Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Rants och reflektioner

Chelsea vann mot Middlesbrough igår kväll med 2-0, och det var ju ett besked om att det nog är för tidigt att räkna bort laget. Rafa Benitez hade gjort många ändringar i laguppställningen men kampmoralen fanns kvar.

Efter matchen var det dock inte resultatet som blev nyheten, utan snarare Benitez egen intervju, i vilken han gick till bitande kritik mot en grupp av Chelseas supportrar, likaväl som Chelseas klubbledning.

Kritiken mot Chelseas klubbledning var att det var ett misstag att benämna honom för interimistisk manager. Benitez poäng var rätt enkel, att han likt alla andra är manager blott så länge han är i klubben, och att begreppet underminerade honom från början.

Chelseas supportrar uppmanade han att stötta laget istället för att driva en egen personlig agenda mot honom. Benitez menade sig vara professionell och helt och hållet se som sitt jobb att nå bästa möjliga resultat med Chelsea.

Huvudmålsättningen är fortsatt Champions League-spel, och Benitez farhåga var att fansens agenda störde laget i sådan utsträckning att det snarare skulle kunna resultera i spel i Europa League.

Här väcks ju en intressant fråga, nämligen i vilken utsträckning är det supportrarnas jobb att högljutt vädra sina åsikter, oberoende av kvaliteten på dem, jämfört med att hålla inne med dem i syfte att ”stötta laget”?

Finns det en skillnad eller motsättning mellan att stötta laget och att stötta klubben?

Det här är ju en frågeställning som är aktuell inte bara i Chelsea, utan också i klubbar som Arsenal, Man Utd, Leeds, Liverpool, QPR, Blackburn med många flera.

:::

Under torsdagen sägs Chelseas klubbstyrelse sitta ner och diskutera bland annat Rafa Benitez position i klubben. Hans kritik av klubbledningen, och öppna konflikt med supportrarna, lär placeras i vågskålen.

Att sparka Roberto Di Matteo var naturligtvis dumt. Att tillsätta just Benitez var möjligen oklokt. Men rimligtvis måste nu Chelsea leva med det beslutet, att i inledningen av mars ännu en gång sparka en manager som bara varit några månader på jobbet vore bortom oklokt.

För vem tar man som omedelbar ersättare? Risken är ju att den ende som skulle vara tillgänglig under aktuella förutsättningar är personen som bidragit till att göra många Chelseamanagers arbetssituation outhärdlig.

Det vill säga John Terry.

:::

Visst nyhetspåslag igår när Rio Ferdinand twittrar att han inte anser att Gareth Bale ännu håller samma klass som Cristiano Ronaldo och Leo Messi.

Nu tror inte jag att den trots allt begränsade mediareaktionen på det hade att göra med synen på Bales kvalitet i sig, som några fått för sig.

Nyheten ligger snarare i att en spelare i Premier League ”halvdissar” (fast ändå inte) en annan spelare. Det är inte vanligtvis kutym, och skulle möjligen kunna ses som okollegialt.

:::

Påpassligt ändå av Rafa Benitez. Känner man att man är på väg att bli dumpad så kan det ju vara bra för självkänslan att så att säga vara den som dumpar först.

:::

Är Tottenham ett enmanslag?

Den här diskussionen om enmanslag har blivit allt vanligare, men inte för den sakens skull lättare att förstå.

På något sätt beskrivs det som något negativt att ha en väldigt bra spelare i laget. Allt sunt förnuft borde ju snarare säga att det blott är positivt.

Det finns naturligtvis inga enmanslag, däremot måste man ibland fråga sig hur beroende ett lag gör sig av en enskild spelare.

John Percy skriver dock en vettig sak i Telegraph. Nämligen att Gareth Bale inte bär Tottenham på sina axlar, utan att hans lagkamrater lyfter upp honom till storhet.

Ett annat perspektiv på saken.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Maktkamp om dagordningen i Chelsea

Gårdagen präglades av rapporter om konflikt på Chelseas träningsanläggning i samband med att helgens svaga insats mot Man City skulle diskuteras. Det var en förlust som fick Chelsea att falla ned till fjärde plats i tabellen, samtidigt som avståndet ned till Arsenal på femte plats nu är blott två poäng.

Rafa Benitez förnekar i efterhand att det rörde sig om någon egentlig konflikt, men något annat kan heller inte förväntas. Oenighet fanns där alldeles säkert i och med att Benitez kritiserade spelarna för deras prestation i matchen samtidigt som vissa av spelarna menade att felet inte var helt och hållet deras, i något utav en uppvisning utav fingerpekande.

Spelarnas försvar utgick ifrån synsättet att flera av lagets nyckelspelare var med och vann Champions League förra säsongen. Underförstått så kan inte lagets tillkortakommanden nu direkt bero på spelarna.

Det är naturligtvis ett bedrägligt sätt att tänka. Dels är det ett tydligt tecken på liknöjdhet. Dels överskattar det betydelsen av en enskild cupseger. Risken med dylik framgång är att den förblindar ett lag för dess uppenbara svagheter, och i Chelseas fall har dessa svagheter under en längre tid varit förhållandevis uppenbara.

Det hela känns för Chelsea inte heller som en direkt ny invändning. Från och med den här säsongen kan Champions League åberopas. Tidigare är intrycket att klubbens två ligatitlar i mitten av 2000-talet åberopades på samma sätt. Det har under en stor del utav Chelseas moderna storhetstid funnits en benägenhet att vila på gamla meriter, en känsla av berättigande.

Ett flertal managers har kommit och gått, samtliga med misslyckade försök att förnya och reformera Chelseas spelartrupp. De få managers som rönt någon form av uppskattning är de som mest gillat läget och kört vidare på vad de redan hade. I en klubb där ägaren konsekvent emaskulerar managerns auktoritet frodas spelarmakten.

Det hade varit lätt för Rafa Benitez att agera opportunistiskt och kortsiktigt sett till hans egen karriär, att inte kritisera och inte försöka förändra. Gilla läget helt enkelt, inte röra om i grytan. Till hans fördel ska sägas att det är inte den vägen han ser ut att gå.

Benitez problem är emellertid att han alltid kommer vara fel person att säga det som måste sägas. Oavsett vad han säger och hur klokt det än är, så kommer det alltid vara fel. Människor har en tendens att bedöma vad de hör inte så mycket utifrån dess innehåll utan från vem det är som säger det, och vad man tycker om den personen.

Och Rafa Benitez är allt annat än omtyckt. Hans fördel är emellertid att han därmed heller inte har något att förlora.

:::

Rafa Benitez gör en till synes annorlunda analys utav Chelseas position än vad klubben, dess spelare och ledare, och dess supportrar gör. Intrycket av Chelseas egen analys är till stor del att den är grundad i det utgångsläge som klubben hade runt 2005, i början av Roman Abramovichs tid som ägare för klubben. Analysen gjordes då och har egentligen inte förändrats sedan dess.

Men det finns flera tungt vägande skäl för varför den analysen kort och gott är förlegad och inaktuell.

Ett första skäl är att Chelsea i början av sin moderna storhetstid hade vad som i ekonomiska termer brukar kallas för ett temporärt monopol. De hade överlägsna resurser och de befintliga rivalerna hade ännu inte hunnit anpassa sig. Det läget förändrades emellertid några år senare, när framför allt Man Utd framgångsrikt visade att de kunnat anpassa sig till den nya tidens villkor. Gamla rivaler har alltså anpassat sig.

Ett andra skäl är att nya rivaler samtidigt har tillkommit. Dels har Tottenham genom en långsiktig och målmedveten satsning på organisk tillväxt blivit till en formidabel motståndare. Dels har Man City växt fram genom ett uppköp enligt samma modell som en gång i tiden Chelsea. Nya rivaler bekämpar alltså Chelsea med deras egen medicin i ännu starkare dos.

Ett tredje skäl är att Chelsea själva helt enkelt inte är lika starka som de en gång i tiden var. Klubben har kontinuerligt under sin moderna storhetstid misslyckats med att förnya spelartruppen i tillräcklig utsträckning, lagets nyckelspelare har blivit äldre, oförmågan att producera egen talang har försvagat klubbidentitet och lagkänsla, och den ständigt roterande managerkarusellen har urholkat kontinuiteten i laget.

Dessa nya omständigheter fordrar att Chelsea omvärderar och analyserar sig själva på nytt. Huruvida Rafa Benitez gör en korrekt analys av Chelseas position, och huruvida han har kommit fram till de rätta slutsatserna, är svårt att säga, men han har i alla fall modet att alls göra analysen.

Det ska han inte förvänta sig något tack för, vare sig från spelare eller supportrar, och förmodligen allra minst från Chelseas klubbledning, men det kan visa sig vara en värdefull insats.

:::

Samtidigt som ligaspelet går fortsatt trögt för Chelsea så vandrar de ikväll vidare i FA-cupen, en turnering som de under de senaste säsongerna dominerat på ett sätt som motsvaras av få andra klubbar under turneringens långa och ärorika historia.

Kanske är Chelsea alltmer blivet ett så kallat cuplag. Ett av lagets grundproblem i ligan är att de vinner alltför få matcher. Men för att vara framgångsrik i cupspel så räcker det med att inte förlora. Och vid vissa givna tillfällen är detta att inte förlora en egenskap som Chelsea verkar vara mer kapabla att frammana än många andra klubbar.

Troligtvis är det också i det ljuset man måste skåda spelarnas argument att Chelsea trots allt vann Champions League förra året. Problemet är att det inte hjälper i ligan. Chelsea slutade sexa förra säsongen, och om något liknande inträffar den här säsongen så kommer inte Champions League att finnas där som räddningsplanka.

:::

Kvällens match: Middlesbrough vs Chelsea

Inget omspel men väl en match i den femte omgången. Vinnaren belönas med en resa till Old Trafford i kvartsfinalen. Tony Mowbray såg ut att ha fått ordning på Middlesbrough som legat i toppen av The Championship mest hela säsongen. Men laget är inne i en rejäl formsvacka med sju förluster och endast en vinst på de nio senaste ligamatcherna. Helgens hemmamatch mot ligaledarna Cardiff är blodigt viktig.

Tufft blir det ändå för Chelsea, som alltså har sina egna ligarelaterade problem att tänka på. Rapporterna om oroligheter i spelartruppen väcker också en del frågetecken. Det är lätt tänkt att se kvällens match som en form av litmustest för stämningsläget. En övertygande seger är ett tecken på styrka, samtidigt som ett annat resultat förstärker intrycket av problem.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fotbollen i gränslandet mellan fantasi och verklighet

Det som är lite intressant med allt fotbollsprat är att det av rätt naturliga skäl vandrar längs gränsen mellan verklighet och fantasi. För parallellt med den faktiska fotbollen så finns det också en marknad för fotbollsfiktion.

Den allra vanligaste formen utav fotbollsfiktion är dataspelen.

Gränserna mellan fiktion och verklighet har alltmer luckrats upp. Detta i sådan utsträckning att det ibland kan vara svårt att se skillnad. Detaljrikedomen i spelen är numer så utförlig att realismen är högst påtaglig.

Det har till och med gått så långt att professionella klubbar till och med använder sig av spelens databaser som verktyg i sin egen scouting och spelaranalys.

Det allmänna fotbollspratet har naturligtvis också påverkats. Aldrig förr har det pratats så väldigt mycket om petimetertaktiska småfrågor, och sällan har åsikterna varit så bestämda om exakt vad som är enskilda spelares positioner och extremt precisa individuella egenskaper.

Det är svårt att tänka sig att dessa åsikter inte i huvudsak är baserade på spelens beskrivningar av dessa spelare. Vår förståelse av fotbollens verklighet formas därmed av våra egna fiktiva beskrivningar av den.

Det där går ju att lite postmodernt kritisera, om man nu vill det. Men man kan också se det som något som stimulerar det allmänna intresset för fotboll, som skapar en känsla utav delaktighet, och där fantasi och verklighet tillåts att korsbefrukta varandra.

Några spel har ju genom åren lyckats bättre med detta än andra. Fotboll har alltid varit svårt att få till bra i spelform. Inte minst därför har managerspel oftast varit mer lyckade. Själv hade jag ju i unga år, och därefter även i inte så värst unga år, några personliga favoriter.

:::

The Boss

[youtubeplay id=”-uvtC1oOIEc” size=”large”]

Det fanns andra spel på den här tiden. Det fanns ett spel som hette Football Manager som hade väldigt lite att göra med det monster som numer härjar på planeten. Det fanns också ett rätt häftigt litet spel som hette Tracksuit Manager.

Men den stora managerdrogen var ett fullständigt anspråkslöst spel som kort och gott kallades för The Boss. Här fanns möjligheterna att börja i vilken som helst av divisionerna 2 till 4, vilket alltid betydde att man började i Division 4 och försökte arbeta sig uppåt.

Spelmaskinen var väldigt enkel, men ett managerspel måste inte vara komplext för att vara givande.

Några minnen slår mig. En av de bästa spelarna man kunde få tag på var en kille vid namn Dunning som hade en 9:a i kvalitet. Han öste alltid in mål. Och så det här att det av någon outgrundlig anledning var omöjligt för ett lag att göra fler än fyra mål i en match.

Så stod det 4-3 och det blinkade för mål så visste man vad resultatet skulle bli.

:::

Championship Manager 2000-01

[youtubeplay id=”nssD9RBvkOY” size=”large”]

Det hade tydligen funnits hyfsat utvecklade varianter av Championship Manager flera år tidigare, men det hade jag helt missat. Av en tillfällighet så fick jag dock den här versionen slängd i handen, och därmed var jag helt och hållet såld.

Detaljrikedomen var ju fantastisk, men det som gjorde spelet så väldigt givande, vilket jag fortfarande tycker, var avsaknaden av rörliga matchbilder, det här var alltså innan till och med 2D. Men det gjorde att alla matcher fick liv inne i huvudet på ett helt annat sätt, man blev tvungen att använda sin fantasi.

Särskilt ljudet skapade en känsla. Där fanns riktiga och laganpassade ramsor, stolpträffar hördes och publikljudet varierade med de faktiska händelserna på planen, precis som på riktig match.

Några synpunkter kunde man ha. En var att det var orealistiskt lätt att köpa och sälja spelare. En annan så klart att det fanns en ”supertaktik”, med vilken det i princip var omöjligt att förlora.

Spelet började alltså sommaren 2000. Mitt längsta spel, som var med Man Utd, tog jag ända till 2018. Rätt precis då kraschade min save-fil, vilket jag till denna dag kan känna viss bitterhet för.

:::

Football Manager 2008

[youtubeplay id=”JXFsJVvBc9Q” size=”large”]

Championship Manager utvecklades sedemera till Football Manager. Så värst mycket tid att spela detta regelbundet har jag tyvärr inte haft genom åren, men det dök trots allt upp en period när en möjlighet öppnade sig.

Det var 2008 års variant jag då fick chansen att pröva. Det var fortfarande 2D i bilderna, vilket kändes helt okej. Kvaliteten och detaljrikedomen i själva spelet var naturligtvis enastående.

Det var en god vän som föreslog att vi skulle spela ett spel tillsammans, det var så det började. Men jag upptäckte snabbt att det var ingen god idé, han och jag tyckte nämligen att helt olika saker med spelet var underhållande.

Han tyckte om att söka i databaser, planera säsongen, hitta den perfekta taktiken och så vidare. Jag kan inte erinra mig att han någonsin avslutade en enda säsong. Själv gillade jag mer de stora dragen, att låta spelet gå, att spela säsong på säsong och stegvis utveckla klubben.

Vi hade kort och gott olika klocktid, vilket ledde till att han kände sig stressad när jag drev på, och jag slet mitt hår i förtvivlan över att spelet tog så lång tid att ta sig framåt.

Vi gav snart upp. Jag inledde ett spel med Boca Juniors i Argentina, som jag var manager för från säsongen 2009 fram till 2016. Med makalösa framgångar. I tur och ordning besegrades Arsenal, Real Madrid och Liverpool i finalen av VM för klubblag.

Mina offensiva stjärnor var Pablo Mouche och det turkiska underbarnet Üstün Ecevit, scoutad och värvad av mig som 15-åring.

:::

Microprose Soccer

[youtubeplay id=”hWKz6PtketQ” size=”large”]

Naturligtvis har det spelats den beskärda delen av vanliga fotbollsspel. Allt ifrån Cupfinal på Commodore 64 och därefter Kick Off 2 fram till en av de tidigare men bättre varianterna av FIFA, från sent 1990-tal.

Men det spel som det förmodligen ägnades mest tid av alla åt när det skulle spelas i unga år var Microprose Soccer. Och nu talar vi sent 1980-tal eller möjligen tidigt 1990-tal.

Såhär i efterhand är det ju klart att spelet framstår som rätt precis lika patetiskt som de flesta fotbollsspel gjorde vid och fram till den här tiden. Men Microprose Soccer hade några egenskaper som gjorde det lite coolt.

För det första möjligheten att reprisera snygga mål. Och så naturligtvis det här att om man satte riktig skruv på bollen så gjorde den mer eller mindre ett 360 graders varv runt planen.

Varför? Därför att man kunde så klart.

:::

Kvällens match: Everton vs Oldham

Det är ju det bästa med fotbollen, den tar liksom aldrig paus. Nu rullar FA-cupen vidare. Den här gången med ett omspel i den femte omgången mellan Everton och Oldham. Oldham kvitterade ju på tilläggstid i den första matchen, men på bortaplan mot Everton är det svårt att se att de ska få med sig ett resultat.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Tre Londonlag slåss om två Champions League-platser


:::

Det var en på många sätt avslöjande omgång under helgen vad gäller kampen om Champions League-platserna. Dels förlorade Chelsea mot Man City och befinner sig således fortfarande indragen i kampen på högsta allvar, samtidigt som Man City nog definitivt frigjorde sig från den. Dels förlorade Everton mot Norwich, och därmed får nog deras fortsatta möjligheter ses som i alla fall för tillfället förlorade.

Ikväll avslutar Tottenham omgången genom att möta West Ham borta, vilket kommer att avgöra ifall det är de eller Chelsea som innehar den tredje platsens så kallade pole position. Vinst mot West Ham och Tottenham ligger trea, två poäng före Chelsea och fyra poäng före Arsenal. Något annat resultat, och Chelsea ligger alltjämt trea.

Helgens resultat har dock renodlat förutsättningarna för Champions League-kampen. Det är tre klubbar som slåss om två platser. Men vad kan vi då tro om fortsättningen, sett till de tre klubbarnas återstående spelscheman och de resultat vi möjligen kan förvänta oss från dem?

:::

Chelsea (49p). Av Chelseas återstående elva matcher ser jag fem matcher som klara vinstmöjligheter, det vill säga matcher i vilka Chelsea ska förväntas ta tre poäng. Detta är mot Aston Villa borta, samt på hemmaplan mot West Brom, West Ham, Swansea och Sunderland.

Från tre matcher – Fulham och Southampton borta samt Everton hemma – förväntar jag mig att Chelsea tar totalt sex poäng.

I de tre återstående matcherna, mot Liverpool och Man Utd på bortaplan samt hemma mot Tottenham, förväntar jag mig att Chelsea tar tre poäng totalt.

Om Chelsea infriar dessa förväntningar så avslutar de säsongen på 73 poäng.

:::

Tottenham (48p). Tottenham har fördelen att ha en match mer kvar att spela än de båda övriga klubbarna. Fyra matcher menar jag att de ska kunna räkna hem tre poäng i, samtliga på hemmaplan, mot Fulham, Everton, Southampton och Sunderland.

Från fyra bortamatcher, mot West Ham, Swansea, Wigan och Stoke, förväntar jag mig att Tottenham tar åtta poäng totalt.

Fyra poäng räknar jag med att de kan spela hem mot Arsenal hemma, Liverpool borta, Chelsea borta och Man City hemma.

Om dessa förväntningar är riktiga så avslutar Tottenham säsongen med 72 poäng.

:::

Arsenal (47p). Jag ser Arsenal som klara vinnare i fyra av lagets återstående elva matcher. Detta är hemma mot Reading, Norwich och Wigan, samt borta mot QPR. Jag tror Arsenal kan ha en fördel i att få möta QPR med blott några omgångar kvar då de kan vara redan avhängda.

Från en serie om fem matcher förväntar jag mig att Arsenal sammanlagt spelar hem tio poäng. Detta är mot Everton hemma, samt borta mot i tur och ordning Swansea, West Brom, Fulham och Newcastle.

Ytterligare två poäng måste vara Arsenals målsättning från matcherna borta mot Tottenham och hemma mot Man Utd.

Om Arsenal motsvarar dessa förväntningar så avslutar de sin säsong med 71 poäng.

:::

Talande på sitt sätt är kanske att jag alltså landar i att poängdifferensen mellan de tre klubbarna vid säsongens slut är densamma som den är i nuläget, vilket möjligen tyder på att de har ungefär samma svårighetsgrad kvar i sina respektive spelscheman.

Utgångspunkten är också att jag inte gör någon meningsfull åtskillnad mellan dessa tre klubbar sett till kvalitet och spelstyrka. Jag håller dem som i huvudsak jämbördiga.

När jag säger att jag förväntar mig ett visst antal poäng från en klubb så betyder inte det att klubben ifråga inte kan spela hem mer poäng än så, utan bara att jag inte anser att klubben ”kan räkna med” fler poäng än så.

:::

Enligt de här kalkylerna så skulle alltså de två återstående Champions League-platserna gå till Chelsea respektive Tottenham.

Tottenham skulle i så fall sluta fyra också den här säsongen, men kommer väl knappast behöva oroa sig för att deras rivaler den här gången norpar deras rättmätiga Champions League-plats genom att vinna Champions League.

Men, sedan kommer ju det krångliga med att så som jag räknar med att lagen kommer att ta poäng, så kommer det ju inte direkt att bli. Utan samtliga lag kommer ju att ta mer poäng på vissa ställen och färre poäng på andra ställen.

Inte minst Tottenham har möjlighet att påverka kalkylerna en hel del, i och med att de har kvar att möta både Arsenal och Chelsea.

I övrigt har jag räknat tämligen givmilt för både Tottenham och Arsenal när det kommer till deras bortamatcher. Mycket tror jag alltså kommer att avgöras av hur väl de båda klubbarna presterar på bortaplan, utöver deras inbördes möte till helgen.

Det kan bli ett mäktigt North London Derby.

:::

Omgångens vinnare: Wigan, Newcastle, Arsenal.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Svårt att inte sympatisera med Swansea i dagens cupfinal

Det pratas naturligtvis mycket om Bradford inför dagens final i Ligacupen. Hela deras dramatiska väg till Wembley, efter att ha slagit ut i tur och ordning Wigan, Arsenal och Aston Villa, tre Premier League-lag. Möjligheten att bli det första League Two-laget som vinner en stor engelsk fotbollstitel, och som har chansen att spela europeiskt cupspel nästa säsong. Klubbens historia med branden på Valley Parade i fortfarande färskt minne.

På sätt och vis är det kanske lite orättvist mot Swansea, som ju egentligen har gjort en precis lika imponerande resa, att längs vägen besegra såväl Liverpool som Chelsea på bortaplan är ingen enkel uppgift. Klubbens resa upp genom det engelska ligasystemet är även den mäkta imponerande, och dess utveckling mot att bli ett etablerat lag i Premier League och samtidigt konkurrera om de inhemska cuptitlarna har varit sakta men ändå förvånansvärt säker.

Vad vi ser idag är en milstolpe i Swanseas historia. För tio år sedan kämpade klubben för att överleva i finansiella termer. På säsongens allra sista dag utkämpade klubben en ödesmatch mot Hull som de var tvungna att vinna för att över huvud taget hålla sig kvar i The Football League. Laget vann med 4-2. Men ur askan reste sig Swansea likt Fenix återuppstånden.

Tio år senare, under den säsong som klubben firar 100 år, så marscherar Swansea ut på Wembley för att spela final i Ligacupen. En cuptitel finns i potten. En europeisk cupplats likaså.

:::

Bland neutrala så kan man gott tänka sig att många idag kommer att hålla på Bradford. Det är helt enkelt det mest romantiska alternativet, det är de som slår ur underläge och mest representerar vad väldigt många vill se i och med engelsk cupfotboll.

Ändå vore det kanske fel att säga att Swansea i det avseendet representerar ett egentligen sämre alternativ i det avseendet. Ägarförhållandena i Premier League, tillsammans med de ekonomiska klyftorna både mellan divisioner och mellan olika klubbar, kritiseras ju ofta. Men tre saker karaktäriserar Swansea som gör dem något annorlunda.

Swansea är en till stor del supporterägd klubb. 20% av klubben kontrolleras av en supportertrust, och den trusten representeras med en fullvärdig ledamot i klubbens styrelse. Supporterägandet är ett arv från ett  decennium tillbaka när trusten bildades som ett sätt att rädda klubben ur finansiell kris, vilket troligtvis är den vanligaste bakgrunden till sådant ägande inom engelsk fotboll. Ingen annan klubb i Premier League är emellertid supporterägd.

Swanseas vandring uppåt i det engelska seriesystemet har inte skett genom stora kapitalinflöden utan trots, eller möjligen tack vare, en bibehållen finansiell försiktighet. Den normala strategin för klubbar i The Championship som siktar på Premier League har varit att spendera stora pengar, helst genom att ta in externa investerare. Men Swansea har valt en alternativ strategi och har istället växt organiskt.

Swansea har även konsekvent hållt fast vid en specifik spelmodell. Senare år har sett flera klubbar komma underifrån och nå tydliga framgångar med en spelidé baserat på bollinnehav och konstruktivt passningsspel, vilket inte i alla avseenden motsvarat den allmänna uppfattningen om hur mindre klubbar kan hävda sig i Premier League. Det som särskiljer Swansea från dessa klubbar är att de kontinuerligt utvecklat och förfinat denna spelmodell, där inte minst Michael Laudrup har tagit laget ytterligare ett steg framåt.

:::

Swansea borde med andra ord få sin beskärda andel av strålkastarljuset inför dagens final. Men så länge det är på dem strålkastarna skiner efter matchen så tror jag att de låter sig nöja. Det som varit så särskilt uppfriskande med just Swansea den här säsongen är att de alls inte hymlat med att de satsar på att vinna cupen.

Till skillnad från så många andra klubbar så finns där alls inget prat om att andra saker är viktigare. Och naturligtvis har inte Swansea förlorat något på det här i ligasammanhang, om något så i så fall tvärtom.

Så väldigt sannolikt att Swansea underskattar Bradford är det heller inte. Tre vinster mot andra Premier League-lag borde onekligen ha fått alla möjliga varningsklockor att ringa. I det här avseendet tror jag dessutom Wembley som sådant talar till Bradfords nackdel. Få spelare går ut till en cupfinal på Wembley utan att ta uppgiften på fullaste allvar bara därför.

Swanseas matchplan går rimligtvis ut på att undvika att släppa in ett tidigt mål, och därmed vill de försöka kontrollera matchbilden inledningsvis. Bradford visade mot både Arsenal och Aston Villa att de är duktiga på att försvara en ledning när de väl fått den. Inledningsvis bör vi alltså räkna med att Swansea kommer att inrikta sig på ett högt eget bollinnehav, och därigenom trötta ut motståndarna fysiskt såväl som mentalt.

Adrenalinet kommer vara Bradfords stora hopp den här finalen. Men när väl det börjar ebba ut så bör det också bli alltmer uppenbart att det är ett League Two-lag som spelar mot ett lag från Premier League. Swanseas ambition måste vara att få genomföra den här finalen på deras villkor, något som Bradfords tidigare motståndare har misslyckats med.

Men under de senaste tio åren har Swansea å andra sidan visat att de är rätt duktiga på att spela utifrån sina egna villkor. Och engelsk fotboll har onekligen blivit mer intressant som en följd.

Kanske är det så att det egentligen är Swansea som är den här dagens riktiga Åshöjdensaga.

:::

Dagens matcher: Man City vs Chelsea (14:30), Newcastle vs Southampton (14:30), samt Bradford vs Swansea (17:00)

Villkoren för matchen på Etihad är till stor del beroende av vad som skedde på Loftus Road under lördagen. Om Man Utd tappade poäng så är det av yttersta vikt för Man City att ta det här tillfället i akt att äta upp lite av avståndet. Om Man Utd å andra sidan vann så är pressen på Man City enorm att se till att avståndet inte växer ytterligare. Chelsea å sin sida har vid vinst möjlighet både att börja sniffa Man City rejält i bakhasorna, men kanske framför allt att sätta press på Tottenham som har en tuff bortamatch på måndag kväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Reading har lärt av sina misstag

Dagens mest betydelsefulla match hittar vi nere i tabellens nedre regioner, mellan Reading och Wigan. Det är en match i vilken Reading å ena sidan har möjligheten att skapa lite utrymme mellan sig själva och just Wigan, samtidigt som Wigan har möjlighet att gå förbi Reading i tabellen och kanske krypa lite närmare Aston Villa precis ovanför nedflyttningsstrecket.

Kanske blir matchen extra betydelsefull just på grund av att Aston Villa möter Arsenal borta, och därmed inte gärna kan förväntas få några poäng alls den här omgången. Samtidigt möter dessutom QPR ligaledarna Man Utd, vilket naturligtvis är en svår match för dem även om det är hemmaplan, vilket ökar deras möjligheter.

Två poäng skiljer de båda klubbarna åt. Reading har 23 poäng och Wigan har 1 poäng. Aston Villa, den fjärde klubben som i nuläget är direkt inblandade i nedflyttningsstriden, och som ligger precis ovanför strecket, har 24 poäng. QPR å sin sida svettas i botten av tabellen med blott 17 poäng. Med 27 poäng har Newcastle och Southampton både en lucka ned till de övriga, men inte heller de kan känna sig helt säkra.

Särskilt som både Wigan och Reading har gjort sig kända för en speciell egenskap under de senaste åren, nämligen att kunna prestera en imponerande form just under vårsäsongen. Otaliga är de gånger som Wigan har räddat sig kvar i Premier League tack vare en stark vårform, och Readings återtåg till Premier League förra säsongen följde samma mönster.

:::

Vi ser i Reading och Wigan också två lag med distinkt skilda spelstilar. Wigan med sitt 3-4-3-baserade spelsystem orienterat mot bollinnehav och ett centrerat passningsspel. Reading med ett mer klassiskt brittiskt spel baserat på inläggsspel från kanterna och egna spelare som attackerar motståndarnas målområde.

De taktiska frågorna inför matchen är rimligtvis i vilken utsträckning som Wigans trebackslinje klarar av att stå emot Readings luftspel, samt hur Wigan kan utnyttja sitt numerära överläge på offensivt mittfält för att hitta tomma ytor framför och bakom Readings backlinje.

:::

När de båda lagen möttes tidigare under säsongen så var det en dramatisk historia. Reading ledde med 1-0 i halvtid på DW Stadium, men ett hattrick från Jordi Gomez såg till att matchen till sist slutade 3-2 till Wigan, efter att Gomez avgjort med sitt tredje mål på tilläggstid.

En bitter förlust för Reading som förmodligen kände att de hade den matchen under god kontroll. Readings manager Brian McDermott pekar också på det egna lagets naivitet i den matchen, och hur Reading hade en viss benägenhet att under hösten kasta bort poäng i onödan, inte minst då mot klubbarna som befann sig runt Reading i tabellen.

Men Reading har växt in i säsongen och i Premier League. Både de äldre och de yngre spelarna har mognat och växt med uppgiften, och har hittills sedan nyåret uppvisat både en imponerande form och kampmoral. Reading gjorde till en vana under januari att vinna poäng i slutet av matcherna, mot West Brom, mot Newcastle och mot Chelsea.

Det var ingen tillfällighet att Brian McDermott utsågs till månadens manager i januari.

Kanske är det en utveckling som gjorts möjlig av att McDermott hela tiden har suttit säker på sin post i Reading, även under de perioder av säsongen när hoppet om att hålla sig kvar i Premier League såg litet ut. Många trodde kanske att med den nye ryske ägaren Anton Zingarevich så skulle tålamodet vara litet och stubinen kort. Men så har inte blivit fallet.

:::

Det är en stabilitet som har gjort det möjligt för Reading att lära sig av sina misstag.

Reading förlorade matchen mot Wigan i höstas. De hade 2-2 i slutet av matchen och i sin iver att avgöra den så tog de en snabb frispark, förlorade bollen och åkte på en snabb kontring och ett avgörande mål i baken istället. En poäng blev till noll för dem själva, och två gratispoäng till en av rivalerna i nedflyttningsstriden.

Exakt samma läge uppstod i januari mot West Brom. 2-2 i slutet av matchen och Reading får frispark. Madejski Stadium kokar efter att Reading hämtat upp 0-2 i matchen. Viljan att ta en snabb frispark fanns där igen, men den här gången väntade man. Situationen tänktes igenom och genomfördes med noggrannhet. Reading belönades med segermålet och vann matchen med 3-2.

Misstag bestraffas i Premier League, hårdare än i lägre divisioner. Alltså ställer Premier League högre krav på noggrannhet för att ett lag ska kunna hävda sig där. Några vill se det som cynism, men det är inte samma sak och är därtill att göra det hela orättvisa.

De allra flesta nykomlingar i Premier League gör misstag inledningsvis, det ligger så att säga i sakens natur. Men förmågan att lära av dessa misstag är inte sällan vad som förklarar att vissa nykomlingar håller sig kvar i Premier League medan andra åker ur, antingen direkt eller kort därefter.

Reading ser ut att ha lärt av sina misstag.

:::

Dagens matcher: Fulham vs Stoke (13:45), Arsenal vs Aston Villa, Norwich vs Everton, QPR vs Man Utd, Reading vs Wigan, samt West Brom vs Sunderland.

Det är lite nu eller aldrig för QPR som har möjlighet att vinna både tre värdefulla poäng och en god portion självförtroende inför våren genom att besegra Man Utd på hemmaplan. Man Utd å andra sidan har möjligheten att sätta rejäl press på Man City inför deras tuffa söndagsmatch hemma mot Chelsea.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Missar Arsenal Champions League så är Arsene Wengers tid kommen

Det är svårt att förhålla sig kallt rationell när det gäller frågan om ett eventuellt managerbyte, särskilt när managern ifråga har varit så långvarig i sin klubb och så avgörande för klubbens moderna framgångar som Arsene Wenger har varit i och för Arsenal.

Kanske går det dock lite till överdrift när supportrar börjar se ett möjligt misslyckande för Arsenal att ta sig till Champions League som ett argument för att behålla Arsene Wenger som manager. Det är inte nödvändigtvis ett skäl att ge honom sparken, men det bör heller inte vara något som ska hållas till hans fördel kan man tycka.

Åtta år utan titel är en förtvivlat lång tid för en etablerad toppklubb inom den europeiska och engelska fotbollen. Och lägg till denna titeltorka också känslan av att utvecklingen går utför snarare än framåt. Arsenals möjligheter att fortsatt nå Champions League ser mer bräckliga ut för varje säsong som går när konkurrenter investerar och Arsenal filosoferar.

Men de som kritiserar Arsene Wenger och vill att han ska lämna sin post som manager för Arsenal hamnar nästan alltid i samma retoriska återvändsgränd, nämligen oförmögna att svara på frågan vilken manager som skulle ha gjort det bättre än Arsene Wenger och vilken manager man då hellre skulle se som manager för Arsenal.

Den första frågan skjuter vid sidan av målet. Det är inte säkert att det finns någon manager alls som hade gjort det bättre än Wenger, det kan omöjligtvis någon veta. Men att Wenger kanske har varit den bäste för jobbet är inte detsamma som att han är det också fortsättningsvis. Slutsatsen att Arsene Wenger bör bytas ut måste inte utgå från uppfattningen att han är en dålig manager, utan endast från uppfattningen att han i det här specifika läget inte är rätt manager för Arsenal.

Vad kan då få oss att tänka så? För egen del är min uppfattning att om Arsenal misslyckas med att kvalificera sig för nästa säsongs Champions League, då är Arsene Wenger inte längre rätt manager för Arsenal. Inte för att han skulle vara oförmögen att reda upp situationen, utan för att han i alltför hög utsträckning skulle vara en personlig symbol för en misslyckad modell.

I det läget tror jag Arsenal skulle vara mer behjälpta av en nytändning än av att bevara det som varit.

:::

Då återstår den andra frågan, det vill säga vem som i så fall istället skulle vara manager för Arsenal. Frågan ställs ibland som om det helt enkelt inte fanns några vettiga alternativ, men det gör det naturligtvis. Alternativ finns alltid, det handlar enbart om viljan att överväga dem.

När Arsene Wenger tillsattes så var han ett överraskande namn som väldigt få i England faktiskt kände till. Kanske var en sådan tillsättning mer sannolik i den mer oskyldiga tiden, men om något sådant namn ska nämnas nu så ligger kanske Dragan Stojkovic nära till hands. Det var bara några år sedan som Wenger själv nämnde honom som en möjlig efterträdare som dessutom delar viktiga delar av Wengers fotbollsfilosofi.

Men om vi ser till hur Arsenal nu för tiden ägs och styrs så är ett mer etablerat namn betydligt mer sannolikt. Arsenal som fotbollsklubb är nu för tiden lika mycket affär, och affär går till stor del ut på att managera risk. En central metod för det är personalpolitiken.

Situationen för att diskussionen ens ska vara aktuell är emellertid att Arsenal har misslyckats med att kvalificera sig för Champions League. Det gör att de allra största namnen på den engelska och europeiska arenan inte längre känns lika sannolika. Stora namn som José Mourinho, Carlo Ancelotti, Louis Van Gaal och Jupp Heynckes skulle kanske vara lediga men troligen alls inte tillgängliga för Arsenal.

En del tittar mot Frankrike och deras samling av duktiga managers, naturligtvis till stor del för att det råkar vara därifrån som Arsene Wenger kommer. En mänsklig reflex. Dock betvivlar jag att det är så som Arsenals styrelse tänker, och jag tror ingen fransk manager har något försprång i det här avseendet.

Ett alternativ vore då att titta på så kallade interna lösningar, det vill säga ersättare med kopplingar till Arsenal som klubb. Men förhållandevis få av alla spelare som passerat revy under Wengers tid i klubben har blivit managers. En som försökt är David Platt, som dock verkar ha nöjt sig med att agera andreman. Paul Merson och Tony Adams har båda två misslyckats, även om Adams naturligtvis vore ett spännande namn.

Ian Wright och Dennis Bergkamp har ännu inte den nödvändiga erfarenheten. Att något av dessa namn skulle kunna fungera som assisterande manager är dock inte osannolikt, och i så fall tillsammans med en befordrad Steve Bould som ny manager.

Personligen tror jag att ersättaren kommer att såväl sökas som finnas bland de managers som redan finns i Premier League. Kännedom om ligan, dess fotboll och speciella utmaningar, är önskvärd och det ger också en viss form av stabilitet. Chelsea har visat på risken med att söka för många kontinentala profilnamn.

David Moyes är en manager med kopplingar till många klubbar. Här nämns bland andra Chelsea, Man Utd och Man City. Han vore dock inget dåligt alternativ för Arsenal heller, van som han är vid att åstadkomma väldigt bra saker med relativt små medel. Det vore onekligen en manager helt och hållet i Arsenals styrelses smak.

Enbart sett till fotbollen så framstår också Roberto Martinez som en fullt möjlig kandidat. Mycket av hans taktiska upplägg påminner om Arsene Wengers sätt att tänka fotboll, och han har åstadkommit bra saker i ett ständigt utsatt läge med Wigan. Det riktiga höjdarnamnet i sammanhanget vore kanske Michael Laudrup, som gjort succé med Swansea den här säsongen.

Ett på sitt sätt romantiskt och kanske lite oväntat namn vore möjligen å andra sidan Malky Mackay.

:::

Jag är fullt medveten om den ofta framförda uppfattningen att felet i Arsenal inte vilar på Arsene Wenger, utan på Arsenals ägare och styrelse. Enligt den uppfattningen är det alltså inte meningsfullt att prata om nya managers. Men jag har två invändningar mot den uppfattningen.

För det första så är inte situationen i Arsenal så svartvit att det bara är styrelsens fel eller managerns fel. Båda funktionerna sitter i samma båt och Wenger har minst sagt varit en aktiv producent i de beslut och de prioriteringar som Arsenal har gjort genom åren.

För det andra så kommer inte Arsenals klubbstyrelses motiv med sitt ägande att förändras, lika lite som ägandet kommer att förändras inom en överskådlig framtid. Därifrån kommer alltså ingen förändring. Arsene Wenger har visat sig ovillig att ifrågasätta klubbstyrelsens prioriteringar, snarare har han alltså varit med om att forma dem. En ny manager kan driva sin dagordning på ett tydligare och mer fristående sätt.

Men detta faller in först om det värsta inträffar, och Arsenal för första gången på väldigt länge misslyckas med att kvalificera sig till Champions League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Brendan Rodgers utmaning är att rätta munnen efter matsäcken

Det har skojats lite grann med Brendan Rodgers förmåga att även med de mest beska resultat som bakgrund kunna måla upp en väldigt ljus bild utav Liverpools situation och position. Han har kunnat prata om hur fantastiskt laget har spelat under en period i vilken de inte har vunnit en enda ligamatch samt har åkt ur FA-cupen mot Oldham.

Rodgers visade upp goda likheter med Bagdad Bob även efter förra veckans match mot Zenit, där han trots 0-2-förlust menade att Liverpool hade en alldeles utmärkt chans att ta sig vidare till åttondelsfinal. Självklart är det ett resultat som går att vända och naturligtvis måste det vara Rodgers jobb att se möjligheterna, men när all optimism läggs på hög så uppfattas det kanske också lite lätt verklighetsfrånvänt.

Liverpools resultat hemma på Anfield är svåra att få något grepp om. Å ena sidan kan de knäcka lag som Norwich och Swansea med många mål, men å andra sidan likaväl förlora mot motståndare som Aston Villa och West Brom. Ser vi det ena Liverpool så kan de mycket väl gå vidare ikväll. Ser vi det andra så är det respass och auf wiedersehen goodbye.

Liverpools tunga fall har gjort att förväntningarna på laget har blivit något mer realistiska än tidigare. Det finns kort och gott en insikt i klubben och bland supportrarna att det kommer att ta tid att bygga om. Ändå, med tanke på att man i besvikelse sparkade Kenny Dalglish, så måste förväntningarna rimligen vara en markant förbättring från förra säsongens åttonde plats. Men någon sådan har inte kommit.

:::

Brendan Rodgers och Liverpools fokus verkar ligga på spelfilosofi. Tanken är att få laget att börja spela rätt och därifrån ska resultaten börja komma. Men så har inte riktigt blivit fallet.

Det kan naturligtvis bero på olika saker. Dels kan det så klart vara så att spelarna som fanns i klubben när Rodgers tog över ännu inte duger till att spela den fotboll som Rodgers eftersträvar. Dels kanske det också kan vara så att där finns en brist i Rodgers filosofi. Mest sannolikt är det kanske att sanningen ligger någonstans däremellan.

Liverpools spelare och värvningar har diskuterats till leda. Det finns skäl att kritisera en del av dem på samma sätt som det finns skäl att kritisera den slentriankritik som många tillämpar mot dem. Här väljer jag dock att mer specifikt titta på Liverpools taktik och spelfilosofi.

När Brendan Rodgers vill framhäva det positiva med Liverpools spel så kan han fokusera på några enkla statistiska omständigheter. Nämligen att Liverpool har ett bollinnehav per match motsvarande 58,4%, vilket är näst högst i Premier League, och att deras 19,3 skott på mål per match är ligans högsta siffra.

Men. Det visar sig att Liverpools mål och målchanser inte huvudsakligen kommer från långa perioder av eget bollinnehav. De kommer företrädesvis från de lägen när Liverpool genom ett effektivt presspel vinner bollen högt upp i planen. De kommer från individuell skicklighet, antingen om det är genom Luis Suarez dribblingskonster eller skott utifrån från exempelvis Steven Gerrard och Glen Johnson.

Liverpools vinst mot Swansea senast var klubbens första den här säsongen mot en motståndare på tabellens övre halva. Det har visat sig att de gånger Liverpool gjort mål mot en sådan motståndare så har målet föregåtts av som mest fyra passningar. Samtidigt är det bara Swansea i Premier League som stått för fler passningar på egen planhalva än Liverpool.

Offensivt känns det något kontraproduktivt.

Likaså verkar det ha lett till defensiva bekymmer för Liverpool. Liverpool har släppt in elva mål fler den här säsongen jämfört med samma tidpunkt förra säsongen. Ett bidragande skäl till detta är defensiva misstag som en följd av att motståndarna har lyckats sätta press på Liverpools försvar. Med 33 sådana defensiva misstag är det endast Arsenal i Premier League med sämre statistik, och tio av dessa misstag har varit direkta orsaker till mål i baken.

Den extremt passningsbaserade spelfilosofi som Brendan Rodgers företräder syftar kanske inte i tillräcklig utsträckning till att dra nytta av Liverpools styrkor, särskilt nu sedan Daniel Sturridge har anslutit till spelartruppen, men riskerar alltså möjligen att snarare blottlägga lagets svagheter.

:::

På längre sikt kan det mycket väl visa sig att Brendan Rodgers spelfilosofi kommer att vara framgångsrik i Liverpool. Men taktisk idealism måste alltid kompletteras med resultatmässig pragmatism. I ett kortare tidsperspektiv är det helt nödvändigt att Rodgers formulerar sin taktik utifrån det spelarmaterial han har tillgång till, och de styrkor som hans lag besitter.

Om pragmatismen råder ikväll så tror jag Liverpool har goda möjligheter att vända mot Zenit. Om idealismen råder så blir det respass mot ett Zenit som är alldeles för kunnigt för att falla i några direkta fällor. Ligasäsongen har redan fallit offer på idealismens altare, med endast en marginell chans kvar på fortsatt europeiskt cupspel nästa säsong.

Kanske är Liverpools bästa chans på det att vinna Europa League den här säsongen. Men då måste det ikväll till en europeisk cupkväll utav gammalt klassiskt Anfieldsnitt.

:::

Kvällens matcher: Lyon vs Tottenham (19:00), Metalist vs Newcastle (19:00), Liverpool vs Zenit (21:05), samt Chelsea vs Sparta Prag (21:05).

Matchen på Stamford Bridge känns rätt död så här på förhand, men de övriga tre matcherna måste man väl ändå säga lever. Liverpool har naturligtvis en mycket svår men inte omöjlig uppgift hemma mot Zenit, som har 2-0 att gå på från första mötet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vilka är Premier Leagues bästa tacklare?

Alldeles nyligen, på den amerikanska sajten Bleacher Report, såg jag en klassisk sammanställning av vilka de ansåg vara de hårdaste och tuffaste tacklarna i hela Premier League. Där fanns de lätt förutsägbara, som Nemanja Vidic, Martin Skrtel, Lee Cattermole, Craig Gardner, Paul Scholes och så vidare. Inget konstigt med det.

Det som emellertid kändes mycket märkligt med sammanställningen var att det, även om det inte sades rätt ut, likställdes med en uppfattning om vilka spelare som var bäst på att tackla.

Det speglar en rätt märklig syn på tacklingar. Delvis är det kanske just den synen som ligger bakom den tämligen förlåtande syn på vårdslösa och i vissa fall direkt farliga tacklingar som finns inom engelsk fotboll. ”Han träffade bollen” används där som frikort för mer eller mindre allt.

Men om vi går tillbaka till syftet med tacklingar så är det ju faktiskt att vinna tillbaka bollen till det egna laget. Som så är det ju ett viktigt verktyg för ett fotbollslag, såväl defensivt som offensivt. Tacklingar i sig ska alltså inte föraktas, utan kanske snarare beundras, så länge de är bra och korrekt genomförda.

Men vilka är då Premier Leagues just nu bästa tacklare, om vi ser det hela rent statistiskt – alltså inte bara vilka som tacklas mest, utan vilka spelare som vinner tillbaka bollen flest antal gånger relativt antal gjorda tacklingar? Statistiken kommer från Opta och inkluderar spelare som spelat halva säsongen eller mer.

:::

(1)   Davide Santon, Newcastle – 89,47%
(2)   James McArthur, Wigan – 86,67%
(3)   Patrice Evra, Man Utd – 84,75%
(4)   Glen Johnson, Liverpool – 84,13%
(5)   Sebastian Larsson, Sunderland – 82,35%

(6)   Sascha Rieter, Fulham – 82,00%
(7)   Jan Vertonghen, Tottenham – 80,65%
(8)   Leon Osman, Everton – 80,00%
(9)   Ramires, Chelsea – 79,22%
(10) Morgan Schneiderlin, Southampton – 78,41%

:::

Ingen av dessa spelare är kända som någon av Premier Leagues fula spelare, och detta om något visar att tacklingar inte alls behöver handla om hårdhet eller fulhet. Istället är tacklingar ett spelmoment som kräver både teknik, spelförståelse och god beslutsförmåga.

Genomgående för samtliga dessa spelare, utom möjligen Schneiderlin, är att de trots sina framstående tacklingar ändå drar på sig förhållandevis få frisparkar samt gula och röda kort.

Ett intryck är också att spelarna har blivit bättre på att tackla. För några år sedan höll sig de bästa spelarna runt en tacklingsprocent om ca 75-80%, nu handlar det alltså om ett spann mellan 80-90%. Möjligen visar detta på att spelare också har blivit bättre på att inte chansa när det kommer till tacklingar, utan väljer sina tillfällen bättre.

Samtidigt som tacklingsspelet alltså har blivit bättre, så finns det alltså skäl att tro att det också blivit mindre farligt. Och det borde ju kunna glädja alla, oavsett om man utav ren princip tycker om eller inte tycker om tacklingar som sådana.

Slutsatsen är både enkel och upplyftande. Tacklingar behöver inte ha det minsta med fult spel att göra. De som hyllar tacklingar för att de får det att sjunga i benpiporna är med andra ord lika fel ute som de som kategoriskt avfärdar allt tacklingsspel som brutal antifotboll.

:::

Förlust för Arsenal alltså. Och uppgiften att vända på det här i München om några veckor är naturligtvis omöjlig. Vill man vara sarkastisk kan man så klart se positivt också på detta, då det naturligtvis ger Arsenal bättre förutsättningar för att kvalificera sig för nästa säsongs Champions League.

Det är väl så det brukar heta när ett lag åker ur en cup.

Tre mål släppte Arsenal in. Och det var de gamla synderna i Arsenals spel som ännu en gång visade upp sina fula nunor. Ett horribelt försvarsspel kombinerat med ett alltför omständligt uppbyggnadsspel. Arsenal var beroende av en bra början, men de gav aldrig sig själva den chansen. Istället tvingades de kämpa i uppförsbacke mot tyskar med tuppkam.

Men jag förstår inte riktigt det här med att Arsenal skulle ha försökt spela futsal-fotboll. Den kritiken känns lite stereotyp. Spelsättet i sig var inte problemet, det var kvaliteten med vilken det genomfördes.

Tillbaka till det för klubben kanske viktigaste och mest avgörande ligaupploppet under Arsene Wengers tid som Arsenalmanager.

Hur det slutar tror jag kommer att avgöra mycket av svaret på en av frågorna i gårdagens kommentarsfält, nämligen om Arsene Wenger blir kvar som manager för Arsenal eller ej.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre saker som talar för Arsenalseger ikväll

Det finns ett antal rätt klassiska scener i den fantastiska TV-serien The Sopranos där Silvio, en av de centrala gangsterkaraktärerna runt seriens huvudfigur, härmar Michael Corleone från Gudfadernsagan: ”Just when I thought I was out… They pull me back in!”

Det lär vara en inte helt obekant känsla för Arsene Wenger, som igår gjorde en av sina mest hätska presskonferenser under sina 16 år som manager för Arsenal, en konsekvens utav helgens förlust mot Blackburn naturligtvis, men även av spekulationer gällande hans kontrakt med klubben. Wenger måste ha trott att han kanske hade kommit bort från det här mediasurret efter en ovanligt stökig säsongsinledning, men icke.

Men hätskheten påminner också om betydelsen av kvällens match mot Bayern München. För helt plötsligt har säsongen kokats ner till bara benet för Arsenal, där finns nu bara Champions League kvar. Antingen i form utav den här säsongens slutspel, eller i form utav möjligheten att kvalificera sig till nästa säsongs upplaga.

Men vad talar egentligen för att de ska kunna vinna ikväll?

:::

Hemmaplan. Hemmaplan är otroligt viktigt i europeiskt cupspel, det visar statistik och det säger oss våra egna observationer. Matchbilden mellan två identiska lag kan variera fullständigt beroende på vilken arena som är matchens hemvist. Emirates kan vara förstummat ibland, men kan också koka loss riktigt bra vid viktiga tillfällen. Det här är ett sådant, och en bra start för Arsenal kan få tyskarna att känna att himlen håller på att trilla ned ovanför deras huvuden.

Revanschlusta. Arsene Wenger ställde en väldigt klok retorisk fråga på presskonferensen apropå Arsenals möjligheter mot Bayern efter att ha förlorat mot Bradford och Blackburn, på ett ungefär: “Tror ni att Bayern eller Man Utd aldrig har förlorat mot något Division 3-lag?” Det går att se helgens förlust som negativ för kvällens match. Ett annat och väl så troligt scenario är att Arsenals spelare lär vara väldigt sugna på att ikväll visa att vad som skedde i lördags var just bara en tillfällighet.

Matchpsykologi. Om inte alla så åtminstone rätt många förväntar sig att Arsenal inte bara ska förlora utan dessutom förlora rätt stort. Det motsatta gäller Bayern, som inte bara förväntas defilera genom det här mötet utan också vara ett av de lag som ska göra upp om slutsegern. Det ger Arsenal all chans i världen, men också en för dem rätt unik chans, att genomföra den här matchen helt och hållet fria från press. Detta är emellertid en fördel som förutsätter en inneboende tro på sig själva i laget.

:::

Det är tre saker som talar för att Arsenal vinner ikväll, men samtliga förutsätter att Arsenal är fokuserade helt och hållet på den här matchen, inte på matcher som har spelats eller som kommer att spelas. Det gäller samtliga spelare och det gäller också Arsene Wenger. Frågan är då hur man i ljuset av det ska se på måndagens presskonferens.

Var det ett exempel på den klassiska metoden att bygga en siege-mentalitet inför en viktig match eller visar det på att Wenger har låtit resultaten och kritiken komma honom alltför tätt inpå skinnet? Man kan hoppas på det förra men man måste samtidigt se de återkommande försöken till självförsvar som tecken på det senare.

Ingen har vunnit FA-cupen oftare än Wenger. Arsenal har konsekvent gått till semifinal och kvartsfinal i Champions League de senaste åren. Arsenal är poängmässiga ligamästare under säsongens andra halva. Och så vidare. Påståenden som syftar till att försvara och rättfärdiga, men också påståenden som är antingen vinklade eller direkt felaktiga.

Men det är också påståenden som visar på det kanske mer grundläggande problemet, nämligen försöken att konstruera andra parametrar för framgång än att vinna titlar. Det är en form utav värderelativism som i min mening har skadat Arsenal och som fortsätter att skada klubben. Det finns många värden inom fotboll, men i grund och botten går den liksom all idrott ut på att vinna, annars är det inte längre sport.

Ikväll har inte Arsenal råd att glida på målet, matchen mot Bayern måste vinnas.

:::

En fjärde sak som talar för Arsenalvinst ikväll. Klubben har rätt bra spelare också. Det glöms bort ibland, i allt prat om problem utav antingen finansiell eller taktisk karaktär. Någon kan titta på Bayerns laguppställning och tänka att de har ännu bättre spelare, men skillnaderna mellan spelare på den här nivån tenderar att överdrivas.

Det är lag som vinner matcher, inte spelare. Och fotbollsmatcher spelas på gräs, inte på papper.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

George Best, Münchenkatastrofens sista offer

De allra flesta kan nog historien bakom Münchenkatastrofen. Den 6 februari 1958 och Man Utd befinner sig på flygplatsen i München efter att ha spelat en match mot Röda Stjärnan i Belgrad. Planet startar upp igen för den sista sträckan till Manchester, men lyfter aldrig från marken. 23 människoliv släcks i olyckan, och ett helt fotbollslag slås i spillror.

Sju av Man Utds unga spelare dör omedelbart. En åttonde dör några veckor senare i sviterna av sina skador. Det är Duncan Edwards, lagets ledare och stora stjärna. Johnny Berry och Jackie Blanchflower överlever men spelar aldrig mer fotboll. Det här är inte en tid med stora spelartrupper. När Man Utd två veckor senare ska spela en FA-cupmatch mot Sheffield Wednesday så har det färdigtryckta matchprogrammet tomma rutor på uppslaget för Man Utds laguppställning. Det finns helt enkelt inga spelare.

Det är inte bara spelare som drabbas. Åtta journalister som följt med på resan för att bevaka laget delade dess öde. Klubbfunktionärer, medlemmar ur planets besättning och några passagerare. Borta allihopa. Familjer drabbas, och de överlevande tvingas hantera den ångest som uppstår ur frågan varför just de fick leva.

Den som kanske drabbas hårdast är klubbens fadersgestalt, Sir Matt Busby, som rent fysiskt är nära döden vid flera tillfällen efter olyckan. Fysiskt kommer Busby att återhämtas. Men andligen lever såren från olyckans minnen djupt i hans själ tillsammans med känslorna av skuld för att arrogant ha lett sina spelare och sitt lag i fördärvet. Från det arvet skulle han kanske aldrig riktigt kunna komma.

Det var ett arv som skulle komma att skörda ännu ett offer för Münchenkatastrofen.

:::

George Best kom till Man Utd som 15-åring, bara några år efter katastrofen i München. Sir Matt Busby hade lovat att fortsätta sitt värv att spela med talangfulla unga spelare i Man Utd och hade gjort bedömningen att det skulle ta tio år att återigen bygga upp klubben. I det arbetet skulle George Best få en mycket viktig roll.

Best var en bollbegåvning vars like sällan skådats. 17 år gammal debuterade han för Man Utds a-lag mot West Bromwich, och det tog inte lång tid för Busby att göra honom till en regelbunden spelare i laget. Under sin andra säsong som ordinarie spelare, 1964/65, var han en av de bidragande orsakerna till att Man Utd åtta år efter Münchenkatastrofen ännu en gång kunde lyfta ligatiteln som engelska mästare.

George Best var inte ensam i laget. Tillsammans med Bobby Charlton och Denis Law bildade han vad som skulle komma att kallas för ”The Holy Trinity”, den trio spelare som skulle inspirera Man Utd att inte bara fortsätta vinna i England utan till sist också uppfylla Sir Matt Busbys livsverk, att till sist vinna Europacupen och på så vis rättfärdiga minnet av alla de som gått förlorade på flygplatsen i München.

Tio år efter olyckan kom detta ögonblick. Man Utd besegrade Benfica på Wembley och vann som första engelska klubblag Europacupen. George Best spelade en avgörande roll, han gjorde det första målet i förlängningen som i praktiken knäckte portugiserna. Hans egna minnesbilder efter slutsignalen är hur alla spelare i laget springer fram till Busby, alla vet vad segern betyder för honom personligen.

George Best var en spelare i sin tid. Han blev till en symbol under ett årtionde när ungdomen gjorde revolt, och han var kanske den förste engelske spelaren att tilldelas någon form av rockstjärnestatus. Epitetet ”den femte Beatlen” var knappast någon större överdrift.

Under Sir Matt Busbys ledning hade berömmelsen aldrig varit något riktigt problem för Best. Men under åren efter Europacupsegern så sammanföll ett för Best personligt förfall in i disciplinproblem, överdrivet festande och drog- och alkoholvanor med ett förfall av Man Utd som klubb. Matt Busby hade själsligen lämnat klubben redan i Wembleys korridorer och Bests frustration över vad som hände med klubben formade hans livsstil.

De återstående 30 åren av George Bests liv är en tragisk historia av beroende, alkoholproblem, sjukdom och till sist död. Hans liv var dränkt i alkohol, men hans livs frustration hade lärt sig att simma. Han var sin generations främste fotbollsspelare, men blev till ett offer för sin egen och för andras felbara mänsklighet.

:::

Det sorgliga människoöde som George Best utgör är en direkt följd av tragedin i München 1958. Det visar på hur en traumatisk händelse formar inte bara de människor som är direkt drabbade utan vars ringar på historiens vattenyta formar också andra liv.

Det krävdes en enorm viljeansträngning att ens hålla Man Utd vid liv efter Münchenkatastrofen. Klubbstyrelsen var beredd att lägga ner klubben bara veckan efter olyckan. Sir Matt Busby förespeglade sig inte bara överlevnad, utan att förverkliga sina egna och hans gamla spelares gemensamma dröm, att erövra den europeiska cupen. Det var en dröm som skulle kräva en enorm känslomässig insats.

Drömmen besannades, men insatsen räckte bara dit men inte längre. När drömmen väl var uppfylld så fanns inte orken att driva klubben vidare. Den låga som brunnit ihärdigt och drivit klubben framåt i tragedi och uppåt i eufori flämtade helt plötsligt mycket svagt. Det var en avslutning för Man Utd, slutet på en hel tidsera.

:::

Men för George Best var det alls ingen avslutning. För honom var ju det här bara början. Han var 22 år när Man Utd vann Europacupen. När klubben gjorde upp med sin egen historia så gällde hans drömmar naturligtvis framtiden, men i Man Utd fanns inte längre några drömmar. Det var en klubb som då mer än något annat bara önskade att drömlöst sova.

Få saker kan vara mer själamördande än att vara fast i en omgivning som är förtärande snarare än närande av ens egna drömmar. Särskilt om det är den miljö i vilken man är fostrad och känner sig trygg i. George Best fick uppleva det här högst personligen. Någon trygghet skulle han aldrig mer återfinna, hans fasta punkt i tillvaron uppryckt med rötterna.

Känslan är svårfrånkomlig att Man Utd svek George Best. En dvala av självupptaget och retroaktivt sorgearbete skapade tragiska mänskliga konsekvenser för en människa i klubben som befann sig i ett ömsesidigt beroendeförhållande med klubben. Huruvida Man Utd rent känslomässigt hade kunnat göra något annorlunda är inte vi kapabla att bedöma. En sak är i alla fall tydlig.

George Best blev Münchenkatastrofens sista offer.

:::

Kvällens match: Man Utd vs Reading

Man Utd har inte vunnit FA-cupen sedan 2004, snart ett decennium sedan. Det finns sett till spelschemat klara fördelar med att avancera vidare i FA-cupen den här säsongen. Kvällens match mot Reading är viktig för Man Utd, och exakt hur laget hanterar kontrasten mellan Real Madrid i Champions League och Reading i FA-cupen ska bli intressant att se.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tanktömning efter en (sort of) avslutad FA-cuphelg

Det är liksom lite märkligt. Precis varenda gång en engelsk toppklubb förlorar i en cup mot en mindre klubb så kommer sökandet på ”förklaringar” som ett brev på posten.

Toppklubbar i Premier League prioriterar inte FA-cupen heter det då, de är istället helt mållåsta på att kvalificera sig för Champions League. Likaså gäller klubbarna i botten av Premier League, de är naturligtvis på motsvarande vis helt uppslukade av att hålla sig kvar i Premier League. Inget annat.

Detta i en cup vars hela affärsidé är just de mindre klubbarnas möjlighet att slå de större klubbarna. Är det då verkligen så omöjligt att åtminstone först föreställa sig att det kan ha något med rent fotbollsmässiga skäl, att just för dagen så var den mindre klubbens lag bättre?

On any given day…?

Det är ett storklubbscentrerat perspektiv som styr fotbollsmedia och hela dess tankeverksamhet. Om ett resultat inte går med en storklubb så är alltid frågan vad det var som gick fel för storklubben, men ytterst sällan eller aldrig frågar någon vad den mindre klubben gjorde rätt. Delvis kanske för att fotbollsmedia vet vilka som framför allt tittar och läser.

Det är naturligtvis på sitt sätt nedvärderande mot den mindre klubben.

Det finns dessutom flera tankemässiga kullerbytor i det där perspektivet. Om vi som exempel ser på Arsenals lag i gårdagens match mot Blackburn, så var naturligtvis det laget mer än väl kompetent att besegra Blackburn på hemmaplan. Så om Arsene Wenger ställer ut ett lag som ska vara kompetent nog att klara uppgiften, hur kan man då indirekt kritisera honom för att inte prioritera uppgiften?

Är det ett perspektiv som håller empiriskt? Tja, under hela Premier League-eran, som omfattar Champions League-epoken, så är det endast vid två tillfällen som någon klubb utanför de fem-sex traditionella engelska storklubbarna faktiskt har vunnit FA-cupen. Jag skulle påstå att ”skrällarna” var fler förut.

Ser vi bara till den här omgången så var det så klart Blackburns vinst mot Arsenal som lockade fram dessa resonemang, tillsammans med att ett antal lag under Premier League fortsatt var kvar i cupen.

Men det var också en omgång i vilken Chelsea, som krigar om Champions League, öste på mot Brentford. Man City, som krigar om ligatiteln, ångade loss mot Leeds. Everton, som har god chans på Champions League-plats, sparade inte på krutet mot Oldham. Wigan, som alltid indraget i en nedflyttningsstrid, vilade inte på hanen borta mot Huddersfield.

Men en enda match och ett resultat tillåts forma bilden av en hel cup, bara för att det råkar vara det mest uppseendeväckande resultatet. Men FA-cupen lever vidare, trots att storklubbarna åker ut.

:::

Punkter från helgen

Olika scenarios för Leeds och Blackburn den här helgen. Två klubbar med seriösa ägarproblem, eller åtminstone oklara situationer, där Leeds situation om något förvärrades efter att ha blivit förintade på Etihad. Blackburn å andra sidan får minst sagt med sig något positivt efter skrällsegern på Emirates, och Michael Appleton är kanske den förste managern under Venkys som får inleda med något positivt. Neil Warnock å andra sidan hintar om dunkla göranden i Leeds.

Lutons saga tog slut mot Millwall. Det var liksom aldrig något snack om saken, Millwall hade gjort sin hemläxa, och den här gången till skillnad från 1985 så var det spelarna snarare än klubbens supportrar som var mest aggressiva.

Tungt resultat för Arsenal som knappast behövde den här knäppen på näsan inför veckans möte med Bayern München. Arsene Wenger såg mer eller mindre askgrå ut efter matchen, och det var naturligtvis ett tungt slag för honom. Tillika första gången under hans tid som manager som Arsenal förlorar i FA-cupen mot ett lag från en lägre division.

En märklig blandning är vad som i grova drag återstår av FA-cupen. Dels de absoluta toppklubbarna i Premier League, och därefter ett märkligt högt antal lag under Premier League, kryddat med några av nedflyttningskandidaterna som ändå verkar satsa friskt på FA-cupen. Inga riktiga mönster har framkommit i den här upplagan av FA-cupen som jag ser det.

TV10 och Viasat kan dock hålla tummarna, det finns ju fortfarande potential för några riktiga supermöten.

:::

FA-cupens sjätte omgång:

Oldham/Everton vs Wigan
Man City vs Barnsley
Man Utd/Reading vs Middlesbrough/Chelsea
Millwall vs Blackburn

Om inte Middlesbrough och/eller Reading ställer till med något så vankas det alltså en rackarrökare till kvartsfinal. I så fall är det andra gången den här säsongen som Man Utd och Chelsea ställs mot varandra i cupspel. Och ännu en chans för Alex Ferguson och Rafa Benitez att träffas och prata gamla minnen.

Man City kan inte precis klaga på lottningen. Inte Barnsley heller, om vi ska följa den finansiella lottningslogiken.

Tre bortamatcher i rad har Wigan tvingats genomlida i FA-cupen. Nu blir det en till, mot antingen Oldham eller, mer sannolikt, Everton. Wigan kan inte vara helt nöjda med lottningen den här säsongen.

Millwall och Blackburn borde väl dock mysa. Något utav en shootout om vilka som tar sig till semifinalerna och Wembley, och det är naturligtvis en upplevelse i sig. Millwall var ju i FA-cupfinalen 2004 och något säger mig att de inte skulle ha något emot att göra ännu ett besök.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wigan är FA-cupens fula ankunge

Hur ska vi egentligen se på till exempel Huddersfields lottning till den här omgången av FA-cupen?

Å ena sidan måste vi ju konstatera att en lottning mot Wigan på hemmaplan får anses som en klar vinstchans för de allra flesta lägre rankade klubbar i The Football League. Det representerar alltså en god chans att ta sig vidare till nästa omgång.

Å andra sidan så är det förvisso Premier League-motstånd, men alls ingen motståndare som väcker något som helst särskilt intresse vare sig från egna supportrar eller från TV-bolagen.

Samma resonemang är naturligtvis möjligt att tillämpa på andra klubbar aktiva i den här omgången som MK Dons, Barnsley, Millwall och Luton. Oldham, Leeds och Brentford kan väl sägas ha dragit vinstlotter i någon mening i det här sammanhanget.

Men har då nitlotten tillfallit Huddersfield?

:::

Man kan så klart föreställa sig scenen i Huddersfields klubblokaler i samband med att lottningen av den femte omgången ägde rum.

Efter att ha fått utstå två raka lottningar mot andra klubbar från The Championship, svårt motstånd utan någon direkt publikeffekt, i form av först Charlton och därefter Leicester, så ska nu nästa motståndare lottas fram, och kvar i tunnan finns bollar som bland annat tillhör Man Utd, Chelsea, Liverpool och Man City.

Och den kollektiva suck av likgiltigt missnöje som förmodligen utbryter när kvällens gästlottare plockar fram Wigan Athletic.

:::

På sätt och vis är det naturligtvis lite synd om Wigan. Det är trots allt en klubb som spelat i Premier League i snart ett decennium. Det är en klubb som jag upplever att många gillar, men få respekterar.

Kan det bero på att Wigan för inte så särskilt länge sedan var en klubb bland alla andra nere i The Football Leagues katakomber?

Att det är en inte särskilt anmärkningsvärd klubb som utan Dave Whelans ekonomiska stöd aldrig nått dit de nu befinner sig?

Eller beror det på att det är en klubb som i stor utsträckning saknar en lokal supporterbas?

:::

Men i den moderna fotbollens FA-cup så finns det två sätt att värdera en lottning. Antingen en ”lätt” lottning som gör det sannolikt att gå vidare. Eller en lottning som medför ekonomiska fördelar.

Exakt vad en klubbs styrelse och ordförande väljer i det avseendet är heller inte helt klart.

Det hela kan tas ett steg längre. Om t ex Mansfield skulle leda med 1-0 hemma mot Liverpool i en cupmatch så är jag rätt övertygad om att Carolyn Radford, Mansfields VD, har i alla fall blandade känslor. Att en del av henne vill att Liverpool ska kvittera och att det blir ett omspel på Anfield.

De båda klubbarna delar ju nämligen lika på biljettintäkterna. Och ett nästintill fullsatt Anfield är så klart guld värt för en klubb som Mansfield.

Samtidigt dör ju dock en del utav fotbollens själ.

:::

Det är bland annat därför det finns så goda skäl att verkligen glädjas över de cupframgångar som klubbar som Bradford, Swansea, Luton, Macclesfield och Huddersfield har haft den här säsongen.

En del säger att det visar på hur cupspelet är alltmer på utdöende. Ett perspektiv jag menar är helt och hållet storklubbsorienterat, där fotbollen definieras utifrån den dominerande elitens villkor.

Själv menar jag att det är framgångar som återigen visar på det beständiga fotbollsmässiga värdet i de engelska cuperna. En chans för alla att skriva in sitt eko i den engelska fotbollshistorien.

Till och med för Wigan. Som, även om de betraktas som cupens fule ankunge, fortfarande har möjligheten att på Wembley inta svanskrud.

:::

Dagens matcher: Chelsea vs Brentford (13:00), Man City vs Leeds (15:00), samt Huddersfield vs Wigan (17:55).

Chelsea spelar omspel I fjärde omgången och kommer vid vinst att möta Middlesbrough på bortaplan den 27 februari. Söndagens godbit är troligtvis Lancashire mot Yorkshire på Etihad, samtidigt som Wigan har en klurig uppgift framför sig borta mot Huddersfield.

I en fullständig brist på respekt för FA-cupens helighet så spelas det också en ligamatch under dagen. Klockan 16:00 drabbar Liverpool och Swansea samman på Anfield.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

FA-cupen visar Luton på möjligheterna och drömmen om en ljusare framtid

Det finns de fotbollsfans som gnäller över att världen och universum är mot deras egna klubbar, och så finns det de fans som håller på Luton och som har goda skäl att verkligen tro det. För Luton Towns öde är ett av den moderna engelska fotbollens mest makabra.

Allt var som en dröm för några decennier sedan. Under tio år från början av 1980-talet till början av 1990-talet spelade Luton regelbundet i Englands högsta division, den gamla Division One, och kronan på storhetstiden kom i och med segern i Ligacupen 1988. Men säsongen 1991/92, det vill säga precis innan Premier League formades, så var det roliga slut för Luton, som åkte ner i The Championship.

De höll sig kvar i The Championship några år för att sakta men säkert falla nedåt i det engelska ligasystemet till den fjärde divisionen, det vill säga det som idag är League Two. Ett återtåg inleddes som såg Luton återvända till The Championship, och med gott hopp om framtiden.

Därifrån skulle allt barka käpprätt åt helvete. Klubbens finansiella kaos och organisatoriska anarki skulle till sist komma ifatt dem. Under tre raka säsonger degraderades Luton tre divisioner för att till sist landa där de nu befinner sig, i the fiery pits of hell mera känt som The Conference.

Oegentligheterna i klubben såg till att Luton under två säsonger på rad fick totalt 40 poängs avdrag i ligaspelet. Något som naturligtvis visade sig helt omöjligt att hämta igen. Klubben var bland annat skyldiga skattemyndigheten cirka £3m och de hade att svara på sammanlagt 55 anklagelsepunkter från FA gällande felaktigheter i samband med spelarvärvningar.

Och trots tre raka framträdanden i playoff-finalen i The Conference, för uppflyttning till The Football League och League Two, men på grund av tre lika smärtsamma förluster i dessa finaler, så harvar Luton vidare i The Conference, i förhoppning om bättre tider.

:::

Den här vintern har Luton börjat se bättre tider igen. Det har sannerligen inte varit någon vinter av missnöje. Men det är först och främst i cupspelet som Luton har haft sina framgångar. I ligaspelet harvar klubben vidare i kampen runt playoff-platserna.

Om matcherna i januari under senare år inte har känts så väldigt upphetsande för en Lutonsupporter så kan de sannerligen inte klaga det här året. FA-cupen har bjudit på två stora motståndare i tredje respektive fjärde omgången i Wolves respektive Norwich.

Att Luton skulle kunna skrälla till hemma mot Wolves var kanske inte fullt otänkbart, givet Wolves då rådande form. Mycket riktigt blev det också en vinst, och Wolves manager Ståle Solbakken var kort efter den matchen inte längre Wolves manager.

Uppgiften som Luton stod inför efter det var däremot av sådan karaktär att många ansåg den helt omöjlig. Norwich på bortaplan, vid tillfället 84 platser högre än dem i seriesystemet, men en hård arbetsinsats, med heroiskt försvarsspel kröntes av att inbytte Scott Rendell i 80:e minuten gav Lutons spelare och supportrar en enkelbiljett till paradiset.

Där väntar alltså idag, på hemmaplan, Millwall. Återigen en motståndare som är massiv favorit. Men räkna inte bort Luton, som har haft en förmåga att höja sig med ögonblicket den här säsongen.

:::

Kanske är FA-cupen också något utav en vilopaus eller ventil för Luton, som är vana vid att spela under stor press i ligaspelet. I FA-cupen är det istället de som är underdogs, som kan slå ur underläge.

Lutons spelare och ledare har arbetat under svåruthärdliga förhållanden i flera år nu, där fansen fortfarande ser lagets plats som högre upp i systemet och är vana vid motståndare som Sunderland, Birmingham, West Ham och Wolves på regelbunden och veckovis basis. Ambitionen och kraven har alltid varit att Luton återigen ska vandra uppåt i seriesystemet.

Ett massivt favoritskap kan dock kväva likaväl som inspirera. Och Luton Town har haft svårt att infria dessa förväntningar. Något som naturligtvis sats på sin absolut mest grymma spets i de tre raka playoff-finaler som Luton följaktligen också förlorat.

En genom straffläggning mot AFC Wimbledon. Och den senaste genom ett helt felaktigt godkänt offsidemål för motståndarna York.

Där ligaspelet är fyllt av krav för Luton så är alltså FA-cupspelet istället fyllt av drömmar och möjligheter. Frågan är om dessa drömmar bär hän ända till kvartsfinalerna.

:::

Dagens matcher: Luton Town vs Millwall (13:45), MK Dons vs Barnsley, Arsenal vs Blackburn, samt Oldham vs Everton (19:00).

Oldham har chanson att skrälla igen mot ett lag från Merseyside. De har naturligtvis positiva minnen med sig från matchen mot Liverpool, men det var ju också en match som rimligtvis bör ha varit en varningsflagg för Everton. De lär knappast bli fångade med byxorna nere.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktiktavlan: Betydelsen av ett starkt kantspel

Kantspelet är dött säger de som har förstått och låtit sig förtrollas av kanske framför allt Barcelonas centrala passningsmönster. Man kan säga att det på sitt sätt är en lika fundamentalistisk fotbollssyn som en gång den av Egil ”Drillo” Olsen framförda uppfattningen att om ett lag inte fått till ett avslut efter som mest tre passningar så kunde de lika gärna ge bort bollen till motståndarna.

Det är en uppfattning som förmodligen växt fram ur 4-2-3-1 och dess många olika varianter, där fokus och tonvikt ligger på att ha många spelare centralt i planen. Detta spelsystem kompletteras av att det framför allt då är ytterbackarna som förväntas bidra med bredd till laget.

Men kantspelet förblir betydelsefullt och då kanske inte minst inom engelsk fotboll. Delvis genom en form av tradition, det är helt enkelt en del utav engelsk fotbollskultur. Men det har också visat sig vara ett konkret taktiskt grepp som den här säsongen har gett Man Utd ett svårupphämtat grepp om den engelska ligatiteln.

Det konkreta påståendet har tagit fast form i Man Utds båda möten mot deras båda toppkonkurrenter den här säsongen. Vinsterna mot såväl Chelsea som Man City grundlades och byggde till stor del på att Man Utd ytterst medvetet exploaterade ett offensivt kantspel, framför allt längs högerkanten, och därmed fick ett övertag på sina motståndare.

:::

Men vad är det då som faktiskt gör kantspelet viktigt? I en tidigare taktikblogg pratade jag ju om hur Stoke medvetet centrerade sitt försvarsspel och medvetet ”gav bort” kanterna.

Dels finns det en direkt effekt med ett kantspel då det är en konkret form utav anfallsmetod. Inlägg längs marken eller i luften mot spelare som finns i eller är på väg in i straffområdet är och har länge varit en effektiv anfallstaktik, eftersom det tvingar flrsvaret att täcka upp situationer som i viss mening uppstår bakom dem. Det ger dem mindre tid att först reagera och därefter agera.

Dels så tvingar det motståndarförsvaret att sprida ut sig över en större yta, för att täcka upp de inlägg som följer. Det i sin tur ger mer utrymme centralt, och kantspelet kan på så vis ses som ett schackdrag ägnat åt att luckra upp ett centralt och lågt liggande motståndarförsvar.

Dels är det en anfallsmetod som sätter stor press på ytterbackarna, särskilt om såväl yttermittfältare och ytterback dubblar upp längs kanten. Det kan tvinga motståndarna att låta en av sina centrala mittfältare ta steget ut mot kanten för att ge understöd. Det har såväl ett defensivt som offensivt värde. Defensivt då det försvårar motståndarnas egen speluppbyggnad. Offensivt då också det är något som ger mer utrymme centralt.

:::

Om vi rör oss från teori till praktik så är det också möjligt att se hur många lag hamnar i svårigheter just på grund utav ett bristfälligt kantspel.

Arsenal var länge det centrala spelets okrönta kungar inom engelsk fotboll. Så till den grad att där inte verkade finnas något realistiskt alternativ och som en följd så blev det också tämligen lätt att förutse och kanske också att försvara sig mot det spelet. Arsene Wenger har sedan dess rört sig mer mot ett mer vidgat spel men inläggskvaliteten håller fortfarande inte tillräckligt hög klass.

Man City hade en enastående offensiv utdelning förra säsongen, något som till sist mer än något annat vann dem ligatiteln. Men mot slutet av säsongen, och definitivt under denna, så har motståndarförsvaren börjat komma på nyckeln till sättet att försvara sig mot dem. Centrera. Av det enkla skälet att Man City alltid vill komma in centralt i banan i sina offensiva initiativ.

Liknande kan sägas om Chelsea under de senaste säsongerna, där laget stundtals kunnat se helt briljant ut, för att vid andra tillfällen se offensivt tämligen impotenta ut när de om och om igen försökt komma igenom ett tätt packat och centrerat motståndarförsvar. Chelsea har framför allt saknat ett offensivt vapen på högerkanten, där Branislav Ivanovic aldrig riktigt blivit en ytterback i just det avseendet.

:::

Å andra sidan kan vi se de lag som under de senaste säsongerna har haft stora framgångar med ett effektivt och väl utvecklat kantspel. Till dem hör bland andra Tottenham, Swansea och Southampton.

Dessa klubbar, tillsammans med Man Utd, visar att ett väl genomfört kantspel kan vara en avgörande konkurrensfördel i Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Om cupspelets särställning i England

Det pratas ju ibland om en skiljelinje mellan å ena sidan modern fotboll och å andra sidan gammal fotboll. Inte sälla utgör Premier League någon form av symbolisk gräns i det avseendet. Kanske är denna linje som allra tydligast manifesterad i den ständigt pågående dragkampen i England mellan cupspel och ligaspel.

Cupspelet har sedan den organiserade fotbollens begynnelse i England haft något utav en särställning. Ett skäl till det är naturligtvis att det var FA-cupen som var den första nationella turneringen för klubblag, tillika världens äldsta turnering för just klubblag, grundad 1871. Först 17 år senare startades The Football League som därefter utvecklats gradvis fram till dagens ligasystem i England.

Det har alltid funnits ett bestående värde i just cupspel i att den uppfattas som den mest meritokratiska och jämlika formen av fotboll. Det är en tävlingsform där allt avgörs på planen, under en enda match och på en given lördag kan vilket lag som helst besegra alla motståndare. Över en lång ligasäsong är detta, till stor del på grund av ekonomi och historia, om inte omöjligt så i alla fall ytterst osannolikt.

Alla kan också delta i till exempel FA-cupen. Alla från världens största klubbar till små kvartersklubbar i lokala samhällen.

FA-cupen är naturligtvis den cup som har mest historia, då den är mycket äldre. Men också Ligacupen lyckades till sist få status även den. The Football Leagues syn på det inhemska cupspelet och dess betydelse illustreras kanske av att ett skäl till att Ligacupen grundades var att utgöra ett alternativ till den då nyss startade Europacupen. Naturligtvis ett helt hopplöst projekt.

:::

Tyngdpunkten mellan cupspel och ligaspel har gradvis förskjutits över åren, till dess att alltför många numer ser cupspelet mest som ett störningsmoment, ett inte alltför nödvändigt ont. Men var och när började egentligen den utvecklingen?

Ett sätt att se på det var att Europacupens framväxt under 1950-talets andra halva utgjorde ett första steg i den riktningen. Den europeiska fotbollen gav upphov till andra och nya drömmar, det stimulerade helt enkelt publikens fantasi och nyfikenhet på ett helt annat sätt. En klubb kvalificerade sig till Europacupen genom ligan, och därmed fick ligan en helt ny betydelse för samtliga klubbar.

Naturligtvis har detta förstärkts och utvecklats i och med grundandet av Champions League i början av 1990-talet. Nu var det inte längre bara prestige och romantik som stod på spel, utan en väsentlig del utav en klubbs möjliga intäktsbas. Ett helt nytt incitamentssystem utformades där framskjutna placeringar i ligaspelet har blivit det mest betydelsefulla av allt.

Delvis sammanfaller detta med samhällsutvecklingen i stort. Det engelska cupspelet har aldrig varit starkare än under framväxten av den vänsterrörelse som präglat stora delar av 1900-talet fram till och med 1970-talet. Jämlikhet och rättvisa. Men högervindar började blåsa under 1980-talet, marknadsliberalismen fick sitt genombrott och i dess led kom avregleringar av alla de slag.

Inte heller fotbollen stod fri från en tilltagande kapitalism.

Kanske är det möjligt att i detta se en den engelska fotbollens motsättning mellan kultur och natur. Kulturen och dess värden bevaras inte minst av journalistkåren, ett skrå ofta och av hyfsat naturliga skäl präglat av vänsterideal. Cupromantiken blommar här. Men fotbollens natur är densamma som alla andra samhällssfärer, att i största möjliga mån söka sin egen vinning och bevara sitt eget särintresse.

:::

Men trots denna utveckling så förblir cupspelet mycket prestigefullt i England, och en cupfinal på Wembley ger fortfarande högtidskänslor. Det är kanske inte som det en gång var, men det är för den sakens skull inte illa.

Mer än någonsin kan man kanske dessutom säga att det engelska cupspelet representerar alla klubbars möjlighet att vinna en stor titel inom den engelska fotbollen, och därmed höjden av meritokrati. Vem hade till exempel inför säsongen trott att Bradford skulle vara en enda match ifrån att vinna Ligacupen och spela i Europa League?

Men på längre sikt är det förmodligen helt nödvändigt att på ett bättre och mer konkret sätt koppla samman de engelska cuperna med samma system av incitament som nu präglar ligaspelet. En cupvinst måste ge påtagliga finansiella och materiella fördelar.

:::

Tankar inför helgens FA-cupomgång. Som nu äger rum ända in på sena måndagen. Ännu ett tvärsäkert tecken på den moderna fotbollens förfall, naturligtvis.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Väl godkänt för Man Utd

Det var ju en alldeles… förskräcklig och fantastisk match på en och samma gång.

Resultatet glädjer naturligtvis alla som av någon anledning sympatiserar med Man Utd. 1-1 var bättre än de flesta kanske fruktat, och som oavgjort resultat betraktat så är ju 1-1 alltid bättre än 0-0. Det är alltid viktigt att ha skyddet av ett bortamål med sig till returen.

Annars gladde också spelet. Borta var den överdrivna försiktigheten som präglat Man Utd under flera år i det europeiska cupspelet. Real Madrid var naturligtvis en svår motståndare, och lyckades pressa tillbaka Man Utd, men där fanns ändå alltid en ambition i Man Utds spel.

Det gav dem ett bortamål. Och kanske en behövlig dos av självförtroende.

:::

Men returen blir alls ingen lätt uppgift.

Hemmaplan är så klart alltid mer bekvämt en fientlig atmosfär på bortaplan. Men det som är Real Madrids styrkor i sitt offensiva spel kan också komma mer till sin rätt på bortaplan, med ett Man Utd som kanske går ut till den matchen med en mer öppen inställning.

Bortamålets taktiska fördel kan här få betydelse. Det är Real Madrid som måste göra mål. Man Utd behöver inte jaga matchen, i alla fall inte inledningsvis.

:::

Om Man Utd.

Några storslagna spelarinsatser ikväll. Rio Ferdinand gav ännu ett i mängden av befintliga argument om varför det här med “footballing reasons” för att hålla honom utanför landslaget är det dummaste hittepået sedan något ljushuvud kom på idén med vegetarisk lasagne.

Phil Jones och Jonny Evans, mycket starka jobb.

David De Gea. Kanske behövde han komma tillbaka till spansk mark för att till sist få någon upprättelse, eller i alla fall en form av erkännande. Om någon undrar varför det finns Man Utd-fans som ändå är rätt nöjda med pojken så var väl det här matchen som gav svaret.

:::

Om Real Madrid

Fantastiskt starkt mittfält. Men anfallet sviker. Om det bara är Cristiano Ronaldo som blir faran så riskerar Real Madrid bli lättlästa, ikväll kompletterade inte anfallarna honom. De måste höja sig till returen.

Som en konsekvens såg det också ut som om fantasin och idéerna till sist tröt för Real Madrid. När de inte lyckades knyta upp matchens gordiska knut så lyckades de heller inte hitta ett sätt att bara hugga den mitt itu.

Det här var inte ett resultat som José Mourinho önskade ha med sig till Old Trafford.

:::

Och tja. Alex Ferguson pratade inför matchen om detta som ett test för hans nya Man Utd-bygge. Man får väl säga att de kom ifrån det med väl godkänt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd måste våga och värdera för att kunna vinna

Det har kallats för århundradets match. Och onekligen är det ju ett supermöte mellan två av jordens allra största fotbollsklubbar. Real Madrid mot Man Utd, det finns historia bakom det mötet.

Tre gånger har de båda storklubbarna stött på varandra i europeiskt cupsammanhang. 1968 i semifinalen av gamla Europacupen, samt 2000 och 2003 i kvartsfinalen av Champions League. Gemensamt för samtliga dessa möten är att de har fått en tämligen påtaglig betydelse för åtminstone engelsk fotboll.

1968 utspelade de båda klubbarna i semifinalen vad många ansåg vara den moraliska finalen. Man Utd hämtade upp ett tungt underläge under matchen på Bernabeu till 3-3 och gick därefter vidare till finalen på Wembley mot Benfica. Det var tio år efter Münchenkatastrofen, Matt Busby sökte efter någon form av upprättelse och absolution, och Man Utd blev den första engelska klubben att vinna Europacupen.

2000 var Man Utd regerande mästare i Champions League efter den förra säsongens hejdlösa offensiv och dramatik. Ambitionen var att inleda en period av dominans i det europeiska cupspelet, en gyllene dröm som Real Madrid smulade till sandkorn. Real Madrid utmanövrerade Man Utd fullständigt och grundlade därmed ett taktiskt paradigmskifte hos Alex Ferguson och Man Utd, som i det europeiska spelet skulle överge sin flärdfulla offensiv för en betydligt mer kontrollerad defensiv.

2003 hade Man Utd blivit förintade på Bernabeu i den första matchen, men ändå givits en livlina genom en reducering av Ruud van Nistelrooy. Returmötet blev en explosiv affär, med böljande spel, mängder av mål och en fullständig uppvisning av Ronaldo. På Old Traffords läktare den kvällen satt en viss Roman Abramovich och bestämde sig enligt sägnen där och då för att köpa en engelsk fotbollsklubb. Resten är levande historia.

Tio år senare är kanske därför frågan: Vad kommer att hända nu?

:::

Visst är det en stor match för Man Utd, men det är samtidigt också en förtvivlat svår match. Om det i den här världen lär finnas en enda riktigt ordentlig mardrömsmotståndare för Man Utd just nu så är det förmodligen just Real Madrid.

Det finns taktiska skäl för detta. Real Madrid är ett lag som är kompetent i att ligga och försvara sig djupt och samtidigt kontraslå blixtsnabbt med hisnande kvalitet i avslutningarna. Just den typ av spel som, sett till deras dokumenterade defensiva svagheter, passar Man Utd alldeles särskilt illa. Ett Real Madrid får inte ges ytor, men Man Utd har varit alldeles för snälla med att släppa till just ytor den här säsongen.

Det finns också mer strategiska skäl. För även om Champions League är högprioriterat för Man Utd så är ligan den absolut främsta målsättningen den här säsongen, precis som alla säsonger. Och titelstriden med framför allt Man City rullar vidare. För Real Madrid är läget det helt omvända. Ligan är körd för dem, och klubbens absolut främsta målsättning, och numer enda fokus, är just Champions League och deras tionde seger, la decima. De har kunnat ladda och koncentrera, planera och förbereda för endast detta möte i mer än en månad.

:::

Man Utds taktiska huvudfråga är naturligtvis hur i hela friden de ska kunna stoppa deras egen före detta spelare, Cristiano Ronaldo, som fullständigt öser in mål och vars enda möjliga överman i världen är Leo Messi. Kanske finns där två områden att jobba på.

Dels är det möjligt att sätta en specialspelare på honom och därigenom försöka isolera honom på planen. Man Utd hintade om en sådan taktik i helgens ligamatch mot Everton, där Phil Jones fick till uppgift att plocka bort Marouane Fellaini ur matchen. Det gick alldeles utmärkt, men mot en spelare som Ronaldo så behöver Jones också understöd.

Dels är det möjligt att försöka störa bolleveransen till Cristiano Ronaldo. En sådan taktik bygger på ett presspel på Real Madrids spelfördelare och främsta passningsspelare, företrädesvis då Xabi Alonso. Det blir en nog så viktig uppgift för mer defensivt jobbande offensiva spelare. Det kommer inte att förhindra samtliga passningar till Ronaldo, men kan i alla fall leda en bit till att minimera den potentiella skadan.

:::

Det är omöjligt att komma ifrån att kvällens match, precis som cupmötet i sin helhet, är ett styrketest och en värdemätare för Alex Fergusons nya lagbygge. På sätt och vis är det också en form utav nystart från förra säsongens debacle. Man Utd har visat sig ha ett konkurrenskraftigt lag för Premier League, men hur ser det egentligen ut på den europeiska arenan?

Det finns med andra ord många frågor inför kvällens match. Svaren är inte givna och därtill omöjliga att känna till på förhand. De beror nämligen till stor del på Man Utd och Alex Ferguson själv. Hur ställer han upp i Champions Leagues slutspel, håller han fast vid den här säsongens modiga offensiv eller återgår han till tidigare säsongers försök till säkerhetsspel och allmänt riskminimerande?

Från varje teori med måttfullhet, är kanske i slutänden den mest konstruktiva planen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Pris och prestation i Premier League

Som lite extra godis så här framåt kvällen så kan ni ju suga lite på den här grafkaramellen, levererad av Ed Thompson på sajten financialfairplay.co.uk – som visar på hur olika klubbar presterar baserat på vad de betalar för denna prestation i form utav totala löner.

:::

:::

Lagen som “överpresterar”: Everton, Man Utd, Norwich, Southampton, Stoke, Swansea, Tottenham och West Brom.

Lagen som “underpresterar”: Arsenal, Aston Villa, Chelsea, Liverpool, Man City och QPR.

Och som också Ed Thompson själv kommer fram till, den stora slutsatsen är kanske att det inte bara är frågan om att ha pengar, utan också om hur man använder pengarna. Något som uppenbarligen är giltigt i båda riktningarna; de överdrivet spendersamma såväl som de överdrivet sparsamma.

Tankar?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens fysiska lagbundenhet

Man kan ibland nästan få intrycket att det är något positivt med att en klubb har många skador. Det är ju en väldigt behändig ursäkt varje gång det egna laget inte riktigt presterar så som det är tänkt: ”Ja, men det beror ju på vår långa skadelista!” Det är nästan så att supportrar från alla läger tävlar om vilken klubb som har mest skadade, som om det låg någon prestige i detta dystra faktum.

Nåja, skämt åsido. Men det här med skadelistor är ändå en förhållandevis intressant historia. För även om det inte är fullständigt glasklart, så är det ju ändå så att vissa klubbar tenderar att befinna sig i toppen, eller kanske snarare botten, av sådana där listor tämligen regelbundet. Något som säkert till stor del beror på att storlagen har större spelartrupper, och därmed också troligtvis fler skadade, men som kanske också har i alla fall något att göra med skillnader i grad av skadebenägenhet.

För någon dag sedan publicerade Daily Mail en för mig rätt intressant artikel där Robin van Persie berättade om hur han utvecklats fysiskt sedan hans flytt från Arsenal till Man Utd. Mer muskler, tyngre och starkare, kort och gott i bättre fysisk form än förut. Det var intressant att läsa eftersom det ju ibland diskuteras exakt vad det kan tänkas bero på att vissa klubbar av någon anledning alltid verkar få spelare skadade, samtidigt som andra klubbar verkar klara sig relativt bra.

Det var en artikel som fick mig att tänka att det möjligen kan tänkas bero på olika approacher när det kommer till fysik, det vill säga fysisk träning och utveckling.

:::

“I haven’t [sic] been spending more time in the gym lifting weights, I have got myself super-fit and as a result I am both heavier and stronger. It means I am stronger in battles with defenders, but I also feel like I am in the best condition of my life.”

Efter att ha last den första meningen några gånger för mycket så landar jag i att dess andra ord rimligtvis måste vara “have” och inget annat. Hur som helst är innebörden att van Persie sedan sin flytt har flyttat tonvikten i sin träning mer åt det fysiska hållet. Han tillbringar mer tid i gymmet nu än tidigare, och han har byggt på sig.

Det sägs naturligtvis inte rent ut, men mellan raderna måste man anta att det inte läggs samma fokus på den här typen av fysisk träning i Arsenal. Det kan så klart finnas individuella förklaringar till detta, ett personligt val av Robin van Persie, men det finns också goda skäl att tro att det är något som kan vara systematiskt i Man Utd då det är fler spelare i den klubben som synbarligen musklat upp sig sedan de kommit till klubben.

Exemplen är många. Av nuvarande spelare har bland andra Rafael Da Silva, Luis Nani, Antonio Valencia och Anderson samtliga synbarligen blivit både större och starkare. Cristiano Ronaldo utsattes eller utsatte sig själv för stenhård fysisk uppbyggnadsträning, och en anledning till att han blev så väldigt bra i Premier League var att han rent fysiskt kunde stå emot försvararnas allt mer brutala metoder.

Det är inte alla tekniskt talangfulla spelare som har mäktat med detta, José Antonio Reyes är kanske ett bra exempel i sammanhanget. Därmed är vi tillbaka i Arsenal, som alltså är en av de klubbar som mer eller mindre alltid befinner sig högt upp, om inte högst upp, i dessa så kallade skadelistor.

Att det är en skillnad i fysisk intensitet på Arsenals träningar kan läsas mellan raderna i artikeln om Robin van Persie, men det stämmer också överens med andra vittnesmål efter att de lämnat klubben. Gael Clichy till exempel sade sig ha blivit förvånad över hur hårt det tacklades på Man Citys träningar.

Det finns också något intuitivt i detta. Arsenals och Arsene Wengers filosofi är extremt tekniskt orienterad, det är ingen tillfällighet att han så ofta pratar om just ”technical quality”, och till viss del går det ju att hävda att det också syns på de spelare som värvas till klubben. Hårdraget kan man ju säga att det verkar som om Wenger söker spelare med liknande tekniska och fysiska egenskaper till egentligen planens samtliga positioner.

Det känns på sitt sätt lite märkligt. Dels just för att Arsenals långa skadelista möjligen skulle kunna tänkas leda till en annan behovspecifikation. Dels för att det i Premier League förmodligen är viktigare än i de flesta andra ligor med goda fysiska egenskaper, på grund av spelets mer fysiska karaktär.

Ett större energiläckage i Premier League än i övriga ligor ställer större krav på spelarnas fysiska förmåga till återhämtning. Det är också så att för klara av alla typer av motstånd så behöver spelarna vara så fysiskt starka att de kan gå in i det fysiska spelet med auktoritet och självförtroende. Det finns förmodligen få saker mer mentalt svårt, även för mer tekniskt skickliga spelare, än att gå in i en fotbollsmatch med vetskapen att motståndet är fysiskt starkare och att det kommer göra ont att spela fotboll.

:::

”I also recover faster. The week before last, I played on Wednesday and Saturday. There was only two-and-a-half days between the games, yet I felt super-fit and had no trouble doing extra work in the final part of the game.”

Utöver att Robin van Persie verkar ha lärt sig ett nytt och häftigt ord, eller kanske snarare två ord, i ”super-fit”, så säger kanske det här citatet oss också något om återhämtningens psykologi. Och kanske närmare bestämt hur man egentligen ska se på det här med vad och hur mycket en spelare orkar med innan han blir ”för trött”.

Det är väl känt sedan länge inom organisationsteorin att människan anpassar sig efter förväntningarna på henne. Om man förväntar sig att någon inte ska klara av sitt jobb så visar det sig att den personen ofta får svårt att klara av jobbet. Och tvärtom ska sägas. Likaledes får man då föreställa sig att det är så att om en manager eller tränare förväntar sig att en spelare ska vara trött efter en match, så lär han också känna sig trött och sliten. Det blir till en självuppfyllande profetia.

Om det förväntas av en spelare att han ska vara fysiskt stark nog att kunna spela två matcher i veckan så kommer han förmodligen också, i rimlig utsträckning ska sägas, att uppnå sådan fysisk status. Högre krav leder också till högre ansträngning.

Vi kan inte tala om vetenskap, men intuitionen bör säga oss att det troligtvis är betydligt ovanligare med skador och fysiskt slitage i en klubb ledd av en Bill Shankly som menar att ”det där är inte ditt knä, det är Liverpools knä”, eller av en Roberto Mancini i vilken man ”inte får vara skadad” för att travestera något, jämfört med i en klubb där managern drar fram en statistisk graf och pratar om ”the red fatigue zone”.

Alla klubbar inom den moderna storfotbollen använder numer avancerade medicinska metoder för att granska och hantera spelarnas fysiska hälsa. Men det går en hårfin linje mellan att se dessa metoder som ett sätt att bättre förbereda sig som lag och att se dem som en möjlig tillflykt eller som ett utlopp för statistiskt nörderi.

:::

Barcelona spelar inte i Premier League. Och det har talats så väldigt mycket om deras tekniska och taktiska revolution. Men mitt intryck, utan någon djupare insikt i just den klubbens metoder, är att bakom deras kollektiva överlägsenhet ligger i motsvarande utsträckning också en gedigen syn på fysisk träning. Annars hade de näppeligen orkat med, hur ofta ”roteras” till exempelvis Leo Messi?

:::

Kvällens match: Leicester vs Huddersfield (20:30).

Omspel från fjärde omgången där vinnaren ställs mot Wigan på hemmaplan i den femte omgången till helgen. Den första matchen slutade 1-1 efter att Leicester i slutminuterna kvitterat Huddersfields ledning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dags för den engelska fotbollens dramatiska tredje akt

I vissa avseenden är det möjligt att dela in en lång ligasäsong i olika perioder eller faser, och kanske inte minst den här säsongen. Det har pratats länge om hur förutsättningarna för ligaspelet kommer att förändras i och med att slutspelet drar igång igen under våren. Vilket närmare bestämt sker just precis denna vecka.

Naturligtvis är pratet en produkt av att två av de engelska klubbarna åkte ur gruppspelet och alltså inte är kvalificerade för slutspelet, samtidigt som två klubbar är det. Det uppstår alltså en klar och tydlig skillnad, som inte fanns där när samtliga fyra engelska klubbar mer eller mindre regelmässigt spelade i Champions League också efter nyår.

Det var heller inte en skillnad på samma sätt förra säsongen, även om också då två klubbar misslyckades med att ta sig vidare från gruppspelet, eftersom det var just dessa båda klubbar som tillsammans utkämpade en lång och svår duell om ligatiteln. Samma förutsättningar rådde. Men den här säsongen råder skilda förutsättningar.

I titelstriden är det Man Utd som tvingas till Champions League-spel och Man City som slipper. I kampen om Champions League-platserna är det nu Arsenal som måste hantera ett tvåfrontskrig, samtidigt som Tottenham och Chelsea kan vara mer fokuserade.

:::

Arsenals match mot Bayern München nästa tisdag följs upp av en hemmamatch mot Aston Villa, en match som de rimligtvis bör kunna klara av, allra minst med fyra dagars vila mellan de båda matcherna. Med en FA-cupmatch mot Blackburn Rovers inför mötet mot Bayern, så har Arsene Wenger därmed också en möjlighet att i större utsträckning vila spelare.

I mars blir det däremot lite klurigare. Om FA-cupmötet mot Blackburn resulterar i vinst så kommer kvartsfinalen i FA-cupen att spelas helgen den 9-10 mars. Under veckan därpå ska så returmötet mot Bayern München spelas, med all sannolikhet en match av då största betydelse, och tre dagar därefter åker Arsenal till Liberty Stadium för en ligamatch mot erkänt svårspelade Swansea.

Ett avancemang till FA-cupens kvartsfinal innebär troligtvis också att den tuffa hemmamatchen mot Everton skjuts fram till mittveckan därpå, det vill säga till antingen 19-20 mars, endast dagar innan nästa landslagsuppehåll. I så fall är detta en helt avgörande period av Arsenals säsong.

Resten av säsongen beror väldigt mycket på hur det faktiskt går mot Bayern München, det vill säga om Arsenal går vidare i Champions League. Sett till spelschemat så skulle kommande matcher bli West Brom (a), en eventuell FA-cupsemifinal på Wembley, Man Utd (h) samt QPR (a). Alternativet till FA-cupsemifinalen är Norwich (h).

Det skulle vara ett tämligen tufft spelschema. Samtidigt är bredden på spelartruppen en av Arsenals faktiska styrkor, så de har spelarmaterialet att klara av en dylik utmaning. Men det är i mars som jag tror det mesta kommer att avgöras för Arsenal.

:::

Precis som Arsenal så är Man Utd kvar i FA-cupen, och just detta lilla faktum kan faktiskt lite paradoxalt nog visa sig vara till stor nytta. Veckans extremt tuffa bortamatch mot Real Madrid följs alltså upp av en FA-cupmatch hemma mot Reading. Någon direkt effekt på ligaspelet kommer alltså inte bli aktuell på grund av den här matchen mot Real Madrid.

FA-cupen som verktyg alltså. Ett sätt att se på det är att Alex Ferguson har möjlighet att använda matchen mot Reading som ett bondeoffer, en möjlighet att vila spelare. Ett annat, och kanske bättre, sätt att se på matchen är betydelsen av att kunna fortsätta använda FA-cupen som ligabuffert. Om Man Utd går vidare till FA-cupens kvartsfinal så ersätts nämligen en tuff bortamatch mot West Ham i ligan till en FA-cupmatch just under helgen efter Man Utds returmöte mot Real Madrid.

Roberto Mancini satte mycket hopp till att Champions League-spelet skulle kunna störa Man Utds ligarytm. Istället visar det sig alltså att det kanske är FA-cupen som kommer ha en större betydelse för ligaspelet den här säsongen. Så vem säger att FA-cupen saknar betydelse?

(Det här ligacentriska resonemanget bortser naturligtvis medvetet från att FA-cupen också har ett mycket högt egenvärde. Åtminstone för mig.)

Precis som för Arsenal så beror fortsättningen på hur det går för Man Utd i sin åttondelsfinal. Man City (h), Stoke (a) eller en FA-cupsemifinal, Arsenal (a) samt Chelsea (h) är de matcher som följer på eventuella kvartsfinaler och semifinaler i Champions League. Naturligtvis ett helvetiskt tufft spelschema om det bästa eller det värsta, beroende på perspektiv, inträffar.

Men samtidigt har Man Utd under många år byggt upp en bred spelartrupp med kapacitet, kvalitet och kompetens att balansera europeiskt cupspel och engelskt ligaspel. Det finns också tonvis med erfarenhet i klubben av att hantera detta dilemma. Försprånget i ligatabellen på tolv poäng ger också en behövlig säkerhetsmarginal.

Det ska inte behöva vara en avgörande faktor. Någon ursäkt kan det hur som helst aldrig bli. Det håller inte att spendera mängder med både tid och pengar på att bygga upp en tillräckligt bred spelartrupp för att därefter gnälla om man misslyckas med uppgiften man föresatt sig och förberett sig för.

:::

Lite trött börjar jag ju också bli på den här ständiga tendensen att se deltagande i flera olika turneringar som ett problem, som något i grunden negativt. Visst, det kan utgöra en utmaning som måste hanteras, men ingen framgångsrik klubb kan rädas utmaningar.

Snarare ser jag omvänt på det hela. Det kan förvisso vara fysiskt jobbigt att delta på flera olika fronter. Men samtidigt kan det nog också vara mentalt väldigt stimulerande, och att detta är nog så viktigt under en lång säsong där man förmodligen söker efter varje möjlighet att hitta något utav nyhetens behag i varje situation.

Det är också en fråga om psykologi och självförtroende. Att hålla sig kvar och gå långt i turneringar skapar en vinnarkänsla, glädje och optimism bland såväl spelare som ledare. Även detta är en faktor som kommer att vara till hjälp för laget när de oundvikligen ställs inför tuffa utmaningar och svåra situationer under säsongen.

Det är bara att se till det omvända. Hur har Chelsea och Man City påverkats av att åka ur Champions League? Det är omöjligt att göra några tvärsäkra påståenden, men jag skulle själv förmodligen gissa att de båda lagens tämliga indifferenta ligaform åtminstone till viss del kan härledas till den svåra motgång som uttåget ur Champions League utgjorde.

Fotboll är och förblir en sport utförd av komplexa människor. Den kan därför inte analyseras endast med hjälp utav ett excelark.

:::

Det börjar naturligtvis kännas helt hopplöst för Liverpool i kampen om Champions League-spel. Tiden börjar rinna ut och den svaga inledningen på säsongen har kostat dem dyrt. Men ska de ha åtminstone en skugga av en fortsatt chans så måste det till en vinst hemma ikväll mot West Brom, som förnedrade dem i säsongspremiären. En chans för Liverpool ikväll alltså att visa hur långt de har kommit sedan dess.

:::

Märkligt nog är det bara Sam Wallace på Independent som har förhållit sig hälsosamt källkritisk till Alex Fergusons påstående att han snabbt och spontant ändrat sitt beslut att vila ett flertal spelare mot Everton efter att ha bevittnat Man Citys förlust mot Southampton.

Den gamle är full av rökridåer och mind tricks. Jag ser inte för en sekund att han skulle ha övervägt risken med en överdrivet roterad matchelva hemma mot just Everton av alla lag. Särskilt inte med vad som hände förra säsongen i åtanke.

Men har man chansen att påminna sin motståndare om dennes underläge så gör man naturligtvis det, i förhoppningen om att det ska ge fler fördelar i framtiden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Är det avgjort nu?


:::

Värdet av hårt arbete och disciplin

Det ser andefattigt och idétomt ut i Man City. Roberto Mancini beskrev det hela rätt väl efter matchen mot Southampton när han menade att laget bara hade två spelare på planen, och den enda invändningen man kan göra mot det är kanske att det inte direkt sprudlar idéer från bänken heller.

Det finns en teori att framgång som inte bygger på någon form av disciplin och ansträngning är ombytlig och lätt förgången när oundvikliga motgångar uppstår.

Kanske är just detta den praktiska invändningen mot projekt som Chelea och Man City, det kan fungera väldigt väl till en början, men när kurvan börjar peka nedåt så blir det svårt att vända den. Där finns helt enkelt ingen kollektiv erfarenhet av att kämpa sig upp till toppen by the bootstraps.

Istället tenderar det kanske att bli lite gnälligt i motgång. När Roberto Mancini klagar på skador och på tuffa spelscheman så blir det också, inte minst i jämförelse med konkurrenterna, just lite gnälligt.

Jämför då detta med klubbar som Arsenal, Liverpool och Man Utd, med flera ska sägas. Det är klubbar som har tagit den så kallade ”långa vägen”, och som kanske därför, även när det till synes spelas i motvind, presterar och levererar med deras respektive mått mätt såväl bra som stabilt.

Värdet av hårt arbete och disciplin. Ett arbete som kanske har gått lite förlorat i den moderna fotbollskapitalismen.

Viktig seger för Aston Villa

I en omgång när samtliga direkta konkurrenter i botten av tabellen förlorade så var det naturligtvis otroligt värdefullt för Aston Villa att vinna. De hoppade i och med vinsten mot West Ham inte bara upp två platser i tabellen, de hoppade dessutom över nedflyttningsstrecket. Förvisso inte med mycket luft ned till ribban, men ändå.

Värdet av att utnyttja fasta situationer.

Det talades efter matchen om Aston Villas svaga psyke efter att de släppt in West Hams reduceringsmål. Förvisso, men det här med att bli skakiga efter att ha släppt in ett reduceringsmål är de ju knappast ensamma om. Vi har sett exakt detsamma hos till exempel Arsenal, Chelsea och Man Utd – knappast lag som kan anklagas för svaga psyken. Det är helt enkelt, som jag ser det, en rätt vanlig matchpsykologi.

Och naturligtvis gäller detta kanske särskilt för lag i botten av tabellen, där det kanske är rätt naturligt för lagen och spelarna att känna tvivel över den egna förmågan.

Gareth Bale är jokern i Champions League-striden

Det må rent lagmässigt vara hyfsat jämnt skägg i Champions League-striden, mellan då först och främst Chelsea, Tottenham och Arsenal, samt kanske om man så vill Everton. Men i det kollektivet är det bara Tottenham som just nu har en spelare utav Gareth Bales kaliber. Det kan till sist vara det som fäller avgörandet den här säsongen.

Chelsea har i alla fall något liknande i Frank Lampard, som producerar mål och poäng på löpande band. Men vem är i så fall Arsenals point player; Theo Walcott?

:::

Vilken triumf för Mauricio Pochettino. Ett bättre sätt att vinna över fansen än att vinna mot Man City fanns nog inte. Å andra sidan så var nog Southamptons fans hyfsat positivt inställda till Pochettino redan inför helgens match.

:::

Omgångens vinnare: Aston Villa, Man Utd, Southampton

:::

Måndagens match: Liverpool vs West Brom

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

David Moyes är Alex Fergusons perfekte ersättare

Han blir inte precis yngre med åren, Alex Ferguson. En tilltagande ålder och möjligen en uppfattad mättnad på framgångar och uppnådda målsättningar gör att allt fler allt oftare plockar fram kycklingbenen, ouija-brädet och djurinälvorna för att försöka lista ut inte bara vem som kommer att ersätta Alex Ferguson utan också när.

Ett av de namn som frekvent nämns är José Mourinho, vars relation med Alex Ferguson själv sägs vara mycket god men vars relation med sin nuvarande klubb Real Madrid framstår som allt annat än god. Säkert späds dessa rykten på av de snart stundande matcherna de båda klubbarna emellan. Att Mourinho skulle vara bra i Man Utd betvivlar jag inte. Men troligtvis bara för en stund. Så är det ju nämligen nästan alltid med honom.

Men den manager jag ser som Alex Fergusons perfekte ersättare är inte José Mourinho, utan den manager som står bredvid Alex Ferguson längs sidlinjen idag, nämligen Evertons David Moyes. Det är inte ett namn som är lika stort och häftigt som en del andra, men jag har mina klara och tydliga skäl för att tycka som jag gör.

:::

För det första är Moyes en manager med liknande värderingar och bakgrund som Alex Ferguson. Det är inte helt oviktigt då Man Utd trots allt varit makalöst framgångsrika under en längre tidsperiod, och denna framgång till stor del är en produkt utav en kultur som personifieras av klubbens manager. Det är inte minst en fråga om vilken form av arbetsetik som tillåts genomsyra klubben, här är Moyes och Ferguson samma andas barn.

Det går också att se en viss form av taktisk utveckling i David Moyes managerarbete som talar alltmer till hans fördel. Everton förr var i hög utsträckning byggt bakifrån på defensiv organisation och därifrån ett hyfsat klassiskt brittiskt spel med power and pace. Därifrån har Everton rört sig alltmer mot ett bollinnehavsbaserat spel där syftet i hög utsträckning är att kontrollera mittfältet. Det är modernt och det ligger mer i linje med de krav som ställs på ett topplag.

:::

För det andra talar det också till David Moyes fördel att han har mångårig erfarenhet av att scouta och värva spelare baserad på en doktrin om value for money. Den doktrinen skulle nämligen vara tillämplig också i Man Utd, då Glazers affärsmodell i huvudsak går ut på att köpa yngre spelare förhållandevis billigt, som går att utveckla i klubben.

Det är inte en egenskap som är enbart finansiellt betingad utav Glazers, utan också en väsentlig och bestående del utav Man Utds klubbarv. Att satsa på unga spelare har varit en grundläggande värdering i klubben ända tillbaka till Matt Busby och hans babes. Det är den grundläggande värdering på vilken Man Utds hela moderna framgångsepok är byggd. Någon annorlunda transferpolitik än tidigare ska alltså ingen förvänta sig.

Det är alltså inte tu tal om att Moyes här kan bidra med en specifik kompetens som exempelvis José Mourinho aldrig har visat upp, eller ens behövt visa upp. Den vana Moyes har av att bygga upp och underhålla framgångsrika scoutingteam, och av att jobba med sina coacher för att bäst utveckla unga såväl som etablerade spelare, är helt rätt för Man Utd.

:::

För det tredje är David Moyes också en manager som jag upplever skulle ha fansens respekt redan från början. Det är naturligtvis inte oviktigt sett till vem som ska ersättas. Det är inte en skugga som är lätt att komma ut ur, och alltför många skulle behöva bevisa sig både för fansen och, kanske mer problematiskt, för sig själva.

Men Moyes är tämligen införstådd med vad han själv åstadkommit och känns som en mycket självständig person. Där finns alldeles säkert inga specifika mindervärdeskomplex i det avseendet. Och fansen är inte dummare än att de också värderar Moyes erfarenheter och prestationer precis för vad de är, det vill säga tämligen imponerande för en klubb med Evertons finansiella och materiella förutsättningar.

I grund och botten handlar det så klart också om att David Moyes är en manager i vilken Man Utds fans skulle känna igen både klubben och sig själva, nog så viktigt med ett ägarskap som är dem helt främmande.

:::

Mot David Moyes brukar invändas att han framför allt saknar europeisk erfarenhet. Något som skulle ligga honom i fatet för ett jobb i en klubb som har som ambition att vara framgångsrika på den europeiska arenan. Samtidigt har alla framgångsrika europeiska managers någon gång varit rookies när det kommer till europeiskt cupspel. De har blivit framgångsrika genom att ha bra erfarenhet, som man får genom dåliga erfarenheter, som man i sin tur får genom ingen erfarenhet alls.

Dessutom är det ju knappast så att Moyes är tänkt att ersätta en manager som själv har varit enastående framgångsrik i det europeiska cupspelet. Förvisso har det blivit två Champions League-titlar, men att Man Utd hade kunnat uppnå mer under Fergusons tid som manager vore han själv den förste att medge. Så frågan är om det egentligen blir så mycket sämre.

Många glömmer så klart också att Alex Fergusons egen status och erfarenhet knappast talade till hans fördel när han en gång i tiden rekryterades av Man Utd. Framgångsrik i Skottland förvisso, men att ta in manager från skotska ligan sågs vid den tiden som en rejäl chansning av klubben. Om Man Utd då gått på det ”säkra” namnet, som många nu resonerar att de ska göra, så hade aldrig Ferguson fått jobbet.

:::

Till sist, åldern. David Moyes är 49 år och på väg mot 50. Det är inte någon skyhög ålder, tvärtom bara några år mer än vad Alex Ferguson själv var fylld när han 1986 tog jobbet. Det finns alltså potential för långsiktighet i att anställa Moyes som manager. Det är måhända en romantisk och något naiv dröm så här i den moderna fotbollens tidevarv, men ändå tycker jag en dröm värd att vårda så långt som möjligt.

:::

På tal om likheter så kan man också i Everton se många av de egenskaper och kvaliteter som vanligtvis, rätt eller möjligen något klichébetonat, tillskrivs Man Utd. En kampmoral och en vägran att ge sig, att kämpa och slita fram till dess att den sista hunden skäller och den feta damen skriker.

Inte minst Man Utd och Alex Ferguson har ju fått känna på detta. Två gånger under de senaste tre säsongerna har Everton under matchens sista minuter hämtat upp tvåmålsunderlägen på Man Utd. Förra säsongen var det en högst bidragande orsak till att Man Utd till sist förlorade ligatiteln. Den här säsongen är Everton den klubb som hämtat upp flest matcher från underläge, och efter Man Citys förlust mot Southampton igår kväll så har ingen klubb i Premier League förlorat färre matcher än Everton.

Ferguson och Man Utd bör således vara varnade. De har chansen att ikväll gå upp i tolv poängs försprång i ligan, men då måste de klara av vad de inte klarade av på Old Trafford förra våren, och vad de inte klarade av i premiären den här säsongen. De måste slå Everton.

:::

Dagens matcher: Aston Villa vs West Ham (14:30), samt Man Utd vs Everton (17:00).

Claret and blue-derby om man så vill i den tidiga matchen. Naturligtvis en mycket viktig match att vinna för Aston Villa, som därmed skulle svinga sig upp över och förbi nedflyttningsstrecket i ett enda svep. Det här är ju också en omgång där resultaten i övrigt gick Aston Villas väg. Sådant måste utnyttjas efter bästa förmåga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hittills ingen lön för prestation för Mauricio Pochettino

Det var en av de stora överraskningarna på managerfronten den här säsongen när Southampton för en knapp månad sedan meddelade att Nigel Adkins fick sparken och att denne skulle ersättas med en för engelsk fotboll tämligen okänd Mauricio Pochettino. Det såg ju ut som om Southampton var på rätt väg, och bara några dagar tidigare hade de ju på ett imponerande vis hämtat upp 0-2 borta mot Chelsea till ett oavgjort resultat.

Ryggmärgsreflexerna hos fotbollsjournalisterna varierade tämligen exakt efter deras egen nationalitet och ligafokus. Engelska journalister fördömde tämligen unisont beslutet att sparka Adkins som helt oförståeligt och menade att det riskerade skapa oro i laget inför en avgörande nedflyttningsstrid. Andra journalister med företrädesvis spanskt intresse var dock snabba att skynda till Pochettinos försvar.

Men vad har då egentligen skett med Southampton sedan Pochettino tog över laget? Det är naturligtvis alltför tidigt att dra några helt avgörande slutsatser, men med de tre matcher som Pochettino nu har under bältet efter sin ankomst så börjar det i alla fall bli möjligt att se några mönster. Då beslutet att sparka Adkins först och främst riskerar få kortsiktiga konsekvenser så är det också omedelbart och kortsiktigt som man måste tänka.

:::

Om vi ser kallt på resultaten under Mauricio Pochettino och jämför dem med en relevant tidsperiod under Nigel Adkins sista tid i klubben så är det inte en jämförelse som direkt smickrar. Jag har då valt att jämföra Pochettinos tre matcher med de tio senaste under Adkins.

I den jämförelsen finner vi nämligen att Pochettino har lyckats ta två poäng på sina tre matcher, närmare bestämt 0,67 poäng per match. Motsvarande så lyckades Nigel Adkins samla på sig 14 poäng under sina tio senaste matcher, vilket den normalt matematiskt begåvade snabbt inser utgör ett snitt om 1,4 poäng per match.

Adkins poängsnitt under sin sista och rimligtvis mest relevanta tid som manager för Southampton var med andra mer än dubbelt så bra som det poängsnitt som Pochettino hittills har presterat. Det talar naturligtvis inte till Pochettinos fördel.

Men kanske är jämförelsen orättvis, vad säger den oss exempelvis om matchernas svårighetsgrad? Pochettinos tre första matcher består av i tur och ordning Everton (h), Man Utd (a) samt Wigan (a). Det är inga helt lätta matcher att samla poäng i. Om vi ska istället försöker hitta tre helt jämförbara matcher under redan studerad tidsperiod för Adkins så finner vi Arsenal (h), Chelsea (a) samt Aston Villa (a).

Den jämförelsen smickrar inte nödvändigtvis mer. I två av de tre matcherna så var Adkins nämligen mer framgångsrik. Totalt sett samlade han på denna serie om tre matcher på sig fem poäng att jämföras med Pochettinos två. Också detta är mer än dubbelt så bra.

:::

Men resultat är en sak, och de allra flesta var nog eniga om att managerbytet inte skulle tala till Mauricio Pochettinos fördel just precis så här i början. Men om vi istället försöker analysera den matchbild som Southampton hittills har presterat under Pochettino.

Vad som är uppmuntrande för Southampton är att spelet i sig inte verkar ha blivit lidande av managerbytet. Möjligen för att Pochettino inte har förändrat så mycket vad avser generell taktik. Det har funnits perioder i samtliga tre matcher där det har varit Southampton som om inte dominerat så i alla fall kontrollerat matchbilden med ett stadigt bollinnehav på mittfältet.

Två saker har dock stört helhetsintrycket. För det första så har det stundtals också funnits vissa problem med att omsätta bollinnehavet till öppna och klara målchanser. För det andra så känns det som om Southampton har fallit tillbaka i en vana från säsongens tidiga skede, att uppnå mindre än vad prestationen kanske förtjänar.

Efter det oavgjorda resultatet mot Wigan, som kvitterade på tilläggstid, så hade Pochettino följande att säga: ”I am frustrated, the same as the rest of the boys, because the team played a great match. The effort they put in, they deserved the victory. It could be two victories and one draw. That’s football.”

Ett lag som regelmässigt inte når riktigt ända fram, som trots goda intentioner och prestationer inte lyckas följa upp dessa med resultat som speglar dessa, saknar ofta en grundläggande trygghet i situationen. En trygghet som när den finns där ofta ger laget modet och tron på sig själva att både våga och värdera vid rätt tillfällen, att ta en chans när den möjligheten finns men också att spela med marginal när så fordras.

Southampton under Nigel Adkins såg ut att ha hittat den tryggheten till sist, efter att den saknats i början av säsongen. Det tog ett tag för Southampton att hitta den och faran är alltså att de nu måste sträva efter att återfinna den snarast möjligt under Mauricio Pochettino.

:::

Ligasäsongen inleddes med just en sådan där ”hedrande” förlust borta mot Man City. Det var en varm dag i augusti när Southampton under en stund faktiskt ledde mot Man City i andra halvlek, innan de regerande mästarna till sist lyckades vända och vinna. Resultatet var inte oväntat, men alla lät sig imponeras av Southamptons uppkäftighet den dagen.

Kanske är det någon form av cirkel som sluts idag eller rättare sagt ikväll när Man City beger sig till St Marys för returmötet. Southampton har ännu inte vunnit en match under Mauricio Pochettino, trots att de ställt till problem för alla sina motståndare, och situationen förblir därför sådan att Pochettino också rent resultatmässigt måste bevisa sig själv.

Att göra det på hemmaplan mot de regerande ligamästarna vore naturligtvis svårt att överträffa.

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Newcastle (13:45), Chelsea vs Wigan, Norwich vs Fulham, Stoke vs Reading, Sunderland vs Arsenal, Swansea vs QPR, samt Southampton vs Man City (18:30).

Tungtung match för Tottenham som går in i en sådan här match som de verkligen bör vinna om de ska göra anspråk på att spela Champions League-fotboll nästa säsong. Att sätta den pressen på framför allt Arsenal, men även Everton, vore naturligtvis också önskvärt ur deras synvinkel.

Det är rimligtvis också dags för QPR att börja vinna snart om de vill haka på Premier League-tåget, men borta mot Swansea blir det inte lätt för dem att plocka poäng. Men det här är ändå en omgång där också deras konkurrenter i botten av tabellen kommer få det svårt att ta så många poäng.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktiktavlan: Tottenham och Gareth Bale

Det har varit något utav en återkommande källa till frustration och diskussion, både i och utanför Tottenhams supporterkretsar, den här säsongen hur en av om inte den bäste vänsteryttermittfältaren i ligan envisas med att spela eller envisas med att spelas såväl centralt som till höger på mittfältet. Varför spelar man Gareth Bale ur position verkar vara den allmänt formulerade frågan.

Min normala uppfattning brukar vara att om en spelare är världsklass i en position så ska han också spelas på den positionen. Att spela honom på en annan position kan i det avseendet ses som en form utav resursslöseri. Men en manager som väljer att låta en sådan spelare spela fritt eller på andra positioner har förmodligen en tanke med det vad avser spelarens bidrag till laget.

I grova drag är det möjligt att se som en fråga om balans mellan systemet och individen. Är det spelaren som ska inrättas i systemet eller ska systemet underordnas spelaren? I det här specifika fallet är frågan huruvida Tottenham som lag ska byggas runt Gareth Bale eller om Bale själv ska underordnas Tottenhams taktiska system.

För att uttrycka det hela kort och koncist: Vilka är fördelarna och de möjliga riskerna för Tottenham med att använda Gareth Bale i en helt fri roll?

:::

Det finns olika sätt att angripa frågeställningen på. Ett sätt är att ta fasta på de många likheter som finns mellan Gareth Bale nu och Cristiano Ronaldos roll i Man Utd strax innan det senaste decennieskiftet. Det är likheter som gör det möjligt att göra en form av jämförande analys. Vad som fungerade bra med Ronaldo kan förväntas göra detsamma med Bale, och samma resonemang är möjligt med vad som fungerade mindre bra.

Det var ingen hemlighet att Man Utd, egentligen för första och kanske enda gången under Alex Fergusons tid som manager, byggde sitt spel i huvudsak runt Cristiano Ronaldo. På ungefär det sätt som Tottenham och Andre Villas-Boas nu ger intryck av att bygga sitt spel runt Gareth Bale. Ferguson talade om vikten av att låta spelare uttrycka sig själva på planen, och lagets framgång kom genom att kombinera individuell briljans offensivt med disciplin och organisation defensivt.

Skälen till detta var mycket goda. Cristiano Ronaldo var en sådan spelare att han i sina goda stunder inte riktigt var möjlig att stoppa. Motståndarna fick ta till allt mer desperata medel men inte heller dessa hjälpte i längden. Så länge Cristiano Ronaldo fungerade så fungerade också Man Utd som lag.

Problemen uppstod när Cristiano Ronaldo plockades bort ur matchen, antingen på grund av att han själv hade en dålig dag eller att motståndarna helt enkelt lyckades skära av bolltillförseln till honom. Man Utds system var byggt kring och anpassat till en individ och när individen försvann så kraschade systemet, där fanns kort och gott ingen kollektiv beredskap.

Det var inte något som hände så särskilt ofta, men det hände ibland. Det hände mot Fulham och Bolton på bortaplan och det hände naturligtvis tämligen spektakulärt i Champions League-finalen 2009, den match där Ferguson tog lagets Ronaldofokusering till sin olyckliga extrempunkt. Ett hopplöst företag mot den moderna fotbollens främsta kollektiva taktiska idé.

Det fanns även en omständighet som gjorde det lättare för Man Utd att tillämpa en dylik taktik med Cristiano Ronaldo. Han var flankerad utav spelare som Wayne Rooney och Carlos Tevez. Gareth Bale i Tottenham är flankerad och kompletterad av Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor. Det är en viss skillnad och för Tottenham för alltså en dylik taktik med sig en relativt sett högre risk än vad som var fallet för Man Utd.

:::

Vilka är då fördelarna med att ge Gareth Bale en helt fri roll i Tottenham?

En fördel är att en fri roll maximerar utnyttjandet utav en exceptionell talang i Tottenham. Det finns få spelare som Bale totalt sett, och naturligtvis ännu färre i en enskild klubb som Tottenham. Det är den typen av spelare som man kanske bör ge större utrymme för sin kreativitet, snarare än att begränsa dem. Alla rosor ska inte tuktas.

En annan fördel är att en fri roll gör det svårare för motståndarna att läsa av och förbereda sig för Tottenhams anfallsspel. Om Gareth Bale rör sig över hela spelfältet så ställer det större krav på kommunikation och koncentration hos motståndarna, vilket normalt sett kommer att skapa mer ytor både åt Bale och övriga spelare i laget.

Och vilka är de möjliga riskerna?

En risk är så klart den så kallade Ronaldofällan, att det egna laget görs så beroende av den individuelle spelaren att i slutänden allt spel måste gå genom honom för att laget ska fungera. Det ställer inte bara orimliga krav på en enskild spelare, det gör också laget mer lättläst och i slutänden ger det motståndarna möjlighet att vända spelarens styrka till en belastning.

En annan risk med en fri roll är att det skapar oreda i relationen till övriga spelare på planen. Annorlunda uttryckt så riskerar det leda till att den egna offensiven saknar organisation och kollektiv systematik, att spelare stundtals springer ivägen för varandra och upptar samma yta. Det uppstår alltså en otydlig rollfördelning på planen.

:::

Det råder ingen tvekan om att Tottenham har haft stor nytta av Gareth Bale den här säsongen, och att han tillfört detta värde utifrån företrädesvis en helt fri roll. Om Andre Villas-Boas ska ges direkt beröm för ett offensivt grepp så är det således att i större utsträckning ta tillvara den väldigt speciella talang som Bale trots allt är.

Det är emellertid också tydligt när man tittar på Tottenhams spel, att där finns problem med otydliga roller i Tottenhams offensiv. Arbetsfördelningen är inte alltid självklar mellan Gareth Bale och övriga offensiva spelare, vilket rör till högerkanten samtidigt som vänsterkanten stundtals blir lidande. Det senare accentueras särskilt av att Tottenhams vänsterback inte är lika framstående på att fylla på offensivt som är fallet med Kyle Walker på högerbacken.

Med en fortsatt fri roll för Gareth Bale måste Tottenham och Andre Villas-Boas rimligtvis jobba med två uppgifter. För det första att hitta en anfallare som på ett bra sätt kan skifta och komplettera Bale. För det andra att på ett tydligare sätt definiera övriga spelares roller inom ett sådant system; hur ska övriga spelare agera om Bale exempelvis rör sig ut på högerkanten.

En mer övergripande fördel med att ge Bale en helt fri roll är så klart att han själv känner att han är lagets främste spelare, att han får fritt utrymme att realisera sin egen potential i klubben, och därmed blir mer benägen att stanna i Tottenham även om andra klubbar är intresserade av att köpa honom.

:::

Denna fråga kan man diskutera. Oavsett var man landar i den så kan det dock vara intressant att titta på hur det hela tar sig uttryck på fotbollsplanen. Vilket så klart är fullt möjligt att göra redan imorgon när Tottenham tar emot Newcastle hemma på White Hart Lane i den tidiga lördagsmatchen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sanning och konsekvens med financial fair play i Premier League

Tankar och idéer om financial fair play har varit aktuella i debatten inom engelsk och europeisk fotboll egentligen ända sedan Roman Abramovich valsade in på dansgolvet och först köpte och därefter förvandlade Chelsea till ett topplag mer eller mindre över natten.

Premier League har under flera år avhållit sig från dylika initiativ, där har funnits en tämligen liberal inställning. Men på senare tid har ligan blivit alltmer trängd i den här frågan. Ovanifrån trycker UEFA på med sina regler om financial fair play. Och underifrån svarar The Football League med att implementera varianter av samma regelverk.

Idag sammanträder representanter från samtliga Premier League-klubbar för att försöka komma överens om ett kompromissförslag om införande av financial fair play i Premier League. Reglerna är sådana att 14 av de 20 klubbarna i Premier League måste ställa sig bakom ett förslag för att det ska gå igenom. Det krävs med ett annat begrepp kvalificerad majoritet.

Den kompromiss som idag ligger på bordet för beslut utgår två delar: För det första att begränsa en klubbs tillåtna förluster till £105m över en rullande treårsperiod, samt att införa någon form av lönetak, och då sett till hur mycket en klubb får öka sina lönekostnader från år till år.

Det föreslagna förlusttaket är naturligtvis en helt meningslös restriktion. Inga klubbar under Premier Leagues redan befintliga toppskikt kan egentligen dra på sig sådana förluster över endast en treårsperiod, och de klubbar i toppskiktet som teoretiskt skulle kunna påverkas lyder redan under UEFA:s betydligt mer restriktiva regelverk. Det enda förslaget möjligen uppnår är att förhindra att ännu en klubb uppstår likt tidigare Chelsea och Man City.

Förslag om olika former av lönetak, tillsammans med begränsningar i hur mycket lönekostnader får öka, är också det förslag som i huvudsak bara kan vara till de större klubbarnas fördel.

:::

Men vad kan vi förvänta oss att financial fair play egentligen leder till inom engelsk fotboll?

Arsenal är kanske den klubb vars strategi i störst utsträckning bygger på att UEFA:s tankar om financial fair play verkligen implementeras och får så att säga full effekt. Därigenom förväntar klubben sig att konkurrensförutsättningarna jämnas ut och Arsenal med sin då starka finansiella ställning likt Moses i Egypten ska kunna komma starka från sina sju magra år. Frågan är då, är detta rätt tänkt?

Nja, det finns en hel del som talar för att så inte är fallet.

För det första så förbiser den strategin att det finns ett antal andra klubbar som likt Arsenal har bedrivit en sund finanspolitik under de senaste åren och som har en mycket trygg och stark ekonomi. Till dessa klubbar hör Liverpool, Man Utd och Tottenham. Inte heller kommer financial fair play-regler att helt omintetgöra redan befintliga klubbar som Chelsea och Man City, utan endast som mest begränsa deras möjligheter till fortsatt expansion. Även i en värld med financial fair play i full swing kommer Arsenal alltså att ha dessa fem engelska storklubbar att brottas med.

För det andra så finns uppenbara frågetecken kring regelverkets effektivitet. Då pratar vi inte bara om vad det innehåller utan framför allt hur det följs upp och kontrolleras. Det finns många juridiska kryphål i det regelverk som UEFA har beslutat och därmed goda möjligheter för klubbar att manipulera systemet och fortsätta som förut. Formuleringar om att klubbar måste visa att ekonomin rör sig åt rätt håll lämnar tämligen mycket svängrum. UEFA:s incitament för effektfulla sanktioner är också tveksamma.

Det har ofta pratats om en ”fotbollens finansbubbla”, och då inte minst från Arsene Wengers håll, men också från Michel Platini. Föreställningen är att den ekonomiska logik som styr engelska och europeiska fotbollsklubbar helt enkelt inte är hållbar i längden och att systemet kommer att tvingas till en reset. Men verkligheten har visat sig vara en annan. Istället för att tvingas sänka kostnader så har klubbar ökat sina intäkter. Fotbollen är inte konjunkturbunden på det sättet har det visat sig. Längre ned i seriesystemet har det visat sig att också klubbar som sätts under förvaltning lever vidare.

Det har visat sig, föga förvånande, att den moderna fotbollsekonomin inte har anpassat sig efter Arsenal. Istället är det Arsenal som måste anpassa sig till den moderna fotbollsekonomin.

:::

Men, dessa resonemang förtar inte det grundläggande förhållande att Arsenal inte bara står ekonomiskt starka just i nuläget, utan också är på väg att bli allt starkare. Räntekostnaderna på lånen kopplade till bygget av The Emirates har sjunkit och blivit klart hanterbara, och klubbens kommersiella intäkter från bland annat sponsoravtal kan förväntas växa i och med att kontraktstiden på gamla avtal börjar löpa ut.

Andra klubbar blir däremot samtidigt också starkare. Arsenals strategiska beslut under de senaste fem åren har inte framför allt varit finansiellt styrda, utan ideologiskt motiverade. Pengar har funnits i klubben hela tiden, både vad avser spelarköp och ökad eller förändrad lönesättning, men den politiska viljan inom klubben, på såväl styrelsenivå som på ledningsnivå, att använda dessa pengar har inte funnits.

Denna politiska vilja måste uppbådas för att Arsenal verkligen ska kunna uppnå en ökad konkurrenskraft. Detta gäller i en fotbollsvärld utan financial fair play och det gäller lika i en värld med financial fair play.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem spelare jag saknar i Englands spelartrupp mot Brasilien

Man kan tycka att veckans landslagsmatcher är något märkligt placerade så här i början av februari. Trots att det ändå är två så pass stora länder som England och Brasilien som drabbar samman på Wembley, i samband med FA:s 150-årsjubileum, så är det svårt att uppmana någon större entusiasm.

Det ska ändå bli lite spännande att se vad Brasiliens gamla och nya stjärnor mäktar med. Trots allt är det i Brasilien som det kommande världsmästerskapet arrangeras och mycket fokus ligger med rätta på värdlandet. Men det ska också bli kul att se hur England hanterar ett så pass tufft motstånd.

Om man ska säga något som kanske är gemensamt för samtliga Englands förbundskaptener ända tillbaka till allra minst Sir Bobby Robson, så är det att de har och har haft en tendens att play it safe. Med andra ord välja bekanta spelare från bekanta klubbar och inte direkt ta ut svängarna när det gäller att pröva nya spelare. I vissa fall har det kanske gått politik i det hela, i andra fall handlar det kanske bara om gammalt hederligt trygghetssökande.

Inget ont om de spelare som trots allt är med i den här landslagstruppen. Men det här är fem spelare som inte är med i den men som jag väldigt gärna hade sett däri.

:::

Jack Cork, Southampton

Cork var en av de lovande unga talanger som utgjorde kärnan i Chelseas nya akademi i mitten av 2000-talet, det som var tänkt att utgöra fröet till klubbens framtid. Under sin tid i Chelsea lånades han regelbundet ut till andra klubbar i framför allt The Championship, men han också med att vara kapten i Chelseas ungdoms- och reservlag.

Med små möjligheter till fortsatt spel i Chelsea så beslutade sig Cork 2011 för att skriva på för Southampton. Han spelade varenda match i The Championship för Southampton i den säsong som såg klubben sluta tvåa och för första gången på närmare tio år ta steget tillbaka till Premier League igen.

En av Corks styrkor är mångsidigheten som yttrar sig i att han både kan spela mittback och defensiv mittfältare. Mångsidighet är en värdefull egenskap i en landslagstrupp. Det är på mittfältet som han har haft sina största framgångar, och det är som mittfältare han har etablerat sig i Southampton och nu till sist också i Premier League.

Mark Noble, West Ham

Det var någon som i något sammanhang hade räknat ut att den mest säkre straffskytten av alla spelare i Premier League var Mark Noble. Vilket i alla fall inte låter mindre troligt sedan Mario Balotelli lämnat ligan. Bara det skälet gör det så klart värt att pröva Noble i en engelsk landslagstrupp, för är det något som England lidit brist på under åren så är det ju just säkra straffskyttar.

Mer än bara en straffskytt är emellertid Noble. Han har under flertalet säsonger i rad varit en av West Hams absoluta nyckelspelare på centralt mittfält, och han förblir det också denna säsong. Centralt är han den spelare som länkar ihop West Ham defensivt och offensivt, och han besitter såväl positionssäkerhet som ett bra passningsspel.

I de engelska ungdomslandslagen har Noble varit en vanligt förekommande spelare genom åren och han har varit kapten på både U18-nivå och U21-nivå. Någon a-landskamp har det dock aldrig blivit, detta trots att han faktiskt är tillgänglig för spel också i Irland.

Adam Lallana, Southampton

Ett snabbt kantspel har länge varit ett särskilt engelskt trademark, och på högerkanten kan man säga att detta finns också i dagens England genom Aaron Lennon. Vänsterkanten har emellertid varit mer utav ett problemområde på senare år, Premier Leagues främsta vänsteryttrar har ju av någon förunderlig anledning tenderat att vara antingen walesare eller svenskar.

Lallana kom till Southampton som 12-åring och är alltså en produkt från en av Englands mest ryktbara akademier. Han spelade i det ungdomslag som förde Southampton till såväl final som semifinal i FA Youth Cup i mitten av 2000-talet och har sedan dess varit en symbol för ett ungt Southamptons marsch uppåt i det engelska ligasystemet.

Det jag tycker Lallana har som yttermittfältare som ofta har saknats i engelska landslagsyttrar, är en kombination utav fart med teknik. Alltför ofta har engelska yttrar bara haft ett verktyg i lådan, det vill säga farten, och på så vis blivit alltför lättlästa för rutinerade internationella försvarare.

Michael Turner, Norwich

Turner var en av de absoluta nyckelspelarna när Hull tog det oväntade steget upp från The Championship till Premier League, och spelade också varenda match för laget den säsong de faktiskt höll sig kvar. Han såldes därefter till Sunderland, och Hull åkte ur igen under nästföljande säsong.

Norwich hade uppenbara problem med försvarsspelet förra säsongen, men valde att inför den här säsongen förstärka med dels Sebastien Bassong och dels just Turner. Det har varit en mycket lyckad värvning som gett Norwichs backlinje mycket stabilitet.

Turner är knappast purung vid 29 års ålder, men det han saknar i ungdom tar han igen i rutin. England har inte hittat något färdigkomponerat backpar och det hade varit intressant att se vad Turner kunde bidra med.

Rickie Lambert, Southampton

Det här med att endast pröva redan bekanta namn känns kanske allra mest vanligt just i anfallet. Men trots alla Defoes, Rooneys och Walcotts, så är faktiskt den engelsman som gjort allra flest ligamål den här säsongen inte någon av dem, utan just Lambert i Southampton.

Det som har varit slående under säsongen när man har sett Lambert spela för Southampton har varit det självförtroende som han spelar med. Rätt mycket av det tror jag beror på att han gör det hela rätt enkelt för sig, bollen ska bara i mål och det spelar ingen större roll hur. Av någon anledning tror jag alltid det är värdefullt att ha en sådan spelare i truppen.

Lambert har varit en pålitlig målskytt i många säsonger. Han har visat att han kan prestera på alla nivåer utav det engelska ligasystemet och blott det faktum att han inte spelar för en av de engelska toppklubbarna borde inte tala till hans nackdel. Tvärtom kan jag i sammanhanget tycka det borde vara till spelarens fördel, det kräver förmodligen mer att producera mål i ett bottenlag än vad det gör i ett topplag.

:::

Nu är väl inte poängen nödvändigtvis att dessa spelare faktiskt är bättre än de som är med. Men det hade varit kul att se dem pröva på i det engelska landslaget, i en match som ändå inte betyder så något för det stora hela.

Definitivt hade det varit mer spännande än som nu först tvingas se spelare efter spelare tacka nej på grund av mer eller mindre verkliga skador, och därefter få titta på spelare på planen som knappast kommer att göra ett knop mer än absolut nödvändigt.

:::

Southampton ger intryck av att ha Premier Leagues kanske allra mest talangfulla spelartrupp sett endast till engelsmän.

:::

Ashley Cole firar idag med all sannolikhet 100 landskamper för England. En rätt tydlig signal på hur självskriven Cole har varit på sin position i det engelska landslaget under det senaste decenniet.

:::

40 dagar, eller mer precist uttryckt ett transferfönster, tog det för Nottingham Forest att både anställa och därefter sparka Alex McLeish.  Varmed Forests klubbstyrelse i ett enda svep lyckades göra min blogg ”Från Brian Clough till Alex McLeish” hopplöst inaktuell.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem engelska U21-spelare att hålla ögonen på ikväll

Samtidigt som de allra flesta laddar upp inför de stora festerna imorgon, England mot Brasilien på Wembley och Sverige mot Argentina i Stockholm, så spelar redan ikväll England och Sverige mot varandra. Det är de båda ländernas U21-lag som ikväll ska ställas mot varandra.

Jordan Henderson fick i söndags kväll utmärkelsen som årets engelske U21-spelare. Hans insatser på ungt engelskt mittfält har under säsongen varit bra och något av en förespegling utav den form han visat på sistone i Liverpool, likaväl som en förklaring till varför Liverpool en gång värvade honom från Sunderland.

Henderson spelar kvar i U21-laget. Samtidigt börjar det växa fram fler spelare underifrån som kan vara en stor del utav framtiden i Premier League, inte nödvändigtvis i just de klubbar de nu spelar utan likaväl i någon utav ligans absoluta toppklubbar. Det kan finnas lite extra skäl att hålla både ett och två ögon på dem ikväll.

I ingen särskild ordning.

:::

Nathaniel Chalobah, 18 år, Chelsea (Watford)

Chalobah har under flera år varit en av de allra mest talangfulla och lyskraftiga spelarna I Chelseas akademi- och reservlag. På hans meritlista står bland annat att ha fört Chelsea till FA Youth Cup-titeln 2012. Om han spelat för någon annan klubb i Premier League så hade han förmodligen redan gjort sin debut för ett bra tag sedan.

Chelsea har istället klokt nog valt att den här säsongen låna ut honom till Watford under hösten, en låneperiod som därefter har förlängts till att gälla säsongen ut. I Watford har Chalobah etablerat sig som en ordinarie spelare, och är en bidragande orsak till att inför säsongen osäkert Watford nu befinner sig på playoff-plats, endast någon poäng ifrån automatisk uppflyttning.

Nathaniel Chalobah borde rimligtvis vara den spelare som i nuläget har bäst chans att bli den förste spelaren från Chelseas akademi sedan John Terry att verkligen etablera sig i klubbens a-lag.

Luke Shaw, 17 år, Southampton

Att vara vänsterback, 17 år gammal och därtill uppfostrad hela sitt spelarliv i Southampton leder närmast oundvikligen till att man blir kallad för den nye Gareth Bale. Detta är dock ytterst orättvist mot unge Shaw, som till skillnad från Bale faktiskt har ett försvarsspel som redan i hans unga ålder är bra nog för att hävda sig i Premier League.

De allra flesta av Premier Leagues toppklubbar har redan varit framme och nosat intresserat på Shaw, men Southamptons före detta manager Nigel Adkins var tämligen tydlig med att Southampton själva hade stora planer för Shaw, vilket minst sagt har besannats den här säsongen.

Luke Shaws tidigare landslagsmeriter består i ett antal matcher för Englands U16- och U17-lag. Men ikväll mot Sverige gör han sin U21-debut, vilket är en helt okej bedrift för att vara 17 år gammal.

Will Hughes, 17 år, Derby County

Det har gått snabbt framåt för unge Hughes. Det var bara för ett år sedan som han debuterade för Englands U17-lag, men redan innan 2012 gått till ända så fick han också debutera för U21-laget, och blev på kuppen den näst yngste spelaren att göra det, efter Theo Walcott.

Derby County skrev ett kontrakt med Hughes sommaren 2011 och han visade sådan framfart i reservlaget att det inte tog många månader innan Nigel Clough låtit honom debutera i a-laget samtidigt som det ryktades om att både Man City och Man Utd fått upp ögonen för talangen.

Så konstigt är inte det. Hughes är en tekniskt väl utvecklad spelare och från sin position på mittfältet är han duktig både på att hålla i och fördela boll vidare, inte minst hans passningsspel håller hög nivå. Den erfarenhet och hårdhet han får av att så ung spela seniorfotboll på The Championship-nivå kommer också vara till hans fördel.

Thomas Ince, 21 år, Blackpool

Tom Ince kommer ursprungligen från Liverpool, och att det gick heta rykten om att Liverpool under januari försökte att värva tillbaka honom från Blackpool är inte det minsta konstigt. För under en säsong när det mesta med Blackpool har varit struligt så har Ince själv gjort 16 mål på 28 ligamatcher hittills under säsongen, mer än ett mål varannan match med andra ord.

I ett parallellt universum, om hans utveckling som fotbollsspelare inte hade sammanfallit så exakt med Liverpools fall från toppen av Premier League, så hade Ince mycket väl kunnat vara exakt vad Liverpool behövde, en snabb och kreativ offensiv mittfältare med en förmåga att både göra och skapa mål för det egna laget.

Wilfried Zaha, Man Utd (Crystal Palace)

Det luriga med Zaha är naturligtvis att han är och förblir tillgänglig att spela både för England och för Elfenbenskusten. Han har gjort träningslandskamper för engelska ungdomslag förut, och kvällens match mot Sverige ändrar alltså inte på detta enkla faktum.

Roy Hodgson har emellertid ännu inte gjort sig några enorma besvär att säkra Zahas engelska framtid, kanske för att tillfälle ännu inte getts, men Alex Ferguson har däremot sett till att säkra spelarens framtid i Man Utd. I kamp med ett flertal andra klubbar säkrades hans namnteckning nu i januar, även om han anländer först till sommaren.

Så värdefull är dock Zaha för Crystal Palace och deras kampanj för att flyttas upp till Premier League, att de vägrade in i det längsta att sälja Zaha under januari. Endast med löftet att omedelbart låna tillbaka honom till klubben för återstoden av säsongen så gav de vika.

:::

De som vill läsa på om de mer svenska förutsättningarna inför matchen rekommenderar jag att läsa Stefan Ottossons Talangblogg om just precis detta ämne.

http://blogg.fotbollskanalen.se//talangbloggen/2013/02/01/tufft-kval-och-stjarnfyllt-england-vantarfor-u21/

:::

Att den nya dyra anfallsvärvningen riskerar vara borta i flera månader på grund av skada är inte vad man vill höra om man av någon anledning råkar sympatisera med QPR:s sak den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelseas destruktiva besatthet med José Mourinho

Blott en vinst på de sex senaste matcherna och infödingarna börjar minst sagt bli lite oroliga. Titelstriden ser alltmer avlägsen ut, och med Tottenham sniffandes dem i hälarna så finns det en liten risk att Champions League-platsen den här säsongen precis som den förra kommer att hamna i farozonen.

Rafa Benitez har efter omständigheterna försökt hålla skenet uppe rätt bra under sin hittills korta tid i Chelsea. Trots svaga resultat och trots de egna supportrarnas hörbara förakt så har han trotsigt kämpat på. För detta ska han ha beröm, den situation som Chelsea befinner sig i är knappast hans fel. Efter den senaste förlusten mot Newcastle börjar dock även han se lite sliten ut.

Benitez vill naturligtvis ha ett uttalat och förlängt mandat att få fortsätta på posten även efter denna säsong. Det kommer han däremot inte att få så länge som resultaten inte pekar tydligt uppåt och så länge som Champions League-spel inte är säkrat.

Det underlättar inte heller med ständiga rykten om José Mourinhos möjliga återkomst till klubben såsom en räddande ängel. Rykten som naturligtvis omfamnas varmt av sentimentala Chelseasupportrar, och som vare sig José Mourinho själv eller Chelseas klubbledning gör något för att avfärda.

:::

Men de som drömmer om den specielles återkomst till Chelsea glömmer bort varför han en gång fick sparken.

José Mourinho fick sparken av Roman Abramovich då de båda hamnat i en svår konflikt om vem som skulle ha kontrollen över klubben. Mourinho själv ville ha kontroll över klubbens samtliga fotbollsmässiga aspekter, men detta var en kontroll som Abramovich själv var ovillig att släppa. Ingen av dem var heller villig att då söka någon kompromiss.

Grunden för denna konflikt finns fortfarande kvar i Chelsea. Roman Abramovich har inte avsvurit sig någon kontroll över Chelsea under de fem och ett halvt år som gått sedan José Mourinho lämnat klubben och absolut inget tyder på att han skulle vara villig att göra det. Mourinho själv har knappast blivit mer medgörlig i detta avseende, han vet vad som krävs för att driva ett lag framgångsrikt och han är mycket medveten om sitt eget värde.

Ingen av dem skulle nu vara mer villiga att söka någon kompromiss.

Om två personer går igenom en skilsmässa så är det aldrig någon bra idé att gifta om sig om skälen till skilsmässan fortfarande är giltiga. Det kan kännas romantiskt och underbart till en början, men kommer alltid surt i efterhand. Med desto mer förbittrade känslor som följd.

Detsamma gäller Chelsea och José Mourinho.

:::

Det finns också personliga skäl för José Mourinho att inte återvända till Chelsea.

Han har redan lämnat klubben som hjälte bland spelare och fans. Detta är inget han egentligen kan förbättra eller bygga vidare på med en andra sejour i klubben, tvärtom är risken alltför hög att hans gloria istället hamnar något på sned om resultaten inte blir lika spektakulära som de en gång var.

Han pratar själv om att vilja vinna Champions League med en engelsk klubb. Incitamentet att göra det med Chelsea minskade i och med klubbens Champions League-vinst 2012. Han skulle därmed inte bryta ny mark med Chelsea. Detta om något talar för José Mourinho i Man City.

Det ligger i Mourinhos modus operandi att söka sig till de mest konkurrenskraftiga klubbarna i en liga. Mourinho drivs av prestige och varumärke, och varumärket byggs med titlar som murbruk. De bästa förutsättningarna för detta återfinns för tillfället i någon av de båda klubbar som de senaste åren satt agendan i Premier Leagues titelstrid. Återigen känns Man City som ett typiskt Mourinhoprojekt.

Det är inte omöjligt att José Mourinho återvänder till England, men i så fall landar han med intill visshet gränsande sannolikhet i Manchester.

:::

I vad för läge befinner sig då Chelsea?

Roman Abramovich har grävt sin egen grop i och med sitt lynniga sätt att anställa och sparka klubbens managers. De främsta managernamnen skyr numer klubben, eftersom den inte kombinerar en delegering av ansvar med en motsvarande delegering av kontroll och befogenhet till managerposten. Under sådana förutsättningar är inte de bästa villiga att arbeta.

Kvar har då Chelsea att erbjuda pengar, men det incitamentet är inte nödvändigtvis heller det bästa då det tenderar att attrahera fel personlighetstyper.

Kanske är det dags för Chelsea att för en gångs skull hellre se till vad de har, snarare än att alltid leta nytt. Rafa Benitez må ha sina brister och svagheter, men är ändå i grunden en kompetent manager. Han är dessutom en manager som söker personlig upprättelse efter några dystra år i jobbet. På ett liknande sätt kanske det finns skäl för Chelsea att söka upprättelse.

Kanske är det ett projekt som klubb och manager kan och bör ge sig iväg på tillsammans.

Det är en idé som inte förnöjer särskilt många Chelseasupportrar, men vad är egentligen alternativet? José Mourinho säger då de som inte anser sig vara svaret skyldiga. Orimligt och orealistiskt menar jag om detta, utöver att jag erinrar mig ett känt ordspråk av religiös natur: “När gud vill straffa människan, så ger han henne precis vad hon önskar.”

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Det var det bästa vi har sett


:::

Den bästa matchen hittills av ett engelskt klubblag?

Jag ska inte säga att mitt urval är på något sätt vetenskapligt. Jag har inte sett allt, och framför allt kan jag vara påverkad av upplevelsens närhet. Några insatser av Man City, Man Utd, Chelsea och Tottenham tidigare under säsongen kan säkerligen konkurrera. Men jag vandrar ändå ut på plankan och påstår att den match vi precis sett Liverpool spela på Etihad Stadium mot Man City är den bästa matchen som ett engelskt klubblag har gjort hittills under den här säsongen.

Jamie Carragher var en ledare i försvaret, och det är ingen tillfällighet att just han har spelat i båda den här veckans tuffa bortamatcher. Lucas och Steven Gerrard kompletterar varandra bra på centralt mittfält. Luis Suarez och Daniel Sturridge visar ännu en gång prov på blixtrande samarbete och vilket värde de tillför till varandra.

Ändå kommer Liverpool bara ifrån den här matchen med en enda poäng. För om dessa spelare placerade segern inom räckhåll, så ledde enskilda insatser av Pepe Reina och Daniel Agger till att omintetgöra Liverpools spelmässiga och målmässiga övertag. På något sätt känns detta så här långt väldigt signifikativt för Liverpools lagbygge. Ojämnt å det yttersta i sin prestation och oförmöget att knyta ihop den så kallade säcken.

Ändå bör det vara uppenbart för alla att det är ett lagbygge som gör stadiga framsteg.

Newcastles säsong vände i januari

Det sägs kunna vara vanskligt att värva spelare i januari, att det både leder till inflaterade priser och till svårigheter för spelarna att hinna spela in sig under en hektisk vårsäsong. Detta stämmer säkert till viss del, men det kan också vara något som i sig ger ett lag ny energi och nya idéer, och kanske till och med lite nytt självförtroende.

Många trodde nog att Moussa Sissoko var en bra värvning på sikt av Newcastle men få anade nog att han skulle få en så omedelbar effekt. De två mål han gör på Chelsea som vänder matchen till Newcastles fördel är inga fantastiska mål på något vis, men det är mål som oftast görs av en spelare som har viljan och tron på sig själv att inte bara se utan också ta chanserna i det där läget.

Innan januari påminde Newcastle i mångt och mycket om något ur Victor Hugos Les Miserables. Men efter klubbens franska revolution i januari så andas laget återigen morgonluft. Hösten kommer inte att erbjuda någon stormning av Bastiljen, men laget kommer heller inte att avrättas på nedflyttningsstridens giljotin.

Ingen återvändo för Aston Villa

Om vi tar Liverpools säsong och förmåga att tappa givna poäng och drar upp volymknappen ända upp till elva, så får vi något som börjar likna Aston Villas säsong. Att efter en mardrömsvecka tvingas åka till Goodison Park är inte en uppgift som något lag skulle ha avundats.

Desto mer imponerande är det då att inte bara ta ledningen en gång utan två gånger i matchen, och därtill gå upp i en tvåmålsledning. Men också typiskt för Aston Villa den här säsongen är att de inte lyckas hålla i detta försprång. Ett oavgjort resultat borta mot Everton är på förhand inte ett dåligt resultat, men det känns ändå som två tappade och mycket dyrbara poäng för Aston Villa så som matchbilden utvecklade sig.

Särskilt som övriga lag därnere har börjat röra på sig. Reading har börjat hitta sin snart traditionella vårform, och poängen mot Chelsea följdes upp av en vinst mot Sunderland. Southampton fortsätter att spelmässigt imponera, även om vinsterna fortfarande uteblir under nye managern Mauricio Pochettino. Wigan har börjat känna lukten av nedflyttningsstrid igen, och Newcastle verkar som sagt ha hittat ur sin kris.

Det är svårt att se en väg ut ur skiten för Aston Villa.

:::

”Blame the referee”

Egentligen har detta ingenting att göra med något speciellt som skett just den här helgen. Men det var ändå något jag satt och funderade kring en tid under helgen. På förekommen anledning.

Nämligen det här med vad jag uppfattar vara olika supporterkollektivs olika grader av benägenhet att ”skylla på domaren” i samband med förlust, poängtapp eller bara match i största allmänhet. Och vad denna skillnad faktiskt kan tänkas bero på.

(Jag upplever alltså att det är en skillnad. Det politiskt korrekta kommer dock alltid vara att tycka att det är lika för alla.)

Min teori är att det hela är en funktion utav ett gap mellan å ena sidan ett visst supporterkollektivs uppfattning om det egna lagets allmänna förträfflighet, och å andra sidan det lagets faktiska resultat på planen och/eller prestationer i form utav titlar.

Ju större gap desto större benägenhet att ”gnälla på domaren”.

För mig är det här nämligen ett typexempel på en rationaliseringsstrategi syftandes till att omfördela ansvar. Man identifierar sig av naturliga skäl med sitt lag och skuld och orsaker till eventuella misslyckandes placeras av psykologiska skäl helst utanför sig själv. Att skylla på saker utanför sin egen kontroll är alltid lättare än att kritiskt granska sig själva.

Jag överlåter åt er själva att göra era egna bedömningar av vilka klubbar som jobbar med störst gap i det här avseendet.

I just det här avseendet ska dock sägas att jag inte anser det vara någon skillnad mellan klubbar. Att benägenheten är mindre eller större hos vissa supporterkollektiv beror alltså enligt mig inte på att dessa är bättre eller sämre på något vis, utan endast på storleken på det så kallade gapet. Något som naturligtvis är föränderligt över tid.

:::

Omgångens vinnare: Man Utd, Tottenham och Newcastle

:::

Vad spännande det känns med landskamper mitt i veckan, eller hur?!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Brist på offensiva alternativ i Man City

Defensivt verkar Man City ha hittat tillbaka till sitt gamla stål. Det är nu sex matcher på raken i vilka laget har hållt nollan, och den imponerande formen och resultaten under januari har byggt mycket på just detta förhållande. Även veckans blipp mot QPR kom till efter att inte ha släppt in något mål, men å andra sidan heller inte ha lyckats göra något.

Det blev naturligtvis rubriker i tidningarna av detta misslyckande då det kom på samma dag som det blev klart att anfallaren Mario Balotelli lämnade klubben och såldes till Milan. Alldeles säkert bra för klubbkassan, kanske bra för lugnet i spelartruppen, men möjligen negativt sett till det antal anfallsalternativ som Roberto Mancini därmed har att tillgå.

Sant är att Man City förra säsongen vann Premier League till stor del på grund av deras överlägsna offensiva produktion. Lika sant är att de vid motsvarande tidpunkt den här säsongen har producerat 18 färre mål än vad de hade gjort för ett år sedan, och att Man Utd har gjort 15 fler mål än de ljusblå. Den rena konsekvensen av detta är att Man City har spelat för många oavgjorda matcher i en liga som bara kan vinnas genom att faktiskt vinna matcher.

En offensiv som inte klickar är alltså på väg att kosta Man City ligatiteln den här säsongen, om inget hinner förändras under våren. Då är så klart frågan hur man ska se på klubbens försäljning av Mario Balotelli utifrån det strategiska perspektivet.

:::

I och med försäljningen av Balotelli finns i grund och botten tre etablerade anfallare kvar i spelartruppen.

Anfallaren med längst tillvaro i klubben är Carlos Tevez, en gudabenådad grovjobbare med en förmåga att göra både mål och viktiga mål. Mycket värdefull spelare. Hans position i laget och på planen har dock blivit alltmer tillbakadragen, mer som en leverantör snarare än avslutare av målchanser. Det är alltså inte härifrån lagets huvudsakliga målproduktion kan väntas. Hans sju mål hittills under säsongen vittnar om detta.

Mer framskjuten i planen är Sergio Agüero, men för den sakens skull är hans målproduktion under säsongen inte så särskilt mycket mer imponerande. Åtta mål har kommit från Agüero. Det spekulerades förra säsongen i, baserat på säsongsavslutningen, att kombinationen med Tevez och Agüero skulle visa sig oemotståndlig, men kanske har motståndarförsvaren också hunnit med att bättre förbereda sig på det hot de utgör.

Den spelare för säsongen som istället har gjort flest mål för Man City är Edin Dzeko, detta trots att han spenderat en hel del tid på avbytarbänken. Med sina tio mål har han vunnit viktiga poäng och matcher åt Man City. I någon mån utgör han också en form utav plan-b för Man City, men till viss del känns det också som en tämligen förutsägbar plan. Om inte annat så för att alla vet att det också är den enda som finns.

Man Citys anfallstrio har alltså mäktat med 25 mål tillsammans.

Ett sätt att uttrycka skillnaden däruppe i toppen av tabellen är att Robin van Persie med sina 18 mål har gjort lika många eller fler mål än vilka som helst två av Man Citys anfallare. Eller att van Persie och Wayne Rooney tillsammans har gjort tre mål fler än Man Citys alla tre anfallare. Till vilket ska läggas Javier Hernandez åtta mål, med vilket han sett till speltid skulle ligga tvåa i Man Citys interna skytteliga.

:::

Samtidigt ska man inte skönmåla Mario Balotellis bidrag till Man Citys offensiv. Han var viktig förra säsongen, men den här säsongen hade han innan flytten endast mäktat med ett enda ligamål. Till detta kan finnas flera skäl. Vad man dock kan säga om Mario Balotelli är att han alltid utgjorde ett alternativ, och därtill ett svårförutsägbart sådant. Det är ett alternativ som Man City nu inte längre har tillgång till.

Vad jag tror många gånger är viktigare än just vilka anfallare man har i spelartruppen är mängden tillgängliga anfallsalternativ. Ju fler olika metoder och sätt det finns, från ju fler håll ett offensivt hot kan framföras, desto svårare får en motståndare i längden att försvara sig mot det. Man City har till stor del på grund av Roberto Mancinis taktiska upplägg flirtat med det alltför förutsägbara.  Utan Mario Balotelli, och utan någon uppenbar ersättare, så kan denna tendens ha förvandlats till ett möjligt problem.

Januarifönstret har passerat. Kvar i klubben finns då John Guidetti som ett möjligt fjärdealternativ. Själv tror jag kanske inte på hans möjligheter i samma utsträckning som svensk fotbollsmedia förmodligen vill göra, men det ska ändå bli spännande att se om och vilken chans han får under våren av Roberto Mancini. Huruvida han faktiskt får någon chans eller inte kommer också att säga en hel del om hans framtid i klubben som jag ser det.

En svensk anfallare har i alla fall möjligheten att bli en impact player i Premier Leagues titelstrid under våren. Det har inte en enda svensk spelare varit sedan Henrik Larsson.

:::

Viktigt i sammanhanget är också lagets taktiska attityd, och i det avseendet har kanske Roberto Mancini den här säsongen tillämpat en alltför hög grad av försiktighet. Krasst uttryckt som om han glömt bort den förra säsongens vinnande filosofi. Där Roberto Mancini förra säsongen vågade, samtidigt som Alex Ferguson tvekade och fegade, så framstår rollerna den här säsongen som ombytta.

Kontrasten i de båda lagens senaste bortamatcher är tydlig. Bortamatch i London och 0-0 ända in i matchens sista kvart. Roberto Mancini väljer i sin match att byta ut en anfallare mot en mittfältare. Alex Ferguson väljer istället att byta ut en mittfältare mot en ytterligare anfallare. Man City får bara 0-0, Man Utd vinner med 1-0.

Man Utd jobbade igår upp ett försprång om tio poäng i tabelltoppen, vilket sätter rejäl press på Man City att vinna dagens tuffa hemmamatch mot Liverpool. I den här matchen kommer det vara viktigt för Man Citys anfall att producera, därför jag tror nämligen att Liverpools anfallare å sin sida kommer att orsaka Man Citys backlinje många problem.

Och även om det inte riktigt är samma sak, så är det ändå också det här ett möte mellan Manchester och Liverpool.

:::

Dagens matcher: West Brom vs Tottenham (14:30), samt Man City vs Liverpool (17:00).

Viktig bortamatch för Tottenham idag. De måste på samma gång hålla distansen nedåt till Arsenal och Everton, samtidigt som de har en jättechans att knapra in en stor del av Chelseas försprång uppåt. West Broms formkurva är förvisso usel, samtidigt som Tottenham har haft det förtvivlat svårt att hitta målet på sistone.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

QPR spelar "credit card chicken" med sin framtid

Under studenttiden talades det då och då om ett något vådligt ekonomiskt spel som gick under namnet credit card chicken race. När det skulle ut och representeras med konsultfirmor och investmentbanker så togs helt enkelt ingen direkt hänsyn till studentkårens ekonomiska utrymme eller vad för utgiftsmandat man bar med sig, man öste bara på i baren och räknade kallt med att företaget i fråga skulle stå för notan. Vilket utan undantag också alltid skedde.

På något sätt är det en situation som i mycket påminner om Queen’s Park Rangers agerande nu i januari. Det är förvisso ett agerande som präglat klubben längre än så, men som nu tagits till sin spets, inte minst då med värvningarna av Loic Remy och Chris Samba, båda två med förmodat rejält höga lönekostnader. I det avseendet kan man säga att QPR kör ett credit card chicken race med nedflyttningsspöket, pantsättandes sin finansiella framtid på att lyckas hålla sig kvar i Premier League och behålla dessa intäkter.

Kanske är det lekens ursprungliga form som bättre beskriver QPR:s situation. Chicken race var en vanligt förekommande machoritual i 1950-talets många ungdomsfilmer, där två bilar antingen gasade mot varandra till dess att den förste valde att väja alternativt gasade mot ett stup och den förste att bromsa eller slänga sig ur bilen förlorade. Inte minst James Dean i Rebel Without A Cause utgjorde en farlig källa till inspiration.

Man kan så klart säga att QPR på sitt eget sätt gasar rätt mot ett stup. Det är samma stup som tidigare klubbar som Leeds och Portsmouth har både gasat mot och fallit över.

:::

Att Portsmouth är en av klubbarna som fallit utför ett finansiellt stup är ingen tillfällighet i detta sammanhang. Harry Redknapp var manager i klubben under den period då klubbens problem grundlades. På samma sätt som han innan dess varit ansvarig för Southampton innan de inledde sitt långa fall nedåt i seriesystemet från Premier League.

Harry Redknapp har en lång historia av att vilja värva kvantitet snarare än kvalitet, många medelbra spelare snarare än några spelare som är bättre och mer rätt. I längden har detta genomgående och i större utsträckning lett till stegrande lönekostnader och budgetunderskott snarare än förhöjda tabellpositioner.

Det fungerade bättre under hans tid i Tottenham. Då var det emellertid Daniel Levy, Tottenhams styrelseordförande, som kontrollerade plånboken, Redknapps inflytande var därmed begränsat. Å andra sidan var detta något som skapade konflikt dem emellan, och som efter några år ledde till att Redknapp fick sparken från Tottenham, trots goda sportsliga resultat.

Ett institutionellt ägande kunde således kontrollera Harry Redknapp. Men i en klubb som QPR, där ägandet inte är institutionellt utan individuellt, och där rädslan för nedflyttning är större och mer påtaglig än oron över en framtida finansiell härdsmälta, så kan Redknapps metoder bli ödesdigra.

:::

QPR har inte i närheten av sådana intäktsflöden som en toppklubb i Premier League har, där finns med andra ord inte i närheten av samma finansiella trygghet som exempelvis finns i klubbar som Man Utd, Arsenal, Liverpool och Tottenham. Ändå skriver klubben under kontrakt med spelare för löner som även dessa klubbar skulle tveka många gånger innan de gick med på. Chris Samba har nu högre lön än exempelvis Nemanja Vidic.

Det finns ett resonemang om att QPR:s ägare i sig är så rika att det här inte utgör något problem för klubben. Men Tony Fernandes och familjen Mittal, som är majoritetsägare respektive minoritetsägare i klubben, har aldrig gett någon indikation på att vara en ägare i samma stil som Roman Abramovich i Chelsea och Mansour i Man City.

Vad händer om QPR trots dessa värvningar inte klarar av att hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket utan åker ned i The Championship? QPR har i så fall dragit på sig en väldigt hög kostnadskostym samtidigt som det framtida flödet av intäkter har gjorts ytterst osäkert. Det kommer då att uppstå en rejäl tidspress på klubben att omedelbart ta sig tillbaka till Premier League. Detta är i sig självt svårt nog, men kompliceras ytterligare av att ingen vet hur Fernandes och Mittal ser på en sådan utveckling, och hur det påverkar deras intresse i klubben.

:::

Loic Remy och Chris Samba är inga dåliga värvningar. Det är värvningar som mycket väl kan leda till att QPR lyckas hålla sig kvar i Premier League, även om det kommer bli en lång och tuff vår. Men samtidigt som det är värvningar som bidrar med sportslig kvalitet så är det också värvningar som sätter press på laget i ett redan utsatt läge.

Det handlar inte bara om sportslig press. Det vill säga kravet och ambitionen att hålla klubben kvar i Premier League. Det handlar nu också om en form av existentiell press. Tvånget att hålla sig kvar i Premier League för att på så vis säkra klubbens framtida existens.

Harry Redknapp behöver inte bekymra sig så mycket om det här. Går det illa för QPR så hittar han alltid något skäl till detta, lika snabbt som han hittar ett nytt projekt att hoppa på. Men för spelarna i klubben och dess supportrar, tillsammans med QPR:s klubbledning, så är det hela så klart desto mer betungande.

Det är alltså en väldig betydelse som dagens match mot Norwich hemma på Loftus Road har för QPR. Det är en match som betecknas som ”måste vinna” för QPR, just den typ av match i vilken de ska ta alla tre poäng om de vill börja vandra uppåt i tabellen. Med fyra poäng upp till nedflyttningsstrecket, och många klubbar att kriga med, så börjar utrymmet för misstag att bli allt snävare.

:::

Dagens matcher: QPR vs Norwich (13:45), Arsenal vs Stoke, Everton vs Aston Villa, Newcastle vs Chelsea, Reading vs Sunderland, West Ham vs Swansea, Wigan vs Southampton, samt Fulham vs Man Utd (18:30).

Arsenal och Stoke har ju alltid potential att bli explosiva historier. Newcastle måste försöka följa upp sin vinst mot Aston Villa hemma mot Chelsea, som rimligtvis drömmer mardrömmar om tappade tvåmålsledningar. Fulham har möjligheten att spetsa till titelstriden rejält genom att vinna eller ta poäng mot Man Utd.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktiktavlan: Stoke och 3-5-2

I veckans ligamatch mot Wigan så valde Stoke att försöka matcha motståndarnas taktiska uppställning, och ett av de lag som känts allra mest präglat som ett klassiskt 4-4-2-lag eller 4-5-1-lag spelade alltså för en kväll med den i engelska sammanhang alls inte särskilt vanliga 3-5-2-uppställningen. Det gick till en början bra men fallerade under andra halvlek.

För att vara Stoke och Tony Pulis, som gjort sig kända för en tämligen enkel och puritansk fotbollsidé, så var det ett hyfsat oväntat grepp. Frågan man kan ställa sig är huruvida detta endast var ett reaktivt grepp i syfte att tillfälligtvis anpassa sig till en motståndare, eller om det snarare var ett radikalt grepp i syfte att tänka om sin egen taktiska uppställning för framtida matcher.

Dagens taktiska fråga är alltså: Vad kan Stoke vinna på att förändra sin taktiska uppställning till något som motsvarar 3-5-2? Det finns nämligen rätt mycket som talar för att det vore en klok idé för Stoke att åtminstone överväga och pröva det alternativet.

:::

Centrerad defensiv

Det har redan varit en kärnpunkt i Stokes defensiva organisation att centrera sitt försvarsspel, och i någon mening ”offra kanterna”. Det betyder att Stoke kort och gott är rätt okej med att motståndarna rör sig ut mot kanterna och matar inlägg, och att de litar på den egna förmågan att plocka bort dessa inlägg.

En central trebackslinje kan sägas renodla denna taktik och i så måtto göra kanterna till ett defensivt bondeoffer. Det är också ett taktiskt drag som rent teoretiskt ökar närvaron centralt, med tre spelare med en central utgångspunkt och ett defensivt mittfält framför dessa. Det är med andra ord inte någon taktisk reform som förändrar grundförutsättningarna för Stokes framgångsrika defensiv.

Kantspel med centralt understöd

Ett annat kännetecken för Stokes spel så här långt har varit en kantbaserad offensiv med spelare som Matthew Etherington och Michael Kightly på varsin kant. Ett allmänt dilemma med en sådan taktik har varit att Stoke har blivit rätt tunna på centralt mittfält, vilket möjliggjort för motståndarna att skapa för många chanser på dem.

Bondeoffret av kantspelet i defensiven gör det dock möjligt att fylla på det centrala mittfältet med en spelare. På så vis kan Stoke bygga vidare med sitt offensiva kantspel, och samtidigt kunna ställa upp med tillräckligt många spelare centralt. Därmed ges Stoke också bättre möjligheter att förhindra att motståndarna kan anfalla centralt och rättvänt mot deras backlinje, något av dess akilleshäl.

Förbättrad chansproduktion

Ett av Stokes stora taktiska problem är att laget har haft väldigt svårt att faktiskt skapa målchanser. Rent statistiskt är Stoke med viss överlägsenhet det lag i Premier League som skapar lägst antal målchanser. Utmaningen har bestått i att skapa en kreativ offensiv utan att offra defensiv organisation och disciplin. Rent praktiskt har det dock resulterat i att Stoke haft svårt att få något bollinnehav på mittfältet och att en ofta ensam anfallare har blivit alltför isolerad eller lättmarkerad.

Med tre spelare på centralt mittfält möjliggörs en arbetsfördelning där två spelare tar det defensiva jobbet, samtidigt som en spelare frigörs offensivt och centralt som i kombination med de båda kantspelarna kan ge Stoke mer offensiva resurser. Värvningen av Brek Shea kan kanske ses i det ljuset. Två anfallare gör också Stoke tyngre på planens sista tredjedel samtidigt som det ger mittfältet fler offensiva alternativ att passa bollen till.

:::

Stokes gamla taktik har tjänat laget väl, oavsett vad för kritik som riktats mot den. Med hjälp av den har Stoke etablerat sig i Premier League, men väl där har det också tagit stopp. Lagets offensiva tillkortakommanden, produkten av ett medvetet val, omöjliggör en fortsatt marsch uppåt i tabellen. Att förändra taktik är dock ett tufft beslut att fatta.

Huruvida detta är något som Stoke faktiskt överväger bör vi få en indikation av i helgens match mot Arsenal på The Emirates. Det är en match som borde passa en ny 3-5-2-taktik tämligen väl. Ett centrerat försvar är värdefullt mot Arsenal samtidigt som en stor del av deras hot kan neutraliseras om deras anfallsspel tvingas ut mot kanterna, varifrån Arsenal har vare sig riktigt kunnande eller egentlig vilja att attackera.

Men jag tvivlar.

:::

Det är en tanke jag har, att en gång i veckan, kanske på fredagar, skriva en blogg utav sådan här taktisk prägel, i vilken jag diskuterar en specifik och aktuell taktisk fråga för en eller flera klubbar.

Och har man ett intresse av en specifik fråga så skulle jag föreslå att man låter mig veta det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Januarifönstrets tre vinnare

Transfer Deadline Day (TDD) är precis avslutad. Den är lika medialt hypad varje gång. Vissa gånger kanske med viss rätta. Men just den här gången tror jag att vi har genomlidit den tråkigaste deadlinedagen i mannaminne. När Chris Samba till QPR är det största som händer så är liksom ribban satt.

Lite komedi fanns där dock. Som att Peter Odemwingie bilar ner till London och QPR i tron att en övergång är klar. Bara för att få beskedet att icke. Tuff vår för honom nu i West Brom. Låt mig anta att han inte blir kvar i klubben så särskilt länge till.

Om vi däremot ska försöka se på januarifönstret som helhet så kan man säga att vissa klubbar står sig bättre därefter samtidigt som vissa inte gör det. Att inte agera under ett januarifönster behöver dock inte vara någon svaghet, snarare är det kanske ett styrketecken. Men att tappa en viktig spelare kan vara ett sätt att förlora.

Sedan finns där så klart också vinnare.

:::

(3) Tottenham

Två profilvärvningar under det här januarifönstret. Ezekiel Fryers på vänsterbacken är en klok och långsiktig värvning. Men den riktiga karamellen var Lewis Holtby från Schalke. Särskilt i och med att Tottenham lyckades lösa honom redan nu i januari. Det är en spelare som förstärker bredd och spets på Tottenhams mittfält. Det är också en prestigevärvning, då Holtby intresserade flera engelska klubbar.

(2) Newcastle

Köpte mycket och troligtvis med blandad kvalitet. Men Newcastles franska revolution kan mycket väl vända på säsongen för dem. Mathieu Debuchy och Moussa Sissoko är två riktiga klassvärvningar som tämligen omgående gör Newcastle till ett bättre lag. Min enda invändning är egentligen att Newcastle det här fönstret sköt lite för mycket med hagelbössa i sina värvningar, snarare än ett prickskyttegevär.

(1)    Liverpool

Liverpools problem var förvisso inte svåranalyserat, det såg alldeles för tunt ut offensivt. Det var dock ett problem som klubben med kirurgisk precision snabbt och behändigt adresserade. Först med värvningen av Daniel Sturridge som redan visat prov på att vara riktigt lyckad. Därefter med värvningen av Philippe Coutinho som också han passar in bra i Liverpools lagbygge och som fyller ett konkret behov. I övrigt inget överflöd.

:::

Januarifönstrets förlorare:

Swansea. Den walesiska klubben gjorde ett strålande sommarfönster. Men succén med Michu har kostat dem Danny Graham, som lämnar klubben för Sunderland. Swansea fick inte dåligt betalt för honom, men det är ett tungt avbräck som sätter stor press och belastning på just Michu. Och en skada på honom kan bli mer kostsam än vad som varit fallet med Graham kvar.

:::

QPR får väl sägas ha gjort ett bra transferfönster de med, rent spelarmässigt. Man kan inte klaga på ett fönster där en nedflyttningshotad klubb lyckas plocka in både Loic Remy i anfallet och Chris Samba i försvaret. Vad det sedan betyder för klubben på längre sikt är en annan diskussion.

Stoke har också gjort några bra värvningar. Brek Shea tror jag passar in i lagets taktiska tänk tämligen väl. Målvaktsvärvningen av Jack Butland är också det en bra affär, även om han omedelbart kommer att lånas tillbaka till Birmingham för resten av säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv