Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Årtiondets lag i Premier League

Peter Hyllman 2019-12-31 00:20

XYZ

Ingen målvakt har varit lika central för det här årtiondet som David De Gea. Ingen målvakt har heller varit genomgående lika bra under så lång tid. Därefter finns flera kandidater, men Ben Foster har varit strålande för två klubbar.

Trent Alexander-Arnold är kanske relativt ny på scenen men har gjort ett sådant avtryck och förnyat ytterbackspositionen på ett sätt som ger honom platsen. Ingen växer upp och vill vara en ytterback sade Jamie Carragher för inte så länge sedan. Alexander-Arnold kan faktiskt ha ändrat på den saken.

Vincent Kompany känns rätt given i årtiondets elva, en dominant spelare och ledare i årtiondets mest framgångsrika fotbollslag. Bredvid honom är det inte självklart i och med att flera aktuella spelare nog mer kan sägas höra 2000-talet till. Virgil Van Dijk tar det, baserat på hans effekt för Liverpool.

Annons

Valet mellan Yaya Touré och Kevin De Bruyne var det överlägset svåraste för mig, men till sist vägde Tourés flera år tyngst för mig. N’golo Kanté och David Silva kändes på lite olika sätt båda två rätt självklara.

För varje enskild säsong har det varit möjligt att hitta någon anfallare som kanske varit bättre än Sergio Aguero, men över ett helt årtionde är det no contest. Aguero avgjorde ligor i början av årtiondet och Aguero avgör fortfarande ligor i slutet av årtiondet.

Luis Suarez är förmodligen spelaren som kommer nämnast mest som ett överseende, men för mig faller han på att han relativt konkurrensen var i Premier League för kort tid. Jamie Vardy är i så fall för mig ett mer surt namn att lämna utanför laget.

Många spelare gör anspråk på forwardpositionerna. Raheem Sterling har gått från talang till världsspelare under årtiondets andra halva. Eden Hazard var arguably ligans bästa spelare under fem-sex år. Gareth Bale och Alexis Sanchez lyste vardera upp Premier League under tre-fyra år av detta årtionde.

Annons

Och så Connor Wickham så klart.

:::

Årtiondets manager: Claudio Ranieri. Här går att tänka på olika sätt. Vissa kommer säga Pep Guardiola så klart, fastän han inte vunnit flest ligatitlar och inte heller har den bästa procenten vad gäller titelvinster, liksom hans resurser varit därefter. Andra kommer säga Jürgen Klopp fastän han inte vunnit en enda ligatitel detta årtionde. Eftersom ingen har vunnit fler än två ligatitlar under årtiondet så kan jag välja en som bara vann en, men där just den ligatiteln var mer fantastisk än alla andra. Claudio Ranieris och Leicesters ligatitel kommer leva i våra minnen för evigt.

:::

Årtiondets ögonblick: Agueeero! Maktskiftet i Manchester. Slutet på en era och början på en annan. Visst skulle Man Utd vinna ligan säsongen därpå men det var bara att fördröja det ofrånkomliga. Stafettpinnen skulle lämnas över och inget enskilt ögonblick symboliserar detta mer än just Sergio Agueros ligavinnande mål långt in på tilläggstid i säsongens allra sista match till tonerna av Martin Tylers falsett. Början på Man Citys årtionde var också slutet på Man Utds dominans, även om det ena inte nödvändigtvis orsakade det andra.

Annons

:::

Årtiondets bästa transfers:

(3) N’golo Kanté, Leicester & Chelsea. Lite speciell på så vis att han skulle kunna dyka upp två gånger på en sådan här lista. Leicesters värvning är kanske den som känns genialisk eftersom ingen riktigt visste vem han var, men man kan så klart fundera på om ens Leicester hade någon aning om att det skulle bli så bra. Men han var inte så mycket sämre som värvning när Chelsea gjorde den, bara kanske lite mer uppenbar.

(2) Roberto Firmino, Liverpool. För allt prat om alla andra spelare i Liverpool så pratas det relativt lite om Roberto Firmino. Samtidigt är det knappast möjligt att överskatta Firminos betydelse för Liverpools hela spel, oavsett i anfall eller försvar. Firmino är spelaren som gör allting möjligt och värderas ofta felaktigt som anfallare baserat enbart på hur många mål han gör. Värvades för fem år sedan för en relativ spottstyver.

Annons

(1) David Silva, Man City. Ansågs på den tiden, absurt och felaktigt naturligtvis, som för dålig för Barcelona eller Real Madrid. Riktigt så simpelt är liksom inte livet. Man City tog dock tillfället i akt och hittade en mittfältsmotor som skulle komma att bli deras bästa och viktigaste spelare under ett helt årtionde. Varje diskussion om vem som var bäst mellan Gerrard, Lampard och Scholes måste numer innehålla även Silva.

Bubblare: Kevin De Bruyne, Eden Hazard, Sadio Mané, Sergio Aguero, Diego Costa, Christian Eriksen, Jan Vertonghen, David De Gea, Heung-Min Son, Alexis Sanchez. Alla är bra värvningar så klart, men kanske också rätt självklara och därför inte skitsmarta.

Årtiondets sämsta transfers:

(3) Eliaquim Mangala, Man City. Hur mycket pengar betalade Man City faktiskt för den här mittbacken och hur många år försökte de bli av med honom utan att lyckas? Spelade av lätt insedda skäl inte mycket för Man City och de få gånger han faktiskt spelade så insåg man att han hade den trots allt rätt ovanliga egenskapen att många gånger vara en bättre spelare när han inte spelade.

Annons

(2) Angel Di Maria, Man Utd. I en annan värld och en annan tid hade detta kunnat vara en strålande värvning. Men i den värld och tid som värvningen så var det på samma gång klart att Di Maria själv knappast var entusiastisk över att flytta till Manchester och Louis van Gaal hade dessutom sina helt egna idéer. Alla dessa tecken fanns där men Man Utd och Ed Woodward var mest intresserade av att skryta om sin storlek.

(1) Fernando Torres, Chelsea. Värvades för en vid den tummen förfärligt stor summa pengar och det var svårt att se att något annat låg bakom den värvningen annat än ett mer eller mindre panikartat försök att vända en titelstrid som började glida dem ur händerna. Chelsea blundade för att Torres redan börjat visa rätt tydliga tecken i Liverpool på att inte vara den spelare han varit några år tidigare.

Annons

Bubblare: Andy Carroll, Christian Benteke, Wilfried Bony, Tiémoué Bakayoko, Roberto Soldado, Vincent Janssen, Memphis Depay, Alexis Sanchez, Loris Karius. Inte alltid lätt att skilja på misslyckade värvningar och dumma värvningar kanske.

:::

GOTT NYTT ÅR!

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#25): Leeds stod för nyårsfyrverkeriet!

Peter Hyllman 2019-12-30 22:30

Birmingham 4-5 Leeds; Bristol City 3-0 Luton Town; Fulham 1-0 Stoke; Huddersfield 2-1 Blackburn Rovers; Millwall 1-0 Brentford; Nottingham Forest 1-0 Wigan; Preston North End 0-2 Reading; QPR 1-2 Hull City; Sheffield Wednesday 1-2 Cardiff; Swansea 0-0 Barnsley; West Brom 0-2 Middlesbrough; Derby County 2-1 Charlton.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Middlesbrough. Leeds får nog ursäkta men omgångens främsta insats stod Middlesbrough för som besegrade serieledarna West Brom på The Hawthorns. Med den vinsten hoppar Middlesbrough uppåt i tabellen och med tre raka vinster är de i alla fall för stunden seriens mest formstarka lag. Givet att det var West Broms blott andra förlust den här säsongen så säger det något om hur svår matchen var för Middlesbrough.

KALKON

Preston North End. Inte alldeles självklart att lyckas hitta några faktiska kalkoner den här omgången, men det är klart att om Preston hoppas kunna nypa i alla fall en av playoff-platserna så har de inte gärna råd att förlora för många matcher som hemmamatcher mot Reading. Märkligt att se Preston prestera så som senast gjorde en så bra match mot Leeds på Elland Road, men kanske är det också deras akilleshäl att de är så ojämna.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Birmingham 4-5 Leeds. Bonkers. Bananas. Barnstormer. Matchen mellan Birmingham och Leeds var en sanslös historia, en fullständigt galen fotbollsmatch. Leeds går fram till 2-0 och ser ut att kontrollera matchen helt, men ett Leeds som förut var drypsäkra defensivt har börjat begå väldigt enkla misstag, samt ha glömt bort hur man försvarar fasta situationer. Det blev 2-2, det blev 3-3, det blev 4-4 på tilläggstid, men ändå vinner Leeds till sist den här matchen med 4-5. Kvaliteten kan diskuteras, underhållningen och dramatiken kan det knappast.

OMGÅNGENS:

Spelare: Luke Ayling, Leeds. Monstruöst bra insats från Leeds högerspringare, som försvarade heroiskt men även var en ständigt kreativ kraft framåt. Gör själv ett mycket snyggt mål till 3-2, och passar fram till de två sista målen.

Annons

Manager: Lee Johnson, Bristol City. Kanske inte den tuffaste matchen på pappret, men en övertygande och framför allt viktig seger för Bristol City som innan omgången hade förlorat fyra matcher i rad och börjat tappa hänget på playoff-platserna.

BTW

Leeds. Hälften av målen som Leeds har släppt in på hittills 25 ligamatcher har de släppt in de fyra sista matcherna. En femtedel släppte de in mot Birmingham. Hösten har handlat om kontroll för Leeds. Julen har sett dem gå vilda västern.

Nedflyttningstabellen. Pratas mycket om toppen av tabellen men så klart men den interna tabellen runt nedflyttningsstrecket ser minst sagt saftig ut den med, med fyra lag som slåss om den enda platsen ovanför strecket. Stoke, Barnsley och Luton på 21 poäng, och Wigan på 20 poäng.

Toppduon. Lite måste väl ändå Leeds och West Brom kunna glädjas åt att fastän de har haft minst sagt rätt svajiga julperioder båda två så består deras försprång nedåt kring åtta-nio poäng som förut. Övriga lag har inte lyckats minska avståndet. På onsdag möts de båda på The Hawthorns.

Annons
Peter Hyllman

Fem spelare i engelsk fotboll som aldrig borde lämnat sin klubb

Peter Hyllman 2019-12-30 06:00

Vilka spelare i engelsk fotboll borde aldrig ha lämnat sin klubb? En fråga med många olika nyanser men som riskerar bli till en rejäl övning i baksäteskörande på bekvämt avstånd med facit i hand. Många spelarflyttar misslyckas så klart, och då är det möjligen lätt att peka finger i efterhand och säga att det var ju dumt. Men de spelare vi pratar om här är de där vi kunde säga, och där de själva borde ha insett, redan när flytten gjordes, att det här är förmodligen en rätt dum idé.

Den utgångspunkten eliminerar ett antal värvningar som annars garanterat hade dykt upp i en sådan här diskussion. Fernando Torres exempelvis, som ju för stora pengar blev fenomenalt misslyckad i Chelsea. Här är det så klart skadeglatt frestande för Liverpools supportrar att säga att Torres borde minsann aldrig ha lämnat Liverpool. Men just där och då var det ett val som utifrån spelarens perspektiv var lätt att förstå. Det var en payday och Liverpool var då vanvettigt misskött.

Sådana exempel finns det som sagt många av. En annan aspekt på ungefär samma tema är att fundera kring spelare som definitivt borde ha lämnat sin klubb, eller som lämnade sin klubb alldeles för sent. En lista där man kan tänka sig att en spelare som Matthew Le Tissier hade varit framträdande. Jag gillar inte den idén eftersom jag tycker det vore att förminska hans medvetna beslut att värdera lojalitet med sin klubb över pengar, titlar och status, en typ av beslut jag dessutom tycker ska beundras.

Annons

Å andra sidan finns en annan typ av sådana spelare där det kanske vore mer befogat att faktiskt göra det omdömet. Några spelare i Arsenal de senaste tio åren, såsom Jack Wilshere och Theo Walcott, känns som ganska tydliga exempel. Spelare vars karriärer nog hade kunnat se mycket annorlunda ut om de lämnat tryggheten och bekvämligheten i ett alltför bekvämt Arsenal och istället försökt sig på att göra sig till stora fiskar i något mindre dammar.

Kanske får jag skäl att återkomma till en sådan lista. Här är det däremot dags att presentera min lista över de fem spelare i engelsk fotboll som jag främst menar aldrig borde ha lämnat sin klubb.

(5) Francis Jeffers, Everton

På sätt och vis kan man kanske begripa att Francis Jeffers, liksom Everton, hade svårt att säga nej när Arsenal kom och kastade miljonerna över dem. Jeffers kan nog sägas ha varit en prototyp eller förebud om en annan anfallare som några år senare skulle dyka upp i Everton, men den här gången var det alltså Arsenal som nöp honom. Dock med helt annat resultat. Många var förvånade när värvningen gjordes över vad Arsene Wenger egentligen såg i den unge anfallaren, och det kändes väl aldrig särskilt sannolikt att Jeffers skulle bli annat än standby bakom en anfallare som Thierry Henry. Åren i Arsenal blev inte många, och hans karriär därefter allt annat än anmärkningsvärd.

Annons

(4) Michael Owen, Liverpool

Återigen, gränsfall vad man egentligen ska tycka här. På pappret går det så klart att förstå Owens beslut att pröva på Real Madrid, och en större chans på de stora titlarna. Att Liverpool råkade vinna, betoning på råkade, Champions League säsongen därpå kan inte påverka den saken. Men Owen kändes verkligen som en spelare som verkligen borde ha stannat i engelsk fotboll och nog rimligtvis borde ha insett det själv, vilket även skulle komma att bekräftas. Owen hade varit given i det Liverpool som ändå var på väg att växa fram med Rafa Benitez, och hade kunnat höjt dem ytterligare, åtminstone vad avser åren fram till dess att Liverpool i vår tidslinje köpte Fernando Torres. Hans eftermäle i Liverpool hade då varit ett helt annat.

(3) Emanuel Adebayor, Arsenal

Man kan tycka att det är lite svårt att så här i efterhand riktigt förstå hur het Adebayor faktiskt var där mot slutet av 2000-talet. Men han var stekhet, och sågs nog till och med mer än Robin van Persie som den naturliga arvtagaren till Thierry Henry, även om han var en annan typ av spelare. Samtidigt spelade Arsenal då en annan typ av fotboll. Adebayor hade kunnat bli den stora fixstjärnan för Arsenal. Istället var han en av dem som lockades av de större pengarna från Man City och sökte sig dit istället. Därifrån har hans karriär gått käpprätt utför. Man kan fråga sig om han hade haft karaktären att lyckas fullt ut i Arsenal. Men vi vet med säkerhet två saker. Att han var bra i Arsenal, samt att han aldrig blev ens i närheten av lika bra efter Arsenal.

Annons

(2) Jack Rodwell, Everton

Ett annat väldigt vanligt tema i engelsk fotboll har varit den unge supertalangen, eller åtminstone påstådda supertalangen, som kommer fram i mindre, medelstor eller till och med stor engelsk klubb men lockas iväg alldeles för tidigt till någon av superklubbarna, om på grund av stora lönepaket eller orimliga drömmar och speltid och framgång, och vars karriärer därefter går absolut ingenstans. Här finns flera exempel, men det kanske mest uppenbara åtminstone de tio senaste åren är Rodwell, som lämnar Everton för Man City. Alla insåg, och han borde ha insett, att hans möjligheter i ett Man City som mer än något annat ville bli Man Utd över en natt, inte var för honom. Åren har gått som lönelyftare i Sunderland, sedan provspelare i Roma och nu Sheffield United, som verkar gilla sina engelska problembarn.

Annons

(1) Andy Carroll, Newcastle

Kanske inte någon överraskning att Carroll toppar den här listan givet att det var ett samtal om just honom som inspirerade listan. Framför allt känns kanske Andy Carroll som spelaren på den här listan med störst ”tänk om…”-faktor. Det vill säga, tänk om han hade stannat kvar i Newcastle istället för att göra sig till en pjäs i pajasdealen till ett vid stunden helt dysfunktionellt Liverpool. Tänk om han hade stannat kvar och utvecklats ytterligare i ett Newcastle som var hans hem, där han var älskad och kanske framför allt kände sig hemma. Någon mer naturlig efterträdare till Alan Shearer har Newcastle aldrig haft, även om jämförelsen kan vara orättvis mot Carroll. Men det här är också en känsla som möjligen förstärkts ytterligare när nu Carroll faktiskt har återvänt hem till Newcastle igen, och vibbarna för närvarande är enbart positiva.

Annons
Peter Hyllman

Hörnan (#20): Chelsea med en smash-and-grab mot Arsenal

Peter Hyllman 2019-12-29 20:54

PL

Manager: Carlo Ancelotti, Everton. Perfekt start på sin tid i Everton för Carlo Ancelotti som blir den förste Evertonmanagern att vinna sina två första matcher sedan David Moyes om jag inte misstar mig. Båda matcherna mot Burnley och Newcastle känns som matcher som Everton inte hade vunnit tidigare under säsongen. Härifrån blir det lite tuffare för Ancelotti som har Man City och Liverpool på bortaplan i tur och ordning.

TRE TAKEAWAYS:

Burnley. Uppfattningen om Burnley är som ett fantastiskt svårslaget lag och ett lag som försvarar sig väldigt bra. Verkligheten på Turf Moor är att Burnley har tagit totalt fem poäng på 21 matcher mot så kallade Big Six-klubbar, vilket självfallet är både alldeles för dåligt och inte alls vad man skulle kunna tro. Turf Moor är allt annat än ett fort för Burnley i just dessa matcher, och visar möjligen att Dyches ofta ultradefensiva taktik han konsekvent kör mot storklubbarna, men inte mot andra lag, inte nödvändigtvis är den allra mest funktionella taktiken. Ändå vägrar han att ändra på det.

Annons

West Ham. West Ham sparkade alltså Manuel Pellegrini efter förlusten mot ett ytterst B-betonat Leicester hemma på London Stadium. Inget oväntat med det egentligen. Det var West Hams sjätte förlust den här säsongen på nio hemmamatcher, och just den formen på hemmaplan framför 60,000 åskådare är naturligtvis en orsak både till West Hams svaga ligaplacering och Pellegrinis svanesång. Men eftersom West Ham är en klubb utan idé, organisation och ledarskap så kommer det nu med största sannolikhet bli David Moyes som tar över, igen. Tvivlar på att det gör många gladare.

Watford. Jag vet inte om Nigel Pearson precis är något taktiskt geni eller ens rätt manager för Watford på sikt. Men han verkar veta hur man får ihop ett lag och skapar en bra lagkänsla. Vi såg det i Leicester för ett gäng år sedan och vi verkar se det också nu med Watford. Och kanske är det precis vad Watford behöver vid den här tidpunkten, efter några år där tyngdpunkten kanske snarare varit på det taktiska på bekostnad av det andra. Vinsten mot Aston Villa ger Watford häng i nedflyttningsstriden och en känsla av vinden i ryggen.

Annons

J.R.

Watford. Gillar normalt sett inte att hämta JR och Cliff Barnes från en och samma match, om inte annat för att man tenderar att säga samma sak två gånger fast omvänt, men så får det bli den här gången. Svårt att käfta när Watford med 3-0-segern tar tre ytterst viktiga poäng på en direkt konkurrent i nedflyttningsstriden, får häng på lagen ovanför strecket, och vänder en säsong som kändes som glidandes dem ur händerna till en känsla av hoppfullhet. Watford var alltid lite bättre än vad tabellen antydde, och nu verkar det som om de har börjat tro på det själva.

CLIFF BARNES

Aston Villa. Sexpoängare, en match Aston Villa behövde vinna, eller åtminstone inte förlora. Att hamna i underläge med 0-1 borta mot Watford må väl vara hänt men när Watford då får en spelare utvisad så borde Aston Villa rimligtvis ha rätt goda hopp om att kunna få med sig något. Istället släpper de in två mål och förlorar med 0-3. Man måste säga att det börjar se lite mörkt ut i nedflyttningsstriden för Aston Villa.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Brighton 2-0 Bournemouth. Är det ett derby, inte ett derby? Vet inte riktigt, det är tio mil mellan städerna men vad som är ett derby är som vi vet relativt. Men båda klubbarna är hemmahörande på sydkusten i alla fall så det är väl ett derby minst lika mycket som nästan vilket som helst Londonderby kan jag tycka. Intensiv match var det hur som helst, lite småful emellanåt till och med, men också välspelad, och Brighton tog tidigt ledningen och därifrån dominerade de matchen genom Aaron Mooy.

BTW

Hur mycket har Arsenalfansen hunnit börja hålla tummarna för att Liverpool ska förlora en match den här säsongen?

Lösningen är inte: Gör inte VAR! Lösningen är: Gör VAR bättre!

”Everton need a reality check: Moyes is the best they can get” – Skrivet för cirka två veckor sedan av Mark Ogden. Alla kan så klart ha fel eller få fel, och cred för att den inte är nedtagen, men det där är en så onödig sak att skriva av ett proffs.

Annons

Gaaaa-aaalen match mellan Birmingham och Leeds.

Hade för övrigt varit lite spexigt av West Ham att anställa Chris Hughton ett halvår efter det att Brighton (!) sparkat honom för att de ville börja spela mer ambitiöst.

Istället för att babbla om VAR-fördelar som inte finns så kan man ju undra-flundra hur Liverpool råkade få maximalt fördelaktigt spelschema under julfotbollen.

Arsenals årtionde slutade ganska precis som det började.

Sheffield United förlorade sin första bortamatch det här året och förlorade även sin sista bortamatch. Däremellan förlorade de inte en enda bortamatch. Imponerande.

Årtiondets lag m m kommer på nyårsafton.

Peter Hyllman

Både Arsenal och Chelsea måste ha poäng och måste göra en poäng

Peter Hyllman 2019-12-29 08:00

Förra gången Arsenal och Chelsea möttes kan man med viss rätt hävda att det var den faktiska slutpunkten för dess båda managers. Maurizio Sarri fick sparken tämligen omedelbart efteråt trots att Chelsea vann Europa League-finalen och tog sig till Champions League. Unai Emery överlevde förvisso sommaren, men 1-4-förlusten i finalen och misslyckandet att ta sig till Champions League tog förmodligen död på det förtroendekapital han faktiskt hade.

När Arsenal och Chelsea nu möts igen är det kanske mer rimligt att betrakta matchen som en slags startpunkt eller utgångspunkt för dess båda managers. Frank Lampard har förvisso varit manager för Chelsea sedan i somras, men har i kraft av sitt namn, av sin satsning på unga spelare och av lagets generella resultat haft en smekmånad fram till ganska precis nu. Mikel Arteta är å sin sida helt ny, detta är hans blott andra faktiska match som Arsenals manager.

Både Arsenal och Chelsea går in till den här matchen med något att bevisa. Arsenal måste självfallet börja vinna den här typen av matcher, i synnerhet på hemmaplan, särskilt som de om bara några dagar spelar hemma igen mot Man Utd. Sex poäng från dessa två matcher vore både en fullt rimlig budget för Arsenal mot detta motstånd, och självfallet även en flygande start för Arteta, som rimligtvis också på kort sikt behöver visa att han kan göra mer med sitt lag än vad Unai Emery och Fredrik Ljungberg mäktade.

Annons

Chelsea borde inte rimligtvis ha något att bevisa. Samma tanke fanns ju inför deras match mot Tottenham för en vecka sedan. En match där de flesta nog förväntade sig en vinst för Tottenham, men i vilken Chelsea imponerade stort, dominerade Tottenham och taktiskt dribblade byxorna av Tottenham. Det var den första matchen Chelsea vann mot annat toppmotstånd under Frank Lampard. Allt var frid och fröjd, sedan kom förlusten hemma på Stamford Bridge mot Southampton och gjorde allt om intet.

Nu hänger samma frågetecken över Chelseas huvuden igen. Bra resultat varvas med mycket svaga resultat. Förvisso är detta en match som skulle kunna jämställas med matchen mot Tottenham. Bortaplan, och en motståndare som kommer vilja föra matchen mot dem. Chelsea har inte presterat bra på Stamford Bridge den här säsongen, vare sig i ligan eller i Champions League. De har lyckats bättre på bortaplan, om än av taktiska eller av rent psykologiska skäl.

Annons

Kanske kan Chelsea mot Arsenal replikera matchen de gjorde mot Tottenham. Frågan är i så fall så klart vad detta i så fall bevisar. Givet att vi så att säga redan vet att de är fullt kapabla att först vinna sådana här matcher för att därefter i matcher på hemmaplan mot på pappret betydligt mer beskedligt motstånd gå på grund. En seger mot Arsenal skulle så klart kunna ses som bara ännu ett hack i exakt samma kategori. Men en förlust skulle självfallet förvärra situationen ytterligare.

Tabellsituationen är belägrad. Chelsea har ett relativt stort koppel av klubbar efter sig som jagar dem i rasande takt, framför allt alltså Tottenham, Wolves, Sheffield United och Man Utd, varav åtminstone tre av dem måste ses som seriösa utmanare. Förlorar Chelsea idag kan de mycket väl ha tappat sin fjärdeplats när kvällen är avslutad. Arsenal å sin sida måste nog känna att om de inte vinner mot Chelsea idag så kan de nog kyssa tack och adjö till Champions League för den här gången, åtminstone via ligan.

Annons

Frågan uppstår så klart i vilken utsträckning Mikel Arteta alls ska lägga något krut på den här säsongen eller snarare betrakta den som redan förlorad och istället tänka längre fram i tiden. Naturligtvis är inte Arteta anställd som någon brandsläckare ägnad att rädda den här säsongen. Tvärtom är han, rätt eller fel, anställd för att på lång sikt bli Arsenals Pep Guardiola, nästa Pep Guardiola eller hur man nu vill beskriva honom. Men Rom byggdes inte på en säsong, än mindre en halv säsong.

Ändå kan vi också se Mikel Arteta förhålla sig till spelare på ett sätt som åtminstone säger att han är inte beredd att slänga bort möjligheten till en omedelbar succé redan den här säsongen. Arsenals enda chans att uppnå detta är självfallet att Arteta på något vis lyckas få ut full fart och effekt av Arsenals lyxlirare i form av Özil, Aubameyang, Luiz, Mustafi med flera, annars är det omöjligt den här säsongen. Vilket förklarar varför Arteta har valt att ge dessa spelare ännu en chans. Eller, som han säger, nollställa räkneverket.

Annons

Å ena sidan kan man så klart inte klandra Mikel Arteta för att försöka eller vilja göra det bästa och mesta av den säsong som nu pågår. På något sätt blir det märkligt att föreslå något annat. Dessutom kan det mycket väl vara så att han känner att han behöver den omedelbara framgångseffekten för sin egen auktoritet i klubben. Å andra sidan kan man även förstå de som säger sig hellre vilja se kraftfulla beslut för framtiden, ägnade att komma åt den negativa kultur slagit rot i klubben, som dessa spelare representerar.

Men inte bara Mikel Arteta brottas för närvarande med den ständiga dragkampen mellan kort och lång sikt. Frank Lampard måste även gå den balansgången och resultaten samt det snabbt försvinnande försprånget ned till femteplatsen har bara gjort den svårare för honom. Att hålla fast vid sin omhuldade ungdomssatsning, samtidigt som Chelsea nu sägs ha cirka £150m att spendera bara i januari sedan deras transferförbud hävts under hösten. Trycket att investera kommer vara stort.

Annons

Förvisso finns sätt att hantera den balansgången. Värva Jadon Sancho för £100m eller mer och det kan självfallet bokföras både som en stor prestigevärvning och som en fortsättning eller förlängning på Chelseas ungdomssatsning. Det kan självfallet diskuteras hur attraktiva Chelsea för närvarande är för en spelare som Sancho, givet att deras Champions League-status är osäker för närvarande, men samtidigt känns just deras ungdomssatsning betydligt mer trovärdig för närvarande än t ex Man Utds.

Men även här har vi en aspekt där dagens match faktiskt kan komma att ha rätt stor betydelse både för Arsenal och för Chelsea. Den sista matchen för året, den sista matchen innan januarifönstret öppnar. En match vars utgång förmodligen kommer påverka rätt mycket om hur vi betraktar både Arsenal och Chelsea när vi nu är bara några få dagar från att gå in i 2020-talet. Matchen kommer ha betydelse för Arsenals och Chelseas agerande på kort sikt, vilket i sin tur påverkar dem på längre sikt.

Annons

Matchen i Baku var en slags slutpunkt för båda lagen. Matchen på Emirates kan vara ett slags startskott för ett av lagen. Både Arsenal och Chelsea behöver poäng. Både Arsenal och Chelsea behöver göra en poäng.

:::

En roligare ”fjantfakta” som spridits under hösten är att Sheffield United har förlorat lika många bortamatcher på engelsk mark under året som Barcelona. Vore på sätt och vis lite trist om det hann med att förändras för dem i årets sista bortamatch.

:::

Vi får se om West Ham annonserar David Moyes som deras nästa manager (igen) under dagen. Många skäl talar för den saken, men inga goda skäl.

Peter Hyllman

Vad hittar West Ham på efter att till sist ha sparkat Manuel Pellegrini?

Peter Hyllman 2019-12-28 22:44

Manuel Pellegrini var tänkt att lyfta West Ham uppåt i tabellen och uppåt som klubb, positionera dem på ett sätt som skulle göra dem redo att börja konkurrera på allvar på tabellens övre halva, om europeiska cupplatser och om Champions League. Pellegrini lämnar dem efter en och en halv säsong, stirrandes ned i avgrunden, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, inte det minsta närmare klubbens ambitioner.

Att säga att detta kommer som en överraskning vore felaktigt. Rimliga frågetecken fanns redan när Manuel Pellegrini anställdes både gällande hans personlighet att lyckas med detta och gällande hans motivation, bland annat efter en utflykt till Kina. Han kändes redan när han anställdes som en gammal manager med rätt gamla idéer. Vare sig han eller hans idéer känns mindre gamla när han nu får sparken.

Vad Manuel Pellegrini ändå gjorde var att initialt ge West Ham någon slags trovärdighet, en förmåga att attrahera spelare de kanske annars inte hade kunnat värva. Här måste man anta att Mario Husillos, sportchefen, också var behjälplig, åtminstone med att hitta dessa spelare och lyfta fram dem som alternativ. Man måste tänka sig att om David Moyes fortsatt som West Hams manager så hade West Ham värvat helt andra spelare än Felipe Anderson, Pablo Fornals, Issa Diop med flera.

Annons

Vad Manuel Pellegrini helt misslyckats med är att få ihop dessa spelare till en taktiskt fungerande helhet. Offensivt har det många gånger varit minst sagt idéfattigt. Men mest oroande har varit West Hams totala oförmåga till ens en grundläggande defensiv organisation. Vilket är minst sagt märkligt att säga om ett av Pellegrinis lag, som genom åren utmärkt sig för just detta.

Anklagelsen har riktats mot Pellegrini att han sålt ut sig själv lite genom att försöka haka på flummet om The West Ham Way. Vilket självfallet, som alla sådana begrepp, bara handlar om att spela offensiv fotboll, eller möjligen underhållande fotboll. Här finns rätt tydliga siffror på hur West Ham har investerat betydligt större summor på offensiva spelare jämfört med mer defensivt orienterade spelare.

West Ham släppte förra säsongen in flest mål av alla lag på tabellens övre halva. Trots detta gick £68m av totalt £71m investerade på nya spelare till offensiva spelare. Endast en femtedel av klubbens transferpengar har lagts på defensiva spelare de senaste fyra åren, och en enda spelare utgör hälften av det. Under 2010-talet har West Ham spenderat över £10m på totalt tretton olika spelare, endast en av dem en icke-offensiv spelare.

Annons

Detta har haft en högst tydlig effekt just på West Hams försvarsspel. West Ham har släppt in 32 mål på nitton matcher, endast nedflyttningslagen är sämre. Men West Ham har varit alldeles för defensivt svaga under betydligt längre tid än så. Endast två gånger under 2010-talet har West Ham släppt in färre än 50 mål under en och samma säsong. Ett sådant facit gör europeiskt cupspel och Champions League till en omöjlig ambition.

Manuel Pellegrini har inte lyckats få någon ordning på det här problemet, fastän man på förhand nog såg det som vad han faktiskt skulle kunna få ordning på. Att han inte har lyckats med den saken, att han till synes inte ens riktigt verkar ha brytt sig om att ens försöka lyckas med den saken, förstärker rimligtvis det första intrycket man hade att han nog inte hade den riktigt rätta motivationen för att faktiskt göra jobbet.

Annons

Märkligt nog tog det West Ham så här lång tid att faktiskt fatta beslutet att sparka Manuel Pellegrini. Även om en förlust på hemmaplan mot Leicesters reservlag nog helt säkert var omöjligt för Gold och Sullivan att blunda för. Märkligt säger jag, fastän det med deras managerfacit kanske inte alls är det. De har en ganska lång tradition av att dra ut på sådana här beslut betydligt längre än vad som är både hälsosamt och nödvändigt.

Ofta när ägare drar sig för att sparka managers så lyfts det fram som uttryck för lojalitet och långsiktighet. När det i själva verket bara är ett uttryck för brist på idéer, brist på kompetens och brist på handlingskraft. Redan innan helgen sa jag att det främsta skälet att Pellegrini fortfarande är West Hams manager är att klubben inte har lyckats tänka ut något bättre alternativ. Vilket alltjämt stämmer.

Annons

Och om de till slut sparkar Manuel Pellegrini så talar mycket för att det återigen blir David Moyes som ersättare, eftersom klubben inte har lyckats tänka ut några bättre alternativ än så. Vilket mycket väl kan visa sig bli verklighet. Åtminstone låter det som om West Ham säger sig vilja anställa brittiskt igen, och det kommer självfallet vare sig bli Eddie Howe, Graham Potter eller Chris Wilder, de enda som skulle kännas rimliga i nuläget.

Annars skulle man så klart kunna tänka sig att West Ham faktiskt återvände till Kina och hämtade hem ännu en dit flyktad gammal Premier League-manager i form av Rafa Benitez. Vilket jag skulle se som ett betydligt bättre beslut än vad Manuel Pellegrini någonsin var. Det rent praktiska problemet med det är självfallet att Benitez kontrakt är allt annat än billigt att köpa loss honom från.

Annons

En annan observation är självfallet att Leonardo Jardim precis fick sparken från Monaco för andra gången på kort tid, mot all rim och reson. För West Ham att inte omedelbart erbjuda Jardim jobbet vore förmodligen att betrakta som tjänstefel i det här läget. Vilket helt säkert är mer eller mindre en garanti för att det kommer inte West Ham, rättare sagt Gold och Sullivan, göra alls.

Men låt oss hoppas att jag har fel i min nakna cynism. West Ham är en klubb som kan så mycket mer än vad de faktiskt visar. West Ham är en klubb som vill så mycket mer än vad det någonsin verkade som om Manuel Pellegrini ville. West Ham hoppas nu på ett gott nytt år utan Manuel Pellegrini. Vilket kommer bero helt och hållet på inte det beslut som West Ham fattat nu ikväll, utan på det beslut som West Ham fattar härnäst.

Annons

Vem anställer West Ham som manager nu?

Peter Hyllman

Premier League är kanske bäst, men kan fortfarande bli bättre!

Peter Hyllman 2019-12-28 06:00

Man får säga att det är en underlig känsla att det dras igång ännu en Premier League-omgång bara några timmar efter att den förra omgången avslutats. Men sådan är alltså julfotbollen i England och det är bara att gilla läget. Vilket så klart inte alla managers klarar av att göra, särskilt inte som de redan i preventivt syfte letar efter krokar att hänga upp eventuella förluster på.

Men samtidigt en skön känsla. För det är ju några fina matcher på programmet den här helgen, och även den här lördagen. Vi börjar med ett sydkustderby mellan Brighton och Bournemouth som känns härligt oförutsägbart på förhand. Ett derby mellan två klubbar som för inte alls många år sedan befann sig betydligt längre ned i det engelska seriesystemet. En triumf för den engelska fotbollens relativa klassfrihet.

Även en match mellan Graham Potter och Eddie Howe, kanske de två just nu mest spännande engelska tränarna, båda två med en tämligen modern syn på hur fotboll ska spelas. Båda två har nu lag som från stund till annan klarar av att imponera men som kanske misslyckas att ta tillräckligt många poäng för att de ska kunna känna sig helt trygga i sin status som Premier League-klubbar.

Annons

Southampton, den tredje sydkustklubben i Premier League, tar efter två stora triumfer på bortaplan emot Crystal Palace hemma på St Mary’s. En match de flesta nog nu förväntar sig att Southampton ska vinna, vilket möjligen skapar en annorlunda matchdynamik än den som Southampton vant sig vid. Intressant att se hur Southampton nu hanterar ett betydligt mer kompakt spelande motstånd.

Nere i bottenstriden möts Watford och Aston Villa på Vicarage Road. Kan Watford fortsätta deras positiva trend under Nigel Pearson, med vinst mot Man Utd och oavgjort mot Sheffield United, genom att vinna den här sexpoängsmatchen? Då Watford ligger fem poäng efter Aston Villa vore en vinst väldigt värdefull för Watford, och en förlust i motsvarande utsträckning katastrofal.

Newcastle har att försöka hämta sig från storförlusten mot Man Utd på annandagen, en förlust som var präglad av flertalet riktigt grova egna misstag. Everton å sin sida har att visa att vinsten i Carlo Ancelottis första match inte var någon tillfällighet, och om de skulle lyckas vinna mot Newcastle så vore det första gången den här säsongen som Everton vinner två matcher i rad.

Annons

Tänk vad tiden flyger sedan Norwich överraskande besegrade Man City i början av säsongen och pratades om i högtflygande termer. Sedan dess har Norwich vunnit en match allena och tog över jumboplatsen från Watford förra omgången. Kan de upprepa Man City-bedriften ikväll och vinna mot Tottenham på Carrow Road? Någon form av medgång behöver åtminstone Norwich, som är på väg att tappa greppet i tabellen.

Tappa greppet är förvisso något som West Ham har varit nära att göra länge. Manuel Pellegrini påstås leva på lånad tid, vad nu det innebär. Andra rapporter gör gällande att om Pellegrini får sparken så sitter David Moyes i förarsätet att ta över, vilket förvisso var något som sades även om Everton. Men intrycket är liksom att West Ham inte alls har samma kraft och kompetens i sitt beslutsfattande som Everton har.

Annons

Mest av allt signalerar West Ham en klubb som inte riktigt vet vad den vill, inte riktigt har någon koll på vilka alternativ som står dem till buds eller hur de ska ta reda på vilka dessa alternativ faktiskt är. För mig är det snarare i det ljuset jag väljer att betrakta det relativt låga antalet managers som Gold och Sullivan har haft under sina år i West Ham. Inte som ett uttryck för lojalitet eller långsiktighet, utan som handlingsförlamning och brist på idé.

Alltså tror jag att om Manuel Pellegrini sitter kvar som West Hams manager efter nyåret så gör han det i första hand för att West Ham inte har lyckats komma fram till något bättre alternativ. Liksom jag tror att om Pellegrini ändå får sparken så kan det mycket väl bli så som det nog aldrig kunde bli i Everton, att Moyes tas in som ersättare, eftersom West Ham helt enkelt saknar några andra idéer.

Annons

Vilket helt osökt så klart för mig in på Man Utd, detta kära ämne som äro en outtömmelig kalk av galghumor och sarkasm. Vad har egentligen Man Utd för idéer? Jag har förvisso lärt mig att inte ställa frågor där jag inte vet om jag verkligen vill veta svaret. Vi lever dock med någon form av förhoppning, vissa skulle kanske kalla det för illusion, att Ole-Gunnar Solskjaer faktiskt har någon form av hållbar idé, fastän inte mycket tyder på det.

Matcher med Man Utd prövar tålamodet. Och en match mot Burnley kommer definitivt göra det. Det känns väl kanske inte som någon väl bevarad hemlighet hur matchbilden kommer se ut ikväll, eller vad Man Utd kommer ha svårt med mot Burnley. Vi har sett exakt den här matchen många gånger förut med Man Utd, inte minst denna säsong, så det kommer inte som någon överraskning. Vilket nog är värst av allt.

Annons

Lyfter vi blicken en aning från dagens matcher så har Nick Harris på Sporting Intel gjort en rätt intressant sammanställning över hur effektiva samtliga klubbar i Premier League den här säsongen har varit på att få värde för sina pengar, uttryckt som antal pund de spenderar i lön per poäng de hittills spelat in. Denna sammanställning gav upphov till följande tabell:

Harris

Visst är det så att ju mer en klubb faktiskt spenderar i lön, det vill säga ju rikare en klubb faktiskt är, desto svårare blir det att faktiskt hamna högt upp i en sådan här tabell. Ändå är det så klart lite spektakulärt att se Arsenal och Man Utd längst ned i tabellen, klart och tydligt dessutom. Och det är väl ingen som kan säga att tabellen i det avseendet inte speglar någon slags verklighet kring dessa båda klubbar rätt väl.

Annons

Möjligen borde det däremot leda oss i riktning mot någon annan slutsats än den som har lyckats bli den populära för båda dessa klubbar, nämligen att ägarna är kapitalister som är för snåla för att investera pengar i klubben och att det spenderas för lite. En ärligt talat lite skrattretande slutsats, i synnerhet i ena fallet. Problemet för både Arsenal och Man Utd är inte att det spenderats för lite, utan spenderats för dumt.

Vi kan se samma sak uttryckt eller rättare sagt illustrerat på ett lite annat sätt i den här grafen, där det blir väldigt tydligt hur mycket Arsenal och Man Utd underpresterar sett till branschnormen. Liksom vi så klart kan konstatera att visst är Liverpool och Man City bra för att de spenderar pengar, men att det är långt från hela sanningen. Att de är väldigt bra eftersom de spenderar pengarna klokt, och använder dem smart.

Annons

Chaudhuri

Grafen är kanske lite illustrativ också i det att den visar hur en majoritet av klubbarna i Premier League faktiskt underpresterar utifrån branschnormen. 13 klubbar hamnar under linjen. Ett sätt att tänka kring det är självfallet att det fortfarande finns ett rätt stort utrymme för kollektiv förbättring i Premier League. Halvera antalet klubbar som underpresterar i Premier League och tänk er vad det gör med en redan tajt liga.

De två engelska klubbarna (röda prickar) som överpresterar starkt, men som däremot inte blivit namngivna, är Wolves och Sheffield United. Föga förvånande samma två klubbar som även hamnar högst upp i Harris tabell. Ett minst sagt rätt gott betyg åt två klubbar som råkar ligga femma respektive sjua i den faktiska tabellen efter halva serien, och som inte alls känns som tillfälligheter att de ligger där de ligger.

Annons

Att jag sedan fundamentalt ogillar ett ord som överpresterar är en annan sak. Ett ord jag tycker leder tanken helt fel, ett ord som många gånger blir förminskande av det man pratar om, och nära besläktat med uttrycket att prestera 110%.

Peter Hyllman

Hörnan (#19): Liverpool fick en fröjdefull jul!

Peter Hyllman 2019-12-27 22:50

PL

Manager: Ralph Hasenhüttl, Southampton. Många frågor har ställts om Southampton och om Ralph Hasenhüttl, men tusan vet om inte polletten har trillat ner nu. Vinsten mot Aston Villa på bortaplan var imponerande på det sätt den kom till stånd, men att följa upp det med en övertygande seger borta mot Chelsea tar ju kakan. Framför allt måste man säga att Southamptons kollektiva anfallsspel övertygade, och vann dem matchen.

TRE TAKEAWAYS:

Leicester. Två tunga förluster för Leicester de senaste omgångarna, först mot Man City, sedan mot Liverpool. Lite kan det kanske ses som viss kritik mot Brendan Rodgers som inte verkar helt villig att anpassa sin taktik efter ett bättre motstånd. Man kan känna att verkligheten nog hann ikapp Leicester en smula denna vecka. Pratades inför matchen om detta som en seriefinal så klart, men det var alltid en aning tendentiöst. Värt att komma ihåg att inför säsongen förväntade sig ingen att Leicester skulle ligga tvåa, inte ens förhoppningarna var nog så höga. Ibland måste man se tabellen i sitt sammanhang.

Annons

Carlo. Bra om än något trevande början för Everton under Carlo Ancelotti. Men det var samtidigt ingen lätt match mot ett väldigt bra försvarande Burnley. Säsongens tidigare Everton hade däremot inte vunnit den här matchen, vågar jag mig på att påstå så där rätt ut. Men nu höll man lugnet, trummade på, och till sist kom vinstmålet när Calvert-Lewin, som låter som en karaktär från Titanic, språngnickade som en riktig Henke Larsson i bortre hörnet.

Wolves. Andra lag än Wolves hade kanske tyckt livet var lite jobbigt när de hamnade i tvåmålsunderläge mot Man City av alla lag, trots en man mer på planen, men inte Wolves vad det verkar. Andra arenor än Molineux hade möjligen tystnat i missnöje när det egna laget trots en man mer på planen hamnar i tvåmålsunderläge mot vilket som helst motstånd, så även Man City. Men inte Molineux vad verkar. Om stämning hade gått att äta så hade jag blivit proppmätt på den stämning som Molineux pumpade ut genom skärmen.

Annons

J.R.

Liverpool. Svårt att välja något annat lag här givet förutsättningarna och givet att det var utmålat som en slags seriefinal. Alla trodde det skulle bli en svår match för Liverpool, som däremot får för sig att göra den kanske enskilt bästa fotbollsmatch jag har sett dem göra, och definitivt en kandidat till den enskilt bästa fotbollsmatch jag har sett något engelskt fotbollslag göra. När säsongen ska sammanfattas, och Liverpools första ligatitel på 30 år ska summeras, så är det här en av matcherna som kommer lyftas fram.

CLIFF BARNES

Chelsea. Svårt att hitta någon annan Cliff Barnes den här veckan. Så onödigt av Chelsea som vann mot Tottenham för några dagar sedan att mer eller mindre slänga bort hela den fördelen och feelgood-känslan mot Southampton. Känns som att man brände allt taktiskt och mentalt krut mot Tottenham och så trodde man att mot Southampton skulle det lösa sig av sig självt? Svagt.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Wolves 3-2 Man City. Underlig match på många sätt men en härligt intensiv match som skakades av stora domslut under första matchen, men som verkligen bubblade igång när Wolves kom in i matchen under andra halvlek. Riktigt starkt att vinna den här matchen av ett synnerligen effektivt Man City, som gjorde mål på i stort sett allt de kunde göra mål på, och som aldrig haft så lite boll under Pep Guardiola. Var vad jag hade tänkt skriva ända fram till dess att Wolves kvitterade med cirka tio minuter kvar av matchen, varefter matchen nästan bara kunde sluta på ett sätt.

BTW

Antar att man kan räkna på ena handens fingrar antalet gånger som Man Utd har vänt och vunnit från underläge de senaste fem åren.

Tottenham vände, men inte kan man gärna säga att de spelade särskilt bra därför.

Svårt att tro att Manuel Pellegrini sitter kvar särskilt länge till. Nedflyttningsstrecket börjar se rätt otäckt ut så tätt inpå.

Annons
Peter Hyllman

Vad är det som har gått fel för Man City?

Peter Hyllman 2019-12-27 06:00

Trea i tabellen, även om de kan ta sig upp på andra plats ikväll om de undviker att förlora mot Wolves. Ändock kommer de även vid vinst mot Wolves befinna sig någonstans mellan 11 och 14 poäng efter Liverpool på förstaplatsen när den nittonde omgången i Premier League är avklarad, och exakt hälften av säsongen i Premier League ska summeras. Vilket kanske motiverar frågan vad som egentligen har gått fel för Man City?

Domsluten har gått fel om vi ska välja att tro Pep Guardiola. Eller närmare bestämt ett specifikt domslut. För det var när VAR beslutade sig för att underkänna Man Citys sena vinstmål mot Tottenham redan i den andra omgången som säsongen började barka åt helsicke för Man City menar Pep Guardiola. Vilket minst sagt låter som en makalöst tendentiös för att inte säga direkt barnslig förklaring.

Vi ska alltså låta oss bli inbillade att ett domslut i den andra omgången av säsongen har saboterat Man Citys säsong, ett Man City vi har blivit upplysta om är det mest dominanta lag vi någonsin har sett i Premier League, det bästa fotbollslaget som någonsin existerat på de brittiska öarna. Detta lag ska alltså vara så känsligt och ömtåligt att det liksom faller samman för att ett upplevt felaktigt domslut går emot dem?!

Annons

Visst, det är inte så svårt att förstå motivationen för Pep Guardiola att lyfta fram detta som förklaring på det sättet. Det är en story som de egna supportrarna och kanske till och med den egna klubben är väldigt benägna att svälja, därför att den är så mycket mer lättsmält än att acceptera dels att ett annat lag är bättre och man själva inte har varit lika bra. Vi förlorar inte för egen förskyllan, vi har blivit blåsta! Redan de gamla grekerna.

Här finns emellertid kanske en större poäng att göra. Nämligen att Man City har gjort det till en grej att anse sig orättvist behandlade och att leta efter konspirationer riktade mot sig själva i sådan utsträckning att det faktiskt drabbar dem själva. Så istället för att bara släppa och gå vidare så leder ett felaktigt domslut till uppgivenhet. En negativ kultur som Pep Guardiola i så fall själv har frodat och främjat.

Annons

Men svaret på frågan vad som har gått fel för Man City har i slutänden mycket lite att göra med domslut och konspirationsteorier. Istället har det bara med fotboll att göra. Ett första steg kan emellertid vara att fundera över om frågans premiss över huvud taget är korrekt eller rättvis. Har något faktiskt gått fel för Man City eller råkar det bara vara så att Liverpool helt enkelt är fantastiska och det är inget att göra något åt?

Well, det ena utesluter inte det andra. Liverpool har varit fantastiska den här säsongen och Man City hade kunnat vara lika fantastiska själva som tidigare två säsonger och ändå ligga efter dem. Men trots det så är det inte bara Liverpool som ligger före Man City, vars poängsnitt hittills den här säsongen näppeligen hade vunnit dem ligan särskilt många gånger, och som förlorat betydligt mer den här säsongen än tidigare säsonger.

Annons

Någonstans kan vi kanske börja prata om att Man City har återgått till något slags medelvärde. De har varit fantastiska i några säsonger, men har sakta återgått till att så att säga bara vara väldigt bra. Under sin första titelvinnande säsong förlorade de inte en enda match och tappade bara två poäng under säsongens första halva. Förra säsongen förlorade de två matcher och tappade tio poäng.

Hittills den här säsongen har Man City förlorat fyra matcher och tappat 16 poäng. En liten trend som vi alltså såg redan förra säsongen har fortsatt och förstärkts denna säsong, men det är å andra sidan inget särskilt märkligt med det, inget lag klarar någonsin av att upprätthålla en så fantastiskt hög nivå som Man City höll 2017-19. Man City klarade inte av det, liksom Liverpool inte kommer vara så bra som den här säsongen för alltid.

Annons

Här finns däremot en rätt tydlig förklaring till vad som har gått fel för Man City den här säsongen, och som har varnats för ända sedan deras första ligavinnande säsong under Pep Guardiola. Nämligen en viss mättnad. Att upprätthålla samma hunger och intensitet över lång tid är väldigt svårt, särskilt när framgångarna har kommit, och när det i mycket hög utsträckning är samma spelare i laget.

Vi har sett tydliga tecken under den här säsongen på ett Man City som inte alls är riktigt lika intensiva och tuffa, framför allt i sitt kollektiva presspel som både går ut på att vinna bollen tillbaka samt hålla bollen borta från den egna backlinjen. Inte alltid, kanske till och med långt ifrån alltid, men fläckvis och de gånger det har skett så har det ofrånkomligen också bestraffats rätt hårt. Men så går det till, ett gradvis förfall, inte från hundra till noll.

Annons

Vilket hänger samman med en annan rätt uppenbar förklaring, nämligen att Man City har varit betydligt mycket mer utsatta i sitt försvarsspel än vad de har varit under de tidigare två säsongerna. Misstagen har varit fler, ytorna har varit större för motståndarna framför och mellan Man Citys backlinje, det taktiska störspelet alls inte lika effektivt, och Man Citys mittbackar alls inte lika tongivande och samspelta.

Man Citys backlinje har alltid varit känslig, de få gånger som motståndarna faktiskt har lyckats sätta den under press eller utsätta den för hot. Dessa gånger har blivit klart fler denna säsong än förut. På sätt och vis är kanske inte det så konstigt, givet att Man City har haft flera tunga skador i sin backlinje, vilket bland annat tvingat Fernandinho att spela mittback istället för defensiv mittfältare.

Annons

Nu kan emellertid inte Man City hävda att de helt och hållet har blivit därtill tvingade. Att spela Fernandinho som mittback istället för defensiv mittfältare var något de själva beskrev som en klar möjlighet redan i somras, långt innan skadorna uppstod, när det riktades en del frågetecken kring Man Citys backlinje sedan Vincent Kompany lämnade klubben. Uppenbart var det ett alternativ de själva såg som gångbart där och då.

Här hittar vi däremot ytterligare ett svar på frågan vad som har gått fel för Man City den här säsongen. De underskattade behovet i somras av att förstärka och förbättra sin backlinje, och fattade således ett felaktigt beslut eller icke-beslut på transfermarknaden inför säsongen. Det var en felbedömning som många påpekade i somras även innan skadorna uppstod och gjorde situationen akut. Skador var en sak som kunde inträffa.

Annons

Vad gäller Man Citys defensiva brister råder däremot en slags förnekelse. Som om man påpekar dem så har man bara inte förstått att Pep Guardiola minsann är en offensiv manager, eller sådant trams. Istället vill man hellre belysa hur Man City missar alldeles för många målchanser, man är bara inte effektiva nog. Vilket så klart utgår från den totalt orealistiska utgångspunkten att Man City skulle göra mål på i stort sett alla sina chanser.

Hur många gånger har vi hört det här att t ex Man City borde ha gjort sju-åtta mål i en match? Visst, om man tänker sig att precis varenda chans, oavsett hur stor eller liten den än var, skulle gå i mål. Men det händer nästan aldrig, händer det någon gång per säsong är det ren fluke. Det är en ren snuttefilt, dessutom en snuttefilt som av någon anledning aldrig gäller motståndarna, som så klart aldrig borde ha gjort mål på varje chans de.

Annons

Under sin första titelvinnande säsong under Pep Guardiola gjorde Man City på sina första arton matcher 56 mål och släppte in tolv mål. Förra säsongen gjorde Man City 50 mål och släppte in 13 mål. Även den här säsongen har Man City gjort 50 mål på sina första arton matcher, alltjämt flest av alla lag i Premier League, men däremot har antalet insläppta mål ökat till 20 stycken, en ökning med 54-66% och fler än både Liverpool och Leicester.

Men självfallet kan man fortsätta försöka inbilla sig att Man Citys säsong har gått fel på grund av att de inte fick med sig domslutet mot Tottenham. Det låter självfallet som en mycket mer sannolik förklaring än någon annan och alls ingen rökridå.

Tungt för Man City att gå ut mot Wolves ikväll efter Liverpools fenomenala överkörning av Leicester igår kväll. Rimligtvis var det här en omgång där Man City nog hade hoppats kunna tjäna in några poäng på Liverpool, istället kan det mycket väl bli en omgång där Man City tappar ytterligare poäng. Wolves är ingen lätt motståndare och är fullt kapabla att utnyttja precis de svagheter som Man City har visat upp den här säsongen.

Annons

Man City är å sin sida, trots dessa brister och svagheter, fullt kapabla att vinna precis varenda fotbollsmatch de spelar. Ett formidabelt fotbollslag fortfarande, som även fast de nästan helt säkert inte kommer kunna vinna ligan den här säsongen, kanske just därför, istället måste ses som kanske den stora, eller åtminstone den största, favoriten i Champions League.

Och lyckas de ta en Cup Treble, innehållandes Champions League istället för Europa League, så har de onekligen lyckats täppa till käften på Liverpool i ett avseende den här säsongen.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#24): Brentford fortsätter vinna!

Peter Hyllman 2019-12-26 20:21

Barnsley 1-1 West Brom; Blackburn Rovers 1-1 Birmingham; Brentford 3-1 Swansea; Cardiff 1-1 Millwall; Charlton 3-2 Bristol City; Hull City 0-2 Nottingham Forest; Luton Town 3-3 Fulham; Middlesbrough 1-0 Huddersfield; Stoke 3-2 Sheffield Wednesday; Wigan 1-1 Derby County; Leeds 1-1 Preston North End; samt Reading vs QPR.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Brentford. Övertygande seger på hemmaplan för Brentford hemma mot Swansea, två lag som stod på samma poäng inför omgången. Med segern sköt sig Brentford upp på tredje plats i tabellen, åtminstone tillfälligtvis. Förhoppningarna om uppflyttning lever alltså i allra högsta grad för Brentford som verkar ha hittat flytet och formen nu när säsongen ger sig in på sin andra halva.

KALKON

Sheffield Wednesday. Leder med 2-1 mot Stoke när matchen går in på tilläggstid. I den tredje tilläggsminuten släpper Sheffield Wednesday in kvitteringen och i den sjunde (!) tilläggsminuten gör Stoke vinstmålet. Ödesdigert koncentrationstapp och poängtapp för Sheffield Wednesday kan tyckas som var inne i en rätt bra groove med Garry Monk som ny manager. Istället för trea med fem poängs marginal ned till playoffstrecket, och sex poäng till Leeds, ligger man nu fyra med två poäng ned till strecket.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Charlton 3-2 Bristol City. Fantastiskt svängig match på The Valley och vilken feelgood-seger för Charlton som onekligen behövde något positivt för sin säsong. Nicklas Eliasson vände Charltons ledning till ledning för Bristol City med ett mål och en målgivande passning, men det skulle inte hålla. Under matchens sista femton minuter vänder Charlton matchen tillbaka och skickade hem publiken från arenan med en riktig annandagsstämning.

OMGÅNGENS:

Spelare: Macauley Bonne, Charlton. Två mål för Charlton när de vände och vann hemma mot Bristol City. Oväntat bra målproduktion från en något oväntad avsändare i den här matchen.

Manager: Michael O’Neill, Stoke. Det har inte varit någon lätt början för O’Neill med Stoke men kanske kan kvällens vinst vara början på något bra. Annars var det en match rätt typisk för allt bra och dåligt med Stoke som först tappar en ledning för att därefter, på tilläggstid, vända och vinna matchen på hemmaplan.

Annons

BTW

Mrabti. Placerad i frysboxen i sju matcher för Birmingham, men ikväll kom Kerim Mrabti tillbaka till startelvan för Birmingham och gjorde mål direkt, kvitteringen mot Blackburn Rovers gav Birmingham en värdefull poäng.

Luton. Tre gånger tar Luton ledningen mot Fulham, men lyckas ändå inte vinna. Lutons oförmåga att att hålla sina ledningar är vad som om något kommer skicka ned dem i League One igen.

Derby. Med blott sekunder kvar av matchen mot Wigan så gör Martyn Waghorn Derbys första mål på bortaplan sedan början av oktober och kvitterar efter att ha varit utspelade mest hela matchen.

Peter Hyllman

Hurra, hurra, en sådan härlig annandag!

Peter Hyllman 2019-12-26 06:00

Annandagsfotbollen i England är en kär tradition. Och den kommer fortsätta vara det i lång tid framöver och det spelar väl egentligen ingen som helst roll hur mycket Jürgen Klopp än gnisslar tänder eller Pep Guardiola än sliter sig i håret över den saken. Man får helt enkelt ta seden dit man kommer, och det här är en sak, kanske den saken, där det inte har någon som helst betydelse vad Klopp eller Guardiola tycker.

Ty så här har det alltid varit. Och i en tid där vi ofta och i många olika sammanhang beklagar oss över att de nationella särdragen är på väg att luckras upp och försvinna så kan det kanske även finnas ett värde i att bevara det som gör ligor och länder speciella och annorlunda än alla andra. Den speltunga julfotbollen är en unik och på många sätt speciell utmaning med engelsk fotboll, och ska kanske så också vara.

I den utmaningen ingår självfallet att spela många matcher på få dagar. I den utmaningen ingår att spela matcher inom två dygn från varandra. Möjligen passar inte detta in i Peps och Klopps uppfattningar om hur saker och ting bör gå till, men fotbollen har anpassat sig alldeles tillräckligt efter dem redan, i vissa saker får de tvingas anpassa sig. Eller så får de hitta på något annat med sina liv.

Annons

Vi har mängder med matcher att se fram emot under mest hela dagen. Premier League serverar oss nio matcher med start på tidig eftermiddag och sista avsparken långt in på sena kvällen. Football League kör en full annandagsomgång i EFL Championship, även här med en första avspark på eftermiddagen för att därefter fortsätta köra igång matcher under kvällen. Fotboll från lunch till midnatt mer eller mindre.

Tottenham vs Brighton. Det var inte den första matchen som Tottenham förlorade under José Mourinho, men det var deras första fiasko. Förlusten mot Chelsea, framför allt sättet de förlorade på, bör ha tagit Tottenham hårt, men här gäller det att visa att de kan studsa tillbaka från förlusten snabbt och övertygande. Med den utgångspunkten måste man säga att spelschemat har varit vänligt med Tottenham. Detta är en match Tottenham så klart ska vinna, men desto värre då om de inte gör det.

Annons

Bournemouth vs Arsenal. Mikel Artetas första match som Arsenals nye manager, i alla fall hans första riktiga match, eftersom han av outgrundliga skäl bara tittade på från läktaren på Goodison Park senast. Och alla kommer självfallet titta noga efter varje tecken på förändring, laguttagning och taktisk tanke och utifrån det dra långsökta slutsatser. Nu är inte Arteta anställd för att uppnå saker på kort sikt, men Arsenal behöver ändå någon form av managereffekt den här säsongen, som de inte fick med Fredrik Ljungberg.

Aston Villa vs Norwich. En match mellan två lag som båda mer eller mindre desperat behöver vinna den här matchen. En match mellan två lag som mycket väl kan ha glömt bort hur man vinner fotbollsmatcher. Aston Villas andra match på några få dagar som är att betrakta som en måste vinna-match i nedflyttningsstriden. De förlorade den första mot Southampton stort, och om de förlorar även den här matchen så börjar det nog bli dags att ringa i alarmklockorna på allvar för Aston Villa och Dean Smith.

Annons

Chelsea vs Southampton. Fina segrar för båda lagen förra omgången då Chelsea gjorde kalvsylta av Tottenham på bortaplan och Southampton vann mot Aston Villa. Båda lagen måste däremot ned på jorden igen till den här matchen. Chelsea har kanske vunnit mot Tottenham men har de senaste veckorna visat sig ha oväntat stora problem i just den här typen av matcher istället, alls inte olika Man Utd på så vis. Southampton har onekligen mindre att förlora i den här matchen, men desto mer att vinna.

Crystal Palace vs West Ham. Under tiden som Everton har anställt Carlo Ancelotti, vad har West Ham tagit sig för då? Jo, hummat och flummat angående vad de själva ska göra med Manuel Pellegrini som av allt att döma lever på någon slags lånad tid från match till match. Vilket brukar vara ett rätt tydligt tecken på en klubbledning som har ingen aning vad de faktiskt vill. En förlust i Londonderbyt mot Crystal Palace tar West Ham tillbaka till krisläge, men ytterst oklart om det faktiskt leder till något.

Annons

Everton vs Burnley. Ett par dagar har redan passerat men det är fortfarande lite märkligt att tänka sig, än mer att skriva om, att Carlo Ancelotti är Evertons manager. Tillbaka på Goodison Park i vars korridorer han fick sparken senast han var i engelsk fotboll. Nu gör han sin spektakulära debut hemma på Goodison Park och han gör det på det kanske mest engelska som finns i engelsk fotboll, annandagen, mot det kanske mest engelska som finns i Premier League, Burnley.

Sheffield United vs Watford. Sheffield United ligger femma efter ganska exakt halva ligan avklarad. Jag flaggade i och för sig redan inför säsongen att Sheffield United var klart bättre än vad som var den allmänna uppfattningen, men riktigt så här bra hade jag väl inte trott att det skulle gå för dem. Ikväll kan de ta sin fjärde raka seger. Watford ligger sist i tabellen, och har haft en katastrofal säsongsstart, men har så klart betydligt mycket mer fotboll i sig än vad tabellen möjligtvis antyder.

Annons

Man Utd vs Newcastle. Två steg framåt, tre-fyra steg bakåt. Sådan har varit Man Utds melodi mest hela säsongen. Vinsterna mot Tottenham och Man City gav optimism men resultaten därefter har tagit död på den. Nu befinner sig Man Utd i det märkliga läget att alla förväntar sig att de ska vinna mot Newcastle på Old Trafford, men absolut ingen blir det minsta förvånad om de inte vinner mot Newcastle. Det är ett absurt ingenmansland som Man Utd befinner sig i och som Solskjaer inte verkar kunna ta dem ur.

Leicester vs Liverpool. Ettan möter tvåan i Premier League på annandagen. Så mycket större än så blir det kanske inte. Här har man däremot känslan att det är kanske den sista chansen för titelstriden att bli spännande på riktigt under säsongens andra halva. Om inte Liverpool tappar poäng i den här matchen, utan tjänar poäng både på Leicester och inte osannolikt också Man City, då blir det mycket svårt att tro något annat än att Liverpool kommer defilera hem ligatiteln härifrån.

Annons

Visst borde Liverpool börja känna av pressen, och en förlust kan mycket väl gunga båten ordentligt. Pep Guardiola har dessutom gjort sin alldeles bästa imitation av en i högsta grad smygkämpande pingisgubbe genom att sucka över hur avgjord ligan redan är, allt för att kanske få Liverpool att tappa stinget och börja ifrågasätta sig själva. Liverpool har inte förlorat ligatiteln om de förlorar ikväll. Men om de vinner mot Leicester ikväll så är det en seger som minst lika mycket som någon annan är skälet till deras ligavinst.

Men även Leicester lär nog vilja ha ett och annat att säga om saken när höstens två bästa lag i England möts på King Power Stadium sent på annandagskvällen.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa spelare som aldrig vunnit ligan, och som aldrig kommer göra det

Peter Hyllman 2019-12-23 06:00

Vilka är de bästa spelarna som aldrig har vunnit ligan? Den frågan togs upp för några veckor sedan i kommentarsfältet. En ständigt återkommande diskussion med lite olika utgångspunkter. Skadeglädje kan vara en sådan utgångspunkt när det exempelvis talas om en spelare som Steven Gerrard. Besvikelse en annan när det istället pratas om spelare som Matthew Le Tissier, Glenn Hoddle med flera.

Med den här listan tar jag upp samma frågeställning på ett lite annat sätt. Jag frågar mig vilka som är Premier Leagues bästa spelare just nu, alltså fortfarande aktiva spelare, som aldrig vunnit ligan, samt med den inte betydelselösa bisatsen att de heller aldrig kommer göra det. En bisats som om inte annat åtminstone fyller funktionen att detta inte blir en lista nästan enbart innehållandes Liverpoolspelare.

Något tilltalar det kanske också min typ av humor att göra listan lite tveeggad. Det är en lista som på samma gång kommer vara positiv och negativ att vara med på. Positiv då det så klart på sitt sätt är en lista över de bästa spelarna. Negativ eftersom den ändå bygger på en förvisso subjektiv bedömning att dessa spelare ändå inte kommer vinna någon ligatitel i framtiden, vilket så klart är en rätt trist prognos.

Annons

Vi får kanske vara tacksamma ändå att Mesut Özil faktiskt hann med att vinna en ligatitel med Real Madrid, alltså är han inte aktuell för den här listan och vi slipper ännu en runda med den karusellen. Å andra sidan hade han kanske inte varit det ändå givet att listan bara ska innehålla fem spelare. Men det går förmodligen att hitta ett antal andra potentiellt kontroversiella spelare på en sådan här lista.

Metodologiskt gäller det alltså att hitta spelare som aldrig någon gång vunnit ligan, de bästa av dem, och som ändå inte tror kommer vinna ligan under sin karriär. Vad jag kan säga om datainsamlingen är att det blev en lite svårare lista än väntat, eftersom väldigt många spelare i Premier League, i nästan alla lag, faktiskt har vunnit en eller flera ligatitlar förut. Det finns många ligavinnare i Premier League helt enkelt. Logiskt på sätt och vis.

Annons

Med den här bloggen gör vi jul, om inget fullständigt kataklysmiskt inträffar, som att Zlatan kritar på för Everton. Håll gärna koll på kvällens match i Football League mellan Blackburn Rovers och Wigan, ett lokalt derby i EFL Championship. Detta betyder som vanligt att bloggen återvänder när vi har tagit oss förbi julbord, Kalle Anka och lutfisk, det vill säga på den för England så väldigt klassiska annandagen. Boxing Day.

Här är spelarna:

(5) Oriol Romeu, Southampton

Har alltid varit lite förtjust i den här spelaren, så kanske är jag en smula biased när jag tar med honom på den här listan. Men Southampton har haft många problem de senaste åren, däremot har det defensiva mittfältet aldrig varit ett av dem. Romeu spåddes en lysande framtid när han kom fram i Chelsea, men som så många som spåddes en sådan framtid i Chelsea de senaste tio åren så rann det ut i sanden. Southampton kommer inte vinna några ligor inom Romeus aktiva livstid och tiden börjar nog rinna ut för honom att ta sig till en klubb som gör det.

Annons

(4) Ben Foster, Watford

Marginaler hit och marginaler dit. Om ödet hade varit vänligare med Ben Foster hade han kanske vunnit ett flertal ligatitlar redan, men det ville sig inte för Foster i Man Utd som istället värvade en ung spanjor som Edvin van der Sars ersättare. Foster har varit magnifik i både West Brom och Watford, ständigt en av ligans bästa målvakter, men även om det inte går att utesluta att han backup-värvas av någon potentiell engelsk storklubb som kan vinna ligan så talar det mesta för att Foster ändå kommer få avsluta sin karriär utan någon ligatitel.

(3) Jack Grealish, Aston Villa

Kommer Jack Grealish drabbas av Steven Gerrard-syndromet? Med vilket jag menar en kopiöst talangfull local lad som blir kvar som talisman och ledargestalt i sin klubb under hela sin karriär, men aldrig får lyckan att vinna ligan med den klubben. Aston Villa kommer med all sannolikhet inte vinna någon ligatitel under Grealishs aktiva karriär, om inte något enastående händer med klubben, så den större frågan är väl kanske om Grealish värvas av någon annan klubb. Jag börjar känna att det fönstret börjar stängas, Grealish är riktigt bra, men kanske inte bra.

Annons

(2) Pierre-Emerick Aubameyang, Arsenal

En sak som är sann om en av de mest omtalade anfallarna i europeisk fotboll under detta årtionde är att han aldrig har vunnit en ligatitel. Han kom till Dortmund efter att de vunnit sina båda ligatitlar, och sedan gick han till Arsenal som under hans tid i klubben aldrig har varit nära att vinna ligan. Aubameyangs kvaliteter går knappast att bestrida, även om de också lätt överdrivs, så han är sannerligen en av de bästa spelarna i ligan som aldrig vunnit en ligatitel. Hur sannolikt är det att han gör det? Well, inte med Arsenal, och givet hans ålder tror jag det är relativt osannolikt att han gör det med någon annan klubb.

(1) Conor Coady, Wolves

När Wolves diskuteras så pratas det framför allt om deras mittfält och deras offensiva krafter, men deras backlinje håller riktigt hög kvalitet även den. Coady inte minst, som är både ledarfigur och mittback i ett. Coady har sin bakgrund i Liverpool så det säger sig självt att han aldrig vunnit någon ligatitel hittills. Kommer han göra det med Wolves? Man måste ändå se det som osannolikt. Kommer han göra det med någon annan klubb? Nja, han är 26 år gammal och känns väldigt lojal med Wolves. Han är väldigt bra men kanske inte riktigt så bra och ung att en superklubb pyntar jättesumman som krävs.

Annons

Bubblare:

Jorginho, Tom Heaton, Harry Maguire och så, naturligtvis, Connor Wickham.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #23-24

Paolo Di Canio, West Ham vs Wimbledon, 1999-00. Ett mål som normalt sett hittas på mer eller mindre varenda lista över Premier Leagues snyggaste mål. Personligen har jag alltid tyckt att det här målet har varit rätt överskattat, åtminstone i termer av ren så kallad snygghet. I svårighet däremot är målet svårslaget. Pröva själv att ha den här kontrollen på en boll som slås mot dig från 30-40 meters håll. Lycka till!

Rod Wallace, Leeds vs Tottenham, 199394. Om en spelare som Thierry Henry, Cristiano Ronaldo, Luis Suarez eller Eden Hazard hade gjort det här målet hade vi aldrig fått sluta höra om det. Betänk då att det här målet, där Wallace lurar bort tre spelare och ett helt lag för att avsluta med ett otagbart skott i bortre burgaveln, görs i en tid när gräsmattan inte var som en golfgreen, när spelarna fortfarande var vanliga människor, när anfallare inte var lika skyddade som idag, och när målet inte kunde ses i tusen repriser från alla möjliga vinklar och vrår.

Annons

:::

GOD JUL!

Peter Hyllman

Hörnan (#18): Chelsea dominerade ett svagt Tottenham

Peter Hyllman 2019-12-22 19:29

PL

Manager: Frank Lampard, Chelsea. Ifrågasatt på sistone givet resultaten och det är självklart att fler blickar riktas mot honom när den andra managern råkar vara just José Mourinho. Men Lampard ställde ut ett väldigt motiverat lag med en mycket effektiv taktisk plan som genomfördes på ett utmärkt sätt. Det gick att se på Lampard hur skön han tyckte den segern var. Att den var viktig för Chelsea är uppenbart.

TRE TAKEAWAYS:

Man City. En match mellan tvåan och trean i ligan, och en match som enligt de flesta skulla avgöra vilket av lagen som var tänkt att få rollen som Liverpools första och främsta utmanare under våren. Leicester tog ledningen men det var Man City som stod för den dominerande insatsen i den här matchen, en match i vilken de spelade väldigt bra och vände och vann välförtjänt. Man City ligger alltjämt en poäng efter Leicester men segern visade att om Liverpool har något lag att oroa sig för så är det sannolikt Man City.

Annons

Norwich. Det går tungt nu för Norwich. Även när de spelar bra och gör riktigt bra fotbollsmatcher så hittar de sätt att ändå förlora matcherna. Som den här gången mot Wolves, en match de ledde med 1-0 innan Wolves vände och vann. Normalt sett är det ett olycksbådande tecken när ett lag inte får med sig några poäng ens när de faktiskt spelar bra. Samtidigt gör det faktum att laget ändå spelar bra det mindre troligt att Norwich faktiskt känner sig benägna att ändra något. Vilket påminner om grodan som sakta låter sig kokas till döds i det allt varmare vattnet.

Man Utd. Hur länge till ska det egentligen få se ut på det här sättet? Problemet är inte förlusten borta mot Watford i sig självt, Watford på bortaplan är ett tuffare motstånd än vad tabellen antyder, olycksfall i arbetet kan alltid inträffa. Problemet är att detta inte är olycksfall utan helt och hållet väntat. Varken förlusten eller det sätt som förlusten blev till kom som någon helst form av överraskning. Lika lite som de senaste veckornas poängtapp mot Aston Villa och Everton på Old Trafford. Det duger helt enkelt inte, så dåligt ska det inte behöva se ut, och det går inte att gömma sig bakom enstaka bra resultat mot Tottenham och Man City.

Annons

J.R.

Chelsea. Inget snack om vilka som vann den här omgången kan tyckas. Watford och Southampton har kanske ett och annat att säga om saken, med all rätt, men det mest imponerande var ändå att se ett ifrågasatt Chelsea åka till White Hart Lane och verkligen spela ut Tottenham efter noter, tekniskt, taktiskt och mentalt. En annorlunda upplevelse att få se Frank Lampard taktiskt manövrera ut en manager som José Mourinho lite på samma sätt som han lyckades med mot Marcelo Bielsa i förra säsongens playoff.

CLIFF BARNES

Aston Villa. När man slåss i en nedflyttningsstrid så måste man helt enkelt sikta på att vinna sexpoängarna på hemmaplan. Definitivt inte förlora dem. Aston Villa tar emot Southampton hemma på Villa Park och befinner sig lite drygt halva matchen i underläge med 0-3. Förlusten skickar Aston Villa ned under nedflyttningsstrecket och med stora funderingar om Dean Smiths spelidé verkligen räcker till för att hålla Aston Villa kvar i Premier League.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Man City 3-1 Leicester. Mycket bra fotbollsmatch på Etihad, framför allt av Man City som spelade riktigt bra men också av Leicester som onekligen bjöd upp till match på sitt sätt och som var med i matchen under mycket lång tid. Men mer än något annat var det en uppvisning i offensiv fotboll av Man City, där framför allt Kevin De Bruyne verkar ha prickat storformen.

BTW

Måste göra ett viktigt medgivande: Matchen mellan Everton och Arsenal var förmodligen en sämre fotbollsmatch än veckans El Classico.

Sheffield United har förlorat färre bortamatcher i England under 2019 än Barcelona.

Väntar på att någon gnäller över att elvan saknar Liverpoolspelare.

Upprörande på Tottenhams läktare, när det varnades tre gånger för rasistiskt beteende. Tyvärr har politiker gett fritt spelrum för sådana här yttringar.

Annons

Pinsamt beteende av en klick Arsenalsupportrar mot Arsenal Fan TV.

Annandagsfotbollen nästa.

Peter Hyllman

Tottenham har hittat sin konstruktiva arrogans, har Chelsea tappat den?

Peter Hyllman 2019-12-22 06:00

När José Mourinho tog över Tottenham för ungefär en månad sedan så låg de 15 poäng bakom Chelsea i tabellen. Om Tottenham vinner mot Chelsea ikväll på White Hart Lane så går Tottenham förbi Chelsea i tabellen. Sådan har varit Mourinhos kortsiktiga effekt på Tottenham. Sådana har varit Chelseas och Frank Lampards besvär under den senaste månaden. Ett tämligen drastiskt kast i tabellen.

Få vill nog vinna den här matchen mer än Mourinho. Han har varit starkt ifrågasatt som manager under flera år och det här skulle vara en åtminstone tillfällig upprättelse. Att på så kort tid ha tagit ikapp Chelseas försprång och ha tagit Tottenham tillbaka upp på en av Champions League-platserna vore en mäktig signal om vad han fortfarande är mäktig som manager. Mot ett Chelsea där han har tappat mycket av sin goodwill.

Och mycket talar kanske för Tottenham ikväll. Hemmaplan naturligtvis. Att de är laget i betydligt bättre form likaså. Men framför allt därför att Tottenhams styrkor passar minst sagt bra till att utnyttja det som är Chelseas mycket tydliga svagheter. Tottenham är ett av ligans för närvarande bästa kontringslag, samtidigt som Chelsea är ett av lagen i ligan som har varit mest sårbara för just kontringar, liksom fasta situationer.

Annons

Har man sett Chelsea brottas med dessa svagheter den senaste månaden är det svårt att se hur spelare som Harry Kane, Heung-Min Son, Christian Eriksen, Dele Alli, Lucas Moura med flera inte kommer kunna utnyttja detta till deras fördel. Chelsea må mycket väl ligga före Tottenham i tabellen för närvarande, och haft en betydligt bättre start på säsongen, men i grunden är Tottenham alltjämt ett starkare fotbollslag.

Tottenham och Chelsea gillar inte varandra. Alls. Detta har vi sett flera exempel på under de senaste åren. Mest notoriskt kanske när Chelsea satte sista spiken i Tottenhams titelförhoppningar för tre och ett halvt år sedan. Det är med andra ord en rätt hetsig rivalitet som tagit form runt det där Champions League-strecket. Chelsea har haft ett psykologiskt övertag i dessa matcher, men detta övertag börjar avta.

Annons

José Mourinho har gjort sitt bästa för att ytterligare balansera den vågskålen till sin egen och Tottenhams fördel. Han har bland annat kommenterat Chelseas och Frank Lampards satsning på unga och egna spelare som ett effektivt sätt att minska förväntningarna på laget och på sig själv. Halvt om halvt underförstått alltså att Chelsea med Lampard har sänkt sina ambitioner jämfört med det Chelsea han var med om att bygga upp.

Ännu mer halvt underförstått därmed att Mourinho själv är en manager av högre kaliber och erfarenhet än Lampard. Ett sätt att försöka etablera någon form av dominans över den andra managern och det andra laget. Fasen vet om Mourinho egentligen har fel, och alla tricks är tillåtna i krig, kärlek och fotboll, men naturligtvis kan det med viss rätt uppfattas som att Mourinho därmed motsvarar de negativa uppfattningarna om honom.

Annons

Frågan är väl om det kanske inte ändå var lite detta Tottenham ville uppnå med sin anställning av José Mourinho. Visst hade man etablerat sig som storklubb och topplag med Mauricio Pochettino, men blev kanske aldrig riktigt fria det där lätt förvånade och kanske på så vis också lätt nedsättande berömmet om hur fantastiskt bra de gjort det, som om de vore den där humlan som trots allt lärt sig flyga.

Den responsen, eller den attityden, känns mer avlägsen med José Mourinho, oavsett vad resultaten faktiskt säger. Med honom blir det på sätt och vis mer självklart att Tottenham är en storklubb och ett topplag, oavsett om de faktiskt är det i större eller mindre grad än förut. Eftersom det är den attityden han utstrålar. Och kanske finns det en viss sanning i att Tottenham som klubb eller som lag behöver lite mer av sådan konstruktiv arrogans.

Annons

Chelsea var definitivt en klubb och ett lag som förut hade den konstruktiva arrogansen, något de fick med José Mourinho och som bevarades under många år även efter det att Mourinho lämnade Chelsea första gången. Den skördade stora framgångar, även om det naturligtvis måste backas upp med kvalitet. Chelsea var ett lag av stora egon och stora personligheter, i vilket Frank Lampard alltid kändes lite som den tysta snälla grabben.

Ingen kan därmed ifrågasätta Lampards drivkraft, professionalism och hunger att vinna matcher och titlar. Den var alltid exemplarisk. Men den mer tystlåtna personligheten har han så klart kvar också som manager. Som spelare var den aldrig något problem, andra kunde fylla i tomrummen, men som manager ställs lite andra krav. Som spelare kan det räcka att implementera, som manager måste man också inspirera.

Annons

Chelsea har, fram till för cirka en månad sedan, ändå haft en så här långt imponerande säsong. Men det har knappast varit en säsong präglad av någon konstruktiv arrogans, i så fall snarare tvärtom. Sådant som Chelseas transferförbud, Chelseas därmed helt eller halvt frivilliga ungdomssatsning, Eden Hazards flytt till Real Madrid och så vidare, har istället blivit till en slags kryckor att ursäkta en trots allt relativt svag säsong.

Vad man anser i den frågan beror så klart på vad man går in med för förväntningar. Om man utgår från någon tveksamt uppriktig syn på Chelsea inför säsongen som ett blivande mittenlag så anser man så klart säsongen hittills ha varit riktigt bra. Om man istället utgår från vad Chelsea lyckades uppnå förra säsongen, och rimligtvis borde kunna upp något liknande igen, då blir uppfattningen snabbt betydligt mer problematisk.

Annons

Nu upphör Chelseas transferförbud om någon dryg vecka. Därmed försvinner en av Chelseas kryckor. Eden Hazard är fortfarande flyttad så den kryckan finns kvar även om möjligheten att värva ersättare försvagar den. Ungdomssatsningen lär inte upphöra på en gång utan kommer nog fortfarande köpa Lampard goodwill och arbetsro. Men arbetsron har hittills byggt på en grund av överlag positiva resultat och en plats bland topp fyra.

Vad händer om den grunden försvinner? Om Chelsea efter den här omgången och efter vinterfotbollen har tappat greppet om Champions League-platsen, efter att faktiskt ha haft greppet dessutom. Kommer det finnas samma ensidiga uppslutning bakom Frank Lampard då som vi har sett under hösten? Från samtliga Chelseas supportrar? Från Chelseas styrelse och ägare?

Knappast om Chelsea fortsätter vinna en av fem matcher som har varit deras facit den senaste månaden. Tottenham och José Mourinho kommer göra sitt yttersta för att åsamka deras femte förlust på sex matcher, gå förbi dem i tabellen och rycka ifrån dem den fjärde Champions League-platsen över julhelgen. Ty mysigare än så är inte julstämningen mellan Tottenham och Chelsea.

Annons

Och kanske vore det särskilt passande med Tottenhams ankomst till fjärdeplatsen just den fjärde advent.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #22:

Matthew Le Tissier, Southampton vs Newcastle, 1993-94. Ett mål som nästan kan sägas ha allting, från början till slut. Hade målet gjorts av någon annan spelare, som spelade för någon av storklubbarna, så hade det varit betydligt mycket mer känt än vad det faktiskt är. Klackmottagningen, den konstruktiva bolltouchen, lobben som tar honom förbi sista backen, och sedan den lugnt nonchalanta passningen i mål. Ett mål av en gud i ett lag av helgon.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#23): West Brom och Leeds har tagit sig halvvägs till framtiden

Peter Hyllman 2019-12-21 21:00

Middlesbrough 2-1 Stoke; Cardiff 0-0 Preston North End; Fulham 2-1 Leeds; Huddersfield 2-1 Nottingham Forest; Hull City 3-0 Birmingham; Luton Town 0-1 Swansea; Millwall 1-2 Barnsley; QPR 2-2 Charlton; Reading 3-0 Derby County; West Brom 1-1 Brentford; samt (på söndag) Sheffield Wednesday vs Bristol City; och (på måndag) Blackburn Rovers vs Wigan.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Fulham. Har sladdat i tabellen de senaste omgångarna efter några förluster och det hade nog börjat funderas på om Fulham var på väg att tappa greppet i toppen. Ett bättre sätt att repudiera sådana tankar fanns väl knappast än att hemma på Craven Cottage vinna mot Leeds, ett av de absoluta topplagen. Fulham tog ett kliv uppåt i tabellen, har vänt motvind till medvind igen och hänger definitivt på i jakten på uppflyttning.

KALKON

Derby County. Jag vet inte hur länge till Philip Cocu egentligen får fortsätta. Derby County har nu inte vunnit en match sedan istiden, de har placerat sig stabilt på tabellens nedre halva, närmare nedflyttningsstrecket än playoff-strecket, och idag fick de rejält med smisk av Reading på bortaplan, en match de rimligtvis borde sikta på att vinna, men som de aldrig var ens nära att vinna.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Middlesbrough 2-1 Stoke. Den första halvleken hade det knappast gjorts några filmer om, så mycket kan vi säga. Men den andra halvleken blev något helt annat. Stoke tog ledningen på Riverside men en tämligen snabb kvittering av Middlesbrough piskade upp stämningen rejält på arenan och Middlesbrough jagade därefter vinstmålet. Som kom när nyss inbytte Lewis Wing skickade in ett långskott i bortre burgaveln med 20 minuter kvar.

OMGÅNGENS:

Spelare: Kamil Grosicki, Hull City. Hade en riktigt bra match när Hull City besegrade Birmingham med 3-0 på hemmaplan. Grosicki var Hull Citys kreativa kraft som låg bakom det mesta av Hulls offensiva spel, med ett mål och en målgivande passning som konkret facit.

Manager: Thomas Frank, Brentford. Efter matchen menade Slaven Bilic att Brentford var det bästa laget som kommit till The Hawthorns den här säsongen. Franks taktik och spelidé satte West Brom under hård press. Det gav Brentford ledningen och till sist en poäng i vad som förmodligen var säsongens svåraste match på pappret.

Annons

BTW

December. Nottingham Forests klassiska decemberförbannelse håller i sig, trots nya ägare och ny manager. Ett lag som innan december såg ut att bara kunna vinna ser under december ut som ett lag som bara kan förlora. Märkligt.

Barnsley. Andra raka segern för Barnsley i den erkänt tuffa bortamatchen mot Millwall, och plötsligt har Barnsley lämnat över jumboplatsen och börjar ha åtminstone häng på möjligheten att hålla sig kvar.

Leeds. Inget överdrivet märkligt med att ta en torsk borta mot Fulham men i kombination med förra omgångens tremålstapp så blir det lite oroväckande. Men med halva säsongen avklarad har Leeds ändå ett försprång om minst åtta poäng.

Peter Hyllman

Kanske inte en titel som räknas, men en titel som är väldigt nice att vinna

Peter Hyllman 2019-12-21 16:30

Är det en titel som räknas bland de stora titlarna? Nej, helt säkert inte. Är det en titel som bör tas med i beräkningen över antal vunna titlar under en säsong eller en klubbs långa historia? Mja, kanske, kanske inte, om det kan råda lite olika meningar. Men även om nu svaret skulle bli nej på båda de här frågorna så utesluter inte det på något sätt att det ändå är en rolig turnering att spela, och en ännu roligare turnering att vinna.

Om FIFA får som de vill så kommer det bli betydligt vanligare så klart, men där är vi inte ännu. Alltså kan man alltså ställa den förvisso retoriska men inte därför poänglösa frågan hur många gånger en klubb rimligtvis ens får chansen att spela VM för klubblag, eller klubb-VM som möjligen är ett mindre knöligt namn?! Det sker inte precis varje år, det sker kanske inte ens varje årtionde, för vissa klubbar sker det kanske aldrig.

Klubb-VM har häcklats för att vara lätt. Vilket man skulle kunna förstå om man ser endast den här turneringen som ett isolerat fenomen. Ett europeiskt lag spelar två matcher mot hyfsat beskedligt motstånd för att vinna turneringen. Men för att ens få delta i klubb-VM måste man först ha vunnit Champions League, och därmed kan man precis lika gärna säga att vinna klubb-VM är det svåraste som finns för en europeisk klubb.

Annons

Nästa steg skulle kunna bli att ifrågasätta hur lätt klubb-VM ens är. Givet att Liverpool vann sin semifinal med ett mål på tilläggstid kanske det inte är läge att ta ut saker på förhand om vi säger så. Men givet att engelska klubbar har spelat i klubb-VM eller i dess omedelbara föregångare Intercontinental Cup nio gånger, och bara lyckats vinna av dessa gånger, så är det kanske bäst att hålla snattran helt och hållet.

Man Utd är i själva verket den enda engelska klubben som har vunnit den här titeln, två gånger dessutom, men även förlorat en gång. Nottingham Forest, Aston Villa och Chelsea är tre andra klubbar som har försökt varsin gång och samtliga förlorat. Liverpool har ingen bra historia alls i den här turneringen efter att ha deltagit tre gånger tidigare; 1981, 1984 samt 2005, och förlorat samtliga tre gånger.

Annons

Fjärde försöket blir inte nödvändigtvis så mycket lättare det. Flamengo är allt annat än ett dåligt fotbollslag. Benficas gamle manager Jorge Jesus har revolutionerat laget med en offensiv och intensiv spelidé som har tagit Brasilien och Sydamerika med storm. Laget har både taktiken, den individuella skickligheten och mentaliteten att göra kvällens final riktigt obekväm för Liverpool. Något blåbär är det sannerligen inte fråga om.

Flamengo har även historien och traditionen. Flamengo har redan vunnit den här titeln en gång förut – 1981. Det räknas fortfarande som Flamengos största framgång och största ögonblick genom historien, och laget som vann, liksom spelarna i det, inte minst det lilla spelgeniet Zico, är samtliga klubblegender. Fansen sjunger fortfarande sånger om 1981 och om hur de fick engelsmännen att gråta. I finalen slog de Liverpool med 3-0.

Annons

Det säger sig alltså därav att när vi säger att klubb-VM är något rätt så betydelselöst så gör vi det utifrån ett rent europeiskt perspektiv. För sydamerikanska klubbar är detta däremot det största de kan vinna. Det gäller inte bara Flamengo, detsamma har sagts av Sydamerikas alla största klubbar som Corinthians, Sao Paolo, Boca Juniors med flera. Att detta kan ha stor betydelse ikväll känns givet.

Att säga att det är väldigt betydelsefullt för Liverpool att vinna klubb-VM ikväll vore precis lika fånigt som att säga att det är helt betydelselöst. Det är inte viktigt eller för den sakens skull nödvändigt för Liverpool att vinna, deras säsong hänger sannerligen inte på vinst eller förlust, men det vore förbannat nice att vinna. Klubb-VM är inte need to win för Liverpool, men väldigt mycket nice to win.

Annons

Och nice ska inte underskattas. Det är trots allt nice som utgör fotbollens själva själ, den här glädjen och euforin som uppstår i den gemensamma lyckan av att vinna, av att lyckas med något. Att betrakta fotboll enbart utifrån termer av need måste vara ett mycket fattigt sätt, alternativt ett mycket missunnsamt sätt, att förhålla sig till fotboll, och klubbar som faller ned i tänket kommer sällan vara särskilt lyckade på sikt.

Att spela klubb-VM är status och det är exponering. Att vinna klubb-VM är naturligtvis mer av samma vara, och att få vinna tillsammans är självfallet betydelsefullt i sig, det är alltid betydelsefullt oavsett sammanhang. Har man inte förstått varför Liverpools spelare hellre spelar ett klubb-VM med Liverpool istället för en match i Ligacupen mot Aston Villa har man kanske inte förstått så mycket om fotboll och fotbollsspelare som man tror.

Annons

Alltså kommer Liverpool spela för att vinna ikväll. Om inte annat så för att inget stort lag någonsin gillar att förlora, oavsett sammanhang eller storlek på match. Att vinna eller förlora klubb-VM kommer inte för Liverpool göra någon kalkulativ skillnad. Liverpool blir inte mer eller mindre bäst i världen beroende på om de vinner ikväll eller ej. Liverpool kommer inte ha vunnit fler eller färre riktiga titlar beroende på om de vinner eller ej.

Klubb-VM är kanske inte en titel som räknas, men det är lik förbaskat en titel som är väldigt nice att vinna. För att det är så sällan man får chansen att vinna den, för att det är ytterligare ett kodakögonblick över vad man vann för inte så länge sedan. Dessutom är det förbaskat o-nice när man förlorar den. Inte minst eftersom Liverpool redan har förlorat den tre gånger, och dessutom aldrig vunnit den.

Annons

Och även om Liverpool inte skulle lyckas motivera sig för att vinna titeln i sig, så borde de inte ha minsta lilla problem att motivera sig för att vinna den bara för att sätta stopp för det där med att Man Utd är den enda engelska klubben som någonsin vunnit den.

Peter Hyllman

Evertons anställning av Carlo Ancelotti är säsongens största bomb

Peter Hyllman 2019-12-21 12:22

Carlo Ancelotti är klar för Everton. På samma gång som det kanske är lite svårt att sätta ord på hur stort det egentligen är så är det en anställning som verkar ha dragit till sig tre typer av kritik. För det första de vanliga synpunkterna om att Ancelotti skulle vara trött, slut som manager och så vidare. Det vill säga de vanliga bekäftiga synpunkterna som dyker upp så fort någon manager har lyckats mindre bra någonstans.

För det andra verkar det finnas en synpunkt som går ut på att Evertons anställning av Carlo Ancelotti bara är ett utslag för hybris, för desperation och en vilja att bara slänga pengar i sjön. Det här är en minst sagt märklig ståndpunkt som verkar gå ut på att det är fel av Everton att visa någon form av faktisk ambition att vilja bli något mer än vad de redan är, och att de minsann borde veta sin plats, bli vid sin läst och så vidare.

Vilket kanske mest känns som något som missunnsamma och oroliga supportrar till andra klubbar tänker. För det tredje finns en kanske mer substantiell kritik som går ut på att Everton för att uppnå sin ambition behöver en manager som så att säga överpresterar utifrån resurser och förutsättningar, men att Carlo Ancelotti inte någon gång under sin karriär som manager har varit en manager som överpresterar i detta avseende.

Annons

Det finns de som kommer invända mot den beskrivningen. Det är sant att Carlo Ancelotti, som så många italienska managers, först gjorde sin gröntjänst i mindre italienska klubbar, i hans fall Reggiana och Parma, men från 1999 och framåt är Ancelottis arbetsgivare alla från den europeiska eliten: Juventus, Milan, Chelsea, PSG, Real Madrid, Bayern München och till sist Napoli, som möjligen hade kunnat ses som ett steg nedåt.

Nu Everton! Vilket i det sammanhanget känns rätt fantastiskt. Carlo Ancelotti är en världsmanager som alltså skriver på för en klubb som för närvarande ligger några få platser ovanför nedflyttningsstrecket i Premier League. Få saker kan mer tydligt beskriva Premier Leagues attraktionskraft och de resurser som också ligans mitten- och bottenlag kan investera för att höja sin egen konkurrenskraft.

Annons

Visst, självfallet är det delvis en fråga om pris och efterfrågan. Everton gör enligt uppgift Ancelotti till en av världens tre bäst betalda managers. Och just för stunden verkar inte heller finnas många av de allra största klubbarna som söker hans tjänster. Som sagt, även Napoli skulle möjligen kunna ses som ett steg nedåt, även om Napoli samtidigt var eller är en klubb som skulle kunna förväntas utmana om Serie A-titeln.

Men oavsett pengar och oavsett anställningserbjudanden så kommer Carlo Ancelotti självfallet inte att tacka ja till Everton om inte de har lyckats övertyga honom om deras ambition och planer för framtiden, och om Ancelottis egen möjlighet att kunna bygga ett riktigt bra lag de närmaste åren. Everton har med andra ord lyckats övertyga Ancelotti att skriva på för dem och investera sig själv i deras projekt.

Annons

Och det mer än något annat är kanske vad Evertons anställning av Carlo Ancelotti faktiskt ger dem, innan någon boll ens har sparkats under deras nya manager. En helt ny status, ett helt nytt förtroende, en helt annan legitimitet. På precis samma sätt som Jürgen Klopp gav Liverpool en helt annan legitimitet när han anställdes som deras manager, och kanske även som Pep Guardiola gav Man City en annan och ännu större legitimitet.

Nu kommer inte Carlo Ancelotti ha riktigt samma resurser och förutsättningar med Everton som finns i Liverpool och i Man City. Men där finns ändå tillräckligt med resurser för att anställa Carlo Ancelotti, och vi vet att Everton knappast har snålat med hur de har investerat i spelartruppen under senare år, problemet har snarare varit hur de gjort det. Där finns definitivt resurser nog att skapa ett riktigt starkt lag.

Annons

Vi kan dessutom, där många har valt att poängtera Carlo Ancelottis olika svagheter som manager, påstådda svagheter hur som helst, istället välja att reflektera en stund över hans påstådda styrkor. Vilka ofta beskrivs som hans man-management, hans förmåga att hantera spelare och stora egon och få individualister att prestera tillsammans i lag. Och är inte just detta styrkor som faktiskt borde komma till mycket stor nytta just i Everton?

Finns det en kritik mot Carlo Ancelotti som oroar så är det hans tendens att köra väldigt slappa träningar, detta när Premier League är intensivare än kanske någonsin. Kritiken att han är alldeles för laissez-faire med sina spelare, att han enbart är en mysfarbror, passar däremot inte in med verkligheten i Bayern München, där ett stort skäl att han fick sparken var att han placerade fem-sex nyckelspelare på sidan för att de inte gjorde sitt jobb.

Annons

Huruvida det där blir ett problem i Everton är svårt att säga. Visst finns där en och annan spelare man kan uppleva som bekväm. Men Evertons spelare är samtidigt heller ej några bortskämda Bayern München-spelare, vana vid att vinna allt och trötta efter tre år med Pep Guardiola. Ingen Evertonspelare hade nog förväntat sig inför säsongen att få spela för en manager som Carlo Ancelotti. De borde vara taggade till tänderna.

Farhad Moshiri har nu fått sin världsmanager till Everton. Han sägs ha letat efter en sådan ända sedan han köpte in sig som majoritetsägare i klubben. Ronald Koeman, som var där när han kom, var det inte. Sam Allardyce var en politisk kompromiss och sannerligen inte någon världsmanager. Marco Silva var eller är en potentiell up-and-comer men inte någon världsmanager. Carlo Ancelotti är en världsmanager.

Annons

Några garantier finns aldrig inom fotbollen. I synnerhet inte kanske för en klubb som Everton. Att slå sig in bland toppklubbarna i den engelska fotbollen är sannerligen ingen lätt uppgift, även om vi också ser att det inte är någon omöjlig uppgift. Det är svårt inte bara eftersom toppklubbarna i sig är så bra, så många och så resursstarka, utan för att alla andra klubbar i Premier League även de är i relativa termer så bra och resursstarka.

Att något är svårt är däremot aldrig ett argument för att inte försöka. Tvärtom, allting här i världen som är värt något alls att uppnå är svårt att uppnå. Everton har bestämt sig för att försöka och endast små människor skulle kunna se något fel med det. Anställningen av Carlo Ancelotti visar att de menar allvar, utöver att anställa en världsmanager så gör de en rejäl kraftmarkering i form av status och legitimitet som de vinner på bara i sig.

Annons

Wow-faktorn är hur som helst svårslagen. Att Everton anställer Carlo Ancelotti är utan någon större tvekan den största bomben i Premier League åtminstone den här säsongen, och kanske på längre tid än så.

Peter Hyllman

Everton och Arsenal är båda exakt lika reaktiva på exakt motsatta sätt

Peter Hyllman 2019-12-21 06:00

Lite kul är det så klart att Everton och Arsenal möts idag. Båda klubbarna har dragits ett tag med ett lag som underpresterar relativt förväntningarna på dem, spelartrupper som kanske inte i alla avseenden har motsvarat högt ställda krav på professionalism, för all del obalanserade spelartrupper, och supportrar som börjat tappa tro och tålamod. Båda klubbarna har under viss tid nu sökt efter nya managers.

Arsenal har redan gjort klart med sin manager i form av Mikel Arteta. Det blev klart igår när Arteta presenterades, till synes utan att Man City blivit informerade först. Men det kan ha kommit som en överraskning lika lite för dem som för någon annan. Everton håller fortfarande på att göra klart med sin nya manager, som alla för närvarande tar för givet kommer bli Carlo Ancelotti, men som ännu befinner sig uppe i luften.

Galghumorn går att hitta i hur båda klubbarnas manageranställningar känns fundamentalt reaktiva, fast på helt motsatt sätt. Med reaktiva menar jag en anställning som det inte känns som att det ligger någon större tanke, eller någon större vision bakom, utan där Arsenal och Everton i det här fallet mest har gått på ett namn de har gillat och som har råkat vara ledigt och tillgängligt.

Annons

Men självfallet har de alltså i så fall varit reaktiva på helt motsatta sätt. Arsenal har valt att anställa den fullständigt oerfarne managern, den så kallade dna-anställningen, där de kan antas hoppas att Arteta lyckas apa efter Pep Guardiola. Everton har å andra sidan valt att anställa den extremt erfarne och meriterade världsmanagern i form av Ancelotti, och hoppas att det ska vara någon form av lösning på klubbens problem eller brister.

Förvånande är kanske situationen på så vis att den så att säga känns lite omvänd. Hade man hört situationen beskrivas på förhand utan att få reda på vilken klubb som gjort vad så hade man nog gissat på att Arsenal skulle vara klubben som anställde den där världsmanagern och Everton som anställde managern helt utan erfarenhet. Det hade på något vis passat bättre ihop med de båda klubbarnas uppfattade och faktiska storlek.

Annons

Jag är lite osäker på vilken grad av ansvar som Mikel Arteta kommer ha för dagens match, om han faktiskt leder den som normalt eller om han tittar på den från läktaren och Fredrik Ljungberg kör sin i så fall sista match. På samma sätt vet jag inte om och än mindre i så fall hur Carlo Ancelotti kommer följa dagens match, om han kommer vara på plats på Goodison Park eller ej.

Oavsett vilket känns det som om både Arsenal och Everton borde kunna vara relativt nöjda med sina faktiska eller förväntade manageranställningar. Båda klubbarna fick eller får den manager de åtminstone vill ha. Både Mikel Arteta och Carlo Ancelotti kan komma att göra succé med sina respektive klubbar. Precis som både Arteta och Ancelotti kan misslyckas fullständigt med dem. Utfallsspektrumet är mycket brett.

På samma sätt är det svårt att säga något om hur dagens match mellan Everton och Arsenal faktiskt kommer sluta. Men det är naturligtvis frestande att säga att Everton är favoriter att ta hem segern. Frågan är bara om de i så fall även har dragit det längsta strået i fråga om manageranställningar, eller om det visar sig att Arsenal faktiskt har fattat det smartaste beslutet.

Annons

Det kommer dröja ett tag innan vi får något bra svar på det. Dagen gäller om det är Everton eller Arsenal som drar det längsta strået på Goodison Park. Om Everton fortsätter lyfta sig eller om Arsenal ska återfå fotfästet i kampen om Champions League-platser.

:::

Vilken klubb ska betraktas som den främsta utmanaren till Liverpool om ligatiteln? Den frågan antar jag är tänkt att besvaras i kvällens prestigematch på Etihad mellan Man City och Leicester. Om Leicester vinner så öppnar de efter cirka en halv säsong upp ett försprång om sju poäng till Man City. Om Man City vinner så är Leicesters försprång däremot reducerat till en enda poäng.

Leicester har ett av ligans bästa försvar vilket förmodligen kommer behövas mot Man Citys anfall. Samtidigt har Man City haft det synnerligen besvärligt med kontringar den här säsongen och Leicester har ett riktigt effektivt kontringsspel. Även om Man City alltid måste betraktas som favoriter på sin hemmaplan så är det absolut inget blåögt långskott att tro att Leicester har god chans att få med sig något hem.

Annons

:::

Aston Villa möter Southampton i en morsa av alla sexpoängare på Villa Park. Båda klubbarna står på 15 poäng och endast målskillnaden bestämmer att Aston Villa (-7) ligger på ena sidan nedflyttningsstrecket och Southampton (-18) på andra sidan. Vilka som vinner kvällens match lär kunna få stor psykologisk betydelse för båda lagen i nedflyttningsstriden, och en stor praktisk betydelse för Ralph Hasenhüttl.

:::

Inte heller bör vi rynka på näsan åt dagens övriga matcher. Bournemouth vs Burnley, Newcastle vs Crystal Palace, Brighton vs Sheffield United, Norwich vs Wolves. Även fast det inte är de mest glamourösa matcherna så är det i de flesta fall matcher mellan lag som känns rätt jämspelta och ligger så till i tabellen att de både kan gå förbi varandra och springa ifrån varandra. Ovissa matcher, spännande matcher.

Annons

:::

West Ham har spelledigt eftersom Liverpool ska spela VM-final senare ikväll. En specifik blogg om den matchen kommer senare i eftermiddag några timmar innan avspark. Det är väl trots allt inte varje dag som engelska klubbar spelar den där trots allt rätt roliga turneringen.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #21:

Georgi Kinkladze, Man City vs Southampton, 1995-96. Ofta är solomål över väldigt lång distans i min mening rätt överskattade. Många gånger handlar det om slapphänt försvarsspel i vilket målgöraren mer eller mindre får springa rakt fram hela vägen mot mål. Det finns undantag, Diego Maradonas och Leo Messis mål exempelvis. Kinkladzes mål faller kanske någonstans mittemellan, men utöver själva solonumret är det kanske själva avslutet som sådant som förhöjer detta till konst. Kinkladze var många gånger så briljant för Man City att det faktiskt gjorde lagkamraterna sura.

Annons
Peter Hyllman

Hur kommer det sig att fotboll och film inte har funnit varandra?

Peter Hyllman 2019-12-20 06:00

Har haft några skäl att besöka biosalongerna på sistone. Dels såg jag det charmiga mordmysteriet Knives Out. Dels så gick det så klart inte att undvika att se Star Wars i veckan, The Rise of Skywalker. Vilket jag väl för närvarande inte riktigt vet om jag ångrar eller ej. Men varje gång jag går på bio så slås jag lite av det faktum att film och fotboll, två av mina mest långvariga intressen, går så väldigt sällan och så relativt illa ihop.

Frågan är om det har gjorts någon som helst bra film om fotboll, eller med fotboll som mer eller mindre huvudsakligt fokus. Då menar jag självfallet inte rena dokumentärer av olika slag utan alltså spelfilm. De bästa filmerna om fotboll handlar inte om själva spelet eller sporten, utan om de sociala aspekterna med eller runt omkring sporten. Filmer som The Damned United, Jimmy Grimble, The Golden Vision med flera.

Lite märkligt kan tyckas eftersom andra sporter har lyckats bättre. Baseboll till exempel har inspirerat mängder av höjdarfilmer. Amerikansk fotboll har varit grunden både för fina filmer och fantastiska TV-serier. Ishockey har det gjorts mycket film om, precis som basket. Gymnastik, konståkning, boxning, till och med golf har det gjorts spännande och dramatiska filmer om.

Annons

Vad är det bästa fotbollen faktiskt har mäktat med? För snart 20 år sedan kom den i mina ögon rätt tramsiga Goal-trilogin. Escape to Victory med Pelé, Bobby Moore, Michael Caine och Sylvester Stallone som straffräddande målvakt, är kanske den främsta, om ett gäng krigsfångar under andra världskriget som spelar en fotbollsmatch mot det tyska landslaget, och hellre vinner matchen än flyr under halvtid.

Den är väl okej, men den är också gjord för snart 40 år sedan. Hur kommer det sig att det inte har gjorts mer film om fotboll sedan dess och kanske framför allt bättre film om fotboll sedan dess? Trots allt är det världens största sport vi talar om, och den borde kunna nå en väldigt stor marknad. Ändå är det en marknad som förblir mer eller mindre outnyttjad. Vad beror det på?

En teori är självfallet att filmindustrins förlovade land trots allt ligger i USA, ett land där fotbollen helt enkelt inte är störst och historiskt aldrig har varit särskilt populär. Där förstår man sig mer på just sådant som baseball, football och så vidare, och därför är det kanske inte så konstigt att det görs filmer om dessa sporter. De stora fotbollsländerna är inte precis kända som några powerhouses inom filmskapandet.

Annons

En annan möjlighet är att det är något med sportens själva natur. Att fotboll till skillnad från alla dessa andra sporter helt enkelt är svårare att fånga på film av olika skäl. Ett skäl kan vara den stora yta det spelas på, svårt att fånga på film på ett bra sätt. Ett annat skäl kan vara fotbollens rätt flytande natur, där många andra sporter betydligt mycket mer kan sägas bestå av endast en lång sekvens av olika fasta situationer.

Svårigheten att förena konsten med de mer praktiska färdigheterna kan vara ett annat skäl. Det har sagts att den som vill göra en film om fotboll står inför ett ofrånkomligt och rätt trist val: Antingen välja en bra skådespelare som däremot inte alls kan spela fotboll, eller välj en bra fotbollsspelare som inte alls kan agera. Någonstans däremellan görs olika försök till kompromisser såsom Escape to Victory.

Annons

Spelar det egentligen någon som helst roll? Nej, kanske inte. Men det är ändå lite lustigt att fundera över. Det är emellertid inte precis så att världen är i något skrikande behov av filmer eller TV-serier om fotboll, det serveras fotboll i tillräcklig utsträckning ändå. Vill man vara sådan så kan man naturligtvis se fotbollen just som en ständigt pågående TV-show, med mängder av nya avsnitt nästan varje dag.

Fotbollen sprider dessutom ut sig i media. Relativt nytt är ju så klart dessa påstådda dokumentärer på Netflix, Amazon och så vidare som följer olika klubbars säsonger mer eller mindre inifrån. Glorifierade season reviews naturligtvis, oumbärliga för den som är intresserad på så vis, men knappast mer än så. Ett sätt för klubbarna att få bra PR, och för streamingtjänsterna att få content och kunder.

Annons

Hittills har däremot inte fotbollen spridit sig hela vägen in i biosalongen. Och det finns väl just ingenting som tyder på att den skulle vara på väg att göra det heller. Huruvida man tycker det är synd antar jag är en fråga om tycke och smak.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #20:

Dennis Bergkamp, Arsenal vs Newcastle, 2001-02. Menade han det? Ja, men det är väl klart han gjorde det. Allra minst hade han i alla fall en ungefärlig idé om vad det var han ville göra och så tog han det som det kom. Vilket väl knappast i så fall gör målet mindre värt, utan snarare mer värt, att kunna tänka så kvickt på sina fötter. Anledningen till att folk så ofta har undrat kring den där frågan är så klart att de så sällan om någonsin har sett något liknande på en fotbollsplan, vilket förvisso var ett problem som var rätt vanligt med just Bergkamp.

Annons
Peter Hyllman

Arsenals beslut att anställa Mikel Arteta är en rejäl chansning

Peter Hyllman 2019-12-19 06:00

Mikel Arteta har förtjänat jobbet som Arsenals manager uttrycker sig en Telegraph-artikel med stor självklarhet. Exakt vad Arteta har gjort för att faktiskt förtjäna det jobbet förblir emellertid lite oklart, andra managers med betydligt mer konkret erfarenhet än han har istället ansetts inte ha förtjänat liknande jobb av motsvarande storlek. Mikel Arteta är det visionära alternativet uttrycker sig andra, även fastän det är ytterst oklart vad som faktiskt är mer visionärt med honom än med andra möjliga managers.

Att Mikel Arteta är på väg att bli Arsenals manager känns helt givet. Om något så känns det mer självklart nu än vad det gjorde för ett och ett halvt år sedan, när till sist Unai Emery anställdes. Allt är kanske inte helt klart. Man City sägs förvisso vara förbannade över sättet som Arsenal har gått tillväga i sin anställning, men Man City verkar å andra sidan gilla att vara förbannade mest för sakens skull som det verkar. Mycket gläfsande utan något riktigt bett.

Mikel Arteta kan mycket väl vara det visionära, långsiktiga valet av manager som Arsenal säger sig eller kanske snarare sägs leta efter. Mikel Arteta kan mycket väl bli den succé som Arsenal rimligtvis hoppas på. Utifrån vad vi vet känns emellertid inte tankeprocessen så värst mycket mer avancerad än att Arsenal i Mikel Arteta hoppas ha fått tag i den nästa Pep Guardiola. Exakt vad som ligger bakom den förhoppningen annat än Artetas flera år som coach under Guardiola är även det oklart.

Annons

Ingen kan säga på förhand om Mikel Arteta är någon Pep Guardiola, eller om han ens är särskilt lik denne som personlighet. Många berättar om hur uppskattad Arteta är i Man Citys spelartrupp, hur många träningar läggs upp av honom, hans coaching av enskilda spelare och hans positiva relation till de flesta av spelarna. Men det är en helt annan sak att ha den här relationen till spelarna som en bland flera coacher, utan den politiska aspekt som följer av att vara managern som till sist ska fatta besluten.

Fotbollen har varit full av mängder av fantastiska coacher och assisterande managers som inte har klarat av att på ett bra sätt ta klivet upp och bli manager, den som bestämmer, den som faktiskt bär ansvaret och så vidare. Det är en helt annan sak, relationen till spelarna blir en helt annan. En helt annan typ av press tillkommer, från en mängd olika håll såsom från styrelsen, från supportrarna, från media och så vidare. Ingenting av detta har Mikel Arteta någon som helst konkret erfarenhet av i sin yrkesroll.

Annons

Mikel Arteta kommer in till en helt annan klubb i en helt annan situation än den klubb som Pep Guardiola en gång tog över i Barcelona. Arsenal befinner sig i något som nog mest kan beskrivas som fritt fall. En spelartrupp fylld av egon vana vid att kunna få lite som de vill, en kultur som knappast är förenlig med framgång. Mikel Arteta har varit en av spelarna i Arsenal för inte länge sedan, så han bör känna till läget, men det betyder inte att han därför kommer kunna göra något åt det.

Mikel Arteta har sagts vara en person med bestämda värderingar och uppfattningar och att spelare som inte uppfyller hans krav och förväntningar kommer få det tufft. Vilket så klart låter fint som snus men vad har i slutänden Arteta för maktmedel i detta avseende som inte Unai Emery hade? Vad kommer göra det lättare för Mikel Arteta att tvinga t ex Mesut Özil att rätta in sig i ledet än vad det för Unai Emery, eller innan honom Arsene Wenger?

Annons

Varför skulle dessa spelare, oavsett om det är Mesut Özil, Pierre-Emerick Aubameyang, Alexandre Lacazette, Granit Xhaka, Skhodran Mustafi, Sead Kolasinac med flera, välja att lyssna på Mikel Arteta när de så uppenbart valde att inte lyssna på Unai Emery? Vad har Arteta för auktoritet gentemot dem, en manager som saknar konkret erfarenhet, något som Aubameyangs bror-agent redan haft den goda smaken att påpeka, och som heller inte som Guardiola har den relationen till vissa specifika spelare?

Man skulle kunna argumentera för att Pep Guardiola blev ”Pep Guardiola” baserat på sin allra första säsong som manager för Barcelona, då han vann allt, La Liga, Champions League, rubbet. Den säsongen gav honom den auktoritet och den trovärdighet som därefter hjälpt honom vartän han kommit. Utan den framgången under sin första säsong är det inte alls säkert att Guardiola blivit den han nu är. Men förutsättningarna att få en sådan framgång med Barcelona är helt andra än i Arsenal.

Annons

Mikel Arteta kommer inte vinna någon liga under sin första säsong med Arsenal, inte ens under sin första fulla säsong med Arsenal. Mikel Arteta kommer inte vinna Champions League under sin första säsong med Arsenal. Någon sådan omedelbar auktoritetsstämpel kommer han alltså inte kunna få. Som bäst kommer han kunna få den här mer abstrakta uppfattningen om att ha lyckats göra Arsenal bättre, att göra framsteg. Men alltid med en underliggande kärna av frustration av att inte riktigt vara det lag man faktiskt vill vara.

Pep Guardiola har aldrig tagit över någon klubb i den situationen, och med just den utgångspunkten och de förutsättningarna. Om vad Arsenal vill ha ut av Mikel Arteta nu tvunget ska jämföras med en av dagens demontränare så ligger kanske Jürgen Klopp närmare till hands, och vad han har åstadkommit med Liverpool. Man måste anta att det är precis vad Arsenal hoppas på. Men Jürgen Klopp hade varit manager i 14 år när han tog över Liverpool. Sju år med Mainz, sju år med Dortmund.

Annons

Arsenal anställer Mikel Arteta inte baserat på några 14 år som manager, eller på Artetas många år i Arsenal, eller på att Arteta faktiskt ändå har varit coach-manager för ett trots allt rätt självständigt juniorlag i en av de lägre divisionerna. Arsenal anställer Mikel Arteta baserat på föga mer än en slags förhoppning om att han genom att ha jobbat för Pep Guardiola under några mycket framgångsrika år, så har Guardiolas intensitet, genialitet och personlighet så att säga gnuggat av sig på honom.

Återigen, det kan visa sig bli ett väldigt framgångsrikt drag av Arsenal. Ingen kan säga med någon säkerhet att så inte kan bli fallet. Där finns så klart alltid olyckskorpar som kan kraxa och som alltid gör det oavsett situation, och de gånger det faktiskt går fel så tycker de själva att de minsann var skitsmarta som såg det redan på förhand, oavsett om deras tänk om varför det skulle gå fel antingen var helt obefintligt eller för den delen irrelevant för vad som sedan skedde.

Annons

Men att Arsenal anställer Mikel Arteta måste för den sakens skull beskrivas som en brutal chansning, oavsett hur det slutar. Man väljer en manager med många okända faktorer för hur han kommer lyckas, och där det är omöjligt att veta eller ens säga om han kommer lyckas, annat än att man hoppas. Man kan välja att tro på Mikel Arteta som person, men djupare än så blir det inte. Arsenal är medvetna om att det är en chansning med osäkert utfall. Vilket var vad som förra sommaren fick dem att istället välja Unai Emery.

Och det bästa man kanske kan säga till Mikel Artetas försvar, eller kanske rättare sagt till försvar för beslutet att anställa Mikel Arteta, är att oavsett vem Arsenal än anställer i det här läget så representerar det en chansning. Det finns helt enkelt inga safe bets, inga garantier för en klubb som Arsenal i det läge de befinner sig i. Något jag kan säga med viss säkerhet eftersom vi ju har en högst relevant fallstudie på samma sak redan i Premier League, som provat både ”chansningar” och ”safe bets”.

Annons

Livet består av chanser. Chanser som tas, och chanser som missas. Varje klubb som vill något måste ta chanser längs vägen för att uppnå det. Men det är betydligt bekvämare att följa en klubb där man känner att ledningen verkligen vet vad den vill, har tänkt efter kring alla alternativ, har en plan för hur man ska genomföra det alternativ man till sist tar chansen på, snarare än att följa en klubb utan någon riktig susning, som tar en chans på något vad som helst och hoppas på det bästa.

Man behöver inte undra länge över vilken av dessa klubbar Arsenal mest framstår som för närvarande. Vilket betyder att istället för att vara en klubb som tar en kalkylerad risk och på många sätt därför är sin egen lyckas smed, så är Arsenal just nu med anställningen av Mikel Arteta en klubb som har kastat ett mynt upp i luften och hoppas att den ska singla ned på rätt sida. Större än så, som vi vet, är sällan skillnaden mellan å ena sidan storhet och å andra sidan galenskap.

Annons

Arsenals beslut att anställa Mikel Arteta är kanske varken eller.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #19:

Wayne Rooney, Man Utd vs Newcastle, 2004-05. Det fanns en tid när Wayne Rooney inte var den gamla Rooney, den trötta Rooney, den baktalade Rooney, Rooney som var den utsedda syndabocken antingen för Englands misslyckanden eller senare för Man Utds misslyckanden, eller både och. Det fanns en tid när Wayne Rooney var ung, när Wayne Rooney var arg, när Wayne Rooney fortfarande var allting som England drömde om att vara. Det är den Wayne Rooney som gör det här målet mot Newcastle.

Peter Hyllman

Har Everton blivit med Duncan Ferguson?

Peter Hyllman 2019-12-18 06:00

Borde jag kanske inte skriva en text om Everton och Carlo Ancelotti? Enligt många olika rapporter verkar det ju bara vara formaliteter innan den anställningen är klar, och vilken kanongrej det vore! Men nej, det är inte klart än, kanske aldrig blir klart, och läget är för närvarande inte något annat än att Duncan Ferguson är Evertons ställföreträdare som manager. Det är vad vi har att utgå från här och nu.

Alltså skriver jag en text om Everton och Duncan Ferguson istället, en text vars grundidé jag gått och gnagt på några dagar.

För en fråga som rimligtvis måste ställas, sedan Everton fått en tydlig uppryckning de senaste matcherna, med en vinst hemma mot Chelsea och oavgjort borta mot Man Utd som resultat, med Duncan Ferguson som manager, är om Everton lite grann har hamnat i en situation väldigt liknande den som Man Utd satte sig i för ett år sedan med Ole-Gunnar Solskjaer, och helt enkelt “blivit med Ferguson”?!

Har Everton satt sig i en situation där de bundit sig själva politiskt att jobba vidare med en manager eftersom både de kortsiktiga resultaten och dennes popularitet bland de egna supportrarna gör honom omöjlig att sparka? Eller kanske snarare så att sparkandet av honom skulle vara så impopulärt att det ofrånkomligen skulle försvåra jobbet för den manager som Everton verkligen vill ha.

Annons

Förmodligen beror svaret på den frågan i alla fall till viss del på vem det faktiskt är som är tänkt som ersättare. Skulle Everton faktiskt lyckas anställa ett managernamn som Carlo Ancelotti så är det så klart inte osannolikt att även Evertons supportrar kan tycka att det nog är rätt att säga tack och adjö till Duncan Ferguson. Men då måste det nog verkligen vara ett namn av just den kalibern också.

Nu ska sägas att jag faktiskt är mer positivt inställd till Duncan Ferguson som manager än vad jag var från början. Jag håller nog fast vid uppfattningen att detta inte är en manager för längre sikt, att där känns som att det nog saknas det taktiska kunnandet för att få mer än en kortsiktig boost. Men med sin passion och personlighet så fyller Ferguson ändå en för närvarande viktig roll med att ena och galvanisera både spelare och supportrar.

Annons

Med Duncan Ferguson håller Everton alltså på att återfå självförtroendet, och det är ingen oviktig sak. Men desto viktigare blir också för Evertons styrelse att komma fram till när det i så fall är rätt tillfälle att lämna över stafettpinnen. Det vill säga hitta tidpunkten där Everton har fått ut maximal positiv effekt av Fergusons ledarskap innan det börjar spricka i sömmarna, knaka i fogarna och förlora sin effekt.

Problemet är alltjämt att Everton verkar ha olika läger i sin styrelse. Å ena sidan Farhad Moshiri och hans gäng som helt säkert vill ha ett stort och internationellt erkänt managernamn till Everton. Å andra sidan Bill Kenwright, den förre ägaren, och dennes gäng som nog mer än gärna ser att Duncan Ferguson får fortsätta som manager tills vidare, eftersom han bättre motsvarar deras bild av vilka Everton faktiskt är.

Annons

Farhad Moshiri är klar majoritetsägare så Bill Kenwright med flera har så klart mycket lite att till sist säga till om i frågan. Men situationen kompliceras av att många i media av lätt insedda skäl gärna ställer sig på Duncan Fergusons sida i den här frågan, åtminstone så länge resultaten går hans väg. Skulle resultaten därefter börja dyka skulle samma media så klart utan att blinka kritisera Evertons beslut att fastna vid Ferguson.

När resultaten går Evertons väg är det alltid lätt för de som förordar Duncan Ferguson att hitta argumenten för att behålla honom på jobbet. Det må vara kortsiktigt, men det är helt enkelt så det fungerar. Detta gör det svårare eller åtminstone känsligare att faktiskt genomdriva den förändring eller den manageranställning man faktiskt ser som bättre och mer hälsosam på lång sikt.

Annons

På sitt sätt är kanske ändå detta ett argument som talar till Carlo Ancelottis fördel. För även han beskrivs ju ibland som en manager som är allra bäst på att få spelare att må bra, känna sig glada och fulla av självförtroende. Ancelotti kanske inte pratar med riktigt samma ord, kanske inte har riktigt samma taktiska verktygslåda, men är han egentligen under motorhuven så värst mycket annorlunda på det sättet än t ex Duncan Ferguson?

Men där är vi inte riktigt ännu. Everton gick ut med ett uttalande för något dygn eller så sedan där de gjorde tydligt att det är minsann Duncan Ferguson och ingen annan som kommer vara Evertons manager ikväll när de tar emot Leicester i Ligacupens kvartsfinal på Goodison Park. En match som nog blev betydligt svårare för Leicester än vad de nog hade hoppats på när lottningen en gång gjordes.

Annons

Om vi antar att Everton vinner ikväll, tar sin tredje raka match utan förlust, och sin tredje rätt stora skalp på dessa tre matcher, och dessutom har parkerat sig själva i semifinal i en av de två stora cuperna, tillsammans med Aston Villa och förmodligen de båda klubbarna från Manchester, efter att Liverpool blivit överkörda i kvartsfinalen, hur påverkar i så fall det hur bundna Everton känner sig till att köra vidare med Ferguson?

För så är det ju när man har blivit med en manager på det här viset, när Everton har blivit med Duncan Ferguson, att har man väl blivit med honom så är det inte alldeles lätt att bli av med honom. Åtminstone inte innan han själv gett anledning därtill. Dessutom är det inte alltid alldeles självklart om man verkligen vill bli av med honom heller, det är sällan helt ensidigt. Och i den gordiska knuten råkar nu Everton sitta.

Annons

Och som myten förtäljer finns bara ett sätt att lösa upp en gordisk knut, nämligen hugga den mitt itu. Men för det krävs ett riktigt skarpt svärd. Frågan som Evertons supportrar nog just nu sitter på helspänn för att få svar på, frenetiskt klickandes uppdatera med jämna mellanrum på sina twitterkonton, sociala medier och nyhetssajter, är om Carlo Ancelotti är detta svärd.

Wow-faktorn vore svårslagen.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #18:

Didier Drogba, Chelsea vs Liverpool, 2005-06. Rent fysiskt borde detta nästan vara ett omöjligt mål att göra. Att hitta den vinkeln att skjuta och få den hårdheten på skottet fastän man rör sig baklänges borde vara omöjligt. Men mycket vi trodde var omöjligt var fullt möjligt för Drogba. I mina ögon är Drogba den ende anfallaren under Premier League-eran som kan utmana Alan Shearer om att vara den mest naturliga och mest mångsidiga målskytten av dem alla. Frågan är om han inte överträffar Shearer.

Annons
Peter Hyllman

Kan Liverpool vinna någonting med bara kids?

Peter Hyllman 2019-12-17 06:00

När Jürgen Klopp för några år sedan pratade om att skapa en tydlig ”pathway” till a-laget för Liverpools alla juniorer och egna produkter så tvivlar jag på att det var riktigt så här han menade. Liverpools deltagande i klubb-VM betyder att Liverpool kommer till spel mot Aston Villa på Villa Park ikväll i Ligacupens kvartsfinal, med ett mer eller mindre helt renodlat juniorlag samt en mer eller mindre renodlad juniortränare.

Så långt har det alltså gått, om man nu vill vara sådan. För ganska exakt 25 år sedan debatterades det ursinnigt när Man Utd ställde upp med unga spelare i Ligacupen som om det vore världens nära förestående undergång som stod på spel. Därefter har det blivit mer och mer standard att det är så de stora klubbarna gör, och det finns just inget fel i det. Till att en kvartsfinal nu ska spelas med ett i princip rent juniorlag.

Situationen har så klart uppstått eftersom EFL inte lyckades hitta något annat tillfälle att lägga den här matchen. Alltså har vi hamnat i den minst sagt rätt speciella situationen att Liverpool spelar match mot Aston Villa ikväll, och redan imorgon kväll spelar Liverpool semifinalen i klubb-VM mot Monterrey. Liverpools a-lag med Jürgen Klopp har redan åkt iväg till Qatar där klubb-VM spelas.

Annons

Utifrån situationen får man kanske ändå säga att Liverpool har gjort bästa möjliga de kan göra. Åtminstone är det ju ett par nivåer bättre än det rätt tramsiga utspelet direkt efter förra omgången att Liverpool skulle lämna walkover. Nu spelar de ändå kvartsfinalen mot Aston Villa, och det blir en fotbollsmatch av det. Låt gå för att det är en fotbollsmatch som Aston Villa måste förväntas vinna, men ändå en fotbollsmatch.

Ändå måste man ju säga att det är en rätt olycklig situation. Liverpool har trots allt tagit sig till Ligacupens kvartsfinal men ges där ingen vettig chans att faktiskt vinna matchen och ta sig vidare. Vilket på pappret tvingar dem att slänga bort en titelchans. Hur skulle Liverpool ha kunnat hantera situationen annorlunda eller bättre? Hur hade EFL m fl ha kunnat organisera det hela på ett för Liverpool mer fördelaktigt sätt?

Annons

Rotation. Liverpool åker med alla kanoner till klubb-VM. Hade det varit möjligt att mixa upp de båda lagen en aning, så att några av kanonerna eller åtminstone några viktiga nyckelspelare stannar hemma och stadgar upp laget i Ligacupen, samtidigt som några ynglingar fick åka med till klubb-VM? Man kan diskutera om det hade maximerat eller tvärtom minimerat Liverpools chanser till vinst i båda matcherna.

Egentligen är det ett rätt intressant speltaktiskt dilemma som Liverpool och Jürgen Klopp har fått hantera. Ska man maximera sina vinstchanser i en av turneringarna, och därmed ge sig själva minsta möjliga chans i den andra turneringen? Eller ska man försöka hitta en balans som ger laget en rimlig chans att vinna i båda turneringarna, men samtidigt ökar risken för att förlora båda turneringarna?

Annons

Kanske faller det på vad spelarna själva vill. Klubb-VM är kanske inte någon stor sak för närvarande, men det är ändå en rätt fin frukt av att ha vunnit Champions League, och det är inte svårt att se varför spelarna nog väldigt gärna deltar i det. Så många chanser att faktiskt spela klubb-VM lär inte dyka upp i karriären. Matcher i Ligacupen däremot kommer man inte lida någon brist på.

Schemaläggning. Eftersom jag själv håller på en klubb som har haft sina egna historiska problem med hur engelska förbund och organisationer schemalägger sitt cupspel i samband med internationella åtaganden så är jag kanske inte alltför chockad över att EFL kommer fram till den briljanta lösningen att lägga Liverpools match mot Aston Villa en dag innan Liverpool ska spela i Qatar. Däremot är det frustrerande.

Fanns det verkligen ingen annan möjlig lösning på det här problemet? Fanns det verkligen ingen annan dag i hela januari exempelvis där en Ligacupmatch hade kunnat tryckas in för Liverpool? Fanns det verkligen ingen möjlighet att trycka in en överbliven Ligacupmatch för Liverpool i vad vi redan nu vet är ett tänkt så kallat vinteruppehåll för alla klubbar?

Annons

Det är svårt att se att detta var den enda möjliga lösningen, Åtminstone om man inte är av uppfattningen att det är blixtrande viktigt att Ligacupens semifinaler spelas mer eller mindre exakt samtidigt, utan hade kunnat spelas vid olika tillfällen. Nu vet inte jag vad för starka ställningstaganden Liverpool själva har gjort i dessa frågor. Jürgen Klopp vill ju verkligen ha sitt vinteruppehåll, det vet vi ju. Kanske var det de som vetoade det.

Mest intressant är kanske hur Aston Villa hanterar situationen. De har ju så att säga gått från en kvartsfinal som kanske ingen egentligen hade kunnat förvänta sig att de skulle vinna till en kvartsfinal alla förväntar sig att de ska vinna. Vi vet samtidigt inte hur Aston Villa och Dean Smith faktiskt ser på den här matchen, och vilket lag de själva faktiskt kommer ställa upp med.

Annons

Kravbilden kan ju bli rätt jobbig om det visar sig att Liverpools juniorer inte blir riktigt så lätta att tas med som de flesta bara antar. Samtidigt lär det ju knappast vara odugliga spelare som Liverpool ställer upp med, bara okända och oerfarna. Och under de rätta förutsättningarna kan det mesta hända. Kunde USA:s collegepojkar slå självaste Sovjet i OS 1980 så kan naturligtvis Liverpools pojkar slå Aston Villa ikväll.

Vill man vara sådan så kan man naturligtvis välja att se detta som en helt fantastisk möjlighet för Liverpools juniorer. En möjlighet de naturligtvis aldrig hade kunnat vänta sig inför säsongen. Den här kvällen har de ingenting att förlora. Ändå ska de representera Liverpools a-lag i kvartsfinalen i en av de stora inhemska cupturneringarna. Det är en kväll då de kan göra sig själva till hjältar och göra sig själva ett namn i den röda tröjan.

Annons

Och för allt snack om pathways och pathways dit så är det alltså EFL snarare än Jürgen Klopp som gett dem den möjligheten.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #17:

Thierry Henry, Arsenal vs Man Utd, 2000-01. Många gånger kunde man få känslan av att Thierry Henry gjorde lite vad han ville på planen. Visst, han höll tekniskt sett en mycket hög nivå, och taktiskt var han väldigt väl skolad också, men det som kanske lyfte honom till en högre nivå av storhet var nog snarare hans spelsinne, hans fantasi och hans kreativitet, förmågan att kunna göra det som ingen annan väntade sig eller ens tänkte på var möjligt. Något han har gemensamt med några få spelare genom åren, Zlatan Ibrahimovic är en av dem. Det här målet mot Man Utd var ett mycket fint exempel på just detta.

Peter Hyllman

Dags för lottningen av Champions Leagues och Europa Leagues slutspel

Peter Hyllman 2019-12-16 06:00

Runt lunchtid bänkar vi oss säkert framför skärmarna igen. Först ut är det nämligen dags för lottningen av Champions Leagues slutspel, och en timme senare så är det hög tid för Europa Leagues slutspel att lottas. Samtliga engelska klubbar är kvar. Fyra klubbar finns med i Champions League och tre klubbar finns med i Europa League. Sju klubbar har alltså ett europeiskt slutspel att se fram emot under senvintern och våren.

Man City kan lottas mot: Atlético Madrid, Dortmund, Lyon, Napoli och Real Madrid. Av vilka Dortmund nog får ses som drömlottningen och något av Madridlagen, lite osäkert vilket av dem, som mardrömslottningen.

Liverpool kan lottas mot Atalanta, Atlético Madrid, Dortmund, Lyon och Real Madrid. Av vilka Atalanta förmodligen är att betrakta som drömlottningen och, skulle nog jag säga, Atlético Madrid varandes mardrömslottningen.

Chelsea kan lottas mot Barcelona, Bayern München, Juventus, RB Leipzig och PSG. Av vilka jag lite kvickt kommer fram till att RB Leipzig är den uppenbara drömlottningen samt PSG förmodligen är mardrömslottningen.

Annons

Tottenham kan lottas mot Barcelona, Juventus, RB Leipzig, PSG och Valencia. Även här ser jag RB Leipzig som drömlottningen samtidigt som jag för Tottenhams del nog ser Juventus som mardrömslottningen.

För de tre klubbarna i Europa League kan göras liknande scenarios, men där är antalet klubbar lite för stort och lite för anonymt för att det ska vara lika intressant att göra en liknande sammanställning. Låt gå för att det kan bli lite extra intressant att exempelvis se om Wolves lottas mot Malmö FF, eller om någon engelsk klubb lottas mot någon av de båda skotska storklubbarna.

Åt detta kommer vi alltså ägna dagen i väntan på kvällens begivenhet i Premier League, nämligen så att säga-derbyt mellan Crystal Palace och Brighton på Selhurst Park, en match som brukar kunna bli ganska smaskig. Gissningsvis, då supporterfördelningen ser ut som den gör, så kommer ändå det mesta av snacket under dagen och kvällen ägnas åt mer eller mindre underbyggda spekulationer om hur det kommer gå i Europa.

Annons

Och löpande under dagen, i takt med att lottningarna genomförs, så kommer jag uppdatera bloggen med dessa lottningar samt mina kommentarer och prognoser om dem. Ungefär så som jag alltid brukar göra.

:::

CHAMPIONS LEAGUE

Man City vs Real Madrid. Jättematch redan i åttondelsfinalen. Klubben som kanske mest av alla vill vinna Champions League mot klubben som vunnit Champions League mest av alla. En global monstermatch naturligtvis. En match som sannerligen kommer pröva Real Madrids taktiska hållbarhet liksom Man Citys mentala hållbarhet. Ändå en match i vilken Man City måste betraktas som favoriter. Delvis eftersom Man City är det lag de är. Delvis eftersom Real Madrid inte längre riktigt är det lag de var. Man City – 60%

Liverpool vs Atlético Madrid. Mardrömslottning för Liverpool? Jag sa åtminstone det inför lottningen och jag får stå fast vid det efter lottningen. Atlético Madrid är inte lika bra som de har varit, tappet av Antoine Grieszmann har varit tufft, men defensivt är de fortfarande formidabla och det kan göra livet riktigt jobbigt för Liverpool, som aldrig har haft det helt lätt mot sådant motstånd. Fördelen finns naturligtvis för Liverpool att få avsluta på Anfield och även om det var sämsta möjliga lottning för Liverpool betyder inte det att de därför är underdogs här. Liverpool – 58%

Annons

Chelsea vs Bayern München. Jag har redan vid ett par tillfällen sagt att Chelsea är den enda engelska klubben som utifrån en rimlig sannolikhetskalkyl inte kan vinna Champions League den här säsongen. Jag anar att den här lottningen så att säga har bekräftat det påståendet. Bayern München är inte på något sätt ofelbara eller osårbara, problemet som jag ser det är bara att Chelsea för närvarande fortfarande är lite mer felbara och lite mer sårbara under Frank Lampards första säsong som manager. Men, om Chelsea kan få med sig ett bra resultat från Stamford Bridge i första matchen, så är det absolut inte någon omöjlig åttondelsfinal för Chelsea. Chelsea – 40%

Tottenham vs RB Leipzig. Kändes lite som himmel eller helvete när Tottenhams lottning i slutet stod mellan Barcelona eller RB Leipzig. Man får väl säga att Tottenham trots allt drog vinstlotten där. Inte för att RB Leipzig ska underskattas, men detta är självfallet en åttondelsfinal som Tottenham ska vinna. Vilket i och för sig som vi vet inte är en garanti för att faktiskt vinna en åttondelsfinal. Nyckeln kommer som vanligt vara hur väl Tottenhams försvarsspel fungerar, för framåt är det omöjligt att tänka sig att Tottenham inte kommer göra ett antal mål. Tottenham – 70%

Annons

:::

EUROPA LEAGUE

Arsenal vs Olympiakos. Potentiellt tufft kan tyckas, givet att Arsenal inleder på bortaplan mot ett lag med minst sagt fanatiska fans. Men om Arsenal kommer därifrån med i alla fall ett vettigt resultat så är det svårt att inte se dem som rätt stora favoriter att ta sig vidare härifrån. Men det är inte en lottning där Arsenal riktigt har råd att köra det rena reserv- eller ungdomslaget, så på så vis är det en lottning som också kan göra livet svårare för Arsenal under säsongen som helhet. Men något annat är väl kanske heller inte att vänta när Europa League går in i slutspelet. Arsenal – 75%

Wolves vs Espanyol. Tuff lottning för Wolves. Espanyol går riktigt trögt i det egna ligaspelet men det behöver som vi vet inte betyda särskilt mycket alls när det faktiskt kommer till europeiska slutspelsmatcher. Viktigt för ett i europeiska sammanhang helt orutinerat Wolves att få ett bra resultat med sig från Molineux. Wolves kan nog tjäna på att ha ett rätt stort antal spelare från den iberiska halvön i laget, miljön borde inte vara helt främmande för dem. Wolves – 50%

Annons

Man Utd vs Club Brugge. Känns på något sätt som en rätt fin lottning för Man Utd. Inte så att man precis skakar av rädsla, om nu någon sådan lottning alls är möjlig i Europa League, men definitivt inte en så lätt och-eller ointressant lottning att man liksom inte riktigt bryr sig. Club Brugge är, som vi såg i Champions Leagues gruppspel, alls ingen ofarlig motståndare och Man Utd kommer definitivt behöva visa sina bättre sidor om de ska ta sig vidare från den här sextondelsfinalen. Vilket Man Utd kanske borde göra, men att göra vad de borde verkar inte längre vara Man Utds starka sida. Man Utd – 65%

:::

JULKALENDERN, LUCKA #16:

Wayne Rooney, Man Utd vs Man City, 2010-11. Tror det här målet har kommit väldigt högt upp på listor över Premier Leagues snyggaste mål någonsin, och riktigt så långt vet jag väl inte om jag faktiskt vill sträcka mig. Men att avgöra ett Manchesterderby, en match med betydelse för titelstriden dessutom, med en cykelspark rätt i krysset är så klart väldigt speciellt på sitt alldeles egna sätt, och nu när Wayne Rooney är tillbaka i engelsk fotboll och måste uträtta några liknande mirakel om han ska lyckas få upp Derby County i Premier League så kan det ju vara värt att titta på målet igen och igen och igen och…

Annons
Peter Hyllman

Hörnan (#17): Pinsam insats av Arsenal på Emirates

Peter Hyllman 2019-12-15 19:20

PL

Manager: Eddie Howe, Bournemouth. Har fått utstå en hel del kritik på sistone efter Bournemouths rätt långa svit av dåliga resultat. Vad passar då bättre än att svara på kritiken genom att vinna mot Chelsea på Stamford Bridge, en motståndare och en arena som har varit märkligt lyckosam för Howe och Bournemouth. En strålande genomförd match av Bournemouth.

TRE TAKEAWAYS:

Man Utd. Att hålla på Man Utd har gått från att vara förbannad och upprörd varje gång laget inte vinner till att vara glatt överraskad varje gång laget faktiskt vinner, samt lättad när laget inte förlorar. Kärnfullt uttryckt. Ole-Gunnar Solskjaer har haft ett år på sig att ändra den saken utan att hittills ha lyckats. En spelidé som betyder att varje motståndare vet att om de bara försvarar sig någorlunda disciplinerat så löper de som mest 25% risk att förlora matchen är inte hållbar. När Man Utd var bra kunde en motståndare som bara försvarade sig som bäst hoppas på 5% chans att undvika förlust.

Annons

West Ham. Lyckades trots allt vinna måstematchen borta mot Southampton, vilket helt säkert borde ge Ralph Hasenhüttl svåra dagar, men frågan är i vilken utsträckning den här vinsten faktiskt lyckas rädda Manuel Pellegrini kvar på sitt jobb. West Ham har nu ledigt från spel i elva dagar, och West Ham måste verkligen använda dessa elva dagar till att komma fram till vad de faktiskt vill med den här säsongen. Inte mycket talar för att Manuel Pellegrini har vad som krävs för att vända den här trenden som West Ham nu befinner sig i. En vinst mot Southampton kan inte ändra på den saken.

Chelsea. Fyra förluster på de fem senaste ligamatcherna nu, inför ett knäpptyst Stamford Bridge, och Frank Lampard sågandes de egna spelarna efter matchen som om han hade varit José Mourinho omedelbart hade beskrivits som mobbning och att slänga de egna spelarna under bussen, och man är på god väg att släppa det grepp om Champions League-platsen som man ändå hade. Varje gång jag hittills undrat om det finns skäl att vara lite kritisk till Lampard så har Chelseas supportrar protesterat. Man undrar ändå om det inte snart börjar bli dags.

Annons

J.R.

Sheffield United. Ännu en väldigt imponerande match av Sheffield United som hemma på Bramall Lane fullständigt kör över Aston Villa. Det var en match som Sheffield United möjligen kunde förväntas vinna, om det inte var för att så många förväntade sig just ingenting av Sheffield United inför säsongen. Med vinsten befäster Sheffield United sin plats på tabellens övre halva och det ligger så klart något i påståendet att om Chris Wilder haft en annan mer kontinental nationalitet så hade han nog varit geniförklarad redan.

CLIFF BARNES

Arsenal. Mer attityd under Fredrik Ljungberg? Jag vågar påstå att det finns ingen attityd alls i det här laget annat än den man redan hade bestämt sig för att den fanns där redan från början. För mig är det obegripligt hur man kan fortsätta försvara sådana här insatser med snömos som att vissa har rätt attityd och så vidare, om det inte vore för att jag har sett samma sak upprepas i minst tio år. Man City behövde inte ens vara särskilt bra men gjorde precis som de ville med Arsenal på Emirates, från den första matchminuten till den sista.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Wolves 1-2 Tottenham. Strålande och intensiv match på Molineux. Tottenham med ett tidigt ledningsmål av Lucas Moura och därifrån var det nästan bara Wolves för hela slanten. Imponerande av Wolves att lyckas trycka tillbaka ett så bra lag som Tottenham så eftertryckligt. Kvitteringen kom till slut genom Adama Traore och det mesta av matchen talade för att Wolves även skulle få in vinstmålet. Istället var det Tottenham som på tilläggstid nickar hem vinsten. En smash and grab, utan att därför vara en parkerad buss.

BTW

Ynkligt av Arsenal att distansera sig från Mesut Özils kommentarer bara för att skydda sina kommersiella intressen i Kina. Men de är inte ensamma i ynkedomen. Vilket inte är en ursäkt, bara ett tragiskt faktum.

Verkar som om Pep Guardiolas senaste schtick är att försöka hävda att det minsann är han som ligger bakom Liverpools förväntade ligavinst. Kan man inte vinna så piggybacka på andras vinster!

Annons

Jürgen Klopp påstår att han inte firar mål längre på grund av VAR. Vilket så klart är rent skitsnack, vi ser honom fira mål i match efter match.

Kanske kan Pep Guardiola och de ljusblå finna tröst i xG-tabellen. Även om det nog finns två vitt skilda slutsatser att dra gällande skillnaderna mellan denna och den verkliga tabellen.

Steve Bruce är hur som helst räknenissarnas värste fiende den här säsongen.

En fråga för Arsenal att filosofera kring: Om en match inte sänds i Kina, har den då verkligen ägt rum?

Peter Hyllman

Arsenal måste komma till skott både på och utanför planen

Peter Hyllman 2019-12-15 06:00

Möjligen kan man känna att lördagen var lite småträlig i Premier League. Ingen match lyckades riktigt leva upp till några högre förväntningar på den. Utöver att Bournemouth gjorde vad Bournemouth ovanligt ofta har gjort på Stamford Bridge så kan man heller inte säga att resultaten riktigt fick några klockor att ringa. Men om lördagen kändes lite småtrist så lovar söndagen desto mer.

Dagens stora match är självfallet Arsenal mot Man City på Emirates. Fredrik Ljungberg kan ju inte vara alltför lycklig. Efter att ha fått sin första vinst mot West Ham senast hade han kanske hoppats på att börja bygga lite momentum för sig själv, men med Man City i den här matchen och Everton på Goodison Park i nästa match så är det naturligtvis klart lättare sagt än gjort.

Samtidigt gäller det självfallet att se möjligheterna, inte bara svårigheterna. Om Fredrik Ljungberg vill fixa medvind och momentum åt Arsenal så finns självklart väldigt få bättre sätt att uppnå den saken än att besegra just Man City. Här kommer med andra ord en chans för Arsenal att besegra Man City. Återstår gör bara för Arsenal att faktiskt ta den chansen. Någon omöjlighet ska det liksom inte vara.

Annons

En person som helt säkert kommer zoomas in lite extra av TV-kamerorna den här kvällen är Mikel Arteta. För närvarande uppskattad coach i Man City under Pep Guardiola men enligt alla uppgifter högaktuell som Arsenals nästa manager. Alla rapporter säger att han ligger mycket högt upp på Arsenals för all del mycket långa shortlist, men den större frågan är kanske hur Mikel Artetas egen shortlist faktiskt ser ut.

Uttryckt annorlunda, exakt hur intresserad är faktiskt Mikel Arteta av att ta över som Arsenals manager här och nu? Svaret är rimligtvis beroende på de alternativ som Arteta ser framför sig istället. Ett sådant alternativ kan mycket väl vara att blicka något eller några år framåt i tiden och se Man City-jobbet bli tillgängligt. Svårt att säga så klart, men det kan inte uteslutas.

Förvisso kan man hävda att även om Mikel Arteta tar över Arsenal nu så finns ändå Man City-alternativet om några år kvar. Men då måste man naturligtvis fråga sig vad som är mest klokt av Arsenal om det faktiskt är så att Arteta enbart skulle betrakta Arsenal som ett steg längs vägen till ett påstått större jobb. Särskilt som det ju knappast är så att Arteta är en etablerad, beprövad och erfaren manager till att börja med.

Annons

Mikel Arteta vore en gambling, och ska man som klubb gambla på en manager så måste man i alla fall med rimlig säkerhet veta att om man lyckas med sin gambling så får man faktiskt också skörda vinsten, inte bara lämna över den till en annan klubb, annars får det rimligtvis vara. Arsenal må befinna sig på en resultatmässigt lägre position just nu, men de kan inte gärna på eget bevåg förväntas institutionalisera denna underordning.

Nu kan det självfallet vara så att Mikel Arteta är intresserad av Arsenal utan att se dem som ett steg längs vägen. Han har en historia i Arsenal naturligtvis, helt säkert en faktor som påverkar Arsenals intresse av honom. Samtidigt kan man nog tänka sig att Arteta är rätt bränd efter förra sommarens historia då han sidsteppades mer eller mindre i sista minuten för att Arsenals styrelse då kom på andra tankar, nämligen Unai Emery.

Annons

En annan sak som borde öka Arsenals attraktionsvärde för Mikel Arteta är att det finns inga garantier i fotboll. När Pep Guardiola väljer att tacka för sig kan inte Arteta på något sätt vara säker på att Man Citys styrelse väljer honom som ersättare. Dessutom borde Arteta också ha koll på att de managers som ersatt Guardiola förut, i Barcelona och i Bayern München, knappast har haft det helt lätt och knappast blivit några succéer.

Mitt i allt sitter alltså Fredrik Ljungberg och ska försöka göra sitt jobb. Knappast någon lätt uppgift. Han fick uppgiften av Edu att leda Arsenal match till match, men har efter vinsten mot West Ham också gjort tydligt för Arsenal att han inte kan fortsätta driva Arsenal som någon tillfällig vikarie, utan att Arsenal på det ena eller det andra sättet måste komma till skott.

Annons

Vilket Arsenal rimligtvis måste göra även på planen ikväll mot Man City. Det vill säga komma till skott. Lyckas de bara med den saken så finns faktiskt rätt goda chanser för Arsenal att störa Man City den här kvällen.

:::

Det mesta känns frid och fröjd runt Man Utd för närvarande. Rimligtvis är det vad som händer när man vinner i tur och ordning mot Tottenham och Man City, och sedan följer upp det med en 4-0-vinst mot AZ Alkmaar i Europa League. Dessutom börjar man faktiskt få häng på den där Champions League-platsen igen, så visst kan man förstå om mungiporna börjar röra sig uppåt.

Ändå finns ju rätt goda skäl att varna för hybris. Vi vet att den matchbild Man Utd kunde utnyttja mot Tottenham och Man City är en matchbild som vi inte kommer få se i särskilt många andra matcher, såsom exempelvis mot Everton på Old Trafford idag, och att Man Utd då har haft det betydligt svårare. Hur imponerande vinsterna mot Tottenham och Man City än var, så är det vinster i dessa matcher som kommer vara desto viktigare.

Annons

Everton är för närvarande ett något osäkert kort då de fortfarande kan beräknas befinna sig i ett Duncan Ferguson-inspirerat tillstånd. Vinsten mot Chelsea senast borde rimligtvis ha gett dem rejält med huggtänder och visar Everton upp det spelet, det självförtroendet och den attityden mot Man Utd på Old Trafford så kan det naturligtvis räcka långt. Enda frågan är kanske om Ferguson har fått någon som helst ordning på försvarsspelet.

Annars är det kanske en stor dag på Old Trafford eftersom det kommer vara den 4,000:e matchen i rad som Man Utd har en egen produkt i sin startelva. Vilket självfallet säger något om vilka Man Utd är och vilka Man Utd vill vara. Man förstår också varför Man Utds satsning på egna produkter för närvarande är en sak som gör laget roligare för de egna supportrarna att följa nu än de senaste fem åren.

Annons

Roligare kanske, men är det verkligen bra nog? Det kan hur som helst inte vara ett ensamt skäl för att ovillkorat ställa sig bakom Ole-Gunnar Solskjaer. Man Utd har alltid handlat om de egna produkterna, men alltid som ett komplement till titlana, inte som ett substitut för dem. Sedan går det alltid att acceptera en viss period för omställning, om man känner att laget går framåt och blir bättre.

Sedan finns det så klart alltid en glädje i att se en spelare som Marcus Rashford verkligen blomma ut. Händelsevis något som började ske när han återvände till sin forwardsroll på vänsterkanten, snarare än spelade centralt. Vilket möjligen visar att det inte alltid är det klokaste att ta vad spelarna själva säger sig vilja spela på planen som ett slags gospel för vad som är rätt och riktigt.

Hade Alex Ferguson gjort det så hade David Beckham spelat på centralt mittfält, och det hade ingen blivit lycklig av.

Annons

:::

JULKALENDERN, LUCKA #15:

Tony Yeboah, Leeds vs Wimbledon, 1995-96. Tony Yeboah gjorde kanske aldrig väldigt många mål för Leeds, men Tony Yeboah gjorde relativt många riktigt snygga mål. Det här målet är inte hans mest omtalade men förtjänar för den sakens skull ändå att lyftas fram. Man kan knappast klaga på skottet som sådant, ribban förstärker målets intryck, men det bästa för mig är att bevittna Alan Reeves kroppsspråk när Yeboah vänder bort honom precis innan skottet.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#22): West Brom med ena benet i Premier League

Peter Hyllman 2019-12-14 18:08

Charlton 2-2 Hull City; Birmingham 2-3 West Brom; Barnsley 5-3 QPR; Brentford 1-0 Fulham; Bristol City 0-2 Blackburn Rovers; Derby County 0-1 Millwall; Leeds 3-3 Cardiff; Nottingham Forest 0-4 Sheffield Wednesday; Preston North End 2-1 Luton Town; Stoke 0-0 Reading; Swansea 3-1 Middlesbrough; Wigan 1-1 Huddersfield.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Blackburn Rovers. Rejäl formtopp för Blackburn Rovers just nu som med vinsten mot Bristol City på bortaplan tar sin femte seger på sex matcher utan förlust. En svit och en vinst som skickar Blackburn Rovers med ilfart upp i playoff-snacket. Ett tungt skäl till att Blackburn Rovers har börjat gå så bra är att Adam Armstrong har börjat hitta målet även i EFL Championship. Blackburn Rovers tillhör inte favoriterna till en playoff-plats, men kan inte i nuläget heller räknas bort från dem.

KALKON

Nottingham Forest. Rejäl svacka för närvarande för Nottingham Forest som bara vunnit en av sina senaste sex matcher. Att ligga under med 0-4 efter en halvlek hemma mot Sheffield Wednesday var väl kanske inte heller någonting som någon hade kunnat tro på förhand. Nottingham Forest inledde säsongen starkt men när säsongen nu är på väg att passera mittpunkten så gäller det att behålla formen och bevara prestationerna. Just nu verkar det inte som om Nottingham Forest lyckas göra det.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Birmingham 2-3 West Brom. En riktig barnstormare i dagens derbydrabbning på St Andrews. En intensiv och händelserik match med många mål, och en svängig historia där Birmingham tog ledningen två gånger om. West Brom visade däremot upp riktigt hög kvalitet i andra halvlek och tog en mycket värdefull seger i en tuff match. Svårt att se hur West Brom ska kunna misslyckas med att ta sig upp till Premier League den här säsongen.

OMGÅNGENS:

Spelare: Jordan Rhodes, Sheffield Wednesday. Tre snabba mål i första halvlek i den mycket svåra matchen på förhand mot Nottingham Forest på City Ground. Otroligt värdefull insats som gav Sheffield Wednesday en viktig seger som tog upp dem på playoff-plats, förbi just Nottingham Forest.

Manager: Slaven Bilic, West Brom. Måste kanske få mer beröm för sitt jobb med West Brom än vad han hittills fått. West Broms supportrar älskar King Slav som de kallar honom, och med goda skäl. West Brom spelar en riktigt offensiv och rolig fotboll, med vilken de många gånger dominerar motståndet i Football League. Har potentialen att klara sig riktigt bra även i Premier League.

Annons

BTW

Leeds. Jisses, 2-0 på hemmaplan efter mindre än tio minuter och 3-0 i början av andra halvlek. Ändå tappar Leeds till 3-3 mot Cardiff, och 25% av alla mål Leeds hittills släppt in den här säsongen släppte de in i den här matchen. Hur hanterar Leeds detta, som har fått ett litet rykte om sig att kunna falla samman?!

Säckaracet. Kan omöjligtvis slita mig från känslan att Derby Countys Philip Cocu och Middlesbroughs Jonathan Woodgate borde ligga rätt illa till för närvarande.

Derby. Tung seger för Brentford i deras derby den här lördagen, västra Londonderbyt mot Fulham. Två klubbar med förhoppningar om Premier League och med jämförbar tabellposition. Viktig vinst för Brentford, och inte minst viktigt att hålla nollan, vilket var bland andra Pontus Janssons förtjänst.

Peter Hyllman

Liverpool förlänger ett vinnande koncept med Jürgen Klopp

Peter Hyllman 2019-12-14 06:00

Natten gick tunga fjät, skuggorna ruvade och det tändes tusen juleljus. Glöggen, lussebullarna och pepparkakorna mumsades ner så som traditionen bjuder, luciatågen kom och gick. Alla hade det säkert riktigt trevligt, men luciafredagen, den trettonde således, var nog trevligare för Liverpool än för alla andra. För där skred han fram, vitklädd och med ljus i hår, Sankta Jürgen Klopp, med ett nytt kontrakt fram till 2024.

Väldigt glada nyheter naturligtvis för Liverpool. Även om vi så klart vet att ett nytt kontrakt aldrig är någon garanti för att en manager eller spelare stannar längre än vad han annars hade gjort, eller stannar kontraktstiden ut, utan nog snarare mest ska ses som ett sätt för klubben att skydda det ekonomiska värdet på sin tillgång, så talar ändå det mesta för att Jürgen Klopp blir kvar eller planerar bli kvar i Liverpool länge till.

Och varför skulle inte Liverpool vara glada över det?! Klubben har gjort stora framsteg med Jürgen Klopp som manager, varit i två Champions League-finaler på raken, vunnit en av dem, samt är på god väg att äntligen bryta en 30 år lång förbannelse och till sist vinna ligan igen. Att det blir på det sättet beror på flera olika faktorer, men att Jürgen Klopp är en av dessa faktorer, och en viktig sådan, går inte att förneka.

Annons

De frågetecken som finns kring detta är av det mer akademiska slaget. Jürgen Klopp har aldrig varit i någon klubb längre än sju år. Något han påpekar själv. Vi vet att det på det sjunde året började bli problem för Klopp i Dortmund, vilket möjligen kan ge upphov till en fundering om det är så länge Klopp orkar hålla sina lag vid liv. Samtidigt är det så klart fånigt att bara förutsätta att det kommer bli så igen bara för att det blev så förut.

Liverpool har en helt annan position än vad Dortmund någonsin hade. Där finns helt andra möjligheter för Liverpool att förändra och förnya sig utan att därför nödvändigtvis tappa i konkurrenskraft. De ekonomiska musklerna och de sportsliga musklerna är av ett helt annat slag. Den strategiska möjligheten att attrahera de allra bästa spelarna precis lika självklart betydligt större den.

Annons

Ofta pratas det om Alex Ferguson och Arsene Wenger i termer av vilka som är dagens närmaste motsvarigheter till dem. I den utsträckning sådana motsvarigheter faktiskt finns så är nog för stunden Jürgen Klopp det närmaste vi kommer, åtminstone bland de förväntade superklubbarna, vilket så klart är lite lustigt givet att både Man Utd och Arsenal har valt att åtminstone tillfälligtvis anställa så kallade DNA-managers.

Har man någonting som fungerar så är man naturligtvis lite dum om man försöker ändra på den saken, och Liverpool fungerar alltså utmärkt med Jürgen Klopp. En klubb och en manager som passar väldigt väl ihop. De tre R:en är kompletta. Resultaten går minst sagt Liverpools väg. Resurserna finns för att fortsätta utveckla Liverpool positivt. Relationen mellan Jürgen Klopp och styrelse, spelare och supportrar är i det närmaste perfekt.

Annons

Utifrån det större perspektivet måste det även kännas skönt för Liverpool. För samtidigt som de utan några större krusiduller förlänger med Jürgen Klopp så besväras Man City, deras för stunden närmaste och största konkurrenter, alltjämt av osäkra rykten om hur Pep Guardiola ser på framtiden. Även om det kanske inte är värre än att Guardiola bara vill ha ett nytt och bättre kontrakt också han.

Nu får man kanske för Liverpools skull hoppas att det inte blir den här typiska och inte ovanliga nytt kontrakt-effekten som ju brukar drabba en del spelare. Att de spelar väldigt bra när deras nya kontrakt håller på att förhandlas, men när det väl är påskrivet så slappnar de av och prestationerna blir sämre. Här har kanske Liverpool skjutit sig själva i foten, och ett oväntat kryss mot Watford på Anfield är kanske att vänta.

Annons

Jag behagar naturligtvis skämta en smula. Ingenting talar just för den saken. Det enda lilla frågetecknet inför den här matchen är rimligtvis hur Watford kommer se ut nu när det är första matchen med Nigel Pearson som deras nya manager. Pearson har föga förvånande slagit på stora trumman om ungefär det man kunnat förvänta sig; passion, kämpaglöd, lagmoral, blixtar och dunder och så vidare.

Men kan Watford verkligen åstadkomma magiska under på Anfield?

:::

Kan Burnley vända sin negativa resultatsvit från de tre senaste omgångarna och kanske som väntat vinna hemma på Turf Moor mot Newcastle? Eller kan Newcastle och Steve Bruce trotsa alla rationella förväntningar och naturlagar ännu en gång?

:::

Southampton mot West Ham är den sena kvällsmatchen, en match mellan två lag som definitivt inte ville vara inblandade i någon nedflyttningsstrid men som ändå är det. Att förlora den här matchen kan definitivt betyda slutet både för Ralph Hasenhüttl och för Manuel Pellegrini, men definitivt för Pellegrini.

Annons

Läget är definitivt lite extra utsatt för Manuel Pellegrini givet att West Ham efter den här matchen inte spelar igen förrän på annandagen, eftersom Liverpool däremellan befinner sig i Qatar för att spela fotboll. Alltså uppstår en naturlig paus för West Ham som helt säkert kan använda den pausen till att värdera läget.

Mario Husillos, sportchefen, är på väg att få sparken. Manuel Pellegrini riskerar få sparken. Möjlig ersättare kan mycket väl bli Enzo Maresca, West Hams andre assisterande manager, som sägs vara populär bland spelarna och vars taktik sägs ha legat bakom West Hams överraskande seger mot Chelsea.

Yngre, mer dynamisk, helt säkert lite mer energisk. Inte alls omöjligt att det är rätt väg för West Ham att vandra.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #14:

Matthew Le Tissier, Southampton vs Newcastle, 1993-94. Om man vill beskriva exakt hur bra Matt Le Tissier faktiskt var så finns det andra mål att visa upp. Om man istället skulle försöka hitta ett mål som beskriver vem Le Tissier faktiskt var, hur han var eller rättare sagt är som person, då är det kanske snarare det här målet man använder. Inga konstigheter, det genialiska fullständigt uppblandat med det vardagliga. Att titta på Le Tissier spela fotboll var många gånger som att lyssna till Mozart, en känsla av nästan men bara nästan börja snudda vid meningen med livet. Målet från 0:30.

Annons
Peter Hyllman

Betyg på de engelska klubbarnas europeiska gruppspel

Peter Hyllman 2019-12-13 06:00

Gruppspelen i Champions League och i Europa League är avklarade. Teoretiskt kan sägas att vi har klarat av exakt hälften av den här säsongens europeiska cupspel. Och givet att vi alltså kan sägas befinna oss exakt halvvägs så kan det väl som vanligt vara lite läge att göra någon form av utvärdering och betygsättning på hur de engelska klubbarna faktiskt har presterat så här långt.

Betygsättningen besväras så klart av rimliga förväntningar på de deltagande engelska klubbarna. Alla av dem förväntas så klart ta sig vidare till slutspel, och om de inte skulle göra det så kan det bara betraktas som ett misslyckande. Konsekvensen av det skulle så klart kunna bli att inget betyg någonsin skulle kunna bli högre än godkänt, det vill säga att en klubb har uppnått vad den allra minst förväntades uppnå.

Här kommer emellertid frågan om hur in i bilden. Intressant är så klart inte bara om eller att engelska klubbar har tagit sig till slutspel, utan hur de faktiskt gjorde det. Presterade laget bra i gruppspelet på ett sätt som väcker förväntningar inför slutspelet, eller lyckades de som bäst snubbla sig vidare till slutspelet? Dessutom är det självfallet bara möjligt för engelska klubbar att besegra de lag som står på andra sidan planen.

Annons

Alla sju engelska klubbar har också tagit sig vidare till slutspel. Inget märkligt med det, tvärtom är det att betrakta som normal standard att eftersträva. Samtliga sju engelska klubbar kommer alltså vara med som deltagare i lottningen av slutspelet som äger rum under dagen på måndag, cirka lunchtid. Åttondelsfinaler för Champions League samt sextondelsfinaler för Europa League. Enligt känt format.

Min betygsättning på de engelska klubbarnas europeiska gruppspel ser hur som helst ut på följande sätt:

Tottenham – (++), Godkänd

Till slut var det väl just inget snack om saken, Tottenham tog sig till slutspel relativt bekvämt trots allt, men starten på gruppspelet såg ett tag ut att sätta Tottenham i en liknande situation som förra säsongen. Onödigt tappades två poäng mot Olympiakos i första matchen, innan förnedringen mot Bayern München kom därnäst. Förstaplatsen i gruppen spelar kanske mindre roll men resultaten mot Bayern München känns kanske inte lovande även om det också är precis som José Mourinho säger, att inget lag i slutspelet kommer gilla att lottas mot Tottenham.

Annons

Man City – (++++), Med beröm godkänd

Avstannandes vinner Man City sin grupp enkelt. Motståndet var kanske inte det allra tuffaste, men som sagt kan man bara vinna mot de motståndare som står på andra sidan planen. Man City satte tonen redan i den första gruppspelsmatchen med 3-0 borta mot Shakhtar Donetsk och tog tre raka segrar för att göra slutspelet och även gruppsegern mest av en formalitet under gruppspelets andra halva. Några onödiga poängtapp därefter men svårt att se att Man City skulle ha kunnat göra detta gruppspel så värst mycket bättre än vad de gjorde.

Liverpool – (++), Godkänd

Ett gruppspel som inte var alltför långt ifrån att ta en ände med förskräckelse för Liverpool som regerande mästare. Att förlora borta mot Napoli i första matchen var knappast bra men kanske ändå lite förståeligt. Men sedan gav Red Bull Salzburg dem rejäl skrämselhicka i matchen på Anfield. Genk var alldeles för harmlösa, innan poängtappet mot Napoli på Anfield innebar att Liverpool var piskade att inte förlora sin sista match borta Red Bull Salzburg. Liverpool grejade den situationen, men det var en onödig situation att sätta sig i.

Annons

Chelsea – (++), Godkänd

Chelseas mönster den här säsongen har hittills varit att göra det onödigt svårt för sig själva, och detta gruppspel var egentligen inget undantag. Frågan är vad som väger tyngst, den mycket svaga formen hemma på Stamford Bridge, eller de betydligt bättre prestationerna och resultaten på bortaplan. Vinsterna borta mot Lille och Ajax, samt poängen mot Valencia, lade grunden för slutspel för Chelsea, som till slut bara gick vidare med ett måls marginal ändå. Känslan är och förblir att Chelsea är det enda engelska laget som med rimlig sannolikhet inte kan vinna Champions League den här säsongen.

Arsenal – (++), Godkänd

Gruppspelet började väldigt bra för Arsenal, och tur var väl kanske det för dem, vars spel och resultatet därefter föll drastiskt ned i källargolvet. De interna problemen i Arsenal kom till slut ifatt lagets prestationer i Europa League och endast övriga resultat i de sista omgångarna räddade Arsenal från nesan att åka ur Europa League redan i gruppspelet. Förlusten på hemmaplan mot Eintracht Frankfurt var sista spiken i Unai Emerys kista, vilket några nog skulle se som skäl för ett högre betyg, men riktigt så roligt ska vi nog inte ha det i denna betygsättning. Arsenal är vidare, nog så.

Annons

Wolves – (+++), Väl godkänd

Första gången för Wolves i europeiskt cupspel sedan bronsåldern. Wolves har så klart redan spelat ett gäng matcher i Europa League innan gruppspelet och vunnit samtliga av dem. Riktigt så lätt gick det inte i början av gruppspelet, när Braga trots massivt spelövertag för Wolves ändå vann på Molineux. Orutin kan tyckas. Men sedan var det de sena målen och uddamålsvinsterna som gav Wolves övertaget i den här gruppen, och de tog sig till sist vidare hyfsat bekvämt på sitt första försök. Möjligen kan nog Wolves känna att de borde ha vunnit gruppen, men sticks and stones och så vidare.

Man Utd – (+++), Väl godkänd

Hemmaplan var grunden för Man Utd i detta gruppspel, där de gjorde åtta mål och släppte in noll mål på sina tre matcher. Därmed fanns utrymme för ett mer blandat resultat på bortaplan, till stor del för att gruppavancemanget redan var säkrat hyfsat tidigt i praktiken. Ett väl genomfört gruppspel av Man Utd, inte minst då det har vädrats många unga spelare och mer reservbetonade spelare, men ändå vinner Man Utd sin grupp utan några större besvär. Något annat var kanske heller inte att vänta, men Man Utds stora sak på senare år har inte varit att motsvara förväntningar på dem.

Annons

:::

JULKALENDERN, LUCKA #13:

Michael Essien, Chelsea vs Arsenal, 2006-07. Stora mål kräver stora matcher brukar det ibland sägas, och det här får väl i så fall anses motsvara den beskrivningen. Ett av Premier Leagues främsta långskott genom tiderna. På samma sätt som folk förundrades över den helt osannolika böjen på Roberto Carlos klassiska frisparksmål så lyckas det här målet till synes trotsa vad vi tror oss veta om fysik och naturlagar. Ett tekniskt sett perfekt skott, och ett väldigt snyggt mål.

Peter Hyllman

Carlo Ancelottis namn vore det främsta skälet att anställa honom

Peter Hyllman 2019-12-12 06:00

Carlo Ancelotti är ett riktigt stort managernamn. Han är en av de mest namnkunniga managers som fortfarande är aktiv inom den globala fotbollen. Med sina tre Champions League-titlar som manager är han också en av de allra mest meriterade. Lägg därtill att han också har haft hand om några av världens största klubbar, samt att han verkar vara en genuint sympatisk person. Carlo Ancelotti är mycket lätt att gilla.

Alltså borde det vara en no-brainer när Ancelotti plötsligt får sparken av Napoli att engelska klubbar som söker efter en manager vänder sig till honom. Mycket riktigt har det också framkommit att både Arsenal och Napoli, de två engelska klubbar som för närvarande är mest på jakt efter en ny manager, har uttryckt sitt öppna och tydliga intresse för Ancelotti.

Visst låter det frestande. Carlo Ancelotti är ett mycket stort managernamn och skulle onekligen vara ett sätt för Arsenal att visa att de fortfarande i allra högsta grad kan attrahera de allra största namnen. Av precis samma skäl vore det kanske en ännu större kupp för Everton, som naturligtvis väldigt gärna vill se sig som en av de stora klubbarna, men som hittills nog aldrig kunnat drömma om en sådan anställning.

Annons

Men, för att relatera till en annan diskussion vi har haft förut, vore en anställning av Carlo Ancelotti kanske framför allt bra politik, men dålig policy?

En närmare granskning av Carlo Ancelottis meritlista som manager under 2000-talet visar att han trots att han har haft hand om det rikaste eller mest resursstarka laget vid tio tillfällen, och som sämst haft hand om det näst mest resursstarka laget, så har han ändå bara lyckats vinna sin liga vid fyra olika tillfällen. Hans namn kommer framför allt från prestationer i europeiskt cupspel, inte från ett mer långsiktigt ligaspel.

Något som rimligvis måste vara tämligen oroande om han ska till engelsk fotboll, där just ligaspelet av flera olika skäl är så väldigt viktigt. Med en engelsk klubb kan inte Ancelotti gömma sig bakom en europeisk cupframgång, utan där är det först och främst ligaspelet som gäller, i synnerhet med klubbar som Arsenal och Everton. Ancelotti vann förvisso ligan med Chelsea, men det var under helt andra förutsättningar.

Annons

Arsenal

Om vi då skulle titta mer specifikt på respektive klubb vad som talar för respektive mot en anställning av Carlo Ancelotti. Arsenal verkar förvisso intresserade av mer eller mindre halva den kända världen av managers, och frågan är väl just hur högt upp på önskelistan som Ancelotti befinner sig där. Man får inte intrycket att Arsenal riktigt vet vad de vill, vilket väl i och för sig skulle kunna tala för någon som Ancelotti.

Vad har varit Carlo Ancelottis styrkor som manager? Jo, vi vet att han har varit bra på att hantera stora egon och personligheter, och på att skapa en relativt god stämning i sina lag. Det skulle så klart kunna tilltala Arsenal som ju sitter på ett lag som knappast saknar så kallade stjärnor, egon och personligheter, som dessutom verkar ha haft rätt svårt att underordna sig en mer fast struktur.

Annons

Invändningen är möjligen att Arsenal mest av allt behöver just en sådan struktur, att en sådan struktur tvärtom har saknats och är en av de främsta orsakerna till Arsenals förfall under många år. Här skulle möjligen poängen kunna göras att Carlo Ancelotti på många sätt påminner om Arsene Wenger till personlighet och kanske även filosofi, och att detta inte vore så värst mycket annorlunda än att bara anställa Wenger igen.

Vi vet att Carlo Ancelotti knappast tränar ihjäl sina spelare. Tvärtom har det varit rätt tydliga rapporter, framför allt från Tyskland, att hans träningar är rätt slappa. Vilket så klart är något som sägs i direkt kontrast till Pep Guardiola, som var i Bayern München förut, men det blir å andra sidan meningsfullt då Premier League för stunden är en liga där den extremt träningsintensiva fotbollen dominerar.

Annons

Men lugna träningar är självfallet en rätt tung orsak till varför en manager som Carlo Ancelotti blir omtyckt. Men någonstans kommer också kostnaden. För Ancelotti kan man mycket väl säga att kostnaden har blivit just hans lags insatser i ligaspel. Att hans lag har lyckats i framför allt europeiskt cupspel, men att bristen på intensitet, samspel och koordination har avslöjats i ligaspelet.

Jag betvivlar inte att Arsenals anställning av Carlo Ancelotti skulle kännas bra, och kanske också framstå som bra till en början. Men jag betvivlar att anställningen faktiskt skulle vara bra på lite längre sikt.

Everton

Samma tvivel känner jag för Everton. Och då är det naturligtvis så att namnfaktorn skulle spela ännu större roll, och det skulle självfallet vara ännu häftigare om Everton skulle anställa Carlo Ancelotti. En anställning som omedelbart skulle höja det globala intresset för dem, och definitivt få det att kännas som om toppen i Premier League precis blev bredare.

Annons

Grejen är bara den, att för Everton att lyckas i någon större mening på längre sikt så krävs en manager som kan bygga något från grunden på lång sikt, samt prestera över sina relativa resurser. Och som sagt, inte under hela sin långa managerkarriär har Ancelotti varit en manager som har kommit in och byggt något från grunden, än mindre en manager som presterat över sina relativa resurser.

Carlo Ancelotti har generellt sett kommit in till nästan färdiga lag, åtminstone väldigt starka lag med väldigt många spelare av väldigt hög klass. Dessa lag har han ofta, men heller inte alltid, lyckats få ihop till en kollektiv enhet under åtminstone viss tid, på ett sätt som har gett framgång i framför allt cupspelet. En sådan situation kommer han inte till i Everton.

Om Everton skulle lyckas anställa Carlo Ancelotti så skulle det självfallet kännas som en triumf för dem. På kort sikt tror jag anställningen skulle gynna Evertons ambition att uppfattas som en storklubb. På längre sikt tvivlar jag på att anställningen skulle gynna Evertons målsättning att faktiskt bli en storklubb. Frågan Everton då måste ställa sig, om nu ens Ancelotti vore intresserad, är vad som är viktigast.

Annons

Perception eller realitet? Politik eller policy?

:::

JULKALENDERN, LUCKA #12:

Alan Shearer, Newcastle vs Everton, 2002-03. Arguably är Alan Shearer Premier League-erans främsta målskytt. Visst, vi vet att han gjorde väldigt många mål, och det är vad som brukar fokuseras på. Men vad man kanske glömmer bort med Shearer är två saker. För det första att han kunde göra mål på precis alla möjliga sätt. För det andra att många av hans mål höll en riktigt hög svårighetsgrad. Som exempelvis det här strålande volleymålet mot Everton, en av de finaste volleys vi någonsin sett.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#21): Leeds tar ledningen!

Peter Hyllman 2019-12-11 22:44

Bristol City 1-2 Millwall; Charlton 0-1 Huddersfield; Leeds 2-0 Hull City; Nottingham Forest 1-1 Middlesbrough; Preston North End 2-1 Fulham; Stoke 3-0 Luton Town; Barnsley 1-1 Reading; Birmingham 0-2 QPR; Brentford 2-1 Cardiff; Derby County 1-1 Sheffield Wednesday; Swansea 1-1 Blackburn Rovers; Wigan 1-1 West Brom.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Leeds. Sjunde raka segern för Leeds som i och med den segern faktiskt går upp i serieledning och dessutom har utökat försprånget ned till tredjeplatsen till elva poäng, eller möjligen nio poäng om Nottingham Forest vinner sin hängmatch. Leeds befinner sig för närvarande i ett härligt flyt, och deras ledningsmål i en tuff match mot Hull City på Elland Road kom i form av ett minst sagt bisarrt självmål. Bisarrt i meningen att det var ytterst osannolikt att bollen skulle studsa som den gjorde. Men bra lag har tur brukar det sägas.

KALKON

Fulham. Var hade Fulham egentligen befunnit sig i tabellen om det inte vore för Aleksandr Mitrovic? Att Fulham lik förbaskat ligger trea trots de senaste resultaten, där den här förlusten mot Preston North End var det senaste, kan bara betraktas som en rejäl bonus och en direkt följd av att övriga lag har sviktat även de. Hur som helst imponerar inte Fulham för närvarande.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Brentford 2-2 Cardiff. Riktigt bra match där framför allt Brentford imponerade med ett expansivt och kreativt spel. Borde kanske ha avgjort matchen men Cardiff hängde i och lyckades reducera mitt i andra halvlek. Mycket ångest därifrån, men Brentford höll i och tog tre viktiga poäng.

OMGÅNGENS:

Spelare: Patrick Bamford, Leeds. Ovärderlig anfallarinsats av Bamford för Leeds hemma mot Hull City. Slet mest hela matchen. Framför allt insatsen vid avgörande 2-0 sticker ut där Bamford först räddar bollen på egen mållinje, därefter deltar i full fart i kontringen och är framme i straffområdet och skjuter i stolpen innan returen går i mål.

Manager: Gary Rowett, Millwall. Tung seger för Millwall borta mot Bristol City, viktig seger borta mot Bristol City för Millwall. Oväntade tre poäng för Millwall men som ändå visar att de är precis lika välorganiserade under Rowett som manager som de var under Neil Harris.

Annons

BTW

Woodgate. Gjorde lite väl stor sak av att Middlesbrough matchbilden till trots klarade oavgjort borta mot Nottingham Forest för att jag ska uppskatta det hela. Det var en rätt turlig poäng, kanske inte något att stoltsera alltför mycket över.

Charlton. Må vara på väg att se slutet på Roland Duchatelets infekterade ägande, men Charlton befinner sig rent fotbollsmässigt i en riktigt svag period just nu. Hemma mot Huddersfield släppte man in 0-1 på tilläggstid.

O’Neill. Till slut verkar det som om det har blivit ordning på Stoke. Michael O’Neill verkar ha fått någon form av fason på laget, även om 3-0 hemma mot Luton Town möjligen säger lika mycket om att Luton inte alls är bra just nu.

Peter Hyllman

Kan ett ungt Tottenham vinna upprättelse mot Bayern?

Peter Hyllman 2019-12-11 06:00

Om matcherna igår var måstematcher för de engelska klubbarna att ta sig till slutspelet så är dagens matcher raka motsatsen. Man City vet redan att de vinner sin grupp. Tottenham vet redan att de kommer tvåa i sin grupp. Både Man City och Tottenham vet redan att de kommer gå till slutspel. Matcherna mot Dinamo Zagreb och Bayern München betyder just ingenting alls.

Men är det verkligen så? Man City kan jag förvisso tänka mig bryr sig mycket lite om kvällens match. Men Tottenham åker alltså till München för att möta Bayern. Händelsevis samma Bayern München som tidigare i gruppspelet mosade Tottenham med 7-2 i London. Ett hemskt resultat, helt säkert det enskilt värsta resultatet under Tottenhams alla år med Mauricio Pochettino, resultatet som nog var spiken i kistan för den tiden.

Hur tänker Tottenham nu inför ett kommande slutspel? Rimligtvis borde det där vara en oförrätt som de på något sätt vill komma till rätta med. Åtminstone måste man tänka sig att Tottenham inte vill uppleva en liknande oförrätt en gång till. Man måste föreställa sig att Tottenham ändå kommer vilja visa för sig själva att den förra matchen var ett rent undantag, en isolerad händelse ej symptomatisk i någon bredare bemärkelse.

Annons

Helt oviktigt borde det inte heller vara för José Mourinho, som ju har tagit över Tottenham och har den inte helt avundsvärda uppgiften att visa att han inte är något nedköp jämfört med Mauricio Pochettino. Betydelsen av ett kontrasterande resultat mot Bayern München för just detta ska kanske inte underskattas. Ett bra resultat mot Bayern München skulle också stärka Tottenhams aktier inför slutspelet.

Mourinho är självklart en politisk människa, väl medveten om sådana här aspekter. Nu verkar det förvisso som om han planerar att gå den andra vägen, den lite mer försiktiga vägen, vad gäller att hantera kvällens match. Nämligen ställa ut ett mer reservbetonat lag eftersom matchen just inte gäller någonting, och naturligtvis med helgens ligaspel i åtanke. Rent rationellt går det inte att vara alltför hård med det beslutet.

Annons

Men det känns försiktigt, kanske till och med lite fegt, och möjligen skulle man kunna säga att det är just lite typiskt José Mourinho, i alla fall dennes mer sentida sätt. Istället för att greppa möjligheten så försöker han begränsa den potentiella skadan. Genom att sätta upp ett reservbetonat lag så garderar han sig mot en fullt möjlig förlust, och ger sig själv en preventiv out att hänvisa till om resultatet inte skulle gå Tottenhams väg.

Möjligen är jag för cynisk. Kanske överdriver jag värdet för Tottenham i att faktiskt vinna mot Bayern München ikväll, eller skadan av den förra förlusten. Men det är å andra sidan både rätt lätt och hyfsat motiverat att vara just cynisk när det gäller José Mourinho, då han har gett oss så många skäl genom åren att vara det. På så sätt kan man kanske säga att Mourinho faktiskt har blivit rätt förutsägbar.

Annons

Vilket inte ska förta att Mourinho har fått en rätt bra start med Tottenham. Resultaten har så klart gått mestadels hans väg, och Tottenhams spel har sett riktigt piggt ut igen, på ett sätt som helt uppenbart inte var fallet under Pochettinos sista månader. Flera spelare verkar ha fått en energikick, Harry Kane och Heung-Min Son är alltid bra men har nu varit riktigt bra, och frågan är om inte Mourinho kan visa sig väldigt bra för Dele Alli.

Det märks att José Mourinho är laddad, kanske att han till och med är rätt så revanschsugen. På samma sätt märks det att Tottenham är laddade, kanske att även de är lite revanschsugna. Både manager och klubb lite grann ute efter att visa att det var alldeles för tidigt att avfärda eller avskriva dem. Det kan helt klart bli ett intressant slutspel för Tottenham.

Annons

Inte för att lottningsalternativen i detta slutspel ser jätteroliga ut. Tottenham kommer kunna lottas mot PSG, Juventus, Barcelona, Valencia eller RB Leipzig. Tuffa motståndare I samtliga fem fall men mot två av dem kommer Tottenham betraktas som favoriter och mot övriga tre motståndare kommer Tottenham ha en god chans. Tottenham vore knappast någon drömlottning för PSG, Juventus eller Barcelona heller.

Lottningen av både Champions Leagues och Europa Leagues slutspel äger rum på måndag.

:::

Vissa nyheter på managerfronten.

Vitor Pereira drog sig ur Evertonjobbet. Han gjorde några hänvisningar till hur han minsann älskade Shanghai och hur det var en liga för framtiden, men självfallet är det bara så att pengarna pratade.

Carlo Ancelotti fick sparken av Napoli igår kväll, vilket gör honom till ett högintressant namn både för Arsenal och för Everton. En prestigeanställning naturligtvis, men i mina ögon ett något tveksamt val för båda dessa klubbar.

Annons

Manuel Pellegrini sägs ha matchen mot Southampton på sig. West Hams tänkta ersättare sägs vara Chris Hughton och David Moyes, vilket så klart mest får en av vilja gömma sitt ansikte i händerna och hoppas på bättre dagar.

Mängden namn som snurrar runt Arsenal är häpnadsväckande. Nu får man rensa för sådant som är rent mediasurr, men man får verkligen inte ens det minsta lilla intryck att Arsenal har minsta aning om vad de ska ta sig för.

Känns som om Everton kommer vara tvingade att ge Duncan Ferguson chansen att misslyckas först innan de hittar en ersättare. Alla andra alternativ riskerar göra jobbet mycket jobbigt för vem som än tar över.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #11:

Thierry Henry, Arsenal vs Blackburn Rovers, 2006-07. Thierry Henry såg mycket sällan särskilt uppjagad eller förvånad ut när han gjorde sina mål, det var som om excellens var något för honom helt förväntat. I alla fall var det så han valde att framställa det. Henry fick svåra mål att se väldigt enkla ut, och i det finns helt klart en slags genialitet som är väldigt svår att replikera. Det här målet mot Blackburn Rovers är ett mycket bra exempel på just detta.

Annons
Peter Hyllman

Liverpool och Chelsea i måstematcher för att ta sig till slutspel

Peter Hyllman 2019-12-10 06:00

Dags alltså för den allra sista gruppomgången i Champions League. Vi gick in till gruppspelet med fyra engelska klubbar och de rimliga förväntningarna var så klart att när gruppspelet var slut så skulle samtliga fyra engelska klubbar följa med till slutspelet. Men när den här kvällen är slut så kan det faktiskt mycket väl vara så att en eller till och med två engelska klubbar är utslagna och deporterade till Europa League.

Sådant är alltså läget. Tottenham och Man City är redan klara för gruppspelet, men det är fortfarande en öppen fråga om Chelsea och Liverpool gör dem sällskap. Nu kan det så klart påstås att både Chelsea och Liverpool är favoriter att ta sig vidare. Chelsea borde så klart slå Lille hemma på Stamford Bridge. Liverpool borde rimligtvis vara så bra att de kan undvika att förlora en måstematch mot Red Bull Salzburg.

Mot det där kan några faktiska omständigheter ställas. Chelsea har hittills inte vunnit en enda match på Stamford Bridge. Tvärtom har båda dessa matcher varit upplevelser för Chelsea som borde göra dem rejält ödmjuka inför kvällens match. Chelsea måste spela betydligt bättre ikväll. Liverpool hade rejäla problem på Anfield mot Red Bull Salzburg, möjligen eftersom de trodde att matchen var avgjord vid 3-0.

Annons

Men tänk ändå vilken chock det vore om Liverpool åkte ur ikväll. Regerande mästarna åkr ur redan i gruppspelet. Världens just nu förmodligen bästa lag tar sig inte ens vidare från gruppspelet i Champions League. Det vore onekligen en indikation på de små marginaler som alltid finns i cupspel av det här slaget, men precis lika onekligen så vore det också en situation som Liverpool har satt sig själva i helt och hållet.

Liverpool är betydligt bättre än Chelsea för närvarande, men ändå måste det nog vara Liverpool som på pappret ligger sämst till den här kvällen. Visst, de har ett poängmässigt försprång och det räcker för dem att inte förlora för att ta sig vidare. Men om de förlorar så är de med största sannolikhet utslagna, och att undvika förlust borta mot ett germanskt lag som vet att de är vidare om de vinner är alltid en oviss och kinkig uppgift.

Annons

Om vi antar att Red Bull Salzburg lyckas göra 1-0 på Liverpool, hur hanterar de i så fall den situationen. Eller den alternativa situationen att det långt in i matchen fortfarande står oavgjort och där ett enda mål för Red Bull Salzburg skulle utgöra skillnaden mellan liv och död så att säga. Ett hemskt läge så klart. Jürgen Klopp måste förbanna att de tappade koncentrationen vid 3-0 på Anfield, liksom att de tappade mot Napoli.

Men på sätt och vis finns det något betryggande i det där. Liverpool gick fram till 3-0 rätt snabbt och enkelt på Anfield mot Red Bull Salzburg, och tappade nog bara ledningen för att de trodde matchen var avgjord. Klantigt, men kanske mänskligt. Så fort som Red Bull Salzburg kvitterat så skärpte sig Liverpool och petade in ett mål till. Liverpool vet vad som gäller den här matchen, och de har spelstyrkan att kunna dominera Red Bull Salzburg.

Annons

Samtidigt finns det något lite speciellt med Red Bull Salzburg den här säsongen, en känsla som helt enkelt är svår att kasta av sig. Det pratas naturligtvis mycket om Erling Braut Håland, den elektriske norske anfallaren. Precis som det verkar som om det i Jesse Marsch har dykt upp en amerikansk manager som om han kom till engelsk fotboll faktiskt skulle kunna bidra med mer än bara en rolig yankee story som alla före honom.

Nä, kvällens match kan inte kännas helt bekväm på förhand för Liverpool eller för Jürgen Klopp. Och Klopp borde nog rimligtvis svära några osande tyska fraser över att Liverpool mitt i en mycket hektiskt spelschema har sett till att få ytterligare en skarpladdad, viktig och helt avgörande match i Champions League, istället för den döda match det faktiskt borde ha varit. Men så kan det gå.

Annons

Chelsea har ett teoretiskt sett tuffare utgångsläge kan man tycka. De har inget försprång i poäng och måste tvärtom vinna ikväll för att gå vidare. Eller rättare sagt, enda sättet för dem att veta att de går vidare är genom att vinna. Oavgjort kan visa sig räcka även det, men då gör sig Chelsea beroende av holländsk hjälp. Vilket hade känts som en minst sagt rätt obekväm position att befinna sig i.

Men i praktiken borde nog Chelsea känna sig rätt tillfreds med läget trots allt. Lille är gruppens klart svagaste lag, och de är redan utslagna från allt fortsatt europeiskt cupspel den här säsongen. Inte ens Europa League är aktuellt för dem. Att vinna mot dem på Stamford Bridge borde rimligtvis vara en smal sak för Chelsea. Onekligen en rätt trevlig position att befinna sig i för ett lag som inte vunnit en enda match på hemmaplan.

Annons

Chelseas form är samtidigt inte den bästa. Laget har förlorat tre av sina fyra senaste matcher i ligaspelet, vilket sammanfallit med att Chelsea har gått in i en period med ett på pappret tuffare spelschema. Rimligtvis borde det skapa viss oro Chelsea som nog känner att de borde vinna mot Lille, men kan man förlora mot West Ham hemma på Stamford Bridge så borde det rimligtvis gå att förlora även mot Lille.

Läget hade kunnat vara betydligt värre för Chelsea så klart, om de hade förlorat mot Valencia på Mestalla senast. Som sagt, Chelsea känner sig nog förhållandevis bekväma med läget inför kvällens match. Ändå finns det alltid en liten osäkerhet i sådana här matcher, inte minst för ett så pass ungt och nytt lag som Chelsea nu är. Frank Lampard får en viktig roll med all sin erfarenhet att guida laget genom den här upplevelsen.

Annons

Men misslyckas Chelsea med att ta sig till slutspelet i Champions League, då får vi nog för kanske första gången börja prata om ett genuint misslyckande för Chelsea och för Frank Lampard. De borde ha tagit sig till slutspelet. Och även om man anser Ajax och Valencia vara mycket tufft motstånd så givet läget inför den sista omgången så borde Chelsea ändå ha tagit sig till slutspelet.

Vilket förmodligen Chelsea också gör. Men det är en sak att säga det, en helt annan sak att faktiskt göra det.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #10:

Eric Cantona, Man Utd vs Arsenal, 1995-96. Tveksamt om någon spelare har varit så ensamt avgörande och betydelsefull för ett lags titelstrid som Cantona var under den här säsongen då Man Utd vände ett tolvpoängsunderläge mot Newcastle. Mellan början av mars och mitten av april spelade Man Utd sex matcher, vann fem av dem, och i fem av dessa matcher gjorde Cantona Man Utds enda mål. Bland annat i den här matchen mot Arsenal där Cantona visar upp akrobatik och teknik på rätt hög nivå.

Annons
Peter Hyllman

Engelsk fotbolls fem främsta andralag

Peter Hyllman 2019-12-09 06:00

Andralag är ett något udda men ändå relevant begrepp. Många har ett så kallat andralag inom engelsk fotboll, vid sidan av den klubb de faktiskt supportrar. Vilket inte behöver betyda att man aktivt håller på det där andralaget, men väl att man åtminstone hoppas det går bra för det, åtminstone så länge det inte påverkar ens klubb negativt. Och när det går dåligt för det egna laget kan man ändå finna viss glädje i andralagets bravader.

Man skulle kunna tro att andralag borde ha negativa konnotationer ungefär i stil med detta att vara en medgångssupporter, eller det utstuderat negativa i att byta mellan lag man håller på. Men det är helt enkelt inte riktigt samma sak. Däremot kan man kanske tänka sig att det är skillnad på att börja hålla på ett lag och därefter hitta ett andralag, än tvärtom att så att säga ”byta upp sig” till en mer framgångsrik klubb.

Vad kännetecknar då främst så kallade andraklubbar? En gemensam nämnare är nog att de normalt sett är klubbar som upplevs ofarliga, som inte anses utgöra något hot mot den rådande ordningen i fråga om vilka klubbar som krigar om de stora titlarna. En annan sak kan vara att de spelar en väldigt publikvänlig fotboll, eller att de har svarat för någon stor prestation en gång i tiden som gett dem mycket uppmärksamhet och exponering.

Annons

Vilket naturligtvis kan betyda att det är ett något tveeggat svärd att vara ett så kallat andralag. Det förutsätter nämligen att man inte är särskilt framgångsrik. En klubb som har lyckats bli ett populärt andralag har förmodligen misslyckats med mycket annat genom åren. Normalt sett kommer nog den riktigt ambitiösa storklubben föredra att vara den mest hatade klubben, eftersom det betyder att de är den största och mest framgångsrika.

Måndagsmatchen spelas mellan två klubbar som har viss potential till att kunna ses som andralag. West Ham kanske ändå saknar något av den här bohemiska charmen som ofta finns hos tänkta andralag. Arsenals status som potentiellt andralag har ökat de senaste tio-femton åren då de spelat en upplevt fin fotboll, även om den sällan visat sig särskilt framgångsrik samt, inte minst i Sverige, på grund av dess spelare.

Annons

Vilka är då Englands fem främsta andraklubbar? Här är min högst subjektiva uppfattning om den saken:

(5) Newcastle

Åren med Mike Ashley har onekligen tärt rätt hårt på den goodwill som Newcastle alltid har haft som klubb. Samtidigt kan man säkert påstå att sympatierna om inte med klubben så i alla fall med supportrarna har ökat i motsvarande omfattning. Men med Newcastle associeras många fina minnen av några av Premier Leagues allra bästa matcher, samt av det fantastiskt galna, vilda och otroligt underhållande fotbollslag som charmade oss alla under 1990-talet. Newcastle kan mycket väl ses som om inte det bästa så åtminstone det charmigaste laget som aldrig vunnit ligan under Premier League-åren.

(4) AFC Wimbledon

Något speciellt med just AFC Wimbledon är att till skillnad från övriga klubbar på den här listan så är det inte någon historisk framgång som ligger till grund för deras popularitet som andralag, utan snarare en historisk katastrof. Eller kanske både och. Att Wimbledon FC vann FA-cupen mot självaste Liverpool gav dem onekligen många beundrare. Men det som verkligen har vunnit klubben stora sympatipoäng var självfallet när klubben stals från dem, och de tvingades börja om från början igen. Många har följt AFC Wimbledons långa resa genom det engelska seriesystemet med nyfikna ögon.

Annons

(3) Nottingham Forest

Möjligen, möjligen, börjar det här ligga så långt tillbaka i tiden att nyare generationer är på väg att glömma bort det. Men det finns nog många gamlingar och halvgamlingar kvar för att Nottingham Forest ska ta en plats på denna lista. För när Nottingham Forest vann Europacupen två gånger i rad för ganska precis 40 år sedan så etsades det fast i mångas sinnen och minnen. Forest var ett så typiskt engelskt lag på alla vis, färgstarka spelare med en stor karaktär som manager, och om man inte råkade hålla på Liverpool under den där tiden så gladdes nog nästan alla åt Nottingham Forests framgångar.

(2) Tottenham

Förmodligen har Tottenham sjunkit på den här listan de senaste fem åren, när laget har blivit en kraft att räkna med inom engelsk fotboll igen, och när Liverpools och Man Citys supportrar surar över att något annat lag än dem får beröm. Men Tottenham är och förblir på många sätt i engelsk fotboll vad Hammarby och Leksand alltid har varit i svensk fotboll och ishockey, det här bohemiska, skönspelande finlirarlaget som aldrig vinner men alltid underhåller. På så vis har det alltid dessutom funnits ett visst kulturkapital att hålla på just Tottenham.

Annons

(1) Leicester

För fem år sedan hade Leicester förmodligen inte varit i närheten av någon sådan här lista, om inte annat så för att alltför få skulle ha ens någon ordentlig uppfattning om klubben. Men deras ligaseger för tre och ett halvt år sedan, fotbollshistoriens kanske allra största bragd, har gett ett rejält eko och avtryck. Alla gladdes nog åt den ligasegern och framför allt vad den representerade. Det pratas fortfarande om den och det är närmast omöjligt att prata om Leicester utan att känna sig positiv och glad. Vilket bara förstärks av deras prestationer hittills den här säsongen.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #9

Cristiano Ronaldo, Man Utd vs Portsmouth, 2005-06. Man kan hitta flera mål mot Portsmouth av Cristiano Ronaldo på en sådan här lista. Många kommer nog automatiskt att tänka på en frispark. Det här målet är nog rätt precis lika bra men betydligt mer bortglömt, kanske för att det kom under en säsong då Man Utd inte vann, eller för att Ronaldo ännu inte riktigt utvecklats till det målfenomen han skulle bli. Här var Ronaldo fortfarande en misstänkt showpony, en utländsk lyxlirare med en massa flash fast utan bang. Det här målet var däremot väldigt mycket flash, och minst lika mycket bang.

Annons
Peter Hyllman

Hörnan (#16): Man City får sikta på att säkra Champions League-platsen

Peter Hyllman 2019-12-08 19:24

PL

Manager: Ole-Gunnar Solskjaer, Man Utd. Kan diskuteras länge huruvida Solskjaers spelidé bara råkar lämpa sig bäst mot tuffare motstånd, men två raka segrar mot först Tottenham och sedan Man City är naturligtvis svårt att käfta bort, även om det inte på något fundamentalt sätt förändrar grundanalysen.

TRE TAKEAWAYS:

Duncan Ferguson. Egentligen omöjligt att säga hur Everton tänker om sin nye manager. Ferguson är naturligtvis ett otroligt feelgood-alternativ, även om han nog på sikt inte kan ses som ett begood-alternativ. Everton ser nog en ersättare komma in men om Ferguson fortsätter leverera de rätta resultaten, hur gör man då? Vad händer om Ferguson fortsätter vinna, Everton ändå tar in en ny manager och resultaten plötsligt avtar? Vad för situation sätter man då sin nye manager i? Jag får ge Ferguson det att vad han kan göra som kan vara nog så viktigt är att koppla samman laget med supportrarna igen, och reparera den relationen. Väldigt tydligt på Goodison Park mot Chelsea.

Annons

Man City. Tung förlust för Man City mot Man Utd. En förlust som gör ligatiteln mer eller mindre omöjlig, även om det nog är så att den ligatiteln redan var borta. Hur som helst tror nog jag att förlusten mot Man Utd i sig sved betydligt värre för Man Citys supportrar igår kväll än någon förlorad ligatitel. Ett märkligt snabbt fall för det Man City som var tänkt att vara så dominanta och överlägsna under lång tid. En produkt både av tidens gång och av några få dåliga beslut. Titelstriden är i praktiken över för Man City, som härifrån får rikta in sig på att säkra Champions League-platsen till nästa säsong. För vilket de så klart är favoriter, men ännu utan några garantier.

Chelsea. Nyheten ramlade ner under veckan att Chelseas transferförbud hävs och att de kommer kunna värva spelare från och med januari. Ungefär samtidigt kom rapporter om att Chelsea minsann hade £150m att spendera. Helt klart ska det bli intressant att se hur detta påverkar Chelseas påstådda ungdomssatsning. Frank Lampard har redan yttrat sig om att beslutet inte bör förändra alltför mycket, men frågan är väl vad Chelsea tänker med tre förluster på sina senaste fyra matcher och ett snabbt krympande försprång ned till Man Utd och Tottenham på platserna strax under fjärdeplatsen.

Annons

J.R.

Leicester. Övertygande seger mot Aston Villa på bortaplan, och i och med den segern öppnar Leicester upp ett försprång om sex poäng ned till tredjeplatsen, och framstår med all tydlighet som den enda trovärdiga, kvarvarande utmanaren till Liverpool den här säsongen. En utveckling naturligtvis ingen hade förutsett inför säsongen. Även om det för all del mest känns som ett medialt behov av att skapa spänning och ovisshet att de nu börjar skriva om Leicester som en titelutmanare. Inte omöjligt att det kan bli så vad säsongen lider, men för närvarande känns det fortfarande som ett rejält långskott.

CLIFF BARNES

Bournemouth. Fem raka förluster nu för Bournemouth, och 0-3 hemma mot Liverpool som körsbäret på tårtan. Nu är det kanske ingen skam att förlora en fotbollsmatch mot just Liverpool, men jag har tjatat om det förut att Bournemouth helt enkelt är för svaga i sådana här matcher mot storklubbarna. När Bournemouths förlustrad även innefattar matcher mot de mindre klubbarna så börjar kanske finnas skäl att oroa sig för Eddie Howe och för Bournemouth.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Brighton 2-2 Wolves. Manchesterderbyt hade onekligen sin charm och sin karaktär men söndagens sista match går inte av för hackor den heller i termer av svängighet, öppenhet, mål, chanser och så vidare. Riktigt häftig atmosfär också på Amex Stadium förhöjde upplevelsen mellan två hyfsat jämnstarka fotbollslag som båda två känns som två lag i form och medvind.

BTW

”Raheem Sterling calls for nine-point deduction for clubs whose fans racially abuse players” – Så lät det för inte alltför länge sedan. Hur låter det nu?

Kontroversiellt när Gary Neville sitter i Skys studio och säger att premiärministrar och politiker som fostrar och pratar rasism normaliserar och legitimiserar rasistiskt beteende. Vilket behövs sägas. Kontroversiellt men självklart.

Fjorton poäng efter ligatiteln i början av december. Är det inte sådant man brukade häckla José Mourinho för?

Annons

Vad är värt mest: Tio chanser med 5-10% chans att göra mål eller en chans med 90% chans att göra mål?

Watford vs Crystal Palace, en fenomenalt intetsägande fotbollsmatch.

Newcastle fortsätter trotsa alla konventioner. Och Sheffield United vände borta mot Norwich. Hur lång tid har Ralph Hasenhüttl och Daniel Farke kvar?

Peter Hyllman

Motiven bakom Brightons nya kontrakt med Graham Potter

Peter Hyllman 2019-12-08 06:00

Brendan Rodgers, Frank Lampard, Roy Hodgson, Chris Wilder, Steve Bruce, Graham Potter, Sean Dyche, Eddie Howe, Dean Smith och Nigel Pearson. Lägg till dem Duncan Ferguson åtminstone för tillfället i Everton. Hälften eller strax över hälften av Premier Leagues managers är alltså av brittisk härkomst. Något man nog inte hade gissat på för bara några få år sedan, när allt prat tvärtom gällde hur brittiska managers aldrig gavs någon chans i Premier League.

Dessa brittiska managers inte bara existerar i Premier League, de gör dessutom relativt bra ifrån sig. Rodgers hyllas naturligtvis för Leicesters framfart, vinner de idag så har de sex poäng ned till tredjeplatsen. Lampard hyllas för Chelseas ungdomssatsning. Wilder och Smith får mycket beröm för sina båda nykomlingars prestationer. Howe och Dyche betraktas på lite olika sätt som ovärderliga klubbikoner för två mindre klubbar. Bruce och Hodgson trotsar både konventioner och förväntningar.

Frågan är ändå om det inte är Graham Potter som gjort starkast intryck hittills under den här säsongen. Åtminstone i meningen att det samtidigt varit lite överraskande. Potter tog över Brighton efter Chris Hughton, efter ett allt annat än medialt populärt beslut från Brightons sida att vilja börja spela en annan typ av fotboll. Beslutet förlöjligades från alla håll och Brighton ansågs ha drabbats av klassisk hybris. Även om inte Potter var måltavlan så trodde och hoppades många att Brighton skulle misslyckas.

Annons

Men Graham Potter och Brighton har inte misslyckats. Tvärtom börjar det nog bli aktuellt att säga att åtminstone så här långt har Brighton uppnått precis vad de hoppades uppnå med anställningen av Potter. Brighton ligger på en tolfte plats i tabellen, med 18 poäng på 15 matcher, och har huvudsakligen förlorat matcher de nog kunde förväntas förlora oavsett. Lägg därtill några faktiskt fina skalper som 3-0 mot Tottenham på hemmaplan, samt senast 2-1 mot Arsenal på bortaplan.

Framför allt den senaste segern har rört om i grytan i Premier League, även om det mesta av uppmärksamheten av förståeliga skäl riktades mot Arsenal. Ändå kan man inte bara strunta i att ta Brightons prestation mot Arsenal i beaktande, för det var inte Arsenals oduglighet enbart som låg bakom Brightons vinst. Uppenbart är i vilket fall som helst att segern övertygade Brightons styrelse om att omedelbart erbjuda Graham Potter ett nytt sexårskontrakt, endast ett halvår sedan han först anställdes.

Annons

Timingen måste sägas vara en smula märklig. För hur bra man än anser att en manager har lyckats under sin första tid i klubben så känns det kanske ändå som om man normalt sett väntar till som minst slutet av säsongen, eller efter den första säsongen, med att börja prata om en förlängning. Att komma dragandes med ett helt nytt kontrakt redan efter ett halvår ger nästan ett suspekt intryck. Så vad kan då rent cyniskt tänkas ligga bakom Brightons något uppseendeväckande beslut?

En första, kanske självklar tankegång är att Brighton framför allt försöker binda Graham Potter närmare till klubben, och säkra värdet på sin tillgång. Arsenal, Everton, Wolves, West Ham, Watford, Norwich… många klubbar för närvarande kan vara på jakt eller tvingas vara på jakt efter en ny manager, och flera av dem skulle nog mycket väl kunna tänka sig att ta en extra lång titt på Potter. Med ett nytt kontrakt gör Brighton det till en betydligt dyrare affär för eventuella klubbar, och minskar därmed sin egen risk.

Annons

En andra, eventuellt mer udda tankegång är att Brightons styrelse gärna tar tillfället i akt att signalera till omvärlden hur kloka de faktiskt var. Ett nytt kontrakt blir helt enkelt deras sätt att säga ”vad var det vi sa?!” till alla som ifrågasatte, kritiserade, hånade och häcklade dem i somras. Utifrån det perspektivet blir det nya kontraktet till Graham Potter först och främst en prestigefråga för Brighton, och man tar tillfället i akt att hamra hem den poängen nu när det faktiskt går bra, eftersom man aldrig vet hur länge det håller i sig.

Båda dessa saker kan självfallet vara sanna på en och samma gång. Liksom de båda tankegångarna kan vara aktuella och relevanta även om Brightons främsta motiv till att ge Graham Potter ett långt, nytt kontrakt helt enkelt är att han gjort sig förtjänt av det, att de är väldigt nöjda med hans arbete och vill säkerställa att de kan dra nytta av detta arbete under lång tid framöver. För även om det ofta är kul att vara cynisk, och många gånger även lite nyttigt, så agerar inte Brighton mot eget intresse bara för att.

Annons

Brightons stora fråga just nu är hur de följer upp vinsten mot Arsenal. Hittills har de inte varit alltför bra på att följa upp sina vinster med bra resultat. Vinsten i premiäromgången mot Watford följdes upp av sex matcher utan vinst. Efter vinsten mot Tottenham kom en förlust mot Aston Villa. De båda vinsterna mot Everton och Norwich följdes upp av tre raka förluster innan veckans match mot Arsenal, även om dessa förluster också kom mot Man Utd, Leicester och Liverpool.

Kvällens match känns betydligt mer hanterbar för Brighton. Hemma på Amex Stadium ställs de mot Wolves. En tuff motståndare helt klart, men en match som Brighton nog borde kunna ha ganska goda förhoppningar om att kunna vinna. Förväntningarna borde också vara ganska höga bland hemmapubliken efter vinsten mot Arsenal, och efter den trots allt positiva nyheten om Graham Potters nya kontrakt. Brighton känns som en klubb i medvind och på uppgång.

Annons

Liksom Graham Potter känns som en manager i medvind och på uppgång. Kommer Wolves plocka ned dem på jorden igen ikväll? Många menade att Brighton hade tappat jordnärheten och verklighetsförankringen i somras med sitt beslut att byta Chris Hughton mot Graham Potter. Att Brighton inte längre förstod vad för klubb de var. Hittills har Brighton och Potter visat att verkligheten många gånger är vad vi väljer att göra den till, och att vad en klubb är för klubb inte måste vara hugget i sten och oföränderligt.

Vi gör oss många gånger skyldiga till att trycka på klubbar som Brighton vår egen uppfattning om vad för typ av klubb de är och ska vara. Helt klart hände detta i somras. Brighton gör för närvarande ett rätt bra jobb med att trycka på Premier League sin alldeles egen uppfattning om vad för klubb är och vill vara.

Annons

:::

JULKALENDERN, LUCKA #8:

Harry Kewell, Leeds vs Arsenal, 2002-03. Koller vi igenom Kewells meritlista så står det att han vann Champions League med Liverpool. Men det var framför allt med Leeds som Kewell verkligen gjorde sig ett namn. Han var aldrig så jämn och konsistent i sitt spel att han blev en av ligans största superstjärnor, men när han var bra så kunde han svara för fin fotbollskonst. Som det här målet, som även var ett av Leeds allra sista mål innan deras drygt femton år långa exil från Premier League, där han i samma rörelse tar emot bollen och placerar den i bortre hörnet på Seaman.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#20): Leeds marscherar tillsammans mot Premier League

Peter Hyllman 2019-12-07 18:02

Millwall 2-2 Nottingham Forest; Huddersfield 0-2 Leeds; Blackburn Rovers 1-0 Derby County; Cardiff 3-2 Barnsley; Fulham 1-2 Bristol City; Hull City 2-1 Stoke; Luton Town 2-1 Wigan; Middlesbrough 1-0 Charlton; QPR 2-0 Preston North End; Reading 2-3 Birmingham; Sheffield Wednesday 2-1 Brentford; samt (på söndag) West Brom vs Swansea.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Leeds. Sex vinster i rad nu för Leeds, nio matcher i rad utan förlust. Leeds marscherar onekligen tillsammans på väg mot Premier League. Åtminstone som det ser ut för närvarande, men vi har sett Leeds falla samman förut. Men det finns inga som helst tecken på det den här gången. Ett bortaderby mot Huddersfield hade annars varit ett naturligt tillfälle för Leeds att tappa poäng, istället vinner de hur stabilt som helst med 2-0, trots viktiga spelare skadade och avstängda.

KALKON

Fulham. Nog för att Bristol City är ett tufft motstånd men matchen var emblematisk för Fulhams återkommande problem att både vinna och göra mål mot just toppmotstånd i största allmänhet, och mot kompetent försvarsspel i synnerhet. Återigen kammar Fulham noll och det är en typ av förluster och poängtapp som känns onödiga på hemmaplan och som kommer att kosta Fulham i jakten på uppflyttning den här säsongen.

Annons

OMGÅNGENS MATCH:

Millwall 2-2 Nottingham Forest. En match som Millwall dominerade under långa stunder, så när kvitteringen kom långt in på tilläggstiden så kändes det onekligen helt välförtjänt. Lewis Grabban hade annars precis gett Nottingham Forest ledningen, efter att de vänt 0-1 i halvtid och såg ut att ta en både viktig och imponerande seger. Nu blev det inte så. Gary Rowett har gjort ett positivt första intryck med Millwall.

OMGÅNGENS:

Spelare: Lewis Grabban, Nottingham Forest. Om Nottingham Forest ska ta sig upp i Premier League igen den här säsongen så kommer Grabban vara helt avgörande. Byttes in i halvtid och med två mål på ungefär lika många bollkontakter var han så när att vinna matchen åt Forest.

Manager: Marcelo Bielsa, Leeds. Svåra omständigheter inför ett tufft Yorkshirederby borta mot Huddersfield, inte minst med lagets motor Kalvin Phillips borta. Bielsa svarade däremot för ett stycke utmärkt matchcoaching, gick ner på en trebackslinje och Leeds vann till sist matchen rätt bekvämt.

Annons

BTW

Eliasson. Övertygar alltmer i ett Bristol City som idag tog en imponerande seger borta mot Fulham. Eliasson svarar för mängder med assists och har liksom idag börjat addera målen till sin repertoar. Borde vara i högsta grad landslagsaktuell.

McManaman. Naturligtvis är det Callum McManaman av alla spelare som kvitterar i slutet för Luton Town mot sin gamla klubb Wigan, i den väldigt viktiga sexpoängaren i bottenstriden, som Luton till sist vinner.

Harris. Svårt att säga om Neil Harris har lyckats göra Cardiff mer sympatiska än under Neil Warnock, men helt klart mer händelserika. Två gånger om tog Barnsley ledningen men Cardiff kvitterade två gånger innan de avgjorde i slutet av matchen.

Peter Hyllman

Vilken gårdag är det egentligen Everton vill försöka återuppleva?

Peter Hyllman 2019-12-07 06:00

Föreställ er ett Venndiagram. En cirkel omfattar de managers som Evertons supportrar anser vara bra nog för klubben och som de önskar sig som sin nästa manager. Den andra cirkeln omfattar de managers som faktiskt är intresserade av att bli Evertons manager och som är rimliga och realistiska för Everton att försöka anställa. Hur stor kommer snittet mellan dessa båda delmängder vara? Finns över huvud taget något snitt?

Jamie Carragher gjorde en ganska klok poäng för någon vecka sedan att Everton inte bara behöver hitta en ny manager utan komma fram till vad för klubb de faktiskt är. Han pekar på att supportrarna säger sig vilja ha en manager som kan ta Everton tillbaka dit där de hör hemma men att det leder till den ofrånkomliga frågan om var exakt Everton faktiskt hör hemma när vi onekligen börjar närma oss 2020-talet.

Evertons supportrar tänker sig självfallet tillbaka till 1980-talet då Everton var en av Englands och Europas allra bästa klubbar, vissa stunder kanske till och med den allra bästa. Nu vore det kanske orättvist att utgå från att det är vad Evertons supportrar förväntar sig även idag, men uppenbart är åtminstone att de vill vara en av klubbarna som är med i snacket och med i konkurrensen.

Annons

Är det orealistiska förväntningar? Nej, det är det faktiskt inte. Och i den utsträckning som bland andra Jamie Carragher försöker framställa saken på det viset så kan jag inte låta bli att känna att det är föga mer än den rätt nedsättande klappen på huvudet från de som har fötts med silverskeden i munnen till de som kämpar och sliter i motvinden, med det rätt trista budskapet att de minsann borde nöja sig med vad redan har.

Självfallet hade Carragher med flera fnyst av förtrytelse om en sådan klapp på huvudet hade getts till Liverpool när de för några år sedan harvade runt i mitten av Premier League-tabellen och man menade att med detta skulle Liverpool minsann låta sig nöja. Men det är ju så här det alltid är, fotbollen har sitt klassystem även den där överklassen älskar att förklara för de lägre klasserna var de anser att de hör hemma i näringskedjan.

Annons

Har det varit möjligt för Tottenham att slå sig in bland storklubbarna så ska det så klart kunna vara möjligt även för Everton. Är det möjligt för Leicester den här säsongen att utmana och överträffa storklubbarna så visst ska det kunna vara möjligt även för Everton. Är det möjligt för Wolves att över tid utmana storklubbarnas status och ställning så visst ska det vara möjligt även för Everton.

Evertons supportrar och klubbledning har inte drabbats av ett hysteriskt anfall bara för att Everton inte råkar gå tå mot tå med Liverpool i titelstriden eller ens för att Everton inte befinner sig på en av Champions League-platserna. Mycket talar nog för att de hade varit nöjda med om Everton visat tecken på att närma sig storklubbarna. Missnöjet kommer av att Everton istället helt i onödan befinner sig runt nedflyttningsstrecket.

Annons

Det är självfallet inte bra nog för Everton. Inte med Evertons resurser, inte med de summor som Farhad Moshiri och klubbledningen har investerat i spelartruppen. Men det är kanske indikativt för ett lagbygge som helt enkelt inte klickar, för hur Everton har valt att spendera sina pengar på ett i flera avseenden märkligt sätt, samt för att Marco Silva aldrig lyckades få något genomslag för sin spelidé i Everton.

Marco Silva får nu axla ansvaret, något han har verkat plågsamt medveten om under flera månader redan. Beskedet att Everton sparkade Marco Silva kändes som om det befunnit sig i pipelinen ett par månader redan när det till sist kom. Det blev aldrig den succé som Everton hoppades på för en och en halv säsong sedan när de till sist efter flera försök fick tag på Marco Silva.

Det var uppenbart att Everton inte längre svarade på Marco Silvas idéer. Vi såg alla de typiska tecknen för ett lag som inte längre fungerar under sin manager. Oförmågan att göra mål eller hålla ledningar. Det stela, långsamma spelet hos ett lag vars spelare är osäkra både på sig själva och på varandra och spelar med för stor säkerhetsmarginal. Och inte minst det otrygga och slapphänta försvarsspelet.

Annons

Förvisso har inte Marco Silva gjort det helt lätt att känna någon större sympati för honom, hans ageranden gentemot framför allt Watford har satt stopp för det. Men det vore ändå en smula orättvist att skylla Evertons problem enbart på honom. Han fick ta över en djupt obalanserad spelartrupp efter Evertons första nyrika felinvesteringar. Everton ersatte aldrig Romelu Lukaku, och deras oförmåga att förstärka försvaret i somras blev dyrbart.

Marcel Brands, demonsportchefen från PSV, som Everton anställde för några år sedan, som skulle revolutionera Evertons strategiska planering och långsiktiga rekrytering, har onekligen ett och annat att förklara. Nu vet vi mycket lite om Evertons interna beslutsprocess men det vore fel att säga att Evertons beslutsfattande hittills har motsvarat vad som stod på Brands varudeklaration när han anställdes.

Annons

Everton verkar förvisso inte behjälpta av oenighet i sin styrelse. Nu är det förvisso Farhad Moshiri som kontrollerar majoriteten i klubben, så formellt ska det inte vara några problem, men i praktiken kan konflikter i styrelsen ändå orsaka otydlighet, segdraget beslutsfattande och handlingsförlamning. Det nya Evertongarnityret har fortfarande rester av det gamla i form av Bill Kenwright med flera att brottas med.

Just dessa konflikter verkar vara anledningen till att Marco Silva blev kvar så länge på jobbet som han trots allt blev. Desto mer oroväckande är kanske att Kenwright med flera verkar tycka det är en god idé att hämta tillbaka David Moyes, vilket om inte annat visar att de inte lärde sig någonting från fiaskot med Sam Allardyce. Moyes insatser med Everton ska inte på något sätt förringas, men det var ett helt annat Everton.

Annons

Och här har vi kanske Evertons dilemma i det proverbiala nötskalet. En del av klubben och dess styrelse som klamrar sig fast vid gårdagens Everton. En annan del av klubben och dess styrelse som försöker släpa med sig Everton in i morgondagen. Stilla står så Everton utan att riktigt veta vart de ska ta vägen. Mitt i smeten hittar vi Evertons alla supportrar som erinrar sig svunna dagar och hoppas på en morgondag i dess like.

Nu måste någon faktiskt ta befälet över Everton, som inte längre har råd med sitt tveksamma och otydliga beslutsfattande, som inte längre kan tillåta sig att käbbla om vad för klubb de egentligen ska vara. Everton har rekryterat spelare alldeles för dåligt, och anställt managers alldeles för dåligt under dessa senare år då de borde ha tagit flera kliv framåt mot sin målsättning att kunna konkurrera med Premier League storklubbar.

Annons

Att anställa David Moyes, eller någon manager av liknande gestalt, vore naturligtvis ett steg i helt fel riktning. Att anställa någon supermanager som Max Allegri, Mauricio Pochettino och så vidare är kanske inte helt realistiskt i detta läge. Alltså ställer det stora krav på Evertons styrelse, på Farhad Moshiri och på Marcel Brands, att lyckas se bortom namnen i sig, och helt enkelt göra en välresearchad manageranställning för Everton.

Marco Silva var en sådan anställning som inte gick hem. Vitor Pereira, som låter som det namn som för stunden är hetast, vore en anställning av samma karaktär. Problemet för dessa managers är att de saknar goodwill hos Evertons supportrar, de faller helt enkelt inte inom snittet för Evertons Venndiagram, vilket gör dem extremt resultatberoende på åtminstone kort och medelkort sikt, vilket inte ger någon ideal arbetsmiljö.

Annons

Den här dagen får Everton däremot nöja sig med Duncan Ferguson i båset. Och skulle han slå till med en vinst mot Chelsea på Goodison Park så borde vi kanske inte bli alltför förvånade, givet det senaste årets gällande mode i Premier League, om det höjs röster för att han ska få jobbet mer permanent. Vilket jag förvisso tror hade varit ett spektakulärt dumt beslut av Everton.

Men det vore inte det första. Hur som helst känns det inte som om den gårdag Evertons supportrar faktiskt vill återuppleva är riktigt samma gårdag som Bill Kenwright med flera verkar drömma sig tillbaka till.

:::

JULKALENDERN, LUCKA #7:

Dalian Atkinson, Aston Villa vs Wimbledon, 1992-93. Målet är klassiskt dels på grund av själva avslutet med chippen över målvakten, dels på grund av the wally with the brolly som ger sig in i målfirandet. Men när jag ser målet igen så slås jag kanske mest av hur ont målet måste ha gjorts. Spelarna på den tiden var sannerligen inte skyddade som dagens spelare från tacklingar, och det är några rejäla attacker som Atkinson fick skaka av sig först. Vilket gör målet desto mer imponerande, och värt tanken att med dagens regler hade vi kanske aldrig fått se det. Målet kommer från 0:24.

Annons
Peter Hyllman

Kan det sluta lyckligt när Watford gör en sorglig samling klubbar sällskap?

Peter Hyllman 2019-12-06 06:00

Säckasäsongen har inletts i högt tempo. Arsenal har hunnit med att sparka Unai Emery och kort därefter så följde Watford efter med att sparka Quique Sanchez Flores, och så sent som igår fick de sällskap av Everton som efter många om och men beslutade sig för att säga tack och adjö till Marco Silva. Vi befinner oss fortfarande bara i den allra första veckan av december.

Everton får jag kanske tillfälle att skriva mer om under lördagen, då de samtidigt har en rätt spännande match framför sig hemma på Goodison Park mot Chelsea. Här och nu kan jag kanske nöja mig med att konstatera att Times rubrik ”Everton sack Silva and turn to Ferguson” knappast kan ha varit omedveten. Man kan onekligen säga att rubriken gav vissa omedelbara associationer.

Den här fredagen kan vi istället ägna oss åt att reflektera över klubbar som har haft tre managers eller fler under en och samma säsong. Det vill säga klubbar som sparkat minst två managers under samma säsong. Vi pratar inte många klubbar. Under Premier League-eran var det i själva verket bara åtta klubbar. Watfords beslut att sparka Quique Sanchez Flores innebär att de gör dem sällskap och ökar antalet till nio klubbar.

Annons

Ända tillbaka till 1997-98 får vi gå för att hitta det första exemplet i form av Crystal Palace, och det är ett exempel med visst svenskintresse. Crystal Palace leddes av Steve Coppell när säsongen började, men när resultaten störtdök mitt under säsongen så byttes han ut av spelarduon Attilio Lombardo och Tomas Brolin. Det gick väl sådär. Till sist byttes de ut av Ray Lewington, men Crystal Palace slutade icke oväntat sist i tabellen.

Hoppar vi framåt några år till 2001-02 så fick Leicester erfara något liknande. En svag säsongsinledning innebar att Peter Taylor fick sparken redan i september. Han ersattes av Dave Bassett, med vilken Leicester däremot gick fyra månader utan en enda vinst. Micky Adams plockades in strax efter nyåret men Leicester vann bara fem matcher under hela säsongen och åkte naturligtvis ur Premier League.

Annons

Något år senare, 2002-03, ville inte Sunderland vara sämre de. Eller så var det precis vad de ville. Peter Reid började säsongen som lagets manager, men när resultaten gick illa så ersattes han i oktober av Howard Wilkinson. Sunderland fortsatte förlora matcher och framåt mars så bytte en desperat klubbledning ut Wilkinson mot Mick McCarthy, som såg till att förlora varje match med Sunderland, som totalt tog 19 poäng på hela säsongen.

Kort därefter, 2004-05, så gick Southampton för det spektakulära. Paul Sturrock fick bara två matcher på sig innan han fick sparken, efter en svag säsong innan dess. Steve Wigley ersatte men gjorde ingen lycklig under sina få månader. Därefter lyckades Southampton övertyga Harry Redknapp att komma till dem från Portsmouth. Kuppen lyckades nästan men bara nästan. En vinst mot Man Utd sista dagen hade räddat Southampton, men icke.

Annons

Harry Redknapp tog sig snart tillbaka till Portsmouth, men 2008-09 var inte gammal när Redknapp flyttade sitt pick och pack till Tottenham istället. Portsmouth anställde Tony Adams, Arsenals gamla legendar, men han lyckades bara leverera tio poäng på sexton matcher och Portsmouth anställde istället Paul Hart. Hart lyckades lyfta Portsmouth till en fjortonde plats, men säsongen därpå slutade Portsmouth tvärsist i ligan.

Om Portsmouth var struliga 2008-09 så var Newcastle ännu värre. Kevin Keegan var deras manager från början men avgick i september efter gräl med klubbledningen. För en stund var Chris Hughton ställföreträdare innan Newcastle anställde Joe Kinnear. Av hälsoskäl fick däremot Hughton vikariera för Kinnear innan en annan lösning fick hittas. Newcastle vände sig till Alan Shearer som däremot inte lyckades rädda dem från nedflyttning.

Annons

Säsongen 2015-16 är ingen som Aston Villa vill minnas. Säsongen inleddes med Timmy Sherwood som däremot förlorade åtta av tio matcher innan han fick sparken och ersattes av Remi Garde. Garde tog jobbet i november men behöll det bara fram till mars. Garde fick då sparken med nedflyttning mer eller mindre oundvikligt för Aston Villa. Eric Black ledde Aston Villa under slutet av säsongen och tog en poäng på sju matcher.

Francesco Guidolin hade räddat Swansea från nedflyttning säsongen innan och hoppet var att han 2016-17 skulle bygga vidare på detta. Men icke. Resultaten svek Guidolin som fick sparken på sin födelsedag i oktober. Swansea anställde Bob Bradley som däremot efter bara 85 dagar var Billy Bob Bradley. In kom Paul Clement, som avslutade säsongen imponerande och lyckades hålla Swansea kvar i Premier League, om än bara ett tag.

Annons

Det här är kanske inte någon särskilt uppmuntrande genomgång för Watford. Nu säger det kanske sig självt att en klubb som byter manager minst två gånger under en och samma säsong är en klubb som har problem, så man ska väl kanske inte förvänta sig några större succéstorys. Men sex av åtta klubbar har alltså åkt ur Premier League den säsongen detta hände, och de två övriga åkte ur Premier League säsongen därpå.

Frågan är alltså om Watford kommer bli klubben som lyckas bryta den trenden. Något vi förvisso kan få vänta över en och en halv säsong på att få veta men vi kan för sakens skull nöja oss med att undra om Watford faktiskt kommer kunna hålla sig kvar i Premier League den här säsongen. Anekdotiskt är det alltså rätt lite som talar för det. Och tabellen är naturligtvis inte precis någon upplyftande läsning den heller.

Annons

Watford har fortfarande bara vunnit en enda match den här säsongen. Den vinsten kom för ganska exakt en månad sedan, först i den tolfte omgången. Men vinsten gav inte Watford något större lyft utan de har tagit tre raka förluster efter den. Något som helt klart beseglade Quique Sanchez Flores öde. Watfords läge är inte precis lysande, och att Watford nu har intervjuat Nigel Pearson för jobbet är kanske en indikation på just det.

En intervju är bara en intervju. Det betyder inte att Nigel Pearson, tidigare i Leicester som vi kommer ihåg, faktiskt får jobbet. Men det bör rimligtvis betyda att Watford åtminstone överväger honom. Men för en klubb vars managers de fem sista åren i tur och ordning heter Slavisa Jokanovic, Quique Sanchez Flores, Walter Mazzarri, Marco Silva, Javi Gracia och så Quique Sanchez Flores igen så är Nigel Pearson helt klart en udda fågel.

Annons

Men det är väl också lite symptomatiskt för en klubb som faktiskt är på väg att anställa sin tredje manager för säsongen. En sådan klubb måste nästan per definition vara en klubb som saknar en tydlig linje och en röd tråd i sina beslut och som famlar i mörkret. Liksom en klubb som helt enkelt börjar lida brist på alternativ. Då är det självfallet inte särskilt osannolikt att vi får se den typen av tvära kast. Praktik före princip.

Huruvida Arsenal kommer utöka antalet klubbar med tre managers på en och samma säsong är väl en öppen fråga. Det beror på hur vi väljer att betrakta Fredrik Ljungberg. Men det är klart, om Arsenal fortsätter visa upp de här resultaten, först oavgjort borta mot Norwich och sedan förlust hemma mot Brighton, då kommer Ljungberg så klart inte hinna med mer än att bli en mycket kortvarig ställföreträdare.

Annons

:::

JULKALENDERN, LUCKA #6:

Muzzy Izzet, Leicester vs Tottenham, 1998-99. Leicester innan Leicester var Leicester med alla som följer engelsk fotboll. Filbert Street innan det blev King Power Stadium. Ett skitigare Leicester helt enkelt. Ett funktionellt och framgångsrikt lag i vilket Muzzy Izzet var den stora och kanske den enda riktigt kreativa kraften. Han hittade ofta på rätt spektakulära saker på planen, men sällan något så här snyggt, effektivt och framför allt kanske svårt.

Peter Hyllman

En utvärdering av Arsenals sju främsta manageralternativ

Peter Hyllman 2019-12-05 06:00

Låt er inte luras när det kommer rapporter från en klubb att de har ett stort antal, låt oss säga närmare ett tiotal, managers på sin kortlista som de håller på att utvärdera att detta på något sätt är en indikation på en klubb som bara är noggrann och metodisk men vet absolut den gör. Tvärtom är det ett osvikligt tecken just på motsatsen, en klubb som inte riktigt vet vad den ska ta sig för, som famlar och svamlar i blindo och som greppat över alltför mycket.

Just den typen av rapporter har kommit från Arsenal ända sedan det förra veckan stod klart att Unai Emery fick sparken. En vecka under vilken vi i själva verket inte blivit det minsta lilla mer klara över vem som på mer permanent grund kommer ta över Arsenal efter Emery. Vilket kanske inte ska förvåna oss att vi inte blivit, eftersom det egentligen inte finns någon större anledning att tro att Arsenals klubbledning skulle kunna göra detta klart på så kort tid.

Nu är Fredrik Ljungberg åtminstone tills vidare Arsenals temporära manager. Vad som kan sägas om den saken är att en förvånande hög andel av Arsenals supportrar säger sig vilja ha Ljungberg även som Emerys mer permanenta ersättare. Jag säger förvånande eftersom samma personer helt säkert var extremt skeptiska till Ole-Gunnar Solskjaer som permanent manager för Man Utd, samt eftersom de rimligtvis borde ha lärt sig något av vad som hänt med Solskjaer.

Annons

Arsenal står inför ett av sina viktigaste beslut. Ett beslut som består av ett relativt stort antal möjliga alternativ. Vissa av dessa alternativ har tidningarna identifierat helt korrekt. Några av dessa alternativ har inte alls identifierats av tidningarna. Vissa alternativ har tidningarna identifierat felaktigt. Av alla alternativ som slängs fram för Arsenal är det sju stycken som det verkar finnas mer substans i än övriga. Här värderar jag för och mot för dessa sju alternativ, samt vad jag anser om respektive alternativ.

MAX ALLEGRI

För. Otroligt välmeriterad, ambitiös och driven manager som skulle kunna vara helt rätt manager att skära genom allt nonsens i och runt Arsenal och bygga ett välorganiserat, taktiskt och disciplinerat Arsenal igen. George Graham, fast på modern italienska.

Mot. Lite osannolikt att Allegri skulle vara intresserad av Arsenal i just detta läge. Han var tydligen på intervju innan Unai Emery anställdes men Arsenal sägs ha valt att inte gå vidare. Vilket kan tolkas på olika sätt, men inte på något sätt som talar för en anställning.

Annons

Betyg: ++++

CARLO ANCELOTTI

För. Mycket meriterad manager som kan Premier League, kan hantera stora egon till spelare, och som har visat sig kapabel att inspirera många gånger ganska spretiga spelartrupper. Vilket låter som en perfekt resumé för Arsenaljobbet.

Mot. Börjar alltmer kännas som att Ancelotti har passerat sitt bäst före-datum som manager. Svårt att säga om Ancelotti har hungern och drivet kvar. Att anställa Ancelotti skulle av Arsenal kännas som ett missriktat försök försök att leta en genväg till framgång.

Betyg: ++

MIKEL ARTETA

För. Vi vet att Arsenal har varit riktigt intresserade av Arteta förut, han var nog i själva verket mer eller mindre klar för Arsenal sommaren 2018 innan Arsenal kovände. Ung, ambitiös och driven manager som ju har blivit lite på modet på sistone.

Mot. Lite tveksamt om Arteta som blev rejält bränd förra gången han var inne på Arsenaljobbet är sugen på att försöka igen. Ska heller inte glömmas att Arteta är helt oerfaren som manager på den här nivån. Det är en Hail Mary.

Annons

Betyg: ++

NUNO ESPIRITO SANTO

För. Har visat sig kapabel att bygga ett mycket starkt lag från grunden utifrån relativt begränsade förutsättningar. Har visat sig taktiskt mycket väl kompetent. Har energin och ambitionen. Vore ett knä i skrevet på en farlig konkurrent.

Mot. Santo är redan anställd av Wolves och det är alls inte självklart att Santo faktiskt vore intresserad av att lämna Wolves för just Arsenal i detta läge. Osannolikt att Wolves ens släpper Santo under säsongen eller ens till sommaren.

Betyg: ++++

FREDRIK LJUNGBERG

För. Han sitter på sätt och vis redan på posten, kräver inget som helst merarbete för Arsenal som har blivit vana vid att låta fotbollen sköta sig själv. Ett internt starkt förslag som har supportrarnas uttalade förtroende och stöd. Åtminstone till en början.

Mot. Ta varenda argument som plockades fram mot Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd och de är tillämpbara även här. Med den skillnaden att Solskjaer faktiskt hade någon form av erfarenhet att komma med till jobbet.

Annons

Betyg: ++

MAURICIO POCHETTINO

För. Har onekligen visat sig kapabel att bygga ett extremt konkurrenskraftigt fotbollslag med betydligt mindre resurser än vad Arsenal har möjlighet att använda. Vore på samma gång en väldig prestigeanställning och en långsiktig lösning.

Mot. Trots allt rätt osannolikt att detta sker givet att Pochettino vid flera tillfällen har visat sig helt uppriktig med sina utfästelser om att inte coacha vissa klubbar som är rivaler till hans tidigare klubbar. Svårt att se Pochettino bränna dessa broar på det viset.

Betyg: +++++

BRENDAN RODGERS

För. Lyckades inte riktigt med Liverpool, men har uppenbart lärt sig. Gjorde succé med Celtic, gör succé med Leicester. Rodgers spelar en fotboll som Arsenal borde känna igen sig i och kunna älska. Har personligheten, karisman och en konkurrent kastreras.

Annons

Mot. Lite samma fråga som för Nuno Espirito Santo, varför skulle Rodgers vilja lämna Leicester i just detta läge för Arsenal? Svaret är inte självklart. Om Rodgers dessutom redan skulle lämna Leicester riskerar han behängas med en golddigger-stämpel.

Betyg: ++++

:::

JULKALENDERN, LUCKA #5:

Steve Froggatt, Coventry vs Everton, 1998-99. Jag tror att vi alla har lagt märke till det här parodikontot Crap 90s English Football där vi matas med dråpliga och kanske lite pinsamma sekvenser från engelsk fotboll på det glada 1990-talet. Av detta kan vi kanske få intrycket att all fotboll såg ut så på den tiden, som om det inte skulle gå att hitta precis likadana sekvenser från fotbollen i alla tider och i alla länder. Vad vi kanske inte ska glömma bort är att den engelska fotbollen på 1990-talet även kunde se ut så här. Från 0:48 i klippet.

Annons
Peter Hyllman

Man måste inte vara religiös för att tro på Ole-Gunnar Solskjaer, men det hjälper

Peter Hyllman 2019-12-04 06:00

Fotboll framstår ibland som någon form av religion. Vi förväntas ofta tro på saker utan några som helst bevis för det hela och om vi möjligen har lite svårt att göra det så får vi ganska ofta höra att vi inte är sanna troende, att vi inte är tillräckligt religiösa eller goda i våra hjärtan, och uttryckt på fotbollsspråket att vi helt enkelt inte är riktiga supportrar, som det ju så fint brukar sägas.

Runt den skiljelinjen delas för närvarande Man Utds supporterskaror. Antingen är man för Ole-Gunnar Solskjaer eller så är man emot Ole-Gunnar Solskjaer. Något utrymme mellan dessa båda ståndpunkter står sällan att finna och allt vanligare har nu börjat bli att höra från de som tror på Solskjaer att om man inte är för Solskjaer så är man helt enkelt inte någon riktig Man Utd-supporter.

Lojalitet är självfallet en central egenskap i allt supporterskap. Men lojalitet till vadå för det första? De flesta, och jag hör till dem, skulle nog säga till klubben. Men av det följer inte att man måste visa obrottslig lojalitet också med klubbens spelare, dess ledning eller dess manager, åtminstone inte om lojaliteten med dem står i konflikt med vad man anser vara lojaliteten till klubben.

Annons

Lojalitet är dessutom för det andra inte den antingen eller-fråga som det ofta framställs som. Det är istället en gradfråga. Man måste inte vara antingen totalt mot en manager eller fullständigt för en manager. Lojalitet måste rimligtvis vara baserat på någon form av tydliga bevis eller åtminstone indikationer på om inte framgång så åtminstone framsteg. Om sådana bevis eller indikationer ej finns måste grunden för lojaliteten ifrågasättas.

Vilka sådana bevis för framsteg kan då egentligen Ole-Gunnar Solskjaer lägga fram efter ganska exakt ett år som Man Utds manager? Ärligt talat inte många. Ligaplaceringen är sämre, Man Utd vinner färre matcher och tar färre poäng än vad de gjorde när Solskjaer tog över klubben förra säsongen, och det finns mycket lite som talar för att detta faktiskt är på väg att bli bättre. Fotbollen i sig är precis lika fattig som förut.

Annons

Men Ole-Gunnar Solskjaer har en strategi! Detta får vi då ofta höra som försvarstalet för Solskjaer, det som tydligen finns nu men som inte fanns förut. Exakt vad denna strategi består av och hur den omsätts konkret i handling är inte riktigt lika lätt att svara på. Och inte så lite påminner det kanske om religionens benägenhet att så fort någon undrar lite mer specifikt svara att guds vägar minsann äro outgrundliga.

Men Solskjaer är en chansning värd att ta! Menar många andra, eller kanske till viss del samma människor. Och den saken går att hålla med om. Solskjaer är en chansning värd att ta. Men Man Utd har redan tagit den chansen. Och någonstans längs vägen, även när man har tagit en chansning, måste rationellt tänkande personer försöka utvärdera om det faktiskt var en chansning som gick hem eller är på väg åt helt fel håll.

Annons

Jag är inte emot Ole-Gunnar Solskjaer. De som nu hanterar sin besvikelse och sin frustration över Man Utds resultat och situation genom att försöka baktala och i vissa fall smutskasta Solskjaer kan dra något gammalt över sig. Men om någon annan manager än Solskjaer hade uppvisat samma resultat, samma brist på tydliga framsteg, samma brist på spelidé, så hade denne manager ifrågasatts hårt och på mycket goda grunder.

Frågan vi då har att besvara för oss själva är om Ole-Gunnar Solskjaer faktiskt ska behandlas och bedömas annorlunda bara för att han är Solskjaer, enbart på grund av dennes historia i och med Man Utd?! Och finns det någon annan anledning att tycka det annat än att man hoppas på att Solskjaer ska återskapa en ärorik historia han själv var så stor del i att skapa? Kort sagt vad som bara kan beskrivas som blind tro.

Annons

Men Ole-Gunnar Solskjaer behöver tre-fyra transferfönster på sig! En annan synpunkt som ofta framförs till Solskjaers försvar, underförstått att han ännu inte har fått chansen att bygga sitt eget lag, som det ju brukar heta. För det första är det så klart lite rörande hur just tidpunkten efter tre-fyra transferfönster tillskrivs nästan magiska egenskaper, som om först där kommer allting hända, men innan dess ingenting.

Förvisso en synpunkt som går att förstå. Men det måste fortfarande finnas tecken på framsteg även om man accepterar att det är ett lag under konstruktion. Det tog Jürgen Klopp fyra år att bygga det Liverpool vi ser idag, men varenda vettig människa var beredd att under samtliga dessa år ge honom den tiden eftersom det år för år, transferfönster för transferfönster, gick att se Liverpools framsteg och resultat som följde på dem.

Annons

Om vi istället leker med tanken att Liverpool ett år efter att de anställt Jürgen Klopp fortfarande spelade lika dåligt och tog lika få poäng som de gjorde under Brendan Rodgers sista säsong med dem, hade då förtroendet för Klopp varit lika högt, hade då inte kritiska röster höjts om hans insatser? Svaret är att Klopp kritiserades rätt hårt ändå, trots de tydliga framsteg Liverpool ändå gjorde, för att de inte vann titlar t ex.

Det verkar finnas en alltmer vanlig uppfattning att en riktig supporter ska ägna sig åt blind tro, att det handlar om att ge sig hän åt känslan och olika drömmar. Annars har man missförstått vad fotboll handlar om, och vad klubben är. Jag har väldigt svårt att förlika mig med det där. Visst handlar fotboll om hopp, drömmar och ambition, men inte utan greppet om verkligheten, inte ett helt tanklöst supporterskap.

Annons

José Mourinho återvänder till Old Trafford ikväll. Matchen kommer naturligtvis, både på förhand och i efterhand, beskrivas som hans chans till revansch och upprättelse. Vinner Tottenham är det så klart en revansch för Mourinho. Vinner Man Utd vore det därmed på något sätt bekräftat att Mourinho var en misslyckad manager för Man Utd som gjorde rätt i att anställa Ole-Gunnar Solskjaer. Ett rätt långsökt och simpelt sätt att tänka.

Mourinho misslyckades med Man Utd. Felet för det var långtifrån enbart Mourinhos, men Mourinho var heller inte på långa vägar felfri själv. Precis som Solskjaers problem nu inte är enbart hans fel, lika lite som han själv är fri från ansvar. Men att Solskjaer presterar lika illa som Mourinho före honom, som van Gaal före honom, och som Moyes före honom, borde vara en indikation för att där finns problem i Man Utd oberoende av managern.

Annons

Och om José Mourinho lyckas bättre med Tottenham än vad han gjorde med Man Utd, så säger kanske inte det lika mycket om relationen mellan Mourinho och Solskjaer som det säger om var Tottenham befinner sig som klubb jämfört med var Man Utd befinner sig som klubb. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, och Man Utd är fullt utav svaga länkar.

Ole-Gunnar Solskjaer sågs redan innan anställningen som en av dessa svaga länkar. Går det egentligen att säga att Solskjaers första år som Man Utds manager på något sätt har bevisat den uppfattningen fel?

:::

JULKALENDERN, LUCKA #4:

Gareth Bale, Tottenham vs Stoke, 2010-11. Inlägget är bra, och Stokes försvar är ju mer än normalt sömnigt i den här situationen, men det förtar så klart inte den tekniska briljansen och svårighetsgraden i Bales strålande volleymål. Akrobatiken att ta bollen så högt och bedömningsförmågan att inte ta i hårdare än vad som behövs. Det fanns en tid när Bale var en fotbollsspelare utav guds nåde, inte bara en cirkusakt i Real Madrid.

Annons
Peter Hyllman

Burnley kan vara Premier Leagues mest komplexa fotbollslag

Peter Hyllman 2019-12-03 06:00

Dags för Premier Leagues allra första veckoomgång den här säsongen. Ett sorts jultecken så gott som något minst sagt. För det är ju först runt den här tiden, när den första snön har börjat falla, och då landslagsuppehållen samt det europeiska cupspelet har börjat ta slut innan årsskiftet, som det börjar finnas tid för detta. Och på något sätt är det ju något rätt speciellt med dessa kvällsmatcher i ligan. Mörkret, flodljusen, stämningen.

Under måndagskvällen lottades FA-cupens klassiska tredje omgång, som ni lite längre ned finner sammanställd. Där hittar vi några riktiga godbitar. Merseysidederbyt mellan Liverpool och Everton inte minst, där Jürgen Klopp säkert svär både en och annan tysk glosa över att lottningen inte gav dem någon match som gick att inte bry sig så mycket om. Lite som både Chelsea (som vanligt) och Man City fick.

Arsenal mot Leeds känns annars som den i övrigt kanske mest fascinerande fotbollsmatchen den här omgången. Vad kan Leeds och Marcelo Bielsa uträtta mot Arsenal? Förmodligen ganska mycket, även om det är svårt att säga exakt vilka lag som båda ställer upp med. Wolves mot Man Utd är naturligtvis en höjdare även det, en repris på förra säsongens kvartsfinal helt enkelt.

Annons

Nog om FA-cupen för den här gången. Nu är det alltså dags för ligaspel igen. Mest spännande den här kvällen är kanske att Burnley tar emot Man City hemma på Turf Moor. En match man i normala fall hade betraktat som en rätt given Man City-seger, men den här säsongen är det faktiskt rätt svårt att säga. Burnley imponerar stort, även om det blev en neslig förlust i helgen, och Man City ser betydligt mer sårbara ut än på länge.

Burnley är ett märkligt underskattat fotbollslag. Möjligen eftersom Burnleys rent objektiva och materiella förutsättningar gör dem så lätta att underskatta. Under många år hade man ligans lägsta omsättning. Efter fyra raka säsonger i Premier League har Burnley ännu en av ligans tre lägsta omsättningar. Tittar vi istället på hur mycket Burnley investerar i spelarköp så är det sannerligen inga stora pengar.

Annons

Samtidigt är Burnley å andra sidan ett mycket tydligt exempel på vad en klubb faktiskt kan uppnå även med en relativt liten budget, så länge där finns en tydlig strategi och en konkret plan som faktiskt genomförs på ett medvetet sätt av en långsiktigt tänkande ledning i en funktionellt fungerande organisation. Att flera andra klubbar av jämförbar storlek, såsom Norwich och Huddersfield, ser Burnley som en förebild är inte förvånande.

Man måste även se Burnley som ett mycket tydligt exempel på hur viktigt det är att hitta rätt med sitt managerval. Sean Dyche är nu inne på sitt sjunde år som Burnleys manager, och här pratar vi verkligen en rätt fit mellan klubb och person. Dyches värderingar är inte alltid helt förtjusande men hans kvaliteter som manager för Burnley kan knappast längre ifrågasättas. Dyche är idag det närmaste vi kommer en Ferguson eller Wenger.

Annons

Ett annat sätt på vilket Burnley underskattas är deras fotboll. Där finns en fördom om Burnley som ett lag enbart försvarar sig och enbart tjångar. Vilket är en fördom som till stor del kommer sig av att de allra flesta bara ser Burnley när de möter ett av Premier Leagues storlag, som ikväll mot Man City. Det vill säga matcher i vilka Burnley både väljer och tvingas till att rikta in sig på huvudsakligen försvarsspel.

Men släng ett öga på Burnley i andra typer av matcher, matcher i vilka de är mer jämspelta med motståndet, så framträder även en annan bild av Burnley. Ett Burnley som sannerligen kan spela fotboll, som kan hålla bollen och passa bollen på ett många gånger högst konstruktivt sätt. Ett sätt att spela fotboll på som inte alltid framträder i xG-tabeller och statistiska nyckeltal, vilket är det enda sätt många faktiskt ”ser” Burnley på.

Annons

Burnley visar att ett fotbollslag måste inte vara antingen det ena eller det andra. Ett fotbollslag kan vara både det ena och det andra, vid olika tillfällen. Ett fotbollslag måste inte reduceras ned till en enda beståndsdel i vilket en detalj eller enskild sida av laget tvunget måste definiera helheten. Fotbollslag, precis som människor, är komplexa och Burnley kan mycket väl vara Premier Leagues mest komplexa fotbollslag.

Premier Leagues kanske mest komplexa och underskattade fotbollslag som ikväll möter Premier Leagues kanske mest beundrade fotbollslag. Båda lagen kanske på lite olika sätt drabbade av att tryckas in i alltför simpla tankemodeller.

Pep Guardiola som verkar ha avfärdat några värvningar av Man City i januari. Vilket möjligen är ett tecken så gott som något på att han nog nu inte längre ser det som möjligt eller åtminstone realistiskt att vinna ligan den här säsongen. Alltså finns heller inget att vinna på att stressa fram beslut om spelarköp. Bättre då att vänta med detta till sommaren och planera och agera på lång sikt snarare än kort sikt.

Annons

Inte försöka kompensera sommarens dåliga beslut med ännu fler dåliga beslut ett halvår senare. Det vill säga försöka kurskorrigera ungefär som en full människa tar sig framåt med hjälp av väggarna. Det är inte bara Burnley som visar andra klubbar vad en tydlig strategi, konkret plan och funktionell organisation kan åstadkomma. Både Burnley och Man City är på så vis förebilder i dagens Premier League.

Vilket inte utesluter att de gör enskilda misstag. Men misstag som aldrig tillåts styra och definiera helheten.

:::

FA-CUPENS TREDJE OMGÅNG:

Leicester vs Wigan
QPR vs Swansea
Fulham vs Aston Villa
Chelsea vs Nottingham Forest
Wolves vs Man Utd
Charlton vs West Brom
Rochdale/Boston vs Newcastle
Cardiff vs Forest Green Rovers/Carlisle

Oxford vs Exeter/Hartlepool
Sheffield United vs AFC Fylde
Southampton vs Huddersfield

Annons
Liverpool vs Everton
Bristol City vs Shrewsbury
Bournemouth vs Luton Town
Brighton vs Sheffield Wednesday
Bristol Rovers/Plymouth vs Coventry/Ipswich

Eastleigh/Crewe vs Barnsley
Man City vs Port Vale
Middlesbrough vs Tottenham
Reading vs Blackpool
Watford vs Tranmere
Preston North End vs Norwich
Millwall vs Newport County
Crystal Palace vs Derby County

Rotherham vs Hull City
Brentford vs Stoke
Fleetwood Town vs Portsmouth
Arsenal vs Leeds
Gillingham vs West Ham
Burton Albion vs Northampton
Burnley vs Peterborough
Birmingham vs Blackburn Rovers

:::

JULKALENDERN, LUCKA #3:

Luis Suarez, Liverpool vs Newcastle, 2012-13. Har han lite tur? Gör han det förbaskat skickligt? Svaret måste nog bli ja på båda frågorna, men det gör kanske ingenting. Jag skulle säga att i de allra flesta fantastiska fotbollsmål så finns det i alla fall ett element av tur inblandat, eller flyt. Vilket inte på något sätt förtar skickligheten, spelkänslan, tekniken och så vidare. Framför allt kanske det här målet visar vilket fantastiskt lugn och vilken sinnesnärvaro Suarez alltid hade innanför straffområdet.

Annons
Peter Hyllman

Engelsk fotbolls fem häftigaste hymner

Peter Hyllman 2019-12-02 06:00

Engelsk supporterkultur är i väldigt hög utsträckning sångbaserad, vilket har sina egna speciella styrkor och svagheter. Men ett sätt detta har tagit sig uttryck är att ett relativt stort antal engelska klubbar har sina alldeles egna hymner, det vill säga sånger som de har tagit till sitt hjärta, som regelbundet och traditionsenligt sjungs i samband med varje match, och som kanske säger något om klubbens identitet och självbild.

Hymnens syfte kan ifrågasättas. Det skulle kunna vara en sång som ger energi och självförtroende till det egna laget, lite som man kan misstänka att Leeds och West Hams hymner gör till exempel. Det kan också vara en sång ägnad att skapa atmosfär på arenan inför och under match, vilket Liverpools och Man Utds hymner gör. Mestadels skulle jag väl i och för sig tro att det är en sorts ritual som syftar till att berätta vilka man är.

Den klart mest kända hymnen över hela världen är naturligtvis Liverpools, med You’ll Never Walk Alone. Förmodligen den första som nio av tio skulle nämna på rak arm om de ombeds att komma på någon känd fotbollshymn. Inte för att det är en fotbollshymn ursprungligen så klart, men ändå en sång som har approprierats av fotbollen. Men nu är inte det här en lista över de allra mest kända hymnerna.

Annons

Istället försöker jag göra en lista över de häftigaste hymnerna, vilket självfallet är en totalt subjektiv övning. Och eftersom jag väl knappast heller är någon större musikteoretiker så kommer grunden för min rangordning enbart vara det fullständigt subjektiva kriteriet i vilken utsträckning respektive hymn får nackhåren att resa sig på mig, får gåshuden att börja knottra och magen att börja pirra som allra mest.

Och då blev det så här:

(5) Man Utd: ”The Red Flag”

Funderade länge mellan denna och Man Citys Blue Moon, som jag onekligen gillar, men som kanske passade bättre till det gamla Man City. Den är inte riktigt lika väl översatt till det moderna Man City. Keep The Red Flag Flying High rullar däremot mäktigt på Old Trafford och inte minst kan jag inte låta bli att roa mig över att Trumpröstande rövarbaroner i form av Glazers äger en klubb vars främsta hymn är en i grunden socialistisk kampsång, helt säkert utan att de själva har den minsta lilla aning om saken.

Annons

(4) Leeds: ”Marching On Together”

Eftersom vi inte har hört den här i Premier League på så väldigt länge är det ju faktiskt lätt att den glöms bort. Men som en närmast krigisk hymn till sin utformning och hur den eldar upp både de egna supportrarna och spelarna så är det en kanske på så sätt relativt oöverträffad hymn i England. En hymn som många gånger verkar få läktarna på Elland Road att skaka.

(3) Liverpool: “You’ll Never Walk Alone”

Kommer väl kanske inte undan att placera den här relativt högt upp, vilket delvis har att göra med just hur känd den trots allt är. Vilket kanske låter som att jag säger emot mig själv men just i dess kändhet ligger också en del av dess styrka. Att sången är kanske det närmaste vi inom fotbollen kommer till All Blacks haka, en ritual som påminner om så mycket historia både för spelare och motståndare att den har en viss skrämseleffekt.

Annons

(2) Swansea: “Hymns & Arias”

En bortglömd liten juvel mitt i den brittiska hymndjungeln. Men det är rejält mäktigt när Swanseas supportrar klämmer i med den här hymnen för fulla halsar, och får håren på armen att resa sig. En av de mäktigaste ljudupplevelserna jag har hört de senaste tio åren var när Swansea spelade och vann sin playoff-final mot Reading på Wembley och först tog sig till Premier League. Då var det här ljudkulissen.

(1) West Ham: “I’m Forever Blowing Bubbles!”

Inte precis okänd den här heller. Här är det inte minst kombinationen av hymnen i sig med den rent fysiska upplevelsen av bubblor som faktiskt blåses över Upton Park som det var förr i tiden eller London Stadium som det är nu för tiden. Det skapas en alldeles särskild stämning. Sedan är jag så klart något av en sucker för hymner som betonar just detta med hopp och drömmar.

Annons

:::

JULKALENDERN, LUCKA #2

Frank Lampard, Chelsea vs Everton, 2006-07. Vem är bäst av Frank Lampard och Steven Gerrard? Den trötta diskussionen om vem som varit Englands näst bästa kreativa mittfältare under Premier League-eran brukar inte sällan koka ner till att Gerrard minsann gjorde fantastiska mål. Well, Frank Lampard var inte så jäkla tokig på det han heller, vilket det här finfina skottet mot Everton på Goodison Park mitt under brinnande titelstrid visar alldeles utmärkt.

Peter Hyllman

Hur skadad är egentligen Paul Pogba?

Peter Hyllman 2019-12-01 06:00

Att jag har varit kritisk mot Mesut Özil gällande både dennes benägenhet att försvinna i de största matcherna för det första och dennes benägenhet att inte alls komma till spel utan ha en massa olika skäl för att inte kunna spela alls för det andra är knappast någon hemlighet. Om inte annat verkar ju denna kritik ha orsakat svåra trauman hos några som likt religiösa sektmedlemmar trots alla bevis av motsatsen vägrar släppa tanken om Özils storhet.

Sektmedlemmarnas främsta svar på kritiken har alltid varit någon suspekt hänvisning till Paul Pogba, som om det faktum att han enligt dem inte motsvarat sin transfersumma, vilket han självklart i deras ögon aldrig skulle kunna göra hur bra han än vore, hade något alls med Mesut Özil att göra. Den kritiken har däremot alltid varit väldigt lätt att vifta bort eftersom Pogba åtminstone alltid har spelat och när han har spelat har varit väldigt nyttig för Man Utd. Allt man alltså inte kunnat säga om Mesut Özil för Arsenal.

Så har det i alla fall varit under de senaste åren. Den här säsongen har detta försvar helt och hållet försvunnit. Inte för att Paul Pogba nödvändigtvis har börjat spela dåligt utan för att Pogba knappt har spelat alls. Och det är klart att om jag nu har varit kritisk mot Mesut Özil av just detta skäl så kan jag inte strunta i att vara kritisk och skeptisk på exakt samma sätt mot Paul Pogba. Samma regler måste naturligtvis gälla alla spelare, oavsett vilka lagtröjor de än har på sig.

Annons

Någon hemlighet är det knappast att Paul Pogba ville lämna Man Utd i somras. Det är svårt att egentligen klandra honom för den saken, givet dennes ålder, kvalitet och helt naturliga ambition, och givet Man Utds situation och inkompetens. Men Pogba fick inte sin vilja igenom. Man Utd var alldeles för ointresserade av att sälja honom, prislappen var alldeles för hög och ingen klubb hade möjlighet att köpa honom. Paul Pogba blev alltså kvar i Man Utd.

Där kom de närmast pliktskyldiga uttalandena från Ole-Gunnar Solskjaer med flera om hur de minsann såg Paul Pogba som helt central för Man Utds nya strategi och nya, moderna och ungdomliga projekt. Vad skulle de annars säga?! Men det kändes hela tiden en smula naivt, som en form av önsketänkande. Pogba har redan investerat tre av sina bästa år i Man Utd, hans högsta önskan är kanske inte att påbörja ännu ett osäkert projekt som i bästa fall får sin avkastning om ytterligare tre år.

Annons

Paul Pogba inledde säsongen bra. Han spelade i säsongens första matcher och var mycket bra på Man Utds mittfält, i synnerhet kreativt och offensivt. Men ganska snart blev han skadad. Vilket möjligen sågs som en smula olyckligt just då, men i och med att skadan bara har fortsatt dra ut på tiden så har det haft en synbart negativ effekt på Man Utds hela spel och hela säsong. Man Utds mittfält var tunt nog som det var redan inför säsongen, Pogba var dess hela joie de vivre.

Det lite luriga är att Paul Pogba nu har varit skadad i tre månader, nästan hela säsongen hittills, utan att det egentligen blivit riktigt tydligt exakt av vad skadan består. Normalt sett när en spelare är skadad så länge brukar det vara mycket tydligt exakt vad denna skada består av. Här har det sagts att Pogba skulle bli borta en tid bara för denna tid att dra ut mer och mer på tiden. Desto märkligare blev det när Pogba kom tillbaka mot Doncaster i Ligacupen bara för att omedelbart försvinna igen.

Annons

Hur skadad är egentligen Paul Pogba? Den frågan känns alltmer relevant för varje vecka och varje match som går av Man Utds säsong. Frågan bygger naturligtvis på den inte ogrundade misstanken att antingen vägrar Pogba spela för Man Utd, eller så vägrar Solskjaer att spela en trilskande Pogba, eller både och. Och att man har kommit överens om att mjölka en skadestory så länge som bara möjligt för att undvika diskussion, jobbiga frågor och konflikt.

En sådan taktik ligger arguably i både Pogbas och Man Utds intresse. Det gynnar sällan en spelare att börja få ett rykte som en bråkstake och trubbelmakare. Sådant kan även påverka värderingen av honom som spelare vilket kan försvåra en framtida affär. För Man Utd är det självfallet också så att en öppen konflikt skulle kunna vara extremt störande för en säsong som redan har sina rätt tydliga problem. Det enda osannolika är att Man Utd, som de senaste åren läckt som ett såll, skulle lyckas hålla detta on the down-low.

Annons

Exakt i vilken utsträckning de egentligen lyckats med detta kan diskuteras, för det har onekligen tisslats och tasslats en hel del om Paul Pogba. Det senaste beskedet verkar vara att han ska vara tillbaka från sin skada i december. Nåja, nu är det december, och även om det kanske är förhastat att börja skrika mord och inga visor redan idag om han inte skulle spela mot Aston Villa så måste det rimligtvis betraktas som mycket mystiskt om han därmed inte är tillbaka i spel mycket snart.

Om inte så går det knappast att dra någon annan slutsats än att Paul Pogbas frånvaro inte har med någon skada att göra alls. Då finns egentligen bara två alternativ. Antingen planerar Man Utd att faktiskt sälja Pogba i januari, och kommer nog i så fall tvingas tåla en lägre köpesumma än vad som hade varit aktuellt i somras. Eller så sitter Man Utd fast åtminstone säsongen ut med en nyckelspelare som inte bidrar till lagets väl fastän de så sent som i somras beskrev samma spelare som helt central för deras strategi.

Annons

Inget av dessa alternativ får så klart Man Utds klubb- och lagledning att framstå som särskilt mycket mindre inkompetenta och aningslösa än vad de redan gör. Under tiden närmar sig Man Utds påstådda försök att anställa en director of football nu två år utan att lyckas.

:::

Intressant match också på Carrow Road mellan Norwich och Arsenal. Kanske kan Daniel Farke ge sig någon extra månad eller så genom att besegra Norwich på hemmaplan, precis som Norwich högst överraskande besegrade Man City i början på säsongen, något som fick många att tro att Norwich var bättre än vad de nog är.

Omvänt så riskerar så klart en förlust eller ett poängtapp mot Norwich vara den absolut sista spiken i Unai Emerys kista. Vi har alltså en situation där utfallet i den här matchen kan ha en mycket konkret och direkt effekt på båda managernas livssituation. Båda lagen behöver dessutom onekligen en vinst.

Annons

:::

JULKALENDERN, LUCKA #1:

Benito Carbone, Sheffield Wednesday vs Newcastle, 1997-98. Förra säsongen tittade vi de ikoniska ögonblicken genom Premier League-åren, den här säsongen tittar vi på de snygga målen, fast kanske inte i någon särskild rangordning. Men varför inte börja med Benito Carbone, en av de kanske något bortglömda finlirarna från 1990-talet, när detta med utländska spelare fortfarande var något relativt ovanligt. Det här målet lär vara ett tungt skäl för varför Carbone var helt ospelbar i Championship Manager-spelen som kom åren därefter.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto