Egentligen lika länge och under hela tiden som Premier League har existerat har det funnits någon form av rädsla eller uppfattning att ligan är på väg att förstöras för att den skulle vara på väg att bli en form av tvålagsliga, det vill säga dominerad av två klubbar på samma sätt som man menade var så skadligt med t ex den skotska ligan, eller möjligtvis även tyska och spanska ligan.
Först var det Man Utd och Arsenal som under sin stenhårda rivalitet runt millennieskiftet utgjorde detta race mellan två hästar. Ingen såg något slut på deras dominans och we were all doomed. Därefter gled det över till Man Utd och Chelsea och återigen var we all doomed. Och efter en period av flux har samma sak nu hänt med Liverpool och Man City, ingen ser något slut på det och we are all doomed.
Delvis är detta en brist på fantasi och en oförmåga att se något annat än nu rådande ordning. Man antar att som det är nu har det alltid varit eller kommer åtminstone alltid vara. En aning historielöst kan man möjligen tycka då vi borde ha lärt oss av just historien att dessa duopol eller tvåhästrace ofrånkomligen till sist alltid tar slut. All good things must come to an end som det brukar heta. Likaså all bad things.
Kanske förtjänar det att påpekas att dessa återkommande farhågor om att ligan skulle vara på väg att förstöras dykte upp egentligen först efter att Premier League bildats, fastän vi egentligen såg exakt samma mönster om tillfälliga duopol i Division One innan Premier League, i vissa fall till och med värre än så. Kanske är farhågan ideologiskt betingad av uppfattningen att Premier League gjorde de rika rikare och så vidare.
Här finns ju ett annat sätt att använda sig av dessa duopol i Premier League i retoriken kring just ligor. Kritik mot andra ligors institutionella ojämnhet brukar bemötas med att det ju ser precis likadant ut i Premier League, det är ju t ex bara Liverpool och Man City som kan vinna ligan där brukar det till exempelvis sägas under senare år. Men utöver att vara som bäst en tillfällig halvsanning missar detta en rätt väsentlig skillnad.
Premier Leagues duopol är just tillfälliga och föränderliga. De kan med andra ord gå från Man Utd och Arsenal, till Man Utd och Chelsea, via kanske Chelsea och Man City till Man City och Liverpool, med lite olika halvvarianter dessförinnan och däremellan. Duopolen i andra ligor är däremot permanenta. Det handlar ”alltid” om Celtic och Rangers i SPL, om Real Madrid och Barcelona i La Liga, om Bayern och …ptja, i Bundesliga.
En mer rimlig kritik mot Premier League, i den meningen det är en kritik och inte bara en ren ofrånkomlighet, vore snarare att ligan i någon mening är ett oligopol, givet närvaron av fem-sex superklubbar som i någon mening befinner sig i en egen resursmässig liga jämfört med övriga klubbar, om än i så fall ett långsamt och gradvis växande oligopol med flera klubbar som knackar på underifrån.
Orsakerna till Man Citys och Liverpools nuvarande och tillfälliga duopol, det vill säga deras aktuella särställning inom detta oligopol, hittar vi både hos dem själva och i deras omvärld. En viktig och kanske nödvändighet omständighet för det är att tidigare dominanta klubbar som Arsenal och Man Utd, möjligen i mindre utsträckning även Chelsea, har befunnit sig i olika nivåer av administrativt förfall.
Men framför allt är det inte mer komplicerat än att Liverpool och Man City under de senaste fem-tio åren är två klubbar som agerar progressivt och professionellt och ligger i framkant av fotbollens utveckling, i någon mening till och med kanske är framkanten av fotbollens utveckling; på samma sätt som en gång i tiden Arsenal, Man Utd och Chelsea. Både Man City och Liverpool gör rätt saker och gör rätt saker på rätt sätt.
Visst handlar det om ekonomiska resurser, där både Liverpool och Man City hör till de klubbar som genererar absolut mest intäkter. Men det är även en fråga om starka och moderna organisationer, metoder och management. Både Liverpool och Man City har anställt the best and the brightest i både klubbens ledningsfunktioner och som sina managers. Jürgen Klopp och Pep Guardiola är arguably sin tids två främsta.
En effekt av detta är att Liverpool och Man City självfallet har de just nu bästa lagen och spelartrupperna. Det är rätt intressanta uppgifter att av Guardians senaste ranking av världens 100 bästa spelare kom 20 av dem från antingen Man City eller Liverpool, och 13 av världens 40 högst värderade spelare spelar för antingen Man City eller Liverpool. Det är en strålande samling av kvalitet och kompetens.
Lik förbaskat kommer också duopolet mellan Man City och Liverpool att ta slut, förr snarare än senare, på precis samma sätt och egentligen av exakt samma orsaker som alla andra duopol i Premier League har tagit slut.
Varken Pep Guardiola eller Jürgen Klopp kommer för det första att vara kvar som managers för Man City och Liverpool i all evighet. Svårt att veta vad sådant prat är värt, men det har redan börjat pratas om detta som Guardiolas och Klopps sista säsonger. Som sagt, återstår att se vad det egentligen betyder, men både historien och sunt förnuft säger oss att detta kommer få effekter för båda klubbar.
Både Liverpool och Man City kommer för det andra oavsett detta att behöva förnyas och föryngras, vilket i sig innebär en rätt rejäl omställningsperiod. De två lagen som dominerat engelsk fotboll i fem år snart kommer inte mycket längre kunna vara samma lag. Delvis har vi redan inför den här säsongen börjat se starten av denna process. Återstår att se vad för betydelse det hinner få redan den här säsongen.
Därtill kommer för det tredje både nya och gamla klubbar att utmana den rådande ordningen. Sakta men säkert börjar möjligen och kanske förhoppningsvis, beroende på ens perspektiv, både Arsenal och Man Utd att hitta rätt igen, och kanske börjar Chelsea ruska av sig sina bekymmer också. Tottenham satsar likaså, och underifrån utmanar nya uppkäftiga klubbar som Newcastle med flera.
Ännu en säsong sparkar alltså igång med en match mellan Man City och Liverpool i Community Shield. Något som kanske uppfattas som ett slags tecken på att duopolet är för evigt och oföränderligt. Det kan vara precis tvärtom. Det tillfälliga duopolet mellan Liverpool och Man City har varit i grunden väldigt bra för Premier League, det har drivit på konkurrens, kvalitet och ligans hela utveckling, precis som tidigare duopol.
Men precis som det var väldigt bra för Premier Leagues utveckling att duopolet mellan Arsenal och Man Utd tog slut, att duopolet mellan Chelsea och Man Utd tog slut, så är det också väldigt bra för Premier League när duopolet mellan Man City och Liverpool tar slut och förändras till något annat. Vilket är skillnaden med Premier League och varför we are all not really doomed at all – inte bara är förändring möjlig, den är ofrånkomlig.
Till dess är det bara att slå oss ned framför skärmarna och uppskatta den underhållning och den kvalitet som duopolet, konkurrensen och rivaliteten mellan Liverpool och Man City ger upphov till. Denna gång i Community Shield.
:::
Ska bli särskilt intressant att följa Liverpools och Man Citys båda nya anfallare, Darwin Nunez och Erling Haaland, i deras första ”riktiga” match för sina klubbar. Lite beroende på i vilken omfattning de kommer spela.
Båda klubbarna har ju i någon mening satt en rejäl press på sina nya anfallare.
Liverpool genom att betala cirka £100m för en anfallare från Benfica, hittills trots allt oprövad i någon av de stora ligorna. Den prislappen kommer definitivt hänga runt Darwin Nunez nacke, särskilt om inte målformen sprudlar.
Man City genom att typ på ett eller annat sätt ”offentliggöra” Erling Haaland åtminstone tio gånger redan den här sommaren. Det har helt enkelt gjorts en satans stor sak av den värvningen, och sådant passerar inte obemärkt.
Båda anfallarna är naturligtvis väldigt bra värvningar, men man kan inte säga att deras klubbar precis har gjort det lättare för dem.