Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hull kommer åka ur Premier League och det lär inte ens vara på håret

Hull City kommer åka ur Premier League och spela i The Championship nästa säsong. Det finns väldigt få saker i Premier League som går att säga med säkerhet men det är något som ändå går att säga med rimlig säkerhet. De ligger sist i tabellen. De har bara vunnit en enda ligamatch sedan augusti, hälften av lagets poäng plockades under säsongens två första matcher.

Laget börjar se alltmer demoraliserat ut. Spelarna själva ser naturligtvis vart det hela barkar väg och börjar odla sin egen trädgård. Robert Snodgrass, Hulls förmodligen viktigaste och mest värdefulle spelare, överväger anbud från Aston Villa och från Newcastle, två klubbar i The Championship. Snodgrass vore inte den förste spelaren att den här säsongen lämna Hull för The Championship.

De flesta spelarna i Hull förstod hur det närmast oundvikligen skulle komma att sluta redan innan säsongen. Flera spelare valde under sommaren att lämna Hull. Hulls manager Steve Bruce lämnade klubben då han inte ansåg att Hulls styrelse gav honom eller laget tillräckliga förutsättningar att klara sig kvar i Premier League. Hull var och är med Assem Allams hälsotillstånd en klubb utan en klubbledning.

Det var ett minst sagt modigt förstajobb som Mike Phelan valde att ta på sig när han strax innan säsongen skulle börja klev in som Hulls manager, först ställföreträdande och därefter ordinarie. Men det är kanske den typen av jobb en ny manager måste vara beredd att ta. Att visa sig villig att göra skitjobben innan man förväntar sig de finare jobben.

Just i det avseendet känns det som om Mike Phelan har förstått något som flera som påstår sig vara intresserade av en managerkarriär inte riktigt verkar villiga att acceptera, bland dem kanske inte minst Ryan Giggs. Där verkar istället finnas någon slags uppfattning att de, något oklart varför, bara förtjänar de finare jobben, eller att bara de finare jobben förtjänar dem. Att faktiskt visa att de förtjänar dem verkar inte ingå i planen.

Mike Phelan har att brottas med vad som mycket väl kan vara den kanske tuffaste utmaningen för en manager, det vill säga hur motiverar man ett fotbollslag som redan vet med sig att de kommer att åka ur sin division, att de utkämpar ett förlorande slag? Hur får man dessa spelare att verkligen ge sitt allt både under och inför varje match?

Det måste ändå sägas att Phelan har lyckats förhållandevis väl med detta. Hull har knappast brutit samman hittills den här säsongen. Hulls förutsättningar är otroligt mycket sämre den här säsongen än vad exempelvis Aston Villas förutsättningar var inför och under förra säsongen, men Hull har aldrig visat upp så svaga insatser som Aston Villa då regelbundet gjorde.

Kanske är det också ett problem som blir tuffare vad säsongen lider. Ju fler matcher som förloras och ju mer uppenbart det blir att något mirakel inte kommer inträffa, desto jobbigare blir det för spelarna och för laget när sagan möter verkligheten. En tilltagande känsla av hopplöshet måste i ett sådant läge drabba en spelartrupp.

Hull hade och har kanske fortfarande en möjlighet att under julfotbollen sätta denna känsla av hopplöshet åt sidan genom att vinna några för dem viktiga matcher, varav två på hemmaplan. Men det är självklart inga lätta matcher, med först Man City och ikväll alltså Everton på hemmaplan, och därefter West Brom på bortaplan.

Möjligheten togs inte tillvara mot Man City, vilket nog inte heller var att förvänta. Det innebär naturligtvis att de två återstående matcherna blir desto viktigare för Hull, och då inte minst kvällens match mot Everton. Det är årets sista match för Hull och om de vill att klockorna ska ringa in snarare än klämta det nya året för dem, så är det en match de behöver vinna.

Den större frågan för Hull City och för Mike Phelan är i vilken utsträckning de väljer att redan nu börja förbereda sig för nästa säsong. Om de betraktar den här säsongen som ett hopplöst projekt så blir vad som återstår av den en möjlighet att bygga en bra plattform för nästa säsong, säkra upp de spelare man vill behålla och sälja vidare de som inte ingår eller vill ingå i dessa planer.

Där finns också en möjlighet att fokusera på vad som faktiskt fortfarande går att uppnå den här säsongen. Hull har exempelvis tagit sig hela vägen till semifinal i Ligacupen, där ett dubbelmöte med Man Utd väntar, med returen hemma på KCOM Stadium. En cupfinal på Wembley är ingen omöjlighet, och därmed heller inte Hull Citys största framgång någonsin – en cuptitel.

Omöjligt behöver det alltså inte vara för Mike Phelan att hitta sätt att hålla samman och motivera sin spelartrupp. Mycket talar kanske också för att hur det går för Hull i  Ligacupen påverkar deras förmåga att behålla viktiga spelare i klubben. Vinner Hull semifinalen och en cupfinal på Wembley hägrar så vore nog exempelvis Robert Snodgrass mindre sugen på att lämna redan i januari.

Hull vore inte den första engelska klubben under senare år att samma säsong vinna en cuptitel och åka ur Premier League. Och precis som visade sig bli fallet för både Birmingham och Wigan så riskerar det för Hull bli så att det är sista gången inom en överskådlig framtid vi faktiskt ser dem i Premier League. Att vi ser dem där den här säsongen är egentligen i sig en abnormalitet.

Den abnormaliteten har vi Steve Bruce att tacka för innan han lämnade Hull City. Ska vi se Hull i Premier League igen efter den här säsongen så beror det ofrånkomligen på en kombination av två faktorer: Mike Phelan som manager och att Hull City hittar en ny ägare.

Peter Hyllman

Aston Villas anfall måste börja motsvara kvaliteten på deras anfallare

Newcastle har Dwight Gayle som gör mål på mer eller mindre allt som rör sig i The Championship. Brighton har Glenn Murray som på gamla dagar har hittat målformen igen. Leeds har Chris Wood, Bristol City har Tammy Abraham, Barnsley har Sam Winnall, Huddersfield har Elias Kaschunga och så vidare. Det finns många exempel.

En gammal engelsk fotbollsklyscha är att det behövs målskyttar för ett lag att lyckas ta sig ut ur The Championship. Toppen av The Championship-tabellen den här säsongen ger onekligen den klyschan rätt. Det är exempelvis ingen tillfällighet att Newcastle och Brighton till synes har sprungit iväg med de två topplatserna den här säsongen, de har de två bästa anfallarna.

Rättare sagt, Newcastle och Brighton har de två mest produktiva och effektiva anfallarna. Huruvida de har de bästa anfallarna går att diskutera. Aston Villa skulle exempelvis mycket väl kunna hävda att de sitter på The Championships kanske allra bästa anfallsbesättning, innehållandes spelare som Jordan Ayew, Ross McCormack, Jonathan Kodjia, Rudy Gestede och Gabriel Agbonlahor.

Det är inga anfallare man skrattar bort på den här nivån. McCormack har snittat 22 ligamål per säsong under de tre senaste åren. Rudy Gestede gjorde 16 mål i snitt per säsong i Blackburn innan flytten till Aston Villa. Jonathan Kodjia är ivoriansk landslagsanfallare och gjorde 20 mål för Bristol City under sin första säsong i The Championship.

Okej, det går så klart att skratta åt Jordan Ayew.

Men kvaliteten på Aston Villas anfall motsvarar inte kvaliteten på deras anfallare. Säsongen inleddes med det helt bedrövliga målsnittet om 0,9 mål per match, vilket är nedflyttningstakt, och då gjordes också tre av målen mot ligans slagpåse Rotherham. Det har blivit bättre under Steve Bruce, men 1,25 mål per match är som bäst playoff-tempo och klart sämre än tabelltoppen.

Vad som framför allt kostar Aston Villa dyrbara poäng är den stora skillnaden mellan hemmaplan och bortaplan. Hemma på Villa Park gör Aston Villa i snitt 1,64 mål per match vilket placerar dem högt upp i tabellen. Men på bortaplan sjunker målsnittet ned till sorgliga 0,58 mål per match, vilket är sämst i hela The Championship.

Av lagen på The Championships övre tabellhalva är det bara Aston Villa som har vunnit så få matcher på bortaplan – två matcher. Naturligtvis, ett lag som inte gör mål kommer få det väldigt svårt att vinna fotbollsmatcher.

Hittills den här säsongen, med exakt halva serien avklarad, har Jonathan Kodjia gjort åtta mål för Aston Villa, Rudy Gestede har gjort fyra mål, Ross McCormack har gjort tre mål, Jordan Ayew har gjort två mål och Gabriel Agbonlahor har på sin enda match inte gjort något mål. För en klubb som spenderat £42m bara på anfallare de senaste två åren är inte detta tillräckligt.

Det går självklart att leta orsaker till detta. En uppfattning är att Aston Villa rent taktiskt har haft en alldeles för defensiv inställning på sitt eget mittfält, och att laget helt enkelt skapar alldeles för få chanser. Kanske var övergången från bottenlag i Premier League till förväntat topplag i The Championship på så vis alltför brant, det blir en omställningsfråga.

Aston Villa skapar mycket riktigt också förhållandevis få chanser jämfört med övriga lag i The Championship. Nu kan det lika gärna vara en konsekvens av själva spelidén, exempelvis att värdera bollinnehav högre än avslut. En annan vanlig uppfattning är att Steve Bruce helt enkelt använder sig av sina anfallare på fel sätt.

Ross McCormacks och Jonathan Kodjias framgångar i The Championship har kommit som centrala anfallare. Bruce har däremot valt att ge dem mer av ytterpositioner och istället placera Rudy Gestede som central anfallare. Tanken är inte svår att genomskåda, Gestede är bra på huvudet, men anfallsspelet blir förutsägbart och två bättre anfallare komprometteras för en svagare.

Aston Villas usla säsongsinledning innebär att om de under säsongens andra halva vill ta sig upp på åtminstone playoff-plats så måste de prestera väsentligt bättre än de klubbar som redan befinner sig på dessa platser. Det första och främsta sättet för Aston Villa att göra det är klart och tydligt att verkligen få kvaliteten på sitt anfall att motsvara kvaliteten på sina anfallare.

Det andra sättet att göra det är naturligtvis att under säsongens andra halva vinna matcherna mot just dessa klubbar som befinner sig ovanför dem i tabellen. Något Aston Villa bara lyckades med två gånger under hösten. Men när serien nu vänder får de ikväll sin första chans redan i den allra första matchen när de tar emot Leeds hemma på Villa Park.

Ett Leeds som ligger på playoff-plats sju poäng före Aston Villa. December avslutas alltså för Aston Villa med en match mot Leeds precis som december inleddes för Aston Villa med en match mot Leeds. På Elland Road förlorade Aston Villa med 0-2. Inga mål och inga poäng på bortaplan således. Men på Villa Park är Aston Villa ett annat lag.

Det måste de vara ikväll. Förlust ikväll mot Leeds och förhoppningarna om playoff och möjlighet till uppflyttning får placeras i frysboxen tillsammans med julmaten. Vinst är nästan en nödvändighet.

Peter Hyllman

Tio böcker om (engelsk) fotboll värda att läsas under året som kommer

Att slå sig ned med en god bok. Gör man det längre? För några månader sedan köpte jag Simon Hughes boktrilogi om tre decennier i Liverpools långa historia och erbjöd mig att efter jag själv läst dem låna ut dem till en bekant som råkar hålla på Liverpool. Men han läste tydligen inte böcker. För mig är det däremot fortfarande både upplysande och avkopplande, inte minst för övrigt under julhelger och mellandagar.

Jag läser böcker. Det har varit viktigt hela mitt liv men har paradoxalt nog blivit ännu viktigare ju mer internetifierat samhället och våra liv har blivit. Det finns massor av information på internet, mängder av material och texter att gräva ned sig i, mycket av det givande, men också till sin själva natur en mil brett och en centimeter djupt. En bok kan ge sitt ämne ett helt annat djup och ett helt annat sammanhang.

Böcker om fotboll är på sitt sätt något förhållandevis unikt. Det absolut mesta som skrivs om fotboll skrivs i form av artiklar eller krönikor. Det kanske vanligaste exemplet på böcker om fotboll är därtill biografier av nuvarande eller tidigare spelare eller tränare, vars innehåll och relevans normalt sett pendlar mellan det möjligen drägliga och det i värsta fall bedrägliga. De riktigt bra böckerna om fotboll är sällsynta.

Men naturligtvis finns även dessa böcker. Det är böcker som normalt sett handlar om ett specifikt ämne eller utgår från ett specifikt perspektiv, något som ligger författaren nära hjärta och hjärna. Det är böcker som på ett eller annat sätt har gett mig någon form av aha-upplevelse, en inblick i något som jag tidigare i bästa fall bara haft en vag aning om. Böcker som lyckas göra det alla bra böcker gör, får läsaren att känna sig som en del av berättelsen.

Sådana böcker bör läsas av alla som är intresserade av fotboll. Det gäller bara att veta vilka det är. Här är tio böcker utan någon omedelbar inbördes ordning som jag har läst, som jag tyckte var riktigt bra på lite olika sätt, och som jag inte tvekar att rekommendera andra att läsa.

Fever Pitch: A Fan’s Life – Nick Hornby (1992)

Supporterlivet är ett inte alldeles vanligt ämne för böcker om fotboll. Hornbys väldigt kända bok är inte bara en av de allra första utan därtill en av de bästa och mest unika. Det speciella med Hornbys skildring av sitt eget supporterskap är att det aldrig blir något otvetydigt positivt. Supporterskapet blir en flykt från vardagen och verkligheten, ett sätt att gömma sig från livsångest, livskriser och självtvivel.

Att vi själva som supportrar känner så mycket för Hornbys berättelse kan säkert bero på att vi åminstone i vissa delar känner igen oss själva i detta, hur fotbollen blir en paus och en ventil från vår egen vardag. Att vi ändå orkar läsa boken, i vissa fall om och om igen, beror helt säkert på att Hornby skriver med både humor och värme. Det är en bok som i själva verket visar oss på meningen med supporterskapet.

The Glory Game – Hunter Davies (1972)

Det är en bok av sin tid. En bok som förmodligen skulle vara helt omöjlig att skriva i dessa dagar. Davies gavs möjligheten att helt obehindrat följa Tottenham under en hel säsong under säsongen 1971-72, i princip att leva, bo och arbeta tillsammans med Tottenhams legendariske manager Bill Nicholson och Tottenhams hela a-lag. Det går inte att föreställa sig hur en sådan bok skulle vara möjlig i en av dagens storklubbar.

Det är en bok med 45 år på nacken. Men den är samtidigt tidlös då den genom sin blotta närhet till spelare och tränare skildrar sådant som alltid kommer vara aktuellt: personlighetskonflikter, varje spelares rädsla för att bli petad, tristess i träningens vardag, unga spelare som är ovana vid att hantera pressen, gamla spelare som tvingas börja finna sig tillrätta med sin egen dödlighet. Känslor och annat sådant som riktiga män aldrig ägnar sig åt.

Mister: The Men Who Gave The World The Game – Rory Smith (2016)

En upplysande genomgång av vad som kan vara en av Englands kanske främsta men minst kända exporter, fotbollsmanagern. Hur engelska tränare spreds över världen och planterade frön i flera framstående fotbollskulturer, som i Holland, i Sydamerika, i Portugal, Sverige och andra liknande länder. Hur Mister som en konsekvens har blivit ett respektfullt tilltal i många länder för en klubbs manager.

Men där finns självklart också den alltjämt aktuella historiska ironin. Hur engelska tränare som av en eller annan anledning sågs som misfits i det egna hemlandet tvingades utomlands för att söka sin lycka, och hur engelsk fotboll i uppblåst självtillräcklighet aldrig ansåg sig ha något att lära av dessa fotbollens pionjärer och nyskapare. Mest störande med Smiths redogörelse är insikten att han beskriver nutid och framtid lika mycket som engelsk fotbollshistoria.

Fear and Loathing in La Liga: Barcelona vs Real Madrid, and the World’s Greatest Sports Rivalry – Sid Lowe (2012)

Hur less är det möjligt att bli på en enda fotbollsmatch och den ofta fullständigt orimliga hypemaskinen runt den matchen? Det är säkert en fråga många har ställt sig i samband med mer eller mindre varenda El Clasico under de senaste fem-tio åren. Det är med andra ord inte någon självklarhet att sätta sig ned och läsa en hel bok om den här rivaliteten mellan två klubbar som på samma gång hatar och behöver varandra.

Lowes berättelse ger dock ingen anledning att ångra det beslutet. Det är en omfångsrik genomgång av båda klubbarnas ömsesidiga historier och de många politiska, kulturella, sociala och sportsliga ögonblick och episoder som format den explosiva relationen mellan dessa båda fotbollsgiganter. Det är episoder som ges liv och sammanhang i intervjuer med framstående personligheter genom åren från båda sidor.

A Strange Kind of Glory: Sir Matt Busby & Manchester United – Eamon Dunphy (1991)

Den store managern är en gestalt inom den engelska fotbollen som troligtvis aldrig kommer upphöra att fascinera oss. Vi läser allt vi kommer åt om de stora karaktärerna av vår tid, Alex Ferguson och Arsene Wenger, men böcker om och av dem tenderar att antingen av dem själva eller av författaren i fråga bli väldigt politiskt tillrättalagda och självtillräckliga. Det är böcker som helt enkelt saknar distansen.

Men varför inte gå tillbaka till den ikonoklastiske manager som utgjorde själva sinnebilden för den store managern, och i själva verket i stora delar formulerade dennes arbetsbeskrivning?! Dunphy gör det med sin berättelse om Busby och sina personliga erfarenheter från Man Utd under 1960-talet, men också med en historisk distans till både Busby och till klubben för att verkligen sätta in dem båda i sitt historiska sammanhang, med vårtor och allt.

Addicted – Tony Adams & Ian Ridley (1999)

Biografier av spelare är ofta rätt trista upplevelser i vilka olika milstolpar i deras karriärer redovisas på ett mer eller mindre torrt sätt. Oftast är de ett sätt för spelaren att skriva sin egen historia, att lägga fram sin version av händelser på det sätt de helst vill att omvärlden och eftervärlden skall betrakta dem. Det är partsinlagor, vilket inte på något sätt blir mindre uppenbart när biografier skrivs av fortfarande aktiva spelare.

Adams biografi vänder helt och hållet upp och ned på den mallen. Hans biografi är brutalt uppriktig om sitt eget liv som fotbollsspelare och de demoner han brottats med. Det är en desto modigare uppgörelse med sig själv sett till att Adams fortfarande var inte bara aktiv, utan en av Arsenals ledande spelare. Det är på samma gång en biografi som var en slags uppgörelse en gång för alla med en romantiserad föreställning om alkoholkulturen inom brittisk fotboll.

I Believe In Miracles – Daniel Taylor (2015)

Det märks när en författare skriver om något som ligger honom varmt om hjärtat, och det råder ingen tvekan om att Nottingham Forest ligger Taylor väldigt varmt om hjärtat. Det är en bok som är en kärleksförklaring till Nottingham Forest och det fullständigt osannolika fotbollsprojekt de lyckades göra till verklighet under några fantastiska säsonger mot slutet av 1970-talet, en bedrift som förblir oförklarligt anonym i engelsk fotbollshistoria.

Taylor tar oss med på en resa tillsammans med många av Nottingham Forests spelare från den tiden som tar oss tillbaka till en annan tid befolkad av helt andra personligheter inom fotbollen. Vi ges den kanske ärligaste och mest mångsidiga gestaltningen av Brian Clough av de som kände honom bäst, vi ges en inblick i fotbollens vardag under dessa år, och en känsla för den lilla klubbens kamp för erkännande.

Das Reboot: How German Soccer Reinvented Itself and Conquered the World – Raphael Honigstein (2015)

Mycket av bokens magi finns så klart i dess titel som på samma gång förmedlar en positiv känsla av förnyelse och förändring men som också alluderar till den känsla av ångest och hopplöshet som tysk fotboll befann sig i under de första åren av 2000-talet, som slutade med att Tyskland blev utslagna redan i gruppspelet av EM 2004.

I sin själva utgångspunkt är Das Reboot en detaljerad reseberättelse av Tysklands resa från fallen stornation inom världsfotbollen tillbaka till återuppståndna världsmästare tio år senare. Att läsa Honigsteins genomgång med ett engelskt fotbollsöga är på sitt sätt jobbigt, då det blir uppenbart hur engelsk landslagsfotboll saknar makt och organisation att replikera den tyska renässansen.

Inverting the Pyramid: The History of Soccer Tactics – Jonathan Wilson (2013)

Att prata fotbollstaktik har alltid haft ett inslag av nörderi över sig. En syn på nörderi är att helt enkelt veta väldigt mycket om ett begränsat ämne utan att för den sakens skull nödvändigtvis förstå särskilt mycket alls. Det taktiska nörderiet har definitivt inte minskat i omfattning med spel som FIFA och Football Manager. Sifferkombinationer rabblas i oändlighet och tillmäts en betydelse på papper som de nog sällan i själva verket har på gräs.

Wilsons stora bidrag är att han lyckas ge liv och sammanhang till alla dessa sifferkombinationer. Han ger en svepande bild över den historiska utvecklingen inom fotbollens taktik, sammanfattad i bokens titel som just omvändningen av den så kallade pyramiden, i vilken han lyckas med det svåra att få läsaren att se både skogen och väldigt många olika träd. Den som läser Wilsons bok kommer både veta mer och förstå mer om fotbollens taktik.

Living on the Volcano: The Secrets of Surviving as a Football Manager – Michael Calvin (2015)

Football Manager är ett spel som mer än något annat spel i historien har gett oss alla en unik förståelse för vad det innebär att vara en manager för en fotbollsklubb på riktigt. På samma gång är Football Manager ett spel som genom sin bedrägliga mätbarhet och totala transparens har fått oss att i själva verket förstå allt mindre av vad det verkligen innebär att vara en manager på riktigt.

Calvin drar med en serie av porträtt av flera av den engelska fotbollens mest framträdande managers obönhörligen ned den ridå som skiljer fakta från fiktion gällande en fotbollmanagers vardag. Det är en bok som tar fasta på psykologin i en managers arbete, på hur arbete och privatliv flyter samman till en svårbalanserad helhet, och som titeln antyder hur att vara manager är som att leva ovanpå en vulkan som när som helst kan få ett utbrott.

Peter Hyllman

HÖRNAN #18: Annandagsfotbollen såg topplagen vinna och bottenlagen förlora

hornan

Avbytarbänken:
Darren Randolph, West Ham
Winston Reid, West Ham
Allan Nyom, West Brom
George Boyd, Burnley
Dele Alli, Tottenham
Wilfried Zaha, Crystal Palace
Roberto Firmino, Liverpool

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Burnley. Det var knappast någon höjdarmatch på Turf Moor, men det behöver inte vara det så länge som Burnley fortsätter vinna. Burnley har nu tagit 19 av sina totalt 20 poäng den här säsongen på hemmaplan, vilket samtidigt med minst 20 poäng efter halva säsongen betyder att de ligger i fas för att hålla sig kvar. Inte minst viktigt att vinna sådana här matcher mot direkta konkurrenter som Middlesbrough.

West Ham. Det har knappast varit någon bra höstsäsong för West Ham som fortsätter ha det kämpigt med såväl spel som resultat. Det går så klart att ifrågasätta klassen på motståndet, inte minst på motståndarförsvaret, i den här matchen, men det gör inte betydelsen av själva vinsten, än mindre storleken på vinsten, mindre för West Ham. Viktigast var kanske hur viktiga spelare som Dimitri Payet och Andre Ayew såg ut att ha hittat spelglädjen igen.

Tottenham. Tuff bortamatch på pappret och en närmast katastrofal inledning på matchen, det såg knappast ljust ut för Tottenham. Southampton hade inte släppt in ett mål på drygt fyra matcher hemma på St Mary’s, men när Mike Dean blåser av matchen har de släppt in fyra mål på en och samma match. En viktig match att vinna för Tottenham som på samma gång hakar på lagen ovanför dem i tabellen och håller avståndet nedåt i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Det har sagts att Bob Bradley sänktes av brittiska journalister på grund av sin nationalitet. Det har förvisso sagts en del dumma saker på det temat men det är samtidigt en förklaring som helt bortser från att det var prestationer av det här slaget som verkligen sänkte Bradley. Laget har under honom gått från svagt till mer eller mindre hopplöst. I åtta av Bradleys elva matcher släppte Swansea in tre mål eller fler. Mot West Ham släppte Swansea in fyra mål. Det duger inte.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sam Allardyce. Okej, det blev bara oavgjort för Crystal Palace borta mot Watford, men det var ändå bättre än vad som tidigare hade varit den rimliga förhoppningen. Spelmässigt var det ändå ett stort steg framåt för Crystal Palace och mest positivt var hur defensiven såg tätare ut än tidigare och hur viktiga spelare som Yohan Cabaye och Wilfried Zaha såg mer energiska ut än vanligt. En bra början för Big Sam.

OMGÅNGENS MÅL

Henrik Mkhitaryan, Man Utd 3-0, Sunderland (h). Puritanen eller gnällspiken, beroende på vad man föredrar, skulle säga att det här ju var ett offsidemål, men det dömdes inte bort och bör därför bedömas som ett mål. Och det fanns väl inget att gnälla på i det avseendet precis. Lite är jag kanske inne på att sådana här mål mest ser snygga ut, och att det är det unika och så pass ovanliga med dem som gör dem speciella. Fabio Borinis mål några minuter senare går inte heller av för hackor.

:::

TRE PUNKTER

Leicester bakom masken. 30,000 Jamie Vardy-masker hade Leicesters ägare placerat ut på King Power Stadium inför matchen mot Everton. Naturligtvis som en form av protest mot FA:s beslut att inte acceptera Leicesters överklagan av det röda kortet på Vardy. Publikfrieri kan man kalla det, men också ett tecken på hur en klubb med problem väljer att ödsla energi på fel saker och betrakta sig själva som offer som ett klassiskt exempel på rent flyktbeteende inför lagets alldeles uppenbara problem och svagheter. Det ser alltmer ut att bli nedflyttningsstrid för Leicester och Claudio Ranieri, och kanske är deras bästa hopp att tre andra klubbar i slutänden visar sig ha ännu större problem.

Moyes Noice. David Moyes fick lämna Man Utd utan att ens ha hunnit med att slutföra sin första säsong i klubben. Rätt eller fel, oavsett vad supportrarna hade för uppfattning i den frågan så var det ändå med ett visst mått av respekt i ryggen från supportrarna som Moyes lämnade klubben. Det var ett näst intill omöjligt uppdrag. Den respekten hade han också visats i samband med sin återkomst till Old Trafford. Däremot har Moyes inte minst inför matchen gjort sin kanske allra bästa Carlos Tevez-imitation och mer eller mindre gnällt sig själv in i hundhuset i efterhand. Moyes har helt säkert en del skäl att vara kritisk över hur han behandlades, men han är på samma gång märkligt tyst om sina egna misstag som utgjorde grunden för sitt eget misslyckande. Moyes möttes vare sig av hat eller kärlek på Old Trafford, utan snarare likgiltighet, en tämligen talande tystnad.

Återkomsten. Det var något av återkomsternas omgång. Sam Allardyce tillbaka som tränare i Premier League. David Moyes tillbaka på Old Trafford. Joe Allen återvände till Anfield. Mauricio Pochettino och Victor Wanyama var tillbaka på St Mary’s där allt började för dem i England. Andre Ayew återvände och målade på sin gamla klubb Swansea. Hull och Man City stötte på varandra på annandagen igen för första gången sedan Phil Brown skötte sitt klassiska halvtidssnack på Etihads gräsmatta. Det är en liten värld och, även om man med goda skäl kan kalla Premier League för världens största liga, det är en liten liga.

:::

FÖR ÖVRIGT

Ska man betrakta Sam Allardyces beslut att starta bråk med en klubbmaskot som något annat än en adrenalinkick över att vara tillbaka på jobbet för första gången?

Chelsea är alltså en vinst hemma mot Stoke i nästa omgång från att slå Premier League-rekordet för flest vinster i rad. Minst sagt oväntat.

Det finns trots allt en moraliskt intressant dimension i Liverpools beslut att inte disciplinera en rattfyllehaffad Roberto Firmino utan låta honom spela. Ett beslut som enligt många i media tydligen ”rättfärdigades”, intressant ordval, av att Firmino gjorde mål mot Stoke. Vi slapp i alla fall t-shirtsen den här gången.

Samir Nasri hade en något tung twitterkväll i tisdags. Som tur är vet han vart han kan vända sig om han behöver fylla på (eller bli av med) vätska.

Daniel Sturridge gjorde 4-1 mot Stoke och såg samtidigt till att hans mål per minut-kvot sköt i höjden. Vilken anfallare! Det tog Andy Dunn på Mirror typ en kvart att skriva hyllningsartikeln. Jag hoppas han belönades med en riktigt bra och blöt middag av Sturridges agent.

Sex av de tio högsta publiksiffrorna under Boxing Day registrerades av klubbar i The Championship! Världens största, bästa och fulaste andraliga.

Mike Dean måste ha hört om kinesernas försök att köpa över Mark Clattenburg och tänkte kanske att han skulle göra lite reklam för sig själv.

Alla lag i toppen av tabellen vann och alla lag i botten av tabellen förlorade under annandagsomgången.

Peter Hyllman

Southampton och Tottenham har visat Premier League på The Koburi Way

Det är ett av tidningen Offsides mest klassiska reportage. Mattias Göransson med en för sin tid nytänkande rapport från och runt Sveriges VM-äventyr i Japan 2002, och om sina egna upplevelser tillsammans med Stellan och Kocken under några intensiva veckor i Tokyo. Det var också här som författarna formulerade filosofin The Koburi Way, samt dess antites The Way of the Yoyogi.

Det är inte fråga om någon avancerad filosofi utan mest en fråga om rätt eller fel livssyn och förhållningssätt till vardagen. The Koburi Way, sägs det, går ut på att ta konsekvenserna av sitt eget handlande och tyckande och att alltid göra det bästa av omständigheterna. Yoyogi å andra sidan innebär att skylla egen oförmåga på yttre omständigheter, agera mot bättre vetande och fly undan personligt ansvar.

Den som vill koka ner det till sin själva kärna skulle säga att det ena handlar om att medvetet agera utifrån sina egna principer, och det andra om frestelsen att istället söka genvägar. Det är svårt att undkomma känslan att Göransson har varit inte så lite inspirerad av Star Wars pseudoreligiösa uppdelning av världen i ljust (Jedi) och mörkt (Sith). Men Koburi och Yoyogi lämpar sig också särskilt väl att tillämpa på engelska fotbollsklubbar.

Med de enorma pengar som väller in över engelska klubbar har frestelsen av Yoyogi aldrig någonsin varit större. Att söka genvägarna, de snabba lösningarna och låta plånboken göra jobbet snarare än att arbeta aktivt med att utveckla och höja kvaliteten i sin egen verksamhet. Det har också haft sina tydliga konsekvenser, där engelska klubbar alltmer sällan har lyckats prestera på nivå med sina förutsättningar. Men Yoyogi fortsätter att fresta.

Men visst finns exempel på motsatsen. Ikväll möts Premier Leagues två just nu förmodligen främsta exempel på The Koburi Way. Southampton och Tottenham har båda valt att aktivt arbeta utifrån på förhand väl definierade principer, att göra det bästa av sina omständigheter utan att vika från dessa principer, och som dessutom har nått sina kanske största framgångar under Premier League-eran med detta vägval.

Det är inte alltid tacksamt för en klubb att välja Koburi. Andra klubbar spelar inte nödvändigtvis efter samma regler, och att vara trogen sina principer är inte alltid vad som lönar sig på kort sikt. Men detta är också själva grunden i att vara principfast, att det inte alltid lönar sig. Men naturligtvis måste det ha varit frestande för Southampton och kanske inte minst Tottenham att, så nära det slutliga målet, pröva i alla fall lite Yoyogi.

Kanske kan man säga att Tottenham åtminstone föll lite i den fällan. Det var i så fall inget grovt övertramp men hur förklarar man annars beslutet att spendera £30m den sista transferdagen på en spelare som Moussa Sissoko, ett beslut som på förhand inte kändes helt genomtänkt och som åtminstone under de första månaderna inte har rättfärdigats i efterhand. Det var Yoyogi, att leta den enkla lösningen.

The Koburi Way inom den engelska fotbollen skulle vara ett nytt begrepp för ett gammalt tänkesätt inom den engelska fotbollen. Formulera en tydlig grundtaktik, värva och utveckla spelare som passar in i och underordnar sig grundtaktiken, ingen spelare är större än klubben och varje spelare är ansvarig för lagets prestationer, ge unga och egna spelare chans och utrymme att växa i klubben, och försök vinna fotbollsmatcher!

Det kan låta enkelt och självklart, men är i själva verket allt annat än enkelt, särskilt i ett klimat av mördande konkurrens. Southampton och Tottenham är dock bra exempel på hur Koburi Way är inte bara möjligt i ett sådant klimat utan till och med att föredra. Det har varit glädjande och givande att följa deras utveckling i Premier League. Ännu mer glädjande är att se hur alltfler klubbar, även storklubbar, aktivt börjar följa deras exempel.

De båda Manchesterklubbarna har under de senaste tre-fem åren till sitt eget förfång varit fast förankrade längs Yoyogi. Men från och med den här säsongen, om än med vissa bekymmer och besvär längs vägen, så har både Man City och Man Utd börjat ta de första stegen tillbaka till Koburi. Chelsea, Yoyogins okrönta mästare i Premier League under de senaste tio-tolv åren, verkar till sist och med framgång ha letat sig mot Koburi.

Liverpool har under många år famlat i mörkret och i skuggan av sin egen existens. Men till sist med hjälp av nya ägare och med Jürgen Klopp som manager har Liverpool även de slagit in på Koburi. Flera andra klubbar, som Burnley och Bournemouth, vandrar samma väg. Arsenal är en annorlunda klubb, en klubb för vilken Koburi har slagit över från filosofi till kult och blivit själva genvägen, det vill säga Yoyogi.

Yoyogi har under de senaste fem-tio åren hållit Premier League och de engelska klubbarna i ett förlamande järngrepp. Klubbar som Southampton och Tottenham har emellertid valt en annan väg och allt fler klubbar följer deras exempel. Ingen engelsk klubb kommer någonsin vara fri från Yoyogis frestelse men allt färre engelska klubbar kommer låta sig kontrolleras av Yoyogi. Premier League blir alltmer Koburi.

Därför blir Premier League och dess klubbar också allt bättre. Inte för att några Manchesterklubbar har värvat några väldigt dyra spelare. Inte för att Chelsea och Liverpool har anställt varsin demontränare. Inte för att Arsenal fortsätter lita på sin Arsene Wenger. Utan för att Southampton och Tottenham visade att värdet av sunda principer och hårt arbete är högre än värdet av kallt kapital och blind ideologi.

Det vore omöjligt att betvivla värdet i Leicesters insats förra säsongen, en bragd som kommer vara bränsle för många klubbars drömmar och ambitioner under många år. Men det kan också vara så att det är Southamptons och Tottenhams insats och exempel som kommer visa sig vara det mest beständiga värdet för Premier Leagues utveckling.

Peter Hyllman

Swansea gör en Yankee Doodle Dandy-parodi av sig själva

Finns det något hos klubbar som åker ur Premier League har gemensamt? Det är väl egentligen svårt att nämna något sådant utöver rena generaliteter om antal poäng och antal mål. Men det finns finns i alla fall ett tydligt tecken som vi enbart hittar hos klubbar som till sist åker ur, antalet gånger de sparkar sin manager under säsongen uttrycks i plural.

Newcastle sade tack och adjö till först Kevin Keegan och sedan Joe Kinnear när de lika dramatiskt som oväntat åkte ur 2008-09. Fulham gjorde sin trettonde raka Premier League-säsong när de 2013-14 först tackade adjö till Martin Jol och sedan René Meulensteen innan de tackade adjö till Premier League. Aston Villa visade både Tim Sherwood och Remi Garde dörren förra säsongen.

Bob Bradley har alltså gjort Joe Kinnear, René Meulensteen och Remi Garde sällskap i den föga prestigefulla klubb av managers som anställts och fått sparken av en och samma klubb under en och samma säsong. Något som bara kan beskrivas som en managers förnedrande motsvarighet till en spelare som blir inbytt och utbytt i samma match.

Tungt så klart för en manager som går in i jobbet med Swansea med svansföringen att han är lika meriterad och kompetent för uppgiften som Jürgen Klopp och Pep Guardiola. Lika tungt kan hända, om än inte på samma sätt av hans egen förskyllan, att som den förste amerikanske managern få sparken så snabbt.

Swansea har samtidigt gjort föga smickrande sällskap med Newcastle, Fulham och Aston Villa att sparka sin manager i plural under en säsong. Det blev elva matcher och 85 dagar för Bob Bradley i Swansea. Swansea som naturligtvis har gjort sin allra bästa Aston Villa-imitation den här säsongen fortsätter med andra ord på denna bisarra bana.

Finns det någon som helst möjlighet för Swansea att undvika exakt samma öde som alltså har drabbat dessa tre andra klubbar, det vill säga att undvika nedflyttning till Premier League? Nej, det är onekligen mycket lite som talar för det. Swansea verkar vara en klubb i kaos och ett fullständigt splittrat lag utan såväl organisation som motivation.

Det går så klart att peka på att Bob Bradley inte fick den effekt med Swansea som klubben hade hoppats på. Det blev bara åtta poäng på Bradleys elva matcher med Swansea, och ett försvar som förvisso inte imponerade innan Bradley anlände till klubben blev inte bättre med Bradley utan betydligt mycket sämre. Bradley lyckades inte precis göra reklam för sig själv.

Felen hittar vi kanske längre bak i tiden. Och det är en sekvens av fel där varje fel beror på ett tidigare. När en manager sparkas efter mindre än tre månader måste man ifrågasätta hur väl researchad och genomtänkt anställningen från början faktiskt var. Fanns det något annat skäl för de amerikanska ägarna att anställa Bob Bradley annat än han hade samma nationalitet som dem?

Det problemet uppstår i och för sig eftersom de strax tidigare har beslutat sig för att sparka Francesco Guidolin av något oklara skäl. Visst, Swanseas inledning på säsongen var knappast strålande, men Guidolin hade gjort ett bra jobb med Swansea innan sommaren, säsongen var bara i sin början och det fanns lovande tecken med Swansea. Sparkningen kändes förhastad.

Detsamma måste man rimligtvis säga om motsvarande beslut för ganska precis ett år sedan att sparka Garry Monk. Ett beslut som kändes förhastat redan då och som i efterhand, både utifrån hur Swansea har presterat och utifrån hur Monk själv har lyckats med den notoriska problemklubben Leeds, framstår som mer eller mindre bisarrt.

När Huw Jenkins, Swanseas VD, alltså säger att ”with the club going through such a tough time, we have to try and find the answers to get ourselves out of trouble”, så är det svårt att komma ifrån känslan att det är trubbel som Swansea, och inte minst Jenkins personligen, har dragit på sig själva i hög utsträckning genom att leta efter svar på frågor som aldrig behövde ställas.

När det rapporteras att ett skäl att Swansea väljer att sparka Bob Bradley är att supportrarna helt enkelt inte ställde sig bakom honom, så undrar man om de amerikanska ägarna, Steve Kaplan och Jason Levein, har förstått att det är dem som supportrarnas missnöje riktar sig mot, och det sätt på vilket uppköpet av klubben faktiskt gick till. Vem som är manager är en red herring.

Det vettigaste ur det avseendet hade i så fall varit att hålla fast vid Bob Bradley som deras manager. Signalen ägarna med det här beslutet sänder ut till supportrarna är att de kommer låta sig påverkas av påtryckningar, vilket blir ett problem när i stort sett varenda manager som anställs kommer ses som en ägarnas representant. Ingen manager kommer se det som särskilt lockande.

Den aktuella frågan är självklart vem Swansea anställer istället. Cynikern säger så klart att det inom kort kommer meddelas att Alan Pardew tar över som manager i Swansea. Det pratas självklart också om Ryan Giggs, walesare och enligt uppgift intresserad redan i oktober. Men hur intresserade är de av att ta över Swansea i rådande tabelläge och med rådande atmosfär runt klubben?

Swansea kom upp i Premier League för fem år sedan som en väldigt speciell klubb. Styrd utifrån långsiktiga värderingar och till en femtedel ägd av sina egna supportrar. Undan för undan har det speciella med Swansea under fem år i Premier League urholkats. När Swansea med stor sannolikhet i slutet av säsongen åker ur Premier League gör de det som en allt annat än speciell klubb.

Och det kanske riktigt tragiska är att det är inte Premier Leagues fel, det är inte engelsk fotbolls eller den moderna fotbollens fel. Det är helt och hållet Swanseas eget fel.

Peter Hyllman

Halvtid och höstens elva i The Championship 2016-17

Det bästa med dessa mellandagar med en eller ett fåtal Premier League-matcher per dag är att det ger gott om utrymme över för att också titta på någon eller några matcher från The Championship. Den engelska andraserien är den här säsongen ett drama att följa mer än vad den kanske har varit någon gång tidigare.

I och med dagens matcher i The Championship har nu exakt halva serien spelats. Det vill säga 23 omgångar. Det kan alltså vara läge att göra en liten halvtidsresumé, inte minst då Spanien- och Italienbloggarna har gjort sina motsvarigheter under julhelgen. Inte riktigt lika naturligt i England kanske, som ju saknar vinteruppehåll, samtidigt är det kul att skriva om The Championship.

Det mest framträdande med The Championship är hur i princip och praktik halva serien faktiskt är fullt kapabla till uppflyttning. Till synes har ju Newcastle och Brighton sprungit iväg med de två topplatserna, även om det fortfarande hinner ändras, men de fyra återstående playoff-platserna kommer åtminstone tio klubbar att göra tunga anspråk på under våren.

Det är egentligen rätt grymt, att så många bra fotbollsklubbar bara har fyra playoff-platser och ett otroligt ovisst playoff att slåss om. Vi har å andra sidan ett otroligt spännande och underhållande playoff att se fram emot i maj, egentligen oavsett vilka fyra klubbar som lyckas ta sig dit.

:::

hornan

:::

Höstens kanon: Barnsley. Barnsley har presterat långt över förväntningarna på dem inför säsongen och även de har en playoff-plats i sikte, med spännande spelare som målvakten Adam Davies, mittbacken Marc Roberts, mittfältaren Conor Hourihane och målskytten Sam Winnall. Ligans stora överraskning strax före glädjeämnen som Reading, Huddersfield och Leeds.

Höstens kalkon: Aston Villa. Åkte ur Premier League förra säsongen och gick in i säsongen med ambitionen att ta sig till direkt tillbaka. Fick en bedrövlig start under Roberto Di Matteo som fick sparken tidigt under säsongen. Laget har höjt sig under Steve Bruce men har fortfarande rejäla problem att göra mål och därmed att vinna matcher.

:::

Bäst försvar: Brighton. Med marginal det bästa försvaret i The Championship, centrerat runt de två mittbackarna Lewis Dunk och Shane Duffy, som tillsammans med David Stockdale, Gaetan Bong och Bruno bildar ett väldigt välorganiserat försvar. Kombinerar förmågan att inte släppa till många chanser med att hålla motståndarna borta från riktigt farliga chanser.

Bäst mittfält: Newcastle. Maskinrummet för ett Newcastle som imponerat och dominerat under den första halvan av The Championship den här säsongen där mycket utgår från Jonjo Shelvey som kontrollerar tempot och flödet på planen till Newcastles fördel. Jack Colback och Mohamed Diamé jobbar bredvid honom och Matt Ritchie och Yoan Gouffran står för farten framåt.

Bäst anfall: Fulham. Fulham jagar en av playoff-platserna den här säsongen och den förmodligen främsta anledningen till det är lagets anfall, som producerar målchanser i väldigt hög utsträckning. Laget saknar den riktigt livsfarlige målskytten som Dwight Gayle i Newcastle men spelare som Sone Aluko och Chris Martin delar på målskyttet tillsammans med mittfältet.

:::

Höstens match: Newcastle 4-3 Norwich. Hösten har sett ett antal riktigt bra matcher i The Championship, men det är svårt att utmana den här matchen både vad avser kvalitet och dramatik, samt betydelse för vad som sedan har hänt under säsongen. Norwich såg ut att gå mot en riktigt bra seger med ledning 3-1 men Newcastle gör två mål på en minut under tilläggstid och vinner matchen.

Höstens mål: Philip Billing, Huddersfield vs Cardiff, 19/11. Liksom med matcher så finns det en del mål att välja på. Ett riktigt snyggt och skickligt mål var dock Billings rackarrökare mot Cardiff i november. Inte minst ett väldigt bra mål sett till den tekniska skicklighet som krävs för att över huvud taget få det här skottet på mål.

Peter Hyllman

En manager som inte i samma utsträckning kan köpa, måste vara desto bättre på att sälja

Att sälja handlar till stor del om att formulera alternativen. Den som frågar sin präst om det är okej att han ber samtidigt som han röker lär få ja betydligt fler gånger än den som frågar sin präst om det är okej att han röker samtidigt som han ber. En kund köper hellre lätt onödiga tillbehör för några tusenlappar om han precis har köpt en bil för några hundra tusen.

En managers jobb består ofta av att sälja. Vad en manager säljer är oftast en idé eller ett projekt. De som köper vad en manager säljer är egna spelare, möjliga spelare, supportrar, media, till och med den egna klubbledningen. Även här handlar det om att formulera alternativen på ett bra sätt. Hur idén säljs in påverkar förväntningarna på produkten.

Jürgen Klopp är självklart medveten om detta. Det är precis lika självklart inte någon tillfällighet att han väljer att formulera sig som att Liverpool inte vill övertyga spelare att komma till klubben med hjälp av pengar, utan genom framgång och framsteg. Kanske är det ingen tillfällighet att han säger det kort efter att PSG verkar ha ryckt Julian Draxler från under hans näsa.

Det är lätt att se cyniskt på detta. För inte är det så att de klubbar som erbjuder spelare av den här kalibern högre löner inte samtidigt övertygar spelaren med löften om framsteg och framgång, tvärtom så brukar det ena hänga ihop med det andra. Vad Jürgen Klopp i själva verket säger men ändå inte säger är att det finns en kaliber av spelare som Liverpool helt enkelt inte kan övertyga.

Men genom att formulera sig som han gör så ersätter Jürgen Klopp en frustration bland supportrarna över att Liverpool inte lyckas värva vissa spelare med en kanske inte alla gånger helt rationell stolthet och trotsighet över att inte vara drivna av pengar, även om den kritiske betraktaren möjligen skulle påpeka att pengar spelar rätt stor roll också för Liverpool.

Det handlar till stor del om att förmedla en bild över den klubb Liverpool är och vill vara. Det handlar framför allt om att skapa en sådan bild som är gemensam för ägare, klubbledning, spelare och supportrar. De interna problem som uppstår i stora fotbollsklubbar beror oftast just på att ingen sådan gemensam bild existerar, att där finns flera olika bilder.

Det är rimligtvis också ett strategiskt ganska klokt val. När man inte är världens rikaste fotbollsklubb, eller åtminstone en av världens rikaste klubbar, så är det oklokt att försöka konkurrera med hjälp av ekonomiska villkor. Det gäller med andra ord att positionera sig korrekt på marknaden, vilket inte minst inkluderar vilken kaliber av spelare man som klubb riktar in sig på att värva.

Liverpool brottas förvisso med ungefär samma typ av dilemma som Arsenal, om än inte på ett riktigt lika uppenbart sätt. Nämligen att det ligger ett beslut framför klubben att revidera sin lönepolicy för att kunna behålla och attrahera en ännu högre kaliber av spelare. Det ekonomiska utrymmet finns helt säkert, men vad vill klubbens ägare?

Den diskussionen har varit aktuell i åratal för Arsenal, men där har ägarna, under de senaste fem åren Stan Kroenke, haft ett rejält skydd av Arsene Wenger som med en kombination av resultat och retorik har mildrat eller i alla fall splittrat kritiken mot klubbledningen. Det kan sägas råda delade meningar om detta har varit till Arsenals fördel eller nackdel.

Kanske är det en diskussion som kommer visa sig bli lika långdragen för Liverpool och kanske visar det sig bli så att Jürgen Klopp fungerar som samma typ av skydd för Liverpools klubbägare som Wenger i Arsenal. Retoriken tyder redan på ett mycket liknande mönster och om Klopp dessutom kan leverera resultat i form av Champions League-spel så är pjäserna onekligen uppställda.

Som var frågeställningen för en av bloggarna under sommaren – är Jürgen Klopp egentligen Arsene Wenger, fast på tyska?!

Det går ändå inte att vara alltför kritisk över hur Jürgen Klopp har värvat spelare under sin tid i Liverpool. Visst finns frågetecken kring det defensiva men överlag är det värvningar som har förstärkt Liverpool och fått centrala funktioner i Klopps lagbygge. Det är inte svårt att se en metod och ett system bakom Jürgen Klopps beslut på transfermarknaden.

Där finns också ett rätt vettigt förhållningssätt. Där mängder av supportrar och experter ropar på en värvning för att ersätta Sadio Mané när denne ger sig av till afrikanska mästerskapen så menar Jürgen Klopp att det vore dumt att göra något i januari som man inte också skulle ha gjort under sommaren. Klokt, inte minst givet att Mané som mest är borta under en månad.

Det finns naturligtvis nog med spelare i Liverpools spelartrupp för att kunna hantera Sadio Manés frånvaro under en månad. Någon extraordinär värvning känns i vilket fall som helst inte nödvändig. Kanske kan man till och med tycka att om det nu menas allvar med den där ”pathwayen” från akademin till a-laget så vore väl detta ett alldeles utmärkt tillfälle att visa det.

Generellt verkar inte Jürgen Klopp alldeles förtjust i att värva spelare under januarifönstret. Behovet att värva spelare måste sägas ha varit betydligt större för Liverpool förra säsongen, både med en svagare spelartrupp i största allmänhet men också med ett betydligt tuffare spelschema. Ändå värvades aldrig någon omedelbar förstärkning den gången.

Då hade Jürgen Klopp i och för sig bara varit några månader i Liverpool. Kanske ansåg han sig då inte redo att börja agera på transfermarknaden, något han verkar ovillig att göra utan att ha tänkt igenom beslutet noga och hur det passar ihop med hans planer för spelartruppen. Frågan är om det blir annorlunda under detta januarifönster.

En som uppenbarligen inte ingick i Jürgen Klopps planer för Liverpools spelartrupp var Joe Allen. Detta trots att han långa stunder under förra säsongen var Liverpools kanske bäste spelare. Allen hamnade istället i Stoke där han får sägas ha gjort något av succé. Ett Stoke som efter en bedrövlig inledning på säsongen har gjort en rejäl uppryckning.

Ikväll återvänder Joe Allen till Anfield. Jürgen Klopp har beskrivit Allen som en trevlig kille. Det återstår att se om Klopp även efter kvällens match uttrycker sig lika obesvärat och neutralt positivt om Joe Allen eller om det, som så många gånger förut, visar sig att släkten som alltid är värst. En känsla som såhär efter julhelgen borde vara ganska många rätt välbekant.

Peter Hyllman

Annandagen ser David Moyes för första gången återvända till Old Trafford

Det var helt säkert inte menat på det sättet, men när liemannen gjorde ett framträdande på Goodison Park under Evertons match mot Man Utd under våren 2014 så skulle det vara närmast profetiskt för David Moyes karriär. Inom några dagar skulle han vara Man Utds före detta manager, detta skulle följas av ett år i Real Sociedad innan han fick sparken där, innan Moyes nu befinner sig i ett Sunderland vars framtida öde framstår som alltmer oundvikligt.

Det är minst sagt ett snabbt fall utför för den manager som var så hyllad under sin tid med Everton, och som utsågs till The Chosen One och som den manager som skulle ersätta Alex Ferguson. Konsekvensen av detta misslyckande är att han förmodligen alltid i första hand tämligen orättvist kommer hänvisas till som före detta manager i Man Utd. Även om han förmodligen tog på sig ett av fotbollens allra tuffaste jobb.

Det kommer alltid cirkulera två frågeställningar kring David Moyes beslut att ta på sig det till synes omöjliga uppdraget. Dels om det helt enkelt är så att vissa jobb är omöjliga att tacka nej till även om man förmodligen själv vet att risken att misslyckas gränsar till garanti och man kanske till och med tvivlar på sin egen förmåga att lyckas. Dels hur omfattande Moyes misslyckande med Man Utd egentligen var, sett till lagets problem under åren därefter.

Att David Moyes misslyckades är uppenbart. Resultatmässigt var det Man Utds sämsta säsong under hela Premier League-eran, en säsong till vilken de gick in som regerande ligamästare. Det långsiktigt betydligt värre misslyckandet är att det var under David Moyes som eroderingen inleddes av klubbens vinnarkultur som fortfarande plågar laget. Moyes anställdes kanske i första hand för att bevara Alex Fergusons värderingar, men hade inte styrkan för uppgiften.

Men hade någon kunnat lyckas med den uppgiften? Det är en tämligen för givet hållen sanning att oavsett vem som än hade tagit över direkt efter Alex Ferguson hade varit en dead man walking. Att försöka ersätta det som inte går att ersätta är ingen avundsvärd arbetsuppgift. Utifrån förutsättningarna framstår Louis van Gaals misslyckande med Man Utd som betydligt grövre än Moyes i alla avseenden – resultatmässigt, spelmässigt och kulturellt.

Louis van Gaal är däremot till viss del skyddad av sitt namn, som under årtionden varit en del av den europeiska fotbollsadeln. Han har varit manager i stora klubbar som Ajax, Barcelona och Bayern München. Något sådant skydd har inte David Moyes. Han har ju bara varit manager för Everton. All skuld för misslyckandet i Man Utd faller på hans axlar även om ansvaret för just detta misslyckande förmodligen var mindre än van Gaals.

Den sorgliga ironin är självklart att David Moyes själv har blivit det främsta argumentet i beviskedjan för att brittiska managers inte är kapabla uppgiften att ha hand om Englands största klubbar. Det är självklart ett resonemang som bygger på väldigt grova förenklingar. Självklart skulle ingen få för sig att mena att Louis van Gaals misslyckande i samma klubb betyder att holländska tränare inte kan ha hand om engelska storklubbar.

För David Moyes handlar det med andra ord i nuläget främst om att renovera sitt eget renommé och rykte. Han har förvisso fått chansen att göra det med Sunderland, en klubb han tog över inför säsongen i en situation som påminde väldigt mycket om den situation i vilken han tog över Everton för ganska precis 13 år sedan. En sovande, lågpresterande och i flera avseenden misskött storklubb med en stor portion orealiserad potential.

Det verkade vara början på ett lyckligt äktenskap. Sunderlands ägare Ellis Short yttrade sig entusiastiskt om hur han i själva verket vid ett flertal tidigare tillfällen försökt anställa Moyes, men att han först nu hade lyckats. Men som så många gånger förr med Sunderland så visade sig de stora orden vara lite för bra för att vara riktigt sanna. Bara ett halvår senare har Short meddelat sin vilja att sälja klubben och har därmed fryst klubbens pengar för spelarköp.

Det bakbinder naturligtvis David Moyes, som redan från början hade en splittrad och svag spelartrupp att arbeta med. Huruvida sedan Moyes hade haft någon större lycka under transferfönstret är kanske mer oklart givet bristen på kvalitet som Moyes lyckades värva i somras, även om han då anställdes först i slutet av juli. Väldigt få om någon av Moyes värvningar har faktiskt lyckats i Sunderland, något som gjort lagets position ännu mer utsatt.

Moyes har självklart ändå goda skäl att känna sig lurad. Ellis Short kan omöjligtvis ha varit helt ärlig med honom under anställningsintervjun. Det försätter självklart Moyes i en besvärlig situation då Sunderland för honom förmodligen utgör hans sista bästa chans till upprättelse inom den engelska fotbollen. Kanske var det i själva verket vad Short räknade med, en manager som inte riktigt skulle ha råd att be honom dra åt helvete.

Men möjligen är låset på kassakistan också vad som bryter Sunderland ut ur den onda cirkel klubben har befunnit sig under närmare ett årtionde där managerbyte efter managerbyte har resulterat i en splittrad, felbalanserad och svag spelartrupp. Det gör nödvändigt ett mer långsiktigt arbete. Klubbens VD Martin Bain har också betonat just detta och Sunderland kommer helt säkert inte att sparka David Moyes ens om nedflyttning blir verklighet.

Det är på sitt sätt en möjlighet för David Moyes. Han kommer få tid att bygga om Sunderland, oavsett kortsiktiga resultat, och att en nedflyttning till The Championship inte måste vara något omedelbart negativt behöver han inte titta längre än någon mil nordväst för att få ett bra exempel på. Vad Moyes självklart får hoppas på är att Ellis Shorts försäljning av Sunderland inte blir lika utdragen och plågsam som Randy Lerners försäljning av Aston Villa.

Den större ambitionen för David Moyes måste vara att genom att lyckas med Sunderland kunna sudda ut beskrivningen av honom som i första hand före detta manager för Man Utd. Att det misslyckandet fortfarande gnager honom verkar uppenbart. Han anser inte att han fick tillräckligt med tid, pengar och stöd för att verkligen lyckas. Det har han förmodligen rätt i, även om han samtidigt bidrog med ytterst få argument för varför han skulle få detta stöd.

Dessa argument saknades inte när Man Utd beslutade sig för att anställa David Moyes. Det var ett riskfyllt, modigt och kanske till och med lite vackert beslut, men inte på något vis ett omotiverat beslut. Moyes insatser i och med Everton var verkligen beundransvärda. Dessa insatser var hans argument. David Moyes måste visa med Sunderland att dessa argument fortfarande är giltiga och kanske framför allt tidsenliga.

Fyra segrar på de sju senaste ligamatcherna. Sunderland har i alla fall börjat röra på sig i ligatabellen. Argumenten är åtminstone inte förkastade. En vinst på Old Trafford mot Man Utd skulle däremot vara en riktig injektion för Sunderland, och en rejäl prestigevinst för David Moyes.

Peter Hyllman

Vad önskar sig Premier League-tränarna mest av allt i julklapp?

Julen är kommen. En stunds vila och ro tillsammans med familj, släkt och vänner. Kanske ett tillfälle för reflektion över vad som har varit och en titt framåt mot vad som komma skall. För engelska tränare, spelare och supportrar är det så klart ett mycket kort ögonblick, för redan på annandagen så drar det ju igång för fullt igen.

Julen är också ett tillfälle att tänka på andra. Att fundera över vad som skulle göra våra nära särskilt glada och försöka ge dem det i julklapp. Men kanske har julen med tiden blivit mer en fråga om det motsatta, att vara mer intresserad av vad man själv kommer få i julklapp. Att få är större än att giva. Våra egna önskelistor blir viktigare än våra inköpslistor.

Man kan ändå förstå de Premier League-tränare som ändå hoppas att tomten skall komma med gåvor till just dem. Alla känner kanske att de saknar något som skulle kunna göra deras säsong lyckad. Så om tomten nu skulle få för sig att ge varje Premier League-tränare vad denne allra mest önskade sig och behövde, vad skulle i så fall finnas i paketen?

Till Arsene: En låda öronproppar. Det är svårt att stänga ute bruset från omvärlden men det är något som Wenger och alla hans spelare helt enkelt måste göra om de ska kunna få ut något av säsongen. Det kommer inte saknas folk som förklarar varför de kommer misslyckas. Arsenal kan inte lyssna.

Till Ronald: En ytterforward. Evertons spel har sett ut som en blandning av Roberto Martinez försvar och David Moyes anfall. Vilket känns ganska elakt mot Moyes. Romelu Lukaku är helt ensam och Enner Valencia och Aaron Lennon duger helt enkelt inte till. Yannick Bolasies skada är dyrbar.

Till Sean: Ett par solglasögon. Det är inte mycket som talar för Burnley. Laget är inte offensivt särskilt framträdande och defensivt är det hittills bara Tom Heatons hjältedåd som räddar laget. Dyche kan dölja nerverna bakom ett par solglasögon, och dessutom göra några coola Horatio Caine-imitationer.

Till Mike: En bibel. När fan blir gammal så blir han religiös brukar det heta. Det är hög tid för Phelan att plocka fram bibeln eller vad han än nu råkar tro på och be till alla högre makter om Hull ska kunna klara sig kvar i Premier League. Det krävs ett mirakel.

Till Claude: En målskytt. Southampton är ligans offensivt sett förmodligen minst effektiva lag, det lag vars oförmåga att göra mål har kostat dem allra mest i termer av poäng och tabellplacering. Charlie Austin är skadad och Jay Rodriguez en förhoppning. Puel behöver en målskytt.

Till José: En mittback. Det man inte fixar under sommaren kommer tillbaka och spökar under hösten och vintern. Man Utds backlinje såg alltid svag ut och har tvingat Mourinho att lappa och laga, förvisso ganska lyckat. Mittförsvaret måste dock förstärkas.

Till Tony: Ett nytt poängsystem. Ingen uppskattar längre den stora fotbollskonsten på samma sätt som Pulis. Inget skulle göra Pulis lyckligare än ett nytt poängssystem som ger två poäng för oavgjort och tre poäng för ett riktigt härligt 0-0-resultat.

Till David: En ny ägare. Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av vilken klubbägare man börjar arbeta för. Moyes har snabbt insett detta sedan Ellis Short först blåste solsken upp hans rektum för att sedan kvickt meddela att inga pengar längre fanns tillgängliga.

Till Bob: Ett fotbollslexikon. Att undfly engelsmännens lillebrorskomplex är omöjligt ens om man tar över en walesisk fotbollsklubb. Bradley ser ut att ha några idéer med Swansea men denna där verkar inte ha det så lätt för språket inom den engelska fotbollen. Fram med ett lexikon!

Till Eddie: En försvarsmanual. Att kunna spela anfallsfotboll utan att riktigt kunna få till ett vettigt försvarsspel är något som nu för tiden göms bakom stora ord som filosofi och spelidé. Howe kommer förmodligen behöva läsa en försvarsmanual för att på sikt hålla Bournemouth kvar i Premier League.

Till Pep: En tacklingskurs. Man kan ju inte komma till Premier League utan att först ha lärt sig fotbollens ABC. Detta har Guardiola kvickt blivit varse som helt klart inte har förstått att fotboll först och främst går ut på att tackla sina motståndare. Dags för en kraschkurs.

Till Alan: En discomatta. Helt plötsligt har Pardew så mycket mer tid över till livets goda saker och möjlighet att ägna sig åt sådant han verkligen brinner för. Dansen till exempel. En discomatta ger Pardew chansen att öva sina moves och när han känner sig redo ge Sam Allardyce på käften i en riktig dance-off.

Till Jürgen: En Nevilledocka. Det mesta verkar vara frid och fröjd i Liverpool, Klopp är och förblir frälsaren som till jorden är kommen. Det enda som kanske saknas är något att attackera i motgång. Den perfekta julklappen är en life-sized Gary Neville-docka för Klopp och hela laget att boxa på.

Till Mauricio: En riktig Vincent Janssen. Tottenham kommer från en höst som känns tämligen misslyckad, inte minst på grund av Tottenhams fiasko i Champions League. Oförmågan att göra mål har legat laget i fatet, och orsaken heter först och främst Janssen i efternamn.

Till Walter: Ett röktillstånd. Rökning är av någon anledning inte tillåten längre på Premier Leagues arenor, inte ens bland managers. Kanske ger det inte ligan den profil som Premier League vill förmedla. Men Mazzarri ser ibland ut att längta efter en rök på bänken.

Till Slaven: En anfallare. Ingen intensitet på träningarna och inga mål under matcherna. West Ham värvade en hel massa anfallare i somras men glömde tydligen bort att kolla innehållsbeskrivningen på dessa. Laget skriker efter en pålitlig målskytt.

Till Claudio: En tidsmaskin. Allt var så mycket enklare och roligare förra säsongen. Leicester hade inga krav på sig, spelarna var hungriga och motiverade, allt var roligt, Ranieri var älskad och uppskattad som hela Englands fotbollsfarfar.

Till Antonio: En begravningsbil. Conte ger ett något märkvärdigt intryck av att vara klädd som för begravning sett till hur många festtillställningar och glädjestunder han hunnit med att bjuda på. En begravningsbil kanske passar hans stil. Hur nattar han sina barn? Vila i frid!

Till Aitor: Ett trumset. Få andra tränare i Premier League lyckas se riktigt lika miserabla ut som Karanka. Blek och moloken så påminner han mer om Severus Snape än om en tränare som tagit Middlesbrough tillbaka till Premier League. Ett trumset kanske kan ge lite energi.

Till Mark: En eldkastare. Ett Stoke som var så bra förra säsongen ser ut att lida under oket av lite för många spelare som tar jobbet lite grann när de verkar känna för det. Sådant gillar inte Hughes som nog gärna hade möjligheten att sätta lite eld i baken på sina spelare.

God jul! Vi hörs igen på annandagen.

Peter Hyllman

Crystal Palace sparkar Alan Pardew och önskar sig själva ett gott nytt år!

Kanske såg Alan Pardew det hela stå skrivet i stjärnorna. Han har nämligen varit med om det här förut. Att förlora en FA-cupfinal i maj för att därefter få sparken i december. Just detta hände nämligen 2006 med West Ham. Och nu har det alltså hänt igen. Crystal Palace har precis meddelat att Alan Pardew har ombetts att lämna sin post som klubbens manager.

Det kan knappast sägas komma som någon överraskning. FA-cupfinalen till trots så har 2016 varit ett horribelt år för Crystal Palace. Ett år de började mitt på tabellens övre halva men avslutar för andra säsongen i rad inblandade i en rätt jobbig nedflyttningsstrid. Spelmässigt lämnar Crystal Palaces prestationer också mycket att önska.

Sex ligavinster är Crystal Palaces magra facit under 2016. Att Alan Pardew skulle sitta löst har det pratats om under en längre tid. Han såg ut att kunna få någon form av respit när Crystal Palace besegrade Southampton med 3-0 hemma på Selhurst Park för snart tre veckor sedan, men detta resultat har följts upp av en poäng på de tre följande matcherna.

Möjligheten till respit blev knappast större när Alan Pardew efter matchen mot Southampton dessutom såg till att göra klubbens nya delägare irriterade på honom. Pardew såg 3-0-segern som ett tillfälle att slå på sin egen trumma och påpeka ägarnas begränsade fotbollskunskap. Inte särskilt diplomatiskt, och räkningen för den typen av friheter kommer alltid för eller senare.

Det är förvisso ett utslag av arrogans som i någon mening är återkommande i Alan Pardews karriär. Liknande saker har hänt i hans tidigare klubbar, såsom Charlton, West Ham och Newcastle. Vi såg kanske ett tecken på samma sak just i FA-cupfinalen i maj, när Pardew passade på att göra en liten triumfdans vid sidlinjen när Jason Puncheon gav Crystal Palace ledningen.

Där har alltid funnits den lilla benägenheten att sätta sig själv i centrum. Det kan ofta komma att stå en manager dyrt när detta inte backas upp av resultat, eller när revisorn kommer och knackar. Och med nedflyttning som ett på intet sätt orealistiskt utfall den här säsongen så inte bara knackar revisorn, utan har plockat fram murbräckan.

Vi känner så klart igen mönstret med Alan Pardew. Vi har sett det förut i varenda klubb han har varit i – West Ham, Charlton, Southampton, Newcastle och nu Crystal Palace. En väldigt bra början som därefter övergår i en rejäl nedgång. Någon gång kan så klart vara en tillfällighet, men när det händer hela tiden så går det inte att bortse från vad det faktiskt säger.

Någon information om vem som ersätter Alan Pardew har ännu inte förmedlats av klubben. Det mesta talar dock för att de redan har en på kroken. Kanske ger även Steve Parish en rätt god ledtråd: ”We all bought into the decision to play a more expansive style of football. We all believed in it. That hasn’t worked. It’s no-one’s fault. But now we’re going to wind the dial back the other way.”

Det är alltså inte särskilt svårt att förstå varför många tror att Sam Allardyce är den självklara ersättaren. Crystal Palace har en spelartrupp som borde passa Allardyce väldigt bra. Han är helt och hållet tillgänglig, efter att ha fått sparken av FA på ett sätt som mer placerade FA i hundkojan. Och han har naturligtvis räddat klubbar kvar i Premier League förut.

Alan Pardew får sparken av Crystal Palace för att han inte har lyckats med i Crystal Palace vad Tony Pulis har lyckats med i West Brom. Att ta ett i grunden ytterst funktionellt spelande fotbollslag och få det laget att spela en mer offensiv och kreativ fotboll utan att kompromissa alltför hejdlöst med den försvarsspelet och den defensiva organisationen.

Något säger detta om Alan Pardews begränsningar som manager. Det är lite oklart hur beslutet fattades, som Steve Parish hänvisar till, att Crystal Palace skulle spela en mer expansiv fotboll. Om det var en reaktion på publikens missnöje, eller mer ett internt beslut. Av Parishs uttalande ovan framstår det först och främst som ett publikfrieri.

Vilket aldrig kan vara någon särskilt bra utgångspunkt för en manager att forma sin taktik utifrån. Den måste rimligtvis utgå från vad han eller hon tror på, har kompetens och kunnande för, och den spelartrupp han eller hon har tillgång till. Om detta visar sig vara på något sätt otillräckligt eller ointressant för klubben, så har man anställt fel manager.

Var Alan Pardew rätt eller fel manager för Crystal Palace att anställa? Han var absolut rätt manager om vi ser till 2015, då han bland annat räddade dem kvar i Premier League. Men det går inte heller att komma ifrån uppfattningen att när Pardew nu lämnar Crystal Palace så släpper han av dem på precis samma ställe där han plockade upp dem. Bättre blev det knappast, trots en allt bättre spelartrupp.

Därmed befinner sig Crystal Palace två år senare i exakt samma läge. De behöver anställa en manager som kan rädda dem kvar i Premier League. Men vem kan de anställa som både kan göra det och som kan utveckla och förstärka klubben att inte hamna i samma situation än en gång, som inte om ett, två eller tre år släpper av dem på samma ställe igen?!

Sam Allardyce? Ja, varför inte! Roy Hodgson? Nej, förmodligen inte! Någon annan? Jaha, men vem då på kort varsel?!

Peter Hyllman

Premier League-höstens mest värdefulla drömelva

Vilken vore den bästa startelvan i Premier League? Den frågan har helt säkert uppehållit legioner av bloggare, krönikörer, experter och journalister. Och det är väl just den frågan som kommer ligga till grund för vårens prat om årets lag och dylika projekt. Men en något annorlunda fråga är hur en drömelva bestående av de mest värdefulla spelarna i Premier League skulle se ut?!

Bäst och mest värdefull är ju inte nödvändigtvis samma sak. Det är nog ganska få som skulle mena att Patrick van Aanholt är en bättre vänsterback än Danny Rose till exempel, men inte många skulle nog heller betvivla att van Aanholt är eller i alla fall har varit mer värdefull som spelare för Sunderland än vad Rose är för Tottenham.

Diskussioner om värdefulla spelare tenderar dessutom bli rätt tråkiga. Detta eftersom de flesta bedömer den saken utifrån ett ekonomiskt värde. Vilket är ganska märkligt att göra av sportjournalister. Ekonomi har alldeles tillräckligt stor betydelse inom fotbollen utan att de som har till uppgift att föra själva sportens talan även de ska bli dess förespråkare.

Därför blir det kanske ironiskt nog upp till mig att försöka föra samtalet om en mest värdefull startelva i Premier League tillbaka till dess mer naturliga utgångspunkt. Det vill säga en startelva bestående av de elva spelare i Premier League som helt enkelt, enligt mig, är mest värdefulla för sina respektive lag på sina respektive positioner.

mvp

I några fall ser vi helt säkert spelare som även vore aktuella för en bästa drömelva. Inget konstigt med det, att vara mest värdefull ska inte bara handla om att vara ett för stunden högpresterande budgetalternativ, utan kan likaväl vara en stjärnspelare som motsvarar på honom väldigt högt ställda förväntningar.

Det vore kanske naturligt att ha åsikter och uppfattningar om en sådan här så kallad drömelva. Även när den har utformats av mig kan tänka. Vissa skulle kanske hävda framför allt då. Så kör hårt!

Peter Hyllman

Sex överraskningar från det engelska ligaspelet under hösten

Överraskningar kommer i många olika former. Det finns positiva överraskningar och det finns negativa överraskningar. En del människor älskar överraskningar samtidigt som andra människor avskyr dem. Vad alla överraskningar däremot har gemensamt är att vi inte förväntade oss dem. Något oväntat har alltså inträffat som vi inte anade på förhand.

Det ligger i fotbollens natur att den omgärdas av väldigt många förväntningar men även att utfallet i slutänden ofta blir annorlunda än vad många faktiskt föreställde sig. Den engelska fotbollen skiljer sig naturligtvis inte åt i det avseendet, om något så bidrar den ofta med förhållandevis många och ganska uppseendeväckande överraskningar.

Vilka är då höstens stora överraskningar inom den engelska fotbollen? Här kan vi självklart prata om överraskningar på flera olika nivåer. Allt från lag till enskilda spelare som har trotsat förväntningarna. Managers som har lyckats bättre eller sämre än vad vi trodde på förhand. Taktiska upplägg som har fått ett större genomslag än vi trodde var möjligt.

Här är det som framför allt har överraskat mig under hösten, egentligen utan någon specifik inbördes ordning. Vad är det som har lyckats överraska er?

(6) Leeds United

Jag hade förvisso Leeds som en outsider till uppflyttning inför den här säsongen, men det är alltid svårt att säga hur mycket av sådana tankar som mest är önsketänkande eller något man säger för att Leeds är Leeds. Det mest sannolika med Leeds under Massimo Cellinos ägarskap har alltid varit att de skulle leverera mindre än de lovade. Garry Monk har dock lyckats med det oväntade och Leeds slåss på allvar om i alla fall en plats i playoff.

(5) Victor Moses

Den ständigt lovande Moses har varit lovande så länge att man närmast har varit redo att pensionera honom. Har under sin tid med Chelsea blivit utlånad så många gånger utan att göra något avtryck att de allra flesta nog såg honom som ett hopplöst projekt. Att han helt plötsligt skulle gå in och bli en viktig spelare i Antonio Contes nya Chelsea, dessutom i en för honom så absurd position som wingback, måste rankas som en av den här säsongens allra största överraskningar.

(4) Anfall är bästa försvar

Det har alltid varit min uppfattning att den gamla klyschan är fel. Det är inte defensiven som vinner titlar i Premier League, utan anfallsspelet. Naturligtvis måste försvarsspelet vara ”bra nog”, men den särskiljande faktorn i titelstriden är normalt sett kvaliteten i anfallsspelet. Det har ändå varit något av en mystifik upplevelse den här säsongen att se två lag i Liverpool och Man City så tydligt lägga allt krut på offensiven utan någon särskild defensiv grund. Till och med för en påstått defensiv jedimästare som José Mourinho finns liknande drag. Å andra sidan är det ju Chelsea som leder ligan med sex poäng.

(3) Manchester By The Sea

Precis allt prat inför säsongen i Premier League handlade på ett eller annat sätt om Manchester. Om kampen mellan Man City och Man Utd. Om duellen mellan José Mourinho och Pep Guardiola. Det pratades om dessa båda klubbar som förhandsfavoriter på ett sätt som kanske aldrig var särskilt realistiskt, i alla fall inte att de skulle vara ensamma om saken. Att det inte skulle gå riktigt så lätt anade nog de allra flesta, men att båda klubbarna och båda tränarna skulle brottas med så stora problem är ändå rätt överraskande.

(2) Trebackslinjen

Fyrbackslinjen har på något sätt varit standard inom engelsk fotboll. Det har gjorts försök med så kallade trebackslinjer tidigare, men det har varit ganska udda företeelser. Men den här säsongen har ändå trebackslinjen fått något slags genombrott med flera klubbar i Premier League som tillämpat taktiken, inte minst då så klart Chelsea. Fast kanske är det något missvisande att kalla det för en trebackslinje när det i praktiken snarare handlar om en fembackslinje, åtminstone i försvarsspelet. Det är i grund och botten en mer defensiv uppställning och är därmed central för den andra falangen inom den ideologiska kamp som just nu utspelar sig i Premier League – präglad av fart snarare än bollinnehav som taktiskt imperativ.

(1) West Brom

Det finns mycket som överraskar med West Brom hittills under säsongen. Jag trodde inför säsongen att Tony Pulis mycket väl skulle kunna komma att få sparken, inte minst med nya ägare i klubben, och inte minskade den föraningen när Pulis gick i till synes öppen strid med klubbledningen om hur klubben värvat under transferfönstret. Det hade varit svårt för att inte säga omöjligt att vid den tidpunkten gissa att West Brom när julskinkan skulle karvas upp inte bara skulle befinna sig på tabellens övre halva, utan dessutom göra det med ett spel som andats betydligt mycket mer offensiv och anfallsvilja än vad vi tidigare vant oss vid med West Brom.

Peter Hyllman

Vilka tre lag lever särskilt farligt i Premier Leagues nedflyttningsstrid?

Sex lag har klart och tydligt ryckt ifrån i toppen av tabellen. I botten av tabellen är det inte i närheten av att vara lika glasklart. Vad man skulle kunna konstatera, baserat på det minsta lilla poänggap som står att finna, är att i alla fall åtta klubbar är att betrakta som indragna i nedflyttningsstriden så som den nu ser ut.

Här finns naturligtvis de klubbar som alla gissade på förhand skulle vara indragna i den – såsom Sunderland och Hull. Där finns också några klubbar som många säkert trodde bättre om men vars prestationer har lämnat övrigt att önska – såsom Swansea och Crystal Palace. Och så klart två klubbar som många förvånas över är indragna – såsom West Ham och Leicester.

Tabellen är ju vad den är så klart. Den är dock bara en sammanställning av utfallet fram till den här tidpunkten. Vad säger oss då lagens prestationer hittills under säsongen om de här åtta lagens förutsättningar att hålla sig kvar i Premier League? För att kunna svara på den frågan någorlunda intelligent måste vi titta bortom tabellen.

Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 fortsätter med sina statistiska och grafiska visualiseringar av olika mått på de engelska lagens prestation. Två sådana mått är offensiv respektive defensiv effektivitet. Mayhew illustrerar detta grafiskt men det går också att göra det numeriskt, genom att ge varje cell ett poängvärde mellan 1-100. Ju bättre prestation, desto högre poäng.

Det har jag gjort, och därmed kommit fram till följande poängvärden för de åtta lagen inblandade lagen i nedflyttningsstriden:

mciars

Vi märker alltså att tabellen och en extrapolering av lagens prestationer ger oss något olika slutsatser. Om vi gör antagandet att lagets prestationer i slutänden kommer att reflekteras i sluttabellen så borde det rimligtvis betyda att de tre klubbar som åker ur Premier League den här säsongen blir Hull, Sunderland och Burnley.

Vi får, naturligtvis, samma input genom Ben Mayhews grafik, men det hela uttrycks lite mer tydligt och brutalt i siffror. Det är de tre lag som presterar nästan i särklass sämst i Premier League. Det är också de tre lag som klustrar sig samman i diagrammens absolut sämsta kvarter. Något måste alltså hända, eller något märkligt inträffa, för att något av dem ska lyckas hålla sig kvar.

Hur har exempelvis Burnley lyckats hålla sig ovanför nedflyttningsstrecket under snart halva säsongen? En kombination av två faktorer tycks kunna förklara det. En stark hemmaform samt en storspelande målvakt i Tom Heaton som räddat många poäng. Heaton måste fortsätta storspela om Burnley ska ha någon chans att hålla sig kvar.

Det känns som om Hull är mer eller mindre körda. Och det var väl egentligen vad alla trodde för att inte säga visste redan innan säsongens ens började. Bara en chockerande bra start med två vinster på de två första matcherna fick oss att tänka att något annat kanske vore möjligt. Men både Hulls prestationer och resultat har sedan dess gjort ett rejält svandyk nedåt.

Det verkar också som om det här är säsongen då verkligheten till sist kommer ifatt Sunderland. En splittrad, felbalanserad och helt enkelt alldeles för svag spelartrupp, i en under flera år hopplöst misskött klubb, de har räddat sig kvar i Premier League många gånger redan. Men precis som för Wigan, det funkar inte att fortsätta hamna i samma situation om och om igen.

Oroväckande statistik för West Ham kan tyckas. De är laget vars poäng ligger närmast de tre ”nedflyttade” klubbarna i den här sammanställningen. Det har inte varit någon bra säsong så här långt för West Ham. Det är mycket med West Hams spel som helt enkelt inte ser ut att stämma. Där finns dock också ett relativt stort utrymme för förbättring.

Middlesbrough och Crystal Palace ser båda två ut att ha tämligen goda förutsättningar att kunna hålla sig kvar i Premier League, om än av helt olika skäl. Middlesbroughs anfall håller nedflyttningsklass, men en stark defensiv ser ut att kunna vara tillräckligt den här säsongen. Crystal Palace är dock så här långt räddade av en god offensiv, men lagets defensiv brister.

Leicesters medelmåttiga säsong avtecknas tydligt i lagets defensiva och offensiva effektivitet, men där ser ut att finnas en tillräckligt hög lägstanivå för att de ändå inte ska behöva bekymra sig om nedflyttning i slutänden. För Swansea ser det mer tveksamt ut. Laget är defensivt vekt, men dess prestation ser i nuläget bättre ut än vad tabellen antyder.

Det vore kanske därför idiotiskt på mer än ett sätt om det visade sig ligga någon sanning i ett något envist rykte som snurrar omkring att Swansea faktiskt funderade på att ge Bob Bradley säcken. Dels för att de anställde honom för bara några månader sedan. Dels för att det finns positiva förtecken i Swanseas spel som ännu inte fått utslag i poängkolumnen.

Så kanske finns det skäl för Swansea att visa fortsatt förtroende för Bob Bradley, även om han nu fick för sig att kalla en straffspark för ”PK” i en intervju efter förra matchen.

Peter Hyllman

Kärlek börjar med bråk, och med en derbyvinst mot Liverpool

Det har varit en skakig start på relationen mellan Everton, dess fans och Ronald Koeman den här hösten. En spirande optimism inför säsongen och under början av säsongen har förbytts i en tilltagande frustration med lagets insatser där vassa tungor menar att Koeman med stor framgång har lyckats kombinera David Moyes anfallsspel med Roberto Martinez försvarsspel.

Det har självklart uppstått en del andra fnurror på den tråden. Everton har inte minst två kännetecken. Dels en stolthet över sin egen status som gammal, engelsk storklubb. Dels en intensiv rivalitet med laget på den andra sidan parken, det vill säga Liverpool. Ronald Koeman har inte i alla lägen gett intryck av att riktigt ha insett hur allvarligt Evertonfansen ser på detta.

Det har gnagt hos Evertonfansen att höra uttalanden om hur Koeman skulle vilja träna Barcelona, och kanske inte minst hur han menat att Romelu Lukaku behöver söka sig till en större klubb för sin egen utveckling. Det är nog få Evertonsupportrar som skulle placera sig på nivå med Barcelona, men det finns ändå mer finstämda sätt att uttrycka sådant där på.

Lite mer humor blev det kanske i samband med julgransprydningen. Ronald Koeman hade klätt sin julgran i röda färger vilket naturligvis fick en skvadron Evertonsupportrar att både bildligt och bokstavligt se rött. Nu kanske det i sak är en rätt löjlig sak att kritisera, men bara att det uppstår sådan kritik är kanske mest att se som ett uttryck för en befintlig frustration och irritation.

Nu hanterade Ronald Koeman det missödet ganska bra genom att kvickt som ögat klä om sin julgran i blå färger och skicka ut en bild på granen på sociala medier. Det hela blev något att skratta åt till sist. Att använda sig av medier och sociala medier är för övrigt en metod Koeman har använt sig flitigt av, även vad gäller att leverera budskap till den egna spelartruppen.

Kanske kan hösten ses som en tid då Everton och Ronald Koeman har bekantat sig med varandra. Det är kanske aktuellt att erinra sig de klassiska stadierna i en sådan utveckling. I det första stadiet formas gruppen och kollektivet, en sorts smekmånad präglad av vänlighet och positivitet. Vi såg det stadiet inför säsongen och under säsongens första månad.

Därefter började det storma när säsongen rullar igång på allvar och olika intressen och idéer börjar kollidera. Evertons prestationer blir allt sämre och laget faller från tabelltoppen ned till mitten av tabellen. Mellan den 17 september och den 13 december vinner Everton bara en enda ligamatch, hemma mot West Ham.

En stormig period av konflikter förväntas därefter lämna över till en period då fokus återigen skiftar till själva uppgiften, en normerande fas i vilken rollerna blir allt tydligare. Det finns helt säkert en förhoppning i Everton, hos Ronald Koeman och på Goodison Park att vinsten mot Arsenal i veckan innebar startskottet på detta nya stadie i Evertons utveckling under Koeman.

Kommer Everton att fortsätta i denna utvecklingscykel och uppnå det slutliga och mer stabila stadiet av prestation? Det är i alla fall förhoppningen. Men att karaktärisera Evertons och Ronald Koemans relation för närvarande är ändå att beskriva ett slags konvenansäktenskap. Everton är helt enkelt inte riktigt trygga i relationen, de vet inte riktigt vad Koeman vill och hur han känner.

Just därför har kvällens Merseysidederby på Goodison Park en så pass stor betydelse för både Everton och Ronald Koeman. En vinst för Everton skulle omedelbart sälja in Koeman hos Evertonfansen. Det hör inte precis till vanligheterna att Everton vinner mot Liverpool, senaste vinsten var för sex år sedan, även när styrkeförhållandena har varit förhållandevis jämna.

Två vinster i rad på Goodison Park, inte mot vilka lag som helst utan först mot Arsenal, och därefter mot Liverpool, skulle självklart vara en rejäl humörhöjare för Evertonfansen. Det skulle vara ett testamente till att faktiskt är början till något nytt vi bevittnar med Everton den här säsongen, att förhoppningarna efter uppköpet av klubben innan sommaren inte var helt omotiverade.

Och vem vet, om kärleken strömmar nedför Goodison Parks läktare till laget och till Ronald Koeman, så är det kanske inte omöjligt att den kärleken därefter också besvaras mer uttryckligt. Fansen vill självklart jubla och älska laget, de behöver bara något att jubla åt. Inget skulle kunna få dem att jubla mer än en vinst i hemmaderbyt mot Liverpool.

Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet mellan Everton och Ronald Koeman. Kanske var det ett arrangerat äktenskap. Men kanske kan Everton och Ronald Koeman lära sig att älska varandra.

Peter Hyllman

HÖRNAN #17: Arsenals hopp om titeln är inte dött, men i koma

veckans-lag

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Papy Djilobodji, Sunderland
Erik Pieters, Stoke
Michael Carrick, Man Utd
Dele Alli, Tottenham
Raheem Sterling, Man City
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Tre tunga poäng för Man City mot Arsenal i en otroligt märklig match där båda lagen valde varsin halvlek att prestera riktigt uselt i. Matchen ändrade skepnad i halvtid från vilken Man City kom ut med justerad uppställning och hög energi samtidigt som Arsenal gick in helt utan koncentration. Med segern svingar sig Man City närmare Chelsea samt gör en för självförtroendet viktig vändning.

Sunderland. Det såg redan tufft ut för Sunderland att klara sig kvar i Premier League den här säsongen och det blev inte lättare sedan klubben meddelat att Ellis Short vill sälja klubben och att inga pengar för spelarköp finns tillgängliga i januari, och David Moyes öppet säger att han blivit vilseledd. Att mobilisera i det läget är tufft men det blev ändå en vinst hemma mot Watford, väldigt viktigt för Sunderland.

Middlesbrough. En match som kunde bestämma om Middlesbrough skulle bli indragna i nedflyttningsstriden på allvar eller ge sig själva ett litet ryck och lite luft ned till ribban. Det blev en övertygande 3-0-seger hemma mot Swansea och än en gång så producerade duon Gaston Ramirez och Alvaro Negredo bra fotboll för Middlesbrough. Viktigt för Middlesbrough efter två raka förluster och överkörningen i veckan mot Liverpool.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Stoke. Mark Hughes såg både förbannad och oförstående ut efter matchen mot Leicester. En match som Stoke hade helt och hållet i sin egen kontroll, 2-0 i halvtid med en man mer på planen, och därefter fullständig kontroll under stora delar av andra halvlek. Sedan passar Stoke på något vis på att tappa matchen helt under dess sista 20 minuter. Två poäng kastade i sjön av Stoke är storyn som gömmer sig bakom Leicesters hjälterubriker.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Mourinho har under hösten blivit mer eller mindre styckmördad i engelsk media. Det pågående karaktärsmordet har bland annat utgått från någon form av föreställning att Mourinho har misslyckats med att göra Man Utd bättre. Den föreställningen borde rimligtvis snart vara död och begraven. Vägen framåt kommer inte vara rak, men vinsten borta mot West Brom var ett stort steg framåt.

OMGÅNGENS MÅL

Zlatan Ibrahimovic, Man Utd 1-0, West Brom (b). Ett fotbollsmål när det är som allra mest kliniskt och enkelt. Valencias långa och perfekt avvägda pass i djupled till Jesse Lingard som sedan lägger ett snabbt och i det närmaste perfekt inlägg till Ibrahimovic som avslutar säkert. Påminner om ett visst mål i Pontiac Silverdoom.

:::

TRE PUNKTER

Deja Vu. Känslan av att något inträffar som man har sett eller varit med om förut. Den ofrånkomliga känslan är effekten av att ha sett Arsenal under den andra halvleken på Etihad, innehållandes ett helt collage av de misstag vi har kommit att vänja oss vid genom åren. Ett ofokuserat lag kommer ut till andra halvlek, ett lag som drabbas av panik när matchbilden är på väg att vända, en brist på ledare som tar tag i matchen, nyckelspelare som gör sig osynliga på planen. En förlust måste inte vara katastrofal, men sättet Arsenal fortsätter att förlora på bär katastrofens prägel. Arsenals titelutmaning kanske inte dog ikväll, men den är definitivt komatos.

Cherry Pie. Naturligtvis har Eddie Howe gjort ett alldeles fantastiskt jobb med Bournemouth. Naturligtvis är han en av de främsta unga, brittiska tränarna för närvarande. Det råder ingen tvekan om det och ingen kan ta det från honom, men det gäller också att titta framåt och uppåt. Här finns det frågetecken. Ofta känns Bournemouth alldeles för öppna och naiva bakåt. Mål de släpper in och chanser de tillåter tillkommer alldeles för lätt. Dagens match mot Southampton bjuder på många tydliga exempel. Bournemouth ska inte sluta spela som de gör, men detta står inte ivägen för att faktiskt också göra det svårare för motståndarna. Idag gör Southampton lika många mål som de sammanlagt har gjort i sina sju senaste ligamatcher, det var ingen tillfällighet.

Rött. Det är inte precis lätt att vara domare. Craig Pawson fick utstå hård kritik för att inte ha visat ut Marcos Rojo i onsdags. I lördags fick han samma kritik för att ha visat ut Jamie Vardy. Båda två för tvåfotstacklingar. Det första kan jag förstå, det andra är för mig oförståeligt. Vardy kastar sig in i situationen med två sträckta ben, vårdslöst och utan kontroll över situationen, och minsta otur i det läget så är motståndaren allvarligt skadad. Att prata bort sådana situationer med att Vardy träffade bollen först eller möjligen vinklade foten en aning åt ena hållet är att missa skogen på grund av några kvistar på marken.

:::

FÖR ÖVRIGT

West Hams fans utsåg stolpen till matchens spelare under matchen mot Hull. Det värsta för Hull är kanske att deras skatt har betalat för de där stolparna.

Efter en halv säsong handlar alltså diskussionen mer om huruvida Zlatan Ibrahimovic är lite för hård och tuff för brittiska mittbackar?!

En veckas uppehåll i matchandet nu inför Boxing Day. Något säger mig att en manager kommer få sparken.

Merseysidederby imorgon kväll.

Peter Hyllman

Pep Guardiola förtjänar vare sig att upphöjas eller offras på sitt eget altare

Vinsten mot Watford lugnade ned skeppet en aning utan att riktigt dämpa vågorna som omger Man City och Pep Guardiola. Förlusterna mot Chelsea och Leicester, något av kulmen på en tämligen svag period för Guardiolas lagbygge, ger fortfarande bränsle till diskussionen. Det är dagens match mot Arsenal som avgör vilken riktning samtalet tar härefter.

Pep Guardiola har på något sätt lyckats bli en av de mest splittrande gestalterna i den moderna fotbollen. Han har på något sätt lyckats hamna i centrum för en religion runt honom själv som ikon. Därmed omgärdas han av retoriska dimridåer i vilka man antingen är för honom eller mot honom. Vilket skapar ett mycket underligt debattklimat.

Ett sådant klimat är naturligtvis utmärkt grogrund för överdrifter och för typisk strawman-argumentation där den andra sidans synpunkter förvanskas till något närmast oigenkännligt som går att göra narr av. I mångt och mycket har synen på Pep Guardiola blivit fotbollens närmaste motsvarighet till det polariserade samtal vi ser inom politiken.

Den kanske vanligaste kritiken mot kritiken mot Pep Guardiola är att många vill att Guardiola ska misslyckas, och att detta då säger mer om kritikerna än om Guardiola. Det låter ju lite smart och det kan nog finnas ett korn av sanning i det. Nu går det i och för sig inte att avfärda mer än en mycket liten del av kritiken för detta, Guardiola har i själva verket mycket få fiender.

Ett andra spår på samma konspiratoriska tema är att det i England skulle finnas en misstro mot utländska tränare. Det bortser förvisso från det fullständigt uppenbara faktum att det finns ingen liga i världen som omfamnat utländska tränare i samma utsträckning. Tvärtom får man nog säga att faran är betydligt större för en övertro på utländska tränare.

Ville man vara fyndig skulle man kunna säga att den där typen av lätt paranoida och icke sakrelaterade argument säger mer om de som framför dem. Det är inga som är ute efter Pep Guardiola. Kritiken mot honom har inte på något sätt varit omfattande eller orimlig. Tvärtom har många med både glädje och förtjusning sett fram emot att få se Pep Guardiola i Premier League.

Arsene Wenger, dagens kollega vid sidlinjen, gör i själva verket en tämligen talande poäng att Pep Guardiola har det betydligt mycket lättare än vad Wenger själv hade för 20 år sedan som ny manager för Arsenal. Vid den tidpunkten gick det att tala om en misstro mot utländska tränare. Wenger påpekar också helt riktigt att det idag snarare är engelska tränare som tvingas brottas med fördomar och negativa föreställningar.

Dessa uppfattningar bygger i själva verket på idén att Pep Guardiola på något sätt borde stå över kritik. Som om vad han har åstadkommit tidigare borde ge honom ett frikort. Men om vilken annan manager skulle man resonera på det viset? Vilken annan manager som tagit över Man Citys oerhört talangfulla spelartrupp, spenderat så mycket, och sedan presterar som Man City har gjort, hade inte fått utstå kritik?

Problemet är inte kritiken i sig. Kritik kan tvärtom vara nyttig och Pep Guardiola är dessutom mer än kompetent nog att kunna tåla den. Men visst kan den få överdrivna former. Slutsatsen att Pep Guardiolas filosofi inte fungerar i Premier League är både simpel och minst sagt galen. Det mesta talar för att den kommer fungera alldeles utmärkt, med ett visst mått av normal anpassning.

Precis som Pep Guardiola betonar på sina presskonferenser så är det inte aktuellt att han ändrar sin filosofi, eller överge den spelidé han tror på. Det utesluter inte förändring och anpassning. Inom varje filosofi finns utrymme för justeringar, ingen modell är helt rigid. Pep Guardiolas taktik i Bayern München var inte exakt densamma som i Barcelona. Det krävdes en anpassning till en tysk fotboll utan att han därför förkastade sin filosofi.

Det finns en benägenhet att leta skillnader mellan Man City och Guardiolas tidigare klubbar för att hitta förklaringar till varför det ser ut som det gör med Man City. Men kanske är det istället i kontexten vi hittar den faktiska förklaringen. Både fotbollen och motståndarna är helt enkelt annorlunda på många olika sätt i England än vad de var i Spanien och i Tyskland.

Det kan knappast ha kommit som någon överraskning att Pep Guardiolas stod inför sin karriärs hittills tuffaste utmaning med Man City. Det relativa konkurrensläget är ett helt annat än vad han tidigare har upplevt. Det saknades självklart inte pepologer som trodde detta bara var nys, och kanske är det den arrogansen som har fått vissa att den senaste tiden mullra skadeglatt.

Det finns mått på Pep Guardiolas relativa svårigheter med Man City. De har redan släppt in 19 ligamål och endast hållit nollan två gånger. Motståndarna har listat ut hur de bäst ska pressa och utnyttja Man Citys backlinje. Man City har mest bollinnehav i hela ligan (61,2%) men det är ändå förhållandevis lite jämfört med Guardiolas tid i Barcelona (67,4%) och i Bayern München (66,4%).

En populär förklaring till dessa svårigheter är att Man City helt enkelt saknar spelarmaterialet att kunna spela som Pep Guardiola vill. Det är en tämligen besynnerlig förklaring. Guardiola tar över Premier Leagues förmodligen bästa och bredaste spelartrupp, spenderar runt £150m på nya spelare han själv handplockat, och skulle fortfarande inte ha en kompetent spelartrupp?

Med den typen av försvar behöver man kanske inga kritiker. Mer bisarrt blir det när vi betänker att Man City för fyra år sedan anställde Ferran Soriano och Txiki Begiristain som VD och sportchef just med vetskapen och uppdraget att bygga ett Man City anpassat för Pep Guardiola den dag han tog över. Vad har i så fall dessa fyra år egentligen ägnats åt?!

Närmare till hands är i så fall att detta är en förklaring först och främst ägnad att urskulda Pep Guardiola för ansvaret för Man Citys problem, och lasta över Svarte Petter på spelartruppen. Givet att det är en typ av förklaring som bland annat kommer från journalister som följt Guardiola under många år, så skulle den cyniske kunna undra över Guardiolas del i dess spridning.

Oavsett kritiken mot Pep Guardiola måste det ses som en självklarhet att han är en av världens allra mest framstående managers. Att han kommer göra ett stort och rikt fotbollsmässigt bidrag både till Man City, till Premier League och till engelsk fotboll känns mer eller mindre givet. Det finns inga dåliga resultat på kort sikt som kommer kunna ändra detta enkla förhållande.

Det kan dock inte innebära att Pep Guardiola skall vara befriad från kritisk granskning när spel och resultat sviktar, som har varit fallet. Däremot kanske det finns skäl att hålla kritiken enkel och inte komplicera den i onödan. All kritik måste inte vara en ideologisk ståndpunkt för eller mot Pep Guardiola. Ibland är det inte svårare än om fotbollen är bra eller dålig, effektiv eller inte.

Och kanske finns det någon form av ledtråd där också för Pep Guardiola. Han har till synes gjort en dygd av det komplexa. Kanske skulle han tjäna på att försöka hålla det hela enklare. Inte komplicera det som inte nödvändigtvis måste kompliceras. Det bästa sättet att hantera en sladdande bil är ofta att låta bilen vara utan att svänga, bromsa eller kladda.

Man City sladdar. Det kan knappast råda någon tvekan om det. Men det är knappast allvarligare än att en vinst mot Arsenal hemma på Etihad skulle göra julstämningen i Man City betydligt bättre på en gång. Men å andra sidan sabotera julen för Arsenal.

Peter Hyllman

West Brom har släppt sargen och kommit in i matchen

Fotbollen glömmer fort. När West Brom ligger sjua i tabellen strax innan jul så uttrycker de flesta en beundran inte bara för laget utan också för Tony Pulis, i sådan utsträckning att det i en liga som betraktas som ett VM för managers pratas om att göra Pulis till säsongens tränare. Inte många kommer ihåg att Pulis var utbuad av de egna fansen mot slutet av förra säsongen, och starkt ifrågasatt inför den här säsongen.

Fansen hade helt enkelt tröttnat på en stelbent defensiv. West Brom lyckades göra totalt 34 mål på förra säsongens 38 matcher, endast ett odugligt Aston Villa hade ett sämre facit. West Brom gick igenom en femtedel av sina matcher under säsongen utan att lyckas producera ett enda skott på mål. Det skämtades allt grövre om Tony Pulis tendens att spela mittbackar på varenda position på planen. West Broms nye ägare verkade inte road.

Det finns specifika förutsättningar och särskilda tidsperioder under vilka fans kan ställa sig bakom en defensiv fotboll av det slaget, så länge behovet existerar och resultaten motiverar spelsättet. Kanske går det att jämföra med krismedvetenhet i ett företag som behöver skära kostnader. Men det går inte att hålla fansens engagemang för sådan fotboll vid liv under en längre tid. Det har flera tränare fått erfara, inte minst Tony Pulis själv.

Det är alltså inte bara de förbättrade resultaten och en mycket imponerande tabellplacering som har fått fansen på The Hawthorns att jubla. Det är snarare sättet på vilket dessa resultat har uppnåtts. West Brom spelar plötsligt en ny fotboll jämfört med förra säsongen, mer positiv och betydligt mer frispråkig i offensiven. Med 23 mål på de 16 första matcherna är West Brom knappast några målsprutor, men bara sex klubbar har gjort fler mål.

Lustigt nog är inte kvällens motståndare Man Utd bland dessa sex klubbar. En ganska lustig omständighet givet hur mycket av försnacket inför matchen kommer handla om West Broms defensiva inställning. Men i själva verket har West Brom och Tony Pulis visat upp en betydligt mer offensiv inställning än förut. West Brom var förut ett lag som var väldigt svåra att bryta ned, nu är det ett lag som också är fullt kapabelt att åsamka motståndaren skada.

Tydligast markeras kanske denna förändring av en omställning från en tidigare 4-1-4-1-uppställning till en 4-2-3-1-baserad uppställning. Viktigare än olika sifferkombinationer har dock varit beslutet att ge West Broms offensiva spelare större frihet och tydligare offensiva instruktioner. Vad förändringen har lett till är att ge Salomon Rondón betydligt mycket mer understöd, och spelare som Matt Phillips, James Morrison, Nacer Chadli och James McClean har blomstrat.

Allt är självklart inte marinblått och vitt. Tony Pulis har knappast slängt sin fotbollsidé i slasken och helt plötsligt blivit en offensiv gladfotbollare. Hans lag är fortfarande i huvudsak baserat på en välorganiserad defensiv, detta är utgångspunkten i West Broms lagbygge. Men i anfallsspelet och på offensiv planhalva finns nu helt andra frihetsgrader, och vi ser en helt annan målmedvetenhet i uppbyggnadsspelet.

Vi såg självklart i West Broms match mot Chelsea att de alltjämt är fullt kapabla att koncentrera sig på den defensiva fotbollen. Men att göra det på Stamford Bridge är kanske inte så märkligt. Vad som utmärker West Brom är istället hur de har valt att ta mer aktiv kontroll över matchbilden mot mer jämnt motstånd som Swansea, Burnley, Watford, West Ham med flera. Hur West Brom förhåller sig till kvällens hemmamatch mot Man Utd blir en intressant gränsdragning.

Vad exakt West Broms och Tony Pulis förändring och utveckling beror på får vi nog olika svar på beroende på vilka vi frågar. Pulis skulle förmodligen beskriva det som något naturligt och självklart i och med att laget får ett allt bättre spelarmaterial. En förklaring som självklart ligger i hans intresse. Andra skulle säkert mena att Pulis inför säsongen insåg det politiskt nödvändiga gentemot såväl fans som ägare att bli mer offensiv i sin spelidé.

För fansen på The Hawthorns spelar det säkert mindre roll varför West Brom spelar en mer offensiv och engagerande fotboll. Men hur säsongen än slutar för West Brom, om Tony Pulis uppnår sin önskade plats på övre halvan med West Brom eller ej, så har han ändå lyckats med en viktig sak under den här säsongen, nämligen att vinna tillbaka fansen och förmodligen även ägare och klubbledning till sin och lagets sida.

Det har resulterat i en optimism i och runt West Brom vi inte sett förut. Att hålla sig kvar i Premier League med nöd och näppe är inte längre West Broms enda raison-d’être. Detta sprider sig bland såväl supportrar som spelare. Helt plötsligt kan till exempel James McClean börja prata om att kvalificera sig för europeiskt cupspel utan att bli utskrattad. Och även om det är en ambitiös målsättning så är den heller knappast direkt orealistisk.

Tony Pulis har gjort sig ett namn som en extremt funktionalistisk manager som värdesätter realism över önsketänkade. Det här att önska uppå en stjärna ligger inte för honom, något han snarare förlöjligat på ungefär samma sätt som George Bush med sitt ”the vision thing”. Men kanske har också han kommit att inse drömmarnas betydelse för en fotbollsklubbs hälsa. Det är svårt att sälja realism, annat än när det är kris.

Drömmar går alltid att sälja. Fotboll är på så vis en theater of dreams. Kvällens motståndare Man Utd insåg och framför allt formulerade detta tidigare än många andra klubbar. Kanske har West Brom och Tony Pulis till sist löst biljetter till samma föreställning.

Peter Hyllman

Upp som en sol, men allt har blivit pannkaka för Alex Neil och Norwich

Det är inte svårt att identifiera det specifika ögonblick då Norwichs säsong tog en vändning åt det katastrofala. Norwich var inför säsongen en av de stora förhandsfavoriterna till uppflyttning, och hade så långt sett ut att leva upp till förväntningarna, men allt detta skulle komma att drastiskt förändras sent på kvällen onsdagen den 28 september.

Ändå såg allt så bra ut. Norwich gjorde 3-1 borta mot Newcastle i den 69:e minuten och även om Newcastle reducerade två minuter senare så var det ändå en ledning Norwich behöll långt in på tilläggstid. I den 96:e minuten kommer kvitteringen men det var inte slut där. En minut senare gör Dwight Gayle otroligt nog 4-3 till Newcastle.

Från himmel till helvete på en minut. Och Norwich har inte riktigt lyckats hämta sig från den chocken. Norwich vann förvisso de två matcherna därefter, mot lag i botten av tabellen, men har förlorat över hälften av sina ligamatcher, bland dem en förnedrande förlust mot Brighton. En storseger mot Brentford gav hopp om nytt liv, men den följdes av en blek förlust mot Barnsley.

Norwich har för att uttrycka det brutalt anklagats för att sakna bollar. En av The Championships allra mest talangfulla spelartrupper uppbådar helt enkelt inte den attityd, den kampmoral och den arbetsvilja som krävs för att lyckas i en stenhård serie som The Championship, där kvaliteten är hög och minst halva serien är realistiskt kapabla att nå uppflyttning.

Det har märkts i en oförmåga att hålla fast vid ledningar, en oförmåga att vända underlägen, och en oroväckande benägenhet att kunna kapitulera totalt i vissa matcher. Den stora vinsten mot Brentford har i efterhand snarast bekräftat bilden av Norwich som flat-track bullies, ett lag som fungerar bra i medvind men snabbt viker ned sig när det blåser snålt i motvinden.

Den förståeliga och förutsägbara kritiken har självklart riktats mot Alex Neil, som var så hyllad när han säsongen 2014-15 via ytterfilen tog Norwich hela vägen upp i Premier League. Magin verkar dock ha avtagit. Många störde sig när Neil motiverade sin oförändrade startelva i förlusten mot Barnsley med att han hade blivit slaktad av press och av fans om han gjort några ändringar.

Det andas så klart inte precis självförtroende att ta sådana hänsyn i sin egen laguttagning, och tyder på att Neil inte längre är lika säker på sitt eget omdöme eller på sina taktiska beslut. Och om en manager börjar tveka på sig själv på det viset så är det självklart inte något stort steg kvar tills spelarna börjar tveka också de.

Allt är dock knappast hopplöst. Alex Neil har sådant förtroendekapital från sin första säsong som manager i Norwich att lynchmobben ännu inte har hunnit samlats eller blivit alltför högljudd. Det kunde sägas att Neils status för närvarande befinner sig runt nollpunkten, varken plus eller minus, den är komplicerad för att använda modern social media-jargong.

Det är vad som händer härnäst som kommer avgöra hur Norwich agerar. Neil måste visa att en fullständigt katastrofal novembermånad ligger bakom dem, bygga vidare på veckans vinst mot Aston Villa, och visa att han förmår vända lagets resultat och prestationer tillbaka till uppflyttningsform. Mer specifikt att han själv håller som manager också i motvind, inte bara i medvind.

En seger mot Huddersfield hemma på Carrow Road ikväll skulle vara ett steg längs den vägen. Det är en riktigt tung match. Huddersfield är en av Norwichs direkta uppflyttningskonkurrenter, som för närvarande ligger tre poäng före dem på playoff-plats. En vinst för Norwich skulle alltså omedelbart katapulta upp dem till playoff-platserna på samma poäng som Huddersfield.

Dessutom skulle det innebära att Norwich vinner två ligamatcher i rad för första gången på två månader. Norwich skulle gå in i julfotbollen med ett momentum i ryggen. De automatiska uppflyttningsplatserna är för närvarande utom räckhåll, men Norwich är i så fall åtminstone med i den jagande klungan, och i det första ledet för en av de fyra playoff-platserna.

Det var kanske inte vad Norwich hade hoppats på inför säsongen. Men i en stentuff liga är det kanske något Norwich måste nöja sig med. Det är upp till Alex Neil att under den kommande månaden visa att Norwich under hans ledarskap faktiskt kan uppnå detta. Annars blev det en kortlivad kärleksaffär mellan Neil och Norwich.

Matchen Norwich – Huddersfield ser ni på TV3 Sport ikväll klockan 20:45.

Peter Hyllman

Chelseas jul är fröjdefull på många olika sätt

Chelsea kommer vinna Premier League eller kommer åtminstone komma mycket nära att vinna Premier League. Det borde man kunna säga med en god portion säkerhet sedan Chelsea i och med den sextonde omgången öppnade upp ett sexpoängsförsprång i tabelltoppen. Antonio Conte har fått full fart på vinnarmaskineriet igen.

Contes taktiska skifte till ett slags 3-4-3-system, i praktiken en fembackslinje i försvarsspelet, har blivit en succé på två vis. Dels har det gjort Chelsea taktiskt mer solida och anpassat lagets taktik betydligt bättre till spelarmaterialet, och radat upp vinster. Dels har raden av vinster skapat en närmast påtaglig vinnarkänsla i spelartruppen.

Revanschlustan går nästan att ta på hos Chelsea. De vill naturligtvis visa både för sig själva och för omvärlden och alla som kritiserat dem att förra säsongen var ett undantag och ett rent olycksfall i arbetet. Antonio Conte har onekligen lyckats ta tillvara det här känsloläget. Taktiskt och psykologiskt har han ännu inte satt en enda fot fel.

Desto mer beundransvärt är att Conte har lyckats uppnå detta även med ett förhållandevis begränsat material. Det var inte så att Chelsea inte värvade spelare inför säsongen, men de flesta tittade nog exempelvis på backlinjen och kände att den var i det tunnaste laget. Contes förmåga att göra det bästa av vad han har står i bjärt kontrast till flera av Chelseas konkurrenter.

När det kommer till frågan vad Chelsea har så är det så klart inte enbart själva a-laget. Chelsea har ju nämligen ett helt kompani av spelare ute på lån i andra klubbar som kommer vara tillgängliga från och med nästa säsong. De senaste åren har Chelsea låtit några riktiga guldkorn rinna dem mellan fingrarna, såsom Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku, vilket man nog inte vill se upprepas.

Chelsea har med andra ord goda chanser att bli betydligt starkare, i alla fall bredare, än vad de är nu, utan att egentligen spendera en enda krona på transfermarknaden. Alla utlånade spelare kommer självklart inte kunna gå in i Chelseas a-lag men Antonio Conte har ett stort utbud att välja från. Inte minst fem spelare borde vara heta kandidater till nästa säsong.

Nathan Aké. Gjorde en bra säsong med Watford förra säsongen, och har gjort fortsatta framsteg i Bournemouth under den här säsongen. Mycket kompetent spelare både som mittback och som wingback i ett trebackssystem. Med Chelseas backlinje i behov av utfyllnad har Aké goda möjligheter att kunna hitta en plats i Chelsea.

Tammy Abraham. Var enligt djungeltrummorna väldigt nära att stanna i Chelsea redan den här säsongen men till sist bestämde sig ändå Antonio Conte för att göra honom tillgänglig för lån. Det tackar Bristol City för där Abraham har gjort succé som lagets främsta målskytt. Kan han göra mål i The Championship så kan han göra mål också för Chelsea.

Kenedy. Fick en hel del speltid i Chelsea redan förra säsongen men ofta på rätt märkliga grunder. Lånades inför den här säsongen ut till Watford vilket möjligen tyder på att Antonio Conte inte var alltför imponerad av den snart 21-årige brassen. Mycket speltid har det heller inte blivit i Watford. Men med ett nytt spelsystem kan Kenedy visa sig hitta en roll som wingback.

Matt Miazga. Värvades av Chelsea för ganska precis ett år sedan vilket fick den amerikanska fotbollstelegrafen att pipa för högtryck. Miazga anses allmänt som ett av USA:s största löften på många år och har redan hunnit med att göra landslagsdebut. Chelsea jobbar hårt med att bli mer populära på den amerikanska marknaden och det är inte omöjligt att Miazga är en pusselbit.

Bertrand Traoré. Ett av få glädjeämnen i Chelsea förra säsongen, därför var det desto märkligare att se honom bli utlånad inför den här säsongen. Nu ska man kanske inte dra några alltför stora slutsatser av det och Traoré har även gjort det hyfsat bra i Ajax under hösten. Passar utmärkt in som forward i Chelseas system med tre forwards i anfallsspelet.

Chelsea har med andra ord mycket att glädja sig åt för tillfället. Inte bara när det kommer till spelare på väg in till a-laget för övrigt. Även när det gäller spelare på väg bort från a-laget så ser Chelsea ut att tämligen bokstavligt talat dra hem jackpotvinsten. Nyheten att Shanghai SIPG är på väg att köpa Oscar för närmare £60m.

Det är naturligtvis en helt sinnessjuk köpesumma för den spelaren. Men visst finns pengarna i Kina som har valt att göra fotbollen till nationalsport. Många har också hunnit med att lägga en massa energi på att försöka förklara varför Oscar skulle vara värd så mycket pengar för Shanghai, med varierande grad av framgång får väl ändå sägas.

Men dessa försök ställer inte den relevanta frågan, som enligt mig snarare är varför Shanghai egentligen betalar en sådan summa för Oscar när de helt säkert inte skulle behöva betala den summan för honom?! Skulle Chelsea tacka nej om Shanghai istället hade bjudit £30-40m för Oscar? Naturligtvis inte! Skulle Chelsea tacka nej om budet var £20m? Kanske, kanske inte!

Vi pratar alltså om en överbetalning om allt mellan 100-200%. Detta för en spelare med både begränsad profil och speltid under de senaste åren. Och det finns helt enkelt inga rationella skäl till detta. Visst kan vi tycka att en riktigt svettig bratwurst är värd 100 kronor mot slutet av en tuff kväll på stan, men inte betalar vi 100 kronor för den om vi vet att 30 kronor räcker.

Visst kommer kinesiska klubbar behöva locka med riktigt stora pengar för att kunna attrahera mer namnkunniga spelare från Europa, och även då handlar det så klart mestadels om äldre spelare mot slutet av sin karriär. Men det gäller ju i första hand lönekuvertet, inte själva transfersumman. Det finns helt enkelt ingen ekonomi bakom det kinesiska budet på Oscar.

Vilket väcker en misstanke att det hela mest är ett innovativt sätt att ta sig runt olika financial fair play-reglementen. Det finns självklara exempel på klubbar som räknar hem tämligen uppblåsta sponsorkontrakt med företag kopplade till sina egna ägare, en slags illusion av marknadsekonomi. Här skulle vi då ha en motsvarande illusion av marknad, fast på spelarmarknaden.

Den grävande och nyfikne fotbollsjournalisten skulle således kunna ha ganska goda skäl att titta lite närmare på eventuella andra affärskopplingar mellan Roman Abramovich och Kina. Om man nu tycker att detta är viktigt. Det är ju också fullt möjligt att bara ruska på huvudet åt det hela och ännu en gång konstatera att gudarna måste vara tokiga.

Peter Hyllman

A rose by any other name would smell as sweet

Det brukar alltid gnällas lite från brittiska och engelska managers om hur de egentligen aldrig ges någon riktig chans, hur utländska tränare placeras på piedestal och istället ges alla chanser. Den här säsongen har det kanske gnällts mer än normalt. Sean Dyche och David Moyes är bara några som valt att inte hålla tand för tunga.

Det är ett gnäll som är förhållandevis lätt att vifta bort. Särskilt som det inte precis är några riktiga tungviktare som står som avsändare. I det avseendet blir det lite ett moment 22 över situationen, och i någon mening kommer de som gnäller alltid att framstå eller framställas som dåliga förlorare i bästa fall, trångsynta xenofober i värsta fall.

Den något fartblinda förklaringen är så klart att brittiska och engelska tränare helt enkelt är för dåliga, och att utländska tränare är så mycket bättre. Varför skulle de brittiska tränarna annars få sparken? – avslutas normalt sett det cirkelresonemanget i all sin prakt. Ja, det går naturligtvis att tänka sig både ett och annat skäl som har vare sig med kompetens eller prestation att göra.

Birmingham City är vänliga nog att tillhandahålla ett alldeles utmärkt exempel på just detta. Under gårdagen meddelade Birmingham, med sina för säsongen nya ägare med det bara aningen ambitiösa namnet Trillion Trophy Asian Limited, att de beslutat sig för att sparka sin manager Gary Rowett, och kort därefter att de ersätter honom med Gianfranco Zola.

Jaha, och vem tusan är Gary Rowett undrar då säkert de allra flesta utifrån både genuin och fullt förståelig okunskap?! Däremot vet självklart i stort sett varenda en vem Gianfranco Zola är. Så det låter ju som ett klokt beslut, i alla fall ett beslut som går att förstå. Det sorgliga med saken är att resonemanget i Birminghams styrelse inte framstår som särskilt mycket djupare än så heller.

Gary Rowett vet vi inte riktigt vem det är, däremot har vi hört talas om Gianfranco Zola så honom ska vi ha istället. Det ska inte pratas illa om Zola, en genuint sympatisk fotbollstränare, men vars managerkarriär inte på något sätt gnistrar och glittrar, som precis fått sparken från en klubb i Qatar, och som sällan har lyckats vara kvar i en klubb längre än två säsonger.

Det är oklart om det är detta som Panos Pavlakis, chef i Birmingham City, syftar till när han pratar om hur Zolas ”pedigree, philosophy and ambition fits what we would like to achieve as we move in a new direction”. Det är som vanligt ord som egentligen inte säger någonting, snömos som är tänkt att låta vackert utan att ha något som helst konkret innehåll.

Det är snarare ord som borde förvirra de flesta Birminghamsupportrar. En ny riktning? De allra flesta var nog väldigt nöjda med den riktning Birmingham befann sig i under Gary Rowett. När Rowett tog över Birmingham i oktober 2014 låg klubben näst sist i The Championship, i krisläge på väg mot League One. Utvecklingen därefter har varit enbart positiv.

Gary Rowett lyfte Birmingham till en tiondeplats i tabellen, en position han därefter befäste med laget under säsongen därpå. Birmingham gick från att vara en klubb i fritt fall till att bli ett stabilt fotbollslag igen. På denna plattform har Rowett byggt vidare och Birmingham har den här säsongen återigen varit och är fortfarande i högsta grad inblandade i tabelltoppen och playoff-spel.

Birminghams supportrar är rasande. Spelarna i Birmingham verkar vara minst sagt lika oförstående de. Rowett hade stabiliserat klubben och lyckats vinna allas förtroende. Få ser styrelsens beslut som något annat än ett beslut som riskerar sabotera en hel säsong och kasta Birmingham tillbaka till det kaos av ständiga managerbyten som präglade tiden innan Gary Rowett.

Gary Rowett hade kunnat visa sig vara för Birmingham vad Eddie Howe har varit för Bournemouth, vad Sean Dyche är för Burnley, och vad Garry Monk ser ut att vara för Leeds. Med många fler exempel på unga, framstående brittiska managers. Det är ett beslut som kunde motiveras om Rowett som exempel hade ersatts av någon som Rafa Benitez, men knappast Gianfranco Zola.

Vad vi däremot lär oss av Gary Rowetts sparkning är något vi redan borde känna till. Det vill säga att kompetens och prestation inte precis har så mycket med saken att göra. Brittiska tränare får sparken oavsett om de presterar bra eller dåligt. En manager som Rowett kan i själva verket prestera strålande men ändå få sparken och ersättas av någon som passar mallen bättre.

I vilket som helst annat sammanhang hade detta beskrivits som strukturell diskriminering. Men eftersom synen är vad den är om brittiska tränare så är det i fotbollens sammanhang de diskriminerade som med klassiskt doublespeak avfärdas som trångsynta och exkluderande. Istället beskrivs sjukt nog engelsk fotboll ofta som fientligt och fördomsfullt inställd till utländska tränare.

Så kan det i alla fall låta när bortklemade utländska stjärntränare anländer till engelska storklubbar, med mängder av stjärnspelare och enorma summor pengar att spendera, och som sedan anses eller anser sig stå över kritik när resultat och prestationer inte motsvarar förutsättningarna. De kanske istället borde vara tacksamma för gräddfilen. Det hade kunnat vara värre.

De hade kunnat få slita i botten av tabellen eller i de lägre serierna av det engelska seriesystemet, brottas med magra förutsättningar men ändå prestera långt över förväntningarna, för att till sist ändå få sparken så fort de lyft upp sin klubb till en nivå där dess styrelse tror att de kommer kunna locka någon utländsk tränare vars hela attraktionskraft är deras namn. Där till och med framgång används emot dem.

För det är självklart vad som nu har hänt i Birmingham. Gary Rowett har lyft tillbaka Birmingham till tabelltoppen i The Championship. Birmingham är helt plötsligt en av förvisso många klubbar med en fullt rimlig chans till uppflyttning till Premier League. Nu är det viktigare än någonsin att ha ett känt namn som manager, snarare än den manager som tog laget och klubben dit.

83% av Birminghams supportrar håller inte med. Men kanske skulle en triljon troféer få dem att ändra uppfattning.

Peter Hyllman

HÖRNAN #16: Omgången som får det att puttra på Merseyside

veckans-lag

Avbytarbänken:
Thibaut Courtois, Chelsea
Steve Cook, Bournemouth
Pablo Zabaleta, Man City
Mark Noble, West Ham
James McArthur, Crystal Palace
Willian, Chelsea
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Everton. Viktig och inspirerande seger för Everton som har befunnit sig i en för dem riktigt jobbig period. Lagets självförtroende verkar mer eller mindre kört i botten. Det syntes också inledningsvis mot Arsenal. Men på Goodison Park brukar Everton kunna hitta sig själva och det gjorde man den här gången, och vändningen och vinsten mot ett av ligans bästa lag framför fanatiska fans ger råg i ryggen inför måndagens derby.

Liverpool. Inte bara Everton går in i Merseysidederbyt på måndag med nytt råg i ryggen. Liverpools två matcher i rad utan seger mot Bournemouth och West Ham skapade en hel del oro både i och runt laget. Framför allt målvaktsfrågan blev aktuell. Bortamatchen mot Middlesbrough var en potentiellt mycket besvärlig match men Liverpool spelade stundtals en strålande fotboll och vann mycket övertygande.

Chelsea. Tio raka segrar för Chelsea i och med bortavinsten mot ett hårt kämpande Sunderland. Motståndet i sig kanske inte leder till andra förväntningar än vinst men i och med att Arsenal samtidigt förlorade så ökar Chelsea i och med segern till sex poäng. Om Chelsea vinner sina tre kommande matcher så slår de Premier League-rekord för flest vinster i rad under en och samma säsong.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Arsenal? Nej, jag vet inte. Det är svårt att hitta någon riktig Cliff Barnes den här omgången. Möjligen Swansea så klart, men en bortamatch mot ett riktigt bra West Brom är ingen lätt uppgift på något sätt. Naturligtvis var det lite typiskt för Leicester att inte lyckas följa upp vinsten mot Man City i lördags.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Ronald Koeman. Väldigt viktig vinst inte bara för Everton utan också för Koeman som har börjat bli alltmer ifrågasatt på Goodison Park. Elaka tungor har menat att han har lyckats kombinera David Moyes offensiv med Roberto Martinez defensiv. Mindre elaka tungor menade dock efter matchen igår att de såg ett Everton som påminde om de bättre upplagorna under just David Moyes tid.

OMGÅNGENS MÅL

Divock Origi, Liverpool 2-0, Middlesbrough (b). Snyggt och genomarbetat lagmål där Liverpool med ett effektivt passningsspel skär sig genom Middlesbroughs backlinje till det enklaste av avslut av Divock Origi, och som är klok nog att också avsluta enkelt.

:::

TRE PUNKTER

Burn Out. Burnley har tagit 16 poäng hemma på Turf Moor hittills den här säsongen, vilket inför förra omgången var lika många poäng på hemmaplan som José Mourinho och Pep Guardiola tagit sammanlagt. Det är uppenbart att Burnley har fokuserat på att plocka så många poäng på hemmaplan som möjligt. Men det kan inte kombineras med att knappt ta några poäng alls på bortaplan. Allra helst inte som de har spelat en hemmamatch ”för mycket” redan. På sina totalt sju bortamatcher har Burnley så här långt bara tagit en enda poäng. Och då undrar man så klart mot vad för jäkla ängagäng det var de lyckades ta den poängen.

Mållöst 1. Försvarsspelet har varit uppe för diskussion för ett flertal lag under de senaste veckorna. Men lika värt att uppmärksamma kan vara lagen som klart och tydligt har genuina besvär med sitt anfallsspel, där målskyttet framför allt inte räcker till och därför kostar dyra poäng. Man Utd, Middlesbrough, Tottenham och Southampton framstår som fyra klubbar som brottas med dessa problem.

Mållöst 2. Men kanske måste vi också ge en rejäl shout-out till målvaktsspelet som i vissa avseenden håller makalöst hög klass. Den här omgången bjöds vi på räddningar i världsklass av David De Gea, Thibaut Courtois, Wayne Hennessey med många andra riktigt bra räddningar. Artur Boruc var helt avgörande för Bournemouths vinst mot Burnley. Förra omgången gjorde Darren Randolph en enastående räddning på Anfield. I de allra flesta fall handlar det om räddningar som räddar väldigt viktiga poäng för det egna laget.

:::

FÖR ÖVRIGT

Just typiskt den där förbaskade Gary Neville att bänka Loris Karius till kvällens match!

Peter Hyllman

Om Loris Karius och vad vi egentligen lärde oss av David De Gea

De allra flesta skulle nog kunna enas om att David De Gea är en av världens bästa målvakter, förmodligen Premier Leagues bästa målvakt, och garanterat Man Utds allra bästa spelare under de senaste två-tre åren. Men så lät inte prognosen under De Geas första säsong i Man Utd, då kritiken mot honom var brutal och han av många ansågs inte hålla måttet för Premier League.

Det är en situation som är aktuell att erinra sig givet att vi för närvarande ser mer eller mindre samma sak upprepa sig med Loris Karius, Liverpools inför säsongen köpta unge tyske målvakt. Han precis som De Gea har haft en tung inledning på sin tid i Premier League. Och precis som för De Gea kommer då den hårdföra kritiken att han inte håller måttet.

Kritiken var felkalibrerad och överdriven den gången mot David De Gea, även om den inte saknade grund. Därmed måste vi kanske vara öppna i alla fall för möjligheten att kritiken mot Loris Karius även den här gången kan vara felkalibrerad och överdriven, åtminstone förhastad, även om kritiken för den sakens skull inte saknar grund.

Det betyder inte att Loris Karius med någon slags självklarhet kommer visa sig få samma utveckling som David De Gea faktiskt fick. Men det kan inte uteslutas att han kan få det, så talangfull är han ändå. Förutsättningarna för det finns också i klubben. Jürgen Klopp har uttalat Karius som förstemålvakt och backar upp honom i ord och handling, liksom Alex Ferguson gjorde med De Gea.

Kanske var det snarare förväntningarna på Loris Karius som var felställda redan från början. Det borde ha varit uppenbart att vad som värvades från Mainz i somras var just en ung, lovande och utvecklingsbar målvakt. Men den togs i någon slags allmän hybris istället emot som en värvning av Bundesligas bästa målvakt efter Manuel Neuer.

Men som sagt, även om kritiken i tabloidmedia och på sociala medier i sådana här frågor blir felkalibrerad och överdriven, så betyder det självklart vare sig att kritiken saknar grund eller att uppenbara misstag faktiskt inte ska kritiseras på ett sakligt sätt av professionella bedömare, som exempelvis i Skystudion eller i BBC:s Match of the Day, även om Jürgen Klopp verkar tycka annorlunda.

Jürgen Klopp har kanske framstått som något verrückt i sitt försvar av Loris Karius de senaste tio dagarna. Först blev Bournemouths Steve Cook måltavla för ett märkligt utbrott sedan han medgett efter matchen att lagets taktik var att sätta press på Karius, som sågs som en svag punkt. Kort därefter blev Nevillebröderna av väldigt lätt insedda skäl praktiska måltavlor för nya svador.

Det mesta av innehållet i Jürgen Klopps utlägg är så klart svammel och trams, men det ingår självklart i varje managers arbetsbeskrivning att ibland prata trams om det på så vis uppnås fördelar för den egna klubben, det egna laget eller någon av sina spelare. Att bli alltför upprörd på sådant vore som att bli upprörd på en anka för att den har fräckheten att kvacka.

En tanke som dock slår mig med Jürgen Klopps uppblåsta och överdrivna reaktion på i själva verket tämligen balanserad kritik mot Loris Karius är att den känns kontraproduktiv. The Lady doth protest too much! Det riskerar som jag ser det att passera en punkt där själva försvaret blir mer besvärande för Karius än vad den ursprungliga kritiken faktiskt var.

Kanske hjälper inte heller Loris Karius sig själv med småttiga påhopp på sina kritiker. Att behöva göra en billig poäng om Gary Nevilles korta tid i Valencia visar att han har tagit åt sig av kritiken, inte att han ”inte bryr sig”. Jamie Carragher var desto mer rätt ute, om än skarp i sin formulering, när han uppmanade Karius att hålla käften och göra sitt jobb.

Carragher sätter så klart ord på det missnöje som också finns inom de egna leden i Liverpool och klubbens närmaste omgivning med Karius insatser. Det var ingen tillfällighet hur kameran zoomade in Bruce Grobbelaar och Ray Clemence under matchen mot West Ham. Målvaktsmisstag har alltför länge varit en del av vardagen i Liverpool och tålamodet har börjat ta slut.

Och det är kanske så man i första hand får försöka förstå Jürgen Klopp. Han vill i första hand rikta de egna supportrarnas vrede och missnöje bort från Loris Karius. För att kunna göra det måste han hitta något annat att rikta denna vrede mot. Och se på tusan, tänka sig att österut längs M62:an i Manchester gick det minsann att hitta några fiender.

Att kritisera Loris Karius är med andra ord att göra gemensam sak med Man Utd-brödraskapet, som är ute efter Karius. Det är således varje lojal, rättrådig och rödblodig Liverpoolsupporters förbannade skyldighet att vid varje tillfälle och för full hals skrika sig hesa till stöd för Loris Karius. Smart, kan absolut funka, fans är generellt sett otroligt lättlurade på det här sättet.

Rationellt är det naturligtvis inte på något vis. Men det är inte för den sakens skull mindre rationellt än att i det här läget vara alldeles för felkalibrerad och överdriven i sin kritik av Loris Karius. Det borde vi i alla fall ha lärt oss av David De Geas tid i Premier League.

Peter Hyllman

Vill Arsenal vara stjärngossar eller tomtenissar?

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva. Kring jord som solen förgät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus. Sankta Lucia, Sankta Lucia. Natten var stor och stum. Nu, hör, det svingar i alla tysta rum, sus som av vingar. Se, på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår, Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Varför vet jag inte, eller om tanken är att betrakta som förskräckt eller opassande erotisk, men av oklar anledning får den där versen mig att se Arsene Wenger framför mig, i full luciadräkt, salig min och ljuskrona på huvudet, långsamt skridandes in i mitt sovrum, väckandes mig med ett ryck ur en skön dröm om Man Utds treblesäsong.

Sköna drömmar var dock inte fallet för Arsenals supportrar under gårdagen när det blev klart att Arsenal än en gång ställs mot just Bayern München i Champions League. Till stor del var det helt säkert så att man råkar vara trött på just det motståndet, men det känns heller inte helt utan ett visst mått av uppgivenhet inför uppgiften. Och vad är det för inställning?

Arsenals chans måste ändå betraktas som fullt rimlig. Visst får vi kanske betrakta Bayern München som favoriter, men inte är Arsenal några slagpåsar för den sakens skull. Arsenal är starkare än vad de tidigare varit, Bayern München ser inte lika starka ut som förut, och Arsenal har den här gången fördelen att få avsluta på hemmaplan. It’s up for grabs.

Vi återvänder till en alltför bekant frågeställning. Nämligen vilken typ av klubb Arsenal egentligen vill vara och vilka ambitioner man har. Enkelt och för dagen passande uttryckt: Vill Arsenal vara stjärngossar eller tomtenissar i den globala fotbollen? Ja, vill man vara det förra, då måste perspektivet helt enkelt vara att man ska slå en klubb som Bayern München – i alla fall kunna slå dem.

Arsenal vore på något sätt inte Arsenal om det inte gick att dra ständiga paralleller mellan stort och smått. Det stora ges väldigt ofta en gestalt i det lilla, och det lilla återkommer som representationer av det stora. Det känns med andra ord inte konstigt att se just det kommande mötet med Bayern München just som ett slags vägskäl för Arsenal.

Arsenal står nämligen för närvarande inför exakt samma frågeställning också i det större perspektivet, vilken klubb vill de vara och vad har de egentligen för ambitioner?! Vill man vara stjärngossar eller tomtenissar, är Staffan en stalledräng eller är det midnatt som råder, tyst är det i husen och släckta äro ljusen?

Ekonomi står naturligvis i centrum för den frågeställningen, som vanligt kan tyckas och naturligtvis inte minst för Arsenal. I slutänden kommer naturligtvis en fråga om vilken klubb en klubb faktiskt vill vara alltid att landa i någon form av ekonomisk kalkyl. Och för en fotbollsklubb är den största ekonomiska faktorn alltid hur mycket pengar som investeras i spelartruppen.

Här befinner sig Arsenal för närvarande i en begynnande situation som har alla förutsättningar att kunna bli riktigt besvärlig. Flera av lagets nyckelspelare sitter nämligen på kontrakt som går ut om ett och ett halvt år, men försöken att få dem att skriva på nya kontrakt dras i långbänk, vilket alltid är något oroande. Inte minst för Arsenal som har en historia av dylika problem.

Det är inte vilka spelare som helst för Arsenal. Det handlar alltså om Mesut Özil, Alexis Sanchez och Laurent Koscielny. Spelare på vilka Arsenals hela nuvarande lagbygge vilar, ryggraden i ett storlagsprojekt. Men kanske lika uppseendeväckande är att åtminstone tio Arsenalspelare samtliga har kontrakt som går ut efter nästa säsong, ett halvt lag.

Det finns med andra ord skäl att oroa sig för att Mesut Özil så tydligt flirtar med Real Madrid. Det finns skäl att oroa sig när Arsene Wenger börjar prata om att Alexis Sanchez bör beakta andra värden än bara lönen när han bestämmer sig för ett nytt kontrakt. För naturligtvis landar frågan i lönekuvertet, spelarna vill ha mer pengar än vad Arsenal är riktigt sugna på att betala.

Den typen av ekonomiska realiteter känner alla berörda av Arsenal tämligen väl till vid det här laget. En hel hög av stjärnspelare har under de senaste fem-tio åren lämnat klubben av exakt samma skäl. Det är samtidigt en form av problem som Arsenalfans har haft rimliga förväntningar nu borde vara löst, att Arsenal hade lämnat sin age of austerity bakom sig.

Alltså måste Arsenal helt enkelt justera sin lönebudget uppåt. De måste börja betala marknadsmässiga löner för sina stjärnspelare om de ska ha någon som helst förhoppning att kunna behålla dem. Arsenal ska naturligtvis inte låta sig hållas gisslan av någon spelare, men vill Arsenal vara ett av de bästa lagen i ligan måste deras bästa spelare tjäna bland de bästa spelarna i ligan.

Men den rena mängden spelare vars kontrakt går ut samtidigt direkt efter nästa säsong rimmar rätt illa med idén att inte göra sig till spelarnas gisslan. En smart klubb begränsar antalet spelare vars kontrakt går ut vid en och samma tidpunkt, för att ge sig själva ett bättre förhandlingsläge och framför allt inte göra det möjligt för spelarna att agera kollektivt gentemot klubben.

Hur kan en så ekonomiskt driven klubb som Arsenal, med en manager som fäster stor vikt vid just ekonomin, försätta sig i ett sådant läge och i ett sådant beroendeförhållande till sina spelare? Kanske ges vi med detta en ledtråd bakvägen så att säga till Arsenals och Arsene Wengers nuvarande tidshorisont, de tänker inte längre än ett och ett halvt år framåt i tiden.

Vad skulle det kunna tänkas bero på? – frågar man sig då retoriskt! Arsenal kommer självklart att vara kvar även om ett och ett halvt år och därefter. Det är däremot inte riktigt lika självklart att Arsene Wenger kommer vara kvar i Arsenal om ett och ett halvt år eller därefter. Kanske vill inte Wenger i alltför hög utsträckning binda Arsenal vid sina åtaganden efter hans avsked.

Det krävs inte heller särskilt mycket fantasi att föreställa sig hur det oklara i Wengers framtid i Arsenal också påverkar kontraktsförhandlingarna med stjärnor som Mesut Özil och Alexis Sanchez. Det råder en osäkerhet kring ett Arsenal utan Wenger. Hur fel det kan bli illustreras av Robin van Persie som går till Man Utd och ett knappt år senare meddelar Alex Ferguson sin avgång.

Men om Arsenal vill vara stjärngossar och inte tomtenissar så måste de behålla och attrahera spelare som Özil, Sanchez och Koscielny. Desto viktigare om Arsene Wenger skulle lämna klubben kan man tycka. Därför är det kanske också viktigare nu än någonsin tidigare att verkligen göra ett rejält omtag med sin lönebudget. Att signalera klubbens ambition oberoende av Wenger.

Att ta sig tillbaka till den absoluta toppen av Premier League – det vill säga ligatiteln! – vore självklart en annan väldigt tydlig signal i den riktningen. Och där rullar Arsenals och Arsene Wengers säsong den här veckan vidare mot Everton på Goodison Park ikväll och så naturligtvis på söndag mot Man City hemma på Emirates. Två mycket tuffa matcher.

Men det är de tuffa matcherna Arsenal måste vinna. Liksom de måste vinna matcher mot Bayern München i Champions League. Om de nu verkligen vill vara några stjärngossar det vill säga.

Peter Hyllman

Öppen lottning för (nästan) alla engelska lag i Champions League och Europa League

Då är åttondelsfinalerna respektive sextondelsfinalerna i Champions League och Europa League till sist lottade. Det hade spekulerats mycket i vilka som skulle möta vilka, men spekulationer är som alltid i slutänden meningslösa när verkligheten till sist tränger sig på.

Hur kommer det gå för de engelska lagen? Det är naturligtvis alltid vanskligt att resonera i sådana frågor i nuläget när själva matcherna spelas först om två-tre månader. Väldigt mycket kan hinna hända under den tiden. Lag som ser svaga ut nu kan då ha hittat formen, och omvänt. Managers kan ha fått sparken, nyckelspelare blivit skadade och så vidare.

Men i slutänden kanske detta egentligen mest är marginalfaktorer. Det är de större dragen som avgör huruvida ett lag är favoriter eller ej och de större dragen förblir oförändrade, åtminstone över en säsong. Det går med andra ord ha en uppfattning om hur man tror att det kommer att gå eller hur det borde gå. Dessutom är det väl lite en del av själva fotbollsdiskussionen att försöka förutse framtiden.

Överlag får man kalla det för en fullt godkänd lottning för de engelska klubbarna, åtminstone i meningen att det inte fanns så värst många andra kombinationer som hade inneburit lättare lottningar. Det hade kunnat se betydligt värre ut för att uttrycka det på ett annat sätt. Det utesluter naturligtvis inte att åttondelsfinalerna också blir den sista omgången för alla engelska lag.

Vad kan man så säga om respektive match?

Bayern München v ARSENAL – 50%
Vad var oddsen för den här lottningen? Bland de tuffaste lottningar Arsenal kunde få naturligtvis men förutsättningarna är samtidigt större än tidigare för Arsenal att till sist ändå besegra en av sina återkommande fiender. Arsenal är bättre än tidigare, Bayern München ser inte riktigt lika stark ut som förut, och Arsenal har den stora fördelen till skillnad från tidigare möten med de europeiska superklubbarna att få avsluta på hemmaplan. Klarar Arsenal av att hantera de mentala aspekterna av ett europeiskt stormöte så har de en fair chans att äntligen ta sig förbi åttondelsfinalen igen.

Sevilla v LEICESTER – 40%
Nu hade Leicester varit outsiders mer eller mindre oavsett vilka de än lottades mot men det finns ju som bekant grader i helvetet. I det helvetet måste ändå Sevilla betraktas som ett av de mindre jobbiga alternativen. Det ska framför allt bli makalöst intressant hur ett Champions League-taggat Leicester drabbar samman med ett Jorge Sampaoli-drivet Sevilla. Leicesters brist på rutin i europeiskt cupspel och Sevillas mängder med erfarenhet talar till det spanska lagets fördel. Men herregud om Leicester får med sig ett spelbart resultat hem till King Power Stadium.

MAN CITY v Monaco – 60%
Det är lätt att underskatta Monaco, men det är i själva verket ett mycket kompetent fotbollslag som Leonardo Jardim har skapat. Men om Man City skulle välja en motståndare så var det nog Monaco de helst hade valt. Dels är det en motståndare de vet att de borde kunna vinna mot. Dels är det en bortamatch som känns mindre oförutsägbar än vad exempelvis en match i Neapel hade gjort. Monaco visade dock mot Tottenham upp ett disciplinerat försvarsspel och en förmåga att utnyttja ett naivt försvarsspel som kan bli en otrevlig överraskning för Man City och Pep Guardiola.

:::

MAN UTD v St-Etienne – 60%
Mycket intressant möte. Absolut inte någon av de lättare motståndarna Man Utd kunde få men det är på sitt sätt bara skoj så klart. St-Etienne parkerar på övre halvan i ett Ligue 1 som ger alla intryck av att faktiskt ha mått bra av PSG:s alla miljoner. Franska lag är normalt sett tekniskt skickliga, fysiska och svårspelade. Får Man Utd med sig ett starkt resultat från hemmaplan så är det emellertid en match de absolut borde vinna.

KAA Gent v TOTTENHAM – 85%
Kanonlottning för Tottenham måste man ändå konstatera. Belgiskt motstånd betyder att vare sig själva motståndet eller det geografiska avståndet är särskilt avskräckande. Snarare är det här möten där Tottenham borde kunna välja att rotera startelvan tämligen friskt och fortfarande betrakta sig som stora favoriter att kunna ta sig vidare. Med avslutningen på hemmaplan måste det betraktas som ett stort fiasko om Tottenham inte går vidare.

:::

Kanske inte den mest revolutionerande tankegången den här dagen, men i alla matcher utom kanske just i Tottenhams, så känns det som om väldigt mycket kommer bero på hur den första matchen slutar. Viktigt för Arsenal och Leicester att hantera bortaplan med andra ord, och nödvändigt för Man City och Man Utd att maximera hemmaplansfördelen.

Peter Hyllman

Engelska drömmar och mardrömmar inför den europeiska slutspelslottningen

Så. Det är i Nyon som den här säsongens öde skall beseglas?! Det låter kanske lite överdramatiskt kan man tycka men idag får vi alltså det sista dödsrycket av Champions League-hösten, och en klar föraning om våren, när UEFA ska lotta åttondelsfinalerna i världens största och mest prestigefyllda klubbturnering.

Åttondelsfinalerna kan te sig avlägsna just för stunden men kommer ändå under mörka vintermånader utgöra någon slags ständigt närvarande bakgrund i vårt prat och i våra förhoppningar om säsongen som den följer. Det är två matcher som finns i våra bakhuvuden.

Det har pratats mycket om fördelar med att sluta etta eller tvåa i gruppen den här säsongen, och om hur sannolika vilka motståndare är. Det bedöms normalt sett utifrån vilda gissningar eller så kallad voodoo-matte, men här är den faktiska sannolikhetsfördelningen:

probs

Vad kan då sägas om detta? Bland annat att Man City har endast 1/3-dels chans att slippa Atlético, Dortmund eller Juventus i åttondelsfinalen. Både Arsenals och Leicesters mest sannolike motståndare är Real Madrid. Leicester möter med 50% sannolikhet Real Madrid, Bayern München eller PSG i åttondelsfinalen.

Vad kan vi då säga om lottningen på förhand? Vi kan naturligtvis ha vissa idéer om vilka lottningar som vore bra respektive dåliga lottningar för de engelska lagen i de båda turneringarna. Med andra ord, för att låna två uttryck från Pinthorps blogg, drömlottningar och nitlottningar.

ARSENAL

Går vidare som gruppetta. Ett något oväntat utfall sett till förutsättningarna inför den sista omgången. Arsenal har haft det märkligt svårt att ta sig förbi åttondelsfinalen under senare år, men har självklart kvaliteten att kunna ta sig längre än så. Har stora förhoppningar.

Kan möta: Benfica, Bayern München, Bayer Leverkusen, Real Madrid, Porto och Sevilla.

Drömlottning: Leverkusen. Tottenhams banemän imponerade förvisso i gruppspelet men kommer få det svårt att hävda sig mot ett passningssäkert och offensivt skarpare Arsenal.

Nitlottning: Real Madrid. Ger vildsint skilda intryck, från omöjliga till sårbara. Känns dock tryggare i sig själva än vad den andra möjliga nitlotten, Bayern, gör. Real Madrids snabba fotboll bör passa Arsenal illa.

LEICESTER

Succé under debutsäsongen för Leicester men ändå i en grupp som måste beskrivas som förhållandevis lätt. De är inte chanslösa i någon åttondelsfinal men måste på grund av sin brist på rutin från sådana här sammanhang ändå beskrivas som outsider nästan oavsett lottning.

Kan möta: PSG, Benfica, Bayern München, Bayer Leverkusen, Real Madrid och Sevilla.

Drömlottning: Benfica. Inte många lättare lottningar att välja på för Leicester men Benfica är ett bolltrillande lag som borde passa bra för Leicester som gärna ligger lågt och vänder snabbt.

Nitlottning: Real Madrid. Samma nitlott som för Arsenal säger så klart något om Real Madrids styrka. Sett till själva upplevelsen så vore det här å andra sidan en form av drömlottning för Leicester.

MAN CITY

Barcelona gick inte att rubba i gruppspelet, även om en meriterande vinst på hemmaplan ger Man City gott hopp inför slutspelet. Spelet hackar måhända i ligan för Pep Guardiola men i Europa känner han sig på hemmaplan. Vill minst upprepa förra säsongens semifinal.

Kan möta: Napoli, Atlético, Monaco, Dortmund och Juventus.

Drömlottning: Monaco. Sannerligen inte ett fotbollslag som ska underskattas men ändå ett fotbollslag som Man City bör veta med sig att de ska kunna besegra. Ett mer förutsägbart bortamöte än t ex Napoli.

Nitlottning: Atlético Madrid. Inte lätt att skilja med Juventus här. Men Atlético har hittat någon slags Pepkryptonit och rent taktiskt känns de som ett lag som gjort för att brutalt kunna utnyttja Man Citys något suspekta defensiv.

MAN UTD

I och med att Feyenoord inte kunde hitta ett enda skäl för sin egen existens mot Fenerbahce så går alltså Man Utd in i slutspelet som grupptvåa. Det sitter så klart i bakhuvudet på Man Utd att de ses som en av turneringens stora favoriter, vilket de förmodligen kommer försöka leva upp till.

Kan möta: APOEL, St-Etienne, Zenit, Roma, Genk, Ajax, Shakhtar Donetsk, Schalke, Fiorentina, Sparta Prag, Osmanlispor, FC Köpenhamn, Lyon och Besiktas.

Drömlottning: Genk. Belgiska motståndare brukar måhända inte vara de allra starkaste och Belgien ligger ju dessutom nära och behändigt till. Skandinaver ser säkert hellre FC Köpenhamn.

Nitlottning: Shakhtar Donetsk. Nog slipper man gärna tyska och italienska lag men Shakhtar är inte bara en tuff och rutinerad motståndare utan innebär även en ytterst lång och obekväm resa.

TOTTENHAM

Om vi skulle döma av Tottenhams match mot CSKA Moskva så finns det inget Tottenham ser fram emot mer än att få spela i Europa League. Återstår att se om så blir fallet. Liksom Man Utd en av förhandsfavoriterna till slutsegern, med en möjlig bakväg till Champions League i potten.

Kan möta: Olympiakos, Anderlecht, AZ, Astra, Athletic, Celta Vigo, Gent, Krasnodar, PAOK, Hapoel Be’er-Sheva, Villarreal, Rostov, Mönchengladbach, Legia och Ludogorets.

Drömlottning: Ludogorets. Kommer förvisso från Champions League precis som Tottenham men visade i gruppspelet att de är allt annat än svåra att göra mål på. Bör vara en munsbit för Tottenham.

Nitlottning: Mönchengladbach. Tyskt motstånd borde väcka vissa bekanta känslor av obehag för Tottenham, och det är kanske just mot Mönchengladbach som Tottenhams starka organisation minst kommer till sin rätt.

:::

Kort efter Europa League-lottningen kommer en andra blogg som går genom lottningens faktiska utfall.

Peter Hyllman

HÖRNAN #15: Leicester tog oss tillbaka till sagornas land!

veckans-lag

Avbytarbänken:
Hugo Lloris, Tottenham
Jordi Amat, Swansea
Antonio Barragan, Middlesbrough
Ander Herrera, Man Utd
Gylfi Sigurdsson, Swansea
Sofiane Boufal, Southampton
Fernando Llorente, Swansea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. Det har varit en otroligt svår höst för Leicester som med en serie av lacklustra prestationer i ligaspelet har gått från förra säsongens ligamästare till indragna i den här säsongens nedflyttningsstrid. Leicester behövde komma med någon slags avsiktsförklaring och det var precis vad man gjorde hemma mot Man City. Otroligt viktig vinst för Leicester inför ett par månader då de har möjlighet att rädda sin säsong.

Swansea. Ett blytungt sexpoängsmöte i bottenstriden. En vinst som naturligtvis betyder mycket för Swanseas tabelläge, men som också ger ett mer stabilt besked än den dramatiska segern mot Crystal Palace för några veckor sedan. Här såg pusselbitarna ut att falla på plats för Swansea och Bob Bradley, och att de samtidigt såg till att dra Sunderland tillbaka ned i träsket kan bara betraktas som en bonus.

Man Utd. Väldigt viktigt att vinna matchen mot Tottenham för Man Utd som vid något annat resultat förmodligen hade kunnat se sig själva som avhängda också från Champions League-platserna. Värdefullt att till sist lyckas vinna en match på hemmaplan, en match man leder in i slutminuterna, en match i vilken man är det bättre laget, och en match mot ett annat av de förväntade topplagen i ligan.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man City. Det var på väg att bli Pep Guardiolas största förlust någonsin som manager. Man City var utspelade och utmanövrerade på King Power Stadium och det mest frustrerande måste vara att det fanns inget med vare sig Leicesters eller Man Citys spel som borde ha kommit som någon som helst överraskning för någon. De båda reduceringarna i slutet av matchen putsade till siffrorna, men döljer inte problemen.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claudio Ranieri. Att gå från 0-5 i baken ena kvällen till att smälla in 4-0 hemma mot Man City är en smått fantastisk helomvändning. Det vore lätt att dra för stora slutsatser om framtiden av det resultatet men det tyder i alla fall på att Ranieri har adresserat lagets situation och problem och fått ett åtminstone initialt positivt gensvar. Det var härligt att få se Ranieri jubla längs sidlinjen igen.

OMGÅNGENS MÅL

Jeff Hendrick, Burnley 1-0, Bournemouth (h). Många riktigt härliga mål den här omgången men jag fastnar för helheten i Hendricks mål. Den riktigt svåra men perfekt genomförda nedtagningen, upplägget för skott och därefter själva skottet i sig.

:::

TRE PUNKTER

Blue Run. Nio raka vinster för Chelsea vilket är bland de längsta vinstsviterna i Premier League-historien. En vinstsvit som innehåller vinster mot Man Utd, Tottenham och Man City. Det jobbiga för Chelseas konkurrenter är att med dessa matcher avklarade så står nu Chelsea inför ett tämligen bekvämt spelschema under resten av året med Sunderland, Crystal Palace och Bournemouth som motstånd. Segersviten har med andra ord goda chanser att hålla i sig och det enda som oroar för Chelsea för närvarande bör vara ryktena att laget kan komma att drabbas av poängavdrag för alltför många upprepade tillfällen av dåligt spelaruppförande.

Devil in the details. Det fanns kanske en benägenhet att underskatta Man Utd under en period där de i huvudsak bara lyckades få med sig oavgjorda resultat från sina matcher. De spelade i själva verket bättre än resultaten visade. På samma sätt kan det finnas en benägenhet att överskatta Man Utd bara för att de till sist lyckades vinna en match med 1-0. Det finns tydliga brister i laget som inte minst manifesteras i att det så ofta befinner sig i situationen att behöva hålla ut de sista minuterna för att vinna sina matcher.

Conte your blessings. Antonio Conte har ju närmast geniförklarats rent taktiskt under hösten. Och det är klart att han erbjuder en skön kontrast i fråga om anpasslighet, i både inställning och utfall, till Pep Guardiola. Men hans riktigt stora geni måste ligga på manmanagement-sidan. Framför allt hur han har lyckats inte bara göra Diego Costa till ligans just nu klart bäste anfallare, utan dessutom har fått denne att inte ödsla energi på fel saker som han hade förmåga att göra förut. En punkt som måste komma mycket högt upp på en lista över varför Chelsea just nu leder ligan.

:::

FÖR ÖVRIGT

Bara Crystal Palace, Sunderland och Hull har hållt färre nollor än Man City den här säsongen.

Sean Dyche hade, inför dagens matcher, lika många hemmasegrar i Premier League den här säsongen som Pep Guardiola och José Mourinho tillsammans.

Fick Slaven Bilic ett extraliv med den poängen på Anfield?

Dele Alli förra omgången. Robert Snodgrass denna omgången. Kanske dags att inse att alla spelare oavsett nationalitet filmar nu för tiden.

Lät mig imponeras för första gången på rätt länge av Arsenal den här helgen, starkt att vända matchen mot Stoke på ett så självklart sätt.

Kommentar i Leicesters pressrum efter matchen, angående Guardiola: ”This is… beyond Wenger”.

Helt fantastisk fotbollslördag både från Premier League och Football League!

Peter Hyllman

Matchen som Man Utd måste vinna

Förhoppningen inför säsongen var att Man Utd skulle kunna vara med och kriga om ligatiteln. Så har onekligen inte blivit fallet och varje tanke om någon ligatitel är den här säsongen helt orealistisk. Förväntningen inför säsongen var att Man Utd åtminstone skulle ta sig tillbaka till Champions League. Men inte heller dessa förväntningar ser ut att vara på väg att infrias.

Hur blev det egentligen på det viset? Det har skrivits mängder om den saken, både här och på andra ställen. Snabbt och smutsigt sammanfattat måste dock konstateras att Man Utds problem underskattades även inför den här säsongen, även med tidigare säsonger i färskt minne. Alternativt överskattades José Mourinhos magiska färdigheter, han kunde inte trolla.

Vad som vid det här laget måste vara uppenbart är att Man Utd som klubb och som lag är i behov av en rejäl omstart. Fundamentet är slitet och en viss röta har letat sig in i virket. En sådan omstart kan omöjligtvis ske över en natt. Det viktigaste på sikt är inte att det görs snabbt utan att det görs bra. Med José Mourinho syns också tydliga tecken på framsteg.

Men för en klubb med Man Utds storlek och förutsättningar så måste det naturligtvis vara en rimlig målsättning att kunna bedriva ett sådant arbete samtidigt som de kvalificerar sig för Champions League. Det går inte att hymla med. Självklart gör närvaron av fem andra väldigt starka klubbar saken desto svårare, målsättningen liksom misslyckandet vore ändå kristallklart.

Det är så klart alltid lika frestande att tillmäta enskilda matcher en avgörande betydelse de egentligen sällan har. Men det är svårt att inte betrakta dagens match mellan Man Utd och Tottenham på Old Trafford som just helt avgörande, i alla fall för Man Utd. Det är helt enkelt en match Man Utd måste vinna om de vill hålla Champions League-chansen vid liv.

Rent konkret talar så klart tabelläget för det. Man Utd ligger redan sex poäng bakom Tottenham och nio poäng bakom fjärdeplatsen. Att hamna nio och tolv poäng efter vore helt enkelt ett för stort avstånd. Att från ett sådant läge, med snart halva säsongen spelad, och behöva passera minst två andra lag ovanför dem, skulle kräva totala sammanbrott från dessa lag.

Blott som mest nio poäng bakom fjärdeplatsen, och tre poäng bakom Tottenham, är kanske inte att betrakta som något bra läge, men i alla fall ett läge som går att jobba med. Särskilt som en vinst mot Tottenham, för ett lag som på senare tid har haft märkligt svårt att vinna trots klara spelövertag, kan innebära ett rejält självförtroendelyft.

Inte heller oavgjort är egentligen tillräckligt för Man Utd. De har i så fall inte tagit in något på Tottenham, de riskerar ha tappat ytterligare till fjärdeplatsen, och har dessutom avverkat ännu en match på hemmaplan. Man Utd har förspillt mängder av chanser att tjäna in poäng på sina konkurrenter, men försatt dem alla. De har inte råd att missa fler!

Redan i början av december befinner vi oss alltså i en situation i vilken Man Utd i praktiken måste vinna en tuff match mot Tottenham för att kunna hålla en realistisk förhoppning om att ta sig tillbaka till Champions League nästa säsong vid liv. Konkurrenterna har naturligtvis blivit starkare också de, men det är ändå till stor del talande för magnituden på Man Utds moras.

Tottenham har naturligtvis sitt eget misslyckande bakom sig under hösten, där de alltså misslyckades med att ta sig vidare från slutspelet i Champions League samt har hackat i ligaspelet. De har ändå visat att de är ett formidabelt och väldigt svårspelat lag, mycket möjligt det tuffaste laget Man Utd har haft att försöka knäcka på Old Trafford hittills under säsongen.

Och det här med att knäcka nötter på Old Trafford har ju visat sig vara något av ett dilemma så här långt för Man Utd. Hela skillnaden mellan en så här långt lyckad och misslyckad säsong skulle man utan problem kunna säga. Tottenham har också sedan uttåget ur Champions League börjat visa tecken på gryende form, som om molnen har skingrats för dem med bara ligan att fokusera på.

Tottenhams utgångspunkt är naturligtvis bättre än Man Utd, egentligen oavsett hur den här matchen slutar. Båda lagen måste ändå i det här läget betraktas som outsiders till någon av de fyra Champions League-platserna, och de står i någon mening också i vägen för varandra i den jakten. Redan här och idag kan alltså Tottenham i praktiken spela bort Man Utd från Champions League.

Men att Tottenham och Man Utd slåss om Champions League-platser kan komma visa sig vara ett drama som under våren utspelas inte bara på den engelska arenan utan även på den europeiska scenen. Båda två går in till slutspelet som två av turneringens huvudfavoriter. Helt omöjligt är det så klart inte att de möts någon gång längs vägen.

Kanske till och med i finalen på Friends i maj.

Peter Hyllman

Från titelstrid till nedflyttningsstrid: Leicesters fall har inte varit oundvikligt

Alla visste att den här säsongen aldrig skulle kunna bli lika fantastisk som förra säsongen för Leicester. Alla visste att någon titelstrid inte var särskilt trovärdig för Leicester utan att de skulle bosätta sig på en mer modest position runt mitten av tabellen. Alla visste att Leicesters makalöst framgångsrika taktik skulle få svårt att röna samma framgångar den här säsongen.

Ingen visste emellertid att Leicesters säsong skulle inledas så katastrofalt illa som faktiskt blivit fallet. Med snart halva säsongen spelad ligger Leicester två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Förra säsongens totalt tre förluster har redan hunnit bli sju. Leicester är indragna i nedflyttningsstriden och det var inte länge Chelsea behöll utmärkelsen som tidernas sämsta titelförsvarare.

Leicesters kollaps den här säsongen har lett till ett icke ringa mått av revisionism i vilket förra säsongen beskrivs som ren tillfällighet. Men det är att alldeles för grovt förenkla. Leicester vann ligan med tio poäng, de förlorade bara tre matcher under hela säsongen, de samlade på sig totalt 81 poäng. Rena tillfälligheter förklarar inte detta. Leicester var riktigt bra förra säsongen.

Men lika lite som rena tillfälligheter förklarar förra säsongen så kan den här säsongen förklaras med rena tillfälligheter. En annan lätt reduktionistisk slutsats är att Leicesters prestation hittills den här säsongen på något sätt var oundviklig. Även detta är att alldeles för grovt förenkla. Att Leicester skulle prestera så här illa var inte på något sätt omöjligt att undvika.

Slutsatsen är deprimerande. Nämligen att där alla förra säsongen väntade på att Leicesters överprestation skulle avta så fortsatte de trumma på och vann till sist Premier League. Likaså den här säsongen där alla väntar sig att Leicesters underprestation ska avta så är det inte alls uteslutet att de fortsätter falla och till sist åker ur Premier League.

Vilket ansvar bär Claudio Ranieri för denna kollaps? Så beundrad är Ranieri för förra säsongens bragd, en osannolik saga som andades helt nytt liv i Premier League och den moderna fotbollen som helhet, och så uppskattad är Ranieri för sin universella värdighet och vänlighet, att han är mer eller mindre immun mot kritik. Ingen vill vara den som hugger den första kniven i hans rygg.

Några av problemens orsaker är svåra att göra något åt. N’golo Kanté ville lämna för Chelsea och saknaden av honom kan inte lastas Ranieri, att ersätta sådana spelare är inte lätt. Ovanan vid ett mer intensivt spelschema var också ofrånkomlig. Men Leicester uppvisar systematiska brister i organisation och koncentration som tveklöst faller under Ranieris ansvarsområde.

Organisationen på planen når inte upp till samma standard som förra säsongen. Det var en organisation som till stor del var beroende av Kanté, men avsaknaden av honom har inte fått Ranieri att anpassa lagets taktiska formation. Avståndet mellan spelare och lagdelar, och samspelet mellan dem på planen, har gjort Leicester vidöppna för motståndarnas attacker.

Bristen på samspel och organisation syns även offensivt. Claudio Ranieri har misslyckats med att framgångsrikt integrera flera av sommarens värvningar såsom Ahmed Musa och Islam Slimani, och försöken att integrera dem har dessutom varit en bidragande orsak till Jamie Vardys rejält sviktande formkurva den här säsongen.

Koncentrationen och motivationen har dock varit ett ännu mer framträdande problem för Leicester och Ranieri. Det stod alltid skrivet att det skulle vara svårt för Leicesters spelare att behålla det momentum som drev dem förra säsongen, att det skulle vara svårt att hålla glädje och koncentration på något som närmast per definition måste gå sämre än förra säsongen.

Men det är inte rimligt att den effekten skulle få sådana proportioner som den faktiskt fått. Viktiga spelare som Jamie Vardy och Riyad Mahrez ser stundtals rent ointresserade ut och ger snarare intryck av att ångra att de fortfarande är kvar i Leicester. Det finns inte samma hunger i laget som tidigare, och det var ett problem som Ranieri utan tvekan måste ha kunnat förutse.

Det var ett problem som Jonathan Northcroft, journalist på The Times och författare till boken ”Fearless: The Amazing Underdog Story of Leicester City, the Greatest Miracle in Sports History”, uppfattade redan kort efter festen i Jamie Vardys lägenhet då spelarna firade en klar ligatitel. När euforin släppte framstod de som närmast punkterade, tomma på luft.

Fokus har hamnat på Champions League istället för Premier League. Det är kanske inte så konstigt. Det är första och förmodligen enda gången inom överskådlig tid som Leicester kommer få möjlighet att delta. Rent mentalt är det också den enda turnering den här säsongen i vilken Leicester i relativa termer inte redan på förhand har misslyckats.

Men det är ett fokus som har antagit överdrivna former, och det har inte minst märkts på prestationen i ligaspelet. De sex matcherna inför varje match i det europeiska gruppspelet har slutat med fem förluster och en oavgjord, och det har i flera fall varit stora förluster. Till Leicesters och Ranieris försvar har det varit sex osedvanligt tuffa ligamatcher, på bortaplan mot flera storlag.

Det går dock inte att bortse från att Claudio Ranieri inte har lyckats med förbereda spelarna psykologiskt på de speciella utmaningarna med den här säsongen. Kanske har för stor betoning lagts på att bevara förra säsongens energi och momentum när förra säsongens succé kanske snarare var ett argument för att skaka om och skapa ny energi.

Det verkar som om Ranieri tänker i dessa banor. Hans missnöje med lagets koncentration är tydligt. Matchen mot Porto var förvisso utan formell betydelse, men signalens innebörd att lämna Kasper Schmeichel, Robert Huth, Riyad Mahrez, Jamie Vardy, Andy King och Islam Slimani hemma från en sådan match i Champions League, och bänka Ron-Robert Zieler, bör inte betvivlas.

Det är ju naturligtvis de matcherna som dessa spelare vill spela i, som de har sett fram emot inför och under hela säsongen att spela. Att inte få spela den matchen är självklart ett budskap till dem att deras insatser hittills under säsongen inte har varit tillräckliga och att det nu är desto viktigare att få upp farten i ligaspelet igen.

Därför ska det bli särskilt intressant att se vad som händer med Leicester nu när det europeiska cupspelet gör uppehåll under några månader, och Leicester får möjlighet att koncentrera sig helt och hållet på det inhemska liga- och cupspelet. Kan de återfinna energin också i ligaspelet eller kommer tankarna ofrånkomligen att vandra iväg mot en kommande åttondelsfinal?!

Möjligen får vi ett första smakprov på det redan ikväll när Leicester hemma på King Power Stadium tar emot inga mindre än Man City. Det är naturligtvis ett fascinerande test som Leicester kommer att ställas inför mot Pep Guardiolas nya Man City. Samtidigt en viktig match. En vinst skulle naturligtvis vara en ytterst välbehövlig energikick för Leicester.

En förlust skulle förstärka känslan av ett Leicester i fritt fall, allra helst som den följer på en lika onödig som olycklig förnedring mot Porto, och bekräfta Leicester som ett lag indraget i nedflyttningsstriden. Det finns de som menar att nedflyttning ett år efter ligatiteln skulle fullborda och perfektera Leicesters fantastiska saga – ett i mina ögon närmast oförskämt sätt att se på saken.

Förändring är förmodligen ofrånkomlig för Leicester. Det kan inte innebära att ge Claudio Ranieri sparken som det har börjat tisslas och tasslas om. Skulle han lämna Leicester borde han ha gjort det redan efter förra säsongen. Men han har gjort sig förtjänt av att få uppleva Champions League med Leicester. Men efter den här säsongen behöver både Leicester och Ranieri tänka nytt.

Det var alltid den ofrånkomliga konsekvensen av att Leicester förra säsongen uppnådde det ouppnåeliga. Att allt som kom därefter oundvikligen skulle jämföras med det perfekta och därmed alltid komma att innehålla ett frö av besvikelse och känsla av misslyckande. Alla mästare löper risken att vilja hålla på för länge, att vilja hålla kvar vid vad som har varit.

Både Leicester och Claudio Ranieri förtjänar bättre än så.

Peter Hyllman

Det största sprattet Massimo Cellino någonsin spelade var att övertyga Leeds att han inte existerade

Kanske var det lugnet före stormen. Allt såg ju så bra ut för Leeds så här strax innan julfotbollen. Garry Monk har till synes fått ordning på laget som spelar en bra och vinnande fotboll och med sin fjärdeplats i tabellen efter 19 omgångar har Leeds gjort sin bästa höst på över ett årtionde. Till och med den notoriskt opålitlige Massimo Cellino har visat upp sig från sin allra bästa sida.

Men säg den frid som varar för alltid. Igår meddelade alltså FA att Massimo Cellino stängs av från alla funktioner inom den fotbollen under de kommande 18 månaderna från och med februari. Anledningen är att Cellino anses ha gjort en otillåten betalning till en agent i samband med försäljningen av Ross McCormack till Fulham för drygt två år sedan.

18 månader motsvarar en och en halv säsong. Med start i februari är det tre transferfönster och två sommarsäsonger som hamnar i limbo. En klubb som siktar på att ta sig tillbaka till Premier League, och eventuellt kan komma att behöva förbereda sig för Premier League, kan alltså i värsta fall befinna sig i ett totalt maktvacuum i vilket inga beslut i praktiken kan fattas.

På kort sikt riskerar det vara en avstängning som kastar Leeds tillbaka in i organisatorisk turbulens och derailar lagets push mot Premier League. Allt det arbete som Garry Monk, hans personal och hans spelare, har lagt ned hittills under säsongen kan visa sig vara förgäves. De kommer i alla fall inte kunna förvänta sig några större beslut som stöd från klubbledningen.

Enkelt sammanfattat tvingas man konstatera att tar sig Garry Monk och Leeds till Premier League så gör de det trots Massimo Cellino, inte, som borde vara fallet, tack vare Massimo Cellino.

Nu saknar inte Leeds utvägar. Massimo Cellino är enligt rapporter nära att sälja hälften av sitt ägande i klubben till Andrea Radrizzani, även han en italiensk affärsman. Något som skulle ge Leeds en aktiv ägare och beslutsfattare även om avstängningen mot Massimo Cellino träder i kraft. Det kan till och med vara så att avstängningen skyndar på slutförandet av affären.

Något som helt säkert skulle välkomnas av Leeds supportrar. Varje moln har sin silverkant. Det riskerar förvisso uppstå en besvärlig situation där en ägare kontrollerar 50% av klubben samtidigt som ägaren av den andra halvan är avstängd. Förvisso en situation som kan bli besvärlig även utan någon avstängning, där två parter hela tiden är tvingade att komma överens.

Hur påverkar Massimo Cellinos avstängning det rapporterade köpet? En risk är självfallet att köpet drar ut på tiden eller till och med avbryts, om Radrizzani får kalla fötter. Det kan få Cellino att vilja skynda på försäljningen. En kanske större förhoppning är att avstängningen kan övertyga Cellino om att istället sälja en majoritetsandel av klubben till Radrizzani, således ett totalt ägarbyte.

Ungefär samtidigt som klockorna ringer in det nya året skulle Leeds i så fall kunna ringa in en ny ägare. Det är inte säkert att gräset nödvändigtvis blir grönare med en ny ägare men det lär inte förhindra Leeds supportrar från att känna att en jobbig period för klubben är till ända, se framtiden an med än större tillförsikt, och snarast känna tacksamhet för FA:s bestraffning.

Med vilken tillförsikt fansen ser framtiden an beror helt säkert också på hur det går på fotbollsplanen. Och där både befinner sig Leeds i en hektisk period och är på väg in i en lika hektisk period under julfotbollen. Viktiga matcher mot Norwich, Newcastle och Aston Villa har avlöst varandra och innan nyår ställs Leeds mot bland andra Reading, Preston och så Aston Villa igen.

Detta naturligtvis efter kvällens tungviktsmöte i toppen av The Championship borta mot tabelltvåan Brighton. En match som beroende på vinst eller förlust kan innebära antingen att Leeds går upp på tredje plats i tabellen eller att Leeds ramlar tillbaka nedanför playoff-strecket, beroende på resultaten i övriga matcher.

Mest imponerande med Leeds säsong är att deras snabba marsch uppåt i tabellen, som innebär att de plötsligt är inblandade i snacket om uppflyttning, har sammanfallit med en svit av tuffare matcher. Om mönstret fortsätter och Leeds kan lämna julfotbollen bakom sig med en bibehållen tabellplacering så har de gett sig själva ett utmärkt läge inför säsongens andra halva.

Lugn, harmoni och stabilitet har varit en nödvändig förutsättning för Leeds utveckling den här säsongen, och är en nödvändig förutsättning för att deras något oväntade uppflyttningskampanj ska rulla vidare. Garry Monk har gjort ett beundransvärt jobb i att ge sina spelare trygghet och förtroende och låta dem fokusera enbart på vad som sker på planen.

Det måste Monk lyckas med också fortsättningsvis, när Massimo Cellinos avstängning riskerar skapa onödiga intriger och störningsmoment. Alltför många gånger genom åren har Leeds varit sin egen allra värsta fiende. Många hoppas säkert att nyheten om Cellinos långa avstängning kan förutspå slutet på detta förhållande, snarare än att historien upprepar sig ännu en gång.

2017 blir i så fall ett stort år i Leeds historia. Något ironiskt vore det ju så klart om Leeds skulle bli fria från Massimo Cellino, i alla fall som enväldig klubbägare, och ta sig tillbaka till Premier League igen efter alla dessa år just 2017. Så övertygad är ju Cellino att numret 17 för otur med sig att han bland annat petat och sparkat spelare som råkat vara födda på det datumet.

17 är ju ett otursnummer i Italien, där siffran med romerska tecken skrivs XVII, ett anagram av VIXI, som ungefär betyder att ”mitt liv är över”. 2017 kan komma att betyda att Massimo Cellinos tid i Leeds är över. Men också att Leeds tid i The Championship är över. Få skulle nog se det som någon tillfällighet om dessa båda saker sammanfaller.

Många skulle nog mena att det ena aldrig inträffar utan det andra.

Peter Hyllman

Hur har Premier Leagues målvakter presterat under säsongen?

Målvakterna i Premier League har varit ett hett samtalsämne så här långt den här säsongen. Ett stort skäl till det är naturligtvis att två managers i två stora klubbar har fattat ifrågasatta beslut på sina målvaktspositioner som kan visa sig få stor betydelse dessa klubbars titelchanser, och var någonstans ligatiteln till sist landar den här säsongen.

Pep Guardiola fattade det mest uppseendeväckande beslutet när han valde att utan någon större pardon peta Joe Hart och ersätta denne med Claudio Bravo, ett beslut som har lett till en diskussion om själva målvaktsrollen. Jürgen Klopps beslut att göra Loris Karius till uttalad förstamålvakt på Simon Mignolets bekostnad har hittills inte lett till någon synbar förbättring.

Sedan finns så klart målvakterna som har utmärkt sig väldigt tydligt just den här säsongen. Exempelvis Lee Grant i Stoke och Tom Heaton i Burnley som båda har svarat för några riktigt imponerande insatser. Till dem kommer målvakterna som värvats inför den här säsongen, Steve Mandanda i Crystal Palace, Marten Stekelenburg i Everton med flera.

Hur har alla dessa målvakter faktiskt presterat? Det vore intressant att få lite faktisk statistik på den frågeställningen. Det är dels intressant att få vetskap om hur många skott dessa målvakter faktiskt har haft att brottas med totalt under säsongen. Samt naturligtvis hur skickliga de faktiskt har varit. Det vill säga hur många mål har de släppt in i relation till hur många de borde ha släppt in?!

Den statistiska informationen är vad som framkommer i diagrammet. De båda heldragna linjerna är som vanligt ligagenomsnittet. Någon tillfällighet är det självklart inte att genomsnittet längs den vertikala axeln är 1,00. Målvakter ovanför den linjen har alltså räddat fler skott än vad de rimligtvis hade kunnat förväntas göra. Och omvänt naturligtvis.

goalies

Den som står ut är naturligtvis Lee Grant i Stoke som har en helt makalös kvot av räddade skott. Detta tillsammans med att han inte får så värst många skott mot sig förklarar rimligtvis Stokes tydligt förbättrade resultatrad under höstens andra halva. Samtidigt är det naturligtvis inte rimligt av Stoke att förvänta sig att Grant ska kunna behålla den kvoten.

Claudio Bravo har som bekant blivit kritiserad och ifrågasatt. Den vanliga synpunkten är så klart att det är allt väl och gott för en målvakt att kunna passa bollen men det vore ju bra om han kunde rädda några skott också. Det framgår av diagrammet att det faktiskt finns fog för den kritiken, Bravos inledning i Premier League har inte imponerat.

Loris Karius har i så fall skäl att känna sig mer frustrerad över den kritik som har riktats mot honom. Han är ungefär lika väl skyddad av sitt försvar som Claudio Bravo, men är betydligt effektivare i att rädda skott, där han alltså ligger över ligans genomsnitt, om än inte med mycket. Kritiken har dock inte varit att han är dålig i sig, endast huruvida han är bättre än Simon Mignolet.

Tom Heaton har gjort några enorma insatser hittills under säsongen och det märks även i diagrammet där han har en mycket hög räddningskvot. Vad man så klart kan undra är var Burnley hade varit utan Heatons storspelande sett till den väldiga volym skott som han utsätts för. Om Heatons räddningskvot rör sig mot det normala måste Burnley kompensera detta med ett tätare försvar.

Spegelbilden är Steve Mandanda. Målvakten från Marseille var en av den här sommarens mest spännande värvningar, men han har haft en katastrofal inledning i Crystal Palace vilket förklarar och kanske kan förklaras av rykten om vantrivsel. Det är inte svårt att sätta Mandandas läckage i samband med Crystal Palaces dyrbara benägenhet att släppa in för billiga mål.

Hugo Lloris och Petr Cech i Tottenham respektive Arsenal har haft mycket starka inledningar på den här säsongen. I någon utsträckning är detta så klart att förvänta, det är väldigt skickliga målvakter och storklubbarna har sådana målvakter av en anledning. Men det sänder ändå varningssignaler till båda lagen att de kan behöva bli bättre på att hjälpa sina målvakter.

Ron-Robert Zieler hade innan han i somras kom till Leicester spelat fem raka säsonger i Hannover utan att missa en match och befann sig runt tröskeln till det tyska landslaget. Hans inledning i Leicester har varit bedrövlig. Inför matchen mot Porto gav Claudio Ranieri honom en riktig käftsmäll genom att istället placera Ben Maher i målburen. Välförtjänt säger statistiken.

Detta om några av de målvakter som har stuckit ut. Sedan finns naturligtvis de som sticker ut genom att inte sticka ut. Mest uppenbar i den kategorin är förmodligen David De Gea som under tidigare säsonger har varit smått fenomenal i Man Utd-målet men som den här säsongen har varit betydligt mer ordinär i sina prestationer.

Vilket så klart visar på faran med att överträffa förväntningarna. Då duger det snart inte längre med att bara motsvara dem. Det är inte lätt att vara målvakt, och det är definitivt inte lätt att vara målvakt i Premier League.

Peter Hyllman

Vinst för Southampton krävs för att ta sig till det heliga landet

Goliat var den väldige krigaren som ingen vågade utmana. Det vill säga fram till dess att David klev in i ringen med honom beväpnad med endast en slunga och med gud som impact sub. Ända sedan dess har det varit den kanske ultimata underdog-storyn. Och det är inte svårt att tänka sig hur spelarna i Hapoel Be’er-Sheva har hört en och annan referens till den inför kvällens match.

Matchen är helt avgörande. Southampton måste vinna eller hålla 0-0 för att ta sig till slutspel i Europa League. Alla andra resultat tar de israeliska mästarna vidare. Hade Southampton inför gruppspelet fått välja så hade de säkert accepterat möjligheten att få avgöra i sista matchen hemma mot just Hapoel Be’er-Sheva. Men det är ett vanskligt läge.

Southampton är i huvudsak vana vid att kunna spela David i de matcher de spelar i Premier League, eller åtminstone ställas mot motståndare i likvärdig eller jämförbar viktklass. Men i den här matchen kommer de oundvikligen anta rollen som Goliat, med alla de förväntningar detta medför, och det under en press en europeisk cupkväll som de inte är vana vid att hantera.

Hapoel Be’er-Sheva har den avundsvärda utgångspunkten att de egentligen inte har så mycket att förlora. Ingen förväntade sig att de skulle ta sig till slutspel innan gruppspelet. De kan spela avslappnat i vetskapen att de inte ens måste vinna matchen. Deras enda tvång är att göra mål, men mål har de å andra sidan öst in på sistone. Mål är ingen omöjlighet för dem.

Southampton och Claude Puel har hittills den här säsongen utan några större undantag spelat med ett lag i ligaspelet och ett andra lag i cupspel. Detta utan att det har varit frågan om att spela ett markant sämre lag i cupspelet, definitivt inte i termer av attityd. Puels förmåga till rotation väcker beundran, liksom bredden på Southamptons trupp och tydligheten i lagets spelidé.

Claude Puel har framhävt med visst eftertryck att han inte bedömer en startelva som bättre än någon annan, att han helt enkelt inte riktigt vet vad som är hans allra bästa startelva. Det må ju vara psykologiskt klokt att uttrycka sig på det sättet, men de allra flesta inser nog, även han själv, att Oriol Romeu, José Fonte och Charlie Austin normalt sett är självklara startspelare.

Dessa tre nyckelspelare har emellertid i huvudsak spelat i ligan, men desto mindre i cupspelet. Men givet att Southamptons match ikväll mot Hapoel Be’er-Sheva, i alla fall vad den representerar, mycket väl kan betraktas som en av Southamptons största matcher någonsin, och att så mycket står på spel, så kan det vara läge att göra ett avsteg från den policyn.

Southampton är inte som andra engelska klubbar. De är framåtsträvande på flera sätt. Ett sådant sätt är att de helhjärtat betraktar Europa League som en möjlighet och utmaning snarare än en belastning. Visst roterar Southampton precis som andra klubbar som West Ham, Man Utd och Tottenham, men har aldrig antagit den nonchalanta reservlagsattityden till matcherna.

Men det är en filosofi som onekligen kommer att ställas på väldigt stora prov under resten av den här säsongen. Mängden matcher så här långt in på säsongen för en klubb av Southamptons storlek har varit närmast ohemul, och det har stundtals märkts på lagets prestationer. Inte minst senast i ligaspelet mot Crystal Palace.

Men mängden matcher kommer heller inte att avta. I synnerhet inte om Southampton går till slutspel i Europa League. Och med semifinaler i Ligacupen framför sig, mot tuffast möjliga motstånd, så kommer det också finnas stora krav och förväntningar att göra en maximalt stark insats i dessa matcher. Detta samtidigt som det viktiga ligaspelet går in i en väldigt intensiv period.

De viktiga matcherna kommer dessutom allt tätare. Det prestigefyllda ligaspelet tuffare oförtrutet vidare. I Ligacupen har Southampton en bättre chans än på mycket länge att ta klubbens blott andra titel någonsin, den första sedan 1976. Ett slutspel i Europa League vore ett nytt kapitel i klubbens långa historia. Därtill kommer FA-cupen.

Allt högre krav på en redan sliten spelartrupp med andra ord. Och som för att lägga lök på laxen så spekuleras det redan om dyrbara spelarförluster under januarifönstret. Inte minst de båda mittbackarna, Virgil van Dijk och José Fonte, omgärdas av flyttrykten. Det är inte en situation Southampton är ovana vid, men var sak har sin gräns.

Var går exempelvis gränsen för Claude Puels vidsynthet? Hans irritation efter matchen mot Crystal Palace gick inte att ta miste på, en märklig uppvisning bara några dagar efter triumfen mot Arsenal. Hur ser han på den nesliga förlusten – som en olycklig engångsföreteelse eller som något som uppgraderar helgens match mot Middlesbrough på bekostnad av kvällens match?

Det fina med Southampton är att de mitt i all modern cynism och funktionell målrationalism ändå håller fast vid en syn på fotbollen som en drömmarnas teater. Europa League, att få spela i Europa, betyder något för dem. Den europeiska cupromantiken lever i Southampton. Det måste ses som något vackert, och förhoppningsvis belönas det med en bra insats ikväll.

Om Southampton spelar utifrån sin förmåga, om de tar matchen och motståndaren på det allvar den förtjänar, då borde inte ens gud som impact sub kunna förhindra Southampton från att ta sig till det heliga landet och spela slutspel i Europa League till våren.

Peter Hyllman

Tottenhams tre teorier inför kvällens match mot CSKA Moskva

Meningslös men på samma gång betydelsefull. Så motsägelsefullt måste man kanske beskriva Tottenhams sista match i Champions League för den här säsongen, kanske till och med på flera år. I och med förlusten mot Monaco i förra omgången blev det klart att det inte blir något slutspel i Champions League för Tottenham den här gången.

De två översta placeringarna i gruppen är med andra ord utom räckhåll för Tottenham. Men nu har ju UEFA i all sin klokhet gjort tredjeplatsen i gruppen till en bakväg in i Europa League, och därmed får ju kvällens match mot CSKA Moskva trots detta konkret betydelse. Eftersom resultatet ikväll avgör om Tottenham eller CSKA Moskva tar sig till Europa League.

Hurra tänker då de allra flesta. Nämengud så listigt av UEFA att lägga till ett sådant spänningsmoment i Champions Leagues gruppspel. Och det hade det kanske varit, om den där Europa League-platsen nu hade varit något särdeles attraktivt att lägga vantarna på. Men ska vi verkligen inbilla oss att Tottenham känner den attraktionen?

Så hur kommer Tottenham egentligen att hantera matchen mot CSKA? Vinst eller oavgjort och de slutar trea i gruppen och spelar i Europa League efter nyår. Förlust och de blir passerade av CSKA, slutar fyra och det är slutspelat i europeisk cupfotboll för den här säsongen. Det kunde ju låta som ett lätt beslut men är det inte.

Tottenham tar med sig tre teorier in till matchen. Vilken eller vilka av dem kommer visa sig bli avgörande?

EUROPA LEAGUE ÄR THE SHIT!
Om vi skulle gå efter vad Mauricio Pochettino själv säger inför matchen så är Europa League viktigt för Tottenham. Och det vore inte orimligt av Tottenham att tänka på det sättet, till och med beundransvärt, då Europa League trots allt är en möjlighet att vinna en stor cuptitel samt är en bakdörr tillbaka till Champions League.

Problemet är att den inställningen vare sig stämmer överens med vad Pochettino tidigare har sagt om Europa League, eller hur han exempelvis rent konkret hanterade Europa League så sent som förra säsongen. Det påverkar ligaspelet och dödar säsongen har han tidigare konstaterat. Inget tyder på att han skulle ha ändrat uppfattning.

Tvärtom säger Pochettino också saker som något talar mot att han skulle betrakta Europa League som så särskilt viktigt för Tottenham. Exempelvis hur Tottenham har många unga spelare som behöver erfarenheten av att spela i Europa. Det kan så klart vara sant, men sänder inte precis signalen att Europa League vid den här tidpunkten ses som något viktigt.

VINNA PÅ WEMBLEY!
Att Europa League kanske inte är viktigt för Tottenham betyder förvisso inte att det därmed anses så oviktigt att man aktivt struntar i att vilja ta sig dit. Men vid sidan av Europa League så finns helt säkert också en motivation för Tottenham och för Mauricio Pochettino att i alla fall avsluta en misslyckad Champions League-säsong på ett snyggt sätt. Att ge fansen vad de vill ha.

Tottenham åkte ur Champions League borta mot Monaco. Men det var på Wembley man verkligen förlorade gruppen. Just Tottenhams oförmåga att hantera Wembley som hemmaplan har varit en diskussionspunkt under hösten, och det blir inte ett mindre samtalsämne av att Tottenham nästa säsong kommer spela samtliga hemmamatcher på Wembley.

Det riskerar bli en spökhistoria som sätter en hel kommande säsong på spel, och Tottenham vill helt säkert ta död på den historien innan den har hunnit ta sina första andetag. Tottenham kan bara se på West Ham hur en säsong kan gå fel för ett lag som inte känner sig hemma på hemmaplan. Att vinna på Wembley, och två-tre fler matcher på Wembley, vore väldigt värdefullt.

ATT FÖRLORA ÄR DET NYA VINNA!
Vi vill inte förlora, men… Ett av de mer bisarra inslagen i den moderna fotbollen är hur förluster i allt större utsträckning har börjat bli något att eftersträva för klubbar på den allra högsta nivån. Problemet är så klart att det i synnerhet med Europa League faktiskt för engelska klubbar finns fullt rationella skäl att se det på det viset.

Mauricio Pochettino valde tämligen medvetet om de psykologiska problemen med att spela torsdagar och söndagar, och balansera ett annorlunda spelschema på det sättet. Där finns naturligtvis även rent fysiska aspekter på det hela. Alla empiriska observationer visar också hur engelska klubbar som spelar i Europa League ofrånkomligen presterar sämre i ligan.

Detta kan man så klart tycka inte ska spela någon roll, eller att det är upp till engelska klubbar att lära sig hantera problemet. Båda uppfattningarna är precis lika sanna. Men det förändrar inte dilemmats natur och karaktär. Engelska klubblag har mycket att vinna på att slippa Europa League, i alla fall så länge som de fortfarande har något att spela för i ligan.

Peter Hyllman

Pep Guardiola måste få Man City att göra Champions League till hemmaplan

Hjärtat slår snabbare. Kalla kårar längs ryggraden. Rysningar genom hela kroppen. Det är så som Andres Iniesta, Fernando Torres, Wayne Rooney med flera andra av den europeiska fotbollens främsta spelare de senaste tio åren fortfarande beskriver känslan när de går ut under flodljusen och lyssnar till UEFA:s numera så välbekanta Champions League-hymn.

För många är detta något för givet taget. Men magin som Champions League-fotboll så regelbundet har framkallat och fortfarande framkallar på Anfield, på Old Trafford, på Emirates och på Stamford Bridge är inte självskriven. Den är aktuell på dessa arenor eftersom Champions League på olika sätt är så centralt för dessa klubbars identitet och självkänsla.

Samma magi har inte infunnit sig för Man City och på Etihad. Vilket inte beror på att Man City inte har försökt skapa den på konstgjord väg, med flaggor, ljusshower och konfettiregn. Men relationen till UEFA och Champions League har varit ansträngd för Man City och dess supportrar. Champions League har för de flesta uppfattats snarare som en distraktion än en attraktion.

Den närmast till hands liggande förklaringen är att Man City helt enkelt saknar den historia i och mytbildning runt turneringen som är nödvändig för att ge liv åt magin. Det är inte så mycket en fråga om att Man City är någon uppkomling som att Man Citys matcher i Champions League saknar det historiska sammanhang som samma matcher har för t ex Man Utd och Liverpool.

Man Citys nutida sammanhang spelar naturligtvis också en roll. Viktigare än Champions League för Man Citys supportrar har förmodligen varit att etablera sig bland toppen i Premier League, och kanske inte minst att ta över kontrollen bara i Manchester. Man Citys moderna story har så här långt varit en story om Premier League, inte om Champions League.

Något som helt säkert har förstärkts av Man Citys svårigheter i Champions League. Kanske hade känslan och magin varit en annan om Man City under någon av sina första säsonger i turneringen hade gjort stor succé. Nu har det istället så ofta förknippats med misslyckanden att fokus hellre har lagts på de stora framgångarna i det inhemska liga- och cupspelet.

Det är ändå en form av kulturell motsättning mellan ägare, ledning och supportrar i det moderna Man City-bygget, som inleddes just med syftet att göra Man City till en europeisk superklubb. Det var Champions League som Abu Dhabi hade framför sina ögon i köpet av klubben. Med Pep Guardiola har dock tagits största möjliga steg mot att överbrygga denna motsättning.

Med Pep Guardiola hoppas Man City ha stängt dörren för den första perioden i den moderna klubbens historia och öppnat dörren till en ny era. En era som i första hand ska syfta till att förverkliga den europeiska visionen för Man City, att etablera dem som inte bara en engelsk superklubb utan en europeisk superklubb.

Förordet och prologen är skriven för Man City. Pep Guardiolas större uppgift som commander-in-chief för Man City kommer vara att skriva de allra första kapitlen i klubbens europeiska historiebok, och påbörja den långa resan mot samma typ av historiska sammanhang som finns i Arsenals, Chelseas, Liverpools och Man Utds många kapitel.

Vem som helst med en sådan uppgift skulle så klart kunna drabbas av akut skrivkramp. Men Pep Guardiola har redan från början låtit orden flöda. Vinsten hemma mot Barcelona måste rimligtvis betraktas som Guardiolas och Man Citys hittills viktigaste triumf. Om några år kan vi mycket väl komma att se det som kvällen då den europeiska vinden vände för Man City.

Kvällens match hemma på Etihad mot Celtic kommer inte att få samma utrymme i någon sådan historiebok. Man City är redan klar grupptvåa och Celtic är inte längre vad de en gång var. Trots detta är det ändå ett Battle of Britain, och det kommer vara viktigt för Pep Guardiola och Man City att behålla vindstyrkan i sitt europeiska momentum, både på planen och på läktarna.

Det kan visa sig viktigt för Man City och Pep Guardiola inte bara på lång sikt utan även ur den här säsongens mer kortsiktiga perspektiv. De tidiga omgångarnas dominans har avtagit och även om det är mycket kvar av säsongen så är en tilltagande känsla att ligan är på väg att börja glida Guardiola ur händerna, och kanske att han till stor del har sig själv att skylla för detta.

De återkommande defensiva bristerna i Man City är på god väg att bli en hämsko för denna säsong. De flesta skulle vara ense om att det är en kalkylerad risk i Guardiolas spelidé, men att spelarmaterialet skulle saknas kan knappast ses som något försvar för Guardiola förmåga att maximera värdet av sin egen spelartrupp. Claudio Bravo framstår alltmer som en felbedömning.

Brist på omedelbar framgång i Premier League kan dock kompenseras i någon utsträckning om Pep Guardiola istället kan visa på klara och tydliga framsteg på den europeiska scenen. Både för att kunna hävda att det större projektet fortfarande befinner sig på spåret och enligt tidtabellen, och för att ventilera frustrationen som börjar bli alltmer synbar hos spelarna och honom själv.

Man Citys stora projekt med Pep Guardiola är naturligtvis bara i sin linda och måste också värderas utifrån detta. Det vore orimligt att förvänta sig mirakel från Pep Guardiola även om dennes oftast självutnämnda apostlar själva har en benägenhet att uttrycka sig i sådana termer. Att vinna alla krig på alla fronter redan den första säsongen vore att begära för mycket.

Kanske är en omställningsperiod nödvändig även för Pep Guardiola. Han har trots allt mycket ringa erfarenhet av att hantera en så ostadig balansgång mellan ligaspel och Champions League som ofrånkomligen skulle bli fallet med Man City i Premier League. Det var ingen tillfällighet att Man City betraktades på förhand som hans hittills tuffaste utmaning i karriären.

Det är tydligt hur Pep Guardiola håller på att acklimatisera sig till Premier League, även om det inte är någon helt smärtfri process. Men i Champions League befinner sig Pep Guardiola alldeles tydligt på hemmaplan. Samtidigt som det alltså i alla avseenden är och har varit bortaplan för Man City. Just det kan Pep Guardiola förändra den här säsongen.

Dags för Man City att börja rulla ut välkomstmattan till Champions League med andra ord. Och börja humma med i hymnen istället för att bua åt den. Känna hjärtat börja slå snabbare, kårarna längs ryggraden och rysningarna genom kroppen.

Peter Hyllman

Fem godbitar från lottningen av FA-cupens tredje omgång

Tis the season to be jolly. Vi är på väg in i en av den engelska fotbollens allra mest fröjdefulla perioder. December. Julfotbollen står för dörren med sin alldeles speciella atmosfär och inre logik. Matcherna kommer tätt, matcherna kommer snabbt, och hur de inblandade lagen klarar av den här perioden lägger grunden för det nya året.

Det är också en period av högtider. Julhelgen naturligtvis, liksom nyårshelgen är en stor händelse. Men den engelska fotbollen har också sin tredje högtid under den här perioden, nämligen den klassiska och årligen återkommande tredje omgången av FA-cupen, som sedan urminnes tider har spelats under det nya årets allra första helg.

Det är en helg där julromantiken förbyts i härlig engelsk cupromantik. Den omgång där de riktigt stora klubbarna till sist går in i världens äldsta cupturnering som inleddes redan i somras. Därmed också den helg och den omgång då det är som allra mest öppet för cupdrömmar, stormöten, skrällar och jättedödare – detta så typiskt brittiska cupfenomen.

Just här ikväll, alldeles nyss, har alltså den tredje omgången av FA-cupen lottats. Sammantaget handlar det alltså om 32 matcher mellan 64 återstående klubbar. Den fullständiga lottningen hittar ni bland annat länkad i den här bloggen. Det går dock naturligtvis att plocka fram några särskilda godbitar, och här är de fem enligt mig främsta godbitarna.

https://www.theguardian.com/football/live/2016/dec/05/fa-cup-third-round-draw-live

WEST HAM – MAN CITY
Omgångens riktigt stora möte mellan två tungviktare i Premier League. West Ham gick bra i FA-cupen förra säsongen och kan mycket väl se FA-cupen som ett sätt att rädda den här säsongen. För Pep Guardiola och för Man City blir det den andra raka tuffa FA-cupmatchen på bortaplan i London. Förhoppningsvis gör de ett bättre försök den här gången.

PRESTON – ARSENAL
Kanske det närmaste vi kommer en vettig chans till jättemord och till en så kallad cupskräll, allra helst som Preston spelar på bortaplan. Inte minst är det så klart en viss prestige när de två enda klubbarna i engelsk historia som kan titulera sig själva för Invincibles drabbar samman i cupen. Preston håller sig runt mitten av The Championship, så Arsenal är favoriter.

EVERTON – LEICESTER
Inte ett möte som någon av de här klubbarna förmodligen ser särskilt mycket fram emot, de hade nog hoppats på något lättare. Både Everton och Leicester har mycket kvar att bevisa i ligaspelet och båda kan se FA-cupen som i alla fall något av plåster på såren. Leicester har haft det anmärkningsvärt svårt på bortaplan den här säsongen, samtidigt som Everton har tappat fotfästet.

TOTTENHAM – ASTON VILLA
Dubbla känslor hos Aston Villa helt säkert. Å ena sidan naturligtvis en väldigt besvärlig lottning för dem, borta mot ett av Englands bästa lag. Å andra sidan så är det en typ av match som Aston Villa helt säkert har saknat den här säsongen, och givet att Tottenham under senare år aldrig har imponerat i FA-cupen så ska inte Aston Villas chanser underskattas.

MAN UTD – READING
En på förhand mer intressant fotbollsmatch än vad det låter som. Stor fördel av hemmaplan för Man Utd naturligtvis, men Reading imponerar i toppen av The Championship och är inte alls ofarliga. Den roliga storyn i storyn är naturligtvis Jaap Stams återkomst till Old Trafford som manager. Man Utd och FA-cupdramatik borde han vara högst bekant med.

Peter Hyllman

Middlesbroughs resa från taktisk stelkramp mot ökad anpasslighet

Att anfall är bästa försvar är en idé vi har hunnit med att bli mycket bekanta med. Dels är det en av fotbollens favoritklyschor. Dels är det så klart en idé som till synes tillämpas av några av Premier Leagues just nu mest framträdande klubbar och managers – inte minst då Liverpool och Man City. I grund och botten så klart en sympatiskt idé.

Att försvar skulle kunna vara bästa anfall är inte någon klyscha på samma sätt, möjligen för att den idén just inte framstår som lika sympatisk. Ändå kan man utan att sträcka sig för lång hävda att också det är en idé som tillämpas av flera framträdande klubbar i Premier League för närvarande, och som inte minst Leicester och Chelsea har rönt stora framgångar.

Middlesbrough och Aitor Karanka verkar vara ännu ett lag som har funnit det receptet framgångsrikt i Premier League. Vilket är intressant inte minst för att Karanka så ofta har karaktäriserats och kritiserats för att vara alldeles för låst vid sin 4-2-3-1-modell, med vilken Middlesbrough hade stora framgångar i The Championship.

Aitor Karanka har dock valt att tillämpa en annan variant än vad vi ser i Chelsea och vad vi kunde se med Leicester förra säsongen. Någon trebackslinje har inte varit aktuellt för Middlesbrough. Karankas modell har tagit sin defensiva inriktning ett steg längre. Det kan beskrivas som en 4-1-4-1-uppställning med tre mycket defensivt inriktade centrala mittfältare.

Idén är naturligtvis att vara en väl samlad lagenhet defensivt men på så vis också skapa ytor att löpa på i offensiven. Middlesbroughs traditionella problem under Aitor Karanka har alltid varit anfallsspelet som blivit statiskt. Med sitt taktiska skifte har de på samma gång blivit defensivt mer solida och gett sig själva ett betydligt mer effektivt omställningsspel i offensiven.

Det var en taktisk reform som sjösattes för första gången på allvar när Middlesbrough begav sig till Emirates för att möta Arsenal. Det följde på en längre period av mediokra resultat för Middlesbrough som till synes hade svårt att anpassa sig till livet i Premier League. Men framgången blev omedelbar mot Arsenal i en match som slutade med 0-0 och en poäng.

Därefter har Middlesbrough fem poäng på sina fyra senaste matcher, bland annat genom en annan meriterande oavgjord match, borta mot Man City. Slarv och en del otur kostade dock Middlesbrough två poäng borta mot Leicester i förra omgången. Middlesbroughs uppryckning har med andra ord sammanfallit med ett minst sagt tufft spelschema under samma period.

Den cyniske skulle kunna säga att Aitor Karanka har valt att spela med tre defensiva mittfältare framför en traditionell fyrbackslinje. Adam Clayton är normalt sett den renodlade defensive mittfältaren. Bredvid honom har dock Adam Forshaw och Marten de Roon också fått förhållandevis låga positioner och dessa tre bildar en defensiv bermudatriangel framför backlinjen.

Men att arrangera försvaret på det sättet har också gett Middlesbrough nya offensiva möjligheter, och det är inte minst runt Adama Traoré som den offensiven har fått vingar. Middlesbrough rev djupa sår i Arsenals backlinje med sin taktik och hade en annan dag kunnat vinna den matchen. Även Man City fick en hel del besvär under andra halvlek på Etihad.

Vad Aitor Karanka framför allt har lyckats uppnå med det här systemet är en taktisk flexibilitet. Utan boll är det i själva verket en mycket defensiv 4-5-1-uppställning som Middlesbrough i praktiken tillämpar. Men med boll får Middlesbrough istället en 4-3-3-uppställning som ger Middlesbrough bredd i sitt anfallsspel, något som även ger Alvaro Negredo större utrymme.

Den taktiska resa som Aitor Karanka har gjort sedan Middlesbrough har tagit sig tillbaka till Premier League har alltså gått från att uppfattas som en tämligen rigid manager inkörd i sitt befintliga taktiska tänkande, till en manager som har tvingats till eller beslutat sig för att bli mer taktiskt flexibel. Den bäst anpassades överlevnad kan tänkas.

Hur skall då det tillämpas mot en motståndare som Hull, som Middlesbrough möter ikväll hemma på Riverside, i vad som bara kan beskrivas som en för nedflyttningsstriden enormt viktig match?! Middlesbroughs defensiva uppställning är helt säkert klok mot ligans starkaste lag, såsom Arsenal, Chelsea och Man City, inte minst på bortaplan, men i sådana här matcher?

Det är ingen betydelselös fråga för Middlesbrough, som under december möter i tur och ordning Hull, Southampton, Liverpool, Swansea, Burnley och Man Utd. I alla fall tre-fyra av de matcherna är på samma gång matcher som kommer ställa krav på ett mer offensivt förhållningssätt av Middlesbrough, och matcher i vilka Middlesbrough måste förväntas ta en hel del poäng.

Det mest naturliga steget vore att fortsätta på det inslagna spåret med taktisk flexibilitet och utveckla det. Hittills har flexibiliteten framför allt funnits på kanterna, i spelet med och utan boll. Middlesbroughs och Aitor Karankas nästa steg blir att bli mer flexibla också centralt, och i matcher som den ikväll mot Hull byta ut en av de centrala mittfältarna mot en mer offensiv mittfältare.

Givet att Gaston Ramirez med tämligen stor förtjänst har fyllt en av kantrollerna för Middlesbrough, så betyder det att vi i så fall skulle kunna få se en betydligt mer central roll för klubbens egen son, Stewart Downing, som händelsevis excellerade just i den centrala offensiva mittfältarrollen under sin tid i West Ham.

Frågan är dock hur långt Aitor Karankas flexibilitet och anpasslighet egentligen sträcker sig. Varje gren kan bara böjas till en viss gräns innan den bryts av, och Karanka har redan tagit ett stort steg ut på den grenen.

Peter Hyllman

HÖRNAN #14: Konsten att stänga matcher kan komma att avgöra ligan!

veckans-lag

Avbytarbänken:
Thibaut Courtois, Chelsea
Skhodran Mustafi, Arsenal
Marc Muniesa, Stoke
Cesc Fabregas, Chelsea
Christian Eriksen, Tottenham
Matt Phillips, West Brom
Harry Kane, Tottenham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. Naturligtvis en enorm seger för Chelsea. Den åttonde raka segern, en av de på förhand tuffaste matcherna avklarade, bibehållen serieledning och ett utökat avstånd till Man City, och naturligtvis det självförtroende som följer inte bara av att vinna utan dessutom vända en sådan här match. Chelsea var illa ute i den här matchen men lyckades också demonstrera ännu en gång hur brutalt effektiv deras fotboll faktiskt är.

Crystal Palace. Sex raka förluster inför den här matchen och således var det här en match som både Crystal Palace och Alan Pardew behövde vinna. Det slutade i triumf men inte utan en god portion av hjälp från Southampton. Ändå en seger som borde ha gett Pardew i alla fall en smula arbetsro, om nu inte han själv varit dum nog att efter matchen hälla bensin på elden genom att kalla klubbens nya amerikanska delägare för okunniga om fotboll.

Bournemouth. Det finns skäl att känna tvivel kring Eddie Howes credentials, det ser ofta alldeles för naivt ut i matcher som den idag mot Liverpool. Och så var även fallet här i stora delar av matchen. Men där det brister defensivt finns det också offensivt många bra saker. Och jisses vad Bournemouth gav prov på det under matchens slutskede. Vändningen från 1-3 till 4-3 är redan en av den här säsongens stora bragder och allmänna höjdpunkter.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Ham. Det finns förluster och det finns förluster. Den typ av förlust som West Ham råkar ut för mot Arsenal hemma på London Stadium är en förlust som brukar föranleda managersparkningar. Energilöst, till synes viljelöst och ett lag som faller samman i motgång. West Ham är en skugga av det lag de var förra säsongen och Slaven Bilic har alla skäl i världen att befara ett samtal från styrelsen inom kort.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

David Moyes. Otroligt viktig seger för Sunderland som nu har vunnit tre av sina fyra senaste matcher. Detta placerar dem på jämn tabellfot med ett flertalet övriga klubbar intill nedflyttningsstrecket, bland dem inte minst omgångens motståndare, Leicester. Moyes har fått ett mentalt sargat fotbollslag att börja prestera fotboll tidigare än vad Sunderland normalt sett brukar börja spela fotboll. Samtidigt som det börjar pratas om försäljning av klubben.

OMGÅNGENS MÅL

Alexis Sanchez, Arsenal 2-0, West Ham (b). Strålande mål av Sanchez, som i själva verket är betydligt svårare att genomföra än vad det ser ut, och det ser inte precis skitenkelt ut. Bollmottagningen under press, genombrottet med total balans, och sedan det bestämda avslutet i bortre hörnet. Ett lysande fotbollsmål av en världsspelare.

:::

TRE PUNKTER

Pep Blues. Pep Guardiola kan inte göra så mycket åt missade målchanser, men de ständigt återkommande försvarsmisstagen är ett kollektivt problem. Man City har hållit nollan endast en gång under Guardiola och ser ständigt defensivt suspekta ut. Claudio Bravo ger ett allt annat än ett stabilt intryck. Det har sagts att Man Citys spelarmaterial inte håller Bayern Münchens kvalitet, men det var i så fall känt sedan tidigare och Guardiola gör sig i så fall skyldig till att inte använda sitt spelarmaterial på bästa sätt. Det disciplinära sammanbrottet under Guardiolas ledarskap bör oroa lika mycket det. Fernandinhos och Sergio Agueros idioti kan visa sig bli minst lika dyrbar som själva förlusten mot Chelsea.

Defensive myth? Det har pratats om den “defensiva myten” om Liverpool, där kända röda bloggare och åsiktsbildare har använt sig av statistik för att visa att kritiken mot Liverpools bristfälliga defensiv i själva verket är obefogad. Men problemet med en sådan statistisk verklighetsbeskrivning är att den inte stämmer överens med vad vi faktiskt har sett på planen, där både försvarsspel och målvaktsspel i Liverpool genomgående har sett osäkert ut, och flera gånger är det tillfälligheter som räddat laget. Idag vägde tillfälligheterna över åt andra hållet, i längden oundvikligt. Anfall som bästa försvar är förvisso en sympatisk idé men ändå måste Jürgen Klopps organisation av försvarsspel, och Liverpools förmåga att stänga ner en match, ifrågasättas.

Shutdown. Flertalet matcher den här helgen har följt precis samma mönster, ett lag tar ledningen och dominerar därefter matchbilden, skapar chanser utan att riktigt sätta dem. Vi har sett samma saker även tidigare under säsongen och den här omgången har det stått i tur och ordning Man City, Liverpool och Man Utd mycket dyrt. I samtliga tre fall är det också fråga om lag som saknar den defensiva kvaliteten att med hjälp av defensiven effektivt och pålitligt kunna stänga ned matcher. Vad som talar till Pep Guardiolas och Jürgen Klopps fördel i den jämförelsen är att de i alla fall gör taktiska val som syftar till att maximera det egna lagets styrkor snarare än att förlita sig på hållbarheten i lagets svagare delar.

:::

FÖR ÖVRIGT

Gareth Southgate var på besök på Selhurst Park och Fraser Forster visade att han har precis vad som krävs för en engelsk landslagsmålvakt.

Ingen tog Claudio Ranieri på allvar förra säsongen när han sa att Leicester var inblandade i en nedflyttningsstrid. Inte den här säsongen heller.

Happy ending för Alan Pardew?

Förra hösten gjorde Jamie Vardy mål i elva ligamatcher i rad. Den här hösten har han nu gått 16 raka matcher utan mål. Det pratas om N’golo Kanté som en viktig skillnad för Leicester – Jamie Vardy är en annan.

Målrik omgång i Premier League!

Galen upphämtning av AFC Wimbledon i FA-cupen. Från 0-3 till 4-3 under matchens sista tio minuter borta mot Curzon Ashton!

Lottningen av FA-cupens klassiska tredje omgång imorgon kväll 20:10.

Kan det vara så att de sydamerikanska spelarna i Premier League inte har något emot att få åka hem och fira jul?

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens fyra typer av stormatcher

El Clásico i La Liga spelades igår och är så klart ett gigantiskt möte mellan två enorma klubbar, fyllt med historia, politik och kultur. Från en engelsk horisont blir dock några observationer ofrånkomliga. Dels att det är förskräckligt skönt att det inte i England, till skillnad från i många andra länder, har försökts göras någon The Classico av någon enskild match på det viset.

Dels att det ändå är en ganska trevlig företeelse med just engelsk fotboll att där finns så många stormatcher av i alla fall jämförbar paritet att det helt enkelt inte är möjligt för en enda enskild match att kunna få någon sådan betydelse i engelsk fotboll. Det är också något som ger just ligaspelet i England en så unik karaktär, den har inte alls samma cupkaraktär.

Mängden derbyn, rivalmöten och hatmatcher inom engelsk fotboll är närmast omöjlig att hålla reda på. Dessutom är det något som förändras med tiden och sällan är helt och hållet identiskt från säsong till säsong. Dessutom finns det flera olika nivåer eller typer av sådana här möten, vilka på olika sätt kan göra livet surt för engelska klubbar.

Vilka är då dessa olika typer av derbymatcher och stormatcher etc? Mitt söndagsprojekt blir att försöka konceptualisera detta i följande begreppsapparat. Och det är naturligtvis fullt möjligt att några av de exempel jag tar upp i själva verket kanske hör hemma under en annan typ, att karaktären på matchen kanske har bytt skepnad.

TYP 1: Kulturella hatmatcher
Den främsta typen av så kallade grudge matches inom engelsk fotboll, sådana möten som kan definiera en hel säsong. Historiskt sett är så kallade stadsderbyn viktiga exempel på sådana här matcher men också andra matcher har av politiska, kulturella eller andra skäl uppnåt liknande status. En typ av matcher som präglas av ömsesidighet i rivaliteten och som är i huvudsak oberoende av de båda lagens positioner i tabell och seriesystem. Vanliga exempel: Arsenal – Tottenham, Man Utd – Liverpool/Man City/Leeds, Newcastle – Sunderland, Liverpool – Everton med flera.

TYP 2: Strukturella rivalmatcher
En annan vanlig typ av grudge matches som även de på sitt sätt kan definiera en säsong, inte minst i rent konkret tabellmening. Det är möten mellan klubbar som av mer strukturella skäl – såsom storlek, ekonomi osv – har hamnat i direkt och förhållandevis permanent konkurrens med varandra och byggt upp en historik med avgörande matcher lagen emellan, som ofta kan ta sig uttryck i rena personkonflikter. Även här är matcherna präglade av symmetri och ömsesidighet i själva rivaliteten även om det också är matcher som i väsentligt högre utsträckning är beroende av närhet i tabellposition. Vanliga exempel: Arsenal – Chelsea/Man Utd, Chelsea – Liverpool/Man Utd, Man City – Liverpool/Chelsea med flera.

TYP 3: Klubbspecifika grudgematcher
En tredje typ av grudge matches sker mellan klubbar där det inte alltid finns någon helt uppenbar koppling vare sig geografiskt, kulturellt, historiskt eller tabellmässigt. Det är en mer svårdefinierad rivalitet mellan klubbar och/eller supportrar som av det ena eller andra ogillar varandra. Det kan vara en gammal storklubb som vill visa den nuvarande att den fortfarande har det. Det kan ligga gammalt groll från tidigare matcher i grunden. Det kan men måste inte nödvändigtvis accentueras av närhet i tabellposition. Det kan men måste inte vara ömsesidighet i rivaliteten. Kort sagt kan det här beskrivas som en motsvarighet för klubbar till personkemi, vissa kommer helt enkelt inte överens utan att riktigt kunna förklara det. Vanliga exempel: Man Utd – Everton/West Ham/Tottenham, Arsenal – Stoke, Chelsea – Leeds med flera.

TYP 4: Regionala prestigematcher
Vanligt förekommande i England är dessutom mer regionala prestigematcher vars betydelse normalt sett går den globala mediabevakningen förbi men som icke desto mindre har en högst påtaglig betydelse för matchen. Det är så klart oftast frågan om den mindre klubben som ställs inför någon av giganterna i sin region, en match som ofta är en cupfinal för spelare och supportrar. Det är inte matcher som präglas av ömsesidighet i rivaliteten, matchen är tveklöst större för ena klubben vilket däremot så klart påverkar också den andra. Däremot är inte rivaliteten beroende av tabellposition. Vanliga exempel: Aston Villa – Wolves, Man Utd/Liverpool – Burnley/Blackburn/Bolton, Chelsea – Fulham med flera.

television-cash

Sedan finns naturligtvis den femte typen av engelska fotbollsmatcher, den typ som ligger utanför den här begreppsapparaten. Det vill säga helt vanliga matcher utan någon särskild betydelse i termer av rivalitet. Som exempelvis dagens tidiga match mellan Bournemouth och Liverpool. Även om det för vissa klubbar, som exempelvis Liverpool, kan vara så att motståndarna, oavsett färg på klubbtröjan, verkar vara alldeles extra taggade mot just dem.

Kanske i synnerhet på hemmaplan.

Peter Hyllman

Etihad är mötesplatsen för Premier Leagues två just nu dominerande fotbollsidéer

Premier League är en liga mer än kanske någonsin tidigare fylld av gamla relationer och rivaliteter. Det har pratats massor om olika konfigurationer innehållandes någon manager såsom Pep Guardiola, Arsene Wenger, Jürgen Klopp, José Mourinho med flera. Mest har så klart pratats om hur Guardiola och Mourinho skulle återuppta sin Classico-rivalitet i Manchester.

Något ironiskt kan man alltså tycka det är att det är mot en manager med vilken någon sådan relation eller sådan rivalitet inte riktigt existerar som Pep Guardiola nu ställs i en match som mer än kanske någon tidigare match kan komma att staka ut den här säsongens vägriktning. Detta på samma dag dessutom som La Liga kör sitt El Classico.

Att Antonio Conte skulle bli ett farligt hot med Chelsea kommer dock knappast som någon överraskning för Pep Guardiola. Redan innan säsongen varnade han för Conte, en manager som han beskrivit som en av de allra mest talangfulla, och vad han kunde åstadkomma med Chelsea. De har aldrig tidigare ställts mot varandra som managers. Nu möts de mitt i brinnande titelstrid.

Managern har alltid tillskrivits en väldig betydelse inom engelsk fotboll. Men kanske har det aldrig varit lika tydligt som den här säsongen där fotbollen och en hel liga ibland mer tar intrycket av ett enda stort persondrama. Det har funnits tydliga tendenser till så kallad deifiering. Under den första delen av säsongen av Pep Guardiola. Därefter av Antonio Conte.

Det allra värsta jesusbabblet har avtagit runt Pep Guardiola. Det var närmast outhärdligt under augusti och september men har antagit mer rimliga proportioner de två senaste månaderna. Vilket förmodligen han själv är bland de sista att beklaga. Glorian har istället placerats runt huvudet på Antonio Conte som efter sju raka vinster i ligan är allmänt geniförklarad.

Kontraster förgyller så klart. Och i någon mening blir dagens stormatch mellan Man City och Chelsea desto intressantare eftersom det är till synes två olika filosofier av fotboll som ställs mot varandra. Man City som kommer syfta till att dominera bollinnehavet och passningsspelet. Chelsea som istället kommer försöka ligga lågt, pressa och därefter snabbt kontra.

Det är två klubbar som till viss del befinner sig i skärningspunkten mellan två för stunden dominerande fotbollsidéer. Bollinnehav mot fart. Dels Chelsea och Antonio Conte som kan visa att Leicesters segerrecept förra säsongen inte var en tillfällighet utan ett tidens tecken. Dels Man City och Pep Guardiola som kan visa på bollinnehavets långsiktiga bärkraft.

Ingen av de båda klubbarna är i själva verket renodlade idealtyper på dessa båda idéer. Chelsea är klumpfötter och tjångalångare lika lite som Man City är långsamma bollrullare. Men de har sina respektive utgångspunkter och ett vanligt resonemang inför dagens match har varit hur Antonio Contes taktik är lättare för spelarna att snabbt ta till sig och ge utväxling.

Något som naturligtvis kan stämma men också likaväl kan vara fråga om Pepologernas allmänna förhoppningar. Oavsett vilket så framställer den Pep Guardiolas fotboll som intellektuellt mer krävande än Antonio Contes. Vilket bygger på ett löfte om att den vinner på lång sikt utan att vi egentligen kan säga om den är vare sig mer effektiv eller mer framgångsrik.

Man skulle kunna säga att det är tanken som räknas. Pep Guardiolas fotboll bygger i större utsträckning på att spelarna tänker rätt i termer av positions- och passningsspel, mer ansvar lämnas med andra ord över till den individuelle spelaren. Antonio Contes fotboll bygger snarare på att ge spelarna möjlighet att tänka så lite som möjligt på planen, då tid sällan ges till att tänka.

Två olika värdegrunder drabbar med andra ord samman på Etihad. Kalkylerad komplexitet i den ena ringhörnan mot eklektisk enkelhet i den andra. Båda har sina uppenbara argument. Bara en av dem kan däremot vinna ligan den här säsongen.

Mängden stormatcher i Premier League gör det omöjligt för en enda match att någonsin kunna uppnå den enormitet som El Classico har i La Liga. Här har vi dock en match som emellertid uppvisar någon slags paritet. Dessa matcher mellan Man City och Chelsea har ju också getts epitetet El Cashico, i första hand får man kanske förmoda av lätt förbittrade motståndarsupportrar.

Det är kanske i själva verket på sin plats att kampen mellan två dominerande fotbollsidéer utspelas just mellan Chelsea och Man City. De två klubbar som mer än några andra engelska klubbar de senaste tio åren ligger bakom utvecklingen och förnyelsen av Premier League, genom att öppna upp ligan och rita om hela dess ekologi och geografi, hur baktalade de än har blivit för detta.

Kanske är det därför naturligt att det är just Man City och Chelsea som befinner sig i förgrunden av den pågående taktiska utvecklingen i Premier League. Och just i det avseendet spelas det inte någon mer intressant fotbollsmatch i världen den här dagen än just på Etihad mellan Man City och Chelsea. Det är dessutom en match av tung titelvikt.

Återstår att se om det fortfarande är möjligt att vinna en ligamatch i Manchester.

Peter Hyllman

Tänd ett ljus och låt det brinna!

Om någon har betvivlat värdet med klassisk journalistik så har de senaste veckorna skingrat alla tvivel. Det avslöjande som publicerats av The Guardian och genomförts av Daniel Taylor om en historia av sexuellt utnyttjande av unga fotbollsspelare har gett många människor chansen till upprättelse och riktat fingret mot en skamfläck i engelsk fotbollshistoria.

Man måste också beundra modet hos de vuxna män som nu träder fram och berättar om sina upplevelser. Redan en del av reaktionerna som bemöter dem i dessa dagar ger en liten aning om hur omöjligt det måste ha känts för dem att säga något alls när övergreppen faktiskt ägde rum. Istället har de levt med det i årtionden.

De händelser som nu har avslöjats ägde rum för 20-30 år sedan. Med en sådan kronologi är det närmast självklart att de anklagelser som nu riktas mot såväl individer som institutioner gällande deras kunskap och ansvar inte har så värst mycket med dagens klubbar att göra. Det viktiga är nu att historien inte sopas under mattan utan ges solsken och frisk luft.

Vem visste egentligen vad? Det är den besvärliga frågan som rör sig i den absoluta förgrunden. Hur mycket valde klubbchefer på den tiden att blunda för jobbiga misstankar och insikter för att inte äventyra sin egen verksamhet? De avslöjanden som framkommit om hur flera klubbar valt att betala offren för tystnad stinker naturligtvis.

Mest av allt stinker det kanske kring Crewe Alexandra. Under så lång tid känd och erkänd som en av den engelska fotbollens allra främsta plantskolor för unga spelare. Nu skandalens epicentrum i och med Barry Bennells långvariga koppling till klubben och desto mer nedsmutsad av rapporter om hur ledande företrädare i klubben visste eller minst anade vad som pågick.

Naturligtvis är det viktigt att kartlägga vad som faktiskt har skett och vilka som bär ett ansvar. Ännu viktigare måste dock vara att se till framtiden, att så långt som möjligt säkerställa att liknande incidenter inte kan inträffa igen. Att det finns tydliga rutiner hos både klubbar och förbund för hur ett arbete med sådana här frågor ska gå till.

Vad som har hänt Andy Woodward, Paul Stewart och många många fler av de som nu har valt att träda fram, och det pratas om över 350 före detta spelare från totalt 55 klubbar, kan aldrig göras ogjort. Att de berättar om vad som har hänt måste däremot leda till att det aldrig kan göras igen. Annars har engelsk fotboll svikit dem en andra gång.

Någonstans är det också en fråga om hur unga pojkar faktiskt betraktas i de engelska klubbarnas akademier. Berättelserna är många om hur de betraktas som råvaror i en fabrik, utbytbara och lätta att kasta bort. Något större socialt ansvar tas inte för ungdomarna. Inte bara gör det unga spelare mer utsatta, det ökar också deras beroendeställning både till klubben och fotbollen.

Mycket har hänt under de senaste 20-30 åren, så det är inte säkert att de brister som möjliggjorde den tidens övergrepp är aktuella idag. Men det vore samtidigt naivt att utgå från att dagens akademier inte kan ha andra eller till och med liknande brister. Inställningen måste vara att det inte får hända igen, inte att det inte kan hända igen.

Att skriva om sådana här frågor är alltid kinkigt. Det är ett hemskt ämne där man vare sig vill kränka någon av de som har blivit utsatta för övergrepp eller peka finger åt klubbar eller individer som i ett senare skede kan visa sig vara skuldfria eller eller ej inblandade. Samtidigt är det onekligen en bomb som har briserat och skakat engelsk fotboll i dess grundvalar.

Inte heller vill man framstå som vältrandes sig i olyckan. Sådana dubier lider inte FIFA av som snabbt såg till att framhäva sin egen förträfflighet genom att säga att de noga bevakade vad som nu framkommit i England. Den fullt naturliga frågan vad de själva hade för planer att utreda problemets omfattning globalt (utanför England) har dock besvarats med en högst förutsägbar tystnad.

Hear no evil, see no evil. Bäst att inte lyfta på stenen om man är rädd för vad som eventuellt kryper under den verkar FIFA tänka. Det är inte svårt att föreställa sig att det var precis så som engelska förbundschefer och klubbledare resonerade för 20-30 år sedan. Men Andy Woodward, Paul Stewart med flera lät aldrig hoppet försvinna.

Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.

Peter Hyllman

Är Crystal Palace på väg att säga till Alan Pardew att det inte är han, det är dem?

2016 har varit ett riktigt skitår för Crystal Palace. De inledde året på femte plats i Premier League för att därefter under våren falla hela vägen ned till femtonde plats, endast fem poäng från nedflyttningsstrecket. Vad som blev en farlig flirt med nedflyttningsstriden har hittills under hösten utvecklats till en stadig romans med Crystal Palace på sjuttonde plats precis över strecket.

Crystal Palaces formkurva påminner mycket om hur det har sett ut för Alan Pardew i dennes tidigare klubbar. En väldigt stark inledning som därefter mynnar ut i mediokritet. Men med Crystal Palace ser det ännu värre ut. Lagets poängsnitt per match under 2016 är 0,70 – vilket placerar Crystal Palace i botten av alla lag i Premier League och Football League.

Det här har försatt Alan Pardew i en brydsam situation. Crystal Palace har naturligtvis högre förhoppningar än att behöva brottas i botten av tabellen, med den spelartrupp klubben ändå har. Sex raka förluster i ligan har tagit saken till sin spets och det pratas alltmer ihärdigt och ofrånkomligt om att Alan Pardew är på väg att få sparken.

Kritiken mot Alan Pardew är det sätt på vilket lagets struktur och defensiva organisation verkar ha brutit samman. Crystal Palace är sällan utspelade i sina matcher men faller på egna misstag, lika möjliga att undvika som svåra att förklara. Det skulle så klart kunna ses som en förmildrande omständighet för Pardew, men inte när samma sak upprepas i match efter match.

Alan Pardew har kanske inte heller hjälpt sin egen sak med några i efterhand mindre lyckade uttalanden. Inför matchen mot Swansea menade han att det var en prioritet att hålla nollan. Crystal Palace släppte in fem mål. Han sa också att Crystal Palace hade tränat på fasta situationer. Fyra av de fem insläppta målen tillkom på fasta situationer.

Just fasta situationer har varit Crystal Palaces akilleshäl. Hittills har laget släppt in 13 mål på fasta situationer. En per match således och exakt hälften av lagets totala insläppta mål under säsongen. Utöver målen har ytterligare 25 farliga chanser skapats mot Crystal Palace på fasta situationer. Crystal Palace är sämst i ligan i båda dessa avseenden.

”Detta är inte oss” har så här långt varit Alan Pardews mantra om det här förhållandet, trots att det för varje match som spelas blir alltmer uppenbart att det faktiskt är dem. Men det är naturligtvis sant i den meningen att den uppfattning vi har haft om Crystal Palace har varit i första hand som ett välorganiserat och försvarsstarkt fotbollslag.

Men vad Pardew kanske egentligen säger är att detta inte är han. Crystal Palace har ändrat sitt sätt att spela den här säsongen med en mer offensiv balans och mer fokus på eget bollinnehav. Det har samtidigt gjort dem mer sårbara defensivt. Kanske har Pardew känt sig tvingad till en taktisk kompromiss givet det hörbara missnöje som fanns om Crystal Palaces spel under våren.

Det skulle i så fall kunna förklara Pardews tendens att distansera sig själv från Crystal Palaces tillkortakommanden. Efter matchen mot Man City menade han att laget var taktiskt väl förberett för Man Citys fasta situationer men att laget hade bjudit på ett mål. Efter förlusten mot Swansea var det en inbytt spelares fel som inte vidarebefordrade instruktioner till övriga spelare.

Vad som fungerar beror således på den goda kollektiva tanken samtidigt som vad som går fel beror på individuella spelarmisstag eller omständigheter utanför Pardews kontroll. Möjligen förståeligt givet att Pardew rimligtvis är medveten om att han själv börjar bli alltmer ifrågasatt, men inte heller något som lär fostra lojalitet och ansvarstagande i spelartruppen.

Det sägs nu att Alan Pardew ska ha de två kommande matcherna på sig att rädda sitt jobb, först borta mot Hull och sedan hemma mot Southampton. En inställning jag normalt sett har svårt att förstå. Antingen har en klubbledning förtroende för sin manager. Eller så har man redan tappat förtroendet och då agerar man.

Det känns som ett tämligen binärt förhållande. Allt annat sänder i själva verket rätt konstiga implikationer. Som om en klubbledning som tappat förtroendet för sin manager efter två matcher skulle ha ett orubbligt förtroende? En klubbledning som vill framstå som professionell snarare än som en vindflöjel måste rimligtvis lyfta blicken och se längre framåt än så.

Det finns tydligt utrymme för Alan Pardew att förbättra Crystal Palaces prestation och tabellsituation. En analys av lagets expected goals, både gjorda och insläppta, placerar i själva verket Crystal Palace i mitten av tabellen, med förvisso färre gjorda men framför allt betydligt färre insläppta mål. Åtgärdar Crystal Palace och Pardew sina defensiva misstag vore mycket löst.

Den större frågan, som Crystal Palaces klubbledning har att ta ställning till, är däremot om Alan Pardew har kompetensen att reformera Crystal Palaces spelidé i mer offensiv riktning utan att samtidigt kompromissa lagets defensiva organisation i sådan utsträckning att det resulterar i just dessa dyrbara defensiva misstag.

Det finns i själva verket inte så mycket som historiskt talar för det. Pardews tid i Crystal Palace speglar i de större dragen samma utveckling som hans sejourer hade i West Ham, Charlton, Southampton och Newcastle. En lovande inledning som vissnar efterhand, med långa förlustsviter som återkommande mönster snarare än isolerade händelser.

Och med Premier League som en mer attraktiv managermarknad än någonsin tidigare så vore det närmast att betrakta som oansvarigt av Crystal Palaces ägare och klubbledning att inte sondera terrängen efter bättre alternativ till managerposten. Och det är svårt att i så fall undvika känslan att det bara är en tidsfråga innan Alan Pardew får sparken av Crystal Palace.

Frågan är bara vem som i så fall tar över. Det beslutet kommer säga mer än något annat om Crystal Palaces långsiktiga ambitioner.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv