Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Everton balanserar en slak lina mellan stress och tålamod

Två matcher och två poäng så här långt för Everton. Det betyder med andra ord att Everton har spelat två oavgjorda matcher, först borta mot Norwich och därefter hemma mot West Brom. 2-2 borta mot Norwich är förvisso inget resultat att skämmas för, men 0-0 hemma mot West Brom var en plump i protokollet som visade på en för Everton välbekant oförmåga att bryta ned sitt motstånd.

Everton har, precis som många andra klubbar i Premier League, bytt manager den här säsongen. Roberto Martinez flyttade från Wigan och tog över Everton efter David Moyes. Med mer eller mindre samma grupp av spelare så har Martinez försökt applicera sin fotbollsidé, baserad i huvudsak på bollinnehav och tålamod.

Detta var inte David Moyes melodi med Everton. Hans fotbollsidé med Everton var snarare den motsatta. Snabba omställningar och stress var grundläggande komponenter i Evertons sätt att spela fotboll under Moyes, byggandes på en direkthet som medvetet sökte att exploatera att motståndarna inte skulle ha hunnit organisera sitt försvarsspel. Det var en taktik med vilken Moyes skördade viss framgång.

Vi talar alltså om två vitt skilda spelidéer. Med managerbytet från David Moyes till Roberto Martinez så ska Everton alltså gå från att spela en fotboll baserad på stress till att spela en fotboll baserad på tålamod. Frågan är, har Everton spelarmaterialet att klara av en sådan förändring och är detta det bästa sättet att dra nytta av spelarnas styrkor respektive svagheter?

:::

Bevisen hittills har varit delade.

Mot Norwich såg det stundtals mycket bra ut. Taktiken fungerade så som den rimligtvis var tänkt att fungera. Everton ville ha mycket boll och hade också mycket boll. Passningsspelet satt som det skulle och Everton lyckades ofta skära sig igenom Norwichs försvarslinjer. Vad man inte lyckades med var att stänga matchen, som slutade 2-2.

Mot West Brom såg det betydligt mer dystert ut. West Brom hade inga andra ambitioner än att ta sig från Goodison Park utan förlust och med en poäng i bagaget. Everton hade väldiga svårigheter med att bryta ned West Broms låga försvarsspel. West Brom å sin sida hade ingen anledning att oroa sig över Evertons så kallade tålamod, tvärtom var det nog snarare något de uppskattade.

Det är svårt att komma ifrån känslan att en mer direkt ansats av Everton i matchen mot West Brom mycket väl hade kunnat resultera i en vinst och säsongens första trepoängare.

:::

Tålamod kan så klart beskrivas som en dygd. Dels är det en defensivt stabil taktik, har man bollen så är det svårt för motståndarna att göra mål. Dels är den offensiva idén att genom att flytta bollen runt inom laget till sist tvinga motståndarna ur position och därigenom utnyttja de ytor som uppstår bakom motståndarnas backlinje.

Men det riskerar bli för tidsödande och när motståndet är organiserat defensivt så att det utgår från att Everton ska ha bollinnehavet så kan det bli svårt för Everton att hitta ett effektivt motvapen, vilket matchen mot West Brom visade. Allra helst när där saknas en given anfallare av hög kvalitet.

Vad vi alltså riskerar få se den här säsongen är att Everton kan röna viss framgång på bortaplan mot motståndare som då är något mer frisläppta, men å andra sidan kan få svårare än vad de tidigare haft framför allt på hemmaplan mot motstånd som medvetet väljer att lägga sig lågt och spela tillknäppt och disciplinerat. Omvänt mot hur det kanske var förut med andra ord.

Om David Moyes fick och möjligen förtjänade viss kritik för att premiera en alltför direkt form av fotboll, så är risken att Roberto Martinez, precis som i Wigan, försöker tillämpa en tålmodig fotboll som i slutänden kommer få Evertons fans att alltmer otåligt vänta på poängen i ligatabellen. Ett riktigt starkt lag, ett lag med ambitioner på Champions League, måste kunna tillämpa både stress och tålamod i sitt spel.

Det var Evertons stress och direkthet som i min mening fick Everton att tidigare sticka ut från mängden av övriga lag under de sex stora klubbarna, och stundtals faktiskt även utmana dessa. Min farhåga med att Everton börjar bli tidstypiskt tålmodiga är att de på så vis tappar det som gjorde dem speciella, och att de därför återigen bara blir ännu ett lag i mängden, utan någon direkt spetskompetens.

Och vad är det då som säger att de kommer fortsätta prestera bättre i Premier League än exempelvis andra klubbar som Newcastle, Sunderland, Southampton, Swansea, West Ham med flera?

:::

Transferkollen

Vlad Chiriches – Tottenham, £8m. Tottenham behövde fylla ut sin backlinje efter att ha gjort sig av med både William Gallas och Steven Caulker. Chiriches är en rutinerad försvarare från såväl Steaua Bukarest som det rumänska landslaget. Väl godkänd (+++)

:::

Dagens matcher: Man City vs Hull (13:45), Cardiff vs Everton, Newcastle vs Fulham, Norwich vs Southampton, West Ham vs Stoke, samt Crystal Palace vs Sunderland (18:30).

Lite känns det kanske som om Premier League håller andan inför vad som lovar att bli en blytung söndag. Men det ska bli intressant om Cardiff förmår upprepa bravaderna från förra helgen hemma mot Everton. Newcastle måste komma in i säsongen och har en bra chans till det hemma mot Fulham. På Boleyn Ground kan det ju smälla när West Ham och Stoke drabbar samman, och under den sena kvällsmatchen har vi The Clash Of The Crazy Ass Managers.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad är det egentligen som är så super med Supercupen?

Så har det då återigen blivit dags för matchen eller cupen med fotbollens mest pretentiösa namn. UEFA Super Cup. Mest pretentiösa åtminstone om vi ser till matchens faktiska betydelse, vilket är inte alls särskilt långt över det rent jippobetonade.

Av alla sådana här typer av matcher har jag svårast att känna någon direkt entusiasm för just UEFA Super Cup. Community Shield fungerar trots allt som en inledning på säsongen och kan ibland dessutom ha lite lokalt intresse. VM för klubblag, med alla sina brister, är trots allt ändå en riktig turnering av något slag, och innehåller något annat med lag från alla världsdelar.

Kanske har det något att göra med Europa Leagues status relativt Champions League. Vilket ungefär skulle motsvaras av att Community Shield årligen spelades mellan vinnarna av Premier League och League One. Jaha, än sen liksom?!

Å andra sidan. Det ska ju inte heller förnekas att den här matchen tillsammans med VM för klubblag är en rätt rolig bonus. Det stora med att vinna Champions League är naturligtvis att vinna Champions League. Men det innebär också att den kommande säsongen är strösslad med fler roliga matcher som bara kan uppstå som en följd av att man vunnit Champions League.

Då återstår naturligtvis frågan, kan man säga detsamma om Europa League?

:::

Bayern München mot Chelsea är ändå en intressant värdemätare i sig. Det kan ju mycket väl handla om två klubbar som kommer befinna sig väldigt långt fram i Champions League framåt vårkanten.

Dessutom så är det ju en match som så att säga återförenar José Mourinho och Pep Guardiola i sitt pågående skyttegravskrig. De hade ju en förbittrad konflikt i La Liga där det är något oklart vem som egentligen utgick som segrare. Om något så var det väl kanske José Mourinho.

Nu är dock förutsättningarna något annorlunda. På ytan kan man ju mena att Pep Guardiola sitter på den starkaste handen. Han har tagit över Bayern München, planetens för närvarande bästa fotbollslag, som så klart bara kan bli bättre med demontränaren Guardiola. Or so the story goes.

José Mourinho har däremot med någon form av svans mellan benen tvingats lämna Real Madrid och återvänt till Chelsea, ett lag som är omöjligt att riktigt säga var man har. Mourinhos uppdrag är dock snarast att återskapa Chelsea i sin egen avbild ännu en gång. Or so the story goes.

:::

Men jag tror det där är grovt förenklat. Snarare skulle jag säga att det är fördel José Mourinho i den här kampen.

Det är inte nödvändigtvis så att Bayern bara kan bli bättre med Pep Guardiola som manager. Snarare skulle jag säga att en osäkerhetsfaktor med Bayern är att ett vinnande koncept förändras, och att Guardiola trots allt är oprövad som manager utanför sitt fysiska och kulturella hem i Barcelona. I Bayern kommer han inte vara lika oomstridd som i Barcelona; inte av styrelsen, inte av fansen och inte av media.

José Mourinho å andra sidan har kommit hem. Det Chelsea han kommit tillbaka till är i grund och botten samma Chelsea som han en gång lämnade. Han är lugn, han är lycklig och han är trygg i sin egen auktoritet. När han den här gången ska tampas med Pep Guardiola, i UEFA Super Cup och därefter i Champions League, så gör han det inte med utgångspunkt i en katalansk hegemoni och med den internpolitik som undergrävde honom i Real Madrid.

:::

Det går alltid att diskutera vad en titel som UEFA Super Cup egentligen är värd. Rent formellt kan man så klart hävda att den är värd inget alls. Psykologiskt kan den dock vara värd en hel del. Det skadar aldrig glädjen, sammanhållningen och självförtroendet i ett lag att lyfta en titel, oavsett dess formella värde.

:::

Transferkollen

Mathieu Flamini – Arsenal, fri. Knappast en värvning åt vilken Arsenalfansen jublar, men den är ändå inte tokig. Breddar där Arsenal behöver bredda. Det är samtidigt ett frågetecken kring om Flamini kan återfinna sin kapacitet från fem år sedan. Väl godkänd (+++)

Samuel Eto’o – Chelsea, £3m. Också detta är en osäker värvning. En spelare med i grunden hög potential men som så att säga varit ”frånvarande” ett tag. Man ska dock inte underskatta Eto’os direkhet, förmåga eller självförtroende. Kan visa sig mycket värd. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mardrömslottning för Arsenal i Champions League

Den engelska fotbollens förfall har ju varit ett kärt samtalsämne i samband med Champions League de senaste säsongerna. Men för att vara en liga i förfall så är det ju i så fall desto mäktigare att Premier League fortsätter ha tre klubbar, flest av någon liga, i den första seedningsgruppen till Champions Leagues gruppspel.

Att Man City, den fjärde engelska klubben i årets Champions League, befinner sig så långt ned som i den tredje seedningsgruppen, beror naturligtvis först och främst på deras relativa färskhet i det europeiska cupspelet. Vilket i sin tur har att göra med hur klubben utvecklats och växt fram, över natten snarare än över tid.

Ett av de stora frågetecknen inför kvällens lottning var ju om Man City äntligen skulle ha något mer tur med lottningen. Två säsonger i rad har de ju fått närmast mardrömslika grupper, samtidigt som de naturligtvis presterat allt annat än bra när det väl blivit match. Även i år finns det möjligheter till både dröm och mardröm i lottningen.

Visst är det lite upp till bevis för de engelska klubbarna i Champions League den här säsongen. Förra säsongen kan man nog bara säga att Man Utd och Arsenal svarade för godkända insatser, men knappast mer. Den enda acceptabla målsättningen för någon engelsk klubb i Champions League är att ta sig till slutspel, och allt annat än fyra engelska klubbar i åttonsdelsfinal framåt våren är på förhand ett misslyckande.

Men, som klokt sades i kommentarsfältet tidigare idag, det viktiga för gruppavancemanget är inte först och främst vilka motståndare som dras från den andra seedningsgruppen. Snarare handlar det om att så långt som möjligt försöka undvika rönnbären från övriga seedningsgrupper. Surt är det alltså att få framför allt Dortmund från den tredje seedningsgruppen, samt Napoli eller Real Sociedad från den fjärde seedningsgruppen.

Men nu till lottningen:

:::

Grupp A – Man Utd (Shakhtar Donetsk, Bayer Leverkusen och Real Sociedad)

En riktigt äcklig grupplottning för Man Utd. Shakhtar Donetsk är förvisso lättare att hanteras med utan Willian, Mkhitaryan och Fernandinho, men är alltid svårspelade och det är en jobbig resa till Ukraina. Leverkusen och Sociedad är båda mycket skickliga fotbollslag, tekniskt såväl som taktiskt. Kort och gott är det en grupp utan en enda lättare motståndare för Man Utd, vars coachstab därtill är ovana vid europeiskt cupspel. Man Utd är fortfarande bland favoriterna att gå vidare, men risken är inte försumbar att laget missar slutspel. En utmaning för David Moyes.

Största hotet: Bayer Leverkusen
Nyckelmatch: Real Sociedad (a)
Prognos: 60%

:::

Grupp D – Man City (Bayern München, CSKA Moskva och Viktoria Plzen)

Den här gången finns det absolut ingenting att beklaga sig över för Man City. Deras stora mål den här säsongen är att börja hävda sig i Champions League, och den här lottningen var vänlig med dem. Bayern är så klart en formidabel motståndare, men vare sig CSKA eller Plzen ska över ett helt gruppspel kunna ställa till det för dessa båda klubbar. Det är förvisso inte något motstånd som ska underskattas, men om Man City förbereder sig på rätt sätt så klarar de av den här gruppen.

Största hotet: Viktoria Plzen
Nyckelmatch: Bayern (h)
Prognos: 85%

:::

Grupp E – Chelsea (Schalke, Basel och Steaua)

Chelsea har en viss tradition av överkomliga gruppspel i Champions League och den här upplagan blev verkligen inget undantag. Jag tror Chelsea är helt fel engelskt motstånd för Schalke att ställa till några problem för, och både Basel och Steaua väger alldeles för lätt mot José Mourinhos manskap. Det är fel att säga att Chelsea redan är i slutspel men jag skulle ändå säga att det är så pass klart som det kan bli.

Största hotet: Basel
Nyckelmatch: Schalke (a)
Prognos: 95%

:::

Grupp F – Arsenal (Marseille, Dortmund och Napoli)

Mardrömsgrupp för Arsenal. Klubben har inte missat slutspelet i Champions League sedan dinosaurierna vandrade på jorden, men den här säsongen finns det en uppenbar risk. Både Dortmund och Napoli är formidabla och högt satsande klubbar, med spelare av högsta spetskvalitet. Marseille är alls inte någon ofarlig joker i den gruppen. Med den interna oro som förblir en del av Arsenal så var detta inte lottningen de behövde. Vi ska i och för sig inte glömma bort att även om det är tufft motstånd för Arsenal, så är även Arsenal en tuff motståndare till övriga lag i gruppen.

Största hotet: Napoli
Nyckelmatch: Marseille (a)
Prognos: 40%

:::

En rolig sidogrej vid sidan av själva Champions League är så klart att de engelska klubbarna och de tyska klubbarna lottades i samma grupp i samtliga fyra fall. Löpande under säsongen kommer vi alltså få interna kraftmätningar mellan Premier League och Bundesliga.

I slutänden tror jag att fyra engelska klubbar tar sig vidare till slutspel, dock minst tre. Vilket jag gissar kommer motsvara det antal tyska klubbar vi kommer se i slutspel. Schalke kan klara sig på grund av svagt motstånd i övrigt. Bayern och Dortmund är starka, även om Dortmund lever farligt. Bayer Leverkusen måste prestera men är absolut inte utan chans.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Barnförbjudet när Man Utd möter Liverpool i Ligacupen

Det har inte alltid varit så. Men åtminstone ända sedan Man Utd 1994 ställde upp med ett näst intill renodlat ungdomslag mot Port Vale i Ligacupen, och blev måltavla för en parlamentarisk debatt, så har Ligacupen till stor del haft karaktären av en cup där unga talanger inom engelsk fotboll introduceras för den bredare publiken.

En sådan talang presenterade sig själv högt och tydligt under veckan. West Broms 20-årige anfallare Saido Berahino gjorde under sin hemmadebut och första match från start för klubben ett äkta hattrick, när West Brom besegrade Newport i Ligacupens andra omgång.

West Brom är inte direkt någon klubb som har för vana att ge unga spelare chansen. Allra helst inte talanger från den egna klubben. Och om det inte hade varit för Ligacupen så hade Berahino kanske aldrig fått den här chansen. Nu blir det svårt för Steve Clarke att bortse från honom, allra helst som West Broms anfall inte alls står att likna vid förra säsongens.

En annan talang som gav sig själv till känna var Evertons inlånade spjutspets från Barcelona, Gerard Deulofeu. Han kvitterade till 1-1 hemma på Goodison Park när Everton under onsdagskvällen mötte Stevenage. Frågan är hur många fler chanser han får i ett Everton som hittills under säsongen har saknat lite av spetsen i sitt anfallsspel.

:::

Ligacupens 3:e omgång:

Man Utd vs Liverpool. Den tredje omgångens stora drabbning. Klart alltså bara några dagar innan de båda klubbarna ska drabba samman i ligan. Som utav en gudnådelig händelse råkar detta också vara den första matchen till vilken Luis Suarez återigen är tillgänglig för spel efter sin avstängning. Kommer David Moyes och Brendan Rodgers våga spela sina yngre spelare i vad som riskerar bli en barnförbjuden match?

Newcastle vs Leeds. Prestigemöte på St James’ Park mellan två jämnstora klubbar i termer av resurser och supporterbas. Newcastles säsongsinledning har varit ytterst skakig samtidigt som Leeds med goda skäl siktar uppåt och framåt mot Premier League och de större sammanhangen. Newcastle är favoriter, inte minst på grund av sin hemmaplansfördel, men räkna inte bort Leeds i den här matchen.

Man City vs Wigan. Bara fyra månader efter Wigans superskräll på Wembley i FA-cupfinalen så drabbar de båda klubbarna samman igen. Väldigt lite talar för att Wigan ska kunna upprepa sina hjältedåd den här gången. Dels äger matchen rum på Etihad Stadium. Dels har Wigan sedan i maj åkt ur Premier League och tappat både manager och flera bra spelare. Wigan har samtidigt visat god kampmoral under sina första matcher i The Championship.

West Brom vs Arsenal. Normalt sett är det Arsenal som brukar lansera kids när det vankas Ligacupen, men så här långt är det alltså West Brom som står för huvudrätten i det avseendet. Saido Berahino lär rimligtvis få chansen i den här matchen, och tvingas i så fall visa upp sina skills mot högt Premier League-motstånd snarare än lågt League Two-motstånd. West Brom siktar dock på att gå långt i Ligacupen, och Arsenal har all anledning att vara oroliga.

Aston Villa vs Tottenham. Omgångens i mina ögon andra tungviktsmöte äger rum på Villa Park. Aston Villas säsongsinledning har varit både svår och samtidigt stark i vissa avseenden. Aston Villa påminner tämligen mycket i sitt sätt att spela fotboll om Tottenham som de var förut. Tottenham å sin sida har fått en alltmer kontinental prägel, samtidigt som Andre Villas-Boas har värvat några riktigt intressanta spelare till White Hart Lane.

Birmingham vs Swansea. Två av de tre senaste årens vinnare av Ligacupen matchas alltså mot varandra i den tredje omgången. Efter Birminghams vinst 2011 talade man allmänt om den så kallade Ligacupförbannelsen, i och med att ju Birmingham åkte ur Premier League samma säsong. Någon sådan förbannelse verkar dock inte ha drabbat Swansea, som ser framtiden an med tillförsikt. En framtid som bland annat innehåller en realistisk chans på en europeisk cuptitel.

Övriga matcher: West Ham vs Cardiff, Sunderland vs Peterborough, Burnley vs Nottingham Forest, Swindon vs Chelsea, Southampton vs Bristol City, Watford vs Norwich, Tranmere vs Stoke, Fulham vs Everton, Leicester vs Derby, samt Hull vs Huddersfield.

:::

Många vill ju mena att Ligacupen blir något av en ”Kalle Anka”-cup eftersom många klubbar väljer att spela yngre spelare i den. Det känns med andra ord inte riktigt som att de deltagande klubbarna riktigt tar cupen på allvar. Till stor del blir det så klart också en förproducerad ursäkt, lätt tillgänglig så fort det egna laget förlorar.

Själv är jag ju inte av den uppfattningen. Tvärtom anser jag att just benägenheten att lufta yngre spelare i Ligacupen, inte minst de större klubbarnas benägenhet att göra det, är något som ger just Ligacupen en speciell karaktär. Som ger Ligacupen en unik identitet och ett egenvärde som turnering.

Inte minst gör det ju Ligacupen mer svårförutsägbar. Vilket rimligtvis borde tilltala alla som säger sig uppskatta spänning. Det är helt enkelt bra med en barntillåten Ligacup.

:::

Transferkollen

Erik Lamela – Tottenham, £26m. Tottenham handlar som om det inte fanns någon morgondag för tillfället. Med all säkerhet har klubben redan räknat hem Gareth Bales försäljning. Lamela är en om inte fullvärdig så i alla fall fullt värdig ersättare, även om det naturligtvis är svårt att ersätta en spelare som Bale rakt av. Tottenhams lagbygge imponerar. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ingen transfer request från Wayne Rooney

På något vis känner jag mig den här veckan som ett barn dagen innan julafton.

Det är bara några få dagar kvar till dess att transferfönstret stänger och alla dess galenskaper upphör, i alla fall för en liten tid. Dessutom, inom loppet av två dagar kommer både Ligacupens tredje omgång och Champions Leagues gruppspel att lottas.

Den engelska fotbollssäsongen börjar liksom falla på plats.

Jag kommer att blogga i samband med dessa lottningar, då det onekligen är det nya som inträffar under veckan. Det betyder att jag samtidigt under dessa dagar väljer att titta lite övergripande på det som allmänt händer och är aktuellt inom engelsk fotboll.

Så, vad nytt har annars hänt i England?

:::

Det har blivit till synes klart att Wayne Rooney stannar i Man Utd. I alla fall under det här transferfönstret.

José Mourinho gjorde ju sitt bästa efter måndagens match att tvinga fram en offentlig transferbegäran från Wayne Rooney. Någon sådan var dock inte Rooney villig att leverera.

Då återstår frågan vad det då egentligen betyder. Det är förvisso så att en transfer request betyder absolut ingenting för Man Utds benägenhet att sälja Rooney. Så Rooney har naturligtvis inget som helst incitament att göra en transfer request om han bedömer Man Utd som fullständigt ovilliga att sälja honom.

Så att se det hela som någon form av bekräftelse på att Wayne Rooney aldrig velat lämna Man Utd är inte möjligt. Å andra sidan är det inte helt lätt att utläsa vad Rooney egentligen vill över huvud taget.

David Moyes har i alla fall lyckats med vad som var en av hans huvuduppgifter den här sommaren. Att reda ut Wayne Rooney-frågan. Eller om han har skjutit den på framtiden. Det återstår att se.

Något skäl att betvivla Wayne Rooneys arbetsinsats verkar hur som helst inte finnas.

:::

Hur länge har egentligen Gareth Bale varit ”klar” för Real Madrid nu? Dags att göra slut på den där soppan kan jag tycka. På ett sätt eller ett annat.

:::

Det var naturligtvis klart redan innan avspark igår kväll, men Arsenal spelar alltså Champions League för 16:e säsongen i rad. Och det är ju minst sagt imponerande.

Fler nya skador igår dock. Även om det i alla fall i Jack Wilsheres fall kan finnas en och annan baktanke med den skadan, så här med ett landslagsuppehåll i faggorna.

:::

Skadeproblem även i Liverpool som igår kväll fick Kolo Touré utburen på bår. Desto mer onödigt då det skedde i förlängning mot Notts County, efter att Liverpool gått fram till en 2-0-ledning dessförinnan. Men till slut lyckades man i alla fall vinna.

Pyrrhusseger?

:::

Transferkollen

Oussama Assaidi – Stoke, lån. Jag var inte övertygad om Assaidis kvalitet när Liverpool köpte honom, och jag är inte övertygad om att han duger något till åt Stoke heller. Men det är en snabb yttermittfältare, vilket passar hyfsat väl in i vad Stoke kan tänkas behöva. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det är svårt att försvara sig mot hög press

Höga förväntningar kan vara ett klurigt fenomen. Många gånger kan det vara betydligt lättare att prestera på sin högsta nivå när där inte finns förväntningar om att göra det att leva upp till. På samma sätt kan förväntningar från omvärlden och på sig själv göra att prestationen inte blir fullständig.

Sam Allardyce pekade lite på det här fenomenet inför West Hams match mot Newcastle i helgen. Han menade att Newcastles fans var tämligen snabba att visa sitt missnöje med laget när det inte gick som förväntat, och att detta kunde vara till lagets nackdel. Allardyce, som före detta manager i Newcastle, talar naturligtvis till viss del i egen sak.

Det är naturligtvis inget unikt. Många menar att David Moyes och Man Utd kommer få det svårt att motsvara de förväntningar som finns på klubben sedan Alex Ferguson var manager. Man kan trovärdigt påstå att Arsenal lider rätt hårt av de förväntningar som Arsene Wenger byggde upp i klubben mellan 1998 och 2004. Och så vidare.

Längre ned i det engelska seriesystemet hittar vi Luton, som under många år befunnit sig i The Football Conference trots att det alltid förväntats att de ska återvända till The Football League. Höga förväntningar från många fans har lett till en allt högre manageromsättning, vilket har drabbat lagets prestationer.

:::

Har den här typen av förväntningar ökat och blivit mer svårhanterliga över tiden?

Mycket talar för det. Om vi talar i allmänhet så har samhället till stor del förändrats till det mer individualistiska. Även inom fotbollen har en konsumerism vuxit fram som gör att varje enskild supporter är mer benägen att ställa krav på ”valuta för pengarna”. Något man kan mena är att fundamentalt missförstå sin roll som supporter.

Medieklimatet är också betydligt hårdare än förr. Kommersiella media är långt mycket mer konkurrensutsatta och mer benägna att hänge sig åt affektiva resonemang och effektsökeri i sina drev. Genom sociala medier så förstärks och överdrivs opinionen exponentiellt jämfört med förut, och den kritiska granskningen åsidosätts i brist av såväl tid som plats.

Även ägarsituationen har förändrats. Med ägare som antingen köper upp klubbar av affärsmässiga skäl, eller som köper upp klubbar och pumpar in mångmiljonbelopp på spelarköp och klubbutveckling, så har också kraven på omedelbar framgång ökat från styrelserummets håll. Klubbar tillåts i allt mindre utsträckning växa och utvecklas organiskt och över tid.

:::

Och på tal om höga förväntningar som inte infrias. Gårdagskvällens match mellan Man Utd och Chelsea förtjänar ju egentligen inte att över huvud taget nämnas, så infernaliskt ointressant visade den sig vara.

Ett lag hade inget som helst intresse av att anfalla. Det andra laget visade ingen som helst förmåga att anfalla. Det måste naturligtvis vara upp till var och en att själva bedöma vilken som är den värsta förseelsen. Moraliskt kan man kanske tycka det första. Fotbollsmässigt måste jag dock säga det andra.

Chelsea gjorde vad de kom till Old Trafford för att göra. Det måste man respektera, även om det just i det här fallet kanske kan vara något svårt att beundra. Man Utd å andra sidan kan knappast känna efter den här matchen att de fick ut av den vad de ville.

Om förväntningarna var höga på de tre tänkta titelkandidaterna den här säsongen så har de onekligen kollektivt och spektakulärt misslyckats med att infria dem den här omgången.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Personligt på Old Trafford när Man Utd möter Chelsea

”Den här gången är det personligt!” Det var en otroligt korkad tagline till Hajen 4, mycket möjligt filmhistoriens sämsta uppföljare. Som om en stor vithaj på något sätt skulle välja ut sina offer, eller kors och tvärs över världshaven lyckas lukta till sig specifika människor.

Varför det var personligt framgick heller aldrig. Var den fjärde hajen på något vis släkt med de tre första? Eller menade filmen att det var samma haj i alla fyra filmerna, som återupplivades likt en Jason Voorhees med något högre tolerans för vatten?

Personligt blir det ju egentligen rätt sällan även inom fotbollen, åtminstone mellan klubbar eller mellan managers. Visst, man vill så klart vinna matcherna och för det ändamålet anses de allra flesta medel tillåtna, men det sker ändå inom någon form av professionella ramar.

Ändå har det på sätt och vis blivit något personligt över kvällens stormatch i Premier League mellan Man Utd och Chelsea. Mycket av detta beror till synes på José Mourinhos kanonad till ordsvada inför matchen, i vilken han tar sig före att kommentera och kritisera precis allt mellan himmel och jord.

:::

Man Utd är gammalmodiga som inte vill sälja Wayne Rooney till Chelsea, menar Mourinho. Det är nog ingen tillfällighet att han väljer adjektivet gammalmodig samma sommar som en holländsk virrpanna beskrivit David Moyes som en från Jurassic Park förrymd dinosaurie.

Just David Moyes har varit måltavlan för de allra flesta av José Mourinhos kommentarer. Det började med nedsättande kommentarer om Moyes rutin från Champions League-spel. Och alldeles nyligen hävdade han öppet att Wayne Rooneys påstådda vilja att lämna Old Trafford var David Moyes fel.

Det verkar som om José Mourinho har föresatt sig att med alla till buds stående medel undergräva David Moyes managerskap i Man Utd. Det kan vara så att han anar en svag punkt i en fruktad konkurrents pansar. Det kan vara så att han bara försöker vinna en fotbollsmatch.

Men det känns som att där ligger något mer bakom. Att det annars är någon form av psykologisk overkill.

José Mourinho har förnekat att det någonsin var aktuellt att han skulle eller ens ville bli Man Utds manager efter Alex Ferguson. Ändå blir han verkligt eller spelat upprörd över idén att Man Utds fans skulle vara lite purkna på honom, varför han nu alls skulle bry sig.

Kanske är det så att något av det mest sanningsenliga som Mourinho sagt den här sommaren är att managers ljuger. För klubbens intressen och för sina egna intressen.

:::

Om José Mourinho verkligen ville bli, och i så fall hur mycket han ville det, Man Utds manager kommer vi förmodligen aldrig få veta. Om detta kan vi bara ha våra mer eller mindre egodrivna aningar och idéer.

En sak är dock rätt säker. José Mourinho har ett stort ego, vilket är ett skäl till hans framgångar. Oavsett sanning eller osanning om hans intresse för Man Utd-jobbet, så lär han inte alls uppskatta ens föreställningen att David Moyes på något underförstått sätt skulle ha varit mer kvalificerad, kompetent eller i övrigt önskvärd än han själv.

David Moyes besitter naturligtvis inte José Mourinhos karisma. Inte heller har han ännu lyckats uppnå den auktoritet som Alex Ferguson besatt, med vilken han kunde balansera Mourinhos utfall och framtvinga från denne någon form av självcensur.

Moyes har alltså valt att till största delen bemöta José Mourinho med tystnad. Han hoppas helt säkert kunna leverera sin replik på fotbollsplanen ikväll, med tre poäng som istället talar väldigt högt. Underhållningen inför matchen står dock José Mourinho för. Och den kan vi onekligen inte klaga på.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Hull och Cardiff tar fajten!

:::

Man Citys problem på fasta situationer

Det är en ny manager i Man City, men Manuel Pellegrini påminde inte så lite om Roberto Mancini när han strax efter förlusten mot Cardiff yttrade följande uttalande: ”Cardiff won the match, but I think we played better.”

Det går ju alltid att diskutera vad som menas med att spela bättre. Cardiff låg så klart lågt med sitt lag och satsade på snabba spelvändningar. Man City hade alltså mycket boll men hade svårt att skapa något. Cardiff genomförde sin taktik, går det att spela bättre än så?

Annars fick vi kanske en ledtråd om vad som kan bli Man Citys akilleshäl den här säsongen. De fasta situationerna. Cardiffs två sista mål, som avgjorde matchen, kom båda till på hörnor. Vincent Kompany och Matija Nastasic saknades förvisso båda två, men organisation ska inte behöva bero helt och hållet på individer.

Pellegrini har fått mycket beröm för sitt taktiska sinnelag. Men kanske gäller detta det ”rörliga” spelet ute på planen. En lärdom är kanske att de fasta situationerna har en mer avgörande betydelse i Premier League.

Samma procedur som förra gången för Tottenham och Liverpool

Det var lite grann som att ta matcherna från den första omgången, lägga ett kalkerpapper över dem, och på något lustigt sätt så framträdde matcherna i den andra omgången som en ren kopia.

Liverpool gör mål en bit in i den första halvleken mot Aston Villa. Naturligtvis är det Daniel Sturridge som gör målet. Matchen rullar vidare men inget mer händer i målväg. Liverpool håller ut och vinner med 1-0.

Tottenham å sin sida har lite svårt att få hål på sitt motstånd och går in i halvtidsvilan med 0-0 som resultat. Efter inte alltför lång tid av andra halvlek så får Tottenham straff igen, ännu en gång kanske något givmilt. Naturligtvis är det Roberto Soldado som gör målet. Matchen rullar vidare men inget mer händer i målväg. Tottenham håller ut och vinner med 1-0.

Det är ändå imponerande av både Tottenham och Liverpool att ha sex poäng efter dessa båda matcher. Det känns som att de tidigare säsonger kanske bara hade haft två poäng efter dem, möjligen fyra.

Tottenham å sin sida är säkert bara glada åt att kunna få straffar igen. Två redan den här säsongen efter inga förra säsongen. Undrar om det hänger ihop med att Gareth Bale inte spelar?!

Crouching Tiger, Hidden Dragon

Det har ju pratats om att nykomlingarna kommer få det väldigt svårt i Premier League den här säsongen. Men i den andra omgången så visade både drakarna och tigrarna sina tänder.

I sina första respektive hemmamatcher så gick de båda lagen på knock.

Nog var Cardiffs seger den mest imponerande. Inte bara att de vann mot Man City utan att de faktiskt vände och vann. Det är svårt att slå topplag, det är ännu svårare att slå dem ur underläge.

Men frågan är om inte Hulls seger ändå var i någon mening viktigare. Detta då de faktiskt vann mot Norwich, som är en potentiell konkurrent därnere i nedflyttningsstriden. I en ligatabell är det ofta just matcherna mot lagen runtomkring som är viktigast att vinna.

::

Omgångens vinnare: Arsenal, Cardiff och Hull.

Omgångens förlorare: Aston Villa och Man City

Omgångens manager: Arsene Wenger. Stort jobb av den gamle räven att under sådan press och dylika förutsättningar leverera en sådan vecka med sitt Arsenal. Mos av både Fenerbahce och Fulham.

:::

Transferkollen

Willian – Chelsea, £30m. Det är naturligtvis en väldigt duktig spelare, och med tanke på att Frank Lampard knappast är kvar i Chelsea så värst länge till så kan de också komma att ha stor nytta av spelaren i framtiden. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktisk schack när Tottenham möter Swansea

Tottenham vann efter stora besvär i premiäromgången borta mot Crystal Palace. Swansea å sin sida åkte på en rejäl käftsmäll i hemmapremiären mot Man Utd.

Ikväll möts de båda lagen i vad som på förhand möjligen inte är någon match med direkt relevans för Champions League-striden, men som ändå på förhand är en match mellan två lag på den övre halvan.

För Tottenham är det naturligtvis viktigt att svara upp på Arsenals och Liverpools respektive segrar under lördagen. För Swansea är det särskilt viktigt att inte även deras andra ligamatch rinner dem ur händerna på samma sätt som den första.

Man Utd och Tottenham är naturligtvis två svåra motståndare, men två förluster om de kommer till på ett visst sätt kan ändå sätta tonen för säsongen som kommer. Det är alltid lättare att spela i medvind än att tvingas kämpa i uppförsbacke.

:::

Det finns tre hot i Swansea som Tottenham särskilt måste se upp med.

Michu är naturligtvis det ena och kanske det primära. Spanjoren gjorde 18 mål förra säsongen och han visade i den första matchen den här säsongen att det inte var någon tillfällighet. Med sina tre skott per mål så var han en av de mest pricksäkra anfallarna i ligan under dess första omgång.

José Cañas är ett annat och mer nytt hot för Swansea. Efter att först ha vilat på bänken i 13 minuter mot Man Utd så kom Cañas in och svarade för 44 passningar på offensiv planhalva. Endast sex mittfältare i Premier League svarade för fler motsvarande passningar.

Jonjo Shelvey och Ben Davies svarar tillsammans för Swanseas tredje hot, det vill säga inläggsspelet. Mot Man Utd levererade Shelvey fyra framgångsrika inlägg och Davies stod för tre. Det placerar Swansea i topp i ligan också när det kommer till kvaliteten på inläggsspelet.

Från dessa observationer kan en grundläggande slutsats dras att Swansea har en styrka dels genom att de med sitt bollinnehav framgångsrikt skapar målchanser både genom kort och långt spel, dels att de med sitt anfall har goda chanser att ta dessa målchanser tillvara.

:::

Om Swansea är ett av ligans mer framstående lag när det kommer till bollinnehav och passningsspel, så är Tottenhams deras teoretiskt och taktiskt kanske tuffaste motståndare.

Tottenham har för vana att sätta hög press på sina motståndare och som en följd så är de framgångsrika i sitt brytningsspel. Föga förvånande har de tre spelare i laget som samtliga placerar sig bland de 15 främsta spelarna i termer av antal lyckade brytningar; Paulinho, Jan Vertonghen och Etienne Capoué.

Capoué spelade bara i 33 minuter mot Crystal Palace, men lyckades under den begränsade tiden ändå utföra sex lyckade brytningar, vilket var mer än vad någon annan i ligan mäktade med.

Om Michu är en av ligans mest effektiva anfallare så har Tottenham i Hugo Lloris ligans främsta motvapen. Han gjorde tre räddningar mot Crystal Palace, vilket betyder att han var den målvakt som gjorde flest räddningar utan att släppa in ett enda mål.

:::

Man talar ibland om att två lag kan vara så lika att de rent taktiskt tar ut varandra under en fotbollsmatch. Här är risken snarare den omvända, där två lag har olika styrkor som leder fram till en taktisk låsning.

Rent taktiskt ska det i alla fall bli en fascinerande match på White Hart Lane. Jag kan tänka mig få matcher där så mycket kommer att avgöras på mittfältet, där båda lagen vill styra och ställa.

:::

Dagens matcher: Cardiff vs Man City, samt Tottenham vs Swansea

Båda matcherna börjar klockan 17:00, vilket känns lagom begåvat. Det mesta eller enda som talar för Cardiff är att det är första Premier League-matchen på hemmaplan. Nykomlingar brukar kunna vara särskilt hungriga och taggade vid sådana tillfällen.

Min gissning: Cardiff vs Man City – 1, samt Tottenham vs Swansea – 1.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Historien upprepar sig aldrig. Fotbollsklubbar gör det däremot ofta.

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Det är lätt hänt att det blir så i supportervärlden, och kanske inte minst om man råkar vara supporter till Arsenal. Få fans framstår som fullt så manodepressiva.

Oron var stor inför veckans match mot Fenerbahce. Glädjen och lättnaden desto större efter matchen.

Men det är också väldigt lätt hänt att en sådan match leder till en mental och psykologisk urladdning. Lättnaden är så stor att laget inte riktigt hinner ladda om batterierna.

Vi har sett det förr. Arsenal befann sig i rätt precis samma sits för två år sedan. De hade med knapp marginal lyckats besegra Udinese i Champions League-kvalet. För att i den därpå följande ligamatchen åka på 2-8-torsk borta mot Man Utd.

Nu är inte Fulham på något vis Man Utd, men det är ändå ett Londonderby och Fulham fick med sig ett imponerande resultat i första omgången, de har en vass anfallsuppsättning och de har sedan förra veckan förstärkt med Scott Parker på det defensiva mittfältet.

Om jag inför matchen mot Fenerbahce varnade för att underskatta Arsenal så är det nu läge att för Arsenal höja ett varningens finger för att något liknande händer nu som för två år sedan.

:::

Psykologi är aktuellt även i ett annat avseende den här omgången. Det vill säga den skilda psykologin mellan hemmaplan och bortaplan, något som naturligtvis är extra påfallande i och med den andra omgångens olika hemmapremiärer.

Fulham vann alltså borta mot Sunderland i första omgången. Imponerande om än något lyckosamt. Därefter har de alltså värvat Scott Parker. Men med hemmaplan kommer också andra förväntningar, och det ska bli intressant att se om Fulham då kan prestera på samma sätt.

Om de lyckas med det så finns det anledning att möjligen omvärdera Fulhams säsong. Jag trodde ju de skulle få det kämpigt.

I ungefär samma sits befinner sig Aston Villa och Southampton. Aston Villa har ju haft en ren mardrömsinledning på säsongen sett till spelschemat. Två bortamatcher mot först Arsenal och därefter Chelsea. Resultatmässigt har det gått desto bättre. Tre poäng var mer än väntat mot Arsenal och mot Chelsea förtjänade de nog mer än förlusten de fick.

Nu möter de alltså Liverpool, fast på hemmaplan. Om de kan upprätthålla samma spel på Villa Park så kommer övre halvan av tabellen vara en fullt realistisk målsättning för Aston Villa.

:::

Det är inte utan att man känner att Willians turer den här sommaren på något sätt bättre än något annat illustrerar den moderna fotbollens näringskedja.

Först kommer stor fisk i form av Liverpool och hugger på Willian.

Därefter kommer ännu större fisk i form av Tottenham och tuggar i sig Liverpool. Sedan kommer jättestor Champions League-fisk i form av Chelsea och slukar Tottenham.

Att bli sur på Chelsea tycker jag dock inte man har något för. Om inget kontrakt är påskrivet så är spelaren inte klar för klubben. Och är spelaren inte klar för klubben så är det öppet för andra klubbar att förhandla med spelaren.

Det är lite därför jag brukar vänta med att betrakta en värvning är färdig till dess att den verkligen är färdig. Med överprickade i:n och korsade t:n.

En galen sommar är det hur som helst.

:::

Dagens matcher: Fulham vs Arsenal (13:45), Everton vs West Brom, Hull vs Norwich, Newcastle vs West Ham, Southampton vs Sunderland, Stoke vs Crystal Palace, samt Aston Villa vs Liverpool (18:30).

Vi har några matcher som känns som tydliga värdemätare för en eventuell nedflyttningsstrid. Hull mot Norwich är en match i vilken båda lagen så att säga behöver visa musklerna. Likaså Stoke vs Crystal Palace, där Stoke har en bättre chans att kanske uttrycka sig själva än vad de hade borta mot Liverpool. Det blir också intressant att se om Newcastle klarar av att hitta sig själva på hemmaplan.

Min gissning: Fulham vs Arsenal – 1, Everton vs West Brom – 1, Hull vs Norwich – X, Newcastle vs West Ham – X, Southampton vs Sunderland – 2, Stoke vs Crystal Palace – 1, samt Aston Villa vs Liverpool – 1.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem största profiler

Marcus Birro är ju en inspirationskälla på sitt eget sätt och vis. Dels skriver han bra, framför allt eftersom han är passionerad om det han skriver. Dels och mer konkret så satte han nyligen på pränt vilka han såg som Serie A:s fem största profiler. Nu var kanske inte det i sig världens roligaste lista. Bland annat kan jag tycka det är konstigt att där ha Carlos Tevez och Gonzalo Higuain, två spelare som ännu inte gjort en enda Serie A-match, var för sig eller tillsammans.

Men det satte naturligtvis ändå tankarna i rullning. Vilka är egentligen Premier Leagues största profiler? Det vore ju märkligt att inte kunna hitta just profiler i en liga som är så pass medial och där personkulten närmast har dragits till överdrift.

Mina funderingar rör sig dock inte om profiler i meningen största eller bästa spelare, även om det naturligtvis inte utesluter dem. Jag söker snarare de där spelarna som genom sin personlighet på ett eller annat sätt sätter färg på tillvaron, som ger ligan karaktär. I positiv mening. Det är för övrigt inte nödvändigtvis så att det måste röra sig om spelare, utan det kan ju lika gärna vara exempelvis en manager.

Och då kom jag fram till följande fem:

:::

(5) Andy Carroll, West Ham

På något sätt så lyckas Carroll personifiera den arketypiske brittiske anfallaren. Hjärta och muskler före hjärna och teknik. Det är naturligtvis ett på sitt sätt orättvist omdöme, framför allt ett förenklat omdöme.

Det är lätt att göra Carroll till en symbol. Antingen som en identitetsbärare för engelsk fotboll. Eller som förkroppsligandet av den engelska fotbollens misslyckande. Denna senare symbolik, tillsammans med en överdriven transfersumma, har hemsökt Carroll under hans tid i Premier League.

Stor, stark, långt hår och till det yttre och rakt igenom en riktig knegarbuse. Det är svårt att se honom i någon annan liga än just Premier League.

(4) Phil Jones, Man Utd

Nu har Jones ännu inte hunnit etablera sig i den utsträckningen att man kan beskriva honom som en profil på rent spelmässiga bedrifter. Men det finns ju andra sätt att profilera sig.

Den sadistiske Gunnery Sergeant Hartman levererar i filmen Full Metal Jacket bland annat förolämpningen ”You’re so ugly you could be a modern art masterpiece!” Ingen i Premier League motsvarar detta fullt så väl som just Jones.

Det finns hela konstsamlingar med Jones så kallade ”funny faces”, ett bisarrt minspel där han reagerar på olika saker som händer runtomkring honom på fotbollsplanen. Det är tur att han spelar fotboll och inte no limit holdem.

(3) Joe Kinnear, Newcastle

Mannen som genom sin blotta närvaro riskerar att sänka Newcastles hela säsong och närmaste framtid. Inte bara misslyckas han med att locka spelare till klubben, spelare i klubben börjar söka efter nödutgångarna.

Luftlandsatt av Mike Ashley för att… ja, ingen vet egentligen riktigt varför. Någon särskild kompetens som sportchef har han knappast. Däremot har han en väldigt stor men inte alltför intelligent käft, som har för vana att sätta honom i allsköns trubbel.

Hans utskällningar av journalister är mytomspunna. Hans ringa intresse för namn, ord och uttal likaså. Han borde rimligtvis vara medveten om denna svaghet. Men han ser det förmodligen inte som någon svaghet. Tvärtom bryr han sig väl helt enkelt inte.

Hans ordgrodor och hans mycket öppna relation med sanningen gör Kinnear till en av de mer bisarra profilerna på den nuvarande Premier League-scenen.

(2) Marouane Fellaini, Everton

En profil kan bygga mycket på utseende, och få om någon spelare har ett så pass profilerat utseende som just Fellaini.

Hans omfångsrika hår gör honom med lätthet till en av Premier Leagues mest lätt igenkända spelare, vilket är en desto större bedrift i och med att han trots allt spelar i en klubb under de globalt uppmärksammade storklubbarna.

Så etablerad har hans man blivit att om Everton hade varit lite kommersiellt sluga så hade de gjort merchandise inte bara av spelartröjan utan dessutom av spelarperuker. Vilket det i och för sig inte är omöjligt att de faktiskt gjort.

(1) José Mourinho, Chelsea

Mourinho har förvisso nyss återvänt till Premier League, men på något vis känns det ändå som att han aldrig riktigt har lämnat. Så starkt var det intryck och stort var det avtryck som han satte på engelsk fotboll.

Dels handlar det så klart mycket om vad Mourinho säger och gör. Hans bevingade citat och uttryck är många, hans kroppsspråk intensivt, och hans förmåga att söka konflikt och konfrontation är omfattande.

Dels handlar det om Mourinhos roll som förebild. Engelsk media älskar Mourinho och lever i någon form av symbios med honom. Han har på så vis banat väg för en ny managertyp inom engelsk fotboll, både i termer av profil och personlig stil.

I Mourinhos fotspår har följt ett koppel av managers med viss stil. Utan Mourinho är det svårare att föreställa sig managers som Roberto Martinez, Paolo Di Canio, Roberto Mancini, Andre Villas-Boas, Mauricio Pochettino med flera göra något större avtryck i Premier League.

:::

Mitt intryck är att Premier League med åren har blivit alltmer profilfattigt, som om Premier Leagues personkult på något sätt förvisso bygger upp profiler, men samtidigt driver iväg dem efter ett tag.

Kanske är det också så att medialjuset genererar en form av politiskt korrekthet och PR-tänkande som inte är särskilt tillåtande för så kallade profiler. Mario Balotelli till exempel är ju en jätteprofil, vilket till synes accepteras mer i Italien än vad som var fallet i England.

Eller så är det mest fråga om att man som vanligt romantiserar vad som varit.

:::

Transferkollen

Scott Sinclair – West Brom, lån. Med Peter Odemwingie som ett alltjämt osäkert kort så skadar det inte för West Brom att bygga upp sin offensiva besättning. Sinclair är därtill en kompetent kantspelare. Jag är dock tveksam till West Broms omfattande bruk av lånesystemet. Väl godkänd (+++)

Charis Mavrias – Sunderland, £3m. Sunderland värvar på, och inte minst har de värvat många unga spelare den här sommaren. Yttermittfältaren Mavrias är inget undantag. Di Canio använder alltså pengar i nutid att värva för framtiden. Det är en riskfylld strategi. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wales dominerar i Englands europeiska cupspel

Ständigt denne Joey Barton. Igår kväll twittrar han framför kvällens fotboll att Roy Hodgson minsann borde plocka med Aaron Ramsey i sin nästa engelska landslagstrupp. Reaktionen var naturligtvis den väntade. Horder av fotbollsfans som ifrågasätter Bartons sinnestillstånd surt påpekandes att Ramsey minsann kommer från Wales. Inte bara det, han är dessutom lagkapten i Wales.

Ändå tycker jag inte man ska gnälla för mycket på Joey Barton. För hans faux pas visar ändå på ett genomgående mönster inom engelsk fotboll för tillfället, det vill säga att Wales står mycket högt i kurs. Två walesiska klubbar i Premier League exempelvis, varav en också spelar i Europa League och vann Ligacupen förra säsongen.

Det visar sig också att mycket av det engelska deltagandet i veckans europeiska cupspel är präglat av Wales. Och när Swansea och Tottenham i sina respektive kvalmatcher i Europa League möter Petrolul Ploiesti respektive Dinamo Tbilisi, två östeuropeiska klubbar med namn som orsakar vrickade tungor, så är ju det en lustig observation att göra.

:::

Aaron Ramsey dominerar för Arsenal

Jag bloggade igår om Arsenals styrka i den typ av matcher de ställdes för igår, och med facit i hand så var det naturligtvis en utmärkt förutsägelse. Vilken befrielse för Arsenal som nu kan boka in Champions League också den här säsongen.

Huvudpersonen för Arsenal,på Sukru Saracoglu Stadi i Istanbul, var Aaron Ramsey, som från sin position från mittfältet styrde matchen till Arsenals favör. Ramsey, som under förhållandevis lång tid varit Arsenalfansens syndabock, men som alltmer växt fram som en av lagets främsta spelare.

En levande påminnelse om varför Arsene Wenger är manager för Arsenal, och varför supportrar inte är det. Om supporteropinionen fått råda så hade inte Ramsey spelat i Arsenal nu.

Swansea marscherar vidare

Efter att ha avfärdat Malmö FF lika enkelt som en parkbänkspoet sänker en Marinella så ställs Swansea inför nästa motståndare i sin jakt på europeisk ära och berömmelse, i den sista kvalomgången innan gruppspelet tar vid.

Petrolul Ploiesti alltså. Rumänskt motstånd med ett namn som klingar gas- eller oljefinansierat. Det borde dock inte störa Swansea, snarare får det dem väl att känna sig som hemma i Premier League.

Precis som mot Malmö FF så måste Swansea alltså börja på hemmaplan. Och precis som mot Malmö FF så hoppas nog Michael Laudrup att Swansea kan avgöra cupmötet redan i den första matchen, så att de kan defilera genom den andra matchen, och lägga sitt fokus och sin kraft på ligaspelet och på sitt försvar av Ligacupen.

Gareth Bales skugga faller över Tottenham

Ända bort till Georgien har Tottenham begett sig för att spela fotboll, men inte ens där borta kommer de undan Gareth Bales vara eller icke vara i klubben. Nu verkar det alltmer som om en flytt till Real Madrid är på väg att bli realitet.

Påstått initierade källor rapporterade under gårdagen att det enda som återstår i en affär som innefattar drygt £90m samt Fabio Coentrao är att Tottenham och Coentrao ska komma överens om de personliga villkoren. I skrivande stund menas att affären bekräftas inom loppet av några timmar.

Att Tottenham dessutom spenderar stora summor på spelare den här sommaren antyder att de räknar med en stor spelarförsäljning. Gareth Bale blir därmed den första av sommarens tre stora transfersagor som närmar sig någon form av konklusion.

Men innan någon affär faktiskt blir av så måste Tottenham i någon mening så klart sväva i ovisshet. Själva matchen mot Dinamo Tbilisi är det nog inte många som fäster så mycket uppmärksamhet vid för tillfället, den georgiska klubben är alldeles för lågintressant för det.

I det ligger naturligtvis en fara för Tottenham. Precis som det kommer göra ända fram till transferfönstrets slut innan affären med Real Madrid är antingen avslutad eller avfärdad.

:::

Transferkollen

Jason Puncheon – Crystal Palace, lån. Jag börjar i och för sig seriöst tröttna på Ian Holloways offensiva värvningar, men kantspelet är trots allt i behov av förstärkning, särskilt då sedan Wilfried Zaha lämnat klubben. Holloway känner Puncheon väl sedan deras tid tillsammans i Blackpool. Väl godkänd (+++)

Johan Elmander – Norwich, lån. Om en svensk anfallare anser sig vara för bra för Norwich så får man väl pröva med en annan. Norwich har redan Ricky van Wolfswinkel och Gary Hooper, men Elmander är en stark breddvärvning med erfarenhet från Premier League. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vinden har vänt

Det här skulle ju vara en ren formalitet. Ett hinder på vägen som ett sommarförstärkt Arsenal skulle svepa åt sidan på sin väg till Champions League, möjligheten som de kämpade in i det bistra kaklet för under den förra säsongen.

Det var ju nu det skulle ha värvats. Allt detta prat om att klubben var flush med cash i format av laviner. Istället har de skitit i allt det där och gått på gamla rutiner. Ingen anfallare av världsklass. Ingen förstärkning av backlinjen. Och, som vi märkte tydligt i lördags, ingen defensiv mittfältare av hög standard.

Istället blev det skador, och som en följd en märkligt utarmad spelartrupp. Med dessa förutsättningar måste alltså Arsenal nu klara av ett Fenerbahce, först på bortaplan och därefter i returen på hemmaplan. Lägg till det en situation där negativismen återigen ges utlopp inom de egna leden.

Därmed är det inte ett sommarförstärkt Arsenal som möter Fenerbahce, utan ett Arsenal som står svagare i slutet av sommaren än i början. Fenerbahce går heller inte in till matchen mot en upplevt överlägsen motståndare, utan vittrar kanske snarare blod från en sargad fiende.

Och turkiska lag på hemmaplan som har vinden i ryggen kan vara formidabla motståndare, framburna av en fanatisk hemmapublik.

:::

Hur hamnade vi ännu en gång i den här situationen? Det vill säga, hur kommer det sig att det återigen är Arsenal som befinner sig i den här situationen, exakt densamma i vilken de har befunnit sig åtminstone de två-tre senaste åren?

Jag har talat mig törstig om vad jag tror det beror på. En kombination av ekonomiska motiv från Arsenals ägare och styrelse och mer ideologiskt betonade motiv från Arsene Wenger. Det är en förklaring som långt ifrån alla gillar. Vissa tror på religioner, det vill säga klubben, och andra på personer, Wenger.

Själv tror jag på ren fakta och vissa visioner. Och en grundläggande faktisk förutsättning är att det är pengar som är nyckeln till det mesta, bästa komforten, fetaste lotten, för alla vill nå toppen. En klubb måste vara beredd att spendera pengar för att slå sig in i toppen av Premier League och Champions League.

Men är Arsenal berett att göra detta. Alltså inte bara prata om att göra det, utan verkligen göra det? Det verkar inte så. Arsene Wenger verkar utkämpa ett hopplöst enmanskrig på flera fronter mot vad han upplever som alldeles för höga transfersummor, samtidigt som övriga klubbar som vill ha en förstaklassbiljett gör rätt och kör fett.

Arsene Wenger har sina idéer. Han har sina principer. Och det är inte för inte som han kallas för professorn. Professorer tycker om att föreläsa. Han ger gärna lektioner och förklarar funktioner för personer som missat poängen och dissat hela svängen.

:::

Men. Här kommer vi till vad som är relevant för kvällens bortamatch mot Fenerbahce.

Arsenal befinner sig i motvind, de är satta under press. Men få andra klubbar är lika bra som Arsenal på att faktiskt också prestera när de är satta under sådan press. Just när det verkligen som mest gäller, kniven på strupen. Bokstavligen i någon form av fotbollsfilosofisk mening.

De kan vara helt uträknade. Sämsta tänkbara förutsättningar. Då kan de ändå gå in och leverera kanske inte alla gånger strålande fotboll, men i alla fall ett för dem bra resultat. Det är inte många klubbar i England eller i Europa, om alls någon, som kan säga samma sak i samma utsträckning.

Arsene Wenger är förvisso envis. Och denna envishet kan med goda skäl anses drabba Arsenal på transfermarknaden. Men det finns också fördelar med denna envishet, och de manifesteras på fotbollsplanen. Det gör att det efter kvällens match mot Fenerbahce finns gott hopp om vinden ännu en gång har vänt för Arsenal.

:::

Skön början på säsongen för Aston Villa. Först Arsenal på bortaplan och därefter Chelsea på bortaplan. Allt inom det härliga loppet av fyra dagar. Kan de överraska igen?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: "Something old, something new, something borrowed, something blue"

:::

Något gammalt

Härgad och sargad. Det var väl ungefär så som Arsene Wenger såg ut när han kom till TV-intervjuerna efter den miserabla matchen mot Aston Villa. Liksom åldrad i förtid.

Ännu en säsongsinledning när buropen haglar ned mot både det egna laget och honom själv. Ännu en säsongsinledning när Premier Leagues numer mest seniore manager ifrågasätts ända in i själen. Arsenals supportertrust gjorde efter matchen till och med utspel om att Wengers nya kontrakt borde läggas på is.

Arsenal befinner sig nu i en besvärlig situation. Det är två veckor kvar av transferfönstret och nu måste de rimligtvis värva något. Nu är dock även varenda säljande klubb medveten om att Arsenal är tämligen desperata, och kan trissa upp priserna därefter. En besvärlig situation som Arsenal har försatt sig själva i.

Intrycket är att Arsene Wenger bedriver ett enmanskrig mot vad han upplever som inflaterade transfersummor. Det har gått någon form av princip i saken. Men när ingen hakar på i striden så blir det snabbt en förlorad sak, och till skada för Arsenal.

Något nytt

Det var en minst sagt något ovanlig syn att se en ny manager på Man Utds bänk. Vad som inte skett på 27 år hade till sist skett ”på riktigt”, Alex Ferguson var inte längre manager för Man Utd.

Premiären hade ju knappast kunnat gå bättre för Man Utd. Det var inga stora förändringar från Alex Fergusons tid. Kvar var dock den hänsynslösa effektiviteten och vinnarviljan.

Som lagmaskin betraktat måste det vara en bekväm situation för David Moyes att ta över Man Utd. Det är ett lag som till stor del kan styra sig självt ute på planen, där behövs inget överdrivet ”coachande”. Vilket i större utsträckning frigör Moyes att bidra mer med det taktiska inför match.

Vilket kanske är till hans fördel. För en närmast hädisk fundering kan ju vara att Moyes möjligen är bättre på det rent matchtaktiska än vad Ferguson var.

Något lånat

Att leva på lånad tid. Ett uttryck med vilket Alan Pardew borde vara rätt bekant med efter den här sommaren. Och kanske i synnerhet efter gårdagens extremt svaga resultat borta mot Man City.

När Joe Kinnear anställdes som fotboll director i Newcastle var det många som såg det som ett höftskott av Mike Ashley riktat mot Pardew. Ett sätt att försöka provocera honom bort från klubben. Men Pardew valde i slutänden att stanna kvar.

Om Mike Ashley möjligen var tveksam förut så lär inte Newcastles insats mot Man City ha rätat ut några frågetecken, i alla fall inte åt rätt håll. Det var blekt, det var svagt, det var viljelöst och det var odisciplinerat.

Om det pågår ett maktspel inom Newcastle så var det ett spel och ett resultat som spelade Ashley och Kinnear rätt i händerna, och som gjorde Pardews sits svagare.

Något blått

Vilken stämning på Stamford Bridge när den specielle, eller den lycklige, till sist återvände hem till de som älskar honom och de som han älskar tillbaka. Till och med Hull och Steve Bruce verkade tagna av stunden.

Och den offensiva virvelvind som drabbade Hull var något alldeles speciellt. José Mourinho gick på knock, och även om räkningen gick ända till 90 i den här matchen så var Hull utslagna långt innan dess.

Symboliskt och sympatiskt att de två målskyttarna var Oscar och Frank Lampard. Nytt och gammalt i samspel, en övergång från en äldre generation till en ny generation av Mourinho-esque inspiration.

:::

Omgångens vinnare: Man Utd, Man City och Aston Villa

Omgångens förlorare: Arsenal och Newcastle

Omgångens manager: José Mourinho. Det fanns några kandidater den här omgången, men låt oss inte snåla med sentimentaliteten.

:::

Transferkollen

Scott Parker – Fulham, okänt. Bra och nödvändig värvning för Fulham som var i stort behov av att förstärka sitt defensiva mittfält bakom en i övrigt offensivt inriktad uppställning. Parker är outtröttlig och en inte oäven passningsspelare vilket kan komma Fulham väl till pass. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En helg som straffade sig för Arsenal

Man får respektera de som tänker på Arsenal och håller fast vid den förvisso korrekta uppfattningen att det är två veckor kvar av transferfönstret, och mycket kan hända ännu.

Samtidigt är jag rätt övertygad om att de som lyfter fram detta absolut inte hade förväntat sig den här situationen i början av sommaren, när allt prat var som mest upphetsat om Arsenals enorma kassakista som de skulle köpa spelare för.

En match är bara en match, och det tjänar inget till att hetsa upp sig över det, men det är svårt att se det som ett positivt läge.

Arsene Wenger säger sig jobba 24 timmar om dygnet på att hitta spelare att värva till Arsenal. Vilket förvisso vore imponerande om det stämde, men i så fall hade han kanske vunnit på att tänka lite mer på lördagens match.

Nu har han emellertid en ny match att tänka på. Fenerbahce borta på onsdag och det är en match till vilken Arsenal har ett inte helt avundsvärt skadeläge.

Men, det är sådana här matcher som Arsenal och Arsene Wenger är så bra på.

:::

Arsenal lär drömma mardrömmar om straffar efter den här helgen.

Dels två straffar mot sig mot Aston Villa, varav båda blev mål på antingen ett eller annat sätt.

Liverpool som vinner med 1-0 efter att debuterande Simon Mignolet räddat en straff i slutminuterna.

Tottenham som vinner med 1-0 efter att nyförvärvet Roberto Soldado nätat på straff tidigt i andra halvlek.

Den stora mardrömmen är dock om det visar sig att ännu en förslösad sommar till sist straffar sig för Arsenal.

:::

Regerande mästarna Man Utd gick in i ligaspelet i lördags. Vilken drömstart för David Moyes förresten.

Blivande mästarna Man City går in ikväll, hemma mot Newcastle. Ögonen inte minst på Man Citys nyförvärv: Fernandinho, Jesus Navas, Stevan Jovetic och Alvaro Negredo.

Blivande mästare om jag nu får rätt i min prediktion. Men där har jag ju aldrig ett enda rätt har det visat sig.

:::

Viktigt för Liverpool att vinna. Och vilken debut för Simon Mignolet. Omedelbar hjälte på Anfield.

:::

Fantastiskt mottagande för José Mourinho på Stamford Bridge. Roligt också när speakern sa att han såg mer fram emot att presentera den här managern än den förra.

I en härlig blandning av civil olydnad och populism.

:::

Transferkollen

Pablo Osvaldo – Southampton, £13m. Premier Leagues skövling av La Liga och Serie A fortsätter. Spännande prestigevärvning av Southampton som kan få ett intressant anfall med Osvaldo och Rickie Lambert. Saftig köpesumma för Southampton också som satsar friskt i sommar. Med beröm godkänd (++++)

:::

Det är ändå helt otroligt vad snabbt det svänger.

I början av sommaren var det ingen hejd på optimismen i Arsenals supporterläger. Då var man nästan tvungen att dämpa entusiasmen och försöka uppmana till realistiska förväntningar. Det var titelstrider och hans moster.

Och nu är det helt plötsligt kris och ett smärre under om Arsenal klarar en plats bland de fyra, buande på Emirates och häcklande av Arsene Wenger. Det var det här med supporterskapets manodepressivitet. Kanske är det dags att börja knapra betablockerare.

:::

Säsongens första hörna kommer imorgon. Hann inte med den till idag då jag kom hem från resa väldigt sent på söndag kväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio största "wankers"

Wanker är ett engelskt begrepp som bokstavligen syftar på en person som tycker om att roa sig på egen hand. Men i vardagligt bruk ses det numer som en allmän förolämpning och syftar på personer man föraktar, som är egoistiska och beter sig allmänt illa, som fuskar eller på annat sätt försöker tillskansa sig själva omotiverade fördelar.

Det är naturligtvis i det vardagliga bruket som jag använder ordet, och jag brukar göra det i en något skämtsam mening genom att referera till en förvisso påhittad och tämligen godtycklig wanker-lista. Det vill säga en inofficiell sammanställning över de spelare som jag för tillfället ser som Premier Leagues värsta syndare i detta avseende.

Sommaren och transferperioden är ju en sällsynt god grogrund för så kallade wankers. Det är en årstid där till och med en helyllepöjk som Gareth Bale kan drabbas av en ohälsosam dos wanker-itis. Att försöka trademarka en superfånig handsignal till målgest är så klart lite wankigt bara det. Att fejka tystnad och göra sig otillgänglig för spel under säsongsinledningen propellerar honom så klart uppåt i wankerhierarkin.

Men räcker det för att ta sig in på listan?

:::

(10) Gareth Bale. Det känns som att mycket med Bale har blivit väldigt utstuderat på senare tid. Att försöka göra en tämligen simpel och fantasilös målgest till ett trademark smakar illa. Och med tanke på vad hjärtat rimligen måste antyda, samtidigt som han uppenbarligen vill lämna klubben, så blir det därtill hyckleri av ett icke ringa format.

(9) Ashley Cole. Lever kvar på gamla meriter på den här listan, men det är ju också en rätt gedigen meritlista. Svek och skitsnack om sin gamla klubb, allmänt drygt beteende samt prickskytteövningar meddelst luftgevär på stackars praktikanter gör honom till symbol för ett moraliskt spelarförfall.

(8) Samir Nasri. Nu ska det så klart sägas att Roberto Mancini bröt mot både vett och etikett i sin publika sågning av Nasri under förra säsongen, men när man gör en så dålig säsong som Nasri själv gjorde så ska man veta mycket bättre än att gå i polemik med sin manager i media. Man ska hålla käften och prestera bättre.

(7) John Terry. De många moraliska snedstegen har diskuterats och ältats länge och även om en del av brotten börjar bli preskriberade så är det svårt att försvinna från en wankerlista när man spottar på motståndare eller för den delen tar täten upp på Champions League-podiet efter att ha blivit otroligt klantigt utvisad i semifinalen och avstängd under finalen.

(6) Wayne Rooney. Nu är förvisso Rooney tämligen orättvist behandlad i den här senaste härvan. Att Alex Ferguson tänjde på sanningen för att sätta honom i skithuset är uppenbart. Samtidigt är det svårt att komma förbi att samma spelare som för några år sedan klagade på klubbens ambition och kvalitet nu gnäller över att han inte längre är nummer ett. Auktoritetsproblemen och behovet av att vara älskad börjar gå till överdrift.

(5) Tom Huddlestone. Det är något som är lite sött med en spelare som precis funnit sig otillräcklig och överflödig i en klubb som väljer att gnälla på sin före detta manager för att han inte vill spela brittiska spelare. I ett lag som till stor del består av just brittiska spelare. Så istället för att vilja vara bra nog själv så gnälls det över att inte vara inkvoterad på grund av sin nationalitet.

(4) Benoit Assou-Ekotto. Det är något som stör mig med vänsterbacken. Jag tror det framför allt har att göra med någon form av ”jag bryr mig inte, det här är inte viktigt egentligen”-attityd. Allra helst som det följs upp av ett stundtals okoncentrerat agerande på fotbollsplanen som sätter egna laget i knipa.

(3) Papiss Demba Cissé. Valde tidigare i somras att av religiösa skäl vägra spela i Newcastles tröja med Wonga på. Har sedan dess gjort en helomvändning. Så antingen har han svikit sina värderingar, för vilket jag i så fall hoppas han fick bra betalt. Eller så var det bara lögn till att börja med.

(2) Peter Odemwingie. Sällan har en spelare gjort bort sig så fullständigt som i vintras. Ertappades fullständigt med handen i syltburken när han ville lämna West Brom för ett bättre kontrakt i QPR, och därefter sitter han mest och tickar hög lön i West Brom snarare än att faktiskt bara lämna.

(1) Luis Suarez. Kommentarer överflödiga. Rasismkontroverser, mängder av avstängningar, bitincidenter, filmningar, bristande lojalitet och respekt mot den egna klubben och medspelarna. Just precis när han ser ut att ha skärpt till sig så slår han till med något nytt.

:::

Just nu har väl Suarez en tämligen ohotad ledning. Men räkna med förändringar på listan vad säsongen lider. Spelare som lämnat Premier League, till exempel Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez, hade ju haft goda möjligheter att kvalificera sig till en sådan här lista.

Det är kanske också rimligt att tänka sig att under själva säsongen så blir det här med wankers mer fokuserat på filmningar och allmänt tjafs med domaren och så vidare. Så här under sommaren är det ju snarare kontraktsaspekter som ställer till det och som leder till offentligt wankeri.

:::

Dagens matcher: Crystal Palace vs Tottenham (14:30), samt Chelsea vs Hull (17:00)

Crystal Palace är i min mening alldeles för svaga i defensiven, och det kommer att sättas på rejält prov redan i säsongspremiären. Det här är kanske en typ av match som Tottenham tappat onödiga poäng i under tidigare säsonger, och ett bra tillfälle att sätta ett annat exempel den här säsongen. Chelsea å sin sida vinner lätt.

Min gissning: Crystal Palace vs Tottenham – 2, Chelsea vs Hull – 1.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Världens bästa liga (och största show) är tillbaka

Då är det dags. Efter månader av först avtagande depression och därefter tilltagande ångest, med en snårskog av spelarrykten och transfersagor, så sparkar till sist Premier League igång igen. Sommaren har ägnats åt att granska varje klubb innan säsongspremiären, och här är en sammanställning av dessa granskningar:

(Arsenal, Aston Villa, Cardiff, Chelsea, Crystal PalaceEverton, Fulham, Hull, Liverpool, Man CityMan Utd, Newcastle, Norwich, Southampton, StokeSunderland, Swansea, Tottenham, West Brom, West Ham)

Premier League är den självutnämnda största showen på jorden. Det är ett påstående som legitimeras av att 13,6 miljoner åskådare befann sig på någon arena förra säsongen, arenabeläggningen under hela säsongen var smått otroligt 95,3%, över 800 miljoner hushåll valde att ratta in Premier League förra säsongen, och Premier League självt har precis skrivit på ett nytt TV-avtal i vilket ligajumbon tillderas mer pengar än vinnarna av Champions League.

Premier Leagues globala särställning gör den till en bekväm måltavla för de som menar att man förlorat kontakten med gräsrotsfotbollen, att samhällsgrupper stängs ute från arenorna och att vinstmotiv tillåts styra alltför mycket. Mot detta ställs fakta som att Premier League det här året från en omsättning om £1,900m skänker £290m till andra ändamål, varav £130m går till sådant som solidaritetsarbete, antirasismkampanjer, supporterorganisationer och övrig välgörenhet.

Få andra organisationer, än mindre företag, skulle skriva av 15% av sin omsättning. Men trots dessa insatser från Premier League så bemöts de ändå med liknande rubriker från media: ”The Premier League increased its contribution to the Fans’ Fund by only 20% this season”. Mycket vill ha mer så klart, men liknande citat visar att diskussionen först och främst är ideologistyrd, inte faktabaserad.

Statistik visar samtidigt att publiken på arenorna blir såväl yngre som mer diversifierad. Genomsnittsåldern på Premier Leagues publik är nu tre år lägre än vad den var för fem år sedan. På motsvarande sätt utgörs publiken av 12% från så kallade minoriteter, jämfört med 4% för tio år sedan. Premier League är en liga i tillväxt, där både publikantalet och antalet TV-tittare ökar kraftigt år för år.

Om Premier League faktiskt är ”the greatest show on Earth” vet jag inte. Men inget av detta hade varit möjligt om det inte var en väldigt bra show. Och idag börjar ännu en upplaga. Inte en dag för tidigt.

:::

Med en ny säsong av Premier League så följer också ett gäng nyheter, sådant som vi inte upplevt tidigare. Här är några av de främsta:

Målkameror. Var bollen över linjen, en frågeställning som förföljt den engelska fotbollen ända sedan VM-finalen 1966 och som därefter återkommit under olika svängar därefter. Från och med den här säsongen är det tänkt att vi inte ska behöva undra längre då hawkeye introduceras. Vilket kanske kan förhindra att fler än Pedro Mendes tvingas gråta sig till sömns om nätterna. Något stopp på diskussionerna lär det ju inte bli heller, det är ju bara att kolla på ishockeyn, där käftas det trots kameror. Det ska i alla fall bli spännande att se hur det fungerar, spontant känns det i alla fall betydligt mer på än två småfåniga straffområdesdomare som UEFA valt att köra med.

Uppkäftiga mittenlag. Det nya TV-avtalet i Premier League har skapat en situation som gör ligan till en ren skräckhistoria, med möjliga fallgropar precis överallt. Sällan om någonsin har vi sett så många fasansfullt uppkäftiga så kallade mittenlag. Swansea går framåt, Newcastle och Sunderland satsar nytt och friskt, Southampton och Norwich gör värvningar som man bara kan klia sig i huvudet åt, Cardiff är en nykomling men gör värvningar som skulle göra en hög La Liga-klubb avundsjuk, West Ham plockar russinen ur Liverpools kaka och Stoke ska börja spela fotboll. Ligan blir jämnare och varenda helg blir ett känslomässigt elände. Men det är ju kul på sitt sätt. Åtminstone innan och efteråt.

Walesderby. Wales upplever något av en renässans inom den engelska fotbollen. Newport gick ju nyss upp i The Football League, och från och med den här säsongen spelar inte bara en utan två klubbar också i Premier League. Swansea och Cardiff gillar verkligen inte varandra, och från och med den här säsongen så kommer alltså ännu ett hett derby till Premier League, som rör till förutsättningarna för tabellen.

:::

Transferkollen

Darren Bent – Fulham, lån. Fulham tar en chansning och lånar Bent. Klokt då Bent trots allt är en bevisad målskytt Premier League. Mindre klokt eftersom jag tvivlar på hur han går ihop med Dimitar Berbatov. Dessutom har Fulham redan ett antal anfallare i laget. Godkänd (++)

Etienne Capoue – Tottenham, £9m. And the hits keep on coming. Tottenham går fram som en slåttermaskin under sommaren och har nu värvat spelare för £60m. Capoué är en mångsidig mittfältare som även kan vikariera i backlinjen, och en kvalitetshöjning jämfört med tidigare. Med beröm godkänd (++++)

Matej Vydra – West Brom, lån. Smart lånvärvning som var tvungna att hitta på något vettigare efter att ha tappat Romelu Lukaku än bara att värva Nicolas Anelka. Vydra imponerade stort i Watford förra säsongen, även om han dog ut just mot slutet av säsongen. Snabb och teknisk. Med beröm godkänd (++++)

Aly Cissokho – Liverpool, lån. Liverpools sökande efter ännu en permanent vänsterback verkar ha gått i stå och därför lånar de in Cissokho från Valencia. Syftet måste vara att ge José Enrique mer konkurrens och på så vis öka bredd och kvalitet i truppen. Väl godkänd (+++)

Tom Huddlestone – Hull, £5m. Huddlestone hade väldigt svårt att etablera sig i Tottenham och jag blir alltid rätt skeptisk när spelare skyller på att en manager inte gav dem chansen, vilket Huddlestone nu gjort. Det tyder på en ovilja att se sina egna svagheter. Dock en mittfältare med kapacitet som Hull kan få god användning för. Väl godkänd (+++)

Jake Livermore – Hull, lån. På köpet så lånade Hull dessutom Livermore från Tottenham. Tottenham lånar förmodligen ut Livermore huvudsakligen för att han ska få speltid i Premier League, men han kommer få kämpa för att få speltid i ett Hull som kommer kämpa för att undvika nedflyttning. Godkänd (++)

:::

Dagens matcher: Liverpool vs Stoke (13:45), Arsenal vs Aston Villa, Norwich vs Everton, Sunderland vs Fulham, West Brom vs Southampton, West Ham vs Cardiff, samt Swansea vs Man Utd (18:30).

Säsongen slutar med att alla matcher spelas exakt samtidigt och det är naturligtvis också så som säsongen borde börja. Att så inte sker däremellan kan jag acceptera. Men TV styr i det här fallet, och någonstans får man väl ta nackdelarna med fördelarna.

Liverpool sparkar igång säsongen i just precis en sådan match där de alldeles för ofta tappade poäng förra säsongen. Det är samtidigt ett ypperligt tillfälle för Stoke att visa om de fortfarande har kvar sin defensiva robusthet, eller om de blivit mer lättviktiga, eller för all del mer kreativa, under Mark Hughes.

Min gissning: Liverpool vs Stoke – 1, Arsenal vs Aston Villa – 1, Norwich vs Everton – 1, Sunderland vs Fulham – X, West Brom vs Southampton – 2, West Ham vs Cardiff – 1, Swansea vs Man Utd – X.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Så slutar Premier League 2013-14

Nackdelen med att sticka ut hakan såhär innan säsongen ens har börjat och försöka förutse hur varenda enskilt lag slutar i tabellen, är att det alltid kommer vara något ljushuvud som mot slutet eller efter säsongen kommer att peka finger och förklara hur dum i huvudet man var som tippade ett eller flera lag på det ena eller andra viset.

Men sådant kan man kanske strunta i. Dels kan det vara lite roligt ibland att bara sticka ut hakan och gissa lite. Dels så är det naturligtvis så att det alltid är betydligt lättare att försöka smocka till de som faktiskt sticker ut hakan än att våga sticka ut någon haka själv. Lättare, men inte särskilt beundransvärt.

Jag har ju gjort den här övningen några säsonger nu, när jag dagen innan säsongspremiären går igenom hur jag tror att Premier League som helhet kommer att sluta. Det är ju en på många sätt omöjlig övning. Minsta feltänk medför många olika konsekvenser som leder till en mängd följdfel, till dess att pusslet börjar se helt upp och nedvänt ut. Ett sätt att gardera mot detta, och göra övningen mer meningsfull, är att inte bara tippa lagens placering utan även spread, alltså det intervall av platser inom vilket jag tror de kan sluta.

En annan aspekt man behöver fundera kring när man gör en sådan här blogg är om man ska spela säkert eller chansa lite. Play it safe or go for the long shot. Det vill säga, att kallt bara försöka beskriva det som man bedömer som mest sannolikt eller försöka förutse det som skulle kunna hända även om det kanske inte är det från början mest sannolika. Väljer man det ena anklagas man ofta för att vara feg och förutsägbar. Väljer man det andra så häcklas man kanske för att inte veta något.

Grejen är ju att en liga normalt sett i huvudsak slutar så som det från början är sannolikt att den ska sluta. Men aldrig helt och hållet. Och det knepiga så här innan säsongen börjar är att gissa rätt på de lag som så att säga kommer att trotsa oddsen, åt antingen det ena eller det andra hållet.

:::

Titelstriden

(1)  Man City (1-3)
(2)  Chelsea (1-3)
(3)  Man Utd (1-4)

Japp, jag tror Man City tar hem det. De har ett i grunden mycket starkt och brett lag, de underpresterade förra säsongen men har värvat mycket klokt hittills under sommaren. Laget och klubben som helhet känns hungrigare och mer på tårna inför den här säsongen. Det är också ett lagbygge som känns mer färdigt än Chelsea.

Chelsea kommer utgöra ett stort hot mot Man Citys seger. Min bedömning är ändå att José Mourinho kommer behöva ett år på sig att helt och hållet få ordning på Chelseas lag och taktik. Laget känns mer naivt och mindre helhetligt än både Man City och Man Utd.

Man Utd är något av en mörk häst den här säsongen. Å ena sidan är de regerande mästare och vann ligan med bred marginal förra säsongen. Å andra sidan tvingas de nu hantera en förändring de sluppit ifrån i över 25 år. De ska inte avfärdas från titelstriden men det är ändå rimligt att tänka sig att rollerna kan behöva någon eller några säsonger att sätta sig.

Tiebreaker: Om Man Utd lyckas värva en kvalitetsspelare till det centrala mittfältet

:::

Champions League

(4)  Tottenham (3-6)
(5)  Arsenal (3-5)
(6)  Liverpool (4-6)

Jaja jag vet, Arsenal slutar alltid bland de fyra främsta lagen, och Tottenham slutar alltid efter Arsenal. Och så kommer det naturligtvis alltid vara, till dess att det inte är så längre.

Mycket kan förändras under de kommande två veckorna, men hittills har Tottenham haft ett betydligt mer produktivt transferfönster än Arsenal. De har ökat kvaliteten i spelartruppen samt åtgärdat en tidigare uppenbar brist i anfallet. Jag ser det som fördel Tottenham, även om jag är fullt medveten om Arsenals förmåga att samla ihop sig i säsongsspurten.

Liverpool tror jag kommer gå framåt den här säsongen, men inte i utsträckningen att det tar dem till Champions League. De har dock potential att utmana både Arsenal och Tottenham, och man kan av spreadsen utläsa att jag tror att de sex topplagen i Premier League den här säsongen kommer vara låsta till dessa redan nämnda lag.

Tiebreaker: Om Arsenal värvar en världsklassanfallare

:::

Europa

(7)  West Ham (7-9)
(8)  Newcastle (8-12)
(9)  Swansea (7-9)
(10)  Everton (8-11)

Jag får god feeling gällande West Ham. De har ett i grunden väldigt starkt lagbygge. Framför allt gillar jag Mohamed Diamé på defensivt mittfält. De har också värvat starkt i sommar, både Andy Carroll och Stewart Downing kommer förstärka laget avsevärt. Huruvida en sjundeplats verkligen kommer räcka till Europa League beror på hur det går i cupspelet.

Newcastle är otroligt svårbedömda. De två senaste säsongerna visar både fisk och fågel, och därefter känns det kanske rimligt att tänka sig dem mittemellan den här säsongen. Den okända faktorn är hur klubbens internpolitik påverkar vad som sker på planen, och om exempelvis Alan Pardew blir kvar i klubben säsongen ut.

Roberto Martinez pratade om Champions League-spel när han lanserades som Evertons nye manager. Det tror jag är överoptimistiskt och menar snarare att Everton kommer att tappa mark i tabellen den här säsongen. Martinez har värvat någorlunda klokt under sommaren, men det är svårt att se Everton som lika enhetligt och defensivt välorganiserat som tidigare säsonger.

Tiebreaker: Om Swansea lyckas kombinera Premier League och Europa League

:::

Ingenmansland

(11)  Southampton (10-16)
(12)  Sunderland (9-14)
(13)  Stoke (12-16)
(14)  Aston Villa (11-15)
(15)  Cardiff (12-16)

Southampton är fullständigt omöjliga att bedöma inför säsongen. Det känns som om de har förstärkt, men det känns samtidigt som om de kan vara lite svajiga. Jag drar ändå åt det positiva hållet och gissar att det konstruktiva spel som Mauricio Pochettino byggde under våren bär ännu mer frukt med förstärkt backlinje och defensivt mittfält.

Sunderland är ytterligare ett wild card. Paolo Di Canio har värvat som den värste von Pluring och verkligen lyckats locka några riktigt intressanta spelare till nordöstra England. Det finns mycket potential i Sunderland men något varnar mig också för risken att Di Canio kan vara sin egen och lagets värste fiende.

Jag tror Mark Hughes personliga revanshbegär är en av de främsta faktorerna som talar för Stoke. Säsongen kommer utvisa om Stokes tidigare extrema funktionalism var något som höll dem kvar i Premier League, eller snarare begränsade dem i deras ambitioner. Jag tror att Hughes kommer lyckas hitta ett mer vägvinnande spel med Stoke, men att det inte ger något omedelbart resultat i sluttabellen.

Cardiff är den enda av nykomlingarna som känns tillräckligt förstärkta så att jag på förhand tror att de kommer kunna hålla sig utanför nedflyttningsstriden. De har varit offensiva på transfermarknaden, och lyckats hitta riktiga spetsvärvningar i samtliga lagdelar, utan att för den sakens skull värva sönder den trupp som vann The Championship förra säsongen.

Tiebreaker: Om Stoke lyckas hitta en målskytt av hög kvalitet

:::

Nedflyttning

(16)  Norwich (12-18)
(17)  Fulham (14-18)
(18)  Hull (16-19)
(19)  West Brom (16-20)
(20)  Crystal Palace (18-20)

Det bär emot att placera Norwich i den här kategorin, i och med att de gjort några riktigt spännande värvningar i Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer. De har samtidigt tappat Grant Holt, vars betydelse kan visa sig stor. Potentialen i Norwich är dock stor och jag tror de kommer ha goda chanser att hålla sig kvar i Premier League.

West Brom riskerar stå för det stora fallet den här säsongen. Mycket av det baserar jag på att laget har tappat Romelu Lukaku, att Peter Odemwingie verkar både ointresserad och ointressant, samt att Nicolas Anelka inte känns som rätt spelare att lyfta laget. En backlinje med Gareth McAuley och Jonas Olsson känns också aldrig riktigt säker, även om nyförvärvet Diego Lugano har mycket att bidra med där.

Crystal Palace är jag minst imponerad av bland nykomlingarna. De känns svajigare än både Hull och Cardiff, och jag stör mig på alla dessa anfallare och offensiva spelare som Ian Holloway värvar eller försöker värva, när det Crystal Palace först och främst behöver är att förstärka försvaret. Balansen i laget är skev och det brukar straffa sig över en lång Premier League-säsong.

Tiebreaker: Om Hull lyckas ordna till målskyttet

:::

Försök nu att inte ta det här alltför personligt. Ta det på det allvar som det förtjänar istället. Roligare så.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

INFÖR: The Championship 2013-14

Det ligger nära till hands att påståendet att The Championship är en världens jämnaste och mest spännande ligor närmar sig det klichébetonade. Men om det nu är en kliché så är den av förra säsongen att döma icke desto mindre sann. Brighton, Leicester och Crystal Palace vann samtliga 19 matcher under säsongen och spelade playoff i slutet av säsongen. Peterborough vann 15 matcher och blev nedflyttade till League One. Den sista omgångens dramatik behövs inte ens nämnas.

Jämnhet ska dock inte förväxlas med hög kvalitet. Och även om The Championship är en svår och intensiv liga, med en ofta underskattad nivå på sin fotboll, så var kanske inte förra säsongen dess bästa årgång. Att Cardiff, Hull och Crystal Palace känns som den svagaste uppsättningen nykomlingar i Premier League på många år visar något på detta.

Den här upplagan av The Championship känns dock starkare. Dels har klubbar som Leeds och Nottingham Forest förstärkt. Dels tar klubbar som Watford, Brighton och Leicester nya tag efter att ha varit så nära förra säsongen. I skuggorna lurar också Bolton och Middlesbrough. Men även de från Premier League nedflyttade klubbarna känns betydligt starkare den här säsongen: QPR, Reading och Wigan

Det finns stundtals en benägenhet att vara väldigt Premier League-orienterad också i sitt sätt att se på divisionerna under Premier League. Av det skälet brukar ofta därifrån nedflyttade klubbars chanser att omedelbart gå upp igen överskattas, förmodligen för att det är dem vi bäst känner till och har mest färskt i minnet. Men The Championship är ingen lätt liga, och en nedflyttad Premier League-klubb måste ha både ha laget och organisationen i ordning för att vara framgångsrik där.

Och det måste vi säga att alla tre nedflyttade klubbar har den här säsongen, med visst frågetecken kring QPR.

:::

Tre vinnare

(1) Reading FC. Av de nedflyttade klubbarna så ser Reading starkast och mest stabila ut i mina ögon. De har lyckats behålla i grund och botten samma lag som vann The Championship för två år sedan och som spelade i Premier League förra säsongen. Nigel Adkins gjorde ett stort jobb med Southampton, har erfarenhet på den här nivån och har värvat två spelare av kvalitet i Wayne Bridge och Roston Drenthe. De har dessutom, med Adam Le Fondre, Pavel Pogrebnyak och Jason Roberts, tillgång till ett av ligans allra bästa anfall.

(2) Watford FC. Gianfranco Zola har gjort ett bra jobb under sommaren med att samla upp smulorna från den förödande och känslosamma avslutningen på säsongen, där Watford gick från hopp till förtvivlan och tillbaka igen på några få dagar. En svag avslutning ska dock inte förringa att Watford under stora delar av förra säsongen spelade ligans bästa fotboll, och att det finns mängder med kvalitet i klubben också den här säsongen. 14 nya spelare, varav många från Udinese och Granada, gör också att Watford har en spelartrupp som kan hålla hela vägen.

(3) Leicester City. Leicesters säsongsavslutning var inte så mycket bättre den, i och med att de missade playoff-finalen på tilläggstid i semifinalen genom att först missa en straff och därefter omedelbart släppa in ett mål på kontring. Men Leicester var kanske så starka förra säsongen att de alls inte borde ha behövt spela ett playoff?! Leicester har ambitioner att gå upp i Premier League och det här är förmodligen Nigel Pearsons sista chans att visa att han kan uppfylla denna ambition med sitt lag. Räkna med Leicester i toppen av tabellen.

:::

Tre förlorare

(1) Barnsley FC. Barnsley lyckades undvika nedflyttning förra säsongen med minsta möjliga marginal. Gjorde en strålande vår efter en helt miserabel höstsäsong. Ett av lagets stora problem förra säsongen var försvarsspelet, och att det problemet inte är löst vittnar 0-4 i premiären mot Wigan om. Väntar fortfarande på sitt första ligamål för säsongen, och jag betvivlar inte att Barnsley kommer att få kriga i botten av tabellen även den här säsongen.

(2) Yeovil Town. Det är naturligtvis en stor prestation av Yeovil bara att befinna sig i The Championship. Klubben har en total lönebudget om cirka £1m, vilket väl är vad Wayne Rooney tjänar på en månad. Gary Johnson har värvat klokt under sommaren, men spelartruppen ska ändå vara för svag för att hålla en hel säsong i The Championship. Inledde säsongen starkt med vinst borta mot Millwall, men kom ner på jorden igen i andra omgången med förlust mot Birmingham. Kan säkert nå ett par bra resultat under hösten men håller inte över 46 omgångar.

(3) Blackpool FC. Stegvis har Blackpool fallit tillbaka sedan deras säsong i Premier League. Ian Holloway var nära att ta dem tillbaka för något år sedan, men sedan dess har det gått utför. Lagets manager Paul Ince sänder inte ut några positiva signaler kring laget, vilket alldeles säkert hänger ihop med att klubbens fallskärmsbetalningar från Premier League börjar närma sig sitt slut. 14 spelare har lämnat klubben och försäsongen har präglats av provspelare på besök. Det inger inte något intryck av stabilitet. Blackpool borde kunna undvika en nedflyttningsstrid, men det är samtidig oklart hur laget klarar sig om Tom Ince lämnar mitt under säsongen.

:::

Tre överraskningar

(1) Leeds United. Optimismen och framtidstron är tillbaka på Elland Road. Ett skäl till detta är att klubben fick nya ägare för ett drygt år sedan som försatt klubben på säker finansiell fot. Ett annat skäl är att Ken Bates alldeles nyss sparkades ut ur klubben. Optimism väger förvisso lätt mot poäng i tabellen, men ett optimistiskt Elland Road är en styrkefaktor för laget. Leeds har både kvalitet och talang i sin spelartrupp, och i Brian McDermott en manager som vet att utnyttja och utveckla detta. Automatisk uppflyttning kan vara ett steg för långt för Leeds, men en playoff-plats är en fullt rimlig möjlighet. Och väl där tror jag få lag vill möta Leeds.

(2) Nottingham Forest. Trots att Forest knappast har spenderat några stora pengar på nyförvärv så har klubben ändå varit en av de mer aktiva under transferfönstret. Billy Davies har gjort några sluga värvningar, inte minst i försvaret där han förstärkt med Jack Hobbs samt Gonzalo Jara och Eric Lichaj, båda med Premier League-rutin. Många undrar hur Forest kommer att klara sig utan anfallaren Lewis McGugan, men det är som jag ser det försvaret som kommer att definiera Forests säsong.

(3) Charlton Athletic. Var nykomling förra säsongen men överraskade då mycket positivt med en plats på tabellens övre halva, och strax under playoff-platserna. Chris Powell, klubbens manager, har gjort ett strålande jobb med laget och har till den här säsongen förstärkt med Mark Gower och Simon Church. Laget är tunt men besitter mycket kvalitet, och jag ser inte en playoff-plats som någon omöjlighet för Charlton.

:::

Tre frågor

(1) Kan tiki-taka få Brighton att lyfta i The Championship? Gus Poyet fick sparken från klubben under dramatiska och förnedrande former, något som han kanske i och för sig drog på sig själv. Brighton har dock valt att gå all-in på den mer kontinentala spelstil som Poyet lanserade genom att anställa Oscar Garcia som manager, med förflutet från La Masía. Hur mycket tiki-taka det faktiskt blir återstår att se, det känns ju lite stereotypt att resonera på det viset, men det vore hur som helst en frisk fläkt i vad till och med insatta bedömare nedsättande kallar för benknäckarligan. Om det slår väl ut så är Brighton ett lag med playoff-potential.

(2) Hur länge har Derby County tålamod med Nigel Clough? ”Derby kanske inte lyckas bli uppflyttade den här säsongen, men laget är på rätt väg!” Hur ofta har vi hört den visan nu? Oddsen är goda att om det varit någon annan klubb än Derby, eller om efternamnet varit något annat än Clough, så hade tålamodet varit över för ett bra tag sedan. Derby har samlat på sig många stora talanger i form av Mason Bennett, Will Hughes och Jeff Hendrick. Nigel Clough måste nu börja visa att han klarar av förvandla potential till resultat.

(3) Hur många managers gör Blackburn Rovers av med? Smått osannolika fem managers kom och försvann i Blackburn under förra säsongen. Nu verkar det som om Venkys till sist har lyckats finna lite stabilitet med Gary Bowyer som den senaste i raden av managers. Leon Best, Jordan Rhodes och DJ Campbell gör att Blackburn har ett starkt anfall, vilket borde hålla dem utanför nedflyttningsstriden.

:::

Tre gringos

(1) Harry Redknapp. Många ser QPR som en av favoriterna till uppflyttning. Andra ser det som ett lag som kan bli både succé och fiasko. Jag hör till dessa andra. Väldigt mycket beror i mina ögon på Redknapp och hur han förhåller sig till att spendera en hel säsong i The Championship. Saknar han rätt motivation för detta uppdrag så kommer det ge utslag på lagets prestationer och resultat. Redknapp har förstärkt QPR klokt under sommaren, men jag är osäker på om QPR så snart kan återfinna en nödvändig stabilitet.

(2) Owen Coyle. Förändringens vindar har blåst i Wigan. Roberto Martinez har lämnat klubben och med honom ett antal av lagets tidigare nyckelspelare såsom Arouna Koné och Antolin Alcaraz. Det är också osäkert om Wigan lyckas hålla fast i spelare som Shaun Maloney och Callum McManaman. Owen Coyle har dock lyckats förstärka truppen med spelare som Grant Holt, James McClean, James Perch och Marc-Antoine Fortuné. Coyle är så klart sugen på att revanschera sig för sitt misslyckande i Bolton.

(3) Mick McCarthy. Triss i gamla Premier League-managers alltså. McCarthy tog över ett sammanfallande Ipswich i november förra säsongen. Ipswich låg då sist i tabellen med blott en enda seger hittills under säsongen. McCarthy tog dem dock upp till en trygg mittplacering. McCarthy har tidigare vunnit The Championship med både Sunderland och Wolves, och är alltså mycket meriterad på den här nivån. Har förstärkt rejält i sommar och Ipswich ska inte räknas bort från playoff-resonemanget.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpools svaga länk är försvaret

Det är en del som är nytt med Liverpool inför den här säsongen. Den största nyheten hittar vi kanske i det egna målet. Där står inte längre Pepe Reina utan den nyligen värvade Simon Mignolet. Alla ögon kommer tveklöst vara på belgaren för att se om han klarar av pressen.

Köpet av Simon Mignolet gjorde det ytterst tydligt att Pepe Reina var på väg bort från Liverpool. Eller i alla fall att han inte längre skulle vara förste målvakt i laget. Mignolet är inte en målvakt man värvar som backup, och man gör inte Reina till reserv.

Simon Mignolet utgör en av få punktinsatser som Brendan Rodgers har tagit sig för när det kommer till Liverpools defensiv. En annan sådan punktinsats är den fria värvningen av Kolo Touré. Hittills har Rodgers lagt betydligt mer tid och energi på Liverpools offensiv.

Brendan Rodgers har alltså tänkt anfall först och främst. Det har säkert funnits goda skäl till det, och det är definitivt något som lättare vinner publikens hjärtan. Men kanske är det numer främst defensiven som är Liverpools svaga sida och som måste åtgärdas.

:::

Liverpool präglades under förra säsongen, framför allt under hösten, av ett antal defensiva misstag som stod laget dyrt. Det var först sedan Rodgers valt att ta tillbaka Jamie Carragher till backlinjen som det började bli lite ordning. Sådant var behovet av ledarskap.

Ett defensivt dilemma för Liverpool är att Brendan Rodgers taktik förutsätter att bollen spelas ut från den egna backlinjen. Samtidigt har inte mittbackarna, framför allt Martin Skrtel och Daniel Agger, den tryggheten i sitt passningsspel att de behärskar detta till fullo. Särskilt inte när de är satta under press, vilket motståndarna var snabba att uppfatta.

Framför allt är det Skrtel som haft problem att anpassa sig till Rodgers taktiska upplägg. Han har också ryktats vara på väg bort vid ett antal tillfällen under sommaren. Inte heller Sebastian Coates har riktigt lyckats visa den potential som fick Liverpool att värva honom. Detta betyder att Kolo Touré kan få en mer central roll i Liverpools planer än vad som kanske var beräknat.

Oroväckande för Brendan Rodgers och Liverpool är att Barcelona sägs ha lagt ett bud på Daniel Agger, den mittback som fortfarande är central i Rodgers lagbygge. Att Rodgers har gjort Agger till lagets vice kapten antyder att han inte vill att spelaren ska lämna.

Backlinjen i Liverpool känns ändå tunn. Om Agger alltså stannar så innehåller Liverpools ordinarie backlinje Glen Johnson, Daniel Agger, Kolo Touré och José Enrique. Dessa fyra backas upp av Simon Mignolet i målet. Men är detta bra nog för Liverpool som trots allt måste ha ambitionen att slåss om en Champions League-plats?

:::

Transfersagan med Luis Suarez är naturligtvis ansträngande på sitt vis. Men kanske är en mer oförutsedd och omtalad kostnad med den transfersagan att fokus och energi läggs på att fundera över Liverpools anfall, när det som i själva verket är den gordiska knuten till Liverpools säsong och framgång är lagets försvar.

Liverpool behöver handla en mittback. Det måste vara en positionssäker och tekniskt skicklig spelare, som ska kunna hålla i och spela bollen vidare under press. Givet att Jamie Carragher slutat med fotbollen vore det dessutom bra om mittbacken ifråga hade ledaregenskaper, då Liverpool är i behov av en ledargestalt i sin backlinje.

Några förslag?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

INFÖR: League One 2013-14

League One har fått ett allt större intresse även för rena Premier League-entusiaster under senare år, främst av det skäl att ett antal klubbar på mycket kort tid gått raka vägen upp från League One till Premier League. Norwich och Southampton är exempel på detta, och Leeds kan mycket väl vara en klubb som gör dem sällskap snart.

Det är heller inget fel på dramatiken i divisionen. Det hummades och rullades på ögonen åt avslutningen i The Championship förra säsongen, men kanske tappade man i den röran bort att det bara någon vecka tidigare hade varit en precis lika sinnessjuk säsongsavslutning i League One, med klubbar som missade eller uppnådde uppflyttning baserat på flera straffar under säsongens allra sista skälvande minuter och sekunder.

Den här säsongen hittar vi dessutom ett gäng rätt spännande klubbar i League One. Wolves lyckades som första klubb att bli direkt nedflyttade till League One säsongen efter att de åkt ur Premier League, och siktar naturligtvis på en omedelbar återkomst. Sheffield United har försökt återvända i många år och ger naturligtvis inte upp.

Inbördeskriget i Coventry fortsätter och med tanke på tio minuspoäng och att det i League One rör sig om fyra nedflyttningsplatser så ska det bli spännande att se om klubben som på femtio år aldrig spelat lägre än i den engelska andradivisionen ska kunna klara sig undan nedflyttning till League Two och den fjärde divisionen.

:::

Tre vinnare

(1) Wolverhampton Wanderers. För rätt precis ett år sedan var det många som menade att Wolves skulle återvända omedelbart till Premier League. Det slutade istället med klubbens andra raka nedflyttning. Anställningen av Kenny Jackett betyder att Wolves för första gången på flera år har ordning på managerposten, och laget har gjort sig av med mycket dödkött i form av Karl Henry, Christophe Berra och Sylvain Ebanks-Blake, samtidigt som bra spelare som Kevin Doyle och Bakary Sako finns kvar. Ett antal unga spelare, inte minst 22-årige anfallaren Leigh Griffiths, talar också för Wolves. Det som kanske talar emot dem är att alla i hela League One kommer vilja vinna mot dem.

(2) Brentford FC. Förra säsongen slutade med krossade hjärtan för Uwe Röslers lag, som med ett straffdrama på tilläggstid i den allra sista omgången tappade sin automatiska uppflyttningsplats, för att därefter som stora favoriter förlora playoff-finalen på Wembley mot Yeovil. Om Brentford lyckas övervinna de psykologiska ärren från förra säsongen så är de dock ett av seriens bästa lag och en av de stora kandidaterna till uppflyttning.

(3) Peterborough United. För bra för League One men för dåliga för The Championship. Sådan har varit Peterboroughs lott de senaste åren. Uppflyttade och nedflyttade om vartannat varje år sedan säsongen 2008-09. De står dock väl rustade för att fortsätta denna svit. Anfall är bästa försvar för Posh, som öser in mål i parti och minut. Laget har tappat anfallaren Dwight Gayle till Crystal Palace, men ersatt bland andra honom med Jack Payne och Britt Assombalonga.

:::

Tre förlorare

(1) Shrewsbury Town. Shrewsbury var nykomlingar förra säsongen och vida tippade som nedflyttningskandidater, men överraskade genom att sluta på 16:e plats. Det är tveksamt om Shrewsburys förhållandevis tunna och oerfarna spelartrupp räcker till i League One en säsong till. Laget har förstärkt sitt försvar, med Tamika Mkandawire och Dave Winfield, som läckte oroväckande förra säsongen. Men anfallet är fortfarande alldeles för svagt vilket gör dem sårbara.

(2) Stevenage FC. José Mourinho är inte den ende som gör en återkomst till en gammal klubb den här säsongen. Graham Westley återvände mot slutet av förra säsongen till Stevenage, efter en bedrövlig period i Preston, och förhoppningen är att han kan tillföra samma energi som förra gången när han tog upp Stevenage i League One. Laget är dock betydligt svagare i nuläget och Westleys tre förluster på förra säsongens fem sista matcher  antyder att någon nytändning inte är helt självklar.

(3) Walsall FC. Walsall var en av den förra säsongens stora överraskningar när de var så när att nå playoff-spel efter en vårsäsong där bara två lag i serien tog mer poäng än de. Men det är också en framgång som stått dem dyrt i och med att Febian Brandy, Will Grigg och Jamie Paterson samtliga lämnat klubben, vilket gör laget oroväckande svagt framåt. Dean Smith, Walsalls manager, får inrikta sig på att försöka hålla klubben kvar i League One den här säsongen.

:::

Tre överraskningar

(1) Leyton Orient. Precis som Walsall så avslutade Leyton förra säsongen oerhört starkt, och sett till formen under de senaste 15 ligamatcherna så var det bara Bournemouth som tog fler poäng än dem. Men till skillnad från Walsall så har Leyton lyckats behålla ryggraden i sin spelartrupp. Om de får en bättre start den här säsongen än förra så är playoff en klar möjlighet för Leyton Orient.

(2) MK Dons. En sak som är lite speciell med League One den här säsongen är att det är förhållandevis få större klubbar som återfinns i serien. Där finns så klart Wolves och Sheffield United, men i övrigt är det mer tunnsått. Allra helst som Coventry börjar säsongen med tio minuspoäng och därmed kan räknas bort från uppflyttningsstriden. MK Dons är en av de klubbar strax under det förväntade toppskiktet som kan tänkas dra nytta av detta tomrum. Laget avslutade förra säsongen starkt och spelartruppen är ung, hungrig och väl sammansatt.

(3) Crawley Town. Likt MK Dons så är Crawley inte precis älskade inom det engelska fotbollssystemet, symboler för en alltmer pengadriven fotboll vilket sticker i ögonen, inte minst i de lägre divisionerna. Ett svagt försvar förra säsongen försvårade för Crawley som ändå slutade på tionde plats. Kyle McFadzean missade mer än halva förra säsongen men är tillbaka i laget och förstärker därmed försvaret. Om Crawley kan lösa problemen med sitt målskytte så kan de utmana om en playoff-plats under säsongen.

:::

Tre frågor

(1) Vad händer med Coventry City? Coventry åkte ur The Championship med buller och bång förra säsongen, och tvingas den här säsongen på grund av finansiella omständigheter starta serien med tio minuspoäng. Detta sker samtidig som en traumatisk och uppslitande konflikt pågår som betyder att Coventry måste spela sina hemmamatcher fem mil bort på Northamptons Sixfields Stadium. Samtidigt har Coventry under säsongsinledningen visat upp en i sammanhanget imponerande moral. Kan de överföra detta till säsongen som helhet?

(2) Kan Sheffield United undvika playoff-spöket? The Blades har varit snubblande nära The Championship flera säsonger i rad nu, men har hela tiden fallit i playoff-spelet. Med flertalet starka klubbar nedflyttade från The Championship så kommer toppstriden i League One vara tuffare än tidigare. Kan Sheffield United ändå nå uppflyttningen, antingen genom att sluta på automatisk uppflyttningsplats, eller genom att till sist övervinna sitt playoff-spöke?

(3) Håller magin i sig för Bradford City? Bradford hade en närmast magisk fjolårssäsong som först resulterade i en marsch ända till Wembley och Ligacupfinalen, där man längs vägen eliminerade både Arsenal och Aston Villa. Därefter fortsatte säsongen i samma anda och när de i återvände till Wembley för playoff-final i League Two mot Northampton så var det aldrig något snack om saken. Bradford är en relativt stor klubb och många tippar dem högt upp också i League One. Kan de möjligen leta sig tillbaka till Wembley igen?

:::

Tre gringos

(1) Leigh Griffiths. Wolves sätter mycket hopp till den 22-årige ytterst talangfulle anfallaren som under en längre tid har varit utlånad till Hibernian, där han öst in mål. Sylvain Ebanks-Blake har lämnat Wolves och förhoppningen är inte bara att Griffiths ska hävda sig väl i League One, utan att han också ska få Kevin Doyle att återfinna formen och spelglädjen.

(2) Martin Allen. En manager som kallas för Mad Dog måste rimligtvis vara en rätt speciell karaktär, och det ska bli intressant att se vad Allen klarar av med Gillingham den här säsongen, som vann League Two i övertygande stil förra säsongen. Gillinghams stora problem förra säsongen var målskyttet, trots att de vann serien gjorde de färre mål än lag placerade i mitten av tabellen.

(3) David Weir. Efter flera omgångar av uppslitande managertillsättningar i Sheffield United, bland annat av den förre Sheffield Wednesday-spelaren Danny Wilson, så har klubben till sist i Weir hittat en person som de flesta i alla fall verkar känna ett grundläggande förtroende för. 43-årige Weir har inte varit rädd att frångå lagets klassiska 4-4-2-uppställning och han har värvat framgångsrikt i sommar. Givet Weirs ringa erfarenhet och den press som finns på laget att äntligen återvända till The Championship, så har Weir en av League Ones tuffaste uppgifter den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

West Ham allt starkare på Liverpools bekostnad

Ibland uppstår det roliga tillfälligheter inom fotbollen. West Ham till exempel, har den här sommaren tagit på sig den lustiga rollen att så att säga sopa upp resterna från Liverpools matbord. Först Andy Carroll och nu Stewart Downing, a team of Liverpool misfits.

Jag ser i och för sig inget skäl att kritisera West Ham. Jag har sagt ända sedan slutet av förra säsongen att de behövde hitta en yttermittfältare som kan komplettera Matt Jarvis på vänsterkanten. Nu har de köpt precis en sådan i form av Stewart Downing.

Affärerna ska vi inte heller prata om. Andy Carroll köptes för två och ett halvt år sedan av Liverpool för £35m, nu köptes han av West Ham för £16m. Stewart Downing köptes för två år sedan av Liverpool för £20m, nu köper West Ham honom för £6m. West Ham får alltså tag i mer eller mindre samma spelare, men drygt £30m billigare. Det kallar vi för bra business.

För £22m har däremot West Ham gjort sig själva till ett betydligt starkare lag. Vilket kan visa sig vara en mycket klok investering.

:::

Nu finns där så klart också de som väljer att, med humor eller på allvar, häckla de här köpen just för att de var misslyckade i Liverpool. Och då särskilt köpet av dem båda. Det har ju redan visat sig vara misslyckat är därmed den simpla slutsatsen.

Men med en sådan slutsats väljer man att bortse från sammanhanget. Felet i Liverpool var inte så mycket spelarna som det enkla förhållande att där inte verkade finnas något samband eller enhetlig strategi mellan spelarköp och taktik. Spelare köptes men sedan användes de inte på det sätt som bäst tog tillvara deras styrkor.

Både Andy Carroll och Stewart Downing kom till Liverpool under Kenny Dalglishs fögderi. Det som ständigt förvånade var att Dalglish sällan valde att spela dessa båda samtidigt. Rättare sagt, han började med Downing på planen och Carroll på bänken. När han sedan bytte in Carroll så bytte han strax därpå ut Downing. Helt plötsligt skulle ytterbackarna slå inläggen mot Carroll, vilket alltid tog några rätt viktiga sekunder extra och för mycket.

När sedan Brendan Rodgers tog över klubben så blev det alltmer tydligt att Andy Carroll inte skulle ha någon roll i Liverpool. Men i West Ham, och i Sam Allardyces taktiska upplägg, så har både Carroll och Downing viktiga och framför allt tydliga roller på planen. Där finns ett enhetligt samband mellan spelarköp och lagtaktik.

Många har valt att göra narr av Carroll och Downing för deras misslyckande, inte minst beror nog detta på deras inflaterade transfersummor. Men istället är det klubbledningen i Liverpool som borde kritiseras, och där är det fria skott på antingen Kenny Dalglish eller Damien Comolli.

:::

Men istället för att kritisera det som varit så är det mer konstruktivt att berömma West Ham för det som är. Efter att ha åkt ur Premier League för drygt två år sedan fattade klubbledningen det impopulära men långsiktigt förmodligen kloka beslutet att anställa Sam Allardyce som manager.

West Ham har därefter stegvis återupprättat klubben både som lag och som organisation. Spelartruppen har undan för undan förstärkts, och är nu tillräckligt stark för att West Ham ska kunna anses vara etablerad som Premier League-klubb.

Och det var ju vad som var målsättningen för West Ham i maj 2011, när de i och för sig åkte ur Premier League men samtidigt planerade för flytten till en ny arena i kölvattnet av London-OS. En flytt som därefter har blivit bekräftad och i en närastående framtid har West Ham alltså en ny och stor arena till ett ytterst överkomligt pris.

En stadigt förbättrad spelartrupp, en sammanhängande strategi mellan spelarköp och lagtaktik, och snart en ny arena med helt nya intäktsmöjligheter och tillväxt potential. I grund och botten låter detta som just precis det som Liverpool så hett eftersträvar.

Jämförelsen är naturligtvis orättvis men inte desto mindre lite rolig. Men de som menar att West Ham är losers som plockar upp Liverpools bottenskrap borde kanske ställa sig den mer existentiella frågan vilken klubb som i det här sammanhanget egentligen är vinnare respektive förlorare.

:::

Den som vill läsa på om de nya finansiella reglerna för Premier League, som börjar tillämpas under säsongen men i och för sig är några säsonger bort från att börja få effekt, kan kolla in Daniel Geeys sammanfattning:

http://www.danielgeey.com/premier-league-cost-control-and-sustainability-provisions-published/

:::

Transferkollen

Stewart Downing – West Ham, £6m. En pusselbit i West Hams lagbygge som saknades var en effektiv ytter på högerkanten, och med Downing så har Sam Allardyce hittat just en sådan spelare. Downing passar perfekt in i West Hams taktiska upplägg och håller god Premier League-kvalitet. Med beröm godkänd (++++)

Marouane Chamakh – Crystal Palace, okänt. Ian Holloway verkar inte få nog av anfallare, när det i själva verket är försvaret han först och främst behöver förstärka. Chamakh värvades till Arsenal för att han hade potential, om Holloway kan återfinna denna potential så är det en bra värvning. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

INFÖR: League Two 2013-14

Kamrat Linhem brukar ibland säga om League Two att det är en liga där det är obligatoriskt att minst en match per omgång slutar med sju gjorda mål, och inte sällan med 4-3 till det ena eller andra laget. Och det säger kanske så mycket som går att säga om den här ligans karaktär, det svänger friskt och ligger rätt långt ifrån den taktiska disciplinen i de högre divisionerna.

En annan sak som kan sägas vara lite speciell med League Two är att det är en division som ofta görs till genomfartsled för klubbar som flyttats upp från The Conference, och som omedelbart, eller i alla fall nästan omedelbart, går raka vägen upp i League One. Det är också en division som ökat i kvalitet och jämnhet under senare år i och med att förhållandevis stora och starka klubbar har åkt ned från League One.

Tidigare säsonger har det varit förhållandevis lättare att hitta en tydlig favorit till seriesegern. Chesterfield, Swindon och Gillingham har i tur och ordning varit förhållandevis säkra vinnare. Den här säsongen är det svårare att hitta någon sådan klubb. Chesterfield är tillbaka i League Two och är en av de klubbar som kan springa iväg med det.

:::

Tre vinnare

(1) Chesterfield. Det var den svaga säsongsinledningen som ställde till det för Chesterfield förra säsongen. De avslutade dock starkt och slutade blott två poäng från playoff-plats, efter att ha tagit nio poäng på tolv matcher. Det har kommit in flera förstärkningar under sommaren, bland andra Jimmy Ryan och Ritchie Humphries. Den stora kanonen är dock Gary Roberts, som värvades från Swindon och som måste betraktas som League Twos bästa värvning så här långt. Paul Cooks manskap måste betraktas som en av huvudfavoriterna till seriesegern den här säsongen.

(2) Fleetwood Town. Interna stridigheter satte krokben för Fleetwood förra säsongen, som efter att ordföranden Andy Pilley beslutat sparka managern Micky Mellon efter 20 matcher föll från sjunde till trettonde plats i tabellen innan säsongen var över. Klubbens nye manager, Graham Alexander, fick med andra ord inte någon drömstart, men han har ägarens förtroende och seriens starkaste ekonomi i ryggen, och det kan mycket väl visa sig tillräckligt för att ta sig upp till League One.

(3) Cheltenham Town. Två säsonger i rad har nu Cheltenham misslyckats i playoffspelet. Frågan är om laget lyckas behålla sin energi. De duktiga Marlon Pack och Kaid Mohamed har flyttat uppåt i seriesystemet, men Mark Yates, Cheltenhams manager, har ersatt dem med Jamie Cureton och yttermittfältaren Ashley Vincent. Cheltenham är inte en av de stora förhandsfavoriterna men bör inte glömmas bort i sammanhanget.

:::

Tre förlorare

(1) Accrington Stanley. Det är få klubbar som kan betraktas som lika uppenbara nedflyttningskandidater den här säsongen som Accrington Stanley. De klarade sig med tre poängs marginal från nedflyttning förra säsongen, men har sedan dess tappat Lee Molyneux och Aiden Chippendale samt lagets främste målskytt Rommy Boco. Lagets manager är dessutom den oerfarne James Beattie. Några större förhoppningar om att förstärka en väldigt tunn spelartrupp kan nog Beattie heller inte ha.

(2) Southend United. Southend svarade förra säsongen för ett av de mer märkliga besluten i den engelska managerkarusellen när de med åtta ligamatcher kvar av säsongen, på nionde plats i tabellen med playoff i sikte, och en cupfinal på kalendern, beslutade sig för att sparka Paul Sturrock och tillsätta Phil Brown. Southend förlorade cupfinalen och Southend slutade elva i League Two, efter att Southend bara lyckats vinna en enda av sina sista åtta matcher. Ambitionen är rimligtvis playoff den här säsongen, men frågan är om Southend har den nödvändiga offensiva kvaliteten efter att ha tappat både Britt Assombalonga och Gavin Tomlin, som tillsammans svarade för 28 mål förra säsongen.

(3) Dagenham & Redbridge. Det var med blotta förskräckelsen som Dag & Red på förra säsongens sista dag klarade sig kvar i League Two. Tack vare att Barnet också förlorade, mot Northampton, så klamrade sig Dag & Red kvar på målskillnad. Marginalerna är små mellan himmel och helvete. Dag & Red avslutade förra säsongen väldigt svagt, och mycket av det berodde på stora problem på såväl mittfältet som i anfallsspelet, och dessa problem har ännu inte åtgärdats på ett tillfredsställande sätt.

:::

Tre överraskningar

(1) Burton Albion. När Burton förlorade returmötet mot Bradford hemma på Pirelli Stadium i förra säsongens playoff-semifinal så utmynnade den säsongens bästa hemmafacit till sist till intet. Tack vare sin styrka på hemmaplan så lyckades Burton sluta fyra förra säsongen, bara två poäng efter Port Vale på den tredje och sista uppflyttningsplatsen. Lagets anfallare Jacques Maghoma och Calvin Zola har förvisso lämnat klubben, men Gary Rowett har värvat smart och starkt under sommaren. Rene Howe och Adam Reed är spännande spelare och med Rory Delap från Stoke så blir Burton starkare. Burton kan mycket väl knipa en av den här säsongens uppflyttningsplatser.

(2) Mansfield Town. Det är fem år sedan Mansfield senast spelade i The Football League, men förra säsongens vinnare av The Conference är klart och tydligt positivt inställda till uppgiften. Trots att Mansfield precis tvingats investera närmare £150,000 för att göra sin arena lämplig för spel i League Two, så har klubbens karismatiska ägarpar, John och Carolyn Radford, inte tvekat om att uppnå en andra raka uppflyttning den här säsongen. Det kan visa sig alltför ambitiöst, men Mansfield har definitivt kvalitet att hävda sig i League Two.

(3) Exeter City. Det finns egentligen rätt lite som talar för Exeter den här säsongen. De har en väldigt ung spelartrupp, vilket brukar avslöjas rätt snabbt i League Two, och de har dessutom sålt den rutinerade anfallaren Jamie Cureton till Cheltenham. Men Paul Tisdale är en manager av mycket hög kvalitet, som både vet hur han ska ut mesta möjliga av en spelartrupp som av en begränsad budget. Så jag tror att Exeter kan överraska den här säsongen och kanske sluta bättre än den tiondeplats de uppnådde förra säsongen.

:::

Tre frågor

(1) Kommer Portsmouths supporterstyre klara uppgiften? Efter åratal av finansiella mardrömmar, segslitna rättsliga tvister och interna maktkamper, allting resulterandes i tre nedflyttningar på bara några få år, så har Portsmouth till synes fått ordning på torpet. Klubben är nu i supportrarnas händer och optimismen flödar. Många pratar om Portsmouth som en av de givna förhandsfavoriterna, men truppen är samtidigt tunn och jag tvivlar på om Portsmouth kan hitta jämnheten på planen så snabbt efter åratal av turbulens vid sidan av planen.

(2) Vad händer med AFC Wimbledon? Den engelska fotbollens stora sannsaga under senare år. Bestulna på sin klubb av isländska rövarbaroner bildades ur askan AFC Wimbledon och marschen uppåt i seriesystemet inleddes. Det var en marsch som höll på att ta en ände med förskräckelse förra säsongen när de ända in i sista omgången hotades av nedflyttning. Neil Ardley, Wimbledons manager, har inte mycket resurser att jobba med och kan förvänta sig ännu en ångestladdad säsong.

(3) Hur påverkas Northampton Town av playoff-förlusten? Sällan har något lag besegrats så grundligt i en playoff-final som Northampton blev i maj, när Bradford gjorde mos av dem. Det kan naturligtvis vara demoraliserande att förlora ett playoff. Exempelvis har inte någon klubb som besegrats i playoff-finalen under de senaste tio åren lyckats bli uppflyttade säsongen därefter. Men Northampton har fortfarande ett bra lag, även om truppen är tunn, och kan mycket väl utmana i toppen av tabellen den här säsongen också.

:::

Tre gringos

(1) James Beattie. Den gamle måltjuven från Southampton och Sheffield United var kanske inte den förste man trodde skulle bli manager, men nu står han där med den tuffa uppgiften att försöka hålla Accrington Stanley kvar i The Football League. Han är fortfarande registrerad som spelare, så frågan är om han klarar av att hålla koncentrationen på endast en av sina uppgifter.

(2) Jessy Reindorf. Det är inte bara Premier League-klubbar som värvar konstiga utländska spelare. Tre män i lustiga hattar från Bury gav sig av till Belgien och värvade där Rwandas landslagsman Reindorf, också kallad Big Jessy. Skälet är enkelt, han är nästan två meter lång. Man kan tänka sig att Kevin Blackwell, Burys manager, myser och gnuggar händerna i äkta brittisk förtjusning.

(3) Graham Alexander. Den här sommarens stora projekt står Fleetwood och Alexander för. Alexander tillsattes med lite drygt hälften av förra säsongen kvar och lyckades bara vinna sju av sina 26 ligamatcher. Under sommaren har Alexander skeppat iväg 15 spelare och värvat nio nya, och han är kanske den manager i League Two med mest att bevisa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tio frågor inför premiären av Premier League 2013-14

När man var riktigt liten så fanns i december alltid adventskalendern där man med början den 1 december skulle öppna en lucka om dagen, och på så vis räkna ned dagarna till julafton. Det slutade naturligtvis alltid med att man fuskade. Otålig och nyfiken på vad som fanns under nästa lucka så petade man så klart upp den, för att därefter försöka lappa ihop den igen i tron att ingen skulle märka hysset.

Nu för tiden är det en annan typ av julafton som gäller, och vi befinner oss onekligen i något utav dagarna för dagen. Än så länge har ingen riktigt kommit på att göra fredagen till en uppesittarkväll, men det dröjer säkert inte länge innan också det blir verklighet.

På lördag drar alltså Premier League-säsongen igång på fullt och blodigt allvar igen. Ingen mer väntan, inget mer sittandes och räknande av dagar, och ett åtminstone förmildrat sug efter nyheter verkliga eller inbillade om spelare som möjligen, kanske, och i bästa möjliga fall, skulle kunna vara på väg till klubben, om inget annat skulle råka inträffa.

Men i och med att den nya säsongen nalkas så hopar sig också frågorna.

:::

(10) Är Liverpool större än Luis Suarez?

Det är ju något som då och då sägs lite slarvigt, klubben är större än spelaren. Så är så klart alltid fallet i principiell mening, men kanske inte alltid i praktisk betydelse. Vinstprocenten för Liverpool med Suarez i laget jämfört utan honom i laget visar i och för sig på en sanning i klyschan. Men ändå spelar Liverpool ett högt spel, oavsett om de säljer honom eller om de tvingar honom kvar. Klarar Liverpool av att höja sig den här säsongen, inte tack vare Luis Suarez utan trots Luis Suarez?

(9) Hur mycket kommer Norwich sakna Grant Holt?

Det är på sitt sätt säkert lite orättvist, men så väldigt mycket av Norwichs anfallsspel har personifierats av Holt. Det har absolut inte varit han som skapat chanserna, men det har ändå ofta varit han som med tyngd och instinkt gjort något av dem. Norwich har värvat starkt den här sommaren, men det finns ändå ett klart frågetecken i vilken utsträckning Norwich kommer att sakna Holts rutin, tyngd och målmedvetenhet.

(8) Bär Cardiffs storsatsning frukt?

Den som spänner en båge och så vidare. Det går inte att låta bli att imponeras över Cardiffs satsning den här sommaren, inför deras första säsong i Premier League och deras första säsong i den engelska högstadivisionen på rätt precis ett halvt sekel. Klubben har alltså satt tre transferrekord i rad. Först för Andreas Cornelius, därefter för Steven Caulker, och nu senast för den intensive mittfältaren Gary Medel från Sevilla. Det är en satsning som stärker känslan att Cardiff är den av nykomlingarna med störst chans att etablera sig i Premier League.

(7) Vilket är det riktiga Newcastle?

Det går bara att beskriva Newcastles två senaste säsonger som schizofrena. Å ena sidan den ohejdade succén för två säsonger, när Newcastle så när snuvade de riktigt stora klubbarna på en Champions League-plats. Å andra sidan förra säsongen när Newcastle å andra sidan flirtade med nedflyttning. Frågan nu är om det är succén eller fiaskot som bäst beskriver Newcastles faktiska situation. Newcastle har inte Europa League att bekymra sig för den här säsongen, men har å andra sidan en intern situation som tar energi och uppmärksamhet.

(6) Hur bra kan Swansea bli?

Det har varit svårt att inte beundra Swansea ända sedan de debuterade i Premier League för rätt precis två år sedan. Snarare, ända sedan de charmade strumporna av oss i playoff-finalen några månader dessförinnan. Det var en modern nykomling, orädd och som spelade fotboll på sitt sätt, och som inte bad om ursäkt för sin existens. Säsongen därpå följdes med ett starkare lag, klubbens första större titel samt kvalificering för europeiskt cupspel. Inför den här säsongen har Swansea gjort några riktigt intressanta värvningar, bland andra Wilfried Bony som förstärker lagets anfall. Hur högt kan Swansea komma?

(5) Kan Man City balansera Premier League och Champions League?

Att på ett framgångsrikt och hållbart sätt kombinera Premier League och Champions League är en väldigt svår uppgift, som de allra flesta klubbar har haft problem med genom åren. Man City är, efter de två senaste säsongernas fiaskon, så ensidigt fokuserade på att lyckas i Champions League den här säsongen, att man kan fundera på i vilken utsträckning koncentrationen räcker till för Premier League. Och om de skulle finna sig själva i en situation där de i både ligan och i Champions League befinner sig i ett skarpt läge, kan de då undvika att det blir halvdant i bägge?

(4) Kan Mark Hughes förändra Stoke?

Behöver Stoke förändras? Ja, rimligtvis. Stoke har haft en vikande tendens under senare år, och befann sig ett tag mot slutet av förra säsongen farligt nära nedflyttningsstrecket. Stokes extremfunktionalism har visat sig allt mindre effektiv, troligtvis då motståndarna till stor del har hittat motmedel. Det blev alltmer tydligt att Stoke behövde en mer kreativ ådra för att som lag kunna ta nästa steg i sin utveckling. Mycket av Stokes omedelbara framtid hänger på i vilken utsträckning Mark Hughes klarar av att framgångsrikt driva denna process framåt.

(3) Hur hanterar Man Utd förändring?

Det är en fråga som Man Utd inte har behövt besvara på mer än ett kvarts sekel. Det är samtidigt en fråga som de allra flesta klubbar har varit tvingade att besvara, för några klubbar är det rentav vardagsmat. Men nu finns där en ny manager på posten, med allt vad det innebär av förändrade roller och relationer, maktmönster och nya nätverk, förlust av kompetens och förnyelse av rutiner och arbetsmetoder. Många har sagt att det under Alex Fergusons tid har byggts upp ett väldigt starkt institutionellt kapital i klubben, som får klubben att stå stark i förändring. Men inget kapital i världen gör en klubb helt immun mot förändring, och David Moyes gör nog klokt att först och främst dra nytta av det kulturella kapital som byggts upp i klubben och runt laget, att vinna till varje pris.

(2) Vem vinner striden mellan Arsenal och Tottenham?

Dags för ännu en rond i The Rumble In The North London Jungle. Arsenal har vunnit de tidigare ronderna på poäng, men den här sommaren känns det lite som om Tottenham försöker gå på knockout. Huruvida Real Madrids intresse för Gareth Bale verkligen har avtagit återstår att se, men det känns i alla fall mer sannolikt nu att Tottenham behåller Bale än vad det gjordes för en vecka sedan. Samtidigt har Tottenham värvat starkt i sommar i form av Paulinho, Nacer Chadli och Roberto Soldado. Ett lag är mer än bara värvningar, men om en poäng skiljde klubbarna åt förra säsongen så kan Tottenham ha tjänat in den poängen den här sommaren, och mer därtill.

(1) Är en lycklig Mourinho en framgångsrik Mourinho?

”I am the Happy One”, parafraserade José Mourinho sig själv, vem annars, när han nyss formellt anlänt till Chelsea för några månader sedan. Och visst har Mourinho framstått som både lycklig och avslappnad under sommaren, tillfreds med att vara tillbaka där han är önskad och älskad. Men två funderingar bubblar under ytan. Dels naturligtvis hur länge Mourinho egentligen kommer fortsätta vara ”lycklig” om säsongen och resultaten inte går riktigt som han själv vill. Dels om det inte är så att Mourinho har varit som mest framgångsrik när han varit som argast och som mest på kant med sin omvärld. Kan en lycklig Mourinho återskapa samma energi? Eller kan kanske en lycklig Mourinho skapa en ännu starkare energi?

:::

Transferkollen

Gary Medel – Cardiff City, £9m. Lagdel för lagdel har Cardiff förstärkt och förstärkt rejält den här sommaren. Först anfallet, sedan försvaret, och nu det centrala mittfältet. Precis vad doktorn beordrade, för Cardiff behövde en maskin på mittfältet och det har de nu skaffat sig. Återigen på bekostnad av La Liga för övrigt. Berömlig (+++++)

Ondrej Celustka – Sunderland, lån. Som sagt, någon stor supporter av det här med lån är jag inte, i alla fall inte när det är någon större klubb som står för dem. Inte heller vet jag om det är försvaret som Sunderland först och främst måste förstärka Hur många fler spelare tänker Paolo Di Canio värva, hade kunnat vara dagens elfte fråga. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

INFÖR: The Football Conference 2013-14

Få divisioner i världen är så svåra att ta sig upp ifrån som The Football Conference Premier Division, eller The Skrill Premier som Englands femte division av sponsorskäl kallas. En enda klubb, vinnaren av divisionen, erhåller direktuppflyttning. De fyra därpå följande lagen kvalspelar därefter om en plats i The Football League och League Two.

Det betyder omvänt att en av de mest ångestladdade nedflyttningarna inom fotbollen är den från League Two till The Conference. Det är ovanligt att klubbar som flyttas ned direkt lyckas återvända. Ett skäl bland flera är att League Two och The Conference Premier är så pass jämna rent kvalitetsmässigt, samtidigt som det i The Conference ofta finns ett eller några klubbar med mycket resurser som satsar hårt på uppflyttning.

Andra omständigheter gör också The Conference Premier svårförutsägbar. Det händer mycket vid sidan av planen som är krångligt att veta hur man ska ta med i beräkningarna. Oftast handlar det om klubbar med ekonomiska bekymmer. För några år sedan var det Darlington som var i besvär, och den här säsongen tvingas nyss nedflyttade Aldershot starta ligan med tio minuspoäng.

Men några tankar och idéer så här i förväg är det så klart ändå möjligt att ha.

:::

Tre vinnare

(1) Luton Town. Ända sedan Luton 2009 åkte ur The Football League så har de varit tippade som favoriter att gå upp igen. I sådan utsträckning att där finns en risk att man tippar dem som favoriter bara för att man alltid har gjort det, eller för att det är en av få klubbar man kanske känner bra till. Men den här säsongen (!). Marc Cullen och Andre Gray är ett av ligans allra bästa anfallspar och Shaun Whalley är den kanske bästa yttermittfältaren nedanför The Football League. Köpen av Danny Fitzsimons och Jim Stevenson visar också på en klok vilja att satsa på unga och hungriga spelare. Under försäsongen besegrades Aston Villa med flera av sina startspelare och Arsenals U21-lag mosades med 7-0. Som vanligt är Lutons värste fiende troligen de själva.

(2) Kidderminster Harriers. Kidderminster var ytterst nära att ta klivet upp i League Two redan förra säsongen. Michael Gash och Anthony Malbon utgör ligans förmodligen främsta anfallspar och klubben har lyckats behålla de flesta spelarna från ifjol. Kidderminsters vinst i första omgången gör också att de redan har fått en mycket bättre start den här säsongen än förra, när de förlorade sina fem första matcher och gick helt utan vinst under sina första tio matcher.

(3) Barnet. Det hör som sagt inte till vanligheterna att ett nyligen nedflyttat lag lyckas ta sig direkt tillbaka. Omställningen från League Two till The Conference, både ekonomiskt och fotbollsmässigt, gör ofta att det tar några år innan det blir aktuellt. Barnet imponerade dock under premiären när man besegrade Chester FC med 3-0. Laget har naturligtvis en färgstark manager i Edgar Davids, och man kanske tänka sig att han kan ha samma typ av inspiration på sina spelare som Paolo Di Canio hade i Swindon.

:::

Tre förlorare

(1) Southport. Southport, som tog sig upp till The Conference Premier säsongen 2009-10, har varit snubblande nära att åka ur under samtliga sina tre säsonger. En säsong slutade de faktiskt under nedflyttningsstrecket men räddades då av att Rushden & Diamonds sparkades ur ligan, och förra säsongen slutade man på 20:e plats, precis ovanför strecket. Ännu mindre talar för Southport den här säsongen då laget har tappat sin framgångsrike manager Liam Watson.

(2) Aldershot Town. Aldershot befinner sig i en allt annat än avundsvärd position. De ramlade ur League Two med buller och brak förra säsongen och klubbens finansiella bekymmer gör att de tvingas inleda den här säsongen med tio minuspoäng. The Conference Premier är inte en liga där man riktigt vill göra det. Klubben är inte längre satt under förvaltning, och kommer förmodligen värva ett antal spelare som dock måste spelas samman. Aldershot har ett tufft jobb att undvika nedflyttning den här säsongen också.

(3) Hyde FC. Det ligger alltid en fara i att överdriva betydelsen av ett resultat i säsongspremiären, men 0-8 mot Forest Green Rovers är inte ett resultat man leker med. Hyde har tvingats kämpa i de nedre regionerna av The Conference Premier tidigare, och den här säsongen bedömer jag att kampen riskerar bli fruktlös.

:::

Tre överraskningar

(1) Forest Green Rovers. Dito för Forest Green naturligtvis. 8-0 kan ju låta fruktansvärt imponerande, men i slutänden är det ändå bara tre poäng och en bra målskillnad. Det som kanske på längre sikt talar mer för Forest Green är att det är en klubb vars ägare satsar mycket pengar på laget, och idén är möjligen att Forest Green kan följa i samma spår som Crawley Town och Fleetwood Town innan dem. Samtidigt känns dock Forest Green svagare, de slutade tia förra säsongen samtidigt som de inte riktigt har lyckats att förstärka laget inför den här säsongen. Men de kan mycket väl utmana om seriesegern.

(2) Chester FC. De nyss uppflyttade mästarna från den norra divisionen i The Conference, det vill säga Division 6. Chester är ett intressant lag med flera spelare av god kvalitet och med sin manager Neil Young så borde de inte ha några problem att undvika nedflyttning och etablera sig i The Conference Premier den här säsongen. Kanske är det rimligast att först nästa säsong förvänta sig mer av Chester, men bli inte alltför förvånade om det visar sig att de utmanar om en playoff-plats redan den här säsongen.

(3) Halifax Town. Halifax å andra sidan behövde ett playoff för att ta sig upp igen till The Conference Premier. Men även det är ett lag som inte bör ha några stora problem att hålla sig kvar, samtidigt som klubben i sig rent traditionellt är så stora att de har organisationen för att hävda sig på den här nivån. Ett lag som man måste se upp med.

:::

Tre frågor

(1) Reder Macclesfield Town ut problemen? Macclesfield åkte ur League Two 2012 och sedan dess har livet bara blivit allt sämre för klubben. Finansiella bekymmer gör att laget nog inte kan förvänta sig något annat än att befinna sig närmare botten av tabellen än dess topp, och farhågan är att Macclesfield riskerar en andra nedflyttning på tre år.

(2) Kan Grimsby Town gå ett steg längre? Förra säsongen tog sig Grimsby hela vägen till playoff. Den här säsongen är målsättningen tvivelsutan att ta sig hela vägen och managerduon Paul Hurst och Rob Scott hoppas säkert mycket på att Liam Hearns återkomst från skada, anfallaren spelade bara sju matcher under förra säsongen, kan vara en pusselbit som hjälper dem i kampen.

(3) Kan Wrexham hitta nya krafter? Wrexham har under ett flertal säsonger, allt sedan de flyttades ned 2008, varit en av favoriterna till att ta sig upp i League Two. Dock har de aldrig riktigt lyckats utan snubblat på det så kallade målsnöret. Förra säsongen lyckades de ta sig till playoff-final men där blev det stryk mot de walesiska rivalerna Newport. Kanske var det strået som knäckte hästens rygg, för till den här säsongen har Wrexham tappat flera av sina mer tongivande spelare. Frågan är om Wrexham kan ladda om.

:::

Tre gringos

(1) Edgar Davids. Det är inte omöjligt att Barnets karismatiske manager väljer att hoppa in själv som spelare. Det gjorde han i alla fall inte i premiären när Barnet besegrade Chester med 3-0. Farhågan är så klart att Davids är lika mycket en populistisk tillsättning som något annat, men kanske ska inte värdet av ett stort namn heller underskattas alla gånger. Särskilt inte på den här nivån.

(2) Mikey Harris. Det är blott bara lite drygt en månad sedan Salisbury meddelade att sedan klubbens manager Darrell Clarke lämnat klubben så skulle Harris ta över jobbet. Det som gör Harris lite speciell är att han bara är 28 år gammal, och således inte bara den yngste managern i The Conference Premier utan den yngste managern i samtliga Englands fem högsta divisioner.

(3) John Still. Managern som sitter med det stora ansvaret att till sist ta Luton Town upp ur The Conference Premier. Med uppgiften följer mycket press där många tidigare misslyckats. Still har däremot goda meriter av att lyckas få sina lag uppflyttade, bland annat från The Conference. Erfarenhet och stabilitet vid sidan av planen med andra ord, tillsammans med lite mer ungdomlighet på planen. Har Luton möjligen hittat rätt recept?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Är konkurrens modellen för Fulham?

Premier League är en på sitt sätt något speciell liga. Olikt någon annan liga så kombinerar den krav på hög kvalitet med krav på hårt slit och arbete. Arte et labore, som det heter på Blackburns klubbemblem. Åtminstone innan Venkys får för sig att döpa om klubben till Blackburn Tikka Masala.

Fulham och Martin Jol verkar dock för tillfället vara en klubb och en manager som går sina egna vägar i detta avseende. Inte minst om vi tittar på deras offensiva uppställning som inkluderar Dimitar Berbatov, spelaren som under ett par säsonger orättvist fått personifiera lathet, och Bryan Ruiz. Lägg till dem Hugo Rodallega.

En trio spelare som inte direkt jobbar och sliter som om piskan som kittlar inte heller deras feta nackar kittlar. In i samma båt väljer nu alltså Martin Jol att på lån sätta Adel Taarabt.

Förvisso har Jol tidigare haft Taarabt under sina vingar. Men lite kan man fundera på det här med att managers tenderar att vilja värva en viss typ av spelare. Överdrivet så kan man säga att till exempel Arsene Wenger bara vill spela med offensiva mittfältare och Tony Pulis ville helst av allt bara spela med mittbackar.

Martin Jol verkar helst av allt vilja spela med arbetsskygga bohemer.

:::

Det är ju svårt att föreställa sig en offensiv uppställning i Fulham, bestående av Berbatov, Ruiz och Taarabt, där det centrala mittfältet och backlinjen kommer få någon reell hjälp med att stänga ned motståndarnas uppbyggnadsspel.

Föga förvånande så har Steve Sidwell, Fulhams mittfältsdynamo, markerat offentligt att i Fulham så måste alla spelare jobba för laget. Detta budskap kom med en föga dold adress.

Sidwell har alla skäl att vara lite orolig. Det är nämligen ett problem som Fulham har haft under senare säsonger, att deras centrala mittfält blir överkört och motståndarna tillåts bli övertaliga mot deras backlinje. Och nu behagar alltså Jol göra illa värre, om man vill tolka det elakt.

Det känns också som om risken i upplägget blir allt högre i och med att alltfler lag i Premier League blir så systematiskt skickliga på att hålla i bollen och passa den inom laget. Det sätter en väldig press på Fulhams försvarslinje i och med att motståndarna är i princip ostörda in på offensiv planhalva.

Det finns förvisso en god möjlighet att Fulham med en dylik offensiv uppställning kan bli bättre på att plocka poäng från de något mindre klubbarna, men som sagt, dessa lag blir allmänt sett också bättre på att utnyttja denna uppställnings svagheter.

:::

Fördelen för Fulham med att låna Adel Taarabt är naturligtvis att laget breddar sin offensiva uppställning och får fler alternativ att tillgå.

Det kan också finnas en tanke från Martin Jols sida att öka konkurrensen i spelartruppen på anfallssidan, och framför allt genom ökad konkurrens försöka få igång Bryan Ruiz mer.

Dimitar Berbatov är orubblig, han kommer vara Fulhams centrale anfallsikon. Men vid sidan av honom kan man tänka sig att Adel Taarabt och Bryan Ruiz får kämpa om den återstående platsen, likt en fotbollens variant av Hela havet stormar.

Frågan är dock om någon av dessa förhållandevis arbetsskygga anfallarna svarar särskilt bra på konkurrens. Eller om reaktionen snarare är negativ.

Fulham behöver förvisso förstärka på sitt defensiva mittfält, men i övrigt tror jag mycket av nyckeln till Fulhams kommande säsong kommer att utgöras av svaret på just denna fråga.

:::

Extrabloggar under kvällstid den här veckan. En genomgång division för division, innan vi till sist under fredagen lämpligt nog landar i frågan om vad som kommer att ske i Premier League 2013-14.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd med David Moyes bör ses som ett treårsprojekt

När Man Utd senare under dagen marscherar ut på Wembley för att möta Wigan i Community Shield, efter en på flera sätt otillfredsställande sommar, så vässar redan kritiska röster sina argument utifall den händelse att Man Utd skulle misslyckas med att besegra Wigan, och David Moyes på så vis misslyckas med att vinna sin första titel.

Alex Ferguson själv har många gånger påpekat att vi har en benägenhet att titta på det som varit med mycket rosenröda och romantiska ögon. Detta gäller i högsta grad också honom själv och dennes managergärning. När man lyssnar på en del av synpunkterna som vädrats mot David Moyes under sommaren så finns där alltid den mer eller mindre uttalade men också felaktiga uppfattningen att detta hade aldrig hänt med Alex Ferguson som manager.

Att detta är fallet är inte så konstigt. Man Utd har genomgått en förändring och förändring medför osäkerhet. En vanlig reaktion på osäkerhet är ångest och kanske panik. Hur kommer det att gå? Följden av denna oro är dock att det har uppstått en otålighet med Man Utd som rimmar mycket illa både med hur klubben allmänt sett drivs och med vad Man Utd som klubb i det här läget troligtvis behöver.

Alternativet till panik är att skifta perspektiv. Istället för att kräva omedelbar och ständig framgång, något inte ens Alex Ferguson mäktade med, så väljer man att betrakta David Moyes managerskap i Man Utd som ett projekt (sorry) om tre år. För detta finns ett flertal skäl.

:::

Låt mig först definiera treårsprojekt. Det betyder för mig att om tre år ska Man Utd med David Moyes förväntas vara lika effektiva och konkurrenskraftiga, och bedömas utifrån samma kriterier som vi värderade Man Utd med Alex Ferguson som manager. Då ska Man Utd ständigt vara en av de stora favoriterna till ligatiteln och en kraftfull konkurrent i Champions League.

Det betyder inte att det kan gå hur som helst under dessa tre år. Men att det kan vara på sin plats att låta sig nöja med att kvalificera sig till Champions League och jobba med något av en outsiderroll i Premier Leagues titelstrid. En tid av förnyelse och återuppbyggnad som tilläts inträffa också under Fergusons tid som manager.

Det är till att börja med en rimlig utgångspunkt i och med att det trots allt skett en förändring. Det är inte bara David Moyes som är ny manager utan också Ed Woodward som är ny VD. Ett nytt tränarteam har också sjösatts. Oavsett hur smidig övergången än är, och hur starka strukturer där än finns, så är det nya roller och relationer som ska hittas och stabiliseras.

Det är också en tidsperiod som kan behövas för att ge David Moyes möjlighet att integrera Man Utds yngre spelare i det nya lagbygget. Där finns de något mer etablerade som Wilfried Zaha, Tom Cleverley, Danny Welbeck och Phil Jones med flera. Där finns också de som precis börjat visa framfötterna som Nick Powell, Jesse Lingard, Adnan Januzaj, Michael Keane och Will Keane med flera.

Det är ett långsiktigt arbete och en del av Man Utds klubbkultur som panik och tidspress riskerar hota. Det är samtidigt ett långsiktigt arbete på vilket Man Utd har byggt långsiktig framgång förr, och måste sträva efter att göra det också i fortsättningen.

:::

Det står naturligtvis var och en fritt att tycka precis vad de vill om Man Utd som klubb, men de som säger sig ogilla den moderna fotbollens uttryck såsom kortsiktighet, ägarstyrning, sparkande av managers, brist på talangutveckling och galna eskapader på transfermarknaden, borde rimligtvis kunna respektera Man Utd som en tämligen speciell klubb i dessa avseenden. Låt vara att det är en klubb som också genom framgång har ”kunnat” vara speciell på detta vis.

Om jag utifrån ett helt personligt perspektiv som Man Utd-supporter skulle uttrycka min största farhåga med ett Man Utd utan Alex Ferguson som manager, så har den alltid varit att Man Utd inte längre skulle vara en speciell klubb i det här avseendet. Att det just i detta avseende skulle bli en klubb precis som alla andra. Att Man Utd eventuellt inte vinner ligan under någon eller några säsonger därefter vore betydligt mer uthärdligt.

I sitt allra sista tal på Old Trafford så varnade Alex Ferguson själv för den här risken. Han uppmanade också Man Utds alla supportrar, och klubbledningen, att ge David Moyes både tålamod och förtroende. Jag kan tycka att tre år är det allra minsta som den uppmaningen är värd.

Jag kan i och för sig också tycka att David Moyes och Man Utd skulle kunna sätta punkt för en så här långt tämligen otillfredsställande sommarsäsong med att vinna Community Shield. För även om det sällan är särskilt meningsfullt att vinna sina matcher under försäsongen, så är det aldrig bra att förlora matcher, oavsett om det är under säsongen eller före säsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem former av ägarskap inom engelsk fotboll

De som brukar beklaga sig över att engelsk fotboll har förlorat sin själ fick igår vatten på sin kvarn när det meddelades från Hull City, nykomlingar i Premier League, den här säsongen, att de ämnar ta bort AFC helt och hållet från klubbnamnet, kalla klubben för Hull City Tigers i England och blott Hull Tigers internationellt.

Något märkligt känns det så klart att när det är en klubb som faktiskt går över gränsen för det här med kommersialism så är det inte någon av de stora klubbarna, som normalt sett är de som brukar kritiseras för att ha ”tappat greppet”, utan en klubb som Hull. Det är inte de stora klubbarna utan de mindre klubbarna förlorat fotfästet.

Hull är ju inte först med detta. För något år sedan var det ju Cardiff, en annan nykomling i Premier League den här säsongen, som fick för sig att byta färg på klubbtröjan och komma fram till att en drake var lättare att marknadsföra än en liten fågel blå. Där finns naturligtvis flera andra liknande exempel, såsom Blackburn och Leicester.

Det skäl som Assem Allam och Ehab Allam, far och son i familjen som äger Hull City efter att de 2010 köpte klubben, anger för namnbytet är att det gör klubben lättare att marknadsföra globalt. Och kanske är det den fluffanalysen som stör mig mest. Hull kan kalla sig precis vad de vill, de kommer inte att få någon större kommersiell drivkraft bara därför. Det kan på längre sikt bara uppnås genom de resultat som Hull uppnår på fotbollsplanen.

Det stör att Allams använder klubbens identitet som ett argument för ett namnbyte, när det enda man rimligtvis kan uppnå med att amerikanisera sitt klubbnamn är att urholka sin identitet.

:::

Hur som helst. Det här med utländskt ägarskap kritiseras ju ofta tämligen godtyckligt i den engelska fotbollsdiskussionen, som om allt utländskt ägande, eller för den delen allt ägande generellt, vore exakt likadant. Men så är ju inte fallet. Vi skulle tvärtom just i detta nu kunna hitta flera olika specifika former eller typer av ägarskap i Premier League:

Det entreprenöriella ägarskapet

Den klassiska formen av ägarskap inom engelsk fotboll, som har sina rötter i engelsk fotbolls begynnelse på industrialismens arbetsplatser. Lokala företagare, i syfte att underhålla sina arbetare i både fysisk och andlig mening samt som en form av samhällsinsats, investerade både kapital och ledarskap i att bilda och driva fotbollsklubbar.

Även om karaktären på ägarskapet av naturliga skäl har ändrats något över tid så finns det fortfarande flera klubbar som drivs med ett entreprenöriellt ägarskap som utgångspunkt. I Premier League hittar vi Aston Villa, Crystal Palace, Everton, Fulham, Newcastle, Norwich, Southampton, Stoke, Sunderland, West Brom, West Ham och till stor del Swansea. Majoriteten med andra ord.

Även klubbar med ett entreprenöriellt ägarskap drivs utifrån en ekonomisk logik och kan i det avseendet vara svåra att särskilja från ett mer finansiellt ägarskap. Det som dock särpräglar entreprenöriellt ägarskap är dess mer tydliga fokus på själva driften av klubben, utvecklingen av klubbens tillgångar, verksamhet och operationer.

Det finansiella ägarskapet

Med Premier Leagues bildande tillsammans med avregleringen av TV-marknaden så började kapitalströmmarna till engelsk fotboll att mångdubblas och de stora engelska klubbarna blev snabbt till stora varumärken även globalt med en ökad omsättning och kommersiell verksamhet som följd.

Osökt men oundvikligen har detta lett till att en ny typ av ägarskap har introducerats inom engelsk fotboll, det finansiella ägarskapet. Detta ägarskap utgörs av riskkapitalister som köper upp klubbar i syfte att maximera klubbens intäkter, lönsamhet och kassaflöden och därigenom värdet klubben som en finansiell tillgång för dem själva.

Fyra klubbar i Premier League drivs med ett i huvudsak finansiellt ägarskap som grund och utgångspunkt. Till dem räknar vi Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham.

Ett finansiellt ägarskap betraktas av få som särskilt legitimt. Att äga en fotbollsklubb av finansiella skäl ses ofta som en motsats till en mer genuin klubbrelation, motiven bakom ägandet ifrågasätts med andra ord. Och visst finns det baksidor som höga biljettpriser och dyra produkter, samtidigt finns där också ett egenintresse i att driva klubben på ett finansiellt ansvarsfullt sätt.

Det politiska ägarskapet

I takt med att fotbollen har växt som globalt och kulturellt fenomen, och Premier League har befunnit sig i denna utvecklings framkant som den globalt mest uppmärksammade ligan, så har också en ny form av ägarskap börjat framträda. Nämligen det politiska ägarskapet.

Ett politiskt ägarskap syftar i sig inte till någon ekonomisk vinst. Tvärtom så är det snarare ett ägarskap som normalt sett bygger på enorma kapitalinsatser utan någon egentlig affärsmässig kalkyl bakom dem. Syftet med ägarskapet är istället att uppnå någon form av kulturell och politisk legitimitet, genom att med sina pengar skapa en storklubb inte bara på engelsk utan global nivå.

Ett vanligt namn för den här typen av ägare brukar vara sugardaddys, och de klubbar i Premier League som drivs på detta vis, Chelsea och Man City, brukar kallas sugardaddyklubbar. Men begreppet sugardaddy är inte helt precist då det inte närmare förklarar vad dessa ägare egentligen har för motiv med sitt ägande.

Roman Abramovich skapade sig sin förmögenhet från spillrorna av den sammanfallande Sovjetunionen. Ett sätt att skydda både sin förmögenhet och sin frihet var att placera detta kapital i en erkänd och populär social institution utanför Ryssland, ett val som till sist föll på Chelsea och engelsk fotboll. Att då angripa Abramovichs förmögenhet skulle därmed få dyrköpta politiska konsekvenser för ryska beslutsfattare.

De arabiska oljeschejker som bland annat äger Man City har liknande motiv med sitt ägande. För dem handlar det om att knyta närmare band till det västerländska samhället, och därigenom återigen legitimisera arabiska affärsintressen samt skapa en alternativ bild till arabiska ledare till den nidbild som av förklarliga skäl varit alltför vanlig under senare år.

Det marknadsstyrda ägarskapet

I takt med att fotbollen i allmänhet och engelsk fotboll och Premier League i synnerhet har börjat nå alltfler supportrar, också i nya geografiska områden som Asien, Afrika och Mellanöstern, så har också företag i dessa regioner börjat uppmärksamma engelska klubbar som ett marknadsföringsverktyg.

Detta har gett upphov till det marknadsstyrda ägarskapet som i Premier League just nu representeras av Cardiff och Hull. Det är dock mer vanligt representerat i The Championship där klubbar som Blackburn, Leicester, Birmingham och QPR samtliga drivs med ett sådant ägarskap som utgångspunkt.

Detta är i min mening den mest ondskefulla formen av ägarskap inom engelsk fotboll, och den enda som jag betraktar som i huvudsak negativ. Framför allt eftersom att det som driver dessa ägare bara är att kunna utnyttja sitt ägande av en engelsk fotbollsklubb som ett sätt att göra reklam för sitt eget företag och sina egna produkter, klubben i sig bryr de sig inte särskilt mycket om.

Detta visar sig på flera sätt. Dels genom vad som ofta är helt och hållet otillräckliga investeringar i klubbens drift och utveckling. Detta trots stora löften. Dels genom ett inkompetent och ofta distanserat ledarskap som faller till föga för managementkonsulter och häxdoktorer som tar dyrt betalt för fluff som att ”rebranda” klubbens ”identitet”.

Det ska inte ses som någon tillfällighet att så många klubbar med denna typ av ägarskap på senare tid faktiskt har åkt ut ur Premier League, eller helt och hållet misslyckats med att gå upp i Premier League.

Det demokratiska ägarskapet

Det finns också en annan typ av ägarskap som däremot är väldigt ovanlig i Premier League. Det är egentligen bara Swansea som kan sägas till viss del representera detta ägarskap, i och med att klubben är till 20 procent supporterägd. Det vill säga det demokratiska ägarskapet.

Det skulle möjligen vara möjligt att något sarkastiskt också benämna detta för det goda ägarskapet, för det är ju så det allmänt sett beskrivs i den engelska fotbollsdiskussionen, alltid i kontrast till först och främst det finansiella ägarskapet, men delvis också det marknadsstyrda ägarskapet. Det är en populär ägarmodell just för att det till synes utgår från supportrarna.

Det går naturligtvis att hävda att det inte är någon tillfällighet att detta är en ytterst ovanlig form av ägarskap i Premier League, och att det demokratiska ägarskap i huvudsak återfinns längre ned i seriesystemet. Att ett demokratiskt ägarskap är bäst lämpat för mindre klubbar, där komplexiteten är mindre och kraven på professionalism och effektivt beslutsfattande är lägre.

:::

Det går, om man så vill, att se tydliga paralleller mellan dessa olika typer av ägarskap och den historiska genomgång jag gjorde för något år sedan om de fyra stadierna av engelsk fotbollskapitalism.

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/06/25/fyra-stadier-av-engelsk-fotbollskapitalism/

:::

De fem formerna av ägande ska inte ses som uteslutande former av ägarskap utan som renodlade typer. I praktiken kommer troligtvis de allra flesta klubbar uppvisa någon grad av kombination av olika former av ägarskap, om än alltid med en tydlig tonvikt åt en speciell typ.

Ett skäl till detta är naturligtvis att ägarskapets karaktär i klubbarna har förändrats över tiden. I princip samtliga engelska klubbar har utgått från ett entreprenöriellt ägarskap, och det är alltså inte det minsta märkligt att vi finner ett arv av detta ägarskap i samtliga klubbar, även om de övergått i exempelvis ett mer finansiellt ägarskap.

För vissa klubbar är just gränsdragningen mellan ett entreprenöriellt ägarskap och ett finansiellt ägarskap mera luddig. Det går inte minst att diskutera inom vilken kategori man egentligen ska placera klubbar som Aston Villa, Sunderland, Fulham, Newcastle och West Ham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Stoke City 2013-14

Arena: Britannia Stadium (27,740)
Ligaposition: 13:e
AKA: The Potters

Manager: Mark Hughes. Det känns som om där finns två karaktärer av Hughes. Dels finns det den hårt jobbande managern som hade stor framgång med Blackburn. Dels finns den osäkra och prestigestyrda managern som kom fram efter att han fått sparken från Man City. Om Hughes hittar tillbaka till sin första karaktär så har Stoke fått en noggrann och pålitlig manager, om än kanske inte den mest fantasifulle av dem alla. Belbin Team Role: Implementer.

:::

Spelare in: Erik Pieters, Jack Butland, Alex Grant och Marc Muniesa

Hughes anställdes som manager till stor del för att Stoke tröttnat på att betala dyrt för nya spelare som sällan levererade på en nivå som motsvarade vare sig prissumma eller lönekuvert. Den förändrade transferpolicyn speglas rätt väl i Stokes affärer hittills under sommaren, där Hughes valt att investera i framför allt två unga ytterbackar, men också en ung målvakt. Det är kloka köp som också tyder på att Hughes har identiferat en lagdel som Stoke verkligen behövde förstärka.

Spelare ut: Matthew Lund, Carlo Nash, Matthew Upson, Dean Whitehead, Rory Delap, Michael Clarkson, Matthew Gledhill, Jadan Hall, Andrew Musunga, George Rigg, Mamady Sidibé och Michael Owen

Det har talats om ett skifte i Stoke, från den extremfunktionalistiska fotboll som Tony Pulis representerade till något mer eklektiskt under Hughes. Få saker om något kan kanske symbolisera detta än att Rory Delap lämnar klubben den här sommaren. I övrigt är det tydligt att Hughes har gjort en viss utrensning av Stokes spelartrupp. Dels av spelare som han inte anser sig behöva. Dels i syfte att få ned klubbens lönekostnader.

:::

Stjärnspelare: Asmir Begovic

Visst finns där i Stoke ett antal spelare som var hyfsat högprofilerade namn när de kom till klubben. Jag tänker då inte minst på Peter Crouch, Charlie Adam och Wilson Palacios. Målvakten Begovic är dock den spelare som mest av alla har kopplats samman med några av de engelska toppklubbarna.

Nyckelspelare: Jonathan Walters

Stoke har genomgående varit det lag i ligan som producerat minst mål och lägst antal målchanser. Den svaga offensiva produktionen har också varit ett problem för laget. Walters har varit den spelare i Stoke som framför allt har kunnat skapa något framåt på planens sista tredjedel.

Lagspelare: Robert Huth

Huth har haft en lång karriär inom engelsk fotboll. Han kom till Chelsea för mer än tio år sedan, spelade därefter i Middlesbrough för att 2009 komma till Stoke. Han har alltid varit en mycket pålitlig mittback, alltid uppskattad av de egna fansen, men sällan en av dem som ges någon särskild uppmärksamhet för detta.

Framtidsspelare: Jack Butland

Köpet av Butland i januari var hyfsat imponerande, då Butland är en av de mest lovande unga engelska målvakterna. Med Begovic fortfarande i klubben är det förvisso oklart hur mycket speltid han får inledningsvis, men å andra sidan har Butland möjlighet att lära sig mycket både av Begovic och av Thomas Sorensen.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Hitta en central spelfördelare!

Stokes centrala mittfält har ju i kreativt hänseende varit en tämligen sorglig historia under deras tid i Premier League. Framför allt naturligtvis på att lagets taktiska direktiv inte har förutsatt någon sådan kompetens. För att Stoke ska kunna bryta sin negativa trend så behöver de dock hitta denna förmåga, oavsett om det sedan är en spelare som redan finns i klubben, exempelvis Charlie Adam, eller om Stoke ger sig ut på marknaden för att hitta en sådan spelare.

Största utmaningen under säsongen: Förändra lagets mentalitet!

Hughes har inte något lätt jobb framför sig. Han ska å ena sidan förändra och berika lagets offensiva spel, men å andra sidan måste han åstadkomma detta med en mer restriktiv transferpolitik. Han tar över ett lag i vilket huvuddelen av spelarna har varit vana vid inställningen att försvara sig framför allt under fem säsonger. Att förändra en sådan mentalitet till en mer offensiv inställning är svårt, kommer ta tid, och riskerar inledningsvis leda till att laget hamnar i en form utav mellanting som inte gör någon lycklig.

:::

Premier League. Stokes tendens under deras säsonger i Premier League har i allmänhet varit vikande. I synnerhet sedan laget stod på sin topp runt 2010-11. Från att ha varit etablerade i Premier League, med blicken uppåt, så har laget snarare fallit nedåt. Nu måste den tendensen brytas.

FA-cupen. Ett cupspel går i huvudsak ut på att inte förlora, och då kunde man tänka sig att Stoke med sitt ytterst organiserade försvarsspel skulle kunna nå långt. Dock har anfallsspelet varit alltför svagt. Kan Hughes få till offensiven utan att kompromissa försvarsspelet?

Ligacupen. Stoke har inte någon särskilt bred spelartrupp, och jag har svårt att se att Hughes, som heller inte har någon särskild historik i Ligacupen, kommer att prioritera den cupen särskilt högt. Hur långt Stoke går i Ligacupen kommer till stor del bero på lottningen.

:::

Målsättning 2013-14: Uppåt i tabellen!

Några stordåd ska vi inte förvänta oss av Stoke den här säsongen. Stoke kan naturligtvis hoppas på exempelvis en stor cupframgång, men det är knappast något de kan planera för inför säsongen. Med de förutsättningar Hughes har att arbeta med, en mer restriktiv budget och ett uppdrag att förnya och förändra laget och dess spel, så måste Stokes huvudsakliga målsättning den här säsongen vara att bryta klubbens nedåtgående trend. Att som förra säsongen finna sig indragna i en nedflyttningsstrid är en risk som finns för Stoke, men en som de ska undvika för att betrakta säsongen som lyckad.

:::

Stoke City som TV-serie: The IT Crowd

En störtskön och typisk brittisk komediserie, med dragning åt satir, om två IT-tjänstemäns liv och äventyr på och utanför det stereotypa Företaget, där de från sin plats långt nere i katakomberna brottas med sociala fördomar och obegåvade chefer. Seriens tvetydiga namn, som både är en anspelning på deras yrke och en ironisk kommentar om deras sociala popularitet, visar även på en parallell mellan seriens karaktärer och Stokes roll inom engelsk fotboll. Båda är en naturlig och oundviklig del, är på sina respektive sätt nödvändiga utan att för den sakens skull vara särskilt uppskattade av någon, tvärtom så är de ofta smutskastade av sin närmaste omgivning.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem möjliga motståndare för Arsenal

Idag får ni fixa lunchen tidigt och ta med den i brun påse. För klockan kvart i tolv slår ni er ner framför TV-apparaten eller fulstreamen på datorn och tittar på lottningen av Champions League-kvalet. För att riktigt sabotera hela dagens produktivitet så tar ni långlunch och spanar in Europa League-lottningen också klockan 13:00.

Det börjar nästan bli en tradition väl i paritet med Kalle på julafton och slå sig ned och följa Gianni Infantinos och Giorgio Marchettis öden och äventyr när de lotsar oss igenom dessa lottningar. Infantino med sina inövade korrekta uttal på varje klubb och Marchetti, likt den teknokrat han är, med sin fullständigt humorbefriade strukturfascism som det perfekta komplementet.

I Europa League följer vi med intresse vilka Swansea stöter på i playoffrundan, den sista omgången innan gruppspelet. Likaså går nu Tottenham in i den här rundan. Det är alltså lite intressant, att vinnaren av FA-cupen går direkt in i gruppspelet samtidigt som ligafemman alltså tvingas kvala. Eller playoffspela, vad det nu är för skillnad.

Men Swansea och Tottenham, och Europa League, får ursäkta. Mest intressant idag är ändå vilka Arsenal får möta. Det finns fem möjliga motståndare för Arsenal. Dessa är Real Sociedad, Fenerbahce, Pacos de Ferreira, Metalist Kharkiv och PSV Eindhoven.

:::

Real Sociedad (60%). Troligtvis det tuffaste av de fem motståndarna som Arsenal kan stöta på. Ett tekniskt och välorganiserat fotbollslag som slutade fyra i La Liga, och alltså borde vara Arsenals närmaste motsvarighet i Spanien, även om det inte är världens bästa jämförelse. Ett baskiskt lag innebär en fanatisk stämning på Anoeta och Arsenal föredrar nog att lottas hemma i sista matchen. Ett möte med Real Sociedad innebär också att Arsenal ställs öga mot öga med sin tidigare anfallare Carlos Vela, vilket betyder att Wojciech Szczesny måste passa sig lite extra för de chippade avsluten.

Fenerbahce (70%). Ett turkiskt lag är alltid en svårförutsägbar motståndare som kan ställa till stora problem men samtidigt brukar falla till föga för de större klubbarnas organisation och taktiska disciplin. Just i år är Fenerbahce förvisso ännu mer oförutsägbart i och med deras möjliga avstängning från fortsatt spel i Champions League, efter klubbens inblandning i en härva av matchfixande. De har ändå fått delta i kvalet i avvaktande på det slutliga överklagandet för vilket besked ska lämnas i slutet av augusti. Om Arsenal får Fenerbahce på lotten så finns det alltså en out också vid förlust.

Pacos de Ferreira (90%). Den portugisiska klubben vore i mina ögon den absoluta drömlottningen för Arsenal av de här fem möjliga motståndarna. Det är en match i vilken Arsenals kvalitet och rutin rimligtvis borde få fullt genomslag. Det är också ett möte som inte innebär några långa resor, och där det inte rimligtvis kan ha någon större betydelse för Arsenal om de får börja eller avsluta på hemmaplan.

Metalist Kharkiv (80%). Om Pacos de Ferreria var drömlottningen bland annat på grund av att det inte innebar några långa resor så är i så fall Kharkiv rena mardrömmen i det avseendet. En resa till Ukraina är inte vad Arsenal ser fram emot så här under säsongsinledningen, insprängt mellan ligamatcher. Det är ju också en lite lurig motståndare med tekniska spelare som kan ställa till problem för Arsenal, även om jag bedömer att det också är en motståndare som Arsenal inte ska behöva ha några problem med så länge som de är koncentrerade på uppgiften.

PSV Eindhoven (65%). Holländskt motstånd ska inte underskattas. Mönstret under senare år har förvisso ofta varit att holländska lag har ställt till problem för engelska klubbar, men sällan har de lyckats fälla dem. PSV är ett bra och mångsidigt fotbollslag och jag tror de skulle ha potential att ge Arsenal en rejäl utmaning, även om Arsenal ändå är att hålla som favoriter, inte minst sett över ett dubbelmöte. Men det är definitivt en motståndare som Arsenal helst inte önskar se på lottsedeln. Isaksson, som jag förstår har hjärtat lite på båda håll, får utveckla om han för sin egen del ser det här som en drömlottning eller en mardrömslottning.

:::

Champions League-kval alltså. Absolut ingenting att vinna för en klubb som Arsenal, men precis allting att förlora. Det är väl kanske så man måste beskriva det hela. De ska kvalificera sig, det är vad precis alla kräver och förväntar sig, och ingen kommer höja ens ett ögonbryn om de grejar det. Samtidigt som världen brakar samma om de skulle misslyckas.

Nu tror jag förvisso som synes att de alldeles oavsett motstånd också kommer att klara det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cardiff City 2013-14

Arena: Cardiff City Stadium (26,828)
Ligaposition: C-1:a
AKA: The Bluebirds

Manager: Malky Mackay. En sak som kännetecknat Mackay under dennes tid i först Watford och därefter Cardiff är ett mod att pröva på nya grepp och våga experimentera med nya metoder och uppställningar. Under sin tid i Cardiff har han lett klubben både till Premier League och till final i Ligacupen, och förra säsongen utsågs han till årets manager i The Championship av LMA, managerfacket. Belbin Team Role: Plant.

:::

Spelare in: Steven Caulker, Andreas Cornelius, John Brayford och Simon Moore

Cardiff började transfersäsongen starkt med värvningen av Cornelius, för att därefter skjuta lösplugg under en längre tid. Farhågan var att de var för låsta på profilvärvningar och glömde bort de nödvändiga breddvärvningarna. Nu är några sådana gjorda samtidigt som Cardiff gjorde en riktig kupp när de nyligen köpte Caulker. Cardiff kan fortfarande förstärka ytterligare, men de har hittills anledning att känna sig nöjda med sommaren.

Spelare ut: Elliot Parish, Ben Nugent, Jese Darko, Nat Jarvis, Stephen McPhail och Heidar Helguson

Det är inga stora spelartapp som Cardiff har tvingats genomgå, vilket förvisso är en funktion av att laget kanske saknar de här fixstjärnorna. Helguson gick i pension efter förra säsongen, och det är naturligtvis ett tapp som dränerar laget på rutin och erfarenhet.

:::

Stjärnspelare: Craig Bellamy

Det är kanske att ta i att kalla Bellamy för en stjärnspelare, men det är en spelare med hög profil som på sätt och vis symboliserar Cardiff, som är hans hemstad även om det först nu har blivit hans hemklubb. Det är också en av få spelare i laget med värdefull Premier League-erfarenhet.

Nyckelspelare: Steven Caulker

För att en nykomling ska lyckas i Premier League så måste försvarsspelet fungera tillfredsställande. Här kommer Caulker ha en helt avgörande roll. Han har inte haft någon fantastisk säsong med Tottenham, men innan det gjorde han ett strålande jobb i Swansea, som då befann sig i ungefär samma situation som Cardiff gör nu.

Lagspelare: Peter Whittingham

Cardiff har ett förhållandevis starkt anfall med en del profilstarka namn. Men bli inte förvånade om det visar sig att Whittingham är spelaren som gör mest nytta ”från ingenstans” i Premier League. En otroligt nyttig lagspelare och central när Cardiff till sist gick upp i Premier League.

Framtidsspelare: Andreas Cornelius

Den unge dansken har ett namn som får mig att tänka på en Harry Potter-karaktär. Det är dock en lovande anfallare och när Cardiff sätter nytt transferrekord för att få honom så kan man tänka sig att de värderar hans potential högt.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Hitta en kreativ spelfördelare!

Cardiff är i grund och botten ett starkt fotbollslag. De har ett organiserat och brett försvar som de förstärkt ytterligare genom köpet av Caulker. De har ett bra och konstruktivt kantspel och de har en mycket stark anfallsbesättning. Det är på det centrala mittfältet som laget är relativt svagt. Där finns förvisso duktiga rollspelare, men om Cardiff kan hitta en spelare som kan hålla i bollen och agera spelfördelare så skulle de snabbt kunna höja lagets kvalitet och potential en nivå.

Största utmaningen under säsongen: Behålla manager- och transferdisciplin!

Cardiff är en klubb som på många sätt påminner om QPR. En klubb med resurser och kvalitet nog att etablera sig i Premier League, men med samma potential till intern självförstörelse. Cardiff måste undvika att hamna i samma fälla av att byta manager bara för bytandets egna skull och värvandet av helt nya spelare helt utan tanke på helhet och lagmoral. Det kommer att uppstå tuffa perioder under säsongen och under just dessa perioder är det viktigt att Cardiff uppvisar disciplin.

:::

Premier League. Cardiff har aldrig spelat i Premier League, och spelar nu i den högsta divisionen inom engelsk fotboll för första gången på drygt 50 år. Cardiff är den av de tre nykomlingarna med bäst förutsättningar att hålla sig kvar i Premier League, och det måste också vara målsättningen.

FA-cupen. Cardiff har en stolt historia i FA-cupen som de lyckades vinna 1927. Också i modern tid har Cardiff haft framgångar, och 2008 tog man sig ända till final där det dock blev förlust mot Harry Redknapps Portsmouth. Mycket beror på lottning så klart men räkna inte bort Cardiff.

Ligacupen. Även i Ligacupen har Cardiff hållt sig långt framme på senare år, inte minst 2012 när de i finalen pressade Liverpool till straffläggning. Jag tror inte Cardiff har särskilt mycket att hämta i Ligacupen den här säsongen, de kommer troligtvis vara mer fokuserade på ligaspelet.

:::

Målsättning 2013-14: Stanna kvar i Premier League och en cup run!

Det är ingen lätt säsong att vara nykomling i Premier League. Lätt är det förvisso aldrig, men det var längesedan som samtliga tre nykomlingar befann sig så i farozonen att samtliga åka ur omedelbart. Cardiff är dock den av nykomlingarna som har bäst förutsättningar och möjligheter att kunna hålla sig kvar, och med de förstärkningar laget har gjort så kommer de bli en tuff nöt att knäcka i nedflyttningsstriden. Cardiffs målsättning att hänga kvar i Premier League är fullt realistisk, och de borde också ha råd att investera tid och energi i FA-cupen.

:::

Cardiff City som TV-serie: Nip/Tuck

Klart underskattad serie om två plastikkirurger som driver en gemensam klinik i Miami. Tar en stundtals mörk men alltid givande blick på det moderna samhällets alltmer absurda jakt på skönhet och självkänsla, där det yttre har blivit allt viktigare samtidigt som det inre glöms bort. På sätt och vis är det en metamorfos som även Cardiff har gått igenom under senare år med sina malaysiska ägare. I syfte att bli mer kommersiellt gångbara, och att göra klubbens varumärke mer attraktivt, så förändrades både klubbens färger och emblem. Vissa skulle säga att därmed förändrades även klubbens identitet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Detta har hänt i sagan om Luis Suarez, Liverpool och Arsenal

Det är en sak som är rätt lustig med så kallade ”transfer requests”. Ibland vill man spetsa till det hela ännu lite mer genom att kalla dem för ”official transfer request”. Och med lustig menar jag i det här fallet kanske snarare märklig än rolig. Eller möjligen lite både och.

Det slängs ju nämligen ofta fram, i media och i den ständigt pågående diskussionen, som något fruktansvärt hot. Närmast något som vaksamma mödrar skrämmer sina små barn med: ”Om ni inte är riktigt snälla och äter alla era grönsaker så kommer Jultomten lämna in en transfer request!”

Men i själva verket är det ju en helt meningslös åtgärd. Den påverkar absolut ingenting i maktbalansen mellan klubb och spelare, i och med att den inte förändrar de rent kontraktsliga förutsättningarna. Läget förblir detsamma, om klubben inte vill sälja, så gör en transfer request den vare sig mer eller mindre tvingade att sälja.

Det kan ju vara värt att tänka på nu i dessa dagar, när det pratas vitt och brett om transfer requests från såväl Luis Suarez som Wayne Rooney. Gareth Bale har inte riktigt tagit sig till den nivån ännu.

:::

Om Luis Suarez har jag ju på senare tid skrivit så mycket att jag skulle ha hunnit bli hjärtligt trött på den spelaren, om inte den gränsen redan långt innan den här sommaren hade varit passerad.

Det har ju gjorts en stor grej av klausuler i spelarens kontrakt, och om vad dessa egentligen innehåller och betyder. Detta har så klart även debatterats in absurdum också på denna blogg.

Igår kväll bekräftade alltså Gordon Taylor, spelarfackets boss, att klausulen inte tvingar Liverpool att sälja, utan enbart att informera spelaren och inleda förhandlingar i så kallad ”good faith”.

Något annat var självklart inte väntat.

:::

Medans andra ägnar sig åt perspektivseende i frågan om Luis Suarez så tänkte jag försöka reda ut vad som steg för steg ”faktiskt har hänt”med Luis Suarez, Liverpool och Arsenal.

För rätt precis ett år sedan skrev Luis Suarez på ett nytt kontrakt med Liverpool, ett kontrakt han var nöjd med då det gav honom en rejäl löneökning.

I och med att det viktigaste, det vill säga lönen, var ordnat så bekymrade sig inte Suarez så mycket om olika försäljningsklausuler, men det gjorde däremot Liverpool som likt alla klubbar vill skydda sina viktigaste tillgångar.

Liverpool misslyckas under säsongen med att kvalificera sig till Champions League, och Luis Suarez inser att Champions League är en rolig turnering att spela i.

Luis Suarez som både vill ha kakan och äta upp den diktar ihop en historia om att han inte vill lämna Liverpool egentligen, men engelsk fotboll eftersom det är engelsk medias fel att han själv biter och kränker spelare på planen.

Till Suarez stora förtrytelse visar det sig att anmärkningsvärt få stora klubbar visar något konkret intresse för honom, och att den enda klubben som faktiskt är intresserad råkar vara Arsenal.

Luis Suarez inser efter noggranna studier av Premier League-tabellen att Arsenal spelar i Champions League, och ser till att läcka innehållet i en kontraktsklausul till Arsenal, trots att kommunikation mellan spelare och annan klubb är otillåten.

Arsenal lägger som utav en gudnådelig tillfällighet ett bud om £40,000,001, som med ett ynka punds marginal aktiverar den kontraktsklausul som Luis Suarez inte ägnade så mycket uppmärksamhet under förhandlingen av sitt avtal.

Liverpool citerar klausulen innantill som att den förpliktigar klubben att informera Luis Suarez om att ett bud på honom har inkommit samt att ingå så kallade ”good faith negotiations”, och uppmuntrar därefter Arsenal starkt att se upp med vad de röker.

Luis Suarez inser snart att det där med ”good faith negotiations” var precis så intetsägande och till intet förpliktigande som Liverpool hela tiden avsett, och kommer till den för många fotbollsspelare så hårda insikten att kontrakt faktiskt betyder något.

Luis Suarez ringer upp The Guardian och börjar istället prata om muntliga löften, hotar med rättsliga åtgärder som aldrig sker, vikten av ärlighet och lojalitet. Och änglarna i himlen gråter och skrattar om vartannat.

:::

Marcus Christenson gjorde under gårdagen en intressant sammanställning över vilka klubbar som skulle kunna vara aktuella för Luis Suarez. Han avslutar stycket om de båda Manchesterklubbarna med att angående en försäljning till Man Utd konstatera: ”…it is unthinkable that Liverpool would sell to their most bitter rivals.”

Nu menar jag vare sig att jag tror eller för den delen vill att Man Utd skulle ens försöka och än mindre faktiskt värva Luis Suarez, men det slog mig ändå att det var något som inte var helt och hållet självklart med den slutsatsen, av skäl som rationellt sett är lätt insedda.

Jag lämnar därför frågan vidare till våra lokala Liverpoolsupportrar: Vilken klubb skulle ni helst sälja Luis Suarez till och varför, Arsenal eller Man Utd?

:::

Naturligtvis är det så att man måste fundera över vilka löften Brendan Rodgers eventuellt gav Luis Suarez förra sommaren, angående att sälja honom vidare ifall Liverpool inte nådde Champions League.

Det är inte svårt att föreställa sig att Rodgers och Liverpool var beredda att lova tämligen brett för att behålla Suarez i klubben. Och om sådana löften faktiskt gavs så sitter förvisso Rodgers och Liverpool i ett moraliskt bekymmersamt läge.

Nu har dock Rodgers kategoriskt förnekat att några sådana löften har avgivits, och Luis Suarez har inte precis utmärkt sig för att ha en alltför intim relation med sanningen.

:::

Transferkollen

Adel Taarabt – Fulham, lån. Det skadar inte Fulham att få in en kreativ kraft till i sitt offensiva spel. Om Martin Jol lyckas få ordning på Taarabt så är det en bra om än tillfällig värvning, men Taarabt har aldrig imponerat i den engelska högstadivisionen. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City 2013-14

Arena: Etihad Stadium (47,726)
Ligaposition: 2:a
AKA: The Citizens, The Sky Blues

Manager: Manuel Pellegrini. Ett tungt motiv till att Man City valde Pellegrini var dennes framgångsrika erfarenhet av europeiskt cupspel, huvudsakligen med mindre klubbar som Villareal och Malaga. Pellegrini är taktiskt väldigt välskolad och har goda kontakter framför allt inom den spanska fotbollen. En skicklig manager som lika effektivt drar nytta av det egna lagets styrkor som han utnyttjar motståndarnas styrkor och svagheter till sin egen fördel. Belbin Team Role: Resource Investigator.

:::

Spelare in: Fernandinho, Jesus Navas, Stevan Jovetic och Alvaro Negredo

Man City har agerat kraftfullt och målmedvetet på transfermarknaden den här sommaren, långt ifrån lika haltande som förra sommaren. Det uppvaknande som den förra säsongen ledde till bidrog helt säkert till detta. Man City har gjort fyra riktiga kvalitetsvärvningar som förstärker laget, och behöver i princip bara fundera över sin backlinje fram tills transferfönstret stänger.

Spelare ut: Carlos Tevez, Maicon, Wayne Bridge, Roque Santa Cruz, Kolo Touré, Karim Rekik, Reece Wabara, Ryan McGivern, Jeremy Helan och Filippo Mancini

Tevez har lämnat klubben, men det är också den ende spelare av någon större omedelbar betydelse som faktiskt har lämnat. I övrigt är det marginalspelare i hög ålder som sållats bort eller yngre spelare som släppts eller går på lån. Att Tevez skulle lämna var så klart inte oväntat men ändå riskabelt. Man City har dock valt att ersätta honom på bästa möjliga sätt.

:::

Stjärnspelare: Sergio Agüero

Nu saknar Man City inte direkt stjärnströssel i sin spelartrupp, som tvärtom är Premier Leagues mest stjärnfyllda. Jag fastnar dock för Agüero, på sätt och vis rättfärdigat av att det också är han i klubben som säljer flest tröjor, men också för den spetskvalitet han tillför Man Citys anfallsspel.

Nyckelspelare: David Silva

Viktigast är dock förmodligen Silva, som utgör mycket av knutpunkten i hela Man Citys offensiv, länken mellan mittfält och anfall. När Man Citys offensiv flödar fritt beror detta normalt på Silva, och när spelet å andra sidan går i baklås så är det ofta så att Silva inte har haft någon särskilt bra match.

Lagspelare: Pablo Zabaleta

Man City hade inte varit så bra som de faktiskt är om de bara hade haft stjärnspelare i sitt lag. En av de främsta lagspelarna i mina ögon är Zabaleta, som gör ett mycket kompetent jobb på sin position och som också är en av lagets ledargestalter.

Framtidsspelare: Karim Rekik

Det finns förvisso unga spelare i Man Citys trupp, exempelvis Matija Nastasic och Jovetic, men jag väljer här att lyfta fram Rekik. Den mångsidige försvararen är nu utlånad till PSV och 18 år gammal har han redan imponerat stort med sina spelfärdigheter. Kan vara en blivande storspelare.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Förstärk mittförsvaret!

Man City har redan gjort mycket av vad de skulle och kunde göra under transferfönstret. En sak som återstår är dock att förstärka sitt mittförsvar, som något saknar i bredd. Klubben har sålt Kolo Touré och Joleon Lescotts status är oklar. När så Nastasic är skadad i säsongsinledningen så börjar det se något tungt och tunt ut. Man City har råd, både ekonomiskt och truppmässigt, att göra en profilvärvning till mittförsvaret.

Största utmaningen under säsongen: Erövra Europa!

Självklart måste Man Citys målsättning vara att ta tillbaka ligatiteln den här säsongen, som de försvarade så svagt förra säsongen. Men viktigast och svårast den här säsongen kommer vara att ”ta sig över tröskeln” i Champions League, allra minst ta sig till slutspel och etablera sig själva som en allvarlig utmanare om slutsegern. Det är den enda ännu icke erövrade fronten i Man Citys strävan att bli en genuin europeisk storklubb.

:::

Premier League. Man City kommer vara ett formidabelt hot i ligan den här säsongen. Förra säsongen var inte representativt för lagets inneboende kvalitet, en produkt av missnöje, mättnad och bristande mognad. Vi kan förvänta oss ett helt annat Man City den här säsongen.

Champions League. Nej, Man City har inte haft några lätta grupper och de kan knappast förvänta sig någon lätt grupp den här gången heller. Men det är också så att Man City av olika skäl har underpresterat grovt de två säsonger de deltagit i Champions League. Pellegrinis främsta uppgift är att ändra på detta.

FA-cupen. De senaste upplagorna av FA-cupen har visat att Man City är ett alldeles utmärkt cuplag. Förra säsongens finalförlust mot Wigan var mer en indikation på den röta som fått fäste i laget under Roberto Mancinis ledarskap, där förlusten var den logiska konklusionen av en misslyckad säsong.

Ligacupen. I och med att vi befinner oss i Sverige så är det oundvikligt att det i samband med Man City pratas en del om John Guidetti. Jag är inte optimistisk gällande hans chanser i Man City-tröjan, men jag hoppas bli felbevisad den här säsongen, och Ligacupen borde vara den bästa chansen för det att inträffa.

:::

Målsättning 2013-14: Ligatitel, cuptitel och Champions League-semi!

När en klubb som Man City får frågan om vad de har för målsättning inför säsongen så kan de inte rimligtvis svara något annat än att de ska försöka vinna allt de ställer upp i. Vi bör däremot inte värdera dem på det viset. Ligatiteln är en fullt rimlig målsättning, den enda acceptabla för Man City, med Chelsea och möjligen Man Utd som främsta konkurrenter. Främst FA-cuptiteln bör också ligga inom Man Citys räckhåll och laget är en mardrömslottning för alla tänkbara rivaler. I Champions League är den initiala målsättningen naturligtvis att ta sig till slutspel, men i slutänden måste det vara att allra minst vara närvarande när turneringen går in i sitt absoluta slutskede.

:::

Man City som TV-serie: Battlestar Galactica

Kanske är det namnet på serien som får mig att tänka på Man City. Galactica låter ju mycket likt galacticos, och Man City är troligtvis det närmaste vi inom engelsk fotboll kommer Florentino Perez skrytprojekt från förr. Battlestar är ett ord som slår samman strid och stjärnor, och var det något som förra säsongen präglade Man City så var det kanske just detta. Det kommer också vara en av Pellegrinis främsta uppgifter i sitt jobb som manager, att hålla harmoni i ett lag fullt av stjärnor. Jämförelsen mellan cylonerna och Man Citys främsta rival Man Utd är kanske skakig, men med tanke på att Joe Hart förra säsongen beskrev Man Utd som en ”mördarmaskin” så är det kanske ändå inte helt långsökt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

I en annan del av England

Lite grann i skymundan av transfersagor, spökskador och mer eller mindre meningslösa träningsmatcher till hutlösa priser så sparkade den här säsongens upplaga av Ligacupen igång igår kväll.

A pot worth winning.

Redan nu vet vi dock att förra säsongens succélag Bradford, inte kommer få någon möjlighet att upprepa sina bravader. De förlorade tungt igår kväll borta mot Huddersfield.

På torsdag, lagom till fikarasten på eftermiddagen, lottas den andra omgången av Ligacupen. Då går också klubbarna från Premier League in i turneringen, dock ej de klubbar som deltar i europeiskt cupspel. De går in först under tredje omgången.

På något sätt finns det ändå en alldeles särskild charm i de här tidiga omgångarna. Dels har det så klart att göra med att klubbarna är lite mindre allmänt kända. Dels har det helt säkert att göra med att vi fortfarande befinner oss i säsongens babystadie.

Låt oss kort sammanfatta gårdagen:

:::

Tre favoritsegrar

(1) Exeter 0-2 QPR. Inget snack om saken alls på St James’ Park i Exeter där QPR gjorde processen kort med hemmalaget. Charlie Austin gjorde 0-1 redan efter tre minuter, och i början av andra halvlek så ordnade nyförvärvet Danny Simpson det matchavgörande målet.

(2) York 0-4 Burnley. En match som rimligtvis måste ha förväntats bli rätt ensidig när League Two-laget York ställs mot Burnley från The Championship. Men The Minstermen höll 0-1 långt in i matchen, innan Burnley till sist började rulla in bollarna under matchens sista fjärdedel.

(3) Nottingham Forest 3-1 Hartlepool. Hemma på City Ground ska Forest inte förlora en sådan här match, och det var de heller inte i närheten av att göra igår kväll. Matchen avgjordes med två snabba mål fram till 3-0 i mitten av andra halvlek. Forest är ingen rolig motståndare i andra omgången.

Tre skrällar

(1) Middlesbrough 1-2 Accrington Stanley. Middlesbroughs säsong har börjat bedrövligt. Förlust hemma i ligapremiären, och så knall och fall mot Stanley igår. Accrington imponerade som vände ett tidigt underläge. På 31 avslut lyckades Middlesbrough göra ett mål. Stanley gjorde två mål på fem avslut.

(2) Brighton 1-3 Newport. Vi ska i och för sig inte underskatta betydelsen av att Brighton drar på sig ett rött kort i 67:e minuten i ledning 1-0. Men det är ändå starkt av nykomlingarna i League Two att vända på bortaplan mot Brighton, och vinna efter förlängning.

(3) Morecambe 1-0 Wolves. Visst har Wolves störtdykt på två säsonger från Premier League till League One, men man kan ändå tycka att de borde kunna klara av att hantera Morecambe. Matchen stod länge och vägde, men Ryan Williams avgjorde i 84:e minuten för hemmalaget.

Tre rysare

(1) Birmingham 3-2 Plymouth. En match som stod 0-0 i halvtid men där precis allt hände i andra halvlek. De båda lagen utbytte mål fram till 1-1 men i 84:e minuten bröt hela helvetet löst. Scott Allan gör 2-1 innan Lewis Alessandra kvitterar i 90:e minuten. Tidigt under förlängningen så avgör dock Kyle Bartley för hemmalaget med sitt 3-2-mål.

(2) Cheltenham 4-3 Crawley. Förlängning krävdes också på Whaddon Road där det en bra bit in på andra halvlek såg ut som om Crawley gjort vad som krävdes för segern, när Nicky Adams gör 1-3. Tio minuter senare har dock Cheltenham lyckats göra två snabba mål. Stor matchhjälte blir Byron Harrison som både kvitterar och avgör mot slutet av förlängningen.

(3) Sheffield United 1-2 Burton Albion. En match som länge stod och vägde mellan The Blades och Burton. Det stod 1-1 och matchen var på väg mot förlängning när Chris Hussey avgjorde för Burton på tilläggstid. Kanske inte någon skräll, men i alla fall ett överraskande resultat.

:::

Den första omgången av Ligacupen är dock inte helt färdigspelad. Ikväll spelas tre matcher. Notts County mot Fleetwood, Carlisle mot Blackburn, och inte minst Leeds mot Chesterfield.

Där vinner Fleetwood, Blackburn och Leeds.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

West Bromwich Albion 2013-14

Arena: The Hawthorns (26,272)
Ligaposition: 8:a
AKA: The Baggies

Manager: Steve Clarke. Clarkes debutsäsong som manager var förra säsongen, under vilken han uppvisade stora framgångar med West Brom som han då förde till en imponerande åttondeplats i ligan, mycket tack vare en väldigt stark höstsäsong. Clarke bygger mycket av sitt spelupplägg på en stabil defensiv, men han har visat sig kapabel att forma sitt lag baserat på sina spelares respektive styrkor och svagheter. Mycket talar för att West Brom i Clarke har hittat en manager som kan stanna i klubben under flera år, givet att klubben själv väljer att behålla honom. Belbin Team Role: Implementer.

:::

Spelare in: Nicolas Anelka, Goran Popov och Diego Lugano

Blandad kompott för West Brom hittills under transferfönstret. Lugano känns som en klok värvning som förstärker lagets mittförsvar, men Anelka som ersättare till såväl Romelu Lukaku som, troligtvis, Peter Odemwingie känns i tunnaste laget. West Brom har tappat en del av sin offensiva styrka.

Spelare ut: Marc-Antoine Fortuné, James Hurst, Gonzalo Jara Reyes, Jerome Thomas, Romaine Sawyers, Scott Allan och Zoltan Gera

Det är till synes inga stora tapp som West Brom tvingats stå ut med hittills under sommaren. Att Thomas lämnar klubben försvagar laget offensivt i viss utsträckning. Med på den här listan är dock inte Lukaku, som var inlånad förra säsongen, eller Odemwingie som förmodligen gjort sig omöjlig i klubben. Och det är desto tyngre tapp.

:::

Stjärnspelare: Nicolas Anelka

West Brom är knappast ett lagbygge baserat på stjärnor, och den spelare med mest stjärnkaliber i laget inför den här säsongen är utan tvekan Anelka. Därmed har han en hel del att leva upp till, och mycket av West Broms förhoppningar den här säsongen är knutna till hur Anelka presterar.

Nyckelspelare: James Morrison

En betydelsefull kugge i West Broms allmänna spel. Är den spelare som framför allt utnyttjas för att hålla ihop mittfältsspel och anfallsspel, och är en spelare som laget kan avlasta bollen till när det är satt under press. En farlig offensiv kraft genom sina inbrytningar från högerkanten.

Lagspelare: Chris Brunt

Började som vänsterytter i West Brom men har alltmer tagit på sig rollen som lagets offensive mittfältare centralt och allmänne spelfördelare. Svarar för mycket av lagets kreativitet och gör det bra utan att vara direkt uppskattad för det, trots att West Brom alltså parkerar på tabellens övre halva. Man kan undra om så varit fallet om han istället råkat heta Cristiano Brunaldo.

Framtidsspelare: Craig Dawson

West Brom är knappast ett lag som svärmar av unga och lovande talanger, men en spelare som klubben ändå bör ha vissa förhoppningar med är mittbacken Dawson. West Broms backlinje är tämligen ålderstigen och inte överdrivet stabil, så Dawson kan mycket väl visa sig få en framträdande roll i laget.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Bredda spelartruppen!

West Brom har varit märkligt inaktiva så här långt under transferfönstret. Visst, de har värvat Anelka, Popov och Lugano, och på så vis något förstärkt såväl anfall som försvar. Men man har även tappat spelare, varav några med stor betydelse. West Brom hade en riktigt bra höst förra säsongen men tappade märkbart under våren, till stor del på grund av att laget var tröttkört. West Brom behöver fylla på i spelarleden och bör kanske ägna augusti åt att tråla i The Championship.

Största utmaningen under säsongen: Få offensiven att fungera!

Lagets stora frågetecken inför säsongen är anfallsspelet. I och med att Lukaku har återvänt till Chelsea, och Odemwingie troligvis lämnar klubben, så är det i huvudsak nya spelarkombinationer som kommer användas. Det är inte heller troligt att West Brom tar in en spelare som Anelka till klubben och inte planerar att spela honom, så en stor del av utmaningen för West Brom kommer vara att hålla igång honom och skapa ett fruktsamt samarbete mellan honom och lagets övriga offensiva spelare, som Brunt och Morrison.

:::

Premier League. Laget slutade åtta förra säsongen, vilket rimligtvis var bättre än vad någon innan säsongen då trodde, och det är troligtvis också bättre än vad West Brom kan förvänta sig den här säsongen. Motståndarna har förstärkt, West Brom har inte gjort det i samma utsträckning.

FA-cupen. West Brom har inte gjort många lyckliga i FA-cupen genom åren och det är svårt att se att det ska bli någon förändring på det den här säsongen. Det är en cup som spelas under vårsäsongen, vilket normalt sett inte är West Broms starka period.

Ligacupen. En cup där West Brom borde ha lite större möjligheter att hävda sig. Här skulle West Brom kunna visa lite ambition, men ett problem som West Brom har i cupspel är att laget är alldeles för defensivt svajigt för att lyckas på riktigt. Det är tveksamt om West Brom har åtgärdat detta.

:::

Målsättning 2013-14: Hålla sig kvar i Premier League!

Det är ju ett tämligen drastiskt fall som West Brom riskerar stå inför. Att sluta åtta ena säsongen för att tvingas kämpa i nedflyttningsstriden säsongen därefter. Men att det är ett fall som är mer än möjligt visade om inte annat Newcastle förra säsongen. West Brom är ett i grunden svagare lag än vad Newcastle är, och samtidigt som det känns som om tiden har stått stilla för West Brom, som snarast har försvagats hittills under sommaruppehållet, så har många av rivalerna i Premier League förstärkts och förstärkts rejält. Räkna med en tuff säsong för West Brom, som måste vara nöjda med säsongen om de inte befinner sig under nedflyttningsstrecket vid säsongens slut.

:::

West Bromwich Albion som TV-serie: Lost

West Brom är en rätt mysteriös klubb som det är väldigt svårt att sätta fingret på. Är de en etablerad Premier League-klubb eller är de kanonmat i en kommande nedflyttningsstrid, har de passerat det tidigare stadiet utav något av en jojo-klubb? Det är en klubb med en välskött ekonomi men utan några spektakulära resurser, ett lag utan någon riktig igenkännbar identitet, och med märkligt få unga och egna spelare. Lika svårt som det är att få grepp om West Brom var det att fatta vad Lost egentligen handlade om. En typisk modern serie där saker och ting hela tiden händer utan att något för den sakens skull faktiskt händer. Många sökte hela tiden svar med Lost, men fann bara ännu fler frågor som lämnades obesvarade.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wayne Rooney måste vandra det mesta motståndets väg

När Man Utds svenska supporterklubb ikväll i Gamla Stan arrangerar en träff för supportrar där de får möjlighet att ställa frågor till de gamla spelarna Jesper Blomqvist och Lee Martin, så kan man tänka sig att en och annan fråga skulle kunna handla om Wayne Rooney, samtidigt som dessa frågor mycket väl kan vara lite känsliga för Blomqvist och Martin att svara på.

Wayne Rooney spelar alltså inte mot AIK i Stockholm ikväll. Den nyheten följer på beskedet att Man Utd förkastat ännu ett bud på spelaren från Chelsea, och det tolkas naturligtvis som att Rooney är vred. Så kan förvisso vara fallet, även om det i sammanhanget är lätt att också glömma bort att Rooney för bara några dagar sedan faktiskt spelade mot Real Betis.

Man Utd vill uppenbarligen inte sälja Rooney, åtminstone vill de absolut inte sälja honom till Chelsea. Och ska Chelsea ändå lyckas övertyga Man Utd om att trots detta sälja honom, så måste nog deras bud marschera en bra bit upp från de nivåer där de nu ligger. Rent kontraktsmässigt sitter så klart Man Utd i en sits att de absolut inte är tvingade att överväga en affär.

Det försätter i så fall Wayne Rooney i en position som i det mesta påminner om Gareth Bales situation i Tottenham. Frågan är alltså i vilken utsträckning Rooney verkligen vill lämna Man Utd. Denna vilja måste innehålla en formell transferbegäran men måste också sträcka sig längre än så. Det måste vara helt uppenbart att relationen mellan klubb och spelare är bortom all räddning.

:::

På samma sätt måste naturligtvis Man Utd som klubb komma fram till i vilken utsträckning de verkligen vill behålla Rooney, eller åtminstone förhindra honom från att flytta till Chelsea. Denna vilja kan rimligen tänka sig bestå av två avgörande komponenter:

Ovilja att förstärka konkurrenter

Chansen är rätt god att om någon utländsk klubb, exempelvis Real Madrid eller PSG, hade lagt bud på Wayne Rooney så hade Man Utd varit mer benägna att överväga en affär. Men att förstärka en av de värsta konkurrenterna på hemmaplan är långt mindre tolerabelt.

Om Chelsea skulle värva Rooney så ger det dem en anfallsbesättning av högsta kvalitet och bredd. Med fyra anfallare i form av Rooney, Demba Ba, Fernando Torres och Romelu Lukaku så kommer Chelsea rent offensivt inte ha många dagar under en säsong när anfallsspelet går i baklås. Alternativen är många.

Det är naturligtvis inte Man Utd intresserade av att bidra till. Allra helst inte som det i så fall sker helt och hållet på deras bekostnad.

Ovilja att försvaga sig själva

Det finns så klart en naiv föreställning bland vissa Man Utd-supportrar att Wayne Rooney ändå inte har så mycket att komma med. Det betraktar jag emellertid som en form av hybris till följd av Robin van Persies succé i klubben, och ett exempel i mängden på hur egna spelare helt plötsligt blir dåliga över en dag när de av något skäl anses ha ”svikit” den egna klubben.

Vad denna föreställning glömmer bort är att Rooney också förra säsongen, när han ansågs vara i dåligt slag, var en av de främsta producenterna både av mål, målgivande passningar och skapade målchanser. Den bortser i min mening också från betydelsen av Rooneys psykologi på planen, som är en vinnande psykologi.

Alldeles oavsett att många menar att Robin van Persies ankomst till klubben har lett till Rooneys känsla av att vara åsidosatt, så är det också så att Rooneys och van Persies samarbete förra säsongen visade tendenser till högsta klass, och det är ett samspel som skulle försvinna tillsammans med Rooney.

Det borde också vara något oroande när man betänker att Man Utds anfall utan Wayne Rooney helt plötsligt inte ser lika imponerande ut. Där finns förvisso van Persie, men bakom honom endast Javier Hernandez och Danny Welbeck. Det skulle kunna leda till att Man Utd skulle känna sig stressade att i augusti försöka värva också en anfallare till klubben.

:::

Det är inte omöjligt att det i slutänden blir Chelsea och Wayne Rooney. Men man får nog konstatera att Rooney inte gjort det lätt för sig, genom att markant begränsa sin egen marknad. Han sägs inte vara intresserad av att flytta utomlands, och han är tämligen ovillig att gå ned i lön. Kvar finns då bara de alternativ som maximerar Man Utds ovilja.

:::

Telegraph med en intressant sammanställning över sommarens tre stora transfersagor.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/10222522/Luis-Suarez-Gareth-Bale-Wayne-Rooney-how-biggest-transfer-battles-have-turned-toxic.html

:::

Transferkollen

Loic Remy – Newcastle, lån. Jag gillar inte när storklubbar lånar spelare, det är kortsiktigt och det är inte något som vinnarklubbar gör. Menar jag. Men Newcastle behöver i och för sig anfallare, och Remy fyller onekligen det ändamålet dokumenterat väl. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpool 2013-14

Arena: Anfield (45,522)
Ligaposition: 7:a
AKA: The Reds

Manager: Brendan Rodgers. På flera sätt har Liverpool visat stort mod i tillsättningen av Rodgers, en ung och förhållandevis oprövad brittisk manager. Rodgers gjorde så klart stora framsteg med Swansea, och den spelidé han skapade där försöker han nu applicera också på Liverpool. Detta har visat sig ha varierad framgång, med höga toppar men även djupa dalar. Samtidigt som det inte råder någon tvekan om att Liverpool gjort framsteg under Rodgers, så finns en risk att laget riskerar bli för enformigt för att kunna utmana över en hel säsong. Belbin Team Role: Specialist.

:::

Spelare in: Iago Aspas, Simon Mignolet, Luis Alberto och Kolo Touré

Visa av förra sommarens lärdomar så agerade Liverpool snabbt på marknaden den här sommaren. Och visst har laget fått in kvalitet i spelare som Aspas och Alberto, om än oprövad sådan i Premier League. Värvningen av Mignolet ger fräschör på målvaktsposten och Touré kommer inte göra bort sig som back. De måste dock fortfarande förstärka först och främst mittförsvaret och det centrala mittfältet.

Spelare ut: Pepe Reina, Andy Carroll, Jonjo Shelvey, Danny Wilson, Suso och Jamie Carragher

Att tappa Carragher är en tung förlust för Liverpool, som trots att han är kommen till åren ändå var Liverpools mest inflytelserika mittback förra säsongen. Den här sommarens transfersaga riskerar bli minst lika tung den för Liverpool om Luis Suarez faktiskt lämnar klubben. Att Reina går till Napoli på lån markerar ett skifte i laget, men att Carroll lämnar klubben stod klart när Rodgers tog över som manager.

:::

Stjärnspelare: Luis Suarez

Om man i sitt lag har en spelare som sett till kvalitet hamnar i samma kategori som världens bästa spelare så är han oundvikligen en stjärna. En spelare av yppersta spetskvalitet som under sina säsonger i Liverpool tillfört laget flera dimensioner. Kaos är granne med gud.

Nyckelspelare: Steven Gerrard

Det kan framstå som opportunistiskt att beskriva Gerrard som Liverpools nyckelspelare, men även om krafterna inte längre är riktigt vad de en gång var så är det ändå uppenbart vilken betydelse Gerrard har för Liverpools spel och lagmoral. Behärskar både det korta och det långa spelet till fullo.

Lagspelare: Glen Johnson

Värvades för närmare £18m till Liverpool 2009 och sågs då som den sista pusselbiten i ett titelvinnande Liverpool. Som om en högerback någonsin har varit en sådan pusselbit. En av Rafa Benitez mer bisarra värvningar. Delvis på grund av detta kanske Johnson nedvärderas, när han i själva verket är en både pålitlig och mångsidig ytterback.

Framtidsspelare: Philippe Coutinho

Värvades nästan som lite på måfå i det senaste januarifönstret och gjorde omedelbar succé i Liverpooltröjan. Har med sin blick för spelet, sitt tempo i sitt passningsspel och tekniska mångsidighet höjt Liverpools potential, och med rätt utveckling kan han inom några år vara en av ligans och världens allra bästa offensiva mittfältare.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Förstärk mittförsvaret!

Mittförsvaret har varit en akilleshäl för Liverpool, särskilt med den taktik som Rodgers förespråkar. Bekvämligheten med bollen är helt enkelt inte tillräckligt stor, särskilt inte när backarna sätts under press. I det avseendet tillför heller inte Touré något nytt. Med Carragher i pension så försvinner också en ledargestalt i backlinjen. Liverpools främsta måltavla under augusti bör vara en mittback av hög kvalitet.

Största utmaningen under säsongen: Konsistensen!

Konsistensen, möjligen en av de jobbigare anglicismerna. Men något av det mest frustrerande med Liverpool förra säsongen var att de stundtals presterade en fotboll som var bland ligans absolut bästa. Bara för att i andra matcher vara fullständigt tandlösa. I det avseendet har de varit sin egen värsta fiende, inte minst hemma på Anfield där poäng i drivor har tappats mot lag som helt enkelt inte ska få ta poäng på Anfield. Liverpool måste hitta stabilitet och trygghet i sitt spel, och reducera snedstegen under säsongen.

:::

Premier League. De senaste säsongerna har gått allt annat än enligt för Liverpool, som dock under samma period har varit utsatta för ett förödande internt kaos. Detta har dock börjat lugna ned sig och med detta höjs också förväntningarna på lagets prestation i ligan.

FA-cupen. Liverpool har haft varierad framgång i FA-cupen genom åren, vilket inte minst de två senaste säsongerna visar. Final för två säsonger sedan, och ut i fjärde omgången mot Oldham förra säsongen. Ändå är det här definitivt en cup i vilken Rodgers kan visa att hans lagbygge mentalt och taktiskt har gått framåt.

Ligacupen. Liverpool spelar ju inte europeiskt cupspel den här säsongen, vilket betyder att de i större utsträckning har råd att faktiskt satsa fullt ut på de båda inhemska cuperna. Det är något de rimligtvis borde göra, särskilt som laget heller inte saknar vare sig spelare eller unga talanger.

:::

Målsättning 2013-14: Champions League, och en cuptitel!

Sommarens saga med Luis Suarez visar med all önskvärd tydlighet varför Liverpool inte har råd att fortsätta befinna sig utanför Champions League, det är en ond cirkel i vilken de alltid kommer få benen huggna från under sig. Vad Liverpool absolut minst måste uppnå den här säsongen är att vara en i alla fall seriös konkurrent om Champions League-platserna, och detta ända in i slutet av säsongen. De får inte finna sig distanserade som förut om Rodgers och Liverpool ska få ett kvitto på att deras arbete går åt rätt håll. Utöver detta är det titlar som räknas på den här nivån, och Liverpool måste ha som ambition att hämta hem lite silver den här säsongen.

:::

Liverpool som TV-serie: Boston Legal

Smart och intelligent serie som genom fronten av ett advokatkontor i Boston tacklar några av det moderna samhällets viktigaste principfrågor. En blandning av fräschör och tradition som lite grann påminner om Liverpool. Mycket med Rodgers påminner också en hel del om Alan Shore, seriens huvudkaraktär; ung, snabb i tanken och engagerad i sin sak. Det som lyfter serien är dock dennes dialog med den åldrige Denny Crane, som med sin inbillade galna ko-sjuka som cover försätter både sig själv och sin omgivning i allt möjligt trassel. Och när Denny liksom går igång på fler sätt än ett av att höra sitt eget namn, av någon annan eller av sig själv, så är det inte utan att man erinras något av den mytbild som växt fram på Anfield runt King Kenny Dalglish, enorm en gång i tiden men blott en attraktiv hägring nu för tiden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ordsallad

Liverpool har ju varit lite i hetluften de senaste åren vad gäller frågor om tolerans och diskriminering. Framför allt är det så klart Luis Suarez beteende som satt klubben i klistret, tillsammans med ett understundom kanske inte alltför genomtänkt försvar av spelaren från klubbens sida.

Nu är det så klart djupt orättvist att klandra en hel klubb och dess kultur för vad en enskild spelare har för sig, och för enskilda misstag som klubben gör i förhållande till den spelaren. Men ägare gör då vad ägare gör, i synnerhet kanske amerikanska ägare, och angriper om inte själva problemet i sig så i alla fall uppfattningen att där skulle finnas ett problem.

En sådan attack utgörs nu av en nyligen publicerad lista med oacceptabla ord som Liverpool förmedlar till samtliga sina anställda. Det är så klart mycket begåvat, för även om nu någon enskild person i klubben ändå skulle få för sig att säga något av dessa ord, så kan nu klubben bara visa upp listan för omvärlden och i princip säga att det inte var deras fel.

:::

Det här med listor över ord som är förbjudna kan ju på sitt sätt kännas alltifrån dystopiskt till lätt Orwellianskt. Men när jag tänkte efter lite så kom jag på att det faktiskt fanns ett antal ord eller uttryck inom den moderna fotbollen som jag skulle vilja förbjuda med omedelbar verkan.

Kris

Det är på något vis talande för en alltmer hysterisk mediamiljö när ett begrepp som en gång i tiden användes för att beskriva naturkatastrofer, epidemier och svält, eller möjligen två supermakter på randen av kärnvapenkrig, nu används så fort en engelsk toppklubb går någon eller några matcher i rad utan att vinna dem.

Det som gör det hela om möjligt mer löjeväckande än så är att dessa kriser normalt sett bara har ett av två möjliga utfall. Antingen att klubben ifråga rätt snart börjar vinna fotbollsmatcher igen, eller att klubbens manager får hiskeligt betalt för att inte längre vara manager för den klubben.

Filosofi

Filosofi är ett annat av dessa anmärkningsvärt överanvända ord. Problemet är så klart att om ett ord används för att beskriva allting, så betyder det i slutänden just ingenting.

Arsene Wengers tro på unga spelare och på en jämlik lönesättning är en form av filosofi. Liverpools gamla boot room-tradition av att utbilda och tillsätta managers är en filosofi. Man Utds ambition att hela tiden fostra egna produkter är en filosofi.

Att Sam Allardyce tror mycket på att slå inlägg och långbollar fram mot motståndarnas straffområde är inte någon filosofi. Roberto Martinez beslut att spela en trebacklinje är inte någon filosofi. Barcelonas metod att hålla och passa bollen inom lagen är inte någon filosofi. Allt detta är taktik.

När blev taktik ett fult ord?

Att parkera bussen

Som det mesta här i världen så är det här begreppet José Mourinhos fel. Han använde det i och för sig lite humoristiskt, men sedan dess har det blivit ett uttryck som används för att beskriva i stort sett allt defensivt spel.

Konsekvensen av detta har blivit att lag som är skickliga på att försvara sig inte längre erkänns för detta. Detta eftersom lag av någon anledning inte längre försvarar sig, de ”parkerar bussen”, ett uttryck som blivit laddat med tämligen negativa värderingar.

Om du spelar häftigt och bekymmerslöst offensivt så tillhör du den goda sidan, men om du vågar dig på att spela defensivt och disciplinerat så ”parkerar du bussen”. Några mellanlägen medges sällan.

Att spela på rätt sätt

Det finns en stor bok med mängder av sidor som beskriver just hur man spelar fotboll och vad som är det rätta sättet att spela fotboll på. Författare är FIFA och boken heter ”Laws Of The Game”. Den innehåller däremot inte någon stilguide.

Det är lite svårt att tro. För någon gång ungefär i takt med Barcelonas framväxt för fem år sedan växte nämligen fram en kult av nätsupportrar och mediapersonligheter som med näsan i vädret ansåg sig ha hittat det rätta sättet att spela fotboll på, vilket per definition gjorde alla andra sätt till fel.

Det som med tidens facit gör det hela desto mer ironiskt är att samma mönster nu upprepas, fast med tysk istället för spansk fotboll. Problemet med mode är att det likriktar. Fotbollens stora och betvingande skönhet finner vi dock i dess mångfald, vilket många glömmer bort i sin enfald.

:::

Det som är extra roligt med Liverpools lista är så klart inte vilka ord som står med på listan, utan snarare vilket ord som inte står med på listan. Men vem vet, snart har de kanske 40,000,001 skäl att inte längre oroa sig för just det ordet.

:::

Transferkollen

Elliot Grandin – Crystal Palace, fri. Stick with what you know. Ian Holloway vässar sina offensiva alternativ längs kanterna, och hämtar Grandin från sin gamla klubb Blackpool. En stabil truppspelare, men inte en spelare som direkt gör Crystal Palace bättre. Godkänd (++)

Diego Lugano – West Brom, fri. Hade en misslyckad tid i PSG, men om han i West Brom lyckas återskapa den kvalitet han visade upp i Fenerbahce så är det just precis en sådan spelartyp som West Brom behöver. Stabil mittback som är farlig också i det offensiva spelet. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal 2013-14

Arena: Emirates Stadium (60,361)
Ligaposition: 4:a
AKA: The Gunners

Manager: Arsene Wenger. Sedan Alex Ferguson slutat så är Wenger ligans mest seniore manager. Något som kännetecknar Wengers managerskap är strävan efter precision och perfektion, och ett tämligen ihärdigt hållande vid sina principer. Där andra skulle kunna kritisera Wenger för att detta leder till att han inte riktigt ser helhetsbilden, så skulle han själv förmodligen mena att han tänker längre än många andra. Kompetent och med en stark självkänsla, vilket ingjuter mod och respekt hos sina spelare. Belbin Team Role: Finisher.

:::

Spelare in: Yaya Sanogo

En tämligen underväldigande transfersommar så här långt för Arsenal, särskilt som de slagit så mycket på trumman om att de nu kan värva spelare på allra högsta nivå. Frågan återstår dock om det är något som Wenger själv egentligen vill. I mina ögon behöver Arsenal fokusera på en defensiv mittfältare och en anfallare för att förbättra laget på ett meningsfullt sätt.

Spelare ut: Vito Mannone, Andre Santos, Sebastien Squillaci, Andrei Arshavin, Francis Coquelin, Denilson, Johan Djourou och en mängd unga spelare som släppts eller lånats ut

Det är ibland viktigt att skära av de döda delarna från en kropp så att kroppen i övrigt ska hålla sig frisk. Och det är väl kanske mycket det som Arsenal pysslat med hittills under sommaren. Santos, Squillaci, Arshavin och Denilson är fyra spelare som haft allt annat än en lycklig tid i klubben. I övrigt är det första sommaren på länge som Arsenal inte tvingats bokföra någon av sina främsta spelare på ut-kontot.

:::

Stjärnspelare: Jack Wilshere

Nicklas Bendtner får säga precis vad han vill, men i Arsenal är det Wilshere som är den stora stjärnspelaren. Ung och engelsman, och en symbol både för de principer som Wenger står för och för förhoppningarna om en ärofylld framtid för klubben. En av få Arsenalspelare som stått starka i motgången.

Nyckelspelare: Santi Cazorla

Cazorla kom till Arsenal inför förra säsongen och visade sig omedelbart bli till en väldigt betydelsefull spelare. Konstruktiv och direkt i sitt passningsspel och ger Arsenal många alternativ i sitt offensiva spel. Bidrar dessutom själv med många mål och viktiga löpningar in i straffområdet.

Lagspelare: Mikel Arteta

Bakom och vid sidan av mer framträdande spelare på Arsenals mittfält så gör Arteta ett konsekvent högkvalitativt och värdefullt arbete. Statistiken på Arsenals resultat med respektive utan Arteta på planen är talande, likaså att Wenger valde att spela Arteta halvskadad mot slutet av förra säsongen.

Framtidsspelare: Alex Oxlade-Chamberlain

På sätt och vis känns det kanske lite som att tiden är förbi när Arsenals trupp och laguppställning kryllade av lovande tonåringar. Möjligen i och med att åren har gått så klart. Chamberlain är dock fortfarande bara 19 år och är ett stort löfte när andra krafter som Podolski, Gervinho med flera av olika skäl kanske inte räcker till längre.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en anfallare!

Det finns säkert de som menar att Arsenal redan har den här spelaren i Olivier Giroud, men fransmannen har vare sig imponerat eller gjort bort sig under sin första tid i klubben. Känslan är ändå att Arsenal behöver hitta en riktig spets på den här positionen, en spelare i världsklass, om de vill ha möjlighet att ta steget från att kämpa om Champions League-platser till att så smått igen konkurrera om ligatiteln.

Största utmaningen under säsongen: Hitta kontinuiteten!

Ett av de stora problemen som Arsenal har brottats med under tidigare säsonger. Tillika något som normalt sett brukar skilja lag i toppen av tabellen från lag strax under toppen av tabellen. Arsenals resultat och prestationer är normalt sett lite svajiga. Detta har visat sig gälla både över säsongen som helhet, men även under enskilda matcher. Vill Arsenal ta ett steg uppåt i tabellen, och för all del minska risken för steg nedåt i samma tabell, så måste de hitta en betydligt högre och mer stabil lägstanivå.

:::

Premier League. Det blir tuffare och tuffare i toppen av tabellen. På något sätt har Arsenal klamrat sig kvar bland de fyra bästa de senaste säsongerna, men det blir allt svårare. Klubben och fansen tänker nu optimistiskt och framåt, men i en kall sakanalys finns det för tillfället rätt lite som talar för att scenariot ska bli annorlunda den här säsongen.

Champions League. Först ska Arsenal naturligtvis kvalificera sig för Champions Leagues gruppspel, men det har jag svårt att se ska bli några egentliga problem, så rutinerade som Arsenal ändå är. I övrigt så måste säsongen så klart först och främst handla om att ta sig till slutspel, där det är svårt att sia om hur det sedan går.

FA-cupen. Det är ju lite anmärkningsvärt att det här med Arsenals titeltorka uppfattas som ett så stort problem, och blir till ett problem eftersom det uppfattas som ett problem, samtidigt som klubbar som Wigan, Portsmouth, Birmingham och Swansea går och plockar hem titlar under samma period. Det är något Arsenal måste ändra på.

Ligacupen. När man publicerar inställningen att en fjärdeplats i ligan är viktigare än en cuptitel så är det kanske inte så konstigt att det går som det går. För några säsonger sedan såg Wenger ut att ha omvärderat sin inställning, men det verkar sedan dess ha återgått till det mer normala. Förhoppningsvis pendlar det tillbaka i år.

:::

Målsättning 2013-14: Champions League och en titel!

Arsenal kommer säkert prata om högre mål än enbart att kvalificera sig för Champions League med sitt ligaspel. Men sett till de allmänna förutsättningarna så är inte det någon helt realistisk målsättning, i alla fall inte som läget ser ut just nu. Och även om Arsenal skulle förstärka sin spelartrupp rejält under augusti så tror jag ändå inte det är den här säsongen som det blir aktuellt att utmana om någon ligatitel på allvar. Tottenham och Liverpool kommer att stå för tuffa utmaningar mot Arsenals plats bland de fyra. Arsenals huvudsakliga målsättning, vid sidan av Champions League-spel, måste den här säsongen vara att göra slut på klubbens titeltorka, och därmed lyfta en tyngd från spelarnas axlar. Premier League och Champions League är laget inte redo att vinna. Det betyder att det är en cuptitel som ska plockas hem.

:::

Arsenal som TV-serie: 24

Det var nästan direkt efter millennieskiftet som Jack Bauer började ha en sekvens av riktigt dåliga dagar. Det fanns dock mycket med 24 som var lite roligt. Bland annat en dryckeslek som gick ut på att varje gång Bauer sa något i stil med ”Trust me!” eller ”Dammit!!” så skulle man ta en shot. Jack Bauer var en handlingens man, ofta hann han helt enkelt inte förklara sina planer och avsikter. Nåja, ibland ville han väl helt enkelt bara inte. Alltså hänvisar han bara till att man skulle lita på honom, vilket kunde sluta precis hur som helst. Om det finns någon Jack Bauer i Premier League vet jag väl inte riktigt, men det är ju lite roligt att tänka sig att Wenger ändå kanske är den som kommer mest i närheten.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mörka moln på Coventrys himmelsblå horisont

Ligasäsongen tog igår sin början för Coventry City. Det blev förlust i League One-premiären borta mot Crawley, trots en tapper insats. Trots detta sportsliga missöde så måste det ha varit omväxlande och ändå hyfsat trivsamt för Coventrys trogna supportrar att under 90 minuter bara behöva bekymra sig om en fotbollsmatch.

Coventry City grundades för 130 år sedan och är därmed en av Englands allra äldsta fotbollsklubbar. De spelade i Premier League eller Englands högsta division mellan 1967 och 2001. Vid tiden för deras nedflyttning var det bara Liverpool, Everton och Arsenal som spelat under längre oavbruten tid i den högsta divisionen. 1987 vann Coventry överraskande FA-cupen efter seger i finalen mot Tottenham.

Förra säsongen åkte Coventry ur The Championship, och för första gången på ett halvt sekel måste Coventry spela fotboll i Englands tredje division. Som om inte det är illa nog så har Coventry under flera år handikappats av bråk mellan å ena sidan klubbens ägare SISU, ett investmentbolag, och å andra sidan det halvprivata konsortium som äger Ricoh Arena.

Denna konflikt har nu fått tragiska konsekvenser.Coventry City har sedan en tid tillbaka befunnit sig under tvångsförvaltning, på grund av en obetalad skuld till bland annat ACL, ägarkonsortiet av Ricoh Arena. Coventrys förvaltare har under sommaren arbetat fram ett avtal som dock ACL vägrade att godta, vilket får tre otrevliga effekter för Coventry City:

1)  Klubben sätts i likvidation för att kunna betala sina utestående skulder,

2)  Klubben spelar sina hemmamatcher på Northamptons Sixfield Stadium drygt fem mil från Coventry, samt

3)  Klubben tvingas inleda League One med ett avdrag om tio minuspoäng.

:::

Det har i den allmänna diskussionen om Coventry City uppstått ett visst missförstånd, nämligen att hela konflikten skulle handla om £590k. En del har satt denna summa, och en hel fotbollklubbs upplösande, i relation till den angivna transfersumman för Gareth Bale om nära nog £100m och uppgivet skakat på huvudena åt den moderna fotbollens tokerier.

Coventry City är skyldiga ACL mer än så. Men i det avtal som förvaltaren lade fram var förslaget att ACL skulle få tillbaka £590k av sin skuld och så att säga vara nöjda med detta. ACL gick dock inte med på detta, utan villkorade ett sådant avtal bland annat med att Coventry City skrev på ett nytt 10-årsavtal med Ricoh Arena, med en sänkt årlig hyreskostnad om £150k, ned från tidigare £1,3m. Detta accepterades dock inte av Coventrys ägare, eller förvaltaren.

Jaha, men varför i hela friden då för? Det lät ju minst sagt som en rätt bra deal för klubben kan man tycka. En hyreskostnad som motsvarar en tiondel av vad det kostade förut. Att ACL förväntar sig att Coventry City åtar sig att stanna kvar på Ricoh Arena är inte helt orimligt. Varför ska de förlåta en gammal skuld om de inte längre kan räkna med framtida intäkter?

:::

Därför att Coventry Citys ägare, SISU och det till dem närstående Otium Entertainment Group, absolut inte vill binda sig till Ricoh Arena under de kommande tio åren så klart. De vill bygga en ny och helt egen arena i Coventry som planeras vara klar inom tre år. Att äga sin egen arena ger helt andra intäktsmöjligheter än att vara hyresgäst.

För att undvika att omöjliggöra dessa planer genom att binda upp sig vid ett långt avtal med ACL, så är de alltså villiga att ta konsekvenserna. De är villiga att åtminstone tillfälligtvis flytta klubben fem mil från staden. De är villiga att ingå likvidation. Och de är villiga att acceptera ett stort poängavdrag i början av League One. Vad många kanske undrar är exakt hur långt ned i seriesystemet de är villiga att låta Coventry City sjunka innan deras planer har realiserats.

Där finns så klart en annan och större farhåga. Nämligen att SISU och Otium Entertainment Group inte har för egentlig avsikt att efter tre år återvända till Coventry. Man räds med andra ord ett nytt Wimbledon, där den gamla klubben slets upp med rötterna och bildade MK Dons i en helt annan stad där affärspotentialen bedömdes större. Kritiken mot SISU är dessutom stor då under sitt ägande inte har lyckats sköta Coventrys finansiella åtaganden, vilket är den formella orsaken till att de nu befinner sig där de gör.

Det är också dessa två aspekter som ACL tar fasta på i sitt beslut att inte acceptera förvaltarens avtal. De säger sig både vilja säkerställa att Coventry är finansiellt hållbart inom en överskådlig framtid, och att klubben stannar kvar i Coventry. För att uppnå detta har de gått med på tämligen långtgående kompromisser gällande hyra. Naturligtvis vill de också säkerställa sina framtida intäkter, vilket ligger bakom deras villkor att klubben förbinder sig att stanna kvar på Ricoh Arena i tio år.

Så Coventry City, en 130 år gammal engelsk fotbollsinstitution, befinner sig således på fallrepet på grund av en häpnadsväckande kombination utav girighet och inkompetens. Girighet från både SISU och ACL. Inkompetens från SISU i sitt finansiella ansvar för klubben, och från The Football League i sitt misslyckande att reglera villkoren för ägande och förvaltning av professionella klubbar inom den engelska fotbollen.

:::

Transferkollen

Roberto Soldado – Tottenham, £26m. Smackebonk. Tottenham har i många år varit i behov utav en anfallare av internationellt snitt, och det är precis vad de har fått tag i med Soldado. Ännu en spansk kvalitetsspelare som flyttar till Premier League. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Everton 2013-14

Arena: Goodison Park (40,157)
Ligaposition: 6:a
AKA: The Toffees

Manager: Roberto Martinez. Det är få managers i den högsta engelska divisionen som uppfattas som så genuint trevliga som Martinez. Det är ytterst sällan man hör talas om bråk och konflikter i de klubbar som Martinez är ansvarig för, vilket tyder på att han är en manager som är duktig på att få spelare att trivas och komma överens med varandra. Baksidan av det myntet är att Martinez möjligen saknar de hårda nyporna när de behövs, och förmågan att fatta de svåra besluten. Belbin Team Role: Teamworker.

:::

Spelare in: Arouna Koné, Joel Robles, Antolin Alcaraz och Gerard Deulofeu

Martinez gick på stormarknaden i Wigan innan han gav sig av till Everton och köpte med sig några spelare. Alcaraz kom förvisso gratis men £6m för Koné är lite pengar för Everton, men i utbyte så förstärks lagets anfall, vilket varit ett område med lite problem under många år.

Spelare ut: Jake Bidwell, Jasper Johns, Conor McAleny, Jan Mucha, Johan Hammar, Thomas Hitzlsperger, Sam Kelly och Phil Neville

Så här långt har Everton lyckats behålla alla sina stora kanoner, endast unga och äldre spelare har fasats ut. Andra klubbar rycker dock i främst Leighton Baines och Marouane Fellaini, och det är viktigt för Everton att planera både för om de behåller en eller båda av dessa, och om de bestämmer sig för att sälja dem.

:::

Stjärnspelare: Leighton Baines

Med viss marginal Premier Leagues bästa vänsterback under några säsonger. Defensivt stabil samtidigt som han skapar mängder av målchanser framåt för Everton. Det får sägas vara rätt ovanligt att en vänsterback är en av lagets mest profilstarka spelare, men i Everton har så blivit fallet.

Nyckelspelare: Marouane Fellaini

Det är svårt att överskatta betydelsen av Fellaini för Everton. Den hårdföre mittfältaren bidrar till lagets kraft i det defensiva spelet, är en kvalificerad passningsspelare offensivt och är en svårhanterad kraft i motståndarnas straffområde. En spelare motståndarna hatar att möta.

Lagspelare: Leon Osman

Det är de flesta engelska spelares lott nu för tiden att stå lite i skuggan av utländska spelare, oavsett sin egen kvalitet. Med färgstarka spelare som Fellaini och Steven Pienaar på Evertons mittfält så tänker relativt få på Osman, som dock har växt ut till en av ligans bättre mittfältare.

Framtidsspelare: John Lundstram

Everton saknar inte precis unga talanger, men inte minst intressant av dem är 19-årige Lundstram, som redan är vorden att bestämma på mittfältet. Om Everton tappar någon av sina centrala mittfältare, exempelvis Fellaini, så finns i Lundstram i klubben redan en potentiell ersättare.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Kontrollera spelarflykten!

Det är förvisso inte på långa vägar säkert att vare sig Baines eller Fellaini lämnar klubben, även om det finns en del som talar för det. Oavsett hur det ligger till så är Evertons viktigaste uppgift under återstoden av transferfönstret att managera den utvecklingen. Om dessa spelare, en av dem eller båda två, lämnar så måste Everton ha en klar idé om hur de ska agera för att ersätta den eller dem.

Största utmaningen under säsongen: Behålla den defensiva stabiliteten!

Everton var under David Moyes att av ligans allra bästa lag rent defensivt. Wigan å andra sidan under Roberto Martinez var systematiskt ett av ligans sämre lag i defensiv mening. Martinez var något av ett udda val av manager för Everton, givet hur olika Martinez och Moyes är från varandra i val av taktiska upplägg. Evertons prestationer med Moyes som manager är dock svåra att överträffa, och även om Martinez talade stort om Champions League-spel så måste han först visa att han kan bevara det som faktiskt varit och är en av lagets stora styrkor.

:::

Premier League. Everton har slutat strax nedanför Champions League-platserna under flera säsonger nu. Det har varit en bedrift i sig och Martinez stora utmaning kommer vara att först och främst lyckas behålla Everton på samma tabellmässiga position.

FA-cupen. Everton har varit nära på senare år. 2009 gick man till final och 2012 spelade man semifinal. Martinez å sin sida tog Wigan precis hela vägen förra säsongen, och varför skulle Everton inte göra ett allvarligt försök på en cuptitel den här säsongen?

Ligacupen. Everton bör satsa fullt ut på cuperna den här säsongen. Klubben sitter på en mängd unga talanger, som i Ligacupen borde ges sina första riktiga chanser i a-laget. Luke Garbutt, Ross Barkley, John Lundstram, Francisco Junior, Shane Duffy och Gerard Deulofeu, lånet från Barcelona, är samtliga spelare med stor potential.

:::

Målsättning 2013-14: Övre halvan och en cuptitel!

När Martinez strax efter att sin formella anställning i Everton påbörjats började prata om att kvalificera sig för Champions League så gjorde han sig skyldig till den förvisso ringa synden att säga vad publiken ville höra. Till hans försvar fanns där heller inte så mycket annat han kunde säga, ingen vill höra att det kommer att gå sämre. Men det stormar alltmer däruppe på tabellens övre halva och Everton får akta sig så de inte blåser iväg. Ambitionen i ligan är rimligtvis att hålla sig i närheten av de europeiska cupplatserna. I cupspelet kan Everton däremot visa sig bli riktigt farliga, och målsättningen inför säsongens början måste absolut vara att göra slut på klubbens långa väntan på en större titel.

:::

Everton som TV-serie: Deadwood

Deadwood är den färgstarka serien om nybyggarstaden i den amerikanska västern strax efter det amerikanska inbördeskriget. Det är en hård och laglös stad som står som en påminnelse och erinran om den amerikanska andan och kulturen. Det finns mycket med Everton som representerar något liknande för engelsk fotboll. En storklubb förvisso, men olikt de flesta andra storklubbar så bevarar Everton många kännetecken från tiden innan Premier League, både till det bättre och det sämre. Goodison Park på full volym är som att färdas tillbaka i tiden till årtiondena innan 1990-talet, sittplatsläktare och Taylorrapporter, det bästa i den engelska fotbollens vagga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: The Championship 2013-14

Då har vi kommit till den stora försäsongsfinalen. Jag är den siste som förminskar League One och League Two till förmån för The Championship (eller förminskar hela The Football League till förmån för Premier League), men oundvikligen är det The Championship som är den stora stjärnan i trion.

TV-sända matcher över hela världen, utländska stjärnor med Champions League-rutin eller Champions League-potential, Harry Redknapp och en fotboll på hög nivå men fortfarande med plats för känslor, sköna karaktärer och sagor (Yeovil!). Och alldeles för många lag som både tror och kan ta en plats i den absoluta toppen av tabellen.

Det är verkligen logiskt att ligan är full av “Premier League-rejects” sett till det där lustiga fenomenet nedflyttning vi alla älskar men de senaste säsongerna har nerflyttade Premier League-lag i större utsträckning än tidigare inte lyckats ta sig tillbaka upp eller ens på andra försöket och misslyckats extravagant. Vilket lämnat oss med ett gäng av lag som ser ganska bra ut på pappret eller åtminstone känns starka tack vare sin historia men som sedan på planen är en katastrof. Fotbollsmotsvarigheter till nysläppta filmen The Lone Ranger om man så vill.

Placerar man de lagen tillsammans med lag som Nottingham Forest, Leicester och Leeds som visserligen inte föll ur nyligen men lyckas på alla sätt genom uppblåsta förväntningar, dyra misslyckade investeringar eller bara allmänt bedrövligt ägandeskap att vara Premier League-rejects så har man nästan en halv division av högst dysfunktionella lag. Vilket förstås inte bör vara något att uppmuntra men vilket är oerhört fascinerande.

Hur kan till exempel ett Nottingham Forest sparka två managers på en säsong men ända till sista omgången ha en chans på en playoff-plats? Och hur kan Wolves, Blackburn och Bolton alla under samma säsong ha perioder som seriösa playoffkandidater och perioder då man är högst indragna i bottenstriden?

Man intalar sig varje säsong att fokuset ska ligga på de duktiga lagen i klassen som dessutom brukar göra ganska bra resultat(Hull ifjol) men när allt de har att ge oss är en välorganiserad defensiv, stabila segrar och Steve Bruce är man snart upptagen med att räkna hur många matcher Blackburns fem olika managers hade hand om och hur de lyckas hitta fyra olika managers mindre kompetenta än Steve Kean.

:::

NOTERBARA LAG PÅ ÖVRE HALVAN

Bolton Wanderers
Playoffkandidat med momentum

Var kanske ligans bästa lag under senvåren ifjol sedan Dougie Freedman fått i ordning på laget. Har fortfarande en stark trupp efter vissa förändringar. Beckford är ingen dålig värvning men att Holden återigen är skadad är sorgligt men man får åtminstone tillbaka Mark Davies ifrån skada. Viktigast är väl att man får behålla Chris Eagles då hans väldigt imponerande spel och poängplockande går många förbi. 

Nottingham Forest
Playoffkandidater är Forest alltid med Billy Davies

Billy Davies har försökt att samla ihop sitt gamla försvar men varken Wes Morgan eller Kelvin Wilson har nappat ännu. Dock har man fått in en bra målvakt i Dorius De Vries och lånat in Jack Hobbs. Främsta värvningen är nog den av Jamie Mackie men mer exotisk är den av Djamel Abdoun från Olympiakos där han varit ganska bra. Förlusten av Lewis McGugan till Watford är dock tung då det är något av ett tabu för Forest-anfallare att göra mål.

Queens Park Rangers
Direktuppflyttning eller Blackburn 2012-13

Jag var aldrig nådig mot QPR ifjol och jag är inte heller nu imponerad. Flera tippar att de ska studsa tillbaka men jag är inte alls övertygad. Man har en hel del bra spelare men fortfarande inget lag och flera tidigare har visat att det är vad som krävs och att det inte kommer automatiskt.

Redknapp är onekligen en bra manager men truppen känns för dysfunktionell och rimligt är att Redknapp hellre skulle ta första bästa jobb i PL när förste manager får sparken.

Vad man kan hoppas på är att ‘Arry plockar ut de fungerande delarna som finns i truppen och bygger något habilt av dem och sedan försöker integrera mer besvärliga spelare i laget utan att behöva förlita sig på att de ska rädda varje match eller undvika knäskador.

Derby County
Playoffkandidat

Långsamt och metodiskt har man byggt truppen. Plockat in spelare ifrån övriga Storbritannien och Irland och fyllt på underifrån. Sett bra ut i ett par säsonger men fallit kort.

Det troliga är kanske att det händer igen men man har fortsatt att fylla på klokt och väldigt talanfulla spelare som Jeff Hendrick och Will Hughes är ett år äldre. Man har dessutom plockat in John Eustace ifrån Watford som är en bra stabil klok gammal innermittfältare vilket alla lag bör ha. Tillsammans med Craig Bryson, Hendrick, Hughes, Paul Coutts och Michael Jacobs har man ett väldigt klokt och kreativt mittfält som inte alls saknar fysik eller defensiva kvalitét.

Och framför allt Johnny Russell ifrån Dundee som är en målskytt vilket man saknat som kompletteras av Conor Sammon, Chris Martin och Jamie Ward.

Wigan
Stark playoffkandidat med frågetecken kring Coyle

Jag är tveksam till Wigan. De tappar mycket av den identitet man har haft de senaste säsongerna med Roberto Martinez (som valde Everton före spel i Europa League) och genom att ersätta honom med Owen Coyle lyckades inte alls med att återuppliva Bolton ifjol.

Värvningar som Grant Holt, James Perch och Scott Carson är bra även ställt mot förluster av Kone och Alcaraz men man kommer också ha europaspel att jonglera. Det kan dock vara positivt om det bidrar till att man får behålla de spelarna man ännu inte förlorat, för med dem är truppen väldigt stark och balanserad men omställningen spelmässigt och taktiskt till Owen Coyle kan bli problematisk. Av värvningarna att döma känns det nästan som en gentrifiering, ifrån experimentella Wigan till vilket Burnley som helst.

Watford
Titelkandidat

Var inte långt ifrån uppflyttning ifjol men förlorade mot ett lag som lyckades utnyttja lånesystemet ännu bättre än dem själva. Dock ledde Watfords triangelhandel med Udinese och Granada till nya striktare regler kring internationella lån vilket bör kallas Vydra-domen eller liknande. Det har dock inte gjort någon som helst skillnad då man istället bara köpt spelare av Udinese/Granada istället.

Kvar ifrån ifjol är Abdi, Battochio, Ekstrand, Forestieri, Anya, Pudil och Cassetti. Det vill säga ingen Vydra som ryktas annanstans och in har man plockat Iriney, Javier Acuna (väldigt lovande på gamla FM-upplagor), Diego Fabrini (italiensk a-landslagsman!), Marco Faraoni och Gabriele Angella tillsammans med Reece Brown och Lewis McGugan (hur får han plats tillsammans med Abdi?) från andra klubbar. Är nog något svagare denna säsongen utan Vydra men lär inte behöva samma anpassningsperiod i början av säsongen vilket kan jämna ut skillnaden och Fabrini blir intressant att se.

Leeds United
Playoffkandidat men Leeds är Leeds.

Jag har tidigare sagt om Brian McDermott att om han istället för Reading (“The Biscuitmen”) skulle ställa upp med elva män gjorda av kex skulle han kunna ta dem till playoff. Och jag tror fortfarande starkt på McDermott men lite orolig är jag för att det är Leeds som han har hand om.

Bara att Red Bull nämns i samband med en fotbollsklubb ger en kväljningar och det hjälper inte ägarna att bygga förtroende även om befrielsen från Ken Bates hjälper en del. Har faktiskt verkligen ett habilt lag med bra ungdomar, veteraner och kapabla offensiva spelare.

:::

SPÄNNANDE LAG I DET KRIGSHÄRJADE INGENMANSLANDET

Middlesbrough
Mittenlag med potential

På innermittfältet kan man nu spela Grant Leadbitter och Dean Whitehead. Vilket är ett innermittfält svårslaget i engelskhet. Mer engelskt sett till spelstil än Gerrard-Lampard men rimligen mer kompatibelt och de har strålande passande namn. Lägg även till att Leadbitter är ifrån Fencehouses, Houghton-le-spring och Dean Whitehead ser ut som Dean Whitehead.

Förutom det känns Boro ganska bleka och dömda till att vara ett mittenlag med oändliga skador. Man har dock fortfarande intressanta utländska spelare som få andra i ligan med Rhys Williams, Marvin Emnes, Emmanuel Ledesma och Faris Haroun.

Ipswich Town
Mittenplacering

Man har i flera säsonger pratat upp sig och sina oimponerade värvningar och förutsägbart misslyckats under Paul Jewell. Men nu har man Mick McCarthy som gav dem ett rejält lyft i våras och värvningar som Christophe Berra, Jay Emmanuel-Thomas, Jay Tabb, Paul Anderson, Cole Skuse, Anthony Wordsworth och David McGoldrick lovar åtminstone något. Men jag är inte alltför imponerad om tanken är att utmana om en playoffplats. Men det är som sagt Big Mick McCarthy och han brukar föredra att se bra ut på planen (eller ja, resultatmässigt). Inte att underskatta är Ipswich ungdomar och efter ha lånat Daryl Murphy i två säsonger verkar man se något i honom ingen annan ser.

Blackburn Rovers
Titelkandidat om de skulle få ordning på sig själva. Mittenlag

Blackburn ägs fortfarande av Venkys. Men har verkligen en bra trupp som en anfallstrio av Leon Best, Jordan Rhodes (28 mål ifjol!) och DJ Campbell bland andra. Gillar försöket att värva Barry Bannan och att man värvade tillbaka Alan Judge gillar jag kanske ännu mer efter hur han briljerat i Notts.

Men man ägs fortfarande av Venky’s och man har Gary Bowyer som manager som de knappt själva vet vem det är och man bråkar internt och blir fortfarande stämda av före detta kortlivade managers.

Bournemouth
Nedre halvan bortom bottenstriden men med viss playoff-potential

Bournemouth har under Eddie Howe i princip varit oslagbara. Under första sejouren gick man ifrån minuspoäng i League Two till ett topplag i League One som kunde vunnit ligan om inte Howe lämnat.

Nu har han dock återvänt och under Howe var man League Ones bästa lag förra säsongen och ett tag hade man bättre poängsnitt än Man Utd. Vilket verkligen är otroligt då mästerlag i The Football League brukar ta lika många poäng som de som slutar trea eller två i PL trots åtta ytterligare matcher.

Man har också stöd av en rik ryss till ägare vilket lett till värvningar av Elliott Ward, Ian Harte och Andrew Surman tillsammans med flera dyra anfallare ifrån tidigare år och Ryan Fraser som är en väldigt talangfull skotsk talang man snodde ifrån de större skotska lagen.

:::

NOTERBARA LAG PÅ NEDRE HALVAN

Birmingham City
Riskerar nerflyttning men borde klara sig

Ett frågetecken då man har en stabil trupp men ägarproblem (då ägaren Carson Yeung har pengatvätt-problem) och man har tappat Curtis Davies och Nathan Redmond. Intressant är att man släppt fram ungdomar som kan komplettera alla Hayden Mullins.

Doncaster Rovers
Stark Nedflyttningskandidat

Donny har tidigare ofta varit ett fint spelande och inspirerande lag som kämpat i botten trots det. Paul Dickov har tidigare varit manager för ett ofta fint spelande Oldham som kämpat i botten.

Paul Dickov är nu Doncasters manager och allt lär vara som vanligt. David Cotterill, Harry Forrester och James Coppinger tillsammans kan bli spännande och Billy Paynter är nästan Billy Sharp.

Barnsley
Nedflyttningskandidat

Det här är Barnsleys kvarter. De har bott här sedan före man hade rinnande vatten. Nya managers klarar det bra men efter ett tag är man i en nerflyttningstrid och då tar Barnsley in någon ny och klarar sig otroligt nog. Väldigt spännande värvning av Dale Jennings som inte hade någon lyckad tid i Bayern Munchens ungdoms-/reservlag men har något speciellt.

Blackpool
Nedflyttningskandidat men kan räddas av Tom Ince

Man har otroligt nog kvar Tom Ince vilket gör att man kanske förtjänar lite god kritik gällande valet av Paul Ince som manager. Men har tappat allt och Ince Sr var till och med sämre än Appleton som manager ifjol. Intressant är värvningen av Michael Chopra då hans förra säsong främst handlade om hans spelmissbruk. Och apropå spel ligger “Paris Casino” 300 meter ifrån Blackpools hemmaplan Bloomfield Road.

Yeovil Town
Utdömd, uträknad nedflyttningskandidat.

Det är verkligen otroligt att de är i The Championship. Man känns mer som ett starkt League Two-topplag men som ifjol spelade i League One bara för att man inte åkt ur och lyckades överraska alla.

Att Bradford tog sig till Ligacupfinal är enklare och greppa och i ett mer publikt sammanhang men skulle Yeovil klara sig kvar i The Championship är det större. Nästan i klass med att Crystal Palace skulle ta en Champions League-plats denna säsongen.

Alan Tate är en väldigt bra värvning, om än på lån.

Peter Hyllman

Hull City 2013-14

Arena: KC Stadium (25,586)
Ligaposition: C-2:a
AKA: The Tigers

Manager: Steve Bruce. Bruce har tagit på sig en lång rad av inte särskilt uppskattade uppgifter inom den engelska fotbollen. Birmingham, Wigan, Sunderland och nu alltså Hull. Det har ju inte alltid varit vackert, men oftast har det varit framgångsrikt, och efter hans misslyckade tid i Sunderland så tog han omedelbart revansch genom att leda Hull tillbaka till Premier League. Man ska inte förvänta sig något spektakulärt från ett lag som leds av Bruce, men man kan nästan alltid lita på att det kommer att leverera vad man förväntar sig av det, och det är inte någon dålig egenskap. Belbin Team Role: Implementer.

:::

Spelare in: Curtis Davies, Ahmed Elmohamady, Allan McGregor, Yannick Sagbo, George Boyd, Maynor Figueroa, Steve Harper och Danny Graham.

Hull har varit aktiva och snabba under transferfönstret så här långt, och har tagit in ett koppel av spelare som var och en på sitt sätt förstärker såväl kvalitet som bredd i Hulls spelartrupp. Det kommer att behövas om Hull ska klara av att hålla sig kvar i Premier League.

Spelare ut: Sonny Bradley, Mark Cullen, Andy Dawson, Danny East, Danny Emerton, Mark Oxley, Jack Hobbs, Jamie Devitt, Tom Cairney, Paul McKenna, Seyi Olofinjana och Jay Simpson.

Ett antal spelare har också lämnat Hull, och några fler kommer troligtvis ocså att lämna. I alla fall en målvakt, någon av Eldin Jakupovic och Joe Cracknell, lär lämna klubben. Hulls många anfallare gör också att jag tror att exempelvis den tyske anfallaren Nick Proschwitz inte kommer vara kvar efter sommaren.

:::

Stjärnspelare: Ahmed Elmohamady

Den egyptiske högeryttern var troligtvis det första namnet som stod på Bruces att göra-lista inför sommaren. Bruce värvade Elmohamady till Sunderland, men där fick han ingen speltid sedan Bruce lämnat klubben. Tillbringade större delen av förra säsongen på lån hos Hull där han utsågs till säsongens spelare.

Nyckelspelare: Robert Koren

Den slovenske mittfältaren har en viktig roll för Hull och bidrar med ett effektivt passningsspel likaväl som tämligen många mål från sin position på mittfältet. En spelartyp som alla lag söker och många saknar. Kommer vara otroligt betydelsefull som lagets spelfördelare.

Lagspelare: Paul McShane

En stabil mittback som fått en ny och mer betydelsefull roll i laget sedan Bruce tagit över som manager. Har varit skadedrabbad och stora delar av förra säsongen gick bort på det viset, men tog tillbaka sin plats i laget mot slutet av förra säsongen när Hull på dramatiskt möjliga vis tog sig tillbaka till Premier League.

Framtidsspelare: Robbie Brady

Brady är en av många unga spelare som Hull har norpat från Man Utds akademi, och är en snabb, teknisk och förhållandevis målfarlig spelare som kan spela såväl vänsterytter som vänsterback. Brady på vänsterkanten är ett utmärkt komplement till Elmohamady på högerkanten.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Sätt den defensiva organisationen!

Under förra säsongen i The Championship, och sin första säsong i Hull, så experimenterade Bruce flitigt med en trebacklinje, och mycket offensiva wing backs. Det är modigt på sitt sätt i The Championship, men förmodligen en väldigt riskabel taktik i Premier League. Med hög risk följer dock möjlighet till hög avkastning. Det viktiga för Hull kommer dock vara att inför säsongen ha bestämt sig för hur de vill organisera sitt defensiva spel, så att de tvingas till så få justeringar som nödvändigt under säsongen.

Största utmaningen under säsongen: Få till anfallsspelet!

Ett av de klassiska problemen med de fotbollslag som står under Bruces ansvar brukar vara svårigheten att göra mål. Förra säsongen hade Hull också problem med detta, även om svårigheterna då också kunde spåras till skadan på Matty Fryatt. Inför den här säsongen har Hull definitivt värvat kvalitet till sin anfallsuppsättning, men Hull måste också få sitt offensiva uppbyggnadsspel att fungera, under betydligt högre press i Premier League än vad de är vana vid från The Championship.

:::

Premier League. Inte många tippade inför förra säsongen att Hull skulle vara en av klubbarna som gick upp i Premier League. Efter mycket dramatik under säsongens sista omgång så blev det ändå så. Hull måste räkna med nästan lika mycket dramatik om de ska kunna hålla sig kvar.

FA-cupen. Omgång för omgång gäller här för Hull, som knappast kan ha några realistiska förhoppningar om att vinna cupen eller ens ta sig till semifinalspelet på Wembley. Men kan de få några cuphelger, och kanske ett riktigt stormöte hemma på KC Stadium så är det gott nog.

Ligacupen. Hulls prioriteringar den här säsongen kommer inte ha något med cupspelet att göra över huvud taget. Återigen beror väldigt mycket på lottningen så klart, känslan är ändå att Hull kommer vara väldigt sårbara även om de lottas mot motstånd längre ned i seriesystemet.

:::

Målsättning 2013-14: Hålla sig kvar i Premier League!

Hull kan bara ha en enda målsättning den här säsongen och det är att hålla sig kvar i Premier League. Förra gången de befann sig i Premier League så lyckades de med detta med minsta möjliga marginal, under säsongen 2008-09, men den här säsongen är uppgiften svårare än någonsin tidigare. Det är på förhand svårt att se vilka klubbar som nu befinner sig i Premier League som Hull skulle kunna komma före. Av de tre nykomlingarna så är det för tillfället dessutom Cardiff som känns starkast.

:::

Hull City som TV-serie: Glee

Det här kan vara den mest långsökta kopplingen av dem alla. Men det är något med Hull som får mig att börja tänka på en high school-musikal. Kanske är det deras amerikanskt influerade alias ”The Tigers”. Kanske är det färgerna på tröjan, kanske är det namnet på arenan, KC Stadium. Kanske lever de plågsamma minnena av Phil Browns allsång i maj 2009 kvar i mitt huvud. För mig fattas det i stort sett bara cheerleaders på läktarna och på planen under halvtid för att fullborda den mentala likheten.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: League One 2013-14

League One brukar vara golvet för före detta PL-klubbar och glastaket för före detta amatörklubbar men nu har vi Pompey i League Two och Yeovil i The Championship, vilket gör det lite mindre speciellt att Wolverhampton kommer möta Stevenage.

Bortsett från det känns det som att ligan kan komma att vara mer skiktad än tidigare och mer än syskondivisionerna. Känslan är den att nerflyttade lag som Wolves, Peterborough och Bristol City direkt kommer vara inblandad i toppen då man både behållit bra spelare och dessutom förstärkt bra under sommaren.

Samtidigt som de bästa lagen i League One som inte gick upp i fjol generellt ser svagare ut. Det är väl inte helt ovanligt men det negativa vore att ett gäng skulle bli överlägsna och säkra upp toppen tidigt. Men som flera lag visat tidigare brukar någon favorit underprestera och öppna upp för ett Stevenage eller Yeovil ifrån ingenstans. Något som League One brukar ha är vad vi kan kalla för Notts County som är ett lag som ser sig som en playoffutmanare men som ständigt hamnar bakom ett eller flera små överraskningar och trots att ett stort lag som vi kan kalla Preston hamnar på nedre halvan når inte Notts hela vägen fram och sparkar då sin manager.

Känslan är att Notts kommer fortsätta likt tidigare och likt ifjol få sällskap av MK Dons som tappat bra spelare efter förra årets misslyckande och Leyton Orient är väldigt trygga i detta området av tabellen även om man ofta börjar säsongen på nedre halvan vilket blir roligt med tanke på att deras manager heter Slade. Samtidigt som Swindon, Tranmere och Walsall säkerligen inte kommer leva upp till förra säsongens placeringar.

Det är dock något som öppnar för något lag från nedre halvan som förstärkt (Preston) eller kanske någon stark nykomling (Bradford) eller vem som helst trots att de likt de flesta på nedre halvan ser svaga ut (Stevenage).

Och eftersom jag inte vet var jag ska skriva det är det värt att hålla ett öga på Gillingham. Martin Allen är förstås galen men också galen nog att återförena Adebayo Akinfenwa och Cody McDonald som gjorde 36 mål tillsammans 2010-11 för Gillingham.

:::

NOTERBARA LAG PÅ ÖVRE HALVAN

Bristol City
Titelkandidat

Åkte ur The Championship utan att göra särskilt mycket motstånd men det finns gott om bra spelare med en blandning av veteraner och ungdomar. Lite oroande kan det vara att O’Driscolls ankomst inte gjorde mycket avtryck men med en försäsong i ryggen utan att behöva börja i en dömd position bör förändra det.

Får man behålla Kilkenny kommer han passa bra i ett mer spelande lag och Sam Baldock kan bli vad Billy Sharp var för S’OD i Doncaster. Och juryn har inte dömt ut Jay Emmanuel-Thomas ännu.

Sheffield United
Titelkandidat men är truppen stark nog och hur redo (och bra?) är alla ungdomarna?

Fortsätter att anpassa sin budget till divisionen och ser inte alltför skräckinjagande ut men har  fortfarande nyttiga veteraner och hade redan ifjol två av ligans främsta ungdomar i Harry Maguire och George Long och till denna säsongen finns ytterligare en handfull som lär ta större plats.

Conor Coady (Liverpool) är en spännande lånevärvning. Mittback och innermittfältare och något så ovanligt som en engelsk lagkapten som vunnit ett internationellt mästerskap (U17-VM 2010).

David Weir är nybörjare som manager men har många, många år som spelare vilket kan hjälpa en trupp med gott om ungdomar.

I början av förra säsongen döpte man om ena långsidan efter Jessica Ennis för att försöka kapitalisera på London OS goodwill-momentum, vad kan man försöka göra denna gången? Var Conor Coady som Mästerskapsvinnande Engelsk Lagkapten grejen eller hoppas man fansen inte ska start ett upplopp efter ännu en säsong utan uppflyttning tack vare alla lokala ungdomar i laget?

Wolves
Oerhört stark titelkandidat

Svårtolkad trupp då man skulle kunna ställa upp med en startelva man även använt i Premier League och det är inte ekonomiskt gångbart att behålla många av dem trots fällskärmsutbetalningarna som bör ge dem ett rejält övertag i League One.

Har dock gott om intressanta unga spelare som David Davis, Danny Batth, Jake Cassidy och en Wayne Hennessy tillbaka från skada och framför allt har man fått en väldigt kompetent manager i Kenny Jackett.

Preston
Svag playoffkandidat

Jag är mer tveksam än många angående Preston tack vare hur jag såg katastrofen komma förra säsongen men kunde bara sitta där och se på medan de var väldigt mediokra.

Och man har kvar en högst medioker trupp där alla spelarna värvades till förra säsongen och lär sitta på bedrövliga kontrakt. Men man har gjort några nyttiga värvningar och framför allt värvat Kevin Davies. Och framför allt har man Simon Grayson som har vunnit uppflyttning ifrån League One med tre olika lag. Lyckas man ta en playoffplats eller bättre är det bevis på att Simon Grayson har superkrafter, fast likt Aquaman är han ganska värdelös utanför sitt element.

Peterborough
Titelkandidat med gott om rutin och halsbrytande offensiv

Jag försökte att inte nämna alla tre nerflyttade nykomlingar men då skulle jag behöva välja bort någon och det skulle inte göra ligan rättvisa.

Peterborough har redan vunnit uppflyttning härifrån två gånger under Darren Ferguson (2008-09 och 2010-11) och de gjorde det genom att ösa in mål. Ett visst problem till kommande säsong är att ingen ur The Holy Trinity (McLean, Boyd, Mackail-Smith) är kvar i klubben vilket gör det lite problematiskt och fyndet Dwight Gayle har redan flyttat vidare (dock gjorde Posh en vinst på drygt £5m på bara en halv säsong på det) men Grant McCann finns kvar i klubben och jag har slutat tvivla på Ferguson Jrs förmåga att hitta bra offensiva spelare.

Och med tanke på att man är ute efter Paddy McCourt bör ingen annan tvivla heller. Sin trogna vana värvar man en goalgetter ifrån en lägre division i form av Britt Assombalonga som hade en dundersäsong i Southend ifjol dit Watford lånade ut honom. Posh har dock varit lite svajiga när man gjort större anfallsvärvningar som med Tyrone Barnett och Emile Sinclair.

:::

NOTERBARA LAG SOM KAN SLUTA HUR SOM HELST

Bradford City
Låg mittenplacering men med playoff potential

Kanske skulle jag hellre nämna dem som den obligatoriska Nykomlingen Med Playoff Potential men samtidigt känns det lite populitiskt då de snarare blivit hypade tack vare förra säsongens cupspel och slutade trots allt flera placeringar bakom de tre andra nykomlingarna.

Men det faktum att man klarade sig så bra mot större lag kanske är en bättre måttstock för denna säsongen än bortamatcher mot York och Accrington. Man har dessutom förstärkt kantspelet med Mark Yeates vilket var en svaghet ifjol och fått tillbaka ett par skadade spelare man saknade under stora delar ifjol.

Stevenage
Nedflyttningskandidat med playoff potential

Senast Graham Westley var Stevenage manager vann han uppflyttning ifrån Conference och därefter League Two och innan han lämnade under den tredje säsongen låg de på en playoffplats i League One.

Men ifjol kom verkligheten ikapp och man slutade långt ifrån toppen av tabellen. Vilket gör det väldigt svårt att bedöma dem. Är de en överraskning som blivit avslöjade eller kommer de återigen bli samma svårslagna Mean Machine gäng som de var tidigare under Westley?

Carlisle
Mittenplacering

Jag är ganska tveksam till Carlisle då det känns som att man blivit sämre och ifjol såg man ofta verkligen hopplösa ut och inte alls så svårslagna som ett litet lag ifrån Skottland borde vara för lag ifrån söder om Watford Gap men å andra sidan har man haft sin manager i många år och förra säsongen visade några talanger framfötterna. Och Lee Miller som kan vara ligans främsta anfallare när han är frisk, ska nu vara frisk.

Coventry
Nedflyttningskandidat med playoff-potential

Det mesta är kaos i Coventry. Man får inte spela på sin vita elefant till arena utan måste spela i Northampton som ligger på andra sidan Rugby och istället för att flytta tillbaka när man kan pratar man om att bygga en ny ny arena istället.

Har en ganska bra trupp med Leon Clarke och Carl Baker som är bland de bästa i divisionen och man har ett dussin av talangfulla unga spelare. Managern Steven Pressley är dock något av ett oskrivet kort söder om Skottland men kanske visar sig vara kung.

:::

En positiv spin på ett möjligt underskott av playoff-kandidater är nedflyttningskandidater. Det är inte helt lätt att hitta några klara kandidater men flera lag låg därnere ifjol och ser inte alls starkare ut denna säsongen och flera lag som låg i mitten eller till och med toppen ser klart svagare ut (Swindon) samtidigt som det kan vara farligt att känna sig säker i mitten (Crawley) om man inte förstärker (Carlisle) även om man inte blir nämnvärt svagare.

Vad som är speciellt med League One är att fyra lag blir nedflyttade, jämfört med två ur League Two vilket gör det till en klart brutalare variant av hela havet stormar och ibland blir fler nedflyttade än vad som är rimligt.

::::

NOTERBARA LAG PÅ NEDRE HALVAN

Colchester
Nedflyttningskandidat

De har gömt sig i mitten av tabellen ett bra tag utan att ta ett kliv framåt och ifjol slutade det med att man nästan blev nerflyttade istället. Och nu får man inte ens en halv säsong av Anthony Wordsworth.

Managern Joe Dunne är fortfarande en glorifierad assisterande manager och truppen har knappt förstärkts. Man spelar heller inte på Layer Road längre så det finns inga ljusglimtar.

Port Vale
Nedflyttningskandidat

Micky Adams fick Vale uppflyttade till slut men det är inte helt lätt att bygga vidare på sitt lag när man lyckades trots alla problem utanför planen och spelarförluster.

Det mesta man har är Tom Pope XXXI som behöver leva upp till sitt namn för att hålla kvar Vale

Swindon
Nedflyttningskandidat men en hyfsad manager borde kunna lösa det

Man har ingen manager efter ha förlorat de två man hade ifjol och med bara dagar kvar till premiären saknar man en ersättare. Och ryktena kring var Wes Foderingham ska är fler än de om vem som ska ta över som manager.

Var visserligen topplag ifjol men utan manager och utan James Collins (som gick till Hibs) och utan Matt Ritchie mäter man sig knappt med laget man hade i League Two.

Shrewsbury
Nedflyttningskandidat men med en superrutinerad manager

Deras stora svaghet är att man har en svag trupp. Men å andra sidan har man managerlegenden Graham Turner och det räckte förra säsongen. Nu har man dock förlorat rutinerade Matt Richards som väl alltid varit deras bäste spelare och Marvin Morgan som på gott och ont i princip var en NBA-spelare (lång, talangfull men ett problem utanför planen och på twitter)

Har ungdomar och gjort ett par nyttiga värvningar men rimligt är att man återigen för förlita sig på vad Turner kan låna in under våren.

Peter Hyllman

Europa på riktigt för Swansea när Malmö FF kommer på besök

När Swansea om en kort stund sparkar igång det första mötet mot Malmö FF hemma på Liberty Stadium, så befinner sig Swansea i europeiskt cupspel igen, för första gången på mer än 20 år. Det var 1991 som Swansea senast spelade i Cupvinnarcupen, där de fick storstryk utav ett Monaco under en viss Arsene Wengers ledning.

Swansea spelade då i den engelska tredjedivisionen. Att de spelade i Europa hade att göra med att de hade vunnit den walesiska cupen, och alltså tog bakvägen in i det europeiska cupspelet genom att representera Wales. En genväg som UEFA därefter täppte till, och såg till att klubbar i det engelska ligasystemet bara kunde representera England i det europeiska cupspelet.

En rimlig åtgärd kan man tycka. Men nu har Swansea absolut ingen anledning att be om ursäkt för sitt deltagande i Europa League. De tog sig dit genom att vinna klubbens första större titel på mer än 100 år. På vägen till Wembley besegrade de både Liverpool och Arsenal, och väl i Ligacupfinalen så förintade de Bradford med 5-0.

:::

Det är naturligtvis stort att ett brittiskt och ett svenskt lag möts såhär i europeiskt cupspel, särskilt med den genuina koppling som så länge funnits mellan svenska fans och de engelska ligorna. Både Swansea och Malmö FF är dessutom lite speciella i meningen att båda klubbarna är hyfsat ”kontinentala” sett till sina respektive ligor.

Malmö FF själva har ju så klart en stolt europeisk cuphistoria. Som enda svenska klubb har de nått ända fram till finalen i Europacupen, det som numer är Champions League. Där blev det dock torsk. Även då ställdes de för övrigt mot engelskt motstånd i form av Nottingham Forest, som under Brian Cloughs ledning vann med 1-0. Året var 1979.

Malmö FF spelade så klart kiltarna av skotska Hibernian i förra kvalomgången, där de vann med sammanlagt 9-0. Det är ju normalt sett sådana siffror som svenska hockeylag vinner mot Kanada med, och alldeles oavsett kvaliteten på motståndet så är det siffror som imponerar.

Swansea är dock ett motstånd av en helt annan kaliber. Swansea har en av de mer sammanhängande spelidéerna i Premier League, och har kapaciteten att fullständigt bolla ut MFF ur matchen. Räkna också med ett hungrigt Swansea, inte något engelskt lag som tar Europa League med en klackspark, vilket tyvärr alldeles för ofta varit fallet.

:::

Det är en diskussion som från och till dyker upp. Hur skulle Allsvenska klubbar klara sig i England. Malmö FF är ett av de bättre lagen i Allsvenskan, så det här är ju på så vis en intressant värdemätare. Mitt svar brukar vara att jag bedömer svenska klubbar kunna placera sig någonstans i de två lägre divisionerna, League One och League Two.

Om detta kan jag naturligtvis ha helt fruktansvärt fel. I vilket fall så betyder ju inte det att Malmö FF är helt utan chans mot Swansea. Två stora faktorer talar till Malmös fördel. Dels att de befinner sig mitt i sin säsong samtidigt som Swansea ännu inte har inlett sin. Dels att de får avsluta på hemmaplan, inför en fanatisk hemmapublik.

Men jag ser ändå Swansea som stora favoriter. Det kommer naturligtvis inte bli några 9-0, inte i närheten. Men rimligtvis borde de kunna navigera sig genom det här dubbelmötet med två eller tre måls marginal. Och därigenom kunna ta sig ett steg närmare gruppspelet.

Det är den 1 augusti och Swansea går alltså in i Europa League, en turnering i vilken de mycket väl kan stå som vinnare efter finalen den 14 maj i Turin på Juventus Stadium.

:::

Transferkollen

Steven Caulker – Cardiff City, £9m. Transferfönstrets andra halvlek har precis börjat och Cardiff öppnar otroligt starkt. De var i behov av att förstärka sin backlinje och värvningen av Caulker är för en klubb med Cardiff-mått mätt en riktig kupp. Imponerande. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sunderland 2013-14

Arena: Stadium of Light (49,000)
Ligaposition: 17:e
AKA: The Black Cats

Manager: Paolo Di Canio. Di Canio är ju en eldfängd karaktär, som sin vana trogen har inlett sin tid i Sunderland med att vända ut och in på hela klubben. Många spelare ut och många spelare in, nya träningsmetoder och försök till kulturreformer. Di Canio har många kontakter inte minst inom italiensk fotboll och han har utnyttjat dem maximalt hittills under sommaren och gjort några fynd på det viset. Den stora frågan är om Di Canio kan hålla uppe farten i sitt förändringsarbete. Belbin Team Role: Resource Investigator.

:::

Spelare in: Jozy Altidore, Emanuele Giaccherini, Vito Mannone, David Moberg Karlsson, El-Hadji Ba, Duncan Whatmore, Cabral, Modibo Diakité och Valentin Roberge

Sunderland har varit intensivt aktiva på transfermarknaden så här långt, och har samlat på sig några riktiga pärlor. Altidore, Giaccherini, Cabral och Diakité är spelare som tillför laget mycket värde, och i Mannone har Sunderland hittat en intressant ersättare till Mignolet.

Spelare ut: Simon Mignolet, Ahmed Elmohamady, Matt Kilgallon, Adam Reed, Ryan Noble, Danny Graham, Titus Bramble, Anthony Callaghan, Wade Joyce och Ben Wilson

Ett antal spelare har lämnat och några fler, bland andra Lee Cattermole och Phil Bardsley, kan nog förväntas lämna klubben i och med att Di Canios utrensning fortsätter. Mignolet och Elmohamady har snarare blivit sålda, och det är försäljningar som till viss del har finansierat Sunderlands spelarköp under sommaren.

:::

Stjärnspelare: Emanuele Giaccherini

Det hör inte precis till vanligheterna att Sunderland värvar från en klubb som Juventus. Nu var kanske inte Giaccherini någon nyckelspelare i det italienska mästarlaget, men han har ändå varit bra under de två säsonger som Juventus vunnit Serie A. Från det offensiva mittfältet kan han ge Sunderland kreativitet vilket laget länge saknat.

Nyckelspelare: Adam Johnson

Johnson är en frustrerande spelare i den meningen att han får ut förhållandevis lite av en uppenbart hög potential. Hans kvalitet är obestridbar när han väl är på det humöret, men tyvärr händer det för sällan. Om Di Canio lyckas få fart på Johnson så är han dock en spelare som kan göra väldigt stor skillnad för Sunderland.

Lagspelare: John O’Shea

Om man slår upp ordet lagspelare i ordboken så hittar man där bredvid en bild på O’Shea. En otroligt mångsidig spelare som efter sin flytt till Sunderland för två år sedan har tagit ett stort ledaransvar på planen. Om Di Canio söker efter professionalism i Sunderland så behöver han bara peka på O’Shea som förebild.

Framtidsspelare: Jack Colback

Colback är 23 år nu och har under flera år varit en av Sunderlands allra mest lovande unga spelare. Opererar huvudsakligen från centralt mittfält, även om Martin O’Neill fick för sig att försöka göra honom till vänsterback. En mer dynamisk spelare än Cattermole i mina ögon.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva ytterbackar!

Sunderland har nu ett flertal starka mittbackar. Men, även om exempelvis både Wes Brown och O’Shea kan spela ytterback, samtidigt är laget mycket tunt på de båda ytterbackspositionerna, särskilt om man väljer att hellre se Colback som mittfältare. Sunderland har varit hyperaktiva på transfermarknaden under juli, men behöver nu fokusera på en högerback och en vänsterback.

Största utmaningen under säsongen: Att göra ett lag av bra spelare!

Det är samma problem med de allra flesta nybyggen. Paolo Di Canio har förvisso värvat smart sett på pappret, och fått in ett par mycket intressanta spelarnamn till Sunderland. Men det gäller att få ihop detta till ett enhetligt och sammanhängande lagbygge också, och det brukar kunna ta sin lilla tid. Nu är heller inte Di Canio en personlighet som direkt främjar harmoni i sin närmaste omgivning. Problemet kan förvisso ses som kortsiktigt, men det är också på kort sikt som Sunderland har sin främsta utmaning, i och med att de slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket förra säsongen, och alltså inte har så mycket marginal att arbeta med den här säsongen.

:::

Premier League. Det såg riktigt illa ut för Sunderland ett tag där under förra säsongen. Ellis Short, Sunderlands ägare och styrelseordförande, tog ett modigt beslut när han med några få matcher kvar sparkade Martin O’Neill och ersatte honom med Di Canio. Får det utdelning den här säsongen?

FA-cupen. Det är ett av mina återkommande teman när jag pratar om FA-cupen att där finns ett antal förhållandevis stora klubbar som har haft märkligt lite framgång i den största inhemska cupen av dem alla. Sunderland är en av dessa klubbar, och förhoppningsvis kan de göra något åt det den här säsongen.

Ligacupen. En turnering som Sunderland teoretiskt borde kunna ha goda chanser i, men jag har svårt att se Sunderland lyckas i Ligacupen den här säsongen. Cupen startar för tidigt under säsongen, och det kommer fortfarande vara stökigt i laget efter Di Canios förändringar under sommaren. Det gör laget sårbart i cupspel.

:::

Målsättning 2013-14: Mitten av tabellen!

Sunderland är en klubb med potential, men det kommer ta tid att förverkliga den potentialen. De flirtade skamlöst med nedflyttning förra säsongen och även om Di Canio har tagit viktiga initiativ för att lyfta laget ut ur den striden så kommer det inte ske underverk på kort tid. På längre sikt bör Sunderland titta uppåt mot tabellens övre halva, men den här säsongen är bara en plats på säker mark i mitten av tabellen rimligt att förvänta sig. Jag tycker att Sunderland bör ha som ambition att ta sig långt i FA-cupen också, men jag har svårt att se laget passera den femte omgången.

:::

Sunderland som TV-serie: Curb Your Enthusiasm

Det måste vara lätt hänt att som Sunderlandsupporter känna sig rätt mycket som Larry David. Orubbligt övertygad om sin egen rättfärdighet samtidigt som man upplever att världen konspirerar mot en, och en tendens att se det svarta i varje situation. Larry är ju en person som genom sitt sätt att vara och genom sin egoism tämligen oundvikligen hamnar i konflikt med sin omgivning, och i det avseendet kan det ju visa sig att Di Canio faller inom samma kategori.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: League Two 2013-14

Jag funderade lite på passande referenser för min återkomst här och första tanken var Michael J Fox comeback i Spin City men mer passande är förstås Joanie & Chachi comeback i Happy Days efter deras misslyckade spinoff som varade i två säsonger. Skillnaden är förstås att de blev nerlagda och jag la ner mig själv samt att gärna undviker jämförelser med Scott Baio.

Tanken är iallafall att jag ska skriva här om Football League igen ibland men inte veckovis som tidigare utan på mer oregelbunden basis även om det lär bli mer regelbundet än vad ”oregelbunden basis” låter som, snarare månadsvis eller när något särskilt jag vill skriva om skriver sig själv eller om Hyllman skulle behöva en extradag för att spetsa till något särskilt provocerande mot ditt lag som han hatar så innerligt.

/Peter Linhem

::::

Men nog om det, League 2 är ämnet vilket vi står inför.

Inte olikt tidigare säsonger finns det ingen tydlig favorit, vilket dock flera säsonger lett till att något  lag tidigt tagit förstaplatsen och sprungit iväg med den likt Gillingham ifjol. Skillnaden denna säsongen enligt mig är att toppen känns ännu svagare och bredare. Vilket låter som ytterligare propaganda för hur jämnt Football League-divisionerna är men det återstår att se om det faktiskt uppfylls.

Men som det ser ut nu har jag svårt att peka ut några klara uppflyttningskandidater. Likt tidigare år finns det ett uppstickargäng med pengar (Newport) men de är svagare än Fleetwood var ifjol som var svagare än Crawley var före dem.

Enligt spelbolagen är Pompey vilket först ser ut som att man bara övervärderat ett högprofilerat nedflyttat lag men sedan Pompey fått ordning på skutan efter förra säsongen ser man ut som ett kompetent lag. Vilket är en klar uppgradering jämfört tidigare år men är det tillräckligt? Och de andra nerflyttade lagen Bury och Hartlepool har varit ännu lugnare och inte gett några indikationer på att man kan utmana.

Förra säsongens playoff förlorare ser inte heller imponerande ut med Cheltenham som tappar sin bästa spelare Marlon Pack, Northampton har förlorat Akinfenwa och antagligen återvänder Lee Nicholls till Wigan och Burton har tappat både Calvin Zola och Jacques Maghoma, även om Burton ersatt Zola med Rene Howe som nästan är mer etablerad och Rory Delap så har man ingen lik Maghoma.

Sen finns det också andra lag som ser svaga ut men som väger upp det med bra managers som Exeter, Rochdale och Bristol Rovers. Och Oxford tillsammans med Wycombe och Chesterfield visade på god vårform. Chesterfield står dock ut ur den trion då man var närmast och gjort en hel del förstärkningar.

Passande när det inte finns några tydliga topplag är det att tre lag blir uppflyttade och till och med sjundeplatsen kan leda till uppflyttning via playoff. Det är många som skulle kunna ta en plats tidigt och hålla den och så många konkurrerar att det inte vore otänkbart att någon väldigt dark horse skulle ta en placering á Steven Bradbury.

:::

NOTERBARA LAG PÅ ÖVRE HALVAN

Portsmouth
(Kan ta en uppflyttningsplats om de får med sig fansens momentum)

De flesta spelarna är hyfsade och inte mer men spelare som Simon Ferry ifrån Swindon, David Connolly, Romain Padovani(Monacos reserver) och Ricky Holmes ifrån Barnet gör dem till ett av många lag som har goda chans att ta en playoffplats om de bara lyckas organisera ett lag omkring dem. Hjälpsamt är även att man nu blivit supporterägda och har ett starkt publikstöd.

Att man nu verkligen nått botten har fått dem att inse värdet av att vårda de egna talanger man har och tidigare försummat. Tidigare har man slösat bort guldkorn som Marlon Pack och Matt Ritchie men de senaste två säsongerna har Adam Webster, Ashley Harris, Dan Butler och kanske framför allt Jed Wallace gjort betydande avtryck i A-laget och lär trots nyförvärven fortfarande ha en plats.

Fleetwood Town
(Titelkandidat om Graham Alexander är en bra manager)

Fleetwood är en titelkandidat sett till resurser men man misslyckades klart ifjol och hittills har inte Graham Alexander imponerat som manager även om man gjort några strålande spelarförstärkningar i sommar i form av Ryan Cresswell(mittback i förra säsongens lag), Mark Roberts(mittback, Stevenage), Jeff Hughes(strålande ytter i Notts) och Steven Schumacher som varit en typisk innermittfältskapten i Bury.

Jag vill inte vara tveksam till ett lag bestående av Jon Parkin, Steven Schumacher, Steven Gillespie och kvalitetsafrot Junior Brown som är lett utav Graham Alexander men de har trots allt en rik ägare. Å andra sidan kan man fråga sig om inte ens instinktiva avsmak för en rik ägare borde sköljas bort av att laget innehåller härliga spelare vilket antagligen är precis vad jag gjort om jag hade varit dunderrik.

Bury
(Playoffkandidat)

Man har visserligen varit med om ekonomiskt tumult men det har slutat med vad som kan vara ett lyckligt slut, med tanke på att man börjar säsongen utan poängavdrag och har kunnat värva spelare.

Kevin Blackwell är inte någon nymodig manager men rutinerad och man har ett spännande lag. Man har flertalet rutinerade stabila försvarspelare som samt Stuart Holdens lillebror Euan och Nathan Cameron som är en lovande försvarare ifrån Coventry. På mittfältet har man värvat Accringtons gamla kapten Andrew Proctor och den gamla talangen Tom Soares samt Chris Sedgwick som visserligen är gammal men fortfarande en pålitlig ytter.

Mest intressant är kanske anfallet där återfinns John Rooney (Waynes kusin), Ashley Grimes och Shaun Harrad som både är bevisat strålande på denna nivån och dessutom Anton Forrester inlånad från Blackburn som imponerat under försäsongen.

Chesterfield
(Goda titelchanser men också växande förväntningarna)

Av flera sedda som en stark titelkandidat. Man har en bra manager i Paul Cook som nästan tog dem till playoff efter han kom in under förra säsongen och en rätt stark spelartrupp.

Man har Hulls unga löfte Liam Cooper, Tendayi Darikwa som kom ur ingenstans och ryktades till PL-klubbar sedan han flyttades upp ifrån högerback till högerytter, Marc Richards som gjort 10-20 mål i fem raka L2-säsonger, Drew Talbot, Gary Roberts som haft väldigt bra perioder på L1-nivå och så Jimmy Ryan som Paul Cook och Leam Richardson känner väl sedan Accrington-tiden som kan få en nytändning efter ett par säsonger i Scunthorpe.

Nyligen blev det också klart att återvänder ifrån Blackpool där han visserligen knappt hållit varken PL eller Championship klass men som på den nivån är en strålande värvning och likt Gary Roberts en värvning av symboliskt värde samtidigt som det kan göra dem till ett mästarlag.

:::

NOTERBARA LAG SOM SLUTAR PÅ –COMBE ELLER -CAMBE

Wycombe Wanderers
(Mitten av tabellen med viss playoff-potential)

Det var inte länge sedan man låg i L1 men man åkte snabbt ur men hissen stannade inte på övre halvan som för de flesta nerflyttade lag utan hissen fortsatte bara i samma fart ända ner till botten av tabellen. Inte spektakulärt likt hur nerflyttade lag hamnar i botten utan det kändes bara som att man inte var bra nog. En odramatisk steril hissfärd. Åtminstone om man inte höll på Wycombe. Men man väcktes av att lagets äldste Gareth Ainsworth tog över som manager och man skjut upp igenom tabellen till en stabil plats i mitten.

Det är förstås lätt att tolka bra spel på våren som att man kommer få en flygande start på nästa av lathet men Wycombe har fortfarande gott om spelare kvar av kvalité och rutin samt Ainsworth som är en stark profil och som Wycombe manager har han en 50 %-ig chans att bli Premier League manager i framtiden. Även om man tvingats lägga ner sin akademi har man haft ett öga för talangfulla unga spelare(Matt Phillips, Jordan Ibe).

Morecambe
(Nedflyttningskandidat men med rutinen för att klara sig)

Ett tag var man ständigt utfyllnad i divisionen men sedan bytte man manager trots att han bedömts överträffa förväntningarna och hans ersättare var Jim Bentley som var en av klubbens veteraner. Men under första säsongen i september månad var man plötsligt ligans bästa lag. Oslagbar målvakt i Barry Roche och med en Kevin Ellison som avlossade ”Thunderbastards”.

Det höll inte i sig då man till slut slutade på 15:e plats men genom hela säsongen förblev man svårslagna och förra säsongen var man återigen stabila i mitten av tabellen men hade en klar ljusglimt i unge målskytten Jack Redshaw som gjorde 15 ligamål vilket kan ha varit det som höll dem kvar i mitten snarare än nära botten.

Redshaw såg ut att bli en väldig snackis under silly season men istället för att säljas eller bli kvar trots stort intresse ådrog han sig en höftskada i juni vilket kommer hålla honom borta hela året. Kanske kan det vara lite positivt att åtminstone få avsluta säsongen med Redshaw men det är det sämre tredje alternativet till att sälja honom och återinvestera de pengarna i truppen eller att få behålla honom och börja säsongen med honom frisk.

:::

NOTERBARA LAG PÅ NEDRE HALVAN

Där ligan kan komma att vara mindre jämn är botten där det oundvikligen ser ut att sista kapitlet för Dag & Red och Accrington. Att de är i en klart högre division än vilka lag som helst beror på deras tidigare managers John Still och John Coleman. Still var manager för Dag & Red när man bara var Redbridge och John Coleman i Accrington när Accrington var ett generiskt exempel på ett okänt mindre amatörlag. Men Still är nu i Luton och Coleman är utan jobb. Båda lagen klarade sig kvar förra säsongen men det var verkligen på håret och denna säsongen har man förlorat ytterligare spelare och är längre tid ifrån Still och Colemans tid.

Accrington Stanley
(Det är inte lätt att hitta en säker nerflyttningskandidat men Accrington ser precis ut som en)

Man kan ju fundera på vad det säger om ett lag när deras manager – Leam Richardson –  väljer att hellre vara assisterande manager i ett annat lag i samma division och när en av deras bästa spelare – Boco – väljer att lämna till förmån för röriga Plymouth som slutade tre placeringar nedanför Accrington. Dessutom tappar man till Crewe Lee Molyneux som hade något av en Gareth Bale-isk transformation ifjol från vänsterback till målfarlig vänsterytter. Kvar står man med James Beattie som rookie-manager och trupp som visserligen innehåller Nicky Hunt men som också är lika tunn som honom.

Torquay United
(Nedflyttningskandidat)

De har gått snabbt ifrån ett spännande playofflag med halva startelvan i säsongens lag till att man nästan åkte ur ifjol. Managern Martin Ling sjukskrevs under säsongen av vad som sägs vara stressrelaterat och under hans ersättare Alan Knill föll man men lyckades åtminstone hålla sig kvar räckte för att han skulle få förlängt kontrakt. Men nu har dem förlorat ytterligare viktiga spelare i form av Rene Howe (10-15 målsgaranti) och mittbacken Brian Saah och Alan Knill visade med Scunthorpe att i ett avtrubbat lag plundrat på talang bistår han bara med ytterligare mediokerhet.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv