Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Gästblogg: Om Steve Coppell i Man Utds tröja nummer 7

Ännu en gästblogg från Johan Lindahl, Vidic15, som spinner vidare på det bekanta temat om kända spelare i tröja nummer 7 och off på Kildos serie som på grund av USA-resa har fått ta något utav ett längre uppehåll. Håll till godo så länge!

Och andra som är intresserade att gästblogga, om whatever, är självklart välkomna att höra av sig.

Peter

:::

Då Kildos gästbloggar inte synts till på ett tag erbjuder jag här ett substitut i form av nummer två i “serien” om Uniteds magiska nummer sju. Detta är den av mig uttagna sjuor som kanske är den minst kända utanför Unitedkretsar av de sjuor som lyckats göra sig ett odödligt namn och kanske också den som är mest på gränsen till epitetet Magnificent Seven. Men jag återkommer till epitetets innebörd och uppfyllnad senare i artikeln, för detta handlar om mannen som föregick Beckham i en tid då United inte var med och slogs bland världens bästa utan fortfarande levde i skuggan av framgångarna under “The Holy Trinity”(Charlton, Law och Best). Denna artikel handlar om Steve “Thunderbolt” Coppell.

Coppell föddes i Liverpool den 9 juli 1955, och i tidig ålder hade några av Englands storklubbar med Liverpool och Everton i spetsen fått upp ögonen för den snabbe yttern. Men Steve valde istället att spela proffsfotboll i Tranmere för att kunna kombinera sitt fotbollsspelande med en examen i ekonomisk historia. Coppell var även coach för universitetslaget, en syssla som senare skulle komma att bli hans totala fokus. 1975 med ett års studier kvar köpte United Steve Coppell från Tranmere med löfte om dubbel lön och tid till att slutföra studierna.

Steve debuterade för United i mars 1975 mot Cardiff City i dåvarande Division two. United var vid den här tiden långt ifrån den absoluta toppen, men tog sig direkt tillbaka till finrummet efter en säsong i andra divisionen. Steve Coppell spelade tio matcher och gjorde ett mål under sin första säsong i United och fick som utlovat även tid till studier. Under nästa säsong etablerade sig Coppell i startelvan och gjorde 39 framträdanden och tio mål medan han avslutade sina studier med examen. Steve blev snabbt en favorit på Old Trafford och bland Stretford Ends trogna pratades det om honom som “The speed of light” och “Thunderbolt” och Coppells snabbhet och oerhörda arbetskapacitet vann snabbt gillande hos Unitedsupportrarna och förutom hans snabbhet hade han bra precision i sina inlägg från högerkanten. Många gånger var det Coppell som serverade Macari och Pearson som var Uniteds dåvarande huvudsakliga målgörare.

1976 nådde United till FA-cupfinal och det unga Unitedlaget stod som favoriter mot ett äldre och tyngre, och som det visade sig mer rutinerat, Southampton. United stod för underhållningen men Southampton gjorde matchens enda mål och vann följdaktligen med 1-0.

Året därpå var United fortfarande en bit efter toppen i högsta divisionen och slutade på 6:e plats, men tog sig återigen till final i FA-cupen. Denna gång var de nederlagstippade mot, och det svider att säga det men, världens dåvarande bästa lag Liverpool. Liverpool hade redan vunnit ligan och var alltså i final i FA-cupen, men också i Europa cupen och skulle bli första engelska lag att vinna en äkta trippel. Men återigen var det United som stod för underhållningen i finalen, och denna gång lyckades man även få med sig resultatet, United vann med 2-1 och detta skulle visa sig bli Coppells enda titel som spelare om man bortser från segern i Division Two. Liverpool gick sedan och vann Europa cupen, och det var alltså Unitedlaget från sent sjuttital som möjliggjorde den historiska trippeln 1999, åtminstone när det gäller att vara första engelska lag, och hittills enda. Under detta året hade också Coppell gjort tillräckligt bra ifrån sig för att bli kallad till A-landslaget, då han tidigare bara spelat med U-23.

Under de kommande två säsongerna var Coppell den dominerande kraften i United och hade etablerat sig som förstavalet även i landslaget. Men laget som helhet räckte inte riktigt till, en 10:e plats 1977/78, följdes av en 9:e plats 1978/79 men man tog sig återigen till final i FA-cupen. Denna gång stod Arsenal för motståndet och matchen har kommit att bli en av historiens bästa finaler. Arsenal hade tagit ledningen med 2-0, och hade bra grepp om en annars jämn och intensiv match. Med bara fem minuter kvar av matchen slår Coppell en frispark in i straffområdet. Arsenal kan inte stå emot och försvararen McQueen kan slå in reduceringsbollen i tumultet. 2-1 och för United tändes hoppet åter, två minuter senare lobbpassar Coppell(på Laudrupmanér) fram till McIlroy som fintar bort två Arsenalspelare och dunkar in kvitteringen 2-2. Unitedspelare och fans är i glädjerus och börjar tänka på förlängningen. Medan Unitedspelarna fortfarande letar sig tillbaka till sina positioner med leendet på läpparna och segervittring i sina hjärtan. Som en blixt från klar himmel tar då Arsenal chansen och direkt på avspark rusar de framåt och lyckas göra 3-2 på övertid och matchen är förlorad.

Säsongen efter 1979/80 jagar United revansch, men når tillslut “bara” en andraplats i ligan två poäng efter ärkerivalen Liverpool. 1980/81 har man åter tappat mark och slutar på 8:e plats. Coppell har dock inte tappat någonting, utan tvärtom är han mitt uppe på toppen av sin karriär och högerkorridoren är hans helt och hållet, han löper mer och fortare än alla andra och hans inlägg är i princip felfria. Han spelar även EM 1980 för England.

Coppell fortsätter att lysa men i VM-kvalmatchen mot Ungern träffas Coppell av en hög ful tackling över knäet och hamnar omedelbart på operationsbordet för en snabb åtgärd. Operationen lyckas bara delvis och Coppell spelar resten av säsongen och VM-slutspelet halvskadad och inte alls i samma form. När England åker ur VM mot Spanien åker Coppell åter till sjukhuset för en andra operation.

Skadan vill inte ge med sig och Coppell kan inte längre medverka i match varje vecka, rörligheten är försämrad och snabbheten och tillslaget likaså. Steve Coppell fortsätter att spela 1982/83 säsongen ut och trots sin minskade rörlighet är han en bidragande orsak till att United slutar 3:a i ligan och tar sig till både Liga-cup och FA-cup final. Coppell spelar Ligacup finalen mot Liverpool och matchen blir en omvänd historia från FA-cup finalen 1977, med Liverpool som vinnare med 2-1. På slutet av säsongen håller inte Coppells knä längre och han missar bland annat FA-cupfinalen mot Brighton som slutar 2-2 och blir till vinst efter omspel. Istället tvingas Coppell till en tredje operation men tyvärr till ingen nytta, och i oktober 1983 tvingas Steve Coppell att lägga skorna på hyllan, endast 28 år gammal. Han hade då spelat 396 matcher och gjort 72 mål för Manchester United och 42 landskamper och 7 mål för England.

Mängden matcher och mål är imponerande nog men för att förstå hur bra Coppell var och hur viktig han var för laget ska man titta på hans osannolika rekord. Från januari 1977 till november 1981 missade inte Steve Coppell en enda match utan spelade 207 raka matcher för United, ett rekord som naturligtvis står sig än idag och som med de förändrade tiderna och rotationssystem troligtvis aldrig kommer att kunna överträffas. 207 matcher i rad är ett sannslöst rekord.

Steve Coppell tog direkt upp rollen som coach och inledde med en lång sejour för Crystal Palace från 1984 till 1993 och efter ett års uppehåll var han åter manager i Palace två år från 1995 till 1996. Därefter gjorde han en kort (33 dagars) tid i Manchester City innan han återvände till Crystal Palace där han återigen gjorde en längre sejour mellan 1997 och 2000. Under 2001 och 2002 var han coach i Brentford men tvingades sluta på grund av dålig ekonomi i klubben. En kort tid i Brighton följde innan han tog över Reading 2003 och tog dem 2006 till högsta divisionen för första gången i klubbens 135 åriga historia. Året därpå slutade Reading på 8:e plats i Premier League endast en poäng ifrån Uefacup plats och Coppell blev utsedd till årets manager. När Reading åkte ur Premier League 2008 ställde Coppell sin plats till förfogande men hans popularitet hos Readingfansen är oändlig och styrelsen bad honom att stanna kvar. Coppell stannade och Reading slutade på fjärde plats men förlorade i play-off spelet till Premier League mot Burnley och Steve Coppell sa då upp sig från sin post i maj 2009. Innan dess hann han i mars samma år passera 1 000 matcher som manager endast 53 år gammal, en otrolig bedrift även det.

För att återkomma till det där med kriterier för Magnificent Seven så tänkte jag avsluta med att gå igenom dem i Steves fall. För det första krävs enorm potential och talang, när det gäller detta kriteriet finns det inget att invända på, självskriven i över 4½ år i en klubb av Uniteds storlek talar sitt tydliga språk och att han dessutom hade snabbhet och uthållighet som en friidrottare men inlägg känsliga som en konstnärs gör ju inte saken sämre. För det andra måste man ha något i sin spelstil som gör en unik och Coppell var unik så det räckte till, aldrig har en spelare fullkomligt ägt en ytterkorridor som Coppell från kortlinje till kortlinje var det han som bestämde. Steve Coppell var en spelande tänkande fotbollsstrateg, men med en renodlad krigares hjärta och ihärdighet. För det tedje krävs ett sidospår, något som sticker ut. Coppell tackade nej till luckrativa proffskontrakt för att studera på universitetet och hans lågmälda osjälviska stil vann omedelbart Unitedfansens hjärta, inget onödigt skryt, inga tramsigheter. Coppell gjorde sitt jobb till hundra procent i alla lägen utan tveksamheter eller divafasoner. Han var lojal och ärlig i sitt sätt och en verklig förebild för alla ungdomar då som nu. Även under svåra smärtor och skadeproblem kämpade han på för laget, men tvingades till sist ge efter för skadan som förstörde hans karriär. Steve Coppell var den ultimata lagspelaren och aldrig har väl en tackling drabbat så fel person som den som trasade sönder Steve Coppells knä. För det fjärde är spelaren som bär nummer sju en spelare man förväntar sig det lilla extra av och där man inte blir besviken. Steve Coppell gjorde aldrig något Unitedfans besviken i match efter match levererade han med sin snabbhet och sina blixtrande inlägg. Det är på den femte och sista punkten som man kan tveka när det gäller Coppells medlemskap i Magnificent Seven. Det handlar om att omvandla magin till resultat och för Steve Coppells del blev den enda stora segern FA-cupen 1977, men han tog United till finaler vid ytterliggare tre tillfällen och sättet man vann över ärkerivalen Liverpool och förhindrade deras trippel väger precis tillräckligt tungt för att få vågen att väga över till Coppells fördel.

Steve “Thunderbolt” Coppell gjorde högerkorridoren till sin egen och var så starkt lysande i en tid då det var långt mellan troféerna att han var helt självskriven i 207 raka matcher för United innan en ful tackling och ett söndertrasat knä satte stopp för fortsatt utökning av rekordet. Steve Coppell var med sin snabbhet, uthållighet, precision och taktiska förmåg en man som Unitedfansen för alltid kommer att ha med sig i sina hjärtan. Coppell var en man som starkt bidrog till den spelstil som det moderna United fortfarande använder sig av med fullt utnyttjande av planens bred, och som med sitt ödmjuka och ordentliga sätt starkt bidragit med att bära Uniteds fotbollsälskande själ. Steve Coppell är en förebild för alla United spelare och fans än idag och för all framtid.

Steve Coppell är en odödlig fanbärare och fanan är Uniteds tröja nummer sju.

Peter Hyllman

Hur ska man egentligen kunna höja Europa Leagues ‘sex appeal’?

Jag har redan vid ett flertal tillfällen uttryckt min önskan att få se den gamla Cupvinnarcupen återupplivad. Jag tycker det är tråkigt och onödigt att den rena cupturneringen, exklusivt till för de nationella cupvinnarna, har försvunnit från den europeiska fotbollskartan.

Ikväll är det så dags för ännu ett av UEFA:s sorgebarn, nämligen Europa League eller den gamla UEFA-cupen. Ännu en turnering som har väldigt svårt att hävda sig i skuggan av sin mycket mer illustra storebror. Detta trots att turneringen har ändrat såväl namn som format ett flertal gånger.

Givet att Champions League alltid kommer vara en häftigare turnering än Europa League, så är det så klart en väldigt märklig strategi av UEFA att försöka göra turneringen mer eller mindre identisk med Champions League. En kopia blir ytterst sällan bättre än originalet, och allra minst blir så fallet när råvarorna därtill är sämre till att börja med.

En vettig marknadsstrategi borde istället gå ut på att särskilja Europa League från Champions League, vad avser såväl form som innehåll. Så att också den turneringen har ett unikt värde att erbjuda. Här finns det flera möjliga vägar att vandra, jag tänkte ägna den här bloggen åt några av dem.

:::

Regionalisera snarare än centralisera!

Mycket av tänket bakom Europa Leagues nuvarande format har baserats på idén om en pan-europeisk turnering. Det vill säga, ett gruppformat kalkerat på den modell som Champions League använder sig av, där lag från hela Europa lottas mot varandra. Turneringen är med andra ord i det avseendet helt och hållet centraliserad på europeisk nivå.

Mitt förslag skulle vara att göra gruppspelet mer regionalt baserat. Dela helt enkelt in Europa League i ett antal geografiska zoner. Dels skulle det underlätta resandet för bortasupportrar. Dels så kommer Europa League kunna byggas upp mer runt regionala derbyn, som kan förväntas ha ett klart större intresse bland supporterbasen än exempelvis Fulham vs Dnepr.

Exempelvis skulle en geografisk zon kunna utgöra motsvarigheten till det så här långt misslyckade experimentet Royal League. Idén om en brittisk geografisk zon är självklart också tilltalande, där man alltså skulle få en cup i cupen mellan bra lag från England, Skottland, Wales, Irland och Nordirland och så vidare.

Hur en zonindelning ska fungera kan man ta lärdomar av från amerikansk idrott som är framgångsrikt organiserad på det viset. De har till och med ett system där slutspelet utgår från dessa geografiska regioner, och kanske är även det en idé att föra vidare till europeisk fotboll.

:::

Schemalägg innan Champions League, inte efter!

Just nu spelas Europa League på torsdagar, efter två raka dagar av Champions League-action. Det är förmodligen en marknadsmässigt spektakulärt dålig idé, då kontrasten mellan turneringen går i fel riktning, samtidigt som de som följer Champions League riskerar vara något fotbollsmätta när det väl vankas torsdagskväll.

En bättre idé vore förmodligen att lägga Europa League på tisdagar, och Champions League således på onsdagar och torsdagar. På så vis blir Europa League snarare mer utav en uppladdning inför kommande Champions League, en form av aptitretare, som förmodligen alla kommer följa med intresse.

:::

Vinnaren får en plats i Champions League!

Ska Europa League bli en prestigefull turnering måste det vara värdefullt att faktiskt vinna den. Det kan inte bara vara en titel, bevisligen. Alltså får man locka med det som lockar alla, en plats i Champions League. Egentligen är det inte någon särskilt långsökt tanke att vinnaren av Europa League får spela i Champions League nästa säsong, frågan är väl snarare varför så redan inte är fallet.

:::

Europa League ska inte vara någon fall-back för lag som slås ut ur Champions League!

Absolut inget skriker B-turnering lika mycket som det enkla förhållande att de lag som förlorar i Champions League helt plötsligt ges en andra chans på olika stadier av Europa League, till och med så sent som inför slutspelet framåt vårkanten. Där kan man börja tala om att närmast institutionalisera en underordning.

Europa League ska vara Europa League och bör därför som jag ser det isoleras från Champions League. De lag som deltar i turneringen ska vara klart från början. Åker man ur Champions League så blir det inget mer europeiskt cupspel, inte svårare än så. På så vis garanterar man att deltagande lag i alla fall inte betraktar det som en serie tröstmatcher i bästa fall, och som ett helt onödigt distraktionsmoment i värsta fall.

:::

En annan väg att vandra skulle naturligtvis vara att slopa gruppspelet och införa rent cupformat i Europa League, som då naturligtvis näppeligen längre kan kallas för en liga. Men det är ju den rollen jag först och främst ser Cupvinnarcupen kunna ta, och den käpphästen tänker jag minsann inte släppa i första taget.

Däremot skulle man ju så klart kunna experimentera med själva gruppformatet som sådant. Man måste ju till exempel inte ha fyrgrupper, utan det är ju möjligt att ha grupper med egentligen allt från tre lag till åtta, beroende på hur man skulle välja att konstruera både turneringsformatet som helhet och de ovan skissade geografiska zonerna.

Att förändra Europa League – ja, vad säger ni?

:::

Fulham åker hur som helst till Danmark ikväll för match mot Odense, och kanske skulle de behöva ett resultat efter att bara klarat oavgjort hemma i första omgången mot Twente. Birmingham som å andra sidan torskade första matchen hemma mot Braga har en tuff bortamatch i Slovenien mot Maribor, som i kvalet till Europa League knäckte Glasgow Rangers.

På hemmaplan spelar istället Tottenham och Stoke, som båda hade en bra inledning på sitt Europa League-äventyr. Tottenham, som möter Arsenal i helgen, spelar hemma mot Shamrock Rovers, och man kan nog förvänta sig att Harry Redknapp tillämpar ålning meddelst rotation ikväll. Stoke får besök från Turkiet, närmare bestämt Besiktas, och hoppas kunna ta sig igenom den matchen utan alltför många anmärkningar.

Jag ber om ursäkt för den sista meningen.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tänka sig att Arsenal var det enda engelska lag som gick igenom den här omgången i Champions League med en vinst i bagaget.

Även om det minst sagt var nära för Chelsea borta mot Valencia, men det är små marginaler i fotbollen ibland. På förhand hade man väl ändå fått betrakta oavgjort borta mot Valencia som ett helt okej resultat.

:::

Väldigt tungt för Bolton och Stuart Holden, som efter att ha opererats efter sin skada i våras nu kommer att missa sex månader av säsongen då man hittat broskskador i hans knän.

:::

Tevez-sagan rullar vidare. Senaste nytt är att han nu blivit avstängd av Man Citys klubbledning. Överallt diskuteras annars klubbens (och hans) möjligheter att bryta kontraktet, utkräva ersättning och skadestånd och så vidare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Blåblå känslor i natten

Naturligtvis är det tillfälligheter, och visst vore det egentligen ännu märkligare om inga sådana tillfälligheter uppstod alls i en lottning, men visst känns det ändå lite typiskt att Juan Mata knappt ens hann landa i London innan Chelsea lottades mot Valencia i Champions Leagues gruppspel.

Juan Mata anlände till Valencia 2007 från Real Madrids akademi och under sin tid i klubben gjorde han 45 mål på 172 matcher. Han debuterade för Valencia i Champions League under hösten 2007. Mot Chelsea.

Ikväll återvänder han till Mestalla, bland annat efter att ha gjort mål i sin Champions League-debut för Chelsea mot tyska Leverkusen.

:::

Det är utan tvekan Chelseas tuffaste match i gruppen.

Valencia har inlett sin spanska ligasäsong tämligen bra, inte minst står ett oavgjort resultat mot Barcelona ut ur mängden. Den senaste omgången blev det dock torsk, borta mot Sevilla, och Valencia befinner sig därmed på en sjundeplats i La Liga efter fem omgångar.

Inledningen på Champions League var kanske heller inte den starkaste, då man bara klarade oavgjort borta mot Genk. En vinst där hade minskat pressen på Valencia inför kvällens match, när man nu på hemmaplan faktiskt gör bäst i att plocka med sig ett resultat mot ett starkt Chelsea.

Chelsea har mött Valencia på Mestalla två gånger tidigare och vunnit båda gångerna. Det är faktiskt Chelsea som på sätt och vis brutit Valencias positiva trend mot engelskt motstånd. Innan 2007 var man obesegrade på hemmaplan mot engelska lag, men sedan dess har man förlorat sina tre senaste matcher, två gånger mot Chelsea och senast mot Man Utd.

Och Chelsea har inte förlorat i Spanien sedan hösten 2005 när de förlorade en inte alltför betydelsefull gruppspelsmatch mot Real Betis.

:::

Ramires får återigen spela i Champions League efter att ha varit avstängd i den första omgången efter sitt röda kort i förra säsongens kvartsfinal mot Man Utd.

:::

När Valencia och Chelsea ställs mot varandra så ställs också två managers mot varandra som vandrat väldigt olika vägar i sina respektive karriärer.

Chelseas Andre Villas-Boas har närmast på ingen tid alls fått ta över posten som manager för Chelsea, en av världens främsta klubbar. Något utav en blixtkarriär med andra ord. En snabb säsong i Coimbra såg honom omedelbart rekryterad till Porto där han svarade för en magnifik debutsäsong, där han vann i stort sett allt som gick att vinna. Chelsea, med en viss historik med unga framgångsrika portugiser som managers, snappade omedelbart upp honom.

Valencias Unai Emery har å andra sidan vandrat den långa vägen. Han började i lilla Lorca i den spanska tredjedivisionen. Han tog omedelbart upp dem en division och var även nära att ta laget ända upp till La Liga. Han gick därefter till Almería med vilka han till sist tog steget upp till La Liga, och till en imponerande åttondeplats. Det var mer än nog för Valencia, som under 2009/10 utsåg honom till Ronald Koemans ersättare. Valencia har han därefter fört till två raka tredjeplatser i ligan.

:::

Är det till sist Chelseas tur i Champions League den här säsongen?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tänk om Man City inte går vidare från gruppen. Ett sådant fiasko det vore!

Förlusten mot Bayern var möjligen inte bra, men ändå förståelig. Än värre var kanske kalabaliken under matchen vid sidan av planen, där Carlos Tevez enligt uppgift ska ha vägrat att komma in som avbytare. Mancini rapporteras ha sagt till Sky att Tevez aldrig kommer att spela för Man City igen.

Tevez hävdar i efterhand att det hela bara var ett missförstånd. Jo, just det.

Hur mycket tror ni att försäljningsvärdet på Carlos Tevez sjönk igår kväll? Hur som helst var det förmodligen ett misstag av Man Citys klubbledning att försöka återvinna en så stor del av köpesumman som de gjorde under sommaren. Det kan visa sig bli en ordentlig förlustaffär.

:::

Arsenal sägs få klara sig utan Theo Walcott, Laurent Koscielny och Gervinho inför kvällens hemmamatch mot Olympiakos. Viktig match att vinna också, men Arsenal fortsätter ha en tung skadesituation.

:::

Tänk om Man Utd inte går vidare från gruppen. Ett sådant fiasko det vore!

Gårdagskvällens match har nog rätt goda chanser att komma in på toppfem-listan över de sämsta insatser jag någonsin sett Man Utd göra. Maken till kollektiv arrogans. Att de får med sig en poäng från matchen är våldsamt oförtjänt, och jag tycker synd om Basel som annars hade haft en riktigt bra möjlighet att ta sig vidare från gruppen.

:::

Tänka sig att engelska lag hittills har spelat sex matcher i den här upplagan av Champions League, men bara vunnit en enda av dem.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City och kampen mot det organiserade hyckleriet

Det är närmast på modet att kritisera Man City, som ju dessutom har gjort sig själva till en väldig bekväm måltavla för kritik. En del av kritiken är onekligen berättigad, samtidigt som en annan del av kritiken snarare framstår som opportunistiskt hycklande. Att Man Citys stjärnfyllda spelartrupp sticker i ögonen står däremot klart bortom allt tvivel.

Det som är berättigat i kritiken mot Man City har, som jag ser det, att göra med dess effekt på pris- och lönebildningen i hela det engelska fotbollssystemet, där det fenomen som Man City representerar har skapat en bubbla som lett till skuldsättning och ekonomisk insanitet bara för klubbar att överleva på sina nuvarande nivåer.

I den andra vågskålen läggs inte sällan att Man Citys framväxt som en engelsk och europeisk toppklubb gör fotbollen mer intressant och spännande. Grejen är ju att jag absolut håller med om det argumentet också, absolut har fotbollen blivit mer spännande med Man City som en ny utmanare. Och självklart har det ett värde.

Ingen människa kan säga att den här engelska ligasäsongen nu hade känts lika fräsch och spännande om inte Man City hade varit med i leken.

:::

Sedan finns det naturligtvis de som inte först och främst är intresserade av att fotbollen blir mer intressant och spännande. Det handlar självklart om de redan etablerade klubbarna. Kvällens motståndare i Champions League, Bayern München, är definitivt bland dem. De ser den typ av klubb som Man City är som ett hot mot deras egen sportsliga och kommersiella ställning, och driver kraftfullt fram UEFA:s regler om financial fair play för att förhindra dem i framtiden.

Det är naturligtvis en väldigt bekväm inställning för Bayern att ha. Här har vi en klubb som har ett i praktiken regionalt monopol på sin hemmamarknad, som ekonomiskt är Europas största. De är, som enda klubb i Europa, ekonomiskt och, när de så vill, sportsligt överlägsna på sin hemmaplan. Med hjälp av de nationella reglerna för ägande av fotbollsklubbar i Tyskland, aktivt framlobbade av Bayern, så har denna nationella ordning ristats i sten för all förutsebar framtid.

Självklart har Bayern München därmed en närmast unik konkurrensfördel inom europeisk fotboll, en fördel som skyddas av financial fair play-reglerna. Ingen ska inbilla mig att Bayern driver detta för fotbollens bästa. De driver det för sitt eget bästa och i sina egna intressen.

:::

Viljan att reglera bort konkurrens, istället för att faktiskt besegra den på marknaden eller i det här fallet fotbollsplanen är universell och väldigt vanlig i samtliga branscher. Fotbollen är inte unik på så vis. Men det ligger enligt mig inte riktigt i fotbollens eller idrottens anda.

Här finns också en geopolitisk aspekt vad avser Englands relation till övriga Europa. Engelsk fotboll har alltid sett med relativ misstänksamhet på den kontinentala fotbollen och hur den är organiserad, och denna misstänksamhet har naturligtvis därmed gjorts ömsesidig. Det är ingen tillfällighet att udden framför allt är riktad mot England med denna nya reglering, trots att fotbollsklubbar med ekonomiska problem är ett oerhört vanligt problem i de allra flesta länder.

För mig är emellertid inte det här problemet europeiskt, och fordrar inte europeisk reglering. En europeisk reglering, som UEFA nu planerar införa, adresserar heller inte den allra största delen av problemet, utan påverkar bara de klubbar som planerar delta i europeiskt cupspel.

Europeisk reglering kommer också ha svårt att ta hänsyn till nationella skillnader. Italienska och spanska klubbar, exempelvis, är inte nödvändigtvis mindre ”finansiellt dopade” än vissa engelska klubbar, men de är det på ett annat sätt som reglerna, med all säkerhet säger jag, inte kommer att kunna effektivt adressera.

Problemet är med andra ord nationellt och måste alltså lösas på nationell nivå, genom nationella regler som kräver finansiell ansvarsfullhet för att klubben ska få behålla sin proffslicens och delta i det inhemska ligaspelet. Först då kommer man åt problemet i sin helhet. Inte som nu, när man på europeisk nivå inför väldigt arbiträra regler om varifrån klubbarnas pengar får komma, vilket mest kommer leda till övningar i kreativ bokföring.

Enligt mitt sätt att se på det är den europeiska financial fair play-regleringen föga mer än ett skolboksexempel på organiserat hyckleri.

:::

Det hycklas på klubbnivå. När t ex Chelsea pratar om finansiellt ansvarstagande och fair play-regler så bortser man bekvämt från att det var på exakt samma sätt som man själva etablerade sig som europeisk toppklubb. Bayerns hyckleri har vi redan tagit upp. Från italienska storklubbar hycklas det inte mindre när man håller i åtanke att det var de som i princip uppfann hela fenomenet med rika sugardaddy-ägare som dammsög upp världens alla fotbollstalanger.

Det hycklas från UEFA. UEFA kritiserar klubbar och nationella ligor för att inte ta finansiellt ansvar och rubba konkurrens, när det först och främst är UEFA självt, med eget vinstintresse i grunden, som genom Champions League har skapat det monster som verkligen har skapat en ekonomisk överklass inom europeisk fotboll, och genom dess snedvridna intäktsfördelning har skapat de incitament som lett till projekt som Chelsea och Man City och ett finansiellt hasardspel inom europeisk fotboll inriktat på att ”nå Champions League”.

Det hycklas också från supportrar som kritiserar lag som Man City för att vara köpelag, och dylika nedsättande adjektiv, samtidigt som man pratar om att den egna klubben ska värva än den ena och än den andra stjärnspelaren, allt som oftast utan någon som helst tanke på de ekonomiska förutsättningarna. Vad supportrarna har problem med är egentligen inte att Man City köper spelare, utan att det är Man City som köper spelare.

:::

Man City är inget problem, Man City är helt enkelt ett nytt fenomen och en ny utmaning inom den engelska och europeiska toppfotbollen. Fotbollen är en form av kombinerad evolution och kapprustning, där varje vapen leder till skapandet av ett motvapen.

Man City har skapats mot bakgrunden av en etablerad fotbollsordning i England och i Europa. Det är först och främst ett fotbollsprojekt. De farhågor som nu riktas mot Man City riktades en gång i tiden mot Chelsea, och de farhågorna visade sig i stor utsträckning vara överdrivna. Chelsea uppnådde kortsiktig dominans, men hämtades därefter in. Chelsea skapade ett nytt fotbollslandskap, men konkurrenterna anpassade sig och utvecklade nya motmedel för att dominera även detta nya landskap.

Det fina i den processen var att den ägde rum på fotbollsplanen.

Klubbar som Man City och Chelsea ska inte regleras bort. De ska ges chansen på fotbollsplanen, och de ska besegras på fotbollsplanen. Det är det perspektivet jag anser att man måste ha som etablerad fotbollsklubb och konkurrent till dem. Att tvinga bort dem med politik och lagstiftning är emellertid en ojämlik och smutsig process. I det avseendet är en kamp på fotbollsplanen långt mycket mer meritokratisk och i sportens anda.

:::

Kvällens match i München mellan Bayern och Man City kan alltså betraktas utifrån fotbollspolitiska termer – en match mellan en gammal fotbollsordning och en idé om en ny.

Mer konkret är det emellertid en rätt viktig och betydelsefull match för balansen i vad som beskrivits som den här säsongens Grupp Av Död i Champions League. För Man City är läget kanske särskilt problematiskt efter det att de bara lyckats få oavgjort på hemmaplan i första omgången. En förlust ikväll och läget ser helt plötsligt lite mörkt ut för dem, och skulle förmodligen betyda att de är tvingade att vinna i Neapel senare i höst.

Matchen ikväll blir sannerligen inte lätt, men Man City har definitivt kapaciteten att vinna den. Hur som helst har Man City inte råd med sådan defensiv naivitet i den här matchen som man visade upp i den första matchen mot Napoli.

Frågan är kanske om man den här gången klarar av att hantera pressen. Och om man kan ge det organiserade hyckleriet den metaforiska käftsmäll det förtjänar.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tydligen spelar Man Utd hemmamatch mot Basel ikväll också, har jag hört berättas.

:::

Ujujuj, McDonald’s presenterar ny meny, Big Double Beef. Lunch strax – get in my belly!

:::

Alex Ferguson har precis riktat en välplacerad bredsida mot TV-bolagens makt över Premier Leagues spelschema, och klubbarnas enligt honom för låga andel av intäkter för sålda rättigheter. Men å andra sidan, med fantastisk tv av det här slaget så kan man ju bortse från sådana petitesser.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Bolton och Berbarotica

Man ska kalla saker vid dess rätta namn och det här var väl ärligt talat en rätt likblek omgång av Premier League. Inte särskilt mycket hände och det som hände var inte särskilt uppseendeväckande. Att Demba Ba stod för ett hattrick får väl anses som omgångens höjdare.

Man City lyckades till sist ändå vinna mot de senaste säsongernas fasa, Everton efter att Mario Balotelli gjort sitt första mål för säsongen. Något senare så gjorde Arsenal och Chelsea processen kort med Bolton respektive Swansea på hemmaplan och allt gick så långt enligt omgångens planritning.

Enligt plan gick det även på Anfield i en halvlek då Liverpool gick fram till en 2-0-ledning hemma mot Wolves. Men tidigt i den andra halvleken så reducerade Wolves och resten av matchen blev därmed onödigt spännande, trots mängder av chanser för Liverpool.

På DW Stadium fick vi se en närmast identisk matchbild när Tottenham till sist ändå lyckades betvinga Wigan. På andra håll spelade West Brom och Fulham av en anmärkningsvärt ointressant 0-0-match och Newcastle, eller rättare sagt Demba Ba, avrättade Blackburn på hemmaplan.

Stoke har aldrig tidigare lyckats ta poäng mot Man Utd i Premier League, men nu var det så dags. Peter Crouch nickade in kvitteringen i början av andra halvlek, båda lagen hade därefter goda chanser att avgöra matchen utan att ta dem.

Söndagen blev mer händelserik när Aston Villa gästade QPR. Hemmalaget dominerade matchbilden men det var i mitten av andra halvlek ändå Villa som tog ledningen. På stopptid så lyckades ändå QPR kvittera, efter ett självmål av Richard Dunne. Neil Warnock var efter matchen vansinnig på såväl domare som Armand Traoré.

Så, tankar och lärdomar?!

:::

Bolton är ligans krislag nummer ett

Innan ligan startade var Bolton ett av lagen som man undrade mest om var någonstans de stod. De hade tappat viktiga spelare, klubben har i princip inga pengar och laget drabbades av två väldigt tunga skadeavbräck. Därmed kom premiäromgångens 4-0-seger borta mot QPR något överraskande, och många avskrev den tidiga oron. Men kanske var den segern något utav en red herring vad gäller Boltons säsong.

För därefter har det blivit fem raka förluster, och laget parkerar nu efter sex spelade omgångar på sista plats i tabellen. Låt gå att man har haft ett helvetiskt svårt spelprogram när man på dessa fem omgångar har mött fyra av de förväntade topplagen, men förlusterna har därtill varit oroväckande stora. Lägg till det att man mitt i förlustsviten även förlorade hemma på Norwich så framstår situationen som mer problematisk för Bolton.

Kommer Bolton lyckas vända på sin säsong?

:::

Dimitar Berbatov has lost his cool och Antonio Valencia är ingen högerback

Ligans cirkeldefinitionsmässigt coolaste och mest erotiska spelare har under en längre tid varit Dimitar Berbatov, vilket vi inte minst såg prov på under förra säsongen. Speltiden i inledningen av den här säsongen har varit ytterst begränsad, men mot Stoke blev det till sist ändå en start, i och med att Rooney tvingades till vila. Men väl där var han en besvikelse. Det var inte bara att han hade svårt på planen, han gav inte intryck av att vilja vara på den.

En annan spelare som åtminstone delvis avslöjades under Man Utds match mot Stoke var Antonio Valencia, som ännu en gång vikarierade på högerbacken. Jag kan tänka mig att Ferguson vill försöka spela in honom där, då Ashley Young och Nani går så bra på ytterpositionerna att de just nu håller Valencia utanför laget. Problemet är bara att Valencia inte är någon högerback, och mot Stoke syntes det väldigt tydligt.

När Man Utd har bollen och attackerar så är allt lugnt, men i defensiven så tappar han alldeles för ofta markering, säljer sig själv för billigt och ger motståndare alltför öppna ytor. En kyligare Peter Crouch hade gjort mer än ett mål i lördagens match.

Sammantaget är det här hur som helst en indikation på att skadeläget nu börjar drabba Man Utd. Allra minst så har Man Utds air av oslagbarhet, som media konstruerat men som förvisso ingen enda rättroende Man Utd-supporter har lurats att gå på, fått sig en rejäl törn den här helgen.

:::

He’s gone and Dunne it again!

Nio självmål i Premier League har det nu hunnit bli för Richard Dunne efter att ligans främste olycksgubbe lyckats få in QPR:s kvittering i det egna målet på tilläggstid igår kväll. Det är inte lite, det är tvärtom flest gångar av alla spelare i ligan.

:::

Fernando Torres lycka vägrar att vända

Det är inte lätt att heta Fernando Torres just nu. Hans enorma prislapp har lagt världens alla förväntningar på honom och naturligtvis saliverar media vid tanken på att han riskerar vara eller i alla fall bli engelsk fotbollshistorias om inte största så i alla fall dyraste flopp. De vill naturligtvis på sätt och vis att det ska vara så, inte för att de hatar vare sig Torres eller Chelsea, utan för att det har ett nyhetsvärde.

Spelmässigt har det naturligtvis hackat under en längre tid, men på sistone har han gett tydliga indikationer på att börja hitta tillbaka till sig själv. Problemet är bara att varje bra sak han numer gör också följs av en dålig. Just when he thinks he got out, it pulls him back in!

Ett snyggt mål mot Man Utd följdes upp av en av de värsta missarna vi bevittnat inom engelsk fotboll någonsin. Det må kännas frustrerande att det är missen det pratas om i efterhand, men det är ärligt talat inte konstigt. Därefter gör Torres också matchens första mål mot Swansea, men blir kort därefter också utvisad och avstängd i tre matcher. För varje steg framåt Torres tar så verkar det som om han tar två steg tillbaka, eller allra minst att han står och trampar grus på samma ställe.

:::

Wolves faller på egen taktisk förskyllan

Utspelade i första halvlek och 0-2 i baken. Därefter omedelbar reducering i andra halvlek och man var därefter åtminstone med i matchen. Skillnaden var först och främst taktisk. Den andra halvleken valde Wolves att spela 4-4-2 samtidigt som man tillämpade en klart mer defensiv taktik i första halvlek, baserat på ett femmannamittfält.

Wolves har kapacitet att spela 4-4-2 och uppnår oftast bättre resultat när man spelar på det viset. Men det gäller också att ha mentaliteten och modet att spela på det mer offensiva sättet, även när man möter lag som på pappret är bättre. Frågan är egentligen om Mick McCarthy har den mentaliteten, och om han i sitt huvud kan betrakta Wolves som något annat än ett lag som krigar för sin överlevnad under eller strax över nedflyttningsstrecket.

:::

Egna tankar från helgen?

…………………………………………………

Kvällens match

Både Norwich och Sunderland har ikväll möjligheten att bygga vidare på sina segrar från förra omgången. Norwich bortaslog då Bolton samtidigt som Sunderland krossade Stoke på hemmaplan. Det var båda lagens första segrar för säsongen.

För några dagar sedan fick jag frågan om jag trodde att Norwich skulle få en straff emot sig mot Sunderland. En fråga jag hade lite svårt att ta på allvar till en början, innan jag läste att om Norwich får en straff emot sig så har man fått det i varenda ligamatch hittills den här säsongen, och får man det också i den här matchen så går man förbi Wimbledons motsvarande ”rekord” från säsongen 1999/00.

Det lovar hur som helst att bli en härligt engelskt intensiv match på Carrow Road ikväll.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Alex Ferguson morrar om twitter efter det att Wayne Rooneys fru Colleen redan under fredagskvällen råkat avslöja att Rooney inte var aktuell för spel mot Stoke.

:::

Håller historien med Samir Nasri på att upprepa sig för Arsenal, den här gången med lagets stjärnanfallare Robin van Persie? Det är i alla fall samtalsämnet i engelska tidningar efter att det rapporterats att också han avvaktar med att förhandla om ett nytt kontrakt.

:::

Kollega Anton Fors pratar i dagens blogg om Man City och “deras något smaklöst ihopsatta supertrupp”.

Vilket väl kanske mest får mig att undra om det är möjligt att sätta ihop en “supertrupp”, vad nu det är, på ett enligt Fors smakfullt sätt, och om det finns några exempel på det inom den moderna fotbollen.

Hur som helst, tisdagens blogg fokuserar så klart på stormötet mellan Bayern och Man City, där jag försöker reda ut de mer normativa aspekterna kring Man City-projektet och huruvida de ens egentligen borde stängas av från europeiskt cupspel baserat på eventuella brott mot riktlinjerna om financial fair play.

Kanske kommer jag också säga några ord om det hyckleri som stundtals ligger bakom kritiken av Man City och deras satsning.

:::

BishopBlaize skickar följande videolänk med en lite smårolig Pepsireklam.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Queens Park Rangers snabba förvandling från ful ankunge till ligans svan

Det var inte många dagar kvar av transferfönstret när man tittade på Queens Park Rangers som klubb och dess spelartrupp och undrade lite hur det här egentligen skulle gå.

Kaos rådde i klubbens styrelserum med ägare som låg i fejd såväl med varandra som med manager Neil Warnock, och utöver några fria transfers så hade QPR egentligen misslyckats med att förstärka en spelartrupp vars främsta namn inkluderade Kenny, Naughton, Gorkss, Derry, Faurlin, Taarabt och Bothroyd. Än värre blev det under premiäromgången när Kieron Dyer skadade sig allvarligt.

Det var naturligtvis en situation som gjorde fansen oroliga, samtidigt som de hade sin konflikt med klubbledningen baserad på deras närmast ockerliknande prishöjning av säsongsbiljetterna.

Sedan köptes klubben upp av Tony Fernandes och allt detta har i princip förändrats i ett slag. Biljettpriset reducerades, kaoset försvann styrelserummet och med spelare som Luke Young, Danny Gabbidon, Anton Ferdinand, Joey Barton och Shaun Wright-Phillips så har QPR gjort några riktigt begåvade värvningar, och vad som tidigare såg ut som en relativt svag spelartrupp är nu en spelartrupp som innehåller såväl kvalitet som Premier League-rutin.

:::

De två största namnen är naturligtvis Barton och Wright-Phillips. Joey Barton är en spelare som, om vi bortser från hans personliga bagage, tveklöst skulle kunna tillföra kvalitet till ligans samtliga mittfält. Shaun Wright-Phillips är en snabb, teknisk och rutinerad ytter med erfarenhet av Premier League-spel på högsta nivå.

Det är två tunga offensiva värvningar, men även defensivt har QPR förstärkt sedan Fernandes övertagande. Luke Young och Anton Ferdinand inte minst är två försvarare som tillför stabilitet och erfarenhet såväl som bredd, vilket kommer visa sig vara oerhört värdefullt för QPR vad säsongen lider.

:::

Tony Fernandes har inlett sin tid i klubben på ett väldigt förtroendeingivande sätt och han har i ett svep även tillfört en känsla av professionalism. Där klubben tidigare präglades av interna konflikter och läckor, så har klubbens arbete under den senaste månaden präglats av effektivitet och handlingskraft.

Det är emellertid inget nytt sugardaddy-projekt som Fernandes har inlett med QPR, han kommer att driva klubben på ett affärsmässigt sätt och siktar på att skapa en organisation och verksamhet som gör att klubben kan driva och utveckla sig själv på egen hand.

Klubbens supportrar kan emellertid känna viss glädje och trygghet i att Fernandes har en personlig koppling till det lokala området. Som student på London School of Economics bodde han i västra London, vilket också är QPR:s hemområde.

:::

Inför kvällens hemmamatch mot Aston Villa så ligger QPR på tionde plats i tabellen, två placeringar efter dagens, i ligan hittills obesegrade, motståndare. I den andra vågskålen ligger att Aston Villa ännu inte vunnit på bortaplan i ligan den här säsongen, och för den delen att Aston Villa aldrig vunnit på Loftus Road i Premier League.

Kanske får vi idag en indikation på vilket område av tabellen som egentligen ska betraktas som Queens Park Rangers hemmaplan.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Grattis till Robin van Persie som igår gjorde ligamål 99 och 100 för sitt Arsenal hemma mot Bolton.

:::

Jag noterar till sist att Linhem numer opererar under en engelsk St George-flagga, samtidigt som jag själv tydligen har blivit kvar under den mer brittiska Union Jack-varianten.

Men det kanske passar den här bloggens, kanske även Premier Leagues, mer imperialistiska ambitioner rätt väl ändå, samtidigt som The Football League är lite mer utav engelsk mylla.

:::

Ligacupens fjärde omgång lottades också igår: Wolves vs Man City, Cardiff vs Burnley, Blackburn vs Newcastle, Arsenal vs Bolton, Stoke vs Liverpool, Aldershot vs Man Utd, Crystal Palace vs Southampton, samt Everton vs Chelsea.

A cold Tuesday evening in Stoke – ingen lätt lottning det där för Liverpool.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kontrasternas möte på Etihad Stadium

Lördagens tidiga match på Etihad Stadium erbjuder verkligen ett kontrasternas möte. Ett möte mellan laget som mer än något annat i hela Premier League är ”in the money”, och laget som förmodligen i större utsträckning än något annat lag är out of money. Man City tar emot Everton.

De senaste säsongerna har sett Man City stiga alltmer i Premier Leagues informella näringskedja, samtidigt som Everton i allt högre utsträckning har fallit tillbaka i hackordningen. Men detta har inte reflekterats när dessa båda lag har mötts på fotbollsplanen. På de senaste åtta mötena mellan lagen så har Everton bara förlorat en match.

Man City är naturligtvis favoriter på förhand inför dagens match hemma på Etihad Stadium, men det kan alltså inte förväntas bli någon lätt match för titelutmanarna.

:::

Det är två lag och två managers som tack vare sin vitt skilda ekonomiska förutsättningar arbetar under helt olika, men på samma gång väl så pressande, förutsättningar.

Roberto Mancini har en närmast obegränsad tillgång till pengar men med det följer också omedelbara krav att laget presterar på allra högsta nivå, där finns inte och ska heller inte finnas några ursäkter för att sluta på någon annan plats än allra högst upp.

David Moyes å sin sida har i princip ingen tillgång till pengar alls, men på Everton finns ändå förväntningar att de ska hålla sig kvar på tabellens övre halva och helst utmana om europeiskt cupspel, helst även någon cuptitel här eller där.

Alan Hansen gör en intressant jämförelse med Roberto Martinez i Wigan och konstaterar att han skulle betraktas som ett geni om han utan pengar höll Wigan kvar i Premier League. Moyes förväntas under samma förutsättningar hålla Everton kvar bland de sex-tio bästa.

:::

Tim Cahill har ännu inte gjort ett enda mål under 2011, vilket alltså inkluderar hela 14 ligamatcher. Men han har å andra sidan gjort mål för Everton i alla av lagets tre senaste matcher på Etihad Stadium.

:::

Den här matchen är en rätt intressant balansövning för Roberto Mancini som å ena sidan vill återvända till ”winning ways” i ligan efter förra omgångens smått onödiga poängtapp mot Fulham, samtidigt som han måste förbereda laget inför tisdagens numer överdrivet viktiga Champions League-match borta mot Bayern München.

Det pratas ofta om att säsongen egentligen ”börjar” nu när normen är två matcher i veckan snarare än en enda. Att det är då som lagens förmåga till rotation, och kvaliteten och samspelet i lagens så kallade andrauppställningar, verkligen prövas.

Tottenham hade stora problem med det förra säsongen. Man Citys möjligheter att klara av denna balansgång är oändligt mycket bättre, men att ha bättre möjligheter är inte detsamma som att faktiskt genomföra det bättre. Det är inte enbart en fråga om fysisk uthållighet, det är lika mycket en mental utmaning.

Klarar Man City av ett tvåfrontskrig?

:::

Några sådana utmaningar bekymrar i nuläget inte Everton. Men de behövde å andra sidan förlängning nu i onsdags kväll för att avfärda West Brom i Ligacupen, vilket knappast är ideal uppladdning.

Dominic King på Daily Mail rapporterar samtidigt läsvärt om den långsamma förändringen inom Everton, och David Moyes arbete med att fräscha upp och föryngra Evertons spelartrupp.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2040976/Everton-evolution-David-Moyes-chooses-youth-Mersey-Beat.html

Utöver Ross Barkley, så är kanske den 19-årige grekiske anfallaren Apostolos Vellios den piggaste och mest aktuella överraskningen så här långt.

:::

Icke att förglömma så är ju faktiskt också det här ett möte mellan Manchester och Liverpool – även om detta blåa möte inte är i närheten av att vara lika infekterat som dess röda motsvarighet.

Men å andra sidan så har ju stämningen mellan dessa båda klubbar, och dess båda managers, varit allt annat än god under de två senaste säsongerna. Vi har sett både tendenser till handgemäng mellan Moyes och Mancini, och konflikter även i direktörsboxen.

Med stora kontraster följer inte sällan konflikt.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det uppblossade ordkriget mellan Owen Hargreaves och Man Utd känns lite som en storm i ett vattenglas. Det har hur som helst slagits upp stort i samtliga engelska tidningar.

Ferguson skyddar naturligtvis sitt läkarteam. Hargreaves uttalanden känns lite blåsta ur proportion. I somras erbjöd han sig att fortsätta spela gratis för Man Utd, hade han gjort det om han då kände att klubben behandlat honom fel? Att han är frustrerad av flera års skadehelvete har jag all förståelse för.

Cut the guy some slack.

:::

Glöm heller inte att Ligacupens fjärde omgång lottas under dagen.

:::

Annars så är det naturligtvis en fullspäckad fotbollslördag, som innehåller hela åtta av omgångens ligamatcher. Mycket kan alltså hända som har bäring för alla delar av tabellen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Går det eller går det inte att ersätta Arsene Wenger som manager i Arsenal?

Det är en svår tid för Arsenal och Arsene Wenger, till vilket flera faktorer väger in. Klubben befinner sig i en längre tendens av nedåtgående resultat och tabellposition. Inledningen på den här säsongen är klubbens sämsta under Premier League-eran och många år därutöver.

Den här sommaren har sett laget försvagas samtidigt som den egna planeringen framstått som minst sagt bristfällig. Sammantaget har detta lett till att Wengers position har börjat ifrågasättas alltmer, för i stort sett första gången under hans 14 år i klubben, och röster höjs om att han borde lämna klubben.

Replikerna låter sällan vänta på sig. En del lyfter fram allt bra han har gjort för Arsenal genom åren. Men kort därefter kommer le coup de grâce, argumentet som är tänkt att döda all fortsatt diskussion:

Vem skulle kunna ersätta Arsene Wenger?!

Alex Ferguson själv gick i bräschen för denna falang i samband med att de båda lagen möttes för snart tre veckor sedan: ”I would like to know who is going to replace him. The work he has done in the 15 years he has been at the club is the best in Arsenal’s history.”

Frågan som väcks för mig är om detta stämmer: Är Arsene Wenger verkligen oersättlig som manager i Arsenal?

:::

Mitt spontana svar är nej, som grundas på principen att ingen egentligen är oersättlig i något sammanhang. Alla kan bytas ut.

Vad de som påstår att Arsene Wenger är oersättlig egentligen menar, skulle jag tro, är att det är omöjligt att byta ut Wenger utan att samtidigt förändra Arsenal i grunden. Det är kanske fallet, men samtidigt så borde det vara ställt bortom allt rimligt tvivel att Arsenal skulle må bra av i alla fall viss förändring.

Och i så fall måste slutsatsen bli att Arsene Wenger inte är fullt lika oersättlig längre, det är bara en fråga om hur villig man är att acceptera förändring. Då är frågan istället om någon annan kan genomföra en sådan förändring bättre än Arsene Wenger?!

:::

Det jag tycker många missar, när de diskuterar Arsene Wenger och en önskelista med tänkbara ersättare, är att de enbart diskuterar deras individuella egenskaper utan att ta med i beräkningen det organisatoriska sammanhanget.

Närmare bestämt att Arsene Wenger har befunnit sig 14 långa år i klubben och byggt upp den i sin avbild.

Den som ska ersättas är med andra ord inte bara coachen Arsene Wenger, utan hela dennes relation till Arsenal, hans stora förtroendekapital och hans därmed omfattande handlingsutrymme.

Man kan hävda, i vissa enskilda fall kanske till och med framgångsrikt, att andra managers eventuellt besitter bättre individuella egenskaper. Men de kommer ändå aldrig att kunna utföra uppdraget med samma auktoritet och handlingsfrihet som Wenger, eftersom de saknar dennes förtroendekapital i klubben och gentemot supportrarna.

Kort sagt, ingen annan skulle ha kunnat göra en dylik säsongsinledning som Arsenal nu stått för och samtidigt kunna sitta så stabilt som Wenger nu ändå gör. Svaret på frågan är alltså att det är ytterst tveksamt om någon annan egentligen kan genomföra en nödvändig förändring bättre än Arsene Wenger.

Huruvida Arsene Wenger själv är intresserad av att genomföra en sådan förändring hänger fortfarande i luften.

:::

Om slutsatsen alltså är, att Arsenal är i behov av förändring, och att få om någon manager skulle kunna genomföra en sådan förändring bättre än Arsene Wenger, baserat på dennes position i klubben, så måste man ändå komma fram till att Wenger gjort sig mycket svårersättlig i Arsenal.

Frågan man kanske då bör ställa sig är: Är detta bra för Arsenal?

I rent organisationsanalytiska termer skulle man kunna konstatera, något förenklat, att Arsene Wenger har skapat en solid maktbas i klubben och investerat omfattande i dess humankapital, men i betydligt mindre omfattning i dess strukturkapital. Klubbens kompetens är med andra i stor utsträckning personbunden, snarare än institutionaliserad.

Organisationer med den fördelningen mellan humankapital och strukturkapital gör sig väldigt känsliga för personalbyten, då det medför att de tappar kompetens och kvalitet i alltför hög utsträckning.

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att Arsenals relativa personbundenhet till Arsene Wenger reducerar och begränsar klubbens strategiska handlingsalternativ. Det gör också klubben extra känslig vid det tillfälle när Arsene Wenger till sist med nödvändighet ändå måste lämna managerposten.

Den organisatoriska kostnaden att ersätta Arsene Wenger vore alltså alltför hög för Arsenal. På något längre sikt skulle Arsenal förmodligen vinna på att försöka åtgärda denna obalans. Som ett första steg skulle man kunna överväga att anställa en director of football eller liknande.

:::

Syftet med bloggen har varit att analysera managersituationen i Arsenal utifrån ett organisatoriskt perspektiv, och det ska lyftas fram att jag inte berör huruvida Arsenal bör ersätta Arsene Wenger eller ej.

Det är nämligen en fråga som är relaterad till mer fotbollsideologiska frågeställningar, eller till andra mer övergripande frågor om hur det egentligen är ställt med klubben. Frågor som kort och gott kan sammanfattas med rubriken, vad vill man med Arsenal?

Och den frågan känner jag mig synnerligen olämpad att försöka svara på.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Och under dagen släpper även Arsenal sitt bokslut. Vilket förmodligen kommer resultera i ännu en banbrytande övning i att på samma gång säga ”titta, så mycket pengar vi har!” som man i andra sammanhang beklagar sig över att man inga pengar har.

Men någon någonstans blir ju rikare av det, det kan vi vara helt förvissade om. Frågan är hur många som blir gladare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Domarna i gränslandet mellan fördomar, "respekt" och solidaritet

Jag tror det var när jag kollade på ett filmklipp från en match mellan Leeds och Man City som jag såg en Man City-spelare falla dramatiskt i straffområdet efter en enligt mig rätt tydlig fällning. Kommentatorn höll med mig i bedömningen att det nog var straff, men det var vad han sade därefter som blev kvar i minnet, vilket var rätt precis något sådant här: ”I thought that was a clear penalty, but the referee is in a much better position to see that than me.”

Det är ett rätt hyggligt uttalande mot domaren, som verkligen också visar på en respekt för domaren och för det svåra uppdrag han utför. Sant är också att något sådant hör vi väldigt sällan nu för tiden. Den aktuella matchen var från slutet av 1970-talet.

Till stor del beror det naturligtvis också på att uttalandets premiss inte längre stämmer, domaren befinner sig inte i en bättre position för att se vad som händer. Tvärtom är hans position och situation många gånger klart sämre. Definitivt har han inte tillgång till omedelbara repriser från alla tänkbara vinklar.

:::

Domarna har även under inledningen av den här säsongen befunnit sig i centrum. Definitivt på grund av att de placeras där av bevakande media, som sällan tar hänsyn till att domarna måste fatta sina beslut under betydligt svårare förhållanden än dem, men delvis också av managers som kritiserar domslut i matcher där de inte fått resultaten med sig.

Managers som klagar på domare är naturligtvis en universell företeelse, alla gör det när de upplever att deras lag blivit felaktigt eller orättvist behandlade. Till stor del är det ett utslag av den press som även managers befinner sig under, andra gånger kan det vara ett sätt att deflektera kritik och tryck mot det egna laget och spelarna eller att skapa en siege-mentalitet. Managers använder alla verktyg de har i lådan, det är deras jobb, och i det avseendet så är domarna föga mer än praktiska bondeoffer.

Något som emellertid stör mig är när managers kritiserar domare, eller skyller resultat på dem, utan att egentligen stå för det. När de klart och tydligt antyder eller menar att domarna gjort fel, i vissa fall till och med även systematiskt missgynnat deras lag, bara för att formellt nullifiera detta med en läpparnas bekännelse om att de inte kritiserar domarna. Det finns ett antal exempel på detta bara från de senaste dagarna, Kenny Dalglish och Andre Villas-Boas bland dem.

Irriterar gör även en viss form av inkonsekvens. När samme manager ska kommentera sin egen stjärnanfallares horribla målmiss så är inställningen att ”sådant händer och kan hända alla”. När han emellertid ska förhålla sig till att domarna missat att blåsa för två hårfina offsides så kritiseras det hårt och resulterar i en formell protest.

:::

Delvis är det här naturligtvis också FA:s fel. I ett missriktat försök att skydda domarna så har de dels förbjudit domarna att yttra sig om sina domslut i efterhand, dels har de gjort det närmast förbjudet för managers och spelare att över huvud taget kritisera domare. Vilket naturligtvis bidrar till den här typen av skenhelighet att ”kritisera men ändå inte” från deras sida. Bara ett fåtal personer med särskilt auktoritet vågar utmana systemet och kritisera ändå utan att bekymra sig om konsekvenserna.

Konsekvensen av detta förhållningssätt har blivit ett klimat där misstankar om bias såväl som rena konspirationsteorier frodas. Saklig kritik bör alltid tillåtas och om domarna gavs möjlighet att i efterhand redogöra för sina domslut, vad de uppfattade och inte uppfattade, kanske även öppet medge att de misstog sig, så skulle förmodligen också förståelsen och därmed även respekten för domarna växa.

De internationella fotbollsförbunden gör det heller inte lättare för domarna genom att inte tillåta de väldigt enkla tekniska hjälpmedel i form av videogranskning som ändå finns. Domarna förblir därmed handikappade jämfört med övriga granskare och ges inte verktygen att på bästa sätt utföra sina uppdrag i en modern fotboll där allt går så mycket snabbare nu för tiden.

:::

Hur brukar jag bedöma domarnas arbete?

Fotbollssupportrar brukar minst sagt ha väldigt bestämda uppfattningar om hur domare sköter sina jobb. Och dessa uppfattningar har en tendens att vara tämligen endimensionella. En domare dömer antingen rätt eller fel. Och om det är rätt så är det skitbra, och är det fel så är det uruselt.

Själv är jag mer benägen att se domarnas arbete som en fråga om en lång sekvens av enskilda och sammanhängande bedömningar, i vilka det existerar mycket breda gråzoner och så kallade tolkningsutrymmen. I grund och botten faller domslut in i tre kategorier, och därmed finns tre sätt på vilka jag väljer att betrakta dem:

Domaren dömer rätt. Den här kategorin innefattar egentligen två något skilda scenarion. Dels när domslutet klart och tydligt är rätt, spelaren är exempelvis onside med en meter eller mer. Dels när domslutet möjligen är tveksamt och kan gå åt båda håll, men där det i regelboken lämnas ett tolkningsutrymme som möjliggör för domaren att döma på det sätt han gör. När så är fallet går det inte att säga att domaren dömt fel.

Domaren gör ett misstag. Kategorin skulle kanske också kunna beskrivas som att domaren dömer ”lite fel”. I grund och botten så gör domaren ett misstag, men det ligger inom felmarginalen, det vill säga det är så lite fel att det givet domarens förutsättningar måste ses som förståeligt. Exempel på det här är så klart godkända offsidemål där offsiden är hårfin (Smalling i helgen, Kalou mot Tottenham förra säsongen som exempel), eller straffar i situationer i vilka det väldigt ofta döms straff. Här är det möjligt att konstatera att domaren gjort fel, men att detta fel inte motiverar någon direkt kritik.

Domaren begår ett grovt fel. Naturligtvis finns där även kategorin att domaren faktiskt gör ett grovt fel. Exempel kan inkludera när domarna missar offsides med flera meter, när man missar grova hands i straffområdet, när man dömer mål utan att man sett om bollen är över mållinjen, när man ser en vårdslös tackling men väljer att inte bestraffa den, när man bedömer identiska situationer på olika sätt, och så vidare. Det här är situationer där domaren förtjänar kritik, och där saklig kritik kan bidra till att utveckla domaryrket och dess förutsättningar.

:::

Av de här tre kategorierna kan man förmodligen läsa ut att jag tenderar att vilja ge the benefit of the doubt till domarna, det vill säga jag friar hellre än jag fäller i sådana här diskussioner.

Men det är inte en sådan inställning som driver media, som istället drivs av kommersiellt säljande konflikt och kontrovers; eller supportrar, som drivs av en känsla av den egna klubbens överlägsenhet och alla frånfall från den normen som en djup orättvisa; eller ens managers och spelare, som drivs av lagets egna särintressen.

Fotbollen var i det avseendet förmodligen långt mycket mer solidarisk i slutet av 1970-talet.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Straffsegrar för både Chelsea och Cardiff i Ligacupen igår. Segrar också för Liverpool, Man City, Southampton och Everton i onsdagens sex matcher från den tredje omgången.

På lördag lottas den fjärde omgången, tillika åttondelsfinalerna.

:::

Kul med Owen Hargreaves. En spelare som verkligen förtjänar att lyckas.

:::

Joey Barton avslöjar att det pågick samtal om en flytt till Arsenal i somras – innan bråket med Gervinho under ligapremiären. Arsenals fans anser förmodligen att Gervinho redan gjort rätt för såväl lön som köpesumma.

Be Champions!!

Peter Hyllman

I Southampton drömmer man rödvita drömmar om en ljusnande framtid

Temat för bloggen igår var rött mot vitt, och naturligtvis blir därför dagens bloggtema rött och vitt. Närmare bestämt randigt rött och vitt, vilket är Southamptons färger. Ett Southampton som inte bara leder The Championship som nykomling utan även ikväll möter Preston i Ligacupens tredje omgång.

I helgen vann Southampton över Birmingham med 4-1. Stora siffor och ett resultat som förde upp förra säsongens tvåa i League One på första plats i tabellen efter sju spelade omgångar. Det är en lång säsong kvar naturligtvis, men förhoppningar om en ljusnande framtid spirar ändå.

:::

Mannen bakom undret är Nigel Adkins, som tillsattes som manager i klubben under förra säsongen. Under hans ledarskap har Southampton gått från att ha varit indragna i nedflyttningsstriden i League One till att åtminstone lite nyfiket nosa på Premier League igen efter drygt sex långa år sedan de flyttades ned därifrån.

Än mer imponerande är kanske att Southampton har åstadkommit detta inte med ett cyniskt försvarsspel utan med en väldigt tydligt genomförd egen spelidé, baserat på ett snabbt och offensivt passningsspel. Laget har duktiga målskyttar, men dess mångsidighet illustreras av att målfördelningen bland lagets spelare är förhållandevis hög.

:::

För en klubb som innan nedflyttningen hade tillbringat 27 raka säsonger i Premier League eller dess tidigare inkarnation så är det kanske fullt naturligt att en sådan här positiv trend leder till drömmar. Där finns ju nämligen så många minnen att falla tillbaka på.

Kanske var också just matchen mot Birmingham en påminnelse. Det var till att börja med den första matchen för Southampton på närmare åtta år som påverkades av europeiskt cupspel, i och med att den flyttats till söndagen på grund av Birminghams match mot Braga i torsdags.

Men det är ju också så att just Birmingham är ett mycket tydligt exempel på att europeiskt cupspel faktiskt är tillgängligt också för lag i The Championship, och Southampton har just precis besegrat det laget med 4-1. Naturligtvis finns där anledning att drömma.

Och drömmer i Southampton det gör man redan nu, om en kontinental framtid och spel i de europeiska cuperna.

Mot sådana drömmar kan så klart Ligacupen vid en första anblick framstå som ytterst futtigt. Men det är feltänkt. Till att börja med så utgör Ligacupen det mest direkta steget att uppnå dessa drömmar redan under den här säsongen. Men främst är det naturligtvis att betrakta som ett viktigt första steg på vägen mot att realisera dessa drömmar.

:::

Och Southampton är ju också en av de engelska klubbar som faktiskt har en viss historik i de europeiska cuperna. Efter den överraskande FA-cupsegern 1976 så deltog man i Cupvinnarcupen där man gick till den tredje omgången innan man åkte ut mot Anderlecht.

Men det är i UEFA-cupen som Southampton haft sina största och mest frekventa framgångar. Efter att ha slutat tvåa i FA-cupen 2003 så deltog man 2003/04 i UEFA-cupen där man tyvärr, efter en mängd missade målchanser, åkte ut mot Steaua Bukarest.

Men det var under den första halvan av 1980-talet som Southampton hade sin verkliga europeiska ”storhetstid”, även om man debuterade i turneringen redan 1971/72.

1981/82 åkte man ut i andra omgången mot Sporting. Säsongen därefter stod IFK Norrköping för något utav en skräll när man slog ut The Saints redan i den första omgången. Efter att ha slutat tvåa i ligan så var Southampton tillbaka i UEFA-cupen till säsongen 1984/85, där det återigen blev omedelbart respass, den här gången mot Hamburg.

Southampton kvalificerade sig även till påföljande säsongs upplaga, men då hade Heyselkatastrofen sett till att engelska lag inte längre hade tillträde till de europeiska cuperna.

:::

Ett hemmamöte i Ligacupen mot Preston har kanske inte samma glamourösa lyster som europeiska cupkvällar mot lag som Sporting och Steaua, men det är ett första steg på vägen och Rom byggdes inte på en dag.

Och vem vet, kanske är det inte lång tid kvar innan Southampton inte längre behöver titta med avundsjuka ögon på Birmingham och deras europeiska cupkvällar.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Högdramatisk match på The City Ground där målen rasade in mellan Nottingham Forest och Newcastle. 2-2 vid full tid blev till 3-3 och, i förlängningens absoluta slutminuter, till sist 3-4 till Newcastle.

Newcastle alltså vidare, trots att Forest kvitterade hela tre gånger.

:::

Alex Ferguson är spritt språngande galen. Men det är skönt att se när det fungerar.

Man Utd avslutade alltså matchen mot Leeds igår kväll med följande backlinje från höger till vänster: Valencia, Carrick, Berbatov, Fabio.

Berbabauer!

:::

Andre Bikey avgjorde på tilläggstid för Burnley hemma mot MK Dons med en … cykelspark. Matchen slutade 2-1.

:::

Straffdramatik både på The Britannia Stadium där matchen slutade mållös efter 120 minuters spel. Det behövdes 16 straffar för att separera de båda lagen men Stoke vann till sist med 7-6 efter att Thomas Sörensen räddat debuterande Massimo Luongos straff.

:::

Kvällens matcher är Brighton vs Liverpool, Cardiff vs Leicester, Chelsea vs Fulham, Man City vs Birmingham, Southampton vs Preston samt Everton vs West Brom.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Röda och vita rosen

Kommer ni ihåg den här leken “Röda och vita rosen”? Är det en lek som barn fortfarande håller på med? Leker barn över huvud taget fortfarande?

Nåja, hur som helst gick det ut på att barnen delades upp i två lag, den röda och den vita rosen. Det ena laget fick vad jag tror kallades för en ”mumrik”, som kunde vara vad som helst, som skulle gömmas på ett listigt ställe. Alla i laget skulle därefter gömma sig för medlemmarna i det andra laget, som skulle leta upp dem en efter en och med hjälp av tortyr (mata med gräs, tusen nålar, kittlas och så vidare) luska fram ledtrådar om gömstället. När de till sist fick tag i mumriken så började leken om med ombytta roller.

Det här var i alla fall ett av Astrid Lindgrens mindre rumsrena bidrag till svenska barns uppväxt och uppfostran, efter att målande ha beskrivit leken i sina böcker om Mästerdetektiven Kalle Blomquist.

Men kanske är leken egentligen en metafor över rivaliteten mellan Man Utd och Leeds United.

:::

Som normalt är fallet så är grunden för rivaliteten mellan de båda klubbarna geografisk. Leeds är störst i landskapet Yorkshire och Manchester är å andra sidan störst i grannlandskapet Lancashire. Men konflikten är även geopolitisk till sin natur.

Det går tillbaka ända till 1400-talet med en serie av inbördeskrig mellan två rivaliserande grenar av klanen Plantagenet, den i York (den vita rosen) och den i Lancashire (den röda rosen). Det var väldigt brutala krig, ett av slagen anses som det blodigaste i engelsk historia, och skulle resultera i bildandet av Tudordynastin som skulle komma att regera England i 117 år.

Politisk strid följdes som brukligt är av ekonomisk kamp och de båda städerna stred om herraväldet under den industriella revolutionen, en strid som Manchester och Lancashire gick segrande ur.

Det tredje och kanske sista steget i en kamp mellan civilisationer, efter politiska och därefter ekonomiska strider, är närmast oundvikligen en social och kulturell kamp. Och i England har det nästan alltid manifesterats i en rivalitet på fotbollsplanen och på läktarna.

Och så har verkligen också blivit fallet mellan Manchester och Leeds.

:::

För herregud vad de här lagen och de här supportrarna inte gillar varandra.

Rent fotbollsmässigt inleddes kampen under 1960-talet när Matt Busbys och Don Revies båda lagbyggen ofta drabbade samman. Den fortsatte under 1970-talet, ett årtionde när maktbalansen förflyttades till Leeds fördel. En på samma gång enande som splittrande figur var Johnny Giles som inledde sin karriär i Man Utd men ratades av Matt Busby, som senare skulle beskriva det som sitt fotbollslivs största misstag, och gick till Leeds där han växte fram till deras stora förgrundsgestalt och mittfältsmotor.

I början av 1990-talet intensifierades rivaliteten ännu en gång när Leeds och Man Utd utkämpade en kamp om ligatiteln säsongen 1991/92, som Leeds till sist gick segrande ur.

Men några månader senare valde Leeds att sälja Eric Cantona till Man Utd och sedan dess har de båda klubbarna i huvudsak levt i skilda världar. Det har varit gruffigt emellanåt, kanske inte minst då mellan Roy Keane och Alf-Inge Håland, men Leeds har sällan mäktat med att utmana Man Utd på allvar.

Gruffigt har det också varit på läktarna och mellan fansen som delar en antipati som i Man Utds fall nog bara kan jämföras med relationen till Liverpool. Det tar sig osmakliga former med Man Utd-fans som sjunger om Leedsfansen som mördades av Galatasarayfans 2000, och Leedsfans som sjunger hemskt om Münchenkatastrofen från 1958.

:::

Ska vi hitta en rent konkret fotbollsrelaterad händelse som tände gnistan av hat mellan de båda klubbarna så är det den klassiska matchen i FA-cupen mellan de båda lagen från 1965, en match som slutade 0-0 men som är ihågkommen för sin brutalitet och allmänt brutalt dåliga stämning.

Båda lagen satsade på att vinna The Double, och de möttes också i en semifinal på Hillsborough som urartade till en direkt våldsam historia. Nobby Stiles stod för en tidig och hemsk tackling på Leeds vänsterytter Albert Johanneson som skulle komma att definiera matchbilden. Mängder av fula och farliga tacklingar och direkta slagsmål mellan bland andra Jack Charlton och Denis Law samt Billy Bremner och Paddy Crerand.

Den dåliga stämningen spred sig snabbt till läktarna och supportrarna. Rapporter om slagsmål och misshandel strömmade in till polisen i först Sheffield och därefter Nottingham, där returmötet spelades fyra dagar senare, en match som Leeds vann efter ett mål av Billy Bremner i 89:e minuten. Men Man Utd skulle skratta sist då de vann ligan i sista omgången på fler gjorda mål än Leeds, som slutade tvåa i både ligan och FA-cupen.

Rivaliteten tilltog ända fram till dess att Man Utd åkte ur Division One 1974, en period under vilken Leeds bara förlorade tre av 25 matcher mot Man Utd. Men Man Utds frånvaro dämpade inte känslorna och deras återkomst till den högsta divisionen ett år senare innebar en hotfull och hatisk stämning på läktarna var gång dessa båda klubbar ställdes mot varandra.

Det hela förvärrades när Man Utd under 1978 värvade både Joe Jordan och Gordon McQueen från Leeds. McQueen yttrade då det berömda citatet: ”99 per cent of all players want to play for Manchester United, and the rest are liars”.

Spelarna betraktades som Judasfigurer och matcherna mellan lagen präglades av våldsamheter på och utanför planen. Det hela fortsatte fram till dess att Leeds åkte ur Division One 1982, vilket kan sägas vara slutpunkten för den här eran i rivaliteten mellan Leeds och Man Utd.

Leedssupportern Rob Bagchi berättar mer utförligt:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/sep/19/carling-cup-2011-12-leedsunited?utm_medium=twitter&utm_source=twitterfeed

:::

Det är också ett hat och en rivalitet sprungen ur det faktum att samtidigt som Man Utd alltid har beundrats, eller i alla fall betraktats med respekt, för sina framgångar, så har Leeds aldrig riktigt fått det erkännandet. Till stor del beroende på Leeds metoder på planen under deras storhetstid med Don Revie.

:::

På senare tid har rivaliteten mellan de båda klubbarna gått på sparlåga i och med att Leeds befunnit sig i den engelska fotbollens lägre divisioner. Men den 3 januari 2010 blossade den tillfälligtvis upp igen i samband med att Leeds mycket överraskande besegrade Man Utd med 1-0 i ett tidigt FA-cupmöte på Old Trafford.

Ikväll på Elland Road har alltså Man Utd chans att hämnas den oförrätten.

:::

Ramon Nunez i Leeds om matchens betydelse, inget tjafs om att det ”bara” är Ligacupen där:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2039330/Leeds-Ramon-Nunez-snubbed-country-Carling-Cup.html

:::

Och Ryan Giggs pratar om hur det här är en chans för Man Utds ungdomar att visa vad de går för.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2039140/Ryan-Giggs-urges-Manchester-United-youngsters-Carling-Cup-chance.html

:::

Och, som avslutning, några gamla spelare som delger oss sina berättelser om rivaliteten mellan Leeds och Man Utd.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/league-cup/8775215/Leeds-United-v-Manchester-United-former-players-try-to-explain-an-intense-if-inexplicable-rivalry-between-clubs.html

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Andra matcher ikväll:

Aldershot vs Rochdale; Arsenal vs Shrewsbury; Aston Villa vs Bolton; Burnley vs MK Dons; Nottingham Forest vs Newcastle; Stoke vs Tottenham; Wolves vs Millwall; Blackburn vs Leyton Orient och Crystal Palace vs Middlesbrough.

Övriga sex matcher spelas imorgon kväll.

De TV-sända Ligacupmatcherna under veckan är Leeds vs Man Utd samt Brighton vs Liverpool. Om de andra matcherna går att se vet jag inte ännu, men jag kan i alla fall rekommendera BBC:s liverapportering som är riktigt bra för den typen av tjänst.

:::

It’s a pot worth winning.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Helgens vinnare och förlorare

Jag gillar aldrig att missa engelsk fotboll. Men om man nu har ett ansvar för och mot ett eget lag och det är ett seriesammandrag i bordtennis under hela helgen så har man egentligen inget val. Och visst känns det lite typiskt att det då just den här helgen skulle bli en närmast vansinnigt underhållande och spännande ligaomgång.

Däremot kan man lära sig en del utav det. Jag har upptäckt hur svårt det är att mer insiktsfullt kommentera matcher man inte sett. Visst, jag har läst alla matchrapporter, jag har sett extended highligts av alla matcher med tillhörande analys, men det är inte riktigt samma sak.

Vad man kan försöka göra då är att ägna sig åt ren utfallsanalys. Alltså, inte bekymra sig så väldigt mycket om hur resultaten har kommit till, utan endast se till resultaten och vad de kan tänkas innebära för de inblandade lagen.

Och kanske försöka komma fram till vilka som är helgens vinnare respektive förlorare.

:::

HELGENS VINNARE

(1) Tottenham

Vilken match, där Tottenham i grund och botten blåste Liverpool av banan med ett hisnande fartfyllt spel. Och vilken scenförändring. Tottenhams inledning av säsongen var ångestskapande negativ, förstärkt av farhågan att Modric skulle förloras. Men därefter är såväl resultat som känsla enbart positivt för Tottenham.

Det är en rejäl scenförändring också på ett annat och lite större sätt. Inför säsongen var nog känslan att Tottenham var det svagaste laget i trojkan som jagade den fjärde Champions League-platsen. Känslan just nu är förmodligen det motsatta.

(2) QPR, Swansea och Norwich

Nu gör jag något jag själv egentligen inte gillar och klumpar ihop tre olika och endast på ytan sammanhörande lag med varandra. Men helgen var något speciell, samtliga av lagen förtjänar ett omnämnande, men det låter sig inte göras utan att samtidigt göra vinnarlistan meningslöst lång.

Men kanske var det här helgen när samtliga tre nykomlingar ”växte upp” som genuina Premier League-lag. Var och en av segrarna var väldigt imponerande, och två av dem dessutom stora. Norwich vinner borta mot Bolton med 2-1, och det är en tung seger. Swansea gör sina första mål för säsongen och därtill tre på en och samma gång mot West Brom. QPR krossar och förnedrar Wolves med 3-0 på bortaplan.

Säsongen började kanske inte lika roligt för nykomlingarna som varit fallet de senaste två-tre säsongerna. Men kanske finns det större möjligheter att den slutar roligare.

(3) Sunderland

Knappt hade man hunnit stava till ”anfallsproblem” innan Sunderland bestämde sig för att smälla in fyra mål hemma mot Stoke, ett av ligans defensivt mest välorganiserade lag.

Naturligtvis är det här en väldigt tung vinst för Sunderland. De har haft en tuff säsongsinledning. Det här är en storseger, i en match mot ett lag som kommer att kriga om samma tabellpositioner. Och att vinna med många mål efter att man precis under struliga och förnedrande former tappat sin främste anfallare till arabiska pengar kan bara göra underverk för lagets självförtroende.

:::

HELGENS FÖRLORARE

(1) Arsenal

Jag ser så här i efterhand att Arsenal och Wenger verkar ha varit temat för Fotbollskanalens Fergietime sent igår kväll. Det har jag ännu inte hunnit se, och jag vet därför inte vad de kom fram till där, men temat är onekligen tämligen väl valt.

3-4-förlusten mot Blackburn är naturligtvis mördande tung. Av många olika skäl. Det är en förlust mot ett bottenlag. Det ger nytt syre åt den allra minst glödande kriskänslan. Den kommer trots spelmässigt övertag och i alla fall delvis som en följd av märkliga egna insatser och kanske något tveksamt domslut. Och den exponerar gamla och alltför välbekanta defensiva och kanske mentala svagheter.

(2) Liverpool

Det är ju inte bara det att Liverpool åkte på en rejält tung stortorsk mot en av sina direkta konkurrenter, det är ju också det faktum att den följer på en förlust i den förra omgången. Därtill drabbas laget av två röda kort, vilket kommer att påverka lagets möjligheter också i kommande matcher. Det här var en helg som Liverpool helst vill glömma.

(3) Wolves

Wolves måste vara Tottenhams raka motsats. En strålande och väldigt upplyftande inledning på säsongen, men sedan två resultat på hemmaplan som andas i alla fall mindre kris. Okej, förlust med några bollar mot Spurs kan nog Wolves smälta, men 0-3 i baken mot nykomlingarna QPR går inte ner riktigt lika lätt. Mick McCarthy menade efter matchen att Wolves gjort sig skyldiga till ”aiding and abetting”, vilket är en märkligt passande beskrivning.

:::

Skulle jag hitta några ytterligare kandidater till vinnarlistan så skulle det vara Fulham, som verkligen kan ha hittat sig själva med sin imponerande upphämtning med mersmak mot Man City.

Kandidater till förlorarlistan inkluderar just Man City, men kanske också Bolton som fortsätter sin rejäla kräftgång efter en överraskande stabil inledning på säsongen. Vad gäller Stoke så får jag känslan av att den där 0-4-förlusten mot Sunderland var ett väldigt udda resultat, som får betraktas isolerat.

…………………………………………………

Om de längre trenderna och fotbollens cykliska natur

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/sam-wallace-in-footballs-long-cyclical-game-arsenals-present-lack-of-success-is-scarcely-a-drop-in-the-ocean-2356894.html

En mycket läsvärd artikel av Independents Sam Wallace, som fokuserar på Arsenal, och som borde vara väldigt uppmuntrande läsning för alla Arsenalfans efter en något jobbig helg.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Joey Barton i våldsamt twitterutbrott mot Karl Henry, mittfältskämpe på i Wolves, efter att denne enligt Barton medvetet försökt skada en QPR-spelare på tilläggstid.

Det mer sinistra syftet är så klart att söndra och förvirra de som bestämt sig för att av princip ogilla båda. Kan ju vara lätt att tro.

:::

Otroligt derby mellan Nottingham och Derby i lördags.

Och Steve McClaren har ju onekligen fått en väldigt jobbig start på sin nystart i England. Det här är alltså tredje raka förlusten i ligan och det har redan varit struligt i relationen med styrelsen. Hur länge blir han kvar?

:::

Intressant statistik som cirkulerade under gårdagskvällen: Under de bådas första 100 ligamatcher – Ronaldo 31 mål och assists, och Nani 52 mål och assists.

:::

Själv ska jag nu sätta mig och reflektera över det politiskt kloka och potentiellt vådliga med olika bloggvinklar inför morgondagen, givet att Olof Lundh ju råkar vara Big Boss på Fotbollskanalen.

Eftersom det ju är stormatch imorgon kväll.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betraktelser på distans av en lätt galen ligaomgång

I och med att jag under hela helgen har varit upptagen med seriesammandrag i bordtennis så har jag lyckats med det unika konststycket att ha missat i stort sett all fotboll. Med andan i halsen kom jag hem med ungefär tio minuter kvar av matchen mellan Man Utd och Chelsea, lagom för att se Fernando Torres halsbrytande miss. Hjärtat befann sig minst sagt i halsgropen. Möjligheten med det är ju så klart att kort kommentera en tämligen galen ligaomgång med förhållandevis färska ögon.

Och vad skulle man då i så fall ha att säga?

:::

Kanske att det känns lätt märkligt, men kanske statistiskt typiskt, att sådana här avarter som självmål och felaktigt godkända offsidemål tenderar att komma i en sådan klump. Det blev en riktig ketchupeffekt den här helgen, klustrat till vissa matcher dessutom. Eller känns det bara så?

Att det är några riktigt spektakulära resultat den här omgången. Blackburn 4-3 Arsenal, Swansea 3-0 West Brom, Wolves 0-3 QPR, Tottenham 4-0, Fulham 2-2 Man City, Sunderland 4-0 Stoke och Man Utd 3-1 Chelsea är ju alla på sina men ändå lite olika sätt resultat som höjer på ögonbrynen.

:::

Definitivt att Arsene Wenger måste slita sitt hår i förtvivlan. The guy just can’t catch a break.

:::

Att resultaten inte alltid speglar matchbilden, Chelsea lämnar nog den här matchen med en smutsig känsla av oförståelse för hur det här gick till, men också att det inte i sig är något som har med rättvisa att göra. Fotboll är vare sig en kvantsport eller en bedömningssport, det avgörande är hur bra chanser man skapar och vad man gör av dem.

Lustigt nog att förra gången en spelare missade ett öppet mål på Old Trafford på det viset så slutade dagen med sparkade fotbollsdojor, spruckna ögonbryn och en påföljande flytt/social dumpning till Real Madrid.

:::

Helt klart att Kenny Dalglish i alla fall fick mer ammunition, även om det kanske är lösplugg, för sina teorier om hur domarna missgynnar Liverpool.

Att det spelats rätt bra fotboll på sina ställen i England den här helgen. Av vad jag har läst och fått intryck av så var till exempel både Tottenham vs Liverpool och Man Utd vs Chelsea riktigt underhållande fotbollsmatcher, där offensiv och anfallsspel prioriterades framför försvar och försiktighet.

:::

Intressant nog att Danny Murphys ihärdar i sin roll som Manc-killer, den här gången mot ett annat lag från Manchester.

:::

Sjukt nog att det tydligen som fotbollskommentator räcker med att påstå att Sunderland har stora anfallsproblem så öser de i nästa omgång in fyra mål mot ett av ligans mest defensivt välorganiserade lag. Det är då man bara vill gå hem och dra en gammal filt över sig.

Att det här verkligen var något av nykomlingarnas helg. Samtliga tre nykomlingar vinner, och i två av tre fall med stora siffror dessutom.

:::

Sjukt trött är jag nu och morgondagens blogg, som naturligtvis ännu inte är skriven, kommer inte att dyka upp förrän lite senare under dagen. Ett avsteg från de normala rutinerna med en 06-blogg alltså, men det får ni ha lite förståelse för.

Be Champions!!

Peter Hyllman

En genomgång av Englands fem bästa fotbollsakademier

Listprojekt ägnar jag mig ju åt då och då. En sådan lista jag funderat på att göra rätt länge är om de engelska klubbarnas akademier. När jag för några dagar sedan hade anledning att fundera över skillnader och likheter mellan tyska och engelska klubbars akademier så bestämde jag mig för att göra ett försök.

Akademierna har ju dessutom blivit allt viktigare för klubbarna. Klubbarna rekryterar talanger över hela världen, och när spelare tidigare bara har värvats till själva a-laget så värvas de numer även direkt till akademierna. En stor del av Barcelonas status som ett av fotbollshistoriens bästa lag är baserad på deras akademi. För många andra klubbar är akademin en central del i deras konkurrensstrategi och det enda sättet att bekämpa klubbar med rika sugardaddy-ägare.

:::

Men ska man rangordna bra akademier så får man först och främst definiera vad man egentligen menar med bra akademier, vad anser man att en akademi är till för och vad menar man är dess syften. Jag själv skulle sammanfatta en akademis syften i tre punkter:

Producera spelare. En akademis främsta uppgift i en engelsk fotbollsklubb är att producera och leverera spelare till a-truppen. Såväl i termer av mängd spelare som kvaliteten på dem. Jag utvärderar alltså kvaliteten på en akademi först och främst i a-lagstermer, hur akademilag etc presterar i FA Youth Cup etc är för mig mindre väsentligt.

Utveckla spelare. En annan aspekt är hur väl klubbarna utvecklar och förädlar sina spelare. Dels för klubbens räkning, och här kan man väga in hur bra klubbens coachstab egentligen är men också hur skickliga klubben är på att använda sig av lånesystemet för att få spelarna att växa. Men dels även för spelarnas egen räkning, hur väl klubben förbereder dem för ett liv som professionell fotbollsspelare.

Strategiskt verktyg. Det tredje och sista kriteriet är mer relativt till sin karaktär och syftar till att på en mer övergripande nivå avgöra i vilken utsträckning en klubbs akademi faktiskt hjälper till att realisera en klubbs strategi och ambition. Idén är att värdera en akademi utifrån dess förutsättningar, och inte tillämpa exakt samma måttstock på t ex både Chelsea och Leeds.

En riktigt bra akademi uppfyller alltså i hög grad samtliga dessa tre syften. Det är också så jag gått tillväga, och betygsatt de olika akademierna på en skala ett till fem för vart och ett av dessa tre kriterier. Naturligtvis en rätt subjektiv övning måste jag säga.

Snittbetygen anger jag inom parantes.

:::

Och naturligtvis är det så att om jag inte placerat just er klubb som etta så beror det enbart på att jag har något personligt emot klubben ifråga.

:::

DE FEM BÄSTA AKADEMIERNA

(1) Everton

Det är svårt att egentligen hitta någon kritik mot Evertons ungdomsakademi, som ju producerar inte bara duktiga spelare utan stundtals också blivande världsstjärnor nästan på löpande band. De producerar många, de är bra och en relativt hög andel av spelarna går vidare till att bli etablerade proffs antingen i Everton, ännu större klubbar, eller längre ned i ligasystemet.

Dess betydelse för Everton som fotbollslag kan ju knappast heller överskattas, särskilt inte i dessa tider. Utan akademins produkter så vore Evertons spelartrupp närmast anorektiskt tunn. Och i dessa tider när deras bank blockerar nya spelarvärvningar så är produkterna från Evertons framgångsrika ungdomslag det egentligen enda hoppet för framtiden, oavsett om det så är sportsligt i form av spelare eller ekonomiskt i form av intäkter för spelarförsäljning.

(2) Aston Villa

Aston Villas akademi står förvisso inte Evertons långt efter. De båda klubbarna befinner sig i väldigt liknande situationer, även om Aston Villa har varit tvungna att inleda sin ungdomsrevolution både tidigare och snabbare. Kvaliteten på klubbens akademiprodukter illustreras kanske bäst av vilka klubbar det är som köper dem, men sett till hur många som försvunnit och hur många nya det är som fortsätter att fylla på underifrån så måste man också säga att produktiviteten på Aston Villas akademi är i världsklass.

(3) Man Utd

I mina ögon den av toppklubbarna som genomgående har lyckats bäst med att integrera sin akademi i klubbens truppstrategi, och använda den som ett centralt konkurrensmedel, utan att för den delen rucka en millimeter på sina egna ambitioner och målsättningar.

Rent mängdmässigt producerar Man Utd en stor mängd spelare från sin akademi, av vilka de allra flesta står stadigt rustade för ett professionellt fotbollsliv. Kvaliteten på spelarna därifrån är väldigt hög, även om man gärna hade sett någon mer ren världsstjärneprodukt därifrån under de senaste åren, där finns det utrymme att begära mer, men att så många produkter blir inte bara viktiga utan också ledande spelare i andra Premier League-klubbar eller strax därunder vittnar om såväl kvalitet som imponerande bredd.

(4) Watford

Ett i engelska mått mätt unikt akademiexperiment som med Ajax modell som förebild försöker sig på att kombinera fotboll med skola. Konsekvensen har blivit att ungdomarna ges mycket mer tid med coacher än vad som är möjligt i övriga klubbar, ett problem som har identifierats som helt grundläggande för all ungdomsutveckling inom engelsk fotboll.

En förhoppning är att det skapar spelare som är bättre rustade såväl personligt som professionellt senare i livet. Men även rent fotbollsmässigt har det gett goda resultat. Ungdomslagen presterar regelbundet bra i både FA Youth Cup och Premier Academy League, samtidigt som Watford bekvämt håller sig kvar i The Championship, med en genomgående hög andel egna akademiprodukter i laget.

http://www.guardian.co.uk/football/2010/jul/17/england-world-cup-watford

(5) Southampton

Få klubbar har kanske återuppfunnit sig själva så tydligt som Southampton har gjort under den senaste femårsperioden med sin ungdomsakademi som ett centralt tema i denna nya identitet. Och visst har det burit frukt, och inte heller utan ett stort och imponerande mått av tålamod från klubbledningens sida.

Klubben har alltså varit nere i League One och harvade där under några säsonger, men har sedan dess gjort ett enormt uppsving och ligger nu alltså i topp av The Championship. Om de faktiskt flyttas upp till Premier League redan den här säsongen är oklart, men bara att de är en av kandidaterna talar om allt vi behöver veta och kanske lite till. Toppklubbarna, inte minst Arsenal och Tottenham, har stått på kö för att köpa klubbens allra främsta produkter.

:::

Bubblare:

»  Arsenal

»  Middlesbrough

»  Sheffield United

Arsenal får högsta betyg i produktion av spelare, men jag ger dem något sämre när det kommer till utveckling, bland annat då jag tycker lånesystemet skulle kunna användas bättre. Vad avser det strategiska så beror det på vad man egentligen menar har varit klubbens faktiska ambition, att vinna ligan eller att kvalificera sig för Champions League.

Middlesbrough får högsta betyg både vad avser produktion och utveckling av spelare. Men det brister lite på det strategiska, särskilt när man betänker att klubben ändå har haft en hyfsat stabil Premier League-plattform att stå på. Det känns inte som att man krämat ut allt värde ur sin akademi.

Sheffield United får höga men inte högsta betyg längs samtliga kriterier. Inte minst under de senaste åren så har Sheffield United fått fram en hel del spelare, och i och med nedflyttningen till League One så har deras akademi fått en mer central roll för laget.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det stod väl tydligt skrivet redan förra säsongen, men att Harry Redknapp inte hade något förtroende för Heurelio Gomes kommer ju inte som någon större överraskning direkt.

Petad av en 40-årig målvaktsveteran, kanske är Gomes en av spelarna i Premier League med jobbigast arbetssituation just nu.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ungdomarna som är på väg att ta över och förnya Premier League

Visst kan man väl säga att Premier League de senaste säsongerna ändå har känts hyfsat välbekant. Man känner igen lagen. De har spelare som man har hunnit vänja sig vid. Visst, det kommer in någon ny spelare från och till men i huvudsak är det samma gamla lag och samma gamla spelare.

Men den här säsongen känns annorlunda i det avseendet. Kanske har det att göra med att i stort sett samtliga topplag faktiskt genomgått rätt rejäla förändringar eller ansiktslyftningar inför säsongen. Förnyelse är temat och det är kanske på så vis inte enbart fråga om en generationsväxling för lagen utan också för ligan som helhet.

Det har aldrig varit något fel på spänningen och intensiteten i Premier League, men just i år känns det faktiskt nyare och fräschare än vanligt. Det känns helt enkelt lite mer ungdomligt.

Naturligtvis är detta en direkt följd av att ett flertal unga spelare har börjat slå igenom på allvar i Premier League och då inte minst i topplagen, där exponeringen ändå är som störst. Det finns fler än de jag tar upp i den här bloggen, som heller inte är rangordnade inbördes på något vis, men dessa är några av de ungdomar som satt färsk färg på den engelska ligasäsongen.

:::

Ross Barkley, Everton

Det har varit en blixtrande säsongsinledning för Evertons nye unge blivande storstjärna. Han har spelat Evertons samtliga ligamatcher, han utsågs i debuten till matchens spelare och det går omedelbart tunga rykten i engelsk lokalmedia att Man Utd förbereder ett bud på den unge mittfältstalanger redan under januarifönstret.

Hans nuvarande lagkamrater berömmer Barkleys kvalitet, inställning och ödmjuka attityd. Gamla storspelare förutspår honom som en blivande storstjärna i såväl klubblag som landslag. Personligen tror jag vi kommer att höra väldigt mycket om Ross Barkley under många år framöver.

:::

Tom Cleverley, Man Utd

När hela världen pratar om att Man Utd behöver värva Wesley Sneijder så väljer istället Alex Ferguson att låta akademin, snarare än astronomiska lönesummor, tala. Och i form av Tom Cleverley så har Man Utd onekligen fått en typ av central mittfältare som laget hittills saknat, en spelare som är bra i bollinnehavet, passningssäker och hela tiden tittar framåt. Om man ska försöka hitta en ersättare till Paul Scholes den yngre så är jag inte säker på att det egentligen går att komma så värst mycket närmare än just Cleverley. Också bra, han har fått igång Anderson.

:::

Jack Colback, Sunderland

Premier League är inte Premier League om där inte finns en liten rödhårig mittfältare som springer omkring och fördelar passningar. Det nya den här säsongen är att han inte spelar i Man Utd utan istället är en lokal produkt i och spelar för Sunderland.

Colback har länge betraktats som en väldigt lovande spelare. När Steve Bruce gav sig ut på stor värvningsrunda under sommaren och köpte in spelare som Craig Gardner och David Vaughan till laget så var det i och för sig svårt att se att Colback skulle kunna få någon speltid. Men det säger en hel del om Colbacks kvalitet att han så här långt har hållit dem utanför planen.

:::

Emmanuel Frimpong, Arsenal

Jag har för mig att det var Simon Bank som menade att Arsenal i matchen mot Liverpool hade behövt en Frimpong som hade spelat 100 matcher. Jag är inte säker på att det egentligen hade behövts ens hälften. Frimpong är naturligtvis ung och rätt ovårdad som det ser ut nu, men han visar redan klara tendenser till att vara det rivjärn på det defensiva mittfältet som Arsenal har saknat under ett flertal säsonger.

Det återstår så klart att se vilken väg Frimpong vandrar och vilken kvalitetsnivå han egentligen kommer lyckas nå upp till, ska det bli på som jämförelse Wilson Palacios nivå eller Patrick Vieiras nivå? Hur som helst så känns det väl som att Arsenal nu i alla fall har tillgång till spelartypen.

:::

Jordan Henderson, Liverpool

En av sommarens mest utskällda värvningar när Liverpool betalade strax under £20m för den unge mittfältaren. För dyrt, ropade många. För dålig, ropade andra. Nonsens skulle jag säga, eftersom jag ser Henderson som en spelare som kommer att bli långvarig på Liverpools mittfält och som en spelare med samma typ av egenskaper som Steven Gerrard.

Jordan Henderson kommer inte att spela alla matcher för Liverpool den här säsongen och det kommer förmodligen inte vara han som redan i år leder dem till framgång. Men det var heller inte därför Liverpool värvade honom, han var en värvning på längre sikt. Den typen av spelare som kanske inte är så väldigt spektakulär eller stjärnstark på fotbollsplanen, men som är så väldigt nyttig i ett engelskt lagbygge.

:::

Phil Jones, Man Utd

Jones är ju knappast i sig någon helt ny bekantskap, han har presterat väldigt bra för Blackburn redan tidigare. Men inledningen på hans Man Utd-karriär har varit så löjligt bra och över förväntningarna att det på något sätt känns som en nyhet ändå.

Det är väldigt få spelare som kan gå in i Man Utd eller på Old Trafford och dominera omedelbart. De kan förmodligen räknas på ena handens fingrar under de senaste 20 åren. Att göra det som 19-åring är smått osannolikt. Men Phil Jones har gjort just precis det, i en sådan utsträckning att Rio Ferdinand nog inte längre kan vara säker på om han är första- eller andraval.

:::

Martin Kelly, Liverpool

Mycket positivt har hänt med Liverpool i och med att Kenny Dalglish har tagit tillbaka managerposten. Något av det mest positiva i mina ögon är hur han medvetet och systematiskt har öppnat dörrarna och gett fler chanser åt unga spelare och lokala produkter.

Martin Kelly hade fått enskilda chanser även innan Dalglish, men det är först under Dalglish som manager som han inte bara fått chans utan även förtroende. Det förtroendet har han omedelbart börjat amortera och nu har jag fått intrycket att han i huvudsak har konkurrerat ut £18m-värvningen Glen Johnson, som när han värvades beskrevs av Rafa Benitez som den för en ligatitel sista nödvändiga pusselbiten, på högerbacksplatsen.

Kelly kommer utan tvekan vara en spelare som slåss om högerbacksplatsen i det engelska landslaget.

:::

Daniel Sturridge, Chelsea

Det saknas inte direkt anfallare av högsta klass i Chelsea. Nicolas Anelka, Fernando Torres, Didier Drogba med flera. Rutinerade, erfarna och med väldigt hög status. Den här sommaren värvades även en av Europas mest lovande unga anfallare, Romelu Lukaku, till klubben. Ändå är den av Chelseas anfallare som förmodligen imponerat mest under säsongsinledningen just Sturridge.

Daniel Sturridge är helt klart en av dem i Chelsea som tjänat mest på den nye managern Villas-Boas egen ungdomlighet, nytänkande och oberoende från gamla spelarmönster i Chelseas spelartrupp. Han har bidragit med arbetsvilja och entusiasm snarare än sura miner och bittra kommentarer, vilket under en lång ligasäsong kan vara guld värt. Bokstavligen.

:::

Wojciech Szczesny, Arsenal

Den unge polacken har mycket av det en målvakt måste ha. Han är lång, reaktionssnabb, beslutsam i sina aktioner på planen och han verkar inte ha något emot att skrika på sina medspelare. På väldigt kort tid har han etablerat sig som Arsenals mer eller mindre givna förstaval på målvaktsposten.

Givet att ett ständigt återkommande tema under åtminstone de tre senaste säsongerna har varit Arsenals målvaktsproblem så har givetvis det faktum att Arsenal nu verkar ha löst målvaktsfrågan ett nyhetsvärde i sig. Det är så klart också lite talande att det problemet inte löstes genom att värva en äldre och mer erfaren målvakt.

:::

Kyle Walker, Tottenham

Det är en rätt stor skillnad ändå. Tidigare spelare på högerbacksplatsen i Tottenham har varit Vedran Corluka och Alan Hutton, som ju snarare ser ut som om han äter unga spelare till frukost. Nu har den platsen mer eller mindre över en natt tagits över av en ung, färsk och offensivt lagd engelsk högerback vid namn Kyle Walker.

Walker var en av de spelare som kom undan med godkänt betyg från sommarens U21-EM, där han faktiskt blev invald i turneringens lag. Givet hur Tottenham använder sina kanter i det offensiva spelet, så har Walker alla förutsättningar att bli en väldigt viktig spelare, såväl offensivt som defensivt, för Tottenhams ambitioner.

:::

Naturligtvis finns där fler ungdomar, och jag är säker på att ni har era egna speciella kandidater.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Jag märker i skrivande stund att Fotbollskanalen har beslutat sig att skärpa kraven för att kommentera. Framöver måste man alltså ha ett Facebook-, Twitter- eller Disquskonto för att få kommentera. Det ser jag som en bra reform. Men det kan ju vara bra att veta för er som gillar att diskutera men ännu inte orkat skapa något konto för det.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Alla ligaomgångar är jämlika, men somliga ligaomgångar är mer jämlika än andra

Den förra helgens ligaomgång bestod till stor del av ett antal rätt anonyma matcher, men det är något som verkligen förändras till den här helgen där åtminstone hälften av matcherna kan anses vara så kallade sexpoängsmatcher – alltså direkta matcher mellan lag som kan anses strida om samma tabellterritorium.

Dit räknar jag inte Blackburn vs Arsenal, den tidiga lördagsmatchen, som ändå är en match mellan två lag som försöker hitta sig själva, och som kanske har kommit lite olika långt i den processen. Blackburns spel har varit lovande men de har ej fått resultaten med sig, vilket är illavarslande. För Arsenal är det här nästa steg i återhämtningen och den centrala frågan här måste vara om försvaret, som fungerade bra mot Dortmund, också klarar av det lite speciella test som en bortamatch i Premier League innebär.

Bolton vs Norwich är onekligen också en match som skulle kunna betraktas som en sexpoängare, som det ser ut i nuläget, men jag är inte riktigt villig att räkna Bolton dit än. En viktig match är det hur som helst för båda lagen. Det går förmodligen att resonera på exakt samma sätt när det gäller Everton vs Wigan och kanske även Wolves vs QPR.

Man kan verkligen inte beskriva Fulham vs Man City som någon sexpoängare, två lag med helt olika tabellförutsättningar. Båda lagen har inlett sina europeiska gruppäventyr under veckan med varsitt oavgjort resultat på hemmaplan. Ska Fulham kunna rubba Man City i den här matchen så måste de lyfta sitt spel betänkligt från gårkvällens match mot Twente.

:::

Aston Villa vs Newcastle

En match mellan två lag som borde kunna befinna sig på den övre delen av tabellens mitt. Båda lagen har startat ligasäsongen starkt, kanske till och med något oväntat starkt.

Det är lite tidigt att göra några tvärsäkra uttalanden, men Aston Villa verkar ändå ha hittat något som liknar fast mark under den kontroversielle nye managern Alex McLeish. En stor del av förklaringen till Aston Villas framfart måste tillskrivas att spelarna både gillar och förstår honom, vilket helt klart inte verkar ha varit fallet med Gerard Houllier.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/aston-villa/8767114/Aston-Villas-Gabriel-Agbonlahor-came-close-to-quitting-club-after-14-years-under-Gerard-Houlliers-reign.html

:::

Swansea vs West Brom

West Brom lyckades till sist ta sina första poäng i förra omgången borta mot Norwich, en annan nykomling, och förmodligen ska väl West Brom i slutänden ändå kunna vara något för bra för att bli indragna i någon nedflyttningsstrid. Den här omgången ställs man återigen mot en nykomling på bortaplan, ska man lyckas fördubbla sin poängskörd?

Om Swansea ska lyckas förhindra det så måste man förmodligen lyckas göra något man aldrig tidigare lyckats göra i Premier League – mål. Fyra matcher in i säsongen och det står alltså fortfarande en nolla under Swanseas målkolumn. Två av matcherna har förvisso också varit rejält svåra, Man City och Arsenal borta. Men under matcherna på hemmaplan, mot Wigan och Sunderland, så var det rimligt att förvänta sig mer.

Den stora frågan om Swansea inför säsongen var just hur effektivt deras anfallsspel skulle visa sig vara i Premier League. Hittills har inte svaret på den frågan gett några positiva indikationer angående Swanseas möjligheter att hålla sig kvar i Premier League.

:::

Tottenham vs Liverpool

Den förra omgången var fullständigt väsensskild för de här två lagen som båda två konkurrerar om om inte nödvändigtvis samma så i alla fall en plats i nästa säsongs Champions League. Liverpools inledning på säsongen har varit riktigt stark men sist gick man på en rejäl mina mot Stoke. Tottenhams inledning på säsongen har emellertid varit närmast katastrofal, men man repade sig imponerande i förra omgången med en mycket övertygande bortaseger mot Wolves.

Resultatet mot Stoke har satt Liverpool under press, och Kenny Dalglishs utbrott mot domarkåren är ett rätt tydligt tecken på det. De har samtidigt haft en vecka att förbereda sig för den här matchen samtidigt som Harry Redknapp har roterat i stort sett hela laget under veckans matchande i Europa League som ändå slutade med ett klart godkänt oavgjort resultat borta mot grekiska PAOK.

Den stora frågan i Liverpoollägret inför matchen är om och i så fall vilken roll som Steven Gerrard kommer kunna spela. Och för Liverpool så är naturligtvis den något större frågan hur det hittills så pass effektiva mittfältsspelet kommer att påverkas och förändras av att behöva anpassas till Gerrard. Om han spelar så får vi en första indikation om detta under helgen.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/sep/15/kenny-dalglish-liverpool-steven-gerrard

:::

Sunderland vs Stoke

Det här är vid sidan av de två mer glittrande tungviktsmatcherna ett av helgens absoluta guldkorn, en match mellan två lag som båda antingen uttalat eller reellt kan göra anspråk på att etablera sig på nivån precis under de absoluta topplagen i ligan.

Båda lagen har värvat tungt och huvudsakligen bra under sommaren men säsongsinledningen har sett klart olika ut. Stoke har varit makalöst stabilt inledningsvis, bland annat manifesterat med en vinst mot Liverpool i förra omgången. Sunderland å andra sidan har förlorat, misslyckats med att vinna eller bara spelat sämre än vad som är rimligt att förvänta av dem.

Till stor del är det en fråga om anfallsproblematik för Sunderland och Steve Bruce, där problemet både verkar vara att hitta ett fungerande anfallsspel men också att faktiskt lyckas behålla de anfallare som ändå lyckas i klubben.

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/lukeedwards/100019463/sunderland-are-still-paying-the-price-for-failing-to-pay-darren-bent-what-he-wanted/

:::

Man Utd vs Chelsea

Darren Fletcher har precis påstått att försvaret av ligatiteln den här säsongen för Man Utd kommer bli det svåraste på mycket länge med Man City, Chelsea och Liverpool samtliga kapabla att prestera en seriös utmaning. I helgen kommer det första direkta provet på denna teori när Man Utd och Chelsea drabbar samman på Old Trafford.

Båda lagen har inlett ligasäsongen starkt, även bortsett från Chelseas poängtapp borta mot Stoke i premiäromgången. Rent spelmässigt har det förmodligen sett bättre ut i Man Utd men man ska heller inte underskatta förmågan att arbeta sig till vinster på det sätt som Chelsea ändå har gjort.

Om Man Utd har ett problem inför matchen så är det ett målvaktsproblem, fast enligt mig av ett annat slag än vad en del intalat sig. Problemet är helt enkelt att den förmodade andremålvakten, Anders Lindegaard, kort och gott är för bra för att vara andremålvakt. Han kommer med andra ord inte vara nöjd med att vara bänkad, något vi redan ser tecken på, och det är så klart en potentiell konfliktkälla. Problemet var inte svårt att förutse, jag påtalade det redan under förra säsongen och var också ett stort skäl till att jag var rätt skeptisk till att Man Utd skulle värva en till målvakt.

Det går att skåda vissa förändringar i Chelsea sedan Andre Villas-Boas tagit över som manager. Dels värvar man lite annorlunda, med fokus på unga och utvecklingsbara spelare. Dels har Chelseas spel blivit mer inriktat mot finess och intelligens till skillnad från kraft och tyngd som huvudsakligen har varit verktygen förut. Värvningen av Juan Mata har varit väldigt bidragande i den riktningen.

Men där finns också en mer uttalad policy till rotation. Det är svårt att tänka sig att Villas-Boas många företrädare hade haft modet och auktoriteten att placera John Terry och Frank Lampard på bänken eller läktaren för en match i Champions League mot Bayer Leverkusen, även om det gällde att spara dem inför en kommande viktig ligamatch. Men Villas-Boas har det, även om det hjälps av att laget hittills vunnit sina matcher.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8766556/Chelseas-Andre-Villas-Boas-proves-ruthless-streak-by-dropping-Frank-Lampard-and-John-Terry-for-Europe.html

:::

En spännande helg har vi hur som helst framför oss.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Gårdagens resultat i Europa League var av blandad art för de engelska lagen. Tottenham och Stoke kan båda vara nöjda med oavgjorda bortaresultat, även om Stoke säkert känner sig irriterade över att ha släppt in en kvittering på tilläggstid.

Fulham ska kanske inte vara helt missnöjt med oavgjort hemma mot Twente, men de hade förmodligen siktat på ett bättre resultat än så. Att det krisande Championship-laget Birmingham skulle få det väldigt tufft mot Braga var att förvänta, nu gjorde man ändå en spelmässigt godkänd insats mot gruppens bästa lag.

:::

Själv är jag bortrest den här helgen för säsongens första seriesammandrag i bordtennis. Fyra tunga lagmatcher på en helg. Som lagledare har jag däremot gjort ett bra jobb med att förstärka laget under sommaren, och förmodligen ska vi därmed ha spelarmaterialet att kunna hävda oss under säsongen.

Hur som helst så betyder det att helgens bloggar är skrivna på förhand och därmed inte vara så väldigt dagsaktuellt matchrelaterade. Istället får ni två bloggar som båda har ungdomen som någon form av tema.

:::

Fredag alltså. Vi får se om jag med det här lyckas i mitt uppsåt att förstöra ett större antal produktiva arbetsdagar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

En liten stuga är en av Europa Leagues tuffaste bortaarenor

Det är förmodligen en av den europeiska cupfotbollens bäst bevarade hemligheter, men Craven Cottage är en av de svåraste arenorna för ett bortalag att vinna på, särskilt om man tittar under de allra största klubbarna i Europa. Men Fulham har alltså inte förlorat där under de senaste 20 europeiska cupmatcherna.

Hemma mot FC Twente ikväll så kommer Fulham göra sitt bästa för att förlänga den sviten.

Fulham gör alltså sin första gruppspelsmatch i Europa League ikväll, men det är anmärkningsvärt nog redan klubbens nionde match i den här säsongens upplaga av turneringen efter att ha kvalificerat sig genom UEFA:s fair play-regler och behövt gå igenom varenda kvalificeringsrunda.

Fulham har en viss modern historik i Europa League och är nog tillsammans med Stoke den engelska klubb som kommer satsa mest på turneringen under säsongen. Något som också illustreras av att de ställt upp ett hyfsat starkt lag i tidigare omgångar.

Men det kan också vara något som förklarar varför Fulham för första gången sedan 1951 har misslyckats med att vinna en enda av sina fyra inledande matcher för säsongen i den engelska högsta divisionen.

Det finns några gemensamma beröringspunkter mellan Fulham och Twente. Dels manager Martin Jol som utöver att ha ansvarat för ett antal holländska klubbar tidigare faktiskt spelade för Twente mellan 1979 och 1982. Dels så värvade Fulham i slutet av augusti Twentes anfallsstjärna Bryan Ruiz.

Twente kommer emellertid slippa se Ruiz på planen ikväll. Han är nämligen inte tillgänglig för spel i Europa League den här säsongen, eftersom han deltog i kvalet till Champions League med Twente. Något han tydligen inte visste om när han skrev på för Fulham, och något som Martin Jol enligt egen utsago medvetet höll tyst om under kontraktsförhandlingen med spelaren.

Kanske inte början på en förtroendegivande relation om vi säger så.

:::

Stoke beger sig till klassiska Dynamo Kiev för sin första bortamatch i Europa League.

Väl där så har Tony Pulis hastigt och lustigt kastats in i en av den europeiska cupfotbollens mer machiavelliska avarter: Den medvetet iscensatta skandalen, ägnad att störa lagets koncentration och förberedelser.

Pulis anklagas nämligen för att ha förolämpat Ukraina, vilket ju är en rätt saftig och lagom storvulen anklagelse. Han ska tydligen ha frågat om Ukraina över huvud taget låg i Europa, och enligt egen utsago bara ha frågat om Ukraina var med i EU. Sant eller ej så måste Ukraina, vem nu det är, alltså ha blivit mäkta förolämpade endast av frågan om de tillhörde Europa.

Tony Pulis själv gör en del förändringar i laget. Cameron Jerome förväntas få debutera för klubben och Peter Crouch har inte rest med laget till Ukraina. Även Wilson Palacios antas få speltid samtidigt som Thomas Sörensen tros få stå istället för Asmir Begovic.

:::

Birmingham inleder nu en smått osannolik period med sju matcher på 21 dagar, och detta med en närmast papperstunn spelartrupp. Chris Hughton planerar ändå ställa ut ett starkt lag i kvällens hemmamatch mot Braga, men menar att Ligacupen, där man är regerande mästare, riskerar att få stryka på foten i försöken att balansera ett hektiskt spelschema.

Ett beslut som kanske också påverkats av att man i den tredje omgången ställs mot Man City.

Det ska hur som helst bli lite fascinerande att se hur Championship-laget Birmingham klarar av att hantera det portugisiska topplaget, tillika finalisterna i förra säsongens Europa League, Braga. Birmingham ser jag ju även som ett rätt typiskt brittiskt kraftlag, även om jag inte är helt säker på vilket inflytande Hughton har haft på laget.

Birminghams ägare Carson Yeung har för övrigt nekats tillstånd av myndigheter i Hongkong att flyga in till England för att titta på matchen.

:::

Hur intresserade är egentligen Tottenham och Harry Redknapp av att spela i och försöka vinna Europa League?

Inte alls skulle jag säga. Och Redknapps trupputtagning till kvällens bortamatch mot grekiska PAOK illustrerar det rätt väl. Mer eller mindre hela startelvan från helgens match mot Wolves får vila och spelare som Rafael van der Vaart, Scott Parker, Gareth Bale och Emmanuel Adebayor deltar över huvud taget inte.

Redknapp menar att han inte visar bristande respekt för Europa League eller prioriterar ned turneringen, och att han är tvingad till dessa truppåtgärder för att låta spelare vila och få speltid.

Samtidigt så har naturligtvis Redknapp tidigare också tydligt sagt att han ser Europa League som ett hinder för klubben att kvalificera sig för Champions League nästa säsong, vilket ju rätt tydligt signalerar att det är ligan som är Redknapps främsta prioritet.

Det är kanske inget fel med det i sig, men jag har lite svårt att se att vare sig spelare eller supportrar är särskilt nöjda med att man mer eller mindre slänger bort en hyfsat klar europeisk titelchans. Särskilt inte när beslutet i så fall sker på basis av en bristfällig truppbalansering, som kommer att vara nödvändig ändå om laget faktiskt når Champions League, vilket vi ju såg redan under förra säsongen.

Men från en grupp med PAOK, Rubin Kazan och Shamrock Rovers så borde kanske Tottenham kunna kvalificera sig ändå.

:::

Ikväll hoppas jag det blir Superlive eller vad det nu hette på Fotbollskanalen, som jag faktiskt tycker är det mest charmiga sättet att följa en helkväll av Europa League-fotboll.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

De båda Manchesterlagen som imponerat så storligt i det inhemska ligaspelet såg betydligt blekare ut när de igår kväll gav sig in i den europeiska leken. Men båda lagen kom ändå iväg med resultat som får betraktas som helt okej i sammanhanget.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Halvtidsreflektioner från veckans Champions League

Det är lite upp och nedvända-världen med Arsenal dessa dagar. Andra lag tar delvis efter deras tippy tappy-fotboll samtidigt som de själva uppenbarligen gett sig in på ett projekt att spela mer utav vad de själva tidigare valt att kalla för anti-football.

Det var en annorlunda upplevelse att igår få se Arsenal vara laget som ligger lågt och rätt i position, avvaktandes de rätta lägena framåt att hugga på mot en något naiv och illusoriskt dominerande motståndare. Ja, Dortmund dominerade matchbilden, men Arsenal kontrollerade den.

Ändå blev det bara en poäng och det kan väl Arsenal kanske vara både nöjda och lite missnöjda med. Missnöjda naturligtvis eftersom de med bara minuter kvar av matchen hade alla tre poängen. Nöjda eftersom en poäng borta är ett helt okej resultat i de här sammanhangen. Nöjda eftersom det spelmässigt var en mycket lovande prestation.

Och kvitteringsmålet – ja, det går inte att försvara sig mot sådana mål. Det är bara att applådera Ivan Perisic.

:::

Chelseas främsta kvalitet på Stamford Bridge mot Bayer Leverkusen stavas förmodligen tålamod. De malde i grund och botten ned motståndarna och i slutänden också den utmärkte målvakten Bernd Leno. Två framspelningar av Fernando Torres gav mål från David Luiz och Juan Mata.

Villas-Boas laguttagning var också något utav en nyhet för Chelsea, som ju sällan tidigare praktiserat det här med rotation i någon större utsträckning. Såväl John Terry som Frank Lampard vilades, förmodligen med ett öga mot helgens möte på Old Trafford med Man Utd.

Nu höll naturligtvis inte ersättarna dålig kaliber, och Chelsea kunde ändå dominera matchbilden mot tyskarna, som i och för sig stundtals hade en och annan farlighet. Men till sist ändå en programenlig seger för Chelsea som börjar hitta en ny form under Villas-Boas.

:::

Man City tar ikväll mot sina italienska motsvarigheter i ljusblått, Napoli, hemma på Etihad Stadium. Därmed gör Man City otroligt nog sitt första framträdande i den främsta av europeiska cupturneringar sedan hösten 1968, när laget leddes av Malcolm Allison och blev eliminerade av Fenerbahce.

Det finns onekligen en hel del kopplingar mellan dessa båda lag som lottats i vad som får kallas den här säsongens Grupp Av Död tillsammans med Bayern München och Villareal. Båda lagen spelar i ljusblått, båda lagen är på ”uppgång” i sina respektive ligor, och så naturligtvis då sina respektive relationer till varsitt argentinskt fotbollsfenomen, som därtill råkar vara om inte blodsrelaterade så i alla fall släkt.

Det faktum att Man City gör sitt första framträdande i Champions League har fått många att prata ned lagets styrka. Men för att jämföra med ett tidigare nämnt lag i den här bloggen, Dortmund, så är skillnaden milsvid. Man City är inte ett lag av orutinerade dunungar, det är ett lag bestående av erfarna världsstjärnor som inte kommer att gå i några av de mer uppenbara fällor som rävspelet i Champions League har att erbjuda. Om inte annat så för att kvaliteten helt enkelt är för hög för det.

Det har sagts att Man City inte är vana vid att behöva balansera både ligaspel och Champions League. Det är förvisso helt sant, men i den utsträckning det har någon faktisk betydelse så kommer det att påverka ligaspelet, inte Champions League. Jämför exempelvis med Tottenham förra säsongen.

Det är svårt att egentligen karaktärisera Man City. Laget är en ohelig blandning av huvudsakligen spansk, italiensk och engelsk excellens, särskilt om vi ser mer till var spelarna är skolade och varifrån de är hämtade snarare än deras nationalitet. De är förmodligen det mest kosmopolitiska topplaget inom dagens fotboll, det närmaste den moderna fotbollen egentligen kommer Harlem Globetrotters

Skillnaden är att Harlem Globetrotters aldrig hade vunnit NBA, Man City kan däremot mycket väl vinna Champions League.

Kvällens match har pratats upp som en jämn historia. Min gissning är att Man City kommer att svara för en fotbollslektion och en tydlig demonstration över var de båda lagen faktiskt befinner sig i den moderna fotbollens näringskedja. Det här är Jaws mot Finding Nemo och Nemo kommer att behöva en större båt.

:::

I skuggan av sina ljusblå och högljudda grannars glittrande debut i Champions League så beger sig Man Utd till Lissabon och bortamötet med Benfica för sin 16:e raka säsongspremiär i Champions League. Inte fullt så glamouröst, inte i närheten av samma nyhetsvärde.

Man Utd inleder alltså med vad som måste ses som den svåraste matchen i en grupp som även innehåller Basel och rumänska Otelul Galati, vilket förmodligen är en fördel. Alex Ferguson har pratat om att ställa ett mer erfaret lag än tidigare på planen, men det kommer hur som helst inte bli fallet i backlinjen där såväl Rio Ferdinand som Nemanja Vidic är frånvarande.

Det ska hur som helst bli intressant att se om Man Utd klarar av att översätta sin gnistrande ligaform och sin mer optimistiska spelstil också till det europeiska cupspelet. Är ambitionen att återerövra Europa så är en framgångsrik sådan översättning nödvändig.

Hur går det ikväll då? Nja, oavgjort tror jag matchen slutar. Ingen Louis Saha som kan hänga in vinstmålet den här gången.

:::

Det är lite lustigt och ironiskt att se Jesper Hussfelt bli alldeles till sig i trasorna av att Milan klarar 2-2 i första gruppspelsomgången mot Barcelona och omedelbart retoriskt placerar laget på samma nivå som ett lag som han beskriver som fotbollens enda referenspunkt (see what he did there?!), samtidigt som han egentligen helt utan anledning för Man Utds och dess supportrars ”skeva självbild” på tal.

Mitt intryck av inställningen hos Man Utd, om vi så pratar om klubben, dess spelare eller dess supportrar, är att man ser sig som ett rätt bra fotbollslag men också i nuläget åtminstone ett steg efter Barcelona, ett av fotbollens främsta lag någonsin.

Projektet är naturligtvis att försöka hämta upp detta steg, helst så snart som möjligt. Och naturligtvis är det också detta projekt som till stor del ligger bakom den förändring som Man Utd genomgått under sommaren och inför den här säsongen.

Kommer det att lyckas redan den här säsongen? Kanske, kanske inte, förmodligen inte. Man Utd är möjligen ovana vid att titta uppåt, men vad som lite för snabbt glöms bort är att när Man Utd tittar uppåt, så finns där i nuläget bara Barcelona. Inte Milan, inte Chelsea eller Man City. Vill dessa lag hamna ovanför Man Utd så får de spela om det först, det räcker inte att prata.

Man Utd placerar inte sig själva på samma nivå som Barcelona, särskilt inte efter att endast med nöd och näppe ha klarat oavgjort i en gruppspelsmatch. Man Utd vet, precis som Barcelona, att Champions League vinner och förlorar man under våren, inte under hösten.

Hur det gick sist Milan mötte Man Utd vet vi. Hur det gick sist Milan i Champions League mötte engelskt motstånd i form av ligafemman vet vi, det var så sent som förra säsongen. Alltså är det oundvikligt att det slås på stora trumman när det fortfarande finns en trumma att slå på.

Självbilden kräver det.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Okej, uppenbarligen har Martin Samuel läst min blogg från i måndags. Vem kunde tänka sig att en sketen svensk Englandsblogg skulle ha ett sådant monumentalt genomslag även over there.

http://www.dailymail.co.uk/sport/article-2037037/Martin-Samuel-Why-shouldnt-Stoke-pop-Champions-League.html

Jag vet inte om jag ska känna mig nöjd eller skamsen.

:::

Jag undrar om det finns någon vadslagningsfirma någonstans som satt ett odds på att Sergio Agüero någon gång kommer att avgöra liga eller Champions League med en Guds Hand.

Be Champions!!

Peter Hyllman

NEZIK: Kapitalism och klass inom engelsk fotboll

Innan jag börjar på krönikan, vill jag bara påpeka att jag på senare tid fått gnugga mig i ögonen och kika en extra gång i kalendern för att försäkra mig om att det verkligen är i nådens år 2011 vi lever i. Jag känner mig ofrivilligt kastad tillbaka till en mörk tid kallad 1980-talet, med svartsotade ögon som uppskruvat kollar på mig och Doc Martens som ivrigt väntar att sparka in nästa objekt som står i vägen.

Våldsamheter på gator och torg runtom i England, en oskyldig människa död i samband med huliganism och Man Utd supportrar som vardagligt diskuterar hur man på bästa sätt möjligt kan hjälpa lokalrivalerna City med att hänsynslöst utnyttja tillresta italienska fans

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2033921/Manchester-United-fans-attempt-incite-violence-City-v-Napoli.html

:::

Jag är säker på att ni hört de förskräckliga nyheterna om Mike Dye. Vill bara ta tillfället i akt att sända ut mina hälsningar till hans familj och vänner. Jag hoppas även att valhänt urdumma (i brist på bättre ord) SVFF ser detta, tar till sig detta och inser att fotbollsvåldet sker på människors bekostnad. Få stopp på det innan en människa behöver sätta livet till.

Det finns dock ett säkert tecken på att jag inte befinner mig på 1980-talets gator. 1) Margaret Thatcher håller inte England i ett järngrepp och föreslår ”identitetskort” för fotbollssupportrar, 2) Ken Bates proponerar inte om elstängsel för att hålla supportar instängda på sina platser och givetvis, det säkraste kortet, 3) jag är kapabel att googla upp en bild på Diego Maradona och se ölmagen växa i stillbilden.

Rätta mig om jag har fel, men Mike Dye hade inte behövs sätta livet till.

Jag har levt i vetskapen om att man kommit över detta stadium av omänsklighet. Att fotbollen, om inte i världen, i England åtminstone, hade tagit sig förbi företeelser som denna. Att se det gång på gång blossa upp, är minst sagt oroande. Revolution på gatorna är en sak. Rivalitet på gatorna likaså. Rivalitet mellan fotbollslag är något som bör hållas mellan dem vita linjerna.

Nu till det viktiga. Man kan i ändlösa diskussioner komma fram till absolut ingenting om varför våld yttrar sig så som det gör i England. Vissa pekar på rotlösa ungdomar med identitetsproblem där en tråkig dag kan förvandlas till en nyttig en om man slår sönder ett fönster. Drivandet på gatorna måste kännas långtråkigt när det regnar, så att gå in i en affär och plundra känns ju givetvis som en superb idé, skyddar ju mot regnet.

Andra pekar på de hela tiden så rådande klasskillnaderna i England, som år 2011 är lika utbredda som vilken 1800-tals filmrulle med tjusiga damer med höga hattar visar.

:::

När vi ändå är inne på klasskillnader, kan jag lika gärna passa på att ta upp det nya fenomenet ’klasskillnader i fotbollen’. Skillnaderna mellan klubbars olika tillgångar till att spendera pengar. Fotboll, precis som livet, är inte rättvist. I livet strävar vi efter lycka och välgång, likaså i fotboll. Vägen till lycka är nära knuten till rikedom. Om inte i livet, i alla fall i fotbollen.

Kollar vi söderut (undviker helst att kolla söderut på världskartan. blir för avundsjuk på vädret), ser vi att La Liga förvandlats till ett delat hierarkiskt styre, med Real Madrid samt rivalen Barcelona högst upp – alla andra undersåtar till de två mäktiga klubbarna. Pengamässigt helt överlägsna sina motståndare (Sevilla är på väg upp dock, värt att tillägga), och därför har ligan förvandlats till en tvåmannaliga där intresset för resterande lag har sjunkit, vilket lett till ett ännu större gap mellan giganterna och de återstående lagen.

Nu fruktar Premier League publiken att exakt samma situation kan komma att prägla ligan. Två lag drar pengamässigt ifrån och lämnar resten med halvtaskiga spelare och förutsättningar. Ligan kan komma att bli enformig, mindre lag kan komma att konkurrera om de högre platserna och en allmän besvikelse om de riktiga fajterna som uteblir lär vara den enda orsaken till kravaller.

:::

Mina tankebanor i skrift, är att det finns ett växande problem med den extravaganta rikedomen inom fotbollen. Abnorma summor pengar skeppas från ägaren till klubben. De rika blir rikare. De fattigare blir fattigare. En kapitalistisk vision om rikast vinner blir plötslig sanning.

Klyftan mellan fattiga och rika klubbar växer för var dag. Den kritiska punkten kommer någon dag att nås med spänning och rädsla, spänning för att nyfikenheten över vilka summor man i framtiden är villig att diskutera, rädsla för att denna makt kommer konkurrera ut de mindre klubbarna, som så småningom kan förväntas försvinna från vår fotbollsvärldskarta.

Ensamt bör detta inte döda mindre klubbar. Men när tyngre tider väntar tenderar uppmärksamheten, spelkvaliteten och följarskaran blir knaggligare och knaggligare, något som kommer få klubbarna att långsamt börja gräva sina egna gravar, odiskutabelt med en hjälpande hand från de rikare klubbarna, som gladligen eliminerar sina motståndare.

:::

Är det för klyschigt att ta det evigt klyschiga Man City som ett utmärkt exempel som mjölkat sina motståndare på fotbollsspelare? Deras första år som mångmiljardär-spendera-pengar-åt-höger-och-vänster-klubb inkluderade värvningar som Joleon Lescott från Everton samt James Milner från Aston Villa. Ett mittenlag som suger åt sig mittenlagens storspelare. Lyckat nog vandrade City uppför Premier League-stegen, Adebayor tillsammans med Toure anslöt sig. $amir Na$ri är senaste storspelaren. Förlåt, stryk det där, Samir Nasri ska det stå. Tangentbordet som spelar ett spratt.

Detta är inte bara karaktäristiskt för Man City. Chelsea hamnar i samma fack, men även mindre lag – Blackburn, i mindre grad även Leicester. Huddersfield Town skulle många vilja ha med. Bli inte förvånade om QPR följer med i racet nu efter det aktuella ägarbytet.

Bli starkare genom att försvaga andra är taktiken som råder. Köp det andra lagets storspelare, inte för att ni behöver honom, utan för att ni ska slippa möta honom. Eliminera motståndet hellre än att satsa på en hållbar plan. Det kan gå hur långt som helst egentligen, inget stopp råder och lagen kör i 110. Banne mig dags att ändra på detta.

:::

Samtidigt, i något vrickat parallelluniversum, har vi Wayne Bridge.

Wayne Bridge undrar ni. Wayne Bridge undrar jag.

Kryssar sig igenom livet på en räkmacka tillredd av Sheikh Mansour bin Zayed al Nahyan. Wayne Bridge. Inte med i den 25-mannatrupp som är anmäld till Champions League. (Bör tilläggas nu i efterhand, att när jag skrev detta, så var han inte med, men Wayne Bridge & MCFC blev så förfärade av min negativa ton gentemot Wayne Bridge, så valde att ta med honom i truppen ändå).

Wayne Bridge. Inte spelat i Man City tröjan sedan december förra året.

Lite till Wayne Bridge fakta och upprepning av namnet Wayne Bridge.

Trots den förkrossande fakta ovanför, kommer nog det mest förödande för mig nu. Trots detta, trots ingen speltid för Wayne Bridge, så får Wayne Bridge en lön som bokstavligt talat skulle kunna få Plymouth Argyle FC att ta sig runt ännu ett år. £90,000 i veckan får Wayne Bridge, eller i Wayne Bridge siffror, £4.7m under ett år. För. Att. Bokstavligt. Talat. Göra. Ingenting. Han använder inte ens sin bakdel för att värma bänken.

Detta måste svida för Wayne Bridge (upptäckte nyss att jag har sagt Wayne Bridge så många gånger att jag spänt väntar på att grammatikpolisen ska svänga förbi och arrestera mig för otillåten användning av namnet Wayne Bridge), som ägnat hela sitt liv åt att bli en fotbollsspelare av högsta kaliber. Nej, där lurade jag er allt. Wayne Bridge är nöjd med sin livsstil. Får jag i varje fall anta, då chanser fanns i sommarens hektiska transferfönster att åka österut för lite vodka och pälsmössor, alternativet kryddor och azurblått hav fanns också. Om inte det passade, var både Newcastle samt Celtic efter honom.

Wayne Bridge. Lever ett liv många avundas. Lever en dröm många bara drömmer, men väljer att ändå, framför att snöra på sig ett par fotbollsskor, springa ut på en plan full av liv med en inramning som ger varenda kotte utav oss gåshud som kan skära i diamant, att nöja sig med sin veckopeng han oförtjänat får, utan att både städa sitt rum eller damsuga badrumsmattan.

:::

Fotbollsspelaren Wayne Bridge som för tillfället inte spelar fotboll tjänar mer pengar än en fotbollsspelande fotbollsspelare i Arsenal. Så långt har det gått. För mig är det ofattbart. Oroande. Orespektabelt. Någon gång, någonstans, under några omständigheter, måste fotbollsvärlden kollektivt fatta ett beslut som kan bromsa den hejdlösa moderniseringen av fotboll.

Mitt förslag är inget förslag som kommer få er att dra efter andan och hylla mig till drottning över fotbollens under. Det handlar om ett tak, ett tak som kan hindra klubbar att spendera. Ett tak dit även Sheikh Mansour inte hade kunnat köpa en stege för att bara bevisa att om Sheikh Mansour vill, så kan Sheik Mansour. Fan. Sagt Sheik Mansour så många gånger att jag fått det på hjärnan. Bäst att jag drar mig ut. Puss på er.

Nu till det tråkiga – kontakt, Nezik_93@hotmail.com eller varför inte följa mig på Twitter, @Nezik_Keshto (may contain intense violence, blood and gore, sexual content and/or strong language, you must be over 18 to enter.

Peter Hyllman

Premier League saknar den tyska fotbollens humanism

Ikväll drar Champions League igång igen på riktigt fullt allvar och omedelbart så drabbar i två matcher Europas kommersiellt och sportsligt sett mest lysstarka fotbollsligor samman med Chelsea vs Bayer Leverkusen och Dortmund vs Arsenal.

Som ligor betraktat är förmodligen Premier League och Bundesliga de två mest attraktiva produkterna inom den moderna fotbollen. Men en attraktiv produkt är inte nödvändigtvis detsamma som kvalitet, utan kan innefatta också andra värden som exempelvis jämnhet och spänning.

Jag har fått höra att jag underskattar de tyska lagens kvalitet, främst då i relation till sina engelska motsvarigheter. Min invändning är att de tyska lagen i det europeiska cupspelet ännu inte har visat mig något på planen som får mig att tycka att jag gör det. Och i grund och botten tror jag det mönstret kommer att upprepa sig ikväll.

Bayer Leverkusen lär ha väldigt lite att hämta på Stamford Bridge. Dortmund borde rimligtvis ha bättre chanser på hemmaplan mot ett sargat och sårbart Arsenal, men jag tror Arsene Wengers lagbygge kan bli en obehaglig överraskning för det tyska laget. Även en sårad björn är starkare och farligare än en fullt frisk schäfer.

Men att en liga rent styrkemässigt är bättre eller starkare än en annan betyder inte att där inte finns aspekter av den andra ligan som är värda att föra över till i det här fallet Premier League. Tysk fotboll framhävs ofta som ett föredöme, en del håller jag med om och somligt håller jag inte med om.

Frågan jag ställt mig i och med den här bloggen är emellertid vad i Bundesliga och tysk fotboll som jag skulle vilja få överfört till Premier League och engelsk fotboll. Och helt visst hittade jag också några svar.

:::

Ståplatsläktare på arenorna

Jag skulle vilja se ståplatsläktarna tillbaka i engelsk fotboll. Att det går att genomföra säkert är tysk fotboll ett utmärkt exempel på. Det är naturligtvis på grund av de rent uppenbara skälen, bättre stämning och en större kollektiv upplevelse på arenorna.

Men frågan om ståplatsläktare är ett väldigt konkret uttryck för en i grund och botten bredare fråga. Det är för mig en fråga om hur man inom fotbollen betraktar åskådaren. Betraktar man denne som supporter eller som en infantiliserad konsument?

Inom tysk fotboll väljer man att lita på supportern och betrakta denne som en vuxen människa, inom engelsk fotboll har man sedan länge slutat att lita på supportrarna. I Bundesliga håller man fast vid fotbollen som en kollektiv kulturupplevelse, i Premier League har pendeln slagit alldeles för långt åt hållet fotbollskonsumtion.

:::

Klubbars finansiella och administrativa ansvar

Det kontrollsystem man tillämpar i Bundesliga där klubbar för att få behålla sin proffslicens måste visa att de kan gå runt ekonomiskt är ett system jag omedelbart skulle vilja se tillämpas inom engelsk fotboll.

Det är ett stort problem med klubbar som spenderar för mer pengar än vad de faktiskt har, som låter sina lönekostnader skena iväg och som försätter sig i djup skuld och stora ekonomiska problem. Det blir också en cirkeleffekt med klubbar som backas upp av sugardaddys och andra klubbar som därefter överspenderar bara för att behålla kontakten med dem alternativt överleva.

UEFA:s kommande regler om financial fair play är en sak, men de gäller i praktiken bara de klubbar som är aktuella för spel i deras cuper och därtill har de en tveksam verkan. Den formen av regler bör vara något som gäller för alla lag och bör introduceras redan på nationell nivå.

:::

Utbildningssystemet för unga fotbollstalanger

Det finns många saker med det tyska utbildningssystemet, med andra ord de så kallade fotbollsakademierna jag skulle vilja föra över. Inte minst den skolning i taktiskt tänkande som unga spelare får där och som jag skulle säga i stor utsträckning saknas i de engelska akademierna.

Med mer intellektuellt drillade spelare så kommer lagen i slutänden också att kunna spela mer intelligent och mångsidigt. Kreativitet och förmåga till spontan problemlösning ökar och blir till en central lagkvalitet. Alldeles för ofta ser vi engelska lag och spelare bete sig alldeles för taktiskt naivt, inte minst när de stöter på kontinentalt motstånd. Det är ett problem som eskalerar ju längre ned i den engelska fotbollspyramiden man beger sig.

Det gör även spelarna själva bättre rustade inför sin professionella framtid. I mångt och mycket handlar det även här om hur man betraktar spelarna och vilket ansvar klubbarna tar för dem. Inom tysk fotboll betraktas de i större utsträckning som tänkande människor. Inom engelsk fotboll ses de mer som råvaror eller produkter, vilket naturligtvis stämmer rätt väl överens in med ett tydligare perspektiv på fotboll som konsumtion.

:::

I andra diskussioner framhävs även den tyska så kallade 50+1-regeln som, med vissa undantag, innebär att majoritetskontrollen över klubbarna måste ligga hos de så kallade medlemsföreningarna.

Även om jag inte har något emot modellen så är det däremot inget jag ser som särskilt värdefullt att föra över till engelsk fotboll. Dels ser jag inte ägandet i sig som någon större principiell fråga, och sett till det ekonomiska ansvarstagandet så är man redan täckt med de regler om klubbars finansiella ansvar som jag nämnt ovan.

Jag ser inget direkt egenvärde med den modellen. Möjligen kan det vara så att den är en förutsättning för att i sin tur göra ett humanistiskt synsätt på fotbollen mer naturligt, då den allokerar såväl makt som kontroll över resurser till fotbollens samtliga intressenter.

:::

För just det är min slutsats och det som jag framför allt skulle vilja se att engelsk fotboll influerades av – att den tyska fotbollen uppvisar väldigt tydliga tecken på en mer utspridd humanism, som kan ställas i ren kontrast mot den kapitalism och konsumerism som tagit ett livgrepp om den engelska fotbollen på Premier League-nivå.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Joey Barton kapten igår kväll för QPR, who wudda thunk it?!

:::

Skandalerna duggar tätt i England just nu.

Kort efter Garry Cooks dumma mailande så har nu Dispatches, Englands motsvarighet till Uppdrag Granskning, lyckats avslöja ett hyfsat stort antal professionella fotbollsspelare som använt droger. I’m shocked, shocked I say!

Likaså Fernando Torres befinner sig i blåsväder efter att han citerats menandes att de äldre spelarna i Chelsea är alldeles för långsamma. Kritik mot lagkamrater alltså, sällan populärt, och det har tydligen fått Chelsea att inleda en intern disciplinutredning.

Han såg ju inte precis lycklig ut där på bänken i lördags om vi säger så.

Och Bournemouths styrelseordförande Eddie Mitchell står alltså på planen och muckar högljutt gräl med sin egen hemmapublik, som inte är förtjusta i hans sätt att styra klubben. Apropå saker man förmodligen får vara tacksam för att Malcolm Glazer valt att inte göra.

:::

Två segrar för engelska klubblag ikväll?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Rule, Britannia!

Så har Premier League dragit igång igen efter ett landslagsuppehåll som var till och med segare än vad jag från början befarat. Under helgen har nio tiondelar av den fjärde omgången spelats och därifrån kan vi med all säkerhet plocka med oss några lärdomar och observationer.

De båda Manchesterlagen fortsatte sin väldigt imponerande inledning på säsongen och Chelsea fortsatte att vinna utan att egentligen imponera. Det är kanske oklart vad som egentligen är mest imponerande av det. Chelsea är i alla fall laget som ger intryck av att ha mest utrymme för förbättring, ändå ligger de bara två poäng back.

Arsenal och Tottenham tog båda sina första segrar för säsongen, mot Swansea respektive Wolves, och i båda fallen måste det ha känts väldigt skönt. Inte minst Tottenhams skalp borta mot Wolves imponerade och de båda nyförvärven, Scott Parker och Emmanuel Adebayor, skötte sig bra i sina debuter.

Karma hann ifatt Everton som i förra omgången vann en match de verkligen inte borde ha vunnit. Den här gången så var de spelmässigt överlägsna Aston Villa och borde ha vunnit med ett par måls marginal, men Aston Villa kvitterade två gånger om och lagen delade på poängen.

Norwich och West Brom utspelade en mäktig kamp som West Brom till slut gick något turligt segrande ur, vilket kanske inte var mer än de förtjänade efter att något oturligt ha förlorat var och en av sina första tre matcher. Fulham och Blackburn kryssade 1-1 under söndagskvällen. Därmed har inget lag i ligan längre noll poäng.

Liverpool gick på en mina borta mot Stoke, som efter en väldigt imponerande säsongsinledning nu faktiskt ligger på en fjärdeplats i ligan, där man fortfarande som ett av sex lag förblir obesegrade.

:::

Säsongen verkar sakna pigga nykomlingar

Flera säsonger på raken har ju den engelska ligan under hösten fått färg av väldigt pigga nykomlingar. I tur och ordning Hull, Burnley och Blackpool har ju med en längre rad resultat chockerat alla de som förutspådde att de i princip skulle vara nedflyttningsklara vid jul. Inför den här säsongen frågade sig många vilket som skulle bli den här säsongens motsvarighet.

Tja, att döma av de första fyra omgångarna, inget! Den här säsongen verkar det som om humlorna till sist har insett att de inte kan flyga. Eller, det beror på hur man ser det. Spelmässigt har exempelvis såväl Norwich som Swansea imponerat, men man har helt enkelt inte fått resultaten med sig, vilket kort och gott skiljer dem från sina företrädare.

Kan det vara så att de etablerade ligalagen helt enkelt har lärt sig läxan – och därmed går in till matcherna med en helt annan form av inställning och koncentration än vad de kanske gjort tidigare säsonger? Hur som helst tyder det på att om nykomlingarna ska försöka hålla sig kvar i Premier League, så kommer de förmodligen få göra det utan det poängmässiga försprång som vissa tidigare fått under höstsäsongen.

Naturligtvis skulle det nu vara lite typiskt om QPR gick och vann ikväll bara för den sakens skull.

:::

Det är mer aktuellt att tala om perioder än trender

Det pratas alltmer och allt tidigare om trender. Redan efter ett väldigt litet fåtal omgångar så talar även de som borde veta bättre om hur Manchesterlagen håller på att springa iväg från övriga lag och La Liga-fiera Premier League, helt och hållet bortglömmandes att Chelsea svarade för en precis lika imponerande inledning på förra säsongen utan att det visade sig vara vatten värt. Bland annat.

Det här var annars en omgång när man fick se flera så kallade ”trender” brytas. Bland annat så vann både Tottenham och Arsenal sina matcher, de första måhända något mer imponerande än de andra. Liverpool förlorade för första gången, så gjorde också Wolves. West Brom och Blackburn tog sina första ligapoäng för säsongen, och så vidare.

Där folk pratar om trender så borde de istället tala om perioder. Alla lag har ett flertal perioder under en lång säsong, goda såväl som dåliga. Konsten bakom en framgångsrik säsong ligger i att utifrån sina förutsättningar minimera de dåliga och maximera de goda. Trender är något som förväntas fortsätta ad infinitum, perioder har mer markerade slut och är ett mer nyanserat begrepp för att förstå en engelsk ligasäsong.

:::

Stoke framstår i realiteten som laget som är närmast att hota topplagskollektivet

På pappret finns där flera andra lag. Everton, Aston Villa, Sunderland, Newcastle, kanske även Fulham med flera. Men fotboll spelas som jag brukar säga på gräs och inget annat, och där framstår nu alltmer Stoke som laget som skulle kunna tänkas utgöra ett potentiellt hot mot topplagskollektivet bestående av Man City och Man Utd, Chelsea, Arsenal, Tottenham och Liverpool.

Stoke ligger i nuläget fyra i tabellen och den något vansinniga tanken som ligger och gnager är att det känns som att det skulle kunna hålla säsongen ut. Inte med någon större sannolikhet naturligtvis, men bara att man i någon form av sannolikhetskalkyl skulle behöva tillmäta dem några procentenheter är en rätt överväldigande tankeövning.

Stoke har fått till ett imponerande lagbygge, med ett välorganiserat försvar och en överlag väldigt uppoffrande defensiv. Offensivt har laget en klar och tydlig spelidé, även om känslan är att man saknar tillräcklig kreativitet och mångsidighet för att kunna utgöra ett hot över längre sikt. Men med lagets förmåga att kriga till sig segrar och poäng så kan Stokes staying power i tabellens övre regioner visa sig bli ett ihållande fenomen.

En plats i Europa League vore ju onekligen en trevlig fall-back.

:::

Man kan också kort konstatera att Steve Bruce såg ut och lät väldigt pressad efter förlusten mot Chelsea. Bitterheten mot Asamoah Gyan gick nästan att skära med kniv. September är en väldigt viktig månad för honom och Sunderland – vinster behövs där om han vill känna sig rimligt säker på att få behålla jobbet.

Era tankar från helgen?

…………………………………………………

Kvällens match

Det är lite svårt att komma underfund med Newcastle under inledningen av den här säsongen. Å ena sidan så tappar de viktiga spelare till höger och till vänster, å andra sidan så vinner de lokalderbyn och gör sin bästa säsongsstart sedan 1995, samma säsong som de så när knep ligatiteln framför ögonen på Man Utd och deras kids.

Ikväll beger de sig till Loftus Road för ett tufft bortamöte med QPR, som gör sin första match på hemmaplan sedan Tony Fernandes tog över klubben. Det är också Joey Bartons debut för QPR och det var naturligtvis skrivet i sten att den debuten skulle ske just mot Newcastle.

QPR:s första hemmamatch slutade med en närmast katastrofal 0-4-förlust mot Bolton i ligapremiären. Lagets enda poäng så här långt har även kommit från en märklig bortamatch på Goodison Park. Den här matchen vill Neil Warnock förmodligen se QPR hitta ett stabilt och poängvinnande spel, snarare än en flärdfull och estetisk upplevelse.

Som måndagskvällsunderhållning är det däremot en riktig godbit.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tyskland mot England imorgon – på klubblagsnivå. Det skulle ju kunna vara en intressant prestigekamp, som jag ännu inte vet om och vad för uttryck den ges på de respektive bloggarna.

Men med tanke på att jag tydligen ”djupt underskattat de tyska lagen”, i en tidigare blogg om hur jag såg på Champions Leagues gruppspel, så borde rimligtvis väldigt täta matcher vara att förvänta.

Jag undrar jag.

:::

Har det inte varit väldigt få tidiga lördagsmatcher den här säsongen – som alltså börjat runt halvtvå? Det är ju lite tråkigt på sätt och vis tycker jag då det reducerar fotbollslördagens helhetsupplevelse. Någon som vet på vad det kan tänkas bero?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Remember, Remember, This Day in September

Såhär på tioårsdagen av ett av de djävligaste massmorden i mänsklighetens historia så hade jag först tänkt skriva någon form av filosoferande blogg som kopplade ihop terrorism och fotboll med en fundering om hur det ena har påverkat det andra.

Men dels så hade jag väldigt svårt att över huvud taget komma på någon som helst form av vettig koppling mellan terrorism och fotboll. Till skillnad från vad min gamle professor i mikroekonomi påstod så hänger förmodligen inte allt samman. Och dels så kände jag att det möjligen riskerade att förminska vad som egentligen hände den där dagen för nu exakt tio år sedan.

Istället började jag fundera på vad för saker som egentligen har hänt på den här dagen inom engelsk fotboll. Och för att börja komma åt den frågan så blev jag så klart tvungen att ägna mig åt ett närmast frenetiskt googlande. Och några guldkorn lyckades jag ändå hitta.

:::

Under en radiosändning den 11 september 1975 så föreslår Englands förbundskapten, tidigare Leeds hårdföre pater noster, Don Revie att man ska piska fotbollshuliganer med björkris, eftersom man ju hade prövat allt annat utan resultat.

:::

Den 11 september förekommer också ett par gånger i Arsenals historia.

1973 så går Eddy Kelly, till publikens stora förtjusning, barbröstad in på Highbury för en match mot Sheffield United, efter att under föregående match ha slängt tröjan i vrede mot avbytarbänken efter att ha blivit utbytt.

Fredrik Ljungberg slängde kanske aldrig några tröjor mot Arsene Wenger men barbröstad har han ju sett till att vara rätt många gånger. Den 11 september 1998 köpte Arsenal honom från Halmstad BK.

:::

I en annan del av London så anställer Tottenham den 11 september 1974 Terry Neill som ny manager för den kommande femårsperioden. Neill indikerar tydligt att han inte är intresserad av att ge Tottenhams förre och legendariske manager Bill Nicholson någon roll i ”sin” klubb, och kanske började Tottenhams relativa ökenvandring just här, den här dagen.

:::

Gordon Hodgson gjorde smått otroliga 17 hattricks för Liverpool under sin tid i klubben. Den 11 september 1926 inleder Hodgson sviten genom att göra tre mål och sitt allra första hattrick när Liverpool besegrar Sheffield United med 5-1.

:::

Den 11 september 2002 skriver Dave Beasant på för sin elfte klubb i karriären, nämligen Bradford City. Under sin tid i Wimbledon blev Beasant först med två bedrifter. Dels var han den förste målvakten att vara kapten för ett FA-cupvinnande lag. Dels var han den förste som räddade en straff i en FA-cupfinal på Wembley. Han avslutar två år senare sin 26-åriga karriär i Fulham.

:::

Men vi sparar naturligtvis det värsta till sist.

Den 11 september 1895 stals FA-cuptrofén från en liten fotbollsbutik i centrala Birmingham. Aston Villa hade några månader tidigare vunnit FA-cupen genom att besegra de lokala rivalerna West Brom i finalen med 1-0, och ville visa upp bucklan för allmänheten i butiken som ägdes av en William Shillcock.

Efter att ha låst butiken över natten så kommer Shillcock tillbaka morgonen därpå och finner till sin fasa att inte bara pengar utan också FA-cuptrofén blivit stulen. Den återfanns aldrig, trots att man erbjöd £10 i belöning för den som kom med ett givande tips, och FA fann sig tvungna att bötfälla Aston Villa med £25 för att ersätta den stulna pokalen.

Mer än 60 år senare så berättar en 83-årig man vid namn Harry Burge att det var han som en gång i tiden stal trofén. Burge hade tydligen varit en småtjuv vid den tiden och han hävdade att han smält ned pokalen att göra falska silvermynt av.

Men naturligtvis var brottet preskriberat och därtill så långt tillbaka i tiden att det var omöjligt att bevisa om Burge verkligen var skurken eller om han bara var en gammal man som drog en Abe Simpson-skröna.

…………………………………………………

Dagens matcher

Två matcher från tabellens nedre regioner idag: Norwich vs West Brom och Fulham vs Blackburn. Både West Brom och Blackburn har chans att ta sina första poäng för säsongen idag men måste i så fall klara av det på bortaplan, vilket så klart är en nog så svår uppgift. Båda lagen har haft en väldigt jobbig inledning på säsongen.

En jobbig början på säsongen har emellertid även Fulham haft, som med en poäng på de tre första matcherna gör sin värsta inledning på en Premier League-säsong någonsin. Men inför matchen mot Fulham finns några skäl till optimism. Dels så har Clint Dempsey gjort tre mål på de senaste fyra matcherna mot just Blackburn. Dels så gör profilvärvningen till anfallet, holländske Bryan Ruiz, debut för klubben. Vilket jag tror kan bli en väldigt värdefull värvning för Fulham.

Norwich har förvisso heller inte vunnit någon av sina första tre matcher, men med tanke på att det tog 14 matcher för dem att vinna sin första match förra gången de befann sig i Premier League, så känner förmodligen inte de att det krisar på taket riktigt ännu. Och hemma mot West Brom känner de nog att de har goda chanser att ta säsongens första trepoängare.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Den 11 september 1945 föddes för övrigt Kaizer Franz, alltså Beckenbauer.

:::

Sunderland har alltså beslutat att låna ut Asamoah Gyan till den arabiska klubben Al-Ain för återstoden av säsongen. De tydligaste ryktena säger att Gyan krävt löneförhöjning men att Sunderland vägrat omförhandla ett kontrakt som slöts för mindre än ett år sedan. Gyan ska då ha gjort sig omöjlig och på så vis tvingat fram Sunderlands beslut.

Och om Sunderland hade anfallsproblem tidigare så blev ju inte precis dessa mindre i och med Gyans flytt.

Sunderland har ett par tre väldigt viktiga matcher framför sig. Går det dåligt i dem så finns det nog skäl att börja fundera på om Steve Bruces position i klubben är i fara.

:::

En enorm blunder av Michel Vorm som gav Arsenal segermålet mot Swansea igår. Det är inte ofta man ser sådant på den här nivån.

:::

Det känns som att det kan bli en rätt schysst duell i duellen mellan Sergio Agüero och Wayne Rooney den här säsongen måste man säga.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Garry Cook blev säsongens första bondeoffer

Till slut höll alltså inte korthuset av förnekelser längre, det blåste till på toppen, korthuset rasade och Man Citys VD Garry Cook tvingades igår avgå efter att ha skickat ett mindre lämpligt mail om Nedum Onuohas mors cancer till helt fel adress, nämligen till Anthonia Onuoha själv.

Mailet var egentligen tänkt till Brian Marwood, Man Citys director of football, men Cook svarade förmodligen för det närmast klassiska misstaget att klicka ”reply” istället för ”forward”. Man kan aldrig vara nog försiktig med vad man klickar på i dessa tider.

Anthonia Onuoha själv menade att läsa mailen från Cook var värre än att bli diagnosticerad med cancer, vilket möjligen kan ses som en antydan till överdrift, men är det något som Cook förtjänar att få sparken för? Skälet till att Man City sparkar honom är naturligtvis först och främst PR-mässiga, Man City har inte råd att förknippas med de värderingar som Cook gav uttryck för. Och när undanflykten att någon hackat sig in i Cooks mail inte höll vatten längre så hade Man Citys styrelse inte längre något val.

Det faktum att Garry Cook hur som helst måste ha känt sig rätt bekväm med att skicka ett sådant mail till Brian Marwood antyder i och för sig att hela den så kallade värderingsproblematiken möjligen är något mer djupgående än enbart Cook själv.

Men i och med att Man City nu gjort ett bondeoffer med Cook så besparar man sig förmodligen från att behöva gräva djupare i det här ärendet. Men vem hade egentligen trott att Garry Cook, en VD och inte en manager, skulle bli säsongens första bondeoffer i en bransch som gjort just bondeoffer till något utav en konstart?

:::

Ska vi anta att Man Citys nästa kontraktsförslag till Nedum Onuoha kommer att vara synnerligen generöst? – eller var det här början på slutet på hans tid i klubben?

:::

I fotbollsvärlden är ändå en VD bara en VD, det känns inte lika dramatiskt och epokskiftande som när en fotbollsklubb byter manager eller kanske till och med ägare. Ändå kan det kanske vara lite roligt att fundera och spekulera i vad det betyder för Man City och kanske för den engelska fotbollen att Garry Cook nu lämnar VD-posten.

Först kan man ju säga att engelsk fotboll åtminstone blir en måhända omedvetet komisk profil fattigare. Cook hade en närmast vanvettig förmåga att häva ur sig grodor och lustiga felsägningar, enligt närmast stolt modern amerikansk ledartradition under det nya millenniet.

Man City tappar ändå en VD som gjort ett bra arbete med att höja klubbens kommersiella profil, och som även har ett starkt nätverk på den amerikanska marknaden. Å andra sidan lider det inte precis någon brist på sådan kompetens runtom i världen. Få människor är oersättliga, Garry Cook är det definitivt inte.

Det är en illa dold hemlighet att det har funnits spänningar mellan Roberto Mancini och Man Citys exekutiva ledning. Kanske kan Mancini se det här som en möjlighet att förstärka sin egen och managerns ställning i klubben, eller allra minst att relationerna mellan manager och VD normaliseras. Där finns så klart också en risk för det motsatta, att en ny VD i sin strävan efter att befästa sin auktoritet ytterligare begränsar managerns mandat.

Relationerna och maktbalansen inom klubben kommer att påverkas som en följd av VD-bytet. Exempelvis uppstår frågetecken kring relationen mellan den nye VD:n och Marwood på director of football-positionen och samarbetet dem emellan. Vid en tid av snabb tillväxt och förändring för Man City kan det vara en faktor som destabiliserar klubben.

:::

Så vilka framstår som mest aktuella att ta över VD-posten i Man City?

Ett namn som snabbt dyker upp är ju Peter Kenyon som ju kan anses lämplig av ett flertal olika skäl. Han har en dokumenterad förmåga att bygga upp en klubbs kommersiella kapacitet. Han har från sin tid i Chelsea erfarenhet av att snabbt exploatera de möjligheter som en rik ägare erbjuder. Ett förflutet i Man Utd gör honom kanske också mer lockande.

Man City har emellertid arbetat efter ett visst mönster av att plocka körsbären ur Arsenalkakan, och kanske funderar man på att fortsätta detta mönster även den här gången.

Flera har nämnt Arsenals före detta delägare och vice ordförande David Dein som en kandidat. Det vore naturligtvis ett intressant val, men dels är Dein förmodligen något för gammal, dels så är han mer utav en ägar- och styrelsetyp än en mer renodlad lednings- och VD-typ.

Däremot är det kanske inte omöjligt att Man City kan besluta sig för att försöka locka över Arsenals nuvarande VD, Ivan Gazidis, till klubben. Gazidis har nätverk och erfarenhet från den amerikanska idrottsmarknaden, och har under sin tid i Arsenal basat över en finansiellt väldigt framgångsrik verksamhet. Hans ställning i Arsenal under klubbens nye ägare Stan Kroenke är kanske inte heller alldeles självskriven.

Men det här är naturligtvis bara lösa spekulationer, givetvis kan det bli i stort sett vem som helst som tar över efter Garry Cook, och denne någon behöver egentligen inte ha någon direkt tidigare koppling till fotbollsvärlden.

:::

Möjligheten för Man City är naturligtvis att de kan hitta någon med motsvarande eller bättre affärskompetens, men som är mindre benägen att framstå som ett skämt i omgivningens ögon.

Det är med andra ord ett sätt för Man City att möjligen börja uppfattas som lite mer seriösa och lite mindre som karaktärer ur en James Bond-film. Och givet den performativa relationen mellan perception och verklighet, så kanske Man City också därmed kan bli ännu mer seriösa och professionella än vad klubben redan är.

En bra klubbledning omvandlar varje förändring till en möjlighet och styrka. Det är vad Man Citys klubbledning nu har möjlighet att göra.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

David De Gea kommenterade nyligen sin något skakiga start i Man Utd-tröjan på följande sätt: When you do things wrong, even though it’s a [just] couple of mistakes, the press has every right to criticise you. Especially when you’re a goalkeeper, who is always under the spotlight. What happened is something normal and no big deal. Now it’s in my hands to change those early negative criticisms into praise.”

Jag som trodde problemet snarare var att bollen inte befann sig i hans händer.

:::

Förslaget från PFA att tvinga klubbar att placera färgade managerkandidater på sina så kallade shortlists är naturligtvis fundamentalt löjligt, verkningslöst och, skulle jag säga, närmast kontraproduktivt.

Konsekvensen blir naturligtvis bara att klubbar pliktskyldigt kommer att lista en kandidat utan att denne är det minsta mer aktuell i realiteten. Och problemet kan därmed bekvämt skyfflas under mattan genom att klubbarna formellt kan hävda att de övervägt färgade kandidater.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fågel, fisk eller mittemellan

Så drar då Premier League igång igen under helgen med den fjärde omgången för säsongen. Vi går in till den här omgången med ett antal väldigt aktuella frågetecken hängandes framför flera av de inblandade klubbarna.

Sunderland har en tuff hemmamatch mot Chelsea och måste visa om deras problem med anfallsspelet var mer utav en tillfällighet än ett permanent problem. Tottenham å sin sida måste försöka hämta sig från en horribel säsongsinledning i en väldigt tuff bortamatch mot hittills obesegrade Wolves, ett lag som skapat märkligt stora problem för Tottenham under de senaste säsongerna.

Bolton å sin sida är ett lag som inför säsongen brottades med enorma problem med skador och anfallarbrist i spelartruppen. Premiäromgångens storseger mot QPR dolde möjligen dessa en aning, men därefter har det blivit två förluster mot i tur och ordning Man City och Liverpool. Nu har man möjligheten att på hemmaplan hitta tillbaka till sig själva mot Man Utd.

Och visst kändes det nästan som förutbestämt att Joey Barton i sin debut för QPR omedelbart skulle ställas mot gamla klubben Newcastle.

:::

Omgångens på förhand kanske mest tätspelade och symptomatiska match är den mellan Everton och Aston Villa på Goodison Park.

Det är en match mellan två lag med väldigt likartade utgångspunkter. Både Everton och Aston Villa har varit lag under den absoluta toppen som genom åren på sina delvis olika men också delvis lika sätt har jagat en plats i Champions League. Båda lagen kan sägas ha misslyckats med den långsiktiga ambitionen, ha tvingats till att sänka dessa ambitioner och som nu kämpar såväl för lagets framtidsanda såväl som plats på tabellens övre halva.

Jag har skrivit en hel del om både Everton och Aston Villa under den inledande delen av säsongen. Everton är ett lag i såväl organisatorisk som ekonomisk kris, där banken halvt om halvt tagit kontrollen över klubben och där supportrarna demonstrerar mot ägare och klubbledning. Aston Villa har sina problem, även om dessa framstår som mer under kontroll. Men lagets bästa spelare har sålts och supportrarna är allt annat än nöjda med tillsättningen av Alex McLeish som manager och vad de uppfattar som klubbledningens brist på ambition.

Såväl Everton som Aston Villa är nu två klubbar som i mångt och mycket baserar sina respektive framtidshopp på sina väldigt produktiva och välskötta ungdomsakademier. Det är också två lag som varit väldigt duktiga genom åren på att få fram unga talanger.

Säsongen har börjat i tämligen kontrasterande form för de båda lagen, även om de båda rent poängmässigt befinner sig runt mitten av tabellen.

Aston Villa är så här långt obesegrade, vilket är en rätt bra inledning, men har också spelat två 0-0-matcher – vilket tyder på problem med anfallet. Everton å sin sida ser rent spelmässigt ut att fortsätta sin tradition med väldigt svaga säsongsinledningar. Efter en hemmaförlust mot QPR i lagets ligapremiär så blev man därefter utspelade mot Blackburn på Ewood Park, men man lyckades ändå vinna matchen med en straff på tilläggstid. Är det möjligen ett gott omen för Everton?

Det är på sätt och vis möjligt att dela in den engelska ligan i några så kallade miniserier. I så fall spelar förmodligen Everton och Aston Villa inför säsongen i samma serie på nivån under de så kallade topplagen. Det här är ett väldigt intressant tidigt möte som kan ge en indikation dels på hur de båda lagen kommer att placera sig i denna serie, dels på lagens förutsättningar att hålla sig kvar på den nivån.

:::

Helgen har också något av en ödesmättad och profetisk betydelse för Arsenal som efter en närmast krisbetonad säsongsinledning och en katastrofal förlust på Old Trafford i förra omgången har genomgått en smärre metamorfos under landslagsuppehållet och transferfönstrets sista dagar.

Arsene Wenger gav sig ut på vad som i engelska media har beskrivits som en köprusch och ett kundvagnsrally. Fem nya spelare till laget under de sista dagarna av augusti har förvisso förstärkt laget, men är också att betrakta som något utav en kapitulation från de principer som Wenger själv tidigare lyft fram. Det var förvisso nödvändigt, men jag är inte helt övertygad om att det hänt om inte laget förnedrats på Old Trafford. Möjligen var detta molnets guldkant, och storförlusten på så vis något som på längre sikt var till nytta för Arsenals säsong som helhet.

Med ett flertal nya spelare i laget, efter ett så punkterande resultat och med ett två veckor långt landslagsuppehåll som mellanspel så är det väldigt lätt att betrakta helgens hemmamatch mot Swansea som något utav en nystart på säsongen.

Vad man kan säga är att det går att betrakta på två sätt. Å ena sidan så är det en hemmamatch mot ett av ligans nykomlingar och förväntade bottenlag, det är naturligtvis en match som borde kunna ge Arsenal en rätt bekväm ”felmarginal”. Å andra sidan så är det därmed också en match som onekligen ”måste vinnas”, här finns inga ursäkter och allt annat än en vinst kommer att betraktas som en fortsättning på lagets kris och som ett bevis för att Wengers åtgärder i augusti inte burit frukt.

Det är inte nödvändigtvis ett optimalt utgångsläge för ett förväntat topplag med sargat självförtroende och ett antal nya spelare som ska spelas in i laget. Och Swansea är heller inte ett lag som ska underskattas.

:::

Wigan har verkligen inte en match som ”måste vinnas” den här omgången när de beger sig till Etihad Stadium för att möta det lag som förmodligen imponerat allra mest under säsongsinledningen – Man City.

Det känns kanske ändå som ett skönt avbrott för Wigan som inlett Premier League med tre raka matcher mot ligans nykomlingar, tillika något av väldigt tidiga ”ödesmatcher” i ligans nedflyttningsstrid. Från den striden kom man ändå hela och rena, med fem poäng på tre matcher. Nu väntar en helt annan typ av match och det ska bli intressant att se hur Wigan presterar i en sådan situation.

Vid sidan av planen befinner sig Wigan också vid någon form av vägskäl. Det har inte värvats i någon större utsträckning ens efter att laget förlorat Charles N’Zogbia till Aston Villa, och trots att spelartruppen är i tunnaste laget. Flera av lagets viktigaste spelare befinner sig även på sista året av sina kontrakt och klubben sägs i dagarna förbereda nya kontraktsförslag för dessa spelare. En risk är så klart att dessa spelare är ovilliga att binda sig till en klubb när de inte är säkra på fortsatt Premier League-status, och att denna oklarhet påverkar laget negativt på planen.

Har Wigan gjort ett misstag som väntat med att förhandla nya kontrakt med sina spelare, eller är det ett medvetet beslut i syfte att möjliggöra kraftiga och omedelbara kostnadsnedskärningar utifall klubben åker ur Premier League och dess intäkter därmed sjunker drastiskt?

Oavsett vilket så accentuerar det känslan av detta som något utav en ödessäsong för Wigan.

:::

Ligan är bara tre omgångar gammal. Ändå är känslan redan nu, i den fjärde omgången, att vi kan börja få vissa indikationer på hur säsongen kommer att arta sig för närmare hälften av lagen. Kommer den bli fågel, fisk eller mittemellan?

Kanske ger oss helgen ett svar.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Blackburns supportrar har tydligen, i ett spektakulärt missriktat uttryck av ilska och frustration, skickat ett öppet brev till Venkys och bett dem göra sig av med Steve Kean som manager.

Man kan säga att det puttrar av konflikter lite överallt bland Premier Leagues alla klubbar.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Samma gamla problem för England

Matchen mot Wales slutade med en 1-0-seger, men det var allt annat än en övertygande seger. Fabio Capello menade att England hade tur och visst måste man väl säga det efter att Robert Earnshaw i princip missat öppet mål med mindre än kvarten kvar av matchen. Ändå så blev det till sist en seger och nu räcker oavgjort borta mot Montenegro i nästa omgång för att EM-platsen, och ett andra raka mästerskap, ska vara säkrad för England.

Många hade nog förväntat sig en större och allra minst mer bekväm seger för England än vad som faktiskt blev fallet. Men kanske ska England vara lyckligt över att det inte blev en enkel transportsträcka och storseger. Sådana resultat tenderar att dölja mer än de belyser. Och den här matchen belyste klart och tydligt att England, även om man kommit en bit på vägen, lider av exakt samma problem som man gjort sedan länge. Och därmed har England i alla fall fått chansen att åtgärda detta inför kommande sommars europamästerskap.

I gårdagens blogg pratade jag om tre områden som felade England på landslagsnivå: taktik, politik och kultur. Jag diskuterade även vad Capello redan gjort och måste fortsätta med att göra för att komma tillrätta med dessa fundamentala problem. Igår kväll såg vi väldigt bekanta kulturproblem göra sig påminda igen.

England spelar helt enkelt inte bra under press, när de har förväntningar på sig. Framför allt tar sig detta form och uttryck på hemmaplan. Mot Wales blev det ändå seger, tidigare under kvalet så har England hemma på Wembley bara mäktat med oavgjort mot Montenegro och Schweiz. Den typ av matcher som andra större nationer skulle spela hem med hyfsad lätthet. I huvudsak är detta naturligtvis en självförtroendefråga, inte en kvalitetsfråga. För på bortaplan ser vi samma England avfärda samma motståndare förhållandevis enkelt. Alla lag spelar under press, men starka lag förvandlar denna press till något positivt. För England blir pressen negativ och förlamande, en sorts rädsla.

Denna rädsla är till stor del förkroppsligad i spelarna och ska man komma tillrätta med den så måste man förmodligen få in nya spelare med en ny inställning. Fabio Capello har på senare tid inlett en sådan process och flertalet yngre spelare är nu med i truppen. Men det är också lite oroande att se vad Capellos föredragna handlingsalternativ är när han ställs inför en sådan här match med press, då går han tillbaka till det trygga säkerhetsnätet och de äldre och mer rutinerade spelarna. Även om denna rutin inte nödvändigtvis hjälper laget. Och resultatet blir ett stelare och mer krampaktigt England.

Så länge inte Fabio Capello vågar själv vid sidan av planen så kommer heller inte spelarna att känna att de vågar på planen. Och att våga i det här sammanhanget måste vara detsamma som att ge nya spelare chansen och låta dem spela även när matcherna betyder som mest och när pressen är som störst. Att ge även nya spelare förtroende och frihet att uttrycka sig själva på planen.

Jag vet inte om jag är skyldig till att vilja se ungdom och nya spelare för dess egen skull, om jag underskattar betydelsen av rutin och erfarenhet, eller om jag helt enkelt bara gett upp efter att ha sett England misslyckas gång efter annan – men jag känner mig likafullt övertygad om att för att England ska lyckas så måste spelarna som är stöpta i en misslyckandets kultur snarare än en vinnarkultur, de som räds att förlora mer än de ser möjligheterna att vinna, bytas ut.

Det är inte ett åtal mot dessa enskilda spelare, det är inte deras fel. De har helt enkelt blivit till en produkt av sin miljö. Redan under förra sommarens VM sade jag att jag hellre hade sett ett England bestående av ett urval av spelare från The Championship och jag tror att de hade kunnat lyckas bättre än stjärnorna som faktiskt befann sig i Sydafrika. Naturligtvis inte för att de är bättre spelare, självklart inte, men för att de hade haft större möjligheter att spela utan rädsla.

Vilket skulle göra England som lag bättre.

Nu är det ett extremt exempel och naturligtvis behöver man inte gå så långt. Men diagnosen kvarstår och jag tror hur som helst att man i alla fall behöver färdas i den riktningen för att komma åt vad som i grund och botten felar England. Kanske är kostnaden för ett sådant initiativ att man betraktar EM 2012 som ett experiment och lärdomstillfälle, med sitt faktiska sikte på de kommande två världsmästerskapen, snarare än som ännu ett mästerskap som man “måste vinna”?!

…………………………………………………..

Från någonstans därute:

7H15 M355463 53RV35 70 PR0V3 H0W 0UR M1ND5 C4N D0 4M4Z1N6 7H1N65! 1MPR3551V3 7H1N65! 1N 7H3 B361NN1NG 17 W45 H4RD BU7 N0W, 0N 7H15 L1N3 Y0UR M1ND 15 R34D1N6 17 4U70M471C411Y W17H0UT 3V3N 7H1NK1N6 4B0U7 17, B3 PR0UD! 0N1Y C3R741N P30PL3 C4N R34D 7H15.

:::

Själv tycker jag mest det är skönt att landslagsuppehållet nu är över. Nu kan vi återvända till den riktiga fotbollen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ser vi början på ett nytt England på Wembley ikväll?

Fredagskvällen var en riktigt bra kvalkväll för England. Dels vann man själva tryggt borta på Vasil Levski National Stadium med 3-0 mot Bulgarien. Dels så förlorade Montenegro, grupptvåan tidigare på samma poäng som England, med 1-2 borta mot Wales.

Vägen mot EM 2012 ser helt plötsligt rätt öppen ut och på den vägen stöter man ikväll på Wales på Wembley. Vilket naturligtvis inte bara är en kvalmatch utan också en prestigematch, en Home International, ett derby inom det brittiska samväldet.

Men det brukar ju kunna se rätt bra ut i kvalspel för engelska landslag för att därefter implodera spektakulärt när det väl vankas mästerskap. Nu känns det som ett nytt England är på väg att växa fram, men så kallade falska gryningar har vi varit med om förr. Många gånger till och med.

Hur kommer det sig egentligen att det ser ut på det här viset och vad är egentligen Fabio Capellos, och därefter hans efterträdares, större jobb än att enbart på kort sikt kvalificera England till nästa mästerskap? Frågan behöver ställas då England sett enbart till spelarmaterialet egentligen inte ska behöva gå in till någon enda match och känna sig underlägsna, ändå ser vi gång på gång att så är fallet.

Så, vad felar England?

:::

Taktik

Rent taktiskt har England länge varit underutvecklat som fotbollslag. Dels har man alldeles för länge hållt fast vid en stelbent 4-4-2-uppställning. Dels känns det som att laget saknat någon form av egen spelidentitet. Där finns även ett gap mellan landslag och klubblag, där landslagets taktik inte speglar den taktiska utveckling som spelarna möter i sina klubbar.

Fabio Capello fick mycket kritik för att han höll fast vid ett 4-4-2-spel under VM. Nu ser han ut att ha kommit på andra tankar. Med ett mer utpräglat 4-2-3-1-spel så får han större rörlighet och även mer mångsidighet i det engelska spelet. Det är också en taktik som i större utsträckning liknar vad spelarna är vana vid från sina klubblag.

:::

Politik

Det engelska landslaget har blivit en form av politisk arena. Å ena sidan befinner man sig i ständig dragkamp med de engelska klubbarna som vill begränsa sina spelares deltagande i landslaget. Å andra sidan så har det också gått rejäl politik i Englands trupp- och matchuttagningar där spelares namn snarare än kvalitet har tillåtits ta överhanden.

Relationen till klubbarna förblir olöst under Capellos tid som förbundskapten, till stor del är det också en FA-fråga. Men i grund och botten behöver Capello göra någon form av väldigt tydlig maktdemonstration som i alla fall sänder signalen att det engelska landslaget inte längre tänker lägga sig platt för klubbarnas intressen. Så här långt emellertid så har man vid varenda tillfälle varit de som blinkat först.

När det gäller spelarna så känns det som om Capello brände sig något i samband med VM när det gällde att lita på de etablerade namnen. Som en följd har han blivit mer benägen att flytta på äldre spelare som han inte längre anser levererar på tillräckligt hög nivå. Han har ännu inte tagit steget fullt ut, möjligen för att det skulle beröva landslaget på nödvändig erfarenhet, men han är förmodligen ett steg på vägen mot att spel i landslaget ska vara något man förtjänar snarare än något man är berättigad till.

:::

Kultur

Kulturen i det engelska landslaget skiljer sig genomgående från vad många spelare upplever i sina klubbar. Det är en kultur som präglas av en rädsla för att misslyckas, en form av prestationsångest. Det handlar dels om att laget som sådant inte har det nödvändiga självförtroendet, något såväl gamla spelare som gamla motståndare påpekat. Dels handlar det också om att enskilda spelare är rädda för att utses till syndabockar. Pressen från media gör förmodligen sitt till i det avseendet.

Det enklaste sättet att förändra en kultur är att byta ut de så kallade kulturbärarna. Det vill säga i det här fallet spelarna själva. Kanske är det på det viset man ska förstå den åtminstone delvisa ungdomsrevolution som just nu sveper igenom det engelska landslaget. Den gamla generationen är för präglad av sina egna gamla misslyckanden, därför är det nödvändigt att basera det engelska landslagets framtid på en ny generation.

Av det skälet, och inte enbart på grund av spelarkvalitet eller på grund av en normal truppförnyelse, är det glädjande att se unga spelare som Jack Wilshere, Daniel Sturridge, Chris Smalling, Phil Jones, Andy Carroll och Tom Cleverley börja ta plats i den engelska landslagstruppen. På samma sätt är det bra att tidigare oprövade spelare som Scott Parker ges fler chanser än vad han kanske fått tidigare.

:::

Fabio Capello har inte lång tid kvar på den engelska förbundskaptensposten, han sitter till och med EM 2012 men förmodligen inte längre än så. I en sådan position riskerar man vara en så kallad lame duck, men Capello har möjligheten att vända det till en fördel. Det kostar honom inte längre något att med relativt våld genomföra de förändringar han anser nödvändiga, oavsett politisk kostnad.

Han har kommit en bit på vägen. Men hans jobb under den här säsongen är inte bara att kvalificera England till EM 2012, utan också att dra detta jobb så långt som möjligt under denna tid och ge sin efterträdare en så stark plattform som möjligt att stå på och därigenom maximera Englands möjligheter inför världsmästerskapen först 2014 och därefter 2018.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Aaron Ramsey varnade för övrigt engelsmännen för ett nytt och mer arrogant Wales på Wembley ikväll. Vad nu det egentligen kan tänkas betyda.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Söta dagar i Sussex

Bland det jag gillar med engelsk fotboll är inte minst mängden lag och hur lokal den ändå är. Det känns stundtals som om varje kvarter i varenda liten håla i varenda hörn av England har sin egen fotbollsklubb.

Naturligtvis är fotbollen mer intensiv och kanske också framgångsrik i vissa delar av landet. Inte minst Lancashire och nordvästra England är ett kluster av inte bara många utan även stora klubbar. Men ändå så är detta något som är relativt jämnt fördelat över landet.

Sussex har emellertid varit något utav ett undantag. Sussex är en liten remsa av land längs med Englands sydkust, vars största stad är Brighton & Hove. Så här långt har regionen varit tämligen svältfödd på fotbollsframgångar, tvärtom så har dess lag ofta befunnit sig i rätt stora problem. Men under den här och de senaste säsongerna så har detta börjat förändras – och till och med ett embryo till lokalrivalitet har börjat odlas mellan de två största och snabbast växande klubbarna.

Brighton & Hove Albion och Crawley Town.

Beskrivningarna av klubbarna och fotbollen i Sussex nedan baserar jag på en blogg på samma ämne jag läst på bloggen The Football Front.

:::

För Brighton har det närmast varit fråga om att vakna upp från en lång och djup vinterdvala. Efter att ha vräkts från hemmaarenan Goldstone Ground 1997 så har klubbens supportrar tvingats genomgå såväl exil till Gillingham som därefter plågan att följa sitt lag bakom löparbanor på Withdean Stadium, strax utanför Brighton, framröstad i The Observer som Englands fjärde sämsta fotbollsarena.

Efter 14 år så börjar nu till sist Brighton se ljuset igen. Förra säsongens vinst i League One, och uppflyttningen till The Championship, sammanföll väldigt väl med att laget flyttade in på sin nya £105m-arena med plats för 22,000 åskådare: ”The Amex”, kort för The American Express Community Stadium, i folkmun också kallad för Falmer Stadium. En arena som nu är utsåld för lång tid framåt, efter att laget tidigare bara snittat 6,000 åskådare på den gamla arenan. Tala om nya tider!

Tony Bloom heter mannen som först och främst är ansvarig för denna nya utveckling. Med en karriär som en mycket framgångsrik pokerspelare i ryggen så är Bloom den tredje generationen i sin familj med kopplingar till Brighton, och i samband med köpet så investerade han £80m i klubben. Han är en för engelska förhållanden tämligen typisk form av ”lokal välgörare”, en person med ett genuint intresse för klubben som inte drivs av något vinstmotiv, och som alltid kommer att kommas ihåg för att han gett klubben ett nytt hem.

Men Brighton har inte bara gjort stora steg vid sidan av planen. På planen så vann Brighton förra säsongen League One i överlägsen stil och inledningen av den här säsongen lovar också gott. Efter fem omgångar är man obesegrade i The Championship och man leder också ligan på 13 poäng. Laget har förstärkts för stora summor och förhoppningen är att laget ska kunna ta nästa steg i sin utveckling, och få spela i Premier League för första gången sedan 1983.

:::

Även Crawley Town leder sin League Two-tabell på 13 poäng, om än bara på målskillnad före Rotherham och Morecambe. Och trots att det här är lagets första säsong i The Football League någonsin så är man stora favoriter att omedelbart flyttas upp till League One, bland annat efter att ha förstärkt laget väsentligt under sommaren.

Crawley har annars, likt Brighton, haft sin beskärda del av problem utanför planen. Dessa innefattar såväl konkurser som poängavdrag och pågick ända så långt fram som 2010. Men efter att klubben togs över av miljonären och den livslånge supportern Bruce Winfield, uppbackad av rika men okända finansiärer, så har klubben både lyckats göra sig skuldfri och påbörja en snabb resa uppåt i det engelska seriesystemet.

Winfields intresse i klubben var inte drivet av pengar utan han ville helt enkelt se klubben lyckas i The Football League. Tråkigt nog levde inte Winfield länge nog för att få se Crawley göra sin första avspark den här säsongen eller ens för att se dem säkra uppflyttning. Bara några veckor innan Crawley säkrade segern i The Conference National så gick Winfield bort i cancer.

Winfields arv har alla förutsättningar att bli något mer än bara en enskild säsongs framgång. Crawleys framgångar har lett till kraftigt ökade publiksiffror och försäljningen av säsongsbiljetter har mer än fyrdubblats. Investeringar i klubbens arena och infrastruktur gör att Crawleys framtid i The Football League ser ljus ut också på lång sikt. En framtid som de flesta Crawleysupportrar för inte alls länge sedan hade betraktat som närmast otänkbar.

:::

Kanske ska också lilla Lewes FC nere i The Conference South nämnas i det här sammanhanget. Efter att kämpat för sin överlevnad i flera år så fattade man till sist det tämligen unika beslutet att övergå till ett öppet och medlemsbaserat ägarskap. Utöver att ha blivit en mer integrerad del utav sitt lokala samhälle så har Lewes publiksiffror stigit och klubben har fått in över £100k i medlemsavgifter. Klubben står därmed återigen på stadiga ben.

:::

Fotbollen i Sussex står starkare än vad den gjort på riktigt länge, oavsett på vilken nivå av det engelska seriesystemet vi tittar, och flera av regionens klubbar är i nuläget bland landets mest progressiva och framåtsträvande klubbar.

Frågan är bara vilken av dem som först når Premier League.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

den här intressanta statistiska sammanställningen av förra säsongen hittar ni svaret på gårdagens bloggfråga om vilka 17 spelare som spelat samtliga ligamatcher för sina respektive lag.

Några hade helt uppenbart sökt upp facit innan de svarade, men några av er tyckte jag också hade rätt bra halvgissningar. Vilket inte minst jag, som aldrig håller sådana där fakta i huvudet, tycker är rätt imponerande.

:::

Brighton har för övrigt precis signat den 30 år gamle spanske yttermittfältaren Vicente, tidigare i Valencia, på fri transfer.

:::

Den som törstar efter engelsk fotboll så här under ett tradigt långt landslagsuppehåll kan kolla in Charlton vs Sheffield Wednesday ikväll klockan 20:45 – ett förväntat toppmöte i League One, även om The Owls inledning på säsongen inte varit den bästa.

Linhem skriver mer om den matchen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

En triss i underskattade spelare på Anfield

Varje klubb har sina myter, sina historier, för all del sina illusioner, och de har sina hjältar. Fotbollssupportrar älskar att älska sina hjältar, spelarna man känner förkroppsligar inte bara sina egna förhoppningar utan hela klubbens anda och identitet.

Men lika sant är också att i stort sett varje klubb har sina anti-hjältar. I alla fall kan man definitivt se det i de klubbar som enligt en väldigt lös definition ser sig själva som storklubbar. Det är absolut inte så att man ogillar spelarna, det är bara att man kanske inte riktigt anser, ofta av rätt grumliga skäl, att han håller måttet för den typ av klubb som man anser sig vara. Man kan kort och gott säga att spelaren är underskattad.

Många stora spelare har gått genom spelartunneln på Anfield och rört vid This Is Anfield-skylten. Men likaså har ett antal underskattade spelare gjort samma resa. Det här är några korta meningar om tre av dem.

:::

John Aldridge (Liverpool, 1987-89)

Ibland är det så att bara en spelares utseende kan vara nog för att skapa ett första intryck om spelaren som aldrig riktigt förändras. Vissa, däribland jag, har väldigt svårt att bortse från Colin Hendrys hockeyfrilla i tillräcklig utsträckning för att medge hans betydelse för Blackburns mästarlag från 1995. Andra gånger är det så att en spelares initialt låga status gör att den uppfattningen om honom aldrig riktigt ändras – Darren Fletcher i Man Utd är ett rätt bra exempel på det. Och ibland är det så att de två faktorerna samarbetar och tränger in en spelare i ett väldigt bestämt fack.

Delvis kanske på grund av en något mindre distinkt mustasch och delvis på hans etikett som ersättare för en legend (och kanske också för straffmissen på Wembley 1988), så betraktades John Aldridge av många Liverpoolfans som en undermålig Ian Rush. Vilket är och var djupt orättvist.

Utöver de 50 mål på 83 matcher som han gjorde i Liverpooltröjan sedan han anlände från Oxford, så utgör det samarbete han formade med Peter Beardsley och John Barnes navet i ett av den engelska fotbollens bästa anfallstandem någonsin. Den visar även på en instinkt och spelintelligens som var minst lika livlig som Rushs. Något som kanske också illustreras av att emedan Rush hade det väldigt besvärligt i Italien, så anpassade sig Aldridge så väl till livet och spelet i Real Sociedad att han under sina två säsonger i klubben slutade tvåa och trea i den spanska skytteligan.

Det har ofta sagts om Ian Rush att folk inte förstått det arbete han gjorde för laget utöver att göra mål. Men det är osannolikt att han någonsin arbetat så osjälviskt för ett lag som Aldridge gjorde för Irland under Jack Charlton, som inte brydde sig alls om Aldridge kapacitet som målskytt utan enbart använde honom som arbetshäst och red herring. Hans jobb blev att dra isär försvaret och öppna upp för andra att göra målen. Det tog honom 20 matcher att göra sitt första mål för landslaget. Han var aldrig en stor målskytt där, men alltid ovärderlig.

:::

Danny Murphy (Liverpool, 1997-2004)

2004 sålde Rafa Benitez Danny Murphy strax efter det att han köpt Xabi Alonso. När han till slut, fem år senare, sålde Alonso vidare så hade han kunnat göra mycket sämre ifrån sig, vilket han så klart också gjorde, än att värva tillbaka Murphy.

Den faktiske ersättaren för Murphy runt 2004 var egentligen Luis Garcia, men sedan dess har Murphys spelstil anpassats mer i riktning mot den spelartyp som Alonso representerar. En utmärkt positionsförmåga gör att Murphy ger sina lag en god defensiv kontroll, hans bollbehandling är väldigt bra och han är inte minst viktigt lugn under press.

Nu i sina fotbollsmässigt äldre dagar så är han förmodligen i större utsträckning uppskattad av publiken, men förmodligen så faller han ändå inte för den så kallade Denis Irwin-regeln som säger att om mer än 40% av befolkningen anser att du är underskattad, så är du inte underskattad. Under en period av sin karriär på Anfield så var han till och med utbuad av hemmapubliken, och även om han nu är glatt ihågkommen på Anfield så har han aldrig uppnått den status man kunde förvänta sig givet hans prestationer mot ärkerivalen Man Utd.

Det är ingen slump att Murphy kallas för Manc-killer. Om man med vinnande mål menar det sista målet i en uddamålsvinst, så är Danny Murphy den ende Liverpoolspelare sedan Craig Johnston 1982 som gjort ett vinnande mål på Old Trafford. Och Murphy gjorde det tre (!) gånger. Ett av dessa mål kom från straffpunkten och Murphy är förmodligen en av engelsk fotbolls bästa och mest säkra straffläggare sedan Le Tissier.

Detta, en produkt av en väldigt god bollkontroll, som han drillats i av Crewes träningslaboratorier, har gjort honom till en mer kontinental än engelsk typ av spelare – vilket förmodligen räcker rätt långt för att förklara varför han har haft svårare än andra spelare att få uppskattning från en engelsk fotbollspublik. På planen gör emellertid Murphy alltid sitt jobb, ofta utanför synfältet så att andra spelare får möjlighet att synas.

:::

Jimmy Case (Liverpool, 1973-1981)

Liverpools mästarlag från 1978/79 bör vara en av de givna kandidaterna i en diskussion om det bästa laget i engelsk fotbollshistoria. Dess mittfält hade i princip allt. Ray Kennedy, Terry McDermott och Graeme Souness var ingen av dem dunungar, men de var alla spelare av allra högsta klass. Jimmy Case, den fjärde mittfältaren, var mer utav en genomsnittlig slitvarg, men endast sett i relation till sina löjligt talangfulla mittfältskollegor.

Under säsongen 1978/79 så var han den mittfältare i Liverpool som gjorde lägst antal mål men landade ändå på fullt respektabla sju mål. Om vi försöker sätta det i perspektiv och i sitt sammanhang så gjorde Xabi Alonso, möjligen Liverpools bästa mittfältare under 2000-talet, totalt 18 mål över fem säsonger, och aldrig mer än fem mål under en enda säsong.

Liverpools manager under den här tiden, Bob Paisley, kunde aldrig förstå varför Englands förbundskapten Ron Greenwood aldrig tog ut Case. Paisley menade att Greenwood gjorde helt rätt som baserade sina laguttagningar på klubbsystemet, när han bland annat tog ut sex spelare från Liverpool. Greenwood tog ut tre av Liverpools mittfältare: Kennedy, McDermott och Ian Callaghan. Men aldrig Case, vilket Paisley kritiserade: ”The strength of our midfield was based on the collective efforts of four men, not three. Case’s absence threw extra work on the other three. Greenwood should have gone the whole hog and picked Case as well, he’s a key man.”

Jimmy Case skulle visa sig bli tvungen att nöja sig med att vinna Liverpools samtliga tre första europeiska cupfinaler.

:::

Har jag valt rätt spelare? Har jag rätt om de spelare jag valt? Vilken eller vilka spelare i era egna klubbar skulle ni vilja säga har varit underskattade genom åren, och varför?

Söndagens kommentarsfält är ert.

…………………………………………………

Joe Fagan var Liverpools manager under två år, 1983 till 1985, men var en av klubbens stöttepelare under mer än 25 år. I dagarna släpps en biografi om honom baserat på hans dagböcker under hela denna långa tid. Tim Rich på The Independent har mer att säga om den:

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/found-in-a-loft-fagans-secret-boot-room-diaries-2348284.html

Det är väldigt sällan jag tycker biografier är särskilt intressanta, men det här låter verkligen som något jag vill läsa. Tänk att få titta in i de dagliga tankarna hos en fotbollspersonlighet som Joe Fagan. Vad man kan lära sig av det!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

17 spelare deltog i varenda ligamatch för sina respektive lag förra säsongen, alltså 38 matcher. Har ni, utan att ägna er åt överdriven googling, någon aning om vilka dessa 17 spelare är? Flest rätt vinner!

Ledtråd: Sex av dem är målvakter.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur vi alla borde sluta ängslas och lära oss att älska Joey Barton

Joey Barton är sannerligen inte ovan vid att stå i blickfånget och att vara en ständigt återkommande hatfigur inom engelsk fotboll, antingen av tvång eller av ohejdad vana. Han skyr heller inte rampljuset, inte minst genom att vara väldigt aktiv på twitter, bland annat citerandes Orwell, och debatterandes med bland annat journalister.

Den senaste tiden har varit väldigt hektisk även för Barton. Dels har han befunnit sig inblandad i ett synnerligen offentligt gräl med Newcastles ägare och klubbledning. Dels har hans eskapader mot Arsenal ännu en gång orsakat rabalder och moralpanik.

Newcastles klubbledning valde till sist att släppa Joey Barton gratis från klubben, vilket för inte särskilt länge sedan fick till konsekvens att Barton bytte klubb, flyttade söderut och anslöt sig till Queens Park Rangers och nykomlingsprojektet på Loftus Road.

:::

Ingen skulle ifrågasätta att Joey Barton genom åren har betett sig väldigt illa både på och utanför fotbollsplanen. Samtidigt skulle väldigt få säga emot att han har tagit itu med sina demoner. Och är det egentligen rimligt att Joey Barton fortsätter att bestraffas för saker som är sedan länge överspelade?

Fabio Capello anser uppenbarligen det. Joey Barton har som uttalad personlig ambition att bli uttagen till Englands EM-trupp 2012 samt även till det brittiska OS-laget. Men hittills har Capello vägrat att ta ut honom, och med en ytterst märklig motivering: ”He is good but dangerous player because you could end up 10 against 11. He might get sent off.”

Om det skulle vara kriteriet så skulle naturligtvis fler spelare än Joey Barton få stanna hemma. Wayne Rooney till exempel borde ju omedelbart plockas ur truppen, han poserar ju precis samma risk.

Det är intressant och talande att Capello väljer just det argumentet och inte ett argument som kanske hade varit mer relevant, att han inte platsar. Istället så framstår det mer som en produkt utav den fientlighet som Barton odlat i den engelska landslagstruppen sedan han öppet kritiserat de som ”alltid tas ut”.

Han är inte någon diplomat, Joey Barton.

Och när det kommer till engelsk landslagsfotboll, så verkar diplomati vara väl så viktigt som faktiska fotbollsegenskaper. Det har helt enkelt blivit en form av personlighetstävling, numer sanktionerad av fältkommendant Capello.

:::

En anledning till att Joey Barton porträtteras som ”farlig” är den öppna konflikt han nyligen haft med sin förre manager i Newcastle, Alan Pardew. Hans twitter orsakade en hel del uppståndelse inom Newcastle. Pardew har förvisso en klok poäng i att sådana diskussioner kanske snarare bör tas internt än via så kallade sociala media.

Han agerar inte alltid i eget intresse, Joey Barton.

:::

Men genom hela sin karriär så framgår det ändå tydligt att Joey Barton är en genuin mittfältsmotor, som kanske bäst kan beskrivas som en spelmässigt mer begåvad version av Darren Fletcher.

Hans tid i Man City är ett testamente till det, när klubben hade ett lag som egentligen inte förtjänar att nämnas i samma mening som David Silva och Sergio Agüero. Joey Barton var då en av lagets stora inspirationskällor och något av en katalysator för den utveckling som till slut ändå skulle leda fram till Man Citys därefter explosiva utveckling. Detta trots hans ökända slagsmål med Ousmane Dabo som ledde till slutet på hans karriär i klubben.

Hans tid i Newcastle har också varit lite upp och ner, inte minst under Alan Shearers korta tid vid rodret. Men under de två senaste säsongerna har det stått klart att Barton är en annan och mer mogen fotbollsspelare. Något som inte minst illustreras av att Alan Pardew själv konstaterat att Newcastle är ”substantially weaker without him”.

:::

Många opinionsbildare har varit av uppfattningen att Joey Bartons framtid inte borde vara med någon Champions League-klubb eftersom han inte är vad de bedömer vara ”världsklass”, vilket så klart är såväl småaktigt som kort och gott förolämpande när man betänker att spelare som Kleberson, Francis Jeffers, Jermain Pennant med flera, som knappast gjort ett bättre jobb än vad Barton skulle göra, har deltagit i turneringen utan att någon höjt rösten till klagomål.

:::

Så hur ska man då ställa sig till en spelare som Joey Barton?

Ja, utan tvekan har hans tidigare beteende utanför planen varit under all kritik, vilket han förvisso också har tagit sina straff för. Men som fotbollsspelare så är han i mina ögon ett barn av den gamla engelska fotbollsandan, samma anda som jag utgår har fått väldigt många av oss att en gång börja gilla engelsk fotboll.

Och om vi förhåller oss till de konfliktpunkter som omgärdar Joey Barton utan att, som alltför många gör, ta till argument relaterade till en viss uppfattning om hans personlighet, vad finner vi då? Borde han verkligen behöva finna sig i att vara måltavla för smädelser och stå utan skydd av domarna? Gör han fel som kritiserar en klubbledning som säljer tre av klubbens viktigaste spelare på en och samma gång?

Han är en kontroversiell figur, Joey Barton.

Och sådana har en tendens att betraktas med fientliga ögon av samhället och sin omvärld. När det grundläggande problemet kanske snarare är att personens kontroversialitet endast är en produkt av omvärldens egen intolerans.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Han är en explosiv karaktär, Joey Barton.

Nu startar nästa del av hans karriär i QPR. Väl där kommer han att befinna sig i samma omklädningsrum och på samma gräsmattor som en annan ytterst explosiv karaktär inom den engelska fotbollen. Det kan slå gnistor!

Be Champions!!

Peter Hyllman

England i gränslandet mellan gammalt och ungt

England går ikväll in till sin sjätte match i kvalet till nästa sommars EM i Polen och Ukraina, borta mot Bulgarien. Man gör det på samma poäng som tvåan Montenegro.

England började gruppspelet bra med två raka segrar men har därefter bara fått oavgjort på sina två hemmamatcher mot Montenegro (0-0) respektive Schweiz (2-2).

Ändå är den allmänna känslan att England befinner sig i pole position i gruppen för att nå EM 2012.

Den känslan kan ändå visa sig lite riskabel, särskilt med tanke på att det återstår ett par rätt tuffa bortamatcher i gruppen, inte minst då mot Montenegro, i vad som kan bli en ren gruppfinal.

:::

UEFA:s matchfakta och förutsättningar

Bulgarien ligger sex poäng efter ledarduon, England och Montenegro, och har en liten chans att nå playoff-spelet. Men de måste i så fall besegra England stort ikväll.

Jermain Defoe gjorde ett imponerande hat-trick i förra mötet mellan lagen på Wembley. Adam Johnson gjorde det tredje målet i matchen som slutade 4-0 till England, och Wayne Rooney låg bakom samtliga fyra mål.

Bulgarien har ännu inte gjort ett enda mål på hemmaplan under EM-kvalet och deras matchhistorik mot England ser allt annat än bra ut. På totalt nio matcher har man förlorat fem och spelat fyra oavgjorda, med en målskillnad om 2-13.

De båda lagen möttes för första gången 1962 i VM i Chile. Ett 0-0-resultat var tillräckligt för England för att ta sig vidare till slutspel, samtidigt som Bulgarien kom sist i gruppen.

:::

Atmosfären runt Englands landslag är annars mer ungdomlig än vad den kanske har varit på länge.

Inte minst har Man Utds unga spelare börjat knacka på dörren – Phil Jones, Chris Smalling och Tom Cleverley är samtliga uttagna och de gör därmed spelare som Jack Wilshere, Andy Carroll och Daniel Sturridge sällskap.

Inför matchen mot Wales i veckan är det inte omöjligt att jag funderar på hur Englands VM-trupper till 2014 och 2018 skulle kunna tänkas se ut.

:::

Men först och främst är det nu dags för EM 2012 och den äldre generationens kanske sista chans att göra något som helst avtryck på den internationella fotbollsscenen.

Till EM tror jag de tar sig, men väl där lär de inte ha så mycket att hämta. England i min mening är fortfarande, från förbund via förbundskapten ända ner till spelarna på planen, alltför fast i gamla tankebanor.

:::

Ett annat problem jag upplever med England är att det ger en känsla av två landslag i ett. Ett gammalt och ett ungt. Och bara ett fåtal spelare överbryggar de båda grupperingarna.

På längre sikt kommer det att ordnas av sig självt, men på kort sikt tror jag det kommer utgöra ett problem.

Det är inte en sömfri generationsväxling som Fabio Capello försökt sig på.

:::

Men när det gäller England kan man i alla fall vara säker på en sak, det kommer alltid ett nytt mästerskap och nya förhoppningar.

[youtubeplay id=”LvOtbSqeejg” size=”large”]

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det har ju inte gått så bra för England i de senaste mästerskapen. Kanske är det så att man helt enkelt har glömt bort det grundläggande med fotbollen?!

Be Champions!!

Peter Hyllman

De blir säsongens tio bästa värvningar i Premier League

Ännu en säsong har börjat, ännu ett transferfönster har avslutats, och ännu en gång är det så dags att hålla en av Englandsbloggens mer långlivade traditioner vid liv.

Nämligen att vid rätt precis den här tidpunkten förutse vilka man anser vara de bästa värvningarna för säsongen, så att man kan göra en jämförelse efter säsongen för att se om det verkligen blev på det viset.

Och att behöva ställa mig med skägget i den brevlådan är naturligtvis inget jag gillar. Men vad gör jag inte för mina läsare?! Rätt mycket i och för sig, men just det här hör inte dit.

:::

Hur bedömer jag då värvningarna?

Jag använder mig av fyra kriterier. Ekonomiskt värde, som baseras på i vilken utsträckning transfersumman speglar spelarens kvalitet. Nuvärde, där jag utgår från hur bra jag tror spelaren kommer vara under den här säsongen. Framtida värde, som tittar framåt på spelarens värde på längre sikt. Strategiskt värde, där jag granskar hur bra värvningen är sett till spelartruppens behov.

Jag betygsätter varje värvning längs en femgradig skala för varje enskilt kriterium, där 5 är bra och 1 är dåligt. Därefter ger jag respektive kriterium en viss vikt där jag prioriterar spelarnas prestationer under den här säsongen. Det landar i följande ekvation där V står för för värde:

V = 0,2EV+0,4NV+0,2FV+0,2SV

Högst värde vinner. I nedanstående lista så anger jag spelarens värde inom parantes.

:::

Uppgifter om transfersummor har jag hämtat från den hyfsat pålitliga sajten transferleague.co.uk, alternativt vid behov har jag tagit medelvärdet av uppgifterna i Guardian och Telegraph.

:::

Många har ju en benägenhet att tro att så länge något uttrycks i siffror så är det objektivt. Så är naturligtvis inte fallet. Det enda det bidrar med i det här fallet är att göra genomgången något mer systematisk, men den blir inte mindre subjektiv för den sakens skull.

Däremot slipper jag ju gärna kommentarer om att jag rankar på ett sätt bara för att jag håller på det ena laget eller hatar det andra laget. Förhoppningsvis är vi mer vuxna än så.

:::

I bloggen ingår även de jag betraktar som den här säsongens sämsta värvningar. Mot slutet går jag också igenom, baserat på genomsnittsvärdet från den här betygsättningen, hur bra och dåligt jag tycker klubbarna har skött sig under det här transferfönstret.

Men över till allvaret!

…………………………………………………

SÄSONGENS TIO BÄSTA VÄRVNINGAR

(1) José Enrique (Liverpool, försvarare) – £6,3m (V: 4,78)

Liverpool har värvat en modern och Premier League-prövad vänsterback till en position som har varit ett problem för dem under en längre tid. Enrique har alla egenskaper man kan förvänta sig av en riktigt bra vänsterback; positionssäker, brytningssäker och kan gå framåt. Och man värvade honom för ett pris som borde ha gjort Arsene Wenger grön av avundsjuka.

(2) Sergio Agüero (Man City, anfallare) – £38m (V: 4,65)

En värvning som i ett slag förvandlar Man Citys anfall från väldigt bra till högsta världsklass. Precis den typ av värvning som stjärnbygget Man City vill visa sig själva och sin omvärld att de kan göra. Agüero kompletterar på ett utmärkt sätt David Silva på andra sidan av Edin Dzeko.

(3) Phil Jones (Man Utd, försvarare) – £17m (V: 4,62)

Värvades för framtiden men har visat sig så bra att Rio Ferdinand förmodligen redan under den här säsongen måste börja oroa sig över sin plats i laget. När Blackburn förlorade med 1-7 på Old Trafford förra säsongen var han 18 år gammal den ende som stod upp i motvinden, en ledare. En intelligent, kraftfull och passningssäker försvarare.

(4) Matthew Upson (Stoke, försvarare) – free (V: 4,58)

När man lyckas värva en engelsk landslagsback på en fri transfer till en lagdel som behöver förstärkas så vet man att man har gjort rätt bra business. Inte minst då om man inte är en av Englands toppklubbar. Stoke är ett lag som baserar sin fotboll på en välorganiserad defensiv, med Upson får man det samt en försvarare som lyfter lagets kvalitet.

(5) Roger Johnson (Wolves, försvarare) – £7m (V: 4,52)

Sett till lagets behov närmast den perfekta värvningen. Wolves backlinje har haft problem de senaste säsongerna, i Johnson får man en väldigt kompetent mittback och en ledare. Värvningen av Johnson förstärker inte bara Wolves defensivt utan frigör även lagets offensiv då mittfältsspelet kan bli mer inriktat på anfall än att skydda en svag backlinje.

(6) Joey Barton (QPR, mittfältare) – free (V: 4,48)

När det stod klart att Newcastles klubbledning inte längre ansåg Barton vara välkommen i klubben så skulle en klubb oundvikligt dra en vinstlott. Det blev QPR som i och med värvningen av Barton i ett snäpp höjer kvaliteten på sitt mittfält till högre Premier League-snitt. I Barton hittar man också en offensiv krigare, en typ av spelare som är oerhört värdefull för en nykomling.

(7) Ashley Young (Man Utd, mittfältare) – £17m (V: 4,45)

Den offensiva vänsterkanten var en av de få positioner på vilken Man Utd inte hade så många alternativ. Den bristen har adresserats genom värvningen av Young från Aston Villa, med vilken man får en mångsidig, målfarlig och inte minst modig spelare som kompletterar Man Utds offensiv med ytterligare ett målhot.

(8) Juan Mata (Chelsea, mittfältare) – £23,5m (V: 4,42)

En väldigt spännande värvning av Chelsea. Inte bara kan Mata tillföra ny energi till Chelseas offensiva vänsterkant, det kan även vara en värvning som fungerar som en katalysator för Fernando Torres. Det är också en värvning som ger Chelsea alternativ. Ett anfall som tidigare byggt mycket på överväldigande kraft ges alltmer utav teknik och finess.

(9) Wes Brown (Sunderland, försvarare) – £1m (V: 4,38)

Det ska egentligen inte vara möjligt att värva en försvarare av Browns kaliber för en ynka miljon pund. Men för den typen av spelare gäller lite andra regler. I Brown har Sunderland hittat en rutinerad, erfaren och väldigt spelintelligent mittback som ger lagets backlinje en välbehövlig stabilitet. En hörnsten i ett nytt lagbygge.

(10) Bradley Johnson (Norwich, mittfältare) – free (V: 4,36)

Om Norwich ska ha den minsta chans att hänga kvar i Premier League så är det förmodligen på Bradley Johnson det hänger. Mittfältsgeneralen måste lyckas hålla ihop Norwichs lagdelar till en fungerande helhet. Huruvida det räcker till är oklart, men i och med värvningen av Johnson på fri transfer så har Norwich åtminstone gett sig själva chansen.

:::

Bubblare:

»  Scott Dann (Blackburn, försvarare)
»  Shay Given (Aston Villa, målvakt)
»  Craig Bellamy (Liverpool, anfallare)
»  Stewart Downing (Liverpool, mittfältare)
»  Samir Nasri (Man City, mittfältare)

…………………………………………………

OCH DE FEM SÄMSTA?

(1) Bruno Ribeiro (Blackburn, försvarare)

Blackburn behöver förstärkningar, och värvningar som bidrar till lagets egen spelidé. Man har svårt att komma loss på transfermarknaden. Då är jag inte säker på att det var så klokt prioriterat att lägga kraft och energi på att värva en anonym brasiliansk försvarare.

(2) James McClean (Sunderland, mittfältare)

Sunderland har gjort en förskräckligt massa värvningar den här sommaren, inte minst till mittfältet, där man dessutom redan har ett antal spelare av hög kvalitet I truppen. Med det I åtanke så framstår värvningen av McClean som monumentalt överflödig.

(3) Costel Pantilimon (Man City, målvakt)

Jag kan förstå behovet av en stabil andramålvakt. Men att betala £3m, för en rumänsk variant av en sådan, med något oklar kvalitet och status, känns något excessivt. Hur står det egentligen till med scouting-systemet, eller klubbens akademi?

(4) José Moreira (Swansea, målvakt)

Värvningen av Moreira som målvakt till Swansea kändes för mig rätt skakig till att börja med. Knappast en målvakt som man hänger upp ambitioner om att hålla sig kvar I Premier League på. När Swansea därefter värvade Michel Vorm så framstår värvningen av Moreira som än mer poänglös.

(5) Daniel Ayala (Norwich, försvarare)

Norwichs akilleshäl i Premier League är lagets och försvarets tyngd och motståndskraft mot ligans högkvalitativa anfall. I det avseendet så framstår värvningen av unge Ayala som rätt verkningslös. En i mina ögon något typisk värvning av en medelmåttig spelare från en stor klubb.

…………………………………………………

Betyg på klubbarna under transferfönstret

Hur har då klubbarna skött sig under det här transferfönstret? Det är ju en annan fråga man kan ställa sig i det här sammanhanget. Jag gjorde det inte svårare för mig än att jag bara tog genomsnittet av samtliga värvningar för respektive klubb och kom fram till följande tabell:

(1) Man Utd, 4,40
(2) Liverpool, 4,07
(3) Stoke, 4,06
(4) Wolves, 4,01
(5) Sunderland, 3,66

(6) Newcastle, 3,62
(7) Aston Villa, 3,46
(8) Chelsea, 3,44
(9) Tottenham, 3,35
(10) Arsenal, 3,29

(11) Man City, 3,28
(12) Blackburn, 3,25
(13) QPR, 3,14
(14) Swansea, 3,07
(15) Bolton, 3,02

(16) Fulham, 2,91
(17) Norwich, 2,75
(18) West Brom, 2,73
(19) Wigan, 2,69
(20) Everton, 2,64

I den här sammanställningen ingår i och för sig inte mer kvalitativa aspekter som exempelvis hur snabbt och målmedvetet klubbarna skötte sina affärer under transferfönstret. Jag har även valt att inte här räkna med de värvningar som är uppenbart att betrakta som framtidsvärvningar, eller värvningar till akademin.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

The Independent tycker jag sammanfattar det här transferfönstret på ett både bra och inte minst roligt sätt, klubb för klubb. Åtminstone om man håller i beräkningen att den så klart inte hunnit ta dess sista dag med i beräkningen.

http://www.independent.co.uk/sport/football/transfers/with-a-day-to-go-how-has-your-club-done-in-the-summer-sales-2346399.html

:::

Totalt har Premier League under här transferfönstret omsatt smått osannolika £448m. Vilket kan öka något under dagen.

:::

Ska man sammanfatta den här sista dagen av transferfönstret – transfer deadline day – så måste man ju säga att den som vanligt är något utav ett litet antiklimax. Det hypas något enormt men i grund och botten så händer det ju inte så särskilt mycket.

Ja, en hel del spelare omsätts, men rätt många av affärerna har vi känt till som aktuella en längre tid. Nyheterna under dagen är som bäst lite småhäftiga, men inte häpnadsväckande.

Då hjälper det liksom inte hur mycket Sky Sports än försöker fabricera spänning genom att mer eller mindre hitta på rykten som att Kaka är på väg till Tottenham.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv