Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Röda och vita rosen

Kommer ni ihåg den här leken “Röda och vita rosen”? Är det en lek som barn fortfarande håller på med? Leker barn över huvud taget fortfarande?

Nåja, hur som helst gick det ut på att barnen delades upp i två lag, den röda och den vita rosen. Det ena laget fick vad jag tror kallades för en ”mumrik”, som kunde vara vad som helst, som skulle gömmas på ett listigt ställe. Alla i laget skulle därefter gömma sig för medlemmarna i det andra laget, som skulle leta upp dem en efter en och med hjälp av tortyr (mata med gräs, tusen nålar, kittlas och så vidare) luska fram ledtrådar om gömstället. När de till sist fick tag i mumriken så började leken om med ombytta roller.

Det här var i alla fall ett av Astrid Lindgrens mindre rumsrena bidrag till svenska barns uppväxt och uppfostran, efter att målande ha beskrivit leken i sina böcker om Mästerdetektiven Kalle Blomquist.

Men kanske är leken egentligen en metafor över rivaliteten mellan Man Utd och Leeds United.

:::

Som normalt är fallet så är grunden för rivaliteten mellan de båda klubbarna geografisk. Leeds är störst i landskapet Yorkshire och Manchester är å andra sidan störst i grannlandskapet Lancashire. Men konflikten är även geopolitisk till sin natur.

Det går tillbaka ända till 1400-talet med en serie av inbördeskrig mellan två rivaliserande grenar av klanen Plantagenet, den i York (den vita rosen) och den i Lancashire (den röda rosen). Det var väldigt brutala krig, ett av slagen anses som det blodigaste i engelsk historia, och skulle resultera i bildandet av Tudordynastin som skulle komma att regera England i 117 år.

Politisk strid följdes som brukligt är av ekonomisk kamp och de båda städerna stred om herraväldet under den industriella revolutionen, en strid som Manchester och Lancashire gick segrande ur.

Det tredje och kanske sista steget i en kamp mellan civilisationer, efter politiska och därefter ekonomiska strider, är närmast oundvikligen en social och kulturell kamp. Och i England har det nästan alltid manifesterats i en rivalitet på fotbollsplanen och på läktarna.

Och så har verkligen också blivit fallet mellan Manchester och Leeds.

:::

För herregud vad de här lagen och de här supportrarna inte gillar varandra.

Rent fotbollsmässigt inleddes kampen under 1960-talet när Matt Busbys och Don Revies båda lagbyggen ofta drabbade samman. Den fortsatte under 1970-talet, ett årtionde när maktbalansen förflyttades till Leeds fördel. En på samma gång enande som splittrande figur var Johnny Giles som inledde sin karriär i Man Utd men ratades av Matt Busby, som senare skulle beskriva det som sitt fotbollslivs största misstag, och gick till Leeds där han växte fram till deras stora förgrundsgestalt och mittfältsmotor.

I början av 1990-talet intensifierades rivaliteten ännu en gång när Leeds och Man Utd utkämpade en kamp om ligatiteln säsongen 1991/92, som Leeds till sist gick segrande ur.

Men några månader senare valde Leeds att sälja Eric Cantona till Man Utd och sedan dess har de båda klubbarna i huvudsak levt i skilda världar. Det har varit gruffigt emellanåt, kanske inte minst då mellan Roy Keane och Alf-Inge Håland, men Leeds har sällan mäktat med att utmana Man Utd på allvar.

Gruffigt har det också varit på läktarna och mellan fansen som delar en antipati som i Man Utds fall nog bara kan jämföras med relationen till Liverpool. Det tar sig osmakliga former med Man Utd-fans som sjunger om Leedsfansen som mördades av Galatasarayfans 2000, och Leedsfans som sjunger hemskt om Münchenkatastrofen från 1958.

:::

Ska vi hitta en rent konkret fotbollsrelaterad händelse som tände gnistan av hat mellan de båda klubbarna så är det den klassiska matchen i FA-cupen mellan de båda lagen från 1965, en match som slutade 0-0 men som är ihågkommen för sin brutalitet och allmänt brutalt dåliga stämning.

Båda lagen satsade på att vinna The Double, och de möttes också i en semifinal på Hillsborough som urartade till en direkt våldsam historia. Nobby Stiles stod för en tidig och hemsk tackling på Leeds vänsterytter Albert Johanneson som skulle komma att definiera matchbilden. Mängder av fula och farliga tacklingar och direkta slagsmål mellan bland andra Jack Charlton och Denis Law samt Billy Bremner och Paddy Crerand.

Den dåliga stämningen spred sig snabbt till läktarna och supportrarna. Rapporter om slagsmål och misshandel strömmade in till polisen i först Sheffield och därefter Nottingham, där returmötet spelades fyra dagar senare, en match som Leeds vann efter ett mål av Billy Bremner i 89:e minuten. Men Man Utd skulle skratta sist då de vann ligan i sista omgången på fler gjorda mål än Leeds, som slutade tvåa i både ligan och FA-cupen.

Rivaliteten tilltog ända fram till dess att Man Utd åkte ur Division One 1974, en period under vilken Leeds bara förlorade tre av 25 matcher mot Man Utd. Men Man Utds frånvaro dämpade inte känslorna och deras återkomst till den högsta divisionen ett år senare innebar en hotfull och hatisk stämning på läktarna var gång dessa båda klubbar ställdes mot varandra.

Det hela förvärrades när Man Utd under 1978 värvade både Joe Jordan och Gordon McQueen från Leeds. McQueen yttrade då det berömda citatet: ”99 per cent of all players want to play for Manchester United, and the rest are liars”.

Spelarna betraktades som Judasfigurer och matcherna mellan lagen präglades av våldsamheter på och utanför planen. Det hela fortsatte fram till dess att Leeds åkte ur Division One 1982, vilket kan sägas vara slutpunkten för den här eran i rivaliteten mellan Leeds och Man Utd.

Leedssupportern Rob Bagchi berättar mer utförligt:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/sep/19/carling-cup-2011-12-leedsunited?utm_medium=twitter&utm_source=twitterfeed

:::

Det är också ett hat och en rivalitet sprungen ur det faktum att samtidigt som Man Utd alltid har beundrats, eller i alla fall betraktats med respekt, för sina framgångar, så har Leeds aldrig riktigt fått det erkännandet. Till stor del beroende på Leeds metoder på planen under deras storhetstid med Don Revie.

:::

På senare tid har rivaliteten mellan de båda klubbarna gått på sparlåga i och med att Leeds befunnit sig i den engelska fotbollens lägre divisioner. Men den 3 januari 2010 blossade den tillfälligtvis upp igen i samband med att Leeds mycket överraskande besegrade Man Utd med 1-0 i ett tidigt FA-cupmöte på Old Trafford.

Ikväll på Elland Road har alltså Man Utd chans att hämnas den oförrätten.

:::

Ramon Nunez i Leeds om matchens betydelse, inget tjafs om att det ”bara” är Ligacupen där:

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2039330/Leeds-Ramon-Nunez-snubbed-country-Carling-Cup.html

:::

Och Ryan Giggs pratar om hur det här är en chans för Man Utds ungdomar att visa vad de går för.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2039140/Ryan-Giggs-urges-Manchester-United-youngsters-Carling-Cup-chance.html

:::

Och, som avslutning, några gamla spelare som delger oss sina berättelser om rivaliteten mellan Leeds och Man Utd.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/league-cup/8775215/Leeds-United-v-Manchester-United-former-players-try-to-explain-an-intense-if-inexplicable-rivalry-between-clubs.html

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Andra matcher ikväll:

Aldershot vs Rochdale; Arsenal vs Shrewsbury; Aston Villa vs Bolton; Burnley vs MK Dons; Nottingham Forest vs Newcastle; Stoke vs Tottenham; Wolves vs Millwall; Blackburn vs Leyton Orient och Crystal Palace vs Middlesbrough.

Övriga sex matcher spelas imorgon kväll.

De TV-sända Ligacupmatcherna under veckan är Leeds vs Man Utd samt Brighton vs Liverpool. Om de andra matcherna går att se vet jag inte ännu, men jag kan i alla fall rekommendera BBC:s liverapportering som är riktigt bra för den typen av tjänst.

:::

It’s a pot worth winning.

Be Champions!!

Publicerad 2011-09-20 kl 10:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons