Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Jürgen Klopp tar Leeds till Premier League

Peter Hyllman 2014-01-31 06:00

Som fotbollssupportrar så brukar vi gilla att spekulera om fotbollen, vad som har hänt och vad som skulle kunna ske. Till vår hjälp har vi fått alltmer tekniskt sofistikerade verktyg. Ett sådant verktyg är naturligtvis Football Manager, som blivit alltmer detaljrikt i all sin låtsade verklighet.

Spelet är dock så pass troget verkligheten att det faktiskt används som ett konkret verktyg för flera klubbar runtom i världen. Bara i Premier League så har till exempel Everton gjort sig kända för att faktiskt använda spelets databas för att scouta lovande spelare.

David Moyes tid i Man Utd har ju varit allt annat än framgångsrik så här långt. Det fick teamet bakom Football Manager 2014 i Sverige att med hjälp av spelet experimentera med några simuleringar av fyra kända managers för att se hur de skulle klara sig med Man Utd. Simuleringen visade att Ole-Gunnar Solskjaer, Michael Laudrup, Sven-Göran Eriksson och Alex Ferguson samtliga klarade sig bättre än Moyes.

Annons

På min uppmaning körde teamet dock också en simulering med David Moyes som manager. Det är naturligtvis inte omöjligt, kanske är det till och med troligt, att en simulering med Moyes även den skulle klara sig bättre än Moyes i verkligheten. Spelet är trots allt en bra beskrivning av verkligheten, men det är inte verkligheten.

Även här visade det sig att simuleringen blev något bättre än verkligheten. Men det fanns också vissa rätt lustiga likheter. Enligt simuleringen skulle Man Utd sluta fyra. De tog sig till semifinal i Champions League men åkte där ut mot Bayern München. Wayne Rooney är lagets bäste målskytt och laget åkte ut mot Sunderland i Ligacupens semifinal. Ett dåligt försvarsspel står Man Utd dyrt under säsongen.

Det där är ju faktiskt tämligen naturtroget. Det fick mig att vända ögonen mot en annan simulering som samma team genomfört. De frågade sig om någon stjärntränare skulle kunna föra anrika Leeds tillbaka till Premier League igen, och körde därför fyra simuleringar med olika managers.

Annons

:::

Alex Ferguson

Under Sir Alex slutar Leeds på en tiondeplats med 67 inspelade poäng. På grund av hans historia med Manchester United får han en problematisk relation med fansen redan från start. Vilket är något som stör laget och påverkar klubbens resultat. Under sin tid i Leeds väljer Sir Alex att spela en 4-2-3-1-uppställning med ett snabbt passningsspel och fokus på snabba omställningar.

Under hösten har laget svårt att anpassa sig till den typen av fotboll, men efter januari har taktiken satt sig och Leeds har en seger period på åtta matcher i ligan. En spelare som verkligen trivs under Fergusons ledarskap är Sam Byram som får mer utrymme i Fergusons sätt att spela.

Ross McCormack är dock den spelare som verkligen skiner under Ferguson med 15 mål och nio assists, samt ett snittbetyg på 7.39 under hela säsongen. Även Warnock trivs i det snabba omställningsspelet och gör sju assists och fyra mål.

Annons

Pep Guardiola

Under Pep slutar Leeds på en tolfte plats med 65 poäng. Guardiola försöker spela en 4-5-1-uppställning med Randolph Austin i en liknande roll som Sergio Busquets har i Barcelona och Ross McCormack som falsk nia. Laget har svårt att anpassa sig till tiki-taka-spelet som Guardiola vill spela och är även sämst i ligan på att försvara sig på hörnor och frisparkar under Pep.

Ross McCormack är återigen lagets bästa målskytt, med 16 mål men bara två assists under Pep. Sam Byram har högst snittbetyg i hela Leeds med 7.25, följd av Warnock med 7.08. Luke Murphy gör flest assists i Leeds, sju stycken. Det låga antalet assists visar på problemet Leeds har med sättet att spela och 71% av lagets passningar går till rätt adress. Det är sämst i ligan.

Jürgen Klopp

Leeds under Klopp slutar på en sjätteplats, med 74 poäng. Laget tar sig hela vägen till Premier League via kvalspel, där de slår ut Crystal Palace och återvänder till Premier League.

Annons

Klopp väljer att använda sig av en 4-2-3-1-uppställning som fokuserar på ett kort men direkt passningsspel och tyngdpunkten ligger på att snabbt stänga ytor och ligga tätt på motståndaren när Leeds försvarar.

Under hösten har många av Leeds spelarna svårt att hantera de fysiska kraven som taktiken sätter på dem men runt december har laget börjat klara av det. Under våren avgör laget ett flertal (tio matcher) med mål efter 85:e minuten. Ross McCormack är i topp i den interna skytteligan med 17 mål och sex assister.

Randolph Austin gör flest assister, åtta stycken under året. Sam Byram får högst snittbetyg med 7.20. Leeds offensiva spelare anpassar sig snabbare till Klopp sätt att spela än vad de defensiva spelarna gör.

Nigel Clough

Nigel Clough fick längre tid i klubben än vad hans far, Brian Clough, fick. Däremot gick inte resultaten bättre. Leeds slutar på en 16:e plats med 58 inspelade poäng. 4-2-3-1 är Cloughs melodi men han väljer ett mer direkt spel än vad de andra tre managers valt.

Annons

Han väljer även att spela El-Hadji Diouf till höger, medans han spelat till vänster under de andra tre. Han trivs mer på denna position och gör fyra mål och nio assist. Vilket är mest assist i Leeds. Föga förvånande så vinner McCormack återigen den interna skytteligan med 17 mål. Däremot bara en assist för honom under Nigel Clough. Diouf gör inte bara flest assist utan har även bäst snittbetyg, 7.53, tättföljd av Sam Byram på 7.49.

:::

Jürgen Klopp är med andra ord den manager som klarar sig bäst med Leeds och lyckas med det som ingen annan klarar av, att föra Leeds tillbaka till Premier League. Om än med mycket möda och stort besvär.

Vad säger då oss detta? Det är naturligtvis bara en simulering men ändå en simulering som alltså i andra fall har visat sig äga en viss överensstämmelse med verkligheten. Man får ta experimentet för vad det är och kanske bry sig mindre om själva slutresultatet och fundera mer över vägen fram till det. Om det sätt laget spelar, fördelar och nackdelar, under respektive manager faktiskt framstår som realistiskt och troligt.

Annons

Jag tycker simuleringen via en omväg ändå framhäver en bra poäng. Nämligen att det inte enbart, kanske till och med långt ifrån, handlar om att välja en bra manager. För vad som är bra är relativt. Det knepiga är snarare att välja rätt manager sätt till rätt tillfälle, rätt situation och rätt förutsättningar. Person och miljö måste stämma överens.

Jag tror David Moyes skulle vara benägen att hålla med.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Everton måste bredda sin spelartrupp om de ska kunna nå Champions League

Peter Hyllman 2014-01-30 06:00

Kan Everton slå sig in bland de fyra bästa lagen i Premier League och kvalificera sig till Champions League?

Det är en fråga som normalt sett brukar ställas om Everton inför vårsäsongen, ofta dessutom i ett alltmer skeptiskt tonläge. Det är en skepsis som i nuläget känns betydligt mer motiverad än tidigare, efter lagets fullständiga 0-4-sammanbrott på Anfield.

Everton har naturligtvis befunnit sig i den här situationen många gånger tidigare. Under David Moyes tid som manager så var Everton ofta nära men lyckades aldrig, utom vid ett enda tillfälle, faktiskt ta sig hela vägen. Dessutom är det väl egentligen osannolikt om någon faktiskt trodde att det egentligen var möjligt för dem att lyckas.

Det fanns goda skäl till detta. Spelartruppen var för tunn och Evertons finansiella muskler för små för att kunna åtgärda detta problem. De allra flesta var överens om att David Moyes gjorde ett storartat jobb som trots detta höll Everton så högt uppe i tabellen.

Annons

Som alltid när ett lag med mindre resurser håller sig högt upp i tabellen så är den stereotypa uppfattningen att de spelar en funktionalistisk, enkel och statisk fotboll. Mer kämpa än känsla. Men de som faktiskt följde Everton under David Moyes tid, i synnerhet mot slutet, såg ett lag som var så mycket mer än en samling kämpar.

I en mer abstrakt mening kan man säga att Everton faktiskt föll på framför allt två saker: De saknade en högkvalitativ anfallare, och de hade ett relativt lågt självförtroende mot de stora klubbarna. Båda dessa områden har Roberto Martinez arbetat med att försöka åtgärda.

:::

De allra flesta skulle nog hålla med om att Roberto Martinez gjorde ett riktigt starkt jobb på transfermarknaden i somras.

Han plockade ut maximalt med pengar från försäljningen av Marouane Fellaini till Man Utd. Han köpte James McCarthy för runt hälften av den summan och kompletterade detta med några riktigt begåvade lån. Gerard Deulofeu har varit bra, Gareth Barry mycket betydelsefull och Romelu Lukaku fullständigt väsentlig för Evertons framgångar hittills den här säsongen.

Annons

Samtliga fyra tillskott har på ett positivt sätt bidragit till Evertons spel den här säsongen, och den redan starka grund som David Moyes lagt i klubben. Men kanske ser vi ändå den största förändringen vid sidan av planen.

Roberto Martinez har delvis förändrat Evertons sätt att spela. Vad han framför allt har lyckats med är att förmå Everton att växla tempo. Intrycket under David Moyes var att Everton kunde blåsa på i 100 kilometer i timmen och då vara väldigt farliga. Nu kan de både göra men samtidigt kontrollera matchen även i ett lugnare tempo.

Det har gett Everton färdigheter och därmed självförtroendet att tampas med klubbar som Arsenal, Chelsea och Man Utd. Även om det för all del inte märktes i tisdags mot Liverpool.

:::

Everton har blivit starkare med Roberto Martinez. Men de behöver fortfarande förstärka sin spelartrupp under januari om de ska ha någon realistisk chans att kunna konkurrera om en Champions League-plats. Skador och avstängningar, tillsammans med allmänt slitage, kommer att ta ut sin rätt.

Annons

Det betyder att Roberto Martinez ännu en gång kanske måste åstadkomma storverk på transfermarknaden. Inte minst måste han hitta en backup till Romelu Lukaku, inte minst nu när belgaren faktiskt blivit skadad. Annars är det på mittfältet som Martinez först och främst måste förstärka.

Positivt är emellertid att vare sig Leighton Baines eller Ross Barkley ser ut att vara på väg någonstans i januari. Att Baines skriver på ett nytt kontrakt med Everton visar också att förtroendet för Evertons framtid hos en av Englands och Premier Leagues bästa ytterbackar är högt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Citys succévärvning kombinerar intelligens och fysik

Peter Hyllman 2014-01-29 06:00

Utseendet kan bedra. Det är lätt hänt att missta Alvaro Negredo för en klassisk centerforward som plågar motståndarförsvaren med sin styrka. Men den mångsidige spanjoren besitter fler kvaliteter än så, vilket han också har visat hittills under sin första säsong i Premier League.

Det var en del som var skeptiska när Man City i somras betalade mer än £20m pund för Negredo. Inte minst Man City-fansen själva. Det framstod som rätt mycket pengar, särskilt som Stevan Jovetic också var på väg till klubben och inte minst eftersom Edin Dzeko redan fanns där. Fem månader senare är det svårt att belägga Manuel Pellegrini med fel.

Det som tilltalar mig mest med Alvaro Negredo är hans intelligens på fotbollsplanen. Han läser spelet utmärkt, anpassar sig både efter motståndarnas och sina medspelares rörelser, och utnyttjar luckor till sin egen och lagets fördel. Hans förmåga att improvisera i trånga situationer är imponerande.

Annons

Samtidigt kan man inte bortse från den fysiska aspekten i Alvaro Negredos spel. Hans styrka ger honom en klar fördel gentemot motståndarna, och föga förvånande så menar Negredo själv att det fysiska spelet är vad han uppskattar mest med Premier League.

Det gör honom också till en strålande partner till Sergio Agüero. Det är ett samarbete som varit otroligt fruktsamt, som tillsammans har resulterat i 23 ligamål hittills den här säsongen. Det är två spelare med motsatta drag och som därför kompletterar varandra på ett bra sätt.

Med VM på horisonten så är det här naturligtvis ett stort år för Alvaro Negredo. Även om Vincent Del Bosque av hävd brukar favorisera spanjorer som spelar i La Liga så bör Negredo ha god chans att ta en plats i Spaniens VM-lag. I VM-kvalet var han Spaniens mest effektiva målskytt, med ett mål var 56:e minut. I Man City visar han att han definitivt håller måttet.

Annons

Man City är tveklöst favoriter till att vinna Premier League den här säsongen. Det är ett favoritskap som huvudsakligen bygger på lagets förmåga att göra mål. I det avseendet så är Alvaro Negredo en otroligt viktig pusselbit för lagets framgångar.

Hur Tottenham klarar av att hantera honom kommer vara en av de tunga frågorna inför kvällens stormatch på White Hart Lane, mellan Tottenham och Man City.

:::

För Man Citys räkning handlar det kanske mest om att kontrollera en gammal bekant som anfallare. Emmanuel Adebayor, som efter sju svåra år i Tottenham har hittat formen igen under Tim Sherwood.

:::

Samtidigt som det spelas fotboll i norra London så bränner det till på Stamford Bridge med ett av de mer hätska Londonderbyna. Chelsea möter West Ham, ett möte som generellt sett brukar vara tämligen ensidigt sedan Chelsea hoppat upp några kliv på den ekonomiska repstegen.

Annons

:::

Vilken djävulsk demolering på Anfield igår.

Liverpool brukar dra längsta strået i de här mötena, men det är sällan som Everton har blivit så fullständigt överkörda som de blev igår kväll. Ett styrkebesked av Liverpool och kanske en återkomst till verkligheten för Everton och Roberto Martinez.

Vinnarskallar i Liverpools anfall. Daniel Sturridge vill göra mål, mål, mål och mera mål. Luis Suarez skäller på honom för att han inte passar bollen. Liverpool leder med 4-0. Undrar om de var taggade igår kväll?

:::

”We’re staying up, we’re staying up!”

Så lät det på Old Trafford igår kväll. Vilket i alla fall visar att humorn inte har försvunnit tillsammans med resultaten. Själv satt jag mest och irriterade mig över att Juan Mata mesade till det med vantar på. Jäkla Londonfasoner. Typiskt nog hade så klart Ashley Young också vantar på sig.

Annons

Men ser jag en snood så plockar jag fram hagelbössan och beger mig i riktning mot Manchester.

:::

Är Alvaro Negredo säsongens värvning?

De som av något skäl hoppas att något annat lag än Man City ska vinna Premier League sätter ju sitt hopp främst till Man Citys förmodat tuffa spelschema, med bortamatcher mot flertalet av ligans topplag.

Första varvet i den karusellen ikväll alltså. Och ett litmustest för hur svårt Man Citys spelschema egentligen kommer drabba dem. Själv är jag normalt sett lite skeptisk till dylika resonemang om hur spelscheman kommer att avgöra Premier League.

Jag tycker, och anser att erfarenheterna så också har bekräftat, att betydelsen av detta ständigt överdrivs. Möjligen just för att det resoneras utifrån förhoppningar snarare än förväntningar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls trevligaste derby

Peter Hyllman 2014-01-28 06:00

Ett derby bygger på många olika ingredienser. Det kan bygga på många olika sociologiska faktorer såsom kultur, religion, klass eller enbart något så praktiskt som geografisk tillhörighet. Historia och tradition spelar av hävd en betydligt större roll just i derbymatcher än vad som kanske är fallet i matcher av mer normal karaktär.

Rivaliteten mellan två klubbar i ett derby kan naturligtvis vara väldigt hetsig och intensiv. En grupp forskare vid universitetet i St Andrews studerade dessa känslor. De studerade 21 derbymatcher mellan 2008 och 2011 och sade sig hitta övertygande bevis för en statistiskt säkerställd ökning i familjerelaterat våld i samband mellan särskilt passionerade derbymatcher.

Det finns ett flertal sådana här derbyn inom engelsk och brittisk fotboll. Det mest uppenbara är kanske Glasgowderbyt mellan Celtic och Rangers. Old Firm. Andra derbyn som har en liknande karaktär är derbyt i norra London mellan Arsenal och Tottenham, Manchesterderbyt, Tyne-Wear-derbyt mellan Newcastle och Sunderland, Stålderbyt och Birminghamderbyt.

Annons

Kvällens derby, Liverpoolderbyt eller Merseysidederbyt, vad man nu än väljer att kalla det, utgör dock på sätt och vis ett oväntat undantag. Det är faktiskt inte någon ovanlig företeelse i Liverpool med familjer bestående av personer som kan hålla på både Everton och Liverpool. En följd av detta har blivit att fans från olika lag faktiskt kan sitta tillsammans på ett Merseysidederby.

Viss förbrödring mellan klubbarna skedde ju också under 1980-talet, när Everton och Liverpool vid upprepade tillfällen drabbade samman på Wembley. Med andra ord, kanske är Liverpool mot Everton på flera sätt engelsk fotbolls trevligaste derby.

:::

Det vore i så fall på läktarna. Och man kan så klart fundera över om detta i huvudsak är att betrakta som en lokal företeelse. Och om vi finner samma typ av kollegiala stämning mellan supportrar utanför England, härute på den stora interwebben.

Annons

Någon särskild trevlighet finner vi hur som helst inte på fotbollsplanen. Där är det snarare tvärtom. Utfallet under senare år har varit att Merseysidederbyt har resulterat i fler röda kort än någon annan match i Premier League.

Det faller tillbaka på sin historia av att det är det mest långlivade derbyt i den engelska högstadivisionen, där Everton och Liverpool regelbundet har mött varandra minst två gånger per säsong så långt tillbaka som till 1962-63.

Kanske har det också intensifierats under senare år i och med att Everton och Liverpool återigen har befunnit sig i närheten av varandra i tabellen. Även den här säsongen har vi ju en situation där det blott skiljer en poäng mellan de båda klubbarna, och en plats i Champions League står ju på spel.

:::

Egentligen är det rätt anmärkningsvärt att Everton ligger så bra till för Champions League-platserna som de faktiskt gör. Det pratas ofta om att flera klubbar den här säsongen lider lite på grund att de bytt manager, men Everton är faktiskt en klubb som verkar ha gynnats av det.

Annons

Roberto Martinez pratade förvisso om Champions League-spel inför säsongen, men det var något som många, inklusive jag själv, betraktade som naiv godtrogenhet eller möjligtvis spel för galleriet. Om det faktiskt blir Champions League-spel återstår så klart att se, men de befinner sig definitivt närmare än vad jag trodde skulle vara möjligt.

Även spelarna i Everton verkar visa stor tilltro till Evertons framtid. Det är naturligtvis en rejäl förtroendeförklaring när Leighton Baines väljer att skriva på ett nytt kontrakt med Everton.

Tabellen spelar dock kanske mindre roll ikväll. För även om Everton faktiskt har slutat före Liverpool i tabellen de två senaste åren, så förblir de rent mentalt och psykologiskt lillebror i Liverpool. De brukar av någon anledning ha väldigt svårt mot Liverpool, i alla fall svårt för att vinna.

Annons

Everton under Roberto Martinez har dock brutit barriärer tidigare under säsongen. De tog sin första seger på Old Trafford på mycket länge. Kan de göra samma sak på Anfield ikväll?

:::

2OLEgend.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa mål 2013-14

Peter Hyllman 2014-01-27 06:00

22 omgångar av Premier League har spelats hittills under säsongen. Den matematiskt normalbegåvade inser således snabbt att det har spelats totalt 220 matcher. På dessa 220 matcher har det totalt gjorts 594 mål. Det innebär ett snitt motsvarande exakt 2,7 mål per match. Vilket alltså betyder att det har varit en offensiv säsong så här långt.

Den absoluta majoriteten av alla dessa mål är naturligtvis antingen rätt ruffiga mål, i allt för hög utsträckning en produkt utav defensiva misstag, eller så är det helt enkelt tämligen medelmåttiga mål med Premier Leagues mått mätt. Men sedan finns det naturligvis de där enskilda guldkornen, målen som kan utgöra kryddan på en hel säsong.

Vad som är bäst och snyggast vad gäller mål är naturligtvis fruktansvärt subjektivt. Vi kan ju börja med att det mycket väl kan vara en skillnad på vad man menar med bäst respektive snyggast. Det är inte nödvändigtvis samma sak. Sedan faller det sig naturligt att jag kanske tycker något är bra eller snyggt samtidigt som andra tycker detsamma om något helt annat.

Annons

Det här är hur som helst min uppfattning.

:::

(5) Luis Suarez, Liverpool vs Norwich

Det har av någon anledning länge varit Luis Suarez favoritsysselsättning att göra mål på just Norwich. Men även om många tänkte att han nog skulle kunna göra några så hade de knappast föreställt sig vad som komma skulle. Sättet han valde att inleda målskyttet på var magnifikt. Ett skott från cirka 40 meter som helt ställde John Ruddy.

(4) Pablo Osvaldo, Southampton vs Man City

Pablo Osvaldo var en av Southamptons stora värvningar i sommar. En mager målskörd och rapporter om disciplinära problem gör dock att hans säsong så här långt får ses som misslyckad. En ljusglimt var dock hans mål mot Man City. Att böja in bollen i krysset är förvisso svårt nog, men att bygga upp det med att lura bort Vincent Kompany och därefter två andra försvarare gör det strålande.

Annons

(3) Luis Suarez, Liverpool vs Norwich

Luis Suarez fullföljde demoleringen av Norwich med ett mål som ekade av minnen från Matt Le Tissier och Paul Gascoigne. Förvisso tyckte Suarez att det räckte med att lobba bollen över en motståndare, men den bestämdhet med vilken han därefter torpederade in bollen i bortre krysset kompenserade väl för den sparsamheten.

(2) Jack Wilshere, Arsenal vs Norwich

Arsene Wenger är förmodligen för gammal för våta drömmar, men om något skulle orsaka dem så är det förmodligen minnesbilderna av det här målet. En produkt av hans egen fotbollsidé i sin fulländning. Ett monument till betydelsen av förmågan till improvisation på fotbollsplanen, förpackat i ett blixtsnabbt kombinationsspel.

(1) Pajtim Kasami, Fulham vs Crystal Palace

Många ville göra parallellen till Marco van Bastens mytomspunna mål under EM 1988, men kanske var det här rent tekniskt ännu bättre. Att i farten kunna kontrollera bollen på bröstet på det viset och från det läget få iväg en sådan volley är naturligtvis fulländat. Det mest osannolika med målet är kanske att det kommer i en match mellan Fulham och Crystal Palace.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vinnare i Englandsbloggens Nerd Off är…

Peter Hyllman 2014-01-26 19:43

Rätt resultat:

Bournemouth vs Liverpool – 2
Sunderland vs Kidderminster – 1
Bolton vs Cardiff – 2
Southampton vs Yeovil – 1
Huddersfield vs Charlton – 2
Port Vale vs Brighton – 2
Southend vs Hull – 2
Rochdale vs Sheffield Wednesday – 2
Wigan vs Crystal Palace – 1
Man City vs Watford – 1
Birmingham vs Swansea – 2
Stevenage vs Everton – 2
Sheffield United vs Fulham – x
Chelsea vs Stoke – 1

:::

12 rätt: GeVeZ.

11 rätt: Adam_777. 9 rätt: ohlssonlfc, Oijennus. 8 rätt: Linus Hejdenberg. 7 rätt: hm 43 LFC JFT96, Peter Hyllman. 6 rätt: Majrud. 4 rätt: Anfield Glory.

:::

Hur ska man tolka det låga deltagarantalet? Att den så kallade traditionen att tippa FA-cupresultat är övervärderad, eller att tämligen få av er faktiskt vågade sticka ut hakan och dra er på en gissning?

Annons

Hur som helst verkar det som om Daniel Kahneman fick rätt. Jag var definitivt inte bäst, jag var till och med sämre än genomsnittet om 8,25. Om inte Anfield Glory dragit ned snittet så förtjänstfullt så hade det sett riktigt illa ut. 🙂

Grattis GeVeZ, imponerande med 12 rätt.

:::

Grymma matcher i nästa FA-cupomgång. Arsenal mot Liverpool och Chelsea mot Man City.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

14 rätt är respekt

Peter Hyllman 2014-01-25 06:00

Då och då händer det att Englandsbloggen går omkring på stadens gator som en vanlig man. Och i vissa sammanhang finns de som har noterat att jag skriver den här bloggen. De lite yngre verkar tycka att det medför någon form av kändisskap, vilket tydligen är fett häftigt. Från de äldre möter man inte sällan uppfattningen att ”jaha, du är expert, ja men då borde ju du ha många rätt på stryktipset!”

Till sammanhanget hör att Sundsvall om jag inte är felinformerad är den stad i Sverige i vilken det spelas allra mest per capita. Detta trots att Sundsvall är rätt långt ifrån att vara staden med högst levnadsstandard. Vilket kanske säger något om vilken målgrupp spelindustrin framför allt riktar in sig på. Så att det tänks i sådana termer är kanske inte så konstigt som det kan låta.

Men det här med att ha mer rätt på stryktipset för att man är expert är ju så klart bara nonsens. Visst, jag tror nog jag har bättre koll på engelsk fotboll än genomsnittet men inte tusan blir jag så värst mycket bättre på att tippa fotbollsmatcher för den sakens skull. En fotbollsmatch, än mer tretton av dem, beror på så många enskilda och specifika faktorer att det handlar mer om astrologi än vetenskap att förutspå dem.

Annons

Daniel Kahneman berättar också i boken Thinking, Fast and Slow att experter faktiskt är genomsnittligt sämre än vanliga människor på att förutspå resultat och utfall inom sina respektive områden. Vilket är rätt anmärkningsvärt. Skälet är att experter försöker vara för smarta för sitt eget bästa, de söker efter den där överraskningen, den där skrällen som får dem att framstå som väldigt insiktsfulla, istället för att bara kallt i varje enskilt fall gå på det mest sannolika utfallet.

Det är inte utan att jag känner igen mig själv, inte minst då från de här årliga bloggarna inför säsongen när jag ska försöka gissa hur Premier League kommer att sluta. Inte tusan sitter jag och bara kallt plitar ned vad jag tror är rationellt mest sannolikt. Jag försöker hitta säsongens överraskning. Vilket kanske har gått bra någon gång men oftare leder tankarna fel.

Annons

Men varför inte ta och prova Kahnemans påstående. Nu är det förvisso fjärde omgången i FA-cupen det handlar om, inte den tredje omgången, men det gör å andra sidan antalet matcher mer hanterbart. Två är redan spelade. Jag gissar utfallet i de 14 återstående matcherna under helgen och ni gör detsamma. På söndag redovisar vi facit.

Let us have proper contest! som de skulle säga i Spartacus.

:::

Bournemouth vs Liverpool – (2). Svårt att föreställa sig att Bournemouth ska lyckas stå emot Liverpools offensiv, likaväl som de lär ha svårt att skapa särskilt många chanser mot dem.

Bolton vs Cardiff – (1). Cardiff lär ha andra prioriteringar än FA-cupen och befinner sig också i en dålig period. Bolton räds knappast Cardiff hemma på Reebok.

Southampton vs Yeovil – (1). Skrällaget Yeovil har börjat tappa mark i The Championship nu och de lär inte ha överdrivet mycket att sätta emot borta mot Southampton.

Annons

Southend vs Hull – (x). Southend spelar i League Two men brukar kunna vara lite kluriga i cupspel. Alls ingen lätt uppgift för Hull som troligtvis heller inte har några större ambitioner i FA-cupen.

Sunderland vs Kidderminster – (1). Sunderland är självklart fortfarande lite höga efter veckans cupseger mot Man Utd. I rena farten lär de göra processen kort med Kidderminster.

Huddersfield vs Charlton – (x). Tufft möte mellan två jämna lag från The Championship. Huddersfield får bära favoritskapet men jag tror att Charlton kommer sälja sig dyrt här.

Port Vale vs Brighton – (2). Alls ingen lätt uppgift för Brighton men i slutänden tror jag att Port Vale kommer att väga för lätt mot starkare motstånd. Gardera dock med ett kryss.

Rochdale vs Sheffield Wednesday – (x). Wednesday känns hopplöst ojämna och opålitliga så även om Rochdale är ett svagare lag som spelar längre ned i divisionerna så är det ingen som gör segern säker.

Annons

Wigan vs Crystal Palace – (x). Wigan är naturligtvis titelhållare i FA-cupen trots att de så bittert åkte ur Premier League förra säsongen. Crystal Palace under Tony Pulis ledning blir dock ingen lätt uppgift och jag räknar med omspel.

Man City vs Watford – (1). Nja. Watford kan vara hur charmiga som helst, men hemma på Etihad Stadium kommer de inte kunna rubba Man City, som utan problem kan ta ännu ett steg mot en möjlig kvadruppel.

Birmingham vs Swansea – (x). Två av Englands mer framgångsrika cuplag under senare år, dock med olika kurvor därefter. Birmingham har krånglat sig fram i FA-cupen och mot Swansea lär de få fortsätta att krångla.

Stevenage vs Everton – (2). Stevenage har stått för uppseendeväckande skrällar i FA-cupen förut och det är frestande att satsa på dem igen. Men inte den här gången, Everton ser starka ut och Stevenage darrar i botten av League Two.

Annons

Sheffield United vs Fulham – (1). Det har inte varit någon rolig säsong för The Blades, som ligger på nedflyttningsplats i League One, men Fulham är ett lag helt utan struktur och självförtroende. Det här är min skrällmatch.

Chelsea vs Stoke – (1). Chelsea är ett storlag som under åren faktiskt har haft förhållandevis lätt för Stoke. Hemma på Stamford Bridge ska dock inte Stoke kunna hota, detta bör bli en bekväm seger för Chelsea.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Walking Tall

Peter Hyllman 2014-01-24 06:00

Januarifönstret är en mycket hektisk tid i fotbollsvärlden. Den stora skillnaden innebär att när det skrivs transferrykten kan man flika in att övergångarna kan ske nu och inte när nästa transferfönstret öppnar. Så är det åtminstone i de flesta delarna av fotbollsvärlden.

Men i Football League karaktäriseras januari av lån. Ofta korttids-lån vilket innebär att när man väl sett spelare X i sin nya klubb lär han vara på väg därifrån. Se gärna BBC’s lista över spelarövergångar i januari vilket är 80% inlånade spelare till Football League-klubbar.

Men nej, detta är inte början på en lång rant om korttidslån eller ens transferfönstret. Jag tycker faktiskt det är en god tanke att spelare kan gå ifrån längst ut på bänken ena veckan till att plötsligt vara en viktig spelare i ett annat lag. Men vanligtvis är det snarare en desperat manager som försöker låna vem eller vad som helst som kan rädda jobbet han inte klarar av.

Annons

Grejen är nämligen att Football League & Conference fått dispens för sitt “Emergency loan window” till och med slutet på säsongen 14-15. Nödlåns-fönstret som man kan kalla det är öppnar först drygt en vecka efter sommarfönstret stänger och stänger i slutet av november. För att sedan öppna igen drygt en vecka efter det nu pågående januarifönstret och är öppet tills slutet av mars. Jag förstår verkligen varför klubbarna vill ha detta fönster då det likt januarifönstret gör att man kan förstärka vid många skador eller för att laget går dåligt men i min mening används det för mycket som kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem/playoff-ambitioner.

:::

Walking Tall

Att vända hem i någon mening när det sker i förtid är allmänt sett som ett misslyckande. Det beror också oftast på ett misslyckande i sin karriär eller i livet generellt. Vad det gäller fotbollspelare finns det gott om dem som blivit utlandsproffs men efter ett par misslyckade säsonger återvänder de till hemlandet med svansen mellan benen. Elfsborg har under flera år byggt sitt lag kring “hemvändare” vilka främst varit misslyckanden utomlands men högst kompetenta på allsvensk nivå.

Annons

Det är fullt acceptabelt och ofta önskvärt när någon återvänder till sin moderklubb i slutet på sin karriär. Det var rätt härligt att se en gammal Riquelme i Boca och just nu spelar mini-fransosen Ludovic Giuly cupframgångsrikt för sin moderklubb Monts d’Or Azergues Foot vars arena till och med är döpt efter honom.

Det är härligt, mysigt eller gulligt men mer spännande och fyllt av revansch är just när någon återvänder till sin gamla klubb efter ett misslyckande på högre nivå. Och det finns just nu en hel hög av framförallt managers i The Football League som har återvänt till sin gamla klubb och som gör det framgångsrikt.

:::

Det är också ett spännande koncept. Med tanke på hur små marginaler det är mellan en bra och en dålig manager känns det som ett säkert alternativ att ta in någon som varit framgångsrik tidigare. Antagligen finns det ett begränsat antal managers/spelare som passar just i din klubb(kultur) varför ska man inte då välja någon som man vet fungerat tidigare. Rimligen någon som inte var framgångsrik för 20 år sedan utan snarare någon som varit de inom en nära dåtid.

Annons

Jag vill dock inflika att detta inte betyder att jag på något sätt stödjer Palermos Zamparini hantering av sina managers som bland annat sparkat Guidolin nästan lika många gånger som Palermo vunnit uppflyttningar genom lagets historia. Dock är det underhållande förstås.

The Championship

I ligaledning ligger Leicester med Nigel Pearson som gör sin andra sejour som manager i Leicester, Fyra ligger Derby med Steve McClaren som inte behöver någon vidare presentation, Femma ligger Nottingham Forest med Billy Davies som gör sin andra sejour som manager i Nottingham Forest.

Passande nog såg jag förra veckan Leicester vinna på förmiddagen och sedan såg jag Nottingham och Derby vinna mot sina respektiva tuffa motståndare. Och alla imponerade de på olika sätt. Leicester & Derby med sena vinstmål och Nottingham med mål från mittfältet, eller framförallt straffpunkten.

Annons

Vi har även Bournemouth på 16:e plats vilket är en respektabel position för en nykomling vars manager Eddie Howe både som spelare(efter knäskador) återvände till Bournemouth och när han sedan var framgångsrik som manager lämnade han igen Bournemouth innan han återvände förra säsongen.

Pearsons första sejour ledde till uppflyttning till Championship och därefter gick man till playoff-semi. Denna säsongen ser man dock ut som en stark utmanare till ligatiteln; inte olikt förra säsongen då man åkte ut i playoff-semi mot Watford. Denna säsongen har man dock inte ens ett Cardiff framför sig och David Nugent är i sitt livs form. Det sägs ibland att allt en anfallare behöver är självförtroende och såg man Nugents sena 1-0 mot Leeds såg man en väldigt självsäker anfallare gör sitt 15:e ligamål för säsongen. Man har också vänsterfotade högeryttern Anthony Knockaert som verkligen trivs med bollen och har gjort flera drömmål. Värt att uppmärksamma är också mittbacksduon Wes Morgan och Liam Moore, en rutinerad och en väldigt lovande.

Annons

Billy Davies har varit lugnare under denna sejouren. Att före detta ägaren Nigel Doughty tillika hans nemesis dog under tiden han var borta kanske var ett varningstecken. Annars är Forest återigen med Davies ett ganska defensivt starkt lag(när man inte har skadeproblem) vars mål kommer nästan uteslutande från mittfältet. Andy Reid med nio och Lansbury med sju är deras främsta målskyttar. Deras bästa spelare har – enligt Whoscored – mittbacken Jack Hobbs varit och mitt/högerbacken Jamaal Lascelles som Everton olovligt försökt värva har också imponerat.

Jag var visserligen en supporter av Nigel Clough men det råder ingen tvekan om att Derby varit bättre under McClaren. Med elva vinster av 17 möjliga. McClarens förra försök att återupprätta sitt rykte i Nottingham gick väldigt illa men om han tar upp Derby till PL vore det en rejäl revansch.

Annons

Man är ligans målgladaste lag med 50 mål på 26 matcher och det är mål utspridda på Chris Martin(12), Bryson(11), Ward(7) samt att Johnny Russell gjort ett par och Chelsea-lånet Patrick Bamford presenterade sig i helgen. Mittfältaren Bryson har också flest assist i laget och är kanske ligans främsta spelare hittills även om hans mittfältspartner Will Hughes är på god väg.

:::

League 1

Finns det inte någon lika övertygande trend men Peterborough på playoff-plats har Darren Ferguson som gör sin andra managersejour i klubben, nykomlingen Port Vale på en övertygande åttonde plats har Micky Adams som även tidigare varit manager i klubben. Graham Turner har visserligen avgått men att hålla Shrewsbury uppe i L1 var en prestation och det var hans andra sejour klubben, även om hans första managersejour där avslutades för 30 år sedan.

Annons

Räknar vi med Graham Turner och Shrewsbury är det tre lag på nerflyttningsplats i L1 som har manager som gör sin andra sejour i klubben. Då Tranmere(Ronnie Moore) och Stevenage(Graham Westley) gör oväntat dåliga säsonger. Dessa gör det tydligt att det inte är en univerallösning(olikt alkohol) men likväl en spännande lösning och bra narrativ.

League 2

Sc*nthorpe leder ligan och som manager har man Russ Wilcox som efter tio matcher fortfarande är obesegrad. Detta tio år efter hans första uppdrag som (caretaker) manager i Scunthorpe och även då tog han över efter Brian Laws. Laws som både är ett exempel på en lyckad hemvändare(även om han bara var borta i 3 månader) och en misslyckad hemvändare när han återvände för sin tredje sejour.

I ett L2 där bara tre spelare gjort 10+ mål hittills denna säsongen är det Scunny’s Sam Winnall med 13 som leder skytteligan. Scunny har en tradition av att fostra eller åtminstone utveckla anfallare – Gary Hooper, Martin Paterson, Billy Sharp, Jermaine Beckford m fl – vilket gör det speciellt.

Annons

Två i League 2 ligger Rochdale vars manager är Keith Hill som 2010 var den första Rochdale-managern att vinna en uppflyttning på 36 år. Sedan dess har han återvänt ifrån Barnsley där managers aldrig stannar för två säsonger. Och apropå denna textens revansch tema har Rochdale’s Scott Hogan imponerat med tio ligamål hittills efter att ha blivit släppt av Rochdale 2010 har han jobbat sig tillbaka till Rochdale via klubbar som Woodley, Stocksbridge och Hyde.

Hogan och Michael Rose i Rochdale har också gjort säsongens kanske två snyggaste lobbmål. Bra höjd på dem sett till att de varit ganska nära mål framförallt.

:::

Övrigt

I The Championship och L1 finns det ett par lag som dragit ifrån även fast det är i övrigt jämnt men i L2 är det jämnt i hela tabellen. Mellan ettan och sjuan skiljer det blott sex poäng och ner ifrån 12:e plats till nerflyttning är det bara sju poäng. Hela divisionen ryms inom ett poängspann av 26 poäng efter de flesta lag spelat 26 omgångar. I L1 & Championship är det spannet drygt 35-36 poäng och i PL där det bara är 20 lag och bara spelas 22 omgångar är det också över 30 poäng som skiljer serieledare ifrån jumbo. Lättare vore kanske bara att säga att Scunny som leder L2 har ett sämre poängsnitt än Everton(6:a i PL) trots fyra matcher mer spelade.

Annons

Det finns många men inte alltför intressanta lån/övergångar att rapportera men…

DJ Campbell har återförenats med Ian Holloway i Millwall. Ollie i Millwall är ganska spännande i sig, det hade varit mer orimligt om inte Millwall i flera säsonger blivit allt mer spelande under Jackett och Lomas lär inte ha hunnit förstöra för mycket.

Billy Sharp återvänder till Donny på lån där han hör bäst hemma. Rösler-Wigan lånar in McEachran som lär passa hos Rösler sett till hur andra små mittfältare passade i hans Brentford. Man har också värvat Nicky Maynard, som lär kunna komma tillbaka i form tillsammans med Nick Powell.

Nakhi Wells har värvats av Huddersfield och redan hunnit göra två mål. Det första ett 1-0 mål i 90:e minuten i hans debutmatch. Hudds har också värvat Joe Lolley ifrån Kidderminster där han sköt ut Peterborough i FA-cupen det sista han gjorde vilket innebär att Huddersfield har en imponerande samling anfallare. Allt ifrån f.d. Akademispelare från spanska storklubbar till Daniel Carr ifrån Dulwich Hamlet, skadebenägna skyttekungar som Paterson och Vaughan och så Jonathan Stead.

Annons

Bradford har ersatt Wells smart med Aaron McLean som haft ett par tunga säsongar. Barnsley fortsätter samla på sig kultfigurer – Liam Lawrence den senaste i samlingen.

Scunny i toppen har värvat Gary McSheffrey som kan vara 40+ numera, Paddy Madden som vann skytteligan för Yeovil ifjol och David Syers ifrån Donny. Uppflyttning är ett rimligt mål.

:::

Just det, Brentford är obesegrade sedan den 12:e oktober. 15 raka matcher och det trots att man förlorade sin manager Uwe Rösler i slutet av november och ersatte honom med sportchefen Mark Warburton utan tidigare managererfarenhet. Makalöst. De ligger dock bakom Leyton Orient som hade sin egen obesegrade svit i början på året och då de vann i helgen och Bees bara kryssa så gick man förbi. Wolverhampton som faktiskt gjort en väldigt bra säsong ligger ändå 4-5 poäng efter.

Annons

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Catharsis för Man Utd

Peter Hyllman 2014-01-23 09:49

Motgångarna vill aldrig riktigt ta slut för Man Utd den här säsongen. Som om det inte vore nog med tunga förluster i ligaspelet och nesliga förluster i FA-cupen, så blev det alltså uttåg ur Ligacupen igår mot Sunderland. Någon cupfinal på Wembley blir det alltså inte, och Man Utd har nu endast ligan och Champions League kvar att bekymra sig om.

Även sättet förlusten kom till på var på något vis symptomatiskt för Man Utd den här säsongen. Befriat från självförtroende. Återigen ett insläppt mål i matchens sista skälvande minuter. Den här gången räckte inte ens en snabb replik från Man Utd. Det visade sig bara vara en förlängning av lagets plåga, resulterandes i en straffläggning där ångesten gavs fritt utlopp.

Motgångarna tvingar naturligtvis fram en själaskådning för Man Utd. Inte bara för klubben självt utan även för supportrarna. Man Utds supportrar har ofta beskrivits som arroganta av andra supportrar. Delvis säkert en produkt av att under så lång tid ha tvingats lyssna på bittra bortförklaringar av det egna lagets framgångar från andra fans. Sådant föder trots.

Annons

Men i någon utsträckning så har framgång troligtvis också blivit tagen för given. Kanske inte minst för de som inte var födda eller vid medvetande innan Alex Fergusons framgångsepok inleddes. De känner knappast till något annat. Det har visat sig den här säsongen. Det är lätt att tala stort om långsiktiga värden när allt går bra. När det börjar gå dåligt så infinner sig dock snabbt hysterin, även hos Man Utd-fansen.

Kanske är det en nödvändig reningsprocess, en sorts catharsis, som Man Utd helt enkelt måste gå igenom. Det nödvändiga priset att betala för att ha byggt ett lag och en klubb så fullständigt i Alex Fergusons avbild. För att bättre värdera både tidigare framgång men också förväntningar om framtida framgångar.

:::

En annan nödvändighet är dock att tillföra ny energi och nytt självförtroende till spelartruppen. Kort och gott måste nog David Moyes hitta spelare av hög kvalitet som inte är uppfostrade med den till synes orubbliga bilden av Alex Ferguson som manager, och som därför kan spela fria från en känsla av saknad som jag får intrycket av att flera spelare nu är belastade med.

Annons

David Moyes har å sin sida tydligt förklarat att det under januari knappast kan bli fråga om några så kallade panikvärvningar. Det kommer inte bli fråga om att värva spelare endast utifrån ett kortsiktigt perspektiv. Klokt i sig naturligtvis, men även något han rimligtvis måste säga om han inte vill försätta Man Utd i ett riktigt taskigt förhandlingsläge.

Juan Mata kan dock knappast betraktas som en kortsiktig värvning. Det är naturligtvis en spelare som tillför mycket till laget redan på kort sikt, men det är också en spelare runt vilken Man Utd kan bygga ett lag på längre sikt, och som har mycket att tillföra under många år framöver. Precis en sådan spelartyp som Man Utd för övrigt behöver.

Det sägs att Man Utd nu har lagt ett bud om £40m för Juan Mata. I somras hade jag betraktat det som en helt orimlig värvning, varmed jag knappt ens tog den i beaktande. Mata har varit Chelseas och kanske Premier Leagues mest framstående spelare under flera säsonger. Av någon anledning så har José Mourinho dock inte fastnat för honom.

Annons

Som sommaren borde ha lärt oss så är det dock en rätt lång sträcka från att Man Utd lägger ett bud på en spelare till att spelaren faktiskt går till Man Utd. Och även om Chelsea kanske är intresserade av bud på Juan Mata så är det allt annat än säkert att de är intresserade av att sälja en spelare med en sådan profil till en konkurrentklubb i England.

:::

£40m vore ett rekord för Man Utd, som aldrig tidigare har värvat en spelare för så dyra pengar. Flera skulle kanske välja att se det som ett tecken på någon form av desperation, men frågan är om det inte samtidigt ändå vore en tämligen bra affär.

Juan Mata är 25 år gammal och kan alltså ha ett decennium kvar inom den absoluta toppfotbollen, allra minst fem år. Han har redan bevisat sig i Premier League som en av ligans absolut främsta spelare. Han är en mångsidig spelare som kan tillföra värde på flera positioner, och han är såväl positiv och lojal som en hårt arbetande lagspelare.

Annons

Det är heller inte någon spelare vars förmågor kommer att avta inom en snar framtid. Chelsea köpte Fernando Torres för £50m, en spelare som byggde mycket på sin fart. En studie av idrottsmän genomförd av Joseph Baker, ”Maintenance of Skilled Performance With Age”, visar dock att just dylika fysiska egenskaper är de som först och främst avtar med ålder och slitage.

Spelare som dock baserar sitt spel mer på teknisk skicklighet, klokhet på planen och taktiskt kunnande, det vill säga mer kognitiva färdigheter, har en längre hållbarhet och kan tvärtom i någon mening faktiskt bli bättre med åldern. En hel del talar alltså för att vi ännu inte har sett det bästa av Juan Mata.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ligacupen en möjlig vändpunkt för både Sunderland och Man Utd

Peter Hyllman 2014-01-22 09:43

Ligacupen får ofta skäll och ges sällan den respekt som turneringen trots allt förtjänar. Den behandlas styvmoderligt av vissa managers som prioriterar andra matcher närmast till överdrift. Som en följd av detta så väljer en del supportrar att mentalt avfärda turneringen, antingen av helt egen fri vilja eller därtill mentalt tvingade.

9,000 Sunderlandsupportrar beger sig dock ikväll till Manchester och Old Trafford med helt andra tankar. Sunderland har en 2-1-ledning från den första matchen att försvara och Man Utd har varit märkligt sårbara på Old Trafford den här säsongen. Att få spela Ligacupfinal på Wembley vore självklart en stor sak för dem.

Om vi skulle tro på den gängse teorin om Ligacupen som en i relativa termer meningslös cup så skulle den här semifinalen vara oprioriterad för båda lagen, som båda har ”viktigare” uppgifter framför sig. Sunderland ligger näst sist i ligan och måste börja jobba sig uppåt. Man Utd ligger sjua i tabellen, sex poäng från Champions League-plats. Även de måste börja arbeta sig uppåt i tabellen, sakta men säkert.

Annons

Det är samtidigt särskilt viktigt i jobbiga situationer att ta fasta på det positiva i tillvaron. Och en möjlig cupfinal och Ligacupvinst vore onekligen en morot för både Sunderland och Man Utd, ett mål och en prestation som rent psykologiskt skulle kunna utgöra en vändpunkt för båda lagens säsonger. Särskilt som det är två lag som spelar stundtals helt utan självförtroende.

:::

Både Sunderland och Man Utd har visat upp en förbluffande ojämnhet den här säsongen. Sunderland kan ena veckan besegra Fulham med 4-1 för att i nästa match vara stundtals odugliga. Man Utd presterar i ena matchen lysande fotboll för att vara närmast apatiska i nästa match.

Jämnhet och kontinuitet är egenskaper som värderas och belönas i Premier League. Ojämnhet bestraffas obönhörligt, något som både Sunderland och Man Utd blivit varse den här säsongen. Det ligger ingen ny kunskap bakom detta, men även om insikten om detta finns där så är det lättare sagt än gjort att bara uppnå.

Annons

:::

Det finns historiska prejudikat för båda klubbarna inför den här semifinalen, i båda fallen är det kanske något som Sunderland och Man Utd helst av allt undviker.

I motsvarande semifinaler 2010 gick Man Utd in till returen på Old Trafford med ett 1-2-underläge. Den gången mot Man City. Man Utd vände semifinalen på Old Trafford och vann på tilläggstid, för att därefter också vinna finalen mot Aston Villa. Men det översattes inte till någon ligavinst efter att Chelsea hållit undan i tabelltoppen.

Sunderland å sin sida betraktar säkert med viss oro det öde som drabbat andra klubbar under senare säsonger. Framgångsrika i någon av de inhemska cuperna men som därefter omsatt detta i nedflyttning senare under samma säsong. Både Birmingham och Wigan har på kort tid råkat ut för just detta, och visst ligger även Sunderland i farozonen.

Annons

Eller är detta egentligen ett falskt resonemang, något som antyder ett samband där ett sådant samband egentligen inte alls existerar. Såväl Birmingham som Wigan låg så klart väldigt illa till i tabellen redan innan de vann Ligacupen respektive FA-cupen. Vad är det egentligen som säger att de hade hållit sig kvar i Premier League om de inte gått långt i cupspelet?

:::

Reglerna för Ligacupens semifinaler är inte särskilt komplicerade i sig, men ändå i någon mening annorlunda.

Regeln om bortamål tillämpas inte under ordinarie matchtid. Med andra ord, om Man Utd vinner kvällens match med uddamålet så går matchen till förlängning. Däremot så börjar regeln om bortamål tillämpas i förlängningen, så om det efter 120 minuters spel står 1-0 till Man Utd så vinner de, står det emellertid 3-2 till Man Utd så vinner Sunderland. Vid 2-1 efter förlängning så blir det straffar.

Annons

Det är ju annorlunda från övrigt cupspel. Och visst finner vi i denna märkliga kompromiss den klassiska misstänksamheten inom engelsk fotboll mot dylika regler som bortamål och straffar. Engelsk fotboll har ju alltid föredragit omspel som sättet att avgöra cupmöten, men i dagens TV-styrda klimat har detta så klart blivit allt mer omöjligt.

Kanske kan vi förstå denna kompromiss på följande vis. Engelsmännen gillar vare sig regeln om bortamål eller straffläggning, men de ogillar regeln om bortamål något mindre.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City är en irriterande sympatisk storklubb

Peter Hyllman 2014-01-21 09:49

Det är något utav en fotbollens grundlag att så kallade storklubbar eller toppklubbar sällan är eller upplevs som särskilt sympatiska. Kanske går det helt enkelt inte att vara helt och hållet sympatisk om man samtidigt vill vara en vinnare. Kanske är det vi som betraktare som har svårt att uppfatta överheten som dessutom sympatisk.

Man Utd brukar i undersökningar genomgående framträda som den engelska fotbollens mest hatade klubb. Det finns uppenbara skäl till detta, och Man Utd har knappast blivit Premier League-erans mest framgångsrika klubb genom att vara försiktiga med att trampa på ömma tår. Chelsea är en annan klubb som under2000-talet med sitt sätt att bete sig och sin stundtals arroganta attityd knappast vann många neutrala betraktares beundran.

Arsenal är en annan klubb som många nog kan ha svårt att se som särskilt sympatisk. Snobbism, en nedvärderande inställning till sina motståndare och en allmän gnällighet är egenskaper som många skulle tillskriva Arsenal genom åren, även om de själva möjligen skulle beskriva dem på andra sätt. Liverpool har likaså de kunnat väcka frustration genom att ständigt vilja hävda en status deras prestationer inte har motiverat på årtionden.

Annons

Detta är som sagt naturligt. Alla klubbar har helt säkert drag som omgivningen betraktar som irriterande, men det är när dessa drag kombineras med en air av överlägsenhet som de blir till irritationsmoment. Detta implicerar naturligtvis att frågan om sympatiskhet till stor del ligger i betraktarnas ögon, och så klart på intet sätt är frikopplad från deras egna föreställningar och subjektiva preferenser.

:::

Man City är den engelska fotbollens senast tillkomna så kallade storklubb, eller toppklubb om man nu vill göra någon sådan distinktion. De har på precis samma sätt som Chelsea baserat sin framgång och tillväxt på nya ägare och ett externt kapitalinflöde, fast i en ännu större omfattning och volym än Chelsea före dem.

Detta borde till synes vara djupt osympatiskt. Ändå upplever jag det som mer än motiverat att fundera över om det inte är så att Man City faktiskt har lyckats att bryta mot den engelska fotbollens grundlag. De är utan tvivel en engelsk storklubb och de har nått sina nutida framgångar på ett sätt som sällan vinner någon uppskattning utanför de egna leden. Ändå så är de på något vis väldigt sympatiska.

Annons

Självklart så uppfattar man som supporter ändå Man City genom rivalitetens linser, men rivalitet är ändå något annat än sympati. Det kan så klart vara så att vi i och med Chelsea har lyckats vänja oss vid den typen av klubbar, och att det därför inte alls sticker i ögonen på samma sätt nu när Man City så att säga upprepar bedriften.

Men nej, det är inte bara därför. Man City är så klart inte blyga för att kasta ut stora summor pengar på nya spelare, men de är helt enkelt inte lika vräkiga med det. Det känns inte som att de gör det bara för att de kan göra det som Chelsea har haft en tendens att göra genom åren. Visst har Man City höga mål och ambitioner med sin verksamhet men de lägger inte riktigt samma energi på att slå sig själva bröstet innan björnen så att säga är skjuten.

Även spelarna uppvisar en ödmjukhet som är tilltalande. Kanske för att de i första hand framstår som just fotbollsspelare och inget annat. Inga direkta stjärnfasoner eller divalater. Det är svårt att störa sig på spelare som Pablo Zabaleta, Vincent Kompany eller Yaya Touré. David Silva, Sergio Agüero och Alvaro Negredo presterar hellre på planen än på presskonferensen. Samtliga är spelare med god arbetsetik.

Annons

Roberto Mancini kunde förvisso irritera sin omgivning med arroganta yttringar och sin fullständiga avsaknad av självdistans. Manuel Pellegrini emellertid håller en betydligt mer ödmjuk profil och är helt och hållet fokuserad på sin fotboll. Det är kanske inte så konstigt att ett sådant beteende inte lyckades i Real Madrid.

I någon mening låter också Man City sin fotboll tala för sig självt. Laget har förvisso ett starkt försvar när det fungerar som det ska, men Man City har inte byggt sina framgångar på disciplinerad defensiv eller destruktiv fotboll i största allmänhet. Klubben vann sin ligatitel som en direkt konsekvens av sin offensiva fotboll och laget har den här säsongen slagit nytt rekord genom att redan halvvägs in på säsongen ha uppnått hundra mål under en säsong. I sina bästa stunder spelar Man City tvivelsutan Premier Leagues bästa och mest sevärda fotboll.

Annons

:::

West Ham fick så klart känna av detta när lagen möttes senast i Ligacupen. Då var det semifinal på Etihad. Nu är det retur i samma semifinal på Upton Park, eller Boleyn Ground som arenan formellt heter. Och med 0-6 i baken så måste West Ham onekligen känna sig lite som Anne Boleyn på väg mot sin för tidiga men oundvikliga död.

Man City befinner sig alltså i praktiken redan i Ligacupens final, i vilken de får möta antingen Sunderland eller Man Utd. Oavsett motståndare där så bär de naturligtvis favoritskapet, precis som de också gör i Premier League. Om Man City tar sig förbi Barcelona i Champions League, alls ingen omöjlig uppgift, så är de så klart också en av de givna favoriterna till segern i den turneringen.

Det är inte någon omöjlighet att Man City den här säsongen faktiskt lyckas med det som ingen annan klubb hittills har lyckats med, att vinna fyra stora titlar under en och samma säsong. Det är naturligtvis en lång väg dit ännu, men få klubbar före dem kan påstås ha haft en bättre chans. Ingen klubb före dem kan dessutom sägas ha haft möjligheten att göra det och samtidigt framstå som sympatiska i omgivningens ögon.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Eto’o Brutal

Peter Hyllman 2014-01-20 10:48

:::

Omgångens vinnare: Crystal Palace, Norwich, Tottenham.

Omgångens förlorare: Hull, Man Utd, Stoke, West Ham.

Omgångens manager 1: Tony Pulis. Distanserade sitt lag något nedflyttningsstrecket med en Pulisesque 1-0-seger mot sitt gamla lag Stoke, något som borde göra honom nöjd.

Omgångens manager 2: José Mourinho. Har till skillnad från David Moyes fått sitt lag att klicka, ser starka ut inför vårsäsongen, och avslutade halvvägs in på säsongen Man Utds ambitioner den här säsongen. Ett gott dagsverke.

:::

Elddop för Everton ikväll borta mot West Brom. Vinst där, på erkänt tuffa The Hawthorns, och Everton marscherar förbi både Tottenham och Liverpool, distanserar Man Utd med sju poäng upp till fjärde plats, och lägger ned en seriös markering med avseende på Champions League-striden.

Annons

:::

Vem grejar rubriken?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Personkulten driver både Chelsea och Man Utd

Peter Hyllman 2014-01-19 06:00

Läsningen fortskrider utav Daniel Kahnemans utmärkta bok Thinking, Fast and Slow, en högintressant sammanställning av världens kanske främsta auktoritet på mänskligt beslutsfattande och omdöme. Han utvecklar där ett centralt begrepp kallat regression to the mean, på svenska kanske bäst översatt till regression till medelvärdet.

Huvudtanken med begreppet är att ett objekts prestationer över tid tenderar att närma sig medelvärdet. Med andra ord, en klubb som under någon eller några säsonger presterar svagt kommer av naturliga skäl att börja prestera bättre. På samma sätt så kommer en klubb som presterat väldigt bra under en viss tidsperiod att lika naturligt till slut att börja prestera sämre.

Det här beror inte på något särskilt, menar Kahneman. Tvärtom så belyser han hur vår benägenhet att vilja hitta orsaker eller kausala samband till allt som sker är en stor felkälla i vårt sätt att tänka. Framför allt vill vi tillskriva chefer och ledare en stor roll i såväl framgång som misslyckande. Andra psykologer skulle kanske kalla det för fundamental attribution error.

Annons

Tur eller tillfälligheter menar Kahneman spelar en stor roll. Ser vi det hela i det fotbollssammanhang vi trots allt befinner oss i så påminner det här oss kanske lite om den teori om cykler som klubbar påstås genomgå. Olika klubbar har naturligtvis olika långa cykeltider, men likt historiens alla imperier så är tanken så klart att alla goda saker måste ha sitt slut.

Dagens stormatch i England är matchen mellan Chelsea och Man Utd på Stamford Bridge. Två klubbar som ser ut att befinna sig på olika stadier i sina respektive cykler. Chelsea återigen på väg uppåt, Man Utd närmast oundvikligt på väg nedåt. Fullt naturligt och inte direkt beroende av något är Kahnemans teoretiska förklaring, som ändå i just det här fallet känns kontraintuitiv.

För i just dessa båda klubbar, kanske mer än i några andra engelska klubbar, möjligen med Arsenal som undantag, så framstår två starka personligheter som helt avgörande för att förstå deras respektive uppgång och fall. Alex Ferguson och José Mourinho.

Annons

:::

Man Utds enastående framgångsperiod under nästan 25 år under Alex Fergusons ledarskap är svår att betrakta som en produkt av tur eller tillfälligheter. Om Daniel Kahnemans tankar om regression to the mean hade varit tillämpliga här så borde Man Utds lycka ha vänt långt innan 2013 närmade sig 2014.

Man Utd regresserade under Alex Ferguson aldrig till något medelvärde, och det mer än något annat illustrerar det personliga ledarskapets betydelse. En betydelse som accentueras av att nu när personen ifråga lämnat klubben och bytts ut så börjar klubben helt plötsligt visa upp tydliga tecken på just regression to the mean.

Medelvärdet var aldrig riktigt vad Chelsea siktade på när José Mourinho först kom till klubben 2004. Idén var redan inledningsvis att göra Chelsea till Englands och en av Europas främsta fotbollsklubbar. Något som José Mourinho till stor del i kraft av sin personlighet också lyckades med. Naturligtvis med god hjälp av Roman Abramovichs miljoner.

Annons

Vad som emellertid skedde efter José Mourinhos avsked från klubben 2007 var att Chelsea som befann sig egentligen i mitten av sin tänkta storhetstid tämligen omedelbart regresserade tillbaka till medelmåttighet, åtminstone på en skala tänkt för engelska toppklubbar. Visst har inte Chelsea varit utan framgång under den här tiden, men ett Chelsea under sin storhetstid och med de resurser de haft tillgång till borde rimligtvis ha vunnit mer än vad de faktiskt gjort.

José Mourinho har inför den här säsongen återvänt till Chelsea. Konkurrensen är hårdare nu än vad den var förut, ändå känns det som om Chelsea har en mål och en mening som de inte har haft på länge. Även ett Chelsea under uppbyggnad känns som ett farligare prospekt än vad Chelsea har känts på flera år. Med Mourinho som manager så rör sig Chelsea helt plötsligt uppåt och bort från medelvärdet.

Annons

:::

Vad är då slutsatsen man kan dra av dessa till synes motstridiga resonemang?

Min slutsats är att det ligger mycket i Daniel Kahnemans tankar om att klubbar över tid presterar i enlighet med medelvärdet, med förhållande taget till klubbens finansiella och institutionella förutsättningar. Facit i ligatabeller och på fotbollsplanen är dock att detta inte alla gånger stämmer, och att de spektakulära undantagen först och främst kan förklaras med managerskapets betydelse.

Vad José Mourinho betyder för Chelsea är nog höjt över allt tvivel. Desto fler tvivlar däremot på vad David Moyes betyder för Man Utd. Är han den rätta lösningen på längre sikt än vad vi nu har möjlighet att betrakta eller saknar han den mentalitet och värdegrund som krävs för att leda en klubb som Man Utd? I matcherna mot topplagen hittills under säsongen har han inte lämnat några positiva svar på den frågan.

Annons

Inte mycket talar i nuläget för att han kommer att lyckas bättre med det på Stamford Bridge.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Joker eller sista chansen för John Guidetti i Stoke

Peter Hyllman 2014-01-18 06:00

Stoke har under senare år varit en av den engelska fotbollens mest diskuterade klubbar. Beundrade av vissa som valt att uppskatta klubbens traditionella brittiska fotbollsvärderingar och dess renodlade funktionalism på fotbollsplanen. Föraktade av andra som med avsmak betraktat lagets reella eller uppfattade brutalitet och som beklagat lagets reella eller uppfattade brist på fotbollsmässig estetik.

Stokes supportrar brydde sig föga om den diskussionen. Snarare ställde de sig trotsigt vid sidan av och anammade en stolthet i sin identitet som den engelska fotbollens främsta buse och pantomimskurk. Åtminstone så länge som Stokes resultat på fotbollsplanen höll dem nöjda, i den supportermässiga varianten av när ändamålen helgar medlen.

Stokes resultat avtog dock säsong för säsong och inte minst under förra säsongen så började laget sladda betänkligt i Premier League-tabellen, stundtals indragna i en nedflyttningsstrid som bara något år eller två tidigare framstått som otänkbar. Detta passerade inte obemärkt förbi och efter förra säsongen framstod ett managerbyte som en nödvändighet.

Annons

Det var självklart ingen tillfällighet eller ryggradsreflex att Tony Pulis fick lämna Stoke. Utöver att Stoke med Pulis som manager knappast presterade någon iögonfallande fotboll så kunde han inte längre rättfärdiga detta med de resultat som hans funktionalism presterade. Stoke var med bred marginal det lag i ligan som både skapade lägst antal målchanser och som gjorde minst mål. Anfallet och det offensiva spelet var lagets stora akilleshäl.

Mark Hughes blev managern som tog över Stoke inför den här säsongen, i sig självt ett rehabiliteringsprojekt efter dennes misslyckade sejourer i Man City, Fulham och QPR. Att ta över Stoke sågs som en chans för Hughes till personlig revansch, att med en tajt budget återvända till den modell han skapade med Blackburn där han byggde sitt renommé som en bra manager.

Annons

Stokes klubbledning och supportrar eftersträvade förändring. Och visst kan vi säga att vissa saker har förändrats. Stoke spelar med ett större bollinnehav än tidigare, skapar mer framåt och har en mer offensivt inriktad taktik. Inte minst märks det på att ytterbackarna deltar mer i spelet. Ändå så förblir vissa saker oförändrade. Anfallet förblir ett av Stokes stora problemområden, trots spelare som Peter Crouch, Marko Arnautovic och Kenwyne Jones i laget.

:::

Som en joker i den leken introduceras nu John Guidetti, den svenske talangen som många betraktat som en blivande storspelare i Man City. Stoke har valt att låna Guidetti under resten av säsongen, och vad Guidetti kan uträtta i Stoke kommer att bli en av den här fotbollsvårens mer spännande delhistorier i Premier League.

Mark Hughes är så klart efter sin tid i Man City tämligen väl bekant med Guidettis förmågor. I alla fall borde han vara det. Och självklart väljer inte han och Stoke att låna Guidetti utan anledning. Mark Hughes måste rimligtvis ha en idé om att John Guidetti kan vara en viktig pjäs för att till slut få fart på Stokes anfallsspel.

Annons

För John Guidetti är det här snarast att betrakta som något utav sista chansen för honom i Premier League. Han har varit omtalad som stor talang så länge att det nu förväntas mer av honom. I Man City har det visat sig omöjligt att vinna speltid underfrån från spelare som Carlos Tevez, Sergio Agüero, Edin Dzeko och på senare tid Alvaro Negredo. Förhindrad av mer eller mindre mystiska skador har han också varit.

Man Citys tålamod med Guidetti lär dock inte vara evigt, och till slut kommer de med naturlig självklarhet att vilja gå skilda vägar. Lånet till Stoke signalerar att det är något av Guidettis sista chans vad avser högkvalitativ Premier League-fotboll. Om hans lånetid i Stoke blir misslyckad så finns med all säkerhet ingen framtid i Man City, och i så fall är det också osannolikt att någon annan Premier League-klubb skulle visa sig intresserad.

Annons

I så fall går John Guidetti samma väg som många andra talanger före honom, ut i den mer anonyma proffstillvaron i någon av de mindre stora ligorna. Likt svenska spelare som Bojan Djordjic och Marcus Berg före honom. Det är knappast någon dålig karriär i sig, men det var knappast vad John Guidetti själv eller någon annan riktigt väntade sig.

:::

Det bör alltså vara en motiverad John Guidetti som nu anlänt till Stoke. I det avseendet kan det vara ett klokt beslut av Mark Hughes att låna anfallaren, som utan tvekan besitter en väldigt stor mängd talang. Vad Stoke kanske mest av allt behöver är en hungrig anfallare. Det är oklart om Peter Crouch och Kenwyne Jones längre besitter den hungern. Guidetti besitter också tekniska färdigheter som dessa spelare saknar.

Om lånet av Guidetti visar sig framgångsrikt så är det precis vad Stoke behöver. De befinner sig förvisso på tolfte plats i tabellen, men det är en förrädisk placering i och med att det ändå inte skiljer mer än fyra poäng ned till nedflyttningsstrecket. Dagens match mot Crystal Palace på bortaplan vore en viktig match att plocka tre poäng i.

Annons

Det vore ingen dålig start i Stoketröjan för John Guidetti att bli matchhjälte i sin debutmatch.

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Southampton (13:45), Arsenal vs Fulham, Crystal Palace vs Stoke, Man City vs Cardiff, Norwich vs Hull, West Ham vs Newcastle, samt Liverpool vs Aston Villa (18:30).

Kan Sunderland fortsätta sin starka svit hemma mot Southampton, och hur hanterar Southampton situationen med sin flyktade ordförande och osäkerhet runt sin manager? Detta är frågor som ligger i bakgrunden till lördagens tidiga match mellan de båda lagen. I övrigt är det en tämligen normal ligadag med förväntade segrar för topplagen som samtliga spelar på hemmaplan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sex skäl varför Chelsea inte behöver bekymra sig om UEFA:s financial fair play

Peter Hyllman 2014-01-17 06:00

Chelsea presenterade för några dagar sedan sitt årsbokslut för räkenskapsåret 2012-13. Siffrorna visade där på ytan närmast förfärliga förlustsiffror, med ett underskott motsvarande närmare £50m. Något som blir ännu värre med tanke på att Chelsea i sitt förra bokslut för första gången sedan Roman Abramovich köpte klubben redovisade ett nollresultat eller bättre.

Det redovisade resultatet aktualiserade omedelbart den snart utslitna diskussionen om hur Chelsea egentligen kommer att klara av UEFA:s regler om financial fair play, och om det möjligen kan vara så att Chelsea löper risk att uteslutas från i första hand Champions League. Hos vissa anar man nästan en närmast lustfylld förväntan.

Det är många som missförstår vad det här med financial fair play egentligen betyder. Med det som bakgrund så skrev jag för några månader sedan den här bloggen som någon form av grundläggande instruktionsmaterial:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2013/09/05/financial-fair-play-for-dummies/

Annons

Såväl farhågor som förhoppningar om Chelseas uteslutande är dock onödiga och överflödiga. Ryktena om Kartagos förstörelse är betydligt överdrivna och så vidare. Chelsea löper ingen som helst risk att uteslutas från Champions League och det finns ett flertal skäl till detta.

:::

(1) Redovisning, inte verklighet. Det finns goda skäl för varför en ekonom väljer att kalla det för ”redovisat resultat”. Vi vill tro att ett bokslut och en redovisning speglar någon form av objektiv verklighet, men i själva verket så är dylika siffror föremål för tämligen aktiv resultatplanering. Klubbar och företag kan välja att ta kostnader ett år för att få en mindre belastning nästa år, och tvärtom. Konsekvensen blir så klart att man måste granska en årsredovisning betydligt mer detaljerat än enbart på dess resultatrad för att få en bra bild över den faktiska finansiella ställningen. 

Annons

(2) Inte totala kostnader, utan FFP-kostnader. En annan fara med att stirra sig alltför blinda på årsredovisningens resultatrad är att det alls inte är detta nyckeltal som UEFA:s financial fair play utgår från. Den tar endast hänsyn till vissa direkt fotbollsrelaterade kostnader och intäkter. I dessa moderna fotbollstider med räntekostnader, mängder med kommersiella avtal och så vidare så är detta alls inte samma sak. Chelsea som klubb är alltså fel analysnivå om man vill veta ifall Chelsea står i strid med UEFA:s regler eller ej.

(3) Chelseas självbevarelsedrift. Är det någon som på fullt allvar tror att Chelseas beslutsfattare är dumma i huvudet? En tro som går ut på att de medvetet skulle dra på sig kostnader som de rimligtvis måste veta ställer klubben i strid med UEFA:s regler, och riskerar få klubben utesluten ur Champions League, måste bygga på antagandet om deras dumhet. Om Chelsea inte hade köpt spelare och inte dragit på sig nya kostnader, om de istället med något mått av desperation hade försökt banta sin verksamhet, hade jag sett tecken till oro. Inte bara Chelseas status som fotbollsklubb utan hela dess intäktsbas är till stor del beroende på att de deltar i Champions League. Chelseas klubbledning är knappast intresserade av att såga av den gren de själva sitter på.

Annons

(4) UEFA:s luddiga regelverk. Själva regelverket står också till Chelseas beredvilliga tjänst. Man kunde tro att ett reglemente om vilka resultat som ska vara tillåtna skulle kunna vara tämligen klart och tydligt, men icke sa Nicke. Den mest fantastiska fudgeparagrafen är så klart den som luckrar upp tidigare paragrafer om nollresultat under rullande treårsperioder och endast förutsätter att en klubb uppvisar ”en positiv trend” i sin ekonomi, vilket så klart kan betyda att det räcker med att inte gå med lika mycket förlust som förut. Eller till exempel att man som Chelsea nu kan peka på ökade kommersiella intäkter och påstå att detta visar på en ”strukturell förbättring i klubben”.

(5) Kostnader och intäkter. Mycket av tron på UEFA:s regelverks omedelbara konsekvens för högspenderande klubbar bygger också på ett missförstånd om de ekonomiska grundförhållandena, man begriper sig inte på skillnaden mellan utgifter och kostnader. Man ser en klubb värva en spelare för £50m och så tror man att detta är en kostnad för klubben, när köpebeloppet i själva verket amorteras över spelarens hela kontraktstid. Redovisningen bygger också på historiska intäkter och tar inte förväntningar om framtida intäkter med i beräkningen. Premier Leagues nya TV-avtal gynnar alla klubbar i ligan men en toppklubb som Chelsea inte minst. Och det är inga småpengar vi pratar om.

Annons

(6) UEFA:s politiska vilja. Den mer cyniske, och jag kan i alla fall stundtals sorteras in i det facket, skulle också påstå att UEFA:s faktiska vilja att bestraffa de europeiska storklubbarna med uteslutning är mycket liten för att inte säga obefintlig. Dels riskerar de skjuta sig själva i foten och undergräva det kommersiella värdet i deras eget ekonomiska lokomotiv, Champions League. Dels finns det flera nivåer på straffskalan innan det blir aktuellt med uteslutning, och man kan med intill visshet gränsande sannolikhet räkna med att dessa mildare sanktioner kommer att tillgripas i första hand.

:::

Något uteslutande är det alltså inte fråga om. Chelsea drabbas inte av UEFA:s regler om financial fair play på det sättet. Däremot kan det mycket väl visa sig bli så som några har påpekat i kommentarsfältet, att reglerna kringgärdar Chelseas framtida handlingsutrymme på transfermarknaden. En form utav självreglerande effekt som jag misstänker är det egentliga syftet och främsta tanken bakom UEFA:s regelverk.

Annons

Det finns en missunnsamhet mot klubbar som Chelsea som jag själv inte riktigt begriper mig på. För mig är det uppenbart att Chelsea och Man City förbättrar och har förbättrat kvaliteten på engelsk fotboll. De är ett steg framåt i utvecklingen, de skapar en högre konkurrens och tvingar därmed fram en allt högre kvalitetsstandard i Premier League och inom engelsk fotboll i allmänhet. Arsenal och Man Utd är i grova drag starkare som klubbar idag än vad de var för tio år sedan, mycket tack vare en klubb som Chelsea. Detta är ett perspektiv som ofta glöms bort.

Det är svårt att inte se vad som framstår som förhoppningar om Chelseas uteslutande från Champions League som illa dolda speglingar utav denna institutionaliserade glömska.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En osäker framtid för Southampton utan Nicola Cortese

Peter Hyllman 2014-01-16 06:00

Southampton har gjort en imponerande resa uppåt i det engelska ligasystemet, från League One till Premier League på två säsonger. 2010-11 gick de upp i The Championship för att säsongen därpå, 2011-12, avancera hela vägen upp till Premier League. Det hela är än mer imponerande med tanke på att klubben utgick från en väldigt prekär ekonomisk situation.

Den som översett hela den här utvecklingen har varit klubbens verkställande ordförande Nicola Cortese. När han under onsdagen meddelade att han avgick från sin post så är det ett beslut som ställer väldigt allvarliga frågor gällande Southamptons omedelbara framtid.

Bakgrunden till Corteses beslut sägs vara en konflikt med Southamptons ägare, familjen Liebherr. Det var Markus Liebherr som köpte Southampton 2009. När han dog ett år senare så var det familjen som genom hans dödsbo övertog ägandet av klubben. I praktiken var det i det i det läget Nicola Cortese som var den som övertog driften och kontrollen över klubben.

Annons

Corteses vision har varit imponerande. Ambitionen har varit att konkurrera om en plats i Champions League, och han har försökt att förverkliga ambitionen i huvudsak baserat på en produktiv ungdomsakademi. Målmedvetenheten i att försöka förverkliga ambitionen illustreras av förra årets tuffa beslut att sparka Nigel Adkins och anställa Mauricio Pochettino.

:::

Men Southampton är format utifrån Nicola Corteses vision. Denna vision var inte nödvändigtvis ägarnas vision, det vill säga familjen Liebherrs eller mer precist Katharina Liebherr. Där har kanske egentligen aldrig riktigt funnits det riktiga intresset för att driva en fotbollsklubb, kanske var det mer Markus personliga projekt.

Nicola Corteses beslut att lämna Southampton är en produkt av att hans syn på klubbens framtid inte är densamma som ägarnas. Det finns skäl att fundera över timingen så här i början av januari. Om ägarna ser transferfönstret som en möjlighet att realisera några av klubbens tillgångar, det vill säga deras bästa spelare, så lär det vara något som Cortese motsätter sig.

Annons

Det längre perspektivet kan också vara relevant. Numer etablerade i Premier League, och med europeisk cupfotboll i siktet, så har Southamptons värde ökat markant sedan Markus Liebherr köpte klubben. Det saknas inte villiga köpare av Premier League-klubbar, allra helst inte sedan det nya TV-avtalet infördes. I familjens Liebherrs tankar finns säkert alternativet att avyttra sin tillgång, det vill säga sälja klubben.

Någon form av maktkamp har alltså utspelats. Nicola Cortese kan förmodas vara ointresserad av att se Southampton, och därmed hans vision om klubbens framtid, säljas. Liebherrs lär å andra sidan vara ointresserade av att låta någon annan driva en fotbollsklubb efter eget huvud med deras pengar.

:::

Det är dock en maktkamp som kan visa sig ha allvarliga konsekvenser för Southampton både på fotbollsplanen och i ligatabellen. Mauricio Pochettino har tidigare sagt att han har svårt att se sig själv stanna kvar i klubben om Nicola Cortese lämnar. Det återstår att se om det är en inställning han håller fast vid.

Annons

Även många spelare i klubben har känt förtroende för Nicola Corteses vision med klubben. Detta i sådan utsträckning att de inte protesterade särskilt överdrivet när Cortese beslutade att sparka den uppskattade Nigel Adkins. Det är oklart om de utan Cortese som ordförande ser sin egen framtid i klubben på samma sätt som förut.

Southampton befinner sig på nionde plats i tabellen. De kommer inte att åka ur i år. Det finns alltså tid för klubbens nya ledning att acklimatisera sig, men med en ny ledning följer en ny inriktning och åtminstone delvis nya prioriteringar för klubben. Hur kommer till exempel Southampton att betrakta tillgångar som Luke Shaw och Rickie Lambert, som båda varit föremål för andra klubbars intresse?

Oavsett vilket så är det klart att det inte längre finns någon tydlig skiljelinje mellan vad som sker på fotbollsplanen och vad som händer i styrelserummet, och att en fotbollsklubbs framgång beror på betydligt fler faktorer än enbart vem som är manager och vilka spelare klubben har tillgång till. Ska vi alltså förstå en klubb så måste vi försöka förstå klubben i sin helhet.

Annons

Det visar också på betydelsen av den idé med vilken en fotbollsklubb drivs. Den idé som drivit Southampton framåt har varit Nicola Corteses, och den har visat sig vara framgångsrik. Nu talar mycket för att andra idéer kommer att utgöra Southamptons riktlinje. Mycket talar för att dessa idéer kommer vara av en mer ekonomisk natur än Corteses mer fotbollsinspirerade.

Två alternativ framstår som de mest rimliga. Antingen att Southampton med bibehållet ägarskap drivs på enligt tidigare modell men troligtvis med sänkta ambitioner i termer av kostnad och investeringsgrad. Eller att Southampton köps upp av nya ägare som ser klubben som ett trovärdigt och attraktivt investeringsalternativ.

Båda alternativen är omgärdade med hög osäkerhet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City är Blackburn 2.0

Peter Hyllman 2014-01-15 06:00

Jack Walker hade en dröm. Drömmen gick ut på att göra sin hemstads klubb till den bästa klubben i England. Han investerade miljoner i Blackburn Rovers och 1995 gick också Jack Walkers dröm i uppfyllelse, när Blackburn på säsongens sista dag säkrade Premier League-titeln. Hjältar i laget var bland andra Tim Sherwood och Alan Shearer.

Hade shejk Mansour också en dröm? För några år sedan köpte Mansour Man City med den tydliga ambitionen att göra den tidigare så olycksaliga klubben till en av Englands och Europas största klubbar. Det var väldiga planer som iscensattes och hiskeliga summor har investerats i klubben och i laget, och delvis måste man säga att dessa drömmar också har realiserats.

Dessa båda klubbar, Blackburn och Man City, möts ikväll. Det är omspel i FA-cupens tredje omgång. Det första mötet på Ewood Park slutade oavgjort och nu mötas de båda igen på Etihad. Man City är fortfarande kvar i samtliga fyra turneringar och laget har en inte helt föraktlig chans att faktikst vinna fyra titlar den här säsongen.

Annons

Blackburn Rovers å andra sidan dansade en sommar efter Premier League-titeln 1995, men lyckades aldrig upprepa bedriften. Olika är dessa båda klubbars öden. Man City befinner sig i toppen av Premier League och i Champions Leagues slutspel. Blackburn Rovers å andra sidan härjar i The Championship, där de för tillfället ligger strax under playoff-platserna.

:::

Det finns gemensamma nämnare mellan Blackburn Rovers och Man City. I båda fallen handlar det om klubbar som med hjälp av stora externa kapitalinsatser strävar efter att nå omedelbar framgång. Och i någon mening så var det också en strävan som i båda fallen lyckats.

Men där finns också viktiga skillnader. Det vore kanske fel att påstå att Man City på något sätt skulle ha lärt sig av Blackburn Rovers, det gick trots allt över 15 år mellan Blackburns framgångar och Man Citys uppköp, och jag tvivlar på att arabiska affärsmän benchmarkar engelska fotbollsklubbar från 1990-talet i någon större utsträckning, men Man City är definitivt en uppgraderad version av Blackburn.

Annons

Blackburn Rovers var på gott och ont en produkt av en äldre engelsk fotbollstradition. Det var i Premier Leagues begynnelse, innan insikten om det kommersiellas betydelse slagit rot. Blackburn skapade ett starkt lag men byggde ingen klubb. Därmed saknades de institutionella förutsättningarna för Blackburn att fortsätta vara ett framgångsrikt lag också på längre sikt.

Med tiden har den engelska fotbollen förändrats och anpassat sig till den globala fotbollens villkor. Blackburn Rovers vann slaget mot Man Utd 1995 men förlorade kriget eftersom Blackburn till skillnad från Man Utd inte var kloka nog att jobba långsiktigt.

:::

Man City har betydligt större chanser att stanna kvar i toppen av engelsk och europeisk fotboll. Att inte bara dansa en sommar utan bli en kvarvarande kraft inom den globala fotbollen. Skälen till detta är flera.

Annons

För det första handlar det om betydligt större kapitalinsatser idag än vad det gjorde för 20 år sedan. Jack Walker satsade stora summor för sin tid men i dagens sammanhang motsvarar detta jordnötter. Det betyder att barriärerna för inträde är betydligt högre för de klubbar som möjligen skulle tänka sig att vilja putta ned de nuvarande storklubbarna från täppan.

Klubbar som Man City, Chelsea, Arsenal och Man Utd med flera kan alltså sägas ha investerat sig till en stabil topplats i Premier League. Detta är en utveckling som så klart förstärks i och med införandet av financial fair play, som i alla fall försvårar för nya klubbar att göra motsvarande investeringar, i alla fall på samma sätt som före dem Man City och Chelsea.

Men Man City har också medvetet ansträngt sig för att skapa de institutionella förutsättningar för långsiktig framgång och tillväxt som Blackburn skapade. De har investerat i träningsanläggningar, och har investerat stora summor i unga talanger och klubbens tidigare så produktiva ungdomsakademi. Man City har kort och gott inte bara skapat ett väldigt starkt fotbollslag, de bygger också en fotbollsklubb.

Annons

:::

Blackburn Rovers är också en klubb som visar på faran med klubbar som bygger sin verksamhet på externa kapitalinflöden utan att samtidigt bygga en klubb med förmåga till långsiktig självförsörjning. Det öppnade i slutänden upp Blackburn till att bli uppköpta av Venkys, ett katastrofalt ägarskap som lett till att Blackburn relegerades till The Championship.

Jack Walker hade alltså en dröm, och när Jack Walker stolt vandrade sitt ärevarv runt Ewood Park den där tidiga majkvällen 1995 med Premier League-pokalen i famnen så var hans dröm uppfylld. Men som det kinesiska uttrycket också säger, det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig, för det kan faktiskt slå in.

Blackburn drömmer rimligtvis nu om att kunna återvända till Premier League, så långt har klubben fallit. Man Citys drömmar är större, men tack vare ett medvetet arbete med att bygga en fotbollsklubb så är risken betydligt mindre att Man City faller lika tungt som eller tyngre än Blackburn. Riskfritt är kanske ett mer passande ord.

Annons

På något sätt, och det här är så klart väldigt subjektivt, så framstod ändå Jack Walkers dröm som om inte mer sympatisk så i alla fall mer romantisk. Kanske berodde detta på hans lokala förankring till klubben. Kanske berodde det istället på att där faktiskt fanns en risk, det hela var helt enkelt lite mer äventyrligt på den tiden. Inbyggt i Blackburns uppgång var vetskapen om att fallet kunde bli lika högt det.

Det fanns något modigt i Blackburns satsning. Men något kan inte vara modigt om det inte samtidigt föreligger någon form av fara. Det är min kanske främsta invändning mot den nya tidens så kallade fotbollsprojekt, de är så omgärdade av olika skyddsnät att all fara är mer eller mindre bortplockad ur ekvationen. I det läget har fotbollen förvandlats från idrott till affär.

Något att tänka på ikväll. Både Blackburn och Man City har vunnit varsin Premier League-titel. Båda klubbarna har ungefär samma antal år i Premier League bakom sig. Ikväll springer dock Blackburn ut på Etihad för att möta en annan klubb som ställer ut backup-spelare på planen som var och en säkert kostar i närheten av Blackburns totala spelartrupp.

Annons

Nya tider.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nu eller aldrig för Arsenal?

Peter Hyllman 2014-01-14 10:15

Arsenal gjorde sitt jobb igår kväll, borta mot Aston Villa, när helgens omgång i Premier League avslutades under måndagskvällen. Kanske blev det lite oroligt efter Christian Bentekes reduceringsmål i slutet, men med två snabba mål under första halvlek så var det en match som Arsenal i grova drag ändå hade rätt bra kontroll på.

Därmed återtog Arsenal serieledningen, en poäng före Man City och ytterligare en poäng före Chelsea. Bakom dem tuffar de övriga klubbarna på, men det börjar se alltmer osannolikt ut att någon ur det gänget ska kunna blanda sig i titelstriden. I slutänden kommer det med all sannolikhet att stå mellan just Arsenal, Man City och Chelsea.

Arsenal imponerar på mig så här långt under säsongen, på fler sätt än ett. Rent spelmässigt imponerar de så klart, men det har de kunnat göra stundtals under längre tid. Ett Arsenal som fungerar spelmässigt är ofta imponerande att titta på. Vad som också imponerar är dock jämnheten hittills under säsongen, och förmågan både att gräva fram resultat under press och att skapa sig de nödvändiga marginalerna tidigt i matcherna.

Annons

På förhand trodde jag i och för sig inte att Aston Villa skulle kunna störa Arsenal, de är inte riktigt laget för det. Arsenal var dock ändå tvungna att göra jobbet och gjorde det också med eftertryck. 2-0 i halvtid var ett bra sätt att ta kontroll i matchen. Mindre marginaler och det hade kunnat sluta med poängtapp på Villa Park.

:::

Frågan är så klart öppen om Arsenal kommer att kunna vinna ligatiteln den här säsongen. Det verkar som om de flesta i slutänden ändå tror på Man City eller Chelsea, och väntar på att Arsenal kanske viker ned sig under våren. Detta har ju också varit mönstret de få gånger under de senaste åtta åren som Arsenal till synes varit med i titelstriden in på våren.

För mig är kanske frågan värd att ställas lite annorlunda, nämligen: Är det nu eller aldrig för Arsenal den här säsongen?

Annons

Aldrig är ett väldigt långt ord, till och med för en ent, som det heter i Sagan om ringen. Men om vi förstår frågan och bruket av ordet aldrig så som det är avsett så är den ändå på sin plats. Kanske är det så att Arsenal den här säsongen har både sin bästa chans på många år såväl som sin bästa chans inom en överskådlig framtid att vinna Premier League.

Många faktorer talar för att så är fallet. Tottenham och Man Utd har sina respektive interna problem. Liverpool är kanske ännu inte helt färdigbakade för en titelstrid. Känslan är att Man City och inte minst Chelsea bara kommer att bli bättre och starkare under kommande säsonger. Utmaningarna kommer bli fler och tuffare under kommande säsonger.

Arsenal själva befinner sig i en särskilt gynnsam situation med Wenger kvar i klubben, en närmast perfekt harmoni i lagkollektivet, flertalet spelare som befinner sig på sin topp, köpet av Mesut Özil och den positivitet det medförde. Det är alltid svårt att behålla alla förutsättningar på topp under längre tid, Arsenal kan alltså inte räkna med samma gynnsamma läge framöver.

Annons

:::

Om det är nu eller aldrig är så klart svårt att fastställa i någon objektiv mening, men om så är fallet så verkar det hittills inte ha stört Arsenal, tvärtom skulle jag mena att det i så fall är en känsla som hjälper laget på planen. Arsenal har fått häng och de har fått vittring, och ett lag och spelare som vädrar seger släpper inte gärna greppet om den godbiten.

Det i sig kan faktiskt göra det betydligt svårare än förväntat för både Man City och Chelsea att skaka av sig Arsenal den här säsongen. De ska nog inte räkna med att det går så automatiskt som kanske varit fallet med Arsenal under tidigare vårsäsonger, där de närmast med matematisk säkerhet har börjat falla ifrån under februari och mars.

Dessutom, frågan om nu eller aldrig kan så klart också visa sig påverkas av Arsenals utfall den här säsongen. Om Arsenal inte vinner Premier League så lär frågan vara fortsatt aktuell. Om Arsenal faktiskt vinner Premier League den här säsongen så kan ju inte minst de mentala förutsättningarna bakom frågan visa sig föränderliga.

Annons

Oavsett vilket så måste slutsatsen vara att Arsenals chanser att vinna Premier League den här säsongen knappast kan bli bättre.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Arsenal ur ett supporterperspektiv

Peter Hyllman 2014-01-13 12:00

Arsenal Football Club. The Gunners. Fotbollsklubben som på bara några år gick från att ingå i den absoluta världstoppen och vara nästintill oslagbara till att bli föremål för hån och synonymt med titeltorska. Klubben som har gått från att producera absoluta toppspelare som även blir legender i klubben till att producera absoluta toppspelare för att sälja dem till direkta konkurrenter. Klubben som en gång charmade en hel värld med sin makalösa fotboll men lyckades inte med sitt generationsskifte samt misslyckades totalt med att hänga med i den moderna fotbollen. Varför lät man det gå så illa?

Först och främst måste vi bestämma oss om det ens är en rimlig frågeställning. Gick det verkligen så illa som det ibland pratas om i medierna? Många har på senare tid valt att klandra Wenger för att Arsenal inte har vunnit något på så lång tid, men faktum kvarstår att sedan han tillträdde har Arsenal inte missat Champions League en enda säsong. Ännu mer imponerande blir detta faktum när man har i åtanke att inna Wenger tillträdde som ny manager, 1996, så hade man misslyckats nå CL fyra gånger av de senaste nio säsongerna. Är det verkligen så illa?

De flesta vet redan att man vann ligan 03/04 genom att spela 38 matcher utan att förlora, därav smeknamnet The Invincibles. Man har passerat gruppspelet i Champions League hela tretton gånger på de femton år man har genomgått med Wenger vid rodret. Av dessa tretton gånger har man nått minst kvartsfinal hela sju gånger. I FA-cupen har man aldrig slutat värre än att åka ut i sextondelsfinal, och med tre vunna finaler av fyra spelade kan man nog påstå att Arsenals FA-cupfacit är minst sagt godkänt. Dock har ju dessa vinster alla tillkommit innan 2005, då titeltorkan började. Efter det har det gått trögare.

Annons

Ständiga förluster i matcher mot direkta konkurrenter, tidiga uttåg i CL samt FA-cup och transferfönster där fansen inte har haft någonting alls att glädjas åt. För att vara en klubb som tillhör toppskiktet i Premier League och påstås ha en hyfsat god ekonomi är det nästintill omöjligt att inte ställa frågan, varför har man inte agerat?

En fun fact är ju att titeltorkan kommit direkt efter att man bytt arena från den klassiska Highbury till den nya och moderna Emirates. Är det något arenaspöke som inte tillåter spelarna att vinna någonting på den nya arenan? Nja, kanske inte riktigt så men jag tror inte att sanningen befinner sig så långt borta från den teorin. Emirates Stadium tar cirka sextio tusen åskådare och är en mycket fin arena att besöka. Den kostade Arsenal strax under fem miljarder kronor att bygga, en summa som får vilket företag som helst i världen att tänka efter flera gånger extra innan man spenderar.

Annons

Fem av de tio dyraste spelarna Arsenal någonsin har köpt kom till klubben senast 2002. Räknar man in inflation samt det faktum att övergångspriser har höjts radikalt de senaste tio åren så inser man att Arsenal investerade allra mest på det sportsliga innan Emirates byggdes, vilket säger oss en hel del om hur arenabygget påverkade Arsenal som fotbollsklubb, mer specifikt hur det påverkade truppen. För att jämföra med en klubb som har ungefär samma ambition som Arsenal så har alla de tio dyraste spelarna Liverpool värvat kommit till klubben tidigast 2006.

Skulderna från arenabygget är dock nyligen helt betalda och man kunde nästan direkt se prov på detta när man genomförde sin, i särklass, dyraste övergång någonsin som klubb: Mesut Özil värvades för cirka fyrtiofyra miljoner pund. Rent sportsligt har det varit en mycket bra värvning som direkt gett resultat i form av sju assists och fyra mål i Premier League. Även ekonomiskt sett är det en väldigt lyckad värvning då världsklasspelare drar in mer publik, samt så är tröjförsäljningar hos Arsenals internetbutik tolv gånger högre sedan man köpte in Özil. Men trots att värvningen är lyckad på både det sportsliga och ekonomiska planet så hävdar jag ändå att värvningen var viktigast på den mentala fronten.

Annons

Arsenals spelare har klagat på att man inte har ambition nog för att kunna konkurrera och vinna titlar (läs Robin Van Persie) då man inte spenderar lika mycket pengar som toppkonkurrenterna på nya spelare. Sådana uttal betyder att man tycker att spelartruppen är för svag och kan därför inte konkurrera med de allra bästa lagen, en åsikt som lätt sprids bland lagkamrater och påverkar de unga och oerfarna spelarna negativt. Värvningen av Özil var mycket bra medicin till detta, då den höga prislappen signalerar att ambitionen har höjts samtidigt som truppen blir rejält starkare i ett enda svep.

En titeltorka på nio år är något som kan få till och med den mest inbitna supporter att ställa obekväma frågor. Man kan ge många olika bortförklaringar till varför man hade en svacka så lång som nästan ett decennium och den allra vanligaste och sanningsenliga bortförklaringen är självklart arenabygget. Men var det verkligen lönt att bygga en ny arena, om den tvunget skulle tillföra den framgångslösa perdiod som den faktiskt medförde? En ny arena kan ge klubben en helt ny image samt bättre ekonomiska förutsättningar när skulderna väl betalats av. Men är det värt en väntan på minst nio år efter framgång, för en klubb som var så framgångsrik som Arsenal faktiskt var innan?

Annons

Vid denna säsongens slut kommer vi att få svar på frågan. En säsong där Arsenal till synes har tagit sig tillbaka till den absoluta toppen, dock gäller det att vänta och se om de faktiskt är där för att stanna. Vinner man åtminstone ligan i år är det bevis på att all väntan och uppbyggnad av Wengers projekt har gett utdelning. En ligavinst ger inte bara större ekonomiska muskler till nästa säsong, utan även mycket högre status så att fler spelare av högsta klass är villiga att skriva på för Arsenal. Men är man verkligen där än?

Har vändpunkten för Arsenal kommit? Är de unga spelarna äntligen redo att på fullaste allvar konkurrera och faktiskt även vinna de allra största trophéerna, till exempel PL bucklan? Det årterstår självklart att se, men jag tror definitivt att stunden är kommen. Det enda Arsenal saknar för att börja vinna igen är, enligt min mening, en striker av rätt hög kaliber. Jag tror inte att det behöver vara en anfallare av absolut världsklass, då vi har många stjärnspelare på mittfältet som förser anfallarna med tillräckligt många målchanser för att vinna vilken match som helst. Med Giroud och Bentner på topp är dock inget antal missade chanser för högt för att nås, även om Giroud varit hyfsad till och från.

Annons

Att göra sig av med Bentner samt handla in Diego Costa hade varit drömalternativet för vilket arsenalfan som helst. Diego Costa hade inte bara fyllt luckan efter en oerhört bra anfallare med råge, utan han hade även tillfört en aggressivitet och vinnarskalle som Arsenal saknar och behöver för att kunna vinna de allra största matcherna. Det är som sagt drömalternativet, att det skulle inträffa är förmodligen inte alltför troligt då Atlético kan, om de spelar sina kort rätt den närmsta framtiden, bli en större och starkare klubb än till och med Arsenal.

Att klubbar har sina toppar och dalar är en självklarhet. Jag är oerhört stolt över att kunna säga att jag stod vid min klubbs sida när man hade en av sina tuffaste perioder någonsin, med titeltorka, svidande spelarförluster, förödmjukande förlustmatcher mot rivaler och hån från alla olika håll, främst emot Wenger. Som supporter hoppas jag självklart att min favoritklubb ska lyckas så bra som det bara går, men det är även viktigt att uppleva nedgångar då det hjälper en att uppskatta succéperioderna bättre.

Annons

/AF

Peter Hyllman

Hörnan: Botten upp i Premier League

Peter Hyllman 2014-01-12 19:48

:::

Omgångens vinnare: Sunderland, West Ham.

Omgångens förlorare: Fulham, Cardiff.

Omgångens manager: Gus Poyet. Imponerande och viktig seger för Sunderland borta mot Fulham, och med ett spel som i alla fall antyder att Poyet börjar hitta tillrätta med de svarta katterna.

Omgångens mål: Adam Johnson, 3-1 vs Fulham.

:::

Be Champions!!

Annons
Peter Hyllman

West Brom gör en Southampton

Peter Hyllman 2014-01-12 06:00

Det var rätt exakt ett år sedan som Southampton fattade ett beslut som fick de flesta bedömare i England att ruska på sina huvuden. De sparkade Nigel Adkins och ersatte honom med Mauricio Pochettino. Skepsisen hade förmodligen mindre att göra med Pochettino och mer med att göra att Adkins alls inte hade gjort något dåligt jobb. Tvärtom.

Southamptons klubbledning, med Nicola Cortese i förarsätet, menade dock att de såg ett långsiktigt större värde i att knyta till klubben en manager med Pochettinos egenskaper. Med det senaste årets facit på hand så är det svårt att direkt argumentera emot detta. Men endast framtiden kan väl utvisa beslutets långsiktiga värde, om Pochettino blir kvar i Southampton eller inom engelsk fotboll över huvud taget.

West Brom befinner sig i en situation som åtminstone något påminner om Southamptons. De valde för ett tag sedan att sparka Steve Clarke som haft högst varierande framgångar med laget. De har gjort ett grundligt jobb med att leta efter en efterträdare och har alltså till sist fastnat för Pepe Mel, nu senast i Real Betis i La Liga.

Annons

Ännu en import från La Liga till Premier League alltså. Och visst är det en spännande utveckling, för Premier League, när dess mindre klubbar börjar dammsuga La Liga på dess mer dynamiska och talangfulla managers. Vi har sett en taktisk utveckling med Southampton tillsammans med andra lag, och det är troligt att West Brom nu hoppas på en liknande utveckling.

:::

Det finns för övrigt likheter inte bara mellan Southampton och West Brom utan även en hel del likheter mellan Mauricio Pochettino å ena sidan och Pepe Mel å andra sidan.

Båda var managers för mindre klubbar, det vill säga under eller nedanför det spanska duopolet. Båda har gjort bra resultat med sina respektive klubbar, Espanyol och Betis, och visat att de är kapabla att nå väldigt fina resultat med mycket små resurser. Båda har dessutom gjort sig kända för att spela tämligen trevlig fotboll.

Annons

Pepe Mel fick dock sparken i början av december från Real Betis. Ett beslut som föranleddes av ett antal dåliga resultat som placerade laget i botten av La Liga. Så mycket bättre sedan dess har det emellertid inte gått för Betis, som bara tagit en poäng på de tre matcherna sedan Mel sparkats, och gjort endast ett enda mål.

Pepe Mel var dessutom väldigt uppskattad av supportrarna. Trots att laget låg sist i tabellen med andra ord. Förmodligen ett inte helt vanligt fenomen inom fotbollen. Supportrarna såg dock andra skäl lagets svaga prestation, inte minst då klubbens svaga finanser som tvingade den att sälja flera av lagets bästa spelare  i somras.

När Pepe Mel sade adjö till Betis i december så verkade känslorna äkta och uppriktiga, från både honom själv och från supportrarna.

:::

Det finns goda skäl att anta att West Broms supportrar även de kommer lära sig att uppskatta Pepe Mel. De kommer helt garanterat få en manager som bryr sig väldigt mycket om laget, och som går till jobbet varje dag mer bekymrad över lagets prestation än sitt eget renommé.

Annons

Det finns en ibland rättfärdigad misstänksamhet mot att ta in utländska istället för brittiska managers. Självklart kan man undra vad som är deras främsta motiv för att ta ett jobb i Premier League, och hur personligt investerade de egentligen är i sin klubbs framgång. Samma fråga kan man å andra sidan rikta till flera av de managers som ingår i den traditionella brittiska managerkarusellen.

Om en klubb ska välja mellan en manager för vilken West Brom är bara ett i raden av liknande jobb, och en manager som å andra sidan är hungrig och som ser ett jobb i Premier League som en särskild utmaning för sig själv, så finns det kanske ingen anledning att känna någon misstänksamhet.

Snarare kanske det tyder på ambition. Något som på senare år präglat en allt större del av Premier League. Vilket jag som särskilt uppskattar just den ligan naturligtvis tycker är väldigt roligt.

Annons

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Man City (15:05), samt Stoke vs Liverpool (17:10).

Tunga bortamatcher för både Man City och Liverpool. Även här har alltså säsongen vänt och detta är alltså returmöten från de bådas säsongspremiärer. Man City gjorde då mos av ett otroligt håglöst Newcastle, samtidigt som Liverpool med yttersta nöd och stora näppe lyckades besegra Stoke på Anfield, ett resultat som kanske definierat deras säsong så här långt. Man City verkar ha fått ned sitt bortaspöke alla fall i parterr. Det ska bli intressant att se om Newcastle klarar av att göra något åt det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hull och hår

Peter Hyllman 2014-01-11 06:00

En av den här säsongens stora överraskningar så här långt är Hull City AFC. Eller Hull Tigers om Assem Allam nu får som han vill till slut. Få om någon hade tippat dem så högt upp i tabellen som tionde plats efter årsskiftet. Desto fler såg Hull som en av den här säsongens givna nedflyttningskandidater.

Dagens match hemma på KC Stadium mot Chelsea kan möjligen sägas vara en form av definition av Hulls säsong. De mötte Chelsea också i ligapremiären, den gången borta på Stamford Bridge. Det var José Mourinhos första match, Chelsea körde över Hull och Steve Bruce gav vid det tillfället inte intrycket av att ens ha försökt störa Chelsea.

Om man hade dömt av den matchen så hade Hull varit döda och begravda den här säsongen. De har fortfarande förlorat fler matcher än de vunnit, men aldrig utan att tvinga motståndarna till att kämpa. Men det som imponerar mest på mig är två statistiska punkter gällande Hull:

Annons

För det första att Hull aldrig spelat fler än två matcher den här säsongen utan att ta en enda poäng. För det andra att Hull på på tio hemmamatcher så har de bara förlorat två matcher, mot Man Utd och Crystal Palace, och endast lagen i tabellens fem översta platser har plockat fler poäng än Hull på hemmaplan. Det är knappast någon tillfällighet.

Att vara tia i Premier League den här säsongen innebär dock ingen större garanti. Med endast sex poäng ned till nedflyttningsstrecket så kan Hull knappast känna sig helt säkra. Men det är väldigt lite i själva spelet som ger Hull anledning till oro.

:::

Vad som möjligen bör inge Hull viss oro är hur laget kommer att orka med ett hektiskt vårtempo. Hulls spelartrupp är inte särskilt bred och Steve Bruce är inte överdrivet förtjust i att rotera sitt manskap, möjligen medveten om att spelarkvaliteten i så fall inte skulle räcka till.

Annons

Det har dock inneburit att endast 14 spelare har fått navigera de sju matcherna under december. December inleddes med att Hull gjorde mos av Liverpool hemma på KC Stadium med 3-1, i en match som glödde av intensitet. December kan sägas ha avslutats strax efter nyårsdagen med att Hull mot samma Liverpool på Anfield svarade för en väldigt trött insats, utan att lyckas prestera ett enda skott mot Simon Mignolets mål.

Med Robbie Brady och Sone Aluko på väg tillbaka från skadeuppehåll så kommer situationen förhoppningsvis att underlättas för Hull och för Steve Bruce. Men trötthet och skaderisk framstår ändå som de största hoten mot Hulls fortsatta Premier League-status.

:::

Matty Fryatt är en annan spelare som ser ut att möjligen kunna göra någon form av återkomst. Han vann klubbens interna skytteliga två säsonger i rad mellan 2010 och 2012 innan en hälskada satte stopp för hans framfart. När han kom in mot Fulham behövde han bara sex minuter på sig för att göra sitt första mål för Hull.

Annons

Fryatts återkomst är en glädjande nyhet för Hull vars enda egentliga problem hittills under säsongen har varit en effektiviteten offensivt. Fryatt ger Hull ett alternativ och minskar pressen på dem att försöka hitta en kvalificerad anfallare under januarifönstret.

Sådana planer finns dock. Hulls stora intresse verkar vara Shane Long, som var väldigt nära att gå till Hull redan i somras och som inte uppvisar något större intresse av att bli kvar i West Brom. Frågan är om Hulls styrelse kommer att godkänna en affär av den storleken.

I skrivande stund, egentligen efter skrivande stund, så meddelar dessutom Everton via sin officiella Twitter att de har accepterat ett bud från Hull på Nikica Jelavic. En intressant värvning. Rapporterna gör dock gällande att Hull är fortsatt intresserade av Shane Long.

Annons

:::

Shane Long skulle emellertid tillföra kvalitet till en spelartrupp som hittills under säsongen onekligen har imponerat. Det är ingen tillfällighet att det bara är anfallet som Steve Bruce funderar på att förstärka.

Allan McGregor har varit otroligt stabil som lagets målvakt. Curtis Davies stundtals lysande som mittback. Och på mittfältet har Tom Huddlestone och Jake Livermore presterat på en nivå som nog få trodde var möjligt inför säsongen.

Inte minst Tom Huddlestone har varit lagets stora utropstecken. Jag såg hans flytt från Tottenham som ett tecken på en karriär på nedgång, men han har bevisat raka motsatsen. Möjligen med ett stundande VM-slutspel i bakhuvudet. Hans förmåga att styra spelet från mittfältet har varit Hulls främsta resurs hittills den här säsongen.

Hull får dock hoppas att Huddlestones styrka inte satt i håret. Efter att ha gjort mål mot Fulham, hans första på 32 månader, så klippte han nämligen av sig håret. En av Premier Leagues om inte bästa så i alla fall största frisyrer är därmed ett minne blott.

Annons

:::

Dagens matcher: Hull vs Chelsea (13:45), Cardiff vs West Ham, Everton vs Norwich, Fulham vs Sunderland, Southampton vs West Brom, Tottenham vs Crystal Palace, samt Man Utd vs Swansea (18:30).

Nedflyttningsstriden är återigen aktuell. Cardiff vs West Ham samt Fulham vs Sunderland är två matcher där samtliga fyra lag är häftigt och intimt involverade, och vars resultat alltså kan ha en stor påverkan på tabellbottens fortsatta utseende.

Man Utd får chans till revansch hemma mot Swansea. Och frågan är så klart om Man Utd ska fortsätta sin svit av förlustmatcher. Tre raka förluster på Old Trafford vet jag inte när det skedde sist, och eftersom internet förmodligen inte var uppfunnet när det sist skedde så misstänker jag lite skämtsamt att det inte är någon större mening med att försöka ta reda på det.

Annons

West Brom har också tillsatt en ny manager i form av den spanske hjälten Pepe Mel, senast från Real Betis. Det är en spännande tillsättning av samma form och typ som innan honom Mauricio Pochettino i Southampton, vilka händelsevis råkar stå för dagens motstånd.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa domare

Peter Hyllman 2014-01-10 00:31

Listor är så klart alltid subjektiva i någon mening. Något säger mig ändå att med den här listan så kommer vi upp på en helt annan nivå av subjektivitet. För det kan finnas få ämnen om vilka fotbollssupportrar å ena sidan har så pass godtyckligt definierade uppfattning samt å andra sidan är så fullständigt övertygade om det sanna i dessa uppfattningar. Det är inte minst därför jag har hållit mig borta från ämnet.

Det finns ett problem med domare. Nämligen att samtidigt som precis alla kommer ihåg varje tillfälle en domare gör något misstag, så kommer i princip ingen ihåg när domaren gör något rätt, vilket ändå sker vid den överlägsna majoriteten av tillfällen. Dessutom blir känslorna så mycket starkare och mer upprörda när det sker ett misstag. Att domsluten ska vara bra tenderar vi mer att ta för givet.

I vår bedömning av domare jobbar vi alltså med det välbekanta statistiska problemet med översampling, i det här fallet av misstag. Det här kommer med all sannolikhet att visa sig också i kommentarsfältet. Jag är helt övertygad om att många kommer kunna ha väldigt specifika invändningar mot varje enskild domares plats på listan, baserat på ett ytterst konkret misstag, inbillat eller verkligt, som denne domare begått, oftast mot det egna laget naturligtvis.

Annons

Poängen är att det finns inga domare mot vilken sådana invändningar inte kan göras. Alla domare gör dessa misstag, det är the cost of doing business. Om vi skulle acceptera denna enkla sanning så skulle diskussionerna i samband med fotbollsmatcher bli betydligt mer konstruktiva.

Domarna i Premier League gör genomgående ett väldigt bra jobb. Jag kan garantera att det finns ingen människa som skulle vilja vara lika granskad och utsatt i sina vardagsjobb som dessa domare är, och ytterst få om någon skulle då visa sig vara fria från misstag. Ändå så behandlar vi dem på ett sätt som vi aldrig skulle vilja bli behandlade själva.

De fem bästa domarna i Premier League är enligt mig följande:

:::

(5) Michael Oliver

Oliver är 28 år gammal och blev som 25-åring den yngste domaren någonsin att döma en Premier League-match. Han har konsekvent matchats fram av FA och Premier League i en strävan att föryngra domarkåren. Att vara så ung, till och med yngre än flera av spelarna på planen, kan så klart medföra vissa problem med auktoriteten, och Oliver har haft sina anpassningsproblem. De senaste åren har han dock växt in alltmer i rollen, och nu är han en av Premier Leagues bättre domare.

Annons

(4) Andre Marriner

Ett kvalitetsmått på en domare kan så klart vara att han inte har varit inblandad i några stora incidenter som föranlett kritik. Något som passar hyfsat väl in på Marriner. Det kan å andra sidan också ses som ett tecken på att domaren ifråga inte har haft hand om matcher med den höga profilen. När Marriner dock utsågs till att döma förra säsongens FA-cupfinal mellan Man City och Wigan, en match han skötte utmärkt, så var det dock en hedersbetygelse och ett kvitto på Marriners domarprestationer.

(3) Phil Dowd

Bill Shankly sa en gång om domare att problemet med dem är att de kan reglerna men inte förstår sig på spelet. Ett uttalande som möjligen låter klokare än det faktiskt är. Dowd är en domare som jag genomgående har upplevt alltid uppvisat en god förståelse för just spelet, den där fingertoppskänslan av om, när och hur han faktiskt ska ingripa i matchbilden. En av Premier Leagues flitigaste domare som också fick äran att döma FA-cupfinalen 2012.

Annons

(2) Chris Foy

Foy är en av Premier Leagues allra mest rutinerade domare, efter att ha gjort sin debut i högsta ligan redan 2001. Ofta när det vankas stormatcher i Premier League och det är någon annan domare som utses så brukar det bli rubriker och röksignaler i media om dessa val. Men sällan om Foy. Hur det kommer sig vet jag inte men det känns alltid lugnt och fritt från kontroverser när Foy dömer, troligtvis på grund av hans lugna bedömning av de situationer som oundvikligen uppstår.

(1) Howard Webb

[*Insert joke here*]. Om bloggen som helhet uppmanar till invändningar så är det så klart ingenting mot vad förstaplatsen gör. Vid sidan av allt skitprat så är det trots allt ändå så att Webb är Englands internationellt kanske mest meriterade domare, och som har en god vana att låta spelet flyta på under matcherna utan överdrivna ingripanden. Webb är tveklöst den engelske domare med störst auktoritet på planen. Det är ingen tillfällighet att han får döma flest stormatcher, lika lite som det är en tillfällighet att han fick äran att döma den senaste VM-finalen.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

West Ham har nått vägens ände med Sam Allardyce

Peter Hyllman 2014-01-09 06:00

Det är inte något nytt den här säsongen. Vi har redan sett en manager få sparken på grund av att han lät sitt lag förlora med förnedrande stora siffror vid upprepade tillfällen. Om det finns någon rättvisa alls i den här världen så måste samma sak drabba Sam Allardyce, West Hams manager.

Det är i och för sig inte något unikt att förlora borta mot Man City med 0-6. Det var händelsevis samma siffror som Andre Villas-Boas och Tottenham också förlorade med. Men när det följer bara några dagar efter att West Ham också åkt ur FA-cupen efter 0-5 mot Nottingham Forest så skapas ett för laget minst sagt förnedrande sammanhang.

Läget blir knappast bättre av West Hams kräftgång i Premier League. Laget ligger där under nedflyttningsstrecket, näst sist på 15 poäng, tre poäng upp till strecket och utan några som helst tecken på att läget är på väg att förbättras. Vi talar här om en klubb vars rimliga målsättning allra minst måste vara att befinna sig runt mitten av tabellen.

Annons

Vi talar också om en klubb vars planerade flytt till en ny arena inom några år helt och håller bygger på idén om Premier League-spel. Men en sådan idé rimmar väldigt illa med Sam Allardyces inställning att ställa upp med ett helt uppenbart otillräckligt lag mot Nottingham Forest. Det var inkompetens eller vårdslöshet en bra bit över gränsen till tjänstefel.

Jag vet inte vad Sam Allardyce såg för skäl för ett sådant beslut. Han kan rimligtvis bara ha rationaliserat det med att han prioriterade Ligacupen och semifinalen där. Det beslutet kom hur som helst tillbaka och bet honom rätt rejält i rumpan. Anything you say or do can and will be held against you in the court of public opinion.

:::

Det var knappast några romantiska skäl som låg bakom West Hams beslut att anställa Sam Allardyce till att börja med. Supportrarna stod definitivt inte bakom beslutet. Klubbledningens beslut var dock högst pragmatiskt, West Ham hade åkt ur Premier League och ville känna sig säkra på att ta sig tillbaka. Sam Allardyce levererade och supportrarna rättade sig tillfälligtvis in i leden.

Annons

Men som är fallet med alla relationer så blir de mindre passionerade med tiden. I de värre fallen kan passion förvandlas till bitterhet som en följd av icke infriade förväntningar. Vi kan lugnt konstatera att West Ham och Sam Allardyce nu befinner sig farligt nära ett sådant läge.

Det är mycket som verkar surt med West Ham för tillfället. Supportrarna har öppet börja kräva Allardyces huvud på ett fat, eller allra minst hans omedelbara avsked. Något som skanderas i samband med slutsignalen igår kväll. Spelarna verkar inte heller nöjda. Kevin Nolans agerande under de senaste matcherna ger inte precis något intryck av harmoni i omklädningsrummet.

Den omedelbara slutsatsen är att West Hams klubbledning har en moralisk och formell skyldighet att agera och agera kraftfullt.

:::

Sam Allardyce har föga förvånande inte riktigt perspektivet att det är han som bär ansvaret för West Hams prestationer. Kritiken mot honom placerar han i kategorin av standardkritik som alltid riktas mot managers. ”Vi vet skälen till varför det går som det går”, säger Allardyce, men verkar mindre intresserad av att adressera skäl som i sådana fall pågått under en halv säsong.

Annons

Det blir också lite löjeväckande när han avfärdar Man Citys stora seger med de ekonomiska skillnaderna lagen emellan. Man City betalar hundratals miljoner för sina spelare samtidigt som West Ham får sina spelare på fri transfer, säger han. Som om inte West Ham har en tämligen duktig spelarbudget själva. Som om inte betydligt ekonomiskt svagare Crystal Palace grejade 0-1 på samma arena bara för någon vecka sedan.

Men Sam Allardyce bekymrar sig naturligtvis mest av allt om att bevara sin egen anställningsbarhet. Då blir det viktigt att deflektera ansvar för svaga prestationer. Låt oss inte glömma att det är samme Allardyce som på fullt allvar menade att om han bara hade hetat Allardicio så hade han varit manager för Barcelona eller Real Madrid.

Make room on Mount Rushmore!

Själv uppskattar jag mer förmågan att faktiskt ta ansvar för sina egna prestationer. Någonstans vill jag också tro att detta är mer förtroendeingivande också på en tänkt managermarknad.

Annons

Ett långvarigt problem inom engelsk klubbfotboll har dock varit att marknaden i någon mening har varit satt ur spel, av en kader medelålders brittiska managers som alldeles oavsett hur många gånger och hur mycket de än misslyckas fortsätter att få jobb långt ovanför sin egen begränsade kompetensnivå.

Dessa managers, Sam Allardyce bland dem, är inte utan meriter och förmågor, för vissa begränsade och tydligt definierade uppdrag. Konsten för en klubbledning ligger dock i att förutse när detta uppdrag är avslutat och när dessa managers inte längre bidrar med något värdefullt. Då måste ny inspiration sökas.

För West Ham är den tiden nu kommen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Theo Walcotts skada ett tungt besked för Arsenal

Peter Hyllman 2014-01-08 03:39

Det var ett tungt besked som drabbade Theo Walcott endast någon dag efter Arsenals seger i FA-cupen mot Tottenham. Det som såg ut som en hyfsat harmlös knäskada håller honom enligt läkarnas prognoser borta i ett halvår, vilket betyder att han missar inte bara återstoden av Arsenals säsong utan även VM med England.

Den tyngsta vinklingen i de engelska tidningarna låg föga förvånande på vad skadan betyder för landslaget, vilket kanske inte är så konstigt då sådan talang som Walcott representerar framstår betydligt mer som en bristvara i England än vad som är fallet för Arsenal. Men sanningen för mig är att Theo Walcotts skada är väldigt dåliga nyheter först och främst för Arsenal.

Till att börja med så är det väsentligt längre tid han kommer att vara borta för Arsenal än för England. Att kompensera för en spelare i 3-5 matcher är betydligt lättare än att göra det över en halv klubbsäsong. Men den stora skadan ligger i att Walcott är en av Arsenals game changers, och nu saknar de honom under säsongens avgörande halva.

Annons

Vi har sett det flera gånger under säsongen. Walcotts förmåga att göra mål har varit betydelsefull för Arsenal. Senast såg vi det kanske mot West Ham borta, en viktig match för Arsenal. Det var också en match i vilken Arsenal låg under, och om det resultatet hade stått sig så hade Arsenals säsong kanske tagit en annan sväng än vad som nu ser ut att ske. Istället gjorde Walcott två mål och vände matchen, och kanske säsongen med den.

Sådana spelare är värda sin vikt i guld under en lång säsong. Det finns få spelare om någon som jag tror hade varit värre för Arsenal att få skadad än just Theo Walcott.

:::

Theo Walcott är viktig för Arsenal också utifrån en taktisk synvinkel. En av Arsenals stora styrkor den här säsongen har varit ett mycket snabbt omställningsspel, och Walcott har varit en viktig beståndsdel i detta. Hans förmåga att löpa in i ytorna bakom motståndarnas backlinje har gett spelare som Mesut Özil och Aaron Ramsey en rörlig måltavla att sikta på.

Annons

Walcotts förmåga att använda ytor på fotbollsplanen har alltså varit ett vapen för Arsenal hittills under säsongen. Hans rörlighet i djupled har dock också haft med sig den fördelen att den skapar ytor även för andra spelare, i och med att motståndarna tvingas följa Walcotts rörelser och därmed sträcka ut sina styrkor över större områden av gräs.

Vad sker med Arsenal när detta verktyg för att luckra upp motståndarförsvaren inte längre är tillgängligt? Arsenal har traditionellt haft vissa problem mot djupt liggande försvar och kanske stundtals haft en tendens att hamna i ett ekorrhjul av sidledspassningar. Räkna med att Arsenal under våren kommer hamna i fler situationer likt den mot Cardiff senast när de endast med nöd och näppe lyckades bryta ned motståndet.

Statistikens lagar säger att ju fler sådana situationer man försätter sig själv i desto fler poäng kommer också att tappas över en viss tid. Walcotts skada kan alltså visa sig kostsam.

Annons

:::

Det finns också en annan möjlig konsekvens av skadan på Theo Walcott för Arsenals närmaste framtid. Det har spekulerats i att Arsenal under januari ska försöka värva en anfallare, som ett komplement till eller en uppgradering av Olivier Giroud, hur man nu väljer att se på det. Vad som söks är den tydliga närvaron i straffområdet.

Theo Walcott är dock en annan spelartyp än det, och med hans skada är det inte omöjligt att Arsenals transfertankar under januari istället ägnas åt att på kort sikt hitta en ersättare åt honom. Det drar i sådana fall iväg energi, fokus och pengar till den ursprungligt tänkta anfallsvärvningen, som hade kunnat ge Arsenal ett rejält lyft inför återstoden av säsongen.

Det finns få anfallare som på ett bra sätt skulle kunna uppfylla båda de roller som has av Walcott och Giroud. Undantag finns naturligtvis. Bland dem Luis Suarez, men han är knappast tillgänglig. Javier Hernandez skulle också kunna vara ett teoretiskt om än ej särskilt praktiskt alternativ. Med båda dessa spelare skulle jag vilja hävda att ligatiteln allt annat lika tills vidare hör hemma på Emirates.

Annons

Men det mest troliga är att det inte går att hitta en anfallare som kan täcka båda dessa roller. Då uppstår det nämnda dilemmat. Det kan adresseras genom att Arsenal köper två anfallare i januari, vilket jag ser som osannolikt. Eller genom att Arsenal väljer att försöka ersätta Walcott internt, och inte låter dennes skada dra resurser från den tänkta anfallsvärvningen. Betydligt mer sannolikt.

Det betyder att andra spelare måste kliva fram i det här läget. Och det i sin tur betyder att Arsene Wenger har vissa beslut han måste fatta, och genom sitt managerskap en viktig funktion att fylla. Det alternativ han väljer kan definiera Arsenals hela säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

David Moyes många misstag med Man Utd

Peter Hyllman 2014-01-07 06:00

Jag läser precis en bok med titeln Thinking, Fast And Slow av den Nobelprisvinnande forskaren Daniel Kahneman, världens främste expert på hur människor gör bedömningar och fattar beslut. I boken berättar han om hur vår hjärna består av två system (1 och 2), där det första systemet står för de snabba intuitiva bedömningarna och det andra systemet för de mer långsamma och rationellt genomtänkta slutsatserna.

Kahneman beskriver detta som ett otroligt effektivt system, som dock ibland leder oss fel. System 1 kan mest liknas vid den hyperaktive offensive mittfältaren emedan System 2 snarare ses som den mer sävlige mitbacken som då och då tvingas bryta in och rädda upp situationen efter mittfältarens vådliga utflykter.

Jag ser det här som en talande beskrivning när jag följer hur supportrar pratar om managers och huruvida de bör få sparken, nästan alltid med bakgrunden att laget ifråga inte presterar som de förväntas göra. Det finns grovt räknat två hyfsat tydligt utskilda läger. Det första lägret är de som tämligen reflexmässigt ger managern skulden och menar att han bör få sparken. Det andra lägret ger minst lika reflexmässigt uttryck för uppfattningen att man måste visa tålamod med och förtroende för sin manager och motsätter sig att han bör få sparken.

Annons

Båda dessa bedömningar andas System 1-tänkande. Den första uppfattningen utgår oftast från den förenklade tumregeln att om ett lag presterar dåligt så måste det vara managerns fel och att sparka honom kommer därför att lösa problemet. Den andra uppfattningen utgår närmast från en ideologi att det är fel att sparka managers, och likt alla ideologier så uppmuntrar den knappast till kritiskt tänkande.

Att angripa frågan med ett System 2-tänkande ställer krav på en större kognitiv ansträngning från vår sida. Vi måste då aktivt länka vårt ställningstagande till att ge eller inte ge managern sparken, till något konkret mått på dennes arbetsprestation. Vi måste visa att managern presterat dåligt, att lagets prestationer beror på hans svaga arbetsinsats, samt göra rimligt att lagets prestation kommer att förbättras med en ny manager. Med utgångspunkten att ett sådant beslut alltid måste utgå från vad som är bäst för klubben så finns det naturligtvis inte utrymme för vare sig mobbmentalitet eller ideologi.

Annons

Naturligtvis aktualiseras de här frågeställningarna av Man Utd och David Moyes, som efter ytterligare två förluster i rad hemma på Old Trafford ikväll lämnar hemmets hemska härd för att spela Ligacupsemifinal på Stadium of Light i Sunderland. Där finns de som bestämt sig för att han måste få sparken så snabbt att säsongen knappt ens hann börja innan de först torgförde uppfattningen. Och där finns de som över huvud taget inte är beredda att ens diskutera möjligheten.

Själv hörde jag till dem som tidigt menade att David Moyes var helt rätt manager för Man Utd att anställa. Kallt räknat skulle jag dock med det första halvåret som facit vilja konstatera att David Moyes har gjort tre stora misstag som klart och tydligt påverkat lagets resultat på planen.

:::

Alltför stora personalreformer i tränarstaben

Annons

Man Utd genomgick stora förändringar inför den här sommaren. David Moyes själv var en sådan förändring, i och med att han ersatte Alex Ferguson som varit en institution inte bara i klubben utan i engelsk och europeisk fotboll under mer än ett kvarts sekel. Dessutom genomgick Man Utd ett byte av VD, från David Gill till den fotbollsmässigt betydligt mindre erfarne Ed Woodward.

I ett sådant läge, där stora förändringar gjorts i klubbledningen, kan man rent organisationsteoretiskt tänka sig att det i syfte att bevara klubbens institutionella stabilitet är en god idé att undvika alltför vidlyftiga förändringar bland övrig nyckelpersonal, som exempelvis i klubbens tränarstab. Snarare finns det ett värde i att behålla denna så intakt som möjligt.

Det är omöjligt att veta vilka alternativ som egentligen stod David Moyes till buds. Hur villiga var egentligen sådana som Mike Phelan, Rene Meulensteen och Eric Steele att stanna kvar i klubben under ett nytt ledarskap? Den för mig kvardröjande känslan är ändå att David Moyes både kunde och borde ha gjort mer för att behålla åtminstone delar av den från klubben flyktande tränarstaben.

Annons

Det kan finnas ett behov hos en ny manager, särskilt när man tar över efter en så stark föregångare, att dels markera sitt eget revir, och dels att omge sig med den trygghet som följer på bekanta människor och lojala kollegor i centrala positioner. Mycket tyder på att David Moyes var påverkad av detta. Det har i alla fall inte gynnat Man Utd på kort sikt.

En uselt organiserad transfersommar

Det har gjorts mycket hö av Man Utds transfersommar. Till stor del med fokus på spelare som inte kommit till klubben. Det mest anmärkningsvärda med Man Utds transfersommar var dock hur enormt amatörmässigt klubben skötte sin budgivning och sin kommunikation med omvärlden. Redan från början framstod klubben som mentalt frånvarande. Knappast den bild som en ny ledning bör önska sig.

Det kan återigen ifrågasättas hur stor skuld som skall lastas David Moyes. Ed Woodward är ny VD från och med sommaren, den funktion i Man Utd med ansvar att rent praktiskt genomföra klubbens spelaraffärer. Den stora farhågan med hans ledarskap var också hans minimala erfarenhet av dessa frågor, hans styrka och fokus har alltid varit fotbollens mer kommersiella sida, att sälja klubben som helhet på nya marknader.

Annons

Men för Moyes att lämna en så viktig fråga som klubbens transferpolitik helt i VD:ns händer vore i sig oansvarigt. Det borde ha varit prioriterat för honom redan i de inledande samtalen med klubbledningen att tydligt definiera vilka mål klubben hade på transfermarknaden, och genomföra dessa tidigt och kraftfullt. På så vis skulle han köpt både sig själv och klubben ett större lugn inför den nya säsongen. Istället lät han klubben dras in i sensommarens transferpanik.

Det skapade tidigt en oönskad kontrast mot den tidigare ledningens effektivitet i dessa frågor. Det var dessutom en bortkastad möjlighet för David Moyes själv att hävda sin auktoritet i just dessa frågor, med en VD som inte har dem som sin egen naturliga hemmaplan.

Det var förmodligen också ett missat tillfälle att tillföra nödvändig energi till spelartruppen. Kanske var det möjligt att förutse att det trots utfästelser om det motsatta fanns spelare i Man Utd som utan Alex Ferguson i klubben skulle förlora i fokus. En viss förnyelse i sig kan i ett sådant tillfälle ha ett värde genom att det skapar ny konkurrens och dynamik. Det är också ett sätt för en ny manager att visa vad han vill med sin spelartrupp.

Annons

Fokus på riskminimering snarare än risktagande

Föreställ er att själva ersätta en sådan väldig personlighet som Alex Ferguson, med dennes mytbild och alla dennes framgångar. Det är knappast något annat än fullständigt mänskligt att när vi befinner oss i en sådan situation så försöker vi göra allt i vår kraft att undvika minsta misstag eller snedsteg. Eftersom vi vet att varenda sådant misstag accentuerar inte vilka vi är, utan vilka vi inte är.

Det eller enkom det faktum att David Moyes blivit tvingad till en större grad av försiktighet i en klubb som Everton. Möjligen är det en kombination. Men vad vi har sett av Man Utd hittills den här säsongen har rent taktiskt sett varit en större försiktighet än förut, en benägenhet att vilja centrera spelet snarare än att vidga vyerna. Ett introvert snarare än expansivt tänkesätt på planen, mindre av framåtblickande och mer av bakåttänkande.

Annons

Det vore fel att säga att detta producerat de önskade resultaten. Man Utd är en klubb vars identitet under dess mest framgångsrika perioder, och även dem emellan, har präglats av fart, optimism, vissa delar going for broke och vissa delar öka takten sista kvarten. Kort uttryckt har där alltid funnits ett element av risktagande, med insikten att endast med viss risk följer den högsta möjliga avkastningen.

Att minimera risk är ett defensivt tänkesätt. Det är ett tänkesätt som kan ta ett lag högt upp i tabellen men aldrig högst upp. För det krävs något mer, någon form av joie de vivre. Inom idrottens värld talar man väldigt ofta om betydelsen av att ”våga vinna”, uttryckt annorlunda som att inte vara rädd för att misslyckas.

Att ha detta något, till och med ha det som en av klubbens mest karaktäristiska kännetecken, för att därefter bli av med det kan bara skapa oro och en känsla av identitetlöshet. Kanske just precis den brist på självförtroende som flera betraktare säger sig se i Man Utd hittills den här säsongen, inte minst på Old Trafford.

Annons

:::

Naturligtvis finns det förmildrande omständigheter för David Moyes. Det är lätt att rikta kritiken mot honom personligen när sanningen troligtvis är att det inte finns en manager född i världen som inte hade upplevt vissa svårigheter med att efterträda Alex Ferguson. Klubbens situation som sådan efter managerbytet måste tas med i beaktningen.

Jag anser mig ändå ha konstaterat att David Moyes har begått viktiga misstag som manager för Man Utd, och jag anser mig ha gjort det rimligt att dessa misstag har haft en negativ effekt på lagets prestationer hittills under säsongen. Om vi alltså ska angripa managerfrågan i Man Utd utifrån ett så kallat System 2-perspektiv så finns det alltså skäl att i alla fall diskutera huruvida David Moyes bör vara kvar som Man Utds manager eller ej.

Men för att komma till slutsatsen att David Moyes bör bytas ut så måste vi enligt System 2 också göra rimligt att lagets prestationer kommer att bli bättre med en ny manager än vad vi förväntar oss att dessa prestationer kommer att vara med Moyes som fortsatt manager i klubben. Och den slutsatsen är inte riktigt lika lätt att ro i hamn, allra helst som de skäl som de flesta lyfter fram som centrala för lagets svaga prestationer vart och ett i sig självt har mycket lite att göra med David Moyes.

Annons

Det är sant att David Moyes har gjort misstag sedan han tog över som manager för Man Utd. Det är också sant att detta är misstag som går att lära sig av och göra bättre i framtiden, och att dess effekter kan vara övergående med tiden. Men då har han inte råd att göra om samma misstag nu i januari eller, om han får möjligheten, också nästa sommar.

Som vanligt handlar det om att hantera risk och göra mycket osäkra bedömningar om framtiden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Status och beredskap i Premier League inför januarifönstret

Peter Hyllman 2014-01-06 09:55

Ibland är bubblan häftigare än verkligheten. Vi såg det med tulipaner i Holland och vi har sett det med fastigheter och IT-företag i Sverige. I helgen såg vi det med FA-cupens tredje omgång. En del intressanta matcher men inget som direkt drog ögonen till sig, inget som gjorde helgen särskilt speciell. Lottningen av den fjärde omgången innehöll inte precis några godsaker heller.

Istället kan vi kanske ägna en dag åt det enkla faktum att januarifönstret nu är öppet. Det diskuteras naturligtvis en hel del om vilka spelare som olika klubbar är på väg att värva, samtidigt som de flesta klubbar av naturliga och rationella skäl väljer att ligga lite lågt med vilka de faktiskt är intresserade av, likaväl som att de över huvud taget skulle vara intresserade alls.

Januarifönstret är mer än sommaren en säljarens marknad. Det är lätt hänt för en köpande klubb att tvingas betala rejäla överpriser. Säljaren vet ofta att klubben som vill köpa kanske befinner sig i en utsatt position, inbillad eller verklig, behöver en ny spelare, och vet att utnyttja situationen. Likaså kan en alltför enveten jakt på nya spelare i januari skapa oro hos befintliga spelare som uppfattar det som en tydlig signal på bristande förtroende för dem.

Annons

Ändå är det en möjlighet att agera, och om en klubb behöver agera så vore det dumt att försätta den möjligheten i januari. Det gäller då att heta spelare eller spelartyper som laget faktiskt har behov av. Jag har gått igenom lagen högst upp i tabellen, och lagen längst ned i tabellen, och inventerat vad de kan tänkas vara på jakt efter i januari.

:::

Arsenal. Befinner sig egentligen lite i ett liknande läge som i somras, det känns som att laget skulle växa en dimension med en anfallare av högsta klass. Att fortsätta jaga Luis Suarez känns ogörligt. De gånger Arsenal normalt sett får problem är när spelet så att säga fastnar framför motståndarnas straffområde och när utrymmet att agera på blir litet och trångt. Det har ryktats en del att Arsenal skulle vara intresserade av Dimitar Berbatov, och det tror jag skulle vara en utmärkt värvning på kort sikt.

Annons

Chelsea. Det bär egentligen emot att rekommendera något sådant, med tanke på hur Chelsea under senare år har värvat anfallare efter anfallare. Men om de faktiskt skulle lyckas med att hitta en etablerad världsklassanfallare, som i ett svep skulle lösa deras bekymmer med Fernando Torres och Demba Ba genom att svepa dem under mattan, så vore det kanske bokstavligt guld värt för Chelsea. De jagade Wayne Rooney i somras, och det vore naturligtvis en enorm värvning för Chelsea på fler sätt än ett.

Liverpool. Jag har väl aldrig riktigt gillat tanken på Steven Gerrard som defensiv mittfältare, en position i vilken han inte är hundraprocentig samt en position där hans stora styrka inte alltid kommer till sin maximala rätt. Offensivt känns det inte som att Liverpool är i stort behov av att förstärka. Om jag alltså skulle söka efter en spelare till Liverpool så vore det en central balansmittfältare som kan komplettera Lucas. Det skulle också adressera en av lagets större svagheter, deras svårigheter att förhindra motståndarna från att skapa chanser mot dem.

Annons

Man Utd. Man Utds alla problem har genom egen förskyllan blivit ett av den här säsongens stående skämt. Många talar om det offensiva centrala mittfältet, och visst har Man Utd varit stabbiga där. Samtidigt finns där spelare att tillgå där men som också kan prestera mer och utnyttjas bättre. Ett av Man Utds vassaste vapen tidigare år har varit ett snabbt och kreativt kantspel, men det har gått i stå hittills under säsongen, vilket i sin tur minskar avlastningen på just det centrala mittfältet. Det kan vara taktiskt från David Moyes sida som vill vara tät centralt, men det är också spelarna som brustit. En dröm vore naturligtvis Juan Mata som verkar ha det jobbigt i Chelsea, men det är förmodligen inte någon realistisk tanke.

Newcastle. Newcastle är ett lag som har imponerat så här långt. Det är ett lag som kombinerar taktiskt kunnande med individuell skicklighet, och inte minst offensivt har de många styrkor. Att skapa målchanser är inte ett av lagens problem, däremot finns det defensiva svagheter i Newcastle. Det är framför allt en mittback av hög klass som Newcastle skulle vinna på att försöka hitta, en värvning som skulle höja laget från mycket bra till väldigt bra. En tanke skulle vara att göra ett försök med Stokes Ryan Shawcross.

Annons

Tottenham. En taktisk analys av Tottenham visar att laget är mycket svagt på att försvara sig mot djupledspassningar, vilket förvisso har mer med hur Andre Villas-Boas formerade sitt lag. Tim Sherwood har valt att börja spela med två anfallare vilket gett laget ny offensiv kraft. Mycket av den tidiga framgången har byggt på Emmanuel Adebayor, en notoriskt ojämn spelare i mina ögon. Att hitta ett tredje etablerat komplement till den egna anfallslinjen vore alltså en klok idé för Tottenham.

:::

Crystal Palace. Under sommaren så värvade Ian Holloway anfallare efter anfallare men verkade ha glömt bort att för att få någon användning av alla dessa anfallare så kan det vara bra om laget först lyckas hålla tag i bollen. Om det är något som Tony Pulis alltså bör försöka hitta i januari så är det en tvåvägsspelare på mittfältet som kan styra och dirigera lagets spel. Med tanke på lagets dokumenterade svagheter på ytterbackspositionerna så kan det även vara en idé att titta lite extra på den positionen.

Annons

Sunderland. Laget ligger sist i tabellen och det är absolut ingen tillfällighet. Många pekar på lagets svårigheter att göra mål, men med spelare som Steven Fletcher, Jozy Altidore och Fabio Borini i laget så råder inte spelarbrist i anfallet. Istället ser jag lagets centrala mittfält som en stor brist, i synnerhet defensivt. Sunderland har varit kroniskt dåliga på att försvara sig mot snabba attacker och de lämnar alldeles för mycket yta framför den egna backlinjen.

West Ham. Ett av West Hams stora problem den här säsongen har varit målskyttet. Lagets store anfallsstjärna Andy Carroll går skadad under stora delar av säsongen och det har varit svårt för Carlton Cole att ersätta honom. En spelartyp som West Ham måste hitta är alltså en etablerad anfallare som både kan ersätta och kombinera med Carroll. Varför inte göra ett försök på Newcastles talangfulle men något åsidosatte anfallare Papiss Demba Cissé?!

Annons

:::

Man City och Everton skulle jag säga kan sova rätt lugnt under januarifönstret. De har inga större behov att göra affärer i januari, vilket så klart inte utesluter att de gör det ändå.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

FA-cupen är helig engelsk fotbollshögtid

Peter Hyllman 2014-01-04 06:00

Derbyt i norra London är speciellt av flera olika anledningar. Dels naturligtvis för att det är ett derby som så pass ofta brukar bli såväl öppet som målrikt. Om man jämför med andra derbyn, som i Liverpool och i Manchester, i Sunderland, eller i London mellan Chelsea och Arsenal, så är det ofta betydligt mer tillknäppt eller någon gång ensidigt.

Dels är det speciellt för att det för åtminstone en av klubbarna innebär en väsentlig skillnad i deras status inför och under matchen. Mot de flesta andra engelska toppklubbar betraktar sig Arsenal av olika skäl snarare som slående underifrån, det gäller mot Man City, mot Chelsea och mot Man Utd. Delvis kanske också mot Liverpool. Arsenals fans är närmast pavlovskt betingade i uppfattningen att de inte ”tävlar på samma villkor” som dessa klubbar.

Till viss del syns det också i resultaten mot dessa klubbar. Mot Tottenham är det dock emellertid precis tvärtom. Där är det helt klart och tydligt Arsenal som är storebror och Tottenham som är lillebror. Formkurva eller lagens relativa styrkeförhållande spelar egentligen mindre roll, Arsenal drar märkvärdigt ofta ändå det längsta strået.

Annons

Under ett par säsonger nu har Arsenal och Tottenham i någon mening befunnit sig i direkt konkurrens med varandra om de så kallade Champions League-platserna. Arsenal har alltid gått segrande ur konkurrensen. Jag tror att just detta psykologiska förhållande mellan klubbarna har varit den enskilt kanske mest avgörande faktorn för att så faktiskt blivit fallet.

Av exakt samma skäl bedömer jag att Arsenal nu är favoriter i dagens stormöte i FA-cupens tredje omgång. Tottenham hemma på Emirates. Visst kan Tottenham klara oavgjort. I de flesta fall skulle man då mena att fördelen gått över till laget som spelar returen på hemmaplan, men just i det här fallet är det svårt att uttala sig om. Det känns som om Tottenham precis lika gärna skulle kunna förlora med 0-5 på hemmaplan mot Arsenal som att vinna matchen.

Annons

Det blir lätt så när den ena klubben känner ett behov av att hävda sig på den andra klubbens bekostnad. Den begränsar sig själv mentalt. Och så har kanske varit fallet ända sedan den dagen för länge sedan när Arsenal köpte sig en plats i den tidens motsvarighet till Premier League, just på Tottenhams bekostnad för övrigt.

:::

FA-cupens tredje omgång för övrigt. En viss tradition på den här bloggen har varit att tippa utfallet i lördagens samtliga matcher, och flest rätt vinner ära stolthet i evighet amen. Så, med andra ord, go ahead och kör hårt!

:::

När Paul Lambert i veckan uttalar sig som att det hade varit bättre för engelska klubbar att få slippa spela FA-cupen så upplever jag kanske att han tillbringat lite för mycket tid i surkålens hemland. FA-cupen för mig är historia, tradition och stolthet. Jag har egentligen lika många minnen från FA-cupen när jag växte upp som från ligaspelet.

Annons

Ett sådant minne för mig är det jag nämner i bloggens faktaruta. Man Utd möter den tidens dominanter, Everton, på Wembley. Matchen går till förlängning och Man Utd har en spelare mindre på planen. Kevin Moran är den förste utvisade spelaren i FA-cupens historia. Norman Whiteside gör dock ett fenomenalt mål i förlängningen och skrällen är ett faktum.

För mig var det enormt. Jag växte upp i en tid när Liverpool vann allt, i alla fall så kändes det så. Alla mina kompisar höll på Liverpool, åtminstone kändes det så. Det var med andra ord ytterst sällan man hade något att stoltsera med på lekplatsen, på gården eller på asfaltsbanan där vi körde en utomhus variant av innebandy. Inte riktigt landbandy men ändå. Men just den dagen, just den sommaren, kände man sig som en kung.

Och jag skulle tro att de allra flesta, åtminstone de som är över 20 år gamla, och säkert många andra också, har något liknande minne att plocka fram. Det är ju det som är det stora med FA-cupen.

Annons

För mig är den här helgen helig engelsk fotbollshögtid. Det har alltid varit så och kommer aldrig att förändras. Jag struntar högaktningsfullt i om det stör lagens förberedelser eller fysiska status, och inte bara för att jag tror att det till stor del är rent mumbojumbo. Det fysiskt bästa för alla spelare vore naturligtvis att inte spela några matcher alls.

:::

Säkert som amen i kyrkan och som ett brev på posten så föregås nu kvällens match mellan Arsenal och Tottenham med de sedvanliga preventiva ursäkterna. ”Jaja, det är ju bara FA-cupen” och ”Jaja, vi kommer vila den och den spelaren”.

Och det enda som de där uttalandena eller antydningarna om matchens relativa viktlöshet faktiskt visar är hur mycket matchen faktiskt betyder. Om den varit genuint betydelselös så hade naturligtvis ingen orkat med eller sett något skäl att ursäkta sig. Att man ursäktar sig tyder istället på oro.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dags att sluta orma på Luis Suarez

Peter Hyllman 2014-01-03 06:00

Det händer ibland att jag så här i efterhand sitter och tänker på Cristiano Ronaldos tid i Premier League. Han tillbringade ju sex år i England mellan 2003 och 2006, under vilka han vann ligatiteln tre gånger, Champions League en gång samt spelade hem några cuptitlar med Man Utd. 2008 utsågs han också till världens bäste spelare.

Det är inte helt ovanligt när folk nu pratar om Cristiano Ronaldo att de beskriver hans tid i England inte utifrån hur han var då, utan utifrån hur han är nu och vad vi vet om honom med historiens facit i handen. Vad som ofta glöms bort är att hur han var och inte minst hur han uppfattades av omvärlden förändrades över tid.

Man kan tala om olika stadier i hans utveckling. Det första stadiet inleddes efter att Man Utd värvade honom från Sporting under sommaren 2003, samma sommar som David Beckham såldes till Real Madrid. Då var han föga mer än en fjunig tonåring som tydligen hade fått Man Utds spelare att börja salivera i samband med en vänskapsmatch.

Annons

Teknisk var han hur som helst och det var även så de flesta inledningsvis kanske något stereotypt uppfattade honom, som något av en teknisk showpony, all flash but no bang. Lite typiskt sydeuropéer så där. Så var det någon kritik han fick så utgick den från att de allra flesta hellre ville att Man Utd skulle värva någon mer etablerad spelare som ersättare för Beckham.

Under det andra stadiet så hade Cristiano Ronaldo börjat etablera sig i klubben och blivit lite mer erfaren i Premier League. Fortfarande fanns där den tekniska överarbetningen och det tveksamma beslutsfattandet, men vad de flesta nu störde sig på var att han var alldeles för ineffektiv framåt. Många ifrågasatte hans förmåga att producera mål.

Det är under det tredje stadiet som Cristiano Ronaldo verkligen börjar växa till sig i Man Utd och i Premier League. Lite från ingenstans börjar han nu ösa in mål i massor, på alla möjliga sätt och flera av målen är dessutom av helt avgörande karaktär. De som vill kritisera honom måste hitta en annan infallsvinkel och gör det genom att konstatera att Ronaldo bara gör mål mot de svagare lagen i ligan, inte mot toppmotståndet.

Annons

Cristiano Ronaldo accelererar dock vidare därifrån till ett fjärde stadie i vilket han inte bara fortsätter producera mål i mängder, utan dessutom börjar avgöra också de stora matcherna. Att säga att han är impotent i de stora matcherna håller inte längre. Så mycket mer finns inte för kritikerna att göra än att börja vända hans gamla synder mot honom och återigen kulturellt stereotypt kritisera honom för hans filmande, trots att det är något han vid den här tiden har skärpt till väsentligt.

Ungefär därefter lämnar han Premier League. Det roliga är att det nu finns en spelare i Premier League som följer mer eller mindre exakt samma utvecklingskurva som en gång Cristiano Ronaldo. Han råkar heta Luis Suarez och spelar för Liverpool.

:::

Luis Suarez har gått igenom precis de stadier som Cristiano Ronaldo en gång gjorde. Okej, Suarez var knappast någon finnig tonåring när han kom till Premier League, men även han sågs först mest som en teknisk filur, för att därefter kritiseras för att göra alldeles för få mål, för att nu kritiseras för att bara göra mål mot mindre lag.

Annons

Precis som Cristiano Ronaldo så har Luis Suarez stått för en del rätt grova filmningar och teatraliska överskel, och precis som Ronaldo så har Suarez skärpt till sig. Räkna dock med att när inget mer längre finns att säga om Luis Suarez och dennes prestationer mot topplag så kommer kritikerna att i desperation återvända till att häckla dennes beteende.

Följande är tänkvärt. Det visade sig att kritiken mot Cristiano Ronaldo i vart och ett av de nämnda stadierna var felaktig. På samma sätt har den gångna kritiken mot Luis Suarez visat sig vara felaktig. Hur kommer det sig då att vi inte bättre kan förutse hur Suarez kommer att utvecklas som fotbollsspelare och helt enkelt hålla inne med vår kritik?

:::

Det är här vi som fotbollssupportrar har en rätt tydlig begränsning i vår kunskap och vår förståelse om fotboll. Vi tenderar att titta enbart här och nu, endast marginellt kapabla att blicka längre in i framtiden än den genomsnittliga guldfisken. Vi utvärderar enbart vad vi ser.

Annons

Det gör kanske en manager också. Grejen är bara att en manager eller en tränare ser så mycket mer än vad vi gör. Han ser spelarens karaktär, dennes ambition och motivation, dennes agerande på träningsplanen varenda dag, kort sagt ser han spelarens hela person på ett sätt som vi som supportrar aldrig gör.

En manager eller en tränare tittar alltså inte bara här och nu utan måste också blicka in i framtiden. Hans värdering av en spelare utgår inte bara från vad spelaren är utan en insatt uppfattning i vad spelaren också kommer att kunna bli. En managers värdering av en spelare kommer om inte annat så av det skälet ofta att förbluffa supportrarna.

:::

Det ska heller inte glömmas bort i sammanhanget att som supportrar har vi det ofta väldigt svårt att särkoppla vår bedömning av en spelare från vad vi råkar anse om honom eller möjligen om den klubb han råkar tillhöra. Att skilja sak och person är knappast en supporters starka sida, det ligger så att säga i begreppets natur.

Annons

Luis Suarez har gjort många saker genom åren som kanske har gjort honom förtjänt att vara illa omtyckt. På samma sätt fanns det säkert en del i Cristiano Ronaldos beteende som fick många att tycka illa om honom. Helt säkert kan säkert många hitta olika mer eller mindre personliga skäl att tycka illa om både Liverpool och Man Utd.

Men det ska ju inte förändra hur vi ser på Luis Suarez som fotbollsspelare. I så fall lurar vi oss själva. Är det egentligen så konstigt att till och med en spelare av den kalibern får det svårare mot topplagen? Han möter där ett försvar som är taktiskt medvetet om hotet och kollektivt kompetent att hantera det, samtidigt som det egna laget allt som oftast i sådana matcher uppvisar en något högre grad av försiktighet.

Luis Suarez är en av världens bästa spelare redan, och kommer att kunna bli ännu bättre. Ingen av oss vet dock med säkerhet hur länge han faktiskt blir kvar i Liverpool och i Premier League. Förslagsvis så gör vi det bästa av den tid vi faktiskt får och uppskattar honom för den spelare han är, istället för att begränsa vår egen upplevelse med jante och missunnsamhet.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sex slutsatser efter julfotbollen i Premier League

Peter Hyllman 2014-01-02 01:22

(1) Titelstriden står mellan Arsenal, Chelsea och Man City. Under julen har den här trion gjort ett litet ryck i toppen av tabellen, och det tror jag alls inte är någon tillfällighet. Liverpools två förluster säger att det här inte är året de räcker hela vägen fram. I slutänden tror jag att Man Citys återfunna bortaform tar dem hela vägen. Jag tror också att Chelsea över tid kommer att visa sig mer uthålliga än Arsenal. Jag fördelar chanserna som Man City (50%), Chelsea (30%) och Arsenal (20%). Vilket är rätt precis 19,8% bättre än vad jag trodde i början av säsongen.

(2) Fyra klubbar slåss om plats fyra. Konkurrensen om att hamna bland de fyra bästa lagen i Premier League har aldrig varit hårdare. Newcastle hakar fortfarande på i racet men jag tror inte de håller i längden. Everton är dock starka nog att göra det. Det står mellan Liverpool, Everton, Tottenham och Man Utd. Jag sticker ut hakan och säger att chanserna är fördelade ungefär 30% på vardera Liverpool, Tottenham och Man Utd, och 10% på Everton. Vilket är exakt 10% bättre än vad jag trodde i början av säsongen.

(3) Tim Sherwood har smekmånad med Tottenham. Endast två managers har tagit tio poäng eller mer från sina fyra första ligamatcher med Tottenham. De är Sherwood och Harry Redknapp. Med Sherwood har Tottenham hittat tillbaka till sin identitet och jag tror inte det är dåligt för dem. Momentum är bra för en fotbollsklubb och Tottenham har det nu. Sherwood kommer dock att prövas när väl det momentumet oundvikligen tar slut och det blir fråga om att leda i motgång.

Annons

(4) Sanning eller konsekvens för David Moyes. Om Man Utd missar Champions League den här säsongen så är det ett astronomiskt misslyckande. Allra helst för en klubb som säsongen innan vann ligan. Att ta över efter Alex Ferguson var aldrig någon lätt uppgift, men det ursäktar inte ett fall från första plats till sämre än fjärde plats. Misstagen inte minst inför säsongen var för många och för grova. Möjligen ett ämne för en kommande blogg. Ekonomiskt har Man Utd råd att missa Champions League en säsong, men om så sker så bör det vara auf wiedersehen goodbye för Moyes. 

(5) West Ham håller på att kollapsa. Sunderland är den här säsongens stora katastroflag men West Ham håller kvickt på att göra dem sällskap. När Kevin Nolan tar en av fotbollshistoriens dummaste utvisningar i den enormt viktiga matchen mot Fulham så tyder det på systematiska och strukturella problem i spelartruppen och i omklädningsrummet. West Hams framtid är investerad i deras fortsatta Premier League-status. Det är dags för West Hams klubbledning att agera, om inte Sam Allardyce själv drar fram en kanin ur hatten.

Annons

(6) Nedflyttningsstriden är Premier League-historiens värsta. Det talas ofta om hur jämn Premier League är den här säsongen. De flesta tittar i toppen av tabellen när de säger det, men det avspeglar sig ännu tydligare i botten av tabellen där hela åtta klubbar är indragna i nedflyttningsstriden. Att klubbar som Swansea och West Ham ligger i farozonen är smått otroligt, och visar på det minimala utrymme för misstag som finns i Premier League i och med att allt fler klubbar får allt mer resurser.

:::

I och med att så många klubbar är inblandade i toppen av Premier League så blir de interna mötena dessa klubbar emellan desto viktigare. Det finns ju färre poäng att hämta utanför den så kallade toppen. Opta gjorde en både intressant och talande sammanställning av detta under gårdagen:

Optas sammanställning tycker jag visar exakt på varför Man City måste betraktas som favoriter till ligatiteln den här säsongen. Fotbollsmässigt mellan de inblandade klubbarna så sticker de onekligen ut, även om de naturligtvis också har haft de allra flesta av sina matcher på hemmaplan. Lyckas de bevara skärpan också mot övrigt motstånd så blir de svåra att stoppa.

Annons

Sammanställningen visar också varför jag inte anser att Liverpool, Tottenham och Man Utd är aktuella för någon ligatitel. Framför allt Man Utds statistik är så klart alarmerande dålig, där inte minst de tre förlusterna på hemmaplan ligger dem i fatet. Allmänt sett så visar dock de tre ”bottenlagen” här att de i nuläget inte är riktigt mogna att utmana fotbollsmässigt.

:::

Men precis samma tabellmatematiska logik gäller så klart för bottenstriden, men om den har emellertid Opta valt att vara tyst. Så jag satte mig ner och gjorde en motsvarande sammanställning för den:

Den här sammanställningen är lika obönhörlig i sin logik den. Sunderland har ett massivt underläge i de interna mötena och ligger därmed också sist i tabellen. Dock har fem av deras sju matcher hittills varit på bortaplan, så de har chansen att på hemmaplan under våren avancera uppåt i tabellen på deras direkta rivalers bekostnad.

Annons

Crystal Palace står inför en närmast motsatt situation. De har förvisso presterat okej i de interna mötena under säsongens första halva, men sex av deras åtta matcher har gått hemma på Selhurst Park. De har med andra ord en räcka av tunga måstematcher på bortaplan under vårsäsongen, och det är inte osannolikt att deras vidare öde i Premier League avgörs där.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto