Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hyllmans hörna: Hemma bra men borta bäst

Så har helgen producerat ännu en högintensiv och högintressant ligaomgång i Premier League, världens utan tvekan bästa liga. Jämnheten och oförutsägbarheten, kombinerat med kvaliteten på fotbollen, gör Premier League till en alldeles extra upplevelse.

Helgen bjöd på några brutala resultat. Liverpool tog sin första ligaseger för säsongen, och det var liksom ingen seger som helst. 5-2 borta mot Norwich, i vad som är en av Premier Leagues typiskt tuffare bortamatcher än vad man på pappret normalt förväntar sig. Luis Suarez visade klassen när det som mest behövdes, och Nuri Sahin var stor på mittfältet. En väldigt betydelsefull seger för Liverpool.

Men i kategorin betydelsefulla segrar så hamnar Liverpool ändå i lä av Tottenham som gjorde vad de inte gjort sedan 1989. De besegrade Man Utd på Old Trafford. Allt från tveksamma straffar till rena spökmål har förhindrat dem tidigare, men den här gången var det ingenting som kunde omintetgöra en väldigt väl genomförd match. Tottenham visade i den här matchen precis den kapacitet som folk inför säsongen trodde att de fortfarande besatt.

Man måste så klart också säga att Chelsea imponerade. Fanatiker och puritaner kommer att hävda att resultatet inte speglade matchbilden, men något säger mig att Chelsea var väldigt bekväma med matchbilden just precis så som den var. Om jag inte tycker att Chelsea har imponerat tidigare under säsongen, så imponerar det icke desto mindre att åka iväg till Emirates och ett formstarkt Arsenal och komma därifrån med alla tre poängen.

Och tja, Man City avgör sent borta mot Fulham. Återigen imponerar inte Man City särskilt, även om just det faktum att de vinner utan att vinna i sig är rätt rejält imponerande. Stuff of champions.

I övrigt var resultaten den här omgången inte särskilt spektakulära. Stackars Southampton gick på ännu en mina, den här gången borta mot Everton som fortsätter sin starka säsongsinledning. Är måhända Everton att betrakta som den här säsongens Newcastle? Det finns mycket som tyder på det, det råder i alla fall en fortsatt positiv känsla runt klubben.

Sunderland tog sin första vinst för säsongen, likt Liverpool för övrigt. Aston Villa och West Brom delade på poängen i söndagens Midlandsderby, Stoke grejade biffen hemma mot Swansea, och Reading och Newcastle spelade 2-2 på Madejski Stadium, där Demba Ba räddade poängen åt Toon.

:::

Kort kan man kanske säga att den övergripande observationen från den här ligahelgen är att de mest imponerande resultaten uppnåddes på bortaplan. Det verkar som om flera av topplagen helt enkelt trivs på bortaplan.

Jag tycker också att helgens ligaresultat bekräftar bilden från inför säsongen att toppen i Premier League den här säsongen kommer att bli bredare och jämnare än kanske någonsin tidigare.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Omgångens spelare:

Luis Suarez, Liverpool. Visade flera prov på individuell skicklighet i världsklass, och kombinerade den här gången detta med en effektivitet. En kombination som sett till potential gör honom till en av Premier Leagues allra bästa anfallare.

:::

Omgångens mål: Luis Suarez, 2-0 vs Norwich

…………………………………………………

Arsenals Unbeaten-status: Crash! Boom! Bang!

:::

Michael Laudrup hade en väldigt bra inledning på säsongen med Swansea. Efter de senaste omgångarna kan man tänka sig att hyllningskörerna möjligen har tystnat något.

:::

Jag fick ett meddelande om att bloggens kommentarsfält under dagen inte gått att nå via iPhone eller iPad. Naturligtvis tråkigt, och något som jag i så fall hoppas är snabbt åtgärdat.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Är Aston Villa den här säsongens mest oförutsägbara lag?

Det fanns en tid, inte minst då med Martin O’Neill som manager, när Aston Villa var närmast plågsamt förutsägbara. De befann sig alltid i den övre delen av tabellen, men aldrig så högt upp så att de någonsin hotade att slå igenom Premier Leagues glastak.

Åren efter att Martin O’Neill avslutat sin tid i klubben har först och främst karaktäriserats av tämligen mediokra försök som placerat Aston Villa i mitten av tabellen eller på dess nedre halva. Gerard Houllier och Alex McLeish misslyckades i tur och ordning med att tillföra någon konkret idé till ett stagnerande lagbygge.

Annorlunda än tidigare, men för den sakens skull heller inte oförutsägbart.

Om vi däremot ser till resultaten så här långt under säsongen så är det helt omöjligt att få något grepp om Aston Villa. Swansea som imponerat stort under säsongsinledningen besegras med 2-0. Mot Southampton, poänglösa efter fyra omgångar, blir det stryk med 1-4. Man City, de regerande mästarna och med ett reservlag på planen med ett sammanlagt värde över £200m, besegrades på bortaplan med 4-2.

Aston Villa känns helt enkelt fruktansvärt oförutsägbara.

:::

För supportrarna ger naturligtvis detta upphov till väldigt fluktuerande och närmast bipolära känsloupplevelser. Från hopp till förtvivlan och tillbaka på närmast ingen tid alls. Jag har tidigare talat om supportrars naturliga och inbyggda manodepressivitet, en diagnos som alldeles säkert skulle kunna passa in på Aston Villas supportrar i år.

Det finns naturligtvis en fråga om vad som egentligen är bäst, kanske särskilt då för ett lag som Aston Villa, av något mindre kaliber och mindre resurser, än de största lagen: Att vara just stabila och förutsägbara, eller kanske något mer oförutsägbara, på gott och ont.

Parallellen kanske inte är helt perfekt, men man kan fundera på det svenska landslaget. Under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck var prestationerna väldigt stabila och förutsägbara, utan att egentligen nå någon riktig topp. Under Tommy Svensson på 1990-talet varierade prestationerna väldigt, men då nåddes också en av svensk fotbolls allra största framgångar.

Med Aston Villa kan man ana en balansgång mellan den förvisso hyfsat ospektakulära stabilitet som fanns under Martin O’Neill och den mer himmel eller helvete-känsla som dagens Aston Villa under Paul Lambert ger lite intryck av att vara.

Kanske är oförutsägbarhet en konsekvens av vilja att ta risk, och låg risk innebär regelmässigt också en låg förväntad avkastning. Men vad är då att föredra?

:::

Oförutsägbarhet är också ett ord som rätt bra beskriver dagens Midlandsderby mellan Aston Villa och West Brom, två lag med till stor del olika typer av säsongsinledningar.

Om Aston Villa har varit oförutsägbara under inledningen av säsongen, så har West Brom å andra sidan varit okaraktäristiskt förutsägbara. Att de vid vinst idag faktiskt går upp på tredje plats i tabellen efter sex spelade omgångar vittnar om just detta.

Rivaliteten i Midlands, mellan bland andra Aston Villa och West Brom, handlar till väldigt stor del om storstad mot glesbygd. Aston Villa är Birmingham och representerar storstaden. West Brom kommer från den tidigare industrialiserade men numer fattiga glesbygden i West Midlands, runt de båda städerna Birmingham och Wolverhampton.

Det är med andra ord en rivalitet grundad i såväl lokalrivalitet som ekonomiska och kulturella faktorer. En rivalitet som nyligen späddes på när West Broms målvakt Ben Foster lätt kaxigt lätt meddela att West Brom numer var den största klubben i Midlands.

:::

Stuart James på The Observer gör en kanske något mer intellektuell jämförelse mellan de båda klubbarna.

Är det en slutsats som är möjlig att dra från den texten så bör det kanske främst av allt vara att West Brom framstår som en ohyggligt välskott engelsk fotbollsklubb.

:::

Mer om helgens ligaomgång i den kommande hörnan, naturligtvis och som vanligt. Kort kan man ju ändå notera några kinasmällare till resultat. Chelseas imponerande vinst borta mot Arsenal, Liverpools smällkaramell borta mot Norwich, och Tottenhams seger på Old Trafford som förmodligen bör ha tagit död på tvivlen gällande deras kapacitet som snurrade upp i början av säsongen.

Hemma bra men borta bäst?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Allt att bevisa på Emirates

Där finns en rätt välkänd parabel om den oemotståndliga kraften som möter det orubbliga objektet. Lite grann de vibbarna kan man få inför dagens stormöte mellan Arsenal och Chelsea på Emirates. Arsenal känns tveklöst på uppgång samtidigt som Chelsea under flera säsonger gett intryck av att med alla krafter bekämpa sina begynnande dödsryckningar.

Läget i tabellen är också intressant. Arsenal ligger fyra poäng bakom Chelsea, men hade en något svagare säsongsinledning samtidigt som de redan mött Man City på bortaplan. Chelsea å sin sida inledde säsongen övertygande, men har sett svajiga ut i de senare matcherna. De har heller inte riktigt utsatts för prov ännu under säsongen, matcherna har varit av låg- eller mellankaliber.

Mot Man City såg vi två lag med varsin taktisk uppställning som till viss del speglade och neutraliserade varandra. Båda lagen var koncentrerade på att ligga djupt, säkra positioner och försöka slå motståndarna med hjälp av snabba omställningar. Givet att systemet hittills fungerat för Arsenal, och givet Chelseas mönster under Roberto Di Matteo i tuffa bortamatcher, så finns en risk för att detta upprepas idag.

Oavsett vilket så är det två lag som under dagen har en hel del att bevisa.

:::

Det är två lag som så här långt är obesegrade, och det är självklart av viss betydelse om något av lagen lyckas tillfoga det andra laget dess första förlust för säsongen, med den innebörd för form och självförtroende detta skulle kunna ha. Den plötsliga insikten att det är möjligt att förlora har fått mer än en ligakampanj att spåra ur.

För Chelsea är det alltså första gången den här säsongen som de ställs inför ett riktigt tufft prov i ligan. I UEFA Super Cup och i Champions League har de ställts inför prov och visat påtagliga svagheter. Mot Arsenal måste dels de själva hitta en väg förbi ett till synes välorganiserat försvar, men också defensivt kunna kontrollera ett snabbt och kreativt anfallsspel. För en långsam backlinje, med tydliga tendenser att hamna ur position, kan detta bli en övermäktig uppgift.

För Arsenal är det en test av en något annan karaktär. Man kan inte påstå att det här är en svårare match i sig självt än den förra matchen borta mot Man City. Men den är mer komplicerad utifrån två aspekter. För det första är det en hemmamatch och Arsenal förväntas nu i större utsträckning föra spelet. För det andra är det här en match där de måste förväntas ta tre poäng. Ett lag som utmanar om ligatiteln måste alltid utgå från en budget om tre poäng på hemmaplan, allt annat är ”under budget”.

:::

Om Santi Cazorla lyckas hitta ett utrymme mellan Chelseas mittfält och försvar, då vinner Arsenal.

Om inte Arsenal lyckas stänga ner och kontrollera Chelseas kreativa ytterspel, så får Chelsea med sig en eller flera poäng från Emirates idag.

Lyckas duon Lukas Podolski och Gervinho replikera den fina formen från Arsenals senaste matcher? I så fall är väldigt mycket vunnet för Arsenal, som tjänar på när de lyckas utgöra ett hot från flera olika positioner på planen.

:::

Det känns ändå som att det är två Chelseaprofiler som står lite i centrum i matchpratet. Naturligtvis John Terry, som fortfarande surfar på svallvågorna av FA-avstängningen. På tal om saker att bevisa.

Men även Didier Drogba, som för första gången på många år inte finns tillgänglig att plåga Arsenal med sin blotta närvaro.

Arsene Wenger menade att Chelsea möjligen saknar Drogba, men att Arsenal inte kommer att sakna honom. Jag förstår Wenger.

:::

Liverpool beger sig till en av alla dessa bortamatcher i Premier League som kanske kan låta lätt men som i praktiken aldrig någonsin är lätt. Norwich är inte lätta att tas med på Carrow Road.

Ändå känns det som något av en måste-match för Liverpool, som ännu alltså inte vunnit i ligan. Brendan Rodgers har ännu inte kommit ifrån känslan att Liverpool i grund och botten är ett cuplag, snarare än ett ligalag.

:::

Senast Tottenham vann på Old Trafford så var det den gråhåriga programvärden i Match of the Day, också känd som Gary Lineker, som gjorde målet. Närmare bestämt 1989, och hockeyfrillan hade med nöd och näppe lämnat världen. Ikväll kan det kanske vara dags igen, åtminstone hoppas alla Tottenhamsupportrar det.

:::

Dagens matcher: Arsenal vs Chelsea (13:45), Everton vs Southampton, Fulham vs Man City, Norwich vs Liverpool, Reading vs Newcastle, Stoke vs Swansea, Sunderland vs Wigan, samt Man Utd vs Tottenham (18:30).

:::

När en manager sparkas pratar man oftast om det är för tidigt eller kanske några matcher för sent. I Steve Keans fall är det snarare frågan om att beslutet kommer några år för sent. Dessutom kommer beslutet när Blackburn ändå börjat den här säsongen rätt bra, samt så klart kvällen innan match. Venkys fortsätter göra sin allra bästa Cliff Barnes-imitation.

Tillförordnad manager i Blackburn är för närvarande Shebby Singh. Vars främsta insats i klubben hittills har varit att varje onsdag baka jordgubbskakor åt hela spelartruppen. Eftersom vägen till varje spelares hjärta går via magen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-erans fem bästa mittfältare

Det här är tredje delen i en bloggserie där jag går igenom Premier League-erans bästa spelare, lagdel för lagdel. Jag inledde med målvakterna, fortsatte med försvararna, och arbetar mig stegvis uppåt i planen, och fortsätter därför den här veckan med mittfältarna.

Till skillnad från hur jag resonerade när det kom till försvarare så gör jag däremot en åtskillnad mellan centrala mittfältare och yttermittfältare, de är helt enkelt för olika som spelartyper. I den här bloggen är fokus alltså centrala mittfältare, offensiva såväl som mer defensivt inriktade.

När jag rankar mittfältare i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet.

Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.

:::

(5) Steven Gerrard, Liverpool

På sina goda dagar en fullständigt gudabenådad spelare. En stor ledare på planen, som driver med sig det egna laget, och som med både korta och långa passningar, skott och en allmän tendens att dyka upp i straffområdet, utgör ett konsekvent hot från egentligen planens alla delar. När behovet har varit som störst så har Gerrard ofta svarat med något rejält spektakulärt. Det som något drar ner helhetsomdömet är en stundtals svajande positionsspel, samt ärligt talat, i det väldigt illustra sammanhanget, avsaknaden av ligatitlar.

(4) Frank Lampard, Chelsea

Ytterst få om någon central mittfältare har varit så konsekvent effektiv i sin målproduktion som Lampard. Under Chelseas hela storhetstid under 2000-talet och framåt så har Lampard varit en konstant nyckelspelare, en av de kring vilka laget byggts och spelet formerats. Det är inte bara mål Lampard bidragit med emellertid, han ligger också väldigt högt i passningsstatistiken, vilket i sig tyder på en tämligen mångsidig mittfältskompetens.

(3) Roy Keane, Man Utd

Det bär mig emot att placera någon före Keane på en sådan här lista, för mig är det nog jämnt skägg mellan honom och Patrick Vieira i alla tänkbara avseenden. Keane var en hårdför ledare på planen, en spelare med järnvilja som ställde enorma krav på sig själv och inte minst sin omgivning. Det gav en enorm utdelning i termer av prestation, och Keane kontrollerade varenda grässtrå på planen, men det kunde också gå lite överstyr. Hetsigheten på planen är välkänd. Men till sist var det hetsigheten utanför planen, riktad mot det egna laget, som fick honom på fall.

(2) Patrick Vieira, Arsenal

På alla sätt och vis var Vieira och Keane sina respektive rivaler. De spelade på samma yta av planen, de spelade för direkt konkurrerande lag, och de låg ofta i luven på varandra. Båda var ledare för sina respektive lag. Vieira kanske inte besatt samma typ av irländska råhet, men han var för den sakens skull inte mindre fysiskt påtaglig på planen, och kompletterade i något större utsträckning än Keane också denna fysik med en något bredare blick på spelet som helhet. Runt Vieira snurrade diverse konstnärer och spelgenier, han behövdes för att hålla ihop laget till en målinriktad enhet.

(1) Paul Scholes, Man Utd

Tvingas jag välja mellan Roy Keane och Patrick Vieira så landar jag nog på Scholes. Det talas kanske mer tyst om honom, men möjligen talar det också till hans fördel. Längden på hans karriär, alla titlar han vunnit, allt detta är inte betydelselösa sidosaker. Hans mångsidighet illustreras av att han började sin spelarkarriär som anfallare. På mittfältet har han inte bara behärskat utan dominerat såväl den mer offensiva rollen som, under andra halvan av karriären, den mer balanserande rollen. Där finns karaktären, där finns skotten, men där finns också ett passningsspel som till och med erkända virtuoser som Xavi och Iniesta kan tala om i timmar.

:::

Bubblare:

»  Matthew Le Tissier, Southampton
»  Cesc Fabregas, Arsenal
»  Yaya Touré, Man City
»  Claude Makelele, Chelsea
»  Juninho, Middlesbrough

:::

Fyra matchers avstängning för John Terry, som alltså fälldes av FA:s oberoende panel. Föga förvånande. Vad som möjligen förvånar är att den oberoende panelen endast utdömde halva det straff som en annan (!) panel tilldömde Luis Suarez.

Om nu utgångspunkten är att båda är skyldiga, vilket ju panelerna alltså kommit fram till, och de kan ju knappast straffa en person de inte menar är skyldig, så måste jag ju själv säga att jag upplever Terrys förseelse vara värre än Suarez.

:::

När en bahrainsk bank bekräftar ett avtal att en grupp affärsmän från mellanöstern ska ta över Leeds, så känns det som att till sist kanske ändå klubben kan bli kvitt Ken Bates.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/leeds-united/9569813/Leeds-United-sale-would-see-Ken-Bates-lost-to-football-after-30-years.-He-will-not-be-forgotten-any-time-soon.html

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mer pragmatism än idealism i Arsenal med Steve Bould

Det är en något annorlunda twist på historien att samtidigt som lag som Chelsea och Man Utd i större utsträckning försöker spela mer utav en tippy tappy-fotboll så arbetar det lag som gjort detsamma i sex-sju år snarare på att röra sig alltmer bort från den typen av fotboll mot en mer direkt form utav fotboll.

Man skulle kunna säga att Arsenal i större utsträckning rör sig tillbaka till det som var lagets signum under den första halvan av Arsene Wengers tid som manager, ett solitt försvar kompletterat med blixtsnabba omställningar baserat runt tekniska och kreativa spelare. En formel som gav klubben tre ligatitlar och flera cuptitlar.

Så här långt under säsongen ser Arsenal bättre ut än tidigare, både i termer av defensiv organisation och i termer av erfarenhet och självförtroende. Och en stor del av orsaken till detta är mannen som inför den här säsongen anställts som Wengers assisterande manager.

Steve Bould.

:::

Med Steve Bould som asssisterande manager ger Arsenal intryck av att faktiskt ha börjat arbeta med sin defensiv. Där finns en helhetlig kollektiv tanke på ett sätt som var svårt att uppfatta tidigare. Det ser även ut att ha skett något av en omprioritering av lagets balans på planen.

Inget av det här är några revolutionerande förändringar egentligen. Tvärtom är det något de allra flesta har sett behovet av i flera år och där frågan snarare har varit hur det kan komma sig att Wenger inte ser just det som alla vi andra ser så väldigt tydligt.

Just detta är också vad som hindrar mig från att alltför entusiastiskt hylla Wengers förmåga till nytänkande. För tänk om Arsenal genomfört denna reform för tre-fyra år sedan, istället för att gå vilse i visioner om fotbollsprojekt och unga spelare.

De hade då haft en fungerande defensiv samtidigt som de haft några av Premier Leagues allra bästa offensiva spelare vid sidan därav. De hade då också haft lättare att behålla just dessa spelare som en efter en lämnat klubben. Hur många titlar, dåtida och framtida, har denna trögrörlighet och ovilja att förändra kostat Arsenal?

:::

Det är perspektivet med glaset halvtomt. Det halvfulla glasperspektivet är å andra sidan att Arsenal helt klart känns som att laget är på rätt väg, vilket bör vara en på flera sätt ny och tämligen angenäm känsla för alla som tittar och håller på Arsenal.

Nyckeln till förändring är att Arsene Wenger verkar ha övergett två kärt omfamnade ideal – dels idén om ett väldigt intensivt passningsspel högt upp i planen, dels idén om att bygga ett lag närmast enbart runt unga spelare som fått växa upp tillsammans.

Spelmässigt har Arsenal alltså snarare gått tillbaka till en spelmodell som mer påminner om hur Arsenal såg ut runt millennieskiftet, med stor framgång för två delvis olika lagbyggen. Det högt liggande passningsspelet känns i efterhand specialdesignat åt Cesc Fabregas, och det är en närmast märklig tanke hur en enda spelare kan forma inte bara ett lags taktik utan hela spelidé.

Men i köpen av spelare som Lukas Podolski, Santi Cazorla, Per Mertesacker och Mikel Arteta så har Arsene Wenger också i högre utsträckning byggt ett lag runt erfarna spelare snarare än bara unga spelare. Resultatet har blivit en mer konstruktiv kombination mellan ungdom och erfarenhet.

:::

Ett uttryck inom amerikansk fotboll är att det svåraste som finns är att i halvtid av Superbowl ändra den taktik som tagit laget dit. Med andra ord, att inte bara tänka nytt utan också tänka på ett sätt som utmanar de egna och den egna klubbens grundläggande värderingar är väldigt svårt och stundtals kanske rentav smärtsamt.

Men vinsterna kan samtidigt vara stora på längre sikt. Och kanske är detta en smärtofödsel som Arsenal nu till sist har tagit sig igenom.

:::

Idag kan vi också förvänta oss domslut i FA:s utredning av anklagelserna mot John Terry.

:::

Och så lottningen av Ligacupens fjärde omgång som genomfördes igår kväll, med några riktiga godbitar:

Sunderland  vs Middlesbrough
Swindon vs Aston Villa
Wigan vs Bradford
Leeds vs Southampton
Norwich vs Tottenham
Liverpool vs Swansea
Chelsea vs Man Utd
Reading vs Arsenal

Arsenal och Tottenham vann programenligt sina matcher igår kväll. Man Utd, med en oerhört oerfaren backlinje, imponerade på hemmaplan mot Newcastle och vann med 2-1 efter två mål av Anderson och Tom Cleverley. Skott från distans, något som saknats allmänt i Man Utds anfallsarsenal. Kudos dock till Alan Pardew som med två byten efter 60 minuter ändrade på en tämligen ensidig matchbild.

Samtidigt vägrar Liverpool att förlora i Ligacupen. Imponerande att vända underläge borta mot West Brom. Liverpool och Man Utd, många akademispelare på planen för de båda lagen igår kväll.

Jerome Sinclair, yngsta debutanten i Liverpool.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues främsta Bro-mances

Fotboll är kärlek sägs det. Och ibland finns det skäl att ta den truismen väldigt bokstavligt. Särskilt när det gäller spelare som visar sina känslor för varandra, där ju fotbollsplanen ändå får sägas vara hyfsat unik i samhället. Det finns få andra forum i samhället där vuxna män ges så fritt spelrum att fullständigt socialt acceptabelt uttrycka sina känslor för varandra meddelst alla tänkbara former av PDA, public displays of affection.

Den något ironiska motsättningen är så klart att det förmodligen finns få forum i samhället som är lika latent homofobiska som ett omklädningsrum inom fotbollen.

Så konstigt är det ju inte. Det är en grupp bestående av elva eller fler spelare som med tufft motstånd och i stenhård konkurrens kämpar för att uppnå ett gemensamt mål. Självklart uppstår starka känslor när sådana mål uppnås, och självklart ges dessa känslor då också uttryck på planen. Det finns naturligtvis inget romantiskt i detta, det är bara ett rätt naturligt sätt att uttrycka sig.

Bloggämnet blev aktuellt i samband med diskussionen av de mest framstående mittbacksparen i Premier League. Mellan två mittbackar uppstår ju ofta ett samarbete som bygger på en kännedom om varandra som om vilja finns skulle kunna beskrivas som en form av bro-mance. Detta, tillsammans med inledningen på den här bloggen, kunde ju tyda på att nu skulle det här bli en blogg med seriösa avsikter.

Men nej, istället vandrar den här bloggen i lyteskomikens bakvatten, skamlöst sökandes det billiga skrattet. Just här och nu kör vi stenhårt enligt devisen att en bild säger mer än tusen ord.

:::

(5) Gareth Southgate och Karlsson på Taket

Det diskuterades som sagt mittbackar förra veckan och ”Honken”, en av bloggens många Middlesbroughfantaster, menade att jag borde skämmas för att inte Gareth Southgate var med på listan. Så jag kände mig närmast skyldig att ta med honom här, när han befinner sig i en ytterst kärleksfull position med en lagom tjock man i sina allra bästa år.

(4) Xabi Alonso och Steven Gerrard

Vem som helst kan så klart bli lite kärleksfull efter att ha hämtat upp tre mål på en halvlek i en Champions League-final. Laget firar vinsten för fullt och Stevie G beslutar sig för att ta chansen, carpe diem, och lutar sig in för riktig man-kyss på Xabi Alonso, som påhejad av lagkamraterna kanske återgäldar vänligheten med lite tunga.

(3) Frank Lampard och John Terry

John Terry har onekligen skaffat sig något av ett rykte som en ladies man, så till den milda grad att det förmodligen inte behövdes några vidare motiveringar för Fabio Capello att avskaffa det här med fotbollsfruarnas tillgång till spelarna under mästerskapen. Men det visar sig bara vara halva sanningen. Något överraskande är kanske att Terry, alfahannen nummer ett, är catcher till Lampards pitcher.

(2) Gary Neville och Paul Scholes

Två ansikten som bara en mor kan älska. Och så möjligtvis de själva också. Ett mål på tilläggstid mot Man City kan så klart väcka de allra mest ljuva av känslor, så det är kanske inte underligt att det går lite överstyr för Neville. Hans puss är naturligtvis väldigt ömsint på sitt sätt, men det som verkligen gör scenen till ett konstverk är Scholes varsamt placerade händer på Nevilles midja, där de tvetydigt signalerar antingen ”kom närmare” eller ”snälla, gå din väg!”.

(1)    Rio Ferdinand och Carlos Tevez

Rio Ferdinand och Carlos Tevez har en komplicerad relation. Först vänner, därefter ovänner. Allt på grund av färgen på lagtröjan. Dags att ta saken i egna händer, tänker kanske Tevez. Inte att undra på att Ferdinand har problem med ryggen.

:::

Två tunga överraskningar i Ligacupen igår kväll när Leeds slog Everton och Aston Villa knäckte Man City på bortaplan efter förlängning. Imponerande seger för Chelsea också som dängde stackars Wolves med hela 6-0.

Den tunga matchen ikväll är naturligtvis Man Utd vs Newcastle. Men där finns också andra godbitar, som till exempel QPR vs Reading och West Brom vs Liverpool.

Lottningen av den fjärde omgången sker direkt efter kvällens matcher.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

MK Dons jagar en egen identitet i League One och Ligacupen

För tillfället fyra i League One, och i Ligacupens andra omgång slog de ut från Premier League nyligen nedflyttade Blackburn Rovers med 2-1, efter två mål av Luke Chadwick. MK Dons främsta målsättning den här säsongen är att flyttas upp till The Championship, lagom till att deras nya arena står färdig inför nästa säsong, men de har också höga förhoppningar om en framgångsrik kampanj i Ligacupen.

Alan Smith, den hetlevrade karaktären med förflutet i tre United – Leeds, Manchester och Newcastle – utgör nu tillsammans med Jimmy Bullard ett färgstarkt centralt mittfält i MK Dons. Han beskriver lagandan i MK Dons som god, och upplevelsen att spela i League One som en kombination av mindre press och fortsatt professionalism.

Alan Smiths minnen av Ligacupen är i övrigt bittersöta. 2006 var han en viktig del av det Man Utd-lag som gick hela vägen och vann Ligacupen. Smith hade spelat i varenda omgång, och därtill varit av central betydelse i de båda semifinalerna mot Blackburn. Men inför finalen bröt Smith benet under en match på Anfield, och spel i finalen var därför uteslutet. Man Utd vann finalen mot Wigan med 4-0 och under prisutdelningen bar laget tröjor med texten ”For You Smudge”.

Den matchen fick han se på TV. Kvällens match mot Sunderland hemma på Stadium:MK spelar han på det defensiva mittfältet, och kan kanske räkna med att hamna i många dueller med Sunderlands Lee Cattermole. Det riskerar bli en något hårdför historia, med andra ord.

:::

Det är ändå inte fysiken som är MK Dons mest framträdande egenskap. Istället talar manager Karl Robinson, i en intervju med The Guardians Paul Doyle, med viss stolthet om lagets höga nivåer av bollinnehav och effektivt passningsspel. Som vanligt vill folk av det skälet jämföra MK Dons med Barcelona, men det är snarare Athletic Bilbao som varit Robinsons förebild.

29 år gammal skaffade sig Robinson proffslicens som manager och blev därmed den yngste någonsin att göra det. Tre år senare har han lyckats så väl att erfarna och rutinerade spelare i klubben, som exempelvis Alan Smith, har vägrat skriva på nya kontrakt utan garantier att klubben planerade behålla Robinson i klubben.

Karl Robinsons managerfilosofi är huvudsakligen byggd runt två hörnstenar: Dels på bollinnehav som spelfilosofi, dels på nytänkande inom rekrytering. Precis innan sommaren tillsatte han Mick Harford, med erfarenhet från bland andra QPR och Luton, som assisterande manager. Och tre dagar i veckan har han hyrt in Ian Wright, Arsenals gamle anfallsikon, att coacha lagets anfallare, inte bara i det rent tekniska utan också i den mer mentala sidan av att vara anfallare och förbereda sig inför match.

:::

Ikväll möter MK Dons alltså Sunderland. Ett lag som spelar i Premier League och som därtill har visat sig notoriskt svåra att slå den här säsongen, ett av fyra lag i Premier League som än så länge är obesegrade. Det vittnar om det som är styrkan i stort sett alla lag som tränas av Martin O’Neill, de är välorganiserade och svåra att slå.

En tuff uppgift för MK Dons, Alan Smith och Karl Robinson.

:::

En tuff uppgift har också Wolves och Ståle Solbakken, som måste bege sig till Stamford Bridge för ett möte med de regerande europeiska cupmästarna, Chelsea.

Ändå finns det kanske skäl för optimism. Chelsea har knappast imponerat under säsongsinledningen, och deras facit i Ligacupen på Stamford Bridge de senaste säsongerna skrämmer knappast slag på motståndarna. Förra säsongen behövdes först straffar mot Fulham och därefter förlängning mot Everton för att gå vidare. De tre säsongerna dessförinnan slogs de ut av i tur och ordning Burnley, Blackburn och Newcastle.

:::

Kvällens TV-sända match är det väldigt intressanta mötet mellan Leeds och Everton på Elland Road.

Everton har inlett säsongen väldigt starkt, och jag kan tänka mig att klubben ser Ligacupen som en ytterst realistisk chans till en titel den här säsongen. Räkna alltså med att Everton kommer ge järnet för att gå långt i den här säsongens upplaga av Ligacupen.

Leeds säsongsinledning har varit allt annat än rofylld. Nu börjar Ken Bates återigen prata om att han har några köpare av klubben på gång. Vi har hört visan förr och det är svårt att inte känna en påträngande känsla av ”huka er gubbar, nu laddar hon om!”

:::

Också i övrigt är kvällen fylld av spännande och ovissa matcher. Crawley vs Swansea, Preston vs Middlesbrough, Southampton vs Sheffield Wednesday, Swindon vs Burnley och West Ham vs Wigan är några exempel. På Etihad Stadium möts också Man City och Aston Villa i ett tämligen intressant och på förhand svårbedömt cupmöte.

:::

Engelska cupkvällar är bland det bästa som finns. Det enda som är synd är att svensk TV är så dåliga på att följa och sända dramatiken. Den är som gjord för att följas på pub, med en rejäl laddning ribs på tallriken framför dig. Engelsk fotbollskultur när den är som allra mest genuin.

Robert Laul ryser när han tänker tanken.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Always the victim, it’s never his fault

Rubrikraden är en del av en ramsa som onekligen varit på tapeten den här veckan i samband med söndagens möte mellan Liverpool och Man Utd. Dess lämplighet i sammanhanget var på såväl goda som mindre goda grunder ifrågasatt.

Vad vi inte visste då var, för att parafrasera en Hans Villiusk twist i berättelsen, att frasen under söndagskvällen helt plötsligt skulle bli väldigt tillämplig i och med att John Terry valde att gå ut med ett uttalande att han avslutar sin karriär som engelsk landslagsman.

Terrys beslut kommer som en direkt följd på de anklagelser om rasism mot Anton Ferdinand som fortfarande hänger över honom, och det kom igår kväll som ett direkt resultat av att FA idag inleder sin egen utredning av vad som egentligen skedde.

Men det förklarar inte riktigt varför John Terry agerar just som som han nu gjort, eller för den delen varför han väljer just den här tidpunkten att göra det. Vad är det egentligen han vill uppnå?

:::

Det slår mig att John Terry förmodligen vill uppnå två saker. Han vill förekomma FA:s utredning, och han vill vinna sympati genom att framställa sig själv som offret för en form av förföljelse från FA:s sida. Påståendet att FA gjort hans situation som engelsk landslagsman ohållbar talar sitt eget alldeles tydliga språk.

:::

Att han vill förekomma FA:s utredning är fullt förståeligt. Mer än 99% av de mål som FA anmäler för utredning faller ut till deras fördel. Det beror på två saker. För det första att de inte tar vidare frågor som de inte bedömer håller. För det andra att deras bevisbörda är annorlunda från en brottsdomstols. FA:s oberoende panel behöver bara bevisa vad som är den mest troliga händelsen, inte John Terrys avsikter bortom allt rimligt tvivel.

”Get in front of the story”. En allmänt känd strategi för damage control inom all form av politik och PR, på svenska ofta uttryckt som “bättre att förekomma än att förekommas”. Det förklarar Terrys agerande, och tidpunkten för hans agerande. Om FA:s beslut att utreda frågan vidare i sig stört honom så mycket att han bedömde det som ohållbart att spela för England så hade han så klart meddelat det redan för två-tre månader sedan, när FA:s besked gjordes offentligt.

Att vänta med sitt agerande i flera månader, och meddela det kvällen före utredningen ska inledas, känns alltför kalkylerat för att det ska vara något annat än en rent mediataktisk åtgärd.

:::

Det går också att se en fullt tydlig logik i John Terrys vilja att utmåla sig själv till offer och vinna sympati. Själv eller tillsammans med rådgivare har han räknat på risken att FA:s utredning fäller honom, kommit fram till att den är hög och då också bedömt svårigheten för honom att fortsätta spela för England som väldigt hög.

Landslaget är alltså för honom en sunk cost. Men han spelar vidare i Chelsea och i det avseendet kan han med det här agerandet fortsätta framstå som en hjälte, kanske också något av en martyr, för deras supportrar. Föreställningen att FA eller ”de som bestämmer” är ute efter att sätta dit den egna klubben är vanligt förekommande i de flesta klubbar. Vi mot dem och så vidare. Föga förvånande så faller också Chelseasupportrarnas reaktioner väldigt väl in i det här mönstret.

Andra kan få det svårare att se John Terry som ett offer. FA:s beslut att göra sin egen utredning i frågan är långt ifrån orimlig, den är tvärtom helt och hållet förståelig. Deras eget arbete för att motverka rasism inom den engelska fotbollen skulle annars tappa all form av trovärdighet, likaväl som de definitivt skulle öppna för kritik för att favorisera egna landslagsspelare framför utländska spelare i ligan.

Det är ju heller inte den första kontroversen som John Terry varit upphov till i samröre med landslagströjan och kaptensbindeln. FA har knappast varit hårdare än brukligt mot Terry, tvärtom har de väl vid flera tillfällen snarare agerat undlåtande. Det är samma sak som med filmningar, det är svårt att känna sympati för någon som vid flera tillfällen har bluffat till sig fördelar utan att vare sig då eller i efterhand uppvisat någon som helst ånger.

:::

Tvärtom är det väl så att väldigt mycket i hela den här affären har varit till John Terrys stora fördel.

Först hade han, till skillnad från Luis Suarez, sådan tur att hans beteende på fotbollsplanen faktiskt polisanmäldes. Det tvingade upp ärendet till domstol och utsatte fallet för en närmast omöjlig bevisstandard. Att bevisa någons avsikt är aldrig lätt, närmast omöjligt, en av svagheterna i aktuell lagstiftning. Det gav honom en mycket sannolik friande dom som han därefter hela tiden kan hänvisa tillbaka till, oavsett vad FA:s utredning resulterar i.

Dessutom lyckades han på eget initiativ få rättegången framflyttad från mars till sommaren, efter klubbsäsongens slut och efter sommarens EM-slutspel, vilket tack vare att FA inte tillämpade tidigare riktlinjer om att spelare under brottsutredning inte får tas med i landslaget ledde till att han kunde spela vidare för både Chelsea men också för England.

Att FA bara skulle strunta i att genomföra sin egna utredning, och sopa hela ärendet under mattan, är kanske att be om lite för mycket. Men en viss typ av arrogans brukar bestå i att man förväntar sig fördelar som andra människor inte ges. Och när man inte får dem så blir man upprörd, och anser sig vara ett offer för orättvisa.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: En helg med heta känslor och kalla tankar

Precis som dagens match mellan Liverpool och Man Utd på fler sätt än ett var en match i två halvor, så var kanske också fotbollshelgen som helhet uppdelad i två hälfter. Först en i sammanhanget tämligen mundän lördag, med matcher huvudsakligen i tabellens mitten- och bottenskikt, och därefter en smått makalös söndag med ett Londonderby samt två väldiga prestigematcher på Anfield samt mellan Man City och Arsenal på Etihad Stadium.

Det är tidigt på säsongen, men kanske är det dags att börja fundera på om det håller på att växa fram en ny, starkare och mer stabil övre medelklass i Premier League. Efter fem omgångar ligger Everton och West Brom på de fyra övre platserna, och andra lag som Fulham och Newcastle fortsätter att imponera med gedigna prestationer och resultat.

Imponerar gör däremot inte Sunderland som ännu en helg visar att de helt enkelt inte kan vinna. Fyra spelade matcher, och inte en enda vinst. Å andra sidan heller inte en enda förlust. Poängtappet på tilläggstid borta mot West Ham kändes väldigt typiskt och symptomatiskt.

En enormt betydelsefull vinst för Southampton hemma mot Aston Villa, där inte bara segern utan också den slutliga segermarginalen säkerligen ger mycket råg i ryggen. Också det faktum att laget den här gången vände underläge till vinst, istället för att tappa ledning till förlust, spelar säkert stor roll för det framtida självförtroendet. Självförtroendet efter en strålande säsongsstart verkar dock Swansea ha tappat, 0-3 hemma mot Everton.

:::

”Det är viktigt att spela med hjärnan. Det blir många känslor runt matchen.”

Sagt av Brendan Rodgers inför dagens match mellan Liverpool och Man Utd på Anfield. Jonjo Shelvey verkade inte riktigt ha lyssnat på de kloka orden av sin manager, inte under matchen, inte direkt efter utvisningen och heller inte ett tag efter matchen när han som utav en händelse tog till twitter för att närmare ursäkta sig, fast ändå inte.

Mark Halsey hade väl kanske inte en av sina bättre dagar. Personligen har jag väl egentligen inga större synpunkter på utvisningssituationen, men straffen var soft. Kort och gott får man väl lov att säga att den gode Murphy och hans lag om alltings jävlighet fortsätter att ställa till det för Liverpool så här under inledningen av säsongen.

Under första halvlek spelade dock Liverpool med hjärnan, då man stora stunder var det bättre laget på planen. Även om så klart hemmafördelen på Anfield är en mäktig faktor i sammanhanget. Särskilt imponerande var dock att Liverpool fortsatte utgöra en tuff motståndare även efter det att de reducerats ned till tio spelare på planen. Det är med andra ord inga större fel på Brendan Rodgers fotbollshjärna.

”Det är början av titelracet och därför kan matchen få en stor inverkan på hur lagen tror på sig själva.”

Just tron på sig själva kan mycket väl först och främst ha varit det som gav Arsenal en poäng i den här matchen, så Wenger var kanske inte alls fel ute. En typ av match där de kanske tidigare säsonger hade vikt ned sig vid underläge med 0-1. Nu fick de istället med sig en poäng, samtidigt som Man City tappade två, sett till det specifika matchläget. Och man måste väl säga att det också speglar de båda lagens respektive säsongsinledningar.

Vad gäller titelracet i övrigt så var det så klart två väldigt sköna segrar för Chelsea och Man Utd. Två sena vinstmål i två väldigt tuffa bortamatcher, det om något sådant som kan påverka hur de båda lagen betraktar sig själva. Men det är samtidigt rätt uppenbart att båda lagen också måste rannsaka sig själva lite spelmässigt, för så väldigt övertygande var det just inte. Att trots det vinna övertygar dock desto mer.

:::

Omgångens lag (4-2-3-1):

:::

Omgångens spelare:

Marouane Fellaini, Everton. Än en gång enorm på Evertons mittfält i vad som på pappret var en potentiellt väldigt tuff bortamatch mot Swansea, och tre viktiga poäng för Everton som förde upp dem på tredje plats i tabellen.

:::

Omgångens mål: Rafael Da Silva, 1-1 vs Liverpool

…………………………………………………

Arsenals Unbeaten-status: 5 down, 33 to go.

:::

Många väldigt starka känslor på Anfield under eftermiddagen. I egentligen alla riktningar. Sorg, respekt, ilska, hopp, förtvivlan, glädje och så vidare. På det stora hela tycker jag ändå det hela höll sig väldigt väl inom det vettigas gränser. Känslor kan inte och ska heller inte elimineras från fotbollen för att till varje pris undvika kontrovers.

:::

Skönt med Ligacupen den här veckan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det finns så mycket som förenar Liverpool och Man Utd

”Det som förenar oss är så mycket större än det som skiljer oss åt”, brukar man ibland få höra från amerikanska presidentkandidater som försöker vinna mittenröster i ett våldsamt splittrat och polariserat amerikanskt politiskt debattklimat. Och kanske kan man säga precis detsamma när det kommer till relationen mellan Liverpool och Man Utd, en rivalitet som i många avseenden känns lika präglad av ideologi som mellan politiska partier.

Rivalitet, bitterhet, hån, avundsjuka, kanske till och med hat, allt har varit vanligt förekommande delar i en relation mellan klubbarna och dess supportrar som har blivit alltmer infekterad i en närmast exponentiellt ökande utsträckning. Från att de båda klubbarna under lång tid haft en närmast vänskaplig rivalitet så blev tongångarna mer förbittrade under 1970-talet, vilket stadigt eskalerat under de därpå följande tre-fyra årtiondena. En tilltagande fattigdom och social utslagning var alldeles säkert bidragande skäl till detta, likaväl som de båda klubbarnas cykliska perioder av makalös framgång.

Under de senaste tio dagarna, alltsedan Hillsboroughrapporten publicerades och i uppvarvningen inför dagens match på Anfield mellan de båda engelska giganterna, har oron varit stor för att ögonblicket och minnet av de döda ska förstöras av mindre begåvade minoriteter hos de båda lagens supportergrupper. Där finns skäl till oro. Sånger från båda lägren om klubbarnas döda har framförts ofta, fiendskapen är djup, och bitterheten från förra säsongens kontroverser fortfarande färskt i minnet.

Samtidigt har båda klubbarna gjort starka utfästelser för att se till att situationen ges den respekt den förtjänar. Detsamma har organiserade supportergrupper, och det finns en väldigt bred opinion för att småttigheter inte hör hemma på Anfield den här dagen. Där finns alltså en förhoppning att det den här dagen handlar om gemenskap och respekt, snarare än söndring och förakt.

:::

När krönikörer och skribenter skriver om Liverpool och Man Utd så är det väldigt vanligt att betona det som skiljer klubbarna åt och håller dem isär. Det kan handla om konflikten på fotbollsplanen eller konflikten mellan städerna, om det så gäller de båda städernas industriella historia eller den mer moderna catfighten inom kultur och musik. De båda klubbarnas cykliska dominans inbjuder till den typen av jämförelser, där Liverpool varit uppe när Man Utd varit nere och tvärtom.

Mer ovanligt är att prata om det som förenar de båda klubbarna, vilket är lite märkligt av främst två skäl. För det första att de faktiskt i mångt och mycket är så väldigt lika, sett till såväl historik som kultur. För det andra att jag skulle säga att det som till väldigt stor del ligger bakom den oerhört intensiva rivaliteten är just likheterna snarare än skillnaderna. Inga kan bråka så hemskt och hetsigt som just syskon.

Inte minst förenar det som är dagens bakgrund. Sorg och tragisk bortgång. Det är två klubbar som kanske mer än några andra engelska klubbar har drabbats av stora tragedier, som präglat och fortfarande präglar deras respektive identiteter, och om inte annat så i alla fall av det skälet så bör där finnas en form av gemensam förståelse. Det är två klubbar som inte bara känt enorm framgång, utan också djup sorg.

Mycket i klubbarnas historia och geografi förenar så klart också. De grundades båda i samband med framväxten av det industriella storföretagandet, och är av inte minst den anledningen stöpta i arbetarkultur. De är båda produkter och till stor del producenter av det den engelska fotbollens maskinrum som utgörs av landets nordvästra delar, något som dels ger dem ett gemensamt förhållande till det inflytande som likt krakens tentakler sprider sig från London, och dels ligger bakom den höga grad av lokalrivalitet dem emellan.

Där finns också rent kulturella likheter. Genom Matt Busby och Bill Shankly har båda klubbarna skapat en kultur centrerad kring managern som patriark och därmed klubben som ett närmast familjärt kollektiv baserat på grundläggande värderingar om arbetsetik, stolthet och klubben framför allt. Begreppet fotbollssocialism kopplas ofta till just dessa båda klubbar, där individen alltid varit underordnad kollektivet och synen på klubbens roll i och för samhället. Att dessa traditioner till stor del lever kvar i dessa tider, med amerikanska ägare i båda klubbarna, vittnar om styrkan i dessa värderingar.

Och precis som inom socialismen så har också internationalismen varit en särprägel för dessa båda engelska klubbar. Pionjärer inom engelsk fotboll vad avser deltagande i europeiskt cupspel, och det europeiska cupspelet har på det viset blivit en vital del av de båda klubbarnas identitet, för båda klubbarna en källa till såväl sorg och skam som en ännu större stolthet. Genom att bokstavligt talat tvinga med engelsk fotboll i det europeiska fotbollssamtalet så har Man Utd och Liverpool mer än kanske några andra klubbar bidragit till förnyandet av engelsk fotboll.

:::

Det ligger i sakens natur att rivaliserande klubbar och supportrar inte tycker om varandra. Det är heller inte rimligt att begära. Men det finns inget som hindrar rivaler från att inte bara visa respekt för varandra, utan att också faktiskt respektera varandra. Kanske är det en positiv bieffekt som följer på sanningen om vad som hände på Hillsborough för 23 år sedan, att de båda klubbarna och dess supportrar kan hitta en ny och mer konstruktiv jämvikt i sin relation än den nedåtgående spiral som präglat de senaste åren och decennierna.

Det ska så klart också spelas en fotbollsmatch idag, och på planen kommer kampen och rivaliteten mellan de båda lagen vara hård och intensiv. Men i sådant som i slutänden är större än fotbollen, så blir detta en dag av gemenskap och förbrödran.

Det som riskerar störa detta är främst två företeelser. Dels att en minoritet av Man Utds fans eventuellt visar sig oförmögna att respektera att där finns större saker här i världen än deras egen småaktighet och behov av att höras. Dels att en minoritet av Liverpools fans eventuellt vägrar att betrakta detta just för vad det är, och istället väljer att skuldbelägga Man Utd och alla dess supportrar som helhet. Idioter finns i alla läger, men den dagen vi låter oss styras av idioter är en dålig dag.

Den här dagen bör vi vara bättre än så.

:::

Av övriga matcher under dagen riktas kanske ögonen främst mot Etihad Stadium där Man City tar emot Arsenal, i vad som verkligen känns som en riktig värdemätare för var de båda lagen egentligen befinner sig den här säsongen. Svår match för Arsenal, mycket svår, men också en knepig uppgift för Man City skulle jag säga. Arsenal har haft en mer övertygande inledning på säsongen, rent spelmässigt.

Newcastle vs Norwich och Tottenham vs QPR ska så klart heller inte glömmas bort. För en gångs skull kan man kanske säga att det här begreppet Super Sunday faktiskt känns lite motiverat, och inte bara hype.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad krävs för att överleva i Premier League?

I väntan på en väldigt speciell söndag så fortsätter ändå Premier League att rulla vidare i all sin brutala tillvaro för mer än hälften av lagen i ligan. Och lördagen kan sägas gå i nykomlingarnas tecken. Inte minst i och med att samtliga tre är i spel under dagen.

Southampton möter Aston Villa i en för dem otroligt viktig match hemma på St Mary’s, samtidigt som West Ham tar emot Sunderland hemma på Upton Park. Reading å sin sida beger sig till The Hawthorns för en tuff bortamatch mot West Brom som hoppas på att repa sig efter förra omgångens förlust.

Förra säsongen var något speciell i och med att samtliga tre nykomlingar lyckades hålla sig kvar i Premier League. Två av de tre inte bara överlevde, utan nådde faktiskt också relativt stora framgångar. Man kan nog tänka sig att Brian McDermott, Sam Allardyce och Nigel Adkins samtliga slängt ett och annat getöga på Swansea, Norwich och QPR för att se vad de gjorde rätt, vad de undvek och vad de lyckades med.

Det går nämligen att hitta några gemensamma nämnare.

:::

Premier League är långdistanslöpning, inte sprint. Ett vanligt mönster genom åren har varit att nykomlingarna inleder väldigt piggt, samlar på sig en hel del poäng innan jul, för att därefter falla samman. Blackpool är ett inte minst tydligt exempel på just detta. Strax efter julhelgen låg laget åtta i Premier League, men lyckades därefter ta endast 14 av 63 möjliga poäng. Något som ledde till att de åkte ur Premier League på dagen ett år efter att de först vunnit playoff-finalen som tagit dem dit. Gemensamt för de tre nykomlingarna förra säsongen var att ingen av dem hade någon direkt spektakulärt bra start, utan presterade i huvudsak jämnt över säsongen som helhet.

Men en snabb spurt hjälper. Med tio matcher kvar av säsongen såg QPR:s situation närmast hopplös ut, de låg parkerade under nedflyttningsstrecket och med återstående matcher mot Man Utd, Man City, Liverpool, Tottenham och Chelsea. Men de plockade poäng i samtliga sina sex hemmamatcher och undvek nedflyttning med en ynka poäng. Wigan spurt var om möjligt ännu mer imponerande, de vann inte en enda match på tre månader mellan augusti och november, men vann sju av sina sista 10 matcher, inkluderandes segrar mot Man Utd, Arsenal, Liverpool och Newcastle.

Lugn och ro. Fullständig harmoni är kanske en orealistisk önskedröm, men allting är relativt. Blackburn och Wolves är exempel på detta från förra säsongen, där Blackburn som lag förmodligen föredrog att spela på bortaplan framför häcklandet på hemmaplan, och där Wolves ägare helt utan anledning beslöt sig för att bygga en ny läktare mitt under säsongen. Gå några säsonger tillbaka och vi kan spåra mycket av Newcastles sorti ur Premier League tillbaka till den spända relationen mellan klubbstyrelsen, spelare och supportrar. Det mesta var emellertid tämligen lugnt och fint hos de tre nykomlingarna förra säsongen, även om det stundtals strulade hos QPR.

Betydelsen av bra management. Att förra säsongens nykomlingar var betjänta av väldigt bra managers bekräftas extremt tydligt av att två av dem omedelbart efter säsongen fick nya jobb i betydligt större klubbar, nämligen Aston Villa samt Liverpool. Det mer än något annat reflekterar värdet på det jobb som Paul Lambert och Brendan Rodgers investerade i Norwich och Swansea. Om ett byte ändå görs så är det viktigt att det genomförs på ett bra sätt, som i QPR när Neil Warnock fick gå för att omgående ersättas av Mark Hughes. När det genomförs fel, som i Wolves när sparkningen av Mick McCarthy följdes av ett makalöst inkompetent agerande av Wolves ledning, så blir också konsekvenserna väldigt dyrbara.

Kvaliteten på värvningarna. Det finns två aspekter som ett nykommet lag i Premier League måste behärska. För det första måste de förhindra de cirklande gamarna i Premier League att plocka deras bästa spelare, som de är benägna att göra från de klubbar som säsongen innan presterat bra i The Championship. Men för det andra så handlar det också om att både värva rätt spelare och att i större mening också värva rätt. QPR värvade hela 14 spelare inför förra säsongen, med högst varierad framgång. QPR var också mer benägna att värva mer profilstarka namn. Norwich och Swansea värvade å andra sidan spelare som kunde ses som betydligt mer ”realistiska” för dem, och lyckades väldigt väl med just den taktiken. Det är alltså inte bara en fråga om att värva bäst spelare, utan om att värva bäst spelare för laget.

:::

Hur ser det då ut för den här säsongens tre nykomlingar med avseende på dessa fem överlevnadsknep? Det är möjligt att åtminstone utvärdera vad avser de sista tre. Vad avser deras uthållighet över säsongen som helhet respektive förmågan till spurt kan vi bara invänta utfallet.

Southampton känns som en klubb i betydligt mer lugn och ro nu än vad som var fallet för några år sedan. Klubben har också värvat väldigt bra under sommaren, även om även de möjligen visar tendenser till att likna QPR:s mer offensiva värvningstaktik. Nigel Adkins är tveklöst en respekterad manager, men det återstår att se hur han klarar sig på Premier League-nivån. Inte minst den sista matchen mot Arsenal gav viss anledning att ifrågasätta hans taktiska kallsinthet och förmåga till risktagande.

Reading är en klubb som ligger rätt bra till i samtliga tre aspekter. Klubben är stabil, åtminstone för nuläget, med nytt ryskt ägande men med bibehållen klubbledning. Laget har värvat starkt och imponerande under sommaren och Brian McDermott visade under förra säsongen att han har en rätt bra idé om hur han vill att Reading ska spela fotboll.

West Ham är kanske den klubb som sett till värvningarna mest liknar QPR från förra säsongen. Det har stundtals varit lite wild and crazy, och mest galet av dem alla var kanske lånet av Andy Carroll från Liverpool. Det är oklart om man kalla det för lugn och ro, men det finns åtminstone en målmedvetenhet hos West Hams ägare som driver klubben framåt. Och i Sam Allardyce har klubben måhända inte en spännande manager, men åtminstone en manager som vet vad som krävs för lite mindre lag att hålla sig kvar i Premier League.

:::

“Vem bryr sig om Europa egentligen, det är ju inget annat än förströelse.” – En på sitt sätt rätt skön kommentar från torsdagens blogg.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-erans fem bästa försvarare

Förra veckan inledde jag en bloggserie där jag planerar att gå igenom Premier League-erans bästa spelare, lagdel för lagdel. Jag inledde med målvakterna, och planerar alltså att stegvis arbeta mig uppåt i planen, och fortsätter därför den här veckan med försvararna.

Helt enkel är så klart inte den här listan att göra. Jag orsakar så klart problem för mig själv genom att i samma lista försöka ranka mittbackar och ytterbackar, två tämligen olika typer av försvarare som inte helt lätt låter sig jämföras. Men samtidigt blir det lite urvattnat att köra varsin blogg för båda dessa typer av försvarare.

När jag rankar försvarare i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet.

Om listans innehåll kan man så klart ha synpunkter och olika åsikter. Roligare och mer till hjälp för diskussionen är så klart om man har en alternativ spelare man vill ha på en plats, och kanske också en kort motivering om varför man tycker som man tycker.

:::

(5) Gary Neville, Man Utd

Med rätt god marginal den bäste högerbacken under Premier League-eran. Han var aldrig den tekniskt mest skicklige spelaren, snarare var det brodern Phil som hans coacher i Man Utd trodde mest på, men med ett järnpsyke och en okuvlig vilja så blev Neville en av de första ur Man Utds berömda Class of ’92 som faktiskt tog en plats i a-truppen. Defensivt var Neville alltid ett säkert kort, mer bortglömt är dock hans offensiva insatser där han med ständiga löpningar längs högerlinjen alltid lyckades ge David Beckham just precis den tid han behövde för att slå sina allt som oftast perfekta inlägg. En ledare på planen och en såväl passionerad som väldigt klok spelare, det som imponerar mest är längden och kvaliteten på hans karriär.

(4) Sami Hyypiä, Liverpool

Det är ju inte alltför många finländare som gjort succé i Premier League, men utan tvekan är Hyypiä en av dem. 1999 kom han till Liverpool för den tämligen ringa summan av £2,6m, och fram till dess att han 2009 lämnade klubben för några sista år i Bayer Leverkusen så lyckades han göra mer än 300 ligamatcher för Liverpool. Han skapade ett väldigt framgångsrikt mittbackspar tillsammans med Jamie Carragher, samtidigt som han var av stor vikt för Liverpools relativt stora framgångar i början av 2000-talet. 2000/01, säsongen när Liverpool vann tre cuptitlar, var Hyypiä en av lagets absoluta nyckelspelare. En riktig klubbhjälte på Anfield.

(3) Sol Campbell, Tottenham & Arsenal

Campbell var lysande i ett svajigt Tottenham och troligtvis ännu mer lysande i ett synnerligen stabilt Arsenal. Just förmågan att excellera på lite olika nivåer inom den engelska fotbollen är på sitt sätt beundransvärd. Att Arsenal var stabilt under det föregående årtiondet var till stor del Campbells förtjänst, en såväl kraftfull som smart försvarare som dessutom var betydligt snabbare än vad han gav intryck av att vara. Campbell var en trygghet på planen som Arsenal till stor del har saknat sedan dess, och därtill den defensive nyckelspelaren i det lag som gick igenom Premier League obesegrat.

(2) John Terry, Chelsea

Förmodligen har ingen enda enskild mittback personifierat inte bara ett lag utan kanske också en viss tidsperiod på samma sätt som John Terry. Det är svårt att säga vad som egentligen hade hänt med Chelsea efter Roman Abramovichs inträde om inte John Terry redan funnits i klubben, och då får man tänka både på hans kvaliteter som fotbollsspelare och som karaktär och ledargestalt i klubben. Lika omedelbart och orubbligt framgångsrika är det inte troligt att de då varit. Av de spelare som varit aktuella för den här listan så är Terry tvivelsutan den som varit allra mest betydelsefull för sitt lag.

(1)  Tony Adams, Arsenal

En spelarkarriär som spänner inte bara över tre decennier utan därtill över hela övergången från vad man kan betrakta som den gamla fotbollen till den moderna fotbollen. Många spelare misslyckades med den övergången, men Adams lyckades och frodades trots stora personliga problem vid sidan av fotbollsplanen. Adams var helt enorm för sitt Arsenal, utsågs till lagkapten vid 21 års ålder, och utgjorde en fjärdedel av det förmodligen bästa försvar som någonsin skådats inom engelsk fotboll. Den klippa på vilken Arsene Wenger kunde bygga sin huvudsakliga framgångsperiod med Arsenal. Adams är en spelare som inte bara måste utan också förtjänar att beundras av samtliga supportrar och bedömare, alldeles oavsett färg på klubbtröjorna.

:::

Bubblare:

»  Steve Bruce, Man Utd
»  Rio Ferdinand, West Ham, Leeds & Man Utd
»  Nemanja Vidic, Man Utd
»  Lee Dixon, Arsenal
»  Denis Irwin, Man Utd

:::

Domarna och bortasupportrarna var troligtvis de som gjorde bort sig mest på White Hart Lane igår kväll. Lazios fans ägnade valda delar av andra halvlek åt rasistiska ramsor riktade mot Tottenhams mörkhyade spelare. Och domarna passade på att döma bort två mål, varav ett beslut kändes fullständigt felaktigt. Man kan lugnt säga att UEFA:s system med straffområdesdomare inte direkt har lyst upp tillvaron den här europeiska cupveckan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tröstlöst, tröstfullt och tröstrikt när Europa League inleds

Frågorna är de gamla vanliga nu när Europa Leagues gruppspel drar igång ikväll, med samtliga tre engelska lag på väg in i action. Hur mycket kommer de olika lagen egentligen ta den här turneringen på allvar, vilka lag kommer de att spela med och så vidare?

Det vore ganska orättvist att betrakta Europa League som den europeiska motsvarigheten till Ligacupen. Det vill säga, orättvist mot Ligacupen. Intrycket är nämligen att de flesta deltagande engelska klubbar har tagit den inhemska cupen på större allvar än de gjort Europa League, och då är så klart inte heller Ligacupen väldigt högt prioriterad.

Förklaringen är så klart, som så ofta, delvis finansiell. De ekonomiska incitamenten i Premier League är så höga, att Europa League helt enkelt inte mäktar med att konkurrera om uppmärksamheten. Beslutet blir därför att prioritera bort turneringen, som ju ligger så i tid att det inkräktar på ett lags förberedelser inför helgen.

Att förhållandet har varit på det viset under en längre tid har också lett till att det hela har blivit mer eller mindre självuppfyllande. Det finns helt enkelt ingen som helst tradition i England, på samma sätt som det gör i exempelvis Tyskland och Spanien, för klubblagen att satsa på Europa League. Det ger inga pengar, tvärtom kostar det pengar, och heller ingen direkt prestige.

Det faktum att UEFA valt att göra Europa League så pass omfattande, med gruppspel och hela balunsen, hjälper så klart heller inte till. Bättre hade varit om Europa League i större utsträckning liknade det gamla europeiska cupformatet, med direkt utslagning, kanske till och med enkelmöten. Det hade gjort den mer hanterlig att prioritera för deltagande klubbar, och därtill mer omedelbart spännande.

:::

Det spelar naturligtvis också in att Europa League i mångt och mycket uppfattas som en tröstturnering. En turnering många klubbar deltar i endast om de har misslyckats i eller med att uppnå spel i en större och finare turnering. Det skapar så klart stora problem med motivationen i sig. Flera stora klubbar, som betraktat Europa League som en tröstturnering har helt misslyckats, samtidigt som det enda engelska lag som verkligen gjort succé, det vill säga Fulham också är den enda klubben, möjligtvis med undantag för Stoke, som betraktat Europa League som något odelat positivt.

Och det är kanske utifrån det man får försöka förstå de engelska lagens troliga möjligheter i Europa League den här säsongen.

Liverpool: Tröstlöst. Har hamnat i en rätt tuff grupp tillsammans med Young Boys, Udinese och ryska laget Anzhi. Europa League är naturligtvis inget som Liverpool har som ambition att spela i. De vill i första hand spela i Champions League och i andra hand kvalificera sig till Champions League. Att de spelar i Europa League den här säsongen är närmast att betrakta som en klen tröst för att de inte lyckades kvalificera sig till Champions League förra säsongen. Det är också något som speglas i Liverpools förmodade laguttagning till kvällens match mot Young Boys. Det är med all säkerhet också något som kommer att prägla Liverpools hela cupkampanj. Från gruppspelet kan de möjligen krångla sig vidare, men slutsegern har de inget med att göra försåvitt de inte på något sätt lyckas snubbla sig till semifinal och en titel därmed börjar att konkret hägra.

Newcastle: Tröstfullt. En slem grupp förvisso, med Maritimo, Bordeaux och Club Brugge. Men för Newcastle kan inte Europa League den här säsongen egentligen ses som någon form av tröst. Tvärtom tror jag de är långt mycket mer benägna att se det här som ett bevis på lagets utmärkta framfart och framgång förra säsongen. Jag kan också tänka mig att längtan efter europeiska cupkvällar är stor på och runt St James’ Park. Av de enkla skälen tror jag att Newcastle är det lag som kommer vara potentiellt mest motiverade av alla att gå så långt som möjligt i Europa League den här säsongen, och som också har väldigt goda möjligheter att ta sig mycket långt. Det hjälps också av att Newcastle naturligtvis är alldeles för bra för att riskera att dras in i en nedflyttningsstrid, samtidigt som de inte rimligtvis bör vara bra nog att på allvar slåss om Champions League-platserna. De bör således inte lida av splittrade ambitioner.

Tottenham: Tröstrikt. För Tottenham allra mest är Europa League den här säsongen en tröstturnering. Laget lyckades alltså kvalificera sig till Champions League den här gången, men snuvades på sin rättmätiga plats av UEFA:s gamnackade regelverk. Hur i hela friden ska de kunna motivera sig själva för en säsong i Europa League, allra helst som de lär vara inblandade i en bitter strid också den här säsongen om att nå Champions League nästa säsong? Under Harry Redknapp kultiverade dessutom klubben en tradition av att helt ignorera den här turneringen. Vad som ändå talar för att Tottenham den här säsongen faktiskt gör ett allvarligt försök med Europa League är managerbytet. Andre Villas-Boas har en tradition i Europa League, och därtill en framgångsrik sådan, och man kan tänka sig att han är mer benägen än de allra flesta att fästa en viss personlig prestige i turneringen. Blir det så, är Tottenham ett av favoritlagen i den här säsongens upplaga. En halvklurig grupp med Maribor, Panathinaikos samt så klart också Lazio, som man möter hemma i en rätt härlig europeisk match ikväll.

:::

I Champions League får man väl säga att det blev lite blandad kompott för de engelska lagen. Både Arsenal och Man Utd fick med sig poängen, och det var kanske det viktigaste, utan att spelet för den sakens skull i alla avseenden imponerade eller muntrade upp. Både Man City och Chelsea tappade emellertid viktiga poäng från lägen där de ledde sina respektive matcher, och är därmed satta under större press framöver. Mest missnöjda får väl ändå Chelsea vara, hemmaplan och tvåmålsledning är en dödssynd att tappa i de här sammanhangen.

:::

Igår kväll spelades också ett tungt och stundtals hetsigt Yorkshire-derby mellan Sheffield Wednesday och Huddersfield i The Championship. Matchen på Hillsborough vann Huddersfield med 3-1, och de har nu som nykomlingar krupit upp på playoff-platserna efter sex spelade omgångar. Det finns tydligen fart i Huddersfield, trots att de sålt Jordan Rhodes till Blackburn.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två nya nyckelmatcher ikväll

Gårdagen bjöd på två nyckelmatcher för de engelska lagen. Arsenal kom kanske undan med något som liknade blotta förskräckelsen, men vann ändå och det är kanske en styrka i sig bara det. I praktiken vill jag mena att gruppsäkern därmed också är säkrad. Man City å andra sidan var först i brygga, för att därefter ta ledningen två gånger om. Men Real Madrid vände på resultatet i slutminuterna och pressen är därmed stenhård på Man City inför fortsättningen av gruppspelet.

Dramat fortsätter under kvällen med två ytterligare nyckelmatcher för de engelska lagen, i vad som väl ändå måste betraktas som en ovanligt livlig premiäromgång i Champions League. Ibland kan ju gruppspelet vara något sövande, men så icke den här säsongen. Skillnaden den här kvällen är dock att de engelska lagen spelar hemma, Chelsea möter Juventus på Stamford Bridge och Man Utd möter Galatasaray på Old Trafford.

För båda lagen är det viktigt med en bra start, och i båda fallen är det först och främst fråga om att skaffa sig en säkerhetsmarginal.

:::

Chelsea vs Juventus

Mästare mot mästare. Vinnarna av Champions League mot laget som vann Serie A. Det är två lag med liknande säsongsinledningar. Både Juventus och Chelsea har inlett ligasäsongen med tre segrar, och båda lagen leder sina respektive ligatabeller för närvarande. Men Chelsea tappade poäng i sin fjärde match, mot QPR, och spelet har heller inte sett lika självklart flytande som det gjort för Juventus.

Men det är ändå Stamford Bridge det handlar om, och där är Chelsea erkänt svårbemästrade. Inte minst då i Champions League, det fick italienska motståndare erfara redan förra säsongen. Två aspekter kommer vara av särskilt intresse. Dels hur Chelseas försvar ställer upp och håller tätt mot ett kvickt och tekniskt italienskt anfall. Dels hur ett anfall i Chelsea, som för första gången sedan bronsåldern inte är centrerat runt Didier Drogba, klarar sig på den europeiska cupscenen.

Det är viktigt med vinst för Chelsea ikväll, inte minst då för att matchen spelas på hemmaplan. Att plocka sina poäng på hemmaplan är viktigt i alla sådana här former av gruppspel, och för Chelsea gäller det att slippa spela sina bortamatcher med vetskapen att de måste vinna eller inte får förlora. Att vinna i Turin är inget beställningsjobb och en match långt borta i Donetsk kan alltid sluta hur som helst.

Enkla poäng kan förmodligen plockas mot Nordsjaelland, men det är troligt att de matcherna inte kommer betyda något i praktiken, då samtliga lag kan plocka sex poäng mot dem. Något annat än vinst mot Juventus ikväll, och Chelsea måste då under tre matcher mot Shakhtar Donetsk och Juventus, varav alltså två bortamatcher, spela till sig ett försprång mot dessa lag så att de inte i sista omgången har möjlighet att spela för ett resultat som tar dem båda vidare.

Allvar redan från början alltså.

:::

Man Utd vs Galatasaray

Ett liknande resonemang kan föras för Man Utd. En vinst hemma ikväll ger dem ett behövligt försprång inför återstående omgångar. Man Utds grupp är förvisso mer lätthanterlig på pappret än vad Chelseas är, men bortamatcher är samtidigt alltid kluriga. Framför allt gäller det att ha tagit så många nödvändiga poäng som möjligt inför det två bortamatcherna mot först Braga och därefter Galatasaray i november.

Situationen är samtidigt särskilt utsatt för Man Utd, som ju gjorde ett rejält fiasko i Champions League förra säsongen. Det som framför allt slog fel den säsongen var till stor del nonchalans, och då inte minst på hemmaplan där laget tappade fyra poäng och därmed satte sig själva under väldigt hög press inför matcherna på bortaplan.

Defensiven var lagets akilleshäl förra säsongen, och föga förvånande är det också defensiven som Alex Ferguson inför matchen har lyft fram som nyckeln till lagets framgång i den här säsongens upplaga av Champions League. Man Utd har mycket att bevisa för tillfället, inte minst kanske för sig själva efter förra säsongens debacle, och det måste till en vinst ikväll för att inte frågetecknen från förra säsongen ska dammas av.

Det är så klart många som vill göra det hela till fråga av ekonomisk betydelse för Man Utd. Att förra säsongens uttåg redan i gruppspelet förvisso bara sänkte Man Utds intäkter med 3,3% kan möjligen nyansera den bilden. För Man Utd, med klubbens europeiska cuptradition och med dess allmänna ambitioner, så är det först och främst, för att inte säga endast, en strävan efter att återupprätta sin sportsliga stolthet.

I Man Utd kommer Champions League aldrig bli viktigare än ligan. Men den här säsongen är Champions League viktigare än på mycket länge.

:::

Leeds misär fortsätter med en tämligen deprimerande 2-3-förlust hemma mot Hull, och laget befinner sig på 13:e plats, närmare ned till nedflyttningsstrecket än playoff-strecket. Det känns som att inte bara klubben utan också laget väntar på nya ägare och en nytändning, men Ken Bates prokrastinerar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Maffigt mästarmöte i Madrid

Man får ju säga att det är en rätt ovanlig situation. Att mästarlagen i de två största ligorna, och samtidigt två av huvudkandidaterna till hela Champions League-turneringen den här säsongen, möts redan i den allra första gruppomgången.

Men så är det ju. Real Madrid och Man City drabbar samman ikväll, på Santiago Bernabeu. Detta har naturligtvis gjorts möjligt av att Real Madrid är gammal europeisk cuparistokrati, samtidigt som Man Citys resa in i det europeiska finrummet är betydligt mer sentida. Gammal status mot nya pengar, en historia lika gammal som mänskligheten.

Madrid mot Manchester. Mourinho mot Mancini.

Kanske lyckas inget förkroppsliga Man Citys plötsliga gubben i lådan-framväxt bättre än att de möter just Real Madrid just ikväll, i Champions Leagues första omgång.

:::

Hur olika de båda klubbarnas historia än ter sig så går det ändå inte att komma ifrån att det är två lag som bär på flera centrala likheter:

Både Real Madrid och Man City vann sina ligor förra säsongen före sina värsta rivaler, men båda har saker ogjorda på den europeiska cupfronten. Till viss del kan man säga att orutin fällde båda lagen förra säsongen, om än vid lite olika tillfällen av Champions League-säsongen. Rutin kommer dock med erfarenhet, och samtidigt har båda lagen också adresserat sina inte helt olika brister, i form av köpen av Javi Garcia respektive Luka Modric.

Både Real Madrid och Man City har en taktiskt försiktig prägel. Båda lagen har stundtals kritiserats för att bli lite för försiktiga i sina taktiska val. I viss utsträckning tvingades båda överkomma denna försiktighet i ligan förra säsongen, men i cupspel slår det trots det ut. I stor utsträckning är detta en produkt av liknande attityder hos lagens båda managers, Jose Mourinho och Roberto Mancini.

Både Real Madrid och Man City har tämligen extroverta managers. Vare sig Mourinho eller Mancini är ju direkt några blyga panelhönor. Båda har en viss benägenhet att uttrycka sig kontroversiellt, båda har en viss kärlek till mindgames och därtill viss förmåga i den ädla konsten, och båda kan få en halsduk att se rätt cool ut. Såväl Mourinho som Mancini besitter en form av konstruktiv arrogans. Samtidigt finns det också en personligt betingad konkurrens dem emellan, och det är en relation som onekligen kan få betydelse för den här gruppens dramaturgi.

Både Real Madrid och Man City är stjärnbyggen. Någon motsvarighet till Harlem Globetrotters finns väl egentligen inte i fotbollen. Men troligtvis är Real Madrid och Man City de två klubbar som kommer närmast, möjligen har PSG börjat delta i samtalet. Spelare för spelare är det två lag med enorm kvalitet. Ändå är intrycket så här i början av säsongen att Real Madrid kan vara ett stjärnlag på väg mot en i alla fall begränsad upplösning samtidigt som Man City alltmer känns som ett stjärnlag på väg att solidifieras. Man City känns som att de ligger rätt i sin livscykel, Real Madrid riskerar ligga fel.

:::

Mycket talar också för att kvällens match kan få rätt stor betydelse för hur gruppspelet slutar, för antingen Real Madrid eller Man City. Jag tror i och för sig inte att vare sig Dortmund eller Ajax ska ha något direkt att sätta emot, men om Man City förlorar ikväll så kommer de tveklöst att tvingas spela med större press på sig i kommande matcher. Och det är en form av press de inte är vana vid att hantera.

Förra säsongen, när Man City skulle möta Napoli i första matchen, så menade jag ju att Napoli var som Finding Nemo jämfört med Man Citys Jaws, och att Napoli tveklöst skulle behöva en större båt. Något liknande är ju omöjligt att säga den här gången. Snarare är väl det här närmast att beskriva som Ripley i en missilrobotlastare på väg mot dödlig tvekamp med en kungligt avpissad aliendrottning. Två stora saker på kollisionskurs.

Sådan värst anledning att klaga finns ju däremot inte för Man City. Det är ju om matcher som denna som hela klubben, dess ägare, dess ledning och dess supportrar, har drömt. Då är det väl egentligen strunt samma när den kommer. Istället kan man ju se det som positivt att gruppspelet blir allt annat än en transportsträcka.

:::

Hyfsat betydelsefull match ikväll också för Arsenal. Jag är ju av den rätt övertygade uppfattningen att Arsenal kommer att knipa nio poäng bara på hemmaplan i det här gruppspelet, och givet det antagandet så har de i mina ögon ikväll en god chans att ”säkra gruppsegern” genom vinst borta mot Champions League-debuterande Montpellier.

:::

Titeln på den här låten säger en del om hur jag ser fram emot kvällens fotboll, och kanske om hur domaren Mike Jones tänker efter gårdagskvällens match mellan Everton och Newcastle på Goodison Park.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Skilda världar för Owen och Berbatov

Det kunde knappast ha blivit en bättre ligahelg för Arsenal och Man Utd. Båda demolerade sina motståndare på hemmaplan, samtidigt som båda de närmaste konkurrenterna i toppen av tabellen tappade poäng på bortaplan. De fyra lagen som av många tippats sluta på de fyra översta platserna ligger nu också, redan efter fyra omgångar, på just platserna 1-4, vilket känns ovanligt tidigt. Men det kan ju också vara inbillning.

Det var också en härlig dag på Villa Park där Paul Lambert efter matchens slut vandrade ut på gräsmattan och viftade triumfatoriskt med armarna mot Holte End. Vinsten mot Swansea, efter stundtals riktigt bra spel, var viktig för Aston Villa. Också Fulham gav ett rejält styrkebesked på hemmaplan, där nyförvärvet Dimitar Berbatov gjorde stor succé med två mål, samtidigt som vi kanske ser begynnelsen på ett väldigt intressant samarbete med svenske Alex Kacaniklic.

Dimitar Berbatov övertygade alltså som en av de fem debutanter jag såg som mest intressanta inför den här ligahelgen. På Emirates visade också Gaston Ramirez under andra halvlek att han kommer vara av stort värde för Southampton. Michael Owen fick inte många minuter för Stoke hemma mot Man City, och där kanske man måste vänta på ett omdöme. Maicon visade sig vara offensivt initiativrik men defensivt något seg, vilket kanske var precis vad de flesta förväntade sig.

Hernandez fick bara 35 minuter på sig för Swansea och var väl i efterhand den minst intressante av de fem intressanta debutanterna. Han kan därför ersättas med QPR:s målvakt Julio Cesar, som gjorde en alldeles utmärkt målvaktsinsats mot Chelsea. En riktigt positiv signal om vad Cesar kan bidra med till QPR, som är hårt utsatta i nedflyttningsstriden.

:::

Sunderland saknar tanke och ambition

Matchen mot Liverpool var den andra ligamatchen i rad där Sunderland tagit ledningen i matchen, hållit ledningen in till halvtidsvilan, för att därefter till stor del tappa initiativet i matchen. I Steven Fletcher har Sunderland och Martin O’Neill onekligen värvat en helt rätt typ av anfallare, men när laget hamnar i överläge ser de helt ut att sakna idé och ambition. Spelet hamnar i en form av passivt ingenmansland, där initiativet lämnas över till motståndarna. Vilket så här långt har lett till fyra tappade poäng.

Myten om smålags och storlags fördelar dekonstruerad

Att större lag får domarfördelar och att mindre lag inte får det är ju en väldigt ofta framförd story. Det är något som ”alla vet”, vilket möjligen har mindre med verkligheten att göra men desto mer med hur och av vem eller vilka som historien skrivs.

Den här helgen såg vi lite av sådan historieskrivning. Man Utd får en tveksam straff på Old Trafford genom Danny Welbeck, som tveklöst söker straffen men som rent faktiskt också hakas i av Wigans målvakt Al-Habsi. Efter matchen rasar Roberto Martinez mot den orättvisa som drabbar mindre lag som Wigan. Mer eller mindre samtidigt, på Britannia Stadium, efter att Stoke fått göra 1-0 efter en uppenbar hands på Peter Crouch, så replikerar Tony Pulis enligt följande: ”It’s lovely for us to have a decision, a smaller club getting a decision against a bigger club.”

Med andra ord, även när mindre klubbar får uppenbara fördelar så används detta för att reproducera myten att större lag får domarfördelar. Till sist är det kanske inte längre så konstigt att ”alla vet”. Själv kryssar jag i ytterligare några boxar för min personliga teori att det snarast är hemmalag som har fördelar.

Å andra sidan så blev det inte straff för Reading hemma mot Tottenham, på Kyle Walkers tämligen övertydliga hands.

Talande Stoke-debut för Michael Owen

Oavgjort mot Man City och Michael Owen kommer in med några minuter kvar av matchen. Minnen väcks till liv. Hur som helst upprepade sig inte historien. Istället gav inhoppet fog för misstankarna att Stoke kanske inte har haft så värst mycket tanke i värvningen av Owen. Det var inget fel på Michael Owens inhopp i sig, han hann på kort tid göra ett antal konstruktiva löpningar i syfte att få en pass. Men förgäves, eftersom det totala antalet passningar som gick i hans riktning uppgick till noll.

Dubbelt tungt för Southampton

Att Southampton har haft en tuff säsongsinledning är ställt bortom allt tvivel, samtidigt som egentligen ingen heller kan ha förväntat sig att de ska ta några poäng mot lag som Man City, Man Utd och Arsenal. Samtidigt kan förluster i sig vara demoraliserande, oavsett motstånd, och visst kunde man se rätt tydliga tecken på det i lördags mot Arsenal.

Nigel Adkins gjorde troligtvis misstaget att angripa matchen mot Arsenal alltför försiktigt. Resultatet hade kanske inte blivit mycket bättre om de varit mindre försiktiga, men chanserna hade varit större. Den andra halvleken såg bättre ut för Southampton, även om Arsenal naturligtvis också slagit av på takten. Samtidigt är försiktigheten förståelig, efter att ha förlorat tre matcher på raken.

Debutanternas dag på Old Trafford

Det var en fotbollseftermiddag som var till synes vikt åt klubbens veteraner. Ryan Giggs firade 600 ligamatcher för klubben, Paul Scholes firade sin 700:e match för klubben samtidigt som Rio Ferdinand gjorde sin 400:e. Men till sist blev det istället debutanternas dag där både Alexander Büttner och Nick Powell gjorde sina första mål för klubben.

Nick Powell är en extremt lovande talang och det är inte någon tillfällighet att Alex Ferguson betraktar honom som en ersättare till en yngre Paul Scholes. Men störst intryck gjorde ändå Büttner, som trots några håriga ögonblick på planen ändå övertygade, och som ger Man Utd ett värdefullt alternativ till Patrice Evra på vänsterkanten, och som samtidigt ger möjligheten att i större utsträckning vila Evra.

:::

Omgångens spelare:

(3) Raheem Sterling, Liverpool. Måhända yngst i laget men definitivt den spelare som främst bidrog till att Liverpool vände och fick tag i matchbilden under andra halvlek mot Sunderland. Irrationell, initiativrik och alltid farligt, visar härligt mod.

(2) Kieran Gibbs, Arsenal. Fonte hade det tillräckligt jobbigt under matchen med Lukas Podolski, men Gibbs gjorde situationen närmast olidlig. Gibbs var ett ständigt hot med sina offensiva löpningar, och belönades med två självmål från Southamptons översprungna backlinje.

(1) Dimitar Berbatov, Fulham. Lysande debut av Berbatov, som visar att han fortfarande har väldigt mycket att bidra med till Premier League. Fulham har inte bara fått en mycket bra spelare, utan också en vass målskytt och en ledare på planen.

:::

Omgångens mål: Matthew Lowton, 1-0 vs Swansea

…………………………………………………

Arsenals Unbeaten-status: 4 down, 34 to go.

:::

En mycket imponerande seger ikväll för Tottenham, med ett resultat som inte överdriver matchbilden, snarare tvärtom. Spelet som hackat i tidigare matcher föll nu på plats, kanske också speglandes Villas-Boas beslut att spela Moussa Dembele som en av de balanserande mittfältarna. Reading borta är en på förhand tuff match, även om laget var rostigt efter 25 dagars speluppehåll och saknade kvalitet i sitt spel, och kanske av den anledning är det Tottenham som fick med sig det mest övertygande resultatet den här helgen.

Marschen uppåt i tabellen kan börja.

:::

En match återstår av omgången. Och det är ju verkligen inte vilken match som helst, utan en riktig godbit mellan Everton och Newcastle på Goodison Park. Två lag som båda teoretiskt kämpar om de europeiska cupplatserna och möjligen, möjligen att utmana de fyra-sex tänkta lagen däruppe.

Intressant match i matchen mellan Hatem Ben Arfa och Marouane Fellaini.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenhams problem att balansera risk och avkastning

Det finns ett engelskt uttryck, åtminstone är det på engelska som jag har hört det: ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me”. Två gånger i rad har Tottenham blivit lurade på konfekten och tre poäng i slutminuterna, hemma mot först West Brom och därefter Norwich.

Om vi alltså ska tillämpa uttrycket på fotboll så kan man alltså säga att en gång kan en olycka inträffa, men inträffar samma sak två gånger, och då kanske särskilt två gånger i rad, så är det i det här fallet något med Tottenhams taktik eller kanske attityd som är värt att granska närmare.

Särskilt oroväckande såg det kanske ut mot Norwich, där det utöver ett inte särdeles lysande resultat även rent spelmässigt var en klart övervägande fördel för bortalaget. Spelmässigt kan man säga att Tottenham närmast vann en poäng, snarare än att de förlorade två.

Idag möter Tottenham Reading på bortaplan, och frågan är väl då om det som stört Tottenham har hunnit åtgärdas under landslagsuppehållet.

:::

Mitt bestämda intryck från säsongsinledningen är nämligen att Tottenham ser ut att lida något av att Andre Villas-Boas möjligen överkompenserar för de brister som framträdde under hans tid i Chelsea.

Hans taktiska tonvikt i Chelsea var synnerligen framtung, med hög press från anfallarna och en högt stående backlinje. Det var offensivt, det var stundtals sprudlande, men det lämnade också stora utrymmen bakåt, låg bakom många misstag och ledde till alldeles för många insläppta mål, och i förlängningen att han själv fick sparken från klubben.

Det har sett precis motsatt ut i Tottenham, så här under inledningen av säsongen. Överdrivet försiktigt. Man får närmast känslan av att Villas-Boas vill spela med både bälte och hängslen, som om han för allt i världen inte vill att det som hände i Chelsea ska upprepas med Tottenham.

:::

I grund och botten handlar det kanske om Villas-Boas föredragna 4-2-3-1-uppställning. Han har där valt att spela med två defensivt inriktade balansmittfältare, att täcka upp framför backlinjen. Mot Norwich körde han Sandro och Jake Livermore. Detta på hemmaplan, där taktiken snarare bör vara att attackera för att inte släppa in motståndarna i matchen.

Det var förvånande att Villas-Boas valde att inte starta med Moussa Dembele mot Norwich. Kontrasten var tydlig när han byttes in i andra halvlek istället för Sandro, då fick Tottenham helt plötsligt ett annat flyt i spelet, började kontrollera mittfältet och såg ut att ha fått en konkret anfallsidé. Det var också på så vis som Tottenham fick ledningen i matchen. Men, så fort Tottenham fått ledningen så bytte Villas-Boas ut Jermain Defoe mot Tom Huddlestone.

Bälten och livrem. Den försiktiga taktiken fungerade bättre på bortaplan mot Newcastle, där hemmalaget var mer aktiva i sitt anfallsspel mot Tottenham, som mycket väl kunde ha fått med sig mer från den matchen. Hur den fungerar borta mot Reading är däremot oklart, hemma mot West Brom och Norwich fungerade den emellertid inte.

:::

Tottenham ska inte behöva spela med två defensiva mittfältare. Åtminstone inte i de flesta av ligamatcherna under säsongen.

Tidigare har Tottenham spelat med Luka Modric i en av de balanserande mittfältspositionerna, och den risken måste Villas-Boas fortsätta våga ta. Det är på den positionen han regelbundet måste spela till exempel Gylfi Sigurdsson eller allra minst Tom Huddlestone, två spelare med ett väl utvecklat offensivt passningsspel.

Men den aktuella frågan är förmodligen om misslyckandet med Chelsea har gjort Andre Villas-Boas alltför obenägen att acceptera en rimlig grad av risk i sitt val av taktik och spelare. Det mer överhängande problemet för Tottenham är så klart, att utan risk så får laget heller ingen avkastning.

:::

Att skaka hand eller inte skaka hand.

Frågan är så klart högst aktuell i England. Antagligen riskerar Anton Ferdinand nu någon form av sanktion från antingen Premier League eller FA för att han vägrade att skaka hand med John Terry och Ashley Cole i gårdagens match mellan QPR och Chelsea.

För mig är det helt fel väg att gå. Det är inget fel att ha en ritual där spelarna tar i hand innan match. Men för mig är en handskakning i det här sammanhanget ett sätt att visa ömsesidig respekt. Men det hela förutsätter så klart att respekten faktiskt finns där, om två spelare inte känner respekt för varandra så blir handskakningen naturligtvis inget annat än hyckleri.

Att med hot om sanktioner tvinga spelare att skaka hand med varandra även om där inte finns någon respekt är att devalvera ritualen som helhet. Så två spelare gillar inte varandra, av antingen goda eller dåliga skäl. Vad är det som är så farligt med det att vi måste låtsas som att det inte är fallet?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal som förebild för taktisk utveckling i Premier League

Det allmänna pratet om Premier League de senaste säsongerna har ju varit att ligan blivit svagare, och då i synnerhet topplagen. Som bevis tas allt som oftast Champions League, där de engelska giganterna inte är lika förkrossande överlägsna längre som man var under andra halvan av 2000-talet. Med det som utgångspunkt hålls detta som något av en självklarhet, något som sällan ens ifrågasätts.

Vad som i och för sig snarare har hänt, på den europeiska cupfronten, är att de spanska toppklubbarna har ryckt upp sig och kraftsamlat, egentligen inget annat. För samtidigt fortsätter engelska lag att vinna Champions League med hyfsat jämna mellanrum, även om dessa lag samma säsong råkar sluta femma eller sexa i Premier League.

Just ligaresultaten, mer specifikt det faktum att de engelska topplagen är sårbara tas också det som bevis för en i allmänhet svagare liga. Vilket så klart tyder på ett väldigt topplagscentrerat perspektiv, om till exempel Man Utd eller Chelsea förlorar en match de vann säsongen innan så kan det bara bero på att de är sämre, inte att exempelvis Wigan eller Everton har blivit bättre. Det är så klart lite lustigt, för den motsatta analysen av läget är i mina ögon betydligt mer rimlig.

Det vill säga att det är de mindre- och mellanstora lagen som konsekvent och genomgående har blivit bättre, vilket både har ökat ligans kvalitet som helhet, gjort den svårare att navigera, vilket också gör läget tyngre än förut för de engelska topplagen att balansera ligaspel med europeiskt cupspel.

:::

Men på vad beror då egentligen detta? Det är ju inte fråga om någon direkt ekonomisk omfördelning, resursskillnaderna mellan topplagen i England och övriga lag är på det stora hela fullt jämförbara med vad de var för fem år och tio år sedan, om inte större.

Den här tendensen att mindre klubbar kompenserar för mindre resurser genom att överspendera, för att hålla sig kvar i Premier League, är också på väg att självdö. Dels för att dessa klubbar för några år sedan började fallera och rasa nedåt i ligasystemet igen. Dels för att det så klart inte undgått någon att trots överspendering så förblev de ändå i det stora hela kanonmat. Möjligen lyckades de i bästa fall hålla sig kvar i Premier League något år längre än beräknat.

Min teori är istället att det hela handlar en taktikens darwinism. Det vill säga att det har skett en taktisk evolution bland de mindre klubbarna i England, och att denna nu under senare år har börjat avbetala sig. Engelska klubbar har alltså börjat kompensera resursbrist med hjälp av långsiktig taktisk utveckling, snarare än kortsiktigt överspenderande.

Vilket så klart är en betydligt mer hälsosam utveckling för engelsk fotboll på såväl klubbnivå som landslagsnivå.

:::

Det hela förtjänar särskilt att uppmärksammas givet att en väldigt tydlig representant för hela denna taktiska utveckling, Southampton, under lördagen möter den klubb som kanske bidragit allra mest att visa på möjligheterna att med hjälp av taktisk utveckling, en tydlig spelfilosofi och satsning på unga och utvecklingsbara spelare med viss framgång konkurrera med mer resursstarka klubbar, och den klubb som alltså kan sägas ha agerat och fortsätter agera förebild för denna utveckling.

Detta är den strategi som Arsenal valt, som Arsene Wenger förkroppsligar och som han tillsammans med Arsenals styrelse möjligen dragit till något av en överdrift. Det är en dokumenterat framgångsrik strategi, Arsenal har ännu aldrig misslyckats i sin ambition att kvalificera sig för Champions League, vilket de flesta av lagets konkurrenter har gjort. Men det är samtidigt först och främst en strategi för att uppnå begränsad framgång från ett på förhand definierat underläge, Arsenals ambition för tio år sedan hade aldrig varit någon annan än att vinna ligan.

Men som en sådan strategi är det just en förebild, och många klubbar stora som små har dragit lärdom. Det har under en längre tid varit en av den här bloggens poänger att flertalet klubbar i Premier League skulle vinna eller ha vunnit på att göra mer som Arsenal. Newcastle har kommit en bra bit på väg nu, klubbledningen där har till och med uttalat visionen om att skapa ett ”Arsenal on the Tyne”, men hade troligtvis varit en helt etablerad toppklubb nu om de inlett detta arbete tidigare.

Detsamma kan sägas om Tottenham, som slösat bort många år av klubbens utveckling genom att försöka konkurrera i termer av resurser med klubbar som har jämförelsevis obegränsat med resurser. En strategi som är helt och hållet dömd att misslyckas. Ändå är det denna strategi som varit allmänt gällande i Premier League under en längre tid.

Istället är denna taktiska utveckling något som växt fram underifrån. Blackpool var något av en tidig förelöpare, men i deras kölvatten har klubbar som Swansea, Southampton, Wigan och till viss del även Norwich och Reading tagit steget ännu lite längre. Det är ingen tillfällighet att denna utveckling har sina rötter i The Football League, resursknappheten är ännu mer markerad där samtidigt som där finns större frihet och utrymme för innovation och lokal utveckling.

Glädjande är att det är en utveckling som lett till nytänkande också i klubbar som är etablerade i Premier League. Det är förmodligen just så vi måste betrakta besluten i exempelvis Aston Villa, Liverpool och Tottenham att tillsätta unga, moderna managers i form av Paul Lambert, Brendan Rodgers och Andre Villas-Boas. Det är managers med en tydlig spelfilosofi, som har som utgångspunkt att konkurrera med hjälp av taktisk kompetens snarare än på transfermarknaden.

:::

Följden har blivit ett Premier League där allt färre klubbar är att betrakta som så kallad kanonmat. Genom ett gediget taktiskt kunnande och taktiskt system så utmanar de på ett helt annat sätt än tidigare de engelska toppklubbarna, som inte längre vinner per default mot motståndare som knappt ens själva tror på uppgiften inför matchen.

Det hela är så klart inte enkelspårigt. Det är lysande när det går bra, men kan vara katastrofalt när det går illa. På något annat sätt kan man troligtvis inte beskriva exempelvis Wigan som en dag kan falla ihop fullständigt mot exempelvis Tottenham, för att andra dagar vinna och vinna övertygande mot lag som Chelsea, Man Utd och Arsenal.

Utvecklingen är dubbelt positiv, då det även ställer nya krav på toppklubbarna att utveckla sig själva taktiskt. Enligt teorin att varje nytt vapen måste leda fram till ett motvapen.

För Arsenal då? Jodå, jag tror det i det stora hela kan vara positivt. Mitt intryck är nämligen att de brukar vara hyfsat bekväma och framgångsrika mot andra lag som så att säga spelar fotboll på deras villkor. Det vore förmätet att kalla till exempel Southampton för en kopia, men Arsenal är hur som helst originalet i det här avseendet, och det bär ofta rätt långt.

I mina ögon är det också en rätt skön motvikt till den rätt entydiga ideologi, ibland uttryckt och ibland outtalad, som förmedlas från allehanda fotbollsjournalister, i och utanför England, som utgår från att klubbar måste spendera som till exempelvis Chelsea och Man City för att kunna lyckas. För övrigt samma journalister som i andra sammanhang ondgör sig hur fotbollen och dess klubbar agerar finansiellt ansvarslöst.

I mina ögon en alltså lika inkonsekvent som sakligt sett helt felresonerad ideologi.

:::

Lördagens matcher: Norwich vs West Ham (13:45), Arsenal vs Southampton, Aston Villa vs Swansea, Fulham vs West Brom, Man Utd vs Wigan, QPR vs Chelsea, Stoke vs Man City, samt Sunderland vs Liverpool (18:30).

Intressant dag för titelstriden då samtliga aktuella lag matchar samtidigt, och det alltså kan bli en del justeringar i den förvisso högst tillfälliga maktbalansen klubbarna emellan.

Blickarna riktas så klart också mot Loftus Road, där QPR möter Chelsea, och där John Terry, fortfarande inväntandes FA:s utredning och dess utslag, förväntas skaka hand med Anton Ferdinand. Möjligheten att defusera situationen, i alla fall kosmetiskt, försvann i och med Premier Leagues möjligen kloka beslut att inte strunta i ritualen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ligahelgens fem mest intressanta debutanter

Michael Cox, mannen och myten bakom taktikbloggen Zonal Marking, har uppmärksammat en betydelsefull aspekt med helgens engelska ligafotboll, nämligen att det så här lagom strax efter transferfönstrets stängande och ett landslagsuppehåll, är ett flertal spelare som kommer eller kommer kunna debutera för sina nya klubbar.

Det finns naturligtvis några frågetecken i samband med att transferfönstret stängt, eller att spelare utan kontrakt har värvats. Vilken effekt och betydelse kommer spelaren att få på lagets allmänna styrka? Vad kan vi förvänta oss av spelaren, eller kan vi över huvud taget förvänta oss något alls?

Vad som gör en så kallad debutant särskilt intressant är troligtvis såväl framtid som historia. Naturligtvis kan vi fråga oss vad spelaren kommer att åstadkomma i sin nya klubb. Men vad som lika gärna gör en spelare intressant är hans historia, den story som omgärdar honom och som utgör bakgrunden till spelarens nya klubbval.

Lite grann så tänker jag.

:::

(5) Maicon, Man City

Värvningen av Maicon känns ju något överraskande, givet att Man City har både Pablo Zabaleta och Micah Richards på lönelistan. En omständighet som leder tankarna till att det snarast var den halvobligatoriska namnvärvningen, snarare än en särskilt viktig värvning. Maicon är emellertid, om viljan finns där, en högerback av världsklass. Maicons egen motivation är det som gör den möjliga debuten särskilt intressant. Vad vill han egentligen med sin flytt till Man City?

(4) Dimitar Berbatov, Fulham

I och för sig spelade Berbatov mot West Ham senast, men bara i andra halvlek och Fulham låg då redan under med 0-3. Det som särskilt fascinerar med Berbatov är kanske att hans situation i Fulham redan påminner en hel del om situationen i Man Utd, ett udda alternativ bakom ett etablerat anfallspar i Mladen Petric och Bryan Ruiz, och med en mer direkt och uppenbart målfarlig konkurrent på bänken i Hugo Rodallega. Hur kommer egentligen Martin Jol att försöka använda sig av Berbatov?

(3) Gaston Ramirez, Southampton

Få spelare värvade så sent under transferfönstret bär på ett lika tungt bagage av höga förväntningar som just Ramirez. Naturligtvis en riktig prestigevärvning av Southampton. Ramirez har ibland haft en benägenhet att försvinna ur matcherna och det är så klart inte säkert att Ramirez omedelbart lyckas anpassa sig till spelet i Premier League, där mittfältare fostrade i ett långsammare Serie A tidigare har haft problem att hävda sig på samma sätt. Klarar Ramirez av att motsvara de högt ställda förväntningarna på honom?

(2) Michael Owen, Stoke

Tony Pulis har spenderat en förvånansvärt hög summa pengar på anfallare de senaste åren givet att han ändå bara tenderar att använda sig av en enda. Så värst mycket pengar han dock inte lagt på Owen, som ändå förblir en av fyra anfallare i truppen, Jon Walters ej inräknad. Att säga att Owens tre senaste säsonger varit bortkastade är hårt men kanske inte helt missvisande. Kan han återuppstå som en målskytt av rang, och i vilken utsträckning ingår värvningen av Owen i någon form av genomtänkt plan av Pulis för att komplettera Stokes spel, är två särskilt intressanta frågeställningar.

(1)    Pablo Hernandez, Swansea

Innan Spanien gjorde sig berömda för tiki-taka så var de benägna att producera en viss typ av yttermittfältare: snabba, tekniska, fantasifulla men ofta tämligen ineffektiva. Hernandez passar in rätt bra på den mallen. Hans form i Valencia har dalat och genom att återförenas med sin gamle manager från Getafe, Michael Laudrup, så hoppas Hernandez kanske att kunna hitta tillbaka till sig själv. Hernandez är förmodligen tänkt att fungera som Scott Sinclairs ersättare, men Swansea ska nog inte räkna med samma målskörd från Hernandez. Hur passar Hernandez in i Swanseas taktik?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-erans fem bästa målvakter

För några dagar sedan skrev jag en blogg där jag rankade vad jag ansåg vara de bästa anfallsparen under Premier League-eran. Detta väckte föga förvånande viss diskussion, och känns så om inte annat än av den anledningen som ett koncept värt att återbesöka.

Målvakter är alltså temat för den här bloggen. Något jag följer upp veckovis med motsvarande bloggar om försvarare, mittfältare och till sist anfallare, om nu inte det upplevs som överflödigt bredvid den redan publicerade bloggen om anfallspar.

Därefter är det kanske inte omöjligt att återbesöka de listor jag gjorde redan för två säsonger sedan, det vill säga vilka jag ansåg vara Premier Leagues bästa målvakter, försvarare, mittfältare och anfallare här och nu. Det är ju listor som kan vara värda att uppdatera.

När jag rankar målvakter i den här bloggen så försöker jag värdera flera olika aspekter. Naturligtvis är det en fråga om allmän kvalitet, men också om meriter, titlar och långvarighet. Det är naturligtvis ingen exakt vetenskap, och listan ska heller inte betraktas på det sättet.

Jag inser naturligtvis vilka kommentarer som den här listan nödvändigtvis kommer att medföra. Förslagsvis kan dock dessa kommentarer kompletteras med vilka målvakter man hellre skulle ha sett på respektive plats, och inte minst varför.

:::

(5) Brad Friedel – Liverpool, Blackburn, Aston Villa & Tottenham

41 år gammal är Friedel alltjämt en av Premier Leagues allra bästa målvakter, och han verkar ju bara ha blivit piggare av att Tottenham under augusti värvade Hugo Lloris från Lyon. Efter flera misslyckade försök att få arbetstillstånd i England kom han till sist till Liverpool 1997.

Det var emellertid efter att ha gått till Blackburn år 2000 som Friedel verkligen började växa ut till en av ligans bättre målvakter. 2002/03 blev han invald i det av spelarna utsedda årets lag. Friedel befinner sig för närvarande på en drygt åtta år lång sekvens av 307 raka spelade Premier League-matcher. Ett smått otroligt facit i sig.

(4) Petr Cech, Chelsea

Dundersuccé är det bästa ord man kan använda för att beskriva Cechs ankomst till England och Chelsea. Han höll nollan 21 gånger under säsongen, vilket både var ett rekord och förärade honom Golden Glove-priset. Han höll också nollan i 1,025 minuter i rad, vilket är en av de allra längsta sekvenserna. Cech var en viktig kugge i ligans vid den tiden allra mest järntäta försvar.

Även om Cech under senare år kanske inte riktigt nått upp till den kanonform han hade under sina första år i Chelsea, det har spekulerats i huruvida den huvudskada han ådrog sig i kollisionen med Readings Stephen Hunt har påverkat honom negativt, så har han ändå förblivit en pålitlig kugge i Chelseas mål i vad som snart uppgår till ett decennium.

(3) Edwin van der Sar, Fulham & Man Utd

Efter att ha skapat sig ett namn som en av Europas främsta målvakter i Ajax och Juventus, så var det något anmärkningsvärt när van der Sar 2001 valde att skriva på för Fulham. Fyra bra säsonger där ledde dock till att Man Utd värvade honom, och till sist lyckades hitta en värdig arvtagare till Schmeichel.

Det var i Man Utd som van der Sar återuppstod som en av världens allra främsta målvakter. Holländaren var inte bara mäktigt duktig på att freda sitt eget mål, han är till exempel den enda målvakten på den här listan som faktiskt slagit Cechs redan nämnda antal minuter med hållen nolla, utan också på att fördela bollen till lagets utespelare. Med Man Utd vann van der Sar Premier League fyra gånger, och Champions League en gång, genom att i finalen rädda den sista straffen.

(2) David Seaman, Arsenal & Man City

I över ett decennium var Seaman en av Premier Leagues allra främsta och mest trygga målvakter, och en av de allra största profilerna i ett minst sagt framgångsrikt Arsenal. Under sin tid i klubben gjorde Seaman 325 ligamatcher och vann två Premier League-titlar.

Seaman var kapabel att göra enorma räddningar, såväl av TV-karaktär som av mer desperat reflexkaraktär. Hans stora bidrag bestod dock i det som så mycket mindre ofta syns hos målvakter, nämligen i att oftast stå rätt, värdera rätt och slippa göra dessa typer av storslagna insatser. Han spred trygghet i lagets försvarsspel.

(1)    Peter Schmeichel, Man Utd, Aston Villa & Man City

Att Schmeichel köptes för endast £500k i början av 1990-talet gör honom till en het kandidat till Alex Fergusons bästa värvning någonsin. Schmeichel var inte bara en extremt dominerande karaktär i Man Utds mål, han förnyade också rent tekniskt målvaktsspelet i England med sitt positionsspel, kroppshållning och utrusningar.

Inte bara det förhållande att Schmeichel vann fyra Premier League-titlar under sin tid i Man Utd gör honom stor, utan kanske särskilt det faktum att han själv var så synnerligen avgörande för några av dem. Inte minst under säsongen 1995/96 gjorde han några helt avgörande insatser som svängde titelstriden till lagets fördel. Tidigare i år röstades Schmeichel fram som Premier Leagues bästa målvakt någonsin i samband med Premier Leagues 20-årsfirande.

:::

Bubblare:

»  Nigel Martyn – Crystal Palace, Leeds & Everton
»  Jussi Jääskeläinen – Bolton & West Ham
»  Shay Given – Newcastle, Man City & Aston Villa

:::

England fick bara 1-1 hemma mot Ukraina, lite turligt dessutom kan man tycka, i en match präglad av allmänt dåligt humör skulle jag säga. Det var en match i vilken defensiven fallerade något för Roy Hodgson, vilket sett till skadeläget kanske inte var så märkligt. Hur som helst så blev VM-kvalet helt plötsligt lite jobbigare än vad som var väntat på förhand.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hillsboroughtragedin är i slutänden en fråga om människosyn

Idag ska vi, enligt vad som utlovats på förpackningens innehållsförteckning, till sist få reda på sanningen om vad som egentligen hände i samband med Hillsborough-katastrofen för 23 år sedan.

Det var alltså i samband med semifinalen i FA-cupen 1989, mellan Liverpool och Nottingham Forest, som 96 supportrar till Liverpool dog som följd utav trängsel och bristande säkerhet. Det var en händelse med enorm betydelse för offren och dess familjer, för Liverpool som klubb och även för engelsk fotboll i stort.

:::

Det var naturligtvis också en skandal av enorma proportioner.

Katastrofen sågs snabbt i ett bredare narrativ om allmänna läktarproblem och våldskultur bland supportrarna inom engelsk fotboll. Det blev en del i en process att reformera fotbollen, exempelvis genom att få bort ståplatsläktare från engelska arenor. Det blev alltså en målsättning för brittiska myndigheter att använda också den här katastrofen som ett sätt att legitimera redan gjorda såväl som planerade förändringar.

Därför var det naturligtvis särskilt bekymmersamt för brittiska myndigheter när Lord Justice Taylor i sin rapport konstaterade att även om andra faktorer också spelade in, så var tragedins första och främsta orsak bristande säkerhet och poliskontroll.

Polis och funktionärer på Hillsborough agerade helt enkelt alldeles för lättvindigt dels när det kom till att släppa in alltfler supportrar, utan biljettkontroll, på en läktarsektion, likaväl som deras beslut fick direkt fatala konsekvenser när den kvävande trängseln började bli uppenbar.

Myndigheterna agerade som vissa myndigheter gör när det har begåtts misstag och ansvar riskerar utkrävas. De tystade ner och la locket på. Dokument hemligstämplades och skuld försökte undkommas genom att beskylla och misstänkliggöra andra, främst då supportrarna, en vid den tiden väldigt bekväm grupp att skuldbelägga.

För att få en bild av hur långt brittiska myndigheter var villiga att gå i denna smutsiga övning i damage control så måste man till att börja med inse att det inte enbart handlade om att passivt dölja vad som faktiskt hände på Hillsborough. Det togs långt mycket mer aktiva insatser än så.

Utan anhörigas tillstånd togs blodprover från de döda offren, i syfte att utreda deras alkoholnivå. Om inte dessa prover gav önskade resultat så grävde man utan några som helst sakliga skäl rätt i offrens brottregister. Allt för att måla en bild, för att misstänkliggöra offren och rättfärdiga sig själva. Allt naturligtvis ett enda väldigt kränkande av offrens och dess anhörigas individuella integritet.

För att få ut sin version och påverka opinionen så städslade myndigheterna sina nyttiga idioter inom tabloidmedia. Skandalblaskan The Sun publicerade den ena grova lögnen efter den andra ännu grövre, i allt syftandes till att forma uppfattningen att 96 människor egentligen bara hade sig själva att skylla för att de dog när de besökte en fotbollsmatch.

Dessa kränkningar utgör en del av Hillsborough-tragedin som helhet, och har bara gjort tragedin än större än vad den redan ofattbart nog var och är. Det är också den här orättvisan som anhöriga, familjer, vänner, klubben och invånare i Liverpool har ägnat 23 år åt att bekämpa, en kamp som förhoppningsvis ges upprättelse under dagen.

:::

På Hillsborough dog 96 människor till stor del tack vare en kultur som vid den tiden betraktade fotbollssupportrar som ett pack av huliganer och potentiella våldsverkare snarare än just människor.

Det hela banade väg för enorma förändringar inom läktarkulturen på engelska arenor, en förändring som till sin karaktär är helt top-down. Enligt regeln att varje händelse får en reaktion i motsvarande proportion, så togs regleringen av engelska arenor kanske för långt åt det andra hållet.

Det var en förändring som i slutänden har prisat ut hela samhällsgrupper från läktarna, som i längden öppnat upp för miljardärer och riskkapitalister att överta ägandet av engelska klubbar, alienerat hela kollektiv av supportrar, och vars perspektiv på supportrarna nu för tiden är som konsumenter snarare än människor.

För den engelska fotbollen som helhet, är just denna terrorbalans mellan två icke-konstruktiva ytterligheter, snarare än mer produktiva mellanlägen, det bestående arvet av den katastrof som kulminerade på Hillsborough, den 15 april 1989.

Oförmågan att betrakta supportrar som människor, att istället antingen se dem som ett kollektiv våldsverkare att frukta eller som ett kollektiv konsumenter att utnyttja, är på en och samma gång orsaken till som följden av det som inträffade på Hillsborough.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Moral och humanism inom den moderna fotbollen

Just den här dagen ligger det kanske särskilt nära till hands att tala om humanism i allmänhet, och kanske då, i och med att det är en fotbollsblogg trots allt, fotboll och humanism i synnerhet. Det är ju ett ämne som tenderar att försvinna i den ständigt pågående och alltmer resultat- och titelorienterade fotbollsdiskussionen.

Hollandsbloggens Simon Berglind, i bloggartikeln ”Ajax grupp – frågan är inte vem som vinner, utan vem som borde göra det”, tangerar ämnet fotboll och humanism, även om varje försök till poäng möjligen riskerar drunkna i hans primära eller snarare enda syfte att provocera. Han tar där upp Real Madrids koppling till Franco-regimen och naturligtvis också vad han beskriver som kapitalets stöld av Man City från folket.

Ajax och Borussia Dortmund lyfts fram som humanitära föredömen. De borde därför vinna aktuell Champions League-grupp.

Det går naturligtvis att göra komedi på det där. Fotboll som skönhetstävling snarare än sport, domare utsedda av Amnesty International. Berglind begår två retoriska snedsteg. För det första så konstruerar han ett falskt alternativ när han får det att framstå som att Mansours uppköp av Man City har skett på bekostnad av svältande arbetare. Det ena har så klart inget med det andra att göra. För det andra så råkar han bekvämt glömma bort att också klubbar som Dortmund och inte minst Ajax också de har ett och annat skelett i sina humanitära garderober.

Ändå är frågan om fotboll och humanism högst intressant.

:::

För det är ju så, att försvaret att andra klubbar minsann också har problem med humanismen inte direkt reducerar frågan. Snarare visar det på att problemet är långt mycket mer utbrett, att det alls inte är frågan om att där finns en mängd goda klubbar och ett fåtal onda klubbar som måste bekämpas med alla tänkbara medel.

Min teori är snarare att det här är ett systematiskt problem, inbäddat i hur fotbollen som helhet är organiserad. I det systemet gör sig alla klubbar skyldiga till övergrepp i någon form, om än på lite olika skalor sett till klubbarnas profil och storlek.

Inte minst Ajax, poängterade jag ovan. Deras initiativ att köpa upp ett antal afrikanska klubbar i syfte att exploatera deras talangutveckling står ut, klubbar de därefter övergav när de upptäckte att kalkylen inte riktigt gick att räkna hem ekonomiskt. Just Afrika, en kontinent präglad av den armaste fattigdom, har ju exploaterats av fotbollens klubbar. Inte minst holländska och belgiska klubbar har tämligen skrupellöst skeppat över afrikanska spelare, med löfte om framgång och rikedom, skapandes livegenhet och social misär för många spelare och människor.

Belgiska och holländska klubbar kritiserar å sin sida större klubbar från större ligor, inte minst då Premier League, för att raida deras akademier i jakten på nya talanger. Och visst är det så. Klubbar som Man Utd, Chelsea, Arsenal med flera drar sig inte för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att säkra signaturer från de mest lovande spelarna i Holland, Belgien, Frankrike, Spanien och så vidare.

Precis som de inte drar sig för att använda påtryckningsmedel mot egentligen alla klubbar som är mindre och har mindre ekonomiska förutsättningar än de själva. Man Utds köp av Dimitar Berbatov från Tottenham och Robin van Persie från Arsenal är två exempel på just detta. Precis som dessa klubbar i sin tur inte drar sig för att utöva påtryckningar på de klubbar som är mindre än dem, och så vidare i ett ständigt kretslopp där större fisk äter mindre fisk innan större fisk själv blir uppäten av ännu större fisk.

:::

Det hela är en följd av ett flertal faktorer. En tilltagande koncentration av ekonomiska resurser till ett fåtal ligor och klubbar, med andra ord ökade klassklyftor inom fotbollen. En global spelarmarknad och ett allmänt kontraktsläge som gör spelarna väldigt lättrörliga. Samt inte minst fotbollens grundläggande karaktär som idrott, där just konkurrens är dess allra mest vägledande värdering.

Konkurrens ger incitament att äta för att inte ätas. Perspektivet blir då i en klubbs hela verksamhet att skaffa sig själva fördelar gentemot andra klubbar, som oundvikligen är konkurrenter. Frågan är emellertid om detta är möjligt, eller ens önskvärt, att förändra utan att på samma gång förändra något helt fundamentalt i fotbollens och idrottens syfte.

Det marknaden så att säga inte löser av sig självt blir fotbollens politiker i så fall tvingade att reglera. Problemet i det avseendet är däremot tvåfalt. Dels att det är svårt att skapa ett gemensamt internationellt regelverk. Dels att de fotbollens myndigheter som är satta att reglera fotbollen i stor utsträckning antingen består av, eller är att betrakta som ekonomiskt beroende av, företrädare för de största klubbar som drar mest nytta av systemet så som det ser ut nu. Vilket leder till icke-reglering eller åtminstone att befintliga regler väldigt sällan efterlevs.

:::

Dilemmat bygger dock på antagandet att fotbollen har ett allmänt problem vad avser humanism. Det vill säga att fotbollens maskineri på något sätt sätter människan i kläm. Jag är bara inte helt övertygad om att detta i generella termer egentligen är fallet.

Frågan är i så fall vad ni tycker.

:::

Fotboll och humanism är trots allt på tapeten också i England. För var det något som verkligen åsidosattes när diverse engelska myndigheter dolde fakta för att skydda sig själva i samband med Hillsborough-katastrofen och dess eftermäle, så var det just omtanken om mänskliga värden när offer framställdes som förövare. I 23 år har offren själva eller i form av efterlevande familjer och vänner krävt rättvisa. Imorgon presenterar en oberoende panel vad många hoppas vara just sanningen om vad som egentligen hände den där dagen och därefter, och kanske levereras då till sist rättvisa.

:::

I övrigt så spelar så klart England ikväll VM-kval mot Ukraina på Wembley.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chicken Swedes

Det är en något märklig omständighet. Engelsk fotboll har alltid haft något utav en särställning i Sverige av utländsk fotboll. Samtidigt är det utan tvekan så att de allra flesta av Sveriges främsta spelare har blivit stjärnor först och främst i andra länder, inte minst då i Italien. Svenska fotbollsspelare har alltså av någon anledning inte sökt sig till det i Sverige, bland annat på grund av Tipsextra, mest populära fotbollslandet.

Det kan ju tänkas bero på ett antal olika saker. Dels är det så klart så att engelsk fotboll i allmänhet ända in på 1990-talet hade en djupt rotad motvilja vad avser utländska spelare. Som kontrast var Italien väldigt pigga på spelarimport, tack vare tillgång till stora pengar och önskan att skapa världens bästa liga. Dels tror jag det kan vara ungefär som det var med svenska hockeyspelare i NHL, svenska spelare uppfattas mer eller mindre rättmätigt som något utav ”chicken Swedes”.

Likt Börje Salming banade vägen i NHL så var det också inom fotbollen en backklippa som plöjde mark. Glenn Hysén, som under sin tid i Liverpool definitivt satte stopp för idén att svenskar inte klarade av den engelska fotbollen. I hans spår följde Anders Limpar, Stefan Schwarz och Roland Nilsson, samtliga väldigt uppskattade. Den som uppnått mest superstar-status av svenskarna i Premier League lär dock vara Fredrik Ljungberg, nyckelspelare i Arsenal under klubbens i moderna tider mest framgångsrika period.

Till dessa finns naturligtvis ett antal vad vi får kalla för misslyckanden. Bland dem räknar jag spelare som Martin Dahlin, Niklas Alexandersson, Anders Svensson, Tomas Brolin, Patrik Andersson och möjligen Jesper Blomqvist. Stjärnor i andra sammanhang, i Premier League som mest medelmåttor. Andra spelare hamnar i en tredje kategori, pålitliga spelare som etablerat sig i Premier Leagues mittfåra. Kvalitet utan direkt stjärnglans. Jag tänker här exempelvis inte minst på Sebastian Larsson och Jonas Olsson.

Men vilka är då framtidens svenskar i Premier League, av de som redan nu befinner sig i England?

:::

Kristoffer Olsson, Arsenal. Är man ung spelare i Arsenal så har man goda chanser att också få chansen på a-lagsnivå. Är man dessutom ung mittfältare så är förmodligen chanserna ännu bättre. Den tekniske och passningssäkre Olsson, som kom till Arsenal från IFK Norrköping för ett drygt år sedan, uppfyller alla dessa kriterier. Olsson har bara varma ord över för den familjära känslan som Arsenal som klubb förmedlar, och kvaliteten på dess träning och akademispelare. De förväntningar som Olsson har på sin utveckling i klubben motsvaras av Arsenals förhoppning på honom. Efter en störande skada förra säsongen kommer Olsson den här säsongen ges flera möjligheter i såväl NextGen Series som i nya U21 Premier League.

Alexander Kacaniklic, Fulham. Fulham har blivit något utav en svenskklubb i Premier League för unga spelare. Inte så väldigt märkligt kanske, med tanke på förre managern Roy Hodgsons kontaktnät. Det var också under hans tid som Fulham fick fart på sin akademi. Den som har kommit längst i sin utveckling, och som jag bedömer ha störst chanser att också lyckas i Premier League är Kacaniklic. Han kom från Liverpool till Fulham 2010, i samma deal som förde Paul Konchesky till Anfield, och har under de två senaste säsongerna gjort stor succé i Fulhams reservlag, från sin framskjutna mittfältsposition. Efter en framgångsrik lånetid i Watford återkallades han av Martin Jol, debuterade för Fulhams a-lag förra säsongen, och har i början av den här säsongen sett ut att fortsätta på den inslagna vägen.

Johan Hammar, Everton. Hammar gör nu sin tredje säsong i Everton, som han kom till som 16-åring. Det är i mittförsvaret Hammar hör hemma, och som mittback kombinerar han längd och kraft med god teknik och ett väl utvecklat passningsspel. Att få komma till Everton har bara gjort Hammar gott i hans utveckling. Under sin tid i klubben har han framför allt utvecklat hårdheten i sitt spel, vilket kanske inte är så förvånande i en klubb som kontinuerligt står för ett av Premier Leagues bästa defensiva spel. Spelmöjligheterna i Everton får också anses som väldigt höga, då det är en av klubbarna med både mest erkänd akademi och som dessutom har en konsekvent policy att ge ungdomarna chansen i a-laget.

:::

John Guidetti? Tror jag kommer bli en mycket bra spelare, men inte i Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues bästa anfallspar genom tiderna

Rubriken är på samma gång korrekt som missvisande. Jag håller mig helt klart till Premier League-eran, men det där med genom tiderna antyder ju så klart något mer omfattande. Vanligtvis gillar jag inte att låtsas som att fotbollen uppfanns i början av 1990-talet, men man får medge att det är en bekväm avgränsning i tid för den här typen av övningar.

Jag har nämligen fastnat för anfallspar. Det finns väl egentligen få företeelser som kan vara så trollbindande, som förekommer i så många olika typer av kombinationer, som engagerar och glädjer så många, samtidigt som det rör sig om fotbollens allra mest mätbart resultatorienterade dimension på fotbollsplanen, nämligen det där att göra mål.

Delvis är det också något specifikt med engelsk fotboll. I flera andra fotbollskulturer är det först och främst anfallaren som lyfts fram. Inom engelsk fotboll är det i större utsträckning anfallsparet. Till stor del har det också blivit till något utav en karikatyr. Big man and the little man. Super-Mac och Bullen. Och så vidare.

Där finns ju också så många exempel från verkligheten inom engelsk fotboll. Men det är kanske också ett fenomen som är på väg att alltmer försvinna, i och med att det taktiska systemet med två renodlade anfallare inte längre är i närheten av lika vanligt förekommande.

:::

(6) Eidur Gudjohnsen och Jimmy Floyd Hasselbaink, Chelsea

“Fire and Ice” kallades ibland det här anfallsparet, vilket har mindre med Game of Thrones att göra, men mer att göra med deras olika personligheter såväl på som utanför planen. Hasselbaink var en hetlevrad karaktär, kaxig och stark. Gudjohnsen å andra sidan var kall, eftertänksam och klinisk. Olika var de, men deras samarbete på planen var fruktat.

Båda spelarna kom mer eller mindre samtidigt till Chelsea, Gudjohnsen för £4m och Hasselbaink för £15m. Under deras andra säsong i klubben, 2001/02, gjorde anfallsparet smått otroliga 50 mål för klubben, med 23 mål för Gudjohnsen och 27 mål för Hasselbaink. Deras tid i klubben skulle visa sig vara räknad i och med Roman Abramovichs ankomst, men var samtidigt ett viktigt frö till den storhetstid klubben därefter uppnådde.

(5) Dennis Bergkamp och Fredrik Ljungberg, Arsenal

Utan tvekan är Dennis Bergkamp en av de fotbollsspelare jag anser vara bland världens genom tiderna bäste. Andra spelare i Arsenal har hållts fram som bättre eller större, men bakom dem har alltid funnits holländarens genialitet och karaktär. Den spelare som jag dock upplever fått allra mest utväxling tillsammans med Bergkamp, och som också kompletterat denne bäst, är Fredrik Ljungberg.

Tillsammans vann dessa båda två spelare ligan två gånger med Arsenal och FA-cupen hela tre gånger. Ljungberg befann sig allt som oftast i utrymmet bakom de båda renodlade anfallarna, och han utvecklade en väldigt god förståelse för Bergkamps rörelser och spelmönster. Det var också med Ljungberg som Bergkamp fick allra mest utlopp för sin egen kreativitet, den svenske löparen gav honom såväl utrymme som alternativ.

(4) Robbie Fowler och Stan Collymore, Liverpool

När Robbie Fowler 10 år gammal började spela fotboll i Liverpools ungdomsled kunde han knappast ha föreställt sig vilka höjdpunkter han skulle få uppleva i klubbens röda tröja. I matchen efter sin debut för Liverpools a-lag 1993, så gjorde han fem mål i en Ligacupmatch mot Fulham. Och i endast sin femte match för klubben gjorde han sitt första hat-trick i ligan, mot Southampton. En stjärna var född.

Under den relativt korta tid som Stan Collymore befann sig i Liverpool så gjorde han nästan ett mål varannan match. Ändå är det kanske främst som leverantör till Fowler som han främst gjorde sig nyttig. Under säsongen 1995/96, en säsong som Liverpool slutade trea i ligan, tog sig till FA-cupfinal och kvalificerade sig för Cupvinnarcupen, gjorde Collymore själv 14 mål samtidigt som han var bidragande till Fowlers 28 mål. 42 mål tillsammans gör dem till ett av engelsk fotbolls mest fruktade anfallspar.

(3) Niall Quinn och Kevin Phillips, Sunderland

Inget anfallspar förkroppsligar mer idén om den store och den lille spelaren. Niall Quinn var den perfekta måltavlan för höjdbollar mot anfallet. Quinn var över 30 år när Sunderland värvade honom från Man City, och hans första säsong var präglad av skador, vilket ledde till att Sunderland åkte ur Premier League. Vinden skulle däremot vända inom kort.

Kevin Phillips värvades till Sunderland inför säsongen 1997/98 och gjorde omedelbar succé. Med smått otroliga 35 mål under sin första säsong tangerade han också klubbrekordet att göra mål i sju raka matcher. Säsongen därpå skulle Sunderland återigen lyckas ta sig tillbaka till Premier League, och mycket var tack vare Quinn och Phillips som tillsammans gjorde 41 mål, Phillips med ett strålande facit om 23 mål på 26 ligamatcher.

Inför Sunderlands återkomst till Premier League var expertisen enig, i Premier League dög inte Quinn och Phillips till. ”Han kommer få kämpa för att göra sex mål”, menade någon. Det tog Phillips endast en månad av säsongen att göra sex mål. Vida tippade att omedelbart åka ur Premier League igen så slutade Sunderland sjua, hjälpta av Quinn som gjorde 14 mål under säsongen och Phillips som gjorde smått otroliga 30 ligamål. Varmed han blev den förste och hittills ende engelsman att vinna Europas Golden Boot.

(2) Chris Sutton och Alan Shearer, Blackburn

För många är säsongen 1994/95 ett avlägset minne, men knappast för Blackburns supportrar och knappast för de som redan då följde engelsk fotboll. Blackburn hade redan säsongen innan slutat tvåa i ligan bakom Man Utd, men med sommaren kom också en tilltagande optimism. Blackburn värvade då Chris Sutton för £5m, vilket gjorde honom till engelsk fotbolls dyraste spelare, något som fick många att se fram emot samarbetet med Blackburns redan produktive unge anfallare Alan Shearer.

Det var ett samarbete som skulle blomma omedelbart. Precis allt gick rätt för ”The SAS” den här säsongen. Varenda skarv, varenda passning och varenda skott. De gjorde tillsammans 46 mål för Blackburn i ligan den här säsongen, vilket var precis nog för att de skulle vinna ligatiteln före Man Utd, klubbens första på 81 år. Det var magi, men också kortlivad magi. Säsongen därpå fortsatte förvisso Shearer göra mål i mängder, men skador och dålig form innebar att Sutton endast spelade 13 matcher utan att göra ett enda mål, och såg Blackburn sluta sjua. Något som inför nästa säsong fick Shearer att flytta till Newcastle.

(1)    Andy Cole och Dwight Yorke, Man Utd

Förmodligen har inget anfallspar visat upp riktigt samma närmast telepatiska förmåga som Andy Cole och Dwight Yorke. Alex Ferguson hade värvat Cole från Newcastle i början av 1995 för £6m, efter att han gjort 68 mål på 84 matcher för sitt gamla lag. Målformen fortsatte i Man Utd, även om den avtog något under hans andra säsong i klubben, men efter att Eric Cantona beslutat sig för att sluta med fotbollen var frågan vem som skulle bli Coles anfallspartner.

Fergusons beslut att satsa £13m på Dwight Yorke, då spelandes i Aston Villa, ifrågasattes av många, men skulle rättfärdigas tämligen omgående. Yorke och Cole blev nära vänner, i bjärt kontrast till Coles relation till Teddy Sheringham, en annan av Man Utds anfallare. Vänskapen speglades på fotbollsplanen, och de blev snabbt till ett av Europas allra mest fruktade anfallspar. De satte skräck i motståndarförsvaren, och på väg mot Champions League-titeln redan under första säsongen slet de Barcelonas, Inters och Juventus försvar i bitar.

Den första säsongen producerade firma Cole och Yorke smått otroliga 53 mål i alla turneringar, vilket bidrog kraftigt till Man Utds bedrift att den säsongen vinna The Treble: Champions League, Premier League och FA-cupen. Det var ett partnerskap som levde kvar, de därpå följande säsongerna fortsatte producera mål i massor och ytterligare två ligatitlar till Man Utd. Det var klubbens främsta framgångsperiod, och Cole och Yorke kommer alltid kommas ihåg som en del av den.

:::

Finns det något anfallspar i Premier League nu som skulle kunna utmana dessa sex anfallspar? Nja, det är svårt att säga, om inte annat av det enkla skälet att anfallspar inte längre finns på samma sätt i samma utsträckning. Men det par jag är mest benägen att tro på i sammanhanget vore i så fall Carlos Tevez och Sergio Agüero.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Steven Gerrards vara eller icke vara i Liverpool

Lördagens gästblogg handlar om Steven Gerrard och Liverpool, och är skriven av Julius Ramberg, som gör sitt andra gästspel på den här bloggen. Eller vem vet? Kanske är den egentligen skriven av mig, i en av de många olika komplotter jag vanligtvis ägnar småtimmarna åt.

Om någon annan vill pröva på att gästblogga, så är naturligtvis landslagsuppehållet ett rätt bra tillfälle för det.

Cheers, Peter

::: ::: :::

Long time no see! Senast jag gästbloggade så skrev jag om de fyra lag (Tottenham, Liverpool, Chelsea, Arsenal) som jag trodde skulle göra upp om CL-platserna, vart jag trodde de skulle komma och lite om deras olika nyckelspelare. Den bloggen innehöll en hel del fel men jag är så pass feg så jag skyller på att det var första gången, samtidigt ber jag om ursäkt för de missar jag gjorde.

Nåväl, dagens gästblogg kommer genomgående att handla om Liverpool, närmare bestämt om deras Captain Fantastic fortfarande platsar i startelvan.

:::

Det är nog ingen nyhet att Liverpool, med John W Henry som ägare och Brendan Rodgers som ny manager, har startat ett projekt som ska föra tillbaka Liverpool till toppen. Rodgers gjorde som bekant succé i Swansea förra säsongen med sin tiqui-taka inspirerade filosofi som bygger på ständig rörelse, hög press, bollinnehav och en 4-3-3 uppställning.

Nya spelare har tillkommit på mittfältet i form av Joe Allen och Nuri Sahin, två väldigt passningsskickliga lirare som även håller hög klass defensivt och som kan bidra väldigt mycket i den höga pressen, precis det Rodgers eftersöker. Räknar du även in Lucas som gjuten defensiv mittfältare (När han inte är skadad) så har du där en mittfältstrio med enorm potential.

Steven Gerrard då? För tillfället är han given och kommer vara det under en lång tid, oavsett vad jag anser. Men faktum är att jag mer och mer börjar undra om han verkligen är våran bästa mittfältare och viktigaste spelare.

Under förra säsongen var han skadebenägen men när han fick bidra var det bara stundtals som han imponerade med sina offensiva djupledslöpningar, fina skott och perfekta genomskärare. Annars såg han väldigt vilsen ut, han kom ifrån spelet och han bidrog inte alls på samma nivå som han gjort tidigare.

Inledningen av denna har varit värre. Han deltar förvisso mer i spelet men offensivt uträttar han inte nära på så mycket som man förväntar sig att han ska göra, han slår bort en hel del pass högre upp i plan och alltför ofta slår han den långa bollen mot forwarden/en ytter. Sådana bollar ser ofta väldigt bra ut men det är inte så Liverpool spelar längre och den avgörande passningen ska komma längre fram i plan, mer som ett instick istället för en perfekt cross.

Men mellan förra och denna säsongen var det ett EM-slutspel, ett EM där Gerrard imponerade stort i sin defensiva mittfältsroll. Och det är på den positionen jag tror Gerrard gör mest nytta, på den defensiva. Han har nämligen tappat mycket av sin forna löpstyrka, han kommer inte förbi när han utmanar lika ofta och det var längesen jag såg honom skjuta ett perfekt långskott som han gjorde förr.

Däremot har han inte tappat sin aggressivitet, sin höga spelförståelse och sin känsla för brytningar och tacklingar. Och det är med den som jag tror han återigen kan bli Liverpools viktigaste spelare, används han på en defensivare position kommer han kunna delta i speluppbyggnaden och även vara delaktig i anfallsspelet fast i en lägre utgångspunkt, där han inte behöver byta position ständigt för att passa in i Rodgers idé.

När motståndarna anfaller kommer han att kunna delta exemplariskt i den höga pressen, dels för att även Benitez spelade med en liknande form av press och dels för att han i den rollen kommer att fokusera på att täcka upp ytor och förstöra för motståndarnas anfallsspel istället för att jaga boll.

Annat som talar för att han bör användas mer defensivt är de unga spelare som kan spela mer offensivt och som behöver få göra det för att utvecklas. Båda Shelvey och Henderson passar in bra på det offensiva mittfältet i dagens Liverpool och båda behöver få spela för att utvecklas. Med Allen och Sahin redan före dem i kön (Sahin kan/brukar användas mer defensivt men kommer i Liverpool användas något offensivare) så begränsas deras speltid, om nu Gerrard ska spela där också så kommer de få väldigt lite speltid, något som är synd då de besitter enorm potential.

Framförallt Shelvey har fått ett antal chanser denna säsong och förhoppningsvis blir det betydligt fler då han mycket väl kan bli en grymt bra, kreativ mittfältare som kommer behövas i framtiden.

Men om man nu börjar spela mer defensivt, vad händer då med Lucas? Detta är något jag funderat en hel del på och jag har fortfarande svårt att hitta ett vettigt svar men rotering kan vara ett alternativ. Lucas är skadebenägen, Gerrard likaså och om man lät dem vila lite oftare kan deras förmågor användas betydligt bättre. När man vill låsa matcher kan man spela med båda samtidigt och bara en offensiv mittfältare liknande den Arsenal spelar emellanåt.

Att peta Gerrard helt och hållet bör dock inte göras, det finns flera anledningar som kan sammanfattas så enkelt som att han är kaptenen i laget. Att vara kapten i Liverpool är stort på många vis och med hans skyhöga status så är han i princip opetbar, åtminstone tills hans brister lyser igenom alltför mycket och det blir ohållbart att ha honom i startelvan.

Med petad menar jag inte bänkad en match utan kontinuerligt bänkad likt Carragher är numera. Sedan vill jag även betona att jag inte anser att Gerrard bör petas men att man bör spela honom på en defensivare position, jag tror även många som följer Liverpool kommer hålla med mig mer och mer med tiden. Att han även skulle kunna bänkas lite mer skulle absolut inte vara skadligt med tanke på hans ålder och konkurrensen, men det är svårt att göra det då man som tränare alltid vill ha en stor ledare på plan.

:::

Avslutningsvis vill jag tacka er som läst igenom och kommenterat, jag kommer denna gång delta i diskussionerna under namnet Julius Ramberg. Och nej, jag är inte Peter Hyllman under ett täcknamn som bara vill jävlas med Arsenal även om det var en jävligt rolig misstanke.

Hoppas vi ses igen!

Peter Hyllman

Dit och tillbaka igen

Ikväll börjar spektaklet alltså om på nytt igen. England inleder VM-kvalet på bortaplan mot Moldavien. Att jag säger spektakel är ingen tillfällighet. Dels är ju VM fotbollens kanske allra största spektakel. Dels har ju Englands landslag en välkänd tradition av att göra spektakel av sig själva.

En titt på Englands kvalgrupp visar att det är österut som lagets VM-öde kommer att avgöras. Endast obetydliga San Marino kan anses tillhöra en mer central del utav Europa. I övrigt handlar det alltså om utöver Moldavien, också Montenegro, Polen och Ukraina.

England mot en obestämd fara från öst med andra ord. Det är som något taget direkt ur en Tolkiensk världsbild, hotet kommer från öst. Och det som står på spel är de sant engelska traditionerna. Till och med några av de huvudsakliga karaktärerna som kommer att försöka leda England till VM, och framgång där, stämmer in på några av Tolkiens kända gestalter.

Det engelska landslagets alldeles egna brödraskap.

:::

Frodo. Bördan vilar tung på Steven Gerrards axlar, när han med alltmer plågsamma steg måste föra det ok framåt som plågar såväl hans kropp som hans själ. ”Det krävs ett mirakel för att lyckas”, menar Gerrard, vars enda uppgift egentligen bara kan vara att göra sitt allra bästa för att lyckas, så att omständigheterna för brödraskapet att lyckas blir så goda som möjligt.

Sam. Michael Carrick kan definitivt inte bära ansvaret för laget på riktigt samma sätt som Gerrard, men han kan definitivt bära Gerrard. Likt Sam är Carrick en otroligt trogen vattenbärare, och utan Sam skulle Frodo aldrig ha någon chans att lyckas. Sam är en enkel hobbit vars styrka är att han vet sin plats i världen, precis som Carricks styrka är att veta sin plats på planen.

Gandalf. Det är kanske lite svårt att föreställa sig John Terry ståendes på en tunn bro vrålandes “You Shall Not Pass!”, men det känns ändå på något sätt passande. Terry är också med marginal en av brödraskapets åldersmän, och precis som Gandalf uppstår i lite olika inkarnationer så har Terrys roll i brödraskapet växlat med opinionen.

Aragorn. En hårfager hjälte som under en längre tid befunnit sig i exil i norr, som därefter beger sig söderut i jakt på upprättelse. Jodå, Andy Carroll är kanske inte fullt lika ädelmodig som Tolkiens hjälte, men också han besitter vissa tvivel på sina egna förmågor samtidigt som han kommer ha stor betydelse för brödraskapets framgång.

Merry och Pippin. Två karaktärer lite grann vid sidan av de stora händelserna som direkt berör brödraskapet, man kan till en början till och med få intrycket av att de kanske inte helt och fullt förstår vad som pågår. Men med en växande känsla av ansvar så kanske även Tom Cleverley och Theo Walcott båda två kommer att spela en betydelsefull roll för Englands framgång.

:::

Gollum. Det är väl kanske oklart huruvida han har levt under ett berg i 500 år, men efter sommaren låter det som att han har lagt på sig åtminstone 500 kilo i övervikt. Likt Gollum är Wayne Rooney en tudelad karaktär, å ena sidan genial men å andra sidan självdestruktiv. Oavsett vilket är alltid känslan att brödraskapets framgång i slutänden kommer att bero på denne oförutsägbare figur.

:::

Man kan möjligen vara av uppfattningen att liknelserna är lite påtvingade, jag hade hur som helst lite roligt när jag tänkte ut dem. Vilket sisådär halvtre på natten kändes som huvudsaken. I alla fall tror jag det i stor utsträckning är de här spelarna som kommer vara helt avgörande för om England återigen ska göra ett fiasko i ett VM, eller om de till sist ska närma sig något som i alla fall liknar en framgång.

:::

Det är ju så här. Gillar man inte en blogg så läser man den inte. I övrigt kan jag bara konstatera att där verkar finnas ett otroligt stort behov hos vissa att bara läsa sådant som bekräftar deras egna åsikter.

Objektiva bloggar existerar inte. Den här är det definitivt inte, det är heller inte en bloggs uppgift, bloggen är däremot ärlig. Vilket var vad jag redan från början utlovade, och som jag också anser mig ha levererat.

Och med ärligt menar jag i sammanhanget att säga vad jag faktiskt tycker och tänker, inte anpassat utifrån vad andra vill höra, men inte heller riggat för att missleda och vilseföra.

Det är inte heller helt orimligt, om man tänker efter, att jag bloggar och twittrar om det som det rent allmänt pratas mest om inom engelsk fotboll, det vill säga det som är aktuellt för stunden.

Händer det alltså saker med en klubb, finns där frågetecken, räkna då med att jag också pratar mer om den klubben.

Det kan ju också vara så att vissa hittar eller vill hitta pikar och provokationer, till och med aktivt letar efter dem, även när jag själv alls inte haft för avsikt att vare sig pika eller provocera. Då kan man så klart fråga sig vem eller vilka som ska ta ansvaret för det.

Och huruvida det då till sist är möjligt att över huvud taget skriva något alls utan att någon känner sig provocerad av vad som skrivs.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ägarmakt och ägarstyrning i Premier League

Frågan om ägarskap av klubbar i Premier League är på ett eller annat sätt alltid på tapeten. Antingen i huvudsak i positiva termer, exempelvis när det kommer oljedaddys i Chelsea och Man City. Eller i mer negativa termer, som när utländska kapitalister med finansiella motiv tar över klubbar och i vissa fall för ut pengar ur klubben. I vissa fall gränsar det till och med till det rent korrupta, som exempelvis i Portsmouth och Leeds.

Engelska fotbollsklubbar har historiskt sett varit organiserade såsom företag snarare än föreningar, och det är naturligtvis denna tradition som till stor del ligger bakom denna moderna problematik, som ju uppstår när företagandet och kapitalet blivit alltmer globaliserat.

I vissa klubbar hittar vi också tecken på att ägarskapet till viss del håller på att diversifieras, det vill säga spridas ut på fler. Mönstret med fler ägare än en enda tilltar med andra ord. Exempelvis i Arsenal råder en bitter ägarstrid mellan å ena sidan Stan Kroenke och å andra sidan Alisher Usmanov, och i Man Utd har Glazers beslutat sig för att sälja ut motsvarande 10% av klubbens ägarandelar på börsen.

Med tanke på detta så är det kanske extra intressant att Premier League har ägnat sommaren åt att smyga in nya regler för olika ägares rättigheter och skyldigheter.

:::

Den regel som funnits redan sedan tidigare finns kvar i regelverket, och ser ut på följande sätt:

A.1.45. Subject to Rule A.1.46 “Director” means any person occupying the position of director of a Club whose particulars are registered or registrable under the provisions of section 162 of the Act and includes a shadow director, that is to say, a person in accordance with whose directions or instructions the directors of the Club are accustomed to act, or a Person having Control over the Club, or a Person exercising the powers that are usually associated with the powers of a director of a company.

Inget direkt märkligt med det, en helt standardmässig definition av vilka som är att betraktas som klubbdirektörer och inte. Men Premier League har under sommaren lagt till följande regel:

A.1.46. For the purposes of Rules H.1 to H.10, a person shall be excluded from the definition of Director set out in Rule A.1.45 if (and only if): (a) he falls within the said definition of Director solely because Rule A.1.42(b) applies to him; and (b) his aggregate interest (of the kind set out in Rule A.1.42(b)) in the shares or other securities conferring voting rights exercisable at general meetings of the Club is less than 50%.

Ett par saker är betydelsefulla att specificera här. Reglerna H1 till H10 reglerar olika ägares tillgång till finansiell information och rättighet att godkänna vissa finansiella beslut. Regel A.1.42(b) preciserar ägare vars totala andel uppgår till 30% av klubben.

Premier Leagues tillägg gör regelverket tämligen godtyckligt. Premier League kan helt enkelt välja att kalla någon för direktör om denne äger 30% av en klubb, även om denne inte sitter i styrelsen. Men om det passar Premier League bättre så kan de lika gärna välja att inte se denne som direktör, om denne inte äger 50%. Och sitter du inte i styrelsen så har du ingen rätt att godkänna finansiella rapporter försåvitt du inte äger minst 50% av klubben.

:::

Inte minst är det här betydelsefullt för Alisher Usmanov, som ju kämpat ett bra tag för att uppnå 30% ägande av Arsenal. Det här regeltillägget leder dock till att det spelar mindre roll om han lyckas, Stan Kroenke kommer inte att behöva hans godkännande i någon större utsträckning för den sakens skull, och någon form utav maktdelning är det absolut inte fråga om.

Detsamma gäller så klart i exempelvis Man Utd. MUST med flera har ju gjort en stor grej av att försöka ta över en del av kontrollen över klubben genom att kontrollera de 10% av ägarandelar som Glazers nu gjort tillgängliga på marknaden. Premier Leagues tillägg gör så klart att även om MUST lyckades med det ytterst osannolika att kontrollera samtliga 10%, så medför det i realiteten inget som helst ökat inflytande.

Majoritetsägaren bestämmer allt. Vilket förvisso inte är helt orimligt som princip. Men man kan ju tänka sig att herrar Kroenke och Glazers har varit flitiga i sin lobbyverksamhet mot Premier League om att få dem att lägga till den här regeln.

På lite sikt öppnar det så klart också upp möjligheten för Chelsea och Man City att dra in kapital till respektive klubbar genom att sälja ut ägarandelar i dem på marknaden, utan att Roman Abramovich eller Mansour för den sakens skull behöver ge upp någon större grad av inflytande.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

De får sparken först i Premier League!

Kortsiktigheten inom den moderna fotbollen, kvartalsmanagerialismen om man så vill, har ett starkt fäste. Resultat utkrävs tämligen omedelbart, accentuerat av att det idag finns såväl fler som ekonomiskt och sportsligt mer akuta streck att hålla sig ovanför än vad som fanns tidigare.

Där finns naturligtvis precis som förr nedflyttningsstreck att hålla sig ovanför, men nu mer än någonsin tidigare när det kommer till Premier League är det också en fråga om många miljoner och i vissa fall klubbars existens. Men utöver detta streck samt titelstriden så finns där nu också andra streck mitt i tabellen, för att kvalificera sig till Champions League samt till övrigt europeiskt cupspel.

Närvaron av alla dessa streck gör att i stort sett samtliga klubbar har något konkret de måste uppnå varje säsong, vilket inte riktigt var fallet på samma sätt förr. Det gör det svårare att planera långsiktigt, och kanske acceptera något mellanår. Pengarna från TV och från Champions League har gjort sådana lufthål alldeles för dyrbara.

Trycket på en manager i Premier League är alltså konstant. Och varje år är det ju också ett par som får sparken, eller hur det nu formuleras gemensamt av klubb respektive manager. I engelsk media brukar man ju tala om ”the sack race”, det vill säga frågan om vilken manager som får sparken först. Och det tyckte jag kunde vara roligt att fundera lite kring.

:::

(3) Steve Clarke, West Brom

En bra början för West Brom har fått mig att svaja något i min övertygelse, men i grund och botten tror jag fortfarande det här blir en jobbig säsong för West Brom, vilket inte tre förvisso bra resultat riktigt ändrar på. Men från att ha varit min favorit till att få sparken först, så har Clarke tappat några placeringar på denna inte särskilt åtråvärda lista.

(2) Roberto Di Matteo, Chelsea

Den som däremot riktigt får mig att känna mig som lite motvalls är Di Matteo, som ju utöver att ha levererat Champions League-titeln förra säsongen därtill har inlett säsongen utan poängförlust i Premier League. Men Chelseas defensiva problem kvarstår, inte minst tydligt i matchen mot Atlético, och de kommer att exponeras vad säsongen lider. Få saker i Abramovichs agerande tyder därtill på att han känner någon större entuasiasm för Di Matteo som manager.

(1)    Mark Hughes, QPR

Det var väl bara något år sedan som Hughes torgförde uppfattningen att han var ämnad som manager för några av de europeiska storklubbarna, snarare än för småfisk som Fulham och QPR. Hughes har tydligen glömt instruktionen att man får de stora jobben genom att göra bra ifrån sig på de små jobben. QPR ser ut att vara allmänt dåligt organiserat och sammansatt, klubben har en otålig ägare, och värst är kanske att Mark Hughes helt enkelt inte ser ut att ha någon idé eller plan vad han ska göra med laget.

:::

Bubblare:

»  Brian McDermott, Reading
»  Brendan Rodgers, Liverpool
»  Martin Jol, Fulham

Egentligen tror jag inte att någon av dessa tre kommer att få sparken den här säsongen, försåvitt inte något helt extremt händer med de respektive lagens resultat. Typ Fulham är på väg att åka ur. Mohamed Al-Fayed är känd för sitt tålamod med Fulhams managers, Liverpools ägare måste ge Rodgers mer tid efter flera års strul på managerposten även om där verkar vara en fnurra på tråden, och McDermotts förtroendekapital är högt efter förra säsongens uppflyttning.

:::

En lista om vilka managers som sitter allra mest säkert på sina jobb är så klart intressant som idé, men blir mindre spännande i praktiken när man betänker vilka namn som måste vara gjutna i betong på den listan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

John W Henrys öppna brev pratar offensiv långsiktighet men andas defensiv kortsiktighet

Infödingarna är oroliga. Transferfönstrets sista dagar, tillsammans med en svag insats av Liverpool hemma mot Arsenal, accentuerat av att Liverpool efter tre omgångar befinner sig under nedflyttningsstrecket, har lett till bubbel och trubbel bland supportrarna.

Det hela ställdes förmodligen på sin spets när Liverpool misslyckades med att värva förstärkning till anfallet, och fick på mer eller mindre samma gång se sin främsta måltavla gå till en av de direkta rivalerna, samtidigt som beslutet fattades att låna ut Andy Carroll till West Ham, och på så vis ytterligare tunna ut Liverpools offensiv.

Att situationen inte var rosenröd bekräftades med all önskvärd tydlighet när Brendan Rodgers på presskonferens efter matchen mot Arsenal på direkt fråga om han hade lånat ut Andy Carroll ifall han visste att ingen ny anfallare skulle komma in helt enkelt bara svarade ”Nej”. Vare sig mer eller mindre.

Det är en situation som under dagen föranlett Liverpools ägare, John W Henry, att publicera ett öppet brev till klubbens supportrar.

:::

Henry gör några kloka poänger. Bland annat pekar han på de spelare som har värvats och konstaterar att de utgör grunden för ett lyckat transferfönster. Men det är samtidigt vad som inte har värvats som utgör grunden för kritik, och detta berör Henry endast indirekt.

“In Brendan Rodgers we have a talented young manager and we have valued highly his judgement about the make-up of the squad.”

Henry adresserar det tydliga missförståndet mellan Brendan Rodgers och klubbledningen tämligen överslätande. Rodgers tydligt förmedlade uppfattning är att klubbledningen i inte tillräckligt hög utsträckning värderat hans omdöme när det gäller spelartruppens sammansättning.

Konflikten är naturligtvis manifesterad i den transferekvation som innehöll å ena sidan Andy Carroll och å andra sidan Clint Dempsey. Henrys öppna brev tillför över huvud taget inget nytt i denna centrala fråga, brevet innehåller egentligen föga mer än påståenden om att ”vi vill väl”.

Henry tar till hela batteriet av argument, alltfrån financial fair play-regler via strävan att maximera värde på transfermarknaden till att med emfas uttrycka en motvilja mot inflaterade transfersummor, utan att detta för den sakens skull riktigt motiverar motviljan att betala £6m istället för £4,5m för Clint Dempsey.

Försåvitt det inte är så att Dempsey helt enkelt inte motsvarar Henrys och klubbledningens policy:

“We will build and grow from within, buy prudently and cleverly and never again waste resources on inflated transfer fees and unrealistic wages. We have no fear of spending and competing with the very best but we will not overpay for players.”

Närmare än så kommer egentligen inte Henry att motivera varför en anfallare, mer specifikt Clint Dempsey, inte köptes in under sommaren. Frågan då är i vilken utsträckning denna bedömning skiljer sig från Brendan Rodgers omdöme, och vilken inställning som är att betrakta som mest klok.

Resten av John W Henrys brev är mest snömos. Han talar så klart om visionen att Liverpool än en gång ska bli en vinnande klubb, vilket så klart är precis vad supportrarna vill höra. Därtill försäkrar han att Fenway Sports Groups ägande absolut inte handlar om att göra vinst, vilket naturligtvis borde få varenda bullshit-radar på planeten att börja pipa okontrollerat.

:::

Det är naturligtvis otroligt puttenuttigt att John W Henry väljer att kommunicera med supportrarna. Det är ju ett sätt att försöka betrakta det här öppna brevet. Problemet med kommunikationen är dock att den är enkelriktad, och att den till sin natur bara kan innehålla föga mer än halvmesyrer och halvsanningar, vilket Henrys brev som sagt rätt klart illustrerar.

Mer allvarligt är kanske att det mest känns som en tämligen defensiv försvarsmekanism. Det går emot det öppna brevets anda om långsiktighet när ägarna i vad som framstår som med lätt panik replikerar på vad som i grund och botten bara är kortsiktiga humörsvängningar. Det är inte ägarnas uppgift att sköta och kommentera den dagliga verksamheten, de ska hålla ögonen på klubbens långsiktiga mål.

En viss harm avslöjas också i Henrys avslutning: “We will deliver what every long-term supporter of Liverpool Football Club aches for.” Underförstått, kortsiktiga supportrar göre sig icke besvär, det vill säga de som kontrasterar mot hans egen förmodade långsiktighet. Alex Ferguson fick rätt mycket kritik av Man Utds supportrar när han nyligen talade om “riktiga” supportrar. Det är svårt att inte se Henrys distinktion som i allt väsentligt fullt jämförbar.

Vad den här typen av öppna brev gör är att tvätta klubbens byk offentligt och föra fram i ljuset intriger inom klubben. Det är ytterst sällan en sådan offentlighet gagnar en klubb, snarare tenderar det att skapa oro och instabilitet. Men den här typen av utagerande och öppna ridåer har blivit något utav kultur i Liverpool, vilket också den i somras producerade dokumentären Being Liverpool är ett uttryck för.

Det är dags för Liverpool att hålla käften och låta spelet på fotbollsplanen tala för sig självt. Det är dags för Liverpool att sluta skriva öppna brev och istället sluta leden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Alex Fergusons tusen och en natt

Premier League slår till igen med ännu en högdramatisk avslutning på ligahelgen. Southampton såg ut att svara för en av säsongens tidiga upsets genom att vara på väg att besegra Man Utd, som sett mer än lovligt tröga ut så här under säsongsinledningen. Ungefär allt såg ut att gå skit för Man Utd på planen, men till sist lyckades de ändå på något sätt som jag ännu inte riktigt förstått tråckla sig ur strypgreppet och vända till vinst.

Det var blott första gången sedan 1993 som Man Utd vände en match från underläge till vinst under matchens sista fem minuter. Den gången skedde det mot Sheffield Wednesday, hemma på Old Trafford, och den segern var en av de mest avgörande vinsterna i Man Utds väg mot sin då första ligatitel på 26 långa år. Kanske var det särskilt passande att historien upprepade sig ikväll, i vad som var Alex Fergusons 1000:e ligamatch som manager för Man Utd.

Endast ett lag sitter på full pott efter tre omgångar, nämligen Chelsea, som alltså har öppnat upp ett tvåpoängsförsprång ned till övriga lag. De spelade inte i helgen, då de dagen innan varit upptagna med att få sina rumpor sparkade härifrån till månen av ett för kvällen oändligt mycket bättre Atlético Madrid.

Sju lag i Premier League förblir emellertid obesegrade i Premier League efter tre omgångar. Det är, utöver Chelsea, även Swansea, West Brom, Man City, Arsenal, Stoke och Sunderland. En salig blandning lag naturligtvis, och även om det är väldigt tidigt på säsongen så är det ju minst sagt roligt att se lag som Swansea och West Brom däruppe i tabelltoppen.

Mina tankar efter en intensiv ligahelg:

:::

Carlos Tevez har hittat sig själv igen

Det var ungefär ett och ett halvt år sedan som jag rankade Carlos Tevez som Premier Leagues bäste anfallare. Ett tämligen utskällt påstående redan då, som dessutom sett till vad som sedan hände under förra säsongen kunde drivas ändå mer gäck med om man så ville.

Men det finns också mycket så här i början av den här säsongen som tyder på att påståendet kanske ändå inte var så väldigt fel. Tevez visar nämligen återigen upp just de egenskaper som fick mig att då formulera påståendet. Inte bara en mycket vaken målskytt, inte bara en rejäl arbetsmyra, utan också en spelare som tillför hela laget energi. Och det kan behövas, för Man City i övrigt har sett ut att vara märkligt dränerade på energi så här under inledningen på säsongen.

I sådana lägen är spelare som Tevez guld värda.

Stackars Southampton!

Det är omöjligt att inte tycka synd om Southampton. Nykomlingen har gjort två strålande matcher mot de båda lagen mot Manchester, vilket så klart i sig är en oerhört tuff öppning på säsongen. De spelade ut Wigan på hemmaplan, precis som de stundtals spelade ut Man Utd. Ändå sitter de här, efter tre omgångar, och på tröskeln till ett landslagsuppehåll, med noll poäng. Man tar de poäng man förtjänar så klart, men man får väl ändå säga att läget med lite tur hade sett något annorlunda ut för Southampton just nu.

Ett ytterst vältajmat internationellt uppehåll

Det är nog flertalet klubbar och managers som efter den här helgen drar en viss lättnadens suck över att det nu är internationellt uppehåll, och tänker sig en stunds lugn under vilket de kan bringa ordning i leden och rita upp mer fasta planer för den närmaste framtiden.

Tottenham och Liverpool har båda två haft nästintill katastrofala inledningar på säsongen. Spelet har hackat betänkligt för båda lagen, och Andre Villas-Boas såväl som Brendan Rodgers har mycket kvar att fundera på. Rodgers måste exempelvis börja reflektera över huruvida det var klokt att lägga all hjärnkraft på mittfältet när anfallsuppsättningen ser beskedligt tunn ut, målvakten Pepe Reina ser alltmer ostadig ut, samtidigt som individuella misstag har tendenser att se systematiska ut.

I det läget har Man Utd ett bättre läge, då de trots allt vunnit sina två senaste matcher, och då inte minst den senaste. Men även Alex Ferguson bör nog vara rätt glad för det här uppehållet, för spelet stämmer sannerligen inte. Dels kan vilan förbättra skadeläget, men det känns ändå som om det framför allt är precision och mönster på planen som behöver sättas och slå rot. Spelmässigt är laget all over the place.

Arsenal har hittat linjerna

Någon spelmässigt överlägsen seger var det måhända inte, men vad som var framför allt tydligt på Anfield var att Arsenal var ett lag med en betydligt mer färdig spelidé än vad Liverpool är. Just detta är också vad som i nuläget talar mest för Arsenal i ligatabellen, att de har hittat linjerna i sitt spel. Santi Cazorla fann utrymmet framför motståndarnas backlinje den här matchen, och för första gången på flera år ger Arsenal intrycket av att ha en sammanhållen linje i sitt defensiva spel. Allt är inte hallonsaft för Arsenal, men just dessa viktiga basförhållanden har de koll på.

Värdet av kant- och inläggsspel

Det pratades ju en del inför och alldeles i början av säsongen om att värdet av kantspel och inläggsspel var litet. Mot den teorin kan vi ställa det empiriska förhållandet att 18 av 27 mål den här ligahelgen, det vill säga precis två tredjedelar av målen, tillkom just som ett direkt resultat av kantspel och inläggsspel. Vilket är en tämligen imponerande hög andel för ett spelmoment med ett påstått mindre värde.

Det blir ju tyvärr så här. En viss spelideologi blir framgångsrik och mindre kloka bedömare överdriver då enskilda aspekter utav denna ideologi och betraktar dessa som ovillkorligt överlägsna andra aspekter. Den kloke inser så klart att nyckeln ligger i förmågan till variation, att kombinera olika aspekter till en sammanhängande helhet. Men när ideologi tillåts övertrumfa verkligheten så blir fotbollsdiskussionen desto mer andefattig.

:::

Omgångens spelare:

(3) Robin van Persie, Man Utd. De måste ha hört talas om Fergies vrede ända därnere i London. Vad annat än rädsla för egna livet efter den seriöst wanker-betonade Panenkastraffbommen kan ha drivit van Persie att närmast på egen hand vända och vinna den här matchen?!

(2) Abou Diaby, Arsenal. Yeah, gräset är som sagt sällan faktiskt grönare på andra sidan staketet. En helt fantastisk match av Diaby på Arsenals mittfält tidigare under dagen, där han var en stor del i att eliminera Liverpools mittfält samt skapa utrymme för egna lagets offensiv.

(1) Mohamed Diame, West Ham. Enastående mittfältsinsats av Diame, som visade upp en enorm intensitet och arbetskapacitet, med kvalitet i varenda enskilt spelbeslut. Den osynlige arkitekten bakom West Hams storseger mot Fulham.

:::

Omgångens mål: Hatem Ben Arfa, Newcastle: 1-1 vs Aston Villa

…………………………………………………

Arsenals Unbeaten-status: 3 down, 35 to go.

:::

Hela fyra mål gjordes i matchen mellan Wigan och Stoke, ändå var det den match med mest skräp och minst kvalitet jag sett i Premier League på rätt länge. En rätt tydlig indikation på att mängden mål inte nödvändigtvis är någon särskilt bra indikator på spelkvalitet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues 10 bästa värvningar inför säsongen

Det är väl något utav en stående tradition på Englandsbloggen att direkt i samband med transferfönstrets stängande rangordna sommarens värvningar utifrån vilka man tror kommer visa sig bli de bästa. Och även om jag gillar att försöka förnya, så tror jag också på att försöka behålla de traditioner som är i grund och botten goda.

Som vanligt när jag rangordnar värvningar på det här sättet så brukar jag fästa vikt vid tre huvudsakliga aspekter. För det första, och det som jag lägger störst vikt vid, är vilket nuvärde värvningen representerar för klubben, sett både till spelarens kvalitet och till spelartruppens styrkor och behov. För det andra, jag försöker också värdera värvningens framtida värde, vilket främst beaktar om det är en värvning på kort eller lång sikt. För det tredje, värvningens strategiska värde fokuserar på i vilken utsträckning den representerar en klok prioritering från klubbens sida, sett till resurstillgång och alternativkostnader.

Och som vanligt, vad den här typen av omdömen värderar är alltså värvningarna, inte spelarna.

:::

(10) Javi Garcia, Man City

Det är naturligtvis svårt att tala om några större behov i en spelartrupp så bred på spets som just Man Citys, men om det är något som laget haft problem med under senare säsonger så är det att hitta kreativa lösningar från djupare positioner på planen. Just det alternativet tillför potentiellt sett Javi Garcia, som i det avseendet är en bra värvning. Värdet av att förnya spelartruppen i ett titelvinnande lag ska heller inte underskattas.

(9) Jan Vertonghen, Tottenham

På sätt och vis är det naturligtvis omöjligt att ersätta en spelare som Ledley King, och därför är det kanske på sin plats att försöka hitta något helt annat. Att Andre Villas-Boas tagit över Tottenham innebär med all säkerhet ett något annat sätt att försvara sig än tidigare, och i en sådan ny taktik så passar Vertonghen väldigt bra in. Med utgångspunkt i hans förmåga så får Tottenham här också in en ledargestalt i mittförsvaret.

(8) Pablo Hernandez, Swansea

Michael Laudrup har värvat klokt och smart från sina gamla spanska jaktmarker, och i Hernandez så har han säkrat en av La Ligas främsta och mest tekniska yttermittfältare. Hernandez har gjort några strålande säsonger i Valencia, och kommer att passa väldigt väl in i ett offensivt och tekniskt spelande Swansea.

(7) Shinji Kagawa, Man Utd

En spelartyp som Man Utd varit i behov av under flera säsonger, den centrale offensive mittfältaren som ligger precis bakom anfallet. Kagawa är kvick i såväl fötter som tanke och är väldigt kompetent när det kommer till att fördela mål- och poänggivande passningar. Denna förmåga är betydelsefull i en liga där motståndarna ofta försvarar sig djupt med många backar, precis som Kagawas skicklighet i att behålla och fördela boll kommer väl till pass mot starkare och kontinentalt motstånd.

(6) Eden Hazard, Chelsea

Allas favoritvärvning på förhand och naturligtvis är det en utmärkt värvning för Chelsea, en spelare av högsta klass. Men där finns så klart också risken att alltför många går bananas på en väldigt bra inledning mot inte överdrivet tufft motstånd. Jag betvivlar inte att Hazard kommer vara bra, men inte heller att där kommer dalar. Därtill är jag osäker på framtiden, mitt intryck är att Hazard inte ser Chelsea som sin slutdestination här i livet.

(5) Charlie Adam, Stoke

Stoke har haft ett strategiskt problem under de senaste säsongerna, de har haft en funktionell spelidé som varit framgångsrik upp till en viss nivå, men som stagnerat och är i behov av ett kreativt tillskott för att ta laget vidare och framåt i dess utveckling. Adam är just en sådan typ av spelare. Utöver att han rent kynnesmässigt passar rätt bra in i Stokes lagmentalitet, så besitter han också ett passningsregister som kommer vara Stoke till stor nytta.

(4) Steven Fletcher, Sunderland

Anfallet har länge varit något utav en huvudvärk för Sunderland, utav en mängd olika och skiftande anledningar. Fletcher är en anfallare som passar som hand i handske in i Martin O’Neills gängse spelfilosofi och offensiva grundidéer, en i huvudsak enveten och målinriktad brunkare. Det som framför allt tilltalar mig med den här värvningen är dock att Fletcher känns som en väldigt hungrig spelare, och med helt rätt attityd för laget och uppgiften. Sådana spelare misslyckas väldigt sällan.

(3) Oscár, Chelsea

Oscár är en central del utav Chelseas pågående föryngringsprocess och är nog närmast att betrakta som Frank Lampards ersättare på sikt. Begåvad med en hög speluppfattning och ett väldigt väl utvecklat passningsspel så kan Oscár bli en viktig länk i Chelseas offensiva uppställning under en mycket lång tid framöver. I mina ögon den värvning som Chelseas supportrar borde vara mest nöjd med efter sommaren.

(2) Moussa Dembele, Tottenham

Spelare som Dembele kommer alltid att underskattas, eftersom de inte är lika stora namn som några av kontinentens mer populära spelare, oftast bäst kända från Football Manager snarare än verkligheten. Att värva kvalitetsspelare från mindre klubbar rynkas på näsan åt, men är oftast det bättre valet. Dembele växte i Fulham ut som lagets nyckelspelare på offensivt mittfält, och är i det avseendet en spelartyp som är både vad Tottenham behöver, sett till vilka spelare som lämnat, och som har möjlighet att utvecklas vidare i klubben. Därtill är Dembele avsevärt mer pålitlig som spelare och karaktär än vad inte minst Rafael van der Vaart är.

(1)    Gaston Ramirez, Southampton

Det är ju egentligen en smått fantastisk värvning. En spelare som borde vara måltavla för spanska, italienska och engelska toppklubbar norpas av nykomlingen Southampton. Ramirez passar väldigt väl in i Southamptons spelstil, och omgiven som han är av komplementerande spelare, inte minst i Rickie Lambert, så har han alla möjligheter i världen att bli skillnaden mellan liv och död för Southampton den här säsongen.

:::

Bubblare:

» Danny Guthrie, Reading
» Santi Cazorla, Arsenal
» Gylfi Sigurdsson, Tottenham
» Pavel Progrebnyak, Reading
» Alou Diarra, West Ham

:::

Vilka är då några av de jag bedömer som Premier Leagues sämsta värvningar den här säsongen? Jo, jag har ju så klart några huvudsakliga kandidater. Dessa är, i inte någon speciell ordning, Markus Rosenberg till West Brom, Rob Green till QPR, Jamie Ness till Stoke, Victor Moses till Chelsea, samt Ousamma Assaidi till Liverpool.

…………………………………………………

Söndagens matcher: Liverpool vs Arsenal (14:30), Newcastle vs Aston Villa (17:00, samt Southampton vs Man Utd (17:00).

Toppmatch på tidiga eftermiddagen mellan Liverpool och Arsenal, två Champions League-kandidater, samt naturligtvis ett rätt nostalgiskt möte för alla Tipsextra-älskare på St Mary’s mellan Southampton och Man Utd.

Arsenal och Liverpool ja. Som utomstående betraktare så upplever jag ju att det här är en av de mest infekterade rivaliteterna för dessa båda klubbar just nu, åtminstone om man räknar bort historiska rivaliteter som är rivaliteter mest bara för att de alltid har varit det. Där finns såväl småsinthet som ett högt antal tjuvnyp.

Åtminstone sett till svenska supportrar av dessa båda klubbar, och det är ju av helt naturliga skäl det jag kanske har mest och bäst koll på. Kanske är det så, att närhet i tabellen och konkurrerande ambitionsnivåer är det som först och främst styr rivalitet i praktiken inom dagens fotboll.

Toppmatch mellan två lag som ”inte kan” göra mål. Typ. Bara en av många saker med Premier League som man aldrig ser i La Liga.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En genomgång av Deadline-dagens värvningar

Så är ännu ett transferfönster stängt, och det blev ju trots allt en hel del action under den sista och de sista dagarna. Många spelare bytte klubb, inte minst inom Premier League får man väl lov att säga.

Med den här bloggen gör jag en sista sammanfattning av värvningarna som skett till Premier League-klubbar, som följer på de två tidigare samt de mer dagliga utvärderingarna. Under söndagen kommer en blogg där jag försöker ranka vilja jag anser vara sommarens tio bästa värvningar, samt några av de jag anser vara sämst.

Det kan också vara intressant att, utifrån de betyg jag kontinuerligt gett varje enskild värvning, se en sammanställning över hur bra de olika klubbarna har skött sig under sommarens transferfönster. Den sammanställningen ser ut på det här viset:

Plats 1-5: Tottenham (4,33), Stoke (3,60), Man Utd (3,40), Man City (3,33), samt Arsenal (3,33). Plats 6-10: Newcastle (3,33), QPR (3,30), Southampton (3,29), Chelsea (3,20), samt Aston Villa (3,14). Plats 11-15: Reading (3,14), West Ham (3,10), Swansea (3,00), Norwich (3,00), samt Wigan (3,00). Plats 16-20: Sunderland (3,00), West Brom (3,00), Liverpool (2,75), Fulham (2,60), samt Everton (2,50).

Det ska ju för det första sägas att det alltså är mina betyg som utgör grunden för det här, det kan ju visa sig ha absolut ingenting med verkligheten att göra vad säsongen lider.

Tottenham framstår åtminstone som transferfönstrets överlägset största vinnare, en riktig succésommar för dem med andra ord. I övrigt så har Stoke och Man Utd gjort starka transferfönster, om än ej spektakulära. Den genomsnittliga kvaliteten på Premier Leagues samtliga värningar är 3,17, vilket väl antyder att klubbarna gör ett fullt godkänt jobb.

:::

Värvningar

Pablo Hernandez – Swansea, £5,5m. En otroligt spännande värvning av Swansea, en av Spaniens mest spännande yttermittfältare med både fart och teknik nog att göra sig väldigt framgångsrik i Premier League. Berömlig (+++++)

Clint Dempsey – Tottenham, £6m. Om Tottenham hade problem med anfallet tidigare under sommaren, så har de definitivt löst det problemet på pappret nu. Dempsey är ett strålande komplement till både Adebayor och Defoe. Med beröm godkänd (++++)

Hugo Lloris – Tottenham, £8m. Tottenham värvar en av de mer intressanta målvakterna i Europa, och det är klokt gjort givet Friedels ålder och Gomes övernaturliga ojämnhet. Lloris har visat hög kvalitet under en längre tid i Ligue 1. Med beröm godkänd (++++)

Dimitar Berbatov – Fulham, £4m. Fulham får en tekniskt otroligt begåvad anfallare, men frågan är väl i och för sig, om man betraktar Berbatov som ersättare för Dempsey, hur väl han i så fall passar in i Martin Jols spelplan. Men Berbatov kan bli en succévärvning för Londonklubben. Väl godkänd (+++)

Javi Garcia – Man City, £15,8m. Mancini sökte en djupt liggande spelfördelare, och det var precis vad han också fick i Garcia, Benficas tidigare mittfältsgeni. I mina ögon en betydligt bättre värvning, sett ur alla aspekter, än vad De Rossi hade varit. Berömlig (+++)

Maicon – Man City, £4m. Man kan ana en risk att Maicon är lite på nedgång, och man kan fundera på hur väl han passar i ett avsevärt tempostarkare Premier League, givet att ytterbackarna bestraffas betydligt hårdare här om de inte befinner sig i rätt position. Men £4m representerar heller ingen risk för Man City, och chansen är att de kan få en högerback i absolut världsklass. Med beröm godkänd (++++)

Yossi Benayoun – West Ham, lån. Benayoun fortsätter sin lånetour, och den här gången återvänder han till West Ham, klubben som gjorde honom känd och respekterad i England. Benayoun har en historia att prestera bra på lån, och är i mina ögon en underskattad spelare. Väl godkänd (+++)

Andy Carroll – West Ham, lån. Jag är väl ingen stor supporter av lånedealar av det här slaget, känns mest som mellanmjölk för alla inblandade, men om West Ham kan realisera Carrolls potential så har de under en väldigt viktig säsong  för klubben en oerhört värdefull anfallare. Med beröm godkänd (++++)

Gaston Ramirez – Southampton, £11m. Lysande värvning av Southampton som för att vara en nykomling i Premier League sannerligen inte beter sig som en sådan. Den kvalitet som Ramirez representerar kan mycket väl vara den direkta skillnaden mellan nedflyttning och en mittplacering. Berömlig (+++++)

Scott Sinclair – Man City, £6,2m. En värvning jag ställer mig skeptisk till. Adam Johnson var ett ständigt problembarn för Mancinis diverse taktiska planer, och jag har svårt att se att Sinclair skulle kunna få eller ta en så särskilt annorlunda roll än så. Godkänd (++)

Charlie Adam – Stoke, £4m. Det här känns som en klockren värvning för Stoke. Adams mentalitet passar utmärkt i klubben, och med Adam får Stoke en kreativ mittfältare och väldigt skicklig passningsspelare, på korta och långa bollar såväl som fasta situationer. Berömlig (+++++)

Steven Nzonzi – Stoke, £3,5m. Stokes ambitioner att förstärka sitt mittfält fortsätter. Det är kanske först och främst kreativa krafter som laget behöver, men Nzonzi är etablerad som en god defensiv mittfältare på den här nivån. Väl godkänd (+++)

Maurice Edu – Stoke, okänt. Amerikanen tar flytten söderut över gränsen, och det ska bli kul att se vad han klarar av i Premier League. I Rangers etablerade han sig som ett av lagets nyckelspelare, kapabel att spela på både mittfältet och i försvaret. Väl godkänd (+++)

Matija Nastasic – Man City, £12m. Mycket spännande värvning av Man City som förstärker bredd och kvalitet på lagets mittförsvar. Förhoppningen är så klart att Nastasic kan leverera mer än vad Stefan Savic lyckades prestera. Med beröm godkänd (+++)

Richard Wright – Man City, fri. Huruvida Wright kommer att få spela en enda match för Man City är väl ytterst osannolikt, det här är väl snarare en värvning på Magnus Hedman-nivå. Men om det får Mancini att sova tryggare om nätterna så är den så klart bra för den sakens skull. Godkänd (++)

Stephane Mbia – QPR, okänt. Intressant värvning till mittförsvaret som gjort viss succé under ett antal år i Ligue 1, först i Rennes och därefter i Marseille. Mbia är också mångsidig, och kan således också vid behov förstärka lagets mittffält. Väl godkänd (+++)

Christian Benteke – Aston Villa, £7m. Belgare är högsta mode i Premier League för tillfället, och det finns en god chans att Paul Lambert har importerat ännu stark representant. På samma gång har han helt klart förstärkt ett tidigare svagt anfall. Med beröm godkänd (++++)

Esteban Granero – QPR, £4m. QPR värvar för ovanlighetens skull en yngre spelare, därtill en spelare som bryter av lite med lagets brunkarmönster i övrigt. Himmel eller helvete med den här värvningen, kan bli riktigt bra och kan bli en flopp. Väl godkänd (+++)

Kieran Richardson – Fulham, £2m. Richardson har alltid varit något utav en utility player i de klubbar han spelat för, men utan att någonsin riktigt nå den nivå som krävs för att betraktas som en riktigt bra Premier League-spelare. Det lär inte förändras i Fulham. Godkänd (++)

Maya Yoshida – Southampton, £2m. Att Southampton behövde förstärka sitt försvar på något sätt var rätt tydligt i de två inledande Premier League-omgångarna. Huruvida japanen Yoshida utgör en sådan förstärkning återstår att se, rätt tänkt är det hur som helst. Väl godkänd (+++)

Ashley Westwood – Aston Villa, okänt. Villa har varit tunna på sitt mittfält under några säsonger, och Westwood tillhandahåller både spelaregenskaper och ledaregenskaper som kan kompensera för detta. Crewe fortsätter exportera juveler till Premier League. Väl godkänd (+++)

Bryan Oviedo – Everton, £3,5m. Det känns något märkligt av Everton att värva en vänsterback, när Leighton Baines redan finns i klubben. Som back-up kan man förstå värvningen, men det är väl oklart vilken kvalitet Oviedo håller. Godkänd (++)

…………………………………………………

Dagens matcher: West Ham vs Fulham (13:45), Swansea vs Sunderland, Tottenham vs Norwich, West Brom vs Everton, Wigan vs Stoke, samt Man City vs QPR (18:30).

Intressant match i matchen mellan West Hams och Fulhams profilstarka anfallsvärvningar. Det ska bli särskilt intressant att se hur Tottenham nu ställer upp, samt att följa om Everton kan fortsätta gå rent så här under säsongsinledningen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv