Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Från vaggan till graven

Samtidigt som vi ser fram emot den kommande säsongen som, beroende på hur vi betraktar Community Shield in the grand scheme of things, inleds om antingen en halv vecka eller en och en halv vecka, så är det så att säsongen redan har inletts för West Ham och inleds redan ikväll för Southampton, om man med säsongen avser formella tävlingsmatcher.

The Cradle of Stars.

Det var rubriken på UEFA:s hemsida som beskrev Southampton. De syftar naturligtvis på Southamptons produktionsband som regelbundet under senare år har fått fram stora talanger och superstjärnor som Gareth Bale, Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain, Luke Shaw, Adam Lallana, James Ward-Prowse med flera. Nya produkter vi kommer se mer av den här säsongen är Harrison Reed och Matthew Targett.

Southampton är, arguably (ett ord jag älskar men inte hittar något bra svenskt ord för), den enda engelska klubb som för tillfället kan mäta sig med några av kontinentens stora namn i fråga om talangutveckling. Åtminstone sett till mängd av egna talanger och den nivå på vilken klubben samtidigt spelar. Det finns i Southampton just nu en unik kompetens, som härdats i klubbens golgata från Premier League ned till League One och upp igen.

Men. Skulle inte UEFA:s rubrik – the cradle of stars – precis likaväl kunna tillämpas på Southamptons motståndare i den tredje kvalomgången av Europa League, holländska Vitesse? Det finns flertalet potentiella stjärnor även i Vitesse, den huvudsakliga skillnaden är bara att dessa stjärnor mer specifikt tillhör Chelsea.

Att säga att Southampton ikväll ställs mot Chelseas ungdomslag i Europa League vore så klart en överdrift. Men en rolig överdrift. Fyra spelare i Vitesse i nuläget tillhör Chelsea; Lewis Baker, Nathan, Isaiah Brown samt Danilo Pantic, samtliga mellan 18 och 20 år gamla. Det är ett samarbete mellan två klubbar som har pågått i flertalet år:

2014-15: Wallace, Josh McEachran och Bertrand Traoré
2013-14: Patrick van Aanholt, Christian Atsu, Bertrand Traoré och Lucas Piazon
2012-13: Tomas Kalas, Gael Kakuta och Patrick van Aanholt
2011-12: Tomas Kalas, Ulises Dávila och Patrick van Aanholt
2010-11: Nemanja Matic, Slobodan Rajkovic och Matej Delac

Det är med andra ord den sjätte säsongen på ett nära klubbsamarbete som Chelsea nu inleder med Vitesse. Just den här typen av klubbsamarbeten är något som Chelsea har utvecklat och de är kanske den klubb som gör det bäst i Premier League. Redan tidigare har jag jämfört Southamptons och Chelseas respektive ungdomsstrategier, där Southampton arbetar in-house samtidigt som Chelsea i större utsträckningar arbetar i nätverk med andra klubbar.

Chelsea är inte först med en sådan strategi. Bland andra Man Utd hade ett motsvarande samarbete med Royal Antwerpen, men det var aldrig ett samarbete som riktigt fick någon luft under fingrarna. Swindon har under flera år varit en klubb som tagit flera spelare från bland annat Tottenham och Liverpool på lån. Få om någon klubb har dock arbetat lika systematiskt och bra med det som just Chelsea.

Just att Chelsea arbetar med icke-engelska klubbar gör också strategin spännande på lång sikt. I utbildningen och utvecklingen av unga engelska spelare så är ett kontinentalt nätverk av partnerklubbar ett intressant sätt att pusha dem ut ur deras bekvämlighetszon och göra dem mer öppna för nya intryck och metoder. Den rent normativa frågan borde alltså vara varför inte fler engelska klubbar arbetar mer medvetet på detta sätt.

Från vaggan till graven. From the cradle to the grave. Om Vitesse är vaggan för dessa unga talanger så är Chelsea därefter graven. Ett beskt skämt på det möjligen något trötta temat om Chelseas relativa svaghet att ge sina unga talanger chansen i a-laget. Ikväll för vi förhoppningsvis se hur fyra av Chelseas unga spelare hävdar sig mot Southampton.

Vi har också chansen att följa Southamptons första stapplande steg ute i det europeiska cupspelet. De måste ta sig förbi Vitesse och därefter ett playoff för att ta sig till gruppspelet.

:::

West Hams första steg i Europa League har varit minst sagt stapplande, på gränsen till snubblande.

Lusitans i första omgången var förvisso inget större problem. Men det krävdes alltså straffar i den andra kvalomgången mot maltesiska ligatrean Birkirkara för att till sist ta sig vidare.

Ett präktigt engelskt cupfiasko var alltså på gång redan där, trots att West Ham då spelade med etablerade spelare.

Mest bisarrt har kanske ändå varit att West Ham, som kvalificerade sig till Europa League genom fair play, har dragit på sig två röda kort på två bortamatcher.

West Ham måste hur som helst höja sig, nu mot rumänska Astra Giurgiu, för att ta sig vidare. Kanske underlättas det av att man nu befinner sig ytterligare någon vecka närmare säsongsstart.

:::

TRANSFERKOLLEN:

James Chester (CB), 26 år till West Brom. Bra värvning av West Brom. Chester har varit en mycket duglig mittback i Hull och har visat att han behärskar även mer oortodoxa defensiva taktiker inom engelsk fotboll. West Brom var i behov av att uppgradera sitt mittförsvar. Väl godkänd (+++)

Steven Caulker (CB), 23 år till Southampton på lån. Något förenklat kan man säga att Southampton ersätter Toby Alderweireld med Caulker, vilket få sett till förra säsongen hade beskrivit som något bra byte. Det finns dock potential i Caulker som i ett mer konstruktivt sammanhang kan få större utväxling än vad han fick i QPR. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Everton rör sig inte framåt och riskerar därmed att istället gå bakåt

Fem klubbar var drivande i bildandet av Premier League, och utbrytningen ur vad som då var The Football League. Även den icke insatte skulle så här 25 år senare kunna gissa sig till fyra av dessa klubbar: Liverpool, Arsenal, Man Utd och Tottenham. Alla fyra var stora klubbar då och är fortsatt stora klubbar även 25 år senare.

Den femte klubben skulle det däremot kunna ta lite längre att gissa sig till. Det vill säga Everton. Rent fotbollsmässigt är det emellertid inte konstigt alls. Under 1980-talet var Everton en av Englands mest framgångsrika fotbollsklubbar och, om det inte hade varit för Heyselkatastrofen, så hade Everton också kunnat vara en av Europas mest framgångsrika fotbollsklubbar.

Nu, 25 år senare, så är emellertid Everton inte längre en av Englands största och mest framgångsrika klubbar. De hör definitivt inte till Europas största och mest framgångsrika klubbar. Det har inte varit någon långsam utveckling ned till denna punkt, tvärtom så hamnade Everton tämligen omgående på efterkälken i och med bildandet av Premier League.

Hur kommer det sig att fyra av av de fem klubbar som lade grundbulten till Premier League har utvecklats till eller behållit sin status som engelska och europeiska storklubbar, samtidigt som Everton har fallit nedåt i den engelska och europeiska näringskedjan och andra klubbar har sprungit förbi dem och blivit engelska storklubbar på bland annat Evertons bekostnad?

Den stora skillnaden mellan dessa klubbar och Everton, som många pekar på, har varit att det har investerats rejält i dessa klubbar, samtidigt som Evertons ägare och klubbledning knappt har investerat något alls i den egna klubben. Ett återkommande mönster under tre ägargenerationer i Everton under Premier League-eran har varit passivitet och brist på förändring och förnyelse.

Evertons klubbmodell var framgångsrik under 1980-talet. Everton har däremot inte lyckats vara lika framgångsrika sedan den moderna fotbollen fick sitt genombrott i början av 1990-talet, mycket tack vare bildandet av Premier League. På 1980-talet vann Everton både ligatitlar och europeiska cuptitlar. Det är ingen tillfällighet att Everton bara har vunnit en enda FA-cuptitel sedan 1990-talets början.

Everton är i själva verket en bra illustration på det påstående jag ibland har gjort att en klubb som inte rör sig framåt oundvikligen kommer att röra sig bakåt. Att stå stilla är inte ett alternativ. Everton har stått stilla i sin utveckling och de övriga engelska storklubbarna har sprungit ifrån, samtidigt som nya klubbar som Chelsea och Man City har sprungit förbi. Bakom Everton kommer nu ett antal klubbar som hotar att springa ikapp.

Everton har hamnat i den långsammare innerfilen i Premier League. Det beror på ett flertal faktorer. Goodison Park är en avsevärt mindre arena än vad de största klubbarna har tillgång till, vilket leder till mindre intäkter. Goodison Park saknar dessutom helt corporate-service vilket är mycket lukrativt för de stora klubbarna i Premier League.

Spelarkostnaderna har ökat dramatiskt i Premier League. Dels har priserna på spelarna gått upp vilket leder till högre avskrivningskostnader. Dels har inte minst lönenivån stegrats exponentiellt. Kostnaderna har ökat men Evertons intäkter har inte stigit i samma utsträckning som i övriga klubbar, vilket gör att klubben får betydligt mindre svängrum.

Konkurrenterna har samtidigt blivit både fler och betydligt starkare. Arsenal, Man Utd, Liverpool, Chelsea, Man City, i viss utsträckning också Tottenham, har alla haft mer eller mindre regelbunden inkomst genom Champions League, och bedriver ett väsentligt mer målmedvetet och systematiskt arbete på den kommersiella sidan. Oundvikligt för storklubben i Premier League, men Everton har varit väldigt sena på den bollen.

Det har samtidigt skett en generell kompetensutveckling. Alla klubbar har blivit betydligt bättre och mer professionella i sitt arbete med att scouta och utveckla unga spelare. Det är med andra ord inte i närheten av lika lätt att hitta fynd som det en gång i tiden var, i alla fall är det betydligt svårare att uppnå någon särskild konkurrensfördel därigenom.

Evertons passivitet har inte minst manifesterats just i arenafrågan. Det har länge varit tal om olika alternativ till Goodison Park. Antingen en rejäl upprustning och expansion. Eller en flytt till en helt ny och större arena. Men det har varit förtvivlat mycket prat utan några som helst resultat. Everton är inte närmare en ny arena idag än vad man var för tio år sedan.

Everton är inte heller gynnade av att i realiteten vara ”den andra” klubben i Liverpool. I det avseendet är de missgynnade i jämförelse med exempelvis likvärdiga klubbar som Aston Villa, Newcastle, Southampton, teoretiskt till och med Leeds, som var och en är största klubben i sin stad och på sin så kallade hemmamarknad. Det försvårar Evertons arbete med sponsorer och med finansiering till viktiga strategiska projekt som till exempel en ny arena.

London är en så stor stad att det inte är ett problem på samma sätt där. Det hade kunnat vara ett problem i Manchester, men där har dels Man Utd byggt upp en sådan enorm resursbas, infrastruktur och varumärke att de lever sitt eget liv, dels fick Man City obegränsad resurshjälp via sina nya ägare att skjuta upp sig själva i den engelska och europeiska fotbollsstratosfären. Men i Liverpool är det ett problem.

Möjligen kan detta förändras. Man City tog sig över denna barriär genom Abu Dhabis köp av klubben. Premier Leagues nya TV-avtal kan vara ett sätt för Everton att ta sig över barriären och tillbaka upp mot den engelska fotbollstoppen. Det ger Everton intäkter på en nivå som de tidigare saknat, vilket i sin tur kan uppmuntra möjliga investerare och nya ägare att se Everton som ett intressant projekt.

Det förutsätter emellertid en tydlig handlingsplan hos klubbens styrelse och ledning. Hade Everton faktiskt en plan eller en strategi när de för 25 år sedan var en av de fem grundarklubbarna till Premier League – eller hängde man snarare på i baksätet som en oengagerad passagerare? Mycket talar för det senare. Har Everton faktiskt någon plan idag för hur de ska jobba sig tillbaka uppåt i tabellen mot den engelska fotbollstoppen?

Väldigt lite talar egentligen för det. Den här sommaren talar snarare sitt tydliga språk för motsatsen.

Peter Hyllman

Vilka är de bästa och sämsta mittfälten i Premier League?

Den andra delen i bloggtrilogin om de bästa respektive sämsta lagdelarna i Premier League fortsätter med mittfältet. Trilogins första del tog upp försvaren och publicerades i fredags. Till skillnad från många andra sammanställningar och listor så fokuserar inte dessa bloggar på individuella spelare, utan lika mycket på samspelet mellan spelarna.

Gränsdragningen mellan olika lagdelar är inte alltid eller till och med sällan självklar. Vad gäller mittfältet så finns den kanske tydligaste gråzonen mot anfallet där de offensiva mittfältarna i lika stor utsträckning skulle kunna beskrivas som en form av anfallare, exempelvis beroende på om det egna laget har bollen eller inte.

Jag värderar varje lagdel utifrån tre olika aspekter. För det första kvalitet, som fokuserar på dugligheten hos de individuella spelarna. För det andra organisation, som tar fasta på samspelet och samordningen mellan dessa spelare. För det tredje balans, som i termer av mittfältsspel bedömer hur ett lag på samma gång skyddar sig mot hot bakåt och utgör ett hot framåt.

Jag bedömer varje lag utifrån en femgradig skala för var och en av dessa tre aspekter. Men varje aspekt ges inte lika stor vikt. Kvalitet och organisation är de aspekter jag generellt sett bedömer som viktigast och jag ger dessa båda aspekter vardera en vikt om 0,4. Det resulterar i att jag ger balans en vikt om 0,2.

Med dessa tre aspekter viktade på detta vis så landar vi för varje lagdel för respektive lag i en slutlig procentsumma som visar på den, enligt mig, totala styrkan i denna lagdel. Bedömningen görs i skrivande stund utifrån de spelare som nu finns tillgängliga, och kan självklart komma att förändras inför säsongen och innan transferfönstret har hunnit stänga.

Min sammanställning över Premier Leagues bästa mittfält:

Mittfält

Där värdena har blivit lika höga har jag prioriterat det lag som har det högsta värdet i organisation, med argumentet att det är en aspekt som gör laget mindre känsligt för att enskilda spelare av någon anledning försvinner, de säljs eller skadas, samt gör det lättare för laget att integrera nya spelare. Om lagen har samma värde i organisation så kommer det lag först som slutade högst upp i tabellen förra säsongen.

Arsenal har ligans i huvudsak bästa mittfält. Framför allt offensivt finns det inget annat lag i Premier League som har deras bredd och spets i kvaliteten med spelare som Mesut Özil, Aaron Ramsey, Santi Cazorla och, beroende på hur man räknar, Alexis Sanchez och Theo Walcott. Tomas Rosicky och Jack Wilshere är heller inga dåliga saftblandare. Med Coquelin ser det också ut som om Arsenal har hittat en stabil defensiv mittfältare.

Man Utd har förstärkt sitt mittfält dramatiskt under sommaren. De båda värvningarna av Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin, bredvid redan befintliga spelare som Michael Carrick och Daley Blind, har gett Man Utd en väldigt stark balans på mittfältet, och det offensiva mittfältet med spelare som Juan Mata, Ander Herrera, Ashley Young, Memphis Depay, Marouane Fellaini, Adnan Januzaj med flera står inte många lag efter i termer av spetskvalitet och mångsidighet.

Chelseas mittfält är i grunden väldigt starkt. I synnerhet det defensiva mittfältet håller absolut högsta klass med Nemanja Matic, Cesc Fabregas, Ramires och John Obi Mikel, för all del även Kurt Zouma, som tillgängliga balansspelare. Via offensivt mittfält finns förra säsongens bästa spelare i Premier League, Eden Hazard, men även mycket kompetenta spelare som Oscar, Willian, Juan Cuadrado med flera. En invändning är att lite för mycket ibland kan vara beroende av Hazard. Chelseas mittfält har dock fördelen att vara dokumenterat och beprövat i strid, både Arsenals och, i större utsträckning, Man Utds mittfält är till viss del pappersprodukter än så länge.

Man Citys mittfält är svårbedömt. Med en spelare som David Silva tillgänglig så finns alltid potentialen till världsklass på Man Citys mittfält. Och en spelare som Yaya Touré kan i sina bästa stunder vara i det närmaste ospelbar. Men de mer perifera spelarna som Jesus Navas, Fernando, Fernandinho, Samir Nasri med flera har fallerat. Både i termer av organisation och balans har Man Citys mittfält också visat brister de senaste säsongerna, men känslan är också att en stor del för Man City handlar om attityd och arbetsvilja.

Newcastle, West Ham och Crystal Palace har samtliga förstärkt sina respektive mittfält under sommaren, och Southampton fortsätter ha ett mittfält av hög kvalitet för dem. Mittfältet är också en styrka hos nykomlingarna Norwich vars väldigt starka avslutning i The Championship till stor del grundades på ett skickligt, väl organiserat och bra balanserat mittfält.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jordan Ayew (ST), 23 år till Aston Villa. Lovande fransk anfallare från Lorient med sin bakgrund i Marseille. Gjorde tolv mål i Ligue 1 förra säsongen, vilket inte är en tillräckligt bra målskörd för att övervinna min generella skepsis mot offensiva spelare från den franska ligan. Har mycket att bevisa i Premier League, och jag undrar om han klarar det. Godkänd (++)

Steven Berghuis (AM), 23 år till Watford. Mångsidig offensiv mittfältare som kan spela både centralt och på någon av kanterna. Har fått sitt genombrott de senaste säsongerna i AZ och var ett potentiellt villebråd för större klubbar. Ett kap för en klubb som Watford som kan få mycket nytt av honom. Väl godkänd (+++)

Chancel Mbemba (CB), 20 år till Newcastle. Lovande mittback som efter vissa frågetecken runt hans ålder slog igenom i Anderlecht samtidigt som laget vann belgiska ligan två säsonger i rad. Inväntar fortfarande arbetstillstånd vilket dock inte förutspås bli några problem för den kongolesiske landslagsmannen. En spännande värvning. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Middlesbrough satsar på offensiven för att ta sig tillbaka till Premier League

Middlesbrough satsar hårt för att ta sig till Premier League. Förra säsongen slutade i moll sedan de tappat ledningen i tabellen bara för att till sist förlora playoff-finalen mot Norwich på Wembley. Är man så nära en plats i Premier League så är det lätt att bli desto mer beslutsam att lyckas nästa gång man försöker.

Middlesbrough var redan ett defensivt väldigt starkt lag, ett av Aitor Karankas stora bidrag. Offensivt såg det något svagare ut, något som inte minst märktes mot slutet av säsongen när deras främste offensiva kraft Patrick Bamford fick problem med skador. Och det är framför allt offensiven som Middlesbrough nu jobbar med att förstärka.

Den första stora och positiva nyheten var självklart att stadens son återvänder till klubben efter sex år på annan ort. Stewart Downing skrev på för Middlesbrough, som spenderade £5,5m för att säkra dennes namnteckning. I Downing får Middlesbrough en offensiv mittfältare som kan spela både på en kant och, som han visade i West Ham, centralt.

Stewart Downing är en spelare som skapar chanser, men Middlesbrough söker också en anfallare som gör mål på dessa chanser. Det är alltså ingen tillfällighet att de försöker värva den kanske bäste anfallaren i The Championship, den 25-årige skotske anfallaren Jordan Rhodes. Skulle de lyckas måste Middlesbrough närmast per automatik betraktas som favoriter i The Championship.

Middlesbrough lägger heller inga fingrar emellan för att få Rhodes. De har lagt ett bud om £12m för Rhodes till Blackburn, en hiskelig summa pengar för att vara på The Championship-nivå. Det är ett belopp som tydligt visar att Middlesbrough menar allvar på riktigt i sina ambitioner att ta sig till Premier League.

Som investering betraktat är det självklart en no-brainer, under förutsättning att den lyckas.

Men Blackburn nobbade Middlesbroughs bud i sin helhet, inbjöd alltså inte till vidare samtal och förhindrade därmed samtal mellan Middlesbrough och Jordan Rhodes. Rhodes själv blev förgrymmad och uttalade sig offentligt att han kände till Middlesbroughs bud och att han av ambitionsskäl ville ha möjlighet att gå till Middlesbrough.

Huruvida hänvisningen till ambition var den taktiskt mest smarta återstår att se. Venkys, Blackburns ägare, har vägrat att sälja spelare förut av skäl som närmast har med stolthet att göra. Rhodes är en av få värvningar som Blackburn har gjort under Venkys ägarskap som faktiskt har varit bra, och att sälja honom kan vara svårt att svälja för Venkys stolthet.

När Jordan Rhodes skrev på för Blackburn 2012 så var Blackburn klubben som satsade för att ta sig tillbaka till Premier League. Tre år senare så är sådana ambitioner inte längre realistiska för dem, men är det istället för en klubb som Middlesbrough. Dessa ambitioner förklarade varför Rhodes ville gå till Blackburn för tre år sedan och varför han nu vill lämna Blackburn.

Att sälja Jordan Rhodes kan därmed vara samma sak för Venkys som att medge nederlag i Blackburn ambitioner, vilket de kan vara ovilliga att göra särskilt som det sätter deras ägarskap i ett ännu mer kritiskt ljus. De har vägrat att sälja Rhodes förut, till Hull förra sommaren, och då Rhodes sitter på ett kontrakt ända till 2019 så har inte Blackburn någon direkt ekonomisk press på sig att sälja spelaren.

Omedelbart efter Jordan Rhodes offentliga utspel så inleddes bland Middlesbroughs fans en twitterkampanj med hashtaggen #FreeJordanRhodes som grundbudskap. Kampanjen cirkulerade bilder på Rhodes bakom galler och, kanske mer lustigt, instängd i ett hönshus. Det är en liknande kampanj som samma fanns förra sommaren drev igång för Jelle Vossen, som därefter kom till klubben på lån.

Om en spelare verkligen vill lämna en klubb så brukar det vara svårgörligt för klubben att behålla spelaren. Men Blackburn och Venkys kan nog vara mer intresserade av att sälja Rhodes till en Premier League-klubb. Dels kan det vara lättare att få mer pengar från honom därifrån. Dels är det en försäljning som kan göras utan den nämnda prestigeförlusten.

Att Jordan Rhodes fortfarande spelar i The Championship är i mina ögon en av de mer märkliga företeelserna inom engelsk fotboll. Rhodes är en spelare väl i paritet med andra just nu populära anfallare som Charlie Austin, Danny Ings och Cameron Jerome. Det finns flera etablerade Premier League-klubbar som borde slåss om hans signatur, bland dem Aston Villa, Sunderland, Swansea och Crystal Palace, vid sidan av de tre nykomlingarna.

Men kanske är det så att det inte längre ses som smart utan anses som en svaghet för Premier League-klubbar att värva spelare från The Championship längre.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Sergio Romero (GK), 28 år till Man Utd. Kompetent argentinsk landslagsmålvakt med flera års erfarenhet från europeisk fotboll i först AZ och därefter Sampdoria, dock oklart hur han hanterar Premier League-miljön. Som backup-målvakt en treplus-värvning, men värvningen hoppar upp till fyra plus om David De Gea skulle lämna Man Utd i sommar. Det vet vi dock inget om ännu. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

25 år senare bör The Championship följa i Premier Leagues fotspår och bilda sin egen liga

1992 grundades Premier League. Detta sedan ett antal engelska klubbar hotat med att bryta sig ut ur The Football League och bilda sin helt egna liga, trötta på att inte få någon utväxling på sin ekonomiska potential och finansiellt behöva släpa med sig övriga klubbar bakom sig. Med Premier League skapades nya möjligheter till marknadsföring och pengarna omfördelades till de större klubbarnas fördel.

[youtubeplay id=”OUNAKgdgQnA” size=”medium”]

Snart 25 år senare har utvecklingen av Premier League och av engelsk fotboll i allmänhet varit mer eller mindre explosiv. Fotbollen har gått från att vara engelskt lokal till global i alla avseenden. Den tekniska, taktiska och fysiska utvecklingen har varit enorm. TV-avtalen som rullar in blir bara större och större, och de engelska klubbarnas förutsättningar allt bättre.

Det kan diskuteras till tidens ände om vad man anser om denna utveckling, att den har haft sina fördelar men också sina nackdelar borde däremot de flesta kunna vara överens om. Det finns självklart de som drömmer sig tillbaka till tiden före Premier League, men chansen är också rätt god av vad man i själva verket drömmer sig tillbaka till är en ganska romantiserad bild av den engelska fotbollen.

Där många känner sig vilsna i Premier League-eran så har dessa i flera fall istället vänt sig till The Football League. Utvecklingen i Premier League har också gjort klyftorna mellan Premier League och The Football League mer markerade, något som man bland annat har försökt hantera genom så kallade fallskärmsbetalningar till klubbar som åker ur Premier League.

Mitt förslag, som för dessa personer förmodligen vore som att svära i kyrkan, är att The Championship bör gå i en liknande riktning som en gång Premier League. Det vill säga bryta sig ut, helt och hållet eller om The Football League helt enkelt väljer att göra den till ett mer separat flaggskepp. Det är ett förslag som jag tror på lång sikt skulle gagna engelsk fotboll som helhet, och fler engelska klubbar än vad som idag gagnas av Premier League.

Hur man än räknar, i termer av antal åskådare, de deltagande klubbarnas finansiella storlek, värdet på ligans varumärke, så är The Championship bland världens tio största och mest uppskattade ligor. Ändå håller den sig i bakgrunden till sin storebror och gör inte mesta möjliga av den potential som denna position medför, troligtvis bara på grund av en egenmäktig såväl som onödig blockering att man ”bara” är en andradivision.

The Championship kan naturligtvis aldrig bli lika stor och intäktsskapande som Premier League. Men det perfekta behöver inte bli det godas fiende. Som en självständig division kan The Championship förhandla om TV-rättigheter och totalt sett öka volymen på dessa. Som en gemensam liga skulle The Championship också få större möjligheter till attraktiva sponsorsamarbeten, möjligen av mer regional karaktär än Premier League.

Engelska fotbollsklubbar har i många fall ett starkt varumärke även utanför England. I The Championship eller dess närhet spelar flera klubbar som tidigare varit i Premier League, tidigare har spelat europeisk cupfotboll, kanske till och med vunnit europeiska cuper. Flertalet klubbar har utländska ägare som helt säkert är intresserade av att höja profilen på den liga i vilken deras klubbar just nu spelar.

Det vore förmodligen svårt för The Championship att hävda sig mot de fem stora europeiska ligorna, men strax där bakom borde det finnas goda chanser att positionera sig. Med större exponering blir The Championship också mer av ett vettigt skyltfönster vilket också borde göra det lättare för klubbarna där att dra till sig spelare.

Namnmässigt kan man påstå att The Football League redan har banat väg för en sådan utveckling med The Championship som deras främsta division, följt av League One och League Two. The Football League skulle fortfarande kunna vara en viktig delägare i The Championship, alternativt fokusera sina krafter helt och hållet på League One och League Two. Detta borde rimligtvis också ge dessa båda divisioner mer av egen profilering gentemot möjliga sponsorer.

Det har ofta pratats om The Championship som en slags Premier League B. I min mening är det i större utsträckning så nu, att The Championship betraktas som ett slags förrum till Premier League istället för en liga med en egen ställning. Att bryta sig ut och skapa sitt eget varumärke skulle förstärka The Championships status, inte undergräva den.

Vinnarna av The Championship borde möta vinnarna av Premier League i den kommande säsongens Community Shield, precis som faktiskt har varit fallet förut i tiden. Det skulle vara en bra morot och profilhöjare för den klubb som vann The Championship, och samtidigt tidigt på säsongen introducera dem till en bredare publik. Det blir också lite mer av ett event, en ligamästare mot en annan ligamästare.

The Championship består idag av 24 klubbar, vilket jag tycker att den borde kunna fortsätta göra. Personligen anser jag att Premier League, om inte annat så av symmetriska skäl, borde utökas till 24 klubbar. Det finns så klart problem med schemaläggningen med en sådan reform, men förläng säsongen en vecka i båda ändarna så är en stor del av det problemet åtgärdat.

Ett av de större problemen jag anser finns med The Football League och The Championship, både från klubbar och supportrar, är att det i alltför stor utsträckning dröms bakåt i tiden, man vill gå tillbaka till något som kanske aldrig riktigt var så som man nu intalar sig att det var. I min mening ligger vägen till upprättelse och ökad självständighet för The Football League och The Championship istället framåt i tiden, med samma verktyg och spelregler som en gång Premier League använde sig av.

If you can’t beat them, join them!

Peter Hyllman

En VM-lottning med höga förväntningar på både England och Wales

I eftermiddag äger lottningen av VM-kvalet rum. England är som vanligt placerade i den högst seedade gruppen och kommer alltså vara toppseedade i sin grupp och således favoriter på förhand att kvalificera sig till VM 2018 i Ryssland.

Det europeiska VM-kvalet är ett betydligt tuffare kvalspel än det numer ganska enkla EM-kvalet. Till VM kvalificerar sig bara gruppvinnarna med någon form av säkerhet, och de åtta bästa tvåorna från nio kvalgrupper får därefter spela playoff om ytterligare fyra platser.

England är så klart väldigt duktiga i kvalspel, vilket helt säkert har en direkt betydelse för deras världsranking och därmed en indirekt effekt på deras seedning i sådana här sammanhang. Om det istället skulle tas hänsyn till hur långt lagen går i turneringar så skulle kanske seedningen se annorlunda ut.

Frågan som alltid med seedningar är vad det är man vill säga med den. I det här fallet kan det vara en seedning över vilka lag man tror har bäst chanser att klara kvalspelet, eller så kan det vara en seedning över vilka lag man anser är bäst och har störst chanser i kommande mästerskap.

I den första seedningsgruppen hittar vi fascinerande nog även Wales. Det är första gången i Wales fotbollshistoria som de kommer att vara toppseedade i ett kvalspel. Ett tydligt tecken på hur Wales har ett riktigt starkt landslag för tillfället. Två stjärnor i Gareth Bale och Aaron Ramsey och i övrigt duktiga lagspelare.

Sverige å andra sidan placerar sig i seedningsgrupp tre, vilket teoretiskt alltså betyder att de kommer behöva besegra minst två lag som är högre seedade än dem för att ta sig till VM.

Mardrömslottningen, för både England och Wales, vore att bli lottade mot antingen Italien eller Frankrike från seedningsgrupp två, samt Serbien och möjligen Sverige från seedningsgrupp tre. Lottningen kan bli riktigt otrevlig om samtidigt Turkiet eller Irland anländer från seedningsgrupp fyra.

Drömlottningen å andra sidan, både för England och Wales, vore om Slovakien eller Island blev motståndet från seedningsgrupp två, Ungern eller Nordirland från seedningsgrupp tre, samt Estland eller Färöarna från den fjärde seedningsgruppen.

Helt slumpmässig är nu inte lottningen. På grund av mediarättigheter så är England, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Holland garanterade att hamna i en grupp om sex lag. Det europeiska kvalspelet består av sju grupper om sex lag och två grupper om fem lag.

Hur går det då?

England är av tradition starka i kvalspel. Men den här gången tror jag de får det svårt. De kan ta sig till VM, men i så fall tror jag de kommer vara tvingade att navigera sig genom ett playoff-spel först.

Wales tar sig inte till VM. De har avancerat uppåt i rankingen till stor del tack vare ett starkt europeiskt kvalspel, men VM-kvalet har fler fällor och färre säkerhetslinor. Wales kommer i bästa fall på andra plats i sin grupp, och de får svårt att klara ett playoff.

Sverige tar sig inte till VM. Erik Hamrén tackar för sig, Håkan Ericson kommer att ta över som förbundskapten och ohemult stora förväntningar byggs upp i det svenska folkhemmet med anledning av sommarens U21-bragd.

Peter Hyllman

Vilka är de bästa och sämsta försvaren i Premier League?

Det görs mängder med listor över bästa spelare, bästa målvakter, bästa försvarare, bästa defensiva mittfältare, bästa offensiva mittfältare, bästa anfallare, bästa managers och så vidare. Sådana har även jag producerat vid olika tillfällen. Mer sällan görs däremot listor över vad som kanske är mer intressant för att bedöma olika lags styrkor – nämligen bästa lagdelar.

I den första delen i en bloggtrilogi kommer jag alltså inleda med att göra en slags lista eller rangordning över Premier Leagues bästa försvar. Med lite fantasi kommer man däremot kunna lista ut vad trilogins kommande två delar kommer att behandla.

Gränsdragningen mellan vad som är försvar, vad som är mittfält och vad som är anfall är så klart flytande och inte alltid självklar. Så det får man ju hålla i åtanke när man diskuterar sådana här listor eller sammanställningar. Vad som emellertid är helt klart är att jag i försvaret räknar in målvakten, som i mina ögon är en helt väsentlig del i ett försvars alla aspekter.

Jag värderar varje lagdel utifrån tre olika aspekter. För det första kvalitet, som fokuserar på dugligheten hos de individuella spelarna. För det andra organisation, som tar fasta på samspelet och samordningen mellan dessa spelare. För det tredje balans, som i termer av försvarsspel bedömer hur försvaret används i såväl defensiva som offensiva syften.

Jag bedömer varje lag utifrån en femgradig skala för var och en av dessa tre aspekter. Men jag ger inte varje aspekt lika stor vikt. Kvalitet och organisation är de aspekter jag bedömer som viktigast för ett riktigt starkt försvarsspel och jag ger dessa båda aspekter vardera en vikt om 0,4. Det resulterar i att jag ger balans en vikt om 0,2.

Med dessa tre aspekter viktade på detta vis så landar vi för varje lagdel för respektive lag i en slutlig procentsumma som visar på den, enligt mig, totala styrkan i denna lagdel. Bedömningen görs i skrivande stund utifrån de spelare som nu finns tillgängliga, och kan självklart komma att förändras inför säsongen och innan transferfönstret har hunnit stänga.

Min sammanställning över Premier Leagues bästa försvar:

Försvar

Där värdena har blivit lika höga har jag prioriterat det lag som har det högsta värdet i organisation, med argumentet att det är en aspekt som gör laget mindre känsligt för att enskilda spelare av någon anledning försvinner, de säljs eller skadas, samt gör det lättare för laget att integrera nya spelare. Om lagen har samma värde i organisation så kommer det lag först som slutade högst upp i tabellen förra säsongen.

Chelsea har som jag ser det Premier Leagues bästa försvar. Deras försvar består av spelare med allra högsta kvalitet, det är nästintill perfekt organiserat och där finns en bra om än inte lysande balans mellan defensiva och offensiva ambitioner i Chelseas backlinje. Det var genom sitt försvar som Chelsea huvudsakligen defilerade hem ligan förra säsongen.

Sedan blir det lite mer kontroversiellt, för hur kan relativa småklubbar som West Ham, Southampton, Crystal Palace och Everton ha bättre försvar än häftiga klubbar som Arsenal och Man City? Det går ju per definition! Jo, det går faktiskt, och det är nog ingen tillfällighet att det framför allt beror på hur väl organiserat försvarsspelet faktiskt är.

Det är ju mycket möjligt att slänga viss statistik på det där, exempelvis insläppta mål och dylika isolerade siffror. Vad sådan statistik emellertid inte gör är att ta hänsyn till att försvaren i olika lag arbetar utifrån helt olika uppgifter och förutsättningar. Arsenals och Man Citys försvar ställs inför helt andra utmaningar än vad försvaren i West Ham och Southampton gör.

Därmed blir det heller inte särskilt meningsfullt att komma med invändningar i stil med att ”jag hade mycket hellre haft Koscielny och Mertesacker i mittförsvaret än Reid och Tomkins…” och se det som något slags bevis för vare sig det ena eller det andra. Det hade mycket väl jag haft också, helt beroende på vilken typ av uppgift jag förväntade mig att försvaret skulle utföra.

Liverpool, Man Utd och Tottenham behöver samtliga förstärka sitt försvar och det utifrån flera aspekter. Nu är det hela ganska svårbedömt för inte minst Tottenham har förstärkt sitt försvar sett till spelare, men det är ju hittills mycket svårt att säga hur det har påverkat och förbättrat försvarets balans och organisation. Omöjligt är det inte att Tottenham bör placeras högre upp i tabellen.

Peter Hyllman

Är Aston Villa på gång att göra historiens sämsta sommarsäsong?

I en tid med helt nya intäktsmodeller för engelska fotbollsklubbar så är det inte längre någon större säkerhet i att vara gamla och stora klubbar. Senioritet i Premier League är inte längre någon större merit och ingen klubb är egentligen längre för stora för att åka ur. Något som både Aston Villa och Newcastle har fått erfara de senaste säsongerna.

Både Newcastle och Aston Villa var på olika sätt och i något olika omfattning inblandade nedflyttningsstriden förra säsongen. Båda klubbarna klarade sig till sist kvar i Premier League, men det var inte med några större marginaler. Båda klubbarna stördes av olika interna problem samtidigt som alltså båda klubbarna har varit och är i upprustningsbehov under sommaren.

Därifrån har emellertid Newcastle och Aston Villa tagit olika vägar. Newcastle har omorganiserat och Mike Ashley har till synes tagit ett kliv åt sidan, de har fått in en ny manager i Steve McClaren, de har behållt sina viktigaste spelare och samtidigt hittills värvat klokt och kvalitativt i Georginio Wijnaldum och Aleksandar Mitrovic till positioner de behövde förstärka.

Aston Villas sommarsäsong har däremot förvandlats från hoppfull till vad som närmast kan beskrivas som hopplös. Förra säsongens avslutning, med klarat Premier League-kontrakt, FA-cupfinal och rykten om en ny investeringsvillig ägare i klubben ingjöt förhoppningar om stora kliv framåt istället för försiktiga steg baklänges.

Inga av dessa förhoppningar har emellertid hittills infriats. Pratet om en ny ägare har stagnerat och det meddelas att den tilltänkte köparen har dragit sig ur affären. Aston Villas värvningar känns både osäkra och för dem något typiska, med Micah Richards som särskilt karaktäristisk för dem. En värvning som kan bli bra baserat på gamla förhoppningar men mest troligt rinner ut i sanden.

Idrissa Gueye är, vid sidan av en obeprövad fransk vänsterback, den enda andra värvningen. Han inledde sin karriär i Aston Villa ostarkt genom lite för öppenhjärtigt framföra att han var glad att komma till England och engelsk fotboll för chansen att någon gång i framtiden få spela för någon av de stora klubbarna. Aston Villas mediaavdelning var inte lika noga i sitt jobb som Man City och Liverpool brukar vara med sina.

Samtidigt har Aston Villa tappat tre av sina absoluta nyckelspelare. Även om inte Ron Vlaar hade tappat mer eller mindre hela den kommande säsongen på grund av allvarlig knäskada så var han ändå på väg att lämna Aston Villa. Fabian Delph älskade, älskade inte, älskade och älskade till sist ändå inte Aston Villa och flyttade till Man City. Christian Benteke verkar vara en läkarundersökning ifrån att bli Anfields Next Big Thing.

Aston Villa har hittills misslyckats med att göra något av det som de borde ha ägnat all kraft åt under sommaren. De har inte hittat någon rejäl förstärkning till mittförsvaret, tvärtom har mittförsvaret försvagats. De har inte investerat i spelartruppen i någon större utsträckning, tvärtom har spelartruppen som helhet försvagats rejält.

Även om det faktiskt har passerat tämligen obemärkt förbi så kan det alltså vara så att Aston Villa är på gång att göra sitt, eller någon klubbs, sämsta transferfönster i mannaminne. Något som kommer sätta den här teorin att vissa klubbar helt enkelt är för bra och för stora för att åka ur Premier League på allvarliga prov.

Aston Villa har förvisso kvar Tim Sherwood som manager. Det kan vara räddningen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Miguel Britos (CB), 30 år till Watford. Rutinerad uruguayansk mittback med flera års erfarenhet från Serie A i Bologna och Napoli. Spännande värvning av Watford som fortsätter visa framfötterna med ett flertal intressanta nya spelare. Väl godkänd (+++)

José Manuel Jurado (AM), 29 år till Watford. Offensiv mittfältare uppfostrad i Madrid som de senaste åren har tillbringat sin tid i Spartak Moskva där han gjort ett genomgående bra jobb. En spelartyp som nykomlingar i Premier League brukar lida brist på. Med beröm godkänd (++++)

Patrick Bamford (ST), 21 år till Crystal Palace på lån. Något av sista tåget för Bamford i Chelsea, måste göra en kanonsäsong för Crystal Palace om han ska få någon chans alls i den blå a-lagströjan. Imponerade inte på mig i avgörande situationer med Middlesbrough förra säsongen, och lär få marginell betydelse i Crystal Palace under säsongen. Godkänd (++)

Manuel Lanzini (AM), 22 år till West Ham på lån. Kreativ och offensiv argentinsk spelfördelare som tar sina första stapplande steg i europeisk fotboll. Kan bli ett intressant tillskott till West Ham och till Premier League, borde rimligtvis kunna utvecklas, men klokt av West Ham att pröva med ett första låneår. Väl godkänd (+++)

Christian Benteke (ST), 24 år till Liverpool. Kraftfull och mångsidig anfallare med ett bevisat målfacit i Premier League. Ger Liverpool tyngd framåt samtidigt som några frågetecken finns. Hur passar Benteke in i Liverpools spel? Samt att Benteke inte har visat sig vara den bästa spelaren i motgång. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

Müller vore det otroliga valet, Pedro det troliga valet

Man Utd har värvat Henrik Larsson från ingenstans. Likaså har Man Utd värvat Michael Owen från ingenstans. Båda värvningarna kom som fullständiga överraskningar. Så när Louis van Gaal utlovar en överraskning till anfallet så har han rätt mycket att leva upp till, ribban är för att uttrycka sig med en metafor placerad ganska högt.

Det sätter självklart också en hel del press på Louis van Gaal. För om man säger eller lovar något sådant så bygger man ju upp förväntningarna tämligen högt, och det bör man inte göra om man inte är väldigt säker på att i ett senare skede också motsvara eller kanske ännu hellre också överträffa dessa förväntningar.

Sky Sports publicerade under gårdagen en lista över vem denne överraskning skulle kunna tänkas vara. De drog upp ett antal kategorier av olika typer av anfallare. Superstjärnor, gamla van Gaal-favoriter, targetanfallare, snabba spelare, gamla spelare och engelska spelare. Till och med några så kallade wild cards, lustigt nog innehållandes Mario Balotelli och Nicklas Bendtner.

Vid sidan av den typen av sideshowjournalistik så cirkulerar det samtidigt två parallella rykten. Dels att Man Utd skulle vara på jakt efter Barcelonas Pedro, likt för övrigt Chelsea. Dels att Man Utd skulle vara på gång att lägga ett bud motsvarande £70m för Bayern Münchens Thomas Müller. Vad jag i alla fall tycker är intressant med dessa båda rykten är att de båda pekar på att Man Utd söker efter en liknande typ av anfallare, en mångsidig sådan som kan spela på flera olika positioner i anfallet och ta på sig flera olika roller.

Att de båda ryktena följer ett gemensamt mönster gör att jag fäster i alla fall en viss trovärdighet vid dem.

Det finns ju ett litet dilemma i Man Utds jakt på anfallare. Olika stjärnspelare nämns som aktuella eller önskade, men samtidigt kan inte Man Utd värva en superstar eftersom man då vore tvingade att placera antingen denne eller Wayne Rooney i bakgrunden. En värvning måste således vara ett tydligt backup-alternativ eller ett mer mångsidigt alternativ som både vid behov kan ersätta Rooney men också spela på andra positioner i laget tillsammans med Rooney på planen.

Thomas Müller vore en enorm värvning, som självklart också bara skulle komma för ett enormt pris. Men rimligtvis borde det vara högst otroligt att Bayern München låter ännu en av sina hembrända klubbikoner lämna inför den här säsongen. Inte bara skulle de tappa en väldigt skicklig spelare, det skulle dessutom späda på oroligheterna runt laget och runt Pep Guardiola som lagets tränare.

Man kan bara spekulera i vad som egentligen gör att dessa tyska ikoner nu antingen lämnar eller i alla fall till synes funderar på att lämna Bayern München, om det helt enkelt har skurit sig med Pep Guardiola som kanske anser att han måste rensa ut för att skapa något nytt. Både Thomas Müller och Bastian Schweinsteiger har å andra sidan väldigt goda relationer till Louis van Gaal.

Pedro framstår hur som helst som ett mer troligt alternativ. Till skillnad från Thomas Müller så är han inte en av sitt lags ordinarie nyckelspelare och kan inte heller förvänta sig att vara det. I likhet med Müller är han en mångsidig spelare som kan spela på flera olika situationer, kort och gott en väldigt nyttig truppspelare men med dokumenterat hög kvalitet. En i det närmaste idealisk produktbeskrivning för vad Man Utd söker – eller borde söka efter.

Men det vore ju knappast någon stor överraskning.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Aleksandar Mitrovic (ST), 20 år till Newcastle. Newcastle fortsätter agera starkt på transfermarknaden. Mitrovic är serbisk landslagsman och vann skytteligan i Belgien förra säsongen med Anderlecht. Ung och väldigt spännande anfallare som kan bli en av Premier Leagues mer intressanta anfallare. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

Är Brentford början på nästa utvecklingsstadie inom engelsk fotboll?

Är vi på väg att se något av framtiden inom fotbollens utveckling i The Championship, i den förhållandevis lilla och nyss uppflyttade klubben Brentford FC? När jag läser några artiklar från den rätt intressanta bloggen Analytics FC så börjar jag tro det.

Brentford har under den gångna säsongen gjort sig kända för två saker. Dels att ha gett managern Mark Warburton sparken, trots att det var han som inte bara tog dem upp i The Championship utan dessutom till playoff under sin första säsong där. Dels att ha en ägare som vill revolutionera användandet av statistisk analys inom fotbollen, liksom han gjort i FC Midtjylland, en annan klubb Matthew Benham äger.

Marinus Dijkhuizen är Brentfords nye manager, och kommer närmast från SBV Excelsior i Eredivisie. Excelsior slutade på 15:e plats i ligan förra säsongen men Dijkhuizen var den manager som ledde sitt lag till flest poäng per krona i den holländska ligan. Han får sällskap av Roy Hendriksen som assistent samt Flemming Pedersen från Mainz, som blir ansvarig för Brentfords filosofi och spelarutveckling.

Men Brentford har också anställt nytt folk på den tekniska sidan till klubbens tränarstab. Framför allt två nyanställningar är intressanta – Bartek Sylwestrzak och Gianni Vio. Båda är väldigt specialinriktade i sin kompetens. Sylwestrzak är helt inriktad på hur en spelare sparkar på bollen, och förordar överskruvade frisparkar framför sidskruvade. Vio å sin sida är inriktad på hur ett lag ställer upp sig och rör sig i samband med offensiva frisparkar.

En slutsats av det är att Brentford kommer att satsa stenhårt på fasta situationer och frisparkar. Och det är kanske inte någon dum idé. Titeln på Gianni Vios bok är talande: ”Dead balls: The 15 goal striker”. En tanke bakom det hela är att alla anfallare kan bli skadade eller avstängda, men frisparkar kommer att uppstå i varje match.

Det kan i det sammanhanget vara värt att konstatera att FC Midtjylland förra säsongen gjorde ett mål per match på fasta situationer, en säsong där de något otippat vann den danska Superliga. Och det där är ju en bra payoff, vilket lag skulle inte vilja vara garanterade att få ett mål per match, om så på fasta situationer eller genom en specifik anfallare?

För mig leder dock detta tankarna också i en annan riktning. Nämligen att vad Brentford rent konkret gör är att investera ganska tungt just i sin tränarstab, när den gängse metoden åtminstone inom engelsk fotboll är att det framför allt ska investeras i spelartruppen. Men på lång sikt är det kanske ett klokare sätt som Brentford nu börjar tillämpa.

En annan aspekt av samma fråga. Nämligen att engelska klubbar i genomsnitt betalar de allra högsta lönerna för spelare. Samtidigt så är det i Spanien, Italien och Tyskland som de högsta lönerna för scouter och coacher betalas ut, vilket är en rätt god signal på vilken typ av kompetens som faktiskt prioriteras och inte minst belönas.

Så istället för att slänga ut skyhöga löner på mer eller mindre duktiga spelare så borde kanske engelska klubbar istället börja fundera på att lägga mer av sin lönekaka på tränare, scouter och annan teknisk personal. Och på så vis utveckla struktur och kompetens i sina klubbar på lång sikt.

:::

Liverpool säljer Fernando Torres för £50m och köper Andy Carroll för £35m. Liverpool säljer Raheem Sterling för £49m och köper Christian Benteke för £32,5m. Vi får hoppas att likheterna upphör där.

:::

Jag gillade Raheem Sterlings förklaring till att han ringde in sjuk lagom till Liverpools träningar. Han hade tydligen diarré. Jag misstänkte liksom alltid att ett av problemen var att han var full av skit.

Peter Hyllman

Swansea försöker köpa sig framgång på bortaplan

Swansea är en klubb som är till 20% supporterägd, så det är kanske mer än en ren tillfällighet att det är just de som har kläckt idén att subventionera biljettpriserna på bortaplan för sina supportrar. En vuxen supporter som vill se alla Swanseas bortamatcher kan göra det för totalt £418, vilket innebär en besparing om £250 per supporter, till en kostnad för klubben om totalt cirka £300,000.

Satsningen innebär att en bortaplatsbiljett för en Swanseasupporter aldrig kommer kosta mer än £22. Det där kan självklart ses som ett inlägg i den ständigt pågående debatten om höga biljettpriser i Premier League, och ett sätt att kringgå problemet. Visst finns det också ett ganska tydligt PR-värde för Swansea i satsningen, och det är ju definitivt något som kommer göra fansen lyckliga.

Men kan det faktiskt också vara så att det finns en sportslig nytta med denna satsning? Fotbollsfans brukar ju ibland beskrivas som, och inte minst beskriva sig själva som, den ”tolfte spelaren”, stödet från läktarna som hjälper det egna laget att vinna fotbollsmatcher.

Boken Statistical Thinking In Sports av Jim Albert och Ruud H. Koning innehåller en studie av 9,000 fotbollsmatcher mellan 1993 och 2004. Den studien visar att det finns en tydlig hemmaplansfördel inom fotbollen, och att detta är lika över alla stora ligor. Hemmalaget vinner mellan 45-50% av sina matcher, samtidigt som bortalaget bara vinner runt 25% av matcherna. Ju viktigare matcherna blir, mot slutet av säsongen, så stiger hemmavinsterna till 60% och bortavinsterna sjunker till 20%.

Det har gjorts många studier som försöker förklara fenomenet. En del studier visar på hur domare systematiskt och undermedvetet favoriserar hemmalaget, därtill påverkade av ljudkulissen och stämningen från läktarna. Andra studier tar upp hur miljön på bortaplan kan vara främmande och fientlig för en spelare, och att bortaplan kan störa de normala rutiner som en spelare går igenom inför match.

Hittills har inga studier gjorts som visat på kopplingen mellan att ett lag har med sig fler fans på bortaplan och att samma lag också vinner fler, eller färre, bortamatcher. Intuitivt borde det dock vara så att fler supportrar på plats borde få spelarna att känna sig mer ”hemma” och mindre utsatta, ett stöd som hjälper på hemmaplan borde vara till hjälp också på bortaplan om än i mindre skala.

Om det faktiskt kommer hjälpa Swansea under säsongen återstår att se, till någon skada kan det hur som helst knappast vara. Kostnaden för Swansea är £300,000, vilket väl på ett ungefär motsvarar en månadslön för en av deras bättre spelare. Det är en klok och prisvärd investering för Swansea, med en möjlig fördel på planen och i tabellen tillsammans med den PR och det goodwill det ger hos supportrarna.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Patrick Roberts (AM), 18 år till Man City. Talangfull engelsman som kan spela både offensiv mittfältare och anfallare. En kvotvärvning för framtiden som näppeligen kommer få se någon som helst speltid i Man City under den kommande säsongen, men som kan visa sig bli bra i framtiden. Godkänd (++)

Peter Hyllman

Sergio Ramos är blott en pjäs i spelet om David De Gea

Det har varit en sommar med ett förhållandevis stort antal hyfsat tröttsamma transfersagor. Raheem Sterling till Man City, en förhållandevis enkel historia med Fabian Delph till samma adress tog åtminstone en runda för mycket, till vilken klubb i ordningen skulle Morgan Schneiderlin gå, vad händer med David De Gea och så vidare?!

Just David De Gea, och rättare sagt dragkampen om honom mellan Man Utd som vill behålla honom och Real Madrid som enligt uppgift vill köpa honom, har skapat en av de mest tröttsamma transfersagorna. Nämligen den att Sergio Ramos skulle vara på gång till Man Utd. En saga som får huvuden att snurra okontrollerat på vissa samtidigt som den mest utgör ett spel mellan två stora klubbar.

Det ska väl redan från början sägas att jag personligen är skeptisk, milt sagt, till det kloka i att Man Utd skulle värva Sergio Ramos. Nog för att Man Utd behöver värva en mittback. Men en mittback som börjat komma uppåt i åldern, värderar situationer på planen tveksamt trots sin ålder, och som knappast själv tar initiativ till en sådan flytt, kan inte vara det bästa alternativet.

Dessutom betraktar jag värvningen som djupt osannolik, och något som man därför inte bör slösa energi på. Det har framstått som uppenbart att Sergio Ramos har varit missnöjd med sakers tillstånd i Real Madrid och hotat med Man Utd för att få till stånd förändring. När till och med Mamma Ramos säger att Sergio bör bli kvar i Madrid så vet man att det är kört, man bråkar inte med mödrarna i sydeuropeiska länder.

Allt det där är dock kosmetika. Vad spelet i själva verket handlar om är David De Gea. Real Madrid ville värva honom, och Man Utd ville behålla honom. Vi kan nog rätt lugnt utgå från att De Gea själv ville flytta. Däremot tror jag inte det är bortom De Geas tankevärld att stanna en säsong till och flytta nästa sommar.

Men hur ska man då få en spansk storklubb som är van att få precis som de vill att fatta läget, dra sig tillbaka och låta sig nöjas utan att kunna börja göra ljud om att motparten är oresonlig? Jo, man gör som kan göra i förhandlingar när man i själva verket inte vill komma överens, man begär någonting i gengäld som man vet att motparten inte kan eller vill lämna ifrån sig.

Alltså låter Man Utd meddela Real Madrid att en flytt för David De Gea den här sommaren kan bara bli aktuellt om den flytten medför att Sergio Ramos flyttar åt andra hållet. Man Utd vet att Real Madrid inte vill bli av med Sergio Ramos, Man Utd vet att Sergio Ramos inte har någon lust att flytta från Real Madrid, de vet att det inte kommer att ske. Och det är bara bra, eftersom det är precis vad de vill inte ska ske.

Men där tar det bisarra bara sin början. För när sedan det där schackspelet sipprar ut i media så börjar media och supportrar humma och nicka och å ena sidan tycka att det är ju bra att Man Utd sätter ned foten, och å andra sidan att om nu den affären blir av så är det ju till Man Utds fördel. Om David De Gea flyttar till Real Madrid så får man Sergio Ramos, bra så liksom.

Det är väl bara det att det vore förmodligen ett av de mest befängda ”bytena” i fotbollshistorien. Man Utd skulle alltså byta bort världens förmodligen bästa målvakt mot en mittback av tveksamt värde, och därtill med blott tre veckor kvar till ligapremiären försätta sig själva i rätt rejäla målvaktsbryderier inför den kommande säsongen. Och det här sitter folk och nickar klokt åt och tycker vore en bra lösning?

Det vore naturligtvis långt mycket mer värt för Man Utd att behålla David De Gea en säsong till. Även till priset att De Gea kan gå i praktiken gratis till Real Madrid. På kostnadssidan i den ekvationen ligger cirka £30m, vilket motsvarar en bra värvning mer eller mindre. På ekvationens intäktssida hittar vi en hel säsong med en väldigt bra målvakt, och ytterligare ett år för klubben att hitta ett bra alternativ till De Gea.

Sergio Ramos är struken i ekvationens båda led.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jordan Amavi (LB), 21 år till Aston Villa. Lovande och talangfull landslagsmeriterad vänsterback som Aston Villa värvar från Nice. Återstår att se hur Amavi acklimatiserar sig till Premier League, men en intressant spelare på den nivå som Aston Villa troligtvis kommer värva i sommar. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Än slank han hit, och än slank han dit, och än slank han ned i diket

Det kan svänga snabbt inom fotbollen och inte minst kan det svänga snabbt under silly season. Först är Fabian Delph så gott som klar och påskriven för Man City. Därefter gör han en märklig helomvändning och förklarar att han istället blir kvar i Aston Villa. Till sist ytterligare några dagar senare så är han helt plötsligt klar för Man City på riktigt.

Jag varnade faktiskt lite för det där i förra söndagens blogg när jag skrev om Fabian Delphs diss av Man City. Bloggen avslutades med följande flaggning: ”Å andra sidan. Fabian Delph har ändrat sig en gång. Det är ju inte omöjligt att han ändrar sig igen.” Det kändes på sätt och vis redan för en vecka sedan att sista ordet i sagan kanske inte var sagt.

Olika förklaringar till Delphs andra helomvändning på bara några dagar började cirkulera tämligen omgående. Från Man Citys och Fabian Delphs sida vill man så klart spela ned tidigare utspel och beslut att stanna kvar i Aston Villa, så en version som snabbt kom ut var att det bara blivit något strul i samband med läkarundersökningen. En version som inte på något vis stämmer ihop med Delphs agerande och uttalanden.

Den bästa förklaringen är oftast den enkla förklaringen. På vilket sätt man lite grovt kan sammanfattade den så kallade Occam’s razor, en vanlig filosofisk princip. Och skulle man försöka tillämpa sig av denna princip för att på enklast möjliga vis beskriva och förklara vad som egentligen hänt med Delph och Man City så skulle det förmodligen se ut så här:

Man City och Delph är överens om en övergång motsvarande spelarens klausul om £8m. Det var en av övergångarna det pratats om redan innan sommaren och det kom inte som någon överraskning när det meddelades att Man City beslutat att betala Delphs utköpsklausul. Resten sågs som en ren formalitet.

Fabian Delph ändrar sig och meddelar att han stannar i Aston Villa. I lördags skedde dock en helomvändning. Delph dyker enligt uppgift inte upp på den inplanerade läkarundersökningen. Lite senare meddelar han: ”I’m not leaving. I’m staying at the football club.” Några direkta skäl anges inte men man utgår från att han valt en ledande roll och mycket speltid i Aston Villa framför en biroll och tveksam speltid i Man City.

Aston Villa diskombobulerar. Okej, det där är egentligen inget ord, i alla fall inget svenskt ord. Men det har faktiskt hänt saker i Aston Villa under veckan sedan Delphs första helomvändning. Först kom nyheten att köpet av Aston Villa ser ut att ha gått i stå, och att nuvarande ägare Randy Lerner fortsatt inte har någon ambition att investera i spelartruppen. Kort därefter meddelades det att Christian Benteke var så gott som halvvägs till Liverpool och med all säkerhet inte blir kvar i klubben.

Welcome to Manchester, Fabian Delph. Det kan så klart vara så, det är nog till och med troligt, att Delph har pendlat fram och tillbaka mellan vad han vill, så även när han meddelade att han blev kvar i Aston Villa så var han inte riktigt säker på vad som var rätt eller fel. Och med nyheterna som därefter kom fram i Aston Villa så började helt plötsligt det där Man City-kontraktet se betydligt mycket mer frestande ut, oavsett om det sockrades lite till eller ej.

Det där är ingen svår förklaring. Det är framför allt inte någon förklaring som förutsätter att Fabian Delph i det här fallet har begått något slags medvetet masochistiskt karaktärsmord på sig själv inom loppet av en enda vecka egentligen utan någon som helst motiv eller anledning. Det är en förklaring som bara utgår från att fotbollsspelare inte alltid har de lättaste besluten att fatta, och att omständigheter under vilka beslut fattas faktiskt kan förändras.

Man Citys andra värvning av engelsk spelare den här sommaren. Och lite oroväckande kan det ju tyckas vara att båda dessa spelare har lyckats genomföra dessa övergångar på ett sätt som definitivt bara kommer att öka pressen på dem och göra livet allmänt svårare. Vare sig Raheem Sterling eller Fabian Delph verkar riktigt tro på värdet i att göra det lätt för sig.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Younes Kaboul (CB), 29 år till Sunderland. Uppskattad och rutinerad fransk mittback som har haft ett antal ganska bra år i Tottenham. Kommer med mycket Premier League-rutin till Sunderland, är emellertid inte riktigt den ledargestalt jag tror Sunderland behöver, och jag har aldrig riktigt lyckats uppskatta Kaboul på riktigt samma sätt som en hel del andra trots allt gör. Godkänd (++)

Peter Hyllman

Hårfin skillnad mellan att vara hardass och att vara en hard ass

Är man målvakt, 33 år gammal, nyss genomlidit en rätt allvarlig knäskada, är på väg att bli petad i sin nuvarande storklubb, erbjuds ett nytt kontrakt och bra chans till rehab i en annan storklubb, och samtidigt har en gräddfil till den första målvaktströjan inom en snar framtid då nuvarande målvakt är på väg att flytta, då kunde man tänka sig att det vore klokt att sitta still i båten och spela sina kort rätt.

Riktigt så klok verkar nu inte Victor Valdes ha varit. Louis van Gaal sparade inte på krutet på presskonferensen i USA när han förklarade varför Valdes inte var med på Man Utds turné och varför han skulle komma att säljas. Valdes har, enligt van Gaal, vägrat att spela någon av reservlagets matcher, och placerade sig därmed i skamvrån. ”Följer man inte klubbens filosofi så finns det bara en väg kvar att gå – ut!” menade van Gaal.

Huruvida det där är sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen är inte helt lätt att svara på. Vad som däremot är lätt att konstatera är att van Gaals skarpladdade uttalande omedelbart tolkades enligt ytterst förutsägbara mönster. Är man inte för Man Utd så sågs det som klumpigt. Är man för Man Utd så myspyste man över hårdheten och den förmodade principfastheten samtidigt som givna paralleller drogs till Alex Ferguson.

Jag inbillar mig inte att det är någon dans på rosor att vara fotbollsmanager och jag tror inte man kan vara någon snäll dununge för att lyckas på ett sådant jobb. Jag inbillar mig heller inte att jag är tillräckligt insatt i det konkreta fallet för att dela ut vare sig beröm eller kritik gällande sakinnehållet i van Gaals policy. Däremot väcker det inom mig en viss känsla av olust hur denna policy faktiskt tillämpas.

Det råder nog ingen tvekan om att Alex Ferguson kunde vara både hård och hänsynslös, och fullständigt hängiven sina principer, när han ansåg det vara till fördel för klubben. Han lät ingenting inkräkta vare sig på klubbens integritet eller managerns auktoritet, som för honom var ett och detsamma. Men jag upplevde heller aldrig att denna hårdhet applicerades for show eller för att uppnå någon slags ”effekt”. Det sköttes i mesta möjliga mån internt och vad som kom ut sipprade ut som rykten.

Det går inte riktigt att säga detsamma om Louis van Gaal. Istället får man av honom snarare intrycket att han gillar att klämma åt avtryckaren offentligt bara för att visa att han kan och vågar, och tycker det är lite roligt. (”De säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i!”) Det kan vara så att van Gaal i större utsträckning än Alex Ferguson behöver signalera hårdhet såväl utom som inåt, men det finns också nackdelar.

Dels kan det självklart väcka ont blod hos spelarna. Den spelare som tvingas bort från klubben på det viset kommer inte ha något positivt att säga om sin upplevelse där. De spelare som är kvar i klubben riskerar, om av kollegialitet eller egenintresse, känna att deras manager inte täcker deras rygg. Dels skapar det rubriker och diskussion, konflikter och kontroverser i omgivningen som bara kan störa laget och spelarna.

Det sätter naturligtvis också press på Louis van Gaal. För ju hårdare han går åt gamla spelare, ju hårdare attityd han har mot journalister, ju fler personer han mer eller mindre idiotförklarar, desto fler ovänner skapar han sig själv och desto större uppdämt hämndbegär skapas hos dem. Hårdheten mot honom själv, och mot laget, när resultaten går mot honom, som de oundvikligen någon gång kommer göra, blir då mångfalt tuffare.

Så visst går det att machomysa lite åt hårdheten i Louis van Gaals uttalanden om man vill. Det går till och med göra jämförelser med Alex Ferguson. Men med Ferguson visste man att han gjorde vad han gjorde, och sade vad han sade, rätt eller fel, för vad han uppfattade som klubbens bästa. Med Louis van Gaal är i alla fall inte jag alltid riktigt lika säker.

:::

Det tog sin lilla tid, men efter ett antal månader så visade det sig i alla fall att FA kom fram till … ingenting.

Malky Mackay och Iain Moody, som garotterats under uppseendeväckande former för att ha skickat rasistiska och sexistiska mail och textmeddelanden under sin tid i Cardiff City, disciplineras över huvud taget inte av FA eftersom dessa olika meddelanden skickades ”privat”.

Det är så klart oerhört lätt att rikta våldsam kritik mot FA för detta. Samtidigt kan jag tycka att det nog också kan vara klokt att FA håller sig utanför den privata sfären. Resten är och kanske bör vara upp till klubbarnas eget ansvar.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jeremain Lens (LW), 27 år till Sunderland. Holländsk manager värvar holländska spelare, ett återkommande mönster den här sommaren. Mångsidig offensiv mittfältare som kan spela både centralt och på vilken som helst av kanterna. Rutinerad, meriterad och begränsad. Väl godkänd (+++)

Jordy Clasie (CM), 24 år till Southampton. Southampton agerar snabbt för att ersätta den flyktade Morgan Schneiderlin. Bra värvning, har varit en strålande mittfältare i Feyenoord och kan fortfarande utvecklas. Ett intressant tillskott till Southamptons mittfält. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

The stuff that dreams are made of

West Ham marscherar vidare i Europa League. Ikväll är det dags för den andra kvalomgången, West Ham befinner sig hemma på Boleyn Ground, och för motståndet den här gången står Birkirkara från Malta. Vad man får betrakta som endast marginellt tuffare motstånd än förra omgångens Lusitans från Andorra.

Kvällens match mot Birkirkara utgör även Slaven Bilics hemmapremiär som ny manager i West Ham. Klubbledningen beslutade ju efter förra säsongen att inte förnya Sam Allardyces utgående kontrakt, istället så skulle man söka efter en ny manager som bättre passade in på ”The West Ham Way”, och denne någon blev alltså Bilic.

The West Ham Way, vad man på svenska kanske kan kalla för West Hams klubbfilosofi, anses bestå av två komponenter. Dels att West Ham ska spela en offensiv och underhållande fotboll. Dels att West Ham ska bygga mycket av sin utveckling på unga spelare från den egna akademin, en tradition som går långt tillbaka i klubben.

Mycket av intresset kring West Ham under sommaren har kretsat kring deras spännande värvningar. Spelare som Dimitri Payet, Pedro Obiang och Angelo Ogbonna har anlänt till klubben och bådar gott inför den kommande säsongen, som för West Hams del redan har börjat. Lika spännande är kanske att se vilka av West Hams lovande unga spelare som kan få sitt genombrott under säsongen.

Mot Lusitans spelade sammanlagt tio av West Hams ungdomar i någon eller båda av matcherna. En måttstock på vilket förtroende dessa unga spelare åtnjuter hos Slaven Bilic är självklart hur länge de kommer fortsätta få speltid i kvalet till Europa League, mot som man får förmoda allt tuffare motstånd. De sex spelare som befinner sig främst i ledet är:

Diego Poyet (CM), 20 år. Den ende spelaren som räknades in i West Hams a-lag redan förra säsongen. Talangfull central mittfältare som kom till West Ham från Charlton för ett år sedan, där han 2013-14 utsågs till säsongens spelare. Spelade båda matcherna mot Lusitans och borde kunna ha goda förhoppningar om fortsatt speltid och att under säsongen etablera sig i West Hams a-lag.

Elliot Lee (ST), 20 år. Kom in efter 62 minuter i det första mötet med Lusitans och spelade hela returmötet på bortaplan, där han gjorde matchens enda mål med West Ham reducerade till tio spelare. Kom till West Ham 2012 och har varit utlånad först till Colchester och förra säsongen till Luton i League Two, där han stannade säsongen ut, efter att ha gjort mål med sin första bolltouch.

Lewis Page (LB), 19 år. Offensiv vänsterback som har visat genomgående hög klass i West Hams olika akademilag, från U18 till utvecklingslaget. Har ett väl utvecklat passningsspel och mycket bra inlägg. Får svårt att peta bort Aaron Cresswell från den positionen under säsongen men bör ha goda chanser till speltid när Cresswell behöver vila.

Reece Burke (CB), 19 år. Storväxt ledargestalt i mittförsvaret som befunnit sig I West Ham i tio år. En framtida nyckelspelare för West Ham som gjorde flera framträdanden för a-laget redan förra säsongen. Debuterade för West Hams U21-lag redan som 16-åring och har varit kapten i både West Hams U18- och U21-lag. Räkna med mer speltid den här säsongen.

Josh Cullen (CM), 19 år. Ett energiknippe på centralt mittfält som bland mycket annat utsetts till årets spelare i West Hams akademi. Liten men ettrig spelare som är bra på att vinna boll likaväl som han är kreativ och målfarlig med bollen vid fötterna. En ledargestalt på planen. Hoppade in efter en timme i den första matchen mot Lusitans, spelade från start den andra matchen.

Reece Oxford (CB), 16 år. 15 år gammal var Oxford en av avbytarna när West Ham spelade mot Sheffield United i Ligacupen förra säsongen. Bilic verkar även han värdera Oxford högt och lät honom spela båda matcherna mot Lusitans. En bollsäker mittback mångsidig nog att även kunna spela högerback eller som mittfältare. Kapten för Englands framgångsrika U17-lag.

Vid sidan av dessa spelare har även Kyle Knoyle, Amos Nasha, Sam Westley och Djair Parfitt-Williams luftats hittills i Europa League. West Ham lider alltså inte brist på unga och lovande spelare, och det jag ser som mest spännande i det här tidiga skedet av säsongen är just att följa hur mycket speltid dessa spelare fortsättningsvis får i Europa League-kvalet.

Det lär kunna säga en hel del om hur Slaven Bilic ser på West Hams spelartrupp inför och under den kommande säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Moha El Ouriachi (LW), 19 år till Stoke. Stoke har vittjat Barcelonas ungdomsled förut och gör det igen sedan den unge vänsteryttern valt att inte skriva på nytt kontrakt med Barcelona. Talangfull, men orimligt att förvänta sig något direkt avtryck redan den här säsongen. Godkänd (++)

Peter Hyllman

Många vinnare i den precis avslutade Raheem Sterling-sagan

Det var sommarens absolut längsta och tradigaste transfersaga som till sist fick sitt slut igår när det blev officiellt klart att Raheem Sterling skriver på för Man City för en hygglig summa om £44m som har goda chanser att öka med ytterligare £5m. Därmed börjar det så klart bli fullt möjligt att lägga den till handlingarna.

För att vara en spelarövergång som grävt upp så mycket ilska och ont blod så är det ändå en transfer i vilken det i själva verket bara finns vinnare, åtminstone är det väldigt svårt att hitta några direkta förlorare.

Man City får en ung och väldigt lovande engelsk spelare. De betalar förvisso dyrt för honom men det är inte en klubb som lider någon brist på pengar, samtidigt som det är en spelare som kan vara en viktig del i deras lag i minst tio år framåt, vilket sätter transfersumman i sitt rätta sammanhang. Värvningen av Sterling är självklart också en styrkedemonstration av Man City.

Liverpool är även de vinnare i meningen att de får en hiskeligt stor påse pengar för en spelare de trots allt investerat förhållandevis lite i. Med dessa pengar ges de självklart möjlighet att investera vidare i sin spelartrupp. Liverpool är särskilt vinnare eftersom transfersumman, mycket tack vare Fabian Delph, blev säkert £10m högre än vad de rimligtvis hade kunnat räkna med annars.

QPR är självklart vinnare som drar hem 20% av transfersumman i enlighet med det avtal de ingick med Liverpool när de sålde Raheem Sterling till dem. Det är närmare £10m som ramlar in i deras kassakista, vilket de definitivt inte tackar nej till i deras situation.

Raheem Sterling är självklart även han en vinnare i den här affären, och inte bara ekonomiskt. Man får fråga sig varför han ville flytta till Man City och man blir inte svaret skyldig. Han kommer till en klubb där chansen är större att han får spela om titlar, han kommer att få spela i Champions League, och han kommer spela tillsammans med spelare som David Silva, Sergio Agüero och Yaya Touré.

Det är inte svårt att se hur det kan vara bra för hans egen utveckling som fotbollsspelare. Likaväl som man hade kunnat hävda att ett par år till som en ledande spelare i Liverpool hade kunnat vara bra för hans utveckling. Det är två olika vägar som är möjliga att vandra, och det är svårt för att inte säga omöjligt att på förhand säga vilken väg som är bäst.

Utmaningen är så klart att det likaväl kan gå åt andra hållet. Räcker han inte till i en omgivning med bevisligen bättre spelare så kommer han att få en betydligt mer begränsad roll i Man City än vad han hade haft i Liverpool, tillbringa en hel del tid på bänken, och allt detta med en transfersumma om £44+5m hängande om halsen.

Man City och Manuel Pellegrini vill så klart inte beakta det alternativet utan har ju sina skäl att lyfta fram Sterling som ”en av världsfotbollens främsta offensiva spelare”, vilket ju är en rätt rejäl överdrift. Men det är naturligtvis överdrifter man tvingas ta till efter att ha betalat £49m för en förvisso väldigt lovande spelare.

Enligt en nyss genomförd undersökning så ansågs Raheem Sterling vara den mest värdefulle U21-spelaren i Europa. Det går så klart att diskutera vad som bakas in i en sådan värdering, men det vore förhastat att förväxla det med att Sterling skulle vara den bäste U21-spelaren i Europa. Hans prestationer har varit sporadiska och det är knappast någon ung Leo Messi eller Cristiano Ronaldo vi har sett på planen.

Allt det där hör dock framtiden till. I nuläget så är Raheem Sterlings flytt från Liverpool till Man City en transfer med idel vinnare. Ändå har övergången orsakat all denna ilska. Vilket naturligtvis beror helt och hållet på att Sterling med sina krav på en övergång, på grund av pengar eller ambition, behagade såra Liverpools stolthet och känslor.

Det gör självklart ont för en klubb som Liverpool, dess fans och dess gamla spelare, att höra att en av deras spelare vill byta till en annan engelsk klubb för att bättre kunna förverkliga sina ambitioner. Även Liverpool har dock en verklighet som de måste förhålla sig till, och vill de behålla spelare som Sterling så måste de vissa genuin ambition, och denna ambition måste också visa sig i lönekuverten.

Ingen spelare stannar i Liverpool för att de var världens förmodligen bästa lag på 1980-talet.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Allan Nyom (RB), 27 år till Watford. Någon transfersumma har tydligen inte diskuterats mellan Watford och Udinese, och det är så klart praktiskt när olika klubbar har en och samma ägare. Nyom har spelat i Granada i Spanien, och varit genomgående bra där. Väl godkänd (+++)

Carl Jenkinson (RB), 23 år till West Ham på lån. Beprövad lånvärvning av West Ham som gjorde exakt samma rockad från Arsenal förra säsongen. Jenkinson gjorde bra ifrån sig i West Ham, som förmodligen på sikt hoppas göra övergången permanent. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Spännande omstart för Leicester med Claudio Ranieri som head coach

Det blev en 63-åring för Leicester. Förvisso inte den 63-åring som många kanske hade trott och hoppats på, det vill säga Martin O’Neill. Istället blev det Claudio Ranieri, den italienske managern som fram till i november var förbundskapten i Grekland och med tidigare erfarenhet från engelsk fotboll sedan sin tid i Chelsea mellan 2000 och 2004.

Leicester blir Ranieris sextonde klubb som manager sedan han inledde sin managerkarriär för snart 30 år sedan. Det är ganska många klubbar, vilket innebär att han i genomsnitt befinner sig i en klubb knappt två år. Under dessa 30 år har Ranieri bara vid två tillfällen befunnit sig i en och samma klubb längre än tre säsonger, i Fiorentina på 1990-talet och så i Chelsea.

Leicester får utan tvekan en meriterad manager. Ranieri har erfarenhet från de flesta av Europas största ligor; Premier League, Serie A, La Liga och Ligue 1. Han har också genomgående gjort ett bra jobb. Det var hans jobb i Valencia som lade grunden för den klubbens framgångar under tidigt 2000-tal, och hans insatser i Chelsea glöms ofta bort då de följdes av Roman Abramovich och José Mourinho.

Tiden efter Chelsea har emellertid inte varit helt problemfri. Korta sejourer i Valencia och därefter i Italien med Parma, Juventus, Roma och Inter skulle komma att avlösa varandra. Mönstret i dessa klubbar var ofta detsamma, det började mycket bra för att därefter aldrig nå riktigt ända fram. Inte minst med Roma var den stora framgången väldigt nära, innan den rycktes undan från honom.

Det är ett mönster som har förföljt honom under hans karriär. Det var till stor del vad som låg bakom Abramovichs beslut att ersätta Ranieri med José Mourinho. Samme Mourinho som med sitt Inter ryckte scudetton ur händerna på Roma och Ranieri, vilket fick Mourinho att på ett för honom något typiskt sätt karaktärisera Ranieri som en ”förlorare”.

Nu återförenas Claudio Ranieri med José Mourinho i Premier League, och det lär väl kunna bli en och annan bitsk kommentar när Leicester och Chelsea ska möta varandra. Nu finns självklart ingen direkt titelrivalitet mellan de båda i England som det fanns i Italien, eller eventuell prestige som kanske var fallet efter att Mourinho ersatt Ranieri i Chelsea.

Att Claudio Ranieri kanske anses befinna sig någon nivå under de största europeiska managernamnen borde å andra sidan passa Leicester bra. Det är en klubb med lägre ambitioner än en klubb som Chelsea, de kommer troligtvis få ha Ranieri i fred från större klubbars uppvaktning, samtidigt som Ranieri har visat sig skicklig att leda klubbar av Leicesters storlek till framgång i ligaspel.

På ett annat sätt passar förmodligen Claudio Ranieri Leicester riktigt bra. Han är som person förmodligen den raka motsatsen till Nigel Pearson. Lugn, vårdad, hövlig och en genuint trevlig person. För Leicesters thailändska ägare är det med all säkerhet högt värderade egenskaper efter några år med ständiga bråk och skandaler omgärdandes managerposten.

Och även om Claudio Ranieri kanske inte har samma heta managerprofil nu som han hade för 10-15 år sedan, så är det fortfarande ett aktat namn i Europa som Leicester nu har knutit till sig. Han är mindre av en teknisk manager och mer av en man-manager, något ovanligt hos italienskt skolade managers, men något som Leicesters spelare kan känna igen sig i.

Claudio Ranieri innebär en i mina ögon väldigt intressant nystart för Leicester.

:::

Point – Counterpoint:

Marcus Christenson, på The Guardian och The Artist Formerly Known As Englandsbloggen, skriver också om Leicester och Claudio Ranieri, gör det utifrån i princip samma utgångspunkter men landar i andra slutsatser. Framför allt det där med att Leicester skulle ha valt en “anti-Pearson” var något jag ville göra mer om.

http://www.theguardian.com/football/blog/2015/jul/14/claudio-ranieri-leicester-city-nigel-pearson?CMP=share_btn_tw

Peter Hyllman

Glazers har gett Man Utds guldgröna supportrar precis vad de önskade sig

Det var bara fem år sedan som de guldgröna protesterna regnade som mest från pubarna i Manchester och läktarna på Old Trafford. Man Utds skulder och räntekostnader hade skandaliserats på förutsägbart sätt och detta togs som intäkt för ägare vars enda motiv var att berika sig själva utan att vilja investera i tillräcklig utsträckning på att utveckla klubben och förstärka spelartruppen.

Att försöka komma med sakliga invändningar mot dessa ekonomiskt inte allt för insiktsfulla protester var som att pissa mot vinden samtidigt som det blåste stormbyar. Kritiken antog närmast religiösa karaktärsdrag och proportioner och man var antingen med eller mot. Fem år senare och protesterna framstår som öronbedövande i sin totala tystnad.

Bara under de senaste tolv månaderna har Man Utd värvat spelare för smått otroliga £220m. För att sätta den summan i någon slags proportion så är det kanske lättast att konstatera att det bara finns nio klubbar i världen som ens har högre totala intäkter än så per år. Går vi ytterligare ett år tillbaka i tiden kan £70m adderas denna summa.

£300m på två år sedan Alex Ferguson lämnade Man Utd. Det motsvarar vad Alex Ferguson spenderade brutto under sina åtta sista säsonger. På två år har alltså Man Utd spenderat lika mycket som Alex Ferguson gjorde på nästan ett årtionde. Den enda rimliga slutsatsen är att vad som mellan 2005 och 2013 höll tillbaka Man Utds spelarköp var inte Glazers, utan Ferguson.

Den guldgröna proteststormen mot Glazers under denna tidsperiod höll helt enkelt inte vatten. Den var grundad på ekonomisk okunskap och självtillräcklig supporterideologi, likaväl som en bristfällig insikt och vilja till förståelse för hur Man Utds transferpolitik normalt sett såg ut under Alex Ferguson. Protesterna var av typisk fanboykaraktär, och utnyttjades också som så av de inblandade supporterorganisationerna.

Det är med andra ord inte särskilt konstigt att de guldgröna protesterna mer eller mindre har dött ut. En efter en har farhågorna visat sig ogrundade och kritikerna glidit allt längre in i retorikens passningsskugga. Allt som efterfrågades för fem år sedan materialiseras nu. Tanken föresvävar en emellertid att man bör vara försiktig med vad man önskar sig, ety det kan bli verklighet.

Det är ju i själva verket nu som de guldgröna protesterna skulle kunna göra någon slags nytta, nu som det faktiskt finns något i Glazers ägande av Man Utd att genuint oroa sig över. Det kulturskifte som faktiskt pågår i klubben när dess ledning inte längre är i händerna på djupt rotade fotbollsmänniskor som förut, utan hos ekonomer och marknadsförare som dess VD, Ed Woodward.

Gör en ingenjör till VD och det är design- och tillverkningsfunktionerna som kommer vara de främsta delarna i företaget. Gör en ekonom till VD och finans- och säljfunktionerna får ett uppsving. En fotbollsklubb är i det avseendet inte annorlunda. Ed Woodwards perspektiv och tänkesätt handlar om hur Man Utd ska bli mer värdefullt som varumärke, inte bättre som klubb.

Vi ser det inte minst i hans syn på spelarköp. Hans uttalade policy är att Man Utd ska ha en ”elitspelare” på varje position. Det är en policy som är intill förväxling identisk med det synsätt Milan hade i början av 1990-talet, som Real Madrid har med sin galactico-filosofi, eller som Man City har haft med sitt så kallade projekt ända sedan Abu Dhabi köpte klubben.

Men det är ett helt universum från den policy och det perspektiv som drev Man Utd under Alex Ferguson, och som har sina rötter bakåt i historien ända till Matt Busby.

VD-bytet i Man Utd gick ju lite under radarn i och med att det sammanföll med managerbytet och Alex Fergusons avgång. David Gill var en väldigt rutinerad VD och därtill fotbollsmänniska i grunden. Ed Woodward var en trollkarl på Man Utds marknadsavdelning och att Glazer befordrar honom till VD säger så klart något om deras prioriteringar.

Woodward hade knappast någon lätt början på jobbet. Inte nog med att han bedrev en för Man Utd något okaraktäristiskt hög och offentlig profil gällande vilka spelare som skulle värvas, han misslyckades med att faktiskt värva dessa spelare, vilket gav något av ett Åsanisse-intryck. Det är så klart sådant som kan skapa revanschkänslor även hos de allra bästa, så också hos Woodward.

Min teori är att det i huvudsak var detta som låg bakom Man Utds köp och lån av Angel Di Maria och Radamel Falcao förra sommaren. Det kändes inte då och har heller inte i efterhand känts som värvningar som var helt och hållet Louis van Gaals tankefoster, även om det inte innebär att han opponerade sig. Det var istället Ed Woodwards revansch, demonstrerandes sig själv och Man Utd som en Big Swinging Dick på fotbollsmarknaden.

Det var prestigevärvningar. Bra spelare naturligtvis, men inte helt och hållet funktionella värvningar, i synnerhet gav de i sin excess ett intryck av panik och prestige i märklig blandning. Tendensen håller i sig till den här sommaren, men nu med Louis van Gaal som balanserande motkraft. Bastian Schweinsteiger, Matteo Darmian, Morgan Schneiderlin och Memphis Depay, häftiga värvningar men samtidigt också funktionella värvningar.

All förändring är inte av ondo och allt var inte bättre förr. Man Utd måste utveckla sitt tänkande till en modern fotbollsvärld precis som alla andra klubbar. Det är dock viktigt att det är en utveckling som görs utifrån i första hand ett fotbollsperspektiv. Det kan inte överlämnas till Glazers eller till Ed Woodward som deras luftlandsatte VD, det är alltså viktigt och positivt att Louis van Gaal ser ut att ha manifesterat sin auktoritet i dessa frågor. Den här sommarens värvningar tyder på det. Så här långt ska sägas.

De guldgröna protesterna, och supporterorganisationerna som stod bakom dem, har en potentiellt viktig funktion och ett syfte i en sådan process, som väktare av den tradition och klubbkultur de påstår sig omfamna. Problemet är dock att det aldrig riktigt var vad protesterna handlade om. Allt de handlade om var att man ville köpa häftiga spelare.

Vilket på ett nästan jobbigt sätt placerar guldgröna supportrar, Glazers och Ed Woodward i samma båt. Vilket nog inte var riktigt vad någon av dem tänkte sig för fem år sedan.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Asmir Begovic (GK), 28 år till Chelsea. Det är inte helt lätt att hitta vettiga val som andramålvakter. Måste vara tillräckligt bra för att kunna hoppa in men kan inte vara så bra att han börjar gnälla. Begovic vet så klart vad det är han går med på, och Chelsea får en bra backup. Väl godkänd (+++)

Morgan Schneiderlin (DM), 25 år till Man Utd. Utan tvivel en av Premier Leagues absolut främsta mittfältare de senaste åren, och ett riktigt tungt köp av Man Utd i konkurrens med bland andra Arsenal. Positionssäker och bryter spelet bra men rör sig också framåt i banan, ett starkt komplement till Carrick och Schweinsteiger. Berömlig (+++++)

Raheem Sterling (AM), 20 år till Man City. Den mest utdragna transfersaga ser ut att ha nått vägs ände. Bara timmar efter att Fabian Delph tackat nej till Man City så skickade de ett kraftigt höjt bud till Liverpool. Talangfull spelare, som kan växa, men framgången är inte given för Sterling i Man City. Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

Weltklasse! Schweinsteiger blir förste tysken i Man Utd

Det vore som om Roma skulle ha gått och sålt Francesco Totti. Som om Chelsea skulle ha sålt John Terry. Som om Man Utd skulle ha sålt Ryan Giggs, Gary Neville och Paul Scholes. Som om Milan hade sålt Paolo Maldini. Som om Liverpool hade sålt Steven Gerrard. Som om Real Madrid skulle ha sålt Raúl och Iker Casillas.

(Damn!)

Men Bayern München säljer alltså Bastian Schweinsteiger. Frågan man ställer sig så klart är, hade detta hänt om Bayern hade haft en tysk manager, eller egentligen någon annan manager än Pep Guardiola? Guardiola hade redan en skakig relation till Bayernfansen och faran med detta är så klart att allt dessa fans kommer komma ihåg Guardiola för är att han kom, han såg, och han sålde Schweinsteiger.

Det har sagts att vad Bayerns klubbledning ville uppnå när de anställde Pep Guardiola som manager var ett fotbollslag med en väldigt tydlig och lätt igenkännlig spelidé och identitet. Vissa spelare är dock viktigare än andra för fansen när det kommer till att identifiera sig med laget, och Schweinsteiger var den viktigaste av dem alla.

Det har dock varit rätt tydligt att Pep Guardiola och Bastian Schweinsteiger inte riktigt har pratat fotboll på samma våglängd. Så alldeles överraskande att Schweinsteiger väljer att lämna Bayern är det inte, och när han nu lämnar så är det för en annan storklubb i ett annat land. Han blir den förste tyske spelaren i Man Utds a-lag.

I Man Utd återförenas Schweinsteiger med Louis van Gaal, managern som gjorde om honom från yttermittfältare till central mittfältare. Det är självklart ingen tillfällighet att van Gaal gjorde allt som stod i sin makt för att plocka över Schweinsteiger till Manchester, där finns ett ömsesidigt förtroende mellan de båda.

Det har självklart pratats om Schweinsteigers ålder. Men 30 år gammal så finns det fortfarande i alla fall tre-fyra år kvar på högsta nivå för Schweinsteiger, och det kan ju vara värt att komma ihåg att vi har sett betydligt äldre spelare än så vara oerhört värdefulla i Premier League, i de engelska topplagen, och inte minst i Man Utd.

Schweinsteiger är en rasande skicklig spelare, en av de absolut bästa i sin generation av spelare. Han har vinnarvana, rutin i mängder och inte minst ledaregenskaper som kommer vara väldigt viktiga för Man Utd. Inte minst är han också marinerad i en liga som till skillnad från andra ligor inte står speltempot i Premier League långt efter.

Det är också en spelare till en position där Man Utd behöver förstärka. Det avslöjades gång efter gång förra säsongen hur beroende Man Utd var av Michael Carrick, som händelsevis är på väg mot 34 år. Schweinsteiger besitter liknande kvaliteter, samtidigt som det ger dem båda en avlastning som ökar möjligheterna till återhämtning.

Normalt sett bör man eftersträva att värva yngre spelare, med fler år kvar och som kan utvecklas och växa i klubben. Men det är inget fel med att värva en äldre och etablerad spelare, så länge som man har en tydlig målsättning och specifik uppgift med den värvningen. I vissa fall är det också så att en värvning är helt nödvändig att göra om den faktiskt visar sig möjlig. Bastian Schweinsteiger är en sådan värvning.

Berömlig (+++++)

:::

£49m är alltså det hiskeliga belopp som Liverpool och Man City verkar vara överens om vad avser Raheem Sterling. Föga förvånande var det bara en fråga om timmar eller snarare minuter sedan Fabian Delph gjort en av engelsk fotbolls värsta helomvändningar som Man City faxade iväg ett nytt och avsevärt högre bud till Liverpool.

Delphs diss gjorde det ännu viktigare för Man City att göra klart med den andre tilltänkte hembrända spelaren. Dissen i sig gjorde det förmodligen också ännu viktigare för Man City att markera att de faktiskt fortfarande kan värva vem de vill när de vill. De stora vinnarna är så klart Liverpool som tack vare Delph kammar hem nästan £10m extra, eller 25% mer än avsett.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Valon Behrami (CM), 30 år till Watford. Watford förstärker med en mångsidig och ganska namnkunnig schweizisk mittfältare. Skulle jag ha någon invändning så är det att Behrami tidigare har varit något skadebenägen. Har spelat sparsamt för Hamburg senaste åren. Godkänd (++)

Peter Hyllman

Fabian Delph gav Man City årtiondets bitch slap

”Delph happy to stick at a club going nowhere rather than try to win a starting place at City. Interesting…” Så löd en av uppfattningarna under gårdagen sedan det meddelats att Delph helt enkelt ångrat sig gällande sin flytt från Aston Villa till Man City. Låt gå att uppfattningen kom från Rodney Marsh, en gammal Man City-spelare, som onekligen verkar ha glömt bort att det inte var så värst länge sedan som Man City i så fall var en klubb going nowhere.

Fabian Delph hade ju bestämt sig var läget. Klubbarna hade kommit fram till den av Delphs kontrakt bestämda transfersumman, och det ekonomiska var i hamn mellan Delph och Man City. Endast den formella läkarundersökningen återstod under lördagen. Men någon gång mellan fredagen och lördagen fick alltså Delph kalla fötter och lämnade Man City ståendes ensamma vid altaret i undran vad som egentligen gått snett.

Vi vet inte riktigt vad som fick Fabian Delph att ändra sig. Hans eget uttalande säger inte så värst mycket mer än att han inte lämnar Aston Villa och ser fram emot den kommande säsongen som lagets kapten. Det kan vara familjeskäl, vilket dock känns mindre troligt. Den mest troliga förklaringen är att Delph helt enkelt valt att föredra att vara kapten i Aston Villa än att vara kvotspelare i Man City.

Det är ärligt talat något av en rejäl bitch slap på Man City, som mer eller mindre har vant sig vid att de spelare de vill ha kommer de också att få. Flertalet spelare har gjort den flytt eller motsvarande som Delph nu var på väg att göra, vilket man har kunnat bedöma både på förhand och i efterhand vara till deras eget fördärv. Samtidigt så har de tjocka lönekuverten och drömmarna om titlar och status haft en hypnotisk effekt på unga, engelska fotbollsspelare.

Delph har troligtvis gjort det jag trodde att ingen spelare skulle göra, det vill säga tacka nej till ett storklubbserbjudande i någon slags självinsikt att det bästa för dem själva rent fotbollsmässigt är att få speltid och en framträdande ledarroll i en något mindre klubb. Det är ett beslut som naturligtvis chockar vissa mer än andra, Rodney Marsh exempelvis verkar ju haft svårt att hålla koll på maskineriet.

Är det rätt eller fel beslut av Delph? Han hade naturligtvis chans att få speltid i Man City. Men det är ändå en väsentlig skillnad på att vara en spelare i mängden och att vara den ledande spelaren i Aston Villa. Hans egen utveckling som fotbollsspelare lär inte försämras av att fortsätta som lagkapten i Aston Villa, lika lite som hans chanser i det engelska landslaget inför nästa sommars EM försämras av ett sådant beslut.

Vi kritiserar ofta spelare som väljer att låta sig förföras av storklubbarna bara för att där bli dussinspelare vars karriärer stagnerar eller allra minst gör halt under ett antal år. Förhoppningsvis kan Fabian Delph bli ett exempel för övriga spelare att man faktiskt inte måste låta sig förföras, att det finns en annan väg att gå som kan vara lika givande den. Vad vi ser är även ännu ett tecken på att de mindre och medelstora klubbarna i Premier League kan hävda sig allt bättre mot storklubbarna.

Man City får söka vidare efter de hembrända spelare de behöver sedan James Milner och Frank Lampard lämnat klubben. En effekt kan så klart bli att Man City helt plötsligt blev desto villigare att pynta £10m extra för Raheem Sterling, han blev precis ännu viktigare för dem. Andra spelare som Jack Wilshere och John Stones kanske kommer att få intressanta telefonsamtal inom den närmaste tiden.

Å andra sidan. Fabian Delph har ändrat sig en gång. Det är ju inte omöjligt att han ändrar sig igen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Glen Johnson (RB), 30 år till Stoke. Rutinerad högerback med offensiva kvaliteter och dokumenterade defensiva brister. Den här värvningen hade aldrig gjorts under Tony Pulis men i Mark Hughes nya Stoke passar den in riktigt bra. En uppgradering för Stoke. Väl godkänd (++++)

Matteo Darmian (RB), 25 år till Man Utd. Högerbacken var en position som Man Utd behövde förstärka under sommaren, och ska man förstärka så passar det väl bra att förstärka med en italiensk landslagsspelare. Ska man värva italienskt till Premier League så ska man värva defensiva italienare. Med beröm godkänd (++++)

Georginio Wijnaldum (AM), 24 år till Newcastle. Newcastle var inte riktigt samma lag sedan Yohan Cabaye lämnade klubben, men i PSV:s Wijnaldum har Newcastle lyckats hitta en spelare med liknande kvalitet och ännu högre potential. En tung värvning av Newcastle. Med beröm godkänd (++++)

Idrissa Gueye (DM), 25 år till Aston Villa. Skicklig spelare från Lille i franska ligan. Man anar att Aston Villa gick för den här spelaren i tron att Fabian Delph skulle försvinna, vilket sätter värvningen i ett lite annat ljus, men Gueye är mer defensivt orienterad och ger Aston Villa bra stadga centralt på mitfältet. Väl godkänd (+++)

Fabian Delph (CM), 25 år till Man City. Spelskicklig mittfältare som värvas som breddspelare och huvudsakligen av kvotskäl till Man City. Bör kunna få speltid utan att kunna förvänta sig att bli någon nyckelspelare i Man City, och lär knappast förmå att höja Man City som lag. Godkänd (++)
Peter Hyllman

Återvänder Martin O’Neill för en andra period som manager för Leicester?

Nigel Pearson fick ju sparken från Leicester under tämligen oceremoniella omständigheter. Det väcker naturligtvis frågan vilken manager eller head coach som kommer att ta över uppdraget eller, uttryckt på annat sätt, vilken manager som Leicesters ägare och klubbledning ser som bästa valet att ta klubben ett steg vidare i dess utveckling.

I samband med att Leicester meddelade att de gjorde sig av med Nigel Pearson meddelade Guus Hiddink att han avgick som Hollands förbundskapten. Något som fick mig att skämtsamt antyda att det var något mer än endast en ren tillfällighet. Huruvida dikten påverkat verkligheten får vara oklart, men nu pratas det faktiskt om Hiddink som en av Leicesters kandidater.

Det vore onekligen en prestigeanställning för Leicester. Guus Hiddink kommer så klart med en diger meritlista och vore ett spännande tillskott i Premier League. Till åren kommen är han förvisso, men nu verkar det ju som om den engelska ligan har blivit något av en hemvist för åldrande holländska coacher och tränare.

Men kanske ligger det närmare till hands att tro på det andra namn som nu lyfts fram som en kandidat, nämligen Martin O’Neill. Det var ju med Leicester som O’Neill en gång i tiden slog igenom som managernamn inom brittisk fotboll. 1996 tog han Leicester upp i Premier League och under fyra säsonger i rad i högsta ligan tog han Leicester till övre halvan.

Utöver det så tog han mellan 1996 och 2000 Leicester till tre av fyra möjliga Ligacupfinaler, och Leicester vann Ligacupen både 1997 och 2000. Det var Leicesters första stora titlar sedan 1964 och i och med segrarna fick Leicester också möjligheten att spela i UEFA-cupen. O’Neill är utan tvekan, tillsammans med Matt Gillies från 1960-talet, Leicesters främste managerikon.

Så uppskattad var O’Neill under sin tid i Leicester att när Leeds, som då var en klubb på uppgång, kom och ryckte i honom i slutet av 1990-talet så organiserade Leicesters supportrar tillsammans med lokala media en spontan protest. O’Neill blev kvar i klubben innan han två år senare hörde ropet från norr och tog över som manager i Celtic.

Självfallet vore det ett nostalgiskt val av Leicester att återförenas med Martin O’Neill. Rent praktiskt är det fullt möjligt. Irland, för vilka O’Neill är förbundskapten, har hackat i EM-kvalet och det irländska fotbollsförbundet kan nog tänka sig att slippa O’Neills lönepost. Frågan är emellertid om O’Neill har kräm kvar i tanken för att ta tag i ännu en klubb.

Det var lite av problemet med Martin O’Neills tid i Sunderland. Han tog över den klubben ett och ett halvt år efter att han plötsligt avgått som Aston Villas manager. Det framstod vid tillfället som ett inspirerat val, O’Neill var själv gammal Sunderlandsupporter. Hans tid i Sunderland började också bra, men vad tiden led så gav han intrycket av att sakna den rätta energin och engagemanget.

O’Neill är 63 år gammal. Han har varit i Leicester förut. Det brukar sägas att man aldrig ska titta bakåt och försöka upprepa gamla bedrifter. Uppföljaren lever väldigt sällan upp till originalets fräschör. Risken är helt klart att Leicester genom att tillsätta O’Neill väljer att blicka bakåt istället för att sträva framåt, något man på sätt och vis även kan säga om Guus Hiddink.

Det kan förvisso å andra sidan också bli riktigt bra. Ändå finns känslan att Leicester snarare borde söka efter ett ungt och hungrigt managernamn, precis som man gjorde 1995 när man tillsatte en 43-årig Martin O’Neill. Om Leicester i nuläget är en tillräckligt attraktiv klubb för en bra sådan kandidat är osäkert, kanske måste man först visa att man klarar av att etablera sig i Premier League.

Det är så klart en tidsbegränsad uppgift som skulle kunna passa O’Neill, som en slags caretaker under något eller några år. Han har tillräckligt patos för klubben för att kunna lägga energi på ett sådant uppdrag. Han har dessutom en managerstil som borde kunna passa rätt bra ihop med Leicesters nuvarande spelartrupp.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Toby Alderweireld (CB), 26 år till Tottenham. Formellt verkar Southampton fortfarande kunna sätta käppar i hjulet men mycket lite talar för att Alderweireld inte spelar i Tottenhams tröja nästa säsong. Tottenham värvar en väldigt skicklig mittback och det är uppenbart vilken lagdel Pochettino framför allt vill förstärka. Med beröm godkänd (++++)

Yohan Cabaye (CM), 29 år till Crystal Palace. Galen värvning för en klubb som Crystal Palace och i dessa tider när det ibland pratas om managers ”pulling power” så är det ju fascinerande att Alan Pardew verkar ha en sådan uppskattning. Precis den position Crystal Palace dessutom behövde förstärka. Berömlig (+++++)

Angelo Ogbonna (CB), 27 år till West Ham. Inte nödvändigtvis en lagdel som West Ham behövde förstärka, men det ger definitivt Slaven Bilic fler alternativ att välja mellan. Backup-spelare i Juventus, kan kanske ta en plats i West Ham under säsongen. Väl godkänd (+++)

Marco van Ginkel (CM), 22 år till Stoke på lån. Från Milan till Stoke. Så kan det gå när man blir en spelpjäs i en förhandling mellan två klubbar. Borde passa Stoke bra som precis sålt Steven N’Zonzi till Sevilla, men det är nog mycket begärt att van Ginkel ska kunna leva upp till den nivån. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Liverpool har gjort en stark transfersommar men måste lösa den taktiska integrationen bättre än ifjol

Domen var hård mot Liverpool och Brendan Rodgers efter förra säsongens misslyckande, att ta sig till Champions League och att upprepa bravaderna från året innan som nästan gav en ligatitel. Rodgers kallades in till amerikansk inkvisation med klubbledningen, fick behålla jobbet men till priset att hans tränarstab fick betala järnpriset.

Det känns givet att Rodgers har som mest en säsong till på sig att visa att Liverpool trots allt är på rätt väg. Ett liknande resultat nästa säsong som förra säsongen och han kommer inte längre vara Liverpools manager. Om hösten går lika illa för Liverpool nästa säsong som förra säsongen så är Rodgers troligtvis inte Liverpools manager efter nyår.

Det går inte att klaga på Liverpools satsning inför säsongen. Hittills har Liverpool värvat sex nya spelare för en summa strax norr om £50m och om Liverpool fick kritik för sina värvningar förra sommaren så ser det betydligt bättre ut den här sommaren. Å andra sidan var det få som hade några särskilt kritiska synpunkter mot Liverpools värvningar förra sommaren när de väl gjordes.

Målet för Liverpool måste vara att ta sig tillbaka till Champions League, och det är utifrån denna målsättning som Liverpools värvningar måste bedömas. Är det tillräckligt eller ändamålsenligt för att återigen ta Liverpool till någon av de fyra högsta placeringarna?

Den enligt mig mest intressanta värvningen som Liverpool har gjort är Nathaniel Clyne. Den säger mig för det första att Brendan Rodgers planerar använda sig av en fyrbackslinje från och med nästa säsong. Clyne är för det andra en defensivt väldigt skicklig högerback, vilket bör ge Liverpool en stadga i backlinjen de saknat i flera år. Samtidigt ska inte Clynes offensiva kvaliteter underskattas.

Den kanske mest svårbedömda värvningen på förhand är Roberto Firmino från Hoffenheim, tillika Liverpools näst dyraste spelarköp någonsin. Han är svårbedömd eftersom det inte är helt lätt att avgöra om Rodgers planerar använda honom som offensiv mittfältare eller renodlad anfallare. Det spel och de kvaliteter som Firmino har uppvisat i Hoffenheim säger mig att Rodgers ser i Firmino en liknande spelartyp som Luis Suarez, både en bollvinnare och bollfördelare i offensiven.

Det har pratats om att Liverpool ska värva en anfallare till, men jag misstänker att med värvningen av Firmino, och med Daniel Sturridge kvar i klubben, så blir Danny Ings den ende helt renodlade anfallare som Liverpool värvar den här sommaren. Ings fick sitt genombrott i Premier League förra säsongen, vilket så klart hamnade i skuggan av ett annat engelskt anfallsgenombrott. Men det behöver inte ligga Ings till någon nackdel i Liverpool. Tvärtom ger det honom möjlighet att jobba sig in i det tysta.

Adam Bogdan och Joe Gomez är två rena bredd- och framtidsvärvningar, där i och för sig Gomez kan visa sig vara ett intressant tillskott till Liverpools backlinje redan under säsongen. Men den fjärde värvningen som verkligen är värd att tala om är James Milner från Man City, en erfaren och mycket mångsidig mittfältare. Inte lika avgörande spektakulär som Steven Gerrard men en spelare som definitivt kan replikera dennes puls och oompf på mittfältet, och ge andrum till spelare som Jordan Henderson, Philippe Coutinho och Adam Lallana.

Liverpools värvningar från förra sommaren ska heller inte skrivas av i sin helhet. En spelare som Dejan Lovren blir inte oduglig på en säsong, utan kan alltjämt hitta fötterna i Liverpool och bli den spelare Rodgers hoppades på. Lallana kan fortfarande växa in i rollen och Emre Can gav flera indikationer på sin kvalitet förra säsongen. Dessa värvningar tillsammans med redan befintliga spelare ger Liverpool ett på pappret starkt lag.

Utmaningen för Liverpool blir emellertid densamma som efter förra sommaren, nämligen att integrera många nya spelare i ett taktiskt sammanhängande lagbygge. Liverpool misslyckades med det förra säsongen och tvingas nu med i alla fall sex nya värvningar börja om en ny sådan process innan den förra processen egentligen kan anses avslutad. Det är inte en ideal situation för Rodgers.

Å andra sidan har Liverpool agerat snabbt den här sommaren, och med rätt precis en månad kvar till ligapremiären så kan Liverpool om de så önskar faktiskt betrakta sig som färdiga på transfermarknaden. Jämförelsevis med flera av deras konkurrenter i toppen av tabellen, som också har behov av att förstärka, så har de så här långt varit betydligt mer handlingskraftiga, och har därmed köpt sig mer tid till produktiva förberedelser.

Det är en lång säsong och med fyra-fem svåra konkurrenter i Premier League som står i vägen för Liverpools målsättning att ta sig tillbaka till Champions League. Så det återstår att se om värvningarna faktiskt låter dem uppnå målet redan den här säsongen. Mycket av det beror på Liverpools taktiska arbete under sommaren. Men med sina värvningar har Liverpool gett sig bästa möjliga förutsättningar på förhand.

De har värvat skickliga spelare till positioner som behövde förstärkas, och de har gjort det tidigt under sommaren. Mycket mer än så är svårt att begära.

Peter Hyllman

Raheem Sterling prövar alla knep för att ta sig till en större båt

Hollywoodfilmer har ofta så kallade taglines och dessa brukar ju kunna vara mer eller mindre löjeväckande. Den kanske fånigaste taglinen jag kan erinra mig stod i alla fall mästerverket Hajen 4 för som, i vad som måste ha varit en plötsligt insikt om att de faktiskt försökte prångla på publiken exakt samma film för fjärde gången, levererades med budskapet att ”This time, it’s personal!”

Om det är fjärde rundan av Raheem Sterlings privata kabaretshow vet jag inte riktigt, men det är absolut inte omöjligt. Hur som helst börjar just den här transfersagan att påminna obekvämt mycket om nämnd fiskologi, väldigt spännande i den första rundan men sedan dess mest upprepningar av mer eller mindre samma sak.

Har Raheem Sterling eller hans agent sett Hajen 4? Inte vet jag, men de har nu i alla fall bestämt sig för att pröva samma knep för att generera nytt intresse i frågan. ”This time, it’s personal!” Alltså har nu Sterling låtit meddela, eller åtminstone valt att läcka, att han helt enkelt inte längre vill spela för Brendan Rodgers som manager.

Det blir inte så värst mycket mindre fånigt i Sterlings variant som det var med filmens version. Sterling påstås ha blivit sur över att Rodgers ”inte tog honom på allvar” om att han ville lämna Anfield för sin egen karriärs skull. Att Rodgers vill ha honom kvar i Liverpool får betraktas som självklart, så att bli sur över det är väl lite som att bli sur på en katt som jamar.

Det är naturligtvis bara ännu ett led i ett försök att göra sig själv omöjlig i klubben och på så vis tvinga fram ett klubbyte. På samma tema så vägrade Sterling att infinna sig när Liverpool inledde sin försäsongsträning under gårdagen, hänvisandes till sjukdom. Liverpool valde att läcka detta utan att i övrigt kommentera ärendet.

Det gör inte situationen lättare för Liverpool. Man City har sedan tidigare lagt ett bud om totalt £40m men verkar ovilliga att gå högre än så. Liverpool vill självklart ha mer men Sterlings krumbukter ger Man City skäl att tro att de har råd att vänta ut situationen. Liverpools alternativ är naturligtvis att verkligen sätta ned foten och spela hårdboll och vägra låta Sterling lämna den här sommaren.

Sterling själv har inte så värst många fler kort kvar att spela. Han har meddelat att han vill byta klubb, han träningsstrejkar och han har gått till personlig attack mot klubbledningen. Han kan naturligtvis välja att spelstrejka under säsongen men det lär knappast vara till fördel för hans karriär heller. Allt beror således på vad Liverpool vill.

Och vilka signaler de vill sända ut.

Peter Hyllman

En månad kvar till ligapremiären, nu drar försäsongen igång på allvar!

Försäsongen har börjat dra igång på allvar. För en klubb som West Ham så har till och med säsongen dragit igång i skarpt läge. Men för övriga klubbar så är det nu fråga om träningsmatcher och olika tourer som tar sin början den här veckan, i vissa fall redan idag.

Vart åker de engelska klubbarna? USA är ett populärt resmål dit sju klubbar från Premier League beger sig under sommaren i olika omfattning, bland dem Chelsea och Man Utd. Asien är så klart en stor marknad för Premier League och där ställer Arsenal, Stoke och Everton upp i Asia Trophy. Samtidigt beger sig Liverpool och Man City till Australien.

Tyskland verkar hyfsat populärt med flera klubbar som väljer tyskt motstånd under sommaren. Southampton verkar ha gett sig i någon märklig historia här i veckan tillsammans med Red Bull Salzburg där de ska spela 45-minutersmatcher mot Salzburg, Valencia och Werder Bremen, innan de styr kosan till Ronald Koemans hemland.

Afrika får besök av en Premier League-klubb, nämligen Crystal Palace som ställer upp i Cape Town Cup där de i en eventuell final kan ställas mot Sporting, vilket vore en intressant match. Intressanta matcher har även Tottenham framför sig som bara några dagar innan ligapremiären åker till München för två matcher mot Real Madrid och Milan eller Bayern.

Så, vilka kommer och sitta uppe på nätterna och följa era lag på svettiga streams?

ARSENAL
15-18/7: Asian Trophy (v Singapore X1 och Stoke/Everton)
25-26/7: Emirates Cup (v Lyon och Wolfsburg)

ASTON VILLA
11-17/7: Albufeira, Portugal (v Fulham och Braga)
21-28/7: England (v Swindon, Walsall, Wolves och Nottingham)

BOURNEMOUTH
15/7: Philadelphia Union
25/7: Nantes
31/7: Cardiff
1/8: Hoffenheim

CHELSEA
23-29/7: USA, ICC (v NY Red Bulls, PSG och Barcelona
5/8: ICC, Stamford Bridge (Fiorentina)

CRYSTAL PALACE
18/7: Union Berlin
24-26/7: Sydafrika, Cape Town Cup (v Supersport Utd och Sporting)

EVERTON
15-18/7: Asian Trophy (v Stoke och Arsenal/Singapore X1)
26-28/7: Skottland (v Hearts och Dundee)
2/8: Duncan Ferguson Testimonial v Villareal

LEICESTER
21/7-1/8: England (Lincoln, Mansfield, Burton och Birmingham)

LIVERPOOL
14/7: Thailand (v True Thai Allstars)
17-20/7: Australien (v Brisbane Roar och Adelaide United)
24/7: Malaysia X1
1/8: HJK Helsinki, Helsingfors

MAN CITY
21-24/7: Australien, ICC (v Roma och Real Madrid)

MAN UTD
18-30/7: USA, ICC (v Club America, San Jose, Barcelona och PSG)

NEWCASTLE
15-22/7: USA (v Club Atlas, Sacramento och Portland)
26-29/7: England (v Sheffield United och York)
1/8: Borussia Mönchengladbach

NORWICH
11/7-1/8: England (Gorleston, Hitchin Town, Cambridge, West Ham och Brentford)

SOUTHAMPTON
8/7: Red Bull Leipzig
11/7: Red Bull (v Valencia och Werder Bremen/Salzburg) 45-minutersmatcher
18-23/7: Holland (v Groningen, KVV Quick och Feyenoord)
2/8: Espanyol

STOKE
15-18/7: Asian Trophy (v Everton och Arsenal/Singapore X1)
22-25/7: England (v Wrexham och Brentford)
1-2/8: Colonia Cup

SUNDERLAND
15-23/7: USA och Kanada (v Sacramento, Pachuca och Toronto)
29/7: Doncaster Rovers

SWANSEA
15/7: Borussia Mönchengladbach
18/7: 1860 München
24/7: Reading

TOTTENHAM
30/7: USA (v MLS Allstars)
4-5/8: Audi Cup, München (v Real Madrid och Bayern/Milan)

WATFORD
11/7: AFC Wimbledon
17-19/7: Tyskland (v Eintracht Braunschweig och Paderborn)
28/7: Cardiff

WEST BROM
8/7: Red Bull Salzburg
15-19/7: USA (v Orlando City, Charleston och Richmond Kickers)
28/7: Walsall

WEST HAM
Europa League

:::

TRANSFERKOLLEN:

Cuco Martina (LB), 25 år till Southampton. Mångsidig försvarare från den holländska ligan som utöver vänsterback också kan spela mittback. Bra breddvärvning för Southampton som behöver fylla ut spelarleden för att greja Europa League. Väl godkänd (+++)

Enes Ünal (ST), 18 år till Man City. Talangfullt turkiskt underbarn som för några år sedan blev den yngste spelaren någonsin att göra mål i turkiska ligan. Det är lite svårt att värdera värvningen eftersom det inte riktigt går att uttala sig om Man City gör honom till en Balotelli eller till en Guidetti. Jag chansar eller hoppas på det första. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Smått och gott från rubrikhögen

Om någon skulle försöka föreställa sig FA så föreställer man sig en rätt dammig organisation knökfull med väldresserade män i den övre medelåldern som har full koll på sin Queen’s English, behärskar mötesordningen men näppeligen kan trixa en fotboll tio gånger utan att drabbas av svindel.

Nu gör så klart FA sitt bästa för att vädra ut den föreställningen och framstå som moderna de också, inte minst genom sitt arbete med internet och sociala medier. Faran med att kommunicera med sin omvärld på det sättet är i och för sig att verkligheten ibland tillåts sippra fram.

FA tweet

Det är svårt att föreställa sig ett liknande tweet eller en liknande artikel om ett engelskt herrlandslag. Det skulle i ett sådant sammanhang inte vara aktuellt att tänka på de manliga spelarna som ”fathers, partners and sons”. Utöver det osannolika att ett engelskt herrlandslag skulle komma hem med brons från ett VM.

Men, ingen ko på isen som man säger. Något säger mig att de engelska damlandslagsspelarna är rätt vana vid sådant där dessutom.

:::

Andrea Pirlo klar för New York City igår. Betyder det att vi får se honom i ljusblått nästa säsong?

:::

Rapporteras från England om hur David De Gea ”måste återvända till Manchester” och om hur Raheem Sterling släpar sig tillbaka till Liverpools träningar trots bud från Man City.

Det är synd om dagens moderna fotbollsspelare. Sådana här gånger saknar man trots allt Sepp Blatters klokhet och sunda förnuft, som kunde få för sig att jämställa klubbarnas envisa hänvisande till kontrakt med slaveri.

:::

FIFA sparkar den tekniskt ansvarige för VM-budgivningarna 2018 och 2022 i vad som bara kan betraktas som ett preventivt medgivande att det faktiskt var smuts med i spelet.

:::

Jodå, ni vet vilka ni är…

:::

TRANSFERKOLLEN:

Étienne Capoue (DM), 26 år till Watford. Smart business av Tottenham som tar hem drygt £6m för en spelare i sin frysbox. Huruvida det är lika smart business av Watford, som med den värvningen knäcker klubbens transferrekord, återstår att se. I sina bättre stunder är Capoué en skicklig mittfältare, men han visade det alldeles för sällan i Tottenham och det är tyvärr sällan en spelare vänder en sådan utveckling. Godkänd (++)

Peter Hyllman

Hur påverkas ligans jämnhet och rättvisa av fördelningen av TV-pengar?

TV-pengar och financial fair play har varit ett vanligt förekommande ämne i de senaste veckornas diskussioner, rimligtvis som en följd av beslut att reformera UEFA:s regler och att lyfta på de restriktioner som bland andra Man City och PSG varit belastade med.

Ett besläktat samtalsämne är hur mycket pengar egentligen betyder inom fotbollen. Inte minst TV-pengarna har här betydelse då det för många klubbar utgör den enskilt största intäktsposten, och då fördelningen av dessa pengar mellan klubbarna ses som ett viktigt instrument att styra ligans jämnhet och konkurrenskraft.

Den här bloggen tänkte jag ägna åt att se om det finns något samband mellan pengar och poäng i termer av de stora ligornas jämnhet. Med andra ord, resulterar en viss fördelning av pengar mellan klubbarna i en motsvarande fördelning av poäng? Jag kollar på den nyss avslutade säsongen.

Hur gör jag? Jag utgår från de senast aktuella siffrorna för TV-intäkter i de stora ligorna, se fredagens blogg. Samt från aktuell poängställning i förra säsongens ligatabeller. Jag jämför för respektive liga lag ett med lag fem, lag tio och lag tjugo (18 i Bundesliga) genom att räkna ut intäktskvoter samt poängkvoter.

I Premier League delar jag alltså Chelseas TV-intäkter med Liverpools på plats fem, Newcastle på plats tio, samt QPR på sista plats. Och gör därefter samma sak med poängen för platserna ett, fem, tio och tjugo. Tanken med att jämföra dessa fyra tabellpositioner är att försöka få en bild över ligans totala jämnhet.

PREMIER LEAGUE:
LAG 1-5: Intäktskvot – 1,07; Poängkvot – 1,36
LAG 1-10: Intäktskvot – 1,27; Poängkvot – 1,81
LAG 1-20: Intäktskvot – 1,53; Poängkvot – 2,90

Uttryckt i ord. Chelsea drar alltså in 1,07 gånger så mycket TV-intäkter som Liverpool som slutade femma i det avseendet, men 1,36 gånger så många poäng som Tottenham som slutade femma i ligatabellen. 1,27 gånger så mycket TV-intäkter och 1,81 gånger så mycket poäng som det tionde placerade laget, samt alltså 1,53 gånger intäkter och 2,9 gånger poängen som QPR på sista plats.

LA LIGA:
LAG 1-5: Intäktskvot – 4,71; Poängkvot – 1,24
LAG 1-10: Intäktskvot – 7,14; Poängkvot – 1,92
LAG 1-20: Intäktskvot – 11,59; Poängkvot – 4,70

SERIE A:
LAG 1-5: Intäktskvot – 1,57; Poängkvot – 1,38
LAG 1-10: Intäktskvot – 2,79; Poängkvot – 1,67
LAG 1-20: Intäktskvot – 4,88; Poängkvot – 4,58

BUNDESLIGA:
LAG 1-5: Intäktskvot – 1,40; Poängkvot – 1,61
LAG 1-9: Intäktskvot – 1,62; Poängkvot – 1,84
LAG 1-18: Intäktskvot – 2,54; Poängkvot – 2,55

LIGUE 1:
LAG 1-5: Intäktskvot – 1,50; Poängkvot – 1,20
LAG 1-10: Intäktskvot – 2,50; Poängkvot – 1,69
LAG 1-20: Intäktskvot – 3,82; Poängkvot – 2,86

OBSERVATIONER:

TV-pengarna fördelas mycket jämnt i Premier League. Ligaettan får bara 1,53 gånger så mycket pengar som tabelljumbon, vilket är en mindre skillnad än mellan lag ett och lag fem i såväl La Liga som Serie A. Lag ett i La Liga får tre gånger så mycket mer än lag fem i La Liga jämfört med hur mycket mer Chelsea fick än QPR den här säsongen. De höga intäktsnivåerna i Premier League påverkar dock siffrorna.

Den extremt ojämna intäktsfördelningen leder dock inte omedelbart till en motsvarande ojämn poängfördelning mellan lagen i toppen av tabellen i La Liga. Dels beror det säkert på skicklighet hos klubbar som Sevilla, Atlético och Valencia. Dels beror det emellertid också på den stora ojämnheten med tabellens nedre halva där poängskillnaderna helt plötsligt blir väldigt höga. Ett sätt att beskriva det är att det finns fler enkla poäng att hämta hem.

Även Serie A visar på mönstret att förhållandevis stora skillnader i intäkter mellan toppen och botten av tabellen också leder till förhållandevis stora skillnader i poäng, även om kontrasten inte är lika tydlig som i La Liga. Men om man jämför tabellens topp med dess undre halva så är det huvudsakligen här som en ojämn intäktsfördelning får effekt. En teori är alltså att ju jämnare intäktsfördelning, desto jämnare mellan tabellens topp och botten.

Bundesliga har en förhållandevis jämn intäktsfördelning. Det är samtidigt den liga där ligavinnaren är i särklass mest överlägsen med 1,61 poäng mer än laget på femte plats. Samtidigt är skillnaden lägst i alla ligor mellan ligaettan och tabelljumbon. Bayerns stora övriga intäkter påverkar säkert detta också, men det är ännu en indikation på hur Bayern spelar i ensamt majestät i Bundesliga och lagen därunder kämpar relativt sett mer på samma nivå.

För att en liga ska kunna betraktas som jämlik eller kanske till och med rättvis med avseende på intäktsfördelningen så borde ett kriterium kunna vara att skillnaden i intäkter absolut inte får vara större än skillnaden i poäng. Är skillnaden större sker inte fördelningen på meritokratisk grund. Med den definitionen är det bara Premier League och Bundesliga som kan beskrivas som jämlika och rättvisa.

Peter Hyllman

China In Their Eyes - West Brom får nya kinesiska ägare?

Aston Villa är inte den enda klubben i Midlands som är på väg att få nya ägare under sommaren. Igår meddelades det att West Brom genom dess nuvarande ordförande Jeremy Peace nu har inlett exklusiva förhandlingar med ett kinesiskt ägarkonsortium i syfte att sälja klubben för en summa som ryktas ligga runt £150m.

Beskedet kommer bara några dagar efter att West Brom annonserat en ny stor sponsordeal med det kinesiska bettingbolaget TLCBet.

Det känns naturligtvis inte som någon tillfällighet att flera sådana här affärer har annonserats efter det att UEFA meddelat att man lättar på sina financial fair play-restriktioner. Med sina höga intäkter är engelska klubbar intressanta köp för utländska ägare som tidigare varit tveksamma på grund av att  de i praktiken varit förbjudna att investera i klubben.

Om West Brom får kinesiska ägare så blir det den första engelska klubben med kinesiskt ägande. Vid sidan av amerikaner, ryssar och araber, samt en och annan sydostasiat, så ger sig alltså en ny kapitalstark marknad in i Premier League. Det är en på samma gång spännande som bisarr utveckling, att en klubb som West Brom ska attrahera sådant intresse.

Kina har tagit flera steg in i den europeiska toppfotbollen, inte minst i Italien och Serie A. Det är också de italienska storklubbarna som huvudsakligen, av just den anledningen, har lobbat hårt på UEFA att avreglera financial fair play, vilket möjliggjort nytt ägande.

Man kan tycka att det är listigt agerat av de italienska klubbarna som uppnår en dubbel effekt. Dels öppnar de upp för nya ägare och nytt kapital till dem själva. Dels öppnar de upp för uppköp av engelska klubbar som West Brom. Det rör så klart inte dem i ryggen, men kan på sikt göra livet surare och jobbigare för de engelska toppklubbarna, deras europeiska konkurrenter.

Jeremy Peace har varit en skicklig och framgångsrik ägare och ordförande för West Brom sedan han tog över som ordförande 2003. Under dessa tolv år har han tagit West Brom från The Championship till en etablerad klubb i Premier League, utan att klubben samlat på sig någon skuld alls. Tvärtom är West Brom en närmast oförskämt ekonomiskt välmående klubb med sina mått mätt.

Fotbollsmässigt har resultaten varit blandade. Jeremy Peace och West Brom har haft blandad framgång med sina val av managers. Tony Mowbray, Roberto Di Matteo och Roy Hodgson får ses som lyckade. Steve Clarke och Pepe Mel bör betraktas som mindre lyckade. Att inleda den här säsongen med Alan Irvine var inte särskilt lyckat, att ersätta honom med Tony Pulis desto mer lyckat.

Intrycket är dock att West Brom inte lär komma särskilt mycket längre än vad de nu har gjort med Jeremy Peace som ägare och ordförande. Det är alltså rätt tillfälle att sälja klubben och låta nya ägare ta klubben framåt med nya visioner och ambitioner.

Beskedet från West Brom är att allt ska vara klart till slutet av månaden, det vill säga lagom i tid till säsongsinledningen. Även om det sägs att det är en process som inte ska ha någon betydelse för Tony Pulis och klubbens förberedelser under sommaren så finns självklart ändå en risk att allt inte flyter så smidigt under sommaren och saker drar ut på tiden.

West Broms fördel under sommaren är emellertid att de faktiskt inte har något stort och omedelbart behov av rejäla investeringar i spelartruppen. De skulle vinna på att förstärka sitt offensiva mittfält. Men på det stora hela så är deras största jobb den här sommaren snarare att rensa spelartruppen på överflödiga spelare.

Sedan är det som vanligt med uppköp av klubbar. Nya ägare vill gärna ha med sin egen besättning på skeppet. Tony Pulis är en erkänt skicklig manager och sitter nog säkert inledningsvis, men beroende på vad de nya ägarna vill och hur resultaten går för West Brom, så kan det börja gunga under säsongen börja gunga under Pulis fötter.

Den uppskattade köpesumman är alltså £150m. Händelsevis samma summa som nämns för Aston Villa. Köpesumman ska självklart reflektera vad klubben anses vara värd i finansiella termer. Tom Markham på Henley Business School skriver intressant om värdering av fotbollsklubbar, och levererar följande ekvation som tydligen träffar mitt i prick på flertalet klubbars köpesumma:

Value

Peter Hyllman

VM blev en strålande framgång för England trots tårarna i semifinalen

Damernas VM i fotboll börjar närma sig sitt slut. Det blev ett trist VM för Sverige men ett desto roligare VM för England. Lejoninnorna, som de kom att kallas, tog sig hela vägen till semifinal efter vinster mot Norge och hemmalaget Kanada.

Väl i semifinalen blev det förvisso ett enligt känt engelskt mönster tårdrypande drama. Det brukar ju bli det när det vankas England och semifinal i ett världsmästerskap. 1-1 stod ända in i slutminuterna mellan England och Japan innan Laura Bassett avgjorde matchen åt fel håll med ett tämligen bisarrt självmål.

VM är i och för sig inte slut för den sakens skull för England. Ikväll går de in i matchen om tredje pris, mot Tyskland av alla lag. Rimligtvis borde England ha en större motivation inför den matchen, och de avslutar nog gärna med en vinst och en medalj precis som Sverige såg till att göra 1994.

Uppståndelsen över det engelska damlandslagets framfart har varit hög i England, och det kan sägas ha blivit ett medialt genombrott för dem på ungefär samma sätt som det blev i Sverige för 10-15 år sedan. Det bådar självklart gott för damfotbollens fortsatta utveckling i England, även om vi också har sett att stort intresse för landslaget i samband med mästerskap inte direkt låter sig översättas i ökat intresse på klubblagsnivå.

Annars görs nu samma jämförelser av Englands framgångar i detta VM med tidigare historier för herrlandslaget, framför allt då VM 1966 och 1990, som vi såg i Sverige för ett antal år sedan. Det är självklart missvisande på flera sätt och i min mening ett sätt att göra damfotbollen en otjänst. Den förtjänar att värderas på egna meriter.

Det är dock inte en jämförelse som normalt sett görs av kvinnor eller damspelare själva. Utan att ha gjort någon systematisk jämförelse så är det huvudsakligen män som ihärdar i denna jämförelse, för vilka det troligtvis i många fall var första gången de faktiskt såg en damlandskamp, men som vill ta tillfället i akt att visa att just de är de främsta bland jämställda.

Det har varit ett VM med toppar och med dalar. Framför allt har kvaliteten på damfotbollen höjts tämligen markant, och det här var förmodligen det bästa mästerskap jag har sett, trots att det alltså är 24 nationer med. Det visar att det är klokt med många lag i VM just för att sprida och utveckla damfotbollen. Att gamla stormaktsländer som Sverige och Norge hamnar alltmer i bakvattnet visar på damfotbollens framsteg i andra länder.

Andra saker har varit mindre bra. Domarkvaliteten går att ifrågasätta. Bara i semifinalerna dömdes det totalt fyra straffar, samtliga av dem feldömda och i alla fall två av dem grovt feldömda. Att spela ett mästerskap på konstgräs är också under all kritik, och synpunkten att det aldrig hade varit något annat än ett dåligt skämt i samband med ett herr-VM är naturligtvis helt korrekt.

Men det där är ju huvudsakligen FIFA, som naturligtvis pratar ett rätt bra game när det kommer till damfotboll, men som likaväl släpper igenom sådant. I och för sig har FIFA dessutom spenderat mer på sin egen filmparodi än vad de totalt kommer att göra på damfotboll under det närmaste året, så det sätter ju det hela i dess rätta proportioner.

Förvisso har det där med konstgräs i alla fall några positiva konsekvenser, även om det knappast kan krediteras arrangörerna eller beslutsfattarna. Nämligen att det knappast lär bli konstgräs på kommande VM, samt att det övertygade FIFPro att låta kvinnliga spelare bli medlemmar i spelarfacket. Varför de nu inte var tillåtna tidigare.

England mot Tyskland ikväll i match om tredje pris, och imorgon är det final mellan USA och Japan. Det hade vilken engelsk tabloidtidning som helst kunnat göra om till en återskapning av andra världskriget.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Adam Matthews (RB), 23 år till Sunderland. Sunderland värvar en högerback från Celtic, vilket kan vara bra. Sebastian Larsson har fått vikariera på den positionen under säsongen och det har kanske inte varit den bästa lösningen på sikt. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

De engelska mittenklubbarna dominerar sommarens transferfönster hittills

Jag blev inbjuden att delta i Svenska Fans Silly Season-podd av Mehran Mahmoudi, för att diskutera de senaste ryktena från de stora ligorna. Och då ingen är riktigt så förtjust i silly season-snack som jag så tackade jag naturligtvis ja till inbjudan.

Väl där levererade jag en del tomma klokheter som att jag inte tror att Liverpool kommer värva någon mer anfallare, att Arda Turan vore en överflödig värvning för Chelsea, samt att Man Utd måste prioritera en mittback och en högerback för att kunna kämpa om titeln.

http://www.svenskafans.com/europa/silly-season-podden-4-med-peter-hyllman-det-var-manga-klubbar-pa-plats-under-u-21-em-534169.aspx#

Transferfönstret har egentligen precis börjat, men ett mönster har redan hunnit bli återkommande. De engelska mittenklubbarna länsar skåpen för sina europeiska motsvarigheter. Talang flyttar dit kapitalet finns, och kapitalet finns i Premier League.

Swansea har precis värvat Eder från Braga, en av den portugisiska ligans bättre spelare. De har också köpt Andre Ayew, en av de mer framträdande spelarna i Marseille och Ligue 1. Southampton värvade Juanmi från Malaga. West Ham hämtade Pedro Obiang från Sampdoria och anmärkningsvärt nog Dimitri Payet från Marseille.

Leicester har varit aktiva i Tyskland. De har värvat en av Bundesligas bättre försvarare i Christian Fuchs och en av Bundesligas mest spännande anfallare i form av Shinji Okazaki. I förrgår slog även nyheten ned att Stoke har värvat Xherdan Shaqiri från Inter i ett av det här fönstrets hittills mest överraskande nyheter.

Det där hade ju inte varit möjligt för tio år sedan eller för fem år sedan. Men nu är det möjligt eftersom de engelska mittenklubbarna helt enkelt har mer pengar än sina europeiska motsvarigheter. West Ham hämtade hem närmare £75m i TV-pengar i det senaste avtalet, vilket jämförelsevis är £40m mer än Bayern München i TV-pengar.

Räknat endast i TV-pengar så tjänar Swansea i snitt cirka 2,5 gånger så mycket som både Dortmund, Atlético och PSG. QPR är den klubb som tjänade minst i TV-pengar under den förra säsongen men bara tre europeiska klubbar tjänade mer än dem i TV-pengar förra säsongen. Nämligen Juventus, Barcelona och Real Madrid.

Om någon undrar vad som möjligen fick några av de europeiska storklubbarna att släppa loss tårkanalerna och kräva en uppluckring av UEFA:s financial fair play-regler så behöver man bara kolla på den här sammanställningen av inhemska TV-intäkter för samtliga klubbar i de fem stora ligorna under 2014-15:

TV

Och från och med nästa TV-avtal så kommer Premier League-klubbarnas TV-intäkter att öka med ytterligare 70%. Den dag de engelska klubbarna lär sig att använda sina pengar lika effektivt och arbeta lika kompetent som flera av sina europeiska motsvarigheter så kommer det bli riktigt svettigt.

Men Eder och Andre Ayew till Swansea, Juanmi till Southampton, Pedro Obiang och Dimitri Payet till West Ham, Christian Fuchs och Shinji Okazaki till Leicester, och Xherdan Shaqiri till Stoke. Transferfönstret har precis börjat, men det känns som om de engelska klubbarna kanske har hunnit lära sig ett och annat trick redan.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Eder (ST), 27 år till Swansea. Bra värvning av Swansea som behövde förstärka sin anfallsbesättning. Den portugisiske landslagsanfallaren gjorde tio mål för Braga förra säsongen och är ett köp på helt rätt nivå för en klubb som Swansea. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

It’s Hammer time!

West Ham inleder sin säsong ikväll. De går då in i den första kvalomgången hemma mot Lusitanos från Andorra. Det är en förhållandevis ovanlig situation för West Ham som nu får vara Goliat i den ständigt återkommande kampen mot David. Normalt sett är det ju i Premier League West Ham som är mer av David mot betydligt större Goliats.

Den tidiga säsongsstarten har forcerat West Ham framåt på transfermarknaden i och med deras behov att bredda spelartruppen till en säsong som ska klara spel i både Premier League och Europa League. Och under juni hann de också med två väldigt spännande värvningar i Pedro Obiang från Sampdoria och inte minst Dimitri Payet från Marseille.

Med Obiang och framför allt Payet har West Ham adresserat ett behov av att kunna skapa chanser från eget mittfält. Två andra beslut har emellertid varit lika betydelsefulla för West Ham. Dels att klubben gjorde klart med Slaven Bilic som ny manager. Dels att klubben i förrgår meddelade att vänsterbacken Aaron Cresswell förlängt med fem nya år.

Om West Ham berörs av det beslut som UEFA fattade i veckan om att justera sina financial fair play-regler är inte helt lätt att säga. Åtminstone innebär lättnaden av dess restriktioner att West Ham i framtiden inte nödvändigtvis behöver fortsätta vara någon David i Premier League, de ges teoretiskt möjlighet att investera sig ikapp lagen i toppen av tabellen.

Hur gör politiker och politiska organisationer när de vill stöjda något som uppfattas som negativt eller som de själva tidigare har sagt sig vara emot? Jo, de byter naturligtvis namn på det eller adderar ett listigt prefix som ska få det att låta bättre och annorlunda. Istället för kol säger man exempelvis rent kol. I den UEFA:ianska världen har spending blivit ”accelerated spending”.

Accelererat spenderande är alltså numer inte bara något tillåtet utan tydligen också något önskvärt. Det innebär mer konkret att det står klubbar fritt att i samband med ett uppköp eller annan större förändring spendera helt fritt på nya spelare under de första tre åren, om klubben kan visa på en möjlighet att göra nollresultat någon gång under den därpå följande treårsperioden.

Vad det möjliggör är självklart att ägare ser betydligt större incitament att köpa och investera i vilken som helst europeisk fotbollsklubb. Enkelt uttryckt innebär det att det öppnar upp för fler klubbar som Chelsea, Man City och PSG att växa fram. Det ger också gamla storklubbar som Milan och Inter en god chans att komma tillbaka in i matchen.

Det är förändringar i ett regelverk som kan komma att påverka också den engelska fotbollskartan. Med Premier Leagues globala appeal och de väldiga TV-intäkter som den engelska ligan genererar, så finns det många klubbar som nu framstår som potentiellt goda affärer för eventuella köpare. Samtidigt är det också den liga via vilken det är absolut svårast att investera sig in i Champions League.

Det har sagts att vad som i slutänden fick UEFA att ändra på sina financial fair play-regler, argumenten som nu framförts för förändring är inte precis nya argument även om UEFA tidigare valt att strunta i dem, var just Premier Leagues TV-avtal.

Man anar också betydelsen av detta i en av UEFA:s nya fudge-paragrafer som säger att klubbar kommer att bedömas olika hårt utifrån det kvarvarande kravet på breakeven beroende på deras tillgång till framför allt TV-intäkter. Vill man vara cynisk kan man av detta utläsa att det kommer vara mer okej för en fransk eller en italiensk klubb att fortsätta göra förlust än vad det kommer vara för en engelsk klubb.

Man vill helst inte se hur en korv tillverkas, lika lite som man vill se hur en lag eller ett sådant här regelverk tillverkas. Brukar det sägas. Det må vara sant inte minst i det här fallet, men i huvudsak handlar det i min mening nu om positiva förändringar som gör den europeiska fotbollen mer dynamisk och föränderlig än vad den annars hade blivit.

Och ikväll sparkar en ny säsong igång. Med West Ham från östra London mot Lusitanos från någonstans i bergen mellan Frankrike och Spanien.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Nathaniel Clyne (RB), 24 år till Liverpool. Förmodligen den mest lovande högerbacken inom engelsk fotboll och definitivt en av de mest lovande inom europeisk fotboll. Bra både defensivt och offensivt och kan växa i en större klubb och med större utmaningar. En position Liverpool behövde förstärka. En klassvärvning. Berömlig (+++++)

Radamel Falcao (ST), 29 år till Chelsea. Falcao skriver på ett lån för Chelsea enligt samma modell som med Man Utd förra säsongen. Det vore oerhört lätt att göra narr av den här värvningen. Men Chelsea har egentligen inget att förlora förutom pengar, och det har de gott av. De behöver en andrastriker, och i Falcao har de en given sådan och en potentiellt lysande. Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Vilka fundamentala skillnader i perspektiv anser sig Leicester ha med Nigel Pearson?

En vanlig standardformulering när rockband byter ut sina medlemmar är att bandet och medlemmen går skilda vägar på grund av så kallade ”kreativa skillnader”. Efter att ha läst Mick Walls officiella och intressanta biografi om Iron Maiden, som genomgått mängder av förändringar sedan bandet grundades i slutet av 1970-talet, så framstår denna formulering som ett hela tiden genomgående mönster.

Man får på sätt och vis lite liknande vibrationer när Leicesters klubbledning igår motiverade sitt beslut att sparka Nigel Pearson på följande sätt: ”However, it has become clear to the Club that fundamental differences in perspective exist between us.” Ett besked som för övrigt kommunicerades precis när jag avslutat en synnerligen god thaimiddag.

Till skillnad från i musikens värld så är däremot inte det här någon normal formulering inom fotbollen. Den överenskomna standardlögnen inom fotbollen är istället att man ”gemensamt kommit fram till att gå skilda vägar”, eller någon variant på det temat. Vad Leicester med sitt uttalande i själva verket gör är att säga A om att de anser sig ha formell anledning att sparka Pearson, men förblir ovilliga att också säga B.

Vad menas med ”fundamentala skillnader i perspektiv”? Handlar det om fotboll eller handlar det mer om PR och image? Möjligen kan det visa sig vara så att det ena flyter in i det andra.

Att Leicesters klubbledning och Nigel Pearson har haft en svajig relation är ingen hemlighet. Så sent som i februari så fick faktiskt Pearson sparken för en natt av Leicester, även om beslutet drogs tillbaka i gryningsljuset med beskedet att ”contrary to media speculation on Sunday evening, Nigel remains the club’s first team manager. Reports to the contrary are inaccurate and without foundation.”

Men visst fanns det en grund till missnöjet från klubbledningens sida. Pearsons beteende ställde till med en del bisarra och pinsamma besvär. Innan nyår bad han en missnöjd supporter fara åt helvete. Någon månad senare hamnade han i en märklig brottningsmatch längs sidlinjen med James McArthur i Crystal Palace. Mot slutet av säsongen befann sig Pearson återigen i kontrovers efter att ha attackerat en journalist med särskilt osmickrande strutsjämförelser.

Om man som Leicesters ägare, thailändska King Power med familjeägarna Vichai och Aiyawatt Srivaddhanaprabha, har köpt en klubb i stor utsträckning som ett sätt att förbättra sin offentliga profil på sin hemmamarknad, så är man naturligtvis angelägna om att klubben marknadsförs och representeras på ett för dem fördelaktigt sätt. Inte minst viktigt kanske i en kultur så styrd av prestige och anseende som den östasiatiska.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur en ganska burduskt brittisk Nigel Pearson har hamnat på kulturell kollisionskurs i relationen till Leicesters ägare och klubbledning. Kulturkrocken tar också smutsig form när tre spelare i Leicester i samband med, av alla tillfällen, klubbens goodwill-tour i Thailand filmar sig själva i en sexorgie med tre thailändska kvinnor samtidigt som de uttrycker sig både rasistiskt och förnedrande.

De tre spelarna, som kort därefter fick sparken av klubben, var Tom Hopper, Adam Smith och James Pearson, den senare Nigel Pearsons son. Den olyckliga familjekopplingen lär knappast inte ha förbättrat ägarnas relation till Nigel Pearson lika lite som beslutet att sparka James Pearson, även om det var rätt i sak, lär ha gjort det lättare för Nigel Pearson att fortsätta jobbar kvar i klubben.

Det är som vanligt tajmingen som känns konstig. Om Leicester hade gett Nigel Pearson sparken i februari så hade det inte varit något märkligt med det, tvärtom hade det framstått som fullt förståeligt. Leicester låg sist i tabellen och såg ut att vara givna för nedflyttning, samtidigt som Pearsons beteende satte honom i klistret. Nu är situationen istället att Pearson hållt Leicester kvar i Premier League genom en stark vinstsvit och en formidabel great escape.

Men, som sagt, mer vatten har runnit under bron sedan dess. Det kan också vara så att Leicesters klubbledning ser det här som ett tillfälle att ta in ny managerkompetens. Möjligen gör de bedömningen att Nigel Pearson har tagit Leicester så långt som han förmår. Man kan självklart beundra Leicesters great escape, men kan också ifrågasätta varför en sådan över huvud taget var nödvändig.

”Fundamentala skillnader i perspektiv” kan alltså även syfta på sådant som taktik, träning, spelarköp och så vidare – det vill säga, fotboll. Chansen är i alla fall rätt god att Leicester har en utländsk manager när nästa säsong inleds. I övriga nyheter så meddelade för övrigt Guus Hiddink i förrgår att han avgår som Hollands förbundskapten.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv