Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

We’re not living in America, but we’re not sorry…

Vi lever i märkliga tider. Konkurrensnivån i Premier League är jämnare än på väldigt länge och ett fortsatt inflöde av TV-kapital utlovar att det är en trend som inte bara kommer fortsätta utan öka i omfattning. Vi närmar oss den sista tredjedelen av en säsong där alla begrepp om vad som är uppåt respektive nedåt i Premier League har vänts på ända.

Samtidigt fortsätter det vara ett pågående tema bland vissa opinionsbildare och inom det fotbollsindustriella åsiktskomplexet hur Premier League mer eller mindre är på väg att implodera över sig självt där kapitalet har tagit död på all form av konkurrens. Ideologi har normalt sett faktaresistens som ett av sina främsta kännetecken men här tas det till helt nya nivåer.

Normalt sett hade man kunnat strunta i det där så klart, människor ser på världen annorlunda och det går inte att göra så mycket åt det, ens om det vore önskvärt. Men det är när dessa människor tar nästa steg i sin argumentation som det passerar gränsen till parodi. Premier League borde nämligen, menar de, ta lärdom av den amerikanska idrotten, närmare bestämt alltså NFL, NBA, NHL och MLB.

Sweet cream on an ice cream sandwich!

Amerikansk lagidrott är den fria konkurrensens raka motsats. Här är det bestämt på förhand vilka klubbar som kan värva vilka spelare, där de som presterar sämst får välja först. Blir det jämnare över tid inom amerikansk lagidrott, i meningen att alla lag kan vinna Superbowl eller Stanley Cup? Ja, men på grund av en närmast socialistisk omfördelningsprincip, inte tack vare fri konkurrens på lika villkor.

Det ligger inga idrottens ädla principer bakom detta, det utgår helt och hållet från ett rent marknadstänkande, att hålla så många köpstarka marknader igång och vid liv som möjligt. Idrotten är meritokratisk. Prestera på planen, bygg klubben, planera långsiktigt, jobba med ekonomin, ge fansen skäl att drömma, och värva de spelare som framgången steg för steg tillåter. Amerikansk lagidrott är business.

Men det där är egentligen en bisats. Oavsett vad man anser om systemets bakomliggande struktur så är det onekligen så att amerikanska lag, oundvikligen, pendlar upp och ned över tid, och många nöjer sig med att se ett egenvärde i detta. Den stora poängen är följande till de som lyfter fram den amerikanska lagidrotten som ett konkurrensmässigt föredöme:

De amerikanska proffsligorna är stängda ligor!

Det krävs ett särskilt mått av verklighetsflykt att berömma något för att uppmuntra konkurrens när de professionella ligorna i praktiken är föga mer än karteller som stängt ute all annan möjlig konkurrens, och som tar in nya lag eller medlemmar i denna kartell helt utifrån eget godtycke. Tala om att inte se skogen för alla träd.

Hela förutsättningen bakom det socialistiskt utformade draftsystemet är att det råder stängda ligor, det vill säga att konkurrensen underifrån är helt bortkopplad. Försök föreställa er hur pigga New York Yankees hade varit på att låta andra klubbar värva de bästa spelarna om de hade löpt risken att faktiskt åka ur MLB. Dallas Cowboys, Detroit Red Wings, Chicago Bulls? Det hade aldrig hänt.

Men de amerikanska proffsligorna är inte bara stängda system nedåt. Det finns inga motsvarigheter till exempelvis Champions League, och kampen för att ta sig dit, inom amerikansk fotboll, basket, ishockey och baseball. De amerikanska ligorna är dessa sporters motsvarighet till Champions League. Lagen riskerar över huvud taget inte heller att tappa sina bästa spelare till några andra ligor, i vissa avseenden existerar i praktiken inte alternativa ligor.

Denna stängdhet är även en grundförutsättning för andra framhävda positiva aspekter med den amerikanska lagidrotten, inte minst lönetaken.

Den närmaste motsvarigheten till de amerikanska proffsligorna vi kommer inom den europeiska fotbollen är de stora klubbarnas prat om en stängd så kallad europeisk superliga. Det finns naturligtvis ingen vid sina sinnens fulla bruk som skulle beskriva denna idé som konkurrensbefrämjande, snarare den raka motsatsen, och jag misstänker att detsamma gäller också de som pratar sig varma om det amerikanska konkurrensföredömet.

Det är inte min sak att säga att det ena systemet är mer rätt eller fel än det andra, båda systemen är sprungna ur helt olika traditioner. Men det är två system med så fundamentala strukturella olikheter att någon analogi mellan de båda blir omöjlig, eller i bästa fall intetsägande. Jag kan bara anta att de som ojar sig över konkurrensläget i Premier League inte samtidigt förespråkar att stänga ligan, i dess båda ändar, men det ena är inte möjligt utan det andra.

Amerikanska sportfenomen är svåra att importera till Europa. Vilket också har visat sig i hur svårt många amerikanska ägare i framför allt engelska klubbar har haft att anpassa sig till och förstå drivkrafterna på den europeiska scenen. Det är två helt olika system. Men just inför denna helg, med Superbowl på söndag, så finns det kanske också anledning att fundera lite över amerikanska sportfenomen som faktiskt går att importera.

Superbowl är den amerikanska fotbollens stora spektakel. Det är inte bara en match, det är en väldig show, det är en kulturell manifestation, och det är en strålande global marknadsföring av sporten, av NFL som liga, och av de båda deltagande lagen. Det är också kulmen på en lång säsong, som avgörs i en enda match. I det avseendet har Superbowl flera likheter med den engelska FA-cupfinalen.

Det fanns en tid, faktiskt inte för så väldigt länge sedan, som FA-cupfinalen var ett väldigt stort arrangemang. Showaspekten kan tveklöst utökas i omfattning och ambition. Men FA-cupfinalen var i sig ett större ögonblick än till och med ligaavslutningen och att vinna FA-cupen upplevdes av många som om inte större så åtminstone lika stort som att vinna ligan. Det var att spela i, vinna och gärna avgöra FA-cupfinalen som barnen framför allt drömde om.

Nu har tiderna förändrats och FA-cupen kommer självklart aldrig bli större än Premier League. Det ska heller inte vara ambitionen. Men genom att titta framåt, och anamma några av de positiva amerikanska traditioner som finns runt deras Superbowl, snarare än att titta bakåt in i historien, kan man återigen göra FA-cupfinalen till en stor show, en kulturell manifestation, samt en global marknadsföring av engelsk fotboll, av Premier League, och av de två deltagande klubbarna.

Nu är Superbowl inte bara yta och form. Mycket av fascinationen med Superbowl är just det kanske något typiskt amerikanska, att det är allt eller inget. Hela säsongen avgörs i en enda match, kanske ett enda ögonblick. Hela vägen dit går inte att komma med FA-cupfinalen, inte heller vore det önskvärt, men FA-cupfinalen måste ändå fyllas med samma substans som gör Superbowl så nervkittlande.

Det löser man genom att ge den fjärde och sista Champions League-platsen till FA-cupsegrarna. Vilket man till och med kan hävda skulle jämna ut spelplanen och konkurrensläget inom den engelska fotbollen, om man nu bekymrar sig om det också i dessa tider. Helt plötsligt blir Champions League en möjlighet inte bara för fler klubbar i Premier League, utan även för klubbar i The Football League.

Dessutom är det ju ett steg mer i riktningen åt att man faktiskt måste vinna något för att ta sig till Champions League. Det är vad konkurrens handlar om för mig. Att man belönas när man lyckas med något. Inte den amerikanska varianten där man tillåts prestera sämst men ändå får välja de finaste bitarna på bordet. Rättvisa är inte att alla har lika mycket i slutänden, rättvisa är att alla har samma förutsättningar och spelregler från början.

Ja, jag skiter i Amerika!

Publicerad 2016-02-05 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER