Under studenttiden talades det då och då om ett något vådligt ekonomiskt spel som gick under namnet credit card chicken race. När det skulle ut och representeras med konsultfirmor och investmentbanker så togs helt enkelt ingen direkt hänsyn till studentkårens ekonomiska utrymme eller vad för utgiftsmandat man bar med sig, man öste bara på i baren och räknade kallt med att företaget i fråga skulle stå för notan. Vilket utan undantag också alltid skedde.
På något sätt är det en situation som i mycket påminner om Queen’s Park Rangers agerande nu i januari. Det är förvisso ett agerande som präglat klubben längre än så, men som nu tagits till sin spets, inte minst då med värvningarna av Loic Remy och Chris Samba, båda två med förmodat rejält höga lönekostnader. I det avseendet kan man säga att QPR kör ett credit card chicken race med nedflyttningsspöket, pantsättandes sin finansiella framtid på att lyckas hålla sig kvar i Premier League och behålla dessa intäkter.
Kanske är det lekens ursprungliga form som bättre beskriver QPR:s situation. Chicken race var en vanligt förekommande machoritual i 1950-talets många ungdomsfilmer, där två bilar antingen gasade mot varandra till dess att den förste valde att väja alternativt gasade mot ett stup och den förste att bromsa eller slänga sig ur bilen förlorade. Inte minst James Dean i Rebel Without A Cause utgjorde en farlig källa till inspiration.
Man kan så klart säga att QPR på sitt eget sätt gasar rätt mot ett stup. Det är samma stup som tidigare klubbar som Leeds och Portsmouth har både gasat mot och fallit över.
:::
Att Portsmouth är en av klubbarna som fallit utför ett finansiellt stup är ingen tillfällighet i detta sammanhang. Harry Redknapp var manager i klubben under den period då klubbens problem grundlades. På samma sätt som han innan dess varit ansvarig för Southampton innan de inledde sitt långa fall nedåt i seriesystemet från Premier League.
Harry Redknapp har en lång historia av att vilja värva kvantitet snarare än kvalitet, många medelbra spelare snarare än några spelare som är bättre och mer rätt. I längden har detta genomgående och i större utsträckning lett till stegrande lönekostnader och budgetunderskott snarare än förhöjda tabellpositioner.
Det fungerade bättre under hans tid i Tottenham. Då var det emellertid Daniel Levy, Tottenhams styrelseordförande, som kontrollerade plånboken, Redknapps inflytande var därmed begränsat. Å andra sidan var detta något som skapade konflikt dem emellan, och som efter några år ledde till att Redknapp fick sparken från Tottenham, trots goda sportsliga resultat.
Ett institutionellt ägande kunde således kontrollera Harry Redknapp. Men i en klubb som QPR, där ägandet inte är institutionellt utan individuellt, och där rädslan för nedflyttning är större och mer påtaglig än oron över en framtida finansiell härdsmälta, så kan Redknapps metoder bli ödesdigra.
:::
QPR har inte i närheten av sådana intäktsflöden som en toppklubb i Premier League har, där finns med andra ord inte i närheten av samma finansiella trygghet som exempelvis finns i klubbar som Man Utd, Arsenal, Liverpool och Tottenham. Ändå skriver klubben under kontrakt med spelare för löner som även dessa klubbar skulle tveka många gånger innan de gick med på. Chris Samba har nu högre lön än exempelvis Nemanja Vidic.
Det finns ett resonemang om att QPR:s ägare i sig är så rika att det här inte utgör något problem för klubben. Men Tony Fernandes och familjen Mittal, som är majoritetsägare respektive minoritetsägare i klubben, har aldrig gett någon indikation på att vara en ägare i samma stil som Roman Abramovich i Chelsea och Mansour i Man City.
Vad händer om QPR trots dessa värvningar inte klarar av att hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket utan åker ned i The Championship? QPR har i så fall dragit på sig en väldigt hög kostnadskostym samtidigt som det framtida flödet av intäkter har gjorts ytterst osäkert. Det kommer då att uppstå en rejäl tidspress på klubben att omedelbart ta sig tillbaka till Premier League. Detta är i sig självt svårt nog, men kompliceras ytterligare av att ingen vet hur Fernandes och Mittal ser på en sådan utveckling, och hur det påverkar deras intresse i klubben.
:::
Loic Remy och Chris Samba är inga dåliga värvningar. Det är värvningar som mycket väl kan leda till att QPR lyckas hålla sig kvar i Premier League, även om det kommer bli en lång och tuff vår. Men samtidigt som det är värvningar som bidrar med sportslig kvalitet så är det också värvningar som sätter press på laget i ett redan utsatt läge.
Det handlar inte bara om sportslig press. Det vill säga kravet och ambitionen att hålla klubben kvar i Premier League. Det handlar nu också om en form av existentiell press. Tvånget att hålla sig kvar i Premier League för att på så vis säkra klubbens framtida existens.
Harry Redknapp behöver inte bekymra sig så mycket om det här. Går det illa för QPR så hittar han alltid något skäl till detta, lika snabbt som han hittar ett nytt projekt att hoppa på. Men för spelarna i klubben och dess supportrar, tillsammans med QPR:s klubbledning, så är det hela så klart desto mer betungande.
Det är alltså en väldig betydelse som dagens match mot Norwich hemma på Loftus Road har för QPR. Det är en match som betecknas som ”måste vinna” för QPR, just den typ av match i vilken de ska ta alla tre poäng om de vill börja vandra uppåt i tabellen. Med fyra poäng upp till nedflyttningsstrecket, och många klubbar att kriga med, så börjar utrymmet för misstag att bli allt snävare.
:::
Dagens matcher: QPR vs Norwich (13:45), Arsenal vs Stoke, Everton vs Aston Villa, Newcastle vs Chelsea, Reading vs Sunderland, West Ham vs Swansea, Wigan vs Southampton, samt Fulham vs Man Utd (18:30).
Arsenal och Stoke har ju alltid potential att bli explosiva historier. Newcastle måste försöka följa upp sin vinst mot Aston Villa hemma mot Chelsea, som rimligtvis drömmer mardrömmar om tappade tvåmålsledningar. Fulham har möjligheten att spetsa till titelstriden rejält genom att vinna eller ta poäng mot Man Utd.
:::
Be Champions!!