Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Evertons nya ägare formulerar viktiga frågor om framtiden

Peter Hyllman 2016-02-29 17:30

Farhad Moshiri visade sig bli Evertons nya ägare. Det var i slutet av förra veckan som det började komma skarpa rapporter om att Everton till slut hade fått nytt ägarskap, vilket Everton själva bekräftade i fredags. För cirka £200m förvärvade Moshiri 49,9% av Everton.

Moshiri var en tidigare delägare i Arsenal, tillsammans med Alisher Usmanov via deras Red and White Holding, dock utan att äga en så stor andel att det gav honom en plats i Arsenals styrelse. För att finansiera sin storägarinsats i Everton har dock Moshiri nu sålt sina andelar i Arsenal till Usmanov.

Det var självklart en något överraskande utveckling. Det har under en längre tid verkat som om de amerikanska ägarna John Jay Moores och Charles Noell skulle köpa Everton, men i sista stund lades alltså detta på is och istället valdes Moshiri.

Everton har sökt nytt ägande och nya investeringar under en längre tid, i takt med att missnöjet med nuvarande klubbledning har ökat. Läget just nu är att förändring i sig upplevs som positiv. Det finns ändå några frågor som är värda att ställa sig gällande denna förändring.

Annons

Varför Farhad Moshiri?

Om vi ska tro de standardiserade uttalanden som gjordes i samband med att nyheten offentliggjordes så är Moshiri produkten av 18 månaders intensivt sökande som avgjordes av Moshiris finansiella och fotbollsmässiga kompetens samt hans ”True Blue”-spirit.

But really folks?! Man ger sig inte så långt in i en köpprocess med andra potentiella ägare som Everton och Bill Kenwright gjorde om man inte tänker att de är det bästa alternativet. Det var något med Moshiris bud som helt enkelt ansågs bättre på upploppet, och frågan är vad det var.

Bill Kenwright själv kan vara svaret. Moshiris uppköp av 49,9% av Everton ger Kenwright möjlighet att ännu ett tag fortsätta som klubbens ordförande. Det är inte alls säkert att det var något som de potentiella amerikanska ägarna var villiga att gå med på.

Annons

Det var förmodligen ingen tillfällighet att Roberto Martinez bara några dagar innan nyheten offentliggjordes gick ut och uttalade sin uppfattning att Kenwright borde sitta kvar som Evertons ordförande. Kenwright är till åren kommen och med sviktande hälsa, han vill nog avsluta på sina egna villkor.

Varför 49,9%?

Varför i hela friden väljer någon att köpa 49,9% av en klubb? Det kostar i stort sett lika mycket som att köpa en majoritet av klubben utan att ge något majoritetsinflytande och man blir därmed beroende av andras ställningstaganden och beslut.

Det kan självfallet hänga ihop med ovanstående, att det var ett arrangemang som var nödvändigt för att få det att gå ihop med Bill Kenwrights vilja att sitta kvar som Evertons ordförande, eller åtminstone att få Kenwright att känna sig trygg med det arrangemanget.

Annons

Det skulle i så fall tyda på ett temporärt arrangemang och mycket riktigt så är en av detaljerna från affären att Moshiris köp av 49,9% ganska snart kommer att utökas så att Moshiri köper en majoritetsandel i klubben, förmodligen hela Everton.

Vilken är kopplingen till Alisher Usmanov?

Något talande var det kanske att när nyheten först började läcka ut så trodde man att det var Alisher Usmanov, alltså minoritetsägaren i Arsenal, som hade köpt in sig i Everton.

Farhad Moshiri och Alisher Usmanov är affärspartners sedan länge, i sådan utsträckning att det är högst ovanligt att den ene gör något utan att den andre följer med i dansen. Ska man därför betrakta Moshiris uppköp av Everton som en förtrupp för Usmanov?

Usmanov har onekligen haft färgstarka uppfattningar om de brister han ser i hur Arsenal styrs. Både Usmanov och Moshiri har varit missnöjda med att inte ha fått någon plats i Arsenals styrelse. Om de har gett upp Arsenal så är det med Everton vi kan få se deras uppfattningar omsättas i handling.

Annons

Bra eller dåligt? – en öppen fråga.

Vad betyder det för Evertons ekonomi?

Det tog inte många minuter efter nyheten om Moshiris uppköp för media att börja göra sammanställningar av hans privata förmögenhet, och jämföra den med exempelvis Roman Abramovich och Mansour.

Bakom en sådan jämförelse ligger ett vanligt mediamissförstånd att ägarens pengar på något sätt är klubbens pengar. Så är inte fallet. Som ägare kan Moshiri naturligtvis skjuta in kapital i klubben om han så önskar, men det är inget han nödvändigtvis måste göra, tvärtom är det något de flesta ägare är ovilliga att göra.

Ägandet i sig behöver alltså inte påverka Evertons ekonomi i någon riktning utan det beror till stor del på Moshiris egna ambitioner med klubben. Men dessa ambitioner kan mycket väl hålla sig inom Evertons egna intäkter, som självklart ökar genom TV-avtal och dylikt.

Annons

£100m är det belopp som har läckt ut som Moshiri har för avsikt att göra tillgängliga för spelarköp i sommar. Ett stort belopp med Evertonmått mätt så klart. Något motsägelsefullt påpekas dock att Moshiris främsta prioritet är att behålla viktiga spelare som Romelu Lukaku, Ross Barkley och John Stones.

Vad vill Farhad Moshiri med Everton? Även det är en öppen fråga.

Vad betyder det för Evertons arenaplaner?

En av Farhad Moshiris främsta prioriteringar måste vara den för Everton ständigt återkommande arenafrågan. Goodison Park är gammal, liten och omodern. Flera olika arenaplaner har presenterats de senaste tio åren, alla har de skrotats.

En svaghet i tidigare planer har varit att de till stor del har varit baserade på offentlig finansiering. I och med att ägandet nu har koncentrerats i en enskild privat ägare så lär det bli betydligt lättare för Everton att hitta en bank som är villig att finansiera ett arenaprojekt.

Annons

En ny ägarstruktur talar alltså för att Everton till sist kan komma till skott med sina arenaplaner, särskilt som Liverpool nu verkar ha låst in sig på en expansion av Anfield. En större arena är också det mest uppenbara sättet för Moshiri att få avkastning på sin investering i Everton, så incitamenten finns där också.

Kan Farhad Moshiri ta Everton till nästa nivå?

Evertons förhoppning är självklart att Farhad Moshiris köp av klubben ska vara den milstolpe som till sist tar Everton upp till en sådan nivå att de lyckas ta sig till Champions League.

Resursutjämningen i Premier League, som vi inte minst ser tecken på den här säsongen, innebär att möjligheterna att ta sig till Champions League för en klubb som Everton är större än kanske någonsin tidigare. Tottenham och Leicester visar vägen.

Å andra sidan är det kanske mer svårförutsägbart än någonsin tidigare huruvida någon enskild klubb i Premier League under en given säsong kommer lyckas kvalificera sig. Konkurrensen är hårdare än förut och spelplanen har inte varit jämnare sedan 1970-talet.

Annons

Pengar är viktigt och nödvändigt för alla klubbar som vill kunna konkurrera om och i Champions League. Men i en tid när alla engelska klubbar har ekonomin för att kunna konkurrera blir framgången snarare en funktion av klubbens interna struktur – dess management.

Alisher Usmanovs och Farhad Moshiris kritik mot Arsenals management ger vissa indikationer på hur de ser på en fotbollsklubbs prioriteringar. Återstår att se om det mest var opportunism för stunden eller om det fanns något mer substantiellt bakom kritiken.

Roberto Martinez verkar i alla fall positiv. ”A bright new dawn” heter det på Evertons hemsida, och Martinez pratar entusiastiskt om Farhad Moshiri som den perfekta partnern och om början på vad han själv ser som en ny era för Everton.

Och Martinez är ju känd för sina balanserade och moderata omdömen.

Annons
Peter Hyllman

Gästblogg: Min drömelva - Man City

Peter Hyllman 2016-02-29 08:00

I min drömelva har jag valt att köra med formationen 3-5-2, med en blandning av gamla och aktuella spelare. Många spelare från 1960-talet fram till slutet av 70-talet som var väldigt viktiga då, blandat med lite från dagens City – tillsammans med en joker.

(X/Y)
X = hur många matcher för klubblaget
Y = hur många matcher för landslaget

Tränare: Joe Mercer

Målvakt:

Joe Hart 2006- (325/57) Kom till Manchester City 2006 från Shrewsbury Town. Blev därefter utlånad fyra säsonger i rad innan han kom tillbaka för att göra stort intryck. Har sedan sin återkomst varit en viktig spelare för Manchester City och varit nr 1 i laget sedan dess. Med bra positionering, reflexer och räckvidd är han en av lagets bärande spelare.

Försvarare:

Tony Book 1966-1973 (315/0) Kom inte till Manchester förrän han var 32 år gammal. Blev kapten i laget efter en säsong och njöt av triumfer med City på slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Stabil back som gillade att komma fram i banan. Stannade i City i åtta år – ett exempel på att man ska inte döma hunden efter håren.

Annons

Vincent Kompany 2008-  (290/70) Köptes från Hamburg år 2008 för 8.5 miljoner euro. Spelade mest som defensiv mittfältare innan han helt och hållet skolades om till mittback. Har haft en utveckling som gått spikrakt uppåt sedan ankomsten till klubben och ord för att beskriva hans närvaro på planen är svåra att finna. Dessvärre är det en spelare som är väldigt skadedrabbad, särskilt de senaste säsongerna, och skadorna har i sin tur resulterat i att han kanske inte nått den allra högsta toppen – även om han i mitt tycke är en av världens bästa.

Mike Doyle 1965-1978 (570/5) Doyle föddes i Manchester och blev värvad från ett annat lokallag vid 16 års ålder. Spelade till en början en rad olika positioner innan han tilldelad mittbacks-rollen. En riktig ledare och lojal mot laget och klubben. Rivaliteten mellan City och United var viktig för honom. Var i klubben i hela 13 år innan han blev såld till Stoke.

Annons

Mittfältare:

Patrick Vieira 2010-2011 (28/107) Även om Viera inte spenderade mer än 1,5 år i klubben hade jag oavsett vad velat ha med honom i denna elva. En kompromisslös och hårdjobbande mittfältare som inte ger vika för någon. Lagets så kallade ”städgumma” men som även har väldigt bra spelförståelse och passningsfot. En viktig position i alla lag och i mitt tycke hade Viera varit den bäst lämpade för den uppgiften.

Yaya Touré 2010- (255/100) Fick aldrig det stora genombrott som han hade hoppats på i Barcelona, och därför gick tåget vidare till Manchester City. ”The powerhouse” som han kallas är en viktig beståndsdel i dagens City. Kanske inte lika bra idag som han var för någon säsong sedan då han stänkte in 20 mål på 35 matcher i Premier League men jag får väl anta att det är åldern som talar, och delvis att motivationen inte riktigt är densamma. Bolltrygg, utomordentligt bra passningsfot och ett tungt skott är några egenskaper som denna man har i sin repertoar. Inte direkt känd för att göra jobbet hemåt, och därför viktigt att ha en spelare som Viera bredvid sig.

Annons

Colin Bell 1966-1979 (501/48) Plockades in från Bury 1966 och redan första säsongen hjälpte han laget att avancera från ”Second Division” till ”First”. Var med och vann många troféer bland annat FA-cupen, ligacupen och den europeiska Cup Winners Cup. Spelade sin första landskamp för England mot Sverige. Teknisk, snabb och med bra blick för spelet förtjänar han sin plats här i denna elva. En av de största profilerna inom Manchester City och har även fått en sektion på Etihad Stadium döpt efter honom.

David Silva 2010- (249/94) Den lille magikern från Spanien är mer eller mindre självskriven på denna lista. Finns få spelare som är så underhållande att se på som Silva. När han har bollen så ser det ut som han nästan svävar fram innan han lägger in den avgörande passen. Kreativt spelgeni som dagens Manchester City är i allra högsta grad beroende av. Försvinner emellanåt iväg under matchens gång och blir anonym. Hans närvaro på planen ger City ytterligare en dimension.

Annons

Mike Summerbee 1965-1975 (452/8) Plockades in 1965 av dåvarande tränaren Joe Mercer från Swindon Town för 35 000 £. Under hans första säsong i klubben blev han den enda att ha spelat samtliga matcher från start, vilket i sig är en stor bedrift. Huserade ute på högerkanten och måttade giftiga inlägg. Han var också en spelare som gillade att komma in i banan och gå på avslut, gjorde 68 mål under sin tid i City. Var också en av de spelarna som vann många troféer i slutet av 1960-talet tillsammans med Bell.

Anfallare:

Sergio Agüero 2011- (190/69) Skrev in sig i historieböckerna när han gjorde 3-2-målet hemma på Etihad i den 93:e övertidsminuten mot QPR som gjorde att City vann Premier League. Liten och med låg tyngdpunkt är detta trots allt en kraftfull anfallare. När han väl är i form så tillhör han tveklöst kategorin som världens bästa anfallare. Har sina     problem med skador som hemsöker honom. Snabb, bollkontrollen och extremt vassa avslut gör honom till en av Europas bästa anfallare, och hans betydelse för City är väldigt påtaglig.

Annons

Francis Lee 1967-1974 (330/27) Var en av de mest framträdande spelarna i laget då man vann Premier Leauge året 1967-68, samma år som han kom till klubben. Gjorde 16 mål på 31 matcher under sin debutsäsong och som bäst gjorde han 35 mål på 46 matcher säsongen 1971-72. Lyckades totalt att göra 148 mål på sina 330 matcher för City. En liten och kvick spelare som hade en näsa för mål. Snabbheten och skickligheten i avsluten var Lees kännetecken.

Detta är så klart bara hur jag hade formerat min elva. Finns många bubblare så som Joe Corrigan, Shaun Goater och Kevin De Bruyne för att nämna några. Hör gärna vad ni hade ställt upp med istället, och om ni har några övriga synpunkter.

Av: Adam Nordkvist

Peter Hyllman

HÖRNAN #27: Tottenham och Leicester rycker i tabelltoppen

Peter Hyllman 2016-02-28 21:12

Veckans lag

Bubblare:
Adrián, West Ham
Philipp Wollscheid, Stoke
Kyle Walker, Tottenham
Mark Noble, West Ham
Dimitri Payet, West Ham
Marc Albrighton, Leicester
Marcus Rashford, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Det var ett ruggigt svårt läge Tottenham hade framför sig, med underläge 0-1 i halvtid på hemmaplan mot Swansea, kanske inte piskade att vinna men där det hade varit ett rejält bakslag om de inte vunnit. Euforin är total på White Hart Lane när Tottenham vänder matchen, samtidigt som Arsenal tappar viktiga poäng.

Leicester. Att vinna matcher i titelstriden är viktigt, att vinna dem i slutminuterna kan vara dubbelt så viktigt. Leicester har ett spelschema den närmaste tiden med matcher de ”ska” vinna, om man vill vinna ligan, till skillnad från den senaste tidens tuffa bortamöten. Att det är just Leonardo Ulloa som gör målet kan också visa sig betydelsefullt, varje titelvinnande lag behöver vid några tillfällen under säsongen den lite otippade spelaren som går in och vinner viktiga poäng.

Annons

Chelsea. Vissa segrar är mer imponerande än andra och att vända 0-1 borta mot ett defensivt stabilt Southampton hör till dem. Om det här hade varit en annan typ av säsong för Chelsea så hade det här varit en jätteboost i titelstriden, nu är det en vändning som ger självförtroende inför Champions League och ger Chelsea en halvbra chans att åtminstone kvalificera sig för nästa säsongs Europa League.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal. Nej, det där dög inte. Arsenal begav sig till Old Trafford mot ett extremt ungt och skadedrabbat Man Utd för att plocka hem tre poäng i titelstriden. Ändå är det Man Utd som visar den största viljan och orken på planen, trots att man vilat två dagar färre. Ändå är det ett Man Utd med två mittfältare som mittbackar som visar upp det bättre försvarsspelet, vilket är att säga något. Hur mycket satt förlusten mot Barcelona kvar i Arsenals huvuden? Och i vilken utsträckning grävde Arsenal möjligen sin egen grop genom att underskatta Man Utd?

Annons

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Guus Hiddink. Bonuspoäng går den här omgången till Claudio Ranieri, Mauricio Pochettino och Louis van Gaal. Men jag fastnar ändå för Hiddink. Det finns i själva verket ingenting i Chelseas tidigare prestationer den här säsongen som hade tytt på att laget skulle vara kapabelt att vända underläge borta mot Southampton, men det här resultatet mer än något annat visar att Hiddink har återställt något av hårdheten i Chelsea, och definitivt självförtroendet, trots lagets alltjämt tydliga skavanker.

OMGÅNGENS MÅL

Connor Wickham, Crystal Palace 1-3, West Brom (a). Det är ju inte mycket positivt man får möjlighet att skriva om Wickham så man får passa på när man får chansen. En riktig rackarrökare till avslut av Wickham som tog Crystal Palace tillbaka in i matchen, om än för sent.

Annons

:::

TRE PUNKTER

Pardew. Han har blivit ordentligt både denna och tidigare säsonger, Alan Pardew, inte minst då för det arbete han gjort med Crystal Palace. Men nu befinner sig laget i en mäktig formsvacka vilket innebär att raset i tabellen fortsätter och nedflyttningsstrecket faktiskt börjar rycka obehagligt nära. Om vi ger Pardew beröm när det går bra så måste man också ge kritik när det går dåligt. Crystal Palace behöver åtminstone åtta poäng till den här säsongen för att känna sig säkra, men då måste de höja sig.

Illa Villa. Aston Villa visar upp varenda tecken på ett lag fullständigt i fritt fall. De var hyfsat jämna med Stoke i en halvlek, men så fort de släpper in första målet så är det bara en fråga om ögonblick innan också tvåan kommer. Det är ett lag i total avsaknad av ledarskap på planen, och sedan Remi Garde nu för andra gången gått ut och sågat lagets ”talang” och ”kvalitet” i småbitar så finns det nog också goda skäl att ifrågasätta ledarskapet vid sidan av planen. Det må vara hur sant som helst, men det är inget som kommer få det egna laget att prestera bättre, tvärtom.

Annons

Brott och straff. Jag har fått en del frågor på senare tid om Tottenham är det lag som fått flest straffar. Inte ens i närheten visar det sig. Flest har Leicester fått med tio stycken, minst dubbelt så många som något annat lag. Swansea, Stoke, Watford och Tottenham har fått fem var. Bournemouth, Crystal Palace, Man City har fått fyra. Man Utd och Everton har fått tre. Arsenal, Chelsea, Southampton, Aston Villa och West Brom har fått två var, och övriga lag har fått en. Det gamla påståendet, som ”alla vet…”, att storklubbarna alltid får flest straffar visar sig alltså den här säsongen vara hopplöst felaktigt.

:::

LIGACUPEN

Det blev en final som gick ända in i kaklet mellan Liverpool och Man City, och till sist var det Man City som fick lyfta silvret.

Det såg ut att bli en Jerzy Dudek-final för Simon Mignolet. Först en jättetavla vid Man Citys ledningsmål. Sedan en svit av ganska makalösa räddningar som i bästa fall kan beskrivas som halvmedvetna. Men det ville sig inte hela vägen, det blev inga hjältedåd i straffläggningen.

Annons

Tre strålande straffar av Man City, tre dåliga straffar av Liverpool. Hjälten blev istället Willy Caballero, minst lika osannolik han på förhand som Mignolet.

Jürgen Klopp visste sannerligen sin roll inför straffsparksläggningen. Det var glädje, positivt kroppsspråk och ingjuta mod i sina spelare. Våga lita på sina spelare, få dem att se positivt på läget.

Sedan fick Philippe Coutinho för sig att göra en stoppstraff. Lärde vi oss inte redan förra årtiondet att sådana straffsparkar sällan blir bra i sådana här sammanhang?

Christian Benteke måste onekligen befinna sig avgrundsdjupt långt nere i Jürgen Klopps frysbox. Och det är väl frågan om det är möjligt att se mer ointresserad och oengagerad ut inför straffläggningen än vad Benteke såg ut att vara.

Matchen i sig slutade 1-1, men med chanser åt båda håll, inte minst stora chanser för Man City. Raheem Sterling hade på egen hand kunnat stänga den här finalen långt innan förlängningen, men missade chansen mot sin gamla klubb.

Annons

Något märkligt val av straffskyttar från Liverpools sida.

:::

FÖR ÖVRIGT

Att Blackpool väljer att inför matchen mot Bradford spela Billy Joels ”We didn’t start the fire!” låter lite för osannolikt för att vara en ren tillfällighet. De hade vett att be om ursäkt i alla fall.

”Joleon Lescott – he’s got a new car!” hördes från Aston Villa-fansen under matchen mot Stoke. Stoke berättade om detta på sin officiella twitter, bad sedan om ursäkt och förklarade att tweetet skickats när telefonen låg i deras ficka.

Märkligt att det inte blev gult kort för filmning på Louis van Gaal.

Peter Hyllman

Jürgen Klopp hoppas på en bra inledning, Manuel Pellegrini hoppas på en bra avslutning

Peter Hyllman 2016-02-28 10:00

Man kan självklart ha precis vilken uppfattning man än vill om Ligacupen. När timmarna kryper närmare avspark, när atmosfären börjar byggas upp runt och inne i Wembley, när spelarna gör sig redo i spelargången, när nationalsången sjungs för fulla halsar, och när bollen till sist sätts i rullning, just där och just då betyder den självklart allting både för Liverpool och för Man City.

Ligacupen som sådan kanske betyder mer för Liverpool än för Man City. Borta är den tid då Liverpool vann den här turneringen mer eller mindre varje år och efteråt kunde säga what’s next? En ligacuptitel skulle vara en tidig framgång för Jürgen Klopps lag. För Man City är Ligacupen självklart trevlig att vinna, men om säsongen inte för mer än så med sig blir det ändå svårt att betrakta den som helt lyckad.

Men blickar vi något framåt är Ligacupen lika viktig för båda. För Liverpool skulle det vara en positiv energikick och något som ger självförtroende inför kommande matcher både i ligan och i Europa League. Man City har å sin sida haft en väldigt skakig säsong, men att lyfta en titel tillsammans på Wembley kan svetsa samman laget inför säsongens slutspurt, både i ligan och i Champions League.

Annons

Båda klubbarna har dessutom viss historik i Ligacupen. Liverpool är naturligtvis cupens mesta vinnare och var mer eller mindre oslagbara i den i början av 1980-talet när man vann fyra år i rad. 1970-talet var annars Man Citys årtionde i Ligacupen med tre finaler och två vinster, varav den senare avgjordes genom Dennis Tuearts cykelspark 1976 i finalen mot Newcastle.

Liverpool och Man City har tagit sig till finalen på lite olika sätt. Båda lagen har självklart spelat fem matcher. På dessa fem matcher har Man City å sin sida gjort 17 mål, det vill säga fler än tre per match, och motståndet har aldrig varit sämre än Premier League-motstånd. Liverpool å andra sidan har bara mäktat med nio mål, och sex av dem kom i en enda match, mot Southampton i femte omgången.

Men på ett eller annat sätt brukar det kunna bli stor underhållning när Man City och Liverpool stöter på varandra, det brukar normalt sett kunna bli mer låst när Liverpool möter Man Utd, och det här är dessutom första gången de båda stora engelska klubbarna någonsin möter varandra i en cupfinal. Det är goda omen för att vi har en riktigt bra cupfinal framför oss.

Annons

Man City har utan tvekan varit den starkare klubben de senaste fem åren men har haft märkligt besvärligt just mot Liverpool. Flera gånger har man misslyckats med att vinna och vid ett antal tillfällen har man åkt på tämligen smärtsamma förluster. Inte minst som senast när en hyfsat nyanländ Jürgen Klopp fick se sitt Liverpool göra alla former av mos av Man City på Etihad, en match man till slut vann med 4-1 med mersmak.

Liverpools anfallstrio i den matchen var Adam Lallana, Philippe Coutinho och Roberto Firmino. Man undrar så klart om Jürgen Klopp är frestad att köra med samma uppställning i finalen, även om Daniel Sturridge nu faktiskt finns att tillgå. Jürgen Klopps höga och intensiva presspel har varit till rejält besvär för Manuel Pellegrini och på Etihad var Lallana, Coutinho och Firmino alla tre väldigt viktiga för detta spel.

Annons

Daniel Sturridge, den tidigare Man City-talangen, besitter måhända en högre kvalitet men kan visa sig mer användbar som impact-spelare från bänken i ett senare skede av matchen. På tal om tidigare spelare, Ligacupfinalen är så klart något av en vattendelare för Raheem Sterling, som ju lämnade Liverpool för Man City i somras efter stor bitterhet med motiveringen att han ville vinna titlar.

Ett sådant uttalande svider så klart i varje Liverpoolhjärta. Desto sötare skulle det alltså smaka för Liverpools supportrar om det visade sig vara just Liverpool, Sterlings gamla klubb, som satte stopp för Man City att vinna sin första, och kanske sin enda, titel den här säsongen. Motsatsen, att se Sterling lyfta bucklan mot sitt gamla lag, skulle säkert göra ont det med, i synnerhet om Sterling visar sig spela en avgörande roll i matchen.

Annons

För båda klubbarna handlar dagens final om en tro på framtiden. För Man City gäller det kanske mer specifikt för den här säsongen. För Liverpool och för Jürgen Klopp är det annorlunda. Liverpool har varit en klubb som alltmer har börjat tvivla på sig själva under senare år som man har fallit längre och längre nedåt i den engelska fotbollshierarkin. Klopp själv menar att detta tvivel måste bytas ut mot hopp och tillförsikt.

Få saker skulle kunna åstadkomma det snabbare än att vinna en cupfinal redan under Klopps första säsong, göra det på Wembley, och just mot Man City av alla möjliga motståndare. För Manuel Pellegrini handlar det förmodligen mer om att få en så bra avslutning på sin tid i Man City som möjligt. Det finns större saker för dem den här säsongen än Ligacupen, men en vunnen cupfinal är alltid något stort.

Annons

Och just idag är det störst av allt.

Peter Hyllman

Arsenals säsong avgörs av fem bortamatcher under våren

Peter Hyllman 2016-02-27 18:00

Bortamatcher i Premier League är kluriga historier. Efter varje oavgjort resultat är det, för ett lag med titelambitioner, en öppen fråga om man ska betrakta det som en vunnen poäng eller två förlorade. Just den här säsongen har frågan visat sig mer öppen än kanske någon gång tidigare. Mycket talar för att det lag som till sist vinner ligan är det lag som också bäst hanterat att spela på bortaplan.

Både Man City och Arsenal har haft uppenbara problem på bortaplan hittills den här säsongen. En viktig skillnad mellan dessa båda lag, om vi för stunden tillåter oss att bortse från Leicester och Tottenham, är dock att Man City till stor del redan har klarat av sina bortamatcher. För Arsenal återstår tvärtom en serie av på förhand mycket tuffa bortamatcher.

Att Arsenal befinner sig där de befinner sig i tabellen beror i alla fall delvis på ett så här långt förmånligt spelschema. Flertalet tuffa matcher återstår fortfarande att spela under vårsäsongen, inte minst då på bortaplan. Framför allt fem tuffa bortamatcher sticker ut som varbölder – i tur och ordning Man Utd (imorgon), Tottenham, Everton, West Ham och, i den näst sista omgången, Man City.

Annons

Arsenal måste självklart göra sitt jobb i övriga matcher också, men mycket tyder på att dessa fem matcher kommer att definiera Arsenals säsong. Kan Arsenal ta tio poäng eller mer i dessa matcher så är deras chanser väldigt goda att vinna klubbens första ligatitel på tolv år. Blir det fem poäng eller färre kan samma ligatitel glömmas. Någonstans däremellan, och det är up for grabs, helt beroende på konkurrenternas möjliga tillkortakommanden.

När Arsenal vann Premier League 2002 gjorde de det med en monumental vinst på Old Trafford. När Man City vann sin första ligatitel på 44 år var en storseger på Old Trafford en viktig milstolpe. Två dramatiska bortavinster i Liverpool förde Man Utd tillbaka till den engelska fotbollstronen från och med 2006-07.

De flesta engelska ligavinnare har någon definierande seger på bortaplan längs vägen. Både Leicester och Tottenham kan sägas ha uppfyllt detta redan den här säsongen. Ska Arsenal återigen vinna ligatiteln, för första gången sedan 2003-04, alltså för första gången på tolv år, måste de hitta en eller helst flera definierande bortasegrar i någon av dessa fem svåra matcher.

Annons

Sammanhanget gör detta desto viktigare. Många hade resignerat sig till en fortsatt sekvens av tredje- och fjärdeplaceringar under Arsene Wenger. Men helt plötsligt har en möjlighet uppenbarat sig. Arsenal har värvat en målvakt i världsklass, till sist insett värdet med en renodlat defensiv mittfältare, till sist kompromissat med sin ungdomsfilosofi och förstärkt med några etablerade stjärnspelare. Plötsligt kan Arsenal vinna ligan.

Men det är också en möjlighet skapad av andra klubbars misslyckanden. Ingen hade förutsett Chelseas fullständiga kapitulation den här säsongen liksom ingen bör räkna med att det blir samma sak nästa säsong. Man Utd kan rimligtvis bara bli betydligt bättre, allra helst under nytt management. Man City kommer få en nystart under Pep Guardiola. Liverpool kan bara vinna på att få mer tid och framför allt en sommarsäsong med Jürgen Klopp. Tottenham har utvecklats till ett formidalt hot under Mauricio Pochettino.

Annons

För första gången sedan millennieskiftet är det den här säsongen möjligt att vinna ligan med mindre än 80 poäng. Det talar till Arsenals fördel vars framskjutna placering den här säsongen inte beror på att de har tagit fler poäng än tidigare säsonger, utan att de har hållit sig kvar på sin nivå, samtidigt som andra fallit bakåt. Om poängkraven återgår till det normala nästa säsong kan det här vara Arsenals bästa chans till en ligatitel på mycket länge, om inte Arsenal själva tar ett stort steg framåt.

Vissa resultat på bortaplan den här säsongen vill Arsenal nog helst glömma. Att spela oavgjort borta mot Liverpool och Stoke, som är några exempel sedan nyår, är vad man kan kalla för fullt acceptabla resultat, men inte avgörande resultat. I några av de fem bortamatchern mot Man Utd, Tottenham, Everton, West Ham och Man City måste Arsenal prestera avgörande vinster, samtidigt som man definitivt måste undvika att förlora dem.

Annons

Den första av dem spelas på Old Trafford på söndag eftermiddag.

Peter Hyllman

Chelsea gör ett väldigt bra val i Antonio Conte som nästa manager

Peter Hyllman 2016-02-27 06:00

Det är viktigt att Chelsea tillsätter en ny manager snabbt, menade Guus Hiddink under gårdagens presskonferens, och det ser onekligen ut som om Chelsea är på väg att göra just detta. Dels vill man vara säker på att få den manager man hoppas på innan han hittar annan anställning. Dels vill man inte behöva slösa viktig tid under sommaren.

Just tidsperspektivet ser ut att ha avgjort saken för Chelsea. Tre namn fanns på deras huvudsakliga kortlista. Vare sig Diego Simeone eller Massmiliano Allegri var dock villiga att inleda samtal under pågående säsong. Detsamma gäller dock inte för Antonio Conte, tidigare Juventus och numer förbundskapten för Italien, som haft samtal med Chelsea under veckan.

Den här typen av beslut har sällan ett enda möjligt och riktigt svar, och inget alternativ är utan sina speciella brister, men det finns ändå en hel del som talar för att Antonio Conte är ett mycket bra val av Chelsea.

Erfarenheten

Contes tid i Juventus talar till hans fördel. Det var med Conte som Juventus återigen tog klivet upp från medelmåttighet i Serie A till den italienska fotbollens absoluta dominanter, kulminerandes i tre raka ligatitlar bara under hans tid i klubben.

Annons

Det vore kanske fel att karaktärisera Chelseas nuvarande läge på exakt samma sätt men det är ändå ett lag och en klubb i ett rejält behov av en nystart. Conte har dokumenterad erfarenhet inte bara av att genomföra en sådan nystart i en klubb av motsvarande storlek, utan dessutom göra det väldigt framgångsrikt.

Taktiken

Under sin tid i Juventus, liksom i Italien, har Antonio Conte tillämpat flera olika taktiska uppställningar, innan han till slut verkade fastna för vad som i grunden var en trebackslinje, med offensiva ytterbackar utanför. Det måste inte vara en lämplig taktik i Premier League men Conte framstår som pragmatisk och anpassningsbar.

Contes framgångar i Juventus, och senare med Italien, var baserade på ett defensivt väl organiserat lagbygge. Både defensiven och offensiven var i grova drag att betrakta som kollektiva projekt. Det här bör inte vara obekant för Chelsea som även de är ett lag som byggt sina framgångar framför allt på defensiv organisation.

Annons

Personligheten

De som beskriver Antonio Conte brukar dels betona hans besatthet av fotboll och höga arbetsmoral, dels lyfta fram hans skicklighet på att bygga starka och sammansvetsade lag. Det finns säkert de som nickar igenkännande kring dessa egenskaper och menar att de påminner om en annan speciell manager i Chelsea, om än utan dennes kanske nedbrytande tendenser.

Klart är att Chelsea står inför ett förnyelsearbete, och att mycket handlar om att både bryta upp en gammal lagstruktur och gradvis bygga upp en ny. En manager som ska klara av det arbetet kan inte enbart vara tekniskt och taktiskt skicklig, utan måste också besitta både energi och drivkraft. Man brukar tala om eldsjälar eller entreprenörer – Conte passar den beskrivningen.

:::

Det är naturligtvis ett gynnsamt läge för Premier League-klubbarna vad gäller att rekrytera managers. Pep Guardiola har bestämt sig för Man City från och med nästa säsong. Det verkar ju inte otroligt att José Mourinho landar på Old Trafford. Antonio Conte ser ut att vara på väg till Chelsea.

Annons

De absolut bästa och största spelarna i världen har alltid och kommer i väldigt hög usträckning också fortsätta spela för Real Madrid, Barcelona, Bayern München och numer även PSG. Money talks även där, och i de tre första klubbarnas fall även kulturen.

Men om dessa fyra klubbar kan suga upp 50-60 av världens bästa spelare så kan de å andra sidan bara suga upp 3-4 av de bästa tränarna. Alla vill mäta sig med de bästa, och med Guardiola, Mourinho, Klopp, Conte med flera i Premier League så finns knappast någon större damm för världens bästa managers att simma i.

Det är inte minst därför som Chelsea är ett så intressant jobb för en manager som Antonio Conte. Och det är också det bestående värdet, även för de enskilda klubbarna, i att ligan som helhet håller hög kvalitet, är jämn och är konkurrenskraftig.

Annons

Helheten blir mer än bara summan av delarna.

Peter Hyllman

Maffiga engelska möten i Europa Leagues åttondelsfinaler

Peter Hyllman 2016-02-26 13:35

Så, efter två veckors europeiskt cupslutspel är alltså facit så här långt att ett engelskt lag har tagit sig till kvartsfinal i Champions League, ett är i praktiken utslaget mot turneringens bästa lag, och det tredje har öppet läge mot ett annat av turneringens bättre lag.

I Europa League har samtliga tre engelska lag tagit sig till åttondelsfinal, Tottenham efter att ha gjort kebab av Serie A:s trea, Liverpool efter spelmässig överlägsenhet mot ett tyskt bidrag, och Man Utds pojklag gjorde till sist proppen ur på Midtjylland.

Därmed har väl kanske snacket om den engelska ligans fullständiga kris och totala uselhet tagit paus för någon vecka eller två. Krisen har kanske istället förflyttat sig till Serie A, Ligue 1 och Bundesliga, där deltagande klubbar har eliminerats med en närmast oroväckande hastighet. Istället råder tystnad.

Nu tjänar inget till att bli alltför kaxig. Åttondelsfinalerna i Europa League innehåller några riktigt rejäla fotbollsklubbar: Dortmund, Sevilla, Lazio, Braga, Fenerbahce, Liverpool, Tottenham, Man Utd, Villareal, Valencia, Athletic, Leverkusen, Sparta Prag, Anderlecht, Shakhtar Donetsk och Basel.

Annons

Den uppställningen har ju potential att leda fram till några riktigt saftiga och rejält svåra dubbelmöten. Lottningen har precis ägt rum och för de tre återstående engelska lagen blev det så här:

LIVERPOOL v MAN UTD

Alexander Frei gav ifrån sig ett litet skratt strax innan han vecklade ut den andra lottsedeln och då visste man så klart vad som var på gång. Det var väl också en reaktion som borde ta död på diverse konspirationsteorier runt UEFA:s lottning.

För båda klubbarna är Europa League den bästa och helt säkert också enda chansen den här säsongen till spel i Champions League nästa säsong – nu står de alltså i varandras väg.

Motståndet i sig garanterar att det inte är några matcher som kommer att behandlas med något styvmoderligt intresse. Utgången känns mycket oviss men kanske får vi ge viss fördel till Man Utd då avslutningen sker på Old Trafford. I övrigt beror det mycket på vilka spelare de båda lagen kommer kunna ställa upp med.

Annons

Liverpool och Man Utd är de två engelska klubbarna med den överlägset största europeiska historien och traditionen. Ändå har de faktiskt aldrig tidigare stött på varandra i europeiskt cupspel. Det gör det här mötet extra speciellt, och europeiska cupkvällar, Anfield och Old Trafford, vardagskvällar med mest hardcorefans, under the floodlights…

Det kryper redan längs ryggraden.

DORTMUND v TOTTENHAM

Dortmund har utnämnts till den turneringens favoriter av spelbolagen och det med all rätt, nytändningen under Thomas Tuchel har återetablerat Dortmund som Bundesligas självklara tvåa. Det var med andra ord kanske svårast möjliga lottning för Tottenham.

Lika sant är emellertid att det var svårast möjliga lottning också för Dortmund. Tottenham är sannerligen ingen pushover, har utan tvivel försvarsspelet att kunna hantera Dortmund på bortaplan, och att få avsluta hemma på White Hart Lane sätter onekligen scenen för en magisk europeisk cupkväll i norra London. Även här känns utgången mycket oviss.

Annons

Emotionellt och storleksmässigt är det kanske svårt att överträffa ett möte mellan Liverpool och Man Utd. Men kvalitetsmässigt den här säsongen är det här ett europeiskt cupmöte som inte står mer än ett ytterst fåtal möjliga Champions League-möten efter, och det ska bli två väldigt fascinerande matcher att följa.

De är ju dessutom så nära varandras motsvarigheter i sina respektive ligor som är möjligt att komma.

:::

En sak är säker – ville man göra åttondelsfinalerna i Europa League till en stor grej så var det svårt att få till en bättre lottning än det här. Och det är ju så klart ett värde i sig.

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa försvarsspelare

Peter Hyllman 2016-02-25 22:59

Projektet rullar vidare och turen har då kommit till Premier Leagues bästa försvarare. En typ av lista som utan tvekan känns något fattigare nu än vad den helt säkert hade gjort för fem-tio år sedan, då i alla fall mitt intryck är att standarden både på mittbackar och ytterbackar var betydligt högre i Premier League.

Jag vet inte riktigt vad detta egentligen beror på, det är svårt att sätta fingret på orsakerna. Något jag tror spelar in är att det fokuseras alltmer på backar som ska kunna passa bollen och spela fotboll, vilket självklart i sig är positiva egenskaper, men som också leder till mindre fokus på vad som rimligtvis måste vara huvuduppgiften – att försvara.

Där finns en del självklara gråzoner. Hur ska man exempelvis kategorisera Eric Dier i Tottenham, i grunden en försvarare men placerad som defensiv mittfältare den här säsongen? Att jämföra mittbackar med ytterbackar låter sig inte alltid göras helt friktionsfritt, men det är bara att blunda och svinga och försöka vara konsekvent.

Annons

Precis som med tidigare listor gäller att fokus huvudsakligen, men inte uteslutande, ligger på den här säsongen. Det handlar alltså om vilka som är bäst just nu, men det är inte en fråga som besvaras på ett intelligent sätt utan att ta hänsyn både till igår och imorgon – det vill säga titta bortom vad som annars riskerar vara föga mer än dagsform.

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(10) Nacho Monreal, Arsenal

Det är väl egentligen Arsenals högerback som har dragit till sig mest uppmärksamhet under det senaste året, men det beror förmodligen mest på ålder. Vänsterbacken med det smaskiga förnamnet har dock växt ut in i rollen och måste betraktas som Premier Leagues just nu mest stabile vänsterback defensivt sett. Det var ingen tillfällighet att Barcelona valde att fokusera sina insatser till andra kanten.

Annons

(9) Nathaniel Clyne, Liverpool

Det är väl oklart om Nathaniel Clyne är någon sista pusselbit för Liverpool, men å andra sidan finns inte längre någon som är tillräckligt korkad för att påstå något sådant om en högerback. Vad han emellertid är en såväl pålitlig som defensivt skicklig högerback som har löst den frågan för Liverpool under många år framöver. Bland många skräpköp de senaste åren så är Clyne ändå en värvning som Liverpool måste vara nöjda med.

(8) Ryan Shawcross, Stoke

En ofta missförstådd spelare. Har varit Stokes ledargestalt i lagets mittförsvar i många år nu och är fortsatt lika betydelsefull för deras defensiva organisation som Vincent Kompany är för Man City, Robert Huth för Leicester, John Terry för Chelsea, Per Mertes… hrrrmm. Har visat att han inte bara behärskade Stokes ultradefensiv under Tony Pulis, utan har klarat övergången till Mark Hughes mer spelande Stoke.

Annons

(7) Scott Dann, Crystal Palace

Alan Pardew har formerat ett tämligen formidabelt försvar i Crystal Palace på ett sätt som får Tony Pulis att slänga fuktiga blickar i hans riktning. Den centrala gestalten i detta försvarsbygge är Dann, vars brytningssäkerhet och huvudspel gör honom till en närmast ideal mittback i ett lågt liggande brittiskt Premier League-försvar. Vissa röster har höjts för Danns närvaro i Englands EM-trupp men det är samtidigt ett helt annat sammanhang.

(6) Jan Vertonghen, Tottenham

Stabil och spelskicklig mittback som har hittat helt tillrätta både sedan han slutat vikariera som vänsterback och sedan han fått Toby Alderweireld som mittbackspartener. Tillsammans med Alderweireld bildar han Premier Leagues just nu bästa mittbackspar, men Vertonghen är även på egen hand en väldigt skicklig mittback. Positionssäker, bra beslut på planen, och kapabel att hitta spelytor med sina passningar.

Annons

(5) Kurt Zouma, Chelsea

Det brukar ju sägas om José Mourinho, med viss rätta, att han aldrig ger unga spelare chansen, men varje regel ser ut att ha sitt undantag. Zouma är i det här fallet undantaget. Han har under det senaste året dels tagit över Cary Cahills plats i startelvan, dels växt fram som den mest naturliga framtida ledaren i Chelseas mittförsvar. Kommer vara en spelare som Chelsea kan bygga sitt lag runt för lång tid framöver.

(4) Laurent Koscielny, Arsenal

Entusiastiska Arsenalfans brukar placera Koscielny bland mittbackar av världsklass, och även om det kanske är en överdrift så har den i alla fall blivit mildare med åren. Hade en tuff första tid i Premier League men har alltmer imponerat både med sin snabbhet och brytningsskicklighet. Hade förmodligen vunnit på att ha mer av en organiserande ledargestalt bredvid sig, men bidrar med mycket till Arsenals ambitioner.

Annons

(3) Vincent Kompany, Man City

Den här statistiken om hur många mål som Man City har släppt in den här säsongen med Kompany på planen respektive utan Kompany på planen har rabblats i oändlighet i takt med att målen ramlat in bakom de ljusblå. Det går att överdriva betydelsen av den men det går heller inte att se bortom vad den faktiskt säger. Det finns tekniskt skickligare mittbackar än Kompany, men han har väldigt få övermän i termer av attityd och organisationsförmåga.

(2) José Fonte, Southampton

Först försvann Dejan Lovren till Liverpool, som många menade var generalen i Southamptons backlinje. Sedan försvann Toby Alderweireld till Tottenham och Morgan Schneiderlin till Man Utd. In kom Virgil van Dijk. Southamptons försvar fortsätter ändå alltjämt vara ett av ligans allra bästa. Den gemensamma nämnaren är Fonte, som i flera år nu har varit en stabil och ständigt närvarande gestalt i Southamptons backlinje.

Annons

(1) Toby Alderweireld, Tottenham

Det kryllar av skickliga anfallare och spelfördelare i Premier League men mittbackar är det mer ont om. Alderweireld är ett av de främsta undantagen som har bringat total ordning i ett tidigare stundtals virrigt Tottenhamförsvar. Spelskicklig utan att det går ut över hans defensiva skicklighet. Tottenhams ambition inför säsongen var att ta sig till Champions League, med Alderweireld blev det titelstrid.

:::

Bubblare:
Chris Smalling, Man Utd
John Terry, Chelsea
Aaron Cresswell, West Ham
Nicolas Otamendi, Man City
Hector Bellerín, Arsenal

Peter Hyllman

The Long And The Short Of It: Viktigt med Europa League för Tottenham

Peter Hyllman 2016-02-25 06:00

Harry Kane, Mousa Dembele, Eric Dier, Erik Lamela och Christian Eriksen var några av spelarna som Mauricio Pochettino valde att sätta på bänken eller ställa över helt och hållet i förra veckans möte med Fiorentina. Inför returen vet vi redan att både Kane och Dembele kommer att vara frånvarande på grund av skador.

Tottenham gör ikväll sin 13:e match under 2016, eller på 56 dagar för att ge ett annat intryck av matchfrekvensen. Givet den taktik Tottenham tillämpar, med ett intensivt presspel, så är detta ett av vårens stora orosmoment. Mauricio Pochettino har förvisso roterat och gjort det klokt, han har regelbundet haft 20 spelare aktiva, men slitaget på vissa spelare blir stort.

Alan Hansen, känd för att säga roliga saker, har bland annat sagt att man inte blir trött när man vinner. Glenn Strömberg gjorde en liknande poäng i tisdags när han menade att motivationen för en avgörande match väger upp för eventuell trötthet. Det finns helt klart en sanning i detta, åtminstone på hyfsat kort sikt.

Annons

Mycket av det där bygger dock just på att laget vinner. Alltså kan det visa sig vara en rejäl truppmina Tottenham gick på i söndags när Crystal Palace något överraskande, men sett till matchbilden ändå inte oväntat, besegrade Tottenham i FA-cupen på White Hart Lane. Skulle man några dagar senare åka ur också Europa League mot Fiorentina har Tottenhams momentum plötsligt gått från illa till värre.

En av Mauricio Pochettinos styrkor den här säsongen är att han har lyckats skapa en spelartrupp i vilken alla spelare är regelbundet delaktiga, ingen slängs bara in i nödfall. Något som skiljer Tottenham från de flesta övriga engelska lag för närvarande. Men vissa spelare är onekligen viktigare än andra också för Tottenham – bland dem främst Harry Kane, Eric Dier, Toby Alderweireld och Mousa Dembele.

Annons

Pochettinos laguttagningar kommer alltså säga en hel del om vilken vikt han tillskriver Europa League den här säsongen. Med Champions League i praktiken säkrat via ligaspelet redan finns inte den moroten för Tottenham. Att han ställde över sina viktigaste spelare i bortamatchen känns signifikativt, men det var samtidigt en match man faktiskt inte behövde vinna. Men hur blir det ikväll?

Men för Tottenham är Europa League den här säsongen både en fråga om kort sikt och lång sikt. Visst, de tar sig till Champions League via ligan den här säsongen, men det är inget de är garanterade att fortsätta göra. Deras värsta mardröm borde vara att Premier League tappar en plats, och borde därför göra sitt yttersta för att se till att detta inte sker.

Men tänker Tottenham och Mauricio Pochettino egentligen så långsiktigt? Tveksamt. Och med Tottenhams första ligatitel på 45 år i korshåret, och inblandade i en titelstrid för första gången i mannaminne, är det kanske svårt för att inte säga omöjligt att undvika att tidsperspektivet snävas ned till här och nu.

Annons

Kanske måste Tottenham istället för att vidga perspektivet dra det snäva perspektivet ett varv längre. Inte bara här och nu den här säsongen, utan här och nu den här matchen. En match i taget, varje match som en cupfinal. Med som mest 20 matcher kvar av säsongen är det en fullt möjlig inställning för Tottenham att ha.

Bära eller brista. Att våga är att göra.

:::

Midtjylland mot Man Utd. Moneyball vs … Waste of Money-ball?

:::

Visst hade Man City en jobbig bortamatch i Ukraina fyra dagar innan helgens Ligacupfinal. Liverpool å andra sidan har en måste vinna-match i Europa League tre dagar innan finalen. Man får väl säga att förutsättningarna inför finalen är tämligen jämna.

Man City har dock ett positivt resultat i ryggen med sig till den finalen, igår säkrade de i praktiken sin första kvartsfinalplats i Champions League. Och det var väl en himla tur att de struntade i FA-cupmatchen mot Chelsea, annars hade de ju aldrig klarat av Dynamo Kiev.

Annons

Viktigt för Liverpool att replikera ikväll. Det vore en taskig uppladdning för Ligacupfinalen att tre dagar tidigare åka ur Europa League. Men då måste man vinna mot Augsburg – oavgjort duger inte.

:::

Jag saknar Superlive sådana här kvällar. Det var det perfekta formatet att följa Europa League i.

Peter Hyllman

Man City vore stora favoriter mot Dynamo Kiev även om man gjorde match av FA-cupen

Peter Hyllman 2016-02-24 06:00

För en vecka sedan var Man City en klubb som en bra bit in på säsongen fortfarande jagade fyra titlar, något som endast ett fåtal klubbar i den engelska fotbollshistorien kan sägas ha gjort. Bara några dagar därefter har man kastat bort en möjlig titel utan att ens ge sig själva chansen. Och om ytterligare några dagar riskerar ytterligare två titlar vara slängda på historiens skräphög.

Säsongen 2007-08 ledde Arsenal vid samma tidpunkt Premier League med fem poäng. De begav sig då till Old Trafford för ett rivalmöte i FA-cupens femte omgång, ställde upp med ett reservbetonat lag, fick smisk med 0-4 och skulle inte återhämta sig under säsongen. Arsenal vann bara en av de kommande åtta ligamatcherna, och åkte under samma period ur Champions League.

Man Citys säsong riskerar disintegrera på ett motsvarande sätt. Visst kan man ta sig förbi Dynamo Kiev ändå, ett på pappret betydligt svagare lag, men det finns få klubbar i en eventuell kvartsfinal där Man City kan klara sig undan utan att vara på toppen av sin förmåga, fysiskt såväl som mentalt. Och hur mentalt med i matchen kan Man City vara efter att på kort tid ha sett FA-cupen försvinna, ligachanserna kraftigt reducerade och en eventuellt förlorad Ligacupfinal?

Annons

Att göra den jämförelsen med Arsenal för åtta år sedan hade kanske känts överdrivet om Man City såg starka och stabila ut. Istället är det ett lag som har förlorat allt momentum. Man City har förlorat tre matcher i rad, varav två så kallade seriefinaler på hemmaplan, och därefter alltså dragit ned brallorna på sig själva på Stamford Bridge, böjt sig framåt och ömkligt vädjat till Chelsea: ”Gently, please!”

En lika vanlig som naturlig teori med Man City är att det är nyheten att Manuel Pellegrini ersätts av Pep Guardiola till nästa säsong som har lett fram till de här resultaten. Det må finnas ett korn av sanning i detta, samtidigt har Man Citys hela säsong varit präglad av den typ av insatser vi sett de senaste veckorna. Det är alltså inte något nytt eller något unikt. Vi får gå tillbaka till oktober för en period där Man City vann två ligamatcher i rad.

Annons

Champions League var anledningen att Man City för snart tre år sedan anställde Manuel Pellegrini. Det börjar bli en alltmer uppenbar slutsats att det bara kommer vara Champions League som Pellegrini bryr sig om under resten av den här säsongen, sedan han fått vetskapen att han inte har någon framtid i klubben. Han vet så klart att det är bara med en riktigt framgångsrik i Champions League som han har skapat något slags arv, eller ”legacy”, under sin tid i Man City.

Men vad innebär då det? Räcker det med en kvartsfinal för Man City? Visst, det är längre än vad man någonsin har tagit sig tidigare, men känns ändå på något sätt futtigt, knappast något man kan skryta med. Det är till semifinalspelet man allra minst måste ta sig för att verkligen kunna hävda att man slagit sig in bland den europeiska eliten, och särskilja sig från andra klubbar som från och till gästar kvartsfinalstadiet – såsom Zenit, Benfica, Wolfsburg, Roma med flera.

Annons

Var det smart att göra som man gjorde mot Chelsea? Nödvändigt var det knappast. Det var Man Citys andra match på drygt två veckor. Bortamatchen mot Dynamo Kiev spelas tre dagar senare, knappast någon ovanlig tidsperiod mellan två matcher. Det kan kännas långt till Kiev så klart, men flygresan är i själva verket bara en timme längre än mellan Barcelona och London, för att göra en parallell till andra klubbar som spelade i veckan.

Skadeläget i Man City är knappast idealt. På skadelistan befinner sig Kevin De Bruyne, Wilfried Bony, Fabian Delph, Samir Nasri, Jesus Navas, Bacary Sagna, Samir Nasri och Eliaquim Mangala. Av dem är det bara De Bruyne som normalt sett ingår i Man Citys bästa startelva. Man City hade självklart, även på kort sikt, kunnat använda sina lovande ungdomar för att bättre balansera sina chanser i båda matcherna. Det var inte nödvändigt att spela alla ungdomar i en och ingen i den andra. Bayern München visade på en annan möjlighet igår kväll, inte mot Dynamo Kiev utan borta mot Juventus.

Annons

På längre sikt måste man ställa fundamentalt allvarliga frågor kring hur Man City har planerat och prioriterat med sin spelartrupp. Med så talangfulla ungdomar hade det kanske varit klokare att slussa in dem mer systematiskt in i a-lagstruppen och ge dem mer regelbunden speltid. Det hade gjort dem bättre förberedda att hantera en match på Stamford Bridge, eller i Kiev, liksom det helt säkert hade minskat slitaget och skadorna på Man Citys seniora spelare.

Var det en nyttig upplevelse för de unga spelarna? Nja, omfattande erfarenhet och sunt förnuft säger att vad som är nyttigt för unga spelare förvisso är att få chansen, men då att få chansen att spela tillsammans med erfarna och rutinerade spelare, och lära av dem. Även i det avseendet hade det alltså varit bättre med mer balans mellan matcherna. Hur som helst ökar knappast värdet av matchen för ungdomarna när deras manager går ut inför matchen och säger att det inte ens är att betrakta som någon riktig match. Istället för att hjälpa sina unga spelare, slängde man dem till lejonen.

Annons

Jag hade haft något mer förståelse för Man Citys planering och prioritering om kvällens match mot Dynamo Kiev var en måste vinna-match för att ta sig vidare i Champions League. Men så är det inte. Det räcker alldeles utmärkt med oavgjort, eller till och med en uddamålsförlust är helt acceptabelt, allra helst om man också lyckas göra ett mål. Det kommer Man City självklart klara av. Och det hade man klarat av även om man ställt upp med ett väldigt starkt lag på Stamford Bridge.

Snarare har chanserna ikväll försämrats. Genom att ha förlängt sin förlustsvit. Genom att ha förnedrat sig själva på Stamford Bridge. Och genom att tvärtom ha ökat pressen på laget inför matchen mot Dynamo Kiev. Om man slänger iväg FA-cupen för att få ett bra resultat med sig från Kiev, utan att faktiskt få med sig ett bra resultat från Kiev, så har man onekligen satt på sig själva en rejäl dumstrut och öppnat upp sig för massiv och välförtjänt kritik.

Annons

Å andra sidan har Manuel Pellegrini bara några få månader kvar i klubben.

Peter Hyllman

Arsenal har kvaliteten att kunna besegra Barcelona, men har man spelartyperna?

Peter Hyllman 2016-02-22 23:29

Cerberus var den enorma helveteshunden som vaktade utgången till underjorden och förhindrade fördömda själar att fly. Cerberus var dock mer monster än hund, med en orm som svans och med tre huvuden med rasande käftar. Cerberus var omöjlig att besegra i öppen kamp och det fåtal som lyckades övermanna honom gjorde det inte genom kamp, utan genom list.

Orfeus var tvungen att spela gudomlig musik för att söva Cerberus, ett knep som JRR Tolkien för övrigt skamlöst återanvänt i sin egen mytologi. Den kände trojanska krigaren Aeneas matade Cerberos med tre kakor som innehöll något slags sömnmedel. Till och med Hercules, den gamla mytologins mäktigaste krigare, kunde bara söva Cerberos, inte besegra honom i öppen kamp.

Leo Messi, Neymar och Luis Suarez. Med dessa tre rasande käftar framstår Barcelona alltmer som den moderna fotbollens Cerberus, mer eller mindre omöjliga att besegra och med ett trehövdat anfall som bara kan beskrivas som fotbollshistoriens främsta. Att besegra dessa tre framstår som omöjligt, men kanske är det inte så man övermannar Barcelona?!

Annons

Istället måste man försöka söva monstret. Ett sätt att i alla fall försöka göra det är att sätta hård press på Barcelonas mittfältare, som i Luis Enriques version av Barcelona är de som framför allt ska leverera bollen fram till någon av anfallarna. Lyckas man skära av den distributionslinjen har man på samma gång lyckats göra Barcelonas anfallsspel betydligt mer sömnigt.

Det där är självklart lättare sagt än gjort. Det kräver framför allt att Arsenals tre offensiva mittfältare, som man får förmoda blir Alexis Sanchez, Mesut Özil och Theo Walcott, blir betydligt mer av hårda grovjobbare i den här matchen än vad de är vana vid, för det är sannerligen inget jobb som Francis Coquelin och Aaron Ramsey klarar av på egen hand.

Nyckeln måste vara att tvinga Andres Iniesta och Ivan Rakitic, om nu de som förmodat spelar, till flera bolltouchar och till att dribbla innan de passar, för att på så vis minska utrymmen och sänka precisionen i Barcelonas anfallsspel. Det handlar också om att spela cyniskt, att ta frisparkar och kanske några gula kort när nöden så kräver. Men har Arsenal spelartyperna på mittfältet att ta det här allt annat än glamourösa jobbet?

Annons

Alternativet är självklart att enbart sjunka så långt och så lågt ned som bara möjligt, krympa ytor maximalt och göra sista passningen så svår att slå som bara möjligt. Det är en extremt riskabel taktik, som dessutom gör det betydligt svårare för Arsenal att skapa något eget konstruktivt anfallsspel med väldigt få alternativ att spela fram bollen till.

För Arsenal behöver det dock inte handla om det ena eller det andra, utan snarare om att pendla mellan de båda metoderna. Att utgå från att försöka sätta en hög press på mittfältet men snabbt ställa om till ultralågt försvarsspel de gånger Barcelona tar sig ur pressen, vilket kommer ske. Risken är så klart att Arsenal fastnar i ett ödesdigert mellanläge, så kraven är höga på Arsenals defensiva linje vad gäller organisation och koncentration.

Är Arsenal framgångsrika i sitt defensiva arbete kommer de tvinga Leo Messi att söka sig längre ned i banan för att själv börja hämta och fördela boll. Han kan göra skada på det viset också, men det är betydligt bättre än alternativet.

Annons

Arsenal kan hämta energi från vetskapen att de har lyckats med en liknande matchplan tidigare under säsongen, mot Bayern München. Det var dessutom en match i vilken Arsenal faktiskt hade de flesta och de bästa målchanserna och därtill vann med 2-0. Givet att det är ett dubbelmöte, och en retur väntar på Camp Nou, så måste Arsenal självklart spela för att vinna också den här matchen, även om de måste göra det smart.

Nyckeln mot Bayern var densamma som den kommer att vara mot Barcelona, nämligen att attackera i blixtsnabba omställningar längs kanterna. Inte minst Dani Alves brukar lämna Barcelonas högerkant förhållandevis oskyddad, men även vänsterkanten finns att utnyttja. Vad man framför allt även kan uppnå med det är att tvinga Sergio Busquets ur sin centrala position för att täcka upp yta på kanten, och på så vis ytterligare söva Barcelonas uppbyggnadsspel.

Annons

Har Arsenal väl tagit sig upp till Barcelonas straffområde så är det viktigt att de visar både mod och tålamod, och spelar utan stress. Öppnar sig en given chans ska de naturligtvis ta den men i övrigt behöver de fylla på med egna spelare och etablera ett eget spel. Barcelona vet hur de ska försvara mot snabba och isolerade kontringar men är sämre på att ligga på defensiven. Det kan Arsenal utnyttja.

Barcelona är inte perfekta, som Arsene Wenger uttryckte det. Barcelona kan naturligtvis besegras. Det finns dock ingen klok taktik i världen som kommer göra Arsenal till favoriter i den här matchen. Snarare handlar det för Arsenal om att ge sig själva så stor chans som möjligt. En effektiv utformad och konsekvent utförd matchstrategi kan uppnå detta. Försöker man däremot spela matchen på Barcelonas villkor så kommer Arsenal bli slitna i stycken.

Annons

Men kunde Arsenal besegra Bayern München med 2-0 och med mersmak tidigare under säsongen så kan de självklart också besegra Barcelona. Och har Arsenal ett sådant eller liknande resultat i ryggen med sig till Camp Nou så blir det en förtvivlat svår uppgift till och med för ett demoniskt Barcelona att vända på det. Det gäller att tro på möjligheten, som Arsene Wenger själv helt säkert skulle mena.

Trots allt, det var bara fem år sedan som ett betydligt svagare Arsenal var en desperat Mascheranotackling i slutminuten från att då slå ut de blivande mästarna Barcelona. Det kommer definitivt bli svårare än att besegra Hull, och den stora frågan för mig, som sagt, är huruvida Arsenal egentligen har de här spelartyperna på sitt mittfält att klara av uppgiften.

Vi vet att Mesut Özil och Alexis Sanchez är två gudabenådade fotbollsspelare med mängder av finess, fantasi och spelintelligens. Ska Arsenal vinna mot Barcelona måste de däremot visa världen att de klarar av att bita ihop, arbeta hårt och göra fotbollens smutsiga arbete – vilket de betydligt mer sällan tvingas till i Premier League, och då sällan utfört med någon större framgång. Hela grundbulten till Barcelonas framgångar är att alla deras spelare tar det här jobbet.

Annons

Dags för Arsenal att visa att de är mer än bara Baby Barcelona.

Peter Hyllman

Gästblogg: Min drömelva - Arsenal

Peter Hyllman 2016-02-22 06:00

I Arsenals allstar-elva så har jag valt att gå min väg, det vill säga att elvan innehåller till stor del spelare under den sena Graham eran, mixat med spelare från Arsene Wengers tid i klubben. Många av spelarna spelade då jag fortfarande knappt var påtänkt men deras status i Arsenal har gjort att det inte är svårt att i efterhand förstå hur stora de egentligen var.

Med den obesegrade säsongen som ligger närmast i minnet är Wenger tränaren för detta laget efter avtrycken han gjort och fortsätter göra för klubben och alla supportrar.

Laget han får coacha är av formationen 4-4-1-1

Målvakt: David Seaman. Målväktaren tar sig in här före Lehmann då han personligen var den första Arsenalspelaren jag verkligen hade som idol vid ung ålder. Men även för att jag håller honom som en av de bästa genom tiderna. Tog ligaguld med Arsenal bland mycket annat under säsongen 90/91 där laget endast släppte in 18 mål. Han fortsatte sin Arsenal karriär i flera år framöver och vann även ligan under 1998 och 2002.

Annons

I backlinjen så väljer jag en mix av spelare från liga vinsterna 90/91 och 03/04. Gemensamt för de båda trupperna under dessa kampanjer var de få förlusterna, endast 1 förlust i liga spel, 1991 borta mot Chelsea (2-1).

Vänsterback: Nigel Winterburn. Började faktiskt som högerback trots att han var så otroligt vänsterfotad. En disciplinerad vänsterback, sett till defensiven, som ingick i den backlinje som bara släppte 18 mål bakom sig under säsongen 90/91. Rolig fakta: Spelade fyra år i Wimbledons ”crazy gang” tillsammans med t ex Vinnie Jones och var den som några år senare i Arsenaltröjan ”startade” bråket som kostade Arsenal två poäng i avdrag säsongen 90/91 i matchen mot Manchester United som man ändå vann med 1-0.

Mittback: Tony Adams. Kaptenernas kapten, Mr Arsenal, jag antar att jag knappast behöver en förklaring här mer en att han spenderade 22 spelande år inom klubben, 14 år som kapten, över 600 matcher som spelare och bland annat fyra titlar i högsta ligan med Arsenal. Han ingick även i backlinjen tillsammans med Winterburn under säsongen 90/91.

Annons

Mittback: Sol Campbell. En otroligt viktig del av ”The Invincibles” som gick obesegrade genom säsongen 03/04. En spelare som jag personligen har färskare minnen av från sina spelande dagar än vad jag själv har av Adams, en otroligt atletisk, resolut och fysiskt stark mittback som begick väldigt få misstag på planen. Även om han spelade i många säsonger för Tottenham så är han bara för bra för att lämnas utanför den här listan.

Högerback: Lee Dixon. Inser nu när jag kommer till slutet med backlinjen att jag valt samma spelare som omröstningen av top 100 som klubben själva gjorde för några år sedan men inser också att den omröstningen stämmer väldigt bra. Dixon likt Adams spelade under mänga år i Arsenaltröjan och gjorde även han över 600 matcher. Dessförinnan var han runt i flera klubbar innan han hittade hem i norra London. Han tog över högerbacksrollen 1989 efter Nigel Winterburn gjorde flytten till vänstersidan. Det var han som satte igång anfallet som Michael Thomas avslutade i 90+1 av sista matchen i ligan 1989 som ledde till att Arsenal vann sin första liga titel sedan 1971.

Annons

Central Mittfältare: Patric Viera. Enligt eget minne den första box to box-mittfältaren jag bevittnade. Var otrolig på det centrala mittfältet samtidigt som han var oklanderlig i sista tredjedelen. Var trots sin storlek otroligt graciös och elegant i sitt spel. Var en viktig kugge, om inte den viktigaste enligt mig tillsammans med Campbell och Henry i ”The Invincibles” under säsongen 03/04. Hans duster och drabbningar med Roy Keane är inget man får glömma och en sökning på internet efter detta kan nog få en att drömma sig tillbaka några år!

Central Mittfältare: Ray Parlour. Även om positionen här kanske inte är helt korrekt (spelade väl också lite ute till höger) så var hans intensitet perfekt, han hamnade och hamnar ofta i skuggan av Viera och kanske lite mer namnkunniga konkurrenter på en lista som denna, men var ack så viktig för Arsenal under sin karriär. Utvecklades enormt under Wengers första år i klubben, vann tre ligatitlar (varav två där han spelade regelbundet) och några minnesvärda hattricks, samt hans status som en av de mest underskattade spelarna under sin tid gör att han fastnar i mitt intresse och även klämmer sig in i den här elvan.

Annons

Högermittfältare: Fredrik Ljungberg. Indirekta orsaken att jag började följa Arsenal tror jag, Signades av Wenger utan att han hade sett honom live från Halmstad BK och det blev succé! Han ingick även i ”The Invincibles”, startade och var även han en viktig kugge på kanten med både mål och assist. Gjorde över 200 matcher för Arsenal och tryckte in nästan 50 mål. Sedan får vi inte glömma frisyren!

Vänstermittfältare: Robert Pires. Till den här dagen har jag inte sett en mer elegant fotbollspelare (jag kan vara lite partisk i den åsikten). Otrolig teknik och blick för spelet. Kom från Marseille år 2000 och lämnade för Villareal 2006 men hann däremellan med att vinna över fansens gunst och hjälpa Arsenal bärga två PL-titlar och göra över 60 mål för klubben, några av dom väldigt spektakulära! Sök på hans mål mot Aston villa då han lyfter bollen över backen efter en pass från Ljungberg och sedan lobbar den över Schmeichel i Villamålet. Vilken pärla!

Annons

Släpande anfallare: Dennis Bergkamp. Arkitekten! Hade precis allt som man ska ha som fotbollspelare, var en komplett striker/släpande anfallare med blick och touch som om det hade blivit skänkt från ovan. Jobbade otroligt hårt både på och av planen. Var ett praktexempel för unga spelare på hur man förde sig som fotbollsproffs. 120 mål och över 400 matcher i Arsenaltröjan gör att han är omöjlig att lämna utanför. På tal om spektakulära mål: Newcastle borta i mars 2002.

Anfallare: Thierry Henry. Svårt att gissa. Är den ledande målskytten i Arsenals historia efter han lett Arsenal till den obesegrade säsongen 03/04 och därefter slagit Ian Wrights rekord på 185 mål. Henry slutade efter 377 matcher för Arsenal på 228 mål med två PL-titlar, två FA-cuptroféer och Premier Leagues guldsko fyra gånger efter två perioder i klubben.

Annons

Bänken:
Jens Lehman
Ian Wright
Liam Brady
Martin Keown
David Rocastle
David O´Leary
Steve Bould

Så många spelare som skulle kunna gå rakt in i elvan utan problem och så mycket mer att skriva men jag nöjer mig med detta!

Av: Jonas Edlund-Kiviluoma

Peter Hyllman

Everton mot Chelsea är höjdpunkten i FA-cupens sjätte omgång

Peter Hyllman 2016-02-21 19:31

Chelsea, Crystal Palace, West Ham, Reading, Everton och Watford. Lägg till dem vinnaren mellan Arsenal och Hull, i deras omspel, samt vinnaren i måndagens match mellan Shrewsbury och Man Utd. Dessa åtta klubbar är klara för FA-cupens kvartsfinal. Kvartsfinal? Nej, FA-cupens sjätte omgång ska det ju med all rätt och tradition heta.

Omspel har varit ett återkommande samtalsämne gällande FA-cupen på senare tid. Några vill avskaffa dem för att lätta upp ett hektiskt spelschema i England och i den svenska sändningen från Chelsea mot Man City sammanfattades den motsatta uppfattningen med att ”traditionens makt är stor i England”. Vilket kanske är att göra sakfrågan orättvisa.

Man kan förstå varför de engelska superklubbarna gärna skulle vilja bli av med omspelen. Men cupspelets hela idé i England, och då i synnerhet vad avser FA-cupen, är att inte utgå från ett storklubbsperspektiv utan från ett helhetsperspektiv. Och för mindre och medelstora klubbar kan omspelen rätt bokstavligt talat vara guld värda.

Annons

Dels ökar ett omspel i flera avseenden chansen för mindre klubbar att slå ut de stora klubbarna. Hulls chanser att slå ut Arsenal ökade rimligtvis genom att oavgjort räcker för att ordna omspel på hemmaplan, jämfört med att tvingas igenom först en förlängning och sedan högst eventuellt straffsparkar på bortaplan. Dels kan ekonomin i ett omspel, där biljettintäkter delas lika, säkra en klubbs ekonomi i flera år framöver.

Att avfärda det enbart som ”traditionens makt” är alltså orättvist. Det finns klara, konkreta, tydliga och sunda skäl för varför man har omspel i FA-cupen, även om dessa skäl inte är direkt anpassade efter storklubbarnas intressen, och därmed inte ”ses” av supportrar till dessa klubbar eller av utländsk media vars huvudsakliga fokus råkar vara just dessa storklubbar.

Tillbaka till FA-cupens sjätte omgång, som ju precis har lottats – och det blev alltså så här:

Annons

READING v CRYSTAL PALACE

Reading tar sig till FA-cupens sjätte omgång för fjärde gången de senaste sju säsongerna och har alltså börjat bli ett tämligen vant cuplag. Crystal Palace har aldrig vunnit FA-cupen men visade med sin seger borta mot Tottenham ikväll att de har både kapacitet och vilja att ta sig hela vägen den här säsongen, inte helt olikt Portsmouth en gång i tiden. Uppgiften ska inte tas lätt på, men Alan Pardew är en manager vi borde få se på Wembley lite senare under säsongen.

EVERTON v CHELSEA

Roberto Martinez älskar FA-cupen. Det har han själv sagt och Martinez har som bekant inga tendenser att överdriva. Hans laguttagning mot Bournemouth visar dock att han tar FA-cupen på allra största allvar och FA-cupen är också Evertons enda kvarvarande chans till riktig framgång den här säsongen. Om Martinez fick jobbet i Everton genom att vinna FA-cupen så hoppas han kanske få behålla jobbet i Everton genom att vinna FA-cupen. Problemet är så klart att även Chelsea har väldigt höga ambitioner i FA-cupen, en turnering man har vunnit hela fyra gånger de senaste tio åren, och en turnering som Guus Hiddink aldrig har förlorat i.

Annons

ARSENAL/HULL v WATFORD

Arsenal kan göra något tämligen unikt den här säsongen. Ingen klubb har nämligen sedan Blackburn någon gång på 1800-talet mäktat med att vinna FA-cupen tre säsonger i rad. Men ska de lyckas måste de först och främst ta sig vidare från ett knepigt omspel på bortaplan mot Hull, som kanske väljer ett starkare lag på hemmaplan än vad de gjorde på Emirates. Watford har tagit sig till sjätte omgången genom tre raka 1-0-segrar. När Portsmouth 2007-08 vann FA-cupen gjorde man det med fem 1-0-segrar och en 2-1-vinst. Ett omen? Men om Arsenal tar sig förbi Hull så fick de återigen en på pappret minst sagt bekväm lottning, på hemmaplan.

SHREWSBURY/MAN UTD v WEST HAM

Om den här säsongen har visat på något så är det att det finns inget lag som Man Utd inte kan förlora mot. Det säger något fundamentalt negativt om Louis van Gaals arbete med Man Utd att Shrewsbury kan gå in till måndagskvällens match och faktiskt känna att de har en god chans. West Ham borde rimligtvis hoppas på en skräll trots allt, men de räds knappast en resa till Old Trafford i sjätte omgången heller. West Ham och Slaven Bilic ser ut att satsa på FA-cupen, deras enda rimliga chans till titel den här säsongen, i och med att de ställde ut pjäxorna i Europa League. FA-cuppokalen vore ju på samma gång ett maffigt sätt att sätta punkt för tiden på Boleyn Ground, och en härlig inflyttningspresent till den nya OS-arenan.

Annons
Peter Hyllman

Chelsea och Man City visar hur snabbt fotbollen kan svänga

Peter Hyllman 2016-02-21 06:00

Manuel Pellegrini är förbannad. Det är väl så man måste beskriva det sedan det blivit klart att FA vägrat att acceptera Man Citys begäran att spela dagens match mot Chelsea på lördagen. Lördagen hade känts som det naturliga valet, givet att Chelsea spelade i Champions League i tisdags och Man City spelar på onsdag, TV-skäl samt att Fulham spelade under lördagen gjorde dock att detta ansågs omöjligt.

Det är knappast första gången i historien som det engelska spelschemat ställer till det för engelska klubbar i Europa. Pellegrini har normalt sett ställt upp med tämligen starka lag i de båda cuperna men menar att de i kvällens möte med Chelsea på Stamford Bridge kommer att ställa upp med ett reservbetonat och ungdomligt lag. Antalet U21-spelare som vilade i lördags är en indikation på att så också kan bli fallet.

Vad som driver Man City är naturligtvis deras ambitioner att för första gången ta sig riktigt långt i Champions League. Tuffa lottningar och uttåg i gruppspelet eller i åttondelsfinalen har annars blivit något av en årlig tradition för dem, men den här gången tror man sig ha en bra chans. Bara två dagars ledighet mellan en tuff FA-cupmatch på Stamford Bridge och en bortamatch i Kiev är alltså ett problem för dem.

Annons

För Chelsea är läget ett annat. FA-cupen är för dem en av endast två möjligheter till att få ut något positivt från den här säsongen. Även de har Champions League kvar men har fördelen att ha spelat av den matchen innan kvällens match. Guus Hiddink har enbart positiva erfarenheter av FA-cupen efter att ha vunnit turneringen vid hans hittills enda försök. De kommer säkert också vilja slå ut Man City.

Det finns många ganska uppenbara likheter mellan Chelsea och Man City. Men gå tillbaka ett år i tiden och läget mellan de båda klubbarna ser i stora drag omvänt ut. Man City såg gamla, trötta och slitna ut i ligaspelet och verkade vara i allmän avsaknad av nya idéer. Chelsea var samtidigt klubben som mer eller mindre joggade hem ligatiteln, som hade José Mourinho som manager med ett nytt kontrakt i ugnen och en väldigt stark spelartrupp.

Annons

Ett år senare har José Mourinho fått sparken, Chelsea befinner sig på tolfte plats i ligan, flera av spelarna har haft mardrömssäsonger, lagets stjärna Eden Hazard verkar mest av allt intresserad av att lämna klubben, och sommarens transferfönster blev lika misslyckat som inaktivt. Man City å sin sida har förstärkt laget med Raheem Sterling, Nicolas Otamendi och, ironiskt nog, Kevin De Bruyne.

Det kan gå snabbt i fotboll.

Men den stora käftsmällen mot Chelsea kom i januari då Man City meddelade att från och med nästa säsong är deras manager Pep Guardiola, en manager som Chelsea och Roman Abramovich har jagat i ett halvt årtionde utan någon större framgång. Man City har därmed till synes uppnått något som Chelsea inte har lyckats med på minst ett årtionde, de har hittat sin man. Chelsea å sin sida har under hela sin moderna era varit i ständigt sökande efter något annat.

Annons

Man City har valt att anställa Pep Guardiola till stor del för att uppnå just vad Chelsea har uppnått. Till skillnad från Chelsea har Man City nämligen aldrig riktigt lyckas etablera sig i Champions League. Chelseas triumf 2011-12 är så klart sylten i klubbens blåbärsmuffins, men med sju semifinaler och en final som facit åren innan så är Chelsea en europeisk tungviktare på ett helt annat sätt än Man City, som ännu inte ens tagit sig till kvartsfinal.

Det är den jämnheten och den statusen över en längre och sammanhållen tidsperiod som Man City söker efter i Champions League. Den här säsongen är kanske sista chansen för Man Citys första moderna lagbygge att göra något meningsfullt avtryck i Europa, de borde ha gjort mer, en vilja och en känsla som rimligtvis styr deras ambitioner och prioriteringar.

Annons

Man kan bara hoppas att Man City försöker hitta en vettig balans med FA-cupen. Om de gör det men ändå misslyckas med att hålla sig kvar i FA-cupen går det inte att ha några kritiska synpunkter. Men idén som på mer eller mindre allvar har framförts att medvetet ställa upp med ett svagare lag än nödvändigt som någon form av protest mot spelschemat är naturligtvis förkastlig.

För Chelsea utgör FA-cupen deras bästa chans att vinna en titel den här säsongen. Det kanske inte räddar deras säsong om de lyckas vinna FA-cupen och slå ut Man City längs vägen, men det ger den i alla fall en bra avslutning och skickar ut en utmaning inför kommande säsong. Nästa utmaning att skicka ut blir att presentera sitt svar på Man Citys avsiktsförklaring på managerposten med Pep Guardiola.

Händelsevis råkar väl Manuel Pellegrini vara på jakt efter nytt jobb.

Annons

Annars kan det här så klart bli en väldigt spännande dag för Brandon Barker, Bersant Celina, Kelechi Iheanacho, Manu Garcia och Aleix Garcia, och kanske någon till, som verkligen kan komma att slängas in i hetluften. De kan återigen komma att ställas mot Chelsea, som var motståndare i förra säsongens FA Youth Cup-final, men den här gången i huvudturneringen. Chelsea vann det mötet med 5-2.

Chelsea är på samma gång en förebild och ett avskräckande exempel för en klubb som Man City. Där finns otroligt många skickliga unga spelare, de har inte minst vunnit FA Youth Cup fyra gånger de sex senaste åren. Men inga spelare från ungdomslagen tar sig upp i a-laget. Man City har mött en liknande kritik gällande vad som händer med deras unga talanger, men hoppas rimligtvis kunna ändra på detta i framtiden genom sin omfattande akademisatsning.

Annons

Kelechi Iheanacho har redan tagit sina första steg i Man Citys a-lag och även om genombrott kanske är ett stort ord så ligger det ändå inte långt borta. Han har redan passerat Wilfried Bony i rangordningen. Nio mål hittills den här säsongen visar på hans talang, och kvitteringen mot Tottenham visar att han kan när det gäller. Ingen av de övriga har ännu startat någon match för Man City, även om de fått några minuter från bänken under säsongen, men det kan komma att ändras ikväll.

Det är svårt att tänka sig ett särskilt mycket tuffare mentalt test för unga spelare än en FA-cupmatch mot Chelsea på Stamford Bridge. Man kan tänka sig att Pep Guardiola håller ett särskilt getöga på den här matchen för att se vem eller vilka av dem som klarar testet.

Peter Hyllman

Hull är redan bra nog för Premier League, men är de bra nog att slå Arsenal?

Peter Hyllman 2016-02-20 06:00

Det var tre år sedan Arsenal förlorade en match i FA-cupen. Alternativt kan man formulera det som att Arsenal har gått 14 raka matcher utan förlust i FA-cupen. En anledning till detta är att Arsenal och Arsene Wenger genomgående har ställt ut bra lag på planen. En annan mindre faktor som säkert hjälpt är att Arsenal de senaste fem säsongerna har lottats på hemmaplan i 12 av 17 matcher, ej inräknat semifinaler och finaler.

Så även den här gången mot Hull. Sunderland, Burnley och Hull, i tur och ordning och alla hemma på Emirates. Man kan inte säga annat än att Arsenal så här långt har fått en ganska bekväm resa fram mot vad som skulle kunna bli något så hyfsat unikt som en tredje FA-cuptitel i rad.

Det är också tredje säsongen i rad som Arsenal ställs mot Hull. De var ju finalmotståndare 2013-14 i en minst sagt dramatisk final. Därefter mötte de varandra igen redan i nästa match i FA-cupen, det vill säga redan i den tredje omgången 2014-15, även då på Emirates. Arsenal vann båda dessa möten. Inte så konstigt kanske att Hullfansen muttrar surt och något konspiratoriskt över att än en gång lottas borta mot Arsenal.

Annons

Räkna med att både Arsenal och Hull kommer vilja vinna matchen. Men samtidigt är det två lag som båda två också har blickarna framåt mot kommande uppgifter. Arsenal har naturligtvis ett enormt möte med Barcelona på tisdag i Champions League. Samma kväll återupptar Hull matchandet borta mot Ipswich i The Championship, som de för närvarande leder med två poäng och en match mer spelad före Middlesbrough, och ytterligare några poäng före Brighton och Burnley.

Det blir emellertid ingen picknick för Arsenal. Det sägs att Arsene Wenger kommer att vila Petr Cech samt låta nyförvärvet Mohamed Elneny spela från start. Mot detta kan Hull mönstra alls inte oävna spelare som Michael Dawson i backlinjen, Tom Huddlestone, Mohamed Diame och Robert Snodgrass på mittfältet. Något försvagade är ändå Hull som inte kan spela två av sina spelare på lån från just Arsenal, Chuba Akpom och Isaac Hayden.

Annons

Men det är huvudsakligen två andra spelare i Hull som är lite av storyn i storyn bakom Hulls säsong så här långt, som har etablerat dem som en av favoriterna att ta sig upp i Premier League:

Abel Hernandez. Egentligen alldeles för bra för att spela i The Championship. Kom från Palermo till Hull i början av förra säsongen i Premier League för en rekordsumma för Hull. Hull åkte ur Premier League men Hernandez valde märkligt nog att stanna kvar i klubben. Det har visat sig bli en succé med 17 mål på 25 matcher hittills under säsongen. En snabb och målmedveten avslutare och på ett eller annat sätt kommer vi nog få se honom i Premier League nästa säsong, och han är ett stort hot mot Arsenals backlinje redan idag.

Jake Livermore. För ganska precis ett år sedan såg det ut som om Livermores karriär var förstörd. Han åkte då fast i ett drogtest där det visade sig att han brukat kokain. Normalt sett hade han haft en väldigt lång avstängning att vänta men FA gjorde ett undantag när de tragiska omständigheterna kom fram i ljuset, hur Livermores nyfödda son dött i barnsäng och han själv och familjen i djup sorg. Läs gärna Luke Edwards Telegraph-artikel om Livermores tragiska år han nu lämnat bakom sig.

Annons

Livermores spelarkarriär är tillbaka på banan, och med honom på det centrala mittfältet har Hull stadigt och säkert lyft uppåt i The Championship-tabellen och är nu på god väg tillbaka till Premier League. En ledargestalt på planen och en favorit bland supportrarna, alla älskar en spelare som reser sig från motgång. Livermore, Hernandez, Diame, Snodgrass, Huddlestone, och stabila mittbackar i Dawson, Curtis Davies och Alex Bruce.

Hull är redan bra nog att spela i Premier League från och med nästa säsong, frågan är bara om de redan är bra nog att besegra Arsenal för första gången i klubbens historia. Lite beror det vilket humör och vilken koncentration Arsenal går in med i den här matchen, men en FA-cupförlust mot Hull vore en smäll mitt i solar plexus som Arsenal absolut inte vill ha innan de ska gå ut på planen mot Barcelona på tisdag.

Annons
Peter Hyllman

Vilka Premier League-klubbar vore mest aktuella för Zlatan Ibrahimovic?

Peter Hyllman 2016-02-19 13:00

Kör ner en gren i en myrstack och det blir ett fasligt myller av springande myror åt alla håll. För några dagar sedan körde Zlatan Ibrahimovic ned en rejäl gren i den engelska mediamyrstacken när han efter PSG:s match mot Chelsea till synes verkade hinta om att en flytt till Premier League kunde vara aktuell efter säsongen.

Jaha, eller? Det var ju inte på något sätt så att Ibrahimovic var särskilt explicit med att Premier League var något han gick och tänkte på. Så kanske var den engelska, och för all del som en hund i koppel därefter också den svenska, mediareaktionen mest ett uttryck för önsketänkande, och hur man skulle vilja se en av fotbollens största stjärnor i den engelska ligan.

Man kan heller inte bortse från att det var ett välregisserat utspel av Zlatan Ibrahimovic. Hans kontrakt med PSG går ut efter säsongen så det kan ju finnas många skäl att demonstrera andra klubbars intresse för hans tjänster och få saker fungerar ju så bra i det avseendet som att hota med det cashstinna Premier League.

Annons

Är Premier League alls särskilt troligt för Ibrahimovic? Det sägs att han funderar på ett år i ligan innan han beger sig till MLS. Vad som talar för är att han kanske under sin karriär vill hinna pröva på den stora liga han aldrig varit i. Själv ser jag det som mer troligt antingen att han går direkt till MLS, att han blir kvar i PSG ytterligare något år, eller att han gör ett sista år i Italien, där han är hemmavan och avgudad.

Om vi ändå leker med tanken att Zlatan Ibrahimovic förbereder sig för en flytt till Premier League – vilken klubb är i så fall sannolik, vilken klubb är i så fall bäst lämpad för en flytt? Det är frågor jag hade tänkt brottas lite med denna fredagseftermiddag.

Det har gjorts nätenkäter om i vilken Premier League-klubb supportrar helst skulle vilja se Ibrahimovic. Där ligger Man Utd, Arsenal och Liverpool i topp och i fallande ordning. Som vanligt med nätenkäter kan man förmoda att resultaten mest speglar antalet supportrar en klubb har som dessutom orkar bemöda sig med att svara på en nätenkät.

Annons

Arsenal? (10%)

Ingen omöjlighet. Arsenal har jagat stjärnanfallare förut och borde ärligt talat vara fortsatt på jakt. Arsene Wenger vill väldigt gärna vinna sin ligatitel och ett år med Zlatan Ibrahimovic skulle kunna vara hans Robin van Persie-moment, och med Ibrahimovic finns också en tidigare koppling till Arsenal, där han ju en gång i tiden provspelade.

Arsenals status just nu i ligan och klubbens titelambitioner borde rimligtvis också kunna tilltala Ibrahimovic. Det är väl dock tämligen osannolikt att Wenger skulle vara beredd att motsvara de löneanspråk Ibrahimovic skulle göra, och en värvning av Zlatan Ibrahimovic skulle också sänka Olivier Girouds och Theo Walcotts ställning, vilket inte vore likt Wenger.

Spelmässigt skulle Zlatan Ibrahimovic fungera bra i Arsenal och tillföra ännu en dimension i Arsenals anfallsspel. En jämförelse mellan honom och Giroud visar lite på vad Arsenal faktiskt saknar i sitt anfallsspel i nuläget. Rent taktiskt den kanske bästa matchningen av alla.

Annons

Chelsea? (15%)

Ett av de mer troliga alternativen. Chelsea har definitivt möjlighet och vilja att motsvara Zlatan Ibrahimovics löneanspråk och har dessutom stort behov av att förstärka sin anfallsuppsättning. Klubben hör också hemma i London vilket säkert är en fördel i sammanhanget. Taktiskt passar Ibrahimovic också mycket väl in i Chelseas normala och invanda sätt att spela fotboll.

Andra saker talar till Chelseas nackdel. Att de inte spelar i Champions League behöver inte nödvändigtvis vara någon stor nackdel om Ibrahimovic ändå bara ser en enda säsong i ligan framför sig. Men kommer Ibrahimovic till klubben så gör han det som konkurrent snarare än komplement till Diego Costa, och givet att Costa börjar stabilisera sig i klubben så låter det oklokt att slänga detta på skräphögen för en åldrande stjärnanfallare som bara skulle ha en mycket kort tid i klubben.

Annons

Liverpool? (0%)

Glöm det. Liverpool är inte i närheten av att vare sig kunna eller vilja matcha Ibrahimovics löneanspråk, kan troligtvis inte erbjuda Champions League-spel eller realistiska titelambitioner, och Zlatan Ibrahimovic passar över huvud taget inte in i Jürgen Klopps föredragna taktiska spelsystem.

Man City? (5%)

Hade varit en självskriven Zlatankandidat om det inte varit så att man ganska nyligen meddelat att Pep Guardiola blir klubbens näste manager. Ibrahimovic och Guardiola har ju prövat på förut, med allt annat än lyckat resultat, och de ganska föraktfulla kommentarer som slängts i båda riktningar gör det helt osannolikt att dessa båda profiler kommer vilja arbeta tillsammans igen.

Det yttre talar dock helt för att Man City skulle vara en möjlighet. De kan erbjuda lönen, de kan erbjuda titelambitionerna, de är det just nu hetaste så kallade projektet i England, och den engelska klubb med de mest realistiska ambitionerna att på allvar ta upp kampen med Barcelona, Bayern München och Real Madrid om den där jävla Champions.

Annons

Man Utd? (20%)

Den klubb som fått flest antal röster i nätenkäterna vilket kanske speglar något av fansens frustration. Det finns mycket som talar för att detta skulle vara en möjlig destination för Ibrahimovic. Det är en europeisk superklubb, lönen skulle inte vara något problem, ett köp av Zlatan Ibrahimovic passar perfekt in i den typ av galacticovärvningar Ed Woodward har sagt att klubben vill göra för att boosta sitt varumärke.

Samtidigt är det struligt i Man Utd just nu vilket inte borde vara så tilltalande för Ibrahimovic, och det hänger vad vi vet i nuläget fortfarande i luften vem som är manager nästa säsong. Annars är det självklart José Mourinhos koppling till Man Utd som får en flytt till Man Utd att låta trolig för Ibrahimovic, de båda kommer ju mycket väl överens sedan tidigare, och Mourinho vill säkert ha ett läckert bete på kroken som han dinglar framför Man Utds lystna gommar.

Annons

Spelmässigt kan det utan tvivel funka. Zlatan Ibrahimovic är en ikonisk anfallare som definitivt kan öka temperaturen, atmosfären och självförtroendet igen på ett stukat Old Trafford. Det enda som bär en svensk Man Utd-supporter emot är möjligen hur klubben kommer att översköljas av zlatanistiska nysupportrar utan någon annan relation till klubben.

Tottenham? (0%)

Jag är här benägen att avfärda Tottenham av ungefär samma typ av skäl som jag avfärdar Liverpool. Ändå har Tottenham betydligt mer att erbjuda på kort sikt i termer av europeiska och inhemska ambitioner. Men det är helt enkelt inte tillräckligt.

Men utöver att det är svårt att se Daniel Levy vilja betala Ibrahimovics lön är det svårt att se hur Mauricio Pochettino vill få in Zlatan Ibrahimovic i ett spelsystem som bygger så mycket på hårt arbete, disciplin och tuffa löpningar. Tottenhams fokus ligger nog också på att få behålla Harry Kane så länge som möjligt, inte alienera honom genom att köpa Zlatan Ibrahimovic.

Annons

:::

Zlatan Ibrahimovic till Premier League? 50% Högt räknat.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa målvakter

Peter Hyllman 2016-02-18 22:33

Förra veckan var det de bästa spelarna i Premier League. Den här och kommande fredagar kommer jag gå igenom respektive lagdel, och börjar alltså idag, eller egentligen redan ikväll, med Premier Leagues fem bästa målvakter, en minsts sagt intressant och udda lagdel.

Precis som för förra listan ligger alltså dess huvudfokus på den här säsongen, men inte uteslutande. Listan är tänkt att ranka de bästa målvakterna, inte den här säsongens bästa målvakter. Nutid spöar både dåtid och framtid så klart, men det vore samtidigt fel att stirra sig blind på vad som kanske är föga mer än dagsform eller en väldigt bra period.

En intressant observation vad gäller Premier Leagues målvakter är att vad som traditionellt har varit en riktig huvudvärk för det engelska landslaget nu snarast har blivit något av ett lyxproblem. Helt plötsligt konkurrerar tre målvakter på världsnivå om förstatröjan i den engelska EM-truppen till sommaren.

Annons

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(5) Fraser Forster, Southampton

Forster kom tillbaka till Southamptons mål efter en riktigt otäck långtidsskada och har sedan dess hållt fler nollor i rad bakåt än Louis van Gaal har lyckats med framåt. Samtidigt med detta började Southampton en klättring uppåt i tabellen som gör dem till favoriter till femteplatsen. Orsak och verkan kan vara skakigt i fotbollen, men just här är det minst sagt övertygande.

(4) Hugo Lloris, Tottenham

Varje bra lag måste ha en bra målvakt brukar det sägas. Inte är det någon tillfällighet att Tottenham gör sin bästa säsong på väldigt länge, eller att laget är ligans defensivt mest solida, med Lloris i målet. Det hade helt säkert inte sett lika lugnt och tryggt ut med Heurelho Gomes fortfarande i målet. Har en viss benägenhet att göra sig lite liten på linjen i samband med inlägg.

Annons

(3) Joe Hart, Man City

Har fått kritik under senare säsonger men kritiken bortser ofta från att Hart försätts i smått omöjliga situationer. Visar från och till prov på att han är en rasande skicklig målvakt kapabel både till fantomräddningar och att skapa ett lugn med sin stabilitet i straffområdet. Bör fortsatt vara Roy Hodgsons förstaval och det är ingen favorisering med det.

(2) Petr Cech, Arsenal

Det vore kanske lite magstarkt att kalla det för säsongens värvning, men det borde i alla fall kvalificera sig som säsongens kupp när Arsene Wenger nyper Cech från Chelsea. Drypsäker närvaro i Arsenals försvar som redan flera viktiga poäng under säsongen. Måste ses som en av två-tre absoluta nyckelspelare när Arsenals säsong ska summeras framåt maj.

(1) David De Gea, Man Utd

En av världens absolut bästa målvakter och en säsong som ändå ser ganska illa ut för Man Utd hade sett ordentligt mycket sämre ut om det inte hade varit just för De Gea. Vilket inte sker för första säsongen. Vems felet var att De Geas flytt till Real Madrid aldrig blev av är kanske oviktigt, att Man Utd vann på det stå bortom allt tvivel.

Annons

:::

Bubblare:
Thibaut Courtois, Chelsea
Kasper Schmeichel, Leicester
Jack Butland, Stoke

Peter Hyllman

Dags för England att börja bekänna färg i Europa League

Peter Hyllman 2016-02-18 06:00

Polletten har börjat trilla ner bland Premier League-klubbarna att de helt enkelt inte längre har råd att mer eller mindre högaktningsfullt ge blanka fan i Europa League, om de vill fortsätta behålla fyra platser till den något häftigare Champions League. Serie A har ju börjat nafsa Premier League i hälarna på sistone.

Klubbarna har gemensamt diskuterat olika reformförslag. Att eliminera omspel i FA-cupen och endast spela enkelmatcher i Ligacupens semifinal har varit uppe till diskussion. Även att låta de klubbar som spelar i Europa till veckan, i slutspel får man då förmoda, köra sin ligamatch på fredagskvällen. Men vad gäller Europa League har man rent konkret börjat prata om finansiella incitament för de klubbar som tar sig långt i turneringen.

Det kan visa sig vara en bra idé. För närvarande finns det betydligt mer att tjäna för ett engelskt lag med en enda tabellplacering i Premier League än vad som erbjuds i Europa League. Men framför allt är det så klart de olika streckstriderna i Premier League som drar klubbarnas uppmärksamhet bort från Europa League.

Annons

Alldeles nyligen publicerades en vetenskaplig undersökning som visade hur engelska klubbar i Europa League tappade poäng i ligaspelet. Nu kommer inte det att åtgärdas av några finansiella incitament, och det ska väl ärligt talat krävas orimligt höga summor för att få Europa League att prioriteras framför ligaspelet, men kanske kan det i alla fall föra Europa League ut ur den engelska skamvrån.

Tre klubbar ska försvara de engelska färgerna i Europa League den här våren; Liverpool, Man Utd och Tottenham. Det låter ju inte så illa, på pappret är det självklart tre klubbar som alla tre skulle kunna vinna hela turneringen. Men hur ser det ut i praktiken inför dessa sextondelsfinaler?

Liverpool

Liverpool är klara favoriter mot Augsburg. Man är hittills obesegrade i Europa den här säsongen och borde kunna få med sig ett spelbart resultat hem till Anfield för returen.

Annons

Liverpool känns som den engelska klubb som har den minst problematiska relationen till Europa League den här säsongen. Något ligaspel att tala om finns egentligen inte att bekymra sig om för Liverpool, istället utgör Europa League en klar bonusmöjlighet att ta sig till Champions League.

Europeiskt cupspel har länge varit en stolt tradition för Liverpool, vars första stora europeiska titel var just Europa League, eller UEFA-cupen som den hette då. Den här säsongen är de även pot committed, har man redan investerat sex matcher i turneringen vore det ju dumt att strunta i den nu.

Man Utd

Något sådant resonemang går inte att tillämpa för Man Utd. Man kan ge en läpparnas bekännelse att Europa League är viktigt, men det är ändå inte den turneringen man vill spela.

Det är en olycklig inställning. Det har varit en fundamentalt misslyckad säsong för Man Utd på alla vis, men Europa League vore ändå en möjlighet att landa den på rätt köl och ge sig själva upprättelse. Trots det är det en stämning av uppgivenhet som omger både Man Utd och Louis van Gaal.

Annons

Skador handikappar naturligtvis Man Utds möjligheter, och särskilt den långa skadan på Wayne Rooney är ett rejält avbräck. Ändå måste man undra om Man Utds trupp sett riktigt så ungdomligt oförståndig ut om man istället hade mött Midtjylland i åttondelsfinal i Champions League.

Midtjylland är sannerligen inte något motstånd som ska underskattas. De är välorganiserade och inte minst kompetenta på att utnyttja vad som varit en akilleshäl för Man Utd hittills under säsongen – fasta situationer.

Tottenham

I kampen om koefficienten är det detta möte som kanske mest av allt sätter hela saken på sin spets. Tottenham mot Fiorentina, England mot Italien, Premier League mot Serie A.

De båda lagen möttes i samma omgång också förra säsongen, då Fiorentina gick segrande ur striden. Då hade Tottenham å andra sidan en Ligacupfinal i bakhuvudet samt avslutade på bortaplan, laget är dessutom ännu en nivå bättre den här säsongen.

Annons

Tottenham har en väldigt stark säsong bakom sig. Inte minst de senaste månaderna har deras spel antagit en ny dimension och oväntat men alls inte oförtjänt är man nu en högst allvarlig titelkandidat.

Man kan dock säga att deras titelkandidatur från och med nu kommer att få genomgå sitt stora examensprov, hur klarar Tottenham av att kombinera ligan med Europa League? Till skillnad från Liverpool, och Man Utd, har de allt att spela för, och allt att förlora, i ligan.

Tottenhams spelstil accentuerar frågeställningen. Inget lag i England springer längre och mer intensivt än Tottenhams spelare, så frågan hur de kommer att orka hela säsongen är kanske särskilt aktuell för dem.

Tottenham måste dock vänja sig vid att kombinera ligaspel med skarpt spel i Europa. Mot Fiorentina står de som favoriter.

Peter Hyllman

Skynda att fynda är ingen bättre strategi än "spend some f-cking money!"

Peter Hyllman 2016-02-17 06:00

Att värva spelare har blivit en allt viktigare sidoshow till vad som faktiskt sker på fotbollsplanen. Dels är det naturligtvis en väldigt viktig kärnaktivitet för en klubb som försöker utveckla och förbättra sig. Dels är det en konkret och väldigt påtaglig grej som media och supportrar kan diskutera om och spekulera i.

Åsikterna kring det här med spelarvärvning korrelerar samtidigt hos fansen tämligen perfekt med hur den egna klubben agerar när det kommer till spelarvärvningar. Fans till klubbar som spenderar dyrt kommer att anse att det är något som måste göras. Fans till klubbar som är mer försiktiga och avvaktande kommer se ett egenvärde i detta.

Det snurrar samtidigt runt ett par ganska uppseendeväckande missförstånd om just det här med spelarvärvningar i den allmänna diskussionen. Ett vanligt sådant missförstånd är självfallet vad det egentligen är som avgör en spelares transfersumma, och vad en transfersumma således betyder, men det finns också stora missförstånd kring det här med hur man spenderar pengar.

Annons

Det kanske vanligaste är vad frustrerande supportrar brukar skandera, nämligen ”spend some fucking  money!” Ofta är det så klart något som uttalas för att man är frusterad över den egna klubbens oförmåga att förstärka laget på de positioner man anser vara utsatta. Men där finns också en underliggande tanke att värdet ligger i själva spenderandet i sig, inte i vem eller hur många man faktiskt värvar.

Det är naturligtvis en inställning som är omöjlig att ha om man är en manager med ansvar för lagets prestationer. Ofta när man hör supportrar och media diskutera spelarvärvningar och priser för spelarna så är det dessutom minst sagt tydligt att de inte bekymrar sig om att hushålla med resurserna. De hade aldrig resonerat på samma sätt med en privat investering eller om det var deras egna pengar som spenderades.

Annons

Men så finns också det motsatta missförståndet. Det är dessa som ojar sig över höga transfersummor, utan att egentligen veta vad dessa summor i själva verket representerar. Så fort en värvning rör sig ovanför en handfull miljoner i köpesumma så kommer pratet om överpriser igång, egenvärdet här består inte i att spendera mycket pengar utan i att fynda, och köpa spelare så billigt som möjligt.

Det är svårt att se egenvärdet med detta. Varför ska en klubb som har råd att handla på ICA begränsa sig till att köpa på Lidl? En gammal sanning är att man får vad man betalar för, och det gäller också inom fotbollen. Handlar man på överskottslagret eller på loppmarknaden blir det ofta skräp. Visst är det fantastiskt när man hittar juvelen för nästan inga pengar alls, men hur ofta blir utfallet detta?

Det finns ett stigma vad gäller klubbar som spenderar stora summor på spelare, även om de har råd. Det är en rätt märklig upplevelse hur många verkar vara mer bekymrade om sin klubbs balansräkning än vad de är om det egna lagets styrka. En del går så långt att anlägga etiska dimensioner i att det är moraliskt fel att köpa spelare för dyra pengar.

Annons

Jag diskuterade nyligen Alex Teixeira i ett annat sammanhang. Det visade sig att Teixeira alltså hade varit tillgänglig för Liverpool för £38m och, givet att det var en spelare Liverpool verkligen ville ha, jag undrade varför Liverpool då inte gick in för honom, summan i sig är knappast orimlig. Likaså med lönen där det sägs att Liverpool erbjöd runt £45,000 i veckan, vilket också kändes mycket lågt för en spelare av den kalibern. Exemplet är inte nödvändigtvis det bästa men illustrerar diskussionen.

En allt viktigare kompetens för engelska klubbar börjar bli att se till att göra verkligt bra research inför sina kommande värvningar. Men när de väl har bestämt sig för att göra en värvning, i synnerhet då en nyckelvärvning, så måste de vara beredda att gå all-in och verkligen satsa. Alltför många klubbar är antingen alltför oförsiktiga med sina investeringar, eller försöker hitta de där fynden. Men det börjar bli alltmer relevant att betrakta köp av spelare som just investeringar, och ingen skulle förmodligen köpa till exempel bostad baserat på att det ska vara så billigt som möjligt.

Annons

Betraktar man spelarköp som investeringar så får man ett annat perspektiv på det här med köpesumman. Det vanliga, och felaktiga, sättet i diskussionen i stort är att se det som en kostnad. Men köpesumman skrivs av över kontraktstiden och med varje spelare kommer också ett värde. Om en spelare till exempel bidrar med högkvalitativa insatser under en femårsperiod så kan det vara värt några extra miljoner i köpesumma. Till det kommer spelarens eventuella återförsäljningsvärde.

Vissa klubbar förtjänar tveklöst kritik för att mer eller mindre kasta pengar i sjön på spelarvärvningar som sedan visar sig antingen misslyckade eller inte hänger ihop i ett taktiskt och truppmässigt sammanhang. Men en hel del engelska klubbar brottas också med de uppenbara bristerna i vad som skulle kunna kallas för en ”skynda att fynda”-strategi, vilken har levererat minst lika många duds som ”spend some fucking money”-strategin, men kanske med ännu mer kostsamma konsekvenser på fotbollsplanen och i tabellen.

Annons

Det finns inget moraliskt egenvärde i att bakbinda sig själv och framför allt den egna klubben genom att envist och ofta fruktlöst jaga fynd. Det finns inget vackert med att vara snål, det är bara dumt.

Peter Hyllman

Kan Chelsea vinna Champions League som sexa så kan de vinna som tolva!

Peter Hyllman 2016-02-16 06:00

Paris Zaint-Germain leder Ligue 1 med ögonblödande 24 poäng. Chelsea å sin sida befinner sig på tolfte plats i Premier League, numer på betryggande avstånd från nedflyttningsstrecket, med 33 poäng efter 26 omgångar. Om vi skulle titta bara på pappret så är ju det spontana intrycket att det vore kolossalt pinsamt för PSG och för fransk fotboll att åka ur Champions League mot Chelsea.

Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. PSG är självfallet en formidabel motståndare, som bara har blivit bättre och bättre för varje år som gått sedan Qatar köpte klubben. Det är tredje säsongen i rad som PSG och Chelsea stöter på varandra i Champions Leagues slutspel. Först vann Chelsea, ganska bekvämt. Andra gången lyckades PSG med minsta möjliga marginal krångla sig vidare på bortamål i matchens absolut sista minuter. Tredje gången gillt.

Men Chelsea är självklart inte något oävet fotbollslag, och man ska inte låta sig luras av deras nuvarande tabellplacering. Mot Newcastle lossnade spelet och glädjen ordentligt för Chelseas spelare, och lagets nyckelspelare har sett bättre och bättre ut under längre tid. Och vad den här säsongen åtminstone har visat är att Chelsea även i ett krisläge har förmått höja sig inför och under de riktigt stora matcherna.

Annons

Och det blir självklart inte större än Champions League för Chelsea den här säsongen. Ligaspelet är i praktiken totalt kört, några Champions League-platser finns inte kvar att spela om. Chelseas enda chans att få spela Champions League nästa säsong, är alltså att vinna Champions League den här säsongen, inte för att något sådant incitament direkt behövs för att Chelseas spelare ska vilja vinna Champions League.

Det där skulle man ju kunna skratta bort som vilda fantasier om det nu inte var så att Chelsea har gjort precis samma sak en gång förut. Deras tabellplacering var kanske inte lika fenomenalt unken som den här säsongen, man sladdrade runt sjätteplatsen, men mönstret var detsamma. Även den säsongen ställdes man i Champions League inför vad som förmodades vara totalt överlägset motstånd, men gav alla på käften!

Annons

Nu är det förvisso inte riktigt samma Chelsea den här säsongen som det var för fyra år sedan. Där finns inte längre någon Didier Drogba. Frank Lampard visade man dörren. Petr Cech var man vänlig att mer eller mindre skänka bort till en motståndare. En efter en har de karaktärstarka ledargestalterna försvunnit från Chelsea. Nu verkar det dessutom troligt, om än inte helt säkert, att John Terry missar kvällens match på grund av skada.

Men man ska heller inte underskatta de spelare Chelsea faktiskt har. Eden Hazard verkar pigg på att visa sig från sin bästa sida i det europeiska skyltfönstret. Diego Costa, som jag kritiserat hårt under säsongen, har å andra sidan imponerat stort på mig med sin hunger att tysta kritikerna och lyfta Chelsea genom sin ilska. Längre bak i planen har Cesc Fabregas börjat dirigera spelet precis som han gjorde förra säsongen. Samtidigt har en spelare som Willian fått sitt stora genombrott den här säsongen, i vad som bara kan beskrivas som rejäl motvind.

Annons

Chelsea har den självklara fördelen att få avsluta på hemmaplan. De behöver inte vinna ikväll, de behöver egentligen bara se till att inte förlora matchen, eller snarare förlora åttondelsfinalen. Och är det något Chelsea har varit bra på under Guus Hiddinks ledarskap så har det varit att inte förlora matcher, de är ännu obesegrade under hans andra tid i klubben och hann med att förlora endast en enda under hans första sejour.

Situationen borde inte heller vara helt bekväm för PSG. Deras fullständiga överlägsenhet i Frankrike riskerar ligga dem i fatet när de helt plötsligt ställs mot en potentiellt betydligt tuffare motståndare, och dessutom gör det med vetskapen att det är en match de verkligen behöver vinna, och helst vinna på ett betryggande sätt inför returmötet. Får de inte omedelbar medgång kan det mycket väl gå grus i lagets annars väldigt väloljade maskineri.

Annons

Den avgörande frågan inför kvällen blir förmodligen vilket Chelsea det egentligen blir som springer ut på Parc Des Princes. Blir det Chelsea som sjunker med huvudena vid minsta motgång utan att kunna försvara sig ens mot ett gäng flickscouter? Eller blir det Chelsea som, likt mot Everton och Man Utd, tar problemen och motgångarna, biter ihop käkarna och krigar till sig något från matchen ändå?

PSG vill inte möta den senare versionen av Chelsea. De vill helt säkert inte behöva bege sig till Stamford Bridge för ett möte med den versionen som dessutom har vittring på avancemang. Chelsea är inte några orutinerade dunungar i det här sammanhanget, tvärtom är det PSG som ännu har mycket kvar att bevisa i det avseendet.

Läget den här säsongen är ett helt annat än inför förra säsongen. Då gick Chelsea in som favoriter och genomförde kanske också matcherna, i synnerhet hemmamatchen, med en slags arrogans, som om tanken var att det skulle lösa sig lite av sig självt. Det straffade sig hårt. Den här säsongen är rollerna på sätt och vis ombytta. Det är PSG som bara ska vinna. Chelsea å sin sida har förra årets läxa i ryggen samtidigt som man drivs av en revanschlusta för säsongen som varit.

Annons

Chelsea är inte så dåliga som deras tabellplacering antyder. Och kan de hitta någon av den defensiva organisation som präglat Chelseas tidigare upplagor så kan de bli riktigt farliga i Champions League. Chelsea har definitivt inget att förlora, bara allt att vinna.

Peter Hyllman

Leeds fortsätter fäktas med väderkvarnar snarare än stora ambitioner

Peter Hyllman 2016-02-15 16:30

Jag kan inte på något sätt påstå att jag är särskilt insatt i de svenska TV-rättigheterna, och jag är knappast någon branschinsider, så det är mycket möjligt att jag helt enkelt bara har missat något helt uppenbart när jag ställer mig frågan varför ingen svensk TV-kanal eller motsvarande ikväll sänder matchen Leeds mot Middlesbrough i The Championship.

Såvitt jag har förstått har Viasat rättigheterna till The Football League. Det förbryllar mig att man då inte använder sig av dessa rättigheter, särskilt när det alltså inte krockar med någon annan fotboll av allmänt intresse. Leeds och Middlesbrough är därtill två stora klubbar med många fans, och Middlesbrough är dessutom högaktuella för uppflyttning till Premier League.

Å andra sidan verkar inte Leeds riktigt vilja att vi ska kunna se dem på TV.

Den kollektiva försäljningen av TV-rättigheter har varit en av den engelska fotbollens hörnstenar, något som har förhindrat samma utveckling som i Spanien och Tyskland där en eller två superklubbar suger upp mer av pengarna än vad alla andra klubbar i ligasystemet gör tillsammans. Bara The Football League drar in £100m varje år till sina 72 klubbar.

Annons

Detta försöker nu Leeds bryta upp. De har stämt The Football League i påstått syfte att själva vinna rättigheterna att sända sina egna matcher. Leeds är självfallet en av de största, kanske den största, klubbarna i The Football League och ser självfallet möjligheten att öka sina egna intäkter från dagens cirka £2m per år till kanske £10-20m per år.

Om Leeds bryter sig ur avtalet riskerar det sägas upp, i synnerhet om andra stora klubbar känner sig tvingade att göra som Leeds. Det skulle möjligtvis gagna dem men hårt drabba majoriteten av klubbarna i The Football League som får sin ekonomiska grund raserad. I längden kommer det oundvikligen också försvaga The Football League som produkt.

Man kan undra om Leeds också drivs av andra motiv. Kan det vara Massimo Cellino som driver sin personliga vendetta mot The Football League som vid upprepade tillfällen bestraffat honom för oegentligheter, ett sätt att hämnas helt enkelt? Är det ett sätt att uttrycka sitt missnöje med att ha fått flera av sina matcher flyttade på grund av TV-sändningar under säsongen och förhandla fram en förändring?

Annons

Kvällens match mot Middlesbrough utgör kärnan i den konflikten. Sky valde i början av december ut matchen som måndagsmatch. Leeds blev rasande och sade sig vägra spela matchen. Det krävdes att Football League fick fram ett juridiskt åläggande för att tvinga Leeds att ändå spela matchen och fullfölja sitt avtal med ligan, något helt unikt i brittisk fotbollshistoria.

På grund av den juridiska tvisten kunde vare sig Sky eller ligan meddela att matchen mellan Leeds och Middlesbrough flyttats fram förrän fyra veckor innan matchen. Det gjorde naturligtvis supportrar till både Middlesbrough och Leeds upprörda och högljudda i sin kritik av både The Football League och Sky, när det hela egentligen fördröjdes av Leeds.

Leeds är självklart den kanske största och därför mest intressanta klubben i The Football League, så det vore kanske naturligt om de drabbades av flyttade TV-matcher oftare än andra klubbar, vilket skulle kunna förklara ett missnöje. En snabb genomgång visar dock att vid sidan av veckomatcher enligt ordinarie spelschema, har Leeds spelat en stor majoritet av sina matcher på lördagar, fem av matcherna har spelats på en söndag och endast två av matcherna, inklusive kvällens, har flyttats till en fredag eller en måndag.

Annons

Leeds själva förnekar i efterhand att de har för avsikt att vilja avskaffa den kollektiva försäljningen av TV-rättigheter. De motsätter sig dock vad de beskriver som Skys kontroll över spelschema och matchtider och säger sig söka ökad transparens kring hur försäljningen av rättigheter egentligen går till. Att det alltså handlar om ett slags maktspel och förhandlingsknep av Leeds verkar givet.

Leeds har valts ut för TV-matcher vid 13 tillfällen hittills den här säsongen, vilket man hävdar har varit särskilt störande för dem. Det kan knappast vara något negativt att matchen sänds i TV i sig, tvärtom kan tyckas, så vad som anses som störande kan bara vara att matchen flyttas. Så värst omfattande är alltså inte dessa förflyttningar, särskilt inte i jämförelse med andra stora klubbar, och man undrar om vad Leeds egentligen söker bara är en större del av den totala kakan.

Annons

Leeds ligger för närvarande på 16:e plats i tabellen, med tio poäng ned till nedflyttningsstrecket och 15 poäng upp till playoff-platserna. Man undrar så klart hur det skulle gå för Leeds om de hade en ägare som istället ägnade den energi han lägger på att fäktas med väderkvarnar åt att ta Leeds tillbaka till Premier League, där en klubb av Leeds storlek rimligtvis borde kunna känna sig hemmastadda.

Leeds supportrar ser säkert med ett visst mått av avund i det avseendet på kvällens motståndare, Middlesbrough. Steve Gibson är en livslång supporter till klubben som han har haft om i ganska precis 30 år, efter att ha räddat klubben ur ekonomisk knipa. Det har varit 30 i huvudsak framgångsrika år, varav 16 år har tillbringats i Premier League, och med Ligacupfinaler och Europa League-finaler längs vägen.

Annons

Middlesbrough har gjort en stor satsning inför den här säsongen för att ta sig tillbaka till Premier League. Det har varit en i huvudsak lyckad satsning. Fram till nyåret hade Middlesbrough till och med en bekväm ledning i The Championship och såg ut att vara givna för uppflyttning. Den senaste månaden har laget dock hamnat i en rejäl formsvacka och har bara tagit två poäng på sina fyra senaste matcher.

Målskyttet har varit Middlesbroughs återkommande problem under den här perioden, defensiven är som vanligt stabil. Ett mått på Middlesbroughs ambition den här säsongen är att de inte vilade på avtryckaren i januari utan adresserade problemet med £9m-värvningen av Jordan Rhodes från Blackburn, en av The Championships mest namnkunniga anfallare. Hittills har han gjort två inhopp för Middlesbrough och redan gjort ett avtryck genom att kvittera på stopptid senast mot MK Dons.

Annons

Många förväntar sig att Jordan Rhodes ikväll gör sin debut från start för Middlesbrough. Steve Evans, Leeds flegmatiske manager, säger sig vara 100% säker på saken. Middlesbrough måste vinna för att återta förstaplatsen i The Championship före Hull, och för att bryta den dåliga period laget har befunnit sig i senaste månaden.

För Leeds, den kanske största engelska klubben utanför Premier League, är det ännu en säsong av intetsägande medelmåttighet. Det borde irritera Leeds och Massimo Cellino mer än att ett handfull matcher per säsong flyttas på grund av TV-sändningar. Att Leeds trots sin blygsamma ligaplacering förblir så intressanta för en bredare TV-publik borde betraktas som en styrka, inte en belastning.

Även om vi nu av oklara skäl inte får se dem i Sverige just ikväll.

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1995

Peter Hyllman 2016-02-15 08:00

Det yngsta laget i denna sammanställning består av spelare som är födda 1995. Bara tanken på att dessa killar kanske blev till samtidigt som många av oss satt klistrade framför VM 94 i USA känns smått surrealistisk. Studerar vi laget lite noggrannare kan vi konstatera att här finns en hel del råtalang, där några killar redan är etablerade stjärnor.

Målvaktsposten är dock en svaghet. Kanske inte så konstigt med tanke på spelarnas ålder, men ändå. Mitchell Beeney är en lovande Chelsea-produkt som har alla möjligheter i världen att kunna bli en duktig Premier League-målvakt i framtiden. Frågan är dock om hans framtid finns i Chelsea, det känns mer tveksamt. I dagsläget har han bland annat Thibaut Courtois, Asmir Begovic, Marco Amelia och Jamal Blackman framför sig. Beeney backas upp av WBAs fjärdekeeper Jack Rose.

Backlinjen däremot känns betydligt starkare. Två spelare från Arsenal respektive Man United och det är inga okända fjunisar som råkar vara födda detta år. Hector Bellerin har gjort Arsenals högerbacksplats till sin och Luke Shaw hade precis börjat hitta tillbaka till Southampton-formen när han åkte på en elak skada. Paddy McNair har gjort ett antal framträdanden för Man United, inte minst under förra säsongen och Calum Chambers går också han en ljus framtid till mötes. Att man dessutom tvingas sätta en så pass bra spelare som Matt Targett på bänken i årslaget från 1995 är ett bevis på vilken kvalitet den unga backlinjen håller.

Annons

Mittfältet osar talang och jag är tämligen övertygad att minst en av spelarna Serge Gnabry, Nathan Ake och Jack Grealish inom en femårsperiod tillhör Premier Leagues toppskikt av spelare. Bland bubblarna finns talanger men ingen som är i närheten av den kvalitet som den valda trion håller.

Anfallet är kanske det mest rörliga av alla anfall i denna bloggserie. Faktum är att samtliga i trion Jordan Ibe, Divock Origi och Anthony Martial har fått rejält med speltid i Liverpool och Man United. Det är ett bra kvitto på att man håller en hög nivå och inte minst att man går en mycket spännande framtid till mötes. Konkurrensen om startplatserna såg dock länge ut att var lika med noll, tills jag hittade två talanger i Evertons akademi som båda kom till jorden år 1995.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta lag av naturliga skäl inte tillhör de starkaste lagen i denna bloggserie, men om ett par år tror jag definitivt att vi kommer att se betydligt fler etablerade stjärnor i Premier League födda år 1995. Intressant är också att se att Southamptons rykte om att vara Englands främsta plantskola för unga fotbollsspelare känns högst välförtjänt.

Annons

Hur ser din 1995-elva ut?

1995-elvan: Beeney (GK) – Bellerin (RB), McNair (CB), Chambers (CB), Shaw (LB) – Gnabry (CM), Grealish (AM), Ake (CM) – Ibe (FW), Origi (ST), Martial (FW)

Bubblare:

Målvakter: Jack Rose, WBA.

Backar: Stephen Hendrie, West Ham; Matt Targett, Southampton; Baily Cargill, Bournemouth; Gethin Jones, Everton; Connor Randall, Liverpool.

Mittfältare: Matt Grimes, Swansea; Rolando Aarons, Newcastle; Harrison Reed, Southampton; Sam Mcquuen, Southampton.

Anfallare: Sam Byrne, Everton; Courtney Duffus, Everton

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

HÖRNAN #26: Två sena mål förde ligatiteln närmare norra London

Peter Hyllman 2016-02-14 20:09

Veckans lag

Bubblare:
Kasper Schmeichel, Leicester
Kevin Wimmer, Tottenham
Robbie Brady, Norwich
Giannelli Imbula, Stoke
Christian Eriksen, Tottenham
Philippe Coutinho, Liverpool
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Arsenal. Det var en match Arsenal verkligen behövde vinna och man gjorde det både efter att ha vänt ett underläge och efter att ha avgjort i matchens absolut sista sekunder. Arsenal var behjälpta av utvisningen på Danny Simpson men det finns ingen anledning att be om ursäkt för det, det här är den här typen av vinster som måste komma i ligavinnande säsonger.

Tottenham. Det absolut bästa man kan säga om detta Tottenhamlag är kanske att det egentligen inte alls är någon större överraskning att de lyckades vinna borta mot Man City. Det låg helt enkelt lite i luften. Man City var förvisso bättre idag än senast mot Leicester, men det räckte ändå inte. Enorm seger för Tottenham som tills vidare hakar av Man City i titelstriden.

Annons

Sunderland. Sunderland behövde en vinst för att haka på i första hand Newcastle och Norwich i nedflyttningsstriden, och i matchen mot Man Utd hade man övertaget mest hela matchen. Det är samtidigt inte en match där Sunderland hade kunnat vänta sig tre poäng så det var självklart en väldigt viktig seger för dem.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Med några skapliga resultat på slutet hade Aston Villa faktiskt chansen att ta chansen att ge sig själva en liten chans i nedflyttningsstriden den här säsongen med en vinst hemma mot Liverpool. Det blev en uppvisning i direkt pinsamt försvarsspel och en fullständig kross. Rent symboliskt var det här dagen Aston Villa åkte ur Premier League. Blir intressant att se om Remi Garde blir kvar så länge.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Vilket lag han har lyckats bygga, Pochettino. Normalt sett när de åker på en kvittering i ändalykten i slutet av matchen borta mot Man City förväntar man sig att Tottenham ska försöka hålla ut med ett oavgjort resultat. Istället fortsatte man kallt med samma plan som man inlett matchen med och belöningen kom i form av ett vinstmål och två bonuspoäng. Det tyder på trygghet.

Annons

OMGÅNGENS MÅL

Mark Noble, West Ham 2-2, Norwich (a). Jag gillar skott från distans så det här var ju en rolig match på så vis. Robbie Bradys screamer går inte av för hackor heller men jag fastnar ändå för Nobles kvittering. Den perfekt avvägda passningen fram till målet och så det distinkta avslutet med yttersidan i egentligen den enda lucka som fanns. Klass på den.

:::

TRE PUNKTER

Chelsea. Spelet har genomgående sett bättre ut för Chelsea under Guus Hiddink och man är alltjämt, om än på håret, obesegrade under lagets nya ledarskap. Men det var först igår kväll som det verkligen lossnade för Chelsea och spelet omsattes också på målbrädet. Det är svårt att komma ifrån känslan att det är något väldigt positivt för Chelsea inför veckans bortamatch mot PSG, och att Chelsea verkligen kan lägga all energi och koncentration just på Champions League resten av den här säsongen, och för all del också på FA-cupen.

Annons

All Saints. Southampton har fått rejält drag under galoscherna. Fraser Forster fortsätter att hålla nollan och vinsten mot Swansea gör att Southampton är obesegrade i ligan på över en månad och kan stoltsera med fem vinster på sina sex senaste matcher. Ronald Koeman har återigen lyckats skapa ett defensivt väldigt säkert Southampton, där utöver Forster också Virgil van Dijk och Jordie Clasie har hittat helt rätt i sina positioner. Med den formkurva Southampton visar upp är de förmodligen favoriterna just nu till femteplatsen och den givna Europa League-platsen.

Ranieri. Att Leicester skulle få det jobbigt när Danny Simpson fick se sitt andra gula kort var självklart, men kanske var det också ett tillfälle som avslöjade att Claudio Ranieri inte riktigt lyckades hålla huvudet kallt. Besluten som följde på utvisningen kändes märkliga och icke-sammanhängande, där Marcin Wasilewski på högerbacken inte kändes som något naturligt val alls samtidigt som Jamie Vardy totalisolerades när både Riyad Mahrez och Shinji Okazaki plockades av planen. Liksom när Arsene Wenger bytte ut Olivier Giroud mot Chelsea kändes inte Ranieris beslut och agerande här helt genomtänkt, och det bidrog helt säkert till Leicesters förlust.

Annons

:::

FÖR ÖVRIGT

Emmanuel Adebayors mål för Crystal Palace var det första målet i öppet spel av en Crystal Palace-anfallare den här säsongen.

En veckas semester – det var vad Leicesterspelarna omedelbart fick efter matchen mot Arsenal, med FA-cupen, utan Leicester, nästa helg.

Steve Ladgrove, vilken hjälte!

Förvisso är det fortfarande bara sex poäng upp till tabelltoppen för Man City, precis som inför omgången, men nu är det fyra poäng upp till både Arsenal och Tottenham, och att ha tre lag ovanför sig leker man inte bort.

Omgångens Sue Ellen: Man Utd.

:::

Imorgon kommer sista delen i gästbloggserien Premier Leagues starkaste årgångar. Framöver söker jag nya gästbloggar på måndagar, och jag tänker mig att ni helt enkelt får göra era respektive drömelvor för era respektive klubbar – en per klubb, så först till kvarn!

Annons

Sugna personer mailar mig och inväntar bekräftelse på att de får uppdraget.

Peter Hyllman

Arsenal, Leicester och Tottenham påminner om värdet i fotbollens mjuka faktorer

Peter Hyllman 2016-02-14 06:00

Supersöndag brukar det allt som oftast vrålas när Sky ska promota sina söndagar. Det sker mest hela tiden men det är desto ovanligare att dessa söndagar är fullt så super som den här söndagen. Det har nämligen bara hänt fem eller möjligen sex gånger tidigare i Premier League-historien att de fyra lag som ligger högst upp i tabellen möter varandra på samma dag.

Det är i någon mening också den nya tidens supersöndag. Om någon för fem eller tio år sedan hade påstått att en kommande supersöndag skulle innehålla Tottenham och, kanske framför allt, Leicester, så hade man förmodligen skrattat rätt överseende och uppmanat personen ifråga att sluta sörpla på djungeljuicen.

Vad som är skönt med den här säsongen, och därmed också vad som är skönt med den här supersöndagen, är att den påminner oss om hur viktiga också fotbollens mjuka faktorer är. Såsom värdet av långsiktig utveckling, taktisk skicklighet och smartness, kamratskap och glädje bland spelarna, och att vara bra på det man gör.

Annons

Det massiva kapitalinflödet i fotbollen i allmänhet, och i Premier League i synnerhet, tillsammans med den smått galna transferhysterin, har nämligen skapat en illusion som alltför många har låtit sig luras av att det enda sättet ett lag kan förbättras på är att spendera pengar, och i förlängningen därmed att det enda sättet att vara bäst på är att ha mest pengar.

Nu ska man inte heller lura sig att det inte spelar någon roll vilka som har mest pengar. Men sanningen ligger självklart mellan de båda ytterligheterna. En klubb som vill göra anspråk på att bli bäst måste både ha pengar och använda dem klokt. Och en klubb som använder sina pengar klokt och excellerar i vad de gör kommer kunna knäppa många rikare klubbar på näsan.

Arsenal har aldrig varit klubben som spenderat mest, vare sig på köpesummor eller på spelarlöner. Trots att många inför säsongen betraktade dem som en huvudfavoriterna så är det också värt att komma ihåg att de kritiserades allmänt för att inte ha värvat en enda utespelare. Kritiken kan komma tillbaka och bita dem i rumpan men det har inte förhindrat dem från att vara seriösa titelkandidater.

Annons

Arsene Wenger valde istället att göra en punktinsats i form av Petr Cech. Det har länge sagts om Arsenal att de har saknat en riktigt bra målvakt men med Cech har de onekligen löst det problemet. Man kan hävda att det var en nödvändig åtgärd av Wenger, men huvudsakligen kan Arsenals framsteg förklaras med sådant som redan inför säsongen fanns i klubben.

Per Mertesacker och Laurent Koscielny har genomgående under säsongen bildat ett stabilt mittbackspar efter att ha gått igenom ett antal ganska skakiga säsonger tillsammans. De senaste matcherna har sett ett mindre återfall men Arsenals defensiv har varit betydligt mer stabil än tidigare. Därtill hjälpt av Hector Bellerin och Francis Coquelin, två yngre förmågor som växt in i a-laget över tid.

Likaså har beslutet att ompositionera Santi Cazorla som den djupt liggande spelfördelaren visat sig inspirerat av Arsene Wenger. Taktiskt har Arsenal också utvecklats med åren vilket gör att de nu vinner eller i alla fall inte förlorar matcher som de närmast garanterat hade förlorat för några år sedan. Arsenal har alltid varit bra med bollen, men det är först det senaste säsongerna de har visat taktisk organisation också utan boll.

Annons

Lagets organisaton utan boll är också en stor förklaring bakom Leicesters succé den här säsongen. Claudio Ranieri kom till klubben inför säsongen, och man har värvat viktiga spelare som N’golo Kanté, Robert Fuchs och Shinji Okazaki, att addera till utvecklingen både av Jamie Vardy och Riyad Mahrez. Men inget av detta förklarar Leicesters förvandling från förmodat nedflyttningsgäng till seriösa titelkandidater.

Alla dessa spelare, möjligen med undantag av Mahrez, är i själva verket ganska begränsade spelare, men skickliga på det de kan. Om inte Claudio Ranieri väljer att spela på ett sätt som utgår helt och hållet från de egna spelarnas styrkor och förmågor, och underförstått därmed även deras brister, finns inte en möjlighet att Leicester befinner sig i toppen av tabellen.

Det hade varit så lätt för Leicester och för Claudio Ranieri att dras in i ett annat tänkande. Allt vi tror oss veta om fotboll säger oss att man skapar flest chanser genom att ha högst bollinnehav, Leicester är ett av lagen i ligan med lägst bollinnehav men ett av de som skapar flest chanser. Alla topplag predikar värdet av ett säkert passningsspel, Leicester stoltserar med ligans sämsta passningsstatistik.

Annons

Hade Leicester spelat som alla andra hade de kanske ändå hållit sig kvar i Premier League, men någon toppstrid hade aldrig blivit aktuell. Leicester leder ligan för att de gör vad som är rätt för dem, inte vad som råkar vara mest populärt för stunden. Deras triumf den här säsongen är i första hand en taktikens triumf över såväl pengar som mode.

Även Tottenham är ett lag som har utvecklats huvudsakligen internt, genom att arbetat med vad som redan fanns på plats. Laget ser fysiskt bättre ut än någonsin tidigare och har kommit flera steg längre i att ta till sig Mauricio Pochettinos höga presspel på mittfältet. Ytterbackarna är viktiga i Tottenhams spel och även här har Tottenham hittat rätt.

Värvningen av Toby Alderweireld kan självklart lyftas fram som en nyckel till Tottenhams lyckade säsong, som närmast garanterat kommer att landa dem i Champions League. Vad som föranledde den värvningen var emellertid inte enbart Alderweirelds individuella skicklighet, utan hans bekantskap sedan tidigare med Jan Vertonghen, Tottenhams andra mittback.

Annons

Ska man hitta ett genidrag som Mauricio Pochettino gjort den här säsongen så är det kanske att placera Eric Dier som defensiv mittfältare. Det normala i det läget hade kanske varit att ge sig ut på marknaden och leta upp en defensiv mittfältare specifikt, men Pochettino såg möjligheten som redan fanns i klubben och arbetade med det.

Det går inte heller att bortse från att Tottenhams mycket medvetna arbete med sina unga spelare bär stor frukt för dem. Naturligtvis har det gett Tottenham en bredd de annars hade saknat men också en ungdomlig entusiasm som präglar hur de spelar. Det skapar lagkänsla och sammanhållning och även en energi som också kryper upp bland publiken på läktarna.

Bakom dessa tre klubbar finner vi Man City. Det finns mycket som är positivt och långsiktigt med Man City som klubb, men det har inte översatts till planen på ett särskilt övertygande sätt vilket gjort laget sårbart och mindre framgångsrikt än vad det annars hade kunnat vara. Laget har knappast saknat spelare i världsklass men väl en taktisk helhet, vilket i sin tur gjort dem alltför beroende av några få enskilda spelare.

Annons

Man får anta att det först och främst är detta man hoppas kunna åtgärda genom att anställa Pep Guardiola.

Vi har några väldigt fascinerande matcher framför oss. Leicester går in i matchen mot Arsenal med samma utgångspunkt och dynamik som till matchen mot Man City, de har allt att vinna och det är Arsenal som ”måste” vinna. De kommer försöka utnyttja samma vapen mot Arsenal som mot Man City, vilket är korrekt analyserat, men Arsenal har större möjligheter att såra dem bakåt med ett skickligare användande av sina ytterbackar än Man City.

För Tottenham är kvällens match något av ett examensprov. Man City borde rimligtvis spela den här matchen med ett mått av desperation i vetskapen att de absolut inte har råd att förlora en andra raka seriefinal. Tottenham är den här säsongens defensivt skickligaste lag och är bäst av alla på att täppa till just de utrymmen som Man City vill anfalla på. Men ska Tottenham vinna matchen måste de utnyttja Man Citys bristande defensiva organisation som Leicester lyckades med, även om Tottenham inte besitter riktigt samma snabbhet.

Annons

Om Leicester vinner också den här matchen så kommer det inte vara någon hejd på pratet om att Leicester vinner ligan, men ligan är i så fall inte avgjord än. Oavsett om Leicester eller Arsenal vinner matchen så finns många möjligheter kvar för båda lagen att tappa poäng i återstående matcher. Vad Tottenham har möjlighet att göra, genom att vinna borta mot Man City, är emellertid att tills vidare hänga av Man City.

Och i dagens tredje match har Aston Villa chansen att åtminstone ge sig själva en chans att haka på i nedflyttningsstriden. Seger mot Liverpool placerar dem fem poäng från strecket med tolv omgångar kvar.

Peter Hyllman

Norwich måste vända säsongens fria fall hemma mot West Ham

Peter Hyllman 2016-02-13 06:00

Norwichs förlust mot Aston Villa förra veckan fick alarmklockorna att börja ringa på Carrow Road. Fem raka förluster i ligaspelet har fått Norwich att ramla ned under nedflyttningsstrecket för första gången sedan premiäromgången, och med den resultatsviten är Norwichs ligans formsvagaste lag. I kikarsiktet hägrar The Championship.

Sättet Norwich förlorade på var också besvärande välbekant. Två otroligt slarviga defensiva insatser gav Aston Villa deras båda mål. Vi känner igen det från Norwichs förlust mot Bournemouth, och ingen borde kunna glömma bort Norwichs defensiva skräckinsats mot Liverpool där de mindre slängde bort en tvåmålsledning från och med mitten av andra halvlek.

Många trodde säkert att Liverpools dramatiska 5-4-seger i den matchen skulle vara vändningen för deras säsong. Men matchen verkar så här långt snarare haft en motsatt effekt på Norwich, som efter den matchen har sett bedrövligt berövade på allt självförtroende och all kampmoral.

Annons

Det är en tråkig utveckling givet att Norwich inledde säsongen så pass bra som de gjorde. Efter att Norwich i samband med julfotbollen vann tre av fyra ligamatcher, varav en seger på Old Trafford för första gången sedan 1989, sa Alex Neil att januari skulle komma att definiera Norwichs säsong. Antingen föra dem till säkerhet eller dra dem ned i nedflyttningsstriden.

Det blev det senare. Det var kanske heller inte det mest psykologiskt smarta Alex Neil har sagt för sedan dess har Norwich inte vunnit en enda match eller tagit en enda poäng.

Även Alex Neil själv betonar lagets problem med självförtroendet och menar att Norwich måste ”hålla det enkelt” mot West Ham. Bland fansen hörs röster att Neil stundtals den här säsongen har försökt vara lite för smart för sitt eget bästa, och experimenterat både med taktiska uppställningar och uttagningar av spelare.

Annons

Kanske är det ett utslag av bristande rutin. 34 år gammal är Alex Neil alltjämt väldigt ny i yrket och helt oprövad i Premier League. Tillsammans med Eddie Howe och Garry Monk var han en av tre managers i 30-årsålder i Premier League inför den här säsongen. Monk har redan fått sparken och kvar är alltså bara Neil och Howe.

Eddie Howe sitter självklart säkert, vilket garanteras av Bournemouths tabellposition som förmodligen är bättre än vad många hade hoppats på. Om inte Alex Neil och Norwich lyckas vända sin negativa trend snarast möjligt finns däremot en tydlig möjlighet att Neil blir nästa offerlam för en styrelse som stirrar en möjlig nedflyttning i vitögat.

Bortaplan är Norwichs akilleshäl under säsongen. Hemma på Carrow Road har de presterat tämligen bra, med fyra vinster och 15 poäng på tolv matcher. Ett sådant poängsnitt håller dem ovanför nedflyttningsstrecket. Men på bortagräs har man förlorat nio av 13 matcher och endast lyckats skrapa ihop åtta poäng, ett snitt som leder rätt ned i The Championship.

Annons

Hemmaformen måste hålla i sig. Något som bådar gott för Norwich är att de har kvar att möta båda Newcastle och Sunderland på hemmaplan. Andra matcher som Watford och, dagens motståndare, West Ham känns också fullt vinnbara, samtidigt som Norwich nog borde känna ganska goda förhoppningar om att plocka poäng hemma också mot Chelsea och Man Utd.

De återstående sex bortamatcherna är knappast av det lättare slaget där Norwich har kvar att möta bland andra Leicester, Arsenal och Everton. Poäng där är knappast att förväntas, men kan Norwich undvika förlust, och således ta poäng, borta mot lag som Swansea och West Brom så har chanserna till fortsatt Premier League-spel ökat.

Tittar man på Norwichs spelartrupp är det kanske inte så konstigt att Norwich får kämpa i nedflyttningsstriden. Det är väldigt tunt på någon större kvalitet och Norwich var ett av de lag som kanske förstärkte minst inför säsongen. Det var bara två säsonger tidigare som Norwich spelade i Premier League, många av de spelarna var kvar i klubben, och kanske var tanken att det skulle räcka.

Annons

Men kanske var det lite naivt att tro att vad som inte räckte första gången skulle räcka längre den andra. Allra helst som motståndet, spelarkalibern och den genomsnittliga lagkvaliteten har ökat väsentligt i Premier League sedan dess. Men Norwich har inte riktigt åkt med på samma tåg som många andra klubbar runt omkring dem har gjort.

Det man saknar i talang och kvalitet måste man dock kompensera för med kamp och hårt arbete. Det handlar alltså om att jobba hårt, inte vika en millimeter, och minimera de enkla misstagen. Alex Neils uppgift är att organisera sina spelare så att laget utnyttjar deras styrkor och neutraliserar deras svagheter.

Framsteg måste visas redan i eftermiddag hemma mot West Ham. Därefter följer under februari en bortamatch mot Leicester och en hemmamatch mot Chelsea. Om Norwichs situation inte ser ut att ha vänt uppåt i början av mars ska vi nog inte räkna med att Norwichs styrelse vågar hålla sig ifrån Alex Neils eject-knapp särskilt länge till.

Annons

Fem poäng i februari kan hålla honom kvar.

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa spelare

Peter Hyllman 2016-02-11 22:18

Med någorlunda jämna mellanrum brukar jag göra sammanställningar av det här slaget över vilka som är de bästa spelarna i Premier League. Exakt hur länge sedan det var nu kommer jag inte riktigt ihåg, men det känns i alla fall som om det var tillräckligt länge sedan att det kan vara en idé att återvända till ämnet, den här och kommande veckoslut.

Med det planeras totalt fem fredagsbloggar. Här med början i det generella, det vill säga spelare i största allmänhet. Och sedan blir det sammanställningar av Premier Leagues bästa målvakter, försvarare, mittfältare och anfallare i den ordningen.

Det handlar alltså om de bästa spelarna generellt, inte specifikt för den här säsongen. Ändå ligger så klart tyngdpunkten vid hur bra de är just nu, men det vägs självklart också in hur bra de har varit förut, givet att det är något de kan uppnå igen, samt också en idé om hur bra de kan komma att bli. En annan aspekt, som ofta glöms, är hur mycket bättre spelaren gör sin omgivning.

Annons

Och som vanligt, när jag gör sådana här listor, så är det att betrakta som objektiv sanning.

(10) Mousa Dembele, Tottenham

Dirigerar spelet och tempot föredömligt från Tottenhams centrala mittfält. Ger värdefullt stöd både åt den egna backlinjen samt understöd till den offensiva linjen och länkar ihop försvar och anfall på ett effektivt sätt i Tottenham. Har en väldigt stor om än förhållandevis anonym del i Tottenhams framgångar den här säsongen.

(9) Ross Barkley, Everton

Barkley har varit en mycket lovande spelare under flera år men har fått sitt kanske främsta genombrott den här säsongen. Att han har varit fri från skador har varit till stor hjälp men i hans spel syns också ett bättre beslutsfattande än under tidigare säsonger. Besitter både fart och bra passningsspel och kan också kombinera detta med ett väldigt bra skott.

Annons

(8) Dimitri Payet, West Ham

En given kandidat till den här säsongens värvning när det blir dags att börja göra de listorna. Behövde knappt någon startsträcka alls innan han gick in och tog över dirigentpinnen på West Hams offensiva mittfält. Lysande spelfördelare som West Ham kommer att få slåss om att få behålla efter säsongen, och därtill en giftig avslutare på egen hand.

(7) Mesut Özil, Arsenal

Den här säsongens obestridde passningsspelare. Ingen slår Özil på fingrarna i Premier League när det kommer till blick för spelet och förmågan att se de större och oväntade lösningarna. Kan dock stundtals bli för beroende av andra spelare och försvinna ur en matchbild. Men helt instrumentell i ett Arsenal som för första gången på tio år har hugg på ligatiteln.

(6) Sergio Agüero, Man City

Skadebekymmer fortsätter plåga Agüero som ändå producerar mål i en omfattning som de flesta helfriska anfallare inte mäktar med. En helfrisk Agüero hade utan något större tvivel placerat sig högre upp på den här listan, en spelare som kan göra mål på alla sätt och från alla håll, men också en anfallare som är taktiskt väldigt spelintelligent.

Annons

(5) Toby Alderweireld, Tottenham

Det kryllar av skickliga anfallare och spelfördelare i Premier League men mittbackar är det mer ont om. Alderweireld är ett av de främsta undantagen som har bringat total ordning i ett tidigare stundtals virrigt Tottenhamförsvar, vilket dragit Tottenham in i titelstriden. Spelskicklig utan att det går ut över hans defensiva skicklighet.

(4) David De Gea, Man Utd

En av världens absolut bästa målvakter och en säsong som ändå ser ganska illa ut för Man Utd hade sett ordentligt mycket sämre ut om det inte hade varit just för De Gea. Vilket inte sker för första säsongen. Vems felet var att De Geas flytt till Real Madrid aldrig blev av är kanske oviktigt, att Man Utd vann på det stå bortom allt tvivel.

(3) Kevin De Bruyne, Man City

Man City värvade två offensiva mittfältare inför säsongen men det är ingen tvekan om vem som fått störst genomslag. De Bruyne har imponerat stort under säsongen och varit ett ständigt hot framåt, både genom ett skickligt passningsspel och eget målskytte. En given frontfigur i det nya Man City som ska växa fram under Pep Guardiolas ledning.

Annons

(2) Alexis Sanchez, Arsenal

Det var kanske inte någon tillfällighet att Arsenals svagaste period den här säsongen inträffade med Sanchez i sjukstugan. Besitter den dödlighet framför motståndarmålet som Arsenal måste ha om de ska kunna gå hela vägen i titelstriden, och kunna hota Barcelona i Champions League. Har blivit den ideala samarbetspartnern med Mesut Özil.

(1) Riyad Mahrez, Leicester

Vissa spelare har något väldigt stort i sig och det syns så tydligt att Mahrez har detta i mängd. När han får bollen backar motståndarförsvaren ofta någon meter av ren rädsla för vad han kan tänkas hitta på. Vissa skulle mena att det inte är lika mycket värt att prestera detta i ett lag som Leicester, men jag skulle säga precis tvärtom.

:::

Bubblare:
Petr Cech, Arsenal
Harry Kane, Tottenham
Jamie Vardy, Leicester

Annons
Cesc Fabregas, Chelsea
Romelu Lukaku, Everton
Peter Hyllman

Ikväll kör Kungen sin sista show!

Peter Hyllman 2016-02-11 16:29

Nästan varje sport har en legendarisk ikon som höjde sig över mängden och lyfte sin sport till en helt ny nivå.

Fotbollen har haft Johan Cruyff och Diego Maradona. Ishockeyn med Wayne Gretzky. Basketen med Earwin “Magic” Johnson, tennisen med Roger Federer och Rafael Nadal och så vidare.

För bordtennisen är detta Jan-Ove Waldner. Janne, J-O, Kungen… Kärt barn har många namn.

12 år gammal debuterade J-O i den svenska högstaligan, ikväll 38 år senare, 50 år gammal, avslutar han sin karriär i samma svenska högstaliga. För sitt Spårvägen, mot BTK Rekord från Helsingborg, i Liljeholmshallen i Stockholm.

Hans meritlista är enastående.

Som 16-åring spelade han sin första EM-final. Han spelade tre VM-finaler i rad mellan 1987 och 1991, vann VM 1989 samt även 1997. OS vann han 1992 och var återigen i final 2000, och i semifinal 2004. EM-guldet kom 1996, kompletterandes sju segrar i Europa Top 12.

Annons

I Sverige är bordtennis en liten sport. I världen är bordtennis den näst största sporten. Det är Kinas nationalsport. När J-O och övriga i landslaget tog upp kampen med Kina hade de 10 miljoner aktiva spelare, Sverige hade 20,000.

Fem generationer kinesiska landslagsspelare hann komma och gå under J-O:s landslagskarriär. J-O är älskad i Sverige men avgudad i Kina, som inte precis är kända för att ösa kärlek över andra än sina egna spelare.

För kineserna är J-O Lao Wa, det evigt grönskande trädet.

J-O är stjärnan, kinesernas mest fruktade motståndare, i det svenska landslag som 1989 pulvriserar den kinesiska muren och vinner mot Kina med 5-0.

Det går inte att hitta några bra jämförelser med den bedriften. Det är förmodligen den mest imponerande seger något landslag har gjort i någon sport, någonsin.

Annons

1997 vinner J-O VM igen, åtta år efter sin första VM-titel, och gör det utan att förlora ett enda set i hela turneringen. Sju matcher, 21-0 i set.

Jaha, kan man då tänka, men kan man bordtennis vet man att det är ungefär som om ett lag vinner Champions League, utan att släppa in ett enda mål.

J-O är en helt nödvändig del i varje diskussion om Sveriges främsta idrottare genom alla tider och kategorier. Och det enda lite tråkiga med det är att andra spelare i samma landslagsgeneration – Mikael Appelgren, Jörgen Persson, Erik Lindh – göms lite i skuggan, fastän de egentligen var lika bra de – i alla fall nästan.

Men det var J-O man hade i huvudet när man själv började spela först pingis på skolan och fritidsgården och sedan bordtennis på riktigt. Han var som alltid inspirationen, förebilden, han som förnyade slag efter slag – serven, blocken, droppbollen, och loopen, farten, skruven, placeringen, variationen.

Annons

Kina har sedan lång tid tillbaka varit bordtennisens motor i utvecklingen, det är därifrån egentligen all utveckling och förnyelse har kommit genom åren. J-O tvingade Kina att förnya sin egen bordtennis.

J-O lyckades hålla sig kvar i världstoppen så länge, i en så explosiv och reaktionssnabb sport, just för att han hela tiden lyckades förnya sig själv och sitt spel. Började motståndarna hitta motvapen, ändrade han spelplanen.

Det, snarare än åldern, är helt säkert vad kineserna tänker på när de säger lao wa, det evigt gröna trädet.

Ikväll klockan 18:30 kör J-O sin sista match. Det är sista stycket och den sista showen i en helt makalös svensk idrottskarriär, och den TV-sänds i både SVT, TV4 och Aftonbladet.

Missa inte det!

Peter Hyllman

LINHEM: Varför fick Paul Clement sparken av Derby County?

Peter Hyllman 2016-02-11 06:00

Paul Clement tog i somras över efter Steve McClaren i Derby. Ett Derby som avslutade förra säsongen med en rejäl kollaps: från ligaledning i början på mars ned till en slutlig åttondeplats.

Det som är förvånanande i detta fallet är främst att Derby ligger på femteplats i The Championship. Även om man så sent som i mellandagarna ledde ligan och därefter inte vunnit i ligaspelet. Derbys ägare och ordförande, och Candy Crush-pamp, “Sideshow” Mel Morris har dock varit väldigt tydlig med att uppflyttning inte var målet denna säsongen.

Han sa det i början av säsongen: “You can never guarantee when you’ll get in the Premier League. I believe we’ll get there when we are ready,” /…/ “It doesn’t have to happen this year – we’ve told Paul that”

Annons

I november var han emfatisk i en radiointervju med BBC Radio Derby: “This season, we won’t be getting rid of Paul Clement. Period.”

Han är ännu tydligare efter ha sparkat Paul Clement att uppflyttning inte var målet denna säsongen, problemet var att Clement satsade på uppflyttning?: “Paul’s horizon was shorter term than ours. With all good intent I think Paul had a slightly different view.” /…/ “He was the one who wanted promotion this season”

Var Derby för bra? Säger Mel Morris en sak offentligt och en annan sak privat? Var formsvackan avgörande? Valde Clement fel spelare? Är Mel Morris ännu en galen Championship-ägare?

:::

Paul Clement förstod inte “The Derby Way”

Vanligt förekommande i Mel Morris flera uttalanden efter ha sparkat Paul Clement är frasen “The Derby Way” och att Clement helt enkelt inte förhöll sig till denna klubbfilosofi. Mel Morris har inte tydligjort vad det innebär men bland de få tydliga punkterna i hans uttalanden finner man omnämnanden om hur Derby (fin)spelat de senaste två åren (under Steve McClaren) och behovet att lotsa unga spelare från akademin in i A-laget.

Annons

“I don’t think Paul was quite as clearly focused on the Academy as we wanted him to be” – Mel Morris.

I Derby Telegraphs sammanfattning av Mel Morris-presskonferens verkar det som att Clement helt enkelt inte spelade på rätt sätt, likt McClaren gjorde, och Morris går så långt att han nämner akademispelare vid namn (Max Lowe, Jamie Hanson) vid namn som exempel på ungdomar som han vill se få mer speltid. Vilket rimmar bra med att Morris enligt rapporter ska ha varit nere i spelarnas omklädningsrum efter en oavgjord match mot Reading. Och mindre bra med Morris egna förnekanden om att han inte blandat sig i laguttagningar eller värvningar.

“Improvement in performance” vs resultat

En förklaring till varför “The Derby Way” kan vara svårförståelig är att Mel Morris är otydlig och låter som en företags-cyborg som drivs av “synergy”. Samtidigt som han är ganska passivt-aggressiv i dessa uttalanden (“if a manager is saying to me he needs to hire a new striker or he needs to cover at left-back, I can hardly say no to that”).

Annons

Hans mantra “Improvement in performance” betyder antingen att nuvarande formsvacka var den sista droppen eller att Derby inte spelar på rätt sätt. Han säger klart och tydligt att varken poäng eller resultat är problemet och att Paul Clements “kortsiktiga” syn var ett problem. Samtidigt verkade han väldigt nöjd i vintras när de ledde ligan och spelade till synes på rätt sätt?

Var Paul Clement sämre än Steve McClaren?

Det är också väldigt svårt att på planen uppfylla Morriska ideal som krävs i Derby. Steve McClaren verkar ha varit väldigt nära men hans lag höll inte i motvind. Medan Paul Clements lag möjligen var för defensivt? McClarens Derby gjorde 85 mål ifjol och släppte in 56 mål förra säsongen vilket är väldigt likt hur de presterade när man slutade trea. Medan Clements Derby skulle göra drygt 60 mål och släppa in ungefär 40 mål om fortsatt som de gjort. McClarens lag slutade först på 85 poäng och sedan på 77 poäng, Clements såg ut att sluta på ungefär 75-80 poäng.

Annons

Skillnaden på McClarens Derby och Clements Derby är inte särskilt tydligt heller. Båda föredrar 4-3-3 och med nästan exakt samma spelare. Ser man på statistiken är lagen nästan identiska om man utgår från bollinnehav, passningsprocent, avslut per match, tacklingar per match, och så vidare.

Enligt Statistik-bloggaren Ben Mayhew (Experimental 3-6-1) verkar mer avancerad statistik också respektera Derby som ett av ligans tre bästa lag. Vilket talar emot Morris-tjöt om att han inte sett någon förbättring eller bra “performance”. Om inte Morris krav är ett lag lika bra offensivt som McClarens, men som samtidigt kan försvara likt Clements, och vinna ligan med ett lag mestadels bestående av lokala Moor Farm-produkter.

Högre interna/förändrade förväntningar

En intressant vinkel som lyfts är att Derby trots allt spenderat £25m den här säsongen. Vilket jag skrev om i september. Och rimligen borde det betyda att man satsade på Premier League denna säsongen. Var det transfers som är förenliga med The Championships egna financial fair play-regler som försatt flertal klubbar under transferembargon och hotat QPR med grova böter, eller är Derby egentligen trots offentligt tålamod desperata att ta sig till Premier League denna säsong?

Annons

Nu är ett bra läge att slå sig in i Premier League i och med de nya tv-avtalen och Derby riskerar förlora sina bättre spelare ifall man blir kvar längre samtidigt som det är gott om andra Championshiplag som är villiga att spendera för att ta sig till Premier League.

Oförenliga meningsskiljaktigheter

Det är ganska uppenbart att Mel Morris och Paul Clement inte kom överens.

“My belief was we were not making progress and I don’t believe Paul was actually in sync with us on trying to achieve that goal.” /…/ “We can talk about results and points and promotion but to me it is more important we see the team performing on a rising tide of performance and we just haven’t been seeing that.” /…/ “I honestly believe had Paul worked with us on this plan that would have been possible. Maybe for Paul, his horizon was slightly shorter than ours. If you are focused on promotion being the primary goal then you don’t see the thing in the same perspective as we do and I think that was a part of the big issue.”

Annons

Frågan är om det finns managers där ute som Mel Morris kan komma överens med. Det lär finnas gott om managers som gärna skulle ta det långsamt och försöka bygga sitt lag genom akademin som Morris förespråkar. Men samtidigt lär få managers vara bekväma i ett lag där en femteplats inte är tillräckligt bra och där ägaren har svåruppnåeliga kriterier för hur laget ska spela och vilka ungdomar som bör få chansen.

/Peter A. Linhem, @Linhem

Peter Hyllman

Håller Everton på att utvecklas till Liverpools värsta mardröm?

Peter Hyllman 2016-02-10 06:00

West Ham visade sig även fortsättningsvis vara Liverpools mardröm den här säsongen och slog ut dem ur FA-cupen. I bakgrunden snurrar dock en nyhet som på längre sikt kan visa sig vara Liverpools allra värsta mardröm – att Everton är väldigt nära att få nytt ägarskap i form av John Moores och Charles Noell som är formalia från att genomföra ett £200m-köp av klubben.

Det är inte särskilt svårt att förutse att de nya TV-avtalen gör engelska klubbar väldigt intressanta köpobjekt för nya ägare. Premier League är i sig en spännande marknad, på kraftig tillväxt inte minst i USA, och även kinesiska och asiatiska ägare visar stort intresse.

London är självfallet ett specialfall i England. Men att ha två ambitiösa och satsande storklubbar i samma stad kan visa sig besvärligt. Det fungerar med visst trångmål i Manchester, men det är också lättare med två klubbar på global toppnivå. För två klubbar som båda två vill klättra upp till den nivån blir det tuffare att tävla på samma hemmaplan.

Annons

Men självklart skulle det tillföra en ”storyline” till Premier League som skulle öka intresset både för ligan och för de båda klubbarna. Rivaliteten i Manchester har varit en de senaste årens främsta storylines i Premier League, och en större och mer strategisk rivalitet även i Liverpool kan tvivelsutan följa samma mönster.

Många Evertonsupportrar verkar dock känna skepsis inför möjligheten att få se klubben bli uppköpt. Better the devil we know verkar de tycka. Vi vet vad vi har men inte vad vi får, på ren svenska. Givet det missnöje som finns med nuvarande ägare, med vilka man definitivt vet vad man inte får, så är det om än en kanske förståelig inställning ändå en inte särskilt rationell sådan.

Skepsisen verkar i allmänhet gälla att ägas av amerikanska kapitalister. Det finns en farhåga att hamna i samma bekymmer som Liverpool en gång gjorde med Tom Hicks och George Gillett, eller i samma gräl som nu med Fenway Sports Group. Synen på amerikanska kapitalistägare verkar till stor del vara att de mest vill casha in snabbt genom att snabbt sälja av klubbens bästa spelare.

Annons

Det där är så klart i stor utsträckning ett missförstånd. Vad en kapitalistägare framför allt vill göra är att öka värdet på sin tillgång, det vill säga klubben. Det gör han eller hon genom att öka klubbens intäkter. Givet att en klubb kan tjäna pengar via sin arena eller genom TV-rättigheter och kommersiella tjänster så bör en ny Evertonägare ha ett intresse av en större och mer modern arena samt att öka klubbens konkurrenskraft och varumärke i England och i Europa.

Föreställningen är ofta också att vad en ägare ska göra är att skjuta in privata medel i klubben. Men det är inte heller vad en kapitalistägare gör, eller för den delen vad de flesta ansvarsfulla ägare gör. En ansvarsfull ägare, vid sidan av rena sugardaddy-projekt, arbetar med att öka klubbens förmåga att generera sina egna intäkter.

Annons

Det innebär inte att det är en ägare som nödvändigtvis kommer vara helt friktionsfri med klubbens supportrar, vilket vi har sett exempel på i flertalet engelska klubbar. Men det innebär samtidigt att det också ligger i ägarens egenintresse att arbeta för klubbens kommersiella och därför sportsliga utveckling. Att vi ibland ser andra utfall beror naturligtvis på att alla metoder inte visar sig vara framgångsrika, och det simmar dessutom andra fiskar i samma sjö.

Ett val mellan det alternativ och det alternativ Everton nu har, det vill säga nuvarande ägare, borde framstå som enkelt och naturligt. Nuvarande ägare och ledning har visat sig oförmögna att göra något alls åt Goodison Park eller idéerna om en ny arena, Evertons kommersiella intäkter motsvarar inte klubbens profil, och de som är rädda att Everton ska sälja sina bästa spelare bör hålla i åtanke att det är vad Everton har gjort i många år redan.

Annons

Med Kina som en ny kraftfaktor inom den globala fotbollen finns de som menar att Everton hellre borde vänta på ett kinesiskt uppköp – allra helst som det sägs att kinesiska köpare är intresserade. Huruvida kinesiska ägare i praktiken innebär något annat än amerikanska vore nog knappast mer än en from förhoppning. Hur som helst verkar det som om John Moores och Charles Noell genom att vara först på plats har gett sig själva ett väldigt starkt förhandlingsläge.

En klubbs förmåga att attrahera riktigt bra spelare utgår oftast från hur attraktiva dessa klubbar är som projekt, som det så modernt heter. Det vill säga hur stora respektive klubbs chanser är till titlar, framgångar, spel i Europa och i Champions League, och så vidare. Eller hur väl passar in i spelarnas personliga karriärambitioner.

Annons

Med ett nytt aktivt ägarskap, med en av Englands bättre akademier, och med en spelartrupp som inte på något sätt står Liverpools efter, är det inte längre självklart vilket projekt i staden Liverpool som är att betrakta som det mest attraktiva.

Peter Hyllman

Polariserad prisdiskussion i Liverpool missar skogen för alla träd

Peter Hyllman 2016-02-09 06:00

Mullret håller i sig runt Anfield angående Liverpools klubblednings beslut att höja priserna på vissa matchbiljetter. Priset på den dyraste matchbiljetten höjdes till £77 vilket fick många Liverpoolsupportrar att arrangera en utmarsch från Anfield i samband med lördagens match mot Sunderland i just den 77:e minuten.

Missnöjet har flera grunder. Flera supportergrupper känner sig lurade då klubben lovat att utforma den nya prisstrukturen i nära dialog med dem utan att enligt dem leva upp till detta löfte. För att bemöta denna uppfattning, får man förmoda, annonserade Liverpool att Ian Ayre, klubbens VD, skulle hålla en frågestund för alla supportrar under måndagskvällen.

Supportrarna uppmanades att skicka in sina frågor, via mail och sociala media, och så gjordes också. Liverpools klubbledning tackade för frågorna men meddelade därefter ganska snabbt under måndagen att frågestunden blivit inställd. Man anar varför. Samtidigt sägs klubbledningen nu arbeta på ett omarbetat prisförslag.

Annons

Diskussionen blev snabbt infekterad vilket märktes i dess polarisering. Ian Ayre gjorde misstaget att börja prata om biljetter för £9 vilka visade sig utgöra 0,3% av totala antalet biljetter. Supportrarna å sin sida valde istället att prata om de där biljetterna som kostade £77 vilka även de visade sig utgöra en mycket liten andel av biljetthögen.

Men rimligtvis är det en allmän vrede över alltför höga biljettpriser som tillåts ta missriktat konkreta uttryck. En prishöjning samtidigt som de flesta snarare är av uppfattningen att priserna hellre borde sänkas, särskilt i samband med att de engelska klubbarna har att förvänta sig rejält ökade TV-intäkter, sticker i ögonen.

Det mesta upplever jag vara positivt med den engelska fotbollen. Den stora smutsfläcken, där engelsk fotboll och Premier League i synnerhet har hamnat rejält snett, handlar om vad man kan kalla för matchdagsupplevelsen som har saniterats snart till oigenkännlighetens gräns. Man behandlas inte längre som supportrar utan som konsumenter, och raskt börjar man därmed också bete sig som konsumenter.

Annons

Priset har dock för mig varit en bisak i den diskussionen. Snarare är det överreaktionen på 1980-talets läktarproblem och det totala borttagandet av ståplatser som utgör roten till det onda. Säkerheten är ett viktigt argument men ståplatser går, som vi har många exempel på, att ha på fotbollsarenor med betryggande säkerhet.

Skillnaden mellan att stå upp och sitta ner kan tyckas obetydlig men är i själva verket fundamental. Står man upp är man en aktiv deltagare i vad som sker på planen, sitter man ner reduceras man i högre grad till passiv betraktare. Står man upp blir man en fysisk del av en kollektiv folkmassa, sitter gör man mer för sig själv i sin egen stol. Upplevelsen blir en helt annan.

En arena som har både ståplatser och sittplatser ges också större möjlighet att jobba med differentierade biljettpriser, och då skulle man inte i samma utsträckning behöva oroa sig för att ”prisa ut” vissa supportergrupper. För det är så klart där kritiken landar – man menar att vissa självklara supportrar inte har råd att gå på matcherna.

Annons

Det är lite oklart vad ”inte har råd” egentligen betyder i sådana här diskussioner. Lite för ofta betyder det i praktiken bara att man hellre skulle vilja betala mindre, och de som säger sig inte ha råd har samtidigt märkligt lätt att lägga ut minst samma mängd pengar på annan lyxkonsumtion. Men man får acceptera att det finns ett mått av sanning i påståendet, allra helst gällande yngre supportrar.

Samtidigt gör man det lite enkelt för sig att beskriva lösningen enbart som att sänka biljettpriserna. Utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv är det inte svårt att se vad som skulle ske i en klubb som konsekvent säljer ut sin arena. De som redan idag köper biljetter skulle fortsätta vilja göra det, och ännu fler som idag inte köper biljetter skulle bestämma sig för att vilja göra det. Efterfrågan stiger men utbudet förblir detsamma – det uppstår därmed en brist!

Annons

Bristen består i att fler vill ha biljetter än vad det finns biljetter. Därmed hamnar man i det snåriga träsket att bestämma vilka som ska få biljetter. Den frågan har man alltså tidigare valt att lösa på marknaden, men supportrarnas uppfattning är i praktiken att detta beslut ska plockas bort från marknaden och istället bestämmas politiskt av klubben.

Först till kvarn vore så klart en möjlig lösning, men det vore ett ganska säkert antagande att samma supportergrupper som kritiserar för höga biljettpriser skulle ha kritiska synpunkter också på ett sådant arrangemang. Letar man mönster i supportrarnas uppfattningar så går de ut på att de som har haft biljetter ska ha fortsatt förtur till biljetter.

Men det är en lösning i vilken gamla supportrar stänger ute nya supportrar, som därmed inte ges samma möjlighet att följa sitt lag på plats. Med viss rätt hävdar dagens supportergrupper att höga biljettpriser stänger ute vissa supportrar, men det gör i själva verket lägre biljettpriser också, även om det är andra supportrar som utestängs. Man anar i bakgrunden en uppdelning mellan vad som är ”rätt” och ”fel” supportrar.

Annons

Det är en diskussion värd att ta, och naturligtvis ska supportrarna göra sin röst hörd mot vad de upplever är oskäliga prishöjningar. Men det är samtidigt en diskussion som är lite mer komplicerad än att enbart utmåla ägarna och klubbledningen som giriga kohandlare, även om det naturligtvis också är så att klubben försöker öka sina intäkter så mycket som möjligt.

Jürgen Klopp har manat parterna till någon slags kompromiss. Och det är väl i grunden också vad som kommer att ske. Liverpool kommer presentera ett något förändrat prisförslag som tar tillvara något av den värsta kritiken mot det tidigare förslaget men utan att innebära några större avsteg från detta. Mullret från supportrarna lär fortsätta men hållas under ytan tills nästa stormby blåser upp.

Missnöjet växer dock i motgång. Och det sätt som FSG, ägarna och ledningen i Liverpool bäst kan eliminera missnöjet är att göra Liverpool framgångsrika igen på planen och i tabellen. Kommer framgångarna och resultaten så uppstår inte samma kontrast mellan prestation och pris, man behöver inte känna att man tvingas betala mer för något som är sämre än förut. Relationen mellan klubb och supportrar präglas då mer av optimism än pessimism.

Annons

På längre sikt hoppas jag att Liverpool och alla engelska klubbar däremot tar ett större grepp kring hela matchdagsupplevelsen. Ståplatser i säkert format måste återinföras, går man in på Anfield, Emirates, Old Trafford, White Hart Lane, Goodison Park och så vidare så ska man göra det som fans, inte som konsumenter. Och börjar man se värdet i detta igen, ja då börjar man kanske också se värdet i att hålla biljettpriserna nere.

Annars handlar det för engelsk fotboll till stor del också om att göra arenorna större – för att svara upp mot efterfrågan. Många av de engelska arenorna är ju klassiska och på många sätt moderna, men ganska små med den moderna tidens mått mätt. Här är kanske det primära skälet för England att verkligen försöka få ett VM eller EM igen – det tvingar fram omfattande investeringar i infrastrukturen, vilket Tyskland har dragit nytta av och som Frankrike räknar med att göra efter EM 2016.

Annons

Nu är ju inte England precis favoriter inom FIFA och UEFA, så något mästerskap är kanske inte helt aktuellt. West Ham å andra sidan har ju dragit en riktig luring i det avseendet, och istället dragit maximal nytta av Londons OS-arrangemang 2012. Flytten till den gamla OS-arenan kommer självklart bli ett stort lyft för dem, både finansiellt och sportsligt, allra helst som det visade sig vara en otroligt billig flytt för dem. Flera andra klubbar jobbar också med arenaprojekt, men det är inga lätta projekt har det visat sig.

För West Ham handlar det alltså om att räkna ned antalet matcher som återstår på klassiska Boleyn Ground, eller Upton Park som den också är känd som. Åtminstone åtta matcher återstår, och den första av dem ser vi redan ikväll; omspelet i FA-cupens fjärde omgång mellan West Ham och just Liverpool där vinnarna möter Blackburn i den femte omgången.

Annons

Det är fjärde gången Liverpool möter West Ham den här säsongen. Hittills har man inte lyckats vinna, och förra mötet på Boleyn Ground var inte någon av Klopps bästa upplevelser i England, trots att han som hårdrockare borde trivas rätt bra i just de delarna av London. Fortsätter Jürgen Klopp spela kidsen i FA-cupen ikväll?

Det vore onekligen riskabelt. En förlust ikväll skulle öppna upp för genuin kritik att ha mer eller mindre slängt bort FA-cupen. Det skulle ge luft åt den redan dåliga stämning som finns bland fansen. Helt nödvändigt kan inte Klopp heller mena att det ska vara då Liverpool spelar sin nästa match först på söndag, en rätt bekväm tid för återhämtning med andra ord.

En vinst i ryggen gör återhämtningen lättare. Och den här gången måste matchen sluta med en vinnare.

Peter Hyllman

Vad har Claudio Ranieri att säga om skälen till Leicesters framgångar?

Peter Hyllman 2016-02-08 19:48

Alla pratar om Leicester, och alla pratar om Claudio Ranieri. Claudio Ranieri själv har pratat i Corriere della Sera om sina metoder i Leicester, och det är fascinerande läsning som ger en insikt i en metodik som går lite på tvärs med vad som kan beskrivas som rådande normer.

Intervjun är översatt till engelska, med mina kursiveringar av sådant som jag tyckte var särskilt tänkvärt.

RANIERI:

“I arrived in August and started watching the recordings of all their games from the previous season. When speaking to the players, I realised they were afraid of Italian tactical approaches.

What football means to an Italian coach is tactics, trying to control the game by following the ideas and systems of the manager. You talk about football a lot.

They didn’t seem convinced and neither was I. I have a lot of admiration for those who build new tactical systems, but I always thought the most important thing a good coach must do is build the team around the characteristics of his players.

Annons

So I told the players that I trusted them and would speak very little of tactics. It was important to me that they all ran hard, just as I’d seen them running towards the end of last season.

In my view fitness training isn’t that important in England, as they all train with such intensity anyway and have a competitive edge even when just sprinting.

The matches are all hard-fought too. My idea is that players need to recover first, train later. Naturally I believe in training, and this might seem like heresy in Italy, but I also feel it’s all relative. My lads train a lot, but not too often.

In England the football is always of a high intensity and wipes people out. They have more need to recover. We play Saturday, then Sunday is off for everyone. On Monday we resume with light training, the way they do in Italy.

Annons

Tuesday is hard training. Wednesday is absolute rest. On Thursday another hard session. Friday preparation for the match. Saturday another game.

I make sure the players have at least two days of from football each week. This is the pact I made the first day with the players, ‘I trust you, I’ll explain some football ideas to you every now and then, as long as you give me everything’.

I don’t think it’s an ideal solution, but football is not chemistry, it doesn’t have a set of rules that work universally. What matters is getting the best out of the squad you have.

Here at Leicester everyone feels they are participating, so playing badly means betraying the others. They are free men, aware that they have a job and a responsibility. They enjoy maintaining that.

Annons

/…/

Sometimes we sit at the dinner table and I am frightened by how much they eat. I’ve never seen players so starved. The first times I was surprised, but now I learned to smile. If they run that hard, they can eat what they like.

I think in Italy it has become a struggle for the players to enjoy football, but they also train with less intensity, less belief. It’s more of a duty than anything else.

In England they are aware they are young, healthy and are in a great job. It would be stupid to waste all that. When they train, they always put in the same effort as a match. I never once had to tell someone off for being lazy.

They also need to be relaxed and not harassed. They expect calm and respect in the locker room, so if you want to be a prima donna, they won’t forgive you for it.

Annons

In England they always play as if it was a derby. I saw Milan and Inter last week and it was like an English-style game with running, hitting, teams stretched out and a lot of competitive spirit. It’s not very Italian.

I always tell my players to find the fire within themselves. A chance like this will never come around again. Seek that fire, don’t be ashamed of it. And they are not ashamed, if anything they demand to dream.

I know it doesn’t always work like this, but nobody knows how it really works. We found something that works by itself, so we must at least respect it all the way.

Leicester City is what I’ve always sought – half style of football and half awareness of an objective. None of us really think we’re working for a living, otherwise we’d get up tired every day. If we live to work, then let us give meaning to what we do.

Annons

I’ve been fortunate enough to experience this before at the end of my playing days. It was Gianni di Marzio’s Catanzaro. That was a side like Leicester, a group of friends who lived together.

/…/

In an era when money counts for everything, I think we give hope to everybody.”

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1994

Peter Hyllman 2016-02-08 10:00

Att vara 21 år och spela i Premier League är ju smått otroligt. Att man dessutom kan plocka ut en så här pass stark elva där nästan alla spelare regelbundet får speltid i bra lag, det är inget annat än imponerande. Bortsett från den svaga målvaktsposten där det saknas backup och har tvingats hämta in en talang från Arsenals akademi, så känns samtliga lagdelar övertygande starka. Att det inte är någon trängsel bland bubblarna är heller inte speciellt konstigt då antalet platser för lovande ungdomar i Premier League-lagens trupper är begränsade.

Backlinjen består av ligans, enligt mitt tycke, två mest lovande mittbackar. Oddsen på att firma Zouma/Stones bildar Chelseas mittlås från och med nästa säsong och en lång tid framöver är väl inte direkt skyhöga. Ytterbackarna var inte lika självklara, då Eric Dier ser ut att ha skolats om till defensiv innermittfältare och Jordan Amavi får konkurrens av Baba Rahman. Gällande Dier vill jag dock hävda att han inte är tillräckligt bra för att vara innermittfältare utan borde hålla sig på sin högerkant, och i den jämna kampen mellan Amavi vs Rahman väljer jag den underskattade Amavi före den överskattade Rahman. Bland bubblarna finns, förutom Rahman, också Chancel Mbemba som nog hade haft stor chans att ta en plats i startelvan om han hade varit född ett annat år.

Annons

Mittfälltet är intressant av flera anledningar. Främst för att det finns fem spelare att välja på, där alla skulle kunna ta en startplats. Både Nathan Redmond och James Ward-Prowse hade mycket väl kunnat figurera i startelvan men valet föll ändå på tre spelare som jag håller ett snäpp högre. Emre Can visar mer och mer att han har i Liverpools startelva att göra och den unge tysken har potential att blomma ut till den mittfältsgigant som The Reds så väl behöver. En ny Mascherano mån tro? Nabil Bentaleb har fått betydligt mindre speltid denna säsong då Mauricio Pochettino istället valt att satsa på Eric Dier, Ryan Mason och Delle Alli på det centrala mittfältet. Betyder detta att Bentaleb har blivit en mycket sämre fotbollsspelare sen förra säsongen? Jag tror inte det. Min gissning är att han, om inte i januari så till sommaren, söker sig till en annan klubb. Min gissning är West Ham eller Swansea. Gerard Deulofeu visade redan under sin lånesejour i Everton glimtar av den höga högstanivå han besitter. När han numera också tillhör Everton ”på riktigt” håller han på att blomma ut till en av ligans mest intressant offensiva mittfältare.

Annons

Anfallet består av den serbiska vilden Aleksandar Mitrovic och han flankeras av Memphis Depay och Raheem Sterling. Denna trio känns sylvass, speciellt om man betänker att grabbarna under 2016 fyller 22 år. Bland bubblarna finns Sunderlands jättetalang Duncan Watmore som om han fortsätter att utvecklas garanterat kommer att värvas av en större klubb än Black Cats.

Hur ser din 1994-elva ut?

1994-elvan:

Macey (GK) – Dier (RB), Stones (CB), Zouma (CB), Amavi (LB) – Can (CM), Bentaleb (DM), Deulofeu (CM) – Sterling (FW), Mitrovic (ST), Depay (FW)

Bubblare:

Målvakter: –

Backar: Tyias Browning, Everton; Baba Rahman, Chelsea; Chancel Mbemba, Newcastle; Lewis Kinsella, Aston Villa; Tommie Hoban, Watford; Liam Shephard, Swansea; Raheem Hanley, Swansea; Matthew Pennington, Everton.

Mittfältare: James Ward-Prowse, Southampton; Nathan Redmond, Norwich.

Annons

Anfallare: Jack Dunn, Liverpool; Duncan Watmore, Sunderland.

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

HÖRNAN #25: Leicesters blitzfotboll gör mos av Man City

Peter Hyllman 2016-02-07 20:02

Veckans lag

Bubblare:
Thibaut Courtois, Chelsea
Joleon Lescott, Aston Villa
Kieran Trippier, Tottenham
Danny Drinkwater, Leicester
Tom Cleverley, Everton
Andros Townsend, Newcastle
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. Orden börjar snart ta slut att beskriva Leicesters säsong. Visst kände man på förhand att Leicester med sin snabba och raka spelstil skulle kunna ställa till problem för Man City, men det var svårt att på förhand föreställa sig en så imponerande genomförd match där 3-1 till sist var i underkant. Nu leder Leicester ligan med fem poäng efter 25 omgångar.

Everton. Det har varit en besvärlig period för Everton med olyckliga resultat och en växande kritik i omfattning och intensitet mot Roberto Martinez naiva fotboll. Vinsten mot Stoke ändrar inte grunden för kritiken men det var ändå en positiv vändning för Everton som därmed kan börja titta uppåt i tabellen efter två raka segrar i ligan.

Annons

Newcastle. Vinsten mot West Brom var väldigt viktig för Newcastle, till stor del för att den tog dem upp ovanför nedflyttningsstrecket i och med att Norwich samtidigt förlorade. Efter den bleka insatsen mot Everton behövde Newcastle också hitta tillbaka till spelet. Och det gjorde man här, uddamålssegern hade kunnat vara betydligt större.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Norwich. Med fem raka förluster är Norwich tillsammans med Crystal Palace ligans mest formsvaga lag. I och med förlusten mot Aston Villa ramlade Norwich dessutom ned under nedflyttningsstrecket. Minst lika oroande är sättet som Norwich förlorar matchen på, med två baklängesmål av det mest släpphänta slaget. Trenden pekar nedåt för Norwich.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claudio Ranieri. Ranieri beskriver själv hur lagandan och atmosfären i Leicester just nu är den bästa han har upplevt under sin tid som manager, vilket säger en hel del. Det går inte att särskilja lagandan från Ranieris positiva ledarstil, som visar att man inte måste vara en sur, konspiratorisk eller trumpen. Glädje är en viktig egenskap i ett framgångsrikt fotbollslag.

Annons

OMGÅNGENS MÅL

Riyad Mahrez, Leicester 2-0, Man City (a). Man kan väl inte påstå att den här omgången sprudlade av vackra mål. Det finns dock saker att beundra i Mahrez mål mot Man City, även om han snubblade sig fram på vägen till det. Kontroll under press, undanvikningen av Demichelis och inte minst det distinkta avslutet bekräftar Mahrez höga fotbollsförmåga.

:::

TRE PUNKTER

Blue Moon. Energilöst framåt i fruktlösa försök att tränga igenom Leicesters centrala försvarslinje. Huvudlöst bakåt, inte minst i början av båda halvlekarna, där vare sig viljan eller organisationen verkade finnas att följa med i Leicesters snabba spelomställningar. Något är fundamentalt fel när man i underläge 0-2 i början av andra halvlek känner sig tvingad att byta ut sin lagkapten. Det hade, som Manuel Pellegrini själv sa, varit väldigt lätt att skylla det hela på nyheten om Pep Guardiola. Men det hade varit lögn då det knappast är första gången den här säsongen Man City ser ut på det här viset.

Annons

77. 96 brukar vara en siffra man förknippar med Anfield, numer får man addera 77. Det var i 77:e minuten som tusentals Liverpoolsupportrar genomförde en organiserad utgång från arenan och matchen mot Sunderland, i protest mot höjda biljettpriser. Liverpool befann sig då i ledning med 2-0 men skulle tappa till 2-2. Ett surt poängtapp men kanske inte helt misslyckat om man ser det ur supporterprotestens ögon. Men för att få framgång på längre sikt krävs det att fansen slutar köpa biljetter över huvud taget – och det är ju av mängder av skäl inte alls sannolikt.

Chelsea. Det var kanske inte precis som förr mellan Chelsea och Man Utd men båda visade ändå upp att det finns betydligt mer potential i dessa båda lag än vad som speglas av deras nuvarande tabellpositioner. Det kommer inte gå av sig självt men den här säsongens insatser leder inte till att man kan räkna bort något av lagen inför nästa säsong. I och med det oavgjorda resultat försvann nog även Chelseas teoretiska chanser till en plats bland de fyra, och troligtvis också möjligheten att ta sig upp bland de sex bästa. Fördelen med det är att de kan fokusera helt på Champions League. Det borde passa Chelsea väl som visat den här säsongen att de kan höja sig till stormatcher, och Chelsea kan bli en tung mina för PSG och för de motståndare som eventuellt följer på dem.

Annons

:::

FÖR ÖVRIGT

Kanske var Man City så förbannade på den där FA-cupschemaläggningen att de beslutade sig för att ge upp ligan också av bara farten?!

Nästa söndag har vi Arsenal vs Leicester och Man City vs Tottenham. Den nya tidens Super Sunday.

Joe Hart, Jack Butland, Fraser Forster – en klassisk engelsk problemposition har helt plötsligt blivit bättre än någonsin.

Om Arsenalfansen lämnade Emirates när matchuret slog över på deras högsta biljettpris så skulle de lämna en kvart efter matchens slut.

Visst kommer Nicolas Otamendi växa sig in i uppgiften med tiden, men söte jesus vilken jobbig debutsäsong han har haft i Premier League.

Leicester har aldrig vunnit ligan. Någonsin!

Det händer förmodligen inte nu heller. Snart vaknar vi upp och upptäcker Bobby Ewing i duschen, och hela säsongen visade sig bara vara en lång dröm.

Annons

Det här var första gången som en hel startelva var kandidater för omgångens elva. Förmodligen också den sista.

Nej, Leicester är inte Premier Leagues motsvarighet till IFK Norrköping. Om Tottenham vinner vore det ungefär en motsvarighet.

Peter Hyllman

Chelsea och Man Utd befinner sig båda halvvägs till framtiden, men det är långt kvar än

Peter Hyllman 2016-02-07 06:00

Det var bara knappt åtta år sedan som dessa båda klubbar stod på toppen av världen och en regnig natt i Moskva kämpade in i det sista om den globala klubbfotbollens mest åtråvärda pris. Men några sådana matcher blir det inte mellan Chelsea och Man Utd den här säsongen. När de nu möts är det istället fråga om för båda lagen att rädda vad som möjligen räddas kan från en i allt väsentligt misslyckad säsong.

Om vi igår fick bevittna nästa kapitel i den sannsaga som är Leicester, där man ständigt undrar hur det egentligen är möjligt för Leicester att prestera så bra som de gör, så utgör Chelsea och Man Utd båda den raka motsatsen. Hur är det möjligt att ett lag som vann ligan i så överlägsen stil förra säsongen faller så djupt? Hur är det möjligt att en klubb som spenderat närmare £250m på nya spelare uppvisar så fundamentala brister i sitt spel?

Både Chelsea och Man Utd befinner sig i någon slags märkligt limbo. Säsongen som sådan känns mer eller mindre bortkastad för dem båda, trots det kan de ändå inte bara tillåta sig att släppa fokus. Man Utd har fortfarande viss chans att nå åtminstone en fjärdeplats och fortsatt Champions League-spel. Chelsea å sin sida har Champions League kvar att fokusera på, och kan lägga all sin energi på den turneringen.

Annons

I övrigt är det två engelska storklubbar som mest redan verkar befinna sig i planeringsstadiet inför nästa säsong. De har varsin åldrad holländsk manager som vardera förmodligen har sett sina bästa år. Det framstår som uppenbart att båda klubbarna från och med nästa säsong kommer ha en ny manager som ansvarig. Guus Hiddink försvinner eftersom han aldrig var tänkt som något annat än temporär. Louis van Gaals situation har blivit i längden ohållbar.

Man Utds vägval är ju delikat även sett med Chelseaögon. De senaste dagarna har det framstått som alltmer troligt att den som tar över Man Utd från och med nästa säsong blir José Mourinho. Chelseas darling får alltså till sist vad många länge har betraktat som hans drömjobb. Det vore så klart en rejäl replik av Man Utd till Man Citys tillsättning av Pep Guardiola. Men det skulle kanske bli lite awkward om Mourinho kom och kollade på Stamford Bridge ikväll.

Annons

(Vad jag anser om José Mourinho som Man Utd-manager får bli ett ämne för om och när det faktiskt blir verklighet.)

Även Chelsea måste hitta sin managerreplik. Med José Mourinho, Pep Guardiola, Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti ute ur ekvationen försvinner några av de mest uppenbara namnen. Det behöver inte vara helt negativt för Chelsea som då ges möjlighet att verkligen söka efter ett nytt alternativ, deras nästa special one, utan pressen att välja något av de självklara namnen. Lite som de försökte med Andre Villas-Boas, även om det slog fel av flera skäl.

Precis som Man Citys anställning av Pep Guardiola förmodligen gjorde det betydligt mindre sannolikt att Man Utd tillsätter Ryan Giggs, så minskade det troligtvis Mark Hughes chanser att ta över Chelsea. Båda klubbarna kommer söka mer beprövade namn. Mauricio Pochettino borde stå på bådas kortlistor men förmodligen vill han bli kvar i Tottenham åtminstone en säsong till, allra helst om de kvalificerar sig för Champions League – vilket verkar troligt.

Annons

Där det har diskuterats och spekulerats till galenskap om Man Utds kommande vägval på managersidan så har det varit betydligt tystare om Chelsea, vilket också gett laget mer lugn och ro. Tystnaden utåt betyder självklart inte att Chelsea inte jobbar med frågan. Rapporterna från de som gräver i frågan gör gällande att Chelsea internt arbetar med en kortlista innehållandes fyra olika namn:

Diego Simeone. Det förmodligen största namnet på den här listan och det namn som mest omedelbart skulle replikera på Guardiola i Man City och kanske Mourinho i Man Utd. Många ställer sig frågande om Simeone skulle vara intresserad i och med att han sägs brinna för Atlético Madrid. Sådant har vi emellertid hört väldigt många gånger förut. Vad som borde tilltala Chelsea med Simeone är att han har nått framgångar med Atlético med fotbollsidé liknande den som gjort Chelsea framgångsrika. Frågan är om Simeone skulle tacka nej till högre lön, att pröva sina vingar i Premier League, och en chans att jobba i en klubb högre upp i den europeiska fotbollshierarkin.

Annons

Antonio Conte. Ett annat väldigt spännande namn är självklart Conte. Nu för tiden Italiens förbundskapten, som han har tagit till EM 2016. På så vis skulle man kunna hävda att han är tillgänglig för en ny klubb, under förutsättning att han inte får eller absolut vill fortsätta med landslaget. Conte ligger bakom den totala dominans Juventus har uppvisat inom italiensk fotboll det senaste halva årtiondet, och har byggt ett lag från grunden. Taktiskt väldigt väldrillad i en italiensk tradition, men vars 3-5-2 inte nödvändigtvis går hem i England. Båda aspekterna gör honom till en utmärkt kandidat att ta över ett Chelsea i jakt på en vision.

Massimiliano Allegri. Juventus nuvarande head coach och Contes ersättare i klubben. Kom från en i grova drag misslyckad tid i Milan och lyckades redan under sin första säsong vinna både ligan och cupen, samt tog Juventus hela den långa vägen till Champions League-final. Det finns frågetecken kring Allegris jämnhet, vilket inledningen av den här säsongen illustrerar, men han kan vara ett intressant namn som dessutom är villig att komma. Juventus är Italiens för tillfället dominerande klubb men har inte resurserna att konkurrera med sina spanska och engelska motsvarigheter vad gäller vare sig spelare eller tränare.

Annons

Jorge Sampaoli. Stekhett och populärt namn i managervärlden som de senaste fyra åren har gjort stor succé som Chiles förbundskapten. För knappt ett år sedan ledde han Chile till seger i Copa America på hemmaplan, en bragd för vilken han utsågs till en av säsongens tre bästa tränare av FIFA. Konflikter inom förbundet har därefter fått honom att avgå. En förespråkare av en anfallsinriktad fotboll med hög press i Marcelo Bielsas tradition som är så populär för närvarande. Men som en manager helt utan erfarenhet från europeisk fotboll, och då kanske Premier League i synnerhet som ett första steg, så känns det som en oerhört riskabel anställning som påminner lite för mycket om det tidigare försöket med Luis Felipe Scolari.

Peter Hyllman

Bara positivt för Man City att Pep Guardiola nu är ute ur garderoben

Peter Hyllman 2016-02-06 06:00

Det var redan från början ett ganska långsökt argument. Låt oss inte berätta för någon att Pep Guardiola tar över som manager för Man City från och med nästa säsong så att vi slipper spekulation och oro den här säsongen. Problemet var så klart bara att alla ju ”visste” att Guardiola skulle ta över som manager, eller allra minst att han skulle lämna Bayern München, så lämnade det tvärtom fältet vidöppet för vilt spekulerande.

Man City förbereder sig för dagens helt oväntade och kanske just därför desto mer fascinerande tidiga seriefinal mot Leicester på Etihad. Man City ligger tre poäng efter Leicester inför matchen. Man City kan alltså spela den här matchen med vetskapen att om de vinner så tar de över ligaledningen från just Leicester, om än bara på målskillnad. Dessutom sätter man press både på Tottenham och Arsenal nedanför dem.

Den farhåga Man City naturligtvis brottades med angående att offentliggöra Guardiolas anställning eller ej var att det skulle inverka negativt på titelstriden och Man Citys ambitioner den här säsongen. Man City är dessutom kvar i alla fyra turneringar så det är ett potentiellt högt pris att betala. Oron var att allt prat om Guardiola skulle störa laget och lagledningen, och kanske att spelarna skulle slöa ur om Manuel Pellegrini genom beslutet tappade i auktoritet.

Annons

Men det var snarare pratet som uppstod av att inte ha offentliggjort Guardiola som visade sig störa Man City och Pellegrini. Till sist sägs det ha varit Pellegrini själv som krävde att beslutet skulle offentliggöras för att på så vis få slut på spekulationerna. Hans insikt var att vad som orsakar spekulation snarare är osäkerheten om framtiden än vetskapen om kommande förändring. Med grisen ur säcken kan Man City släppa frågan och istället titta framåt.

Distraktionsmomentet som alltså var Pep Guardiola är därmed skingrat. Det är vad jag ser som feltänket hos de som tror, eller kanske snarare hoppas, att nyheten kommer påverka Man Citys prestation negativt under våren. Det har inte tillkommit någon distraktion i och med nyheten, den fanns där redan innan. I absolut sämsta fall för Man City kan det kanske visa sig att det inte blev bättre, men knappast att det blev sämre.

Annons

Det finns heller inga egentliga skäl att tro att det skulle behöva inverka negativt på resultaten. Pep Guardiola har meddelats som ny tränare för en klubb mitt under brinnande säsong förut. Den säsongen visade sig bli Bayern Münchens bästa någonsin. De vann Bundesliga, de vann tyska cupen, och de vann Champions League. Något skämtsamt kan man föreställa sig att Man City kanske hoppas på liknande effekt den här gången.

Oron att spelarna helt plötsligt ska sluta lyssna på Manuel Pellegrini och i princip koppla bort resten av säsongen känns också den obefogad. De har naturligtvis också, precis som resten av världen, redan innan kunnat ana att något förmodligen var på gång. Om de sökte efter en anledning att strunta i Pellegrini så fanns den med andra ord redan där. Kanske finns det en benägenhet att betrakta spelare med alldeles för cyniska ögon.

Annons

Det är i grunden proffs vi pratar om. De har inte tagit sig hela den långa vägen dit utan anledning. Framför allt är det elitidrottsmän med en vilja att vinna när de väl befinner sig på planen. Går man ut och spelar en cupfinal så vill man vinna den. Befinner man sig i en titelstrid i ligan så går man hela vägen in i kaklet. Man vill ta sig så långt som möjligt i Champions League. En spelare går inte omkring och letar efter varje möjlighet att kunna strunta i det där.

Dessutom verkar det som om Man Citys spelare uppriktigt tycker om Manuel Pellegrini. Till skillnad från sin företrädare verkar Pellegrini ha skapat en positiv stämning i spelartruppen och även en bra relation till spelarna. Och precis som flera spelare de senaste dagarna har andats om så kan känslan i laget minst lika gärna bli att man nu gör allt för att ge Pellegrini en värdig och bästa möjliga avslutning. Motivation istället för distraktion således.

Annons

Visst är Man City favoriter inför matchen. Laget besitter tveklöst en större mängd individuell spetskompetens, laget har en betydligt större vana vid sådana här matcher, samt matchen går så klart på hemmaplan. Ändå måste man höja ett varningens finger för Leicester, vars huvudsakliga styrkor råkar vara just de områden som normalt sett är att betrakta som Man Citys svagheter.

De är bra defensivt och framför allt centralt, vilket är det område som Man City normalt sett försöker anfalla på, och där de brukar kunna köra fast när de möter ett beslutsamt motstånd. Samtidigt har Man City, med väldigt offensiva ytterbackar och centrala mittfältare som inte alla gånger gör ett optimalt jobb i att ta sina defensiva positioner när laget blivit av med bollen, visat sig vara känsliga för motståndarnas snabba omställningsspel – och inget lag i ligan gör just nu snabbt omställningsspel bättre än Leicester.

Annons

För Man City är matchen mot Leicester den första i en sekvens av tungviktiga ligamöten under våren som spelas på hemmaplan. Det kanske mer än något annat ger dem en avgörande edge i den kommande titelstriden gentemot motståndarna, som var och en har kvar att möta Man City just på bortaplan, därtill har flera andra svåra bortamatcher under våren.

Kan Leicester vinna Premier League är frågan jag allt oftare börjar få via mail och sociala medier. Ja, det kan de naturligtvis. Men det är fortfarande Man City som är favoriter, kanske till och med stora favoriter, att vinna ligan den här säsongen. Att Pep Guardiola nu har kommit ut ur garderoben gör dem inte till mindre favoriter.

Peter Hyllman

We’re not living in America, but we’re not sorry…

Peter Hyllman 2016-02-05 06:00

Vi lever i märkliga tider. Konkurrensnivån i Premier League är jämnare än på väldigt länge och ett fortsatt inflöde av TV-kapital utlovar att det är en trend som inte bara kommer fortsätta utan öka i omfattning. Vi närmar oss den sista tredjedelen av en säsong där alla begrepp om vad som är uppåt respektive nedåt i Premier League har vänts på ända.

Samtidigt fortsätter det vara ett pågående tema bland vissa opinionsbildare och inom det fotbollsindustriella åsiktskomplexet hur Premier League mer eller mindre är på väg att implodera över sig självt där kapitalet har tagit död på all form av konkurrens. Ideologi har normalt sett faktaresistens som ett av sina främsta kännetecken men här tas det till helt nya nivåer.

Normalt sett hade man kunnat strunta i det där så klart, människor ser på världen annorlunda och det går inte att göra så mycket åt det, ens om det vore önskvärt. Men det är när dessa människor tar nästa steg i sin argumentation som det passerar gränsen till parodi. Premier League borde nämligen, menar de, ta lärdom av den amerikanska idrotten, närmare bestämt alltså NFL, NBA, NHL och MLB.

Annons

Sweet cream on an ice cream sandwich!

Amerikansk lagidrott är den fria konkurrensens raka motsats. Här är det bestämt på förhand vilka klubbar som kan värva vilka spelare, där de som presterar sämst får välja först. Blir det jämnare över tid inom amerikansk lagidrott, i meningen att alla lag kan vinna Superbowl eller Stanley Cup? Ja, men på grund av en närmast socialistisk omfördelningsprincip, inte tack vare fri konkurrens på lika villkor.

Det ligger inga idrottens ädla principer bakom detta, det utgår helt och hållet från ett rent marknadstänkande, att hålla så många köpstarka marknader igång och vid liv som möjligt. Idrotten är meritokratisk. Prestera på planen, bygg klubben, planera långsiktigt, jobba med ekonomin, ge fansen skäl att drömma, och värva de spelare som framgången steg för steg tillåter. Amerikansk lagidrott är business.

Annons

Men det där är egentligen en bisats. Oavsett vad man anser om systemets bakomliggande struktur så är det onekligen så att amerikanska lag, oundvikligen, pendlar upp och ned över tid, och många nöjer sig med att se ett egenvärde i detta. Den stora poängen är följande till de som lyfter fram den amerikanska lagidrotten som ett konkurrensmässigt föredöme:

De amerikanska proffsligorna är stängda ligor!

Det krävs ett särskilt mått av verklighetsflykt att berömma något för att uppmuntra konkurrens när de professionella ligorna i praktiken är föga mer än karteller som stängt ute all annan möjlig konkurrens, och som tar in nya lag eller medlemmar i denna kartell helt utifrån eget godtycke. Tala om att inte se skogen för alla träd.

Hela förutsättningen bakom det socialistiskt utformade draftsystemet är att det råder stängda ligor, det vill säga att konkurrensen underifrån är helt bortkopplad. Försök föreställa er hur pigga New York Yankees hade varit på att låta andra klubbar värva de bästa spelarna om de hade löpt risken att faktiskt åka ur MLB. Dallas Cowboys, Detroit Red Wings, Chicago Bulls? Det hade aldrig hänt.

Annons

Men de amerikanska proffsligorna är inte bara stängda system nedåt. Det finns inga motsvarigheter till exempelvis Champions League, och kampen för att ta sig dit, inom amerikansk fotboll, basket, ishockey och baseball. De amerikanska ligorna är dessa sporters motsvarighet till Champions League. Lagen riskerar över huvud taget inte heller att tappa sina bästa spelare till några andra ligor, i vissa avseenden existerar i praktiken inte alternativa ligor.

Denna stängdhet är även en grundförutsättning för andra framhävda positiva aspekter med den amerikanska lagidrotten, inte minst lönetaken.

Den närmaste motsvarigheten till de amerikanska proffsligorna vi kommer inom den europeiska fotbollen är de stora klubbarnas prat om en stängd så kallad europeisk superliga. Det finns naturligtvis ingen vid sina sinnens fulla bruk som skulle beskriva denna idé som konkurrensbefrämjande, snarare den raka motsatsen, och jag misstänker att detsamma gäller också de som pratar sig varma om det amerikanska konkurrensföredömet.

Annons

Det är inte min sak att säga att det ena systemet är mer rätt eller fel än det andra, båda systemen är sprungna ur helt olika traditioner. Men det är två system med så fundamentala strukturella olikheter att någon analogi mellan de båda blir omöjlig, eller i bästa fall intetsägande. Jag kan bara anta att de som ojar sig över konkurrensläget i Premier League inte samtidigt förespråkar att stänga ligan, i dess båda ändar, men det ena är inte möjligt utan det andra.

Amerikanska sportfenomen är svåra att importera till Europa. Vilket också har visat sig i hur svårt många amerikanska ägare i framför allt engelska klubbar har haft att anpassa sig till och förstå drivkrafterna på den europeiska scenen. Det är två helt olika system. Men just inför denna helg, med Superbowl på söndag, så finns det kanske också anledning att fundera lite över amerikanska sportfenomen som faktiskt går att importera.

Annons

Superbowl är den amerikanska fotbollens stora spektakel. Det är inte bara en match, det är en väldig show, det är en kulturell manifestation, och det är en strålande global marknadsföring av sporten, av NFL som liga, och av de båda deltagande lagen. Det är också kulmen på en lång säsong, som avgörs i en enda match. I det avseendet har Superbowl flera likheter med den engelska FA-cupfinalen.

Det fanns en tid, faktiskt inte för så väldigt länge sedan, som FA-cupfinalen var ett väldigt stort arrangemang. Showaspekten kan tveklöst utökas i omfattning och ambition. Men FA-cupfinalen var i sig ett större ögonblick än till och med ligaavslutningen och att vinna FA-cupen upplevdes av många som om inte större så åtminstone lika stort som att vinna ligan. Det var att spela i, vinna och gärna avgöra FA-cupfinalen som barnen framför allt drömde om.

Annons

Nu har tiderna förändrats och FA-cupen kommer självklart aldrig bli större än Premier League. Det ska heller inte vara ambitionen. Men genom att titta framåt, och anamma några av de positiva amerikanska traditioner som finns runt deras Superbowl, snarare än att titta bakåt in i historien, kan man återigen göra FA-cupfinalen till en stor show, en kulturell manifestation, samt en global marknadsföring av engelsk fotboll, av Premier League, och av de två deltagande klubbarna.

Nu är Superbowl inte bara yta och form. Mycket av fascinationen med Superbowl är just det kanske något typiskt amerikanska, att det är allt eller inget. Hela säsongen avgörs i en enda match, kanske ett enda ögonblick. Hela vägen dit går inte att komma med FA-cupfinalen, inte heller vore det önskvärt, men FA-cupfinalen måste ändå fyllas med samma substans som gör Superbowl så nervkittlande.

Annons

Det löser man genom att ge den fjärde och sista Champions League-platsen till FA-cupsegrarna. Vilket man till och med kan hävda skulle jämna ut spelplanen och konkurrensläget inom den engelska fotbollen, om man nu bekymrar sig om det också i dessa tider. Helt plötsligt blir Champions League en möjlighet inte bara för fler klubbar i Premier League, utan även för klubbar i The Football League.

Dessutom är det ju ett steg mer i riktningen åt att man faktiskt måste vinna något för att ta sig till Champions League. Det är vad konkurrens handlar om för mig. Att man belönas när man lyckas med något. Inte den amerikanska varianten där man tillåts prestera sämst men ändå får välja de finaste bitarna på bordet. Rättvisa är inte att alla har lika mycket i slutänden, rättvisa är att alla har samma förutsättningar och spelregler från början.

Annons

Ja, jag skiter i Amerika!

Peter Hyllman

Kinas satsning på fotboll är ett stort språng framåt också för engelsk fotboll

Peter Hyllman 2016-02-04 10:00

De senaste veckorna har vår trygga fotbollstillvaro skakats om i sina grundvalar av några spektakulära spelarköp av kinesiska klubbar. Först var det Chelsea som sålde Ramires för i sammanhanget ögonvattnande £25m till Jiangsu Suning, en kinesisk mittenklubb. Kort därefter meddelades det att Guangzhou Evergrande plockade Jackson Martinez från Atlético, där han floppat under säsongen. Gervinho är ett annat välbekant namn som helt nyligen släpat sitt flyttlass till andra sidan av den kinesiska muren.

Kina har länge varit en attraktiv marknad för de engelska och europeiska storklubbarna, vilket sommartourerna har visat på. Men Kina själva har varit mer eller mindre ett u-land inom fotbollen. Nu har Kina, mer precist alltså den kinesiska staten, bestämt sig för att det ska bli ändring på detta. Och enligt ganska bekant kinesisk modell så halvt om halvt beordrar staten därmed rika kinesiska affärsmän att pumpa in pengar i den kinesiska fotbollen.

Det här har så klart stor potential att skaka om och rita om kartan för den globala fotbollen. Kina är ett enormt land på alla sätt och om den kinesiska staten bestämt sig för att göra fotboll till ett nationellt projekt så är det inget som går att skämta bort. För att göra en jämförelse som måhända ligger mig nära så är bordtennis Kinas nationalsport, förmodligen det enda land i vilket bordtennisen är det. Men det räcker för att sett till antalet utövare och TV-siffror göra bordtennisen till världens näst största sport.

Annons

Nu kommer inte världen förändras för den sakens skull. Den europeiska fotbollen kommer fortsatt vara världens största och mest dominerande. Det är här traditionen och infrastrukturen finns, de största och mest traditionsrika klubbarna, de absolut största ligorna och turneringarna. Kina kommer fortsatt framför allt värva de åldrande stjärnspelarna samt spelare som aldrig riktigt nå den absoluta toppen i Europa. Vi har sett samma utveckling förut, först i USA med Major League Soccer och mest nyligen i Ryssland och Ukraina, som även de chockade fotbollsvärlden med några spektakulära värvningar.

Det som framför allt fascinerar är den politiska aspekten av Kinas strategiska fotbollssatsning. På något sätt påminner den om en gammal kalla kriget-logik inom vilken idrotten blev ett propagandaverktyg för de båda supermakterna att demonstrera överlägsenheten i sina respektive samhällssystem. När Sovjet besegrade USA i OS-basketen 1972 skickade det chockvågor genom hela det amerikanska samhället. Sovjet gjorde under 1960-talet ishockeyn till sitt stora ishockeyprojekt, när USA besegrade dem i Lake Placid 1980 så fick det en betydelse långt utanför hockeyrinken.

Annons

Nu kan inte Kina göra en Sovjet med fotbollen. Det är för det första ett betydligt mer öppet samhälle. Och fotbollen är för det andra något helt annat än ishockey sett till spridning, storlek och utveckling. Men Kina är en blivande supermakt i världen, i den utsträckning de inte redan är det, och de ser tveklöst ut att ha för avsikt att använda sig av fotbollen, världens största och mest spridda kulturrörelse, för att demonstrera detta.

Det är en slags politisk ägarkapitalism som vi har sett bli allt vanligare under de tio senaste åren. De mest påtagliga exemplen är förmodligen Abu Dhabi, som tagit över Man City och gjort dem till ett europeiskt storprojekt, och Qatar som på motsvarande sätt tagit över PSG samt köpt in sig i såväl Barcelona som Bayern München. Ambitionen är att öka sin nationella legitimitet ekonomiskt och politiskt och integrera sig kulturellt. Vi har sett otaliga affärskonsortium från Mellanöstern och Asien som köpt in sig i engelska klubbar på olika nivåer i syfte att förstärka sina egna varumärken på sina respektive hemmamarknader.

Annons

Kinas satsning på fotboll kommer alltså helt säkert inte begränsas till att bygga upp den nationella fotbollen och den egna ligan. Kina kommer att sikta på att köpa in sig i stora europeiska klubbar, likt Abu Dhabi och Qatar redan har gjort. Det är en utveckling vi redan kunnat se. Kinesiska investerare har redan gått in i den portugisiska andraligan. Kinesiska affärsmän har redan köpt andelar i såväl Man City som West Brom. Med Premier Leagues enorma intresse i Asien och runtom världen, och med Premier Leagues gigantiska TV-avtal, så är en högst trolig utveckling att åtminstone ett par engelska klubbar inom de närmaste åren får nya kinesiska ägare.

En sådan utveckling bör man kunna se fram emot med tillförsikt snarare än oro då det kommer ge fler engelska klubbar chansen att konkurrera på allra högsta nivå. Klubbar som Aston Villa, Leeds, Newcastle, Sunderland, West Ham, Everton, Sheffield Wednesday, Sheffield United med flera har möjlighet att göra samma resa som Chelsea och Man City har gjort före dem, därtill boostrade av rejält ökade TV-intäkter. Amerikanska, ryska och arabiska ägare finns redan i Premier League, Kina står i väntrummet.

Annons

Andra möjligheter erbjuds självklart också av att Kina nu framträder som en köpstark fotbollsmarknad. Engelska klubbar tvingas ofta själva betala en premium i såväl transfersumma som lönekostnader när de köper spelare. Kina ger engelska klubbar en ytterligare möjlighet att lasta av spelare de inte längre ser något behov av utan att behöva stå en alltför tung ekonomisk smäll. Om nu Ramires befann sig i Chelseas outbox, till vilken annan klubb hade Chelsea kunnat sälja honom för den ersättningen? Jackson Martinez flopp hade blivit betydligt mer dyr för Atlético.

Där finns fördelar också ur det större perspektivet. Att Kina satsar på fotboll som stor sport bidrar naturligtvis till att sprida fotbollen över hela världen, en helt ny världsdel öppnas här upp på ett helt nytt vis. En kinesisk satsning kan förhoppningsvis dra med sig även Japan och Sydkorea på tåget. Det kan ge också den asiatiska klubblagsfotbollen ett lyft. På sikt kan klubblags-VM, för tillfället en väldigt bra idé om än bara på pappret, få sig ett rejält lyft och verkligen börja göra skäl för namnet.

Annons

Förändring upplevs ofta som något hotfullt. Men när det gäller Kinas satsning på fotboll finns egentligen bara skäl att se hoppfullt på tillvaron. Det finns alla skäl att både tro och hoppas att Kinas satsning på fotboll innebär ett stort språng framåt för fotbollen som helhet.

Peter Hyllman

HÖRNAN #24: Tottenham går förbi Arsenal rakt in i titelstriden

Peter Hyllman 2016-02-03 22:43

Veckans lag

Bubblare:
Frasier Forster, Southampton
Ashley Williams, Swansea
Cameron Borthwick-Jackson, Man Utd
Daniel Drinkwater, Leicester
Ross Barkley, Everton
Wayne Rooney, Man Utd
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Tottenham pumpar på som tåget i toppen av tabellen och insatsen mot Norwich var riktigt imponerande. Det blev till sist 3-0 men hade kunnat vara det dubbla. Det gick helt säkert inte Tottenhamfansen förbi att Tottenham i och med segern faktiskt gick förbi rivalerna Arsenal i tabellen. Tottenham är i högsta grad inblandade i titelstriden.

Leicester. Det har varit en ganska hackig period för Leicester den senaste tiden där inte minst målskyttet har klickat för laget. Inför några av lagets tuffaste matcher den här säsongen så verkar dock formen återfunnen. Leicester var formidabla i sitt presspel och i sin offensiv mot Liverpool. Riyad Mahrez var strålande och Vardy närmast oemotståndlig. Top of the league.

Annons

Man City. Spelet var kanske inte det bästa borta mot Sunderland och man låg illa till flera gånger under matchen. Ändå vinner man med 1-0 och ökar avståndet ned till Arsenal. Vad är det man brukar säga om mästarlag? Rent tabellmässigt var Man City en av omgångens vinnare den här gången, även om Leicester behöll avståndet ned till dem.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Svårt att hitta någon annan kandidat den här omgången. Det är inte bara att Aston Villa förlorar, det är sättet de förlorar på. Det ser uppgivet ut på de allra flesta håll. Jordan Ayews utvisning är ett monument av dumhet men typisk sådan grej som inträffar i ett lag i Aston Villas läge, där spelarna har börjat ge upp uppgiften.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Tottenham visar upp alla kännetecken på en lugn, trygg och stabil lagmaskin. Det är Pochettinos förtjänst som har fått spelarna att köpa spelsystemet och hitta sina roller däri, och det är ett spelsystem i vilket spelarna höjer sig. Under januarifönstret satt Pochettino lugn i båten vilket visar att han tror på sitt lag och inte anser sig behöva chansa.

Annons

OMGÅNGENS MÅL

Jamie Vardy, Leicester 1-0, Liverpool (a). Det är kanske ett tidens tecken hur nätbrigaderna efter Vardys mål ägnade tid åt att kritisera Simon Mignolet (han stod för långt ut) eller Dejan Lovren (han sprang bara och tittade på) istället för att beundra målet. Att lyckas med det är svårt nog. Att komma på tanken och våga försöka genomföra den är ett tecken på en stor spelare.

:::

TRE PUNKTER

Trubbigt Arsenal. I och med 0-0 mot Southampton har Arsenal nu gått mållösa från tre ligamatcher i rad, och tappat sju poäng på dessa tre matcher. Bristen på mål beror knappast på en brist på skapade chanser. Det är måhända en trött diskussion men alltjämt aktuell. Om Arsenal hade haft en riktig toppstriker, hade de i så fall gått mållösa från dessa tre matcher? Förmodligen inte. Visst kan man titta på statistik över totalt antal gjorda mål, men kännetecknande för en riktig toppanfallare är när han gör målen.

Annons

Liket lever. Några komme så klart vilja se Man Utd som en av vinnarna den här omgången. Samtidigt är en vinst hemma mot Stoke något man måste kunna förvänta sig och lagets tabelläge förbättrades inte. Det var rejält uppfriskande att se ett helt nytt och betydligt snabbare Man Utd på ett sätt som vi hittills inte sett dem den här säsongen, och man undrar vad sambandet är med att Michael Carrick återkom till startelvan. Det är samtidigt lätt att låta sig luras att tro att nu är lagets problem lösta.

Crystal Clear. Alan Pardew lyckades i ren frustration kanalisera sin bästa José Mourinho igår kväll när han fräste ur sig att hans spelare behövde bli mördade för att de kanske skulle få en straff med sig. Crystal Palace har ligans just nu sämsta formkurva med fem raka ligaförluster och inte en vinst i ligan sedan den 19 december. Lagets höstform var tillräckligt stark för att ge dem en viss säkerhetsmarginal, men resan nedåt i tabellen kan gå snabbt om inte Pardew lyckas vända skeppet.

Annons

:::

FÖR ÖVRIGT

Var är Ryan Giggs? What does it all meeeeeeaaan? Won’t someone please think of the children?

Bland det bästa med Leicesters enastående säsong är att man får chansen att lyssna till en hemmapublik som ännu inte har hunnit börjat ta segrar, framgångar och titelstrider för givna.

”Och det är alltid samma sak med dig!” – Ronald Koemans replik när Arsene Wenger är på sitt allra mest surgnälliga humör mot domaren i spelartunneln efter matchen.

Om Diego Costa vore en katt?!

I rättvisans namn, när Gary Neville fick frågan om att träna Valencia så trodde han faktiskt de menade Antonio Valencia.

Joe Hart, Frasier Forster, Simon Mignolet, Catfish Michael, Heurelho Gomes, Mark Bunn med flera – Målvakternas omgång detta.

Peter Hyllman

Guldet blev till sand: Evertons jakt på den säsong som har flytt

Peter Hyllman 2016-02-03 08:00

Det är egentligen synd och skam att Everton inte är med uppe i toppen av tabellen och fajtas om ligatiteln den här säsongen. Just den här säsongen låg verkligen fältet helt vidöppet samtidigt som Everton besitter en spelartrupp smäckfull med talang. Något måste den här säsongen gräma Everton som just den missade jättechans den faktiskt var.

Jag har alltid gillat Everton. Av någon anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske för att de alltid har lyckats att vara riktigt rejält uppkäftiga trots små medel, men på helt rätt sätt. Under den senaste tioårsperioden var det David Moyes som så att säga var Everton, en personlighetstyp som onekligen passade väldigt väl in i och med klubben.

Den ljusa punkt jag ändå ser i Evertons bedrövelse den här säsongen är att den innebär en slags återupprättelse för David Moyes. Liksom för övrigt Man Utds väldiga bekymmer även sedan de sparkat Moyes, anställt Louis van Gaal och slängt några hundra miljoner pund på nya spelare, är en form av återupprättelse.

Annons

Med Everton var det så klart Roberto Martinez första strålande säsong som fick de skadeglada olyckskorparna att kraxa om att Everton under Moyes minsann inte var så mycket att hänga i julgranen. I slutänden blev det var sig silver eller Champions League för Everton den säsongen, och sedan dess har det blivit alltmer uppenbart att framgången till stor del baserades på den organisation Moyes lämnat efter sig.

Evertons problem är inte målskyttet, endast de tre lagen i toppen av tabellen har gjort fler mål än Everton den här säsongen. Men i termer av insläppta mål måste man istället göra ett besök i botten av tabellen för att hitta klubbar med ett sämre facit än Everton. Roberto Martinez har aldrig varit känd för att vara en defensivt skicklig manager, med Everton visar han varför.

Det är lätt att fastna i fingerpekande när det gäller Evertons defensiva problem, vilket gäller alla lag, i en slags slemmig kombination av skadeglädje och jakt på syndabockar. Tim Howard har fått utstå hård kritik, på samma sång berättigad och obalanserad. John Stones häcklas också i hög utsträckning, naturligtvis till stor del för att han så lätt faller i kategorin av påstått överhypade unga, engelska spelare.

Annons

Men Evertons defensiva bekymmer är till största delen kollektiva och kan sammanfattas i några korta punkter:

Lågintensiv bollpress. Everton har en tendens att ge motståndarna alltför mycket tid med bollen. Mer energi verkar läggas på att fundera vad man ska göra med bollen när man får den tillbaka än på att faktiskt vinna tillbaka den. Leicester, Tottenham, Southampton och Liverpool är goda exempel på hur effektivt det kan vara med en högintensiv bollpress.

Press utan understöd. Ett genomgående problem för Everton är att de ger motståndarna alldeles för många öppna lägen att slå inlägg. Ytterbackarna hamnar ofta i obekväma en mot en-situationer de inte behärskar vilket i sin tur drar ut mittbackarna från sina centrala positioner. Evertons båda yttrar måste hitta sina defensiva roller på planen och hjälpa ytterbackarna.

Annons

Mentaliteten. Everton har tappat många poäng den här säsongen genom att tappa ledningar och släppa in mål i matchens slutminuter. Det uppstod en intressant kontrast mellan manager och spelare efter matchen mot Chelsea som slutade 3-3 där Roberto Martinez menade att det inte är lagets stil att spela negativt ens i ledning. Spelarna själva uttrycker frustrerat att de måste bli bättre på att spela på resultatet i dessa lägen.

Tongångarna mot Roberto Martinez har blivit alltmer negativa. Mest sticker det förmodligen i ögonen och öronen på Evertonfans när Martinez i princip slår ifrån sig kritiken och menar att det inte går att förvänta sig mer av ett, som han beskriver det, ”nytt lag”. Samtidigt gör sig Leicester, Stoke, West Ham, Watford, Southampton med flera rejält besvärliga för storklubbarna och topplagen.

Annons

Martinez egen benägenhet att prata i superlativer om laget, spelarna och sig själv sticker i ögonen på de som ser lagets uppenbara brister match efter match och vecka efter vecka. Supportrar vill känna ett förtroende att ansvariga ledare faktiskt ser problemen och arbetar med att åtgärda dem. Man vill inte tvingas lyssna på beskrivningar av att det alla känner igen som skit i själva verket är en saftig kladdkaka.

Roberto Martinez är en förbannat trevlig manager med Premier League-mått mätt, så man vill att han ska lyckas. Men trevliga och snälla kan också kossorna i hagen vara. De frågor som varje klubb efter en tid måste ställa sig gällande sin manager är följande: Är laget bättre nu än vad det var när han tog över laget och kan vi hålla för troligt att laget de närmaste åren fortsätter utvecklas och bli bättre?

Annons

Evertons supportrar, som så entusiastiskt svarade ja på båda dessa frågor under Roberto Martinez första säsong, har alltmer tvingats byta sina uppfattningar. Risken för Roberto Martinez är att Evertons ägare och ledning landar i samma slutsatser – om de över huvud taget bekymrar sig med att ställa sig själva frågan.

På pappret har Everton ett lag som i alla fall den här säsongen skulle kunna utmana om ligatiteln i toppen av tabellen. På gräsmattan spelar dock Everton en fotboll som gör att de ligger närmare nedflyttningsstriden och botten av tabellen. Den diskrepansen är svår för Roberto Martinez att förklara bort med positiva ord, hur han än försöker.

Kvällens match hemma på Goodison Park mot Newcastle blir något av ett vägskäl för Everton den här säsongen. Med en vinst kan de lämna Newcastle och en avlägset hotande nedflyttningsstrid bakom sig och istället flytta tillbaka upp på tabellens övre halva – där de hör hemma. En förlust och Everton måste istället börja se sig över axeln snarare än se framåt.

Annons
Peter Hyllman

Februari avgör om Leicester ska betraktas som ett reellt titelhot eller ej

Peter Hyllman 2016-02-02 18:49

Vi har framför oss några veckor som på sitt eget lilla vis kommer att definiera den här säsongen. Leicester har envist fortsatt att trotsa alla förväntningar att de ska ramla nedåt i tabellen, de leder alltjämt ligan med tre poäng i början av februari, och ändå så väntar alla egentligen mest på att ändå till sist ska ske.

Leicester leder Premier League, men de är inte favoriter att vinna ligatiteln. I den meningen inryms två olika påståenden där minst ett av dessa kan komma att förändras under de kommande veckorna. Leicester möter Liverpool ikväll på hemmaplan, följt av först en bortamatch mot Man City och därefter ännu en bortamatch mot Arsenal.

Logiken dikterar att någon av Arsenal eller Man City, eller kanske till och med båda två, kommer att ta över taktpinnen i ligaspelet och markera sitt revir i toppen av tabellen. Men logik har haft hjärtevärmande lite att göra med Leicesters säsong så här långt. Leicester påminner mest om haren i ett 10,000-meterslopp som med ett varv kvar fortfarande befinner sig i ledningen. Ingen, inte ens haren själv, förväntade sig att möjligheten ens skulle finnas.

Annons

Februari är den sista månaden av vintersäsongen. Från och med mars börjar vårsäsongen och den riktiga slutspurten fram till ligaavslutningen. Inget lag har förlorat färre matcher i ligan än Leicester den här säsongen. Bara ett lag i Premier League-historien har lyckats samla på sig lika många poäng som Leicester efter 23 omgångar utan att ha slutat bland de fyra bästa.

Om Leicester kan behålla sin nuvarande eller åtminstone en jämförbar position i tabellen vid februaris slut som de åtnjuter nu så måste de helt enkelt börja betraktas som ett högst reellt titelhot. Definitivt måste de i så fall ses som en klar favorit att plocka en av de fyra Champions League-platserna. Claudio Ranieri har redan fått brottas med frågor om det vore en besvikelse om de nu inte lyckades ta sig till Champions League.

Annons

Det är inte första gången den här säsongen som Leicester står inför vad som beskrivs som en definierande månad. Även december sågs som en sådan, med tuffa matcher mot Man Utd, Swansea, Chelsea, Everton, Liverpool och Man City. Från dessa sex matcher plockade de med sig elva poäng. Det testet klarade de med andra ord av med luft ned till ribban.

Februaritestet ser på förhand ut att bli svårare. Två av Leicesters tre förluster den här säsongen har kommit mot Liverpool och mot Arsenal, och mot Man City blev det bara 0-0 hemma på King Power Stadium. Om övriga lag i ligan har haft det svårt att hitta motmedel mot Leicesters snabba och direkta fotboll så är det framför allt dessa tre motståndare som ser ut att ha lyckats bäst. Inte heller ska svårigheten med bortaplan underskattas.

Leicesters stora strategiska fördel under de kommande tre och en halv månaderna är att de kommer vara mycket mer pigga och utvilade. Samtidigt som Arsenal och Man City har ett hektiskt spelschema i vardera tre olika turneringar (plus en Ligacupfinal för Man City), så kan Leicester lugnt inrikta sig på att förbereda sig för och spela en match i veckan. Bara inför kvällens match mot Liverpool har Leicester haft tio dagar av vila och förberedelse, jämfört med Liverpools tre dagar.

Annons

Leicesters strategiska nackdel är så klart att om de skulle klara också februaritestet, om än bara med daller på ribban, så är de inte längre enbart den roliga överraskningen däruppe i toppen av tabellen. Från och med mars börjar kraven komma, förväntningarna ökar, frågorna haglar, det är squeaky bum time. Leicester saknar helt vanan att hantera den pressen; Arsenal och Man City, till viss del även Tottenham, gör det inte.

Februari är ett farligt bananskal precis innan Leicester ska bege sig in i den här säsongens sista kurva, och därefter upploppet. Att Claudio Ranieri ändå har tagit Leicester så här långt in på säsongen och fortfarande inte bara med i titelracet, utan i själva verket ledandes titelracet, hör till en av Premier League-erans allra största och mest oväntade bragder. Om han lyckas, om han tar sig hela vägen, om Leicester korsar mållinjen först?

Annons

Ja, då är han köng.

Peter Hyllman

Januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League

Peter Hyllman 2016-02-02 08:00

Ett episkt långsamt transferfönster. Det är det enda rimliga sättet att beskriva vad vi precis har bevittnat i England och i Premier League. Varje försök att göra deadline day till något spännande och sensationellt föll omedelbart och obönhörligen platt till jorden. När Sky rullar i rutan att Bournemouth precis gjort klart med Rhoys Wiggins så fattar man läget.

Nu sitter man mest och försöker avgöra om det ska tolkas som något bra eller som något dåligt. Antingen är det så att de engelska klubbarna har planerat sina säsonger så bra att de i stor utsträckning helt enkelt inte känner sig tvingade att värva i januari. Eller så är det så att de engelska klubbarna helt enkelt inte fått rumpan ur vagnen och åtgärdat ens sina mest uppenbara brister.

Både och kan sägas. Arsenal, Tottenham, Liverpool och Man City är stora engelska klubbar som absolut hade kunnat förstärka under januarifönstret, mer än vad de faktiskt gjort, men som förmodligen gjorde klokast i att vänta då behovet inte är helt omedelbart. Chelsea befinner sig så klart i den besvärliga situationen att de inte vet vem som är manager nästa säsong, och då kan det vara klokt att vila på avtryckaren.

Annons

För andra klubbar är läget ett annat. Ett lag som Man Utd har så uppenbara problemområden, så pass mycket resurser att arbeta med, och därtill fortfarande en så tydlig möjlighet att nå sina mål för säsongen, att det framstår som ganska märkligt att de inget alls gör. Det går att ha flera olika idéer om vad denna passivitet egentligen beror på, men effekten talar på förhand knappast till Man Utds fördel.

Genomgående under fönstret är det klubbarna i mitten och i botten av tabellen som har varit verkligt aktiva under januarifönstret. Klubbarna i toppen av tabellen har varit betydligt mer tystlåtna. Det finns en logik i detta så klart då det utan tvivel är så att det är klubbarna i botten av tabellen som har allra mest att förlora. En misslyckad säsong för dem får oundvikligen stora konsekvenser även för kommande säsonger.

Annons

Det är svårt att vinna om man inte ger sig in i spelet. Det är däremot desto lättare att förlora. Det är en ganska enkel sammanfattning av hur jag skulle beskriva det här januarifönstrets vinnare och förlorare i Premier League.

VINNARE

(1) Newcastle

Fönstrets stora vinnare. Befinner sig indragna i en svettig nedflyttningsstrid men har börjat hitta formen på slutet. Fick kanske inte total jackpot i och med att deras bud på Saido Berahino inte accepterades, men de behöver inte vara alltför missnöjda med det. Jonjo Shelvey är en skicklig spelare av den typ de precis behövt. Andros Townsend och Henri Saivet är två spännande värvningar till mittfältet och i anfallet har man kompletterat med lånet av Seydou Doumbia från Roma. Håller sig inte Newcastle kvar i Premier League så kan i alla fall ingen anklaga dem för att inte ha försökt.

Annons

(2) Stoke

Stoke var inte den klubb som var mest aktiva det här fönstret sett till ren kvantitet av spelare, men de kan mycket väl vara den klubb som har gjort den bästa punktvärvningen. Sent på måndagskvällen meddelades det att Stoke gjort klart med Gianelli Imbula, defensiv mittfältare från Porto, för £18,3m, en rekordsumma för Stoke. Stoke som har gjort ett imponerande jobb med att förstärka sig offensivt skiftade fokus till defensiven och höjde i ett svep klassen på sitt centrala mittfält, ett av Stokes svagare områden. Mark Hughes spann som en katt när nyheten meddelades.

(3) Southampton

Hård konkurrens med framför allt Norwich och Swansea om tredjeplatsen för Southampton men jag gillar skarpt värvningen av Charlie Austin, en anfallare som varit hett villebråd för flera Premier League-klubbar under längre tid. Något är man kanske färgad av Austins succédebut för Southampton men känslan är att Austin kan vara lösningen på ett av Southamptons återkommande dilemman de senaste säsongerna, nämligen bristen på en jämn och konsekvent målskytt längst fram. Och de europeiska cupplatserna är inom klart räckhåll för Southampton.

Annons

FÖRLORARE

(3) Bournemouth

Det har inte sparats på kronorna i Bournemouth under januari. Om något så tvärtom. Eddie Howe har med viss rätta pratat om att klubben verkligen har satsat för att hålla sig kvar. Men på vad kan frågas? Benik Afobe är en bra anfallsvärvning, det ska sägas. I övrigt handlar det alltså om Juan Iturbe och Lewis Grabban, två ytterligare anfallare, vars inverkan lär bli tämligen begränsad för Bournemouth. Var tre anfallare verkligen vad Bournemouth först och främst behövde för att hålla sig kvar i Premier League?

(2) Man Utd

Det ser tunt ut i backlinjen och det ser tunt ut i anfallet. Det har man kunnat konstatera under längre tid för Man Utd. Att spelet ser ut som det gör är inget som åtgärdas av att värva spelare, men de mest uppenbara personalbristerna borde rimligtvis försöka åtgärdas. Istället har fler spelare lämnat klubben i januari än vad som har anlänt. Ett något udda beslut kan tyckas, särskilt som Man Utd befinner sig fem poäng bakom säsongens absoluta minimimål, det vill säga Champions League-platserna. Var Man Utds styrelse måhända ovilliga att låta Louis van Gaal spendera mer pengar?

Annons

(1) Aston Villa

Alla klubbar i botten av tabellen var aktiva under januarifönstret, vissa av dem till och med väldigt aktiva. Alla utom Aston Villa. Aston Villa är samtidigt den klubb som ligger sämst till av dem alla och som därmed var i absolut störst behov av förstärkningar. Det känns resignerat runt Aston Villa, som om alla mer eller mindre har gett upp säsongen, från spelare och supportrar ända upp till ägare och klubbledning. Remi Garde försökte hålla ett tappert ansikte utåt under måndagen men såg ut att koka inombords. Januarifönstret ökade inte Aston Villas möjligheter att hålla sig kvar i Premier League.

Peter Hyllman

Man City ritar om Premier Leagues landskap med Pep Guardiola

Peter Hyllman 2016-02-01 16:59

Det var världsfotbollens mest välkända hemlighet. Det var samtidigt ett av de märkligare besluten att alls hålla det hemligt. Argumentet var att man inte ville orsaka onödiga spekulationer som skulle sätta press på laget. I själva verket skapade naturligtvis hemlighetsmakeriet spekulationer och desto mer osäkerhet.

Man City bekräftade alltså under dagen att de har gjort klart med Pep Guardiola som ny manager och tränare från och med nästa säsong. Det kom knappast som någon överraskning och Man City bekräftade också att de har befunnit sig i samtal med Guardiola så långt tillbaka som 2012. I Man Citys klubbledning har Guardiola personer han känner väl, och som känner honom väl, sedan tiden i Barcelona.

Mycket talar för att det var Manuel Pellegrini själv som ville att beslutet nu skulle meddelas. Det var självklart ingen bra situation för honom att tvingas hålla masken när alla omkring honom vet vad som är å färde. Pellegrini har visat sig vara ett föredöme av professionalism och har utfört sitt uppdrag i klubben med en värdighet som hans företrädare aldrig var förmögen, samtidigt som han tog klubben framåt både i England och i Europa.

Annons

Beslutet att ta in Pep Guardiola som manager är trots det självklart. Guardiola är en etablerad världstränare, med ett enastående facit och ett väldigt positivt renommé. Man City har på åtta år steg för steg tagit sig hela den långa vägen fram till den europeiska eliten. Med Pep Guardiola vill man så ta nästa steg, kanske det sista steget, till att också bli en av den europeiska elitens dominerande superklubbar.

En av Pep Guardiolas viktigaste uppgifter i Man City blir att ge vad som på pappret är ett lag av världskaliber en tydlig identitet. Man City har världsspelare på de flesta positionerna på planen men på gräsmattan har alla delar inte alltid hängt samman i en effektiv helhet. Pep Guardiola måste få ihop pusslet. Man City kan stundtals vara otroligt charmiga i sitt spel, men bristerna i spelets systematik och lagets organisation har också kostat dem.

Annons

Den lagdel som Pep Guardiola framför allt måste arbeta med är Man Citys centrala mittfält. På övriga positioner har Man City mängder av högklassiga spelare men centralt mittfält består i för hög utsträckning av godkända spelare med Premier League-mått mätt, inte världsspelare. Bristerna i detta avseende har framför allt försatt Man Citys backlinje i stora problem, vilket exploaterats av motståndet såväl i Premier League som i Champions League.

Med Pep Guardiola får vi även se om den possession-fotbollen, en fotboll baserad på och driven av i huvudsak eget bollinnehav, kan vinna reell framgång också i Premier League. Inte minst Louis van Gaals form av possession-fotboll har ju misslyckats spektakulärt. Men skillnaderna är många. Guardiola har under sin tid i Bayern visat sig betydligt mer anpassningsbar och flexibel än van Gaal. Guardiolas version av possession-fotboll är därtill väsentligt mycket mer direkt än van Gaals.

Annons

Men det ska heller inte hymlas med att Man City och Premier League utgör den absolut största utmaningen hittills i Pep Guardiolas karriär. Det höga tempot, fotbollskulturen, det intensiva matchandet, inte minst den intensiva konkurrensen match efter match, vecka ut och vecka in, är något han helt enkelt inte kan vara van vid eller har upplevt förut. Det talar samtidigt till hans fördel att det är en utmaning han eftersträvar.

Barcelona och Real Madrid, kanske till viss del också Bayern München och PSG, attraherar fortsatt och av ett flertal olika skäl alltjämt världens kanske absolut bästa spelare. Med Arsene Wenger, Jürgen Klopp och nu också Pep Guardiola i Premier League, och med Chelsea jagandes ny manager samt José Mourinho vankandes otåligt runt Old Trafford, är det en tydlig trend att världens bästa managers söker sig till Premier League.

Annons

Den spontana reflektionen kring detta är att med alla dessa färgstarka karaktärer i Premier League, dessutom i klubbar som konkurrerar så hårt med varandra, så finns det alla chanser i världen att bli ganska bråkigt i Premier League de kommande åren.

Anställningen av Pep Guardiola är självklart en riktigt kraftmarkering och styrkedemonstration av Man City gentemot övriga konkurrenter i Premier League. Inte minst Chelsea och Man Utd har ett digert arbete framför sig att svara upp på denna utmaning som Man City nu lanserar. Liksom Chelsea gjorde för ett drygt årtionde sedan så har Man City i viss utsträckning med anställningen av Guardiola ritat om landskapet i Premier League.

Farhågan är självklart att beskedet att Manuel Pellegrini lämnar efter säsongen och Pep Guardiola kommer att ta över, kommer påverka Man City negativt under resten av den här säsongen. Så blev förvisso inte fallet för Bayern München när de befann sig i exakt samma situation för tre år sedan. Minst sagt tvärtom. Manuel Pellegrini är professionell, spelarna är proffs som också vill visa att de ska vara en del av Man Citys framtid, viljan att vinna försvinner inte.

Annons

För Man City är anställningen av Pep Guardiola framför allt en triumf för klubbens långsiktighet och strategiska planering. De har valt att ta det långa perspektivet och med det i sikte valt att vänta på Guardiola, och inte hastat iväg med några av de andra världstränare som blivit tillgängliga under tiden, såsom Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp. Där det har varit spretigt och virrigt i Chelsea och Man Utd, har Man City hela tiden arbetat med en tydlig plan.

Man Citys projekt har hela tiden varit baserad på att förmågan och försöken att värva de absolut största och bästa spelarna. När Man City nu tar sista steget upp till den högsta europeiska eliten av dominerande superklubbar så tar man sitt avstamp genom att anställa en av världens absolut största och bästa managers.

Peter Hyllman

Transferkollen den 1 februari

Peter Hyllman 2016-02-01 14:08

Under de sista dagarna av ett transferfönster förväntar man sig mest av allt nyheter om spelare som kommer till klubbar. Men under söndagen var istället den största nyheten om en spelare på väg att lämna sin klubb. John Terry lät meddela att Chelsea inte skrev på något nytt kontrakt med honom och att han lämnar klubben efter säsongen.

Chelsea själva var ganska noga med att påpeka att det där kan komma att förändras under de närmaste månaderna. Av det får man anta att Chelsea själva först vill avvakta dels vad en ny manager har för uppfattning och önskemål i frågan, dels kanske mer konkret hur det går med värvningar av nya mittbackar såsom exempelvis John Stones.

Ser man beslutet att inte förlänga med John Terry enbart som en slags kontraktspolicy så är det svårt att se det kloka i den. Terry borde rimligtvis få möjligheten att spela ut hela sin karriär i klubben han har personifierat i två årtionden. Han fungerar utan tvivel åtminstone som en bra backup i mittförsvaret och vore en viktig ledargestalt i spelartruppen.

Annons

Men kanske är det också där skon klämmer. Varje gång under de senaste tio åren som en manager i Chelsea har utmanat Terrys status i laget så har det medfört politiskt trubbel, och denne managers dagar har oundvikligen varit räknade. Att acceptera en förändrad och förminskad roll i spelartruppen är inte något alla spelare klarar av.

Chelsea måste självklart se till framtiden. John Terry vid 35 års ålder kan omöjligtvis spela samma roll i den framtiden som en John Terry vid 20 eller 25 års ålder hade kunnat. Vill Terry ändå fortsätta spela frekvent och regelbundet riskerar han bli en bromskloss för Chelseas utveckling. Men det känns tråkigt och kostsamt om det ska behöva bli på det viset.

Under helgen har ett antal värvningar till Premier League blivit klara. Vi kör därför ett sista uppsamlingsheat under transferfönstrets deadline day och avvaktar vad mer som sker under eftermiddagen och kvällen. Betygskalan är den vanliga för den här bloggen.

Annons

Alexandre Pato, Corinthians till Chelsea. En värvning som känns större av att det är ett så pass välkänt namn. Patos agent var på väg till mer eller mindre varenda engelsk klubb under någon månad men det blev alltså Chelsea till sist. Värvas som backup med den svaga förhoppningen att han kan växa ut till något mer än så över tid. Godkänd (++)

Patrick Bamford, Chelsea till Norwich. Bamford fortsätter att lånas ut än hit och än dit och det säger kanske något om hans status i Chelsea att Pato värvas in innan han får chansen. Lånesejouren i Crystal Palace blev helt misslyckad för Bamford och det är svårt att se att han ska få något större genomslag i Norwich. Godkänd (++)

Matt Miazga, New York Red Bulls till Chelsea. En av de mest lovande, unga amerikanska spelarna på väldigt länge. Uppfattas allmänt som en av de bästa mittbackarna i MLS redan vid blott 20 år och det är inte svårt att se att Chelsea hoppas ha värvat en långsiktig förstärkning till sitt åldersstigna mittförsvar. Väl godkänd (+++)

Annons

Alberto Paloschi, Chievo till Swansea. Det finns något charmigt välbekant med att en ny manager väldigt gärna vill värva in en egen anfallare som de är bekanta med till sitt lag. Så också Francesco Guidolin med Paloschi. Swanseas målproduktion är inte vad den borde ha varit, Paloschi har visat förmåga att göra mål i Chievo. Hans ankomst betyder att Bafetimbi Gomis dagar troligtvis är räknade. Med beröm godkänd (++++)

Mario Suarez, Fiorentina till Watford. Suarez är meriterad både från Fiorentina och Atlético Madrid, där han spelade under Quique Sanchez Flores, utan att ha gjort något större avtryck i någon av klubbarna. Kompetent defensiv mittfältare som ger Watford bättre bredd och förhoppningsvis högre kvalitet på en för dem mycket viktig position. Väl godkänd (+++)

Sandro, QPR till West Brom. För några år sedan var Sandro en beundrad spelare i Premier League och i Tottenham, innan skador satte stopp för hans fortsatta utveckling. Hans tid i QPR har knappast gjort någon lycklig, men det kan säga lika mycket om sammanhanget. West Brom jagar ett stabilt alternativ till Claudio Yacob, kan Sandro återfinna formen från Tottenham är det en riktigt bra värvning av West Brom. Väl godkänd (+++)

Annons

Emmanuel Emenike, Fenerbahce till West Ham. Kortsiktigt lån av West Ham i syfte att täcka upp för en ständigt skadad Andy Carroll, som man kan tänka sig förvandlas till något permanent om Emenike lyckas under våren. Slaven Bilic är väl bekant med Emenike som de senaste åren har varit en pålitlig målskytt både i Spartak Moskva och Fenerbahce. En värvning som kan visa sig värdefull för West Ham. Väl godkänd (+++)

:::

Fotbollskanalen kör Superlive från och med 16:00 fram till dygnets små timmar med allt snack rörande deadline day. Värvningar som fortfarande befinner sig i olika stadier av pipelinen är:

SAIDO BERAHINO – West Broms problembarn som drar åt sig intresse från flera klubbar, och då inte minst Newcastle som dragit iväg ett bud motsvarande £25m enligt ryktet. Tottenham och Stoke lurar också i vassen.

Annons

SEYDOU DOUMBIA – Newcastle verkar dock ha fler måltavlor och rapporteras i praktiken ha gjort klart med lånet av Doumbia från Roma. Oklart om och hur det påverkar deras intresse för Berahino.

GIANELLI IMBULA – Stoke sägs ligga mycket nära värvningen av den här talangfulle defensive mittfältaren från Porto. Undrar just vem som har dopat Stokes scoutingavdelning.

OUMAR NIASSE – Everton jagar anfallare och det sägs bara vara formaliteter kvar innan man gör klart med Niasse från Lokomotiv Moskva för den svettiga summan av £13,5m.

LOIC REMY – Det har inte blivit någon lyckad Chelseasejour i Chelsea för Remy och Leicester sägs rycka i honom och tror sig ha goda chanser nu när Pato har kommit till Chelsea.

ALEX TEIXEIRA – Kanske januarifönstrets mest spektakulära och utdragna saga ser ut att inte bli av. Shakhtar sägs kräva £53m för spelaren och det återstår att se om en klämtande klocka kan få parterna att närma sig varandra.

Annons
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto