Man kan för all del se det som en form av försvar av Mauricio Pochettino, vilket det nog på sätt och vis också var. Men det betyder ju inte att det därmed nödvändigtvis var ett ställningstagande för just Pochettino som Man Utds manager. Vilket är en besläktad fråga men ändå en annan fråga.
Försvaret blir nödvändigt eftersom många misslyckas med att förhålla sig nyktert och nyanserat till frågeställningen. Man har sin egen personliga favorit som Man Utds nästa manager och lägger därefter ansenlig tid dels på att skönmåla den egna favoriten och dels på att svartmåla andra alternativ.
Ett minst sagt barnsligt sätt att förhålla sig till komplicerade beslut och frågor, men kanske ett fullt naturligt och följaktligt sätt att förhålla sig för supportrar till ett Man Utd som hanterats och agerat extremt barnsligt under de senaste tio åren. En klubb helt utan tanke eller plan som ständigt låter sig bländas av nya, dyra leksaker.
Ralf Rangnick verkar vara ett experiment som inte riktigt gått hem, varken sett till resultat eller till relationer med spelare och supportrar. Inget konstigt med det kanske, Man Utd behövde en coach eller en manager men anställde en director of football. Möjligen blir Rangnick på något sätt kvar i någon sådan form av roll.
Några managernamn surrar likt envisa bålgetingar runt Man Utd. De två överlägset mest högljutt surrande är Erik ten Hag och Mauricio Pochettino. Där finns även ett surrande som motiverar beaktande runt managers som Luis Enrique, Zinedine Zidane och Antonio Conte.
Diego Simeone har nämnts av en och annan. Men det är inte ett alternativt värt att ens beakta. Simeone är fullständigt institutionaliserad med Atlético Madrid och kommer aldrig att lämna den klubben på samma sätt som Leo Messi aldrig lämnade Barcelona, det vill säga innan det var för sent.
Men om dessa fem andra namn förtjänar det ändå att sägas några ord.
Erik ten Hag
Verkar vara något av en publikfavorit för närvarande och det går för all del att förstå varför. Spelar en modern, progressiv och offensiv fotboll med en väldigt tydlig idé, vilket råkar vara allting som Man Utd inte har varit de senaste tio åren.
De senaste fem åren har ten Hag med sin fotboll gjort Ajax till ett av de mer spännande lagen i Europa. Vilket nog nådde sin höjd för tre år sedan när Ajax tog sig till Champions Leagues semifinal, med vinster mot Real Madrid och Juventus längs vägen.
Med Ajax har ten Hag visat en god förmåga att bygga ett lag runt unga och tekniskt skickliga spelare. Detta är inte så konstigt eftersom det så klart är Ajaxmodellen, men det passar ju även rätt väl ihop med Man Utds traditioner.
Att Erik ten Hag vore ett spännande managerval av Man Utd kan inte förnekas. En relativt ny dynamisk manager till synes med framtiden för sig. Men lika lite går att förnekas att det också är något av en chansning på ett tämligen osäkert kort.
Visst har ten Hag lyckats bra med Ajax, men med det följer knappast säkra garantier att kunna lyckas i Premier League. På så vis är ten Hag både oprövad och omeriterad, och har alltså aldrig jobbat utanför Holland som manager på seniornivå.
Vilket inte betyder att ten Hag måste misslyckas som Man Utds manager. Men inte heller kan det vara något som talar till hans fördel. Bristen på erfarenhet, bristen på meriter, och därmed även bristen på auktoritet riskerar göra jobbet svårt för ten Hag.
Mauricio Pochettino
Den andra förhandsfavoriten till jobbet är alltså Pochettino. En manager som är aktuell för jobbet till stor del tack vare det stora jobb han gjorde i Tottenham, men som många verkar vilja avfärda mer på grund av hans jobb i Tottenham.
Vilket bygger på den larviga idén att Pochettino inte vann några titlar med Tottenham, och då spelar det liksom ingen roll att han med begränsade resurser gjorde Tottenham till en Champions League-klubb och tog Tottenham till Champions League-final.
Man menar att Pochettino är en förlorare för att han inte vunnit några titlar, fastän han nu ändå vunnit ett par titlar med PSG. Hur som helst är det ju ett fattigt och fantasilöst sätt att se på fotboll, för att inte säga direkt okunnigt.
Ser man istället på hur Pochettino är som manager så ser man att han i själva verket har exakt samma egenskaper som man menar gör t ex ten Hag perfekt för Man Utd. Modern fotboll, offensiv fotboll, tydlig identitet och duktig på att slussa fram unga spelare.
Lägg därtill att Pochettino har en gedigen erfarenhet från Premier League och alltså är beprövad där. Han vet vad som krävs för att lyckas i Premier League, han känner till svårigheterna och utmaningarna. Han lär ha respekt hos spelarna.
En aspekt som inte ska underskattas är även att Pochettino kan ses som det säkraste kortet för Man Utd att garantera Champions League-spel. Pochettino själv vill helt säkert mer än så, men för Man Utds styrelse lär den ”garantin” väga tungt.
Luis Enrique
Ett namn jag ärligt talat inte ens riktigt begriper varför det nämns. Gjorde en bra säsong med Barcelona för ett antal år sedan, men har därefter försvunnit till landslagsfotbollen och det borde väl egentligen säga allt som behöver sägas om den saken.
En anställning som hade känts ungefär lika inspirerad som Louis van Gaal var för åtta år sedan. Dessutom en rätt osannolik anställning givet att Enrique är Spaniens förbundskapten och det stundar ett VM halvvägs in på nästa säsong.
Zinedine Zidane
Tre Champions League-vinster med Real Madrid har självfallet gjort Zidane till ett stort, tungt och aktat managernamn. Ändå känner jag att det är lite talande att det trots detta knappast råder någon rusning från Europas storklubbar att anställa Zidane.
Rent tekniskt och taktiskt som manager är jag inte helt övertygad om Zidanes briljans, men som karismatisk frontman är han svårslagen. Han är ett stort namn som stora spelare och stora egon kan underordna sig. Zidane andas storhet.
Just utifrån det avseendet kan man säga att Zidane vore en närmast perfekt manager för detta Man Utd. Ett lag bestående av primärt stora namn, stora egon och stora stjärnor utan någonting att samlas under, utan någon som kan kontrollera dem.
Problemet är självfallet att utifrån exakt samma avseende kan man då säga att Zidane vore helt fel för Man Utd, en fortsättning på allt som är fel med Man Utd där stil hela tiden går före substans, och stjärnvärden trumfar kärnvärden.
Antonio Conte
När vi sammanfattar Man Utds senaste tio år så kommer Man Utds beslut tidigare den här säsongen att inte anställa Conte och istället anställa Rangnick att rankas bland de mest oförklarliga. I den utsträckning nu Conte gick att anställa för Man Utd.
Att Contes namn surrar runt Man Utd bygger främst på föreställningen att Conte kanske inte blir kvar i Tottenham efter den här säsongen. En föreställning som Conte själv, om än kanske mest av politiska skäl, inte precis gör mycket för att ta död på.
Mycket med Conte är perfekt för Man Utd. En taktiskt extremt skicklig manager, en vinnare ända ut i hårfästet, en manager van vid att arbeta med stora spelare liksom en manager med en stor auktoritet även bland stora spelare.
Kanske passar inte Conte riktigt lika väl in i Man Utds kultur och tradition vad gäller det där med fokus på egna spelare, även om han knappast är någon nolla på det, men vad gäller Man Utds kultur och tradition att vilja vinna passar han perfekt.
Conte kan vara konfrontativ i sin personlighet, vilket har både sina bra sidor och sina dåliga sidor, vilket möjligen kan leda till farhågor om konflikt och kortsiktighet där andra managernamn kan ses som tryggare på längre sikt.
Man Utd har alltså flera bra managers att välja mellan. Men kanske är det större problemet för Man Utd att den viktigaste frågan inte är vilken manager de väljer, utan varför någon av dessa managers skulle välja Man Utd.
Man Utd hoppas självfallet på att allt det vanliga utanpåverket ska locka dessa managers till klubben. Prestigen i klubbnamnet, ligans storlek, klubbens pengar, resurser och förutsättningar, möjligheten att vara den som väcker ”Man Utd” till liv igen.
Men även om det i detta sammanhang precis som i andra sammanhang vore ren lögn att säga att det bara är insidan som räknas, så betyder inte detta att insidan inte räknas. Man Utd måste med sin organisation ge managern möjligheten att lyckas.
Annars spelar det ingen roll vilken manager Man Utd väljer.