Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

KILDO: Klassiska FA-cupfinaler - "Skrällen"

Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering.

Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final? Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt. Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar och så vidare.

Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt. Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.

:::

Idag förflyttar vi oss till 1988 och finalen mellan Wimbledon och Liverpool. Matchen stod mellan två vitt skilda fotbollsverkligheter. På ena sidan stod ett ofta välspelande mästarlag ledda av en legend i klubben. På andra sidan stod Wimbledons ökända Crazy Gang, mer än så behöver inte sägas. Liverpool var stora favoriter, Wimbledon hade gått upp från Second Division bara två år tidigare och fem år tidigare spelade de i Fourth Division. Oddsen på dem som slutsegrare stod i 34 gånger pengarna i januari.

:::

Wimbledon

Väg till finalen: WBA 3-1, Mansfield 2-1, Newcastle 3-1, Watford 2-1, Luton 2-1
Startelva: Dave Beasant – Clive Goodyear, Eric Young, Andy Thorn, Terry Phelan – Dennis Wise, Vinnie Jones, Lawrie Sanchez, Alan Cork – Terry Gibson, John Fashanu

Liverpool

Väg till finalen: Stoke 1-0 (omspel efter 0-0), Aston Villa 2-0, Everton 1-0, Man City 4-0, Nottingham 2-1
Startelva: Bruce Grobelaar – Steve Nicol, Alan Hansen, Gary Gillespie, Gary Ablett – Ray Houghton, Nigel Spackman, Steve McMahon, John Barnes – Peter Beardsley, John Aldridge

:::

Tidigt i matchen skapade Liverpool ett läge, Peter Beardsley stormade fram efter kanten. Han missade inlägget och bollen hamnade hos John Barnes som serverade John Aldridge ett gyllene läge men nicken gick över. Nästa chans i matchen var Wimbledons och Dennis Wise men hans frispark gick precis över. I Liverpool fortsatte Beardsley att skapa chanser, den här gången kom han fram på andra kanten och spelade ut bollen till Ray Houghton. Houghton spelade in en boll som via Aldridge letade sig fram till Barnes som såg ut att ha öppet mål, men liggandes på rygg räddade Dave Beasant. Liverpool hade spelet men Wimbledon stack upp då och då. Bland annat hade John Fashanu ett skott precis utanför efter förspel av Lawrie Sanchez och Wise.

I den 35:e minuten trodde Liverpool att de äntligen tagit ledningen, men målet dömdes bort eftersom domaren Brian Hill redan blåst frispark för Beardsley. Två minuter senare fick Wimbledon en frispark. Wise skickade in bollen i straffområdet och Sanchez nickade in den bakom Bruce Grobelaar. Liverpool vägrade ge upp, man fortsatte pressa och skapa chanser. Alan Hansen hade ett friläge men Beasant vägrade släppa bollen förbi sig. Men i den 61:a minuten blåste Hill, felaktigt, straff för Liverpool sedan Aldridge gått omkull i en duell med Clive Goodyear. Aldridge själv klev fram, men istället för 1-1 skrev Beasant ett stycke historia genom att bli först med att rädda en straff i en FA Cup-final.

Efter straffen fick Liverpool svårare att skapa chanser mot ett backande Wimbledon. Närmare än en nick av Steve Nicol efter ett inkast i bästa Delap-klass av Jan Mölby kom inte Liverpool, skrällen var ett faktum. John Motson sammanfattade det hela:

”The Crazy Gang have beaten the Culture Club!”

:::

Namnet ”The Crazy Gang” var från början ett internt namn på en falang inom Wimbledon. Namnet, som är taget från en brittisk humorgrupp aktiva på 30-talet, kom från början av deras fallenhet för att spela varandra bisarra skämt, men när det nådde media var även den primitiva, för att inte säga brutala, spelstilen i stort fokus. Spelstilen, som får Stoke att se ut som lammungar, var hursom effektiv och tog laget från botten av Football League till First Division.

:::

Vill man läsa Beasants egen syn på straffen kan man göra det här.

:::

Vad var det andra stycket historia som Beasant skrev då? Jo, han var den förste målvakten att som kapten lyfta FA Cup-bucklan.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Matcher mer jämlika än alla andra

Något i skymundan av en cupfinal, eller om det möjligtvis är tvärtom, och Liverpools firande av sin första titel på sex långa år, så har det ju faktiskt spelats en ligaomgång den här helgen också. Och det var en ligaomgång som inte var utan sin alldeles särskilda dramatik.

Kampen skedde som vanligt kring tre intensiva fronter – titelstriden, striden om Champions League-platserna, samt nedflyttningsstriden. Vilka skulle gå ur den här ligahelgen som vinnare eller förlorare, skulle något lag kunna arbeta till sig en påtaglig fördel inför fortsättningen av dessa strider?

Nja, det skulle visa sig bli till stora delar status quo av det hela. Men i engelsk fotboll är det ju att även när ingenting händer så är den alldeles förbannat härligt händelserik.

Chelsea verkade i alla fall tillfälligtvis ha kommit ihåg hur man faktiskt vinner en fotbollsmatch, och avfärdade utan några större problem Bolton på hemmaplan med 3-0. Budkavlen var därmed överförd till Arsenal som hade ett tufft möte med Tottenham framför sig. Värsta tänkbara start förvandlades till ren och skär eufori, och 0-2 vändes till 5-2. Betalt och kvitterat i kampen om Champions League-platserna.

Wigan tog förvisso en trälig poäng hemma mot Aston Villa och kanske utropar någon form av framgång från den här helgen av det enkla skälet. Eftersom alla andra konkurrenter i nedflyttningsstriden gick på torsk. Blackburn ömkligt borta mot Man City, Bolton som nämnts borta mot Chelsea, och QPR såg till att förlora prestigematchen hemma mot Fulham. I övergripande drag dock, intet nytt på nedflyttningsfronten.

Det var en knepig helg för titelstriden. Att Man City skulle ta tre poäng hemma mot Blackburn kan ha förvånat absolut ingen. Man Utd hade däremot en både på förhand och, som det skulle visa sig, i efterhand en knepig bortamatch mot succénykomlingen Norwich. Grant Holt kvitterar rättvist i 84:e minuten, men Man Utd absolutely positively will not stop. Man City sliter sina hår, Ryan Giggs borstade upp brösthåret, och titelstriden håller i sig.

Möjligen kan man säga att Tottenham försvann ur den bilden den här helgen, vilket säkert gör en och annan Arsenalsupporter lite extra lycklig.

:::

Betydelsen av derbyn

Ofta får man kanske intrycket att derbyts betydelse först och främst har med känslor och supportrarnas rivalitet att göra. Den här säsongen ges vi däremot ett antal tydliga indikationer på att det faktiskt kan ha en substantiell betydelse också på och vid sidan av fotbollsplanen och i ligatabellen.

Kanske kommer vi i efterhand peka på Man Citys 6-1-vinst över Man Utd som symboliskt avgörande för den här säsongens titelstrid, alternativt så tillmäter vi det kommande derbyt mellan dessa båda lag den i det fallet mer konkreta betydelsen. Bara så sent som förra veckan så visade det sig att en tung förlust i ett derby kostade Mick McCarthy managerjobbet i Wolves, en av de klubbar som visat störst tålamod i det avseendet.

Den här helgen kan visa sig ha en motsvarande effekt på olika managers anställningstrygghet. Huruvida Arsene Wenger någonsin varit otrygg i det avseendet går väl att diskutera, men derbyvinsten mot Tottenham bör definitivt ha gett honom mer arbetsro. Gary Megsons anställningstrygghet i Sheffield Wednesday är minst sagt hotad, men helgens seger i stålderbyt mot United gör honom samtidigt på kort sikt svårsparkad. Vad Mark Hughes egentligen har tillfört för värde till QPR jämfört med Neil Warnock förblir en öppen fråga, när laget förlorar igen, den här gången Londonderbyt mot Fulham.

Även på fotbollsplanen kan derbyresultat ha stor betydelse. West Brom krossade Wolves i förra helgens Black Country-derby och var precis lika förödande överlägsna i helgens 4-0-seger mot Sunderland, ett resultat mer eller mindre ingen kan ha förväntat sig på förhand. Arsenal hoppas så klart att vinnarkänslan från derbyt fortsätter i de kommande matcherna, Tottenham hoppas så klart att omedelbart göra slut på den nedriga förluststanken.

I det sammanhanget får man så klart nicka beundrande åt Wolves som trots 1-5-förlust mot West Brom, en avsatt manager och en rekryteringsprocess av en ersättare som strulat till den gångna veckan, samt ett tidigt 0-2-underläge på bortaplan mot Newcastle, ändå tar sig samman och vinner en poäng.

:::

Gammal är äldst

Det var Ryan Giggs 900:e match i Man Utd-tröjan, en siffra så oförståeligt hög, inte minst för en spelare som varit yttermittfältare merparten av sin karriär, att svindel vore den naturliga reaktionen. Han är 38 år gammal och på god väg mot 39. Sådana spelare på den här nivån brukar vara token-spelare, symboler snarare än stjärnor. Ryan Giggs styr matcher, Ryan Giggs kontrollerar matcher och, inte minst, Ryan Giggs avgör viktiga matcher.

Och han är inte ensam. Paul Scholes återkomst har gett Man Utd en helt ny (eller snarare gammal) oompf på mittfältet, och han precis som Giggs styr och kontrollerar som om det vore det mest naturliga i världen. Huruvida det i slutänden får någon betydelse för titelstriden återstår att se, det ger i alla fall Man Utd en fighting chance.

Det är hur som helst ett förhållande som ger viss nyans till den i mina ögon närmast religiösa och tydligt Football Manager-influerade ungdomskulten som gripit tag i fotbollens supporterkultur. Låg ålder är inget egenvärde, hög kvalitet är det emellertid. Och hög kvalitet, sann kvalitet, är inget som bara försvinner med åldern. Ryan Giggs visar det och Paul Scholes visar det. På samma sätt som Thierry Henry helt nyss också har visat det.

:::

By the way. Inför Arsenals möte med Sunderland i förra ligaomgången så nämnde jag, apropå det för dem kommande tuffa femmatchersprogrammet, att om de kunde plocka hem tio av 15 möjliga poäng från dem så har de ett bra utgångsläge för den fortsätta Champions League-kampen.

De har nu tagit maximala sex poäng på de två första av dessa fem matcher. Återstår gör Liverpool (a), Newcastle (h) och Aston Villa (h).

…………………………………………………

Southampton återtog åtminstone tillfälligtvis förstaplatsen i The Championship i och med en stabil 3-0-seger borta mot Watford, samtidigt som West Ham bara fick oavgjort hemma mot Crystal Palace. Men West Ham ligger bara en poäng efter och har en match mindre spelad.

Likaså gäller för Reading, Birmingham, Cardiff och Middlesbrough, vilket kan göra striden om playoff-platserna till ett riktigt getingbo så här inför säsongsavslutningen.

:::

Charlton går som tåget i toppen av League One, och ser ut att vara närmast garanterade en återkomst till The Championship inför nästa säsong. Daily Mail har en läsvärd artikel om dem och deras unge, framgångsrike manager Chris Powell.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2106489/First-class-team-second-class-travel-How-Powell-makes-sure-Charlton-feet-ground.html

:::

Är det någon som är förvånad över att det verkar ha utbrutit en engelsk skadeepidemi inför onsdagens träningslandskamp mot Holland?

Dags för framtidens bollsport kanske, inget för veklingar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Alla sätt att vinna cupfinaler är bra, utom de dåliga

Straffläggningen började med att Gerrard missade en straff, precis som den också avslutades med att Gerrard missade en straff. Nej, det handlar inte om Alice i Underlandet, utan om den nyligen färdigspelade Ligacupfinalen mellan Liverpool och Cardiff.

Liverpool vann straffläggningen, eftersom den förste Gerrard var Steven och den siste Gerrard var Stevens kusin Anthony. Och därmed vann man alltså Ligacupen, och därtill lagets första titel på sex år. Varje lagbygge måste börja någonstans, Liverpool började här.

Maken till usel straffläggning var det däremot ett bra tag sedan man såg. Förvisso var det en bra räddning av Tom Heaton på Steven Gerrards straff, men missarna av Charlie Adam och Anthony Gerrard var hårresande, inte ens i närheten av målramen. Cardiffs två straffar i stolpen, av Kenny Miller och Rudy Gestede, var däremot inte särskilt mycket bättre de heller.

:::

Matchen som sådan var bara marginellt bättre. Liverpool huffade och puffade, men befinner sig fortfarande i någon form av ingenmansland mellan Dalglish försök till possession-fotboll och den sedan Rafa Benitez djupt rotade kontringskulturen som håller laget i ett järngrepp.

Det är en märklig syn att se ett engelskt topplag primärt försöka tillämpa en kontringstaktik även när de ligger under med 0-1 mot ett lag från The Championship.

Mycket boll hade Liverpool, men få solklara målchanser. Cardiff tog däremot ledningen efter ett snyggt instick till Joe Mason. Snabba omställningar och fasta situationer var därefter Liverpools medicin, som gav utdelning två gånger om genom först Skrtel och därefter Kuyt. Men när Cardiff i förlängningens allra sista minuter reducerade hörnstatistiken till 1-18 så kvitterade de också matchens målstatistik.

Därefter följde straffläggningen.

:::

Tungt tungt för Cardiff som får sin tredje tunga Wembleytorsk på mycket kort tid. Mot Blackpool var de förtvivlat nära att ta steget upp i Premier League, och den här kvällen hade de åtminstone befälet under stora delar av matchen och under mestadelen av straffläggningen.

Men det vill sig inte.

Men det är klart, när man gör mål på 100% av sina hörnor men på bara 40% av sina straffar, då blir det till sist förtvivlat svårt att vinna en fotbollsmatch. Liverpool gjorde mål på 5,5% av sina hörnor, men på 60% av sina straffar. Det avgjorde till sist den här cupfinalen.

:::

Idag ville det sig emellertid för Stewart Downing. Utskälld under säsongen så var han ändå Liverpools bäste spelare den här cupfinalen, och ska man välja en match att glänsa så är det kanske just en cupfinal. Bäst när det gäller är inte en dålig egenskap att ha.

Och ptja, Dirk Kuyt är ju inte så onyttig han heller. Särskilt inte när det vankas cupspel får man säga. Kanske den spelare som drabbats mest av Liverpools taktiska kulturkrock mellan kontringsfotboll och possession-fotboll.

:::

Återstår gör frågan vad denna cupfinal egentligen betyder för de båda lagen.

Det finns ju nämligen två teorier. Den första kan vi kalla Birminghamteorin, som ju bygger på att förra säsongens vinnare därefter föll samman och åkte ur Premier League. Den andra kan vi kalla momentumteorin, och bygger på antagandet att en cupseger ger råg i ryggen inför resten av säsongen.

Jag tror på den senare teorin. Birminghamteorin bortser dessutom från att även förlorarna drabbades av ett sammanbrott efter förra säsongens cupfinal. Därtill är Liverpool, till skillnad från Birmingham, ett lag i toppen av tabellen, där det i större utsträckning handlar om att vinna matcher snarare än att inte förlora dem.

För Cardiff är det mer oklart. Jag tror de kommer få det svårt att uppnå automatisk uppflyttning den här säsongen, de lag som konkurrerar om dessa två platser är både för många och för starka. En playoff-plats kan de knipa, men för att då gå upp i Premier League så måste de vinna på Wembley.

Och väl där, om de nu når dit, så kan det visa sig att den här cupfinalen bidrog till ett synnerligen läskigt Wembleyspöke.

:::

Liverpool å andra sidan kan i alla fall glädja sig åt att oavsett hur det går i återstoden av ligaspelet, så har de allra minst nu säkrat spel i nästa säsongs Europa League.

Att nå Europa League genom Ligacupen, båda två titlar värda att försöka vinna. Och även fans som tidigare muttrat om Ligacupen som en ”Kalle Anka”-cup ser nog saken annorlunda just ikväll.

Som sig bör.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal vann slaget, men vilka vinner kriget?

Jojo, engelsk fotboll är död och begraven.

Det var bara någon som glömt bort att berätta det för skådespelarna i den fotbollsteater som utspelades på Emirates. Likt så många tidigare derbyn i de norra delarna av London så blev det naturligtvis en helt galen historia.

Arsenal var tveklöst det bättre laget. I den här matchen. Därför var det så klart så väldigt typiskt Arsenal att ändå ligga under med 0-2 när klockan började ticka upp mot halvtid. Men med Bacary Sagnas reducering följde en av den här säsongens allra mäktigaste vändningar.

Arsenal har befunnit sig i en värld av skit. En tung ligasäsong. Bedrövliga och bedövande förluster i såväl Champions League som i FA-cupen, ytterligare en spelare som lämnar klubben i form av Andrei Arshavin. Inte skulle väl de i det här läget kunna vinna mot Premier Leagues darling boys? Jo, kanske just därför att de befinner sig i det läget skulle det visa sig.

Det är verkligen ett resultat som är balsam för Arsenals själ. Det största misstaget Arsenal kan göra nu är emellertid att tro att det här resultatet betyder mer än vad det faktiskt gör. De ligger fortfarande sju poäng efter Tottenham i ligan, och de har fortfarande en mäktig uppgift framför sig att nå en av Champions League-platserna.

Derbyvinsten kommer snabbt visa sig meningslös om den inte följs upp av ytterligare vinster. Att förlita sig på att Tottenham kommer att falla ihop efter det här resultatet är en riskfylld väg att vandra. Tottenham fungerar inte riktigt längre på det viset.

Arsenal vann slaget, men det handlar om att vinna kriget.

:::

900

37,5 var genomsnittsåldern på Man Utds två målskyttar idag när man tog en livsviktig trepoängare på Fergietime borta mot Norwich, en på förhand snortuff Premier League-match.

Den typen av matcher där den engelska ligan avgörs, eller i det här fallet inte avgörs. Det är också i den här typen av matcher som man inte kan underskatta värdet av en bra målvakt.

Eller för den delen en lagom dos av rutin.

:::

Joe Mason har i skrivande stund gett Cardiff ledningen på Wembley mot Liverpool. En cupsaga håller på att skrivas, men man ska ju komma ihåg att Liverpool har vänt på finaler förut.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan Cardiffs Wembleyrutin fälla Liverpool?

Liverpool har spelat utan uppehåll i Premier League eller i den engelska högstadivisionen utan avbrott sedan tidigt 1960-tal. Cardiff City har å andra sidan inte befunnit sig i den högsta divisionen på ungefär lika länge, det vill säga över fyra decennier. Och att jämföra de båda klubbarnas titelskåp vore som att placera Titanic intill en liten träeka.

Men samtidigt är det så att det här är fjärde gången som Cardiff vandrar ut på nya Wembleys gräsmatta, samtidigt som det är den allra första gången som Liverpool gör detsamma. Förvisso var bara en av dessa tre matcher en ren cupfinal, de övriga två var en cupsemifinal samt en playoff-final, men sett till antalet framträdanden på nya Wembley så är det bara Chelsea och Man Utd som knäcker lilla Cardiff.

Cardiff är och förblir det enda icke-engelska lag som vunnit FA-cupen, i och med att man vann 1927 års upplaga, efter en smått okänd final mot Arsenal. Två gånger har man också lyckats komma på andra plats, 1925 och 2008, vilket betyder att man har ett totalt facit om två vinster och tre förluster på Wembley.

Cardiff två senaste Wembleyframträdanden har däremot varit tunga upplevelser. Man förlorade FA-cupfinalen 2008 mot Portsmouth och ett år senare förlorade man ännu mer smärtsamt den högdramatiska playoff-finalen mot Blackpool. Flera av dagens spelare var med redan då, och räkna med att Cardiff inte vill återuppleva dessa sorger.

:::

Cardiffs ligaform har svajat på sistone, och man befinner sig inför helgen på femte plats i The Championship, med en match mer spelad än de flesta av sina rivaler. Huruvida den kommande cupfinalen har stört Cardiffs ligaspel är så klart svårt att säga, men tre förluster på de fem senaste matcherna är ändå oroväckande.

Naturligtvis är Liverpools spelartrupp långt mycket mer stjärnklar. Cardiff har inga spelare som Steven Gerrard, Pepe Reina eller Luis Suarez. Däremot har man ett flertal kompetenta spelare som har all möjlighet i världen att ställa till problem för Liverpool, främst kanske spelare som Kenny Miller, Peter Whittingham och Kevin McNaughton kan nämnas. Därtill en riktig räv till manager i form av Malky Mackay.

Sammantaget är det här inte på något vis en match som Liverpool kan ta lätt på. Det kommer bli viktigt för Liverpool att få en bra början på matchen, samtidigt som Cardiff har för vana att göra det första målet i många matcher de spelar. Och givet Liverpools generella problem att bryta ner motståndarförsvar så riskerar en sådan utveckling bli olycklig för Liverpool.

Ett nederlagstippat lag i blått besegrade i förra årets final ett på förhand överlägset lag i rött. Liverpool kommer förmodligen dominera matchbilden, men Cardiff är kontringsstarkt och många spelare i laget är kapabla att producera mål.

Frågan är med andra ord om historien kommer att upprepa sig.

:::

Hur matchen än slutar så kommer de båda klubbarnas Wembleyhistorik hur som helst att få ett nytt kapitel. Och i Liverpools fall känns det också rätt naturligt, Wembley är intimt sammankopplat med den klubbens historia, och det är en historiens kuriositet att de alltså nu är tillbaka på Wembley för första gången på 16 långa år.

…………………………………………………

Dagens matcher: Arsenal vs Tottenham, Norwich vs Man Utd, samt Stoke vs Swansea.

:::

Tala om att skjuta sig själva i foten. Wolves har väl närmast gjort sig till åtlöje i sin jakt på en efterträdare till Mick McCarthy, där de fått nobben av etablerade namn som Alan Curbishley, Brian McDermott och Walter Smith. Istället har de nu tillsatt McCarthys assistent Terry Connor som ställföreträdande manager säsongen ut.

Det kanske kommer visa sig vara ett klokt beslut, men man kunde tycka att Wolves klubbledning borde haft en plan och ett tydligt alternativ när de väl beslutade sig för att göra sig av med McCarthy.

:::

Naturligtvis är dagens Londonderby också en höjdpunkt. Det är naturligtvis en väldigt viktig match för Arsenal, inte bara för att det är mot just Tottenham, som pinligt nog ligger hela tio poäng före dem i ligatabellen. Men de måste även hålla Chelsea med flera fortsatt bakom sig i tabellen, och efter två blytunga förluster i andra turneringar så måste de snabbt hitta tillbaka till rätt spår i ligaspelet. En förlust på hemmaplan mot värsta rivalen kan vara ödesdiger, både för det egna självförtroendet och för atmosfären på och runt Emirates.

Be Champions!!

Peter Hyllman

We Shall Not Be Moved

Under de senaste veckorna har ju många glatt sig mer än normalt åt vad de beskriver som den engelska ligans fall och den engelska fotbollens förfall. Mest parodi blir det kanske när självutnämnda förespråkare för olika alternativa ligor menar att nu minsann är just deras liga bättre än Premier League. Så länge de själva fäster mer vikt vid Premier Leagues svaghet, snarare än de ”egna” lagens framgångar, så är det så klart de själva som gör Premier League till just den benchmark de säger sig förakta.

Dessutom skulle jag vilja hävda att ryktena om Kartagos förstörelse är grovt överdrivna. Jag konstaterar att bara idag och inom det professionella engelska ligasystemet så spelas hela 38 ligamatcher av tämligen hög kvalitet och med stort åskådarantal. Flyttar vi oss framåt en dag så levererar engelsk fotboll både en cupfinal och ett högintensivt Londonderby mellan Arsenal och Tottenham. Jag skulle säga att engelsk fotboll lever och mår väl i allra högsta grad.

De som menar annorlunda är de som utgår från ett alltför snävt Champions League-perspektiv på fotbollen. Skälen att de gör så kan vara många och varierande. Möjligen är det som mest på den nivå de har ork och benägenhet att konsumera sin fotboll. Andra kanske utgår främst eller enbart från Champions League därför att det är just det forumet som ger dem själva störst möjlighet att synas och höras.

Professionell fotboll går naturligtvis i vågor och cykler. I vissa stunder dominerar vissa lag och i andra stunder dominerar andra lag. Sådant går upp och ner, fram och tillbaka. Men i och med att så många nu profetiskt pratar om engelsk fotbollsframtids död, så tänkte jag det kunde vara kul att gå tillbaka till när den engelska professionella fotbollen faktiskt började.

:::

I begynnelsen var engelsk fotboll först och främst en gentlemannasport och således en sysselsättning för överklassen, och det var i landets södra delar som de främsta klubbarna fanns, och de drevs enligt principer om amatörfotboll. Naturligtvis eftersom de som spelade av uppenbara skäl redan var tämligen välbeställda.

Detta skulle dock snart förändras, och det var i de norra delarna av England som förändringen satte sina första rötter. Närmare bestämt genom den lilla Lancashireklubben Darwen FC, som fick sina främsta influenser från skotska klubbar som Queen’s Park och Partick Thistle.

I linje med fotbollens amatörregler så var det emellertid omöjligt för Darwen att bara köpa spelarna i dessa lag. Man kom däremot runt dessa regler genom att erbjuda dem bra jobb vid sidan av fotbollsplanen. Föga förvånande så visade det sig snart att en av dem, Fergus Suter, som var stenhuggare till yrket, tämligen omgående hävdade att han helt enkelt inte kunde arbeta med den lokala stenen i Lancashire, och att han därför slutade sitt jobb.

Detta var det första oåterkalleliga steget på väg mot en professionaliserad fotboll. Darwen nådde vissa framgångar, främst då i FA-cupen, men befann sig ändå i ett hopplöst underläge mot rikare klubbar. Ofta tvingades spelarna till omspel där de helt enkelt inte orkade med, eftersom de till skillnad från sina motståndare samtidigt var tvungna att jobba fulla skift i gruvor, kvarnar och verkstäder. Men trenden var satt i rullning och 1885 tvingades FA tillåta professionell fotboll. Tre år senare grundades The Football League.

Fergus Suters flytt till Darwen, och därefter hans flytt från Darwen till lokala rivalerna Blackburn Rovers, som norpade honom från Darwen 1880, var måhända små steg för honom, men gigantiska kliv för dåvarande och kommande fotbollsspelare. Det gjorde det i slutänden möjligt för spelare att försörja sig på fotboll, och det var något som också skulle förändra engelsk fotboll, och naturligtvis all fotboll, i grunden.

:::

Vad denna historiska anekdot alltså lyfter fram är betydelsen av ekonomiska strukturer och incitament för fotbollens utveckling. Talangen följer pengarna är ett vanligt använt uttryck. Och därmed kan jag göra följande närmast deterministiskt självsäkra påstående: Så länge den engelska ligan besitter det högsta kommersiella värdet, och så länge engelska klubbar är bland dem som genererar störst intäkter, så kommer engelska klubbar förbli maktfaktorer på den europeiska cupscenen! Även om det kanske går sämre vissa enskilda säsonger.

:::

Kanske kan det också vara läge att granska viss mytbildning lite närmare med anledning av de senaste veckornas ibland rätt fantasifulla påståenden. Där finns ju nämligen några godbitar.

Att engelsk fotbolls dominans mellan cirka 2005 och 2010 endast var en produkt av ekonomiskt överläge

En myt som grundar sig i en föreställning att engelska klubbar var överlägsna eftersom de betalade högre transfersummor och högre löner än alla andra. Det stämmer så klart inte, och är ett argument som därtill endast skulle kunna tillämpas på Chelsea under aktuell tidsperiod. Vilket inte tar med Arsenal, Liverpool och Man Utd i beräkningen. Men inte heller för Chelsea är det med sanningen överensstämmande.

När det kommer till transfersummor så har de italienska och spanska storklubbarna ständigt och jämt profilerat sig som betydligt mer villiga att pynta ut stora summor jämfört med de engelska. Ser vi till lönebilden så har de spanska och de italienska storklubbarna alltid haft, och har fortfarande, högre lönebudgetar än sina engelska motsvarigheter. Det är således inte med hjälp av köpkraft man kan förklara engelska klubbars dominans under den här tidsperioden, snarare tvärtom.

Rent ekonomiskt är det med andra ord alls inte märkligt att spanska och italienska storklubbar än en gång etablerar sig i Champions League, märkligt vore det snarare annars. Mer parodiskt blir det emellertid att höra fördömanden av engelsk fotboll för att låta kapitalet styra fotbollen, när det framför allt var italienska storklubbar som i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet framför allt drev på just denna utveckling med kapitalstarka klubbägare som investerade i allt större spelartrupper.

Att den här säsongens misslyckande i Champions League för engelska klubbar är en misstroendeförklaring för engelskt management

Ironin i denna myt går närmast att ta på när man betänker att i de fyra klubbar vi talar om så är ägandet i tur och ordning amerikanskt dubbelt upp, ryskt samt arabiskt. I tre av klubbarna så är managern av fransk, portugisisk respektive italiensk härkomst. Och endast i en eller kanske två av klubbarna kan man säga att spelartruppen har en någorlunda tydlig brittisk karaktär. Fotbollsklubbar på den här nivån är naturligtvis globala i dessa avseenden, och viljan att applicera nationell stolthet blir därmed ibland lite missriktad. Kanske särskilt när den kommer från svenskar.

Det hela är naturligtvis också att gå lite för långt, därtill baserat på endast en säsongs observation. Samma människor som nu menar att den franske managerns misslyckande i Champions League på något vis illustrerar engelskt managements oduglighet, hade naturligtvis inte en tanke på att exempelvis avfärda italienskt management inneboende kvalitet efter att deras storklubbar under betydligt längre tidsperioder misslyckades med att leverera i Champions League. Inte finns heller någon anledning till det, italienskt management blir inte helt plötsligt värdelöst bara för att några klubbar inte går så långt i Champions League under några säsonger.

:::

Imorgon är en annan dag.

…………………………………………………

Dagens matcher: Chelsea vs Bolton, Newcastle vs Wolves, QPR vs Fulham, West Brom vs Sunderland, Wigan vs Aston Villa, samt Man City vs Blackburn.

Londonderby också idag med andra ord, och Fulham återser sin gamle käre före detta manager Mark Hughes, som ville lämna Fulham för mer illustra jobb i större klubbar.

:::

900 matcher för Man Utd är det alltså på god väg att bli för Ryan Giggs, vilket så klart är något alldeles enastående på den här nivån. The Guardians Jacob Steinberg gör ett collage av vad han anser vara Giggs tio största, viktigaste eller bästa mål för Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/mar/01/ryan-giggs-ten-best-goals?intcmp=239

Ryan Giggs har alltsedan debuten i Man Utd 1991 haft smått enastående 141 olika lagkamrater.

:::

Henry Winter presenterar sin ”Norra London-elva” och intressant nog är det bara Robin van Persie som tar plats i den. Alla andra är med andra ord Tottenhamspelare. Det sjuka är nog att man rensat för personlig tycke och smak inte rakt av kan säga att han har direkt fel i något enda avseende, även om det kanske är möjligt att diskutera huruvida han har mer eller mindre rätt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Coventry City lever på lånad tid

Transferfönstret är till synes stängt, men det gäller inte det så kallade nödlånefönstret som är tillämpligt i The Football League. Det öppnade för några veckor sedan och håller öppet fram till den 24 mars, och erbjuder klubbar en möjliighet att ägna sig åt diverse sista minuten-försök att fylla på sin spelartrupp inför säsongsavslutningen.

Naturligtvis är det ännu en mekanism inom den engelska fotbollen som uppmuntrar mer eller mindre oöverlagt panikagerande, men det är naturligtvis också en snuttefilt för managers i The Football League, och de kommer naturligtvis vara bland de som klagar allra mest högljutt när FIFA inom en snar framtid gör slut på denna företeelse.

Vilka är då alternativen för de olika ligaklubbarna? Det mest uppenbara är kanske att expandera spelartruppen redan från början, men det är ett alternativ som klubbar i The Football League helt enkelt inte har ekonomin att kunna hantera. Ett annat, mer långsökt alternativ vore att fästa en högre premium vid långsiktig planering, något som också involverar att inte byta klubbledning i genomsnitt en gång per säsong.

:::

Flertalet klubbar har gett sig in i nödlånekarusellen. Bara i The Championship har Bristol City, Coventry, Middlesbrough och Cardiff samtliga varit aktiva deltagare, tillsammans med flera andra klubbar som nyfiket doppat tårna för att pröva temperaturen.

Inte minst Coventry kan förväntas vara fortsatt aktiva. Laget ligger illa till i tabellen, på 23:e plats och under nedflyttningsstrecket, med tre poäng upp till strecket och en match mer spelad än Nottingham Forest. Inte många lag i The Championship har gjort färre mål än Coventry i ligan den här säsongen, och det är främst målskyttar som Andy Thorn, Coventrys manager, kommer att försöka få tag på.

Coventry är särskilt tunna på anfallssidan sedan man lånat ut Roy O’Donovan till Hibernian samtidigt som Cody McDonald, som inte varit lika effektiv framför motståndarnas mål den här säsongen som han var förra säsongen, har nyligen återhämtat sig från en efterhängsen knäskada. Värst för Coventrys anfallskvalitet var emellertid beslutet att sälja Lukas Jutkiewicz till Middlesbrough.

Så enligt principen att man måste göra mål för att vinna fotbollsmatcher så kommer Thorns prioritet närmast garanterat vara anfallare, även om ytterbackarna Hermann Hreidarsson och Cyrus Christie, samt mittfältaren Conor Thomas, beräknas vara borta en längre tid på grund av skador.

:::

Två spelare är redan inhämtade på lån, nämligen anfallaren Alex Nimely från Man City och mittfältaren Oliver Norwood från Man Utd. Samtidigt menar Steve Waggot, Coventrys director of business, att man för pågående samtal med ett antal Premier League-klubbar om att få in ytterligare några spelare.

”Vi har ont om tid”, menar Andy Thorn, vilket sällan är bra förutsättningar för att ge sig ut på transfermarknaden. Samtidigt hävdar Thorn också att Coventrys spelartrupp inte har varit starkare vid något tillfälle tidigare under säsongen, med spelare som återvänder från skador, och spelare som kommit in till truppen på lån.

:::

Men Coventry har också bara 14 matcher på sig att förändra sin utsatta ligaposition och ta sig upp igen över nedflyttningsstrecket, annars hägrar League One nästa säsong. Nödlånesystemet kan vara till Coventrys hjälp i detta arbete, men måste betraktas som en panikåtgärd snarare än en långsiktig strategi. Från och med 2014 kommer däremot FIFA sätta detta system ur funktion.

Coventry lever alltså på lånad tid.

Ett faktum som inte blir det minsta mindre påtagligt av Coventrys utsatta finansiella situation, struligheter inom den egna klubbstyrelsen och de rådande konflikterna mellan klubbledningen och klubbens supportrar. Det luktar League One lång väg för Coventry. Frågan är om de, likt andra klubbar före dem, kan använda det som en form utav omstart och nytänkande.

I helgen möter Coventry Barnsley hemma på Ricoh Arena.

…………………………………………………

Det börjar väl ändå lukta sparken för Andre Villas-Boas när han tydligen blir utfrågad av ägare Roman Abramovich med anledning av sin laguttagning. Sådant brukar aldrig vara särskilt bra omen för en manager.

:::

Sparken riskerar inte precis Alex Ferguson, men gårdagskvällens match mot Ajax var ännu ett exempel på det här med att inte riktigt ta europeiska cupuppgifter på det allvar de förtjänar.

:::

Sverige har tydligen fått ny prinsessa. Jag tyckte det var hur kul som helst att Daniel Westling klockan 07:00 mötte pressen, efter att ha varit uppe hela natten och precis blivit pappa, men fortfarande oklanderligt klädd i mörk kostym. Såg sjukt naturligt ut. Nåja, vi är alla produkter av vår egen omgivning.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Debatt: Bör bortamålsregeln avskaffas?

Regeln om bortamål har tillämpats i europeiskt cupspel sedan mitten av 1960-talet för att skilja lag åt som har spelat oavgjort sett över ett helt dubbelmöte. Som namnet antyder så går den alltså ut på att mål gjorda på bortaplan ges extra vikt, och det lag som gjort flest mål på bortaplan går vidare i händelse av ett i övrigt oavgjort resultat.

Regeln infördes i ett tidsmässigt sammanhang där resor till bortamatcher på den europeiska kontinenten var tidskrävande och ansträngande, och där omständigheterna gjorde det till en enorm fördel att spela på hemmaplan. Som en följd så var de flesta lag mer än nöjda med ett oavgjort resultat, eller till och med en uddamålsförlust, på bortaplan.

Där fanns med andra ord incitament för en tråkig och destruktiv fotboll. Regeln om bortamål infördes alltså i syfte att skapa andra incitament för en mer öppen och offensiv fotboll, och har onekligen lett fram till en intressant avvägning mellan risk och avkastning för lag som spelar europeiskt cupspel på bortaplan.

:::

Den mer generella frågan är vilken fördel som egentligen är mest värdefull, att få spela på hemmaplan eller att vara det lag vars mål alltid väger tyngst?! Det är naturligtvis väldigt svårt att jämföra, då det är närmast omöjligt att mäta betydelsen av faktorer som publikstöd, bekantskap med arenan och så vidare.

:::

Man kan naturligtvis hävda att båda lagen totalt sett har samma fördel, då det spelas två matcher, en hemma och en borta. Men de som hävdar detta bortser från cupfotbollens speciella dynamik. De allra flesta lag tenderar att spela mer försiktigt i den första matchen, oavsett hemmaplan eller bortaplan, då inget lag vill hamna i ett tidigt underläge.

De första matcherna tenderar alltså vara mer avvaktande, vilket är psykologiskt rimligt eftersom lagen nog ser det som så att de har en hel match kvar på sig att avgöra matchen eller reparera eventuell skada. Men det kan alltså anses vara klart mindre troligt att som bortalag göra mål i den första matchen, än i den andra.

Man kan också hävda att bortamålsregeln motverkar sitt eget syfte att skapa incitament för offensiv fotboll. Den andra sidan av regelns mynt är nämligen att den gör det oerhört betydelsefullt för hemmalaget att förhindra motståndarna att göra mål, vilket gör dem mer passiva. Med regeln ville man se fler mål och mer underhållning, men det har blivit minst lika viktigt att inte släppa in mål, fast för det andra laget.

Där finns emellertid en annan fördel med bortamålsregeln för det lag som spelar på bortaplan i det andra cupmötet, nämligen att bortamålsregeln också tillämpas efter förlängning. Detta ger naturligtvis bortalaget i den andra matchen 30 minuter mer på sig att göra ett viktigt bortamål än vad det andra laget fick.

:::

The Football League i England har försökt balansera just dessa fördelar genom att i sitt playoff-spel och i Ligacupen plocka bort bortamålsregeln, och endast tillämpa denna som en sista åtgärd innan straffläggning efter en eventuell förlängning. Principen är att fotbollsmatcher avgörs av vilket lag som gör flest mål, var och när dessa mål görs ska inte spela någon roll.

:::

Dagens debattfråga blir alltså: Vill ni behålla bortamålsregeln i europeisk cupfotboll eller vill ni ta bort den, och i båda fallen naturligtvis också varför?

…………………………………………………

Man City gick enkelt vidare igår kväll med en bekväm hemmaseger mot Porto, och förmodligen går ju Man Utd vidare ikväll med en 2-0-ledning som utgångspunkt från det första mötet med Ajax.

Stoke sägs vila nio spelare från sin förmodade förstauppställning och har väl om det stämmer i så fall i praktiken gett upp matchen mot Valencia. Naturligtvis tråkigt, för ett helt omöjligt resultat är det ju inte att vända.

Stokes match startar kl 19:00 och Man Utds match två timmar senare.

:::

För ungefär ett och ett halvt år sedan bloggade jag om att jag var lite nyfiken på Arsenal, och där yttrade jag den då kontroversiella tanken att Arsenal borde förändra sin lönestruktur mer i riktning mot Man Utds. Döm om min förvåning när The Mirrors John Cross nu rapporterar att det är just vad Arsenal har börjat göra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra orsaker till Chelseas kollaps

Ett engelskt fotbollslag fick utstå ännu en smärtsam förlust på italiensk mark igår kväll, i och med att Chelsea tappade en 1-0-ledning till 1-3, och därmed har de en tuff uppgift att lösa inför returmötet på Stamford Bridge. Ärligt talat så hade väl förlusten kunnat vara ännu större om Chelsea hade varit riktigt olycksdrabbade.

Ändå var den här förlusten, eller snarare dess utformning, i sig betydligt mindre förvånande än vad Arsenals förlust förra veckan mot Milan var. Chelsea är ett lag i rejäl gungning, och som visat sig vara särskilt känsliga för precis den typ av offensiv som Napoli står för.

1-3 hade för tidigare års Chelsea alls inte varit någon omöjlighet att vända på Stamford Bridge, men den här säsongen känns det väldigt tufft. Inte minst för att det är svårt att föreställa sig hur Chelsea ska lyckas hålla tätt bakåt i den utsträckning som krävs för att lyckas med uppgiften. Dessutom, icke att förglömma, tidigare års Chelsea hade naturligtvis inte förlorat en sådan här match med 1-3.

Men vad är då skillnaden mellan det här Chelsea och tidigare års Chelsea, vilka är lagets nuvarande svagheter, det som gör att de förlorar en sådan här match med två mål, och som gör att de inte längre ens kan känna sig säkra på en av de fyra högsta platserna i Premier League?

:::

Bristande försvarsspel

Brist på organisation i lagets defensiva delar ger motståndarna allt för stort utrymme, samt gör Chelsea tämligen benägna att göra misstag. Olika försök till hög press gör dessa utrymmen till stundtals öppna landskap. Mittfältarna som ska täcka upp framför den egna backlinjen misslyckas alltför ofta med sin uppgift, inte minst tydligt igår kväll.

Ja, Chelsea har varit skadedrabbade i sin backlinje, men det är heller inte hela förklaringen. Villas-Boas nämnde i intervjuerna efter matchen att John Terrys frånvaro var dyrbar, men Chelsea har haft dessa defensiva problem även med Terry i laget. Många ser också Villas-Boas och dennes defensiva strategi som problemet, men Chelsea har haft defensiva problem i ett par år nu.

Ineffektivt anfallsspel

Chelsea har väldigt mycket boll, sätter stundtals hög press på motståndarna och ligger rätt högt i statistiken över skapade målchanser. Men ändå så är de otroligt ineffektiva framför motståndarnas mål. Juan Mata och Daniel Sturridge gör genomgående bra insatser, men de utgår oftast från kanterna, och kan inte både skapa och göra mål i en sådan utsträckning som vore nödvändig.

Det är en märklig förvandling, därtill på kort tid, från det Chelsea som under den första säsongen med Carlo Ancelotti var en offensiv virvelstorm och som slog både det ena och det andra målrekordet. Förra årets januariköp av Fernando Torres sågs som en form av avsiktsförklaring av Chelsea, att skjuta upp sig till den absoluta världstoppen igen. Värvningens konsekvenser har emellertid blivit två världsklassanfallare utan självförtroende i Torres och Drogba, en uppretad och därefter utflyttad Anelka, och i grund och botten en otydlig rollfördelning i Chelseas anfall.

Villas-Boas taktik och laguttagningar

När Villas-Boas rekryterades såg många det som ett väldigt begåvat beslut av Roman Abramovich. Villas-Boas hade haft stora framgångar i Porto, hade en bakgrund i Chelsea, och sågs som en av den unga generationen managers främsta taktiska tänkare. Han var ung och dynamisk, och en utstrålning som passade väl in på Chelsea.

Men ju längre säsongen lider desto märkligare framstår många av Villas-Boas olika beslut. Ofta handlar det om en vilja att spela ett spel för vilket han inte har ett tillräckligt spelarmaterial, inte minst då med ett försvarsspel baserat på hög press. Men även de mer konkreta spelarvalen framstår ibland som märkliga.

Han har valt att hålla fast vid Fernando Torres, trots att denne klart och tydligt inte haft förmåga att prestera vad som krävs. En kreativ och offensivt lagd mittfältare som Raul Meireles har främst använts som balansmittfältare, inte sällan och som i går med dåligt utfall. På motsvarande sätt har en defensivt lagd mittfältare som John Obi Mikel använts i offensiva syften. Erfarna spelare som Frank Lampard och Michael Essien ställs vid sidan. Detsamma gäller spelare i backlinjen som till exempel Alex och, inte minst märkligt, nyss värvade Gary Cahill.

En managers uppdrag är att för varje match ta ut det lag som står bäst rustat att lösa den aktuella uppgiften. Intrycket av Villas-Boas är att det är andra överväganden som ligger bakom hans laguttagningar.

Konflikt mellan att bevara och att förändra

Villas-Boas har föresatt sig att förändra och kanske då framför allt föryngra Chelseas spelartrupp. Men samtidigt har han också föresatt sig att modernisera Chelseas spelfilosofi, deras sätt att spela fotboll. Men för att åstadkomma detta så måste han först bryta ned gamla rutiner och invanda mönster.

Dessa rutiner och mönster representeras mest tydligt av Chelseas ryggrad av stjärnspelare, som är såväl högavlönade som spelare med hög status i spelartruppen och bland fansen. Det är spelare som varit i klubben under lång tid under dess mest framgångsrika era. De ”vet” vad som fungerar, och kan vara svåra att övertyga om en ny spelfilosofi med åtminstone inledningsvis varierande resultat, särskilt som de i och med det även kan se sina egna positioner hotas.

Att denna konflikt ligger bakom Villas-Boas olika laguttagningar är knappast en omöjlig tanke, att det finns motsättningar i spelartruppen angående Villas-Boas idéer står även klart. Kanske är Villas-Boas bakgrund i klubben som assistent till José Mourinho inte heller till hans fördel, har man av spelarna en gång uppfattats som assistent så kan det vara svårt att hävda ny auktoritet som deras manager.

Få skulle nog ifrågasätta Chelseas behov av förändring och förnyelse, frågan är emellertid om denna förändringsprocess i nuläget leds på rätt sätt. Och det är svaret på denna fråga, eller rättare sagt Roman Abramovichs uppfattning om svaret på denna fråga, som kommer att avgöra precis hur länge till Andre Villas-Boas kommer få behålla sitt jobb.

:::

De närmaste veckorna kommer vara rätt avgörande för Chelseas närmaste framtid. Villas-Boas har här två konkreta uppgifter att ta tag i, att förstärka Chelseas ligaposition och att vända på ett till synes hopplöst underläge mot Napoli i Champions League.

Annars kanske Rafa Benitez väntar i Chelseas bakgrund.

…………………………………………………

Carlos Tevez ber alltså om ursäkt ”to everybody I have let down and to whom my actions over the last few months have caused offence”, vad nu det mer konkret faktiskt betyder. Det som förvånar mig mest är hur man kan beskriva det som en villkorslös ursäkt, för mig låter den mest intetsägande. En ursäkt måste rikta sig till någon.

Huruvida detta räcker till för att vi än en gång ska få se Carlos Tevez i en ljusblå Man City-tröja återstår väl att se, det är väl hur som helst inte precis en syn som är särskilt upplyftande för fotbollen.

:::

Jag älskar att Big Brother har kört igång igen. Trash-TV när det är som allra mest och bäst.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINDAHL: Premier League - Urval från 1990-talet

Här kommer en ny gästblogg med nya minnen och ni är väl med på tanken nu. För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.

Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.

:::

En klassisk match – Tottenham vs Liverpool, den 14 mars 1998

Vid den här tiden på säsongen 97/98 låg Liverpool och krigade med Chelsea om tredje platsen, en bit efter Arsenal och Man United i toppen. Tottenham hade, som de alltid hade under denna perioden, en svängig säsong och parkerade strax under mitten av tabellen, med ett reellt hot från flera lag under sig och i behov av poäng för att inte riskera att bli indragna i nedflyttningsstriden.

Matchen börjar i ett ovanligt högt tempo och det är Tottenham som tar kommandot genom framförallt den ständigt elegante David Ginola. Mindre än en kvart in i matchen slår Ginola ett precisionsinlägg från högerkanten, i straffområdet möter en ljus kalufs bollen med huvudet och snart kommer mannen under kalufsen utrusande mot hörnflaggan för att dyka i en segergest. 1-0 till Spurs och White Hart Lane är jublande uppe ur stolarna, skanderande Klinsmanns namn.

Målet inspirerade publiken och publiken höjde spelarnas tempo ytterligare. Klinsmann var nära att göra sitt andra strax därefter men Brad Friedel i Liverpool målet gjorde en bra räddning. Returen föll till Allan Nielsen som såg sitt något tama skott räddas på mållinjen av en Liverpoolförsvarare. Mitt i denna orkan av Tottenham anfall kontrade Liverpool och McManaman blev friställd i straffområdet. Steve gjorde inga misstag och placerade snyggt bollen förbi en hjälplöst sprattlande Espen Baardsen. 1-1 och Liverpool var tillbaka i matchen som jämnades ut.

Tottenham hade fortfarande stora delar av spelet men kom inte lika långt in på Liverpools planhalva längre och hela Liverpool fungerade som en ihop rullad kobra, som gungade med till hemmalagets tempo för att falla ut i blixtsnabba dödliga hugg genom främst Michael Owen. Vid tre tillfällen under den andra halvan av första halvlek fick Michael Owen läge att avsluta Baardsen lyckades dock rädda alla tre och såg i pausvilan ut som en potentiell man of the match.

Andra halvlek startar som den första och en del av åskådarna stod fortfarande och köpte öl och paj när Ginola skär in från sin för dagen högra kant och skickar en perfekt vänster insida förbi två Liverpoolförsvarare lågt vid bortre stolpen. 2-1 och matchen faller åter in i sitt pendlande mönster med något längre passningssekvenser för Tottenham och något rakare och giftigare anfall från Liverpool.

Tjugo minuter in i andra halvlek kommer Liverpool igenom på kanten i ett av sina vassa kontringsläge det trasslar till sig lite men bollen kommer in till Paul Ince som akrobatiskt skickar iväg en cykelspark mot mål. Baardsen är sen och kan inte förhindra den fantastiska kvitteringen 2-2 och nu hettar matchen till på allvar.

Stämningen på plan är nu aggressiv och intensiv och det verkar nästan urarta när Steve Harkness gör en tvåfotstackling bakifrån på Nicola Berti. Domaren, Uriah Rennie, har svårt att behålla kontrollen över matchen visar gult när det borde varit rött och spelarnas missnöje visar sig nu tydligt. Ginola och Berti blir varnade för Spurs och i Liverpool får även David Thompson och Rob Jones syna det gula.

Tottenhams spel och stämningen på plan har fått White Hart Lane att koka. Ginola slår ett nytt inlägg denna gång från frispark och Nielsen når högst men nickar bollen i ribban. Liverpool försvaret slår undan i panik och det blir hörna. Ginola tar den också och denna gång träffar han Ramon Vegas panna och det står 3-2 med 10 minuter kvar på klockan. Publiken är i extas och andas nytt hopp inför säsongsavslutningen.

Liverpools mittfältare för dagen Redknapp, Leonardsen, Ince och Matteo hade fått jaga mycket boll och verkade ha tröttnat något och stod nu i knäet på försvaret. I den röran som uppstod vid ett av Tottenhams anfall studsade bollen ut till Nielsen som tog emot på bröstet och försökte sig på en cykelspark. Bollen tog i stolpen men matchen kändes ändå avgjord.

Tottenhams kritiserade manager Christian Gross valde att på sydländsk manér hylla matchens lirare och signalerade byte. Ginola vandrade av plan till publikens stående ovationer och in kom talangen Garry Brady. Tottenhamspelarna hade vid det här laget gått ner i tempo och skulle bara spela av matchen.

Men Liverpool ville annat, och precis som man gjort hela matchen högg man skoningslöst när chansen uppkom. Återigen låg Owen i axelhöjd på Tottenhamförsvaret och när bollen kom rann han likt en pigg vårbäck med längtan efter sjön igenom försvaret och skickade ett enkelt avslut förbi Baardsen, men bollen tog i stolpen och studsade ut. Från ingenstans dök då McManaman upp på returen och skickade bollen i öppet mål. 3-3, och orkestern som White Hart Lane utgjorde blev abrupt avbruten som av en snärt från Esa-Pekka Solonens dirigentpinne. Men den plötsliga tystnaden utgjorde också den perfekta bakgrunden till de från Liverpool tillresta, som genast lät tonerna från ”You’ll never walk alone” stiga mot den nu något gråmulna Londonhimlen.

Som neutral åskådare hade man upplevt en fantastiskt underhållande match. Kantspel med inlägg, nickmål, precisionsavslut, ramträffar, tuffa tacklingar, högt tempo, cykelsparkar och en ljudvägg som kändes genom TV-skärmen intensiva blinkande.

Liverpool knep tredjeplatsen och Tottenham höll avståndet ner till hotande strecket. Liverpools målskyttar McManaman och Ince tog med sig talangen Owen och åkte till VM i Frankrike, likaså gjorde Tottenhams Klinsmann och Nielsen. Men matchens lirare Ginola vill inte ens titta på mästerskapet som hans landsmän kom att vinna. Den unge inhopparen Brady då? Han ansågs vara en av Englands största talanger men hade oförklarligt nog spelat sin sista match i Spurs och flyttade till Newcastle utan att någonsin blomma ut.

:::

Ett omöjligt mål – Duncan Ferguson

Det är i slutet av april 1997, och det är bara tre omgångar kvar på säsongen. Everton ligger precis över nedflyttningssträcket med bara två poäng ner till Championship. Matchklockan har tickat upp till 90 minuter och Paul Kitson har gjort två mål för hemma laget West Ham som leder med 2-1 efter att Michael bransch reducerat med tolv minuter kvar. Everton spelar i sitt svart- och gulrandiga bortaställ och jagar febrilt en kvittering. Man får frispark en bit in på offensiv planhalva.

Alla Evertonspelarna utom målvakten flyttar upp i straffområdet, och Nick Barmby slår en hög lyra in mot klungan av spelare. Hammers målvakten Miklosko går upp för att plocka ner det ganska lösa inlägget, men han har missbedömt skruven på bollen. Han inser på väg ut att han är något snett på det, tar ett snabbt steg åt höger och försöker boxa bort bollen istället. Men steget i sidled gör att han inte kommer lika högt och han kan bara styra bollen lite mer åt höger dit skruven redan tar den.

Touchen gör att Duncan Ferguson som är den vars panna Barmby alltid siktar på har kommit för långt sin löpning. Men med två försvarare mot sig lyckas han hoppa och sträcka högerbenet bakåt och liksom bakom kroppen träffa den neddimpande bollen på volley. Han får perfekt träff och bollen går hårt mellan de två bevakande försvararna och in i bortre delen av målet. 2-2 och matchen är slut. Två omgångar senare slutar Everton på 17:e plats med samma poäng som nedflyttningsklara Bolton.

Endast bättre målskillnad räddar Everton från ett fiasko. Poängen borta mot West Ham säkrade kontraktet, tack vare ett ”omöjligt” avslut, perfekt genomfört.

:::

Tre tillfällen när storleken inte spelar någon roll

I Premier League genom åren har det funnits en massa stora spelare med epitetet huvudspelare men här har ni tre nickmål från spelare som förknippas med helt andra saker än huvudspel, åtminstone vad det gäller att använda huvudet för att nicka med.

1.    Juninho – 167 cm kort med en fantastisk teknik och strålande blick, en huvudspelare.

2.    Dennis Wise – 167 cm kort och ettrig som en terrier, tuff och pådrivande, en huvudspelare.

3.    Gianfranco Zola – 166 cm kort och ett bollgeni med bedårande frisparkar och klackar, en huvudspelare.

:::

Veckans Izzet

I december 1996 spelar Leicester borta mot Middlesbrough och Izzet gör ett av sina patenterade snygga mål. En frispark på kanten spelas snett inåt bakåt och Muzzy drar till med stenhård sträckt vrist och bollen borrar sig in i bortre krysset. Ett fantastiskt mål för vem som, ett i mängden av snygga mål för Izzet.

:::

Veckans solo – Les Ferdinand

I mars 1993 spelar Queens Park Rangers hemma mot Norwich och efter att gett sitt QPR ledningen är Les Ferdinand full av självförtroende. Vid mittlinjen ända ute vid avbytarbänken tar han emot bollen. Han vänder kraftfullt bort Norwichs ytterback och sätter fart diagonalt över bortalagets planhalva. Ferdinand är på väg mot sin fysiska toppform och gör denna säsong 20 mål i Premier League, han är självlysande.

Med steg som skulle gjort en gasell avundsjuk avverkar han halva planen på fem sekunder och bollen ligger klistrad vid hans fötter. Mittbacken dyker upp och försvinner när han slutligen stöter fram bollen för att få skottläge. Målvakten rusar ut för att täcka av skottvinkeln, men hinner bara halvvägs fram, och får finna sig i att se bollen rulla in under sig när han försöker hinna ner. Fart, kraft och teknik av högsta klass.

:::

Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.

Peter Hyllman

Drömmarnas fält - Eller mardrömmarnas?

Att flytta klubben till en ny och större arena brukar vanligtvis ses och föras fram som ett tecken på tillväxt, framgång och utveckling mot en bättre och tryggare ekonomi för den enskilda klubben. En utveckling som oundvikligen brukar betraktas som ett led på vägen mot ökad konkurrenskraft också på fotbollsplanen.

Många är de klubbar som tagit eller funderat på att ta detta beslut. Mest uppenbart kanske Arsenal, men de är långt ifrån ensamma. Bland övriga lag i toppen av tabellen är en arenaflytt högt upp på dagordningen också för Chelsea, Liverpool och Tottenham. Längre ned i seriesystemet så ser vi detsamma för klubbar som Everton, West Ham, Southampton, Brighton, Charlton, Darlington och Lincoln City med flera.

Men det är egentligen inte helt uppenbart varför många tror att en arenaflytt ska leda till en tryggare ekonomi. På ytan framstår en försämrad ekonomi som ett minst lika sannolikt resultat, eftersom de höga kostnader en arenaflytt också medför riskerar leda till rakt motsatt resultat. Southampton utgör ett talande exempel, när flytten från The Dell till St Mary’s, som medförde en initial byggkostnad om £32m, placerade klubben under förvaltning på grund av allvarliga kassaflödesproblem.

Ett väldigt aktuellt exempel är så klart också Darlington FC, en klubb som nu lever med hjälp av konstgjord andning och vars existens när som helst riskerar upphöra just på grund av ett fullständigt befängt arenanybygge för mindre än ett decennium sedan.

:::

Motiven för en arenaflytt är normalt sett relaterade till begränsad infrastruktur, trånga utrymmen eller föreställningar om nya möjligheter.

Faktorer som dåligt läge och dåliga kommunikationer, bristfälliga parkeringsmöjligheter, svårigheter att renovera och expandera läktare utifrån modern standard, och irritation i det lokala grannskapet på grund av trängsel, ljud, bråk och nedskräpning under matchdagar kan leda till att en klubb beslutar sig att flytta från sin gamla arena. Andra faktorer som ett nytt område i ett bättre läge, en mer modern arena med fler platser och högre intäktspotential, VIP-loger och så vidare kan få en klubb att besluta sig för att flytta till en ny arena.

Det är publikens storlek som är mest betydelsefull. För att ett arenabygge och en arenaflytt ska gå ihop rent ekonomiskt så förutsätter det oftast att kalkyler om rejält ökad publikmängd faktiskt slår in. Men oftast är dessa rena rama glädjekalkyler. En sorts perverterad fotbollsvariant utav ”If you build it, they will come!”-tänkande.

:::

När det gäller de engelska toppklubbarna så är det lättare att få dessa kalkyler att gå ihop. Det är klubbar som marknadsförs brett och som har en global supporterbas. Men det blir avsevärt mer problematiskt när samma typ av tänkande också tillämpas av klubbar längre ned i seriesystemet, och här utgör kanske Lincoln City ett bra exempel.

Lincoln City överväger just nu att investera i ett arenabygge motsvarande det som Doncaster genomfört med sin Keepmoat Stadium, det vill säga en arena med bara sittplatser som kan ta in runt 15,000 åskådare. Klubben befinner sig nu i The Conference National och har ett publikgenomsnitt om cirka 2,500 åskådare per match. Med ett genomsnittligt biljettpris om £16 så skulle det ta klubben flera decennier bara att betala tillbaka den inledande investeringen om drygt £20m.

Den ekonomiska rationaliteten blir än mer suspekt när man betänker att det finns väldigt lite som talar för att till exempel Lincoln City skulle ha någon möjlighet att expandera sin supporterbas i sådan utsträckning att publikgenomsnittet skulle öka med 500% för att fylla en arena om 15,000 åskådare. Närheten till större städer, och större klubbar, som Nottingham och Sheffield gör att tillväxtpotentialen är begränsad.

Men i fotbollens värld är det inte alltid förnuft och rationalitet som tillåts styra. Nya arenor byggs för att därefter stå halvtomma och med allvarliga ekonomiska konsekvenser för inblandade klubbar, skrytbyggen som står som monument över ägares högfärd och fåfänga.

Större är inte alltid bättre.

…………………………………………………

För de som undrar vad som egentligen händer med mäktiga gamla Glasgow Rangers däruppe norr om gränsen, så rekommenderar jag följande text av Roddy Forsyth, som sammanfattar det hela på ett tydligt och överskådligt sätt, en modern fotbollstragedi.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/rangers/9090986/Rangers-in-administration-Craig-Whyte-has-stirred-a-hornets-nest-at-Ibrox-and-he-is-set-to-be-stung.html

:::

Fem punkter för Arsenal, där Stan Kroenke under veckan flyger till London för att delta på sammanträdet i Arsenal Supporters’ Trust, och för diskussioner om Arsenals och Arsene Wengers framtid.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/9092445/Five-points-for-Arsenal-board-to-consider-as-Stan-Kroenke-prepares-to-jet-in-for-talks-with-Arsene-Wenger.html

:::

FA-cuphelgens två största skrällar måste naturligtvis vara att både Birmingham och Stevenage klarade oavgjort och omspel mot Chelsea respektive Tottenham. Att Brighton dessutom skulle mäkta med tre självmål mot Liverpool var så klart inte något man hade förutsett.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Allt inför helgens FA-cupomgång

Det är ännu en FA-cuphelg och det är FA-cupens femte omgång. Vilket betyder att det är 16 lag kvar i turneringen och att helgen alltså innehåller åtta matcher spridda över lördag och söndag.

Tidigare omgångar har varit strösslade med diverse stormöten. Exempelvis fick vi i den tredje omgången se Man City vs Man Utd, och i den fjärde omgången duggade rivalmötena tätt med Liverpool vs Man Utd, QPR vs Chelsea och Sunderland vs Middlesbrough.

Den femte omgången innehåller få sådana möten, men å andra sidan ett antal potentiella cupskrällar. Blackpool återvänder till en Premier League-arena för att försöka störa Everton, Millwall tror sig nog ha goda chanser att slå ut Bolton, storsatsande Crawley Town tror nog detsamma när de tar emot Stoke, och Stevenage får kanske mest och bäst symbolisera FA-cupromantiken när mäktiga Tottenham kommer på besök. Dessutom beger sig Brighton till ett cupfebrigt Anfield i ett försök att slå ut Liverpool.

Det kommer vara nervöst, det kommer vara intensivt, det kommer inte alltid vara skönspel men det kommer att hända mycket. Det är vad man vanligtvis kan lita på när det gäller FA-cupen.

:::

Chelsea vs Birmingham

Läget är bekymmersamt för Chelsea och Andre Villas-Boas. Titelchanserna försvinner en efter en, ligaspelet går trögt och klubben löper en reell risk att inte kvalificera sig för nästa säsongs Champions League. Spelarna verkar sakna förtroende för Villas-Boas, som näppeligen har råd att åka ur också FA-cupen, i det här skedet. Birmingham å andra sidan går fortsatt bra i The Championship under Chris Hughes ledning, och sniffar på automatisk uppflyttning. Men, om Chelsea kommer upp ens i närheten av normal nivå så ska de kunna avfärda Birmingham enkelt.

Jag tror: Chelsea vinner hyfsat bekvämt.

:::

Everton vs Blackpool

Visst har ni saknat dem. Förra säsongens stora överraskning som tog Premier League med storm med ett konstruktivt passningsspel. Och visst har ni saknat honom, Ian Holloway som var en färgstark karaktär bland i övrigt rätt dammiga figurer. Evertons form är imponerande, inte minst då hemma på Goodison Park där man på senare tid besegrat både Man City och Chelsea. Men i cupsammanhang brukar Everton kunna storspela mot starkt motstånd, men darra betänkligt mot mer beskedligt motstånd.

Jag tror: Everton vinner, Landon Donovan avgör sent.

:::

Norwich vs Leicester

Laget som är Premier League-lag mot alla förväntningar, mot laget som inte verkar kunna bli Premier League-lag trots alla förväntningar. Norwich lyckas med småskalighet hävda sig på säker mark i Premier League, Leicester å andra sidan befinner sig i tabellmitten utav The Championship trots en med Football League-mått mätt stor ekonomisk satsning på uppflyttning. Norwich har en mycket övertygande och effektiv spelmodell. Leicester verkar oförmöget att hitta någon klar linje den här säsongen.

Jag tror: Norwich vinner, lagets tyngd i den offensiva linjen avgör.

:::

Millwall vs Bolton

Millwall var i final i FA-cupen 2004 och hemma på The Den är man alltid en jobbig cupmotståndare. Boltons första säsongshalva var rent bedrövlig, men efter nyåret verkar laget ha återfunnit sig själva till viss del. Boltons mentala sår efter 0-5-förlusten i förra säsongens semifinal gick djupt, och räkna med att det är något man vill försöka reparera.

Jag tror: Bolton vinner, med ett eller två mål.

:::

Sunderland vs Arsenal

Repris på förra helgens ligamatch, fast ändå inte. Sunderland har, efter det att Martin O’Neill tagit över klubben, haft en viss benägenhet att avgöra matcher väldigt sent. Förra helgen blev det emellertid tvärtom, mot just Arsenal. Men då hade Arsenal Thierry Henry, det har de inte nu. Arsenal kommer med sargat självförtroende från en urjävlig vecka, och jag har svårt att se dem kunna ladda om på bara ett par dagar. Sunderland betraktar jag som outside-favoriter till att vinna FA-cupen.

Jag tror: Sunderland vinner en gastkramande match.

:::

Crawley vs Stoke

Crawley har en viss modern tradition i FA-cupen, förra säsongen tog man sig som Conference-lag ända fram till just den femte omgången, där man ställdes mot själva Man Utd på Old Trafford. Ett år äldre, en division bättre, samma omgång och man möter nu istället Stoke på hemmaplan. Klart mer överkomligt, men för den sakens skull inte någon lätt uppgift. Stoke är inte i sitt bästa slag i nuläget, men kommer med sin fysik och organisation ändå att göra livet väldigt tufft för Crawley.

Jag tror: Engagemang mot organisation, Stoke kryssar och tar med sig Crawley hem till Britannia.

:::

Stevenage vs Tottenham

Det vore ju en cupsaga, och kanske inte en fullständigt orealistisk cupsaga. Stevenage imponerar som nykomlingar i League One, där man befinner sig på playoff-plats, och förra säsongen slog man ut Newcastle i FA-cupen. Så där finns viss cuprutin. Men Tottenham befinner sig i en formtopp som helt enkelt inte verkar vilja ta slut, och spetskvaliteten i lagets olika delar är alldeles för hög för Stevenage.

Jag tror: Tottenham vinner lätt.

:::

Liverpool vs Brighton

Säsongen har så här långt varit blandad för Liverpool, men i cuperna imponerar man och det är inte orimligt att tro att Kenny Dalglish ser just cuperna som ett sätt att bygga framgångskultur för framtiden. Brighton är ett optimistiskt och konstruktivt spelande lag, ledda av Gus Poyet, som om de har sin dag kan ställa till med problem för de flesta motståndare. Men Liverpool är solida defensivt, och jag betvivlar Brightons förmåga att å andra sidan stänga ner Liverpools offensiv över en hel match.

Jag tror: Liverpool vinner, med bekväm marginal.

:::

Några välgjorda video previews inför helgens ligaomgång finns på FA:s hemsida för den som vill ladda upp lite mer visuellt.

http://www.thefa.com/TheFACup/News/2012/Feb/5RP-preview-show-160212

…………………………………………………

Under helgen får ni nöja er med den här bloggen, som ju alltså täcker helgens samtliga cupmatcher.

:::

Henry Winter menar att en utrensning i Arsenal under sommaren kan ske i spelartruppen men absolut inte på managerbänken, dessutom klargör han Arsenals löneproblem på ett tämligen tydligt sätt.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/9087456/Arsene-Wenger-deserves-one-final-summer-to-rebuild-Arsenals-squad-after-the-humiliation-in-Milan.html

För mig är i alla fall en sak rätt given, Arsenal kan inte genomföra både och. Det vill säga både en utrensning av spelartruppen och ett byte av hela ledarstaben på samma gång. Det skulle leda till för stora omvälvningar, som skulle kunna stå klubben dyrt på sikt.

:::

Lottningen av den sjätte omgången, närmare bestämt kvartsfinalerna, sker på söndag klockan 17:10 svensk tid.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Poänglöst med managerbyten i Premier League

För några veckor sedan fick Simon Grayson sparken från Leeds av klubbens ordförande, Ken Bates. Jakten efter en ny manager är ännu inte avslutad, men Neil Warnock ryktas vara en intressant person, och Ken Bates har dessutom avslöjat att Sven-Göran Eriksson på eget initiativ anmälde sitt intresse som manager för klubben.

Sparkandet av Simon Grayson är bara en av flera managerbyten under bara den här gångna säsongen. I Premier League har till exempel både QPR och Sunderland bytt manager, och just Sven-Göran Eriksson fick ju tidigare under säsongen sparken från Leicester i The Championship. För bara någon dag sedan fick dessutom Mick McCarthy sparken från Wolves.

Det finns ett hyfsat populärt uttryck inom engelsk fotboll som går något i stil med att ”a football manager is never more than six games away from the sack”. På svenska brukar man ibland säga att ingen manager är bättre än hans senaste resultat.

Chris Hope argumenterar i sin artikel från 2002, ”When should you sack a football manager? Results from a simple model applied to the English Premiership”, att det finns en minimal poängnivå, mätt i poänggenomsnitt per match, under vilken manager kommer att få sparken – den så kallade “fallgropen”.

http://www.jbs.cam.ac.uk/research/faculty/pdfs/hope_when_sack_manager.pdf

På samma sätt är det allmänt känt att en ny manager också har en form utav smekmånad under sin första tid i klubben, eller en så kallad ”ny manager”-effekt, som brukar leda till ett högre poänggenomsnitt under en begränsad tid. Något som Chris Hope finner statistiskt stöd för.

Det kan finnas flera skäl till denna omständighet. En anledning kan vara att spelarna inte längre är säkra på sin plats i laget, och därför vill imponera på den nye managern. En annan anledning kan vara att en ny manager förändrar lagets spelstil, självförtroende eller både och. Kanske är Sunderland och Martin O’Neill den här säsongen ett av de bästa exemplen på just detta.

:::

Den statistiska slutsatsen från Chris Hopes undersökning är att i Premier League så medför ett byte av manager en viss vinst i termer av poäng på kort sikt, men någonstans mellan 12 och 18 matcher efter den nye managerns tillträde så har poänggenomsnittet återvänt till en plats strax under genomsnittet. På kort sikt tjänar en klubb alltså något på att byta manager, men på lite längre sikt tenderar man snarare att förlora på det.

Vad betyder då detta i termer av poäng? En klubb som byter manager kan tjäna runt tre poäng under de 12 matcherna direkt efter managerbytet, men å andra sidan tappa två poäng under de därpå följande matcherna, jämfört med lagets prestation innan managerbytet. Slutsatsen är alltså att managerbyten har väldigt liten effekt på lagets prestation.

:::

Varför det är så finns det ett flertal faktorer som kan förklara.

En första förklaring skulle till exempel kunna vara att en manager har relativt liten betydelse för lagets prestationer. Vissa forskare menar att andra aspekter såsom resurser betyder mer. Med andra ord är sådant som spelarnas kvalitet och exempelvis skador av större betydelse.

En annan förklaring skulle kunna vara att ett managerbyte innebär ett störningsmoment som i sig själv kan ha en negativ effekt på lagets prestationer, det riskerar skapa oro i spelartruppen.

:::

Tanken kan så klart inte vara att en klubb aldrig ska genomföra ett managerbyte. Ibland kan ett sådant vara nödvändigt, om klubben eller laget befinner sig i en cykel av nedgång. Men många klubbar tenderar att vara för ivriga med denna åtgärd också under endast tillfällig nedgång, och fördelarna med denna åtgärd kan alltså vara mindre än de förväntar sig.

…………………………………………………

Jag behöver inte spelarnas stöd, jag behöver bara Roman Abramovichs stöd! – menar tydligen Andre Villas-Boas. Något som bekräftar bilden av interna konflikter i Chelsea.

Men med de resultat som Villas-Boas visar upp med Chelsea så kan han inte förvänta sig att behålla Abramovichs stöd särskilt mycket längre till, och för att uppnå andra och bättre resultat så kanske han behöver också spelarnas stöd.

:::

Andy Hunter i The Guardian skriver om Man Utds mittfält i matchen mot Ajax och framför allt då Tom Cleverley, den spelare som både Ferguson och fansen investerat rätt mycket framtidstro i.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/feb/16/manchester-united-tom-cleverley

Kanske är det ett för tiden talande tecken när supportrar av andra mer köpbenägna klubbar fnyser och gör narr av den typen av framtidstro kopplad till den egna klubbens unga talanger.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelska ambitioner i Europa League

Jag ser med barnslig förtjusning fram emot kvällen.

Äntligen känns det som att också torsdagarna inom den europeiska cupfotbollen är fylld med relevans. Naturligtvis är det ett rätt klart uttryck för ”engelsk” arrogans, men det blir ju lätt så, man ser först och främst till sitt eget hus.

Och nu för kanske första gången sedan Liverpool vann UEFA-cupen 2001, med Fulham säsongen 2009/10 som klart och lysande undantag, så finns där ett gäng engelska fotbollslag som faktiskt har ambitionen att ta turneringen på allvar och försöka vinna den.

Stoke av ren och skär europeisk entusiasm, europeiskt cupspel är inte någon rutin för dem. Man Utd om inte annat av ren revanschlusta, men också för att det är den klubbens DNA att försöka vinna allt man är med i. Man Citys ambitioner är jag kanske lite mer osäker på, men om de nu vill få oss att ta deras storklubbsambitioner på allvar så borde de försöka vinna alla titlar de har möjlighet på.

:::

Och visst är det några rätt härliga cupmöten vi har framför oss.

Stoke mot Valencia, jag har svårt att se en särskilt mycket tydligare eller mer brutal kontrast mellan arketypisk brittisk respektive spansk fotboll. Valencia är en långt mycket större klubb med överlägsen europeisk cuprutin, men utgången förblir oviss.

Ajax mot Man Utd, två anrika klubbar i europeisk cuphistoria möts, därtill två klubbar med en tradition av framgångsrik talangutveckling. Det är med andra ord stor europeisk cupprestige på spel, och då spelar det mindre roll att det sker i Europa League.

Porto mot Man City, ett tufft test för Man City som får möta ett Porto, regerande mästare i turneringen, med stor rutin och som har för vana att prestera bra i det europeiska cupspelet. Roberto Mancini säger sig vilja dubblera Man Citys europeiska titelskörd.

:::

Samtidigt kör ju Fotbollskanalen sitt Superlive, vilket är en av de senaste årens bättre uppfinningar i svensk fotbollsbevakning.

:::

Engelska klubbar har en lång tradition i Europacupen eller Champions League, men man kan egentligen inte säga att de på samma sätt har någon tradition i UEFA-cupen.

Förhoppningsvis är det här säsongen när detta ändras. Ekonomiska incitament talar emot att det får någon ihållande effekt, men Europa League som turnering, även om dess format är förfärligt, förtjänar det.

…………………………………………………

Paul Hayward hårt, brutalt och skoningslöst om Arsenals fiasko på San Siro under onsdagskvällen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/9084867/AC-Milan-v-Arsenal-Arsene-Wenger-one-of-the-great-football-managers-must-break-up-this-side-to-save-himself.html

:::

För övrigt, förra gången som Man Utd spelade en match i UEFA-cupen, som Europa League hette förut, så gjorde Peter Schmeichel mål mot Rotor Volgograd. Något för De Gea eller Amos att ta efter.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Katastrof för Arsenal

Det var Arsene Wenger som inför den här matchen försökte ladda den med extra betydelse. Att genom att vinna eller uppnå ett bra resultat så kunde de komma med en avsiktsförklaring, inte bara i Champions League, utan även gentemot sina konkurrenter i ligan. Genom en vinst kunde laget uppnå momentum, ett ord jag envist fortsätter använda också på svenska.

Fader, förlåt honom, ty han visste icke vad han gjorde!

Resultatet blev naturligtvis det rakt motsatta. En förlust så tung och förnedrande att det är svårt att se hur Arsenal ska kunna genomföra resten av en extremt tung säsong utan att känna tyngden av denna förlust på sina axlar. Resultatmässigt var den fullt i paritet med 2-8 mot Man Utd, men den gången fanns det tid och möjlighet att reparera den psykologiska skadan. Det är högst osäkert om det finns nu. Ännu en gång var Arsenal satta under press, och vek fullständigt ner sig.

Och inte blir det bättre framöver. Klubbens hela framtid står på spel.

:::

Klubbens nyckelspelare funderar naturligtvis i nuläget på klubbens framtid och dess roll som engelskt topplag. Inte lär kvällens prestation övertyga dem om något positivt i det avseendet. Robin van Persies kontraktssituation förblir oklar. Fler med honom lär börja överväga sina alternativ.

Och om Arsenal som klubb tappar i status, och kanske inte längre deltar i Champions League, så minskar så klart deras möjlighet att attrahera nya spelare av hög kvalitet.

Arsene Wenger ser inte längre ut att ha några lösningar på klubbens olika problem. Det är problem som många påpekar och har gjort så länge. Det handlar om brist på ledarskap, om brist på variation i spelarmaterialet, om taktisk flexibilitet och så vidare. Tvärtom växer känslan att ett av klubbens problem kanske är Arsene Wenger, hans stolthet och envetenhet.

Hur länge kan han arbeta vidare under dessa förutsättningar?

:::

Arsenal är fast i en fälla i gränslandet mellan klubbens egen historiska självbild och alltför snäva föreställningar om framtiden.

Segrar och framgångar från förr används för att rationalisera och legitimisera dagens filosofier, trots att dessa segrar togs under andra yttre förutsättningar och egentligen hade ytterst lite gemensamt med just filosofierna av idag. Dagens filosofier sägs också vara väldigt kloka för framtiden, men att framtiden utvecklas just på det sätt som Arsenals klubbledning tänker sig är föga troligt, och det framtida värdet av dessa filosofier är därmed högst oklart.

Fotboll utspelas i nutid, och Arsenal måste börja utforma sin klubbfilosofi utifrån nuets förutsättningar.

Och dessa förutsättningar blottlades med all icke önskvärd tydlighet ikväll på San Siro och av Milan.

:::

Veckan började med en bortamatch mot Sunderland. Arsene Wenger sade inför kvällens match att det här var en “defining week” för Arsenal. Det har han förmodligen alldeles rätt i, även om han säkert tänkte sig en helt annan knorr. Kontrasten blir särskilt tydlig i och med att veckan också avslutas med en bortamatch mot Sunderland. Den första matchen gav upphov till glädje och optimism, den andra matchen kommer bara bli till ett uttryck av press och ångest.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vem därute tror på Arsenal ikväll?

Jag väljer att rakt av parafrasera Fors val av gårdagsrubrik i sin utmärkta Tysklandsblogg. Inte för att provocera, utan för att det rent ytligt sett verkar finnas rätt goda skäl till det.

Milan lyfts fram av andra och av sig själva som ett reellt hot mot den spanska hegemonin i den här säsongens Champions League. Arsenal å andra sidan utspelar precis sin egen privata version av en mardrömssäsong. Det vore med andra ord lätt att få för sig att oddsen är ungefär desamma som när Bayer Leverkusen igår kväll mötte Barcelona.

Milan är ju också något utav ett stjärnlag, inte minst offensivt, ett lag som gjort en storsatsning för att återetablera sig som en fotbollens världsmakt, och ett lag som det glittrar om. Men allt som glittrar är heller inte guld. Samtidigt har Arsenal inför den här säsongen förlorat något av sin strålglans, förlusten av Cesc Fabregas tär dem fortfarande hårt, såväl sportsligt som kanske också mentalt.

:::

Men – grejen är nog den att jag tror på Arsenal ikväll.

Och med det menar jag inte att Arsenal nödvändigtvis vinner just ikväll, men att jag tror att de får med sig ett bra resultat med vilket de har möjlighet att spela hem åttondelsfinalen i det returmötet på Emirates.

Hur kommer det sig då att jag tror just detta?

:::

Till att börja med så tror jag att Arsenal går in i det här cupmötet med en väsentligt högre grad av desperation. Säsongen har så här långt i grova drag varit en besvikelse, Champions League utgör den sista chansen att försona säsongen med sig själva och supportrarnas förväntningar. Milan krigar å andra sidan också om Serie A-segern. Desperation ska inte underskattas i sådana här cupmöten, även om det är en tunn lina att vandra på mellan å ena sidan förlösning och å andra sidan förlamning.

Milan har samtidigt under senare år också haft betydande problem att hantera engelska lag i Champions League som haft som främsta taktik att ligga med ett lågt liggande försvar och spela på blixtsnabba omställningar. Det är en taktik de kommer att möta även mot Arsenal, och Milans tröga försvar kommer helt klart tvingas bekänna färg mot snabba och tekniska spelare som Robin van Persie, Theo Walcott och Alex Chamberlain.

Därtill naturligtvis även Thierry Henry som kan göra ett sista mäktigt avtryck för Arsenal på den europeiska cupscenen. Och han har ju rätt goda minnen av San Siro minst sagt. Med Henry får Arsenal också rutin och kanske även ett visst mått av självförtroende som kan vara väldigt nyttigt under kvällar som denna.

Defensivt väljer Arsenal ofta taktiken att försöka centrera sitt lag i mitten, och det tror jag inte är något som kommer passa Milans offensiv i allmänhet eller Zlatan Ibrahimovic i synnerhet. Så länge Arsenal kan hålla koll på sina defensiva flanker, och minimera inbrott därifrån, så kommer Arsenal kunna kontrollera Milans offensiv. I defensivt avseende tror jag också det bara är bra att Per Mertesackers skada tvingar in Thomas Vermaelen i mitten igen.

Milan har också en skadesituation inför det här cupmötet som borde besvära dem en hel del.

:::

Arsenals tre nyckelspelare ikväll är rimligtvis Thomas Vermaelen i försvaret, Mikel Arteta på mittfältet samt Robin van Persie i anfallet. Dessa tre spelare måste leverera den här matchen.

:::

Dennis Bergkamp sätter ord på det som nog rätt många har kommit fram till när det gäller Arsenal.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/9082469/Arsenal-are-predictable-weak-and-lacking-a-winning-mentality-says-Dennis-Bergkamp-ahead-of-Milan-clash.html

:::

Kanske var kvartsfinalmötet mot Milan 2008 den senaste gången som Arsenal verkligen svarade för en stor europeisk cupprestation. Mot Milan 2012 kan det alltså vara dags igen.

Arsenal behöver det.

…………………………………………………

Oavgjort 1-1 i gårdagens toppmöte i The Championship mellan West Ham och Southampton, en match som även den präglades av rejäla domarkontroverser efter det att Lee Probert undlåtit att ge West Ham två straffar samt visat ut Matt Taylor hårt, för att inte säga felaktigt, efter bara 20 minuter.

Sam Allardyce gick ut hårt efter matchen i ett uttalande som borde placera honom i FA:s skamvrå: “I have a bitter taste in my mouth. I don’t want any more officials to take away from us what we are striving for. I thought they tried to do that tonight. I’m disappointed with Matt for raising his arms, but it was on the chest – not the face.”

:::

FIFA varnar det argentinska fotbollsförbundet att deras tilltag att döpa sin högstadivision efter det gamla slagskeppet General Belgrano, som sänktes av engelska flottan under Falklandskriget, riskerar vara ett brott mot reglerna att inte blanda ihop fotboll och politik.

Något som FIFA så klart aldrig skulle få för sig att göra.

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Klassiska FA-cupfinaler - "Wembley One & Billy the White Horse"

Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final? Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt.

Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt.

Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.

:::

1923 var året då Wembley Stadium slog upp sina dörrar för första gången. Premiärföreställningen var inget mindre än 1923-års FA Cup-final. Matchen stod mellan Bolton Wanderers och West Ham United, som endast spelade mot lag från Second Division och nedåt. Den nya nationalarenans kapacitet gav FA en hel del huvudbry.

De tidigare årens finaler hade inte end lyckats fylla Stamford Bridges 100,000 stolar så hur skulle det gå nu med över 125,000 stolar att fylla? En massiv reklamkampanj inleddes således och en effektiv sådan.

Tidningarna uppskattade att i runda slängar 120,000 personer väntades till Wembley, de kunde inte ha haft mer fel. Portarna öppnade klockan halv tolv och vid ett-tiden vällde folk fortfarande in, man tog beslutet att stänga grindarna kvart i två. Sagt och gjort, problemet var bara att man lämnade grindarna obevakade med en gigantisk folkmassa utanför. Så här berättade en åskådare:

Dad was very nonchalant about it. He said: ‘Let’s see if we can get in to see the match.’ When we got out at Wembley Park we were in a huge wave of humanity all going in the same direction. It was just a solid mass of people, though I don’t ever remember feeling scared because the crowd were so good-natured. There was a seething mass at the entrance. Dad said: ‘Look, everybody’s going over the turnstiles. Let’s follow them.’ They were locked. The staff had obviously just locked up and left. So we climbed over the fence and the turnstile and found ourselves inside the ground.

Siffror mellan 240,000 och 300,000 nämns på olika ställen som faktisk publiksiffra även om FA rapporterade 126,047. Stämningen var orolig och folk vällde in på planen för att undvika att klämmas mot staketen. Det krävdes att George V anlände för att massan skulle lugna ned sig och matchen kunde till slut starta.

:::

Bolton Wanderers

Grundades: 1874
Färger: Vitt och blått
Väg till finalen: Norwich 2-0, Leeds 3-1, Huddersfield 1-0 (omspel efter 1-1), Charlton 1-0, Sheffield U 1-0
Finallag: Dick Pym – Bob Haworth, Alex Finney – Harry Nuttall, Jimmy Seddon, Billy Jennings – Billy Butler, David Jack, Jack Smith, Joe Smith, Ted Vizard

West Ham United

Grundades: 1895
Färger: Vinröd och turkos
Väg till finalen: Hull 3-2, Brighton & Hove 1-0 (omspel efter 1-1), Plymouth 2-0, Southampton 1-0 (omspel efter 1-1 och 1-1), Derby 5-2
Finallag: Ted Hufton – Billy Henderson, Jack Young – Syd Bishop, George Kay, Jack Tresadern, – Dick Richards, Billy Brown, Vic Watson, Billy Moore, Jimmy Ruffell

:::

Båda lagen i denna match ställde upp i samma formation, pyramiden, men deras spelstil skiljde sig åt desto mer. Bolton var ett defensivt lag som satsade på kontringar medan West Ham var ett spelande lag som tyckte om att ha mycket boll.

:::

Matchen inleddes i ett högt tempo där Bolton pressade West Ham högt och bara två minuter in i matchen fick Bolton utdelning genom David Jack. Målet var inte helt utan sina kontroverser, inte bara det att skottet slog knock out på en åskådare som stod målet, chansen uppstod sedan Jack Tresadern tagit ett inkast och fastnat i publikhavet. West Ham fick snart en chans att kvittera genom Vic Watson men skottet gick över. Några minuter senare vällde publiken åter in på planen och spelet fick avbrytas men kunde snart återupptas. Utöver några ströchanser för West Ham dominerade Bolton matchen och 1-0 stod sig till halvtidsvilan. En halvtidsvila som i Phil Browns tecken hölls på planen eftersom publiken blockerade alla vägar ut från densamma.

Efter paus tog West Ham över och Vic Watson missade ännu en strålande kvitteringschans. Istället kunde Bolton åter göra ett kontroversiellt mål, denna gång genom Jack Smith. West Ham hävdade att bollen aldrig var inne i mål utan träffade stolpen men domaren hävdade bestämt att den var inne och träffade en åskådare. Dessutom hade en åskådare passat bollen till Ted Vizard. Målet blev det sista spännande som hände och matchen slutade således 2-0 till Bolton.

:::

I den här matchen kan man verkligen säga att publiken var en tolfte spelare. På den här bilden kan man i bakgrunden skymta hur stor publiken var.

:::

West Hams tränare Charlie Paynter hade följande att säga om förlusten:

”It was that white horse thumping its big feet into the pitch that made it hopeless. Our wingers were tumbling all over the place, tripping up in great ruts and holes.”

Så vem var den där vita hästen som Paynter lade skulden på? Billy, som hästen hette, ses ofta som den stora symbolen för denna match. När läget var som mest hopplöst publikmässigt rykte den ridande polisen in, ledda av George Scorey på sin ”vita” häst Billy. George och Billy kunde tvinga publiken bakåt och utan dem hade matchen kanske inte kunnat spelas. Så här sa George:

”As my horse picked his way onto the field, I saw nothing but a sea of heads. I thought,‘We can’t do it. It’s impossible.’But I happened to see an opening near one of the goals and the horse was very good – easing them back with his nose and tail until we got a goal-line cleared. I told them in front to join hands and heave and they went back step by step until we reached the line. Then they sat down and we went on like that … it was mainly due to the horse. Perhaps because he was white he commanded more attention. But more than that, he seemed to understand what was required of him. The other helpful thing was the good nature of the crowd.”

Varför kallar jag honom ”vit”, jo han var egentligen grå men ser på bilderna ut att vara vit. Idag finns en hyllning till Billy på nya Wembley, en av broarna heter ”White Horse Bridge”.

:::

Trots allt var det endast 10 personer som tvingades till några längre sjukhusvistelser.

:::

Matchen fick i övrigt en rad konsekvenser för både Wembley och generellt. Läktaren delades in i stängda sektioner och nya säkrare grindar sattes upp vid entréerna. Dessutom bestämdes att man inte skulle sälja biljetter på arenan på matchdagen för att undvika att stora folkmassor skulle dyka upp.

:::

Man kan med hjälp av publikbilderna konstatera att det här med kostymnissar på fotboll knappast är någon ny företeelse.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com. Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

Martin Palmér

Peter Hyllman

Sista ordet i Suarezsagan

Förhoppningen var ju att det egentligen sista med ren substans som hade att göra med Luis Suarez och Patrice Evra var sagt i och med avkunnandet av domen och dess omedelbara eftermäle. Allt som därefter hände vara bara rent brus och derivat av en och samma händelse.

Men den förhoppningen tog ju Luis Suarez effektivt död på i lördags när han tämligen medvetet valde att inte ta Patrice Evra i hand inför matchen, något som endast ledde till att ännu en gång röra upp infekterade känslor.

Detta beslut av Suarez fick omedelbara konsekvenser både för matchen och för helgen som helhet. Stämningen på planen blev omedelbart och synbart mer infekterad, med ideligen återkommande småbråk. Effekten på läktarna och runt arenan blev ringa, men hade kunnat bli allvarlig. Känslorna var upprörda från alla håll i pressrummet efter matchen, och diskussionen i engelsk press och media har varit minst sagt hätsk.

Det finns ett antal aktörer i den här soppan, och alla har sina respektive uppfattningar om vem och vilka som gjort fel, vilka som bär ansvaret och skulden. Allt från de extrema ytterlighetsuppfattningarna att hela skulden ligger på Suarez och Liverpool respektive Evra och Man Utd, till den egentligen minst lika svenskt ointressanta mellanmjölksuppfattningen att alla parter nog bär samma ansvar och skuld.

Bullshit så klart, om än politiskt korrekt bullshit. Möjligen också politiskt korrekt bullshit som alienerar lägst antal läsare.

Jag gör bokslut för den här soppan nu, med utgångspunkt från vad som hände under helgen, genom att gå igenom aktör för aktör. Och den här gången hoppas jag verkligen att det sista ordet verkligen är sagt, och att vi i framtiden slipper denna befängda diskussion.

:::

Luis Suarez

Allt som hände i lördags, och de kontroverser under och efter matchen som följde, har sitt ursprung i Luis Suarez korkade och oannonserade beslut att inte ta Patrice Evra i hand. Det var ett egoistiskt och idiotiskt beslut, där han satte sig själv över såväl Liverpool som fotbollsklubb som Kenny Dalglish som manager.

Liverpools ägare rasar i efterhand mot Luis Suarez och menar att han vilselett dem vad gäller hans avsikter. Det är naturligtvis bara ett annat och möjligen mer diplomatiskt sätt att säga att Suarez har farit med osanning, vilket är något som borde få de som tidigare försvarat Suarez ärlighet, i samband med dennes vittnesmål i själva huvudfrågan, att dra öronen åt sig.

Luis Suarez kom under söndagen ut med en ursäkt för sitt beteende. Det är förvisso svårt att bedöma uppriktigheten i den ursäkten, som lika gärna kan vara framtvingad av Liverpools ägare. Det är en skriftlig ursäkt som inte i sig kan vara tillräcklig för att återgälda den skada han åsamkat Liverpool, den måste följas upp av ett förändrat beteende över tid på fotbollsplanen och utanför den.

Men det är en ursäkt som är tillräcklig för att nu kunna släppa frågan och gå vidare.

:::

Patrice Evra

Patrice Evra ville ta i handen och sätta ett sträck för situationen, men fick nobben. Utifrån hans perspektiv, som styrkts av en tämligen övertygande bevisning, är det också han som blivit rasistiskt förolämpad. Samt i samband med domen mot Suarez osakligt och felaktigt fått sin heder och ära attackerad av Liverpool som klubb.

Naturligtvis blir Suarez beteende då en form av droppe som får bägaren att rinna över. Hans beteende att springa fram mot Stretford End och, naturligtvis, se till att fira segern i Luis Suarez synfält, är onödigt och provocerande, men det är också mänskligt förståeligt. En ursäkt för detta vore kanske på sin plats, men för mig förblir det där en bisak som inte förtjänar att jämställas med det som är själva huvudsaken.

:::

Kenny Dalglish

Ända sedan den där ödesdigra matchen på Anfield för fyra månader sedan har Kenny Dalglish stöttat Luis Suarez i vått och torrt, inte sällan i en sådan utsträckning att omvärlden ifrågasatt hans omdöme. Särskilt i samband med domen mot Suarez så skedde några av de kanske värsta övertrampen.

Dalglishs beteende direkt efter matchen i lördags var allt annat än snyggt, och att säga att det var helt galet att rikta någon som helst kritik mot Luis Suarez efter lördagens match förstärkte naturligtvis bara intrycket av en manager som målat in sig i ett hörn att försvara sina spelare och som i det ärendet förlorat delar av sin verklighetsförankring.

Men, det är först och främst också Luis Suarez som svikit Dalglishs förtroende i den här frågan. Suarez hade, enligt Dalglishs egna uppgifter, lovat att skaka Evras hand, men valde alltså att ändå inte göra det. Det är svårt att säga om Dalglish i det läget valde att spela dum, eller om han verkligen var så oinformerad som han framställde det. Men vem som helst skulle i det läget kunna paralyseras av medias strålkastarljus och då agera som Dalglish gjorde. Den ursäkt som Dalglish publicerade under söndagen är dock fullt tillräcklig för att acceptera och gå vidare.

Kenny Dalglish går inte ur det här ärendet med opåverkat förtroendekapital, men det är först och främst Luis Suarez som stått för kapitalförstörelsen.

:::

Alex Ferguson

Alex Ferguson var inte nådig efter matchen vad gäller Luis Suarez omdöme och person. En skam för Liverpool som fotbollsklubb och han borde inte få spela mer för Liverpool, var hans slutsats i sammanfattning. Och även om det är ett budskap som när det kommer från honom rent spontant lär väcka motsatta reaktioner bland Liverpoolfansen, så får man väl kanske ändå säga att han har en poäng i sak.

Det finns två märkliga sätt på vilka Fergusons uttalande kan filtreras. För det första finns de som lite stereotypt vill mena att det måste vara någon form av mindgame. Jag skulle vilja slänga fram den alternativa möjligheten att han helt enkelt bara säger vad han tycker, och att han bara är tillräckligt gammal i gamet för att våga göra det. Och att vi kanske på det stora hela ska vara glada att inte alla är upptagna med att ständigt och jämt vara diplomatiska, smidiga eller politiskt korrekta.

För det andra finns de som menar att Ferguson inte borde uttala sig om Liverpool. Den underliggande föreställningen, att endast om man håller på Liverpool eller är anställd för Liverpool så har man rätt att kommentera eller kritisera Liverpool, är så klart tramsig. Alla fotbollsklubbar får genom sitt beteende utstå omvärldens kritik och omdöme, Liverpool är i det inget undantag och ska naturligtvis heller inte vara det.

Man får också se Fergusons uttalande i sitt lagmässiga sammanhang, precis som många vill göra med Dalglish. Ferguson har en spelare som först blivit påhoppad med rasistiskt betonade förolämpningar, som därefter fått heder och ära attackerad av en motståndarklubb – men han har ändå valt att hålla en relativt låg profil i ärendet. Efter lördagens incident, naturligtvis väljer han då att gå till starkt försvar för sin spelare.

Att i det sammanhanget ändå rikta viss kritik mot Patrice Evra, för dennes okloka firande av segern efter slutsignalen, är kanske något som i den bästa av världar borde nyansera den alltför vanliga uppfattningen att Ferguson själv aldrig skulle kritisera sina spelare.

Just det förmodade hyckleriet är ju den främsta invändningen mot Ferguson, som om det faktum att Man Utd minsann också är dumma på något sätt skulle ursäkta Liverpoolsk dumhet. Särskilt lyfts då Fergusons beslut att behålla Eric Cantona i klubben efter dennes kung fu-övningar på Selhurst Park fram som ett exempel. Men det känns inte helt vattentätt.

Eric Cantona gjorde ett stort fel, även om dumhuvudet förtjänade alla sparkar han kunde få. Han fick sitt straff, för övrigt nio gånger längre än Suarez straff, han tog det, och han kom tillbaka. När han kom tillbaka till fotbollsplanen så gick inte Eric Cantona ut och begick exakt samma dumhet igen eller demonstrerade en påfallande brist på ånger för det som inträffat. Tvärtom, skulle man nog kunna säga. Och därmed en rätt stor skillnad.

:::

Liverpools ägare

Något hände ju helt klart mellan lördagen och söndagen inom Liverpool, och det är ju inte helt osannolikt att det som hände var att Liverpools ägare tog sitt ansvar och gav prov på ett konstruktivt ledarskap. De ursäkter som Liverpool publicerade under söndagen bar deras prägel och inflytande, och i den soppa som den här affären utgör så är det nog först och främst Liverpools ägare som kommer ur den med all heder i behåll. Och det känns ju som en något märklig sak att säga om amerikanska ägare av engelska fotbollsklubbar.

:::

Man Utds fans i Red Issue

Det extremt ogenomtänkta tilltaget av Red Issue, ett magasin för Man Utd-supportrar, att komplettera sin senaste upplaga med ett utklipp av en Ku Klux Klan-mask syftandes till Liverpool och Luis Suarez, var naturligtvis höjden av supporteridioti i det här läget. Det kunde leda endast till en sak, att inflammera situationen ytterligare. De kan motivera det bäst de vill med humor och sarkasm, men det är inga ursäkter. Inga ursäkter har heller så vitt jag sett och hört kommit från företrädarna för Red Issue, vars hela upplaga konfiskerades inför matchen av polisen, och det är naturligtvis en skamfläck i sig för hela Man Utds supporterkultur.

Det i sig är väl den enda kvarvarande lösa tråden i den här sorgliga affären.

…………………………………………………

Under dagen har alltså Wolves sparkat sin manager Mick McCarthy, efter helgens förnedrande 1-5-förlust mot lokalrivalerna West Brom. En av ligans mer tålmodiga klubbledningar tappade alltså till slut tålamodet.
Vem som tar över Wolves förblir en öppen fråga. Man kan kanske tänka sig att de söker en personlighet likt McCarthys, och att kanske Steve Bruce i så fall borde kunna ligga rätt bra till.

:::

Kan Luis Suarez spela kvar i Liverpool och England?

Endast under en förutsättning skulle jag säga, det vill säga om han visar upp en omedelbar och ihållande förändring och förbättring i sin attityd, på och utanför planen. Han måste visa att han tagit lärdom av det som hänt, och agera därefter.

Än så länge finns dock inga skäl att tro att någon sådan lärdom är nära förestående. Men det får tiden utvisa. Liverpools ägare och klubbledning är förståeligt nog rasande på Suarez beteende i helgen, och det kan inte ses som uteslutet att man väljer att casha in på honom i sommar.

Luis Suarez beteende har gått ut över laget. Dels genom att han faktiskt har varit avstängd under januari, och dels syntes en rätt tydlig direkt negativ effekt på lagets prestation av hans beteende på planen i lördags. Men det påverkar så klart också Liverpool som klubb, vars klubbmärke och renommé nu och för överskådlig tid framåt kommer att vara sammanknippat med något som den absolut inte vill vara sammanknippad med. Och då syftar jag inte bara på rasism i sig, utan en form av arrogans och världsfrånvändhet som är allt annat än attraktiv. Och det är en konsekvens med inte bara sportslig utan också potentiellt ekonomisk effekt.

Engelska fotbollsarenor kan vara väldigt oförlåtande, och Luis Suarez kommer att utsättas för hån och häckel över det inträffade. Allt så klart i syfte att få honom och därmed Liverpool ur balans. Det behöver inte vara ett problem om Suarez har psyket att kunna hantera det, men frågan är då om Suarez har detta psyke.

Av matchen i lördags att döma har han det inte. Jag sa redan innan hans formella återkomst mot Tottenham att jag var lite fundersam på om Suarez skulle vara mer inställd på att spela fotboll alternativt på att ”bevisa” något för omvärlden. På Old Trafford i lördags var det inte att spela fotboll som först och främst stod på Suarez privata dagordning.

Liverpool måste som jag ser det ägna vårsäsongen åt att genomföra en rätt omfattande nyttokalkyl vad gäller Luis Suarez framtida vara eller inte vara i klubben.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: En ligaomgång som var både offensiv och offensive

Det var en riktig bomb till ligahelg redan innan helgen och visst fick vi se en massa bomber av olika format och kaliber under helgen. Målmässigt blev det en väldigt händelserik omgång, med ett målsnitt om hela 3,6 mål per match. Vi fick så klart också bevittna ett par riktigt tunga resultat, några rejäla storsegrar, ett dramatiskt avgörande och farväl på tilläggstid, och så naturligtvis fortsatta kontroverser innehållandes en viss kulturellt missförstådd uruguayan.

2-1 var annars medianresultatet den här helgen, hela fyra matcher slutade med denna för svenska öron så hemskt klingande ställning. Men det var också en omgång där hela elva lag gjorde två mål eller fler, och mycket riktigt måste man ju även i efterhand säga att det här var verkligen anfallarnas helg. Vi fick se ett stort antal riktigt tunga anfallsprestationer från flera lag och ett stort antal enskilda spelare.

Vilket så klart gjort det alldeles extra svårt och bekymmersamt att välja ut omgångens elva, som onekligen den här gången tvingas att kompromissa med sin mittfältsbalans för att kompensera för denna relativa anfallsglädje.

Men, tankar från helgen?

:::

Harry Redknapp tog hem anställningsintervjun

England har inte längre någon förbundskapten och det spekuleras tämligen fritt i engelsk press och media om vem som ska ta över efter Fabio Capello. I lördags möttes Tottenham och Newcastle, men även två av de managers som nämnts mest flitigt i samband med dessa rykten, Harry Redknapp och Alan Pardew.

Det blev minst sagt en hejdundrande seger för Harry Redknapp, vars Tottenham spelade stundtals bländande fotboll och som offensivt fullständigt körde över ett erkänt defensivt disciplinerat Newcastle. Kanske spelade Tottenham i ren glädje, kanske formades de av glädjen på White Hart Lane, efter att Harry Redknapp i veckan som gått frikänts i sin rättegång om påstådda skattebrott.

Och om någon av de två ledarna hade ambitioner på förbundskaptensposten så var det naturligtvis ett strålande tillfälle att vinna med 5-0, och ett precis lika uselt tillfälle att förlora med 0-5.

:::

Au revoir, Henry!

Det var så klart också ett sätt att ta farväl på, och det stod väl närmast skrivet i ett manuskript någonstans. Inte bara gjorde han mål i sin återkomst och debut, han såg så klart till att också på tilläggstid avgöra den sista matchen han spelade för klubben, i alla fall under den här låneperioden, och skicka tre mycket viktiga ligapoäng till Arsenal.

Thierry Henry plockades hem för att hjälpa Arsenal lyckas i kampen om en av de fyra Champions League-platserna, och med sin sista bolltouch såg han också till att, så gott han kunde, göra just detta. Arsenal gick i och med segern borta mot Sunderland, i sig imponerande, förbi Chelsea och upp på just fjärde plats i tabellen.

Återstår frågan om laget klarar av att förvalta detta arv.

:::

Flippin’ heck, Mick!

Wolves tålamod med Mick McCarthy under de senaste säsongerna har varit imponerande. Inte så mycket för att Wolves och McCarthy har underpresterat, de har nog presterat rätt precis så som man har rätt att förvänta sig. Men för att Wolves ständigt och jämt har befunnit sig i intensiva nedflyttningsstrider, och i sådana brukar klubbar ha en stark tendens att chansa med att krama åt manageravtryckaren. Men så icke på Molineux.

Men Wolves supportrar har den här säsongen alltmer börjat vädra sin frustration och sitt missnöje över att Wolves än en gång befinner sig därnere. Rätt eller fel, men de tittar så klart på klubbar som till exempel Stoke som med liknande förutsättningar har uppnått en säkerhet och en trygghet som Wolves bara kan drömma om. Och mumlet om att ersätta McCarthy har växt sig starkare.

West Brom är en annan klubb som Wolves supportrar nu alldeles säkert sneglar på av samma anledning, inte minst på grund av rivaliteten mellan just dessa båda klubbar. Och en 1-5-förlust på hemmaplan mot just West Brom riskerar göra situationen ohållbar på Molineux för McCarthy. Även om han försökt desarmera situationen genom att publicera en ursäkt för lagets prestation på klubbens hemsida.

:::

Blackburn och Wigan var nog tvungna att vinna i helgen för att hålla fullt liv i nedflyttningsstriden, och det lyckades man också med, mot just konkurrenterna i denna nedflyttningsstrid. Och en redan från början tät nedflyttningsstrid har nu blivit till något som man skrämmer små barn med.

:::

Omgångens elva:

…………………………………………………

Det känns som att krisen djupnar i Chelsea, det börjar liksom bli svårt att se något ljus i den där tunneln nu. Därtill börjar lagen underifrån onekligen att hugga dem i hälarna.

Liverpool kan ju trots allt rent resultatmässigt vara hyfsat nöjda med helgen i det avseendet. En förlust hade kunnat bli riktigt dyrbar, dock något man måste räkna med på Old Trafford, men att både Chelsea och Newcastle förlorar gör ändå att poängavståndet upp till fjärdeplatsen förblir uppnåbart.

:::

Och så hände ju det där på Old Trafford också så klart. Jag blir väl förmodligen tvungen att säga något om det, märkligt vore det ju annars, men det får bli i en extrablogg framåt kvällen. Det är bäst att hålla den frågan och den diskussionen i någon form av bloggmässig karantän.

:::

När Harry Redknapp går ut och säger att han skulle återkalla Paul Scholes om han blev förbundskapten så kan väl det bara uppfattas som en inte alltför subtil intresseanmälan.

Be Champions!!

Peter Hyllman

För bra för att åka ur

Under eftermiddagen brakar det till på Molineux med ett riktigt saftigt Black Country-derby mellan Wolves och West Brom, ett möte som är att betrakta som ett av Englands allra hetaste och mest intensiva derbyn.

Två saker slår mig när det gäller mötet mellan Wolves och West Brom. För det första att det är ett möte mellan två lag som befinner sig i regionen runt eller strax ovanför nedflyttningsstrecket, och att det därför är en betydelsefull match också i det avseendet. För det andra att det också på sitt sätt är en match mellan två lag som jag nog tycker är ”för bra” för att åka ur Premier League.

Det där sista är ju egentligen ett rent nonsenspåstående. Åker ett lag ur så är det bevisligen tillräckligt obra just för att åka ur. Men förhoppningsvis förstår man ändå andemeningen i påståendet, snarare än att haka sig fast vid dess bokstavliga betydelse.

Hur som helst så fick det mig att börja tänka på andra lag och andra spelare som var för bra för att åka ur Premier League, men som ändå gjorde det. Som lag betraktat är det ju svårt att komma förbi West Ham säsongen 2002/03, som innehöll spelare som Michael Carrick, Joe Cole, Lee Bowyer, Jermain Defoe, Paolo Di Canio, David James och Trevor Sinclair.

Men med den här bloggen tänkte jag snarare försöka fokusera lite mer lättsamt på spelare, och försöka konstruera en startelva, enligt gängse brittisk 4-4-2-modell, med spelare på respektive position som kort och gott och helt enkelt var ”för bra för att åka ur”.

:::

Målvakt: Shay Given. Personligen kanske jag tycker att Given är en något överskattad målvakt, väldigt reaktionssnabb på linjen men i övrigt något begränsad, men att han är en bra målvakt av Premier League-standard råder det ju ingen tvekan om. Under säsongen 2008/09 spelade han 22 matcher för Newcastle, och många menar att det faktum att han lämnade klubben ledde till att laget åkte ur den säsongen.

Vänsterback: Ian Harte. Leeds var väl egentligen ännu ett sådant här lag som på alla sätt och vis var “för bra för att åka ur”. Men exemplet illustrerar också betydelsen av det som händer vid sidan av planen. Ian Harte var en dynamisk vänsterback i det imponerande lagbygge som tog sig till semifinal i Champions League och som gjorde ett allvarligt försök att ta upp kampen med den tidens duopol i form av Arsenal och Man Utd. Bra såväl defensivt som offensivt, men inte minst Hartes frisparkar var ett dödligt vapen.

Mittback: Stuart Pearce. Pearce var engelsk landslagsback under 1990-talet och skrämde livet ur småbarnen när han, i brott mot all engelsk tradition, satte sin straff under EM-slutspelet på hemmaplan 1996. Men trots att han är en av Englands bästa försvarare under modern tid så har han ändå lyckats bli nedflyttad med Nottingham Forest, klubben i vilken han gjorde över 400 matcher, hela två gånger.

Mittback: Stephane Henchoz. Ett av Premier League-erans första lag som var ”för bra för att åka ur” var Blackburn, men endast fyra år efter att de vunnit ligatiteln så åkte de ur, till stor del tack vare ett antal dyra floppvärvningar. En spelare som emellertid kom ur det hela med äran i behåll var Henchoz, som värvades av Liverpool, och bildade ett väldigt säkert och stabilt mittbackspar tillsammans med Sami Hyypiä.

Högerback: Glen Johnson. En del av West Hams oerhört talangfulla kull av spelare som åkte ur i början av 2000-talet. Gick därefter till Chelsea där han i enlighet med den klubbens moderna tradition sågs som väldigt lovande utan att någonsin riktigt få slå igenom. Flyttade därefter till Portsmouth, innan Liverpool och Rafa Benitez plockade upp honom som ”sista pusselbiten” i ett tänkt ligatitelvinnande lagbygge. I Liverpool är han kvar, och där gör han ett gediget jobb.

Vänsterytter: Stewart Downing. Givet att Damien Duff har flyttats ned hela två gånger så hade han kanske varit ett bättre val. Men kanske vore det hårt med två spelare från samma Newcastlelag, utan någon spelare från deras lokala rivaler. Downing är uppvuxen i Middlesbrough som växte upp och växte fram i laget, men som också flyttades ned med dem under 2008/09. Under den säsongen gjorde inte Stewart Downing ett enda mål, vilket händelsevis är samma antal mål han gjort för Liverpool den här säsongen.

Central mittfältare: Roy Keane. När en spelare är så förknippad med en klubb och makalös framgång så kan det vara lätt att glömma bort att han inte spelade där hela sin karriär. Den som tog Roy Keane till England var Nottinghams Brian Clough, men han kunde inte rädda laget kvar i Premier League. Vid den tiden var han en ung hetlevrad mittfältare, och det var först i Man Utd som han blev en gammal hetlevrad mittfältare. Hans insatser i Man Utd är legendariska, semifinalen i Turin inte minst, och det är fotbollsparodi att den säsongens medaljer i Champions League delades ut till David May och Jonathan Greening men inte Keane.

Central mittfältare: Scott Parker. Bredvid Roy Keane kan vi placera förra säsongens vinnare av fotbollsskribenternas årets spelare-utmärkelse. Det vill säga Scott Parker. Efter en lovande början på sin karriär hade han en tuff period i Chelsea och Newcastle, men hans stjärna började lysa i West Ham, där han var med bred marginal lagets bäste spelare. Den här säsongen köptes han av Tottenham där han varit central i lagets något överraskande roll tabellplacering.

Högerytter: Georgi Kinkladze. Med undantag för Scott Parkers fyra matcher i början av den här säsongen, så är Kinkladze den ende spelaren i den här elvan som faktiskt följde med sitt lag, det vill säga Man City, ner i The Championship. Inte nog med det, dribblingsfantomen som gjort ett av Premier League-erans snyggaste mål, blev dessutom nedflyttad till League One med Man City, innan han till slut valde att lämna klubben.

Anfallare: Juninho. Kanske är Juninho inte någon renodlad anfallare, men i rollen som släpande forward gör han inte bort sig. Det kan i alla fall inte vara många spelare som först blir nedflyttade för Premier League och därefter vinner ett VM, men Juninho är en av dem. En tidig brasiliansk import, liten på jorden, men som gjorde ett stort intryck. Under sin första sejour i klubben förde han Middlesbrough till två klubbfinaler. Men Bryan Robsons makabra beslut att inte ställa upp en startelva till en match mot Blackburn ledde till att Middlesbrough flyttades ner.

Anfallare: Darren Bent. Det finns ett antal namn man skulle kunna tänka sig på den  här positionen, bland dem Craig Bellamy, Andy Johnson, Steven Fletcher och Fabrizio Ravanelli. Men jag har på något sätt ändå fastnat för Darren Bent, kanske för att han alldeles nyligen blev den nionde snabbaste spelaren i Premier League att nå upp till 100 gjorda mål.

:::

I linje med tidigare startelvor av ungefär den här karaktären, så kan jag väl bolla över den naturliga följd- och diskussionsfrågan till er som läser bloggen: Vem anser ni då ska vara manager för det här laget? Det vill säga, vem anser ni vara den bästa managern som trots det har åkt ur Premier League?

Och naturligtvis är det ju fritt fram att diskutera laguttagningen.

…………………………………………………

Louise Taylor tycker jag på ett bra sätt sammanfattar den mängd av punkter och problem som Fabio Capellos kommande efterträdare har att adresssera och åtgärda.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/feb/09/parker-gerrard-england

:::

I och med dagens båda matcher – Wolves vs West Brom samt Aston Villa vs Man City – så är en riktig tungviktshelg av engelsk ligafotboll över, och vi får väl göra det bästa för att sammanfatta den imorgon.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett bombnedslag till ligahelg

Efter den mållösa hemmamatchen mot Tottenham i måndags så befinner sig Liverpool på sjunde plats i tabellen efter 24 spelade matcher, med 39 poäng och en målskillnad om +7. Det finns med andra ord 42 poäng kvar att spela om den här säsongen, och Liverpool får anses befinna sig i något utav en uppförsbacke i kampen om en av den här säsongens fyra Champions League-platser.

Men vad skulle då krävas för att Liverpool skulle sluta på fjärdeplatsen, om vi tittar bakåt i tiden?

En sak är säker, nämligen att det är svårare nu att komma bland de fyra bästa lagen än vad det var för fem år sedan. Liverpools står alltså inför en tuffare utmaning nu än förr. Toppen utav Premier League har konsoliderats och innehåller nu fler lag än tidigare, med Man Citys ägarstimulerade tillväxt och Tottenhams mer organiska framväxt.

Rent poängmässigt framgår det både av att det genomsnittliga poänggapet mellan plats tre och fyra har minskat, och att det genomsnittliga gapet mellan plats fyra och fem tvärtom har ökat. Men tydligast är kanske att det genomsnittliga poängbehovet för att sluta minst fyra i Premier League har ökat från 65,2 till 70,8 poäng.

Sett över de senaste fem säsongerna så har det lag som slutat fyra plockat hem i genomsnitt 26-27 poäng under säsongens 14 sista matcher. Om Liverpool skulle följa det genomsnittet så betyder det att de i så fall landar på 65-66 poäng, vilket skulle vara den lägsta totalpoängen för ett lag som slutar fyra sedan 2004/05.

För att Liverpool ska matcha den genomsnittliga poängen för de lag som slutat fyra under de senaste fem åren så måste de rent poängmässigt överträffa sin egen säsongsavslutning från 2007/08, vilket är den bästa avslutningen som något lag som slutat fyra har presterat under det senaste decenniet. Det är alltså ett rätt tufft uppdrag som Liverpool och Kenny Dalglish har framför sig.

Det är alltså med dessa förutsättningar som Liverpool går in på Old Trafford i eftermiddag. Antingen måste de göra ett av decenniets bästa avslutningar på säsongen, eller så måste Chelsea, Arsenal och Newcastle samtliga på ett eller annat sätt kollapsa.

:::

Trots alla de problem och motgångar som drabbat Chelsea den här säsongen så har de ändå en hyfsat bekväm position i tabellen, åtminstone betraktat deras ambition att behålla en Champions League-plats. Deras genomsnittliga poängskörd så här långt är mer än tillräcklig för att ligga helt rätt i kurs för att sluta bland de fyra bästa, så länge man inte faller ihop under avslutningen på säsongen.

Det orosmoment som finns för Chelsea är snarare att deras fjärdeplats till stor del kan sägas bero på att flera av deras konkurrenter inte har haft vett att utnyttja deras slip-ups. Om emellertid Liverpool och Arsenal hittar form och momentum, och drar ihop en svit av vunna matcher, vilket båda lagen naturligtvis är kapabla till, så kan Chelseas säkerhetsmarginal på väldigt kort tid elimineras helt. Dessutom jagar ett hungrigt Newcastle dem hela tiden i hälarna likt en ettrig pitbull terrier.

:::

Men om Arsenal ska blanda sig i den här kampen på fullt allvar så måste de nu först navigera en väldigt tuff period. Det är kanske lite typiskt för Arsenals säsong så här långt att de tvingas följa upp en moralhöjande 7-1-vinst mot Blackburn med följande matchprogram i ligan: Sunderland (a), Tottenham (h), Liverpool (a), Newcastle (h) och Everton (a). Med tuffa matcher i Champions League och FA-cupen insprängda däremellan.

Men om Arsenal tar tio poäng på de fem matcherna så är de verkligen med i striden på fullt allvar.

:::

Naturligtvis kan man ju hävda att mötet mellan Man Utd och Liverpool på Old Trafford är helgens tveklöst största fotbollsmatch. Av såväl helt naturliga skäl som av mer dagsaktuella skäl, som det faktum att Luis Suarez och Patrice Evra möts på en fotbollsplan igen.

Men kanske är det också värt att notera vilket bombnedslag till ligaomgång vi har den här helgen.

Man Utd möter Liverpool, Everton möter Chelsea, Sunderland möter Arsenal, Aston Villa möter Man City och ikväll möts Tottenham och Newcastle. Allt detta bara i toppen av tabellen, och betydelsen för såväl titelstrid som kamp om de europeiska cupplatserna kommer naturligtvis vara stor. Snap!

Men i botten av tabellen möts dessutom Blackburn och QPR samt Bolton och Wigan, två tuffa så kallade sexpoängare där inte minst Blackburn och Wigan spelar för sina fortsatta Premier League-öden. Crackle!

Mötet mellan Swansea och Norwich är ju även det spännande på alla sätt och vis, ett möte mellan två nykomlingar som båda klart överraskande har intagit imponerande placeringar precis i mitten av tabellen. Därtill inleds söndagen med ett mäktigt Black Country-derby, det vill säga Wolves vs West Brom. Pop!

:::

Egentligen en helt unik fotbollshelg när man tänker efter.

…………………………………………………

Stuart Pearce blir alltså tillförordnad förbundskapten för England inför och under träningsmatchen mot Holland, och på så vis köper sig FA naturligtvis lite tid till att utse en efterträdare.

Förmodligen en bra lösning.

:::

Paul Hayward skriver tämligen övertygande om de organisatoriska och taktiska misstag som ligger bakom FA:s beslut och vägval under de senaste tio årens resursslöseri och misslyckanden på fotbollsplanen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/9070590/Time-for-the-FA-to-explain-how-50m-has-been-wasted-on-two-foreign-managers.html

Men med det ska man ju inte kritisera FA nu när de för en gångs skull faktiskt har agerat principfast och handlingskraftigt. Det är ju också andra personer i FA:s ledning nu än vad det varit under de senaste tio åren.

:::

Jag har kommit fram till att det värsta med att bo i Sundsvall jämfört med Stockholm är det låga utbudet och bristen på variation i matställen. Bara en sådan elementär sak som att Sundsvall inte har någon Burger King. Förskräckligt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINDAHL: Premier League - Urval från 1990-talet

Det var en gång. Så börjar ju många sagor och även sagan om den nya engelska första ligan, Premier League. Engelsk fotboll hade tvingats till att ta ett steg tillbaka, efter de stora framgångar de röjt i Europa under 70- och 80-talet. Detta i och med avstängningen från den europeiska cupfotbollen efter Heyselkatastrofen 1985. Den senare halvan av 80-talet blev riktigt mörk med katastroferna i Bradford och på Hillsborough, och stora problem med huliganer och så då uteslutningen ur Europa.

Så med nytt ligaformat, förbättrade TV-avtal och renoverade arenor med bara sittplats, fick England nytt hopp genom landslagets framgångar i VM 1990. Men omvärlden hade ännu inte låtit sig imponeras och man låg en bra bit efter Serie A och La Liga när det gällde att locka de absolut största världsstjärnorna. Så detta har blivit en tid som endast de mest inbitna fotbollsfansen utanför de Brittiska öarna har ordentlig koll på. Vilket märks inte minst när man ska plocka fram videoklipp på de minnen man vill beskriva.

I den moderna youtube-världen verkar målen bara vara snygga om de görs av de ”största” spelarna. Så för att rätta till den bilden och plocka fram det kanske mindre välkända guldkornen har jag helt enkelt fått börja jobba deltid som klippare och ”tvingats” lägga timmar på att hitta, lägga över från VHS och DVD till datorn och sedermera jobba i videohanteringsprogram för att kunna dela med mig visuellt av de minnen jag beskriver.

Men här kommer en ny gästblogg med nya minnen och ni är väl med på tanken nu. För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.

Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.

:::

En favoritmotståndare – Matthew Le Tissier

Southampton ligger längst ner i södra England och efter att staden plundrats av fransmän och italienare 1338 byggde Edward III en stadsmur för att hålla sina motståndare stången och undvika mer plundringar, en tradition som under framförallt 1990-talet upprätthölls av en annan kung, nämligen Matthew Le Tissier.

Le Tissier föddes på den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen 1968, och efter att ha spelat ungdomsfotboll på ön med Vale Recreation lämnade han efter avslutad skolgång, ön och Vale för fastlandet och Southampton 1985. Väl i Southampton började den lilla småstadskillen sin vandring från kusinen från landet till ”Le God”.

Matthew Le Tissier debuterade för Southampton i en 4-3 förlust mot Norwich säsongen 86/87 och gjorde en spännande första säsong med 6 mål på 24 matcher som 18 åring. Och framförallt lokalt höjdes en del ögonbryn för den tekniska och passningsskickliga ynglingen.

Under sin första hela säsong 87/88 med första laget spelade Le Tissier bara 19 matcher på mittfältet och lyckades inte riktigt få något direkt genombrott och inte gjorde han något mål i heller. Det sägs ju att andra säsongen är den svåraste och för Le Tissier stämde detta. Många som såg honom för första gången under den här tiden trodde nog inte särskilt mycket om honom. Hans kropp och hållning såg inte riktigt ut som en fotbollsspelare på toppnivå, och inte heller var han särdeles snabb eller ens särskilt rörlig. Det som han däremot hade och som var svårt att komma ifrån när man avfärdade honom som lat och otränad, var en helt magisk touch på bollen och en någon form av satellitstyrd blick över planen.

Under sin tredje säsong i Southampton blev Le Tissier helt ordinarie och började också hitta målet. Nio gånger fick motståndarmålvakten hämta ut bollen ur nätmaskerna under de 28 matcher han spelade, och sakteliga så började experternas åsikter ändras om den orörlige ungdomen, för även om han inte rörde sig så snabbt så verkade han ändå alltid vara på rätt ställe.

Från och med Le Tissiers fjärde säsong var han helt etablerad i den absoluta toppen av den Engelska ligan, han utmanade om skytteligavinsten och gjorde 20 mål varav bland annat ett fantastiskt hattrick mot Norwich. Han blev utnämnd till PFA Young player of the year 89/90, och kom sedan att trots en för det mesta ganska medioker omgivning fullkomligt dominera mittfältet på The Dell hemma i Southampton.

Säsongen 93/94 var kanske Le Tissiers allra bästa med 25 mål på 38 matcher i Premier League och nu hade han uppnått en status av onåbarhet hemma på the Dell. Frågar man de Newcastle supportrar som gjort resan tvärsigenom landet i oktober 1993 så har de fortfarande mardrömmar om den dagen när the saints himlakör skanderade för full hals och ”Le God” själv gjorde precis vad han ville med det Newcastle lag som krigade om ligasegern och till slut hamnade på 3:e plats.

Matthew klackade, trixade och skojade och gjorde 1-0 efter att lirat bort hela försvaret. Newcastles målmaskin Andy Cole lyckades kvittera i den 73:e minuten från ingenting och the Toon Army hoppades på en oförtjänt seger, men i den 86:e match minuten spelade Le Tisser en perfekt pass förbi tre spelare ut till vänsteryttern som slog ett något för löst inlägg mot den framstormande anfallaren, men Newcastleförsvaret rensade ut bollen som landade hos Southamptons vattenbärare på mitten som bara gjorde som han alltid gjorde, att med minsta möjliga bollkontakt ge den till Le Tissier.

Matthew Le Tissier tar emot den halvdåliga passen med låret tittar upp och tänker att det är väl lika bra att stänga matchen nu, och på volley skickar bollen i en perfekt båge över de fyra försvararna som kommer för att ta bollen ifrån honom och den seglar med retsam lätthet över den utsträckta målvakten för att dyka ner i bortre krysset. Två mål som båda skulle kunna konkurrera om säsongens snyggaste vilken säsong som helst.

Året därpå 94/95, hade Le Tissier insett att eftersom han inte kommer ända fram till straffområdet på bortaplan var det lika bra att skjuta från distans när Southampton spelade borta, dessutom behövde man ju inte direkt springa då. Detta var också den säsong då Le Tisser gjorde flest mål totalt med 30 fullträffar på 49 matcher men då gjorde han fem mål på fem matcher i FA-cupen och fem mål på tre matcher i Ligacupen också.

Detta var året när Aston Villa, Coventry och framför allt Blackburn fick känna av Le Tissiers nya bortataktik. Målet mot Blackburn på före detta Southampton målvakten Tim Flowers utsågs till årets mål.

Säsongen 96/97 var den sista då Le Tissier var på den absoluta toppen och det var också det året han blev Uniteds på sätt och vis värsta motståndare. Det året vann United ligan för andra året i rad, och var helt fantastiska med spel som en ur Mozart konsert med Cantona som den obestridliga orkesterdirigenten, det var även detta år när Cantona gjorde sitt mest berömda mål den 21 december mot Sunderland på Old Trafford. Men i oktober samma år, alltså två månader innan Cantona fick man se var inspirationen kom ifrån.

Det är den 26 oktober och Manchester United har kommit till The Dell för att inkassera tre enkla poäng, och redan efter ett par minuter tar nummer 7 bollen, och precisionspassar fram till anfallaren och det står 1-0. Som United supporter tar det ett par sekunder att inse att vi är bortalag och inte spelar i rött och att det inte var vår sjua som stod för den magiska passningen. Matchen flyter på och det är anfallsinriktad fotboll på båda håll. Men efter cirka en halvtimme händer det. Spelet är lite hafsigt ute på vår vänsterkant och vi tappar enkelt bort ett inkast och förlorar duellen om bollen i situationen efteråt också.

Bollen studsar ut till Southamptons ytter som spelar en enkel pass tillbaka till Berkovic. Han vänder upp, driver med bollen in i banan, och slår en enkel pass till en relativt omarkerad Le Tissier. Matthew vänder mot Uniteds mål och utmanar David May medan Brian McClair rusar dit för att ta bollen, men Le Tissier drar bollen åt vänster förbi McClairs utsträckta ben, sen vänder han åt höger och får utrymme av en nu på hälarna stående May. Sen stannar han till i rörelsen och lyfter blicken.

May är på efterkälke men på väg mot honom från vänster, Pallister står som understöd ett par meter bakom. Schmeichel har tagit ett par steg fram för att kunna täcka skott. Le Tissier skickar då iväg en perfekt avvägd chipp mot bortre krysset. Bollen går som i slow motion genom luften, över May, över Pallister och över en förbannad Schmeichel. Matthew Le Tissier höjer retfullt sakta båda armarna mot skyn och det står 2-0.

Resten av matchen gör Uniteds unga lag vad de kan, men ingen kommer åt Le Tissier på mitten han spelar fram till ytterliggare 3 mål och Southampton slår United med hela 6-3. Cantona gör två månader senare sitt mål mot Sunderland med den arroganta målgesten av två armar sakteligen sträckta mot skyn. Le Tissiers gester var snarlika men något mer ödmjuka. Men och andra sidan står ”Le God” över ”Le King”. Åtminstone vad gäller ödmjukhet.

Åren som följer är mer och mer bekymmersamma, Le Tissier är ofta småskadad och speltiden blir mindre och mindre och målen kommer allt mer sällan. I en match mot Sunderland säsongen 99/00 gör Le Tissier sitt 100:e Premier League mål på straff. Han blir då den sjätte spelaren att nå denna milstolpe och den första mittfältaren.

Efter säsongen 00/01 skulle Southamptons klassiska arena The Dell rivas och bli till hyreskomplex. Den 19 maj spelades den sista tävlingsmatch på denna klassisk 103 åriga arena. Le Tissier hade bara spelat 7 matcher den säsongen och inte gjort något mål. Men när the Saints tog emot Arsenal i säsongens sista match. En match som naturligtvis var väldigt känslosam för Southamptons supportrar var nummer 7 med på planen. Som om det stod skrivit i stjärnorna så var det naturligtvis husets herre som avgjorde tillställningen med en fantastisk vänster på halvvolley, med bollen lite bakom kroppen vid själva skottet. Målet kom i den 89:e minuten och betydde att matchen slutade 3-2 till Southampton.

Matthew Le Tissier spelade ett par matcher på Southamptons nya arena Sankt Marys också men lade skorna på hyllan efter säsongen 01/02.

Matthew Le Tissier fick ett av lägenhetshusen på marken under den gamla The Dell uppkallad efter sig och likaså bär ett av de plan som flyger till Guernsey namnet Le Tissier.

Under karriären var det vid flera tillfällen större klubbar som jagade Le Tissiers signatur, mest intensiva i sina försök var Tottenham redan 1990, och sen Chelsea 1996. Men Matthew avböjde alla sådana försök att locka bort honom från sin borg. Likaså såg han under hela 90-talet till att väldigt få motståndare kunde ta med sig något krigsbyte från den fästning han härskade i.

Matthew Le Tissier är en fotbollslegend och kommer alltid att vara en av mina personlig favoriter. Hans enorma positionsförmåga, hans precisa passningar, och overkliga bollkontroll tillsammans med ett av den engelska ligans bästa skott genom alla tider har gett honom en plats bland stjärnorna. Hans obändiga vilja att vara sin klubb trogen trots enorma möjligheter och lockelser runt varje hörn har bland Southamptons trogna helgon gett honom en plats på den allsmäktigas högra sida, varifrån ingen någonsin kan plocka ner honom. Kanske beskrevs han bäst av Xavi: ”His talent was simply out of the norm. He could simply dribble past seven or eight players but without speed – he just walked past them. For me he was sensational”

Matthew Le Tissier hade alltid ett overkligt trick i sin hatt, Le Tissier är en motståndare man minns.

:::

Ett anfallspar – Double Impact

90-talet är naturligtvis inte Liverpools starkaste, man hade tappat sin självklara position som nummer ett och sakteliga skulle man komma att tappa även sin historiska ställning som obestridlig historisk etta också. Men man var fortfarande ett lag som varje år utmanade om ligaguldet, och något som man verkligen har saknat under årets PL-säsong är väl förmågan att göra mål, men på 90-talet hade man den förmågan intakt. Man hade en gammal räv med näsa för mål. Rutinerad, etablerad, positionssäker – och kanske världens då bästa avslutare, Ian Rush. Sen hade man en ungtupp med näsa för mål. Hungrig, snabb, kaxig – och kanske världens då bästa avslutare, Robbie Fowler. Dessa båda herrar jagade positioner och mål i motståndarnas straffområde som kanske inget annat anfallspar någonsin tidigare.

Bakom dem hade man kreatörer av världsklass, bland annat John Barnes som hade den så ovanliga men bedårande egenskapen av att vara både kraftfull och elegant. Och så hade man virvelvinden Steve McManaman, som kunde dribbla förbi motståndare, som kunde springa förbi motståndare och som kunde passa förbi motståndare. Under 90-talet fanns en tydlig ”Liverpool Way” i offensiven, någon skapar ett läge genom finess eller kraft och sen hugger två riktigt giftiga kobror i straffområdet och sätter inte den ena den så gör garanterat den andra det. Här har ni två exempel på det dagens Liverpool saknar i straffområdet i form av The Liverpool Way 1 och The Liverpool way 2.

:::

Ett ”omöjligt” mål – Samasi Abou

En ny och förhoppningsvis stående punkt blir ett mål som egentligen inte går att göra, och det första av dessa är hämtade från en match mellan West Ham och Barnsley den 10 januari 1998. Eyal Berkovic driver upp bollen från egen planhalva och slår en djupledspassning till Frank Lampard som tar sig in i straffområdet och försöker slå ett inlägg, men bollen tar på täckande Barnsleyförsvarare och studsar tillbaka till Lampard. Utpressad mot sidlinjen spelar Lampard hemåt till inbytte John Moncur.

Moncur tar emot och skickar ett inlägg mot straffpunkten. Så långt är allt ett vanligt och snyggt uppbyggt anfall. Sedan händer det, Abou tar snyggt emot inlägget med en klack runt försvararen till Hartson. Hartson tar emot med sin patenterade benskyddsstuds och Abou som rundat sin försvarare plockar upp den lösa bollen, driver åt vänster och får läge för skott med vänsterfoten. Men Barnsleybacken kastar sig och täcker skott samtidigt som Dave Watson i målet rusar ut. Då glidtacklar Abou bollen med höger utsida i sidled. Bollen går i en perfekt bana över och förbi både försvararen och målvakten och in i mål. Ett ”omöjligt” avslut, perfekt utfört.

:::

Ett taktiskt fenomen – Direct to its extreme

Norrmannen Egil ”Drillo” Olsen hade hämtat mycket inspiration från Engelsk fotbolls intensitet och direkthet, och efter att blivit en av de första att till fullo utnyttja videogranskning för att bygga taktik. Kom han fram till att man enklast gör mål genom en så snabb omställning som möjligt, med så få bolltouchar och spelare inblandade som möjligt.

Så tagit till sin ytterlighet skulle Drillos lag så snabbt de erövrat bollen slå den långt upp i banan där någon av yttrarna eller den släpande forwarden bara skulle förlänga eller styra ner bollen till spjutspetsen längst upp som med så få tillslag som möjligt skulle komma till avslut.

Detta blev otroligt effektiv då man med relativt svagt spelar material kunde komma ganska långt. I princip användes fyra väldigt defensiva försvarare samt två centrala ”vattenbärare” endast till att vinna boll. Sen hade man två konditionsstarka och gärna stora yttrar samt en stor central targetspelare. Det som var nytt i förhållande till många av de engelska lag som grunden kom ifrån var alltså att använda stora yttrar.

Detta kan tyckas konstigt men i själva verket var det en logisk tanke då yttrarna i Drillos system inte skulle ta sig förbi motståndarna och komma till inläggsläge utan snarare vinna dueller om höga bollar genom fysik. I sin extrema form blev det i princip tre targetspelare istället för en, detta för att helt enkelt öka chansen för de defensiva och ofta otekniska spelarna att träffa en medspelare med sin långboll.

Så Egil tog helt enkelt Sheffield Uniteds centertank Jostein Flo och satte honom som vänsterytter. Flo som var 190 cm lång och i sina ungdoms dagar hoppande 2,06 i höjd blev en formidabel ”yttertarget”. Egils taktik blev efter ett tag väldigt extrem och folk tyckte att det norska landslaget spelade primitiv och tråkig fotboll. Men taktiken som alltså fötts ur det engelska ligaspelet och omvandlats och förenklats till en väldigt enkel idé, blev en resultatmässig jättesuccé och Norge klättrade på FIFAs världsranking från en plats runt 60 till som bäst tvåa i världen under Drillos extremfotboll.

Efter VM 94 och 98 kom Egil till slut till engelsk ligafotboll och Wimbeldon 1999. Men till skillnad från norska landslaget där alla otvivelaktigt underställde sig det taktiska systemet fick inte Egil ut det bästa av ”the grazy gang” och fick till slut sparken i maj 2000 när laget var på väg ur Premier League. Så omvandlat till klubbfotboll fungerade inte Drillos taktiska plan men sviterna av detta fenomen har ändå blivit kvarstående i den engelska topp fotbollen om än i förändrade och förbättrade former.

Men det Stoke som kritiseras idag för sitt tråkiga och primitiva spel har många likheter med det spel som Drillo införde, och det faktum att uppställningen 4-2-3-1 är väldigt frekvent om än med andra spelartyper är också en rest av den rollfördelning som implementerades av bland annat Egil ”Drillo” Olsen. Ett perfekt exempel på hur Drillo ville göra mål ser ni i rubriklänken ovan. Norrmannen Jan-Åge Fjörtoft är det som avslutar med sitt debutmål för Swindon mot Tottenham i januari 1994.

:::

Veckans vad hände med? – Anders Limpar

Efter enormt framgångsrika säsonger i Arsenal och Everton där Limpar blev något av en kultspelare gick det sakteliga utför för Limpar. En helt misslyckade sejour i Birmingham med bara 4 spelade matcher gav en flytt hem till AIK och två säsonger i Allsvenskan, därefter vändes blickarna åter till guldgrävarlandet och en tid i Colorado Rapids i MLS.

När han kom tillbaka till Sverige år 2000 skrev han lite kontroversiellt på för Djurgården men spelade aldrig någon match, då kroppen inte längre höll för den nivån. The Limp Bar blev på kort tid ganska populärt, men krogen stängde under mystiska omständigheter efter bland annat ett benbrott på en kund. En spelbutik i Sollentuna där han också är assisterande tränare för Sollentuna United är vad som gäller för stunden, även om han ibland synts i TV på fotbollsgalor och Superstarstvävlingar. Vissa svenska Englandsproffs blir Markstedt, andra blir Limpar.

:::

Tre perfekta passningar på Upton Park

Oftast är det ju mittfältet som ses som den skapande kraften på planen och det är från dessa spelare som kreativiteten kommer och det är där chanserna skapas. För er som sett Looking for Eric så vet ni att den ihärdige brevbäraren vill få Eric till att berätta om sitt snyggaste mål och Eric svarar ”it was not a goal, it was a pass” sen får man se chippen fram till Irwin. Här har ni tre andra fantastiska öppnande passningar från spelare utanför mittens rike.

1.    Eric Cantona slår en höger utsida som bara han kunde liksom med en biljardstöt på bollen som går i en korridor mellan fyra West Ham spelare 20 meter fram till en perfekt löpande Solskjaer.

2.    Andy Cole står omringad av tre West Ham spelare och skickar en perfekt bredsida förbi ytterliggare fyra till en framrusande Robert Lee på en våttyngd plan i London i en tidig version av ”the entertainers”.

3.    Ian Bishop skär med en kirurgs precision upp Man City med sin passning från mittlinjen till straffområdet där Tony Cottee kan ta emot och sätta sitt för dagen tredje för West Ham.

:::

Veckans Izzet

I matchen mot Crystal Palace hemma på Filbert Street gör Muzzy Izzet det han är allra bäst på, nämligen snygga mål. Det är hörna på övertid och man ligger under med 1-0. Izzet tar emot en kort hörna, skottfintar bort en utrusande Palace försvarare, tar ett par steg, och skruvar in bollen i bortre burgavlen. Mannen osar av klass.

:::

Veckans solo – Vegard Heggem

Liverpools norrman Vegard Heggem var ingen större målskytt och gjorde bara 3 mål under sina fem skadedrabbade år i klubben. Men hans solomål mot Boro på annandagen 1998 är värt att komma ihåg. Vegard tar emot bollen ute på högerkanten och lurar bort Boros vänsterback och vänstermittfältare i samma vändning in mot planen, sen liksom bara löper han av farten förbi den första innerbacken som står på hälarna och inte vet om han ska gå på eller inte. En tvåfotare som han inte riktigt verkar tro på själv lurar bort mittback nummer två och sen avslutar han med en magnifik högerchipp över en Mark Schwarzer på halvdistans, en så kallad ”Norwegian special”.

:::

Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.

Peter Hyllman

Capellos avgång det bästa som kunde hända för England

Under onsdagen annonserades det alltså att Fabio Capello avgår som manager för England, eller om han i praktiken fick sparken. Om det är det ena eller det andra är svårt att säga i sådana här fall, då det är god sed att hålla god och gemensam min utåt i samband med att man går skilda vägar.

Två omständigheter bör vi i alla fall kunna se som hyfsat säkra. För det första att Capello var djupt missnöjd med att FA egenmäktigt tog kaptensbindeln från John Terry och gav uttryck för detta missnöje i italiensk TV. För det andra att FA var djupt missnöjda med Fabio Capello som kritiserar sin arbetsgivare offentligt och går tvärs emot den principiella hållning förbundet intagit vad avser rasismanklagelserna mot John Terry.

Jag tror det relevanta uttrycket översatt till svenska är oförenliga skiljaktigheter.

Det är egentligen inte förvånande att det slutade med Fabio Capellos avgång, det låg liksom i luften. Det sätt på vilket Capello sågade förbundet offentligt, och det sätt han valde att göra en kaptensfråga han förmodligen egentligen inte bryr sig om till en stridsfråga, med all sannolikhet ett taktiskt beslut av Capello själv, antydde att han kort och gott sökte en exit. En förbundskapten som vill behålla jobbet agerar inte på det viset.

Mera omtvistat lär vara just uppfattningen att Fabio Capellos avgång nog är det bästa som kunde hända England i just det här läget.

:::

Allt krut i Fabio Capellos förbundskaptenskap dog egentligen ut under och efter det misslyckade världsmästerskapet i Sydafrika för två år sedan. Ett misslyckande som till så stor del berodde på otillräckliga förberedelser, en svag organisation och ett tämligen inkompetent ledarskap, allt detta ackompanjerat av en fotboll på planen som gick stick i stäv med engelsk fotbollsidentitet.

Det var där och då som Fabio Capellos förtroendekapital som förbundskapten för England dränerades. I grund och botten var och är det ett misstag av FA att låta honom fortsätta och göra sig av med honom först nu.

Inte för att han i sig är en dålig manager, men för att han helt enkelt inte längre är och var rätt person på rätt plats i rätt tid. Auran kring honom finns inte längre där, och i och med VM så förlorade han också en stor del av sin auktoritet gentemot spelarna.

Att gå in till ett EM-slutspel med sådana förutsättningar hade bara kunnat sluta med katastrof. Jag ser inget alternativ som egentligen kan vara sämre än just det, och därför menar jag att Fabio Capellos avgång är det bästa som kunde hända för England.

Det betyder inte att England vinner EM, men det betyder att England åtminstone har en sportslig chans att inte göra bort sig själva.

Det förändrar personrelationer och gruppdynamiken i det engelska landslaget, och gamla lojalitetsband som kanske snarare begränsat än berikat laget kan knytas upp. Nya mönster och nyhetens behag kan bära långt i ett mästerskap, det har vi sett förr.

:::

Men vem tar då över efter Fabio Capello?

Själv är jag rätt övertygad om att jobbet nu går till en engelsman. Jag tror experimenterandet med utländska managers nu är över, och att FA försöker hitta tillbaka till en engelsk fotbollsidentitet i landslaget. Taktisk bildning måste kombineras med kulturell instinkt på fotbollsplanen.

En tung favorit är naturligtvis Harry Redknapp, naturligtvis väldigt påpassligt efter att denne igår friades från samtliga anklagelser om skattebrott. Frågan är i så fall om han är beredd att lämna Tottenham i det här läget, eller om han skulle köra förbundskaptensjobbet vid sidan av under våren för att efter klubblagssäsongens slut ta över på heltid.

En mer kortsiktig variant på den lösningen skulle vara att låta Stuart Pearce ha en tillförordnad roll under våren. Men jag tror inte på Pearce som en faktisk ersättare på sikt, hans meriter med U21-landslaget har helt enkelt varit för svaga för något sådant, och han är för oerfaren som manager.

Roy Hodgson är också ett namn som har nämnts i sammanhanget. De argument mot hans position i Liverpool skulle förmodligen plockas fram även vad gäller England, det vill säga inte den rätta mentaliteten för ett topplag, men man ska inte underskatta de insatser Hodgson ändå gjort med Fulham och West Brom. Men frågan är om FA:s och det engelska landslagets självbild är så verklighetsförankrad att de skulle överväga Hodgson på allvar.

Sedan tror jag i och för sig att England skulle må rätt bra av ett visst mått av överdriven optimism och brist på så kallad verklighetsförankring.

Ett antal roliga karaktärer nämns ju ofta i de här sammanhangen. Men managers som Ian Holloway och Neil Warnock tror jag helt enkelt inte passar den personprofil som FA ändå lär utgå från. Metaforiska män i lustiga hattar roar ofta folket, men sällan professionella uppdragsgivare.

Naturligtvis nämns också Martin O’Neill (förvisso nordirländare, men all in the empire!) och Alan Pardew för jobbet. Men jag tror de båda är så pass färska i sina respektive imponerande lagbyggen uppe i nordöstra England att de inte är intresserade av att lämna i nuläget.

Kanske ska heller inte Sam Allardyce helt räknas bort från ekvationen?

:::

I mina ögon finns det inte en chans att Fabio Capello hade tagit strid över kaptensfrågan, något han tidigare beskrivit som helt oviktigt, om han faktiskt hade varit intresserad av att sitta kvar som förbundskapten. Det blev däremot en bekväm alibifråga att göra en exit med och samtidigt skjuta över ansvaret på FA.

Ingen manager vill bli associerad med misslyckande, alla har sina rykten att tänka på, och Fabio Capello såg nog vartåt det barkade med han själv vid rodret inför det stundande EM-slutspelet.

…………………………………………………

Härlig match på Riverside igår kväll, och Sunderland gick efter förlängning segrande ur striden mot Middlesbrough och möter alltså Arsenal på hemmaplan i FA-cupens femte omgång.

Martin O’Neill, vilken effekt han har fått på Sunderland.

:::

Mark Ogden skriver om utländska spelare i Premier League och menar att Eric Cantona nog varit den mest betydelsefulle av dem alla.

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/markogden/100023597/how-eric-cantona-changed-english-football-forever-20-years-ago-today/

Jag är böjd att hålla med, i en av verbet böjds bokstavliga betydelser.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Domedagen är kommen för Harry Redknapp

Efter fyra timmars förhoppningsvis moget övervägande under gårdagen, utan att kunna komma fram till ett slutgiltigt ställningstagande, så skickades juryn i rättegången mot Harry Redknapp och Milan Mandaric igår kväll hem av domaren för att återkomma under onsdagen.

Såväl Redknapp som Mandaric är alltså anklagade för två respektive punkter av skattebrott, under deras tid i Portsmouth. Både Redknapp och Mandaric förnekar brott och deras advokater menar att åklagarens bevisföring är papperstunn och därtill ”repugnant to all our basic instincts of fairness”.

Vi borde kunna förvänta oss en dom över dagen. I den här typen av juryrättegångar brukar domaren eftersträva en enig jury, men kan om det hela drar ut på tiden låta sig nöja med ett majoritetsbeslut.

Domarens instruktioner till juryn, innan den gick in för egna överläggningar, var att bortse från det djupt känsloladdade ämnet fotboll och endast fokusera på de bevis som fanns framför dem. Domarens uttalande var närmare bestämt följande: ”Football is an emotive subject, stirring in an individual anything from deep passion to resentment. It has become so commercial that it may be thought by some to have lost its way. This case is not about football but about some allegations of tax fraud.”

Naturligtvis gör domaren helt rätt som försöker hålla fotbollen utanför rättegången. Men det går för den sakens skull inte att helt och hållet hålla rättegången utanför fotbollen.

Frågan väcks ju nämligen: Om juryn finner Harry Redknapp skyldig till skattebrott, kan han då fortsätta vara manager för Tottenham Hotspur, och vad händer i så fall med hans ambitioner att bli engelsk förbundskapten?

Om vi utgår från att det rimliga straffet är böter i någon utsträckning, även om fängelse faktiskt är en teoretisk möjlighet.

:::

Tottenham

Man måste naturligtvis räkna med att det kommer att uppstå en diskussion som tangerar moralpanik bland supportrar och i media. Från ett mer affärsmässigt perspektiv måste kanske Tottenhams klubbledning i alla fall fundera på hur klubbens renommé påverkas av att ha en manager som är fälld i ett brottsmål.

Samtidigt är det en central princip i ett rättssamhälle att en människa ska anses vara fri från skuld när han sonat sitt brott, och om Redknapp betalar sina böter med mera så har han onekligen gjort just det. Och även om skattebrott är fel, så finns det värre brott i samhället. Följdbestraffningen det skulle innebära att sparka honom som manager känns alltså överflödig.

Dessutom är det ju förmodligen så att de allra flesta fotbollssupportrar, som inte håller på Tottenham, utgår från att Harry Redknapp är skyldig alldeles oavsett vad bevisen och den kommande domen har att säga. En skyldig dom skulle alltså inte förändra något väsentligt vad avser omvärldens omdöme. Tottenhams klubbledning har hållt fast vid Redknapp trots detta så här långt, och kan alltså därför välja att betrakta en negativ dom som en form utav sunk cost.

Påverkar det laget? Jag skulle nog snarare hävda att det som riskerade påverka Tottenham negativt var själva rättegången, det vill säga den som nu i allt väsentligt är avslutad, och den osäkerhet som den genererar. Men även effekten av den har visat sig vara ytterst begränsad på Tottenhams prestation, och det finns inga skäl att tro att domen i sig, oavsett vad den nu blir, kommer att ha någon större effekt.

Jag ser med andra ord inga problem för Harry Redknapp att fortsätta som manager för Tottenham.

England

Situationen är delvis en annan när det kommer till England, FA och den engelska förbundskaptensposten.

Tottenham är en privat fotbollsklubb och således endast en angelägenhet för dess närmast sörjande. Det engelska fotbollslandslaget är en nationell institution och symbol, som oavsett vad man nu än råkar anse om det ska representera vissa värderingar. Det är på så vis en form utav hela Englands kollektiva tillgång.

Det gör landslaget, förbundskaptenen och dess spelare mer politiskt utsatta än vad som är fallet i ett klubblag. Frågan om legitimitet i omvärldens ögon blir därmed central, vilket är en omständighet som skulle försvåra om inte omöjliggöra att ha en förbundskapten som är dömd för lagbrott, därtill nyligen dömd för lagbrott.

Det som skiljer den engelska förbundskaptensposten från managerposten i Tottenham är alltså inte så mycket arbetets natur som den symbolik som är kopplad till respektive arbete. Samma form av symbolik för övrigt som föranlett FA att ta kaptensbindeln från John Terry på grund av anklagelser om rasism.

Om Harry Redknapp befinns skyldig till skattebrott så tror jag alltså att det gör det omöjligt för honom att bli engelsk förbundskapten.

:::

Och om vi utgår från att jag har rätt i den uppfattningen, så kanske Tottenhams supportrar hellre borde hoppas på att han faktiskt är skyldig, snarare än att juryn finner honom oskyldig och därmed öppnar dörren för honom att bli engelsk förbundskapten från och med nästa säsong.

…………………………………………………

Kommer Fabio Capello kunna sitta kvar som förbundskapten efter att så offentligt ha gått emot FA? Det återstår att se. FA och Capello är i alla fall på kollisionskurs, och när det gäller den uppfattade kampen mot rasism så kommer naturligtvis inte FA att böja sig.

Frågan är ju om Fabio Capello medvetet och taktiskt har använt sig av kaptensfrågan för att i preventivt syfte så att säga maskera ett inte helt osannolikt misslyckande i det kommande EM-slutspelet.

:::

Omspel i FA-cupen ikväll mellan Middlesbrough och Sunderland, och alltså den här gången ett ”Tees-Wear”-derby. Första matchen slutade ju 1-1 och var något av en krampaktigt intensiv historia. Returmötet kan kanske liknas vid en bilolycka, inte nödvändigtvis så väldigt trevligt att titta på, men man kan ändå inte riktigt låta bli.

Tony Mowbray:

http://www.independent.co.uk/news/people/profiles/tony-mowbray-red-adair-at-home-in-boro-hotseat-6657727.html

Martin O’Neill:

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/from-backside-to-wearside-oneills-moving-story-6657726.html

:::

Vi kan väl se fram emot ännu en helg där det kommer att diskuteras och spekuleras i om den ena spelaren kommer att skaka hand med den andra. En mycket tröttsam diskussion, och jag börjar alltmer instämma när andra menar att den ritualen kunde avskaffas. Efter matchen däremot, om man ansåg det motiverat.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls stora skamfläck

Det finns ett engelskt uttryck: ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.” Det är ett uttryck som har visat sig passa väldigt väl in på The Football League och Portsmouth FC, som nu alltså för andra gången på två-tre år finner sig satta under konkursförvaltning.

Redan vid första tillfället, som till sist såg Portsmouth åka ur Premier League, så riktades hårda frågor mot The Football League och den dåvarande konkursförvaltaren om hur det kunde komma sig att engelska fotbollsklubbar kunde säljas till personer med tveksam bakgrund. De procedurer som finns på plats för att garantera att en ny ägare är ”fit and proper” visade sig ha en praktisk betydelse om noll och intet.

När nu den senaste köparen, Vladimir Antonov, sedan ett par månader tillbaka har arresterats, fått sina tillgångar frysta, därmed tvingats lämna ordförandeposten i Portsmouth vakant, samtidigt som klubben för två veckor sedan fick ännu en avvecklingsbegäran (”winding up petition”) på grund av £1,6m i obetald skatt, så måste dessa frågor ställas ännu en gång.

I och med att det här alltså är andra gången det sker på kort tid för Portsmouth så kommer naturligtvis både The Football League och den brittiska skattemyndigheten, HMRC, att vara långt mycket mer benägna att ta i med hårdhandskarna.

Att Vladimir Antonov var en skum figur var naturligtvis väl känt redan innan han köpte Portsmouth. Men den dåvarande konkursförvaltarens främsta intresse vid den tidpunkten var naturligtvis bara att sälja klubben vidare. Vem som köpte klubben var naturligtvis av underordnat intresse för honom.

Stundtals får man intrycket att engelsk fotboll håller på och gräver sina egna fallgropar. Portsmouth är bara ett exempel i mängden, och befinner sig i tveksamt sällskap av exempelvis Plymouth, Northampton, Port Vale och inte minst Darlington.

:::

Förra gången Portsmouth fann sig själva i liknande problem så åkte man alltså ut ur Premier League. Att man under de senaste två säsongerna ändå har lyckats hålla sig kvar i The Championship, med en trådtunn spelartrupp efter att förvaltaren likviderat så många tillgångar (det vill säga, spelare) som möjligt, är i sig en imponerande bedrift.

I nuläget befinner sig Portsmouth på 17:e plats i tabellen, med tio poäng ned till nedflyttningsstrecket, men också med en eller två matcher mindre spelade än sina närmaste rivaler. Men med ännu en uppslitande förvaltningsprocess framför sig så kan inte det ses som något betryggande avstånd, särskilt inte om viktiga spelare börjar befrias från sina kontrakt.

Och därtill så är ju risken för poängavdrag, som en följd av ekonomisk misskötsel, överhängande. Och då befinner sig Portsmouth hastigt och lustigt under nedflyttningsstrecket.

Och eftersom ingen, inte heller The Football League, tycker om att bli lurade två gånger, så finns det ingen direkt anledning att tro att de den här gången kommer lägga fingrarna emellan.

:::

Ikväll spelar Portsmouth en av sina hängmatcher, borta mot Birmingham City, som i sin tur spelar för uppflyttning till Premier League. Just nu ligger man på playoff-plats med en poäng tillgodo, och med två poäng upp till Southampton på andra plats i tabellen, och alltså med kvällens match mindre spelad.

Det blir en tuff match på fotbollsplanen för Portsmouth ikväll, men räkna med en betydligt tuffare match utanför fotbollsplanen för Portsmouth under den här kommande våren.

Och låt oss hoppas att Portsmouth fortfarande spelar fotboll nästa säsong. För tyvärr är det ju så att vi i nuläget bara kan hoppas.

…………………………………………………

Kvällens matcher: Southampton vs Millwall (FA), Sheffield Wednesday vs Blackpool (FA), Birmingham vs Portsmouth (FL), Bournemouth vs Exeter (FL), Stevenage vs Oldham (FL), och Crawley vs Cheltenham (FL).

:::

Luis Suarez har verkligen tagit till sig budskapet i den här ”Kick It Out”-kampanjen.

Det, kattskrället som spankulerade omkring på Anfields gräsmatta, samt några Åsanisse-inspirerade Dalglishuttalanden efter matchen, var väl ungefär det häftigaste som hände i samband med en fotbollsmatch som jag själv trodde skulle vara bra reklam för engelsk fotboll och i vilken jag hoppades på fyrverkerier.

Men Liverpool är ineffektiva, och Tottenham är inte längre pazza.

:::

Det enda argumentet för fotbollsspelare på twitter är Joey Barton. Alla andra spelare är vandrande argument för ett fullständigt twitterförbud.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Änglahund och änglavakt

En lätt sjuk ligaomgång i helgen är nästan, men bara nästan, avslutad, i och med att vi ikväll har en drabbning kvar som verkligen får det att vattnas i munnen, nämligen Liverpool vs Tottenham.

Det är nu det verkligen hårdnar till, på alla håll och kanter. I kampen om ligatiteln, där Man City och Man Utd är definitiva aspiranter. I kampen om de återstående Champions League-platserna, där Chelsea, Arsenal och Liverpool och kanske även Newcastle krigar på i uppgång och nedgång.

Tottenham befinner sig någonstans i mellanlandet av dessa båda kamper, och kanske är det just kvällens match på Anfield som till viss del kommer att avgöra kompassriktningen för återstoden av säsongen. Men, även vid förlust så ska man komma ihåg att Spurs har ett mäktigt poängförsprång.

Liverpool däremot måste förmodligen vinna ikväll. Det kan låta dramatiskt att säga det, men nuvarande tabelläge där man har ett fempoängs handikapp upp till strecket är allt annat än hälsosamt. Förutsättningarna ser hyfsat ljusa ut, laget är i form och Luis Suarez gör comeback (återstår frågan om detta egentligen är odelat bra). Men Tottenham är livsfarliga motståndare, med ett mittfält som ger vilket lag som helst i världen huvudbry.

Jag tror på fyrverkerier på Anfield ikväll. Det ligger på något sätt i luften.

:::

Arsenalliket lever

De senaste veckorna har man närmast fått intrycket av att Arsenal som lag varit döda och begravna. Men helgens uppvisning och resultat var onekligen en form av styrkedemonstration, och kanske är det ett resultat som kick-startar laget inför en vårsäsong som kommer bli otroligt rafflande. Signalen är i alla fall att nu är även Arsenal på gång.

Och nej okej, visst var Blackburn riktigt dåliga. Men när man vinner med 7-1 mot ett lag så spelar det egentligen mindre roll om det så är mot Änglahunds BK, det är ett resultat som sitter fint oavsett vad.

:::

Man Utd tog poängen, många missar den

0-3 efter 50 minuter på Stamford Bridge, men att ändå kriga sig tillbaka in i matchen och rädda 3-3 och därmed en poäng. Det är så klart i sig rätt stort, för vilket lag som helst. För titelstriden som helhet är däremot poängen kanske mindre viktig än just känslan för Man Utd att de gjorde det, att de visade för världen och för sig själva att de kunde.

Man Utd tog alltså poängen, men många andra missar den fullständigt. De låter sitt babbel om domarfördelar dränka ut allt annat och har inte vett att beundra den moraliska styrka som Man Utd visade upp igår kväll. Och det är ingen liten grej, det är förmodligen den enda faktor som gör att Man Utd fortfarande i allra högsta grad är med i titelstriden, trots en långvarig skadesituation som hade fullständigt förlamat de flesta andra lag i världen.

Och det där jämförelsevis tuffare spelschemat som skulle avgöra det hela till Man Citys fördel, det är nu till 60% avklarat och Man Utd ligger fortfarande bara två poäng bakom.

:::

Newcastle går på vatten

Vilken debut av Papiss Demba Cissé som avgjorde för Newcastle i hemmamötet mot Aston Villa och som återigen skickade upp Newcastle på en smått otrolig femteplats, endast en ynka poäng bakom Chelsea.

Det känns som att precis allt går Newcastles väg i nuläget. Alan Pardew har fått järnkoll på laget, såväl taktiskt som psykologiskt, värvningarna slår väl ut, och just i kombinationen Ba och Cissé så tror jag Newcastle har skaffat sig ett anfallspar som kommer göra succé.

Jag lovar hur som helst att det här är sista bloggen, till dess att motsatsen eventuellt har bevisats, där jag säger något i stil med att Newcastle kanske är med i kampen om Champions League-platserna.

:::

Otroligt viktig vinst för Wolves, som med den kom upp ovanför nedflyttningsstrecket igen, men katastrof för QPR så klart. Nu endast en poäng ovanför strecket.

:::

Om någon behövde en demonstration över varför Premier League och engelsk fotboll är heads and shoulders över allt annat, så tycker jag nog att helgen erbjöd det.

Och då har vi ju som sagt en riktig godbit kvar i gottepåsen.

…………………………………………………

Fabio Capello har valt att ta strid med FA och anser offentligt att det var ett felaktigt beslut av FA att inte avvakta ett beslut i domstolen innan de tog kaptensbindeln från John Terry.

En sak är säker, inte heller denna turnering kommer det vara någon harmoni i det engelska landslaget.

:::

Om vi kom fram till att David De Gea hittills den här säsongen har kostat Man Utd en poäng i ligan (mot Blackburn), så får väl den poängen anses vara återbetalad igår kväll.

:::

Klarar Luis Suarez av att fokusera helhjärtat på fotbollen ikväll? Och hur kommer hans återkomst att påverka Liverpools form och anfallsspel? – som ju ändå byggts runt Craig Bellamy och Andy Carroll.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea är allt annat än ‘Carefree’ den här säsongen

Chelsea har hittills under säsongen spelat fem matcher mot de så kallade stora lagen, lagen i tabelltoppen. Man har lyckats med att prestera en vinst i dessa möten, hemma mot Man City, och i och med ett oavgjort resultat på White Hart Lane så har man totalt tagit fyra av 15 möjliga poäng i dessa möten. Det är naturligtvis inte bra nog för ett lag med Chelseas ambitioner.

Än mer oroväckande på senare tid är så klart att Chelsea egentligen inte i någon match ser ut att vara kapabla att med någon form av rimlighet kunna garantera tre poäng. Än så länge håller Chelsea fast i tabellens fjärdeplats, men det ska nog snarare förklaras med Arsenals ännu större relativa oduglighet, och Liverpools svaga höstsäsong. Men med i alla fall Liverpool på väg mot formen, så är inte detta längre något som Chelsea kan luta sig emot.

Kan Chelsea slå Man Utd i kväll? Ja, naturligtvis kan man det. Trots spelare borta på landslagsuppdrag, trots skadade spelare, trots avstängda spelare. Men ska man lyckas med det så måste man plocka fram samma glödheta vilja som man visade upp på Stamford Bridge mot Man City för några månader sedan. Matchen och segern som alla trodde skulle utgöra vändningen för Chelsea och Andres Villas-Boas, men som visade sig vara ännu en falsk gryning.

Problemet för Chelsea är naturligtvis att även om man vinner matchen, så ligger man ändå nio poäng efter Man Utd i tabellen, och förlorar man så är man 15 poäng back på ligatoppen.

:::

Ett annat dilemma för Chelsea är naturligtvis att det inte bara är rubriker om spelet på fotbollsplanen som tar på lagets koncentration. Med John Terry än en gång i blåsväder för att ha påståtts yttrat rasistiska förolämpningar mot Anton Ferdinand så har ännu ett oönskat distraktionsmoment uppstått.

Under veckan som gått kom först beskedet att domstolen som hade hand om ärendet, som alltså polisanmälts och därför inte ligger inom FA:s jurisdiktion, beslutade att skjuta upp det, ytterst lämpligt nog till den 9 juli, händelsevis en vecka efter sommarens EM-slutspel.

Därefter meddelade FA i fredags det i alla fall kontroversiella beslutet att man inte längre ansåg John Terry vara lämplig att bära det engelska landslagets kaptensbindel. Vilket försätter Fabio Capello och England i en alltför liknande situation som den de stod inför VM-slutspelet för två år sedan. Och den situationen var ju allt annat än konstruktiv för det engelska landslaget.

:::

Kaptensbindeln är ett hedersuppdrag, inte någon mänsklig rättighet. Det är alltså helt i sin formella ordning att FA anser att en spelare som står anklagad för rasism inte ska bära armbandet. Det är ingen rättslig sanktion, och därmed krävs heller ingen bevisad skuld. Det är heller inget ovanligt i liknande situationer i andra yrken och sammanhang, att man suspenderas i avvaktan på att anklagelserna utreds.

John Terrys juridiska strategi var att få rättegången uppskjuten till efter säsongens slut, med ambitionen att få frågan bort från agendan under återstoden av säsongen. Men därmed kanske han också omedvetet låste upp FA politiskt, som hade för avsikt att avvakta domstolens beslut men som nu inte längre kan göra det utan att öppna upp sig själva för anklagelser om hyckleri, efter hur man tidigare valt att hantera ärendet med Luis Suarez.

:::

Men kanske är den riktiga frågan en annan för Englands landslag. Nämligen om John Terry i så fall alls bör vara med i Englands kommande träningsmatcher och EM-trupp. Och det ska inte ses som någon normativ fråga från mig, huruvida jag anser att han har någon moralisk rätt att vara med eller ej, utan endast en praktisk fråga utifrån vad som kan antas vara bäst för laget.

Ett skäl att inte låta John Terry bära kaptensbindeln och bära det huvudsakliga ledarskapet är att andra spelare med anledning av händelsen med Anton Ferdinand kan tänkas vara förbannade på honom och således inte respektera en kaptensbindel runt hans arm. Men det irritationsmomentet försvinner inte med kaptensbindeln, utan finns kvar där med Terry i omklädningsrummet. Om det är problemet man vill eliminera, så måste man förmodligen eliminera Terry från omklädningsrummet. Allt annat blir bara kosmetiska och meningslös kompromiss.

Men här bör även VM 2010 utgöra en tydlig lektion. John Terry berövades även då kaptensbindeln, som då istället gick till först Rio Ferdinand och därefter Steven Gerrard. Men med John Terry fortfarande i laget så underminerades därmed snarare kaptensrollen, något som inte minst det omtalade ”myteriet” mot Capello mitt under brinnande turnering, med Terry i förgrunden, illustrerade. John Terry är inte riktigt den personligheten som underordnar sig ett annat ledarskap. Och har man då sagt A genom att ta av honom kaptensbindeln, så är det kanske också minst destruktivt att också säga B och plocka bort honom från spelartruppen helt och hållet.

:::

Sedan återstår så klart frågan huruvida John Terry själv efter det här beslutet har någon egentlig lust att fortsätta spela för England. För visst är det möjligt för honom att känna sig sviken av FA och Fabio Capello, när han faktiskt bestraffas utan att ännu ha befunnits skyldig.

Och nu får det ju också betraktas som tämligen osannolikt att han någonsin får tillbaka kaptensbindeln, oavsett hur domslutet faller den 9 juli. Har man blivit fråntagen kaptensbindeln två gånger så kan man inte rimligtvis få tillbaka den, kanske skulle han inte fått tillbaka den efter första gången. Det rimligaste hade kanske varit att låta Steven Gerrard behålla den.

:::

Men i Chelsea förblir John Terry kapten ”no matter what”, enligt Andres Villas-Boas. Kanske för att Villas-Boas inte har något realistiskt val att säga något annat, kanske för att han faktiskt anser så. Hur som helst så sägs det att John Terry inte kommer kunna spela ikväll, på grund av skada.

…………………………………………………

Dagens matcher: Newcastle vs Aston Villa (14:30), samt Chelsea vs Man Utd (17:00).

Papiss Demba Cissé debuterar kanske för Newcastle. Och blir det David De Gea eller Ben Amos i Man Utds mål?

:::

Scott Sinclair om sin tid i Chelsea och svårigheten för unga spelare att komma fram där.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2095310/Chelsea-instability-damaged-young-players-says-Scott-Sinclair.html

:::

“In Washington DC , at a Metro Station, on a cold January morning in 2007, a man with a violin played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time, approximately 2000 people went through the station, most of them on their way to work.

After about four minutes, a middle-aged man noticed that there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds, and then he hurried on to meet his schedule. About four minutes later, the violinist received his first dollar. A woman threw money in the hat and, without stopping, continued to walk. At six minutes, a young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again. At ten minutes, a three-year old boy stopped, but his mother tugged him along hurriedly. The kid stopped to look at the violinist again, but the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head the whole time.

This action was repeated by several other children, but every parent – without exception – forced their children to move on quickly. At forty-five minutes: The musician played continuously. Only six people stopped and listened for a short while. About twenty gave money but continued to walk at their normal pace. The man collected a total of $32. After one hour: He finished playing and silence took over. No one noticed and no one applauded. There was no recognition at all.

No one knew this, but the violinist was Joshua Bell, one of the greatest musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before, Joshua Bell sold-out a theater in Boston where the seats averaged $100 each to sit and listen to him play the same music. This is a true story. Joshua Bell, playing incognito in the D.C. Metro Station, was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities.

This experiment raised several questions: In a common-place environment, at an inappropriate hour, do we perceive beauty? If so, do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?
One possible conclusion reached from this experiment could be this: If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world, playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments ever made… How many other things are we missing as we rush through life?”

Be Champions!!

Peter Hyllman

Englands tio främsta talanger de kommande åren

Då och då är det ju lite spännande att återkomma till diskussionen om inte bara dagens spelare utan morgondagens stjärnor. Med andra ord, att fundera lite på vilka som är dagens främsta talanger.

Som vanligt håller jag mig till Premier League, men håller mig den här gången till engelsk talang. Jag har medvetet struntat i att ta med spelare som förmodligen rent åldersmässigt skulle kunna vara med, men som vi av olika skäl redan är väldigt bekanta med.

Det faktum att man kan göra en sådan här lista, och att samma lista bara något halvår eller år senare skulle se i alla fall delvis annorlunda ut, signalerar rätt tydligt den grad av osäkerhet som finns kring att avgöra vilka talanger som är the real thing och vilka som inte är det.

Men alternativet är ju att inte diskutera det alls. Och det är ju inte något särskilt roligt alternativ.

:::

Ravel Morrison, West Ham

Hans talang på fotbollsplanen har beskrivits som bland de främsta och mest naturliga som setts inom engelsk fotboll sedan Paul Scholes. Han var helt central när Man Utd förra säsongen vann FA Youth Cup, men hans disciplinära problem utanför planen fick till sist Man Utd att ge upp. I West Ham ökar hans chanser till regelbunden speltid, och ett miljöombyte och en sträng manager i Sam Allardyce kan kanske få ordning på honom som person och spelare.

Josh McEachran, Chelsea

Lite fusk att ha med McEachran på den här listan kanske, han är redan så pass välkänd. Men han är trots allt bara 18 år, och har blivit något bortglömd i Chelsea hittills under säsongen. Regelbunden speltid är emellertid vad McEachran behöver, och det kommer han garanterat kunna få i Swansea dit han nu gått på lån. Frågan är om han kommer lyckas med vad som hittills framstått som en omöjlighet, att som akademiprodukt slå sig in i Chelseas a-lag.

Jack Butland, Birmingham

Som 18-åring är Butland redan förstemålvakt i Englands U21-landslag och det känns närmast givet att han en dag kommer att spela i a-landslaget, Englands moderna tradition på målvaktssidan är ju närmast tragisk. Butland avslutade nyligen en kortare låneperiod i Cheltenham i League Two, där han imponerade med ett antal hållna nollor. I och med att Boaz Myhills lånekontrakt avslutas i sommar så är det inte osannolikt att Butland tar över huvudansvaret i Birminghams mål från och med nästa säsong.

Gary Gardner, Aston Villa

Aston Villas centrala mittfält är ett rejält problemområde, och med det i tankarna så vore det märkligt om inte Alex McLeish snart börjar se Gardner som lösningen på detta problem. Som yngre bror till Craig Cardner så har Gary Gardner alltid ansetts som den mer lovande av de båda, och vi kommer förmodligen börja se varför under det kommande året.

Benik Afobe, Arsenal

Afobe har redan hunnit bli väldigt populär bland supportrarna av en klubb som kanske mer än de flesta ägnar väldigt mycket uppmärksamhet åt sin klubbs unga talanger. En skada har spolierat stora delar av den här säsongen, men innan dess imponerade han stort på lån i Huddersfield, som han nästan lyckades skjuta upp till The Championship. Afobe är en beprövad och effektiv målskytt på samtliga de nivåer han hittills spelat.

William Keane, Man Utd

Något av en favorit bland de som följer engelsk ungdomsfotboll på nära håll. Har en spelstil som påminner rätt mycket om Teddy Sheringham, men han är även snabbfotad och tekniskt skicklig. Stora saker är att förvänta av unge Keane, som spelade en betydelsefull roll i Man Utds seger i FA Youth Cup förra säsongen, och som den här säsongen har börjat röra på sig i utkanten av Man Utds a-trupp.

Nathaniel Chalobah, Chelsea

En otroligt lovande spelare som kan spela både i backlinjen och på mittfältet och som har dominerat i Chelseas såväl som Englands olika ungdomslag. Han var en central gestalt när Chelsea vann FA Youth Cup 2010 och borde, om allt går som det ska, kunna bli en viktig kugge för Chelsea i en del av laget som verkligen är i stort behov av såväl förbättring som föryngring. Men då måste han snart börja få chansen.

Rob Hall, West Ham

Hall imponerande storligen när han var utlånad till Oxford, där han gjorde mål i sex raka matcher. Trots att West Ham först förlängt lånet, så valde Allardyce att återkalla den 18-årige anfallaren. Många har förväntat sig att Hall skulle lånas ut igen efter nyår, men Allardyce har valt att behålla honom i laget och trots att han är så ung så är det inte omöjligt att han kommer att delta rätt mycket i West Hams uppflyttningskampanj.

Louis Laing, Sunderland

Med Martin O’Neill som ny manager i Sunderland, och dennes facit från sin tid i Aston Villa, där han implementerade en imponerande ungdomspolicy, så är det bara en tidsfråga innan han på fullt allvar upptäcker den oerhört lovande mittbackstalangen Laing. Laing har imponerat i Sunderlands ungdomslag och debuterade för Sunderlands a-lag redan i slutet av förra säsongen.

Saido Berahino, West Brom

En av ett par lovande talanger, tillsammans med bland andra George Thorne, som börjar poppa upp i West Broms spelartrupp. Berahino var med i Englands trupp till sommarens U20-VM i Mexico, och den energiske lille anfallaren har också gjort ett antal mål under sin nuvarande utlåning till League Two-klubben Northampton. Vilket är särskilt imponerande om man tar hänsyn till tumultet i den klubben under senare tid.

:::

Och naturligtvis är det ju så att även om man nu har räknat upp tio stycken, så kan man ge sig tusan på att där finns åtminstone tio gånger så många till som man hade kunnat plocka med eller i alla fall ta med i diskussionen. Ni kan säkert bidra med ett gäng.

…………………………………………………

Dagens matcher: Arsenal vs Blackburn (14:00), Norwich vs Bolton, QPR vs Wolves, Stoke vs Sunderland, West Brom vs Swansea, Wigan vs Everton, samt Man City vs Fulham (18:30).

Intressant att se om det blir något av Arsenalsupportrarnas hot om soppåsprotester på Emirates i eftermiddag.

:::

Tråkigt för Tottenham som självmant dragit sig ur NextGen Series på grund av ett oavsiktligt regelbrott. De befann sig i semifinalen efter att ha besegrat Liverpool i kvartsfinalen. Liverpool tar nu över deras plats där.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Spegel, spegel, på väggen där…

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Under förra fredagens cupmatch mellan Watford och Tottenham så zoomade TV-kamerorna in följande entusiastiske Watford-supporter som inte riktigt verkar ha greppat det här med att vad han ser i spegeln inte riktigt är detsamma som vi andra ser. Och enligt Murphys lag om alltings jävlighet så ska det naturligtvis uppmärksammas i TV.

Ska vi förmoda att pappa strax innan match betraktade olyckan och gjorde sitt bästa för att åtgärda situationen? Under förmaningar till sin pojk att det kan vara en idé att använda sig av vattenlösliga markeringspennor nästa gång.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bäst och sämst under januarifönstret

Nyligen avslutades alltså ännu ett transferfönster, och det var väl ett av de mindre händelserika transferfönster vi sett på ett tag. Åtminstone var det inte i närheten av förra årets januarifönster när spelare som Luis Suarez, Andy Carroll och Fernando Torres landade i eller bytte klubb inom Premier League.

Men de som tror att det skulle vara någon större indikation på att ”festen nu är slut” kan inte sin fotbollshistoria. Sådant här går lite i vågor, och vi har sett liknande händelsefattiga transferfönster förut, och med samma utsagor om att det nu är slutfestat, bara för att landa i de veritabla köpfester som de två senaste transferfönstren utgjort.

Men även om det kanske inte har gjorts särskilt mycket under det här januarifönstret så kan det kanske ändå vara meningsfullt att försöka sammanfatta vad som har gjorts bra och vad som har gjorts dåligt. Vilka klubbar har utifrån sina behov och förutsättningar gjort ett mer eller mindre bra jobb?

:::

Bäst under januari

Queens Park Rangers. Ett mycket målmedvetet genomfört transferfönster av QPR, som gör en ordentlig kraftsamling för att hålla sig kvar i Premier League. Värvningen av Nedum Onuoha från Man City förstärker backlinjen både nu och på sikt. Och lagets anfallsproblem adresseras kraftfullt med värvningarna av Djibril Cissé och Bobby Zamora. Det kan bli en väldigt trevlig vår på Loftus Road för Mark Hughes. Imponerande av honom och ägaren Tony Fernandes.

Everton. David Moyes visar sig ännu en gång vara något av pojken med guldbyxorna, som skapar värde från ingenting. Med knappt några resurser alls till sitt förfogande så förstärker han laget betänkligt. Han lastar av en perenniellt skadedrabbad Louis Saha till Tottenham och förhandlar som tack till sig ett lån av gamle spelaren Steven Pienaar. Det lånet tillsammans med lånet av Landon Donovan förstärker mittfältet rejält, och köpet av Darron Gibson från Man Utd har redan visat sig vara rätt lyckat, samtidigt som man plockade ut en rejäl summa för Bilyaletdinov. Värvningen av anfallaren Nikica Jelavic från Rangers är även det en liten kupp.

Newcastle. Värvningen av Papiss Demba Cissé tycker jag är riktigt bra och som kommmer att kunna komplettera Demba Ba alldeles utmärkt. Att göra en riktigt bra värvning är i sig rätt få klubbar förunnat det här januarifönstret, men det som kanske framför allt lyfter Newcastles transferfönster är att de inte ägnat sig åt den motsatta aktiviteten, nämligen att sälja spelare. De har behållt alla sina stjärnskott och nyckelspelare, vilket inte varit klubbens modus operandi under senare år. Det är också bra agerat under ett transferfönster.

:::

Sämst under januari

Man Utd. Opta skickade ut en intressant stat för någon dag sedan. Man Utd har skjutit 42 färre skott än Liverpool men gjort dubbelt så många mål. Det kan ju låta bra men illustrerar också tydligt ett problem som varit uppenbart länge nu, Man Utd har stora kreativa problem med att skapa skott och målchanser. Det är en kvot som måste upp för att laget ska lyftas, men väldigt lite görs åt det. Och det är inget problem man åtgärdar genom att ta tillbaka Paul Scholes, hur bra han än är.

Wigan. Laget befinner sig mer eller mindre i en tabellmässig kris, och det finns absolut ingenting som tyder på att detta är på väg att förändras, likt man ändå kan ana i motsvarande lag som Bolton och Blackburn. I och med att klubbens existens förmodligen kan anses vara hotad om man till sist åker ur Premier League så är klubbens inaktivitet minst sagt förbryllande. Dave Whelans vilja att driva klubben vidare verkar vara begränsad.

Tottenham. Det är svårt att bli klok på Tottenhams januarifönster. Att man gör sig av med en missnöjd ryss är kanske inte så mycket att säga om. Men att ersätta honom med Louis Saha är inte direkt något större statement of intent från en klubb som ändå har som ambition att kriga om ligatitel och Champions League-platser. Enda uppsidan är att kontraktet bara gäller säsongen ut. Att plocka in Ryan Nelsen till backlinjen känns även det något tveksamt.

:::

En något irriterande företeelse när man diskuterar bra och dåligt under ett transferfönster brukar vara att endast aktivitet brukar anses vara bra. Men ibland kan det ju faktiskt det bästa agerandet vara att göra just ingenting, eller i alla fall i ingentings närhet. I det avseendet tycker jag ändå att Liverpool och Man City förtjänar att nämnas under det här transferfönstret.

Arsenal är väl en annan klubb, likt Man Utd för övrigt, där man kan känna att de kanske hade mått bra av att göra mer än vad som nu faktiskt gjordes. Till skillnad från Man Utd emellertid, så är det däremot betydligt svårare att sätta fingret på exakt vad som faktiskt behöver göras.

:::

Jag är lite osäker på om den här bloggen egentligen är rangordnad. Men jag lutar åt att klubbarna är att av mig anses som bäst eller sämst enligt ovan med början uppifrån och i fallande ordning.

…………………………………………………

Otroligt bekvämt och påpassligt för John Terry, Fabio Capello och FA att rättegången såsom en gudnådelig tillfällighet sköts upp till precis en vecka efter sommarens EM-slutspel. Många beslut och jobbiga ställningstaganden som därmed undviks inför stundande EM.

:::

Sunderland under Martin O’Neill leder alltså under motsvarande tidsperiod Premier League, om man nu hade räknat på det viset. En ordentlig uppryckning med andra ord.

:::

Simon Grayson har alltså sparkats som manager för Leeds. Alltmer börjar man ju undra vad Ken Bates egentligen håller på att göra med den klubben, som för bara något år sedan såg ut att återigen vara på uppgång. Men, icke att förglömma, laget ligger bara fyra poäng från playoff-platserna. Kan Neil Warnock vara mannen som tar laget uppåt i tabellen?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad var egentligen poängen med The Emirates?

Highbury var onekligen en av Englands allra vackraste och mest klassiska arenor.

Den hade egentligen bara ett enda fel om man ska se det på det mer krassa viset, den var för liten. Åtminstone om man jämförde den med Old Trafford, som med sin kapacitet om från 150% och uppåt av Highbury för varje match utgjorde en bullrande och sjungande konkurrensfördel för Man Utd gentemot sin vid den tidpunkten främsta konkurrent, Arsenal.

Det är i dessa dagar en motiverad fråga ifall folk kommer ihåg argumenten för varför Arsenal skulle lämna Highbury och bygga Emirates.

Argumentet var alltså att Arsenal behövde en större arena för att kunna konkurrera med Man Utd, för att kunna fortsätta vara, eller åtminstone på allvar kunna konkurrera om att vara, landets bästa lag. Emirates var tänkt att öka den finansiella balansen mellan de två klubbarna. Med Emirates skulle Arsenal inte längre ha ett ekonomiskt handikapp gentemot Man Utd.

Så här cirka fem år senare får man känslan dels av att dessa argument har glömts bort, och dels att det har skett någon form av bait and switch. Därför att om Emirates nu för tiden används som argument för något så är det den raka motsatsen. Nämligen att i och med Emirates så har Arsenal begränsat sig finansiellt, och därför har man inte möjlighet att konkurrera på samma villkor som de övriga topplagen. Man spelar helt enkelt inte efter samma villkor, man har ett handikapp.

Arsenal berömmer sig ofta för att ha en förnuftig och hållbar lönepolicy, något man ofta väljer att kontrastera mot Man City. Men det är naturligtvis en opportunistiskt vald kontrast. Argumentet håller till viss del, men också bara till viss del. Därför att en förnuftig och hållbar lönepolicy har även klubbar som Liverpool och Man Utd, som Arsenal i och med Emirates skulle kunna konkurrera med på lika villkor, samt Tottenham, som därtill har en betydligt mer begränsad lönebudget än Arsenal.

Något har helt enkelt inte gått som det var tänkt, alternativt så var och är klubbledningens agenda en annan än den man förde fram för att motivera Emirates.

Och i sammanhanget ska det naturligtvis inte heller glömmas bort att de supportrar som går på Emirates får betala tämligen dyrt för upplevelsen, det är med andra ord inte precis någon välgörenhet eller subventionerat supporterskap som Arsenal ägnar sig åt i det avseendet. Så den ursäkten finns inte heller att tillgå.

Så hur kommer det sig egentligen att en ny arena som var tänkt att göra Arsenal konkurrenskraftiga med övriga Englands storklubbar, under de senaste fem-sex åren har lett till precis motsatt resultat?

Den frågan borde man ställa sig. Den frågan ställer jag mig, och den frågan har andra, exempelvis Ian Winwood på The Mirror, ställt före mig.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

När det brinner i lögnfabriken

Ännu ett transferfönster stängde igen igår, vilket alltså betyder att nu sker det inga fler förändringar i spelartrupperna innan säsongens slut. Man får även säga att det har varit ett tämligen händelsefattigt transferfönster, utan några som helst större rörelser till eller mellan de engelska Premier League-lagen. De värvningar som ändå sticker ut något är Bobby Zamora och Djibril Cissé till QPR, Nikica Jelavic till Everton och Louis Saha från Everton till Tottenham, och Pavel Pogrebnyak till Fulham. Samtliga anfallare för övrigt, flera lag har sett behovet av mer eldkraft framåt.

Men det där är ju knappast något man ramlar av stolen i ren upphetsning för om man säger så. Inte minst är det ju långt ifrån ens den mildaste version av den frenesi som sportmedia förutspår inför varje transferfönster, med till och med det mest långsökta rykte uppslaget som en mer eller mindre sannolik fait accompli.

Många av de här ryktena är naturligtvis rent struntprat, och bland det som är allra mest tröttsamt med allt vad transferfönster och silly season heter. Ibland vill man slita sig i håret och gallskrika rätt ut i ren frustration över alla dumheter, för att inte säga cyniskt producerade lögner, som medvetet sprids av först och främst kommersiella skäl. Rykten och spekulationer om transfers är vad som väcker intresse och säljer, och i den meningen är så klart sportmedia en form utav lögnfabrik.

Men ibland brinner det till mer än vanligt också i denna lögnfabrik. Ju större lögnen är desto mer sannolik är den att bli trodd brukar det sägas, men det vete tusan om det gäller i det här sammanhanget. Det finns helt enkelt olika typer av rykten som av lite olika skäl helt enkelt är så vansinniga, och som avslöjar en så fundamental brist på förståelse och kritiskt tänkande, att de helt enkelt blir omöjliga att tro på.

I den här bloggen tänkte jag försöka ge några exempel på sådana.

:::

Ekonomilögnen – Hulk till Chelsea för £90m

Lögnen vars orimlighet helt och hållet bygger på att den som sprider den inte har ägnat en tanke åt det ekonomiska rimliga i den och på en fullständig brist på förståelse för prisbildningen på spelarmarknaden. Det mest iögonfallande exemplet på senare tid är just Hulk till Chelsea för £90m. Hulk är förvisso en imponerande spelare, men att han i det här läget skulle bringa in £10m mer än vad Cristiano Ronaldo gjorde är naturligtvis befängt. Inte heller skulle Chelsea få för sig att i det här läget, eller egentligen i något läge, betala £90m för en anfallare med ett mindre renommé än till exempel Fernando Torres. Den som sprider ryktet har lagt ihop två basfakta – Chelsea sägs vara intresserade av Hulk, samt Hulks utköpsklausul i kontraktet med Porto är satt till £90m – utan att tänka en millimeter längre än vad näsan räcker.

Spelartruppslögnen – Milos Krasic till Man Utd

Lögnen som bygger på att man inte har tänkt igenom vad köparen faktiskt behöver och är intresserad av. Här finns det en uppsjö av exempel, men just Milos Krasic till Man Utd ligger ju mig varmt om hjärtat. Vad har Man Utd brist på? Jo, centrala mittfältare. Vad är det Man Utd absolut inte har någon brist på? Jo, offensiva yttermittfältare i allmänhet och offensiva högermittfältare i synnerhet. Hur sannolikt är det då att Man Utd ger sig ut på marknaden för att börja köpa högermittfältare, för dyra pengar dessutom? Vad som stör mig mest vet jag inte. Om det är den som medvetet sprider ryktet, eller om det är supportrarna till laget ifråga som tror eller i alla fall hoppas på ryktet trots att just de verkligen borde veta bättre.

Säljarlögnen – Cristiano Ronaldo till Man City

Lögnen som bygger på tron att allt går att köpa och som glömmer bort att en säljare också måste vilja sälja. Jag betvivlar inte för en sekund att Man City, rättare sagt Abu Dhabi Inc, skulle kunna hosta upp pengarna som krävs, och jag betvivlar inte att det vore en stjärnvärvning som Man City skulle hugga av sina båda armar för att få göra. Men Real Madrid har absolut inget som helst behov eller intresse av att sälja. De har ekonomin för att matcha Man Citys lönebud, och det finns ingen klubb någonstans i världen som är marknads- och statusmässigt mer lukrativ för en spelare, och det kommer inte heller att finnas inom en överskådlig framtid. Om fyra-fem år kanske den här värvningen är mer sannolik, just nu är det emellertid nonsens.

:::

Jag tar inte upp det där ryktet med Rasmus Elm till Man Utd här, trots att det naturligtvis var bland det mest befängda jag hört på ett tag. Möjligen kan man säga att det är ett exempel på en speciell form av lögn, nämligen den där ett visst lands media kopplar ihop sina spelare med diverse storklubbar runtom i världen.

Kommer ni på några fler?

…………………………………………………

Otroligt stark match av Liverpool på Molineux, som följer upp cuptriumfen med en oerhört värdefull trepoängare, samtidigt som Chelsea återigen tappar poäng, borta mot Swansea. Andy Carroll kanske inte gjort många mål hittills, men igår gjorde han ett väldigt viktigt mål, och på Molineux drogs det upp banderoller med texten “Mac Out”.

Everton förblir något av en mardrömsmotståndare för Man City. Utöver målet, något typiskt gjort av den från Man Utd nyss värvade Darron Gibson, så var matchens behållning när en något rotund kille i sina bästa år kedjade fast sig vid ena målstolpen. Tydligen i någon form av protest mot hur Ryan Air behandlar sina anställda, om man ska tro rapporterna på nätet.

Ikväll får vi se om Arsenal klarar av att dra nytta av Chelseas slip-up, men då måste de vinna borta mot Bolton. Har de fått ett ökat självförtroende i och med vändningen i helgen mot Aston Villa?

Viktiga matcher i bottenstriden ikväll för QPR (Aston Villa (a)), Blackburn (Newcastle (h) och Bolton (Arsenal (h).

:::

Imorgon kommer jag att gå igenom transferfönstret och försöka komma fram till vilka som har gjort det bra och vilka som har gjort det dåligt.

:::

Rubriken är naturligtvis Cornelis, men något sådant videoklipp hittade jag inte, så då får det bli den här buskisvarianten istället.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv