Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Först Pedro Mendes, nu Luis Nani - Förlåt, Tottenham!!

Vi kör en snabb blogg såhär på kvällen – efter de märkliga och näst intill farsartade scenerna som precis utspelats på Old Trafford.

Det är ju inte första gången som Tottenham drabbas av domarkontroverser på Old Trafford – och den här gången har de väl faktiskt skäl att anse sig illa behandlade.

Som Man Utd-supporter är det ju nästan så att man skäms lite.

…………………………………………………

Här är några live-beskrivningar av vad som faktiskt hände:

THE GUARDIAN:

[“85 min: CONTROVERSY AHOY!!! Manchester United 2-0 Tottenham Hotspur. Well, here’s a fresh outrage for everyone to prattle on about all next week. First Nani goes down in the box after a very, very light touch from Hutton. That’s never a penalty, more of a dive. Not that it makes any difference. As he slides along the floor, Nani places his hand on the top of the ball and rolls it back with his hand. Gomes picks it up, then pops it down on the ground with a view to taking the free kick that’s surely coming. At which point Nani, standing nearby, nips in and strokes the ball into the net, just to see what happens. And what happens is, after a long debate with the linesman, who has his flag up in favour of Spurs, referee Mark Clattenburg awards the goal. What a stupendiously stupid decision. Spurs are livid. Oh dear. Having said all of that, United played to the whistle, even if it should have blown. And I’m not sure the direction of the game has been affected, because Spurs were looking pretty damn impotent up front, United seeing out the match in total control.”]

TELEGRAPH:

[“85 min: Goal un-disallowed! Nani. What a farce. Here’s what happened. First United think they should have a penalty, as Nani goes down in the box. They get nothing, as Mark Clattenburg turns a deaf ear to the protests of Scholes and Ferdinand. That was the right call – Nani dived. Nani handled the ball as he demanded a penalty, so Gomes thought he had a free-kick. But as he takes his run-up to hit up to hit it Nani wanders up and pokes the ball into the net – because apparently it wasn’t a free kick after all. He celebrates the goal as Tottenham can’t believe what’s happening. Then the goal seems to be disallowed as the linesman raises his flag – then Clattenburg wanders over, has a word with his Simon Beck, his underling – and a roar goes up as the goal is allowed to stand.”]

…………………………………………………

Alex Ferguson: [“It was bizarre. No-one knew at the time what was wrong. One minute the goalkeeper had the ball in his hands and next it’s in his net. Nani looked back and looked at the referee and the referee said play on, so what can he do but put the ball in the net. You can look at the referee and look at the linesmen and blame them, but the goalkeeper should know better. He’s an experienced goalkeeper. I thought he made a mess of it. The referee played on because the goalkeeper took possession of the ball. He then went to take a free-kick thinking it was a foul. He made an error.”]

:::

Harry Redknapp: [“It was handball. He put his hand on the ball and dragged it down. He should have been booked. The referee didn’t see him handball it, that’s why he’s allowed play to go on. The assistant referee has seen it, that’s why he’s flagged. He’s handled the ball. If he’s handled the ball he should be booked and it’s a free-kick. Gomes puts the ball down to take a free-kick. It’s obvious. Why would he stand there and leave the ball there after he saw him handball it?”]

…………………………………………………

Slutsatser?

Ja, Spurs målvakt Gomes gjorde en dundertabbe som utan att ha hört någon domarsignal eller liknande släpper bollen för en, som det visade sig, inbillad frispark.

Ja, utan tvekan agerar Nani osportsligt, om än enligt regelboken.

Ja, det går knappast att säga annat än att domarteamet gjorde ett flertal misstag i den där soppan.

:::

Avgjorde incidenten matchen? Nja, knappast va?!

…………………………………………………

Och vem tror ni för övrigt det var som inte godkände Pedro Mendes spökmål på Old Trafford 2005?

Ja just det, Mark Clattenburg.

Jag uppdaterar lite lätt under kvällen när det kommer mer intervjuer från de inblandade.

Peter Hyllman

Ligacupens kvartsfinaler - och "The Thing"

Det blev ju ett hejdlöst gnällande när jag glömde att tidsinställa lördagsbloggen och den istället blev publik sent på fredagskväll. Krav på en faktisk lördagsblogg väcktes, vissa gillar ju att sparka på de som redan ligger. Inga nämnda, inga glömda.

Ett nytt avsnitt av Special 1 TV har kommit ut, och det är ju precis lika briljant som vanligt. Eller den här gången är det faktiskt mer briljant än vanligt

[youtubeplay id=”26EOyKp8tao” size=”large”]

………………………………………………

Ligacupens kvartsfinaler har dessutom precis lottats, och det blev några intressanta möten. Kerstins domedagsprofetior för Arsenal besannades i alla fall inte.

» Arsenal vs Wigan
» Birmingham vs Aston Villa
» West Ham vs Man Utd
» Ipswich vs West Brom

Ännu ett Midlandsderby med andra ord, och Man Utd får ett tufft bortamöte i London. Ipswich känner sig nog inte helt missnöjda med lottningen, och Arsenal är nu rimligtvis stora favoriter att nå semifinalerna.

Matcherna spelas 29-30 november.

………………………………………………

Dominic Fifield på The Guardian skriver en intressant blogg inför kvällens match om hur det nu är dags för Tottenham att signalera nästa steg i klubbens utveckling.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/29/tottenham-hotspur-manchester-united

David Hytner gör likaså ett intressant porträtt av Lukasz Fabianski och Arsenals ständigt pågående jakt på en ersättare för David Seaman.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/29/lukasz-fabianski-arsenal

:::

Världens genom tiderna bäste spelare, Diego Armando Maradona, fyller 50 år idag. James Lawton på The Independent skriver en intressant krönika:

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-raise-a-glass-to-footballs-most-astonishing-survivor-happy-50th-birthday-diego-2120373.html

:::

Se föregående blogginlägg för lite mer “intensiv” lördagsläsning!

Snart matchdags. Be Champions!!

Peter Hyllman

Upstairs, Downstairs

Jag läste nyligen ett väldigt intressant bidrag på den utmärkta Football League-bloggen ”The 72”.

Bloggen funderade på hur fotbollen såsom den spelas i The Football League uppfattas av supportrar till lag i Premier League. Särskilt de bättre lagen och då kanske framför allt de som gjort sig kända för vacker och teknisk fotboll.

Så bloggen publicerade då en text av Julian Harris, Arsenalsupporter och initiativtagare till bloggen Gingers for Limpar. Han besökte nyligen Selhurst Park för att bevittna matchen mellan Crystal Palace och The Football Leagues just nu bästa lag, QPR.

Jag tyckte det var fantastisk läsning och jag klipper därför in texten här som lördagsläsning för er.

Jag klipper också in några kommentarer på texten som jag tycker var bra eller på något vis var talande för ”den andra sidans” perspektiv.

Varför gör jag då det?

Till att börja med tycker jag det ger en spännande kontrast mellan olika fotbollskulturer på olika nivåer av engelsk fotboll, och mellan fotboll på vad vi kan kalla global respektive lokal nivå.

Därtill manifesterar det på sätt och vis kulturimperialismen inom den moderna fotbollen där ett tämligen ensidigt skönhetsideal hyllas och andra former och spelsätt avfärdas som anti-fotboll.

Fotboll som konsumtion, inte supporterskap.

Jag tycker också det illustrerar fotbollssupportrars relativa värdegrund.

Jag betvivlar nämligen att Harris uppfattning om hur fotboll ska spelas var densamma i dennes ungdom när Arsenal – vars spelstil då långt mycket mer påminde om exempelvis QPR:s spelstil nu – bestod av spelare om Merson, Adams och Wright. Eller att den skulle vara densamma om han höll på t ex Bolton.

Det är en uppfattning som framför allt beror på vilket lag man håller på till skillnad från genuint estetiska principer.

Detta sagt så finns där ändå en beskrivning av den engelska fotbollssynen som kan förklara varför engelska spelare, engelska lag och det engelska landslaget får så svårt när de möter tekniskt och ibland taktiskt mer utvecklat kontinentalt motstånd.

Artikeln och dess kommentarer visar hur som helst på att den engelska fotbollen är bredare än enbart fotbollen så som den spelas av de fem-sex bästa lagen i Premier League.

Min ambition med bloggen är att spegla den flersidigheten då det är något som berikar den engelska fotbollen och ger den sin unika särprägel. Alla kanske inte gillar det (bevisligen), men det är deras förlust.

…………………………………………………

“AN ARSENAL VIEW OF A DIFFERENT LONDON DERBY”

I am a traitor. Let me explain why.

Born in Camberwell, schooled in Dulwich, I was raised south of the Thames, roving around salubrious and exotic parts such as Norwood, Penge and Beckenham. As much of a Saaaf London beginning to life as one could feasibly imagine.

My first ever experience of live football occurred, predictably, at Selhurst Park. Crystal Palace 0 Nottingham Forest 0, about 20 years ago. Us kids were allowed in a standing zone alongside the pitch, from where we gazed at its luminous, flood-lit green, and marvelled at the mud being flicked into the air by Gary Crosby’s studs as he sprinted along the touchline.

In spite of the lack of goals, it was a fantastical, romantic beginning. It was the first time I ever heard the booming, threatening male chorus of “the referee’s a wanker”; a song which my mate’s dad, displaying a bizarrely liberal attitude for a middle-class, married Asian doctor, actively encouraged us to sing in the car on the way home.

During that era Crystal Palace reached the FA Cup final, and a late spring blossom of red and blue ribbons decorated cars and houses as far as my little eyes could see. The optimism was electric, especially for a football-obsessed boy without the experience of decades of disappointment and drudgery. The dream was on, and everyone was part of it.

So, naturally, I started supporting Crystal Palace, right?

Wrong. I was already an Arsenal fan, and I still am.

Why? I don’t really know. I can’t remember the exact moment I chose Arsenal, and I’m wary of people who claim to have found their team from a sudden epiphany now stamped into their memory. Is that really how it happens? You may as well ask “when did you first want to slide your hand up a girl’s thigh?” I don’t know. It was more of a gradual thing, a developing interest.

Admittedly, snubbing Palace was not a big deal. Most kids at school “supported” Everton or Liverpool, but while they grew up to lack any real association with their supposed clubs (or, in some cases, later swapped them for more local teams) I at least supported a London side.

The capital, like the world, was becoming a smaller place with increased technology and wealth. A bus to Brixton, tube to Highbury Corner, and for under a tenner I’d be in the East Stand watching Merson, Wright, Adams. Two weeks after my A Level exams I moved all my teenage paraphernalia into a dingy bedsit in N5, and my defection was complete. I had crossed the divide. Swapped sides – physically, tribally, emotionally, like Ayn Rand’s migration from Soviet Russia to Freedom USA. Kind of.

Such is the gap between my Islington home and that of Crystal Palace that it took almost two hours to get to the strange, rainy outpost where a group of us had decided to watch the home game against QPR. Arriving a couple of minutes late, we stormed into a heaving, raucous away section, with hundreds of the thousands of QPR fans standing and bellowing.

A wonderful start, and most impressive as we fought through to our seats next to my mate’s QPR-supporting brother-in-law and nephew. We were with an Irish friend of ours who, like a man possessed, had flown over that morning just to see his boys in hoops. Don’t ask me why he supports QPR. No idea. Maybe something to do with sliding hands up nice Irish girls’ thighs.

The atmosphere was traditional and impressive, yet also reminiscent of the culture in the top flight – booming away support facing off a single block of loud home support. The Palace block next to the away fans was extremely loud (with a drum and everything) but the rest of the ground seemed dreary, with notable splodges of empty seats.

At half time the concourse was crammed full of fag-puffing West Londoners, casually ignoring the Draconian anti-smoking laws to the same degree that they’d dismissed the anti-standing regulations. Top stuff.

On the pitch, meanwhile, things had been less impressive. The last time I watched a game from the Arthur Wait stand was around 1995 for Wimbledon v Arsenal. The quality of football in this game was roughly on par with the Sunday league style hoof-fest that I witnessed back then.

First observation: Adel Taarabt looks fat, and certainly runs as reluctantly as a fat man. Moodily lumbering on the left wing, there was no evidence of the “frightening” talent than ‘Arry Redknapp had claimed to see in him. The only frightening thing about him was a lingering concern that he’d fall on a ball-boy.

Soon he swapped positions with supposed hitman Jamie Mackie, who had displayed the proverbial first touch of a rapist when presented with two early chances. And a particularly bad, clumsy rapist, at that. Such indelicacies went largely unnoticed, however, as the average first touch in this game went so far that you half suspected that it was a pass. A pass to the other team, of course.

As the drizzle drenched all around, the players indulged in classic kick-and-rush, with the shiny turf offering unlimited opportunities to slide in on the frequently loose ball, drawing cheers from the crowd. QPR increasing looked to the wings, pursuing the classic cross-and-head tactic in an effort to take the lead.

Palace, meanwhile, were just as bad yet far less organised. It took 40 minutes before I could figure out what formation they were playing – an apparent attempt at a 4-3-3, yet with a collection of youngsters who clearly haven’t understood how it works.

If it had worked, Palace could have dominated the centre of the pitch, but instead most of the loose balls fell to ex-Palace man Shaun Derry, QPR’s “veteran” midfielder who looks like he’s 50 and plays like he’s 65. Is this really the midfield quality that it takes to top England’s second division? Shaun Derry? Really?

The mediocre nature of QPR’s play was staggering, given their rapid ascent this season. “What exactly are they good at?” I enquired to my colleagues, and received no more than shrugs. Then suddenly through the drizzle came elucidation – an Edgar Davids back-pass was weighed down by the rain and pounced on by Mackie and Taarabt to make it 1-0 to QPR.

“That’s why we’re top of the league” boasted the away fans – and they were right. They’re top of the league because that is how bad the other teams are. Tragically, the same fans were soon singing “Ole!” when their team completed five – yes, FIVE – passes to feet. I counted. And they weren’t singing it ironically, either.

As the game went on and Palace exerted more pressure, my mate’s brother-in-law repeatedly shouted “KEEP THE BALL!” at his hooped representatives, seemingly unaware that this team are entirely incapable of and indifferent towards possession football.

He was right, at least, that this is what they should have done, and they paid the price for their lack of sophistication when Palace equalised with a nice bit of trickery from Zaha (presumably an American version of Saha … sorry) and a pull-back for Cadogan to score.

Quietly, I welcomed the goal – Palace under George Burley are at least trying to play good football with young players, and 1-1 seemed the least they deserved.

But QPR, for all their faults, have the steely determination of a Neil Warnock side and it wasn’t a huge surprise when target-man Helguson beat the not-very-tall Speroni to a hoofed-in cross and sent those around me into delirium.

Fair enough, fighting spirit is important, and QPR play to their strengths. But when the whistle blew I couldn’t help chuckling at the chorus of “we’re by far the finest team the world has ever seen.”

Sorry, QPR, but you’re really not. On that display, you’re not even in the top thousand.

…………………………………………………

”WELL, ALLOW ME TO RETORT…”

[“Read this expecting some well written, insightful analysis. How much more refreshing it would have sounded if this Arsenal fan had been able to offer something even half way positive. Instead he just came across as patronising, smug and superior, like some Victorian aristocrat paying a visit to the peasants in the village.”]

:::

[“What a fascinating article. A pretty good demo of why I couldn’t really care less if QPR are promoted or not, because the Premier League is eating itself. It’s a place where fans have somehow become snobs (football fans that are snobs! WTF is going on?) and only pretty, passing football is worth watching.

I love football at just about every level – boring World Cup games, park games, especially QPR games and I love to watch Arsenal and Barcelona. But what a sad f***ing place it would be if everyone played like Arsenal.

This detached view shows the gulf that now exists between the FL and the PL. QPR used to have a motto – ‘Real Fans, Real Football’, and that fits us again this season. OK, we’re not playing glorious passing football, but the players work very hard, try their best and get results. That’s pretty much all that 99% of football fans and their teams can hope for. So we’re happy. So what?”]

:::

[“OK the gap between the top of the prem and the top of the “second tier” is probably huge but I suspect that apart from the Champions League boys the gulf between the top Championship sides like QPR is not very wide at all.”]

…………………………………………………

NYHETER

»   Wayne Rooneys ankelskada är allvarligare än förväntat och han beräknas vara borta längre än de först beräknade tre veckorna – vissa spekulerar i att han kommer vara borta hela hösten.

» Liverpools nye delägare John W. Henry har förnekat rapporter att Liverpools trupp kommer försvagas genom att spelare säljs i januari – spekulationer de beskriver som ”destructive and unwarranted”.

:::

Rory Smith på Telegraph gör en härligt elak analogi av några av Man Utds lovande spelare med andra spelare i klubbens moderna historia.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8089444/Manchester-Uniteds-young-devils-a-lot-of-promise-but-far-from-polished.html

Bastard!

:::

Och inför dagens match mellan Blackburn och Chelsea – ett intressant porträtt i Daily Mail av Blackburns unge försvarare Phil Jones som debuterade i samma möte förra säsongen:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1324660/Blackburn-Rovers-star-Phil-Jones-Im-happy-living-mum-dad–EXCLUSIVE.html

…………………………………………………

Londonderby, of sorts, idag mellan Arsenal och West Ham. Det är ju inte ett av de stora derbyna så klart, men det kan väl ändå motivera lite godmodig humor inför matchen.

[”What do you call a West Ham fan in a suit? – The accused.”]

[“How did you enjoy your visit to Israel? – It was great! Well, did you visit the Wailing Wall? – Yes, but I couldn’t get anywhere near it for all the Arsenal supporters.”]

Ah, supporterkarikatyr när den är som allra bäst!

Be Champions!!

Peter Hyllman

"Old Times There Are Not Forgotten…"

Gårdagens fakta och fiktioner i fotbollen väckte en del diskussion. Så klart både kul och klokt.

Det är ju så där med all form av statistiska undersökningar. De bidrar med en hel del insikt och kan vara väldigt upplysande. De är dessutom ofta väldigt välgjorda inom ramen för vad de studerar.

Men de är också av nödvändighet förenklingar av verkligheten. Datamaterialet måste avgränsas och urval är därför nödvändiga. Det som mäts måste definieras och därmed reduceras i komplexitet. Vissa frågor ställs, andra frågor ställs inte. Och så vidare.

Enskilda undersökningar är alltså aldrig slutlig sanning. Om man som jag jobbar med vetenskapliga undersökningar av det här slaget så har man också smärtsam erfarenhet av hur undersökningar som studerar samma sak kommer fram till diametralt motsatta slutsatser.

Inte för att den ena undersökningen är rätt och den andra är fel. Utan för att de båda undersökningarna har utformats på olika sätt.

:::

I genomgången av den engelska fotbollshistoriens stora målskyttar har vi nu kommit fram till det glada 1920-talet och den kanske störste målskytten av dem alla.

Evertons Dixie Dean.

…………………………………………………

WILLIAM RALPH ”DIXIE” DEAN – 1920-TALETS STORA MÅLSKYTT

[”Dixie was the greatest centre-forward there will ever be. He belongs to the company of the supremely great, like Beethoven, Shakespeare and Rembrandt.”] – Bill Shankly

Dixie Dean föddes den 22:a januari 1907 i Birkenhead på Merseyside. Han inleddes sin professionella fotbollskarriär 1923 i Tranmere Rovers där han tidigt visade prov på en enastående förmåga med 27 mål på 29 matcher för klubben. Två år senare flyttade han till Everton, klubben han älskade och med vilken han skulle bli evigt förknippad.

[youtubeplay id=”rb33hAc41Lo” size=”large”]

Dean hade en omedelbar betydelse för Everton. Han gjorde 32 mål under sin första säsong för klubben. Men hans sagolika karriär var nära att aldrig bli av efter en allvarlig motorcykelskada 1926. Han bröt sin käke och skadade sig allvarligt i huvudet, läkarna sa att han aldrig mer skulle kunna spela fotboll. Men endast 15 veckor senare trotsade Dean alla odds och spelade återigen fotboll för Everton.

Makalöst nog visade sig Dean vara en ännu bättre målskytt efter olyckan än före den. Han spelade 27 matcher under 1926/27 och gjorde 21 mål. Men det var säsongen därpå, 1927/28, som skulle säkra Dixie Deans eviga plats i de engelska fotbollslegenderna.

:::

Under säsongens första nio matcher gjorde Dean 14 mål, inklusive fem mål i en match mot Man Utd. I januari hade han gjort 39 mål, därmed hade han slagit Evertons klubbrekord för flest antal mål under en säsong, tidigare hållt av B.C. Freeman.

Division 1:s målrekord var 43 mål under en säsong. Dean slog det rekordet i mitten av mars. Med 13 återstående ligamatcher var Dean 17 mål ifrån att slå George Camsells rekord för flest antal ligamål (59 st) under en hel säsong av engelsk fotboll.

Det skulle visa sig bli tufft för Dixie Dean. Han gick mållös från fyra matcher och hans spel för landslaget innebar att Dean behövde göra 17 mål på säsongens sista sju matcher. Händelsevis spelade Dean 16 matcher för England och gjorde 18 mål, inklusive två hattricks.

Efter att ha hittat målformen igen så behövde Dixie Dean under säsongens sista match hemma mot Arsenal göra hattrick för att slå rekordet. Everton var redan krönta ligamästare sedan Huddersfield förlorat ett par dagar tidigare. Över 60,000 åskådare trängde sig in på Goodison Park för att bevittna Deans försök till historia.

Arsenal nätade först, Dean kvitterade direkt efter avspark med ett skott från 20 meter. Halvvägs in i första halvlek fälldes Dixie Dean i straffområdet och han slog själv in straffen. Ett mål kvar. Ett självmål innebar 2-2 vilket var resultatet i halvtid.

Tiden rann iväg i andra halvlek och det verkade som om Dean aldrig skulle göra sitt 60:e mål. Men fem minuter från slutet kom Dean högst på en hörna och nickade in målet som skapade vilda glädjescener på Goodison Park. Dixie Dean var för alltid en legend.

:::

Trots att Everton relegerades till Division 2 under 1930, till stor del tack vare skador på Dean, så lämnade inte Dean klubben. Han sköt dem omedelbart tillbaka till Division 1 med 39 mål på 37 matcher.

Everton skulle vinna ligan 1931/32 och FA-cupen 1933 och Dixie Dean spelade en stor roll under båda säsongerna. Tröjnummer introducerades för första gången till cupfinalen 1933 och Dean blev Evertons första nummer 9, skälet till att just det tröjnumret är så mytomspunnet på Goodison Park än idag.

När Dean lämnade Everton för Notts County 1937 så hade han gjort 383 mål på 433 matcher för klubben. Än idag förblir han Evertons främste målskytt någonsin och tillsammans med sitt målrekord om 60 ligamål på en säsong så ser inte det ut att överträffas på länge än.

Dixie Dean var vida respekterad inte enbart för sitt målskytte utan också för sin sportslighet. Under hela sin karriär blev han aldrig varnad eller utvisad, trots att han var satt under så tuff bevakning att han faktiskt förlorade en testikel under en match.

När han lämnade Everton så var det skymningsdags i Deans karriär. Efter Notts County var han ett tag i irländska Sligo Rovers innan han avslutade sin karriär i Hurst FC 1939.

:::

Efter sin pension från fotbollen så fortsatte Dixie Dean arbeta för brödfödan, sådan var fotbollsspelarnas lott på den tiden. Han ägde och drev sin egen pub, The Dublin Packet, och arbetade även som portier för Littlewood Pools. Trots sin status som engelsk fotbollslegend så kommer hans medarbetare ihåg honom som en ”tyst och blygsam” man.

Ironiskt nog så sägs Dixie Dean ha avskytt just smeknamnet Dixie – som Evertonsupportrarna gett honom tack vare sin mörka komplexion och mörka lockiga hår. Det har sagts att Dean ansåg att namnet bar anknytning till rasproblem i Amerikas sydstater och antydde att han var av blandat ursprung. Han föredrog kort och gott att kallas Bill.

Passande nog för en man så intimt sammanknippad med Everton FC, så avled Dixie Dean på Goodison Park den 1:a mars 1980, endast minuter efter att slutsignalen ljudit för ett Merseysidederby mot Liverpool. Han var då 73 år gammal.

:::

Tre nyckelmatcher:

Everton 3-3 Arsenal (Division 1, 5/5-1928)
Med bara tre matcher kvar så var Dixie Dean åtta mål ifrån rekordet om 59 mål som satts en säsong tidigare av Middlesbroughs George Camsell, men två mål mot Aston Villa och fyra mot Burnley innebar att han stod på 57 mål inför säsongens sista match. I sin sista match innan han avslutade karriären var Arsenals Charlie Buchan fast beslutad att förvägra Dean dennes rekord men Dixie gjorde sitt hattrick – med ett nickmål fem minuter från slutet.

Everton 3-0 Man City (FA-cupfinal, 29/4-1933)
Okaraktäristiskt nog så missade Dean två goda chanser under matchen men som vanligt så påverkade han ändå matchen genom att ligga bakom Evertons första mål och själv göra det tredje. Därmed säkrade han en för klubben unik trippel med tre titlar på tre år – Division 2, Division 1 och FA-cupen. Dean var även central i laguttagningen då Everton saknade manager. Han tog det tuffa beslutet att peta målskytten från semifinalen Ted Critchley till fördel för Albert Geldard som låg bakom det tredje målet.

Skottland 1-2 England (International, 3/4-1927)
I en tid när VM och EM ännu ej var påkommet så var landskamper mot ’the Auld Enemy’ de viktigaste som fanns. Nationell stolthet stod på spel och England behövde visa sann karaktär på Hampden Park efter att ha hamnat i underläge med 1-0 inför 111,214 galna Glaswegianer. Men England kom tillbaka och Dixie Dean gjorde båda målen.

…………………………………………………

MAN UTD VS SPURS – LÅNGLIVADE MÅLVAKTER OCH MATCHFACIT

Daniel Taylor på The Guardian bjuder på ett trevligt porträtt av Man Utds målvakt Edwin Van der Sar – som fyller 40 år idag, en dag innan Man Utd tar emot Tottenham på Old Trafford. Grattis!

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/28/edwin-van-der-sar

Van der Sar blir därmed den nionde spelaren, och den förste icke-britten, som spelar Premier League-fotboll när han passerat 40-strecket. Sex av de tidigare åtta är före detta målvakter.

:::

Tottenham har inte vunnit på 17 år borta mot någon av de klubbar formerly known as The Big Four. Den senaste segern kom 1993 på Anfield. Det är något klubben hoppas kunna ändra på i lördagens kvällsmatch mot Man Utd.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/8093938/Luka-Modric-desperate-to-end-Tottenhams-17-year-winless-run-against-the-Big-Four.html

…………………………………………………

LIGACUPEN – OM SPELARNA SJÄLVA FÅR VÄLJA

Theo Walcott har sagt att Arsenal satsar för fullt för att vinna Ligacupen och ta klubbens första titel på nära nog sex år – även om andra betraktar det som en ”Musse Pigg”-cup.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8092060/Carling-Cup-not-Mickey-Mouse-as-Arsenal-aim-to-end-trophy-drought-says-Theo-Walcott.html

Walcott jämförde alltså inte själv, som vissa rapporterade, Ligacupen med en sjukt irriterande tecknad figur.

:::

West Hams Valon Behrami uppmanar sina lagkamrater att använda framgången i Ligacupen som inspiration för att hantera ned nedflyttningsstrid klubben befinner sig inblandad i.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/west-ham/8094574/West-Hams-Carling-Cup-run-can-erase-relegation-fears-says-Valon-Behrami.html

En positiv form av spillover-effekt mellan cup- och ligaspel. Ofta pratas det ju om negativa effekter i sådana sammanhang.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

16:00 – (PL) Arsenal vs West Ham
16:00 – (PL) Blackburn vs Chelsea
16:00 – (PL) Everton vs Stoke
16:00 – (PL) Fulham vs Wigan
16:00 – (PL) Wolves vs Man City
18:30 – (PL) Man Utd vs Tottenham

Söndag:

13:00 – (PL) Aston Villa vs Birmingham
14:30 – (PL) Newcastle vs Sunderland
17:00 – (PL) Bolton vs Liverpool

Måndag:

21:00 – (PL) Blackpool vs West Brom

Det är naturligtvis också fulla omgångar i The Football League. Matcher som sänds på Bet365 är Derby vs Watford (lör kl 16) och Barnsley vs Hull (lör kl 18:20).

Cardiff vs Norwich och QPR vs Burnley är två andra av helgens toppmatcher i The Championship.

…………………………………………………

Helgens bloggar kommer fokusera mer på de två stora derbymatcherna under helgen – andrastadsderbyt mellan Aston Villa vs Birmingham och Tyne-Wear-derbyt mellan Sunderland och Newcastle.

Wolves vs Man City på lördag förresten – Karl Henry vs Nigel De Jong. Snap, crackle and pop! Man City får klara sig utan Carlos Tevez.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Management Science: Fotbollens fakta och fiktioner

Din klubbs främste anfallare har i den senaste matchen precis gjort ett fenomenalt hat-trick. Han måste ju vara ”i form” – och därför är det mer sannolikt att han också kommer att göra mål i nästa match, eller hur? Nej, faktiskt inte.

Idén om formtoppar är en myt. Vetenskaplig analys visar att perioder av intensiv målproduktion, också från de allra mest heta anfallarna, inte har mer att göra med så kallade formtoppar än vad de har att göra med ren slump.

2008 publicerades boken ”Myths and Facts about Football: The Economics and Psychology of the World’s Greatest Sport”, redigerad av Patric Andersson, Peter Ayton och Carsten Schmidt. I boken samlar man ett stort antal forskare inom ekonomi och psykologi som tar itu med flera av fotbollens kärt hållna åsikter och visar att flera av dem är rent felaktiga.

Genom att utsätta sådant som händer i fotboll för vetenskaplig prövning kan kunskapen om fotboll förbättras. Peter Ayton, en av bokens redaktörer, säger att:

[”There really is a gap in the understanding of football that could be filled with more rigorous scientific analysis of what happens. These days on television, you see discussions about football that are more prominent than the football itself, but most of it is just opinion. My field, psychology, shows judgement, even of so-called experts, shouldn’t be trusted on its own. Where you can actually check something with data, why not?”]

Alla vi tittar väldigt mycket på fotboll och vi hör och läser väldigt mycket prat om fotboll. Vi förstår instinktivt vad Ayton pratar om – de ofta irriterande klyschorna, det vanliga men ofta lata förlitandet på så kallade sanningar som ”alla vet om”, och så vidare.

En del av detta är fakta, annat är ren fiktion. Här är ett axplock av något av det som kom fram i boken.

…………………………………………………

FIKTION: Anfallare har formtoppar under vilka det är mer sannolikt att de gör mål än annars

En vida hållen uppfattning om anfallares formtoppar belystes i en enkät bland Premier League-spelare, av vilka en stor majoritet trodde att ett mål i en match ökade sannolikheten för mål i nästa match. Men en statistisk analys av målskyttet av de tolv främsta anfallarna i Premier League under säsongerna 1994/95 och 1995/96 visade ”inget signifikant samband” mellan ett mål och andra mål.

Alan Shearer, till exempel, gjorde mål i 79% (39  mål på 43 matcher) av alla hemmamatcher. Men när han hade misslyckats med att göra mål i sin förra hemmamatch så steg den siffran till 85% (17 mål på 20 matcher). Med andra ord, hans ”form” var bättre efter det att han inte gjort mål, om än inte signfikant bättre. Mönstret upprepade sig när man studerade Shearers målproduktion på bortaplan. Och när man gjorde detsamma för anfallare som Beardsley, Cantona, Fowler, Le Tissier och Sheringham.

Peter Ayton menar att det är möjligt att mål leder till ökat självförtroende som i sin tur leder till mål i en så kallad god cirkel. Men han menar att det är lika möjligt att mål leder till liknöjdhet och nonchalans. Statistiken visar ingetdera. Form som ett generellt begrepp inom fotbollen är lika sannolikt som formen för krona eller klave i en serie av slantsinglingar.

:::

FAKTA: Hemmaplan i det andra och sista mötet i cupspel över två matcher är en fördel!

Hemmafördel är ett vida känt fenomen i de flesta sporter, inte minst fotboll. Men det har också visat sig statistiskt sant att det är en fördel för lag att få avsluta på hemmaplan i cupspel över två matcher.

Forskning genomförd av den franske akademikern Lional Page, i vilken han studerat 6,182 europeiska cupmöten (12,364 matcher) mellan 1955 och 2006, visar att i 53,77% (jämfört med förväntat 50%) så vinner det lag som har hemmplan i den andra matchen.

Fenomenet, som har avtagit över tid kan inte förklaras till sin helhet med förlängning och straffsparkar som bara kan äga rum i den andra matchen. En teori är att mer står på spel i den andra matchen och att ofta framförda skäl till hemmaplansfördel (publiken, familjäritet, domarfördelar) då intensifieras.

De av er som läste och kommer ihåg bloggen om just hemmaplansfördelar kan givetvis också tänka sig att det är en fördel att avsluta på hemmaplan, just eftersom spelarna tror att det är en fördel.

:::

FIKTION: Lag löper en större risk än normalt att släppa in mål direkt efter att de själva gjort mål

Det är en rätt vanlig gest hos managers att så fort det egna laget göra mål peka mot sitt eget huvud som för att uppmana sina spelare att hålla sig kyliga och fokuserade. Men en studie av 127 Premier League-matcher mellan 1994 och 1996 som slutade 1-1 visar att det är vare sig mer eller mindre sannolikt att lag släpper in mål då än vid något annat tillfälle.

Den återstående tiden av matchen efter det första målet delades i fyra lika stora delar. Om myten hade varit sann så borde de flesta kvitteringarna ha observerats under den första kvartilen. Men det visade sig istället vara den tidsperiod som resulterade i lägst antal kvitteringar (16,54%), med den högsta andelen (31,5%) i den fjärde kvartilen.

:::

FAKTA: Målvakter dyker för ofta på straffar till skillnad från att bara stå still, vilket är mer effektivt

Två tyska ekonomer, Wolfgang Leiniger och Axel Ockenfels, antyder att hela straffläggningens grundpsykologi förändrades när Johan Neeskens dundrade in sin straff i VM-finalen 1974 mitt i målet. Det var en innovation som upprepades av Antonin Panenka i 1976 års EM-final.

Förenklat, om man betraktar straffläggningen som ett strategispel, så utökades antalet möjliga strategier från två (vänster eller höger) till tre (mitten), och anfallarnas möjligheter att göra mål ökade.

En studie av 459 straffar i Frankrike och Italien mellan 1997 och 2000 visade att straffsparkar riktade mitt i målet var mest sannolika (81%) att resultera i mål, jämfört med 70,1% av straffarna slagna åt höger och 76,7% åt vänster.

Men målvakterna fortsätter att i väldigt hög utsträckning kasta sig åt antingen höger eller vänster. Två israeliska forskare, i en studie av 286 straffsparkar, visar att målvakter har större chans att rädda en straff om de står kvar i mitten av målet.

Flertalet studier visar på en ”action bias” hos målvakterna: De kastar sig hellre åt ett håll och misslyckas med att rädda straffen än stå kvar i mitten av målet och misslyckas med att rädda straffen! Även fast de vet om att det är bättre strategi att stå kvar.

:::

FAKTA: Lag som firar mål tillsammans som ett lag uppnår också bättre resultat!

En psykologisk studie av målskyttars beteende efter 125 gjorda mål i den israeliska högstaligan under 1992 undersökte till vilka spelaren begav sig (publiken, tränaren eller lagkamrater), hans riktning (ut från planen, mot publiken men kvar på planen, dit där de flesta lagkamraterna befann sig), samt antal spelare som tog kontakt med målskytten.

Hur laget betedde sig efter att det gjort mål visade sig enligt studien vara en bra värdemätare för hur framgångsrikt laget också var. Studien visar inte huruvida lagsammanhållning skapar framgång eller om framgång skapar lagsammanhållning. Men hur laget firar mål tas ofta som ett tecken på spelarnas attityd till laget, bland annat är det något som Sir Alex Ferguson påpekat vid ett antal tillfällen.

:::

FIKTION: När ett lag tar ledningen precis innan halvtid så ökar sannolikheten för att de vinner matchen

En analys av Premier League-matcher mellan augusti 1992 och oktober 1995 visade att i 355 matcher var halvtidsresultatet 1-0. En enkät bland PL-spelare visade att de hade en generell uppfattning att det var en fördel att göra målet precis innan halvtid.

Från samma studie drar däremot forskare slutsatsen att när målet gjordes inte hade någon betydelse för i vilken utsträckning laget därefter vann, förlorade eller spelade oavgjort i matchen.

:::

FAKTA: Spelares prestationer påverkas i hög utsträckning av relativa inkomster!

Eller med andra ord, när en spelares lön ökar (eller sjunker) jämfört med sina medspelares löner så förbättras (eller försämras) också dennes prestationer på fotbollsplanen.

Tyska och schweiziska ekonomer demonstrerade detta förhållande genom att studera mål, passningar och bollanvändning (samt löner naturligtvis) hos spelare i 28 klubbar i tyska Bundesliga mellan 1995 och 2004.

Studiens robusta resultat visar att sambandet inte är att bättre spelare tjänar mer utan att kausaliteten är omvänd, från lön till prestation. Vilja att prestera, som i många andra jobb, beror på relativ lön.

:::

FIKTION: Det är en fördel att vara laget som börjar i en straffläggning

En studie av prestation under press undersökte 95 straffläggningar i den tyska cupen mellan 1986 och 2006. I resultaten fann man inte ett ”korn av sanning” för den vanligt framförda idén att det lag som börjar lägga straffar i en straffläggning har en fördel.

Inte heller visade det sig att hemmalag hade någon fördel jämfört med bortalaget. Sannolikheten att hemmalaget vinner i en straffläggning är tvärtom markant lägre än att hemmalaget vinner under ordinarie matchtid. Pressen drabbar alltså hemmaspelare i högre utsträckning.

…………………………………………………

SJU STORA STARK OCH EN LITEN TRAKTORPOJKE

Ipswich är det enda kvarvarande Football League-laget till Ligacupens kvartsfinaler – och en stor anledning till det var säkert att man lottats mot Liverpools banemän, League 2-laget Northampton.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1323942/Ipswich-3-Northampton-1-Tractor-Boys-come-end-giant-killers-dream.html

Omgången sammanfattas i engelsk media som att Premier League visade Football League var skåpet ska stå:

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2010/oct/27/carling-cup-giant-killing-brentford-northampton-leicester

Men hederspoäng måste ges till Brentford som var ett Kevin Phillips-mål på Fergietime ifrån att stå för omgångens dunderskräll borta mot Birmingham – istället förlorade man på straffar.

:::

Den 37 år gamle Kevin Phillips debuterade 1994, har gjort över 250 mål, har vunnit den europeiska guldskon, har spelat för det engelska landslaget och har skjutit upp tre klubbar till Premier League – men han har ännu inte under sin karriär spelat en stor cupfinal.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/27/kevin-phillips-birmingham-city

En spelare som verkligen förtjänar att få spela en cupfinal.

:::

West Ham verkar också ha bestämt sig för att använda Ligacupen för att göra något bra med en hittills misslyckad säsong. En kvartsfinal i Ligacupen, med möjlighet på mer, ger fansen möjlighet att tänka på något annat än ligaspelets misär.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/league-cup/8090240/West-Ham-United-3-Stoke-City-1-aet-match-report.html

Aston Villa å sin sida tog sig igenom Dantes nio nivåer av helvete för att till slut lyckas vinna över Burnley på hemmaplan med 2-1 efter förlängning. Stewart Downing avgjorde med ett skott från distans.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/league-cup/8090218/Aston-Villa-2-Burnley-1-aet-match-report.html

Arsenal och Man Utd är båda två kvar i cupen – Arsenal ser dock klart mycket mer imponerande ut så här långt. Redan efter fem minuter mot Newcastle hade man skapat fler farliga målchanser än vad Man Utd gjorde på hela matchen mot Wolves – men å andra sidan på dem gjort tre mål färre.

Det ordnade sig ändå rätt bra och bekvämt till slut.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/league-cup/8090228/Newcastle-United-0-Arsenal-4-match-report.html

:::

”Kerstin” tror i enlighet med Murphys Lag på Man Utd vs Arsenal i kvartsfinalen – men själv tror jag ju mer att ett infekterat dubbelmöte i semifinalen eller en ikonisk cupfinal mellan engelsk fotbolls sämsta förlorare mer speglar den här säsongens narrativ.

Om nu något av lagen tar sig så långt.

:::

Lottningen av Ligacupens kvartsfinaler äger hur som helst rum nu på lördag runt lunchtid.

Kvarvarande lag är Arsenal, Aston Villa, Birmingham, Ipswich, Man Utd, West Brom, West Ham och Wigan.

…………………………………………………

NYHETER

Man Citys fans har gått man ur huse för att ta ett sista farväl till sin ikoniske coach Malcolm Allison som gick bort för någon vecka sedan – läs Daily Mails trevliga reportage:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1324218/Malcom-Allison-makes-final-journey-Manchester-City-fans-line-funeral-route-say-goodbye.html

:::

Daily Mail bjuder oss även på ett möte med Jacques Crevoisier – mannen som beskrivs som hjärnan bakom Arsenals ungdomsrevolution.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1323983/Meet-Jacques-Crevoisier–brains-Arsene-Wengers-Arsenal-youth-revolution.html

Klart intressant läsning.

:::

Paul Doyle på The Guardian skriver en helt fantastisk blogg om ägare av PL-klubbar och fans uppfattningar om dem apropå det indiska konsortium som tagit över Blackburn Rovers – och som utlovar finansiell stabilitet snarare än snabba cash.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/27/blackburn-takeover-venkys

:::

Newcastles manager Chris Hughton, som sanslöst nog har ryktats vara på väg att få sparken, har fått ett halvhjärtat uttalande till stöd från sin klubbledning i ett offentligt uttalande: [”Chris is our manager and will remain our manager. It’s our intention to renegotiate his contract at the end of the year.”]

Hur hade Hughton kunnat göra ett bättre jobb?

…………………………………………………

Om Sir Alex Ferguson hade värvat Javier Hernandez för säg £25-30m inför säsongen så hade det i nuläget setts som en bra storvärvning för Man Utd och ett styrkebesked för klubben.

Nu värvades han istället för runt £7m – och det allmänna pratet är istället att Man Utd inte längre kan agera kraftfullt på transfermarknaden.

Sug på den reflektionen. Och på vad det säger om den ”logik” som är förhärskande inom fotbollen – inte minst bland de som pratar sig varma om finansiell försiktighet.

It’s a sick world.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Bernie Slavens uttalande om Gordon Strachan får inleda veckans Football League Watch, han var redan för tre veckor sedan tveksam till Strachan:

[”It wasn’t just on the field that Strachan let himself down, off the field during post-match interviews he became an embarrassment to himself, the club and the fans. He was arrogant, obnoxious, sarcastic, cutting and rude. He came across to me like a man who was on the borderline of insanity”]

Men visst känns det som ett onödigt och överdrivet uttalande, särskilt som han inte var lika hård mot Strachan förra gången. Fast man bör kanske inte bli förvånad när någon hackar på en nyss sparkad manager för att hålla sig på god fot med fansen.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP – ”y pysgod gyda’r ceiliog mwyaf yn y môr”

Fokus på Wales!

Just nu, efter en imponerande 4-0-seger borta mot Leeds, så ligger Cardiff på samma poäng som serieledande QPR men med något sämre målskillnad.

Jag tänkte börja med frågan – Tror ni att vi får ett walesiskt lag i Premier League 2011/2012? (eller inom en snar framtid?)

Jag tänker inte förhasta mig men just nu ligger Cardiff tvåa i The Championship och Swansea trea.

Cardiff har ett väldigt offensivt lag. Mot Leeds var det 4-4-2 med Bellamy på en kant, skytteligaledaren Jay Boothroyd på topp med indiske-geordien Michael Chopra och fjolårets skyttekung Peter Whittingham som innermittfältare! Tungt ansvar vilar på det defensiva ankaret Seyi Olofinjana.

Cardiff är obesegrade hemma. Man är dessutom ikapp QPR i tabellen till viss del tack vare att man, jämfört med QPR, i större utsträckning vågat gå för vinst på bortaplan. Där QPR spelat oavgjort ett par gånger har Cardiff i stället förlorat – en seger och en förlust är bättre än två oavgjorda för att klargöra hur Cardiff kommit ifatt QPR i toppen.

Swansea har förlitat sig ännu mer på sin hemmaform, man är obesegrade hemma men borta har man förlorat fyra av sex matcher. Att man ligger så högt i tabellen kan man tacka före detta Chelseaynglingen Scott Sinclair för. Tio mål har den snabbe anfallaren gjort hittills. I helgen slog man Leicester rätt bekvämt, vilket var Svennis första förlust som Leicestermanager.

I fjol föll Swansea på att man var för dåliga på att göra mål vilket inte vart fallet i år. Cardiff förlorade playoff-finalen mot Ian Holloways Blackpool, kan något eller båda av lagen gå hela vägen till Premier League den här säsongen?

Den formstarke Lewis McGugan drog till med en riktig pärla, en frispark från 35 meter med skruv upp i krysset. Nottingham Forest slog Ipswich med 2-0 när Roy Keane var tillbaka där han slog igenom. Forest är på väg uppåt i tabellen efter en rätt usel start.

Billy Sharp gjorde mål på ”sin” klubb när Doncaster slog Sheffield United med 2-0 i lördagens sena match.

Mr Mackays Watford mötte Mr Bara(-ow)Cloughs Scunthorpe. Scunny vann rättvist utan att någon behöver känna sig bestulen.

Helgens tyngsta (tyngaste) förlust stod Burnley för, 0-4 hemma mot Reading. Första hemmaförlusten för säsongen, I might add.

En riktigt händelserik match när Preston tog emot Crystal Palace. Sju mål, två utav ”The Beast” Jon Parkin, en vacker halvvolley av Owen Garvan och Keith Treacy med en vänsterslägga upp i krysset – 4-3 till Preston.

…………………………………………………

LEAGUE  1

Notts County förlorade mot kryssmaskinen Colchester borta med 2-1 vilket blev den där kända droppen för manager Craig Short, dessutom verkar Lee Hughes inte alls hittat sin vanliga form.

Charlton gick upp till 3-0 borta mot Carlisle i inledningen av den andra halvleken men lyckades tappa till 3-3 på en halvtimme. Tre poäng tog man ändå tack vare late-bloomern Paul Bensons mål på övertid.

Hartlepool, som i fjol klarade sig kvar på målskillnad, satsar i år på att åtminstone hamna någonstans i ingenmansland. Den tillförordnade managern Mick Wadsworth – som varit assisterande åt Sir Bobby Robson, förbundskapten i DR Kongo och manager för ett Beira-Mar innehållande Pavel Srnicek och Paul Murray – känner sig rätt trygg i Hartlepool.

Han känns som en väldigt jordnära manager för att vara så pass rutinerad, han verkar till exempel inte vara säker på om han vill fortsätta som manager i Hartlepool och han säger sig hellre vara ”coach”; det vill säga lägga upp träningar och utveckla spelare i stället för att vara manager.

2-2 blev det i helgen mot Bristol Rovers och Monkey Hangers ligger på 18:e plats.

Brentford har vunnit två raka nu. Det krävdes dock att inlånade Ben Hamer från Reading räddade en straff. Peterborough fick dock en straff till som han inte kunde rädda, sedan vände Brentford tack vare Craig Woodman (släkt med Hyllman, tro?) och Gary Alexander.

…………………………………………………

LEAGUE 2“A numbers game”

Serieledande Chesterfield tog emot femteplacerade Shrewsbury hemma. På en timme gick man upp till 4-0 men under sista tio minuterna tappade man till 4-3.

Sju mål i matchen alltså, samtidigt som publiksiffran, av en ren slump naturligtvis, var 7,777.

Northampton har haft det svårt i ligan efter man slog ut Liverpool ur Ligacupen och helgens förlust var deras femte på sex matcher efter matchen på Anfield. Bieffekten utav giant killing antar jag – Leeds var exempelvis fullständigt usla efter att man slagit ut Man Utd i FA-cupen och stört Spurs.

Adam Le Fondre, som troligen behöver mål som vi andra behöver syre, gjorde två mål när Rotherham föll med 4-3 hemma mot Wycombe. Le Fondre har gjort tolv mål på 13 matcher.

Port Vale, som ett tag ledde ligan rätt övertygande, har tappat sitt försprång tack vare fyra oavgjorda matcher i rad, nu senast 0-0 mot Cheltenham.

Crewe har en klart uppåtgående trend. Mycket trevligt då Dario Gradi förtjänar all respekt. 3-1 mot ”Hot Shots” Aldershot betyder att Crewe på sjunde plats i tabellen har gjort flest mål i League 2.

…………………………………………………

ÖVRIGT

Donny Rovers har valt att slänga kläderna för välgörenhet… Jag är mest glad för att ordförande John Ryan, som 2003 bytte in sig själv som spelare, då 52 år gammal, den här gången hade vett nog att behålla överdragskläderna på.

Även fast det ligger precis utanför mitt område så är det värt att nämna Crawley Town, som sagts vara ute efter Robert Pires. De har alltså i senaste transferfönstret slagit transferrekord för Football Conference (£250k), och under nästa transferfönster har de, förutom att försöka locka Pires, tänkt värva för en miljon pund!

Intressant text om Portsmouth situation, klubben är nu ute ur förvaltning.

Svennis verkar vilja köpa fler “stora namn” till Leicester, David Beckham verkar osannolikt men man vet aldrig.

Paul Fletcher, som bloggar om de lägre divisionerna för BBC, skriver om Neil Sullivans resa från Wimbledon, “The Dons”, till Donny Rovers, en längre resa än namnet antyder.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Championship

Barnsley vs Hull är den sena matchen som visas på lördagen. Båda lagen ligger på nedre halvan med olika förutsättningar då Barnsley är tippade i botten medans Hull nyss åkte ner från Premier League.

Det verkar inte vara bestämt vilken den andra matchen blir men Middlesbrough vs Bristol City är en väldigt intressant match där Tony Mowbray gör debut som Boro-manager. Båda lagen har gjort fiasko hittills under säsongen.

League 1

Bournemouth på tredje plats möter Colchester som ligger sexa och Brighton spelar borta mot Petersborough. Vinner Colchester och Brighton så har Gus Poyets mannar i Brighton ett niopoängsförsprång i toppen av tabellen.

League 2

Lite sorgligt är det att Bradford vs Oxford är en League 2-match, särskilt när Bradford ligger i botten. Oxford ligger dock smått överraskande som nykomling på tabellens övre halva.

Notera även Port Vale som möter Crewe, mycket mål och oavgjort skulle jag gissa på. Derby är det dessutom.

…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

EDIT:
Så har till slut nyheten om Wayne Rooneys nya kontrakt nått ända ner i de djupaste av bunkrar, och reaktionen lät inte vänta på sig.

[youtubeplay id=”kjAJL9HGA8g” size=”large”]

Peter Hyllman

Ligacupens sju underverk

Så var det dags för Ligacupens fjärde omgång med härliga matcher under både tisdagen och onsdagen.

Härligt!

Förra omgången bjöd på några ordentliga skrällar. Brentford slog ut Everton, Northampton chockade oss alla genom att slå ut Liverpool på Anfield och i en högdramatisk match på Stamford Bridge slog Newcastle ut Chelsea.

Det är något man kan förvänta sig med det engelska cupspelet, det inträffar alltid något oväntat.

Och det spelar naturligtvis ingen roll att det inte är den allra viktigaste tävlingen som många lag deltar i. Eller att många lag luftar sina ungdomar eller truppspelare.

It’s still a pot worth winning!

…………………………………………………

MAGNIFICENT SEVEN – ”Ligacupens sju underverk”

Sheffield Wednesday blir senaste lag från de lägre divisionerna som vinner en engelsk cuptitel, 1991

Under tidigt 1990-tal hade ångvälten som skulle bli Man Utd så smått börjat rulla igång. Året innan hade man vunnit FA-cupen och under 1991 skulle man också vinna Cupvinnarcupen. Man var därför stora favoriter när man gick in i finalen i Ligacupen mot Sheffield Wednesday, som dessutom spelade i dåvarande Division 2.

Men Wednesday, med en hårfager Roland Nilsson på högerbacken, vinner matchen med 1-0 efter mål av John Sheridan. Det var smultronet på gräddtårtan för Wednesday som dessutom samma säsong säkrade uppflyttning till Division 1.

Finalen anses som en av de mest minnesvärda genom åren som gått, det var Wednesdays första stora titel på över 50 år och klubben leddes av den förre Man Utd-managern Ron Atkinson.

TV-sändningen av Ligacupfinalen orsakade däremot kontrovers i Yorkshire-regionen. Yorkshire Television valde nämligen, till skillnad från andra regionala TV-bolag, att inte visa firandet efter matchen utan man bröt istället till ett program titulerat War of the Monster Trucks.

Incidenten inspirerade ett Sheffield Wednesday-fanzine döpt till just War of the Monster Trucks, men framför allt sågs det som ett bevis för det bias som TV-stationen hade för västra Yorkshire och framför allt Leeds United.

:::

Oxford United vinner Ligacupen, 1986

Oxford United svarade för en annan cupsaga och tillika klubbens första och hittills enda större titel när de 1986 vann Ligacupfinalen mot Queens Park Rangers med hela 3-0 efter mål av Trevor Hebberd, Ray Houghton och Jeremy Charles.

Efter cupfinalen bad Oxfords manager Maurice Evans sin då 72-årige fysioterapeut Ken Fish att vandra upp för Wembleys och hämta en vinnarmedalj istället för honom.

Båda lagen spelade då i Division 1 och Oxfords stora stjärna var John Aldridge som har ett starkt Ligacupsfacit och som vad det led skulle värvas av Liverpool, Englands då bästa klubb.

Oxford tog sig till finalen genom att slå först Northampton, därefter radade man upp tre 3-1-segrar på raken mot Newcastle, Norwich och Portsmouth innan man slog Aston Villa i semifinalens dubbelmöte med sammanlagt 4-3.

Tack vare avstängningen av engelska klubbar från europeiskt cupspel efter Heysel så fick inte Oxford delta i UEFA-cupen. Ett par år senare relegerades Oxford från Division 1 och man har befunnit sig i Englands lägre divisioner sedan dess.

:::

Aston Villa, eller snarare Paul McGrath, vinner Ligacupen 1994

Paul McGrath är en legend såväl i Man Utd som i Aston Villa. Han var en otroligt skicklig back vars karriär däremot led av såväl allvarliga skador som alkoholism. Men väl i form så var han en av den engelska ligafotbollens främsta försvarare genom tiderna.

De båda klubbarna möttes i Ligacupfinalen 1994. Det var två klubbar i tveksam form men Man Utd var ändå favoriter till att vinna finalen och därmed ta första steget i vad som skulle bli en inhemsk trippel.

Men de före detta Man Utd-profilerna McGrath och manager Ron Atkinson ville annorlunda. De ställde upp disciplinerat defensivt och spelade på kontringar mot ett pressande Man Utd. McGrath gjorde vad som får betraktas som en av hans livs matcher och var fullständigt omutlig i Villas försvar.

Dalian Atkinson och Dean Saunders gjorde Villas två första mål innan Mark Hughes reducerade för Man Utd i 82:a minuten. På tilläggstid får Villa straff efter att bollen olyckligt träffat Andrei Kanchelskis på handen och Saunders avgör finalen till Villas fördel.

Det var en av endast tre titlar för Paul McGrath under dennes karriär. 1985 hade han vunnit FA-cupen med Man Utd och 1996, två år efter hans magiska cupfinal, skulle han än en gång vinna Ligacupen med Aston Villa.

:::

Ligacupfinalen 1975, när två lag från de lägre divisionerna ställdes mot varandra

Den 1 mars 1975 spelas en helt unik engelsk cupfinal i den meningen att det var första och hittills enda gången som en större cupfinal avgjorts mellan två lag – Aston Villa och Norwich – där inget av dem spelade i den engelska högsta divisionen. Båda lagen skulle emellertid flyttas upp till Division 1 vid säsongens slut.

Aston Villa vann matchen med 1-0, efter mål av Ray Graydon, på en straffretur från Norwich målvakt Kevin Keelan (härligt anti-namn för en målvakt). Det var Aston Villas andra vinst i Ligacupen, klubben vann också den allra första upplagan av turneringen 1961 i ett dubbelmöte med Rotherham United.

Den vinnande managern i Aston Villa, Ron Saunders, deltog i sin tredje raka Ligacupfinal – efter att ha förlorat först med Norwich 1973 och därefter med Man City 1974.

:::

Luton Towns magiska resa når sin höjdpunkt, Ligacupfinalen 1988

I vad som kan vara den mest dramatiska Ligacupfinalen genom tiderna så vann Luton sin första och hittills enda större titel när man besegrade mäktiga Arsenal med 3-2.

Med tio minuter kvar av matchen och Arsenal i ledning med 2-1 så inspirerade en räddning av målvakten Andy Dibble på Nigel Winterburns straff Luton till en sen comeback. Danny Wilson kvitterade och med matchens sista spark så avgjorde Brian Stein finalen för Luton, efter en frispark orsakade av ingen mindre än Tony Adams.

I omvänd Rocky-ordning så nådde Luton Town även Ligacupfinalen ett år senare, men då blev det förlust med 1-3 mot Brian Cloughs Nottingham Forest. Det var ett tecken på vad som komma skulle för Luton som sedan dess sjunkit allt längre ner i det engelska ligasystemet och som nu befinner sig utanför The Football League nere i The Football Conference.

:::

Liverpools oslagbara (?) period med fyra raka vinster i Ligacupen

När Liverpools vinstrika historia nämns så går tankarna först och främst till ligavinster och segrar i Europacupen. Men Ligacupen är också en viktig del i detta, Liverpool är med sju segrar cupens mest vinstrika lag, ett facit utan vilket de inte längre skulle kunna kalla sig för Englands mest framgångsrika klubb.

Mellan 1981 och 1984 spelade Liverpool sex Ligacupfinaler och vann smått otroliga fyra Ligacuper i rad. Och för den matematiskt noggranne är det kanske bäst att påpeka att man 1981 tvingades till ett omspel mot West Ham och 1984 också mot Everton.

Däremellan slog man 1982 Tottenham och 1983 Man Utd i cupfinalerna, i båda dessa fall efter förlängning. Det var ofta dramatiska finaler och Liverpool hade verkligen marginalerna på sin sida under dem. Men bra lag har tur, och bra lag skapar dessutom sin egen tur.

Bob Paisley ledde laget i de tre första finalerna innan Joe Fagan tog över och ledde Liverpool till sin fjärde raka sger. Att vinna en cupturnering fyra år i rad är ett makalöst osannolikt rekord, som sannolikt aldrig kommer överträffas eller ens tangeras. Även om Man Utd nu faktiskt har chansen.

Länken i ”rubriken” är till första delen av en dokumentär i fem delar om Liverpools och Evertons fans inför och under finalerna 1984. Rolig TV och intressant social kommentar.

:::

Sagan som nästan nådde ända fram, Tranmeres Ligacupfinal 2000

1999/2000 var Tranmere Rovers allra bästa cupsäsong någonsin. Man nådde kvartsfinalen i FA-cupfinalen och man nådde hela vägen fram till den sista Ligacupfinalen på Old Wembley. På vägen dit slog man ut lag som Coventry, Bolton och Middlesbrough.

I finalen ställdes man mot Leicester, med Pontus Kåmark på bänken. Det var den bästa finalen som spelats på många år. Leicesters kapten Matt Elliott gjorde det första målet och när Tranmeres Clint Hill blev hårt utvisad i 63:e minuten så trodde de flesta att cupfinalen var över.

Men Tranmere reste sig med tio man och i 77:e minuten kvitterade man genom David Kelly. Men bara tre minuter senare nickade Elliott in ytterligare ett mål och cupen gick till Leicester.

Tranmeres manager John Aldridge hade fantastiskt nog tagit dem till cupfinalen med ett lag som inte innehöll en enda spelare han betalat en krona för. Tack vare lagets finansiella restriktioner så innehöll det bara en enda spelare för vilken en transfersumma betalats, anfallaren Wayne Allison, och han var cup-tied.

…………………………………………………

VECKANS FRÅGA – “The Arsenal-Sirre Edition”

Vilken klubb har spelat flest matcher i den engelska högsta divisionen utan att någon gång ha lyckats vinna en enda “major” liga- eller cuptitel?

“Major” inkluderar de tre stora inhemska titlarna (PL, FA-cupen och Ligacupen) samt de tre stora europeiska cuperna (EC/CL, Cupvinnarcupen och UEFA-cupen).

…………………………………………………

NYHETER

Newcastles manager Chris Hughton uttrycker glädje över att hans lagkapten Kevin Nolan ser till att hålla koll på lagets talangfulle anfallare Andy Carroll under villkoren för dennes borgen.

:::

Graham Poll konstaterar att det verkar som att Arsene Wenger har vunnit sina mindgames med Premier Leagues domare – Arsenal har fått spela med en man mer på planen i över en fjärdedel av allt ligaspel den här säsongen, samt tilldelats nio straffar vilket är fem mer än något annat lag.

:::

Wayne Rooney sägs vara aktuell för återkomst till laget lagom till det kommande derbymötet med Man City på City of Manchester Stadium.

Sir Alex Ferguson har uttalat sig om klubbens kommande managerfråga och menar att Man Utd inte är en klubb för en ”ung manager”. Ett uttalande som ska tolkas för eller mot någon annan, eller ’scratching his own back’?

:::

Blackburn Rovers kommer allt närmare att bli uppköpt av det indiska företaget Venky’s – vars huvudsakliga affärsområden är läkemedel och fågeluppfödning. It’s a strange old world we live in!

Tony Mowbrays övertagande av Middlesbrough rycker allt närmare, men han kan inte ta över posten innan han kommit överens med Celtic om sin finansiella ersättning därifrån.

…………………………………………………

VECKANS MATCHER

Tisdag:

20:45 – (LC) Birmingham vs Brentford
20:45 – (LC) Ipswich vs Northampton
20:45 – (LC) Leicester vs West Bromwich
20:45 – (LC) Wigan vs Swansea
21:00 – (LC) Man Utd vs Wolves (Bet365)

Onsdag:

20:45 – (LC) Aston Villa vs Burnley
20:45 – (LC) Newcastle vs Arsenal (Bet365)
20:45 – (LC) West Ham vs Stoke

Ligacupens femte omgång eller kvartsfinaler lottas på lördag strax innan helgens ligaomgång.

…………………………………………………

Första omgången i FA-cupen har för övrigt lottats, här hittar ni den – ett intressant möte ser vi mellan AFC Wimbledon vs Ebbsfleet United.

Den nya tidens derbyn?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Living in a Wenger Wonderland

En spännande nionde omgång av Premier League avslutades med dess kanske mest uppseendeväckande resultat när Arsenal slog Man City med 3-0 på City of Manchester Stadium.

Det var en match präglad av hårt och stundtals fult spel. Det var tydligt från början att Man Citys plan var att brutalisera Arsenal ut ur matchen, med den skillnaden att Arsenal den här gången stod upp och svarade med samma mynt.

Jon Horner och Eric Beard på bloggen A Football Report illustrerar det hela, på temat skamlös underhållning.

Man Citys utvisning i matchens fjärde minut var däremot inte en produkt av hårt spel – utan av en fin passning av Fabregas, en bra löpning av Chamakh och ett dåligt beslut av Boyata.

Men naturligtvis präglade utvisningen matchen, och resultatet måste förstås med den som utgångspunkt.

…………………………………………………

KNOCKEN PÅ EASTLANDS

Roberto Mancini körde ett beprövat taktiskt knep inför matchen mot Arsenal, han berömde dem som ligans bästa lag.

Det funkade bra mot Chelsea men det var tydligt att han den här gången hade gått till brunnen en gång för ofta. Arsenal gick inte på sin egen myt, möjligen för att den i det här fallet inte var fullt så trovärdig.

Mancinis andra taktik verkade också vara en beprövad slagdänga: tackla ut Arsenal ur matchen. Särskilt koncentrerade man sig på Fabregas som tidigt fick utstå två tunga tacklingar av i tur och ordning De Jong och Barry.

Men också den taktiken verkade Arsenal och Arsene Wenger inte bara vara förberedda på, den här gången bemästrade man den också och svarade delvis med samma mynt.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1323340/Man-City-0-Arsenal-3-Rampant-Gunners-shoot-10-man-City-super-Eastlands.html

Ja, Arsenal var kraftigt hjälpta av Man Citys oerhört tidiga utvisning på Boyata, men det var också en utvisning som Arsenal själva ”skapade” genom ett snabbt och fint spel av Fabregas.

Det var i slutänden defensiva misstag som förstörde matchen för Man City. Dedrick Boyata som tar en något klumpig utvisning. Vincent Kompany som onödigt foular Fabregas vilket resulterar i en förvisso missad straff. Wayne Bridge som misslyckas med att rensa bort bollen när Alex Song gör 2-0 och i praktiken avgör matchen till Arsenals fördel.

Men man var också offensivt slösaktiga. Väldigt många nickar och skott i farliga lägen missade målet, och vid de tillfällen något gick på mål så var Lukasz Fabianski trygg i målet.

Men för alla Man Citys misstag så var det fortfarande en väldigt imponerande prestation av Arsenal, och kan de bygga vidare på det här resultatet så är de definitivt en utmanare till Chelsea om ligatiteln.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-arsenals-method-and-inspiration-put-sheikhs-riches-in-the-shade-2115671.html

:::

Nästan lika roligt som försnacket är ibland eftersnacket. Roberto Mancini å sin sida menar att om Man City inte fått en spelare utvisad (felaktigt, enligt honom) så hade de vunnit matchen:

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/mancini-blames-referee-after-arsenal-stun-city-2115669.html

Francesc Fabregas å andra sidan är så nöjd med spelet att han menar att Arsenal hade vunnit matchen om de så spelat mot 15 spelare:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8084477/Manchester-City-would-have-lost-with-15-players-says-Arsenals-Cesc-Fabregas.html

…………………………………………………

LIKET LEVER PÅ ANFIELD

Roy Hodgson fick efter en svår tid som manager för Liverpool äntligen uppleva lättnad och glädje. Även om vinsten mot Blackburn hemma på Anfield inte tog laget upp ovanför nedflyttningsstrecket så var det ändå balsam för ett sårat självförtroende.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/24/roy-hodgson-liverpool-premier-league

Hodgson hade fått mycket kritik för att ha vilat så många av sina stora spelare i veckans match mot Napoli, men i den här matchen rättfärdigades det beslutet.

Såväl Fernando Torres som Steven Gerrard såg ut att ha mått bra av vilan och båda var tillbaka till något som liknade normal form.

Roy Hodgson själv var lycklig efter matchen: ”It was a deserved victory and one that was really needed. If we hade come in at half-time several goals up no-one could have said a word.”

Frågan återstår hur högt Liverpool kan sluta i ligan efter klubbens sämsta säsongsinledning på drygt 50 år. Liverpools fans hoppas säkert på att de allra minst kommer spela om en Europa League-plats.

Själv tror jag det är för tidigt att fundera på och sådana tankar tror jag inte hjälper laget. Liverpool gör bäst i att koncentrera sig på ett steg i taget.

Först att ta sig upp ovanför nedflyttningsstrecket, därefter skapa ett bekvämt avstånd ned till det, närma sig tabellens övre halva och först när man är där – då kan man börja utvärdera möjligheterna att kvalificera sig för europeiskt cupspel också nästa säsong.

Klubben, laget och dess fans måste utgå från var de befinner sig – inte varifrån de anser att de borde befinna sig.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8084349/Liverpool-manager-Roy-Hodgson-refuses-to-get-carried-away-by-victory-over-Blackburn.html

Liverpool är en klubb i behov av stabilitet och momentum. Det är nu helt och hållet upp till Roy Hodgson att skapa detta.

Gårdagens match var ett bra första steg.

…………………………………………………

SKILDA WÄRLDAR

West Bromwich tog en stark seger hemma mot Fulham där man vände 0-1 till 2-1 och laget ligger nu på en oerhört imponerande sjätteplats i tabellen efter en fjärdedel av säsongen.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1323417/Chris-Brunt-force-West-Bromwichs-rapid-rise.html

West Brom spelar en oerhört imponerande offensiv men ändå välorganiserad fotboll. Det vore väl alltför mycket att hoppas på att laget kommer vara kvar så högt upp i tabellen men kanske kanske så har de ändå en liten chans på EL-spel. Nedflyttning behöver de hur som helst inte oroa sig för.

Det behöver däremot West Ham som gör ännu en katastrofal insats hemma mot Newcastle. Att förlora hemma är aldrig bra, att förlora hemma när man tar ledningen är ännu sämre. Och i det här fallet kom det heller inte som en överraskning när Newcastle vände genom mål av Kevin Nolan och Andy Carroll.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8084748/Newcastle-United-midfielder-Joey-Barton-offers-Andy-Carroll-timely-advice.html

Genom TV-rutan var det möjligt att ta på West Ham-supportrarnas humör och kroppsspråk. Frustrationen är tydlig, de tror inte laget är tillräckligt bra eller jobbar tillräckligt hårt, de har inget förtroende för Avram Grant.

West Ham behöver något eller någon som räddar dem från nedflyttning, de kommer försöka hitta det genom att sparka Avram Grant – det kommer med all sannolikhet inte att hjälpa.

…………………………………………………

NYHETER

Sir Alex Ferguson riktar nu illa dold kritik mot Wayne Rooneys agent Paul Stretford för hur denne hanterat spelaren och agerat i den nyss avslutade löneförhandlingen.

Det ligger nog mycket sanning i det, men vi ska också hålla i åtanke att det är i Fergusons intresse att fansen ännu en gång accepterar Rooney – ett piller som går ner lättare om det är ”någon annans fel”.

Rooney å sin sida var inte närvarande när Man Utd slog Stoke borta – han firade sin 25-årsdag på lyxhotell tillsammans med familjen – men Stokes fans önskade honom ändå grattis på födelsedagen.

:::

Portsmouth har sålts till Balram Chainrai och man har därmed undkommit hotet om konkurs och nedläggning. Otroligt goda nyheter för alla Pompeys fans som också kan glädjas över helgens seger över Hull.

…………………………………………………

Dags för fjärde omgången av Ligacupen i veckan. Fem matcher på tisdagen och tre på onsdagen – bland annat stormatchen Toon vs Goon.

It’s a pot worth winning!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal och Man City - De allra bästa av fiender?

Stort möte på City of Manchester Stadium idag mellan Man City och Arsenal, tvåan och trean i tabellen inför omgången.

Man City vann motsvarande möte förra säsongen – en match kännetecknad av dåligt humör och osportslighet, personifierat av Emmanuel Adebayor som nyligen värvats från just Arsenal.

Arsene Wenger intervjuas i engelska media inför matchen, som tar upp tråden att mötena mellan dessa båda lag kan utgöra engelsk fotbolls stora och definierande rivalitet under de kommande åren.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8081961/Arsene-Wenger-sees-Arsenal-v-Manchester-City-clashes-assuming-huge-importance.html

Engelsk fotboll har genom åren karaktäriserats av ett antal intensiva och definierande rivaliteter. Inte minst Arsenal och Man Utd hade en episk rivalitet under åren före och efter millennieskiftet.

Matchen ses kort och gott som en blick in i framtiden.

Media sammanfattar Wenger, något missledande men ändå poängterande, som att Arsenals rivalitet med Man City är på väg att få samma status och intensitet som förut var fallet med Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/22/arsene-wenger-manchester-city-rivals

Wenger har naturligtvis inget emot att måla upp en framtid i vilken Arsenal är en av engelsk fotbolls stora styrkor. Men det gör det inte mindre intressant att fundera över vad som talar för och mot en sådan utveckling.

…………………………………………………

VARFÖR ARSENAL VS MAN CITY KAN BLI ENGELSK FOTBOLLS FRÄMSTA RIVALITET

Klubbar lever under cykler av uppgång och nedgång – en klubb blir först bättre, befinner sig på toppen av dess kapacitet under en tid och därefter inleds en period av nedgång fram till dess att en ny cykel inleds. Arsenal och Man City är två engelska toppklubbar som, kan det hävdas, är på uppgång i varsin sådan livscykel under samma tidsperiod samtidigt som deras närmaste konkurrenter, kan det hävdas, befinner sig i nedgång.

Det är ett möte mellan två klubbar som är mer än bara en match på själva fotbollsplanen, det är en kamp mellan två vitt skilda fotbollsideologier – och varenda möte mellan de båda klubbarna kan därför sättas in i ett större sammanhang och målas in i ett mer episkt narrativ än vad endast enskilda matcher kan åstadkomma.

Det är ett möte och en rivalitet som har alla förutsättningar att intensifieras av en dragkamp mellan klubbarna om spelare. Man City kommer, direkt eller indirekt, rycka i Arsenals bästa spelare vilket inte kommer att uppskattas av vare sig Arsenals fans eller management. Det är en utveckling vi delvis redan sett och ett annat sätt det kan ta sig uttryck har vi ju minst sagt sett under den gångna veckan.

…………………………………………………

VARFÖR ARSENAL VS MAN CITY INTE KOMMER BLI ENGELSK FOTBOLLS FRÄMSTA RIVALITET

Det är ett möte och en rivalitet som saknar historia och tradition. Där finns ingen geografisk eller regional koppling som mellan Arsenal vs Tottenham eller mellan Man Utd och Liverpool. Det finns heller ingen historik av tuffa och infekterade möten mellan de båda klubbarna som de har med exempelvis Man Utd.

De båda klubbarna saknar i nuläget den typ av explosiva personligheter som behövs för att skapa en riktigt intensiv rivalitet. Roberto Mancini är en fotbollens Ashton Kutcher snarare än Bruce Willis. Arsene Wengers låga brinner förvisso hett, men han är och har alltid varit mer utav en akademiker än en street fighter.

Det är inte helt sannolikt att Arsenal och Man City kommer vara de enda klubbarna uppe i toppen under de kommande åren, därmed kan rivaliteten mellan dem spädas ut av närvaron av andra och större rivaler. Chelsea kan vara kvar, Man Utd likaså och vi vet ännu inte vad som sker med klubbar som Tottenham och Liverpool.

All stor rivalitet är lokal och förankrad i sitt kulturella sammanhang. Såväl Arsenal som Man City är – och kommer i än större utsträckning att förbli – två globaliserade fotbollslag. De består av spelare som kommer att förstå att det är bra att vinna matchen, men de kommer inte förstå varför man verkligen måste vinna just den här matchen. De är helt enkelt inte uppväxta med den förståelsen – likt Gerrard och Carragher är i Liverpool, Giggs och Scholes är i Man Utd, Terry och Lampard är i Chelsea och så vidare.

…………………………………………………

Så, med andra ord, jag är lite skeptisk. Men vad säger ni? – är det Arsenal och Man City som kommer vara engelsk fotbolls stora rivalitet under låt oss säga den kommande tioårsperioden?

Inför dagens match så har ni det mesta ni behöver veta i Telegraphs som vanligt utmärkta ’preview’:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943500/Manchester-City-v-Arsenal-match-preview.html

Daily Mail sammanställer jobbig statistik för Arsenal i deras matcher med deras tre huvudkonkurrenter om ligatiteln – Chelsea, Man City och Man Utd – i vilka deras vinstkvot sjunker från det vanliga 51% till bara 18%.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1323178/Damning-evidence-shows-Arsenals-embarrassing-record-big-three.html

Joleon Lescott kör igång trashtalk-runda nummer ett genom att hävda att Man City har fler ”vinnare” än vad Arsenal har.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1323164/We-got-winners-Manchester-City-taunt-Arsenal-boss-Arsene-Wenger.html

So, let’s get it on!

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Best of the Rest - Vilket är tidernas bästa lag i Englands andra division?

Queens Park Rangers kvitterade sent igår borta mot Bristol City i en match som slutade 1-1 efter att Patrick Agyemang nätat.

Laget vägrar helt enkelt förlora under Neil Warnock och man kommer att leda The Championship efter 13 spelade omgångar, med minst fem poäng ner till tredje plats. Då är laget ändå inne i en svacka med fyra oavgjorda på de fem senaste matcherna.

Därmed har QPR tangerat ett gammalt klubbrekord genom att gå obesegrade 13 matcher i rad från säsongens början.

Sett utifrån ett större perspektiv så ser QPR:s framtidsutsikter också klart lovande ut. Lakshmi Mittal, världens femte rikaste man, äger 20% av klubben och har därmed resurser nog att förstärka klubben ytterligare om Premier League börjar bli en realistisk idé.

Sett till resurser finns det alltså goda skäl att tro att QPR kan bli ett av de starkaste lagen att träda fram ur The Championships, eller Englands andra division, skuggor på mycket länge.

:::

Barney Ronay skriver angående QPR i The Guardians utmärkta Football League Blog och dristar sig till att diskutera vilka de främsta lagen är som har spelat i Englands andra division.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2010/oct/21/english-football-best-second-tier-teams

Jag tyckte tanken var rolig och lite annorlunda, och tänkte ägna lördagen åt att grävare djupare från artikeln, kommentarerna på den och mina egna minnen.

Jag lyckades landa i en lista på tolv lag, och det finns säkert en hel del jag ”glömt” bort.

Chelsea hade ju ett par härliga lag under 1980-talet, Watfords lag som gick upp i början av samma årtionde, och såväl Newcastle som Leeds har ju haft fler än ett riktigt härligt lag i den andra divisonen. Tottenham, Bolton, Reading och Portsmouth har också haft minnesvärda säsonger i Division 2 eller The Championship.

Men man måste ju säga att några av lagen på listan är rätt roliga att se där, om vi betänker oss dagens styrkeförhållanden i den engelska fotbollen.

Och Evertons och Arsenals fans kan ju puffa av skadeglädje över den enligt mig dubiösa äran att inte befinna sig på den här listan –av rätt anledning, om nu någon sådan finns.

…………………………………………………

Crystal Palace – 1978/79

Laget med vilket Terry Venables blev ett av Englands främsta managernamn, och ett lag som skulle prägla 1980-talet. Det var framför allt lagets defensiva styrka som gjorde dem så oerhört starka, inte minst tack vare klubblegenden Jim Cannon i backlinjen. Laget höll nollan i hälften av säsongens ligamatcher, släppte in totalt 24 mål och vann Division 2 före Brighton med ett smått otroligt publiksnitt på Selhurst Park om 51,482 åskådare.

:::

Fulham – 2000/01

Jean Tiganas första säsong på Craven Cottage innebar något utav en revolution för Fulham, som vann Division 1 i överlägsen stil med 101 poäng, tio poäng före tvåan i en liga som innehöll lag som Blackburn, Bolton och Nottingham. Louis Saha var klubbens målskytt extraordinaire och laget stod för ett imponerande offensivt spel. Kvaliteten på laget kännetecknas inte minst av att klubben lyckades etablera sig i Premier League och fortfarande håller sig kvar där.

:::

Ipswich – 1960/61

Ipswich Town under (Sir) Alf Ramsey lyckades med vad väldigt få klubbar har lyckats med – att vinna den andra divisionen för att säsongen därpå följa upp detta med att vinna den engelska ligatiteln. Ramseys innovativa taktik, Jimmy Leadbetters talang och John Cobbolds givmilda ordförandeskap gjorde att Ipswich befann sig högst upp i tabellen två säsonger i rad med ett till stora delar oförändrat lag. Fotbollen var på sätt och vis roligare när sådant faktiskt var möjligt.

:::

Leeds – 1989/90

Howard Wilkinsons manskap vann Division 2 på målskillnad före Sheffield United, men skulle snabbt etablera sig i Division 1. Med i princip samma grupp spelare slutade man fyra första säsongen i högsta divisionen för att säsongen därpå vinna den allra sista upplagan av gamla Division 1. Det var inte den engelska fotbollens mest flärdfulla lag, men det var ett synnerligen effektivt och välkomponerat lag.

:::

Liverpool – 1961/62

Säsongen utgjorde det första viktiga steget i vad som skulle vara Bill Shanklys revolution med Liverpool när man vann den andra divisionen med åtta poäng före Leyton Orient. Med spelare som Ronnie Moran, Ron Yeats, Ian St John, Roger Hunt och Ian Callaghan hade Shankly en grund för vad som skulle komma att bli ett måttligt framgångsrikt 1960-tal med två ligatitlar, och utgångspunkten för vad som skulle komma att bli ett makalöst framgångsrikt 1970-tal.

:::

Luton – 1981/82

Ett makalöst framgångsrikt årtionde för Luton inleddes 1981/82 när man i överlägsen stil vann Division 2, åtta poäng före Elton Johns och Graham Taylors Watford. Hemmamötet med Newcastle står ut under säsongen när Luton hämtade upp 0-2 till vinst med 3-2. Första säsongen i högsta ligan så räddade sig Luton kvar på säsongens sista dag efter ett sent vinstmål borta mot Man City av Raddy Antic. Man City, som hade klarat sig kvar med oavgjort, åkte ur för första gången på 17 år och manager David Pleat dansade av glädje på Maine Roads gräsmatta. 1988 skulle Luton också vinna Ligacupen efter en dramatisk final mot Arsenal.

:::

Man City – 2001/02

Det här var senaste säsongen som Man City spelade i den engelska fotbollens andra division, efter att säsongen dessförinnan ha flyttats ned från Premier League, och man vann den i överlägsen stil med hela tio poäng. Laget leddes av Kevin Keegan och spelare som Shaun Goater, Darren Huckerby och Eyal Berkovic. Under säsongen slog Man City flera klubbrekord, bland annat för flest gjorda mål (108 st), antal poäng under en säsong (99pts) och antal vinster (31 st). Med sin sjunde seger i Englands andra division så är man även den klubb som vunnit den ligan flest gånger av alla klubbar.

:::

Man Utd – 1974/75

Bara sex år efter att som första engelska klubb vunnit Europacupen så relegerades Man Utd till Division 2. Klubbens styrelse behöll tålamodet med manager Tommy Docherty, som tog tillvara möjligheten att förnya och blåsa nytt liv i laget med spelare som Gordon Hill, Lou Macari, Stuart Pearson och Steve Coppell. Med en fanatisk publik i ryggen och ett för tiden och för den divisionen makalöst publiksnitt på långt över 50,000 så marscherade Man Utd raka vägen tillbaka till Division 1.

:::

Middlesbrough – 1973/74

Jack Charltons Middlesbrough tog den andra divisionen med storm 1973/74 och vann den med hela 15 poäng, under en tid när en seger endast gav två poäng. En enastående bedrift. Med spelare som Graeme Souness, David Armstrong, Bobby Murdoch, David Mills och John Hickton så var det ett lag med större lungor än teknisk begåvning, men dess starka profiler gjorde ändå laget roligt att följa.

:::

Newcastle – 1992/93

Kevin Keegan kan det här med att vinna den andra divisionen i överlägsen och vacker stil. Åtta år innan han gjorde det med Man City så åstadkom han detsamma med Newcastle och inledde vad som var klubbens senaste storhetstid. Sin vana trogen så var inte Keegans lag det defensivt mest solida men laget öste in mål, inte minst med Andy Cole i laget. Laget skulle snabbt etablera sig som ett topplag också i Premier League och under en femårsperiod vara ett av ytterst få som kunde konkurrera med Man Utd.

:::

Nottingham Forest – 1976/77

Det märkliga och ironiska med Nottingham Forests lag i mitten av 1970-talet var att de faktiskt inte vann Division 2, de kom trea och lyckades på så vis vinna uppflyttning till Division 1. Men inom ett år så var man engelska ligamästare hela sju poäng före Liverpool. Detta följde man upp med att vinna Europacupen två år i rad tillsammans med ett par andra cuptitlar. Det är en bedrift som sannolikt aldrig kommer att upprepas och är det kanske främsta beviset på Brian Cloughs genialitet.

…………………………………………………

NYHETER

Liverpools spelartrupp verkar vara i uppror rapporterar Daily Mail, som menar att flera av Liverpools spelare ifrågasätter Roy Hodgsons förmåga att leda laget – men att Hodgson stöds av bland andra Steven Gerrard och Jamie Carragher.

Daily Mail gräver sig också i ett intressant intervjureportage djupare i vad Carlo Ancelotti har åstadkommit med Chelsea.

Portsmouths kris förvärras alltmer och klubben riskerar nu upphöra att existera efter att den förre ägaren, Sacha Gaydamak, enligt uppgifter vägrar kompromissa med sina fordringar på klubben. Klubbens förvaltare förnekar däremot att det hunnit gå så långt.

:::

Och gillar man The Guardians Barney Ronay så tror jag säkert man uppskattar den här lakoniska sammanfattningen av allt jävulskap som hänt utanför planen den senaste veckan.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/23/wayne-rooney-americans-ambition-manchester-united

:::

Jim White på Telegraph presenterar också sin ’take’ på hela den här Wayne Rooney-inspirerade soppan.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8082098/Wayne-Rooney-deal-Manchester-madness-mobs-and-the-Jose-Mourinho-mystery.html

:::

Neil Warnock replikerar i säregen stil på delägaren Flavio Briatores påstådda uttalande att han kommer göra Marcello Lippi till manager för QPR om klubben når Premier League – genom att hävda att han har mycket att lära ut till världsmästarmanagern, men att Lippi inte är aktuell för QPR.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/neil-warnock-im-sure-a-world-cup-winner-could-learn-a-lot-from-me-ndash-but-lippi-wont-be-coming-to-qpr-2114183.html

Gotta love his style.

…………………………………………………

Rolig kommentar på Barney Ronays blogg om de bästa lagen från andra divisionen: Liverpool 2011/12.

Surely not?!

Vad har ni själva för åsikter om riktigt bra lag från den andra divisionen? Do it to me!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Charlie Buchan & The Black Cats - Rooney stannar i Man Utd

EDIT:
BREAKING NEWS: ROONEY STANNAR!!

Wayne Rooney har precis skrivit på ett nytt femårskontrakt med Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/22/wayne-rooney-staying-manchester-united

[“I’m signing a new deal in the absolute belief that the management, coaching staff, board and owners are totally committed to making sure United maintains its proud winning history – which is the reason I joined the club in the first place.”]

Eller, mer kortfattat, cha-ching?!?!

*** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** *** ***

Wayne Rooney-sagan fortsätter rulla på i England – senaste nytt är att det verkar som att Rooney har mjukat upp sin inställning och att samtal nu pågår mellan spelaren och klubben.

Som sagt – det är lönen som är grejen i den här soppan, inget annat. Vad vi ser är en pågående löneförhandling, och Rooneys vilja att lämna klubben beror helt och hållet på i vilken utsträckning andra klubbar erbjuder honom högre lön.

Paul Hayward på The Guardian, den förste att varna för vad som var på väg att ske, sammanfattar det hela lysande:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/22/wayne-rooney-manchester-city-united

Rooney och dennes representanter kritiserar laget och klubben och dess ambitioner i syfte att undkomma skuldbörda på sig själv. Kritiken kan visa sig berättigad på lång sikt, det går inte att säga nu, men det är inte därför Rooney nu för fram den.

Det är en politisk taktik. Men det är en taktik som har skapat irritation hos Sir Alex Ferguson och hos Man Utds spelare.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8078821/Manchester-United-team-mate-Patrice-Evra-speaks-out-over-Wayne-Rooneys-behaviour.html

Och även bland fansen.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/21/wayne-rooney-manchester-united-city

Och ja, frågan om vem som vinner striden om fansen, Sir Alex eller Rooney – som en blogg ägnar uppmärksamhet åt. Den frågan var aldrig en riktig fråga, den var avgjord på förhand.

Men det konstaterade vi ju för tre hela dagar sedan.

…………………………………………………

“GREAT SKOTT!” – CHARLIE BUCHAN, 1910-1919

Under ett årtionde söndertrasat av världskrig så var Charlie Buchan engelsk fotbolls kanske störste målskytt och han gjorde under en period av 14 år hela 209 mål för sitt Sunderland.

Men Buchan var först och främst en Arsenalsupporter och det var där han såväl inledde som avslutade sin spelarkarriär.

Han inledde sin karriär som lärling i vad som då kallades Woolwich Arsenal men vägrade fortsätta spela för dem när klubben inte ersatte honom för hans resekostnader. 15 år senare skulle han återvända till Arsenal, värvad under skumma förhållanden.

Efter att ha lämnat Arsenal så spelade Buchan en säsong för Leyton Orient innan Sunderland betalade £1,200 för hans tjänster – vilket var ett transferrekord för den tiden.

Sunderlands fans var inte helt förtjusta i den långe och gänglige centerforwarden och han fick utstå en hel del frän kritik av publiken på Roker Park. Buchan bad manager Bob Kyle om att bli petad från laget, men Kyle vägrade. Efter en match, i november 1911, så hade det gått så långt att Buchan sa till Kyle: ”I’ll never kick another ball for Sunderland.”

Men Kyle övertalade Buchan att spela en till match, i den gjorde han två mål i en 3-1 vinst för Sunderland och detta visade sig vara vändpunkten för hans tid i Sunderland. Publiken skulle aldrig mer ge honom ”the bird”.

Sunderland stora rivaler under tidigt 1910-tal var Aston Villa. Under säsongen 1912/13 så var det de båda klubbarna som utkämpade en enorm kamp såväl om ligatiteln som om FA-cupen.

Och i helgen möts de igen på The Stadium of Light, mycket passande.

Inom loppet av fyra dagar möttes de först i cupfinalen på Crystal Palace inför 120,000 åskådare och därefter i en ligamatch som Sunderland inte fick förlora om de ville vinna ligan.

Cupfinalen var en brutal historia där slaget inte minst stod mellan Sunderlands hårde försvarare Charlie Thomson och Villas hårdföre anfallare Harry Hampton. Inför matchen berättade Aston Villas Clem Stephenson för Buchan att han drömt att Tommy Barber skulle nicka in 1-0 till Villa och att det skulle bli matchens resultat.

Det skulle visa sig att Stephenson dröm skulle besannas.

Fyra dagar senare slutade matchen däremot annorlunda. Aston Villa tog än en gång en 1-0-ledning, men den här gången lyckades Walter Tinsley kvittera för Sunderland. Sunderland klarade oavgjort mot Aston Villa, vann sina sista två ligamatcher och vann ligan med fyra poäng före Aston Villa. Charlie Buchan var klubbens främste målskytt efter att ha gjort imponerande 32 mål på 46 matcher.

Det första världskriget stoppade allt fotbollsspelande under stora delar av 1910-talet, och när kriget var över så valde Bob Kyle att bygga ett helt nytt lag i Sunderland. Charlie Buchan var den enda kvarvarande spelaren från det lag som vann ligan 1913.

Bättre än en andraplats i ligan 1922/23 lyckades aldrig Sunderland hamna kort efter första världskriget, och strax därefter lämnade Buchan klubben för Arsenal.

Under sin tid i Sunderland var Buchan klubbens främste målskytt under sju av hans åtta spelande säsonger där, och han är fortfarande klubbens främste målskytt genom tiderna.

I Arsenal fortsatte han sitt goda målskytte och levererade 49 mål på 102 matcher för The Gunners. Men han visade också stora prov på taktiskt sinnelag när han tillsammans med Arsenals legendariske manager Herbert Chapman introducerade ”WM”-formationen i syfte att utnyttja en för den tiden ny offside-regel.

Buchan var även en flitig skribent om fotboll. Han skrev fotbollsmanualer och skapade också den klassiska Charlie Buchan’s Football Monthly. 1947 var han en av grundarna till Football Writers’ Association.

Med sina totalt 258 ligamål är han engelsk fotbolls sjätte främsta målskytt genom tiderna i den engelska högstadivisionen.

…………………………………………………

LJUSET SKINER PÅ SUNDERLANDS SVARTA KATTER

Inför helgens hemmamatch mot Aston Villa så har Sunderland spelat oavgjort i fem raka matcher, men man är också obesegrade i sex matcher. Något klubben inte har klarat av i Premier League på snart tio år.

För närvarande ligger Sunderland på 13:e plats i tabellen, endast tre poäng skiljer dem från såväl nedflyttningsstreck som från Europaplats.

Själv tror jag Sunderland kommer att konkurrera på allvar om en plats i Europa League den här säsongen.

Steve Bruce har styrt Sunderland igenom en inte helt oproblematisk inledning på säsongen och laget har dessutom drabbats av tunga skador. Trots det ligger klubben i slagläge i tabellen, och det finns en stor potential i truppen som kommer lyfta laget under resten av säsongen.

Laget kan stoltsera med två bra målvakter, ett stabilt försvar, ett mittfält som kombinerar hårdhet med rutin och ett anfall bestående av ett par riktigt målfarliga spelare.

Sunderland är en klubb med goda resurser och de har möjlighet att förstärka klubben. Det såg vi inte minst i somras när klubben värvade Asamoah Gyan för rekordsumman £13,2m.

Ägaren Ellis Short och Niall Quinn har inlett ett mer långsiktigt arbete med klubben sedan tumultet för några år sedan med Roy Keane som manager. De har en solid grund att stå på med en lagom stor arena som utgör en stabil intäktskälla.

Sunderland har också många lovande ungdomar på väg upp som kan lyfta laget ytterligare i framtiden . Lee Cattermole, Jordan Henderson och David Meyler har redan etablerat sig i a-truppen. Spelare som Jack Colback, Oumare Tounkara, Ryan Noble och Jean-Yves Mvoto är utlånade till starka klubbar i The Championship.

Sunderland är en av Englands många sovande storklubbar, och Steve Bruce kommer inom den närmaste framtiden etablera laget på Premier Leagues övre halva, och på Stadium of Light kommer europeiskt cupspel bli en återkommande attraktion.

Sunderland är ett strålande exempel på hur samtliga lag i Premier League blir allt starkare och hur ligan därmed blir alltmer jämn och svårnavigerad för samtliga lag.

…………………………………………………

NYHETER

Man City vann med 3-1 hemma mot Lech Poznan, och Adebayor gjorde hattrick – var det möjligen nyheterna om Rooney som till slut fick fart på togolesen?

Liverpool klarade 0-0 borta mot Napoli och det får väl sägas vara ett bra resultat, särskilt med ett så reservbetonat lag – Roy Hodgson säger samtidigt att han inga tankar har på att avgå.

Aston Villas trupproblem fortsätter i och med att Ashley Young vägrar binda sig till klubben i nuläget, han tänker inte diskutera nytt kontrakt förrän i sommar – naturligtvis för att utvärdera intresset från andra klubbar.

Arsene Wenger känner sig säker på att Fabregas kommer välja att stanna kvar i Arsenal även efter den här säsongen – det kan så klart stämma, men vad annars ska han säga?

Roberto Mancini fortsätter visa prov på sin kärlek för lätt taffliga mindgames när han inför helgens match med Arsenal antyder att Adebayor mycket väl kan få starta matchen.

Utbrändhet var tydligen förklaringen till William Gallas taffliga insats för Tottenham borta mot Inter. Det är så klart jobbigt och förvirrande att behöva lära sig nya tunnelbanerutiner i London en gång vartannat år typ.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

13:45 – (PL) Tottenham vs Everton
16:00 – (PL) Birmingham vs Blackpool
16:00 – (PL) Chelsea vs Wolves
16:00 – (PL) Sunderland vs Aston Villa
16:00 – (PL) West Brom vs Fulham
16:00 – (PL) Wigan vs Bolton
18:30 – (PL) West Ham vs Newcastle

Söndag:

14:30 – (PL) Stoke vs Man Utd
16:00 – (PL) Liverpool vs Blackburn
17:00 – (PL) Man City vs Arsenal

Helgens största match spelas på City of Manchester Stadium. Helgens häftigaste match spelas på White Hart Lane. Och helgens intressantaste match spelas på Anfield.

Dessutom så klart fulla omgångar i The Football League. Några intressanta matcher är Hull vs Portsmouth (krislagsmötet i The Championship), MK Dons vs Exeter (ytterlighetsmötet i League 1) och Burton Albion vs Bradford (mittenmötet i League 2).

På Bet365 sänder de på lördag Nottingham Forest vs Ipswich kl 16:00 och Doncaster vs Sheffield Utd kl 18:15.

På söndag kl 13:45 sänder de även The Old Firm, Celtic vs Rangers, båda lagen har full pott så här långt.

Ikväll kl 20:45 sänder de också den tidiga matchen i The Championship mellan Bristol City och Queens Park Rangers.

…………………………………………………

Under helgen bloggas det bland annat om söndagens stormatch på Eastlands mellan Man City och Arsenal.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Jag är nyfiken - Everton

[“After watching their new acquisitions hammered into submission, however, Henry and Werner may have found themselves wondering if they had bought the club at the wrong end of Stanley Park. /…/ Everton’s fine performance, a judicious blend of skill and aggression, emphasised the value of committing to long-term stability and tailoring ambitions to means.”]

Everton är en blå gåta. Som Richard Williams på The Guardian mycket riktigt iakttar så är det en klubb som lyckas väldigt väl med små resurser och man anar en enorm potential i klubben om de hade att arbeta med samma resurser som flertalet av deras närmaste konkurrenter.

Williams antyder också samma fråga som The Swiss Ramble har ställt: Hur kommer det sig att ingen har köpt Everton?

Jag ska försöka sammanfatta den frågan men också sätta in det i sammanhanget för en större fråga: Vilka är Evertons förutsättningar att förstärka sin position i den engelska ligatabellen och kontinuerligt konkurrera om Champions League-platser?

Det är det naturliga nästa steget i Evertons utveckling som fotbollsklubb, men frågan är om det är ett möjligt steg för klubben att ta.

Generellt sett finns det tre sätt för en fotbollsklubb att växa och förstärka sin konkurrenskraft: (i) genom externa investerare, (ii) genom intern och organisk tillväxt, samt (iii) genom att vara strategiskt klokare än sina konkurrenter.

Men vilka av dessa är tillgängliga för Everton?

…………………………………………………

EN STOR KLUBB MED SMÅ RESURSER

Sportsligt sett är Everton utan tvekan en av Englands stora klubbar, med nio ligatitlar och fem FA-cupsegrar, dessutom med en seger i Cupvinnarcupen som extra krydda.

Ekonomiskt spelar man däremot i en lägre division än flertalet av Englands största klubbar. Även om Evertons ekonomiska problem inte är lika medialt spektakulära så är klubbens affärsmodell likafullt kaputt.

Bill Kenwright, Evertons ordförande, har insett detta och det är också skälet till att han 2008 meddelade att klubben var till salu: ”I am a pauper when it comes to other chairmen. I want this club to have a billionaire owner, but it’s not me and I apologise it’s not me. Everyone knows this football club needs investment.”

Men ingen har visat sig intresserad av att köpa klubben. Hur kommer då det sig? Keith Harris, tillsatt av Kenwright för att hitta en köpare, har själv beklagat att Everton inte väcker mer intresse hos potentiella köpare:

”The demographics of Liverpool as a city are not hugely compelling. It is not a very wealthy city. Everton share the city with another club, which arguably has been in the vanguard for the last decade, and they both have a stadium to build. So the economics need a lot of looking at.”

“The economics” blir naturligtvis ännu tuffare givet konjunkturläget och det tuffa läget på finansmarknaden. När köparna dessutom ser Evertons växande skulder och behovet av att bygga en ny arena så slocknar ett eventuellt intresse rätt snabbt.

Klubbens attraktivitet på marknaden hjälps heller inte av att man har en huvudsakligen lokal om än väldigt lojal fanbas. Något som förstärktes av engelska klubbars avstängning från europeiskt cupspel i Europa under 1980-talet som förhindrade Everton från att delta i Europacupen.

Everton är en klubb som drivs med förlust och som just nu finansieras genom lånat kapital. Trots att klubbens omsättning kontinuerligt har stigit så har klubben bara lyckats gå med vinst en gång under de senaste sju åren, och det var tack vare försäljningen av Wayne Rooney.

Evertons totala förluster under den senaste femårsperioden uppgår till £27,1m, vilket är mycket för en klubb med en omsättning runt £75m. Men utan spelarförsäljningar så hade Evertons resultat under samma tidsperiod varit hela £40m sämre.

Klubbens kassaflöden har dessutom varit negativa de senaste fyra åren, vilket betyder att klubben inte längre har några pengar på banken. I syfte att värva spelare och finansiera den löpande verksamheten har man därför varit tvungen att skuldsätta sig.

Evertons huvudsakliga skuld består av ett 25-årigt lån om £30m med en fast ränta om 7,79%, vilket ger en årlig räntekostnad om ca £4m. Klubbens totala skulder uppgår till £37,9m. Det är naturligtvis småsummor jämfört med de skulder som Liverpool och Man Utd brottas med, men för en klubb med den låga omsättningen och så låga intäkter är problemet kanske ändå minst lika stort.

Problemet för Everton är inte höga kostnader, trots att lönekostnaderna stigit kraftigt de senaste åren. Evertons huvudsakliga problem är klubbens låga intäkter. Evertons omsättning (totala intäkter) om £79,7m ligger långt efter de fyra stora (mellan £185-280m), men det är också sämre än klubbens närmaste konkurrenter; Tottenham (£113m), Man City (£87m) och Aston Villa (£84m).

Everton är rejält beroende av TV-pengar, som utgör hela 61% av klubbens omsättning. I det avseendet så tjänar man i paritet med övriga klubbar, men det beror mindre på klubben själv och mer på det kollektivt förhandlade avtalet med Sky. Men tabellen ovan visar också hur den verkliga potentialen för tillväxt inom denna intäktskategori enbart finns genom att kvalificera sig för Champions League.

Evertons kommersiella intäkter om £9,2m är i lägsta laget, trots att klubben utlovade en förbättring i det avseendet för ett antal år sedan. Klubbens tröjkontrakt med Chang, det tredje längsta i Premier League, genererar relativt låga intäkter. Avsaknaden av en global och köpstark fanbas, accentuerat av bristen på CL-spel medför att utsikterna för tillväxt inom den här intäktskategorin också är låga.

Evertons stora problembarn är däremot matchdagsintäkterna. Även om de steg med 7% till £21,9m förra året så är det fortfarande bara en femtedel av vad de största klubbarna tjänar och det är enbart hälften av vad till exempel Liverpool drar in, med en arena fullt jämförbar i storlek. Arenans storlek, och dess avsaknad av VIP-faciliteter, är en huvudvärk för klubben och samtliga dess potentiella investerare.

En ny arena är med andra ord en strategisk nödvändighet för Everton. Men klubbens samtliga planer i den riktningen har stött på patrull. Det tänkta bygget i Kirkby fick inte myndigheternas tillstånd, och tankarna om en delad arena med Liverpool, en annan problemklubb i det avseendet, har stött på starkt kulturellt motstånd.

:::

Evertons utsikter att växa och bli mer konkurrenskraftiga genom att hitta en extern investerare ser med andra ord inte goda ut. Klubbens finansiella status och intjäningspotential är svag. Finanskrisen bidrar till att göra samtliga rationella investerare avsevärt mindre riskvilliga. Och UEFA:s kommande regler om ’financial fair play’ betyder att icke-rationella investerare (wealthy benefactors) ges mindre lekutrymme.

Evertons förutsättningar för intern tillväxt är som påvisat inte heller särskilt anmärkningsvärda. Klubbens arenasituation begränsar också dess potential i det avseendet. Klubbens svaga varumärke innebär att tillväxt i kommersiella intäkter är osannolik. Och med oerhört resursstarka konkurrenter så blir möjligheterna till CL-spel, och därmed tillväxt i TV-pengar och kommersiella intäkter, allt mindre.

…………………………………………………

INTE RIKARE, MEN SMARTARE?

Det är kanske framför allt för klubbar som Everton som det här moderna Premier League-fenomenet med icke-rationella investerare (sugar daddys) är som allra mest orättvist. De ges helt enkelt inte möjligheten att konkurrera på likvärdiga villkor.

De som invänder mot UEFA:s kommande regler om ’financial fair play’ menar naturligtvis också att de försvårar eller omöjliggör för klubbar som Everton att skaffa sig egna icke-rationella investerare.

Evertons förutsättningar att växa och bli mer konkurrenskraftiga reduceras med andra ord till deras förmåga att agera strategiskt klokare än sina konkurrenter.

Och hittills är ju det precis vad de gjort. David Moyes har samlat ihop en förvånansvärt stark trupp med mycket begränsade resurser, och man når sportsliga resultat som sällan upphör att förvåna. Den här säsongen har klubben goda chanser att etablera sig som den starkaste klubben i Liverpool, inte minst illustrerat i den gångna helgens Merseysidederby.

Men vad som då går att invända är att klubben i det avseendet har nått vägs ände. De agerar så strategiskt klokt de kan göra med de begränsade resurser de trots allt har, det kan inte bli bättre än så här.

Men det perspektivet vore alltför fatalistiskt. Det finns fortfarande vägar att vandra för Everton.

I tidigare ”Jag är nyfiken”-bloggar om Arsenal och Chelsea så har jag pratat mycket om klubbars strategiska val mellan ”make” och ”buy” – mellan att köpa spelare externt eller att utveckla dem internt.

Everton har en av landets just nu bästa och mest produktiva akademier med unga talanger som kommer fram och växer in i A-laget på löpande band – de senaste åren har sett spelare som Wayne Rooney, Jack Rodwell, James Vaughan, Dan Gosling och nu Seamus Coleman växa fram. Kommande år kan vi se spelare som Shane Duffy, Ross Barkley, Hallam Hope och Jose Baxter ta samma steg.

Vad Everton kan göra är att ta samma mått och steg som Arsene Wenger har gjort med Arsenal – att välja en ”make”-strategi, huvudsakligen fokuserad på att utveckla spelare. Det är en strategi som är särskilt väl lämpad för en klubb med Evertons ambitioner och resurser.

Det är en strategi som kontrasterar mot den strategi som klubbar som Tottenham, Liverpool och (till viss del) Aston Villa har valt och som antingen har misslyckats eller som kommer vara svåra att upprätthålla.

David Moyes har redan påbörjat ett målmedvetet sådant arbete fokuserat på att förstärka klubbens scoutingnätverk och värva unga talanger – vi ser det i senare tiders värvningar av exempelvis Joao Silva, Jan Mucha, Magaye Gueye och Bob Schepers.

Everton har inte råd att etablera den typen av globala scoutingnätverk som vi ser i Arsenal, Man Utd och Chelsea. De kan däremot agera klokt genom att koncentrera sig på och bygga expertis inom vissa specifika geografiska områden och ta spelare därifrån.

Och naturligtvis måste klubbens interna rutiner förbättras så att man inte tvingas släppa spelare gratis till sina konkurrenter – som hände med Dan Gosling i somras. En väsentlig del i Evertons strategi måste vara att utveckla spelare och därefter sälja dem dyrt, vilket finansierar vidare investeringar i laget och klubben.

Den som vill veta mer och mer specifikt om Evertons ungdomssatsning kan läsa den här trevliga bloggen:

http://theythinkitsallover.wordpress.com/2010/07/06/everton-building-a-bright-blue-future/

UEFA:s nya regler, den minskade kapitalomsättningen i engelsk fotboll, och en mer försiktig profil från flera av Premier Leagues största klubbar gör att det finns stora möjligheter för Everton att växa och förstärka sin konkurrenskraft – givet att klubben fortsätter agera strategiskt klokt och långsiktigt.

Men vad händer om och när David Moyes lämnar klubben – eller om Bill Kenwright till slut ändå lyckas hitta en extern investerare till klubben?

…………………………………………………

EURO VISION

Inter 4-3 Tottenham

http://www.footytube.com/video/inter-milan-tottenham-hotspur-oct20-60744

Himlen trillade ner över Tottenhams huvuden igår kväll. Tre mål i baken och en spelare utvisad efter en kvart, fyra mål i baken i halvtid.

Tack vare matchbilden så är det ju svårt att göra för mycket av målen åt någotdera håll – Inter får givetvis ett par mål gratis i och med att Spurs får en spelare utvisad. Spurs får å sin sida några mål gratis mot slutet i och med att matchen är i praktiken avgjord.

Men Gareth Bale, vilken spelare! – allra minst räddade han ju en stor del av Tottenhams ära igår kväll. Och det kan vara nog så viktigt för framtiden.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8073846/Inter-Milan-4-Tottenham-Hotspur-3-match-report.html

:::

Man Utd 1-0 Bursaspor

http://www.footytube.com/video/manchester-united-bursaspor-oct20-60739

Varenda spelare i Man Utd gjorde sitt jobb, även om kvaliteten på arbetet inte alltid var den bästa – men publiken bör skämmas över sin insats. Det var tyst och halvhjärtat – och inte ens de förutsägbara protesterna mot Glazers hade någon ordentlig oompf i sig.

Det blev i slutänden bara ett mål, men turkarna var löjligt ofarliga. Jag antar att de misströstade när de såg att Van der Sar inte stod i mål och insåg att inte heller höga ballongbollar in i straffområdet skulle vara en framkomlig väg.

Luis Carlos Almeida da Cunha däremot – han blir ju liksom inte sämre. Det var en halv special han bjöd Gustav Svensson på vid målet.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8073853/Manchester-United-1-Bursaspor-0-match-report.html

:::

Highlights från Arsenals överkörning av Shakhtar Donetsk:

http://www.footytube.com/video/arsenal-fc-shakhtar-donetsk-oct19-60605

Likaså highlights från Chelseas stabila bortaseger mot Spartak Moskva:

http://www.footytube.com/video/spartak-moskva-chelsea-oct19-60608

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

19:00 – (EL) Napoli vs Liverpool
21:05 – (EL) Man City vs Lech Poznan

Man City behöver sannolikt vinna matchen om man vill undvika en tämligen jobbig gruppsituation med betydelsefulla matcher i både Polen och Turin.

Kan Liverpool gräva sig upp ur den djupa, mörka gropen? Borta mot Napoli är inte ett lätt ställe att försöka sig på något sådant, särskilt inte när Hodgson vilar flera tunga spelare.

…………………………………………………

VECKANS FRÅGA – “The Oooo_to_be_aGooner Edition”

Vilka två matcher är de enda gångerna i PL- historien som det gjorts två hattricks i samma match? Det ena är en match där två motståndare gör hattrick, i den andra är det två i samma lag som gör det. Vilka fyra spelare var det, vilka lag, slutresultat och vilken säsong.

Två ledtrådar är att i den ena matchen var det en flyttfågel med bibliskt förnamn som gör det ena hattricket och i den andra matchen gör en av hattrickskyttarna en och en halv vecka senare ett avgörande mål i en inhemsk cupfinal – mot samma lag.

Helst inget google!

…………………………………………………

De som tror att Wayne Rooney utnyttjas av sin agent och att det är agenten som styr en spelare ur psykisk balans – tror ni själva att Sir Alex Ferguson skulle gå ut i media och skära bollarna av spelaren om det var så enkelt?

Ferguson förväntar sig emellertid att ”the Wayne Rooney saga” kommer att vara utagerad under dagen.

Whatever that means. Spännande låter det hur som helst.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch - Med en matsked Champions League

It’s … Linhem’s Football League Watch!

En mindre bra dag för det gamla gardet – Svennis, Gordon Strachan och Neil Warnock, alla gamla nog för att kastas utför ett stup, tappade alla poäng mot yngre förmågor som Nigel Pearson, Simon Grayson och Paul Lambert och just Gordon Strachan tänkte jag fokusera lite på.

Varför fick han sparken? Smått okaraktäristiskt av Middlesbroughs ordförande Steve Gibson som gav Gareth Southgate tre säsonger som manager.

Men även lite Svennis som återförenas med Chris Powell i Leicester för att glädja dem som inte går igång på att Steve Tilson – som slog Man Utd i FA-cupen med Southend – tar över som manager i Lincoln efter Chris Sutton.

…………………………………………………

[“If a Frenchman goes on about seagulls, trawlers and sardines, he’s called a philosopher. I’d just be called a short Scottish bum talking crap.”] – Gordon Strachan, som står högt upp på Sir Alex Fergusons ”Naughty list”.

…………………………………………………

CHAMPIONSHIP

[“Reporter: Gordon, can I have a quick word?
Strachan: Velocity”]

Avd: Blixt-Gordon

Middlesbrough tippades av de flesta experter inför säsongen som vinnare av  The Championship – jag var självklart en av dem – men det har inte börjat så bra för Gordon Strachans mannar. I helgen förlorade man mot Leeds hemma med 2-1.

Efter elva matcher spelade i ligan har man elva poäng, ett hyfsat hemmafacit där man tagit tio poäng av 18 möjliga men på bortaplan har man bara tagit en poäng på fem matcher.

Det främsta skälet till Boros dåliga inledning är att deras nyförvärv inte levererat, inför säsongen köpte man in en handfull skottar för ca sex miljoner pund – nästan dubbelt så mycket som någon annan Championshipklubb – och målsprutan Kris Boyd har bara gjort tre mål totalt, samtidigt som de andra inte heller övertygat.

Strachan har också fått en hel del kritik för sina laguttagningar. Till exempel så har man inga naturliga ytterbackar just nu efter att ha sålt Emmanuel Pogatetz, Andrew Taylor har lånats ut till Watford, Jonathan Grounds till Hibernian och Joe Bennett är helt enkelt petad. Oftast har mer offensivt lagda mittfältare som Julio Arca och Barry Robson i stället fått vikariera medans mittbacken Matthew Bates får spela högerback.

Just misslyckade värvningar och spelare i fel positioner har också lett till att få unga talanger fått chansen, i en klubb som fostrat många duktiga spelare. I helgen spelade fyra egna produkter från start med två på bänken men förutom de redan etablerade spelarna som Wheater och Bates så beror det på att man har en lång skadelista.

Oacceptabelt tycker de flesta fansen enligt den undersökningen som den Middlesbroughbaserade nättidningen Gazette.live gjorde och att fansen  är missnöjda märks även på läktaren då det endast var 14,000 på senaste hemmamatchen; jämförelsevis så hade man aldrig under 17,000 under förra säsongen.

Fansen får även medhåll från Borolegendaren Bernie Slaven, som förvisso inte propagerat för att Strachan borde sparkas men inte heller motsatt sig det. En annan sak som Strachan kritiserats för nu när Boro är i motgång är sin ”skämtsamhet” på presskonferenser och intervjuer. Till exempel så sa Strachan, nykterist, efter frågan om hur han hanterar pressen nu när det går dåligt för Boro att han super och knarkar.

Vad tycker ni om att Boro sparkade Strachan? Vad tycker vårt (vad jag vet) enda Borofan Honken?

David James som gick från ett Pompey i kris efter en sommar som VM-målvakt till Bristol City, som inför säsongen såg ut som en playoff-kandidat – jag tippade eller tänkte förstås aldrig något så absurt – och med Steve Coppell skulle man inom några år nå Premier League men Coppell lämnade tidigt, de intressanta nyförvärven har inte lyckats alls och man har haft sin bästa spelare i fjol Nicky Maynard skadad under hela säsongen hittills.

Bristol City ligger sist med bara sex poäng efter helgens förlust mot Cardiff där man tappade ett 0-2-överläge, och skulle de åka ner kommer det bli tredje gången för David James. Förvisso rår han inte på Steve Palmer och Neil Redfearn med fyra nedflyttningar vardera eller före detta lagkamraten Hermann Hreidarssons fem nerflyttningar. Men tänk om David James på bara 1 år skulle gå från VM-målvakt till League 1 målvakt!

Toppmötet mellan QPR och Norwich som jag följde lite halvt slutade 0-0 vilket bröt Norwichs svit gällande att göra mål på bortaplan som var uppe i 32 matcher – Arsenal innehar rekordet på 40 matcher – men det var inte långt borta då den lille Wes Hoolahan missade en straff. QPR har fortfarande inte släppt in ett mål på hemmaplan.

Sven-Göran Eriksson fick 1-1 med sitt Leicester mot Hull, efter mål av den talangfulle offensive mittfältaren Andy King tidigt i matchen innan Robert Koren, VM-spelaren för Slovenien, kvitterade för Hull.

Just gällande Hull, innermittfältsduon Bullard och Koren kan nog vara – när Bullard är frisk – ligans bästa innermittfält. Någon som har några andra förslag? QPRs innermittfält brukar vara väldigt defensivt för att täcka upp för Adel Taarabt i sin Nummer 10-roll, Cardiff har kraftpaketet Seyi Olofinjana bredvid den spelande pinnen Stephen McPhail .

:::

Tisdagens omgång

Kanske är det bara jag men en småkul detalj är att lagen tydligen lottades fram alfabetiskt den här omgången. Burnley mötte Barnsley, Coventry mot Cardiff, Doncaster vs. Derby och Leeds tog emot Leicester.

En liten överraskning när Bristol vann hemma för första gången mot Reading som trots allt gjort en okej inledning trots att man sålde Gylfi Sigurdsson, 1-0.

Burnley slog Barnsley med hjälp av två mål från Chris Eagles och Iwelumo gjorde sitt åttonde för säsongen, vilket gjorde att han gick upp i delad skytteligaledning, 3-0.

Fjolårets skyttekung Peter Whittingham verkar ha kommit igång också, i helgen gjorde han två frisparksmål men nu var det ett på straff i stället och Jay Boothroyd gjorde det avgörande 2-1-målet i 87:e minuten.

Allas våran Svennis tog sin första vinst med Leicester borta mot Dirty Leeds, nyss inlånade Kyle Naughton gjorde 1-0, veteranen Steve Howard ökade på och Luciano Becchio fick till en reducering men inget mer. Svennis-effekten!?

En oväntad förlust för Paul Lamberts Norwich när Crystal Palace vände ett 0-1-underläge till vinst, efter mål av vänsterbacken Julian Bennett och “Million Pound Man”, Anthony Gardner.

Preston med Fergie Jr som manager lyckas först vända 0-1 till 2-1 men tappade de till 2-3 mot Scunthorpe av alla lag. Preston befinner sig näst sist i tabellen nu, vilket man inte förväntat sig.

Två mål på två minuter för unga Watford utav Stephen McGinn och Marvin “Scordell” Sordell. Ipswich fick en reducering tack vare David Norris.

Återigen kom QPR undan med ett 0-0 resultat, denna gången behövde dock Paddy Kenny rädda straffen.

………………………………………………

LEAGUE  1

Colchester är ett lag i mängden i League 1, nästan varje match denna säsongen har man spelat oavgjort och denna helgen var de precis likadant när man fick 0-0 borta mot Oldham så vi går vidare till niomåls matchen i Peterborough!

En strålande start av ”Posh” – ett härligt lag att spela på vissa CM-versioner – där Craig Mackail-Smith gjorde 1- och 2-0 efter bara fem minuter av matchen. Lee Frecklington gjorde även 3-0 innan Swindons David Ball reducerade två gånger om och Matt Ritchie – som är utlånad i stället för att fylla ut Pompeys bänk – vände precis innan halvtid. Sedan turades man om, George Boyd för P’Boro, Charlie Austin för Swindon och det slutade med att Swindons Kevin Amankwaah gjorde 5-4 på övertid för… Peterborough. Posh klättrar i och med segern upp på en andraplats bakom suveräna Brighton.

Brighton slog dittills obesegrade hemmalaget Charlton komfortabelt med 4-0, i en match som managern Gus Poyet beskrev som nästan perfekt och antingen är Gus Poyet försiktig med superlativen eller bara svår att tillfredställa.

Ett ganska oväntat toppmöte sett inför säsongen då supporterägda nykomlingen Exeter slog Carlisle som även de ligger och kämpar om playoffplaceringarna. 2-1 till Exeter tack vare två mål inom loppet av ett par minuter av Richard Logan – han som gjorde det avgörande målet när Exeter gick upp till League 1. Carlisle var nära att kvittera efter att Matty Robson slog en fantastisk frispark (tagit över efter Ian Harte) och Francois Zoko hade ett avslut rensat på mållinjen. De båda lagen ligger numera på samma poäng där målskillnaden avgör till Carlisles fördel.

Och eftersom jag varit på Griffin Park hyser jag därför lite sympatier för Brentford som just nu går igenom det där ”tuffa andra året” i League 1 men i helgen slog man ligajumbon Tranmere – ännu ett Merseysidelag som ligger risigt till – med 3-0 på bortaplan. Det var första bortasegern för ”The Bees” tack vare “one-club man”, “Mr Versatile” och frisparksspecialisten Kevin O’Connor som gjorde första målet på straff och det andra från ca 30 meter på frispark innan Rowan Atkinsons okände son Marcus Bean avslutade med 3-0.

När vi ändå är inne på personliga sympatier så kan vi glädjas åt att MK Dons förlorade med 3-2 mot skrällaget Bournemouth när The Football Leagues två yngsta managers gjorde upp, Karl Robinson (30) och Eddie Howe (32) som har få övermän. Vad jag vet är det bara långbollstraditionalisten Graham Taylor som tog över Lincoln som 27-åring som varit yngre?

…………………………………………………

LEAGUE 2

Om ni hängt med här så har ni märkt att i League 2 brukar det bli målglada matcher och den här helgen var det hela fyra matcher där det gjordes fem mål eller fler.

Jag varnade er förra veckan gällande Accrington Stanley att det skulle bli målglatt när man mötte Adam Le Fondres Rotherham. 1-1 i halvtid efter att just Le Fondre kvitterat på straff men i andra halvlek gjorde före detta Liverpoolynglingen Jimmy Ryan 2-1 vilket stod sig ända fram till de sista tio minuterna när Rotherham vände tack vare Exodus Geohagan – en man av bibliska mått – och den målfarlige backen Richard Cresswell som är född i staden men fram tills i år spelat för Sheffield United och Bury.

Klyschan “A game of two halves” stämmer verkligen in på matchen mellan Northampton och Hereford där i första halvlek före detta PL-anfallaren Leon McKenzie gjorde ett “äkta” hattrick, det vill säga alla målen i samma halvlek. Hereford som verkar hämtat sig lite efter att man sparkat Simon Davey vände matchen genom två mål av Stuart Fleetwood, ett av James McQuilkin  som tidigare spelade i tjeckiska andradivisionen och vändningen fullbordades av fransosen Mathieu Manset.

Ett liknande scenario fast i mindre skala utspelade sig när Macclesfield vände 0-2 till 3-2 hemma mot Oxford, vilket även betydde att man gick om dem i tabellen.

Sist och möjligen minst mötte Torquay, laget som inledde strålande med ett starkt försvarsfacit, Bury och släppte in hela fyra mål när man förlorade med 4-3, efter mål av bland annat delade skytteligaledaren Ryan Lowe, Man Utd-lånet Nicky Ajose och Steven Schumacher.

Jag vill även nämna George Donnelly – en av många Liverpoolfödda spelare i ligasystemet – som är utlånad från Plymouth och har gjort sju mål hittills. En mycket intressant spelare som är nästan 1.90 lång men även bra med fötterna som mycket väl kan få speltid när han återvänder till Plymouth som är i behov av en storväxt spelare och målskytt bredvid lille Bradley Wright-Phillips (son till Ian Wright och SWPs yngre halvbror).

…………………………………………………

ÖVRIGT

Har gapet mellan The Football League och Conference minskat? Ska man kanske utöka antalet uppflyttningsplatser till League 2?

Grimsby som i fjol hade en katastrofal säsong när man åkte ur League 2 – bara lag vars manager hette Steve Staunton var sämre – är just ett av lagen som har svårt att ta sig tillbaka till Football League

Den svenska bloggen om brittisk fotboll, Langhamcourt, rapporterar om att Hull säsongen efter man föll ur Premier League är på väg att få nya ägare? Såg några siffror för ett tag sedan och Hull spenderade väldigt mycket pengar på löner under sin tid i Premier League, i synnerhet med tanke på att de är en liten klubb med små intäkter.

Briljanta “When Saturday comes” skriver om Leicester och deras högtflygande ambitioner.

Sheffield Wednesday har som ni vet vissa finansiella problem men det verkar gå framåt nu en investerare är på ingång, fram tills dess får Nicky Weaver extraknäcka som stege för korta Yeovil-vaktmästare.

…………………………………………………

De var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är de bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

CHAMPIONS LEAGUE

Tack för ännu en utförlig genomgång av vad som hänt i The Football League, Linhem.

Lite Champions League måste vi få plats med också.

:::

Arsenal körde över Shakhtar Donetsk med 5-1. Resultatet i sig var inte förvånande, motståndet var svagt. Men ännu en gång måste Arsenals alla fans känna en ohejdad glädje över Jack Wilsheres råa talang.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/19/cesc-fabregas-jack-wilshere-arsenal?intcmp=239

Jag sa det redan inför säsongen, Arsenal kommer klara sig alldeles utmärkt även om Fabregas lämnar för Barcelona. The boy is a bit special.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8074594/Jack-Wilshere-proves-that-pressure-is-no-problem-as-glittering-future-beckons-at-Arsenal.html

:::

Chelsea återvände till The Theatre of Tears och vann komfortabelt med 2-0 mot Spartak Moskva efter mål av Zhirkov och Anelka.

Den som är intresserad av Chelseas framtid kunde naturligtvis glädja sig åt deras bänk – på vilken satt Billy Clifford, Gael Kakuta, Jeffrey Bruma, Josh McEachran, Jacob Mellis, Ross Turnbull och Patrick van Aanholt.

Invändningen är ju möjligen att ingen av dem fick starta matchen och trots att Chelsea befann sig i bekväm ledning så började de bytas in först med kvarten kvar.

:::

Paul Hayward på The Guardian, som var den förste att faktiskt specifikt varna för att Wayne Rooney var på väg bort från Man Utd (för ett par veckor sedan) sammanfattar den nu uppstådda situationen briljant.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/19/sir-alex-ferguson-wayne-rooney

Det är allt vi säger i bloggen om den där såpan idag.

Men apropå en annan potentiell såpa, och något jag varnade för i en bisats i gårdagens blogg:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8074279/Manchester-United-eye-January-swoop-for-Liverpools-Fernando-Torres.html

Ay caramba!

Riktigt häftiga matcher ikväll. Man Utd har till uppgift att samla styrkorna och skicka iväg en styrkedemonstration hemma mot turkiska Bursaspor.

Tottenham å sin sida åker iväg till San Siro för att försöka stjäla poäng av regerande mästarna Inter.

Det tror jag inte alls är en omöjlig uppgift. Den största faran är den egna defensiva naiviteten.

And a brand spanking new! – Be Champions!!

Peter Hyllman

Bring Me the Head of The Boy Rooney

Den utan tvekan största grejen i engelska tidningar just nu är Wayne Rooneys påstådda vilja att lämna Man Utd.

Hittills har naturligtvis ingen av såpans huvudpersoner gjort något eget uttalande, så allt vi har att gå på är mediapåståenden.

Samtidigt är det naturligtvis så att samtliga engelska tidningar rapporterar inte samma sak om inte någon någonstans signalerat till dem att det är klokt av dem att göra så.

Och Man Utd och Sir Alex Ferguson förbjuder inte frågor om Wayne Rooney på klubbens presskonferens om de inte själva betraktar situationen som problematisk.

Att avfärda det hela som ett mediekonstrukt låter sig alltså inte göras.

Men situationen väcker naturligtvis flera frågor, och det är alltså min avsikt att här ställa dem och spekulera kring dess möjliga svar.

…………………………………………………

VAD PÅGÅR I ROONEYS HUVUD?

Låt oss börja med det ekonomiska. Wayne Rooney, och dennes agenter, vill ha ett nytt kontrakt, som kraftigt ökar Rooneys nuvarande kontrakt med Man Utd om ca £120k i veckan.

Man Utd har erbjudit ett nytt kontrakt värt ca £150k i veckan. Wayne Rooney, och dennes agenter, ser vilka löner som erbjuds i andra delar av staden och tycker att Wayne är värd mer än så.

Det hela kan således vara enbart ett förhandlingsknep för att tvinga upp Man Utds erbjudna lön. På samma sätt som John Terry för ett drygt år sedan gjorde i Chelsea. Det är definitivt så som Man Utds representanter, och enligt rapporterna även flera av Man Utds spelare, ser på situationen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8071894/Manchester-United-play-hardball-with-Wayne-Rooney-as-Manchester-City-wait-in-wings.html

Men därtill kommer det sociala och det sportsliga.

Rooneys sexskandal har stört honom och kan också ha förändrat hans perspektiv på tillvaron. Men samtidigt kan inte det i sig ha föranlett en vilja att flytta, i så fall vore inte Man City ett alternativ, som ändå läckts som ett alternativ av Rooneys representanter.

Men skandalens effekter kan ha fått honom på nya tankar. Han har varit helt ur form, vilket föranlett mindre speltid vilket Rooney naturligtvis är notoriskt dålig på att hantera.

Där kan finnas en underliggande irritation på att Rooney upplever att Ferguson straffar honom för skandalen genom att ge honom mindre speltid, med andra ord blanda ihop det professionella med det privata.

Rooneys senaste uttalanden i media tyder i alla fall på att allt inte är som det ska i relationen mellan spelare och manager.

Finns där möjligen en irritation över att Ferguson och Man Utd tvingade honom tillbaka för snabbt förra säsongen efter dennes skada mot Bayern, och att det förvärrade skadan och saboterade hans världsmästerskap?

Det är faktiskt inte helt omöjligt. Några påstådda kommentarer som läckts är just att Rooney är ovillig att bära Man Utd på sina axlar ännu en säsong. Vilket så klart är ett lustigt påstående från en spelare som hittills under säsongen varit den sämste av fem anfallare.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-how-can-rooney-lament-the-failings-of-united-when-his-own-career-is-in-meltdown-2110319.html

…………………………………………………

VEM VINNER FAJTEN?

Det är ingen fajt. Går Wayne Rooney upp i ringen med Sir Alex Ferguson så kommer inga boxningslektioner i Croxteth att hjälpa honom. Andra stora spelare, vissa större än Rooney, har vandrat Den Gröna Milen: Paul Ince, Jaap Stam, David Beckham, Roy Keane och Ruud van Nistelrooy bland dem.

Det är den klassiska striden som ingen spelare kan vinna. Frågan är bara om de är gamla och kloka nog att inse det.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/18/wayne-rooney-sir-alex-ferguson

Man Utds fans väljer aldrig en spelares sida över Fergusons. Den allmänna uppfattningen är redan att den situation Rooney befinner sig i har Rooney sig själv att skylla för. Fansen stödjer honom ändå så länge han befinner sig i klubben och gör sitt bästa för den.

Men lämnar han så gör han det för pengar eller för att han var oförmögen att hantera sitt eget privatliv. Wayne Rooney, och dennes representanter, har insett problematiken och börjat läcka att Rooney är missnöjd med Man Utds halvhjärtade insatser på transfermarknaden.

De vill naturligtvis utmåla Glazers som skurkarna och avlasta Wayne Rooney själv den belastningen. That dog won’t hunt! – Situationen var densamma förra säsongen och säsongerna innan det, Rooney spelade och var den stora stjärnan och allt var frid och fröjd.

Stöd i spelartruppen kan Rooney heller inte förvänta sig. Spelare mer inflytelserika än han finns i truppen och de är obrottsligt lojala med Ferguson och har även större legitimitet hos fansen.

En fajt med Sir Alex Ferguson kan Wayne Rooney aldrig vinna. Däremot är det mycket väl möjligt att spelare och manager sätter sig ner, rensar luften och tar nya tag inför framtiden.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8071962/Henry-Winter-Manchester-United-striker-Wayne-Rooney-should-feel-the-love.html

…………………………………………………

VART GÅR ROONEY?

Om Wayne Rooney skulle lämna Man Utd så kan man naturligtvis spekulera i vart han då hamnar. Det finns inte många klubbar i världen som skulle ha råd med honom. Två av dem finns i samma land och en av dem i samma stad – Chelsea och Man City.

Chelsea har naturligtvis råd, på sätt och vis, samtidigt så har Abramovichs benägenhet till den typen av megavärvningar minskat med tiden. Nu finns där dessutom en större plånbok på täppan. Jag har svårt att föreställa mig att det blir Chelsea.

Man City skulle naturligtvis inte tveka två mikrosekunder att plocka över Wayne Rooney från Manchesters röda kvarter. Det vore tidernas prestigevärvning för dem. Och de kan naturligtvis erbjuda allt Rooney vill ha i lön. Så den värvningen är på ytan helt klart realistisk.

Men frågan är om Man Utd vill sälja Rooney till just Man City, och frågan är om Wayne Rooney själv är beredd att bli fullt så hatad som just den flytten skulle medföra.

De två spanska storklubbarna – Real Madrid och Barcelona – är naturligtvis också två möjliga alternativ.

Barcelona är jag skeptisk till. Dels har de nyss värvat David Villa och de har dessutom dåliga och sentida erfarenheter av dyra men misslyckade utländska anfallsvärvningar. Dels så är inte deras ekonomiska situation problemfri och de behöver spara kapital för att kunna lösa Francesc Fabregas till sommaren.

Real Madrid ser jag i så fall som ett mer sannolikt alternativ. Jose Mourinho har uttalat att han vill ha en anfallare och han har länge beundrat Rooney. Han har en god relation med Ferguson och Man Utd skulle definitivt vara mer villiga att sälja Rooney till Real än till Man City.

Real Madrid har dessutom den extra spelmarkern att de har spelare, framför allt Karim Benzema, som de kan erbjuda i utbyte.

Till dessa fyra klubbar skulle jag vilja lägga ett femte alternativ – Inter.

Rafa Benitez har uttryckt att han söker efter en extra anfallare att hjälpa Samuel Eto’o, han kan mycket väl se Rooney som en sådan anfallare. Inter kan skrapa ihop pengar för en sådan affär och har likt Real Madrid möjligheten att kunna erbjuda spelare i utbyte. Framför allt i så fall Diego Milito som inte lyckats upprepa förra säsongens bravader under Benitez.

Daily Mail spekulerar på samma sätt som jag – och de diskuterar de klubbar jag nämner med undantag för Inter:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321690/Wayne-Rooney-end-Manchester-City-Chelsea-Real-Madrid-Barcelona.html

The Guardian har med samtliga klubbar jag tar upp plus Milan, som jag däremot inte tror har vare sig ekonomi eller utrymme i truppen att värva Rooney från Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/18/wayne-rooney-club-suitors

…………………………………………………

VAD HÄNDER MED MAN UTD?

Martin Samuel på Daily Mail skriver en läsvärd krönika där han ser Wayne Rooneys eventuella flytt som början på slutet på Sir Alex Fergusons fotbollsimperium.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321680/Martin-Samuel-The-fall-Sir-Alex-Fergusons-empire.html

Det är tydligen nya tider nu och Ferguson är en anakronism. Allt det där har vi naturligtvis hört många gånger förut.

Men Martin Samuel väcker en klart intressant poäng. Om Wayne Rooney lämnar Man Utd, hur motiverad är då Sir Alex Ferguson att bygga vidare på sin fjärde stora generation?

Skyndar en sådan affär på Fergusons vilja och beslut att gå i pension och har det i så fall en mer långsiktig effekt på Man Utd utifrån ett lagbyggeperspektiv?

Å andra sidan, har man lärt sig något om Ferguson genom åren så kan man lika gärna tänka sig att det istället faktiskt motiverar honom att fortsätta, för att bevisa för alla andra att han fortfarande har vad som krävs.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/18/wayne-rooney-sir-alex-ferguson

Att tappa Wayne Rooney vore framför allt en symbolisk förlust för Man Utd, man tappar en typ av spelare som var tänkt att fungera som en stadfast del av Man Utds alla lagbyggen under de kommande tio åren. Det riskerar uppfattas som en svaghet.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/players/wayne-rooney/8071376/Wayne-Rooneys-departure-from-Manchester-United-is-nightmare-scenario-for-Glazers.html

Rent sportsligt är det förvisso också en förlust, men inte på samma sätt. Att förlora Rooney som han var förra säsongen är naturligtvis en stor kostnad. Att förlora Rooney som han varit den här säsongen är det inte på samma sätt.

Men som spelare kan Wayne Rooney alltid ersättas. Nya spelare utvecklas och nya spelare köps in. Vi har redan sett den här säsongen hur andra spelare har klivit fram när Rooney själv har haltat såväl fysiskt som mentalt.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/19/wayne-rooney-manchester-united

Ingen ska däremot förvänta sig att Man Utd går ut och slänger stora pengar på en ny anfallare, Real Madrid or Barca-style. Dels för att det rent ekonomiskt inte är realistiskt, dels för att det inte är Man Utds huvudsakliga filosofi.

Plockas en ersättare in finns ett par olika alternativ. Det kan röra sig om en ung men ändå etablerad spelare som är tillgänglig till ett rimligt pris, och som Man Utd och Ferguson varit intresserade av tidigare.

Spelare som kan nämnas i den kategorin är Karim Benzema, Edin Dzeko och Stevan Jovetic.

Ett annat alternativ är att Ferguson kör en halv ”splash-the-cash” med en beprövad Premier League-anfallare. Det fanns tydliga indikationer på att han var intresserad av Craig Bellamy i somras. Andra potentiella måltavlor är Roman Pavlyuchenko och Tim Cahill, möjligen också Andy Carroll.

Jag sitter i valet och kvalet kring hur man i det avseendet ska betrakta Fernando Torres som ett realistiskt alternativ.

Eller så skickar han iväg en låneförfrågan till Landskrona BOIS och Henrik Larsson.

…………………………………………………

EDIT:

Här är länken till en transkribering av Sir Alex Fergusons intervju med MUTV som rullar löpande under dagen där han utvecklar klubbens hållning till Wayne Rooney.

http://www.manutd.com/default.sps?pagegid={F9E570E6-407E-44BC-800F-4A3110258114}&newsid=6652934&page=1

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCHER

18:30 – (CL) Spartak Moskva vs Chelsea
20:45 – (CL) Arsenal vs Shakhtar Donetsk

Dessutom har vi en full omgång i The Championship. Några intressanta matcher är Leeds vs Leicester, Swansea vs QPR och Nottingham vs Middlesbrough.

…………………………………………………

Imorgon ägnar vi bloggandet åt Champions League och åt The Football League, idag sålde jag mig till etablissemanget.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Still Got The Blues - Fyra punkter från ligahelgen

Så är den åttonde ligaomgången avklarad (minus kvällens match) och inte känner man sig så mycket klokare efter den.

Är det måhända Man City och Tottenham som just nu är ligans två bäst gående lag?!

Med märkliga saker som händer på lite olika håll, och brist på en match som sticker ut, så prövar jag det för mig nya greppet att sammanfatta ligahelgen i McNugget-form.

Fyra punkter att ta med sig från ligahelgen med andra ord. Vad skulle då de kunna vara?

…………………………………………………

(1) FRÅN FEST TILL PEST I LIVERPOOL

Veckans mest populära kliché var att i derbymatcher av det slag vi såg igår mellan Everton och Liverpool så spelar inte form någon roll. Sällan har väl Roy Hodgson hoppats så mycket på att en kliché ska visa sig sann.

Direkt från en historisk seger i det engelska rättssystemet så kände många att det var vändpunkten för nya segrar i det engelska ligasystemet med en viktig seger över sina lokala rivaler. Men av matchen att döma så förändrar inte ens Liverpools nya ägarskap lagets svårigheter på planen.

Då båda lagen gick in till matchen med endast en seger hittills så kunde båda också med viss rätta känna att gårdagens match var formativ för resten av säsongen. Att utgången var så klar till Evertons fördel bör vara en källa till djup oro för alla som håller på Liverpool.

Innan den sista kvartens desperation, då också Everton koncentrerade sig mer på att hålla resultatet, så saknade Liverpool idéer och Everton spelade dem mer eller mindre av planen.

Everton kan nu, efter en dålig start men nu med två raka segrar, koncentrera sig på att komma så högt upp i tabellen som deras trupp tillåter.

Liverpool bör å andra sidan vara glada över att de slapp ifrån poängavdrag, då de befinner sig precis ovanför jumboplatsen endast tack vare bättre målskillnad än West Ham.

Liverpool har inte vunnit sedan i augusti och det finns en klang av sanning i legenden Robbie Fowlers ord när han säger att Leeds lag som flyttades ner 2004 ”was better than that Liverpool side that played today”. Det är för övrigt Liverpools sämsta säsongsstart sedan 1953/54, då de till slut också flyttades ned.

:::

Martin Samuel på Daily Mail skriver en rätt intressant krönika som svar till dem som menar att ”Liverpool inte kan åka ur”.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321356/Martin-Samuel-Now-says-Liverpool-lot-relegated.html

Jim White på Telegraph gör också en bra analys av matchen och dess sammanhang.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8069794/Liverpool-in-need-of-heart-surgery-following-Goodison-Park-defeat-to-neighbours-Everton.html

…………………………………………………

(2) VILKET LAG VILL UTMANA CHELSEA?

Under inledningen av säsongen så gjordes många hönor av de fjädrar som utgjorde Chelseas ”lätta säsongsinledning”. Samtidigt som Ancelottis mannar körde över alla sina motståndare så menade de flesta att när Chelsea mötte tuffare motstånd så skulle övriga lag få chansen att knappa in.

Det visade sig stämma alldeles utmärkt, men med ett stort aber. När chansen väl kom, när Chelsea tappat fem poäng på tre matcher, så har inga av Chelseas främsta utmanare inför säsongen tagit den, endast Man City har tagit upp jakten.

Även om Arsenal kan beklaga hemmaförlusten mot West Brom för tre veckor sedan så fanns det inte mycket att säga om deras förlust på Stamford Bridge, istället är det på Old Trafford som den största ångern och ångesten måste finnas.

När Ferguson gick igenom matchprogrammet i juli så kan han knappast ha bokfört mindre än tre poäng i samtliga matcher mot Bolton, Sunderland och West Brom. Hade någon sagt till honom att han skulle få med sig tre poäng totalt från dessa matcher så hade han antingen skrattat högt eller kopplat på hårtorken.

Chelsea har tagit sig igenom ett knepigt antal matcher med ännu knepigare skadeproblem och man befinner sig fortfarande högst upp i tabellen. De har mött två av de tre lagen närmast dem utan att något av dessa lag har mött varandra. Att de är favoriter till att vinna den här säsongen står bortom alla tvivel.

Men vilket lag som främst kan och vill utmana dem om segern är fortfarande höljt i dunkel.

:::

Chelseas tvingas lufta sina unga spelare för att hantera sin skadesituation, rapporterar Daily Mail. Förvisso bara i vad som ännu bara är till hälften betydelselösa matcher i Champions League, men ändå.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321391/Chelseas-talented-kids-set-thrown-firing-line-injuries-toll.html

Vad kan detta ha för betydelse på Chelseas ligasäsong och de andra lagens möjligheter att besegra dem?

…………………………………………………

(3) OLD TRAFFORD IMPLODERAR?

Och på det temat så är det naturligtvis omöjligt att inte konstatera att något inte står rätt till på Old Trafford. Lördagens sammanbrott mot West Brom var tredje gången laget släppte en tvåmålsledning och fjärde gången de tappade en ledning den här säsongen.

Man Utd har fortfarande ett väldigt imponerande spel när allt går enligt plan, men där saknas självförtroende, beslutsamhet och gamla tiders stål när lag börjar kämpa mot dem och de stöter på motgångar. Dålig form kan alltid åtgärdas, men det är ett långt större problem när ett lag helt enkelt saknar hjärta.

Än mer oroande för Man Utds fans bör vara farhågan att den nuvarande generationen spelare kanske helt enkelt inte är bra nog att återskapa forna tiders framgång. Fergusons tredje och senaste lagbygge har möjligen nått till vägs ände – mycket tack vare skador, dålig form och, i viss utsträckning, en tärande ägarsituation.

De senaste spekulationerna kring Wayne Rooney, en spelare många trott skulle avsluta sin karriär i Man Utds röda tröja, men som nu påstås vilja flytta från klubben efter gräl med Ferguson, lär inte lyfta Man Utds fans hopp inför framtiden.

:::

Mark Ogden på Telegraph sammanfattar läget mellan Man Utd, Ferguson och Rooney rätt bra.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8069765/Manchester-United-forward-Wayne-Rooney-faces-exit-after-rejecting-new-contract.html

Richard Williams på The Guardian sätter in frågan om Wayne Rooney i ett mer strategiskt perspektiv för Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/18/wayne-rooney-manchester-united-leaving

Matt Lawton på Daily Mail menar att det är en dålig idé för Man Utd, för Sir Alex Ferguson och för Wayne Rooney att sälja spelaren.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321386/Selling-Wayne-Rooney-wouldnt-suit-Alex-Ferguson-Manchester-United-player.html

…………………………………………………

(4) I DE LUGNASTE VATTEN…

Om det finns något bra med landslagsuppehållen så är det kanske att det ger oss lite andrum att samla tankarna och diskutera större frågor än enbart vad som hände i den senaste matchen. Bortsett från såpoperan som omgärdade Liverpool så rörde diskussionen den här gången farliga tacklingar.

Efter skrämmande tacklingar av De Jong och Henry, efter Martin Atkinsons lättsinne, och efter Danny Murphys fingerpekande och Stokes, Wolves och Blackburns påstådda elakhet så var där i helgen nästan lika mycket fokus på domarna som på själva spelet.

Så därför var det ju nästan lite skönt att när klockan tickade upp mot 17:47 i lördags så hade inget farligt egentligen inträffat. Femton sekunder senare så hade Jack Wilshere kastat sig in i en livsfarlig tackling på Birminghams Nikola Zigic. Typiskt!

Arsene Wenger, en av de senaste årens mest högljudda talesmän mot farliga tacklingar, hade inget annat val än att, beundransvärt nog, medge sin spelares  misstag och delvis försvara denne med att han ”is not that type of player”. Ironi som nästan går att ta på.

:::

Graham Poll kommenterar Wilsheres röda kort, Eboués inte helt sköna tackling, Tottenhams vinstmål på Craven Cottage med mera.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321342/Graham-Poll-My-verdict-Saturday-s-key-Premier-League-controversies.html

Birminghams manager Alex McLeish menar underhållande – men kanske inte helt utan (teoretisk) merit – att Arsenal faktiskt hade kunnat få avsluta matchen med sju spelare på planen.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1321340/Birminghams-Alex-McLeish-claims-Arsenal-finished-seven-men.html

Dirty, Dirty Arsenal!! Ironiskt var ordet.

…………………………………………………

NYHETER

Fabricio Collocini kvitterade i sista sekunden för Newcastle hemma mot Wigan. Daily Mail spekulerar i att det målet räddade Newcastles manager Chris Hughton från sparken.

Bolton vann mot Stoke med 2-1, men den stora nyheten verkar vara att den turkiske anfallaren Tuncay lämnat Reebok redan innan matchen efter att Tony Pulis inte tagit ut honom i matchtruppen.

:::

Louise Taylor på The Guardian skriver en väldigt intressant blogg om Middlesbrough och Gordon Strachans situation där.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2010/oct/18/gordon-strachan-middlesbrough-leeds

:::

Inför Arsenals möte i veckan med Shakhtar Donetsk så pratar före detta Arsenalspelaren, numer i Shakhtar, Eduardo upp sin förra klubb och förre manager.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/17/eduardo-shakhtar-donetsk-arsenal

Vacker måndagsläsning!

…………………………………………………

KVÄLLENS MATCH

21:00 – (PL) Blackburn vs Sunderland

…………………………………………………

Under veckan ska jag försöka finna tid att titta lite närmare på det blå fenomenet som är Everton, det är en klubb som både imponerar och fascinerar tycker jag.

Vi konstaterar också att Man Utd har bjudit in de 33 räddade chilenska gruvarbetarna att besöka Old Trafford för en match.

Det är stort! – även om den cyniske också kan se en bockfot i det så klart.

Själv undrar jag mest om det kan vara så att Fergie till slut ändå har hittat ”value on the transfer market”?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Down By The Merseyside

Vem hade inför säsongen kunnat tänka sig att den åttonde omgångens Merseysidederby skulle utspelas mellan lagen på 17:e och 18:e plats i tabellen?

Liverpool har duckat för en kula och kommer slippa både administration och därmed poängavdrag.

Båda lagen har inlett säsongen svagt. Trots detta tycker jag, om man ser till lagens spel och resultat, att det framför allt är Everton som har färre poäng än vad deras spel har motiverat.

Där finns alltså en potential i Evertons spel som jag är övertygad kommer att realiseras under säsongens gång. Det är nu upp till Roy Hodgson och Liverpools spelare att i den här matchen visa att den potentialen finns också i deras spel.

Kan spelet på planen höjas i och med att stöket utanför planen nu ser ut att ha retts ut?

Jag är skeptisk till att kopplingen skulle vara så enkel. Manager och spelare måste ta sitt ansvar för lagets prestationer, och det har helt enkelt sett för dåligt ut om så apokalypsens fyra ryttare visat sig på Anfield.

Oroligheter utanför planen kan lätt användas som en ursäkt för att slippa ta detta ansvar. Nu finns inte längre sådana svårigheter. I det avseendet kan kanske Liverpools spel höjas, det går inte längre att undfly ansvar.

Men sådant förutsätter spelare med karaktär. Liverpool har några sådana spelare, har man tillräckligt många?

Rivaliteten mellan Everton och Liverpool har självklart mycket att göra med geografisk närhet. Men sportslig rivalitet spelar också en stor roll.

Liverpool har haft enorma sportsliga framgångar genom sin historia. Everton har i omgångar utmanat dem om det engelska herraväldet, och anser sig med viss rätt berövade sin chans till motsvarande sportsliga framgångar av just Liverpool.

Den här säsongen har Everton, för egentligen första gången sedan 1980-talet, chansen att passera sina röda grannar som styrkefaktor i Premier League.

Klarar Evertons spelare på söndag av att hantera pressen och något utav det favoritskap som följer med den chansen?

…………………………………………………

VAD EXPERTERNA SÄGER

Paul Wilson på The Guardian spinner vidare på temat om Evertons plötsliga favoritskap och menar att det inte nödvändigtvis bådar väl för de blåa.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/13/liverpool-everton-merseyside-derby

Samma tidnings Paul Hayward å sin sida skriver en intressant artikel just om hur Liverpools nu måste resa sig moraliskt också på fotbollsplanen.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/14/liverpool-court-paul-hayward

:::

I fin Daily Mailsk tradition så samlar de fyra gamla storheter, två från varje sida, som pratar upp inför matchen. Här är det Howard Kendall och Graeme Sharp från Everton samt Phil Thompson och Alan Kennedy från Liverpool.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1320655/Everton-Liverpool-The-truth-Merseyside-derby-little-porkie-pie.html

:::

David Lacey på The Guardian, precis alltid lika läsvärd, förutspår allt annat än en klassiker, men väl en match som man absolut inte vill missa.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/15/everton-liverpool-merseyside-derby

Första meningen i Henry Winters införrapport till derbyt: ”Liverpool’s focus switches from Slaughter and May to slaughter and mayhem.”

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8067601/Everton-v-Liverpool-Anfield-club-fired-up-after-running-Texans-out-of-town.html

Briljant!

…………………………………………………

VAD SPELARNA SÄGER

Tim Cahill har lite sympati för Liverpools situation utanför planen och menar att klubben till stor del själva försatt sig i situationen. Han har också en stor tro på Evertons möjligheter, givet den trupp de skaffat sig trots begränsade resurser:

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/16/tim-cahill-everton-liverpool

Glen Johnson säger sig älska den atmosfär som byggs upp i staden inför ett Merseysidederby och finner det enbart inspirerande.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1320478/Goodison-doesnt-scare-Liverpool-defender-Glen-Johnson-relishing-Merseyside-derby-Everton.html

Jag antar att vi får stoppa pressarna den dag en spelare säger motsatsen inför ett sådant här typ av möte.

…………………………………………………

THE MAGNIFICENT SEVEN – “Merseyside Derbys”

Återigen en lista, den här gången på häftiga matcher mellan Everton och Liverpool. Inte en rankinglista och inte en uttömmande lista. Bara sju enligt mig särskilt intressanta exempel.

:::

Liverpool 3-2 Everton (Division 1, 21/11-1970)

Efter att Bill Shankly betalat Cardiff City £110k för John Toshack så fruktade klubbens fans att Shankly möjligen gått från legend till åtlöje. Men i sin debut så stillade Toshack fansens farhågor genom att vara en viktig del i tidernas främsta derbycomeback på Merseyside. En tät match var mållös i halvtid innan de regerande mästarna Everton gjorde det första målet i 56:e minuten, efter att Alan Whittle utnyttjat ett misstag av Tommy Smith. Joe Royle såg ut att ha avgjort matchen åtta minuter senare, men istället föranledde målet en makalös comeback.

Smith, ivrig att kompensera för sitt misstag, skickade iväg Steve Heighway längs vänsterkanten och han slog in reduceringen från snäv vinkel. Sex minuter senare slog samme Heighway ett inlägg in i straffområdet där Toshack, i en syn som skulle bli väldigt bekant för Liverpools alla fans, reste sig över försvaret och nickade in bollen. The Kop sjöng för ett vinstmål och i 84:e minuten kom det genom Chris Lawler.

:::

Everton 0-5 Liverpool (Division 1, 11/6-1982)

Mest känd som matchen i vilken Ian Rush fick sitt pojklivs hjältar att gråta som små barn. Everton såg ut att ha turen på sin sida i början när Rush sköt i ribban och Sammy Lee träffade stolpen. Men det visade sig vara en falsk förhoppning. Alan Hansen splittrade Evertons försvar med en briljant passning fram till Rush. Liverpools hyllade passnings- och rörelsespel knäckte Everton som fick Glenn Keeley utvisad i 37:e minuten efter att denne fällt Dalglish för att förhindra ett andra mål.

Det oundvikliga inträffade i 51:a minuten när Rush gör sitt andra mål från straffområdets utkant. Mark Lawrenson sätter trean men bara några sekunder senare slutför Ian Rush sitt hat-trick. Fem minuter från slutet gör Rush sitt fjärde mål efter att ha sprungit med bollen från mittlinjen, rundat Southall och rullat in bollen i ett tomt mål. En fantastisk prestation. Det enda negativa för Liverpools fans var att de inte kunde reta alla hemmasupportrar, av vilka många redan hade lämnat arenan.

:::

Liverpool 0-1 Everton (Division 1, 20/10-1984)

Graeme Sharp skriver i sin självbiografi att ”I look back on that match as the day we said ‘move over, we are the top dogs now’”. FA-cupsegrarna Everton gick fram som ett ånglok i toppen av tabellen samtidigt som regerande liga- och europamästarna Liverpool kämpade i fel ände av tabellen. Men Everton hade inte vunnit ett derby sedan 1978, vilket var en mental kvarnsten runt deras nackar. Och vilket sätt är bättre att göra sig av med ett sådant hinder än ett mål som var till och med mer fantastiskt än Andy Kings otroliga skott från 1978?

Gary Stevens slog en lång passning till Graeme Sharp som, med Mark Lawrenson snabbt anstormandes, kontrollerade bollen med en touch och slog in en volley från 30 meter över Bruce Grobbelaar i Liverpools mål. Det avgjorde en intensiv kamp och firandet efter slutsignalen var nästan lika intensivt. Everton skulle slå Liverpool en andra gång under säsongen på deras väg mot ligatiteln och deras första och hittills enda europeiska titel, Cupvinnarcupen.

:::

Liverpool 3-1 Everton (FA-cupfinal, 10/5-1986)

En historisk dag på flera sätt. Evertons tredje raka FA-cupfinal var den första finalen med båda lagen från Merseyside, det var också en möjlighet för Everton att förhindra Liverpool från att bli det tredje laget under 1900-talet som vann The Double. Det såg ut som att de skulle lyckas, Graeme Sharp kunde fått en straff innan Gary Lineker gjorde första målet för Everton.

Kevin Sheedy missade en möjlighet att öka på Evertons ledning tidigt under andra halvlek, och därefter lyckades Ronnie Whelan och Jan Molby ta kontroll över mittfältet. De spelade i tur och ordning fram Ian Rush till kvitteringen, Craig Johnston till ledningsmålet och med sex minuter kvar av matchen Ian Rush igen till det avgörande målet.

:::

Everton 4-4 Liverpool (FA-cupens femte omgång, 20/2-1991)

Absolut inget i klubbarnas 97-åriga rivalitet hade kunnat förbereda fansen för detta stormiga möte, minst av allt 0-0-matchen tre dagar tidigare inför detta omspel på Anfield. Liverpools manager Kenny Dalglish förlitade sig på list mot Evertons mer fysiska approach genom att starta med Peter Beardsley, som alltmer hade haft bänken som hemvist. Beardsley gav Liverpool ledningen två gånger men Graeme Sharp kvitterade i sin tur två gånger för Everton.

Med fyra minuter kvar av matchen skickade Howard Kendall in Tony Cottee för att rädda matchen, och lyckades. Med 40 sekunder kvar av matchen kvitterade den lille anfallaren till 3-3 och förlängning väntade. John Barnes trodde sig ha avgjort matchen med ett skruvat skott, men Cottee kvitterade för andra gången i 114:e minuten. Utbränd valde Dalglish att avgå efter matchen, trots att Liverpool var kvar i FA-cupen. Everton vann det andra omspelet laget emellan.

:::

Everton 2-3 Liverpool (Premier League, 16/4-2001)

Everton kämpade för att undvika nedflyttning och Liverpool var nio poäng från en Champions League-plats med väldigt lite säsong kvar att spela på. Gerard Houllier hånades för att han valde att spela en 36-årig Gary McAllister istället för Steven Gerrard. I en perfekt storm till match innehållandes tolv gula kort, ett rött och en ström av kontroversiella straffbeslut, så visade det sig i slutänden vara rätt beslut.

Emile Heskey hade gett Liverpool en ledning som därefter kvitterats av Duncan Ferguson. Markus Babbel gjorde 2-1, Robbie Fowler missade därefter en straff och Igor Biscan visades ut. När Sami Hyypiä fällde Ferguson i 86:e minuten och David Unsworth kvitterade så såg Liverpools chanser att för första gången på elva år vinna på Goodison Park ut att vara dödsdömda. Men i 96:e minuten slår Gary McAllister en välriktad frispark från 40 meter rätt ner i målvaktens låga hörn. Instant hero!

:::

Everton 1-0 Liverpool (FA-cupens fjärde omgång, 5/2-2009)

Ännu ett dramatiskt FA-cupmöte och omspel mellan lagen. Den här gången kom FA-cupens romantik sent när den 19-årige Dan Gosling med två minuter kvar av förlängningen avgjorde matchen och cupmötet med ett skott som styrde via Alvaro Arbeloa och Martin Skrtel innan det passerade José Reina i Liverpools mål.

Det var det tredje mötet på kort tid mellan de båda klubbarna, där Liverpool befann sig i en het titelstrid med Man Utd samtidigt som Everton kämpade på med skador och avsevärt mindre resurser. Stämningen mellan lagen och dess managers var inte den bästa, särskilt inte efter att Rafael Benitez avfärdat Everton som en ”liten klubb” efter att Everton klarat oavgjort två gånger i rad på Anfield. Men med kämpaglöd, vilja, blodandet av ett par unga talanger så visade Everton i den här matchen att de förtjänar all respekt – också innan Goslings skott studsade sig in i Goodisons legender.

…………………………………………………

NYHETER

Arsene Wenger har medgett att han då och då drar vita lögner av varierande storlek för att skydda sina spelare.

Naah?!

Roberto Mancini fruktar att Nigel De Jong kommer att vara särskilt bevakad av domarna efter den senaste tidens skriverier om spelarens tacklingar – som senast ledde till ett brutet ben för Ben Arfa.

:::

Malcolm Allison, Man Citys berömde och legendariske coach och assistent till Joe Mercer, har gått bort 83 år gammal. Big Mal gjorde sig känd som både playboy och innovatör med en personlighet större än livet. En färgklick i engelsk fotboll långt innan Mourinho flög in med skäggstubb, scarf och Armanirock.

Brian Glanville på The Guardian skriver ett trevligt porträtt:

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/15/malcolm-allison-obituary

:::

En ny biografi om Sir Alex Ferguson, ”Football, Bloody Hell” av Patrick Barclay, har givits ut och The Guardians Richard Williams skriver om boken och dess förgrundsgestalt.

Gerard Houllier hypar Emile Heskey inför kvällens möte med Chelsea och menar att han är lika bra som Drogba.

Sven-Göran Eriksson pratar upp sitt Leicester inför dagens möte med Hull och menar att klubben har vad som krävs för att nå Premier League.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/15/sven-goran-eriksson-leicester

…………………………………………………

Arsene Wenger gör idag sin 800:e match med Arsenal när de tar emot Birmingham hemma på Emirates.

Daily Mail ställer en relevant fråga: Vad har varit Wengers mest och minst minnesvärda ögonblick under hans snart 15 år vid rodret?

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1320799/Arsene-Wenger-makes-800-games-charge-Arsenal–memorable-moment.html

…………………………………………………

Idag gör The Boy Rooney hat-trick!

Be Champions!!

Peter Hyllman

"Great Skott!" - En riktig gliidarblogg med lite helguppsnack

Shit, nu börjar jag bli riktigt lat för att inte säga nästan göteborgsk i min rubriksättning.

Hur som helst, Gliidarn ligger bakom rätt mycket av den här bloggen.

Dels tyckte han (?) som jag att Aston Villa vs Chelsea var den kanske mest intressanta av lördagens matcher. Dels har han ihärdigt framfört idén att skriva om den engelska ligans främsta målskyttar decennie för decennie.

Det här blir alltså den första av tio bloggar på det temat. Jag tänker bort 1800-talet och börjar i början, alltså 1900-1910.

Jag antar att det inte delas ut några Nobelpris för att lista ut vilken film citatet i rubriken är inspirerat av.

…………………………………………………

”STEVE BLOOMER’S WATCHIN’” – PRIDE OF DERBY (1900-1910)

Mer än ett århundrade efter hans första framträdande på The Baseball Ground så sjunger Derbys Countys fans fortfarande om Steve Bloomer, den store centrale anfallaren.

[youtubeplay id=”-4IgB3oauj8″ size=”large”]

För Derbys fans består hans storhet inte enbart på grund av hans fantastiska målfacit som anfallare – även om hans 352 ligamål för Derby och Middlesbrough gör honom till den engelska ligans tredje främsta målskytt genom tiderna.

Bloomer var helt enkelt en av dem. En lokal kille som tjänade klubben troget både före och efter första världskriget. Först som spelare, därefter som scout och coach.

Men det är inte så konstigt att Derbys trogna fans minns honom eller hans rykte. Fjorton säsonger i rad var han klubbens främste målskytt, fem av dessa säsonger (mellan 1896 och 1904) vann han skytteligan.

När han ombads förklara sin framgång sade han bara kort: ”I try to get there first.

1905 slog Bloomer rekorden för både antal matcher och antal gjorda mål för England. Följande år skapade han fler rubriker när Derby valde att sälja sin stjärna till Middlesbrough för den då stora summan av £750.

Derbys fans var upprörda och inte blev det bättre när klubben säsongen därpå för första gången i dess historia relegerades till andra divisionen.

Bloomer tillbringade fyra framgångsrika år på Middlesbroughs Ayresome Park, han gjorde i snitt ett mål varannan match. Han gjorde under sin tid i klubben sina sista matcher för England, hans facit om 28 mål gör att han står kvar på topp tio-listan över Englands främsta målskyttar genom tiderna.

Bloomers främsta egenskap var hans skott. Det var inte bara hans mod att skjuta ofta och från oväntade vinklar som gjorde det så fruktat, det var också snabbheten med vilken han utförde det. Han sköt snarare med tån än med fotens insida, vilket gjorde skottrörelsen kortare.

1910 återvände Bloomer till Derby till Derbyfansens enorma glädje. Under säsongen 1911/1912 ledde han laget tillbaka till högsta divisionen. 20,000 fans hälsade Bloomer och Derbys övriga hjältar välkomna hem.

Fansen älskade Bloomer för hans entusiasm. Han var en av de allra första som firade ett mål till skillnad från att stilla vandra tillbaka mot mittcirkeln skakandes sina medspelares händer, som var normen.

Det hände att han hjulade av glädje efter ett mål, mer än hundra år innan en spelare som Nani fick för sig att det var en bra idé. Bloomer var mer livfull än andra spelare: ”I would take a great jump in the air and whoop aloud. As I grew older, though, I took my successes and failures more philosophically.”

Bloomer hade hjälpt till att etablera Derby som ett av Englands främsta lag. Men han fick även uppleva tuffa motgångar. Han beskrev Derby som Englands mest oturliga cuplag. Tre gånger nådde Derby FA-cupfinalen – 1898, 1899 och 1903 – men förlorade samtliga.

Bloomer erinrade sig sorgset: ”I have tasted deep of the bitters of defeat and the sadness of those tragic Finals took a long, long time to wear away.”

1913 beskrevs han på följande sätt av de engelska spelarnas egna tidning, Football Players’ Magazine, ett år innan han till slut lade fotbollsskorna på hyllan:

”He is the greatest inside-forward who has ever played for England and his name has for years been a household word wherever football is played. He has done as much for the game as any man who ever kicked a ball … He was the best marksman of his day, a great genius, a sportsman of splendid nerve.”

Steve Bloomer lyckades aldrig vinna ligan med sitt Derby. Men något ironiskt så ledde han däremot klubben till mästerskapet i British Baseball Championship tre gånger – 1895, 1897 och 1898. Vilket också var skälet till att Derbys hemmaarena kallades för The Baseball Ground.

…………………………………………………

TUFFT KVÄLLSMÖTE PÅ VILLA PARK

Efter sju omgångar leder Chelsea Premier League med fyra poäng. Det är den största marginalen efter sju omgångar sedan 2005, när Chelsea ledde med sex poäng före andraplacerade Charlton.

Gerard Houllier har inga lätta matcher i inledningen av sin Aston Villa-sejour, efter förlusten borta mot Tottenham i förra omgången så ska laget nu försöka studsa tillbaka hemma mot Chelsea.

Chelsea har hittills bara släppt in två mål, men båda på bortaplan – mot West Ham och Man City. Aston Villa å sin sida har ännu inte förlorat på Villa Park den här säsongen men har å andra sidan bara vunnit en av sina fyra senaste matcher.

Villa Park är absolut ingen favoritarena för Chelsea, som bara har vunnit en av de senaste elva matcherna där. Och det verkar som att de får klara också den här matchen utan sin mittfältsgeneral Frank Lampard.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8065107/John-Terry-in-line-for-Chelsea-comeback-but-Frank-Lampard-still-a-doubt.html

Förra säsongen möttes lagen tre gånger. Villa vann hemma på Villa Park med 2-1 men fick se sig slagna med otroliga 1-7 på Stamford Bridge. Lagen möttes också i FA-cupens semifinal i vilken Chelsea vann med 3-0.

Inför matchen har Houllier signalerat en förändring i klubbens truppolicy, i vilken han i större utsträckning än sin företrädare kommer använda sig av rotation för att få ut maximalt av truppen.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8059607/Gerard-Houllier-warns-Aston-Villas-stars-to-expect-spells-on-the-sidelines.html

Det är en intressant förändring för Aston Villa, både ur en sportslig och ur en ekonomisk synvinkel. Ser Houllier något annat i klubbens yngre eller mindre illustra spelare än vad O’Neill gjorde?

Själv har jag länge varit imponerad av Aston Villas ungdomsarbete – och med det som grund kan en mer uttalad rotationspolicy vara både värdefull och framgångsrik för Aston Villa.

Jag gillar verkligen långsiktigheten i Aston Villas nya tänk. Jag hoppas det håller i sig även om det börjar blåsa.

…………………………………………………

NYHETER

Allting tyder på att Hicks och Gillett i praktiken har förlorat sitt rättscase att hålla fast i Liverpool. Jag kan inte tolka vad de håller på med nu som något annat än ett sätt att kräma fram en förlikning eller en försäkringsersättning genom att dra ut på processen.

Daily Mail sammanfattar de tre möjliga scenarierna för Liverpool utifrån rådande läge:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1320633/Liverpool-takeover-What-happens-The-scenarios.html

Värt att hålla i åtanke att det är skrivet av en journalist snarare än en jurist antar jag. Men i grova drag lär det väl vara en god sammanfattning.

Kieron Dyer är tillbaka och frisk från skada inför West Hams viktiga match mot Wolves i helgen.

Arsene Wenger utesluter möjligheten att Fabregas spelar i helgen hemma mot Birmingham.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

16:00 – (PL) Arsenal vs Birmingham
16:00 – (PL) Bolton vs Stoke
16:00 – (PL) Fulham vs Tottenham
16:00 – (PL) Man Utd vs West Brom
16:00 – (PL) Newcastle vs Wigan
16:00 – (PL) Wolves vs West Ham
18:30 – (PL) Aston Villa vs Chelsea

Söndag:

14:30 – (PL) Everton vs Liverpool
17:00 – (PL) Blackpool vs Man City

Måndag:

21:00 – (PL) Blackburn vs Sunderland

Och så naturligtvis fulla omgångar i The Football League. Lördagens kvällsmatch mellan Middlesbrough och Leeds står ut i The Championship. Vi har Huddersfield vs Southampton i League 1 och Wycombe vs Chesterfield i League 2.

…………………………………………………

Mycket inför Everton vs Liverpool i morgondagens blogg. Glen Johnson har kallat det för världens hetaste derby, men det är väl ändå lite att ta i får man väl ändå säga.

Har ni några gamla favoritmatcher mellan de båda lagen? Berätta!

Bolton vs Stoke förresten, som att bevittna en bilkrasch.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelskt supporterägande - Vilka är förutsättningarna och utmaningarna?

Olika former av supporterbaserat ägarskap av engelska fotbollsklubbar har diskuterats alltmer flitigt under det senaste året i och med att missnöjet med nuvarande ägare har jäst och fler och fler fotbollsklubbar har drabbats av kris och misär.

Det här är första delen av en ”bloggserie” som gräver djupare i fenomenet supporterägande utifrån dess speciella förutsättningar inom den engelska fotbollen.

Inom ramen för serien kommer lyckade och misslyckade fall av supporterägande diskuteras och dess praktikaliteter från såväl klubbnivå som från ett mer generellt engelskt perspektiv att granskas.

Jag utgår från källmaterialet men kommer utöver att översätta också omarbeta det utifrån mina egna tankegångar.

Så under den kommande veckan, tillsammans med några vanliga bloggar om helgens och veckans matcher, så kommer supporterägande stå i centrum för den här bloggen.

…………………………………………………

SUPPORTERÄGANDETS ENGELSKA BAKGRUND

Strålkastarljuset i engelsk fotboll har alltmer fokuserats på klubbarnas olika ägare. Portsmouths haveri, Glazers belastande av Man Utd med miljontals pund i skulder, Hicks och Gillett i Liverpool, Ashley i Newcastle eller, längre ned i seriesystemet, familjen Vaughans sabotage av Chester City – vart och ett av dessa fall har föranlett engelska fans att oroas över hur deras klubbar sköts på styrelsenivå, och fått dem att fråga huruvida det istället är dags för dem att ta kontroll över klubbarna.

Supporterägande framstår på ytan som vettigt och logiskt, närmast vackert. Fansen är människor som, till skillnad från exempelvis Glazers, verkligen bryr sig om klubben de stödjer och har dess bästa intressen i huvudet. Barcelona används ofta som ett ideal för de som pratar om supporterägda klubbar, andra eurofiler lyfter fram Bundesligas förtjänster i detta avseende.

Men det är inte fullt så enkelt. Barcelonas ägande är produkten av en unik kombination av fotboll, politik och kultur, samtidigt som Bundesliga har färdig reglering för att säkerställa fansens inflytande, och trots detta är det inte fullt så underbart som det kan tänkas låta. Engelsk fotboll har utvecklats längs helt andra vägar, där den fria marknaden har styrt. Förutsättningarna är fundamentalt annorlunda.

Sedan finns där de klubbar som redan ägs eller har ägts av sina supportrar. Exeter City, supporterägandets stolta kronjuvel, anpassar sig nu till spel på en högre nivå. Brentford rör sig mot en hybridmodell mellan supporterägande och traditionellt ägande. AFC Wimbledon kommer ha tuffa frågor att besvara om sitt ägande och sin styrning om de går upp i The Football League. Notts County och Stockport County är två klubbar där supporterägande har prövats och misslyckats.

Men i och med att supportrar till Man Utd och Liverpool driver på alltmer för supporterinflytande i klubbarnas styrelser så är det kanske dags att fråga om supporterägande verkligen är en väg framåt, eller om engelsk fotboll är dömd att leva med den moderna ”suger daddy”-modellen. Det är den frågan jag vill belysa under den kommande veckan.

…………………………………………………

DEN ENGELSKA SUPPORTERRÖRELSENS VÄCKELSE

Det organiserade supporterintresset i England tar sig ofta formen av en stiftelse, en så kallad ’Trust’, som driver sitt intresse gentemot den klubb den riktar sig till. I svenska termer kan man kanske närmast beskriva det som en form av fackförbund för supportrar.

Varje Trust är däremot olik den andra, och de har uppstått på olika sätt och av olika skäl. I Exeter Citys fall var det en grupp fans som gick samman för att samla ihop tillräckligt med pengar för klubben att köpa anfallaren Gary Alexander. I Brentfords fall handlade det om att fansen var oroliga över att förlora deras arena, Griffin Park, till fastighetsutvecklare. Newcastle Uniteds Trust växte fram ur deras supporterklubb i syfte att samla dess röst gentemot klubbledningen. Och så vidare.

Men där finns ändå en gemensam tanke för Truströrelsen: Supporterägande är en god sak, oavsett om detta tar sig formen av styrelserepresentation eller rent ut ägande av klubben. För Brian Burgess, före detta vice ordförande i Brentford och nu styrelseledamot i Supporters’ Direct så är det en princip som anammades i tidig ålder.

Hans engagemang väcktes av en händelse från 1967. Jack Dunnet, då ägare av Brentford, försökte sälja klubben till Queens Park Rangers och i praktiken avveckla The Bees.

[”There was uproar among supporters and public meetings. I was too young to go to these but there was always talk in the newspapers that this was wrong – an individual selling the club – it’s our club and the supporters should own it. The club was sold to a consortium of businessmen, who saved it, but I remembered that idea – the idea that supporters should own the club and it shouldn’t be up for sale.”]

Nära nog 35 år senare såg Burgess möjligheten att realisera denna idé och gick med i den nystartade Brentford Supporters Trust, Bees United, som 2006 tog kontroll över klubben. Man är fortfarande majoritetsägare, även om man sedan dess har antagit en hybridmodell tillsammans med en förmögen supporter i och med att man vill bygga en ny arena.

Brentford är emellertid fortfarande ett sällsynt fenomen och är tillsammans med Exeter City den enda helt Truststyrda klubben i The Football League. I övrigt måste man röra sig ner till The Football Conference för att hitta supporterägda klubbar, exempelvis AFC Wimbledon, Telford United och FC United of Manchester.

…………………………………………………

SUPPORTERBASERAT ÄGANDE – EN MODELL OCKSÅ FÖR TOPPKLUBBAR?

Men det betyder inte att Truster och supporterägande inte kan spela en roll på engelsk fotbolls högsta nivå. Alltsedan media började uppmärksamma Glazers uppköp av Man Utd och de skulder med vilka de belastat klubben så har Manchester United Supporters’ Trust (MUST) växt fram som viktiga aktörer både i frågan om Man Utds ägarfråga men också för rörelsen för supporterägande.

Men också när där inte finns en uppenbar anledning för fans att organisera sig för klubben så arbetar Truströrelsen ofta bakom scenen, antingen tillsammans med klubben eller som vakthundar i styrelsen. Arsenal och Tottenham må vara bittra rivaler, men deras Truster förblir märkligt lika.

I Arsenals fall kan deras arbete sammanfattas i tre ord: Ägarskap, representation och inflytande. Avsiktsförklaringen är mer ordrik i Tottenham men bygger på samma ideal – dialog mellan fansen och styrelsen, supporterrepresentation i styrelsen och ett ömsesidigt arbete för Tottenhams framtida framgång.

The Arsenal Supporter’s Trust bildades 2003 och Vic Crescit, en tidig medlem, anser att senare tiders händelser har rättfärdigat beslutet att bilda en Trust:

[”The Trust was proved absolutely right in setting up when it did. In recent years we’ve seen the ownership of the club transformed. /…/ The Trust owns a small number of shares held mutually in trust for its members, plus it groups together all the shares owned personally by members. By combining in this way AST has a far bigger influence in the club than the small shareholders would operating on their own in isolation.”]

Även om bildandet av AST först betraktades med misstänksamma ögon av Arsenal, framför allt efter att styrelsen kritiserades över finansieringen av The Emirates, så har relationen sedan dess varit bra, även om AST fortsätter hålla ett vakande öga på utvecklingen i styrelserummet.

…………………………………………………

UTMANINGARNA I ATT STÅ TILL SVARS INFÖR FANS

Även om varje Trust har olika mål – allt från rent ägarskap till att helt enkelt vårda en god relation mellan fans och klubb – så är ett gemensamt drag en vilja att vårda ett öppet och demokratiskt förhållande till supportrarna. Det hålls val bland medlemmarna för att utse The Trusts styrelse. De fungerar, i praktiken, som vilken demokratisk folkrörelseorganisation som helst.

Det är samtidigt, precis som i varje folkrörelseorganisation, svårt att vidhålla detta ideal i praktiken. Särskilt som organisationen växer. Det skapas vanligtvis en engagerad minoritetselit som sitter på all information och i praktiken har ett långt större inflytande över hur organisationen styrs än den mer anonyma majoriteten.

I slutänden riskerar en Trust bli föga mer än bara en annan ägare, i realiteten särkopplad från supportrarna, och dessutom i förlängningen koopterad av övriga ägargruppers värderingar.

Supporters Direct, en organisation som bildades 1999 som en konsekvens av en statlig undersökning, erbjuder hjälp och råd till Englands olika Truster, bland annat i dessa avseenden. De förespråkar mer supporterägande, demokrati och generellt ansvarstagande inom fotbollen. En certifiering från Supporters Direct är ett tecken på att en Trust ska tas på allvar.

Men framför allt så utövar Supporters Direct påtryckningar på politiska beslutsfattare för att framhäva mer långsiktiga och hållbara styrformer för fotbollsklubbar. Dess VD, Dave Boyle, uttryckte sig på följande vis:

[“In football’s version of the tortoise and the hare, the hare wins the race and its only two years’ later that the hare’s house is repossessed by the bank for the loans taken out to get bionic implants, which is scant consolation for the tortoise who was sacked halfway through the race.”]

Men med att äga en klubb kommer nya utmaningar för Truster och andra supporterorganisationer, inte minst att hantera fansens förväntningar. Exeter City är ett bra exempel på det – dess Trust tog över klubben 2003 efter att ha relegerats från The Football League som följd av bedragaren John Russells katastrofala ägarskap. Därefter har läget stabiliserats och man har de senaste två säsongerna lyckats vinna uppflyttning och Exeter befinner sig nu i League 1.

Det som visat sig särskilt problematiskt i Exeter Citys fall har dels varit att hantera över 3000 medlemmar, var och en med en bestämd uppfattning om hur klubben ska styras, dels att särskilja mellan ledningen av The Trust och styrningen av klubben.

Brian Burgess säger sig ha liknande erfarenheter från Brentford och menar att det viktiga är att definiera en tydlig ansvarsfördelning mellan The Trust och klubbens styrelse. Men frågan kvarstår var gränsen går mellan The Trust och klubben som sådan. Burgess utvecklar:

[“But, of course, as the majority shareholder, you’re interested in the company being run properly, so you’re going to try and want to influence the football club board to do the right thing. And there’s always been a tension in there and a learning curve about how you manage that relationship. To what extent is it arm’s length, to what extent is it right to exert influence, what’s the best way to assert your influence?”]

I slutänden menar Burgess att det hela är beroende av de personer som får förtroendet i The Trust och i klubbens styrelse. Kan personerna agera på ett ansvarsfullt och förtroendefullt sätt så kan balansgången också hanteras på ett konstruktivt sätt. Samtidigt är det nästan oundvikligt i ett demokratiskt system att personfrågor ibland blir problematiska och att personkemin mellan olika aktörer blir förbittrad. Rimligtvis är det också en risk som ökar när klubben står inför problem och utmaningar.

…………………………………………………

HUR SER FRAMTIDEN UT FÖR ENGELSKT SUPPORTERÄGANDE?

Hela idéapparaten kring Truster och supporterägande är oerhört komplex. Där finns inga färdiga ritningar för en supporterstyrd klubb i League 1, och än mindre i Premier League. Och samtidigt som många tittar på Barcelona och Bundesliga så medför engelsk fotboll många unika utmaningar för supportrar som vill styra sin egen klubb.

Slående är emellertid att Truströrelsen visar på fansens förmåga att sätta sina meningsskiljaktigheter åt sidan och arbeta tillsammans för klubbens bästa, för idén att klubben tillhör supportrarna och inte kapitalister. Det är en idé som skulle skrattandes ha avfärdats för som mest tio år sedan.

Andy Walsh, från FC United of Manchester, sa nyss på ett Beyond the Debt-möte: “Rivalries between supporters of football clubs are an artificial construct which masks the true enemies of football supporters – the people that run the game itself.”

Eller, som Vic Crescit uttryckte det: “I don’t ever want my football club to become a rich man’s train set nor get rich quick scam. We’ve all seen what happens when we allow the financial tail to wag the productive dog in the world economy.”

…………………………………………………

NYHETER

Sålde vi smöret innan björnen var skjuten? – Hicks och Gillett har lyckats få en ’temporary restraining order’ i en Texasdomstol som åtminstone tillfälligtvis stoppar försäljningen av Liverpool till NESV.

Ärendet är beräknat att tas upp i Texas den 25:e oktober och Liverpool har gått ut med ett uttalande som säger: “The independent directors consider the restraining order to be unwarranted and damaging and will move as swiftly as possible to seek to have it removed.”

Det är oklart hur det här påverkar NESV:s köpvilja, hur banken resonerar och agerar givet att tidsfristen för Liverpools lån går ut imorgon, samt hur Premier League i så fall tänker vad avser eventuella poängstraff.

The Guardian fortsätter liverapportera om intrigerna för den som är intresserad.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/14/liverpool-fc-sale-live-coverage

Liverpool förväntas vidta rättsliga åtgärder mot Hicks och Gilletts TRO under dagen. Frågan ska avgöras inför Texasdomaren Judge Jim Jordan.

:::

Wayne Rooney har gått ut och sagt att han inte haft något problem med vristen under hela säsongen, vilket går på tvärs mot några av de förklaringar Sir Alex Ferguson har haft för att ha ställt anfallaren åt sidan under några matcher.

Mark Ogden på Telegraph utvecklar rätt fränt den potentiella konflikten mellan Rooney och Ferguson och dess inbördes dynamik:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8061980/Wayne-Rooney-needs-to-tread-carefully-around-Manchester-Uniteds-Sir-Alex-Ferguson.html

Yossi Benayoun säger sig vara besviken på Chelseas läkarteam som inte upptäckte att han hade en söndersliten hälsena. Spelaren är nu borta de närmaste sex månaderna och ska opereras till helgen.

:::

Det är tunga tider för spelarna från Tottenhams 1950/51-generation. Nyss gick Bobby Smith bort och nu har även Eddie Baily gått bort, 85 år gammal.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/13/eddie-baily-obituary

:::

Dirk Kuyt beräknas vara borta fram till nyår, efter att han skadat sig i matchen (eller ja, match och match) mot Sverige.

Det pratas om att Owen Hargreaves ska göra comeback i helgen (jag är sugen på att säga debutera) hemma mot West Brom.

Det tror jag inte på. Jag är mer benägen att tro att han kommer ”debutera” i Ligacupen mot Wolves nästkommande vecka.

Aaron Ramsey är tillbaka i bollträning för Arsenal och säger sig se fram emot att återigen få dra på sig en Arsenaltröja.

…………………………………………………

Det kan nog tänkas bli lite prat inför helgens Merseysidederby i bloggarna inför och under helgens ligaomgång.

Någon annan match ni är särskilt intresserade av? Eller något helt annat entirely?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Specialblogg: Liverpool and A Future Perfect? - Beslut fattat!

[“JUDGE RULES MANDATORY INJUNCTION WANTED BY RBS AGAINST OWNERS IS GRANTED: SALE CAN GO AHEAD”]

Väldigt positiva nyheter för Liverpool. Justice Floyd har alltså dömt till bankens och styrelsens fördel, och även om ärendet närmast garanterat kommer att överklagas så betyder det rimligtvis att nya bevis måste introduceras för att beslutet ska kunna hävas upp. Beslutet kom kl kvart i tolv.

Mr Justice Floyd: [“The owners do not have an absolute right to veto a sale.”]

Sammanfattning av domslutet:

“The high court today granted injunctions that could open the way for the prompt sale of Liverpool.

The club’s owners Tom Hicks and George Gillett asked a judge to delay the hearing of an application by creditors Royal Bank of Scotland for mandatory orders paving the way for a possible sale this week. But the plea was rejected by Mr Justice

At RBS’s request, the judge imposed injunctions on the two men requiring them to restore the original constitutions of the companies and managing directors.

This removes the final stumbling block to a £300m takeover by New England Sports Ventures which will see the RBS recoup its original £237m loan to Mr Hicks and Mr Gillett when they bought the club in March 2007.”

Martin Broughton planerar ett extrainkallat styrelsemöte till kl 21:00 ikväll för att slutföra affären med NESV. Ägarnas representant yrkar att mötet ska hållas kl 11 imorgon, men Mr Justice Floyd dömer att mötet ska äga rum ikväll.

Domaren dömer också att Hicks & Gillett ska stå för samtliga kostnader för rättegången – vilket bör vara en indikation på hur “säkert” man kan bedöma domslutet.

Något som också indikeras av att Mr Justice Floyd förmanar Hicks och Gillett att det vore “olämpligt” att överklaga; med andra ord, han bedömer förutsättningarna för framgång med en sådan rättslig åtgärd som närmast obefintliga.

Även om de överklagar så hinner de inte göra särskilt mycket innan kl 21:00 ikväll, när styrelsen sammanträder för att slutföra affären med NESV.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8061129/Liverpool-takeover-High-Court-rule-in-favour-of-RBS-and-against-Tom-Hicks.html

………………………………..

Idag kl 11:00 ska domaren, Mr Justice Floyd, avgöra i Liverpools rättsärende; där ägarna, Tom Hicks och George Gillett, står mot klubbens styrelse och Royal Bank of Scotland.

Lagom till lunch så vet vi alltså kanske vad som händer. Jag kommer att uppdatera den här bloggen med mer information när det blir aktuellt.

Innan dess finns det ju lite intressant läsning att gräva ner sig i från gårdagen om man så vill.

Ian Herbert på The Independent skriver närmast ett idolporträtt över Martin Broughtons advokat Lord Grabinet och hur denne dissekerade Hicks och Gillett och deras case:

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/ian-herbert-lawyer-hits-spot-with-his-dismissal-of-american-pair-2105008.html

Paul Kelso på Telegraph sammanfattar i övrigt gårdagens händelser i rättssalen på ett lättillgängligt sätt.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8060416/Liverpool-takeover-RBS-and-club-wait-on-Wednesday-verdict-but-lawsuits-could-follow.html

The Guardians David Conn låter sig förfasas över hur Hicks och Gillett framställde sig själva som den drabbade parten under gårdagens förhandlingar.

http://www.guardian.co.uk/football/david-conn-inside-sport-blog/2010/oct/12/tom-hicks-george-gillett-liverpool-rbs

Det är alltid lika svårt att lista ut på vilken sida David Conn befinner sig när en av sidorna består av amerikanska klubbägare.

Barney Ronay på The Guardian å sin sida sammanfattar gårdagens händelser som om han recenserade en teaterpjäs. Vilket det väl strängt taget också är.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/12/liverpool-rbs-high-court1

Daily Mails Ian Ladyman med en annan bevakning av gårdagens händelser:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1320004/Mud-debt-fears-Liverpool-court-battle-threatens-slanging-match.html

Följ vad som händer i och runt domstolsförhandlingarna direkt genom att följa The Guardians livebevakning:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/13/liverpool-sale-high-court-verdict-live

Mer kommer under dagen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s … Linhem’s Football League Watch!

Landslagsuppehåll = inga matcher i PL/Championship vilket betyder att man fått koncentrera sig på League 1 och 2.

Det var dock två Championshipspelare som gjorde mål nu i helgen.

Shane Long, Reading, gjorde 2-3 när Irland försökte vända ett 0-3 underläge.

Tarmo Kink, Middlesbrough, kvitterade för Estland mot Serbien när estländarna skrällvann med 3-1 på bortaplan.

Wales, Nordirland och Skottland med flera Championshipspelare i laget slutade alla mållösa, mest nöjda är nog Nordirland som tog en poäng av Italien.

…………………………………………………

MANAGER OF THE MONTH

[”Motivation, motivation, motivation, motivation. The three Ms”]

The Championship: Neil Warnock

Likt förra månaden är det QPR:s manager Neil Warnock som blivit utsedd till månadens manager. Inte mycket att klaga på då de fortfarande är obesegrade i ligan.

Just nu leder man ligan med sex poäng och frågan är hur länge man håller sig obesegrade? Jag tror att Swansea på hemmaplan kommer göra slut på Warnocks förlustfria svit när de möts den 19:e.

League 1: Gus Poyet

Gus Poyet tog över Brighton när man låg i botten av League 1 förra vintern, han gjorde lite förändringar i truppen och slutade på en respektabel 13:e plats.

Trots två oavgjorda resultat i de senaste matcherna så leder man ligan med tre poäng före Carlisle.

League 2: Micky Adams

Jag har tidigare pratat om Port Vales siamesanfallsduo och managern i Port Vale är den rutinerade Micky Adams som tidigare till exempel fick sparken från Fulham när Mohamed Al-Fayed tog över klubben.

Han har tidigare bland annat köpt Bobby Zamora till Brighton och tagit upp Leicester till Premier League. Kan han nå League 1 med Port Vale och ta ett steg närmare ”storebror” Stoke?

…………………………………………………

PLAYER OF THE MONTH

[”If you have skillful people on the team, that’s no excuse for them to play better than the others”]

The Championship: Jamie Mackie

En bra vecka för QPR:s Jamie Mackie som dessutom debuterade för Skottland i helgen.

En välförtjänt utnämning, skytteligaledaren Mackie gjorde fyra mål den här månaden och han var även inblandad i fler mål.

Jamie Mackie är ingen renodlad ”in-and-out”-striker utan han har tidigare ofta spelat som ytter då han är en löpstark och snabb spelare. Han har fått ett stort genombrott den här säsongen då han tidigare bara gjort över tio mål när han spelade för Exeter i The Football Conference.

League 1: Casper Ankergren

Brightons försvar har nog varit den främsta anledningen till deras förstaplats och det är inte förvånande att deras målvakt Ankergren med fyra hållna nollor i september då utses som månadens spelare.

League 2: Ryan Lowe

I Lowe har Bury verkligen hittat ett bra komplement till den hårt arbetande Andy Bishop i anfallet. Hittills har Lowe gjort nio mål och delar skytteligaledningen med Adam Le Fondre.

Han har även börjat oktober bra med två mål mot Accrington Stanley senast när de vann med 3-0.

…………………………………………………

LEAGUE  1

[“Who needs Mourinho?, we got our physio”]

Vi hade i helgen ett intressant toppmöte mellan de två sydkustklubbarna Brighton och Bournemouth, två lag på uppgång med unga spännande managers.

Matchen var inte så mycket att tala om spelmässigt men Newcastlelånet Kazenga Lualua fick till en kanonträff på indirekt frispark vilket betydde
1-0 till favoriterna Brighton.

Michael Symes – scouse, of course – lyckades först bryta näsan på Casper Ankergren efter en Cechliknande incident och sedan delade han ut en rejäl armbåge på Tommy Elphick som han fick gult kort för.

Matchens stora händelse hände på tilläggstid då Bournemouth fick en felaktig straff då Elphick i en höjdduell med Steve ”Big Fletch” Fletcher tog bollen med hand, utanför straffområdet.

Domaren som stod i en bra position dömde först frispark men efter att pratat med sin assisterande som stod uselt till för att bedöma situationen dömde han till slut straff åt Bournemouth. Möjligen får det domarteamet lite straffarbete i någon regional liga upp i nordöst.

[”I suppose it’s a good day for the linesman, he’s famous now, he made a massive mistake at a television game.  which means he’ll become well known in England probably, at least for Brighton-fans”] sa en upprörd Gus Poyet efter matchen.

Huddersfield som haft en liten svacka verkar vara på uppgång igen, efter segern i veckan mot Petersborough så slog de fram till den här matchen den obesegrade kryssmaskinen Colchester på bortaplan, med klara 3-0.

MK Dons som jag älskar lika mycket som finnar på obekväma ställen, har faktiskt, förutom Didi Hamann, en spelare jag gillar, nämligen Sam Baldock. Förra månadens unga spelare i League 1 började på bänken mot Dag & Red men kom in i 50:e, gjorde mål fem minuter senare vilket ökades på till 2-0 av  Mathias Kouo-Doumbé.

Brentford som Hyllman jinxade med en länk i torsdags förlorade mot Dickovs Oldham med 3-1 trots ett tidigt ledningsmål av Myles Weston.

Hartlepool med den före detta förbundskaptenen för Kongo, Mick Wadsworth, slog lite överraskande Petersborough, mycket tack vare målvakten Jake Kean som var lysande och som tagit över efter barnkastande Flinders skada. Fyra hållna nollor på fyra matcher av 19-åringen och frågan är om Flinders kan ta tillbaka sin plats?

The Battle of the Physios när Nigel Adkins mötte Les Parry och de var Southampton som gick vinande ur striden mellan kylsprejerna. Rickie Lambert, skytteligavinnare i fjol inledde målskyttet och Adam Lallana, nyss tillbaka från skada, gjorde 2-0.

Kanske kan The Saints, nu obesegrade i fem raka matcher, ta sig upp ur League 1 trots klubbens tidigare kaos?

…………………………………………………

LEAGUE 2

[“Who needs Mourinho, we got Mousinho”]

En tuff omgång i den annars snälla och finlirande League 2 där det i lördags delades ut fem röda kort, varav två till Accrington Stanley. Eftersom det varit stora diskussioner gällande ”vansinnestacklingar” i Premier League så är det värt att nämnda det att tre spelare blev utvisade i League 1 också den här omgången.

En konsekvens av att domarna fått övertydliga instruktioner om att vifta med det röda kortet vid ”vårdslösa tacklingar”.

Barnet famlar fortfarande i blindo och nu var det dags för krisklubben Bradford att sno åt sig lite godis, 2-0 till The Bantams och ordningen är återställd nu när Barnet bara har Hereford bakom sig i tabellen.

Burton med Paul Peschisolido som manager – vars fru sålt honom två gånger, som spelare – hade en tuff helg. Först förlorade man hemma mot Wycombe Wanderers, sedan blev deras unge anfallare James Ellison (före detta Liverpoolspelare) knivhuggen i ryggen på nattklubb i Liverpool. Ellison kommer klara sig, som tur är.

Omgången såg ett väldigt oväntat resultat när Hereford, utan nyss sparkade manager Simon Davey, lyckades få med sig en poäng från mötet med serieledande Port Vale.

Självklart var det en spektakulär match med många mål även den här helgen, dock utan Gillingham. Crewe hämtade upp 1-3 till 3-3 tack vare Crewes bäste spelare i fjol, och nu en av kaptenerna, Ashley Westwood, som gjorde båda målen.

Målsprutan Adam Le Fondre gjorde inte mål men spelade fram Nicky Law till 1-0, men John Mousinhomitt förslag till näste engelske förbundskapten – kvitterade för Stevenage.

Burys Ryan Lowe, som blev månadens spelare i League 2, gjorde först sitt 100:e Football League-mål och sedan dagens andra bara en dag efter att han skrivit på ett nytt kontrakt för Bury.

John Coleman, som är ligasystemets tredje längst sittande manager efter Sir Alex och Wenger fick även ett tredje mål emot sig, passande nog utav Man Utd-lånet Nicky Ajose. Som grädde på moset blev först kaptenen Andrew ”The Machine” Proctor utvisad och sedan även före detta Blackburntalangen Jonathan Bateson. Dålig dag på jobbet för Coleman.

…………………………………………………

ÖVRIGT

[”Gus, i think this is the beginning of a beautiful friendship”]

Bra läsning om ni vill veta mer om Gus Poyet i Brighton.

Didi Hamann satsar på att återvända till Premier League, som manager.

Värt att läsa om man är en av dem som förklarat krig mot Henry och de andra hänsynslösa mördarmaskinerna.

Några okända investerare planerar att hjälpa Sheffield Wednesday hålla sig borta från Administration.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

The Championship: Stormöte i Championship

Middlesbrough vs Leeds
Den före detta Leedsspelaren Gordon Strachan leder sitt lag med skotska influenser mot Leeds som nyss förlorat två tunga matcher mot Ipswich och Preston.

League 1: Två stora lag på dekis

Huddersfield vs Southampton
Både lagen har befunnit sig i en svacka, Saints svacka många snäpp värre, men båda lagen är i bra form och både lagen satsar på uppflyttning.

League 2: Målspruta mot läckage

Accrington Stanley vs Rotherham
Stanley har släppt in sju mål på två matcher, den första vann man ändå men laget har stora frågetecken gällande försvaret och så möter man Adam Le Fondre, skytteligaledaren som nästan garanterat inte spelar i League 2 nästa säsong.

…………………………………………………

De var allt för mig den här veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

…………………………………………………

Bra skrivet som vanligt, Linhem.

Idag är det High Noon för Liverpool, när den rättsliga prövningen av klubbens försäljning tas upp i domstolen.

Samtidigt har en asiatisk miljardär, Peter Lim, gett sig in i köpediskussionen runt Liverpool – han påstås dessutom vara Man Utd-supporter.

Om det händer något särskilt och betydelsefullt under dagen så uppdaterar jag bloggen med det här.

The Guardians livebevakning av förhandlingarna kan ni följa här:
http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/12/liverpool-fc-rbs-hicks-gillett-john-w-henry

Be Champions!!

Peter Hyllman

Som gäster i eget hus - Den engelska fotbollsarenan som "hemvist" möter modern fotbollskapitalism

Engelska fotbollsarenor beskrivs ofta som ”hemma” av tiotusentals fans som regelbundet vallfärdar dit för att följa sitt lag. Enligt Canter, Comber & Uzzell (1989) så är: ”A football stadium is not just an open-air building but probably the most enduring symbol of the home team.”

Den engelska fotbollsarenan associeras med många människors allra bästa minnen, de står där som monument för fotbollssupportrar och som ett nav i det lokala samhället. Det har hävdats att de uppskattas som de gör just för att de i mångt och mycket fyller samma funktion för många människor som hemmet gör.

Psykologisk teori har beskrivit ett hem som en plats som fyller viktiga psykologiska behov som trygghet, säkerhet och kontroll. Det är en plats som erbjuder en ”flykt” från omvärlden. En del har betonat att en plats upplevs som hemma när individen känner ett ägarskap för denna plats.

Andra har betonat hemmet som en plats för social tillhörighet, mänsklig gemenskap och till vilken personliga minnen är kopplade. Det är ett ställe till vilket man är känslomässigt fäst och i vilket man investerar en stor del av sin egen identitet.

Mer sentida psykologisk forskning har betonat att det kan finnas flera andra ställen än enbart den rent privata bostaden som av människor betraktas som hemma. Därför bör studier ta hänsyn till andra platsers betydelse och i vilken utsträckning de uppfattas som symboliska hem.

Stephanie Charleston, vid University of Sunderland, gör precis detta i en studie publicerad 2009 i Journal of Environmental Psychology, ”The English football ground as a representation of home”. Syftet med hennes studie var att undersöka huruvida engelska fotbollssupportrar uppfattade sina arenor som en ”hemvist”.

…………………………………………………

ENGELSKA FANS BETRAKTAR ARENAN SOM EN HEMVIST

Charleston skickade ut en enkät som totalt 461 engelska fotbollsfans svarade på, fördelade över 26 engelska fotbollsklubbar inom det engelska ligasystemet. Genomsnittsåldern hos de studerade var cirka 35 år och 89 procent av dem var män. Urvalet är representativt för den mest hängivna och lojala gruppen av supportrar.

Deltagarna fick svara på 17 påståenden som vart och ett relaterade till någon mening med ”hemvist” som nämnts ovan, men med anknytning till det egna lagets arena. Inte ett enda påstående förkastades till hundra procent, alltså var alltså varje egenskap för ett hem giltig för åtminstone en del av de som svarade på frågorna.

Men de centrala egenskaper för ett hem som deltagarna verkligen menade att de kände för sitt lags arena var framför allt en känsla av social och känslomässig tillhörighet till själva platsen, personliga minnen kopplade till arenan, territorialitet och ett ”ägarskap” för arenan – man betraktade det i stor utsträckning som sin arena. Samtliga dessa egenskaper lyftes fram av en stor andel av deltagarna.

Väldigt få av supportrarna menade att de kände sig mer hemma på arenan än i sitt faktiska hem, samtidigt som ungefär 40 procent av dem kände att de två platserna betydde samma sak för dem. Det är något motsägelsefullt och jag skulle tro att mycket av skillnaden består i att deltagarna försöker svara ”rätt” snarare än uppriktigt.

Synen på arenan skilde sig inte mellan män och kvinnor, vilket i det fallet antyder att fans är fans oavsett vad har mellan benen. Supportrar till klubbar med äldre arenor var mer fästa vid arenan som plats och betraktade det i större utsträckning som ett hem. Supportrar med säsongsbiljetter var inte mer fästa vid själva arenan än övriga fans, däremot värderade de arenan högre utifrån den sociala tillhörighet och gemenskap den medförde.

Generellt sett visar resultaten att engelska fotbollslags arenor fyller samma mänskliga och sociala funktion för engelska fotbollsfans som ett hem normalt gör. Det är oklart om detta har med arenan som så att göra, eller den känsla av gemenskap den för med sig.

Det som tydligast illustreras av detta är den sociala funktion som den engelska fotbollsarenan fyller för fansen och den intima relation dessa har till den. Och som vi ska se så är det en social funktion som står i skarp kontrast till hur fansen alltmer har kommit att betraktas och behandlas av klubbarna och dess ägare.

…………………………………………………

ENGELSKA FANS SOM KUNDER I MODERNA ÄGARES ÖGON

För ägare i moderna fotbollsklubbar så har denna syn på arenan, och därmed implicit synen på fansen, däremot ingenting med deras syn på saken att göra.

Låt oss exempelvis betänka hur Man Utds ägare explicit sammanfattar klubbens strategi i dess senaste årsrapport: ”The four key elements to the Group’s strategy for growth are: maintaining playing success, treating fans as customers, leveraging the global brand, developing club media rights”.

Och naturligtvis är inte Man Utd på något sätt ensamma med denna syn, även om klubben nog är ett extremt “framstående” exempel.

Tre av de där fyra punkterna kan man ju egentligen inte ha några problem med ens som hängiven supporter. Men den fjärde punkten, att behandla oss som kunder, kan vi så klart ha problem med och det är ju också en punkt som ofta tas upp som en källa till konflikt mellan ägare och fans.

Konsekvenserna av ett kundperspektiv är nästan uteslutande höjda biljettpriser, en kraftig ökning av företagsbiljetter och liknande med större ekonomiska marginaler, och i förlängningen en alltmer artificiell atmosfär på själva arenan.

Det är ett perspektiv som gör att fansen alltmer känner sig som främlingar i sitt eget hem, och i viss mening är det nog rättvist att säga att det skapar en tilltagande känsla av ”hemlöshet” bland engelska fotbollsfans.

Organisationsteori utgår till stor del från vilken rationalitet som ligger bakom människors relationer med varandra och med de organisationer de tillhör. En väsentlig skillnad är att fansens relationer till sina klubbar är genuina, de är baserade på kärlek och kamratskap, samtidigt som klubbarnas relationer till fansen blir alltmer kalkulativa, baserade på egenintresse och vinstintresse.

Andy GreenThe Guardian beskriver denna övergripande utveckling på ett målande sätt, med utgångspunkt i Liverpool och Man Utd.

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/oct/08/liverpool-football-club-sell-out

…………………………………………………

En diskussionspunkt är onekligen i vilken utsträckning dagens klubbägare har någon skyldighet att respektera och anpassa sig till fansens relation till arenan – eller om deras investering i klubben faktiskt ger dem rätt att prioritera ekonomiska värden.

Och ja, jag inser så klart att den frågan riskerar vara avgjord på förhand på ett fotbollsforum.

…………………………………………………

NYHETER

Liverpools målvakt Reina yttrar sig om ägarskapstrulet och köpet av klubben i dagens Daily Mail.

Alltfler rapporter gör gällande att Liverpools tilltänkta nya ägare NESV drar sig ur affären om klubben drabbas av poängavdrag tack vare att de hamnar under tvångsförvaltning.

Det kan däremot vara lika mycket spel för gallerierna för att sätta press på domstolen att godkänna affären, som jag ser det.

:::

Fräsch läsning om Sheffield Wednesday från The Football League Blog på The Guardian:

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2010/oct/10/sheffield-wednesday-leyton-orient-league-one

:::

Alan Hansen menar att Rio Ferdinand måste överväga att sluta i landslaget och fokusera på klubblaget, på grund av sina skadeproblem.

Henry Winter menar däremot att Rio Ferdinand är en väldigt viktig spelare för det engelska landslaget, främst genom den sammanhållning han för med sig till laget.

…………………………………………………

VECKANS FRÅGA – ”The Erkie Jerkie Edition”

19 spelare har gjort över 100 ligamål sedan Premier Leagues start. Men endast en av de 19 spelarna har gjort fler av dessa mål på bortaplan än på hemmaplan. Vem? – och vill ni plocka hem bonusen så svarar ni också på hur många mål spelaren har gjort borta respektive hemma.

Svaren i kommentarsfältet.

Har ni förslag på kommande ”Veckans fråga”, maila mig dem tillsammans med svaren på frågorna.

…………………………………………………

Den senaste informationen jag har är att domstolen ska behandla frågan om Liverpools försäljning till NESV nu på tisdag. Men det ska inte betraktas som säkert.

Jag inser att det är landskamp and all that, men är det inte lite tveksam humor att systematiskt kategorisera holländare som folkgrupp som arroganta?

Inte minst då det inte är helt ovanligt att också svenskar uppfattas som lite lätt arroganta och inte minst självgoda därute i världen.

Inte jag dock. Jag skulle aldrig få för mig att vara arrogant, självgod eller dryg.

Yeah, right!

Be Champions!!

Peter Hyllman

"Get away from her you bitch!" - Liverpool, Yanks & Aliens

Den kommande veckan är en av de kanske viktigaste veckorna i Liverpools hela historia.

Under veckan som gått har vi nåtts av nyheten att Liverpool sålts till New England Sports Ventures, lett av John W Henry. Men affären är på grund av konflikt i Liverpools styrelse ännu ej formellt godkänd och frågan ska nu i veckan avgöras i engelsk domstol.

Frågan kompliceras av att Liverpools lån till Royal Bank of Scotland förfaller nu på fredag, den 15:e oktober, och är klubben då oförmögen att betala tillbaka lånen så riskerar klubben sättas under tvångsförvaltning – vilket kan betyda att Liverpool drabbas av ett poängavdrag om nio poäng.

Mycket står på spel, och jag tänkte med den här bloggen göra mitt bästa för att reda ut begreppen.

…………………………………………………

VAD HAR HÄNT?

Liverpools nuvarande ägare, Tom Hicks och George Gillett, tog över klubben 2007 genom en så kallad leveraged buy-out, en affär där de tar lån för att finansiera köpet av klubben och därefter placerar dessa lån i klubben. Den grundläggande idén bakom en sådan affär är att maximera klubbens värde, intäkter och kassaflöde för att i slutänden sälja klubben vidare till ett högre pris än vad man köpte den för.

Men Hicks och Gillett har spektakulärt misslyckats med att öka Liverpools värde, inte minst genom att planerna om en ny arena aldrig realiserades. Ett tungt skäl till det har naturligtvis varit den rådande finanskrisen som gjorde alla sådana projekt långt mer svårgenomförda.

Konsekvenserna av det har blivit att Liverpool nu är svårt skuldsatta och oförmögna att betala tillbaka dessa lån när fristen för dem går ut. Totalt uppgår deras nu utgående skuld till Royal Bank of Scotland till £237m, en skuld som ska vara återbetalad senast nu på fredag.

Hicks och Gillett har redan tidigare haft problem att uppfylla lånekraven och har vid flera tillfällen omfinansierat lånen, med andra ord förlängt dem med sämre villkor som följd. Men banken har till slut tröttnat på detta agerande och har nu nekat till ytterligare omfinansieringar. Lånen måste betalas tillbaka nu.

Vid den senaste kortfristiga förlängningen av Liverpools lån så installerades den 8 juni en av banken luftlandsatt styrelseordförande, Martin Broughton, i klubben med ett enda uppdrag: Att leda Liverpools styrelses arbete att hitta en köpare av klubben i syfte att lösa dess skulder till banken.

Därmed introducerades två oförenliga intressen i försäljningsprocessen: Banken, som vill sälja klubben till ett pris som löser klubbens skulder, samt ägarna, som vill sälja klubben till ett pris som gör att de går med vinst på sin investering.

Broughton har nu alltså hittat en potentiell köpare av klubben, New England Sports Ventures, men föga förvånande till ett pris som vida understiger vad Hicks och Gillett vill ha för klubben. Om affären går igenom så beräknas ägarna förlora drygt £140m på sin investering. Naturligtvis motsätter de sig därför försäljningen av klubben till NESV.

Inför Liverpools styrelsemöte i tisdags, på vilket man skulle ta ställning till de bud som fanns på klubben, så skickade därför Hicks och Gillett ett meddelande via fax där de meddelade att de avskedade Christian Purslow och Ian Ayre som Liverpools styrelseledamöter och ersatte dem med Hicks son Mack och dennes assistent Lori Kay McCutcheon.

Efter att ha sökt juridisk rådgivning så konstaterade Broughton att Hicks och Gillett inte hade rätt att förändra styrelsens sammansättning, han återkallade mötet och det beslutades inte överraskande att acceptera NESV:s bud. Broughton hävdar att Hicks och Gillett vid hans tillträde avtalat med Royal Bank of Scotland att endast Broughton hade rätt att avsätta och tillsätta styrelseledamöter, och att denna klausul skrivits in i klubbens stadgar. Han menar också att Hicks och Gillett i överenskommelsen med RBS bundit sig att ”take no action to frustrate any sale”.

Hicks själv bestrider att han gett något sådant löfte och menar att han var i sin rätt att förändra styrelsens sammansättning och att styrelsen därmed motsätter sig försäljning av klubben.

Broughton har därför beslutat sig för att föra upp beslutet inför en high court judge, i princip motsvarigheten till den högsta domstolen, för att få ett juridiskt utlåtande på att affären är formellt giltig och därmed har laga kraft.

Ärendet förväntas behandlas under veckan som kommer och domaren ska alltså ta ställning till, utifrån klubbens stadgar och andra eventuella överenskommelser, huruvida Liverpools styrelse (med Broughton, Purslow och Ayre) hade formell befogenhet att godkänna NESV:s bud och försäljningen av klubben.

Vad som ytterligare komplicerar situationen är fredagens deadline att betala tillbaka lånen till banken. Om klubbens finansiella situation till dess inte är utredd så kan banken placera klubben under tvångsförvaltning, och i så fall ska klubben enligt Premier Leagues regler bestraffas med ett poängavdrag om nio poäng.

Om det faktiskt inträffar så är det naturligtvis ett stort bakslag för Liverpool, som i så fall befinner sig på -3 poäng efter sju spelade omgångar. Att då kvalificera sig för europeiskt spel blir i det närmaste omöjligt, och kanske är man till och med inblandad i en reell nedflyttningsstrid. Det i sin tur kan inverka negativt på NESV:s vilja att slutföra köpet av klubben.

…………………………………………………

VAD KAN DÅ HÄNDA?

Om domaren (high court judge) svarar ja, Broughtons styrelse har befogenhet att godkänna försäljningen av klubben, så kan affären gå igenom, som i praktiken är slutförhandlad och dessutom i princip godkänd av Premier League. Banken kommer i så fall inte söka tvångsförvaltning och inga poängavdrag kommer vara aktuella för Liverpool.

Om domaren å andra sidan säger nej, Broughtons styrelse hade inte formell befogenhet att godkänna försäljningen, så faller affären. Liverpool har då som mest ett fåtal dagar på sig innan bankens deadline att hitta en köpare som Hicks och Gilletts styrelse accepterar. Om man misslyckas med det, vilket måste ses som högst sannolikt, så kan Royal Bank of Scotland sätta klubben under tvångsförvaltning och ett poängavdrag är i så fall ett faktum.

Även om domaren svarar ja så finns där en byråkratisk risk i det att Hicks kan överklaga beslutet till högre rättslig instans, och således dra ut på ärendet förbi fredagens bankdeadline, även om jag inte är säker på exakt vilka regler som gäller för detta. Men i ett sådant scenario är det rimligt att tänka sig att banken avvaktar med krav om tvångsförvaltning.

Även om domaren svarar nej och bankdeadlinen av den anledningen eller någon annan anledning passerar utan att Liverpool kan betala tillbaka sina lån så kan Royal Bank of Scotland naturligtvis välja att inte försätta klubben under tvångsförvaltning. Skälet till det skulle då vara att det vore en så pass opopulär åtgärd och skulle ge banken väldigt dålig publicitet, givet konsekvensen om poängavdrag.

Samtidigt vore det affärsmässigt oansvarigt och banken kan tämligen säkert kalkylera med att Hicks och Gillett kommer förbli de stora skurkarna i opinionens ögon, oavsett vad banken tar sig för. Om de inte tar till den åtgärden så har de dessutom knappast några kort kvar att spela vid förhandlingsbordet med Hicks och Gillett.

:::

Så, vad tror jag själv? Har Hicks och Gillett ett hållbart case att driva inför domaren? – att Broughton och styrelsen faktiskt inte hade formell befogenhet att godkänna försäljningen.

Jag ser egentligen bara två saker som kan tala för det, givet min begränsade juridiska kompetens och att jag inte har tillgång till alla relevanta dokument.

För det första så oroar det mig att Broughton nu är ute i media och driver opinion om att det vore katastrof för klubben om affären inte gick igenom. Om han själv var bombsäker på sina formella befogenheter så skulle inte det vara nödvändigt.

Nu får jag närmast intrycket av att han försöker vädja till domarens känsla för det ”politiska klimatet” snarare än det formella regelverket. Det vill säga, påverka honom att döma enligt vad som är populärt snarare än vad som är regelrätt.

För det andra kan det vara så att de klausuler som Broughton syftar på, som ger honom full befogenhet, bara gäller Liverpool FC:s articles of association, men att dessa i sin tur är underordnade exempelvis Kop Football Holdings bolagsordning där förändringar eventuellt inte är gjorda. Jag är tämligen övertygad om att Broughton har torrt om fötterna vad avser den klausul han tolkar, frågan är om det någonstans i Liverpools bolagsstruktur finns andra klausuler som omintetgör denna.

Rory Smith på Telegraph reder ut dessa formaliteter hyfsat väl i slutet av den här artikeln:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8053240/Liverpool-takeover-Everton-match-looms-with-certainty-no-closer.html

Men oavsett hur det går så har Hicks och Gilletts tid i klubben kommit till vägs ände och inom någon eller några veckor kommer de vara borta från klubben. Även om domaren säger nej så kommer bankens tvångsförvaltning av klubben leda till att klubben ändå säljs till nya ägare. Men i så fall till kostnaden av nio poängs avdrag i tabellen.

Kanske är det en kostnad värd att ta för att bli av med Hicks och Gillett?

:::

Hur som helst är det mycket spännande som kan hända och mycket som står på spel för Liverpool inför nästa helgs Merseysidederby.

Å ena sidan finns möjligheten att man springer in på Goodison Park med nya ägare och en förnyad känsla av optimism.

Å andra sidan finns möjligheten att man springer in på Goodison Park i praktiken under tvångsförvaltning och med -3 i poängkolumnen, åtta poäng upp till närmaste motståndare på 19:e plats i tabellen.

Jag hoppas verkligen på det första alternativet, vilket jag hoppas att alla genuina fotbollsfans gör.

…………………………………………………

Veckans fråga gällde ju vilka spelare under 1990-talet som gick under det kollektiva tilltalsnamnet Spice Boys.

Svaret på frågan var Jamie Redknapp, Robbie Fowler, Steve McManaman och James McAteer – även David James och Stan Collymore var med på ett hörn för bonuspoängen.

Flera hade med fyra-fem av de totalt sex namnen: ElliotG, EVRA83 och Les Corts till exempel.

Linhem tyckte tydligen det var en bra idé att nämna alla sex på ett bräde, nästan lite uppkäftigt så där.

…………………………………………………

Varje gång jag tänker på Liverpools ägare, Tom Hicks och George Gillett, så vandrar min hjärna iväg i märkliga associationer.

När det gäller Tom Hicks så vandrar tankarna iväg mot en stentuff marine i tidernas bästa actionfilm, Aliens.

Och när det gäller George Gillett så är det en då och då återkommande karaktär i tv-historiens bästa serie The West Wing, vid namn Seth Gillette, som poppar upp i skallen.

Jag antar att Tom & Jerry ligger rätt nära till hands också, men det är ju så uppenbart far out there.

The mind works in mysterious ways.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Icons: Bill Nicholson, Spurs 1958-1974

Det är en av mina förhoppningar med den här bloggen att då och då kunna erbjuda personporträtt av stora personligheter och karaktärer i den engelska fotbollshistorien.

Tottenhams William Edward Nicholson är onekligen en sådan karaktär.

Helst hade jag däremot sett att dessa personporträtt skrevs av de som håller på klubben som personen ifråga tillhör. Jag tror att det ger en långt bättre känsla för inte bara fakta, utan för den betydelse som personen ifråga haft för klubben och dess supportrar.

Men nu blev det inte så den här gången. Jag kan bara hoppas att jag på ett okej sätt lyckats förmedla Bill Nicholsons person och storhet bättre än vilket som helst uppslagsverk.

…………………………………………………

THE BILL NICHOLSON WAY

Sportens hjältar tenderar att omges med lättvindiga superlativer, men genuin och generell storhet förblir precis lika ovanligt i fotboll som i övriga delar av samhället. Men det kan inte finnas någon tvekan om att Bill Nicholson uppnådde storhet med Tottenham 1960/61.

Det var Nicholson som var arkitekten bakom ett lag så underhållande, så balanserat och så förbluffande vackert som något brittiskt lag i historien, en härlig blandning av sammet och stål som blev det första laget under 1900-talet att vinna The Double.

Men genom att ha uppnått denna storhet så tidigt i sin managerkarriär så hade också den buttre, eftertänksamme mannen från Yorkshire sett till att resten av hans tid skulle bli till en i slutänden frustrerande jakt på fotbollsperfektion.

Några av namnen från Tottenhams lag från 1961 tål att nämnas här, och det är närmast heliga namn för Spursfans från den tiden och för många Spursfans av idag: Brown, Baker, Henry, Blanchflower, Norman, Mackay, Jones, White, Smith, Allen och Dyson.

Alla av dessa var inte ”stora” spelare, av dessa elva spelare var det nog bara Danny Blanchflower och Danny Mackay, Cliff Jones och John White som kom i närheten av det omdömet.

Men Nicholsons bedrift bestod i att blanda individuella talanger till en magnifik helhet. Som en utmärkt bedömare av personlig karaktär och förmåga så värvade han briljant, han fick ut det bästa av spelare han redan hade tillgång till och han coachade dessa spelare på ett begåvat och sinnesrikt sätt. Kemin var den rätta och framgången följde på den.

Glamouren på White Hart Lane var något helt annat än Nicholsons uppväxt i Scarborough, där han växte upp mellan krigen som den näst yngste bland nio barn. Uppväxt under den stora depressionen så blev knapphet något som kännetecknade hans livsstil också under senare dagar när han tjänade goda pengar som en framgångsrik manager.

När hans spelare köpte fashionabla hus och lägenheter i norra London så stannade Nicholson kvar i sin blygsamma lägenhet i närheten av White Hart Lane. Detta hade däremot bara delvis att göra med hans enkla smak. Det kanske främsta skälet var hans fulla hängivelse till sitt arbete, som därmed låg så nära att han kunde sitta ända in på småtimmarna och klara av rutinfrågor som inte hanns med under dagens timmar.

När Nicholson lämnade skolan tog han jobb som tvättpojke och spelade fotboll för Scarborough Working Men’s Club. 1936 upptäcktes han av Tottenham och han flyttade söderut för att få erfarenhet med Spurs farmarklubb Northfleet innan han blev professionell spelare 1938.

Han gjorde imponerande framsteg och debuterade i andra divisionen som vänsterback den säsongen innan hans spelarkarriär fick ett brutalt stopp i och med det andra världskrigets utbrott.

Under kriget tjänstgjorde han i Durham Light Infantry där han huvudsakligen var stationerad i England – först som en infanteriinstruktör och därefter som fysikinstruktör. Under den här perioden gjorde han gästspel för lag som Middlesbrough, Sunderland, Newcastle och Darlington med flera.

Efter krigets slut spelade Nicholson först mittback för att därefter hitta sin permanenta position till höger på mittfältet. Han var en fundamentalt ospektakulär spelare – tuff, arbetsvillig och effektiv och hans spel var lika fritt från ytlig finess som hans livsstil i övrigt. Spelandes bredvid kaptenen Ronnie Burgess och precis framför den företagsamme Alf Ramsey så var Nicholson en central länk i det nyskapande ”push and run”-system som skapats av Arthur Rowe, Tottenhams manager vid den tiden.

1949/50 var han med i laget som vann den andra divisionen, och säsongen därpå blev Tottenham ligamästare för första gången i klubbens historia. Ovanlig personlig ära följde när han därefter fick göra debut för England och gjorde mål med sin första spark i matchen efter bara 19 sekunder. Skador, ålder och hård konkurrens gjorde att detta blev hans enda landskamp.

Under en tid när ärlighet var ett ledord så meddelade Nicholson Rowe 1954 att det var dags att byta ut honom i laget och han accepterade en erbjudan att bli en av klubbens coacher. Han hade då redan demonstrerat sin förmåga att förmedla sin förståelse för spelet, bland annat genom att arbeta med Cambridge Universitys lag.

1957 blev han assisterande manager till Jimmy Anderson, som hade ersatt den sjuklige Rowe, och ett år senare hjälpte han Englands förbundskapten Walter Winterbottom förbereda sitt lag för VM i Sverige.

Detta var däremot enbart preludier till hans karriärs viktigaste ögonblick, när han blev Tottenhams manager 1958. Han inledde sin bana med en otrolig 10-4-seger hemma mot Everton. Men Nicholson lät sig inte ryckas med i det, han såg att laget hade svagheter och den säsongen lyckades man med knapphet undvika nedflyttning från den högsta divisionen.

Inom kort hade han däremot fått ordning på laget, främst genom att få ut det absolut bästa av Danny Blanchflower – precis så vidlyftig och estetisk i sitt spel som Nicholson själv var opretentiös. Han skapade helt enkelt ett makalöst lag.

Som den måttfulle realist han var så var inte Nicholson den som fritt delade ut beröm. Det störde vissa att han också i sin mest framgångsrika stund, när man slagit Leicester på Wembley 1961 och vunnit The Double, var oförmögen att slappna av och njuta av stunden.

Han beklagade istället det faktum att Spurs, i en dålig match främst formad av en skada på Leicesters Len Chalmers, inte hade visat världen hur de verkligen kunde spela fotboll.

Samma sommar förstärkte han laget genom att köpa Jimmy Greaves från Milan och följande säsong försvarade man sin titel i FA-cupen genom att slå Burnley med 3-1 i finalen och nådde semifinalen i Europacupen där man föll kontroversiellt mot Benfica.

Efter att ha slutat trea i ligan den säsongen så blev man tvåa 1962/63 men framför allt så blev man genom att vinna Cupvinnarcupen det första brittiska laget att vinna en europeisk cuptitel.

Men den milstolpen i Spurs historia, 5-1-segern mot Atlético Madrid i Rotterdam, skulle visa sig vara zenit för Nicholsons lagbygge. Det splittrades, som alla stora lag till slut gör, även om det knappast gick att förutse att man så tragiskt skulle förlora John White till ett blixtnedslag. Nicholson fick ta tag i uppgiften att bygga ett nytt lag.

Han genomförde också denna uppgift framgångsrikt och upprätthöll Tottenhams tradition av attraktiv fotboll, där han ännu en gång visade prov på gott omdöme med några stora värvningar. Men efter att ha nått ända upp till toppen med sitt första lagbygge så var därifrån neråt den enda vägen att vandra.

Men med segrar i FA-cupen (1967), Ligacupen (1971 och 1973) och UEFA-cupen (1972) så var Tottenham knappast svältfödda jämfört med övriga klubbar; men Nicholson skulle inte igen leda ett ligavinnande lag och jämfört med hans första lag så framstod Tottenham nu som vanliga dödliga.

Kanske oundvikligen, inte minst med Nicholsons perspektiv av perfektionism, så blev han själv alltmer missnöjd med situationen. Något som förlusten i 1974 års UEFA-cupfinal inte förbättrade. Trots detta var det få som trodde att den pigge 55-åringen var på väg att avsäga sig sitt uppdrag. Men i september 1974, efter ett par undermåliga resultat, så var det just vad som hände.

Bill Nicholson reagerade däremot inte enbart på situationen i Tottenham utan på vad han uppfattade som en störande utveckling inom fotbollen. Han föraktade den tidens mer funktionalistiska spelstil, han förstod sig inte på den tidens nya spelarpersonligheter, den tilltagande kommersialiseringen inom fotbollen gjorde honom alltmer desillusionerad och kände en djup avsky för den tilltagande huliganismen inom fotbollen.

Även om både Tottenhams styrelse och spelare försökte övertyga honom om att stanna kvar på posten så sköttes hans avgång tämligen klumpigt. Han upprördes över att han inte fick utse sin efterträdare, han ville ha Blanchflower men styrelsen valde Terry Neill. Han tog en kort vila innan han spenderade ett år som rådgivare åt West Ham.

1975 var han dock tillbaka på White Hart Lane och fungerade som konsult till deras nye manager, Keith Burkinshaw. Han fortsatte att fylla den rollen för klubbens managers fram till 1991, när han utsågs till klubbens president.

Under en livstid närmast helt hängiven fotbollen så var Nicholson lyckligt lottad att ha sin fru Gracie som stöd, eller ”Darkie” som hon helst ville bli kallad, och som uppfostrade parets två döttrar.

Även om hans stränga yttre avslöjade lite av det, så menade flera av hans nära medarbetare att Nicholson ofta kämpade med de kostnader i det privata livet som hans arbetsliv orsakade.

Sådana diskussioner hör däremot familjelivet till. För de som älskar fotboll var Bill Nicholson en fantastisk manager, en av de största genom alla tider.

…………………………………………………

NYHETER

Överraskande nog så levererar faktiskt Daily Mail en rätt informativ artikel med anledning av Man Utds bokslut och senaste förlust.

Paul KelsoTelegraph kommenterar Man Utds ekonomi och ägarsituation något mer nyanserat och begåvat än några av hans kollegor i presskåren.

Intressant personporträtt av Mark Hughes, från Daily Mail.

:::

Liverpool står inför en spännande vecka. Om försäljningen av klubben till NESV inte går igenom senast på fredag så kommer klubben försättas i administration av banken, vilket innebär ett avdrag om nio poäng.

Under veckan så ska frågan tas upp i domstol huruvida affären kan godkännas och om Liverpools ordförande Martin Broughton har rätt att sälja klubben mot Hicks och Gilletts vilja.

Om domstolen svarar ja på den frågan, så uppfattar jag affären som i övrigt helt klar – och då får Liverpool nya ägare och behöver inte bekymra sig om något poängavdrag.

Om domstolen svarar nej på frågan, så är det helt plötsligt väldigt lite tid kvar fram till fredag att få igenom en affär som de nuvarande ägarna går med på – och i så fall så är administration och poängavdrag ett sannolikt scenario för Liverpool.

Liverpool skulle i så fall befinna sig på -3 poäng i tabellen inför nästa helgs Merseysidederby på Goodison Park.

Martin Broughton, Liverpools ordförande, beskriver ett sådant scenario som katastrofalt:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8050767/Liverpool-takeover-Martin-Broughton-admits-nine-point-deduction-would-be-catastrophic.html

Och naturligtvis betyder detta att tidigare gissningslekar och uttalanden från bland andra Christian Purslow, Liverpools VD, om att ett poängavdrag inte skulle vara aktuellt alltså är helt felaktiga.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

13:15 – (L1) Brighton HA vs Bournemouth
16:00 – (L1) Sheffield Wednesday vs Leyton Orient
18:15 – (BS) Rushden & Diamonds vs Mansfield Town

Söndag:

17:15 – (BS) Fleetwood Town vs Cambridge Utd

Måndag:

20:45 – (L1) Swindon Town vs Bristol Rovers

Fulla ligaomgångar i League 1, League 2 och The Football Conference med andra ord. Samtliga matcher ovan finns tillgängliga på Bet365 eller annan stream (myp2p).

…………………………………………………

Jag hoppas framtiden kan bjuda på fler sådana här personporträtt – av managers, spelare, klubbledare, domare eller andra fotbollspersonligheter.

Hittills har vi gått igenom Bill Shankly, Sir Matt Busby, Herbert Chapman, Don Revie, Paul Gascoigne och så nu Bill Nicholson.

Det finns ju däremot väldigt många kvar – bara bland managers så har vi ju namn som Brian Clough, Sir Bobby Robson, Howard Kendall, Bertie Mee, Bob Paisley, Sir Alex Ferguson och Arsene Wenger med flera.

Men som sagt, helst ser jag ju gästbloggar om det. Så kom igen nu, var inte blyga eller fega.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg - Utländska ägare

Hej!

Mitt namn är Adam Andersson och här på Fotbollskanalen går jag under namnet Adam_777 (777= anti 666). Jag går tredje året på gymnasiet och läser Samhäll – Ekonomi. Mitt stora intresse är förstås fotboll, har dock inte spelat i ett lag på 10 år. Laget i mitt hjärta är Chelsea F.C., det har det varit sedan datorspelet FIFA 2002 kom ut. Jag sympaterar även lite med Real Madrid och Djurgården, men det är inte så mycket. Nåja, nog om mig…

Jag har fått äran att skriva ett gästinlägg på denna kvalitétsblogg, men jag är varken någon van skribent eller djupgående analytiker. Ha gärna överseende med det. Min gästblogg ska handla om hur utländska ägare har påverkat Premier League-klubbar, främst Chelsea, Arsenal, Fulham och West Ham eftersom jag har skrivit ett skolarbete om fotbollen i London. Men självklart kommer jag nämna andra klubbar också.

Utländska ägare bland engelska fotbollsklubbar är ingen ovanlig företeelse. I Premier League har 11 av 20 klubbar en utländsk investerare, medans det i The Championship är det ”endast” åtta av 22 klubbar. Vilket troligtvis beror på att intresset är mycket större för Premier League än för andradivisionen The Championship vilket kan leda till mer pengar tillbaka för ägarna.

Om man kollar på de lag som denna säsong representerar England i Champions League och Europa League, det vill säga topp-sju i tabellen föregående säsong, så ser man ett klart samband. Sex av sju lag har minst en utländsk ägare, det var bara Tottenham som ägdes av en britt, de ägs av ENIC Group där Joseph Lewis står som ägare, i deras sportsektor är det dock David Levy som står högst. Tottenham var för övrigt den första fotbollsklubb i världen som börsnoterades.

…………………………………………………

CHELSEA FC

Först ut att skriva om blir Chelsea, som år 2003 såldes av Ken Bates till den ryske miljardären och oljemagnaten Roman Abramovich för 140 miljoner pund, vilket då blev den dyraste affären inom engelsk fotboll. Värt att nämna är att Ken Bates 21 år tidigare köpte klubben för en pund, troligtvis det billigaste klubbköpet någonsin, dock var Chelsea då rejält skuldtyngda.

Abramovich hade ett klart mål; att göra Chelsea, som då hade etablerat sig på övre halvan av tabellen, till Englands bästa fotbollslag. Under hans första säsong kom Chelsea tvåa i ligan, ett imponerande resultat men Abramovich var inte nöjd med att vara näst bäst i landet och tillsatte demontränaren José Mourinho som manager.

Mourinho hade fört Porto till enorma framgångar med bland annat seger i UEFA-cupen (2003), Champions League (2004) och två ligatitlar. Framgångarna lät inte vänta på sig i Chelsea heller, redan under första säsongen vann han storstilat både Premier League och Ligacupen. Titlarna fortsatte komma på rullande band och Mourinho hann med att vinna ligan och Ligacupen ännu en gång och han vann dessutom FA-cupen innan han fick sparken för att Roman inte tyckte att Chelsea spelade tillräckligt attraktiv fotboll.

En av anledningarna till Chelseas snabba framgångar, som många fans till andra lag gärna påpekar, är Abramovich skjutit till stora summor pengar till Chelseas transferbudget. Innan Abramovichs tid så spenderade klubben runt 15 miljoner pund per säsong. Men under första säsongen lade Chelsea stora pengar på att köpa bl.a. Damien Duff, Juan Sebastián Verón, Hernán Crespo, Adrian Mutu, Claude Makélélé och Scott Parker. Totalt köpte man spelare för 121 miljoner pund den första säsongen. Andra säsongen köptes spelare för 91 miljoner pund och det var säsongen som Chelsea vann ligan för första gången sedan 1955.

Den tredje säsongen såg spelarköp för 54 miljoner pund till att Chelsea vann ligan för andra säsongen på raken. Säsongen efter det minskades investeringarna på nya spelare till 46 miljoner pund. Säsongen 07-08 köptes spelare för 42 miljoner pund, för två år sedan drog man ner på transferutgifterna till 24 miljoner pund. Förra årets spelarköp landade på ungefär samma summa och då lyckades man vinna ligan för första gången sedan 2006 efter att Manchester United vunnit tre gånger i rad. Inför denna säsongen har Chelsea köpt nya spelare för 32 miljoner pund.

Chelsea har allt som allt spenderat 434 miljoner pund på nya spelare sedan Abramovichs ankomst, en väldigt stor siffra, men vill man vara i den absoluta världstoppen av fotbollen går det (oftast) inte att snåla med pengarna. Chelsea har ju faktiskt varit enormt framgångsrika sedan ryssen köpte klubben. Innan 2003 hade Chelsea vunnit 11 stora titlar på 98 år, efter det har Chelsea lagt till tio pokaler på sju år till prisskåpet. Kan dessutom nämnas att Chelsea blivit tvåa i ligan vid tre tillfällen och 2008 förlorade man snöpligt Champions League-finalen mot Manchester United på straffar.

…………………………………………………

ARSENAL FC

Ägandeskapet av Arsenal är lite annorlunda jämfört med andra engelska storklubbar då de ägs av ett moderbolag – Arsenal Holdings plc. Så med andra ord kan man köpa och sälja aktier i Arsenals moderbolag. 62 217 aktier á 10 250 pund har utfärdats, men kan inte köpas på någon offentlig börs, utan finns istället på PLUS, som är en specialistmarknad.

Stan Kroenke är den störste aktieägaren i Arsenal med 29.98 %, Red and White Securities Ltd äger 26.82 %, Daniel Fiszman äger 16.11 % och Nina Bracewell-Smith sitter på 15.9 % av aktierna. Resterande 11.19 procent ägs av små enskilda aktieägare, bl.a. Ian Wright och Liam Bradley som tillsammans har spelat över 450 matcher för Arsenal. Sen har Arsenal Supporters’ Trust, som försöker öka supportrarnas influens på klubben, tre aktier.

Så med andra ord så ägs Arsenal till nästan tre fjärdedelar av utländska investerare, i och med att Kroenke är amerikan, Bracewell-Smith är indiska och att Red and White Securities ägarskap delas av ryssen Alisher Usmanov och Farhad Moshiri från Iran. Samtliga dessa utländska ägare började investera i klubben 2007, så det är från då som jag ska undersöka hur Arsenal har påverkats av detta. Under första säsongen så köptes spelare för 31 miljoner pund, den andra säsongen halverade man spelarköpsutgifterna till 15.5 miljoner pund. Förra säsongen la man 10 miljoner pund på nya spelare och inför denna säsongen 14.5 miljoner pund.

Men Arsenal är, som jag som jag sagt tidigare, en annorlunda klubb. Det är faktiskt en av få klubbar som går med vinst, både totalt och på spelarköp, sedan 2007 har man tjänat drygt 10 miljoner pund på spelaraffärer. Det är ett signum för Arsenal, att köpa spelare billigt, utveckla dem och sen efter några år sälja dem dyrt. Men på grund av Arsenals och tränaren Arsene Wengers ovilja att spendera stora summor på ”färdiga” spelare så är deras framgångar hyfsat begränsade, åtminstone på senare år. Arsenal är förvisso ett stabilt ”Big Four”-lag, men de har inte vunnit en enda titel sedan man vann FA-Cupen 2005.

Så om Arsenal vill nå framgångar igen tror jag man måste ge upp sin filosofi om att framgångar inte ska köpas för pengar. För pengarna finns ju onekligen, nu är det bara upp till Arsenal. Vill man ha ytterst begränsade framgångar och snåla med pengarna, eller kan man tänka sig att satsa pengar på etablerade fotbollsspelare för att börja vinna igen?

…………………………………………………

FULHAM FC

När egyptiern Mohamed Al-Fayed köpte upp Fulham år 1997 låg de i League One, alltså tredjedivisionen. Hans mål var att föra upp Fulham till Premier League på fem år. Så det första han gjorde var att anställa två skarpa tränare i Kevin Keegan och Ray Wilkins. Han började också att pumpa in mängder av pengar i klubben, första säsongen köptes spelare för närmre 7.5 miljoner pund.

Då var det en ofantligt stor summa för Fulham som tidigare säsonger mest plockat in gratisspelare, så kallade free agents, och om man väl köpte spelare så kostade de oftast bara runt 50.000 pund. Inför andra säsongen investerades 3 miljoner pund i nya spelare. Bra spelarköp kombinerat med en bra tränare leder ofta till framgång och det dröjde bara två säsonger innan man var uppe i andradivisionen, de vann tredjedivisionen med rekordnoteringen 101 poäng av 138 möjliga.

Men Al-Fayed hade ju som mål se till att Fulham skulle spela i Premier League, så inför första säsongen i The Championship köptes nytt spelarmaterial för ytterligare 7.5 miljoner pund och man slutade i mitten av tabellen. Följande säsong förde nytillsatte tränaren Jean Tigana tillsammans med nya spelare för drygt 10 miljoner pund upp Fulham i finrummet, Premier League, för första gången sedan 1968. Sedan dess har Fayed skjutit till stora summor pengar för att Fulham ska vara med och kämpa om spel i Europa. Sedan 2001 har Fulham köpt spelare för 101.4 miljoner pund, vilket har bland annat har resulterat i förra säsongens succé i Europa League där man kom tvåa efter att ha förlorat finalen mot Atletico Madrid efter förlängning.

…………………………………………………

WEST HAM UNITED

2006 köpte islänningarna Eggert Magnússon och Björgólfur Guðmundsson upp West Ham United från Terry Brown. Redan inför första säsongen satsade de stora pengar och spelare för 34 miljoner pund köptes in, men man slutade bara på en 15:e plats i ligan. Så inför den andra säsongen la man ut ytterligare 16 miljoner pund på flera nya spelare, bland andra Fredrik Ljungberg. Under vintern sålde Magnússon sin andel för ynka fem cent per aktie till Guðmundsson. Den säsongen gjorde man en bra insats och slutade på en stabil tiondeplats.

Under säsongen 08/09 köptes nytt spelarmaterial för drygt 20 miljoner pund och på hösten 2008 fick Guðmundsson lämna över hela klubben till den isländska klubben Straumur som han hade stora skulder till, på grund av att han lånade stora summor pengar av dem när han skulle köpa West Ham. Klubben slutade på en fin nionde plats den säsongen. Inför förra säsongen investerades 10.5 miljoner pund på nya spelare. I januari sålde Straumur 50 % av klubben till David Gold och David Sullivan för drygt 50 miljoner pund och i maj sålde man ytterligare 10 % till dem.

Tyvärr för West Ham så var man den säsongen tillbaka i bottenträsket, men lyckades genom en 17:e plats rädda nytt kontrakt. Innan den nuvarande säsongen skulle dra igång sålde Straumur av 5 % av sina aktier till en grupp investerare, bland andra förre ägaren Terry Brown. Så nu äger Gold och Sullivan 30.6 % vardera, Straumur sitter på 35 % och 3.8% ägs av mindre aktieägare. West Ham har denna säsongen investerat 8 miljoner pund i fyra nya spelare, varav en var gratis.

Trots att hyfsat stora summor pengar har pumpats in har West Hams fans inte haft så mycket att glädjas över, det största som hänt dem på senare år är väl nionde- och tiondeplatsen i ligan, samt en kvartsfinalsplats i Ligacupen. En anledning till att West Ham har ”snålat” lite med spelarinköpen de senaste säsongerna är att Sullivan och Gold planerar att lägga ett bud på Olympic Stadium för att ha det som hemmaplan när Olympiska spelen, som ska hållas i London om två år, är över. Man ska då reducera antalet sittplatser från 80.000 till drygt 60.000.

Övriga Premier League-klubbar med utländskt ägandeskap är Manchester United, Liverpool, Manchester City, Aston Villa, Birmingham, Blackpool och Sunderland.

…………………………………………………

MANCHESTER UNITED

Glazer-familjen började 2003 att köpa aktier i Manchester United och sedan sommaren 2005 har de full makt över klubben. Uniteds transferutgifter har dock inte påverkats nämnvärt sedan Glazer tagit över makten, vilket inte har behövts då man har vunnit massivs med titlar sedan dess. Tre ligatitlar, Ligacupen tre gånger, Champions League en gång, Community Shield tre gånger och VM för klubblag en gång.

LIVERPOOL FC

George Gillett (The worst that Pool could get?) och Tom Hicks köpte upp anrika Liverpool FC under 2007. Bortsett från deras första säsong vid rodret, då nya spelare köptes för drygt 70 miljoner pund så är det ingen större skillnad på transferbudgeten och man ligger runt 30 miljoner pund per säsong, nu dom två senaste säsongerna har man faktiskt gått plus drygt 15 miljoner pund på spelaraffärer. Liverpool har dock inte vunnit någon titel sedan 2006 då man vann FA-cupen och Community Shield. Vi får se om New England Sports Ventures, som verkar bli Pools nya ägare, kan satsa lite för att få krisklubben på köl igen.

MANCHESTER CITY

Manchester City har sedan sommaren 2007 ägts av en utländsk investerare. Thaksin Shinawatra stod som ägare under säsongen 07/08 men sålde sedan klubben till Abu Dhabi United Group med Sheikh Mansour bin Zayed Al Nahyan i spetsen. Manchester Citys transferutgifter har ökat något enormt sedan dess. Under Shinawatras säsong köpte City nya spelare för drygt 46 miljoner pund, tidigare säsonger har man oftast knappt kommit upp i 10 miljoner pund.

Så 46 miljoner pund var en rejäl ökning, men det skulle visa sig vara en förhållandevis låg siffra om man jämför med hur det ser ut nu när Sheikh Mansour står som ägare. De tre senaste säsongerna har man köpt nytt spelarmaterial för över 125 miljoner pund per säsong. En siffra som inte ens Chelsea kom upp i när de spenderade som mest.

City har sedan 2007 gått från att vara ett oberäkneligt mitten-/bottenlag till att vara med och slåss om de fyra Champions League-platserna. Jag tror det bara är en tidsfråga tillls de vinner någon titel, om de kan lära sig vad kontinutet är det vill säga.

ASTON VILLA

Aston Villa ägs sedan 2006 av amerikanen Randy Lerner. Birminghamklubben har sedan dess köpt nya spelare för totalt 125 miljoner pund, det vill säga ett snitt om 25 miljoner pund per säsong. Innan Lerner kom till klubben varierade transferutgifterna mellan drygt 22 miljoner pund till 2 miljoner pund.

Aston Villa är ett gammalt anrikt fotbollslag med bland annat sju ligatitlar. Men har varit ett ojämnt lag med höga toppar och djupa dalar, ena säsongen är de uppe och slåss i toppen och nästa säsong i bottenträsket. Men sedan 2006 har man blivit ett mer stabilt lag på övre halvan av tabellen och de tre senaste säsongerna har Villa slutat sexa varje gång. Ett resultat som är mycket starkt i dagens tuffa konkurrens.

BIRMINGHAM CITY

I Juni 2007 köpte Hong-Kong baserade Carson Yeung drygt 30% Birmingham City FC. Han blev då klubbens största aktieägare och sedan förra året har han full kontroll och sitter som president i klubben. De två senaste säsongerna ser man en ökad aktivitet på transfermarknaden för Birmingham, inför förra säsongen värvade man spelare för 24 miljoner pund och denna säsongen 16.3 miljoner pund. Tidigare säsonger har man värvat spelare för mellan 5-15 miljoner pund. Efter förra säsongens succé då man som nykomling tog en imponerande nionde plats i ligan (bästa på 51 år) ser man ut att gå en ljus framtid till mötes. Det kommer kloke tränaren Alex McLeish se till.

SUNDERLAND AFC

I september 2008 köper amerikanen Ellis Short upp 30% av Sunderland AFC:s aktier, vilket gjorde honom till den störste ägaren i klubben. Sedan maj förra året står han som ensam ägare. Under Shorts tid i klubben har Sunderland köpt spelare för drygt 65 miljoner pund, deras transferrekord var dock säsongen innan Short började investera i klubben. Då spenderade The Black Cats 40 miljoner pund på nytt spelarmaterial för att som nykomlingar etablera sig i PL. Vilket de har lyckats bra med och denna säsong är deras fjärde raka i högstadivisionen.

BLACKPOOL FC

När Valeri Belokon från Lettland köpte 20% av Blackpools aktier låg laget i League One. Han hade som mål att klubben skulle spela i Premier League säsongen 2011/12. Detta var år 2006, man skulle alltså föra bottenlaget i League One till högstadivisionen på fem år.

Blackpool var då ett lag som knappt spenderade en pence på spelarövergångsavgifter. På sin höjd köpte man spelare för 50 000 pund, men oftast plockade man bara in free agents. Det var först året senare (2007), då Belokon utökade sina aktier till 50%, som pengarna började pumpas in. Då var man nykomlingar i The Championship efter en tredjeplats i League One. Tillsammans med 300 000 pund-mannen Steve McPhee och ett halvdussin gratisspelare tog man en 19:e plats och säkrade nytt kontrakt.

Inför den andra säsongen i näst högsta divisionen köpte Blackpool en spelare för 200 000 pund och några free agents. Det ledde till framsteg och man slutade säsongen på en stabil 16:e plats. Inför förra säsongen köpte Blackpool skotten Charlie Adam (500 000 pund) som blev en succé och han såg till att man slutade på en imponerande 6:e plats som ledde till play-off. Där slog man både Nottingham Forrest och Cardiff City och Premier League-spel var ett faktum. Faktiskt ett år tidigare än Belokons mål.

Inför Blackpools första säsong på 40 år i högstadivisionen storshoppades nytt spelarmaterial för drygt 2.7 miljoner pund och man har börjat imponerade och ligger efter sju omgångar på en smått fantastisk niondeplats efter att bland annat ha tvålat till Liverpool med 2-1 på bortaplan.

…………………………………………………

SAMMANFATTNING

I de flesta fallen har det lönat sig att sälja klubben till en rik utländsk investerare. Det är väl bara Liverpool, Arsenal och West Ham som inte har nått några större sportsliga framgångar. Och i de tre klubbarna är ägandeskapet uppdelat på flera personer.

I de andra åtta klubbarna, de som har lyckats rent sportsligt, är det bara Blackpool som har delat ägandeskap (Belokon och Owen Oyston). Detta beror troligtvis på att en ensam ägare slipper samarbeta med någon annan ägare och kan själv bestämma hur mycket pengar som ska spenderas och dessutom så slipper man ju inre stridigheter i klubben.

Sammanfattningsvis kan man nog säga: ”Ju fler kockar desto sämre soppa”

Så, det var allt jag hade. Har ni frågor eller synpunkter kan ni skriva i kommentarfältet. Konstruktiv kritik mottages gärna.

Peter Hyllman

Management Science - Hem ljuva hem!

Att spela på hemmaplan nämns ofta som en klar fördel i de flesta fotbollssammanhang och syftar på förhållandet att hemmalag bevisligen vinner mer än 50 procent av samtliga matcher spelade med ett balanserat hemma- och bortaschema.

Och i ingen sport är detta mer markerat än i fotboll. I fotboll vinner hemmalaget 64,5 procent av matcherna – att jämföra med 64,4 procent i basket, 61,1 procent i ishockey, 57,3 procent i amerikansk fotboll och 53,5 procent i baseboll.

Hemmaplansfördelen är ett av de mest välkända fenomenen inom fotbollen men också ett av de minst förstådda. Under senare år har däremot ett antal studier genomförts som försökt ta reda på hur det kan komma sig att hemmaplan egentligen är en sådan fördel.

Två engelska forskare, Anna Waters och Geoff Lowell, angrep frågan utifrån ett psykologiskt perspektiv.

http://www.la84foundation.org/SportsLibrary/FootballStudies/2002/FS0501f.pdf

De intervjuade fem spelare från startelvan i ett anonymt professionellt engelskt fotbollslag. Intervjuerna var genomförda över tid och i svaren framträdde fyra teman som vart och ett kan förklara hemmaplansfördelen.

…………………………………………………

HEMMAPLANSFÖRDELENS FYRA BESTÅNDSDELAR

Ett första tema som författarna fann där spelarna förklarade skillnaden mellan hemmaplan och bortaplan var publikfaktorn. Tidigare forskning har fokuserat på publikens storlek i antal eller på dess täthet och närhet till planen. Men inget tydligt samband med hemmaplansfördel har kunnat hittas i den forskningen. Vad Walters och Lowell upptäcker emellertid är att det är publikens attityd och huruvida de stödjer laget som spelar roll, genom att det påverkar spelarnas egna attityder till matchen.

Författarna fann ett andra tema i form av resande, där det faktum att resor är nödvändiga för bortalaget blir ett störande moment. Den här studien, till skillnad från andra studier, visar att det inte är längden på resan som avgör utan det faktum att man över huvud taget måste resa har en negativ effekt på spelarnas psykologiska tillstånd. Långa bussresor och hotellvistelser uppfattas som störande för spelarnas förberedelser inför match.

Det är relaterat till ett tredje tema som författarna finner påverkar spelarnas attityder och humör inför bortamatcher – familjäritet. Tidigare forskning har även här fokuserat mer på saker som planens storlek etc, men Waters och Lowell visar att det mer avgörande är spelarnas känsla av att befinna sig på okänt och fientligt territorium. De måste använda sig av obekanta träningsanläggningar, de får använda sig av okända omklädningsrum – de befinner sig kort och gott på ett annat lags territorium och de är medvetna om att publiken inte vill att de ska vinna. Spelarnas är helt inte på lika bra humor eller lika optimistiska som inför hemmamatcher.

Ett fjärde tema som de intervjuade spelarna lyfter fram i Waters och Lowells studie är att de upplever att ett hemmalag får fler domarfördelar än ett bortalag. Spelarna uppfattar att domarna är mer välvilliga mot dem när de spelar hemma jämfört med borta. Omvänt, inför bortamatcher förväntade sig spelarna att inte bli bra behandlade av domarna.

…………………………………………………

SLUTSATSER OCH REFLEKTIONER

Grovt sammanfattat visar Waters och Lowells studie att de intervjuade fotbollsspelarna tror att det ger dem en fördel att spela på hemmaplan, och därmed blir det också en fördel att spela på hemmaplan.

Genom att lägga ett psykologiskt perspektiv på frågan om hemmafördelen i fotboll så kompletterar Waters och Lowells studie tidigare forskning i frågan som fokuserat mer på faktiska och materiella förutsättningar (t ex planens och publikens storlek), men som inte kunnat bidra med några tydliga och säkerställda resultat om varför hemmaplan ger fördelar.

Studien illustrerar hur psykologi faktiskt har en avgörande effekt för spelares prestationer på planen och därför också för lagets resultat. Det öppnar givetvis upp för managers att arbeta med denna insikt, både genom att värva spelare med god ”psykologisk kompetens” men också genom ett mer taktiskt agerande.

En manager som tidigt arbetade med dessa faktorer var Liverpools Bill Shankly. Bland annat gjorde han dörren till det egna omklädningsrummet mindre, så att spelarna skulle känna sig större. Han satte upp skylten ”This Is Anfield” framför spelartunneln mycket i syfte att injaga osäkerhet i lagets motståndare.

Studiens fjärde tema, domarfördelar, är ju rätt intressant, inte minst för att det är något som så ofta diskuteras härinne. Nu är det ju värt att noteras att studien inte visar att lag faktiskt har domarfördelar, bara att spelarna upplever att de har det på hemmaplan. Men det ligger väl i linje med vad jag ofta misstänkt, att domarfördelar gynnar hemmalag snarare än ”storlag”.

Paul B. Jacklin visar i en annan artikel, ”Temporal changes in home advantage in English football since the Second World War: What explains improved away performance?”, att hemmaplansfördelen har minskat på senare år. Den främsta förklaringen han finner till det är införandet av trepoängssystemet, där lag inte längre i samma utsträckning nöjer sig med oavgjort på bortaplan utan spelar för seger.

…………………………………………………

NYHETER

Sir Alex Ferguson kritiserar sina spelare för att de hittills den här säsongen har saknat en nödvändig ”killer instinct” för att vinna sina matcher. Återstår att se om Man Utd-spelarna har ”survival instinct” nog att hitta en sådan instinkt.

Van Damme! tänker Wolves manager Mick McCarthy efter att hans skicklige försvarare Jelle Van Damme meddelat att han vill återvända till Anderlecht i januari, då han och hans fru inte trivs i England.

Idén att Liverpool och Everton ska dela arena är tydligen tillbaka på agendan om man ska tro de senaste rapporterna.

Försäljningen av Liverpool är på väg till domstol för att godkännas, i och med att klubbens ordförande Martin Broughton vill sälja klubben mot de amerikanska ägarnas vilja. Frågan gäller om det är tillräckligt eller ej att tre av fem styrelseledamöter är för en försäljning.

:::

Intressant om Brentford, som har haft en spännande vecka men som ändå befinner sig i botten av League 1.

http://www.guardian.co.uk/football/football-league-blog/2010/oct/06/brentford-bid-to-punch-above-weight

…………………………………………………

VECKANS FRÅGA – ”The Anfield Glory Edition”

Vilka var de unga fotbollsspelare som under 1990-talet fick det kollektiva tilltalsnamnet ”Spice Boys”, tack vare deras utseenden och livsstilar utanför fotbollsplanen?

…………………………………………………

THE FOOTBALL LEAGUE TROPHY

Eller Johnstone’s Paint Trophy som namnet efter dess sponsorer är för cupturneringen för lagen i League 1 och League 2.

Under tisdagen och onsdagen har den andra omgången av cupen spelats, och i det här stadiet av turneringen är den indelad i fyra geografiska zoner.

Wycombe Wanderers lyckades som enda League 2-lag slå ut ett League 1-lag när de vann med 2-0 mot Colchester United i cupens södra zon.

Huddersfield Town lyckades hålla undan för Peterboroughs comeback och vinna med 3-2, efter att ha lett med 3-0 i halvtid.

Crewe Alexandra vann en bisarr match borta mot Macclesfield Town med 4-2, där tre av de fyra första målen var självmål och det fjärde kom på straff.

Sheffield Wednesday kvitterade till 2-2 hemma mot Chesterfield på Fergietime och lyckades därefter vinna med 8-7 efter straffar.

Omgångens samtliga resultat hittar ni här.

De regionala kvartsfinalerna (hela turneringens åttondelsfinaler) spelas mellan den 9-10 november.

…………………………………………………

Imorgon blir det en gästblogg om fördelar och nackdelar med olika ägarsituationer för engelska klubbar.

Vi får se om det går att diskutera utan att det urartar till en diskussion om vilken klubb som är störst, bäst och vackrast.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Management Science - Ger managerbyten egentligen någon effekt?

Det här med att byta managers är ju av någon anledning väldigt populärt och inte minst aktuellt.

Närmare ett tiotal managers har redan bytts ut inte ens två månader in på säsongen. Så sent som den här veckan så har Leicesters Paulo Sousa fått lämna efter bara nio matcher vid rodret och han har ersatts med Sven-Göran Eriksson.

Efter ännu en undermålig prestation så har dessutom pratet börjat gå om Roy Hodgson i Liverpool. Fansen på Anfield drömmer om att Kenny Dalglish ska ta över och alla underbara saker som då ska inträffa.

Men ger det egentligen någon påvisbar effekt på lagets prestationer att byta manager?

Den allmänna uppfattningen är ju att det gör det. Man brukar exempelvis kunna tala om ”Eriksson-effekten”, för att ta vad som eventuellt skulle kunna sägas om Svennis om han nu lyckas med Leicester.

Men det är svårt att bedöma sanningshalten i den där typen av uppfattningar, inte sällan är de klichéer eller produkter av lata analytiker som mest upprepar vad de diskuterat sig fram till över en lång lunch.

Ibland stämmer dessa uppfattningar, men ofta är det förenklingar och i vissa fall är det rena felaktigheter.

Jag är ju en varm anhängare av ett något mer vetenskapligt förhållningssätt till sådana här frågor. Och det finns ju faktiskt forskning därute kring sådant som vi annars sitter här och diskuterar.

Med ”management science” ser jag möjligheten att från och till föra fram dessa vetenskapliga insikter som en utgångspunkt för en mer insiktsfull diskussion.

Låt oss börja här och nu, just med frågan om vad managerbyten egentligen har för effekt.

…………………………………………………

STUDIENS UPPLÄGG OCH METOD

Benny J. Peiser och Matthew O. Franklin vid Liverpool John Moores University publicerade år 2000 artikeln ”The Effects of Managerial Changes in English Professional Soccer, 1975-1995” i den vetenskapliga tidskriften Football Studies.

http://www.la84foundation.org/SportsLibrary/FootballStudies/2000/FS0301g.pdf

Författarna studerade alltså effekten av managerbyten under en 20-årsperiod mellan 1975 och 1995 och de använde sig av Rothmans Football Yearbook som primär datakälla.

De studerade engelska och walesiska klubbar som deltagit i The Football League och Premier League sedan säsongen 1975/76. De valde att enbart studera de klubbar som förblivit professionella under hela studieperioden. Totalt inkluderades därmed 79 fotbollsklubbar i studien.

Studien utgår från det datum som en klubb bytte manager. För att mäta kortsiktig effekt av managerbytet så jämfördes:

(a) Lagets poängsnitt under de fem sista matcherna under den gamle managern med poängsnittet under den nye managerns fem första matcher.

(b) Lagets tabellplacering vid tidpunkten för managerbytet med lagets nya tabellplacering efter den nye managerns fem första matcher.

I syfte att mäta mer långsiktiga effekter av managerbytet så jämförs också:

(c) Den nye managerns initiala tabellplacering (efter fem matcher) med klubbens tabellplacering vid säsongens slut.

Resultaten sammanställdes för de 79 klubbarna i studien och analyserades med hjälp av statistisk metod.

Författarna valde också att ta hänsyn till när managerbytet gjordes. De identifierade tre tidsperioder: off-season, sommarperioden mellan en säsongs sista dag och nästa säsongs första dag; hösten, från säsongens första dag fram till den 31:a december; samt våren, från och med 1:a januari fram till säsongens sista dag.

Så, vad kom de fram till?

…………………………………………………

NÄR MANAGERBYTET GÖRS ”OFF-SEASON”

Författarna kom fram till att lagets poängsnitt under den nye managerns fem första matcher var något högre (4,8 jämfört med 4,5) än under den förre managerns fem sista matcher. Skillnaden var däremot så liten att den inte var statistiskt signifikant – med andra ord, det går inte att säga med säkerhet att managerbytet egentligen gjorde någon skillnad.

De fann emellertid en statistiskt signifikant skillnad i lagets tabellplacering efter den nye managerns fem första matcher jämfört med dess tabellplacering vid tidpunkten för managerbytet. I genomsnitt förbättrades ett lags tabellplacering med 2,58 positioner.

Författarna menar däremot att ett skäl till den stora skillnaden var att många av de klubbar som bytte manager gjorde det för att de relegerats till en lägre division och därför utgick från en väldigt ”låg” tabellplacering.

Däremot finner författarna ingen större skillnad på lång sikt, lagets tabellplacering förbättrades inte väsentligt efter den nye managerns fem första matcher fram till slutet av säsongen. Tvärtom så sjönk faktiskt lagens tabellplacering med 0,45 positioner, vilket alltså ger den långsiktiga positiva effekten av ett managerbyte off-season till 2,13 tabellplaceringar.

…………………………………………………

NÄR MANAGERBYTET GÖRS UNDER HÖSTEN

När ett managerbyte gjordes under första halvan av säsongen så fann författarna en tydlig positiv effekt sett till ett lags poängsnitt som förbättrades på kort sikt med 1,2 poäng (från 3,17 poäng i snitt till 4,39 poäng i snitt under de fem matcherna efter managerbytet).

Men till skillnad från när managerbytet gjordes under sommaren, så kunde författarna å andra sidan inte hitta någon signifikant skillnad mellan ett lags tabellplacering efter den nye managerns fem första matcher jämfört med tabellplacering vid tidpunkten för managerbytet. Den omedelbara effekten av managerbytet var med andra ord väldigt liten eller obefintlig.

Däremot fann författarna på längre sikt en tydlig positiv effekt av managerbyten under hösten. Vid slutet av säsongen så hade lagets tabellplacering förbättrats med 1,67 placeringar jämfört med lagets tabellplacering efter den nye managerns fem första matcher.

Det är naturligtvis möjligt att förbättra poängsnittet utan att tabellplaceringen för den sakens skull förbättras, eftersom övriga lag också tar poäng samtidigt som managerbyten vanligtvis kommer efter att ett lag tidigare har underpresterat jämfört med sina konkurrenter. Det tar helt enkelt tid att komma ifatt.

…………………………………………………

NÄR MANAGERBYTET GÖRS UNDER VÅREN

Den positiva effekten på ett lags poängsnitt är än mer markerad när ett managerbyte sker under säsongens andra halva än under dess första. Författarna finner att ett lags poängsnitt i genomsnitt stiger från 3,1 poäng under den gamle managerns fem sista matcher till 4,9 poäng under den nye managerns fem första matcher – en förbättring med i genomsnitt 1,8 poäng över en period om fem matcher.

Däremot visade det sig i studien att managerbyten under säsongens andra halva inte gav någon statistiskt säkerställd positiv effekt i tabellplacering, vare sig på kort eller på lång sikt. Intuitivt går det att förstå som att det helt enkelt inte finns tid kvar på säsongen för managerbytet att få effekt på tabellen när det sker under säsongens andra halva.

…………………………………………………

SLUTSATSER OCH KRITIK

Resultaten visar att i vissa fall och om det sker vid vissa bestämda tidpunkter så kan ett managerbyte faktiskt ge positiva effekter på ett lags prestation.

Studien visar att ju mer tid en manager får på sig, desto mer sannolikt är det att en positiv effekt hinner översättas i förbättrad tabellplacering. Med andra ord är det bättre att byta manager tidigt under säsongen, om alls.

Vad studien framför allt illustrerar är att managerbyten som en kortsiktig åtgärd är tämligen meningslös. Däremot kan det mycket väl vara en framgångsrik metod på lång sikt för att förbättra ett lags prestationer.

Så i det avseendet kan det mycket väl vara så att Leicester på sätt och vis har agerat helt riktigt i sitt managerbyte. Å ena sidan så gav de inte Paulo Sousa någon möjlighet att få någon effekt på laget, men har de väl bestämt sig för att göra ett managerbyte så var det bättre för laget att göra det nu än att vänta till en senare tidpunkt på säsongen.

De praktiska implikationerna av studien är med andra ord tvetydiga. Ta till exempel Liverpool som exempel. Frågan ställs ju här på sin spets, antingen ger man Roy Hodgson den tid man bedömer att han behöver – men är det så att man inte har förtroende för att han kommer att leverera bättre resultat så är det nu man ska agera.

Sett till studiens resultat så ska man inte förvänta sig några långsiktiga förbättringar i tabellplacering fram till säsongens slut med Roy Hodgson, som alltså rekryterades off season.

:::

Studien har däremot sina uppenbara svagheter. Den mäter exempelvis inte hur frekvent en klubb byter manager. Man kan till exempel tänka sig att resultaten ser annorlunda ut för en klubb som byter managers väldigt ofta jämfört med en klubb där detta är mer ovanligt.

På samma sätt så är det tveksamt att mäta långsiktig effekt på en tidsperiod som i slutänden varierar mellan ett halvår och ett år. Det är möjligen mindre kortsiktigt än enbart de första fem matcherna, men det är inte detsamma som långsiktigt.

Författarnas tolkningar är också tveksamma. De gör en stor grej av att endast i 40% av fallen där lag ligger under nedflyttningsstrecket vid ett managerbyte så lyckas lagen i slutänden undvika nedflyttning. De drar därför slutsatsen att förändring är meningslöst för en majoritet av klubbar.

Själv gör jag ju tolkningen att en 40% success rate är rätt bra odds för ett lag som befinner sig under strecket och sannolikt inte har ett spelarmaterial som är bättre än så. Författarnas problem är att de inte jämför sannolikheten för framgång med managerbyte med sannolikheten för framgång utan managerbyte.

Just denna problematik belyser Rick Audas, Stephen Dobson och John Goddard i sin artikel ”The Impact of Managerial Change on Team Performance in Professional Sports” i Journal of Economics and Business (2002:54).

De rensar för vad de kallar “mean-reversion”, som i princip betyder att ett lag som underpresterar tenderar att återhämta sig oavsett om de byter manager eller ej. Audas, Dobson och Goddard finner – när de kontrollerat för denna så kallade ”mean-reversion” – att lag som byter managers under säsongen i genomsnitt faktiskt presterar sämre än de som inte gör det.

Jag väljer att se denna studie som en bekräftelse på det som redan framkommit – att byta managers är tämligen meningslöst som ett kortsiktigt verktyg för att uppnå förbättrade resultat. Det är ett strategiskt verktyg som främst ska användas för att utveckla en klubb på lång sikt.

…………………………………………………

NYHETER

Roberto Mancini menar att bråket mellan honom och lagkapten Carlos Tevez bara kommer göra Man City starkare.

Chelsea kommer få klara sig utan Yossi Benayoun i ”flera månader” på grund av en avsliten hälsena.

Daily Mail reder ut vem Liverpools nye ägare, John William Henry II, egentligen är – en annan typ av amerikan än Hicks och Gillett hur som helst, om man ska tro dem.

Aaron Ramsey siktar på en återkomst i november efter sitt benbrott.

Man Citys Brian Marwood, typ Director of Football, förklarar hur det är tänkt att Man City ska gå break-even inom en snar framtid, utan att egentligen säga ett ord om hur det är tänkt gå till. – Ni måste tjäna mycket mer pengar än vad ni gör nu för att gå break-even, inte bara spendera mindre.

Och den som vill kan följa händelserna i och runt Liverpool via den här länken till Telegraphs live-bevakning:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8045605/Liverpool-takeover-crisis-live.html

…………………………………………………

Landslagsuppehållet kommer innehålla några sådana här bloggar, tillsammans med några gästbloggar och lite av djupdykningar i specifika klubbar och kanske ett och annat intressant personporträtt.

Förslag till gästbloggar tas gärna emot.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Extra: Liverpool … Going Once, Going Twice, Sold to the guy with the Red Sox!

Sent under gårdagen så hände det viktiga saker med Liverpool FC. Klubben annonserade på sin hemsida den här morgonen att styrelsen accepterat ett bud om försäljning till det USA-baserade New England Sports Ventures.

http://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/board-agree-proposed-sale

Styrelseintrigerna bekräftade splittringar på högsta nivå i klubben. Tom Hicks och George Gillett, de tidigare ägarna, sägs ha förkastat budet från NESV, men övriga styrelsemedlemmar trumfade igenom budet.

NESV leds av mångmiljonären John W Henry och i dess portfölj ingår flera bolag inkluderandes Boston Red Sox, New England Sports Network, Fenway Sports Group och Rousch Fenway Racing.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/06/liverpool-sold-new-england-sports-ventures

Försäljningen måste fortfarande godkännas av The Premier League och frågor relaterat till styrelserepresentation med mera måste fortfarande lösas.

Min insikt i frågan är naturligtvis begränsad. Men spontant känns det ju som ett uppköp för Liverpool. Istället för rena riskkapitalister som ägare så får de nu ägare som mer kanske kan beskrivas som idrottskapitalister, med erfarenhet och kompetens av att driva idrottsklubbar – om än med amerikanskt fokus, vilket är något annat än vad vi européer kanske tänker oss.

……………………………………………..

Ordinarie blogg kommer senare under dagen. Då fokuserar vi på det här med managerbyten.

Peter Hyllman

Gästblogg: Linhem’s Football League Watch

It’s…Linhem’s Football League Watch!

Mr Hyllman har ju redan rapporterat det, men… Paulo Sousa som jag skrev om förra veckan har nu fått sparken. Jag kan ju ha viss förståelse för ordförande Mandaric – och det thailändska konsortium som äger klubben – men det var kort tid för Sousa att sätta sin prägel på Leicester. Till exempel så har han ändrat spelsystem till något 4-3-3-aktigt från ett mer traditionellt 4-4-2.

Svennis i Leicester! Jag gillar personligen Svennis och Leicester har ett bra lag vilket man bevisade i fjol så det borde kunna bli bra, åtminstone väldigt intressant.

………………………………………………

CHAMPIONSHIP

Nominerade till ”Player of the month”

Nominerad till ”Manager of the month”

Millwall, som ni kanske hört, firade 125-årsjubileum och man gjorde det i speciella jubileumströjor där man hade alla som någonsin spelat i Millwalls namn tryckta på tröjorna.

Tyvärr blev det dock ingen seger mot Burnley trots att Clarke Carlisle blev utvisad tidigt för Burnley. Men 1-1 mot Burnley är inget dåligt resultat, även fast Burnley är ett rätt dåligt bortalag, likt de var i Premier League.

QPR flyger högt högt som vanligt, jag trodde att Palace skulle ta poäng mot sin före detta managernumera hatobjekt – men det började mindre bra för ”The Eagles” då planens mest meriterade spelare Edgar (Eddy the Eagle?) Davids slog en tam bakåtpassning som Mackie snappade upp och serverade Taarabt som hade öppet mål. Men i 89:e minuten kvitterade en av Palaces många intressanta ynglingar, Kieran Cadogan.

Men så på övertid så lyckades Islänningen Heidar Helguson slå den annars fenomenale Palace-målvakten Julian Speroni i en höjdduell, 2-1 till QPR trots protester från Speroni.

Norwich har i skuggan av QPR smygit sig upp på en tredjeplats, trots att man har förlorat tre matcher. Fortfarande mycket tack vare ett starkt anfall men man har fått nödvändig stabilitet bakåt tack vare den unge före detta Evertonmålvakten John ”Ice” Ruddy och amerikanske scousern Zak Whitbread, som faktiskt spelat lite i Champions League-kvalet för Liverpool säsongen efter den där matchen i Istanbul.

Bristol City har tappat väldigt mycket efter Steve Coppell tidigt lämnade. Jag hade dem före säsongen som möjliga playoff-kandidater men nu kanske de borde satsa på att hålla sig kvar i stället?

Enda matchen man vunnit var borta mot Scunthorpe dagen före Nigel Adkins lämnade Scunny för Southampton. Ett stort problem är att man har många nyförvärv som inte har spelat ihop sig och det är inte alls konstigt då man under säsongen använt 25 spelare, hela A-truppen förutom deras bäste målskytt ifjol, Nicky Maynard, som varit skadad sedan i somras.

…………………………………………………

LEAGUE  1

Nominerade till ”Player of the month”

Nominerad till ”Manager of the month”

Om ni har koll på League 1 så har ni märkt att Brighton ligger högst upp i tabellen och därför tänkte jag av rent populitiska skäl skriva lite om dem.

Deras störste merit som klubb är att man nådde FA-cupfinal 1983 vilken man dock förlorade efter omspel mot Big Ron Atkinsons Man Utd.

Efter det var man under sent 1990-tal nära att trilla ur The Football League. Man sålde sin arena Goldstone ground och spelade i stället sina hemmamatcher på Priestfield Stadium i Gillingham cirka tio mil från Brighton.

Man låg ett tag 13 poäng i från ”säker mark” men spurtade bra på slutet så att man i sista matchen mot Hereford bara behövde spela lika för att hålla sig kvar och det gjorde man till slut efter ett sent mål av Robbie Reinelt. Efter det så lyckades man lösa sina ekonomiska problem och tills vidare flyttade man till Withdean stadium. Med tills vidare menar jag då nu i cirka elva år på en fridrottsarena, då man inför nästa säsong flyttar till ett nytt hem.

Entré – Bobby Zamora. Han lånades in från Bristol Rovers och gjorde sex ligamål på lika många matcher vilket fick dåvarande managern Micky Adams (nu i Port Vale) att köpa denne gänglige yngling.

Första säsongen lämnade dock Micky Adams men ersattes av Peter Taylor och Bobby Zamora vann det året skytteligan med 28 mål, vilket förde Brighton upp till League 1.

Andra säsongen? Same story, 28 mål och skytteligavinst för unge Zamora som nu tog Brighton upp i The Championship.

Väl där gjorde han inte lika många mål och de 14 han gjorde räckte inte för att hålla kvar Brighton i Championship men Zamora såldes till Spurs för ca 1,5 miljoner pund.

Sedan har det varit någon mer säsong i The Championship men flera säsonger i League 1 där man är nu.

Säsongen har börjat bra för Gus Poyet som gör sin första hela säsong som manager. Man är obesegrade hemma och det är främst defensiven som gjort att man ligger där. Deras målvakt Casper Ankergren blev den här månaden nominerad till ”Player of the month” och det är berättigat då han hållit nollan fyra gånger den senaste månaden, även fast försvaret också ska ha en bit av äran.

Den starka defensiven kryddat med offensiva spelare som engelske österrikaren (österrikisk farfar) Ashley Barnes, northeast-födde Glenn Murray som spelat nonleague- och amerikansk fotboll – alltså riktig fotboll fast i USA – och Kazenga Lualua utlånad från Newcastle, lillebror till före detta Newcastlespelaren Lomano LuaLua. Detta har Gus Poyet satt ihop till ett välfungerande lag och är en av de nominerade till ”Manager of the month” tack vare det.

Förutom Brighton så slog Southampton rivalerna Bournemouth i ett sydkustderby. På äkta Le Tissier-manér avgjorde den nuvarande Nr 7 Rickie Lambert matchen med två straffar.

.………………………………………………

LEAGUE 2

Nominerade till ”Player of the month”

Nominerad till ”Manager of the month”

Vill du se mål får du gå på hockey sa Laban Arnesson en gång i tiden. Jag prövade det för ett tag sedan men fick se en match som slutade 0-1 efter förlängning, egentligen borde jag åkt till England och kollat League 2-fotboll.

Jag börjar med Accringtons match mot Gillingham: 1-0, 1-1, 1-2, 2-2, 3-2, 3-3, 4-3, 5-3, 6-3, 6-4, 7-4.

Elva mål i en match ska inte få hända, en helt galen tillställning och Gillingham var med i en tidigare galen match där man förlorade med ”bara” 5-4 mot Bury.

Gillinghams manager Andy Hessenthaler var inte nöjd efter matchen:

[“I’m devastated, I can’t believe it. We’ve conceded one goal in four matches and then concede seven goals in one game. What’s going on? We’ve got to sort it out, it’s not acceptable. People come a long way to see us perform. Defensively we weren’t good enough. Things have got to happen, things have got to change or we can forget about promotion because we’re nowhere near it on that performance. We’ve got to learn quickly or it will be a tough season for us.”]

Detta var inte den enda matchen där det gjordes många mål. Då Chesterfield tog emot Crewe så började man riktigt bra, 3-0 efter 13 minuter och i halvtid stod det 4-1 till Dario Gradis mannar, som förmodligen redan hade tankarna på nästa match då Chesterfield gjorde både 4-2 och 4-3 innan Crewe vaknade till och gjorde 5-3. Nu är de väl ändå över efter en dödsryckning av Chesterfield? Nej då, Chesterfield gjorde 5-4 och 5-5 under matchens sista minuter.

De Chesterfield-supportrar som lämnade i paus kan inte vara nöjda med sig själva.

21 mål på två matcher, galet och smått absurt men hör till viss del ihop med att League 2 inte håller någon högre klass. Men underhållande är det i alla fall och det blir mer mål än om man går på hockey.

…………………………………………………

ÖVRIGT

Southamptonspelaren Lee Barnard har blivit anhållen, misstänkt för misshandel.

Hereford sparkar sin manager Simon Davey efter en usel start, en vinst av tio och i helgen förlorade man jumbomötet mot Barnet.

Läs om just det jumbomötet och ett udda mål i den matchen här.

…………………………………………………

NÄSTA OMGÅNG

Andra omgången av Football League Trophy (Johnstone Paint trophy)

Macclesfield vs Crewe
Två lag från nordvästra England, geografiskt placerade mellan Stoke-on-Trent och Manchester. Crewe siktar på en playoff-placering i League 2 men som ni kan läsa ovan tappade man nyss ett 4-1 överläge mot Chesterfield. Macclesfield slog i helgen jättedödarna Northampton.

Huddersfield vs Peterborough
Huddersfield som började bra och siktar på uppflyttning har hamnat i en liten formsvacka (tre raka förluster) och möter Peterborough som åkte ner från The Championship i fjol men som ligger tvåa just nu, mycket tack vare Craig Mackail-Smiths sex ligamål.

Swindon vs Torquay
Swindon utan fjolårets Billy Paynter som såldes till Leeds har börjat dåligt i ligan men Paynters före detta radarpartner Charlie Austin fortsätter ändå att leverera och nu möter man Torquay, som länge var obesegrade men som efter att man till slut förlorat inte vunnit på över en månad.

…………………………………………………

Det var allt för mig den här veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller så mailar ni mig.

//Peter A Linhem

Peter Hyllman

Hey! Mr. Tangerine Man, Play A Song For Me

The Guardians Paul Wilson skrev i lördags en träffande men också underhållande blogg med rubriken “It is the great Anfield mismatch but who are the underdogs?”.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/02/liverpool-roy-hodgson-blackpool

Rubriken var träffande eftersom den satte fingret rätt på Liverpools undermåliga säsongsinledning. Men den var även underhållande eftersom den var så tydligt överdriven i all sin pompositet.

Men matchen mellan Liverpool och Blackpool skulle visa att frågan var berättigad snarare än underhållande.

Blackpool var bättre på precis allt som man förväntade sig att Liverpool skulle vara bättre på. De passade bollen bättre, de försvarade sig bättre, de anföll med fler spelare, de rörde sig tydligare och inte minst snabbare.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/7943439/Liverpool-1-Blackpool-2-match-report.html

Liverpool gör sin sämsta säsongsstart sedan 1953/54 och man ligger nu, med nästan en femtedel av säsongen spelad, under nedflyttningsstrecket.

Man ska så klart vara försiktig med att dra slutsatser från en enda match.

Men i Liverpools fall har vi den senaste tiden sett något turligt hemspelade poäng mot West Brom och Birmingham följas upp av fullständigt andefattiga matcher mot Northampton, Sunderland och Blackpool.

Det kommer en tidpunkt då det inte längre går att betrakta dåliga resultat och prestationer som otur eller tillfälligheter, utan man måste betrakta det som sakers normala tillstånd.

Den tidpunkten anlände i matchens döende minuter igår när frustrationen på Anfield och The Kop sammanfattades i en enkel och av ett ord bestående ramsa: ”Dalglish, Dalglish, Dalglish!”.

…………………………………………………

Ropen från Anfield om att ersätta Roy Hodgson är naturligtvis extraordinära, Liverpool är en klubb som inte bara historiskt är en klubb som värdesatt tålamod och lojalitet, man har dessutom varit stolta över detta faktum.

Roy Hodgson har så här långt getts 14 matcher med Liverpool – som ärligt talat befann sig på fallrepet både på och utanför planen redan när han tog över.

Den springande frågan är emellertid om man redan nu kan se tecken på att Hodgson helt enkelt inte är man för uppgiften?

Själv kan jag inte för mitt liv se att Liverpool skulle överväga att göra sig av med sin manager efter sju matcher av ligasäsongen, det är helt enkelt inte så den klubben agerar.

Men det som får mig att tvivla på riktigheten i den uppfattningen är att Alan Hansen verkar hålla med mig:

[“Despite the disharmony on the Kop, Liverpool are not going to change a manager after seven games. They are not going to change him after another 10 games either. It is not what Liverpool do and the people who are running the club know how it operates and how it has traditionally done things.”]

…………………………………………………

Men visst börjar situationen och pressen tära på Hodgson. Och kanske är det vad som främst väcker frågetecknen kring honom.

Det inleddes egentligen redan efter förlusten mot Man Utd, när han ett par dagar i efterhand – efter den därpå följande förlusten mot Northampton – valde att göra mediabattle med Fergusons kommentarer om Torres.

Det var till att börja med en höna av en fjäder, men framför allt var det timingen som var märklig – varför vänta? Det var som jag ser det ett dåligt försök att fästa medias och fansens uppmärksamhet på något annat än lagets resultat.

Jag klandrar inte försöket, utan taffligheten med vilket det gjordes.

Några av reaktionerna efter gårdagens förlust tyder också på en manager under press och som känner sig ifrågasatt:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8038680/Roy-Hodgson-launches-strident-defence-of-his-start-to-life-as-Liverpool-manager.html

[“How many clubs have I had in 35 years? What do you mean, do my methods translate? They translated from Halmstads to Malmo to Orebro to Neuchâtel Xamax to the Swiss national team.”]

[“To suggest that suddenly because you move from one club to another, the methods that have stood you in good stead for 35 years and made you one of the most respected coaches in the Europe suddenly do not work. I find it very, very hard to believe that someone has even asked me that question.”]

When you’re not playing offense, you’re playing defense – och Roy Hodgson är just nu en manager playing defense.

Det är inte en styrkeposition.

…………………………………………………

Liverpools före detta manager, Rafa Benitez, drar sitt strå till stacken genom att hävda att han inte på något sätt är att skylla för Liverpools rådande problem.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/03/rafael-benitez-liverpool

Aber natürlich.

…………………………………………………

Om någon hade ställt den här frågan till mig inför säsongen så hade jag avfärdat dem som galna, och fortfarande skriker varenda fiber i min kropp att frågan är makalöst over-the-top. Men…

Kan Liverpool åka ur i år?

Liverpool ligger under nedflyttningsstrecket nu, och jag ser liksom inte att matcherna blir så förskräckligt mycket enklare än vad de hittills varit.

Det är naturligtvis så att Liverpool har potential att höja sig, men det är också så att de obestridligt måste höja sig för att inte åka ur.

Men det finns inget, och jag menar inget, i Liverpools hela uppträdande just nu som tyder på att en sådan uppryckning är i antågande. Inte från dess manager, inte från dess spelare och definitivt inte från klubbledningen.

Det jag finner mest störande med Liverpools hela utveckling är hur en ändå rätt omfattande optimism inför säsongen så omedelbart har förbytts till komplett apati och misär. Laget verkar befinna sig i ett moraliskt svart hål.

Jag antar att det är frestande att tänka att ”Nej nej, Liverpool är alldeles för stora för att behöva bekymra sig om sådant”. Men det är naturligtvis inte bara ett riskabelt utan dessutom ett skadligt sätt att tänka.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8040680/Liverpool-not-too-big-for-relegation-battle-says-Roy-Hodgson-after-Blackpool-loss.html

Ändå så vill jag inte tro att det ska vara möjligt. Och just precis när jag tror att jag lyckats övertyga mig själv så läser jag ännu en gång vad Alan Hansen har att säga i frågan:

[“The only way that a change will be made is if Liverpool are in the relegation zone at Christmas, but that will not happen.”]

…………………………………………………

Det är naturligtvis frestande när allt är skit att titta bakåt och ropa efter en “frälsare”, därav ropen på Dalglish. Men är det egentligen rätt väg att vandra?

Är det inte en grundläggande del av problembilden på Anfield att man ägnat snart 20 år åt att titta tillbaka men ägnat alldeles för lite tid åt att titta framåt?

Det finns ett engelskt uttryck, false dawns, för vilket jag inte känner till dess svenska motsvarighet (falska gryningar?), som jag tycker sammanfattar Liverpools senaste två decennier.

Houllier bjöd på en, Benitez på ännu en – skulle Dalglish kunna erbjuda något annat?

…………………………………………………

CHELSEA 2-0 ARSENAL

Ett välbekant resultat när dessa båda lag möts, och i grund och botten också av välbekanta anledningar.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/03/chelsea-arsenal-familiar-failings

Arsenals svagheter i sådana här matcher är och förblir framför de båda målen. Det är, till viss del, för slösaktigt framför motståndarnas mål och det är för otydligt och ibland även räddhågset framför det egna målet.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8040154/Arsenals-adventurous-attack-let-down-by-crumbling-defence-against-Chelsea.html

Vad Arsenal kan ta med sig från gårdagens match är att man offensivt klarade av att ställa till problem för Chelsea. Nasri var väldigt duktig och i Wilshere hade man planens bäste mittfältare, 18 år gammal så ledde han sitt lag på ett imponerande sätt mot tuffast tänkbara motstånd.

Arsenal kommer tveklöst att stå starka även nästa säsong när Fabregas med all sannolikhet har lämnat för Barcelona.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/04/arsenal-chelsea-jack-wilshere

Men om man ska kunna leverera en seriös titelutmaning under en hel säsong så måste bristen på mod och tuffhet på den defensiva halvan åtgärdas. Där måste finnas försvarare som vinner den fysiska striden med sina motståndare. Där måste finnas karaktärer som inte duckar när de har chansen att täcka frisparksprojektiler. Där måste finnas målvakter som inte bara ”inte gör misstag” utan som inspirerar trygghet och säkerhet i sin backlinje.

Så länge inte detta finns så spelar Arsenals offensiva briljans ingen roll.

Chelsea å sin sida befinner sig i pole position för att vinna ligan igen. Det enda laget som har någon möjlighet att stoppa dem fann sig mållösa efter en prestation som luktade minst lika illa som det som trillade ner över deras huvuden inför matchen på Stadium of Light.

…………………………………………………

NYHETER

Newcastles Hatem Ben Arfa får återhämta sig från ett brutet ben efter en inte alltför vacker tackling av Man Citys Nigel De Jong.

Det ryktas att Everton är intresserade av att låna Man Utds unge anfallare Federico Macheda.

Den evigt skadade Owen Hargreaves sägs nu vara uppsatt på Man Utds laguppställning för matchen i Ligacupens fjärde omgång mot Wolves i slutet av oktober.

…………………………………………………

HELGENS ÖVRIGA MATCHER

Wigan 2-0 Wolves
En riktigt dålig tackling av Wolves Karl Henry såg honom få rött kort redan efter tio minuter. Wigan pressade och lyckades till sist göra två mål genom Jordi Gomez och Hugo Rodallega.

Birmingham 0-2 Everton
Everton tog sin första seger för säsongen med ett hjälpande ben av Birminghams Roger Johnson som slog in det i slutänden avgörande 0-1-målet i 54:e minuten. Everton lämnade därmed över platsen under nedflyttningsstrecket till sina grannar på Merseyside.

Stoke 1-0 Blackburn
Två tuffa och fysiskt spelande lag drabbade samman på Britannia Stadium och det var hemmalaget som drog det längsta strået, och resultaten kommer nu i tät följd för Stoke som inledde säsongen okaraktäristiskt svagt.

Sunderland 0-0 Man Utd
Sunderland spelade ut Man Utd i första halvlek när endast Van der Sar och stolpen räddade Man Utd från underläge. Man Utd var bättre i andra halvlek men kvaliteten i offensiven saknades för att stjäla alla tre poängen.

Tottenham 2-1 Aston Villa
Rafael Van der Vaart börjar utveckla sig till säsongens bästa värvning givet vad han redan åstadkommit för Spurs för det ringa priset. Men Tottenham kan inte fortsätta att ge bort ledningen till sina motståndare.

West Brom 1-1 Bolton
Johan Elmander gör mål igen för Bolton men ännu en gång så räcker inte detta till seger för Bolton. Båda lagen hade chanser att vinna matchen, men Boltons oförmåga att vinna bör oroa Owen Coyle.

West Ham 1-1 Fulham
West Ham lyckades rädda oavgjort i helgens andra Londonderby mot Fulham men man ramlade ändå ned till tabellens jumboplats. Mark Hughes har otroligt nog spelat oavgjort i 12 av sina 18 senaste ligamatcher.

Man City 2-1 Newcastle
En haltande hemmaseger för Man City där eftermälet av matchen ändå mest kommer vara Ben Arfas svåra benbrott efter De Jongs tackling och Chris Hughtons rättmätiga raseri över kvaliteten på domsluten.

…………………………………………………

Blackpool ligger nia i tabellen! Med en trupp vars totala lönekostnad är mindre än vad Man City betalar Yaya Touré. De har redan samlat in lika många poäng som vissa förstå-sig-påare menade att de skulle plocka på hela säsongen.

Det är ju egentligen rätt elakt mot Blackpool att en av deras allra finaste prestationer överskuggas av frågor om Liverpool. The Guardians Andy Hunter skriver bra om det:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/oct/04/blackpool-liverpool-andy-hunter?CMP=FBCFTBTXT1142

O’hoy me hearties, it’s a Tangerine Premier League!!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Allt inför Londonderbyt - Med sju tunga tidigare möten

Både Chelsea och Arsenal kommer till den här matchen med segrar i veckans Champions League-spel. Chelsea gjorde processen kort mot Marseille på hemmaplan och Arsenal klarade en tuff bortamatch mot Partizan.

Chelsea saknar Frank Lampard och Kalou, Bosingwa och Benayoun är samtliga osäkra. Drogba däremot antas vara hel och frisk nog att delta.

Arsenal kommer till spel utan sin kapten Francesc Fabregas och saknar också Theo Walcott, Robin van Persie och Thomas Vermaelen.

Målvaktsfrågan fortsätter orsaka huvudbry för Arsene Wenger som nu måste fundera på om han ska fortsätta med Lukasz Fabianski i mål eller om han ska återkalla Manuel Almunia.

Själv är jag framför allt intresserad av att se vilken roll och uppgift (om någon) som Jack Wilshere får i matchen – och hur han i så fall klarar av den.

:::

Alan SmithTelegraph är inne på samma linje.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8037844/Alan-Smith-Jack-Wilshere-central-to-Arsenals-hopes-of-beating-powerful-Chelsea.html

…………………………………………………

Arsene Wenger pratar enligt känt manér upp sitt lag inför vad som i mina ögon är en ödesmatch för klubben.

Arsenal kan förlora matchen, men de får inte förlora den på samma sätt som de förlorade motsvarande matcher mot Chelsea (och Man Utd) förra säsongen.

Jag tror det skulle vara helt förödande.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1316910/Arsene-Wenger-insists-Arsenal-beat-Chelsea.html

Ancelottis wingman, Ray Wilkins, hymlar däremot inte med att Chelsea måste använda fysisk styrka för att upprepa förra säsongens prestationer mot Arsenal.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1317002/Chelsea-muscle-Arsenal-says-Blues-No-2-Ray-Wilkins.html

…………………………………………………

MAGNIFICENT SEVEN – ”Chelsea vs Arsenal”

Återigen en lista, den här gången på häftiga matcher mellan Chelsea och Arsenal. Inte en rankinglista och inte en uttömmande lista. Bara sju enligt mig särskilt intressanta exempel.

:::

Arsenal 4-1 Chelsea (September, 1990)

Arsenals imponerande vinst över Chelsea fick inte den uppmärksamhet den förtjänade eftersom den inträffade samma helg som Liverpool krossade Man Utd. Men den var kanske mer talande för resten av säsongen. Fortfarande mållöst efter 52 minuter så presenterade sig Arsenals nyförvärv, Anders Limpar. Han gjorde det första målet och skapade ytterligare två av de tre mål Arsenal skulle göra under en hektisk 20-minutersperiod. Limpar skulle visa sig bli den säsongens mest betydelsefulla spelare i den engelska ligan när Arsenal bekvämt kryssade sig fram till ligatiteln.

:::

Arsenal 3-3 Chelsea (September, 1996)

En svängig och böljande match på gamla Highbury där Chelseas smånätta och Gullit-inspirerade fotboll mötte Arsenals fysiska Route 1-fotboll. Oh how the times have changed, eh?! Chelsea körde över Arsenal i första halvlek och tog ledningen med 2-0, men fick se sig rejält akterseglade i andra halvlek när Arsenal vände och gick fram till 3-2. Men i matchens sista minut så skickar John Spencer in en hög boll bakom Arsenals fyrbackslinje, där precis varenda en höjer armen ut mot linjedomaren för att liksom mentalt betvinga denne att vinka offside. Vad de istället får se är en onside Dennis Wise smälla in kvitteringen i ett klassiskt möte.

:::

Chelsea 3-1 Arsenal (Februari, 1998)

Chelseas manager Ruud Gullit hade precis ersatts av Gianluca Vialli, som inledde med att omedelbart skriva historia genom att slå Arsenal i en cupmatch för första gången på 85 år. Nio varningar delades ut i denna stormiga historia och Patrick Vieira visades ut för att ha gått för hårt åt Graeme Le Saux. Mål av Mark Hughes, Roberto Di Matteo och Dan Petrescu slet sönder Arsenals försvar och Chelseas gick vidare med sammanlagt 4-2.

:::

Chelsea 2-3 Arsenal (Oktober, 1999)

Nwanko Kanu presterade ett av PL-historiens mest imponerande hat-tricks när han vände matchen mot Chelsea och höll Arsenal kvar i titelstriden i ligan. The Gunners släpade efter Man Utd i ligan och man låg under med 0-2 med 15 minuter kvar av matchen efter mål av Dan Petrescu och Tore-Andre Flo. Men Kanu nätade, åtta minuter senare kvitterade han och när uret nått 90 minuter så sidsteppade han Ed de Goey och skruvade in vinstmålet ur snäv vinkel. Masterclass.

:::

Arsenal 2-0 Chelsea (Maj, 2002)

Arsenallegenden Ray Parlours långdistansmål banade vägen för Arsenals tredje Double, som säkrades bara fyra dagar senare när man slog Man Utd i ligan. Fredrik Ljungberg säkrade cuptiteln med ett snyggt mål förbi Carlo Cudicini efter 80 minuter. Vinsten för Arsene Wengers mannar var plåster för såren för förlusten i FA-cupfinalen ett år tidigare mot Liverpool.

:::

Arsenal 1-2 Chelsea (April, 2004)

Tidender om vad som komma skulle. Chelsea, under sin första säsong av Roman-styre, lyckades genom Wayne Bridges mål i slutminuterna för första gången under säsongen vinna mot Arsenals ’Invincibles’ – och man gjorde det i kvartsfinalen av Champions League. Arsenal hade redan slagit Chelsea fyra gånger den säsongen och man tog ledningen även här genom José Antonio Reyes innan Frank Lampard kvitterade strax efter halvtid. Efter slutsignalen grät Claudio Ranieri av glädje.

:::

Chelsea 2-1 Arsenal (Februari, 2007)

Tre spelare visades ut när ett storgräl bröt ut i slutet av matchen. Två mål från Didier Drogba hade vänt på steken efter Theo Walcotts öppningsmål. När Kolo Touré surnade till på John Obi Mikel för en tröjdragning så hoppade Emmanuel Adebayor in på Tourés sida. Grälet spred sig över planen och Wenger och Mourinho fick gå in på planen och hålla isär sina spelare. Ett ungt Arsenal hade i Ligacupfinalen det svårt mot ett i flera avseenden tyngre Chelsea. Ett som det skulle visa sig återkommande mönster.

…………………………………………………

Två kontrasterande stilar möts när de här båda lagen står på varsin planhalva mot varandra. Wenger anser föga förvånande att bollinnehav och effektivt passningsspel är nyckeln till att knäcka Chelsea.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/01/arsene-wenger-arsenal-chelsea1

…………………………………………………

MATCHANALYS LIGHT

Det spekuleras i följande startelvor för de båda klubbarna:

Chelsea (4-3-3): Cech – Cole, Terry, Alex, Ivanovic – Ramires, Mikel, Essien – Malouda, Drogba, Anelka

Arsenal (4-3-2-1): Fabianski – Clichy, Koscielny, Squillaci, Sagna – Diaby, Song, Eboué – Arshavin, Nasri – Chamack

:::

Sett till formationerna är det ju slående lika mellan lagen. Det frestar mig att göra något jag vanligtvis avskyr, att ta ut en kombinerad startelva – baserat på de spelare som är tillgängliga och deras kvalitet och form.

Jag landar med följande: CechCole, Terry, Alex, IvanovicDiaby, Song, EssienMalouda, Drogba, Nasri

Chelseaspelare på åtta av elva positioner med andra ord. Av det enkla skälet så ser jag Wengers taktik som nyckeln till seger för Arsenal i den här matchen, för spelare för spelare tar man inte Chelsea.

Med Lampard skadad är kreativiteten på Chelseas mittfält och leveranserna till anfallet ett problemområde, det såg vi i Chelseas match mot Man City.

Arsenal har en god chans att vinna mittfältet, men Chelsea har å andra sidan nog heller inget emot att släppa mittfältet och tillfoga Arsenal skada med snabba omställningar.

Chelseas försvar är känsligt för kontringar, det såg vi också mot Man City. Men Arsenals brukar inte gilla att kontra lika mycket som att bli kontrade på, så frågan är om de klarar av att utnyttja denna Chelseas akilleshäl.

…………………………………………………

CHELSEA VS ARSENAL – STAT ATTACK

Didier Drogba har gjort tolv mål på sina tio senaste möten med Arsenal i alla tävlingar.

The Gunners har bara vunnit två av sina sista 17 matcher mot Chelsea.

Arsenal har vunnit fler gånger borta mot Chelsea (sex gånger) än något annat lag under Premier League-eran.

Chelsea har vunnit de senaste fyra matcherna mot Arsenal

Chelsea har gjort nio mål på de tre senaste matcherna mot Arsenal och bara släppt in ett enda.

Nicolas Anelka har gjort sju mål på sina senaste elva PL-starter mot Arsenal.

Arsenals matchstatistik mot Chelsea och Man Utd sedan deras seger på Stamford Bridge i november 2008: P9 W0 D1 L8 F5 A20.

Mike Dean har utdömt fem straffar under de sista sju matcherna där han dömt Chelsea i Premier League.

Chelseas 0-1-förlust mot Man City var första gången de misslyckades göra mål på hela 25 PL-matcher sedan de spelade 0-0 mot Birmingham i december.

Chelsea har vunnit 22 och förlorat bara en av sina 24 senaste PL-matcher på Stamford Bridge och man har gjort mål i samtliga dessa matcher.

Carlo Ancelottis lag har gjort 27 mål på sina fem senaste PL-matcher på Stamford Bridge.

Arsenal har inte hållt nollan en enda gång under sina tio senaste bortamatcher i Premier League.

…………………………………………………

SÖNDAGENS MATCHER

14:30 – (PL) Man City vs Newcastle
16:00 – (PL) Liverpool vs Blackpool
17:00 – (PL) Chelsea vs Arsenal

…………………………………………………

Efter helgen är det landslagsuppehåll – vilket lämnar lite mer utrymme åt att blogga om saker som inte är rent matchrelaterat.

Har ni några förslag och önskemål? Jag utlovar inget ”ring så spelar vi”, men kom med en spexig och inte överdrivet ambitiös idé så finns det chans att jag plockar upp den.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Extra: Svennis tar över Leicester

Efter en väldigt svag inledning på säsongen av Leicester, sist i tabellen med endast fem poäng efter nio omgångar, så har deras manager Paulo Sousa, nytillsatt inför säsongen, fått sparken och ersatts av Sven-Göran Eriksson, rapporterar Daily Mail.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1316979/Sven-Goran-Eriksson-signs-year-deal-boss-Leicester.html

Sousa, som så sent som i onsdags fick en så kallad “vote of confidence” av Leicesters ordförande Milan Mandaric, uttrycker oförståelse för beslutet:

[“To be sacked after being told that there was a long-term strategy at the club and after only nine games in charge is something that I find very surprising. I am very disappointed that I had only been given nine league games to achieve success with a team I inherited. The recent history of the club has seen many such changes of managers and, in my opinion, clubs need stability to build success.”]

Richard Bevan, förbundsdirektör för League Managers’ Association, är kritisk till Leicesters agerande:

[“How can a chairman expect to deliver success at a football club when a talented manager is recruited and dismissed within two months, at the start of the season and is given only nine league games to put his own imprint on the squad and the club?/…/ Clearly the club has to examine its manager recruitment strategy as their current approach does not work. It is damaging to the club and its fans.”]

Så, vad tror ni – kan Svennis rädda Leicesters säsong?

Leicester tar idag emot Scunthorpe hemma på Walkers Stadium, men Svennis förväntas inte ta över klubben förrän tidigast måndag. Hans första match äger i så fall rum den 16:e oktober, hemma mot Hull.

………………………………………………….

En blogg kommer senare under eftermiddagen/kvällen som pratar upp det mesta inför morgondagens kanonmatch mellan Chelsea och Arsenal.

Peter Hyllman

"Reigning in London" - Helgens ögon riktas mot huvudstaden

På söndag drabbar de stora styrkorna samman i London när Chelsea tar emot Arsenal i vad som kan betraktas som något utav en ödesmatch för Arsene Wengers lag.

Men redan på lördag serveras vi ett Londonderby – av något lägre kaliber – när West Ham tar emot Fulham hemma på Upton Park.

Öst möter väst i London.

Senast Fulham vann i ligan på Upton Park var 2001. De möter ett West Ham som har två raka segrar – mot Sunderland i Ligacupen och senast hemma i ett annat Londonderby, mot Tottenham.

Fulham i sin tur kommer till Upton Park som ett av bara två obesegrade lag i Premier League.

Det är deras bästa start på en ligasäsong sedan 2000/01 när de inledde med elva segrar och en oavgjord i vad som nu är The Championship. Det här är däremot den bästa säsongsinledningen i den högsta divisionen.

Fulhams manager Mark Hughes har spelat oavgjort i 13 av sina 17 senaste ligamatcher.

Fulham innehar en respektabel sjundeplats i tabellen samtidigt som West Hams svaga säsongsinledning ser dem befinna sig under nedflyttningsstrecket.

Jag bedömer den här matchen som viktigast för West Ham. De måste visa att de kan bygga vidare på förra helgens seger mot Tottenham och att de kan spela ihop ett par bra resultat i rad.

…………………………………………………

FC UTRECHT 0-0 LIVERPOOL

Ännu en steril insats av ett Liverpool som bara inte lyckas få spelet att stämma. FC Utrecht kontrollerade matchen utan att egentligen sätta Liverpool under sådant tryck att något annat än oavgjort var det logiska resultatet.

Telegraphs matchrapport:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/europa-league/8034997/FC-Utrecht-0-Liverpool-0-match-report.html

Liverpool har nu fyra poäng efter två matcher och Napolis kvittering borta mot Steaua långt in på Fergietime borde göra minerna runt Anfield lite lyckligare.

Telegraphs Rory Smith bloggar som jag ser det begåvat om att Liverpool faktiskt bör ta Europa League på allvar, att det är en turnering som kan lyfta lagets moral – desto viktigare när en sådan chans försvann mot Northampton.

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/rorysmith/100012771/liverpool-must-take-europe%E2%80%99s-joke-competition-seriously/

Jag var tveksam inför gruppspelet och tänkte att Liverpool kanske skulle tjäna på att slippa Europa den här säsongen. Men nu är man trots allt där och måste spela ett gruppspel oavsett, lika bra att gå all-in.

Roy Hodgsons laguttagning till gårdagens match signalerar också att det nu börjar bli lite mer allvar inblandat i de här EL-matcherna. Nu väntar ett dubbelmöte med Napoli där jag bedömer att nyckeln till gruppen ligger.

…………………………………………………

MAN CITY 1-1 JUVENTUS

Ännu en oavgjord match och inte heller den här matchen visade sig bli särskilt livfull med ett från och till långsamt tempo och passningsspel.

Joe Hart illustrerade att han inte är den färdiga stormålvakten riktigt än och med den här insatsen så övertygade Adebayor sannolikt inte Mancini om sin förträfflighet.

Telegraphs matchrapport:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/europa-league/8035007/Manchester-City-1-Juventus-1-match-report.html

Juventus bör rimligtvis mest nöjt med resultatet, Man City kunde inte följa helgens seger mot Chelsea med ännu en seger mot Europas storklubbar.

Det följde nyheten att Man City under det gångna räkenskapsåret har gjort en enorm förlust om £121m – vilket är den näst högsta förlusten i Premier Leagues historia.

Siffrorna kommer också att visa att Man Citys löner har stigit med £50m till en årlig lönekostnad om £133m – vilket är mer än Man Citys totala intäkter som uppgår till £125m.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/oct/01/manchester-city-annual-report-huge-loss

…………………………………………………

Telegraphs Jim White skriver väldigt intressant om Arsene Wengers svaga målvaktstradition och hur klubbens svaga målvaktsuppsättning är en produkt av Wengers filosofi.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8035229/Arsenals-second-rate-goalkeepers-are-a-part-of-Arsene-Wengers-philosophy.html

Och det kan knappast förvåna någon att det är en analys som inte minst jag uppskattar. Filosofi och ideologi, inte ekonomi! – Till och med The Swiss Ramble håller med:

[“There is no doubt that the move to the new stadium limited Arsenal’s transfer budget over the past few years, but the financial situation has greatly improved and it is clear that funds are available to buy the players that the team needs. /…/

There is no doubt that he [Wenger] is an outstanding manager, though there is a feeling that he might need to modify his transfer policy and loosen the purse strings to ensure that his legacy is not tarnished.”]

…………………………………………………

The Guardians Paul Hayward med en magnifik text som gräver djupare i Man Utds värvningspolitik och hur den ska förstås i ljuset av både Glazers skuldsättning av klubben och klubbens genuina ungdomsfilosofi.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/sep/30/manchester-united-hernandez-champions-league

Det är sällan man läser en text som så väl tar tag i en kontroversiell fråga och som väver in den i dess fulla sammanhang på det vis som Hayward lyckas med. En must-read.

…………………………………………………

HELGENS MATCHER

Lördag:

13:45 – (PL) Wigan vs Wolves
16:00 – (PL) Birmingham vs Everton
16:00 – (PL) Stoke vs Blackburn
16:00 – (PL) Sunderland vs Man Utd
16:00 – (PL) Tottenham vs Aston Villa
16:00 – (PL) West Brom vs Bolton
16:00 – (PL) West Ham vs Fulham

Söndag:

14:30 – (PL) Man City vs Newcastle
16:00 – (PL) Liverpool vs Blackpool
17:00 – (PL) Chelsea vs Arsenal

Dessutom fulla omgångar i The Football League – Crystal Palace vs QPR, Ipswich vs Leeds och Millwall vs Burnley några av omgångens matcher i The Championship.

…………………………………………………

Inför landslagsuppehållet som följer på den här helgens omgång så söker jag de som är intresserade av att gästblogga.

Ett vanligt ämne är att blogga om en viss klubb eller om en stor personlighet i en klubb eller för engelsk fotboll. Sådana bloggar kan som exempel handla om Tottenhams Bill Nicholson, Liverpools Bob Paisley, Brian Clough, Sir Bobby Robson, Evertons Howard Kendall med flera.

En annan vanlig vinkel är att gästblogga om en egen personlig upplevelse, kanske har man varit iväg på en resa till England i fotbollens anda och vill berätta om den.

Eller så har man något alldeles eget ämne som man vill gräva sig djupare i. Det är öppet.

Do it to me on the e-mail (se faktarutan) om ni är intresserade.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv