Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fem former av ägarskap inom engelsk fotboll

De som brukar beklaga sig över att engelsk fotboll har förlorat sin själ fick igår vatten på sin kvarn när det meddelades från Hull City, nykomlingar i Premier League, den här säsongen, att de ämnar ta bort AFC helt och hållet från klubbnamnet, kalla klubben för Hull City Tigers i England och blott Hull Tigers internationellt.

Något märkligt känns det så klart att när det är en klubb som faktiskt går över gränsen för det här med kommersialism så är det inte någon av de stora klubbarna, som normalt sett är de som brukar kritiseras för att ha ”tappat greppet”, utan en klubb som Hull. Det är inte de stora klubbarna utan de mindre klubbarna förlorat fotfästet.

Hull är ju inte först med detta. För något år sedan var det ju Cardiff, en annan nykomling i Premier League den här säsongen, som fick för sig att byta färg på klubbtröjan och komma fram till att en drake var lättare att marknadsföra än en liten fågel blå. Där finns naturligtvis flera andra liknande exempel, såsom Blackburn och Leicester.

Det skäl som Assem Allam och Ehab Allam, far och son i familjen som äger Hull City efter att de 2010 köpte klubben, anger för namnbytet är att det gör klubben lättare att marknadsföra globalt. Och kanske är det den fluffanalysen som stör mig mest. Hull kan kalla sig precis vad de vill, de kommer inte att få någon större kommersiell drivkraft bara därför. Det kan på längre sikt bara uppnås genom de resultat som Hull uppnår på fotbollsplanen.

Det stör att Allams använder klubbens identitet som ett argument för ett namnbyte, när det enda man rimligtvis kan uppnå med att amerikanisera sitt klubbnamn är att urholka sin identitet.

:::

Hur som helst. Det här med utländskt ägarskap kritiseras ju ofta tämligen godtyckligt i den engelska fotbollsdiskussionen, som om allt utländskt ägande, eller för den delen allt ägande generellt, vore exakt likadant. Men så är ju inte fallet. Vi skulle tvärtom just i detta nu kunna hitta flera olika specifika former eller typer av ägarskap i Premier League:

Det entreprenöriella ägarskapet

Den klassiska formen av ägarskap inom engelsk fotboll, som har sina rötter i engelsk fotbolls begynnelse på industrialismens arbetsplatser. Lokala företagare, i syfte att underhålla sina arbetare i både fysisk och andlig mening samt som en form av samhällsinsats, investerade både kapital och ledarskap i att bilda och driva fotbollsklubbar.

Även om karaktären på ägarskapet av naturliga skäl har ändrats något över tid så finns det fortfarande flera klubbar som drivs med ett entreprenöriellt ägarskap som utgångspunkt. I Premier League hittar vi Aston Villa, Crystal Palace, Everton, Fulham, Newcastle, Norwich, Southampton, Stoke, Sunderland, West Brom, West Ham och till stor del Swansea. Majoriteten med andra ord.

Även klubbar med ett entreprenöriellt ägarskap drivs utifrån en ekonomisk logik och kan i det avseendet vara svåra att särskilja från ett mer finansiellt ägarskap. Det som dock särpräglar entreprenöriellt ägarskap är dess mer tydliga fokus på själva driften av klubben, utvecklingen av klubbens tillgångar, verksamhet och operationer.

Det finansiella ägarskapet

Med Premier Leagues bildande tillsammans med avregleringen av TV-marknaden så började kapitalströmmarna till engelsk fotboll att mångdubblas och de stora engelska klubbarna blev snabbt till stora varumärken även globalt med en ökad omsättning och kommersiell verksamhet som följd.

Osökt men oundvikligen har detta lett till att en ny typ av ägarskap har introducerats inom engelsk fotboll, det finansiella ägarskapet. Detta ägarskap utgörs av riskkapitalister som köper upp klubbar i syfte att maximera klubbens intäkter, lönsamhet och kassaflöden och därigenom värdet klubben som en finansiell tillgång för dem själva.

Fyra klubbar i Premier League drivs med ett i huvudsak finansiellt ägarskap som grund och utgångspunkt. Till dem räknar vi Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham.

Ett finansiellt ägarskap betraktas av få som särskilt legitimt. Att äga en fotbollsklubb av finansiella skäl ses ofta som en motsats till en mer genuin klubbrelation, motiven bakom ägandet ifrågasätts med andra ord. Och visst finns det baksidor som höga biljettpriser och dyra produkter, samtidigt finns där också ett egenintresse i att driva klubben på ett finansiellt ansvarsfullt sätt.

Det politiska ägarskapet

I takt med att fotbollen har växt som globalt och kulturellt fenomen, och Premier League har befunnit sig i denna utvecklings framkant som den globalt mest uppmärksammade ligan, så har också en ny form av ägarskap börjat framträda. Nämligen det politiska ägarskapet.

Ett politiskt ägarskap syftar i sig inte till någon ekonomisk vinst. Tvärtom så är det snarare ett ägarskap som normalt sett bygger på enorma kapitalinsatser utan någon egentlig affärsmässig kalkyl bakom dem. Syftet med ägarskapet är istället att uppnå någon form av kulturell och politisk legitimitet, genom att med sina pengar skapa en storklubb inte bara på engelsk utan global nivå.

Ett vanligt namn för den här typen av ägare brukar vara sugardaddys, och de klubbar i Premier League som drivs på detta vis, Chelsea och Man City, brukar kallas sugardaddyklubbar. Men begreppet sugardaddy är inte helt precist då det inte närmare förklarar vad dessa ägare egentligen har för motiv med sitt ägande.

Roman Abramovich skapade sig sin förmögenhet från spillrorna av den sammanfallande Sovjetunionen. Ett sätt att skydda både sin förmögenhet och sin frihet var att placera detta kapital i en erkänd och populär social institution utanför Ryssland, ett val som till sist föll på Chelsea och engelsk fotboll. Att då angripa Abramovichs förmögenhet skulle därmed få dyrköpta politiska konsekvenser för ryska beslutsfattare.

De arabiska oljeschejker som bland annat äger Man City har liknande motiv med sitt ägande. För dem handlar det om att knyta närmare band till det västerländska samhället, och därigenom återigen legitimisera arabiska affärsintressen samt skapa en alternativ bild till arabiska ledare till den nidbild som av förklarliga skäl varit alltför vanlig under senare år.

Det marknadsstyrda ägarskapet

I takt med att fotbollen i allmänhet och engelsk fotboll och Premier League i synnerhet har börjat nå alltfler supportrar, också i nya geografiska områden som Asien, Afrika och Mellanöstern, så har också företag i dessa regioner börjat uppmärksamma engelska klubbar som ett marknadsföringsverktyg.

Detta har gett upphov till det marknadsstyrda ägarskapet som i Premier League just nu representeras av Cardiff och Hull. Det är dock mer vanligt representerat i The Championship där klubbar som Blackburn, Leicester, Birmingham och QPR samtliga drivs med ett sådant ägarskap som utgångspunkt.

Detta är i min mening den mest ondskefulla formen av ägarskap inom engelsk fotboll, och den enda som jag betraktar som i huvudsak negativ. Framför allt eftersom att det som driver dessa ägare bara är att kunna utnyttja sitt ägande av en engelsk fotbollsklubb som ett sätt att göra reklam för sitt eget företag och sina egna produkter, klubben i sig bryr de sig inte särskilt mycket om.

Detta visar sig på flera sätt. Dels genom vad som ofta är helt och hållet otillräckliga investeringar i klubbens drift och utveckling. Detta trots stora löften. Dels genom ett inkompetent och ofta distanserat ledarskap som faller till föga för managementkonsulter och häxdoktorer som tar dyrt betalt för fluff som att ”rebranda” klubbens ”identitet”.

Det ska inte ses som någon tillfällighet att så många klubbar med denna typ av ägarskap på senare tid faktiskt har åkt ut ur Premier League, eller helt och hållet misslyckats med att gå upp i Premier League.

Det demokratiska ägarskapet

Det finns också en annan typ av ägarskap som däremot är väldigt ovanlig i Premier League. Det är egentligen bara Swansea som kan sägas till viss del representera detta ägarskap, i och med att klubben är till 20 procent supporterägd. Det vill säga det demokratiska ägarskapet.

Det skulle möjligen vara möjligt att något sarkastiskt också benämna detta för det goda ägarskapet, för det är ju så det allmänt sett beskrivs i den engelska fotbollsdiskussionen, alltid i kontrast till först och främst det finansiella ägarskapet, men delvis också det marknadsstyrda ägarskapet. Det är en populär ägarmodell just för att det till synes utgår från supportrarna.

Det går naturligtvis att hävda att det inte är någon tillfällighet att detta är en ytterst ovanlig form av ägarskap i Premier League, och att det demokratiska ägarskap i huvudsak återfinns längre ned i seriesystemet. Att ett demokratiskt ägarskap är bäst lämpat för mindre klubbar, där komplexiteten är mindre och kraven på professionalism och effektivt beslutsfattande är lägre.

:::

Det går, om man så vill, att se tydliga paralleller mellan dessa olika typer av ägarskap och den historiska genomgång jag gjorde för något år sedan om de fyra stadierna av engelsk fotbollskapitalism.

http://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/06/25/fyra-stadier-av-engelsk-fotbollskapitalism/

:::

De fem formerna av ägande ska inte ses som uteslutande former av ägarskap utan som renodlade typer. I praktiken kommer troligtvis de allra flesta klubbar uppvisa någon grad av kombination av olika former av ägarskap, om än alltid med en tydlig tonvikt åt en speciell typ.

Ett skäl till detta är naturligtvis att ägarskapets karaktär i klubbarna har förändrats över tiden. I princip samtliga engelska klubbar har utgått från ett entreprenöriellt ägarskap, och det är alltså inte det minsta märkligt att vi finner ett arv av detta ägarskap i samtliga klubbar, även om de övergått i exempelvis ett mer finansiellt ägarskap.

För vissa klubbar är just gränsdragningen mellan ett entreprenöriellt ägarskap och ett finansiellt ägarskap mera luddig. Det går inte minst att diskutera inom vilken kategori man egentligen ska placera klubbar som Aston Villa, Sunderland, Fulham, Newcastle och West Ham.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-08-10 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER