laget. Men tydligen är nu inte detta okej eftersom det även råkar vara finansiellt bra för Glazers.

“Many United fans feel that last season was the one in which the debts loaded on to the club by the Glazers, now at £423m, finally started to bite into the performance of Ferguson’s team.”

Det här är ju en intressant form utav revisionism för det första, de flesta Man Utd-fans har hävdat i många år att klubbens skuldsättning har påverkat laget negativt. Men det var väl smartare att dra den poängen en säsong när Man Utd faktiskt inte vann ligan, antar jag. För det andra så kan jag tycka att det är märkligt att som auktoriteter på området lyfta fram supportrar, av vilka jag skulle kunna tänka mig att 99,9% har absolut noll kunskap när det kommer till företagsekonomi och dess mer finansiella aspekter.

“Supporters asking why Ferguson has not signed top European players to complement his still admirable faith in youth, can peer at that to see where some of their club’s money has gone.”

David Conn gör klokt i att bara hålla sig till att kommentera om vissa av klubbens pengar. Tittar han närmare på klubbens balansräkning så skulle han så klart också se att där mycket väl finns pengar kvar för att göra värvningar, och vore han riktigt uppmärksam så skulle han säkert också upptäcka att Man Utd faktiskt också värvar spelare. Tänka sig! Conn borde fråga sig, men gör det inte, eftersom det inte passar in i hans föredragna orsakskedja, huruvida Man Utd hade för vana att köpa ”top European players” innan Glazers tog över klubben.

“Had the takeover never happened, how fearsomely United could now be swaggering. Three times Premier League champions and European champions in 2008, with a record income of £278m (although it would probably be lower, because without the Glazers, ticket prices would not be so high)…”

Det här är argumentet som Conn med flera reträtterar till ju mer de upptäcker att deras tidigare domedagsscenarior om en klubb på väg mot finansiell ruin inte stämmer, ”om inte för Glazers” så vore Man Utd närmast ostoppbara. Underförstått, de skulle kunna värva vem som helst, huruvida detta sedan vore önskvärt, eller i linje med Fergusons strategi, är struntsamma. Retoriken är ytterst medvetet vald, och kanske därför desto fulare, den spelar naturligtvis skamlöst på många supportrars förhoppningar om stora och häftiga värvningar.

Just det här exemplet på denna retorik är dessutom rätt fantastiskt. Conn lyfter fram framgång under en tidsperiod där Glazers alltså har varit ägare för klubben, och vänder det emot dem. Han fäller en spydig kommentar om att Man Utds intäkter kanske vore lägre eftersom biljettpriserna då vore lägre. Rätt har han i att Man Utds intäkter definitivt vore lägre utan Glazers, intäktstillväxten under Glazers ägarskap har inte varit att leka med. Till största delen, tvärtemot vad Conn tämligen falskt insinuerar, på grund av en kraftig ökning i kommersiella intäkter.

“Now imagine how United might look without the Glazer debt. True, as a plc – the Stock Market listing which football executives now agree was a failed experiment, despite defending it zealously at the time…”

Här har vi egentligen lite grann av samma typ av medvetet fula retorik. Det här är däremot särskilt roligt eftersom det visar på hur Man Utds tidigare styrelse minsann också haft en tendens att ändra uppfattning om vad som är bra och dåligt, och inte så lite utifrån vad som kunde tänkas ligga i deras finansiella intressen. Det är lite humor eftersom David Conn ofta använder sig av den gamla styrelsens kritik av Glazers förväntade höga skuldsättning av Man Utd innan köpet av klubben 2005.

“In a 322-page document, the section headed “Strategy” is noticeably short; a single page which states United must just carry on as they are, make money … The prospectus, though, devotes 15 pages to detailing the “high degree of risk” associated with this loan.”

Här förfaller ju Conn närmast till lytesretorik. Är kvaliteten på Glazers strategi på något sätt knuten till det antal sidor den uttrycks på? Min personliga erfarenhet är snarare att ju längre tid det tar att formulera en strategi, desto mer dunkelt är den uttänkt. David Conn vet naturligtvis också mycket väl om att i den här typen av prospekt så är en klubb eller ett företag juridiskt bundna att friskriva sig från varenda risk som existerar under himlen, oavsett hur sannolik den är eller inte är, ändå kan han inte avstå från att göra en stor poäng om såväl att dessa risker över huvud taget uttrycks som det antal sidor på vilka de uttrycks.

:::

Slut på den ranten. Det här var hur som helst bara några exempel bland flera, men exemplen är kanske redan många nog. Vad man kan fråga sig är varför journalister som David Conn väljer en så ensidigt negativ rapportering om något som åtminstone har både negativa och positiva aspekter (jag påstår inte att Glazers ägande är ensidigt positivt). Jag har mina aningar att det beror på en kombination av tre faktorer:

(1)    Okunskap

Let’s face it, Glazers ägande handlar väldigt mycket om företagsekonomi och finansiell ekonomi. Och är det något journalister, inte minst sportjournalister, tenderar att inte veta något om så är det just företagsekonomi och finansiell ekonomi. Så när de tittar sig blinda på saker som ”skuld” och ”resultat” så missar de att vad som i grund och botten är de relevanta måtten, för riskkapitalister som Glazers snarare är ”kassaflöde”, ”tillväxt” och ”värdestegring”.

(2)    Opportunism

Jag tror inte journalister, möjligen med något enstaka undantag, har någon grudge mot enskilda klubbar. Däremot tror jag, och jag tycker mig ha fått många exempel på det genom åren, att journalister har ett visst intresse av att bygga sina egna varumärken, det vill säga öka sitt renommé och sin läsarkrets, och att de därför ofta väljer att medvetet skriva vad de vet att supportrarna vill höra. Pandering är ett känt amerikanskt politikerbegrepp. Skribenten hoppar helt enkelt på bandvagnen, det viktigaste är inte att ha rätt utan att vara populär. Förmodligen ett klokt karriärsval.

(3)    Ideologi

Men för all del, jag ska också vara rättvis, det är inte bara så att journalister cyniskt skriver vad de tror att läsaren vill höra. Jag tror säkert att de i många fall, inte minst David Conns, verkligen skriver utifrån en egen uppfattning eller ideologi om hur saker och ting bör vara. Conns texter är fulla till bredden av uppfattningar om hur ”fotbollen borde vara”. I vissa fall handlar det nog också bara om en motvilja mot ”yanks” inom engelsk fotboll. Alla är berättigade sina uppfattningar, men personligen har jag svårt för åsikter som är baserade i ideologi snarare än fakta, särskilt när de kommer från journalister med uppgift att sakligt granska särskilda omständigheter.

:::

Mina slutsatser?

Introduceringen på New York-börsen är i grova drag väldigt positiva nyheter för Man Utd. Det genererar kapital till klubben och reducerar skuldsättning och därmed naturligtvis även risk. David Conn borde vara överlycklig. Dock har börsintroduceringen endast att göra med just skuld och finans, den har absolut ingen koppling till Man Utds transferbudget. So don’t get your hopes up!

Läs gärna texter från journalister om det här och andra saker från sådana som David Conn, Daniel Taylor och annat löst folk som mig. Men glöm aldrig den viktiga frågan, som i och för sig heller inte ska dras till överdrift, varför skriver den här personen som han gör?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nya betyg på Premier Leagues senaste värvningar

Så är man då till sist tillbaka från ett snorvarmt New York. Värmen tänker jag däremot inte klaga på, den var bara välkommen, även om kostymbyxa och skjorta knappast var  den optimala klädseln, men jag hade ju klarat mig utan jetlagen som fortfarande sitter i kroppen.

Men men, dags att ta ännu en runda med att sammanfatta och utvärdera de värvningar som gjorts i Premier League under juli, som en uppföljare till bloggen jag skrev den 1 juli. Efter det här kommer jag kunna hålla det här igång dag för dag.

Likt jag poängterade redan förra gången så tar jag i de här utvärderingarna inte hänsyn till huruvida värvningen var ekonomiskt lyckad, utan jag håller bara ögat på huruvida den faktiskt fyller ett sportsligt syfte. Endast om där finns en alltför uppenbar alternativkostnad till värvningen (”man hade kunnat värva tre andra spelare istället” typ) så blir det till en i det här sammanhanget relevant aspekt.

Och det är naturligtvis alltid lika klokt att hålla reda på att vad som betygsätts inte är spelaren ifråga, utan värvningen.

:::

Berömlig (+++++)

Jan Vertonghen – Tottenham, £10m. Ordentlig symbolvärvning och kvalitetshöjare till Tottenhams mittförsvar. Kan mycket väl passa in som handen i handsken i ett Villas-Boasifierat försvarsspel i Tottenham. Vi säger som med Kagawa, svårt att hitta argument mot den här värvningen.

:::

Med beröm godkänd (++++)

Danny Guthrie – Reading, fri. Reading gör ett litet fynd på den något mer skuggade delen av transfermarknaden genom att plocka hem Guthrie gratis från Newcastle, en i mina ögon mycket mångsidig och kompetent mittfältare som kommer göra mycket nytta för Reading.

Ji-Sung Park – QPR, £2,5m. QPR ger ju lite intryck av att köpa väldigt impulsivt och lite grann av ”första bästa”. Men med Park har de i alla fall köpt en spelare av vilken man precis till millimetern vet exakt vad man får, och i just det här fallet så råkar det vara precis vad QPR behöver.

Pavel Progrebnyak – Reading, fri. Om Progrebnyak öser in mål med samma typ av effektivitet som han gjorde under våren för Fulham så är det naturligtvis en lysande värvning för Reading. Nu tror jag att Progrebnyak kommer vara bra men inte fullt så bra.

Gylfi Sigurdsson – Tottenham, £8m. Gränsar väl egentligen till en fempoängare den här värvningen också, men i och med att Tottenham har varit så fräcka att ännu inte ha gjort sig av med vare sig Modric eller van der Vaart så sätter jag av behovsskäl bara en fyra på den här värvningen.

:::

Väl godkänd (+++)

Gael Bigirimana – Newcastle, £1m. En mycket talangfull defensiv mittfältare som fick mycket speltid i Coventry förra säsongen och som spåddes en lysande framtid där. Newcastle fortsätter taktiken att värva ungt, och tanken är väl att den här killen truppmässigt ska ersätta Danny Guthrie.

Fabio Borini – Liverpool, £10,5m. Intressant värvning av Liverpool, som utan tvekan är i behov av att förstärka och komplettera sin anfallsuppsättning. Borini var tidigare i Chelsea, utan att lyckas slå igenom, och gjorde därefter hyfsat bra ifrån sig under sin tid i Roma. Återstår att se hur väl han lyckas i Premier League, men Brendan Rodgers bör ha bra koll på killens kapacitet.

Carlos Cuellar – Sunderland, fri. Inte en dum värvning av Martin O’Neill, som ju känner väl till Cuellar från sin tid i Aston Villa. Sunderlands försvar behöver solidiferas och där kan Cuellar bidra. En värvning som kort och gott är att betrakta som riskminimerande.

Steven Davis – Southampton, fri. Den här värvningen gillar jag, en rutinerad central mittfältare som de senaste fyra åren varit väldigt framgångsrik i Rangers norr om gränsen. Han kommer att komplementera Southamptons mittfält på ett utmärkt sätt.

Karim El Ahmadi – Aston Villa, £2,5m. Paul Lamberts första värvning där han ser till att förstärka lagets defensiva mittfält. Det är klokt tänkt, det är inte minst där som Aston Villa behöver förstärkas. Marockanen är kanske inte en helt etablerad spelare, men visad god talang i såväl Twente som Feyenoord.

Jose Manuel Flores Moreno – Swansea, £2m. En i mina ögon mycket intressant värvning till backlinjen av Swansea. En spelskicklig mittback som tidigare bedrev sitt arbete i Genoa. Det finns gott om utrymme för att förstärka Swanseas försvar, och där kan ”Chico” bidra.

Hugo Rodallega – Fulham, fri. En trea med god potential att egentligen vara något högre. En riktig kvalitetsanfallare som jag under åren trott att större klubbar än Fulham skulle hugga på. Har väl svalnat av något under det senaste året, men kan en ny klubb kanske hetta till det igen?

Nicky Shorey – Reading, fri. Vänsterbacken Shorey återvänder till klubben där han spenderat överlägset mest tid och spelat flest matcher. På vänsterbacken blir han ett värdefullt tillskott för Reading, en stabil spelare som kommer vara nyttig utan att för den sakens skull vara spektakulär.

:::

Godkänd (++)

Jacob Butterfield – Norwich, fri. Meh, jag vet inte. Förvisso talangfull mittfältare som haft ett par bra säsonger med Barnsley i The Championship, men jag betvivlar att det här är vad Norwich behöver i nuläget. Men för all del, det kan bli bra också.

Jonathan de Guzman – Swansea, lån. En klart intressant lånvärvning av Laudrup, under vilken de Guzman har spelat förut. Han tillhör egentligen Villareal, där han förviss inte har gjort någon större succé, men möjligen passar han bättre in i Swanseas passningsbaserade stil.

Matthew Lowton – Aston Villa, £3m. Högerbacken har varit en svag position för Aston Villa ett bra tag, och det här är definitivt en värvning åt det hållet. Lowton har under säsongen varit en av Sheffield Uniteds bättre spelare, och steget till en större klubb känns naturligt, men samtidigt riskfyllt.

Steven Naismith – Everton, fri. Everton har varit och fyndat i det skotska konkursboet Rangers och lyckades väl komma därifrån med en av de bättre varorna. Men som en mer djupt liggande anfallare så undrar jag ju hur han passar ihop med Tim Cahill.

:::

Underkänd (+) – eller betydelselös

Sean Goss – Man Utd, £100k. Med Kamrat Linhems ord: ”Liten central mittfältare,och eftersom det är en Exeterprodukt är han passningskicklig. Spännande talang.” Well, det lär vara några år kvar innan vi eventuellt får se honom sparka hem en ligatitel till Man Utd.

Jamie Ness – Stoke, fri. Känns inte så lite som att Stoke plockade över Ness från katastrofboet Rangers mest bara för att de liksom kunde. Högst oklart vad Ness egentligen har att bidra med till Stokes kommande kampanjer.

Pierce Sweeney – Reading, okänt. Är väl som mest att betrakta som en försvarare för framtiden för Reading, en 17-åring värvad från den irländska klubben Bray. Men så särskilt högljudd i Premier League den här säsongen lär han inte bli.

:::

Varsågoda att tycka till om något som jag med goda skäl misstänker att väldigt många har väldigt starka åsikter om.

:::

Senare ikväll, en extrablogg som går igenom mediala och fotbollsmässiga aspekter på Man Utds introduktion på New York-börsen. Endast för den särskilt intresserade skulle jag säga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att kontrollera matchbilden - Man Utds taktiska och stilistiska evolution

Föregående säsong var en märkligt ambiguös säsong i Man Utds moderna historia. Å ena sidan visade laget stundtals upp ett snabbt och bländande innovativt anfallsspel för att å andra sidan stundtals vara märkligt fantasilösa och icke-penetrativa i sitt anfallsspel. Å ena sidan visade laget stundtals upp en defensiv i världsklass, vilket tog dem tillbaka in i titelstriden, och å andra sidan stundtals ett okaraktäristiskt defensivt läckage som till sist kostade dem ligatiteln.

Tvetydigheten har också fått andra konsekvenser, väldigt många har svårt att uppbåda en konsekvent taktisk analys av Man Utd, deras spelsätt och deras formationer på planen. Så till den grad att man inte ens kan enas om huruvida Wayne Rooney egentligen är anfallare eller inte, eller om Alex Ferguson möjligen skulle kunna hitta något användningsområde för den japanske flyfoten Shinji Kagawa. Man fastnar i det gamla, ett synsätt om hur Man Utd en gång spelade, och klistrar det på det nya, varmed olika oförenligheter uppstår.

Men frågan är då på vad denna tvetydighet faktiskt beror. Vad är det som ligger bakom den?

:::

Till stor del kan svaret stavas Barcelona och Champions League.

Mot Barcelona sprang Man Utd och Alex Ferguson bildligt talat in i väggen. Helt plötsligt ställdes Man Utd mot en systematisk fotbollsfilosofi mot vilken man inte hade något bra svar, och man ställdes mot den två gånger om på klubbfotbollens kanske allra största scen. Det var kort och gott något helt annat än att förlora en enskild fotbollsmatch, som alla lag kan göra mot mer eller mindre vilket som helst annat lag.

Det var kort och gott en ny utmaning. Det var en utmaning som Man Utd först försökte tackla med ett extremt djupt liggande försvarsspel och satsa på snabba omställningar. Den taktiken misslyckades miserabelt 2009 års final. Två år senare försökte Man Utd sig 2011 på ett högre liggande presspel, men saknade den tekniska kvaliteten i anfallsspelet att kunna hålla uppe pressen. Resultatet var något bättre, misslyckandet måhända mer spektakulärt, men icke desto mindre ett misslyckande.

Man Utd har gått igenom några olika taktiska generationer. 1990-talet var präglat av 4-4-2, med stor framgång i England och varierad framgång i Europa. Under 2000-talet rörde sig Man Utd mer mot ett system baserat på tre centrala mittfältare, och en hög grad av positionsmässig flexibilitet mellan offensivt mittfält och anfall, något som en gång uttrycktes som 4-6-0. Barcelonas effekt på Man Utds taktiska 2010-tal ser ut att bli en utveckling mer mot det allmänt generiska 4-3-3-system (som egentligen är ett amalgam av flera olika varianter (4-2-3-1, 4-3-2-1, 4-5-1), beroende på om laget har bollen eller ej).

Gemensamt för Man Utds samtliga taktiska generationer har varit att utgå från ett snabbt ytterspel. Det kan vi räkna med kommer fortsätta vara en del utav Man Utds taktiska profil, åtminstone så länge som Alex Ferguson är manager för laget. Däremot har det med åren blivit viktigare för yttermittfältarna att också kunna bryta in i planen, växla positioner och att släppa fram ytterbackarna i anfallen. Därmed har högre tekniska krav ställts på de yttrar som Man Utd använt sig av.

Idén tror jag i grunden handlar om att skapa en taktik som enkelt uttryckt ”tar spelet till Barcelona”. Det handlar inte så mycket om att besegra Barcelona på Barcelonas vis, som det handlar om att placera spelet på en del utav planen som neutraliserar Barcelonas press genom att tvinga dem att tänka bakåt snarare än framåt. Det är en taktik som dels förutsätter en god tillgång av spelare centralt offensivt, men som också ställer höga krav på teknik och förmåga att behålla bollen.

Det var en taktik som Man Utd under inledningen av förra säsongen försökte tillämpa och gjorde det med framgång, innan Anderson och Tom Cleverley blev skadade. Det var en taktik som Man Utd därefter försökte tillämpa, men saknade spelarmaterialet och till viss del också det kollektiva kunnandet att göra det konsekvent, framgångsrikt och framför allt konsekvent framgångsrikt. Det är däremot i den riktningen som Alex Ferguson och Man Utd ser ut att fortsätta arbeta.

:::

Det betyder dock att Man Utd söker nya spelartyper, som är tänkta att passa in i ett delvis nytt spelsystem, men som framstår som udda pusselbitar i de taktiska uppställningar som vi tidigare sett prägla Man Utd. De som när det gäller Man Utd och centrala mittfältare har en benägenhet att tänka i termer av Roy Keane och Darren Fletcher behöver förmodligen tänka om och tänka nytt.

Det finns också en tendens att vilja klistra på en fast taktisk spelmodell på Man Utd, främst då 4-4-2. Vad man då misslyckas med att fånga är Man Utds inbyggda stillöshet, där taktiken är i hög grad föränderlig baserat på motstånd och sammanhang. Det är en spelmodell tänkt att kunna bidra med handlingsfrihet, och betyder att antalet centrala mittfältare såväl som antalet rena anfallare kan variera i hög utsträckning.

De taktiska upplägg jag tror vi kommer få se, och mellan vilka Man Utd mest kommer att rotera, är 4-2-3-1 samt 4-1-3-2, den första en mer defensivt orienterad modell och den andra betydligt mer offensiv. En mångsidig spelartrupp ger laget många olika kombinationsmöjligheter. Det är utifrån dessa två grundläggande spelmodeller som man ska försöka förstå Man Utds behov av spelare och kompetens.

4-4-2, så som Man Utd genomförde den taktiken med Roy Keane och Paul Scholes centralt, var något som Man Utd rörde sig bort ifrån redan för 10 år sedan. Det har varit en del utav Man Utds kontinuerligt pågående taktiska evolution, som har en tendens att formas utav klubbens omvärld. Taktisk evolution, till skillnad från revolution, gör det däremot ibland svårare att upptäcka att en förändring faktiskt ägt rum. Inte alls olikt grodan som sitter kvar i den gradvis varmare kastrullen för att till sist bli levande kokt.

:::

Grundproblemet tror jag är följande – Man Utd har under de tre senaste säsongerna varit stundtals oförmögna att kunna kontrollera sin matchbild i ett antal viktiga sammanhang. De har kort och gott blivit taktiskt neutraliserade på ett sätt som de inte blivit tidigare.

Man Utds och Alex Fergusons ambition är att ta tillbaka förmågan att kunna kontrollera sin egen matchbild. För den som kontrollerar matchbilden, kontrollerar i slutänden också sitt eget utfall.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En försenad utvärdering av Englands EM precis i rättan tid

Varför komma med en EM-utvärdering två veckor efter det att EM har slutat, och tre veckor sedan England slogs ut ur EM? Tja, dels kanske för att det helt enkelt inte har funnits tid dessförinnan. Men dels också för att det kanske inte är helt fel att ta några veckor och fundera på saken, smälta intrycken.

England är ett land utav traditioner, det såg vi inte minst även under det här EM-slutspelet. Där bevarades en gammal men alls inte särskilt kär tradition, nämligen att på något vis krångla sig förbi gruppspelet för att därefter åka ut i kvartsfinalen på straffar.

Det var ett slut som naturligtvis gjorde många besvikna. Återigen påpekar många hur långt efter Tyskland och Spanien England har hamnat. Men vad de glömmer bort är att förväntningarna inför turneringen absolut inte var att England skulle kunna konkurrera med dessa båda nationer. Farhågan var snarare att England inte ens skulle kunna konkurrera med Sverige och Frankrike.

I det avseendet var det naturligtvis en lyckad EM-turnering för England. Det var definitivt ett uppköp från det helt och hållet usla världsmästerskapet i Sydafrika. Men om vi ser till hur själva turneringen faktiskt gick till så upptäcker vi snart att där fanns både positiva och negativa aspekter med Englands mästerskap.

:::

Positivt

England och Roy Hodgson fick mycket kritik för att de spelade en alltför negativ fotboll under turneringen. Det är så klart i de flesta fall bara ett annat sätt att uttrycka att de presterade en bra defensiv. Och det är så England måste se det, de visade upp en defensiv organisation i högsta klass. Endast tre insläppta mål på fyra matcher är trots allt mer än okej. Och det är något att bygga vidare ifrån.

Vi ska också komma ihåg att Roy Hodgson hade att hantera följande samling spelare som av olika skäl inte kunde, fick eller ville delta i mästerskapet: Chris Smalling, Gary Cahill, Kyle Walker, Micah Richards, Gareth Barry, Frank Lampard, Jack Wilshere, Tom Cleverley, Michael Carrick och Darren Bent. Och att han bara hade en dryg månad på sig att sätta ihop laget.

Personligen upplever jag också självförtroendet som något positivt. För första gången på länge kändes det i alla fall inte som om de engelska spelarna kvävdes i kraven på sig själva. Ja, England var defensiva, men när de väl var tvungna, under andra halvlek mot Sverige, så visade de också att de hade förtroendet på sin egen förmåga att släppa loss friheten i spelet och uttrycka sig själva. Mot Italien stod man inför en för dagen övermäktig motståndare, samt den egna tröttheten.

:::

Negativt

Men naturligtvis fanns där också svaga punkter. Många försöker naturligtvis identifiera enskilda spelare, utan att på något vis reflektera över hur lagets kollektiva taktik påverkar deras prestationer. En spelare som däremot inte var i närheten av förväntad standard under den här turneringen var Ashley Young, som var en skugga av sitt vanliga jag. Att Roy Hodgson höll kvar vid honom under hela turneringen förvånar mig, England hade förmodligen vunnit på ett byte.

Det stora problemet var emellertid Englands oförmåga att behålla och kontrollera bollen. Detta tillsammans med passningsspelet som genomgående var under all kritik. Otaliga chanser försattes på det viset, samtidigt som motståndarna gavs desto fler. Detta är inte i sig en teknisk fråga, Englands spelare kan nog slå en passning lika bra som de flesta andra. Istället är det en fråga om att rent taktiskt positionera och röra sig rätt, och släppa bollen på rätt spelare. England behöver Michael Carrick, och den här EM-turneringen visade exakt varför.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Torsk på Fleetwood

Torsk på Tallinn? Nej inte riktigt, men väl torsk på Fleetwood Town.

Det finns många saker som är värt att lyfta på ögonbrynen åt när det kommer till Fleetwood. Dels har de en hemmaarena som heter Highbury, bara en sådan sak. Dels så kallas de i folkmun för torskarmén, det vill säga, The Cod Army.
Men inte minst, i och med en överlägsen seger i The Conference National förra säsongen så spelar de nu för första gången i klubbens historia i The Football League och League Two.

Det är en fantastisk resa som sett Fleetwood avancera hela fem divisioner på endast åtta säsonger. Detta är smått otroligt för en klubb som tvingats slå igen  verksamheten två gånger under sin historia, senast så sent som 1996.

:::

Av dessa åtta framgångsrika säsonger så var förra säsongen, 2011/12, utan tvekan klubbens mest lyckade någonsin. I FA-cupen gick de för första gången någonsin ända fram till tredje omgången, där förvisso Blackpool och Ian Holloway till sist blev alltför svåra.

I ligan svarade man bland annat för en svit om 29 raka obesegrade matcher, och man slutade säsongen som etta i The Conference med hela 103 poäng insamlade på 46 matcher.

Fleetwoods framgångar är en kombination dels utav ordförande Andy Pilleys outtröttliga arbete med att förbättra klubbens ekonomiska förutsättningar, och manager Mickey Mellons beundransvärda jobb med ett lag som 2008 låg sist i The Conference North. Sedan dess har Mellon uppnått tre uppflyttningar med Fleetwood.

Andy Pilley tog över som ordförande för Fleetwood Town 2003. Han är inte bara ordförande utan också klubbens främste sponsor, och genom sitt företag har han bidragit med finansiering till klubben. Bland annat en expansion av arenan värd runt £4,5m.

:::

Skillnaden mellan The Conference och League Two är försumbar och Fleetwood har en stark spelartrupp med vilken de har goda förutsättningar att hålla sig kvar.

Det har däremot inte förhindrat Mellon från att förstärka spelartruppen med två värvningar av hög kaliber: Damien Johnson, tidigare nordirländsk landslagsman, förstärker mittfältet och den rutinerade anfallare Jon Parkin har köpts för att tillföra kraft till lagets anfall.

Men laget har också tappat spelare, inte minst då på målgörarfronten. Magno Vieira gjorde 31 mål på 64 matcher för Fleetwood men har gått till Forest Green Rovers. Än tyngre är förlusten av Jamie Vardy till Leicester, vilket betyder att 34 mål i samtliga tävlingar förra säsongen måste ersättas.

Men ersättningen Fleetwood för honom är inte fy skam. Och med £1,7 färska miljoner på banken så har Fleetwood naturligtvis goda möjligheter att fortsätta bygga vidare inför framtiden.

En framtid som ser ljus ut för Fleetwood Town. Så mycket torsk tror jag inte det behöver bli i League Two.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varför en kvinna aldrig kommer bli manager för en Premier League-klubb

Den utmärkta tidsskriften When Saturday Comes bidrog med en rätt skön tankeställare för ett litet tag sedan när de publicerade följande anonymiserade CV från en manager och retoriskt undrade vilka klubbar som möjligen skulle kunna tänka sig vara intresserade av en sådan manager:

Spelarkarriär: 66 landskamper, 35 mål, 1 VM, vice landslagskapten. Tio års spel i högsta ligan, 3 FA-cupvinster, en Double. Tränarkarriär: UEFA Pro-licens, 14 års erfarenhet som tränare på internationell nivå, flera gånger slutspel i Europacupen, två kvartsfinaler i VM, samt ansvarig för OS-landslaget.

Man kan nog rätt lugnt säga att de flesta supportrar till majoriteten av engelska ligaklubbar skulle börja salivera över tanken och möjligheten att få en så pass meriterad manager till klubben. Få managers uppnår under en karriär motsvarande nivå av erfarenhet och prestation.

Det vill säga, de flesta supportrar skulle förmodligen salivera, ända fram till dess att de hörde namnet på managern ifråga.

Hope Powell.

:::

Det är på många sätt och vis en helt orimlig tanke att en kvinna skulle kunna vara manager för ett Premier League-lag, eller ett engelskt fotbollslag över huvud taget. Och det säger jag inte för att vara chauvinistisk, utan det är bara ett kallt konstaterande om tingens ordning.

Det finns många argument för en sådan uppfattning, vissa usla men andra trots allt ändå rätt bra. Det bästa upplever jag vara ledarskapsargumentet. En manager är spelartruppens ledare, och varje ledare behöver ett mått av auktoritet för att kunna vara effektiv. Auktoritet är en funktion utav trovärdighet, och det är helt enkelt långt mycket svårare för en kvinna att uppnå sådan auktoritet.

En kategori av betydligt sämre argument är vad jag väljer att kalla för kunskapsargumentet. Det är de som hävdar på ett eller annat sätt att kvinnor kan mindre om fotboll om män, som om den särskilt manliga kunskapen vore mer precist lokaliserad till de privata delarna. Det finns viss sanning i att herrfotbollen har kommit längre i sin utveckling än damfotbollen, och att erfarenhet inom damfotboll därför inte är likvärdig med erfarenhet inom herrfotbollen.

Men det är ett argument för att en extremt meriterad kvinnlig manager som Hope Powell kanske inte inledningsvis bör ges ett jobb i Arsenal, Liverpool eller Man Utd. Det är emellertid inte ett argument för att hon inte heller ska få ett jobb i något av den engelska fotbollens mindre lag, såsom Barnet, York eller Accrington Stanley. Det kan i sammanhanget vara värt att poängtera att Powells UEFA Pro-licens ovan alltså är exakt samma licens som manliga managers kvalificerar sig för.

Men det som först och främst talar emot närvaron av kvinnliga managers i engelska fotbollsklubbar inom all överskådlig framtid är kulturargumentet. Vi kan prata bäst vi vill om att vi lever i moderna tider, men när det kommer till vår fotboll så är det så mycket bullshit att en kvinna inte ens får visa sig som en ynka linjedomare utan att det får manliga kommentatorer, manliga managers och inte minst manliga supportrar att härskna till. En kvinnlig manager skulle få utstå en så oerhört mycket högre grad av press från sin omvärld, just enbart på grund av sitt eget kön.

Det är naturligtvis absurt. Det är ingen som ens har börjat inbilla sig att de skvadroner av misslyckade managers inom engelsk fotboll har misslyckats på grund av att de varit män (även om vi kanske borde). Ändå så är vi så väldigt snabba med att betrakta könet som förklaring när det kommer till kvinnor. Naturligtvis en form utav lysande dubbelmoral.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tio skäl varför 2012/13 blir en succé för Spurs

Kamrat Linhem tyckte tydligen att jag skrev alldeles för mycket om Tottenham. Och eftersom jag aldrig riktigt växte ur trotsåldern så leder det så klart till ett okontrollerbart behov att skriva ännu mer om dem.

Delvis handlar det också om min tvehågsenhet när det gäller Tottenham. Jag ser både problem och möjligheter för Tottenham, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är det dominerande intrycket. Dagens ordinarie blogg drog åt det pessimistiska hållet, kanske för mycket kan jag tycka så här i efterhand.

Alltså, som en perfekt arrangerad tiramisu efter huvudrätten, mina topp-tio skäl till varför den kommande säsongen kommer bli en succé för Tottenham, med kvalificering till Champions League som det huvudsakliga målet.

:::

(10) Klubbledningens tålamod. Om det är något Tottenhams klubbledning har visat under de senaste fem åren så är det en förmåga till tålamod och långsiktigt tänkande. Detta trots en manager som snarare var ett tryck mot mer kortsiktighet. Villas-Boas drabbades av ett alltför kortsiktigt tänkande i Chelsea, i Tottenham har hans fotbollsfilosofi bättre chans att få slå rot. Frågeställningen är kanske snarare, har Villas-Boas personligen ett tillräckligt tålamod?

(9) Spelartruppens starka demografi. Tottenhams spelartrupp har en konstruktiv mix av äldre och mer erfarna spelare och yngre och kanske mer pådrivande spelare. Under senare år har det dessutom växt fram en kader utav unga och lovande talanger som fyller på underifrån. Åldersdynamiken i Tottenhams spelartrupp är den rätta.

(8) They’ve got the Big Mo’, baby! Det fanns ju rätt goda skäl att efter förra säsongen tro att Tottenham torskat momentum, att det var ett lag på mental nedgång. Det tunga poängtappet under våren, att bli bestulna på sin väl förtjänade Champions League-plats, Harry Redknapps avsked och förväntade spelartapp. Men det har på något vis blivit tvärtom, och mycket har med tillsättningen av Villas-Boas att göra. Det var ett offensivt drag av Tottenhams klubbledning. Och av de tre huvudsakliga konkurrenter som krigar om den fjärde Champions League-platsen, vilka känns just nu mest “uppåt”? Jo, Tottenham. Liverpool är fortfarande bara försiktigt positiva, och Arsenal gruvar sig rätt mycket över ett förväntat van Persie-tapp. Tottenham är också behjälpta av att ha norpat Vertonghen framför näsorna på Arsenal och Sigurdsson framför Liverpools och Brendan Rodgers nypor.

(7) Inte beroende av enskilda spelare. Tottenham känns betydligt mindre beroende av enskilda spelare än sina närmaste konkurrenter. Man funderar på vad det egentligen skulle betyda om de tappar Luka Modric, lagets överlägset bäste spelare. Ja, det skulle vara en kortsiktig försvagning, men där finns faktiskt spelare som kan fylla luckan. Där finns också taktiska möjligheter att kompensera för att en individuellt skicklig spelare försvinner. Ett Tottenham utan Modric blir inte nödvändigtvis så mycket svagare.

(6) Tottenham har goda resurser. Det är ju lätt att göra en grej av att Tottenham inte har samma resurser som de övriga fem topplagen däruppe i Premier League, men de är ju heller inte direkt utblottade. Den relevanta aspekten är kanske inte huruvida en klubb nödvändigtvis har mest resurser utan endast huruvida de har tillräckliga resurser för att kunna konkurrera. Och det har Tottenham, en finansiellt ytterst välskött engelsk fotbollsklubb.

(5) En manager med klubbfokus. Det fanns alltid en känsla med Harry Redknapp att den som stod hans hjärta närmast var Harry Redknapp själv, snarare än den klubb han var ansvarig för, något som inte sällan var destabiliserande för klubben. Jämför det med storheter som Arsene Wenger och Alex Ferguson, kanske också ett skäl varför de är odödliga inom engelsk fotboll och Redknapp som mest kommer vara en fotnot. Med Villas-Boas har Tottenham nu en manager som ger intryck av att sätta klubbens utveckling först, snarare än sin egen personliga utveckling.

(4) En högkvalitativ och mångsidig spelartrupp. Det lite speciella med Tottenhams spelartrupp är att det är en trupp fylld av spelare som skulle gå rätt in i vilken annan klubb som helst i Premier League, utan problem. I termer utav ren kvantitativ spetskvalitet finns det ytterst få om någon klubb i Premier League som knäpper Tottenham på näsan, deras rivaler om Champions League-platsen gör det definitivt inte. Det är också en mångsidig spelartrupp, som öppnar upp för många olika taktiska dispositioner.

(3) Där finns inte fyra uppenbart bättre lag i Premier League än Tottenham. Man kan argumentera att där finns tre bättre lag – Chelsea, Man City och Man Utd. Men där finns inte fyra. Anhängare av Arsenal och Liverpool, möjligen även Newcastle, må protestera bäst de vill, men det går inte att titta på deras spelartrupper och allmänna förutsättningar och på förhand säga: “Ja, de är bättre!”. Och så länge där inte finns fyra klart bättre lag i ligan så är ju den där Champions League-platsen up for grabs.

(2) Villas-Boas kompletterar Tottenham taktiskt. Harry Redknapp utvecklade Tottenham till ett starkt lagbygge, dynamiskt, snabbt och med en förmåga att självständigt påverka en matchbild. Det var imponerande i sig, men där fanns också vissa svagheter som något utav en taktisk naivitet och stundtals defensivt läckage. Brist på systematik i offensiven begränsade ibland också lagets effektivitet. Villas-Boas kan med ett mer taktiskt angreppssätt ge struktur till Tottenhams tidigare expressionism.

(1) Tottenham har know-how. Viktigt för att uppnå en målsättning är ofta att veta hur man gör det, första gången är alltid svårast sägs det. Många lyfter fram Tottenhams relativa orutin som en svaghet, men glömmer att de under den senaste treårsperioden faktiskt kvalificerat sig till Champions League fler gånger än Liverpool och lika många gånger som Chelsea och Man City. Två av de tre senaste säsongerna har Tottenham lyckats kvalificera sig till Champions League, där finns alltså en etablerad know-how i Tottenham, i laget såväl som klubbledningen. Att UEFA:s regelverk bestal Tottenham på deras rättmätiga Champions League-plats den här säsongen förändrar inte detta grundläggande förhållande.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Andre Villas-Boas omöjliga uppgift

För drygt en vecka sedan bekräftades det att Tottenham anställde Andre Villas-Boas som ny manager och ersättare för den sparkade Harry Redknapp. En anställning som definitivt signalerar att Tottenham menar allvar med sin satsning uppåt i tabellen.

Man måste ändå säga att det finns vissa särskilda omständigheter med Villas-Boas anställning. Det faktum att han bara förra säsongen såväl anställdes som sparkades för en av Tottenhams främsta rivaler är bara en av dessa omständigheter.

Helt lätt blir det heller inte att efterträda Harry Redknapp, som inte heller har gjort jobbet något lättare genom att mer än bara antyda att Villas-Boas behöver vinna ligan med Tottenham. Något Redknapp själv naturligtvis aldrig var i närheten av, men vill få det att framstå som att han tog Tottenham så långt.

Ingen betvivlar att Andre Villas-Boas är en synnerligen kompetent manager. Mycket gick fel med Chelsea, som inte bara var upp till honom, men det finns inget som säger att det måste gå fel på samma sätt med Tottenham.

Ändå finns det en hel del som talar för att Andre Villas-Boas tar på sig en i grund och botten omöjlig uppgift med Tottenham.

:::

För det första måste Villas-Boas hantera uppblåsta förväntningar på Tottenham. Någon titelutmaning erbjöd inte Redknapp, men han etablerade i alla fall Tottenham som en Champions League-kandidat. Villas-Boas måste föra det arbetet vidare och ta Tottenham till Champions League. Men där finns två frågetecken. Dels om Tottenham egentligen är så bra längre, med spelare som lämnar laget. Och dels att antalet konkurrenter om Champions League-platserna blir allt fler och allt starkare. Men kan Tottenhams klubbledning och supportrar smälta att laget möjligen slutar femma eller sexa under de närmaste säsongerna?

För det andra måste Villas-Boas lyckas med uppgiften att bevara och förstärka spelartruppens kvalitet, inte minst på anfallssidan, med knappare resurser än sina konkurrenter. Villas-Boas framgångar som klubbmanager har kommit när hans klubb varit dominerande i sin liga, Tottenham är som bäst en outsider strax nedanför de dominerande klubbarna. Det är naturligtvis en oerhört svår uppgift och graden av framgång för Villas-Boas kan till sist bero på huruvida han klarar av att bli bedömd på en annan skala än den allra högsta.

För det tredje så arbetar Villas-Boas med en tämligen specifik spelidé som är helt olik den som tidigare präglat Tottenham, och det är svårt att se att Tottenhams nuvarande spelartrupp besitter alla de kvaliteter som Villas-Boas spelidé förutsätter. Han befann sig i en liknande situation i Chelsea, där han alltför snabbt försökte påtvinga en spelartrupp hans idéer, vilket ledde till oro och till sist revolt. Det är oklart om Villas-Boas har lärt sig läxan och kommer visa sig mer anpassningsbar den här gången.

:::

Det råder ingen tvekan om att Andre Villas-Boas har den tekniska och taktiska kompetensen för att vara en väldigt framgångsrik manager. Men de riktigt stora lagen kännetecknas också av en manager som inte bara besitter den rent tekniska kompetensen, utan som också har en förmåga att skapa nära och positiva relationer med sina spelare. Det här var inte minst något som Harry Redknapp var duktig på.

Om Andre Villas-Boas ska lyckas i Tottenham så förutsätter det att han inte har den kyliga och distanserade hållning till spelarna som han hade i Chelsea, utan att han hittar tillbaka till den varma relation han istället hade med sina spelare i Porto. För med Porto gjorde han storverk, även på den europeiska arenan. Och på den arenan är Porto ungefär lika stora som Tottenham är i England och i Europa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (20): Tottenham Hotspur

Manager: Andre Villas-Boas
Hemmaplan: White Hart Lane (36,310)
Snittplacering: 6,4 (4 – 5 – 4 – 8 – 11)

:::

Strategi

Som en utav Englands största klubbar så är Tottenhams ekonomiska förutsättningar hyfsat goda. Det innebär att trots att klubbledningen har agerat inom klubbens ekonomiska ramar så är det en imponerande kvalitet på den spelartrupp som Tottenham nu har tillgång till. Lönemässigt har dock Tottenham svårt att sätta emot, vilket betyder att de har svårt att attrahera och behålla de allra bästa spelarna. Harry Redknapp inledde projektet, men nästa steg för Tottenham måste vara att i större utsträckning dra nytta av sin ungdomsakademi.

Taktik

Vad som rent taktiskt händer med Tottenham med Villas-Boas som manager är oklart. Fram till den här säsongen har Tottenham annars varit kanske det engelska topplag som mest tydligt representerat en klassiskt brittisk spelstil, baserat på press och överväldigande fart. Den svaghet som Tottenham generellt har visat upp, även om Scott Parker lindrat problemet, är alltför stora ytor framför den egna backlinjen, vilket har gjort laget öppet och därmed defensivt sårbart.

:::

Transfers

I och med en länge olöst managerfråga så var Tottenham länge passiva på transfermarknaden. Ett par spelare lämnade klubben, bland dem Corluka och Kranjcar, utan att någon spelare kom till klubben. Gylfi Sigurdsson och Jan Vertonghen är dock två värvningar under de senaste veckorna som definitivt förstärker Tottenham, och man bör rimligtvis kunna tänka sig att Tottenham gör vad de kan för att lösa Emmanuel Adebayor från Man City. Det är framför allt anfallet som Tottenham behöver förstärka.

Nyckelfråga

Kommer Tottenhams spelartrupp tvingas anpassa sig taktiskt till Andre Villas-Boas eller kommer Villas-Boas att anpassa sig taktiskt till Tottenhams spelartrupp?

Nyckelspelare

Luka Modric. Nyckelfiguren bakom Tottenhams hela spel. En väldigt viktig spelare för Tottenham att försöka behålla. Om det, vilket verkar vara fallet, visar sig vara omöjligt så är han en väldigt viktig spelare för Tottenham att försöka ersätta.

:::

Tottenham som seriefigur: Michael Scott

Den oduglige men harmlöse kontorsschefen på Dunder Mifflin. Med en påfrestande vana att ställa till det både för sig själv och för sin omgivning. På samma gång frustrerande som en i grund och botten sympatisk bekantskap, som kanske är lite för snäll och godtrogen för att kunna lyckas.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Champions League. Harry Redknapp gav Villas-Boas en fin välkomstpresent genom att säga att Tottenham nu borde konkurrera om ligatiteln, ett tämligen självförhärligande uttalande. Den målsättningen är inte realistisk, men om Champions League-platserna borde Tottenham fortfarande ha goda möjligheter att slåss.

Mitt tidiga tips: 6

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (19): Man Utd

Manager: Alex Fergusson
Hemmaplan: Old Trafford (75,811)
Snittplacering: 1,4 (2 – 1 – 2 – 1 – 1)

:::

Strategi

Man Utds genomtänkta strategi för att konkurrera med betydligt mer resursstarka motståndare är att investera i en bred spelartrupp, snarare än på enskild spets, samt att först och främst rikta in sig på yngre spelare som har möjlighet att utvecklas och förädlas i klubben. Med Englands största arena för klubbfotboll, bland världens mest kommersiellt gångbara varumärken inom idrott samt höga TV-intäkter så har Man Utd de ekonomiska förutsättningarna att upprätthålla såväl position som hög kvalitet.

Taktik

Det finns två sätt att betrakta Man Utds defensiv förra säsongen. Å ena sidan var det stabiliteten i defensiven som först och främst möjliggjorde för laget att konkurrera hela vägen med Man City om ligatiteln, som förde dem tillbaka in i kampen från ett rätt tufft underläge. Å andra sidan var det den fläckvisa ojämnheten, måhända orutinen, i försvaret som till sist kostade dem ligatiteln. Offensivt är Man Utd mångsidiga, och stundtals under den gångna säsongen visade man upp en högre grad av mångsidighet än tidigare. Men bristen på centrala offensiva alternativ på mittfältet har i vissa stunder begränsat Man Utd, och försvårat för laget att kontrollera matchbilden.

:::

Transfers

Man Utd har, klubbens vana trogen, agerat tämligen snabbt och tidigt under det här transferfönstret. Två värvningar har redan gjorts, som båda på varsitt sätt adresserar hålet på Man Utds offensiva mittfält – Shinji Kagawa från Dortmund och Nick Powell från Crewe. Det ryktas frekvent om att Man Utd söker en vänsterback som ersättare eller komplement till Patrice Evra, och Evertons Leighton Baines verkar mest aktuell. I övrigt skulle jag tro att det först och främst är ytterligare balansmittfältare att komplettera Michael Carrick som står på agendan.

Nyckelfråga

Finns det vidare utvecklingspotential i Man Utds nya lagbygge?

Nyckelspelare

Wayne Rooney. Det går inte att komma ifrån Wayne Rooneys betydelse för Man Utd, såväl som anfallare som något utav lagets talisman. Det är med hjälp av Rooney som Man Utds anfall i sina bästa stunder blir fritt flödande oemotståndligt. Problemet är att det kräver ett understöd bakifrån som delvis saknats de senaste säsongerna.

:::

Man Utd som seriefigur: Denny Crane

Den tidigare briljante advokaten i Boston Legal med en självupptagen förkärlek både för att säga och att höra sitt eget namn, och för att påpeka för var och en att han aldrig förlorat ett fall. Det gör han fortfarande inte, trots en tilltagande demens, men med hjälp av charm, list och en och annan hållhake på vissa domare så går det mesta vägen.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Titeln. Det skulle gå att något pretentiöst hävda att någon annan målsättning skulle aldrig vara aktuell för Man Utd. Men om man förra säsongen förlorade ligatiteln på målskillnad så får det väl anses vara ännu mer fallet. Räkna med att Man Utd och Alex Ferguson som vanligt säljer sig väldigt dyrt i ligan.

Mitt tidiga tips: 2

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (18): Arsenal FC

Manager: Arsene Wenger
Hemmaplan: Emirates Stadium (60,361)
Snittplacering: 3,4 (3 – 4 – 3 – 4 – 3)

:::

Strategi

Arsenals strategi förblir vad den varit de senaste dryga fem åren. Ett försiktigt agerande på transfermarknaden, en ytterst konservativ lönepolicy, och en hög tilltro till de egna unga talangerna. Det är en strategi som först och främst är avsedd att kunna garantera fortsatt Champions League-spel, men det är också en strategi som visat sig otillräcklig för att på allvar kunna utmana om Premier League-titeln.

Taktik

I samband med Cesc Fabregas flytt till Barcelona så gick det också att börja skönja en viss justering av Arsenals taktik, mot ett snabbare och mer direkt anfallsspel till större del baserat på lagets kantspel. Det var till fördel för laget och gav också Robin van Persie större ytor. Defensivt förblir dock Arsenal suspekta. Tack vare sitt bollinnehav släpper de till relativt få chanser, men defensivt taktiskt blir de chanser de faktiskt släpper till desto mer öppna. Det är en svaghet som måste åtgärdas.

:::

Transfers

Till skillnad från förra sommarens debacle så har Arsenal och Arsene Wenger varit mycket aktiva tidigt under det här transferfönstret. Redan har två bra värvningar gjorts klara i form av Olivier Giroud från Montpellier samt Lukas Podolski från Köln. Arsenal söker en andremålvakt samt borde vara på marknaden för en defensiv mittfältare samt möjligen en vänsterback. I övrigt beror väldigt mycket på om Arsenal lyckas förlänga kontraktet med Robin van Persie eller ej. I nuläget något som verkar mycket osannolikt.

Nyckelfråga

Kan Arsene Wenger den här säsongen kombinera förra säsongens vilja med konsekvent förmåga?

Nyckelspelare

Robin van Persie. Baserat på förra säsongens prestationer så kan man så klart hävda att van Persie är Arsenals överlägset mest betydelsefulle spelare. Men den här sommaren är han viktig på ett helt annat sätt. Hans vara eller inte vara i klubben kommer att påverka Arsenals utsikter inför kommande säsong i hög utsträckning.

:::

Arsenal som seriefigur: Larry David

Den lätt koleriske karaktären Larry lever ett liv präglat av pessimism och till viss del cynisk egoism. Övertygad om sin egen förträfflighet förspiller han sällan någon chans att högljutt förklara för sin omgivning vad han för tillfället tycker om just dem, eller att oja sig över hur personer eller bara omständigheterna i största allmänhet konspirerar mot honom.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Champions League. Arsenal gjorde det väldigt bra som lyckades kvalificera sig till Champions League den här säsongen. Till stor del var man däremot behjälpt av att flera av lagets konkurrenter underpresterade, vilket inte är något man kan räkna med igen. Arsenal har know-how att greja Champions League, men saknar kvaliteten att utmana om ligatiteln.

Mitt tidiga tips: 4

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (17): Queens Park Rangers

Manager: Mark Hughes
Hemmaplan: Loftus Road (18,360)
Snittplacering: 27,2 (17 – C1 – C13 – C11 – C14)

:::

Strategi

Med Tony Fernandes som ny ägare så växte också QPR:s ambitioner något. Det har även fört med sig ett större organisatoriskt lugn än vad som varit fallet tidigare i klubben. Men detta är hygienfaktorer som inte direkt bidragit till att öka lagets konkurrenskraft på fotbollsplanen. QPR har inte ekonomin att konkurrera med flerparten av sina konkurrenter, men hittills är det ändå först och främst med plånboken klubben försöker konkurrera.

Taktik

QPR:s taktiska upplägg så här långt har varit tämligen traditionellt, med en hyfsat standardmässig 4-4-2-uppställning. Det har inte varit helt framgångsrikt för QPR. Defensivt har laget ibland varit alltför öppet och offensivt har QPR stundtals saknat någon rejäl genombrottskraft. Det mesta härstammar till mittfältet, som QPR genomgående har haft alltför stora problem med att få någon kontroll på.

:::

Transfers

QPR har varit väldigt aktiva redan tidigt på sommaren. Ett stort antal överflödiga spelare har lämnat klubben och Mark Hughes har å andra sidan tagit in ett gäng spelare på fri transfer och lån till lagets samtliga delar. Rob Green är tänkt att ta över från Paddy Kenny i målet. QPR behöver lösa sitt mittfält, en fråga som blir än mer aktuell beroende på vad som händer med Joey Barton under sommaren, en spelare som med sitt beteende under våren riskerar ha gjort sig omöjlig i klubben.

Nyckelfråga

Hur mycket resurser frigörs för Mark Hughes att förstärka laget?

Nyckelspelare

Jamie Mackie. En av de få mittfältare i QPR som faktiskt fungerade som det var tänkt under föregående säsong. En viktig spelare på QPR:s ena kant som både transporterar och levererar boll samt bidrar med sin andel till lagets målskytte.

:::

QPR som seriefigur: ALF

Den främmande livsformen, med en försmak för katter, som kraschlandar rätt in i en medelsvenssonsk vindsvåning. Ger helt klart ett främmande intryck i ett i övrigt modernt sammanhang, tämligen likt QPR som känns som en udda fågel i Premier League, och därtill består av ett gäng märkliga figurer både på och vid sidan av planen.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Nytt kontrakt. QPR hade en tuff förstasäsong i Premier League, och kan nog skatta sig lyckliga att det där fanns tre lag som befann sig i jobbigare position än dem själva. Det är inte riktigt fallet den här säsongen, och QPR kommer få kämpa hårt för att komma ovanför nedflyttningsstrecket.

Mitt tidiga tips: 19

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (16): Aston Villa FC

Manager: Paul Lambert
Hemmaplan: Villa Park (42,788)
Snittplacering: 8,6 (16 – 9 – 6 – 6 – 6)

:::

Strategi

Den centrala biten i Aston Villas strategi är och förblir deras produktiva ungdomsstrategi, något som gjort dem förhållandevis konkurrenskraftiga under ett flertal år. Dessförinnan drog Aston Villa på sig höga lönekostnader i ett fruktlöst försök att konkurrera om Champions League-platserna, men ägaren Randy Lerner har börjat dra åt svångremmen. I övrigt drivs Aston Villa av en något oklar strategi, vilket delvis förklarar deras nutida problem, vad avser såväl taktik som scoutning.

Taktik

Paul Lambert är Aston Villas tredje manager på tre säsonger, en omständighet som naturligtvis inte borgar för taktisk kontinuitet. Aston Villa som bäst, under Martin O’Neill, var ett snabbt och direkt spelande lag, och vad som är positivt med Lambert är att det var med i huvudsak en sådan taktik som han förde upp Norwich från League One till Premier League på två säsonger, samt med marginal höll dem kvar där.

:::

Transfers

Försvar och anfall ser i nuläget mer än godkänt ut för Aston Villa, inte minst efter att Brett Holman anslutit till klubben. Det är framför allt på centralt mittfält som laget skulle behöva förstärkas med lite mer kreativ kompetens. Lambert har börjat adressera denna frågeställning med värvningen av Feyenoords Karim El-Ahmadi. Aston Villas nuvarande mittfält är något utav ett lapptäcke efter Houlliers och McLeishs respektive framfart, så en utrensning är inte helt osannolik.

Nyckelfråga

Kan Paul Lambert vända på Aston Villas negativa trend och utföra samma arbete med dem som han under liknande förutsättningar gjorde med Norwich?

Nyckelspelare

Charles N’Zogbia. Väldigt mycket vore vunnet för Aston Villa och Paul Lambert om de kan få igång N’Zogbia. Det skulle skapa ett offensivt hot från båda kanterna, öka Aston Villas offensiva alternativ, och bättre än tidigare länka ihop mittfält och anfall.

:::

Aston Villa som seriefigur: Al Bundy

Al är den klassiske mannen av lägre medelklassbörd som arbetar och sliter utan att se någon större nytta med det, fångad i en familj som han har lite svårt att respektera, och vars enda form utav självkänsla kommer från att drömma om idrottsliga prestationer från förr, samt från möjligheten att då och då få jäklas lite med sina grannar.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Övre halvan. I grund och botten har Aston Villa en bra men också rätt obalanserad spelartrupp. De ska inte befinna sig i närheten av nedflyttning som de gjorde under förra säsongen, men jag tror samtidigt det kommer ta något år eller två innan de är uppe och på allvar konkurrerar om de europeiska cupplatserna.

Mitt tidiga tips: 10

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (15): Newcastle United

Manager: Alan Pardew
Hemmaplan: St James’ Park (52,381)
Snittplacering: 13,6 (5 – 12 – C1 – 18 – 12)

:::

Strategi

Det finns många synpunkter om Mike Ashley som ägare för Newcastle, de flesta av dem negativa. En positiv sak är emellertid att hans ekonomiska tänk har reformerat Newcastle från en klubb som slänger pengar på sina problem, till en klubb som utvecklat ett väldigt kompetent och på senare tid ytterst framgångsrikt scoutingnätverk. Newcastle tillämpar en rationell strategi på spelarmarknaden och är i nuläget Premier Leagues i praktiken mest Moneyball-orienterade klubb.

Taktik

Alan Pardews stora bidrag till Newcastles taktiska upplägg har varit att stabilisera lagets defensiv. Som ett resultat så blev Newcastle ett av de mest defensivt täta lagen i Premier League, väldigt svåra att bryta ner. Med vassa och effektiva anfallare som Demba Ba och Papiss Cissé, samt karaktärsmittfältare som Yohan Cabaye, så var det en taktik som gav många poäng, och framför allt väldigt få förluster, till Newcastle under den gångna säsongen.

:::

Transfers

Newcastles taktik att försöka hitta värde på marknaden fortsätter och håller dem kvar i Frankrike. Reims mittfältare Romain Amalfitano har redan värvats och de sägs också ha ett stort intresse för Lilles högerback Mathieu Debuchy, vilket inte låter helt truppmässigt orimligt. Frågan i övrigt är om Newcastle lyckas behålla sina främsta spelare, och då tänker jag inte minst på anfallaren Demba Ba, vars kontraktssituation är oklar och som heller inte verkade alltför nöjd med situationen under våren.

Nyckelfråga

Vilka möjligheter har Alan Pardew att återupprepa förra säsongens bravader, och hur hanterar han de nya förväntningarna på laget?

Nyckelspelare

Fabricio Coloccini. Central ledargestalt i Newcastles försvar och spelaren som håller samman maskineriet i Newcastles taktik. En rutinerad spelare som reducerat sina egna misstag och är till hjälp för lagets yngre spelare. Bidrar också med viktiga mål framåt.

:::

Newcastle som seriefigur: Omar Little

Omar i The Wire är en skrämmande närvaro lite grann i utkanten av Baltimores knark- och ghettodjungel. Han är inte en av dem som direkt kämpar om kontrollen över området, men han är ändå på sitt vis en maktfaktor som tämligen direkt påverkar denna kamp.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Europa League. Det kommer förmodligen att pratas om Champions League för Newcastle inför den här säsongen, något som egentligen var orealistiskt redan förra säsongen, och som kommer vara det än mer den kommande. Kvaliteten på lagen i toppen av tabellen är enorm, och dessa lag är för tillfället många. Jag tror på något utav en mellansäsong för Newcastle.

Mitt tidiga tips: 9

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (14): Stoke City FC

Manager: Tony Pulis
Hemmaplan: Britannia Stadium (27,740)
Snittplacering: 14,4 (14 – 13 – 11 – 12 – C2)

:::

Strategi

Något i skymundan så är det alltså så att Stoke är ett av Premier Leagues mest spenderande lag under den senaste femårsperioden. Det är naturligtvis inte i närheten av de summor som till exempel Chelsea och Man City har lagt ned, men ändå talande och kanske nödvändigt för att laget skulle etablera sig i Premier League. Det är med andra ord inte endast en stabil organisation och en genomtänkt taktisk idé som hållt Stoke vid liv, utan även goda ekonomiska förutsättningar.

Taktik

Det pratas mycket om att ett fotbollslag ska ha en egen identitet och en egen spelidé. Det måste man säga att Stoke har. Det som trots allt gör dem så pass impopulära, eller i alla fall inte folkkära, är att den spelidén är den raka antitesen till vad som nu allmänt anses som högsta mode. Det är äckligt disciplinerat, det är långa bollar och inlägg, och det är inte minst fysiskt hårt spel. Det har räckt till för att etableras i Premier League, känslan är dock att om Stoke ska kunna bli ännu bättre så behöver de komplettera sin spelidé med mer kreativa inslag.

:::

Transfers

Stoke har ett i grunden bra och hyfsat komplett lagbygge, och behöver alltså inte ägna sig åt några större operationer den här sommaren. Mycket pengar investerades också förra sommaren, och min misstanke är att ägaren Peter Coates nog tycker att det kan vara läge att vila på hanen. Tunga rykten går att Stoke har uttryckt intresse för Wolves Steven Fletcher, men i min mening är det framför allt på centralt mittfält som Stoke behöver förstärka med ett något mer spelförande element.

Nyckelfråga

Är Tony Pulis den rätte managern att ta Stoke vidare till nästa nivå, givet att Stoke har sådana ambitioner?

Nyckelspelare

Jon Walters. Det kommer många långa bolleveranser till Stokes anfallare inne i boxen, vilket så klart motståndarna känner väl till och är förberedda på. Walters fyller en viktig roll i att sopa upp resterna från dessa inspel genom att dyka upp i momentet efteråt. Den rollen fyller han väl och Stoke har vunnit många mål på det greppet.

:::

Stoke som seriefigur: Gene Hunt

Hunt är en riktig relik från Förr, det som vi alltid kommer att nostalgiskt minnas som Bättre. Han lämnar inget utrymme för tvetydighet och estetik, här är det raka rör och brutala metoder som tas till när problem uppstår och måste lösas. Hans attityd får lätt mer moderna människor att himla med ögonen.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Övre halvan. Sett till spelarmaterialet som Stoke besitter så bör de utan tvivel ha som ambition att befinna sig på den övre halvan. Känslan är däremot att Stoke har stagnerat de senaste säsongerna, där finns inte riktigt någon energi att utvecklas vidare. Personligen tror jag den tendensen fortsätter.

Mitt tidiga tips: 15

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (13): Wigan Athletic FC

Manager: Roberto Martinez
Hemmaplan: DW Stadium (25,138)
Snittplacering: 14,4 (15 – 16 – 16 – 11 – 14)

:::

Strategi

Wigan arbetar med väldigt små medel och endast två faktorer har hållt dem kvar i Premier League alla dessa säsonger: Dels ett väl fungerande scoutningssystem, och dels en taktik som lyckats hålla dem med näsan ovanför nedflyttningsstrecket. Wigans konkurrensfördel vad gäller scoutningen har börjat avta, den är alltför lätt för konkurrenterna att kopiera, varmed taktiken blir allt viktigare.

Taktik

Wigan såg under förra säsongen under lång tid ut att vara alltför djupt sjunkna i nedflyttningsträsket för att kunna komma ur det. Laget var alltför öppet bakåt och hade hopplöst svårt att prestera något direkt målfarligt framåt. Men under våren hittade Martinez till sist rätt, laget gick över till en backlinje baserad på tre centrala backar, och helt plötsligt fick man möjlighet att sätta en helt ny press på motståndarna. Var detta en tillfällig åtgärd – Roberto Martinez har gjort sig småkänd för att tinkra med taktiken – eller har Wigan nu hittat sin grunduppställning?

:::

Transfers

Tappet av Mohamed Diame till West Ham är ett tungt tapp och innebär att Wigan rimligtvis måste försöka förstärka mittfältet den här sommaren. I övrigt får klubben hoppas att de lyckas behålla sina två anfallare, Victor Moses och Hugo Rodallega. I så fall borde den här sommaren först och främst gå ut på att förstärka backlinjen.

Nyckelfråga

Lyckades Roberto Martinez under vårsäsongen hitta en taktik som han den här säsongen har möjlighet att tillämpa redan från säsongsstart?

Nyckelspelare

Gary Caldwell. Hjärtat i Wigans försvar, en riktig kämpe men också med lite oanade tekniska färdigheter. Så länge Wigans anfall inte levererar i högre utsträckning så blir Caldwells arbete med att hålla ihop backlinjen desto viktigare för Wigan.

:::

Wigan som seriefigur: John Cage

En udda karaktär till och med i den udda serien Ally McBeal. Å ena sidan genialisk men å andra sidan socialt outvecklad. Men tveklöst både en sympatisk och varmhjärtad karaktär som däremot har väldigt svårt att bli tagen på något större allvar i en konkurrensinriktad värld.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Säker mark. Det börjar bli lite upp till bevis för Roberto Martinez och Wigan. De har befunnit sig i nedflyttningsträsket ett par säsonger i rad nu, trots att många menar att de egentligen är ett bättre lag än så. Där finns en idé om att spela attraktiv fotboll, men den behöver också bli mer effektiv.

Mitt tidiga tips: 14

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (12): Norwich City FC

Manager: Chris Hughton
Hemmaplan: Carrow Road (27,033)
Snittplacering: 31,6 (12 – C2 – LO1 – C22 – C17)

:::

Strategi

Det vore tämligen förmätet att hävda att det ligger någon djupare strategi bakom Norwichs avancemang från League One till Premier League inom loppet av två säsonger. Snarare är det att betrakta som en jackpot för Norwichs klubbledning, som mest en produkt av att klubben åtminstone har skapat stabilitet genom att inte leva över sina resurser. Norwich är och förblir en resursmässigt svag klubb, vars hopp om framgång beror på att man lyckas väl med taktik och scoutning.

Taktik

Norwichs anfallsspel förra säsongen var understundom smått, tekniskt och finurligt, och andra stunder klassiskt brittiskt, snabbt, vidlyftigt och byggt på fysik och styrka. Det var en kombination som rönde viss framgång i en liga som kanske är alltför van vid det ena eller det andra. Defensivt föll Norwich alltför ofta till föga, med en alltför högt stående och dåligt koordinerad backlinje. Där finns mycket att åtgärda.

:::

Transfers

Den absolut största transferfrågan för Norwich den här sommaren var att med alla möjliga medel behålla Grant Holt, vilket klubben nyligen säkrade i och med att Holt skrev på för ytterligare tre år. Värvningen av Steven Whittaker från Rangers förstärker försvaret, vilket är ett bra och nödvändigt första steg att förstärka en lagdel som inte riktigt höll måttet under förra säsongen.

Nyckelfråga

Hur beroende var Norwich av Paul Lambert som manager, och vad har egentligen Chris Hughton att bidra med till Premier League-scenen?

Nyckelspelare

Grant Holt. Otroligt viktig spelare för Norwich under föregående säsong, en riktigt klassisk brittisk centertank. Bland de enskilt viktigaste spelarna för sitt lag i Premier League. Tillför såväl tyngd som målfarlighet till Norwichs anfallsspel.

:::

Norwich som seriefigur: Zeb Macahan

Det finns något urgammalt fräscht med Zeb som varje nostalgiker och romantiker måste uppskatta. Å ena sidan får man intrycket att han rör sig så långsamt att det snart börjar växa mossa på honom, i nästa sekund blixtrar han till med en tyngdlagsupphävande råsop.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Nytt kontrakt. Att hålla sig kvar i Premier League är och förblir vad Norwich måste satsa på. Det återstår att se hur mycket av lagets framgång som hängde ihop med Paul Lambert. Jag fruktar att det var inte så lite, och att Norwichs momentum kort och gott nu är över.

Mitt tidiga tips: 20

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (11): Southampton FC

Manager: Nigel Adkins
Hemmaplan: St Mary’s Stadium (32,690)
Snittplacering: 40,4 (C2 – LO2 – LO7 – C23 – C20)

:::

Strategi

Under många säsonger var det något utav organisatoriskt kaos i Southampton, men detta har lugnat ner sig. I takt med ökad harmoni i styrelserummet så har klubben också hittat en mer eller mindre perfekt balans också vad avser klubbens generella fotbollsfilosofi. Denna baserar man på ett snabbt och innovativt passningsbaserat spel genomfört i stor utsträckning av unga spelare från den egna akademin, som hör till Englands bästa. Det har på två säsonger fört klubben från League One till Premier League.

Taktik

Southampton är ännu ett passningsbaserat lag som lite klichéartat brukar liknas vid Barcelona. Det är emellertid en liknelse de själva gör sitt allra bästa för att hålla vid liv. Ja, Southampton har ett passningsbaserat anfallsspel, och kan i den meningen beskrivas som den här säsongens Swansea, men jag skulle ändå karaktärisera Southampton som något mindre renodlade, och mer utav ett amalgam av nämnd stil och en mer brittiskt präglad mentalitet. Som en lyckad kombination utav Swansea och Norwich.

:::

Transfers

Det vore rimligt att anta att Nigel Adkins kommer att bygga vidare på den ryggrad som tagit laget till två raka uppflyttningar. Prejudikaten som Norwich och Swansea utgör är alltför talande emot andra alternativ, om inte annat. Dock så har klubben redan sprätt iväg £6m för att värva den skicklige anfallaren Jay Rodriguez från Burnley, och det ska bli väldigt intressant att se vad han kan åstadkomma tillsammans med Billy Sharp. I övrigt känns det huvudsakligen som att målvakt och försvar bör vara Southamptons prioritetsområden den här sommaren.

Nyckelfråga

Kommer Southampton kunna översätta sin spelidé i Premier League lika effektivt som Swansea gjorde förra säsongen?

Nyckelspelare

Billy Sharp. En oerhört nyttig målskytt för Southampton förra säsongen, och om han kan leverera mål även i Premier League i någorlunda normal omfattning så skulle jag säga att Southampton ligger väldigt bra till för att hänga kvar i Premier League.

:::

Southampton som seriefigur: Jax Teller

Motorcykelgängets egen Hamlet som slits mellan att bevara gamla värden och traditioner och samtidigt förnya och modernisera. För att överleva tvingas han inse att han måste kunna göra både och.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Nytt kontrakt. Mer än så ska man inte förvänta sig av Southampton, som förmodligen bara kommer att slippa ifrån de traditionella domedagstipsen från experterna (”åker ur redan till jul”) mest enbart för att det är en klubb vars namn vi känner igen. Varje år är det en nykomling som överraskar positivt, och den här gången tror jag det blir Southampton.

Mitt tidiga tips: 12

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (10): Swansea City AFC

Manager: Michael Laudrup
Hemmaplan: Liberty Stadium (20,532)
Snittplacering: 26,8 (11 – C3 – C7 – C8 – LO1)

:::

Strategi

Swansea är ett ytterst intressant exempel på en modern brittisk mindre klubb som inte har de ekonomiska förutsättningarna att konkurrera med de större klubbarna i Premier League på deras egna villkor, och därför väljer att konkurrera med taktisk innovation och kompetens som deras främsta tillgång. Om andra har mer pengar så får man se till att vara bättre på det man själv gör, en enkel slutsats. Swansea är besjälad av en stabil och långsiktigt tänkande organisation som möjliggör ett sådant förhållningssätt.

Taktik

Det är något speciellt med ett lags taktik när en nykomling i Premier League rankas bland de allra högsta, för att inte säga bästa, i Europa när det kommer till grad av bollinnehav och passningssäkerhet. När spelare som Joe Allen och Leon Britton nämns i samma andetag som Xavi och Iniesta. Den Barcelona-influerade taktiken att använda bollinnehav som offensivt såväl som defensivt fungerade ytterst väl för Swansea under förra säsongen.

:::

Transfers

Det stora frågetecknet under sommaren verkar vara huruvida Swansea kommer kunna knyta succélånet Gylfi Sigurdsson till sig, eller om han istället drar till Liverpool och Brendan Rodgers eller Tottenham. Huvudsakligen är det dock försvaret som Swansea behöver förstärka, särskilt som Steven Caulker har återvänt till Tottenham.

Nyckelfråga

Klarar Michael Laudrup av att acklimatisera sig till Swansea och till Premier League även i praktiken, och är han något att hålla i om det börjar blåsa snålt i tabellen?

Nyckelspelare

Danny Graham. En väldigt viktig targetspelare i Swanseas i övrigt passningsbaserade offensiva taktik. Ska Swansea lyckas i Premier League så behöver de en boxspelare som är såväl stark som målmedveten, i Graham har laget en sådan spelare.

:::

Swansea som seriefigur: Chandler Bing

Could there be any more passes? Chandler vore inte mycket utan sin ständige radarpartner Joey, och Swansea vore kanske inte Swansea utan radarparet Allen och Britton.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Nytt kontrakt. Det är lätt att tro att bara för att första säsongen blev en succé för Swansea så kommer de vara mer stabila den andra säsongen. Jag tror det är en tankefälla. Det kommer bli en svettig säsong för Swansea, därtill under en ny managers ledarskap.

Mitt tidiga tips: 16

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad betyder Robin van Persies dumpning av Arsenal?

Det är trots allt en mäktig känsla att vandra på Manhattan. Jag kom in med tåget till Penn Station i onsdags och på vandringen från stationen till hotellet passerade jag på kort tid Madison Square Garden, Empire State Building och Chrysler Building.

Jag är alltså på arbetsresa i New York och den här bloggen skriver jag från ett kontor med en rätt okej utsikt över FN-skrapan, UN Plaza och East River. Min tanke var att inte blogga under den här resan, och därför är samtliga bloggar skrivna på förhand under de första veckorna i juli.

Problemet med att skriva bloggar ett par veckor i förväg är emellertid att saker tenderar att hända. Som till exempel att Robin van Persie går ut med ett rätt kontroversiellt uttalande om att han inte vill förlänga sitt kontrakt med Arsenal, och därmed sätter igång en rejäl karusell i Premier League.

Diskussionerna har gått än hit och än dit om vad detta faktiskt betyder, och jag tänkte dra mitt strå till stacken med den här extrainsatta bloggen.

:::

Robin van Persies syfte och motiv

Jag har tidigare med emfas hävdat att Robin van Persie i sitt beslut att stanna eller lämna Arsenal kommer att välja det alternativ som erbjuder honom det för honom själv bästa karriärprospektet, vilket är en funktion utav såväl lön som möjlighet att vinna status och titlar. Givet van Persies uttalande så verkar detta onekligen också vara fallet.

Att påstå något sådant är inte detsamma som att säga att han definitivt kommer att lämna Arsenal, det är bara ett sätt att uttrycka att han beslutar utifrån sina egna intressen, inte utifrån någon form av så kallad lojalitet, ett begrepp vi supportrar brukar vilja klistra på dessa diskussioner. Gör detta van Persie illojal? Nej, inte i relativa termer. En spelare som Ryan Giggs brukar lyftas fram som ett framstående exempel på lojalitet. Men om inte Man Utd hade ständigt utmanat om titlar under alla hans år i klubben så hade han aldrig stannat ens fem år i Man Utd, än mindre 20.

Fotbollsspelare har en kort karriär och de fattar inte den här typen av beslut utifrån den definition av lojalitet som vi supportrar önskar betona.

Det är lätt att läsa ut från Robin van Persies uttalande att han nu önskar lämna Arsenal. Frågan är varför han gör just detta uttalande, som endast kan vara ämnat att sätta press på Arsenal och möjligen riskerar leda till att sänka det pris Arsenal kan få ut för honom. Ett svar erbjuds genom den blogg om ”fotbollsspelarnas dilemma” som jag skrev för snart ett år sedan.

Robin Van Persie befinner sig enligt den modellen i en situation där klubben inte vill sälja honom, och där fansen inte vill bli av med honom, och han måste därför tillämpa en variant utav den så kallade polska riksdag-strategin som, i och med att han förutser fansens reaktion, går över till en rysk roulette-strategi. Det är inte han som egentligen vill lämna klubben, det är klubben som tvingar honom till att vilja lämna.

Men är det egentligen så att Robin van Persie vill lämna Arsenal? De flesta fotbollsjournalister har onekligen kommit fram till den slutsatsen. Själv är jag, baserat på van Persies eget uttalande, mer osäker. Jag tror där finns en rätt god chans att han helt enkelt gör en så kallad ”Rooney”, att han går ut med ett uttalande ämnat att sätta press på Arsenal att förändra den policy och de strategier som fått klubben att falla ifrån som en seriös titelutmanare.

Det enda Robin van Persie säger i sitt uttalande som kan tydas som att han lämnar klubben är att han inte tänker förlänga sitt kontrakt. Men detta kan lika gärna förstås som i nuläget. Det mesta av uttalandet handlar nämligen om en kritik utav Arsenals policy, i långt högre utsträckning än vad som är normalt i sådana här uttalanden, och underförstått i det är att om Arsenal ändrar policy så kan van Persie också ändra sitt beslut.

I grund och botten finns där två huvudsakliga strategier för att förändra en organisation, att lämna organisationen (exit) eller att framföra kritik mot dess ledning (protest). Frågan är alltså om Robin van Persies primära syfte är att lämna Arsenal eller att påverka Arsenal. Hans uttalande kan ses som ett led i båda dessa strategier, det kan ses som ett försök att ordna en exit, men det kan också ses som den främsta formen av protest.

Man ska också komma ihåg att exit är en form utav påverkan. Fansen kommer att känna sig försmådda utav Robin van Persie, och hans motiv kommer av den anledningen att fördunklas. Men de av Arsenals supportrar som vill tänka lite längre kan läsa igenom van Persies uttalande och fundera över om de själva inte delar den kritik som van Persie riktar mot Arsenals policy.

:::

Betydelse för Arsenal som klubb

Naturligtvis har Robin van Persies uttalande, och förmodade önskan om en flytt från klubben, en betydelse för Arsenal som klubb.

Arsenal har haft en nedåtgående tendens under i princip de senaste fem åren, och det här förstärker just denna tendens. Det visar på en fallande status för Arsenal, frågor om huruvida de har blivit mer utav en sorts högre form utav farmarklubb har redan väckts. Det visar också på en fundamental oförmåga att behålla sina bästa spelare, vilket är ett svaghetstecken på den här nivån. En försvagad status gör det också svårare att attrahera nya spelare.

Möjligen är det värre än tidigare om just Robin van Persie lämnar Arsenal. Det är kanske första gången där inte finns några förmildrande omständigheter. I fallen Patrick Vieira och Thierry Henry kunde man hävda att de hade sina bästa år bakom sig. Cesc Fabregas hade en unik relation till Barcelona och Samir Nasri var lätt att framställa som en girig spelare. Ingen av dessa ursäkter är direkt tillämpliga på van Persie.

Risken är också att Robin van Persies vilja att lämna klubben blir till en grogrund för konflikt inom klubben. Supportrarna riskerar bli än mer desillusionerade med klubben och dess ledning. Men även inom klubbledningen anar vi redan konflikt, i och med minoritetsägaren Alisher Usmanovs bittra angrepp på majoritetsägaren Stan Kroenke och dennes investmentbaserade affärsmodell.

Mer konkret handlar det också om ännu en turbulent sommar för Arsenal, och med vidare frågetecken om klubbens omedelbara framtid. Laget och Arsene Wenger får helt enkelt ingen lugn och ro, detta i en situation, med en kraftigt ökad konkurrens inom Premier League, när de verkligen skulle behöva det. Hur många ronder klarar Wenger av att gå?

:::

Betydelse för Arsenal som lag

I och med att Robin van Persie så tydligt har placerat sig själv på marknaden så har det omedelbart lett till tankar om vilka Arsenal, med hjälp av den för van Persie betingade köpesumman, ska värva istället. Glöm det säger jag, dessa värvningar är nämligen redan gjorda. Arsenal, till skillnad från förra sommaren, har nämligen agerat preventivt den här gången, och värvningarna av Lukas Podolski och Olivier Giroud gjordes just med detta scenario i åtanke.

Dessutom, supportrarnas generella uppfattning om vad Robin van Persie kommer att inbringai försäljningspris är med all sannolikhet överdriven. En transfersumma är inte en direkt värdering utav spelarens kvalitet, utan av kontraktets återstående ekonomiska värde för klubben.

Värvningarna av Lukas Podolski och Olivier Giroud i all ära, men naturligtvis är det en sänkning utav den individuella kvaliteten om Robin van Persie lämnar klubben. Det är inte för inte som han diskuterades som en av världens bästa anfallare under förra säsongen, och han har under flera år varit Premier Leagues kanske tekniskt bäste rena avslutare. Det är inte något man ersätter i en handvändning.

Samtidigt är det mer oklart huruvida det är en kollektiv försämring. Försvinner en spelare kan laget och managern tvingas till att anpassa sig själva taktiskt, och som helhet är inte detta något som måste betyda en försvagning, tvärtom kan det istället leda till utveckling. Men allra minst måste man konstatera att Robin van Persies beslut att lämna Arsenal, om nu det är hans beslut, skapar en osäkerhet om kvaliteten på Arsenals anfallsspel.

En annan vanlig diskussionspunkt har varit att om Arsenal nu tappar Robin van Persie så försvinner deras chans att vinna Premier League den här säsongen. Detta är i mina ögon rent nonsens, ofta från de som egentligen borde veta bättre. Jag tror inte det har någon som helst betydelse, vare sig från eller till. Detta av ett tämligen intuitivt skäl.

Anledningen till att Arsenal under de senaste fem åren inte har varit en seriös utmanare om ligatiteln har varit lagets defensiva brister, inte lagets offensiv. Rent offensivt har laget alltid varit och är fortfarande, och kommer även utan Robin van Persie förmodligen fortsätta vara, tillräckligt bra för att Arsenal ska kunna vinna Premier League. Men lagets defensiva taktik och organisation har varit otillräcklig.

Robin van Persies betydelse för Arsenals Premier League-titelchanser är med andra ord en red herring, något som är ägnat att dra uppmärksamheten från det som är faktiskt betydelsefullt. Arsenal skulle kunna behålla van Persie, och värva in Cristiano Ronaldo och Leo Messi på ett bräde, utan en förbättrad defensiv organisation skulle Arsenal ändå inte vinna Premier League.

:::                                                                                                                                                        

Vilka klubbar är aktuella?

Givet att Robin van Persie nu framför titelchanserna som primärt motiv för att vilja lämna Arsenal, så återstår egentligen bara ett fåtal alternativ för honom att överväga.

Många supportrar hävdar att Arsenal aldrig skulle sälja till en annan engelsk klubb. Detta är så klart bara missriktat klubbpatriotiskt tjafs, Arsenal säljer till vilken annan klubb som helst så länge priset är det rätta. I England finns tre aktuella klubbar: Chelsea, Man Utd och Man City.

Ser vi till klubbarnas respektive spelarbehov så framstår såväl Chelsea som Man Utd som ytterst osannolika desinationer. Man City har ett uttalat intresse och framstår som det mest sannolika alternativet av dem alla, men förmodligen måste Man City först avlasta någon eller några av sina redan befintliga anfallare.

I Spanien är två klubbar teoretiskt möjliga, och ni vinner ingen kexchoklad genom att gissa vilka. Real Madrid har redan en anfallsuppsättning som de borde vara mer än nöjda med. Detta lämnar Arsenals gamla favoritklubb Barcelona. Det är inte omöjligt att Barcelona söker ett komplement till David Villa, och det faktum att Fabregas och van Persie är goda vänner är något som kanske också talar för den möjligheten.

Jag bedömer också två klubbar i Italien som praktiskt möjliga: Milan och Juventus. Inter har resurserna, men de ligger för långt ifrån övriga klubbar för att van Persie skulle kunna motivera detta med titelambitioner. Juventus sägs ha lagt ett mindre bud på van Persie redan och skulle därmed kunna ses som konkret intresserade. Själv funderar jag på om Milan skulle kunna se van Persie som en möjlig ersättare för Zlatan Ibrahimovic, om denne som ryktat har för avsikt att lämna klubben.

Rockaden med Edin Dzeko till Bayern München, Zlatan Ibrahimovic till Man City, som betraktar honom som ett större kap än Robin van Persie, och därmed Robin van Persie till Milan, vore onekligen en rätt lustig utveckling under sommaren.

Några övriga kandidater finns. Bayern München är en klubb som definitivt har både pengar och status nog för att försöka värva Robin van Persie. En riktig outsider är så klart PSG, vars status möjligen är tvivelaktig, men som definitivt har pengarna för att genomföra värvningen och som möjligen skulle kunna övertyga van Persie om styrkan i klubbens framtidsprospekt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (9): Sunderland AFC

Manager: Martin O’Neill
Hemmaplan: Stadium of Light (49,000)
Snittplacering: 13,4 (13 – 10 – 13 – 16 – 15)

:::

Strategi

Klubbens amerikanske ägare Ellis Short är hyfsat känd för att vara sparsam och inte direkt strössla pengar runt sig, och Sunderland spenderade hyfsat mycket pengar förra sommaren på en clear-out med blandad framgång. Utrymmet för Martin O’Neill att spendera också den här sommaren lär därför kunna vara något begränsat. Klubbens strategi kommer snarare vara att koka soppa på de ingredienser som redan finns i klubben, samt fylla på underifrån med yngre spelare. Det är ett tillvägagångssätt som O’Neill känner väl till från sin tid i Aston Villa.

Taktik

Sunderland har befunnit sig i något utav ett taktiskt ingenmansland under den senaste säsongen, de så kallade linjerna har inte alltid varit särskilt tydliga. Där har funnits en defensiv stomme, samtidigt som offensiven inte alltid har lyckats leverera vad som krävts och utlovats. O’Neills vanliga taktiska dispositioner är kända, intensiv press, snabba omställningar baserat på snabba yttrar, och det är också de tendenserna vi börjar se i Sunderland baserat på den gångna vårsäsongen.

:::

Transfers

I dagarna blev det klart att Sunderland värvar Carlos Cuellar från O’Neills gamla klubb Aston Villa, och därmed förstärker Sunderland sin backlinje. I övrigt är det möjligtvis först och främst i anfallet som Sunderland behöver fokusera på att förstärka, inte minst då världens bäste Bendtner har återvänt till Arsenal. Av lätt insedda skäl så går det intensiva rykten om att Gabriel Agbonlahor, även det en gammal O’Neill-adept, är på väg att flytta sitt pick och pack norrut.

Nyckelfråga

Kommer Martin O’Neill bli den förste managern på väldigt länge som hittar en bra och produktiv lösning på Sunderlands anfallsproblem?

Nyckelspelare

Sebastian Larsson. Var mer eller mindre ovärderlig för Sunderland förra säsongen med ett starkt defensivt arbete längs kanten, bra länkspel mellan mittfält och anfall, och utmärkt bolleverans in till de väntande anfallarna. En mångsidig spelare.

:::

Sunderland som seriefigur: Fox Mulder

En principfast klubb som vägrar ge vika för praktikaliteter och annat till synes förnuftigt resonemang. Har på så vis gjort sig själv lite omöjlig och har blivit förvisad till källarvalven. Men han jobbar oförtröttligt vidare i övertygelsen att sanningen finns någonstans därute.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Europa League. Om det finns någon form av sovande jätte kvar i Premier League så är det väl just Sunderland. Så goda förutsättningar, men så mediokra prestationer under alltför många säsonger. Jag tror Martin O’Neill kan vara precis rätt manager att få ett slut på den tendensen.

Mitt tidiga tips: 7

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (8): Reading FC

Manager: Brian McDermott
Hemmaplan: Madejski Stadium (24,161)
Snittplacering: 23,4 (C1 – C5 – C9 – C4 – 18)

:::

Strategi

Readings förutsättningar är klart förändrade i och med att Anton Zingarevich, klubbens nye ryske majoritetsägare, köpte klubben i slutet av maj. Förut var de en klubb ungefär som Stoke, men nu finns där potentialen till något större, även om sådant alltid är väldigt spekulativt. Klubbens tidiga ageranden under sommaren antyder i alla fall en vilja såväl som förmåga att investera i klubbens omedelbara utveckling.

Taktik

Brian McDermotts huvudsakliga taktik, som vann Reading The Championship och uppflyttning förra säsongen, går ut ett lågt spel, ett snabbt kantspel och snabba omställningar. För att ett sådant spel ska lyckas över en hel Premier League-säsong krävs ett ramstarkt centralmittfält och ett starkt såväl som effektivt anfall. Två områden Reading behöver förstärka.

:::

Transfers

Reading har redan gjort två riktiga klipp på transfermarknaden, i form av mittfältaren Danny Guthrie från Newcastle samt inte minst anfallaren Pavel Progrebnyak mitt framför ögonen på Fulham. Möjligheten att erbjuda högre lön än Fulham vittnar om Zingarevichs ambitioner med klubben. Med dessa två köp har Reading definitivt adresserat de två områden som först och främst behöver förstärkas. Dessutom har Reading växt fram som en av de mer troliga spekulanterna på Huddersfields lysande anfallare Jordan Rhodes.

Nyckelfråga

Håller Readings defensiva uppställning också för de ökade krav som Premier Leagues världsklassanfallare kommer att ställa på laget?

Nyckelspelare

Jem Karacan. En av Readings egna produkter. Otroligt betydelsefull kugge på Readings mittfält, och om han förmår prestera också på Premier League-nivå så vore mycket vunnet för Reading.

:::

Reading som seriefigur: Clay Davis

Den genomkorrupte statssenatorn i The Wire får mig alltid att tänka på fotbollens ryska och arabiska miljardärägare som exploaterat statliga resurser för privat vinning. Det var ett tag sedan Reading befann sig i Premier League, vem hade kunnat tänka sig att de skulle komma tillbaka med en sådan här form av uppkäftighet? Shiiiit!

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Nytt kontrakt. Naturligtvis måste ett nytt kontrakt vara målsättningen för Reading, men det är inte en lätt målsättning att uppnå. Konkurrensen i Premier League är hårdare än någonsin. Reading har ändå hyfsade förutsättningar med tillgång till resurser, och ett talangfullt lag har redan förstärkts under sommaren.

Mitt tidiga tips: 18

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (7): West Ham United

Manager: Sam Allardyce
Hemmaplan: The Boleyn Ground (35,016)
Snittplacering: 15,8 (C3 – 20 – 17 – 9 – 10)

:::

Strategi

West Ham har gjort stora åtaganden i syfte att realisera en strategi som bygger på att vara ett stabilt och etablerat Premier League-lag. Inte minst har jakten på Londons OS-arena varit ett led i den ambitionen. Därför var det ett bakslag när klubben för ett drygt år sedan åkte ur Premier League. Efter många om och men tog sig klubben ändå omedelbart tillbaka, och uppgiften har fallit på Sam Allardyce att skapa ett lag och en organisation som håller för en längre period i Premier League.

Taktik

Taktiska spörsmål var ofta på tapeten under förra säsongen i West Ham. Fansen vill se en attraktiv fotboll samtidigt som Sam Allardyce ofta svarar för en effektiv fotboll. Kontrasten mellan attraktiv och effektiv fotboll kommer att förfölja laget också den här säsongen, men så länge det går bra för West Ham så kommer inte protesterna bli alltför högljudda. Men kanske har Swansea och Norwich visat att en konservativ spelstil som Allardyce förespråkar inte nödvändigtvis är den mest effektiva för en nykomling som vill etablera sig i Premier League.

:::

Transfers

Det har hänt mycket redan med West Ham det här transferfönstret. Inte minst målvaktspositionen har förändrats. Robert Green har lämnat klubben och in har två målvakter, Stephen Henderson och Jussi Jääskeläinen, kommit. På mittfältet har West Ham förstärkt med Mohamed Diame från Wigan, och i övrigt har klubben gjort sig av med vad de betraktar som överflödiga spelare. Allt detta har skett utan att spendera en krona. Något mer kommer säkert hända under sommaren, men West Ham känns i stora drag hyfsat färdiga med sina planer.

Nyckelfråga

Kommer West Hams anfall kunna hävda sig i Premier League?

Nyckelspelare

Kevin Nolan. Lagets mittfältsdynamo som ska förse spelare som Carlton Cole och Ricardo Vaz Te med det understöd de behöver för att göra de mål som kan förlösa West Ham den här säsongen.

:::

West Ham som seriefigur: Tony Soprano

En på ytan tämligen respektabel figur. Under ytan finns däremot ångest och ett välstånd baserat på några av samhällets mer skumma element. Big Sam är så klart ingen connected guy, men tveklöst är han väl en sådan där rätt klassisk brittisk tough guy till manager.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Nytt kontrakt. Allt annat vore ett sportsligt såväl som finansiellt misslyckande för West Ham. De borde också kunna ha goda möjligheter att hålla tre lag bakom sig i Premier League under den kommande säsongen. Men jag betvivlar att West Ham kommer kunna hävda sig så mycket mer än så.

Mitt tidiga tips: 17

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (6): Man City

Manager: Roberto Mancini
Hemmaplan: Etihad Stadium (47,726)
Snittplacering: 5,6 (1 – 3 – 5 – 10 – 9)

:::

Strategi

Strategi är något som brukar vara behövligt när man arbetar med begränsade resurser. Huruvida man i den meningen kan tala om en strategi för Man City är oklart, de kommer fortsätta dammsuga marknaden på de spelare de är intresserade av till dess att mättnad börjar infinna sig. Det oroande molnet på horisonten är financial fair play-reglerna, och Man Citys strategi för att komma tillrätta med dem kommer vara att omvandla rena ägarbidrag till kommersiella sponsoravtal.

Taktik

Man City har ingen anledning att i någon egentlig mening utvärdera sina taktiska dispositioner. Laget är byggt runt en enastående stark defensiv som de kompletterar med i sina bästa stunder en strålande offensiv. Det fanns klara tendenser under förra säsongen att motståndare börjat begränsa Man City genom att ligga centralt i sin försvarslinje, och det är något som Mancini måste hitta ett medel mot.

:::

Transfers

När det gäller Man City så är naturligtvis ryktena legion så här års, men hittills har inga konkreta affärer gjorts. Inte minst kopplas klubben samman med Robin van Persie, men status på den affären är ytterst oklar. Mancini har tidigare talat om behovet av att öka bredden på mittfält och anfall, men det är mittförsvaret där det fortfarande finns utrymme för ett rejält kvalitetslyft på bredden.

Nyckelfråga

Hur kommer Man City och Roberto Mancini agera för att den här säsongen bättre balansera Premier League med Champions League?

Nyckelspelare

Yaya Touré. Otroligt betydelsefull spelare för Man City som dessutom har en tendens att växa i de riktigt stora matcherna. Den pjäs med vilken Roberto Mancini först och främst kan förändra en matchbild, från försiktig defensiv till intensiv offensiv.

:::

Man City som seriefigur: Johnny Drama

Hade tidig framgång med har sedan dess hamnat i skuggan av sin betydligt mer glamouröse och lyckade brorsa. Försöker med alla möjliga medel hitta en fot in i branschen igen, och samtidigt som Vinces karriär börjar normaliseras så börjar livet och karriären till sist falla på plats för Johnny. Victory!

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Titeln. Någon annan målsättning kan omöjligtvis vara rimlig, efter att Man City förra säsongen vann ligan på det mest dramatiska av sätt. Huruvida de kan göra en så värst mycket bättre säsong än vad de gjorde är oklart, men att faktiskt ha vunnit ligan tidigare kan få dem att spela under något mindre press, vilket kan vara till hjälp.

Mitt tidiga tips: 1

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (5): Chelsea FC

Manager: Roberto Di Matteo
Hemmaplan: Stamford Bridge (41,837)
Snittplacering: 2,6 (6 – 2 – 1 – 2 – 2)

:::

Strategi

Chelsea har varit en klubb på tillväxt alltsedan Roman Abramovich tog över klubben, därtill hjälpt av stabila TV-intäkter och kommersiell utveckling. Vinsten i Champions League den gångna säsongen bidrar till att stabilisera denna intäktsbas ytterligare en säsong. Kommande financial fair play-regler har tvingat Chelsea att anpassa sina kostnader, som fortfarande i hög utsträckning överstiger klubbens intäkter. Organisatoriskt förblir Chelsea en klubb i permanent revolution, men känslan är ändå att det hela är på väg att lugna ner sig något efter de senaste årens smått osannolika karusell.

Taktik

Försöken har varit flerfaldiga att göra Chelsea till ett mer expansivt och offensivt spelande lag. Detta har emellertid haft dokumenterade effekter på lagets defensiva stabilitet, något som den gångna säsongen såg dem falla till en lätt otrolig sjätteplats i tabellen. Det var först en återgång under Di Matteo till den stabila och lågt liggande defensiv som laget är uppväxt med som Chelseas säsong stabiliserades och de lyckades spela hem såväl FA-cupen som Champions League. Utvecklingen av spelartruppen gör dock att Chelseas försök att spela ”bättre fotboll” kommer fortsätta.

:::

Transfers

Chelsea har varit aktiva tidigt den här sommaren. Först säkrades Marko Marins signatur och därefter landade Chelsea prestigevärvningen Eden Hazard mitt framför nosen på ett flertal konkurrenter. Därtill har ett antal spelare lämnat klubben, bland dem Didier Drogba, José Bosingwa och Salomon Kalou. Det är först och främst på mittfältet och i försvaret som Di Matteo behöver koncentrera sina ansträngningar den här sommaren, där är Chelseas spelartrupp i det tunnaste laget. Luka Modric, Marouane Fellaini samt Portos ytterback Alvaro Pereira har samtliga ryktats till Chelsea.

Nyckelfråga

Med vilket tidsperspektiv tillåts Roberto Di Matteo jobba?

Nyckelspelare

Juan Mata. Spanjoren är den tänkta spelaren i Chelseas nya lagbygge som är tänkt att vara spindeln i nätet mellan mittfält och anfall, samt även kunna bidra med en hälsosam målskörd på egen hand. Kort och gott, han ska vara för det nya Chelsea vad Frank Lampard varit för det gamla Chelsea. Lyckas han så blir Chelsea ett formidabelt lag.

:::

Chelsea som seriefigur: Al Swearengen

Deadwoods tuffaste och smutsigaste saloonägare och entreprenör. Skyr inga medel i sin strävan att kontrollera stadens utveckling. Tar väl hand som sin talangreserv i form av prostituerade och underhuggare, men drar sig heller inte för att mata de som inte längre gör någon nytta till Wus grisar.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Titeln. Visst kom Chelsea på sjätteplats förra säsongen, men det är också lite svårt att betrakta det som något annat än en rejäl olycka på arbetet. Särskilt som Chelsea också satsat så tydligt inför den här säsongen. Att missa Champions League är helt enkelt inte ett alternativ för Chelsea. Klubben har alla förutsättningar att utmana de båda Manchesterlagen i toppen av tabellen, och får de ordning på sin defensiv så lyckas de också med det.

Mitt tidiga tips: 3

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (4): Fulham FC

Manager: Martin Jol
Hemmaplan: Craven Cottage (25,700)
Snittplacering: 10,6 (9 – 8 – 12 – 7 – 17)

:::

Strategi

De senaste fyra årens utveckling i Fulham har varit väldigt imponerande, där man gått från att vara ett nedflyttningshotat lag till att inte bara etablera sig i Premier League, utan även nå viss framgång i europeiskt cupspel. Roy Hodgson skapade en stabil grund på vilken Martin Jol bygger vidare. Mohamed Al-Fayed bidrar med ett konstruktivt ägande, men klubbens långsiktiga strategi består i att utveckla sin egen ungdomsakademi, vilken nu börjar bära frukt.

Taktik

Fulhams framgångar har varit baserade på en defensiv organisation som gjort dem relativt svårslagna. De senaste säsongerna har Clint Dempseys offensiva farlighet adderat till denna defensiv. Fulham har många karaktärsspelare på sitt centrala mittfält, men vill de utöka sina taktiska alternativ så behöver de börja söka rätt på yttermittfältare som inte enbart är snabba utan också mer tekniskt begåvade.

:::

Transfers

Fulham har misslyckats med att knyta Pavel Progrebnyak till klubben, men har istället plockat hem Mladen Petric från Hamburg, en bra värvning som kan utgöra ett värdefullt komplement till Clint Dempsey. Det är primärt anfallet och ytterpositionerna som Fulham bör rikta in sig på i sommar, även om klubben också ryktas vara väldigt intresserade av Besiktas tjeckiske försvarare Tomas Sivok.

Nyckelfråga

Vilka spelare kan Fulham få upp från sin ungdomsakademi?

Nyckelspelare

Clint Dempsey. Lagets offensive motor som inte bara producerar mål i goda mängder utan också bidrar till att flytta laget uppåt i planen. Mycket av Fulhams kliv uppåt i Premier League-tabellen kan spåras tillbaka till just Clint Dempsey.

:::

Fulham som seriefigur: Nancy Botwin

Fulham är onekligen något av förortslaget i London som med små medel gör sitt allra bästa för att försörja sig självt jämte betydligt mer välbärgade motståndare. Lika parodiskt överdrivet som för Nancy i Weeds blir det kanske aldrig, men Fulham attraherar precis som Botwins en udda samling karaktärer.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Övre halvan. Fulham är ett lag med kvalitet för att befinna sig på tabellens övre halva. Så värst mycket mer än så tror jag däremot inte det blir fråga om. De är i bästa fall outsiders för en av Europa League-platserna. Att Danny Murphy lämnar klubben tror jag kan kosta dem den här säsongen.

Mitt tidiga tips: 11

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (3): Liverpool FC

Manager: Brendan Rodgers
Hemmaplan: Anfield (45,522)
Snittplacering: 5,4 (8 – 6 – 7 – 2 – 4)

:::

Strategi

Liverpool är förvisso en klubb med stora resurser, en kontinuerligt fullsatt arena samt ett starkt kommersiellt varumärke, samt goda TV-intäkter garanterar detta. Samtidigt måste Liverpool också leva inom dessa resurser, då ägarna vill ha avkastning på sin investering. Organisatoriskt är Liverpool något utav ett nybygge inför den här säsongen, vilket är något som riskerar skapa vissa oroligheter på och runt planen.

Taktik

Något utav en öppen fråga i och med Liverpools managerbyte i sommar. Det spekuleras i att Rodgers föredragna stil med mycket bollinnehav och ett kortpassningsbaserat anfallsspel inte riktigt passar ihop med Liverpools nuvarande spelarmaterial, och förmodligen kommer vi få bevittna något utav en övergångsfas. Med Liverpools spelarmaterial så har dock Rodgers väldigt mycket att jobba med, och många alternativ att tillgå. Liverpools primära problem förra säsongen var anfallsproduktionen.

:::

Transfers

Några spelare, som bedömts som överflödsmaterial, har lämnat men hittills har inga spelare tillkommit. Den spelare som det ryktas mest flitigt om är Gylfi Sigurdsson, tidigare utlånad till Swansea, därav kopplingen. Huruvida Liverpool är i behov av ännu fler mittfältare är dock oklart. Sommarens transferinsatser borde vara inriktade på att bredda lagets anfall samt att hitta en kvalitetsspelare på högeryttern.

Nyckelfråga

Hur mycket tålamod har klubbens ägare och inte minst dess supportrar om inte Liverpool uppvisar en omedelbar förbättring från tidigare säsongers mediokra resultat?

Nyckelspelare

Steven Gerrard. Inte bara för att det är han, utan också för att mycket av hur Rodgers ska lösa Liverpools mittfältsknutar hänger ihop med hur han där placerar Gerrard, eller möjligen hur Gerrard låter sig placeras. Hittar Rodgers en för laget konstruktiv roll för Gerrard, baserat på realism snarare än romantik, så är mycket vunnet för Liverpool.

:::

Liverpool som seriefigur: George Costanza

Åren har tärt på Liverpool I form av återkommande olyckor. Som ett sätt att hantera detta har stämningen blivit såväl cynisk som präglad av ett icke ringa mått av galghumor bland de som följer klubben. Likt Costanza vars hjälte är George Steinbrenner fogar man nu sitt hopp till amerikanska klubbägare.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Champions League. Något som måste vara Liverpools naturliga ambition på kort sikt, också en ambition som ägarna ser som absolut grundläggande. Liverpool har helt klart spelarmaterialet och övriga förutsättningar för att uppnå detta, men måste hitta en taktik och harmoni som realiserar den spelartruppens potential.

Mitt tidiga tips: 5

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (2): West Bromwich Albion

Manager: Steve Clarke
Hemmaplan: The Hawthorns (26,272)
Snittplacering: 16,8 (10 – 11 – C2 – 20 – C1)

:::

Strategi

Det är slående hur lika West Broms förutsättningar är deras främsta rivals Wolves, men också hur olika dessa båda klubbars utvecklingar har varit under de senaste åren. Resurserna är begränsade naturligtvis, men West Brom har med kloka värvningar och en konservativ men konsekvent spelidé etablerat sig som ett stabilt Premier League-lag.

Taktik

Grunden sattes redan med Roberto Di Matteo, men förädlades under de säsonger som Roy Hodgson var ansvarig för laget. Laget bygger först och främst på defensiv organisation, varifrån West Brom satsar på ett tämligen traditionellt brittiskt omställningsspel. Räkna med en liknande spelidé under Steve Clarke, vars främsta kompetens är just organiseringen av det defensiva positionsspelet.

:::

Transfers

Alldeles nyligen blev det klart att West Brom permanentar Ben Fosters övergång till klubben, varmed målvaktsfrågan är säkrad. Annars handlar mycket av sommaren för Steve Clarke om att lyckas behålla den framgångsrika anfallsduon Peter Odemwingie och Shane Long. Utöver detta borde en rimlig ambition vara att öka bredden i försvarslinjen såväl som på det centrala mittfältet.

Nyckelfråga

Hur klarar Steve Clarke av övergången från att vara assisterande manager till att vara den som sitter i fotbollens hetaste stol?

Nyckelspelare

Jonas Olsson. Svensken har växt ut till en oerhört viktig kugge i West Broms försvarsspel och har en ledarposition i laget. Är inne på kontraktets sista år och West Brom kommer göra allt de kan för att förlänga med Olsson.

:::

West Brom som seriefigur: Andy Sipowicz

Den bittre och något cyniske detektiven från NYPD Blue personifierar West Brom rätt bra. Svårsmält men svår att inte sympatisera med, trots ett flertal rätt osympatiska drag. Dalar upp och ner i humöret, något som till stor del hänger ihop med osäkerheten kring sin egen allmänna status.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Säker mark. Utifrån de två senaste säsongernas ligaplaceringar i mitten av tabellen borde Steve Clarke kunna bygga vidare. Om West Brom dras in i den här säsongens nedflyttningsstrid är det ett steg tillbaka i utvecklingen, men mer än att undvika detta är heller inte riktigt rimligt att förvänta sig.

Mitt tidiga tips: 13

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför Premier League 2012/13 (1): Everton FC

Manager: David Moyes
Hemmaplan: Goodison Park (40,157)
Snittplacering: 6,4 (7 – 7 – 8 – 5 – 5)

:::

Strategi

Evertons läge är som alltid lite utsatt. Ekonomiskt är klubben tvingad att vända på mynten, och möjligheterna till investering och utveckling är därför klart begränsade. Organisatoriskt är klubben stabil på den sportsliga sidan, men klart outvecklad på den kommersiella. Evertons strategi måste alltså fortsätta vara att med små medel få fram mesta möjliga värde ur sin strålande scoutning och en av Englands allra bästa och mest produktiva ungdomsakademier.

Taktik

David Moyes har konstruerat Evertons stabila lagbygge på ett av ligans mest solida försvar. Defensivt håller Everton högsta ligaklass, väl i paritet med övriga topplag. En trygg backlinje kompletteras utmärkt av ett defensivt balanserat mittfält. Evertons generella taktiska problem genom åren har varit att också producera offensivt i tillräcklig utsträckning. Nikica Jelavic har åtgärdat anfallssidan av detta problem, men på centralt mittfält finns nu ett vacuum sedan Mikel Arteta lämnat klubben.

:::

Transfers

Everton har inte genomfört några spelarköp ännu, och klubbens begränsade resurser gör att inte många heller är att förvänta. Det tydligaste ryktet just nu är att klubben jagar anfallaren Steven Naismith, som under sommaren lämnat Rangers som fri agent. Vad som bör ligga högst upp på David Moyes önskelista är annars en central offensiv mittfältare, som klarar av att länka ihop mittfält och anfall.

En utmaning i övrigt för Everton blir annars att behålla sina nuvarande spelare. Leighton Baines har ryktats till Man Utd, och Marouane Fellaini har nämnts i samma meningar som Chelsea. Två väldigt betydelsefulla spelare för Evertons ambitioner.

Nyckelfråga

Klarar Everton av att behålla sina nyckelspelare, eller tvingar konkurrenternas intresse och den egna ekonomiska situationen dem att casha in på dessa spelare?

Nyckelspelare

Marouane Fellaini. Ytterst viktig spelare för Everton att behålla. Kraftfull central mittfältare som håller ihop lagets defensiv och offensiv. Bra positionsspel och bra passningsspel, men i nuläget kanske alltför ensam på Evertons centrala mittfält.

:::

Everton som seriefigur: Bobby Ewing

Lillebror i staden, till vad som känns som en elakare och mer hänsynslös storebror. Ser ut att förlora kriget, men lyckas ändå vinna några slag här och där. Alla gillar på något vis Everton, men det ger ju också en känsla av lite prydlig rättrådighet.

:::

Rimlig målsättning 2012/13

Övre halvan. Everton har prenumererat på dylika positioner under senare år men samtidigt har också ligans konkurrens ökat dramatiskt. Förr fanns en outtalad ambition om Champions League, något sådant är dock inte längre en möjlighet. Europa League kan vara möjligt, men även här är cupspelet troligtvis klubbens bästa chans.

Mitt tidiga tips: 8

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betyg på Premier Leagues värvningar

Idag öppnar formellt Premier Leagues transferfönster, men trots detta så har ju ändå ett helt gäng övergångar till klubbarna i Premier League formellt slutförts innan dess.

Kontinuerligt under sommaren kommer jag att dagligen utvärdera de gjorda värvningarna. Ett projekt som jag inleder här och nu genom att utvärdera samtliga de värvningar som gjorts klart fram till den 1 juli.

Ett undantag kommer däremot behöva göras tämligen omedelbart, då jag åker iväg på arbetsresa i ett par veckor. Samtidigt under denna tid kommer jag att titta framåt mot den kommande säsongen med en genomgång lag för lag, två bloggar om dagen.

Viktigt att hålla i åtanke att vad jag utvärderar i den här bloggen, och i kommande bloggar, inte är spelaren utan värvningen. En spelare kan vara världsklass utan att för den sakens skull fylla något större behov för den köpande klubben.

Vad jag bedömer är också endast värvningens kvalitet och relevans, jag har inte för avsikt att bedöma huruvida spelaren motsvarar transfersummans värde eller ej. En sportslig bedömning endast, ej ekonomisk.

Endast om det på ett trovärdigt sätt går att argumentera att klubben i och med värvningen förspillt möjligheten att värva ett flertal andra spelare den bättre behövt kommer det att påverka min bedömning av värvningen som sådan.

So, let’s get it on!

:::

Berömlig (+++++)

Shinji Kagawa – Man Utd, £17m. Extremt svårt att hitta argument mot den här värvningen. Finansiellt en hitvärvning. Japanen har också varit en av Dortmunds mer imponerande spelare under en ytterst framgångsrik period för klubben. En spelare vars position på planen fyller ett tydligt behov för Man Utd och med potential att lyfta laget som helhet.

:::

Med beröm godkänd (++++)

Samba Diakite – QPR, £3,5m. Något okänd och därför också något underskattad defensiv mittfältare som varit på lån från Nancy under det senaste halvåret. Presterade bra i QPR under våren och har visat sig stabil på en position som är väldigt viktigt för ett lag i botten av tabellen.

Mohamed Diame – West Ham, fri. En inspirerad värvning av West Ham av den ytterst talangfulle defensive mittfältaren, som ägnat de tre senaste säsongerna åt att uträtta stor nytta i Wigan. Har möjlighet att verkligen utvecklas som spelare i West Ham.

Ben Foster – West Brom, £4m. Målvakten har varit på lån till West Brom den senaste säsongen, och £4m är ett klart bra pris för West Brom att lösa en bevisat bra målvakt, för ett lag för vilka en bra målvakt är om inte guld så i alla fall Premier League-säkerhet värd.

Rob Green – QPR, fri. QPR:s behov av en målvakt är väl egentligen tveksamt, Paddy Kenny imponerade under den gångna säsongen, men frågan är om den andra säsongen kommer vara lika förlåtande. Green är en målvakt med etablerad Premier League-cred, det är en förstärkning.

Eden Hazard – Chelsea, £32m. En riktig prestigevärvning av Chelsea som fortsätter sitt projekt att föryngra och delvis också förändra sitt klassiska och titelvinnande lagbygge. Med värvningen av Hazard signalerar Chelsea att förra säsongens sjätteplats var ett olycksfall i arbetet.

Nick Powell – Man Utd, £4m. Powell är en av Englands allra mest omtalade och beundrade unga talanger. Man Utd vann dragkampen om honom, och värvade en spelare på en delvis eftersatt position, med all potential att vara en av Premier Leagues storstjärnor inom några år.

:::

Väl godkänd (+++)

Romain Amalfitano – Newcastle, fri. Newcastles franska projekt fortsätter, en spelare som onekligen passar in i klubbens scoutingprofil. Den gångna säsongen har lärt oss att inte tvivla på klokheten i Newcastles värvningar, men man kan börja undra om klubben inte börjar få nog av unga, franska offensiva mittfältare.

Olivier Giroud – Arsenal, £13m. Jodå, naturligtvis är det en god värvning av Arsenal. Som dock blir ”ännu bättre” endast om klubben också säljer Robin van Persie, varmed laget ändå blir sämre som helhet. Skicklig spelare, men där finns en dokumenterad risk att anfallare från Ligue 1 inte nödvändigtvis levererar i Premier League.

Ryan Nelsen – QPR, fri. En åldrande karriärsspelare med massvis av erfarenhet från Premier League och engelsk fotboll. Befinner sig definitivt i sin karriärs höst, men har definitivt något eller några år kvar i kroppen varmed han kan bredda och förstärka QPR:s försvar.

Mladen Petric – Fulham, fri. Efter att ha misslyckats med att behålla Progrebnyak i klubben så fortsätter Martin Jol fiska anfallare i Bundesliga. Han har fastnat för Petric, som Jol känner till sedan tiden i Hamburg, och det har han nog inte gjort alltför dumt i. En spännande värvning.

Lukas Podolski – Arsenal, £11m. En spelare som bidrar med såväl kvalitet som erfarenhet till Arsenals lagbygge. Kan ha få en nytändning så blir han väldigt värdefull för Arsenal. Enda sättet att tycka att värvningen är strålande till skillnad från bra är emellertid att tycka att Gervinho kanske inte riktigt motsvarat de högt ställda förväntningarna på honom.

Jay Rodriguez – Southampton, £6m. Killen kan definitivt göra mål, han har producerat dem i tvåsiffrigt antal för Burnley i The Championship under de två senaste säsongerna. Man kan tycka att transfersumman var rätt hög, men det är en spelare som Southampton verkligen kan få ett stort värde utav.

:::

Godkänd (++)

Stephen Henderson – West Ham, okänt. En irländsk målvakt utav okänd kvalitet med Premier League-mått mätt, uppfostrad i Aston Villas strålande akademi. West Ham tar en klar chans med Henderson, som dock har potential att vara en god ersättare för flyktade Robert Green.

Brett Holman – Aston Villa, fri. Australiensisk anfallare som plägat sitt yrke i Holland de senaste säsongerna. Skrev på ett förkontrakt i mars och är alltså värvad av Alex McLeish snarare än Paul Lambert, vilket kan försvåra för honom i klubben. Men spelaren är intressant, och han har potential att göra ett avtryck i Aston Villa.

Andy Johnson – QPR, fri. Erfaren anfallare som är något utav en journey man i Premier League. Han har gjort sparsamt med mål sedan hans väldigt produktiva tid i Crystal Palace, delvis begränsad av skador. Känslan är att det är en spelare som kan vara nyttig, men vars rykte också är något överskattat.

Jussi Jääskeläinen – West Ham, fri. Ännu en målvaktsvärvning av West Ham, och någon som väl är tänkt att betraktas som något utav en gardering utifall Henderson inte håller måttet. Som sådan är Jääskeläinen ett bra bet, med närmare 500 matcher i Boltontröjan.

Marko Marin – Chelsea, £7m. En värvning som möjligtvis hamnat i skymundan av den långt mer spektakulära Hazard-värvningen. Dock en spelare som har potential att göra mycket nytta för Chelsea, ungefär på det vis som jag upplevt att Salomon Kalou gjort nytta för laget tidigare.

Garath McCleary – Reading, fri. Kommer från Nottingham Forest där han etablerat sig som en klassisk engelsk ytter. Oprövad i Premier League, och det är väl något oklart om han egentligen har något att bidra med på den nivån, även om han den gångna säsongen röstades fram av fansen som säsongens spelare.

George Williams – Fulham, okänt. Fulham har under senare år byggt upp en alltmer produktiv och framgångsrik akademi. Värvningen av 16-årige Williams från MK Dons ska ses i det ljuset. Det är emellertid ingen spelare som kommer ha någon effekt på den kommande säsongen.

:::

Underkänd (+)

Jag har svårt att uppfatta någon värvning hittills som direkt underkänd, sett till spelarnas kvalitet såväl som aktuell spelartrupps behov.

:::

Varsågoda att tycka till om något som jag med goda skäl misstänker att väldigt många har väldigt starka åsikter om.

…………………………………………………

Bortrest har jag varit. Tack i efterhand för alla positiva kommentarer om några av bloggarna under veckan. Kul att de uppskattas, vissa av dem var faktiskt också rätt roliga att skriva.

:::

En utvärdering av Englands EM-insats? Jodå, bättre än väntat, eller snarare befarat, skulle jag säga. Taktiken var måhända överdrivet defensiv, men kanske så också av nöden. Möjligen är det där England måste börja, för att bygga vidare därifrån.

:::

Som sagt, från och med imorgon så kommer jag inleda en lag för lag-genomgång inför Premier League-säsongen 2012/13.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv