Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

EFL Championships åtta hetaste klubbar!

Peter Hyllman 2020-11-30 06:00

De senaste åren har varit några av de allra bästa åren i EFL Championship. Varenda säsong har varit jämnare och tuffare än den förra, och varje säsong har det funnits några riktigt bra och klassiska lag som haft höga förhoppningar och stora ambitioner. Det har varit väldigt spännande att följa klubbar som Wolves, Aston Villa, Leeds, Sheffield United med flera på olika vägar och sätt ta sig tillbaka till Premier League.

Den här säsongen har det hittills inte varit riktigt lika lätt att hitta något specifikt att engagera sig i med EFL Championship. Ligan är för all del precis lika jämn och oviss som alltid, men med klubbar som Leeds, Aston Villa och Wolves uppflyttade till Premier League har det visat sig svårare att hitta den där tydliga storyn i säsongen som ändå alltid har funnits förut. Engagemanget har blivit svårare att fokusera.

Där finns inte längre i samma utsträckning utbudet av klassiska klubbar som hemsökta av sin egen historia jagar en återkomst till Premier League efter flera år fördrivna till den engelska fotbollens vilderland. Möjligen kan man tycka att EFL Championships brist på profil den här säsongen speglas lite i tabelltoppen efter 14 omgångar, där nyss nedflyttade Norwich, Bournemouth och Watford ligger etta, tvåa och trea.

ANNONS

Visst har det varit en betydande del i kritiken av hela upplägget med Premier Leagues fallskärmsbetalningar att det ger de nedflyttade klubbarna en alldeles för stor fördel jämfört med övriga klubbar. Men verkligheten har oftast för att inte säga alltid visat sig vara annorlunda. Att vara nyss nedflyttad klubb i EFL Championship har visat sig inte vara någon som helst garanti i den tuffa konkurrensen.

Förvisso går det väl att uppskatta även de nyss nedflyttade klubbarna. Norwich är en trevlig klubb som spelar trevlig fotboll, och egentligen min enda invändning mot dem är att de känns lite trista på så sätt de verkar sakna ambitioner. Bournemouth har under sina fem år i Premier League hunnit bygga upp ett riktigt starkt lag, trots att de tappat många av sina bästa spelare. Watford är alltid ett starkt lag i dessa sammanhang.

ANNONS

Men vilka klubbar, utöver de nyss nedflyttade klubbarna, ligger dock närmast till hands att faktiskt fokusera sitt engagemang på under den här säsongen i EFL Championship? Vilka är de åtta hetaste klubbarna i EFL Championship som det på ett eller annat sätt hade varit roligast att få tillbaka till Premier League?

(8) Stoke City

Nu var det egentligen inte så länge sedan som Stoke själva var en nyss nedflyttad klubb från Premier League, och dessutom en klubb som sedan ett antal år tillbaka överstannat sitt välkomnande i Premier League. Men det har hunnit bli en annan klubb än den som tog sig upp till Premier League förra omgången och frustrerade storklubbarna, eller den som försökte bli Barcelona genom att värva på deras överskottslager. Michael O’Neill har steg för steg börjat få ordning på Stoke, och det i sig får mig att placera dem före lag som Sheffield Wednesday med Tony Pulis och Middlesbrough med Neil Warnock.

ANNONS

(7) Luton Town

Den stora invändningen mot det här valet är så klart att det helt enkelt inte kommer att hända, att det är alldeles för osannolikt. Men det är en rätt vacker historia ändå med Luton Town som för tio år sedan formulerade målsättningen att de 2020 skulle ha tagit sig tillbaka till Football League men alltså redan skymtar Premier League någonstans på en inte alltför avlägsen horisont. Att det skulle vara en vacker historia med Luton Town i Premier League går inte heller att förneka. Dessutom finns viss charm runt Nathan Jones återkomst som manager inför säsongen.

(6) Queens Park Rangers

Har tillbringat ett antal år nu i EFL Championships rätt anonyma mittenskikt. Lite för bra för att verkligen riskera åka ur serien, men samtidigt inte tillräckligt bra för att utmana om vare sig uppflyttning eller playoff. Tittar vi på tabellplaceringen just i nuläget så finns väl just ingenting som tyder på att det skulle vara annorlunda den här säsongen. Spelmässigt finns det dock en hel del intressant med QPR, som Mark Warburton har börjat få att spela på ett sätt som påminner rätt mycket om Brentford i dess bättre stunder. Kanske inte så konstigt, givet Warburtons bakgrund i lokala rivalen Brentford.

ANNONS

(5) Nottingham Forest

Mer eller mindre varenda människa vill så klart ha Nottingham Forest tillbaka till Premier League. Mer eller mindre skolboksdefinitionen av den klassiska engelska klubben med en framgångsrik historia, två raka Champions League-titlar mellan 1979 och 1980, som åkte ur Premier League alldeles i samband med millennieskiftet för att därefter aldrig hitta tillbaka. Forests problem i det här avseendet är kanske tudelat. Dels att de inte riktigt har storleken i sig i form av resurser och förutsättningar. Dels att deras säsongsinledning mer varnar för fara för nedflyttning än möjlighet till uppflyttning.

(4) Preston North End

Något utav de klassiska klubbarnas anfader i engelsk fotboll. Dominerade engelsk fotboll i dess vagga under slutet av 1800-talet men efter att ha åkt ur högsta divisionen runt 1960-talet så har de aldrig lyckats hitta tillbaka. Preston är ett frustrerande lag på så sätt att de har en höjd i sin fotboll som definitivt skulle räcka för att ta dem till Premier League men att de lite för ofta och stundtals oförklarligt misslyckas med att nå denna höjd och istället förlorar matcher de på pappret borde vinna. Det har spekulerats i om lagets hårda presspel möjligen gör dem fysiskt illa rustade för jämnhet.

ANNONS

(3) Bristol City

Inledde säsongen väldigt starkt och såg ut som en av de tidiga kandidaterna för uppflyttning den här säsongen. Bristol City som vi ju känner till från de senaste säsongerna framför allt som ett starkt cuplag, men som samtidigt har konsekvent legat och nosat på en playoff-plats. Riskerar kanske ha handikappat sig själva genom att först sälja Niclas Eliasson, lagets bästa chansskapare de senaste säsongerna, och kort därefter få Andreas Weimann långtidsskadad. En bonus däremot att laget fortfarande har kvar sin främsta målskytt i senegalesen Famara Diedhiou.

(2) Brentford

Var ett hårstrå från uppflyttning redan förra säsongen, både en och två gånger, men föll på det berömda målsnöret. Den stora frågan inför den här säsongen var kanske om de skulle kunna göra en Leeds, det vill säga knappt och nesligt missa uppflyttning ena säsonger för att istället klara uppflyttningen säsongen därpå. Hittills i början av den här säsongen är det inte mycket som tyder på det. Intressant lag ur svenskt perspektiv med både Pontus Jansson och Saman Ghoddos i laget. Har tappat både Ollie Watkins och Said Benrahma inför säsongen, men har i Ivan Toney ligans kanske bästa anfallare.

ANNONS

(1) Blackburn Rovers

Ett av de mer intressanta lagen i EFL Championship för närvarande som ligger och sniffar strax under playoff-platserna, men där det känns som att det finns potential för något större och bättre. Tony Mowbray har haft hand om laget några år nu och det märks hur kontinuiteten börjar få effekt. Ett lag med många bra spelare som Bradley Johnson, Ben Brereton, Lewis Holtby och med Adam Armstrong som en väldigt spännande och inte minst produktiv anfallare. När de får tillbaka Bradley Dack från sin långa skada blir de ännu bättre. Hade även varit fint om ägarna Venky, bortdribblade av agenter under sin första tid i engelsk fotboll, kunde ges någon form av återupprättelse.

:::

Premier League-omgången avslutas med kvällens matcher mellan Leicester och Fulham, samt klarettblåderbyt mellan West Ham och Aston Villa.

ANNONS

:::

Strax efter klockan 20 ikväll lottas FA-cupens tredje omgång. Där hittar vi bland andra Chorley FC samt Marine FC, från sjätte respektive åttonde divisionen i England.

Vilken av dem lottas att möta Chelsea på Stamford Bridge?

Peter Hyllman

Hörnan (#10): Cavani visade sin kvalitet!

Peter Hyllman 2020-11-29 22:10

Omgångens stjärna: Riyad Mahrez, Man City. Här lossnade det äntligen för Mahrez som kanske inte har haft den allra bästa tiden bakom sig. Men tre mål mot Burnley var definitivt något av en islossning och kan Mahrez och Man City bygga vidare på det så ser säsongen plötsligt lite bättre ut än förut.

Omgångens kalkon: Bailey Peacock-Farrell, Burnley. Burnley har ju blivit kända för sina målvakter får man väl ändå säga, men just i den här matchen visade inte tidigare Leedsmålvakten Peacock-Farrell något prov på detta. Han hade tvärtom en riktigt dålig dag och utan VAR hade det kunnat vara ännu värre.

Omgångens manager: Nuno Espirito-Santo, Wolves. Starkt att vinna borta mot Arsenal, vinna så pass spelmässigt övertygande och kanske framför allt att göra det under svåra omständigheter med skador både innan matchen och under matchen. Om detta är en mellansäsong för Wolves så är de ändå rätt bra.

ANNONS

TRE TAKEAWAYS:

Sheffield Divided? Förra säsongen hade Chris Wilder mycket väl kunnat utses till säsongens bästa manager utan att någon hade kunnat haft alltför stora protester på den saken. Men redan så här tidigt in på den här säsongen börjar det kanske bli nödvändigt för Sheffield United att åtminstone ställa sig själva frågan om Wilder verkligen är rätt manager att kunna vända på den här extremt besvärliga situationen de hamnat i. En poäng på tio matcher är ett katastrofalt facit. Förlusten mot bottenkollegan West Brom ställer frågan på sin spets.

Tvi VAR! VAR hade ju kunnat vara så enkelt. Domaren hade kunnat få tillgång till videoteknik för att på eget initiativ granska domslut han eller hon känner sig osäker på, ett hjälpmedel helt enkelt. Istället föll fotbollens beslutsfattare i fällan att försöka jaga någon slags orealistisk millimeterrättvisa bara för att media och supportrar gick igång på det av skäl som hade absolut ingenting med rättvisa eller rationalitet att göra. Nu blir det fel ibland, precis som det blev utan VAR, och aldrig är något lag eller spelare så upprörda som det som just efter att de själva förlorat eller tappat poäng.

ANNONS

Master and pupil! José Mourinho är så klart välkänd för att mer än gärna spela 0-0 eller i alla fall inte förlora matcher mot konkurrenter i toppen av tabellen, i synnerhet på bortaplan. Vi fick minst sagt se ännu ett prov på det den här kvällen. Frank Lampard verkar ha tagit både ett och annat blad ur den textboken, för han har visat flera prov på det redan den här säsongen, den här gången på hemmaplan till och med. Egentligen går det väl inte att klandra något av lagen för mycket för detta, särskilt inte efter att Liverpool också tappat poäng under lördagen. Men det gjorde ju inte matchen så spännande.

J.R.

Leeds. Imponerande och inspirerande vinst för Leeds borta mot Everton, en på pappret väldigt tuff match. Dessutom en viktig seger för ett lag som befann sig i något av en tuff period där resultaten inte riktigt ville gå med dem. Nu var det här dessutom rätt långt ifrån någon smash-and-grab, utan Leeds var det klart bättre laget genom större delen av matchen, och laget som skapade mest. Carlo Ancelotti har aldrig haft ett rykte som den största taktikern, Marcelo Bielsa däremot som knappt något annat än en stor taktiker, och i den här matchen gick det att ta på skillnaden.

ANNONS

CLIFF BARNES

Burnley. Nu brukar för all del Burnley förlora med stora siffror borta mot Man City så det är väl kanske inte någon större överraskning att de gör det nu igen. Men Burnley gjorde det ofta lätt för Man City på ett sätt som knappast övertygar, och på ett sätt som antyder att lagets första vinst i förra omgången mot Crystal Palace riskerar att även bli deras sista vinst på ett tag. Mest patetiskt blev det kanske när Sean Dyche i efterhand försökte skylla på media för att de skulle ha påmint Burnleys spelare om tidigare förluster och på så vis ha påverkat deras skallar.

OMGÅNGENS MATCH:

Southampton 2-3 Man Utd. Spelmässigt såg det faktiskt bra ut för Man Utd fastän de befann sig i underläge med 0-2 i halvtid. Det skapades chanser även om det för all del även missades chanser. Vad man än kan säga om Man Utds taktiska förmågor så finns det däremot karaktär i laget, och naturligtvis en hel del kvalitet, och att vända 0-2 till 3-2 borta mot Southampton är ingen smal sak.

ANNONS

BTW

Alltid märkligt när det är laget som av topplagen har haft mest försäsong av alla som klagar mest över att de inte har haft någon försäsong.

Riktigt otrevlig hopskallning mellan David Luiz och Raul Jimenez, och frågan är väl om inte det där var en stor del av Jimenez säsong som gick bort.

Sunderland sparkar Phil Parkinson. Sunderland saknar för närvarande en ordförande, en manager, en sportchef, en akademichef och en U18-manager.

Det här med att kunna vinna kalla kvällar i Stoke är ett uttryck som verkar ha letat sig hela vägen till Bundesliga och till Thomas Müller.

Varför heter Nottingham FOReST?

Peter Hyllman

Är Tottenham den perfekta klubben för Mourinho?

Peter Hyllman 2020-11-29 06:00

Det har diskuterats ända sedan den dagen då han blev klar, och det kommer säkert fortsätta diskuteras långt efter han lämnat, om José Mourinho är rätt manager för Tottenham. Men vad som inte på samma sätt går att diskutera är att Tottenham på sätt och vis är den perfekta klubben för José Mourinho. Stora och starka nog att kunna göra riktig skada, men inte för stora och starka för att kunna spela rollen som den uppkäftiga rebellen.

Just det här temat har jag återkommit några gånger till med Mourinho. Hela hans personlighet och karaktär skriker av viljan att vara rebellen som med oömma metoder ger etablissemanget på käften och sparkar dem i rumpan. En av de stora frågorna för mig när Mourinho tog över Man Utd var om han skulle kunna hantera att plötsligt vara en del utav etablissemanget. Hans svårigheter med detta hade dessförinnan visat sig både i Real Madrid och i Chelsea, och skulle visa sig en smula profetiska.

Mourinhos största bragder och bedrifter har i själva verket kommit med klubbar som varit lite av outsiders. Med Porto slog han genom och vann Champions League, vilket var rätt oväntat redan på den tiden. Med Chelsea bröt han upp Arsenals och Man Utds duopol i den engelska fotbollen, och trots väldiga investeringar befästes lagets outsiderroll inte minst genom matcherna mot Liverpool. Med Inter tog han ett lag som alltid varit lite av tredje hjulet i Italien och vann både Serie A och Champions League.

ANNONS

Men framför allt är det kanske så att just den här rollen som rebell och laget som den smutsiga outsidern passar Mourinhos managementstil väldigt väl. Det blir ett tydligt sätt att kunna galvanisera laget och spelarna på, en variant på det här klassiska temat av vi mot världen, och gör det möjligt att gå hårdare fram. Laget kommer ofrånkomligen bestå av hungriga spelare som själva kommer ha en vilja att hävda sig, och inte dra sig för att gå över lik om de börjar känna doften av framgång.

Beskrivningen passar självfallet väldigt väl in på Tottenham. Ett lag bestående av många väldigt bra spelare, var och en tveklöst kapabel att spela för titelvinnande lag, i flera fall spelare av högsta världsklass. Ett lag som under de senaste fyra-fem åren har varit väldigt nära att vinna någon av de största titlarna, utan att riktigt lyckas ta sig hela vägen fram, och som därför kan förväntas ruva på en rejäl revanschlystnad men kanske också letar lite efter den där sista biten av det titelvinnande pusslet.

ANNONS

Men den passar inte bara på Tottenham som lag, utan också på Tottenham som klubb. En klubb som under mycket lång tid har tvingats leva i skuggan av sina mer framgångsrika rivaler och grannar i form av Arsenal och Tottenham. En klubb som ända sedan fotbollen var svartvit har ansetts vara en klubb för mjukisar, en soft touch i hårda lägen. En klubb som i dagens fotboll nog räknas in bland de sex engelska storklubbarna, fastän de jobbar med mer knappa resurser än de övriga.

Om Tottenham skulle vinna ligan den här säsongen kan vi vara rätt säkra på att många kommer vilja klistra både en och flera asterisker på den ligatiteln. Mer eller mindre exakt på samma sätt som vi såg efter Leicesters ligatitel, eftersom det är så många av oss fungerar när världen vägrar motsvara våra föreställningar om den. Det kommer pratas om säsongen som om den inte vore en riktigt riktig säsong, och om hur Tottenham vann enbart på grund av extraordinära omständigheter.

ANNONS

Omständigheter som i så fall så klart bara drabbade vissa specifika andra lag, men absolut inte drabbade Tottenham… Så klart, logiken är som alltid glasklar vad gäller den här typen av resonemang. Men det finns naturligtvis ingen som helst anledning för Tottenham att bry sig ens det minsta lilla om den saken. Vinner de ligan så vinner de ligan en säsong där förutsättningarna var desamma för alla lag. Varje säsong är naturligtvis unik på sitt sätt.

Nu är det för all del långt kvar av ligan den här säsongen. Att säga att den precis har börjat vore väl kanske att gå till överdrift, men den är hur som helst ännu inte i närheten av att vara på väg att sluta. Men Tottenham befinner sig ändå rejält insmetade i det som ser ut att bli den tänkta titelstriden. Kanske mot Liverpool i allra första hand, återigen en drabbning mellan Liverpool och Mourinho med andra ord. Kanske mot ett eller annat lag som kommer kunna hota underifrån, framför allt Man City tänker man på där så klart.

ANNONS

Och så naturligtvis kanske mot Chelsea, som väl ger ungefär lika positiva signaler som Tottenham och som Liverpool att kunna delta i den där titelstriden för närvarande. José Mourinhos förra klubb, den klubb han verkligen gjorde sig ett världsnamn med, och med vilken han så här drygt 15 år senare har ett mycket tvetydigt förhållande till. Men just det problematiska förhållandet till Chelsea kan så klart vara ännu ett skäl varför Mourinho och Tottenham är perfekta för varandra.

Passande inte minst för att Chelsea och Tottenham alltså drabbar samman under söndagen. Förra helgens tidiga seriefinal var ju Liverpool vs Leicester, den här helgen är det alltså Chelsea vs Tottenham. Ett tufft test för båda lagen måste man säga. Båda lagen har förlorat endast en match hittills under säsongen, Chelsea har vunnit sina tre senaste matcher och Tottenham sina fyra senaste. Hittills har Tottenham visat sina titelcreds genom att ”lyckas vinna” matcher så där som det brukar sägas att mästare vinner.

ANNONS

Här går det att reflektera om det kanske är något med José Mourinhos hårdhet vi ser effekten av. För 1-0 mot Burnley, 2-1 mot Brighton och 1-0 mot West Brom, i flera fall även med sena vinstmål, är den där typen av matcher och resultat som Mourinhos har gjort sig känd för att tvinga fram med sina lag genom åren. Men senast mot Man City visade Tottenham även en hårdhet och effektivitet i en match mot en annan storklubb, där Tottenham de senaste åren har fått kritik för att vara för mjuka.

Matcher mot Chelsea brukar kunna vara psykologiskt besvärliga för Tottenham, som har fått titelstrider saboterade på Stamford Bridge förut. Nu kommer förvisso den här matchen alldeles för tidigt för att kunna avgöra någon titelstrid, och även om Tottenham förlorar mot Chelsea så befinner de sig bara en poäng från tabelltoppen. Skulle däremot Tottenham vinna mot Chelsea ikväll så vore det tydligast möjliga besked både för sig själva och för resten av ligan att de menar business.

ANNONS

José Mourinho kan mycket väl visa sig vara helt rätt manager i helt rätt klubb vid precis rätt tidpunkt. Förra säsongen vann ett lag ligan som inte vunnit ligan på 30 år. Den här säsongen kan ett annat lag vinna ligan som inte vunnit ligan på nästan 60 år. Vilket om inte annat hade varit ett något grymt skämt på tomtarnas bekostnad som inför Champions League-finalen mellan Liverpool och Tottenham gjorde sig lustiga över att finalen spelades mellan två lag som inte vunnit ligan på totalt 87 år.

Den där typen av humor som närmast undantagslöst straffar sig, utan att någon därför verkar lära sig av med den.

Peter Hyllman

Lördag igen efter en vecka med mycket väsen för ingenting

Peter Hyllman 2020-11-28 06:00

En vecka smockfylld av fotbollens icke-frågor har blivit helg. Fotbollen har så klart alltid sina icke-frågor men det är sällan de kommer i så tät följd. Först var det Marcelo Bielsa som utsågs till en av FIFA:s kandidater som förra säsongens bästa manager, vilket har fått vissa upprörda. Sedan gick Diego Maradona bort vilket gjorde vissa upprörda över att han av många beskrevs som världens bästa spelare genom tiderna.

Maradonas icke-fråga är kanske både den fånigaste och lättaste att hantera. Vem som är världens bästa spelare genom tiderna är naturligtvis en subjektiv fråga. Tycker man att en annan spelare är bäst så är det självklart helt okej att tycka det, och det finns ingen som helst vettig anledning att bli förbannad på att andra tycker annorlunda. Det är knappast så att det finns något enda rätt och mätbart sant svar på frågan ändå.

Bielsas nominering som en av förra säsongens bästa managers verkar framför allt ha provocerat dessa som verkar tro att brittiska managers är diskriminerade och systematiskt nedvärderade relativt utländska managers. Matt Law på Telegraph var exempelvis en av dem som ondgjorde sig över att Bielsa var nominerad när i själva verket enligt honom sådana som Chris Wilder, Dean Smith och Frank Lampard var mycket mer förtjänta.

ANNONS

Låt oss för det första bortse från att FIFA knappast kan antas vara en pjäs i den engelska fotbollspressens pågående konflikt mellan brittiskt och utländskt. FIFA nominerar knappast managers baserat på om de är brittiska eller ej. Något Matt Law rimligtvis hade insett om han varit kapabel att åtminstone stirra lite ovanför kanten av sin egen box. Men Matt Law känns ju milt sagt offside även i själva sakfrågan.

Chris Wilder går för all del att diskutera, vad han åstadkom med Sheffield United förra säsongen är värd all beundran. Men hävdar man att Dean Smith och Frank Lampard förra säsongen svarade för bättre managerinsatser än Bielsa, då är det inte FIFA som gör sig skyldiga till nedvärdera brittiska managers, utan då är det brittiska journalister som överskattar brittiska managerinsatser enbart för att de råkar vara brittiska.

ANNONS

Dean Smith håller med nöd och näppe kvar Aston Villa i Premier League, sedan det investerats många miljoner i spelartruppen. Dessförinnan hade han tagit Aston Villa upp i Premier League på ett bananskal via playoff. Frank Lampard lyckas på håret ta Chelsea till Champions League, vilket varken sett till det egna lagets kvaliteter eller motståndarnas prestationer kan beskrivas som någon större bragd.

Jämförelsevis tar alltså Marcelo Bielsa Leeds tillbaka till Premier League. Han gör det med en fotboll som imponerar en hel värld, han gör det med blygsamma investeringar i spelartruppen, och han gör det framför allt på sitt sätt. Leeds vinner EFL Championship och gör det övertygande. Vad man än anser ska ingå i FIFA:s nominering så är det svårt att bli upprörd över att Bielsa är med där, oavsett en absolut eller relativ skala.

ANNONS

Ytterligare en icke-fråga som har pågått från och till det senaste halvåret men som fått nytt liv den här veckan gäller Newcastles supportrars påstådda bortskämdhet. Där sitter både en och annan som verkar gilla att sprida myten att Newcastles supportrar borde vara nöjda och glada med vad de får, och att de knappast kan förvänta sig Champions League-titlar och ligatitlar på löpande band.

För det första är det så klart svårt tröttsamt med alla dessa tyckare som hela tiden ska förklara för olika supportrar exakt vad de och deras klubb egentligen har rätt att förvänta sig, och näpsa dem så fort de ger uttryck för någon som helst ambition utöver att spela statistrollen i dessa tyckares föreställningsvärld. För det andra är det ett duktigt exempel på vilseledande strawman-retorik.

Newcastles supportrar är knappast missnöjda för att Newcastle inte vinner Champions League och ligan mer eller mindre varje säsong. Att Newcastles supportrar är missnöjda med fotbollen under Steve Bruce, och att Newcastles supportrar har varit missnöjda med Newcastles fotboll och ambition under Mike Ashleys hela ägarskap, beror på att det är fotboll utan ambition, fotboll utan framtid och fotboll utan framsteg.

ANNONS

Det är möjligt att vara missnöjd som Newcastlesupporter med Steve Bruce och Mike Ashley utan att därför ha orimliga förväntningar om stora titlar varje säsong. Där finns rätt många mellanlägen mellan Steve Bruce och en Champions League-titel, för att uttrycka sig mycket milt. Man undrar om det är för att Steve Bruce är en brittisk manager som den här myten har fått vind i seglen.

Kanske är det Matt Law på Telegraph som varit framme igen!

:::

Småkul karta över den mest populära spelaren i varje amerikansk delstat, uttryckt i ett specifikt företags försäljningssiffror av spelartröjor. Föga förvånande är det Leo Messi, Cristiano Ronaldo och yankeen Christian Pulisic som dominerar.

Men Leonardo Bonucci i South Dakota? Anthony Martial på Hawaii? Marcus Rashford i Alaska? Och Dele Alli i Vermont? Sadio Manés popularitet i Oregon är ju lite kul även det. Och så verkar det finnas en och annan Man Utd-supporter i North Dakota.

ANNONS

LEO MESSI WON THE ELECTION!!!

:::

13:30 – Brighton vs Liverpool

Matchen eller kanske matchtiden som har fått Jürgen Klopp att gå i taket. Nu kan väl knappast den tämligen ömkliga matchen mot Atalanta i onsdags precis ha krävt allt för mycket energi av Liverpool, så de borde ju ha rätt mycket kvar i tanken för den här för all del potentiellt viktigare matchen mot Brighton. Brighton inte ofarliga, men deras tveksamheter i försvar och anfall borde spela Liverpool rätt i händerna.

16:00 – Man City vs Burnley

Burnley tog säsongens första seger förra omgången mot Crystal Palace, men har så klart en betydligt tuffare uppgift framför sig den här gången. Hittills har inte Burnley riktigt hittat in i den här säsongen, och ska de kunna få med sig något alls från Etihad den här eftermiddagen så måste de hitta sig själva illa kvickt. Man City befinner sig knappast i en position att de har råd att förlora några poäng i sådana här matcher.

ANNONS

18:30 – Everton vs Leeds

På pappret lördagens bästa och mest öppna fotbollsmatch. Det ska bli ett nöje att se Carlo Ancelottis Everton mot Marcelo Bielsas Leeds, två väldigt ambitiösa lag om än på helt olika sätt. Evertons vinst mot Fulham satte stopp för en svit om fyra raka matcher utan vinst och tre raka förluster. Leeds är å sin sida inne i en svår period med en vinst och tre förluster på sina sex senaste matcher.

21:00 – West Brom vs Sheffield United

Om vi på något sätt undrar vilka matcher som TV-bolagen helst av allt placerar på lördagens primetime så är väl det här ett rätt bra exempel. Knappast en match som tilltalar särskilt många fler än de närmast sörjande, men samtidigt är det ett på samma gång fascinerande som ångestframkallande bottenmöte mellan två lag som båda har haft en väldigt kämpig start på säsongen. En vinst är värd sin vikt i guld. En förlust?

ANNONS
Peter Hyllman

England älskade sig självt lite för mycket för att kunna älska Diego Maradona

Peter Hyllman 2020-11-27 06:00

Diego Maradona finns inte längre med oss. Diego Maradona kommer samtidigt aldrig att riktigt lämna oss. Det han gjorde inom fotbollen lever för alltid. Vad han genom sin fotboll fick oss se, känna, uppleva och tro och känna oss delaktiga i kommer fortsätta inspirera oss långt efter att vi alla själva befinner oss i graven. Men Maradona var så mycket mer än en spelare, han var framför allt en människa.

Ingen har gjort i fotbollen vad Diego Maradona gjorde i fotbollen. Hans bollbegåvning och spelintelligens jämställer Maradona inom fotbollen med Mozart, Da Vinci, Galilei och Aristoteles inom sina fält. Hans politiska och sociala betydelse utöver själva fotbollen placerar Maradona på en väldigt kort lista av idrottare med förmodligen enbart Muhammad Ali ovanför sig.

Diego Maradona vann VM. Och som kanske enda gången någonsin går det faktiskt att säga att det var spelaren som vann VM snarare än att t ex Argentina vann VM. Ingen spelare har någonsin dominerat ett VM på ett sådant sätt. Det hade aldrig hänt förr och det kommer aldrig hända igen. Vad vi som hade turen att få uppleva VM 1986 i Mexiko fick uppleva var ett månadslångt mästerverk i fotboll.

ANNONS

Ändå var kanske vad Diego Maradona åstadkom med Napoli egentligen ännu större och ännu mer beundransvärt. Det är egentligen svårt att beskriva i dagens termer. Det vore ungefär som om Leo Messi efter några svåra år i Barcelona under 2000-talet istället hade flyttat till Newcastle i Premier League och vunnit ett antal engelska ligatitlar och europeiska cuptitlar med dem.

Något sådant skulle vi inte längre ta på allvar, eftersom det vore så orealistiskt att ingen skulle tro att det kunde hända. Men det hände med Maradona och Napoli under 1980-talets andra halva. Det omöjliga blev som så ofta med Maradona verklighet. Napoli hade aldrig vunnit Serie A, vid den här tiden dessutom världens klart bästa liga. Inget lag från södra Italien hade någonsin vunnit Serie A. Maradona förändrade allt detta.

ANNONS

Diego Maradona gjorde det omöjliga inte bara möjligt utan verkligt. Diego Maradona tillät oss att drömma och varje gång han gick ut på fotbollsplanen så var det som om han öppnade dörren åt oss alla och lät oss glimta det gudomliga.

Utanför fotbollsplanen var Diego Maradona däremot ofta väldigt mänsklig, och världen har ett märkligt sätt att förminska sina idoler och gudar varje gång de visar minsta prov på mänsklighet. Och Maradona gav oss många prov. Människor är komplicerade, skitiga och imperfekta. Människor gör bra saker och människor gör dumma saker. Maradona var inte bara mer spelare än alla andra, han var också mer människa än de allra flesta.

Inget land i världen verkar ha svårare än idag att acceptera denna Maradonas dualism än England. Maradonas bortgång togs naturligtvis också emot på bra sätt. Men inget fångar den mörka sidan i det engelska psyket riktigt lika väl som tabloiderna och därifrån skrek varenda förstasida ännu en gång, bara timmar efter Maradonas oväntade död, om Guds hand, om handsmålet och VM-kvartsfinalen mellan England och Argentina 1986.

ANNONS

Visst, Diego Maradona fuskade när han boxade in Argentinas ledningsmål mot England i den där kvartsfinalen, han använde sig av otillåtna medel. Men att reducera inte bara en spelare utan en människa ned endast till denna enda lilla sak, det känns knappast särskilt hedervärt det heller. Dessutom andas den engelska hysterin över detta tilltag både pompös självgodhet och kulturell blindhet.

Vad som faktiskt är att fuska är helt enkelt inte samma sak i alla länder och i alla kulturer, och när vi trycker på vår ofta väldigt protestantiskt västerländska syn på fuskande så görs det ofta utifrån ett antagande om jämnt spelfält. Att den här synen kan vara en helt annan i länder där man inte anser sig spela på några jämna spelfält, kulturellt kanske lärt sig att misstro institutioner och regler just därför, bör kanske inte vara en överraskning.

ANNONS

Alltså går det kanske mest att nicka igenkännande när Diego Maradona själv inte vill känna igen sitt första mål mot England som fusk, utan mer beskriver det som att vara listig och slug. Att bryta mot reglerna, att lura systemet, är något som vi i Sverige och även i England jämställer med fusk. Men så är det inte i många andra länder. Vi ser så klart exempel på detta i många andra situationer, både i fotboll och andra idrotter.

Man måste kanske inte hålla med om detta om man kommer från England, men man borde åtminstone kunna förstå och acceptera utgångspunkten. Dessutom borde det kanske vara möjligt att förstå det historiska sammanhanget. Argentina hade bara några år tidigare varit i krig med England, med hundratals döda som följd och med omfattande politiska, kulturella och psykologiska konsekvenser, inte minst i Argentina.

ANNONS

Englands uppfattning om fusk och fair play är väl dessutom inte precis omöjlig att ruska om så att det börjar rasa ett och annat kärt hållet antagande. Diego Maradona själv gör det på ett sätt när han retoriskt frågar sig om t ex Peter Shilton, Englands målvakt som av kanske förståeliga skäl är den som varit mest upprörd, hade upplyst domaren att det varit mål om han räddat bollen innanför mållinjen fastän domaren inte hade sett det.

Vi kan nog vara ganska övertygade om att det hade Shilton inte alls gjort. Och om Shilton nu inte hade gjort det så börjar han plötsligt stå på ganska skakig mark vad gäller att bli alltför högljutt kritisk om andras sportslighet. Vi ser naturligtvis mängder med exempel på mer eller mindre samma sak varenda helg och varenda vecka inom fotbollen, och vi har även sett många exempel på avgörande handssituationer mycket lika Maradonas.

ANNONS

En annan invändning är kanske att Englands uppfattning om fair play knappast exkluderade att använda minst sagt brutala metoder för att hålla koll på Maradona. Bara några ögonblick innan Maradona gör sitt handsmål har han fått en armbåge planterad rakt i ansiktet. Både dessförinnan och därefter dessutom många gånger rätt hårt och fult nedsparkad. Men detta är alltså inte fusk?

Helt långsökt är det kanske inte att England försökte få Diego Maradona ur balans på samma sätt som motståndarna lyckades få Maradona ur balans fyra år tidigare under VM 1982. Den gången sparkade Maradona till sist tillbaka. Det gjorde Maradona den här gången också, fast på ett annat sätt. Men England ”spelade spelet” mot Maradona, och sedan börjar de lipa när Maradona spelar spelet mot dem, fast bättre.

En del av den engelska långsintheten går kanske att förklara med att Maradona inte dragit på sig tagelskjortan och bett om ursäkt i efterhand. Några hulkar så klart över att Maradona hade ”fräckheten” att kalla det för Guds hand, eftersom de därmed inbillar sig att han därmed menade att han själv var gud. Vilket väl ärligt talat är ett minst sagt fantasilöst sätt att förstå vad Maradona menade.

ANNONS

Gud höll sin skyddande hand över Maradona och Argentina i just den där stunden, var nog det enda Maradona menade med den saken. Tre och ett halvt årtionde senare har Diego Maradona till sist fått chansen att tacka för hjälpen. Så som i himmelen så ock på jorden, där vi som är kvar egentligen bara har en sak vi kan säga till Diego Armando Maradona och allting han gjorde för fotbollen och för oss.

Tack! Thanks! Gracias!

Peter Hyllman

Mikel Arteta kan inte förväntas bygga Arsenal på en dag

Peter Hyllman 2020-11-26 06:00

Det var strax innan det senaste landslagsuppehållet när de första frågorna började dyka upp om hur säkert Mikel Arteta egentligen satt på sitt jobb. Detta sedan Arsenal först förlorat med 0-1 hemma mot Leicester och strax därefter tagit en tämligen besvärande 0-3-torsk hemma mot Aston Villa. Svaret kändes ändå minst sagt givet att det fanns ingen som helst anledning att tro att Arteta skulle få sparken.

Ändå måste det konstateras att nu har det faktiskt börjat gnölas och gnällas en hel del runt Arsenal och Arteta. Det är som om, och i vilken gång i ordningen detta nu sker är inte helt lätt att hålla räkningen på, det fanns förväntningar på Arsenals tabellplacering som inte hade så värst mycket med verkligheten att göra. Och med Arsenal på tolfte plats, med lika många vinster som förluster, så finns gott om plats för besvikelse.

Möjligen var det Artetas och Arsenals egen och kanske något oväntade framgång i slutet av förra säsongen som ställde till det lite för dem. Arsenal avslutade som vi vet förra säsongen med att återigen vinna FA-cupen, efter att ha besegrat både Man City och Chelsea i de sista matcherna. Ingen vill så klart ha det ogjort, men hade inte Arsenal gjort det hade kanske förväntningarna nu varit lite mer realistiska.

ANNONS

Men FA-cupvinsten, tillsammans med några andra vinster mot engelskt toppmotstånd under slutet av förra säsongen och starten av denna säsong, var matjord för en och annan hyfsat orealistisk slutsats. Och kanske är det också dessa slutsatser, i mångt och mycket gällande lagets kvalitet, som i lagets bristande resultat just nu hellre börja leta efter alternativa förklaringar som konflikt och humör i spelartruppen.

För all del ligger det väl nära till hands i dessa dagar när det hyfsat nyligen blev offentligt att det blivit handgemäng mellan Dani Ceballos och David Luiz på en av Arsenals träningar. Av sådana fjädrar är det lätt att göra hönor. Och det är väl kanske inte idealt, samtidigt lär det väl heller inte vara något särskilt ovanligt, ens i framgångsrika lag. Det finns ju några rätt kända exempel genom åren från Man Utd och Liverpool t ex.

ANNONS

Något går att känna att sådana här saker förstärks och blåses upp rätt rejält av sociala medier. Lögnen hinner flera varv runt jorden innan sanningen ens har hunnit snöra på sig skorna brukar det sägas, och antalet varv lögnen hinner med har ökat i takt med twitter, facebook, instagram etc. Det är viktigt att vara först, och minsta lilla småfjärt blåses upp till stormbyar för att synas, höras och upptäckas.

På något sätt hade jag varit mer orolig som Arsenalsupporter om det i dåliga tider inte grälas och gruffas bland Arsenals spelare, om känslorna av någon anledning inte satt på utsidan av spelarna. Tvärtom är det väl en observation som gick att göra under Arsenals många år av långsamt förfall under Arsene Wenger att det var märkligt få spelare som verkade ha några som helst problem med detta.

ANNONS

Hade jag funderat kring något så hade det förmodligen snarare gällt hur bråket mellan Ceballos och Luiz läckte ut så snabbt som det ändå gjorde. Uppenbarligen var det precis vad som mest av allt verkade störa Arteta med hela situationen. Men att utifrån detta försöka göra konflikter mellan spelarna och bristande harmoni inom spelartruppen som en förklaring till Arsenals problem känns alldeles för långsökt.

Åtminstone i den utsträckning som detta resonemang rätt tydligt blundar för att Arsenals problem på fotbollsplanen och i tabellen speglas rätt väl av vad som också är Arsenals styrkor och svagheter som fotbollslag, det vill säga lagets kvalitet. Det betyder för all del inte att Arsenal inte kan prestera bättre än vad de gör för tillfället, men det finns heller inga som helst skäl att bli förvånad över att det går som det gör.

ANNONS

Höga klagomål riktas mot att Arsenal inte är tillräckligt effektiva och skickliga i det kreativa spelet. Samtidigt är det inte alldeles lätt att se vad dessa kritiker egentligen hade förväntat sig. Arsenals framgångar i slutet av förra säsongen kom inte som någon följd av framstående kreativitet, utan av att Arsenal lyckades prestera ett organiserat försvarsspel kombinerat med individuell spetskvalitet i anfallsspelet.

Varje rimlig analys av Arsenal inför den här säsongen innehöll just detta. Arsenal kändes relativt sett starka i försvaret och i anfallet, men mittfältet kändes desto tunnare. Det var inte minst därför som värvningen av Thomas Partey kändes så viktig. Men att ett problem Arsenal hade att brottas med var att mittfältet i sig saknade kreativitet var känt redan förra säsongen, och är knappast något som kommer att lösas över en natt.

ANNONS

Här kan man så klart tänka sig att just det här problemet betonas extra mycket av dessa som mer verkar vara supportrar av Mesut Özil än vad de någonsin varit supportrar av Arsenal. Trots åratal av bevis för motsatsen är det naturligtvis väldigt bekvämt för dem att se Arsenals nuvarande kreativa problem på mittfältet som ett argument för varför Özil borde vara med. Märkligt nog något de höll käft med när Arsenal vann FA-cupen.

En annan möjlighet är att Arsenals kreativa bristfällighet får sådan kritik är att det inte stämmer överens med vad som fortfarande ligger djupt i Arsenals identitet, den kanske något fantasifulla men ändå förekommande uppfattningen om Wengerboll, som det brukar kallas. Här kanske det är på sin plats att påpeka att denna Wengerboll mer eller mindre utan undantag visade sig vara sanslöst icke-framgångsrik.

ANNONS

Mikel Arteta har under det knappa år han varit Arsenals manager, ett år punkterat av pandemier och uppehåll, tagit ett järngrepp om vad som varit Arsenals återkommande problem i över ett årtionde, försvarsspelet. Det var kanske inte vad folk generellt sett förväntade sig att Arteta skulle ta tag i först och främst, möjligen för att de rökt sig höga på illusioner av honom som nästa Pep Guardiola, men det var helt rätt sak att ta tag i.

Rom byggdes inte på en dag, och så heller inte Arsenal. Mikel Arteta har insett vad varje framgångsrik manager till sist måste inse, att sitter inte försvarsspelet och lagets organisation så spelar det mindre roll om allting annat sitter, att det är vad som måste sitta först och främst och sedan får man jobba vidare därifrån. Vad andra behöver inse är det positiva med att Arteta har tagit itu med Arsenals problem i rätt ordning.

ANNONS

Samt att det är omöjligt att ta tag i alla problem på en och samma gång. Framsteg måste få ta sin tid. Först när framsteg inte längre görs kan det vara aktuellt att börja bli otåliga och kritiska. Men där befinner sig inte Arsenal ännu. Just nu befinner de sig istället i Molde i Norge, ungefär mitt emellan Bergen och Trondheim i höjd med Sundsvall, för att göra sig klara för Europa Leagues slutspel.

Det är kanske inte där som Arsenal helst av allt befinner sig. Men det enda skälet att Arsenal ens befinner sig i det hyfsat positiva läget är att Arsenal vann FA-cupen för några månader sedan, mot vad många trodde att de skulle lyckas med och mycket tack vare vad Mikel Arteta på kort tid hann med att göra med laget. Kanske är det varken rimligt eller realistiskt att förvänta sig att han ska bygga Arsenal på en dag.

ANNONS
Peter Hyllman

Jürgen Klopp verkar vilja att det ska göras som han säger, inte som han gör!

Peter Hyllman 2020-11-25 06:00

Efter att precis ha vunnit en match mot Leicester med 3-0, därtill en tidig seriefinal, på ett synnerligen imponerande sätt dessutom så hade man kunnat tänka sig att Jürgen Klopp skulle vara en happy camper. Men så var inte riktigt fallet. Istället tog Klopp tillfället i akt att explodera i ett riktigt raseriutbrott på TV-bolagen för vilka tider de väljer för Liverpools och andra klubbars matcher.

Vad som mer specifikt väckt Klopps vrede den här gången är att Liverpool inte bara tvingas spela matcher med kort tid mellan matcherna, men därtill att deras matcher läggs redan tidig lördag eftermiddag. Något som enligt Klopp gör återhämtningen ännu mer orimlig. Och visst, han har väl för all del en poäng i det där, även om det är lite svårt att se det göra någon större skillnad med avspark 13:30 istället för 18:30, svensk tid.

Delvis går det att förstå Klopps vrede. Här finns en generell sanning i att Premier League väldigt sällan om någonsin verkar göra några allvarliga försök att faktiskt hjälpa sina klubbar som samtidigt ska spela i Champions League, på samma sätt som vi många gånger ser andra ligor göra för sina lag. Inte minst fascinerande är ju att fredagsmatcher infördes just av det här skälet, fast de sedan aldrig utnyttjats på det sättet.

ANNONS

På sätt och vis är detta för all del lite av priset som Premier League och dess klubbar faktiskt får betala för värdet på sina TV-avtal och storleken på sina TV-intäkter. Mycket av värdet för TV-bolagen ligger så klart i att kunna placera matcherna på ett så pass lukrativt sätt som möjligt för dem själva. Det går knappast att klandra dem för detta. Och varför skulle de vilja placera t ex Liverpool på primetime-tid en fredag eller lördag?!

Här finns även en sida av saken som ärligt talat sänker Jürgen Klopps trovärdighet i sitt raseri både en eller flera nivåer. Hans rätt selektiva raseri på TV-bolagen glömmer taktiskt bort den egna klubbens eget ansvar för både hur avtalen mellan Premier League och TV-bolagen faktiskt utformas och hur spelschemat och avsparkstiderna sedan fördelas. Ena armen av Liverpool vill maximera egna intäkter, andra armen vill maximera tid för vila.

ANNONS

Men det är naturligtvis betydligt lättare att skälla på ett relativt sett anonymt TV-bolag än vad det är att öppet börja kritisera den egna klubben, dess styrelse och dess ägare. Men det är kanske också en något obekväm sanning, att om man verkligen menar allvar med det här med att vilja ta tillvara spelarnas hälsa, så är det inte i första hand TV-bolagen som är bovarna, utan klubbarna själva som behöver bestämma sig för att ta det ansvaret.

En annan sida av samma sak är att om Jürgen Klopp tycker det är så viktigt att spelare får vila, oavsett om detta handlar om senare avsparkstider eller att få göra fem byten istället för tre, så gör han knappast själv allt som är möjligt från sin egen sida att uppnå detta. Att tjata om fem byten blir lite magstarkt när Klopp exempelvis gjorde två av sina tre byten i en sedan länge avgjord match mot Leicester så sent som i 89:e minuten.

ANNONS

Återigen landar det naturligtvis i en fråga om trovärdighet. Jürgen Klopp har inte nödvändigtvis helt fel i det han tycker, tänker och säger, men om han ska vara förbannad på TV-bolagen för att inte bry sig om spelarna eller hur det nu formuleras så vore det kanske på sin plats att sopa rent framför den egna dörren först. Annars kommer det alltid vara möjligt att, lite som jag gör nu, sopa vad han säger under mattan.

Gör som jag säger, inte som jag gör! – verkar vara Jürgen Klopps melodi.

Chelsea blev klara för slutspel i Champions League under tisdagskvällen, kvar att spela om är nu bara gruppsegern mot Sevilla. Man Utd tog åtminstone ett viktigt kliv mot slutspel genom att övertygande vinna hemmamatchen mot Basaksehir. Och ikväll kan både Man City och Liverpool göra sig själva klara för slutspel efter fyra matcher genom att vinna mot Olympiakos respektive Atalanta.

ANNONS

Till slutspel kommer båda lagen naturligtvis ta sig oavsett hur det går ikväll. Men givet vad vi vet om vad både Jürgen Klopp och Pep Guardiola anser om behovet av vila för de egna spelarna så måste de väl rimligtvis vilja se till så att de båda återstående matcherna i gruppspelet gäller så lite som möjligt, och ger så mycket tid för vila, återhämtning och rotation som bara möjligt.

Ändå hade det knappast förvånat mig särskilt mycket om flera av Man Citys och Liverpools nyckelspelare spelade stora delar av dessa båda matcher, även om de är i grova drag utan större betydelse. För mitt intryck är väl att både Klopp och Guardiola har det gemensamt att de har väldigt starka åsikter i den här frågan samtidigt som där alltid finns en känsla att de själva skulle kunna göra mycket mer än de faktiskt gör.

ANNONS

Ett annat gemensamt drag under den här väldigt speciella säsong vi nu befinner oss i med sina väldigt speciella förutsättningar är båda verkar väldigt bestämda med att regler och verklighet ska anpassas till dem och efter deras behov och önskemål, men samtidigt fundamentalt ovilliga att anpassa sig själva utifrån situationen de liksom alla andra faktiskt befinner sig i.

Båda verkar ha insett att det är en väldigt speciell säsong, men verkar inte därav ha dragit någon slutsats att det kanske är läge att göra vissa saker på lite andra sätt. Vilket kanske inte är så konstigt för två managers vars omfattande framgångar i hög utsträckning bygger just på att de alltid gjort saker på sina sätt. Ingen av dem har väl precis gjort sig känd för att liksom bara gilla läget och göra det bästa av det.

Samtidigt är det här en säsong där just den egenskapen kanske kommer visa sig avgörande. Survival of the fittest helt enkelt, vilket möjligen kan förstås med ordets båda betydelser.

ANNONS
Peter Hyllman

Slutspel är och förblir ett coin-toss för Man Utd!

Peter Hyllman 2020-11-24 06:00

Chelsea inledde Champions League-gruppspelet med en tämligen oinspirerande 0-0-match hemma mot Sevilla, men känns efter tre matcher tämligen säkra på att ta sig till slutspel. Man Utd inledde Champions League-gruppspelet med två tämligen oväntade vinster mot PSG och RB Leipzig, men kan efter tre matcher ändå inte alls känna sig särskilt säkra på att ta sig till slutspel. Så märklig kan alltså världen vara.

Detta kan förklaras på lite olika sätt. För det första med att Chelseas formkurva har pekat uppåt under gruppspelet samtidigt som Man Utds formkurva pekar om inte nedåt så har den i alla fall planat av. Chelsea inledde skakigt men har därefter presterat starkt, omvänt har Man Utd inlett starkt men sedan svarat för ett rätt rejält platt fall. Att Chelseas svaga match ändå gav dem en poäng gör naturligtvis sitt till.

För det andra är det självfallet en fråga om motståndet i gruppen. Att Chelsea känns tämligen givna för slutspel beror på att de och Sevilla har tagit ett så bestämt tag i den där gruppen, och att både Krasnodar och Rennes känns avhängda efter tre omgångar, det skiljer sex poäng mellan dessa båda par av lag. Att Man Utds situation känns desto krångligare beror på att motståndet i gruppen är PSG och RB Leipzig.

ANNONS

Situationen kan väl egentligen beskrivas på ett rätt enkelt sätt. Vinner Chelsea mot Rennes ikväll så har de i praktiken säkrat sin slutspelsplats. Det kan till och med vara matematiskt säkert redan ikväll om Sevilla samtidigt tar poäng mot Krasnodar, men även om Krasnodar skulle vinna mot Sevilla så är Chelseas plats i slutspelet i praktiken närmast given. Det enda som är kvar att spela om är vem som kommer etta och tvåa i gruppen.

Man Utds situation ser betydligt mycket mer besvärlig ut. Alla tog för givet att de skulle vinna mot Basaksehir i förra omgången, kanske tog de till och med det själva för givet. Men Man Utd är naturligtvis inte så bra att de kan ta för givet att vinna mot något lag, och ett lag som är så bra att de kan ta sådant för givet är oftast så bra just för att de aldrig tar sådana saker för givet.

ANNONS

Men förlusten mot Basaksehir på bortaplan betyder att Man Utd nästan måste vinna mot Basaksehir på hemmaplan ikväll, med måste för all del inom citationstecken. Sanningen är så klart att även om Man Utd vinner ikväll så kan de absolut inte känna sig säkra på något slutspel. De kommer med största sannolikhet ändå behöva prestera ett bra resultat i minst en av de återstående båda matcherna mot PSG och RB Leipzig.

Tre scenarier känns realistiska för Man Utd:

Man Utd vinner, PSG vinner mot RB Leipzig!

Tabellen efter fyra omgångar ser då Man Utd leda gruppen på nio poäng, före både PSG och RB Leipzig på sex poäng. PSG och RB Leipzig kommer inte längre kunna ta några poäng av varandra utan det är fullt realistiskt för båda dem att avsluta gruppen med två vinster och sluta på tolv poäng. Basaksehir kan knappast förväntas ta några poäng mot dessa båda lag, vilket betyder att Man Utd måste ta poäng i någon av matcherna mot först PSG eller RB Leipzig.

ANNONS

Prognos: 60%

Man Utd vinner, PSG och RB Leipzig kryssar!

Tabellen har Man Utd i topp med nio poäng, RB Leipzig på sju poäng och PSG trea med fyra poäng. Ändå riskerar faktiskt detta vara ett lurigare scenario för Man Utd. För om RB Leipzig vinner nästa match mot Basaksehir går de upp på tio poäng, och om Man Utd då förlorar mot PSG på Old Trafford, vilket liksom inte är out of the realm of possibility, så går Man Utd in i sista omgången piskade att behöva vinna på bortaplan mot RB Leipzig, vilket kan vara en tuff nöt att knäcka.

Prognos: 40%

Man Utd vinner, RB Leipzig vinner mot PSG!

Tabellen ser Man Utd och RB Leipzig gemensamt toppa tabellen på nio poäng vardera, med PSG kvar på tre poäng. Till synes en betryggande situation för Man Utd. Men kanske bara till synes. Självfallet räcker det med en poäng för Man Utd att därifrån ta sig vidare till slutspel. Men förlorar man mot PSG i femte omgången så sätter det samtidigt en rejäl press på dem att verkligen behöva ta en poäng borta mot RB Leipzig. Som förvisso i det läget kommer vara klara för slutspel redan.

ANNONS

Prognos: 80%

Vän av ordning konstaterar så klart snabbt att samtliga dessa tre scenarior bygger på den väldigt enkla grundförutsättningen att Man Utd vinner mot Basaksehir ikväll. Vilket som vi vet riskerar vara en minst sagt riskabel utgångspunkt. Behöver man allehanda straffhjälp för att besegra West Brom på Old Trafford så är knappast Basaksehir en motståndare man bara kan avfärda hur som helst.

Men vinner inte Man Utd mot Basaksehir ikväll så sjunker procentsatserna i de där prognoserna dramatiskt. Och i den utsträckning Ole-Gunnar Solskjaer alls har någon goodwill och förtroendekapital kvar, som han har i huvudsak enbart på grund av de milt sagt oväntade vinsterna mot PSG och RB Leipzig i Champions League, så är detta i så fall helt och hållet förbrukat och avskrivet.

Varenda match för Man Utd hittills i Champions League har slutat på ett helt och hållet oväntat sätt. Det börjar bli dags för Man Utd, och för Ole-Gunnar Solskjaer, att en av deras matcher faktiskt slutar precis som väntat. Kanske är detta i själva verket ett tydligare styrkebesked än enskild oväntade vinster mot PSG och storsegrar mot RB Leipzig. Det vill säga att motsvara förväntningar snarare än att hela tiden behöva överträffa dem.

ANNONS

Vinner Man Utd mot Basaksehir ikväll har de 58% chans att ta sig till slutspel. Vilket måste vara sant eftersom det ju sägs i siffror! Men självfallet är det inte mer än det förväntade värdet av de tre prognoserna baserat på en 50% chans för PSG-vinst, 30% chans för oavgjort och 20% chans för PSG-förlust. Ändå säger det kanske något om gruppen att Man Utd redan vunnit mot PSG och RB Leipzig, men ändå är slutspel ett coin-toss.

Så borde det faktiskt inte behöva vara!

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta mest överskattade managers

Peter Hyllman 2020-11-23 06:00

Förra måndagen pratade vi om Premier Leagues mest orättvist bedömda managers, vilket närmast ofrånkomligen kom att handla om managers som fått ett sämre omdöme i den folkliga opinionen än vad deras totala managergärning rimligtvis motiverar. Den här måndagen vänder vi på steken och pratar istället om vilka som genom Premier League-åren är Premier Leagues allra mest överskattade managers.

Ordet överskattat används ju rätt ofta inom fotbollen och vad man kan säga om det är så klart att det många gånger är ett mycket kontroversiellt ord. Ingen gillar väl egentligen att höra att just deras spelare eller manager är överskattad, kanske eftersom det sätter ett frågetecken efter sådant man liksom sedan länge tagit för givet. Det är ett ord som kan sägas utmana både den ena och den andra heliga kon.

Vad man kan säga är så klart att överskattat inte är synonymt med dåligt. En manager kan vara överskattad utan att därför vara en dålig manager. Vad man säger när man säger att en manager är överskattad är egentligen inte mer än att man inte tycker att managern är riktigt så bra som han eller hon har framställts som. Ofta kan det vara någon enskild framgång som har fått alldeles för stort utrymme på bekostnad av totalen.

ANNONS

Precis som när det gäller orättvist bedömda managers så är frågan om överskattade managers någon som inte gärna tar med i beräkningen kontext, sammanhang eller någon slags helhet. Managern är kanske det närmaste vi kommer inom fotbollen en slags religiös eller andlig ledargestalt, och när vi pratar om managers blir det därför betydligt oftare religiöst än rationellt. Detta leder väldigt lätt till överskattning, eller deifiering.

Här är enligt mig Premier Leagues åtta mest överskattade managers:

(8) Louis van Gaal

Egentligen går det väl att diskutera i vilken utsträckning van Gaal egentligen är överskattad. Han har onekligen fått sina fiskar varma efter sitt fiasko med Man Utd. Men givet hypen han kom in med i klubben och givet att så många fortfarande underskattar den fundamentala skada van Gaal hann med att åstadkomma i Man Utd under sina två år i klubben är det alltjämt märkligt att van Gaal inte har tvingats ta mer ansvar för den saken än vad han faktiskt gjort.

ANNONS

(7) Andre Villas-Boas

Anställd för snart tio år sedan av Chelsea som den nästa José Mourinho. Redan där ringer det så klart både en och annan varningsklocka, för det brukar ju sällan bli bra när någon anställs eller värvas för att bli nästa någonting. Det gick ganska snabbt åt pipsvängen för Villas-Boas i Chelsea, där han aldrig lyckades få något stöd för sina idéer bland Chelseas ledande spelare. Några år senare landade han i Tottenham med vilka han väl hade både framgångar och motgångar. Men blir man ersatt av Timmy Sherwood måste man nästan hamna på en sådan här lista.

(6) Steve Bruce

En manager som av lite olika skäl lätt slängs in i samma kategori som andra brittiska gamla managers som Sam Allardyce, Tony Pulis, David Moyes med flera. Men alla dessa har i alla fall någon höjdpunkt i sin karriär, någon bedrift som går att peka på och säga att vad man än tycker om dem så åstadkom de i alla fall det där. Men vad har egentligen Bruce någonsin uppnått under sin mångfald av år som manager för Birmingham, Wigan, Sunderland, Hull City, Aston Villa och Newcastle?

ANNONS

(5) Roberto Martinez

Kommer alltid med all rätt att hyllas för att ha vunnit FA-cupen med Wigan, vilket är en av de stora bedrifterna i engelsk fotboll de senaste tio åren. Parallellt med detta var det dock även så att Wigan åkte ur Premier League under Martinez managerskap, och det var också en olycka alla såg komma under en längre tid utan att Martinez verkade ha viljan eller förmågan att se det. Martinez tog sedan över ett starkt Everton och gjorde en strålande första säsong med dem, men samma taktiska svagheter som Martinez visat upp med Wigan dök snart upp också med Everton.

(4) Gareth Southgate

Uppskattad om än kanske inte längre älskad som Englands förbundskapten, men det känns samtidigt som att han har fått ett renommé från den där VM-semifinalen som hans taktiska kunnande och kompetens knappast lyckas leva upp till. Problemet är kanske att Southgate i själva verket är en tämligen icke-erfaren manager. Utöver sina olika uppdrag för den engelska landslagsfotbollen har han bara gjort tre år som manager i klubblag, för över tio år sedan med Middlesbrough. Och kanske kan man säga att det inte var någon större tillfällighet att han hellre ägnade sig åt landslagsfotbollen.

ANNONS

(3) Alan Pardew

Vad man skulle kunna kalla för en riktig journeyman som manager, som varit i en relativt stor mängd klubbar. Vad man skulle kunna säga är att han blivit synnerligen kortvarig i de flesta klubbar de senaste tio åren, och inte heller gjort några särskilt stora avtryck alls. Han gjorde fyra säsonger med Newcastle men hade nog lyckats överstanna sitt eget välkomnande där hos supportrarna redan efter två år. Bortsett från en dramatisk FA-cupfinal med West Ham, som Pardew på något sätt ändå lyckades förlora, är det svårt att se vad han egentligen har lyckats med inom engelsk fotboll.

(2) Ronald Koeman

Man kan väl inte säga att det verkar gå så väldigt bra för Koeman i Barcelona för tillfället, och det är väl nästan ingen som borde vara förvånad över den saken. Det pratades stort om DNA vid anställningen, men om hans år med Southampton och Everton i Premier League visade något så var det väl att så värst mycket Barcelona-DNA fanns det väl ändå inte i Koeman, fastän han spelat för Barcelona under många år. Koeman lyckades varken överträffa sina företrädare eller efterträdare i någon av dessa engelska klubbar, men var desto bättre på att alienera de egna supportrarna på alla tänkbara sätt.

ANNONS

(1) Kevin Keegan

Älskad och beundrad som en av de stora managerfigurerna i Newcastle, möjligen bakom endast Sir Bobby Robson i modern tid, och det är väl för all del lätt att förstå varför. Var managern bakom The Great Entertainers som charmade Premier League under 1990-talet och som så när tog Newcastle till ligatiteln. En manager som verkade leva med hjärtat utanpå tröjan, och det var säkert också något som fick folk att ta honom till sig. Men det var även framgångar som byggde på att väldigt mycket pengar investerades, och till sist räckte det heller inte hela vägen fram, och det finns goda skäl att påstå att en stor del av förklaringen till detta var just Keegan själv.

Peter Hyllman

Hörnan (#9): Tottenham och Liverpool tar täten!

Peter Hyllman 2020-11-22 21:57

Omgångens stjärna: Pierre-Emile Hojbjerg, Tottenham. Värvades för att ge Tottenham lite ny energi på mittfältet och det har han onekligen lyckats med. Var immens mot Man City, och har varit bra mest hela säsongen hittills, och med Hojbjerg har Tottenham ett av Premier Leagues bästa mittfält, om inte till och med det bästa.

Omgångens kalkon: Nicolas Pepe, Arsenal. För all del står det väl i grundlagen att en spelare som heter Pepe ska ha rött kort närmast per automatik. Men så värst smart är det så klart inte, vid ställningen 0-0 på bortaplan, att ta ett rött kort på det här sättet när man samtidigt börjat gnälla om att man får spela för lite.

Omgångens manager: José Mourinho, Tottenham. Om någon skulle försöka göra en manual för hur ett Mourinholag ska besegra ett Guardiolalag så antar jag att det räcker alldeles utmärkt att använda helgens match som en utgångspunkt. Mourinho verkar ha ett och annat att säga om detta att han skulle vara slut som manager.

ANNONS

TRE TAKEAWAYS:

Sheffield United måste stålsätta sig! Sheffield United är blott det tredje laget under Premier League-eran att ha endast en poäng efter sina första nio matcher. Man City lyckades med detta säsongen 1995-96 och Sheffield Wednesday 1999-00. Båda dessa lag åkte ur Premier League den säsongen. Faran att Sheffield United gör detsamma den här säsongen börjar onekligen kännas överhängande. Matematiskt är det knappast något väldigt krisläge hittills den här säsongen men mentalt måste det börja kännas riktigt tungt för Sheffield United.

Börjar blåsa snålt runt Steve Bruce! Ett problem för Steve Bruce är kanske att han till skillnad från exempelvis Rafa Benitez aldrig har haft något riktigt förtroendekapital hos de egna supportrarna. Alltså kommer det mycket snabbt tappas tålamodet när Newcastle inte bara förlorar utan dessutom förlorar utan att riktigt göra någon riktig fight av matchen de spelar. Newcastles supportrar brukar kritiseras för att ha alldeles för höga förväntningar på det egna laget, men det är svårt att se dem ha så värst mycket högre förväntningar än att Newcastle åtminstone ska försöka spela en offensiv fotboll och i alla fall kunna skapa några chanser framåt.

ANNONS

Chelsea imponerar! Kanske är inte det inte överdrivet övertygande enbart att vinna mot Newcastle, men samtidigt var det en match som Chelsea borde ha vunnit betydligt mer komfortabelt än vad de till sist gjorde, de borde avgjort matchen redan i första halvlek. En svaghet man möjligen anar i Chelsea är att inte riktigt stänga matcher när de kan stängas. En svaghet som däremot verkar ha mildrats rätt rejält är lagets försvarsspel, där Edouard Mendy åtminstone som en kortsiktig effekt har gett Chelsea en helt annan stadga och ett helt annat självförtroende i defensiven, med ett enda insläppt mål på fyra ligamatcher, och fler nollor i det europeiska cupspelet.

J.R.

Tottenham. Omgångens stora resultat var Tottenhams vinst mot Man City. Kanske inte oväntad i det ordets faktiska betydelse, men inte därför obetydlig. Det har frågats om Tottenham möjligen skulle kunna ge sig in i titelstriden och vinna ligan den här säsongen och vad segern mot Man City ger mer än tre poäng till i tabellen är ett positivt svar på den frågan. På samma gång kanske Tottenhams vinst mot Man City visar att Man City förmodligen inte kommer vara ett av lagen som realistiskt sett gör upp om den där ligatiteln framåt våren.

ANNONS

CLIFF BARNES

Aston Villa. Vet egentligen inte om det är något lag som verkligen utmärkt sig negativt i den utsträckningen att det motiverar ett Cliff Barnes. Frestande att sätta upp Man Utd som än en gång behöver straffar för att till sist vinna sin allra första match på Old Trafford i ligan den här säsongen mot West Brom av alla lag. Men de vann ju trots allt ändå matchen, så då får det bli Aston Villa som förlorar hemma mot Brighton, och där det var tillbaka lite till förra säsongens snurrigheter i försvarsspelet.

OMGÅNGENS MATCH:

Fulham 2-3 Everton. Back till winning ways för Everton efter några svåra resultat för dem de senaste omgångarna. Men Fulham gav dem ändå lite skrämselhicka längs vägen, och det visade sig bli en rätt svängig och öppen match fram och tillbaka. Men i en svängig och öppen match så fick framför allt Dominic Calvert-Lewin precis det utrymme han helst av allt letar upp inne i straffområdet att göra mål på. Tufft för Fulham som varken verkar kapabla att vinna genom att stänga ner matcher eller öppna upp dem.

ANNONS

BTW

Antal mål den här säsongen: Man City – 10; Dominic Calvert-Lewin – 9

Snackades mycket om Man Utd och VAR redan förra säsongen, men den här säsongen har det onekligen redan hunnits med några uppseendeväckande fadäser.

Bra lag har tur brukar det sägas. Och Man Utd och Arsenal får kanske tilläggas.

Peter Hyllman

Ligaledningen lockar både Leicester och Liverpool!

Peter Hyllman 2020-11-22 06:00

Premier League är en liga fylld med väldigt stora och kanske just därför särskilt ömtåliga egon. Det är väl inget konstigt med det, Premier League är en av världens största, mest populära och mest exponerade ligor, och ska man ta sig upp på den här nivån inom fotbollen eller egentligen vilken som helst bransch så krävs det nog en rätt god portion av just ego. Men i en liga med stora egon kommer där ofrånkomligen även finnas både ett och annat sårat ego.

Just för stunden råkar de mest sårade egona i Premier League tillhöra de brittiska eller engelska managers som antingen av ena eller andra skälet verkar ha tagit lite illa upp för att det pratas gott om utländska managers. Vi såg ett exempel på just detta för någon månad eller så sedan när Frank Lampard sjukt nog menade att han bedömdes negativt för att han var engelsk manager, fastän varenda nykter och neutral bedömare nog skulle säga att det råkar vara precis tvärtom.

Brendan Rodgers ställde sig däremot kvickt i samma kö som Frank Lampard. Precis innan landslagsuppehållet, strax efter att Leicester precis vunnit mot Wolves, eller om det var efter vinsten mot Leeds, kände Rodgers att det minsann var läge för en något syrlig eller till och med spydig kommentar om hur det minsann måste ha varit bara tur att hans lag lyckades vinna de här matcherna. En mycket tydlig pik till media som enligt honom, måste man förmoda, hyllar utländska managers alltför mycket.

ANNONS

Precis som Lampards kommentar måste man nog se Rodgers spydighet som minst sagt en smula förunderlig. Onödig är kanske ett bättre ord. För om det nu finns engelska eller brittiska managers som känner sig förbisedda, ignorerade, marginaliserade eller till och med baktalade, så kan inte rimligtvis Rodgers anses vara en av dem. Tvärtom är det väl egentligen få om någon brittisk manager i Premier League som har fått så mycket beröm, inte minst för sina taktiska idéer, som Rodgers.

Möjligen anser inte Brendan Rodgers att han fått tillräckligt mycket beröm eller cred för vad han ändå har lyckats åstadkomma med Leicester. Exempelvis att hålla Leicester bland de fyra bästa lagen under mest hela förra säsongen. Däremot saboterades det kanske lite av att Leicester samtidigt föll samman så dramatiskt och slutade femma. Att Leicester leder ligan inför den här omgången, och kan gå upp i ligaledning igen om de vinner mot Liverpool ikväll. Samtidigt har bara en fjärdedel av säsongen spelats.

ANNONS

Ändå finns naturligtvis en rätt rolig poäng i hur Brendan Rodgers och Leicester har tagit den ena populära managerskalpen efter den andra hittills den här säsongen. Hittills den här säsongen har Rodgers gått segrande ur matcher mot i tur och ordning Pep Guardiola, Mikel Arteta, Marcelo Bielsa och Nuno Espirito Santo. De tre sista har han dessutom vunnit mot de tre senaste matcherna i rad. Ikväll har Rodgers alltså möjligheten att göra det fyra i rad om han triumferar över Jürgen Klopp.

Faktum är att Leicester har vunnit sex av hittills åtta matcher den här säsongen. Och matcherna de förlorat är verkligen inte de matcher man möjligen hade gissat på förhand. De tvärtom helt oväntade förlusterna har kommit på hemmaplan, mot West Ham och mot Aston Villa, det vill säga mot David Moyes och mot Dean Smith. Hade Leicester vunnit dessa båda matcher, vilket alla trodde de skulle göra, hade de nu ledit ligan med fyra poäng och en match i handen.

ANNONS

Sant är för all del att Leicesters mest imponerande resultat hittills den här säsongen snarare har kommit på bortaplan. Det är på bortaplan de har vunnit med 5-2 mot Man City, med 4-1 mot Leeds, med 1-0 mot Arsenal och med 3-0 mot West Brom som exempel. Hemmaplan har de haft det svårare på. De har som sagt förlorat mot West Ham och Aston Villa, och även de båda vinsterna mot Burnley och mot Wolves har präglats av bekymmer och besvär längs vägen.

Vad säger då detta inför Leicesters hemmamatch mot Liverpool ikväll? För det första naturligtvis att hemmaplan inte nödvändigtvis talar till deras fördel då det riskerar leda till en annan typ av matchbild än den de först och främst föredrar. För det andra att Liverpool troligtvis är det bästa laget som Leicester hittills har mött den här säsongen, och att Liverpool dessutom spelar en typ av fotboll som inte nödvändigtvis är en fotboll som ger Leicester bäst utrymme för sin önskade fotboll.

ANNONS

Men visst är det ju för den sakens skull en på förhand väldigt spännande och intressant match mellan de båda lagen som inför omgången låg etta och trea i tabellen, en tidig seriefinal skulle det möjligen kunna beskrivas som även om det kommer kunna sägas om ett antal matcher den här säsongen. Förvisso är det bara Leicester som kommer kunna gå upp i serieledning vid en vinst ikväll, men en vinst för Liverpool skulle åtminstone föra upp dem på samma poäng som just nu serieledande Tottenham.

Kanske är det lite kymigt mot Leicester och mot Brendan Rodgers att säga detta under en säsong där de redan besegrat Man City och Arsenal på bortaplan, men ett frågetecken som ändå fortfarande finns runt Leicester är just deras förmåga att vinna den här typen av matcher. Det vill säga toppmatcher, mot tufft motstånd, men samtidigt matcher i vilka Leicester ändå måste förväntas kunna vinna. Kvällens match mot Liverpool är just en sådan match, åtminstone om Leicester menar allvar i sina ambitioner.

ANNONS

Det här är en typ av matcher som Leicester genomgående har haft en tendens att förlora de senaste åren, och dessutom lite för ofta varit rätt mesiga i. Underväldigande är kanske ett rätt bra svengelskt ord. Om Brendan Rodgers möjligen undrar och tycker att han får alldeles för lite beröm och cred i media för att han råkar vara en brittisk manager, så kanske det i själva verket beror på just detta. En manager måste vinna de största matcherna för att få det största berömmet.

Det räcker inte att bara vara en brittisk manager, eller för den delen att bara vara en utländsk manager.

Peter Hyllman

Pep Guardiola verkar bara vilja lämna Man City på topp

Peter Hyllman 2020-11-21 06:00

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar det sägas. Om det faktiskt stämmer går väl att diskutera, men sant är väl hur som helst att Man City har väntat rätt länge på att Pep Guardiola ska skriva på nytt kontrakt med dem, och att när det nu blev klart i torsdags att Guardiola förlänger sitt kontrakt med Man City med ytterligare två år så var det både något gott och något som Man City inte väntade för länge på.

Sex managers i engelsk fotbollshistoria har lyckats bygga upp ett andra ligatitelvinnande lag med samma klubb under en och samma period som manager. Alex Ferguson lyckades med detta fyra gånger med Man Utd, Matt Busby tre gånger. Harry Catterick gjorde det med Everton, Bill Shankly och Bob Paisley med Liverpool och Arsene Wenger lyckades med Arsenal. José Mourinho lämnade Chelsea mellan sina två olika lag.

Idén är nu alltså att Pep Guardiola ska göra dessa sex managers sällskap. Det kan för all del diskuteras i vilken utsträckning det nu är ett andra lag som Pep Guardiola har fått fram i Man City, gränserna är något luddiga. Men detsamma kanske kan sägas även för övriga sex managers. Att bara sex managers har lyckats med detta under alla dessa år av engelsk fotboll visar hur väldigt svår uppgiften faktiskt är.

ANNONS

Kanske är det också något av det enda som Pep Guardiola faktiskt har kvar att bevisa som manager på världsnivå. Det vill säga att han kan fungera som manager för en och samma klubb också på längre sikt. Han har inte lyckats med någon av sina tidigare klubbar, han har i själva verket inte ens försökt lyckas med det. Vilket för all del likaväl kan bygga på en slags självinsikt att det inte kommer fungera.

Spelare verkar älska att spela för Pep Guardiola som manager. De enda som uttrycker något slags missnöje är väl huvudsakligen de som inte får spela när Guardiola är manager men det gör honom ju inte på något sätt unik. Men efter tolv år som manager på den allra högsta nivån går det att räkna på ena handens fingrar antalet spelare som faktiskt har haft något negativt att säga om Guardiola som manager, vilket är mer unikt.

ANNONS

Men det betyder inte att det därför är en picknick att spela för Pep Guardiola som manager. Man kan självfallet tycka att någonting är väldigt bra och fortfarande hinna med att tröttna på det, att helt enkelt inte orka med att leva upp till samma ständigt lika höga krav. Pep Guardiolas management bygger på en väldigt hög intensitet, men intensiva relationer löper alltid risken att brinna ut desto snabbare.

Visst finns det också tecken hos Man City som visar på att detta är en mycket tydlig möjlighet. Laget ser helt enkelt inte lika fräscht ut längre, och präglas inte längre av riktigt samma energi som under Guardiolas första två-tre år. För detta finns naturligtvis både yttre och inre skäl. Ett lag och dess spelare går så klart att gradvis byta ut. Den större frågan är kanske om Guardiola själv börjar tröttna, om han orkar ladda om.

ANNONS

Entusiasmen är hur som helst hög både över att Pep Guardiola kom till engelsk fotboll och över att han nu ser ut att bli kvar de närmaste åren. Jag skriver kanske inte riktigt på tankegången att det var någon större ”kupp” av Man City att anställa Guardiola för fyra år sedan, däremot var det en väldigt bra och noga förberedd anställning, men det är definitivt en större sak att de lyckas få Guardiola att förlänga förbi år fem i Man City.

Vill man invända mot den saken så är det kanske på samma grunder som varför det inte var någon större kupp från början. Det finns just inte så många alternativ för Guardiola att välja mellan, givet att han ju verkar rätt låst på de absolut största klubbarna. Visst går det att prata om Ligue 1 (PSG) och Serie A (Juventus), men precis som Bundesliga är det kanske lite för ensidiga ligor för närvarande.

ANNONS

Dessutom är det helt säkert så som även Pep Guardiola själv alluderar till, att han anser sig ha oklara affärer med Man City och med Premier League. Han har ännu inte vunnit Champions League med Man City, inte ens tagit sig till semifinal, och i Premier League har Liverpool i hög utsträckning övertrumfat honom. Hade Pep Guardiola lämnat Man City och Premier League i ”nuläget” hade han inte lämnat på topp.

Kanske är det i själva verket det något mer egoistiska motivet som driver Guardiola och som nu fått honom att förlänga sitt kontrakt med Man City med två år, men samtidigt bara två år. Att förlänga kontraktet med sin uppskattade och framgångsrika manager är självfallet något positivt, men varför då bara förlänga två år? Normalfallet vi brukar se i motsvarande situationer rör sig kanske mer om tre-fem år framåt i tiden.

ANNONS

Det ger kanske inte det mest helhjärtade intrycket man någonsin sett. Något får man kanske istället intrycket att Pep Guardiola hoppas kunna ta tillbaka Man City till toppen igen, antingen i Champions League eller i Premier League, eller helst av allt både och, och därefter är det tack och hej för sig. Min spekulation så klart, men det hade spekulerats på samma sätt om Jürgen Klopp eller Alex Ferguson förlängt sina kontrakt på samma sätt.

En annan manager som nog väldigt gärna vill ta sig upp på toppen igen är José Mourinho, som arbetar med att göra just detta med Tottenham. Händelsevis möts nu dessa båda managers och lag just idag. Som vanligt kommer det göras stor sak varje gång Mourinho och Guardiola drabbar samman, men själv skulle jag nog hellre vilja se detta som en match mellan Tottenham och Man City.

ANNONS

Dels eftersom den där personkonflikten börjar bli rätt uttjatad efter att det gått nästan tio år sedan den faktiskt var aktuell och dagsfärsk. Bäst före-datumet och relevansen har liksom passerat. Dels eftersom konkurrensen mellan Tottenham och Man City känns desto mer aktuell, liksom de båda lagens relativa kvalitet. Det här är två lag med mycket tydliga och för all del fullt realistiska titelambitioner.

Hittills är det Tottenham som visat sig redo att leva upp till dessa ambitioner. Kvällens match kan antingen bekräfta denna observation, eller välta den på ända. Tottenham kan göra ett rejält titelstatement om de vinner matchen ikväll. Man City kanske hoppas på någon slags ny manager-effekt, eller vad man nu ska kalla det när ett lags manager precis har skrivit på nytt kontrakt med klubben.

ANNONS

Kul och spännande är det hur som helst att Pep Guardiola har skrivit på nytt kontrakt med Man City och blir kvar i Premier League under den överskådliga framtiden. Det kan bara göra Premier League bättre och mer intressant i det omedelbara perspektivet. Vi får se något med Guardiola som vi inte riktigt fått möjlighet att se förut. Vi kan få svar på frågor som har ställts under rätt många år.

Vilken klubb skulle dessutom vara bättre för Pep Guardiola i nuläget än Man City?

Peter Hyllman

Det spelar roll om du är svart eller vit när det pratas engelsk fotboll

Peter Hyllman 2020-11-20 06:00

Det danska företaget inom sportdatabranschen RunRepeat har på uppdrag av PFA, det engelska spelarfacket, tagit fram underlag för ett papper som nu publicerats som visar hur fotbollskommenterandet i England och i Nordamerika har vad som skulle kunna kallas för ett rasismproblem. Vilket möjligen låter både aktuellt och lite oroväckande inte minst dessa dagar.

Forskarna på RunRepeat observerade 80 matcher från förra säsongen i Premier League, Serie A, Ligue 1 och La Liga, över totalt sju TV-nätverk. De analyserade över 2,000 olika uttalanden gjorda av olika kommentatorer för 643 specifika spelare. I studien ingick 1,361 kommentarer om ljushyade spelare och 713 kommentarer om mörkhyade spelare. Här viktades svaren för att spegla antalet spelare i respektive kategori.

https://runrepeat.com/racial-bias-study-soccer

Vad forskarna upptäckte var ganska deprimerande, men förmodligen inte speciellt överraskande. Ljushyade spelare berömdes i klart högre utsträckning med beskrivande egenskaper som intelligenta (62,6%), hårt arbetande (60,4%) och deras allmänna kvalitet som spelare (62,8%). Däremot riktades den största delen av kritik om spelares intelligens (63,3%) och kvalitet (67,6%) mot mörkhyade spelare.

ANNONS

Vad den danska studien också upptäckte, eller kanske snarare dokumenterade, var att mörkhyade spelare betydligt oftare beskrevs med egenskaper som reducerade ned dem till rätt vanliga rasistiska troper med hänvisning till deras rent fysiska egenskaper. Framför allt deras snabbhet och styrka vilket brukar sammanfattas i det något kodade uttrycket ”pace and power”.

Omvänt finns det motsvarande troper i negativ mening. Att mörkhyade spelare kritiseras i högre utsträckning för att sakna intelligens som spelare är ett fenomen vanligt inte bara inom fotbollen utan inom de flesta idrotter. Bland annat inom amerikansk fotboll har det gjorts rätt entydiga studier om vad det finns för bias i olika positioner i laget för antingen ljushyade eller mörkhyade spelare. Klassamhället manifesterat på idrottsplanen.

ANNONS

En annan ganska tröttsam aspekt av samma fenomen är hur det förekommer ett så väldigt tydligt confirmation bias och hur undantagen så att säga alltid på något sätt lyckas bekräfta regeln. Afrikanska lag exempelvis beskrivs nästan alltid som snabba, starka och fysiska men som inte så taktiska, inte så organiserade, odisciplinerade, och kanske lite lata. Återigen är det här beskrivningar som sociologer hade nickat igenkännande åt.

Naturligtvis finns det afrikanska lag som också passar in på den här beskrivningen, men invändningen vore att det går nog att hitta europeiska, asiatiska, nordamerikanska och sydamerikanska lag som också skulle kunna beskrivas på det här sättet. När dessutom ett afrikanskt lag faktiskt trotsar beskrivningen så fokuseras inte lika mycket på det som på att alla andra afrikanska lag minsann…

ANNONS

Vi som följer Premier League har så klart knappast kunnat undvika att lägga märke till den följetong av kritik som flyger från Graeme Souness i Sky Sports studio i riktning mot Paul Pogba, där mycket av kritiken riktar in sig mot Pogbas intelligens som spelare. Att Pogba förtjänar kritik är för all del rätt uppenbart, men om den kritiken i så fall skulle gälla Pogbas intelligens får väl anses vara mindre uppenbart.

Sadio Mané är en annan spelare som flyger lite mer under radarn i detta avseende. Mané är tveklöst en av de absolut bästa och mest hårt arbetande spelarna i Premier League, spelandes för ett av världens bästa lag. Hans taktiska kunnande och hans rörelse utan boll, som kräver stora mått av intelligens och spelförståelse, pratas det dock betydligt mindre om än om Manés fart och atletism.

ANNONS

Mané är för all del snabb, Mané är för all del fysisk och atletisk, och Mané är för all del en väldigt hårt arbetande spelare. Men det känns på något sätt typiskt att det alldeles för ofta är nästan bara dessa egenskaper som faktiskt lyfts fram, och att beröm av Manés spelförståelse och taktiska intelligens får betydligt mindre utrymme. Hade fördelningen av beröm sett likadan ut om Mané varit en vit eller ljushyad spelare? Förmodligen inte!

Betyder detta att kommentatorer och studioexperter i engelsk och europeisk fotboll är råbarkade rasister? Nej, naturligtvis inte. Om något visar detta på språkets betydelse för hur vi vill förstå och beskriva verkligheten, och hur många gånger outtryckta och därför omedvetna kulturella föreställningar formar hur vi tänker om världen, och bedömer och värderar andra människor, deras egenskaper och deras handlingar.

ANNONS

Problemet är att det får konsekvenser. Och för en fotboll som har ägnat det senaste halvåret åt olika former av symboliska handlingar visandes att svart är lika mycket värt som vitt, mörkhyade spelare lika viktiga som ljushyade spelare, så är hur fotbollen och industrin runt fotboll pratar om mörkhyade spelare kanske en av de allra viktigaste aspekterna att jobba med.

Det är samtidigt en av de mest bortglömda aspekterna.

Peter Hyllman

Vad har egentligen hänt med The English Game de senaste fem åren?

Peter Hyllman 2020-11-19 06:00

För närvarande går det att hitta en hyfsat intressant serie på Netflix som heter The English Game, som handlar om den engelska fotbollens framväxt och utveckling för närmare 150 år sedan, om hur fotbollen gradvis kom att förändras på alla sätt. Både i termer av vem eller vilka som kontrollerade fotbollen, och i termer av hur fotbollen faktiskt spelades på planen. Det är en serie som skildrar engelsk fotbolls rörelse mot en arbetarklassport, mot professionalisering och mot att bli mer passningsorienterad.

Genom åren har den engelska fotbollen genomgått flera sådana här taktiska och principiella skiften. Kanske mest känt, eller ökänt beroende på vem man pratar med, är Charles Reeps studie under 1950-talet som kom fram till att varje anfall slutar vara effektivt efter tre passningar, och att alla effektiva anfall således borde genomföras med tre passningar eller färre. Det vill säga grunden till vad som skulle komma att bli den engelska långbollsfotbollen.

Kritiken mot Reeps studie har varit omfattande. Inte minst var nio av tio anfall som ingick i Reeps studie anfall som avslutades inom tre passningar, vilket gav siffrorna en mycket tydlig bias. Men i Reeps studie visar det sig att färre än åtta av tio mål kommer genom anfall med tre passningar eller färre. Alltså visar Reeps egna siffror att sådana anfall i själva verket är mindre effektiva. Dessutom har det ofta ifrågasatts var gränsen går för vilka passningar som räknas med i ett anfall eller ej.

ANNONS

Här påminns man kanske lite om den inte okända sanningen att det farligaste inte så mycket är okunskapen, utan den felaktiga illusionen av kunskap. Långbollsfilosofin, eller tanken att anfall skulle avslutas inom tre passningar, betraktades som vetenskap och kom att prägla engelskt fotbollstänkande under många år. Men det stannade naturligtvis inte bara där. Så sent som under 1990-talet blev exempelvis Egil Olsen geniförklarad i Norge när han framförde exakt samma tankar som Charles Reep 40 år tidigare.

Globaliseringen har i det avseendet haft en uppfräschande effekt på engelsk fotboll. Med utländska importer både som spelare och som managers har mycket av den här pseudo-vetenskapen eller voodoo-vetenskapen rensats ut ur den engelska fotbollen. Fokus har gradvis förflyttats tillbaka till frågor om teknik och taktik, om bollinnehav och om kollektivt arbete på fotbollsplanen. Sådant som under många år har tagits för givet har blivit alltmer ifrågasatt.

ANNONS

Dessa dagar har pendeln kanske svängt väldigt långt över åt andra hållet. Med framgången för den fotboll som representeras av Pep Guardiola med Man City och av Jürgen Klopp med Liverpool har det istället blivit närmast religion med högt bollinnehav och hög press på motståndarna. På samma sätt som med en gång i tiden Charles Reep så försöker många maskera denna religion med ett närmast vetenskapligt språkbruk, där siffror noga väljs ut för att ge stöd åt sina egna idéer.

Här finns en väldigt vanligt förekommande föreställning att med Jürgen Klopp och kanske med Pep Guardiola i synnerhet så har den engelska fotbollen förändrats i grunden. Förebilden de har satt har enligt den här föreställningen influerat engelsk fotboll inte bara i Premier League utan även längre ned i den engelska fotbollen. Att hålla bollen inom laget, att passa bollen och försöka vinna bollen tillbaka genom hög press har blivit populärt och bevisat framgångsrikt.

ANNONS

Andy Watson, en av dessa statistiskt lagda fotbollsanalytiker som har blivit så vanliga eller åtminstone så synliga under 2010-talet, valde att faktiskt försöka hitta ett svar på frågan om Guardiolas och Klopps fotboll verkligen har blivit den dominerande stilen inom engelsk fotboll eller om, kanske uttryckt lite mer konkret, om det över de senaste fem åren går att se någon tydlig förändring i fotbollen som spelas i Football League. Han kom fram till några rätt intressanta saker.

Antalet passningar per lag och per match har i själva verket sjunkit under den gångna femårsperioden i både EFL Championship och i League One, om än stigit marginellt i League Two. Det är inga våldsamma skillnader precis, men den kanske mest talande insikten är att tvärtom den allmänna föreställningen har inte antalet passningar per lag och per match ökat i den utsträckning som många verkar ta för givet har blivit följden av Klopps och Guardiolas ankomst till engelsk fotboll.

ANNONS

En mycket tydlig trend är däremot att antalet långa passningar, det vill säga långbollar, per lag och per match har sjunkit i tämligen tydlig takt och utsträckning. Totala antalet passningar är ungefär detsamma eller något lägre, men det är alltså i högre utsträckning kortare passningar och passningar längs marken som görs. Och precis som det passas betydligt mer i EFL Championship än i League One & Two så passas det även tydligt mindre långt i EFL Championship än i League One & Two.

Antalet långa passningar per lag och per match inom EFL Championship har i själva verket sjunkit med 17% under de senaste fem åren, så det är inte någon liten förändring som ägt eller äger rum. Här finns alltså goda skäl att tänka att Guardiola och Klopp har haft en tydlig effekt, även om begränsningen till de senaste fem åren också gör att vi inte riktigt vet i vilken utsträckning det var en redan pågående utveckling. Här måste även nämnas betydelsen av inflödet av utländska managers i EFL Championship.

ANNONS

Hög press har i själva verket inte blivit särskilt mycket vanligare än vad det redan var för fem år sedan, vilket även det är en numerisk verklighet som inte riktigt stämmer överens med den mycket populära föreställning som existerar om hur engelsk fotboll förändrats de senaste fem åren. Men om något har faktiskt antalet passningar per defensiv aktion, måttet som används, snarare ökat under dessa fem år. Att så många tror annorlunda beror kanske på vilka klubbar som syns mest i TV-rutan.

Vad som däremot har minskat dramatiskt under de senaste fem åren är antalet dribblingar per match samt antalet skott per match. Detta beror inte på att dribblingar och skott har blivit mindre effektiva än förut. Men rimligtvis är det en helt naturlig följd av betoningen på det egna bollinnehavet, och på den alltmer dominerande synen på att det är laget som anfaller snarare än heroiska spelare. Kanske har det gjort fotbollen bättre, men kanske även mer förutsägbar?

ANNONS

Att titta på Football League och på EFL Championship i synnerhet är alltså att se betydligt fler sammansatta anfall och passningsmönster än för fem år sedan. Men kanske är det även att se mindre av det som brukar upphetsa och underhålla, och som brukar dyka upp i highlightsen, de magiska dribblingarna eller de fantastiska skotten. Fotbollen har blivit mycket mer metodisk. Det har inte blivit färre mål än förut, men hur anfallen genomförs och hur målen görs har förändrats mot det mindre spektakulära.

En utveckling vi förmodligen känner igen även i Premier League.

Peter Hyllman

Är Jack Grealish på väg att bli nästa Matt Le Tissier?

Peter Hyllman 2020-11-18 06:00

Kanske är det en illa vald tidpunkt för rubrikens frågeställning. Pratar vi Matt Le Tissier i dessa dagar är det rätt lätt att börja tänka på dennes intoleranta och ignoranta åsikter han inte verkar ha några problem att torgföra på sociala media. Att lyfta fram någon som nästa Le Tissier riskerar med andra ord inte ses riktigt som den komplimang det kanske ändå är tänkt att vara.

Men som fotbollsspelare var Matt Le Tissier naturligtvis gudabenådad. Och det är som fotbollsspelare och fotbollsspelare endast som Le Tissier fungerar i rubrikens fråga, ingenting annat. Vad var det då som var så väldigt speciellt med Le Tissier? Jo, dels att han var ett kreativt geni på planen under en tid som inte primärt var känd för sina kreativa genier, dels att han förblev trogen Southampton under hela sin karriär.

Att kalla Jack Grealish för ett kreativt geni på planen riskerar kanske bli en aning överdrivet. Men kanske är det även så att vi inte ser honom som riktigt lika genialisk framför allt för att den typen av spelare är vanligare nu för tiden än vad den var när Le Tissier hade sin storhetstid. Det finns hur som helst både likheter och skillnader mellan Le Tissier och Grealish som spelare, men båda hade eller har liknande roller i sina lag.

ANNONS

Vilka är i så fall dessa roller? Här kan vi självklart prata om den rent taktiska rollen, där båda spelarna var mycket offensivt lagda mittfältare, kanske inte den primära målskytten för sina lag men den primära offensiva kreatören. Vi kan även prata om den symboliska eller psykologiska rollen, där båda spelarna i väldigt hög utsträckning var ledarna och förgrundsgestalterna för sina båda lag.

Båda spelarna lyfte eller lyfter också i hög utsträckning sina respektive lag. Matt Le Tisser tog kanske aldrig Southampton upp i Premier League, men han höll dem kvar i Premier League, och gjorde dem till ett bra lag i Premier League, under betydligt längre tid än vad som kunde anses rimligt att föreställa sig. Jack Grealish å sin sida har nästan bokstavligt talat tagit Aston Villa tillbaka till Premier League, och håller dem nu kvar där.

ANNONS

Om vi tittar på highlightfilmer eller topplistor över de snyggaste och mest spektakulära anfallsnumren under Premier Leagues alla år så är det mer eller mindre ofrånkomligt att vi kommer få se ett oproportionellt högt antal nummer av just Le Tissier. En fenomenalt skicklig spelare som var fenomenal på att göra fenomenala mål och insatser, inte minst vid fenomenalt viktiga tillfällen.

Jack Grealish skäms för all del inte för sig i det här avseendet heller. Han kanske inte har lyckats prestera riktigt lika många rena konstverk på planen som Le Tissier gjorde, delvis eftersom han har haft betydligt kortare tid på sig än så länge, men hans mål och insatser är inte därför så värst mycket mindre betydelsefulla eller avgörande. Grealish har visat sig kunna dominera en fotbollsmatch på samma sätt som Le Tissier kunde.

ANNONS

En annan sak som förvisso kan komma att vara ett gemensamt drag för Le Tissier och Grealish är det engelska landslaget. Le Tissier fick trots sin briljans ändå bara göra åtta landskamper, och var en av de mest uppseendeväckande utelämnade spelarna under en märklig tid för det engelska landslaget. Även runt Grealish har det redan hunnit uppstå en diskussion om huruvida han verkligen fått de chanser i landslaget han förtjänar.

Kanske är landslaget ändå en punkt där det kommer visa sig att Le Tissier och Grealish skiljer sig åt. Gareth Southgate har varit något njugg mot Grealish, men insatsen senast mot Belgien, som England för all del förlorade men där Grealish gjorde en superb insats under andra halvlek, borde enligt många mer eller mindre ha garanterat Grealish en stor roll i landslaget de närmaste åren. Vi får väl se hur det blir med den saken.

ANNONS

Men allt detta är väl egentligen föga mer än rundprat kring själva huvudsaken. Här finns naturligtvis en mängd spelare som sett enbart till kvalitet och karaktär skulle kunna placeras i ungefär samma fack som Le Tisser och Grealish. Vad som verkligen utmärker dem och gör dem relativt unika är huvudsakligen att de vigt hela sina karriärer till en enda klubb, samtidigt som det funnits betydligt ”bättre” alternativ att välja.

Vilket är något som i själva verket särskiljer Matt Le Tissier och Jack Grealish från andra enklubbspelare som Steven Gerrard, Ryan Giggs, Paul Scholes med flera. Dessa tre befann sig redan i klubbar där det inte längre gick att flytta uppåt i hierarkin. Det är lätt att vara lojal när man aldrig riktigt behöver offra något för egen del. Bland det närmaste vi kanske kommer en bra och känd jämförelse är Francesco Totti i Roma, fast ändå inte riktigt.

ANNONS

Matt Le Tissier saknade sannerligen inte möjligheter att flytta till betydligt större klubbar än Southampton. Både Tottenham och Man Utd gjorde dokumenterade försök att värva Le Tissier, men lyckades aldrig. Och det är bara klubbar som jag spontant råkar ha i minnet, det var säkert fler än dem. Men Le Tisser nobbade alltid dessa möjligheter, och blev kvar i Southampton.

Här kan vi spekulera vildsint om Le Tissiers motiv för detta så klart. Här finns säkert en slags lojalitet med Southampton, visst. Men man kan för all del även tänka sig att han själv verkligen föredrog den balans i livet han hade i Southampton, mellan det privata och det professionella, men som han förmodligen aldrig hade kunnat få i t ex en klubb som Man Utd. Kanske kan man även se det som ett uttryck för självinsikt.

Le Tissier var en fantastisk spelare, men kanske var ett skäl bakom det fantastiska med honom att han var en rätt fri själ, och kanske inte så våldsamt seriös eller professionell med sin fotboll. Han var något av en bohem, och verkade gilla att ha roligt utanför planen. Detta gick helt säkert hem i Southampton, men det är väl tveksamt om det hade gått hem i en klubb som Man Utd exempelvis.

ANNONS

Möjligen var det också så att Le Tissier trivdes ganska bra med att vara den obestridlige kungen i sin egen lite mindre damm, än att vara betydligt mycket mer av en i gänget i någon mycket större damm. Här går som sagt att spekulera vildsint om flera olika skäl varför Le Tissier valde att bli kvar i Southampton under hela sin meningsfulla karriär som seniorspelare.

Vi vet så klart inte om Jack Grealish kommer följa i Le Tissiers fotspår under hela sin seniora karriär. Vad vi däremot vet är att Grealish fortfarande är kvar i Aston Villa, fastän det vid ett flertal tillfällen under de senaste fem-sex åren har spekulerats rätt detaljerat att han skulle vara på väg att lämna Aston Villa, rättare sagt bli värvad av någon av de största engelska klubbarna.

Om det visar sig att Jack Grealish blir kvar i Aston Villa under återstoden av sin meningsfulla karriär som seniorspelare, så kommer det kanske alltid kunna finnas vissa rimligt motiverade frågetecken i vilken utsträckning det blev så som en funktion av hans egen personliga önskan, eller som en följd av att de största klubbarna aldrig riktigt kom till skott med att betala de stora pengar det i så fall hade krävts för att köpa honom.

ANNONS

Men så är det förvisso alltid med sådana här saker inom fotbollen, likaväl som i livet i övrigt. Där finns sällan en enda väldigt enkel förklaring, utan ofta är det en kombination och ett amalgam av flera olika samspelande faktorer som förklarar varför spelare lämnar klubbar, eller stannar kvar i sina klubbar. I vilket fall som helst borde det bli ett alltmer attraktivt alternativ även det för Jack Grealish.

Att stanna kvar i Aston Villa och bli deras ”Matt Le Tissier”. För så illa är det ju inte. Han får spela i Premier League, han tjänar bra med pengar, han är kung i sitt eget rike, och kommer för alltid ha ett fläckfritt eftermäle i sin hemklubb. Enda frågan är kanske vad Grealish i så fall tvingas välja bort för att få behålla detta. Men inte heller på den frågan finns några enkla eller självklara svar.

ANNONS
Peter Hyllman

Premier Leagues åtta mest orättvist bedömda managers

Peter Hyllman 2020-11-16 06:00

Alla eller nästan alla har en åsikt om sin klubbs manager, och förmodligen även många andra klubbars managers. Alla managers är dessutom föremål för en himla mängd olika åsikter och det enda som dessa åsikter kan antas ha gemensamt är att de i stort sett aldrig innehåller någon som helst form av nyans, utan det tenderar bli vad som brukar kallas för rena extremståndpunkter. Love her or hate her!

Antingen älskar man sin manager eller så hatar man sin manager. Det är kanske en överdrift, men i så fall endast en liten överdrift. Men om man inte hatar sin manager så tenderar man definitivt älska denne, och ha mer eller mindre totalt och gränslöst förtroende för dennes alla beslut och nycker. In Wenger we trust, Wenger knows best och annat sådant där trams som dyker upp för alla framgångsrika managers.

Om man däremot inte älskar sin manager, det vill säga är inte odelat förtjust i kvaliteten på dennes arbetsgärning, så tenderar det å andra sidan slå över åt andra sidan. Hell hath no fury as a woman scorned heter ett förvisso lätt sexistiskt uttryck, men en kvinnas vrede väger ändå tämligen lätt mot en supporter som av en eller annan anledning, verklig eller inbillad, känner sig försmådd eller besviken.

ANNONS

Kontext och sammanhang är sådant som under sådana omständigheter likt sanningen i krig brukar vara det första offret. Om en manager är usel så är den klappusel och då spelar det just ingen roll under vilka omständigheter denne tog över sitt lag, och vad den har haft för besvärligheter att försöka överkomma. Därav följer nästan ofrånkomligen att managers blir orättvist bedömda.

Här är enligt mig Premier Leagues åtta mest orättvist bedömda managers:

(8) Gérard Houllier

Liverpools många och långa besvär har skördat många offer på managerposten, vilket onekligen kommer synas på den här listan. Vem vet, om 20 år innehåller kanske en sådan här lista desto fler gamla Man Utd-managers. Houllier blev däremot ännu en manager i raden av Liverpools managers som bedömdes som ett misslyckande, ett rätt uppenbart försök som han ändå var av Liverpool att kopiera Arsenals franska konnektion. Någon Wenger blev Houllier aldrig för Liverpool. Men givet alla cuptitlar Liverpool vann så har Houllier kanske ändå fått ett oförtjänt tveksamt renommé.

ANNONS

(7) Nigel Adkins

Kanske är det lätt att glömma bort att när Adkins fick sparken av Southampton efter att ha tagit dem tillbaka till Premier League så väcktes något slags engelskt ramaskri. Så på så vis har kanske inte Adkins blivit orättvist bedömd. Men Mauricio Pochettinos enorma och omedelbara framgångar med Southampton rättfärdigade Southamptons beslut och den kanske något skakiga implikationen därav är att Adkins på något sätt faktiskt förtjänade sparken. Felaktigt naturligtvis, men effekten har blivit tre korta jobb under sju år med Reading, Sheffield United och Hull City.

(6) David Moyes

Moyes kommer naturligtvis hela vägen in i graven att definieras av ett enda jobb och därmed ett enda misslyckande. Han var managern som tog över efter Alex Ferguson i Man Utd och misslyckades brutalt. Man kan naturligtvis med all rätt i världen ställa sig frågan vilken manager som faktiskt hade lyckats med den uppgiften. Svaret är inte precis uppenbart. Moyes har inte lyst upp himlen efter Man Utd heller, men oj vad lätt det ändå är att glömma bort anledningen varför Moyes fick Man Utd-jobbet, nämligen det smått fantastiska jobb han gjorde under många år med Everton.

ANNONS

(5) Sven-Göran Eriksson

Var väl egentligen bara manager i Premier League under mycket kort tid, och kom kanske att förknippas lite väl ensidigt med Thaksin Shinawatras tveksamma Man City-regim. Annars är Eriksson så klart mest känd som Englands före detta förbundskapten. Det jobbet, eller snarare all gegga som följde med det jobbet, är förmodligen varför Eriksson fått så få chanser i Premier League eller engelsk fotboll därefter. Okej för att jag inte var toppsugen på att han skulle ersätta Alex Ferguson 2002, men att Sheffield Wednesday 2020 väljer Tony Pulis före Eriksson är för mig lite av ett dåligt skämt.

(4) Roy Evans

Åker dit lite på samma sak som Gerard Houllier. Han fick uppgiften att ta Liverpool tillbaka till toppen igen men misslyckades med den saken. Alltså betraktas han som lite av ett misslyckande. Dessutom det sista misslyckandet i Liverpools försök att klamra sig kvar vid sin gamla boot room-kultur. Men var verkligen Evans ett misslyckande för Liverpool under 1990-talet? Jag är inte så säker på det. Liverpool var under de där åren ett väldigt bra fotbollslag, kvalitetsmässigt väl på par med både Man Utd, Newcastle och Arsenal, och det enda som kanske saknades var den sista hårdheten och jämnheten.

ANNONS

(3) Unai Emery

Vi har så klart redan David Moyes på den här listan, ännu ett exempel på en manager som fick ta på sig den omöjliga uppgiften att ersätta det oersättliga. Emery är onekligen ett sådant exempel också. Arsenal var 2018 på många sätt, både på gott och på ont, Arsene Wengers klubb. Det var en klubb och en organisation helt och hållet uppbyggd runt Wengers kunnande, kompetens och karaktär. Det visade sig omöjligt för Emery att få stil på det jobbet, särskilt med den kultur och de förutsättningar som Wenger lämnade efter sig, vi ser Mikel Arteta fortfarande slita med samma saker.

(2) Sam Allardyce

Möjligen skulle man kunna säga att Sam Allardyce är en manager vars värsta fiende kanske är den egna personligheten. För även om inte alldeles för många här i världen är övertygad om Allardyces briljans som manager så kan vi vara helt övertygade om att Allardyce är helt övertygad om sin egen briljans. Men även om Allardyces fotboll kanske inte faller alla i smaken så har han därmed rätt oförtjänt klumpats samman inom en kategori av brittiska managerdinosaurier, när Allardyce i själva verket har varit en av de stora föregångarna inom engelsk fotboll vad gäller mycket sådant vi idag tar för givet.

ANNONS

(1) Graeme Souness

Vi fullföljer trifektan med gamla Liverpoolmanagers och tar oss till slut an Souness, som ju har den tveksamma äran att på samma gång vara hyllad Liverpoolikon som spelare, enligt mig klubbens bästa spelare genom alla tider, och utskälld Liverpoolkarikatyr som manager. Många managers har nog fått skulden för många misslyckanden, men få managers har nog blivit beskrivna som den enda orsaken till en hel storklubbs förfall från total dominans till permanent mediokritet. Souness gjorde sina misstag som manager, men hans idéer var inte fel, utan bara fel för sin tid och sitt sammanhang. Och Liverpools problem var betydligt större än Souness, vars framgångar som manager i andra klubbar visar att han visste vad han gjorde.

Peter Hyllman

AFC Wimbledon har hittat hem igen!

Peter Hyllman 2020-11-14 06:00

Om någon klubb i den engelska fotbollen borde leva utifrån inställningen att glaset är halvfullt så måste det ju vara AFC Wimbledon. För det är väl egentligen tveksamt om någon klubb faktiskt har tvingats gå igenom vad de har gått igenom för att ändå ha lyckats ta sig tillbaka till något som åtminstone liknar deras normala nivå. Mycket skit har onekligen hänt dem längs vägen, men väl framme vid resans slut borde AFC Wimbledon ändå kunna vara rätt nöjda med sig själva.

Alltså borde det kanske ändå inte vara så värst störande för AFC Wimbledon att när de i dagarna har fått flytta in på sin nya gamla arena igen, det vill säga Plough Lane, så tvingas de göra det mitt under brinnande pandemi och med ett förbud för supportrar att befinna sig på arenan. Tänk så mycket större och festligare det hade kunnat vara under mer normala omständigheter. Ändå måste man anta att själva inflyttningen i sig är stort nog för AFC Wimbledon.

Historien måste rimligtvis vara välbekant vid det här laget för alla med någon slags normal allmänbildning om engelsk fotboll och dess historia. Hur rövarbaroner köper Wimbledon FC och med FA:s och Football Leagues benägna hjälp rycker klubben från sina rötter och flyttar den till Milton Keynes. En skamfläck på engelsk fotboll. Hur ett kollektiv av supportrar, bestulna på sin egen klubb, går samman och bildar en ny klubb, AFC Wimbledon, ur askan av den gamla.

ANNONS

Detta hände för ganska precis 20 år sedan. Det har minst sagt varit 20 långa år för AFC Wimbledon som har fått kämpa sig upp igen steg för steg i det engelska ligasystemet, hoppandes från hem till hem. Sakta men säkert har AFC Wimbledon tagit sig upp i National League, tillbaka till Football League och till slut även upp i League One igen, där de nu fajtas på tabellens övre halva. Men den stora saknaden var alltid klubbens gamla hem, deras egen arena.

Saknaden av sin gamla arena har gjort att det som hände för 20 år sedan har varit ett öppet, blödande sår hos AFC Wimbledon och klubbens supportrar som aldrig riktigt har fått någon möjlighet att läka. Bitterheten har varit stor, mot FA och mot Football League, och kanske framför allt mot MK Dons som ju blev den klubb som stal Wimbledon FC:s hela identitet. Förhoppningen är kanske att när AFC Wimbledon nu har hittat tillbaka till Plough Lane så är detta ett sår som till slut kan börja läkas.

ANNONS

Nu är det för all del inte så att AFC Wimbledon flyttar in på exakt samma Plough Lane som en gång Wimbledon FC spelade på. Men ändå på ett nytt Plough Lane som står på nästan exakt samma plats där den gamla arenan stod. Det var onekligen en av de senaste årens största triumfer för AFC Wimbledon när de för lite drygt ett år sedan fick bygglovet för detta projekt. Den enda frågan vid det tillfället var hur hela byggprojektet därmed skulle finansieras.

AFC Wimbledon är en klubb grundad av supportrar och styrd av supportrar, och har så varit genom alla år. Alltså är det kanske ingen enorm överraskning att även arenabygget har varit ett gemensamt supporterprojekt i hög utsträckning. Arenan har till största delen finansierats genom så kallad crowdfunding, i praktiken genom att supportrar enskilda eller som familj har erbjudits att köpa andelar eller aktier i klubben. På sätt och vis en slags IPO riktad mot privatpersoner snarare än institutionella investerare.

ANNONS

Nu låter kanske det där mer dramatiskt än vad det faktiskt är. Med andelarna följer ingen specifik rösträtt eller beslutanderätt inom klubben. Istället erbjuder andelarna betydligt mer oskyldiga saker som att för en viss summa få sitt namn uppsatta på en av arenans väggar, att för en match få arenan uppkallad efter sig, att genom olika sociala former få komma laget och managern närmare och så vidare. Kort och gott den typen av rena supporterperks.

Kampanjen har varit framgångsrik. Det tog bara AFC Wimbledon några få veckor att få in nästan 75% av hela arenans finansiering. Följden är att AFC Wimbledon nu äntligen har kommit hem, och inte likt Odysseus i den homeriska mytologin ha behövt irra omkring på havet i åratal förgäves sökandes sitt hem. Möjligen känner kanske AFC Wimbledon att deras hemkomst på grund av pandemin och den fysiska frånvaron av supportrarna blev nästan lika snopen som just Odysseus hemkomst.

ANNONS

Men glaset är som sagt halvfullt för AFC Wimbledon. De har fått flytta tillbaka till Plough Lane redan nu. Men när supportrarna äntligen får komma in på arenan igen, vilket är helt ofrånkomligt att det någon gång, förr snarare än senare, kommer ske, så kommer det bli som om AFC Wimbledon får fira en andra hemkomst. Bättre uttryckt, AFC Wimbledon har kanske redan flyttat in, men de har fortfarande inflyttningsfesten att se fram emot!

Peter Hyllman

Derby Countys stora mysterium är på väg att få sitt svar!

Peter Hyllman 2020-11-13 06:00

Derby County ligger sist i EFL Championship, efter ett annat lag som har börjat säsongen med sex minuspoäng, efter att ha gjort fem mål och släppt in sexton mål på hittills elva matcher. Detta följer på förra säsongen där Derby County slutade på tionde plats i tabellen, tämligen långt efter de playoff-platser som inför säsongen ansågs vara Derby Countys realistiska ambition. Lägg därtill att i januari förra säsongen värvades Wayne Rooney av Derby County som den något mystiska kombinationen player-coach.

Ett av den engelska fotbollens just nu största mysterier måste nog därför sägas vara hur det egentligen kan komma sig att Philip Cocu fortfarande är Derby Countys manager. Allt som egentligen finns att ta med i beräkningen talar för att Cocu skulle ha fått sparken för ett bra tag sedan. Resultaten har varit otillräckliga i riktning mot katastrofala, spelet inte särskilt mycket bättre det. Där finns en rätt tydlig ersättare redan i klubben, vars ägare är rätt känd för att inte precis vila på avtryckaren.

Här finns självfallet en fullt rimlig ekonomisk förklaring. Nämligen att Derby Countys ägare helt enkelt inte är så sugna på att ta kostnaden det skulle innebära att sparka Cocu och dennes coachteam, som samtliga har tre år kvar på sina kontrakt. Här kan man så klart tänka sig att den oviljan är desto större i nuläget med den rådande finansiella situationen i samband med Covid-19. Samtidigt börjar naturligtvis den rimliga frågan uppstå om inte kostnaden riskerar bli större att inte göra något alls.

ANNONS

Dessutom är det kanske också så att beroende på vem som nu faktiskt skulle bli Derby Countys manager efter Cocu så behöver det faktiskt inte innebära någon merkostnad för Derby County. Om det exempelvis blir så som många tar för givet att det till slut blir, det vill säga att Wayne Rooney tar över som Derby Countys manager, så sitter han redan på ett kontrakt med Derby County. Att ett managerkontrakt med Rooney skulle kosta Derby County mer än hans nuvarande kontrakt är inte helt sannolikt.

Men under veckan har en annan förklaring till Derby Countys stora mysterium också uppenbarat sig. EFL har nämligen godkänt ett uppköp av Derby County av Derventio Holdings, som till sist ägs och kontrolleras av den Abu Dhabiske shejken Khaled bin Saqr Zayed al-Nayhan. Detta ger en rätt bra förklaring varför Derby County har avvaktat med att sparka Philip Cocu, eftersom Mel Morris förmodligen menar att det vore fel av honom att just när han är på väg att sälja klubben anställa en ny manager.

ANNONS

Shejk Khaled som han kortfattat brukar kallas för i media har visat intresse för engelsk fotboll förut. Han har varit inblandad i uppköpsförsök av både Liverpool och Newcastle, utan att något av dem faktiskt gick igenom. Han är en betydligt mer perifer figur i den Abu Dhabiska makthierarkin än exempelvis Man Citys ägare, vilket betyder att Derby County nog inte ska räkna med att det blir några större ekonomiska äventyr bara för att de byter ägare.

Detta uppköp av Derby County ska nog därför liknas mer vid exempelvis Sheffield Uniteds uppköp av en saudisk affärsman jämfört med Saudiarabiens försök att via sin offentliga investeringsfond köpa Newcastle. Vilket i så fall förklarar rätt väl varför det här uppköpet har gått igenom rätt enkelt till skillnad från Newcastles saudiska uppköp. Man kanske kan tänka sig att det uppstår fler frågor om intressekonflikter om Derby County skulle gå upp i Premier League där Man City finns, men förmodligen inga större frågor.

ANNONS

Visst kommer det börja spekuleras om Premier League för Derby County med en ny ägare, i synnerhet då en sådan ägare. Men för det första måste Derby County först och främst reda ut sin nuvarande situation och undvika nedflyttning till League One. Och för det andra ska vi kanske inte se det som någon tillfällighet att Shejk Khaled försökte köpa Liverpool och Newcastle men misslyckades. Det fanns nog en anledning till det. Kanske är helt enkelt en klubb i EFL Championship ett mer realistiskt köp för honom.

På kort sikt är det ändå ett uppköp som kan leda till rätt stora praktiska förändringar för Derby County. De kommer få nya ägare, vilket mycket väl kan komma att innebära att de också får en ny manager. Detta kan mycket väl visa sig vara Wayne Rooney, onekligen ett namn som borde tilltala en ny ägare, även om det också är ett helt färskt namn som manager. Men Derby County har ju som vi vet också en viss rätt färsk historik med att satsa på sådana namn som manager.

ANNONS

Dilemmat för Derby County är så klart att det också måste innebära konkreta, praktiska och tämligen omedelbara förändringar för dem i tabellen. Annars riskerar säsongen ta en ände med förskräckelse för Derby County.

Peter Hyllman

Poppylismen har gett oss en helt onödig match mellan England och Irland

Peter Hyllman 2020-11-12 06:00

Ännu ett landslagsuppehåll. Ännu ett kluster av mer eller mindre meningslösa landskamper. Den här gången kanske desto mer absurt eftersom mitt under en otroligt hektisk och hoptryckt säsong, samtidigt som det fortfarande rullar en pandemi över världen, så tycker FIFA, UEFA med flera att det är ett bra tillfälle att arrangera en massa träningslandskamper.

Exakt varför England och Irland alltså möts ikväll i en match som väl egentligen inte har någon större mening eller betydelse alls går alltså inte helt lätt att förklara med sunda och rationella argument. Jag misstänker det är en match de flesta nog allra helst hade sluppit. Att det blev just England mot Irland kan jag i och för sig tänka mig har mycket att göra med att det igår var Remembrance Day i England och över Storbritannien.

Militariseringen av fotbollen har varit ett rätt påtagligt fenomen under egentligen hela 2010-talet, men som kanske blivit extra tydligt de senaste åren. Möjligen kan man se det som att fotbollen har blivit ett redskap i den alltmer tilltagande nationalismen, som ju en sådan militarism till sist är ett uttryck för. Egentligen är det ett ganska obehagligt fenomen om man väljer att tänka lite längre på det.

ANNONS

Poppyn, eller vallmoblomman, har blivit någon slags symbol för just detta. På ytan en för all del sympatisk symbol för att minnas och hedra de brittiska soldater som stupat under något av alla de krig som Storbritannien har varit inblandade i under åren. Men vänder man på det, som man kanske måste göra när England ska möta just Irland i landskamp, så är det ju faktiskt också en potentiellt rätt besvärlig symbol.

Att poppyn möjligen skulle kunna vara en rätt kontroversiell symbol i andra länder och kulturer, som i Asien, Afrika eller kanske inte minst på Irland exempelvis, det vill säga de som befunnit sig på den andra sidan av den brittiska krigsmakten så att säga, är väl kanske inte särskilt svårt att förstå sig på. Mest absurt blir det kanske när irländska spelare i England förväntas bära den där poppyn på tröjan.

ANNONS

Kanske hade det varit lite lättare att förstå om den här poppyn hade varit en symbol där det funnits en väldigt lång tradition av att alltid konsekvent och regelbundet bära den på tröjan i landslaget och i klubblaget. Men så är det ju faktiskt inte, utan tvärtom är det ett rätt nytt fenomen. England har exempelvis spelat mängder med landskamper förut, och det har varit fullt möjligt att minnas och hedra de som fallit i krig ändå.

Mitt intryck är att det handlar till stor del om PR och värdesignalering. Värdesignalering är så klart ett modernt skällsord som dumhögern fått för sig att kalla det som betydligt oftare än inte bara handlar om en allmän förmåga till empati, folkvett och god moral, en förmåga de själva verkar sakna. Men när det kommer till just den här formen utav minst sagt övertydlig värdesignalering tenderar de inte ha minsta lilla invändningar.

ANNONS

Absurditeten i det hela uppstår kanske i och med att just värdesignaleringen tenderar att dras till väldiga överdrifter. Något som har börjat drivas med rätt generellt, inte minst vad gäller det här plötsliga användandet av poppyn. Det har nästan blivit någon slags patetisk tävling i vem som gör detta mest. Vilket möjligen understryker det trista i att vad som syns är så mycket viktigare än vad som faktiskt är.

Ett vanligt argument för landslagsfotbollen är att den fortfarande är mer genuin än klubbfotbollen, där kommersialismens krafter ännu inte har fått samma genomslag utan tvärtom begränsas av gamla, hederliga nationsgränser. Jag håller kanske inte med om det  i grova drag, särskilt inte under ett landslagsuppehåll där det är mer uppenbart än kanske någonsin tidigare att även landslagsfotbollen styrs och drivs av cashen.

ANNONS

Men vad militariseringen, poppylismen och fotbollsmatchen mellan England och Irland i direkt anslutning till Remembrance Day mer specifikt visar är också att landslagsfotbollen inte enbart är kommersialiserad precis som klubbfotbollen, utan därtill är politiserad i kanske ännu högre utsträckning. Det kan man tycka är bra, dåligt eller varken eller, men det får knappast landslagsfotbollen att kännas mer genuin.

Jag tvivlar på att kvällens match mellan England och Irland kommer lyckas ändra min uppfattning och upplevelse i det avseendet.

Peter Hyllman

Vem är inte bara bra nog utan även stor nog för Sheffield Wednesday?

Peter Hyllman 2020-11-11 06:00

Alla klubbar kan så klart anklagas för att ha en något inflaterad självkänsla. Inte minst klubbar som brukar beskrivas som större klubbar, och i synnerhet de klubbar som kanske framför allt anser att de borde räknas bland de större klubbarna men inte riktigt gör det i den utsträckning de själva önskar. Ändå måste man säga att Sheffield Wednesday kan ha tagit det till en ny nivå med påståendet att Garry Monk inte var en stor nog manager för deras klubb.

Självfallet är det inte något som alla supportrar har sagt, men det har inte heller varit någon direkt ovanlig synpunkt. I vilket fall som helst är det ju ett rätt anmärkningsvärt påstående för en klubb som tillbringat vartenda år sedan millennieskiftet utanför Premier League att säga om en manager som under sina sex år som manager har haft hand om klubbar som Swansea, Leeds, Middlesbrough och Birmingham, och under en säsong varit manager i Premier League.

Kanske är det då inte i första hand Garry Monks meritlista man i så fall väljer att titta på, utan snarare då kanske mentaliteten, eller karaktären på den fotboll som Sheffield Wednesday har spelat med Garry Monk som manager. Poängsnittet om 1,22 poäng per match är långt ifrån godkänt för Sheffield Wednesday så klart, och Monk är knappast bättre än vad t ex Jos Luhukay var. Men framför allt är det Sheffield Wednesday väldigt svaga målproduktion, särskilt på hemmaplan, som oroat och orsakat bekymmer.

ANNONS

Någon tillfällighet verkar det inte heller vara fråga om. Sheffield Wednesday har bara gjort sex mål hittills den här säsongen, på elva matcher, men har i själva verket förväntats göra bara 3-4 mål fler. Med andra ord till och med förväntad målproduktion (xG) hittills den här säsongen ligger under ett mål per match för Sheffield Wednesday. Vi ser även på annan statistik att Sheffield Wednesday skapar relativt få chanser, och chanserna som skapas är heller sällan särskilt bra chanser.

Risken är stor att låta sig luras av tabellen, där Sheffield Wednesday efter elva matcher ligger under nedflyttningsstrecket, med sex poäng på dessa elva matcher. Det påverkas så klart av att Sheffield Wednesday fick starta säsongen med tolv minuspoäng, som för någon vecka sedan reducerades med hälften. Det kan få det att se värre ut än vad det kanske egentligen är. Samtidigt har Sheffield Wednesday hittills ändå bara tagit tolv poäng på elva matcher, vilket är deras sämsta säsongsinledning sedan 2015.

ANNONS

Garry Monk blev därmed den förste managern under säsongen i någon av Englands två högsta divisioner att få sparken. Det verkar inte vara för att Monk ej var uppskattad av de egna spelarna, som tvärtom uttryckt sig positivt om honom. Men uppenbart är att Dejphon Chansiri, Sheffield Wednesdays ägare, förlorade förtroendet för Monk. I vilken utsträckning det beror på att Sheffield Wednesdays supportrar tappat förtroendet för Monk är oklart.

Självfallet blir frågan om ersättare en het potatis. Vem tar över Sheffield Wednesday efter Garry Monk? Här får man kanske rensa för de här namnen som dyker upp mer eller mindre automatiskt varje gång ett managerjobb blir tillgängligt, såsom exempelvis Tony Pulis och Eddie Howe. Det finns ingen specifik anledning att tro att någon av dem faktiskt skulle vara aktuell för Sheffield Wednesday. Inte heller David Wagner. Istället verkar det handla om två olika huvudalternativ:

ANNONS

Nigel Pearson. Öppnade nyss upp sig i en större intervju om hans tankar efter att kontroversiellt ha fått sparken av Watford förra säsongen, och om sina ambitioner för framtiden. Det var skulle man kunna tycka ett rätt klassiskt come and get me-budskap, en slags jobbannons. Om vi tittar på managerprofilen är det ett namn som för all del skulle kunna tänkas intressera Sheffield Wednesday, en brittisk manager som gjort sig känd för att få ut det mesta från sina spelartrupper.

En annan särskilt väldigt frestande aspekt med just Nigel Pearson är att han är något av en klubblegend i Sheffield Wednesday efter att ha tillbringat åren mellan 1987 och 1994 där som spelare, och gjort 180 matcher för klubben. Nu har det så klart gått högsta mode i detta att anställa tidigare spelare som managers, men här skulle det kunna göras med den bonusen att Pearson faktiskt är meriterad också som manager. Det vore dessutom en anställning som supportrarna skulle älska.

ANNONS

Paul Cook. Manager med väldigt gott renommé i Football League efter att ha varit manager där i snart tio år med tre klubbar och gjort det väldigt bra med alla tre. Oavsett om han har haft om Chesterfield, Portsmouth eller Wigan har han gjort succé som manager och tagit samtliga tre klubbar till uppflyttning i sina respektive divisioner. På planen räddade han dessutom med bred marginal kvar Wigan i EFL Championship förra säsongen, men saker utanför planen sänkte klubben.

Rent rationellt är det alls inte konstigt att eller om Sheffield Wednesday tittar väldigt nära på Cook. Det är en manager som med hårt arbete och taktisk kompetens konsekvent har lyckats få ut maximala resultat av lag under mycket knappa resurser och förutsättningar, och det kan vara en egenskap som Sheffield Wednesday sätter stort värde på. Att anställa Cook vore mer av en projektanställning än Nigel Pearson. Cook är taktikern, men Pearson är man-managern, om man tillåter sig en kanske något grovhuggen förenkling.

ANNONS

Vem av dessa båda huvudkandidater Sheffield Wednesday faktiskt borde anställa är inte någon alldeles enkel fråga. Det finns goda rationella argument för båda två. Börjar vi däremot leta efter de goda irrationella argumenten så väger det möjligen över för Nigel Pearson. Om nu Sheffield Wednesday ansåg att Garry Monk inte var stor nog att vara manager för Sheffield Wednesday finns ju en uppenbar risk att någon som Paul Cook skulle få jobba i rejäl uppförsbacke redan från start.

Nigel Pearson har den irrationella fördelen att han kanske bättre rimmar med Sheffield Wednesdays syn på sig själva som en storklubb. En klubbikon och gammal spelare från en tid som kanske kan beskrivas som något av just en storhetstid för Sheffield Wednesday. Pearson vore en anställning som skulle kunna få Sheffield Wednesday att känna sig bättre igen, även om det inte nödvändigtvis är samma sak som att Sheffield Wednesday faktiskt är bättre.

ANNONS

Nigel Pearson är den nostalgiskt, romantiskt och politiskt bästa anställningen för Sheffield Wednesday. Vilket för all del inte på något sätt utesluter att det också är en bra anställning av Sheffield Wednesday.

Peter Hyllman

Vilka åtta managers ligger sämst till inför säckasäsongen?

Peter Hyllman 2020-11-09 06:00

Dags för ännu ett av dessa gudsförbannade landslagsuppehåll. Den här gången har de dessutom varit så infernaliskt sluga att de har lyckats trycka in hela tre landskamper under ett enda uppehåll. Jag är kanske inte den som i första hand vrider mina händer av förtvivlan över att professionella fotbollsspelare tvingas spela fotboll, men här kan man så klart tycka att det så smått börjar gå lite för långt.

Landslagsuppehållet i november brukar normalt sett även vara den tidpunkt på säsongen då klubbar börjar utvärdera sina alternativ på managerposten, och i vissa fall till och med börja byta ut sina managers. Det har då hunnit med att gå tillräckligt lång tid av säsongen för klubbarna att kunna utvärdera läget, se vartåt det blåser och kunna fatta ett beslut utan att det därför måste uppfattas som alldeles för galet förhastat.

Då återkommer vi så klart till frågan om det här är en normal säsong. Om nu säsongen som helhet har blivit så förskjuten som den blivit, kan det i så fall vara så att även den här så kallade säckasäsongen har skjutits framåt i tiden? Rent logiskt finns argument för att tro att så är fallet, men givet hur hoppressad säsongen ändå är så behöver det faktiskt inte ligga till på det viset.

ANNONS

I alla fall saknas det definitivt inte klubbar där det definitivt pratas om mer eller mindre nära förestående förändringar på managerposten. Möjligen är antalet klubbar som finns med i det snacket en funktion av att inte en enda Premier League-klubb faktiskt bytte manager inför säsongen. Den normala omsättning bland Premier Leagues managers som brukar ske under sommaren kanske istället är på väg att ske från och med nu.

Samtidigt är den allmänna känslan kanske också att många klubbar nog väldigt gärna, om de kan, sitter stilla i båten under dessa osäkra tider. För det finns både finansiellt och rent operativt riskminimerande skäl. När jag nu alltså gör den här listan över de åtta managers som enligt mig ligger sämst till inför säckasäsongen i nuläget, så behöver ju faktiskt inte det betyda att varenda en av dem verkligen ligger riktigt illa till.

ANNONS

(8) Graham Potter, Brighton

Svårt att se att det här faktiskt skulle inträffa, men det behövs åtta managers på listan och Potter är nog den manager jag ser som ändå hamnar närmast i nuläget. Brighton har inlett den här säsongen skakigt, och har svårt att få fotbollen att fungera i båda ändarna av planen. Visst kan man säga att förra säsongen ändå uppnådde vad Brighton på många sätt hoppades, men det var inte heller någon ohejdad succé. Det borde finnas en hyfsat väl grundad oro i Brighton för att åka ur Premier League. De har fyra lag nedanför sig i tabellen, och åtminstone två av dem kan anklagas för att underprestera sett utifrån både förväntningar och kvalitet. Omvänt kan inte sägas om något lag ovanför Brighton.

(7) Chris Wilder, Sheffield United

Inför förra säsongen trodde väl nästan alla att Sheffield United skulle åka ur Premier League, men de var inte ens i närheten av att ens riskera att åka ur Premier League. Den här säsongen trodde nästan ingen att Sheffield United skulle åka ur Premier League, men plötsligt är det som om Sheffield United inte längre kan vinna en fotbollsmatch. Nu finns för all del en rätt stor del av mig som vill tro att Wilder helt enkelt inte kan få sparken av Sheffield United, nästan oavsett hur illa situationen blir, att det förtroendekapitalet har han trots allt byggt upp på ungefär samma sätt som Eddie Howe gjorde med Bournemouth. Men man ska aldrig säga aldrig.

ANNONS

(6) Garry Monk, Sheffield Wednesday

Det har minst sagt mullrat runt Garry Monk under inledningen av säsongen. Hittills har han varit rätt ursäktad av att han var tvungen att jobba med tidigare lagledningars gamla spelare, men från och med den här säsongen har han fått möjlighet att bygga sitt eget lag och värderas därefter. Resultaten har varit blandade för Sheffield Wednesday. Låt gå för att stämningen säkert är lägre eftersom Sheffield Wednesday tvingades starta säsongen med tolv minuspoäng, så redan från början fanns ju en nedflyttningsatmosfär runt Sheffield Wednesday. Möjligen lättade den atmosfären under veckan när detta poängavdrag halverades.

(5) Sean Dyche, Burnley

Noll vinster och två oavgjorda matcher på sju omgångar, och de två oavgjorda matcherna råkar därtill vara säsongens kanske två sämsta och tråkigaste 0-0-matcher. Jag ska inte säga att Dyche nödvändigtvis vill bli sparkad, men jag har inte helt uteslutit tanken att Dyche möjligen bestämt sig för att pröva ett sataniskt experiment för att ta reda på vad som faktiskt skulle kunna krävas för att han skulle få sparken. Burnley borde nog vara för bra för att åka ur Premier League, men om Burnley fortsätter spela som de gör så kommer de riskera åka ur Premier League. Har Dyche själv motivationen att köra vidare med Burnley?

ANNONS

(4) Ole-Gunnar Solskjaer, Man Utd

Man Utd spelar medelmåttig fotboll, Man Utd förlorar ett antal matcher, det börjar mullras om att Solskjaer ska vara på väg att få sparken, Man Utd vinner en match som man på pappret tänkte eller kanske till och med trodde att de skulle förlora, Man Utd har fått ännu en ursäkt att fortsätta sin noga genomtänkta strategi att inte göra någonting alls, maskerad bakom en hemmasnickrad illusion om ”långsiktighet”. Den här cykeln börjar väl bli rätt bekant vid det här laget. Kanske hade Solskjaer hamnat på ett lägre nummer på den här listan om Man Utd förlorat mot Everton. Att han ändå ligger fyra beror främst på Mauricio Pochettinos snart transcendentala närvaro.

(3) Slaven Bilic, West Brom

Att Slaven Bilic hänger löst i West Brom verkar ställt bortom allt tvivel. Det är bara en vecka sedan Bilic gick ut med en rätt tuff attack på den egna klubbledningen på ett sätt som bara den manager gör som vet med sig att han riskerar vara på väg att få sparken, och är på väg att få det orättfärdigt enligt egen uppfattning. Bilic genomförde förra säsongen med stort förtroendekapital, men West Brom tappade oroväckande mycket fart mot slutet av säsongen och höll på att missa automatisk uppflyttning därför. Hittills den här säsongen är West Brom ett av tre lag som ännu inte vunnit en match. Har Bilic tappat omklädningsrummet och vem ersätter i så fall? Eddie Howe?

ANNONS

(2) Scott Parker, Fulham

När Ademola Lookman kanaliserade sin inre Yann Kermorgant senast mot West Ham så var det som en slags anthem för Fulhams hela säsong så här långt. Fulham skulle ju den här gången ha lärt sig av alla de misstag som Fulham gjorde förra gången Fulham var i Premier League. Så stod det ju i reklambroschyren. Men reklambroschyren visade sig vara en förskönad beskrivning av verkligheten, märkligt nog. Scott Parker var rasande på Lookman efter matchen, och konstigt är väl kanske inte det, då den där poängen nog hade varit väldigt viktig både för Fulham och för Parker själv, som riskerar drabbas av Khans vrede under landslagsuppehållet.

(1) Philip Cocu, Derby County

Cocu är för närvarande placerad i Coronakarantän, efter att ha suttit i ett möte med Derby Countys VD samt Mel Morris, som därefter testat positivt. En konspiratoriskt ställd fråga vore kanske vad det mötet egentligen handlade om?! Egentligen är det ett stort och omfattande mysterium att Cocu fortfarande är manager för Derby County, som inte alls motsvarade förväntningarna förra säsongen och har inlett den här säsongen bedrövligt, liggandes sist i tabellen. Svaret återfinner sig kanske i att Derby County är på god väg att byta ägare, så Morris har nog helt enkelt bara inte ansett att det var hans uppgift att i det här läget anställa en ny manager.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#8): Leicester leder en helöppen titelfajt!

Peter Hyllman 2020-11-08 22:17

Omgångens stjärna: Hakim, Ziyech, Chelsea. Inte bara att han gjorde en närmast felfri match mot Sheffield United. Ett sätt att vara felfri är så klart att inte göra så mycket. Men det var liksom inte riktigt Ziyechs melodi den här matchen. En av säsongens bättre individuella matcher.

Omgångens kalkon: Ademola Lookman, Fulham. Om straffen hade suttit så hade det så klart varit en helt annat tonläge runt den här straffen. Då hade inte experter, journalister och till och med Scott Parker själv bestämt dunkat näven i bordet och sagt att så lägger man minsann inte straffar! Men Lookmans Panenka blev bara Pannkaka.

Omgångens manager: Dean Smith, Aston Villa. Stundtals utskälld förra säsongen, men hittills den här säsongen har han lyckats besegra Liverpool, Leicester och Arsenal, och två av de där segrarna var liksom inga små fjuttesegrar heller. Jack Grealish är sublim, och Ollie Watkins framstår som en av säsongens bästa värvningar.

ANNONS

TRE TAKEAWAYS:

Anfall är bästa försvar! Hur ska man hantera ”världens svåraste match” när man har sin bästa mittback skadad och motståndaren dessutom allmänt anses som ett av världens offensivt sett bästa lag? Jo, man slänger ut en 4-2-4-uppställning och går hells for bells och hoppas att det funkar. Och det får man väl trots allt säga att det gjorde, både om vi tittar på resultatet och på matchbilden. Modigt gjort av Jürgen Klopp, och kanske också en gnutta oväntat för Pep Guardiola.

Bruno! Det har väl nästan gått så långt med Man Utd att jag inte riktigt håller koll på vem som är lagkapten längre, men vem som är de facto lagkapten på planen börjar kännas alltmer uppenbart. Bruno Fernandez är i mångt och mycket lagets bultande hjärta, och en spelare som under sin korta tid i klubben förmodligen redan räddat jobbet åt Solskjaer en handfull gånger. Det är runt den här typen av spelare ett framtida Man Utd måste byggas, men det finns bara ett sätt att behålla dem på längre sikt.

ANNONS

Rodgers goes top! Om man ska börja beklaga sig över att man särbehandlas negativt jämfört med alla poppiga icke-brittiska managers så är det naturligtvis klokt att göra det samtidigt som man tar Leicester upp i ligaledning inför landslagsuppehållet. Det är ju rätt intressant att notera att Brendan Rodgers nu har gett Mikel Arteta, Marcelo Bielsa och Nuno Espirito Santo stryk i tur och ordning, och innan dess både Slaven Bilic och Pep Guardiola. Däremot har Rodgers tagit stryk mot David Moyes och Dean Smith. Premier League är en galen värld, men just nu leds den världen av Rodgers och Leicester.

J.R.

Aston Villa. Strålande insats av Aston Villa. Egentligen tänker man ju att Arsenal inte ska kunna vinna en match på bortaplan mot Arsenal, men det här är inte en säsong då man ska tänka sådana saker tydligen. Samtidigt har Aston Villa nu gjort tillräckligt många sådana här matcher under säsongen för att det inte längre ska kännas som en tillfällighet. Jack Grealish är lysande på offensivt mittfält, har hittat ett kanonsamarbete med Ross Barkley, och Ollie Watkins är just nu en av ligans mest effektiva anfallare.

ANNONS

CLIFF BARNES

Arsenal. Aston Villa får nog ursäkta. Än en gång svarar de för en riktigt imponerande seger mot en av ligans storklubbar, och mycket fokus borde så klart läggas på just deras positiva sidor. Men det går heller inte att blunda för kvaliteten i Arsenals insats, eller rättare sagt bristen på kvalitet. Resultatet är en sak, det är illa nog, men sättet Arsenal förlorar på, sättet som Arsenal genomför matchen på, är under all kritik. Mikel Arteta sitter säkert på jobbet, men flytta fram klockan ett år och en sådan här match skulle få Arteta att sitta löst.

OMGÅNGENS MATCH:

Crystal Palace 4-1 Leeds. Smått galen match som ser väldigt ensidig ut sett till resultatet men som nog, beroende på hur olika saker under matchen gick eller bedömdes, hade kunnat sluta nästan hur som helst. Med sina fyra insläppta mål i den här matchen är Leeds just nu Premier Leagues lag med sämst defensiv statistik, vilket kanske inte riktigt stämmer överens med vad vi tycker oss ha sett i själva spelet. Samtidigt är Crystal Palace återigen ett lag som presterar betydligt bättre än vad man anade på förhand.

ANNONS

BTW

Premier League känns helöppet den här säsongen!

Peter Hyllman

"Världens viktigaste match" för Man City mot Liverpool

Peter Hyllman 2020-11-08 06:00

Under fyra säsonger med Barcelona i La Liga vann Pep Guardiola ligan tre av fyra gånger, och kunde visa upp ett poängnetto om +7p från den där ligatiteln. Efter ett uppehåll om en säsong tog Pep Guardiola sedan under tre säsonger över Bayern München i Bundesliga och vann ligan alla tre säsonger, med ett poängnetto om +39p. Därefter styrdes kosan till Man City där Pep Guardiola hittills har vunnit hälften av säsongerna, och sitter på ett poängnetto om -13p.

Tämligen talande på sitt vis. Mer talande är kanske att Pep Guardiola har förlorat fler ligamatcher med Man City under fyra säsonger än vad han gjorde sammanlagt under sju säsonger med Barcelona och Bayern München. Ännu mer talande är möjligen att Man City förlorade lika många ligamatcher enbart under förra säsongen som Bayern München totalt under hans tre säsonger, och nästan lika många matcher som Barcelona totalt under hans fyra säsonger.

Storyn bakom och inför den här säsongen, utifrån ett ljusblått perspektiv, var och är att Pep Guardiola ska försöka göra vad han i själva verket aldrig har gjort förut. Det vill säga ta ett lag som han redan har fått att vinna, men som sedan börjat förlora, att vända på kurvan och börja vinna igen. Kortare sagt det som brukar beskrivas som att bygga ett nytt lag. Något han självmant valde att inte göra med Barcelona, och något han aldrig behövde göra med Bayern München.

ANNONS

Hur har det gått med det projektet så här långt under säsongen? Nja, kanske inte alldeles jättebra. Nu är det självfallet inte fråga om något totalt sammanbrott, och Man City har därtill en match mindre spelad än vad de borde ha. Men hittills har Man City ändå bara vunnit hälften av sina sex matcher, befinner sig på en föga smickrande elfte plats i tabellen, och även om vi skulle utgå från att de vinner sin hängmatch mot Aston Villa, så befinner de sig i nuläget ändå utanför Champions League-platserna.

Här har alltid funnits motiverade frågetecken kring Pep Guardiolas förmåga att driva ett lag längre än de tre-fyra år han hittills har haft hand om stora fotbollslag. Benägenheten till burn-out har tagits upp, att det helt enkelt är den tiden som han lyckas behålla den energi och den intensitet i sina lag som är nödvändigt för att upprätthålla effektiviteten i hans egen spelidé. Vilket inte enbart är något vi subjektivt upplever, utan som kan mätas rent empiriskt i termer av mängd tacklingar och brytningar högt upp i planen etc.

ANNONS

Man City visar tecken på trötthet, fysisk såväl som mental trötthet. Pep Guardiola visar tecken på fysisk och mental trötthet, spelarna visar tecken på fysisk och mental trötthet, och det är väl en fullt naturlig reaktion. Utöver att en fullt naturlig trötthet infinner sig efter några år så är detta nu uppblåst ytterligare genom den onaturliga trötthet som uppstått på grund av den mycket märkliga situation och konstiga säsonger vi nu har både bakom oss och framför oss på grund av pandemin och dess uppehåll.

Världens svåraste fotbollsmatch kallade nyligen Jürgen Klopp en bortamatch mot Man City för. Detta naturligtvis inför dagens riktiga tungviktarmöte i Premier League mellan Man City och Liverpool på Etihad. Nu finns det flera olika skäl för Klopp att säga en sådan sak så klart som inte nödvändigtvis behöver ha med någon form av objektiv, mätbar sanning att göra. Lika mycket handlar det kanske om motivation och koncentration och att fokusera lagets energi åt rätt håll.

ANNONS

Om det är världens svåraste fotbollsmatch för Liverpool så skulle vi kanske lika gärna kunna vända på steken och beskriva dagens match som världens viktigaste fotbollsmatch för Man City. Vi har för all del ägnat de senaste dygnen i en värld och verklighet av siffror och sannolikheter, där oviljan att säga för mycket för snabbt har varit kanske lika påtaglig som nödvändig, men en känsla som är svår att skaka av sig är att om Man City förlorar dagens match mot Liverpool så känns det väldigt avlägset att de skulle vinna ligan.

Invändningarna ställer sig här på kö och är rätt förutsägbara. Man City är ju bra nog att gå på en run av många vinster i rad kommer det sägas, och som bevis kommer framföras att det är precis något som Man City gjorde under de två säsonger som de vann ligan, överlägset och övertygande. Och ingen ska ta ifrån Man City just den saken, men det var då och nu är nu. Vad som kännetecknat Man City det senaste dryga året är att förlusterna blivit fler och resultaten svajigare, men det har aldrig känts som tillfälligheter.

ANNONS

Om Man City förlorar eller inte vinner mot Liverpool ikväll så har de vunnit färre än hälften av sina matcher hittills den här säsongen. Detta följer på förra säsongen då de misslyckades med att vinna nästan en tredjedel av alla sina matcher, dubbelt så många matcher som Liverpool, och tre gånger så många förluster. Man Citys trendkurva började peka nedåt alltså redan under förra säsongen och mycket av jobbet den här säsongen skulle gå ut på att vända den uppåt igen. Men hittills har den fortsatt nedåt.

Trötthet och motgångar tenderar också att förstärka varandra. Om Man City är ett fysiskt och mentalt trött fotbollslag kommer det vara svårare för dem att hantera motgångar och lyckas samla ihop sig för att verkligen vända ett stort underläge i poäng och placeringar i tabellen. De befinner sig redan i ett underläge, även om det underläget kanske känns större än vad det är baserat på deras hängmatch. Men en förlust mot Liverpool skulle vara en rejäl gut punsch i Man Citys kampvilja.

ANNONS

Man City mot Liverpool tenderar att bli väldigt fascinerande fotbollsmatcher. På många sätt är det två olika fotbollsidéer som ställs mot varandra, den ena utvecklad till stor del som ett svar på den andra. Matcherna brukar kunna bli både händelserika och målrika, och dagens match kommer med många intressanta frågetecken. Vilket lags backlinje hanterar exempelvis matchen bäst? Man Citys relativt nykomponerade backlinje som nu möter ett motstånd av högsta kaliber. Liverpools backlinje utan Virgil Van Dijk.

En vinst för Liverpool innebär inga garantier för dem att de vinner ligan den här säsongen, även om det naturligtvis är ett stort steg på vägen dit. En förlust för Man City kan däremot innebära att deras redan svåra uppgift att återta ligatiteln närmar sig om inte det omöjliga så åtminstone det högst osannolika.

ANNONS
Peter Hyllman

Att hylla Carlo Ancelotti eller beskylla Ole-Gunnar Solskjaer?

Peter Hyllman 2020-11-07 06:00

Everton har en viss historik av att få Man Utd-managers sparkade. Det var efter en minst sagt bitter 0-2-förlust på Goodison Park som David Moyes, tidigare manager för just Everton, fick sparken som Man Utds manager. Om Man Utd skulle förlora även den här matchen på Goodison Park så kommer naturligtvis trycket bli väldigt högt på Man Utd under landslagsuppehållet att, med Mauricio Pochettino ledig och tillgänglig, sparka Ole-Gunnar Solskjaer.

Everton knallar i så fall vid vinst upp i serieledning igen i Premier League, även om det i så fall vore en förmodligen högst tillfällig serieledning. En förlust för Man Utd innebär på samma gång att de fortsätter slumma runt på tabellens nedre halva. Det råder ingen som helst tvekan om att det är två lag som onekligen har tagit på sig omvända roller den här säsongen jämfört med hur det brukar se ut. Normalt sett är det ju Everton som brukar underprestera på tabellens nedre halva, inte Man Utd.

Här hittar vi också grunden till en rätt tuff kritik av Solskjaer. Han har varit manager för Man Utd i snart två år men har fortfarande inte lyckats få någon större ordning på lagets spel, idé eller ens startelva. Carlo Ancelotti har varit manager för Everton i knappt ett år, med ett pandemiskt uppehåll inklämt under det året, och på den betydligt kortare tiden hunnit uppnå en mycket mer tydlig effekt med Everton. Det är rationellt omöjligt att hålla Solskjaer fri från ansvar för Man Utds många misslyckanden.

ANNONS

Vi ska så klart då komma ihåg att Carlo Ancelotti tog över Everton i ett betydligt svagare tillstånd än vad Man Utd någonsin har varit under Solskjaers tid som manager. Och på knappt ett år har Ancelotti lyckats göra Everton till en mer trovärdig utmanare om någon av Champions League-platserna än vad Man Utd för närvarande är. Då har Ancelotti dessutom aldrig riktigt räknats bland världens allra mest framstående demontränare rent taktiskt, utan mest kanske setts som en man-manager av klass.

Frågan är i vilken utsträckning Solskjaer fortfarande har spelarna med sig i Man Utd. Det har kanske varit hans saving grace hittills att han aldrig riktigt verkar ha tappat spelarna så som det blev tydligt att José Mourinho gjorde. Men en managers trovärdighet hos spelarna blir egentligen aldrig större än vad hans upplevda förmåga att göra laget framgångsrikt samt hans anställningstrygghet tillåter. Och för närvarande råder stora frågetecken på båda dessa punkter.

ANNONS

Samtidigt har vi så klart varit i den här situationen förut. Det vill säga att Man Utd har haft en rad av dåliga resultat, Solskjaer är kraftigt ifrågasatt, och plötsligt så drar Man Utd ett riktigt bra resultat ur bakfickan. Som t ex en vinst borta mot PSG, eller för all del en vinst borta mot Everton. Och den vinsten lyckas på något sätt lugna ned infödingarna, och ger Man Utd som klubb ännu en möjlighet att lalla vidare med stora ord som långsiktig vision som motivering för att hellre fly än illa fäkta.

För all del har vi kanske redan lagt alldeles för mycket tid och energi på Man Utds bekymmer, sorger och besvär. Dagens match är självfallet en stor match för Everton också, som alltså kan gå upp i tillfällig serieledning om de vinner. Men kanske framför allt återuppta det positiva momentum som klubben hade efter att ha vunnit säsongens fyra första ligamatcher, men som kanske stannat av något sedan laget nu förlorat två matcher i rad efter att dessförinnan ha spelat 2-2 mot Liverpool.

ANNONS

Både Southampton och Newcastle har alltså lyckats besegra Everton i de båda senaste matcherna, vilket möjligen visar precis hur sårbara som Everton faktiskt är för skador eller avstängningar på sina viktigaste spelare på mittfältet. Samtidigt visste vi ju att en sådan här svacka naturligtvis skulle komma i någon utsträckning under säsongen, kanske både en flera gånger. Och det avgörande för Evertons säsong kommer vara hur snabbt och hur väl de lyckas återhämta sig från dessa svackor.

En vinst mot Man Utd brukar alltid sitta fint för Everton. Här finns en lång och stolt tradition av rivalitet mellan de båda klubbarna, om än kanske inte på riktigt samma typ av infekterade nivå som med Liverpool som den andra parten. Men kanske skulle en vinst mot Man Utd den här gången sitta bättre än vanligt för Everton. Dels för att de kanske för första gången på väldigt länge inte riktigt slår ur underläge i matchen. Dels för att det blåser full fart i Evertons momentum lagom inför landslagsuppehållet.

ANNONS

Visst är det även en chans för Everton att visa för de olyckskorpar som började kraxa så fort de förlorade några matcher om ”vad var det vi sa” och så vidare, att det inte är riktigt så enkelt. Alla lag kommer förlora matcher den här säsongen. Alla lag har i själva verket redan förlorat matcher den här säsongen, i de allra flesta fall har det dessutom förlorats matcher synnerligen spektakulärt. Att Everton tar stryk i två tuffa bortamatcher mot Southampton och Newcastle är i jämförelse inte alls lika spektakulärt.

Vad som är oroväckande är enligt mitt sätt att se på det inte att Everton förlorar mot Southampton, eller att Everton förlorar mot Newcastle, utan att Everton förlorar två matcher i rad. Precis som Evertons tidiga vinstsvit gav en väldigt positiv stämning runt klubben riskerar en svit av förluster snabbt göra stämningen mer negativ. Framför allt det är vad Everton nog mest av allt vill undvika. Och att gå in i landslagsuppehållet med tre raka förluster, eller fyra raka matcher utan vinst, vore kanske inte toppen.

ANNONS

Ändå känns det på något konstigt sätt som ett styrkebesked av Everton, eller ett tämligen sorgligt omdöme om Man Utd, att Man Utds kanske bästa chans att vinna matchen mot Everton är att Evertons målvakt Jordan Pickford gör ännu ett eller flera av sina misstag. Så ska det naturligtvis inte behöva vara för ett lag med Man Utds ambition och kvalitet. Visst har Man Utd kunnat förlora matcher mot Everton på Goodison Park också förut, även när de var som allra bäst, men det har aldrig varit det väntade utfallet.

Dagens väntade utfall är att Everton vinner mot Man Utd. Och för den saken kan vi både hylla Carlo Ancelotti och beskylla Ole-Gunnar Solskjaer.

Peter Hyllman

Halvtidsbetyg för de engelska klubbarna i Europa

Peter Hyllman 2020-11-06 06:00

Under en annorlunda säsong med ett helt annorlunda upplägg både på europeiskt och inhemskt cupspel har vi nu tagit oss igenom halva det europeiska gruppspelet. Detta under tre sammanhängande och intensiva veckor med match varje vecka, en period som nu punkteras av ännu ett landslagsuppehåll. Dags således att göra en liten avstämning hur det egentligen har gått för de engelska klubbarna i Europa så här långt.

Utgångspunkten för alla engelska klubbar måste vara att de ändå förväntas ta sig vidare från sina grupper, oavsett vilka klubbarna är och mer eller mindre oavsett vilka övriga lag i gruppen är. Det är med den utgångspunkten det är rimligt att betygsätta första halvan av gruppspelet för dessa engelska lag. Kort sagt kan man alltså säga att engelska klubbar har mycket lite att vinna under gruppspelet, men desto mer att förlora.

Överlag måste man ändå säga att det europeiska cupspelet har börjat väldigt starkt för de engelska lagen. Egentligen inget av dem har fallit ur ramarna och misslyckats med att motsvara förväntningarna på dem. Den stora majoriteten av matcher har faktiskt vunnits, med endast tre undantag. Chelseas oavgjorda match mot Sevilla, samt Tottenhams och Man Utds oväntade förluster mot Royal Antwerpen och Basaksehir.

ANNONS

MAN CITY – (+++++)

Möjligen började Man City lite skakigt när de hamnade i underläge mot Porto på hemmaplan i första matchen, men därefter har det knappast varit något som helst snack om saken. Underläget mot Porto vändes till vinst med 3-1 och de båda matcherna därefter har slutat 3-0 mot först Marseille och sedan Olympiakos, med mersmak. Ändå känns det inte som att Man City verkligen har behövt gå för full fart i den här gruppen än så länge. Nyförvärvet Ferran Torres har gjort mål i samtliga matcher för Man City som utan problem är på väg mot slutspel.

LIVERPOOL – (+++++)

Möjligen är det lätt att låta sig färgas en aning av Liverpools smått osannolika 5-0-vinst borta mot Atalanta i veckan, men tre vinster, åtta mål på dessa tre matcher och inte ett enda insläppt mål är ändå ett strålande facit för ett Liverpool som ju enligt ett och annat ljushuvud mer eller mindre skulle tvärdö när Virgil Van Dijk blev skadad. Men där en stor spelare tvingas kliva åt sidan så kliver andra stora spelare in i dennes ställe, och det är väl lite vad som har hänt här. Defensivt med Joe Gomez exempelvis, och inte minst offensivt med Diogo Jota.

ANNONS

CHELSEA – (++++)

Möjligen inledde Chelsea gruppspelet något skakigt med oavgjort hemma mot Sevilla, en match de knappast hade någon kontroll på. Men därefter har Chelsea svarat för två klart imponerande vinster mot Krasnodar och Rennes och leder gruppen på sju poäng, samma som Sevilla, men båda lagen sex poäng före övriga lag. Slutspelsplatsen känns med andra ord rätt klar för Chelsea även om gruppsegern är up for grabs. Gladast är kanske Chelsea ändå över att de ännu inte släppt in ett enda mål i Champions League. Vilket är positivt för ett lag som har haft Chelseas defensiva problem det senaste året.

MAN UTD – (++++)

Hade det inte varit för Champions League hade kanske Ole-Gunnar Solskjaer redan varit jagad ur Manchester med tjära och fjädrar. Man Utd lottades i en riktigt tuff grupp, därför är det nog både en och annan som fick gnugga sig lite i ögonen efter de två första omgångarna där Man Utd först besegrade PSG och sedan RB Leipzig. Detta har definitivt gett Man Utd en edge i kampen om slutspelsplatser, men lyckades samtidigt helt i onödan göra det svårt för sig själva genom att förlora mot Basaksehir. Vilket ger nerv åt fortsättningen.

ANNONS

ARSENAL – (+++++)

Kanske fick inte Arsenal den tuffaste gruppen, men det går bara att slå de motståndare som ställer upp på andra sidan planen. Arsenal har gjort det och gjort det utan några större bekymmer. Rapid Wien, Dundalk och Molde har i tur och ordning fått stryk av Arsenal och av dem var det nog egentligen bara Rapid Wien som bjöd upp till någon form av kamp, och det var på bortaplan för Arsenal. Tuffare uppgifter väntar för Arsenal i Europa League, men gruppspelet verkar de klara utan några som helst problem.

LEICESTER – (+++++)

Leicester övertygar inte bara i Premier League utan visar framfötterna också i Europa League. Laget inledde starkt med en övertygande 3-0-seger hemma mot Zorya Luhansk som de följde upp med en stark 2-1-seger borta mot AEK Aten. Så långt allt väl för Leicester kan tyckas men det riktigt stora provet för dem skulle komma mot Braga i den tredje och fjärde omgången. Så här långt har Leicester klarat det provet galant, efter en väldigt imponerande 4-0-seger på hemmaplan. Slutspelsplatsen känns klar.

ANNONS

TOTTENHAM – (+++)

Tottenham har lite i onödan försatt sig själva i något av ett getingbo genom förlusten mot Royal Antwerpen i den andra omgången. Resultaten har fallit så att Tottenham nu befinner sig på sex poäng, exakt samma poäng som både Antwerpen och LASK. En grupp och en intern tabell som Tottenham för all del för närvarande leder, med Ludogorets som helt avhängd gruppjumbo. Tottenham är ändå favoriter att vinna gruppen och definitivt ta sig vidare, men med tre omgångar kvar har de inte gett sig någon felmarginal alls.

Peter Hyllman

Håller Mourinho på att bli engelsk fotbolls good guy igen?

Peter Hyllman 2020-11-05 06:00

Håller José Mourinho på att bli den engelska fotbollens good guy igen? Något mycket märkligt håller på att hända. Efter att under de senaste fem åren ha ramlat allt djupare ned i en negativ cirkel av kritik och svaga resultat var det många som tog chansen att så att säga ta betalt för gammal ost. Kycklingarna kom hem för att rostas för Mourinho, och väldigt många både såg och tog chansen att sparka på den som redan låg på marken.

Visst skulle många hävda, med viss rätt, att det där var självförvållat. José Mourinho har kanske aldrig varit den mest ödmjuka och sympatiska människan, och mycket av vad han har sagt och gjort genom åren har helt klart kliat många mothårs. Mourinho var skyddad från alltför frän kritik för detta så länge resultaten gjorde honom osårbar, men så fort resultaten började dyka så fanns där ingen som helst goodwill, och heller inget skydd.

Vissa kommer självfallet alltid hata Mourinho, ungefär som om det vore programmerat i deras supporter-DNA. Men kanske ser vi nu att pendeln i största allmänhet håller på att svänga tillbaka för Mourinho. Att från att ha varit en manager alla ville se misslyckas har Mourinho plötsligt med Tottenham blivit en manager många önskar upprättelse. Varje säsong har sina sagor. Kanske vore ännu en titeltriumf för Mourinho en sådan saga.

ANNONS

Många känner nog till det medialt mycket vanliga dramaturgin i att först bygga upp sina hjältar och sedan fälla dem. Man kan nog säga att det i mycket hög utsträckning är vad som skett med José Mourinho i engelsk fotboll från det att han först kom till Chelsea för 16 år sedan till idag. Men media älskar också sina redemption stories, det vill säga där den fällda hjälten får sin återupprättelse, blir en comeback kid. Dramats tredje akt.

Vilka mekanismer är det då som styr just detta för José Mourinho för närvarande? Hur kommer det sig att han har börjat gå från att vara en illa omtyckt manager som de flesta har velat avfärda som passé inom den engelska fotbollen, inte utan både ett och annat självbelåtet whoop, till att vara en manager som alltfler nu börjar önska goda saker och som alltfler hoppas ska få sin återupprättelse och få ge sina kritiker på käften?

ANNONS

För det första är José Mourinho manager för Tottenham. Och med att vara manager för Tottenham kommer mycket automatisk goodwill. Det är en storklubb, men en storklubb det så att säga går att unna att vinna. Det är en väldigt populär klubb i nästan alla läger, mångas möjliga andraklubb i själva verket. Men framför allt är Tottenham en klubb som faktiskt kan vinna ligan den här säsongen, och verkligen utmana Liverpool och Man City.

För det andra har Tottenham värvat tillbaka Gareth Bale, och Mourinhos upprättelse har på något sätt vävts samman med Bales upprättelse. Bale är kanske den mest bästa och mest framgångsrika brittiska spelaren någonsin, vissa hävdar i alla fall det, men de sista åren i Real Madrid var på många sätt förnedrande. Många vill se Bale få sin revansch och Mourinho har positionerat sig som managern som ger Bale chansen till denna revansch.

ANNONS

För det tredje har Mourinho lyckats få fram det allra bästa ur Harry Kane igen, som kanske aldrig har varit bättre än vad han är just nu. Det är alltså Englands landslagskapten, onekligen en engelsk helyllespelare därtill, någon som brittiska journalister nog hellre tar gift än försöker underminera, som Mourinho håller under sina vingar, och som kanske i sin tur gnuggar av sig en hel del av sin goodwill på Mourinho.

För det fjärde spelar Tottenham faktiskt en rätt puttrande och trevlig fotboll, vilket som vi vet är något som Mourinho har fått utstå hård kritik för under rätt många år. Visst är det för all del så att det knappast betyder att Mourinhos fotbollsidé har förändrats i någon större utsträckning, utan kanske mer en produkt av att Tottenham har ett så pass väldigt bra lag, inte minst offensivt, att det knappast kan bli annat än tämligen bra.

ANNONS

För det femte motverkar Mourinho just nu en annan kritik som riktats mot honom en längre tid genom att aktivt ta sina spelare i försvar. Ett tecken på den negativa Mourinho har annars varit en benägenhet att kasta sina spelare framför bussen. När Mourinho nu istället tar på sig ansvaret för en onödig förlust mot Royal Antwerpen, eller när han går i fullt försvar för Harry Kane m fl gällande kritik för filmningar, så visar han sin gamla sida.

Vad vi alltså ser är en positiv och tillfreds José Mourinho igen, vilket vi nog inte har sett på åtminstone fem-sex år. Kanske har det att göra med Mourinhos personliga situation, att det har blivit mindre kaotiskt på den fronten. Kanske har det framför allt att göra med att i Tottenham har han så att säga hittat hem igen, han har fått ett lag kapabelt att vinna, spelare som har förtroende för honom och spelare som han har förtroende för.

ANNONS

Inte minst kan man kanske säga att Mourinho med Tottenham har hittat tillbaka till den roll i vilken han egentligen trivs allra bäst, som den uppkäftiga uppstickaren som trotsar etablissemanget och hotar de dominerande klubbarna. Det är med den typen av klubbar Mourinho har haft sina allra största framgångar. Klubbar som Real Madrid och Man Utd har aldrig riktigt varit en bra fit kulturellt med Mourinho, som blivit en rebell utan cause.

Mourinho har nu återfunnit sin cause. Mourinho kan återigen bli något av rebellen som tar en klubb som kanske inte har några uppenbara institutionella eller resursmässiga fördelar att vinna några större titlar högst upp till toppen. Det är vad Mourinho gjorde med Porto, det är vad Mourinho gjorde med Chelsea och det är vad Mourinho också gjorde med Inter. Han kan självfallet göra det också med Tottenham.

ANNONS

Att man ändå fortfarande kanske inte nödvändigtvis håller några tummar för att han ska lyckas med detta, men en del av en ändå skulle tycka det var mysigt och trevligt om han faktiskt skulle lyckas, visar ändock på att trots Mourinhos alla sämre sidor som visat sig så tydligt de senaste åren, så finns där ändå en charm man måste uppskatta. Premier League utan Mourinho de senaste 16 åren hade varit ett betydligt tråkigare Premier League.

Men ikväll gäller det Europa League., och gruppmatch mot Ludogorets, ett av Europas mindre sympatiska lag. Ett Europa League-gruppspel som knappast blev lättare av att Tottenham helt i onödan förlorade senast mot Royal Antwerpen. Något större utrymme för misstag och snedsteg finns alltså inte för Tottenham i detta gruppspel. Tottenham behöver vinna mot Ludogorets, helst både borta och hemma.

ANNONS

Tottenham är kanske inte favoriter att vinna Premier League, även om de definitivt är ett lag som kan vinna Premier League. Men Europa League är en turnering som Tottenham definitivt är en av favoriterna att vinna.

Peter Hyllman

Man Utd förnekar verkligheten och säljer detta som vision

Peter Hyllman 2020-11-04 06:00

Har Ole-Gunnar Solskjaer gjort ett dåligt jobb med Man Utd? Det är en fråga med ett kanske inte glasklart svar, eftersom det beror i väldigt hög utsträckning på var man faktiskt väljer att dra gränsen för vad som är ett dåligt jobb eller ej. Men vad som är svårt att komma ifrån, och som bara blir svårare med tiden att komma ifrån, är att Solskjaer i vilket fall som helst inte gör ett bra jobb med Man Utd.

Bra jobb eller tillräckligt bra jobb? Det spelar egentligen mindre eller rättare sagt ingen roll så klart. För oavsett vilken gradering man lägger på det omdömet så är det ett omdöme som leder till en och samma ofrånkomliga slutsats. Det vill säga att Ole-Gunnar Solskjaer inte är rätt manager att ta Man Utd tillbaka mot toppen av engelsk fotboll igen, och allt mindre talar för att han är rätt person att ens lägga den rätta grunden.

Man Utd har den här säsongen spelat fyra ligamatcher hemma på Old Trafford. De har inte vunnit en enda av dessa matcher, och förlorat tre av dem. De har inte gjort ett enda mål på nästan tre hela matcher och sitter på den föga smickrande målskillnaden 2-10 på hemmaplan. Det finns naturligtvis absolut ingenting som är bra nog med detta. Men det går knappast heller att beskriva det som oväntat eller ens överraskande.

ANNONS

De enda som förmodligen är överraskade av detta är de som möjligen drog alldeles för stora och glädjekalkylerande slutsatser av Man Utds vår och sommar, där många vägrade se de oroväckande tendenserna och obefintliga positiva tendenserna i fotbollen bakom de för all del stundtals positiva resultaten. Man Utd fick poängen med sig, eller Man Utds konkurrenter missade sina poäng, men det var inte en produkt av en positiv fotboll.

Solskjaer kritiserades egentligen redan från starten av sin tid i Man Utd för att han bara lyckades nå positiva resultat när Man Utd kunde ligga på kontring. Att det var eller är den enda fotbollen han egentligen behärskar riktigt bra. Spola bandet framåt nästan två år och det omdömet är egentligen oförändrat. Kontringsfotbollen sitter, men i övrigt saknar Man Utds offensiva fotboll såväl idé som struktur.

ANNONS

Resultaten den här säsongen visar väl egentligen på just detta. Man Utds bästa resultat har kommit mot lag som attackerat på dem, flyttat upp spelare i planen men lämnat sig öppna bakåt. Kanske föga förvånande har dessa matcher framför allt kommit i Champions League. Andra motståndare har däremot bara behövt bestämma sig för att inte öppna sig för Man Utds kontringar så har Man Utd gått mållösa från matchen.

Om Man Utds fotboll och resultat fortsätter se ut på det här sättet, och ingenting tyder väl på att det plötsligt skulle komma att börja se ut på något annat sätt, är det väldigt svårt att se hur Man Utd skulle lyckas behålla sin plats i Champions League till nästa säsong. Att de över huvud taget spelar i Champions League den här säsongen får nog mest av allt betraktas som något av en fluke och lyckoträff.

ANNONS

Ändå klamrar sig Ole-Gunnar Solskjaer kvar på ett managementjobb han kanske från början aldrig skulle ha fått, åtminstone inte på en permanent bas. Solskjaers kompetens för jobbet har varit ifrågasatt redan från början, och det har redan spekulerats i flera olika omgångar om inte Solskjaer snart ska komma att ersättas. En annan manager i en annan klubb hade förmodligen redan fått sparken. Varför inte Solskjaer i Man Utd?

Champions League-resultaten. Mycket av blåsten runt Solskjaer har försvunnit som ett direkt svar på de oväntade men övertygande segrarna mot PSG och RB Leipzig i Champions League. Två segrar som definitivt övertygat många om att Man Utd är bättre än vad de egentligen är. Utan dessa segrar hade säsongsstarten varit helt katastrofal för Man Utd, och Solskjaer kanske redan sparkad.

ANNONS

Mediakompisarna. I media sitter många av Solskjaers gamla lagkamrater och kommenterar hans och Man Utds insatser. Det har blivit pinsamt uppenbart hur sådana som Neville, Keane, Scholes med flera är djupt ovilliga att över huvud taget hålla Solskjaer ansvarig för Man Utds resultat och prestationer. Istället är det antingen klubbens eller spelarnas fel, men aldrig Solskjaers. Kanske håller detta nu på att skapa en backlash.

Man Utd är en pajasklubb. Spaltmil har skrivits om klubbens inkompetens och brist på strategisk planering. Med Solskjaer har nu Man Utd självbelåtet intalat sig själva och alla de tror lyssnar på dem att de jobbar utifrån en långsiktig vision. Någon sådan vision existerar naturligtvis inte i någon meningsfull betydelse, men har man väl sagt en sådan sak blir det så klart desto svårare att korrigera genom att sparka sin manager.

ANNONS

Kanske var det ett slags tidens tecken att Mauricio Pochettino plötsligt visade upp sig igen i måndags på Monday Night Football på Sky. En rätt tydlig påminnelse om att han finns där och ser sig om efter ett nytt jobb, gissningsvis och företrädesvis inom engelsk fotboll där han ju har gjort sig ett världsnamn. På många sätt var hela hans framträdande en sorts extrem form av jobbannons.

Många tog nog för givet att Man Utd skulle anställa eller åtminstone försöka anställa Pochettino redan sommaren 2019, det vill säga sedan Ole-Gunnar Solskjaer tagit Man Utd genom säsongen. Men hypen efter den dramatiska vinsten mot PSG kom i vägen för detta. Ett år senare, alltså i somras, tog nog nästan alla för givet igen att Man Utd skulle anställa en då ledig och tillgänglig Pochettino. Men alltså icke.

Återstår alltså att se om Man Utd under de kommande veckorna, likt Petrus gjorde med Jesus, förnekar Mauricio Pochettino en tredje gång. Vi har ett landslagsuppehåll på gång efter den här veckan, under vilken Man Utd först spelar en match borta mot Basaksehir ikväll och därefter ställs mot en potentiellt väldigt tuff bortamatch mot Everton. Förlust där och det vore närmast kriminellt oansvarigt av Man Utd att inte re-agera.

ANNONS

Oavsett vem som i så fall tar över Man Utd finns naturligtvis inga som helst garantier för att denne kommer lyckas där David Moyes, Louis van Gaal, José Mourinho och Ole-Gunnar Solskjaer misslyckats före honom. Några sådana garantier existerar naturligtvis inte inom fotbollen, oavsett pengar, oavsett meritlistor och tidigare vunna titlar. Att leta efter sådana garantier leder bara till att man lurar sig själva.

Den enda garantin är att inaktion och handlingsförlamning kommer resultera i ett fortsatt och alltmer permanentat tillstånd av mediokritet. Det mest deprimerande med detta är att detta verkar störa väldigt många betydligt mindre än att Man Utd inte bränner iväg ytterligare £100m på Jadon Sancho. Vilket för all del säger något rätt trist om den moderna fotbollen, men också om Man Utd.

ANNONS

Men kanske är det också en förklaring till hur Ole-Gunnar Solskjaer håller sig kvar på jobbet, att det för tillräckligt många har blivit viktigare att lyckas på transfermarknaden än på fotbollsplanen, och misslyckanden på transfermarknaden kan alltid skyllas på någon annan. Solskjaer har inte många tillgångar som Man Utds manager, men en av dem är onekligen ett stort urval av möjliga syndabockar.

Allt detta är ett uttryck för en och samma sak. En klubb som satt i system att förneka verkligheten som stirrar dem rätt i ögonen och försöka sälja detta som någon form av långsiktig vision. Vilket självfallet ingen vettig människa köper.

Peter Hyllman

Kaos mot kontroll när Atalanta möter Liverpool i Bergamo

Peter Hyllman 2020-11-03 11:11

Både Liverpool och Man City har onekligen fått just precis en sådan start på Champions League som de förmodligen hade hoppats på, kanske till och med förväntat sig. Två vinster för båda lagen. Ajax och Midtjylland för Liverpool, och Porto och Marseille för Man City. För Liverpool är det väl till och med så roligt att de hittills inte släppt in något mål i Champions League. Detta fastän Virgil Van Dijk alltså är skadad.

Härifrån blir det kanske lite tuffare däremot, åtminstone för Liverpool. Man City möter Olympiakos i två matcher och kan väl inte annat än förväntas vinna båda dessa matcher mot ett grekiskt lag som i och för sig har lyckats hyfsat väl mot engelskt motstånd de senaste åren. För Liverpool blir det däremot etter värre, då de nu i två matcher ställs mot Serie A:s kanske mest spännande lag det senaste året, Atalanta.

Atalanta har levererat en tät följd av mer eller mindre galna matcher under den senaste säsongen. Deras matcher är många gånger böljande, svängandes fram och tillbaka och således väldigt ofta helt oförutsägbara och nästan alltid högst dramatiska. Nu är det en ganska trött och sliten klyscha för all del, men vore Atalantas fotboll musik så hade den förmodligen varit en brölande hårdrockskonsert.

ANNONS

Därmed blir parallellen just till Liverpool mycket tydlig. Liverpools fotboll har ju beskrivits just som hårdrocksfotboll. Det var Jürgen Klopp själv som myntade uttrycket, även om det kanske är oklart vad kopplingen egentligen är, annat än möjligen att Klopp själv råkar gilla hårdrock. Men den som letar efter en koppling skulle möjligen peka på fotbollens höga intensitet, dess tuffa tryck och dess allmänna uppkäftighet.

Visst präglar detta även många av Liverpools matcher. Med åren har Liverpool så klart blivit stabilare och bättre, vilket betyder att allt fler matcher har genomförts på ett för dem väldigt kontrollerat sätt. Men där finns alltjämt potentialen i Liverpool för de här helt galna och fullständigt oförutsägbara matcherna, precis som vi så ofta ser med Atalantas fotbollsmatcher.

ANNONS

Vi kan nog ändå utgå från att kvällens match kommer bli en match mellan Atalantas försök att tillföra matchen ett slags organiserat kaos, som ska kunna fungera till deras fördel, och Liverpools försök att tvärtom genomföra matchen med en grad av kontroll för att på så vis neutralisera Atalantas försök till kaos. Matchens utfall kan mycket väl komma att bero på vilket av lagen som bäst lyckas påtvinga den sin metod.

Kontroll är så klart i någon mening bra. Ett mästarlag måste rimligtvis tillämpa kontroll som en metod, annars förblir de rimligtvis inte ett mästarlag särskilt länge. Frågan är ändå om strävan efter allt högre kontroll ändå betyder att något kan ha gått förlorat för Liverpool, att de i mindre utsträckning än tidigare kan vinna matcher genom att blåsa upp till storm och kaos.

Möjligen är även det en effekt som lätt glöms bort med Virgil Van Dijks skada. Att den skapar en otrygghet i Liverpools lag och taktik som man försöker kompensera för med ännu högre grad av kontroll, genom att minska risktagandet i övriga delar i laget. Den sammantagna risken är naturligtvis att Liverpool blir mer förutsägbara och trubbigare i sin fotboll.

ANNONS

Nu ska för all del fan inte målas på väggen för detta. Liverpool har som sagt vunnit båda sina Champions League-matcher hittills den här säsongen, och dessutom gjort det hyfsat övertygande, om än just kontrollerat. Liverpool leder dessutom Premier League igen, om än knappt, och har väl definitivt varit den av de engelska storklubbarna som har sett mest stabila ut hittills den här säsongen.

Liverpool är i sådan mening ett rätt typiskt exempel på hur ett lag förändras och utvecklas över tid. När Jürgen Klopp för fem år sedan tog över Liverpool, och åren som följde på detta, var Liverpool i själva verket allt annat än stabila. Inte heller var det primärt stabilitet och kontroll som gav Liverpool dess första framgångar och titlar. Men nu, fem år senare, är det stabilitet och kontroll som är tänkt att vara Liverpools främsta styrka.

ANNONS

Jürgen Klopp och Gian Piero Gasperini har även det gemensamt att båda är relativt långvariga i sina respektive klubbar. Vilket betyder att båda deras lag i mångt och mycket bär just deras personliga prägel. Gasperini har så klart gjort ett jättejobb med Atalanta, och tagit dem från ett lag som mest av allt hoppades undvika nedflyttning till ett lag som spelar i Champions League.

Så sent som förra säsongen var Atalanta bara några få minuters tilläggstid från att slå ut PSG och ta sig till semifinal i Champions League. Hade de haft bara någon större grad av kontroll i sin fotboll hade de kanske lyckats. Liverpool åkte förra säsongen ut mot Atlético Madrid i åttondelsfinalen efter att under två matcher ha varit det bättre fotbollslaget, och kanske hade de vunnit om de hade kunnat skapa något mer kaos i matchbilden.

ANNONS

Den här säsongen får vi anta att Atalanta och Liverpool primärt är de båda som slåss om gruppsegern i Champions Leagues Grupp D, även om Ajax nog vill blanda sig i saken. En kamp om gruppsegern som lär bestämmas av vad som går segrande ur kampen mellan kaos och kontroll.

Peter Hyllman

Åtta mittbackar i Premier League som är bättre än Harry Maguire?

Peter Hyllman 2020-11-02 06:00

Frågan är väl om någon annan spelare i världen just nu bättre illustrerar internets och sociala mediers totala oförmåga till nyansering än Harry Maguire. Han är tydligen alldeles rasande urusel om man nu ska tro på alla som uttalar sig fullständig övertygelse om vad som är en bra och dålig mittback, fastän det i minst nio fall av tio är allt annat än solklart på vilken form av faktisk insikt som denna övertygelse egentligen grundar sig.

Här kan självfallet diskuteras exakt varför just Harry Maguire är så väldigt usel. Det har naturligtvis långt ifrån enbart att göra med hans kvaliteter som spelare. Här finns några helt uppenbara anledningar varför många i själva verket kom fram till den där åsikten redan från start, och därefter har ägnat all tid åt att prata upp allting som bekräftat denna åsikt, och blundat för allting som skulle kunna säga emot denna åsikt.

Ett givet skäl är att Harry Maguire köptes av Man Utd. Det brukar vara mer eller mindre en garanti för att mängder av anhängare till andra klubbar bestämmer sig för att spelaren måste vara dålig därför. Ett annat givet skäl är köpesumman han då betingade, vilket får exakt samma anhängare att dubbla ner i sin övertygelse, samt lockar mängder av andra mer neutrala anhängare som mest av allt ojar sig över pengarna.

ANNONS

Ett annat kanske inte riktigt lika givet men ändå fullt möjligt skäl är att Maguire faktiskt är engelsman, vilket inte minst när det kommer till spelare brukar provocera rätt många till ganska trötta stereotyper om hur spelaren är överskattad, hypad och kanske framför allt tekniskt otjänlig. Det finns naturligtvis genom åren så många exempel på just detta att många inte längre är kapabla att se något annat än just detta.

Sanningen är förmodligen att Harry Maguire nog inte är fullt så urusel som många har bestämt sig för att han är, liksom han helt säkert heller inte är riktigt lika bra som en hel del andra har intalat sig att han nog egentligen är. Förra måndagen tittade vi på åtta anfallare som är bättre än Danny Ings. Den här måndagen tittar vi istället på åtta mittbackar i Premier League som, frågetecken, är bättre än Harry Maguire.

ANNONS

(8) Jannik Vestergaard

Har smugit under radarn en längre tid men har vuxit fram alltmer som den stabilaste spelaren i Southamptons backlinje. En spelare på vilken Southampton och Hasenhüttl kan bygga ett mycket starkt lag. Defensivt säker i både positionsspel och rörelsemönster och dessutom en kanske något överraskande produktiv spelare offensivt. Nordens bästa mittback i Premier League är inte en svensk, utan en dansk.

(7) Tyrone Mings

Man kan kanske tycka att det är en dålig dag att placera en mittback på en sådan här lista mindre än ett dygn efter att hans lag har släppt in fyra mål, men den typen av olyckliga omständigheter gör man väl kanske bäst att ignorera. Mings har i mina ögon varit en av den engelska fotbollens mer underskatta mittbackar de senaste åren, och i Aston Villa de båda senaste åren har han varit den som stått för någon kontroll i allt kaos.

ANNONS

(6) Ben White

Två saker är väldigt lätta att begripa. Dels att Leeds verkligen, verkligen ville värva White permanent den här sommaren. Dels att Brighton vägrade sälja White till Leeds. En sak är för mig totalt obegriplig. Nämligen att inga storklubbar svepte in och värvade White istället, i synnerhet som egentligen alla sex av dem verkligen är i stort behov av en mittback utav Whites kvalitet och karaktär. Hade varit ett kanonköp för alla klubbar.

(5) David Luiz

En många gånger utskälld spelare, och det vore väl bara fånigt att låtsas som att det inte finns goda skäl till den saken. Luiz är inte mittbacken jag skulle placera i ett lag som saknar defensiv organisation, vilket vi sett otaliga exempel på. Men placerad i ett lag med en definierad defensiv organisation, som Mikel Arteta nu har satt med Arsenal, har Luiz väldigt mycket att bidra till med sin skicklighet och med sin personlighet.

ANNONS

(4) Thiago Silva

Alla vet att Chelseas försvar läcker, men inget varför Chelseas försvar läcker. Eller jo, det vi kanske visst. En till synes total avsaknad av defensiv organisation har gjort Chelsea extremt sårbara bakåt. Detta såg vi redan förra säsongen. Silva värvades till den här säsongen för att göra något åt den saken, och de tidiga indikationerna är att han definitivt har bidragit med lite av vad man kunde vänta sig utav en spelare med Silvas meritförteckning.

(3) Conor Coady

Om det här hade varit en lista över den mest högljudde mittbacken i Premier League så hade Coady toppat listan överlägset. Ledargestalten i ett av Premier Leagues säkraste och mest stabila försvar. I dessa dagar när Liverpool begråter sin brist på bredd och riktigt bra alternativ i sin backlinje borde det vara ganska deprimerande för dem att se en av sina egna produkter vara så här bra i en klubb som inte är så värst mycket sämre än dem. Coady hade kunnat vara guld värd för Liverpool, bokstavligen.

ANNONS

(2) Aymeric Laporte

Om vi hade ställt upp Man Citys alla mittbackar på ett led inför den här säsongen så hade det förmodligen bara varit Laporte vi hade pekat på och sagt att han höll kvaliteten för att vara en framträdande mittback i ett lag som är tänkt att vara bäst i både England och Europa, och alla andra hade avfärdats som alldeles för osäkra. Möjligen skulle någon till kunna adderas till samtalet i nuläget, men det är alltjämt Laporte som är den lysande stjärnan i Man Citys mittförsvar.

(1) Virgil Van Dijk

Världens just nu bästa mittback? Alls inte omöjligt. Det finns i vilket fall som helst en god och fullt förståelig anledning varför Liverpools supportrar världen över kollektivt tog till stora gråten när nyheten om Van Dijks långa skadefrånvaro blev känd. Hastigt och kanske inte så lustigt avfärdades plötsligt Liverpools alla chanser att vinna de stora titlarna. Sant är att Van Dijk är en formidabel mittback och absolut en nyckelspelare bakom Liverpools stora framgångar de senaste åren.

ANNONS
Peter Hyllman

Dags för både Man Utd och Arsenal att låsa ner säsongen!

Peter Hyllman 2020-11-01 06:00

England hukar sig för ännu en nationell lockdown. För 20 år sedan hade en sådan lockdown mycket väl ha kunnat bero på att Man Utd och Arsenal precis skulle mötas i en fotbollsmatch. Nu för tiden äger väl det ena föga samband med det andra. Ändå måste man säga att det är en präktigt intressant och potentiellt betydelsefull match mellan Man Utd och Arsenal som vi har framför oss.

Uppfattningarna om de båda lagen är betänkligt svajiga och pendlar väl egentligen för båda lagen mellan ytterligheter som himmel och helvete. Man Utd måste man ändå säga kändes betydligt mera pepp efter slutet av förra säsongen då laget slutade på Champions League-plats. Sommaren och början på säsongen svängde över till att Arsenal med all rätt upplevdes som laget med huvudsakligt momentum.

Men hur är det egentligen nu? Man Utd inledde säsongen katastrofalt som vi nog redan känner till, med 1-6 mot Tottenham på Old Trafford en lågpunkt lika uppenbar som totalt katastrofal. Men efter den förlusten har Man Utd faktiskt rehabiliterat sig själva på ett rätt imponerande sätt. 4-1 mot Newcastle följdes upp av 2-1 mot PSG, som följdes upp av 0-0 mot Chelsea som i sin tur följdes upp av 5-0 mot RB Leipzig.

ANNONS

Framför allt är det väl vinsterna mot PSG och RB Leipzig i Champions League som har fått världen att höja på ögonbrynen och kanske skriva upp Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaers aktier igen. Förmodligen eftersom de båda vinsterna i grund och botten var så oväntade. Man Utd förutspåddes ju ha fått en väldigt tuff Champions League-grupp, vilket det så klart också är. Men resultaten har gett dem en rejäl push.

Men ärligt talat så är det väl faktiskt inte enbart resultaten som väger till Man Utds fördel vad gäller uppfattningarna om laget. Spelet och prestationerna har överraskat positivt i minst lika hög utsträckning. Vinsten mot PSG var knappast oförtjänt sett till matchbilden, och att vinna med 5-0 mot RB Leipzig är naturligtvis ett rejält utropstecken. För att vara så mediokra som Man Utd många gånger är, så kan de också stundtals vara riktigt bra.

ANNONS

Här finns också anledning att berömma Solskjaer. Dels har han taktiskt utmanövrerat de andra lagens managers. Framför allt verkar Solskjaer ha hittat en diamantliknande uppställning på mittfältet som både spelarna och han själv trivs med. Samtidigt är det också så att Solskjaer har haft väldigt god lycka med sina byten i de här matcherna, byten som i båda fallen i ett svep förändrat och format matchbilden.

Frågan med Man Utd är kanske hur länge det här egentligen kan hålla i sig. Vad är egentligen det riktiga Man Utd, eller närmast det riktiga Man Utd? Är det den rasande mediokritet vi såg prov på innan landslagsuppehållet, eller är det snarare det Man Utd vi sett efter landslagsuppehållet? Sett över ett längre perspektiv ligger sanningen ganska klart någonstans däremellan. Inte så fruktansvärt illa som mot Tottenham, men heller inte så bra som PSG och RB Leipzig.

ANNONS

På sätt och vis går det kanske att dra en slags parallell mellan just Man Utd vinster mot PSG och RB Leipzig med Arsenals vinster i liga- och cupspelet mot Liverpool, Man City och Chelsea. Det var i båda fallen vinster som kanske ledde till att vissa slutsatser drogs om lagens förmåga som kanske inte riktigt var grundade i verkligheten, utan lite mer i ett slags önsketänkande.

Arsenal och Man Utd är båda två tillräckligt bra för att kunna ha perioder under säsongen när de får med sig sådana här resultat. Men det är inte nödvändigtvis standard över en hel säsong. Alltså kan vi tänka oss att Man Utds resultat kommer att falla tillbaka igen, precis som Arsenals resultat har avtagit på sistone med förluster mot Liverpool, mot Man City, och inte minst senast mot Leicester.

Både Man Utd och Arsenal går självfallet in till den här säsongen primärt med målsättningen att ta sig till Champions League. Några andra ambitioner är egentligen inte realistiska, åtminstone inte i ligaspelet. Båda lagen får nog sägas ha haft en mycket skakig start på säsongen sett till dessa ambitioner. Om Man Utd och Arsenal tänkte ta sig till Champions League, så har de sannerligen inte övertygat någon om att de är på väg att faktiskt lyckas med den saken.

ANNONS

Här kommer därmed kvällens match mellan Man Utd och Arsenal in i handlingen. Att vinna matchen kommer varken för Man Utd eller Arsenal direkt innebära några större garantier för att de minsann kommer ta sig till Champions League. Men målsättningen känns i så fall åtminstone mera närstående. Men att förlora matchen innebär definitivt att ambitionen plötsligt känns väldigt avlägsen.

För Man Utd handlar det kanske i första hand om att också börja visa musklerna i ligaspelet, inte enbart i Champions League och i Ligacupen. Förlusterna mot Crystal Palace och Tottenham interfolierades med en extremt turlig vinst mot Brighton. Efter landslagsuppehållet har Man Utd vunnit större än vad som var rimligt mot Newcastle, men fick också bara med sig 0-0 på hemmaplan mot Chelsea, vilket måste ses som en slags missräkning.

ANNONS

För Arsenal vore en vinst mot Man Utd deras första vinst den här säsongen mot ett lag som faktiskt är en direkt konkurrent om Champions League-platserna, eller mot ett lag som kan anses vara högre rankat än dem själva. Framför allt förlusten mot Leicester innebar nog att självkänslan tog ett dyk för Arsenal, och att osäkerheten och farhågorna från tidigare säsonger återkommer med full kraft.

Matchen är alltså väldigt viktig både för Man Utd och för Arsenal. Så som den här matchen slutar kanske även säsongen, åtminstone vad gäller de här båda klubbarnas inbördes rangordning. Det är dags både för Man Utd och för Arsenal att låsa ner den här säsongen!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto