Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Buandet åt Maguire är inget att förvånas över

Peter Hyllman 2022-03-31 06:00

När Harry Maguire presenteras på Wembley, spelandes för England i en landskamp mot Elfenbenskusten, så buar alltså en försvarlig andel av publiken på plats. Vilket alltså i det här fallet är helt och hållet liktydigt med att bua åt en egen spelare. Dessutom utan några som helst rationella skäl att göra det.

Buandet väckte starka och omedelbara reaktioner. Dels från press och media som desaouverade beteendet och uttryckte förvåning över detsamma. Dels från Gareth Southgate och övriga Englands spelare som i minst sagt rätt hårda och tydliga ordalag fördömde beteendet.

Argumenten var de självklara. Utöver den självklara attityden att man absolut aldrig buar åt egna spelare så är förhållandet rätt glasklart så att oavsett vad man än väljer att anse om Maguires insatser för Man Utd så har Maguire aldrig varit något annat än väldigt bra när han spelat för England.

Med Maguire som nyckelspelare i backlinjen har England nått sina allra största landslagsframgångar i modern tid, med en VM-semifinal och en EM-final. Jag skulle kanske inte gå så långt som vissa och säga att de tagit sig dit på Maguires axlar, men han har i alla fall varit en stor del i det.

ANNONS

Samtidigt måste jag säga att jag svårt att bli särskilt upprörd över fenomenet. Definitivt inte upprörd på samma sätt som Southgate med flera har lyckats bli. Jag har till och med rätt svårt att känna mig särskilt överraskad eller förvånad av det. Tvärtom förvånar det nog mig mer att många verkar vara förvånade.

För låt oss inte låtsas som om det är några direkta ljushuvuden som buar. För självfallet är det samma begåvningsreserv som gör detta som ägnat de senaste åren åt att bua åt enkla manifestationer mot rasism med påhittad marxism som svepskäl, och som dessutom själva alltmer börjat ägna sig åt våldsamheter på och utanför arenan.

Sedan tycker jag inte man ska kokettera med varför det buas. För naturligtvis handlar det inte om någon särskilt rationell eller kalkylerad tankeprocess. Man buar åt Maguire till stor del eftersom det för närvarande råkar vara högsta mode i den engelska fotbollen att bua åt och skälla på Maguire. Gammal fin konformism med andra ord.

ANNONS

Inte heller ska man väl blunda för att många kommer bua åt Maguire också av rena klubbskäl. Å ena sidan självfallet eftersom Maguire spelar för Man Utd, vilket nog många ser som gott nog skäl att bua. Å andra sidan eftersom de kanske, möjligen med viss rätt, anser att något av det egna lagets mittbackar borde spela före Maguire.

Det kan väl som exempel nämnas att det veckorna innan landslagsuttagningen till dessa matcher var en vanligt framförd åsikt att Arsenals Ben White borde få en plats och spela före Maguire, och att det minsann på något sätt vore skämt och skandal om så inte blev fallet. Den typen av strömningar med andra ord.

Inte heller detta kan komma som någon särskild överraskning för de som förstår sig på engelsk fotboll. Klubbkänslorna har alltid trumfat landslaget, eller i alla fall alltid i modern tid. Det där kommer naturligtvis inte bara att försvinna av sig självt eller på kort tid, alldeles oavsett vad Southgate inbillar sig eller möjligen hoppas på.

ANNONS

Sedan är det så klart varje människas rätt att bua åt Harry Maguire om de nu vill det. Om det är smart att göra det eller ej har kanske inte med saken att göra. Men jag har svårt att se att göra stor sak av det hela kommer vara till någon större hjälp. Snarare riskerar det väl sända signalen att man låter sig störas av det.

Visst kan man också tycka att nog borde Harry Maguire kunna hantera det där. Samtidigt är det självfallet lättare sagt än gjort, inte minst för en spelare som helt säkert redan har svårigheter med självförtroendet just nu.

:::

Klubbarna i Premier League har redan tre gånger röstat nej till fem avbytare, men nu ska det alltså röstas igen. Det är med andra ord femåringstaktiken, får man nej om och om igen så fortsätt bara tjata tills ingen längre orkar säga nej.

Skillnaden nu är kanske framför allt att IFAB, fotbollens regelskapande myndighet, har lagstadgat detta med fem avbytare. Jag misstänker att det kommer göra det svårare för motståndarna att hålla fast vid sin ståndpunkt.

ANNONS

Men som vanligt förtjänar det ju att nämnas varje gång detta kommer upp att de varmaste förordarna för fem byten, det vill säga framför allt Jürgen Klopp och Pep Guardiola, alltså sällan ens använder sig av de tre avbytare de redan har.

Det är enbart den gamla klassikern att mycket alltid vill ha mer.

:::

VM-lottningen imorgon alltså. Den svenska upprördheten det senaste dygnet säger mig att snacket om att inte spela på grund av Qatar nog vägde rätt lätt ändå.

Peter Hyllman

Bör National League uppgraderas till League Three?

Peter Hyllman 2022-03-30 06:00

Det är lätt att haja till när man tittar på National Leagues tabell. Där hittar vi ett antal hyfsat stora och klassiska engelska klubbar som exempelvis Chesterfield, Notts County, Stockport County, Wrexham, Grimsby Town, Torquay United, Southend med flera. Flera av dessa klubbar har publiksnitt som hade fått majoriteten av Allsvenskans kassörer att börja gråta av lycka.

Anmärkningsvärt med detta är naturligtvis att National League är Englands femte division, och åtminstone rent formellt en icke-professionell fotbollsliga, det vill säga utanför Football League. Naturligtvis säger det väldigt mycket om det som är den engelska fotbollens överlägset största styrka, nämligen dess bredd och dess extremt lokala förankring.

Stora klubbar spelar naturligtvis först och främst i National League för att de har blivit nedflyttade dit från Football League. Samtliga dessa stora klubbar vill självfallet inget hellre än att ta sig tillbaka till Football League. Många stora klubbar i National League sätter däremot ett rejält strålkastarljus på det faktum att det ingen svårare uppflyttning finns i engelsk fotboll än att bli uppflyttad från National League till Football League.

ANNONS

Matematiken är självfallet rätt simpel i sig självt. Varje år finns två platser i Football League att slåss om för klubbarna i National League. Den klubb som vinner National League tar den enda automatiska uppflyttningsplatsen. De sex därpå följande klubbarna spelar därefter om den andra platsen i vad som naturligtvis är ett synnerligen oförutsägbart playoff, bestående av enkelmöten hela vägen.

När relativt många relativt stora klubbar hamnar i den här typen av trångmål så brukar det ofrånkomligen leda till olika krav och förslag på strukturella reformer. På det sättet är alltså inte dessa klubbar det minsta annorlunda än superklubbar som i rent egenintresse kräver europeiska superligor eller garanterade Champions League-platser. I det här fallet handlar det framför allt om att uppgradera National League till League Three.

ANNONS

Visst kan det ytligt sett låta som en banal reform, vad spelar det egentligen för roll vad ligan heter så att säga?! Men självfallet handlar det i grund och botten om att integrera National League i Football League istället, alltså professionalisera ligan och alltså göra det till en liga med samma status som League Two, League One och EFL Championship. Där kan man prata om att ta sig tillbaka till Football League genom bakdörren.

Förslaget att göra National League till League Three bygger naturligtvis på en del andra grundläggande justeringar. För det första att uppflyttning och nedflyttning sker på samma villkor som är fallet i Football League idag. Om vi t ex tänker oss att League Three skulle ha samma uppflyttningsvillkor som League Two innebär det alltså att fyra lag varje år flyttas upp.

ANNONS

Naturligtvis är detta ett förslag som formuleras först och främst av egenintresse. Men det behöver faktiskt inte betyda att det är ett dåligt förslag. Vilka är då svaren på de olika och motsatta frågorna om varför respektive varför inte National League bör uppgraderas till League Three?

Varför bör inte National League uppgraderas till League Three?

Ett skäl varför de större klubbarna vill tillbaka till Football League är så klart att TV-pengar, sponspengar och Premier League-pengar är större där. Men med ytterligare 24 klubbar i Football League kommer varje klubb få en mindre del av den kakan.

Visst växer kakan med det marknadsvärde som National League självt för med sig in i boet så att säga, men den andra sidan av det myntet är självfallet att klubbarna nedanför National League hamnar ännu längre från pengakistorna.

ANNONS

Man skulle kunna hävda att man med detta i själva verket inte på något sätt åtgärdar problemet utan bara flyttar problemet genom att flytta gränsen mellan Football League och National League. Problemet är snarare entrébarriären till Football League.

Det finns ett allmänt psykologiskt motstånd mot ett League Three eftersom många har lärt sig se det som ett sätt för de engelska superklubbarna att introducera sina reservlag i det engelska seriesystemet. Vilket i och för sig är en helt annan fråga än denna.

Varför bör National League uppgraderas till League Three?

Ett tungt skäl är att det helt enkelt inte finns några reella eller större skillnader mellan National League och League Two, Football Leagues lägsta division. Vare sig sportsligt, ekonomiskt, publikmässigt eller i frågan om professionalism vs amatörism.

ANNONS

Om några sådana reella skillnader inte existerar finns det heller inte samma skäl som det kanske fanns förr i tiden att ha en så tydlig skiljelinje mellan Football League och National League. Det har blivit en bromskloss mer än vad det längre är en slags kvalitetsgaranti.

Man kan hävda, delvis omvänt från resonemanget under föregående stycke, att ett League Three skulle öka det kommersiella värdet på Football League som helhet, med fler större klubbar, och en mer attraktiv produkt på marknaden.

Det finns en symmetri med National League som en del av Football League, då det är den sista helt nationella ligan i det engelska seriesystemet. Något som de har gemensamt med samtliga ligor ovanför dem, men som skiljer dem från alla ligor under dem.

Ett mer naturligt upplägg är att nationella ligor börjar från och med Football League, och att under Football League börjar den geografiskt uppdelade fotbollen, vad som alltså idag är National League North respektive South.

ANNONS

Det vill säga, börjar man spela ligafotboll på nationell nivå i England så har man kommit upp till den så kallade professionella fotbollen. Med de högre krav på kvalitet och kontroll som detta ofrånkomligen medför.

Att göra National League till League Three tjänar definitivt ett egenintresse. Men det utesluter heller inte att där även finns ett allmänintresse.

Peter Hyllman

Underskattning av Polen är en engelsk grej, inte en svensk grej!

Peter Hyllman 2022-03-29 06:00

Dessa dagar är det Robert Lewandowski. Men när jag växte upp var det Zbigniew Boniek som var den stora polska stjärnan som var så himla bra och som alla landslag fruktade när man skulle möta just Polen i kvalmatcher eller matcher i mästerskap. På den tiden var det ju betydligt vanligare med Polen i VM eller EM för övrigt.

Framför allt härjade ju Boniek under 1980-talet. Han hade för all del gjort sig ett namn redan från mitten av 1970-talet med Widzew Lodz, men det var med tre år i Juventus och ytterligare tre år i Roma som Boniek verkligen gjorde sig ett namn i vad som där och då var världens bästa liga.

När Boniek var aktiv som spelare var Polen en regelbunden deltagare i VM. Polen tog sig till fyra raka VM mellan 1974 och 1986, med höjdpunkten 1982 då Polen med en Boniek i storform spelade till sig bronsmedaljen. Men när Bonieks karrär började ta slut så tog det även slut med VM-äventyr för Polen.

Efter 1986 skulle det dröja 16 år innan Polen återigen fick spela ett VM. Polen lyckades däremot kvalificera sig till VM både 2002 och 2006, utan att göra något som helst avtryck i något av dessa båda mästerskap. Efter 2006 skulle det dröja ytterligare tolv år innan Polen hittade tillbaka till VM.

ANNONS

Det var alltså 2018, det vill säga förra VM. Polen, den här gången med Lewandowski som den stora stjärnan, har alltså möjligheten ikväll att kvalificera sig till sitt andra raka VM, men då måste de självfallet slå Sverige. Ett Sverige som även de kan få göra sitt andra raka VM.

Polen och Sverige möttes ju i sommarens EM, precis som Sverige mötte sin gruppetta Spanien i EM också. Sverige drog det längsta strået i somras, även om Lewandowski sannerligen hann med att visa sin farlighet med två mål. Polen har den här gången fördelen att få spela på hemmaplan istället för på neutral plan.

Underskattning av Polen sker emellertid på egen risk. Inga vet kanske det bättre än England, som ju klassiskt nog missade att ta sig till VM 1974 efter att ha misslyckats med att besegra Polen på Wembley, sedan målvakten Jan Tomaszewski svarat för en närmast heroisk insats i Polens mål.

ANNONS

Något som kanske inte blivit riktigt lika hågkommet om inte Brian Clough, den legendariske engelske managern som vid den här tidpunkten ännu inte riktigt hunnit med att bli särskilt legendarisk, i TV-rutans försnack inför landskampen hade fått för sig att kalla just den polske målvakten Tomaszewski för en ”clown med målvaktshandskar”.

För all del torde det ju vara lättare för England att falla i fällan att underskatta sina motståndare i ett avgörande VM-kval. För Sverige att underskatta Polen i ett VM-kval vore närmast nytt rekord i bristande självinsikt. Inte ens Sverige, och inte ens i fotboll, skulle kunna lyckas med den bedriften.

Ska Sverige vinna mot Polen behöver de dock göra mål på sina chanser, och ska Sverige göra mål på sina chanser behöver de erfarna målskyttar. Polen har sin i Lewandowski. Sverige har förmodligen inte råd att sätta sin på bänken i form av Zlatan Ibrahimovic. Det här är en match som gjord för honom att göra ett avtryck i.

ANNONS

Spännande blir det hur som helst. Låt oss hoppas det blir en bättre fotbollsmatch än vad Sverige och Tjeckien presterade för fem dagar sedan. Vilket så klart leder till en annan frågeställning. Är det en fördel för Polen att inte ha spelat en match för fem dagar sedan, eller är det mer en fördel för Sverige att faktiskt ha en match i kroppen?

Talande på något sätt att det faktiskt kan svänga åt båda håll.

:::

England landskampar ikväll mot Elfenbenskusten. Att döma av hur det såg mot Schweiz i lördags så kommer det knappast bli någon särskilt spännande eller intressant upplevelse. Det mest anmärkningsvärda från matchen på Wembley var en våldsam och otrevlig stämning på arenan. Verkar leva kvar från i somras. Tråkigt.

Kan Wilfried Zaha visa England vad de gått miste om?

:::

Louis van Gaal kan sannerligen anses tala i egen sak när han varnar Erik ten Hag att hellre välja en fotbollsklubb än en kommersiell klubb, men det betyder så klart inte att han därför har helt fel.

ANNONS

:::

Kul med Kanada i VM. Mitt senaste VM-minne av dem var 0-1, 0-2 och 0-2 mot Frankrike, Ungern och Sovjet.

:::

Dags att skicka Will Smith tillbaka till Bel Air kanske.

:::

Nordmakedonien skakade om världen med skrällsegern mot Italien i torsdags. Men inte kan de väl upprepa bravaden mot Portugal ikväll?

Pratas hur som helst betydligt mer tyst om Roberto Mancinis managermeriter på senare tid än vad som var fallet i somras.

:::

Oroväckande på något sätt att VM-lottningen äger rum den 1 april.

Peter Hyllman

Åtta myter om Liverpool!

Peter Hyllman 2022-03-28 06:00

Vi fortsätter med måndagarnas bloggserie om myter om engelska storklubbar. Turen har kommit till Liverpool, onekligen på gott och på ont en av de mest mytomspunna av dessa klubbar. Möjligen även den klubb som i högst utsträckning har lyckats gå på sin egen mytbildning eller åtminstone göra dessa myter till en del av sin identitet. Här finns alltså ett och annat att packa upp.

Idén är som sagt rätt enkel. Runt egentligen varenda klubb snurrar det ett antal olika myter. Det kan handla om myter som klubben självt eller de egna supportrarna har skapat runt sin egen klubb. Det kan även handla om myter som andra klubbar eller deras supportrar har skapat om klubben. I båda fallen handlar det om felaktigheter eller i alla fall rätt grova förenklingar.

Ändå är dessa myter många gånger en ofrånkomlig del av vad vi tror oss veta om dessa klubbar och av hur vi ser på dem och hur vi beskriver dem. Myterna blir viktiga verktyg för vårt eget meningsskapande och vår egen storytelling. Myten ges därmed samma status som fakta eller verklighet. Ibland kanske till och med större status, för myten är ofta betydligt roligare än både fakta och verklighet.

ANNONS

Att avslöja myter om olika klubbar kan självfallet låta som ett rätt negativt projekt. Det låter ju i alla fall inte positivt. Men många gånger kan det ju faktiskt även handla om att sticka hål på en slags nidbild som finns om olika klubbar. Myter kan med andra ord vara både positiva och negativa, och därmed kan det vara både positivt och negativt att sticka hål på dem.

Vi fortsätter alltså med åtta myter om Liverpool.

(8) Liverpool har inga pengar!

Naturligtvis är mytrubriken lite överdriven, det är så klart ingen som egentligen säger att Liverpool inga pengar har. Men ett väldigt vanligt tema när det pratas Liverpool nu för tiden är hur de liksom slåss mot omöjliga odds och ur ett enormt underläge.

Vilket naturligtvis är minst sagt tröttsamt vid det här laget. Liverpool är knappast en klubb redo för fattighuset. Liverpool spenderar höga summor på transfers och har de senaste åren räknat hem ligans näst högsta lönekostnader efter Man City.

ANNONS

Det går, för den som vill, att diskutera det rättfärdiga i varifrån olika klubbars pengar kommer ifrån och så vidare, men i vilket fall som helst är det en helt annan fråga än att säga att andra klubbar har pengar som Liverpool inte har.

(7) Liverpool förlorade ligan efter Rafas rant!

Det var strax efter årsskiftet säsongen 2008-09 som Rafa Benitez av oklar anledning fick för sig att göra en presskonferens under vilken han montont tuggade sig igenom ett antal så kallade verkliga eller alternativa fakta, beroende på perspektiv.

Det var inget särskilt smart drag. Det fick press och media att börja prata om mindgames och skapade en bild över hur Liverpool och Benitez knäcktes under trycket från titelstriden med Man Utd och Alex Ferguson.

När Liverpool sedan förlorade ligan till Man Utd den säsongen blev det ett slags bevis på att detta var sant. Men det var som mest en halvsanning. Visst, Liverpool tappade en del poäng runt den här tiden men hittade snabbt tillbaka till formen igen.

ANNONS

Det fanns anledningar varför Liverpool förlorade den titelstriden som absolut hade med Benitez själv att göra, men dennes faktarant var inte riktigt en av dessa. Precis som Kevin Keegans ökända meltdown egentligen kom efter att Man Utd redan vänt titelstriden.

(6) Liverpool har världens mest kunniga fans!

Egentligen är inte detta någon myt att bry sig så mycket om, det handlar mest om insiders som kliar sig själva och de egna på ryggen. Men den är värd att tas upp eftersom den är så väldigt ovanligt vanligt förekommande.

Exakt varför Liverpools fans vore mer kunniga än andra fans framgår aldrig riktigt. Det finns ingen som helst anledning att ta detta på allvar. Det är en av dessa saker man som ny eller gammal Liverpool spelare lär sig att säga för att man vet att det är vad fansen vill höra.

ANNONS

(5) Liverpool var Spice Boys i vita kostymer!

På många sätt var 1990-talet en helt ny värld i engelsk fotboll. Fotbollen höll på att lyftas ur samhällets rännsten, moderniseras och produktifieras, press och media fick en helt annan relation till fotbollen, spelarna blev rockstjärnor, och Liverpool var inte längre bäst.

Allt det där sammanföll i någon mening en vårdag på Wembley 1996 när Liverpool klev ut på planen inför FA-cupfinalen mot Man Utd i vita Armanikostymer. Något som för alltid skulle komma att etikettera dem som föga mer än Spice Boys.

Elakt kan tyckas och enda skälet varför epitetet fastnade var väl möjligen att Liverpool aldrig vann ligan igen dessa år. Egentligen var de kanske inte så annorlunda än Man Utds motsvarigheter, men de kom undan eftersom de vann ligor och vann titlar.

ANNONS

Liverpool under dessa år var i själva verket ett väldigt bra fotbollslag. På sina dagar var de väl på par med både t ex Man Utd och Arsenal, men lyckades aldrig riktigt få till det där lilla sista i form av jämnhet som tog dem hela vägen.

(4) Liverpool vann Champions League med ett spökmål!

José Mourinho gillar självfallet sina myter och konspirationer, särskilt när ett resultat inte går hans väg. En av hans första hits som även visat sig vara en av hans greatest hits var självfallet Liverpools och Luis Garcias ”spökmål” på Anfield våren 2005.

Nog för att det var en underlig situation och på så vis ett kontroversiellt mål. Men Mourinhos myt att det vann Liverpool matchen och i förlängningen Champions League-titeln måste betraktas som minst sagt långsökt.

Om Liverpool inte hade tilldömts målet hade alternativet varit straff till Liverpool samt en utvisad spelare för Chelsea. Det vill säga med största sannolikhet 1-0 till Liverpool ändå och Chelsea med bara tio spelare. Liverpool tjänade inte på spökmålet.

ANNONS

(3) Liverpool har Anfield!

Visst, Liverpool har Anfield, detta är en självklarhet, till och med en banal sådan. Men vad betyder egentligen det? Det finns en myt runt Anfield som framställer det som en alldeles fantastisk arena, alltid med enorm stämning, ett exempel på Liverpools kultur.

Och visst, Anfield kan verkligen vara allt det där. Ibland, när andan faller på, när det rör sig om de riktigt stora matcherna, detta har vi sett många exempel på. Men inte alltid, till och med kanske långt ifrån alltid.

Anfield är i själva verket som de flesta andra engelska arenor, i proportion till deras respektive storlek. Beroende på match och på situation kan Anfield vara både rätt trött och fullständigt elektriskt. I symbios med själva matchen, precis som det ska vara, och något som faktiskt är lite speciellt med just engelsk fotboll.

ANNONS

(2) Liverpool är en socialistisk klubb!

Bill Shankly var socialist, i det begreppets rent idealistiska mening. Bill Shankly såg till att forma det moderna Liverpool med den utgångspunkten. Det är därifrån Liverpool har tagit sitt helröda matchställ, sina röda flaggor, en och annan sång och så vidare.

I någon mening är det säkert även representativt för Liverpool som samhälle och de människor som följer Liverpool. Men att Shankly var socialist gjorde och än mindre gör Liverpool till en socialistisk klubb, hur röda de än råkar vara på utsidan.

Om det en gång i tiden fanns socialistiska värderingar i Liverpool så finns de näppeligen inte där längre. Jag hade påstått att de förmodligen försvann med Shankly. Men med amerikanska kapitalister som klubbens ägare är de naturligtvis spårlöst borta.

(1) Liverpool förstördes av Graeme Souness!

ANNONS

Kanske den största myten av dem alla, och en av de mest tröttsamma givet den extrema omfattning med vilken den förenklar verkligheten. Enligt denna myt var det alltså en enda människas fel att Liverpool slutade vara Englands bästa och mest dominanta klubb.

På sätt och vis är det så klart en omvänd hjältemyt, och ett exempel på vår kulturs och kanske framför allt den brittiska kulturens ständiga strävan att tillskriva enskilda individer en alldeles för stor och central roll och betydelse för historiska händelser.

Liverpool hade varit extremt framgångsrika under extremt lång tid med sin policy av att rekrytera tränare och managers internt. Det satte en väldigt stark kultur, men det gjorde också Liverpool oemottagliga för vad som skulle visa sig vara nödvändig förändring.

När Liverpool gick in i 1990-talet och den engelska fotbollen liksom fotbollen i stort var på väg att moderniseras så var Liverpool i alla avseenden en helt omodern klubb, gällande allt från träningsanläggningen till hur hela klubben drevs.

ANNONS

Här hittar vi den grundläggande förklaringen till varför Liverpool tappade sin ställning och varför Man Utd knuffade ned dem från den engelska fotbollstäppan. Souness hade och gjorde sina fel, men var knappast ensam orsak eller ens en direkt orsak till fallet.

Tvärtom finns flera vittnesmål om att Souness faktiskt var en av dem som såg behovet av förändring och modernisering i Liverpool, men stötte på motstånd när han försökte genomföra denna förändring. Han kan ha gjort det på fel sätt, men han såg i alla fall behovet.

Graeme Souness är knappast min favoritperson här i världen, men han förtjänar inte därför att ges skulden för Liverpools långa fall från toppen av engelsk och europeisk fotboll.

Peter Hyllman

Vilken manager bör Man Utd välja?

Peter Hyllman 2022-03-27 07:00

För en liten tid sedan bloggade jag om hur det var dumheter att påstå att Mauricio Pochettino vore fel eller en för dålig manager för Man Utd. Onekligen en kommentar av något slag på den rullande såpoperan i engelsk fotboll just nu som utgör Man Utds sökande efter ännu en ny manager.

Man kan för all del se det som en form av försvar av Mauricio Pochettino, vilket det nog på sätt och vis också var. Men det betyder ju inte att det därmed nödvändigtvis var ett ställningstagande för just Pochettino som Man Utds manager. Vilket är en besläktad fråga men ändå en annan fråga.

Försvaret blir nödvändigt eftersom många misslyckas med att förhålla sig nyktert och nyanserat till frågeställningen. Man har sin egen personliga favorit som Man Utds nästa manager och lägger därefter ansenlig tid dels på att skönmåla den egna favoriten och dels på att svartmåla andra alternativ.

Ett minst sagt barnsligt sätt att förhålla sig till komplicerade beslut och frågor, men kanske ett fullt naturligt och följaktligt sätt att förhålla sig för supportrar till ett Man Utd som hanterats och agerat extremt barnsligt under de senaste tio åren. En klubb helt utan tanke eller plan som ständigt låter sig bländas av nya, dyra leksaker.

ANNONS

Ralf Rangnick verkar vara ett experiment som inte riktigt gått hem, varken sett till resultat eller till relationer med spelare och supportrar. Inget konstigt med det kanske, Man Utd behövde en coach eller en manager men anställde en director of football. Möjligen blir Rangnick på något sätt kvar i någon sådan form av roll.

Några managernamn surrar likt envisa bålgetingar runt Man Utd. De två överlägset mest högljutt surrande är Erik ten Hag och Mauricio Pochettino. Där finns även ett surrande som motiverar beaktande runt managers som Luis Enrique, Zinedine Zidane och Antonio Conte.

Diego Simeone har nämnts av en och annan. Men det är inte ett alternativt värt att ens beakta. Simeone är fullständigt institutionaliserad med Atlético Madrid och kommer aldrig att lämna den klubben på samma sätt som Leo Messi aldrig lämnade Barcelona, det vill säga innan det var för sent.

ANNONS

Men om dessa fem andra namn förtjänar det ändå att sägas några ord.

Erik ten Hag

Verkar vara något av en publikfavorit för närvarande och det går för all del att förstå varför. Spelar en modern, progressiv och offensiv fotboll med en väldigt tydlig idé, vilket råkar vara allting som Man Utd inte har varit de senaste tio åren.

De senaste fem åren har ten Hag med sin fotboll gjort Ajax till ett av de mer spännande lagen i Europa. Vilket nog nådde sin höjd för tre år sedan när Ajax tog sig till Champions Leagues semifinal, med vinster mot Real Madrid och Juventus längs vägen.

Med Ajax har ten Hag visat en god förmåga att bygga ett lag runt unga och tekniskt skickliga spelare. Detta är inte så konstigt eftersom det så klart är Ajaxmodellen, men det passar ju även rätt väl ihop med Man Utds traditioner.

ANNONS

Att Erik ten Hag vore ett spännande managerval av Man Utd kan inte förnekas. En relativt ny dynamisk manager till synes med framtiden för sig. Men lika lite går att förnekas att det också är något av en chansning på ett tämligen osäkert kort.

Visst har ten Hag lyckats bra med Ajax, men med det följer knappast säkra garantier att kunna lyckas i Premier League. På så vis är ten Hag både oprövad och omeriterad, och har alltså aldrig jobbat utanför Holland som manager på seniornivå.

Vilket inte betyder att ten Hag måste misslyckas som Man Utds manager. Men inte heller kan det vara något som talar till hans fördel. Bristen på erfarenhet, bristen på meriter, och därmed även bristen på auktoritet riskerar göra jobbet svårt för ten Hag.

Mauricio Pochettino

Den andra förhandsfavoriten till jobbet är alltså Pochettino. En manager som är aktuell för jobbet till stor del tack vare det stora jobb han gjorde i Tottenham, men som många verkar vilja avfärda mer på grund av hans jobb i Tottenham.

ANNONS

Vilket bygger på den larviga idén att Pochettino inte vann några titlar med Tottenham, och då spelar det liksom ingen roll att han med begränsade resurser gjorde Tottenham till en Champions League-klubb och tog Tottenham till Champions League-final.

Man menar att Pochettino är en förlorare för att han inte vunnit några titlar, fastän han nu ändå vunnit ett par titlar med PSG. Hur som helst är det ju ett fattigt och fantasilöst sätt att se på fotboll, för att inte säga direkt okunnigt.

Ser man istället på hur Pochettino är som manager så ser man att han i själva verket har exakt samma egenskaper som man menar gör t ex ten Hag perfekt för Man Utd. Modern fotboll, offensiv fotboll, tydlig identitet och duktig på att slussa fram unga spelare.

Lägg därtill att Pochettino har en gedigen erfarenhet från Premier League och alltså är beprövad där. Han vet vad som krävs för att lyckas i Premier League, han känner till svårigheterna och utmaningarna. Han lär ha respekt hos spelarna.

ANNONS

En aspekt som inte ska underskattas är även att Pochettino kan ses som det säkraste kortet för Man Utd att garantera Champions League-spel. Pochettino själv vill helt säkert mer än så, men för Man Utds styrelse lär den ”garantin” väga tungt.

Luis Enrique

Ett namn jag ärligt talat inte ens riktigt begriper varför det nämns. Gjorde en bra säsong med Barcelona för ett antal år sedan, men har därefter försvunnit till landslagsfotbollen och det borde väl egentligen säga allt som behöver sägas om den saken.

En anställning som hade känts ungefär lika inspirerad som Louis van Gaal var för åtta år sedan. Dessutom en rätt osannolik anställning givet att Enrique är Spaniens förbundskapten och det stundar ett VM halvvägs in på nästa säsong.

Zinedine Zidane

Tre Champions League-vinster med Real Madrid har självfallet gjort Zidane till ett stort, tungt och aktat managernamn. Ändå känner jag att det är lite talande att det trots detta knappast råder någon rusning från Europas storklubbar att anställa Zidane.

ANNONS

Rent tekniskt och taktiskt som manager är jag inte helt övertygad om Zidanes briljans, men som karismatisk frontman är han svårslagen. Han är ett stort namn som stora spelare och stora egon kan underordna sig. Zidane andas storhet.

Just utifrån det avseendet kan man säga att Zidane vore en närmast perfekt manager för detta Man Utd. Ett lag bestående av primärt stora namn, stora egon och stora stjärnor utan någonting att samlas under, utan någon som kan kontrollera dem.

Problemet är självfallet att utifrån exakt samma avseende kan man då säga att Zidane vore helt fel för Man Utd, en fortsättning på allt som är fel med Man Utd där stil hela tiden går före substans, och stjärnvärden trumfar kärnvärden.

Antonio Conte

När vi sammanfattar Man Utds senaste tio år så kommer Man Utds beslut tidigare den här säsongen att inte anställa Conte och istället anställa Rangnick att rankas bland de mest oförklarliga. I den utsträckning nu Conte gick att anställa för Man Utd.

ANNONS

Att Contes namn surrar runt Man Utd bygger främst på föreställningen att Conte kanske inte blir kvar i Tottenham efter den här säsongen. En föreställning som Conte själv, om än kanske mest av politiska skäl, inte precis gör mycket för att ta död på.

Mycket med Conte är perfekt för Man Utd. En taktiskt extremt skicklig manager, en vinnare ända ut i hårfästet, en manager van vid att arbeta med stora spelare liksom en manager med en stor auktoritet även bland stora spelare.

Kanske passar inte Conte riktigt lika väl in i Man Utds kultur och tradition vad gäller det där med fokus på egna spelare, även om han knappast är någon nolla på det, men vad gäller Man Utds kultur och tradition att vilja vinna passar han perfekt.

Conte kan vara konfrontativ i sin personlighet, vilket har både sina bra sidor och sina dåliga sidor, vilket möjligen kan leda till farhågor om konflikt och kortsiktighet där andra managernamn kan ses som tryggare på längre sikt.

ANNONS

Man Utd har alltså flera bra managers att välja mellan. Men kanske är det större problemet för Man Utd att den viktigaste frågan inte är vilken manager de väljer, utan varför någon av dessa managers skulle välja Man Utd.

Man Utd hoppas självfallet på att allt det vanliga utanpåverket ska locka dessa managers till klubben. Prestigen i klubbnamnet, ligans storlek, klubbens pengar, resurser och förutsättningar, möjligheten att vara den som väcker ”Man Utd” till liv igen.

Men även om det i detta sammanhang precis som i andra sammanhang vore ren lögn att säga att det bara är insidan som räknas, så betyder inte detta att insidan inte räknas. Man Utd måste med sin organisation ge managern möjligheten att lyckas.

Annars spelar det ingen roll vilken manager Man Utd väljer.

Peter Hyllman

Varje match är en cupfinal för Sheffield Wednesday!

Peter Hyllman 2022-03-26 06:00

När det kommer till de större klubbarna i de lägre divisionerna som League One så kan man förmodligen räkna med att där finns en hel del mentala och psykologiska problem för lagen att brottas med. Detta gäller exempelvis Sunderland, med en känd historia av att ställa till det för sig. Det gäller på samma sätt Ipswich och delvis Charlton. Det gäller definitivt en klubb som Sheffield Wednesday.

Varför det ligger till på det viset är egentligen inte särskilt komplicerat. I flera fall handlar det om lag som hyfsat nyligen blivit nedflyttade från EFL Championship, med alla de olika issues av svagt självförtroende och tvivel på den egna förmågan som en nedflyttning ofrånkomligen för med sig. I samtliga fall handlar det om klubbar som förväntas befinna sig i högre divisioner och därför har väldigt hög press på sig att bli uppflyttade igen.

Sheffield Wednesday är ett lag som kritiserats för lagets mentalitet under senare år, både vad gäller lagets svårigheter att hantera motgång och vad gäller en viss typ av kultur som frodats bland spelarna. Aspekter som helt säkert hänger samman. Manager Darren Moore tog tag i dessa frågor inför säsongen, rensade ut ett flertal långväga spelare och ersatte dessa med nya spelare. Ändå visade sig inte detta vara tillräckligt.

ANNONS

Hade det inte varit för omfattande och återkommande glapp i koncentrationen som resulterat i tappade poäng hade Sheffield Wednesday mycket väl kunnat vara med i kampen om uppflyttning just nu. Definitivt hade de haft en playoff-plats säkrad, istället för att som nu vara inblandad i en strid med knivarna på strupen med fyra andra lag om att ta en av dessa playoff-platser.

Det har för Sheffield Wednesday handlat om sent insläppta mål och kvitteringar med mindre än 5-10 minuter kvar av matchen, flera gånger på tilläggstid. Det har handlat om insläppta mål omedelbart efter att laget självt gjort mål. Det har handlat om att försätta sig i onödiga underlägen man sedan behöver kämpa sig till poäng från istället för att kunna vinna matchen och ta alla tre poäng.

Sammanställningar av detta slag blir alltid lite subjektiva och hypotetiska, därmed kanske en aning vanskliga, men det går hittills under Sheffield Wednesdays säsong att hitta nio matcher av det här slaget, resulterandes i totalt mellan 16-18 tappade poäng beroende på hur man väljer att räkna. Det har så klart redan sagts, men med dessa poäng hade Sheffield Wednesday nu befunnit sig i serieledning istället för på sjunde plats.

ANNONS

(Naturligtvis skulle det gå att hitta liknande onödiga poängtapp även för t ex Rotherham och Wigan som ligger etta och tvåa i tabellen för närvarande.)

Här finns däremot ett rätt tydligt mönster för Sheffield Wednesday, som ändå på något sätt borde medföra viss optimism. Merparten av de där matchen och majoriteten av de tappade poängen hittar vi innan årsskiftet, alltså under säsongens första halva. Där hittar vi sju av dessa nio matcher, samt 13 av dessa 16-18 tappade poäng. Sheffield Wednesday har alltså tajtat till sig rejält under säsongen.

En förklaring till detta hittar vi högst troligtvis, som Joe Crann berättar om i Sheffields lokala tidning The Star, i Sheffield Wednesdays och Darren Moores medvetna beslut att anlita en mental coach och sportpsykolog för att hjälpa lagets prestation och spelarnas individuella insatser. Psykologen är Tom Bates som förut inom fotbollen arbetat med Aston Villa och Brentford, men den här säsongen alltså med Sheffield Wednesday.

ANNONS

Bates har kanske framför allt gett Sheffield Wednesday metoder och verktyg att kommunicera och hålla koncentrationen som lag på planen. Ett tydligt exempel på just detta är särskilda nyckelord som spelarna kan säga till varandra direkt efter att de gjort ett mål eller släppt in ett mål, inför fasta situationer och så vidare, som får dem att fokusera på uppgiften och på rätt saker.

Någon form av effekt har det alltså som sagt fått på Sheffield Wednesday. Dels en effekt på antalet insläppta sena mål och därmed antalet tappade poäng som redan redogjorts för lite längre upp. Men sedan Sheffield Wednesday anlitat Tom Bates har laget även lyckats plocka tio poäng från så kallade förlorande positioner, vilket är deras bästa facit på fem år och mer än de två senaste säsongerna tillsammans.

(Naturligtvis skulle man här kunna invända att en förutsättning för att vinna poäng från förlorande positioner så klart är att först försätta sig i förlorande positioner.)

ANNONS

Viktigt och värdefullt kan detta visa sig vara för Sheffield Wednesday, som åtminstone sett till spelartruppen har beskrivits som League Ones Man City och som självfallet är under enorm press att faktiskt greja uppflyttning till EFL Championship. Desto viktigare eftersom resten av ordinarie ligasäsong kommer handla om ett jätterace att plocka en playoff-plats, och lyckas man med det väntar därefter så klart ett playoff.

Varje match härifrån för Sheffield Wednesday är alltså en ren cupfinal. Det finns inget som helst utrymme att tappa onödiga poäng. Det finns ingen som helst felmarginal, och det är naturligtvis under sådana förutsättningar som den mentala pressen på klubbar som Sheffield Wednesday kommer vara som allra högst, och deras mentala styrka sättas på största möjliga prov.

Alltså är det inte vilken match som helst när Sheffield Wednesday idag möter Cheltenham på Hillsborough. Sheffield Wednesday har tappat fyra till synes onödiga poäng i sina två senaste oavgjorda matcher. Helt fel läge att börja tappa onödiga poäng igen med andra ord. Sheffield Wednesday måste sätta snabbt stopp för den trenden och alltså göra det helst redan idag.

ANNONS

Här kan Darren Moores management visa sig avgörande för Sheffield Wednesday, att faktiskt aktivt arbeta med det mentala och med psykologin, istället för att t ex som en del andra bara prata bollocks om spelarnas bollocks. Vishet och mod med andra ord, eller rådgivning och mod som översättningen också kan vara av consilio et animis, vilket händelsevis råkar vara Sheffield Wednesdays klubbmotto.

Förmodligen en tillfällighet. Men det kan visa sig bli en för Sheffield Wednesday väldigt lycklig tillfällighet.

Peter Hyllman

Apropå amerikanska ägare i Premier League

Peter Hyllman 2022-03-25 06:00

Ägarkritik har varit hett på agendan de senaste veckorna. Chelseas existentiella kris med Roman Abramovitj som ägare har resulterat i en bred och omfattande debatt gällande sportswashing i synnerhet och för vilka politiska syften och ändamål engelska klubbar ägs i allmänhet. Utöver Chelseas ryska ägande har framför allt Newcastles och i mindre utsträckning Man Citys ägande ifrågasatts på dessa grunder.

Även det amerikanska ägandet har blivit ifrågasatt närmast som ett brev på posten. Dels som ett led i experters och journalisters tendens att bredda ägarkritiken bort från det specifika, för all del hitta nya infallsvinklar på samma diskussion och till slut sitta där med en omfattande tvättlista mot allt ägande man tycker är dåligt. Dels som ett rätt medvetet försök till whataboutery från dem vars intresse ligger i försvara det kritiserade ägandet.

Amerikanskt ägande i Premier League, liksom i engelsk fotboll i största allmänhet, är för all del omfattande. Åtminstone fem klubbar i Premier League just nu är helt eller delvis amerikanskt ägda och kontrollerade, ej inräknat minimala ägarposter i flera klubbar. Med Chelsea ute på marknaden verkar det heller inte osannolikt att det amerikanska ägandet kan vara på väg att öka i Premier League.

ANNONS

Vad som är sant gällande amerikanskt ägande i Premier League liksom nedanför Premier League är att där finns några spektakulärt katastrofala exempel på hur illa det kan gå för engelska klubbar med dessa ägare. Vi har sett Premier League-klubbar bli inte bara nedflyttade som ett resultat av inkompetent amerikanskt ägande, utan klubbar raserade, ruinerade och existentiellt hotade. Detta har satt djupa spår i den engelska själen.

Å andra sidan är detta knappast något unikt med amerikanska ägare. Vi har sett engelska klubbar hotas av exempelvis ryskt ägande (Portsmouth t ex), av europeiskt ägande i allmänhet (Charlton, Leeds, Leyton Orient med flera), av asiatiskt ägande (Birmingham, Cardiff etc), liksom av arabiskt ägande (t ex Nottingham Forest). Vi har inte minst sett mängder av engelska klubbar (Bury, Notts County m fl) hotas av engelska ägare.

ANNONS

Inkompetenta klubbägare är knappast ett amerikanskt fenomen, utan verkar mer vara ett universellt fenomen. Detsamma kan nog sägas om kompetenta klubbägare. Det går självfallet även att hitta flera exempel på engelska klubbar som frodats och framgångsrikt frodas under engelskt ägande, under amerikanskt ägande, under asiatiskt ägande, under europeiskt ägande liksom under arabiskt ägande.

Kanske är det så att just amerikanskt ägande sticker extra i ögonen på det engelska fotbollsetablissemanget både på grund av en allmänt anti-amerikansk attityd som trots allt fortfarande lever kvar, och på grund av att just amerikanskt ägande ligger bakom det gradvisa förfallet av två väldiga engelska fotbollsinstitutioner i form av Arsenal och Man Utd, som ju båda fallit från toppen av engelsk fotboll under amerikanskt ägande.

ANNONS

En annan tanke är att amerikanskt ägande helt enkelt symboliserar något väsensskilt för engelsk fotbollskultur, nämligen viljan att göra vinst. Under amerikanskt ägande har engelska fotbollsklubbar, mångåriga sociala institutioner, reducerats till ekonomiska tillgångar för dess ägare. Något som rubbat dessa klubbar inte bara ur dess samhällen utan också från dess rent sportsliga traditioner och ambitioner.

Här förtjänar det för all del att påpekas att engelskt klubbägande historiskt alltid har varit kopplat till affärsmän, till kapitalismen och den brittiska industrialismen. Den engelska fotbollen föddes på och organiserades runt de engelska industrierna och arbetsplatserna. Engelska klubbar har alltid ägts av rika affärsmän, men inte så mycket med ekonomiska syften utan mer med sociala syften såsom status, prestige och politiska kontakter.

ANNONS

Ironiskt nog kan tyckas så liknar det historiska engelska klubbägandet till sitt syfte mycket mer det moderna och mer politiskt motiverade ägandet som nu alltså framför allt kritiseras för sportswashing och dylikt. Men naturligtvis mycket mer lokalt än dagens geopolitik, och betydligt mindre moraliskt besvärande. Men båda fallen utgår från att ägande av engelska klubbar ska erbjuda status, legitimitet och inflytande.

Mer praktiska farhågor snurrar runt andra frågeställningar som om ett mer omfattande amerikanskt ägande tar engelsk fotboll närmare en amerikansk idrottsmodell, riskerar leda till att nedflyttning och uppflyttning försvinner från engelsk fotboll, intäktsgarantier, en superliga och så vidare. Med andra ord väldigt aktuella frågeställningar som vi vet, men som det känns också rätt hysteriska frågeställningar.

ANNONS

Engelsk fotboll har haft amerikanska ägare i årtionden nu utan att den därför befinner sig minsta lilla närmare en amerikansk idrottsmodell, och det är så klart inget som är ens på väg att ske. Detsamma gäller frågan om uppflyttning och nedflyttning. Vad gäller superligan är det värt att komma ihåg att det tog mindre än två dygn för den idén att dö en blodig död, alla dessa farhågor är i själva verket om man vill lätta att reglera bort.

Visst vet vi att amerikanska ägare av engelska klubbar är in it for themselves, och att de ibland i utfall av dålig kunskap och ännu sämre omdöme uttrycker åsikter mot kanske framför allt nedflyttning och för sådant som garanterar deras intäkter, vilket i huvudsak var vad superligan handlade om för dem, liksom Big Picture-projektet. Värt att komma ihåg dock att bakom båda dessa projekt stod även Chelsea, Man City med flera.

ANNONS

Vilket rätt tydligt visar att den gemensamma nämnaren här inte är så mycket nationaliteten på klubbarnas olika ägare, utan snarare engelska superklubbar som agerar helt och hållet i sitt eget intresse utan att bry sig särskilt mycket om vad som är bäst för den engelska fotbollen i stort. Ett annat exempel på samma sak är när samma klubbar utan att klaga spelar fler matcher i Champions League på bekostnad av Ligacupen.

Frågorna om bra vs dåligt ägande, kompetent vs inkompetent ägande, eller socialt vs ekonomiskt ägande, som i grund och botten samtliga ovanstående synpunkter angående amerikanskt ägande av engelska klubbar till sist handlar om, är däremot av helt annan art och natur från de moraliska frågor om sportswashing och politik som ligger bakom ägarkritiken mot Chelsea, Newcastle och Man City. Och de bör därför hållas åtskilda.

ANNONS

Motsvarande kritik mot amerikanskt ägande låter sig helt enkelt inte göras. För även om USA historiskt är ett krigförande land, alldeles oavsett vad man väljer att göra för skillnad mellan krig på god eller ond grund, som gjort sig skyldigt till överträdelser av mänskliga rättigheter genom dessa krig, så är inte amerikanska ägare en del av eller representanter för den amerikanska statsapparaten.

Amerikanska ägare av engelska klubbar ingår inte i USA:s politiska ledning eller struktur, varken formellt eller reellt som är fallet med de kritiserade klubbarna. Amerikanska ägare äger inte engelska klubbar i syfte att ge USA politisk legitimitet. Ingen tittar på t ex Arsenal, Man Utd eller Liverpool och ser dem som bra reklam för USA. Det ingår inte som en del i USA:s utrikespolitik att äga engelska och europeiska klubbar i nationella syften.

ANNONS

Självfallet kan amerikanskt ägande kritiseras med utgångspunkt i vad jag tagit upp längre upp. Men som ägarkritik är den skild i både form och substans från den ägarkritik som uppstått till följd av Chelseas kris, och ska inte blandas samman. De som ändå gör det avsiktligt gör det för att försöka blanda ihop korten och få det att handla om ägarnas nationalitet mer än om ägarna själva och vad de faktiskt representerar.

Problemet med Roman Abramovitj är inte att han är ryss, utan hans formella kopplingar och historiska relation till Vladimir Putin. Problemet med Newcastles och Man Citys ägare är inte att de är sauder eller emiratis, utan tillsammans med själva ägandets syfte deras formella och familjära relation till dessa länders politiska ledning.

Peter Hyllman

Hur står sig det svenska VM-landslaget på Englandsindex?

Peter Hyllman 2022-03-24 06:00

Dags alltså för VM-playoff. Denna gång i ett annorlunda format, där det istället för det klassiska dubbelmötet mellan två lag den här gången istället ska spelas först semifinaler och därefter en final, i form av enkelmöten. Sverige spelar ikväll semifinal på hemmaplan mot Tjeckien, och vinnaren där kommer på tisdag att på bortaplan möta Polen, som ju gått direkt till final utan att först behöva passera Ryssland.

Något playoff blir det så klart inte för England, som åtminstone till skillnad från Sverige verkar vara alldeles för bra för att behöva ägna sig åt den typen av småborgerliga infall som VM-playoff. England är redan klara för VM, och ägnar därför detta landslagsuppehåll åt att träningsmatcha mot Schweiz på lördag och därefter Elfenbenskusten på tisdag. Två helt säkert extremt nödvändiga landskamper.

Sverige borde rimligtvis vara favoriter i detta VM-playoff, både mot Tjeckien och mot Polen kan tyckas. Kanske inte så mycket för att Sverige faktiskt har hemmaplan ikväll mot Tjeckien, och kommer vara matchvarma i en eventuell final mot Polen, utan helt enkelt för att Sverige förmodligen placerar sig högst av dessa tre lag på Englandsindex, Det vill säga antalet spelare som har eller har haft sin vardag i den engelska ligafotbollen.

ANNONS

Vi hittar ett flertal engelska spelare i Sveriges landslag. Från Robin Olsen i målet går vi vidare till Emil Krafth och Victor Nilsson Lindelöf i backlinjen, och framåt hittar vi både Anthony Elanga och Dejan Kulusevski i anfallet. Zlatan Ibrahimovic packar även han erfarenhet från engelsk fotboll, Filip Helander och Carl Starfelt bidrar med bonuspoäng från den skotska ligan. Saknas gör kanske Viktor Gyökeres från Coventry City.

Jämfört med Tjeckien borde detta vara väldigt starkt. I Tjeckien hittar vi i själva verket bara Tomas Soucek från West Ham. En bra spelare så klart men ensam blir det ju svårt att uträtta alltför mycket. Vladimir Coufal, även han från West Ham, saknas. Polen ser i så fall starkare ut, med Lukasz Fabianski, Wojciech Szczesny, Jan Bednarek, Michal Helik, Kamil Jozwiak, Mateusz Klich, Jakub Moder och Przemyslaw Placheta i sin VM-kvaltrupp.

ANNONS

Ryssland saknar för närvarande engelska spelare i sin trupp, så det var kanske lika bra att de inte är med. Det hade ändå aldrig gått vägen. Slutsatsen är hur som helst att Sveriges chanser att gå till VM borde vara rätt stora baserat på Englandsindex, och väl i VM finns alla möjligheter att det också kan gå rätt bra. Vilket med en VM-kvartsfinal och en EM-åttondelsfinal i ryggen skulle göra detta till ett av Sveriges mer framgångsrika landslag.

Vilket möjligen väcker den inte orimliga funderingen var någonstans detta svenska landslag placerar sig i jämförelse med andra stora svenska landslag. Hur bra är detta Sverige jämfört med t ex 1994, 1974 eller 2004? Skulle detta Sverige ha något att hämta mot Sveriges landslag 1958, som vann VM-silver efter ett tidigare OS-guld? Subjektiva frågor så klart, men som kan objektiviseras med hjälp av Englandsindex.

ANNONS

1958

VM-laget som åtminstone rent nominellt har svarat för Sveriges största framgångar någonsin, med ett VM-silver, ett OS-guld och ett OS-brons, bestod förvisso av några legendariska spelare, men hamnar däremot spelare för spelare mycket lågt på Englandsindex.

Ändå kommer 1958-laget att placeras högt på Englandsindex eftersom hela deras ideologiska förgrundsgestalt och tillika förbundskapten var hämtad och importerad från just England. George Raynor lade grunden för den svenska landslagsfotbollen och präglar fortfarande väldigt mycket av hur Sverige ser på fotboll idag.

1974

Egentligen smått otroligt att VM-laget 1974 lyckades ta ledningen mot Västtyskland i det andra gruppspelet, och sluta på vad som brukar kallas för en femteplats, givet att 1974-laget i princip rankar noll på Englandsindex.

ANNONS

1994

Kanske inte nominellt Sveriges största VM-framgång genom tiderna, men med tanke på konkurrensen och på fotbollens utveckling kanske ändå största reala framgång. VM 1994 är så klart ett varmt sommarminne som alla vi som levde och var medvetna när det skedde kommer bära med oss resten av våra liv.

Men hade det kunnat gå ännu bättre? Hade kanske Sverige faktiskt kunnat greja Brasilien i semifinalen om 1994-laget hamnat högre på Englandsindex? Sveriges bästa spelare vid den här tiden hade framför allt sin hemvist i Italien, Tyskland, Portugal och Frankrike. Det var sparsamt med England.

Så illa var det däremot inte. Roland Nilsson hade skaffat sig ikonstatus med Sheffield Wednesday innan han precis innan VM flyttade hem till Helsingborg. Anders Limpar var ett stort namn i Arsenal innan han gick till Everton. Patrik Andersson var en av ett nyrikt Blackburn Rovers första värvningar.

ANNONS

1994-laget var också fullt av spelare som åren efter VM skulle visa att de hade the chops för engelsk fotboll. Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Martin Dahlin, Joakim Björklund och Tomas Brolin skulle alla göra några år i England. Jesper Blomqvist skulle vinna Treblen med Man Utd, och Magnus Hedman bli målis i Coventry och Chelsea.

2004

Arguably det bästa och starkaste svenska landslaget någonsin, vars framgångar i VM och EM mycket väl hade kunnat vara ännu större om inte oturen grinat dem i ansiktet vid väldigt olyckliga tillfällen. Ett lag som var starkt också några år innan och några år efteråt, men som förmodligen stod på sin absoluta topp under EM 2004.

Här hittar vi några bastioner inom engelsk fotboll. Fredrik Ljungberg hade precis blivit en Invincible med Arsenal, Johan Mjällby var en erkänd hårding i världens hårdaste liga med Celtic där han hade sällskap av en levande Celticlegend i Henrik Larsson. Olof Mellberg var på gång att erkännas som en kulthjälte med Aston Villa.

ANNONS

Tobias Linderoth var en stabil närvaro på Evertons mittfält. Anders Svensson, Marcus Allbäck, Mattias Jonsson, Erik Edman, Zlatan Ibrahimovic, Andreas Jakobsson och Kim Källström gjorde alla sina inspel och gästspel i engelsk fotboll. Christian Wilhelmsson spelade en säsong med världens coolaste Bolton Wanderers.

2018-2022

Så har vi alltså kommit fram till dagens svenska landslag. Där vi alltså hittar Robin Olsen i Aston Villa, Emil Krafth i Newcastle, Victor Nilsson Lindelöf och Anthony Elanga i Man Utd och Dejan Kulusevski i Tottenham. Dessutom Filip Helander i Rangers och Carl Starfelt i Celtic. Inte så illa, men kanske heller inte särskilt tongivande spelare i sina olika lag.

Jag är alltså, baserat på Englandsindex, benägen att placera detta svenska landslag före 1974-laget och deras högst godtyckliga femteplats. Men baserat på Englandsindex kan jag inte med gott samvete placera detta svenska landslag före någon av upplagorna 1958, 1994 eller 2004. Vilket stämmer rätt bra också rent meritmässigt.

ANNONS

Naturligtvis, eftersom sambandet mellan Englandsindex och meriter torde betraktas som hundraprocentigt positivt.

VARNING för att dagens blogg kanske inte ska läsas med det allra största allvar.

Peter Hyllman

Bör Liverpool behålla Mohamed Salah till vilket pris som helst?

Peter Hyllman 2022-03-23 06:00

Mohamed Salahs kontrakt med Liverpool går ut efter nästa säsong, vilket betyder att klubb och spelare sedan en tid tillbaka befinner sig i förhandling om ett nytt och längre kontrakt. Hittills verkar däremot Liverpool och Salah inte riktigt se saker på samma sätt, så ingen överenskommelse har därför skett. Salah vill helt enkelt ha mer pengar än vad Liverpool är helt säkra på att de vill ge honom.

Vilket självfallet ställer Liverpool inför ett rätt svårt dilemma. Salah är Liverpools bästa och kanske även viktigaste spelare, definitivt lagets största stjärna. Det är med och runt Salah som sin offensiva talisman som Liverpool har byggt sin nuvarande storhetstid. Att bli av med Salah vore inte minst symboliskt, men självfallet även sportsligt, ett tungt tapp. På samma gång kan inte Liverpool göra sig själva till gisslan åt känslor och symboler.

Mohamed Salahs perspektiv är inte särskilt komplicerat. Han har varit Liverpools och ligans kanske bästa spelare i fyra-fem år och vill självfallet ha en lön och därmed ett värde som speglar detta förhållande. Är Salah en av ligans bästa spelare vill han naturligtvis ha betalt som en av ligans bästa spelare. Men detta skulle i praktiken innebära att dubblera hans lön från nuvarande cirka £200,000 till närmare £400,000 per vecka.

ANNONS

Liverpools perspektiv blir därmed heller inte alltför svårt att förstå. Vill man verkligen binda fast sig till ett så stort kontrakt för en spelare som är 29 år och därför alls inte långt från att passera 30-strecket? Liverpool måste självfallet också fråga sig vad ett sådant kontrakt skulle göra med klubbens lönestruktur, där andra av lagets stjärnor såsom t ex Virgil Van Dijk ligger strax över £200,000 per vecka i lön.

Mohamed Salahs kontrakt är därmed en fråga med både kortsiktig och långsiktig innebörd för Liverpool. De båda perspektiven är inte i sig särskilt komplicerade, men det kan vara väldigt komplicerat att få ihop dem båda till en fungerande enighet. Salah inser så klart att han kanske har ett riktigt stort kontrakt kvar i sin aktiva spelarkarriär att casha in på. Liverpool måste naturligtvis väga nutid med framtid.

ANNONS

Jamie Carraghers inställning till frågan, liksom hur denna inställning förändrats, är på sätt och vis lite talande. För några månader sedan var det stora ord om hur Liverpools styrelse vore mer eller mindre spritt språngande galna om de inte förlängde med Salah, kosta vad det kosta vill så att säga. Den senaste tiden har det varit betydligt mildare ord från Carragher, där frågan om ett nytt kontrakt för Salah åtminstone är mer nyanserad.

Man kan fråga sig om detta förändrade Carragherianska tonläge beror på en ökad tveksamhet gällande huruvida det faktiskt blir ett nytt kontrakt för Salah med Liverpool, på att Carragher sedan sina första upphetsade utspel har pratat med folk i Liverpool som fört fram deras sida av saken, eller möjligen både och. Ändå kanske lite representativt att första reaktionen är mer hjärta och känsla, hjärnan och tanken ansluter senare.

ANNONS

För frågan om Salah och ett nytt kontrakt med Liverpool har naturligtvis väldigt mycket med hjärta och känsla att göra. Framför allt om man är supporter till Liverpool eller på annat sätt är emotionellt investerad i klubben. Därför måste Liverpool naturligtvis också vara medvetna om att det medför en kostnad inte enbart att skriva ett nytt kontrakt med Salah, att låta Salah lämna klubben medför en annan form av kostnad.

Någonstans är ju emellertid detta den andra sidan av Liverpool så kallade modell, det vill säga det som extremt slarvigt och slängigt brukar beskrivas som Moneyball, vilket ju var vad FSG skulle införa i Liverpool, vad de också har infört och vad som ändå måste sägas ha fungerat väldigt bra för Liverpool. Moneyball är för all del här inte mer avancerat än att med analytisk metod scouta och värva unga, bra spelare med återförsäljningsvärde.

ANNONS

Den andra sidan av denna modell, vad som möjligen skulle kunna beskrivas som baksidan, är självfallet att man med tiden kommer till en punkt där en spelare omöjligtvis längre motsvarar dessa tre kriterier. Spelaren kan mycket väl fortfarande vara bra, men inte längre ung och med ett ständigt sjunkande återförsäljningsvärde. Ska man då följa modellen så kan detta leda fram till obekväma slutsatser.

Om beslutsmodellen dessutom ska styras av inte bara pengar, utan snarare vad vi skulle kunna kalla för värde för pengarna, value-for-money, så är det ju inte alldeles säkert att det faktiskt representerar värde för pengarna att ge en spelare i 30-årsåldern ett nytt kontrakt om £400,000 per vecka, i runda slängar en årskostnad motsvarande £20m. Hur bra spelaren än är så är han kanske inte riktigt så bra.

ANNONS

Visst skulle man då kunna hävda att modellen för all del är bra, och bör tillämpas som regel, men att där ändå bör finnas vissa spelare som man anser stå äver modellen, som är så pass viktiga för laget inte enbart i rent teknisk mening utan kanske framför allt i mer kulturell mening. Förr i tiden hade man säkert sagt att Steven Gerrard var en sådan spelare för Liverpool. Kan man säga att Mohamed Salah är det nu för tiden?

Frågan uppstår naturligtvis då vilka som är att betrakta som den typen av kulturspelare, eller karaktärspelare, och kanske mer konkret var man drar gränsen för vilka som är det och mer precist vilka som inte är det. Säger Liverpool t ex att Salah är den spelaren så finns det helt säkert ett antal spelare, exempelvis Van Dijk, Henderson, Mané med flera, som skulle anse att de också hör hemma i den kategorin.

ANNONS

Man bör också ställa sig frågan vad Mohamed Salah har för alternativ. Det vill säga vilka andra klubbar finns där som är villiga att ge honom det kontrakt han vill ha, eller i alla fall ett kontrakt som Liverpool inte är villiga att ge honom? Visst finns där som vi vet en och annan europeisk superklubb som skulle klara av ett sådant åtagande, men det låter som om flertalet av dem för närvarande är upptagna med andra spelarprojekt.

Mohamed Salah säger själv att han föredrar att fortsätta spela i Liverpool, om han så att säga väljer mellan två eller fler likvärdiga kontraktsförslag. Vilket för all del låter relativt lovande för Liverpool. Samtidigt säger Salah, men här får man kanske hålla i åtanke att det sägs genom en agent, också att han kan skulle kunna tänka sig att fortsätta spela i Premier League om han skulle lämna Liverpool.

ANNONS

Vilket självfallet öppnar upp ett antal minst sagt obehagliga alternativ för Liverpool. De skulle t ex kunna få se Mohamed Salah hoppa över till Man City, även om det kanske inte låter som den mest troliga övergången. De skulle kunna få se Salah hoppa över till det senaste storprojektet Newcastle. De skulle kunna få se Salah göra en Torres och hoppa över och tillbaka till Chelsea, vilket när det i så fall sker inte behöver vara omöjligt.

Liverpool skulle till och med kunna få se Mohamed Salah göra den mest förbjudna och föraktade övergången av dem alla, det vill säga till Man Utd. Det hade ju onekligen varit en värvning som de senaste årens Man Utd hade kunnat få för sig att göra. Men oavsett vilken av dessa möjliga övergångar inom Premier League som Salah än skulle göra så skulle det vara en rejäl käftsmäll för Liverpool.

ANNONS

Känslan är alltså att Mohamed sitter på en rätt stark förhandlingsposition. Salah är en väldigt viktig spelare för Liverpool, tekniskt och taktiskt, symboliskt och kulturellt. Salah är en spelare som ger Liverpool en fear factor de annars inte skulle ha, som mentalt ger alla Liverpools motståndare en mer försiktig attityd på planen. Jürgen Klopp har gjort det mycket tydligt att han vill ha Salah kvar i klubben.

Liverpool behöver alltså hitta ett sätt att förlänga kontraktet med Salah. Kanske inte till vilket pris som helst, men om Salah nu enligt uppgifter sitter på ett kontrakt värt i runda slängar £200,000 per vecka och säger sig vilja ha ett kontrakt runt £400,000 per vecka så känns det ändå som om det borde vara möjligt att hitta en fungerande kompromiss för båda parter någonstans runt £300,000 per vecka.

ANNONS

Detta självfallet sagt utan att med någon säkerhet veta exakt vad för kontrakt Liverpool faktiskt redan har erbjudit Mohamed Salah som denne alltså tackat nej till.

Peter Hyllman

Är Stockport County mer än bara en fotbollsklubb?

Peter Hyllman 2022-03-22 06:00

Edgeley Park bullrade och mullrade av energi och entusiasm den där onsdagskvällen i mitten av november. Det var omspel i FA-cupens första omgång och Stockport County tog emot stora och starka Bolton Wanderers, två divisioner högre än dem i det engelska seriesystemet. Bolton tog en tidig 2-0-ledning, replikerade till 3-1 men Stockport County kvitterade och vann sedan efter förlängning med 5-3.

Ollie Crankshaw bombade in det matchvinnande målet i den 119:e minuten. Över 10,000 åskådare på Edgeley Park trodde knappt sina ögon. De hade precis bevittnat inte bara en av Stockport Countys största och bästa matcher på väldigt lång tid, utan förmodligen vad som kommer att stå sig som FA-cupens bästa match den här säsongen. Ytterlligare massor av folk hade sett matchen genom TV-rutan.

Dave Challinor hade bara varit Stockport Countys manager i några veckor vid den här tidpunkten. Redan hade Stockport Countys matcher sänts tre gånger på TV. Challinor tog över Stockport County i början av november efter Simon Rusk, med laget på en tämligen anonym tionde plats i tabellen. Fyra månader senare har Stockport County rusat upp i serieledning, sju poäng före sina närmaste konkurrenter.

ANNONS

Challinor var i sig en ambitiös anställning av Stockport County. Challinor var fortfarande manager för Hartlepool i League Two, som han förra säsongen tog upp från National League via playoff och den här säsongen etablerat i League Two. Challinor valde alltså med Stockport County att återvända till National League och gå ner en division för att ta jobbet. Ingen manager gör så klart det utan god anledning.

Challinor är en erfaren och framgångsrik manager på den här nivån. Han vet vad som krävs för att vinna ligor och lyckas bli uppflyttade. Utöver att ha gjort det förra säsongen med Hartlepool tog Challinor AFC Fylde till tre raka uppflyttningar. Att Stockport County anställer just Dave Challinor säger alltså både ett och annat om vad den klubben har för ambitioner, precis som vad klubben har för resurser.

ANNONS

Mark Stott är den lokala affärsmannen som i början av 2020 köpte Stockport County. Då var klubben sedan något år tillbaka i National League igen efter att ha tillbringat de sex senaste åren i National League North. Där befann de sig efter att ha hamnat i ekonomiskt trångmål runt 2009, placerats i administration, drabbats av poängavdrag, och därefter av tre nedflyttningar på fyra år, från League One ned till National League North.

Under föregående ägarskap hade Stockport County så att säga existerat, men inte särskilt mycket mer än så. Med Mark Stott skulle Stockport County få nya ambitioner. Men dessa ambitioner skulle mycket snart komma att pausas. Stott hade inte ägt klubben i mer än några få månader innan Covid drabbade världen och pandemin pausade allt vad fotboll heter på den här nivån.

ANNONS

Men en god sak som pandemins påtvingade uppehåll ändå har fört med sig är att det har gett de klubbar som varit så hugade tid och möjlighet att planera och utveckla sin egen organisation. Vilket är precis vad Stockport County har gjort. En mer modern struktur har satts i klubben, med en director of football och en head coach, med ett bra team för scouting och coachning, och ett omfattande community-program.

”Stockport County is run like a Championship Club!” På detta sätt har Stockport County beskrivits och detta har också kommit att bli Stockport Countys motto. Man kan självfallet fråga sig vad som så att säga var hönan respektive ägget med det där. Vad det hur som helst signalerar och symboliserar är modernism och kanske framför allt professionalism som klubben tidigare saknat, och som flera klubbar på den här nivån saknar.

ANNONS

Men mottot har också blivit något mer än så, det är en målsättning. Stockport County vill inte bara drivas som en Championship-klubb, Stockport County vill också vara en Championship-klubb. Det hörs på Mark Stott när denne pratar att han ser Stockport County i EFL Championship, och dessutom i en mycket snar framtid. Han vill inte bara ta Stockport County till EFL Championship, utan ta dem dit så snabbt som möjligt.

Vilket kanske på samma gång låter lovande och lockande för Stockport Countys supportrar som det låter en aning riskfyllt. Särskilt för supportrar vars klubb för inte alls länge sedan fallit tungt och långt just på grund av ekonomiska och administrativa bekymmer. För dem är det kanske viktigare med stabilitet och hållbarhet, även om Stott säger allt det nödvändiga om att klubben måste leva inom sina resurser.

ANNONS

Men om det möjligen fanns någon sådan tveksamhet från början så verkar den nu som bortblåst. Bortblåst av den strålande FA-cupsegern mot Bolton Wanderers och definitivt bortblåst av den svit om 17 vinster och en oavgjord på de senaste 18 matcherna, som tagit Stockport County upp i stor serieledning, med goda hopp om uppflyttning och en återkomst till Football League, liksom till semifinal i FA Trophy.

”Äntligen har vi fått vår klubb tillbaka!” säger därför supportrarna istället. Vilket, utan att därför ifrågasätta vare sig Mark Stotts ambitioner eller intentioner, möjligen visar att fans på den här nivån av fotbollen låter sig styras av precis samma sak som fansen på toppen av fotbollen. Framgång trumfar principer mer eller mindre varje gång. Detta är inte unikt för Premier League, det ser likadant ut överallt.

ANNONS

Ett annat bevis för egentligen samma sak är Stockport Countys supportrars sätt att beskriva sig själva och sin egen klubb: ”More than just a Football Club!” Vi känner så klart igen orden, samma uppblåsta självkänsla vi ser med t ex Barcelona och Liverpool. Den finns även på den här nivån. Stockport County lyckas dessutom, genom införandet av ordet ”just”, med den imponerande bedriften att låta ännu drygare än Barcelona.

Inte bara mer än en fotbollsklubb alltså, mer än bara en fotbollsklubb!

Man kan för all del förstå och uppskatta om Stockport County nu ändå känner att en börda har lättats från deras axlar och att de kan andas frisk luft igen. Stockport County är inte och har aldrig varit någon liten klubb i dessa sammanhang. De har spelat i League One, de har haft sin hemvist i Football League, och fortfarande nere i National League North hade de ett publiksnitt högre än nästan alla klubbar i League Two.

ANNONS

Stockport County är alltså på väg tillbaka dit de anser sig höra hemma, efter många år i den engelska fotbollens passningsskugga. Klubben har nu den rätta ambitionen, och dessutom och kanske desto viktigare resurserna och organisationen att göra denna ambition till verklighet. De mörka molnen över Stockport County har försvunnit, och kanske var det en novemberkväll mot Bolton Wanderers som de först försvann.

Om detta räcker för att faktiskt ta Stockport County hela vägen till EFL Championship får kanske låtas vara osagt i nuläget. Men att Stockport County drivs som en Championship-klubb är hur som helst en väldigt bra start!

Peter Hyllman

Åtta myter om Man Utd!

Peter Hyllman 2022-03-21 06:00

Då var det dags att fortsätta bloggserien på måndagar. Tanken var ju att börja med Man Utd för att därmed så att säga mota Olle i grind vad gäller anklagelser om bias, men där trängde sig så att säga verkligheten in och pajade min planering. Istället började jag med Man City i och med att de spelade match förra måndagen. Men denna måndag är det ingen match i Premier League, alltså är det nu dags för Man Utd.

Idén är som sagt rätt enkel. Runt egentligen varenda klubb snurrar det ett antal olika myter. Det kan handla om myter som klubben självt eller de egna supportrarna har skapat runt sin egen klubb. Det kan även handla om myter som andra klubbar eller deras supportrar har skapat om klubben. I båda fallen handlar det om felaktigheter eller i alla fall rätt grova förenklingar.

Ändå är dessa myter många gånger en ofrånkomlig del av vad vi tror oss veta om dessa klubbar och av hur vi ser på dem och hur vi beskriver dem. Myterna blir viktiga verktyg för vårt eget meningsskapande och vår egen storytelling. Myten ges därmed samma status som fakta eller verklighet. Ibland kanske till och med större status, för myten är ofta betydligt roligare än både fakta och verklighet.

ANNONS

Att avslöja myter om olika klubbar kan självfallet låta som ett rätt negativt projekt. Det låter ju i alla fall inte positivt. Men många gånger kan det ju faktiskt även handla om att sticka hål på en slags nidbild som finns om olika klubbar. Myter kan med andra ord vara både positiva och negativa, och därmed kan det vara både positivt och negativt att sticka hål på dem.

Vi fortsätter alltså med åtta myter om Man Utd.

(8) Man Utd har alltid varit framgångsrika!

De senaste cirka tio åren har varit väldigt märkliga för många människor, både i och utanför branschen. Så inpräntat i deras föreställningsvärld är det att Man Utd är bäst i England att deras nuvarande tillstånd antas vara fullständigt onormalt.

På sätt och vis är det kanske onormalt, eller oanständigt, åtminstone om man resonerar utifrån Man Utds resurser och förutsättningar. Men utifrån Man Utds egen historia är det i själva verket allt annat än onormalt.

ANNONS

Man Utd har vunnit flest ligatitlar av alla engelska klubbar, och endast en engelsk klubb har vunnit fler Champions League än dem. Men samtliga ligatitlar har i själva verket vunnits under endast tre managers.

Mellan dessa perioder av enastående framgång för Man Utd har det i själva verket alltid varit perioder som i hög utsträckning liknar den här perioden. Det vill säga perioder där Man Utd är en konsekvent underpresterande storklubb.

(7) Man Utd dödade FA-cupen!

FA-cupen är långt ifrån vad den en gång var. Detta känner vi till, liksom vi känner till att det brukar finnas olika förklaringar till detta. En rätt populär förklaring är emellertid myten att det var Man Utd som så att säga dödade FA-cupen.

Bakgrunden är säsongen 1999-00 då Man Utd som regerande mästare i FA-cupen till slut väljer att inte delta i FA-cupen den säsongen. Detta menar många var strået som knäckte kamelens rygg, som till slut dödade FA-cupens trovärdighet.

ANNONS

Men väljer är ett lurigt verb i detta fall. Man Utd deltog istället i FIFA:s då nybildade VM för klubblag, såsom regerande Champions League-vinnare. Därtill var de piskade av FA som annars var rädda för att Englands hopp om att få arrangera VM skulle dö.

Problemet var självfallet att VM för klubblag låg mitt i januari, det vill säga samtidigt som FA-cupens tredje och fjärde omgångar skulle spelas. Problemet var även att både Man Utd och FA var helt oflexibla vad gällde att försöka hitta en lösning.

FA vägrade kategoriskt att låta Man Utd stå över ens en enda omgång, eftersom detta orsakade väldiga protester från övriga klubbar. Man Utd vägrade å sin sida att gå in i FA-cupen tidigare än den femte omgången. Båda parter felade naturligtvis.

(6) Man Utd har inga fans i Manchester!

En rolig liten myt som odlats under en längre tid av kanske framför allt Man Citys supportrar men även av andra klubbars supportrar. Bakgrunden är möjligen att Man Utd alltid haft relativt många supportrar också utanför Manchester.

ANNONS

Men det stämmer naturligtvis inte. De undersökningar som gjorts visar exempelvis att majoriteten av människorna i Manchester är röda snarare än ljusblå. Undrar man över den saken är det bara att titta på bilder från Man Utds olika segerparader genom åren.

(5) Man Utd får inte kallas Man U!

Man säger inte Man U om Man Utd! Detta är en vanlig uppfattning, men delvis en felaktig eller åtminstone överdriven uppfattning. Det riskerar ses som okänsligt, men är i själva verket inte samma sak som det betydligt värre Manure.

Tankegången är att Man U helt enkelt har varit en förkortning av just Manure. Vilket för all del i vissa fall kan stämma, men det är samtidigt även en förkortning för Man Utd, och ett uttryck som även används av Man Utds insiders då och då.

Sedan finns naturligtvis de som säger Man U utan någon som helst avsikt att skända någon eller något, utan gör det helt i god tro att det bara är en förkortning. I detta fall som i många fall är det inte själva orden som avgör, utan intentionen bakom orden.

ANNONS

(4) Man Utd hade bara tur med timing!

Temat att Man Utd bara hade tur är ett genomgående tema för Man Utds hela period av dominans under 1990-talet fram till och med början av 2010-talet. Man kan tycka det är smått fantastiskt att vinna så väldigt mycket under så lång tid med bara tur, men men.

En populär tankegång är att Man Utd framför allt hade tur med timing, det vill säga att deras storhetsperiod sammanföll exakt med bildandet av Premier League, och de pengar som därmed strömmade in i fotbollen.

För all del var Man Utd på rätt rejäl frammarsch redan innan Premier League var formellt bildat. Dessutom är det väl fortfarande inte precis en fråga om tur att Man Utd råkar bli bra just där och då. Det ligger nog rätt mycket arbete och skicklighet bakom det.

Men alla klubbar kan självfallet anses ha haft sin tur med timing. Liverpool lyckades t ex skaka hem majoriteten av sina Champions League-titlar under en period när andra lag och ligor i Europa var rätt svaga. Man Citys storhetstid infaller efter Alex Ferguson.

ANNONS

(3) Man Utd hade hjälp av FA och domarna!

Vissa nöjer sig så klart inte med att bara prata om tur, utan pratar mycket hellre om konspirationer. Och den absolut vanligaste myten i detta avseende är självfallet att Man Utd bara vann för att FA och domarna minsann ville att Man Utd skulle vinna.

Varför FA och domarna skulle vilja att just Man Utd vann hela tiden görs aldrig riktigt klart, men det ska man så klart heller inte vänta sig. Samtidigt är ju detta en form av konspirationsteori som dominanta lag i alla länder och ligor drabbas av.

Motiven till sådana konspirationsteorier är så klart lätta att se. Hellre än att medge att ens lag förlorar fair and square så kan man skylla på orättvisa. Men om FA och domarna ville att Man Utd skulle vinna så visade de det rätt ofta på ett minst sagt märkligt sätt.

ANNONS

(2) Man Utd blev nedflyttade av Denis Law!

Säsongen 1973-74 blev Man Utd nedflyttade ur Division One, vad som idag är Premier League, med buller och bång. Endast sex år efter att Man Utd som första engelska klubb lyfte Champions League-bucklan.

En av Man Utds legender från deras Champions League-vinnande lag var anfallaren Denis Law. Men 1974 hade han lämnat Man Utd och spelade istället för Man City. Och med ett klackmål för Man City mot just Man Utd avgjorde han en match i slutet av säsongen.

Man Utd hade blivit nedflyttade ändå. Myten är att de blev nedflyttade på grund av Laws ikoniska klackmål, och möjligen gav Laws bedrövade uttryck direkt efter målet och efter matchen bränsle till den elden.

Egentligen spelar det så klart ingen roll. Det är en harmlös myt och det är kanske framför allt en myt av mer symbolisk än substantiell betydelse. Men den ska inte därför förväxlas med sanning.

ANNONS

(1) Man Utd har en United Way!

Visst finns det vissa saker som så att säga kännetecknar Man Utd. Det kan t ex mycket väl handla om Man Utds långa tradition av att lyfta fram egna, unga spelare. Det kan handla om vad Alex Ferguson sa vid sitt avsked, att visa tålamod med sin manager.

Men inte riktigt på det sätt som det under kanske framför allt de senaste tio åren har pratats om någon så kallad United Way som om det faktiskt vore en grej. Det är värt att komma ihåg att knappt någon gång under Man Utds otroligt framgångsrika 20 år pratades det ens om någon United Way.

Vilket kanske äger sin rimlighet. Oftast när det pratas om sådana här ”Ways”, som vi kan se och höra i flertalet engelska klubbar, så är det i motgång, när det inte går särskilt bra för dessa klubbar. Denna ”Way” blir då en slags retorisk idealbild.

ANNONS

Detsamma i Man Utd måste man säga. Det pratas om en United Way som om det finns ett givet sätt Man Utd skulle spela fotboll på. Men Man Utd har aldrig varit särskilt dogmatiskt i det avseendet på ett mer detaljerat sätt än att fotbollen ska både vinna och underhålla.

Man kan för all del förstå om kritiken sammanfattas med en så kallad United Way i protest mot sådana managergenier som Louis van Gaal och José Mourinho. Men man ska se det för vad det är, en konstruerad idealbild mer än ett faktiskt historiskt fenomen.

Peter Hyllman

Vad har Patrick Vieira faktiskt förändrat med Crystal Palace?

Peter Hyllman 2022-03-20 06:00

Crystal Palace valde inför säsongen att återigen ta ett stort och modigt steg ut i det för dem okända genom att anställa Patrick Vieira som manager. Återigen en relativt oprövad projektmanager med andra ord, det vill säga samma sak som misslyckades så väldigt spektakulärt med Frank De Boer. Modigt inte minst därför, men desto modigare då det ju i efterhand har framkommit att Roy Hodgson kanske ändå inte var så värst inställd på den där pensionen.

Det kan diskuteras och debatteras om detta steg har varit lyckat av Crystal Palace. Men Crystal Palace ligger ändå på en stabil plats mitt i tabellen och är inte och har heller aldrig varit hotade av nedflyttning under säsongen. Detta måste rimligtvis vara bra nog. Vad man kan säga med säkerhet är att det inte alls blivit lika misslyckat som under De Boer, vilket om inte annat märks av det väldigt enkla förhållande att Patrick Vieira fortfarande är Crystal Palaces manager.

Om vi jämför med exakt samma tidpunkt förra säsongen, det vill säga efter 28 spelade omgångar, så har Crystal Palace för all del å ena sidan tagit en poäng färre jämfört med förra säsongen, men ligger å andra sidan två platser högre upp i tabellen. Detta skulle kunna få oss att tro att just ingenting har förändrats, eller att anställningen av Vieira inte haft någon egentlig betydelse för Crystal Palace. Samtidigt är det som vi vet vanskligt att jämföra poäng mellan säsonger på det sättet.

ANNONS

Men det Crystal Palace vi ser den här säsongen är inte alls samma Crystal Palace vi har sett tidigare säsonger. Vad är det alltså Patrick Vieira faktiskt har förändrat med detta Crystal Palace?

Från 4-4-2 till 4-3-3
Den kanske mest uppenbara förändringen är att Vieira har tagit Hodgsons klassiska 4-4-2 och istället gjort en 4-3-3. Detta har resulterat i en väsentlig ombalansering av laget i en offensiv riktning. Bakom en anfallslinje normalt sett bestående av Christian Benteke, Wilfried Zaha och Odsonne Edouard bidrar kanske framför allt offensive mittfältaren Conor Gallagher med offensiv energi och kreativitet.

Bollinnehav
Med Vieira som manager har Crystal Palace faktiskt närmat sig och stundtals passerat ligans genomsnitt vad gäller bollinnehav per match. För första gången på många år har Crystal Palace ett genomsnittligt bollinnehav över 50%. Jämfört med ett genomsnitt runt 40% med Hodgson som manager. Med ett högre bollinnehav har även följt en betydligt bättre passningsprocent.

ANNONS

Press och stress
Vieira har även förändrat Crystal Palace defensivt. Under Hodgson var Crystal Palace ett lågt liggande lag. Under Vieira är Crystal Palace ett lag som istället pressar och stressar motståndarna tidigt i deras bollinnehav. Statistik visar att Crystal Palace har gått från att vara ett av de lag i ligan som pressat motståndarna allra minst till att vara ett lag som pressar motståndarna i paritet med ligans genomsnitt.

Vilka är då effekterna av dessa förändringar?

Som sagt, Crystal Palaces närmast identiska utfall i termer av poäng och position i tabellen skulle kunna antyda att även om Vieira har genomfört förändringar så har de inte haft någon reell effekt. Men så är i själva verket inte alls fallet. Den stora skillnaden i termer av effekt hittar vi i statistiken över Crystal Palaces målproduktion respektive förväntade målproduktion. Det vill säga de mått som brukar förkortas xG respektive xA av statistiknördarna.

ANNONS

Crystal Palace har gjort 1,39 mål per match den här säsongen, jämfört med 1,14 mål per match vid samma tillfälle förra säsongen. Då boostas dessutom förra säsongens siffror genom ett väldigt högt antal mål i ett fåtal av matcherna. Dessutom fick Crystal Palace fler straffar förra säsongen än denna säsong. Crystal Palaces målskytte har alltså blivit bättre, vilket även speglas i Crystal Palaces förväntade målproduktion som ökat från förra säsongens 1,21 mål per match till denna säsongs 1,38 mål per match.

Crystal Palace har å andra sidan släppt in 1,36 mål per match den här säsongen, jämfört med förra säsongens 1,68 insläppta mål per match vid samma tillfälle. Även defensivt ser vi alltså här en klar förbättring. Även här speglas detta i siffrorna över förväntat antal insläppta mål som sjunkit från 1,47 förväntat antal insläppta mål förra säsongen till 0,95 förväntat antal insläppta mål per match denna säsong. Crystal Palace har alltså blivit märkbart och mätbart bättre både offensivt och defensivt.

ANNONS

Men det mest intressanta för Crystal Palace hittar vi kanske i den potential som döljer sig i dessa siffror. För även om Crystal Palace uppenbart har blivit bättre så är de ännu inte riktigt så bra som de faktiskt skulle kunna vara. Visst, Crystal Palace gör rätt precis så många mål som de förväntas göra, men de släpper in betydligt fler mål än vad de faktiskt skulle behöva göra utifrån förväntan. Vad detta säger oss utifrån ett positivt perspektiv är att här finns gott om utrymme för fortsatt förbättring.

Man ska för all del heller inte blunda för att den här typen av statistik tenderar att premiera den typ av fotboll som Patrick Vieira representerar jämfört med den typ av fotboll som Roy Hodgson representerar. Alltså måste man ge höjd för att Crystal Palaces förbättring kan se bättre ut i statistiken än vad den faktiskt är på planen. Men även med detta taget med i beräkningen finns det skäl att se positivt på de förändringar som Vieira har genomfört.

ANNONS

Varför har då Patrick Vieira lyckats där Frank De Boer misslyckades?

Ett självklart svar på den frågan kan så klart vara att Vieira helt enkelt är en bättre manager än vad De Boer var. Vad man sedan väljer att lägga in i uttrycket bättre är så klart fritt för var och en, oavsett om man med detta pratar taktiskt eller om man pratar mer kulturellt eller psykologiskt. Ett annat självklart men kanske något mer dolt svar är att Crystal Palace den här gången faktiskt har hjälpt Viera på ett sätt som de aldrig riktigt hjälpte De Boer.

Förra gången Crystal Palace försökte sig på detta projekt att förnya, föryngra och förbättra sig så var det något de uttryckte i ord men aldrig i handling. Förändringen i inriktning motsvarades inte av nödvändiga förändringar i spelartruppen. Detta gjorde De Boers projekt närmast dömt att misslyckas på förhand. Den här gången har Crystal Palace följt upp ord med handling. Förändringen i inriktning speglas i en motsvarande förändring av spelartruppen.

ANNONS

Det var inte bara Roy Hodgson som lämnade Crystal Palace i somras. Åtta spelare, samtliga över 30 år gamla, lämnade också klubben. Dessa ersattes med sex nya spelare med en genomsnittlig ålder om 22-23 år. Crystal Palace investerade över £60m i sin spelartrupp, en investering som inte enbart var en kvalitetshöjning här och nu utan även en rejäl investering i lagets framtid. Men det har också gett Crystal Palace en spelartrupp betydligt bättre lämpad för Vieiras projekt.

Vilket betyder att även om Patrick Vieiras förändringar av Crystal Palace kan verka ringa den här säsongen, så är det förändringar som kan komma att få maximal effekt under kommande säsonger.

Peter Hyllman

Aston Villa börjar se ut som ett lag redo för Europa!

Peter Hyllman 2022-03-19 06:00

Aston Villa sparkade Dean Smith och anställde Steven Gerrard i grund och botten av ett rätt enkelt skäl. Aston Villa befann sig runt femtonde-sextonde plats i tabellen, med fara för nedflyttningsstriden med Smith som manager, samtidigt som Aston Villa drivs av ambitionen att konkurrera på övre halvan och ta sig ut i Europa. Gerrard sågs och ses som en manager som kan åstadkomma detta.

Ytligt sett skulle man nog kunna säga att Gerrard faktiskt har lyckats. På sina ganska exakt fyra månader som Aston Villas manager har han åtminstone lyft Aston Villa bort från en eventuell nedflyttningsstrid och lyft dem upp på övre halvan. Aston Villa har för all del ett rätt rejält poänggap upp till de europeiska cupplatserna, men givet utgångsläget är kanske något annat inte alldeles rimligt att begära.

Gnuggar man lite på ytan upptäcker man däremot en inte riktigt fullt så linjär tendens för Aston Villa. Det började för all del bra för Aston Villa med Gerrard, med två raka vinster och fyra vinster på de sex första matcherna. Men därefter, från och med mitten av december, spelade Aston Villa åtta matcher och vann bara en av dem, samtidigt som laget förlorade fyra av matcherna.

ANNONS

Uppenbart var att Steven Gerrard försökte införa en fotboll med ett större fokus på det egna bollinnehavet än vad som hade varit fallet förut. Under Dean Smith hade Aston Villa varit det lag i ligan med flest direkta attacker per match. Med Gerrards nya fotboll blev Aston Villa mer kontrollerade med boll, men också långsammare och med större problem att skapa målchanser än förut.

Man kan hävda att Aston Villas fotboll ändå blev mer vinnande, eller åtminstone mer poänggivande. Aston Villa höjde sig från ett poängsnitt om 0,9 poäng per match under Dean Smith, vilket är nedflyttningsform, till ett mer mitt i tabellen-liknande snitt om 1,3 poäng per match. Men detta inkluderar Gerrards starka start. Efter ny manager-effekten sjönk Aston Villa återigen ned till under en poäng per match i snitt.

Något behövde helt enkelt göras av Aston Villa, och något verkar också ha gjorts. Aston Villa följde upp sin negativa trend med att istället vinna tre raka matcher, mot i tur och ordning Brighton, Southampton och Leeds, och vinna dem dels utan att släppa in ett enda mål, dels på ett väldigt övertygande sätt målmässigt, med 2-0 mot Brighton, 4-0 mot Southampton och 3-0 mot Leeds.

ANNONS

Vad har då Aston Villa och Steven Gerrard faktiskt gjort? Utan att krånga till det i onödan skulle man nog kunna säga att det i huvudsak handlar om att rent taktiskt lägga sig lägre med laget. Praktiskt betyder detta att Aston Villa i sina senaste matcher har valt att ligga betydligt lägre med sina ytterbackar. Den konkreta effekten är att Aston Villa närmast har gått ner på en fyrbackslinje.

Kanske säger det sig självt att Aston Villa med detta har blivit defensivt betydligt mer stabila och solida än förut. Laget släpper som sagt in väsentligt färre mål, men förväntas också släppa in väsentligt färre mål per match. Aston Villas motståndare får inte alls lika många öppna målchanser på dem, det har med andra ord blivit betydligt svårare att göra mål på Aston Villa.

Men effekterna är inte enbart defensiva. En lägre backlinje har gjort Douglas Luiz jobb som defensiv mittfältare betydligt lättare och friare. Ytterbackarna lägre ned i planen har även gett Aston Villa bättre möjligheter att spela sig ut ur backlinjen och ut ur motståndarnas press. Offensiva mittfältare som John McGinn och kanske framför allt Philippe Coutinho har blivit friare i sin fotboll.

ANNONS

Dessutom verkar det ha fått anfallsparet Ollie Watkins och Danny Ings att klicka tillsammans. Det har annars fungerat lite sisådär tidigare under säsongen, men under de senaste matcherna har de kompletterat varandra väldigt bra. Men en stor skillnad är även att Aston Villa i och med denna taktiska förändring plötsligt har börjat anfalla betydligt mer direkt och snabbt igen, precis som under Dean Smith.

Vilket inte är den enda likheten. Med den taktiska förändringen har Aston Villa även börjat att pressa motståndarna betydligt mycket mer intensivt, precis som laget gjorde under Dean Smith. Motståndarna får nu ha bollen under kontroll i betydligt kortare tid än förut. Detta är för all del inte enbart ett arv från Smith, det är precis så som Rangers spelade med Gerrard som manager.

Detta är vad man som kan menas med en inte särskilt linjär utveckling. Aston Villa sparkade Dean Smith för att få fart på en bättre fotboll. Man anställde för detta ändamål Steven Gerrard som verkar ha fått fart på en bättre fotboll, genom att börja spela mer som Aston Villa gjorde med Dean Smith. Hade det då inte varit lika klokt att behålla Dean Smith? Men nåja, riktigt så simpelt är det självfallet inte.

ANNONS

Ett dilemma för Aston Villa tidigare under säsongen var helt enkelt att laget saknade Jack Grealish, vilket var rätt uppenbart när man såg laget spela. Dean Smiths Aston Villa byggde i hög utsträckning på Grealish, och han lyckades aldrig ersätta honom fastän spelare som Emiliano Buendia och Danny Ings värvades. Men med Gerrard som manager har Aston Villa ändå hittat en värdig ersättare i Philippe Coutinho.

Det kommer för all del inte som någon överraskning att Coutinho är en väldigt bra spelare, vi vet så att säga vad han kan. Enda orosmomentet var väl om han fortfarande hade vad som krävdes efter några år i Barcelonas källare. Men Coutinho har sannerligen levt upp i Aston Villa, fyra mål och tre assists på sju ligamatcher talar sitt tydliga språk, och Villa Park reser sig nu för tiden upp varje gång Coutinho får bollen.

ANNONS

Coutinho hade inte spelat för Aston Villa om Dean Smith fortfarande var Aston Villas manager. Chansen är väl rätt god att Coutinho inte hade spelat för Aston Villa om inte deras manager hade varit Steven Gerrard. Där finns en personlig relation. Vilket kanske även betyder att Coutinho inte hade varit lika bra för Aston Villa om inte Gerrard vore lagets manager.

Här finns möjligen ett orosmoln. För Philippe Coutinho ägs ju inte av Aston Villa, utan ägs fortfarande av Barcelona. Om Coutinho ska spela för Aston Villa även efter denna säsong så krävs det antingen att Coutinho går ned rätt rejält i lön jämfört med Barcelona, eller att Aston Villa och Barcelona hittar en förlängning på sin nuvarande deal. Men det är alltså inte alls säkert att Coutinho spelar för Aston Villa nästa säsong.

Detta kan för all del ses som ett problem för morgondagen. Och inte har Aston Villa minskat chanserna att Coutinho spelar för dem även nästa säsong genom att han spelar för dem den här säsongen. Tvärtom, om Coutinho återfinner glädjen för fotboll i Aston Villa igen så borde det vara ett tungt vägande skäl för honom att fortsätta spela i Aston Villa.

ANNONS

Med Philippe Coutinho i laget låter Aston Villa som en klubb redo att utmana om europeiska cupplatser. Med Philippe Coutinho i laget är Aston Villa en klubb som kan utmana om europeiska cupplatser. Med Philippe Coutinho i laget kan Aston Villa definitivt besegra Arsenal.

Peter Hyllman

Inga akademiska kvartar för de engelska lagen!

Peter Hyllman 2022-03-18 16:00

Tre engelska klubbar är vidare till Champions Leagues kvartsfinaler. Hade Man Utd varit åtminstone halvkompetenta hade det förmodligen varit alla fyra. Men som det är nu så är det förmodligen lika bra för alla att sluta behöva slösa mer syre på dem i Champions Leagu den här säsongen. Istället kan vi rikta full uppmärksamhet på Man City, Liverpool och Chelsea som är kvar.

Man City har väl näppeligen satts på något egentligt prov ännu. Vilket möjligen säger något både om deras motstånd hittills i Champions League och om den höga kvalitet de faktiskt håller. Åttondelsfinalen mot Sporting var avgjord mer eller mindre innan den ens hade hunnit börja. Men självfallet är det från och med kvartsfinalerna som det ska börja bli riktigt tufft för Man City.

Liverpool har imponerat så här långt i Champions League. För all del förlust mot Inter senast på Anfield, men Inter var aldrig riktigt nära att hämta igen den 2-0-ledning som Liverpool skaffat sig i Milano. Desto mer imponerande är Liverpools resa eftersom de faktiskt haft en tuff resa i Champions League. Inter i åttondelsfinalen följde på en svår grupp med Atlético Madrid, Milan och Porto.

ANNONS

Chelsea imponerar möjligen på ett annat sätt. Trots det totala kaos och den ofrånkomliga osäkerhet som måste finnas för spelare och ledare i laget med anledning av Chelseas ägarkris så har Thomas Tuchel lyckas balansera det på ett bra sätt. Det hade varit lätt för Chelsea att låta sig distraheras och störas, men framför allt borta mot Lille visade Chelsea att de kommer göra sitt bästa för att försvara sin Champions League-titel.

Tre engelska lag, tre spanska lag, ett tyskt lag och ett portugisiskt lag. Inte den mest varierade laguppställningen precis. Inga franska lag och inga italienska lag gör sig alltså besvär den här gången. Framför allt måste det ju sägas vara märkligt med kvartsfinaler i Champions League utan vare sig Barcelona, Juventus eller PSG med i spelet. De två första är ju desto roligare givet deras vurmande för en europeisk superliga.

ANNONS

Lottningen från och med kvartsfinalerna är helt fri, som vi kanske borde känna till vid det här laget. Vilket betyder att alla kan möta alla, oasvsett seedning eller nationalitet. Givet tre engelska lag med i lottningen öppnar detta naturligtvis för en helengelsk kvartsfinal, vilket kanske inte är väldigt roligt på ett sätt men alltid lite extra dramatiskt på ett helt annat sätt.

Samtidigt med lottningen av kvartsfinalerna lottas även semifinalerna, så härifrån vet vi hur respektive lags resa fram till en eventuell final faktiskt ser ut. Vad säger vi då om de engelska kvartsfinalerna i Champions League den här säsongen? Liksom vad säger vi om West Hams respektive Leicesters lottningar i Europa League samt Europa Conference League?

CHAMPIONS LEAGUE

Man City vs Atlético Madrid

Prognos – Man City 65%

ANNONS

Eller Pep Guardiola mot vad som förmodligen är dennes totala motsats i form av Diego Simeone. Kanske den matchning alla såg fram emot alternativt bävade inför, och troligtvis den motståndare som kan få Guardiola att ännu en gång tänka sig in i en taktisk cul-de-sac.

Offensiv mot defensiv får man kanske också säga. Matchbilden mellan dessa båda lag kommer inte vara svår att föreställa sig, och för Man City gäller det kanske som vanligt att undvika vad som hänt några gånger i Champions League förut, att bli övermodiga framåt och alltför tunna bakåt.

Normalt sett är det en fördel att få avsluta på hemmaplan, men i just det här fallet tänker jag att det faktiskt kan vara till Man Citys fördel att börja hemma. Det rubbar Atléticos rytm att först gneta till sig ett resultat på hemmaplan för att därefter bara ligga lågt och kontraslå på bortaplan i returen.

ANNONS

Semifinal mot Chelsea eller Real Madrid.

Real Madrid vs Chelsea

Prognos – Chelsea 55%

Repris på förra säsongens semifinal. En tuff lottning för båda lagen utan att något av lagen egentligen behöver känna någon större rädsla, om det går att säga på det sättet utan att det låter alltför knasigt. På förhand känns detta som en helt öppen kvartsfinal som kan arta sig lite hur som helst.

Real Madrid är inte längre något särskilt formidabelt fotbollslag, även om där finns en europeisk vinnarvana och en och annan formidabel spelare. De var ett sämre lag än PSG i fem sjättedelar av åttondelsfinalen. Chelsea har å andra sidan en halvknackig säsong och känns inte riktigt lika mycket på uppgång som för ett år sedan.

Tuffare den här gången för Chelsea dessutom som lottades att börja på hemmaplan och alltså får spela returen på Santiago Bernabeu. Men givet att Chelsea vann där förra säsongen, och Thomas Tuchel aldrig förlorat mot Real Madrid, så är kanske inte det något som direkt förskräcker.

ANNONS

Semifinal mot Man City eller Atlético Madrid.

Benfica vs Liverpool

Prognos – Liverpool 85%

Det framställdes som något av en skräll när Benfica slog Ajax i åttondelsfinalen, vilket jag nog tyckte kändes djupt orättvist mot Benfica, som jag betraktar som ett helt jämnt lag med Ajax, även om de inte har ett lika hippt managernamn. Ändå får väl detta betraktas som bästa möjliga lottning för Liverpool.

Liverpool går in i den här kvartsfinalen som stora favoriter. Kanske är den största utmaningen med kvartsfinalen mot Benfica inte så mycket kvartsfinalen i sig, utan att hålla rätt fokus i den givet att insprängt mellan de båda matcherna har Liverpool vad som ser ut att kunna bli en helt avgörande ligamatch mot Man City på Etihad.

Men det gäller så klart för Liverpool att först göra jobbet på bortaplan för att sedan, efter matchen mot Man City, kunna rikta om uppmärksamheten och avsluta jobbet mot Benfica på Anfield. Men kort sagt blir väl detta en vecka för Liverpool där klyschan en match i taget blir rätt viktig.

ANNONS

Semifinal mot Villarreal eller Bayern München.

EUROPA LEAGUE

West Ham vs Lyon

Prognos – West Ham 50%

West Ham fortsätter få nästan tuffast möjliga lottning i Europa League. Även om Lyon kanske inte är riktigt lika bra som för fyra-fem år sedan så är det fortfarande ett starkt lag med många riktigt skickliga spelare.

Succén mot Sevilla gör dock två saker för West Ham. För det första att övertyga dem om att de kan mäta sig mot alla motståndare i Europa League. För det andra att emotionellt investera West Ham och deras supportrar i detta europeiska cupäventyr.

Utmaningen för West Ham jämfört med matchen mot Sevilla är att de nu måste börja på hemmaplan. De kommer alltså inte ha publikfaktorn med sig i den avgörande returmatchen, vilket arguably var något som visade sig avgörande mot Sevilla.

Semifinal mot Eintracht Frankfurt eller Barcelona.

ANNONS

EUROPA CONFERENCE LEAGUE

Leicester vs PSV Eindhoven

Prognos – Leicester 58%

Tuff men rolig lottning för Leicester mot ett europeiskt cupvant PSV. Alltid kluriga att möta i sådana här sammanhang även om PSV kanske inte har sin starkaste period just nu. Viktigt för Leicester att få med sig ett bra resultat inför retumötet på bortaplan.

Hittills har Leicester ofta luftat sina reservspelare i det europeiska cupspelet den här säsongen. Det kommer de inte ha råd att göra mot PSV, eller senare i turneringen om det blir av. Samtidigt har Leicester näppeligen något kvar att spela för i ligan.

Givet att Europa Conference League är Europas c-turnering och därtill körs för allra första gången är det ett riktigt roligt startfält från och med kvartsfinalerna, utöver PSV sådana storheter som Roma, Feyenoord, Marseille, och Slavia Prag. Med andra ord helt klart en potta värd att vinna för Leicester!

ANNONS

Semifinal mot Bodö/Glimt eller Roma.

Peter Hyllman

Bruno Lages hårda ord har tagit Wolves ur krisen

Peter Hyllman 2022-03-18 06:00

Det har varit en säsong där managers i Premier League har haft svårt att imponera, och det har varit särskilt för nya managers. Ole-Gunnar Solskjaer fick sparken av Man Utd och Ralf Rangnick har inte precis övertygat, Daniel Farke misslyckade med Norwich och Dean Smith verkar inte lyckas mycket bättre med dem efter att ha fått sparken av Aston Villa tidigare under säsongen.

Rafa Benitez blev inte särskilt långvarig i Everton och därefter har Frank Lampard knappast fått någon bra början med dem. Thomas Frank började bra med Brentford men har fått det alltmer kämpigt. Marcelo Bielsa fick sparken och Jesse Marsch har knappast fått den start han måste ha hoppats på. Claudio Ranieri blev inte långvarig i Watford, vilket han i högsta grad har gemensamt med Nuno Espirito Santo i Tottenham.

En manager som däremot har lyckats tämligen väl den här säsongen, definitivt betydligt bättre än vad många trodde på förhand, dessutom en helt ny manager i Premier League, men också lite i skymundan av alla andra, är Bruno Lage i Wolves. Lage hämtades ju in inför den här säsongen för att ersätta just Nuno Espirito Santo, ett uppdrag nog många trodde skulle bli rätt svårt.

ANNONS

Men Wolves har haft en generellt sett klart bra säsong. Wolves har faktiskt länge varit med åtminstone i pratet om Champions League-platser, i själva verket ända fram till för några veckor sedan. Kanske aldrig som favoriterna till den sista platsen, men åtminstone med möjligheten ungefär i samma utsträckning som West Ham. Däremot har det pratats desto mer om West Ham och David Moyes än om Wolves och Lage.

Dessutom såg Wolves faktiskt ut att riktigt bra form när vinter gick mot vår. Från och med mitten av december fram till och med mitten av februari vann Wolves sex av åtta matcher i ligan och förlorade en enda. Vinsterna inkluderade klart meriterande vinster mot lag som Man Utd, Tottenham och Leicester. Wolves var även minuter från att vinna mot Arsenal på Emirates, innan Arsenal vände matchen i slutminuterna.

ANNONS

Just den förlusten verkade ta hårt på Wolves. Därefter förlorade nämligen Wolves ytterligare två matcher, om än bortamatcher, mot West Ham och mot Crystal Palace. Två förluster som fått Wolves att tappa kontakten med Champions League-striden. Framför allt var förlusten mot Crystal Palace oroande och svår att ta för Wolves, en match där Wolves över huvud taget inte såg ut att befinna sig på planen.

Arsenals supportrar skojade något självgott om saken och menade att de hade tagit livet av Wolves säsong genom att vända och vinna mot dem på Emirates. Kanske som ett slags svar på att Wolves möjligen tyckte att Arsenal firade den vinsten onödigt mycket. Hur som helst rätt småttigt. Hur som helst verkade de flesta mena att Wolves behövde en varm arm runt axeln i denna för dem svåra stund.

Helvete heller verkade Bruno Lage tycka och tänka. Han var så förbannad efter förlusten mot Crystal Palace att han istället skällde ut det egna laget efter noter. Det var i synnerhet Ki-Jana Hoever och i allmänhet Wolves yngre spelare som var måltavlan för attacken, och det var minst sagt brutala ord om att dessa spelare inte ville göra jobbet och helt och hållet saknade rätt inställning.

ANNONS

Brutala ord kan tyckas. Men givet vad man såg på planen motiverade ord, och man måste väl också föreställa sig att Bruno Lage innan dess på olika sätt redan framfört samma ord och budskap till dessa spelare internt, utan tillräcklig effekt. Någonstans måste en manager då börja markera, både i kommunikationen med specifikt dessa spelare, men också som en viktig signal till övriga spelare.

Budskapet verkade hur som helst ha gått hem och det med råge. Wolves fullständigt demolerade Watford i matchen därefter och spelade med en helt annan energi än vad man sett på länge. Ruben Neves hittade toppformen, Raul Jimenez verkade ha börjat hitta sig själv på planen igen. Delvis var kanske Watford en svag motståndare, men Wolves spelade samtidigt väldigt bra.

Möjligen blir Wolves säsong desto mer anmärkningsvärd givet lagets problem med Raul Jimenez och med Adama Traoré, en anfallsduo som när båda var friska för något år sedan förmodligen kunde räknas som kanske Premier Leagues bästa. Men Jimenez har haft problem ända sedan han kom tillbaka från sin långvariga skallskada, och Traoré har som vi vet gått till Barcelona sedan i januari.

ANNONS

Alltså är det kanske inte så konstigt att det är först och främst i offensiven som Wolves har fått slita ont den här säsongen. Bakom Jimenez och Traoré har det varit tunt för Wolves, och att ersätta dem har varit att begära alldeles för mycket av t ex Fabio Silva. Viktigt alltså att Jimenez börjar hitta tillbaka, liksom det är viktigt att spelare som Neves med flera börjar kliva fram i ännu högre utsträckning.

Vad många trodde på förhand skulle bli något utav en mellansäsong för Wolves sedan Nuno Espirito Santo lämnade klubben har blivit något mer än så. Wolves har fortfarande god chans att ta sig till europeiskt cupspel. Dessutom har säsongen visat att det finns goda hopp om framtiden i Wolves och att de har en rätt bra grund för denna framtid med Bruno Lage som manager. Härifrån kan Wolves bygga vidare.

ANNONS

Wolves behöver inte börja om från ruta ett som varit fallet för så många andra klubbar i Premier League den här säsongen. Ett av dem är kvällens motståndare Leeds, som verkar ha fått det betydligt svårare att ersätta Marcelo Bielsa än vad Wolves har haft det att anställa Nuno Espirito Santo.

Peter Hyllman

West Ham slog spiken i Sevillas kista!

Peter Hyllman 2022-03-17 23:51

Vilken kväll på London Stadium! Härlig atmosfär och elektrisk stämning när West Ham och David Moyes gjorde vad endast Slavia Prag har gjort förut under de senaste tio åren, det vill säga besegra Sevilla i Europa League.

Tomas Soucek kvitterade Sevillas ledning från första matchen strax innan halvtid, och hade en jättechans att ge West Ham ledningen i början av förlängningen. Till slut var det dock Andrij Jarmolenko som vann matchen åt West Ham med fem minuter kvar av förlängningen.

Sevilla var självfallet en av Europa Leagues förhandsfavoriter inför slutspelet. Dels genom sin framskjutna placering i en av Europas bästa ligor. Dels genom sin närmast unika historia i just Europa League.

Ändå var känslan att West Ham inför hemmareturen mycket väl kunde vinna detta efter att de hållit siffrorna nere i första matchen till 0-1. Vad som krävdes var kanske bara en sådan där europeisk cupkväll som engelska klubbar brukar kunna ha på sina hemmaarenor då och då.

ANNONS

Det var till slut ingen större snack om saken. West Ham var under kvällen det klart bättre laget och vann rättvist. En taktisk och kvalitativ triumf både för West Ham och för David Moyes, som i båda fallen saknar omfattande erfarenhet från europeiskt cupspel.

Spansk press, särskilt med koppling till Sevilla, var minst sagt avfärdande av West Hams chanser efter den första matchen. Trots att det faktiskt bara blev 1-0 till Sevilla lät på det på flera håll som om Sevilla krossat dem och att West Ham vore närmast chanslösa inför returmötet.

Diario de Sevilla rapporterade exempelvis att ”bokstavligen utklassade” West Ham som ”inte alls förtjänade komplimangerna de fått inför matchen” och som inte ”kunde hantera” ett bra spelande Sevilla. Sevilla var helt enkelt ”ostoppbara” konkluderade den spanska journalisten Luis Carlos Peris.

ANNONS

Well, West Ham stoppade dem!

West Ham var naturligtvis bättre den här kvällen. På hemmaplan framför de egna supportrarna var West Ham ett annat lag. Declan Rice, lagets förmodligen bästa och viktigaste spelare, var också tillbaka i laget.

Kanske hade man kunnat tänka att spansk press möjligen borde ha kunnat få med det i tänket, både efter förra matchen och inför den här matchen. Det var aldrig nere i Sevilla som West Ham var tänkt att dominera matchbilden, särskilt inte med de rätt tuffa förutsättningar laget då hade att brottas med.

Festen lär dock fortsätta ett tag på och runt London Stadium. West Ham är vidare till kvartsfinal i Europa League och i och med segern mot Sevilla har West Ham definitivt signalerat att de är ett lag kapabelt att faktiskt vinna Europa League.

Och oavsett mina tvivel gällande hur långt David Moyes faktiskt kan ta West Ham så har han ändå tagit West Ham till Europa Leagues kvartsfinal. Vilket är längre än vad West Ham har kommit på väldigt länge.

ANNONS

West Ham visade ikväll att de definitivt kunde hantera Sevilla och att de absolut förtjänade komplimangerna de fått inför detta europeiska cupmöte. West Ham är sannerligen inte ostoppbara men demonstrativt kapabla att vinna mot Sevilla.

Och kan West Ham vinna mot Sevilla så kan West Ham vinna mot alla lag som är kvar i Europa League.

Peter Hyllman

Newcastle motbevisar Lampards påståenden om Everton

Peter Hyllman 2022-03-17 06:00

Frank Lampards reaktion efter storförlusten mot Tottenham för några veckor sedan var rätt intressant. Lampard skrädde så att säga inte precis med orden. Han visste enligt sig själv att Everton hade stora problem när han tog jobbet, att känslan redan från början var att Everton skulle åka ur Premier League, och att det naturligtvis var helt omöjligt att vända det på en gång utan att förlora några matcher.

Möjligen riskerar Lampard att ikväll bli påmind om det där på ett sätt som han kanske inte riktigt önskar sig. Kvällens motståndare är nämligen Newcastle, som ju har gjort precis det som Lampard menar är omöjligt. Newcastle, som befann sig i ett betydligt sämre och svagare läge än Everton halvvägs in på säsongen, gav sig iväg på en rätt lång obesegrad svit av matcher, vilket lyft dem upp ur nedflyttningsstriden.

Var detta möjligt för Newcastle så var det naturligtvis också möjligt för Everton, är en alls icke orimlig ståndpunkt. Det faktum att Lampard inte har lyckats lyfta Everton på samma sätt som Eddie Howe har lyckats lyfta Newcastle är knappast ett bevis för att det inte gick att lyfta Everton på detta sätt. Mer troligt är det ett bevis för att Lampard själv inte klarar av att lyfta Everton på detta sätt.

ANNONS

Här vill då många göra det påpekandet att Newcastle minsann investerade £80m i sin spelartrupp i januari. Men det är ett tämligen tendentiöst påpekande. De spelare som Newcastle värvade för dessa pengar har haft en begränsad påverkan på Newcastles positiva resultat sedan dess. Betydligt större faktorer är den positiva miljön runt laget och Howes betydligt mer positiva taktik än sin föregångare.

Taktik och kultur spelar alltså en betydligt större roll för Newcastles uppsving än vad pengarna har gjort, åtminstone i direkt mening. Taktik och kultur kan samtidigt sägas ha varit till Evertons och Lampards nackdel. Taktiskt var det alltid tveksamt hur ett lag som Everton som framför allt brottades med defensiva problem skulle kunna göras bättre av en manager i Lampard med dokumenterade svårigheter att coacha defensivt.

ANNONS

Matchen mot Tottenham och förlusten med 0-5 med mersmak för Tottenham var så klart ett alldeles utmärkt bevis på just detta. Everton spelade makalöst naivt och på ett sätt som rakt av spelade Tottenham rätt i händerna. Naturligtvis är Tottenham ett betydligt bättre lag än Everton, men Tottenham är också ett lag som haft svårt att göra mål på lag som Burnley. Everton hade kunnat spela klokare, men verkade inte vilja.

Visst ska en manager och ett lag i någon mening följa sin övertygelse. Men övertygelsen måste någonstans också vara praktisk. En 0-5-förlust mot Tottenham är så klart mycket dyrbar för Everton. Dels är det en match kastad i sjön där Everton ändå hade möjligheter att plocka viktiga poäng. Dels är det möjligen okej att förlora matcher, men att förlora matcher på det sättet är alltid demoraliserande för alla lag.

ANNONS

Kulturellt brottas Everton självfallet också med problem. Där Newcastle just nu andas optimism och morgonluft tack vare nya ägare, naturligtvis ironiskt givet de problem som nu både Chelsea och Everton brottas med, så har Evertons tillvaro och framtid kastats ut i osäkerhet på grund av deras ägare, och inte minst klubbens koppling till storsponsorn Alisjer Usmanov. Visst riskerar detta påverka både spelare och ledare.

Något måste man också ifrågasätta Frank Lampards uppriktighet i sina ord efter förlusten mot Tottenham. Det känns väldigt mycket som rena efterkonstruktioner och därtill som väldigt tidiga försök att skylla ifrån sig ett förväntat misslyckande på andra, såsom sin företrädare eller sina spelare. Något som självfallet knappast kommer hjälpa Everton i deras försök att hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

För det första är det ju en smula rikt att komma så här i efterhand och prata om alla de problem som hans företrädare orsakat och som fanns där före Lampard. Lampard var så klart medveten om vad jobbet som Evertons manager innebar redan innan han tog jobbet, om inte så borde han i alla fall ha varit det. Hade Lampard upplevt jobbet som så omöjligt på förhand så hade han självfallet aldrig tagit jobbet.

För det andra känns det heller inte särskilt ärligt att påstå att känslan redan från början var att Everton skulle åka ur Premier League. Tvärtom skulle jag säga. Rafa Benitez fick sparken eftersom farhågan var att Everton möjligen var på väg att börja riskera att åka ur Premier League. Frank Lampard anställdes för att han förväntades kunna hålla Everton kvar i Premier League.

Everton var med andra ord alls inte särskilt resignerade på det sättet, och hade heller inga reella skäl att ens vara det. Spelare för spelare bör Everton naturligtvis vara alldeles för bra för att åka ur Premier League. Vad vi ser nu beror mer på kolossal underprestation än på underliggande kvalitet. Lampard anställdes för att åtgära denna underprestation, inte för att utföra några påstådda mirakel för att lyckas hålla Everton kvar i Premier League.

ANNONS

Man förstår varför Lampard möjligen vill placera ansvaret för situationen bortom sig själv. Han stirrar så klart ett tredje raka misslyckande som manager i vitögat. Lampard slutade sexa med Derby County i EFL Championship. Lampard gjorde en okej första säsong i Chelsea men misslyckades under sin andra säsong. Blir Everton nedflyttade för allra första gången från Premier League vore detta ett fundamentalt misslyckande för Lampard.

Var befinner sig Frank Lampards karriär som manager efter ett sådant misslyckande, på flera sätt ett tredje raka misslyckande? Risken är att vad som kanske alltid varit en misstanke, att Lampard är mer stil och yta än substans som manager, mer namn än innehåll, istället börjar tas för fakta. En manager får naturligtvis bara så många chanser utan att lyckas, även om han heter Frank Lampard.

ANNONS

Kontrasten med Newcastle ikväll gör inte Everton några tjänster. Kontrasten med Eddie Howe gör förmodligen inte Frank Lampard heller några tjänster.

Peter Hyllman

Arsenal har blivit bättre utan Aubameyang!

Peter Hyllman 2022-03-16 06:00

Hur märker man att allting är frid och fröjd i Arsenalland? Ja, för det första att det med jämna mellanrum börjar dyka upp allt fler uppseendeväckande påståenden från både höger och vänster. Som exempelvis att Arsenal utan någon som helst tvekan just nu är Englands tredje bästa lag, efter Man City och Liverpool. Vilket motiveras med någon högst selektivt vald tidsperiod.

För det andra att det på samma sätt börjar dyka upp alltmer bestämda påståenden om de egna spelarnas förträfflighet, inte minst i jämförelse med andra lags spelare, där som av en ren händelse Arsenals spelare alltid är mycket bättre än andra lags spelare. Generellt finns det verkligen inga som överskattar egna spelare vs andra lags spelare på samma sätt som Arsenals supportrar konsekvent lyckas göra.

Men visst finns det goda skäl för Arsenal att vara positiva igen. Laget har ändå just nu något slags favoritskap i kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen, före kanske framför allt Tottenham, Man Utd och West Ham. Arsenal har också vunnit fyra matcher i rad, förlorat endast en match efter årsskiftet, och har onekligen hittat harmonin i laget igen.

ANNONS

Men att Arsenal är Englands tredje bästa lag, tveklöst dessutom? Utöver den rätt uppenbara dumheten att försöka framställa sig som bättre än Chelsea så gör man med detta väldigt stor sak av att ha lyckats vinna en svit av matcher mot lag som Wolves, Watford och Brentford. Vissa matcher man heller inte vann alldeles övertygande, i alla fall inte på ett sätt som precis skriker Englands tredje bästa lag.

Om Arsenal faktiskt är Englands tredje bästa lag, med eller utan tveksamhet, så har de i så fall alla möjligheter i världen att faktiskt visa detta ikväll. Arsenal tar emot Liverpool på Emirates ikväll och även om nu Liverpool hör till de två lag som Arsenals supportrar ännu inte har lyckats övertyga sig själva om att de är bättre än så har Arsenal hemmaplan, och är man Englands tredje bästa lag är man alltid favoriter på hemmaplan.

ANNONS

Väljer man att istället betrakta Arsenal för vad de är, utan att ägna sig åt den där typen av rätt tramsiga jämförelser, så finns ändå goda skäl att imponeras. Arsenal är ännu inte på något sätt ett perfekt lag, men Mikel Arteta har gjort ett bra jobb med att förändra lagets kultur, spelarnas attityd samt att få en bättre balans i spelartruppen. Artetas reformer och beslut har fastän de blivit svårt kritiserade ändå visat sig vara lyckade.

Det förmodligen främsta beslutet av det slaget den här säsongen var självfallet att först peta och därefter sälja (eller nåja, ”sälja”) Pierre-Emerick Aubameyang. Det råder ingen tvekan om att Aubameyang i sig är en väldigt skicklig anfallare, vilket han också redan hunnit med att visa i Barcelona. Men det råder desto större tvekan om Aubameyang verkligen gjorde Arsenal bättre.

ANNONS

Oavsett vilket mått man än använder sig av så är Arsenal just nu ett bättre lag utan Aubameyang än vad de var med Aubameyang, åtminstone den här säsongen. Arsenal har ett väsentligt högre bollinnehav än förut, Arsenal har fler bollar i offensivt straffområde, Arsenal har betydligt fler skott, Arsenal förväntas göra nästan dubbelt så många mål och Arsenal gör inte minst 2,1 mål per match nu jämfört med 1,2 mål per match förut.

Delvis har detta självfallet rent taktiska orsaker, det vill säga att Arsenal kan spela en annan fotboll utan Aubameyang på planen. Delvis har det säkert med Aubameyangs egen attityd att göra, vad som till slut fick Arteta att peta honom. Men framför allt de sista måtten är så klart avgörande, eftersom det främsta försvarstalet för Aubameyang gick ut på att Arsenal behövde honom för att göra mål.

ANNONS

Med Aubameyang borta från laget har Alexandre Lacazette fått en betydligt mer central roll i lagets spel och en helt annan betydelse. Lacazettes stora bidrag ligger inte i hans eget målskytte utan i det sätt han får med övriga spelare både i spelet och i målskyttet, han har bland annat spelat fram till sju mål på Arsenals tio senaste matcher. Lacazette har även tagit ett betydligt större ledaransvar i laget.

Detta väcker naturligtvis följande funderingar runt Arsenal. För det första betonar det verkligen det direkt absurda i Arsenals beslut för lite drygt fyra år sedan att nästan direkt efter att ha betalat £60m för Lacazette välja att betala ytterligare £60m för Aubameyang, något som närmast kastrerade Lacazette. För det andra att Lacazettes kontrakt med Arsenal går ut efter säsongen, och vad ska Arsenal göra åt det?

ANNONS

Visst pratas det mycket just nu om Arsenals offensiva kvartett i form av Bukayo Saka, Emile Smith Rowe, Gabriel Martinelli och inte minst Martin Odegaard, och naturligtvis med all rätt. Men det är i hög utsträckning Lacazette som genom sin närvaro håller ihop dessa fyra spelare och ger dem utrymmet att glänsa på planen. Vilken annan spelare fyller den rollen nästa säsong, eller blir det möjligen Lacazette själv som gör det?

Inte minst har Martin Odegaard verkligen växt ut i sin roll för Arsenal, och det är onekligen en väldigt spännande spelare Arsenal nu har i laget. Och, som många av Arsenals supportrar tycker om att påpeka, så har de fått honom för en hyfsat billig peng. En peng som tillsammans med Odegaards ålder, och den låga åldern på flertalet andra spelare i Arsenal, har fått Arsenals supportrar att damma av en annan populär melodi.

ANNONS

Nämligen den där melodin om Arsenal som underdogen som med små medel och med unga spelare slåss mot de större och rikare klubbarna. Förut var ju det där ett väldigt populärt tema när det framställdes som närmast en bragd av Arsene Wenger att ta Arsenal till Champions League fastän Arsenals lönebudget så klart bara gjorde det till par på banan att ta sig till Champions League, inte någon bragd.

Nu börjar vi höra den där melodin igen. Men som någon också lite syrligt påpekade på sociala medier förra veckan, att kanske är det inte så konstigt om Arsenal ändå börjar visa lite kvalitet och framsteg med en målvakt för £30m, en mittback för £50m, en vänsterback för £25m, en central mittfältare för £45m, en offensiv mittfältare för £30m, en anfallare för £45m och en avbytare för £72m. Bara där pratar vi alltså £300m.

ANNONS

Kanske är det ändå lite offside att börja prata om Arsenal som något slags Åshöjden.

Peter Hyllman

Vill Man Utd sluta vara ett skämt i media måste de sluta bete sig som skämt!

Peter Hyllman 2022-03-15 06:00

Guardians Barney Ronay gör för någon vecka sedan en rätt klok poäng gällande Man Utds nuvarande tillstånd. Det har mer eller mindre växt fram en hel industri eller affär runt det faktum att Man Utd helt enkelt är dåliga. Man skulle kunna tycka att efter nio år av dålighet så skulle nyheten ha tappat mycket av sitt behag, men det ser inte riktigt ut som om trenden vore på väg att dö ut.

Samma sak upprepar sig om och om igen. Man Utd gör vad de har gjort med förskräcklig regelbundenhet de senaste åtta-nio åren, det vill säga en riktigt dålig match. Under tiden går kommentatorerna titt som tätt upp i falsett för att försöka beskriva dåligheten. Väl inne i studion, i halvtid eller direkt efter matchen, ägnas långa stunder åt att diskutera samma sak. Cirklar ritas, linjer dras och syndabockar letas.

Mängder av Man Utds gamla spelare plockas fram för att förklara hur mycket bättre allt var förr. Där sitter de med darrande underläppar och säger det som det är. På senare tid har man försökt hitta en ny twist på egentligen samma fenomen. Man har helt enkelt gått från gravallvar till att försöka göra humor av det hela. Man låter t ex Roy Keane koka i sin egen ilska samtidigt som Micah Richards och Jamie Redknapp bredvid gör roliga miner.

ANNONS

Möjligen är Man Utd nu så dåliga, eller möjligen har Man Utd nu varit dåliga under så lång tid, att det helt enkelt gått från att vara överraskande och upprörande till mer utav en komisk punchline. Samtidigt inte helt och hållet, eftersom varvat med sketchkomedin matas vi med intervjuer där objekten med glasartade blickar in i TV-rutan bedyrar oss om det närmast oanständiga genom att betona att ”det är Man Utd det handlar om!”

För all del är det så klart TV:s och medias uppgift att göra show och underhållning av den produkt de så att säga har tillgång till. Om då en del av den produkten är ett dåligt Man Utd så är det så klart deras uppgift att göra det mesta och bästa av detta. Möjligen kan man fundera på om det helt enkelt är roligare eller säljer bättre att prata om ett dåligt Man Utd än om t ex ett bra Man City, Chelsea eller Arsenal.

ANNONS

Exakt varför det är så väldigt lustigt och spektakulärt att just Man Utd är dåliga är möjligen inte alldeles lätt att förstå. Man kan diskutera om där finns en slags skadeglädje med det hela. Man Utd har självfallet väldigt många supportrar som tittar på TV så där finns ett rationellt skäl att prata mycket om dem. Visst kan det även vara så att många under så lång tid vande sig vid naturlagen att Man Utd tvärtom var väldigt bra.

Men det är självfallet inget större mysterium varför Man Utd är dåliga, eller i alla fall betydligt sämre än kanske framför allt Man City och Liverpool, som för närvarande är de två lag man bör aspirera mot. Man Utd har sämre spelare än dessa lag, även om inte detta är den stora faktorn, och Man Utd har framför allt sämre management än dessa båda klubbar. Detta är problemets själva kärna.

ANNONS

Visst är det så, som många också påpekar, att det knappast på något sätt hjälper Man Utd att TV och media gör så stor sak av deras dålighet, att gamla spelare sitter i TV-rutan och sågar lagets och spelarnas prestationer. Självfallet sätter det en väldig press på Man Utds spelare, självfallet skapar detta en negativ miljö för dem att prestera i. Ingen spelare lär bli bättre av att veta att varje misstag kommer göra honom till veckans clown i TV.

Men det där är också spelets natur, och det är ingenting som faktiskt går att förändra eller att kontrollera. Alltså vore det bara dumt att försöka, eller av Man Utd att ens lägga någon energi på det. Dessutom går det att ta sig ur. En klubb som Liverpool levde under lång tid med ungefär samma fenomen, om än kanske inte riktigt av samma grad. Men under Jürgen Klopp visade Liverpool att det gick att ta sig ur den cirkeln.

ANNONS

Att lyckas med detta är måhända svårt i praktiken, men väldigt lätt som idé. Det finns helt enkelt inga genvägar i detta. Man Utd måste skaffa sig ett bättre management och bättre spelare och därmed som följd ett bättre lag. Att beklaga sig över medias elakhet hjälper inte och gör ingen lycklig. Att fokusera på media leder bara till att man tar fokus från det som är själva grundproblemet, nämligen fotbollen.

Man skulle kunna säga att många missar det rätt självklara sambandet mellan hur bra ett lag är på fotboll och hur samma lag beskrivs och bevakas av media. De förstår inte varför det skrivs mer positiva saker om ett lag som vinner än om lag som inte vinner, eller mer negativa saker om lag som inte vinner. Istället börjar man prata om bias. Men principen är rätt enkel: Spela bra fotboll och bra saker kommer skrivas och sägas!

ANNONS

Kommer Man Utd spela bra fotboll ikväll mot Atlético Madrid? Högst tveksamt så klart, har de gjort det så sällan tidigare under säsongen talar inte mycket för att de plötsligt ska göra det ikväll. Ändå måste Man Utd göra en bra match om de ska kunna vinna mot Atlético Madrid, ett starkt och europeiskt rutinerat lag. Men det är hög risk att media återigen kommer få chans att göra sig lustiga över ett av Man Utds misslyckanden.

Ett bra Man Utd hade självfallet varit favoriter ikväll. De fick med sig 1-1 och oavgjort från bortamatchen i Madrid. Tveksamt om det var särskilt välförtjänt, Man Utd gjorde ingen bra match, var utspelade långa stunder under första halvlek och även om Man Utd gjorde en bättre andra halvlek kom kvitteringen ändå lite från ingenstans. Men det säger allt vi redan vet om Man Utd att trots 1-1 i ryggen på Old Trafford är de inga favoriter ikväll.

ANNONS

Men visst, det är Champions League, det är alltid speciella kvällar, och kanske är det lättare för ett ojämnt och spretigt lag som Man Utd, bestående av både stjärnor och kompetenta spelare, att hitta sig själva sådana här kvällar, inte minst på Old Trafford. Åtminstone får väl det vara förhoppningen. Om inte så kan vi nog vara ganska säkra på att få genomleva ännu en mediarond av ”låt oss alla skratta åt Man Utd!”

Vill Man Utd sluta vara ett skämt måste de först sluta bete sig som ett skämt.

Peter Hyllman

Åtta myter om Man City!

Peter Hyllman 2022-03-14 06:00

Egentligen var väl tanken att min första blogg i denna nya bloggserie under måndagar skulle handla om Man Utd. Det vore det enklaste sättet att komma undan barnsliga anklagelser att bara skriva sådana här saker om andra klubbar. Men nu råkar det vara så att just denna måndag så spelar faktiskt Man City ligamatch, så då passar det helt enkelt bättre att börja med Man City och istället ta Man Utd nästa måndag.

Idén är i själva verket rätt enkel. Runt egentligen varenda klubb snurrar det ett antal olika myter. Det kan handla om myter som klubben självt eller de egna supportrarna har skapat runt sin egen klubb. Det kan även handla om myter som andra klubbar eller deras supportrar har skapat om klubben. I båda fallen handlar det om felaktigheter eller i alla fall rätt grova förenklingar.

Ändå är dessa myter många gånger en ofrånkomlig del av vad vi tror oss veta om dessa klubbar och av hur vi ser på dem och hur vi beskriver dem. Myterna blir viktiga verktyg för vårt eget meningsskapande och vår egen storytelling. Myten ges därmed samma status som fakta eller verklighet. Ibland kanske till och med större status, för myten är ofta betydligt roligare än både fakta och verklighet.

ANNONS

Att avslöja myter om olika klubbar kan självfallet låta som ett rätt negativt projekt. Det låter ju i alla fall inte positivt. Men många gånger kan det ju faktiskt även handla om att sticka hål på en slags nidbild som finns om olika klubbar. Myter kan med andra ord vara både positiva och negativa, och därmed kan det vara både positivt och negativt att sticka hål på dem.

Vi börjar alltså med åtta myter om Man City.

(8) Man City är ingen stor klubb!

Uppfattningen att Man City innan Abu Dhabis uppköp var en liten klubb har gått att hitta på många olika håll. Den finns bland andra klubbars supportrar. Den har även delvis spridits av Man City själva när de försökt prata bort fiaskon i Champions League.

Det kan alltid diskuteras vad som menas med en stor klubb. Men Man City har nog uppfattats som mindre endast genom kontrasten med Man Utd, och genom att klubben under så lång tid aldrig var inblandade i striden om ligatitlar och cuptitlar.

ANNONS

Kanske är det lättast att se på Manchesterderbyts storlek innan uppköpet. Många verkar tro att det då betydde ingenting. De blir förvånade när de hör att det hade exakt samma status, även för Man Utd, som t ex North London-derbyt mellan Arsenal och Tottenham.

(7) Man City är den enda eller största klubben i Manchester!

Myten som Man City väldigt gärna velat sprida om sig själva, därtill behjälpta av många andra, är att de är den genuina klubben från Manchester, och att många fler i Manchester håller på Man City än som håller på Man Utd.

Ingen undersökning som faktiskt har gjorts stödjer ett sådant påstående, om något så faktiskt tvärtom. Vad de ljusblå möjligen missförstått är att en betydligt större andel av Man Citys supportrar kommer från Manchester. Men det säger en helt annan sak.

En delvis annan lite lustig vinkling på samma sak är påståendet att Man City är den enda klubben i Manchester, eftersom Man Utd rent tekniskt kommer från Salford. Vilket är rätt precis lika intelligent som att säga att AIK inte är en Stockholmsklubb.

ANNONS

(6) Man City har ingen publik!

En populär myt som däremot gärna cirkuleras från andra klubbars supportrar är att Man City inte har någon publik. Och för att liksom försöka bevisa detta så visar de upp vad man ofta kan förmoda är selektivt tagna bilder på tomma sektioner av Man Citys läktare.

Den rent statistiska sanningen är emellertid att Man Citys publiksnitt har befunnit sig hyfsat stabilt mellan 45,000-50,000 under väldigt lång tid. Detta gäller nu när Man City är väldigt framgångsrika, precis som det gällde när Man City var allt annat än framgångsrika.

Det behöver kanske inte sägas att ett publiksnitt om 45,000-50,000 är tämligen högt med engelska mått mätt. Det borde rätt effektivt ta död på snacket om att Man City inte är någon stor klubb till att börja med.

(5) Man City räddade Man Utd efter andra världskriget!

ANNONS

Ett litet fenomen bland vissa av Man Citys supportrar har varit att på lite olika sätt försöka ta åt sig äran för Man Utds framgångar. Ryan Giggs var ju t ex en Man City-produkt. En annan sådan punkt är att Man City räddade Man Utds bacon efter andra världskriget.

Bakgrunden är att Old Trafford var sönderbombat efter kriget. Detta var under en tid när arenan självfallet var betydligt mer viktig än idag för en klubbs ekonomi. Storyn är alltså att Man City lät Man Utd spela på Maine Road, och därmed räddade Man Utds liv.

Vad storyn mer sällan förtäljer är kanske att Man City inte gjorde detta endast out of the goodness of their own hearts. De tog minst sagt rätt saltigt betalt för den tjänsten. För all del inget fel i det, men kanske ska man inte framställa sig som snälla helgon.

(4) Man City har ingen historia!

ANNONS

En punkt mycket nära besläktad både med det där om stor klubb och ingen publik, men ett annat påstående som brukar slängas i Man Citys ansikten är att de minsann inte har någon historia.

De som säger detta brukar för all del vara sådana som tror att historia är detsamma som titlar. Men även med ett så pass snävt tänkande är man fel ute. Man City vann titlar innan klubbar som Man Utd, Arsenal, Chelsea och Liverpool vann titlar.

(3) Man City är fotbollens räddare!

Man City har naturligtvis fått en hel del kritik de senaste tio-femton åren. En del för all del helt välförtjänt, men en del lika självklart något orättvist och kanske mest ett uttryck för bittra konkurrenter än något annat.

Det mentala självförsvaret från Man Citys håll har varit att i någon mening framställa sig som fotbollens räddare, som ståendes upp på småklubbarnas sida i kampen mot det elaka etablissemanget av storklubbar och korrumperade förbund.

ANNONS

Detta är naturligtvis skitsnack och det vore en intressant psykologisk studie hur till synes vuxna och utbildade människor lyckas lura sig att tro på detta. Man City står självfallet endast på sin egen sida, agerar endast i sitt eget intresse, vilket märks i allt de gör.

(2) Man City är fotbollens mördare!

Kanske ligger det i sakens natur att en klubb som Man City lätt karaktäriseras i form av rena ytterligheter. En sådan är att Man City är fotbollens räddare, den motsatta är att Man City på något sätt vore fotbollens mördare.

Vi hör det rätt ofta, Man City förstör fotbollen! Händelsevis en synpunkt som oftast framförs av deras närmaste konkurrenter och rivaler. Visst finns det negativa följder av Man Citys ägande och agerande, men det finns också många positiva följder.

Framför allt är det så klart överdrivet. Hur som helst räcker det väl med att titta på fotbollens utveckling de senaste tio-tolv åren. Fotbollen, både i England och i Europa, mår på många sätt bättre än vad den någonsin gjort förut.

ANNONS

(1) Man City vinner på fel sätt!

Även detta är en myt som ofta framförs av dem som till synes har en mycket tydlig agenda att säga på det sättet. Man City vinner titlar men de gör det på vad som beskrivs som fel sätt, till skillnad från andra klubbar som gör det på rätt sätt.

Exakt vad som är rätt sätt definieras aldrig riktigt. Hur som helst är det egentligen svårt att säga att det finns några fel sätt. Vad som är rätt och fel är subjektivt och ofta bundet i tid och rum.

Mycket av det som Man City kritiseras för i våra tider är sådant som andra klubbar som anses vinna på rätt sätt har gjort förr i tiden. Jämförelserna är inte alltid briljanta, men alla klubbar har haft någon form av kapitalinjektion genom sin historia.

Tittar vi utanför Englands gränser kan vi säga att alla klubbar så klart inte gör som Man City, men jag är inte säker på att det är så mycket mer rätt att vinna genom t ex lagstiftning (Bundesliga) eller genom rena oligopol (La Liga).

ANNONS
Peter Hyllman

Varför ryktet om fotbollens förändring är våldsamt överdrivet!

Peter Hyllman 2022-03-13 18:00

Det har varit en hektisk och intensiv vecka och en halv där de omtumlande nyheterna runt Chelsea och vad som händer med dem som en konsekvens av Roman Abramovitj och den brittiska regeringens införda sanktioner mot honom. Förståeligt på sätt och vis, det är onekligen en händelse som kan påverka den engelska fotbollskartan samtidigt som vi vet väldigt lite om hur detta faktiskt kommer sluta.

Självfallet bombarderas vi med mängder av krönikor, artiklar och opinion pieces av press, media och journalister vars syfte är att förklara situationen för oss, skapa någon form av mening i vad som händer, samt beskriva framtiden på ett greppbart sätt. Ett gemensamt mönster i majoriteten av dessa texter, åtminstone i mainstreammedia, är att de beskriver den engelska och europeiska fotbollens framtid i väldigt dramatiska termer.

Fotbollen kommer aldrig bli densamma igen! Vi ser slutet på den engelska fotbollen som vi känner till den! Chelseas implosion beskrivs nästan utan undantag som någon slags skiljelinje för engelsk fotboll, något som kommer få väldiga konsekvenser och förändra väldigt mycket. Det är lite oklart i vilken utsträckning detta är något man faktiskt tror kommer hända, eller snarare något man hoppas ska hända.

ANNONS

Ideologi spelar onekligen rätt stor roll i sådana här sammanhang. Vi har exempelvis kunnat följa vissa journalister och experter som i dessa sammanhang har varnat för i runt 20-30 år utan uppehåll för att ”bubblan” ska vara på väg att spricka för engelsk fotboll, och envist fortsätter hävda det fastän ingen bubbla någonsin spricker, och avtalen bara ökar och ökar. Helt enkelt eftersom det inte existerar någon sådan bubbla.

Något säger mig att det i huvudsak handlar om samma personer som nu menar att Chelseas olycka kommer få alla möjliga dramatiska effekter och följder för den engelska fotbollen. Utöver ideologi riskerar det bli någon slags tävling i vem som tänka fram den mest fantasifulla framtiden. Personligen är jag emellertid mer inne på motsatsen, det vill säga att detta inte kommer leda till någon större förändring av fotbollen alls.

ANNONS

Varför tror jag inte att Chelseas olycka kommer leda till någon meningsfull eller större förändring av den engelska fotbollen? Möjligen eftersom jag själv inte på samma sätt är av uppfattningen att den engelska förändringen verkligen behöver förändras i någon större utsträckning, som många andra verkar vara. Jag är kanske inte mindre driven av mina egna värderingar än vad alla andra är. Men i huvudsak på grund av följande:

Oklara konsekvenser

För det första är det oklart vad Chelseas olycka faktiskt för konkreta konsekvenser för klubben, eller ens om det blir några konsekvenser att tala om. Mycket tyder på att Chelsea kommer säljas till nya ägare och gå vidare mer eller mindre som vanligt.

Blir det inga allvarliga konsekvenser är det svårt att se att några egentliga lärdomar faktiskt kommer dras, åtminstone i den utsträckning att det verkligen leder till någon meningsfull förändring.

ANNONS

Detta vore möjligt om konsekvensen blev Chelseas upphörande eller konkurs som fotbollsklubb, eller för all del enbart deras förfall som toppklubb. Men alla incitament talar för att detta är något man helst av allt vill undvika. Kanske som sig bör.

Obefintlig konsekvens

Ett annat tecken som säger mig att det nog i själva verket inte kommer hända särskilt mycket alls är att det i själva verket bara pratas om Chelsea, eller rättare sagt om Roman Abramovitj. Detta samtidigt som ett par andra klubbar befinner sig i liknande bryderier.

Samma kritik som riktats mot Chelsea skulle självfallet kunna riktas också mot Newcastle och Man City. Båda klubbarna har betydligt mer formella relationer med ägare som också antingen bedriver krig i andra länder och-eller seriekränker mänskliga rättigheter.

Att detta inte övervägs, eller ens existerar på agendan att överväga, säger mig att vad som händer nu är en helt och hållet isolerad incident som inte kommer få några beständiga effekter på vad vi skulle kunna kalla för policy.

ANNONS

Reaktivt agerande

I nära anslutning till föregående punkt är det kanske värt att påminna sig om att den engelska fotbollen egentligen inte alls har agerat i detta ärende. Det är den brittiska regeringen som agerat, inte mot Chelsea, utan mot Roman Abramovitj.

Hade det faktiskt varit den engelska fotbollen som aktivt agerat, antingen i form av FA eller Premier League, så hade det varit lättare att tro att det faktiskt kunde betyda och innebära något mer än reaktivt beteende och delvis kanske krishantering.

Premier League har nu beslutat att dra tillbaka Abramovitjs ägartillstånd, men detta görs först efter och som en direkt följd av den brittiska regeringens sanktioner. Det är i själva verket en rätt tandlös formalitet, i värsta fall mest en slags PR-åtgärd.

Inte heller den brittiska regeringens agerande säger oss att något skulle vara på väg att hända med fotbollen. Även deras agerande var i huvudsak reaktivt och hade i grund och botten mycket lite med fotboll alls att göra, oavsett vad Rio Ferdinand verkar tro.

ANNONS

Cashen ska fortfarande in

Nästa skäl är att ingenting i detta ändrar den engelska fotbollens grundlogik. Cashen måste fortfarande in på något sätt, den engelska fotbollen, precis som den europeiska fotbollen, drivs fortfarande av pengar. Fotbollens affärsmodell är oförändrad.

Klubbar och supportrar kommer fortfarande hoppas på och jubla över pengatillskott som kan göra klubbarna rikare, starkare, värva ännu fler spelare och vinna ännu fler titlar. Det vore bara naivt att tro något annat.

Den som tvivlar på detta behöver bara observera reaktionerna hos Newcastles supportrar tidigare under säsongen, eller många av Chelseas supportrar nu. Det är precis den effekten dessa pengar är tänkta att ha, det är pengarnas själva syfte.

Tillfälliga efterkonstruktioner

För närvarande är det självfallet högkonjunktur på kritiska texter som tar upp Roman Abramovitjs ägande av Chelsea, dess moraliska aspekter och hur förfärligt det minsann varit för den engelska fotbollen.

ANNONS

Men i hög utsträckning är det något som mest ligger i tiden. Många, jag skulle säga de allra flesta, uttrycker nu ett raseri och en intensitet över detta ägarförhållande som de inte ens var i närheten av att ge något uttryck för bara för några veckor sedan.

Visst har de funnits som problematiserat Chelseas ägare och ägande, men inte alls som det självklara problem alla nu beskriver det som. Ska man beskriva synen på ägandet av Chelsea innan allt detta vore det kanske lätt kritiskt, men till största delen normaliserat.

Visst kommer det huffas och puffas ett tag som det brukar göras. Kanske huffas och puffas det lite längre än vanligt på grund av situationens allvar. Men till slut kommer uppmärksamheten som alltid att förflyttas mot något nytt och mer spännande.

Engelsk fotboll står inte inför någon omvälvande revolution. Vad man kan hoppas på är den mer evolutionära förändringen att Premier League, FA och Football League i sina olika ägartest börjar värdera mänskliga rättigheter lika högt som TV-rättigheter.

ANNONS

Kanske är detta också på gång, åtminstone låter det ju som att så kan vara fallet. Frågan man då kan ställa sig, även med ett sådant kriterium på plats redan 2003, hade detta verkligen förhindrat Roman Abramovitj från att bli Chelseas ägare?

Högst tveksamt som jag ser det.

Peter Hyllman

Vilka är de viktiga principerna bakom Chelseas situation?

Peter Hyllman 2022-03-13 06:00

Fokusera på fotbollen! Man måste föreställa sig att det är det uppdrag som Chelseas spelare och ledare har fått de senaste dagarna. Fokusera på fotbollen, och låt andra bekymra sig om allt det andra ni ändå inte har någon som helst kontroll över. Lättare sagt än gjort naturligtvis. Men att döma av torsdagens match mot Norwich ändå något som Chelseas spelare hittills verkar ha lyckats med.

Möjligen sätts detta på större prov idag när Chelsea får besök på Stamford Bridge av ett Newcastle som har hittat formen för att inte säga hittat sig själva under Eddie Howe, och befinner sig i en svit om nio matcher i rad utan förlust, varav sex vinster. Newcastle är en klubb och lag i medvind. Chelsea är just nu en klubb och ett lag som befinner sig i vad som bara kan beskrivas som en orkan av motvind.

Chelsea kan inte säljas, åtminstone inte i nuläget. Chelsea kan inte sälja biljetter till sina matcher. Chelsea kan inte sälja produkter i sina butiker. Chelsea kan inte köpa nya spelare eller skriva nya kontrakt med befintliga spelare. Chelsea kan bara spendera £20,000 per bortamatch. Chelseas kommande TV-pengar och prispengar kommer frysas. Det måste ses som oklart om Chelsea får spela i Champions League nästa säsong.

ANNONS

Här har redan bloggats om de mer praktiska aspekterna på detta. Men det kan även vara lite intressant att bolla de mer principiella aspekterna på samma sak. Med andra ord det rätta och det riktiga i vad som nu hänt Chelsea. Viktigt inte minst eftersom stora grupper av Chelseas supportrar, men naturligtvis inte alla, har tagit emot nyheten genom att t ex sjunga Abramovitjs namn under Chelseas matcher.

Där finns naturligtvis de mer taffliga protesterna. Exempelvis de som undrar varför Chelsea ska straffas för ett krig mellan två länder som inte har något alls att göra med Chelsea. Vad detta missar mer eller mindre medvetet är naturligtvis att detta i själva verket inte är ett straff för Chelsea utan en sanktion av Chelseas ägare. Men detta är rätt taffliga försök att bara se vad man så att säga vill se, inget annat.

ANNONS

Besläktat med detta är möjligen direkt korkade invändningar, som Rio Ferdinand som under lördagen mitt i TV-sändning inte drar sig för att påstå att detta inte längre handlar om Roman Abramovitj, utan är en direkt attack på Chelsea. Vilket naturligtvis är skitsnack, och det borde ärligt talat inte vara ens i närheten av acceptabelt att yttra sig så här oansvarigt om vad som ändå är så här pass allvarliga frågor.

Ett annat och kanske mer vanligt argument är att sanktionerna även drabbar många helt oskyldiga, som kanske framför allt anställda och supportrar. Ett sätt att resonera brukar vara att supportrarna har inget som helst inflytande över vem eller vad som äger deras klubb, alltså är det orimligt att begära alltför mycket av dem. Men i mina ögon är nog det där som mest en halvsanning.

Kanske är det orimligt att förvänta sig att en klubbs supportrar ska ta till väldigt kraftfulla maktmedel över något de inte själva har något inflytande över. Men saken är naturligtvis att supportrarna väldigt sällan förhåller sig passiva eller neutrala. Tvärtom gör de sig ofta till rena hejaklacksledare för sina problematiska ägare. Vi ser det nu med Chelsea. Vi har sett det med Man City, och vi ser det senast med Newcastle.

ANNONS

När supportrar gör sig själva till hejaklacksledare på det viset så avsäger de sig också rätten att så att säga spela oskyldiga när sådana här saker inträffar. De gör sig själva till en del i brottet helt enkelt. De hejar och jublar för att ägarens pengar gör att klubben vinner saker den förut inte vann. Varifrån pengarna kommer väljer man att inte bry sig om, man letar normalt sett till och med sätt att försvara det.

Självfallet kan det vara så att dessa supportrar helt enkelt inte har förstått risken som faktiskt finns med dessa pengar. Låt gå för att det ändå är en rätt låg risk, eller i alla fall en osannolik risk, men om det nu faktiskt inträffar som det gjort med Rysslands invasion av Ukraina så är det en risk med närmast förfärliga konsekvenser. Men även om risken inte har förståtts så är det en risk supportrarna borde ha förstått.

ANNONS

Alternativet vore desto märkligare. Nämligen att det inte skulle gå att införa sanktioner mot Chelseas ägare eftersom dessa ofrånkomligen även drabbar Chelseas anställda och Chelseas supportrar. Därmed skulle anställda och supportrar få en helt ny funktion för ägare av det här slaget, det vill säga mer eller mindre som en sköld. Ett annat sätt att uttrycka det är att anställda och supportrar görs till ägarens gisslan.

Ändå finns ett argument för Chelsea jag kan sympatisera med. Nämligen att det riskerar framstå som tämligen godtyckligt att just Chelseas ägare nu drabbas av sanktioner för sin personliga koppling till en krigförande part, när exempelvis den saudiska staten, som genom sin investeringsfond är direkta ägare av dagens motståndare Newcastle, även de under längre tid befunnit sig i krigstillstånd i Yemen.

ANNONS

Om det nu varit så att Yemen och deras liv hade varit lika viktiga i England och Europa som Ukraina och ukrainska liv är så hade man självfallet kunna se detta som rätt tydliga motiv att sanktionera även Newcastles ägare, eller alls inte godkänna dem. Ett liknande case kan göras för Man Citys ägare, med betydligt mer formella kopplingar till UAE, allierade med Saudiarabien och tysta medlöpare till Ryssland.

Jag var på väg att göra ett bredare resonemang gällande just detta, med fokus inte minst på Alan Shearers hyckleri, men upptäckte rätt kvickt att Guardians Barney Ronay redan gjort just detta minst lika bra som jag hade kunnat göra det.

Man kanske alltså kan förstå Amanda Staveley när hon minst sagt något tondövt väljer att uttrycka sin sympati med Roman Abramovitj för någon vecka eller så sedan, på temat att det ju är beklagligt att behöva bli av med sin klubb baserat på vem och vilka man har relationer med. För i en annan värld eller möjligen en annan tid är det ju inte precis omöjligt att detsamma kommer hända Newcastle och Staveley.

ANNONS

Hur som helst står nu Roman Abramovitj inför ett rätt intressant test. Han har gjort rätt stor sak av hur hans enda fokus är Chelseas bästa och att han alls inte bryr sig om pengarna. Hans sätt att bevisa att detta faktiskt är sant och mer än bara vackra men tomma ord är självfallet att nu bara avsäga sig Chelsea, samtliga anspråk på Chelseas skulder till honom, och alla medel från en eventuell försäljning.

Om Abramovitj gör det finns det goda möjligheter för Chelsea att ganska kvickt ta sig ur den här krisen de har hamnat i endast på grund av honom själv. Om Abramovitj krånglar så riskerar det sätta Chelsea i rejäla problem, med konkurs, poängavdrag och nedflyttning som fullt möjliga alternativ. I så fall vet vi att det fina pratet om att bara bry sig om Chelseas bästa var skitsnack.

Vad man möjligen kan hoppas under tiden är att andra klubbars supportrar avstår från att göra en klubbs hela framtid och existens till någon slags punchline för sitt eget klubbrelaterade banter. Det kan vara värt även för dem att reflektera över att detta faktiskt påverkar mångas liv på ett väldigt negativt sätt. Det finns bättre saker här i världen än att göra sig lustig åt andras olycka.

ANNONS

Särskilt för dem, och man misstänker att det i mångt och mycket är samma personer, som genom åren har uttryckt sig mer eller mindre avundsjukt över dessa klubbars pengar, och önskat detsamma för sina egna klubbar.

Peter Hyllman

Dumheter att Pochettino vore fel manager för Man Utd

Peter Hyllman 2022-03-12 06:00

PSG:s nesliga och alldeles onödiga förlust mot Real Madrid i Champions League under veckan lär med allra största sannolikhet ha satt fart på två relaterade men huvudsakligen motstridiga fenomen. För det första gjorde det med allra största sannolikhet Mauricio Pochettino betydligt mer tillgänglig för Man Utd efter säsongen. För det andra gjorde det helt säkert många av Man Utds supportrar mindre villiga att se Pochettino i Man Utd.

För all del ligger det väl i managerjobbets natur att när det går dåligt för laget så riktas mycket av skulden och ansvaret mot dem. Det tjänar ingenting till att gnälla och klaga över den saken, man vet vad man ger sig in på och man får väldigt bra betalt för att göra det. Ändå krävs det väl en rätt god portion fantasi kombinerat med selektivt tänkande för att komma fram till att PSG:s förlust var Pochettinos fel.

Till att börja med var PSG genomgående över de båda matcherna det betydligt bättre laget jämfört med Real Madrid. Gör inte Gianluigi Donnarumma ett fullständigt onödigt och omotiverat misstag så promenerar PSG förmodligen hem åttondelsfinalen och vi pratar inte ens om detta i nuläget. Därutöver, i den utsträckning PSG chokade på det sätt de ofta gjort i Champions League, så har de även gjort det flera gånger innan Pochettino.

ANNONS

Det sista förtjänar möjligen att sägas eftersom någon lustigkurre under onsdagskvällen försökte göra sig lustig över hur man kan ta Pochettino bort från Tottenham, men inte Tottenham bort från Pochettino. Som om PSG innan Pochettino kom till klubben var en klubb och ett lag alls inte benäget att implodera på den europeiska scenen. Kanske har man inte sett PSG:s tidigare matcher mot t ex Barcelona och Man Utd.

PSG har därtill mer strukturella problem än Pochettino. Man skulle kunna dela in Englands och Europas superklubbar i två specifika kategorier: stjärnstyrda lag respektive managerstyrda lag. Klara exempel på managerstyrda lag är Man City, Liverpool och till stor del Chelsea. Exempel på stjärnstyrda lag är Real Madrid, Man Utd och naturligtvis även PSG. Managerns roll i stjärnstyrda lga är per definition begränsad.

ANNONS

Det andra fenomenet är möjligen desto märkligare, nämligen detta att många av Man Utds supportrar inte verkar vilja ha Pochettino som Man Utds manager. Möjligen säger det där något om en minst sagt märklig självbild gällande den egna klubben. En betydligt mer rimlig och realistisk fundering än varför Man Utd skulle vilja ha Pochettino som manager vore varför Pochettino skulle vilja vara manager för Man Utd.

Där finns självfallet det rätt trötta argumentet att Pochettino inte är en vinnare, och är en manager som inte kan vinna titlar. Så varför skulle då Man Utd vilja ha Pochettino som manager blir därmed den retoriska frågan?! Men det är så klart rätt befängt, dessutom fel i sak. Pochettino har redan vunnit cupen med PSG och kommer vinna ligan. Att dessutom avfärda Pochettinos arbete i Tottenham med att det inte blev några titlar är seriöst dumt.

ANNONS

Pochettino förvandlade Tottenham från en klubb som det mest skämtades om i de stora sammanhangen till en klubb som regelbundet utmanade om ligatitlar, regelbundet spelade i Champions League, och tog Tottenham till en Champions League-final. Han tog utan större investeringar Tottenham från en klubb som hoppades få spela i Champions League någon gång till en klubb som förväntar sig att spela i Champions League.

Tottenham tog sig genomgående långt i cuperna, utan att någon gång nå hela vägen fram. De förlorade cupmatcher mot Chelsea och Man Utd. De förlorade ligatitlar till Chelsea, Man City och Liverpool. Stora klubbar med stora budgetar. Där övriga klubbar netto spenderade £183m (Liverpool), £200m (Chelsea), £225m (Arsenal), £466m (Man Utd) och £518m (Man City) så spenderade Tottenham £29m.

Att beskriva Pochettinos tid med Tottenham som något annat än en okvalificerad succé visar inget annat än en fullständig brist på omdöme. Tottenhams problem var naturligtvis inte Pochettino, tvärtom var det han som tämligen tidigt påtalade just de problem som Tottenham nu brottas med. Bristerna på investering i spelartruppen, oförmågan att ersätta äldre och flyktade spelare.

ANNONS

Rationellt finns inga skäl för Man Utds supportrar att inte vilja se Mauricio Pochettino som Man Utds manager. Han tickar mer eller mindre varenda box som de brukar vilja prata om. Pochettino står för en offensiv och underhållande fotboll, Pochettino har varit väldigt bra på att integrera unga spelare i laget, Pochettino har ett track record av framgång och vinnande fotboll, Pochettino har en väldigt tydlig identitet.

Argumenten mot Pochettino är mer emotionella eller subjektiva till sin natur. Man anar att det egentligen till största delen handlar om att Pochettino inte är ett nytt namn inom management. Därmed har namnet Pochettino tappat lite av sitt behag. Han är kanske inte längre den nyaste och allra mest glänsande leksaken. Detta maskerar man bakom dumheter som att Pochettino skulle sakna så kallad vinnarmentalitet.

ANNONS

För all del finns inget fel i sig med att vilja ha någon annan manager. Jag hade själv t ex som bekant alls inte protesterat om Man Utd valt att anställa Antonio Conte. Visst finns där goda argument för att Erik ten Hag verkligen vore en väldigt fräsch och spännande manager för Man Utd. Precis som det absolut kan hävdas att Thomas Tuchel också vore ett väldigt intressant namn.

Men de som motsätter sig Pochettino som Man Utds manager gör det huvudsakligen till fördel för just Erik ten Hag. Det görs även med ett icke ringa mått av önsketänkande. Ten Hag beskrivs ha den vinnarmentalitet som Pochettino påstås sakna. Med ten Hag kan Man Utd vinna titlar, men inte med Pochettino. Exakt hur vi vet det givet att ten Hag aldrig varit manager utanför Holland i seniorsammanhang är högst oklart.

Vad vi vet är att Man Utd vid åtminstone två tidigare tillfällen haft möjligheten att anställa Mauricio Pochettino utan att göra det, och att det knappast varit till Man Utds fördel, vare sig på kort eller på lång sikt. Vad vi vet är att om man skulle säga till Tottenhams supportrar att Man Utds supportrar inte anser Pochettino vara bra nog för Man Utd skulle de bara skaka på huvudet och tycka att de var dummare än vad de redan tyckte.

ANNONS

Kanske är det i själva verket så gällande Man Utds nästa manager att det inte finns enbart ett enda rätt svar och att alla andra svar därför är fel. Kanske kan Pochettino, ten Hag, Tuchel, Conte med flera samtliga vara bra managers för Man Utd. Men det där är självfallet en senare fråga, en fråga för nästa säsong, och en fråga som Man Utd nu säger sig ha börjat arbeta med. Vilket så klart känns väldigt betryggande…

Men närmast gäller en viktig match på Tottenham på Old Trafford. Ett Tottenham som fortfarande två och ett halvt år efter att Pochettino lämnade dem är ett bättre lag än Man Utd, mycket på grund av den grund som Pochettino lade för Tottenham.

Peter Hyllman

West Brom raglar än hit och än dit och till sist ned i diket?

Peter Hyllman 2022-03-11 06:00

Visst finns det tillfällen när man måste gnugga sig i ögonen och spetsa öronen för att verkligen vara säker på vad det är man faktiskt hör. Detta hände mig för någon dryg månad sedan när West Brom anställde Steve Bruce som ny manager och detta på vad jag skulle säga de allra flesta håll i engelsk media framställdes som en bra anställning, mer eller mindre en så kallad uppflyttningsgaranti.

Exakt på vad detta grundades, annat än på den faiblesse som verkar finnas i engelsk press och media för just engelska managers, eller åtminstone vissa engelska managers, är högst oklart. Visst har Bruce förr i tiden blivit uppflyttad till Premier League med Birmingham och Hull City, men det var ett tag sedan, och hans två senaste försök att leva upp till en uppflyttningsgaranti med Aston Villa och Sheffield Wednesday misslyckades kapitalt.

Var Steve Bruce tänkt som en slags uppflyttningsgaranti för West Brom, eller som en manager ägnad att återuppliva West Broms uppflyttningskampanj den här säsongen, som tagit några allvarliga hit dessförinnan, så började det sannerligen inte särskilt väl. West Brom förlorade fyra av sina första fem matcher, tog bara en poäng och gjorde bara ett enda mål. West Brom sjönk från sjunde plats i tabellen till trettonde plats.

ANNONS

Resultaten var sannerligen inga tråkiga tillfälligheter. West Brom spelade under dessa matcher en helt bedrövlig och energilös fotboll. Spelarna såg i de allra flesta fall ut att vara helt ointresserade på planen. West Brom såg ut att vara utan energi i defensiven och utan idéer i offensiven. Vill man vara elak, vilket jag brukar kunna vara, skulle man kunna säga att West Brom såg ut precis som Newcastle gjorde med Bruce som manager.

Var då West Broms senaste match mot Hull City en match som bröt mönstret och vände trenden, eller var det föga mer än någon slags engångsföreteelse, en lycklig tillfällighet, en så kallad blixt från klar himmel? West Brom vann då mot Hull City på bortaplan. Ett svar på den frågan kanske vi kan hoppas på ikväll när West Brom tar emot Huddersfield hemma på The Hawthorns.

ANNONS

Egentligen är det inte så konstigt att det går väldigt upp och ned för West Brom. Inte enbart under den här säsongen, utan säsong för säsong under en längre tid. West Brom har länge setts som en så kallad jojo-klubb, och med multipla uppflyttningar respektive nedflyttningar mellan EFL Championship och Premier League de senaste åren så har detta intryck om möjligt förstärkts ytterligare.

Men framför allt har det med West Broms styrning och strategi att göra. Där verkar helt enkelt inte finnas någon enhetlig linje eller tydlig riktning i hur West Brom vill arbeta, utan tvärtom så har West Brom konsekvent under en längre period valt att pendla mellan vad som enbart kan betraktas som rena ytterligheter, för att inte säga raka motsatser i termer av management och spelidé.

Vill man börja någonstans är nog Tony Pulis det klokaste stället. Pulis var manager för West Brom mellan 2015 och 2017. West Brom befann sig under dessa år i Premier League men det var tämligen tydligt hur laget hade börjat stagnera. Pulis tolererades initialt av West Broms supportrar, men blev snabbt en symbol för supportrarnas missnöje genom sin defensiva och funktionella fotboll.

ANNONS

West Broms ägare och styrelse sade sig ha hörsammat supportrarnas synpunkter, men gav inte något större intryck av att faktiskt ha förstått dem, eller möjligen ens förstått engelsk fotboll. Pulis fick sparken och ersattes av Alan Pardew, med den något märkliga motiveringen att Pardew stod för en bättre och mer underhållande fotboll. Vilket Pardew knappast gör, och även han hann mer att få sparken samma säsong.

Därefter gör Darren Moore ett något längre gästspel. Moore med en historik både som spelare och som coach i West Brom tog över laget under slutet av lagets sista säsong i Premier League och möjligen något överraskande även nästa säsong i EFL Championship. Moore ansågs stå för en något mer positiv fotboll, men resultaten gick inte lagets väg, och Moore fick sparken efter cirka ett år på jobbet.

ANNONS

Vid det här laget har däremot West Brom till synes fått ordning på tankeverksamheten och anställer Slaven Bilic som ny manager. Bilic representerar en betydligt mer positiv fotboll än sina föregångare och med honom rusar West Brom kvickt upp i toppen av EFL Championship och flyttas upp i Premier League. Bilic är älskad av West Broms supportrar som sjunger hans namn på läktarna.

Med West Brom tillbaka i Premier League blir det däremot lite svårare, och när West Brom strax efter årsskiftet hotas av nedflyttning så reagerar och agerar West Brom som så många klubbar före dem har gjort. Det vill säga de sparkar Bilic och anställer istället en manager som beskrivs som en ”garanti” mot nedflyttning, nämligen Sam Allardyce. Alla som gnällde över Pulis och Pardew satte mer eller mindre i halsen.

Allardyce var knappast någon garanti mot nedflyttning, snarare tvärtom. West Brom åkte ur Premier League igen, tillbaka till EFL Championship. I detta ögonblick, alltså inför den här säsongen, var West Brom faktiskt lite modiga. Istället för att som andra favoriter i ligan gå på mer etablerade managernamn så valde West Brom lite mer av ett projekt, nämligen Valerien Ismael från Barnsley.

ANNONS

Det började bra för West Brom och för Ismael, laget låg länge i toppen av tabellen och såg ut att motsvara även högt ställda förväntningar på dem. Men någon gång framåt den senare delen av hösten började det krångla i West Broms maskineri, inte väldigt mycket till att börja med men mer och mer vad tiden led, och någon gång när det började närma sig julfotbollen så kändes det som om maskinen slutade fungera.

West Brom gav det fram till och med januari, men när inte enbart uppflyttningen började se långsökt ut utan också playoff-platserna börja hamna i farozonen så agerade West Brom genom att sparka Ismael. Och istället för den pressande och stressande, ideologiskt betonade projektmanagern Ismael så anställer West Brom alltså istället Steve Bruce, en manager betydligt mer i Pulis, Pardews och Allardyces avbild.

ANNONS

En sekvens bestående av Pulis – Pardew – Moore – Bilic – Allardyce – Ismael – Bruce kan självfallet inte med någon slags heder eller trovärdighet i behåll beskrivas som en tydlig identitet eller anställningsstrategi. Om något har West Brom navigerat sig framåt med ungefär samma bestämda målmedvetenhet som en bakfull hobbit. Med vad man bara kan anta är lätt förutsägbara effekter på lagets taktik och spelartruppens innehåll.

Att det går som det går för West Brom är med andra ord inte så märkligt. Ingen klubb kan rimligtvis förvänta sig att lyckas under sådana omständigheter. Jämför istället med kvällens motståndare Huddersfield Town. Deras motsvarande managerkedja kan istället beskrivas som David Wagner – Jan Siewert – Danny Cowley – Carlos Corberán. Inte alltid lyckat eller framgångsrikt, men där finns åtminstone en tydlig linje och riktning.

ANNONS

Alltså är det Huddersfield som just nu befinner sig i toppen av tabellen, på tredje plats, i uppflyttningsstriden. Huddersfield är med andra ord den klubb som har den plats och position som West Brom ville ha och trodde sig ha. Och om Steve Bruce vill behålla någon slags trovärdighet i sin förmåga att ta West Brom tillbaka dit så måste han visa att vinsten mot Hull City inte var en tillfällighet eller engångsföreteelse.

Då måste West Brom vinna mot Huddersfield ikväll.

Peter Hyllman

Helvetet har frusit till is för Chelsea!

Peter Hyllman 2022-03-10 15:00

De dåliga nyheterna fortsätter komma för Chelsea. Dagen var ännu ung och oförstörd när nyheten slog ned från England att den brittiska regeringen beslutat att införa sanktioner på bland andra Roman Abramovitj, att dennes tillgångar alltså fryses, vilket högst konkret betyder att Chelsea som en av dessa tillgångar är fryst och att Abramovitjs försäljning av Chelsea alltså är satt i osäkerhet.

Sanktionerna innebär i korthet att Abramovitj inte tillåts att tjäna något på sina tillgångar, eller ens genomföra transaktioner med dem. Vad betyder detta för Chelsea? Chelsea kan t ex inte sälja några nya biljetter, vilket betyder att endast säsongsbiljettsinnehavare kommer kunna gå på matcherna. Chelsea kan inte sälja merchandise, inte ingå nya kommersiella avtal. Chelsea kan inte heller värva spelare eller ge ut nya kontrakt.

Chelsea är till och med begränsade i vad de faktiskt får betala för att kunna genomföra sina bortamatcher. En maxbudget på £20,000 per match gör att Chelsea förmodligen kommer behöva slänga ett öga på budgetalternativen åtminstone i samband med bortamatcher i Champions League. Kort sagt måste man säga att livet ter sig väldigt annorlunda för Chelsea idag än vad det gjorde så sent som igår.

ANNONS

Framför allt betyder det ju däremot att försäljningen av Chelsea svårligen kan bli av i nuläget. Åtminstone på ett sätt som finansiellt gynnar Abramovitj. Regelverket är lite luddigt men man skulle faktiskt i realiteten kunna säga att Chelsea, i alla fall temporärt, inte längre ägs av Abramovitj utan istället av den brittiska staten. Den brittiska regeringen har kanske lite svajigt uttryckt nationaliserat Chelsea.

Viktigt att hålla i åtanke är emellertid att situationen är minst sagt osäker även för den brittiska regeringen. Den har självfallet aldrig ägt en fotbollsklubb förut. Och vad som knappast kan beskrivas som den mest kompetenta brittiska regeringen någonsin har definitivt inte tänkt igenom konsekvenserna av detta beslut för Chelsea till dess rimliga och naturliga konklusion.

Alltså ska vi inte vara alltför förvånade över att inte ens den brittiska regeringen självt verkar helt säker på vad som nu händer och vad detta nu betyder. En försäljning av Chelsea kan inte genomföras, men kan ändå genomföras om den inte gynnar Abramovitj och en ny licens utfärdas för klubben. Maxbeloppet £20,000 för bortamatcher kan justeras specifikt för bortamatcher i Champions League.

ANNONS

Kanske kan man inte begära att den brittiska regeringen ska ha alla svar färdiga redan i detta läge. Man får acceptera att detta är nytt också för dem men att de ändå behövde agera snabbt, de var redan hårt kritiserade för att ha väntat alldeles för länge. Vad man kan beskriva som utgångspunkten verkar vara att Chelsea ska kunna fortsätta att fungera som en fotbollsklubb, men att strypa klubbens finansiella värde för Abramovitj.

Svaren får helt enkelt komma som de kommer. Självfallet handlar detta om svar på väldigt konkreta och praktiska frågor för Chelsea, som hur de ska genomföra säsongen, hur de ska ta sig till bortamatcher, behålla sina spelare och så vidare. Men det handlar även om svar på betydligt mer existentiella frågor såsom vad Chelsea vill vara för klubb framöver och vad Chelsea kommer vara för klubb i framtiden?!

ANNONS

Svaren kommer i hög utsträckning bero på tid och timing. På kort sikt kan man hävda att detta inte behöver påverka Chelsea särskilt mycket. Men på längre sikt, alltså på en sikt som sträcker sig längre än endast denna säsong, kommer det påverka Chelsea i väldigt hög utsträckning. Men under hur lång tid kommer Chelsea befinna sig i detta statligt frysta tillstånd? Kommer det gå fort, kommer det dra ut på tiden?

Mycket talar självfallet för det senare, att det kommer dra ut på tiden. Dels på grund av den brittiska regeringens egen osäkerhet, där osäkerhet alltid betyder att beslut och handling tar lång tid. Dels för att hålla ryggen fri rent rättsligt, även Abramovitj har så klart fortfarande rättigheter. Och ju mer det drar ut på tiden, desto allvarligare kommer följderna så klart bli för Chelsea.

ANNONS

Kommer Chelsea kunna behålla sina spelare?

Formellt finns inget hinder för Chelsea att behålla nuvarande spelare, men det finns ingen möjlighet skriva nya kontrakt med dessa spelare eller värva nya spelare. Chelsea får helt enkelt inte ingå några nya avtal. Man skulle kunna beskriva det som en betydligt värre variant av det transferförbud Chelsea hade för två år sedan.

Samtidigt är det ju flera spelare som redan aviserat att de vill ha nya och bättre kontrakt med Chelsea. Detta gör det självfallet desto svårare för Chelsea att behålla viktiga spelare som Antonio Rüdiger och Andreas Christensen. Och situationen som sådan kommer få fler spelare att leta efter ny klubb.

Får Chelsea spela i Champions League?

Det här är en fråga som jag misstänker kommer väcka väldigt stort intresse under de närmaste dagarna och veckorna. Kan en fryst och nationaliserad klubb verkligen få representera Premier League i Champions League? Högst tveksamt. Vad betyder detta för den här säsongens Champions League-platser?

ANNONS

Frågan består i två delar. För det första den representativa frågan jag tar upp ovan. För det andra den finansiella frågan, att spela i Champions League kommer med stora finansiella fördelar som vi vet. Men Chelsea får inte längre tjäna pengar. Att spela i Champions League är även det att ingå ett slags avtal, med UEFA.

Kommer Chelseas sponsorer stanna kvar?

Redan i skrivande stund, alltså bara timmarna efter att beslutet om sanktioner mot Roman Abramovitj meddelats, så har ett par av Chelseas sponsorer redan hunnit med att avisera att de utvärderar sin relation till Chelsea, som det så fint heter. Inte minst Chelseas tröjsponsor, Three.

Om det möjligen var något tveksamt förut så är situationen självfallet mycket tydligare efter detta besked. Företag och sponsorer ingår avtal med klubbar för att kopplingen till klubben ska ge dem en positiv image. För närvarande ger kopplingen till Chelsea istället en negativ image.

ANNONS

Vad händer med damlag, ungdomslag med flera?

Pratet om Chelsea kommer av lätt insedda skäl att fokusera på herrlaget eftersom det så att säga är flaggskeppet, och vad majoriteten av människor verkligen bryr sig om. Men Chelsea är naturligtvis mycket mer än så, och det kan man inte glömma bort. Chelsea är även Englands bästa damlag, Englands bästa ungdomsakademi, och många anställda.

Ingen av dessa delar är frikopplade från vad som nu händer med Chelsea. Kanske kan man känna gällande spelare och ledare för herrlaget att det väl knappast kommer gå någon nöd på dem, mångmiljonärer som de redan är. Värre är det självfallet för damlagets spelare, för ungdomarna och för alla anställda.

Vad betyder detta för Chelseas försäljning och framtid?

Just nu är det uppe i luften hur detta påverkar Chelseas försäljning. Den brittiska regeringen uttrycker sig kryptiskt på ett sätt som gör att man inte riktigt får intrycket att de själva vet att en försäljning fortfarande är möjlig, men att man då måste utfärda en ny licens. Men en licens till vem och för vad?

ANNONS

Annat prat gör gällande att Chelsea fortfarande kan gå igenom en försäljning, så länge försäljningen inte innebär någon finansiell fördel för Abramovitj. Men varenda människa med ett minimum av ekonomisk skolning ser de legala loophålen i detta gällande vad man kan välja att mena och inte mena med finansiell fördel.

Här finns ett annat, mer tekniskt problem. Chelsea är formellt sett skyldiga Roman Abramovitj i krokarna av £1,500m – en och en halv miljard pund. Genom att frysa Chelsea är det inte längre möjligt för Abramovitj att skriva av den skulden, och givet att han inte längre kontrollerar tillgången eller kan tjäna på dess försäljning är det oklart varför han ens skulle vilja.

Med en sådan skuld hängandes över Chelsea är det betydligt mindre troligt att någon ny ägare är särskilt intresserad av att köpa Chelsea. Det är inte längre ett köp som går att räkna hem ekonomiskt. Särskilt inte som det i så fall finns rätt tydliga fördelar med att bara vänta på ett mer förmånligt läge.

ANNONS

Chelsea är samtidigt som vi vet en klubb som redovisar förlust. De har i själva verket redovisat förlust varenda år med Abramovitj som ägare. Skulder och förluster gör att Chelsea är en klubb som enligt gällande regelverk inom kort bör placeras under så kallad administration, med de sanktioner detta normalt sett medför.

Helvetet har med andra ord fryst över Chelsea. Och kanske ligger det faktiskt något i vad Chelseas supportertrust just nu säger att det aldrig har funnits fler och bättre anledningar att gå med där för Chelseas supportrar än vad det gör nu. Vad som än händer med Chelsea är det viktigt att supportrarnas röster hörs.

För till sist är naturligtvis Chelsea supportrarnas klubb, inte Roman Abramovitjs klubb, och inte den brittiska statens klubb.

Peter Hyllman

Har West Ham anfallet att kunna såra Sevilla?

Peter Hyllman 2022-03-10 06:00

Sevillas statistik i Europa League kan bara beskrivas som fantastiskt. Med sex titlar är de turneringens mesta vinnare. Sevilla har dessutom under de senaste tio åren vunnit 27 av 28 slutspelsmatcher i Europa League, och åkt ur Europa League vid endast ett enda tillfälle under dessa tio år. Det är med andra ord svårt att föreställa sig hur West Ham hade kunnat få en tuffare lottning i sin åttondelsfinal.

West Ham är inte nödvändigtvis ett särskilt mycket sämre lag än Sevilla, eller egentligen ens ett sämre lag alls. Men jämfört med Sevilla har West Ham näst intill ingen erfarenhet av eller vinnarvana från europeisk cupfotboll alls. West Ham har i själva verket knappt ens deltagit i europeiskt cupspel, med något enskilt undantag, inte bara under de senaste tio åren utan i själva verket under betydligt längre tid än så.

Europeiskt cupspel, och kanske i synnerhet europeiskt slutspel, handlar väldigt mycket om rutin och know-how, att vara trygga och bekväma i situationen vilket så klart kommer sig av att ha befunnit sig i situationen helst flera gånger förut. Detta kommer alltid vara en av de stora akilleshälarna för engelska klubbar såsom West Ham i europeiskt cupspel, eftersom det är väldigt svårt för dem att få den regelbundenheten i europeiskt cupspel.

ANNONS

Frågan är dessutom om West Ham möjligen lider lite av sin egen tabellposition. De är fortfarande halvt om halvt med i striden om Champions League-platser, även om det börjar kännas en aning långsökt. Men något säger mig att deras Europa League-fokus förmodligen hade vunnit på om de inte haft något alls med den striden att göra. Det känns inte troligt att West Ham kommer kunna fokusera på båda.

Sammantaget känns alltså West Ham som något av underdogs mot Sevilla. Vilket inte betyder att West Ham inte skulle kunna vinna, men det känns som om flertalet fördelar talar för Sevilla åtminstone inför detta Europa League-möte. Väldigt viktigt i detta avseende kommer självfallet bli hur kvällens match slutar. Om åttondelsfinalen lever inför returen i London om en vecka så är det onekligen helt up for grabs.

ANNONS

En ljuspunkt för West Ham är möjligen att den enda matchen Sevilla har förlorat i Europa League under de senaste tio åren är mot Slavia Prag för tre år sedan. Detta Slavia Prag innehöll vid tillfället spelare som Tomas Soucek, Vladimir Coufal och Alex Kral. Samtliga spelar nu för West Ham. West Ham sitter alltså på ett gäng spelare som vet hur man vinner mot Sevilla i Europa League.

Annars är det möjligen spelare som West Ham eventuellt inte har tillgång till som i större utsträckning oroar dem. Jarrod Bowen klev av med en lättare skada under matchen mot Liverpool och det vore onekligen ett tämligen stort avbräck för West Ham om inte Bowen kan spela, då han alltid är ett stort målhot. Ännu värre är det kanske om Declan Rice, som inte spelade alls mot Liverpool, inte kommer till spel.

Att West Hams viktigaste spelare börjar bli slitna och drabbade av skador pekar självfallet på ett av West Hams mer allmänna problem för närvarande. Nämligen att de kanske inte riktigt har bredden på spelartruppen för att kunna konkurrera med Englands eller för den delen Europas allra bästa lag. Tittar man på West Hams bästa möjliga startelva hade de kunnat ge i alla fall alla klubbar under de absoluta superklubbarna en rejäl match.

ANNONS

Men skillnaden dyker så klart upp när exempelvis spelare som Bowen och Rice blir skadade och inte kan spela. När något sådant händer superklubbarna kan de istället sätta in en spelare av mer eller mindre likvärdig kvalitet. West Ham har inte den möjligheten, och om t ex Bowen och Rice inte kan spela för West Ham mot Sevilla ikväll så är det för dem ett rejält kvalitetstapp.

West Ham är ett starkt och stabilt lag eftersom de är ett organiserat lag i allra första hand, men vad West Ham absolut har i organisation saknar de möjligen en aning i produktion. Med vilket inte menas produktion av målchanser, som de tvärtom faktiskt är rätt bra på att skapa. Men West Ham har varit och är rätt svaga på att producera mål på dessa målchanser.

Vilket går tillbaka till ett av West Hams återkommande problem. Nämligen att de har haft förtvivlat svårt att hitta och låsa fast en genuint bra anfallare, och detta är något som i allra högsta grad begränsar deras möjligheter att konkurrera, både i ligan och i cupspelet under en säsong. Vi hittar många bra målvakter och backar genom åren, många bra mittfältare, och många bra offensiva mittfältare och forwards. Men inte anfallare.

ANNONS

Vilket är lite anmärkningsvärt givet att en hög andel av de pengar som West Ham har spenderat på nya spelare de senaste fem-tio åren har investerats på just anfallare, utan att West Ham har hittat rätt. Det är lite talande att Sebastian Haller just nu t ex öser in mål för Ajax i Champions League, men aldrig riktigt lyckades i West Ham. Precis som det säger något att en av West Hams främsta målskyttar är Michail Antonio.

Delvis har det nog att göra med att West Ham helt enkelt har varit dåliga på att scouta anfallare, men även att de vid ett flertal tillfällen har slösat både tid och pengar på att försöka men misslyckas värva anfallare som inte haft något riktigt intresse att gå till West Ham. Flera gånger har då West Ham med tiden av transferfönstret på väg att rinna ut tvingats nöja sig med halvdassiga reservplaner.

ANNONS

Delvis kan det även ha att göra med hur West Ham faktiskt spelar fotboll under David Moyes. Det är helt enkelt inte ett sätt att spela fotboll som riktigt bygger på tanken om en renodlad anfallare, något vi även såg med Everton med Moyes som manager. Där precis som i West Ham nu var det framför allt forwards som var målhoten. Anfallaren i Moyes lag tenderar att ha en annan roll.

Det vore fel att säga att detta bara vore en Moyes-grej, eftersom West Ham har haft exakt samma problematik under tidigare managers som Manuel Pellegrini och Slaven Bilic, men det är definitivt en Moyes-grej. Det är därför förmodligen också den grej som får mig att trots West Hams relativa framgångar med Moyes under senare år ändå känna att om West Ham ska gå längre än så måste de göra det med någon annan än Moyes.

ANNONS

Utan den begränsningen hade jag nog känt att West Ham mycket väl hade kunnat mot Sevilla i Europa League. Med den begränsningen betraktar jag det kanske inte som någon omöjlighet för West Ham att vinna mot Sevilla, men som en osannolikhet.

Peter Hyllman

Man City och Liverpool kompletterar varandra!

Peter Hyllman 2022-03-09 06:00

Vad kom först – hönan eller ägget? Jürgen Klopp eller Pep Guardiola? Svårt att säga möjligen om man som jag inte har någon större lust att börja grotta i de senaste dygnens pressklipp. Hur som helst tycker jag ändå det är rätt fint att både Guardiola och Klopp verkar ha kommit till någon slags insikt att de gör varandra bättre, att Man City och Liverpool minsann pushar varandra poängmässigt, tabellmässigt och titelmässigt.

Annars känns kanske inte det som någon särskilt avancerad tankegång. Så har det alltid fungerat i idrotten, både på gott och på ont så att säga. På gott när ett lag eller idrottare pressar sig självt till det allra yttersta för att vinna en kamp mot en eller flera allvarliga konkurrenter. På ont när ett lag eller idrottare tenderar att slappna av när de inte riktigt pressas på samma sätt.

Detta är även en stor del i varför det är så pass problematiskt att jämföra mellan säsonger och mellan olika tidsperioder. Man jämför helt enkelt inte bara olika saker, utan olika saker utifrån många gånger helt olika förutsättningar. Ett visst antal poäng ena säsongen är inte detsamma som antalet poäng en annan säsong, än mindre antalet poäng under en helt annan tidsperiod.

ANNONS

Andra faktorer spelar även in. Såsom t ex den dominerande synen på hur en säsong faktiskt ska genomföras. Det är ingen hemlighet att José Mourinho och Chelsea tvingade fram en rätt tydlig förändring gällande just detta. Hur som helst, för de som fäster väldigt hög vikt vid poängantal bör kanske betänka att några av Man Utds allmänt uppfattat svagaste lag under Alex Ferguson vid ett par tillfällen skrapade 89-90 poäng.

Av egentligen ingen annan anledning än att dessa lag under dessa säsonger pressade eller pressades av antingen Chelsea eller Man City. Detta gör självfallet inte dessa lag på något sätt bättre än flera andra lag, både Man Utds och andra klubbars, som kan anses ha uppnått mycket mer men tagit färre poäng. Ska man jämföra lag mellan säsonger och tidsperioder måste man helt enkelt göra det mer kvalitativt än så.

ANNONS

Alltså får man ta det lite med en nypa av salt när vi nu peppras med påståenden om hur både Man City och Liverpool nu skulle vara med bred marginal Premier League-historiens allra bästa lag. Det ligger naturligtvis en mycket tydlig agenda bakom den typen av påståenden, inte minst när dessa påståenden i hög utsträckning kommer från just Liverpools håll, som kanske slutat tvåa eller sämre lite oftare än de tänkt sig.

Man ska för all del inte missförstå mig. Visst kan båda lagen anses förtjäna att ingå i ett samtal om Premier League-historiens allra bästa lag. Man City gör det definitivt, Liverpool just nu möjligen med mer tveksamhet. Men de kan som allra mest räknas vara bland dem, inte med någon marginal, bred eller ej, vara före dem. Det går att hitta argument mot dem likaväl som för dem, som t ex att Man City inte vunnit Champions League.

ANNONS

Premier League som liga kan för all del anses befinna sig i en just nu väldigt stark period, där kvaliteten på lag i ligan generellt sett har höjts. Men jag är inte alltid säker på att det alla gånger översätts till att det har blivit svårare för topplagen att ta poäng mot t ex bottenlagen. Ett generellt sett mer offensivt sätt att spela, till skillnad från mer råbarkad defensiv som var mer populärt förut, kan tvärtom ha gjort det lite lättare.

Man City behöver vinna Champions League. Det är helt enkelt vad de måste göra för att radera de frågetecken som alltid kommer finnas kring klubbens och lagets storhet så länge de inte gjort det, egentligen alldeles oavsett vad de uppnår i ligaspelet. Man City kan gilla detta eller inte gilla detta, mer eller mindre uppriktigt, det spelar liksom ingen roll. Det är helt enkelt bara den skala som alla klubbar alltid har värderats utifrån.

ANNONS

Kevin De Bruyne säger sig däremot inte behöva vinna Champions League. Han menar istället att ligan är viktigare och att han vet minsann vad han har uträttat med eller utan Champions League-titel. Han påpekar helt korrekt att några av fotbollens största spelare har gått utan Champions League-seger. Ändå får man ju lite intrycket av att om det faktiskt inte varit något han fundera på så hade det inte sagts något alls om det.

Varken Man City eller De Bruyne förtjänar naturligtvis att avfärdas av fotbollshistorien om det skulle visa sig att det aldrig blir någon Champions League-titel för dem. Det vore att göra saken alldeles för svartvit. Men det betyder självfallet inte att det inte skulle spela någon egentlig roll för både Man City och De Bruyne om de faktiskt skulle vinna Champions League.

Men detta är naturligtvis den typ av filosofiska resonemang man kan ägna sig åt när Man City går in med en 5-0-ledning inför returen på hemmaplan i åttondelsfinalen mot Sporting. En åttondelsfinal som en hel del, delvis även jag själv, trodde skulle kunna bli lite spännande med Ruben Amorim som Sportings manager. Men så blev onekligen inte fallet, åttondelsfinalen tog slut innan den knappt ens hunnit börja.

ANNONS

Alltså har det nästan varit lite underhållande att se Man City och media försöka göra en grej av att laget inte har tillgång till särskilt många backar i den här matchen. Det kommer naturligtvis inte spela någon som helst roll i den här matchen.

:::

All uppmärksamhet kommer naturligtvis riktas mot Santiago Bernabeu och Real Madrids match mot PSG. Om man tycker den sociala mediesvansen runt vissa engelska klubbar är lite jobbig och tröttsam så är det just ingenting mot den som följer Real Madrid.

:::

Knappast någon match att skriva hem om för Liverpool, men de gjorde naturligtvis vad som krävdes och absolut ingenting mer. Det var aldrig aktuellt att de skulle tappa matchen mot Inter.

:::

Sheffield United visade ingen pardon alls med Chris Wilder när han återvände med Middlesbrough för en viktig match i playoff-striden. 4-1 var ett resultat med mersmak.

ANNONS

:::

När veckan började var Huddersfield och Liverpool de enda två lag i det engelska ligasystemet att inte förlora en enda match under 2022. Två dagar senare har både Huddersfield och Liverpool förlorat.

:::

Makalöst klantig utvisning av Alexis Sanchez.

Peter Hyllman

Är verkligen det svåraste som finns för Liverpool att leda med 2-0?

Peter Hyllman 2022-03-08 06:00

Även om jag någon gång har sagt, vilket jag också står för, att Jürgen Klopp har en rätt stor käft, det vill säga kanske snackar lite väl mycket strunt och skit ibland, så betyder inte det att jag inte uppskattar Klopp rent generellt. Han brukar kunna vara rätt klok för det mesta, och det slutar sällan varken i rena banaliteter eller i alltför tekniskt nördiga resonemang berövade av känsla eller feeling.

Döm därför min förvåning när Jürgen Klopp inför kvällens returmatch mot Inter plötsligt störtdyker rätt ned i svenskt sportfloskelterritorium då han mer eller mindre säger något i stil med att det svåraste som finns i fotboll är att leda med 2-0. Nu parafraserar och överdriver jag måhända det hela lite grann, Klopp sa att 2-0 är den ledning som tappats och vänts oftast under fotbollshistorien.

Det är ett väldigt lustigt påstående. Inte minst för att det verkligen är ett så väldigt specifikt påstående. Där finns liksom ingen som helst form av luddighet. Det låter onekligen som om Klopp verkligen sett någon form av framforskad statistik på just detta, vilka ledningar som tappats oftast. Men det har han inte rimligtvis gjort, någon sådan undersökning har närmast garanterat aldrig gjorts.

ANNONS

Inte heller är det ju ett särskilt intuitivt påstående. Visst lär nog 2-0 höra till de ledningar som tappats och vänts oftast genom historien, men det ligger naturligtvis betydligt närmare till hands att tro att 1-0, eller vilken som helst uddamålsledning, är den typ av ledningar som tappats eller vänts oftast. Funderar man på saken så borde det ärligt talat inte ens vara i närheten rent numeriskt.

Vad är det som får Jürgen Klopp att utge sig för att ha någon form av kunskap han i själva verket inte har? För all del är det ju ett rätt vanligt mänskligt fenomen, inte minst under senare år. Kanske vet Klopp att han befinner sig farligt nära floskelområdet och därför försöker få det att låta lite mer som fakta. Sure thing. Men varför ta i så han spricker och börja prata om hela fotbollshistorien?

ANNONS

Nåja, skit samma, det är så klart inte någon ko på isen utan kanske mer en rolig och lite lustig grej. I grund och botten är det naturligtvis lätt att förstå Klopps motiv för att säga något i stil med detta. Liverpool leder med 2-0 mot Inter inför kvällens hemmaretur på Anfield, och egentligen alla i hela världen, förmodligen även de själva i hög utsträckning, tror nog att detta redan är klart, att Liverpool är i kvartsfinal.

Naturligtvis vill Klopp så långt som möjligt försöka motarbeta varje form av nonchalans eller underskattning. Alltså är det kanske inte så mycket exakt vad Klopp säger som spelar någon egentlig roll, utan att han säger det och möjligen hur han säger det. Det handlar om att skicka en signal både till de egna spelarna och de egna supportrarna. Kvällens match behöver tas på allvar.

ANNONS

Liverpool vet ju så klart väldigt väl om själva hur fotbollsmatcher verkligen kan vända på en femöring när ett lag har en stor ledning och tror att matchen är avgjord innan den egentligen är det. Liverpool har vunnit en Champions League-final på just det sättet. Liverpool har även relativt nyligen vunnit en semifinal på det sättet. Om något lag borde veta vad som kan hända så är det ju Liverpool.

Men här finns naturligtvis några rätt uppenbara skillnader. Mot Milan i Champions League-finalen 2005 var Liverpool möjligen inte ett bättre lag än Milan, förmodligen tvärtom, men matchen spelades på neutral plan. Mot Barcelona i semifinalen 2019 var Liverpool både det bättre laget och spelade dessutom på hemmaplan. Inter är ett sämre lag än Liverpool, som ska försöka vända matchen på bortaplan.

Jag har vid några tidigare tillfällen under den här bloggen sagt sådant som till exempel att om Liverpool inte vinner en Ligacupsemifinal så ska jag äta upp mitt pingisgummi, som visade sig bli en smaskig måltid. Så man ska vara lite försiktig med vad man säger. Men den här gången är jag nästan beredd att säga att om Inter vänder och vinner mot Liverpool ikväll så dricker jag upp min burk med pingislim.

ANNONS

Liverpool gjorde precis vad som behövdes borta mot Inter i den första åttondelsfinalen. Liverpool kommer göra precis vad som behövs hemma mot Inter i den andra åttondelsfinalen. Det svåraste som finns för Liverpool är inte att leda med 2-0 på hemmaplan!

:::

Kommer Frank Lampard bli den första managern att lyckas få Everton nedflyttade ur Premier League?

:::

Tung match runt det nedre playoff-strecket i EFL Championship ikväll mellan Sheffield United och Middlesbrough. Storyn i storyn är naturligtvis Chris Wilders återkomst till Bramall Lane.

Fulham med ett väldigt starkt case att vara ett av de bästa lagen i EFL Championship på väldigt länge, väl i paritet med t ex Wolves och Leeds före dem. Smått otroliga 84 mål på 34 matcher, mer än 30 mål fler än något annat lag.

:::

Väldigt positiva vibbar runt Arsenal just nu. Som sig bör, de verkar onekligen ha fått ordning på sin shit, och känns mindre benägna att klanta till det för närvarande än Tottenham och kanske framför allt Man Utd.

ANNONS
Peter Hyllman

Tottenhams åtta mest spursiga händelser i historien

Peter Hyllman 2022-03-07 06:00

Något jag påpekade redan i samband med förra måndagens lista gällande Englands bästa cupfinaler var att den här beskrivningen av Tottenham som vi nästan alla tar lite för givet som ”spursy”, eller spursiga på ren svenska, är ett hyfsat modernt fenomen. Eller i alla fall att det inte alltid varit på det fallet. Förmodligen var det den skrällbetonade förlusten i FA-cupfinalen 1987 mot Coventry som verkligen satte fart på detta prat.

Ett annat påpekande skulle kunna vara att det finns en benägenhet att klumpa ihop alla former av misslyckanden för Tottenham och kalla dem för spursiga. Detta när det i själva verket i flera av fallen handlar om sådant som ligger långt utanför Tottenhams kontroll och inte på något sätt handlar om att de själva klantat till något. Klantighet känns som ett nödvändigt kriterium för att kunna kalla något för i det här fallet spursigt.

Ytterligare ett tredje påpekande vore att även om detta framställs som något närmast unikt för Tottenham, just ordet spursigt utgår ju även från den föreställningen, så går det självfallet att hitta motsvarande olyckor eller misslyckanden för egentligen samtliga engelska klubbar, även de klubbar som normalt sett beskrivs som vinnarklubbar och generellt ses som raka motsatsen till spursiga.

ANNONS

Möjligen går det att påstå att Tottenham har oproportionellt många spursiga händelser i sin historia, även om jag misstänker att en mer metodisk genomgång av detta för samtliga engelska klubbar inte placerar Tottenham i topp. Hur som helst, det är rent fenomenologiskt ett faktiskt fenomen, och taget med den humor det förtjänar kan det vara kul att fundera över Tottenhams åtta mest spursiga händelser i historien.

Kvällens match mot Everton kanske påminner Tottenham om en av dessa händelser. Det var april 1995 och Tottenham spelar FA-cupsemifinal mot svagt Everton. Förhoppningen om att ta sig till en FA-cupfinal mot Man Utd är stora. Tottenham ligger under med 1-2 i andra halvlek när Daniel Amokachi kom in för en skadad Paul Rideout och avgör matchen med två mål. Men Amokachi blev aldrig formellt inbytt.

ANNONS

Riktigt så illa ska det väl inte behöva gå ikväll för Tottenham. Vinst mot Everton och de hakar i högsta grad på kanske framför allt Arsenal gällande den där fjärde och sista Champions League-platsen.

(8) Bäst utan att vara bäst, 2016-17

Ett lag som förlorar lägst antal matcher av alla lag i ligan, gör flest mål av alla lag i ligan och släpper in lägst antal mål av alla lag i ligan, vinner normalt sett ligan. Men Tottenham lyckas med alla dessa bedrifter och slutar ändå bara tvåa i ligan.

Tottenhams problem var så klart att ett annat lag vann fler matcher än dem, och därför tog sju poäng fler än dem. Men det var två-tre säsonger runt den här tiden när Tottenham kan ha varit ligans bästa lag utan att egentligen få något för det.

(7) Transferfönstren 2008 och 2013

Vid åtminstone två tillfällen har Tottenham verkligen slagit på stora trumman och investerat stora pengar i sin spelartrupp. Det var sommaren 2008 efter Ligacupvinsten, lagets senaste titel, samt sommaren 2013 efter försäljningen av Gareth Bale.

ANNONS

Båda var tillfällen när Tottenham verkligen satsade stort på nästa steg, men där satsningen visade sig vara mer en fråga om kvantitet än om kvalitet. Där fanns goda inslag, såsom Luka Modric 2008 och Christian Eriksen 2013.

Men överlag var det bortkastad tid och pengar. Roman Pavlyuchenko, Vedran Corluka, Heurelho Gomes och Giovani dos Santos var okej men aldrig mer, och av alla spelare som kom in för Bale-pengarna var det ytterst få som verkligen gjorde något avtryck.

(6) Mourinho sparkas inför Ligacupfinalen, 2020-21

Alla var nog ganska överens om att José Mourinhos dagar i Tottenham var räknade, och kanske till och med att han borde ha fått sparken redan. På så sätt var Tottenhams beslut varken märkligt eller ens särskilt kontroversiellt.

Märkligare var däremot timingen på beslutet. Tottenham hade tagit sig till final i Ligacupen och med mindre än en vecka kvar till den finalen, och en chans att faktiskt vinna en titel, då väljer Tottenham plötsligt att sparka Mourinho.

ANNONS

Att vara spursiga måste rimligtvis i hög utsträckning handla om någon slags förmåga att fälla krokben för sig själva, att göra livet svårare för sig själva än vad det faktiskt måste vara. Och sett på det viset var detta väldigt spursigt.

(5) Kollapsen under Redknapp, 2011-12

På sätt och vis är detta ett sådant där fall där det är svårt att säga att det faktiskt är spursigt. För det är liksom inte Tottenhams fel att UEFA:s regler gör att trots att de slutar fyra i ligan missar Champions League bara för att Chelsea vinner Champions League.

Man skulle möjligen kunna hävda att det är lite typiskt att något sådant händer just Tottenham så klart. Men vad som faktiskt ändå gör det spursigt är att Tottenham inte ens hade behövt befinna sig i den situationen.

Tottenham kollapsar under våren. Bland annat slänger de bort ett försprång om tio poäng till Arsenal. Det kanske inte borde ha gjort att de missade Champions League, men det borde inte ha hänt över huvud taget.

ANNONS

(4) Nedflyttningen 1977

Keith Burkinshaw är en av Tottenhams främsta managers som gett Tottenham några av deras största framgångar. Däremot talas det mer tyst om att han 1977 faktiskt också fick Tottenham nedflyttade från ”Premier League” för första gången på 30 år.

Vad som gjorde saken direkt anmärkningsvärd var att Tottenham bara tre år tidigare spelat en europeisk cupfinal. Åren innan hade de vunnit fyra cuptitlar, både i England och i Europa. Tottenham var alldeles för bra för att behöva bli nedflyttade.

(3) FA-cupförlusten mot Man City, 2003-04

Ovan nämnda FA-cupsemifinal mot Everton, en annan FA-cupsemifinal mot ett redan nedflyttat Portsmouth och så vidare. Tottenham har onekligen sina traumatiska ögonblick i FA-cupen som vart och ett aspirerar på denna lista.

Värst av dem alla måste dock förlusten i fjärde omgångens omspel mot Man City hemma på White Hart Lane vara. Tottenham krossar Man City i första halvlek, leder med 3-0 i halvtid och Man City har fått Joey Barton utvisad.

ANNONS

Det är en match Tottenham inte ska kunna förlora. Men lads, det är Tottenham! Man City reducerar, reducerar igen, kvitterar och till slut, på tilläggstid, så gör Man City 4-3, Detta var dessutom långt, långt innan några Abu Dhabi-pengar.

(2) Kollapsen under Pochettino, 2018-19

Tottenham var under lång tid den här säsongen, en bra bit efter årsskiftet i själva verket, uppe i toppen av tabellen och slogs med Liverpool och Man City om ligatiteln. Detta är lätt att glömma bort i efterhand givet alla dessa klubbnarrativ.

Men Antonio Conte är inte ensam om att ha exploderat efter en onödig förlust mot Burnley. Mauricio Pochettino gjorde detsamma i början av februari den här säsongen, en förlust som visade sig vara början på en rejäl kollaps.

Tottenham förlorade fyra av fem matcher i ligan under februari, och misslyckades med att vinna nio av sina tolv sista ligamatcher, och ett lag som slogs om ligatiteln ända in i februari haltade sig till slut kvar på Champions League-platserna.

ANNONS

Tottenhams dramatiska resa till Champions League-finalen samma säsong tog lite av edgen av den där kollapsen. Men det var början på slutet för Pochettinos Tottenham, och mycket av grunden till de senaste tre årens strul i Tottenham.

(1) Lasagneincidenten, 2005-06

Kanske den mest klassiska och kultförklarade händelsen i Tottenhams historia, och något utav exhibit-a när det ska börja pratas Tottenhams spursighet. Vad som på engelska har kommit att kallas för Lasagna Gate.

Tottenham gick in i sista ligaomgången säsongen 2005-06 före Arsenal i tabellen, och behövde bara vinna mot West Ham för att hålla sig före Arsenal samt ta ”deras” plats i Champions League kommande säsong.

Men kvällen innan match mumsar Tottenham på en middag bestående av lasagne som placerar flertalet av lagets spelare, och bland dem flera av lagets viktigaste spelare, på sjuklistan med magsjuka och illamående.

ANNONS

Ett allt annat än friskt Tottenham förlorar mot West Ham med 1-2 samtidigt som Arsenal vinner sin match. Det har i efterhand naturligtvis diskuterats om matchen ens borde ha spelats. Allt vi vet är att eftersom den spelades så stod sig resultatet.

Vad som möjligen också kan diskuteras är om detta egentligen är spursigt. Det kan hävdas att Tottenham är ansvariga för sitt eget matintag så klart. Å andra sidan måste man ju inte vara alldeles paranoid för att här verkligen misstänka sabotage.

När man tänker efter så här över 15 år senare är det ju i själva verket extremt märkligt att inte större sak gjordes i press och media av just den saken och den misstanken. För som tillfällighet betraktat är det ju verkligen en whopper av en tillfällighet.

Vilka vann på ett sådant möjligt sabotage? Förklarar detta varför stora delar av brittisk press och media hellre valde att göra detta till en rolig historia om Tottenhams spursighet än att gräva djupare i vad som faktiskt hänt och säga we did not see that?!

ANNONS

Hade man gjort samma val om rollerna varit ombytta?

Peter Hyllman

Man City är det bättre av lagen men Man Utd kan ha den bättre dagen

Peter Hyllman 2022-03-06 06:00

Om det där med Man Utds strategiska långsiktighet hade varit något mer än endast vackra men tomma ord, eller om det där med att lita på processen faktiskt hade varit något att lita på, så kanske dagens Manchesterderby faktiskt hade kunnat haft en direkt betydelse för titelstriden mellan just dessa båda lag. Det var ju så att säga det vi blev i någon mening lovade inför säsongen, både uttalat och antydningsvis.

För all del räckte det väl med att bara inte vara en alltför fanatisk fanboy eller alltför önsketänkande supporter för att göra en helt annan bedömning av läget. Det var inte särskilt svårt att se att Man Utds andraplats förra säsongen var föga mer än en skimär, en produkt av yttre tillfälligheter mer än av inre skicklighet. Åtminstone två men förmodligen fler klubbar var mycket mer sannolika att utgöra ett hot Man City denna säsong.

Alltså befinner sig Man Utd ännu en gång i den för dem rätt pinsamma situationen att behöva genomföra ett Manchesterderby där den klubb som kanske vinner mest på om de faktiskt skulle vinna är av alla lag Liverpool. Idén att Liverpool håller tummarna för Man Utd i den här matchen, inte för Man City, borde naturligtvis såra Man Utds stolthet och själ. Det borde inte nödvändigtvis vara tvärtom, men det borde inte vara så.

ANNONS

Ett bättre mått på faktiska framsteg för Man Utd vore svårt att hitta. Det vill säga den säsong när Man Utd spelar ett Manchesterderby under våren och har en egen insats i matchen med avseende på titelstriden, och inte som mest kan agera spoiler till fördel för andra lag, då kan man kanske börja känna att där finns någon slags process att lita på och att strategisk långsiktighet inte bara är bullshit för att vi vet inte vad vi ska göra.

Men spoiler är det mesta Man Utd kan bli med detta Manchesterderby. Visst har matchen betydelse även för dem själva. Både i fråga om deras egen tabellposition och möjliga Champions League-spel, och i fråga om ren derbyprestige. Men i termer av titelstrid eller mer generell konkurrensnivå finns där just nu inget alls att hämta. Vilket inte betyder att Man Utd inget har att hämta i just denna match.

ANNONS

Man Utd är naturligtvis inte på något sätt favoriter mot Man City, att påstå att det ligger till på rakt motsatt sätt vore ingen överdrift. Men vi vet också att Man Utd faktiskt vunnit just den här matchen ett par gånger förut de senaste åren, till synes mot alla odds så att säga. Matchens derbykaraktär, lagens rivalitet och spelarnas prestige gör det till en speciell och lite oförutsägbar match på det sättet. Fotboll är även känsla, inte bara logik.

Om det var detta som Gary Neville möjligen spelade på, alltså att han kanske hoppades trigga någon slags egoreaktion hos Man Utds spelare, genom att hävda att inte en enda spelare i Man Utd skulle ta plats i en kombinerad startelva från de båda lagen. Endast Bruno Fernandes vore i närheten menade Neville till synes, men han såg inte framför sig att peta varken Kevin De Bruyne, Bernardo Silva eller Riyad Mahrez.

ANNONS

Grejen är för all del att Neville egentligen inte har fel, men han har egentligen heller inte rätt. Eller formulerat på ett annat men möjligen mer positivt sätt, Neville har med detta både rätt och fel. Visst går det att konstruera en startelva med endast Man City-spelare utan att det går att peka på en spelare och säga att det är objektivt fel. Men detsamma kan göras med en kombinerad startelva även innehållandes Man Utd-spelare.

Men med detta ser vi naturligtvis den grundläggande bristen i resonemanget runt alla dessa kombinerade startelvor, och skälet till att de i själva verket är ointressanta och inte tjänar något annat syfte än möjligen som lättsmält banterfoder inför just den här typen av matcher. Det rycker spelarna ur sitt sammanhang, blandar ihop det individuella med det kollektiva, och blundar helt för lagets effekt på spelarnas upplevda kvalitet.

ANNONS

Uttryckt på ett annorlunda men kanske mer konkret sätt. Om t ex Kevin De Bruyne istället spelat för Man Utd och Bruno Fernandes för Man City så hade dessa förmodligen även bedömts på omvänt sätt. Samma typ av resonemang kan så klart genomföras även för exempelvis Ruben Dias och Harry Maguire, Phil Foden och Jadon Sancho, Bernardo Silva och Paul Pogba och så vidare.

Man City är för närvarande ett lag med en väldigt tydlig identitet och idé, liksom en väldigt väl genomtänkt och inarbetad taktisk struktur. Man Utd är det för närvarande absolut inte. Man City är för närvarande ett lag som gör sina spelare bättre och lyfter var och ens individuella skicklighet till något kollektivt större. Man Utd är för närvarande och sedan nu många år tillbaka ett lag som gör sina spelare sämre.

Men det där är naturligtvis inte alls lika rolig TV som att se Gary Neville och Micah Richards sitta och käfta med varandra om vilka spelare som ska eller inte ska vara med i en helt inbillad startelva.

ANNONS

:::

Vinst blev det inte för Leeds i Jesse Marschs första match som manager. Förlust borta mot Leicester istället. Men Leeds såg bättre ut och förlusten får nog beskrivas som aningens oförtjänt. Helt tydligt att Marsch prioriterat att göra Leeds defensivt bättre balanserat och kanske framför allt inte lika sårbart på kontringar. Ett par riktigt viktiga matcher hemma på Elland Road kommer nu, närmast mot Aston Villa.

:::

Bruno Lage med en brutal sågning efter Wolves match mot Crystal Palace av flera av lagets yngre spelare generellt, men kanske särskilt Ki-Jana Hoever, för att de inte arbetar hårt nog, anstränger sig tillräckligt, eller förbereder sig på rätt sätt. Säkert inte populärt att höra, men behöver säkert sägas.

:::

Undrar om Jürgen Klopp ens vet om att Man City spelar match idag…

Peter Hyllman

Är det managerns uppgift att svara för klubbens ägare?

Peter Hyllman 2022-03-05 06:00

Thomas Tuchel blev till slut trött och arg på frågorna han fick om och om igen på presskonferensen, om Roman Abramovitj och om Chelseas relation till Ryssland och Ukraina. Han brast till slut ut i ett närmast förtvivlat försvar att journalisterna måste sluta fråga honom om dessa saker.

Några dagar senare är det Eddie Howe som får samma typ av frågor gällande Newcastles saudiska ägare. Howe försöker först säga att han bara kan kommentera fakta. Presenterad med just fakta spelar Howe därefter kortet att han minsann bara är en manager och bara kan svara för lagets prestation.

Ungefär samtidigt menar Frank Lampard på direkt fråga att sanktioneringen av Alisjer Usmanov, en av Evertons främsta sponsorer och informella huvudman, inte har påverkat hans arbete på något sätt. Vilket möjligen föranleder funderingen om det verkligen borde vara på det sättet.

På sätt och vis går det att förstå Tuchels, Howes och Lampards frustration. De är så klart inte skolade och tränade att egentligen kunna diskutera sådana saker, särskilt inte i offentlighetens ljus. Dessutom tvingas de ju bära en orimligt stor del av bördan i och med att de är de enda som faktiskt formellt tar frågor för sina klubbar.

ANNONS

Å andra sidan är det många som gör den goda poängen att varje manager naturligtvis helt fritt väljer vilka de arbetar för och vilka de därmed representerar, och dessutom får väldigt bra betalt för det. Väljer de att ta deras pengar och bli deras symbol är det inte orimligt att begära att de också får svara för den saken.

Självfallet var det ingen hemlighet för Eddie Howe vilka som anställde honom och det kontroversiella med detta när han väl tog jobbet i Newcastle. Han vet vad han tog på sig och gav sig in på. För Tuchel och Lampard går det möjligen att köpa i lite högre utsträckning att de kanske inte riktigt såg eller borde ha sett vad som var å färde.

Möjligen är detta ett delvis engelskt problem. Vi ser inte alls samma situation i Tyskland till exempel när det blir konflikt och kontrovers runt klubbarna där. I dessa fall är det generellt sett inte tränaren som får axla ansvaret, utan snarare klubbens VD. Men i engelsk fotboll är VD:s oftast både osynlig och otillgänglig.

ANNONS

Visst hade det känts betydligt mer rimligt om det för Chelsea istället hade varit Bruce Buck, Guy Laurence eller möjligen även Marina Granovskaya som axlat dessa frågor, inte Tuchel. Amanda Staveley kan möjligen anses ha avlastat Howe en del, om än kanske inte på det mest begåvade sättet. I Everton har alla gjort sig osynliga.

Men lite handlar det nog även om den engelska eller brittiska obsessionen med just managern som symbol och representant för klubben. Managern har en unik roll i engelsk fotboll jämfört med i andra länder. Därför är det heller ingen som riktigt letar efter någon annan befattningshavare för sådana här frågor.

Inte heller detta är något som borde vara hemligt eller okänt för någon manager på den här nivån som funderar på att ta ett jobb i England. Tar man ett jobb i ett annat land har man också ett ansvar att ta reda på vad det faktiskt innebär. Vad gäller Howe och Lampard så vet de självfallet detta ända sedan modersmjölken.

ANNONS

Premier League säger sig nu ha börjat diskutera införandet av human rights-paragrafer i deras ägartest. De har haft flera diskussioner med framför allt Amnesty International gällande hur ett sådant regelverk faktiskt skulle kunna se ut. Detta vore naturligtvis ett gott och önskvärt steg.

Dagens ägartest är som vi vet av erfarenhet betydligt mer bekymrat över kränkande av TV-rättigheter än av mänskliga rättigheter. Behovet av ett bredare ägartest, och av att inkludera inte bara ekonomiska värden utan även sociala värderingar, har poängterats av många och bara blivit mer och mer uppenbart med tiden.

Det är inget direkt svar på de problem vi nu ser med Abramovitj och ryska ägare. Om något är det snarare en konsekvens av den diskussion för ett något halvår sedan när Newcastle köptes av Saudiarabien genom dess statliga investeringsfond. Redan då så klart en diskussion som var lång over due.

ANNONS

Inte för att det där kommer lösa alla problem. Visst kan det vara både viktigt och värdefullt vad gäller framtida ägare av engelska klubbar. Men det är svårt att se hur regelverket skulle kunna tillämpas retroaktivt att faktiskt påverka åtminstone den handfull av redan befintliga ägare av engelska klubbar som skulle få problem med sådana regler.

Konstruerar man däremot reglerna så att dessa ägare skulle klara testet har man å andra sidan gjort det både tandlöst och meningslöst. I så fall är det bara for show, inte for real, och då kan det väl lika gärna vara.

:::

Blir spännande att se Leeds göra sin första match med Jesse Marsch som manager, och vad det kan betyda för skillnad. Tuff inledning däremot, mot Leicester borta.

:::

Norwich mot Brentford känns som en match som kan ha omfattande implikationer för nedflyttningsstriden.

ANNONS

:::

Viktigt för Liverpool att sätta press på Man City inför söndagens Manchesterderby. Vinst mot West Ham skulle onekligen göra det. Men en lurig match på förhand.

Peter Hyllman

Vilka har varit Chelseas bästa managers under Abramovitj?

Peter Hyllman 2022-03-04 06:00

Beroende på om man väljer att räkna med Rafa Benitez eller ej så har Chelsea under Roman Abramovitjs ägarskap haft hand om tolv eller tretton olika managers anställda tills vidare under en period om 19 år.

Om detta kan man säga åtminstone två saker. För det första att det är väldigt många managers över en sådan tidsperiod, särskilt som det inte inkluderar samtliga tillfälliga managers. För det andra att det är lite intressant vem och vilka som varit bäst.

Vinstprocent och så vidare är naturligtvis en sak. Men fotboll på den här nivån handlar naturligtvis inte bara om att vinna matcher, utan kanske desto mer om att vinna rätt matcher. Vinner man rätt matcher vinner man titlar!

Vilka har varit Abramovitjs bästa Chelseamanagers?

(1) José Mourinho 1. Vad för skit man än vill ge Mourinho nu för tiden så var han en fantastisk manager för Chelsea under sin första runda. Det var med Mourinho som Chelsea blev den vinstmaskin vi alla lärde oss att antingen älska eller älska att hata.

ANNONS

(2) Antonio Conte. Har kanske inte fått de allra högsta props eftersom han inte blev särskilt långvarig. Men titlarna kom. Inte minst den helt överlägsna ligatiteln en säsong där alla på förhand bara pratade om Guardiola och Mourinho.

(3) Carlo Ancelotti. Var på något sätt den förste managern att verkligen kunna vara Chelseas manager utanför Mourinhos skugga. Chelsea vinner sin allra första Double under Ancelottis management. Ett år senare får han sparken.

(4) Thomas Tuchel. Hade kunnat komma högre om Chelsea hållit sig kvar i titelstriden den här säsongen. Har ändå presterat ett väldigt starkt cupfacit, och Champions League-titeln väger naturligtvis väldigt tungt.

(5) José Mourinho 2. Baktalad eftersom Mourinhos andra runda med Chelsea slutade så illa att man lätt glömmer bort allt det bra om faktiskt hände innan dess. Vann ligan och byggde ett andra riktigt bra Chelsealag, med delar från det första.

ANNONS

(6) Maurizio Sarri. Kändes på något sätt aldrig riktigt som hemma i Chelsea och det är inte konstigt att det bara blev ett år. Men det var för den sakens skull inget dåligt år. Vinster i Ligacupen, Europa League och Chelsea till Champions League.

(7) Claudio Ranieri. Slutade tvåa i ligan och tog Chelsea till semifinal i Champions League under Abramovitjs första år som ägare. Gjorde ett fullt godkänt jobb, men var kanske alltid lite för blek för att kunna ta Chelsea till den allra högsta toppen.

(8) Frank Lampard. Tog över Chelsea i en för dem rätt svår stund, även om jag för all del menar att svårigheterna har överdrivits rätt rejält. Gjorde emellertid vad han skulle göra under sin första och enda hela säsong och skolade in ett antal yngre spelare.

(9) Roberto Di Matteo. Elakt kan tyckas att placera den manager som vann Chelseas allra första Champions League-titel så här pass lågt ned. Men det kändes ärligt talat mer som en fluke och mer som spelarnas förtjänst. Di Matteo blev aldrig långvarig.

ANNONS

(10) Avram Grant. Var kanske en hal grästuva från att vinna Champions League. Här kan det däremot verkligen ifrågasättas hur stor hans roll egentligen var. Chelseas vinstmaskin förlorade under Grants styre både ligan och två cupfinaler.

(11) Andre Villas-Boas. Anställdes förmodligen med någon slags tanke att bli nästa Mourinho för Chelsea, men den ambitionen blev aldrig verklighet. Hade väldigt svårt att få gehör för sina idéer hos Chelseas vid den tiden mäktiga spelarstyre.

(12) Luis Felipe Scolari. En av de mer feltänkta manageranställningarna i modern tid i Premier League vågar jag påstå. Bidrog egentligen ingenting under sin väldigt korta tid som Chelseas manager, den kortaste av alla permanenta managers i Chelsea.

Var placerar jag Rafa Benitez om jag ändå skulle räkna med honom? Han vann trots allt både en Europa League-titel och gjorde fler matcher med Chelsea än både Scolari, Di Matteo och Villas-Boas. Runt mitten, vid Ranieri och Lampard troligtvis.

ANNONS

:::

Om det nu är så att Real Madrid, Barcelona och Juventus hellre spelar i sin egen lilla liga istället för Champions League så har jag ett och annat förslag på hur man utan några större krusiduller skulle kunna ordna med den saken.

:::

Klart igår att Champions League från och med 2024-25 får ett nytt format, där alla 36 lag sorteras i en och samma tabell, spelar totalt tio matcher och där de 24 bäst placerade lagen tar sig till slutspel.

Konkret betyder det alltså fyra fler ”gruppmatcher”, och om man dessutom hamnar på platserna 9-24 så innebär det även teoretiskt två fler slutspelsmatcher.

Märkligt nog har vi ännu inte hört några avgrundsvrål från vare sig Pep Guardiola eller Jürgen Klopp om hur det minsann spelas alldeles för många matcher. Men det där är ju som vi vet bara ett problem för vissa matcher, inte alla matcher.

ANNONS

Naturligtvis kommer det innebära omfattande konsekvenser framför allt för Ligacupen och möjligen även FA-cupen.

Crystal Palaces ordförande Steve Parish kallade UEFA för de nationella ligornas främsta fiende. Något överdramatiserat möjligen, och det är väl tveksamt om det är just ligorna som påverkas av detta, men visst finns där någon slags poäng.

Alla har varit så upptagna med tjafset om en europeisk superliga att de inte riktigt varit uppmärksamma på vad katten släpat in genom UEFA-dörren.

:::

Klart med lottningen av FA-cupens sjätte omgång, att spelas helgen 19-20 mars:

Crystal Palace vs Everton
Nottingham Forest eller Huddersfield Town vs Liverpool
Middlesbrough vs Chelsea
Southampton vs Man City

Lottningen fick av någon anledning Man City-twitter att gå bananas över hur det var riggat till Liverpools fördel. Det har gått någon slags sport för båda dessa läger att kasta den typen av paj på varandra.

ANNONS

Inte för att jag just vet om två topplag i EFL Championship på bortaplan precis är någon helt enkel lottning. Var det riggat var det inte särskilt väl riggat.

Om Middlesbrough tar sig till semifinalen så har de gjort det genom att slå ut Man Utd, Tottenham och Chelsea. Där kan vi i så fall snacka om en cup run.

:::

Vad man än anser om Roman Abramovitj så förändrade han både engelsk och europeisk fotboll i grunden. Många menar nu till det sämre. Men på många och jag skulle säga de allra flesta sätt till det bättre.

:::

Lång väg till verklighet, men uppmuntrande att Premier League åtminstone diskuterar att införa en human rights-klausul i sitt ägartest.

Peter Hyllman

Vad betyder Roman Abramovitjs försäljning för Chelsea?

Peter Hyllman 2022-03-03 16:19

Man hade kunnat kalla det för passande. När Roman Abramovitj under onsdagen lät meddela att han är på gång att sälja Chelsea så slog nyheten ned med samma explosiva kraft som när bomben för nästan 20 år sedan slog ned i engelsk fotboll att han var på väg att köpa Chelsea. Abramovitjs köp av Chelsea förändrade både engelsk och europeisk fotboll i grunden. Vilken effekt kommer Abramovitjs försäljning av Chelsea få?

Roman Abramovitj har varit en svårfångad personlighet inom engelsk fotboll. Som sådan är han självfallet en lätt måltavla för svartvit generalisering. Där finns självfallet, inte minst dessa dagar, de som vill framställa honom enbart som någon slags Putinstyrd oligark som köpte Chelsea med skumma pengar och ännu mer skumma motiv. Där finns precis lika självfallet de som vill framställa honom som helt och hållet god och genuin som ägare.

Rimligtvis går sanningen att hitta någonstans mellan dessa båda två ståndpunkter, eller rättare sagt innehåller den sanna bilden av Roman Abramovitj med största sannolikhet inslag av båda dessa ståndpunkter. Abramovitjs ägande av Chelsea var på en och samma gång kalkylerat och genuint. Där fanns med andra ord både politiska och personliga motiv för Abramovitj att äga Chelsea.

ANNONS

Vad gäller de politiska motiven råder det delade meningar om Abramovitj köpte Chelsea mer eller mindre på order av Vladimir Putin, som ett sätt  för Ryssland att köpa sig inflytande, legitimitet och mjuk makt genom fotbollen. Eller om Abramovitj snarare köpte Chelsea som ett sätt att skydda sig mot Putin. Det vill säga göra sig ett namn utanför Ryssland så att attackera honom medför en alltför hög politisk risk.

De personliga motiven å andra sidan är mer lättgripliga, och kanske lättare att relatera till som supportrar själva. Roman Abramovitj gillar fotboll, ville engagera sig inom fotbollen och har kommit att gilla Chelsea i hög utsträckning. Allt Abramovitj har gjort under snart 20 år visar på just detta. Hade Abramovitj varit ointresserad i själ och hjärta så hade han också varit betydligt mer osynlig och ointresserad också i handling.

ANNONS

Att Chelsea har varit enormt framgångsrika under Roman Abramovitjs ägande bör vara ställt bortom allt tvivel. Ingen engelsk klubb har under dessa år vunnit mer än Chelsea har vunnit, och där räknar vi bland annat in fem Premier League-titlar och två Champions League-titlar. Det är inte på något sätt en överdrift att säga att Chelsea är en helt annan klubb sedan Abramovitj köpte klubben jämfört med innan.

Frågan de flesta däremot ställer sig är vad för klubb Chelsea kommer vara utan Roman Abramovitj som ägare?! Inbakat i den frågeställningen hittar vi funderingar gällande om Abramovitj har varit en bra ägare för Chelsea inte enbart i termer av vunna titlar utan även i termer av Chelsea som klubb, dess ekonomiska och operativa hållbarhet, inte enbart som en engelsk klubb utan också som en engelsk superklubb.

ANNONS

Kort sagt: Vad kommer Roman Abramovitjs försäljning ha för betydelse och få för konsekvenser för Chelsea på kort och på lång sikt? Det kan vara klokt att dela in dessa konsekvenser i olika aspekter av Chelseas verksamhet – ekonomi, organisation och strategi. Frågan om hur fotbollen påverkas löper naturligtvis som en gemensam tråd genom dessa tre områden.

Chelseas ekonomi

Å ena sidan är Chelsea en på alla sätt modern superklubb. Under Roman Abramovitj har Chelsea maximerat sina matchintäkter, etablerat ett väldigt starkt varumärke kapabelt att för egen kraft attrahera bland fotbollens mest värdefulla kommersiella avtal.

Chelsea är en av världens rikaste och mest intäktsbringande fotbollsklubbar. Enbart utifrån det perspektivet är Chelsea en stark och självständig fotbollsklubb, betydligt starkare än det konkursbo Abramovitj köpte från Ken Bates för 19 år sedan.

ANNONS

Å andra sidan är Chelsea också en klubb som redovisat förluster under varenda år av sin existens med Abramovitj som ägare. Ingen klubb i Premier League har gjort större ackumulerade förluster än Chelsea, och endast Man City är ens i närheten.

Detta har möjliggjorts genom att Abramovitj har gått in med räntefria lån till Chelsea som han därefter omvandlat till eget kapital. Dessa lån motsvarar senast räknat ganska precis 1,5 miljarder pund, det vill säga nästan 20 miljarder kronor.

Det är denna skuld som Abramovitj nu säger sig inte vara intresserad av att kräva tillbaka av Chelsea. För all del en sanning med rätt stor modifikation då en stor del av summan lär vara inbakad i det tänkta försäljningspriset för Chelsea.

Däremot är det inte en skuld som kommer belasta Chelsea efter försäljningen. Men där finns självfallet ändå väldigt stora frågetecken kring Chelseas affärsmodell. Att regelbundet redovisa förluster fungerar inte utan en ägare villig att täcka dessa förluster.

ANNONS

Ekonomiskt är det därför rimligt att tänka sig att Chelsea behöver arbeta under andra förutsättningar med nya ägare. Chelsea kommer knappast befinna sig på fattighuset, men att t ex bränna över £200m en enda sommar är kanske inte längre lika aktuellt.

Chelseas organisation

Mycket fokus kommer av väldigt självklara skäl landa på ekonomin gällande detta, det är konkret, det är mätbart och det ser bra ut i rubrikform. Ändå vågar jag påstå att ekonomin nog är ett mindre orosmoment för Chelsea än organisationen.

En försäljning av Chelsea kommer riva upp klubbens hierarki och beslutsstruktur. När Roman Abramovitj försvinner så försvinner även hela det övre skiktet av Chelseas klubbledning, från Marina Granovskaya och nedåt.

Med dem försvinner självfallet väldigt mycket kompetens och inkörda rutiner, det vill säga sådant som ofta tas för givet i en klubbs dagliga verksamhet, sådant som får den att flyta fritt och effektivt. Tas för givet till dess att de inte längre finns där.

ANNONS

Att ersätta denna kompetens, struktur och rutin kan ofta vara väldigt svårt och även ta väldigt lång tid. Det är bara att titta på Arsenal och Man Utd för att se vad det faktiskt kan få för konsekvenser, också över många år.

Visst kan Chelsea komma att lyckas bättre än dessa båda klubbar, som ju är rätt dåliga exempel på samma sak. Men inte beror det i så fall på möjliga köpares kompetens och erfarenhet av fotboll. De köpare som nämns saknar sådan erfarenhet.

Påverkar detta Chelsea på kort sikt, det vill säga laget på planen? Nej kanske inte, Chelsea har så klart det lag de har och det går att isolera ett tag från yttre omständigheter, men inom något år kommer det självfallet börja märkas.

Särskilt om ekonomin påverkas på ett sådant sätt att det kan komma att innebära förändrade prioriteringar för Chelseas organisation och strategi. Vilket föregående stycke visade mycket väl kan bli fallet.

ANNONS

Chelseas strategi

Effekterna på Chelseas ekonomi och organisation kommer rimligtvis få både logiska och därmed förutsägbara effekter på Chelseas strategi. En strategi som kommer behöva riktas om från maximal köpkraft till maximalt värde för pengarna.

Egentligen inte något som måste vara så väldigt dramatiskt. Dels eftersom det är ett strategiskt fokus som Chelsea i så fall kommer ha gemensamt med andra superklubbar såsom Liverpool, Arsenal och Tottenham t ex.

Dels eftersom det ärligt talat inte är en helt ny inriktning för Chelsea som rört sig åt det  hållet hyfsat konsekvent egentligen ända sedan början av 2010-talet. Det är nu rätt länge sedan som Chelsea konkurrerade genom köpkraft, i och med fotbollens nya aktörer.

Vad som möjligen gör saken oroväckande är ovanstående stycke. Det vill säga samtidigt som det alltså kommer bli betydligt mer viktigt att Chelsea bedriver sin kärnverksamhet med högsta möjliga kompetens och kvalitet byter Chelsea ut sin organisation.

ANNONS

Självfallet är detta en tuff utmaning för Chelsea, och det vore kanske konstigt om det inte under en viss tid skulle hämma Chelseas fotboll. Även om vi för också ska komma ihåg att gränsen mellan köpkraft och kvalitet är både flytande och förenklad.

Med vilket jag menar att ingen engelsk klubb placerar sig enbart i det ena fältet och inte det andra, alla engelska klubbar placerar sig på någon punkt inom båda fält, och ingen framgångsrik engelsk klubb placerar sig lågt i något av fälten.

Den kanske främsta funktionen för Roman Abramovitj i Chelsea, åtminstone under de senaste tio åren, har varit som ett slags frikort för Chelsea. Abramovitjs köpkraft har kunnat kompensera även när Chelsea inte presterat maximalt i termer av kvalitet.

Man skulle kunna säga att detta har varit ett frikort som gett Chelsea någon slags garanti och stabilitet även i perioder av annars väldigt hög turbulens, såsom mängder av managerbyten, interna konflikter, transfer bans och så vidare.

ANNONS

Om Roman Abramovitjs försäljning betyder något för Chelsea så är det kanske först och främst att Chelsea inte längre kommer ha något sådant frikort. Problem av ovanstående slag kan alltså förväntas komma få en mer påtaglig effekt på Chelseas resultat.

Är Chelsea med andra ord better off som klubb när Roman Abramovitj nu lämnar Chelsea än när han köpte Chelsea? Ja, helt klart. Det borde kanske räcka som svar på frågan om Abramovitj har varit en bra eller dålig ägare för Chelsea.

Vilket inte betyder att Abramovitj därför varit en perfekt ägare. Han har inte lyckats göra Chelsea oberoende av honom själv som person i den utsträckning man hade kunnat önska. Han har därtill genom sin person nu försatt Chelsea i en riskfylld position.

Vad av detta man väljer att betona riskerar bero mycket på de egna klubbfärgerna, åt ena eller andra hållet, samt färgas orimligt mycket av dagsaktuell storpolitik. Värt att tänka på att samma fråga för två veckor sedan för många hade resulterat i helt andra svar.

ANNONS

Oavsett svar så ser vi slutet på en era inte bara för Chelsea utan för engelsk fotboll. Vi ser däremot också början på något nytt, vi vet bara ännu inte riktigt vad.

Peter Hyllman

Everton omges av oroväckande osäkerhet

Peter Hyllman 2022-03-03 06:00

Mycket uppmärksamhet har landat på Chelsea, på Roman Abramovitj och på allt tydligare indikationer om vi nu faktiskt ser slutet på dennes ägande av Chelsea. Abramovitj är nu på väg att sälja Chelsea, liksom sina övriga tillgångar i England. Omvälvande för Chelsea naturligtvis, vars moderna historia är så intimt kopplad till just Abramovitj, men ändå inte existentiellt oroväckande i reell mening.

Värre är det nog i så fall just nu för Everton. Farhad Moshiris holdingbolag är ett av bolagen som placerats på den svarta listan över sanktionerade bolag. Bakom Moshiri står Alisjer Usmanov, en dokumenterat Putinvänlig oligark, detta på ett betydligt mycket mer flagrant sätt än vad som är fallet med Abramovich. Under onsdagen meddelade Everton att de sagt upp avtalen med USM, Megafon och Yota, samtliga Usmanovs bolag.

Alisjer Usmanov äger formellt ingen del i Everton, han har med andra ord inget eget kapital i Everton. Men det är han som står för de finansiella fiolerna in i Everton vilket ger honom ett väldigt stort inflytande över Evertons beslut och verksamhet. Många säger större än Moshiris då det var Usmanov som ville anställa Rafa Benitez, mot Moshiris vilja. Usmanov är inte the man i Everton, men han är the man behind the man.

ANNONS

Det är inga små finansiella fioler som Usmanov står för i Everton. Förra året redovisade Everton kommersiella intäkter motsvarande en bit över £60m. En bra bit över hälften av dessa intäkter är direkt kopplade till Usmanovs bolag, och totalt sett inräknat även mer indirekta effekter är det förmodligen betydligt mer än så. Att tappa dessa kommersiella intäkter är alltså att betrakta som ett finansiellt nackskott för Everton.

Dessutom sker detta i vad som bara kan beskrivas som en minst sagt bekymmersam situation för Everton. Evertons omfattande spenderingar under de senaste fem åren har tagit klubben väldigt nära gränsen för Premier Leagues financial fair play-regler, och att tappa vad som i dagsläget hamnar mellan 50-75% av klubbens kommersiella intäkter skulle omedelbart skicka Everton långt över den gränsen.

ANNONS

Inte heller går det ju att bortse från det nedflyttningshot som alltjämt hänger över Everton likt Damokles svärd. Everton är möjligen inte bland de just nu tre främsta kandidaterna till nedflyttning, men risken för nedflyttning är utan minsta tvekan hög och påtaglig. Inte heller lär väl Everton vara behjälpta som lag av det kaos och den osäkerhet som detta strul medför.

Men osäkerheten gäller heller inte enbart Evertons nutid utan kanske minst lika oroande även Evertons planerade framtid. Inte minst Evertons tänkta nya arena, som inte bara var en stor del i Evertons vision för framtiden utan även för delar av staden Liverpool. Även detta projekt var i huvudsak tänkt att finansieras direkt eller indirekt genom Alisjer Usmanov, och därmed är även detta projekt i högsta grad ifrågasatt just nu.

ANNONS

Osäkerhet är aldrig bra för någon verksamhet. Hade det bara varit så att Everton var på väg att tappa viktiga sponsorintäkter, och kanske på sikt behövde byta ägare, så hade läget kanske inte varit så väldigt problematiskt. Everton är trots allt en etablerad Premier League-klubb, ett etablerat namn inom engelsk och europeisk fotboll, med väldigt goda institutionella förutsättningar. Det hade inte saknats köpare.

Men osäkerheten runt Everton gör klubben betydligt svårare att sälja. Med den typen av oklarheten runt Evertons ägare, gällande deras förhållande till befintliga regler för financial fair play, och till och med gällande huruvida de faktiskt kommer fortsätta spela i Premier League inom en nära framtid, är det ytterst osannolikt att se någon seriös köpare ta över klubben i nuläget.

Ett mer oroväckande om än även mer teoretiskt scenario är dessutom att Everton blir en av de tillgångar som fryses och tas över av den brittiska staten om den genomför sina sanktioner mot Farhad Moshiris holdingbolag. Vad som händer med Everton i ett sådant läge är väldigt svårt att säga eftersom vi aldrig sett något liknande hända tidigare i engelsk fotbollshistoria.

ANNONS

Vad man däremot kan säga utan någon större svårighet är att Everton befinner sig i ett betydligt mer bekymmersamt läge än kanske framför allt Chelsea, som är den andra engelska klubben att påverkas i väldigt hög omfattning av den ryska invasionen av Ukraina och dess politiska konsekvenser och följder. Detta kan även sägas när nu just i skrivande stund Roman Abramovitj meddelar att han säljer Chelsea.

Onekligen är detta slutet på en era för Chelsea, men det är självfallet inte med någon nödvändighet slutet för Chelsea, ens i form av engelskt topplag. Men vad som nu händer med Chelsea är onekligen ett ämne och en fråga som förtjänar sin egen blogg. Vilken självfallet kommer! – antingen under dagen eller de närmaste dagarna. Den kräver en del research och kanske även lite eftertanke.

Under tiden måste Everton försöka rikta in sitt fokus på kvällens match i FA-cupens femte omgång, mot Boreham Wood på Goodison Park. Och är det något Everton absolut inte behöver just nu så är det så klart att åka ur FA-cupen på hemmaplan mot ett National League-lag.

ANNONS
Peter Hyllman

Luton Town är engelsk fotbolls viktigaste förebild!

Peter Hyllman 2022-03-02 06:00

Att tänka på och tala om Luton Town har under lång tid krävt ett mer historiskt perspektiv på engelsk fotboll. Det vill säga sådant som Luton Town har gjort i engelsk fotboll, som t ex FA-cupfinalen under 1950-talet, och kanske framför allt de båda Ligacupfinalerna i slutet av 1980-talet, där framför allt vinsten mot Arsenal 1988 satte Luton Town på den engelska fotbollskartan.

Att tänka på Luton Town har även varit att fästa sin uppmärksamhet vid ännu ett av dessa exempel på failade krisklubbar i engelsk fotboll. Åratal av finansiellt och administrativt förfall resulterade 2009 i att Luton Town för första gången i klubbens historia åkte ur Football League. Inkompetenta ägare, finansiella bekymmer, enorma poängavdrag, det känns som en story vi hört många gånger förut.

Att tänka på Luton Town har i väldigt ringa utsträckning haft någonting att göra med framtiden för engelsk fotboll. Men nu kan detta faktiskt vara på väg att ändras. Luton Town har inte bara en av FA-cupens femte omgångens mest intressanta matcher mot Chelsea framför sig den här kvällen, utan med Luton Town för närvarande på playoff-plats i EFL Championship är det en klubb med framtiden för sig.

ANNONS

Det var i Luton Towns mörkaste stund 2009, med nedflyttningen ur Football League redan ett faktum, som fröet till denna framtid planterades. En grupp av Luton Towns supportrar tillsammans med lokala affärsmän bildade konsortiet 2020 Developments, med ambitionen att till 2020 ta Luton Town tillbaka till Football League igen. Det var där och då en djärv och modig ambition.

Nu står det 2022 på kalendern. Två år efter den där djärva ambitionen och visionen så är Luton Town alltså inte bara tillbaka i Football League, något de klarade av redan efter fem år, utan hela vägen uppe i EFL Championship, med möjligheten inom räckhåll att faktiskt bli uppflyttade till Premier League. Inte så mycket en fråga om att sikta mot stjärnorna och nå månen, utan snarare sikta mot månen och nära nog nå stjärnorna.

ANNONS

För två och ett halvt år sedan, inför Luton Towns första säsong i EFL Championship, efter att de blivit uppflyttade två säsonger i rad, från League Two och från League One, valde jag att påstå att vi inte skulle utesluta möjligheten för Luton Town att faktiskt flyttas upp en tredje gång. Detta grundade jag framför allt på Lutons progressiva fotboll som fått dem att gå som en slåttermaskin genom Football League.

Det var ett påstående som möttes med viss förståelig skepsis när det väl gjordes. Men mindre än tre år senare framstår det inte riktigt lika dumt eller önsketänkande. Kanske hade det heller inte tagit den tiden om inte Luton Town inför uppflyttningen till EFL Championship blev av med Nathan Jones, managern som tagit dem hela vägen från League Two och League One till EFL Championship.

ANNONS

Nathan Jones frestades av Stokes locktoner, det större uppdraget, den större klubben och kanske även de större pengarna. Men Jones lyckades aldrig riktigt med Stoke, och utan Jones såg Luton Town tämligen villrådiga ut. Efter att Jones lämnat Stoke under säsongen 2019-20 återvände han under pandemiuppehållet till Luton Town, och lyckades rädda dem kvar i EFL Championship under säsongens sista omgång.

Förra säsongen var säsongen då Luton Town etablerade sig i EFL Championship. 62 poäng placerade dem på tolfte plats i tabellen, deras högsta poäng och placering på nästan 40 år. Men det är alltså den här säsongen, Luton Towns tredje säsong i EFL Championship, som vi börjar se den riktiga utväxlingen. Luton befinner sig på sjätte plats i tabellen, med vinden i seglen inför ligasäsongens avslutning.

ANNONS

Att det pratas mycket om Luton Town just nu är kanske inte så väldigt märkligt. Luton Town råkar nämligen vara inte bara en väldigt framgångsrik klubb för närvarande, utan dessutom en minst sagt tydlig förebild som klubb. Just i dessa dagar är det kanske ännu mindre märkligt att detta lyfts fram, när de ikväll i FA-cupen ställs mot Chelsea, en klubb som just nu rätt eller fel får symbolisera mycket av det problematiska i engelsk fotboll.

Först och främst handlar det kanske om Luton Towns ägarform. De är supporterägda och är för närvarande med bred marginal den högst placerade supporterägda engelska klubben i det engelska ligasystemet. Och skulle Luton Town faktiskt bli uppflyttade till Premier League så vore det naturligtvis i sig en enastående bedrift och reklam för den typen av ägande i engelsk fotboll.

ANNONS

Därefter handlar mycket självfallet om Luton Towns långsiktighet. Just den saken går naturligtvis att spåra redan från starten av Luton Towns nya ägare, när de 2009 pratar om en vision för 2020, något som då låg över tio år framåt i tiden. Men det är en långsiktighet som också kommit att prägla allt med Luton Town, från manager, sätt att rekrytera och utveckla spelare, till den progressiva fotboll Luton Town spelar.

Dessutom handlar det helt säkert om Luton Towns målmedvetna och systematiska arbete med den egna ungdomsakademin. Luton Towns stadiga stigande i det engelska seriesystemet, hela vägen från National League upp till EFL Championship, har baserats runt klubbens produktion av egna väldigt talangfulla spelare. Ungdomarna har varit ryggraden i Lutons lag, och flera av dem spelar nu redan i Premier League.

ANNONS

Till sist handlar det mycket om Luton Towns koppling till sitt lokala samhälle. Luton Towns uppryckning hänger samman med en mer allmän uppryckning av Luton som stad och samhälle. 2020 Developments är ett projekt inte bara för klubben utan lika mycket för staden, och mycket av stadens framsteg speglas också rakt av i klubbens framsteg. Luton Town har blivit en viktig symbol både för sin stad och i sin stad.

Helt säkert är detta något som kommer märkas denna kväll. Det kommer vara smockfullt både på Kenilworth Road och omkring Kenilworth Road när Luton Town ikväll tar emot Chelsea i FA-cupen. Naturligtvis är det en stor stund för en klubb som Luton Town, det är en typ av match som normalt sett mest har hört klubbens historia till. Nu är det istället en match som kan fungera som någon slags föraning om Luton Towns framtid.

ANNONS

Visst är det ett långskott att Luton Town ska vinna mot Chelsea. Precis som det förmodligen är ett långskott att Luton Town skulle gå upp i Premier League. Men är det något Luton Town har visat de senaste tolv åren så är det att även långskott faktiskt kan gå i mål. Genom långsiktig planering, hårt arbete, god organisation och förståndig finansiell planering står Luton Town på gränsen till Premier League.

Detta gör Luton Town till engelsk fotbolls just nu viktigaste förebild. Inte bara som en naturlig och dagsaktuell kontrast till Chelsea, Man City, Newcastle och den typen av animatroniskt engelskt klubbägande, utan lika mycket som en kontrast till mängder av andra klubbar i EFL Championship som sätter sig i omfattande finansiella bekymmer bara för att försöka köpa sig upp i Premier League.

ANNONS

Det finns en annan väg! Och även om inte jag är någon större supporter av synen på detta som den enda rätta vägen, jag tror mer på många olika vägar att vandra, så är det ändå både viktigt och värdefullt att någon klubb visar att även den vägen finns. Luton Town är den klubben.

Peter Hyllman

Kan Jesse Marsch ge Leeds vingar?

Peter Hyllman 2022-03-01 06:00

Jag har pratat upp Jesse Marsch under ett antal år redan. Men när han nu till slut kommer till Premier League så är det inte till West Ham, till Aston Villa, till Everton, Newcastle eller någon annan klubb som varit på tapeten förut. Istället är det Leeds som Marsch nu tar över, efter en levande legend både i klubben och som manager, med den omedelbara och uppenbara uppgiften att hålla Leeds kvar i Premier League.

Något impulsivt beslut av Leeds är det knappast. Det faktum att det bara gått något dygn sedan beslutet att säga tack och adjö till Marcelo Bielsa fattades tyder på att Leeds haft kontakt med Marsch under en längre tid. Rimligtvis med utgångspunkten att Marsch skulle ta över efter Bielsa efter säsongen. Men situationen i Leeds har devalverat i sådan utsträckning efter årsskiftet att beslutet tvingades på dem tidigare.

Hittills har Marschs managergärning huvudsakligen skett inom ramen för det så kallade Red Bull-paraplyet inom fotbollen. Han började för all del sin managerbana i Montreal Impact, men det var med New York Red Bulls han började göra sig ett namn. Efter en tid som assistent till Ralf Rangnick i RB Leipzig tog Marsch över Red Bull Salzburg, med vilka han vann två raka liga- och cupdubblar.

ANNONS

Den prestationen gjorde att när RB Leipzig inför den här säsongen letade efter en ersättare till Julian Nagelsmann så letade de inte särskilt länge. Marsch hämtades över från systerklubben i Salzburg. Men just med RB Leipzig blev det ingen riktig succé för Marsch. En ljummen start på säsongen gjorde att RB Leipzig valde att sparka Marsch redan i början av december.

Marschs bristande lycka i att ersätta en väldigt lyckosam manager i RB Leipzig i form av Nagelsmann gör det möjligen en smula oroande när han nu bara några månader senare får i uppgift att försöka fylla ut skorna efter en ännu mer lyckosam och betydligt mer ikonisk och älskad manager i form av Bielsa i Leeds. Men det är naturligtvis två helt olika jobb, och det vore dumt att generalisera i onödan kanske.

Det riktigt tuffa för Marsch kommer ofrånkomligen bli att vinna över supportrarna på sin sida. Supportrar som av väldigt goda skäl älskade Marcelo Bielsa och man därför inte kan räkna med ska precis älska den manager som så att säga ersatter honom. Det finns säkert de som tänker att acceptera Marsch är detsamma som att acceptera att Bielsa fick sparken. Där kan alltså finnas en institutionell ovilja att uppskatta Marsch.

ANNONS

Samtidigt har Marsch både tagit över en hyfsat harmonisk situation och dessutom så här långt själv hanterat situationen rätt väl. Leeds och Bielsa skildes åt under vänskapliga former och Bielsa har definitivt inte gjort något som på något sätt skulle kunna försvåra för Leeds och för Marsch. Marsch själv har dessutom sagt alla de rätta sakerna om sin omedelbara företrädare. Due respects har getts.

Rent fotbollsmässigt är Marsch en naturlig ersättare till Bielsa. Där finns tydliga likheter gällande bådas förkärlek för hög och hård press på motståndarna, liksom bådas väldigt intensiva fotboll där spelarna förväntas ta väldigt många löpningar. Här finns ett antal positiva synergier. Bielsas fotboll har effektivt lagt grunden för Leeds framtid, och Marschs fotboll skiljer sig inte särskilt mycket från Bielsas fotbollstradition.

ANNONS

Vad man kan tänka sig är ändå att Marsch kommer ge Leeds lite mer av en defensiv organsation än vad de haft under Marcelo Bielsa. Vilket kan visa sig värdefullt och även är något som Leeds spelare sägs ha önskat under Bielsa. Viktigt inte minst eftersom Leeds den här säsongen har varit Premier Leagues svagaste lag defensivt med 60 insläppta mål, flest av alla lag i ligan, och i snitt alltså 2,3 insläppta mål per match.

Marschs likheter med Bielsa gör det mer troligt att han faktiskt kan lyckas få den omedelbara effekt på Leeds som är nödvändig för att rädda dem från nedflyttning den här säsongen. Kan Marsch vara lite mer pragmatisk i Leeds defensiva spel än vad Bielsa var så ligger det definitivt i linje med vad flera av Leeds spelare har sagt sig vilja. Inte minst Bielsas man mot man-markering har blivit alltmer problematisk och ifrågasatt.

ANNONS

En annan sak som talar till Marschs fördel är att flera av Leeds bästa och viktigaste spelare är på väg tillbaka från långvariga skador. Liam Cooper, Kalvin Phillips och Patrick Bamford kan samtliga vara tillbaka de närmaste veckorna. Ett stort plus för Marsch naturligtvis, samtidigt som detta för all del var ett skäl varför många supportrar menade att Bielsa borde ha fått chansen att så att säga slutföra säsongen.

Andrea Radrizzani säger uttryckligen att hans beslut att sparka Marcelo Bielsa ligger i Leeds bästa intresse, och att ett byte av manager helt enkelt är nödvändigt för att Leeds ska hålla sig kvar i Premier League. Det är rätt stora ord, ord som inte är helt ägnade att göra folk alldeles glada och lyckliga, och som nu naturligtvis sätter en rätt rejäl press på Jesse Marsch. Det är onekligen upp till bevis.

ANNONS

Normalt sett brukar ju en ny manager komma till en klubb där åtminstone en stor del av supportrarna har uttryckt sitt missnöje med den förre managern under en längre tid och sagt sig vilja se en ny manager. Detta är inte fallet med Leeds den här gången. Jesse Marsch kommer till ett Leeds där nästan ingen supporter ville se Bielsa lämna Leeds, och detta kommer självfallet medföra sina alldeles särskilda utmaningar för honom.

Möjligen är en annan särskild utmaning för Jesse Marsch att han är något så pass ovanligt i engelsk fotboll som en amerikansk manager. Det lär knappast göra honom några större tjänster hos press och media, särskilt inte om det skulle börja gå dåligt vid något tillfälle. Marsch är blott den andra eller tredje amerikanska managern i Premier League, beroende på om man räknar David Wagner som amerikan eller tysk.

ANNONS

Den ende helamerikanske managern i Premier League innan Jesse Marsch är Billy Bob Bradley som hade en synnerligen olycklig och precis lika kort tid med Swansea hösten 2016, det vill säga den säsong då Swansea till slut åkte ur Premier League. Marsch har alltså inte enbart det allt annat än avundsvärda jobbet att ersätta Marcelo Bielsa i Leeds, han ska dessutom försöka ge amerikanska managers ett bättre rykte i engelsk fotboll.

Jesse Marsch kan behöva klämma en och annan Red Bull om han ska lyckas med båda dessa uppgifter.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto