Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Är EM-finalen Englands viktigaste match någonsin?

Peter Hyllman 2022-07-31 06:00

England kan idag vinna blott sitt andra mästerskapsguld genom alla tider. Om Mille Bright, Lucy Bronze, Beth Mead, Fran Kirby, Georgia Stanway med flera står som segrare efter EM-finalen så har de gjort vad inget engelskt herrlandslag har lyckats med sedan 1966, det vill säga på 54 år, över ett halvt sekel. Det kan aldrig vara någon liten sak för ett land som med viss rätt ser sig självt som fotbollens vagga.

Men kanske är det faktiskt mer som står på spel i den här EM-finalen än enbart frågan om England vinner guld eller ej. Kanske är det en match som, utan att nödvändigtvis vilja låta överdrivet överdramatisk, kan komma att spela en väldigt stor betydelse för den engelska och den europeiska damfotbollens framtid. Inte minst baserat på vad det kan betyda för Super League, eller WSL som den normalt sett förkortas.

Begreppet Super League resulterar ju lätt i sura uppstötningar med anledning av några få europeiska superklubbars påhitt och girighet. Men är det någon Super League som ändå kan accepteras och uppskattas så är det naturligtvis den som redan finns, det vill säga WSL, vad som i grund och botten är den engelska damfotbollens direkta motsvarighet till Premier League.

ANNONS

Kommer Super League kunna bli det annat än i reklambroschyren?

Att detta skulle bli fallet i någon form av bokstavlig mening i fråga om volym och storlek är så klart fullständigt orealistiskt att föreställa sig, åtminstone i något som vore en även med mycket god fantasi överskådlig framtid. Men i mer relativ mening, om t ex Super League skulle kunna få den status och betydelse i europeisk damfotboll som Premier League har på herrsidan, är det absolut ingen omöjlighet.

Strax innan EM framkom att FA tackat nej till ett anbud på runt £150m från ett investmentbolag att, naturligvis med tillgång till ligans varumärke, formera Super League som en helt egen och självständig liga, efter t ex Premier Leagues modell. FA tackade nej till detta anbud, trots intresse från klubbar som Chelsea och Man City, med motiveringen att de föredrog att jobba utifrån en idé om en mer organisk tillväxt.

ANNONS

Visst går det att fundera över om FA faktiskt tänker rätt i termer av långsiktig hållbarhet att vilja bygga upp en mer stabil grund att stå på i termer av antal tjejer som spelar fotboll, antalet åskådare på ligans matcher, kommersiella möjligheter och så vidare, eller om det kanske något mer cyniskt handlar om FA helt enkelt inte är villiga att ge upp sin egen kontroll över Super League och i förlängningen även damfotbollen.

Men vad investmentbolagets bud om £150m för rättigheterna till Super League visar åtminstone på en väldigt viktig sak: Att det finns ett tämligen omfattande kommersiellt intresse och värde i den ligan. £150m är heller inga småpengar i sammanhanget, ett belopp som rejält överstiger vad FA investerar årligen i Super League, och det kan även sättas i relation till de £8m per år som Super Leagues TV-avtal just nu är värt.

ANNONS

Å andra sidan finns det nog goda skäl att förhålla sig rejält skeptisk till investmenbolag inom fotbollen och som ägare av ligor. Det kan handla om stora pengar i början men riskerar leda till problem längre fram. Viktigt för en självständig Super League är att det finns en väldigt tydlig struktur och styrning runt ligan, och att den alltjämt på samma sätt som Premier League fortfarande är en del i den engelska fotbollspyramiden.

Dessutom är det ju så att det kommersiella värdet i Super League kommer ju inte bara gå upp i rök, det är ingen engångsföreteelse. Tvärtom finns det nog inget som säger att det värdet inte kan vara mycket högre om bara något eller några år om den engelska och europeiska damfotbollen fortsätter växa i storlek och i intresse. Här är inte minst klubbarna själva väldigt viktiga drivkrafter för denna utveckling.

ANNONS

Och just här går det då att komma tillbaka till betydelsen om England faktiskt vinner EM-finalen idag. Vad detta skulle betyda för antalet utövare och åskådare i den engelska damfotbollen, det vill säga just storleken och intresset för densamma, är svårt att uppskatta med någon exakthet, men det måste rimligtvis ha en stor positiv effekt. Så som stora sportsliga framgångar på nationell nivå alltid har haft.

England är ett sårat och stukat land som dessutom skadat sig självt genom den nationalromantiska lögn om att göra imperiet stort igen som var Brexit, och sliter nu rätt svårt med de allt för lätt insedda konsekvenser som denna dumhet medförde. England suger alltså som land efter framgångar, efter något att vara stolta över, och om detta är ett fotbollsguld så spelar det nog absolut ingen roll om det är lejon eller lejoninnor.

ANNONS

Ett EM-guld skulle alltså ges ett mycket stort värde och fungera som inspiration i hög utsträckning på alla nivåer. Den rent konkreta positiva effekten för den engelska damfotbollen, på såväl elitnivå som gräsrotsnivå, vore påtaglig gällande uppmärksamhet och engagemang. En treårsperiod under vilken strukturen runt en Super League kan befästas lagom inför förhandlingen av ett nytt TV-avtal från och med 2026.

Frågan är då självfallet i vilken utsträckning det går att känna något förtroende för just FA att göra verklighet av denna utveckling. Detta byråkratiska och socialt inavlade FA som i så väldigt många andra sammanhang inte gett någon som helst anledning att känna något som helst förtroende för deras förmåga att vare sig få rätt saker gjorda eller saker gjorda på rätt sätt.

Samma FA för övrigt som 1921, endast ett år efter att en dammatch hade lockat 53,000 åskådare till Goodison Park, införde ett förbud mot damfotboll som skulle komma att vara i 50 år och därmed satte tvärstopp för damfotbollens utveckling. Samma FA som även efter 1970 aktivt motarbetade eller vägrade ge något som helst erkännande för de som engagerade sig i och för den engelska damfotbollen.

ANNONS

Möjligen en aning orättvist, det är så klart inte samma FA, åtminstone i meningen att det självfallet inte längre är samma personer som styr FA, och ännu mindre samma värderingar nu som då. Men det är klart att det kanske inte känns alldeles intuitivt, och kanske är det en tankegång som väcker viss välgrundad misstänksamhet från de närmast berörda, när FA tar på sig rollen som den engelska damfotbollens beskyddare.

Men har FA precis tackat nej till £150m så ställer det naturligtvis vissa krav på dem. Och skulle England vinna EM-guld så kommer detta i sig att ställa ytterligare krav, eller samma krav fast ännu kraftigare. Annars slutar det rimligtvis med att Super League får gå samma väg som en gång Premier League, det vill säga att klubbarna tar saken i egna händer och sliter kontrollen ur nävarna på FA.

ANNONS

Ironiskt nog vore kanske detta en Super League som klubbarna, opinionen och supportrarna skulle ställa sig bakom.

Peter Hyllman

Preview av Premier League 2022-23: (1-5)

Peter Hyllman 2022-07-30 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av Premier League 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att Premier League, möjligen med undantag för toppen, är en tämligen svårförutsägbar liga.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är förhandsfavoriterna i Premier League. Självfallet hittar vi där de sex så kallade superklubbarna: Man City, Liverpool, Chelsea, Arsenal, Tottenham och Man Utd. Utöver dem nämns de vanliga outsiderlagen som Leicester, West Ham, Newcastle m fl. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Med endast en knapp vecka kvar till ligapremiären i Premier League är det alltså dags att avsluta dessa preview-bloggar med det som de flesta förmodligen är intresserade av, det vill säga hur toppstriden kan tänkas sluta. Här tror jag eller möjligen hoppas jag i lika utsträckning på att toppstriden ruskas om och att vi, som ofta kan vara fallet i just engelsk fotboll, ser andra lag så att säga ta över stafettpinnen för ett tag.

Vi avslutar med toppstriden i Premier League och platserna 1-5:

(1) Tottenham (Antonio Conte)

Spelare in: Ivan Perisic, Fraser Forster, Yves Bissouma, Richarlison, Clement Lenglet, Djed Spence. Spelare ut: Cameron Carter-Vickers, Jack Clarke, Steven Bergwijn.

Skulle kanske inte påstå att jag ser Tottenham som favoriter på förhand, men jag har ändå en känsla av att detta kan vara deras säsong. Laget har redan från början spelare av världsklass på flera positioner, och värvningarna under sommaren har förstärkt laget, breddat spelartruppen och därmed gjort den betydligt mer uthållig.

ANNONS

Men mycket av min tro på Tottenham grundar sig i Antonio Contes management. En manager van vid att få ut absolut maximalt av sina spelare och vars hunger att vinna bara kan ha en positiv effekt på Tottenhams spelare. Stjärnorna står helt enkelt rätt för Conte, för Tottenham och för spelarna den här säsongen.

Taktiskt vet vi att Contes fotboll är i högsta grad gångbar i Premier League. Conte har nu också spelarna att fullt ut genomföra denna taktik, en väldigt bra blandning av rutin, erfarenhet och ungdomlig energi och utveckling. Detta gör Tottenham väl rustade att hantera vad som kommer att bli en rätt udda klubbsäsong i engelsk fotboll.

(2) Liverpool (Jürgen Klopp)

Spelare in: Fabio Carvalho, Darwin Nunez. Spelare ut: Loris Karius, Divock Origi, Sadio Mané, Takumi Minamino, Ben Davies.

När Jürgen Klopp i mitten av sommaren hypade sitt lag med att de hade världens bästa spelare på flertalet positioner så var det kanske till stor del ett politiskt grepp att mildra supportrarnas önskan efter nya värvningar. Samtidigt var det lite märkligt att höra, om än kanske sant, från en klubb som så gärna agerar ligans stora underdog.

ANNONS

Liverpool har ett väldigt bra lag, men det går inte heller att bortse från att det nu är ett lag som är i början att behöva förändras. Sadio Mané har lämnat Liverpool, Roberto Firmino började kännas trött redan förra säsongen, och Mohamed Salah har precis fått ett nytt stort kontrakt. Nya spelare ska nu gå in och fylla dessa spelares stora skor.

Självfallet kommer Liverpool räknas in bland titelfavoriterna den här säsongen. Men jag tror inte det kommer flyta riktigt lika självklart den här säsongen som det har gjort under tidigare säsonger. Pressen kan bli hög på Liverpools nya spelare, kanske i synnerhet anfallaren Darwin Nunez.

(3) Man City (Pep Guardiola)

Spelare in: Erling Haaland, Stefan Ortega, Kalvin Phillips, Julian Alvarez. Spelare ut: Raheem Sterling, Fernandinho, Gabriel Jesus, Oleksandr Zinchenko, Gavin Bazunu, Romeo Lavia, Darko Gyabi.

ANNONS

Om Liverpool förändras så är det ändå inte en förändring i riktigt samma utsträckning som Man City just nu genomgår. Viktiga och etablerade spelare som Raheem Sterling, Gabriel Jesus och Fernandinho lämnar laget. Med en ny typ av anfallare i laget kan vi förmodligen även förvänta oss vissa omställningar i Man Citys fotboll.

Man City kommer bli bättre med anfallare som Erling Haaland och Julian Alvarez, Jag är bara inte alldeles säker på att den effekten kommer vara omedelbar, och detta kan få vissa effekter just under denna första säsong som andra lag kan dra nytta av. En säsong då väldigt mycket av fokus även kommer landa på Champions League.

Men visst går det inte att skriva av Man City från en tredje raka ligatitel. Om Man City står där i slutet av säsongen som ligamästare igen så blir nog ingen förvånad över den saken, inte heller jag. Men den här säsongen mer än under tidigare säsonger finns det faktorer som talar både för att Man City är mer sårbara och flera lag farligare.

ANNONS

(4) Chelsea (Thomas Tuchel)

Spelare in: Raheem Sterling, Kalidou Koulibaly, Omari Hutchinson. Spelare ut: Antonio Rüdiger, Andreas Christensen, Danny Drinkwater.

Förra säsongens ägarstrul är nu till synes över och förbi. Chelsea har tappat flertalet väldigt viktiga spelare i sin backlinje men värvat Kalidou Koulibaly som en första ersättare och fortsätter jobba på att fortsätta förstärka backlinjen, även om detta går trögt av delvis självorsakade skäl. Andra spelare i backlinjen, inte minst Cesar Azpilicueta, verkar även ha ögonen på en flytt.

Förändringar har även gjorts i offensiven. En floppande Romelu Lukaku har lämnat Chelsea och därmed är ett orosmoln borta, även om Chelsea alltjämt saknar en renodlad anfallare av hög kaliber. Chelsea har gjort en kanonvärvning i Raheem Sterling, där det har blivit alltmer uppenbart att Tuchel aldrig blivit riktigt övertygad av vare sig Christian Pulisic eller Hakim Ziyech.

ANNONS

Allt som allt känns det rätt struligt runt Chelsea för närvarande, och Thomas Tuchel har knappast gjort någon hemlighet av sin frustration under de senaste veckorna. Chelsea har samtidigt ett starkt lag i grunden, har gjort några starka värvningar och det finns med en månad kvar av transferfönstret fortfarande stort utrymme kvar att spela på.

(5) Man Utd (Erik ten Hag)

Spelare in: Tyrell Malacia, Christian Eriksen, Lisandro Martinez. Spelare ut: Lee Grant, Edinson Cavani, Paul Pogba, Juan Mata, Jesse Lingard, Nemanja Matic, Andreas Pereira.

Mängder av spelare har lämnat Man Utd den här sommaren, men i de allra flesta för att inte säga alla fall är det spelare som Man Utd nog inte har så värst mycket emot att de faktiskt lämnar klubben. Det var en omfattande del av den utrensning som Man Utd har behövt göra i flera år utan att riktigt göra.

ANNONS

En spelare som däremot inte lämnat Man Utd, åtminstone inte ännu, är Cristiano Ronaldo. Det återstår onekligen att se hur detta påverkar Man Utd, både kulturellt och taktiskt. Erik ten Hag säger sig absolut ha användning för Cristiano Ronaldo i sitt lag, och är det mer än bara prat så är det självfallet en väldigt stor tillgång.

Man Utd har alla möjligheter att bli betydligt bättre den här säsongen än vad de var förra säsongen. Laget har skrikit efter taktisk struktur och disciplin i åratal, och med Erik ten Hag talar det mesta för att laget nu får det. Samtidigt är konkurrensen hård, det är ett stort jobb att göra och det är svårt att begära för mycket redan första säsongen.

Peter Hyllman

Hur länge håller duopolet mellan Liverpool och Man City?

Peter Hyllman 2022-07-30 06:00

Egentligen lika länge och under hela tiden som Premier League har existerat har det funnits någon form av rädsla eller uppfattning att ligan är på väg att förstöras för att den skulle vara på väg att bli en form av tvålagsliga, det vill säga dominerad av två klubbar på samma sätt som man menade var så skadligt med t ex den skotska ligan, eller möjligtvis även tyska och spanska ligan.

Först var det Man Utd och Arsenal som under sin stenhårda rivalitet runt millennieskiftet utgjorde detta race mellan två hästar. Ingen såg något slut på deras dominans och we were all doomed. Därefter gled det över till Man Utd och Chelsea och återigen var we all doomed. Och efter en period av flux har samma sak nu hänt med Liverpool och Man City, ingen ser något slut på det och we are all doomed.

Delvis är detta en brist på fantasi och en oförmåga att se något annat än nu rådande ordning. Man antar att som det är nu har det alltid varit eller kommer åtminstone alltid vara. En aning historielöst kan man möjligen tycka då vi borde ha lärt oss av just historien att dessa duopol eller tvåhästrace ofrånkomligen till sist alltid tar slut. All good things must come to an end som det brukar heta. Likaså all bad things.

ANNONS

Kanske förtjänar det att påpekas att dessa återkommande farhågor om att ligan skulle vara på väg att förstöras dykte upp egentligen först efter att Premier League bildats, fastän vi egentligen såg exakt samma mönster om tillfälliga duopol i Division One innan Premier League, i vissa fall till och med värre än så. Kanske är farhågan ideologiskt betingad av uppfattningen att Premier League gjorde de rika rikare och så vidare.

Här finns ju ett annat sätt att använda sig av dessa duopol i Premier League i retoriken kring just ligor. Kritik mot andra ligors institutionella ojämnhet brukar bemötas med att det ju ser precis likadant ut i Premier League, det är ju t ex bara Liverpool och Man City som kan vinna ligan där brukar det till exempelvis sägas under senare år. Men utöver att vara som bäst en tillfällig halvsanning missar detta en rätt väsentlig skillnad.

ANNONS

Premier Leagues duopol är just tillfälliga och föränderliga. De kan med andra ord gå från Man Utd och Arsenal, till Man Utd och Chelsea, via kanske Chelsea och Man City till Man City och Liverpool, med lite olika halvvarianter dessförinnan och däremellan. Duopolen i andra ligor är däremot permanenta. Det handlar ”alltid” om Celtic och Rangers i SPL, om Real Madrid och Barcelona i La Liga, om Bayern och …ptja, i Bundesliga.

En mer rimlig kritik mot Premier League, i den meningen det är en kritik och inte bara en ren ofrånkomlighet, vore snarare att ligan i någon mening är ett oligopol, givet närvaron av fem-sex superklubbar som i någon mening befinner sig i en egen resursmässig liga jämfört med övriga klubbar, om än i så fall ett långsamt och gradvis växande oligopol med flera klubbar som knackar på underifrån.

ANNONS

Orsakerna till Man Citys och Liverpools nuvarande och tillfälliga duopol, det vill säga deras aktuella särställning inom detta oligopol, hittar vi både hos dem själva och i deras omvärld. En viktig och kanske nödvändighet omständighet för det är att tidigare dominanta klubbar som Arsenal och Man Utd, möjligen i mindre utsträckning även Chelsea, har befunnit sig i olika nivåer av administrativt förfall.

Men framför allt är det inte mer komplicerat än att Liverpool och Man City under de senaste fem-tio åren är två klubbar som agerar progressivt och professionellt och ligger i framkant av fotbollens utveckling, i någon mening till och med kanske är framkanten av fotbollens utveckling; på samma sätt som en gång i tiden Arsenal, Man Utd och Chelsea. Både Man City och Liverpool gör rätt saker och gör rätt saker på rätt sätt.

ANNONS

Visst handlar det om ekonomiska resurser, där både Liverpool och Man City hör till de klubbar som genererar absolut mest intäkter. Men det är även en fråga om starka och moderna organisationer, metoder och management. Både Liverpool och Man City har anställt the best and the brightest i både klubbens ledningsfunktioner och som sina managers. Jürgen Klopp och Pep Guardiola är arguably sin tids två främsta.

En effekt av detta är att Liverpool och Man City självfallet har de just nu bästa lagen och spelartrupperna. Det är rätt intressanta uppgifter att av Guardians senaste ranking av världens 100 bästa spelare kom 20 av dem från antingen Man City eller Liverpool, och 13 av världens 40 högst värderade spelare spelar för antingen Man City eller Liverpool. Det är en strålande samling av kvalitet och kompetens.

ANNONS

Lik förbaskat kommer också duopolet mellan Man City och Liverpool att ta slut, förr snarare än senare, på precis samma sätt och egentligen av exakt samma orsaker som alla andra duopol i Premier League har tagit slut.

Varken Pep Guardiola eller Jürgen Klopp kommer för det första att vara kvar som managers för Man City och Liverpool i all evighet. Svårt att veta vad sådant prat är värt, men det har redan börjat pratas om detta som Guardiolas och Klopps sista säsonger. Som sagt, återstår att se vad det egentligen betyder, men både historien och sunt förnuft säger oss att detta kommer få effekter för båda klubbar.

Både Liverpool och Man City kommer för det andra oavsett detta att behöva förnyas och föryngras, vilket i sig innebär en rätt rejäl omställningsperiod. De två lagen som dominerat engelsk fotboll i fem år snart kommer inte mycket längre kunna vara samma lag. Delvis har vi redan inför den här säsongen börjat se starten av denna process. Återstår att se vad för betydelse det hinner få redan den här säsongen.

ANNONS

Därtill kommer för det tredje både nya och gamla klubbar att utmana den rådande ordningen. Sakta men säkert börjar möjligen och kanske förhoppningsvis, beroende på ens perspektiv, både Arsenal och Man Utd att hitta rätt igen, och kanske börjar Chelsea ruska av sig sina bekymmer också. Tottenham satsar likaså, och underifrån utmanar nya uppkäftiga klubbar som Newcastle med flera.

Ännu en säsong sparkar alltså igång med en match mellan Man City och Liverpool i Community Shield. Något som kanske uppfattas som ett slags tecken på att duopolet är för evigt och oföränderligt. Det kan vara precis tvärtom. Det tillfälliga duopolet mellan Liverpool och Man City har varit i grunden väldigt bra för Premier League, det har drivit på konkurrens, kvalitet och ligans hela utveckling, precis som tidigare duopol.

ANNONS

Men precis som det var väldigt bra för Premier Leagues utveckling att duopolet mellan Arsenal och Man Utd tog slut, att duopolet mellan Chelsea och Man Utd tog slut, så är det också väldigt bra för Premier League när duopolet mellan Man City och Liverpool tar slut och förändras till något annat. Vilket är skillnaden med Premier League och varför we are all not really doomed at all – inte bara är förändring möjlig, den är ofrånkomlig.

Till dess är det bara att slå oss ned framför skärmarna och uppskatta den underhållning och den kvalitet som duopolet, konkurrensen och rivaliteten mellan Liverpool och Man City ger upphov till. Denna gång i Community Shield.

:::

Ska bli särskilt intressant att följa Liverpools och Man Citys båda nya anfallare, Darwin Nunez och Erling Haaland, i deras första ”riktiga” match för sina klubbar. Lite beroende på i vilken omfattning de kommer spela.

ANNONS

Båda klubbarna har ju i någon mening satt en rejäl press på sina nya anfallare.

Liverpool genom att betala cirka £100m för en anfallare från Benfica, hittills trots allt oprövad i någon av de stora ligorna. Den prislappen kommer definitivt hänga runt Darwin Nunez nacke, särskilt om inte målformen sprudlar.

Man City genom att typ på ett eller annat sätt ”offentliggöra” Erling Haaland åtminstone tio gånger redan den här sommaren. Det har helt enkelt gjorts en satans stor sak av den värvningen, och sådant passerar inte obemärkt.

Båda anfallarna är naturligtvis väldigt bra värvningar, men man kan inte säga att deras klubbar precis har gjort det lättare för dem.

Peter Hyllman

Sliding doors för både Huddersfield och Burnley

Peter Hyllman 2022-07-29 18:00

Vilken differens en enda match kan göra!

Hade Huddersfield vunnit playoff-finalen mot Nottingham Forest hade de nu förberett sig för en säsong i Premier League, med tillhörande växande ambitioner och väsentligt mycket högre intäkter. Spelare hade kommit till Huddersfield snarare än att spelare lämnade Huddersfield.

Istället inleder Huddersfield ikväll ännu en säsong i EFL Championship hemma mot Burnley sedan både spelare och manager lämnat klubben. Förra säsongens främsta succémanager Carlos Corberán valde i början av juli att lämna klubben. I hans fotspår har viktiga spelare som Lewis O’Brien och Harry Toffolo också lämnat.

Huddersfield har inte anställt någon annan etablerad manager, istället valde de att befordra internt i form av Danny Schofield, naturligtvis utan erfarenhet som manager på seniornivå över huvud taget. Corberán själv har inte tagit över någon annan klubb, så det var inte därför han lämnade Huddersfield.

ANNONS

Den enda möjliga slutsatsen varför Corberán lämnar Huddersfield, och spelare därefter också lämnar, är att klubben inte kunde eller ville investera i spelartruppen och Corberán såg vartåt det så att säga barkade. Med Corberán som manager överpresterade Huddersfield förra säsongen. Att upprepa det var svårt redan som det var.

Om Huddersfield hade vunnit på Wembley hade investeringsviljan varit ett så kallat icke-problem. Huddersfield hade då varit en Premier League-klubb och Carlos Corberán hade fortfarande varit Huddersfields manager.

Hade Burnley vunnit sista ligamatchen mot Newcastle hemma på Turf Moor så hade de fortfarande spelat i Premier League, istället för att som nu förbereda sig för en säsong i EFL Championship. Kanske hade Vincent Kompany ändå varit Burnleys manager, men i så fall en manager i Premier League.

ANNONS

Viktiga spelare har lämnat Burnley i en rasande hastighet. Nick Pope, Nathan Collins, James Tarkowski och Ben Mee är mer eller mindre ett helt försvar av åtminstone hyfsad Premier League-kvalitet som lämnat klubben, och i deras hälar förväntas också andra spelare som Maxwel Cornet, Dwight McNeil med flera att följa.

Burnley har inte varit helt ovilliga att investera i nya spelare, och inte minst värvningen av Scott Twine från MK Dons har en möjlighet att bli ligans kanske bästa värvning den här säsongen, men om Burnley har investerat cirka £13m i spelartruppen så har de hittills sålt spelare för trippla den summan.

Den relativa oviljan att investera, till stor del en funktion av de nya ägarnas skuldfinansierade köp av Burnley som de uttryckligen sagt sig vilja räkna hem först, med tillhörande ekonomisk belastning för klubben, gör att Burnleys fallskärmsbetalningar från Premier League inte kommer vara dem till någon större fördel.

ANNONS

Istället anar man den så kallade bockfoten med att anställa just Vincent Kompany som manager. På samma sätt som t ex Southampton verkar Burnley ha identifierat en strategi att genom köp och lån från kanske huvudsakligen Man Citys akademi bygga sitt nya lag för EFL Championship.

Om Burnley hade vunnit på Turf Moor hade detta varit ett icke-problem för Burnley, eller åtminstone inte något omedelbart problem. Burnley hade fortfarande varit en Premier League-klubb och kunnat värva spelare snarare än att sälja spelare.

Vilken differens kan kvällens match mellan Huddersfield och Burnley göra för båda lagens säsonger?

:::

Topptipset i EFL League One

(1) Sheffield Wednesday. När Wednesday var som bäst förra säsongen var de förmodligen ligans bästa lag, och playoff-semifinalen mot Sunderland kändes hela tiden som den moraliska finalen. Har en oanständigt stark spelartrupp för League One, har tappat några viktiga spelare i Sam Hutchinson och Massimo Luongo men värvat väldigt klokt och starkt i framför allt David Stockdale, Ben Heneghan, Michael Smith och Michael Ihiekwe. De enda som kan stoppa Sheffield Wednesday är Sheffield Wednesday själva.

ANNONS

(2) Ipswich Town. Missade med knapp marginal playoff förra säsongen men väldigt mycket av det hade att göra med att Ipswich startade säsongen väldigt svagt. Effekten sedan de hämtade in Kieran McKenna som manager var betydande, och hade säsongen varit bara något lite längre hade Ipswich definitivt tagit en playoff-plats. Laget förbättrades framför allt defensivt där de var ligans bästa lag i slutet av förra säsongen, och i McKenna kan Ipswich ha ligans just nu bästa manager.

(3) MK Dons. Av historiska skäl som ingen nu involverad i MK Dons riktigt kan sägas ha något ansvar för är MK Dons en av Englands mest avskydda klubbar, men vad som har fallit under radarn på grund av detta är att MK Dons samtidigt har utvecklats till en av Englands mest välskötta klubbar. Scott Twine och Harry Darling är två tunga förluster av viktiga spelare, men MK Dons har visat sig så skickliga i termer av coachning och scouting att de garanterat kommer kunna hantera detta. Slutade trea förra säsongen, och endast väldigt tuff konkurrens gör att de förmodligen inte slutar bättre än så denna säsong heller.

ANNONS

(4) Derby County. Lättnaden måste vara påfallande runt Derby County som inte bara har tagit sig ur förvaltning och fått en ny ägare, utan dessutom en seriös ägare med lokal anknytning. Samtidigt väcker Derby Countys strategi en del frågor med ett stort antal värvningar på fri transfer. Bra spelare, i vissa fall väldigt bra spelare, som framför allt Conor Hourihane, Tom Barkhuizen, James Chester, David McGoldrick, men dyra spelare och gamla spelare utan återförsäljningsvärde. Uppenbart en strategi att ta sig direkt tillbaka till EFL Championship. Klokt eller riskfyllt beror helt på utfallet, men vi har sett sådana försök misslyckas förut i League One.

(5) Bolton Wanderers. Började något trevande i League One förra säsongen men slutade till slut nia efter att verkligen ha börjat hitta fötterna under säsongens andra halva. Ian Evatt har fått Bolton Wanderers att spela en progressiv och offensiv fotboll, precis som han innan gjort med Barrow, och det är alls inte underligt att Boltons supportrar har börjat strömma tillbaka till arenan. Målen kommer strömma in framåt, kan Bolton kombinera detta med en solid defensiv så blir det playoff eller kanske till och med chans på bättre.

ANNONS

(6) Oxford United. Med nya ägare och helt tydligt en hel del pengar i ryggen så är Oxford just nu en klubb med höga ambitioner. Vilket naturligtvis är positivt i sig, även om det också måste kombineras med kompetens och kloka beslut. Kan värvningar som Josh Murphy och Yanic Wildschut verkligen sägas uppfylla detta? Tveksamt, det känns som ett element av önsketänkande, Oxford har vissa luckor i sin spelartrupp, men Karl Robinson är en erfaren och uppflyttningsvan manager. Bakom dem kommer klubbar som Barnsley, Portsmouth och Peterborough jaga för fullt.

:::

Topptipset i EFL League Two

(1) Bradford City. Många höjde på ögonbrynen när Mark Hughes tog över som manager under förra säsongen och det var nog inte många som trodde att det skulle bli särskilt långvarigt. Men Hughes är kvar och Bradford har en mycket stark spelartrupp med några högintressanta värvningar i framför allt Richard Smallwood, Harry Chapman och Vadaine Oliver. Tillsammans med Northampton ligans stora favoriter.

ANNONS

(2) Northampton Town. Var desperat olyckliga att inte bli automatiskt uppflyttade förra säsongen efter att Bristol City behövde och vann med sju mål i sista omgången, och efter det orkade inte Northampton samla sig till playoff. Australiensiske managern Jon Brady har implementerat både en stark lagkultur och ett starkt taktiskt ramverk. Var bra men kanske lite för beroende av fasta situationer förra säsongen, men har förstärkt offensivt.

(3) Leyton Orient. Richie Wellens som manager har fått ta mycket kritik från framför allt Doncaster Rovers och Salford Citys supportrar de senaste åren, men frågan är om det var äpplet eller trädet som var problemet där. Leyton Orient spelade en offensiv och attraktiv fotboll med Wellens i slutet av förra säsongen, definitivt en fotboll som uppskattades mer av Leyton Orients supportrar än Kenny Jacketts. Ett lag på uppgång.

ANNONS

(4) Mansfield Town. En klubb som har pratats om gällande uppflyttning i League Two de senaste åren utan att det någon gång riktigt materialiserats. Med Nigel Clough som manager har dock Mansfield börjat få ordning på prylarna. Hade en märklig säsong som slutade med sjunde plats och playoff-final förra säsongen, med en svit i början av säsongen om fem poäng på tolv matcher, men 72 poäng på övriga 34 matcher.

(5) Salford City. En klubb med höga ambitioner som har gjort sig något av ett namn för att sparka managers i både tid och otid. Kanske har Salford City till slut hittat rätt i Neil Wood som kommer med väldigt gott renommé från Man Utds U23-lag. Salford City är därmed starka på coachningssidan samtidigt som de gjort några riktigt bra värvningar under sommaren. Bör åtminstone kunna ta en playoff-plats.

ANNONS

(6) Crawley Town. Det har varit ett satans liv runt Crawley Town på sistone med anledning av deras kontroversiella petande i NFT:s och kryptovaluta. Men mitt i den stormen är det inte många som ser eller vill se att Crawley Town samtidigt är ett lag som slutade förra säsongen stabilt i mitten av tabellen, och som med nya ägare och nytt management har goda chanser att förbättra sig ytterligare den här säsongen.

(7) AFC Wimbledon. Kämpade in i det sista förra säsongen för att hålla sig kvar i League One utan att det lyckades. Kommer få det tufft den här säsongen men har värvat några intressanta spelare under sommaren, kanske framför allt i form av Chris Gunter och Josh Davison från Charlton Athletic, varifrån de även har hämtat sin nya manager, Johnnie Jackson. Krigar med framför allt Stockport County, Stevenage och Doncaster Rovers om den sista playoff-platsen.

ANNONS
Peter Hyllman

Hårdare tag mot negativt supporterbeteende i engelsk fotboll

Peter Hyllman 2022-07-29 06:00

Vi börjar den här engelska ligasäsongen på ungefär samma sätt som vi avslutade den förra engelska ligasäsongen. Det vill säga med en diskussion och debatt om supportrarna och deras allmänna beteende på läktarna och på och runt engelska arenor.

Förra säsongen avslutades som vi kanske vet med ett antal incidenter av vad som på byråkratspråk kallas för våldsamt och anti-socialt beteende. Eller planinvasioner på mer normalt fotbollsspråk, med vissa tillhörande inslag av rejäla dumheter.

Vi såg det i både Premier League och Football League.

På Goodison Park efter Evertons vinst mot Crystal Palace, och på Etihad efter Man Citys titelseger mot Aston Villa. På City Ground när Nottingham Forest slog Sheffield United, och mellan Port Vale och Swindon.

Planinvasionerna i sig är kanske en sak, och egentligen rätt oförargliga. Men Patrick Vieira blev antastad av en Evertonsupporter, ett pucko till Forestsupporter skallade Billy Sharp, liksom Robin Olsen blev påhoppad av Man Citys fans mitt i segerruset.

ANNONS

Och det är så klart risken med planinvasioner, för alltid finns det ju någon eller några idioter som inte kan bryta mot reglerna på det bra sättet.

Nu har alltså FA, Premier League och EFL, uppbackade av Football Supporters’ Assocation (FSA), vad nu uppbackade egentligen betyder, slagit sina kloka huvuden ihop under sommaren för att hantera det här påstådda eller verkliga problemet.

Vilket självfallet får oss alla att känna oss trygga och lugna med att därmed är det problemet ur världen!

Tillsammans har alltså FA, Premier League och EFL, i dialog med såväl klubbar som supporterorganisationer, tagit fram nya metoder och sanktioner för att hantera detta problem.

De säger sig fokusera på flera olika områden som att beträda fotbollsplanen utan tillåtelse (alltså planinvasioner), att bära eller använda rökbomber och pyroteknik, att kasta föremål, nyttjande av droger liksom diskriminerande beteende.

ANNONS

Vilka är då dessa konkreta åtgärder?

Alla identifierade förövare kommer att rapporteras av klubbarna till polisen, med tillhörande åtal och straff. FA skärper även straffskalan gällande dessa förseelser för klubbar som är ansvariga för att genomföra dessa åtgärder.

Alla som beträder spelplanen utan tillåtelse och alla som bär eller använder rökbomber eller pyroteknik, och som kan identifieras, drar på sig en automatisk avstängning från klubbens matcher. Avstängningen kan även drabba vårdnadshavare.

Inga större konstigheter med det där kan tyckas.

Åtgärderna motiveras föga förvånande men fullt förståeligt med behovet att kunna garantera en säker miljö i samband med engelska fotbollsmatcher, både för andra besökare på arenan, och för spelare och ledare som har sitt arbete där.

Den uppmärksamme upptäcker däremot att de nu beslutade åtgärderna täcker planinvasioner och pyroteknik, samt kastandet av föremål, men inte alls droger och diskriminerande beteende.

ANNONS

Vilket för all del går att förstå både för att de första punkterna är en mer akut säkerhetsfråga som kan orsaka rejäl fysisk skada, och för att de är mer handfasta och i någon mening lättare att hantera än de båda sista punkterna.

Men varför i så fall FA, Premier League och EFL då säger sig fokusera på frågan om droger och diskriminering, för att därefter inte nämna dessa saker med ett enda ord och än mindre en enda åtgärd, är svårare att förstå.

Annat än att det kanske låter bra.

Kanske kommer mer konkreta förslag och åtgärder gällande dessa problem i ett senare skede. Förhoppningsvis blir det då något mera kratfullt och med större verkan än endast ännu en kampanj med tillhörande slogans om ”respekt” och sådana floskler.

Vi har sett ett rejält upptickande av negativt supporterbeteende i samband med pandemin och efter pandemin. Delvis är det självfallet bara en följd av tendenser i samhället i övrigt. Vilket däremot ökar, inte minskar, fotbollens ansvar.

ANNONS

Viktigt att stämma i bäcken! Oklart om dessa åtgärder åstadkommer detta, och man kan bara hoppas att reglerna tillämpas med friskt omdöme och inte i blindo.

Det är inte fotbollens genuina glädjeyttringar man vill sätta stopp för, eller borde vilja sätta stopp för.

:::

TRANSFERKOLLEN

Dwight McNeil, Burnley till Everton. Några har börjat spekulera i om Everton ser till att värva över spelare från Burnley mest för att kratta banan för att anställa Sean Dyche om några månader. Humor och kanske lite konspirativt, McNeil har varit en konsistent spelare för Burnley de senaste åren, och tydligt en spelare med stor talang som kan vinna mycket i en mer offensiv fotboll än Dyches fotboll. Inte för att Everton saknar sådana här spelare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Preview av EFL Championship 2022-23: (1-6)

Peter Hyllman 2022-07-28 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av EFL Championship 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att EFL Championship alltid är en svårt oförutsägbar liga som kan sluta mer eller mindre hur som helst.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är bokmakarfirmornas favoriter att vinna EFL Championship. Naturligtvis hittar vi där de tre klubbar som åkte ur Premier League förra säsongen, alltså Norwich, Watford och Burnley. Andra klubbar som räknas bland favoriterna är Sheffield United, Middlesbrough och West Brom. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Detta är alltså den sista av sammanlagt fyra sådana här preview-bloggar för EFL Championship. Passande kanske i och med att ligasäsongen i EFL Championship och i Football League generellt drar igång under helgen, mer specifikt redan fredag kväll med matchen mellan Huddersfield och Burnley. Och med sista bloggen är det naturligtvis att vi avslutar med det som nog de flesta är mest intresserade av.

Vi avslutar med platserna 1-6 och toppstriden i EFL Championship:

(1) West Brom (Steve Bruce)

Tro det eller ej, men det råder tämligen positiv stämning runt West Brom med Steve Bruce som manager. Ett stort skäl till det är att West Brom har varit synnerligen aktiva på transfermarknaden den här sommaren och fått in flera kvalitetsspelare som John Swift, Jed Wallace och Okay Yokuslu, som de flesta ser som en mer än helt okej spelare. Lägg därtill att West Brom har en stark spelartrupp, där framför allt anfallet med Daryl Dike, Grady Diangana och Kenneth Zohore känns som ett av ligans starkaste kort.

ANNONS

(2) Sheffield United (Paul Heckingbottom)

Små marginaler gjorde att Sheffield United missade uppflyttning förra säsongen, men de har en ny chans den här säsongen och vissa skulle nog säga en större chans. Sheffield United har gjort två bra defensiva värvningar i Ciaran Clark och Anel Ahmedhodzic, men å andra sidan tappat lite offensiv kraft i form av David McGoldrick, Lys Mousset och Luke Freeman. Vilket möjligen säger något om Heckingbottoms fokus. Samtidigt har Sheffleid United även ligans starkaste mittfält.

(3) Middlesbrough (Chris Wilder)

Mer eller mindre omöjligt för mig att skilja mellan de tre högst placerade lagen i den här tabellen, och jag hade lika gärna kunnat sätta Middlesbrough som etta, där jag också länge hade dem. Middlesbrough har gjort vissa förstärkningar under sommaren men deras första och främsta styrka är bredden i spelartruppen, och den taktiska disciplin som Chris Wilder ger laget. Vi såg effekten av detta redan under förra säsongen då Wilder tog över i november, och det kommer bli ännu tydligare denna säsong. Mångsidigt lag med hög kvalitet i alla lagdelar.

ANNONS

(4) Swansea City (Russell Martin)

Möjligen den första outsider-gissningen från min sida men jag är tämligen förtjust i Swanseas sätt att spela fotboll med Russell Martin som manager, och jag tror att detta kommer kunna bära långt den här säsongen. Med Martin som manager har Swansea haft en tydlig utveckling mot ett mer progressivt spelande fotbollslag. Detta kommer vinna Swansea både matcher och beundrare under säsongen. Oklart om det räcker hela vägen men en plats i playoff är alls ingen omöjlighet, och väl i playoff kan allt hända. Ben Cabango, Oliver Ntcham och Michael Obafemi är nya namn att lära sig, och Joe Allen ett gammalt namn vi är väl bekanta med.

(5) Watford (Rob Edwards)

Ett av de mer spännande och ovissa lagen den här säsongen. Sett till ren spelarkvalitet bör Watford troligtvis räknas som ligans favoriter men klubbens ständiga turbulens gör det svårare för dem. Watford har återigen anställt en ny manager men den här gången på ett helt nytt sätt än förut. Istället för någon halvt obskyr kontinental manager har Watford nu istället valt att fiska längre ned i Football League och fångat Rob Edwards från Forest Green Rovers under lätt kontroversiella former. Klart intressant anställning, och roligt att se Watford byta metod, men börjar det gå lite dåligt för Watford och Edwards är det inte precis svårt att se honom få sparken tidigt.

ANNONS

(6) Burnley (Vincent Kompany)

Å ena sidan positivt att få in Vincent Kompany som manager tidigt. Å andra sidan minst sagt jobbigt att tappa viktiga spelare. James Tarkowski har redan lämnat Burnley, och det låter som att även spelare som Maxwel Cornet och Dwight McNeil ska vara på väg att lämna Burnley för spel i Premier League. Tunga tapp i så fall och när sådana spelare börjar lämna klubben kan man vara rätt säker på att andra spelare börjar se sig om även de. Burnley har tillbringat de senaste fem-sex åren i Premier League, men det blir ett tufft jobb för Kompany att klara av den inte minst mentala omställningen till EFL Championship, dessutom med mycket små resurser.

Peter Hyllman

Det finns skäl för Chelsea att oroa sig inför säsongen!

Peter Hyllman 2022-07-28 06:00

Att förlora med 0-4 i en försäsongsmatch mot en av sina största konkurrenter i ligan behöver för all del inte vara varken oroande eller något slags symptom på något stort underliggande problem. Men sättet man förlorar med 0-4 på, och omständigheterna under vilka man gör det, kan vara djupt oroande. Och för Chelseas del ger 0-4 mot Arsenal goda skäl till oro.

Thomas Tuchel var topp tunnor rasande efter matchen och mer eller mindre öppet kastrerade sina spelare för att inte ha visat tillräckligt engagemang och commitment vare sig fysiskt eller mentalt, till skillnad från Arsenal i det här fallet. Kritiska kommentarer som följer liknande kritik av de egna spelarnas insats i matchen dessförinnan mot Charlotte FC, som slutade oavgjort och därefter med förlust på straffar.

Visst har Tuchel rätt i det han säger, liksom Tuchel är i sin fulla rätt att säga det, och kanske är det den utskällning som Chelseas spelare behöver och kanske reagerar de på rätt sätt. Generellt sett är det däremot sällan ett positivt tecken när en manager börjar ta till den där typen av ord, inte så mycket för att han riskerar skapa problem som för att det indikerar ett redan existerande strukturellt problem som bubblar under ytan.

ANNONS

Osäkerheten runt Chelsea är fortsatt omfattande, med endast en dryg vecka kvar till ligapremiären i Premier League. Detta har i någon mening ignorerats i exalteringen efter Chelseas köp av först Raheem Sterling och därefter Kalidou Koulibaly, två spelare som fått både press och supportrar att gå bananas. För all del av goda skäl eftersom det är två bra spelare och två mycket bra värvningar.

Men dessa två spelare gör inte Chelsea till något ”färdigt” lag, eller ens på riktigt ett lag ”färdigt” för den nya säsongen. Två framstående mittbackar i form av Antonio Rüdiger och Andreas Christensen har redan lämnat Chelsea denna sommar, en tredje i form av Cesar Azpilicueta är högst osäker givet dennes uttalade vilja att gå till Barcelona, och hur bra Koulibaly än är så kan inte han ensam kompensera för detta.

ANNONS

Offensivt har Chelsea värvat Sterling men gick å andra sidan miste om Raphinha, som istället valde att gå till Barcelona, ett namn som alltså poppar upp både här och där för Chelsea den här sommaren. Detta samtidigt som det existerar någon slags ömsesidig osäkerhet gällande både Christian Pulisic och Hakim Ziyech, där Tuchel inte verkar helt övertygad av någon, och i alla fall Ziyech verkar se sig om efter andra alternativ.

Lägg därtill att Chelsea har blivit av med Romelu Lukaku, vilket möjligen givet Lukakus bidrag förra säsongen kanske inte känns som någon större förlust. Samtidigt värvades Lukaku av en anledning, av en brist och av ett behov som utan Lukaku fortfarande förblir olöst. När sedan Timo Werner, en spelare som hjälpligt hade kunnat fylla detta behov, går ut och öppet vädrar sitt missnöje, till Tuchels förvåning, blir läget problematiskt.

ANNONS

Osäkerheten i laget reflekterar rimligtvis osäkerheten i klubben. Försäljningen av Chelsea har för all del gått igenom, Roman Abramovitj är inte längre ägare och Todd Boehly är installerad som ny ägare och arbetande ordförande. På så vis är ett stort orosmoln skingrat för Chelsea. Men med en ny ägare har hela Chelseas gamla ledningsstruktur gått upp i rök med Bruce Buck, Marina Granovskaia och Petr Cech.

Någon ny ledningsstruktur har heller inte installerats, även om Tom Glick nyss anställts med den megalomaniska jobbtiteln President of Business. Men när det kommer till det för dagen viktigaste i form av fotbollen är det just nu Todd Boehly ensam som håller i alla trådar. Vad som kanske är Chelseas både krångligaste och viktigaste transferfönster någonsin genomförs alltså av en ensam person som aldrig gjort detta förut.

ANNONS

Helt illa har det ju inte gått, som ju värvningarna av Raheem Sterling och Kalidou Koulibaly är det kanske mest konkreta uttrycket för. Boehly har även fått beröm för ett ärligt och rättframt agerande i samtal med andra klubbar. Kanske har detta varit en styrka i vissa sammanhang, såsom t ex med Man City och med Napoli. Kanske är detta en svaghet i andra sammanhang, såsom t ex med Barcelonas bondfångare.

Men Chelsea slösade både tid och energi på att försöka få igenom värvningen av Raphinha, som redan på förhand hade gett tydligt uttryck för att det var till Barcelona han ville gå. Om Chelsea och Boehly lärde sig något av detta så märks det i så fall inte på deras försök att värva även Jules Koundé från Sevilla, som även han tingats av Barcelona på förhand, och som nu helt förutsägbart drar ut på tiden med högst osäkert utfall.

ANNONS

Därmed har Chelsea redan slösat ett antal veckor på att förmodligen förgäves försöka värva Koundé, liksom Chelsea la några veckor på att värva Nathan Aké från Man City, en värvning som inte heller den blev av. Kanske hade inte detta varit lika problematiskt och oroande om det varit någon annan position i laget än just mittbackar, som onekligen är där Chelsea just nu har som allra mest akut behov.

Hade detta hänt om Todd Boehly inte valt att försöka göra detta själv, om Chelsea hade haft en fungerande sportslig ledning kvar i klubben, om inte annat så åtminstone i någon slags övergångsfas? Hade Chelsea verkligen blivit så dribblade med eller ens valt att dribbla så mycket med Barcelona om mer rutinerade huvuden hade haft hand om Chelseas transferfönster?

Vissa väljer säkert att skylla situationen på den brittiska regeringen, som de menar har försökt förstöra för Chelsea genom de sanktioner som gjorde det omöjligt för Chelsea att ingå nya avtal med både befintliga spelare och nya spelare. Vad den kritiken mer eller mindre medvetet missar är att den brittiska regeringen över huvud taget inte sanktionerade Chelsea, utan enbart Roman Abramovitj. Av lätt insedda skäl.

ANNONS

Thomas Tuchel är däremot synnerligen frustrerad, även det av lätt insedda skäl. Tuchel vill se fler värvningar till Chelsea men ser för närvarande bara ligapremiären närma sig med stormsteg utan att några fler värvningar blir verklighet. Utan nya spelare är inte Chelsea konkurrenskraftiga menar Tuchel bestämt på ett sätt som inte precis antyder något större förtroende för flera av de spelare som redan finns i Chelsea.

Det finns skäl för Chelsea att oroa sig inför säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ruben Vinagre, Wolves till Everton, lån. En himla tur att vi väntade med att döma Everton och Farhad Moshiri till efter transferfönstret, med tanke på den här värvningen… Kanske rent taktiskt inte en jättedum värvning men svårt att se en spelare som aldrig riktigt lyckats i Wolves tillföra något större värde för Everton i detta läge. Betyg: Godkänd – (++)

ANNONS

Kevin Mbabu, Wolfsburg till Fulham. Offensivt lagd högerback som spelat både Bundesliga och Champions League med Wolfsburg de två-tre senaste åren, därtill schweizisk landslagsman. Rutinerad spelare som tillfogar lite mer trygghet och erfarenhet till Fulhams backlinje. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Skriver Nottingham Forests ego checkar de inte har täckning för?

Peter Hyllman 2022-07-27 06:00

Nottingham Forests värvning av Jesse Lingard provocerade en del märkliga reaktioner från alla möjliga håll. En av de mer lustiga reaktionerna kom från en viss typ av Forests egna supportrar som fullpumpade av testosteron menade att Forest med värvningen av Lingard minsann visade att de inte hade för avsikt att bli ännu ett Fulham eller Watford, det vill säga i Premier League enbart för att göra upp numren på oren svenska.

Man kan så klart tycka att detta är att ge Jesse Lingard en betydelse det inte är helt säkert att han har gjort sig förtjänt av. Kanske beror det på att Forest knockade West Ham på transfern, i en sillykultur som i allt högre utsträckning har börjat gå ut på att vinna transferfönstret mot andra klubbar. Men man kan ha viss förståelse när en klubb med stolt historia kommer tillbaka till Premier League efter 23 år.

Vad som dock gör reaktionen särskilt lustig är just jämförelsen med Fulham och för all del även Watford. Jesse Lingard är långt ifrån Nottingham Forests enda värvning. Forest är den klubb i Premier League som värvat flest spelare den här sommaren, med tolv spelare redan klara, och verkar vara på väg att värva ännu fler. Väldigt mycket med detta påminner i själva verket om både Fulham och om Watford.

ANNONS

Framför allt parallellen med Fulhams sommar för fyra år sedan känns aktuell. Även Fulham var då nya i Premier League igen efter några års frånvaro. En mängd spelare värvades den sommaren, Över 15 spelare hämtades till slut in och Fulham var absurt nog den klubb i Premier League som med drygt £100m investerade mest av alla lag i sin spelartrupp just den sommaren.

Problemet är bara, som vi redan vet, att det gick åt helvete för Fulham som åkte ur Premier League igen lika kvickt som de gått upp och dessutom slog några av Premier Leagues rekord för flest insläppta mål. Många menade att även om det pekade på goda ambitioner från Fulham att investera i sin spelartrupp så var det oklokt och riskfyllt att värva så många spelare på en och samma gång och i princip ”byta hela laget”.

Följdfrågan blir alltså om Nottingham Forest riskerar att falla i samma fälla och så att säga göra en Fulham?

ANNONS

Frågan är klurig av lite olika anledningar. Den första anledningen är att det var ingen tillfällighet att Nottingham Forest tillbringat 23 raka säsonger utanför Premier League, liksom att Forest inför förra säsongen inte nämndes bland förhandsfavoriterna att gå upp i Premier League. Det var och är ett med Premier League-mått mätt hyfsat tunt lag, så det fanns och finns ett grundläggande behov att rejält förstärka laget.

Den andra anledningen är att var och en för sig är Nottingham Forests värvningar bra värvningar. Taiwo Awoniyi, Dean Henderson, Moussa Niakhate, Omar Richards, Neco Williams, Harry Toffolo, Jesse Lingard med flera är bra spelare och bra värvningar för den här nivån, på positioner som fyller ett behov för laget och förstärker laget. Det är svårt att beslå någon enskild värvning som dålig eller oklok.

ANNONS

Men vi återkommer då till helheten och det faktum att oavsett hur bra varenda värvning än är enskilt eller var och en för sig så finns en risk med att göra så här många värvningar på en och samma gång, inför lagets första säsong i Premier League. En klubb som Nottingham Forest måste för att vara framgångsrik i Premier League agera så att helheten blir större än summan av dess delar.

En uppenbar risk att göra så här många värvningar på samma gång, att i princip köpa ihop ett helt nytt lag, är att Nottingham Forest istället gör helheten blir lägre än summan av dess delar.

Kulturen runt laget förändras med så många nya spelare som kommer in. Laget som nu ska spela i Premier League är inte längre ens i närheten av samma lag som förra säsongen gick upp i Premier League, som fostrades samman genom det äventyret och den gemensamma känslan av framgång. Andra värderingar och andra prioriteringar ges utrymme. Detta får effekter både taktiskt och på laganda.

ANNONS

En ägare som investerar kraftigt på det här sättet i ett antal spelare kommer dels att ställa högre krav på laget och dess manager generellt, dels ha en uppfattning om att spelarna han köpt till klubben också ska få spela, att sätta hans investering i arbete. Vilket riskerar delvis bakbinda händerna på Steve Cooper om han av ett eller annat skäl väljer att inte spela just dessa spelare. Det gör hans egen position politiskt mer utsatt.

Ägaren Evangelos Marinakis ambition redan när han köpte Nottingham Forest för ett antal år sedan var att ta klubben upp i Premier League. Detta har Marinakis lyckats med, och det verkar nu som att hans ambition både är att hålla Forest kvar i Premier League och att visa att Forest minsann ”hör hemma” i Premier League. Men det är inte självklart att dessa båda ambitioner är kompatibla.

ANNONS

Jesse Lingard skulle kunna ses som en värvning som görs framför allt för att visa att Nottingham Forest “hör hemma” i Premier League. Även om Lingard har absoluta kvaliteter är det svårt att förstå varför Forest skulle vilja spränga sin egen lönestruktur för honom, som man nu gör. Även om lönestrukturen så klart kommer att stiga i Premier League. Aaron Ramsey, som igår blev tillgänglig som fri transfer, är en annan värvning Forest sägs vara på väg att göra som skulle kunna tillhöra kategorin “höra hemma” i Premier League.

Ambitionen att hålla Nottingham Forest kvar i Premier League är, åtminstone i detta skede, en realistisk och praktisk ambition. Ambitionen att visa att Forest ”hör hemma” i Premier League är en egoistisk ambition. Funderingen som alltså följer Nottingham Forest med in i deras första säsong tillbaka i Premier League är om Forests och Marinakis ego möjligen skriver checkar som Steve Cooper och laget inte har täckning för.

ANNONS

Eller är det helt enkelt bara så att Nottingham Forest har prisat gud för att vara tillbaka i Premier League och nu bara väntar på skatteåterbäringen?

:::

TRANSFERKOLLEN

Gianluca Scamacca, Sassuolo till West Ham. Endast en enda italiensk spelare har ju vunnit Premier League så det ger ju West Ham föga hopp. Mera seriöst är det en klurig värvning att bedöma, kanske på grund av spelaren, kanske på grund av sammanhanget. Kanske på grund av italienska spelares tveksamma facit i Premier League. Men italiensk landslagsanfallare, som öste in mål förra säsongen för Sassuolo, och West Ham har länge sökt en riktigt bra anfallare. De kan ha hittat honom. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Vilka taktiska frågor brottas England med inför semin mot Sverige?

Peter Hyllman 2022-07-26 16:00

Vi fick alltså drömsemifinalen på sätt och vis mellan England och Sverige. Åtminstone är det väl någon form av drömmatch sett utifrån ett svengelskt perspektiv. Oavsett vad man nu än tycker och tänker om den saken, så visst ska det bli lite speciellt att både spela och se den här semifinalen framför ett fullsatt Bramall Lane i Sheffield. En match där vinnarna alltså kommer få spela EM-final på Wembley.

Kvartsfinalen mellan England och Spanien måste nog räknas som EM:s hittills bästa match baserat på såväl kvalitet som dramatik, där Spanien i första hand stod för kvaliteten men England å sin sida svarade för mycket av dramatiken. Spanien spelade riktigt bra fotboll och kontrollerade stora delar av matchen, men England hittade ett sätt att vinna, som det ibland brukar heta.

Samtidigt lär nog England ha tittat på Sveriges kvartsfinal mot Belgien och inte precis sett väldigt mycket som skrämmer dem i någon högre utsträckning. Detsamma gäller nog om de tittar på Sveriges alla matcher i detta EM. Sverige är ett bra fotbollslag, men saknar som lag Spaniens kvaliteter och spelar en fotboll som förmodligen passar England betydligt bättre.

ANNONS

Vilka är då de taktiska frågorna som England och Sarina Wiegman ställer sig inför semifinalen mot Sverige?

Rytm eller rotation?

Sarina Wiegman har konsekvent valt att spela med exakt samma startelva i samtliga matcher hittills i detta EM. Till och med i sista gruppmatchen mot Nordirland, som redan klara gruppvinnare, var startelvan oförändrad.

Wiegmans respons på frågor angående möjlig rotation var att hon ansåg att lagets rytm var viktigare, det vill säga behålla sina ordinarie spelare i någon slags ordinarie matchrytm under mästerskapet.

I en EM-semifinal finns självfallet inga skäl att rotera i sig, att vila spelare för en framtida final riskerar onekligen sluta med att man säljer skinnet innan björnen är skjuten. Mycket eller det mesta tyder alltså på en fortsatt oförändrad startelva för England.

ANNONS

Däremot kan det finnas taktiska skäl för Sarina Wiegman att överväga vissa förändringar i sin startelva.

Ellen White eller Alessa Russo?

Ellen White har varit Englands främsta anfallare i rätt många år nu, och är det fortfarande även i detta England. Samtidigt blir det alltmer uppenbart att White inte fått det att stämma i detta EM.

White har bara gjort två mål i EM, och båda de målen kom mot ett fullständigt hopplöst Norge. I Englands tre övriga matcher har White lämnat planen mållös.

Det kommer inte som någon större överraskning. Ellen White är 33 år gammal och har haft en tung säsong med Man City, och bara gjort fyra mål under säsongen.

Alessia Russo har å andra sidan gjort starka byten i samtliga matcher, och har på sin begränsade tid redan hunnit med att göra tre mål. Inte minst i matchen mot Spanien visade sig Russo betydligt mycket mer effektiv.

ANNONS

White är bra i presspelet och har sina styrkor i snabba löpningar i djupled genom motståndarförsvaret. Med Russo som anfallare blir England däremot betydligt bättre på att få fast bollen i och vid motståndarnas straffområde.

Russos egenskaper kan vara mer värdefulla för England i just detta EM, och mot en motståndare som t ex Sverige.

Å andra sidan är det svårt att känna till dynamiken. Russo har gjort det bra som avbytare i detta EM, men att starta matcher är lite annorlunda. Kanske har Russo vunnit på att komma in med full energi mot ett av White tröttkört motståndarförsvar.

Vad göra med Lauren Hemp?

Sarina Wiegman gjorde flera byten snabbt efter att England hamnat i underläge mot Spanien med 0-1. Två av dessa byten blev tämligen lyckade, både Alessa Russo in för Ellen White, och Ella Toone istället för Fran Kirby.

ANNONS

Mindre lyckat och mera tveksamt var däremot beslutet att byta ut Beth Mead mot Chloe Kelly. Ut från planen gick Englands främsta målskytt och bästa spelare. Kvar på planen var då Lauren Hemp, hittills osynlig både i den matchen och i EM som helhet.

Kanske är Hemps värde så högt för England om hon plötsligt skulle hitta fötterna i detta EM att det är värt att ha Hemp kvar på planen alldeles oavsett att hon inte alls verkar hitta spelet i match efter match.

Annars hade det varit intressant att se vad Nikita Parris har för värde i samma position.

Oavsett vilket val som Sarina Wiegman väljer kommer det vara viktigt för England att deras forwards, Mead och Hemp i tidigare matcher, får bollen betydligt högre upp i planen än vad de fick mot Spanien.

Då blir de betydligt farligare för motståndarförsvaren.

ANNONS

Rachel Daly eller Alex Greenwood?

Ett byte som däremot fungerade väldigt väl för England och Wiegman mot Spanien var att ersätta Rachel Daly med Alex Greenwood.

Delvis berodde detta på att Daly hade en mycket mörk match mot Spanien, tämligen frekvent överspelad på sin vänsterkant. Det var även därifrån målet kom. Delvis för att Greenwood kom in med en positiv attityd och förstärkte vänsterkanten defensivt.

Det vore för all del lite orättvist att avfärda Daly baserat endast på matchen mot Spanien, inte minst givet att England hållit nollan i samtliga tre tidigare matcher.

Samtidigt föredrar även Sverige att anfalla via högerkanten, inte minst genom lagets mest kreativa spelare Kosovare Asllani, det vill säga mot i det här fallet Daly. Även här kan det finnas skäl att tänka lite mer defensivt just på Englands vänsterkant.

ANNONS

Men mest troligt är nog att England och Wiegman kommer avvakta matchbilden mot Sverige innan något sådant beslut fattas.

Peter Hyllman

Om spökmål och sportslighet i engelsk fotboll

Peter Hyllman 2022-07-26 06:00

Where’s VAR when you need it!
The famous ghost goal at Stamford Bridge in September 1970.#CFC #Chelsea #VAR pic.twitter.com/e8Nfh5pd3x

Videoklippet kommer från en match i Division One, det vill säga Premier League, på Stamford Bridge säsongen 1970-71 mellan Chelsea och Ipswich. Det finns mycket som är lustigt med just denna händelse.

Vad som händer är alltså att Chelseas Alan Hudson skjuter strax utanför straffområdet, bollen går utanför, touchar sidan av målet och studsar ut på planen igen efter att ha träffat den bakre delen av målramen.

Domaren Roy Capey dömer mål!

Vad som inte framgår av videoklippet ovan är att Capey envisas med att godkänna målet även efter att ha konsulterat med sin linjedomare. Vad linjedomaren sett och inte sett är inte lätt att veta, men det var alltså inte en fråga om att se fel och sedan korrigera.

ANNONS

Ipswich protesterade självfallet våldsamt. Om Capey möjligen undrade vad som faktiskt hade hänt hade han så klart kunnat titta på Chelseas spelare som först viftade frustrerat över den missade målchansen och började ställa upp sig för inspark.

Och när Capey ändå envisas med att inte mål ska vara mål och pekar mot mittcirkeln så står Chelseas spelare där och ser en aning förlägna ut.

Vad är då så lustigt med detta att det får mig att ta upp det över 50 år senare?

Dels är det självfallet en dråplig händelse, som om inte annat går att titta tillbaka på med ett rent humoristiskt perspektiv.

Dels den historiska ironin när Chelsea 35 år efter den här händelsen skulle gnissla tänderna i ilska över ett annat kontroversiellt spökmål, den gången på Anfield.

Men detta är bara ena sidan av saken.

Vreden mot domaren Roy Capey var så klart stor, särskilt som detta var långt ifrån det enda fullständigt huvudlösa domslutet i en och samma match. Capey var heller ingen rookie som domare, utan hade varit en Division One-domare i fyra år redan.

ANNONS

Och det är klart att detta är riktigt pinsamt för domaren. Men vad ska vi då säga om Chelseas spelares agerande här, är det mindre pinsamt?! De vet så klart att det inte var mål, vilket de självfallet hade kunnat påpeka för domaren.

Kanske var Roy Capey en sådan här man som vägrar ändra sig oavset vad, svårt att säga, men om även Chelseas spelare och inte bara Ipswichs spelare hade sagt samma sak?

Det pratas rätt mycket och med rätt styva överläppar i England om sportslighet och om att inte fuska. Det fanns till exempel ingen hejd på den engelska vreden mot Argentina och Diego Maradona efter dennes hand of god-mål mot just England 1986.

Men är det egentligen någon meningsfull skillnad mellan vad Maradona och Argentina kom undan med 1986 och vad Chelsea och deras spelare kom undan med här?

Att jag ens ställer frågan antyder så klart vad jag har för svar på den.

ANNONS

Detta är för all del heller inget retroaktivt påhopp på Chelseas spelare i just den här matchen. De agerade som de agerade, kanske var det fel, kanske var det rätt, svårt att säga, och fasen vet hur man hade agerat själv.

Men kanske är den moraliska lärdomen att sopa rent framför egen dörr innan man börjar peka finger åt andra.

:::

Försäsongen har varit i full gång men lider så klart mot sitt slut givet att ligapremiären närmar sig. Om tio dagar är det alltså dags.

Man tittar så klart på sitt eget lags matcher eller i alla fall resultat, kanske håller man ett öga på några andra lag också. Man tycker det är kul när det egna laget vinner, och alltid känns det lite irriterande när det egna laget inte vinner.

Man försöker intala sig att försäsongen kanske ändå säger något när det går bra, liksom att den inte betyder något alls när det inte går så bra.

ANNONS

Men vad betyder egentligen resultaten under försäsongen för lagens resultat i ligan?

Opta har tittat på just den saken för de största klubbarna i Premier League, och sammanställningen finns i bilden ovan. De har tittat på vinstprocenten under försäsongen med motsvarande vinstprocent under säsongens första tio matcher.

Korrelationen, alltså det statistiska sambandet mellan det ena och det andra, räknas ut till 0,12. Ett perfekt positivt samband motsvarar exakt 1,00.

Med andra ord, det existerar i praktiken inget samband alls.

:::

TRANSFERKOLLEN

Manor Solomon, Shakhtar Donetsk till Fulham. Israelisk vänster-forward som gjort bra ifrån sig både i Israels landslag och i Shakhtar Donetsk, som Fulham nu får för en relativt billig peng då Solomon kunnat frigöra sig från sitt kontrakt med den ukrainska klubben. Bra spelare som kan passa väl in i Fulhams och Marco Silvas system och både mata och matas av Aleksandr Mitrovic. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Åtta positiva saker med Arsenal

Peter Hyllman 2022-07-25 06:00

Nämn en positiv sak med Arsenal just nu! Den utmaningen, om man nu skulle kalla den för det, fick jag för cirka någon vecka sedan från vad jag bara kan anta var ännu en av dessa Arsenalsupportrar som tycker att jag går väldigt hårt åt just Arsenal. Man måste utifrån utmaningen utgå från att avsändarens andemening var att det skulle bli svårt för just mig att komma på en enda positiv sak med Arsenal.

Mitt svar just där och då plockade jag ur den mer skämtsamma högen: Att Arsenal leder ligan! Vilket de så klart på sätt och vis gör, med noll matcher spelade, eftersom ligan då är sorterad i bokstavsordning. Någon har ju till och med sett till att justera bort AFC på Bournemouth som tidigare säsonger gjorde att det var de som var längst upp i tabellen innan ligan faktiskt kommit igång. Arsenal har sina krokar minsann.

Men varför inte ta uppmaningen eller möjligen utmaningen lite mer på orden?! Men istället för att bara säga en enda positiv sak med Arsenal just nu så kan vi ju höja svårighetsgraden i alla fall en smula och istället säga åtta positiva saker med Arsenal just nu. Om nu avsändaren trodde det skulle bli svårt för just mig att komma på en enda så borde det ju vara i princip omöjligt för just mig att komma på åtta.

ANNONS

Sant är att jag kommenterar rätt mycket dumheter om Arsenal för stunden. Många av rödvit böjelse väljer att förhålla sig till det inte genom att ta avstånd från dumheterna utan genom att beklaga sig över att jag hatar Arsenal eller är väldigt känslig för just Arsenal. Alternativt avfärdas dumheternas avsändare som ”15-åriga indonesier” fastän det ofta handlar om formella konton med hundratusentals följare.

Mer sant är däremot att jag varken hatar Arsenal eller är särskilt känslig för just dem, det finns i så fall andra klubbar som ligger värre till i det avseendet, om det nu var så att jag inte klarade av att hålla isär mitt eget supporterskap från mina mera ”professionella” åsikter. Vilket jag oftast gör. Däremot är jag allergisk mot bullshit i alla dess former, och just nu är det mycket mer bullshit runt Arsenal än runt andra engelska klubbar.

ANNONS

Men här är alltså åtta positiva saker med Arsenal just nu:

(8) Tålamod och uthållighet

Jag är osäker på Mikel Arteta som manager. Arteta har inte riktigt bevisat att han riktigt har vad som krävs för att lyfta Arsenal tillbaka till toppen igen. Å andra sidan måste man kanske säga att Arteta inte heller har bevisat att inte har vad som krävs.

Oavsett vad utfallet i slutänden än blir måste man ge Arsenal det att de under rätt tuffa omständigheter ändå har visat ett tålamod och en uthållighet med Arteta som i alla fall ger honom chansen att bevisa antingen det ena eller det andra.

Detta kan även bara sända positiva signaler till spelarna att det inte finns något värde i att ägna sig åt underminering för egna syften, vilket det kan göra i klubbar där spelarna vet med sig att managern när som helst kan få sparken.

ANNONS

Detta skapar ett lugn och bättre förutsättningar för kontinuitet och disciplin.

(7) Kvalitet i alla lagdelar

Ett inte alldeles ovanligt tema mot slutet av förra säsongen från inte minst de egna supportrarna var att Arsenal inte hade en bra nog spelartrupp att sluta på en Champions League-plats. Vilket redan då var lite poppycock.

Oavsett om vi tittar i försvaret, på mittfältet eller i anfallet hittar vi hög kvalitet på spelarna i Arsenal, och detta intryck har förstärkts under sommaren. White och Saliba i försvaret, Partey och Odegaard på mittfältet, Jesus och Saka i anfallet exempelvis.

Letar man efter frågetecken gäller det kanske fortfarande först och främst försvaret, men även detta har förutsättningar att vara starkare än vad det förut sett ut att vara.

(6) Ambition, disciplin och kultur

Bruno Fernandes sa nyss något om att Erik ten Hag återinfört en disciplin som kanske inte riktigt funnits förut i Man Utd. Och det bestämda intrycket är att just detta är något som även Mikel Arteta redan gjort.

ANNONS

Vad man än anser om Arteta rent taktiskt så har han åtminstone det värdet som manager att han tydligt visat att han inte tolererar bristande disciplin eller andra former av negativt beteende från sina spelare.

Detta signalerar i sig en annan ambition än förut och fostrar en mer professionell och prestationsinriktad kultur. Föga förvånande har Arsenal därmed blivit bättre som lag, fastän det kan hävdas att de inte längre sitter på samma individuella spelarkvalitet.

(5) Bra balans i spelartruppen

En översiktlig analys av Arsenals spelartrupper under egentligen de senaste 10 – 15 åren har alla gett ungefär samma intryck av ett tämligen framtungt Arsenal. Väldigt bra i lagets mer offensiva delar men tunna i de defensiva delarna.

Den känslan är inte helt och hållet borta i nuläget, men den är mycket mindre påtaglig nu än vad den har varit. Delvis handlar detta om vilka spelare Arsenal nu har i laget, delvis om hur laget rent taktiskt faktiskt agerar på planen.

ANNONS

(4) Positivt klimat i klubben

Att prestera i en positiv och upplyftande miljö är betydligt lättare än att prestera i en gnällig och negativ miljö. Negativismen runt Arsenal de senaste cirka fem åren har i hög utsträckning också blivit självuppfyllande.

Miljön är nu betydligt mer positiv. Det finns en optimism runt Mikel Artetas lagbygge som möjligen inte är särskild befogad i dess mer extrema och lite för vanliga uttryck, men i alla fall befogad i meningen att kurvorna nu åtminstone pekar åt rätt håll.

Även detta kan självfallet bli självuppfyllande. Optimismen runt Arsenal, känslan att något positivt håller på att hända, är något som i sig kan få positiva saker att hända för Arsenal.

(3) Rätt profil på spelarna

En del i Arsenals problem under en längre tid har varit att de i för hög utsträckning har värvat spelare med fel profil i termer av ålder och erfarenhet.

ANNONS

Under många år fanns det en tendens att värva alltför unga spelare med förhoppningar om någon mer eller mindre inbillad framtid. Under senare år har det tvärtom blivit alltför vanligt att värva äldre spelare som både fysiskt och mentalt passerat sin prime.

Profilen på spelarna som Arsenal värvar nu är mer värdefull. Fortfarande unga spelare med flertalet år framför sig i karriären, med erfarenhet i bagaget men fortfarande med möjlighet att växa och utvecklas.

Arsenal som lag och Arsenals spelare hamnar därmed lättare på samma våglängd.

(2) Investeringar i spelartruppen

Under Mikel Artetas tid som Arsenals manager är Arsenal den europeiska klubb som spenderat mest netto på sin spelartrupp. Precis som Arsenal den här sommaren är den engelska klubb som netto spenderat mest.

Enligt gängse banterlogik är det där något negativt, att spendera är så att säga något väldigt fult. Man måste som förut sagts undra vad Arsenals egen net spend-fellah hade tyckt om just dessa obestridliga uppgifter.

ANNONS

Men i själva verket är det positivt. Arsenal investerar återigen i sin spelartrupp, och något mer konkret och pålitligt uttryck för klubbens ambition finns så klart inte. Milsvid skillnad från det missnöje som fanns för några år sedan om en ägare som vägrade investera.

(1) Inga lyxlirare

Det går inte att köpa sig framgång i Premier League, det går inte heller att lira sig till framgång i Premier League. Ett lag som vill ha framgång i Premier League måste arbeta för det, och vara beredda att arbeta hårt.

Den insikten verkade gradvis försvinna hos Arsenal under 2010-talet med köp av rena lyxlirare som Mesut Özil, Pierre-Emerick Aubameyang med flera. Spelare mest värvade för att bevisa för alla och sig själva att Arsenal var en stor storklubb.

Kulturellt och taktiskt blev Arsenal i allt högre grad ett lag av lyxlirare. Men med Arteta som manager har dessa spelare gradvis rensats ut ur laget och kvar finns spelare som är beredda att arbeta hårt för Arsenal.

ANNONS

Arsenal har därmed åtminstone den nödvändiga förutsättningen för framgång.

Peter Hyllman

Framgång föder framgång för Sunderland!

Peter Hyllman 2022-07-24 06:00

Efter flera år i League One är Sunderland nu tillbaka i EFL Championship, vilket eftersom det är Sunderland ofrånkomligen kommer få både press, media och supportrar att byta måltavla och istället börja fundera på om och när Sunderland kommer tillbaka till Premier League, det vill säga den liga där Sunderland arguably hör hemma. Ligan de åkte ur för ganska exakt fem år sedan.

Lyckliga efter den dramatiska segern i playoff-finalen mot Wycombe Wanderers på Wembley i maj hade man kunnat tänka sig att Sunderland inför återkomsten till EFL Championship skulle ha investerat och förstärkt rejält. Och Sunderland har för all del köpt en och annan spelare, kanske mest uppseendeväckande Leon Dajaku från Union Berlin och Jack Clarke från Tottenham. Men generellt har Sunderland suttit rätt stilla i båten.

Ett gott skäl till detta skulle kunna vara att Kyril Louis-Dreyfus, Sunderlands ägare och ordförande, uttryckligen har bestämt sig för att driva Sunderland på ett ekonomiskt mer hållbart sätt. Och med intäkterna rejält reducerade av först två nedflyttningar och därefter en pandemi, samtidigt som lönekostnaderna uppnått 125% av omsättningen, finns inte riktigt något större utrymme för stora investeringar.

ANNONS

Men lika sant är förmodligen att Sunderlands främsta fokus och vinst den här sommaren inte är så mycket den förändring som faktiskt skett som den förändring som Sunderland har lyckats undvika. För en klubb som Sunderland som präglats och plågats av så mycket turbulens på alla nivåer de senaste fem – tio åren finns det ett uppenbart värde även i att inte förändra så mycket, utan kunna jobba vidare i redan uppkörda hjulspår.

Mest positivt för Sunderland var förmodligen beskedet att Louis-Dreyfus ökade sitt ägande i klubben genom att köpa loss Charlie Methvens aktiepost. Vad som undveks med detta var kanske framför allt att kryptoföretaget med det svårt hycklande namnet ”The Fans Together” skulle gå in som ägare i klubben. Något som var djupt impopulärt bland Sunderlands supportrar.

Väl så positivt, om än kanske förhållandevis självklart, är att Alex Neil sitter kvar som Sunderlands manager. Sunderland har exkluderat ställföreträdare anställt tolv managers de senaste tio åren, med en genomsnittlig livslängd runt 40 matcher. En makalöst hög manageromsättning så klart, särskilt över så lång tid. Under sådana omständigheter är det naturligtvis svårt att bygga ett stabilt och fungerande fotbollslag.

ANNONS

Positivt är också de spelare som Sunderland faktiskt har lyckats behålla. Lynden Gooch, amerikansk landslagsspelare, har fått ett rejält lyft med Alex Neil som manager och har bestämt sig för att stanna. Lagets stora målskytt Ross Stewart är kvar. Men mest jublade kanske Sunderlands supportrar när det stod klart att Patrick Roberts valde att förlänga sitt kontrakt med Sunderland, ett kontrakt som löpte ut efter förra säsongen.

Att Sunderland redan sin första säsong tillbaka i EFL Championship skulle utmana om en andra uppflyttning till Premier League är förmodligen inte helt realistiskt. Kanske ingen omöjlighet, EFL Championship är en alldeles för jämn liga för att något ska vara omöjligt, men osannolikt. Kunde Luton Town ta sig till playoff så kan även Sunderland. Sunderland har en bra spelartrupp även för EFL Championship, men i nuläget en något tunn trupp.

ANNONS

Sedan Alex Neil tog över Sunderland i februari har SUNderland förlorat endast en fotbollsmatch. Detta visar på den framgång Sunderland har haft under Neil, men visar kanske även att Sunderland inte blev kvar dessa år i League One inte för att de saknade kvaliteten eller spelarna i laget att ta sig upp i EFL Champiionship, utan för att laget underpresterade utan stabilitet och struktur i klubben och runt laget.

Sunderland befann sig i en negativ spiral av ökad press och allt större missnöje, som till största delen kom sig av att Sunderland dels befann sig i League One, dels misslyckades år efter år med att ta sig upp från League One. Den tyngden är nu lyft från Sunderlands axlar och med återkomsten till EFL Championship kan det mycket väl visa sig att den negativa spiralen nu snurrar i en betydligt mer positiv riktning.

ANNONS

Här finns både interna och externa drivkrafter. Sunderlands interna drivkrafter är just de redan nämnda, ett stabilt management med en tydligare struktur inom klubben, men även en mer positiv kultur runt klubben där press, media och supportrar istället för att andas och sprida missnöje tvärtom andas möjligheter. Arbetsmiljön runt Sunderland är helt enkelt mer konstruktiv än vad den varit på flera år.

Externa drivkrafter handlar om vad som händer med fotbollen i regionen. Fotbollen i nordöstra England har under en längre tid haft problem, till stor del en funktion av vad som skulle kunna beskrivas som samhällets utveckling. Sunderlands bekymmer och besvär har i någon mening kunnat döljas av att även Newcastle och kanske i mindre utsträckning Middlesbrough har brottats med sina tydliga problem.

ANNONS

Men plötsligt är det inte längre på det sättet. Newcastles nya ägare och större ambitioner har helt naturligt väldigt stor betydelse för dem, och allt fokus har fullt förståeligt fastnat på hur detta påverkar Newcastle och kanske i någon utsträckning hur det påverkar Premier League som helhet. Det har inte riktigt reflekterats över att detta kan få positiva effekter även för Sunderland, Newcastles värsta rivaler.

Förebilder är ofta väldigt viktiga för utveckling, liksom konkurrens. Att se Newcastle sträva mot nya höjder och framgångar bara på andra sidan av floden som skiljer de båda klubbarna åt, kommer driva på även Sunderland att se om sitt hus, sträva mot nya höjder även de och minska avståndet till Newcastle. Om det går dåligt för Sunderland är detta inte längre möjligt att gömma bakom att det går generellt dåligt i nordöstra England.

ANNONS

Framgång föder alltså framgång för Sunderland. Oavsett om detta handlar om Sunderlands egen framgång, eller framgång för fotbollen i stort i mer institutionell mening uppe i nordöstra England. Detta kan visa sig vara väl så värdefullt för Sunderland i EFL Championship redan den här säsongen. Och Sunderland ser helt säkert fram emot att träffa Newcastle i Premier League inom en snar framtid och ”tacka” dem.

Sunderland är tillbaka i EFL Championship, men det är i Premier League som Sunderland verkligen hör hemma!

Peter Hyllman

Preview av Premier League 2022-23: (6-10)

Peter Hyllman 2022-07-23 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av Premier League 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att Premier League, möjligen med undantag för toppen, är en tämligen svårförutsägbar liga.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är förhandsfavoriterna i Premier League. Självfallet hittar vi där de sex så kallade superklubbarna: Man City, Liverpool, Chelsea, Arsenal, Tottenham och Man Utd. Utöver dem nämns de vanliga outsiderlagen som Leicester, West Ham, Newcastle m fl. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Den snabbtänkte inser naturligtvis utifrån rubrik och upplägg att det kommer fler sådana här preview-bloggar, precis som är fallet för EFL Championship för övrigt. Min tanke är att räkna ned till ligapremiären om rätt exakt två veckor med sådana här nedslag varje fredag och lördag, något beroende på eventuella matchbloggar för Euro 2022. Fem lag per vecka i Premier League.

Vi fortsätter med platserna 6-10 och övre halvan av Premier League:

(6) Arsenal (Mikel Arteta)

Spelare in: Fabio Vieira, Marquinhos, Gabriel Jesus, Oleksandr Zinchenko. Spelare ut: Alexander Lacazette, Konstantinos Mavropanos, Matteo Guendouzi, Omari Hutchinson.

Egentligen är den övre halvan av Premier League väldigt svår att förutsäga i sina olika delar, så spreaden på Arsenal liksom på övriga lag måste förväntas vara rätt stor. Här kommer med all rätt kunna hävdas att Arsenal kan sluta före flera lag som jag alltså tippar ovanför dem i tabellen, men det omvända kan även sägas om lag under dem.

ANNONS

Mycket beror nog på hur man väljer att bedöma Arsenals trendkurva under Mikel Arteta, där optimisten ser ett Arsenal som är på språngfart framåt i sin utveckling men där pessimisten kanske istället tänker att Arsenal mer eller mindre sumpade Champions League-platsen förra säsongen trots ett betydligt bättre utgångsläge än denna säsong.

Gabriel Jesus, Oleksandr Zinchenko och Fabio Vieira är goda förstärkningar av Arsenal, även om det finns en viss risk att det ställs lite väl höga förhoppningar på dem och på vilken betydelse de kan tänkas ha för Arsenal. Arsenal borde vara bättre den här säsongen, men troligtvis inte så mycket bättre, och inte lika mycket bättre som andra lag.

(7) Newcastle (Eddie Howe)

Spelare in: Matt Targett, Nick Pope, Sven Botman. Spelare ut: Isaac Hayden, Freddie Woodman, Ciaran Clark, Jeff Hendrick.

ANNONS

På tal om förhoppningar och kanske till och med förväntningar så lär det inte vara många lag som bär större sådana på sig än Newcastle den här säsongen. Något som kanske redan har börjat märkas givet att det har börjat gnölas och gnällas här och där bland Newcastles supportrar baserat på vad de ser som ett lite fattigt transferfönster.

Andra kanske mer nyktra bedömare är förmodligen mer rätt ute när de menar att Newcastles ambitioner och mått på framgång den här säsongen bör vara att etablera sig på den övre halvan, utmana om europeiska cupplatser och kanske i någon mening framhäva sin status som ”bäst av resten” den här säsongen.

Med Pope och Botman har Newcastle förstärkt försvaret i hög utsträckning, men letar fortfarande efter en anfallare att bredda och förstärka offensiven. Kan Callum Wilson hålla sig hel kan han bli en oerhört värdefull spelare. Mycket som är ovisst med Newcastle just nu, inte minst om det är samma Newcastle som avslutar säsongen som startar den.

ANNONS

(8) Crystal Palace (Patrick Vieira)

Spelare in: Malcolm Ebiowei, Sam Johnstone, Cheick Doucouré. Spelare ut: Martin Kelly.

De frågetecken som möjligen fanns runt Crystal Palaces nya ”projekt” rätades i hög utsträckning ut under förra säsongen under Vieiras kompetenta management. Det var ett annat Crystal Palace vi såg än vad vi sett under tidigare säsonger, det var också ett bättre Crystal Palace.

Här finns ingen anledning att tro att Crystal Palaces utveckling under Vieira kommer stanna av. Snarare tvärtom. Särskilt som Crystal Palace har förstärkt laget på ett klokt sätt redan och kan förväntas förstärka ytterligare innan transferfönstret stänger. Allt jag saknar är kanske en riktigt bra anfallare.

Mycket av Crystal Palace de senaste åren har handlat om Wilfried Zaha, både på gott och på ont i någon mening. En positiv sak som Vieira har uppnått med sina taktiska reformer är att på samma gång ta tillvara Zahas kvaliteter till fullo men även göra Crystal Palace mindre ensidigt beroende av Zaha än förut. Något både laget och Zaha vunnit på.

ANNONS

(9) Leeds (Jesse Marsch)

Spelare in: Brenden Aaronson, Rasmus Kristensen, Marc Roca, Tyler Adams, Luis Sinisterra. Spelare ut: Ryan Edmondson, Laurens De Bock, Kalvin Phillips, Raphinha, Tyler Roberts.

Leeds kan i någon mening anses ha lagt nästan alla sina ägg i Jesse Marschs korg. Ett lag som förra säsongen med minsta möjliga marginal höll sig kvar i Premier League har därefter tappat två av sina bästa och viktigaste spelare i Kalvin Phillips och Raphinha, utan vilka Leeds garanterat inte hållit sig kvar i Premier League.

Men Leeds har heller inte legat på latsidan när det gäller att ersätta dessa spelare och förstärka laget med nya spelare. Även om flertalet av dessa spelare känns hämtade från Marschs eget personliga nätverk av gamla spelare. Men t ex Roca och Sinisterra är inte orimliga namn som säsongens värvningar när säsongen ska utvärderas i maj.

ANNONS

Just nu känns Leeds närmast extremt svårförutsägbara. Det blir lite bära eller brista med Jesse Marsch som har en tuff uppgift att ersätta någon som knappast går att ersätta i form av Marcelo Bielsa. Om det brister så brister det förmodligen både rejält och snabbt, men jag väljer att tro att det faktiskt visar sig bära.

(10) West Ham (David Moyes)

Spelare in: Nayef Aguerd, Alphonse Areola, Flynn Downes. Spelare ut: Amadou Diallo, Ryan Fredericks, Mark Noble, Andriy Yarmolenko.

Har gjort några strålande säsonger som slutat med europeiskt cupspel, och förra säsongen tog sig West Ham hela vägen till semifinal i Europa League, och kanske till och med kunde ha vunnit turneringen med lite flyt längs vägen. Från inga förhoppningar på sig alls har West Ham blivit ett lag med allt högre förhoppningar på sig.

ANNONS

Jag gillar värvningen av Aguerd till försvaret, men West Ham fortsätter sin nu långa tradition att ha väldigt svårt att verkligen förstärka offensivt. Jag kan tycka att det blir lite fantasilöst när Moyes till synes mållåser sig på en spelare som Jesse Lingard, och att West Ham just nu löper risk att missa nästa steg i lagets utveckling.

Positivt är för all del att precis allting tyder på att West Ham får behålla Declan Rice ytterligare minst en säsong. Hans betydelse för lagets framgångar de senaste åren kan knappast överdrivas. Ändå känns det som om West Ham kan få svårt att upprepa de två senaste säsongernas framskjutna tabellplacering.

Peter Hyllman

Norwich är inte längre "för bra" för Football League

Peter Hyllman 2022-07-23 06:00

Norwich har de senaste åren tillsammans med kanske framför allt Fulham och West Brom fått någon slags status som en av Englands så kallade jojo-klubbar mellan Premier League och EFL Championship. Kort uttryckt en klubb som på samma gång råkar vara för bra för Football League men för dålig för Premier League. Resultaten har manifesterat denna föreställning om Norwich.

Ett problem med uttrycket jojo-klubbar är att det innehåller eller åtminstone antyder något förutbestämt och därmed riskerar bli både fatalistiskt och självuppfyllande. Det är som om det inte vore någons fel eller ens ansvar att Norwich hela tiden åker ur Premier League till exempel, det är ju bara som det ska vara, Norwich är ju en jojo-klubb. Detta kan vara rätt bekvämt för en klubbledning så klart, men det är också förenklat.

Dåliga och ogenomtänkta beslut och en allmän oförmåga att lära sig av tidigare misstag plågade Norwich förra säsongen. Norwich investerade drygt £70m i spelartruppen inför säsongen så problemet var knappast brist på pengar eller en ovilja att investera, däremot visade det sig vara mer eller mindre bortkastade pengar eftersom egentligen ingen värvning tillförde något större värde till Norwich.

ANNONS

Angus Gunn, Milot Rashica, Flynn Clarke, Kenny Coker, Dimitris Giannoulis, Ben Gibson, Pierre Lees-Melou, Liam Gibbs, Josh Sargent, Christos Tzolis, Mathias Normann och Ozan Kabak är en lista över spelare som Norwich värvade inför förra säsongen och möjligen med något undantag är det spelare som nog knappt någon utanför de absolut närmast berörda ens hade en aning spelade i Premier League förra säsongen.

Majoriteten av värvningarna kom från klubbar längre ned i Football League, eller från euroeiska klubbar på b-nivån eller c-nivån. Med det materialet blir det naturligtvis svårt för vilken som helst klubb att klara sig kvar i Premier League. Man kan tycka det är rätt så indikativt när Norwichs klarast lysande spelare förra säsongen är två unga lån i form av Chelseas Billy Gilmour och Man Utds Brandon Williams.

ANNONS

Inte hjälper det heller att Norwich som klubb i mångt och mycket verkar vara nöjda med att vara en sådan här jojo-klubb, det vill säga nöjda med att studsa upp och även ner mellan divisionerna. Något som inte minst framgick när Stuart Webber, Norwichs director of football, mitt under säsongen gick ut i en intervju och menade att det var mer eller mindre helt enligt planen att Norwich skulle åka ur Premier League.

Visst kan man tycka det är lätt att förstå varför en klubbledning gärna formulerar läget så, det innebär ju att de knappt kan misslyckas, definitivt inte ta något större ansvar eller vidta några särskilda åtgärder för att Norwich blir nedflyttade. Men det fostrar så klart en kultur i Norwich som bara kan göra det ännu mer sannolikt att Norwich faktiskt hela tiden åker ur Premier League.

ANNONS

Majoriteten av Norwichs supportrar kan nog leva med den kanske ofrånkomliga risken att Norwich åker ur Premier League, liksom med att Norwich faktiskt åker ur Premier League, de är nog realistiska på det sättet. Svårare att acceptera är så klart vad som kan uppfattas som inte ens någon genuin ambition eller något allvarligt menat försök från klubbledningens sida att faktiskt hålla sig kvar i Premier League.

Missnöjet har också börjat bli alltmer omfattande bland Norwichs supportrar. Det råder inte precis den mest kärvänliga kommunikationen mellan dem och klubben. Något som kanske främst märks i de supporterprotester som tvingade Norwich att säga upp ett nytt sponsoravtal med ännu ett spelbolag. Märklig timing i klubbens beslutsfattande har också skapat irritation, såsom att sparka Daniel Farke direkt efter klubbens första vinst.

ANNONS

Norwich har alltså i någon mening av egen kraft sett till att besanna den första delen av beskrivningen av dem, att vara för dåliga för Premier League. Därav följer emellertid inte att den andra delen av beskrivningen, att Norwich skulle vara för bra för Football League, också måste vara sann. Mycket talar kanske för att ju längre den första delen visar sig vara sann, desto svårare blir det att fortsätta hålla den andra delen också sann.

Dean Smith har nu den kanske inte alldeles avundsvärda uppgiften att försöka ta Norwich tillbaka till Premier League. Men det går inte längre att räkna Norwich bland favoriterna till detta som ändå var möjligt de två senaste gångerna som Norwich tog sig upp i Premier League, båda gångerna med Daniel Farke som manager. Laget känns äldre och mer spretigt, dessutom finns flertalet mycket starka konkurrenter.

ANNONS

Att Norwich skulle vara för bra för EFL Championship känns som ett långsökt påstående den här säsongen. Även en jojo slutar snurra om den inte faktiskt regelbundet ges ny fart från de som håller i snöret.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ben Mee, Burnley till Brentford. Mittbacken Ethan Pinnock har åkt på en längre skada och alltså är det alls inte konstigt att Brentford väljer att förstärka med Mee, som varit en av Burnleys viktigaste pjäser under deras år i Premier League. En mittback som troligtvis förstärkt Brentford med eller utan skada. Brentford tuffar till defensiven. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Sékou Mara, Bordeaux till Southampton. Ung och talangfull fransk forward är förmodligen ännu ett rätt bra exempel på Southamptons transferstrategi, att gå väldigt ungt och utvecklingsbart. Samma fundering runt denna värvning som runt tidigare akademivärvningar om det räcker till för Premier League. Betyg: Godkänd – (++)

ANNONS

Chris Richards, Bayern München till Crystal Palace. Flera Premier League-klubbar har valt att plocka några av russinen från just Bayern Münchens överblivna smet denna sommar, och det känns rätt klokt. Crystal Palace värvar en spelskicklig mittback som passar väl in i Patrick Vieiras taktiska upplägg och ger laget ytterligare en dimension i sin fotboll. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Preview av EFL Championship 2022-23: (7-12)

Peter Hyllman 2022-07-22 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av EFL Championship 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att EFL Championship alltid är en svårt oförutsägbar liga som kan sluta mer eller mindre hur som helst.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är bokmakarfirmornas favoriter att vinna EFL Championship. Naturligtvis hittar vi där de tre klubbar som åkte ur Premier League förra säsongen, alltså Norwich, Watford och Burnley. Andra klubbar som räknas bland favoriterna är Sheffield United, Middlesbrough och West Brom. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Den snabbtänkte inser naturligtvis utifrån rubrik och upplägg att det kommer fler sådana här preview-bloggar, även för Premier League för övrigt. Min tanke är att räkna ned till ligapremiären om rätt exakt en vecka med sådana här nedslag varje fredag och lördag, något beroende på eventuella matchbloggar för Euro 2022. Sex lag per vecka i EFL Championship och fem lag per vecka i Premier League.

Vi fortsätter med platserna 7-12 och övre halvan av EFL Championship:

(7) Norwich (Dean Smith)

Har likt Fulham varit ett jojo-lag mellan Premier League och EFL Championship de senaste åren, vilket då skulle tyda på att det är dags för uppflyttning igen. Den här gången tvivlar jag däremot på det då Norwich helt enkelt känns betydligt svagare än tidigare säsonger. Laget kommer inte vara riktigt lika offensivt starkt som förra gången de vann serien, men man har tillräckligt många bra spelare att kriga om och även ta en playoff-plats.

ANNONS

(8) Sunderland (Alex Neil)

Oddsen på att Sunderland skulle gå raka vägen upp i Premier League stod för några veckor sedan så lågt som sex gånger pengarna, vilket för all del nog mest handlar om att Sunderland är ett så stort och känt klubbnamn, än om någon realistisk bedömning av lagets möjligheter. Samtidigt vet vi baserat på Sheffield United att ett storlag som till slut går upp från League One väldigt snabbt kan bli farliga också i EFL Championship. Men första säsongen är nog den rimligaste förhoppningen för Sunderland och för Alex Neil att etablera sig i ligan och sikta på en plats på övre halvan.

(9) Blackburn Rovers (Jon Dahl Tomasson)

Var uppe och nosade både på automatisk uppflyttning och på playoff-platser förra säsongen innan laget rasade under andra halvan av våren, mycket på grund av en alltför tunn spelartrupp. Spelartruppen har inte hunnit med att bli så våldsamt mycket mindre tunn inför den här säsongen, åtminstone inte ännu, men en ny manager har kommit in i form av Tomasson som möjligen representerar en mer vinnande fotboll än Tony Mowbrays fotboll. Dock tveksamt om detta redan avspeglar sig i tabellen.

ANNONS

(10) Luton Town (Nathan Jones)

Tog sig förra säsongen hela vägen till playoff, men där måste man även komma ihåg att det handlade om en våldsam överprestation för Luton Town, som budgetmässigt är en av de absolut minsta klubbarna i ligan. Därmed sagt att det kan vara orealistiskt att förvänta sig en motsvarande placering av Luton Town den här säsongen, men därmed inte sagt att med överprestation heller menas en ren tillfällighet. Luton Town är ett skickligt och kompetent fotbollslag, vilket de kan visa med ännu en plats på tabellens övre halva.

(11) Millwall (Gary Rowett)

Om Millwall skulle ha nått ett playoff till Premier League så var det förmodligen förra säsongen de hade sin bästa chans att göra det. Millwall är ett tufft och svårspelat lag med Rowett som manager, men håller på att förnyas och förändras en del under den här sommaren. Millwall har släppt eller sålt ett rätt stort antal spelare, men å andra sidan också värvat rätt starkt i form av bland andra Benik Afobe och George Honeyman. Men räkna med en säsong av omställning för Millwall.

ANNONS

(12) Huddersfield Town (Danny Schofield)

Om playoff-finalen för några månader sedan betydde väldigt mycket för Nottingham Forest så har den visat sig få nästan lika stor betydelse för Huddersfield. På bara några månader har Huddersfield blivit av med managern Carlos Corberán och endast ersatt honom med ett internt alternativ i form av Schofield, liksom med flera av lagets bästa spelare såsom Harry Toffolo och Lewis O’Brien. Hade detta varit känt några veckor tidigare hade jag förmodligen placerat Huddersfield lägre än tolva i tabellen.

Peter Hyllman

Bristande fantasi begränsar West Ham!

Peter Hyllman 2022-07-22 06:00

Vad har bland andra Darwin Nunez, Luis Diaz och Raphinha gemensamt? Alla tre spelar eller åtminstone har spelat i Premier League så klart, för Liverpool och för Leeds. Vad de däremot också har gemensamt är att innan de började spela för Liverpool och Leeds så var de spelare som West Ham hade ett öga på och var intresserade av att värva innan dessa spelare var aktuella för t ex Liverpool eller Leeds.

Andra spelare redan i Premier League som West Ham har uttryckt intresse av att värva inkluderar Kalvin Phillips och James Ward-Prowse. Phillips har nu som bekant istället gått till Man City och för närvarande är det inte mycket som tyder på att Ward-Prowse skulle vara på gång att lämna Southampton, i alla fall inte denna sommar. Även om detta självfallet hinner förändras innan transferfönstret stänger.

Arnaud Danjuma är en annan spelare som West Ham kopplats till under den här sommaren, men som verkar ha försvunnit ur tankarna. Villarreal forward, för inte så länge sedan i Bournemouth, gjorde viss succé i La Liga och i Champions League förra säsongen och hade kanske kunnat räknas som någon av en toppvärvning av West Ham. Men West Ham har svårt med den typen av toppvärvningar.

ANNONS

Kanske är det för all del inte så konstigt att spelare väljer att gå till Liverpool och till Man City innan de väljer att gå till West Ham. På så vis går det kanske inte att klandra West Ham för att ha missat att värva spelare som Nunez, Diaz eller Phillips. Samtidigt visste i alla fall inte Nunez eller Diaz om Liverpools intresse när West Ham väl var intresserade att värva dem, men de valde ändå att säga nej.

Men visst, de kan ha känt till att större och starkare klubbar åtminstone tittade på dem och kunde bli aktuella inom en inte avlägsen framtid. Riktigt samma ursäkter går inte riktigt att hitta med spelare som Raphinha, Danjuma eller Ward-Prowse. Om West Ham har förståeliga svårigheter att kunna konkurrera om värvningar med Liverpool och Man City så borde inte West Ham alls ha sådana problem med t ex Leeds eller Villarreal.

ANNONS

West Ham borde inte heller vara på något sätt ointressant som klubb för den här typen av spelare. West Ham är en engelsk storklubb med en stor arena som de senaste åren utmanat superklubbarna i toppen av tabellen, en klubb som under dessa år har kunnat erbjuda europeiskt cupspel, en klubb i London och i Premier League med all dess uppmärksamhet och en klubb som betalar med europeiska mått mätt höga löner.

Återstår gör då egentligen bara att West Ham agerar alltför saktfärdigt i att genomföra dessa värvningar, att de helt enkelt tvekar och drar ut på beslut och handling i alltför hög utsträckning. I så fall en saktfärdighet som är dyrbar för West Ham inte enbart sportsligt utan även ekonomiskt, givet att tex Leeds köpte Raphinha för £17m men alldeles nyss såldes spelaren för fyra gånger de pengarna.

ANNONS

Var befinner sig då West Hams flaskhals eller trånga sektion, var är det besluten så att säga stannar? Givet att West Ham ändå klart och tydligt identifierar dessa spelare som intressanta spelare ligger det nära till hands att tro att det från klubbens sida tas fram underlag och förslag på dessa spelare men att i första hand David Moyes ställer sig mer tveksam till dessa förslag.

Vilket självfallet kan vara ett väl så stort skäl varför spelare väljer bort West Ham, om signalerna de får från den som ska vara deras manager att han inte är helt såld på dem eller övertygad om deras möjliga bidrag. Det behöver inte ens handla om någon slags uttalad tveksamhet, bara en lägre grad av entusiasm än kanske väntat. Alla vill i någon mening vara älskade. West Ham genom Moyes visar möjligen inte riktig den kärleken.

ANNONS

Visst är detta spekulativt i hög utsträckning. Vi vet å andra sidan sedan förut, från hans egen mun, att Moyes normalt sett föredrar brittiska spelare. Tittar vi på hur West Ham ser ut just nu, i synnerhet offensivt, så passar dessutom den bilden väldigt väl in, där engelska spelare som Michail Antonio och Jarrod Bowen får dra ett tungt lass. Moyes tveksamhet till Danjuma som han uttryckte den var också lite åt det ”icke-brittiska” hållet.

Kanske är det så att Moyes helt enkelt förstår sig på brittiska spelare bättre, att han känner igen sig själv i dem i större utsträckning. Klassisk homosocialisering med andra ord, det behöver varken vara medvetet eller särskilt illasinnat. Det bara är som det är, en form av begränsning i vad man ser och hur man tänker. Man skulle kunna se det som en bristande fantasi.

ANNONS

Luis Diaz, Darwin Nunez med flera är inte brittiska spelare, de är inte ens i närheten av brittiska spelare som man t ex skulle kunna hävda att tyska, skandinaviska eller till och med centraleuropeiska spelare är. Jesse Lingard är däremot i högsta grad en brittisk spelare, och just därför är det kanske allt annat än förvånande att just Lingard verkar ha varit West Hams eller åtminstone Moyes främsta transfermål denna sommar.

Delvis går den saken att förstå. Lingard gjorde viss succé på lån i West Ham förrförra säsongen och därför ligger det kanske nära till hands att försöka sig på det redan prövade kortet igen. Lingard närmar sig däremot 30 år, har presterat högst tveksamt och haft mycket begränsad speltid de senaste åren, utöver att West Ham helt säkert inte är särskilt intresserade att betala honom de £180,000 i veckan han hade i Man Utd.

ANNONS

Vilket ironiskt nog har fått West Ham och Moyes att tappa Jesse Lingard till Nottingham Forest av alla klubbar. Vilket bara kan betyda att Forest är villiga att erbjuda Lingard betydligt högre lön än vad West Ham är villiga att göra. Exakt hur Forest tänker gällande detta är inte glasklart, men i det här specifika fallet kan man möjligen tänka att West Hams ”saktfärdighet” har varit till deras fördel, något beroende på vad man har för syn på Lingard.

West Ham söker dock fortfarande den offensiva värvningen som kan lyfta laget vidare till nästa nivå. Svårt att se att Jesse Lingard var den värvningen, och att detta är mer än ett uttryck för bristande fantasi från West Hams sida, eller möjligen mer precist från Moyes sida. Å andra sidan kan det ju vara min bristande fantasi som får mig att se det på det viset.

ANNONS

West Hams reaktion på att missa Jesse Lingard verkar hur som helst vara att ha börjat bjuda rätt stora pengar på Italiens och Sassuolos anfallare Gianluca Scamacca. Vilket spontant känns som en värvning av hög kaliber. Just nu är det en öppen fråga om den värvningen därför blir av eller till slut ramlar ned i samma kategori som Nunez, Diaz, Raphinha och Danjuma.

Scamacca är allra minst en spelare som åtminstone stimulerar fantasin när det kommer till West Ham.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jesse Lingard, Man Utd till Nottingham Forest. Vad som var tänkt att bli David Moyes paradvärvning den här sommaren blir alltså istället Forests, sedan de väljer att spränga sin lönestruktur för att värva spelaren. Återstår att se klokheten i detta kanske, men det känns ändå som en kalkylerad gamble av Forest, och säkert en värvning de hoppas ska hålla dem kvar i Premier League och kanske till och med borta från nedflyttningsstriden. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Har Leicester hälsan i behåll?

Peter Hyllman 2022-07-21 06:00

Med två och en halv vecka kvar till ligapremiären är Leicester den enda klubben i Premier League som ännu inte värvat en enda spelare. Något märkligt kan tyckas för ett Leicester som förra säsongen slutade på åttonde plats och vars manager Brendan Rodgers efter den säsongen menade att Leicesters spelartrupp behövde genomgå vad han kallade för en hälsosam förändring.

Hälsosamt kan emellertid betyda flera saker. Rodgers talar om någon form av sportslig hälsa för Leicester som lag. Andra tittar kanske mer på finansiell hälsa för Leicester som klubb, och där finns några oroande symptom. Leicesters totala löner är alldeles för höga i förhållande till klubbens intäkter, och Leicester beräknas redovisa en förlust närmare £100m för det kommande året.

Inget tyder på att Leicesters ägare har minskat sitt engagemang i klubben, men ekonomin resulterar ofrånkomligen i att Leicester har börjat få problem med Premier Leagues financial fair play-regler, vilket begränsar Leicesters handlingsutrymme och kort sagt innebär att innan det över huvud taget kan bli aktuellt för Leicester att köpa spelare så måste Leicester först sälja spelare.

ANNONS

Att sälja spelare är för all del något som Leicester har varit tämligen bra på under åren efter deras ligatitel för nu sex år sedan. N’golo Kanté, Danny Drinkwater, Riyad Mahrez och Harry Maguire är några spelare som sålts för stora pengar, och inte minst de £70m som Leicester plockade hem från Man Utd för Maguire gjorde nog mycket för att få deras bokföring att se bättre ut.

Men på senare år har Leicester inte längre sålt spelare i samma utsträckning eller för samma typ av summor. Ricardo Pereira, Wilfred Ndidi, James Maddison, Youri Tielemans med flera är spelare som hade kunnat betinga rätt stora summor för Leicester, men de har istället blivit kvar i klubben. Helt säkert till gagn för lagets sportsliga framgångar, men lika säkert till skada för klubbens finansiella hälsa.

Kanske är det lite i det ljuset man också får se det påstådda intresset dels från Arsenal och dels från Man Utd för Tielemans den här sommaren. I praktiken är det däremot ingen värvning som verkar särskilt långt framskriden eller som någon av dessa klubbar verkar ha någon större brådska med. Kanske ligger det i Leicesters och möjligen Tielemans intresse att försöka skynda på Arsenal genom att plantera något slags intresse från Man Utd.

ANNONS

Vad Leicester också har varit generellt bra på, och som förklarat deras framgångar de senaste tio åren, är att scouta och värva spelare. Men bidragandes till deras problem här och nu är inte minst att Leicester helt enkelt inte lyckades alls med sina värvningar framför allt förra sommaren. Spelare som Jannik Vestergaard, Boubakary Soumare och Ryan Bertrand har inte alls lyckats och är nu spelare Leicester försöker sälja.

Konsekvensen av detta misslyckande är i någon mening dubbel. Dels har Leicester inte lyckats med den förnyelse som var planerad redan förra sommaren, vilket ökat behovet ytterligare denna sommar. Dels är det fler spelare som ökat Leicesters lönekostnader utan att ge Leicester något riktigt värde tillbaka på planen. Leicester har gått från att i relativa termer överprestera utifrån sina resurser till att underprestera.

ANNONS

Vad vi möjligen också ser är de mer praktiska konsekvenserna för Leicester av att ha kommit så nära Champions League men missat på mållinjen. Under två säsonger hade Leicester i praktiken en säkrad Champions League-plats, men föll samman under slutet av säsongen och missade Champions League i slutomgången. Vilket var sportsligt tungt så klart, men att missa alla Champions League-miljoner finansiellt desto tyngre.

Hade i själva verket Leicesters hela situation nu sett annorlunda ut om de åtminstone en av dessa säsonger faktiskt hade lyckats knyta ihop säcken och ta sig till Champions League? Mycket talar kanske för det. Åtminstone hade Leicesters finansiella situation nu varit en helt annan. Kanske hade det också gett Leicester som lag den push som krävts för att lyfta sig ytterligare en nivå.

ANNONS

Allt måste dock inte vara bittert och bistert för Leicester. Man skulle kunna hävda att sluta åtta förra säsongen, liksom att gå till semifinal i Europa Conference League, under vad som ändå måste ses som en svag säsong för Leicester, dessutom en säsong som de långa stunder fick klara sig utan viktiga men skadade spelare som Wesley Fofana, Jamie Vardy, Jonny Evans, James Justin och Wilfred Ndidi ändå är ett slags styrkebesked.

Leicester behöver i själva verket kanske inte värva spelare. Om alla spelare är friska och hela så har Leicester i själva verket en väldigt stark startelva, även med toppmått mätt i Premier League. Men det förutsätter så klart att det som Brendan Rodgers alltså kallar för en hälsosam förändring är möjlig att åstadkomma utan att faktiskt köpa eller sälja spelare i någon större utsträckning.

ANNONS

Möjligen räcker det med att sälja t ex Youri Tielemans för en rejäl säck pengar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Oleksandr Zinchenko, Man City till Arsenal. Visst kan detta visa sig vara en bra värvning för Arsenal, om Zinchenko växer med uppgiften att få en tyngre roll i ett annat lag. Hur många ligatitlar Zinchenko än vunnit med Man City, och Arsenals supportrar därmed underförstått inbillar sig att de kommer vinna, ändrar inte på att Zinchenko var den svagare länken i Man Citys defensiva kedja och att de har sina skäl att vilja ersätta honom med Brightons Marc Cucurella för typ £40-50m. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Harry Toffolo, Huddersfield till Nottingham Forest. Forest fortsätter att förstärka sin backlinje, den här gången med Toffolo, en hyfsat framstående vänsterback från Huddersfield, som ju Forest besegrade i playoff-finalen för några månader sedan. Ingen direkt uppseendeväckande värvning precis, men ett Forest som kanske såg lite tunt ut i början av sommaren börjar kännas betydligt mer stabilt. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Lewis O’Brien, Huddersfield till Nottingham Forest. Forest fortsätter att dra nytta av vinsten mot Huddersfield på Wembley liksom av Huddersfields situation för närvarande, där både spelare och manager lämnar klubben. O’Brien har varit en av Huddersfields bästa och viktigaste mittfältare under några år, och tillför bredd till Forest även om det inte är uppenbart att Forest blir väldigt mycket bättre med O’Brien i laget. Betyg: Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Viktigt att England håller sig kalla i hettan!

Peter Hyllman 2022-07-20 16:00

Det brukar ibland snurra runt någon statistik om spanska lags resultat i finaler liksom om spanska lags resultat i europeiska utslagsmatcher mot engelska lag för den senaste mer eller mindre selektivt valda tidsperioden, och det är en minst sagt trevlig spansk läsning och därmed och därför en minst lika bister engelsk läsning. Ett rejält spanskt övertag med andra ord.

Delvis är det en något tramsig statistik då den absoluta majoriteten av dessa matcher är Real Madrids och Barcelonas matcher under denna tidsperiod, och ytterligare flera om man väljer att räkna in Atlético Madrid, och det är ju inte precis jättemärkligt att dessa lag har lyckats vinna sina europeiska cupmatcher, i synnerhet inte under den alltså valda tidsperioden sett till omständigheterna.

Men definitivt är det även så att spanska lag helt enkelt är väldigt bra på just den här typen av matcher, åtminstone komparativt bättre än vad flertalet engelska lag har varit under den här perioden. Något handlar kanske det om tillfälligheter, men förmodligen är det nog också så att spanska lag har varit och är bättre på att kontrollera matchbilden i dessa sammanhang, oftast genom att bättre kontrollera bollen.

ANNONS

Ett mönster som mycket väl kan visa sig väldigt bekant just ikväll när England möter just Spanien i Euro 2022:s allra första kvartsfinal. England har varit strålande i gruppspelet, i synnerhet när de fått kontrollera tempot i matchen och anfalla med fart, något de kunde göra utan några större problem mot både Norge och mot Nordirland, och möjligen med något större problem mot Österrike.

Spanien vann å andra sidan inte sin grupp men har ändå gjort ett bra gruppspel. De vann mot både Finland och Danmark, och även om de förlorade mot Tyskland var de i högsta grad med i matchen spelmässigt. Spanien var just bra på det spanska lag brukar vara bra på i dessa sammanhang, att hålla bollen inom laget, hitta effektiva spelkombinationer och på så vis kontrollera och diktera matchtempot.

England vann och dominerade i gruppspelet först och främst baserat på att de gjorde rätt saker och bra saker när de hade bollen. Mot Spanien i kvartsfinalen kommer det krävas i högre utsträckning att England gör rätt saker och bra saker också när de inte har bollen, för England kommer att inte ha bollen mycket mer än vad de inte hade bollen mot Österrike, mot Norge eller mot Nordirland.

ANNONS

Delvis kommer detta handla om koncentration och organisation, att ligga rätt i sina positioner och inte ge Spanien de ytor de ofrånkomligen kommer söka. Delvis handlar detta också om att inte låta sig bli frustrerade, vilket är lätt hänt för ett lag som är vana vid att ha mycket boll, kanske förväntas dominera och vinna matchen, men ändå tvingas jaga mycket boll.

Sådan frustration resulterar lätt i att vilja göra lite för mycket och lite för snabbt och stressat när laget väl får bollen. Utifrån grundförutsättningen att Spanien kommer ha ett högre bollinnehav än England blir det naturligtvis desto viktigare för England att använda bollen så bra som möjligt när de väl har den. Mycket av kvällens kvartsfinal kommer handla om att ha is i magen.

England har inte saknat is i magen hittills under Euro 2022. Tre vunna matcher, 14 gjorda mål och noll insläppta mål är en minst sagt god indikation på det. Men det där var ett gruppspel. Ett slutspel har en annan dynamik, en annan nerv. Att förlora eller tappa poäng i ett gruppspel är kanske inte bra, men måste inte vara avgörande. Att förlora i ett slutspel är omedelbart avgörande.

ANNONS

Hett kommer det dessutom vara för England på Amex Stadium på flera sätt. Värmeböljan som ligger över England är en sak naturligtvis. Men Amex Stadium kommer också vara helt fullsatt med hysteriskt förhoppningsfulla hemmasupportrar. Vilket säkert kan vara både trevligt och hjälpsamt för Englands spelare, men det kan också vara något som ökar nerverna och påverkar spelarnas attityder och agerande på planen.

Väldigt mycket kommer handla om vilket lag som lyckas göra första målet. Något som kanske talar väldigt mycket till Englands fördel. Dels eftersom Spanien har haft en viss benägenhet att släppa in tidiga mål, något de gjorde både mot Finland och Tyskland och var nära att göra även mot Danmark. Dels också eftersom England både gjort tidiga mål men framför allt inte släppt in något mål alls.

ANNONS

Just det sista kan däremot vändas till Englands nackdel om Spanien faktiskt lyckas göra första målet. Eftersom det riskerar komma som en större chock för England som ännu inte släppt in något mål och ännu inte befunnit sig i något underläge i EM. Helt säkert är det inte att Englands spelare under potentiellt mycket nervösa omständigheter lyckas hantera ett sådant läge mentalt eller taktiskt.

Viktigt att England spelar på sina styrkor och fortsätter spela med samma grad av självförtroende vi sett i gruppspelet. Viktigt att Keira Walsh och Georgia Stanway fortsätter kontrollera mittfältet, viktigt att Fran Kirby fortsätter vara kreativ och styra Englands anfallsspel, viktigt att Beth Mead och Lauren Hemp fortsätter utmana, och viktigt att Ellen White lite mer effektivt börjar utnytta sina målchanser.

ANNONS

Viktigt att England håller sig kalla i den fysiska och psykiska hettan.

Peter Hyllman

Bolton Wanderers gick upp för en kulle och kom ned från ett berg

Peter Hyllman 2022-07-20 06:00

Bolton Wanderers är kanske Englands bästa eller åtminstone mest tydliga exempel på vad som kan hända en mindre klubb från en mindre stad som under ett antal år befunnit sig i Premier League när storhetstiden så att säga är över och klubben befinner sig på andra sidan dessa framgångar och således på nedgång.

Kanske börjar det befinna sig i utkanterna av vad vi kommer ihåg, men Bolton Wanderers tillbringade alltså elva raka säsonger mellan 2001 och 2012 i Premier League, de slutade vid fyra tillfällen på ligans övre halva och 2004-05 slutade de sexa, något som gjorde att Bolton Wanderers säsongen därpå spelade i UEFA-cupen, alltså Europa League.

Under dessa år var Bolton Wanderers dock mycket mer än endast en överpresterande mindre klubb. Bolton Wanderers blev något av en kultklubb inte minst med tekniskt begåvade spelare och kända namn som Jay-Jay Okocha, Youri Djorkaeff, Ivan Campo, Mario Jardel med flera.

ANNONS

Kontrasten är närmast våldsam med det Bolton Wanderers som 2020, för endast två år sedan men även endast åtta år efter att de senast spelade i Premier League, störtdök rätt ner i League Two och befann sig i sådana problem att många befarade att de skulle åka ur Football League helt och hållet.

Som i alla sådana här fall är det ekonomin som ställer till det. Bolton Wanderers intäkter sjönk dramatiskt efter deras år i Premier League. Från en årlig omsättning 2012 om cirka £58m halverades klubbens intäkter på ett år till cirka £28m. Ytterligare några år senare var Bolton Wanderers totala intäkter endast strax över £8m.

Kostnaderna sjönk emellertid inte alls i samma takt. Framför allt lönekostnaderna plågade Bolton Wanderers, som första året tillbaka i EFL Championship uppgick till orimliga 128% av klubbens omsättning. För varenda £100 som Bolton Wanderers alltså tjänade betalade de £128 i spelarlöner. Ohållbart naturligtvis.

ANNONS

Bara tre år efter att Bolton Wanderers åkt ur Premier League var klubben belastad med en skuld motsvarande £173m. Vilket givet att Bolton Wanderers omsättning snabbt var på väg att sjunka under £10m per år var omöjligt att hantera. 2019 försattes Bolton Wanderers under tvångsförvaltning, fick poängavdrag och flyttades senare den säsongen ned i League Two.

Här hade berättelsen kunnat ta en ände med förskräckelse, men som så ofta är fallet för engelska klubbar så var krisen också det första steget mot en ny framtid. Nya ägare tog över Bolton Wanderers i form av gruppen Football Ventures, eller Whites som den också kallats, med Sharon Brittain som frontfigur.

Med Brittain och med nya ägare fick Bolton Wanderers nytt liv och nytt hopp. Ekonomin har gradvis sanerats, trots de svårigheter som pandemin medförde, där Bolton Wanderers likt så många andra klubbar på den här nivån tappade närmare 70% av sina årliga intäkter.

ANNONS

Sportsligt har livet också blivit ljusare för Bolton Wanderers. Klubben tillbringade endast en säsong i League Two innan de 2020-21 uppnådde uppflyttning tillbaka till League One, där de förra säsongen slutade nia. En fullt respektabel placering som gör att många nu hoppas att Bolton Wanderers ska kunna slåss om uppflyttning till EFL Championship.

Denna förhoppning märks definitivt i Bolton Wanderers biljettförsäljning. Vid senaste månadsskiftet hade Bolton Wanderers redan sålt 13,000 säsongsbiljetter, den bästa siffran sedan Bolton Wanderers spelade i Premier League. Bolton Wanderers publksnitt förra säsongen i League One om 15,400 var deras högsta på åratal.

Någon lätt uppgift är det sannerligen inte. Stora klubbar som Sheffield Wednesday, Derby County, Charlton Athletic med flera bär ett tungt favoritskap, tillsammans med etablerade topplag som MK Dons, Wycombe Wanderers med flera. Ändå har Bolton Wanderers ett rätt bra utgångsläge som League Ones outsiders.

ANNONS

Borta är dagarna med de stora och spektakulära värvningarna. Bolton Wanderers har istället blivit rätt skickliga på att värva fria transfers och på att utnyttja lånesystemet från de stora klubbarna i klubbens geografiska närhet, såsom Liverpool och Man City. Med små resurser har Bolton Wanderers tvingats bli mer kreativa.

Bolton Wanderers må vara rätt långt borta från gamla höjder i Premier League, då de gick upp för en kulle men kom ned från ett berg, ett berg av minnen och stora upplevelser som för all del också slutade i ett berg av skulder.

Sakta men säkert håller Bolton Wanderers på att klättra upp för den där kullen igen.

Peter Hyllman

Everton är en klubb av motsättningar

Peter Hyllman 2022-07-19 06:00

”But I want to reassure all of you that Everton Football Club is not for sale.” – Det där var en nyckelmening när Evertons ägare Farhad Moshiri för några dagar sedan gick ut med ett öppet uttalande gällande Evertons sommar och situation. Vilket mest för mig säger att Moshiri kanske inte riktigt läst sin publik här, för det lär nog inte vara ett besked som lugnar någon av dem.

För att göra en dagsaktuell jämförelse så är det troligtvis ett besked av samma karaktär som om Boris Johnson skulle gå ut med ett pressmeddelande i vilket han ville lugna alla med att han minsann inte hade någon avsikt alls att avgå som premiärminister. Det finns så att säga en anledning varför han fått säcken. Det finns en anledning varför en majoritet av Evertons supportrar vill se ett ägarbyte.

”There will be new signings and I would ask supporters to judge us at the end of the transfer window – not now” är en annan mening i Moshiris uttalande som möjligen kan tas emot på ett något mer blandat sätt. Å ena sidan är det kanske uppmuntrande för de som sitter och väntar på att Everton ska värva spelare. Å andra sidan är det kanske även lite oroande givet vem det är som säger det.

ANNONS

Framför allt sänder det signalen att det ska värvas för att göra supportrarna nöjda, vilket sällan är någon särskilt bra utgångspunkt. Särskilt inte när det kommer från en ägare som just omvittnat ägnat sig åt att värva stora namn för väldigt stora pengar, utan någon större tanke på klubbens och lagets struktur, och på ett sätt som försatt Everton i den utsatta finansiella situation de nu befinner sig i.

Samtidigt befinner sig Everton i en situation där de verkligen behöver värva spelare, för att förstärka ett lag som förra säsongen var på håret att åka ur Premier League. Därefter har alltså Everton sålt Richarlison, spelaren som mer än förmodligen någon annan spelare i Everton höll dem kvar i Premier League. På pappret är Everton alltså svagare inför den här säsongen än vad de var förra säsongen.

ANNONS

Möjligen talar värvningen av James Tarkowski mot detta påstående. Åtminstone förstärker det Evertons backlinje, och om vi ska ta Frank Lampard på orden så tillför det även värdefullt ledarskap till Evertons backlinje. Om vi däremot väljer att ta Lampard på orden måste vi även göra det när han motiverar Evertons spel med en trebackslinje hittills under sommaren med att de givet spelartruppen inte har något annat val.

Om jag tolkar Lampard rätt i det avseendet så anser alltså han att Everton saknar spelare på mittfältet och i anfallet. En bedömning jag är benägen att hålla med om. Det förklarar också varför Everton antas vara med i jakten på spelare som Jesse Lingard och Harry Winks, och varför de pratas om i anslutning till anfallare som Emmanuel Dennis och Armando Broja. Bland andra spelare.

ANNONS

Inte heller verkar det som om Everton är färdiga med att plocka spelare från Burnley. Efter att ha hämtat James Tarkowski på en fri transfer, vilket för övrigt i sig måste ses som en efter förutsättningarna utmärkt värvning, så verkar Everton nu vara på gång att värva Maxwel Cornet, Burnleys forward som nog måste sägas ha varit ett av deras få ljusa moln förra säsongen. Vincent Kompany har antytt att Burnley får klara sig utan Cornet.

Frågan är väl däremot om detta är värvningar som Farhad Moshiri verkligen avser när han säger till Evertons supportrar och till omvärlden att de ska bedöma honom och klubben vid transferfönstrets slut. För även om det inte är helt oävna värvningar, så känns de kanske rätt lågoktaniga i just det avseendet. Antingen har då Moshiri lovat något han inte riktigt kommer hålla, eller så kommer det smälla några bomber senare under sommaren.

ANNONS

Samtidigt har Frank Lampard under sommaren lyft fram flera av Evertons unga spelare och spelare från akademin som spelare för a-laget. Här hittar vi spelare som Stanley Mills, Reece Welch, Billy Crellin men kanske framför allt mittfältaren Lewis Warrington som ses som ett stort löfte. Normalt sett är det ju alltid något positivt när en manager plockar upp egna unga spelare, och det är det kanske även här på sätt och vis.

Men det är samtidigt svårt att komma från känslan att det den här gången mer är ett uttryck för tvång eller att nöden har ingen lag. Hade Frank Lampard gjort samma sak om Everton haft en fullstark spelartrupp eller haft pengarna att verkligen investera i den egna spelartruppen? Betydligt mer tveksamt. Hans händer känns mer bakbundna här än vad de gjorde under Chelseas säsong med transferförbud.

ANNONS

Everton är för närvarande en klubb av motsättningar. Å ena sidan en klubb som skyltar med att de som första klubb i Premier League infört ett supportervalt advisory board, vilket i sig är positivt men samtidigt också till intet förpliktigande. Å andra sidan en klubb som på fullt allvar försökt förbjuda supporterprotester och demonstrationer utanför Goodison Park.

Å ena sidan en klubb som är i stort behov av att värva spelare. Å andra sidan en klubb som knappt längre har råd att värva spelare, som tvingats sälja sin bästa spelare och kanske först och främst får sikta på att försöka behålla andra viktiga spelare som Dominic Calvert-Lewin, Anthony Gordon med flera. Spelare som bland andra Newcastle nosat runt, och spelare som mycket väl kan tycka att gräset är grönare någon annanstans.

Å ena sidan en klubb som aldrig åkt ur Premier League. Å andra sidan en klubb som riskerar att åka ur Premier League. Men lugn, bara lugn, Everton är inte till salu!

ANNONS
Peter Hyllman

Åtta spaningar från Euro 2022:s gruppspel

Peter Hyllman 2022-07-18 06:00

Gruppspelet i Euro 2022 är nästan färdigspelat. Allt som återstår är kvällens matcher i den sista gruppen och det enda som är kvar att avgöras är om det blir Island, Belgien eller Italien som följer med Frankrike ur gruppen och ställs mot Holland i kvartsfinalen. Men 22 av 24 matcher är alltså avklarade och detta är väl ett rätt bra läge att sammanfatta intrycken från mästerskapets första halva.

Vi brottas fortfarande, åtminstone i svenska sammanhang, med att inte riktigt veta hur vi ska förhålla oss till damfotboll och dessa mästerskap. Exempelvis fick Kristoffer Bergström på Sportbladet något slags tokspel på Olof Lundh och på Johan Kücükaslan för att de vågade vara kritiska mot det svenska landslagets prestation. Man kan också säga att Sportbladet mest nöjer sig med indirekt kritik, det vill säga citera andras kritik.

Jag kan även tycka att studiosnacket många gånger behandlar damlandslaget som om det handlade om ungdomsfotboll och som om spelarna på något sätt vore mentalt mer ömtåliga än manliga spelare. Det blir helt enkelt fokus på saker det aldrig hade blivit fokus på om det varit herrarnas EM. Kanske är detta inte något ensidigt dåligt, men det blir lite udda.

ANNONS

Generellt tycker jag i och för sig att studiosnacket har tagit ett rejält sving uppåt och verkligen behandlar matcherna, lagen och spelarna på ett jämförbart sätt. Men jag kan också notera, som följer BBC:s studion i ungefär samma utsträckning som jag följt SVT:s och TV4:s, att det många gånger är tuffare med kritiken och lite mer rakare med åsikterna än vad det är i Sverige.

Å andra sidan är det där kanske lite svenskt. Åsikter är jobbiga och kritik är farligt. Sveriges assisterande förbundskapten visade väl rätt tydligt hur högt taket är när han avfärdade kritiska synpunkter efter Sveriges match mot Schweiz som okunskap. Vilket ju är lite sött.

(8) Ökade klyftor mellan toppen och resten

Tony Gustavsson, tidigare involverad i det svenska landslaget och nu för tiden head coach för Australien, gjorde en intressant spaning i SVT:s studio.

ANNONS

Nämligen att de främsta topplagen förut kunde vinna riktigt stort mot lag på tredje- och fjärdehyllan, men att de nu har börjat göra det även mot lag på den så kallade andrahyllan.

Färskt bakom denna spaning hittar vi Frankrikes 5-1-vinst mot Italien, Tysklands 4-0 på Danmark, men kanske framför allt Englands 8-0-seger mot Norge.

Orsakerna till det går att spekulera i, några möjliga sådana dyker upp lite längre ned på den här listan, men vad som börjar bli uppenbart är att gränserna inom damfotbollen håller på att ritas om.

(7) Kvaliteten finns i den funktionella tekniken

Ofta pratas det om den funktionella tekniken inom fotbollen. Med detta menar man kanske framför allt bollmottagningen, den så kallade första touchen, och därefter den hederliga bollkontrollen.

Två saker har blivit rätt tydliga under EM.

ANNONS

För det första att vad som skiljer de riktigt bra lagen från de kanske som mest bra eller okej lagen i detta EM är just nivån på denna funktionella teknik, hos både spelare och i laget som helhet.

För det andra att om damfotbollen som helhet, och specifika länder som t ex Sverige, Norge och Danmark med flera, relativt snabbt vill höja kvaliteten i damfotbollen är det just genom att jobba med den funktionella tekniken.

Där går det att hitta stora effekter.

(6) Den ömtåliga manligheten

Det började med Lord Sugar, och redan där går det ju inte längre att ta honom på allvar, som började beklaga sig över att det bara var kvinnor som kommenterade EM, vilket så klart inte var sant, och över ”symobiliska” manliga kommentatorer.

Lite svårt att säga hur han på samma gång lyckades hitta symboliska manliga kommentatorer och bara kvinnliga kommentatorer, men jag antar att om man avfärdar alla manliga kommentatorer som symboliska och därför inte ”riktiga” så…

ANNONS

Ian Wright levererade däremot en takedown som var riktigt skarp.

Sedan var det Simon Jordan på TalkSport, så klart, som kände sig alldeles piskad att efter en dålig straff av Frankrikes Wendy Renard klappa sig själv på ryggen gällande det där med kvaliteten på damfotboll.

Som om det inte kommer vara möjligt att under kommande VM hitta flera exempel på tämligen skabrösa misstag och klantigheter.

Ingen tvingar någon att titta, alla får naturligtvis tycka vad de vill, men behovet att fälla den där typen av kommentarer visar mest att hos vissa män är den där manligheten väldigt ömtålig.

(5) VAR- och domarnivån är alldeles för låg

Vill man diskutera kvalitet i detta EM är det nog snarast domarna man får granska lite närmare, och mer specifikt gällande detta faktiskt VAR.

Att det blir fel för domaren mitt under matchen går att förstå. Att ett VAR-rum drar en offsidelinje fel, som hände mellan Sverige och Schweiz, eller att det vid flera tillfällen ska behöva ta fyra-fem minuter för VAR att kolla en offside, är oacceptabelt.

ANNONS

Jag tror det var Jonas Eriksson, tidigare svenska domaren, som förmodligen helt korrekt påpekade att den där typen av misstag aldrig hade tillåtits inträffa om det hade gällt herrfotboll.

Ansvaret för detta faller på UEFA.

(4) Risknivån måste generellt ökas

Blev genuint lycklig när Hanna Bennison i slutet av matchen mot Schweiz vågade fatta ett modigt beslut, vågade ta en risk, och valde ett annat alternativ än det som står som 1A i textboken över rätt beslut.

Hanna Bennison tog skott utanför straffområdet. Och Hanna Bennison vann därmed matchen åt Sverige!

Det där är så klart ett exempel, men ett indirekt exempel på ett lite för vanligt mönster som syns i detta EM och kanske generellt i damfotbollen. Det spelas med för liten risk och med för alltför stort fokus på säkerhet.

Alldeles för ofta används för många bolltouchar, alldeles för ofta spelas den säkra passningen, vad man måste förmoda att man har blivit indrillade är den rätta passningen i varje givet läge.

ANNONS

Men detta gör också spelet lite för långsamt och framför allt för lättläst. Vinnande fotboll bygger på att hitta rätt balans mellan risk och kontroll.

Den balansen måste flyttas åt att våga börja ta mer risk i sin fotboll.

(3) Märklig geografi och marknadsföring

Flera på plats har kommenterat att det egentligen med undantag för tillresta fans så går det knappt att se på städerna som arrangerar EM-matcher att det ens pågår något EM. Det är folkfest på sätt och vis, men i så fall en importerad eller inflyttad folkfest.

Rimligtvis har detta betydelse för läktarna vi ser i EM där det ofta finns rätt många tomma ytor. UEFA och arrangören, alltså FA, har inte lyckats ge Euro 2022 riktigt den push ett sådant här mästerskap förtjänar.

Något måste man också reagera på EM-städernas geografiska spridning.

ANNONS

Av åtta EM-arenor i gruppspelet hittar vi fyra av dem i nordväst, och resten antingen i London med omnejd samt på den östra sydkusten.

Alltså ingen EM-fotboll alls i nordöstra England, i det rätt omfattande Midlands eller för den delen i sydvästra England.

FA har svarat på den kritiken med att inga arenor från t ex nordöst ansökte om att få arrangera EM-matcher. Men det känns också som ett svagt försvar. Det går så klart för FA själva att ta initiativ.

Tyvärr känns Euro 2022 lite genomfört med vänsterhanden.

(2) Befriande med fyra fyrgrupper

Euro 2022 är ett EM med fyra grupper, med fyra lag i varje. Det är ju inte jättelänge sedan vi hade det formatet även i herrarnas EM.

Uppfriskande med det formatet. Fortfarande en stor turnering, men utan att därför känns uppblåst i onödan. Tydliga förutsättningar för att ta sig vidare till slutspel, från gruppen, inget behöva vänta för att se vilka som blir bästa treor.

ANNONS

(1) Klubbfotbollen pådrivande för utvecklingen

En annan relevant observation under EM är att de länder som till synes har dragit ifrån lite i toppen, det vill säga framför allt Frankrike, England, Tyskland och Spanien, är de länder där vi också hittar de största och bästa klubbarna.

Det är ju även i dessa lag och i dessa länder vi ser den främsta tekniska utvecklingen just nu, inte minst enligt resonemanget ovan gällande funktionell teknik.

Vilket är intressant eftersom det visar den roll som klubbfotbollen ofrånkomligen spelar för att öka kvalitet och konkurrenskraft inom damfotbollen.

Detta har alltid varit en invändning förut då damfotbollen har varit så landslagsorienterad och därmed ofrånkomligen fått ett så stort fokus på mästerskapen endast. Det driver inte utveckling på riktigt samma sätt.

ANNONS

Väldigt värdefullt således att klubbfotbollen har börjat växa rejält inom damfotbollen, och att även den marknaden börjar öppnas upp och utnyttjas.

På sikt gynnar detta naturligtvis även landslagsfotbollen och mästerskapen.

Peter Hyllman

Kan Tottenham vinna ligan?

Peter Hyllman 2022-07-17 06:00

Man behöver inte vara något geni för att inse att bloggrubriken inbjuder till både det ena och det andra skämtet på temat att Tottenham inte kan vinna titlar över huvud taget, så att den här bloggen med andra ord skulle kunna bestå av ett enda ord: Nej! Det där är ju däremot banter, om än då och då kanske till och med lite underhållande banter, och här brukar jag försöka ta frågorna lite mer seriöst än så.

Twittrade för någon dryg vecka sedan att jag hade en hunch att Tottenham faktiskt skulle kunna vinna ligan den här säsongen. Detta i samband med att jag började planera och skriva preview-bloggarna för Premier League som utgår från någon form av gissad sluttabell för ligan och alltså behövde bli lite konkret i hur jag såg på lagens möjligheter under den kommande säsongen.

Att jag har en hunch att Tottenham kan vinna ligan är för all del alls inte samma sak som att säga att de därför är eller att jag anser dem vara favoriter att vinna ligan. Det är de för all del inte. Men det är som vi vet inte alltid favoriterna inför säsongen att vinna ligan som faktiskt vinner ligan. Här finns alltid ett antal lag som inte är favoriter men som ändå, om omständigheterna visar sig vara de rätta, mycket väl kan vinna ligan.

ANNONS

Men att säga att jag har en hunch att Tottenham kan vinna ligan är för all del lika lätt som ensamt rätt meningslöst. Varför har jag det och på vad grundar sig denna hunch? Här har vi ju då ett och annat ljushuvud som kom fram till att jag bara hade denna hunch, eller möjligen sa mig ha denna hunch, för att provocera Arsenal. Varför det skulle provocera Arsenal eller möjligen deras supportrar att jag har denna hunch är inte glasklart.

Kan jag motivera denna hunch med rationella argument torde emellertid anklagelsen om provokation per definition kunna avfärdas. Alltså återvänder vi till frågan i förra stycket, varför har jag denna hunch och vad grundar den sig på?

Antonio Conte

En sak som ju inte hänt som press och pundits pratade om mest hela förra säsongen garanterat skulle hända är ju att Antonio Conte skulle dumpa Tottenham. Men icke, Conte är kvar.

ANNONS

Contes effekt på Tottenham redan förra säsongen var tydlig. Så tydlig att det är både lätt och helt okontroversiellt att säga att om inte för Conte så hade inte Tottenham spelat Champions Leagu den här säsongen.

Den effekten hade Conte så att säga utan någon startsträcka, det vill säga utan någon försäsong, och utan att få bygga sitt lag. Särskilt betydelsefullt eftersom Contes försäsonger är smått legendariska.

De flesta har säkert sett bilderna från Tottenhams försäsongsträning där spelarna är helt slutkörda efter ett av Contes tuffa pass. Conte vet att drilla sina spelare, både fysiskt och mentalt.

Det där är naturligtvis extremt viktigt för att förbereda laget fysiskt. Men vad det gör är också att verkligen skapa en rejäl laganda, att fostra en vilja att dö för laget, och rensa ut de som saknar denna vilja.

ANNONS

Översätt denna vilja till match och det börjar kännas givet att vi kommer kunna se ett annat Tottenham den här säsongen, ett hårdare Tottenham, kanske till och med ett elakare Tottenham.

Det kan inte ensamt räcka till ligatiteln, men det är definitivt något som gör det möjligt för Tottenham att vinna ligan.

Man City och Liverpool

Två lag som uppvisat en formidabel form de senaste åren, till stor del pushandes varandra i hög utsträckning. Mer precis i sådan utsträckning att det har varit svårt att se hur några andra lag skulle kunna komma ikapp.

Här finns dock vissa skäl att tro att både Man City och Liverpool kan röra sig nedåt mot lite mer normala nivåer den här säsongen. Båda lagen förändrar en hel del i spelare, och det kan resultera i något som i alla fall liknar en omställningsperiod.

Och det räcker med att Man City och Liverpool blir bara något mer mänskliga för att andra klubbar som i nuläget kanske framför allt Chelsea och Tottenham ska kunna komma ifatt dem.

ANNONS

Starkare spelartrupp

Tottenham hade en stark spelartrupp redan till att börja med, om än kanske något ojämn på olika positioner. Ren världsklass på vissa positioner, kanske framför allt offensiva, men något skakiga och kanske lite tunna på andra positioner, främst defensiva.

Ett villkor Antonio Conte ställde på Tottenham var att det skulle investeras i spelartruppen, och det villkoret måste man säga att Tottenham och Daniel Levy så här långt har uppfyllt.

https://www.theguardian.com/football/who-scored-blog/2022/jul/12/spurs-tottenham-transfer-market-signings-antonio-conte-players

Ivan Perisic och Richarlison är två spelare som definitivt gör Tottenham starkare offensivt, Yves Bissouma är en mycket trevlig förstärkning på mittfältet, och Clement Lenglet passar bra in som defensiv förstärkning i Contes spelsystem.

ANNONS

Djed Spence antas vara på gång till Tottenham han också, vilket vore en intressant förstärkning på högerbacken för Tottenham. Spence var betydelsefull för Nottingham Forests uppflyttning förra säsongen.

Kort sagt har Tottenham den här säsongen en bredare och mer ändamålsenlig spelartrupp. En spelartrupp som gör det möjligt för Tottenham att slåss om både ligatitel och om cuptitlar.

Annorlunda säsongsrytm

Vi har en mycket annorlunda säsong framför oss, mycket på grund av ett VM som fastän det såldes in med att det skulle spelas under sommaren lik förbannat kommer att spelas mitt i vår tidiga vinter, och alltså mitt under ordinarie klubbsäsong.

Det går att ha lite olika teorier om hur en bruten säsongsrytm påverkar olika lag och deras möjligheter. En teori är att det gynnar förhandsfavoriterna och minskar ”risken” för skrällar. Pandemisäsongen skulle kunna anses stärka denna teori.

ANNONS

En annan teori är att det skyfflar om kortleken och gör leken lite mer oförutsägbar och den så kallade ”slumpen” lite större utrymme. Vilket alltså skulle kunna öka chansen för en klubb som Tottenham.

Båda teorierna har sina kloka sidor och båda kan också stämma, om inte samtidigt så åtminstone vid olika tillfällen. Just den här gången väljer jag att tro mer på den andra teorin.

Min sammanfattning av den här diskussionen vore att de tre avslutande argumenten, det vill säga Man City och Liverpool, Tottenhams spelartrupp samt en annan säsongsrytm, är faktorer jag anser tillsammans gör att Tottenham kan vinna ligan.

Det första argumentet, det vill säga Antonio Conte och hans effekt, är den faktor som ger mig denna hunch att Tottenham också kommer vinna ligan.

Peter Hyllman

Preview av Premier League 2022-23: (11-15)

Peter Hyllman 2022-07-16 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av Premier League 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att Premier League, möjligen med undantag för toppen, är en tämligen svårförutsägbar liga.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är förhandsfavoriterna i Premier League. Självfallet hittar vi där de sex så kallade superklubbarna: Man City, Liverpool, Chelsea, Arsenal, Tottenham och Man Utd. Utöver dem nämns de vanliga outsiderlagen som Leicester, West Ham, Newcastle m fl. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Den snabbtänkte inser naturligtvis utifrån rubrik och upplägg att det kommer fler sådana här preview-bloggar, precis som är fallet för EFL Championship för övrigt. Min tanke är att räkna ned till ligapremiären om rätt exakt tre veckor med sådana här nedslag varje fredag och lördag, något beroende på eventuella matchbloggar för Euro 2022. Fem lag per vecka i Premier League.

Vi fortsätter med platserna 11-15 och nedre halvan av Premier League:

(11) Aston Villa (Steven Gerrard)

Spelare in: Diego Carlos, Boubacar Kamara, Ludwig Augustinsson. Spelare ut: Matt Targett, Conor Hourihane, Lovre Kalinic, Trezeguet.

Addera till spelare in att Aston Villa även permanentat Philippe Coutinho och Robin Olsen till klubben och det är ett rätt starkt lag på pappret som Steven Gerrard faktiskt börjar få tillgång till. Coutinho var sannerligen en viktig spelare för Aston Villa förra säsongen, Kamara är en strålande värvning, och Augustinsson ger bra bredd på vänsterbacken.

ANNONS

Visst är det lite upp till bevis för Gerrard den här säsongen som anställdes för att lyfta Aston Villa upp mot övre halvan och europeiska cupplatser, men som inte riktigt lyckades göra Aston Villa särskilt mycket bättre än vad de var under Dean Smith. Med längre tid och fler och bättre spelare i ryggen så kommer kraven på Gerrard att öka.

Lite tveksam är jag till om Gerrard orkar leva upp till dessa krav. Jag utesluter inte att Aston Villa är en av klubbarna som kommer utmana underifrån om de europeiska cupplatserna, men mer troligt i mina ögon är att Aston Villa återigen landar på en tämligen anonym mittenplats i tabellen.

(12) Brighton (Graham Potter)

Spelare in: Julio Enciso, Simon Adingra. Spelare ut: Yves Bissouma, Jayson Molumby, Tudor Baluta, Lars Dendoncker.

Yves Bissouma är ett riktigt tungt tapp för Brighton, även om Brighton har visat sig vara väldigt skickliga på att ersätta viktiga spelare som lämnar klubben. Men Bissouma var Brightons bästa spelare och motorn på mittfältet under vad som var en rekordsäsong för Brighton med nionde plats och 51 poäng.

ANNONS

Akilleshälen för Brighton är målskyttet. Laget producerar målchanser i hög utsträckning men gör helt enkelt för få mål, i synnerhet på hemmaplan. Att gå mållösa från Amex i nio matcher under säsong och göra i snitt ett mål per match på hemmaplan är alldeles för svagt för ett lag med ambitioner på den övre halvan.

Om det blir några negativa konsekvenser för Brighton av att Dan Ashworth flyttat till Newcastle så är det troligtvis inget som kommer märkas redan den här säsongen, med möjligt undantag för om det börjar gå riktigt illa och Brigthons ägare och ledning får för sig att göra ett managerbyte.

(13) Leicester (Brendan Rodgers)

Spelare in: – Spelare ut: Eldin Jakupovic.

Ovanligt tyst har det varit runt Leicester denna sommar, både vad gäller spelare in och spelare ut, vilket så klart kan vara ett uttryck för att Rodgers helt enkelt har tillgång till en väldigt stark spelartrupp redan. Det ligger för all del något i det, även om läger kan förändras ifall t ex Youri Tielemans lämnar klubben.

ANNONS

Leicester gjorde en med deras mått mätt tämligen svag säsong förra säsongen, deras sämsta under Rodgers. Något tvivlar jag på att det var ett undantag, även om det också ligger mycket i observationen att Leicester då var tungt drabbade av långa skador på viktiga spelare som Ricardo Pereira, Wilfried Ndidi, James Justin med flera.

Men Leicester är ett lag i behov av en omstart, och hittills har jag aldrig riktigt sett Rodgers lyckas med någon sådan omstart utan när hans lag passerat sin peak så går det normalt sett bara åt ett håll. Och det känns som att två femteplatser och en FA-cuptitel kan ha varit Leicesters peak under Rodgers.

(14) Brentford (Thomas Frank)

Spelare in: Aaron Hickey, Tomas Strakosha. Spelare ut: Christian Eriksen

Brentford gör en strålande första säsong i Premier League. Frågan är nu om de får en lika tuff andra säsong i Premier League som t ex Leeds och Sheffield United har haft under bara de senaste åren. Den risken finns alltid, men samtidigt känns Brentford som ett taktiskt alltför stabilt lag för att detta ska behöva inträffa.

ANNONS

Christian Eriksens kontrakt med Brentford har gått ut och det mesta talar i skrivande stund för att han inte återvänder till Brentford. Detta blir ett tungt tapp för Brentfords vars mittfält höjdes åtminstone en nivå med Eriksen i laget. Samtidigt är framför allt Aaron Hickey en riktigt bra förstärkning på ytterbacken.

Brentford påminner i någon utsträckning om Bourmemouth under deras första period i Premier League. Det vill säga tillräckligt bra taktiskt och tekniskt för att kunna känna sig hyfsat säkra på att åtminstone tre lag under säsongen kommer vara sämre än vad de är. Och mycket mer än så kanske inte Brentford behöver hoppas på.

(15) Everton (Frank Lampard)

Spelare in: James Tarkowski. Spelare ut: Richarlison, Fabian Delph, Jonjoe Kenny, Cenk Tosun, Gylfi Sigurdsson.

Everton klarade sig kvar på det berömda håret förra säsongen, en säsong som avslutades med att ägare och klubbledning bad om ursäkt för vad som hänt och sade sig vilja göra bot och bättring. Sedan sitter vi här bara några veckor inför ligapremiären utan att egentligen något verkar ha förändrats.

ANNONS

Everton är en klubb som saknar professionalism och ett konkret uttryck för detta är de finansiella besvär klubben nu befinner sig i. Dessa finansiella bekymmer att klubben har tvingats sälja en viktig spelare som Richarlison egentligen enbart för att balansera sina böcker, och har väldigt lite utrymme att värva nya spelare.

Frank Lampard står alltså inför en rätt tuff uppgift den här säsongen. Risken just nu är att fler spelare än Richarlison kommer försöka lämna klubben, som t ex Dominic Calvert-Lewin. Möjligheten är att Everton faktiskt under sommaren kan komma att få nya ägare som ger Everton en ny och bättre situation.

Peter Hyllman

Sommartider hej hej eller nej nej för Man Utd?

Peter Hyllman 2022-07-16 06:00

Skön början på försäsongsmatchandet för Man Utd med 4-0 mot Liverpool. Självklart är det bara en träningsmatch och ingen tar så klart den matchen på något större allvar och än mindre resultatet. Ändå var det på sätt och vis ett viktigt resultat för Man Utd för försök föreställa er mediatrycket och supportermissnöjet om Man Utd istället hade förlorat den där matchen med 0-4.

Annars har det så här långt varit en sommar som kanske mest av allt har avslöjat Man Utds supporterbas som en het kandidat till världens gnälligaste. Transferfönstret hann knappt ens öppna innan det gräts krokodiltårar över att Man Utd ännu inte hade värvat någon spelare, detta i mångt och mycket från samma personer som tidigare beklagat sig över att Man Utd mest värvat för att värva de senaste åren.

Nog för att vilka värvningar Man Utd kommer lyckas göra den här sommaren kan visa sig väldigt viktiga i slutänden, men vad som kommer att vända på Man Utds lycka är inte någon eller ens några värvningar, utan endast en förändring av klubbens kultur och lagets disciplin och taktik. Det är inget som kommer hända över en natt, men visst finns det positiva tecken just nu med Erik ten Hag som ny manager.

ANNONS

Just nu är det rätt många olika bollar som snurrar uppe i luften den här sommaren för Man Utd. Både i fråga om vilka spelare som faktiskt är på väg till klubben och om vilka spelare som eventuellt är på väg att lämna klubben. Inga av dessa bollar är egentligen tillräckligt intressanta i sig själva för en hel blogg, i alla fall inte en till. Men kanske finns det en poäng med att sammanfatta och kommentera dem i klump.

Vissa bollar finns inte så mycket att säga om. Christian Eriksen och Lisandro Martinez låter som att de är på gång till Man Utd när som helst, och det är väl bra värvningar utan att de för den sakens skull chockar världen. Andra bollar är däremot hetare.

Cristiano Ronaldo

Av allt att döma vill Cristiano Ronaldo fortfarande lämna Man Utd. Det mest trovärdiga skälet jag anser mig ha sett är att Ronaldo helt enkelt vill spela i och ha möjlighet att vinna Champions League.

ANNONS

Möjligen spelar även lönen viss roll givet att Ronaldos lön minskar med 25% utan Champions League-spel, precis som för övriga spelare. Givet att Ronaldo väntade till kort efter den 1 juli med att meddela sitt önskemål så spelar pengar definitivt roll.

Problemet för Ronaldo är så klart att det inte finns särskilt många klubbar som kan bli aktuella för honom, och hittills har flertalet av dessa klubbar uttryckt sig ovilliga att värva honom,

Rimligtvis har inte detta att göra med hans kvalitet som spelare, utan snarare lär det väl handla om löneanspråk och löneutrymme, samt möjligen att man inte vill rubba lagets atmosfär genom att plocka in en sådan megastjärna.

Risken eller möjligheten, beroende på hur man ser på saken, är alltså att Cristiano Ronaldo blir kvar i Man Utd. Delvis mot sin vilja kan man anta, även om det så klart inte är så det kommer framställas om nu Ronaldo faktiskt blir kvar.

ANNONS

Då kommer det nog heta att Ronaldo helst av allt ville vara kvar i Man Utd, och han sade och gjorde som han gjorde för att höja klubbens ambitioner. Vilket självfallet mängder av Man Utds supportrar kommer svälja med hull och hår, eftersom de vill svälja det.

Å andra sidan, om Cristiano Ronaldo blir kvar i Man Utd så har jag svårt att se att han skulle vara så oprofessionell att han inte skulle göra sitt yttersta.

Frenkie de Jong

Här har vi onekligen vad som artar sig till sommarens mest segdragna och tröttsamma transfersaga, och vad Man Utd kanske måste bestämma sig för är hur längde de vill och vågar låta den här dra ut på tiden.

Situationen är att Man Utd vill köpa, och Barcelona vill sälja, kanske till och med i någon mening måste sälja, men att Frenkie de Jong inte vill lämna utan de £17m i lön som Barcelona är skyldig honom.

ANNONS

Man måste anta att om Man Utd har drivit övergången så här långt och så här länge som de ändå har gjort så är det för att de vet att de Jong inte har några problem med att spela för Man Utd, utan tvärtom gärna gör det.

Uttalanden från de Jongs läger att han inte vill lämna Barcelona, återrapporterade i media, måste alltså rimligast ses som ett sätt att sätta tryck på Barcelona, att tvinga dem att göra rätt för sig i fråga om löneskulden.

Även Barcelona ägnar sig åt olika fomer av förhandlingsknep. De försöker placera i media att Chelsea ska vara på väg att buda på de Jong, vilket så klart är ägnat att sätta tryck på Man Utd att lösa Barcelonas löneskuld till de Jong.

Dessutom försöker de formulera de Jong som den orimliga parten i media genom att göra honom till bromsklossen för Barcelonas vidare värvningar. Samtidigt som de gärna vill plantera att de Jong absolut inte vill lämna Barcelona.

ANNONS

Barcelona är för närvarande en pajasklubb och därför blir varje försök att göra affärer med dem snabbt till pajaserier. Sedan är det upp till varje klubb, liksom Man Utd, att bestämma sig för om den vill utsätta sig för dessa pajaserier.

Ger man sig i lag med en pajas är det ju lätt hänt att man står där som en pajas själv till sist.

Anthony Martial

Svårt att få huvudet runt att Anthony Martial har varit i Man Utd i sju år redan. Det känns som en makalöst lång tid.

Den tiden såg ut att vara på väg mot sitt slut under förra säsongen, när Martial till slut blev utlånad till Sevilla. Men frågan är om det inte finns utrymme för en omstart för Martial i Man Utd den här säsongen.

Om Man Utd med Erik ten Hag till slut faktiskt får ett taktiskt system och en sammanhängande spelidé så finns faktiskt möjligheten att Martial till slut ändå får sitt riktiga break som anfallare i Man Utd.

ANNONS

Martial är långt ifrån någon dålig spelare, men det är en spelare som känns rätt beroende av att omgivningen fungerar.

Martial har siffermässigt gjort någon eller några rätt bra säsonger förut, men det går inte att säga att Martial någon gång verkligen haft den utväxling man hoppades på när han faktiskt värvades för sju år sedan.

Kan Martial få den utväxlingen med ten Hag som manager så vore det faktiskt inte helt fel att prata om det som en helt ny värvning.

:::

TRANSFERKOLLEN

Wayne Hennessey, Burnley till Nottingham Forest. Rejäl förstärkning på målvaktsfronten för Forest, efter att ha värvat Dean Henderson plockar man nu hem Hennessey som backup. Som sådan inte en spelare som kanske gör Forest så väldigt mycket bättre, däremot mindre känsliga för skador. Betyg: Godkänd – (++)

Christian Eriksen, Brentford till Man Utd. Inget snack om att Eriksen är en mittfältare av högsta kvalitet. Vi har sett det i Tottenham, och vi såg det i Brentford förra säsongen som han höjde åtminstone någon nivå med sin blotta närvaro. Har alla möjligheter att kunna göra samma sak för Man Utd. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Kalidou Koulibaly, Napoli till Chelsea. En mittback det har snackats om till Premier League många år, men nu blir flytten alltså av. Ingen ungdom längre, samtidigt är inte 30 år vad det en gång var. Chelsea värvar en färdig och omvittnat skicklig mittback, en lagdel de sannerligen behöver förstärka sedan spelare lämnat tidigare i somras. Betyg: Berömlig – (+++++)

Djed Spence, Middlesbrough till Tottenham. Högerspringare som passar perfekt in som wingback i Antonio Contes spelsystem. Viktig för Nottingham Forest när de återvände till Premier League förra säsongen. Ung och framför allt väldigt utvecklingsbar. En värvning som kan visa sig bli lite av samma kaliber som en gång Andy Robertson. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Lisandro Martinez, Ajax till Man Utd. Ettrig, hårt arbetande och positionssäker mittback, som även kan agera defensiv mittfältare, som det förmodligen inte är någon tillfällighet att Erik ten Hag har satt på priolistan att plocka med sig från Ajax. Kan Martinez replikera sitt spel från Ajax också i Man Utd så är det en klar förstärkning för Man Utds försvar. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Svart på vitt för England mot Nordirland

Peter Hyllman 2022-07-15 18:00

Lite förtjust blev jag i ett statistiskt samband som lyftes fram av Michael Cox på The Athletic inför Euro 2022 att de landslag som historiskt sett överpresterar på EM utifrån befolkningsstorleken i väldigt hög utsträckning råkar vara samma länder som placerar sig högst på World Economic Forums jämställdhetsranking. Vilket känns rätt rimligt, kvalitet i all verksamhet beror i hög utsträckning på dess förutsättningar.

Men om den europeiska och engelska damfotbollen just nu är ett bra mått och uttryck för jämställdhet så har den för närvarande inte mycket att hämta när det kommer till etnisk mångfald, i alla fall inte när vi kommer upp på landslagsnivå. England t ex kommer farligt nära att se ut som ett lag bestående av elva vita kloner plus avbytare, vilket de är långt från ensamma om i detta EM. Endast Frankrike känns som ett riktigt undantag.

Detta är för all del inte något unikt för damfotbollen, vi kan se liknande exempel också på herrsidan, inte minst i t ex Sverige. Men det känns mer markerat i damfotbollen och som ett mer genomgående mönster. Det är som sagt heller inget unikt för engelsk damfotboll, vi ser exakt samma mönster i Tyskland, i Holland, i Sverige och även i USA t ex. Alltså får man fråga sig på vad detta beror.

ANNONS

Gentrifiering torde vara en rätt omfattande förklaring. Träningsanläggningar och möjligheter att spela fotboll har i allt högre utsträckning de senaste åren placerats i förorter och utanför städerna på ett sätt som gör dem mindre nåbara för spelare från något fattigare områden, företrädesvis inne i städerna. Damfotbollen har därmed i högre utsträckning än herrfotbollen blivit en sport för medelklassen, därmed vitare.

Stödåtgärderna är heller inte desamma för unga tjejer som spelar fotboll som de är för unga killar, åtminstone när de är väldigt lovande. Detta gör att ännu färre tjejer från andra områden kommer in i fotbollen för det första, och fortsätter i fotbollen över en viss ålder för det andra. Om något så förklarar detta framför allt varför snedfördelningen har blivit större inom damfotbollen än inom herrfotbollen.

ANNONS

Man skulle även kunna tänka sig att skandalen under Mark Sampson, Englands tidigare förbundskapten, kan ha påverkat. Sampson blev efter FA:s utredningar belagd med att ha fällt rasistiska och nedsättande kommentarer till Eni Aluko, då en av Englands svarta spelare. Att övriga spelare närmast demonstrativt firade ett mål med Sampson lär inte heller ha bidragit till att få andra spelare att känna att fotbollen var för dem.

Pratar man om sådana här saker ligger det kanske nära till hands att prata om det pågående ”kulturkriget” som någon slags orsak. Även om det förmodligen kan ses som lite långsökt i just det här fallet, så ska man inte utesluta att det faktum att svarta spelare i engelska och i andra landslag tenderar att få ta emot mycket mer hat och påhopp vid möjliga misstag som vita spelare faktiskt kan spela rätt stor roll det också.

ANNONS

Självfallet har ingen suttit och tagit ut Ellen White, Fran Kirby, Lauren Hemp, Beth Mead, Leah Williamson, Georgia Stanway med flera därför att de är vita. Det finns heller ingen anledning att tro att någon spelare inte blivit uttagen för att de inte är vita. Visst är det så att de spelare som spelar för England i EM är uttagna på meriter, men inte heller är detta riktigt det argument som vissa inbillar sig att det är.

Att spelarna i England är uttagna på meriter betyder inte att det inte existerar ett problem eller en brist i det här avseendet. Allt beror nämligen på vilka spelare som kommer in i och kommer fram genom det engelska damfotbollssystemet, och som till slut blir aktuella att tas ut i Englands landslag. Problemen påverkar inte själva uttagningen direkt, det påverkar underlaget för uttagningen.

ANNONS

England plockar i väldigt hög utsträckning sina spelare från WSL, Super League. Antalet svarta spelare i WSL är däremot under 10%, jämfört med 43% av spelarna i Premier League, och självfallet får detta följdeffekter för landslaget. Inte heller är det fråga om något statistiskt undantag över tid. Över de senaste 20 åren har antalet svarta spelare i England pendlat runt 15% – endast en tredjedel av andelen i Englands herrlandslag.

Varför är då detta viktigt?

De rent principiella argumenten för detta är kanske självförklarande. Men det finns även andra mer praktiska och rent nyttobetonade argument. Som inte minst att ett bredare underlag av spelare från alla delar av samhället betyder bredare verksamhet, hårdare konkurrens och till sist högre kvalitet på alla nivåer. Att begränsa underlaget är liktydigt med att begränsa Englands konkurrenskraft.

ANNONS

Varför det inte minst av det skälet är viktigt med svarta spelare i Englands landslag är helt enkelt eftersom symboler spelar betydligt större roll för oss än vad många tror. Det blir betydligt mer troligt att fler spelare från just nu underrepresenterade samhällsgrupper börjar spela fotboll och väljer att fortsäta spela fotboll om det finns spelare i landslaget som ser ut som dem, kanske heter som dem, som får dem att känna sig välkomna.

Kanske är det heller ingen tillfällighet att Frankrike känns som rätt tydliga favoriter i Euro 2022, de som faktiskt just nu är klart bäst på just detta.

Detta är för all del ingen kritik i sig mot Englands landslag just nu eller spelarna i Englands landslag. Det är ju knappast deras fel. Deras uppgift här och nu är att vinna EM och de har redan tagit det första steget i den uppgiften genom att vinna gruppen. England kan se kvällens match mot Nordirland mer som en träningsmatch inför kommande slutspel.

ANNONS

Vi kommer nog kunna räkna med att England och Sarina Wiegman väljer att vila spelare, eller om man hellre formulerar det på omvänt sätt, väljer att lufta spelare som ännu inte fått så mycket speltid i EM. Spelare som Alex Greenwood, Beth England, Jill Scott och Ella Toone. Eller för den delen, med tanke på bloggens generella ämne, spelare som Nikita Parris och Demi Stokes.

Vilket hade fått England att i alla fall se lite annorlunda ut.

Peter Hyllman

Är DC United och MLS ett steg bakåt eller framåt för Wayne Rooney?

Peter Hyllman 2022-07-15 06:00

Något förvånande är det ändå att se Wayne Rooney ta jobbet som ny manager för DC United i MLS. Kanske inte förvånande för Simon Jordan på TalkSport som tvärtom tyckte att Rooney ”was never, ever, ever, ever going to get a job as a manager in the Championship or in the Premier League soon. He’s done nothing to warrant it.” Men Jordan verkar ju ha bestämt sig för sin uppfattning av helt andra skäl.

Jag förmodar att vad som framför allt ligger bakom Simon Jordans uppfattning är att Rooneys hittills enda managerjobb slutade med att Derby County under den nyss avslutade säsongen åkte ur EFL Championship ned i League One. Vad man måste förmoda att Jordan då inte tar hänsyn till är att Derby County drabbades av 21 poängs avdrag och slutade till slut endast sju poäng under strecket.

Om Wayne Rooney hade lyckats hålla Derby County kvar i EFL Championship den här säsongen så hade han varit en prima kandidat som årets manager i engelsk fotboll, oavsett division. Att Rooney faktiskt kom så nära, avståndet upp till strecket ökade även när det redan var klart att Derby County skulle flyttas ned, var något som ansågs som rätt beundransvärt på bred front under mest hela säsongen.

ANNONS

Att Wayne Rooney i detta läge alltså väljer vad som kan ses som den lättare vägen, att som vissa uttrycker det tar ett steg bakåt eller möjligen nedåt i sin managerkarriär, genom att bli manager för DC United i MLS kan tyckas vara märkligt och som något av ett udda val. Borde inte Rooney istället ha väntat på och valt en ny klubb i EFL Championship, kanske till och med någon klubb i Premier League?

Är det kanske respektlöst mot MLS, som Rooney själv gav uttryck för under sin första presskonferens som DC Uniteds nya manager, att beskriva detta som ett steg bakåt för Rooney? Mja, även om MLS är en högstaliga jämfört med EFL Championship som trots allt bara är en andradivision, så är det för den europeiska eliten mer av en slutstation i karriären, och till skillnad från EFL Championship en plats i periferin.

ANNONS

Rooneys jobb som manager i DC United kan för all del ses om riskfritt. DC United befinner sig i ett bedrövligt tillstånd och kan därmed i någon mening heller inte bli särskilt mycket sämre. Givet att nedflyttning heller inte är någon risk i MLS så behöver Rooney heller inte oroa sig för det. Risken för Rooney själv består egentligen endast i att han befinner sig just ute i periferin, och så att säga ”glöms bort”.

Kanske finns det sentimentala skäl för Wayne Rooney att ta över som manager för DC United. Han tillbringade trots allt några år där som en mycket uppskattad spelare, och det är ju inte alls omöjligt att han blev lite förtjust i både staden och i klubben. Men kanske finns det också ett och annat karriärtaktiskt skäl för Rooney att flytta just till en mindre liga som MLS.

Alldeles omöjligt är det ju inte att Rooney t ex tittat lite på hur Steven Gerrard sparkade igång sin managerkarriär. Han valde att som första gig ta ett jobb i Skottland, det vill säga i Rangers, inte i England. Klokt kan tänkas, han fick möjligheten att göra sig något av ett namn i ett lugnare och kanske även lite mer riskfritt sammanhang, snarare än att behöva malas ned i den extremt riskfyllda tryckluftskokaren som är engelsk fotboll.

ANNONS

Några år senare är Gerrard alltså manager för Aston Villa. Även om vi inte vet riktigt hur det äventyret slutar så måste vi utifrån vad vi vet här och nu konstatera att det var en rätt klokt vald karriärstrategi av Gerrard. Vi skulle kunna se Brendan Rodgers som något av ett liknande exempel. Efter Liverpool gick han till Celtic och återigen Skottland för att så att säga rehabilitera sin managerkarriär. Nu är han manager för Leicester.

Helt långsökt är det väl inte att Wayne Rooney tänker sig något liknande här med DC United, det vill säga att bygga upp sitt managernamn ytterligare i MLS och därmed göra sig mer attraktiv på sikt för de större engelska klubbarna. Det vill säga på det viset kanske flytta perspektivet på MLS från den elefantkyrkogård och slutstation det är för europeiska spelare till den startstation ligan kan vara för europeiska managers.

ANNONS

Kommer det fungera? Svaret på den frågan beror nog på i vilken utsträckning engelska klubbar och möjligen i mindre utsträckning engelska experter ser på och värderar MLS på ungefär samma sätt som de ser och värderar Skottland och skotska Premier League. Men risken är så klart att de inte gör det, utan mer väljer att se MLS som ligan som gud glömde, fastän det i själva verket kanske är en tuffare miljö än Skottland.

Hur som helst är det inte nödvändigtvis ett korrekt sätt att beskriva situationen att Wayne Rooney genom att gå in som manager för DC United i MLS därmed tar ett steg bakåt i karriären. MLS är förmodligen en steg ned från t ex EFL Championship, men det kan ändå på lite längre sikt vara ett aktivt steg framåt för Rooney som manager. Det beror på vad som händer med Rooney efter DC United.

ANNONS

Vilket självfallet åtminstone delvis kommer bero på hur Wayne Rooney lyckas i MLS med DC United.

:::

TRANSFERKOLLEN

Thomas Strakosha, Lazio till Brentford. David Raya verkar för närvarande inte intresserad av att förlänga sitt kontrakt med Brentford, vilket gör att de behövt börja leta efter en möjlig ny målvakt. Den har de till synes hittat i albanske landslagsmannen Strakosha. Tidigare backup-målvakt i Lazio som han nu lämnat på fri transfer. Betyg: Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Preview av EFL Championship 2022-23: (13-18)

Peter Hyllman 2022-07-14 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av EFL Championship 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att EFL Championship alltid är en svårt oförutsägbar liga som kan sluta mer eller mindre hur som helst.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är bokmakarfirmornas favoriter att vinna EFL Championship. Naturligtvis hittar vi där de tre klubbar som åkte ur Premier League förra säsongen, alltså Norwich, Watford och Burnley. Andra klubbar som räknas bland favoriterna är Sheffield United, Middlesbrough och West Brom. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Den snabbtänkte inser naturligtvis utifrån rubrik och upplägg att det kommer fler sådana här preview-bloggar, även för Premier League för övrigt. Min tanke är att räkna ned till ligapremiären om rätt exakt två veckor med sådana här nedslag varje fredag och lördag, något beroende på eventuella matchbloggar för Euro 2022. Sex lag per vecka i EFL Championship och fem lag per vecka i Premier League.

Vi fortsätter med platserna 13-18 och nedre halvan av EFL Championship:

(13) Blackpool (Michael Appleton)

Slutade förra säsongen på sextonde plats, på hyfsat behörigt avstånd från nedflyttningsstriden. Appleton har fått rätt bra ordning på Blackpool men den stora frågan den här sommaren handlar framför allt om att inte tappa spelare, kanske i synnerhet Josh Bowler, mer än att värva spelare. Kan förväntas hamna på ungefär samma plats i tabellen den här säsongen.

ANNONS

(14) Queens Park Rangers (Michael Beale)

Såg under en lång stund förra säsongen ut att kunna ta en av playoff-platserna innan laget ramlade samman under slutet av säsongen. Beslutet att sparka Mark Warburton kom plötsligt och överraskande, och beslutet att ersätta honom med den för jobbet helt färske Beale känns inte precis övertygande inför den här säsongen. Viktiga spelare som Charlie Austin, Lee Wallace, Yoann Barbet och Moses Odubajo har lämnat klubben.

(15) Coventry City (Mark Robins)

Slutade tolva förra säsongen vilket är en placering som Coventry helt säkert var mycket nöjda med under sin andra säsong tillbaka i EFL Championship. Robins har lyckats bygga ett etablerat lag i divisionen även om det också är lite svårt att se Coventry stiga mycket högre än så här i tabellen. Som med alla lag i motsvarande situationer kommer andra klubbar börja rycka i lagets spelare som även kommer börja se sig om efter nya och större äventyr. En säsong av konsolidering för Coventry.

ANNONS

(16) Preston North End (Ryan Lowe)

Haft några tuffa säsonger på slutet och det finns egentligen ingen anledning att tro att den här säsongen kommer bli annorlunda. Lowe gör sin första hela säsong som manager för Preston och måste nog anses vara tämligen oprövad på den här nivån. Tom Barkhuizen lämnar Preston inför den här säsongen, men laget har också gjort några spännande nyförvärv i Freddie Woodman, Ben Woodburn och Robbie Brady.

(17) Stoke City (Michael O’Neill)

Stoke har stabiliserats som fotbollslag under O’Neill utan att därför riktigt ha lyckats få någon riktig ordning på grejerna. Åtminstone inte så som vi kanske kommer ihåg Stoke från åren i Premier League. Benik Afobe, Joe Allen, James Chester och Steven Fletcher är några potentiellt tunga spelartapp. Frågetecken finns kring O’Neills fotboll med Stoke som känns för långsam och ensidig för att kunna lyckas.

ANNONS

(18) Wigan Athletic (Leam Richardson)

Wigan återvänder till EFL Championship redan efter en säsong i League One, dit de förpassades inte på grund av sportsliga “meriter” utan på grund av poängavdrag som av dem själva helt i enlighet med dagens tongångar såg som orättvisa. Inget snack om att Wigan var för bra i League One men det här kan ändå bli en tuff säsong för Wigan som nog inte bör ha så värst mycket högre målsättningar än att hålla sig kvar.

Peter Hyllman

Vore Alexander Isak en bra värvning för Newcastle?

Peter Hyllman 2022-07-14 06:00

Alexander Isak anses väl allmänt vara en av eller kanske till med den främsta svenska anfallaren i det svenska landslaget under de kommande i alla fall tio åren. Kanske den spelare som först och främst förväntas axla den rätt tunga mantel som blivit kvar efter Zlatan Ibrahimovic. Alltså var det inte bara någon svensk småsak när det under tisdagen började bombas rubriker om att Isak skulle vara på gång att värvas av Newcastle.

Kanske har Alexander Isaks karriär stagnerat en aning det senaste året med Real Sociedad, där han nu har varit i tre år. För något år eller så sedan pratades det om Barcelona och sådana klubbar som kommande destination för Isak, men detta har inte riktigt materialiserats. Så även om Real Sociedad för all del har tagit sig till Europa League så hade det känts som en flytt i rätt riktning för Isak.

Den bistra sanningen är att Real Sociedad aldrig kommer kunna bli mycket mer i La Liga än vad de är nu. Newcastle är däremot en ambitiöst satsande klubb mot framtiden, en klubb de flesta kommer se som en direkt utmanare till de engelska superklubbarna redan under de närmaste åren. Dessutom en klubb med hemvist i världens bästa och överlägset mest uppmärksammade liga.

ANNONS

För Newcastles räkning är det rätt tydligt att de behöver förstärka sitt anfall. Callum Wilson är för all del en alldeles strålande anfallare, men är extremt skadebenägen och är riskabel att bygga en säsong runt av framför allt det skälet. Om Newcastle alltså har en lagdel just nu som är rätt tunn i såväl kvantitet som kvalitet så är det just anfallet, vilket Eddie Howe även uttryckligen har sagt.

Allan Saint-Maximin är betydligt mer av en kreativ forward än en renodlad anfallare, och Chris Wood är för all del en skicklig anfallare, men möjligen något begränsad i funktion och i rörlighet. Alexander Isak erbjuder i det avseendet något mer för Newcastle och det är därför inte underligt om Newcastle vore intresserad av just Isak, en spelare dessutom med helt rätt ålder och profil för dem.

To be fair, Alexander Isak har inte upphöjts av Newcastle själva till deras enda måltavla som anfallare, utan som en anfallare de är intresserade av bland flera på en lista som enligt lokala journalister även inkluderar Dominic Calvert-Lewin, Ivan Toney och kanske inte minst Bayer Leverkusens Moussa Diaby. Men det är uppenbart att Isak är en spelare som Newcastle håller ögonen på och är väldigt intresserade av.

ANNONS

Dilemmat för Newcastle är däremot att de verkar behöva välja vilken position de ska prioritera denna sommar och därmed vilken spelare de ska försöka värva. Isak är primärt en renodlad anfallare och Moussa Diaby är primärt en forward eller winger. Att värva båda denna sommar anses inte ligga inom Newcastles ekonomiska ramar. Vilket kanske inte stämmer helt överens med vad vissa av Newcastles supportrar vill tro.

Snacket runt Newcastle tyder på att klubben just nu prioriterar att värva en forward, alltså Diaby från Bayer Leverkusen. Problemet där verkar främst vara att Diaby befinner sig på gränsen till den franska VM-truppen och av det skälet verkar ovillig att flytta till ett nytt lag i en helt ny liga i detta läge, av oro att inte bli uttagen till VM. Kanske öppar detta dörre för Alexander Isak, som inte precis har någon VM-plats att oroa sig för.

ANNONS

Är Alexander Isak en bra nog anfallare för ett Newcastle med ambitioner på Premier Leagues övre halva, europeiska cupplatser och på lite längre sikt även på Champions League? Den svenska stoltheten kanske svarar självklart ja på en sådan fråga. Helt säkert är det kanske inte, vad man däremot kan säga med säkerhet är att Isak definitivt är en spelare med profilen och potentialen att växa in i den uppgiften.

En lätt uppgift är det sannerligen inte. Kanske särskilt inte i en klubb som Newcastle, där det av historiska skäl finns väldigt höga krav på lagets anfallare, där legendariska anfallare som Jackie Milburn och Alan Shearer, båda med ett rätt starkt case att vara de bästa anfallarna som haft sin hemvist på engelsk mark, dragit på sig Newcastles svart-vita tröja. Om Isak ska fortsätta utvecklas i sin karriär är det däremot en uppgift han måste klara.

ANNONS

Om Alexander Isak till Newcastle sedan vore en särskilt populär värvning är kanske något mer osäkert. Cirka 60% svarar nej på twitterfrågan om Isak till Newcastle, och motivet till det verkar från de flesta håll handla om att man inte vill se en framstående svensk spelare gå till en klubb med saudiskt statligt ägande. Förståeligt kanske, men rent sportsligt är det svårt att se några större invändningar mot den här värvningen.

En bra värvning för Alexander Isak, en bra värvning för Newcastle, även om en och annan Newcastlesupporter möjligen hade hoppats på något ännu större namn, och vem vet, kanske även en bra värvning för det svenska landslaget?!

:::

Franska senaten presenterade under onsdagen sin utredning av vad som hände inför och under Champions League-finalen tillsammans med konklusionen att ansvaret och skulden för detta faller helt och hållet på franska myndigheter, inte på Liverpools supportrar.

ANNONS

Det var, åtminstone rent sakligt, inte precis någon oväntad slutsats. Baserat på fakta som framkommit och på vittnesmål från mängder av personer på plats i Paris.

Den franska regeringen tillsammans med berörda franska myndigheter bör därmed utfärda en offentlig ursäkt till Liverpools supportrar. Det känns som det minsta man kan begära, och det enda anständiga att göra.

Andra krav som framfördes från Liverpoolhåll under onsdagen på en ”parliamentary inquiry” känns mer udda.

Dels är det väl i princip just vad den franska senaten faktiskt gjort. Dels speglar det en märklig brittisk och kanske framför allt liverpudliansk besatthet med sådana här ”inquests”.

Ibland kan det även finnas ett värde i att släppa saker och gå vidare.

:::

På tal om att inte släppa saker och gå vidare.

FA har beslagit Everton med två punkter gällande oförmåga att kontrollera sina supportrar, med avseende på planinvasionen på Goodison Park efter Evertons match mot Crystal Palace den 19 maj.

ANNONS

Många av Evertons supportrar har varit rätt kvicka med att påpeka att FA vore ute efter att sätta dit just dem givet att FA ännu inte på samma sätt beslagit Man City och Nottingham Forest för samma sak.

Nyckelordet där är för all del ännu kan jag tycka.

Även jag skulle tycka det vore extremt märkligt om Forest och Man City inte beslås på samma sätt som Everton för exakt samma förseelse, och skulle så bli fallet skulle jag kunna förstå Evertons supportrars misstänksamhet.

Men man får ändå ta lite höjd för att utredningar kan ta lite olika lång tid beroende på omständigheter och att t ex Man Citys match spelades tre dagar efter Evertons match.

Är läget oförändrat mot slutet av sommaren ser jag större skäl att ta Evertons supportrars irritation på allvar.

Men innan dess får de gärna ta semester från konspirationsteorierna.

ANNONS
Peter Hyllman

Djävulen sitter i detaljerna för Brighton!

Peter Hyllman 2022-07-13 06:00

Brighton kommer från en rekordsäsong. Förra säsongens nionde plats är Brightons högsta placering någonsin i den engelska högstadivisionen, precis som Brightons 51 poäng var det högsta antalet poäng klubben tagit i Premier League eller dess formella föregångare. Brighton har alltså alla skäl i världen att vara rätt nöjda med var de befinner sig. Ändå finns just nu en viss osäkerhet om var Brighton faktiskt befinner sig.

Mycket av osäkerheten kommer sig av att Dan Ashworth i februari beslutade sig för att lämna sin roll som Brightons technical director, att säga upp sig efter att ha erbjudits ett för honom helt säkert bättre och mer spännande jobb med Newcastle. Ashworth kom till Brighton för drygt tre år sedan och kan därför antas vara den som ligger bakom de mesta av Brightons framsteg, som inkluderar Graham Potter och den där niondeplatsen.

Visst tjänar det till att påminna om att det inte var något litet skifte i strategi och struktur som Brighton genomförde där under våren och sommaren 2019. Beslutet att sparka Chris Hughton och ersätta honom med Potter häcklades närmast unisont i engelsk press, och de flesta tog för givet att Brighton drabbats av hybris och mer eller mindre omedelbart skulle åka ur Premier League. Verkligheten blev den motsatta.

ANNONS

Med Ashworth som technical director följde en helt annan typ av manager, ett helt annat sätt att spela fotboll och ett fokus på en helt annan typ av spelare. Givet Ashworths betydelse för Brighton när han kom in i klubben finns det rationella skäl att tänka att Ashworth riskerar ha lika stor betydelse för Brighton när han lämnar klubben. Allt beror på vad för institutionellt kapital som Ashworth lämnar efter sig.

Hittills har Tony Bloom, Brightons aktiva och engagerade ägare och ordförande, eller VD:n Paul Barber inte precis bistått med några väldigt uppmuntrande tecken på just den saken. Ashwort har tills vidare ersatts internt av David Weir, innan dess ansvarig för utlånade spelare, som först ställföreträdande technical director, vilket åtminstone än så länge verkar ha permanentats.

Därtill har Brighton knappast heller varit särskilt aktiva på transfermarknaden så här långt under sommaren. Två unga spelare har värvats i form av Julio Enciso och Simon Adingra, men vad det verkar kommer båda dessa spelare lånas ut den här säsongen. Tony Bloom upprepar vid varje intervju att Brighton har den ”starkaste spelartruppen någonsin”, vilket så klart kan tolkas som att han inte tycker att Brighton behöver värva något alls.

ANNONS

Sammantaget kan å andra sidan båda dessa saker också tolkas som att Brighton och Tony Bloom inte riktigt verkar veta vad de ska göra i det här läget, och därför hellre avvaktar än så att säga trampar i galen tunna. Vilket för all del innehåller både klokhet och risk. Ibland kan det vara bättre att göra inget än att göra något dumt bara för att göra något. Andra gånger missar man möjligheter genom att göra inget alls.

En av Brightons styrkor de senaste tre åren har varit förmågan att ersätta spelare som lämnat klubben. Vi har sett det inte minst på mittbackssidan där Brighton på ett bra sätt, kanske till och med överraskande bra sätt, har lyckats hantera att först Ben White och därefter Dan Burn flyttat till Arsenal respektive Newcastle. Den typen av planering och vad som kan kallas för successionsordning är så klart en technical directors ansvar.

ANNONS

Vilket ofrånkomligen väcker frågan om Brighton på samma effektiva sätt kommer kunna ersätta Yves Bissouma, som flyttat till Tottenham under sommaren. Bissouma var lagets förmodligen bästa spelare förra säsongen och en väldigt viktig kugge på Brightons mittfält. Motsvarande frågor riskerar bli aktuella för Tariq Lamptey och Marc Cucurella som båda i lite olika utsträckning antas vara på att flytta även de.

Tony Bloom har för all del rätt i att Brighton just nu har en både bred och stark spelartrupp. Det saknas alltså inte spelare i Brighton som kan gå in och ta Bissoumas plats på mittfältet, samtidigt som vi också vet att vissa spelare helt enkelt är lättare att ersätta än andra spelare, att kvaliteten faktiskt också spelar roll. Ett rimligt antagande är dock att eventuella negativa effekter av detta märks mer på lång sikt än redan denna säsong.

ANNONS

Att gå in i nästa säsong med en rekordsäsong i ryggen är naturligtvis något i grunden positivt, men det för även med sig vissa risker. Vi märkte att kraven på Brighton började öka redan under förra säsongen när det buades åt laget efter en 0-0-match mot Leeds hemma på Amex. Brighton hade inlett säsongen väldigt starkt men befann sig då i en för dem svagare period.

En rekordsäsong kan vara svår att upprepa, det ligger så att säga i sakens natur. Det är samtidigt ovanligt att krav, förväntningar och förhoppningar från press, media och supportrar justeras nedåt. Vilken atmosfär och arbetsmiljö kommer Brighton alltså få om de den här säsongen till exempel tvingas brottas på tabellens nedre halva? Brightons positiva cirkel riskerar vändas till en mer negativ cirkel.

Brighton under Graham Potter har samtidigt en trygg och stabil grundtaktik. Lagets främsta styrka förra säsongen var att de var svåra att slå. Endast elva förluster under hela säsongen visar på den saken. Samtidigt visar kanske Brightons 15 oavgjorda matcher förra säsongen lite på lagets svaghet, att man vann lite för få matcher. Främst eftersom laget helt enkelt gjorde för få mål.

ANNONS

Brightons största eller åtminstone mest betydelsefulla problem med den saken kom förmodligen på hemmaplan. Det var lite talande att när England vann med 8-0 på Amex mot Norge i måndags så var ett vanligt skämt att det var lika många mål i en match som Brighton gjorde hela förra säsongen. Något överdrivet. Brighton gjorde 19 mål på Amex förra säsongen, vilket fortfarande är bara ett mål per match i snitt.

Brighton misslyckades med att göra ett enda mål i nio hemmamatcher på Amex, vilket alltså är nästan varannan match. Brightons svårigheter att göra mål förklarar även till stor del lagets många oavgjorda matcher. Här kan prövas ett what if-räkneexempel. Hade Brighton istället vunnit sju av dessa 15 oavgjorda matcher, alltså nästan hälften av dem, då hade Brighton slutat sexa och spelat i Europa League nu.

ANNONS

Vad Brighton alltså måste göra är att bygga vidare på det som är lagets styrkor, det som gjorde att Brighton ändå slutade nia, och som såg dem ta riktigt fina vinster mot Arsenal, mot Man Utd, mot Tottenham och mot Wolves. Men viktigt för Brightons fortsatta framsteg är att de utvecklar och förbättrar det som är lagets svaghet, det vill säga först och främst målskyttet.

När Tony Bloom alltså säger att Brighton har en väldigt stark spelartrupp, till och med den starkaste någonsin, så har han för all del rätt sett till helheten. Men djävulen sitter som alltid i detaljerna, och när det kommer till anfallet så har inte Brighton det starkaste någonsin, eller för den delen ens ett särskilt starkt anfall. Ingen av Neal Maupay, Danny Welbeck eller Leandro Trossard nådde förra säsongen upp till tio ligamål.

ANNONS

En detalj som kan visa sig vara skillnaden mellan en bra säsong och en dålig säsong för Brighton.

:::

TRANSFERKOLLEN

Keane Lewis-Potter, Hull City till Brentford. Ung talangfull engelsk anfallare med tre efternamn som namn. Naturligtvis kan inte Brentford undvika att slå till på den spelaren. Lewis-Potter, U21-landslagsman för England, breakade förra säsongen med Hull City och gjorde 15 ligamål i EFL Championship. Blir bra för Brentford också. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Nathan Collins, Burnley till Wolves. Wolves ger sig in på transfermarknaden med något av en knall. Collins har etablerat sig som en av de bästa mittbackarna strax under ytan i Premier League. Kanske lite som Conor Coady, och då är det ju inte så dumt att para ihop sig med Coady just i Wolves. Wolves värvar en bra mittback och förstärker försvaret. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Är Southampton den senaste klubben i City Football Group?

Peter Hyllman 2022-07-12 06:00

Ungefär samtidigt som Mauricio Pochettino fick sparken av PSG ställde jag frågan med fyra olika svarsalternativ vilken engelsk klubb i Premier League som Pochettino hade passat bäst i. Southampton ingick inte i mina svarsalternativ men det var ändå någon som föreslog en återkomst till Southampton, Pochettinos första klubb i England. Min replik blev att Southampton inte längre är den klubben.

Vi befann oss precis i början av 2013 när Southampton chockerade och förargade engelsk fotboll genom att sparka Nigel Adkins och anställa en då allmänt okänd Pochettino som ny manager. Southampton var då nykomlingar i Premier League och befann sig ovanför nedflyttningsstrecket. Många kritiserade sportchefen Nicola Cortese för kortsiktighet, när han kanske i själva verket var både visionär och framsynt.

Southamptons anställning av Mauricio Pochettino tydde både på vision och ambition, just vid det tillfället var det dessutom ett synnerligen modigt beslut att fatta. Beslutet betalade sig däremot. Med Pochettino som manager tog Southampton ett rejält kliv framåt både taktiskt och psykologiskt och gick från ett nedflyttningshotat lag till ett lag etablerat på tabellens övre halva, spelandes i cupfinaler och i europeiskt cupspel.

ANNONS

Southamptons vision och ambition verkar nu vara en helt annan. Strategin de senaste åren är hur som helst både tydlig och tämligen uttalad. Southampton har satt i system att värva spelare från kanske framför allt Chelseas och Man Citys akademier. Förra sommaren såg vi Southampton värva både Dynel Simeu och Tino Livramento från Chelsea, innan man till slut även plockade in Armanda Broja på lån.

Strategin fortsätter denna sommar, dessutom ännu mer renodlat. Fast den här gången är det Man Citys akademi som skördats. Gavin Bazunu och Roméo Lavia har redan värvats från Man City, och andra spelare antas vara på gång, inte minst Issa Kaboré, högerback som förra säsongen spelade i ES Troyes i Ligue 1. Även om Joe Aribo har värvats från Rangers så är det ett ännu mer markerat fokus på Southamptons värvningar.

ANNONS

Men mest talande är nog anställningen av Joe Shields som ny head of senior recruitment, tidigare Man Citys head of youth recruitment. Vilken om inte annat rätt tydligt indikerar att inriktning och fokus på Southamptons värvningar det senaste året absolut inte är någon sorts tillfälligheternas spel, utan tvärtom är något som Southampton planerar att fortsätta och fördjupa sig i.

Här går det att ställa sig en kanske endast halvt skämtsamt avsedd fråga: Är Southampton den senaste klubben att ingå i City Football Group?

City Football Group är i rent företagsekonomiska termer Man Citys koncern, deras nätverk av klubbar runtom i världen. Motiven med nätverket är rätt självklara, att sprida varumärket, att vidga och förstärka klubbens scouting och rekrytering och därmed kontrollen över sina produktionsfaktorer, samt att i viss utsträckning kunna skicka iväg egna spelare på lån för en bättre utveckling.

ANNONS

Vi hittar i detta nätverk klubbar från Sydamerika och Nordamerika, från Asien och från Australien. Vi hittar klubbar från Spanien, Frankrike, Belgien och hyfsat nyligen även från Italien. Formellt är det inte möjligt för Man City att låta andra engelska klubbar ingå i City Football Group, men det finns självfallet mer informella sätt att uppnå i realiteten ungefär samma sak. Är detta vad man nu har gjort med Southampton?

Jaha, än sen? Southampton ska naturligtvis göra vad som är bäst för dem. Här är det fullt möjligt att hävda att en strategi att värva ”russinen ur kakan” från Man Citys och Chelseas akademier är en mycket klok strategi. Att det är skickliga spelare som fått en väldigt bra utbildning som kan värvas för en relativt bra peng. I vilken utsträckning det verkligen är russinen kan självfallet diskuteras.

ANNONS

Definitivt är det ju så att Southampton åtminstone har en tydlig och uttalad strategi för sina värvningar, och det torde ju i sig vara bättre än de lite för många engelska klubbar som till synes agerar helt utan någon strategi. Southampton har onekligen tänkt till på gott och på ont, och agerar därefter. Vad som sedan återstår är den lite mer kluriga frågan om Southampton också har tänkt rätt?!

https://www.dailyecho.co.uk/sport/20267259.southampton-fc-block-noise-continue-build-their-way/

Här vore den primära invändningen att Southampton stadigt men gradvis har sjunkit i tabellen och börjat dras in allt närmare nedflyttningsstriden. Southampton behöver alltså förstärka laget men i vilken utsträckning går det faktiskt att förstärka ett lag baserat på spelare som tillsammans ännu inte spelat en enda match i Premier League, och som fortfarande rimligtvis är spelare som är under utveckling?

ANNONS

En mer sekundär invändning gäller hur det påverkar Southamptons kultur och självförtroende som klubb. Nog för att det alltid kan vara klokt att ha en realistisk syn på verkligheten och sin egen position i näringskedjan, men det är också viktigt att tro på sig själva och stå upp för sig själva. Att rent institutionellt underordna sig en annan klubb riskerar bli motsatsen till detta, liksom det riskerar bli självuppfyllande.

Något upplysande är det kanske att titta på andra klubbar i City Football Group, som befinner sig i jämförbara ligor, och hur det faktiskt har gått för dem. Här är det kanske bara meningsfullt att jämföra med spanska Girona som nu varit en del av Man Citys nätverk i fem år. Man City köpte in sig i Girona när klubben gått upp i La Liga och under dessa fem år har Girona slutat på platserna 10, 18, 25. 25 och 26.

ANNONS

Andra året av City Football Groups ägande av Girona blev klubben alltså nedflyttad till spanska Segundan. Vilket kanske inte är särskilt anmärkningsvärt givet Gironas historia i det spanska ligasystemet men mer anmärkningsvärt sett till vad som sades vara ambitionen i samband med uppköpet. Väl i Segundan har Girona slutat femma, femma och sexa, innan de alltså vann playoff innan sommaren och går upp i La Liga igen.

Självfallet har nu Southampton en annan ställning och situation än vad Girona har, så jämförelsen haltar något, men i fråga om att tillämpa en strategi som i hög utsträckning är identisk med en klubb som ingår i City Football Group är detta kanske inte ett helt upplyftande facit för en klubb som Southampton som ändå rimligtvis måste ha som absolut minsta målsättning att hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

Kanske anser sig Southampton ha minst lika dåliga erfarenheter av att spendera pengar på erfarna men möjligen trötta spelare. Kanske tänker Southampton att om de ska spendera pengar är det bättre att göra det på oerfarna men utvecklingsbara, motiverade och återförsäljningsbara spelare. Southampton har onekligen hittat en strategi och en nisch som de är relativt ensamma om i Premier League.

Om Southampton sedan är ensamma om denna strategi för att inga andra klubbar tänkt tanken, eller för att inga andra klubbar är så dumma att tänka tanken, är en fråga vi kommer få besvarad om inte redan denna säsong så under kommande säsonger.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ludwig Augustinsson, Sevilla till Aston Villa, lån. Intressant och med svenska ögon självfallet en spännande värvning. Något svårt att se att Augustinsson skulle lyckas bänka Lucas Digne, men å andra sidan har Digne viss skadehistorik så det är alls inte omöjligt att det blir en hel del spel för Augustinsson. Vilket betyder att Aston Villa med den här värvningen definitivt blir starkare på bredden. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Cheick Doucouré, Lens till Crystal Palace. Kanske ingen jätteöverraskning att Patrick Vieira hittar bra spelare i franska ligan, men här verkar det ändå som att han har hittat ett rejält fynd. Doucouré har varit Lens viktigaste spelare på mittfältet under en säsong då laget slutar sjua i Ligue 1. Kan bli en rejäl förstärkning på Crystal Palaces mittfält. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Neco Williams, Liverpool till Nottingham Forest. Nottingham Forest fortsätter förstärka sin backlinje, och framför allt ytterbackspositionerna. Djed Spence kommer inte tillbaka till klubben, och här värvar Forest en ung högerback som förmodligen hade blivit kvar i Liverpool om det inte hade varit för en viss Trent Alexander-Arnold. Bra värvning, klar förstärkning. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Raheem Sterling, Man City till Chelsea. Bloggade om specifikt den här övergången i lördags och drev poängen att detta är en perfekt värvning för både Chelsea och för Sterling, att det är ett lag och en spelare som passar varandra väldigt bra, i någon mening förmodligen bättre än vad Man City och Sterling passade varandra. En värvning som kan höja både Chelsea och Sterling. Betyg: Berömlig – (+++++)

ANNONS

Andreas Pereira, Man Utd till Fulham. Någon tvekan kan det knappast råda om att det finns både god teknik och hög kvalitet i Pereira, även om han som offensiv mittfältare aldrig lyckades göra något riktigt avtryck i Man Utd. Kanske passar han desto bättre in i Fulham, med ett tajtare spelsystem och med lite mindre press på sig. Bra värvning. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Blir publiken en faktor för England i EM och mot Norge?

Peter Hyllman 2022-07-11 18:00

Damfotbollen är inte riktigt lika van vid att spelas på de allra största arenorna och inför de allra största publiksiffrorna som herrfotbollen är. Det märks på sätt och vis, både på hur spelarna pratar och beter sig inför matchen och på hur de spelar och agerar under matchen. Detta betyder att just publiken faktiskt kan tänkas spela en mer avgörande roll i detta mästerskap än vad den normalt sett brukar göra.

Desto bättre för England kan tänkas som ju har hemmaplan i Euro 2022. Kanske kan England rida på samma typ av våg som för fem år sedan bar Holland hela vägen till EM-gulden på en orange publikvåg. Viktigast kommer alltid vara kvaliteten på fotbollen som spelas, men mästerskap avgörs ofta på marginalen, och just på marginalen kan stödet från supportrarna få en mycket stor betydelse.

Demografin på matcherna hittills i EM erinrar oss om dessa mästerskaps betydelse för fotbollens tillväxt och utveckling. Detta gäller kanske främst England. För det är en delvis annan publik på dessa matcher än på det manliga landslagets matcher. Mer barn, mer familjer. Därmed en helt annan atmosfär. Värdet med landslagsfotboll är att den når grupper och individer som klubbfotbollen inte når på samma sätt.

ANNONS

Värdet med damfotbollen i största allmänhet och damlandslagsfotbollen i synnerhet är att den når grupper och individer som landslagsfotbollen i övrigt inte riktigt når fram till på samma sätt.

Med allt större publiksiffror generellt börjar å andra sidan spelarna vänja sig alltmer vid situationen. Publikrekord efter publikrekord krossas, och det var en härlig syn att se cirka 70,000 åskådare tränga in sig på Old Trafford för att se Englands första match i Euro 2022 mot Österrike. En rätt trevlig käftsmäll till den där tröttsamma svansen som hela tiden har det där behovet av att påstå att inga bryr sig om damfotboll.

Den exponentiella publiktillväxten inom damfotbollen har däremot gjort att FA:s val av arenor har ifrågasatts på olika håll. Ingen lär klaga över Old Trafford i premiären eller för den delen Wembley i finalen, men valet av övriga arenor såsom Bramall Lane, St Mary’s Stadium, Amex Stadium, Stadium MK, Brentford Community Stadium, New York Stadium, Leigh Sports Village och Man Citys Academy Stadium har setts som ”oambitiöst”.

ANNONS

Här kan jag kanske tycka att det blir lite larvigt att klaga över relativt stora arenor som Bramall Lane, St Mary’s, Amex och Stadium MK som samtliga tar in över 30,000. Kanske kan de fyra övriga arenorna, som samtliga understiger 20,000 i kapacitet anses vara mer tveksamma för ändamålet. Framför allt måste nog signalvärdet med att lägga EM-matcher på en akademiarena skarpt ifrågasättas.

Arenorna bestämdes för all del redan för fyra år sedan och då befann sig damfotbollen i ett delvis annat läge. FA kan däremot kritiseras för att ha underskattat alternativt ha förhållit sig alltför försiktiga till det ökade publikintresset. Men framför allt gäller det kanske just signalvärdet. Genom valet av arenor signalerar en arrangör kanske som tydligast hur viktigt de anser mästerskapet vara.

Samtidigt bör ju påpekas att hittills i EM har inte matcherna varit helt utsålda, möjligen med undantag för just EM-premiären på Old Trafford. Detta torde ju kunna rättfärdiga valet av arenor. Samtidigt får man ibland fundera över orsak och verkan i sådana här frågor, påverkar t ex valet av arenor och städer publikmängden? Många påpekar även att UEFA:s biljettsystem signalerar att matcher är utsålda utan att de faktiskt är det.

ANNONS

Lapp på luckan får vi hoppas att det är också på läktarna ikväll på Amex Stadium mellan England och Norge, och inte bara enligt UEFA:s biljettsystem. I så fall betyder det 30,000 i publik som kommer se England och Norge spela om vad som rimligtvis måste vara gruppsegern i Grupp A. En tuff match för England som fick en tuffare uppgift än vad som kanske var väntat redan mot Österrike.

Englands främsta orosmoln på Old Trafford var anfallsspelet. England skapade för få chanser och utnyttjade de chanser som skapades för dåligt. Bäst beskrivet av att England vann med 1-0 och det enda målet som gjordes endast med nöd och näppe orkade över mållinjen. Englands oförmåga att göra fler mål i matchen innebar att Österrike så när höll på att få med sig 1-1 och åtminstone en poäng från matchen.

Lauren Hemp hade svårt att göra något större avtryck i EM-premiären. Ellen White, normalt sett en så säker målskytt, missade ett antal vidöppna lägen och det har börjat diskuteras om White verkligen ska ha en plats i laget. Beth Mead hade en bättre match på högerkanten och det var även Mead som gjorde målet. Den stora ljuspunkten var Fran Kirby som styrde och ställde väldigt bra på offensivt mittfält.

ANNONS

Men det där var premiären med alla de nerver som en premiär alltid medför, särskilt framför en så stor publik i ett så stort sammanhang. England vann matchen, om än efter vissa bekymmer och besvär. Från och med matchen mot Norge ikväll lär vi få ett bättre besked på vad som bara var Englands premiärnerver och på vad England faktiskt kommer att kunna duga till i detta EM.

Kan publiken bära fram England mot Norge? Kan publiken bära fram England i EM?

Peter Hyllman

Åtta största övergångarna mellan storklubbar i Premier League

Peter Hyllman 2022-07-11 06:00

Gabriel Jesus lämnar Man City och går till Arsenal. Raheem Sterling lämnar Man City och går till Chelsea. Två stora namn som lämnar en engelsk storklubb för att gå till en annan engelsk storklubb. Historiskt har inte detta varit särskilt vanligt i engelsk fotboll, även om det för all del har hänt och även om det har börjat bli vanligare. Men det väcker frågan vilka som är de största övergångarna mellan stora klubbar i Premier League.

Som alltid när man pratar om storklubbar så får man vara lite nog med vad man pratar om för klubbar. Det handlar både om att veta var man drar gränsen och om att inse att det är en flytande gräns föränderlig med tiden. Ledmotivet för mig med detta är att utgå från klubbar som räknas till de sex stora idag, big four för 10-20 år sedan, eller i alla fall klubbar som vid tillfället var toppklubbar i Premier League.

En annan linje jag väljer att dra är att det helst måste handla om övergångar där spelaren aktivt lämnar en klubb för en annan klubb, åtminstone delvis mot den första klubbens vilja. En övergång där alla parter i någon mening ser sig som vinnare tyder på att det fanns skäl bakom övergången som gör den mindre stor, eller i alla fall definitivt mindre kontroversiell.

ANNONS

Som sagt, den här typen av övergångar har historiskt sett inte varit särskilt vanliga i engelsk fotboll. Åtminstone inte i jämförelse med kanske framför allt italiensk fotboll där det verkar som om de stora stjärnorna har spelat för samtliga stora italienska klubbar. Det saknas sannerligen inte spelare där som spelat för både Inter, Milan och Juventus, ännu mindre de som spelat för i alla fall två av dessa klubbar.

Men det har blivit vanligare, och kommer troligtvis bli vanligare. Orsakerna till detta är ekonomiska. Lönenivåerna har börjat bli så höga att marknaden begränsas för de stora engelska klubbarna att sälja sina dyrare spelare, vilket betyder att de i betydligt högre utsträckning måste börja överväga att sälja till andra stora engelska klubbar. Cashen blir viktigare än rivaliteten helt enkelt.

ANNONS

Vilka är då de åtta största övergångarna mellan storklubbar i Premier League?

(8) Rio Ferdinand, Leeds till Man Utd, 2002

Rykten om Leeds finansiella problem hade börjat komma ut vid den här tiden, men dess allvar hade ännu inte börjat sätta sig i folkdjupet så ilskan var tämligen omfattande när Ferdinand gjorde den förhatliga flytten till Man Utd för stora pengar.

Ferdinand var mittbacksstjärnan och lagkapten i det Leeds som bara några år tidigare hade spelat semifinal i Champions League och som många hoppades skulle vara det lag som på allvar började utmana Arsenal och Man Utd i toppen av tabellen.

(7) Alan Shearer, Blackburn Rovers till Newcastle, 1996

Kan låta som en hyfsat självklar värvning i dessa dagar, men när det begav sig var det bara något år sedan Blackburn Rovers hade vunnit ligan, med Alan Shearer som lagets stora stjärna och målskytt.

ANNONS

Vid det här laget hade däremot Newcastle stora ambitioner och det här var på den tiden när de slog världsrekord i transfersummor för att värva spelare. De hade precis snubblat på mållinjen i titelstriden och Shearer skulle vara den sista stora pusselbiten.

(6) Andy Cole, Newcastle till Man Utd, 1995

Ett samtal om de stora anfallarna och målskyttarna i Premier Leagues historia som inte innehåller Andy Cole är inte något riktigt samtal. Cole var ett fullständigt bombade in mål i ett Newcastle som var på väg uppåt mot toppen av lagets förmåga.

Många tog sig därför för huvudet när Newcastle i januari 1995 sålde Cole till Man Utd. Andra hyllade Alex Ferguson som man menade på samma gång värvat Englands kanske bästa anfallare och kraftigt desavouerat en framtida titelrival.

(5) Ashley Cole, Arsenal till Chelsea, 2006

ANNONS

Otroligt infekterad övergång, dels eftersom den i någon mening representerade ett då pågående maktskifte i London och i engelsk fotboll, dels eftersom den skedde under lite skumma former. Arsenals upprördhet var dock lite söt givet ettan på denna lista.

En lista över Premier Leagues bästa vänsterbackar kommer ofrånkomligen ha Cole på någon av de tre översta platserna. Det var en spelare i sin prime som lämnade ett Arsenal i början av sin nedgång för en klubb på tydlig uppgång.

(4) Robin van Persie, Arsenal till Man Utd, 2012

Arsenal hade vid den här tiden fått se stor spelare efter stor spelare lämna klubben för andra klubbar. Men kanske var det den här försäljningen till deras historiskt främsta konkurrent som var botten ur och början på slutet för supportrarnas tålamod.

Van Persies flytt från Arsenal till Man Utd blev någon slags bekräftelse att Arsenal inte längre räknades bland toppklubbarna. Detta föranledde de värvningar av Özil, Sanchez, Aubameyang med flera som resulterade i klubbens gradvisa kulturella förfall.

ANNONS

(3) Fernando Torres, Liverpool till Chelsea, 2011

Under flera år hade Fernando Torres förtrollat Anfield och varit en viktig del i det lag som många trodde och alla hoppades skulle överta den engelska fotbollstronen och knuffa ned Man Utd från deras täppa.

I början av 2010-talet var emellertid förtrollningen bruten och när Chelsea pyntade en för den tiden hiskelig summa pengar för Torres i sin titeljakt så tvekade inte Torres att göra en flytt som knappast gjorde honom hågkommen med kärlek på Anfield.

(2) Carlos Tevez, Man Utd till Man City, 2009

Formellt sett ingen värvning eftersom Tevez kontrakt med Man Utd gått ut, men måste ändå räknas som en övergång. Dessutom något som blev en infekterad övergång i och med att Man City tog tillfället i akt att stoltsera med det, och Tevez egna uttalanden.

ANNONS

Tevez blev till ett av de allra första skotten i Man Citys återuppståndelse med nya rika ägare och planer på att ta över dominansen i både Manchester och engelsk fotboll. På så vis en övergång som påminner ganska mycket om Ashley Coles.

(1) Sol Campbell, Tottenham till Arsenal, 2001

Chocken var närmast total när Arsenal kallade till presskonferens och Arsene Wenger kom ut tillsammans med Campbell. Ingen hade riktigt sett den komma. Delvis kanske för att en sådan övergång kändes omöjlig. Delvis då Campbell sagt sig vilja stanna.

Campbell gick från älskad till hatad på White Hart Lane, och hans agerande var ju sannerligen inte snyggt. För Arsenal var det en självklar triumf som firades då och i någon mening fortfarande firas med inte det minsta dold skadeglädje.

Vilket möjligen gjorde att sympatin med Arsenal när situationen några år senare blev den omvända och de började tappa spelare till Chelsea, Man City och Man Utd knappast var den största.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Omar Richards, Bayern München till Nottingham Forest. Omar is coming! Ännu en av dessa unga engelska talanger som valde att söka lyckan i Bundesliga, en kanske mer vänlig miljö att utvecklas i. Richards tog sig som vänsterback upp till utkanten av Bayern Münchens spelartrupp och det är ju inte illa pinkat. Forest gör en riktigt bra värvning, får en bra spelare på en för dem viktig position. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Kraven ökar på Arsenal och på Mikel Arteta!

Peter Hyllman 2022-07-10 06:00

Historien upprepar sig aldrig, människor upprepar sig alltid! – brukar det ibland sägas. Utifrån det perspektivet blir det lite intressant att lyssna på narrativet som just nu snurrar runt Arsenal att det är ett ungt lag som behöver några år på sig att utvecklas och som har ”framtiden för sig”. Eftersom detta naturligtvis inte är något nytt narrativ för Arsenal, utan ett narrativ som präglade dem under Arsene Wengers sista tio år som manager.

En annan vanlig uppfattning om Arsenal är som en klubb som inte spenderar, åtminstone inte i jämförelse med andra stora engelska klubbar. Det pratas i alla fall väldigt lite om just den saken. Vi minns kanske ”fella fella, net spend”-killen som påpekade detta. Vad skulle den killen säga om den nuvarande omständigheten att Arsenal är den europeiska klubb som har högst nettospenderande från och med sommaren 2020?!

Sådant är hur som helst läget för Arsenal sedan de denna sommar värvat först Fabio Vieira och sedan Gabriel Jesus. Dessutom verkar det ju onekligen som att det inte är slutspenderat för Arsenal den här sommaren därför utan man bjuder rätt stora pengar på fler spelare. Lägg därtill att Arsenal har en lönebudget som klart överstiger t ex Tottenhams och som inte ligger särskilt långt borta från t ex Liverpools.

ANNONS

Ännu en inte alltför ovanlig åsikt är att Mikel Arteta är en briljant ung manager. Något som kanske mer speglar förhoppningar och en fullt förståelig vilja att just Arteta ska lyckas, på samma sätt som med Frank Lampard i Chelsea och med Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd, mer än verkliga meriter. Det har tagits så långt som att påstå saker som att Arsenal är topp tre taktiskt i europeisk fotboll.

Arsenals prestationer under Mikel Arteta så här långt speglar inte riktigt den beskrivningen av verkligheten. Aresnal har slutat åtta två gånger med Arteta innan de den gångna säsongen slutade femma. Vilket inte precis är något våldsamt imponerande facit, särskilt inte för ett lag som alltså under exakt samma tidsperiod har nettospenderat mest av alla lag i Europa.

Det går att ha delade uppfattningar om förra säsongen. Å ena sidan är att sluta femma ett klart steg framåt från att sluta åtta, särskilt som man var väldigt nära en Champions League-plats, och på så sätt var säsongen ett rätt stort framsteg. Å andra sidan slutar Arsenal femma efter att ha tappat fart rejält i slutet av säsongen, vunnit endast sex av sina sista tolv matcher och alltså förlorat Champions League-platsen.

ANNONS

Faktum är hade det inte varit för Man Utds spektakulärt usla säsong som drog på sig det mesta av uppmärksamheten så hade det förmodligen pratats mycket mer om Arsenals kapitulation, och betydligt mer kritiska frågor hade förmodligen ställts om Arsenal och om Mikel Arteta. Nu hade både Arsenal och Arteta kanske lite tur att det till stor del fanns något ännu värre och definitivt roligare att prata om för press och media.

Konkurrensen ser dessutom ut att bli tuffare denna säsong. Det är svårt att föreställa sig att vare sig Tottenham eller Man Utd kommer ha riktigt lika tuffa och svaga säsonger som de hade förra säsongen. Newcastle är ett lag som de flesta nog tror kommer kunna bli rätt jobbiga. Lägg därtill att Arsenal till skillnad från förra säsongen den här säsongen inte kommer slippa ifrån det europeiska cupspelet och därför får ett tuffare spelschema.

ANNONS

Kraven ökar därmed på Mikel Arteta och på Arsenal!

Om nu Mikel Arteta är denna briljanta unga manager, och om nu Arsenal är en klubb som under flera år den europeiska klubb som investerat mest av alla i sin spelartrupp, så måste detta också börja märkas i resultat och tabellplaceringar. Att sluta åtta-åtta-femma duger då inte längre till och det är en minst sagt begränsad tid under vilken detta kan pratas bort med att det är ett ungt lag med ”framtiden för sig”.

Just den ”framtiden för sig”-formeln användes som en ursäkt under många år av Arsenal och av Arsene Wenger för att maskera dels lagets brist på titlar och framgångar samt dels och betydligt mer allvarligt klubbens konkurrensmässiga förfall. Ett av Mikel Artetas stora uppdrag har varit att rensa den kultur som detta ursäktande resulterade i. Då har Arteta sannerligen inte råd att börja upprepa samma ursäktande.

ANNONS

Mikel Arteta har hittills varit rätt skicklig på att på försvenskad engelska leverera löften för Arsenal. Vad Arteta måste göra nu är att få Arsenal att faktiskt börja leverera på dessa löften.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Aribo, Rangers till Southampton. Aribo var en fyndig forward i Rangers resa till finalen i Europa League under den gångna säsongen, och det är kul att se Southampton värva något annat än akademispelare. Aribo kan utvecklas i Southampton men det är svårt att se honom förbättra Southampton i någon större utsträckning redan den här säsongen. Betyg: Godkänd – (++)

Aaron Hickey, Bologna till Brentford. Brentford är kända för kvaliteten i sin scouting men här är det inte svårt att se varför de blev entusiastiska. Väldigt lovande och ung skotsk vänsterback med landslagserfarenhet som efter flytten från Hearts hann med att etablera sig i Bologna i Serie A. En toppvärvning utifrån Brentfords förutsättningar och en värvning som gör dem bättre på kort och på lång sikt. Betyg: Berömlig – (+++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Preview av Premier League 2022-23: (16-20)

Peter Hyllman 2022-07-09 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av Premier League 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att Premier League, möjligen med undantag för toppen, är en tämligen svårförutsägbar liga.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är förhandsfavoriterna i Premier League. Självfallet hittar vi där de sex så kallade superklubbarna: Man City, Liverpool, Chelsea, Arsenal, Tottenham och Man Utd. Utöver dem nämns de vanliga outsiderlagen som Leicester, West Ham, Newcastle m fl. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Den snabbtänkte inser naturligtvis utifrån rubrik och upplägg att det kommer fler sådana här preview-bloggar, precis som är fallet för EFL Championship för övrigt. Min tanke är att räkna ned till ligapremiären om rätt exakt tre veckor med sådana här nedslag varje fredag och lördag, något beroende på eventuella matchbloggar för Euro 2022. Fem lag per vecka i Premier League.

Vi börjar med platserna 16-20 och nedflyttningsstriden i Premier League:

(16) Nottingham Forest (Steve Cooper)

Spelare in: Dean Henderson, Ryan Hammond, Taiwo Awoniyi, Giulian Biancone, Moussa Niakhaté. Spelare ut: Brice Samba, Lewis Grabban, Gaetan Bong, Tobias Figueiredo, Carl Jenkinson, Djed Spence.

Att bedöma Forest är inte helt lätt. Å ena sidan vill man om inte annat så av nostalgiska skäl se dem hålla sig kvar i Premier League. Å andra sidan riskerar detta leda till ett visst mått av önsketänkande. Att ta sig till Premier League var en sak för Forest, att hålla sig kvar i Premier League kommer bli tuffare.

ANNONS

Samtidigt är Forest ett taktiskt skickligt och sammanhängande lag med Steve Cooper som manager. Detta kommer vara av stort värde den här säsongen, precis som det förut varit för t ex Wolves, Leeds och Brentford. Alls inte omöjligt att detta är vad som håller Forest kvar i Premier League.

Offensivt är Forest utifrån sina förutsättningar ett formidabelt lag. Lagets relativa svaghet förra säsongen var försvarsspelet. Detta är samtidigt vad Forest framför allt har förstärkt under sommaren med värvningar av Dean Henderson, Moussa Niakhaté och Giulian Biancone.

(17) Fulham (Marco Silva)

Spelare in: João Palhinha, Kristian Sekularac. Spelare ut: Fabio Carvalho, Cyrus Christie, Michael Hector, Alfie Mawson, Julian Schwarzer, Jean Michael Seri, André-Frank Zambo Anguissa.

Fulham har de senaste åren varit ett uppenbart jojo-lag. Upp från EFL Championship, omedelbart ner från Premier League, upp igen och så vidare. Den avgörande frågan är om detta har förändrats med Marco Silva som manager. Det finns saker som talar både för och mot detta.

ANNONS

En stor skillnad med Fulham nu jämfört med Slavisa Jokanovic och Scott Parker som managers är att Fulham är betydligt mycket mer offensivt. Fulham slog målrekord förra säsongen i EFL Championship. Man skulle kunna hävda att detta i högre utsträckning spelar på Fulhams styrkor i spelartruppen, vilket borde vara mer till deras fördel.

Samtidigt ska inte stickas under stol med att Fulham har en relativt tunn spelartrupp, och framför allt backlinjen måste förstärkas om Fulham ska ha goda chanser att hålla sig kvar i Premier League. En förväntad värvning av Bernd Leno skulle förstärka målvaktspositionen, men det kommer behövas ytterligare förstärkningar.

(18) Wolves (Bruno Lage)

Spelare in: – Spelare ut: Marcal, Raphael Nya, John Ruddy, Romain Saiss, Ruben Vinagre.

Wolves inledde förra säsongen väldigt starkt men avslutade säsongen mycket svagt och framför allt hopplöst ojämnt. Något som resulterade i en tiondeplats i sluttabellen, vilket förmodligen var något smickrande för laget. Detta bådar inte alldeles gott för Wolves den här säsongen.

ANNONS

Att Wolves ännu inte förstärkt laget med en enda spelare adderar till det intrycket, liksom att de heller inte verkar vara särskilt nära att göra det. Det finns helt enkelt stora frågetecken kring Wolves ägares ambitioner och vilja att investera, som verkar ha kallnat av rejält sedan åren i EFL Championship och de första åren i Premier League.

Harmonin i spelartruppen verkar dessutom försämrad. Denna blev sämre redan under Nuno Espirito Santos sista säsong, och Bruno Lage ägnade väsentliga delar av förra säsongen åt att skälla på sina egna spelare. Förmodligen helt motiverat, men sådant brukar båda illa för ett lags möjligheter i den här ligan. Ingen rök utan eld.

(19) Bournemouth (Scott Parker)

Spelare in: Ryan Fredericks, Joe Rothwell. Spelare ut: Robbie Brady.

Ett lag som befunnit sig i Premier League under fem år kommer naturligtvis ha goda chanser att snabbt ta sig tillbaka om de skulle åka ur, ty sådan torde då kvaliteten vara i spelartruppen. Scott Parker har gjort med Bournemouth vad han gjorde med Fulham, det vill säga tagit dem tillbaka till Premier League.

ANNONS

Men kommer Parker kunna göra med Bournemouth vad han sannerligen inte lyckades med med Fulham, det vill säga hålla dem kvar i Premier League? Betydligt mer osäkert. Till skillnad från Bournemouths förra runda i Premier League med Eddie Howe känns det inte som att laget den här gången har den taktiska verktygslådan att hålla sig kvar.

Några stora stjärnor hittar vi heller inte i spelartruppen. Här finns för all del skickliga spelare som Jefferson Lerma, Lewis Cook, Dominic Solanke och kanske David Brooks om han orkar hitta tillbaka. Men huvudintrycket av Bournemouth är alltjämt ett bra lag i EFL Championship som ska försöka hålla sig kvar i Premier League.

(20) Southampton (Ralph Hasenhüttl)

Spelare in: Gavin Bazunu, Mateusz Lis, Armel Bella-Kotchap, Roméo Lavia. Spelare ut: Fraser Forster, Harry Lewis, Shane Long, Jayden Smith.

ANNONS

Ambitionerna verkar ha rullats tillbaka på St Mary’s. Ralph Hasenhüttl har gjort ett okej jobb under tuffa omständigheter, men vad som i realiteten har blivit Premier Leagues kanske mest anonyma lag har så här långt producerat vad som bara kan beskrivas som den mest anonyma sommaren av alla lag.

Det finns viss kvalitet i Southamptons spelartrupp, men det är oroväckande signaler att en spelare som James Ward-Prowse kan vara på väg bort. Southampton verkar envisas med att mest värva spelare från Chelseas och Man Citys akademier, och det är tveksamt om detta verkligen räcker till i Premier League.

Rent taktiskt verkar Hasenhüttl även ha kört fast med Southampton. Tillsammans med blygsamma värvningar riskerar detta leda till att förtroendet för Southamptons projekt minskar både internt och externt. Om detta händer är det inget långt fall för Southampton ned till bottenstriden och nedflyttning.

ANNONS
Peter Hyllman

Sterling från Man City till Chelsea ökar båda lagens chanser i Champions League!

Peter Hyllman 2022-07-09 06:00

Raheem Sterling spåddes en lysande framtid när han exploderade på scenen i Liverpool under mitten av 2010-talet. Detta i synnerhet under den dramatiska säsongen 2013-14 då Liverpool kom så väldigt nära att ta sin första ligatitel under Premier League-eran. Då var Sterling en av de stora nyheterna, en spelare kanske med ungefär samma roll som Ryan Giggs hade i Man Utd i början av 1990-talet.

Något år senare var tonerna i Liverpool helt annorlunda gällande Sterling. Han ville då lämna Liverpool och såg till att trycka på för en flytt till Man City, som betalade cirka £50m för honom. På det viset gör man sig självfallet inte populär i Liverpool och det var rätt många som tvivlade på att Sterling skulle göra någon större succé i Man City. Man kan väl säga att de varken fick helt rätt eller helt fel.

Raheem Sterling har utvecklats till en etablerad världsspelare under sina sju år med Man City, sex av dessa med Pep Guardiola som manager. Sterling har även haft sju väldigt framgångsrika säsonger med Man City med fyra ligatitlar och mängder av cuptitlar. Och Sterling har definitivt inte varit bara en passagerare på denna resa. Det enda Sterling inte vunnit med Man City är Champions League.

ANNONS

Samtidigt har Sterling heller aldrig riktigt nått upp till fotbollens allra högsta stjärnstatus, det har funnits ett ganska uppenbart tak för hans utveckling. En väldigt skicklig spelare men inte en spelare man bygger ett mästarlag runt som sätter skräck i motståndarna. En viktig spelare för Man City men ändå inte en spelare på samma nivå som t ex Kevin De Bruyne, David Silva eller Sergio Aguero.

Om Raheem Sterling möjligen kunde jämföras som tonåring i Liverpool med Ryan Giggs i Man Utd vid motsvarande ålder och tidpunkt i karriären är det nog mer tveksamt om Sterling därefter med sin betydelse för Man City kan jämföras med Giggs i termer av hans betydelse för Man Utd under 1990-talet som helhet, vilket i mindre utsträckning kanske även gäller 2000-talet.

Vilket självfallet, precis på samma sätt som med Gabriel Jesus, är varför Man City säljer Sterling. Det gör inte Man City med en 27-årig anfallare om denne håller världsklass eller en för dem tillräckligt hög nivå. Man säljer Sterling för att även om han är en bra spelare så anses han inte längre bra nog för Man City. Vilket inte minst tar sig uttryck i att Sterling fått mindre speltid och allt mer svårt att hålla en plats i Man Citys startelva.

ANNONS

Man City säljer alltså Raheem Sterling till Chelsea, om nu inte något väldigt oväntat inträffar de här närmaste dagarna. Ett och annat kommer nog sägas om att det är en stor övergång av ett stort spelarnamn mellan två stora engelska klubbar, även om vad som sägs ovan gör det lite mindre explosivt. Mer intressant är kanske vad övergången betyder å ena sidan för Man City och å andra sidan för Chelsea.

Min något tillspetsade hypotes: Raheem Sterlings övergång från Man City till Chelsea ökar både Man Citys och Chelseas chanser att vinna Champions League!

Här måste man dock också hålla tungan rätt i mun. Självfallet gjorde inte Sterlings närvaro i Man City att deras chanser att vinna Champions League minskade. Men vad som visat sig vara en av Sterlings svagheter är en av anledningarna varför Man City inte lyckats vinna Champions League. Och Man Citys värvningar av Erling Haaland och Julian Alvarez visar att de medvetet valt att uppgradera sitt anfall.

ANNONS

Chelsea får samtidigt i Sterling en spelare som passar tämligen perfekt in i Thomas Tuchels spelsystem och som har all kvalitet och kapacitet att bli en mer effektiv spelare i den rollen än exempelvis Christian Pulisic eller Hakim Ziyech. I Man City var Sterling i någon mening alltid tvungen att anpassa sig efter lagets spelsystem. I Chelseas fotboll passar Sterling in mer naturligt utan något behov av anpassning.

Därför är detta en övergång som är bra för alla parter. För Man City som säljer en spelare för bra pengar som de inte längre har något stort behov av. För Chelsea som får en spelare som förbättrar dem och lagets titelchanser. Och för Raheem Sterling som får en ny utmaning i sin karriär, ett nytt sammanhang att utvecklas i och en möjlighet att ta ännu ett kliv framåt och uppåt som spelare på fotbollens världsscen.

ANNONS

Och som statementvärvning betraktat är det ju inte ett dåligt första inlägg i debatten av Chelseas nya ägare och arbetande ordförande Todd Boehly.

:::

Ska man åtalas för finansiellt mygel så ska man definitivt bli det i Schweiz.

:::

En hel del snack i Newcastleland just nu om att sluta ”topp åtta” den här säsongen. Vilket gör mig lite frågande om vafasen är topp åtta?!

Topp fyra är ju lätt att förstå, och även topp sex finns det ju någon form av poäng med. Även topp sju, givet att sjundeplatsen ändå med största sannolikhet betyder europeiskt cupspel.

Men topp åtta och en åttondeplats som innehåller just ingenting?

:::

TRANSFERKOLLEN

Clement Lenglet, Barcelona till Tottenham, lån. Ett väldigt gnällande om att spelaren aldrig riktigt platsat i Barcelona, men det fanns ett skäl att Barcelona värvade honom och inget säger att Lenglet inte växer i ett nytt sammanhang. Förstärker Tottenhams centrala backlinje och backlinjen generellt, vilket var ett behov som var tämligen uppenbart förra säsongen. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Preview av EFL Championship 2022-23: (19-24)

Peter Hyllman 2022-07-08 18:00

Det finns många skäl varför en preview eller prognos av EFL Championship 2022-23 redan nu kan verka hopplös. Ett av dessa skäl är naturligtvis att sommaren och därmed försäsongen är långt ifrån över och att mycket med lagen därför kan hinna förändras som påverkar vår bedömning. Ett annat mer generellt skäl är att EFL Championship alltid är en svårt oförutsägbar liga som kan sluta mer eller mindre hur som helst.

Det sista är å andra sidan lite befriande. För om det nu ligger till det på det viset så är det ju bara att köra hårt, gissa fritt med varierande grad av insiktsfullhet. Men sedan är det så klart också så att detta med att gissa tabellplaceringar till slut ändå bara är att krydda och spetsa till formen för genomgången. Man kan lika gärna välja att bara se det som en översiktlig presentation av varje lag och deras ungefärliga utgångspunkt.

Man vinner inga stora priser om man gissar vilka som är bokmakarfirmornas favoriter att vinna EFL Championship. Naturligtvis hittar vi där de tre klubbar som åkte ur Premier League förra säsongen, alltså Norwich, Watford och Burnley. Andra klubbar som räknas bland favoriterna är Sheffield United, Middlesbrough och West Brom. Precis som väntat finns det någon sorts rimlighet i detta. Lika väntat kommer det dock inte bli exakt så.

ANNONS

Den snabbtänkte inser naturligtvis utifrån rubrik och upplägg att det kommer fler sådana här preview-bloggar, även för Premier League för övrigt. Min tanke är att räkna ned till ligapremiären om rätt exakt tre veckor med sådana här nedslag varje fredag och lördag, något beroende på eventuella matchbloggar för Euro 2022. Sex lag per vecka i EFL Championship och fem lag per vecka i Premier League.

Vi börjar med platserna 19-24 och nedflyttningsstriden i EFL Championship:

(19) Cardiff City (Steve Morison)

Har varit en av de mer aktiva klubbarna på transfermarknaden hittills denna sommar, och vi hittar några intressanta värvningar i Ryan Allsop, Callum O’Dowda och Romaine Sawyers. Detta har sänkt oddsen på dem vilket jag inte ser som motiverat. Manager Morison tog över klubben under förra säsongen. Struligt runt Cardiff en längre tid, svårt att se detta förändras.

ANNONS

(20) Bristol City (Nigel Pearson)

Med hot om poängavdrag hängandes över sig på grund av finansiella excesser är detta en säsong som riskerar bli väldigt jobbig för Bristol City, och förmodligen är det precis så som klubbens VD sa för ett tag sedan att hålla sig kvar i EFL Championship förmodligen måste ses som en bra säsong för Bristol City i detta läge. Frågan är om Bristol City lyckas hålla kaoset från dörren, och om Pearson blir kvar som manager.

(21) Hull City (Shola Arveladze)

Nya ägare har inte omedelbart resulterat i sommar och solsken för Hull City. Anställningen av Shola Arveladze som manager förra säsongen känns en smula tveksam och det ligger nära till hands att tänka sig att det kommer ta ut sin rätt den här säsongen och ett managerbyte vore nog inte oväntat. Räkna med en så kallad övergångssäsong för Hull City.

ANNONS

(22) Birmingham City (John Eustace)

Birmingham har flera säsongen i rad snubblat runt i nedflyttningsstriden men på något sätt alltid lyckats hålla sig ovanför strecket. Den här gången misstänker jag att det kokta fläsket kan vara stekt. En misstanke som inte blir mindre varken av att Lee Bowyer nyss och tämligen plötsligt fick sparken eller av en tämligen timid ersättare i Eustace. Kaos och strul härjar i Birmingham City, och nedflyttning känns trolig.

(23) Rotherham (Paul Warne)

Jojo-laget nummer ett mellan EFL Championship och League One är Rotherham, som får dras med den gamla klyschan av att vara för bra för den lägre divisionen men förmodligen för dåliga för i det här fallet EFL Championship. Kan Warne knäcka koden och hålla Rotherham kvar i EFL Championship? Ingen omöjlighet, men en fara är också att större klubbar norpar Warne under säsongen.

ANNONS

(24) Reading (Paul Ince)

Ince är manager inför säsongen men om Ince är manager efter säsongen så är nog ingen mer förvånad över den saken än jag. Reading befinner sig i stora problem, var hårresande nära att åka ur redan förra säsongen, och har en svag och tunn spelartrupp. Kommer med största sannolikhet att drabbas av poängavdrag under säsongen som riskerar besegla lagets öde den här säsongen.

Peter Hyllman

Borde Barcelona beläggas med näringsförbud?

Peter Hyllman 2022-07-08 06:00

Tyskar kan ju generellt sett framstå som hyfsat humorlösa men det var ändå rätt skrockigt när Bayern München kommenterade sin ovilja att acceptera någon form av avbetalning från Barcelona för Robert Lewandowski men den något spetsiga motiveringen att inte ens är säkert att Barcelona existerar om några år. Vilket alltså betyder att Bayern München betraktar betalningar från Barcelona som högst osäkra.

Klantigt skötta engelska klubbar är knappast en bristvara, oavsett om vi pratar i Premier League eller i ligorna under Premier League. Frågan är emellertid om någon engelsk klubb kommer ens i närheten av Barcelonas klantighet. Här har vi alltså en klubb med mängder av obetalda belopp till andra klubbar, obetalda löner till egna spelare, som belånar framtida intäkter, men som ändå försöker värva dyra spelare för stora pengar.

Att sälja spelare till Barcelona får sedan flera år tillbaka anses vara något som görs helt och hållet på egen risk. Betalningarna är nämligen i högsta grad osäkra. Den ekonomiska risken kan för all del de flesta klubbar hantera genom att sälja sin fordran vidare till vilket som helst factoring-bolag som kanske tar runt 10-15% i kommission. Något som troligtvis vägts in i köpesumman redan från början.

ANNONS

Andra lustiga eller kanske rättare sagt olustiga omständigheter med Barcelona är spelare som inte får sina löner betalda av Barcelona. Bara de senaste dagarna har det rapporterats att flera spelare som Gerard Pique, Frenkie De Jong med flera har lönekrav på klubben som sammanlagt överstiger £100m. Skulder som Barcelona desperat försöker slänga över på klubbar som försöker värva dessa spelare.

Ett annat knep Barcelona systematiskt ägnar sig åt gällande löner är att flytta över ansvaret för dessa på spelarna själva. Det vill säga värva dem med en lön för att sedan bara något år senare mer eller mindre uttalat kräva att spelaren ska gå ner i lön, och när detta inte accepteras så framställs spelarna som osolidariska med klubben. Messi, Pique, Dembele, De Jong med flera har drabbats av detta på senare år.

ANNONS

Desto mer oroväckande, åtminstone för framtiden, kan det tyckas vara när det framkommer att Barcelona säljer iväg andelar av framtida TV-intäkter för att få loss pengar här och nu. Något som möjligen underlättar det omedelbara ekonomiska läget men som nog de flesta inser bara skjuter problemen på framtiden, och i själva verket bara riskerar skapa nya och större problem i framtiden.

Lik förbaskat envisas Barcelona med att försöka agera någon slags Tuffe Viktor på transfermarknaden. Spelare värvas på fri transfer utan att de riktigt verkar kunna vara säkra på att de ens får registrera spelaren av finansiella skäl. Barcelona bjuder på spelare fastän de verkar inkapabla att matcha vare sig de belopp som den säljande klubben begär eller de belopp som andra möjliga köpare faktiskt erbjuder.

Robert Lewandowski är det kanske mest uppenbara exemplet den här sommaren. Vad Bayern München begär för spelaren är både uppenbart och hyfsat rimligt. Ändå når inte Barcelona fram till den summan utan fortsätter att erbjuda lägre summor. Antingen är det något slags försök att tvinga ned Bayern Münchens värdering, eller så är det någon märklig form av teater som pågår.

ANNONS

Raphinha i Leeds är ett annat tydligt exempel för närvarande. Där har Chelsea lagt ett bud till Leeds som Barcelona helt enkelt inte verkar vilja matcha. Raphinhas egen önskan verkar vara Barcelona i första hand, även om det är svårt att veta exakt vad som är sant med sådana saker, och intrycket verkar vara att Barcelona hoppas att det ska vara tillräckligt för Leeds att acceptera en lägre transfersumma.

Även fler spelare har dragits in i Barcelonas cirkus den här sommaren. Exakt hur det kommer sig att andra klubbar, spelare och deras agenter inte har förstått att Barcelona för närvarande är väldigt mycket snack och ingen action alls är lite oklart. Hade jag varit någon av dessa intressenter hade jag för närvarande betraktat Barcelona som en högst oseriös aktör vars ord och utfästelser helt enkelt inte går att lita på.

ANNONS

En fråga värd att ställa sig är i vilken utsträckning Barcelonas olika transferutspel är ens uppriktigt menade, och i vilken utsträckning de är enbart en slags politisk teater. Ett sätt att försöka övertyga omvärlden och de egna supportrarna att Barcelona fortfarande är en klubb som kan värva de stora stjärnorna och en klubb som de stora spelarna vill gå till. Men att där inte finns någon genuin avsikt att faktiskt värva dessa spelare just nu.

Visst kan detta låta lite långsökt, men det skulle förklara varför Barcelona regelbundet hela tiden ligger en bra bit under gällande marknadsvärde för spelarna de uttrycker ett intresse för. Ett klassiskt beteende för någon som så att säga vill se ut som att den är med i spelet utan att faktiskt vara en seriös spelare. Uppfattning är ibland viktigare än verklighet, särskilt för politiskt tillsatta klubbledare som ju är fallet i Barcelona.

ANNONS

Utrikes inrikespolitik kallades det där lite nedsättande för när Olof Palme på sin tid använde utrikespolitiken för att ge sig själv och socialdemokratin inrikespoltiiska fördelar och röster. Man kan alltså spekulera att det är just detta som Barcelona egentligen mest ägnar sig åt på transfermarknaden. Vad det betyder ”inrikespolitiskt” för Barcelona kan vi självfallet strunta i, men det grumlar och stör onekligen transfermarknaden.

En rimlig frågeställning givet allt detta är varför Barcelona helt enkelt inte beläggs med vad som skulle kunna beskrivas som ett slags näringsförbud, inom fotbollen pratar man t ex om transferembargon?! Givet Barcelonas oseriösa agerande på transfermarknaden, och inte minst givet Barcelonas icke motsvarade finansiella åtaganden mot egna spelare och andra klubbar, vore det en närmast självklar åtgärd.

ANNONS

Det enkla svaret på det är kanske att några sådana finansiella regler helt enkelt inte finns inom fotbollen, och finns inga regler går det heller inte att utdöma några sanktioner för brott mot dessa regler. Detta är för all del på väg att förändras i och med UEFA:s förändrade finansiella regelsystem, men detta träder inte i kraft förrän säsongen 2024-25, så fram till dess kan Barcelona obehindrat fortsätta clowna runt.

Likt en tämligen irriterande fluga som snurrar runt ansiktet på kanske framför allt de engelska klubbarna den här sommaren.

:::

TRANSFERKOLLEN

Luis Sinisterra, Feyenoord till Leeds. Arguably Feyenoords och Eredivisies stora stjärna förra säsongen, en kraftfull och kreativ forward som bombade Feyenoord hela vägen till final i Europa Conference League. Tillför kvalitet i hög utsträckning till Leeds offensiv vars problem inte minst har varit brist på spetsighet de senaste åren. Med Sinisterra får Leeds en bättre slutprodukt för ett billigt pris. Betyg: Berömlig – (+++++)

ANNONS

Flynn Downes, Swansea till West Ham. 23-årig mittfältare som under några säsonger har varit en av de ljusaste punkterna på Swanseas mittfält. Kreativ, teknisk och driven mittfältare som både spelmässigt och symboliskt känns som en möjlig efterträdare till Mark Noble. Lite tidigt att förvänta sig underverk kanske av Downes, men på sikt kan detta vara en värvning som förtjänar ett högre betyg. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Vad nya ägare kan ge Everton är professionalism!

Peter Hyllman 2022-07-07 06:00

Om någon fortfarande tvivlade på Evertons behov av både nya ägare och en ny klubbledning så har sommaren så här långt varit en tämligen övertygande smäll i bakhuvudet. Framför allt har Evertons bekymmer i relation till Premier Leagues finansiella regler medfört att klubben varit mer eller mindre tvungna att sälja viktiga spelare samtidigt som det verkar svårt att värva något annat än fria transfers.

Bara den skadliga situationen i sig är så klart nog att dra rätt hårda slutsatser gällande Everton med Farhad Moshiri som ägare och Bill Kenwright som ordförande. Men som om inte det vore nog så passade Marcel Brands, Evertons tidigare director of football, under veckan på att ge sin bild av vad som hände i Everton under hans år i klubben och varför det gick som det gick, det vill säga inte alls.

Everton anställde Marcel Brands för ganska exakt fyra år sedan. Brands kom till Everton med ett mycket gott rykte om sig som director of football i PSV Eindhoven och innan dess AZ Alkmaar. Hans tid i Everton blev däremot inte alls särskild lyckas, om något rätt omärkbar, och Brands lämnade Everton i december. Man får självfallet hålla i åtanke att han är en part i målet när man lyssnar till hans berättelse.

ANNONS

Samtidigt är det kanske ingen större nyhet att Evertons problem i hög utsträckning har varit och fortsätter vara ägare och ledning utan någon tydlig strategi och utan någon egentlig kompetens, vilket resulterat i en klubb och ett lag utan struktur. Om vad Brands säger stämmer överens med den bilden är det självfallet något som ökar trovärdigheten i hans berättelse. Så vad är det då Marcel Brands säger?

Ägarna är för involverade

En förutsättning för att en organisation ska fungera är att dess hierarki består av en tydlig rollfördelning. En ägares uppgift är inte att lägga sig i den dagliga verksamheten, utan anställa kompetenta människor att sköta denna.

Marcel Brands målar en rätt tydlig bild över hur den rollfördelningen inte alls har fungerat i Everton, utan där ägaren Farhad Moshiri fastnat med fingrarna i syltburken vid mängder av tillfällen, framför allt i transferfrågor.

ANNONS

Brands anställdes för att värva yngre spelare som skulle utvecklas i Everton men blev om och om igen sidsteppad av en ägare som hellre värvade stora namn för stora pengar. En följd av detta har blivit en spretig spelartrupp.

Brands berättar om andra situationer där han försökt förhandla ned spelares löner från £50,000 till £45,000 i veckan för att hålla ordning på Evertons lönestruktur, men där Evertons ägare värvat andra spelare på eget bevåg för tre gånger dessa pengar.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Evertons ägare kan ha haft goda intentioner, men när dessa goda intentioner inte matchats med motsvarande goda insikter har Everton vandrat allt längre längs vägen mot helvetet.

Impulsivt och brist på tålamod

Vissa exempel som Marcel Brands ger av ägarnas impulsivitet är tämligen rörande, som när Carlo Ancelotti får en ny flott Rolls Royce sedan Everton gjort en särskilt bra match borta mot Tottenham.

ANNONS

Sedan kunde det enligt Brands räcka med några få förluster innan samma ägare är beredda att sparka samma manager. Med impulsiviteten följde en kanske ofrånkomlig brist på tålamod.

Everton tittade aldrig riktigt framåt menar Brands utan agerade alltid här och nu, eller rättare sagt reagerade tämligen känslomässigt. Besluten följde aldrig någon tydlig linje vilket ledde till att klubben agerade såväl kortsiktigt som utan konsekvens.

Detta hör samman med ovanstående punkt  om ägarnas alltför höga involvering i den dagliga verksamheten. Något som gör dem lätta att påverka, inte minst för externa aktörer, och som gör det svårare för dem att hålla distansen i sitt beslutsfattande.

Ständiga managerbyten

Under Brands tre och ett halvt år som Evertons director of football hann han med att arbeta med fem olika managers; i tur och ordning Ronald Koeman, Sam Allardyce, Marco Silva, Carlo Ancelotti och Rafa Benitez. Alldeles för många naturligtvis.

ANNONS

Kanske det tydligaste uttrycket för bristen på tålamod i föregående punkt. Svårigheten med alla managerbyten, särskilt som de ofta pendlat mellan väldigt olika managers, blir att hitta en tydlig linje gällande spelstil och transferstrategi.

Brands berättar att han kämpade hårt för att Everton skulle hålla fast vid både Marco Silva och Carlo Ancelotti, men att ägaren helt enkelt inte visade något större förtroende för dem.

Följer man Marcel Brands resonemang om ägarnas alltför höga grad av involvering, impulsivitet och brist på tålamod så blir ett urskiljningslöst sparkande av managers troligtvis en ofrånkomlig effekt.

Slutsatsen?

Kritiken mot Evertons ägare kan inte vara att de inte är engagerade i klubben, som kan sägas vara fallet i exempelvis Man Utd, eller att de inte är villiga att investera i klubben, som kan sägas ha varit fallet i t ex Newcastle.

ANNONS

Kritiken mot Evertons ägare, vilket bekräftas på tydligast möjliga sätt av Marcel Brands i dennes intervjuer med ESPN och De Telegraaf, är att de helt enkelt inte haft den professionalism som krävs för att framgångsrikt driva en professionell engelsk klubb.

Vad Everton kan förvänta sig och framför allt bör förvänta sig med eventuella nya ägare är alltså just detta – professionalism!

:::

TRANSFERKOLLEN

Tyler Adams, RB Leipzig till Leeds. Börjar kanske bli dags att sluta skämta om Jesse Marschs vilja att värva gamla spelare. Leeds har sålt Kalvin Phillips till Man City och tanken måste vara att Adams är spelaren som ska kunna ersätta Phillips på Leeds mittfält. Det är ingen helt dum tanke. Adams har gjort bra ifrån sig i Bundesliga med RB Leipzig och har mycket utveckling i sig. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Moussa Niakhaté, Mainz till Nottingham Forest. De främsta frågetecknen runt Nottingham Forest inför deras återkomst till Premier League har snurrat kring lagets målvakt och backlinje. Med Niakhaté, mittback och lagkapten i Mainz den senaste säsongen, tar Forest ytterligare ett steg för att räta ut dessa frågetecken. Bra värvning på pappret. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Roméo Lavia, Man City till Southampton. Southamptons strategi är minst sagt tydlig, plocka russinen ur kanske framför allt Chelseas och Man Citys akademier och bygg ett lag runt detta. Det saknar inte klokhet. Samtidigt är det svårt att se att en 18-årig Lavia ska kunna förstärka Southamptons mittfält i den utsträckning som krävs. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Peter Hyllman

Vad gör England till favoriter i Euro 2022?

Peter Hyllman 2022-07-06 18:00

England är alltid favoriter i EM och VM brukar det sägas lite nedsättande varje gång ett större mästerskap är på gång, anspelandes på vad som åtminstone historiskt har varit en rätt typisk engelsk arrogans gällande sin egen förträfflighet. Möjligen mer orättvist under i alla fall de senaste tio åren då engelska attityder snarare har präglats av uppgivenhet gällandet det egna landets möjligheter.

När England ikväll öppnar Euro 2022 på Old Trafford mot Österrike så gör man det som om inte mästerskapets stora favoriter så i alla fall som en av mästerskapets stora favoriter på förhand. Vilket inte riktigt kan vara en fråga om klassisk engelsk arrogans eftersom det verkar vara en allmän uppfattning, inte enbart en engelsk uppfattning. England under Sarina Wiegman är helt enkelt ett bra landslag.

Annars hade det kunnat finnas skäl för misstanke till engelsk arrogans just eftersom de hittills aldrig lyckats ta sig längre än till semifinal i något större mästerskap. Vilket givet den relativa konkurrensen i damfotboll jämfört med herrfotboll kanske skulle kunna likställas med t ex de åttondelsfinaler och kvartsfinaler som Englands alla blivande världsmästarlag på herrsidan såg till att förlora.

ANNONS

Om England nu är favoriter i Euro 2022 på riktigt måste det rimligtvis finnas vissa konkreta skäl för varför de är favoriter. Påståendet måste med andra ord kunna backas upp på ett eller annat sätt. Vad är det alltså som gör England till favoriter i Euro 2022?

England är obesegrade under Wiegman

England har spelat fjorton matcher sedan Sarina Wiegman tog över som Englands förbundskapten för ett knappt år sedan, vunnit tolv av dem och spelat två oavgjorda matcher, med 84 gjorda mål och totalt tre insläppta mål.

Den sista statistiken underlättas för all del av att ha vunnit en match med 20-0 och tre matcher med 10-0, samtliga matcher i det VM-kval där England har vunnit åtta av hittills åtta spelade matcher, utan att släppa in ett enda mål.

En tydligare värdemätare var kanske England vinst i träningsturneringen Arnold Clark Cup i februari mot Kanada, Spanien och Tyskland. Dessutom övertygade England stort i de tre matcherna inför EM med stora vinster mot Belgien, Nederländerna och Schweiz.

ANNONS

Självförtroendet i England borde alltså vara på topp. England vet inte hur det är att förlora under sitt nya management och det kan vara en styrka i sig i ett sådant här mästerskap.

England har hemmaplan

Euro 2022 spelas i England och det betyder att England kommer spela på fulla arenor framför de egna supportrarna. Detta är inte alltid någon garanti för framgång i sådana här sammanhang, men det är knappast till någon nackdel.

Damfotbollen har tagit stora kliv i popularitet de senaste åren, och inte minst i England måste påpekas. Publikrekord slås regelbundet, denna sommar kan bli till en folkfest, och det är många som ser fram inte minst mot matchen på Old Trafford ikväll.

Bredden i Englands EM-trupp

Flera lag i Euro 2022 har stjärnor eller väldigt skickliga spelare, så det blir därför inte särskilt meningsfullt som argument att peka på Englands stjärnor som skäl, spelare som kanske framför allt Fran Kirby, Ellen White, Lauren Hemp med flera.

ANNONS

Vad som däremot särskiljer England från flertalet andra landslag i Euro 2022, även från övriga landslag som kan räknas bland favoriterna, är bredden på Englands kvalitet. Det gör England mindre beroende av enskilda spelare, mindre sårbara för skador etc.

En god indikation på just detta har varit den effekt som Englands avbytare har haft när de kommit in i andra halvlek. Elva av tolv mål i träningsmatcherna inför EM kom i andra halvlek.

Englands breda kvalitet ger dem större oompf mot slutet av en match. Fler pigga spelare med hög kvalitet gör även England svårare att läsa och kontrollera för motståndet. Detta kan visa sig väldigt avgörande, inte minst ju längre mästerskapet lider.

Englands taktiska mångsidighet

England under Sarin Wiegman är ett bollspelande lag redan från backlinjen precis som var fallet under Phil Neville och Mark Sampson. Men kanske till skillnad från förut är England inte bollspelande för att vara bollspelande.

ANNONS

Vilket betyder att England inte är främmande för att variera taktiken och sättet att bygga upp sina anfall. Även detta är en värdefull egenskap i ett mästerskap. Flera sätt att anfalla och göra mål gör laget som helhet bättre och mer svårläst.

Englands harmoniska atmosfär

Lätt att säga inför ett mästerskap så klart, särskilt som förväntningarna på England inte precis har sjunkit ju närmare Euro 2022 vi har kommit, inte minst med tanke på Englands resultat i träningsmatcherna, men England verkar vara ett lag som mår bra.

Risken finns alltid att det där förändras under ett mästerskap, särskilt om laget hamnar i problem, men generellt är det alltid en fördel om ett lag trivs tillsammans, mår bra och känner sig trygga i situationen.

Sarina Wiegman har rykte om sig som något av en hårding, men det verkar inte betyda någon slags kadaverdisciplin på spelartruppen. Andra managers som ansetts som hårdingar har spelat rollen så väl att det skapat en begravningsstämning i laget.

ANNONS

Återstår att se om England mår lika bra efter Euro 2022 som de verkar göra inför Euro 2022.

Peter Hyllman

Newcastles möjligheter medför även möjlighet till missnöje

Peter Hyllman 2022-07-06 06:00

Man kan förstå att Newcastle och Newcastles supportrar just nu är väldigt glada och nöjda med Eddie Howe. Under Howes management lyftes Newcastle under säsongen som gick från en nittonde plats och hotande nedflyttning till elfte plats och en säker plats i Premier League. Newcastle började spela en betydligt bättre fotboll än förut och flera nya värvningar gör att Newcastle börjar se ut som ett mycket starkt lag.

Samtidigt är Newcastle en klubb som just nu mer än något annat motiveras av höga förhoppningar om framtiden. Enbart att hålla sig kvar i Premier League var en ambition som kännetecknade Mike Ashleys Newcastle. Med nya ägare och ny klubbledning är Newcastle en klubb som drivs av högre ambitioner än så. Newcastle vill upp mot toppen av tabellen, Newcastle vill ut i Europa, Newcastle vill vinna titlar.

Inte heller kan det råda någon större tvekan om att Newcastle även investerar för att kunna realisera dessa ambitioner. Vad detta sammantaget medför är en accelererande och allt högre press på Eddie Howe. En press som görs desto mer subtil av att kraven på honom och på Newcastle ändå känns rätt diffusa. Vad räknas egentligen som framgång för Newcastle och för Howe under kommande säsong?

ANNONS

Vi vet att Newcastle gått från nittonde plats till elfte plats i tabellen sedan Eddie Howe tagit över som manager. Uttryckt annorlunda men mer generellt har Newcastle gått från ett bottenlag till ett mittenlag. Vi vet däremot också att det är ett betydligt lättare steg att ta för alla klubbar än att ta nästa stora steg, nämligen att gå från att vara ett mittenlag till att vara ett topplag. Det steget kräver betydligt mycket mer.

Newcastles supportrar har väldigt höga förhoppningar på Newcastle. Det märker man lätt både när man hör dem prata om möjliga värvningar och om Newcastles möjliga ligaplacering den närmaste framtiden. Allt det där är fullt förståeligt och helt i sin ordning, även om det kanske inte i alla lägen är helt realistiskt. Osäkert är däremot hur omedelbara dessa förhoppningar är, alltså vad de tar för uttryck redan denna säsong.

ANNONS

Hittills har Newcastle inte haft några egentliga motgångar sedan klubben bytte ägare och sedan Eddie Howe tog över som manager. Utvecklingen har varit tämligen linjär i positiv riktning. I framgång brukar det mesta vara frid och fröjd. Missnöje brukar först dyka upp vid motgång. Med höga förhoppningar men med en allt tuffare terräng ökar självfallet även risken för motgångar.

Hur stort är då Newcastles och Newcastles supportrars tålamod med Eddie Howe vid eventuell motgång? Varken yttre eller inre omständigheter talar för att tålamodet kommer vara särskilt stort, snarare tvärtom. Formen och substansen för Newcastles ägarbyte uppmuntrar inte till tålamod utan mycket mer till otålighet, oavsett om vi pratar om Newcastles egna supportrar eller om press och media runt Newcastle.

Vilket betyder att om det börjar ”gå dåligt” för Newcastle, vilket inte behöver innebära något särskilt mycket mer allvarligt än att höga förhoppningar inte riktigt motsvaras i önskad utsträckning, så riskerar en mycket konkret fråga att snabbt ställas, nämligen om Eddie Howe verkligen räcker till som Newcastles manager?! Kanske ofrånkomligt då Howes tidigare erfarenhet begränsar sig till Bournemouth och en kort tid i Burnley.

ANNONS

Meriterna i Eddie Howes management i engelsk fotboll och i Premier League, hans förtroendekapital med andra ord, det som gjorde att han fick jobbet som Newcastles manager, består i att han under fem år höll Bournemouth kvar i Premier League och ovanför nedflyttningsstriden. Detta var under förra säsongen även Howes kortsiktiga uppdrag med Newcastle. Håll dem kvar i Premier League, bort från nedflyttning!

Mer än så har Eddie Howe i själva verket aldrig gjort som manager i Premier League, och för den delen heller aldrig haft som uppdrag. Något som för all del är imponerande nog med en klubb som Bournemouth. Men Howe har aldrig haft i uppdrag att etablera en klubb som en av ligans toppklubbar, och än mindre faktiskt gjort det. Detta är helt ny mark för Howe, faktiskt nyare mark för honom än det är för Newcastle.

ANNONS

Dessutom kommer det knappast lida brist på etablerade elitnamn som möjliga managers för Newcastle. Med Mauricio Pochettino precis släppt från PSG är detta ett namn som helt klart kommer sväva över Newcastle. Inte heller är det väl precis någon tillfällighet att José Mourinho under det senaste året valt att poängtera sin enligt honom koppling till klubben och speciella relation till Bobby Robson.

Vad är över huvud taget rimligt att begära av Newcastle och av Eddie Howe under kommande säsong? Det vill säga, vad är att betrakta som en realistisk definition av framgång för Newcastle?

Champions League är kanske en möjlighet, men det är definitivt ingen sannolikhet. Att Newcastle redan skulle komma ikapp Liverpool och Man City är helt och hållet orimligt, och även övriga topp sex-lag har ett stort försprång. Arsenal och Tottenham satsar båda på att vara bättre under kommande säsong, det är svårt att föreställa sig att Man Utd skulle kunna vara lika dåliga nästa säsong, och Chelsea har en stark stomme.

ANNONS

För all del, vilket vi ju såg förra säsongen, är dessa lag alls inte osårbara så Newcastle måste i alla fall se möjligheten att kunna utmana dem över en hel säsong. Mest realistiskt är däremot att Newcastle den här säsongen etablerar sig som bäst av resten, vilket i så fall skulle betyda en sjundeplats och med allra största sannolikhet europeiskt cupspel under kommande säsong. Detta vore ett rimligt steg framåt för Newcastle.

Vilka utmanar så att säga Newcastle underifrån gällande denna målsättning? West Ham är här det omedelbara och uppenbara svaret. Det vill säga klubben som slutade sjua den här säsongen och som befunnit sig på dessa placeringar de senaste åren. Samtidigt är det kanske inte helt troligt att West Ham lyckas behålla samma spelstyrka, särskilt som David Moyes idéer på transfermarknaden känns en smula begränsade.

ANNONS

Där finns definitivt andra klubbar som kan eller kommer göra anspråk på positionen, antingen redan nu eller på lite sikt. Aston Villa och Everton är två klubbar med exakt samma potential som t ex Newcastle, vars realisering mest är en fråga om organisation och management. Klubbar som Leicester, Wolves och möjligen även Leeds kan inte heller räknas bort. Andra utmanare är möjliga men mer långsökta.

Man kan alltså förstå om ett missnöje börjar uppstå med Eddie Howe. Med större förväntningar blir marginalerna mindre, och i Premier League finns knappt alls något utrymme för marginaler över huvud taget. Newcastles möjligheter är större än på väldigt länge. Men därmed är även möjligheterna till missnöje med managern större än på väldigt länge.

Vilket kanske låter huvudlöst, men det torde ju inte vara alldeles obekant för Newcastle.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Tyrell Malacia, Feyenoord till Man Utd. En av Eredivisies bättre vänsterbackar de senasten åren och det råder knappast någon tvekan om att detta kan bli en bra spelare för Man Utd. Samtidigt är det i så fall mer för framtiden och det var inte många som pratade om vänsterbacken som ett prioriterat område innan sommaren. Betyg: Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Var finns det plats för Neymar i Premier League?

Peter Hyllman 2022-07-05 06:00

All work and no play makes Neymar a dull boy. Mycket verkar tyda på att Neymar skulle vara på väg bort från PSG den här sommaren, åtminstone att det verkar som om båda parter i alla fall ser sig om efter andra alternativ. Passionen verkar hur som helst ha dött lite i relationen sedan i alla fall några år tillbaka, och laget har nu arguably större eller i alla fall viktigare stjärnor, så det kommer inte som någon större överraskning.

Men vart åh vart skulle då Neymar ta vägen? Svaret på den frågan begränsas av ett par olika faktorer. Dels vad Neymar skulle kräva framför allt i termer av lön, vilket onekligen gör att endast ett fåtal klubbar ens kan komma i anspråk. Dels det rykte Neymar skapat runt sig själv om en spelare som gillar att vara stjärna mer än han gillar att arbeta och spela som en stjärna vilket reducerar antalet klubbar ytterligare.

Visst finns det några klubbar utanför Premier League som skulle kunna komma ifråga för Neymar. Barcelona har knappt ens pengar att köpa räksallad till korven, än mindre själva korven, så de kommer inte på fråga. Real Madrid möjligen även om de inte visat något större intresse, kanske Atlético Madrid. Eventuellt skulle någon av de stora italienska klubbarna kunna få för sig att kreativt redovisa sig till värvningen.

ANNONS

Premier League, alltså ligan eller organisationen, saliverar helt säkert över tanken på att Neymar skulle börja spela i ligan. Värdet på och intresset för produkten skulle garanterat öka ytterligare. Neymar är en stjärna av superstar-status på i grund och botten samma nivå som Leo Messi, Cristiano Ronaldo, Zlatan Ibrahimovic med flera. Och det räcker ju att komma ihåg vilket hallaballå det blev förra sommaren när Ronaldo återvände.

Men vilka klubbar i Premier League skulle då kunna tänkas vara aktuella och villiga att värva Neymar med allt vad han tillför och medför? Här skulle jag från det resonemanget först och främst eliminera tre av de stora klubbarna, och andra klubbar kommer liksom inte riktigt på fråga, nämligen Arsenal, Tottenham och Liverpool. Neymar känns helt enkelt inte som en värvning dessa klubbar skulle göra, om än av lite olika skäl.

ANNONS

Vilka återstår då?

Man City

Har nämnts som en klubb som skulle vara intresserad att köpa Neymar, särskilt om en försäljning av Raheem Sterling blir av, men det är oklart om detta är något mer än de egna supportrarnas önsketänkande. Det vore inte första gången.

Det är svårt att se Man City, och i synnerhet Pep Guardiola som måste antas ha ett rätt tungt ord med i beslutet, vara särskilt bespetsade på att värva en stjärna som inte precis gjort sig känd för att underkasta sig arbetskrävande spelsystem som Guardiolas.

Ersättare för Sterling och Gabriel Jesus har Man City dessutom redan värvat.

Visst vore Neymar en rejäl prestigevärvning och faller väl in i kategorin att Man City med en sådan på något sätt bevisar sin egen virilitet som superklubb, precis som var tanken med Messi förra året. Men som sagt är nog det där med fanboysen än klubben.

ANNONS

Man City är en klokt agerande klubb. Förmodligen för klokt agerande klubb för att dra på sig ett Neymar-äventyr.

Man Utd

Man Utd har sannerligen inte varit en klokt agerande klubb på mycket länge. Detta gör de, eller hade i alla fall gjort dem, till en prima kandidat att värva Neymar. Just för att slå sig själva för bröstet om hur stora man är.

Men nu ska ju Man Utd ha slutat med det där. En ny manager och helt ny klubbledning ska ha bestämt sig för att börja arbeta på ett annat sätt. Kanske blir detta det första och största testet på Man Utds beslutsamhet i detta avseende. Motstår de frestelsen?

Av ovanstående skäl skulle jag vilja avskriva även Man Utd från Neymar. Så tänker kanske inte PSG eller Neymar själv, och de har kanske lärt sig att det bästa sättet att få Man Utd att nappa på kroken är att låta meddela att Man City är på väg att värva honom.

ANNONS

Skulle Man Utd värva Neymar börjar jag tro att Man Utd målat svarta ränder på en vit häst och försökt kränga den som en zebra.

Newcastle

Eftersom det inte saknas brasilianska spelare i Newcastle är det kanske naturligt att det har kommit på tal att Neymar skulle kunna vara på gång till St James Park. Särskilt eftersom de själva inte avfärdat idén, varför de nu skulle göra det.

Idén känns emellertid väldigt långsökt, och ärligt talat mer som en produkt av medias och de egna supportrarnas vilda fantasier. Visst finns det mycket pengar bakom Newcastles nya ägare, men inget i hur de hittills arbetat tyder på att detta skulle vara aktuellt.

Chelsea

En klubb som nämnts vid namn gällande Neymar är Chelsea, och här är det inte väldigt svårt att se det faktiskt kunna hända. En pressad och stressad Todd Boehly som efter några missade värvningar mot slutet av transferfönstret letar efter en stjärna? `

ANNONS

Jodå, it could happen!

Thomas Tuchel blev aldrig särskilt långvarig i PSG, och det känns inte precis långsökt att Neymar var ett av de stora skälen till det. Neymar ligger nog inte särskilt högt upp på Tuchels önskelista, men det är ju inte säkert att det är något Boehly bryr sig om.

Pengarna i klubben, det politiska läget för den nya klubbledningen liksom dess brist på kompetens och erfarenhet på transfermarknaden efter att ha sagt upp hela sin organisation, gör Chelsea till den mest troliga klubben för Neymar i Premier League.

Förmodligen är Chelsea även den klubb där jag vore minst benägen att säga att det vore en direkt dum värvning. Även om jag för all del vore intresserad att se vad som skulle kunna hända med Neymar om han sattes under Guardiolas management.

Antingen skulle det bli väldigt dåligt, eller så skulle det kunna bli väldigt bra.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Joao Palhinha, Sporting till Fulham. Frågan är om jag någonsin läst ett pressmeddelande mer fullt av klyschor än det Fulham släppte när den här värvningen är klar. Tony Khan verkade ha precis lika lite koll på vem spelaren var som Palhinha verkar ha om Fulham. Hur som helst får Fulham en meriterad och målfarlig mittfältare. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Giulian Biancone, Troyes till Nottingham Forest. Högerback som förra säsongen hjälpte nykomlingen Troyes att hålla sig kvar i Ligue 1, och som nu får i uppdrag att hjälpa nykomlingen Forest kvar i Premier League. Rimlig värvning givet att det ser ut som om Djed Spence försvinner från det lag som tog Forest tillbaka till Premier League. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Åtta effekter av 30 år med Premier League

Peter Hyllman 2022-07-04 06:00

Ja må den leva! 1992-93 var den allra första säsongen som den engelska ligafotbollen genomfördes under Premier Leagues namn och organisation, även om det naturligtvis var en idé som hade funnits längre än så. Men detta betyder alltså, vilket den räknekunnige snabbt listar ut, att Premier League alltså i dagarna har fyllt 30 år. Vilket helt klart är en aktningsvärd ålder.

Premier League har kanske föga förvånande genom alla dessa år fått både ris och ros från fotbollens experter och bedömare. Vad som absolut inte kan ifrågasättas är att Premier League har visat sig vara en nästan osannolikt framgångsrik idé och innvation. Vad som däremot kan ifrågasättas, och som även ofta brukar ifrågasättas, är framgångsrikt för vem eller för vilka?

Med Premier League kom den moderna fotbollen. Eller möjligen var det så att med den moderna fotbollen så kom Premier League. Här kan sannerligen funderas över vad som var hönan eller ägget i den ekvationen. Tveklöst är hur som helst att Premier League var ett av den moderna fotbollens allra tidigaste konkreta uttryck, kanske till och med det allra första konkreta uttrycket.

ANNONS

Här finns ändå någon slags historisk determinism. Man skulle på goda grunder att den moderna fotbollens utveckling i stora drag helt enkelt var oundviklig. Det vill säga att vi hade fått se ungefär den utveckling vi har sett i fotbollen under dessa 30 år oavsett om Premier League hade bildats eller ej. Bara i lite annorlunda form och kanske annorlunda platser. Utveckling är svår att stoppa, även om många verkar vilja.

Ofta är det tämligen deprimerande att läsa texter gällande denna utveckling. Här råder sannerligen ingen större utvecklingsoptimism. Tvärtom är det vanligaste temat troligtvis hur den moderna fotbollen är ofrånkomligt förstörd och omöjlig att reparera. Vi ser desto mer av historieromantik. Sådant där ligger inte riktigt för mig. Utvecklingen har för mig varit huvudsakligen av godo, även om all utveckling så klart även har sin baksida.

ANNONS

Med 30 år av Premier League bakom oss, vilka är då dess största och mest betydelsefulla effekter på den engelska fotbollen mer specifikt och på den moderna fotbollen mer generellt?

(8) Ökade klassklyftor inom fotbollen!

Premier League är inte ensamt skyldigt till detta, men har varit starkt bidragande till att fotbollens totala resurser för all del har ökat väsentligt, men även fördelats allt mer ojämnt, oavsett om man väljer att titta globalt eller inhemskt.

Rika klubbar har blivit ännu rikare, och mindre rika klubbar har blivit fattigare, åtminstone i rent relativa termer. Klubblagsfotbollen, både globalt och inhemskt, har i allt väsentligt kommit att på toppen reduceras till en kamp mellan ett fåtal superklubbar.

För kritiker av Premier League är detta normalt sett den absolut främsta punkten de vänder sig mot. Premier League var redan från början en slags cash grab av de största engelska klubbarna, så det perspektivet på ligan är kanske ofrånkomligt.

ANNONS

(7) Ökade finansiella risker och pyramidspel!

Med de exponentiellt ökade intäkterna i Premier League har onekligen ligan som sådan frodats. Det finns väldiga fördelar med detta, men med dessa fördelar kommer även vissa risker och följer även vissa negativa incitament.

De stora pengarna i Premier League gör det så klart väldigt attraktivt för klubbar utanför Premier League att så att säga satsa skjortan på att ta sig dit. Förhoppningen om de stora pengarna i Premier League får klubbar att fatta oansvariga och irrationella beslut.

Det uppstår ett slags pyramidspel i engelsk fotboll. Konsekvenserna för enskilda klubbar kan bli ödesdigra och har blivit ödesdigra för mer än ett fåtal klubbar. Kostnaden för att misslyckas eller att åka ur har även i någon mening ökat exponentiellt.

(6) TV-intäkter har gjort publiken mindre viktig!

ANNONS

Att titta på de engelska klubbarnas intäktsmodeller nu jämfört med för 30 år sedan är att se i grund och botten två helt olika saker. Under dessa 30 år har framför allt TV-intäkterna ökat dramatiskt, och därmed gjort mer traditionella intäkter relativt sett mindre viktiga.

Absurt nog har därmed publiken, det vill säga de som går till arenorna och tittar på fotboll, blivit mindre viktig för engelsk fotboll i Premier League. Publikens makt har därmed minskat och indirekt därmed kanske även dess känsla av tillhörighet.

(5) Exponentiellt ökat TV-utbud av fotboll!

Engelsk fotboll har alltid varit en föregångare när det kommer till att använda sig av TV-mediet och sprida sin fotboll till en internationell publik utanför landets gränser. Men med Premier League följde en formidabel explosion av TV-utbudet.

ANNONS

När Premier League bildades gick det kanske att se någon eller möjligen några engelska och europeiska matcher i veckan. Efter 30 år med Premier League går det att se alla matcher, och förmodligen i alla fall tre-fyra matcher varje dag.

Allt av detta beror självfallet inte enbart på Premier League, men Premier League var den första och största rumpsparken för att få fart på den här utvecklingen. En av ligans mest grundläggande idéer var att bli en mer TV-vänlig produkt.

(4) Europeiska superligor!

Genom de ökade pengarna som strömmar in i Premier League tillsammans med de tilltagande klassklyftorna inom fotbollen, och mellan olika ligor, har traditionellt stora klubbar i andra ligor börjat leta efter motmedel mot denna utveckling.

Det går inte att blunda för att idén om en europeisk superliga, som ju framför allt och fortfarande drivs av klubbar som Real Madrid, Barcelona och Juventus, först och främst är en respons på Premier Leagues alltmer tilltagande resursöverlägsenhet.

ANNONS

(3) Landslagsfotbollens tillbakagång!

Pengar är makt, inom fotbollen precis som inom andra områden. Mer pengar till klubbfotbollen har ökat dess makt på bekostnad av landslagsfotbollen, som under dessa 30 år har fört en alltmer tynande tillvaro.

Men utvecklingen är inte enbart en fråga om pengar och makt. Exponeringen av fotbollen genom dess klubbar och ligor har ökat i våldsam utsträckning och syns i sådan omfattning på TV att landslagsfotbollens mästerskap reducerats i värde.

Drivande i denna utveckling på båda fronter har varit just Premier League. Föga förvånande är det även i Premier League vi har kunnat se de största motsättningarna mellan just klubbfotbollen och landslagsfotbollen.

(2) Fotbollens kulturella och geografiska expansion!

När det gäller infrastrukturen är det möjligtvis omöjligt att prata bort betydelsen av t ex FIFA, UEFA och övriga konfederationer vad gäller spridandet av fotbollen kulturellt och geografiskt. Men för intresset är förmodligen Premier League desto mer ovärderligt.

ANNONS

Premier League syns i världens alla hörn och stimulerar naturligtvis det vardagliga intresset för fotboll. Klubbarnas tourer runtom i världen är många gånger baktalade som cash grabs. Vilket de för all del är, men de spelar också en annan och större roll.

Fotbollen i USA och Asien, två enorma marknader, hade inte växt sig ens i närheten av så stor som den nu faktiskt ändå är om det inte hade varit för Premier League under dessa senaste 30 år.

(1) Världens bästa liga!

När Premier League bildades för 30 år sedan var det nog inget snack någonstans om att Serie A i Italien var världens bästa liga, med stor marginal. 30 år senare torde det vara lika lite snack om att världens bästa liga nu med samma marginal är Premier League.

Vilket om man ska vara alldeles ärlig och uppriktig nog har varit fallet under åtminstone de senaste 15 åren, även om enskilda superklubbar från andra länder stundtals har kunnat matcha och även överträffa motsvarande engelska klubbar.

ANNONS

Därmed skulle man kunna hävda att bara där så har Premier League så att säga rationaliserat sin egen existens och skapelse. Premier League har gjort den engelska fotbollen och den engelska ligan inte bara bättre, utan bäst!

Sedan går det självfallet att diskutera i vilken utsträckning Premier League längre är en engelsk liga snarare än en global liga. Men även detta, fotbollens globalisering, kan så klart ses som en omfattande och bestående effekt av just Premier League.

Detta har sina baksidor, men enligt mig desto fler framsidor.

Peter Hyllman

Väljer Man Utd den rätta vägen eller lätta vägen med Cristiano Ronaldo?

Peter Hyllman 2022-07-03 20:30

Efter allt snack om vilka spelare Man Utd ska värva, och kanske ännu mer gnäll om spelare som Man Utd ännu inte värvat, så stod det kanske inte precis på dagordningen varken för Man Utd eller för Man Utds supportrar att den största transferbomben skulle bli att Cristiano Ronaldo sade sig vilja lämna klubben. Men den bomben slog alltså ned mitt under lördagskvällen.

Med ungefär en månad kvar innan den nya ligasäsongen startar så är åtminstone timingen på det beskedet inte särskilt lyckat. Om Cristiano Ronaldo lämnar Man Utd är det onekligen en spelare som på ett eller annat sätt behöver ersättas. Man Utd tvingas helt enkelt tillbaka till ritbordet igen för att försöka hitta en lösning på något som de nog inte hade räknat med att behöva rådda med den här sommaren.

Timingen är som sagt lite märklig. Om Cristiano Ronaldo vill lämna Man Utd för att han vill spela i Champions League under de år han har kvar på sin karriär, förståeligt för all del, så hade han kunnat klämma ur sig något redan när förra säsongen slutade. Om Cristiano Ronaldo anser att Man Utd inte matchar hans ambitioner är även det något han måste ha känt till en längre tid.

ANNONS

Motivationen är en smula underlig, eller i all fall inte helt uppriktig. Att vänta till efter 1 juli betyder förmodligen pengar i fickan för Cristiano Ronaldo och man kan självfallet fundera på om hans kontrakt innehåller någon klausul som innebär lägre lön om Man Utd inte spelar i Champions League. Hur som helst vet jag inte hur lätt det blir för honom att hitta en klubb som är beredda att matcha hans lön för närvarande.

Meningarna måste sedan gå isär rätt ordentligt gällande hur bra eller dåligt Cristiano Ronaldos besked rent substantiellt och kvalitativt är för Man Utd. Även om det så klart är lite skoj att försöka följa den retoriska akrobatiken hos de som ägnat det senaste året åt att förklara hur dålig och skadlig Ronaldo har varit för Man Utd nu försöka hitta sätt att förklara på vilka sätt även detta är dåligt för Man Utd.

ANNONS

Var man landar i den där frågan beror helt säkert på huruvida man är i lägret som ser Cristiano Ronaldo som orsaken till Man Utds problem eller om man är i lägret som ser Cristiano Ronaldo som lösningen på Man Utds problem. Den rimliga sanningen är emellertid att Ronaldo är varken orsaken till eller lösningen på Man Utds problem, men kanske var han något slags symptom på Man Utds problem.

Visst svarade Cristiano Ronaldo för en herrans stor andel av Man Utds alla mål den gångna säsongen, och på så sätt måste han kanske ses som en väldigt betydelsefull spelare för Man Utd. Många av hans mål var dessutom avgörande och det är jobbigt, om än även intellektuellt skakigt, att fundera på hur Man Utds säsong egentligen hade sett ut utan Cristiano Ronaldos alla mål.

Men utan Cristiano Ronaldo hade självfallet någon annan eller andra gjort mål istället, som varit fallet tidigare t ex. Därav den intellektuella skakigheten. Och visst är det också så att även om Cristiano Ronaldo gjorde många av Man Utds mål förra säsongen, så gjorde Man Utd också färre mål än under egentligen någon annan säsong under Premier League-eran. På grund av Cristiano Ronaldo eller ej så blev Man Utds anfall sämre.

ANNONS

Resultatmässigt var förra säsongen en av Man Utds svagaste under Premier League-eran. Målmässigt var förra säsongen Man Utds svagaste. Man Utd gick från ett lag som slutade tvåa i ligan, även om det var en svårt inflaterad ligaposition, till ett lag som rätt turligt och oförtjänt slutade sexa. Även om det är hårt att säga att Cristiano Ronaldo gjorde Man Utd sämre, så blev Man Utd heller inte bättre med Cristiano Ronaldo.

Och för tydlighetens skull i frågan om på grund av eller ej så svarar jag både och eller varken eller.

Härifrån blir däremot situationen lite besvärlig för Man Utd. Att Cristiano Ronaldo säger att han vill lämna Man Utd betyder självfallet inte att han kommer lämna, eller att han kommer kunna lämna. Här finns de som tror möjligen något önsketänkande att Ronaldo bara gör en ”Rooney” för att sätta press på klubben. Men framför allt handlar det så klart om att Man Utd ska vilja sälja, och framför allt någon annan klubb vilja köpa.

ANNONS

Strategiskt borde det däremot inte vara någon särskilt svår fråga för Man Utd. Om Cristiano Ronaldo verkligen vill lämna Man Utd så finns ytterst starka både moraliska och ekonomiska motiv för Man Utd att sälja. Moraliskt vinner Man Utd inget alls på att ha en stjärna i klubben som inte vill vara där, om något så tvärtom. Ekonomiskt låser Cristiano Ronaldo närmare £30m om året bara i lönekostnader som kan investeras i annat.

Kulturellt känns det inte heller som någon stor fråga. En av de stora poängerna med Man Utds nya management är att göra den långa resan från att vara ett stjärnbygge till att återigen bli ett lagbygge. Vilket betyder att rensa ut spelare och stjärnor som visar större intresse för sig själva än för laget. Detta måste i så fall gälla alla spelare, inte bara de man hunnit med att tröttna på, annars skapar man bara nya problem längre fram.

ANNONS

Att det är strategiskt och kulturellt rätt beslut för Man Utd betyder inte att det är ett beslut utan problematiska och praktiska konsekvenser för Man Utd på kort sikt. Men den rätta vägen är sällan den lätta vägen, och Man Utd har alldeles för ofta valt den lätta vägen.

Peter Hyllman

Bristol City lever inte längre i den bästa av världar!

Peter Hyllman 2022-07-03 06:00

Ett av de tråkigare fenomenen med EFL Championship, och kanske Football League i största allmänhet, är att ligan har kommit att påverkas allt mer av vilken eller vilka klubbar som drabbas av poängavdrag en viss säsong på grund av finansiella besvär. Bara under de senaste åren har vi sett klubbar som QPR, Wigan, Reading, Birmingham City, Sheffield Wednesday och Derby County drabbas av antingen detta eller massiva böter. Flera av dem har blivit nedflyttade.

Vi pratade så klart om finansiella regelverk under lördagen och en ofrånkomlig konsekvens med att ha den typen av regelverk är naturligtvis att de faktiskt också kommer att behöva användas när klubbar så att säga bryter mot dem. Så även om det är ett tråkigt fenomen så är det förmodligen även nödvändigt. Men kanske blir effekten särskilt tydlig när nu EFL:s Profit & Sustainability-test är relativt nytt.

Bristol City är den klubb som kanske främst ligger i farozonen att bli den klubb som drabbas i EFL Championship under kommande säsong. Extra tråkigt kanske eftersom Bristol City under rätt många år varit en klubb som slagits lite ur underläge men också gjort det oväntat bra. Exempelvis genom flera rätt imponerande cup runs men även genom att faktiskt då och då nosa på playoff.

ANNONS

Men vad som har smakat för Bristol City har också kostat. När Bristol City alldeles nyss presenterade sina finansiella resultat för 2020-21 så var det mest uppseendeväckande fyndet förmodligen det att Bristol City har gått i förlust med £412,000 per vecka varje vecka under de senaste tio åren. Vilket blir en alldeles hiskelig summa pengar varje år, för att inte tala om över tio år.

Man skulle kunna fråga sig hur något sådant ens är möjligt, kanske särskilt för en klubb som har kommit underifrån, aldrig varit riktigt nära någon faktisk uppflyttning till Premier League och rimligtvis aldrig borde ha haft någon större åkomma av det finansiella incitamentet att spendera lite extra för att försöka ta sig till Premier League, vilket råkar vara den engelska fotbollens främsta motsvarighet till ett rent pyramidspel.

ANNONS

”Möjligt” är det hur som helst inte längre för Bristol City med EFL:s hyfsat nyss införda finansiella regler gällande klubbars resultat och vinst. Det har alltså varit som mest en tidsfråga innan den så kallade verkligheten har kommit ifatt Bristol City och regelverket hinner ifatt dem och biter dem i rumpan. Detta är även den slutsats som Richard Gould, Bristol Citys VD, alltmer verkar ha kommit fram till.

Allt Bristol City egentligen har kunnat göra på kort sikt är självfallet att försöka reducera kostnader. Vilket när det kommer till fotbollsklubbar, och då inte minst engelska klubbar i Football League, huvudsakligen betyder att sänka sina kostnader för spelare. Något som ofrånkomligen innebär att sälja spelare. Vilket kanske sätter ett nytt och annat ljus på beslutet att sparka Lee Johnson, Bristol Citys manager under stor del av dessa tio år.

ANNONS

Nigel Pearson, Bristol Citys nuvarande manager, verkar inte helt nöjd han heller. I ett minst sagt rätt spetsigt uttalande i våras sade han att ”vi har gjort framsteg på vissa områden men tyvärr gått bakåt på andra områden och klubben, inte laget, verkar ha svårt att veta vad den riktigt vill.” Detta som replik på kritik från Bristol Citys ordförande att laget borde prestera bättre än vad det då gjorde, med laget på sjuttonde plats.

Att en sjuttonde plats ses som rätt svagt kan man förstå givet att Bristol City normalt sett har fajtats uppe på tabellens övre halva de senate åren, och flera gånger kämpat om playoff-platser. Ändå måste man tänka sig att om Bristol City nästa säsong skulle sluta på en sjuttonde plats, i hyfsad säkerhet från nedflyttning, så vore det ett resultat Bristol City borde vara rätt nöjda med, och troligtvis även kommer vara rätt nöjda med.

ANNONS

Allt är inte doom and gloom för Bristol City. Ägaren Stephen Lansdown har omvandlat en av klubbens skulder motsvarande drygt £15m till eget kapital. I våras skrev Bristol City på ett nytt och rekordhögt sponsoravtal med e-handelsföretaget Huboo. Bristol Citys lönekostnader har sjunkit då dyra spelare som Jamie Paterson och Famara Diedhiou, och flera spelare förväntas lämna denna sommar.

Samtidigt kommer självfallet Bristol Citys intäkter öka i kommande årsredovisningar jämfört med denna i och med att intäkterna inte längre kommer vara dämpade av pandemins effekter. Omöjligt är det alltså inte att Bristol City till slut kommer lyckas få ordning på ekonomin. Men inget av detta gör naturligtvis i sig Bristol City bättre som fotbollslag. Tvärtom är risken att Bristol City försämras som fotbollslag.

ANNONS

Vilket rimligtvis måste vara rätt oroväckande för en klubb som förra säsongen slutade på sjuttonde plats, 18 poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Det kan låta som många poäng men som vi vet så krävs det inte stora förändringar för att få väldigt stora effekter på den typen av poängförsprång. När folk pratar om Bristol City inför kommande säsong så pratar väldigt många om dem som bland de fyra-fem främsta nedflyttningskandidaterna.

Huruvida Bristol City får eller undgår poängavdrag i EFL Championship kommande säsong kommer definitivt påverka det omdömet liksom dess utfall. Hur som helst är det ett rätt dåligt betyg för Bristol Citys strategi och ledning de senaste tio åren, vilken verkar vara att rätt omdömeslöst spendera mer pengar än vad klubben faktiskt har på sin spelartrupp för att därefter tvingas sälja spelare för att hålla sig flytande.

ANNONS

Tråkigt eller ej så är det ju precis den typen av mismanagement som finansiella regelverk likt EFL:s Profitability & Sustainability-test är tänkt att avstyra. Och i Bristol Citys fall handlar det inte heller om att göra det omöjligt för en klubb att ”investera” sig upp i Premier League. Om något handlar det kanske mer om att försvåra för klubbar som Bristol City att ”spendera” sig ned i League One.

Även om metoden för att göra det, med sanktioner och poängavdrag, ironiskt och paradoxalt nog kan leda till att Bristol City liksom andra klubbar ändå tvingas ned i League One. Men detta är ofrånkomligt i en övergångsperiod och med tiden kommer reglerna så att säga sätta sig. Bristol City kan självfallet sura över detta, men har i grund och botten bara sig själva att skylla.

Bristol City har gjort sig själva till ett prima exempel på varför den här typen av finansiella regelverk faktiskt behövs, och vad de har för värde. Regelverkens syfte är inte eller ska i alla fall inte vara att ”komma åt” storklubbar som PSG, Man City m fl, då är man fel ute med dem, utan att komma åt eller snarare ”hjälpa” klubbar som Bristol City. I den bästa av världar hade dessa regelverk inte behövts, utan klubbarna hade hjälpt sig själva.

ANNONS

Men varken vi eller Bristol City lever i den bästa av världar!

:::

TRANSFERKOLLEN

Dean Henderson, Man Utd till Nottingham Forest. Nottingham Forest blev inte uppflyttade tack vare Brice Samba riktigt lika mycket som trots Brice Samba. Med Henderson får Forest en målvakt som är etablerad och erfaren på den här nivån och förstärker rejält en position som var ett skäl till oro inför säsongen. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

James Tarkowski, Burnley till Everton. En övergång som varit klar i praktiken en längre tid men där Everton väntade till efter den 1 juli på grund av bråket mellan klubbarna där Burnley tillsammans med Leeds menade att Everton myglat finansiellt. Bra värvning av Everton som förstärker en lagdel som länge varit en akilleshäl. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Vilka vinner på UEFA:s nya finansiella regler?

Peter Hyllman 2022-07-02 06:00

UEFA inför ett helt nytt finansiellt regelverk från och med denna sommar. Därmed kommer det gamla regelverket, allmänt känt som UEFA:s financial fair play, att skrotas under en övergångsperiod som motsvarar tre år, det vill säga de redovisningsperioder som regelverket bygger på. UEFA motiverar behovet av ett nytt regelverk med hur fotbollen har utvecklats samt med pandemins effekter.

Istället för Financial Fair Play kallar alltså UEFA sitt nya regelverk för Financial Sustainability. Vilket, även om det bara handlar om namn, är en förändring jag trots allt gillar. Dels eftersom orden ”fair play” kan uppfattas som att man försöker skapa ett jämnt spelfält, vilket framställs som rättvist men i själva verket vore direkt orättvist. Dels eftersom ”sustainability” fokuserar mer på specifika klubbars finansiella hållbarhet.

UEFA bygger sina regler för Financial Sustainability på tre hörnstenar:

Solvens. Det vill säga tydligare och strängare regler gällande klubbarnas förmåga att betala sina räkningar och fullgöra sina finansiella åtaganden gentemot andra klubbar, gentemot sina anställda, gentemot skattemyndigheter, banker och andra former av fordringsägare och så vidare.

ANNONS

Stabilitet. I princip samma regler som gamla financial fair play, det vill säga en klubb får göra max viss förlust över en period om tre år, men denna accepterade förlust har ökats från €30m till €60m, med ytterligare ett undantag upp till €90m för klubbar som anses uppvisa särskilt god finansiell hälsa.

Dessa överförluster accepteras alltså i den utsträckning som ägarna täcker upp dem genom att skjuta in eget kapital i klubben. Däremot kommer inte längre kostnader kunna räknas bort som förut kunde strykas såsom kostnader för ungdomsfotboll, damfotboll, infrastruktur och samhällssatsningar.

Kostnadskontroll. Den största nyheten i UEFA:s nya regler är krav på kostnadskontroll enligt vilket transferkostnader (amortiseringar), spelarlöner och agentkostnader får uppgå till max 70% av en klubbs totala intäkter samt vinst på spelarförsäljningar. Regler som kommer införas gradvis över den närmaste treårsperioden.

ANNONS

Swiss Ramble har naturligtvis gjort en väldigt bra genomgång av dessa nya regler, och mycket mer detaljerat än så här, men detta är alltså det nya finansiella regelverket i ett nötskal. Vad som här kan vara särskilt intressant är att fundera över hur engelska och europeiska klubbar ligger till gällande det där med kostnadskontroll, baserat på de senaste normala siffror som alltså inte påverkade av pandemins effekter:

Engelska klubbar ligger med andra ord ganska bra till gällande detta med kostnadskontroll, med ett möjligt undantag för Chelsea som alltså befinner sig runt 85% vilket betyder att Todd Boehlys jobb inte precis kommer bli lättare. Sammanfattningsvis skulle man kanske kunna säga att de engelska klubbarna inte har något direkt att oroa sig för men att de ändå kommer behöva hålla koll på sina kostnader.

ANNONS

Med regelverk, och kanske i synnerhet när de på något sätt förändras, ligger det nära till hands att fundera över vilka som vinner på detta nya regelverk samt möjligen även vilka som då förlorar. Regler av det här slaget tas ju knappast fram i ett vakuum och de är alltid en produkt av en politisk process. Vilka är med andra ord vinnarna på UEFA:s nya regler för Financial Sustainability?

Statsklubbarna

Det vill säga PSG, Man City och naturligtvis även en klubb som Newcastle, samt nya som kan tillkomma. Regelverket har för all del tajtats till men gränsvärdena för acceptabla förluster så länge de täcks av ägarkapital har ökats markant vilket ger sådana här klubbar ett betydligt större och högre spelrum än vad som fanns tidigare.

Mycket av kritiken mot UEFA:s financial fair play har ju varit att det varit för släpphänt mot just dessa klubbar och viljan att reformera reglerna har ju handlat mycket om att göra det svårare för dem. Detta nya regelverk resulterar alltså snarare i det motsatta, och mycket av intentionen i just detta signaleras ju i namnbyten bort från ”fair play”.

ANNONS

UEFA

Dels kommer UEFA vinna på tätare och tydligare regler, helt enkelt för att mindre missbruk kommer kunna förekomma, vilket om inte annat ökar deras egen trovärdighet i dessa frågor. Dels genom att rejält höja gränsvärdena så minskar UEFA rejält risken för att behöva hamna i konflikt med större klubbar som ju skett ett antal gånger förut.

Man skulle möjligen kunna anklaga UEFA för att medvetet vilja göra det lite lätt för sig genom att skapa ett mer öppet och därmed kanske tandlöst regelverk. Ändå känns det som att UEFA delvis förstått sin roll här, det vill säga inte att begränsa investeringar i fotboll utan enbart att säkerställa fotbollens finansiella hälsa och hållbarhet.

Klubbarna och ligorna

Regler är många gånger nödvändiga för att få i det här fallet klubbar att så att säga hålla sig i skinnet. Tydligare regler kommer gynna samtliga klubbar och därmed ligorna som helhet, och kanske då i synnerhet hårdare regler gällande just solvens, som ju känns som ett rätt markant problem inom fotbollen på alla nivåer.

ANNONS

Nackdelen här är självfallet att dessa regler bara gäller klubbar som deltar i UEFA:s turneringar, det vill säga bara det övre skiktet inom europeisk fotboll. Exempelvis för klubbar i Football League har ju inte dessa regler någon formell betydelse. Men kanske kan UEFA:s nya regelverk även fungera som förebild för dessa lägre ligor?!

Hur som helst känns UEFA:s nya finansiella regelverk som en vinnare!

:::

TRANSFERKOLLEN

Stefan Ortega Moreno, Arminia Bielefeld till Man City. Zack Steffen schabblade nog bort sina framtidsutsikter i Man City på Wembley mot Liverpool, så här värvar Man City alltså ännu en backup som målvakt. En värvning som kommer ha endast marginell betydelse för Man City de närmaste åren. Betyg: Godkänd – (++)

Richarlison, Everton till Tottenham. Genomgående Evertons bästa spelare de senaste åren och det finns så klart goda skäl varför Evertons supportrar är rätt förbannade att de blir av med honom. Passar väldigt bra in i Tottenham och den fotboll laget kommer vilja spela under Antonio Conte, och blir en viktig avlastning för Kane och Son. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Gabriel Jesus, Man City till Arsenal. Bra anfallare men det finns naturligtvis även en anledning varför Man City väljer att sälja och ersätta honom. Förväntas nu göra fler mål för ett lag som producerar färre målchanser, från en position han själv inte verkar föredra. En värvning som saknar vare sig potential eller ett och annat frågetecken. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Kalvin Phillips, Leeds till Man City. Man City blir väl knappast så värst mycket bättre av den här värvningen, men däremot lite bredare och därmed kanske lite mer uthålliga som lag. Kommer passa tämligen väl in på Guardiolas mittfält och kan fortsätta utvecklas i en något mer högkvalitativ miljö. Bra och funktionell värvning. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Sam Johnstone, West Brom till Crystal Palace. Målvakt som kastats runt mellan olika klubbar som West Brom och Aston Villa de senaste åren och visat sig fullt kapabel på den här nivån. Crystal Palace värvar en skicklig målvakt som kan bli deras förstamålvakt för en längre tid framöver. Bra värvning. Betyg: Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Sarina Wiegman tar ett ungt England till EM!

Peter Hyllman 2022-07-01 06:00

Efter att ha gått till semifinal i de tre senaste stora mästerskapen är detta ett EM som England faktiskt har goda förhoppningar om att kunna vinna. Detta är inte enbart ännu ett utfall av engelsk arrogans utan mer en följd av att England till synes har blivit ännu bättre än under dessa turneringar med sin nya förbundskapten Sarina Wiegman, importerad från Nederländerna.

Wiegman har anställts just för att få England att ta det där sista steget i VM och EM, det steg England aldrig lyckades ta med Mark Sampson som förbundskapten eller med Phil Neville som förbundskapten. Wiegman har meriterna från sina år som Nederländernas förbundskapten, med vilka hon vann EM 2017 och två år därefter gick hela vägen till en VM-final som för all del förlorades mot USA.

Det är ett delvis nytt England som växt fram under Wiegman. Hela nio spelare kommer göra sitt första mästerskap detta EM, vilka inkluderar Ellie Roebuck, Hannah Hampton, Jess Carter, Lotte Wubben-Moy, Alessia Russo, Ella Toone, Lauren Hemp, Chloe Kelly och Beth England. Av dem så finns absolut störst förhoppningar på Lauren Hemp, lagets kanske största stjärna och Man Citys unga forward.

ANNONS

Om Wiegmans vilja att förnya England möjligen påverkat hennes beslut att lämna superstjärnan Steph Houghton utanför EM-truppen är svårt att säga. Houghton har varit skadad under stora delar av säsongen och Wiegman menar kort sagt att Houghton inte haft nog med tid att bli redo för EM. Ett kontroversiellt beslut har det visat sig och det är svårt att att Mark Sampson eller Phil Neville hade fattat det beslutet.

Vilket inte på något sätt betyder att beslutet därför är felaktigt. Englands förbundskaptener är många gånger för fega i det här avseendet, oavsett om det gäller herrar eller damer. Wiegman vet naturligtvis bäst själv vad hon är ute efter och i vilken utsträckning spelarna kan leva upp till detta. Ändå är det så klart ett beslut som kommer bedömas helt och hållet utifrån utfallet.

Kanske är det så att Sarina Wiegman har fler alternativ att välja mellan i försvaret och därför har lyxen att kunna ställa Steph Houghton åt sidan. Englands defensiv är bättre än vad den var under Phil Neville, i mittförsvaret har Chelseas Millie Bright och Man Citys Alex Greenwood etablerat sig som ordinarie mittbackspar, Arsenals Leah Williamson, ny lagkapten, är en mittback som förmodligen kommer spela på mittfältet.

ANNONS

Med många nya spelare i England är det naturligt att vi även ser ett yngre England än vi sett i tidigare mästerskap. Det är uppenbart vad Wiegman har jobbat mot och även detta kan självfallet vara något som inte vägt till 34-åriga Houghtons fördel. Samtidigt givet Wiegmans uppdrag att vinna EM med England är det kanske just Englands ungdomlighet som känns som deras kanske främsta akilleshäl för detta.

Att vinna EM-kvalmatcher, träningsmatcher och andra mindre matcher är för all del en sak. Även att vinna matcher i början av ett EM är en sak. Då kan ungdomlighet snarare vara en styrka. Det kan ungdomlighet för all del vara också i större situationer, men när man börjar komma till kvartsfinaler, semifinaler och finaler i ett EM eller ett VM riskerar ungdomlighet i stigande grad bli en svaghet.

ANNONS

Samtidigt är det även så att ungdomar bara kan bli erfarna genom att ges erfarenhet. Och här får man då ta det lite längre perspektivet. Nämligen att efter EM kommer både ett VM och ett OS, naturligtvis ännu större mästerskap. Om inte Wiegman förnyar nu kommer hon ändå vara piskad att göra det efter EM. Genom att ge ungdomarna chansen i EM redan nu skapar Wiegman bättre förutsättningar för VM och OS.

England kan alltså anses ha ett dubbelt syfte i detta EM. Å ena sidan det självklara syftet att faktiskt vinna EM. Å andra sidan det värdefulla syftet att ge Englands många unga spelare nödvändig erfarenhet inför kommande stora mästerskap. Att säga att dessa båda syften står i motsats till varandra vore möjligen att överdriva, men det är ändå två syften som inte nödvändigtvis helt harmoniserar.

ANNONS

Desto viktigare blir alltså rollerna för Englands mer seniora stjärnor i detta EM, både på planen och utanför planen. Spelare som Jill Scott, Fran Kirby, Lucy Bronze och så klart den målfarliga Ellen White. Onekligen namn vi känner igen i England. Viktigt inte bara att dessa spelare är bra för England i detta EM, utan att de även kan lyckas göra sina yngre medspelare bra i EM.

Kan England och Sarina Wiegman lyckas med detta så förtjänar de favoritskapet i Euro 2022, som dessutom spelas på hemmaplan för England.

Englands EM-matcher:

6/7 – England vs Österrike
En på pappret hyfsat bekväm premiärmatch för England på Old Trafford, en match England helt enkelt bör vinna. Premiären kan alltid vara klurig, men det kommer tuffare uppgifter för England.

11/7 – England vs Norge
Om damfotbollen står att känna igen är detta Englands tuffaste match i gruppen. Norge är ett land med traditioner inom damfotbollen, hög kvalitet på flera spelare, och det är mellan England och Norge det ska stå om gruppsegern.

ANNONS

15/7 – Nordirland vs England
Ett öderby väntar England i sista gruppmatchen. Nordirland kommer naturligtvis spela för sina liv på St Mary’s Stadium i Southampton, men det bör helt enkelt inte kunna räcka, om inte England redan är klara för gruppspel och möjligen slår av på takten.

Efter gruppen, som England ändå förväntas vinna och definitivt gå vidare från, så väntar med största sannolikhet antingen Tyskland eller Spanien i kvartsfinalen. Två potentiellt mycket tuffa motståndare.

I en eventuell semifinal ska vi absolut inte blunda för att det mycket väl kan visa sig bli England och Sverige som ställs mot varandra på Bramall Lane i Sheffield.

Finalen, om man skulle våga sig på att spekulera i förhand, skulle mycket väl kunna stå mellan England och Frankrike på Wembley.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto