Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Om den osynliga kostnaden för den engelska fotbollen

Peter Hyllman 2020-03-31 06:00

Min inställning när det här påtvingade uppehållet inleddes var att det skulle väl bli ungefär som när det är sommaruppehåll. Med andra ord lite stillsammare, ett kanske delvis om inte avstannat så åtminstone mer lågintensivt engagemang, betydligt svårare att hitta ämnen att skriva om och så vidare.

Några veckor in på uppehållet visar det sig att jag nog hade helt och hållet fel. Det är inte alls som ett sommaruppehåll, utan känns som något helt annat. Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att till och med mitt engagemang för närvarande är lågintensivt på ett sätt som sällan faktiskt är fallet under ett sommaruppehåll.

Men kan därför fundera över vad som egentligen är skillnaden? Varför är det sommartider nej nej och inte sommartider hej hej?

Visst, här skulle man så klart kunna klämma i med något lätt pretentiöst om att hur eller till och med varför skulle man bry sig om något så trivialt som fotboll i dessa tider, när det händer så förfärliga saker runtom i världen. Men det är inte fallet, i alla fall inte för mig, och varför det inte behöver vara så har jag redan bloggat om.

ANNONS

En rent objektiv skillnad är att det under detta uppehåll till skillnad från under ett sommaruppehåll faktiskt inte händer något alls. Det händer väldigt mycket under ett sommaruppehåll för att vara ett uppehåll. Ibland spelas det mästerskap, det sparkas managers och köps spelare, det träningsmatchas, det händer saker. Shit happens.

Nu händer mer eller mindre ingenting. Det spelas ingen fotboll, det värvas inte spelare, det sparkas och anställs inga managers.

En mer subjektiv skillnad är att ett sommaruppehåll har ett klart och tydligt slut. Vi vet alla när säsongen drar igång igen och kan räkna dagarna. Detta uppehåll vet vi i nuläget inte alls när det tar slut eller hur länge det håller på. Det kan få ett hyfsat abrupt slut likaväl som det kan dras ut i flera månader, kanske ett halvår.

Ovissheten är tämligen demoraliserande. Ungefär som med all form av tortyr så är det som till sist tar knäcken på en känslan av att inte veta om eller när den ska ta slut.

ANNONS

Vilket rimligtvis snart måste börja ses som en faktor i beslutsprocessen för fotbollens myndigheter och organisationer. Ovissheten är i sig en kostnad och potentiell skada och kan därför i sig vara ett argument för att fatta ett beslut om hur det ska göras med säsongen förr hellre än senare, egentligen oavsett vad för beslut.

För allt prat om faktiska kostnader och uteblivna intäkter, så är kanske detta den engelska fotbollens just nu osynliga kostnad.

:::

Om något dygn släpper däremot Netflix andra säsongen av Sunderland ’Til I Die. Som om inte de hade det svårt nog. Kommer bli kostlig om än mörk underhållning. Räkna med en recension senare under veckan.

:::

Ingenting är hugget i sten, jag kan plötsligt få för mig något annat, men tills vidare kommer jag nog blogga utifrån de senaste veckornas upplägg, med bloggar under veckorna och uppehåll under helgerna. Vilket till exempel lämnar gott om utrymme för gästbloggar från skribenter som vill testa sina vingar eller lufta sina tankar.

ANNONS

:::

Imorgon är det 1 april. Av någon anledning känner jag att det finns extra utrymme för särskilt grymma aprilskämt den här gången.

:::

Den här idén som verkar snurra runt att avsluta Premier League i någon slags VM-liknande karneval under någon dryg månad låter som en svettig feberdröm hos någon som råkat somna i bastun.

Men det börjar väl i och för sig bli dags att acceptera att det här inte längre är en situation där man har råd att sålla bort dåliga idéer eller varje idé med någon svaghet, och vänta på den perfekta lösningen. Den finns inte.

:::

Vem hade kunnat tänka sig att Jack Grealish skulle vara en så dum pojke?!

:::

Huvvamig om det faktiskt inte börjar bli på riktigt att Saudiarabien tar över som Newcastles ägare. På gränsen till omöjligt att kunna landa helt och hållet på en enda sida i den diskussionen.

ANNONS

:::

Några av den engelska fotbollens twitterstjärnor verkar som vanligt ha svårt att hålla sina huvuden kalla. Fotbollen är på väg att dö, allt intresse på väg att försvinna, slutet på fotbollen som vi känner till den.

Get over yourselves! Fotbollen är snart tillbaka där vi lämnade den och när det sker kommer vi upptäcka att mycket lite faktiskt har förändrats. Allra minst förmodligen den engelska fotbollens twitterstjärnors benägenhet att överdramatisera.

:::

Psykologin i varför det inte sparkas och anställs manager under detta uppehåll som under ett vanligt uppehåll kan bli ett ämne för en kommande blogg.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem rockigaste retromatcher

Peter Hyllman 2020-03-30 06:00

TV-bolagen gör sitt bästa för att fylla dödtiden med matnyttigt innehåll. Ett av de mer intressanta greppen är detta att istället sända retromatcher, alltså gamla klassiska matcher genom Premier League-eran, men med dagens kommentatorer och med liveanalys i studion. Ett rätt listigt sätt att kunna se på gamla matcher med nya ögon, även om dessa ögon så klart alltid kommer vara påverkade av vad de redan vet.

Någon fullgod ersättning är det kanske inte, fotboll är trots allt en färskvara på så vis, och bygger mycket på osäkerheten om framtiden och spänningen med detta, något som av rätt naturliga skäl är helt obefintligt med gamla matcher. Men en slags ersättning är det väl trots allt, även om nyhetens behag också känns avtagande. Därmed uppstår så klart en fråga kring vilka matcher som faktiskt får denna retrobehandling.

Här ska jag för all del villigt medge att jag inte har någon jättekoll på vilka matcher som olika TV-bolag faktiskt har tagit upp. Jag har naturligtvis sett och hört om några specifika exempel. Men sedan kan självfallet jag ha några egna önskemål till matcher som ska ges denna behandling. Och det är väl vad denna lista ska handla om, fem matcher som jag helst av allt skulle vilja retrosändes av valfritt TV-bolag.

ANNONS

Något som mycket lätt skulle kunna missförstås för en lista över de fem enligt mig största eller bästa Premier League-matcherna eller något sådant. Men det är inte nödvändigtvis alls samma sak. Till den här listan väljer jag matcher som hade någon särskild form av dramatik, en särskild form av intensitet och som sticker ut ur mängden därför som särskilt fina exempel på Premier League som liga, på Premier League som fotboll.

Vilket inte alls är detsamma som de kvalitativt sett bästa matcherna. På den här listan vill jag också ha förhållandevis jämna matcher, med andra ord så vill jag inte ha de alltför ensidiga matcherna, där ett lag spelmässigt eller målmässigt var alltför överlägsna. Detta utesluter så klart några klassiker till fotbollsmatcher som har slutat 5-0, 6-1, 8-2, 9-0 och whatnot. Häftiga fotbollsmatcher, men på ett helt annat sätt.

ANNONS

Tittar vi nedåt på den faktiska listan kommer vi se att vissa klubbar är vanligare än andra på den. Tottenham och Newcastle till exempel har två platser vardera på listan, och har ärligt talat flera andra kandidater till listan vardera. Det säger lite om vilka klubbarna är och vilka de vill vara. Tottenham med sin offensiva bohemstämpel. Newcastle likaså, och visst är det lite talande för vad för klubb Newcastle kan vara att de utan att skämmas för sig gör andra engelska storklubbar sällskap på en sådan här lista.

Verkligheten brukar ibland komma ivägen för utfästelser av det här slaget, men det är en idé att kommande måndagsbloggar, åtminstone under det här uppehållet, kommer ägnas åt listor där jag specifikt kommer lista varje enskild klubbs fem bästa, största eller mest minnesvärda matcher under Premier League-eran.

ANNONS

(5) Man Utd 5-2 Tottenham, 2009

Kategorin av häftiga fotbollsmatcher mellan just Man Utd och Tottenham skulle utan några större problem kunna fylla både en och flera måndagslistor. Där saknas sannerligen inte godbitar. Personligen har jag ändå fallit för denna, eftersom den visade sig få sådan väldig betydelse i den pågående titelstriden mellan Man Utd och Liverpool, vilket gav allting en extra krydda. Tottenham gick in med en 2-0-ledning i halvtid och Liverpool och mest hela världen hoppades på att Man Utd skulle tappa poäng här. Men den andra halvleken blev en blixtrande uppvisning i ett Man Utd när de var som allra bäst, något som fick även normalt sett sansade personligheter att både under och efter matchen tappa all vett och sans.

(4) Newc astle 4-4 Arsenal, 2011

Med sådana här matcher kommer det alltid kunna diskuteras vilken sida av saken man egentligen ska välja att se. Ska vi se det här utifrån Newcastles perspektiv, en match det fortfarande pratas om på Tyneside? Eller ska vi se det utifrån Arsenals perspektiv, en match de nog helst glömmer. För de neutrala är matchen kanske i första hand ett tvärsnitt av Arsenal på gott och på ont, vilket på något sätt var två ständigt närvarande sidor med Arsenal under den andra hälften av Arsene Wengers tid i Arsenal. Det briljanta Arsenal som var tätt följt i hälarna av det bisarra Arsenal. Den ständigt hårfina gränsen mellan himmel och helvete.

ANNONS

(3) Chelsea 2-2 Tottenham, 2016

Tottenham hade sin rätt tydliga motivationsgrund klar för sig, bara genom att vinna kunde de behålla hoppet om att norpa ligatiteln från Leicester. Chelseas grund var klart mer grumlig. Detta syntes mycket tydligt under den första halvleken där Tottenham var spelmässigt och målmässigt klart bättre och gick in med 2-0 i halvtid. Här fanns inga som helst rationella skäl att tro att Tottenham inte skulle vinna matchen. Men det här är Premier League, och Premier League är många gånger rationellt men långt ifrån alltid. Chelsea kom ut som ett annat lag, Stamford Bridge började brinna och bullra, matchen urartade till ett fysiskt och mentalt krig mellan två lag. Purister och pepologer vred sina händer i förtvivlan, ty de förstodo icke vad de såg.

(2) Liverpool 4-3 Newcastle, 1996

ANNONS

Ungefär varenda lista som någonsin har gjorts över Premier Leagues bästa matcher någonsin har den här matchen antingen högst upp eller nästan högst upp. Visst är det ett case av att det är Liverpool, visst är det ett case av att det är romantiskt rosenröda minnen av jästerår som matchen ger upphov till, men det är även ett case av att det är en våldsamt sprudlande och andlöst intensiv fotbollsmatch, i vilken det händer saker precis hela tiden i båda riktningar och elektriciteten i matchen går att ta på. Det är matchen som är försvarets huvudbevis varje gång Newcastles epitet som ”The Entertainers” ska hamras hem, liksom det är matchen som är åklagarens huvudbevis för varför Newcastle aldrig vann den där ligatiteln de borde ha vunnit.

(1) Man Utd 4-3 Man City, 2009

Man City hade precis blivit av med skum thailändsk ägarskurk och istället blivit med Abu Dhabisk oljeägare. Man Utd hade precis förlorat både en Champions League-final och Cristiano Ronaldo, och dessutom blivit av med Carlos Tevez till just Man City av alla klubbar under stökiga förhållanden. Man Utd var en klubb vars möjliga nedgång började anas och Man City en klubb vars uppgång kändes given. Välkommen till Manchester fick god konkurrens av högljudda grannar som demagogiska tjuvknep. Spänningen var alltså påtaglig när dessa båda gamla rivaler drabbade samman på Old Trafford tidigt på säsongen, och matchen kan knappast ha gjort någon besviken. Om och om igen tar Man Utd ledningen. Om och om igen kvitterar Man City. Innan Michael Owen gör om inte det enda bra han någonsin gjorde i en Man Utd-tröja, så åtminstone det enda riktigt minnesvärda.

ANNONS
Peter Hyllman

Man City är socialt isolerade i Premier League

Peter Hyllman 2020-03-27 06:00

Med säsongen lagd på is, när det ännu är högst oklart om säsongen kommer spelas klart och i sådana fall hur den i så fall spelas klart, och således även oklart när nästa säsong i så fall drar igång så är det inte att undra på att det skapar osäkerhet. En stor del av denna osäkerhet gäller naturligtvis det europeiska cupspelet och vilka klubbar som kommer att spela där nästa säsong, och i sådana fall i vilken turnering.

För Man City är det av rätt uppenbara skäl en dubbel osäkerhet. Inte bara råder där alltså den rent allmänna osäkerheten utan därtill kan som vi vet läggas den för dem betydligt mer specifika osäkerheten om de kommer att få spela europeiskt cupspel över huvud taget, sedan UEFA tagit det för dem minst sagt hårdhänta beslutet att kasta ut dem ur sina tävlingar under de två kommande säsongerna.

Självfallet överklagade Man City beslutet till CAS, Court of Arbitration in Sports, den högsta domstolen inom all idrott. Då alla parter sade sig vilja komma fram till ett snabbt beslut var det troligt att deras beslut skulle komma under tidig sommar. Men självfallet har den globala pandemin skapat osäkerhet även kring detta, och det har spekulerats i att beslutet skulle skjutas på tiden.

ANNONS

Helt självklart är det i och för sig inte varför beslutet skulle skjuta på tiden. Rimligtvis borde inte CAS drabbas specifikt av krisen, åtminstone inte i större utsträckning än vilka som helst arbetsplatser, förmodligen betydligt mindre. Deras är inte en verksamhet som känns särskilt utsatt. Men möjligen pratar jag i okunskap. Men att försöka fördröja beslutet skulle mycket väl också kunna vara en juridisk strategi, i så fall av Man City.

Exakt varför Man City skulle vilja tillämpa en sådan juridisk strategi är så klart inte helt uppenbart, i alla fall inte givet deras offentliga hållning att de minsann anser sig vara på väg att vinna sitt case med viss lätthet. Om så vore fallet så skulle de så klart vilja ha det hela överstökat så snart som möjligt. Men för ett försvar som hittills har haft ett högst ensidigt fokus på teknikaliteter och biasanklagelser snarare än sakargument kan det möjligen ses som en fräsch strategi.

ANNONS

Helt klart är att Man Citys konkurrenter i Premier League verkar allt annat än roade av möjligheten att beslutet skulle skjutas på framtiden, och den oro som finns att detta skulle komma att leda till att hela ärendet dör en stilla död. Samtliga klubbar på Premier Leagues övre halva, utom Man City naturligtvis och Sheffield United, som möjligen av andra skäl inte riktigt är en i gänget, har gjort en gemensam skrivelse till CAS och begärt att ärendet inte ska skjutas på framtiden.

Vilket för de ljusblå som pratat sig nästan mörkblåa i ansiktet om konspirationer mot dem och deras klubb måste ses som någon form av närmast ljuv bekräftelse. Men det är väl för all del kanske inte så konstigt att dessa klubbar skulle vilja se Man City lagföras förr hellre än senare och mycket hellre än aldrig. Åtminstone om vi accepterar deras sätt att se på saken att Man Citys högst medvetna regelbrott i grund och botten sker på deras bekostnad, både sportsligt och finansiellt.

ANNONS

Men det är självfallet inte någon snygg syn, och det är väl definitivt ingenting som direkt höljer Arsenal, Man Utd, Chelsea, Liverpool, Tottenham med flera i någon större ära. De hade kanske framstått som större moraliska vinnare i detta sammelsurium om de hade haft vett att så långt som möjligt hålla sig utanför hela processen. I synnerhet som CAS snabbt svarade att begäran så här långt var överflödig eftersom Man City inte eller i alla fall ännu inte begärt att processen ska skjutas på framtiden.

Man skulle kunna fråga sig varför de engelska toppklubbarna ens skulle bry sig om när exakt beslutet fattas. Men det är klart att om de anser att de för varje säsong som går förlorar både pengar och status på grund av orent spel så kommer de vilja få något gjort åt saken förr hellre än senare. Något säger mig att Man City i omvänd situation hade känt och agerat precis likadant.

ANNONS

Där finns däremot ett alternativt synsätt. Nämligen att de engelska toppklubbarna gärna vill pressa fram ett så snabbt beslut som möjligt, möjligen för att ge Man City så lite tid på sig som möjligt att förbereda ett effektivt försvar, för att ge CAS så lite tid som möjligt att sätta sig in i ärendet, eller möjligen för att ge så lite utrymme i tid som möjligt för UEFA att fega ur och istället välja att förhandla sig ur situationen med Man City, som de ju redan har gjort en gång förut.

Man skulle även kunna tänka sig att de engelska toppklubbarna med sin gemensamma manifestation vill tydligt demonstrera för CAS att Man City står ensamma, att de har felat inte bara i UEFA:s ögon utan i hela fotbollens ögon. Detta skulle kunna sätta ett större tryck och en tyngre opinion på CAS att så att säga fatta ”rätt” beslut. Domstolar av det här slaget ska så klart stå över politiska intressen, men i realiteten vet vi att riktigt så glasklart är det sällan.

ANNONS

Uppenbart är att Man City står tämligen ensamma i den här frågan. Det är en position de för all del hela tiden har sett sig själva i. Många skulle så klart hävda att det är den position de själva har försatt sig i. I dessa tider när det pratas mycket om social isolering så är det bara att konstatera att för närvarande, och sedan en bra tid tillbaka, så har Man City högst effektivt socialt isolerat sig inom den globala fotbollen och i Premier League.

Man City har inga kompisar. Å andra sidan är det väl kanske sällan om någonsin som det bästa laget har några kompisar. Hade samma sak hänt till exempel Liverpool, Man Utd eller Arsenal så hade knappast resten av världen gråtit för den sakens skull. Saken är så klart att samma sak aldrig skulle hända Liverpool, Man Utd eller Arsenal. Och varför det är på det viset skulle nog förklaras på ett sätt av de ljusblå, och på ett helt annat sätt av i stort sett alla andra.

ANNONS

Man City kommer säkert kunna göra en och annan PR-vinst på de engelska klubbarnas gemensamma utspel, åtminstone inom de egna leden. Något de är bevisat bra på och det är ju minst sagt bördig jord att odla sådana saker i. Men det är ju minst sagt lite som att försöka predika för kören. Vad de engelska klubbarnas utspel får för betydelse i substans, om någon alls, återstår att se.

I vilket fall som helst var det en intressant och talande demonstration.

Peter Hyllman

Den engelska amatörfotbollen avslutar och ogiltigförklarar sina säsonger

Peter Hyllman 2020-03-26 06:00

Det vanliga synsättet är att fotbollen är toppstyrd. Det vill säga att vad som sker i till exempel den engelska fotbollen kommer styras väldigt mycket av Premier League eller kanske till och med av toppklubbarna i Premier League. Definitivt är det ju där som väldigt mycket av uppmärksamheten är fäst. Men i dessa dagar visar det sig att den engelska fotbollen även kan komma att styras från botten.

Det är den engelska amatörfotbollen, det vill säga ligorna under Football League, som normalt anses vara starten för den professionella fotbollen i England, även om detta är en sanning med viss modifikation nu för tiden, som har ruskat om begreppen en aning genom att meddela att de avslutar säsongen och förklarar den ogiltig. Isthmian Premier League, Northern Premier League och Southern League gick ut med detta officielt under gårdagen.

Samtliga dessa tre ligor matar in klubbar till National Leagues båda serienivåer. Ännu är det inte helt offentligt att även National League kommer avsluta säsongen, men det förväntas presenteras precis när som helst. National Leagues styrelse har haft möten ett flertal gånger den senaste veckan, och det verkar finnas en enighet bland klubbarna om att stänga ned säsongen så snart som möjligt.

ANNONS

Ingen del i den engelska fotbollspyramiden är fristående från övriga delar, så vad den engelska amatörfotbollen beslutar, och vad National League beslutar, kan komma att ha en omfattande direkt och indirekt effekt och betydelse för Football League, och därmed i förlängningen även Premier League. Ännu är det exempelvis allt annat än tydligt vad som händer med uppflyttningar och nedflyttningar från de ligor som nu alltså avslutat sin säsong eller överväger att avsluta den.

National League förväntas vilja förhandla fram en lösning med FA i vilken nuvarande tabellpositioner kommer gälla. Vilket skulle betyda att nuvarande etta och tvåa i National League, det vill säga Barrow respektive Harrogate Town, skulle bli uppflyttade till Football League och League Two. Eller åtminstone att det skulle visa sig bli en önskad och acceptabel lösning för National League och FA.

ANNONS

Men det hela öppnar också upp en burk av slingrande maskar, eftersom det också kommer vara beroende av vad Football League bestämmer. Och Football League är en egen och självständig organisation från både National League och FA, och även om de helt säkert inte kommer kunna strunta blankt i vad till exempel FA önskar sig, så finns heller ingenting som säger att de kommer dansa efter FA:s pipa om det inte passar dem att göra det.

Vad skulle till exempel hända om Football League istället kommer fram till att avsluta sin säsong men stoppa alla uppflyttningar och nedflyttningar?! Skulle det i så fall innebära att League Two nästa säsong består av 26 lag, första gången i historien som en engelsk division innehåller så många lag?! Eller skulle det helt enkelt betyda att Football League bara säger tack men nej tack till National League, och Barrow respektive Harrogate Town får snällt stanna kvar i National League?!

ANNONS

Vi vet helt enkelt inte. Vad vi däremot vet är att det håller på att växa fram en mycket intressant skiljelinje inom engelsk fotboll där den professionella fotbollen, det vill säga Premier League och Football League, mycket öppet och tydligt vill spela klart säsongen på något sätt, men där den engelska amatörfotbollen, alltså National League och nedåt, tvärtom vill avsluta säsongen snarast möjligt.

Hur kommer egentligen det sig? För det är ju absolut inte så att beslutet skulle stå de engelska amatörklubbarna billigt. Flera hundra anställda skulle förlora sina jobb och flera klubbar skulle få genomgå ett ekonomiskt stålbad, en del av dem riskerar med mycket stor sannolikhet att gå under. Vad som möjligen visar sig är att dessa klubbar på den här nivån framför allt försöker reducera osäkerheten kring deras egen framtid.

ANNONS

Framför allt handlar det om osäkerheten kring spelarkontrakten. Att låta säsongen fortgå skulle skapa en djup osäkerhet kring förhandlingen om nya spelarkontrakt, vilka villkor som skulle gälla och så vidare. Möjligheten att kunna planera konstruktivt runt detta har alltså bedömts som mer värdefull än uteblivna matchintäkter. Möjligen speglar det också hur spelarkontrakten på den här nivån mer representerar en kostnad än en tillgång som kanske mer är fallet i Premier League och Football League.

Nu vore det kanske lite dumt att tro att Premier League och Football League kommer låta sig påverkas av vad National League och ligorna under dem gör. Men det finns också en viss betydelse i att som National League med flera nu vara en så kallad first mover. Genom att agera först sätter man därmed ett visst tryck på i första hand Football League att om inte anpassa sig direkt efter dem så åtminstone förhålla sig till dem. National League kan därmed åtminstone delvis sätta agendan.

ANNONS

Normalt sett är det ju Premier League och den professionella fotbollen som sätter den engelska fotbollens agenda. Men här kan det alltså bli amatörfotbollen. Ett bevis så gott som något på att vi befinner oss i en för stunden upp och nedvänd värld.

Peter Hyllman

Kommer uppehållet att hjälpa eller stjälpa Wolves?

Peter Hyllman 2020-03-25 06:00

På något sätt måste man ändå se humorn i att oavsett åt vilket håll vinden än vänder så kommer det alltid kunna klagas på något. När säsongen pågick alldeles som vanligt så gnälldes det mer än vanligt på hur jobbigt det var för spelarna och hur skulle spelarna egentligen orka slutföra säsongen?! Nu är plötsligt säsongen avbruten tills vidare och plötsligt undras det över hur i hela friden spelarna egentligen ska orka slutföra säsongen efter att i praktiken ha haft ett långt uppehåll men utan matchträning.

Några som kanske borde glädjas en smula över uppehållet är Wolves, om det nu inte vore som så att absolut inget vet hur länge uppehållet faktiskt varar. Men rimligtvis borde ju Wolves vara det lag i den engelska fotbollen som är mest slutkört av dem alla. Precis som någon har konstaterat så har Wolves spelat flest matcher av alla den här säsongen samtidigt som de har använt sig av lägst antal spelare under säsongen. En säsong som dessutom pågått klart längre än för alla andra.

Logik och intuition säger oss att Wolves borde ha gått på tom tank under en längre tid, och att resultaten därmed borde ha börjat sjunka. Verkligheten har visat sig vara en helt annan för Wolves. Tvärtom så inledde Wolves ligasäsongen rätt skakigt, med endast två vinster på sina första elva matcher, om än också bara två förluster. Dock inte en enda vinst på de sex första matcherna. Men från och med oktober har Wolves höjt sin standard och avancerat uppåt i tabellen.

ANNONS

För närvarande ligger Wolves på sjätte plats i tabellen, och måste rimligtvis ha anses ungefär lika god chans som övriga lag runt den där Champions League-platsen att plocka hem den när säsongen tar slut, om den någonsin tar slut. Detta samtidigt som Wolves på ett mycket övertygande sätt har avancerat vidare i Europa League, först från gruppspelet, därefter från sextondelsfinalen, och nu med ett gott läge på kvartsfinal. Mängden matcher verkar tvärtom ha gett Wolves energi.

Inte heller är det enbart en fråga om medvind och momentum. Vid ett flertal tillfällen under den här säsongen har Wolves tvärtom hamnat i jobbiga underlägen. I sådana lägen är det lätt att föreställa sig att ett lag som Wolves, som borde vara både fysiskt och mentalt trötta, skulle vika ned sig. Istället är det Wolves som har tryckt plattan i den så kallade mattan, motståndarna som istället verkat trötta och energilösa, och Wolves som vänt och vunnit matcherna.

ANNONS

Ofta speglar detta den kanske mer psykologiska sidan av samma fråga. Nämligen att ett lag som det går bra för kommer mycket mer sällan att faktiskt känna sig trötta, men ett lag det går dåligt för kommer känna av tröttheten mycket mer och mycket tidigare. Just betoningen på att känna sig trötta är ingen tillfällighet. Vi har hört det från många andra lag det har gått bra för genom åren, att när man befinner sig i ett sådant flow så vill man egentligen bara fortsätta spela om och om igen.

Sju av Wolves spelare har hittills spelat över 40 matcher den här säsongen. Och det är arguably också Wolves sju viktigaste spelare, eller bland de viktigaste. Ruben Neves, Rui Patricio, João Moutinho, Adama Traoré, Leander Dendoncker, Raul Jimenez och Conor Coady. Och om säsongen fortsätter som Wolves helst av allt skulle vilja så har de säkert runt 15 matcher kvar att spela. Wolves magnificent seven skulle i så fall spelat fotboll i ett tempo och mängd som hade gett Jürgen Klopps skägg träningsvärk.

ANNONS

Det anmärkningsvärda med Wolves säsong så här långt är att den så klart och tydligt trotsar både konventioner och normala föreställningar. Alla vet ju att det inte ska gå att få ihop ligaspel och Europa League på det här sättet. Alla vet ju att det inte ska gå att spela så här många matcher på så få spelare som Wolves har gjort utan att det ska inverka högst negativt på spelarnas hälsa och lagets resultat. Alla visste detta, men alla glömde bort att berätta det för Wolves.

Vad Wolves säsong och prestation i själva verket visar på är just betydelsen av attityd och inställning till sådant här. Att om man ger sig tusan på att känna sig trött så kommer man ofrånkomligen också känna sig tröttare än annars. Ändå pratar folk om sådana här saker som om det vore numeriskt objektivt, spelar man si många matcher så kommer ett lag ofrånkomligen vara så trött. Wolves visar att så enkelt är det inte, att varje lag har ett utrymme med vilket de kan hantera ett tufft spelschema. Frågan är hur man gör det.

ANNONS

För Wolves och för Nuno Espirito Santo handlar det om att se möjligheterna där andra istället väljer att se problemen. Naturligtvis lär det finnas ett gediget arbete vad gäller sådant som rehab och återhämtning, men det lär nog vara mer eller mindre samma i alla klubbar. Utöver det handlar det om att vinna fotbollsmatcher, inte göra problem större genom att beklaga sig över dem, och använda de spelare man faktiskt har hellre än att lystet sukta efter fler och fler spelare.

Förmågan att se möjligheterna har fungerat bra för Wolves på makronivå, men till synes även på mikronivå. För det är kanske ingen tillfällighet att Wolves har vänt underlägen till vinst fler gånger än något annat lag i Premier League den här säsongen. Och det är heller inte vilka matcher som helst. På sådana matcher i vilka Wolves har hamnat i underläge har de plockat hem 21 poäng, vilket är överlägset bäst i Premier League. Man kan tycka det är svagt att hamna i situationen till att börja med, men det vore rätt småttigt.

ANNONS

Kanske är det därför inte någon tillfällighet att Wolves är en av de klubbar som satsat mest medvetet på mental träning under detta påtvingade uppehåll. För det är så klart frågan, för ett lag som Wolves som har befunnit sig i sitt flow och där mycket av deras momentum har gått ut på att spela match efter match utan uppehåll, hur detta uppehåll faktiskt kommer påverka dem. Logiken säger att det borde göra dem piggare. Praktiken säger att det riskerar punktera deras flow.

Uppehållet kommer inte nödvändigtvis göra Wolves piggare. Uppehållet riskerar få Wolves att känna sig tröttare.

Peter Hyllman

Ju fler syndabockar desto sämre soppa för Ipswich Town

Peter Hyllman 2020-03-24 06:00

Vad har egentligen hänt med Ipswich Town? Hur kommer det sig att en klubb som inledde säsongen med åtta vinster och tre oavgjorda matcher på sina första elva matcher, och såg ut som mer eller mindre givna seriesegrare i League One under säsongens första halva, och som ledde serien så sent som i slutet av januari, plötsligt har förlorat sju av sina nio senaste matcher och nu måste betraktas som långskott för att över huvud taget ta sig till ett playoff?

Svåra frågor på vilka de allra flesta verkar vilja jaga mycket lätta svar. Det är managerns fel verkar många tycka, Paul Lambert står sannerligen inte högt i kurs dessa dagar. Det är ägarens fel verkar andra tycka, Marcus Evans investerar inte tillräckligt mycket på spelare och anställer fel folk menar oftast de. Det är spelarnas fel verkar å andra sidan de flesta tycka, och här verkar de flesta pendla mellan uppfattningen att spelarna bara inte är bra nog och att spelarna helt enkelt inte bryr sig.

Det enda dessa svar egentligen har gemensamt är att de handlar om att hitta en eller flera syndabockar för Ipswich Towns problem. Jakten på syndabockar är så klart väldigt vanlig så fort det går dåligt för en klubb. Och det har gått dåligt för Ipswich Town de senaste åren. Redan förra säsongen åkte Ipswich Town ur EFL Championship sedan Paul Hurst inte lyckats alls som manager och Paul Lambert därefter inte lyckats rädda dem kvar. Nu verkar de alltså missa uppflyttning.

ANNONS

En grupp som däremot hittills stått relativt fri från stämpeln som syndabockar är Ipswich Towns supportrar själva. Vilket kanske är rätt så naturligt givet att det så klart är de som leder jakten på syndabockar. Men sakta men säkert är det fler och fler som har börjat påpeka att Ipswich Towns supportrar till stor del har fått vad de önskat sig, och därför förtjänar vad de får och bidragit till Ipswich Towns olycka. Det handlar så klart om att de drev ut Mick McCarthy ur klubben som det heter.

Det var inför förra säsongen som Ipswich Town beslutade sig för att säga tack och adjö till Mick McCarthy och istället anställa Paul Hurst, en ung upp-och-kommande manager som gjort viss succé precis dessförinnan med Shrewsbury. Supportrarna var missnöjda med McCarthys upplevda brist på ambition och vision, på dennes många gånger negativa spelidé och gråtrista fotboll. Ipswich Town borde kunna och vilja mer tyckte de, än att bara klara sig kvar i EFL Championship säsong efter säsong.

ANNONS

Marcus Evans, Ipswich Towns ägare, lystrade till supportrarnas missnöje och sade sig vilja anstifta en nyordning. Paul Hurst anställdes alltså, och tanken var att Ipswich Town nu skulle börja spela en mer progressiv fotboll än förut, och med smart arbete och relativt små resurser ta upp konkurrensen med övriga klubbar i EFL Championship. Här kan man inte minst i efterhand tänka sig att två saker drev Evans tänkande; populism samt tanken om att uppnå mer med en mindre budget.

Expertkören var å sin sida hyfsat enig. Det var enligt dem ett korkat beslut att göra sig av med Mick McCarthy som ju, återigen enligt dem, gjorde ett strålande jobb med den budget han hade att arbeta med och de spelare han hade tillgång till. Dessutom var det ju en genomsympatisk kille. På många sätt var det samma typ av invändningar som dök upp runt Ipswich Town då som dök upp runt Brighton inför den här säsongen efter deras beslut att sparka Chris Hughton.

ANNONS

Men så klart med den skillnaden att expertkören i Ipswich Towns fall kanske faktiskt fick rätt. Åtminstone skulle den kunna hävda det. Ett annat perspektiv är så klart att det här var bestämt på förhand att expertkören skulle tycka, eftersom Mick McCarthy är den han är, och huruvida det sedan blir som expertkören säger eller ej är i själva verket mest en fråga om tillfälligheter. Vad vi med med någon form av säkerhet är att det blev inte som Ipswich Town hade önskat sig.

Här finns också en många underförstådd logik som inte riktigt håller att om Ipswich Town bara hade haft vett att behålla Mick McCarthy, då hade Ipswich Town aldrig åkt ur EFL Championship och inte nu spelat i League One. Vilket självfallet är helt omöjligt att säga något om med någon som helst form av säkerhet. Vad vi vet är att Ipswich Towns trend under Mick McCarthy knappast såg positiv ut, med över tio förlorade matcher på hans sista 20, och de höll sig kvar i EFL Championship på håret.

ANNONS

Att det fanns skäl för Ipswich Town och för Marcus Evans att tänka nytt och kanske till och med tänka större går inte att förneka. Även fastän verkligheten har kraschat ned över deras huvuden i efterhand. Det fanns även skäl för Ipswich Towns supportrar att önska sig något bättre än vad de faktiskt hade. Ipswich Town valde att inte nöja sig med vad de hade, och i detta ligger så klart alltid en risk. Förändring kommer inte alltid bli en succé för alla klubbar.

Möjligen var problemet just att förändringen inte var genomtänkt och genomarbetad längre än att någon kom på att man skulle spela bättre fotboll samt värva bättre spelare för mindre pengar. Det låter självklart så klart men vore fotboll så lätt skulle naturligtvis alla klubbar lyckas. Men den fina idén följdes aldrig riktigt upp i konkret handling, där investerades aldrig i någon större förändring av spelartruppen, transferstrategin verkar ha varit minst sagt spretig, och förtroendet för Paul Hurst lågt.

ANNONS

Jämförelsen ska kanske därför inte göras med i första hand Brighton, utan kanske istället med Crystal Palace. Även här var det ju en klubb som plötsligt kom på att de skulle börja spela bra fotboll, men som gjorde absolut ingenting för att förändra på något i sin egen verksamhet, och som rätt kvickt bytte ut Frank De Boer mot Roy Hodgson och så var det back to basics. Hållbarheten i Ipswich Towns idé demonstreras kanske främst av att de valde att ersätta Paul Hurst med Paul Lambert.

Den fina idén dog med andra ord rätt kvickt. Istället blev Ipswich Town fast med Paul Lambert som känns betydligt mycket mer pragmatisk, på så vis betydligt närmare Mick McCarthy till sätt, men även lite mer mellanmjölk. Lambert är en manager som å ena sidan saknar den idémässiga renhet som Ipswich Town möjligen eftersträvade, men som å andra sidan inte heller har den drivande personligheten som någon som McCarthy ändå har. Paul Lambert är lite varken eller.

ANNONS

Vilket är en rätt bra beskrivning av Ipswich Town för närvarande, varken eller. Svaret på syndabockarna är däremot som vanligt komplext. En manager som inte riktigt vet att utnyttja eller motivera sin spelartrupp. En ägare som inte riktigt har en idé att utveckla klubben och än mindre en plan att genomföra denna idé i handling. En spelartrupp som saknar både kvalitet och till synes ambition. En supporterbas som kan ha bidragit till orealistiska förväntningar på laget.

Många olika kockar och syndabockar har satt Ipswich i denna soppa.

Peter Hyllman

Vilka är kaosets fem största vinnare i engelsk fotboll?

Peter Hyllman 2020-03-23 06:00

Allt kaos har sina vinnare och sina förlorare, de som åtminstone i relativa termer vinner respektive förlorar på kaoset, även om de på inget sätt hade något med kaoset att göra. Antingen för att de gynnas av att de yttre omständigheterna förändras och påverkas, eller för att de var smarta och skickliga nog att utnyttja situationen på bästa möjliga sätt. Så även i det här fallet.

Andra världskriget är ett rätt klassiskt exempel på vad som i grund och botten var en global katastrof men som ändå gynnade några på bekostnad av andra. Den amerikanska produktionsapparaten lyckades frigöra sig från den stora depressionen. Och det svenska välståndet och dess omfattande ökning under de kommande årtiondena var en direkt följd av att den svenska produktionsapparaten, till skillnad från sin omvärld, aldrig bombades sönder och samman.

Vi befinner oss i krig, förklarade Emanuel Macron dramatiskt för en vecka sedan. Nous sommes en guerre. Parallellen mellan det andra världskriget och den nu rådande globala pandemin i Covid-19:s eftersläp är alltså inte särskilt långsökt. Allra helst inte i England där inte minst de själva med liv och lust gör just exakt dessa jämförelser. Kanske inte så konstigt då det väl var deras stoltaste stund, åtminstone i relativt modern tid.

ANNONS

Men därav följer så klart att det går att hitta möjliga vinnare även här. Det vill säga klubbar eller andra aktörer som kanske i själva verket inte har så mycket emot att fotbollen skjuts upp ett tag på närmast obestämd framtid, som inte enbart har saker att förlora på att säsongen skjuts upp eller kanske till och med avslutas. Här gäller så klart att göra skillnad mellan vad som sägs offentligt och vad som faktiskt tycks i skymundan.

Om vi hittar vinnarna högst upp i den engelska fotbollspyramiden så är naturligtvis inte detta konstigt på något vis. Det är ju så det brukar vara. De som redan har brukar alltid vara de som klarar sig bäst i den här typen av kaos. Samtidigt så är situationen självfallet brutalt besvärlig för klubbarna längre ned i det engelska systemet, där deras överlevnad i många fall faktiskt står på spel.

ANNONS

För de på den här listan handlar det knappast om överlevnad. Tvärtom har de saker att vinna på detta kaos. Detta gör dem inte nödvändigtvis till profitörer, lika lite som USA och Sverige en gång i tiden var det i samband med det andra världskriget, för det krävs att de medvetet agerar på ett visst sätt i motsats till det allmänna intresset, men deras möjliga vinning går inte heller att seriöst bestrida.

(5) Norwich, West Ham, Aston Villa m fl

Egentligen går det nog att räkna in precis varenda lag som för närvarande är mer eller mindre indragna i nedflyttningsstriden. Men bland dem är det nog framför allt Norwich, som ju redan är rejält avhängda, och klubbar som West Ham och Aston Villa som båda får anses ha en rejält negativ tendens i tabellen, som får betraktas som de huvudsakliga vinnarna. Åtminstone om kaoset leder till att säsongen avbryts och ogiltigförklaras. Vi har redan hört från t ex West Ham att det är vad de hoppas på. Här finns även helt andra alternativ som exempelvis att inga nedflyttningar alls görs. I vilket fall som helst har kaoset medfört nya möjligheter som inte såg ut att finnas innan dess.

ANNONS

(4) VAR

Om vi antar att säsongen hade rullat på som vanligt, inget virus hade spritts över världen och krävt all uppmärksamhet, så råder ingen som helst fråga om vad som hade varit det stora samtalsämnet och den stora kontroversen när säsongen skulle sammanfattas, nämligen VAR och dess många och olika brister, både verkliga och inbillade. Det är oklart om VAR ska betraktas som en specifik aktör, eller om det är Premier League som här ska ses som aktören, men låt oss säga att de plötsligt fick motsvarigheten till gå ur fängelse-frikort. Ingen kommer längre prata om VAR och de får möjligheten att mer eller mindre börja om från början igen, den här gången förhoppningsvis ett år klokare.

(3) Man City

En tankeskola vore att det här är en säsong som Man City nog helst av allt borde vilja få avklarad för att kunna glömma och gå vidare. Det har knappast gått att undvika att lägga märke till hur det har smärtat inte bara att Liverpool har varit på väg att ta ligatiteln av dem utan också att Liverpool har varit på mycket god väg att norpa deras poängrekord och den status de ansåg att detta gav dem. Ett ogiltigförklarande av säsongen, som blivit ett högst realistiskt alternativ genom kaoset, skulle omintetgöra allt detta. Pengarna väger rätt lätt mot detta. Lägg därtill den osäkerhet som kaoset betyder för Man Citys process mot UEFA i CAS så finns där nog flera skäl för Man City att glädjas.

ANNONS

(2) Man Utd och Arsenal

Att Arsenal skulle hugga armen av den som sträckte fram möjligheten att så att säga få spela om säsongen har länge tagits för givet. Deras säsong lär med största sannolikhet inte sluta med något Champions League ändå. Däremot verkar de flesta ha tagit det motsatta för givet gällande Man Utd. Skulle de få göra om säsongen så skulle de ju missa Champions League igen sägs det. Halvt underförstått att de skulle undvika detta om säsongen spelades klart. Vilket de kanske skulle, men absolut inte säkert, och nog inte ens sannolikt. Ekonomiska skäl framförs för varför Man Utd absolut skulle vilja slutföra säsongen men mer sant är att om säsongen ogiltigförklarades så skulle detta förmodligen vara Man Utd till fördel vad avser deras kommersiella avtal. Man Utd kan inte missa Champions League under en säsong som inte längre existerar. Dessutom köper det Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer något de uppenbart behöver, nämligen tid.

ANNONS

(1) Englands landslag

Frågan är hur elak man egentligen ska vara med Englands förhoppningar inför det EM som skulle ha varit i somras men nu blir av som tidigast nästa sommar. Att jäklas med engelsmän som hoppas på mästerskapsframgångar har naturligtvis utvecklat sig till något av nationalsport de senaste tio-tjugo åren. Men den här gången måste man ändå anta att England faktiskt hade rejält goda möjligheter, möjligen till stor del för att motståndet har känts svagare än på länge. Lik förbaskat såg det krångligt ut för England med tunga skador på t ex Harry Kane och Marcus Rashford. Nu plötsligt får de ett års respit, vilket betyder att dessa spelare hinner tillbaka, samtidigt som många andra länders spelare blir ett år äldre men inte ett år bättre. England får dessutom ett år längre på sig att hoppas och tro på att de ska kunna ro hem ett mästerskapsguld igen.

ANNONS
Peter Hyllman

Att slutföra säsongen är det på alla sätt bästa alternativet

Peter Hyllman 2020-03-20 13:43

Samtliga Premier League-klubbar kom under gårdagen överens om en sak. Nämligen att deras första och främsta prioritet är att spela klart säsongen. I detta har de fått sällskap av samtliga klubbar i EFL Championship och, vad vi kan förmoda, även varenda klubb i Football League och därunder. Vilket är ett mycket tydligt ställningstagande och tyder på att alla försök att åstadkomma detta kommer att göras.

Jamendåså. Skulle man så klart kunna tycka, tänka och säga i det läget. Det kan väl Premier League-klubbarna komma överens om bäst de vill, det betyder ju inte att de kommer lyckas bättre med den saken imorgon än vad de faktiskt gör idag. De råder liksom inte över situationen helt själva. Men visst, det är åtminstone bra att ambitionen finns där. Även om risken är att det blir ett rätt tomt ställningstagande.

UEFA:s beslut att ställa in sommarens EM ökar hur som helst Premier Leagues och Football Leagues möjligheter att kunna slutföra den här säsongen. Det har helt enkelt köpt Premier League och Football League lite tid. Vad som kanske nu främst talar emot Premier Leagues och Football Leagues möjligheter att lyckas i sin ambition är att den brittiska responsen på krisen har varit allt annat än övertygande.

ANNONS

Premier League-klubbarnas vilja att slutföra säsongen beror på ett flertal olika faktorer, ekonomiska, sportsliga och moraliska. Oavsett vilken av dessa dimensioner man väljer så ligger det i Premier League-klubbarnas intresse att vilja slutföra säsongen. Ekonomiskt för att undvika ett omfattande intäktsbortfall. Sportsligt för att uppnå sina olika ambitioner på det området. Moraliskt för att bevara ligans integritet.

Som vanligt när det ekonomiska intresset är en del av pajen så kommer allehanda ljushuvuden framställa det som att det enbart är det ekonomiska intresset som styr i det här fallet Premier League-klubbarnas agerande. Vad man så klart bör fråga sig är vad de som försöker framställa saken på just det sättet har att vinna på att framställa det på just det sättet. Vad hoppas de uppnå med den saken? Oftast är det uppenbart.

ANNONS

Mindre uppenbart blir det inte när det är tätt åtföljt av påståenden att det allra mest rättvisa vore att bara ställa in och ogiltigförklara säsongen. Varenda småbarn borde så klart inse att det mest rättvisa i alla lägen är att kunna slutföra säsongen, att det löser alla tänkbara problem och gör dem irrelevanta. Huruvida detta alternativ sedan kommer att gå att genomföra är oklart, och en annan fråga, men ännu är det långt ifrån uteslutet.

Alla borde däremot vilja att det genomförs.

:::

UEFA:s beslut att ställa in EM borde ju komma som en fröjd för England inte bara för Premier League och Football League, utan även för det engelska landslaget, som nog hölls som en av förhandsfavoriterna.

Samtidigt var ju Englands läge allt annat än gott inför sommarens EM, med tunga skador på viktiga spelare. Harry Kane och Marcus Rashford var båda tveksamma till EM som ett exempel, och bakom dem såg det så klart betydligt tunnare ut.

ANNONS

Sommarens EM såg ut som en god chans att vinna ett mästerskap för England som var på väg att gå om intet. Nästa sommar borde inte Englands chanser vara mindre, men deras förutsättningar teoretiskt sett betydligt bättre.

Fast vi vet så klart inte nu vilka skador som drabbat dem då.

:::

Kul att Jamie Carragher verkar läsa bloggen.

https://www.telegraph.co.uk/football/2020/03/20/football-seems-inconsequential-now-returns-will-matter-ever/

:::

Slutet på april eller början av maj verkar vara det nya budet på när fotbollen skulle kunna dra igång igen. Vi får se hur det blir med den saken.

Peter Hyllman

Fotbollen fungerar som vårt mått på trygghet och otrygghet

Peter Hyllman 2020-03-19 06:00

Ett virus sprider sig över jorden, människor blir sjuka och människor drabbas av rädsla och panik, världsekonomin gör några rätt seriösa kullerbyttor, samhällssystem utmanas till bristningsgränsen, människor dör. Man kan självfallet i det sammanhanget anse att fotboll är något fullständigt betydelselöst och ingenting vi alls ska bry oss om. Jag har så klart hunnit med att få några synpunkter på just det temat.

Det första jag kanske borde säga om den saken är så klart att det är varje person helt och hållet frivilligt att själva läsa eller inte läsa en fotbollsblogg i dessa tider. Anser man att något annat är mycket viktigare och därför förtjänar all uppmärksamhet så ska man så klart rikta sin uppmärksamhet på detta. Men om man nu lägger sin tid på att läsa en fotbollsblogg, än mer kommentera på den, så känns kritiken lite ihålig.

Sedan vet jag inte riktigt om jag delar inställningen. Naturligtvis finns det viktigare och större saker än fotbollen för närvarande, det har det väl alltid funnits för övrigt. Men det betyder så klart inte att fotbollen därför är oviktig och något man ska strunta i. På något sätt påminner det mig om feltänket kring cuperna, där vissa människor verkar tro att bara för att något annat är viktigare så betyder detta att t ex FA-cupen är oviktig.

ANNONS

Fotbollen har i alla tider fyllt en viktig funktion som underhållning, som avkoppling, som balsam för själen, som en form av identitet och samhörighet. Den har redan från första början fungerat som en slags tillflykt från vardagens mödor och besvär. Det är inte utan anledning som även fotbollen har kallats opium för folket. I vilket fall som helst är det svårt att se att denna funktion skulle vara mindre i dessa dagar.

Dessutom har jag kanske lite svårt att se att världen blir så värst mycket bättre av att vi skulle välja att helt och hållet strunta i fotbollen. På vilket sätt blir samhällskrisen mindre akut, på vilket sätt får vårdsystemet mer resurser, av att vi ägnar all vaken tid åt att älta vår egen personliga ångest runt detta virus?! Min aning är nog snarare att det troligtvis är bra, både för psyket och för samhället, att många kan rikta tankarna mot något annat.

ANNONS

Fotbollen kommer heller inte försvinna. Världens undergång är inte nära förestående bara för detta. Det kommer en dag inom en relativt snar framtid när fotbollen är tillbaka som vanligt igen. Då kommer det naturligtvis vara av allra högsta relevans vad som faktiskt har hänt med fotbollen under den här tiden. Att bevaka den saken, att hålla koll på den saken, kan inte på något sätt vara omotiverat.

Om inte annat så för att fotbollen faktiskt är en del av den samhällskris som nu pågår parallellt med och som en konsekvens av viruskrisen. Företag inom flera branscher står inför stora finansiella problem, och detsamma gäller naturligtvis flertalet fotbollsklubbar, särskilt på lägre nivå. Och när fotbollsklubbar får problem så drabbar det alla dess anställda, som riskerar uppsägning eller lägre lön, det drabbar också hela samhällen.

ANNONS

Fotbollen blir på många sätt även en spegling av själva samhället där vi ser exempel på det fina i samhället liksom på det fula i samhället. Vi ser klubbar och personer som gör goda och stora insatser för att stötta och hjälpa till i en svår situation. Vi ser även klubbar och personer som på lite olika sätt försöker utnyttja situationen för egen vinning eller för att främja egna intressen. Även detta är värt att bevakas.

Men vad folk kanske menar eller omedvetet syftar på är att vad som upplevs som viktigt med fotbollen är på väg att skifta. De viktiga frågorna är kanske inte längre de vanliga, som vilka lag som vinner ligor, tar sig till Europa, vilka lag som vinner vilka matcher och så vidare. Istället är det de större frågorna, fotbollens makrofrågor, som tar över. Vilka klubbar som lever vidare, fotbollen och dess supportrar och så vidare.

ANNONS

Vi kan ju samtidigt vara rätt säkra på att detta endast är tillfälligt, att så fort fotbollen är tillbaka så kommer det återgå till att viktigast av allt ändå är matcher, resultat, transferfönster och spelarköp, det vill säga rent materiella frågeställningar, snarare än de mer existentiella. På sätt och vis går det alltså att hitta ett värde i att det plötsligt ges utrymme att ta upp de större och för fotbollen kanske mer viktiga frågorna.

En intressant tankegång som har lyfts är att fotbollen fungerar som någon slags bro för oss mellan det abstrakta och det konkreta. Virus och sjukdom blir lätt något abstrakt och något lätt diffust i hur det faktiskt påverkar oss. Att fotbollen ställs in blir på så vis ett rent konkret uttryck för denna påverkan, eftersom det just innebär en sådan fundamental förändring i vår egen vardag.

ANNONS

Här skulle det också kunna sägas att det faktum att fotbollen ställs in, vilket i stort sett aldrig har hänt, på något sätt tjänar till att markera allvaret för oss. Möjligen bidrar det också till en viss grad av panik, just eftersom det är så pass ovanligt. På sätt och vis kan även fotbollen fungera som en slags barometer för när den värsta krisen är över. Kanske kommer vi känna oss relativt sett trygga igen först när fotbollen är tillbaka.

Med andra ord, att prata fotboll också under den här pågående krisen, kan inte på något sätt vara fel eller olämpligt. Liksom det knappast kan vara fel att söka någon form av social samhörighet på internet. Båda sakerna fyller sin funktion under dessa tider. Men om man själv inte vill prata fotboll så är det så klart ett helt fritt val även det. Det är inte precis någon som blir tvingad till det.

ANNONS

Fotbollen fyller oavsett vilket ändå en viktig funktion för om vi känner oss trygga eller otrygga.

Peter Hyllman

EM-flytten köper engelsk fotboll tid att hitta en rättvis lösning

Peter Hyllman 2020-03-18 06:00

Positivt är att ambitionen och målsättningen på alla nivåer, oavsett om det handlar om UEFA, om det handlar om Premier League, Football League, eller bara om klubbarna som spelar i Premier League eller Football League, verkar vara densamma. Nämligen att den huvudsakliga prioriteringen är att säsongen ska slutföras. Sedan får vi se om detta faktiskt är möjligt, men det första steget är naturligtvis att viljan finns.

Rättvisa är ett vanligt använt begrepp dessa dagar. Självfallet är rättvisa ett betydligt mer komplicerat begrepp än vad många verkar tro, också inom fotbollen. Mycket märkligt måste man ändå säga att det är att vad så många upplever som just det mest rättvisa sättet att avsluta den här säsongen bara som av en händelse råkar vara just det sätt som bäst gynnar deras eget lag.

Ett lite för vanligt sätt att argumentera mot olika alternativ som presenteras är att fråga retoriskt varför just detta alternativ är rättvist, eller sportsligt. Ett sätt som missar det i min mening helt och hållet uppenbara, nämligen att det inte längre finns några alternativ som är att betrakta som rättvisa eller sportsliga. Det vill säga, uttryckt på ett annat sätt, att kvar finns bara dåliga alternativ, eller i bästa fall mer eller mindre dåliga alternativ.

ANNONS

Gårdagens senaste stora beslut är alltså att UEFA ställer in, eller rättare sagt skjuter upp, EM 2020 ett år, det vill säga till sommaren 2021. Det var väl på något sätt ändå tämligen väntat, även om det väl inte precis ligger i UEFA:s historia att fatta de kloka och till synes uppenbara besluten. Men det visar också på att prioriteten för närvarande är att kunna avsluta den säsong, närmare bestämt de ligasäsonger, som faktiskt pågår.

UEFA meddelade under gårdagen att de kommer göra allt för att kunna slutföra säsongen till den 30 juni. Vilket kvickt feltolkades som att UEFA sade att säsongen var tvungen att vara slutförd till den 30 juni. Men så var alltså inte fallet. Är inte säsongen klar då så kommer UEFA se till att skjuta på starten av nästa säsong, samt anpassa det europeiska cupkvalspelet som börjar runt den tiden på sommaren.

ANNONS

En annan stor nyhet under gårdagen var att något hände som mycket sällan händer, nämligen att alla 24 klubbar i EFL Championship var helt och hållet överens om något också de. Nämligen att verkligen försöka slutföra den här säsongen. Vilket så klart inte är särskilt konstigt då i stort sett ingen där tjänar på att avsluta eller ogiltigförklara säsongen i det här läget. Detta av både sportsliga och ekonomiska skäl.

Samtidigt börjar nu de omfattande samhälleliga konsekvenserna bli tydliga även inom fotbollen. Klubbar börjar bli tvungna att säga upp all icke-spelande personal. Och med hotet att ingen fotboll alls kommer kunna spelas inom den närmaste framtiden, i alla fall inte med betalande publik på plats, så är det ett i högsta grad reellt hot att flera engelska klubbar helt enkelt inte kommer överleva detta.

ANNONS

Vilket är ett perspektiv som många gånger missas i det här samtalet. De ekonomiska konsekvenserna för Premier League-klubbarna är inte omfattande. Publikintäkternas andel av deras totala omsättning är helt enkelt inte överdrivet hög. För dem handlar det i första hand om ett kortsiktigt intäktsbortfall som skapar lite obehag. För klubbar i Football League och längre ned är det hela en direkt fråga om överlevnad.

Samtidigt är det intressant att följa hur olika klubbar och deras managers faktiskt hanterar frågan. Nigel Pearson, Watfords manager, har exempelvis varit tämligen explicit med att han anser att säsongen borde slutföras, inte minst för att det vore det mest rättvisa med Liverpool. Men vi kan nog vara rätt säkra på att om och när Watford ska rösta om ett beslut i Premier League, så är det inte Nigel Pearson som lägger rösten.

ANNONS

Jürgen Klopp har som vanligt fått fint beröm för att vackert ha sagt sådant som att fotboll minsann inte är så viktigt, i alla fall inte i jämförelse med riktigt viktiga saker. Vilket nog i mina ögon framstår som något Klopp säger mest för att han vet att det är vad han så att säga ska säga, att det är vad som låter bäst och får honom att framstå bäst. Ingen skulle slå i mig att han vore en happy camper om säsongen ogiltigförklarades.

På något sätt tycker jag ändå att det hade varit betydligt mycket mer okej om Jürgen Klopp gått ut och sagt att säsongen borde slutföras, jämfört med när Karen Brady gick ut och sa att säsongen borde ogiltigförklaras. Även om båda skulle kunna ses som mycket tydliga uttryck för egenintresset. Men i det första fallet handlar det om att få cred för något man faktiskt gjort, i det andra fallet att smita undan sin egen mediokritet.

ANNONS

Kanske var det just den nakna tydligheten i detta som drev på UEFA, Premier League, Football League med flera att så tydligt komma fram till att ambitionen och målsättningen över allt annat är att faktiskt slutföra säsongen. Rättvisa är ett begrepp som slängs omkring dessa dagar. Men det enda återstående alternativet som faktiskt kan vara rättvist eller sportsligt är att på ett eller annat sätt slutföra säsongen.

Alla andra alternativ kommer vara dåliga på något sätt.

Peter Hyllman

Lyckas Liverpool verkligen hitta sex klubbar som inte vill ogiltigförklara säsongen?

Peter Hyllman 2020-03-17 06:00

Det hade onekligen varit ett stycke fotbollshistoria. Liverpools titeltorka har självfallet varit både långvarig och plågsam. Nu äntligen, efter 30 långa år, så verkar ingenting kunna stoppa Liverpool från att faktiskt vinna den där ligatiteln igen. Röda över hela världen förbereder sig på ett stort firande. Men då plötsligt så förklaras säsongen ogiltig på grund av ett förkylningsvirus och en global pandemi.

Liverpool har helt säkert haft anledning under de här 30 åren att fundera på om de på något sätt led under någon form av förbannelse. Men om detta alltså blir verklighet, att säsongen ogiltigförklaras när Liverpool är på väg att vinna sin första ligatitel på 30 år, så skulle nog även en ateist och icke-troende som jag börja tvivla på om det verkligen inte ligger något i vidskepligheten.

Premier League har inga fasta regler för vad som händer i ett sådant här läge. Det innebär att Premier League alltså är fria att utvärdera och besluta om ett antal olika alternativ, som vart och ett är möjligt. På pappret är det ett beslut som ska fattas av Premier Leagues klubbar gemensamt, med kvalificerad majoritet. Vilket betyder att minst 14 klubbar ska vara överens om det alternativ som väljs.

ANNONS

Här vägs ofrånkomligen sportslighet mot egenintresse eller, som någon uttryckte det, integritet ställs mot identitet. Vad som antas tala för att Liverpool på något sätt till sist får sin ligatitel är just en känsla för fair play, nämligen att alla liksom visste att Liverpool skulle vinna ligan och därför gör vad som är rätt. Men när det kommer till att bevaka det egna intresset brukar sådant här som fair play och sportslighet snabbt sjunka i värde.

Karren Brady, en av West Hams huvudmän, visade prov på just detta i hennes egen kolumn för några dagar sedan. Säsongen borde ogiltigförklaras menade hon, så sorry Liverpool med andra ord. Nu krävdes förvisso inte någon större fantasi för att förstå att varför Brady väldigt gärna ser säsongen ogiltiförklarad är att det nullifierar den högst påtagliga risken att West Ham åker ur Premier League den här säsongen.

ANNONS

West Ham är självfallet inte ensamma i nedflyttningsstriden om att mycket gärna se den här säsongen ogiltigförklarad, och så att säga få chansen att börja om igen. Åtminstone sex olika klubbar borde nog vara överlyckliga över att säsongen ogiltigförklaras. Dessa är naturligtvis Brighton, West Ham, Watford, Bournemouth, Aston Villa och Norwich. Sex klubbar som onekligen inte har råd med något fair play i onödan.

Ett antal andra klubbar vore nog överlyckliga om säsongen ogiltigförklarades även de. Bland dem självfallet Man City, som helt säkert skulle vilja en andra chans att försvara sin ligatitel. Chelsea och Tottenham skulle självfallet gärna ogiltigförklara säsongen eftersom det ger dem ytterligare en säsong i Champions League. Även Arsenal skulle kunna förväntas vara för en sådan lösning, då en femteplats ger dem en i alla fall liten chans på Champions League.

ANNONS

På tolfte plats hittar vi Everton. Om dem kan vi säga att de knappast behöver oroa sig för någon nedflyttningsstrid. Men inte heller är det särskilt realistiskt att de skulle kunna uppnå något av något större värde i tabellen den här säsongen. Alltså är frågan vad de som klubb i så fall värdesätter högst. Sin känsla för fair play, eller möjligheten att snuva Liverpool på den där ligatiteln.

Vilka hittar vi då på Liverpools sida? Liverpool kommer behöva sex klubbar som ställer upp på deras sida för att kunna undvika beslutet att säsongen ogiltigförklaras. De kan helt säkert räkna hem Leicester, Wolves och Sheffield United. Leicester skulle tappa sin Champions League-plats om säsongen ogiltigförklaras. Även Sheffield United och Wolves har goda chanser på en Champions League-plats den här säsongen, och skulle nog inte gärna ge upp dem.

ANNONS

Burnley och Crystal Palace känns som två klubbar som verkligen inte har något större skinn med i den här leken. De riskerar inte nedflyttning, men inte heller kommer de att kunna uppnå något meningsfullt i tabellen den här säsongen. De har alltså råd att vara sportsliga så att säga och rösta för Liverpool. Om vi skulle anta att de gör det så behöver Liverpool en klubb till med sig för att undvika ett ogiltigförklarande.

Nog för att det inte är ett helt självklart antagande. Premier League betalar ut pengar baserat på tabellplacering till klubbarna, och att sluta runt mitten av tabellen ger nog både Burnley och Crystal Palace viktiga pengar de nog annars inte kunnat räkna med säkerhet med. Frågan är väl om den skillnaden i intäkter skulle kunna få Burnley och Crystal Palace att vilja få säsongen ogiltigförklarad på Liverpools bekostnad.

ANNONS

Vilken är då den klubb som ska vara svingrösten som hjälper Liverpool? Southampton och Newcastle är två lite luriga klubbar att bedöma. Å ena sidan är de inte helt utan fara för nedflyttning vilket borde betyda att de mer än gärna ogiltigförklarar säsongen och så att säga börjar om. Å andra sidan kan de nog mycket väl också bedöma att de trots allt ligger så pass bra till i tabellen att de så att säga hellre spelar den hand de sitter med.

Men i första hand är det Man Utd som antas ställa sig på Liverpools sida här. Ironin i det hela är självfallet påtaglig. Resonemanget är för all del rätt enkelt och bär sannolikhetens prägel. Man Utd slutade utanför Champions League förra säsongen, och har alltjämt en hyfsat god chans att kvalificera sig till Champions League den här säsongen. Skulle säsongen ogiltigförklaras så drabbar det Man Utd hårt ekonomiskt, då deras avtal med Adidas sjunker 30% om Man Utd missar Champions League två säsonger i rad.

ANNONS

Detta gör att Liverpool nog räknar Man Utd som en lika självklar allierad i den här kampen som Leicester, Wolves och Sheffield United. Det kommer så klart skrockas lite om att Man Utd gärna skulle snuva Liverpool på den där ligatiteln även de, men självfallet väger inte det tyngre för Man Utd än att själva ta sig tillbaka till Champions League. Det får finnas någon måtta på dumheterna helt enkelt.

Min fundering vore i så fall en helt annan. Allting beror så klart på hur avtalet mellan Man Utd och Adidas faktiskt är utformat. Om det är formulerat som så att avtalet sjunker med 30% om Man Utd misslyckas med att kvalificera sig till Champions League två säsonger i rad, så skulle det kunna finnas ett klart och tydligt ekonomiskt incitament för Man Utd att vilja ogiltigförklara den här säsongen, eftersom de nu absolut riskerar missa Champions League, men ogiltigförklaras säsongen så kan de heller inte missa Champions League.

ANNONS

Ett ogiltigförklarande av säsongen skulle i så fall köpa Man Utd värdefull tid, samtidigt som de får möjligheten att jävlas med Liverpool. Det senare skulle för all del inte sakna sina lustiga aspekter, men rent moraliskt vet jag inte riktigt vad jag tycker om det. Vilket så klart bara är ett annat sätt att säga att jag inte hade varit så förtjust i det. Det hade gett en fadd eftersmak i munnen, ingenting precis att vara stolt över.

Peter Hyllman

Englands fem mest poänglösa klubbar

Peter Hyllman 2020-03-16 06:00

Allting handlar ju till slut om poängen i Premier League. Hur många poäng har en klubb jämfört med hur många poäng alla andra klubbar har. Har till exempel Liverpool tagit tillräckligt många poäng för att vinna Premier League? Har Chelsea tagit poäng nog för att kvalificera sig till Champions League? Kommer verkligen Brightons och Aston Villas poäng räcka för att hålla dem kvar i Premier League?

Men med poängen kan man ju mena något betydligt bredare och djupare än så. Vad är så att säga själva poängen med vissa klubbar, det vill säga vad fyller de egentligen för syfte och funktion inom fotbollen i stort? Om vi skulle anta en värld i vilken just den här klubben inte längre skulle finnas, skulle det då vara en fattigare värld eller skulle det inte ha någon större betydelse för världen alls?

För vissa klubbar skulle svaret förmodligen och tyvärr mycket väl kunna bli att det skulle inte spela någon större roll alls om den försvann eller ej, åtminstone inte för de närmast sörjande som det brukar heta. Ingenting väsentligt skulle egentligen förändras av det, det är inte klubbar som kämpar om titlar, inte klubbar som egentligen riskerar nedflyttning, det är i mångt och mycket klubbar till synes utan ambition.

ANNONS

Everton var för någon dryg vecka sedan ett populärt exempel på just en sådan klubb, därav inspirationen för denna och förra måndagens lista. Jag förstår i och för sig vad de som menade detta syftade på, men jag kan också känna att det är en något orättvis kategorisering av Everton, vars problem nog inte är så mycket brist på ambition utan snarare att de till synes helt enkelt aldrig lyckas få sina pusselbitar på plats.

Om jag dammsuger den engelska fotbollen så upplever åtminstone inte jag mig ha några problem med att kunna hitta fem klubbar som visar tydliga tecken på att befinna sig i något slags tätförpackat fotbollsvacuum, i vilket ingenting egentligen alls händer för dem och, vad kanske värre är, de helt enkelt verkar märkligt tillfreds med just detta sakernas tillstånd. Här är åtminstone fem klubbar jag anser vara mer poänglösa än Everton:

ANNONS

(5) Arsenal

Möjligen kan även den här uppfattas som orättvis. För det finns definitivt ett missnöje runt Arsenal med hur saker ligger till. Men där finns också fortfarande, efter mer än tio långa år av allmänt förfall, en märklig förnöjsamhet med sig själva. Det märks bland supportrarna men kanske mer uppseendeväckande är att klubben själv trots detta inte gör något större väsen av sig, och verkar sakna såväl idé som ambition. Jag skulle inte säga att Arsenal egentligen är så värst mycket sämre än Man Utd i just detta avseende, men Man Utd har åtminstone vett att vara förbannade över sin situation.

(4) Ipswich Town

Säsongen spårade ur märkligt snabbt för Ipswich Town, som i början av säsongen såg ut att gå mot en tämligen bekväm uppflyttning från League One. Vilket hade varit en rätt fin återhämtning och revansch efter att nesligen ha blivit nedflyttade förra säsongen, i ett spektakel av mediokritet. För att ordna upp situationen anställde Ipswich Paul Lambert, vilket redan för något år sedan kändes som en rätt fantasilös anställning. Lambert har tidigare misslyckats med att väcka liv i både Aston Villa och Stoke, och vad som fick Ipswich att tro att det skulle bli annorlunda med dem är inte lätt att veta. Det var en märklig anställning för en klubb som ville satsa uppåt.

ANNONS

(3) Cardiff City

Om inte Cardiff hade gjort ett synnerligen oväntat gästspel i Premier League förra säsongen, och åkt ur nästan lika snabbt igen, vad hade vi då haft för anledning att alls bry oss om dem? Jag ska ärligt medge att jag har råkat utveckla något slags bias mot Cardiff, mest för att jag tycker de spelar en helt meningslös fotboll. Möjligen hänger det ihop med en aversion mot Neil Warnock. Nu är det däremot Neil Harris som är manager för Cardiff, och det säger väl något om hur Cardiff ser på sin fotboll att de väljer att följa upp Warnock med Harris, som gjorde sig ett namn med Millwalls tuffa fotboll. Att sedan Cardiff lyckades ersätta Neil med en annan Neil får mig så klart att uppleva dem som ännu mer enformiga.

(2) Charlton

Var försiktig med vad du önskar dig brukar det sägas, du kan få vad du önskar dig! Jag vet inte om Charltons supportrar egentligen var försiktiga med vad de önskade sig eller ej, men de fick hur som helst vad de önskade sig. Den kontroversielle och avskydde ägaren Roland Duchatelet försvann ur klubben och köptes upp av Abu Dhabisk shejk. Ja, det känns ju igen. Nu minsann var framtiden ljus! Några månader senare och precis allting håller på att falla samman. Charlton ligger under nedflyttningsstrecket, interna konflikter sliter klubben i stycken, där ledningen och den nya ägaren ligger i öppen konflikt med varandra.

ANNONS

(1) West Ham

Kritiken som riktas mot Everton skulle i själva verket kunna riktas mot West Ham, dessutom många gånger om. Allting vi tycker Everton gör dåligt gör West Ham i själva verket många gånger sämre. Men till skillnad från Everton så verkar West Hams ägare och klubbledning märkligt förnöjda med sig själva, åtminstone så länge klubben håller sig kvar i Premier League. Karren Brady gick nyss ut och gjorde bort sig genom att utifrån ett helt uppenbart intresse anse att säsongen borde ogiltigförklaras. Det var deras bästa idé att hålla sig kvar i Premier League, via sammanträdesrummet. Deras bästa idé innan dess var att anställa David Moyes för andra gången på kort tid. Det säger det mesta om vad West Ham vill och inte vill. Trist eftersom West Ham borde kunna så väldigt mycket bättre.

Peter Hyllman

Att pausa säsongen på obestämd tid är bättre än att avsluta säsongen

Peter Hyllman 2020-03-14 06:00

Beslutet blev till sist det enda väntade. Premier League, tillsammans med FA och EFL, fattade igår det gemensamma beslutet att lägga säsongen på is, och pausa den fram till i första hand början av april. Tre veckor med andra ord. Mycket talar kanske för att det kommer bli längre än så, men det är liksom ingen större idé att spekulera om den saken just nu. Det får helt enkelt bli som det blir, och hur det blir visar sig.

Jag får så klart en lite tuffare tid. Normalt sett är det ju under sommaren som jag får försöka hålla den här bloggen igång utan en säsongs normala vardagsrytm, där ämnena många gånger ger sig själva utifrån matcherna som spelas. Plötsligt måste jag redan under säsongen jobba med att hitta idéer till nya texter. Men det är klart, av alla problem som uppstått på grund av detta så är kanske detta ett av de allra minsta.

Premier League meddelade under gårdagen att det finns inga föreskrivande regler i deras handbok som styr hur de kan agera om säsongen inte kan fullföljas. Vilket stämmer, och vilket betyder att Premier League alltså är fria att överväga alla tänkbara möjligheter. Men givet att det inte finns några fasta regler så är självfallet frågan hur beslutet ska fattas, om det ses som ett administrativt beslut eller som något klubbarna ska rösta om.

ANNONS

Efter att ha läst handboken kan jag konstatera att det finns två punkter som kommer styra diskussion och beslut. För det första vad som faktiskt avses med en säsong, och i vilken utsträckning detta är flexibelt. För det andra vad som faktiskt kan avses med ”at the end of the Season”, om detta är hugget i sten eller öppet för visst godtycke. Har klubbar en uppfattning är det i dessa trådar de kommer rycka.

Handbokens relevanta paragrafer är följande:

C1: Each Club shall play two League Matches against each other Club each Season, being the Home Club in respect of one such League Match and the Visiting Club in respect of the other.

C11: The Club which is at the top of the table at the end of the Season shall be League Champions.

C14: Subject to Rule C15 [om ett lag drar sig ur eller utesluts], the bottom three Clubs in the table at the end of the Season shall be relegated to The Football League.

ANNONS

För att Liverpool ska bli ligamästare krävs alltså att de ligger i toppen av tabellen vid säsongens slut. Men vad händer i så fall om säsongen avslutas nu? Kommer detta då över huvud taget räknas som en säsong? Måste slutet av en säsong vara efter att varje klubb har mött alla andra klubbar i ligan två gånger, en gång hemma och en gång borta? Eller kan slutet av säsongen vara när Premier League bestämmer att den är slut?

Man måste väl ändå föreställa sig att det här kommer förekomma en viss grad av fair play och sportslighet. Alla vet så klart att Liverpool kommer vinna ligan, vilket rimligtvis måste påverka hur man förhåller sig i den här frågan. Men läget blir naturligtvis betydligt mer komplicerat om vi ska göra samma avvägning, vilket så klart blir nödvändigt, i Champions League-striden eller, ännu värre, nedflyttningsstriden.

ANNONS

Något förvånad blir jag möjligen av att Premier League och övriga organisationer fattade det beslut jag såg som vettigast. Det vill säga att pausa säsongen cirka en månad, samtidigt som det allra mesta tyder på att EM ställs in eller skjuts upp. Men det beslutet måste naturligtvis komma från UEFA. Det känns som ett vettigt sätt att förhålla sig till samhällskrisen, samtidigt som man köper sig själva värdefull tid.

I den bästa av världar, som en gång Voltaires Candide sade, så kommer den här pausen göra susen och när den är över så kan Premier League, Football League med flera dra igång igen. Så kommer det kanske bli, det får vi se. Men det finns också sådant som talar för att det här kommer dra ut på tiden betydligt mycket längre än så. Och i så fall måste naturligtvis Premier League med flera fatta ett rätt viktigt beslut:

ANNONS

Att avsluta säsongen!

Ett alternativ är så klart att avsluta säsongen, att helt enkelt säga att säsongen är nu slut, efter 28-29 omgångar. På ett sådant beslut följer automatiskt nästa ställningstagande, huruvida detta betyder att säsongen helt enkelt inte ska räknas, eller att tabellen fryses och räknas i befintligt skick så att säga.

Liverpool kan säkert hålla sig för skratt, men det första ställningstagandet hade så klart haft en parodisk touch. Liverpool är på väg att vinna sin första ligatitel på 30 år, efter att ha tidigare knäckts av facts, slips och 97 poäng, men plötsligt så upphör säsongen på grund av ett globalt virus. Vad har liksom gudarna emot just dem?!

Mera aggressivt skulle det kunna bli längre ned i tabellen. För lagen som jagar Chelsea på fjärdeplatsen kan nog med goda skäl anse att de kan ta sig förbi dem. Ännu svettigare lär det bli i nedflyttningsstriden, där fler lag ligger inom betydligt mindre avstånd, och där de ekonomiska och sportsliga insatserna dessutom är betydligt högre.

ANNONS

Vi kan självfallet även vända på perspektivet och fundera på vad det skulle få för betydelse för lagen i EFL Championship som vill ta sig upp i Premier League. Även för dem är det så klart vitt skilda konsekvenser beroende på om man skulle ogiltigförklara säsongen eller frysa säsongen och använda tabellen i befintligt skick.

Ironiskt nog, givet att jag länge förespråkat en expansion av Premier League till 24 klubbar, som det var back in the days, skulle en möjlig lösning vara att bestämma sig för att ingen klubb åker ur Premier League den här säsongen, men att fyra lag tar sig upp. De två ovanför uppflyttningsstreckte, samt två playoff-lag.

Det sägs att Bundesliga överväger just en sådan lösning.

Att pausa säsongen!

Men att avsluta säsongen måste vara en absolut sista utväg. Det rimliga måste ändå vara att hela tiden utgå från att säsongen är pausad men någon gång i framtiden återupptas och görs färdig. Det är det klart bästa sättet att så att säga komma ifrån alla problem som det skulle innebära enligt ovan att avsluta säsongen.

ANNONS

Det kan betyda att börja spela igen om några veckor eller efter någon månad. Det kan också betyda att säsongen avslutas först en bra bit in på sommaren. Kanske ska det också kunna innebära, precis som Henry Winter också är inne på, att 2019-20 säsongen ska kunna avslutas långt in på hösten, om absolut nödvändigt.

Konsekvensen skulle i så fall bli att säsongerna förskjuts. Men det är så klart något som skulle kunna justeras tillbaka inom en inte alltför lång tid. Det är helt enkelt en praktisk aspekt att lösa. Precis som det är en ren praktikalitet att klubbar har spelare med kontrakt som går ut i sommar och så vidare. Det är helt enkelt ett problem de får hantera.

Det är väl inte precis första gången i historien som spelare köps och säljs, och lämnar klubbar, mitt under brinnande säsong. Trots allt är detta med reglerade transferfönster en hyfsat ny företeelse. Anyway, att tro att det skulle gå att hitta ett alternativ här som inte skulle orsaka klubbarna några som helst besvär är fullständigt orealistiskt.

ANNONS

Men vissa alternativ är helt klart sämre än andra alternativ.

Peter Hyllman

Fredagen den trettonde kan bli en skräckis för engelsk fotboll

Peter Hyllman 2020-03-13 06:00

Serie A, Ligue 1, La Liga med flera. Liga efter liga meddelar att de ställer in, pausar eller gör uppehåll från allt spel med anledning av spridningen av Coronaviruset i ett försök att stoppa eller sakta ned smittospridningen. Premier League har däremot valt en annan väg, så sent som igår kväll gick de ut med ett trotsigt meddelande om att helgens matcher skulle spelas och spelas med publik som planerat. Någon timme senare meddelades att Mikel Arteta testats positivt för Covid-19.

Den nyheten får man väl förvänta sig ta skruv. Mycket riktigt så dröjde det inte länge innan Premier League kallade in klubbarna till ett nödinkallat extramöte under den här förmiddagen. Det är väl kanske inte särskilt långsökt att tänka sig att nyheten om Arteta kommer tvinga fram ett generellt spelstopp. Man kan väl inte precis påstå att Premier League så här långt har gett något särskilt övertygande intryck av ledarskap och kontroll i den här frågan.

Som alltid när sådana här saker händer kan det vara svårt att med säkerhet säga vad som är rätt och vad som är fel. Klart är däremot att det snabbt bildas en social sanning som på olika sätt blir en självuppfyllande profetia. Ofta blir det även någon slags kapplöpning om att visa sig duktigare och duktigare i att överträffa olika myndigheters rekommendationer och riktlinjer, fastän detta på intet sätt är någon garanti för att det faktiskt för någon som helst önskad effekt. Intryck blir viktigare än avtryck.

ANNONS

Hur jag än vrider och vänder på frågan framstår beslutet som självklart. Ställ in EM 2020 och pausa allt ligaspel i en månad tills vidare. Om en månad, eller om två månader, när helst det är möjligt, så starta upp ligasäsongen igen och avsluta den då. Det sätter ett totalt stopp för all fotboll under en kritisk tid med maximal effekt på spridningen av smittan men med minimal konsekvens för långt gångna ligasäsonger. Men eftersom det framstår som det självklara beslutet kan vi vara säkra på att det inte blir av.

Vad händer då med Premier League och med Football League om säsongen verkligen blåses av? Alla vet så klart att Liverpool kommer vinna Premier League, även om Premier Leagues regelverk även säger att om en säsong inte kan slutföras så är den heller ej att räkna som giltig, men det går knappast att säga samma sak gällande nedflyttningsstriden eller vilka klubbar som kommer ta sig till Champions League, eller vilka som går upp till Premier League. Med tanke på pengarna inblandade framstår detta som en juridisk mardröm.

ANNONS

Föreställ er då det omvända, det vill säga att Premier League helt enkelt avslutar säsongen och meddelar att eftersom den inte kunde genomföras så räknas den helt enkelt inte, utan säsongen får helt enkelt starta om, eller kanske rättare sagt så hoppar vi fram till starten av nästa säsong. Liverpool är alltså på väg att vinna ligan för första gången på 30 år, och vinna ligan överlägset och i stor stil. Scenariot att detta bara skulle gå upp i rök känns fullständigt absurt.

Å andra sidan, att avsluta säsongen i det här läget, utan att Liverpool blivit matematiska ligavinnare, och utse Liverpool till titelvinnare skulle möjligen vara rättvist i någon mening, men rätt eller fel skulle det därmed bli en ligatitel intill vilken det för evig tid skulle finnas en asterisk eller en parentes. Det skulle möjligen göras i eget intresse, men det skulle alltid vara en ligatitel som ifrågasattes och devalverades. Inga alternativ känns som särskilt bra alternativ för Liverpool.

ANNONS

Den mer omedelbara funderingen är så klart om det över huvud taget blir någon fotboll den här helgen. Vi får invänta eller avvakta Premier Leagues beslut i den frågan under dagen, efter Mikel Artetas provresultat. Det mesta talar väl för att matcherna faktiskt ställs in. Opinionen var rätt hård tidigare på Premier League, och opinionen lär knappast bli mindre nu. Att många tycker något betyder så klart inte att det är rätt, men det gör det ändå mer sannolikt att det faktiskt blir av.

Opinionen betyder att det blir svårt för Premier League att besluta något annat än att pausa sin ligasäsong. Inte blir det lättare av att så många andra av de största ligorna redan har fattat sina beslut att pausa sina säsonger. Det faktum att Serie A, Ligue 1, La Liga med flera har pausat sina säsonger gör det betydligt mer sannolikt att Premier League kommer tvingas göra detsamma. Byråkrater och beslutsfattare gillar sällan att stå ensamma i snålblåsten.

ANNONS

Situationen inbjuder till galghumor, även om det självfallet inte är så värst mycket att skratta åt. Men visst är det lite typiskt att en global pandemi ska hota en säsong i vilken Man City har goda chanser att vinna Champions League, Liverpool kommer vinna Premier League, och Leeds är på väg att gå upp i Premier League. Det skulle så klart kunna få vem som helst att undra om Man Utd möjligen har investerat tungt i några kinesiska biofarma-företag på sistone.

Problemets sportsliga sidor kan diskuteras i evighet. Men problemet har även en ekonomisk sida för inblandade engelska klubbar. Matchdagsintäkter har minskat till andelen rätt rejält för klubbarna i Premier League de senaste tio åren, så de drabbas i själva verket relativt lätt av hotet om inställd säsong eller spel för tomma läktare. Men längre ned i det engelska seriesystemet, från EFL Championship och nedåt, så är matchdagsintäkterna en betydligt större andel av klubbarnas totala intäkter.

ANNONS

För dessa klubbar kan den här krisen bli fullständigt förödande. Flera engelska klubbar lever redan på en mycket skör tråd, exempelvis Oldham Athletic, Macclesfield, Southend med flera, och skulle de plötsligt tappa matchdagsintäkterna antingen för resten av säsongen, eller under oviss tid framåt i tiden, då finns en omfattande risk att dessa klubbar puttas över ruinens brant. Det är inte framför allt de stora klubbarna som drabbas av detta, det är de mindre klubbarna.

Det kan självfallet låta trivialt att prata om sådana här saker gällande en samhällskris som innehåller dödstal och kraschande världsmarknader, vem i hela friden bryr sig om fotboll då? Well, rätt många skulle jag tro, definitivt är det något man kommer bry sig om när väl krisen har passerat sin höjdpunkt och man börjar försöka rensa upp i stöket. Dessutom är det kanske ett ämne som ändå passar rätt så väl in i något så fundamentalt trivialt som en engelsk fotbollsblogg.

ANNONS

Fredagen den trettonde alltså. Bådar väl kanske inte alltför gott gällande det beslut som Premier League ofrånkomligen kommer behöva fatta gällande den här säsongen. Men möjligen kan det ses som passande. En olycklig dag för engelsk fotboll, egentligen oavsett vilket beslut som än fattas.

Peter Hyllman

Corona påminner oss om hur viktig publiken är för fotbollen

Peter Hyllman 2020-03-12 06:00

Coronarädslan har tagit ett järngrepp runt den europeiska fotbollen. Fall efter fall ger sig till känna, match efter match ställs in eller spelas inför tomma läktare. Kvällens matcher i Europa League bär definitivt prägeln av denna rädsla. Både Man Utd och Wolves kommer spela sina respektive matcher, mot LASK samt Olympiakos, inför tomma läktare. Ett redan halvljummet Europa League blir ännu mer fesljummet.

Kontroversiellt är det kanske framför allt för Wolves. Bara för några dagar sedan fick vi veta att Evangelos Marinakis, Nottingham Forests ägare men som en händelse även Olympiakos ägare, hade testats positivt för viruset. En nyhet som påverkade Arsenal som ju mötte Olympiakos för två veckor sedan. Vi ska alltså föreställa oss att Marinakis haft kontakt med Arsenals spelare men ingen kontakt alls med spelarna i Olympiakos?

Man kan förstå att Wolves finner situationen minst sagt olustig. Samtidigt är det ju ett minst sagt lite märkligt tillfälle för UEFA att bedriva europeisk cupfotboll där mängder av spelare och supportrar är tänkta att resa och mötas över hela kontinenten. Av detta kan man möjligen dra slutsatsen att UEFA nog kommer att dröja ända in i det allra sista innan de börjar blåsa av sina många olika arrangemang.

ANNONS

Jag ska inte påstå att jag normalt sett brukar klappa händerna i förtjusning varje gång som Jürgen Klopp vädrar munlädret. Men när han för ett tag sedan fick en fråga om vad han tyckte om Coronahotet så tyckte jag han var rätt klok som ifrågasatte varför i hela friden man skulle fråga honom, en fotbollstränare, om den saken. På samma sätt känner jag att jag är knappast rätt person att kommentera frågan, det är inte mitt område.

Ändå har jag alltmer landat i en rätt tydlig känsla att det vettigaste beslutet som nog skulle kunna fattas i det här läget vore för UEFA att meddela att de ställer in sommarens EM och pausar all fotboll under den närmaste månaden. Därmed skulle säsongens skjutas på framtiden en månad. Den tiden skulle hinna få mycket att lugna ned sig, och kraftigt minska den mest akuta spridningsrisken av viruset.

ANNONS

Detta utan att påverka de inhemska ligasäsongerna, eller den europeiska cupfotbollen, på ett alltför negativt sätt, enligt de alternativ som har skissats på. Bland dem hittar vi t ex att ställa in säsongen helt och hållet, eller helt enkelt avsluta säsongen så som den faktiskt står nu. Men det känns osannolikt att UEFA skulle fatta det beslutet, de har alldeles för mycket pengar investerade i sitt EM för att vilja göra det. Misstänker jag.

Att påstå att Coronaviruset har medfört något positivt vore lätt befängt. Men en oväntad konsekvens är möjligen att vi har fått en mycket tydlig påminnelse och insikt om vilken betydelse publiken och supportrarna faktiskt har för fotbollen, även inom ramen för den så kallade moderna fotbollen. Många säger så klart alltid hur viktigt det är, men det är oftast bara läpparnas bekännelse, något man ska säga, utan någon riktig substans.

ANNONS

Frågan har egentligen aldrig blivit särskilt konkret. Att behöva spela fotboll utan publik har egentligen aldrig varit något realistiskt krav. Men när nu ett antal matcher utav rätt så hög kaliber faktiskt har spelats framför tomma läktare så blir absurditeten i det hela minst sagt påtaglig. Vi får en mycket tydlig påminnelse om hur viktiga supportrarna, publiken och atmosfären är för hur vi upplever och konsumerar produkten fotboll.

Inte bara vi får den här påminnelsen. Också klubbarna får den, klubbledningarna som ofta anklagas för att inte bry sig om supportrarna särskilt mycket alls. Även UEFA och fotbollens policyproducenter får påminnelsen, och det borde kunna informera deras beslut i flertalet frågor framöver. Fotbollen, också den moderna fotbollen, är oändligt mycket fattigare utan supportrarna.

ANNONS

En effekt av den här röran kan alltså bli att vi kommer få se en hel del reformer inledas som förbättrar, underlättar och förhöjer publikaspekten inom fotbollen. I England har vi redan flera exempel på klubbar som givet tillstånd kommer införa reglerad ståplats till nästa säsong, så kallad safe standing. Det har varit på gång en längre tid, men jag anar att detta är något som kan få en rejäl skjuts framåt nu.

Exempelvis Premier League är ju väldigt känsliga för hur hur deras produkt uppfattas och värderas av marknaden. Publikupplevelsen är en viktig del i detta och mitt i allt snack om att spela fotboll inför tomma läktare så har detta blivit desto tydligare. Alldeles förvånad blir jag alltså inte om vi kommer få se Premier League lansera ett antal olika initativ för att förhöja publikupplevelsen i Premier League under de kommande åren.

ANNONS

Mitt i allt detta ska det alltså också spelas ett par fotbollsmatcher, om än med en något oklar uppfattning om säsongen ens kommer avslutas, och då kanske framför allt den europeiska cupsäsongen. Wolves möter alltså Arsenals banemän i Olympiakos, och det ska väl bli intressant att se om Olympiakos mot förmodan ska lyckas eliminera ännu en engelsk klubb. Mycket kommer bero på hur kvällens match slutar.

Man Utd befinner sig å sin sida i Österrike för att möta ett lag som låter som något som blir över efter att man rensat en massa fisk. På förhand är detta en åttondelsfinal som Man Utd ska vinna, särskilt som de onekligen har visat upp en allt bättre form och kvalitet efter januari, men det är klart att det också bygger på att de inte sätter sig själva i ett alltför dåligt läge i den här matchen.

ANNONS

Kvällens matcher handlar kanske därför först och främst om koncentration för både Wolves och Man Utd. Koncentration att kunna fokusera på och motivera sig för uppgiften under för dem helt ovana förutsättningar utan publik. Koncentration att kunna fokusera på uppgiften och koppla bort eventuell oro över sjukdom och smittospridning. Kan de båda engelska lagen göra det så har de ett bra läge att ta sig vidare till kvartsfinal.

Huruvida dessa kvartsfinaler sedan blir av får bli en senare fråga.

Peter Hyllman

Anfield kan hjälpa Liverpool, men Anfield kan inte göra jobbet åt Liverpool

Peter Hyllman 2020-03-11 06:00

Det sägs att Real Madrid på grund av Coronaviruset har försökt få matchen mot Man City att spelas utan publik. Men om något spanskt lag borde ha försökt sig på den typen av tricks och shenanigans så vore det rimligtvis Atlético Madrid som ikväll har att försvara en 1-0-ledning på Anfield av alla ställen, mot världens just nu främsta fotbollslag framför världens just nu mest fruktade hemmapublik, åtminstone på europeiska cupkvällar.

Samtidigt är också den bestämda känslan att inget lag är kanske bättre rustad att kunna klara av den fientliga atmosfären på Anfield än just Atlético Madrid. På något sätt passar det deras defensiva grundhållning betydligt bättre än mer kreativt orienterade lag som exempelvis Barcelona eller Real Madrid. Atlético Madrid har också en trotsig personlighet som borde ge dem rätt bra motståndskraft på Anfield.

För varje minut av matchen som går, för varje decibel som ljudnivån på Anfield sjunker, så är det energi som kommer mata Atlético Madrid. Atlético Madrid under Diego Simeone har format hela sin identitet runt synen på sig själva som den fula ankungen, det tredje hjulet, laget som slåss mot världen, mot livet och mot överheten. Här har vi därför en typ av match som borde passa dem alldeles perfekt på det sättet.

ANNONS

Detta är bland annat vad som gör Atlético Madrid till en så svår motståndare för just Liverpool, och varför jag och många andra betraktade Atlético Madrid som svårast möjliga motståndare för Liverpool långt innan den första åttondelsfinalen i Madrid. För även Liverpool har identifierat sig själva på det här viset, på gott och på ont, och är liksom programmerade att möta motståndare som attackerar dem.

Anfield har naturligtvis många gånger varit till Liverpools fördel. Men den här gången ser jag åtminstone också en risk att Anfield faktiskt riskerar bli en mental nackdel. För det har funnits någon slags tanke inför den här åttondelsfinalreturen att ”Nåja, vänta bara tills ni kommer till Anfield, det här löser sig!” Risken består i att Liverpool tro att detta är en match som så att säga kommer lösa sig av sig självt.

ANNONS

Liverpool verkar åtminstone medvetna om risken, Andy Robertson tog exempelvis upp på presskonferensen just detta att Liverpool får inte tro att jobbet gör sig självt. På samma gång är det en risk som Jürgen Klopp i så fall lade grunden för omedelbart efter matchen i Madrid då han ganska snabbt och menande välkomnade Atlético Madrid till Anfield i returen. Detta blir naturligtvis ett sätt att anslå tonen.

I hög utsträckning var detta så klart en reaktion på den match som precis varit. Atlético Madrid hade lyckats få 1-0 på ett turligt mål tidigt i matchen och därefter försvarat sig väldigt effektivt men också ensidigt. Sådant brukar ju sällan vara populärt hos Jürgen Klopp. Dessutom hade Atlético Madrids spelare uppfört sig osportsligt, enligt Klopp, genom att filma och allmänt försöka manipulera och påverka domaren.

ANNONS

Eftermälet till den första matchen blev rätt så otrevligt. Atlético Madrid svarade med att i praktiken kalla Jürgen Klopp för en dålig anfallare. När Atlético Madrids klubbledning gick ännu längre och började kalla Anfield för en omodern och icke ändamålsenlig arena så kan man i och för sig känna att några ljushuvuden verkar det inte sitta där. Man måste ju inte ge Anfield extra ammunition och motivation, som om det skulle behövas.

Allt som allt riskerar det alltså bli en rätt stökig match ikväll, med dålig stämning och upprörda känslor. Grunden för det lades redan i det första mötet. Atlético Madrid fick så klart rätt precis det resultat de ville ha. De har med sig en ettmålsledning, och de höll nollan på hemmaplan. Och få om något lag lär vara svårare att spela mot i underläge än just Atlético Madrid. Särskilt när ett bortamål i baken kan bli så väldigt dyrbart.

ANNONS

Frustration riskerar bli en framträdande känsla på Anfield, och frågan blir då vad den i så fall tar sig för uttryck på planen. Två eldfängda karaktärer finns vid sidan av planen, och man kan så klart undra dels hur dessa båda kommer drabba samman med varandra, dels vad för energi de har gett sina respektive lag. Om två managers på samma gång kan vara varandras motpoler och spegelbilder så är det väl Jürgen Klopp och Diego Simeone.

Matchen känns på något sätt väldigt betydelsefull för Liverpool. Vilket den så klart är givet att det trots allt är en åttondelsfinal i Champions League. Men kanske hade man kunnat tro att den skulle spela mindre roll givet att Liverpool ändå är på väg att vinna ligan, deras första ligatitel på 30 långa år. Men rent konkret riskerar Liverpools säsong alltså i praktiken ta slut ikväll.

ANNONS

Något bisarrt är det kanske att en säsong där Liverpool är på väg att vinna ligan för första gången på 30 år, mycket möjligt ta över 100 poäng på vägen dit och slå nytt poängrekord i Premier League, samt vinna ligan med större poängmarginal än något annat lag förut, så riskerar den ändå åtminstone delvis att sluta i något som mycket väl skulle kunna liknas vid ett sorts antiklimax.

Daniel Storey gör förvisso en både god och klok poäng att det är naturligtvis otroligt fånigt att kritisera Liverpools säsong med att de bara vinner ligan. Det är naturligtvis inte så bara, särskilt inte för Liverpool av mycket lätt insedda skäl. Givet att Liverpool blir det blott sjunde laget att vinna Premier League-titeln så inser vi att det liksom inte något varenda lag gör när de så att säga känner för det.

Invändningen mot Liverpool är inte att de bara vinner ligatiteln. Invändningen är att de inte på något större allvar har försökt vinna fler titlar än så. Problemet är inte att Liverpool förlorar cuper, det gör alla lag. Problemet är att Liverpool inte ens verkar försöka vinna dessa cuper. Och så ska helt enkelt inte en påstådd storklubb bete sig. En storklubb ska försöka vinna alla matcher, alla titlar, alla turneringar. Detta är vad en storklubb gör.

ANNONS

Få engelska lag genom åren har lyckats med konststycket att under en och samma säsong dominera i både England och i Europa. Inget engelskt lag har haft så väldigt bra förutsättningar att lyckas med detta som just Liverpool har den här säsongen. De är redan hemma som ligavinnare i praktiken, de är inte kvar i någon inhemsk cup. De har i praktiken alla möjligheter i världen att koncentrera sig enbart på Champions League.

Alltså vore det självfallet desto mer onödigt om det tog slut för Liverpool redan i åttondelsfinalen. Men så hårfina är självfallet marginalerna i Champions League. Atlético Madrid älskar sådana här matcher. Liverpool hade inte kunnat få en svårare motståndare, eller en tuffare match än kvällens match på Anfield. Nu måste Liverpool visa att de senaste veckornas matcher har berott på motivation och bristande fokus.

ANNONS

Atlético Madrid kommer försöka strypa ljudnivån på Anfield. Liverpool måste få struparna att luftas på Anfield. Det lag som lyckas hitta bäst kombination av mest känslor och bäst kontroll över sina egna känslor, en rätt svår kombination, är förmodligen det lag som vinner matchen och går till kvartsfinal.

Peter Hyllman

Vad hade José Mourinho kunnat göra annorlunda?

Peter Hyllman 2020-03-10 06:00

Tottenhams säsong är på god väg att falla samman helt och hållet. Laget faller allt längre nedåt i ligatabellen, de förlorade i Ligacupen mot Colchester, åkte nyligen ur FA-cupen hemma mot Norwich, och efter förlusten på hemmaplan mot RB Leipzig i Champions Leagues första åttondelsfinal så ska det till något rätt särskilt ikväll för att de ska kunna undvika att åka ur Champions League.

Beslutet att sparka Mauricio Pochettino var med all säkerhet det rätta beslutet när det faktiskt fattades. Tottenham var på spikrak kurs nedåt och det fanns inga tecken alls på att det skulle kunna vända. Pochettino verkade slut både på idé och energi. Beslutet att därefter anställa José Mourinho har däremot inte fått den omedelbara effekt som Tottenham helt säkert hoppades på när de anställde honom.

Att klaga på José Mourinho är naturligtvis bland det lättaste som går att göra nu för tiden, och sker närmast reflexmässigt utan någon djupare eftertanke. Alltså har det knappast lidit brist på folk som tagit tillfället i akt att förklara hur Tottenhams alla problem beror på Mourinhos brister, på Mourinhos bristande relevans inom den moderna fotbollen, eller på Mourinhos personlighet.

ANNONS

Samtidigt kan man knappast avundas den hand som José Mourinho har blivit given att spela med. Han fick ta över en fysiskt och mentalt tröttkörd spelartrupp. Viktiga spelare har sedan dess lämnat laget, såsom Christian Eriksen. Viktiga spelare har inte minst blivit skadade på lång tid, såsom Harry Kane, Heung-Min Son med flera, nu senast även nyförvärvet Steven Bergwijn. Inget annat lag hade klarat sådana förutsättningar.

Frågan är däremot om de hade kunnat klara sig bättre. Man kan lätt få intrycket av en sådan där sammanställning att det inte har funnits så mycket annat som Mourinho hade kunnat göra, således att felet på intet sätt är hans. Och visst kan vi alltså konstatera att Mourinho har givits en riktigt dålig hand att spela, men kanske går det heller inte att bortse från att Mourinho har spelat den dåliga handen på ett riktigt dåligt sätt.

ANNONS

Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda med Tottenham den här säsongen? Om vi säger att Mourinho faktiskt har spelat sin hand på ett dåligt sätt så måste vi rimligtvis kunna ge ett utförligt och genomtänkt svar på den frågan, annars finns ingen riktig substans bakom vår åsikt. Och ska vi svara på den frågan hamnar vi närmast ofrånkomligt i gränslandet mellan taktik, psykologi och ledarskap.

Ett defensivt ledarskap har skapat en defensiv lagmoral. Attityder reflekterar ledarskap brukar det sägas. Om alltså ledaren hanterar en dålig hand genom att tycka synd om sig själv så ligger det nära till hands även för laget att tycka synd om sig själv. Om alltså ledaren stirrar sig blind på problemen så kommer laget uppfatta problemen som desto större, och inte istället lyckas fokusera på möjligheterna.

ANNONS

Aningslös optimism leder sällan hela vägen. Men går man som lag in för en uppgift med inställningen att den är möjlig att genomföra så kommer det nästan alltid gå bättre än om de istället går in med inställningen att uppgiften är omöjlig. Moral och motivation är självfallet viktiga faktorer för alla lag. En gång i tiden var José Mourinho väldigt bra på just detta. Det verkar han inte längre vara.

Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda? Han hade kunnat jobba med ett mer offensivt ledarskap fokuserat på möjligheterna mer än på problemen. Han hade kunnat välja att i högre utsträckning jobba med att göra det bästa av situationen snarare än att beklaga sig över situationen. Det hade gett Tottenham ett helt annat ingångsvärde att hantera de svårigheter de faktiskt befann sig i.

En pessimistisk psykologi har skapat en pessimistisk spiral. Går vi tillbaka precis inför den första matchen mot RB Leipzig så fanns aldrig uppfattningen att Tottenham skulle kunna vinna matchen. Det kom inte som någon överraskning när Tottenham förlorade den första matchen, helt enkelt för att de själva aldrig riktigt verkade tro på att de skulle kunna slå RB Leipzig med alla sina skador, bekymmer och besvär.

ANNONS

Orsaken går att spåra till att José Mourinho alltid är väldigt noga med att påpeka hur omöjlig uppgiften faktiskt är. Mourinho verkar på många sätt ha gått från att vilja vinna fotbollsmatcher och titlar till att mest vilja skydda sin egen rumpa, hantera förväntningar och preventivt försöka förekomma kritik. Hans sätt att signalera utåt blir däremot även signaler inåt att han själv inte har något förtroende för det egna lagets möjligheter.

Ett lag som ska kunna vinna fotbollsmatcher och titlar måste ha psykologin just att kunna vinna fotbollsmatcher, en i grunden optimistisk psykologi. Med Mourinho har istället en pessimistisk psykologi av damage control, skadebegränsning, tagit överhanden. Allting nu för tiden verkar för Mourinho handla om att minimera skada, inte maximera lycka. Ironiskt nog gör detta större skada på sikt.

ANNONS

Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda? Han hade kunnat skifta fokus från sig själv och sina försök att bevara sitt eget varumärke till lagets prestationer och goda möjligheter. Det hade naturligtvis skapat högre förväntningar på Tottenham men Mourinho hade kunnat ta perspektivet att det är bättre att knappt misslyckas med att infria höga förväntningar än att ständigt infria låga förväntningar.

En negativ taktik har resulterat i mer och mer negativa prestationer. Att kritisera José Mourinho för att vara alltför defensiv är så klart mycket lätt, det är en kritik som alltid dras fram, oftast i förklenande termer som att parkera bussen och så vidare. Det där är ju ett begrepp som dras fram varenda gång ett lag väljer att inte dominera bollinnehavet, vilket ju har blivit fotbollstyckarnas husreligion de senaste tio åren.

ANNONS

Problemet med Mourinhos taktik är däremot kanske inte så mycket den befintliga defensiven, utan snarare den obefintliga offensiven. Folk fokuserar på defensiven med Mourinho eftersom det inte finns så mycket annat att fokusera på. Mourinhos lag de senaste fyra-fem åren, oavsett om det varit Tottenham eller Man Utd, har varit i nästan total avsaknad av någon faktiskt offensiv spelidé.

José Mourinhos offensiva idé verkar gå ut på att den ska formuleras på planen av individuella spelare med hög spetskvalitet. En osäker taktik till att börja med i en tid där all fotboll har blivit alltmer kollektiv till sin natur, men som självfallet blir ännu mer osäker när då lagets bästa offensiva spelare, i det här fallet Harry Kane, Heung-Min Son, Christian Eriksen med flera, av ena eller andra skälet försvinner från laget.

ANNONS

Vad hade alltså José Mourinho kunnat göra annorlunda? Det är på något sätt talande hur taktiken på planen i mångt och mycket kan ses som det mest konkreta uttrycket för Mourinhos attityder i fråga om ledarskap och psykologi. Vad som pågår i Mourinhos huvud är i mångt och mycket också vad vi ser på planen. En friare och mer positivt tänkande Mourinho hade självfallet också kunnat innebära en mer positiv taktik.

En positiv taktik hade mycket väl kunnat resultera i mer positiva prestationer, och positiva prestationer hade kunnat generera positiva resultat. Men givet att problemet är definierat i gränslandet mellan taktik, psykologi och ledarskap så säger det sig själv att när vi pratar om vad José Mourinho hade kunnat göra annorlunda så visst finns det mycket som hade kunnat göras annorlunda, men det är inte gjort i en handvändning.

ANNONS

Att göra saker annorlunda kräver åtminstone i det här fallet att först börja tänka annorlunda. Och just att tänka annorlunda verkar vara vad José Mourinho alls inte har lyckats göra under sina tio senaste år som manager, eller kanske någonsin.

Peter Hyllman

Englands fem mest poängfulla klubbar

Peter Hyllman 2020-03-09 06:00

Allting handlar ju till slut om poängen i Premier League. Hur många poäng har en klubb jämfört med hur många poäng alla andra klubbar har. Har till exempel Liverpool tagit tillräckligt många poäng för att vinna Premier League? Har Chelsea tagit poäng nog för att kvalificera sig till Champions League? Kommer verkligen Brightons och Aston Villas poäng räcka för att hålla dem kvar i Premier League?

Men med poängen kan man ju mena något betydligt bredare och djupare än så. Vad är så att säga själva poängen med vissa klubbar, det vill säga vad fyller de egentligen för syfte och funktion inom fotbollen i stort? Om vi skulle anta en värld i vilken just den här klubben inte längre skulle finnas, skulle det då vara en fattigare värld eller skulle det inte ha någon större betydelse för världen alls?

Någon gång under gårdagen, antingen under eller omedelbart efter Evertons stora förlust mot Chelsea så tweetades det ut en retorisk fråga om vad som egentligen var poäng med Everton. Med det syftades på Evertons status som en klubb som till synes aldrig lyckas uppnå någonting av värde i tabellen eller i fråga om titlar, men som heller aldrig verkar behöva bekymra sig på allvar om att åka ur Premier League.

ANNONS

Everton liksom bara existerar verkade vara andemeningen, utan att de egentligen fyller någon som helst funktion, utan att de spelar någon särskilt tydlig roll alls i livets stora cirkel eller hur man nu vill beskriva det. Det där kan man så klart tycka precis vad man vill om, men det var en rätt intressant utgångspunkt. Den väckte hos mig frågan just om vilka klubbar som faktiskt är särskilt poängfulla respektive poänglösa.

Nästa vecka kommer jag nog få anledning att återkomma till det där med poänglösa klubbar. Men den här veckan fokuserar jag istället på de mest poängfulla klubbarna. Här säger det sig självt att jag alltså måste anse klubbarna fylla någon större funktion än att bara vara förbaskat duktiga på att generera poäng i tabellen. Det säger naturligtvis även sig självt att det är en djupt subjektiv bedömning.

ANNONS

(5) Man Utd

Man Utd fyller en slags moralisk poäng för närvarande som de nog helst hade sluppit att fylla, och därför egentligen utan egen vilja. Men i en tid när så mycket utgår från pengar, från transfersummor och hur alla problem ska lösas genom att värva spelare så är Man Utd ett lysande exempel på hur det är fullt möjligt att spendera mest pengar i världen på både transfersummor och spelarlöner, men om där inte finns någon plan, idé eller kompetens bakom besluten så kommer det knappast spela någon roll alls. Man kan så klart konstatera att rätt många missar den poängen fastän den slår dem i skallen, men det gör inte poängen mindre viktig därför.

(4) Leeds

Leeds har för närvarande flest poäng av alla i EFL Championship, men de råkar i min mening även vara den mest poängfulla för tillfället. Naturligtvis handlar det i grund och botten om Marcelo Bielsa och om vad han representerar. Ska verkligen Bielsa lyckas ta Leeds tillbaka till Premier League? Ska det verkligen vara möjligt att med så relativt små resurser i bakgrunden kunna ta sig igenom den kanske mest brittiska av alla ligor med en så pass ”icke-brittisk” fotbollsfilosofi? Flera andra klubbar har utmanat den här typen av föreställningar tidigare, men ingen har gjort det riktigt så extremt som nu Leeds gör.

ANNONS

(3) Leicester

Leicester är förmodligen en klubb som kommer vara laddad med poäng även om 100 år, bara för vad de lyckades med för några år sedan när de vann fotbollshistoriens kanske mest osannolika ligatitel. Ändå är det i min mening vad Leicester gör den här säsongen som kan visa sig mer poängfullt på längre sikt än den bragdbetonade ligatiteln. Den kunde alltid på något sätt avfärdas med att det var en ren fluke, en engångsföreteelse, något som aldrig kommer hända igen. Den här gången går det inte riktigt att säga samma sak. Nej, Leicester vinner inte ligan igen den här säsongen, men de visar att det med relativt sett små resurser går att bygga ett ytterst kompetent fotbollslag, som definitivt kan hävda sig i konkurrensen med de allra största.

(2) Man City

Man City är en poängfull klubb på flera sätt, inte minst genom att ha tagit flest poäng av alla lag någonsin under en och samma ligasäsong. Åtminstone för ett tag till. Men oavsett vad man nu än har för åsikt gällande Man Citys konflikt med UEFA angående deras regler om financial fair play så fyller just nu Man City en rätt viktig funktion i att belysa hur UEFA, eller egentligen fotbollen i stort, har prioriterat det finansiella perspektivet över det moraliska. Det är inte ett moraliskt regelverk som Man City anses ha brutit mot, utan ett finansiellt regelverk, fastän de viktigaste invändningarna mot Man Citys ägararrangemang är just moraliska och humanitära. Detta urholkar UEFA:s moraliska auktoritet och gör det lättare för Man City att avfärda anklagelserna som just finansiellt motiverade.

ANNONS

(1) Newcastle

Många gånger beskrivs den inbördes ordningen mellan de engelska klubbarna som något från ovan givet, något hugget i sten och närmast oföränderligt. Detta fastän vi har sett detta förändras både över kort och lång sikt. Först kan man hävda att där var två, sedan var där fyra, nu är där åtminstone sex med fler på väg. Newcastle räknas inte riktigt in bland de här klubbarna, fastän det var en gång för inte allt för länge sedan som de mycket väl hade kunnat räknas bland dem, och hade kunnat vara bland dem nu om bara verkligheten tagit en annan sväng för dem. Newcastle är för närvarande en spännande, dramatisk och i många avseenden tragisk historia om en klubb som skulle kunna vara så mycket mer än vad den faktiskt är, en klubb som har det mesta talandes för sig men där de som är satta att ”tala för” klubben inte verkar ha någonting alls att säga. Den stora frågan är om och när Newcastle återfinner sin röst i engelsk fotboll.

ANNONS
Peter Hyllman

Manchesterderbyt har sett både ljus och mörker den här säsongen

Peter Hyllman 2020-03-08 06:00

Manchesterderbyt har varit den stora scenen för några av både Man Utds och Man Citys mörkaste och ljusaste stunder den här säsongen. Man Utds vinst på Etihad i höstas gav både nytt liv åt Ole-Gunnar Solskjaer samt var den sista eller näst sista spiken i Man Citys titelkista. Man Citys vinst på Old Trafford i vintras gav en tydlig signal om den fortsatta skillnaden i kvalitet mellan de båda lagen.

Kvällens match är alltså den fjärde matchen mellan de båda Manchesterklubbarna den här säsongen. Dessutom finns en god risk, eller chans om man så hellre vill, att även en femte match dem emellan kommer bli aktuell, i så fall antingen i FA-cupens semifinal eller final. En säsong som alltså borde ha definierats av en tvekamp mellan Liverpool och Man City har istället mer fått karaktären utav en mancuniansk släktfejd.

Man Utds vinst på Etihad kom i en tid när Ole-Gunnar Solskjaer var som allra hårdast utsatt och ifrågasatt. Hans jobb tycktes hänga på en mycket skör tråd. Segern mot Man City gav honom viktigt andrum och hans försvarare viktig ammunition. Samtidigt var det också en seger som började få Liverpools försprång i tabellen till Man City att se precis så ointagligt ut som det faktiskt också visade sig vara.

ANNONS

Man Utds förlust på Old Trafford ett tag senare under säsongen, i Ligacupens semifinal, den match som effektivt avgjorde semifinalen, var å andra sidan ett lågvattenmärke för Man Utd och för Ole-Gunnar Solskjaer. De blev fullständigt utspelade under den första halvleken, och de 0-3 som Man Utd gick in med till den halvtidsvilan kändes betydligt mycket mer brutala än vad något som helst 1-6-resultat någonsin gjorde.

Framför allt var det på mittfältet som den ordentliga kvalitetsskillnaden märktes i den matchen. En skillnad som naturligtvis består av två komponenter. För det första att Man City helt enkelt har betydligt bättre spelare på sitt mittfält än vad Man Utd för stunden kunde ställa på banan. För det andra att Man Citys mittfält rent kollektivt taktiskt var betydligt bättre drillade än Man Utd.

ANNONS

Just den saken är något som nu Man Utds anhängare hoppas ska vara om inte åtgärdat så åtminstone adresserat. Den sena januarivärvningen av Bruno Fernandes har definitivt i alla fall fått den kortsiktiga effekt som alla supportrar hoppades på. Cynikern skulle säga att det än så länge är enbart en kortsiktig effekt. Pragmatikern menar kanske att bara det i sig är ett fall framåt när det gäller Man Utd och värvningar de senaste fem åren.

Sant är att Bruno Fernandes har gett Man Utd en sorts energi och ett fokus på sitt mittfält som de helt enkelt har saknat tidigare under säsongen. Arguably är det en spelartyp som har saknats, inte mindre med Paul Pogba skadad eller ”skadad” beroende på vad man väljer att tro. Samtidigt är det kanske lite lätt naivt att tro att detta ensamt ska kunna göra någon större skillnad mot mer formidabelt motstånd som Man City.

ANNONS

Samtidigt är det även så att framsteg på ett område kan ge framsteg också på helt andra områden. Samtidigt som mittfältet har höjts i Man Utd så har backlinjen fått ett litet uppsving med Eric Bailly som kommit in igen liksom från ingenstans. Odion Ighalo har även han visat sig få en positiv effekt för Man Utd, om än på kort sikt. Men det är så klart en värvning ägnad just åt kort sikt.

Just att Man Utd faktiskt gjorde två värvningar i januari som har gett så positiva resultat har gett laget och även supportrarna ett helt nytt självförtroende och optimism. Det har annars varit mönstret för Man Utd under dessa år att göra värvningar som många gånger ser utmärkta ut på pappret, men som kvickt har visat sig bli helt misslyckade när de väl dragit på sig Man Utd-tröjan och börjat spela fotboll.

Ett klassiskt tecken på en misskött klubb och ett lag med problem, när spelare så ofta underpresterar och värvningar helt enkelt inte levererar som det brukar heta. Alltså är det inte så konstigt att Bruno Fernandes och Odion Ighalos positiva framfart så här i sina respektive Man Utd-karriärers linda högst medvetet tas som en indikation på hur Ole-Gunnar Solskjaers ledarskap och lagbygge börjar ta fart.

ANNONS

En illusion skulle kunna hävdas. Resonemanget låter i vilket fall som helst rätt tunt både på logik och på substans. Om det är en illusion så kommer den i så fall riskera avslöjas tämligen brutalt mot Man City under kvällen. Det är ju framför allt i den här typen av matcher som Man Utds bristande mittfält och bristande spelidé brukar kunna avslöjas som precis så otillräcklig som den faktiskt har varit de senaste fem-sex åren.

Man City har haft sina mörka stunder den här säsongen också de. Ligatiteln har så klart gått förlorad och det har kanske inte varit så värst lättsmält. Sedan kom så klart bomben och slaget i solar plexus att Man City blir portade från Champions League i två år, ett beslut som för all del har överklagats. Att Liverpool dessutom är på väg att knäcka deras eget poängrekord gör rimligtvis sitt till även det.

ANNONS

Ändå känns det som om också Man City har hittat ljuset i sin tillvaro igen. De har haft tid att smälta att de inte kommer vinna ligan den här säsongen och verkar också ha lyckats smälta den saken. Alltså är det knappast något titeldeprimerat Man City som Man Utd lär ställas inför den här gången. Champions League gav laget en fin självförtroendeboost när Man City halvt programenligt besegrade Real Madrid på bortaplan med 2-1.

Man City kommer kanske inte vinna ligan. Men de ligger väl på par för ändå kunna ta hem tre titlar den här säsongen. Ligacupen har de redan vunnit. FA-cupen befinner de sig i sjätte omgången i och måste åtminstone räknas som favoriter att vinna den igen, även om det återstår tre tuffa matcher. Champions League har åtminstone inget annat lag som kan ses som större favoriter än Man City.

ANNONS

Här har vi så klart en tydlig markör för Man Citys status som storlag. Även när de så att säga har en för dem problematisk säsong så har de ändå vunnit en titel, och måste anses ha goda möjligheter att vinna ytterligare två titlar. Potentiellt tre titlar alltså under en så kallad problemsäsong för Man City. Jag misstänker att det är rätt många klubbar som gärna hade haft Man Citys problem.

Samtidigt som Man City brottas med problemet att eventuellt bara vinna tre titlar den här säsongen, brottas Man Utd med problemet att ta sig till Champions League. Ole-Gunnar Solskjaers förmåga att ta Man Utd tillbaka till Champions League har diskuterats flitigt under säsongen, med olika svar dominerande vid olika tillfällen. Solskjaer själv håller rätt hög profil när han säger att Man Utd nu är bättre tränade och har mycket färre skador.

ANNONS

Desto bättre kan tyckas, då finns liksom inga ursäkter kvar för Man Utd eller för Solskjaer, vilket möjligen även var hans tanke. Risken är så klart att det där med bra träning och många skador visar sig vara mest en ursäkt för förra säsongens misslyckande. Detta får helt enkelt våren utvisa för Man Utd. Och vårens första match för Man Utd kan mycket väl ses som just Manchesterderbyt mot Man City ikväll.

Formen går knappast att klaga på. Förmågan går definitivt att klaga på. Matchen känns på något sätt betydligt viktigare för Man Utd än för Man City. Möjligen är det vad som fäller avgörandet ikväll.

Peter Hyllman

Vad kan tas ut i förskott inför den här omgången?

Peter Hyllman 2020-03-07 06:00

Att ta ut saker i förskott. Ibland inbillar jag mig att det är den största eller åtminstone den främsta synden man kan begå som fotbollsskribent, i alla fall från läsarnas eller rättare sagt många supportrars perspektiv. Att det är den kanske vanligaste kritiken man får är i vilket fall som helst uppenbart. Detta tillsammans med att man så klart är biased mot i slutänden varenda klubb som existerar är säkert som ett brev på posten.

På sätt och vis finns inget konstigt med detta. För det första är självfallet alla utfästelser om framtiden närmast per definition höljda i osäkerhet. Vi vet ännu inte att det faktiskt blir exakt på det sätt som exempelvis jag menar att det blir, därmed blir det lätt att peta hål på. Detta att uttrycka sig i grader av sannolikhet och rimlighet, snarare än i svartvita termer av rätt eller fel, verkar inte riktigt ha landat hos alla.

För det andra är det naturligtvis också så att sådana utfästelser aldrig kommer vara särskilt populära hos de supportrar som har sina olika skäl att inte gilla innehållet i dessa utfästelser. Att bara vilja höra vad man vill höra har blivit något utav en nationalsport hos många läsare, ett tecken på supporterskap i dess renaste form tydligen. Hör man något annat, och detta är en utsaga om framtiden, så har saker så klart ”tagits ut i förskott”.

ANNONS

För ganska precis en vecka sedan fick jag höra just detta, att jag tog ut saker i förskott för att jag påstod att Norwich skulle åka ur den här säsongen. Jag kan förstå den kritiken utifrån ett rent supporterperspektiv. Nämligen att saken inte är matematiskt klar och det är självfallet inte vad supportern i fråga hoppades på. Att Norwich samma kväll vann mot Leicester gav självfallet kritiken någon slags illusorisk substans.

Trots den kanske inte helt väntade segern så har Norwich fortfarande sex poäng att hämta upp till nedflyttningsstrecket på tio omgångar. Att utifrån det läget redan inför förra omgångens match påstå att Norwich kommer åka ur Premier League riskerar möjligen vara provocerande men knappast särskilt kontroversiellt. Skulle Norwich mot all förmodan (!) lyckas hålla sig kvar så får jag väl äta upp den saken då.

ANNONS

Kritiken blir dessutom lite glidande, för det är precis lika uppenbart att i vissa fall är det inga problem alls att ta ut saker i förskott. Jag har till exempel sagt i flera månader nu att Liverpool kommer vinna ligan, eller till och med att de har vunnit ligan, utan att detta väckt någon som helst upprördhet hos andra än ljusblå tokstollar och extremt vidskepliga Liverpoolsupportrar. Men även här tar jag så klart ut saker ”i förskott”.

Alltså verkar det vara något som ändå är okej att göra, enda frågan är i så fall var gränsen går för när det är okej och inte. Ett subjektivt fel således, inte ett objektivt fel. Att bli upprörd över att fotbollsskribenter uttalar sig om framtiden, när det många gånger är deras själva uppgift just att uttala sig om vad som kommer hända i framtiden, framstår däremot för mig lite som att bli sur på en anka för att denne har fräckheten att kvacka.

ANNONS

Att det sedan någon gång då och då kvackas helt fel må vara hänt, det är att betrakta som kostnaden för att göra business. Oavsett om det gäller utfästelser på lång sikt eller enbart utfästelser inför nästa omgång. Frågan blir därför vad som ska kvackas inför den här omgången?!

Liverpool vs Bournemouth

Nollan i Liverpools förlustkolumn blev förra omgången till en etta. Liverpool har till sist förlorat en ligamatch. Lägg därtill att Liverpool omedelbart därefter kraschade ut ur FA-cupen genom att förlora mot Chelsea på Stamford Bridge, och Liverpoolsupportrarna verkar kollektivt ha kraschat tillbaka på jorden igen.

Nu är det lätt att känna att Liverpools supportrar möjligen överdramatiserar dessa saker lite väl mycket. Att förlora på Stamford Bridge är liksom ingen omöjlighet. Ligan är redan vunnen, apropå att ta ut saker i förskott, så att fokus möjligen skiftar där, samtidigt som Liverpool kommer möta motståndare som Watford som slåss för sina liv, är förståeligt.

ANNONS

Liverpool håller nu andan inför veckans returmöte mot Atlético Madrid på Anfield. Som förrätt till den drabbningen möter man nu Bournemouth, även det på Anfield, och det är väl kanske ingen överdrift att säga att Liverpool rent moraliskt faktiskt skulle behöva en seger, för att skingra tvivlen om inte hos sig själva så hos alla andra.

Arsenal vs West Ham

Det räckte alltså med en något svängig seger mot Everton hemma på Emirates för att få Arsenals supportrar att börja prata om Champions League-platser igen, i nästa kapitel i den ständiga sagan om att Arsenals supportrar liksom aldrig lär sig. Apropå att jag har tagit ut i förskott att Arsenal inte kommer lyckas ta sig till Champions League.

Därefter har Arsenal blivit utbombade ur Europa League mot Olympiakos på Emirates i ett europeiskt cupfiasko av wengerianska proportioner, samt någorlunda övertygande besegra Portsmouth i FA-cupen på Fratton Park. Nu ställs Arsenal mot West Ham på Emirates, West Ham som slåss för sina liv och som senast vann mot Southampton.

ANNONS

Crystal Palace vs Watford

Hur följer man upp en vinst 3-0-vinst mot Liverpool? Jo, naturligtvis med en match på bortaplan mot Crystal Palace. Om något ska ge dig hår på bröstet så är det väl just en sådan match. Det skulle kunna sägas att vad som kommer hålla Watford kvar i Premier League är inte vinster mot Liverpool, utan vinster i matcher som denna.

Det är lätt att bli lurad i det där avseendet, eftersom matcher och vinster mot Liverpool, Man City och övriga storklubbar ges så mycket mer uppmärksamhet i media, och tillskrivs en betydelse som inte riktigt är motiverad. Norwichs vinst mot Man City i början av säsongen är ett rätt uppenbart exempel på just detta.

Watfords situation är däremot en annan än vad Norwichs situation var då. Watfords vinst mot Liverpool kändes inte som någon fluke, utan som en rätt naturlig del av det mönster vi har sett med Watford den senaste tiden, egentligen ända sedan Nigel Pearson tog över laget. Watford är ett av få lag i Premier League med önskad ny manager-effekt.

ANNONS

Sheffield United vs Norwich

Två nykomlingar i Premier League inför den här säsongen med två diametralt annorlunda utvecklingskurvor. Norwich gick in i Premier League som mästare i Football League, Sheffield United som tvåa. Många trodde att Norwich skulle lyckas bra i Premier League, lika många såg Sheffield United som ligans chump bait.

Verkligheten blev inte bara en annan, utan en helt annan. Norwich är halvt om halvt avhängda i Premier League-tabellen, ej inräknat en rätt osannolik great escape. Sheffield United är samtidigt med tio omgångar kvar fortfarande i högsta graden kvar i kampen inte bara om europeiska cupplatser utan om Champions League-platsen.

I den kampen om europeiska cupplatser är det så klart mycket viktigt för Sheffield United att besegra Norwich hemma på Bramall Lane. Om Norwich samtidigt ska visa att jag helt i onödan har tagit ut saker i förskott gällande dem och deras framtida Premier League-status, så har de i sin tur inte längre råd att förlora sådana här matcher.

ANNONS

Southampton vs Newcastle

Det har varit ett av säsongens lustigare skämt detta hur Steve Bruce såsom medveten strategi lurar in sina motståndare i en falsk känsla av trygghet. Detta som ett sätt att beskriva Newcastles relativt sett många vinster och poäng också i matcher där absolut ingenting talade för att de skulle vinna eller ta poäng.

Men med en slags postmodern ironi över det hela verkar det nu som om Steve Bruce kanske har kört samma drag på det egna laget och de egna supportrarna. Newcastle som var uppe och sniffade på den övre halvan av tabellen för ett tag sedan, visar upp en rätt oroande formkurva där resultaten riskerar dra dem in i nedflyttningsstriden igen.

Fem poäng ned till nedflyttningsstriden är förvisso inte någon marginal att förakta med tio omgångar kvar. Samtidigt är fem poäng knappast ett betryggande försprång, inte när klubbar nedanför dem som Watford, West Ham, Aston Villa med flera samtliga är kapabla att äta upp försprånget. Newcastle har inte råd att ta ut saker i förskott.

ANNONS

Wolves vs Brighton

Det ena laget jagar en Champions League-plats. Det andra laget jagar en Premier League-plats nästa säsong. Det ena laget visar upp en formkurva som definitivt gör dem till en av de ledande kandidaterna. Det andra laget visar upp en formkurva som gör det ytterst tveksamt om de faktiskt kommer lyckas.

När säsongen ska summeras kommer Wolves nästan oavsett den slutliga utgången sticka ut med en imponerande bedrift. Inget lag i Premier League har spelat så många matcher, inget lag i Premier League har samtidigt använt sig av så få spelare. Ändå befinner sig Wolves i den absoluta hetluften både i Premier League och i Europa League.

Brightons formkurva är ytterst besvärande för dem. De har inte vunnit en ligamatch sedan årsskiftet, vilket betyder noll vinster på de åtta senaste matcherna, och en enda vinst på de tretton senaste matcherna. Knappt ens dagsluft skiljer dem från nedflyttningsstrecket, och Graham Potter har en tuff uppgift framför sig, både professionellt och privat.

ANNONS

Burnley vs Tottenham

Tottenhams säsong befinner sig i upplösningstillstånd. Förluster mot Chelsea och mot Wolves i ligaspelet har tagit effektivt död på deras momentum i ligaspelet, och förlusten mot RB Leipzig i Champions League följdes upp av en neslig förlust mot Norwich i FA-cupen. Tottenham, vare sig deras spelare eller supportrar, är inga happy campers.

José Mourinho anställdes mitt under hösten med en slags mission att rädda Tottenhams säsong, men har helt uppenbart misslyckats med den saken. Även om jag nu så klart tar ut saker något i förskott, jag antar att en förvisso just nu rätt långsökt fjärdeplats i ligan skulle kunna ge honom någon form av upprättelse till sist ändå.

Vilket inte i sig betyder att det därför var feltänkt av Tottenham att anställa José Mourinho när de gjorde, eller gå vidare från Mauricio Pochettino som de faktiskt gjorde. Att det inte går rätt just nu betyder inte att det gick mer rätt förut. Fotbollssamtalets logik är inte alla gånger glasklar på just dessa punkter.

ANNONS

Man måste rimligtvis också peka på att José Mourinho har haft en rätt omfattande otur med framför allt skador på viktiga spelare. Hans förutsättningar har knappast varit de allra bästa, samtidigt som man som vanligt känner att Mourinho hade kunnat spela de förutsättningar han faktiskt haft på ett betydligt bättre sätt än vad han faktiskt gjort.

Och kanske är det nu för tiden den främsta kritiken som går att rikta mot José Mourinho, att han har en benägenhet att inte längre göra det bästa möjliga av de situationer han befinner sig i, utan tvärtom göra ont värre. Den tidiga Mourinhos trotsighet och krig med världen har ersatts av den sena Mourinhos vilja att tycka synd om sig själv.

Vilket får mig att tro att José Mourinho nog inte är Tottenhams manager särskilt länge till, även om jag där definitivt tar ut saker i förskott.

ANNONS
Peter Hyllman

Premier League lider inte av weak stream-syndrom

Peter Hyllman 2020-03-06 06:00

Gillar man fotboll gillar man vanligtvis inte förändringar. Alltså var det rätt många som muttrade när rutinerna kring Premier League och de engelska fotbollsmatcherna fick sig en törn när Amazon sände sina allra första Premier League-matcher live. Över 20 matcher visades på Amazon Prime, den första streamingtjänsten att köpa in sig på Premier Leagues rättigheter.

Det var ett banbrytande beslut av Amazon att bli först på den marknaden. Men det verkar ha varit ett klokt beslut. Siffror visar att Amazons prenumeranter ökade från år till år under det fjärde kvartalet med över 35%. Det gångna året har varit det bästa någonsin för Amazon Prime och mycket talar för att det var just deras köp av Premier League-rättigheter som var den främsta orsaken till det.

Det var möjligen också ett modigt beslut. Att vara först kräver alltid någon form av mod, eller åtminstone en vilja att ta en risk. Nu var det så klart inte ett köp i någon större skala, utan Amazon kan nog som mest sägas ha doppat tårna i vattnet. De prövade och såg hur det gick, och det troliga är nog att de har fått mersmak. Vilket borde betyda att Amazon och motsvarande streamingtjänster kommer vilja köpa ännu mer Premier League.

ANNONS

Rykten om streamingtjänster som ska köpa sig in i Premier League har funnits under en längre tid. Apple, Google, Facebook och Netflix har alla påståtts vara intresserade av eller till och med på väg att lägga bud på rättigheterna. Men det har aldrig riktigt blivit av. Det finns självfallet en aning om att sådana bud skulle öka konkurrensen, och därmed driva upp värdet på Premier Leagues rättigheter ytterligare.

Amazons kliv in på marknaden ökar chansen att dessa andra giganter väljer att göra dem sällskap. DAZN är en annan tjänst som håller på att expandera globalt, och som profilerar sig som Netflix för idrott, och som mycket väl kan tänka sig att se Premier League som ett russin i sin kaka. Samtidigt har både Netflix och Google förhållit sig rätt ljumma till att över huvud taget ta klivet in på livesport-marknaden.

ANNONS

Apple TV vore i så fall en mer trolig köpare. Facebook funderar uppenbarligen på saken, och har valt att experimentera med att sända några FA-cupmatcher från veckans omgång som precis avslutats. Faller det experimentet väl ut är det inte omöjligt att de vill köra det i större skala. Samtidigt är både Facebook och Googles annonsbaserade intäktsmodell en helt annan än den modell som ligger bakom rättighetsägande av Premier League-fotboll.

Ett helt annat alternativ vore att Premier League helt enkelt räcker långfingret åt alla köpare och startar sin egen streamingtjänst. Det vill säga skär bort mellanhanden mellan sig själva och konsumenterna av deras produkt. Richard Masters, Premier Leagues VD, har även gjort rätt tydliga indikationer åt det hållet. Även om han var noga med att påpeka möjligheten till en mix av egen streamingtjänst och klassisk försäljning av rättigheter.

ANNONS

Men så länge värdet på Premier Leagues rättigheter ökar är en egen streamingtjänst kanske inte något prioriterat projekt för Premier League. Och det är ett värde som trots allt fortfarande ökar. Förvisso såg vi en svag tillbakagång i värdet för de inhemska rättigheterna till Premier League, men värdet på de internationella avtalen har samtidigt ökat mångfalt. Inte minst här i Skandinavien.

Inom en inte alltför avlägsen framtid kan det alltså vara så att vi konsumerar fotboll på ett helt annat sätt än vad vi gör idag. Det behöver inte vara så dramatiskt. Vi har sett exakt samma process utspela sig för både TV-serier och film, på ett sätt som gör att vi nu ser det nya sättet som något helt naturligt och bättre. Ingenting säger att vi inte kommer se på samma sätt gällande Premier League-fotbollen.

ANNONS

Streamingtjänsterna har den naturliga fördelen att de ger Premier League fler alternativ att välja mellan. De låser inte in dem på specifika sätt eller gör dem relativt beroende av specifika köpare på samma sätt. Överlag är det alltså bara att betrakta som en positiv utveckling för Premier League. Även om det på kort sikt kan orsaka andra rutiner och upplevda störningar vad gäller hur vi har möjlighet att titta på fotboll.

Premier League lider med andra ord inte av något weak stream syndrome.

:::

Football League rullar vidare. Den här fredagskvällen är det Nottingham Forest som ger sig in i hetluften. Jagandes en Premier League-plats tar de ikväll emot Millwall hemma på City Ground. Två olika fotbollsfilosofier som möts där.

Nottingham Forest befinner sig mitt inne i en relativt svag formperiod, så det är viktigt för dem att börja vinna igen om de inte ska börja tappa greppet på lagen ovanför dem i tabellen, vilket gäller Fulham, Leeds och West Brom.

ANNONS

:::

Inga handslag under helgens Premier League-matcher, av rädsla för Coronaviruset, vilket känns som en minst sagt meningslös åtgärd. Det pratas nu att inom en snar framtid kommer matcher att spelas inför tomma läktare, även om det inte beskrivs som något ofrånkomligt i nuläget.

Vilket så klart vore trist. Men det finns naturligtvis större saker än fotboll här i livet. Även om jag hoppas att beslutet i så fall fattas baserat på medicinsk expertis, inte på någon allmän hysteri utan rationell grund. Beslutet att inte tillåta handslag mellan spelare gör mig inte särskilt hoppfull på den punkten.

:::

Kanske tur för Eric Dier att den oförskämde supportern sprang iväg. Annars hade vi kanske fått börja jämföra Dier med Eric Cantona, och det hade förmodligen varit mer än vad mitt svaga hjärta hade klarat av.

ANNONS
Peter Hyllman

Är tiden mogen att räkna Wayne Rooney bland Man Utds stora?

Peter Hyllman 2020-03-05 06:00

Möjligen stod det skrivet någonstans. Men det dröjde sannerligen inte lång tid efter att Wayne Rooney kommit tillbaka till England och till den engelska fotbollen innan lotten gjorde att han skulle ställas öga mot öga med Man Utd, den klubb som han framför alla andra klubbar först och främst förknippas med. FA-cupens femte omgång såg till att lotta Derby County mot Man Utd.

Wayne Rooney är Man Utds och Englands främste målskytt genom alla tider. Några större tvivel om hans storhet borde alltså inte rimligtvis få finnas. Lik förbaskat är det många som baktalar Rooney och försöker nedvärdera hans insatser, hans kvalitet och hans storhet. Så har det varit under större delen av hans karriär. Och det har inte bara varit supportrar till andra klubbar, utan även Man Utd-supportrarna själva.

Man kan hitta olika anledningar varför Wayne Rooney blev baktalad. Klubbtillhörighet är nog en stor orsak. Att tillhöra Man Utd när de var så bra som de var är inte precis ägnat att göra dig populär bland massorna. En annan tung orsak lär vara att Rooney under lång tid var det främsta ansiktet för Englands landslag som under mästerskap efter mästerskap misslyckades med att motsvara först höga förväntningar och därefter ens lågt ställda förväntningar.

ANNONS

Men ingen av de där båda orsakerna kan egentligen förklara varför också Man Utd-supportrarna började se snett på Wayne Rooney. Nu är det knappast någon helt entydig bild, många Man Utd-supportrar uppskattade och uppskattar alltjämt Rooney väldigt mycket, men det blev till sist uppenbart att spelaren var omtvistad fastän han rimligtvis borde ha varit upphöjd till ikonstatus i klubben.

Varför borde Rooney haft ikonstatus med Man Utd? För det första var han en central del av ett av Man Utds absolut starkaste lagbyggen. Han hann med att vinna precis allting med Man Utd, ligan ett flertal gånger, Champions League en gång och ytterligare ett par finaler, samt flertalet cuptitlar. Han öste in mål. Dessutom var han en av få spelare från det lagbygget som blev kvar i Man Utd under de svåra åren efter Alex Ferguson.

ANNONS

Min teori är däremot att just den saken har legat honom till last. Man Utd-supportrar, vana vid att alltid eller nästan alltid vinna stora titlar, har i hög utsträckning ägnat de sju senaste åren åt att leta efter syndabockar när laget slutade vinna stora titlar. Vilka dessa syndabockar är varierar från år till år, men det går inte att bortse från att Wayne Rooney blev en av dessa syndabockar.

Vilket måste kännas orättfärdigt på många sätt. Wayne Rooney gjorde egentligen allting som vi rimligtvis borde förvänta oss av en lojal lagledare. Han stannade kvar i klubben, han slet hårt för lagets bästa, han stöttade både sina lagkamrater och sin lagledning både i medvind och i motgång, han satte aldrig sig själv över laget, fastän han naturligtvis hade haft alla möjligheter i världen att göra just detta.

ANNONS

För detta borde han rätteligen ha hyllats, eller åtminstone ha vunnit i uppskattning. Istället blev han någon slags symbol för lagets misslyckanden, kanske mer än övriga spelare i laget eftersom Rooney hade varit så central för lagets tidigare framgångar och därför nu var en desto tydligare kontrast i motgången. Wayne Rooney var ju en av de som skulle leda laget till framgång, utan att lyckas med det.

Just den spelarsynen måste man däremot protestera mot. Riktigt så enkelt är helt enkelt inte fotbollen, som är ett lagspel först och främst samtidigt som det där är en syn som tar ett mycket individualistiskt synsätt på fotbollen. Att laget vinner eller förlorar kokas ned till att bero på lagets individer snarare än på laget som helhet. Fotbollen letar ständigt efter både sina hjältar och sina syndabockar.

ANNONS

Wayne Rooney visades aldrig ynnesten att bli bedömd utifrån sitt sammanhang och sina faktiska förutsättningar. Samtidigt som både laget och till stora delar klubben runt omkring honom föll samman så förväntades han orimligt nog fortfarande prestera lika bra som förut. Han blev förvisso även äldre, men hade inte lyxen att kunna anpassa sig inom ramen för ett vinnande lag som t ex Ryan Giggs och Paul Scholes före honom.

När Wayne Rooney till sist lämnade Man Utd, först för Everton och därefter för MLS, så var det nästan med en suck av lättnad som det kändes. Skönt, äntligen blev vi av med honom, verkade det som om många Man Utd-supportrar tänkte och kände. Vilket måste ses som djupt orättvist. Särskilt som det väl näppeligen har gått särskilt mycket bättre för Man Utd efter det.

Nu tror jag knappast att Wayne Rooney har några hard feelings mot Man Utd för den sakens skull. Han kanske mer än någon annan vet hur ombytliga supportrar kan vara i sin kärlek och uppskattning av spelare, och hur litet värt allt snack om lojalitet egentligen är när det väl kommer till kritan. Men jag kan ändå tänka mig att Rooney kommer vara särskilt laddad just inför matchen mot Man Utd ikväll på Pride Park.

ANNONS

Ett passande arenanamn för matchen kan tyckas. Wayne Rooney kommer helt säkert vilja spela för sin egen stolthet. Att hans stolthet tog sig en törn under sina sista år med Man Utd, och det omedelbara eftermälet sedan han lämnade klubben, betvivlar jag egentligen inte. Om detta kommer ha någon konkret betydelse för matchens utgång är svårt att säga, men jag skulle inte bli förvånad om så blir fallet.

Wayne Rooney kanske aldrig skulle ha räknats in bland Man Utds allra, allra största klubbikoner. Hur framgångsrik och målrik han än var under sin tid med Man Utd så är det svårt att göra när klubben har så många andra jättelika ikoner som Bobby Charlton, George Best, Bryan Robson, Ryan Giggs, Paul Scholes med flera. Det går att befinna sig på nivån under dessa och fortfarande vara en mycket stor spelare i klubbens historia.

ANNONS

Men Wayne Rooney förtjänar definitivt att räknas som en större spelare i Man Utds historia än vad alltför många faktiskt håller honom som. Kanske är det något som kommer med tiden.

Peter Hyllman

Kan Sheffield Wednesday göra vad bara Wigan gjort de senaste åren?

Peter Hyllman 2020-03-04 06:00

Man måste ändå säga att det är lite lustigt att behöva läsa de ständigt återkommande dödsrunorna över FA-cupen och om hur den minsann måste förändra sitt format för att kunna överleva och utvecklas, samtidigt som det nu skrivs hyllningstexter om hur Copa del Rey i Spanien har fått nytt liv efter att ha förändrat sitt cupformat, mer eller mindre till exakt samma format som FA-cupen nu har.

Nu går det att slå lite hål i den där jämförelsen. Att formatet fungerar i Spanien kan ju exempelvis bero på att de materiella förutsättningarna helt enkelt är annorlunda där än de just nu är i England och i Premier League. Men jag tvivlar i och för sig på att de som nu yttrar sig faktiskt har gjort den analysen. Sedan kan det så klart vara så att det är lite frågan om nyhetens behag och att den spanska effekten helt enkelt avtar.

Min käpphäst sedan länge är så klart att FA-cupen alls inte behöver förändras. Att det tvärtom finns ett värde i att den inte förändras utan istället gör sitt allra bästa för att behålla sin originalitet och sitt unika värde. Att det ändå känns lite dumt att hålla på att pilla på ett format som ändå alltjämt har gjort FA-cupen till världens bästa och mest populära nationella cupturnering.

ANNONS

Att FA-cupen har tappat i status relativt sett har absolut ingenting med dess format att göra, utan desto mer att göra med att kapitalet och statusen både i Champions League och i Premier League har blivit så mycket större och mer betydelsefullt, och alltså av just det skälet desto mer prioriterade av de största klubbarna. Inget cupformat i världen skulle göra någon skillnad på den saken.

Ändå kommer dessa ständiga och återkommande förslag om att förändra FA-cupens format på det ena eller det andra sättet. Många gånger motiveras de just med att de på något sätt skulle kunna göra FA-cupen mer populär igen, antydningsvis lika populär som den en gång i tiden var. Det enda de här förslagen syftar till är så klart att göra FA-cupen mindre besvärande för de allra största klubbarna.

Inför den här säsongen har man alltså fått för sig att lägga FA-cupens femte omgång mitt i veckan istället, till skillnad från på helgen som alltid har varit just FA-cupens tradition, till skillnad från Ligacupen, som ju startade just som ett sätt att få det att börja spelas fotboll och genereras intäkter även på veckokvällarna. Har den förändringen gjort FA-cupen mer eller mindre populär? Har den haft någon betydelse alls?

ANNONS

Jag tror inte nödvändigtvis att det är någon avgörande och därför viktig faktor, men om det lutar åt något håll så upplever jag under den här veckan att effekten har blivit att ytterligare reducera FA-cupens status och betydelse. När en helg vigs åt FA-cupen så får den uppmärksamhet på ett helt annat sätt. När FA-cupen som nu läggs mitt under veckan blir det lätt så att folk väljer att tänka på annat.

Sedan är det så klart min något neurotiska sida som helt enkelt inte gillar att FA-cupens alla andra omgångar spelas på en helg men att just den här femte omgången ska spelas mitt under veckan. Min gamle fänrik i det militära hade onekligen haft ett kraftfullt uttryck för den typen av inkonsekvens och brist på symmetri. Varför ska det vara på det viset kan man fråga sig, och då vet jag så klart att det beror på vinteruppehållets införande.

ANNONS

Nog för att FA-cupveckan så här långt har gjort sitt bästa för att röra om i grytan. Chelsea tillfogade Liverpool deras andra raka förlust, och skickade dem ut ur ännu en cupturnering och tog därmed effektivt död på Liverpools förvisso långsökta förhoppningar om en Treble. Även om inte FA-cupen står allra högst upp på Jürgen Klopps prioritetsordning börjar både spelet och resultaten just nu att oroa.

Lägg därtill att Newcastle fick för sig att göra fläsksylt av West Brom på bortaplan, vilket onekligen var ett något oväntat resultat. Nog för att Newcastle kunde vinna matchen, men få hade nog förutsett en storseger. Newcastle, som alltså aldrig gått längre än den fjärde omgången med Mike Ashley som ägare, har hastigt och lustigt tagit sig hela vägen till den sjätte omgången, det vill säga FA-cupens kvartsfinaler.

ANNONS

Där har de alltså sällskap av Arsenal, Chelsea och Sheffield United redan. Ikväll kan de mycket väl få ytterligare sällskap av Man City, Leicester och Tottenham, och på torsdagen kan så klart Man Utd ansluta även de. Det är med andra ord teoretiskt sett en närmast totalmaxad kvartsfinaluppställning FA-cupen kan komma att bjuda på den här säsongen. Sedan kan det väl diskuteras om det talar för FA-cupen eller mot FA-cupen.

Det beror självfallet på vad det är man efterfrågar och vill se i FA-cupen. Om FA-cupen så att säga är de stora skrällarna och cupdrömmarna så känns det kanske lite trist att FA-cupen redan i den sjätte omgången är så totalt befriad från skrällar och helt bestående av etablerade toppklubbar. Om FA-cupen istället är slutmatcherna av allra högsta kaliber så kommer denna FA-cuplaga kunna erbjuda några riktiga godbitar.

ANNONS

Kvällens stora fråga är kanske om Sheffield Wednesday ska kunna upprepa vad bara Wigan har lyckats med de senaste två-tre åren, nämligen besegra Man City i engelskt cupspel.

Peter Hyllman

Kommer Liverpool tanka FA-cupen mot Chelsea?

Peter Hyllman 2020-03-03 06:00

Vad är det som händer? FA-cupfotboll mitt i veckan, utan att det är omspel? Jo, men det är ju nytt för den här säsongen, en konsekvens av det införda vinteruppehållet, att den femte omgången i stället för att spelas under en av helgerna i februari nu alltså spelas mitt i veckan i början av mars istället. Från och med måndag till och med torsdag är det alltså cuppafotboll i England.

Inte för att det finns någon anledning att klaga på den saken. Jag kan tänka mig värre saker att fylla sportlovet med än FA-cupfotboll. Men det är ju helt klart en något udda upplevelse. Förvisso är det ju inte sportlov samtidigt för alla, men det förändrar kanske inte saken som sådan. FA-cupen har alltid varit åtskild från Ligacupen just i det att den spelas under helgerna, inte under veckorna. Nu är detta blandat.

Under måndagskvällen såg vi Arsenal till slut besegra Portsmouth på Fratton Park, vilket väl ändå är ett resultat Arsenal får vara lite nöjda med. Går det att förlora på hemmaplan mot Olympiakos så går det naturligtvis också att förlora borta mot Portsmouth, en av de mer högljudda upplevelserna inom engelsk fotboll. Därmed avancerar Arsenal vidare till den sjätte omgången av FA-cupen.

ANNONS

Tisdagskvällen bjuder på den på pappret rätt smaskiga matchen mellan Chelsea och Liverpool. I en annan tid hade det varit ett jättemöte. Den här gången ska det bli mer intressant att se om Jürgen Klopp kommer köra samma styvmoderliga laguttagning som han har gjort hittills. Gör han det borta mot Chelsea så kommer Liverpool naturligtvis vara chanslösa, och Klopp visar kanske lite väl uppenbart att han struntar i FA-cupen.

Liverpool borde kanske vara lite sargade. Inte för att förlusten mot Watford kommer påverka deras ligatitel i slutänden, men det faktum att de blev rätt brutalt överkörda av Watford, samt att förlusten på något märkligt sätt ändå inte kändes helt oväntad, den hade så att säga legat i luften ett tag, borde mana till viss oro. Vad Liverpool vill helst av allt just nu är kanske inte ännu en förlust, som skulle innebära ett cuputtåg.

ANNONS

Diskuteras kan i vilken utsträckning Liverpool faktiskt börjar bli tröttkörda, och här går det så klart att tänka både fysiskt och mentalt. Det är mäktiga första tre fjärdedelar av säsongen som Liverpool har klarat av, ligatiteln har de redan bärgat i praktiken, och alla har naturligtvis pratat om hur deras säsong kommer slå både det ena och det anda rekordet hit eller dit.

Jag har tidigare tagit upp hur Liverpools säsong har krupit under skinnet på övriga klubbars supportrar just för att den hotar dessa klubbars identitet och rekord. Arsenals supportrar hoppas så klart behålla sin Invincibles-status. Man Utds supportrar är med all rätt stolta över klubbens Treble. Man Citys supportrar är nog väldigt kära i poängrekordet de slog för två år sedan, och nästan tangerade förra säsongen.

Liverpool hade länge chansen att nypa alla dessa tre rekord under en och samma säsong, vilket helt klart hade varit en fantastisk bedrift. Men förlusten mot Watford garanterade att Liverpool inte kommer bryta Arsenals Invincibles-status. Man kan lugnt säga att det är något som har fått den överväldigande majoriteten av Arsenals supportrar att dra en djup suck av lättnad, och för all del viss missriktad skadeglädje.

ANNONS

På motsvarande sätt anar jag att rätt många av Man Utds supportrar kommer ta ett skutt av lättnad om Liverpool faktiskt förlorar mot Chelsea ikväll, och således åker ur FA-cupen, eftersom det skulle innebära att Liverpool inte längre kan vinna The Treble, och att Man Utds rekord i det avseendet alltså förblir säkert. Utöver så klart att Man Utds supportrar alltid kommer jubla i viss utsträckning när Liverpool förlorar.

Kvar skulle i så fall återstå endast Man Citys poängrekord, som onekligen måste anses ligga i farozonen. Nu finns självfallet förhoppningen att Liverpools förlust mot Watford inte är någon engångshändelse, utan att Liverpool har tappat i ork, och kanske till och med tappat lite i fokus nu när ligatiteln är mer eller mindre säkrad. Särskilt när de på samma gång har ett mycket tufft slutspel i Champions League att fokusera på.

ANNONS

Det är emellertid en senare fråga. Aktuellt just nu är att ett rekord rök från Liverpool i lördags. Den här kvällen kan ytterligare ett rekord ryka, samtidigt som en fullt möjlig titel att vinna kan gå upp i rök den också. Jürgen Klopp och Liverpools supportrar kommer säkert i hög utsträckning låtsas som om det inte spelar någon roll, men för mig är det något som gör Man City större för tillfället att de även går för cuptitlarna.

It’s what the big boys do.

De andra FA-cupmatcherna den här tisdagskvällen är Reading mot Sheffield United, i en match som kanske inte precis får intresset att koka över. Bara för att jag säger det så kan vi alltså ge oss tusan på att matchen nu kommer bli ett hysteriskt mästerverk, med en massa mål och dramatik. Men inte gör det Sheffield Uniteds säsong mindre märkvärdig att de utöver att jaga Champions League-platser också är kvar i FA-cupen.

ANNONS

Kvällens tredje match är West Brom mot Newcastle. Toppen av EFL Championship således hemma mot Newcastle, en potentiell storklubb i Premier League som riskerar spela i EFL Championship nästa säsong om lyckan inte står dem bi. Det här är första gången under Mike Ashleys ägarskap som Newcastle har lyckats passera den fjärde omgången. Med andra ord är det nästan ett litet cup run som Steve Bruce har lyckats ordna.

Nog för att Newcastle har gjort det svårt för sig. De har lottats mot Rochdale i den tredje omgången, och mot Oxford i den fjärde omgången, och i båda omgångarna tvingades de till omspel för att ta sig vidare. Den här gången är det så klart en betydligt tuffare match på pappret. För till The Hawthorns åker inget lag och bara hämtar hem en vinst. West Brom är en betydligt tuffare nöt än både Rochdale och Oxford.

ANNONS

Något omspel kommer det så klart inte bli fråga om den här gången. Från och med den femte omgången är det omedelbart förlängning i 30 minuter och därefter straffar om matchen fortfarande är avgjord. Tveksamt om det talar till Newcastles fördel.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem första spelare i sitt Hall of Fame

Peter Hyllman 2020-03-02 06:00

Halls of Fame är ju ett minst sagt amerikanskt koncept, inom idrotten något som främst är kopplat till nordamerikanska sporter som basket, ishockey, amerikansk fotboll och baseball. Men givet att Premier League kanske ändå är den liga som har kommit längst i efterapandet av just den amerikanska idrottsmodellen så är det möjligen inte så värst märkligt att nu Premier League kommit på att bilda sin egen Hall of Fame.

För all del tycker jag det är en rätt trevlig idé med Halls of Fame. Det finns mycket med den amerikanska idrotten jag inte har så värst mycket till övers för, men en Hall of Fame är helt klart en av de bättre sakerna som kan hämtas från den. Jag är som kanske är bekant vid det här laget en notorisk motståndare till individuella priser inom fotboll, vilka jag oftast ser som populism och humbug, men en Hall of Fame är något annat.

Anledningen är förmodligen att individuella priser och utmärkelser generellt sett försöker lyfta spelare ut ur både laget och dess sammanhang, och många gånger hävda någon form av objektivt mätbar jämförelse mellan olika spelare. En Hall of Fame förutsätter inte nödvändigtvis den typen av intellektuell reduktion, utan är till sin natur mer subjektivt och försöker värdera en spelares karriär som helhet, inte vid en specifik punkt i tiden.

ANNONS

Självfallet finns ingen övre gräns för antalet spelare som kan vara med i Premier Leagues Hall of Fame, utan det kommer naturligtvis öka med tiden. Inte heller har jag någon större koll på om Premier League redan har meddelat vilka spelare som faktiskt är aktuella för Premier Leagues Hall of Fame. Men frågan nu borde rimligtvis i första hand vara vilka spelare som ska in först i Premier Leagues Hall of Fame?!

Ett första kriterium kommer vara att spelaren inte längre kan vara aktiv. Ett andra kriterium måste vara att spelaren måste ha varit aktiv någon gång under Premier League-eran, annars blir det ett digert jobb för Premier League om de ska 100 år bakåt i tiden med alla spelare det innebär. Min gissning är att Premier League kommer lösa det så att Premier Leagues Hall of Fame ges en så kallad ”Legacy Wing” för äldre spelare.

ANNONS

Här är de fem spelare jag anser först av alla bör placeras i Premier Leagues Hall of Fame!

(5) John Terry

Inte precis min personliga favorit som personlighet, men hans insatser som mittback och som spelare går knappast att förneka. Definierade ett helt årtionde som en av om inte den bästa mittbacken i Premier League och var det bultande hjärtat bakom en hel eras storlag. Lyckades på något märkligt sätt hitta en väldigt fin kombination mellan den klassiska brittiska mittbackstypen och den mer kontinentala mittbacken. Lade aldrig några fingrar och gav verkligen allting för laget.

(4) Eric Cantona

Spelaren som var den tändande gnistan för Premier League-erans mest dominanta och framgångsrika fotbollslag, och förebilden för en hel ny ungdomsgeneration som växte fram både i Man Utd och därmed i engelsk fotboll i stort. Kom till Premier League i dess linda och när utländska spelare fortfarande var något relativt ovanligt, och var på många sätt föregångaren till den våg av utländska spelare som skulle följa i hans fotspår. Ett galet geni i uttryckets bokstavliga bemärkelse som onekligen gjorde ett stort avtryck både på Premier League, på motståndare och på motståndarnas supportrar.

ANNONS

(3) Dennis Bergkamp

Varenda Arsenalsupporter kommer väl förmodligen skrika efter Thierry Henry, och det är väl helt säkert ett namn som förr eller senare också kommer komma in i Premier Leagues Hall of Fame, med all rätt naturligtvis. Men i mening bör det vara senare. Förr finns andra Arsenalspelare som borde vara aktuella, såsom Patrick Vieira och den jag alltså fastnat för, Dennis Bergkamp. Det kreativa spelgeniet som i min mening var den verkliga stjärnan bakom både Arsenals och Henrys briljans under alla år, till och med under längre tid än vad Henry själv lyste. Gjorde saker på planen som ytterst få andra spelare klarade.

(2) Ryan Giggs

Var med redan när Premier League startade och, höll jag på att säga, var med ända fram tills att Premier League slutade. Nej, inte riktigt så, men i över 20 år var Ryan Giggs inte bara en spelare i mängden utan en vinnande och otroligt värdefull spelare, och som mer än kanske någon annan spelare kom att personifiera Premier League. Han var ung och cool när Premier League självt var ungt och coolt, och tillsammans med Premier League växte han sig äldre och mer mogen. Andra stjärnor har kommit och gått, och kanske i någon mening varit mer spektakulära. Ryan Giggs har å sin sida alltid funnits där, och kanske har han just därför framstått som mindre spektakulär än han faktiskt var.

ANNONS

(1) Alan Shearer

Borde inte rimligtvis finnas något snack om att Alan Shearer tar en plats i Premier Leagues Hall of Fame. Han har gjort flest mål av alla spelare under Premier League-eran, är tämligen uppenbart den bäste brittiske anfallaren som har spelat i Premier League under alla dessa år, en oerhört mångsidig men ändå brutalt effektiv anfallare som först vann en ligatitel med Blackburn Rovers och därefter gick tillbaka och blev en legend i sin egen hemmaklubb, Newcastle. Det är ett förunderligt förhållande att Premier Leagues arguably största spelare aldrig spelade för någon av de allra största klubbarna. Även om Newcastle kunde ha hört till dem om ödet velat annorlunda. I min mening förhöjer det snarare än förminskar hans storhet.

Om även managers ska väljas in i Premier Leagues Hall of Fame så finns naturligtvis bara ett enda rätt val.

ANNONS
Peter Hyllman

Aston Villas Ligacupfinal är en osannolik möjlighet, inte en sannolik omöjlighet

Peter Hyllman 2020-03-01 06:00

Aston Villas säsong kan mycket väl sluta med att de finner sig själva degraderade tillbaka till Football League. Ty så ser nedflyttningsstriden ändå ut, så oviss är den. Det är alldeles för många lag inblandade, och Aston Villa känns alldeles för osäkra, för att kunna erbjuda några garantier mot nedflyttning. Men Aston Villas säsong kan också sluta med något de inte slutat med på 24 år – en cuptitel!

Om Aston Villa ska vinna Ligacupfinalen ikväll måste de å andra sidan lyckas med något som inget lag har lyckats med på ganska exakt tre säsonger, det vill säga besegra Man City i Ligacupen. Men å andra sidan, om Aston Villa lyckas vinna Ligacupfinalen ikväll så har de vunnit Ligacupen genom att längs vägen besegra ettan i Premier League, tvåan i Premier League samt trean i Premier League.

Ödet är något som det pratas om alldeles för mycket inom fotbollen utan att det faktiskt pratas om det. Men det är den här slags tanken att något nästan står skrivet på förhand, och i så fall vore det väl ett bra exempel på detta just att Aston Villa redan har besegrat Liverpool och Leicester. Problemet är så klart att detta nästan alltid bara är rationalisering i efterhand, och ingen får liksom för sig att räkna med de gånger det gick på annat sätt.

ANNONS

Vad är väl egentligen Ligacupen, åtminstone för Premier League-klubbarna, annat än ett sätt att värdera klubbarnas bredd och styrkan i deras spelartrupps alla delar? Man Citys två, kanske snart tre, Ligacuptitlar i rad är naturligtvis en rätt tydlig indikation på just detta. Förvisso är inte det alldeles relevant den här dagen, givet att både Aston Villa och Man City kommer spela lag som är helt och hållet ordinarie i allt väsentligt.

Aristoteles myntade det bevingade uttrycket att en osannolik möjlighet är att föredra framför en sannolik omöjlighet. Vilket möjligen låter som något av en tungvrickare och hjärnskrynklare på samma nivå som några av Tolkiens godbitar. Men av tämligen lätt insedda skäl är det ett uttryck som onekligen får mig att tänka just på Ligacupfinalen mellan Aston Villa och Man City.

ANNONS

Förståeligt nog är det många som nog på förhand mycket gärna beskriver Aston Villas Ligacupfinal mot Man City som en omöjlig uppgift. Eller kanske rättare sagt en sannolikt omöjlig uppgift. Men det är i så fall även ett exempel på den hysteri och extremism som har fått fotfäste i sådana här bedömningar. Vi vet att Man City inte är omöjliga att besegra av den enkla anledningen att ett antal lag redan gjort det den här säsongen.

Situationen spelar så klart stor roll för den här typen av frågor. Det är en sak att lyckas besegra Man City i ligaspelet, där det nog kan ha smugit sig in en viss nöjdhet. Det är en helt annan sak, som kanske inte minst Real Madrid fick erfara under veckan, att besegra Man City när det är ett stort ögonblick, när det är vinna eller försvinna, eller när det som ikväll är fråga om en Ligacupfinal på Wembley.

ANNONS

Kanske är det just situationen som mest av allt talar till Aston Villas nackdel i just den här finalen. Det som normalt sett alltid talar till den andra klubbens nackdel när de i en final möter någon av superklubbarna på Wembley. Aston Villa vann mot Liverpool till stor del eftersom de mötte dem på Villa Park. Aston Villa vann mot Leicester till stor del eftersom de fick avsluta på Villa Park. Nu har de inte längre hemmaplan.

Sist Man City spelade en cupfinal så vann de mot Watford med 6-0. Ett resultat som väckte något hysteriska reaktioner inom det engelska åsiktsmaskineriet. Men det spär så klart på känslan utav Man Citys överlägsenhet i den här typen av matcher. Samtidigt var Watford då något av ett lag i fritt fall, i början utav det skede som har försatt dem i rätt rejäla nedflyttningsproblem den här säsongen.

ANNONS

Men som sagt, det andra sättet att se på saken, det sätt på vilket Aston Villa måste se den här saken, är som en osannolik möjlighet. Det kommer aldrig vara sannolikt att Aston Villa vinner den här Ligacupfinalen, det vore inte rimligt att vänta sig. Om Aston Villa ska lyfta Alan Hardakers trofé ikväll så måste något osannolikt ha inträffat. Förutsättningen är att Aston Villa däremot har sett det som en möjlighet, en viktig skillnad i attityd.

Läktarna kommer gunga och sjunga med mängder av supportrar i klarett och blått, sjungandes om Holte Enders i skyn. Aston Villa sålde slut på sina biljetter på femton röda sekunder. Man City kämpade så sent som för någon vecka sedan med att sälja ut sina biljetter, kanske har de fortfarande inte lyckats. På läktarna kommer Aston Villa ha övertaget den här Ligacupfinalen. På planen riskerar storyn vara en annan.

ANNONS

Kom inte och säg till alla dessa supportrar att det på något sätt är omöjligt för Aston Villa att vinna den här Ligacupfinalen. Nu tänker inte de rationellt i den frågan, just eftersom de är supportrar, men inställningen som sådan kan också ha en högst konkret effekt på det som sedan sker. Ett lag som tror att det kan vinna en fotbollsmatch, har också större chans att vinna denna fotbollsmatch.

Aston Villa har inte vunnit en cuptitel på 24 år. Man City har vunnit de tre senaste engelska cuperna i rad, de två senaste Ligacuptitlarna i rad, och har alltså inte förlorat en engelsk cupmatch sedan våren 2018. Det finns goda skäl att betrakta finalen som en sannolik omöjlighet för Aston Villa. Men det finns samtidigt minst lika goda skäl att betrakta den som en osannolik möjlighet.

Kan inte heller skaka av mig känslan att det faktiskt är viktigt och finns ett värde i att klubbar som Aston Villa, till skillnad från någon av de vanliga superklubbarna, faktiskt vinner dessa cuptitlar. Visa även alla motsvarande klubbar att det kanske måste ses som osannolikt men likafullt en möjlighet, och alls ingen omöjlighet. Det hade gjort engelsk fotboll betydligt bättre, roligare och mer dynamisk.

ANNONS

För som sagt, det grundläggande problemet med båda de engelska cuperna är inte, som så många vill försöka göra gällande, att superklubbarna inte ställer upp med de bästa eller med tillräckligt bra lag, utan att så många klubbar strax därunder prioriterar bort dessa båda cuper även de. Därför är det alltid extra roligt när klubbar som Aston Villa, Leicester, West Ham med flera faktiskt gör en cup run.

Tyvärr räcker det ju relativt sällan hela vägen fram. Kanske kan Aston Villa ändra på detta ikväll. Osannolikt, men fullt möjligt.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto