Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hörnan #13: Man City plockar upp Chelseas kastade handske

Veckans lag

:::

Bubblare:

Hugo Lloris, Tottenham
Toby Alderweireld, Southampton
Gael Clichy, Man City
Michael Carrick, Man Utd
Gylfi Sigurdsson,

Tottenham Swansea
Danny Welbeck, Arsenal
Wayne Rooney, Man Utd
Harry Kane, Tottenham

:::

Tankar och slutsatser:

Det artade sig till en bra helg för Man City. Dels vann Man City borta mot Southampton och avancerade därmed upp på andra plats i tabellen. Dels tappade Chelsea poäng borta mot Sunderland i lördags så Man City kröp i alla fall två poäng närmare i tabellen. I ett fortfarande tufft läge i matchen fick Man City dessutom en mittback utvisad, men laget hanterade den utvisningen på ett alldeles strålande sätt.

Annars var det den högljudda grannen från Salford som i övrigt imponerade mest i helgen med en emfatisk 3-0-seger mot Hull på hemmaplan, vilket känns som ungefär första gången på mer än ett år som Man Utd inkasserade en ligaseger utan bekymmer och besvär. Onekligen verkar det som om Louis van Gaals idéer börjar bära frukt och Man Utd parkerar nu på en fjärdeplats i tabellen, jagandes Southampton i hasorna.

Annars var det en god helg även för de tre andra jagande storklubbarna. Alla tre vann med uddamålet. Arsenal och Liverpool med de där typiska 1-0-segrarna som å ena sidan sitter så långt inne men som å andra sidan kan vara så förlösande för en poängmässigt förstoppad säsong. Tottenham å sin sida fick vända ett underläge till seger mot Everton, men väl så viktigt var att Roberto Soldado för första gången på länge såg ut att hittat sig själv på planen igen.

Nu är det en dags uppehåll innan den fjortonde ligaomgången sparkar igång mitt i veckan. Southampton får då en andra tuff match i rad, den här gången borta mot Arsenal. Tar sig Southampton igenom den här tuffa matchperioden med hedern och poängen i behåll så kan vi få ett rejält värdebevis för dem den här säsongen.

Man City får å sin sida försöka följa upp sin seger mot Southampton med att göra vad Chelsea misslyckades med, det vill säga besegra Sunderland på bortaplan. Vilket om jag inte missminner mig brukar vara en besvärlig uppgift just för dem. Chelsea å andra sidan får förbereda sig för ett Londonderby mot Tottenham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Skönt att se Southampton röra om i grytan

Normalt sett brukar en Premier League-omgång den här säsongen kunna sammanfattas med att Chelsea vann och något eller några av de andra storlagen tappade poäng. Men den här omgången kan i alla fall så här långt sammanfattas med att Chelsea tappade poäng samtidigt som alla de andra storlagen tog full pott. Det händer inte ofta.

Nu är inte pottan halvtom för Chelsea för den sakens skull, för i och med dagens två matcher, den första mellan Southampton och Man City och den andra mellan Tottenham och Everton, så är det ju matematiskt tvunget så att allra minst två av dessa lag tappar poäng, och vad avser Southampton och Man City så måste alltså minst en av Chelseas direkta toppkonkurrenter tappa poäng.

Det får annars betecknas som ett av de inför den här säsongen mest oväntade mötena. Mellan Southampton och Man City i något av en sexpoängarmatch uppe i toppen av tabellen, där det så att säga ska ”avgöras” vilket lag som är number one contender att ta upp kampen på riktigt med Chelsea, som ju något överraskande tappade poäng igår kväll.

Och dessutom med Southampton som knappa favoriter? Kanske.

Oväntat eftersom de flesta nog trodde att Man City skulle vara bättre placerade rent tabellmässigt. Och oväntat eftersom absolut ingen hade anat att Southampton skulle ligga så högt upp tabellmässigt. Snarare trodde nog de flesta att Southampton skulle återfinnas i botten av tabellen efter att ha förlorat både manager och en mängd viktiga spelare under sommaren.

Nu känns i och för sig det här också i magtrakten som en typisk sådan här match där den lilla utmanaren dras med förhoppningar om att kunna ge storklubben en rak höger, men där dessa förhoppningar snarare leder till att storklubben istället visar utmanaren var skåpet ska stå. Det är lättare att spela utan förväntningar och under radarn, innan verkligheten så att säga kommer ikapp.

Hittills under säsongen har Southamptons offensiv imponerat på flera sätt. Graziano Pelle har inlett sin tid i Premier League på ett strålande sätt och Dusan Tadic har varit en uppenbarelse som kreativ spelfördelare på Southamptons offensiva mittfält. Framåt har Southampton gjort 24 mål på 12 matcher, det vill säga i snitt två mål per match. Vilket händelsevis är exakt lika många som Man City, och endast Chelsea har gjort fler.

Men det är defensiven som har varit Southamptons komparativa fördel hittills under säsongen. Vilket är desto mer imponerande då laget sålde sin förment viktigaste mittback i somras; Dejan Lovren som gick till Liverpool och där hittills har allt annat än imponerat. Med sina sex insläppta mål i ligan är Southampton överlägset det defensivt bästa laget, med marginal bättre än Chelsea som släppt in elva mål.

Det är inte för inte som Ronald Koeman är Southamptons manager kan man tycka. Men Koeman är också behjälpt av en riktigt bra uppsättning försvarsspelare. Jose Fonte och Toby Alderweireld bildar ligans kanske mest spelskickliga mittbackspar, och det är inte utan att man antar att det var Fonte som var Southamptons nyckelspelare i mittförsvaret förra säsongen. Han har svarat för flertalet strålande insatser både denna säsongen och förra.

Dessa flankeras av de duktiga ytterbackarna Nathaniel Clyne och Ryan Bertrand, båda två defensivt skickliga men farliga i sitt offensiva spel. Framför backlinjen härjar Morgan Schneiderlin tillsammans med Victor Wanyama, vilket utgör ett allt annat än oävet centrallås.

Southampton har en imponerande kvalitet i sin spelartrupp, flera spelare med såväl hög individuell teknisk skicklighet som kollektiv taktisk skicklighet. De kommer knappast att falla samman under säsongen men det är heller inte att vänta att de ska kunna genomföra en allvarlig titelutmaning till Chelsea sett över hela säsongen.

Det kommer vara alldeles för många matcher som den senast borta mot Aston Villa där de bara fick med sig en poäng. Sådana matcher alla lag, Chelsea hade som sagt en nu igår kväll borta mot Sunderland. Men Southampton kommer ha betydligt fler sådana matcher under en hel säsong. I det avseendet är det inte realistiskt, som en del gärna vill antingen tro eller hoppas, att Southampton ska kunna blanda sig i titelstriden.

Däremot kan de blanda sig i titelstriden indirekt, genom att spela bort andra konkurrenter till Chelsea. Det har de minst sagt goda chanser att göra med Man City idag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roy Keane var en olycka som väntade att hända för Aston Villa

Aston Villa säsong har snabbt gått från överraskande bra till allt annat än överraskande illa. Efter att tidigt på säsongen ha tillbringat tid i toppen av tabellen så har laget sakta men obönhörligt säkert ramlat nedåt steg för steg till dess att de inför helgens match mot Burnley befinner sig i botten, blott två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Därtill även bara två poäng före just Burnley, som efter en våldsamt seg start på säsongen har fått fart på såväl målproduktion som poängproduktion. Två raka segrar har det blivit för Burnley som inte minst gläds åt att lagets farlige och talangfulle anfallare Danny Ings äntligen har hittat målet också i Premier League.

Det gör Burnley till det lag i botten av tabellen som har bäst form. En seger idag hemma på klassiska Turf Moor mot Aston Villa betyder också att laget tar sig förbi Aston Villa och således för första gången under den här säsongen med största sannolikhet tar steget upp ovanför nedflyttningsstrecket. Viktigt för Burnley som nog väldigt få tror ska klara sig kvar i Premier League.

Utsatt utgångspunkt för Aston Villa således. I detta läge väljer alltså Roy Keane, Paul Lamberts assisterande manager, att med omedelbar verkan säga upp sig från sitt uppdrag eftersom han har kommit fram till att han inte klarar av att kombinera uppdraget i Aston Villa med sitt jobb som tillika assisterande förbundskapten för Irland.

Det där väcker ju en hel del frågetecken. Ett sådant är den märkliga tidpunkten för Keane att komma på detta nu när det är nästan ett halvår kvar till nästa landslagsuppehåll. Besväret att kombinera de båda uppdragen borde i nuläget vara som allra minst. Å andra sidan kanske Keane med det skägget har häcken full med julklappsutdelningar under den kommande månaden.

En alternativ tolkning skulle vara att Keane helt enkelt inte längre är önskad på jobbet. Aston Villa har presterat svagt och någon form av bondeoffer kunde då tänkas vara nödvändigt för att blidka uppdragsgivarna. I det läget är troligtvis den assisterande managern ett såväl enklare som billigare bondeoffer än Paul Lambert.

Helt osannolikt är det heller inte att Roy Keane har gjort sig själv besvärlig inom klubben och skaffat sig fiender där. Resultaten har inte gått Aston Villas väg och Keanes tålamod i sådana situationer är omvittnat lågt och hans reaktion brukar då vara att rikta taggarna utåt. Keane kan ha blivit en konfliktkälla inom klubben, i omklädningsrummet gentemot manager och spelare och i styrelserummet gentemot klubbledningen.

Paul Lambert uttalar förståelse för Roy Keanes beslut men minst lika intressant är vad Lambert inte säger. Han säger inte ett ord om att det var tråkigt att Keane inte blir kvar, att klubben mister en värdefull personlighet eller någon annan dylik artighet. Bara att han respekterar Keanes beslut. Inte heller Tom Fox, Aston Villas verkställande direktör, har några varmare ord till övers.

För Roy Keane själv är det ännu en trist händelse som mest visar på att det är svårt att anförtro honom långsiktiga uppdrag. Med en explosiv personlighet, och en omvittnad förmåga att likt en Travis Bickle kunna starta gräl med sin egen spegelbild i tomma rum, så kan man naturligtvis fundera över hur uppmärksamheten kring Keanes nyss släppta biografi har påverkat honom, och de kontroverser som den innehöll.

Aston Villa tvingas hantera en jobbig tabellsituation samtidigt som de nu måste anställa en ny assisterande manager. Även om sådana processer inte normalt sett brukar vara så smärtsamma i sig så är det ändå en tid där Paul Lamberts arbetsbelastning rimligtvis ökar innan ersättaren är utsedd, och därefter ska ersättare och spelare lära känna varandra och komma överens.

Det kan dock vara en process som är värd att ha, allra helst om Roy Keane faktiskt hade blivit ett orosmoment inom klubben. I så fall har Aston Villa tagit tag i situationen och problemet hyfsat tidigt på säsongen, och kan genomföra resten av säsongen utan den extra bördan på sina axlar. Det är något som då talar till lagets fördel.

I efterhand kan man i så fall bara ha en synpunkt. Nämligen att de allra flesta nog anade när Aston Villa i somras så överraskande anställde Roy Keane som assisterande manager att det skulle sluta på rätt precis det här viset. Frågan är hur det kom sig att Aston Villa inte själva kunde se detta eller, om de såg det, varför de ändå tog beslutet att anställa Keane.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fredagsmys med eller utan Premier League-fotboll?

Det finns inga gratis luncher. Den bistra sanningen är bland de första man får lära sig inom de ekonomiska studierna och för all del även i sina första stapplande steg i den yrkesmässiga verkligheten. Med gåvor följer alltid villkor och alla tjänster fordrar sina gentjänster.

Pengarna har flödat in i Premier League under senare år. Så har naturligtvis alltid varit fallet ända sedan TV-rättigheterna började säljas för dyra pengar i början av 1990-talet. Men TV-avtalen har blivit alltmer värdefulla och framför allt det senaste avtalet har fått intäkterna från TV-rättigheterna att skjuta i höjden med fullaste fart.

Från TV-bolagens sida börjar de då självklart räkna på hur de bäst kan få valuta för dessa pengar. Det där har naturligtvis skett i två steg. Först genom att dela upp helgens matcher på fler tider under såväl lördag som söndag. Därefter genom att börja spela en sista ligamatch på måndagskvällar, kort och gott Monday night football.

Med ligafotboll lördag, söndag och måndag, och därtill någon form av cupfotboll under tisdag, onsdag och torsdag, så återstår egentligen bara en enda spelledig dag i veckan inom den engelska fotbollen, närmare bestämt fredagen. Och det nästa steg som TV-bolagen nu överväger är att köra en inledande ligamatch på fredagskvällen.

Det är i och för sig inget nytt med det. Ligamatcher på fredagen är vanligt förekommande i Bundesliga, La Liga och även Serie A har jag för mig. Inte heller i England är det något helt nytt. Det är alls inte ovanligt att någon match från The Football League spelas på fredagskvällen, så steget borde inte vara särskilt långt till att även spela Premier League då.

Fördelen för TV-bolagen är tydlig, de kan få en matchtid till med vilken de kan dra in intäkter i form av bland annat kanalprenumerationer och annonsintäkter. Det finns också en fördel för klubbarna i och med att ytterligare två lag varje helg ges den globala exponering som en Premier League-sändning medför.

En nackdel för klubbarna skulle kunna vara att ett redan tätt spelschema görs ännu tätare. Redan nu finns problem och till viss del snedfördelningar i att olika klubbar får olika mycket tid mellan å ena sidan ligamatcher och å andra sidan cupmatcher mitt under veckan. Nu försvinner en dags uppehåll och det kan ju accentuera just dessa problem.

Å andra sidan så är ju detta något som ändå uppenbart fungerar i Tyskland och Spanien exempelvis. Rent praktiskt är det naturligtvis även så att fredagen inte är högaktuell som speldag för de stora engelska klubbarna som rimligtvis spelar i Champions League. Således är det alltså ett utmärkt tillfälle för de något mindre klubbarna att ta steget ut ur den mediala passningsskuggan.

Puritaner kan naturligtvis med rätta invända mot det traditionellt sett förkastliga i att spela engelsk ligafotboll på fredagar. Matcherna ska spelas klockan 16:00 svensk tid på lördagar, inget annat. Det var bättre förr och ju förr desto bättre, typ. Men ärligt talat så är väl den striden redan förlorad sedan länge så det är kanske lika så bra att släppa den.

Men vi som tittar på engelsk ligafotboll då? Tycker vi det är superduper med fotboll på fredagarna också, eller vill vi hellre ägna fredagarna åt att ladda upp och snacka upp inför helgens ligafotboll? Mycket av spänningen och upplevelsen ligger ju i själva uppbyggnaden, vilket varenda regissör inom film och teater är väl medveten om.

Riskerar detta att försvinna in och upplösas i en enda lång fotbollsvecka utan någon som helst synlig början eller slut? Det är väl runt detta, och runt era egna åsikter om eventuell engelsk ligafotboll på fredagar i allmänhet, som jag tänkte att ni kunde få diskutera.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Strålande vecka för de engelska Champions League-lagen

Chelsea var redan klara som gruppsegrare. Och igår kväll blev det också klart att Arsenal tar sig till slutspel i Champions League för åttiotolfte säsongen i rad, naturligtvis på sitt sätt en imponerande bedrift. Nu återstår så klart att se om de lyckas ta sig vidare från åttondelsfinalerna vilket, givet att de med all sannolikhet slutar på en andraplats, är en inte helt enkel uppgift.

Samtidigt har de två återstående engelska lagen, Man City och Liverpool, i alla fall krattat manegen för att ha sina öden i sina egna händer inför den sista gruppspelsomgången. Utgångspunkten är enkel. Om de vinner, Man City borta mot Roma och Liverpool hemma mot Basel, så går de vidare. I Man Citys fall kan det till och med räcka med oavgjort.

För Liverpool är det så klart typiskt för ett lag utan självförtroende att tappa poäng på det vis de gör mot Ludogorets. Både att så tidigt hamna i ett underläge på grund av ett horribelt målvaktsmisstag och att därefter släppa in en kvittering i slutminuterna är smått typiska för ett lag som inte har vunnit på ett tag och som bara av det skälet är extra oroliga.

Ytterligare två engelska lag går i spel ikväll i Europa League. Tottenham hemma mot Partizan och Everton borta mot Wolfsburg. Både Everton och Tottenham är klara för slutspel i Europa League och det enda de spelar för ikväll är om de ska sluta etta eller tvåa i sina respektive grupper. I alla fall Everton borde ha goda chanser till det, i och med att det för dem räcker med oavgjort.

Om Everton skulle vinna mot Wolfsburg så har vi det något speciella läget under den här europeiska cupveckan att engelska lag har mött tyska lag i fyra av sex matcher och vunnit samtliga fyra. Nu ska man akta sig för att dra för tunga växlar på en sådan omständighet men det borde ses som en fingervisning för de som predikar Bundesligas allmänna överlägsenhet över Premier League.

Man City har självklart en tuff match framför sig i Rom. På samma sätt ser Liverpool knappast så stabila ut att en seger på Anfield mot Basel, ett av de engelska lagens främsta spöken, direkt framstår som någon självklarhet. Men de måste ändå betraktas som favoriter – Liverpool har varit uträknade förut men på något sätt ändå krånglat sig vidare i Champions League.

Skulle de båda engelska storklubbarna lyckas så är det alltså återigen så att fyra engelska lag av fyra möjliga tar sig till slutspel i Champions League. Vilket inte är så illa pinkat för en liga på nedgång och där kvaliteten på fotbollen anses vara så pass svag. Vad folk så klart jämför med är de fem åren i sluten på 00-talet när de engelska lagen dominerade i Champions League.

Men jämförelser kan vara luriga och vad som var skillnaden då var att under samma period så var de stora spanska och tyska klubbarna inte alls lika långt komna i sin utveckling. På samma sätt var de italienska klubbarna i början av den nedgång som skulle följa på Calciopoli. Konkurrensen i Champions League och inom den europeiska fotbollen var således svag.

Slutsatsen är sammanfattningsvis enkel. Kanske var de engelska lagen egentligen inte fullt så bra då som alla ville göra gällande. Och kanske är de engelska lagen egentligen inte fullt så dåliga nu som alla vill göra gällande. Det är lätt hänt, inte minst i diskussioner om fotboll, ligor och lag, att hamna i överdrifter och avsaknad av nyanseringar.

Emellertid bör det kunna konstateras att ryktet om Kartagos förstörelse är vida överdrivet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Alla vägar leder till Rom för Man City

Man City verkar ha gjort det till något av en vana med dramatiska vändningar i slutminuterna på Etihad. Återigen vänder Man City ett 1-2-underläge till vinst med 3-2 i matchens slutskede. Då som nu var Man City tvingade att vinna. Då som nu var Sergio Agüero den store matchhjälten.

Inför matchen nämnde jag tre punkter som var nödvändiga för Man City för att kunna vinna matchen mot Bayern. De var tvungna att hålla tätt och undvika defensiva misstag. De fick inte vara alltför försiktiga. Och de behövde ett aktivt stöd från läktarna. I efterhand kan vi konstatera att Man City lyckades vinna matchen ändå.

Man City lyckades inte undvika försvarsmisstag. Båda Bayerns mål kommer till på grund av bristande koncentration i Man Citys backlinje. Stödet från läktarna var även det märkligt nedtonat, ända fram till den osannolika avslutningen. En enda punkt lyckades Man City uppfylla och det var att undvika försiktighet, möjligen med hjälp av att de låg under och var tvungna att vinna.

Men man kan ha råd att strunta i sådana punkter om man har en spelare som Sergio Agüero i laget. Inte alltid men ibland. Det finns ett fåtal spelare i världen med både kvaliteten och karaktären att mer eller mindre på egen hand vända och bända sådana här matcher till sin egen fördel, och Agüero är en av dessa spelare.

Om inte Agüero lyckats vända matchen för Man City så hade tuffa frågor riktats till Manuel Pellegrini. Matchbilden var än en gång otroligt frustrerande. Att få spela med en spelare med på planen efter 20 minuter och dessutom ta ledningen, men sedan ändå hamna i underläge, är helt enkelt inte godkänt på den här nivån.

Den typen av hjärnsläpp kan hända undantagsvis för alla storlag, men för Man City under Manuel Pellegrini har det snarare utvecklats till undantagen som bekräftar regeln. Om Man City inte vunnit igår kväll hade kritiken och ansvaret fallit tungt på Pellegrini. Så kan fortfarande bli fallet. Man City måste ändå åka till Rom och knyta ihop säcken, men deras utgångsläge är nu betydligt starkare än förut.

Man City vet nu att en vinst mot Roma räcker för att kvalificera sig för slutspelet. Till och med oavgjort kan räcka, så länge det inte handlar om 0-0 och så länge CSKA Moskva inte lyckas besegra Bayern på bortaplan. Flera engelska lag innan Man City har baserat europeiska cuptriumfer på liknande vändningar. Var detta Man Citys motsvarande vändpunkt?

:::

Chelsea behöver inga vändpunkter. De gjorde bratwurst av Schalke på bortaplan med 5-0 och var fullständigt överlägsna. Därmed säkrade Chelsea gruppsegern men också möjligheten till ett något lugnare spelschema under en i övrigt mycket hektisk decembermånad.

:::

Arsenal och Dortmund är båda i stort behov av vändpunkter. Men inte så mycket i Champions League som i sina respektive ligaspel. I Champions League går det bra för båda lagen. Dortmund har mer eller mindre säkrat gruppsegern efter fyra segrar på fyra matcher. Arsenal har ikväll en god chans att säkra sitt gruppavancemang genom vinst eller oavgjort hemma mot just Dortmund. En uppgift de bör klara.

Liverpools situation är desto besvärligare. Fyra raka förluster gör att lagets självförtroende är på bottennivå. Samtidigt möter de Ludogorets på bortaplan som genom vinst kan öka sina chanser att få spela Europa League efter jul. Det är ett krångligt läge för Liverpool, men det är naturligtvis också en möjlighet för Liverpool att skapa sin egen vändpunkt under den här säsongen.

Vinst mot Ludogorets, samtidigt som Basel inte mäktar med att besegra Real Madrid på hemmaplan, och Liverpool har sett till att i sista gruppmatchen få möta just Basel i en helt avgörande match om vilket av de båda lagen som går vidare till slutspel. Liverpool har varit i den positionen förut, inte minst 2004-05 mot Olympiakos.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre avgörande Champions League-punkter för Man City

Bayern München har gått obesegrade i 18 raka matcher och det var tre och en halv match sedan de över huvud taget släppte in ett mål. Men om Man City ska ha någon chans alls att kvalificera sig till slutspelet i Champions League så måste Bayern förlora ikväll på Etihad.

Man City, med mängder av spelare i världsklass och med skyhöga löner, har alltså lyckats ställa till det för sig igen i Champions League. I själva verket oförklarligt och Samir Nasris ord om att det behövs erfarenhet i Champions League klingar minst sagt ihåligt i och med att Man City nu har ett antal års erfarenhet av turneringen.

Två förluster och två oavgjorda på de fyra första matcherna är ett allt annat än godkänt resultat. Det har försatt dem i ett läge där de själva har två poäng men CSKA Moskva och Roma båda har fyra poäng. Man City har kvar att spela mot Bayern hemma ikväll och därefter en sista gruppmatch på bortaplan mot erkänt svårspelade Roma.

Man Citys hopp ikväll höjs något av att Bayern redan, efter fyra raka segrar, är färdiga gruppsegrare. Det väcker naturligtvis förhoppningen hos Man City att deras motivation och koncentration inte längre är lika hög inför den här matchen. När Man City har mött Bayern i ett liknande läge förut så hjälpte det dem till vinst vid dessa tillfällen.

Mycket hänger naturligtvis också på resultatet i kvällens andra match mellan CSKA Moskva och Roma. Det resultat Man City nog helst undviker där är en Romavinst, då det skulle innebära att oavgjort räcker för Roma i den sista matchen för att ta sig vidare. Man Citys utgångspunkt förblir dock densamma, de behöver vinna båda sina sista två matcher för att rimligtvis ha en chans att gå vidare.

Hemmaplan brukar vara en avgörande fördel i Champions League, men för Man City har så hittills inte varit fallet. De har vunnit endast två av sina senaste nio hemmamatcher i Champions League. Det är ett facit som beror på en blandning av olika orsaker. Om Man City ska vinna ikväll mot Bayern så fordras tre saker:

(1) Håll tätt bakåt. Vid flera tillfällen har ett i grund och botten stabilt Man City-försvar omintetgjorts av minst sagt löjliga individuella misstag i backlinjen som motståndarna har kunnat utnyttja. Den typen av misstag är fullständigt uteslutna ikväll, inte minst mot en motståndare som själva är så pass trygga i sin defensiv. Maximal koncentration i Man Citys backlinje är absolut nödvändigt.

(2) Släpp sargen. Både i matcherna mot Roma och CSKA Moskva har Man City om inte dominerat så i alla fall kontrollerat innan Manuel Pellegrini med en del märkliga byten och taktiska beslut lämnat över taktpinnen till motståndarna. Bakom detta ligger måhända en försiktighet som på sitt sätt blir kontraproduktiv. Man City måste våga spela hela den här matchen på sina egna villkor och inte låta motståndet diktera villkoren.

(3) Stöd från läktarna. Oavsett vilka klassiska engelska arenor man än beger sig till – Emirates, Stamford Bridge, Anfield eller Old Trafford – så brukar de avgörande europeiska cupnätterna kunna frammana en elektrisk atmosfär som inte alltid men ofta kan lyfta sina lag en extra nivå. Man City talar om brist på erfarenhet men kanske är det framför allt på läktarna som den erfarenheten saknas, för stödet därifrån har hittills varit ljummet.

Samtidigt som Man City slåss för sina liv hemma mot Bayern München så har Chelsea chansen att vid seger borta mot Schalke säkra gruppsegern. Redan oavgjort skulle betyda mycket för gruppsegern, men José Mourinho har uttalat sagt att han väldigt gärna ser att den sista gruppmatchen hemma mot Sporting är tabellmässigt betydelselös för Chelsea.

En lustig detalj i sammanhanget är så klart att José Mourinho ikväll ställs öga mot öga med Roberto Di Matteo, den ende manager som i Chelsea lyckats med vad José Mourinho aldrig har lyckats med, det vill säga att vinna Champions League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #12: Upp som en sol och ned som en pannkaka

Veckans lag

:::

Bubblare:

Ben Foster, West Brom
Jason Shackell, Burnley
Cesc Fabregas, Chelsea
Yaya Touré, Man City
Moussa Sissoko, Newcastle
Wayne Rooney, Man Utd
Diego Costa, Chelsea

:::

Tankar och slutsatser:

Det har utvecklat sig till en besvärlig säsong för både Arsenal och Liverpool på många sätt och vis. Liverpool har tre raka förluster i ligan och parkerar på en minst sagt uppseendeväckande tolfte plats i tabellen. Arsenal har två förluster i ligan i rad och innehar en något mer upplyftande åttonde plats.

Så värst upplyftande är det emellertid inte om man ser till de förväntningar som fanns på de båda lagen inför säsongen. Liverpool hade ju en fantastisk säsong förra säsongen, slutade tvåa med hugg på ligatiteln och fick återigen spela Champions League. Arsenal gjorde slut på sin titeltorka och såg ånyo ut som ett lag för den absoluta tabelltoppen.

But what goes up must come down. Det enda som är förvånande med det var att det den här gången gick så snabbt.

I såväl Arsenal som Liverpool ställs nu avgörande frågetecken mot klubbarnas respektive managers. Arsenalfansen verkar ha nått en smärtpunkt efter förlusten mot Man Utd och vissa av dem markerade till och med tydligt att de ansåg att Arsene Wenger gjort sitt i Arsenal. ”Wenger Out” har blivit vanligare än ”In Arsene We Trust”.

Brendan Rodgers å sin sida har på senare tid fått hantera jobbiga spekulationer om sitt eget jobb, och tvingats vara särskilt tydlig med hur besviken han själv är och att det är han som bär ansvaret. Sådan akrobatik brukar en manager bara behöva ägna sig åt när hans jobb verkligen hänger på en skör tråd. Enligt utsago lever Rodgers redan på lånad tid.

Båda de hypotetiska sparkningarna känns på sätt och vis fel i magen. Att sparka Arsene Wenger, eller personalpolitiskt omdisponera honom för att uttrycka det som det snarare skulle beskrivas, med all dennes historik? Att sparka Brendan Rodgers som förra säsongen presterade Liverpools bästa ligasäsong på ett kvarts sekel?

Själv landar jag trots allt i två olika resonemang och slutsatser gällande Arsenal och Liverpool i det här avseendet.

Arsene Wenger. Ikonisk manager med en strålande historia i klubben. Men han har kört fast. Lagets fel och brister är inte tillfälliga utan systematiska och till stor del en produkt av dess manager. Är det sannolikt att Wenger kommer att förändra och anpassa sig när han inte gjort det på snart tio år? Nej. Min slutsats är att vad Arsenal framför allt behöver är ett nytt och fräscht tänkesätt på managerbänken. Det skulle göra ont så klart men det bör gå att hitta en annan roll för Wenger i klubben.

Brendan Rodgers. Ung manager med en lysande inledning bakom sig. Farhågan att Liverpools förra säsong berodde mer på Luis Suarez briljans är förvisso hög men Rodgers problem handlar mycket om att tvingas ersätta sin bäste spelare samt hantera övriga skador. Liverpools problem behöver inte vara systematiska utan kan vara tillfälliga. Kanske var snarare Liverpools fjolårssäsong osannolikt bra än den här säsongen osannolikt dålig och Rodgers bedöms utifrån helt orimliga förväntningar som han själv varit med om att bygga?! Min slutsats är att det inte är rätt tillfälle för Liverpool att byta manager.

Att sedan det är betydligt mer sannolikt att Rodgers faktiskt får sparken än att Wenger faktiskt får det är en helt annan sak. Vad som är och vad som bör vara är ofta två helt olika saker. Sedan återstår ju som vanligt frågan vem som i så fall ska ta över efter Wenger och Rodgers.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att tänka rätt och snabbt är fotbollens främsta talang

Att hitta och utveckla talanger har alltid varit en viktig strategisk komponent i alla framgångsrika lagbyggen. Många klubbar bygger upp imponerande akademier just för detta syfte. Andra klubbar väljer att satsa mer på ett väldigt väl utvecklat kontaktnät och scoutingsystem. Några få större klubbar har råd att investera i både och.

Men den stora och helt avgörande frågan i ett sådant arbete är och förblir hur man egentligen vet vilka spelare som inte bara är talanger utan som dessutom kommer att slå igenom högre upp i åren. Vilka egenskaper är de mest betydelsefulla att leta efter bland unga spelare?

University of Groningen har under många år haft en forskargrupp som studerat just denna fråga. Ett tidigt svar som forskargruppen presenterade var att fart var en viktig egenskap som skiljde professionella spelare från amatörspelare. I en studie som omfattade mer än 100 unga holländska spelare så visade det sig att spelare som blev proffs var 0,2 sekunder snabbare per sträcka än de spelare som aldrig fick chansen.

Fart är till största delen biologiskt betingat och är inte något som går att träna upp i någon betydelsefull utsträckning, menar de flesta. Det skulle i sådana fall antyda ett tämligen deterministiskt synsätt på vilka spelare som kan lyckas och vilka som inte kan lyckas.

Men samma forskargrupp vid University of Groningen har också upptäckt att positionering och beslutsfattande är nyckelfaktorer för att avgöra vilka spelare som lyckas som proffs och vilka som inte gör det. Dessa resultat publicerades i Scandinavian Journal of Medicine and Science in Sports i artikeln ”Positioning and deciding: Key factors for talent development in soccer”.

I den studien, som fokuserade på unga spelare på elitnivå inom holländsk fotboll i åldrarna 17-18 år, samtliga på sina sista år i någon av de holländska klubbarnas ungdomsakademier, och lät dem genomgå ett test på taktiskt kunnande – TACSIS, Tactical Skills Inventory for Sports. Syftet var att mäta deras kunskap om fotboll, deras beslutsfattande och förmåga att genomföra dessa beslut, och spelarna följdes upp i vuxen ålder.

Vad forskarna upptäckte var att kunnandet inte skiljde sig åt mellan de spelare som blev proffs och de som inte blev det. Men de spelare som uppnådde högst resultat i positionering och beslutsfattande hade sju gånger större chans att att nå fram till och lyckas på proffsnivå. Förmågan att fatta rätt beslut och placera sig bra på planen var och är en avgörande skillnad.

Att fatta rätt beslut handlar emellertid inte bara om att kunna formulera dem i sitt eget huvud, utan att kunna omsätta det i handling på fotbollsplanen. Något som har blivit allt jobbigare inom den moderna fotbollen, som är betydligt snabbare än förut. Bara under de senaste 15 åren har antalet framgångsrika anfall som tar mindre än 20 sekunder från start till avslut ökat med närmare 400%.

Det gör kroppskoordination och förmåga att samla in och behandla information snabbt till viktiga egenskaper hos unga spelare. Båda dessa förmågor går att träna upp. En allt snabbare fotboll gör naturligtvis att snabbare spelare blir allt mer betydelsefulla, men en spelare som vid rätt tidpunkt fattar rätt beslut att passa bollen till rätt spelare är fortfarande det mer effektiva alternativet. Även om det bästa är om ”rätt spelare” i det här fallet också är snabb.

Men slutsatsen är ändå rätt enkel. De engelska fotbollsakademierna behöver bli betydligt bättre på att utveckla sina unga spelares förmåga att tänka fotboll, och inte bara se de rent tekniska och fysiska aspekterna av träningen. Här ligger engelska akademier förmodligen långt efter sina spanska, franska och tyska motsvarigheter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre teorier varför Arsenal har haft så svårt för Man Utd

Premier League-fotbollen är tillbaka igen efter landslagsuppehållet och den är tillbaka på allvar. Mot sena kvällen får vi ett klassiskt Premier League-möte på Emirates mellan Arsenal och Man Utd, de två klubbar som dominerat Premier League under stora delar av dess drygt 20-åriga historia, och mellan vilka det finns både historia och ont blod.

För att vara ett möte mellan två topplag i Premier League så har det emellertid på senare år varit en något ensidig affär. Inledningsvis gick resultaten mellan de båda lagen åt båda håll, möjligen med ett något övertag i interna möten för Arsenal även om Man Utd dominerade i antal vunna titlar. Men under den andra halvan av rivaliteten har Man Utd tagit över taktpinnen totalt.

Det finns lite olika sätt att kvantifiera det där. Å ena sidan kan man konstatera att det är tre och ett halvt år sedan Arsenal vann en match mot Man Utd, även då på hemmaplan och då med uddamålet. Å andra sidan kan man också ställa samman att på de senaste 20 mötena lagen emellan så har Arsenal bara mäktat med att vinna fyra matcher. Motsvarande siffra för de tio senaste matcherna är en Arsenalseger samtidigt som Man Utd vunnit sju av dessa matcher.

Utan att ha gjort någon som helst form av systematisk undersökning så känns det som rätt ojämn matchstatistik mellan två topplag. Detta under en tidsperiod när även Man Utd har ansetts vara på väg nedåt. Man kan så klart då fråga sig på vad detta skulle kunna bero, och i det avseendet har jag tre teorier som är värda att fundera på:

(1) Ekonomisk politik. Arsenal har varit hårt drabbade av en onödigt restriktiv transferstrategi som först på senare år har börjat omvärderas. Men där Arsenal i huvudsak har valt att prioritera lönsamhet genom kontroll på kostnader så har Man Utd genomgående valt att prioritera tillväxt genom högre intäkter. Det har gjort Man Utd bättre rustade både att behålla sina nyckelspelare men också konkurrera om spelare på marknaden, detta trots i grund och botten likartade ekonomiska förutsättningar

(2) Pragmatisk manager. Ändamålet helgar medlen eller när medlen blir till ett självändamål. Ungefär så kan nog den ideologiska skillnaden mellan Arsenal och Man Utd, och mellan Arsene Wenger och i första hand Alex Ferguson, beskrivas. Wenger har haft sina idéer, både om taktik och om spelarköp, som han har haft vansinnigt svårt att göra avkall på även när resultaten skriker det motsatta. Ferguson hade förvisso också sina idéer men har genomgående varit betydligt mer anpasslig och pragmatisk utifrån situation och motstånd.

(3) Vanans makt. Det är svårt att bryta mönster, det gäller inom såväl fotboll som livet i allmänhet. Om något har varit på ett visst sätt så är det lätt hänt att det blir så även fortsättningsvis bara för att så har det alltid varit. Så att Arsenal har haft svårt för Man Utd har förmodligen gjort att de fortsätter ha svårt för Man Utd. Man Utd å sin sida känner troligtvis ett visst mått av trygghet i att möta Arsenal som skillnaden i kvalitet mellan de båda lagen knappast kan anses motivera. Arsenals svårigheter för Man Utd blir på så vis till en självuppfyllande profetia.

Men om Arsenal någon gång ska bryta sin negativa trend mot just Man Utd så är det väl rimligtvis ikväll. Arsenal kan för första gången på mycket länge nog beskriva och betrakta sig själva som ett bättre fotbollslag än Man Utd, som fortfarande har något eller några år av omställning kvar innan de kan förväntas vara tillbaka på allvar. Man Utd lider dessutom svårt av skador på viktiga spelare, samtidigt som Arsenal har fördelen av att spela på hemmaplan.

Det är nog också viktigt för Arsenal att de lyckas. De behöver visa, inte minst på hemmaplan, att de kan dominera mot tabellens toppmotstånd, då detta är grunden för att kunna konkurrera på allvar. Man Utd och Arsenal är dessutom båda två allvarliga rivaler om en av de återstående Champions League-platserna, samtidigt som både Arsenal och Man Utd har haft en minst sagt haltande säsongsinledning.

De båda lagen befinner sig inte i toppen av tabellen men ändå jobbigt nära varandra sett till just Champions League-striden. Arsenal har 17 poäng samtidigt som Man Utd har 16 poäng. Arsenals möjlighet ikväll är alltså att öppna upp ett fyrapoängsförsprång till Man Utd, vilket kan vara till deras stora fördel i ett senare skede på säsongen.

Kanske är det rentav läge för Arsenal att försöka hämnas den där 2-8-förnedringen för tre år sedan?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

De tio bästa spelarna i Premier League

Jag skulle tro att det var rätt precis ett år sedan faktiskt, som jag senast gjorde en lista över de tio för tillfället bästa spelarna i Premier League. Och givet att jag så sent som igår anklagades för att skriva om moral, politik och värderingar så tänkte jag bara därför ägna den här dagen åt vad man lättast skulle kunna beskriva som raka motsatsen.

En del har ju hänt sedan den senaste listan för ett år sedan. Då benämnde jag, utan att direkt tveka på avtryckaren, Luis Suarez som Premier Leagues bästa spelare. Ett i mina ögon okontroversiellt val, även om spelaren naturligtvis inte kunde vara mer kontroversiell. Men nu har ju han lämnat Premier League och managen står öppen för någon annan.

I och med att det här är en lista så kan det naturligtvis diskuteras till dödsdagar vad den egentligen mäter. Den här listan representerar min uppfattning och om alla uppfattningar kan man säga att de är precis som rövhål, alla har en eller ett. Sedan finns naturligtvis de som är rövhål.

Jag kan tycka det är mer intressant att fundera över vad en sådan här lista absolut inte mäter. Nämligen hur bra ett lag faktiskt är. Man skulle till exempel kunna hävda att West Ham borde ha en spelare med på den här listan, tack vare deras höga tabellposition. Men det är en position som beror mer på lagstyrka än på kvaliteten hos individuella spelare.

Mina tio bästa spelare i Premier League vid just den här tidpunkten:

(10) Thibaut Courtois, Chelsea

Ska man peta Peter Cech så måste man vara en riktigt duktig målvakt, inte minst om man ska försöka peta Cech i Chelsea. Den här säsongen är det dock ingen tvekan om att Courtois har axlat förstatröjan i Chelsea, och han har gjort det lika imponerande som han gjorde förra säsongen i Atlético Madrid.

(9) Vincent Kompany, Man City

Man Citys försvar är inte alla gånger vad man skulle kunna önska, men Kompany är ändå den ledargestalt som håller det samman till en allra minst drägligt fungerande enhet. Viktig spelare för Man City att ha både på planen och vid sidan av planen. Modig och skicklig defensivt, och inte ofarlig framåt.

(8) Branislav Ivanovic, Chelsea

Andra spelare i Chelseas backlinje får kanske de stora orden men jag är barnsligt förtjust i Ivanovic som jag tycker förkroppsligar en härlig kombination av tuffhet och mod, spelförståelse och positionsförmåga samt teknisk skicklighet. Dessutom är han en otroligt mångsidig och nyttig spelare.

(7) Wayne Rooney, Man Utd

En spelare som minst sagt delar opinionen, av flera olika skäl. Men Rooneys värde på planen är svårt att förneka. Står för många mål men inte minst också många målgivande passningar och är det kreativa navet i Man Utds offensiv utan vilket det ovanligt ofta ser stelbent ut, trots världsspelare runt omkring honom.

(6) Eden Hazard, Chelsea

Rasande skicklig spelare som skapar extremt mycket mål och målchanser för Chelsea. Otroligt svår att få något grepp om för motståndarna och således en mardröm att spela mot. Att han inte hamnar högre på min lista är för att han ännu inte riktigt visat de lagbärande egenskaper som de riktigt stora spelarna har gjort.

(5) Dusan Tadic, Southampton

Inte bara den här listans överraskning måhända utan även i mina ögon säsongens stora överraskning. Att Tadic var en kompetent fotbollsspelare var odiskutabelt redan på förhand, men att han skulle få och ha en så avgörande roll i ett succébetonat Southampton var mer osäkert. Gör nästan allt rätt på fotbollsplanen.

(4) Alexis Sanchez, Arsenal

Arsenal har det gått trögt för hittills under säsongen men om det inte hade varit för Sanchez så hade det sett desto mörkare ut. Arsenal köpte Sanchez för att få lite mer oompf i sitt anfallsspel och det är just precis vad han har bidragit med. Kvick och teknisk, men behöver bättre eldunderstöd.

(3) Diego Costa, Chelsea

Tunga och hårdföra anfallare verkar vara Chelseas melodi. Många tvivlade på att Costa skulle kunna bli en succé i Chelsea, möjligen lurade av dennes bleka VM i ett ännu mer blekt Spanien. Men Costa har visat sig ha just precis de rätta egenskaperna för att lyckas som anfallare i Premier League, och få slår honom på fingrarna i det avseendet.

(2) Cesc Fabregas, Chelsea

Det var redan sedan tidigare välkänt vad den här spelaren kan och vad han är kapabel till på fotbollsplanen. Om någon tvivlade så har han gett svar på tal med mängder av väldigt starka prestationer och ett konstruktivt passningsspel som lyft Chelsea från titelutmanare till Premier Leagues dominanter. Tur för Chelsea att Arsene Wenger inte ville ha honom.

(1) Sergio Agüero, Man City

 

I en rättvis värld hade kanske Fabregas varit den bäste spelaren, och jag tvekade rätt länge. Men det går heller inte att komma ifrån att Agüero är en i sina stunder fullständigt magisk spelare, och i den utsträckning det alls finns någon fight i Man City den här säsongen så är det från argentinarens magiska fötter den kommer. Inte bara teknisk i konstruktiv mening, utan briljant spelförståelse dessutom.

:::

Några bubblare:

Nemanja Matic, Chelsea
Angel Di Maria, Man Utd
Cesar Azpilicueta, Chelsea
David Silva, Man City
Yaya Touré, Man City
Raheem Sterling, Liverpool

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wigan låter pragmatism styra i anställningen av Malky Mackay

Ska man ställa till det för sig så kan man ju se till att ställa till det för sig själv så rejält som möjligt. Något som Malky Mackay verkar ha tagit fasta på. Mackay, som tidigare var manager för Cardiff, var i somras aktuell att ta över Crystal Palace men försvann ur racet sedan det avslöjats att han skickat mängder av olämpliga mail och SMS.

Mailen var rasistiska, mailen var sexistiska och mailen var homofobiska. Det är med andra ord nästan så man förundras över att Mackay inte samtidigt passade på att skriva någon kränkande om handikappade också så hade han tickat för alla olämplighetsrutor på en och samma gång. Än mer bisarrt var att Mackay sattes dit av Cardiffs ägare Vincent Tan på bästa Bondskurkvis.

Malky Mackay blev på så vis persona non grata. Fram tills nu visar det sig, när Wigan av alla klubbar har beslutat sig för att anställa honom. Wigan som har haft en tung inledning på säsongen, och som efter en tredjedel av säsongen ligger under nedflyttningsstrecket, valde att sparka Uwe Rösler som manager för rätt precis en vecka sedan.

Om vi ser till Malky Mackays meriter som manager så känns det som en mycket klok anställning av Wigan. Mackay har gjort ett bra jobb först med Watford och därefter med Watford, som han tog upp i Premier League och väl där presterade väl i paritet med förväntningarna på laget. Hans kompetens borde komma Wigan väl till pass, som naturligtvis hoppas på att kunna återvända till Premier League inom en nära framtid.

Men det är självklart inte en anställning som går obemärkt förbi. Kick It Out, den antirasistiska organisationen, har riktat skarp kritik mot Wigan och klubbens styrelseordförande Dave Whelan, för att ha förekommit FA:s undersökning av Mackays mailväxling. Parlamentsledamoten från Wigan, Lisa Nandy, har också kritiserat Wigan och hävdar att många motsätter sig anställningen av Mackay.

Det går naturligtvis att se en parallell mellan å ena sidan det kontroversiella i att anställa Malky Mackay och å andra sidan det kontroversiella i att låta Ched Evans spela och träna med Sheffield United. Skillnaden är dock påtaglig. Evans är dömd för ett grovt brott. Mackay är inte dömd för brott och de förseelser han har gjort sig skyldig till är över huvud taget inget lagbrott.

I och med att Mackay i någon mening bara har betett sig olämpligt men inte olagligt, så finns det också begränsningar i vad FA egentligen kan ta sig för med Mackay. Så när Wigan och Dave Whelan väljer att anställa Mackay så gör de nog det tämligen säkra på att utfallet av FA:s undersökning knappast riskerar drabba Mackay och därmed Wigan särskilt hårt.

Att det är så kan naturligtvis förklara varför FA:s utredning har tagit sådan tid, flera månader för ett hyfsat enkelriktat ärende. Men FA är en organisation som drivs av opinion minst lika mycket som andra, så ska man meddela att ett olämpligt beteende inte är straffbart så väntar man hellre tills den så kallade potatisen inte längre är riktigt lika het.

För Dave Whelan är det alltså en enkel riskkalkyl. Mackay är en erkänt skicklig manager som finns tillgänglig på marknaden, och som Wigan förmodligen inte hade haft möjlighet att få till klubben om det inte vore för sommarens skandal. Fördelarna bedöms överväga nackdelarna.

Whelan tar också Mackay i försvar för det som skett, utifrån ståndpunkten att det som skett inte var så allvarligt i själva verket och att Mackay ångrat och bett om ursäkt. Inte någon fullständigt orimligt utgångspunkt i och för sig, även om det så klart blir lite småfånigt när en äldre vit man råkar tycka att lite gammal hederlig sexism och smygrasism är liksom helt okej så där.

Vill man vara riktigt cynisk kan man tänka sig att Whelan räknar med att den syn på kvinnor, homosexuella och personer med utländsk härkomst som Mackay vädrar i sina mail, ändå inte är särskilt icke-representativ för i det här fallet Wigans supporterbas. Inget orimligt antagande naturligtvis, men i så fall onekligen en vädjan till den ”lägsta gemensamma nämnaren”.

Lika fånigt känns det alltför standardmässiga försvaret från Mackays sida om att ”ingen som känner honom” skulle säga att han var rasist. Nej, det kanske han inte är, åtminstone inte i begreppets mest tydliga form, icke desto mindre så speglar mailen ändå en viss människosyn. Vad de som ”känner honom” anser om eventuell sexism och homofobi var tydligen heller inte riktigt lika intressant.

Samtidigt tror jag de flesta kan relatera till att det kan finnas en viss jargong i sådana där frågor som, om än olämplig och i fel sammanhang kan upplevas som stötande, ändå inte behöver vara det bästa underlaget att dra slutsater av gällande en persons människosyn och grundläggande värderingar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: The Bournemouth Identity

Inför säsongen 2008-09 varnades League Two-laget Bournemouth om att de skulle kunna uteslutas från The Football League; föregående säsong hade de åkt ur League One på grund av rejäla skulder och påföljande poängavdrag.

Sex säsonger senare ligger Bournemouth på uppflyttningsplats i The Championship. Denna säsongen har de spöat Birmingham med 8-0, slagit ut West Bromwich ur Ligacupen, och vunnit 3-2 mot sydkustkonkurrenterna Brighton i en deras få tv-sända matcher.

Nyförvärvet Callum Wilson ligger delad tvåa i skytteligan, ytterplaymakern Matt Ritchie leder assistligan, och den tidigare anonyma/hemligt brasilianska högerbacken Simon Francis har varit en av ligans bästa spelare.

Skulle de mot den mesta förmodan hålla sin uppflyttningsplats säsongen ut skulle de hamna i wikipedia-sidorna bredvid andra rekordsnabba klättrare som nutids-Swansea (sex säsonger), Hull (fem säsonger), och Toshack-Swansea (fyra säsonger, pre-Premier League) även om jag verkligen inte borde gå osannolika händelser i förväg. Det är dock lätt hänt när det gäller Bournemouth och Eddie Howe.

:::

2008-09 – 2010-11

Den tidigare nämna 2008-09 säsongen ledde förstås inte till någon uteslutning men likväl 17 minuspoäng och det började tungt med bara två poäng på de fyra inledande matcherna vilket tillsammans med nerflyttning ledde till att manager Kevin Bond fick sparken tillsammans med sin assisterande Rob Newman och reservlagsmanagern Eddie Howe.

Howe återvände dock till klubben bara en vecka senare som ungdomstränare/akademiansvarig när Jimmy Quinn tog över managerjobbet och när Quinn några månader senare inte lyckats ta dem ur nerflyttningsplatserna valdes Eddie Howe som hans tillfälliga ersättare. Varför han valdes istället för Quinns assisterande Jason Tindall (som senare blev assisterande åt Howe) eller någon som de inte sparkat från sitt jobb som reservlagsmanager tidigare under säsongen är oklart.

Men det är rimligare när Eddie Howe beskrivs som en klubbikon som spelade nästan 300 matcher för klubben innan han tvingades sluta 29 år gammal på grund av en knäskada, en publikfavorit som värvades tillbaka från Portsmouth tack vare en fansinsamling, och han brukade vara Jason Tindalls mittbackspartner.

Howe tog över vid nyår när de låg tio poäng ifrån säkerhet i League Two och höll dem kvar tack vare vad som i Bournemouth-kretsar kallas “The Great Escape of 2009” (för att de redan hade en annan Great Escape -95). Vars klimax var säsongens näst sista match mot Grimsby där man vände ett 0-1 underläge tack vare Liam Feeney och ett 2-1 mål i 80:e minuten av 36-åriga jätten och klubblegendaren Steve Fletcher vilket också var hans 100:e mål för klubben.

Nästa säsong vann de uppflyttning från League Two. Vilket inte var ett lika stort steg som det såg ut tack vare poängavdraget. De gjorde faktiskt bara två mål mer denna säsongen jämfört när de nästan blev nerflyttade och släppte in sju färre mål. Men de lyckades ändå ta 20 fler poäng. Skillnaden är helt enkelt en halv säsong med Eddie Howe jämfört med en hel säsong och momentumet från deras Great Escape. Brett Pitman vann visserligen nästan skytteligan men de gjorde han även säsongen innan. De hade också en fenomenal Marc Pugh i laget som värvats från Hereford.

Säsongen 2010-11 hade de alltså nått tillbaka till League One och de hade en helt lysande säsong. Trots att Pitman såldes till Bristol City efter bara ett par matcher låg man i ligatoppen i januari. Mycket tack vare det osannolika anfallsparet av Michael Symes (tvåmetersman med kassa knän) och Josh McQuoid (konverterad liten ytter) innan McQuoids plötsliga målform köptes av Millwall för en halv miljon pund och då ersattes han av en 18-årig Danny Ings som var minst lika bra.

Men då var Eddie Howe hett villebråd bland större klubbar med problem och Burnley post-Coyle(tus) behövde en ny manager.

:::

Burney Intermission

Howe tog över efter Brian Laws som inte levt upp till uppflyttningsförväntningarna men som likväl höll laget på övre halvan. Howe lyckades inte överträffa Laws men slutade ändå inom räckhåll från playoff-platserna. Mest anmärkningsvärt var värvningen av Charlie Austin från Swindon.

Följande säsong hoppades förmodligen Burnley ta ett steg framåt men Howe valde snarare att rensa i spelartruppen på gamla dyra spelare och gjorde sig av med bland andra Graham Alexander, Tyrone Mears, Chris Iwelumo, Kevin McDonald, Leon Cort, Danny Fox, Chris Eagles, Wade Elliott, och Clarke Carlisle.

Förutom ett par missar som Keith Treacy, Junior Stanislas, och Zavon Hines värvade han in Danny Ings, Kieran Trippier, Ben Mee, och Sam Vokes som argumenterbart var Burnleys fyra bästa spelare när de blev uppflyttade till Premier League förra säsongen. Burnley slutade dock bara tolva trots att Jay Rodriquez och Charlie Austin gjorde över 30 mål tillsammans i ligaspelet.

Howe lämnade eller fick sparken några månader in på nästa säsong när Burnley låg på nedre halvan efter ha sålt Jay Rodriquez och innan Danny Ings blev frisk.

Medan Howe var borta gick det tyngre för Bournemouth. De tappade andraplatsen Howe lämnade dem på men lyckades ändå knipa en playoff-plats. Förlorade på straffar i semifinal mot Huddersfield.

Andra säsongen var inte lika stark men var anmärkningsvärd för att den rika ryssen Maxim Denim köpte in sig i klubben. Delägare tillsammans med den kontroversielle Eddie Mitchell. Vilket innebar högre förväntningar och man började köpa anfallare för miljonbelopp istället för att sälja dem. Och Paul Groves tog över på slutet av säsongen.

Den tredje säsongen parallelt med Howes sista i Burnley började Bournemouth helt otroligt uselt. Under Paul Groves vann man bara en match av elva inledningsvis. Vilket ledde till att Bournemouth behövde en manager precis när Howe lämnade Burnley.

:::

Tillbaka till Bournemouth

Säsongen 12/13 kan helt enkelt delas upp i två perioder: Groves och Howe.

Groves: 1 vinst på 11 matcher, 8 av 33 möjliga poäng.

Howe: 22 vinster på 34 matcher, 75 av 102 möjliga poäng.

Under Groves låg man sist och under Howe vann man uppflyttning. Två av Howes värvningar var Brett Pitman som gjorde 20 mål på 29 ligamatcher denna säsongen och Matt Ritchie, vars försäljning från Swindon fick Paolo Di Canio att avgå. Han värvade också tillbaka en nästan 40-årig Steve Fletcher som nu är scout i klubben men när han slutade förra säsongen var han den allra första att få Football Leagues “Sir Tom Finney Award” vilket är något slags Lifetime-achievement pris. Vilket jag nämner delvis för att Tom Finney spelade tillsammans med Fletchers morfar – Jack Howe, inte släkt med Eddie Howe men det är ett imponerande sammanträffande.

:::

En annan parallell till Bournemouth är att Rotherham har tagit ganska exakt samma resa då de hotades med uteslutning samtidigt som Bournemouth och även de ligger nu i Championship. Skillnaden är att Rotherham blev uppflyttade först denna säsongen, snarare riskerar att åka ur The Championship denna säsong, deras nybyggda arena heter “New York Stadium”, och deras manager Steve Evans är en ohelig hybrid av Harry Redknapp och Sam Allardyce. I en mörkare tidslinje är Rotherham den större framgångssagan samtidigt som Sam Allardyce styr CL-vinnande Real Madrid med järnhand och bluetooth headset.

:::

Nutid

Förra säsongen var Bournemouth nykomlingar i Championship och det var en ganska typisk bra nykomlingssäsong. De började och avslutade starkt vilket landade dem i mitten av tabellen. Lewis Grabban gjorde 22 mål vilket ledde till att han såldes för drygt £7m till Norwich och Howe värvade in Callum Wilson från Coventry som hans ersättare.

Laget som Bournemouth har denna säsongen består till en stor del av spelare som Howe antingen värvade under sin förra sejour (Pugh, Arter) eller värvat sedan han kom tillbaka (Ritchie, Pitman, Wilson, Boruc, Kermogant, Surman) men hela backlinjen bestående av Simon Francis, Steve Cook, Tommy Elphick (lagkapten), och Charlie Daniels värvades av Lee Bradbury/Paul Groves.

De har dock spelat verkligen fantastiskt som ett lag och ingen förutom Holy Goalie Arthur Boruc har riktigt spelat på denna höga nivån innan. En del av dem har försökt men antingen inte lyckats i större lags akademier (Daniels, Ritchie, Arter), missat en straff i en playoff-semifinal (Kermogant), eller inte ansetts tillräckligt bra när deras lag vunnit uppflyttning till The Championship/Premier League (Elphick, Cook, Surman, Francis). Flera av dem har till och med spelat i lag utanför det professionella ligasystemet tidigare.

Det borde inte hålla och ett problem i längden är troligen att truppen är ganska tunn.

Ian Harte finns i truppen visserligen men som mentalt verkar ha avslutat sin karriär och gått vidare till “Assunção” eller “Frisparks-Elysium” vilket inte att förväxla med en regissörs Elysium vilket är andra film som var något av en besvikelse jämfört med den första. Bortom hans heliga vänsterfot-ighet får man annars hoppas att det finns ytterligare League One-spelare som kan kliva upp på Championship-nivå. Å andra sidan har gott om uppstickare klarat sig en hel säsong på en tunn trupp (Burnley post-Howe, Blackpool) utan betydande skadeproblem eller formtapp.

:::

Avslutningsvis tycker jag det är lite kul att jag faktiskt nämnde Eddie Howe i min allra första text på Fotbollskanalen.

I den inte särskilt välskrivna reseberättelsen och säsongssammanfattningen “Gästblogg om Football League-säsongen 09-10” förklarade jag deras uppflyttning från L2 som följande.

”Bournemouth har Jersey-födde Brett Pitman som är uppfostrad i klubben och denne man gjorde 26 ligamål i år. Ifjol var de nära att åka ur League Two men unge Eddie Howe har gjort ett jättejobb som tränare.”

Fem år senare är jag inte 16 längre men Bournemouth har fortfarande Jersey-landslagsmannen Brett Pitman och den jämfört med andra managers unge Eddie Howe (37, om två veckor) gör fortsatt ett jättejobb oavsett hur denna säsongen slutar för Bournemouth.

:::

Konstgräs och övrigt

Det har varit något av en konstgräs debatt i England på sistone. Det tillåts numera på Conference-nivå och neråt samt i FA-cupen. Vilket har lett till att Football League börjat fundera på att tillåta det. Många säger nej för de har Vietnam-flashbacks till 80-talets betong-liknande konstgräs medan de pro-konstgräs tycker det borde tillåtas för att klubbar därmed utan samma slitage skulle kunna hyra ut sina arenor oftare till konserter eller liknande. Alla som sett Wembleys gräsmatta efter NFLs gästspel och konserter kan sannerligen förstå.

Spelare säger också att det ökar skaderisken och flera tror sig inte kunna fortsätta sin karriär isåfall men hittills finns det inte konkreta bevis som stödjer den allmänna sanningen då de studier som gjorts inte sett någon skillnad.

Jag som är uppväxt på konstgräs (Skarpe Nord i Kungälv, som främst är en bandyarena) är något tveksam men kan åtminstone hålla med om att det inte känns lika bra som att spela på gräs.

Värt att nämna också är att det pågår en ännu större debatt inom damfotboll gällande konstgräs då FIFA gett Kanada dam-VM där det ska spelas på konstgräs. Och väldigt många spelare, däribland storstjärnan Abby Wambach och svenska landslaget, har skrivit på en protestlista för att få FIFA att flytta VM eller åtminstone sätta in gräsplaner. Att få FIFA att flytta ett VM från ett ställe där man inte tycker det bör spelas är dock lika svårt som att få Sepp Blatter att respektera kvinnor.

:::

The Championship

Derby leder före Bournemouth. Derby är väldigt bra och har bättre bredd än vad som bör vara möjligt. Middlesbrough ligger trea med Mourinho-adepten Aitor Karanka som manager och Grant Leadbitter leder laget i allt tror jag.

Konstigast i ligatoppen är Watford som är inne på sin fjärde manager för säsongen men ligger ändå femma. Vilket är imponerande särskilt då de nu med en ”långvarig” manager i Jokanovic har sämre form än när de hade tre olika managers på tio dagar.

Brentford ligger också i toppen som nykomlingar då Andre Gray hittat målformen och de ser ut att vara favoriter inför västra London-derbyt mot Fulham på fredag.

League One

Bristol City är inte längre obesegrade. Det varade ändå 16 matcher. De förlorade mot formstarka Swindon som nu ligger två i tabellen. Matchens enda mål gjorde av den långa geordien Michael Smith som öst in mål denna säsongen och kompletterar bra ett annars väldigt spelskickligt Swindon.

Bakom ligger Preston med Simon Grayson och Joe Garners mål. Notts Co ligger fyra med en trupp som precis klarade sig från nedflyttning ifjol och som har nybörjaren Shaun Derry som manager.

I botten ligger Yeovil otroligt nog fortfarande tillsammans med Crewe, Scunthorpe, och Leyton Orient. Orient som under Italienskt ägarskap anställs Mauro Milanese som manager och han ser fortfarande ut som att han ritats av Rob Liefeld.

League Two

Luton är tillbaka i Football League och de leder nu L2 efter en obesegrad svit på elva matcher och fin målform från Mark Cullen.

De skuggas av Shrewsbury som varit lysande under Micky Mellon och Wycombe som hämtat sig från säsonger av bottenstrider. Burton ligger fyra trots att man tappat Gary Rowett, Gary Rowetts välskötta skägg, och alla Gary Rowetts välutvalda matchoutfits till Birmingham. De har dock ersatt honom med legendariskt hårt skjutande Jimmy Floyd Hasselbaink som slog Wycombe i sin engelska managerdebut. Även Plymouth ligger på playoff plats efter en imponerande tv-sänd vinst mot Portsmouth. Deras 3-5-2 var närmast perfekt tack vare Kelvin Mellor på högerkanten som låg bakom alla målen och Reuben Reid med två mål var mycket effektiv.

Tranmere och Hartlepool kvar i botten.

:::

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Mest nostalgi när England möter Skottland i Glasgow

När The Guardian rankar de tio främsta rivalmötena inom landslagsfotbollen så placerar sig England mot Skottland på fjärde plats. Vilket kan ses om en inteckning för en eller flera av tre olika saker: 1) Att Skottland och England möts ikväll på Celtic Park, 2) Att artikelförfattarna båda två är britter, samt 3) Att rivalmöten inom landslagsfotbollen inte precis är någon våldsamt stor grej.

England vs Skottland var ett landslagsderby som helt säkert var mycket stort en gång i tiden. Men det minskade intresset och statusen för landslagsfotbollen i England, i kombination med att Skottland inte längre klarar av att hålla samma standard som förut, har gjort att intresset för matchen sakta men säkert har sjunkit.

En gång i tiden var Skottland vs England ett årligt möte, en höjdpunkt på den brittiska landslagskalendern. När de båda länderna drabbade samman på Wembley förra året i en träningslandskamp så var det å andra sidan första gången på 14 år som de båda landslagen ställdes mot varandra, i ett försök att återuppliva en sedan länge försvunnen tradition.

Rivaliteten mellan de båda länderna har naturligtvis mycket att göra med samhälle, politik och geografi. De båda länderna är naturligtvis grannar men samtidigt en del utav samma brittiska imperium. Självklart är relationen mellan de båda länderna klart påverkad av att Skottland invaderats av England och i princip har varit annekterade sedan dess.

Detta förhållande har skapat en på flera sätt välgrundad känsla i Skottland att deras nationella självbestämmande begränsas av de politiska beslutsfattarna i London. Det är inte allvarligare än att det som mest tar sig uttryck på en fotbollsplan, men väl på planen så ges uttryck för såväl ett hävdelsebehov och ett visst mått av förbittring.

På sätt och vis kan man beskriva det hela som en rätt klassisk storstad vs glesbygd-rivalitet, fast möjligen upphöjd i två på nationell nivå.

Det där kunde man se i förra årets möte på Wembley där flera av Englands spelare nog fick lite av en chock under matchen, som de skotska spelarna behandlade som allt annat än en vänskapsmatch. Det smällde rejält. Det lär bli några resor värre ikväll, på ett fullpackat Celtic Park och i Skottland där de skotska spelarna lär vara betydligt mer taggade.

Det är å andra sidan en förhållandevis enahanda rivalitet, åtminstone nu för tiden, där det är en betydligt mer betydelsefull rivalitet för Skottland än vad den är för England och de engelska spelarna. Det brukar normalt sett vara så, att för lillebror är matchen alltid lite mer betydelsefull än vad matchen är för storebror.

Men för Skottland är det stort. Och så pass inrotad i deras kulturella psyke är ändå konflikten med England att den fortfarande är en central del i deras nationalsång. Man får annars se det som förhållandevis ovanligt att ett lands nationalsång gör en så tydlig referens till ett annat land och ett annat nationellt styre.

[youtubeplay id=”7vkYiCdn834″ size=”medium”]

För England handlar kvällens match kanske mest om ett tillfälle för unga och i landslagssammanhang oerfarna spelare att lära sig. Att spela för England och att spela i en fientlig och fysiskt krävande miljö. Att mentalt kunna hantera pressen att spela en viktig och prestigefylld landskamp under sådana förutsättningar.

Men att matchen mellan de gamla fienderna inte längre har samma vikt blir ändå rätt tydligt av Roy Hodgsons beslut att spela unga spelare och i huvudsak lufta de spelare som inte spelade mot Slovenien, samt ge nya spelare chansen att pröva vingarna i landslaget.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Där det finns en politisk vilja finns också en väg

EM-kvalet gick bra för England. Ett underläge i halvtid på hemmaplan mot Slovenien förbyttes till en seger med 3-1 vid full tid, efter mål av Wayne Rooney och Danny Welbeck. England toppar sin kvalgrupp sex poäng före en trio av lag bestående av Slovenien, Schweiz och Litauen. Utan att i alltför hög utsträckning sälja skinnet innan björnen är skjuten så får man alltså betrakta England som i praktiken klara för EM 2016 redan.

Men, som har blivit alltför vanligt i samband med de internationella landslagsuppehållen, så har den allmänna diskussionen i för liten utsträckning gällt fotboll men i desto större utsträckning rört problem, skandaler och misstankar om korruption inom fotbollens organisationer. Inte minst då den sammanfattande rapport av en granskning av beslutsprocessen runt vilka länder som skulle få VM 2018 och 2022, och som avfärdats som ett rent försök till cover-up.

Att ge VM till Ryssland är kontroversiellt nog. Delvis på grund av misstankar om fusk i samband med deras kampanj. Men kanske främst av politiska skäl givet Rysslands olika politiska beslut samt aggressiva agerande mot sina grannar och tidigare sovjetrepubliker. Men samtidigt är Ryssland ett stort land och en etablerad fotbollsnation, som aldrig förut arrangerat ett VM, så att de får chansen känns ändå på sitt sätt rimligt utifrån det perspektivet.

Annorlunda är det dock med Qatar. Även här finns politiska skäl att motsätta sig dem som VM-arrangörer. Men där finns även mer praktiska skäl. Qatar har absolut ingen VM-historia, till skillnad från samtliga andra tidigare arrangörer, så det är ingen särskild anledning. Likaledes ifrågasätter många det rimliga i att arrangera ett VM i ett land där hettan kommer nå temperaturer som riskerar vara direkt skadliga och farliga för spelarna.

Just denna fråga väcker ont blod av flera skäl. För när Qatar sålde in sin VM-kampanj till omvärlden så avskrevs det där som ett problem, och det var då aldrig tal om att flytta VM i tiden. Då skulle istället helt nya klimatanläggningar hålla kylan nere på Qatars VM-anläggningar så värmen skulle inte vara några problem. En teknik som inte var möjlig då och som sedan dess har avfärdats som ett realistiskt alternativ.

Det där är ju en rätt klassisk bait-and-switch, det vill säga bedrägligt beteende med andra ord. Man säljer in en lösning innan beslutet är fattat med tron på ett gynnsamt utfall. När så beslutet är fattat så förkastar man den lösningen och börjar istället prata om att flytta VM till vintern istället. Man säger en sak och det blir en annan, och man förlitar sig på att omvärlden ser det som för jobbigt och uppslitande att riva upp beslutet att ge VM till Qatar.

Man förlitar sig också på att mäktiga intressen arbetar för deras sak, självklart på grund av de pengar som är inblandade. FIFA vill naturligtvis ha VM i Qatar, man kan tänka sig många miljoner eller till och med miljarder skäl till det, vid sidan av rent privata anledningar för FIFA:s beslutsfattare. För de som ifrågasätter och faktiskt vill riva upp beslutet att ge Qatar VM är det alltså en stor kamp i politisk motvind som skulle krävas.

Vi ska inte hymla om att det finns både ekonomiska och politiska intressen inblandade även för de europeiska länder som huvudsakligen är de som protesterar både mot VM i Qatar i sig men även mot lösningen att lägga VM mitt i den europeiska vintern. De vill självklart inte bryta upp sin säsong för att ge plats för ett VM. Men att Europa protesterar mest högljutt beror så klart också på att där spelar högst andel VM-aktuella spelare.

Som alltid i sådana här sammanhang så finns en viss uppgivenhet i möjligheten att påverka FIFA:s beslut i frågan. Men vid sidan av det ibland moraliskt tveksamma i att acceptera något felaktigt bara för att man inte tror sig ha någon framgång med det principiellt rätta, så är det där en undergivenhet som ofta underskattar de möjligheter som ändå står till buds, givet att man är beredd att tillgripa kraftfull och radikal handling.

Någon gjorde exempelvis i kommentarsfältet i fredags jämförelsen mellan FIFA och VM och Ryssland. Denne någon menade att Europa absolut kan hota Ryssland med att strypa deras gastillförsel, en förvisso något omvänd syn på beroendeförhållandet men det funkar som teoretiskt exempel, men att Ryssland då bara kan sluta ett gasavtal med Kina istället. Ryssland, i det här fallet, har alltid alternativ och är således inte beroende av Europas godkännande på det viset.

Det där må vara sant när det gäller gas, eller vilka som helst andra former av naturresurser. Men är det sant när det gäller VM är frågan man måste besvara med ett jakande för att jämförelsen ska hålla. Nej knappast, skulle däremot jag vilja påstå. Om Europa som ett samlat kollektiv, eller åtminstone en grupp av de allra största och mest prestigefulla fotbollsländerna i Europa, skulle hoppa av VM i protest om inte Qatar som arrangör omprövades, så skulle Qatar knappast kunna ersätta dem med Kina eller vilket som helst annat land. VM skulle då helt tappa både sin trovärdighet och sin ekonomiska dragkraft.

Flera nuvarande och gamla beslutsfattare inom framför allt engelsk och tysk fotboll har betonat ett sådant alternativ. Men utmaningarna är många. Att faktiskt gå från hårda ord till konkret handling brukar vara svårt i sådana här sammanhang, då det fordrar politisk vilja och faktiskt risktagande. Ska man välja den linjen så måste man faktiskt vara beredd att verkligen ta kostnaden det skulle innebära att stå utanför exempelvis ett VM. När det ramlar ned i konkreta budgetsiffror så brukar den politiska viljan kunna sjunka rätt snabbt och de stora orden ombytas i betydligt mindre kraftfull handling.

Poängen är dock denna – möjligheterna finns faktiskt där. Frågan är istället om någon eller några europeiska länder över huvud taget är beredda att göra vad som krävs istället för att bara slå sig själva för bröstet och ta till de stora och svävande orden.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Roy Hodgson fortsätter välja spelare från de engelska storklubbarna

Roy Hodgson har haft vad i princip ingen engelsk förbundskapten före honom har haft. Nämligen ett mandat för förändring, en sorts frihet att radikalt förändra den engelska landslagstruppen, och satsa mer på unga spelare än vad som tidigare har varit fallet.

Den relevanta frågan är i så fall i vilken utsträckning Hodgson har använt sig av detta mandat. Delvis har han fått beröm för att medvetet satsa på några av Englands yngre och mest talangfulla spelare. Raheem Sterling, Danny Welbeck och Lule Shaw är några exempel på detta.

Men det finns uppenbarligen gränser för Hodgsons satsning i och med att han inför det här landslagsuppehållet fortsätter att ta ut Rickie Lambert som en av Englands anfallare. Lambert som är 32 år gammal har hittills inte gjort ett enda mål för Liverpool den här säsongen.

Delvis är det säkert fråga om att Roy Hodgson själv inte vill förnya Englands spelartrupp för radikalt på en och samma gång. Men det blir ändå märkligt att inkludera Lambert i landslagstruppen sett till att han på samma gång saknar såväl historiska meriter i Englands landslag som framtida potential.

Rickie Lambert slog igenom inför VM 2014 och var ett intressant val vid det tillfället. Men i och med att Hodgson, felaktigt enligt mig, valde att knappt alls utnyttja Lambert i samband med VM, så uppstår naturligtvis den relevanta frågeställningen varför Hodgson alls fortsätter att ta ut Lambert.

Om man i samband med ett världsmästerskap väljer att inte visa något förtroende för en 32-årig etablerad målskytt, så uppstår frågan varför man ska fortsatta på samma spelare efter detta världsmästerskap.

Det hela är för mig inte en fråga om Rickie Lambert i sig. Alla spelare förtjänar förtroendet att få fler chanser för att få bästa möjliga förutsättningar att lyckas och utvecklas. Men det måste finnas en idé från lagledningens sida om hur spelaren ska användas, men den idén verkar Roy Hodgson sakna.

Till viss del känns det också som ett gammalt syndrom för Roy Hodgson, och även hans företrädare på förbundskaptensposten, att okritiskt ta ut spelare från de engelska storklubbarna. Det går onekligen att fråga sig vilken Lamberts merit i nuläget egentligen är utöver att han spelar för Liverpool.

Hade han fortsatt bli uttagen till England om han fortfarande hade spelat för Southampton?

Det som väcker mest frågetecken är att Roy Hodgson genom att ta ut Lambert väljer att blunda för andra spelare som visar betydligt bättre form och framtidspotential än Lambert. Inte minst då Charlie Austin i QPR som både har gjort flest mål av samtliga engelska anfallare i absoluta tal som högst andel av sitt eget lags målproduktion.

Rickie Lambert är 32 år gammal. Charlie Austin är 25 år gammal. Lambert är på nedgång samtidigt som Austin är på uppgång. I det läget känns det naturligt för Roy Hodgson att snarare ta ut Austin i landslagstruppen än Lambert, ändå väljer han att agera på motsatt vis.

Kanske är sanningen den att Roy Hodgson möjligen håller på att förnya och föryngra det engelska landslaget, men den gamla strukturen att i huvudsak ta ut spelare från de största klubbarna lever kvar. Det är en struktur som historiskt har begränsat England.

Tråkigt nog har Roy Hodgson hittills visat sig oförmögen att bryta denna struktur.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vilka är Englands tre största spelare genom tiderna?

England har ett i det närmaste perfekt facit så här långt i EM-kvalet, med tre segrar på tre matcher. I tur och ordning mot Schweiz, San Marino och Estland. Ikväll siktar de på att göra det fyra vinster på fyra matcher hemma mot Slovenien.

Det känns spontant som allt annat än en omöjlig motståndare. Samtidigt är Slovenien ett av de lag som ligger närmast England i grupptabellen, med sex poäng och två vinster på tre matcher. I korthet kan man alltså säga att England vid vinst ikväll har plockat tre poäng mot tre av fyra möjliga konkurrenter i kvalgruppen.

Helt enkelt blir det däremot inte. England har haft det jobbigt mot Slovenien förut. Mest påtagligt kanske under VM 2010 där England vann en ångestladdad sista gruppmatch mot Slovenien med 1-0, efter mål av Jermain Defoe. En vinst som tog England till slutspel och en episk överkörning signerad Tyskland och ribbans undersida.

Känslan annars inför det här landslagsuppehållet och den här EM-kvalmatchen är att ointresset är mer kompakt än någonsin tidigare. Det skrivs ytterst lite om matchen i media exempelvis, ett mått så gott som något. Det skrivs snarare mer om Sheffield United och om FIFA än om England. Inte ens någon mer eller mindre påhittad skandal har dykt upp i media.

Likgiltigheten är självklart en produkt både av att EM-kvalet redan i någon mening är avgjort, och kanske till och med kändes avgjort redan på förhand, och av att England trots allt har presterat så förhållandevis bra i kvalet. Om Englands resultat hade varit dåliga så hade det självklart varit en källa till diskussion.

Något säger det kanske också om mediaklimatet runt det engelska landslaget. Det skrivs när det går dåligt men när det går bra så är det tyst.

En sådan atmosfär gör det så klart svårt att lyckas i det engelska landslaget, vilket också har visat sig genom åren. Misstag lyfts fram snarare än positiva prestationer och det skapas en form av negativ press som gör att spelare som är otroligt skickliga i sina klubblag blir på sin höjd medelmåttiga när de drar på sig landslagströjan.

En spelare som man kan diskutera i evighet i cirklar om han har lyckats eller varit misslyckad i England är Wayne Rooney. Han har under många år varit en av eller kanske till och med den bäste spelaren i det engelska landslaget, men få skulle å andra sidan säga att han har levt upp till de, möjigen orimliga, förväntningar som fanns på honom för ungefär tio år sedan.

Lite tragiskt kan man så klart också tycka det är att Wayne Rooney själv, när han uppmanas att tänka tillbaka på sina tio år som engelsk landslagsspelare, betraktar sin allra första turnering, EM 2004, också som höjdpunkten i sin landslagskarriär, i alla fall sett till mästerskapen. En bra början som lovar mycket, därefter besvikelse.

Wayne Rooney gör ikväll sin 100:e landskamp. Han är bara 29 år gammal och får således anses ha goda chanser att innan sin karriärs slut slå två gamla engelska landslagsrekord. Dels Bobby Charltons målrekord om 49 mål för England. Dels Peter Shiltons rekord om 125 landskamper. Rooney behöver alltså göra 26 ytterligare landskamper samt sju mål för att i någon mening bli historisk i landslagströjan.

Statistiken skulle då lyfta fram Wayne Rooney som Englands kanske största spelare genom tiderna. Inte för att jag tror att Rooney själv skulle hålla med om det, och själv skulle jag nog också dra mig för att nämna Rooney i en sådan diskussion. För mig finns det genom den engelska landslagshistorien betydligt större förgrundsgestalter:

(3) Gordon Banks, Leicester och Stoke. En av historiens mest namnkunniga målvakter. Var målvakt i England under VM 1966 och således världsmästare med England. Men det han kommer kommas ihåg mest för är alltid den otroliga räddningen på Pélés nick under VM 1970.

(2) Bobby Moore, West Ham. Var lagkapten för England under ett helt årtionde och anses av många vara Englands, och en av världens, kanske främsta försvarare någonsin. Kan sägas representera själva sinnebilden av den store försvarsledaren i ett engelskt fotbollslag.

(1) Bobby Charlton, Man Utd. Anfallare och offensiv mittfältare i ett, den kreativa kraften på det engelska mittfältet under tolv år och fyra världsmästerskap. En väldig förebild både på och vid sidan av fotbollsplanen, Englands kanske främste spelare genom tiderna.

Dessa tre spelare har alla en sak gemensamt. De var samtliga nyckelspelare i det enda internationella mästerskap som England någonsin har vunnit. Stora spelare vinner mästerskap.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

FIFA har utrett FIFA och kommit fram till att FIFA inte har gjort något fel

FIFA gör sitt allra bästa för att framstå som just den parodi på öppenhet och ärlighet som organisationen faktiskt är. Vilket man ironiskt nog skulle kunna betrakta som själva definitionen av öppenhet. ”Hey, vi är smutsiga och oärliga och vi vet att vi är det, men vi är liksom minsann ärliga med det!”

I kölvattnet av de kontroversiella besluten att först tilldela VM 2018 till Ryssland som dels inte har pengar nog att betala sin förbundskaptens lön samt som nation bedriver halvvarma krig i östra Europa och centrala Asien, och sedan tilldela VM 2022 till en människorättskränkande diktatur i form av Qatar, så har integriteten i FIFA:s beslutsprocess stått under granskning.

Först anlitar FIFA advokaten Michael Garcia för att gå igenom och utvärdera FIFA:s beslutsprocess. Han producerar en utredning om 430 sidor i vilken han både framför kritik och förslag till förändring. Istället för att publicera den utredningen så låter man istället Hans-Joachim Eckert, ordförande i FIFA:s etikkommitté, publicera en 42-sidig sammanfattning av Garcias rapport.

Frågan är emellertid vad Eckert sammanfattade. För Garcia riktade omedelbart tung kritik mot Eckert för att hans sammanfattning innehöll ”ofullständiga och felaktiga beskrivningar av fakta”. Många utanför FIFA beskriver ärendets hela hantering som en enda coverup.

Bisarrt nog så finner inte Eckert några fel i Rysslands och Qatars respektive kampanjer. Detta trots att alla mail på de datorer som den ryska kampanjen använde på ett mystiskt sätt har raderats. Detta trots omfattande bevis för otillåtna betalningar som gjorts såväl av Qatar själva som av Mohamed Bin Hammam, en inflytelserik person med kopplingar till Qatars VM-kampanj.

FIFA utreder FIFA och FIFA kommer otroligt nog fram till att FIFA inte har gjort något fel.

Qatars inflytande inom världsfotbollen växer. För några år sedan skrev jag en blogg om hur de medvetet investerar i världsfotbollen i syfte att skaffa sig själva inflytande inom den globala politiken, och göra sig mindre sårbart för militära angrepp utifrån.

Som en otroligt oljerik nation så har Qatar naturligtvis väldiga ekonomiska resurser. Men olja är en eftertraktad resurs och som liten arabnation kan det innebära att man befinner sig under hot både från andra arabiska nationer, som exempelvis i fallet Kuwait för snart 25 år sedan, men också från den mer västerländska oljeimperialismen.

Ett sätt att göra sig mer immun mot sådana påhopp är att bli en kulturellt accepterad nation i omvärldens ögon. Fotbollen, som når väldigt breda skikt och grupper inom vårt samhälle, är ett effektivt sätt att investera och snabbt uppnå ett positivt rykte, och har under senare år blivit en allt vanligare strategi för olika ekonomiska och politiska intressen runtom i världen.

Qatar äger eller stödjer redan stora europeiska fotbollsinstitutioner såsom PSG och Barcelona. Qatar investerar i fotbollsrättigheter och ska alltså arrangera VM om knappt åtta år. Många menar att det är en tidsfråga innan de köper någon av de engelska jättarna i form av Arsenal, Liverpool eller Man Utd, och tar upp kampen med sina grannar Abu Dhabi i Man City.

Mängden pengar som Qatar pumpar in i den europeiska fotbollen gör dock att många förblir blinda för brister i den människosyn som dessa pengar representerar. Investeringarna blir som en form av avlatsbrev i vilka Qatar köper sig fria från närmare granskning. För i vems intresse ligger det att skåda given häst i munnen och därmed riskera bli av med en sådan finansiering?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sheffield United befinner sig i politiskt blåsväder

Ched Evans är dömd för våldtäkt. 2012 dömdes han till fem års fängelse för att ha våldtagit en 19-årig kvinna. Domen överklagades men bifölls senare av en annan domstol. Ched Evans har tillbringat två och ett halvt år i fängelse innan han släpptes fri för någon månad sedan. För några dagar sedan började han träna igen med sin gamla klubb Sheffield United.

Beslutet att låta Evans träna med klubben har väckt ramaskri och moraliska protester över hela England. Flera av klubbens kvinnliga företrädare har valt att lämna klubben i protest. Den lokale parlamentsledamoten Paul Blomfield har skrivit ett öppet brev till klubbledningen i vilket han uppmanar klubben att ompröva sitt beslut.

Mer än 160,000 personer har skrivit på en online-protest mot Sheffield Uniteds beslut att låta Ched Evans träna med klubben. Nick Clegg, biträdande premiärminister från Sheffield, har varnat Sheffield United för politiska konsekvenser samtidigt som flera av klubbens sponsorer på samma sätt har varnat för ekonomiska konsekvenser.

I längden kommer detta med all säkerhet bli fullständigt ohållbart för Sheffield United, som kommer tvingas avhysa Evans från sin anläggning. De kan inte ta en sådan organisatorisk risk för någon enskild spelare, i synnerhet inte en spelare som inte är anställd för klubben. Frågan är hur de ens tänkte från första början.

Men det väcker så klart en moraliskt intressant frågeställning. Nämligen om personer som är dömda för den här typen av brott ska ges möjlighet att fortsätta träna och spela för professionella fotbollsklubbar. Eller om de i någon mening ska anses dömda för evigt.

Sheffield United blev tillfrågade av spelarfacket, Professional Footballers’ Association, att låta Evans träna med klubben. PFA menar att de fördömer våldtäkt och våld mot kvinnor fullt ut men också att de anser att en människa ska anses ha fullgjort sitt juridiskt utdömda straff utan att drabbas av vidare bestraffning.

Det är så klart lätt hänt att hamna i en snurrig diskussion om skyldig eller oskyldig. Å ena sidan vet vi att professionella fotbollsspelare löper viss risk att anklagas för just våldtäkt utan att nödvändigtvis vara skyldiga till det och än mindre dömas skyldiga för det. Å andra sidan kan vi vara övertygade om att det visste även de brittiska domstolar som trots detta fann Evans skyldig till brottet.

Om samhället genom dess rättsväsende dömer Ched Evans till fängelse i fem år, med möjlighet att bli frisläppt efter halva den avtjänade tiden, så är en utgångspunkt att Evans då också har avtjänat sitt straff när han väl kommer ut ur fängelset. Alla människor ska vara lika inför lagen, och Evans skall därefter behandlas som alla andra.

Att i praktiken ålägga honom yrkesförbud, vilket det självklart innebär när man inte vill tillåta en professionell fotbollsspelare att ens träna och än mindre spela för någon klubb, är naturligtvis detsamma som att fortsätta bestraffa Evans för ett brott som han enligt det brittiska rättsväsendet redan har sonat. Vilket känns principiellt fel.

En form av social bestraffning vid sidan av den rent juridiska bestraffningen. Ett skamstraff helt enkelt.

Å andra sidan är det inte självklart någon mänsklig rättighet att Evans ska få tillbaka just sitt gamla jobb. Det är helt sant att professionella fotbollsspelare i viss utsträckning är sociala förebilder. Även inom andra samhällssektorer, som i vissa företag och definitivt inom politiska organisationer, så är det omöjligt för personer som dömts för vissa typer av brott att fortsätta representera dessa organisationer.

En fotbollsklubb är en social företeelse på samma sätt som exempelvis politiska partier, kanske till och med i än större utsträckning. Som sådan är den beroende av att uppfattas som legitim i sin omvärld, vilket omfattar sponsorer, supportrar, media och politiska beslutsfattare. En klubb både formas av sociala normer och bidrar till att forma dem.

Och med den utgångspunkten blir Sheffield Uniteds beslut att låta Sheffield United träna med klubben desto märkligare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Den spanska karavanen inom brittisk fotboll

Det hör knappast till vanligheterna att etablerade managers i England och Premier League beger sig utomlands för att jobba. Än mindre då kanske att de i så fall beger sig till Spanien. David Moyes som manager i Real Sociedad känns som att inte många hade gissat i förväg att det skulle bli fallet.

Men fullt så ovanligt är det ändå inte. Och jag skulle nog nästan vilja påstå att det är vanligare än vad de flesta tror och tänker sig. Bara till spansk fotboll har engelsk fotboll i modern tid faktiskt exporterat drygt tio olika managers, med varierande grad av framgång.

Ron Atkinson. Den karismatiske Ron Atkinson visade onekligen vägen för David Moyes. Efter att ha fått sparken från Man Utd 1986 så tog det ett litet tag, men 1988 tog han över som manager i Atletico Madrid under den då nya ordföranden Jesus Gil. Tre månader fick Atkinson behålla jobbet, innan hans assistent Colin Addison enligt Atkinson stal jobbet från honom.

Chris Coleman. Strax efter att Real Sociedad åkt ur La Liga 2007 så tog Coleman över managerjobbet i klubben. Coleman lyckades föra upp det baskiska laget upp till femteplats innan han efter ett halvår oväntat sade upp sig, och menade att han inte kom överens med klubbens ordförande.

Jock Wallace. Efter två lyckades säsonger med Glasgow Rangers i mitten av 1980-talet så prövade Wallace sin lycka i Spanien och Andalusien. Det blev en säsong med Sevilla under vilken han slutade på nionde plats i La Liga.

Colin Addison. Var först manager för Celta Vigo och förde upp dem i La Liga säsongen 1986-1987. Därefter var han assisterande manager till Ron Atkinson i West Brom, innan han följde med Atkinson tillbaka till Spanien och Atletico Madrid. Några år senare blev Addison även manager i Cadiz, som han såg till att hålla kvar i La Liga.

Ronnie Allen. Klubblegenden i West Brom Allen flyttade som manager till Spanien i slutet av 1960-talet. 1969 vann han Copa Del Rey med Athletic Bilbao, som han säsongen därpå förde upp på andra plats i ligan. Efter den framgången tog han sitt pick och pack och flyttade till Portugal och Sporting.

Howard Kendall. Kendall var en av brittisk fotbolls hetaste managers under 1980-talet, med två ligatitlar med Everton. Kendall ville dock pröva sina vingar i Europa, vilket var omöjligt med Everton, och flyttade till Athletic Bilbao där han under två säsonger slutade fyra respektive sjua. Längre kom han dock inte och menade att Bilbaos policy att bara spela baskiska spelare hindrade honom från framgång. Kendall flyttade tillbaka till England och Man City.

Vic Buckingham. Buckingham påstås ha planterat de första frönen till det som i Holland skulle komma att kallas totalfotboll i början av 1960-talet. Via Ajax och Holland begav sig den förre Tottenhamspelaren till Grekland, innan han 1970 tog över i Barcelona. 1971 vann han Copa Del Rey med Barcelona, och något år senare var han också manager i Sevilla.

Bobby Robson. En ikon inom manageryrket vars storhet bland annat kan mätas i att han var framgångsrik i flera länder. Under en säsong var han manager för Barcelona och vann då Copa Del Rey, den spanska supercupen samt Cupvinnarcupen. Strax därefter blev han dock sparkad snett uppåt vänster till en direktörsroll i samband med att Louis van Gaal tog över laget. Strax därefter återvände Robson till PSV Eindhoven.

Terry Venables. Många var överraskade när Venables, som dessförinnan varit manager i QPR, tog över Barcelona 1984. Men han vann snabbt en första ligatitel ett år senare och säsongen därpå förde Venables Barcelona ända fram till final i Europacupen, på vägen besegrandes IFK Göteborg i en dramatisk straffläggning. I finalen förlorade man dock på straffar mot Steaua Bukarest. Barcelonas form dippade också i ligan och 1987 fick Venables sparken.

John Toshack. Den walesiska veteranen reste runt jorden som Caine i Kungfu. Utöver Spanien så spenderade Toshack tid i Portugal, Turkiet, Frankrike, Makedonien, Azerbadjan och Marocko. Under två decennier var Toshack manager i Real Sociedad tre gånger, två gånger i Real Madrid, samt en gång i Deportivo La Coruna och Murcia. 1987 vann han Copa Del Rey med Real Sociedad och 1990 La Liga med Real Madrid.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Brittisk karantän efter misslyckanden för både McClaren och Moyes

Att fly landet verkar vara den föredragna karriärsstrategin för brittiska managers som misslyckats på något av den engelska fotbollens så kallade toppjobb.

Steve McClaren tankade rejält som Englands förbundskapten och tog därefter ett uppehåll innan han begav sig ut i Europa. Först till Holland med FC Twente och därefter Bundesliga och Wolfsburg. Efter viss framgång, bland annat vann han Eredivisie med Twente, så gjorde han så smått sin återkomst till engelsk fotboll, med blandade resultat.

David Moyes tankade minst lika spektakulärt men förmodligen mer utdraget och plågsamt som Man Utds manager innan han fick sparken i april. Han följer nu McClarens exempel och väljer efter ett kort uppehåll att lämna landet, och utsågs igår till manager för La Liga-laget Real Sociedad.

Det var möjligen en något oväntat beslut för David Moyes, som många nog skulle beskriva som en klassiskt brittisk manager. Sådana brukar man sällan se lämna de brittiska öarna, av såväl goda som dåliga skäl. Men Real Sociedad har å andra sidan en viss historia med just brittiska managers, så att de tar chansen är kanske inte så märkligt.

Sedan är det lätt att vara fördomsfull runt en manager som David Moyes, vilket inte minst det senaste årets diskussioner kring hans person har visat. Men han är såväl berest som beläst i europeisk fotboll, och har gjort många studieresor ut i europeiska klubbar. Något som faktiskt särskiljer honom från en hel del andra samtida brittiska motsvarigheter.

Att det är en kontrast med David Moyes i La Liga är uppenbart. Det ska dock bli spännande att se om det är en kontrast som stör och förstör eller om det istället kan bli en konstruktiv kontrast.

Men varför agerar först McClaren och därefter Moyes på det här viset, att de flyr landet efter ett misslyckande? För lite är det ju så det känns, även om det i själva verket inte är något fel med att söka jobb utomlands. Tvärtom tror jag att brittiska managers och brittisk fotboll skulle ha mycket att vinna på om fler managers sökte sig utåt i världen i större utsträckning.

Till stor del är det säkert så att de vet med sig att de vid ett nytt första jobb i England skulle förföljas av frågor och negativa jämförelser. Det gamla jobbets misslyckanden skulle oundvikligen smitta ned det nya jobbets förutsättningar. En tid i utländsk karantän gör att de å ena sidan kan börja jobba igen, men å andra sidan lägga tid och distans mellan sig själva och en ohälsosam medial bevakning.

Självklart är det även så att engelska klubbar också förstår att det med i de här båda fallen Steve McClaren och David Moyes, direkt efter deras respektive misslyckanden, följer en klart oönskad uppmärksamhet. Bara av det skälet drar sig säkert ett antal klubbar för att vara de första som anställer dem igen, så utbudet av arbetsgivare är säkert även det begränsat till en början.

Ett trist perspektiv, men kanske ett förståeligt perspektiv i en modern fotbollskultur som är på samma gång extremt resultatorienterad som oerhört känslig för medial bevakning.

:::

Landslagsuppehåll nu. Jag ser att det pratas ibland i kommentarsfältet om att skriva gästbloggar, och just landslagsuppehållen är ju utmärkta tillfällen att göra slag i saken, att släppa sargen och komma in i matchen. Att liksom pröva era vingar.

:::

Jag får en hel del mail från personer som undrar hur man ska göra för att börja skriva om fotboll.

Någon journalist är inte jag, så jag kan inte ge några karriärtips i det avseendet, annat än att söka alla tänkbara jobb och praktikplatser som finns, det värsta man kan få är ett nej och all erfarenhet och alla ingångar är värda guld, men om själva skrivandet i sig kan jag ha några tankar:

– Börja skriva! Prata inte om att börja skriva utan börja bara skriva. Alla som skriver utvecklar sitt skrivande och det tar lång tid att bygga upp en vana och rutin som gör skrivandet naturligt.

– Det finns inga färdiga texter! Den text har aldrig funnits som inte hade kunnat bli lite bättre om man lagt mer tid på den. Många författare bakbinder sig själva med prestationsångest och jakt på perfektion som inte existerar. Sätt ned foten, bestäm när texten är tillräckligt bra, och tänk på att det alltid kommer nya texter där man kan vidareutveckla sina tankar.

– Håll alltid koll på för vilka du skriver! Var medveten om vilka som läser dig eller vilka du vill ska läsa dig, vad de kan och vad de vet. Know your audience! Men försök inte börja skriva vad du tror att de vill höra, sådant avslöjar en smart läsare blixtsnabbt. Dagtinga inte med din övertygelse!

– Ta inte din egen text personligt! Ett vanligt misstag är att ta påhopp på sin text som påhopp på sin person. Vilket syftet säkert kan vara ibland, inte minst inom fotbollen. Men det kan till slut bli rätt jobbigt att gå omkring och ständigt känna sig kränkt, och det lär påverka ditt fortsatta skrivande negativt. Så håll distansen till texten.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #11: Sjuk tabelltopp i Premier League

Veckans lag

:::

Bubblare:

Joe Hart, Man City
Nathaniel Clyne, Southampton
Fabricio Coloccini, Newcastle
Emre Can, Liverpool
James McCarthy, Everton
Eden Hazard, Chelsea
Jon Walters, Stoke
Charlie Austin, QPR

:::

Tankar och slutsatser:

Liverpool, Arsenal och Tottenham passade samtliga på att förlora med 1-2 den här helgen, i vad som närmast är att likställa med svensk marschtakt. För Liverpool var det måhända en tuff match mot Chelsea, men för de båda Londonklubbarna måste nu varningsklockorna börja ringa på allvar. I synnerhet Tottenham måste börja känna att den här säsongen är på väg käpprätt åt helvete.

Man City är svindlande nära ännu ett fiasko i Champions League. Det spordes i samband med förlusten mot CSKA Moskva att det också skulle krävas ett misslyckande i ligaspelet för att Manuel Pellegrini skulle sitta löst till som manager. Och med ännu ett onödigt poängtapp på bortaplan i London, den här gången mot QPR, så ser ligamisslyckandet lika säkert ut som ett brev på posten.

Topp fem i Premier League just nu:
Chelsea
Southampton
Man City
West Ham
Swansea

Sinnessjukt!

Fest hos Mange drog tydligen in 13 rätt på stryktipset under helgen om jag förstått det rätt. Undrar om han möjligen satt och var lite orolig att Man City skulle göra en favorit i repris mot QPR vid underläge 1-2 i slutet av matchen. Men grattis i alla fall!

Stort med första segern för säsongen för Burnley. Nu tvivlar jag på att det kommer att hjälpa, men helt plötsligt kom de i alla fall inom räckhåll för det där förhatliga nedflyttningsstrecket.

Landslagsuppehåll… Jippi!

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det finns inget försvar för Arsenals tunna försvar

”Om vi inte hade målet att vinna ligan så skulle jag ta livet av mig när jag gick iväg härifrån.” Ungefär så drastiskt valde Arsene Wenger att uttrycka sig som svar på en i hans tycke kanske något insinuant fråga på fredagens presskonferens om Arsenal egentligen hade som genuin målsättning att vinna ligan igen, för första gången sedan 2004.

Det låter naturligtvis bestämt och otvetydigt. Vilket är bra. Möjligen lite väl drastiskt. Mindre bra. Men talande, och kanske mest obra, är att de där frågorna över huvud taget ställs.

Men ord är ord och handling är handling. Naturligtvis finns det historiska skäl att undra om Arsenals reella målsättning verkligen är att vinna ligan. På samma sätt finns det skäl att utifrån den här säsongens förutsättningar ifrågasätta, om ambitionen verkligen var att utmana om eller vinna Premier League, hur Arsene Wenger har förberett sin spelartrupp.

Arsenals brist på bredd i den egna backlinjen var en brist som stod skriven i sten innan säsongen ens börjat, och således långt innan transferfönstret stängde. Ändå står vi här nu, en bit in i november, och Arsenal har bara tillgång till en enda naturlig mittback, och en total försvarsuppställning om endast fyra spelare.

Laurent Koscielny kan tydligen fortfarande inte springa, vilket får anses som ett problem för en fotbollsspelare, än mer en mittback. Båda hans hälsenor är inflammerade, ett problem som såväl Arsenal som den franska landslagsledningen har haft kännedom om i flera månader. Det är heller inget plötsligt uppdykande problem.

Enligt Arsene Wenger kommer Koscielny att vara borta i åtminstone tre-fyra veckor till. Vilket de flesta som har lärt sig Arsenalspeak genom åren vet betyder att han kan vara borta i allt från sex veckor till typ fyra månader. Det ser inte alltför ljust ut, och Arsenals förhandlingsläge under januarifönstret lär inte vara det bästa.

Hur försätter man sig egentligen i en sådan här situation? Problemet kan knappast ha varit okänt för Arsene Wenger. Allra helst inte som omvärlden påtalade problemet för honom om och om igen.

Men en av världens rikaste klubbar, en manager som enligt utsago drar in cirka £8m om året i lön, stora kapitalreserver på banken och supportrar som betalar världens högsta biljettpriser, sitter alltså bara några månader in på säsongen med endast en hel och frisk mittback. Ta i trä, är kanske bäst att säga, för säkerhets skull.

Föreställ er någon som helst annan bransch. McDonalds-chefen som glömmer att lägga en beställning och står utan hamburgare. Bankdirektören som godkänner lån men saknar en bra stab med kreditrådgivare. Byggherren som anställer en massa folk innan han vet att han har tillräckligt med uppdrag åt dem.

Man skulle kunna tänka sig att den styrelsen och företagets ägare hade varit minst sagt kritiskt inställd till VD:n. På grund av ansvarslöshet och att ha försummat sina uppgifter. Man skulle kunna förvänta sig att den VD:n eller chefen nog inte blir särskilt långlivad på sitt uppdrag.

Arsenal har ett halvjobbigt läge i tabellen. Från titelstriden är de redan avhängda, sedan länge frånsprungna av Chelsea. Deras räddning så här långt i kampen om Champions League-platserna är att deras närmaste utmanare har varit precis lika ojämna och odugliga de. Kvällens motståndare, Swansea, ligger strax under detta koppel av lag.

Ändå har Swansea chansen att vid vinst faktiskt gå förbi Arsenal och upp på en femte eller möjligen till och med fjärde plats. Och det får man väl säga att Swansea har rätt goda chanser att göra, inte minst när Wilfried Bony, en av ligans bättre och tuffare anfallare, ska ställas mot Arsenals ende och ensamme mittback.

Jag skulle tro att Swansea har goda möjligheter att lyckas. Bättre än vad de borde ha i alla fall.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

"The expert in battle moves the enemy, and is not moved by him"

Luis Suarez har varit på hugget de senaste veckorna. För en person som normalt sett, om än av mer eller mindre onormala skäl, ofta befinner sig i rubrikernas blickfång, så har Suarez kanske mer ofta än vanligt befunnit sig i just rubrikerna – detta i och med publiceringen av hans biografi som till stor del behandlar hans tid i Liverpool.

Jag har haft mina åsikter om Luis Suarez vilket är allmänt känt. Jag var minst sagt och med väldigt goda skäl kritisk till hans sätt att bete sig i samband med bråket gällande honom och Patrice Evra. Hans återkommande dentala attacker på sina motståndare har föranlett såväl kritiska hugg som bitande sarkasm från min sida. Att jag ser honom som en av världens absolut bästa fotbollsspelare har jag däremot heller inte gjort någon hemlighet av.

Men även om jag knappast betvivlar Luis Suarez tekniska kompetens som fotbollsspelare, så menar jag att han han i sin bok visar svåra prov på att vara rätt blind för det taktiska och psykologiska spel som faktiskt sker inför och under så kallade stormatcher.

Vad har då detta att göra med dagens stormatch mellan Liverpool och Chelsea på Anfield undrar vän av ordning?! Jo, för Luis Suarez tar som av en händelse upp just förra säsongens motsvarande match, den match som kanske mer än någon annan under den säsongens avslutning faktiskt avgjorde titelstriden till Liverpools nackdel och Man Citys fördel.

Suarez hänvisar här till att han påstår sig ha pratat med en av Chelseas spelare under matchen som även han uttryckt missmod under matchens gång över lagets taktik att börja maska redan tidigt i matchen. Suarez säger sig inte alls förstå varför Chelsea och José Mourinho agerade på det viset, allra helst som Chelsea ju också behövde vinna matchen.

Men, säger då den snusförnuftige, Chelsea vann ju också matchen.

Jaha, menar så Luis Suarez. Men det berodde ju bara på ett oförutsebart misstag av Steven Gerrard och sedan när Chelsea väl tagit ledningen var det omöjligt att komma någon vart. Utan misstaget hade Chelsea aldrig gjort mål enligt honom, utan det enda Chelseas maskande ledde till var att göra Liverpool frustrerade.

Men… Tänk om… Vad Chelsea och José Mourinho faktiskt ville med sin taktik att maska, utöver att vinna tid, var att få just Liverpool frustrerade och genom sin frustration bli stressade och kanske mer benägna att fatta dåliga beslut och till sist begå misstag? Kanske just genom att skapa denna frustration så ökar Chelsea sina chanser att faktiskt vinna matchen.

Bland det dummaste man kan göra är att låta en motståndare spela en match på sina villkor. Allra helst när man befinner sig på motståndarens hemmaplan. Vad Mourinho helt enkelt eftersträvar är att inte låta motståndaren göra det, utan istället spela matcherna på sina villkor.

Det där känns som något som kan vara värt att hålla i åtanke för Liverpool också den här matchen. Chelsea visade på Old Trafford att när det gäller bortamatcher mot tufft motstånd så tillämpar José Mourinho grovt räknat samma taktik som förra säsongen.

Om Liverpool ska vara mer framgångsrika än vad Man Utd lyckades vara, och inte minst då mer framgångsrika än vad de själva var förra säsongen, så räcker det inte att bomba framåt med massor av vilja och testosteron. Detta finns naturligt för Liverpool på Anfield kan tyckas, men det måste kombineras med disciplin och tålamod.

Är det något som Brendan Rodgers mäktar med? Hittills under säsongen har Liverpool försökt spela samma typ av spel som de gjorde förra säsongen med Luis Suarez i laget. Fortfarande med samma mängd av småklantiga defensiva misstag men nu väsentligt mer ofarliga framåt. Om samma mönster upprepas i den här matchen så är halva matchen vunnen för Chelsea.

Rodgers har dessutom bundit lite ris åt egen rygg inför den här matchen. Han har kritiserats rätt hårt under veckan för att inte ha mönstrat sitt bästa lag inför matchen mot Real Madrid på Bernabeu. Av det till synes rationella skälet att vara bättre förberedda inför dagens match mot Chelsea. Kritiken lär inte bli mindre giftig om det i efterhand visar sig vara till ingen nytta.

Och jag skulle heller inte räkna med att José Mourinho skulle undvika att peka media i den riktningen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Paul Lamberts misslyckande belönades med nytt fyraårskontrakt

Att vara manager i Premier League eller The Championship får anses vara jobbigare och mer stressfyllt än någonsin. Kraven är höga och omedelbara och mycket lite krävs för att jobbet ska bli ifrågasatt och sparken ligga mycket nära till hands.

När mer eller mindre allvarlig kritik riktas mot managers såsom Alan Pardew, Sam Allardyce och Manuel Pellegrini, med flera naturligtvis, så är det desto mer märkligt hur tyst det faktiskt talas om Paul Lambert, vars Aston Villa har förbytt en lovande säsongsinledning i en helt katastrofal formkurva i vilken de har förlorat sina sex senaste matcher.

Vad värre är så ser Aston Villa ut att för tredje säsongen i rad med Paul Lambert bli indragna i en ångestladdad nedflyttningsstrid, således med sin Premier League-status balanserandes på en slak lina.

En ibland framförd teori är att Paul Lambert inte har det så lätt. Att han saknar ett bra stöd från en engagerad ägare. Att han inte har möjlighet att spendera särskilt mycket pengar på nya spelare. Att spelartruppen är för tunn och i brist på kvalitet. Och så vidare.

I ett avseende har Lambert haft otur och det gäller Christian Bentekes skada som följdes upp av ytterligare tre matchers avstängning. Men inget lag i Premier League har råd att vara ett enmanslag, vilket i och för sig fler klubbar än Aston Villa nu får erfara, och om Aston Villa har blivit alltför beroende av Benteke så är det i själva verket ännu en kritik mot Lambert.

Att Paul Lambert inte har kunnat spendera pengar på nya spelare är dessutom något av en myt. Han har spenderat pengar på Yacouba Sylla, Ashley Westwood, Jordan Bowery, Joe Bennett, Matthew Lowton, Karim El Ahmadi, Jores Okore, Leandro Bacuna, Aleksander Tonev, Nicklas Helenius och Antonio Luna.

Fem av dessa spelare är ivägskeppade till andra klubbar på lån. En har redan hunnit med att lämna klubben för en summa som var betydligt lägre än den han köptes in för. Bortkastade pengar med andra ord. Paul Lamberts problem är inte så mycket att han inte har haft pengar att köpa spelare för, utan att han har använt pengarna på ett allt annat än bra sätt.

Det ska i sammanhanget inte heller glömmas bort att inte heller de lyckade och framgångsrika spelarna Christian Benteke, Libor Kozak och Ron Vlaar kom gratis till Aston Villa, utan tvärtom värvades för hyfsat höga summor. Lambert har inte saknat medel till sitt förfogande.

Inte heller ställdes Paul Lambert inför en helt talanglös spelartrupp. Där fanns spelare som Gabriel Agbonlahor, Fabian Delph, Charles N’Zogbia, Andreas Weimann, Alan Hutton och Darren Bent. I många fall spelare som varit etablerade i Premier League och som har spåtts en god framtid, men som under Lamberts managerskap har vissnat bort.

Egentligen är det kanske bara Fabian Delph som kan sägas ha tagit några kliv framåt på senare år, vilket å andra sidan sett till hans ålder kan ses som i det närmaste oundvikligt. Men en manager bör till stor del bedömas utifrån i vilken utsträckning han förmår göra sina spelare bättre, och även där kan man anse att Paul Lambert brister.

Även taktiskt finns frågetecken. Aston Villas brist på mål är omvittnad, men mer oroande och symptomatiskt för ett lag utan någon egentlig offensiv spelidé är att Aston Villa har Premier Leagues lägsta grad av bollinnehav, med endast 43 procent, att de har skapat färre målchanser än något annat lag i ligan, att de har både minst antal skott mot mål i hela ligan och lägst andel av dessa skott som faktiskt går på mål.

Allt det här målar upp en bild av en manager som borde vara rätt rejält ifrågasatt. Verkligheten är dock en annan. För blott någon månad sedan erbjöds och skrev Paul Lambert istället på ett nytt fyraårsavtal med klubben, vilket brukar vara förbehållet managers som i någon mening har lyckats bra på sitt jobb.

Kanske såg situationen bättre ut då, inte särskilt lång tid efter att Aston Villa faktiskt hade haft en rätt bra säsongsinledning. Två vinster på fyra matcher i augusti och därefter inleddes september med en strålande seger på Anfield mot Liverpool. Men därefter har det varit mörker, delvis naturligtvis på grund av ett tufft spelschema.

Nu är inte ett fyraårskontrakt direkt något som gör Paul Lambert immun mot att få sparken. Men det gör det betydligt dyrare för Aston Villa att faktiskt ge honom sparken, och därmed kan man tänka sig att de blir betydligt mindre benägna till det. Kontraktet känns således förhastat och som om Aston Villas klubbledning nog har minskat sin egen handlingsfrihet den här säsongen.

Ett beslut som kan visa sig minst sagt dyrbart vad säsongen lider.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Citys märkliga mönster i Champions League

Man City fortsätter att göra sig själva otjänster i Champions League. Nu inne på sin fjärde säsong så ser det i och med den närmast chockbetonade förlusten på hemmaplan mot CSKA Moskva ut som om klubben återigen missar slutspel i Champions League, och således åker ur turneringen redan under gruppspelet, för tredje gången på fyra år.

Nu är förvisso inte det kokta fläsket stekt riktigt ännu för Man City, men det fordrar närmast en nödvändighet att Man City vinner hemma mot Bayern München. En tuff uppgift om än rimligtvis inte omöjlig mot ett Bayern som redan är klart för slutspel. Därefter måste Man City också vinna borta mot Roma, eller allra minst inte förlora beroende på hur resultaten faller i övrigt.

Kanske hade optimismen gällande dessa möjligheter varit större om man känt att Man City över huvud taget hade varit redo att ta dem tillvara. Men precis som Manuel Pellegrini frustrerat beklagade sig för efter gårdagens match så verkar det som om Man City kollektivt saknar självförtroende i Champions League. Och utan ett sådant självförtroende blir det svårt att vinna mot först Bayern och därefter Roma.

Man City har hittills inte vunnit en enda match i Champions League den här säsongen, de har förlorat två matcher och spelat två oavgjorda. Nu måste de vinna sina två sista gruppspelsmatcher.

Det är självklart lätt att låta frustrationen ta ut sin rätt i sådana här situationer. Man Citys spelare gjorde det vid upprepade tillfällen under gårdagens match. De båda utvisningarna på Fernandinho och Yaya Touré var indikationer på detta, och de följdes upp av ett antal minst sagt uppenbara försök att ramla till sig straffsparkar.

Risken finns alltid för dolkstötslegender. Redan innan matchen florerade ett utbrett missnöje mot UEFA bland Man Citys fans. Hymnen buades ut efter noter innan matchen och det pratades inför matchen också om att fansen kollektivt skulle vända ryggen till. Domarens insats under matchen föranledde också fansen att högljutt ropa om fusk från UEFA.

Förvisso har Man City bestraffats av UEFA inför säsongen med restriktioner både på hur mycket de får värva och hur många spelare de får använda. Men detta för att medvetet ha brutit mot regler som de kände till långt i förväg. Att då i efterhand klaga på att man blivit orättvist behandlade klingar ihåligt, oavsett vad man nu anser om reglernas rättfärdighet.

Dessutom kan man hävda att betydelsen av dessa restriktioner också överdrivs till stor del. Genomgående inför säsongen var närmast en nöjdhet bland Man Citys fans att restriktionerna minsann inte påverkade laget så mycket. I efterhand, när resultaten går illa, så vill man bekvämt använda sig av restriktionerna som en förklaring.

Likaväl så blir det löjligt att påstå, med den spelartrupp som trots allt står till Man Citys förfogande, att Man City inte skulle ha en minst sagt bra möjlighet att hävda sig i Champions League ändå. De står knappast likt Oliver Twist med mössan i handen, knackandes på dörren till Champions League, blygt frågandes om de kan få lite mer mat.

Den typen av rationalisering i efterhand leder inte laget framåt. Lika lite som den atmosfär av negativism som fansen lyckades skapa på Etihad igår kväll förmodligen inte heller hjälper laget. Burop och negativism mot UEFA var med all säkerhet inte vad Man Citys nervösa spelare bäst behövde. Fokus kom på UEFA istället för på matchen och på uppgiften.

Domaren hade inte sin bästa dag på jobbet igår kväll, även om Man City knappast kan klaga alltför högljutt på utvisningarna. Klokare är dock att som Manuel Pellegrini efter matchen istället fokusera dels på vad man själva faktiskt kan kontrollera och dels på det som mer än något annat faktiskt avgjorde matchen, den egena prestationen.

Det håller inte med UEFA som förklaringsmodell när Man City är på väg att åka ur i gruppspelet för tredje gången på fyra säsonger. Då är det inte längre en tillfällighet utan ett pågående mönster. Dessutom ett mönster som tar sig mycket likartade uttryck i form av bristande disciplin, enkla och oförklarliga misstag och taktisk tafatthet.

Nog kan det vara en tröst för Man Citys fans att gömma sig bakom den gamla bohemiska mytbilden om klubben som alltid slår krokben för sig själv och som slår ur underläge. Men vill Man City faktiskt göra skäl för sin ambition som en europeisk storklubb så måste de lyckas med två saker.

De måste på allvar börja hävda sig i Champions League. Och de måste klara av att prestera både bra fotboll och bra resultat mer än en säsong i taget.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sista halmstrået för Man City och Manuel Pellegrini

Att tappa till synes bekväma ledningar har varit mer vanligt än tidigare för engelska lag i Champions League den här säsongen. Arsenals tapp av 3-0 hemma mot Anderlecht igår kväll är ju i det närmaste otroligt, och berövar laget möjligheten att faktiskt vinna gruppen och på så vis få en lättare resa i åttondelsfinalen.

Även Man City har fått det jobbigare i sin grupp genom att tappa en 2-0-ledning i andra halvlek mot CSKA Moskva i förra omgången. Man City har nu bara tagit två poäng på sina första två matcher, och befinner sig i ett utsatt läge oavsett om de vinner ikväll hemma mot CSKA Moskva eller ej.

Om Man City vinner ikväll, samtidigt som Roma förlorar mot Bayern München, så går Man City tillfälligtvis förbi Roma och upp på andra plats i gruppen. Allt ser dock ändå upplagt ut för en sista helt avgörande gruppmatch borta mot just Roma, i och med att Man City möter Bayern i nästa omgång samtidigt som Roma möter CSKA Moskva.

Man City har ju haft det märkligt svårt i Champions League sedan de först började kvalificera sig till turneringen. Roberto Mancini misslyckades två säsonger i rad att alls ta sig till slutspel, vilket i slutänden gjorde att han fick sparken från klubben för att sakna rätt grad av holism. Manuel Pellegrini tog förvisso Man City till slutspel för första gången, men väl där blev det ett rätt energilöst uttåg mot Barcelona.

Det går så klart att spekulera i vad detta beror på, men att Man City inte skulle vara bra nog eller inte ha tillräckligt bra spelare känns som en möjligen lustig sak att hävda i efterhand, men en inte alldeles förnuftig sak att påstå på förhand. En klubbkollektiv orutin kan vara en förklaring, både vad avser att spela Champions League i sig, men även orutin i att balansera och kombinera Champions League med Premier League.

Manuel Pellegrini har ju fått sin beskärda del av kritiken för att enligt vissa vara alldeles för oanpasslig i sitt taktiska upplägg. Han vill att Man City ska spela sitt spel och vill helst inte anpassa sig efter motståndet. Något som har försatt Man City i vissa taktiska bryderier. Pellegrini placeras här i samma fack som Arsene Wenger och Brendan Rodgers.

Det där är i och för sig en märklig sak att säga om Manuel Pellegrini, i alla fall sett utifrån ett Champions League-perspektiv, i och med att Pellegrini anställdes just utifrån sin dokumenterade förmåga att kunna få lag att fungera taktiskt i Champions League. Hans taktiska kunnande lär knappast ha blivit mindre med åren.

Men måhända är det också en väsentlig skillnad att vara ansvarig för Villareal i La Liga jämfört med Man City i Premier League. Rent taktiskt är det kanske ingen större skillnad att spela med Villareal i La Liga eller spela med Villareal i Champions League. Behovet av taktisk anpassning å ena sidan, och fysisk vila å andra sidan, är möjligen där inte lika stort.

Med Man City förhåller det sig annorlunda. Skillnaden mellan att spela i Premier League och i Champions League är omvittnad och har varit en utmaning egentligen för samtliga engelska topplag genom åren. Konkurrensen är mer mördande i Premier League och ligan är fysiskt mer krävande än andra ligor vilket ställer större krav på fysisk återhämtning.

Men även taktiskt är det större skillnad mellan en match i Premier League och en match i Champions League. Matcherna spelas för det första i ett annat tempo och för det andra ställs vitt skilda taktiska krav på ett lag som Man City i Premier League jämfört med Champions League. Det ställs således större krav i Man City på att klara av en taktisk balans och flexibilitet än vad som möjligen var fallet i Villareal.

Enklare uttryckt, den taktik som fungerar och är nödvändig på lördag kan visa sig vara direkt kontraproduktiv på onsdag. Och på motsvarande sätt, den taktik som visar sig framgångsrik på onsdag kan leda till förlust eller poängtapp på söndag.

Många managers i England har brottats med den här ekvationen. Det tog Alex Ferguson nästan ett helt 1990-tal att något så när lyckas hantera den här dubbelheten. Arsene Wenger, som är mer teoretiker och mindre pragmatiker, kan sägas delvis ha lyckats, efter flera års försök, men kanske till priset av att aldrig gå riktigt hela vägen i vare sig ligaspel eller europeiskt cupspel. Rafa Benitez var lysande i europeiskt cupspel men betydligt mer begränsad i sitt ligaspel.

Här framträder en annan enkelt uttryckt skillnad. Ligaspelet i Premier League går huvudsakligen ut på att vinna, det europeiska cupspelet i Champions League går i huvudsak ut på att inte förlora. Semantik kan tyckas men det är en distinktion som inrymmer en rätt stor skillnad i såväl taktisk filosofi som matchattityd.

Den som troligtvis har lyckats bäst i den här balansgången är José Mourinho, som naturligtvis är en mästerlig pragmatiker. Alex Ferguson från och med några år in på 2000-talet började också bemästra konsten på ett stundtals lysande sätt. Manuel Pellegrini har nog möjligheten att lära sig detta också med tiden, men det kan helt säkert ta några år.

Frågan är om han har några år på sig. Om Man City inte vinner ikväll mot CSKA Moskva, och Man City därefter inte lyckas med att gå vidare från gruppen, så kan det med rätta uppfattas som att Man City på två år faktiskt inte har gjort några framsteg alls på det som trots allt var Pellegrinis huvuduppgift när han anställdes.

Blir han i så fall kvar som Man Citys manager?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Liverpool måste tänka mer på möjligheten och mindre på "damage control"

Ikväll ser vi Real Madrid mot Liverpool i en upprepning av samma stora europeiska cupmatch för två veckor sedan. För säkerhets skull så dubbelkollar jag spelschemat och upptäcker att jo, mycket riktigt så är det alltså ikväll dessa båda lag drabbar samman, inte imorgon. Man kan tydligen aldrig vara nog försiktig.

Att Liverpool inte vill se någon repris på förra matchen är rätt uppenbart. De fick tämligen ordentligt med spö hemma på Anfield med 0-3. Inte för att de var ofarliga i matchens inledning men när väl Real Madrid fått upp ångan så var det inte längre något snack om saken.

Om det var på Anfield så kan man så klart tänka sig att det riskerar bli än värre på Bernabeu. Och det hörs nog också på förhandspratet att de allra flesta förväntar sig inte bara en seger för Real Madrid ikväll, utan troligtvis också en storseger. Det är närmast så att till och med Liverpool själva ger intryck av att förbereda sig för en förnedring.

Om inte så känns det annars lite märkligt att redan så här innan en match mot Real Madrid börja prata om en kommande match mot Chelsea. På samma sätt är det märkligt att fundera på att vila spelare som Steven Gerrard, eller inte vilja riskera att använda sig av spelare som Daniel Sturridge. Det blir ett sätt att på förhand beskriva kvällens match som inte så väldigt viktig.

Rent gruppmatematiskt så är kanske inte matchen så värst viktig heller, givet att Liverpool redan har räknat med matchen som en förlust. De kan förlora kvällens match och fortfarande ha ett bra utgångsläge för att gå vidare, oavsett hur det går i matchen mellan Ludogorets och Basel. Men inte heller helgens match mot Chelsea på Anfield är någon ödesmatch rent tabellmässigt.

Det innebär även en tveksam signal både till spelare och fans. Liverpool kämpade hela förra säsongen, och har strävat under fyra långa säsonger, för att komma tillbaka till Champions League och få spela dessa matcher, och även visa att de kan hävda sig i dem. Det är inte säkert att de får någon ny chans särskilt snart. Då bör man ta chansen när man har den.

Dessutom känns det som defaitism att lägga sig platt på ryggen. Samma prat om att Real Madrid skulle göra mos av sitt engelska motstånd på Bernabeu fanns för en och en halv säsong sedan, när Man Utd mötte dem i Champions Leagues åttondelsfinal. Verkligheten blev en annan. Liverpool är självklart inte favoriter, men sköter de sina kort rätt så kan de ändå vinna matchen.

Det fordrar emellertid två saker. Att Liverpools backar klarar av att hålla sig mer defensivt disciplinerade än vad de har visat upp hittills under säsongen, något som kanske underlättas i en match där de inte förväntas eller själva förväntar sig att behöva tänka framåt särskilt mycket. Samt att Liverpools anfallsspel blir mer effektivt.

Förra säsongen hade Liverpool råd med ett slackt försvarsspel av det enkla skälet att laget normalt sett gjorde fler mål än de släppte in. Liverpool fick flera gånger under förra säsongen kritik för att vara ett enmanslag, och även om det alltid i någon mening är en orättvis kritik så har den här säsongen så här långt visat att det också var en kritik som var om än inte sann så i alla fall alldeles för nära sanningen.

Hittills under säsongen har Liverpool gjort 13 mål på tio ligamatcher, vilket är alldeles för lite. Jamie Carragher pekar på att Liverpools anfallstrio av Fabio Borini, Mario Balotelli och Rickie Lambert tillsammans har producerat noll mål och endast 45 bollmottagningar i motståndarnas straffområde under säsongen, något som Sergio Agüero ensam dubblerar.

Självklart är det en faktor att Daniel Sturridge har varit skadad, men det är också lite naivt att tro att hans frånvaro skulle vara det enda problemet, utöver att det sätter en orimlig press på honom när han väl kommer tillbaka. Ett väl så viktigt problem är att Liverpool inte skapar chanser på samma sätt den här säsongen.

Delvis kanske för att motståndarna nu har läst Liverpools spel på ett bättre sätt än under förra säsongen. Delvis för att Luis Suarez var en så viktig del både i skapandet och avslutandet av målchanser under förra säsongen. Hittills har i alla fall inte Brendan Rodgers hittat ett sätt att kompensera för dennes frånvaro, vilket alltmer framstår som hans stora utmaning.

Arsenal har mindre av en utmaning framför sig ikväll. I och med att de vände och vann bortamatchen mot Anderlecht så börjar deras avancemang till slutspel alltmer se ut som en formalitet. Om de vinner ikväll hemma mot Anderlecht, samtidigt som Dortmund inte förlorar mot Galatasaray, så är det dessutom en realitet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan #10: Man City vinnare i ett blekt Manchesterderby

Veckans lag

:::

Bubblare:

David De Gea, Man Utd
Calum Chambers, Arsenal
Jose Fonte, Southampton
Moussa Sissoko, Newcastle
Cesc Fabregas, Chelsea
Stewart Downing, West Ham
Sergio Agüero, Man City

:::

Tankar och slutsatser:

Man City vann derbyt mot Man Utd med 1-0. Välförtjänt men ändå inte särskilt övertygande. Man Utds försvarsproblem håller i sig. Under matchen inte minst tack vare Chris Smalling som drar på sig två fullständigt idiotiska gula kort. Under och efter matchen tack vare Marcos Rojos skadade axel som kan hålla honom borta under längre tid.

José Mourinho hade efter matchen mot QPR synpunkter på att stödet från Chelseas läktare blev svagare och svagare. Det där är naturligtvis inget nytt fenomen på engelska storklubbsläktare, där det verkar ha uppstått en form av kräsenhet hos hemmafansen. En match mot QPR inspirerar inte till stordåd på läktarna, allra helst inte när det inte verkar finnas något lag som förmår på allvar utmana Chelsea i titelstriden den här säsongen.

Arsenal får till sist med sig en till synes övertygande seger mot Burnley, men det dröjde i själva verket länge innan Arsenal fick hål på ett defensivt tungt beväpnat motstånd. Alexis Sanchez gör dock ännu en strålande insats och ser ut att i min mening bidra med precis det han skulle bidra med, att öka Arsenals genombrottskraft.

Otroligt viktig vändning för Tottenham mot Aston Villa. Det såg länge ut som om mörkret skulle fortsätta för Tottenham. I det läget kan ett lag behöva hjälp och Christian Bentekes utvisning var just en sådan hjälp. Att vända och vinna en match på det där sättet är något som kan förändra kursriktningen på en hel säsong för Tottenham.

Newcastles positiva formkurva håller i sig och laget lyckades utan några större problem vinna en på förhand tuff hemmamatch mot Liverpool. Tre raka vinster nu för Newcastle som marscherar uppåt i tabellen. Tillsammans med West Ham och Southampton känns Newcastle just nu som Premier Leagues mest formstarka lag – åtminstone sett till förväntningarna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Maktskiftet i Manchester är ett fullbordat faktum

För ungefär ett och ett halvt år sedan vann Man Utd Premier League, med i sammanhanget ofantliga elva poäng före dagens motståndare och de lokala konkurrenterna och rivalerna Man City. Det skulle emellertid visa sig vara inte bara en höjdpunkt utan dessutom en slutpunkt på en era för såväl Man Utd som för engelsk fotboll.

Detta eftersom det var det sista som Alex Ferguson gjorde i egenskap av manager för Man Utd, ett uppdrag han haft i 27 långa år, och under den tiden översett inte bara en revolutionerande förändring av Man Utd som klubb utan också en hel övergång från den gamla fotbollen till den så kallat moderna fotbollen.

Många såg det då som ett slag mitt i solar plexus på Man City, de högljudda grannarna som Alex Ferguson själv några år tidigare något nedsättande om än på sitt sätt träffsäkert hade benämnt dem, som säsongen innan hade vunnit sin första ligatitel på 44 år med minsta möjliga marginal över just Man Utd. Det här var Man Utds mäktiga replik.

Men det blev också lite av skrattar bäst som skrattar sist. Tiden talade för Man City, mycket eftersom det var just Alex Fergusons sista tid i klubben. Man City vann ligan ånyo säsongen därpå och med Man Utd i det närmaste i ett stadium av permanent kristillstånd och utanför Champions League, så har maktpendeln till sist ändå svängt över med besked till den blåa sidan av Manchester.

Som historien har lärt oss så är det där en pendel som svänger fram och tillbaka, så det som är sant idag är inte med nödvändigtvis lika sant om till exempel fem eller tio år. Men för tillfället och inför dagens derby är det utan tvekan så att Man City är den stora favoriten, på samma sätt som Man Utd var det för fem år sedan och under decennier dessförinnan.

Det här är ett maktskifte som beror till stora delar på enorma summor av satsat kapital i Man City som klubb och på spelarvärvningar, men för all del även på ett systematiskt, genomtänkt, klokt och målmedvetet arbete från Man Citys sida. Det ska inte underskattas, för exemplen är många inom fotbollen på klubbar som haft stora pengar utan att uppnå något särskilt.

Man Utd som är och förblir en klubb i omfattande förändring, för första gången på mer än ett kvarts sekel, har delvis tvingats till en liknande process som Man City började genomgå för lite drygt ett halvt årtionde sedan, och har inför den här säsongen spenderat väldiga summor pengar på nya spelare som ska hjälpa klubben och laget ut ur den rådande svåra situationen.

Många, inte minst då bland Man Utds fans, beklagar denna utveckling att klubben spenderar stora pengar på spelare, ironiskt nog efter att ha ägnat i alla fall de senaste fem åren under Alex Fergusons styre åt att klaga över att Man Utd spenderade för lite pengar på nya spelare, istället för att medvetet jobba vidare på Fergusons policy att lyfta fram unga spelare, värva billigt och utveckla.

Men kanske var det något som fungerade och var tillämpligt just med Alex Ferguson som manager, som i kraft av sin egen personlighet möjligen var den enda stjärna som Man Utd behövde för att konkurrera och dominera i Premier League under en period av 20 år. Många glömmer dock bort att också Ferguson byggde sitt ursprungliga lagbygge till största delen på för den tiden dyra värvningar.

I grund och botten handlar det alltså om att en klubb befinner sig i olika stadier i sin utvecklingskurva. I början måste det värvas, men därefter om klubben och dess manager sköter sina kort rätt så går det att gå in i en fas av inkrementell utveckling. Vad som skett med Man Utd sedan Ferguson lämnat klubben är att de har tvingats påbörja en ny utvecklingskurva.

Delvis har Alex Ferguson fått utstå viss kritik i efterhand för detta. Att kritiken kommer just i efterhand andas så klart ett icke ringa mått av efterklokhet, men till viss del kan den anses befogad. Ferguson försvarar sig med att han lämnade efter sig ett lag med många unga spelare, vilket förvisso är sant, och att alls inte var något lag på nedgång.

Men det är ett försvarstal som delvis bortser från hans egen betydelse, eller så antyder det en outtalad slutsats att det var han som är skillnaden. För även om det stämmer att Ferguson lämnade spelare som Phil Jones, Chris Smalling, Danny Welbeck med flera i klubben, så kan man fråga sig om dessa var spelare som hade större möjligheter att excellera som pusselbitar i Fergusons eget lagbygge.

På samma vis så var flera av lagets viktigaste spelare på väg att bli till åren, och det är ingen tillfällighet att spelare som Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra lämnade klubben så snart efter att Ferguson tog sitt farväl. Även viktiga spelare som Michael Carrick och Robin van Persie kan sägas ha passerat sitt bäst före-datum.

Delvis kan det alltså vara en illusion att Alex Ferguson lämnade ett så väldigt starkt lag efter sig. Allra minst kan man säga att ligasegern med elva poäng före Man City möjligen ledde tankarna fel. Dels var det Fergusons sista hurra. Dels var Man City oförklarligt dåliga under just den säsongen, deras poängskörd om 78 poäng hade exempelvis inte räckt för att kvalificera sig till Champions League förra säsongen.

Man Utd är nu ute ur den illusionen, och den senaste matchen mot Chelsea visar att laget gör framsteg. Men den här säsongen, precis som i den här derbymatchen, så är Man City fortsatt överväldigande favoriter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastles säsong innehåller så här långt inga gråskalor

Svarta och vita är Newcastles berömda klubbtröjor, och är det något som den här säsongen så här långt har demonstrerat så är det att mycket av hela Newcastles tillvaro i själva verket är antingen svart eller vit. Några mellanlägen är svåra att finna.

Hela inledningen av säsongen var mer eller mindre något av ett svartaste helvete för Newcastle, som inte vann en enda ligamatch på säsongens två första månader och befann sig under nedflyttningsstrecket. Under oktober har det dock ljusnat betänkligt för Newcastle som efter att ha räddat en poäng borta mot Swansea därefter har vunnit två matcher i rad, först hemma mot Leicester och nu senast borta mot Tottenham.

Därmed har Newcastle tagit sig upp ovanför nedflyttningsstrecket och dessutom också lyckats skapa sig lite utrymme ned till det. Förhoppningen efter oktobers starka resultat är naturligtvis att Newcastle ska kunna fortsätta sin vandring uppåt i tabellen.

När Newcastle vann mot Leicester så pratades det om att just de poängen var viktiga eftersom det skulle bli svårt för Newcastle att ta några poäng under sina två därpå följande ligamatcher, mot Tottenham och Liverpool. Detta trots att Newcastle under motsvarande matcher förra säsongen lyckades knipa fyra poäng från dessa möten.

Newcastle är ett förhållandevis svagt bortalag, inte minst när det gäller bortamatcher i London. Men det här var andra raka segern på bortaplan mot Tottenham, och därtil alltså även Newcastles andra raka seger i ligan.

Newcastles problem är jämnheten, vilket vi har sett under säsongen men som vi också såg prov på under matchen mot Tottenham. Första halvlek var ännu en uppvisning i vad som brister i Newcastle, med en fullständig avsaknad av konstruktivt anfallsspel.

Sedan hände något under andra halvlek. Beslutet att byta in Sammy Ameobi och Remy Cabella var klokt och gav resultat. Bara några sekunder in på andra halvlek, något turligt i och för sig kanske att målet kom så tidigt, så kvitterade Ameobi för Newcastle och från och med det läget så var det en annan match på White Hart Lane.

Tottenham var förmodligen vare sig så värst mycket bättre eller sämre under andra halvlek än vad de var under den första, men skillnaden var att Newcastle under andra halvlek spelade för fullt och med hög intensitet. Ayoze Perez, som ersatte den skadade Papiss Demba Cissé, var inte längre isolerad som anfallare och Tottenham fick det jobbigt.

Det var som om Newcastle då spelade med ett helt annat självförtroende och visst kan det spela in, inte minst efter en så pass svag inledning på säsongen så är det lätt hänt att tvivel börja krypa in i laget och hos enskilda spelare.

Nu är det viktigt att Newcastle bygger vidare på detta. Bland annat kan de glädja sig åt att ha förbättrat sin bortastatistik i London, samt åt att ha vänt en match från underläge i halvtid till vinst för första gången på åtta år. De har chansen redan idag, i en på förhand svår och komplicerad hemmamatch mot Liverpool.

Men kanske är både Tottenham och Liverpool rätt typ av motståndare för Newcastle i nuläget. Båda lagen har även de det kämpigt i ligaspelet, och Newcastle behöver knappast vara rädda för Liverpool på samma sätt den här säsongen som de hade behövt förra säsongen. Om Newcastle vågar spela den här matchen på samma sätt som de spelade andra halvlek mot Tottenham, så har de mycket goda chanser att vinna matchen.

Skillnaden är så klart att under andra halvlek mot Tottenham så hade Newcastle heller inte så värst mycket att förlora. Det kan vara lättare att spela under sådana förutsättningar.

Risken är emellertid att Newcastle, som mellan 2011 och 2013 lyckades med bedriften att sluta både bland de fem bästa lagen i Premier League och de fem sämsta lagen i Premier League, fortsätter vara ett alltför ojämnt lag för att kunna konkurrera i alla fall om någon av de europeiska cupplatserna, eller på allvar hota på tabellens övre halva.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv