Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Tottenhams problem att balansera risk och avkastning

Det finns ett engelskt uttryck, åtminstone är det på engelska som jag har hört det: ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me”. Två gånger i rad har Tottenham blivit lurade på konfekten och tre poäng i slutminuterna, hemma mot först West Brom och därefter Norwich.

Om vi alltså ska tillämpa uttrycket på fotboll så kan man alltså säga att en gång kan en olycka inträffa, men inträffar samma sak två gånger, och då kanske särskilt två gånger i rad, så är det i det här fallet något med Tottenhams taktik eller kanske attityd som är värt att granska närmare.

Särskilt oroväckande såg det kanske ut mot Norwich, där det utöver ett inte särdeles lysande resultat även rent spelmässigt var en klart övervägande fördel för bortalaget. Spelmässigt kan man säga att Tottenham närmast vann en poäng, snarare än att de förlorade två.

Idag möter Tottenham Reading på bortaplan, och frågan är väl då om det som stört Tottenham har hunnit åtgärdas under landslagsuppehållet.

:::

Mitt bestämda intryck från säsongsinledningen är nämligen att Tottenham ser ut att lida något av att Andre Villas-Boas möjligen överkompenserar för de brister som framträdde under hans tid i Chelsea.

Hans taktiska tonvikt i Chelsea var synnerligen framtung, med hög press från anfallarna och en högt stående backlinje. Det var offensivt, det var stundtals sprudlande, men det lämnade också stora utrymmen bakåt, låg bakom många misstag och ledde till alldeles för många insläppta mål, och i förlängningen att han själv fick sparken från klubben.

Det har sett precis motsatt ut i Tottenham, så här under inledningen av säsongen. Överdrivet försiktigt. Man får närmast känslan av att Villas-Boas vill spela med både bälte och hängslen, som om han för allt i världen inte vill att det som hände i Chelsea ska upprepas med Tottenham.

:::

I grund och botten handlar det kanske om Villas-Boas föredragna 4-2-3-1-uppställning. Han har där valt att spela med två defensivt inriktade balansmittfältare, att täcka upp framför backlinjen. Mot Norwich körde han Sandro och Jake Livermore. Detta på hemmaplan, där taktiken snarare bör vara att attackera för att inte släppa in motståndarna i matchen.

Det var förvånande att Villas-Boas valde att inte starta med Moussa Dembele mot Norwich. Kontrasten var tydlig när han byttes in i andra halvlek istället för Sandro, då fick Tottenham helt plötsligt ett annat flyt i spelet, började kontrollera mittfältet och såg ut att ha fått en konkret anfallsidé. Det var också på så vis som Tottenham fick ledningen i matchen. Men, så fort Tottenham fått ledningen så bytte Villas-Boas ut Jermain Defoe mot Tom Huddlestone.

Bälten och livrem. Den försiktiga taktiken fungerade bättre på bortaplan mot Newcastle, där hemmalaget var mer aktiva i sitt anfallsspel mot Tottenham, som mycket väl kunde ha fått med sig mer från den matchen. Hur den fungerar borta mot Reading är däremot oklart, hemma mot West Brom och Norwich fungerade den emellertid inte.

:::

Tottenham ska inte behöva spela med två defensiva mittfältare. Åtminstone inte i de flesta av ligamatcherna under säsongen.

Tidigare har Tottenham spelat med Luka Modric i en av de balanserande mittfältspositionerna, och den risken måste Villas-Boas fortsätta våga ta. Det är på den positionen han regelbundet måste spela till exempel Gylfi Sigurdsson eller allra minst Tom Huddlestone, två spelare med ett väl utvecklat offensivt passningsspel.

Men den aktuella frågan är förmodligen om misslyckandet med Chelsea har gjort Andre Villas-Boas alltför obenägen att acceptera en rimlig grad av risk i sitt val av taktik och spelare. Det mer överhängande problemet för Tottenham är så klart, att utan risk så får laget heller ingen avkastning.

:::

Att skaka hand eller inte skaka hand.

Frågan är så klart högst aktuell i England. Antagligen riskerar Anton Ferdinand nu någon form av sanktion från antingen Premier League eller FA för att han vägrade att skaka hand med John Terry och Ashley Cole i gårdagens match mellan QPR och Chelsea.

För mig är det helt fel väg att gå. Det är inget fel att ha en ritual där spelarna tar i hand innan match. Men för mig är en handskakning i det här sammanhanget ett sätt att visa ömsesidig respekt. Men det hela förutsätter så klart att respekten faktiskt finns där, om två spelare inte känner respekt för varandra så blir handskakningen naturligtvis inget annat än hyckleri.

Att med hot om sanktioner tvinga spelare att skaka hand med varandra även om där inte finns någon respekt är att devalvera ritualen som helhet. Så två spelare gillar inte varandra, av antingen goda eller dåliga skäl. Vad är det som är så farligt med det att vi måste låtsas som att det inte är fallet?

:::

Be Champions!!

Publicerad 2012-09-16 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons